1954 ANDjRA KAMMAREN Nr 20 (Riksdagens protokoll 1954:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 ANDjRA KAMMAREN Nr 20

14—15 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 14 maj. Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Königson ang. en särskild sjömansskatt ................ 4

herr Svensson i Ljungskile ang. utövandet av benådningsrätten 7

Lördagen den 15 maj fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen in. m.
Främjande av bostadsförsörjningen ............

Lördagen den 15 maj em.

Främjande av bostadsförsörjningen (forts.) ......

Anslag till statens priskontrollnämnd ..........

Granskning av statsrådsprotokollen ............

102

133

189

190

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 14 maj.

Val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret jämte suppleanter
samt en suppleant i styrelsen över riksdagsbiblioteket ....

Lördagen den 15 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 120, ang. anslag till universitetskanslers ämbetet

m. ..........................................

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner........................

Lördagen den 15 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 123, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. ......................................

— nr 121, om anslag till statens priskontrollnämnd..............

_ nr 122, ang. statligt borgensåtagande för viss skuldförbindelse av

Svenska skifferoljeaktiebolaget............................

1—Andra kammarens protokoll 195b. Nr 20.

Nr 20.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets nr 124, ang. anslag till driftkostnadsersättning för
psykiatriska klinikerna i Lund och Uppsala ................ 190

— utlåtande nr 125, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II till

riksstaten för budgetåret 1953/54 (avskrivning av nya kapitalinvesteringar).
......................................... 190

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. regleringen av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m................. 190

— nr 24, ang. en publikation över riksdagens ledamöter.......... 190

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, om anslag till Väg- och flottleds byggnader

å skogar i enskild ägo.......................... 190

Konstitutionsutskottets memorial nr 15, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokoll.................................... 190

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Fredagen den 14 maj.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1954 den 14 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§
70 och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1954—1957 efter herrar J.
A. Andersson och M. H. Lemne, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut
hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1954—1957:
herr Lemne, Mats
Herman, riksbankschef
.............> med 41 röster;

herr Persson, Ragnar
Valdemar, ledamot
av första kammaren med 41 röster;

suppleant för herr Lemne, M. H.:
herr Sundén, Otto
Ragnar, f. d. statssekreterare,
direktör . . med 41 röster;

suppleant för herr Persson, R. V.:
herr Skoglund, Gösta
Teodor, ledamot av
andra kammaren . . med 41 röster.
Adolv Olsson K. G. Ewerlöf

O. Malmborg Lars E. Andersson

År 1954 den 14 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§
70 och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1954—1957 efter herrar
A. W. Strand och P. S. Lindholm, vilka
voro i tur att avgå, jämte två supplean -

ter; och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1954—1957:
herr Strand, Axel
Wilhelm, ledamot av
första kammaren . . med 40 röster;
herr Lindholm, Per
Sigurd, ledamot av
andra kammaren . . med 40 röster;

suppleant för herr Strand, A. W.:
herr Gillström, Anseln
Konrad, ledamot
av första kammaren med 40 röster;

suppleant för herr Lindholm, P. S.:
herr Andersson, Gösta
Ludvig, ledamot
av andra kammaren med 40 röster.

Adolv Olsson K. G. Ewerlöf

O. Malmborg Lars E. Andersson

År 1954 den 14 maj sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i
uppdrag att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av val av en suppleant i styrelsen
över riksdagsbiblioteket för herr
N. W. Sundström efter herr E. W. Håstad,
som avsagt sig, för tiden från
valet till dess nytt val under år 1957
försiggått; och utsågs därvid till

suppleant för herr Sundström, N. W.:
herr Munktell, Axel
Henrik, ledamot av
andra kammaren . . med 38 röster.

Adolv Olsson K. G. Ewerlöf

O. Malmborg Lars E. Andersson

Protokollen lades till handlingarna,
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. en särskild sjömansskatt, m. m.

låta upprätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda dels ock skrivelser till Konungen
med anmälan om de försiggångna valen.

§ 3.

Svar på interpellation ang. en särskild
sjömansskatt, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Königson frågat mig, om
det kan förväntas att regeringen inom
en så nära framtid tar initiativ till en
samordnad skatte- och sociallagstiftning
för sjöfolket i huvudsaklig överensstämmelse
med sjömansskatteutredningens
och 1346 års sjömanskommittés
förslag, att proposition kan föreläggas
innevarande års höstriksdag.

Interpellanten har uttalat, att ikraftträdandet
nästa år av den obligatoriska
sjukförsäkringen ytterligare aktualiserat
spörsmålet om en särskild sjömansskatt.
Ett av argumenten för en sådan
skatt var nämligen, att sjöfolket borde
kunna ställa krav på en något lägre
skattebörda än övriga medborgare, då
sjöfolket inte på samma sätt kunde utnyttja
de sociala förmåner som skatterna
i allt större utsträckning finansierade.
Om detta kunde gälla skatterna,
så måste det enligt interpellanten
i än högre grad gälla avgifterna till
sjukförsäkringen. Sjömännen hade nämligen
i sjömanslagen ställts i en särställning,
när det gällde rätt till sjukvård
och sjukersättning, varför det för
dem måste komma att verka både omotiverat
och irriterande, att de på samma
sätt som andra skulle påläggas avgifter
för den nya sjukförsäkringen.

Beträffande frågan om sjömännens
sjukförsäkring skulle jag kunna inskränka
mig till en hänvisning till vad

chefen för socialdepartementet i detta
hänseende anfört i samband med behandlingen
av den av riksdagen numera
godkända propositionen nr 90
rörande krigsförsäkring för sjömän
m. fl. Emellertid vill jag rörande denna
fråga framhålla följande.

Enligt den av statsmakterna år 1946
antagna och sedermera reviderade lagen
om allmän sjukförsäkring omfattas
de ombordanställda i princip av
den allmänna sjukförsäkringen på
samma sätt som andra yrkeskategorier.
De skall således — om de är svenska
medborgare och bosatta här i riket
eller utlänningar men bosatta och
mantalsskrivna i Sverige — tillhöra
någon av de allmänna sjukkassor, som
bildats för att handha den nya försäkringen,
och de skall erlägga försäkringsavgift
i likhet med övriga försäkrade.
Vid lagens tillkomst diskuterades,
huruvida man borde ha möjlighet
att bilda särskilda sjukkassor för
vissa bestämda yrken, s. k. yrkessjukkassor.
Med hänsyn till de komplikationer
av olika slag, som skulle vara
förenade med en dylik anordning, ansågs
en sådan lösning dock ej lämplig.

Emellertid förhåller det sig så, att
sjukförsäkringslagens regler angående
försäkrades rätt till ersättning för läkarvård
och sjukhusvård samt resor i
samband därmed endast tar sikte på
vård som meddelas inom landet. Beträffande
frågan om sjukvård utom riket
innehåller lagen allenast att härom
skall gälla vad Kungl. Maj:t förordnar.
För att närmare utreda vilka bestämmelser,
som bör gälla i detta hänseende,
har i början av detta år tillkallats
en särskild utredningsman. Denne torde
inte bli färdig med sitt arbete förrän
någon gång i höst. Först därefter
kan erforderliga författningsbestämmelser
utfärdas.

Genom det i interpellationen berörda
förslaget av 1946 års sjömanskommitté
— förslaget avlämnades i januari
i år —- har förordats en delvis an -

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. en särskild sjömansskatt, m. m.

nan lösning av frågan om sjömännens
sjukförsäkring än den som statsmakterna
stannat för. Enligt kommitténs
förslag bör nämligen en särskild, vid
sidan om den allmänna sjukförsäkringen
stående sjukförsäkring införas
för sjömän — både svenska och andra
— i utrikes fart. De på så sätt försäkrade
sjömännen skall enligt förslaget
undantagas från försäkrings- och avgiftsplikt
enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Sjömansförsäkringen föreslås
finansierad genom statsbidrag och
genom avgifter, gemensamma för redarna
och de försäkrade. Försäkringsavgift
uppbäres från redaren i förskott,
varefter denne gottgör sig de för
sjömännen förskotterade avgiftsandelarna
genom avdrag på sjömännens
löner. Vidare förordar kommittén bl. a.
en ändring av uppbördsförordningen
av innebörd att för sjöman, som är försäkrad
enligt den särskilda lagen om
sjukförsäkring för sjömän, skall från
det enligt källskattetabellen uträknade
skattebeloppet avdragas vad som därav
belöper på sjukförsäkringsavgift enligt
lagen om allmän sjukförsäkring.
Rederierna skall få uppgifter rörande
storleken av det belopp inom varje
i källskattetabellerna angivet skattebelopp,
som utgöres av sjukförsäkringsavgift.

Remissbehandlingen av sjömanskommitténs
förslag är ännu ej avslutad.
Först sedan så skett, blir det möjligt
för regeringen att taga ståndpunkt till
detsamma. Uppenbart är att bedömningen
av detta förslag i hög grad påverkas
av den lösning, som man kan
komma fram till i fråga om rätten till
ersättning enligt sjukförsäkringslagen
för sjukvård utom riket.

Av vad nu anförts torde framgå, att
förslag rörande sjömännens sjukförsäkring
ej kan påräknas förrän till
nästa års riksdag.

Som framgår av den förut lämnade
redogörelsen för sjömanskommitténs
förslag är för den särskilda sjukför -

säkringen för sjömännen icke nödvändigt
att införa en särskild sjömansskatt.
När skatteavdrag göres, kan sålunda
det enligt källskattetabellen uträknade
avdragsbeloppet minskas med
den däri ingående avgiften till den
allmänna sjukförsäkringen. På så sätt
slipper sjömännen skatteavdrag för
sjukförsäkringsavgift till allmän sjukkassa.
Något omedelbart tekniskt samband
mellan sjukförsäkringen och en
sjömansskatt föreligger alltså ej.

Vad härefter angår önskemålet om
att av andra skäl införa en sjömansskatt,
får jag erinra om den mycket utförliga
behandling som denna fråga fick i proposition
nr 100 till 1953 års riksdag
med förslag till ny uppbördsförordning.
Jag torde här kunna inskränka mig att
hänvisa till nämnda proposition och
erinra om den ståndpunkt, som förra
årets riksdag intog och som innebar
att man med hänsyn till de mycket vägande
invändningarna mot en sjömansskatt,
sådan kommittén utformat den,
tills vidare borde nöja sig med de i
propositionen föreslagna partiella reformerna
och avvakta resultatet av
dessa. Härtill kommer att den större
frågan om en förenkling av skattereglerna
för löntagare i allmänhet nu forceras,
varför även med hänsyn härtill
man lämpligen bör dröja något med
fortsatta överväganden rörande möjligheten
att genomföra sjömansskatten.
Jag är emellertid medveten om de föreliggande
problemställningarna, vilka
också är föremål för fortsatt uppmärksamhet
inom respektive departement.

Härpå anförde

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens herr statsministern få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.
Samtidigt måste jag emellertid
säga, att det inte finns så mycket
positivt att hämta ur svaret. Det positiva
skulle väl närmast vara det, att

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar pa interpellation ang. en särskild sjömansskatt, m. m.

man kan vänta förslag om sjömännens
sjukförsäkring till nästa års riksdag.
När man har fått ett sådant löfte finns
det givetvis inte någon anledning att
göra annat än att vänta och se hur
förslaget kommer att se ut.

Beträffande sjömansskatten säger
statsministern, att det inte finns något
omedelbart tekniskt samband mellan
sjukförsäkringen och denna. Det finns
det naturligtvis inte, och det har jag
inte heller sagt. Vad jag menade var,
att om man ansåg att det fanns anledning
att ta upp frågan om sjöfolkets
ställning till sjukförsäkringen och sjukförsäkringsavgifterna
kunde det samtidigt
finnas anledning att ta upp frågan
om sjömansskatten, eftersom ett
av huvudargumenten för denna har varit,
att sjömännen inte kan utnyttja de
sociala förmånerna på samma sätt som
andra medborgare. Det råder således
inte någon meningsskiljaktighet mellan
mig och statsministern därutinnan
att det inte är nödvändigt åt ta upp
frågan om sjömansskatt samtidigt med
frågan om sjömännens sjukförsäkring.
Jag anser emellertid, att det finns anledning
att göra det, eftersom det i
båda fallen delvis rör sig om sociala
frågor.

Men när statsministern sedan talar
om vad som sades förra året och hänvisar
till bevillningsutskottets utlåtande
över förslaget till den nya uppbördsförordningen,
tycker jag att han
är något för negativ. När jag läser vad
bevillningsutskottet då skrev, kommer
jag tvärtom fram till att bevillningsutskottet
ställde sig mycket positivt till
frågan om en särskild sjömansskatt.
Utskottet sade t. ex.: »Det förslag till
sådan skatt, som sjömansskatteutredningen
framlagt, anser utskottet i stort
sett innebära en linje efter vilken en
lösning av denna fråga bör sökas.»
Visserligen säger utskottet längre fram:
»Utskottet delar således departementschefens
mening, att man i dagens läge
bör begränsa sig till vissa partiella re -

former inom ramen för nuvarande beskattnings-
och uppbördssystem.» Men
senare säger utskottet återigen, att det
nuvarande förhållandet bara måste anses
som ett provisorium. Det var just
därför som jag med anledning av att
man skulle inordna sjömännen i sjukförsäkringen
vågade ta upp frågan om
sjömansskatten redan nu.

Nu förstår jag emellertid att statsministern
anser att det inte är något
att göra åt den saken just nu. Jag får
därför i stället hoppas på Nordiska rådet
som vid sitt sammanträde i Oslo
i augusti i år enligt vad jag erfarit
kommer att ta upp frågan om en särskild
sjömansskatt och då naturligtvis
främst när det gäller de nordiska ländernas
sjöfolk.

Det är nämligen klart att frågan om
sjömansskatten bäst löses genom internationella
överenskommelser och i
första hand genom en nordisk konvention.
Jag hoppas därför att Nordiska
rådet, när det tar upp denna fråga,
skall enas om att tillsätta en kommitté
som får lägga fram förslag om en nordisk
konvention på detta område. Jag
tror också det skall vara möjligt att
komma fram till ett positivt förslag.
Redan som det nu är har man en särskild
sjömansskatt i Norge, och vi har
i Sverige en sjömansskatt för utländska
sjömän på svenska båtar. Vi har
källskattesystem i Norge, Finland och
Sverige, och det kommer troligen att
införas också i Danmark. Med hänsyn
till detta menar jag att det finns förutsättningar
för att Nordiska rådet och
den kommitté, som rådet troligen kommer
att tillsätta, skall komma fram
med ett positivt förslag.

Jag vill också därför sluta med att
uttrycka en förhoppning, att den svenska
regeringen, när denna kommitté
såsom jag hoppas lägger fram ett positivt
förslag, skall ställa sig välvillig
till en nordisk konvention som löser
denna fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

§ 4.

Svar på interpellation ang. utövandet
av benådningsrätten.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Svenssons
i Ljungskile interpellation ang. utövandet
av benådningsrätten. Svaret,
som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av herr statsrådet
Zetterberg, var av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Svensson i Ljungskile
till mig riktat två frågor, nämligen

1. om jag vill lämna en redogörelse
för de principer, som ligger till grund
för att Kungl. Maj:t i många fall använt
en kombination av frihetsstraff
och villkorlig dom vid utövandet av
benådningsrätten; samt

2. om jag vill även i övrigt lämna
en redogörelse för den omfattning, i
vilken benådningsrätten under senare
år utövats, samt för de hänsyn till domstolarnas
straffutmätning, som kraven
på en god rättsvård ålägger Kungl.
Maj :t.

Herr Svensson utgår i sin interpellation
från att nådeinstitutet är behövligt
och önskvärt, men han tycks mena
att det sedan många år tillbaka använts
i en omfattning och på ett sätt som inte
är förenligt med god rättsvård. För att
visa kammaren, hur oriktig denna förmodan
av herr Svensson är, och att
tvärtom nådeinstitutet i sin nuvarande
tillämpning fyller en praktisk och nödvändig
uppgift i rättsvården, skall jag
först något uppehålla mig vid nådeinstitutets
ändamål och de statistiska
upplysningar om tillämpningen som
föreligger.

Nådeinstitutet grundar sig på ett
stadgande i 26 § regeringsformen. Detta
ger Kungl. Maj:t en allmän diskretionär
rätt att meddela nåd i alla slags
brottmål.

Benådning är icke ett dömande. Nåden
bygger på helt andra övervägan -

den än dömandet och nåden har en
annan uppgift än dömandet. Rent principiellt
är det därför en alldeles felaktig
tankegång, när man, som herr
Svensson, vill uppfatta nådebesluten såsom
en korrigering av domstolarnas avgöranden
eller betecknar nådeinstitutet
som en fjärde instans i domstolssystemet.
Jag skall strax återkomma till frågan,
hur det fungerar i praktiken. Men
jag vill redan nu understryka, att nådeinstitutets
uppgift icke är att möjliggöra
någon överprövning av domstolarnas
domar, och ett beslut av nåd undanröjer
icke domen — den kvarstår oförändrad.

Nådeinstitutet är säkerligen uråldrigt.
Såvitt man vet av historien, går det lika
långt tillbaka i tiden som domstolarnas
verksamhet, och nådeinstitutet användes
i alla länder. Detta visar, att nåden
har en självständig uppgift vid sidan
om domstolarnas verksamhet. Det bygger
helt enkelt på en uråldrig praktisk
psykologi, som säger oss att man i
strävandena att förmå människorna att
följa reglerna för medborgerlig samlevnad
kan nå resultat genom att arbeta
på två linjer. Man kan i vissa särskilda
fall samtidigt visa stränghet och mildhet,
genom att samhället på en gång i
den fastställda domen uttalar sitt ogillande
av begångna brott och anger den
påföljd som lagligen bör följa, och likväl
ger den dömde ett extra tillfälle att
försöka rätta sig. Härigenom kan både
allmänpreventionen och individualpreventionen
tillgodoses. Så ser också
domstolarna själva på nådeinstitutets
uppgift. Det förekommer sålunda, att
en domare råder den dömde att söka
nåd, och därigenom få ett resultat som
domaren själv funnit skäligt men som
han inte vill ge i domstolsväg. Och det
förekommer vidare, att högsta domstolen
i samma sak fastställer domen men
tillstyrker nåd.

Om man undersöker, hur nådeinstitutet
fungerar, skall man finna att det
fyller just den nyss angivna funktionen.
Ett närmare studium av förelig -

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

gande statistik torde visa, att herr
Svenssons föreställning om nuvarande
nådepraxis — som han kallar »en tungt
vägande konkurrentlinje till domstolarnas
straffutmätning» — icke har grund
i verkligheten.

En statistisk utredning rörande nåd
i brottmål under 1900-talets första hälft
har utförts av byrådirektören Sverker
Groth i statistiska centralbyrån och på
mitt föranstaltande publicerats i statens
offentliga utredningar förra året.
Då det naturligtvis inte är möjligt att
i ett interpellationssvar lämna mer än
ett fåtal sifferuppgifter, vill jag hänvisa
kammarens ledamöter till Groths utredning.
För att ytterligare komplettera
den skall jag lämna även några uppgifter
om nådeärendena under år 1953.

Nådeärendenas antal har de senaste
åren hållit sig mellan 1 200 och 1 400.
Under år 1953 meddelade slutliga beslut
utgjorde sålunda 1 316. Går man
längre tillbaka i tiden, t. ex. till tiden
före år 1930, finner man att antalet
nådeansökningar var betydligt lägre.
Antalet har alltså absolut sett stigit,
men så är ju också fallet med antalet
domar i brottmål, varför ökningen relativt
sett inte är så avsevärd. Hela
antalet nådeansökningar har under
1930- och 1940-talen hållit sig omkring
7 på 1 000 dömda personer, med vissa
svängningar uppåt och nedåt men utan
någon bestämd tendens till ökning eller
minskning. Nu kan det naturligtvis sägas,
att av hela antalet dömda en mycket
stor del endast får böter och att
dessa naturligtvis sällan söker nåd.
Räknar man därför bort dem som fått
böter och ser efter hur många av de
Övriga dömda som söker nåd, finner
man att procenttalet under 1930-talet
(1931—40) låg något över 11 91. Under
krigsåren (1941—45), då antalet dömda
var särskilt högt på grund av krisförhållandena,
sjönk detta andelstal till
ungefär 8 %, och under senare hälften
av 1940-talet (1946—50) var det åter
ungefär 11 %. Denna siffra visar icke

benådningsrätten.

någon stigande tendens utan tvärtom
någon minskning på de allra senaste
åren.

Redan här, när man tar del av antalet
nådeansökningar, finner man hur
verklighetsfrämmande det är att tala
om nådeinstitutet som en »tungt vägande
konkurrentlinje» till domstolarnas
verksamhet. Även de statistiska
siffrorna visar oriktigheten av den föreställningen,
att nådegivningen kommit
att fungera som ett slags fjärde
domstolsinstans. För att ett sådant påstående
skall ha ägt berättigande, måste
det ju fordras siffror av en annan storleksordning
än de föreliggande.

Och härtill kommer en ytterligare
omständighet av stor betydelse, nämligen
att de flesta nådeansökningar för
närvarande får avslag. Sålunda blev
förra året 70 % av ansökningarna helt
och hållet avslagna. Återstående 30 %
fick på ett eller annat sätt ett positivt
beslut. Som jag senare skall ange, kan
detta innebära mycket olika ting, från
ett kort uppskov med verkställigheten
till befrielse från påföljden. Om man
alltså kallar denna siffra för år 1953
— 30 % — för bifallsprocenten, är det
alltså något inadekvat, eftersom alla sådana
beslut inte innebär bifall till vad
sökanden huvudsakligen begärt. Om det
emellertid skall ligga något berättigande
i påståendena, att nåd för närvarande
beviljas i alltför stor omfattning, så
borde bifallsprocenten för de senaste
åren vara särskilt hög. Hur förhåller
det sig med detta? Statistiken visar
ingalunda något sådant. Bifallsprocenten
visar ganska starka växlingar år
från år. Ser man på utvecklingen under
de senaste tjugu åren finner man
den högsta bifallsprocenten, över 50 %,
under några år i mitten på 1930-talet
och den lägsta siffran, 24 %, för år
1942. Nu kan det emellertid hävdas att
bifallsprocenten för år 1953 påverkas
av en lagändring år 1952, varigenom ett
antal tidigare vanliga ärenden rörande
böter bortfallit. Om man för att und -

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

vika denna felkälla i statistiken räknar
bort alla ärenden rörande böter och beräknar
bifallsprocenten för övriga
ärenden, finner man t. ex. att bifallsprocenten
för de senaste sex åren utgjort
i genomsnitt 31,5 %. Denna siffra
stämmer ju väl överens med bifallsprocenten
för år 1953, som mera exakt
är 30,2 %. Man bör visserligen av flera
skäl akta sig att dra några vittgående
slutsatser av dessa generella siffror. Så
mycket är dock klart, att talet om att
det på senare år skulle föreligga ett
särskilt stort antal bifall icke har bestyrkts
av statistiken.

En mera inträngande belysning får
man genom att välja ut en viss grupp
av fall. Man kan lämpligen se på statistiken
för de grövsta brottslingarna,
nämligen dem som fått ovillkorligt
straffarbete. Hur många sådana har i något
hänseende fått en nådeansökan bifallen?
Den senast tillgängliga siffran är
för år 1952, då 166 av 2 988 dömda fick
en nådeansökan i något avseende bifallen.
Det betyder 5,6 %. Ser man vidare
på t. ex. år 1950, finner man 119 bifall
på 2 310 dömda eller 5,2 %. Jämnt dubbelt
så många eller 238 hade fått nåd
bifallen år 1944, vilket då betydde
8,6 %. Det senast redovisade procenttalet,
5,6 %, är något lägre än medelprocenten
för hela 1930- och 1940-talen.
Inte heller denna siffra ger alltså något
som helst stöd för talet om »den
överflödande nåden».

För att få en verklig bild av nådeinstitutets
tillämpning, bör man naturligtvis
inte nöja sig enbart med dessa
statistiska siffror, som ju bara kan ge
ett mera generellt besked. Man måste
dessutom beakta vad som är av betydelse
i nådeärendena och vad nådebesluten
brukar innehålla. Härvid kommer
man in på ett område, där det inte
finns lika mycket statistiska uppgifter.
Jag skall dock försöka att i några hänseenden
siffermässigt belysa min redogörelse.

Först och främst måste man lägga

märke till att skuldfrågan aldrig kan
prövas i nådeväg. Kungl. Maj:t kan inte
i ett nådeärende ingå i någon prövning
av bevismaterialet i ett mål utan måste
utgå från den bevisbedömning, som
domstol har gjort, och det konstaterande
av begångna brott, som domstolens
dom innehåller. Detta förhållande
förbises ofta, både av nådesökande och
i den allmänna diskussionen. Om någon
anser sig vara oskyldigt dömd, får han
söka resning i högsta domstolen; att
söka nåd är meningslöst, om han vill
ha skuldfrågan omprövad.

I regel brukar inte heller den av domstolarna
vidtagna straffmätningen omprövas.
Detta är dock inte en alldeles
undantagslös regel. I vissa fall, då
högsta domstolen tillstyrkt en omedelbar
straffnedsättning, har denna vidtagits.
Även i andra undantagsfall kan
så ha skett. Svaret på det påstående som
herr Svensson gjort på denna punkt är
alltså, att man i nådeärenden i allmänhet
inte ingår på straffmätningen i målet.
Beslutens innehåll bestäms som regel
av andra synpunkter, huvudsakligen
vad som har samband med straffverkställigheten,
humanitetens krav och
sökandens möjligheter till återanpassning
i samhället. Och härvid kan man
urskilja vissa olika grupper av ärenden.

En betydande del av nådeärendena
rör personer, som redan sitter på fångvår
dsanstalt och som har fullgjort en
del av strafftiden. Ansökningen går då
i allmänhet ut på ätt få nedsättning av
den återstående strafftiden. I ett stort
antal fall åberopas därvid de hemmavarande
familjemedlemmarnas svåra
förhållanden. Här visar sig en av de
största olägenheterna med frihetsstraffet.
Det drabbar många gånger oskyldiga
personer mycket värre än den
dömde. En hustru med många barn kan
få en mycket svår tid att hålla ihop
hemmet, när mannen sitter på anstalt.
Ålderstigna föräldrar kan vara beroende
av den dömde. Sjuka och invalidiserade
människor kan få stora svårig -

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

heter under hans bortovaro. Tyvärr är
sådana omständigheter så vanliga, att
det inte finns stora möjligheter att lindra
de hemmavarandes börda nådevägen.
Men i vissa fall, när större delen
av strafftiden fullgjorts och när det finns
särskilda förhoppningar om framtida
skötsamhet, kan hänsyn också till familjen
spela in. I andra fall kan frigivning
av nåd medges, då sökanden
under fängelsetiden drabbats av svår
sjukdom. Även andra förhållanden av
personlig art kan här vara av betydelse.
En given grupp bland de nådesökande,
som får nedsättning, är sådana som har
livstidsstraff eller synnerligen långa
strafftider. Det är en mycket gammal
praxis, att långtidsfångar, som visar
skötsamhet, skall ha utsikt att få någon
lindring, sedan en betydande del av
strafftiden har förflutit.

Den största gruppen av nådeansökningar
och måhända också den ur flera
synpunkter viktigaste avser personer
som dömts till frihetsstraff och ännu
icke påbörjat avtjänande av straffet.
Den fråga som då föreligger och som
särskilt beträffande unga människor är
av utomordentligt stor betydelse, gäller
om det är möjligt att undvika att
dessa tas in på anstalt. Man undgår då
de direkta skadeverkningarna av anstaltsvistelsen,
försörjningssvårigheter,
kontakt med andra kriminella element
och inte minst anpassningssvårigheterna
vid utskrivningen. Till att börja med
måste naturligtvis övervägas, om brottets
beskaffenhet över huvud taget möjliggör
en benådning. Och så gäller det
frågan om den dömdes tidigare vandel
och slutligen om han låter sig rättas.
På den frågan är det inte lätt att ge
något svar. Det är inte en juridisk fråga
och det är inte heller någon egentlig
straffmätningsfråga. Man måste också
hålla i minnet, att valet inte står mellan
fängelse och frihet från påföljd utan
att en villkorlig dom kan kombineras
med olika slag av behandlingsformer, i
första hand flerårig övervakning, och

benådningsrätten.

vidare allt efter fallets beskaffenhet
föreskrifter om bostad, arbetsanställning,
alkoholistvård, psykiatrisk vård,
skadeståndsbetalningar o. s. v.

Erfarenheten har lärt oss att man i
vissa fall kan komma långt på dessa vägar,
om man väljer de rätta formerna av
kriminalvård i frihet. Man skall komma
ihåg att kriminalitet ej sällan sammanhänger
med ett slags efterblivenhet
i personlighetsutvecklingen, en känslomässig
och ibland även intellektuell
omognad. Det är därför man inte så
sällan kan hoppas, att den som begår
brott skall, så att säga, växa ifrån sin
kriminalitet. En vidare utveckling, nya
omständigheter, kan här ge något nytt
att bygga på, som domstolen icke kunnat
beakta. I synnerhet om det hunnit
gå en längre tid sedan de aktuella brotten
begicks kan det finnas anledning
att ta hänsyn till en ändrad livsföring.

Över huvud taget är det mycket vanligt
att ett bifall till en nådeansökan går
ut på villkorlig dom. Detta förhållande
ger en viktig upplysning om nådeinstitutets
funktion. Jag vill påpeka, att det
endast är i enstaka undantagsfall som
någon helt och hållet befrias från den
straffpåföljd som domstolen bestämt.
Nådeinstitutet tillämpas alltså i allmänhet
på sådant sätt, att den dömde icke
slipper undan sitt ansvar. En villkorlig
dom ställer ett krav på den dömde.
Sköter han sig inte, kan domen bli förverkad,
och begår han nya brott, blir
den med all säkerhet förverkad. Nådebeslutet
befriar alltså inte den dömde
från hans ansvar; det ger honom blott
en möjlighet att bli en samhällsnyttig
medborgare.

Det antal fall, då villkorlig dom har
meddelats av nåd, utgjorde under treårsperioden
1950—1952 tillhopa 360 eller
alltså i genomsnitt 120 om året. Antalet
för år 1953 utgör 119. Dessa tal
bör jämföras med att enligt de senaste
tillgängliga siffrorna, som avser år 1952,
hela antalet under ett år meddelade
(ovillkorliga) frihetsstraff överstiger

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benadmngsratten.

6 500 och av domstolarna meddelade
villkorliga domar uppgår till 5 200. Den
lilla grupp av gränsfall, där villkorlig
dom meddelas nådevägen, är alltså en
mycket ringa del av de under året till
frihetsstraff, villkorligt eller ovillkorligt,
dömda. Att den förskjutning mellan
dessa båda kategorier, som alltså
sker genom ätt ytterligare ungefär 120
personer bland 11 700 får villkorlig dom
nådevägen, att den skulle utgöra en fara
för rättsvården, är ju uppenbart orimligt.

I några stycken fall har i nådeväg
föreskrivits en kombination sålunda, att
den dömde inte har fått en fullständig
villkorlig dom utan fått skyldighet att
först avtjäna en del av frihetsstraffet
och sedan få den återstående strafftiden
villkorligt. Då herr Svensson i sin interpellation
särskilt frågat efter de principer
som ligger till grund för att denna
kombination använts, skall jag något
beröra denna fråga.

Nådebeslut av den nu angivna typen
har förekommit under år 1952 i 7 fall
och under år 1953 i 12 fall. Man har i
dessa fall velat tillgodose skilda krav.
Å ena sidan har stått behovet av att
genom en straffverkställighet inskärpa
allvaret i samhällets fordran på laglydnad.
Å andra sidan har man velat undvika
den svårt nedbrytande verkan, som
en mycket lång fängelsevistelse i regel
har och i stället få den uppfostrande
och kontrollerande effekten av en längre
tids övervakning.

Herr Svensson synes nu mena, att det
skulle föreligga något lagligt hinder för
Kungl. Maj :t att meddela beslut av detta
slag på grund av att motsvarande beslut
inte kan meddelas av domstol.
Denna herr Svenssons uppfattning är
fullständigt oriktig. Kungl. Maj :t är icke
bunden av sådana för domstolarna gällande
legala begränsningar. Det finns
sedan gammalt olika exempel på ätt
Kungl. Maj:t i nådeväg meddelat beslut
som lagligen icke kunnat meddelas av
domstol. Så t. ex. kan domstol inte döma

till tidsbestämt straff på längre tid än
10 år eller vid flera brott till 12 år.
Men i nådeväg har livstidsstraff förvandlats
till straffarbete i 15 år. Även
om det alltså inte finns några dylika
legala inskränkningar beträffande nådebeslutens
innehåll, så bör naturligtvis
Kungl. Maj :t ålägga sig vissa begränsningar,
så att inte praktiska svårigheter
uppkommer och så att nådebeslutens
innehåll överhuvud taget framstår
som naturligt och ändamålsenligt. Att
så är fallet härvidlag, kan lätt konstateras
genom vissa jämförelser. Nådebeslut
av den typen att ett redan pågående
straffavtjänande avbrytes och att
återstoden av frihetsstraffet skall vara
villkorligt, har använts sedan länge tillbaka,
även på den tiden när domstol
var förhindrad att ge villkorlig dom åt
någon som under de närmaste tio åren
hade avtjänat straff. Beslut av den typen
och de beslut som herr Svensson
kritiserar är ju tydligen ganska likartade.
Som ytterligare jämförelse vill jag
erinra om att personer, som har undergått
frihetsstraff av en viss längd, skall
efter utskrivningen stå under tillsyn en
viss tid. De här ifrågavarande nådebesluten
innebär i praktiken närmast, att
tiden för straffet blivit kortare och tiden
för den etferföljande kontrollen
längre. Det kan även erinras om att domstol
i vissa fall kan kombinera frihetsstraff
och villkorlig dom, t. ex. när domstol
utan att förklara en äldre villkorlig
dom förverkad bestämmer ett kortare
frihetsstraff för ett nytillkommet
brott. Det hinder i lagen, som herr
Svensson åsyftar, avser alltså icke själva
kombinationen av dessa påföljder utan
endast ett samtidigt ådömande av frihetsstraff
och villkorlig dom.

Skälen till att lagen om villkorlig
dom innehåller ett förbud för domstol
att besluta om den här ifrågavarande
kombinationen framgår inte klart av
lagens förarbeten. Det kan dock antagas
att man velat förhindra att domstolarna
i samband med utbygganden av den

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

villkorliga domen skulle i ett stort antal
fall förbinda villkorlig dom med
korta frihetsstraff. En sådan synpunkt
inverkar emellertid icke i de nu avsedda
nådeärendena. Sedan numera
bruket av villkorlig dom har vunnit
en viss stadga, kan det för övrigt övervägas
att genom lagstiftning införa möjlighet
för domstol att kombinera frihetsstraff
och villkorlig dom. Tidigare
har det förekommit att ett förfarande,
som börjat tillämpas i nådeväg, visat
sig så ändamålsenligt att det givit upphov
till ny lagstiftning. Tanken på att
kombinera olika brottspåföljder har under
senare år varit uppe i den kriminalpolitiska
diskussionen, och förslag
i dylik riktning överväges för närvarande
av strafflagberedningen.

Utöver de nu närmare diskuterade
grupperna av nådeärenden förekommer
ett stort antal sådana ärenden av andra
slag. Dessa kan naturligtvis vara av stor
vikt för dem som det gäller, men i
detta sammanhang är de av mindre betydelse.
Det kan vara fråga om rättelser
av smärre felaktigheter i verkställighetsförfarandet,
det kan gälla avräkning
av häktningstid, uppskov med påbörjande
av straffverkställighet, befrielse
från arreststraff eller skyldighet
att betala böter, viten eller vederlagsbelopp.
En relativt stor grupp av ärenden
avser begäran om att slippa förvandlingsstraff
för böter, stundom i förening
med ett åtagande att i stället betala
böterna. Under förutsättning att
rimlig ursäkt kan åberopas för försummelsen
att i tid betala böterna, brukar
Kungl. Maj :t gå med på att böterna får
betalas.

Det har i den pågående diskussionen
anförts såsom något betänkligt, att regeringen
i sin nådepraxis skulle i hög
grad avvika från högsta domstolens yttranden.
Påståendet är emellertid oriktigt.
Det föreligger tvärtom en mycket
stor överensstämmelse mellan högsta
domstolens och regeringens praxis. I
den tryckta statistiska redogörelsen har

benådn ingsrätten.

det gjorts en undersökning härom för
åren 1948—1952. Det visar sig, att regeringen
i genomsnitt under denna tid i
84,2 % av fallen beslutat på det sätt som
högsta domstolen tillstyrkt.

I diskussionen har åberopats några
andra siffror för att ge ett intryck av
att skillnaden mellan högsta domstolens
och regeringens uppfattning är större
än vad jag nu har angivit. Dessa siffror
är emellertid gjorda på det sättet, att
man har räknat ut i hur många procent
av antalet bifallna ärenden som regeringen
avvikit från högsta domstolen.
Besluten bör emellertid sättas i relation
till hela antalet prövade ärenden, och
då får man den siffra, som jag nyss
har angivit, alltså mer än 84 % överensstämmelse
mellan högsta domstolens
förslag och regeringens beslut.

Det har i diskussionen framhållits,
att den skillnad som faktiskt föreligger
mellan högsta domstolens yttranden
och regeringens beslut skulle ha
ökat de senaste åren. Detta är riktigt
och det bestyrks av tillgänglig statistik.
Man har emellertid alldeles försummat
att undersöka, om det är högsta domstolen
eller regeringen som har ändrat
sin praxis. Man tror sig tydligen kunna
utgå ifrån — utan undersökning — att
högsta domstolen har en fast och orubblig
praxis och att regeringens praxis är
mera osäker. En undersökning av siffermaterialet
visar emellertid att det förhåller
sig tvärtom. Jag bortser härvid
från ärenden som bara avser böter eller
viten, då dessa i ett ganska stort antal
fall påverkas av en lagändring år 1952.
För övriga ärenden utgjorde bifallsprocenten
år 1948 30,5 %, år 1949 34,0 %,
år 1950 32,i %, år 1951 33,1 %, år 1952
28,2 % och år 1953 30,2 %. Dessa siffror
ger alltså bilden av en ganska jämn
praxis hos regeringen. Och hur förhåller
det sig med högsta domstolen? Antalet
tillstyrkta ärenden utgjorde åren
1948—1950 respektive 17,7, 19,6 och
20,4 % medan samma procentantal för

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsratten.

åren 1951—1953 nedgått till respektive
12,7, 11,0 och 13,7 %.

Att det över huvud taget föreligger
olikheter i bedömningen mellan högsta
domstolen och regeringen är i och för
sig alldeles naturligt. Det är ju uppenbart
att i sådana ärenden som dessa,
där det inte är fråga om ett logiskt dömande
utan en värdering av mänskliga
faktorer, olika bedömare ibland måste
komma till olika uppfattning. En fullständig
överensstämmelse mellan högsta
domstolen och regeringen är alltså
icke gärna möjlig, om ärendena prövas
grundligt och omsorgsfullt av båda
dessa instanser. Dessutom är avvikelserna
ej sällan ganska obetydliga. Men
jag vill betona att det icke föreligger
någon principiell motsättning; skiljaktigheterna
hänför sig till bedömningen
av de enskilda fallen. Möjligen kan det
sägas att högsta domstolen är något mera
benägen än regeringen att avgöra ärendena
i befintligt skick. Jag har däremot
ansett att om man finner tvekan föreligga
eller tror att en utredning kan ge
upplysningar av betydelse, så bör man
göra en utredning, innan man slutligt
beslutar i ärendet. Därför har jag i rätt
många fall tillstyrkt att personundersökning
utföres eller att yttrande inhämtas
från medicinska myndigheter,
skyddskonsulenter, åklagare och andra.
På denna väg har också i många fall
nya upplysningar framkommit. Det har
t. ex. visat sig att sökanden behövde
vård på sinnessjukhus eller att han var
verkligt allvarligt kroppsligt sjuk. Ej
sällan har dylika utredningar visat att
sökanden under längre tid fört en hederlig
vandel och att ett frihetsstraff
skulle vara till större skada än nytta.

Bland de synnerligen ovederhäftiga
uppgifter om nådeinstitutet som lämnats
i pressdebatten har det också sagts
att detta skulle premiera dem som har
pengar och goda akvokatförbindelser,
medan fattigt folk som inte har samma
resurser skulle ha det sämre ställt. Detta
är, som kammarens ledamöter väl för -

står, en grov propagandalögn. Jag har
ingen anledning att nedvärdera ett advokatarbete,
när något nytt material kan
dragas fram. Men de ärenden som det
här gäller är sällan sådana att plädering
spelar någon roll. Det är ju inte fråga
om juridiska problem utan om rent
mänskliga svårigheter. I många fall utgöres
nådeansölcningarna av enkla skrivelser,
som sökanden eller kanske hans
mor eller hustru har skrivit i sitt bekymmer.
Rättshjälpsanstalter eller fångvårdstjänstemän
har i andra fall hjälpt
sökanden att göra en ansökan. Och jag
kan försäkra kammaren att alla ärenden
behandlas samvetsgrant och omsorgsfullt.

I de fall, då den nådesökande är intagen
på fångvårdsanstalt, har på senare
år tillkommit en ny, viktig remissinstans,
nämligen anstaltsnämnden. I den
nya straffverkställighetslagen av år 1945
har det föreskrivits, att det skall finnas
en sådan nämnd vid varje fångvårdsanstalt.
Den har en auktoritativ sammansättning,
som gör den mycket lämplig
till rådgivare i dessa frågor. Ordföranden
skall vara jurist; i flertalet
fall är det en domare i orten. Vidare
består nämnden av anstaltens styresman,
ytterligare en representant för
tjänstemännen på anstalten samt två
socialt kunniga lekmän. Nämnden hör
den nådesökande personligen, infordrar
andra erforderliga upplysningar och avger
ofta ett utförligt motiverat yttrande.

Jag bär gjort en särskild genomgång
av de nådeärenden, som avgjordes förra
året angående personer som var intagna
på fångvårdsanstalt. Det var 505 fall.
93 av dem fick i en eller annan form
bifall. Anstaltsnämnderna hade uttalat
sig tillstyrkande dels i 71 av de sistnämnda
fallen och dels i 52 ytterligare
fall. Medan alltså regeringen fann sig
kunna ge ett positivt beslut i 93 ärenden,
hade vederbörande anstaltsnämnd
förordat detta i 123 fall. Dessa nämnder
hade således i fråga om bifall till nådeansökningar
velat gå ett ganska långt

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

stycke längre än den praxis som regeringen
upprätthåller. Detta är så mycket
mer av intresse, som det också har riktats
den anmärkningen mot nådebesluten,
att därav skulle uppkomma oro
och svårigheter på anstalterna. Denna
uppfattning torde vara en teoretisk spekulation,
och den delas uppenbarligen
icke av anstaltsnämnderna och styresmännen,
som känner förhållandena på
platsen.

Såsom framgår av den redogörelse
jag har lämnat, tillgodoser nådeinstitutet
ett praktiskt syfte i rättsvårdens
tjänst. Det har på senare tider fått en
ökad betydelse. Av statistiken framgår,
att denna ökade användning av nådeinstitutet
kan dateras ända till början
av 1930-talet. Kräver man en ändring
härvidlag, så begär man alltså ett avbrott
i en långvarig praxis i human
anda, som har fullföljts under olika
regeringar, för att återgå till äldre tiders
större likgiltighet för enskilda
människors öde.

Det är nog ingen tillfällighet, att
nådeinstitutet har fått en ökad användning
just under de två senaste decennierna.
Under denna tid har samhället
på ett helt annat sätt än tidigare tagit
ansvar för sina medborgare i deras nöd
och svårigheter. Och under denna tid
har det också genomförts kriminalpolitiska
anordningar, som möjliggjort en
bättre kunskap om personer som åtalas
för brott och bättre möjligheter att arbeta
för deras återanpassning. Till ett
socialt reformerat samhälle hör också
en kriminalvård, som så långt det är
möjligt arbetar för att ta vara på människorna
och göra dem till laglydiga
och dugliga medborgare och så litet som
möjligt skattar åt primitiva vedergällningsinstinkter.
Som ett led häri är ett
effektivt nådeinstitut nödvändigt. En
god rättsvård kräver både rättvisa och
nåd.

Härefter anförde:

benådningsrätten.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på interpellationen.

I samband med förhandmeddelandena
om denna interpellation satte Aftontidningen
i tisdags som förstasidesrubrik
med stora bokstäver: »Krig om
nåd.» Statsrådets svar är hållet i sådant
tonläge, att man får det intrycket att
han har ungefär samma uppfattning.
Jag vill med anledning härav starkt
understryka, att min interpellation på
intet sätt vänder sig mot de strävanden,
som i vårt land pågår att humanisera
rättsvården.

Om det önskvärda i Kungl. Maj:ts
benådningsrätt lär inga skilda meningar
råda, heter det i motiveringen till de
av mig framställda frågorna. Den närmaste
anledningen till att interpellationen
framställdes var justitieministerns
beslut att nådevägen nedsätta straffet
för en person, som jag kan kalla direktör
X, från två år och tre månaders
straffarbete till straffarbete i fem månader
jämte villkorlig dom på ett års
straffarbete med tre års prövotid. Jag
är, herr talman, medveten om att man
som regel inte bör ta upp enskilda fall
till debatt, men dels har detta ärende
genom pressen fått en mycket omfattande
publicitet, och dels finns det redan
beskrivet i konstitutionsutskottets
memorial nr 15 till innevarande års
riksdag. Det är för övrigt inte möjligt
att föra en debatt om dessa ting utan
att i någon mån konkretisera genom
att anknyta till föreliggande exempel.

Den man, som det här gäller, dömdes
för grovt bedrägeri i fem fall, grov
förskingring i tre fall, grovt ocker i ett
fall samt förskingring i två fall. Han
har rört sig inom ett vidsträckt område
och utnyttjat en hel del människors
bristande affärsvana och okritiska
förtroende. I handlingsmönstret ingår
vid en del tillfällen bl. a. att köparen
förmåtts betala ett högre pris än

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

som inskrivits i köpehandlingen, under
motivering att säljaren ville ha det så
för att komma ifrån skatten på realisationsvinst.
Säljaren å sin sida visste
ingenting om dessa överpriser. Den socialdemokratiska
ortstidningen på platsen
skriver härom: »Utan att i detalj
känna till motiven för det meddelade
nådebeslutet kan man inte underlåta
att ge uttryck för den djupa förvåning
folk med kännedom om affärens karaktär
och omfattning känner över Kungl.
Maj :ts beslut. Det är betänkligt för
rättskänsla och moral, när folk får den
uppfattningen, att rättvisan silar mygg
men sväljer kameler.» Så långt denna
tidning. .lag har fått ett brev från en
advokat i den stad det gäller. Han har
under en viss tid varit ombud för en
av de personer, som drabbats av bedrägerierna.
Jag skall inte relatera de
fakta som advokaten lämnat — delvis
återfinns de i domstolsakten — men
jag vill citera hans slutreflexion. Han
skriver: »Slutligen kan jag inte undertrycka
den reflexionen, att alla, som
här under åratal sett spåren av denna
X:s verksamhet, torde ha den uppfattningen,
att det för framtiden borde
gälla att avhålla en man med hans
läggning från mäklaryrket i stället för
motsatsen.»

Detta och en del andra fall, vilka
relaterats i pressen, sammanställda med
det faktum, att nåd beviljats i relativt
stor utsträckning samt att justitieministern
i vissa fall, bland annat när det
gällt denne direktör, använt en kombination
av frihetsstraff och villkorlig
dom, är det som föranlett interpellationen,
och det är ingalunda någon önskan
att öppna krig om nådeinstitutet
som sådant. Det är klart att en debatt
av detta slag i huvudsak måste föras
principiellt och i allmänna ordalag,
och jag skall därför inte här beröra
några andra konkreta exempel. Jag
tror dock att om justitieministern ville
svara på frågan, huruvida fallet X är
att betrakta som ett misstag från stats -

rådets sida eller om det skall betraktas
som ett normalt fall av beviljad
nåd, skulle det klargöra mera än rätt
långa teoretiska utläggningar.

Beträffande den omfattning, i vilken
nåd givits, vidhåller justitieministern
sin här i riksdagen tidigare uttalade
mening, att nådeinstitutet för närvarande
användes i normal omfattning.
Om man bortser från dem som dömts
till böter, är det cirka elva procent av
de dömda som söker nåd. Av dessa ansökningar
har omkring 30 procent bifallits.
Av dem till ovillkorligt straffarbete
dömda fick 5,6 procent nåd år
1952 och 5,2 procent år 1950. Som
jämförelse nämner justitieministern, att
8,6 procent i motsvarande grupp benådades
år 1944.

Det är riktigt att statistiken över beviljade
nådeansökningar inte utvisar
någon sensationell stegring under den
nuvarande justitieministerns ämbetsutövning,
om jämförelse göres med
1930-talet eller det senaste krigets slutskede.
Det synes mig å andra sidan
vara uppenbart, att siffrorna inte utan
närmare analys säger så värst mycket
om den verklighet det här gäller. Att
en sådan analys är svår att göra visar
både byrådirektör Groths undersökning
och professor Alvar Nelsons behandling
av ämnet. Justitieministern har för
egen del inte lagt ned några större ansträngningar
på att analysera siffrorna.

Jag skall nöja mig med att anföra ett
par fakta. De höga siffrorna i mitten
på 1930-talet påverkades i mycket stor
utsträckning av att alkoholister, som
intagits på tvångsarbetsanstalt, nådevägen
befriades från att därefter avtjäna
ådömda bötesbelopp. För åren
1936 och 1937 var dessa fall 288 respektive
294, vilket utgör cirka hälften
av alla bifallna nådeansökningar. Jag
har inte funnit någon siffra i detta fall
för 1938, men det är troligt att förhållandena
då var enahanda, eftersom
en ny lag trädde i kraft 1 januari 1939.

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar pa interpellation ang. utövandet av

Därmed sjönk antalet bifallna nådeansökningar
i ett tag från 51,7 procent
till 27,8 procent eller i absoluta tal från
646 till 264.

Den andra toppen, som inte är lika
hög, infaller i samband med de sista
krigsåren. Man undanröjde då i många
fall straffpåföljden dels för sådana som
brutit mot vår kristidslagstiftning, dels
för flyktingar som här bedrivit olovlig
underrättelseverksamhet. Det är enligt
min mening felaktigt att jämföra det
nuvarande tillståndet vare sig med
loppåren på 1930-talet eller med andra
världskrigets avvecklingsskede.

Jag skulle också helt allmänt vilia
peka på att det förefaller orimligt, att
chefen för justitiedepartementet under
normala förhållanden skall pröva 1 200
å 1 400 nådeansökningar per år, d. v. s.

4 å 5 per arbetsdag, varav cirka 2 bifalles.
När justitieministern inför Sveriges
riksdag förklarar det vara en normal
ordning, att han personligen skall
pröva straffpåföljden för mer än en
tiondel av de domar, som alla Sveriges
domstolar avkunnar, så tror jag att han
av inne på vägar, som ingen justitieminister
under den svenska folkstyrelsens
skede tidigare har vandrat.

I min interpellation liar jag givit uttryck
för uppfattningen att beviljandet
av nåd »skulle vara en undantagsföreteelse».
.lag tror det finns anledning
för oss här i riksdagen att beakta den
saken. År 1938 skrev dåvarande justitieministern
K. G. Westman en artikel
i Svensit Juristtidning under rubriken
»Nåd och rättvisa». Han inledde denna
med följande principiella uttalande: »I
en diktaturstat, där envåldshärskaren i
en eller annan form godtyckligt bestämmer
straffet, har naturligtvis nåden
ett oinskränkt utrymme. Men i demokratiska
stater, där man har lag stiftad
av folket och domstolar oberoende
av den politiska makten, uppstår problemet
om förhållandet mellan nåd och
rättvisa.»

benådningsrätten.

Och i den nu aktuella debatten skriver
ordföranden i Juristförbundet,
borgmästare Carl Svennegård i Linköping,
i nr 8 av Juristnytt: »En grundläggande
princip för benådningen bör
vara att den skall tilämpas endast i
undantagsfall. Den är avsedd för situationer
som lagstiftaren inte alls förutsett
eller inte kunnat taga ståndpunkt
till på grund av att de är så säregna
eller sällsynta. Om det blir vanligt att
domstolarnas beslut korrigeras genom
benådning, är detta ett tecken på att
något är galet, antingen domstolarnas
straffrättskipning eller praxis i nådeärenden.
»

Professor Alvar Nelson framhåller i
sin avhandling »Brott och nåd» att de
syften av skiftande art, som ligger
bakom beviljandet av nåd, visserligen
bör tillgodoses inom ramen för vår
rättsordning, men att därmed inte är
sagt, att det skall ske nådevägen. Han
skriver bland annat: »Enighet torde
emellertid råda därom, att det alltmera
ökade inflytande, som billighetssynpunkter
fått på nådeärendenas avgörande,
i olika hänseenden varit ogynnsamt.
» I ett annat sammanhang citerar
han satsen: »Förhastad vare emellertid
slutsatsen, att den som mest benådat
förstått mest.»

När rektor Mosesson år 1947 interpellerade
här i kammaren i samma
ärende som min interpellation gäller,
yttrade han bland annat: »Jag tror att
nåd i den mening vi här använda ordet
bör tillgripas blott i sällsynta fall.
Jag har denna mening — ehuru jag
väl borde ha känsla för svaga och
olyckliga människor — därför att lagstiftaren,
domstolar och myndigheter,
ja, hela vårt samhälle, i den mån man
kan tala om en samhällsanda, böra genomträngas
av en sund samhällssyn
och av hänsyn till omständigheterna
för den felande, så att domen blir en
sann prövning av alla påverkande förhållanden
och eti sant uttryck för den
rättsåskådning och den moral, som

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benadningsrätten.

finns i samhället. Om så sker, bör nådevägen
kunna elimineras.»

Justitieministern anser sig gentemot
min uppfattning, att man här kommit
in i ett ohållbart läge, böra visa kammaren
hur oriktig denna förmodan av
herr Svensson är. Tvärtom fyller nådeinstitutet
i sin nuvarande tillämpning
en praktisk och nödvändig uppgift i
rättsvården, förklarar statsrådet. Det är
med anledning av detta kategoriska utdömande
av min ståndpunkt som jag
har ansett mig med stöd av de anförda
citaten böra erinra om att jag befinner
mig i gott sällskap. Jag tror att det
skulle vara till fördel för svensk rättsvård,
om justitieministern diskuterade
dessa problem mera allsidigt än han
gjort i detta interpellationssvar.

Justitieministern har tydligen känt
sig illa berörd av mitt påpekande, att
den rikliga nådegivningen blir en tungt
vägande konkurrentlinje till domstolarnas
straffutmätning. Justitieministern
blir, nämnde jag i min interpellation,
en fjärde instans i fråga om straffutmätning.
Statsrådet återkommer i flera
olika sammanhang och förklarar, att
det är en alldeles felaktig tankegång,
när man som herr Svensson viil uppfatta
nådebesluten som en korrigering
av domstolarnas avgöranden eller beteckna
nådeinstitutet som en fjärde instans
till domstolssystemet. Eftersom
jag inte är jurist kan det kanske vara
ursäktligt, om jag skulle staka mig på
terminologien. Jag vill emellertid erinra
om att jag har talat om en konkurrentlinje
till domstolarnas straffutmätning.
Det är ju rätt underligt att även goda
jurister drabbas av statsrådets uppträdande
som kriarättare. Min formulering
sammanfaller nämligen i sak med
det uttryckssätt, som professor Nelson
använt i motsvarande sammanhang,
ehuru han tillägger, att konkurrentlinjen
i vissa sammanhang blir illojal. Jag
har redan anfört ett citat, i vilket borgmästare
Svennegård säger, att »domstolarnas
beslut korrigeras genom be2
— Andra kammarens protokoll 195k.

nådningen», och längre fram i sin artikel
skriver han: »Benådning får icke
bli en administrativ rättsskipning, som
konkurrerar med domstolarnas rättsskipning.
»

I den förut omnämnda artikeln »Nåd
och rättvisa» skriver förre justitieministern
K. G. Westman bl. a.: »Tydligt
är emellertid att det skulle stå i strid
mot grundlag och annan lag, om nådegivningen
skulle skötas på sådant sätt,
att regeringen bleve en instans över
eller vid sidan av våra i rättegångsbalken
fastställda domstolar.» Här finns
alltså hos framstående jurister alla de
uttryckssätt som justitieministern förklarat
vara alldeles felaktiga. Skall man
vara noggrann, var det kanske fel att
kalla justitieministern för en fjärde instans.
Ännu oftare blir han en andra
eller en tredje instans. Det skall alltså
erkännas, att K. G. Westmans formulering
»en instans över eller vid sidan
om domstolarna» är mera adekvat. Men
sådana formuleringsproblem spelar ju
ingen roll i en sådan här debatt. Jag
tror därför att det vore bättre, att herr
statsrådet mera koncentrerade sig på
att belysa frågorna i stället för att försöka
avvisa en interpellant med hårklyverier
av detta slag, som ju saknar allt
intresse i en församling av valda ombud
för Sveriges folk.

I sakfrågan vill jag säga att det säkerligen
är ofrånkomligt, att ett nådeheviljande
i nuvarande omfattning både
är och uppfattas som en konkurrentlinje
till domstolarna. Praktiskt sett jävas
inte denna slutsats av statsrådets
påpekande, att det inte är domen utan
påföljden som ändras. Den praktiska
ståndpunkten borde, såvitt jag förstår,
vara att man så långt som möjligt skulle
försöka göra nådeinstitutet överflödigt,
vilket naturligtvis inte innebär att det
kan undvaras. Det egendomliga är emellertid,
att de senare årens omfattande
lagstiftning för en humanisering av
rättsvården inte påverkat nådegivningen
under den nuvarande justitieminis Nr

20.

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

terns ämbetsutövning, d. v. s. inte minskat
antalet bifallna nådeansökningar.
Härom yttrar professor Nelson: »Man
kunde tro att bötesverkställighetsreformen
och den gång efter annan reformerade
lagstiftningen om villkorlig dom
och villkorlig frigivning skulle minska
anledningarna till nådesansökningar.
Man kunde hoppas, att muntligheten,
omedelbarheten och offentligheten i
rättegången efter den stora processreformen
skulle garantera ett rättvist avgörande.
Man kunde förvänta att domarens
efter konfrontation med den brottslige
och efter föregående genomgång av
dennes omständigheter träffade val
mellan ett flertal tänkbara påföljder
skulle nästan utesluta anledningen till
en ändring.»

Så är emellertid inte fallet. I stället
för att förklara varför nåd beviljas i
lika stor utsträckning, trots att man
genom en reformering av lagstiftningen
undanröjt en rad tidigare nådeanledningar,
hänvisar justitieministern till
hur jämn och vacker hans sifferserie
över bifallna ansökningar är.

Om det emellertid skulle ligga något
berättigat i påståendena att nåd för
närvarande beviljas i alltför stor omfattning,
borde bifallsprocenten för de
senaste åren vara särskilt hög, säger
justitieministern. Det som borde förklaras,
nämligen att antalet beviljade
ansökningar om nåd alltjämt är lika
stort trots all reformering inom rättsvården,
anför justitieministern alltså
som ett bevis för att det inte finns någonting
att förklara. Med anledning av
påpekanden från olika håll, att statsrådet
i växande utsträckning avviker från
högsta domstolen, förklarar justitieministern,
att det är högsta domstolen och
inte regeringen som ändrat sin praxis.
Men är inte detta ett uttryck för att
högsta domstolen med anledning av en
humaniserad lagstiftning sökt återföra
nådeinstitutets användning till riktigare
proportioner och att alltså den växande
spänningen mellan högsta domsto -

benådningsrätten.

lens och justitiedepartementets bedömning
är en av de frågor, som sakligt
sett bör ställas under debatt?

I detta sammanhang förklarar statsrådet,
som är glad över sina siffror, att
man inte bör jämföra den här påtalade
skillnaden mellan hans egen och högsta
domstolens uppfattning med antalet bifallna
nådeärenden utan med antalet
ansökningar om nåd. Om man gör det
är regeringen och högsta domstolen
överens i 84 procent av samtliga fall.
Den beräkningen är naturligtvis bra för
justitieministerns argumentation men
knappast från saklig synpunkt.

Under åren 1948—1952 har Kungl.
Maj:t bifallit 7 ansökningar av 6 832
som högsta domstolen avstyrkt. Där föreligger
alltså praktiskt taget fullständig
överensstämmelse. Men under samma
tid har antalet bifallsbeslut varit
2 382, varav 1 436 tillstyrkts av högsta
domstolen och 946 avstyrkts. Där är
alltså en mycket väsentlig skillnad.
Statsrådet menar nu att man skall använda
samtliga ansökningar som bas
för procentberäkningen och inte antalet
beviljade ansökningar. Om det emellertid
i det totala antalet ansökningar
ingår en stor mängd ansökningar, beträffande
vilka ett bifall över huvud
taget inte kan diskuteras, är det ju tämligen
meningslöst att lägga dem till
grund för en procentberäkning. Jag tror
därför inte att man, på sätt som justitieministern
gjort, kan avvisa sifferjämförelsen
när det gäller de bifallna ansökningarna.

I justitieministerns svar finner man
ingen som helst förståelse för att vi här
har att göra med ett konstitutionellt
problem av stor räckvidd. Han hävdar
i stället, att eftersom benådningen principiellt
inte upphäver de avkunnade
domarna och då nådeinstitutet svårligen
kan utformas efter några fasta regler,
står det justitieministern fritt att
inom vida gränser följa sin personliga
uppfattning. Det måste emellertid såvitt
jag kan förstå ligga både i folksty -

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

relsens princip och i lagstiftningens
anda, att justitieministern måste ta hänsyn
till de regler, som gäller för domstolarnas
straffutmätning. »Justitieministern
kan», säger borgmästare Svennegård,
»inte åsidosätta de principer, varpå
gällande lagar vilar, bara därför att
han personligen ogillar dem. Reformer
på straffrättsskipningens område skall
i vanlig ordning underställas Kungl.
Maj:t och riksdagen innan de föres ut
i det praktiska livet.»

Jag förmodar det är överflödigt att i
detta sammanhang utveckla denna sak.
Jag är emellertid medveten om att man
här i vissa fall rör sig på ett ömtåligt
område och att det kan vara svårt att
skapa en alldeles fast praxis. Jag tror
att förre justitieministern K. G. Westman
gav ett riktigt uttryck för det
praktiska problem som föreligger, när
han skrev: »Med det tysta medgivande
från riksdagens sida, som understundom
i parlamentariska stater ökar regeringens
handlingsfrihet, förekommer
det emellertid, att regeringen vid nådegivningen
överskrider den gräns gentemot
lagstiftningen, som måste fasthållas
såsom den principiellt riktiga.»

Det är alltså betydelsefullt att det
principiellt riktiga i detta fall varken
förtiges eller förnekas. Det lär nog inte
kunna bestridas, att justitieministern
konstitutionellt sett gått för långt när
han använt kombinationen av frihetsstraff
och villkorlig dom, som lagen
direkt förbjuder domstolarna att använda.
I vad mån sedan lagen bör ändras
på denna punkt, skall jag inte uttala
mig om.

Det har också framhållits, att denna
kombination ur praktiska synpunkter
kan vara otillfredsställande. Förfarandet
innebär ju, att den dömde efter
nådebeslutet först skall avtjäna en lång
tid av straffet och sedan utan någon
som helst ny prövning får villkorlig
dom på återstoden. Det bör framhållas
att det, även med noggrann personutredning,
vid nådebeslutets medde -

lande torde undandra sig tillförlitligt
bedömande, huruvida förutsättningar
för villkorlig dom kommer att föreligga
vid en tidpunkt som inträffar långt
senare, efter genomgånget frihetsstraff.

Man kan också fråga sig hur det
egentligen skall se ut, om erfarenheterna
under anstaltsvistelsen ger en annan
bild av den dömde än den som
framkom när nådebeslutet fattades. Han
kan ju rymma eller på annat sätt sköta
sig mindre väl, allt i medvetande om
att det före anstaltsvistelsen meddelade
nådebeslutet om villkorlig dom inte kan
återkallas på grund av misskötsamhet
under anstaltsvistelsen.

När justitieministern gentemot min
uppfattning om regeringens rätt att använda
denna straffkombination säger,
att denna min uppfattning är fullständigt
oriktig, innebär väl detta å andra
sidan att statsrådet förklarar sig i denna
sak ha fullständigt rätt. Jag noterar,
att sådan är justitieministerns ståndpunkt.
Debatten om den kommer säkerligen
att föras vidare i många olika
sammanhang.

Innan jag går vidare vill jag göra en
liten anmärkning i marginalen. Justitieministern
säger: »Bland de synnerligen
ovederhäftiga uppgifter om nådeinstitutet
som lämnats i pressdebatten har
det också sagts att detta skulle premiera
dem som har pengar och goda advokatförbindelser,
medan fattigt folk som
inte har samma resurser skulle ha det
sämre ställt. Detta är, som kammarens
ledamöter väl förstår, en grov propagandalögn.
» Så långt justitieministern.

Jag har personligen inte någon anledning
att bär gå i svaromål, men eftersom
statsrådet talar om flera ovederhäftiga
uppgifter tror jag att pressen
vore tacksam för en specifikation.

Avslutningsvis yttrar statsrådet bland
annat följande: »Av statistiken framgår
att denna ökade användning av
nådeinstitutet skall dateras ända till
början av 1930-talet. Kräver man en
ändring härvidlag, så begär man alltså

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

ett avbrott i en långvarig praxis i human
anda, som har fullföljts under olika
regeringar, för att återgå till äldre
tiders större likgiltighet för enskilda
människors öde. — Det är nog ingen tillfällighet,
att nådeinstitutet har fått en
ökad användning just under de två senaste
decennierna. Under denna tid har
samhället på ett helt annat sätt än tidigare
tagit ansvar för sina medborgare
i deras nöd och svårigheter.»

Jag ber, herr justitieminister, att helt
stillsamt få förklara, att så länge jag har
en röst i denna församling vill jag gärna
medverka till en humanisering av
lagstiftningen och en förbättring av
rättsvården på olika områden. Jag kan
emellertid inte underlåta att erinra om
andra debatter som har förts i denna
kammare från och med den 15 maj
förra året. På frågan: »Är regeringen
villig att medverka till att person eller
organisation, som anser sin rätt kränkt
genom något Kungl. Maj :ts beslut i konselj,
kan få sin rätt prövad av domstol?»
den 8 december i fjol hade justitieministern
intet svar att ge. Det svar
som sedan givits har varit klart och
bestämt avvisande, och åtskilligt av det
som i de sammanhangen yttrats passar
illa samman med den patetiska bekännelsen
om att vårt samhälle numera
tar ansvar för sina medborgare i deras
nöd och svårigheter.

Skalar man bort fraserna så kvarstår
intrycket att regeringen hela tiden har
slagit vakt om en utvidgad ministerstyrelse.

Jag nöjer mig med att citera avslutningsorden
i K. G. Westmans artikel,
som jag förut omnämnde: »Det ideala
kravet för det svenska folket är icke
mer nåd utan fullkomlig rättvisa.» Att
sedan det ideala kravet aldrig kan restlöst
realiseras, det är vi nog alla bittert
medvetna om.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Interpellanten började

med att enligt gammal god sed tacka
för mitt svar. Jag skall också nu börja
med att rikta ett tack till interpellanten,
nämligen för hans allmänna utgångsdeklaration,
att han inte vill öppna något
krig mot nådeinstitutet, utan tvärtom
återigen — liksom i ingressen till
sin interpellation — betonar att detta
institut fyller en nyttig uppgift i vårt
rättssamhälle. När vi sedan har olika
meningar beträffande tillämpningen och
andra detaljer, tycker jag det är värdefullt
att vi ändå enas i den principen.

Samtidigt anmärkte emellertid interpellanten
i olika hänseenden på regeringens
tillämpning av nådeinstitutet
— och i främsta rummet är det ju jag
som har ansvaret. Detta har ju också
varit ett på sista tiden livligt diskuterat
ämne.

Jag antar att både interpellanten och
reservanterna inom konstitutionsutskottet
gärna skulle vilja ha belagt sin
kritik, som ju är generellt hållen, med
åtminstone ett större antal fall, men
båda har bara talat om ett enda fall
bland de över 1 300, som förekom förra
året.

Tyvärr måste jag något beröra detta
fall. Jag beklagar att jag måste göra det,
ty man drar sig ju för — såsom också
interpellanten tydligen förstod — att
ta upp en enskild människas svårigheter
och bekymmer till offentlig diskussion.
Men interpellanten har, när
han beskrivit fallet, gjort på precis
samma sätt som vissa pressorgan: han
har dragit fram alla skäl som talat till
den dömdes nackdel men inte något
som talat till dennes fördel. På det
viset har diskussionen om detta fall bedrivits
i pressen och så har även interpellanten
fört den.

Det är klart att den dömde i detta
fall har begått svåra brott — det är
ju för sådant han är dömd. Alla nådesökande
har ju begått brott, och många
av dem har begått svåra brott, både de
som fått sina nådeansökningar avslagna
och de som fått dem bifallna. Men

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsratten.

man förstår inte den nådegivande instansens
problem, om man bara talar
om den sidan av saken. Det är riktigt
att dessa svåra brott, som vederbörande
i detta fall begått och som interpellanten
här talat om skall med i bilden,
men vad finns det på den andra sidan?

Den man som det här gäller har —
förutom för de ekonomiska brott, som
han begått — varit med rätta anklagad
för att han i vissa avseenden fört en
slösaktig tillvaro. Han har tydligen velat
ha mycket pengar att röra sig med
och kunna uppträda som en flott person.
Detta har stuckit i ögonen, och
givetvis är en sådan livsföring fördömlig.
Men man förstår inte riktigt det
hela, om man inte har något reda på
hans antecedentia.

Alla som närmare känt till denne
man och inte bara fått en ytlig kunskap
om hans brottsliga beteende, har
gett samma slags förklaring till att han
handlat så som han gjort, nämligen att
hans barndom och uppväxtförhållanden
varit så enastående svåra och satt
så djupa märken i hans sinne. Han föddes
som utomäktenskapligt barn till en
18-årig flicka, som inte själv kunde ta
hand om honom, utan som lämnade bort
honom till sina gamla föräldrar. Dessa
var inte bara gamla utan också sjuka,
och de bodde på en fattiginrättning av
det slag som utgjorde en skamfläck
för gångna tiders samhälle. Det har
berättats ganska förskräckliga historier
om vad den lille pojken där fick
uppleva; förutom fattigdom, nöd och
elände fick han vara med om att gamla
sjuka människor dog undan för undan,
och han fick bevittna de mest makabra
händelser. I skolan gick det inte så
väl för honom, trots att han var begåvad.
Han var hunsad, fattig, svulten
och illa klädd, och läraren, som nog
annars försökte vara snäll mot honom,
gav honom ett öknamn. Över huvud
taget tycks han ha pinats mer än vanligt
av fattigdom och elände under sin
uppväxttid. Såsom jag nämnde har

också alla, som studerat hans fall och
inte bara ägnat sig åt ett ytligt bedömande
av hans brott, fäst stort avseende
vid dessa enastående svåra och
hårda uppväxtvillkor, som har skadat
honom mycket.

Han hade det också besvärligt sedan
han blivit vuxen. Han lärde sig ett yrke
— han blev målare —• men det gick inte
bra för honom, utan han var långa tider
arbetslös och hade det fortfarande
mycket fattigt. Men så blev han av någon
anledning biträde i en fastighetsmäklarfirma,
och där upptäcktes det
att han hade mycket stora talanger för
detta speciella yrke. Han avancerade
hastigt och fick förtroendebefattning i
firman. Så småningom startade han en
egen fastighetsmäklarfirma, som till en
början gick mycket bra, vilket gjorde
att han skaffade sig en massa filialer.
Men så kom han i ekonomiska svårigheter
— han kunde väl inte klara den
stora firman — och det var då han tillgrep
andra människors pengar, som hade
anförtrotts åt honom, för att kunna hålla
det hela flytande under en envis vägran
att återigen störtas tillbaka i fattigdom
och elände. Bubblan sprack emellertid,
och han häktades och skulle
ställas under åtal för de brott som han
begick under ett par års tid, jag vill
minnas det var åren 1948 och 1949. Det
blev alltså slut med hans företag och
han väntade bara på att få svara inför
domstol för sina förmögenhetsbrott.
Men rättvisan fungerade inte i den takt
som den borde ha gjort. Det är mycket
möjligt att han själv — det har jag
hört sägas — på olika sätt förhalade
saken, men det kan inte förklara att
ett mål av denna beskaffenhet tog mer
än tre år från det att polisen slog ner
på honom och till dess att målet kom
upp i första instans.

Under dessa tre år och under den
tid som ytterligare förflutit har han
inte, så vitt man vet, trots mycket stora
ekonomiska svårigheter begått några
nya olagligheter. Han blev ju av med

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

sin firma, och han visste inte vad han
skulle ta sig till. För honom började
återigen de svårigheter som han var
så van vid från sin ungdom, och han
fick mycket bekymmer med att försörja
sig och sin familj. Han flyttade
då ifrån staden där han bodde, framför
allt därför att hans son var utsatt
för smälek och förföljelse till följd av
faderns synder. Han kom först till en
annan större stad, sökte plats, fick ingen,
flyttade sedan till Stockholm, sökte
plats, fick ingen. Han levde hela denna
tid i samma misär. Så gick ett år, det
gick två år, det gick tre och fyra år.
Hans verksamhet var spolierad. Han
och hans familj hade ingenting att leva
på. Men han begick i alla fall inga nya
brott utan försökte i sitt elände leva
hederligt.

Då hände honom till slut någonting
som i alla fall är en ganska vacker saga
i denna annars sorgliga historia. Han
kom till en mycket hygglig och rejäl
människa, som har en fastighetsmäklarbyrå
här i Stockholm. Det är en mycket
känd och ansedd sådan byrå, och
det är en äldre, i sitt yrke duktig dam,
som är ägare av firman. För henne berättar
nu denne man, som alltså har
sökt plats gång på gång utan resultat,
hur det hela ligger till. Han talar om
vad han gjort, att polisen för flera år
sedan kommit på hans brott och att han
sedan dess har irrat för att finna en
möjlighet att försörja sig och de sina.
Så ber han om en anställning i det yrke,
som han kan. Hon litar på honom, därför
att han kommer så öppet och berättar
för henne allt detta. De flesta,
menar hon, skulle inte ha gjort så utan
försökt lura henne. Hon anställer honom
därför på försök.

Så får han en plats i denna kända
firma i en bransch, där han verkligen
har möjlighet att använda sin duglighet
och sina kunskaper. Eftersom han ju
inte var ägare till firman, fick han inte
så stora möjligheter att göra av med
andras pengar. Enligt vad ägarinnan

benådningsrätten.

har sagt har han inte heller gjort några
försök i den vägen utan tvärtom skött
sig mycket bra. Han har avancerat och
fått förtroendeuppdrag i firman. Hans
levnadsförhållanden har äntligen börjat
bli hyggliga.

Då efter alla dessa år drabbar samhällets
i och för sig rättvisa straff honom.
Han blir dömd till två års och
tre månaders straffarbete. Ägarinnan
av firman, som under tiden lärt att
uppskatta honom både för hans skicklighet
och hans hederlighet i det arbete,
där hon har satt honom, är då så
generös att hon ändå vill ge honom en
chans. Hon har i ett skriftligt intyg,
som är bifogat nådeärendet, framhållit
att hon visserligen inte kan hålla platsen
öppen för honom så länge som den
tid på över två år som han är dömd till.
Om han måste avtjäna så långt straff,
skulle hon bli tvungen att skaffa en
annan i hans ställe, och då skulle han
bli av med sin anställning. Men hon
lovar att, om straffet avkortas till några
månader, trots allt ge honom möjlighet
att komma tillbaka igen efter
fängelsetiden och fortsätta sitt nyttiga
arbete hos henne.

Detta var bakgrunden till nådebeslutet,
som ju inte innebar att mannen
gick fri från straff. Han skall nu avtjäna
fem månaders straffarbete. Efter
den tiden kan han åter bli en samhällsiiyttig
medborgare. Men han har över
sig ett års straffarbete villkorligt, vilket
betyder att han på nytt kan komma
i fängelse om han missköter sig.

Så ligger det alltså till med detta så
mycket omtalade fall. Herr Svensson
frågar mig om jag anser att nådebeslutet
var ett misstag eller ett normalfall.
Det är, som kammarens ledamöter förstår,
enligt min mening varken det ena
eller det andra. Jag tycker inte att jag
har gjort något misstag. Jag kan visserligen
begripa de människor som menar
att brottet var så svårt, att man inte
skulle ha givit mannen en sådan chans
som han nu får. Men jag tycker fort -

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådning''srätten.

farande, att jag hade goda skäl att ge
honom den. Ett normalfall är det ju
absolut inte. Det är tvärtom ett mycket
ovanligt fall.

•lag har redan i mitt interpellationssvar
utförligt bemött flera av de anmärkningar,
som herr Svensson riktade
i sitt svar på mitt svar. Jag behöver
väl alltså inte ånyo uppehålla mig vid
dem. Jag vill hänvisa till vad jag har
sagt i interpellationssvaret, att nådeinstitutet
principiellt inte är och inte får
vara någon konkurrent till domstolarna
och att det enligt statistikens uppgifter
inte heller har använts på sådant sätt.

Då jag åberopade statistiken invände
herr Svensson bl. a., att det inte håller
streck, när man jämför nuvarande och
tidigare praxis, liksom inte när man
jämför förhållandet mellan nådebesluten
och högsta domstolens yttranden i
nådefrågor därför att det hade kommit
till nya omständigheter; jag förmodar
han framför allt menar ny lagstiftning.
Våra lagar har ju humaniserats. Därför
borde, menar han, antalet nådebeslut nu
vara mindre än förr. En stor grupp
ärenden, i vilka nåd tidigare regelbundet
beviljades, har också fallit bort —
det gäller alkoholister, som befriades
från böter därför att de var intagna
på anstalt — och härigenom borde antalet
beviljade nådeansökningar vara
mindre nu än förr och högsta domstolens
stramare praxis följas. Så menar
väl herr Svensson.

Om man studerar den av mig begagnade
statistiken ordentligt, skall man
nog finna, att jag vid min jämförelse
har beaktat dessa förhållanden. Först
har jag visserligen med allmänna siffror
generellt behandlat nådebesluten.
Sedan har jag emellertid sagt, att man,
för att få en mera genomträngande belysning
av dem, bör välja ut en viss
grupp av fall, och jag har därvid tagit
de grövsta brottslingarna, dem som fått
ovillkorligt straffarbete. För dem spelar
alkoholistböterna inte någon roll. Jag
har valt år 1944, när jag för deras del

gjort en jämförelse med nuvarande förhållanden
för att visa i vad mån den
nådepraxis jag företräder varit mer eller
mindre vittgående än tidigare. Den
viktigaste av de nya lagar, som herr
Svensson åberopar såsom ett skäl för
att det skulle finnas mindre behov av
nåd numera, nämligen den nya lagen
om villkorlig dom, trädde i kraft just
den 1 januari 1944, och därför lämpar
sig det året bra som jämförelsetal.

Som jag framhöll i mitt interpellationssvar,
var antalet bifallna nådeansökningar
av dem, som fått ovillkorligt
straffarbete, år 1952 5,G % och år 1950
5,2%. År 1950, då procenttalet alltså
var 5,2, beviljades nåd i sammanlagt
119 fall. Som jämförelse nämnde jag, att
år 1944 nåd beviljades i dubbelt så
många fall eller 238, vilket var lika
med 8,0 % av antalet ansökningar. Det
var min mycket högt skattade företrädare
och herr Svenssons partivän, dåvarande
justitieministern Bergquist,
som på detta generösa och humana sätt
behandlade nådeinstitutet.

Herr Svensson åberopade olika författares
mening om tillämpningen av nådeinstitutet.
Det är klart, att olika människor
kan ha olika uppfattning. För
min del skulle jag beträffande frågan,
hur man nu bör se på nådeinstitutet i
förhållande till tidigare praxis, vilja
åberopa mig på en nyligen författad artikel
av professor Ivar Strahl. Denne är
som bekant professor i straffrätt vid
Uppsala universitet. Han är också en
äldre vetenskapsman än den säkerligen
skicklige men unge professor Nelson.
I motsats till Nelson har Strahl en vittgående
praktisk erfarenhet. Han har
nämligen varit ordinarie domare —-hovrättsråd och revisionssekreterare —
han bär medverkat i en lång rad lagstiftningskommittéer
och han är ordförande
i anstaltsnämnden vid fängelset
i Uppsala. Inte endast genom att han
är professor i straffrätt vid vårt största
universitet är han alltså ovanligt kvalificerad
i vad gäller att bedöma denna

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

fråga. Han skriver bl. a., att såsom
vårt samhälle nu är beskaffat, skulle
det helt enkelt inte gå för sig att återgå
till 1800-talets straffrätt. Vidare talar
han om hur samhället har förändrats,
men därav drar han inte den slutsats
som herr Svensson gjorde, att behovet
av nådeinstitutet skulle bli mindre, utan
snarare tvärtom. Han skriver: »Man
förstår inte benådningsmyndighetens
situation, om man inte beaktar dessa
förändringar i samhället, och det måste
oftare än förr inträffa, att i ett nådeärende
anförs omständigheter som ger
anledning till tvivel om hållbarheten
av domen. Förhållandena ligger i själva
verket så till att det för en justitieminister,
som är intresserad av de dömda
människorna, kan vara svårt att inte
i en hel del fall komma till annan uppfattning
om den lämpligaste påföljden
än den i domen uttryckta. Och inte heller
det utlåtande i nådefrågan, som
högsta domstolen har att avge, behöver
för honom te sig som en helt auktoritativ
vägledning. Den stora kunnighet
och skicklighet som är samlad i högsta
domstolen avser i ganska ringa mån
människobehandlingens konst.»

Det är riktigt, det vill jag gärna vitsorda,
att nådeärendena utgör en stor
arbetsbelastning för justitieministern
och även för konsulterna. Men jag begriper
inte, hur herr Svensson menar
att man skulle komma ifrån detta på
annat sätt än genom en grundlagsändring.
En sådan lagändring kunde man
ju tänka sig, men jag skall inte gå in på
den svåra frågan nu. Men att det eljest
skulle vara riktigt att lösa problemet
på så sätt, att man inte skulle ingå på
någon egentlig prövning av dessa allvarliga
ärenden, som i alla fall är lagda
på justitieministerns samvete, det har
jag mycket svårt att förstå.

Om jag återigen får hänvisa till min
mycket högt värderade företrädare, justitieminister
Bergquist, vet jag väl,
att han inte hade den synen på saken.
Han var utan tvivel mycket intresserad

benådningsrätten.

av att försöka komma till ett riktigt och
gott resultat för de olyckliga människor
vilkas öde han hade att bedöma. När
jag efterträdde honom, var faktiskt den
enda sak, i vilken han lade något särskilt
på mitt hjärta, just detta med nådeärendena.
Bergquist framhöll särskilt
för mig betydelsen av dem, och han
påpekade också att regeringen sedan
gammalt följde en mera liberal praxis
i dessa frågor än högsta domstolen.

När man talar om den stora mängden
bifallna nådeansökningar och att de på
något sätt skulle kunna äventyra rättssäkerheten
här i landet, verkar det
som om man trodde, att den nådepraxis
jag bedrivit har varit singuljär på något
sätt. Jag har, tycker jag, ganska tydligt
med siffror visat, att denna praxis här
i landet har tillämpats i ungefär samma
utsträckning i åtminstone två decennier.
Från våra grannländer har jag
nyligen inhämtat upplysningar som visar,
att vår nuvarande nådepraxis inte
är mera frikostig än dess motsvarighet
i exempelvis Norge och Danmark, vilka
länder väl är närmast jämförliga med
vårt. Tvärtom tycks man, framför allt
i Danmark, ha en betydligt mera omfattande
nådegivning än den som jag
nu bär ansvaret för i Sverige.

Herr Svensson har flera gånger citerat
ett ännu blott i korrektur föreliggande
arbete av professor Nelson. Jag
skall sluta med att omtala de sista orden
i den boken. Den slutar med en
hänvisning till följande bud i Olaus
Petri gamla domareregler: »All lag bör
med beskedlighet driven varda; förty
högsta rätt är största orätt, och måste
nåden vara med rätten.»

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
diskussionen om det konkreta fall som
har varit framme. Jag tror att vad justitieministern
sagt har varit nyttigt att
få veta. För övrigt är talare anmälda
här som står orten närmare; jag skall

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

därför vänta. Jag har naturligtvis inte
tvivlat på att det fanns skäl. Skäl finns
det väl alltid —• frågan är hur mycket
de väger.

Det är svårt att få tag i verkligheten
bakom statistiken. År 1944 var vi ju inne
i en avveckling av krigs- och krissituationen,
en sak som jag tror behöver
analyseras åtskilligt mera innan man är
färdig.

Att man inte kan återgå till 1800-talets förhållanden, är väl klart. Men det
är dock en smula egendomligt om man
kommer till den slutsatsen, att hur mycket
vi än försöker att humanisera lagstiftningen
och rättstillämpningen via
domstolarna, skulle det ändå stå kvar
ett lika stort antal fall som behöver behandlas
nådevägen av justitiedepartementet.
Om det över huvud taget inte
finns möjlighet att i viss mån avveckla
detta arbete, utan man alltjämt har kvar
ett så stort antal fall, då föreligger här
utan tvivel ett annat konstitutionellt
problem, ty inte kan man fortsätta i
tidens längd att lägga på en justitieminister
arbetsbördan att behandla fem
nådefall om dagen. En justitieminister
har ändå åtskilligt annat att göra, och
från parlamentarisk och allmänt konstitutionell
synpunkt är det väl alldeles
fel, att man i en folkstyrelse skall
behöva räkna med att en tiondel av
rättsfallen skall avgöras efter en linje
som inte bara är okontrollerad utan
också okontrollerbar. Och det är ju
vad alla som nu försökt bena upp den
gångna utvecklingen har kommit fram
till, nämligen att man inte kan få något
verkligt grepp om grunderna för nådebesluten.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Som en av de mycket
fåtaliga representanterna för domarkåren
här i riksdagen har jag inte ansett
mig kunna undgå att gå upp i denna
debatt, som väl till en väsentlig del
gäller frågan, huruvida man skulle vil -

ja önska en skärpning av Kungl. Maj:ts
nådepraxis.

Min situation är därvid något egendomlig.
När herr justitieministern sommaren
1947 skulle utarbeta sitt svar på
en då av herr Mosesson väckt interpellation
i samma ämne, blev det nämligen
just jag som fick departementets uppdrag
att söka samla ihop det siffermässiga
materialet till svaret. På den tiden
fanns det inte någon tryckt, uttömmande
statistik i detta hänseende. Jag skulle
också försöka åstadkomma ett utkast
till interpellationssvar. Detta uppdrag
kostade mig ungefär en vecka av
min semester och var inte bara på
grund av rådande sommarvärme ganska
svettdrypande.

Vid uppdragets utförande sökte jag
bland annat göra en jämförelse mellan
nådefrekvensen under herr Zetterbergs
och hans närmaste företrädares justitieministerskap.
Den jämförelsen visade
icke någon påtaglig ökning i antalet beviljade
nåder för herr Zetterbergs del.
I mitt utkast till interpellationssvar, som
— det medger jag gärna — kanske inte
var herr justitieministern till någon
större nytta, minns jag att jag bland annat
vågade mig på att föreslå ett uttalande
av ungefär det innehållet, att den
granskning, som nådeärendena underkastades
i departementet, icke torde
stå högsta domstolens efter i noggrannhet.
Någon sådan direkt jämförelse gjordes
emellertid inte i justitieministerns
svar, som i det hänseendet mera blygsamt
nöjde sig med att uttala: »Jag vågar
över huvud taget uttala det påståendet
att den handläggning, som kommer
dessa ärenden till del inför Kungl.
Maj:t, är mycket sorgfällig.»

När jag vågade mig på att föreslå ett
uttalande av nyss antydd art, grundade
jag mig på personlig erfarenhet. I min
dåvarande egenskap av revisionssekreterare
hade jag nämligen i ungefär fem
års tid tjänstgjort bl. a. som nådeföredragande
såväl inför högsta domstolen
som inför departementschefen i kanske

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

bortåt ett femtiotal ärenden per år.
Härigenom och genom den dagliga kontakten
med övriga nådeföredragande
hade jag fått fullt klart för mig med
vilket stort — ja måhända för föredraganden
en smula besvärande stort —-intresse som justitieministern ägnade
sig åt dessa frågor. Det hände sålunda
inte sällan att föredraganden kallades
till departementschefen för kompletterande
upplysningar eller för införskaffande
av ytterligare utredningar.

Att utan vidare ge sig in på ett bedömande,
huruvida Kungl. Maj :t kan anses
alltför liberal i sin nådepraxis, torde
vara ganska vanskligt. Nådestatistiken
kan visserligen säga en hel del men
ingalunda allt. För att våga ett omdöme
i frågan borde man enligt min uppfattning
ha varit i tillfälle att studera ett
ganska stort antal nådefall genom läsning
av själva akterna. Bedömandet
måste för övrigt alltid bli skäligen subjektivt
och färgat av bedömarens eget
temperament och hjärtelag.

När jag själv sysslade med nådeärenden
liksom även vid mitt arbete för det
förra interpellationssvaret hade jag
dock personligen den uppfattningen, att
justitieminister Zetterberg —• liksom för
övrigt även företrädaren — kanske
ibland låtit sitt otvivelaktigt mycket goda
hjärta påverka sig till att låta nådens
källa flöda en aning i överkant.
Den uppfattningen delades nog också
av mina dåvarande kolleger.

Särskilt tyckte vi kanske att de fall,
där nåd beviljades mot en enhällig högsta
domstols avstyrkan, var va! många.
Högsta domstolen är väl ändå den mest
sakkunniga remissinstansen i dessa
frågor, anstaltsnämnder och andra
myndigheter i all ära. Som exempel
kan jag nämna att år 1946, det år som
jag speciellt undersökte, hade av 550
beviljade nåder 182 stycken, alltså ungefär
en tredjedel, beviljats mot högsta
domstolens avstyrkan. I 28 av dessa fall
hade högsta domstolen emellertid icke
varit enhällig. Av den förra året ut -

givna officiella nådestatistiken framgår
däremot, att under åren 1951 och
1952 ungefär halva antalet beviljade nåder
beslutats mot högsta domstolens avstyrkan.
Sålunda bifölls 1951 258 nåder
med och 251 mot högsta domstolen. 1952
var siffran konstigt nog i båda fallen
densamma eller 231. Rörande eventuella
skiljaktigheter i högsta domstolen ges
tyvärr inte någon upplysning i den nya
statistiken.

Själv har jag ju nu ingenting att göra
med nådeärenden och borde kanske
därför inte alls våga mig på något
eget bedömande av Kung!. Maj:ts nådepraxis
i dag. Möjligen kan jag dock
personligen ha en viss uppfattning i ett
par fall där min egen häradsrätt dömt
i första instans. I de fallen har jag
emellertid icke haft tillgång till de s. k.
nådeskälen. Jag tänker det oaktat med
ledning av åtminstone ett av dessa fall
från den egna domsagan framföra ett
par synpunkter. Jag återkommer längre
fram till den saken.

När jag nu i dessa yttersta dagar gått
och funderat på denna sak, har det
emellertid varit naturligt att jag passat
på tillfället att fråga vissa personer
inom mitt eget skrå om deras uppfattning
angående Kungl. Maj:ts nuvarande
nådepraxis. Bland dem som jag sålunda
tillfrågat har även varit ledamöter
eller föredragande i högsta domstolen,
d. v. s. personer som fortfarande dagligdags
har att ta befattning med nådeärenden.
Jag måste tyvärr, herr talman,
ge till känna att ingen av de av
mig tillfrågade domarna från olika instanser
uttalade någon annan uppfattning
än att justitieministerns välvillighet
i nådefrågor nog understundom syntes
dem vara alltför stor. Beror inte
möjligen också, herr talman, den i interpellationssvaret
statistiskt påvisade
skärpningen under senare år av högsta
domstolens inställning till nåderna
just på att man där börjar anse hittillsvarande
nådepraxis vara alltför liberal?

Själv är jag nog inte så förvånad

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 29.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

över att justitieministern, så ofta som
sker, frångår högsta domstolens avstyrkande
förslag. Med den personliga kännedom
som jag tror mig ha om justitieminister
Zetterbergs sinnelag —- vi har
ju varit jämnåriga kamrater både i Uppsala
och i Svea hovrätt — tror jag
nämligen att det för honom rent av
måste innebära ett visst mått av personligt
lidande varje gång han i ett
ömmande fall ser sig nödsakad att avslå
en nådeansökan.

Vissa tidningar, och kanske särskilt
foikpartipressen, har ju på senare tid
tagit herr justitieministern på entreprenad
i åtskilliga hänseenden, bl. a. i fråga
om hans nåder. Jag tänker här inte alls
gå in på de i pressen kritiserade
speciella nådefallen, vilka jag inte haft
tillfälle att närmare studera. Jag vill
emellertid i detta sammanhang inte underlåta
att uttala min medkänsla, om
inte med herr Zetterberg — justitieministerskapet
kan väl vara värt ett visst
obehag, ja kanske rent av ett visst mått
av personligt lidande — så dock med
de personer som efter att ha kommit
i åtnjutande av den kungliga nåden nu
skall få sina brottsfall upprivna och
granskade i pressen, visserligen utan
angivande av vederbörandes namn men
ofta på ett sätt som torde göra en personlig
identifiering ganska lätt.

Det nådefall från min egen domsaga
— jag har för övrigt inte själv dömt i
målet —• som jag särskilt tänkt tala om
gällde anstiftan till mened. Den tilltalade
dömdes till ett års straffarbete
ovillkorligt, vilket stod sig instanserna
igenom, men fick av Kungl. Maj :t av
nåd villkorlig dom. Högsta domstolen
hade enhälligt avstyrkt nåd. I målet
i fråga hade därjämte fyra personer
dömts till olika villkorliga frihetsstraff
för mened. En femte person dömdes
till ett ovillkorligt fängelsestraff på
tre månader för ovarsam utsaga. Den
person som dömts till ovillkorligt fängelse
avtjänade sitt straff efter att förgäves
ha klagat i hovrätten, men anstif -

taren fick som nämnts villkorlig dom
av nåd.

Jag kan beträffande det fallet inte
undgå att finna det något stötande, att
huvudaktören skulle få villkorlig dom
av nåd, medan en biperson fick avtjäna
sitt fängelsestraff. Jag tillåter mig vidare
uttala den uppfattningen, herr talman,
att man, med hänsyn till i hur
hög grad våra domstolars dömande är
avhängigt av vittnesbeviset och följaktligen
även av vittnenas sannfärdighet,
bör tänka sig för både en, två och tre
gånger, innan man låter en menedsanstiftare
slippa undan med villkorlig
dom.

Jag skulle ytterligare vilja mera allmänt
anföra åtminstone ett par synpunkter
på nådeinstitutet:

För det första: Kungl. Maj:t bör enligt
min mening vid sitt bedömande av
ett nådefall i första hand ta hänsyn till
de s. k. nådeskälen. Däremot bör Kungl.
Maj:t på intet sätt se som någon sin
uppgift att nådevägen så att säga korrigera
domstolarnas domar, i vart fall
inte utan högsta domstolens tillstyrkan.
Att justitieministern helt delar denna
min uppfattning torde framgå av interpellationssvaret.

För det andra: Genom den vidgade
tillämpning av institutet villkorlig dom
som numera blivit möjlig liksom genom
den humanisering av straffverkställigheten
och den vidgade möjlighet till
villkorlig frigivning som på senare år
kommit till stånd — allt genom reformer
som jag är den förste att gilla —•
har det nog tyvärr inte kunnat undvikas,
att straffets s. k. allmänpreventiva
effekt eller dess förmåga att avhålla
människor från brott kommit att bli i
viss mån avtrubbad. I detta läge bör
man enligt min uppfattning noga uppmärksamma
risken för att en alltför
liberal nådepraxis skulle kunna ytterligare
försvaga allmänpreventionen.

Beträffande interpellantens uttalade
ogillande av att Kungl. Maj :t i vissa fall
nådevägen använt en kombination av

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

ovillkorligt frihetsstraff och villkorlig
dom vill jag säga, att jag nog inte kan
instämma i kritiken därvidlag. Som domare
skulle man många gånger önska
sig just möjligheten av en sådan kombination.
Exempelvis vid sammanträffande
av rattfylleri och annat brott. Där
ville man nog ibland, om man bara
kunde, ge de sedvanliga två månadernas
ovillkorliga fängelse för rattfylleriet
men ett villkorligt frihetsstraff för
brottsligheten i övrigt, som oftast brukar
utgöras av ett eller flera egendomsbrott.
Ett sådant förfarande torde väl
också så småningom bli möjligt genom
en lagändring, såsom i svaret framhållits.
Jag kan då inte anse det olämpligt
om justitieministern här nådevägen går
lagstiftningen en smula i förväg.

Ja, herr talman, detta är några synpunkter
från en domares sida i dagens
debatt. Jag beklagar, om jag här inte
kunnat undgå att uttala en viss kritik
mot min gamle vän och f. d. kollega
herr Zetterberg. Jag vill emellertid
också gärna erkänna, att det säkerligen
är lättare att komma med kritik i denna
fråga än att själv sitta som den
i sista hand ansvarige vid avgörandet
av ett tveksamt och ömmande nådefall.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skall bara be att
få göra ett par korta anmärkningar i
anslutning till vad de båda senaste talarna
sagt.

Jag vill då gärna börja med att uttala
min glädje över att min gamle och
nuvarande domarkollega — jag är fortfarande
domare — samtidigt som han i
vissa hänsenden inte helt delade mina
synpunkter dock visade mycket stor
förståelse för min praxis. Beträffande
den kombination, som varit så omtalad,
ansåg han t. o. m., att den var en nyttig
och lämplig anordning.

Jag vill också beträffande det där fallet
från herr Frödings domsaga instäm -

ma med honom så långt, att jag vill uttala,
att jag finner ett sådant brott som anstiftan
till mened vara av den beskaffenhet,
att det skall finnas särskilt starka
skäl för att vederbörande skall få
nåd. Jag har inte förrän just nu fått
detta fall aktualiserat för mig, och det
är omöjligt för mig att bland den stora
mängden av nådefall, som jag har tagit
ansvaret för, komma ihåg, hur det låg
till i det fallet. Jag vill bara göra den
deklarationen, att detta är ett brott,
för vilket i regel inte bör ges villkorlig
dom. Men när det nu sedan ändå har
meddelats villkorlig dom nådevägen,
måste det uppenbarligen bero på att det
förelegat särskilt starka nådeskäl. Här
liksom i det fall, som jag förut talat om
och som jag känner till, har vi bara fått
veta den ena sidan av saken, nämligen
brottets beskaffenhet. Beträffande de
personliga omständigheterna förklarade
ju herr Fröding, som inte hade sett
nådehandlingarna, att han inte kände
till dem.

Beträffande förhållandet till högsta
domstolen kan man på sätt och vis
säga, att det är riktigt, att högsta domstolen
är den mest sakkunniga remissinstansen,
som herr Fröding sade, men
alldeles säkert är det kanske ändå inte,
därför att det här ju inte gäller ett
dömande. När det gäller att döma är
ju högsta domstolen den ojämförligt förnämsta
instansen i vårt land, där en utomordentlig
skicklighet och sakkunskap
är samlad. Jag hyser naturligtvis, liksom
alla, den största veneration för den,
men som jag'' framhållit flera gånger i
interpellationssvaret är det ju här inte
fråga om ett dömande utan om en allmänmänsklig
bedömning. Jag har visserligen
varit något — men inte så
särskilt mycket — mera liberal än högsta
domstolen, men å andra sidan har
jag inte ansett mig kunna gå så långt
i fråga om nådegivning'' som anstaltsnämnderna
förordat. Jag vill framhålla,
att dessa också är synnerligen kompetenta
instanser. Ordföranden är en do -

Fredagen den 14 maj 1954. Nr 20. 29

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

mare i orten, och där finns fångvårdsmän
och socialt kunniga lekmän tillsammans.
De har i motsats till alla andra,
som tar befattning med nådeärenden,
även direkt personlig kontakt med nådesökanden
och kan fråga honom och
komplettera hans synpunkter med uppgifter
från andra som personligen känner
till fallet.

Vidare vill jag beträffande högsta
domstolen framhålla, att det inte är
högsta domstolen i dess helhet som avger
yttranden över nådeansökningar.
Högsta domstolen består ju av 24 justitieråd
och det är bara tre i sänder, som
avger dessa yttranden, och eftersom —
jag vill åter betona detta — det här
inte gäller ett dömande, några logiska
deduktioner, utan en fri värdering av
personliga och mänskliga ting, är det
också så, att högsta domstolens olika
ledamöter kan komma till olika resultat.
Detta är alldeles självklart, man
kan säga, att det bör vara så, att det
bland de 24 justitieråden också finns
olika uppfattningar om hur ett nådefall
skall behandlas. Högsta domstolen är
alltså inte en enda enhetlig instans.
Detta måste man också komma ihåg,
när man gör denna jämförelse. Det
ligger i sakens natur och innebär inte
den ringaste kritik mot högsta domstolen,
tvärtom, lika litet som jag finner
det vara märkvärdigt att jag kan komma
till annat resultat än den.

Herr Fröding hade från det tillfälle,
då han var vänlig att hjälpa mig att
avge ett liknande interpellationssvar, i
minnet en undersökning av nådepraxis,
varifrån han verifierade det som jag
med annat material kommit fram till,
nämligen att min framstående företrädare,
justitieministern Bergquist, var åtminstone
lika liberal i sin nådegivning
som jag. Detta påpekande har tydligen
givit herr Svensson — som ju är partivän
till herr Bergquist — åtskilligt bekymmer.
Eftersom detta uppenbarligen
inte hade med alkoholistböterna att göra
och inte heller så mycket med ny

lagstiftning, så hade herr Svensson ingenting
annat till förklaring än att det
skulle vara fråga om en massa kristidsbrott,
där justitieminister Bergquist
hade benådat. Jag har tyvärr ingen statistik
tillgänglig, men det förefaller
mig synnerligen otroligt, att detta i någon
större grad kan ha varit avgörande.
Den viktigaste siffran, som min jämförelse
avsåg, rörde nämligen straffarbetsbrott,
och det fanns säkerligen inte så
många kristidsbrott som gav upphov
till straffarbete och sedan till nåd, att
detta kan förändra den jämförelse som
jag gjorde mellan åren 1944 och 1950.
Siffran från 1944 var ungefär dubbelt
så liberal som den från 1950.

Slutligen vill jag åter vitsorda, att
nådeärendena, såsom herr Svensson berörde,
otvivelaktigt medför ett betydande
arbete. Detta är riktigt, och det är
en anledning till bekymmer. Uppgiften
är ur flera synpunkter både arbetsam
och betungande för dem som har detta
ansvar. Och om det, såsom herr Fröding
yttrade, ibland kan vara roligt att
vara justitieminister, så är det inte alltid
något nöje att sitta i regeringen, ty
förutom att man får ovett både för det
dumma och det goda man gör, så är
det ett väldigt arbete. Detta gäller inte
bara mig utan även mina kolleger. Jag
kan som exempel nämna en annan
grupp av ärenden, nämligen medborgarärcndena.
Dessa uppgår till mellan 250
och 300 i veckan. Det är konsulterna,
ömsevis den ene och den andre, som
har hand om dem. Jag hade dem tidigare
men kunde till slut inte orka
med dem. Många andra av mina kolleger
är också hårt arbetstyngda, men vi
försöker, så gott vi kan, att arbeta med
de uppgifter som anförtrotts åt oss.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att göra några korta kommentarer
till statsrådets siffror och det sätt, på
vilket interpellanten reagerat inför desamma.

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

Herr Svensson började med att söka
leda i bevis att nåden praktiserats slösaktigt
och frikostigt och menade, att
brottslingarna mycket väl vet att de
nu har stora utsikter att få nåd, och
därför ökar ansökningarna.

Som statsrådet har påpekat har ju,
om man bortser ifrån dem som dömts
till böter, siffran för hela 1930-talet
stått ganska konstant vid cirka 11 procent
av de dömda. Med undantag för
den sänkning ned till 8 procent som
skedde under kriget med alla dess egendomsbrott,
har siffran hållit sig vid
cirka 11 procent, och den har t. o. m.
på sista tiden visat en ringa men dock
minskning.

Man får hoppas att herr Svensson nu
skall upplysa kritikerna om dessa klara
fakta.

Man kan alltså säga att de dömda
icke har lockats alt i någon stegrad
omfattning söka nåd. Herr Svensson
säger själv med en viss syrlighet, att
det finns ingen sensationell stegring i
antalet bifallna nådeansökningar. Det
vore bra om den press som stöder herr
Svensson kunde återge detta hans erkännande.

Det har också erinrats om att det är
70 procent av ansökningarna som blivit
avslagna och att antalet bifallna ansökningar
håller sig i 31,5 och senast i
fjol 30.2 procent. Även detta, säger herr
Svensson, fastän litet syrligt, är ju en
jämn och vacker benådningsprocent.
Det tycker jag man kan säga.

Jag vill också erinra om, såsom redan
nämnts, att i fråga om de grövre brottslingarna
håller sig siffran för benådning
ganska konstant i 5,6 procent. Det har
påpekats — och det tycker jag gärna
kan få understrykas ännu en gång —■
det sätt varpå statsrådet har behandlat
framställningar från fångar, alltså personer
som »sitter inne». I fjol sökte
505 fångar avkorfning av strafftiden.
Fängelsenämnden hade tillstyrkt för
123, men statsrådet var mera restriktiv
och gav nåd helt eller delvis bara åt

benådningsrätten.

93 stycken. Jag menar, herr talman,
att hela talet om den överflödande nåden
nu bör kunna avskrivas.

Jag skall inte yttra mig mycket om
den s. k. kombinationen av frihetsstraff
och villkorlig dom. Det har herr Fröding
på ett klart och koncist sätt belyst.
Jag vill bara uttala min förvåning
över att den ärade interpellanten
säger, att statsrådet Zetterberg har konstitutionellt
sett gått för långt. Det tycker
jag är ett mycket djärvt och kategoriskt
påstående, som bör ses i belysning
av vad reservanterna i konstitutionsutskottets
utlåtande, som kommer i morgon,
säger. Den som där fört pennan
är själv en statsrättslärd man. Han säger
ingenting annat om detta än att ett
annat förhållande som förtjänar uppmärksamhet
är att man har denna kombination.
Han säger att det står i motsats
till 2 § i lagen om villkorlig dom,
men han ifrågasätter inte ett ögonblick
att det skulle vara inkonstitutionellt på
något sätt.

Jag vill också säga, när herr statsrådet
talar om att strafflagsberedningen kommer
att så småningom lägga fram förslag
om att detta skall tillåtas även för
domstolarna, att då är man ju inne på
en princip som man i fråga om ungdomsbrottslingar
tillämpar i England,
där man börjar med att ge dem en ganska
hårdhänt behandling, som skall ha
ett slags chockverkan, för att sedan
övergå till en mera human och mild
behandling. Detta ligger ungefär i samma
stil.

Sedan skulle jag också på tal om diskussionen
angående högsta domstolens
och statsrådets ställningstagande i nådeärendena
vilja säga, att det har dock
konstaterats, att i 84 procent av fallen
har det varit likartad inställning från
Kungl. Maj :t och högsta domstolen.
Kanske man vågar tillägga, herr talman,
att om högsta domstolen, sedan den avgivit
sitt förslag i ärendet, haft tillgång
även till den utredning, som sedermera
kan följa innan det slutliga

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

avgörandet faller, är det inte alls uteslutet
att procenttalet skulle blivit åtskilligt
mer än 84.

När man diskuterar frågan om vad
avvikelserna beror på, så har ju konstaterats
att regeringen håller sig ganska
konstant vid ungefär 30 procent,
under det att det försiggår en åtstramning
från högsta domstolen sida. Där
har dessa fall sjunkit från 17 till 13
procent. Jag vill inte yttra mig om
vilka som förfar riktigast härvidlag,
men man kan i alla fall inte påstå, att
Konungens nåd överflödat i dessa fall,
utan den har varit ganska konstant. Som
herr Svensson i Ljungskile själv sade,
är ju detta en jämn och vacker benådningsprocent.

Här kommer jag, herr talman, in på
en fråga som jag vet att vi har dryftat
i utskottet och som tidigare berörts
här i debatten, nämligen den att erfarenheten
tycks visa, att med växande
brottslighet följer automatiskt en ökning
av nådeärendena. Den omsorg och
noggrannhet varmed dessa ärenden
handlägges medför — som den siste
ärade talaren herr Fröding vitsordade
— ett högst tidsödande arbete. Jag tror
därför inte att vi kommer ifrån frågan
att undersöka, om man inte här skulle
kunna skapa någon form, som bibehåller
Konungens benådningsrätt, vilken
har gamla och starka traditioner, men
som underlättar för vederbörande statsråd
att ta ställning till frågorna. Jag
syftar här på något organ eller någon
nämnd, som själv samlade in allt som
talar för och emot vederbörande på ett
så objektivt sätt som möjligt. Tyvärr
tycks nämligen vissa förundersökare
anse sin egentliga uppgift vara att samla
enbart sådant material, som är direkt
gynnsamt för den nådesökande, i
stället för att ge en verkligt objektiv
bild av honom. Detta organ skulle då
rent konsultativt ge sin mening till
känna. Det skulle högst betydligt underlätta
det dryga arbete, som nu åvilar
departementschefen. Jag är övertygad

om nyttan av ett sådant organ och vill
vädja till herr statsrådet Zetterberg att
inte försumma en undersökning om på
vad sätt en dylik rationalisering i arbetet
kan åstadkommas. Statsrådet har ju
dock under alla förhållanden att ta det
slutliga ansvaret och fatta beslut.

Sedan vill jag göra en liten personlig
reflexion. Allteftersom åren gått, har
jag för min del fått mindre och mindre
lust att delta i det rent partipolitiska
käbblet. Ibland tycker jag att man gör
politik av nästan allting. Denna benägenhet
finns tyvärr i ungefär samma utsträckning
inom samtliga partier, men
i sanningens namn måste jag säga, att
vi gång på gång under den senaste tiden
har kunnat observera, hurusom den
folkpartistiska pressen liksom på en
given signal skjuter in sig på vår justitieminister.
Herr Fröding har redan
berört den saken. Ett sådant förfarande
tyder på att det här är partipolitik i
görningen. Justitieministern framställes
ofta i den pressen som en kraftlös och
omdömeslös man, som brukar nåden —
som det heter i skriften — »till lösaktighet».
Vi vet dock, att justitieministern
är en kultiverad man, som inte
»i onödan sätter på sig de sämsta byxorna,
när han ger sig ut i det politiska
slagsmålet». Det är därför ganska
liten risk med att oavbrutet och ideligen
attackera honom. Men vi vet ju alla,
att om man spottar länge på en sten, så
blir den så småningom våt, och man
kan vädra den spekulationen bakom
attackerna, att om man kan framtvinga
en justitieministers fall, så skulle detta
kunna innebära en moralisk prestigeförlust,
som i sin tur skulle kunna verka
stoppande på utbyggandet av den
samhällssyn, som nu pågår. Jag kan inte
värja mig för tanken att det just är ett
sådant stoppande, som är det väsentliga
i denna fråga.

Jag vill också erinra om att man inte
är särskilt nogräknad vid val av medel
i denna kampanj. Jag har här framför
mig ett nummer av valtidningen Folkets

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

väl — alltså den folkpartistiska valtidning,
som redan börjat utkomma i
Stockholm. Där finns på sista sidan en
bild av kanslihuset med sina välkända
pelare, och under den står att läsa:
»Detta är ingen domstolsport. Det är
kanslihusets portal. Den som vid rådhusrätt,
hovrätt och högsta domstolen
dömts för något brott, benådas här inne
av Herman Zetterberg.»

Kammaren bör uppmärksamma den
försåtliga formuleringen, vilken visar
i vad syfte man egentligen är ute. Jag
vill säga att det alltid blåser uppe på
höjderna, och det får de finna sig i,
som rör sig där, och kritik är nödvändig,
men jag tycker det är otillbörligt
när nådeinstitutet —• d. v. s. i praktiken
tron på att vilsegångna människor kan
bättra sig, och att man vill hoppas på
människorna genom att visa barmhärtighet
— utsättes för misstanken att
vara något slags täckmantel för hållningslöst
daltande med kriminella element
och ansvarslös självtillräcklighet
hos dem, som avgör ärendena i sista instans.
Då förgriper man sig i sin partipolitiska
iver på ett av våra bärande
samhällsvärden, och då bör riksdagen
säga ifrån så det hörs: Bort med fingrarna! För

några år sedan var det en folkpartist,
som interpellerade i samma
fråga, som vi här diskuterar. Hans
namn har nämnts ett par gånger
här. Han ifrågasatte en restriktivare
nådepolitik, och det var han i sin fulla
rätt att göra. Jag har ingen rätt att
beskylla den ärade interpellanten för
samma inställning, även om man får
det intrycket att han har sådana intentioner.
Jag antecknade nämligen ordagrant
interpellantens uttryck att nåden
bör vara en undantagsföreteelse. Om
man ger sig in på sådana farliga vägar,
börjar man emellertid skatta åt gammaltestamentliga
vedergällningsprinciper.
Då lurar reaktionen, då kväller
uråldriga instinkter fram i släkt med

benådningsrätten.

vad som skedde i gångna år i Europas
mitt.

Herr talman! Den som har tillfälle
att se något av den livets tragik, som
det här är fråga om, känner sig fylld
av vemod. Jag tänker här på några fall,
som jag har fått ta del av. Där är t. ex.
en brottsling, som fått inte bara domstolens
dom utan även läkarens. Han
har inte lång tid kvar. Han vill vara
hos de sina den sista tiden. Där är
en annan fånge, som lider av cellpsykos.
Han börjar själsligt brytas ner.
Han måste få nåd, innan han blir ett
vrak. Där är en annan som har — utan
att simulera — genomgått ett ångerns
och botfärdighetens bad. Han är redan
återförd till andlig sundhet. Där är en
hustru, som själv hotas av sammanbrott
inför mannens vanära. Hon grubblar
och grubblar. Hur ofta är det inte hustru
och barn, som får utstå det verkliga
straffet! Visserligen kan man säga, att
alla dömda ju i regel har några anhöriga,
som känner skammen och sorgen,
och man kan inte ge nåd åt alla dessa
fäder och söner, men det finns fall,
där barmhärtigheten höjer sin röst.
Ingen vill väl få den rösten att
tystna, men somliga — det märks i debatten
här i dag —• vill dämpa ned den
och vill att den skall höras sällan. Det
vill vi emellertid inte vara med om. Vi
vill i dessa olyckliga se våra bröder,
vi vill så långt möjligt tro på dem.
Det gjorde en gång en Mästare. Det är
tro, verksam i gärning.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr RYLANDER (fp);

Herr talman! Jag skall nu inte på något
sätt »ta justitieministern på entreprenad»
eller skjuta in mig på honom;
det faller sig för mig mycket svårt att
kritisera någon därför att han har ett
gott hjärta. Jag skall bara säga några
ord. Kanske har de delvis blivit sagda
förut, men jag vill gärna säga dem på

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Srar på interpellation ang. utövandet av benadningsratten.

mitt eget sätt. Jag skall inte ge mig in
på några enskilda fall och inte heller
på justitieministerns praxis i fråga om
nådeärendena i detalj.

Det är ju emellertid så — justitieministern
berörde själv den saken — att
kriminalpolitiken under de senaste åren
fått helt andra resurser än tidigare,
och särskilt har ju den villkorliga domen
kommit till användning i långt
större utsträckning än som förr var
fallet. De första åren på 1930-talet meddelades
villkorliga domar endast i 24
procent av de fall, då det dömdes till
urbota straff, medan i början på 1950-talet siffran steg till 44 procent. Men
icke nog med detta, utan som varje domare
vet utövar vi faktiskt i domstolarna
mången gång en akt av nåd när
vi dömer villkorligt. Det är ju så många
gånger, när vi dömer villkorligt första
gången, att vi inte med gott samvete
kan säga oss, att det finns skälig anledning
till antagande, att den åtalade skall
låta sig rätta utan straffets undergående.
I själva verket är vi många gånger
ytterst ovissa på den punkten, men vi
dömer ändå villkorligt. Jag hör till
dessa domare och skäms inte för det
och vill inte ha det annorlunda. Vi vill
ge vederbörande chansen att bli en hederlig
människa. Om man skall döma
en människa villkorligt när hon begått
ett brott och redan förut under de närmaste
åren fått en villkorlig dom på sig,
skall det föreligga synnerliga skäl härför.
I själva verket gör domarna så —
och jag hör till dem — att de mången
gång utdömer villkorlig dom, utan att
det föreligger sådana synnerliga skäl
därför, emedan man av en eller annan
anledning bibragts den tron, att vederbörande
därmed får en sista chans som
det gäller att inte släppa. Jag skall inte
ge mig in på några exempel, men det är
många gånger som det skulle vara svårt
för oss i domstolarna att gå en annan
väg. Jag tror, att justitieministern kanske
får ta under övervägande att ändra
3 — Andra kammarens protokoll 195b.

ordalydelsen i lagen för att få den att
rimma med tillämpningen i praktiken.

Vad jag vill komma till är, att redan
i domstolarnas avgöranden ligger ganska
mycket av nåd. Därutöver — och
det har påpekats här — är det ingen
sensationell ökning i antalet benådningar,
men måhända skulle man kunnat
vänta sig, om inte en sensationell
så ändock en mera bestämd nedgång i
benådningsfallen, detta med hänsyn till
just den utveckling som jag tidigare talat
om. Jag tror att justitieministern
ägnar dessa ärenden en ytterligt omsorgsfull
prövning, och jag tror att de
fall måste vara mycket få, när man
har någon anledning att rikta anmärkning
mot justitieministern. Jag utgår då
ifrån att det mänskliga bedömandet
kan växla något beroende på vem som
i varje fall gör bedömandet. Som justitieministern
själv sagt kommer man
därför till olika resultat. Själv sitter jag
inte bara i en domstol allt emellanåt
utan är också ibland ordförande i en
anstaltsnämnd. Det gäller att stålsätta
sitt hjärta för att inte i större utsträckning
än som sker tillstyrka nåd. Vi vet
ju att justitieministern inte på långt när
bifaller alla de nådeansökningar som
tillstyrkts av anstaltsnämnderna. Som
herr Hallén nämnde förekommer det
att den mänskliga olyckan ofta är så
stor att man inför den har svårt att
kanske till fullo beakta allmänpreventionens
krav. Jag vill med dessa ord
säga, att det måste vara en ytterligt
svår uppgift att sitta som den, som i
sista hand har mänskliga öden i sin
hand. Men det hindrar inte att vi fordrar
och begär en viss fasthet även därvidlag.
För att återknyta till min tidigare
tanke finner jag det naturligt, med
den utveckling som skett på det kriminalpolitiska
området, att benådningarnas
antal sjunker. Jag kunde inte riktigt
förstå, när herr Hallén här anmärkte
på herr Svensson i Ljungskile,
som sagt att benådningsrätten måste
vara en undantagsföreteelse. Det måste
Nr 90.

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

den val, såvitt jag kan se, vara, ty hur
skulle det gå, om man t. ex. toge sig
före att benåda 40 å 50 procent av de
dömda? Om folk sökte nåd i sådan oerhörd
grad och beviljades nåd så rikligt,
förstår alla att detta skulle medföra
en våldsam påkänning på de normala
rättsskipningsorganen och deras verksamhet.
Det kommer säkerligen att förbli
undantagsfall, då nåd beviljas, och
jag tror inte heller att justitieministern
menar, att det skulle kunna vara annorlunda.
Om antalet fall då nåd beviljas
håller sig kring nuvarande procent,
blir det ju också undantagsfall.

Jag skall gå in på ett par andra frågor,
först frågan om justitieministern
har konstitutionellt gått för långt, då
han har benådat på sätt som skett i
några fall. Liksom herr Fröding anser
jag för min del inte detta vara fallet.
Jag anser, att justitieministern har full
rätt att gå en sådan väg. En annan sak
är, om det är lämpligt att göra det i
ett sådant fall som det som närmast
här var i fråga, innan den utväg, som
det här gällde, blivit närmare prövad
och lanserad även vid normal domstolspraxis.
Fallet beträffande rattfylleristen
som gjort sig skyldig till stöld, vilket
herr Fröding också berörde, tycker
jag ligger annorlunda till. Det är utan
tvivel så, att domstolarna ofta ställs
inför ganska delikata uppgifter, när det
är fråga om en sådan kombination av
brott. Man har att välja på att låta vederbörande
undergå straffet eller att ge
honom villkorlig dom beträffande hela
straffet. Detta är inte sällan ett svårt
val, ty vi vill ju inte gärna ge villkorlig
dom för rattfylleri. Men i sådana
fall får vederbörande ofta villkorlig
dom beträffande hela straffet därför att
han kanske har en bra förundersökning
och kanske bara en enda gång tagit sig
för att köra bil i spritpåverkat tillstånd.

När det gäller att mera allmänt praktisera
denna metod vid vanliga brott,
som det inte är så stor skillnad på —
vederbörande kan exempelvis ha begått

benådningsrätten.

ett flertal grova bedrägerier — då ter
det sig möjligen litet mer äventyrligt
att förfara så, innan riksdagen tagit
ställning till denna form av straffkombination
— om man nu över huvud
taget vill införa en sådan bestraffningsmetod.
Jag vill emellertid understryka
att jag för min del anser att
justitieministern är i sin fulla rätt att
handla som han gjort.

Det är kanske delvis att beklaga, att
högsta domstolen inte verkställer de
särskilda förundersökningar, som nu
ibland verkställes, då ett nådeärende
ligger hos justitieministern. Det har
visat sig, att högsta domstolen har en
viss obenägenhet att skaffa fram någon
utredning utöver vad som redan föreligger
i målet. Däremot är justitieministern
mera benägen för detta. Det är
möjligt att om denna särskilda utredning
förebragtes redan då nådeärendet
befinner sig hos högsta domstolen,
skulle kanske divergensen mellan högsta
domstolens och justitieministerns
uppfattning bli avsevärt mindre. Det
är naturligtvis av vikt, att all sådan utredning,
som verkställes av justitieministern
eller av högsta domstolen blir
uttömmande och rättvisande. Det finns
naturligt nog en viss benägenhet hos
dem, som blir hörda i ärenden där det
gäller nåd, alt uttala sig fördelaktigt
om den det är fråga om, därför att man
vet att saken betyder så mycket för
denna människa. Därför är det nödvändigt
att de fakta blir belagda, som kommer
fram. Enstaka olycksfall kan inträffa.
Jag kan själv nämna ett sådant
utan att på något sätt kritisera justitieministern.
Det var en person som
dömts villkorligt en gång och så blev
dömd ovillkorligt andra gången, därför
att hans liv mellan den första och
den andra domen inte varit oförvitligt
utan det fanns åtskilligt att anmärka
på. Han sökte och fick nåd hos Kungl.
Maj:t. Det var med mycket stor häpnad,
som skyddskonsulenten erfor att
mannen fått villkorlig dom andra gång -

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benadningsratten.

en, ty skyddskonsulenten, som inte blivit
hörd i nådeärendet, var just i begrepp
att skriva till domstolen och begära
åtgärder för förverkande av den
första villkorliga domen, när Kungl.
Maj:ts nådebeslut kom med en ny villkorlig
dom. Nå, i detta fall fick saken
ingen betydelse, ty personen i fråga
förverkade snart den nåd han fått och
fick ovillkorligt straff på båda de villkorliga
domarna. Men det inträffade
var onekligen en skönhetsfläck i benådningshistorien.

Herr talman! Jag skall inte spinna
vidare på denna diskussion. Jag skall
bara sluta med att säga, att jag tycker
liksom ett par tidigare talare, att man
ställer alldeles orimliga anspråk på
justitieministern, när han själv skall
behandla så många nådeansökningar.
Det måste, så samvetsgrant och ingåend
som vi vet att han gör det, bli ett
oerhört tryck på en ämbetsman, som
har så många andra viktiga uppgifter.
Det innebär inte någon kritik mot
justitieministern och hans sysslande
med nådeärendena, då jag liksom någon
annan talare — jag tror det var
herr Hallén — säger, att jag anser det
borde övervägas, om inte åtminstone
en del av fallen kunde avlyftas från
justitieministern. Dock tror jag att åtminstone
de viktigaste fallen alltfort
måste ligga hos honom, ty det är ju en
gammal regel att man skall kunna gå
till kungs.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta en
missuppfattning av den siste ärade talaren,
då han sade att han märkte att jag
reagerade mot nådeinstitutet som undantagsföreteelse.
Det är klart att i realiteten
måste nådeinstitutet vara en undantagsföreteelse,
men det är skillnad
på undantagsföreteelse och undantagsföreteelse.
Inte vill jag att man skall
komma upp till ungefär 50 procent som
skall benådas för sina brott, men en
annan historia är om nåden skall bli

en verklig sällsynthet. Då vill jag påpeka
att de olyckliga människor, som
är i verkligt trängande behov av barmhärtighet,
är tyvärr inte sällsynta.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Genom den redogörelse
justitieministern lämnat i anledning av
herr Svenssons i Ljungskile interpellation
har kammaren fått en informerande
inblick i hur nådeinstitutet fungerar.
För somliga har den informationen varit
särskilt välbehövlig och i hög grad
lärorik.

Låt mig först säga ett par ord om den
noggrannhet och den omsorg, varmed
nådeärenden behandlas. Även den frågan
har ju tidvis och styckevis varit
föremål för en mer eller mindre öppen
kritik. Genom det lämnade svaret har
det nu blivit klarlagt, att man från departementets
sida lägger ned ett både
omfattande och grundligt arbete för att
man på så sätt skall få fram alla de
handlingar och omständigheter, som kan
påverka nådemålet.

Uppfattningen om den noggrannhet
som iakttages har också bestyrkts från
annat håll. Den kände brottmålsadvokaten
van de Veide har sålunda förklarat,
att han beträffande nådeansökningarna
funnit — inte minst under statsråden
Zetterbergs och Quensels tid —
»vilken oerhörd omsorg som nedlägges
på varje nådeärende». Advokaten förklarar
vidare att han frapperats av hur
statsrådet i departementet satt sig in i
hela målet och hur man ofta från departementet
infordrat ny personundersökning
från vederbörande skyddskonsulent
eller vidtagit andra åtgärder, som
kunnat bidra till att fullständiga utredningen.

Jag föreställer mig, herr talman, att
det efter detta måste bli oerhört svårt
att försöka sig på att driva satsen om
bristande omsorg och noggrannhet vid
nådeärendenas handläggning i departementet.

Till de mera centrala frågorna i den

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

tidigare i hög grad bullrande kritiken
har hört påståendet, att statsrådet Zetterberg
skulle lämna nåd i avsevärt större
omfattning än flertalet av sina företrädare.
Möjlighet föreligger nu att siffermässigt
belysa detta påstående. Vad
finner man då? Jo, man finner, som
redan har påpekats, att det inte finns
någon täckning i det föreliggande siffermaterialet
för påståendet i fråga. Av de
sifferuppgifter som lämnats i interpellationssvaret
och vilka, som statsrådet
Zetterberg själv förklarat, är hämtade
ur Sverker Groths offentliga utredning
Nåd i brottmål framgår, att antalet fall,
då regeringen använt sin benådningsrätt,
under den nuvarande justiteministerns
tid haft ungefär samma omfattning
som under hans företrädare. Den
tidigare nämnde brottmålsadvokaten van
de Veide understryker också i en artikel
i ett nummer av Aftonbladet från
april månad i år att det är riktigt, att
det inte är fråga om en generösare nådgivning
under herr Zetterbergs tid än
under herr Bergquists. Och för att återknyta
till interpellationssvaret framgår
det att det föreliggande siffermaterialet
inte på något sätt bestyrker riktigheten
i herr Svenssons tal om »den rikt flödande
nåden», ett tal som förts av honom
och hans eftersägare. Rätta förhållandet
är ju i stället att antalet benådningar
under de senaste åren varit
av ungefär samma omfattning som tidigare.

Detta, herr talman, är en sak värd att
konstatera och att slå fast. Men ändå
förklarar man fortfarande att nåd har
beviljats i för stor omfattning. Är det
nu så att man menar något med detta
tal, och det bör man ju göra när man
för det, måste det innebära att en hel
råd människor har fått nåd, trots att de
inte borde ha fått det. På den punkten
brister det emellertid betänkligt i herr
Svenssons argumentering. Är det inte
underligt, ärade kammarledamöter, att
här startar folkpartiet en våldsam kampanj
i benådningsfrågan och stormar

benådningsrätten.

fram med buller och bång och talar om
»den överflödande nåden», men när
man sedan skall exemplifiera, så får man
fram ett eller möjligen ett par fall —
till detta inskränker sig hela exempelsamlingen!
Ett effektivare sätt att sticka
hål på den egna propagandaballongen
har sällan skådats.

Förhållandet är ju för övrigt följande.
Antalet nådeansökningar har under de
senaste åren hållit sig mellan 1 200 och
1 400, och av dessa nådesölcande har i
medeltal en tredjedel erhållit nåd helt
eller delvis. Mot den bakgrunden och
mot de siffrorna är det som man skall
ställa det eller möjligen de två eller tre
fall, som man kan diskutera och som
har plockats fram. Jag vill i det sammanhanget
inte bestrida, att ett nådefall
kan diskuteras. Man har ju här att
göra med en bedömningsfråga, där de
föreliggande skälen och omständigheterna
väger med olika tyngd hos olika
människor. Av den anledningen kan
man ju också lätt komma fram till skilda
ståndpunkter i en och samma fråga
utan att man därför kan säga, att den
motsatta ståndpunkten är hopplöst omöjlig
eller att den är kränkande för känslan
av rätt och rättvisa.

Till de anklagelser som riktats mot
den nuvarande justitieministern hör
också, att han velat etablera sig som en
fjärde instans eller, för att tala med
Eskilstunakuriren, som en godtyckets
högsta domstol. Men de tidigare anförda
siffrorna ger vid handen, att den anklagelsen
i så fall med samma tyngd
faller på herr Zetterbergs företrädare i
ämbetet, nu senast landshövding Bergquist.

Hur förhåller det sig nu med denna
sak? Jo, i verkligheten har varken herr
Zetterbergs eller hans senaste företrädares
benådningspolitik haft karaktären
av att vara en regeringens efterprövning
av lagligheten i fällda domar.
Tvärtom har det endast och allenast
varit fråga om benådning och icke om
rättsskipning i lagens mening, alldeles

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

som våra grundlagar förutsätter att det
skall gå till. Att det bör vara så framgår
för övrigt av en artikel i Dagens
Nyheter ganska nyligen, där en av våra
experter på området, nämligen professorn
i straffrätt vid Uppsala universitet
Ivar Strahl, har påpekat att det bör och
skall vara på det sättet.

Man kan ju också, herr talman, med
tidningen Dagen uttrycka saken på det
sättet, att Kungl. Maj:t, som har benådningen
i sin hand, obunden av lagen,
låter mänskliga känslor tala. Fn benådning
innebär i sak inget underkännande
av domstolens juridiska slutsatser,
utan ett kompletterande av dessa
med hjärtats och medkänslans. En benådning
avser inte att lindra utdömda
straff för brott. Syftet är i stället att
under hänsynstagande till vissa stundom
mycket svåra psykiska belastningar
söka åstadkomma den dömdes återanpassning
till ett normalt liv i mänsklig
gemenskap, och det är väl ändå detta,
som, sedan åtminstone ett halvt sekel
tillbaka, varit den röda tråden i vår
straffrättspolitik.

Numera betraktar vi inte straffet
som samhällets eller den förfördelades
hämnd mot den brottslige, utan fastmera
som å ena sidan ett visst skydd
för samhället och dess medborgare mot
upprepade lagöverträdelser, å andra sidan
och framför allt som ett försök att
föra den brottslige in på riktiga vägar.
Hela vår strafflagstiftning arbetar ju
med det syftemålet som ledstjärna.

Men domstolarna har att hålla sig inom
vissa i lagstiftningen givna yttre
ramar för straffutmätningen. Det händer
emellertid — en sak som justitieministern
också har verifierat — att en
domare kan tillråda den av honom nyss
dömde att genom nåd söka få straffet
modifierat på ett sådant sätt, att det
underlättar den dömdes återinpassning
i samhället.

När en nådesökande kommer till regeringen
tar regeringen självklart hänsyn
till brottets beskaffenhet och domens

formella oantastlighet, men ■— jag understryker
det ännu en gång — lagstiftningen
har givit regeringen rätt att
företa sådana modifieringar som, utan
att skada samhället eller övriga medborgare,
ger den dömde en möjlighet
att på nytt bli en fullgod och lojal medborgare.

Herr Svensson i Ljungskile har här i
dag, liksom också i debatten förra onsdagen,
lekt med tanken på införande av
en ny myndighet, som skulle stå över
Kungl. Maj:t. Vad kommer nu detta att
innebära? Jo, det måste, ärade kammarledamöter,
betyda en ökad byråkratisering
av samhället och samhällslivet och
därmed också ett undanträngande av
den mänskliga faktorn, ett i och för
sig allvarligt perspektiv.

Av vad justitieministern haft att anföra
framgår det med all önskvärd tydlighet,
att herr Zetterberg inte infört
någon ny lagtolkning eller någon ökad
frekvens i sin nådegivning. Att givandet
av nåd över huvud taget blir klandrat i
ett samhälle, där man kan ropa på dödsstraffets
återinförande eller där man
kräver prygelstraff för att komma till
rätta med vissa besvärliga ordningsproblem,
är inte ägnat att förvåna i och
för sig. Måhända kan det till och med
på ett och annat håll anses opportunt
att utnyttja dessa stackars människor
för ett angrepp på nådeinstitutet och
dess tillämpning. Av somliga kan det
kanske t. o. m. betraktas såsom en politisk
framgångslinje, men det blir då i
så fall bara för stunden. I själva sakfrågan
är väl här att konstatera, att herrarna
befinner sig på en våldsam reträtt.

Till sist, herr talman, kan jag inte i
detta sammanhang hålla tillbaka en
stillsam, mycket stillsam undran, om
det verkligen är omtanken om det svenska
rättssamhället som utlöst alla de här
krafterna inom folkpartiet eller om det
inte till äventyrs är de politiska biavsikterna
som är på väg att bli huvudsaken.
Jag stärks i den misstanken när

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellatien ang. utövandet av

jag i tidningen Folkpartiet upptäcker,
att man där som en rubrik på den av
herr Svensson i Ljungskile framställda
interpellationen funnit lämpligt att
skriva: »Justitieministerns benådningar
kränker svenskt rättsväsende.» Den rubriksättningen,
herr talman, den gjorde
man innan man visste mer om det sakliga
innehållet än det som återfinns i
herr Svenssons interpellation.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Att jag tar till orda i
denna debatt, som jag för min del trodde
uteslutande skulle bli en principdebatt
men som visat sig föra därhän,
att man gått in på ett speciellt fall, beror
för det första på att jag av så att
säga rent lokala skäl får anse mig
stå, om jag får använda herr Svenssons
i Ljungskile uttryck, fallet X närmare
än herr Svensson gör, och för det andra
på att jag återfinnes bland dem, som
undertecknat reservationsanmärkningen
i konstitutionsutskottet i denna
fråga.

Jag vill först säga, att jag är alldeles
ense med herr justitieministern om att
det är beklagligt, att det är ett enda
fall som blivit föremål för anmärkning.
Det beror ju, som också framhållits
i reservationen, på att utskottet
inte haft möjlighet att granska en
långt större del av nådeärendena än
vad nu skett. Det är därför att man
inte kunnat få fram fakta för ett allmänt
omdöme om den praxis som
tillämpas. När utskottet alltså inte
fått fram erforderligt material utan fått
inskränka sig till endast några stickprovsundersökningar,
varvid endast
ett enda fall blivit föremål för anmärkning,
hade i varje fall jag personligen
helst sett, att man inom utskottet hade
kunnat enas om en ingresserinran. Jag
borde kanske inte tala om detta i dag,
men dessa frågor flyter ju så helt samman
att jag inte kan undgå det.

När nu enighet ej kunnat nås om en
ingresserinran, är å andra sidan, tycker

benådningsrätten.

jag, det påtalade speciella fallet ett
markant bevis på att benådning faktiskt
inte hade bort förekomma. Det
är givet och det är förklarligt, att misstag
kunnat begås bland de inemot 1 400
nådeansökningar, som justitieministern
haft att bedöma under det gångna året.
Men det är i alla fall bra olyckligt när
så sker, ty det kan inte hjälpas att det
helt naturligt rubbar människornas
tilltro till rättsvården. Man frågar
sig: Kan det vara rimligt att då domstolarna
utmätt en dom enligt vår
strafflag och icke någon av de förmildrande
omständigheter, som anses
utgöra en grund för benådning,
synes föreligga, en så stor nedsättning
i straffet sker som i detta fall?
Det är inte att förvåna sig över om
människorna, speciellt inom den ort
där vederbörande är känd, reagerar,
och det kanske inte heller är så underligt
om åklagarmyndigheterna frågar
sig vad uppgift de egentligen har att
fylla, om de tänker på detta fall och
det misstag, som, det vågar jag säga
som min mening, här har begåtts.

Jag sade att allmänheten reagerar.
Då möts man ofta av den invändningen,
att man skall vara mycket försiktig med
att sätta tilltro till allmänhetens ibland
mycket primitiva instinkter. Ja, herr
talman, det skall man visst vara, det
tycker jag också, men man har inte
heller rätt att alldeles nonchalera allmänhetens
mening, ty vi får nog lov
att erkänna, att det också finns en
sund reaktion hos allmänheten. Det
finns omdömesgilla människor, och
det är deras omdöme man inte utan
vidare skall vifta bort. Det är människor,
som kanske känner till den
brottslige, hans karaktär, hans levnadsförhållanden
och omständigheterna
omkring de brott, som han har gjort
sig skyldig till. Det finns gudskelov
alltjämt nedlagt i människornas samveten
en djupt rotad känsla för rätt
och orätt, och det är den som kan avtrubbas
och skadas om oförrätter be -

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benadmngsratten.

gås, antingen de nu hänför sig till för
stor stränghet eller för stor mildhet. I
det aktuella fallet är jag, som jag nyss
sade, fullständigt övertygad om att det
är just mildheten i straffet man uppreser
sig mot.

Innan jag tillåter mig att i korta
drag ange vad jag anser vara väsentligt
i detta speciella fall, vill jag för
att inte löpa risken att på något sätt
bli missförstådd klart säga ifrån, att det
naturligtvis inte heller från min sida är
fråga om något som helst angrepp mot
nådeinstitutet som sådant. Jag tror och
vet, att vi har all anledning att vara
både tacksamma och glada att vi har
detta institut, även om de högre instanserna
numera, bland annat genom
det muntliga förfarande, som tillämpas,
har större möjligheter än förr att bilda
sig ett personligt intryck om vederbörande
och att ta större individuella
hänsyn än tidigare. Det kan nämligen
komma fram ett utökat material och
det kan ha inträffat ett eller annat
sedan domstolen fällt sin dom, som
gör att nådeinstitutet är en mycket stor
tillgång i svenskt rättsväsende. Men det
kan inte hjälpas att det är en viss risk
med att man tillämpar enbart ett skriftligt
förfarande i nådeärenden. Här har
tidigare citerats vad borgmästare Svennegård
skrivit i Juristnytt, och jag skall
nu bara anföra en enda mening därur:
»Det skriftliga förfarandet i nådeärenden
är förenat med vissa risker därför
att det inte finns någon motpart
till sökanden.» Ett absolut objektivt
ställningstagande förutsätter att ytterligare
ingående undersökningar kommer
till stånd, och det räcker inte med
att det företes en hel del intyg, som
kanske rätt schablonartat bygger på
samma material som tidigare har funnits.

I det omförmälda fallet får man under
alla förhållanden den uppfattningen,
att det finns brister och ganska
stora sådana i fråga om själva metoden
för dessa ärendens handläggning. Om

inte annat måste, tycker jag, de tjänstemän,
som har det mycket ansvarsfulla
uppdraget att avge yttrande till justitieministern,
få klart för sig att det inte
är deras uppgift att enbart söka kontakter
som kan väntas ge ett material,
vilket uteslutande talar till den åtalades
favör. Det är möjligt att förundersökaren
anser det som sin uppgift att så
långt som möjligt ställa sig på den nådesölrandes
sida, men i så fall är det ju
en bra ensidig utredning som kommer
till stånd. Borde inte i så fall en hel del
andra personer kunna kopplas in på
saken? Det är givetvis uteslutet att en
sökande skulle komma med upplysningar,
som i något avseende är komprometterande
för honom själv. Om
vederbörande har fallenhet därför,
ligger det ju mycket nära till hands
för honom att anslå en sentimental ton,
såsom faktiskt har skett i den levnadsbeskrivning
som herr X i detta fall
har presterat. Jag måste säga att enbart
denna levnadsbeskrivning skulle
ha gjort mig rätt betänksam.

Justitieministern sade i en replik till
herr Svensson i Ljungskile, att det föreföll
som om herr Svensson plockat
fram alla de skäl som talade till herr
X:s nackdel. Tillåt mig säga att det
förefaller mig som om herr justitieministern
själv handlat lika ensidigt,
fastän på motsatt sätt: han har dragit
fram allt som talar till vederbörandes
favör. Justitieministern erinrade om
herr X:s mycket dystra uppväxttid. Jag
vill inte bestrida riktigheten därav,
men hur många människor i vårt land
har inte haft en dyster uppväxttid,
utan att därför bli brottslingar. Vidare
talade justitieministern om att
herr X lyckades ganska bra, när han
fick plats som fastighetsmäklare. Ja,
det gick bra ett tag, men efter en tid
började herr X att göra sig skyldig till
oegentligheter. Slutligen sade justitieministern
att rättvisan inte hade fungerat
i den takt som den bort göra
och hänvisade till de tre år som gått

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ar.g''. utövandet av

innan domen fallit. Justitieministern
medgav emellertid — det kommer jag
mycket väl ihåg — att det i någon mån
kunde ha berott på herr X själv. Jag
skulle vilja säga att dröjsmålet så gott
som uteslutande berodde på honom
själv. Han har, bland annat genom att
prestera läkarintyg, i inte mindre än
tre olika omgångar fått uppskov, vilka
han, enligt vad han själv sagt, velat få
till stånd för att kunna bättre utnyttja
tiden. Han har vidare på alla upptänkliga
sätt försvårat utredningen genom
att underlåta lämna de upplysningar
som han bort ge.

Visst kan en människa, som gjort
sig skyldig till brott, komma på bättre
tankar och inse vilken orätt han begått
mot sina medmänniskor och mot
de sina. Men det finns också de som
har en otrolig förmåga att tårdrypande
framställa sin situation på ett sätt,
som föga överensstämmer med verkligheten.
Jag skall inte här närmare
uppehålla mig vid herr X:s personalia
eller de olika brott han gjort sig skyldig
till. Jag vill bara framhålla att vederbörande
vid 22 års ålder tillsammans
med en kamrat »lånade» en bil och
gjorde sig skyldig till inbrott, att han,
såsom jag nyss nämnde, sedan han
slagit sig på fastigketsaffärer, i vilken
bransch han hade mycket stora förutsättningar
att lyckas, så småningom
missbrukade det förtroende han fått,
att han därvid enligt firmainnehavarens
utsago förfarit synnerligen förslaget
och att han, trots att bevisningförelåg,
med stor svårighet kunde förmås
att erkänna. Av de utlåtanden, som
avgivits om herr X av personer, som
haft med honom att göra i affärer,
framgår att uppfattningarna är mycket
samstämmiga därom, att herr X har
utnyttjat sin intelligens, smidighet och
energi när det gäller affärsuppdrag till
att genomföra ohederliga transaktioner,
att han visat hänsynslöshet och att han
använt sin duperingsförmåga. För övrigt
har herr X själv sagt att han »utan

benådningsrätten.

större samvetsbetänkligheter har medverkat
till genomförande av affärstransaktioner,
som han visste vara för endera
parten så oförmånliga, att vederbörande
därigenom skulle råka i ekonomiska
svårigheter». Han har över
huvud taget haft en hatisk inställning
mot myndigheterna och har på alla
upptänkliga sätt sökt undandra sig sina
medborgerliga förpliktelser. Det mycket
dyrbara boet har han, för att undgå
utmätning för de berättigade fordringar
som hans utplundrade klienter
hade hos honom, genom äktenskapsförord
låtit överföra på sin hustru. Allt
vad hans hustru formellt köpte och X betalade
undandrogs hans fordringsägare.
När han slutligen i sin nya anställning
efter kraschen riskerade införsel
i den lön han uppbar, lagade han så
sent som den 12 januari i år att ett avtal
kom till stånd mellan honom och
innehavaren av den byrå, där han då
hade en anställning och fortfarande
anses ha det, ett avtal som gjorde det
omöjligt för den exekutiva myndigheten
att begära införsel i lönen för
oguldna skatter.

Detta är visserligen mestadels brott
som han begått långt tillbaka i tiden,
men sedan domen i Göta hovrätt avkunnades
den 4 juli 1953 har åtminstone
såvitt jag kunnat finna ingenting
tillkommit som tyder på en ändrad sinnesförfattning.
Herr X har tvärtom visat
stor förslagenhet att så långt som möjligt
dra sina medmänniskor och myndigheterna
vid näsan.

Jag beklagar att de två intyg som
förundersökaren åberopar i sitt yttrande
är av det slaget, att man inte kan
sätta direkt tilltro till dem. Polisutredning
pågår för närvarande just om
dessa intyg. Inte heller den goda viljan
att göra rätt för sig, som man vill göra
trolig bl. a. genom att hänvisa till avbetalningarna
till en av målsägarna,
kan man sätta tilltro till, när man vet
bakgrunden. Det var i eget intresse, det
vågar jag säga, som X verkställde dessa

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benadningsratten.

avbetalningar just till den målsägaren.
Det var helt enkelt därför att han ville
rädda den bil som han inte ville undvara.
Varför skulle han i annat fall inte
ha erlagt något skadestånd till andra
målsägare, av vilka flera varit i mycket
större behov av pengarna än just
denne?

Efter det att jag såsom lekman sökt
bilda mig en objektiv bild av fallet genom
att ingående ta del av handlingarna,
framstår det för mig absolut klart
i detta speciella fall, att förutsättningar
saknades att ändra det utmätta straffet.
Detta har vi reservanter inte kunnat underlåta
att anmärka på. Man säger sig
litet var, jag tror inte minst bland
åklagarna här i landet: »Om en man sådan
som X beviljas nåd på det sätt som
skett, finns det snart sagt ingen som
inte är berättigad till nåd. Vad tjänar
det då till att domar fälls, där personliga
hänsyn i alla fall numera i så stor
utsträckning tas?» Det har inte heller,
herr talman, som jag förut sagt, inträffat
något efter domens avkunnande som
ändrat situationen.

Jag vill hoppas att det på något sätt
skall kunna skapas mera betryggande
garantier för att benådningsärendena
bedöms helt objektivt, så att man kan
få en mera allsidig bild av den nådesökande.
Det tillkommer givetvis inte
mig att yttra mig om på vilket sätt det
skall ske, men jag tror att något sådant
kan förverkligas.

Må vara att det här är ett enda benådningsärende,
som har kommit att
dras fram i rampljuset. Men när det
gäller vår rättsordning tror jag att ett
enda fall kan vara tillräckligt för att
tilltron till denna skall kunna rubbas.
Den risken, har vi ansett, är alltför stor
för att vi skulle låta händelsen passera
utan påtalan.

Herr TALMANNEN, som under detta
anförande, återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade:

Jag hemställer till de följande talarna

att icke vidare i detalj syssla med det
rättsfall, som här använts som exempel
i debatten.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag har dristat mig att
begära ordet i denna debatt, därför att
jag i några fall kommit att se hur nådeinstitutet
fungerar i levande livet och
hur justitieministern handhar detta institut.

För några år sedan hade jag anledning
att uppvakta justitieministern i
några benådningsärenden. Mitt besök
hos honom gav mig möjlighet att framföra
mina synpunkter på några brott begångna
i min hemtrakt och dessutom
min uppfattning om brottslingarna hur
de hade det ställt och vad som möjligen
skulle kunna göras för dem. Men vad
som betydde mera för mig var, att jag
genom besöket fick tillfälle att skapa
mig en uppfattning om hur justitieministern
handlägger nådeärendena. Det
var tre ting jag minns med stor tacksamhet.
För det första: det levande intresse
för sådana ärenden, som jag tror
de flesta här i kammaren skulle vilja
framföra sitt tack till justitieministern
för. För det andra den varma, jag kan
gärna säga värmande medmänsklighet
som karakteriserade justitieministerns
sätt att ta på dessa frågor. För det tredje
— vad som inte är minst betydelsefullt
— ivern hos honom att så grundligt
som möjligt sätta sig in i de föreliggande
ärendena, att ta reda på vad
som talade för och vad som talade emot
bifall till nådeansökningarna, om det
fanns goda förhoppningar om att brottslingarna
kunde tillrättaföras o. s. v. Sådana
voro dessa mina sammanträffanden
med justitieministern, att jag räknar
det som några av mina bästa upplevelser
sedan jag kom till riksdagen.

Jag skulle här vilja tillägga, att de
domstolsstraff som utmätts blev efterskänkta
på grund av de nådeansökningar
som låg inne — självfallet inte som
följd av dessa mina framställningar.

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

Det betydde att dessa brottslingar kunde
återvända till livet. De blev ock
dugliga och skötsamma medborgare,
och det var det justitieministern syftade
till. Uppenbarligen är det denna
justitieministerns praxis som räddat
dessa människor och deras familjer.
Om justitieministern skulle ha varit
mindre generös — såsom man rekommenderat
här — då tror jag att i varje
fall en av dessa brottslingar aldrig skulle
ha fått nåd. Detta skulle med visshet
ha inneburit, att ett hem blivit skövlat,
ett hem med två generationer.

När jag tänker på hela detta ärende
och vad som sagts här — jag är tacksam
över att saken kommit upp i riksdagen,
därför att det medfört att vi
fått ta del av justitieministerns värdefulla
utredning — så bär jag ett starkt
behov av att inför kammaren få deklarera,
att justitieministern vid sitt handläggande
av benådningsärenden, såvitt
jag förstår, företrätt något av det allra
bästa och finaste i svensk demokrati.
Det har plågat mig att man så klankat
på och klandrat en man, som gjort mer
än någon annan svensk man för att upprätta
vilsegångna människor.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag skulle vara oärlig
om jag förnekar den förvåning — för
att inte använda ett starkare uttryck —•
som jag erfor när X fick sin partiella
nåd. Utan att gå in på detaljerna i denna
fråga — talmannen liar vädjat till
oss att inte göra det — vill jag nog
ändå påstå att omständigheterna i denna
affär icke var sådana, att de pekade
mot en nåd. Med en fräckhet, som framstår
som högst ovanlig även bland de
värsta och grövsta egendomsförbrytarna,
plundrades människor här på ett
synnerligen kallhamrat och hänsynslöst
sätt. Härvidlag gavs det ingen nåd. Den
brottsliges motiv var inte att klara livets
nödtorft utan att skapa förutsättningar
för ett fortsatt lyxbetonat liv.
Jag undrar ändå om icke detta fall upp -

benådningsrätten.

fyllde de förutsättningar, som statsrådet
anförde och som kunde omöjliggöra
en benådning — jag tänker här
på brottets beskaffenhet.

Med utgångspunkt från detta fall är
emellertid jag — i motsats till min
länskamrat som var uppe här nyligen
— inte beredd att dra lika långtgående
och bestämda generella slutsatser. Nådeinstitutet
framstår för mig som en
verklig tillgång. Jag tvekar inte ett
ögonblick att försvara det, och jag vill
även ha en human tillämpning av detsamma.
Detta kan dock inte innebära
att man reservationslöst accepterar och
applåderar allt som sker i de olika fallen.
För övrigt är jag inte alls övertygad
om att man bäst slår vakt om och skyddar
nådeinstitutet genom alt kritiklöst
följa med vad som sker i alla enskilda
fall. Jag tror att förtroendet för institutet
inte minskar om man erkänner att
det någon gång — och det är ju naturligt
— begås misstag vid handhavandet
av detsamma. Det är lika naturligt som
att institutet inte gynnas av en partipolitiskt
färgad »upplysning», som försöker
framställa fallet X som ett typfall
för benådning. Jag tror att nådeinstitutet
tål att titta på, och jag tror också
att det på lång sikt är bra att man gör
så. Tillåt därför en enkel lekman att
göra några reflexioner om nådeinstitutet
för framtiden.

Ligger det ändå inte en fara i att
domstolsutslag och nådepraxis skiljer
sig i så väsentlig omfattning som de
f. n. gör? Är det inte fara å färde, när
man även på domarhåll börjar betrakta
nådebesluten, inte formellt men reellt,
som en korrigering av domen? Det
finns anledning att intensifiera ansträngningarna
att komma i en sådan
situation, att behovet av nådeinstitutet
kommer att minskas. Ger strafflagen
otillräckliga möjligheter att beakta
t. ex. den tilltalades uppväxtförhållanden,
bör detta rättas till genom en
ändring av strafflagen, verkställighetslagen
eller tillämpningsbestämmelserna.

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benadnmgsratten.

Inga reformer kan göra nådeinstitutet
onödigt, men de kan sannolikt reducera
de fall, i vilka nåd kan behöva
förekomma. Det är därför angeläget att
stärka institutets ställning, så att det
bäres upp av en stark folkmening. Det
kan råda delade meningar om hur detta
skall ske. Förmodligen skulle det vara
värt att pröva det uppslag, som ordföranden
i Sveriges juristförbund, borg,
mästare Svennegård, lanserade, nämligen
att en nämnd — som inte skulle stå
över regeringen som någon här antydde
.—. skulle förbereda regeringens handläggning
av och beslut i nådefrågor.

Oavsett om man går den vägen eller
icke synes det mig nödvändigt — och
det styrkes av vad som förekommit i
fallet X — att de sakupplysningar, som
lämnas i nådeansökningen, ordentligt
kontrolleras. Till grund för beslutet
måste ligga korrekta uppgifter, som ger
en klar och objektiv bild av den nådesökande
och hans förhållanden. Det är
förutsättningen för riktiga beslut. Starka
skäl synes därför enligt min mening
tala för en ordentlig penetrering av
frågan.

I dag är emellertid förutsättningarna
för en lidelsefri debatt inte för handen,
och alla vet varför. Ett enligt min mening
olyckligt beslut i ett nådeärende
har av folkpartiet gjorts till ett viktigt
led i den pågående klappjakten på justitieministern.
Den stort upplagda kampanjen
mot statsrådet Zetterberg har
andra syften än att få en annan nådepraxis
till stånd, nämligen ett ombyte
på justitieministerposten och helst ett
helt regimskifte. Den hårda försvarsattityden
från socialdemokratiskt håll
är därför naturlig. Det är naturligt, att
det i denna politiska strid varken begäres
eller ges någon nåd. .lag beklagar
emellertid uppriktigt, att en sådan
fråga som nådeinstitutets ställning i det
svenska rättssamhället inte kan få behandlas
under lugnare och mera värdiga
former.

Under detta anförande hade sammanträdet
för en stund avbrutits med anledning
av ett svimningsfall på åhörarläktaren.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Den föregående talaren
hade i själva sakfrågan åtskilligt att
säga, som jag kan instämma i. Däremot
vill jag med anledning av hans sista
yttrande säga, att det enligt min mening
inte förekommit något i denna
debatt, som ur parlamentarisk eller
andra synpunkter kan betecknas som
ovärdigt.

Jag skall inte fördjupa mig i statistiken.
Vi är överens om att det inte är
lätt att få fram verkligheten ur den.
Jag har emellertid framhållit den allmänna
och som jag tror rätt väsentliga
synpunkten, att en förbättrad lagstiftning
på den ena punkten efter den
andra rimligen borde medföra minskad
anledning att använda nådeinstitutet.
Det är en uppfattning, som delas av
många andra. I mitt första anförande
erinrade jag om att alkoholisterna under
åren 1936—1938, då man hade en
stor topp av nådeärenden, omfattade
cirka hälften av de bifallna nådeansökningarna.
Sedan föll den gruppen bort,
och då blev det verkligen ett fullständigt
brott i utvecklingen, såsom jag
nämnde i mitt första anförande.

Tidigare kunde de fångar, som under
strafftiden vistades vid sjukhus utanför
anstalten, inte annat än nådevägen få
en sjukhusvistelse inräknad helt eller
delvis i strafftiden. Detta har också
fallit bort. Enligt strafflagberedningens
betänkande var antalet sådana fångar
cirka 250 om året, men alla sökte givetvis
inte nåd.

Vidare kan en person, som är dömd
till ett kortare frihetsstraff, behöva anstånd
med att avtjäna detta straff för
att det inte skall ingripa orimligt hårt
i hans civila förhållanden, hans yrkesutövande,
familjeliv och annat. Tidigare
kunde detta inte klaras annat än

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

nådevägen. Nu kan länsstyrelserna klara
den saken.

Det är ju åtskilligt annat som har följt
med denna humaniserade lagstiftning.
Under 30-talet gavs de villkorliga frihetsstraffen
i en omfattning, som var
mindre än en tredjedel av det antal fall
då man ådömde ovillkorliga straff. 1952
var det ungefär lika många av dessa
bägge kategorier, och det borde givetvis
också påverka behovet av att begagna
nådeinstiuet.

Förmodligen är det väl detta som har
gjort, att högsta domstolen nu uppträder
snävare än vad justitiedepartementet
gör. Jag vill nämna några siffror.
Vi kan ju använda den bas, som vi visserligen
inte var överens om men som
siffrorna nu är uträknade på. Under
åren 1931—1935 var det överensstämmelse
mellan högsta domstolen och justitiedepartementet
i 95,7 procent av
fallen, 1936—1940 var det 93,s procent
och nu är man som sagt nere i
ca 84 procent av fallen. Även under den
senare tiden har det varit en växande
divergens.

Jag tror inte att man skall glida förbi
dessa saker, som ju onekligen är väsentliga
i sammanhanget. Det är väl
också rätt naturligt om man från riksdagens
sida fäster betydande vikt vid
högsta domstolens uppfattning. Jag vill
också erinra om att herr Fröding i sitt
mycket koncilianta anförande dock bekräftade,
att de flesta domare han talat
vid liksom han själv hade den uppfattningen,
att justitieministern använde
benådningsinstitutet i för stor omfattning.
Jag tror också att det är en
rätt omfattande opinion bland juridiskt
utbildade människor, särskilt bland
dem som praktiskt arbetar på området.

Nu vill jag säga, herr talman, att jag
av vad som här anförts inte blivit övertygad
om att de framtida proportionerna
mellan nådeärenden och antalet
dömda skall behöva vara sådana även
i framtiden. Det måste ovillkorligen
vara riktigt att man försöker lägga lag -

benådningsrätten.

stiftningen och rättsvården till rätta
på ett sådant sätt, att användandet av
nådeinstitutet blir vad det väl från början
och i princip alltid har ansetts böra
vara, nämligen en undantagsutväg, som
inte skall brukas i alltför stor utsträckning.
Olika uppfattning i det fallet har
ju inte det minsta att göra med olika
inställning i humanitärt avseende. Vi
kan ju vara fullständigt överens om att
vi vill hjälpa människor så långt det
står i vår makt att göra det och ändå
ha olika uppfattning om hur detta skall
ordnas inom den svenska rättsvårdens
ram.

Jag är alltså, som jag nämnde, för
närvarande inte är övertygad om att
de nuvarande proportionerna kan vara
riktiga. Men jag vill säga, att om det
mot all förmodan skulle visa sig att ett
nådeinstitut i framtiden måste brukas
i den utsträckning som för närvarande
sker, då kan å andra sidan icke den
nuvarande ordningen accepteras. Då
står vi, som jag förut en gång har
nämnt, inför ett nytt konstitutionellt
problem. Den flera gånger både av
mig och andra citerade Svennegård säger,
att förfarandet när det gäller nådeärenden
strider mot de flesta principerna
i strafflagsskipningen. Det strider
mot principen att det skall vara mångas
samråd, att avgörandet inte skall vila
på en mans omdöme o. s. v. Det är givetvis
både från arbetssynpunkt och
från allmänt demokratisk synpunkt
oriktigt, att avgörandena i en så stor
mängd fall skall vila på en departementschef.
Jag har förut framhållit, att
om nådeinstitutet används i stor omfattning
och särskilt om det därtill används
subjektivt, vilket naturligtvis alltid
i viss utsträckning kommer att ske,
betyder ett ombyte på justitieministerposten
en förskjutning inom den svenska
rättsvården, och det strider ju mot
vanliga demokratiska principer på detta
område.

Förutsättningen för att man skall
kunna ha ett nådeinstitut som förvaltas

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

på det nuvarande sättet måste alltså,
såvitt jag förstår, vara att det icke
behöver brukas i alltför stor omfattning.
I annat fall blir det nödvändigt
att omorganisera nådeinstitutet. Jag
förstår inte att man kan komma till
någon annan uppfattning i det fallet.

Sedan vill jag bara tillägga en sak,
herr talman. När det gällde frågan om
en kombination av frihetsstraff och villkorlig
dom nöjde jag mig i mitt första
anförande med att konstatera vilka
ståndpunkter som här föreligger. Saken
har sedan tagits upp i debatten i
i flera anföranden, och man har även
på juristhåll menat, att det egentligen
inte finns något att invända mot en sådan
kombination. Som jag nämnde i
mitt första anförande kan jag inte göra
några uttalanden om huruvida den
straffkombinationen är lämplig och i
framtiden bör införas i svensk lag, men
jag försökte ge belägg för att det på
nuvarande stadium gäller en konstitutionell
fråga. Jag kan också i det fallet
peka på åtskilliga jurister som stöder
min uppfattning. Man bör inte börja tilllämpa
en ordning innan den är lagfäst.
Som jag sade förut kan det finnas
undantagsfall — detta är ett gränsområde
som inte alltid är lätt att kartlägga
— men regeln bör vara att man stiftar
lag först och börjar tillämpa den
sedan. Vad strafflagberedningen i detta
avseende tänker föreslå är inte väsentligt
i sammanhanget. Det är väl ändå
från demokratisk synpunkt inte meningen,
att riksdagens roll skall förvandlas
till att utöva bekräftande folkomröstning
om lagar som redan tilllämpas
i praktiken. Det är ett konstitutionellt
problem, men justitieministern
kan sitta lugn: i memorial nr 15
är ansvarsfrihet redan given. Min uppfattning
är dock klar, även om riksdagsmajoriteten
har en annan uppfattning.

På grund av förfall för sekreteraren
övertogs nu protokoll öringen, jämlikt

herr talmannens förordnande, av tjänstemannen
hos kammaren Per Bergsten.

In fidem
Gunnar Bvitth.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Min önskan är ingalunda
att vare sig delta i eller förlänga
en allmän diskussion ur personliga,
partipolitiska eller känslomässiga synpunkter
på justitieministerns handhavande
av nådeinstitutet. Jag är fullkomligt
på det klara med att detta institut
icke kan avvaras.

Jag har begärt ordet uteslutande i
anledning av justitieminsterns tal om
anstaltsnämnderna. Jag och säkerligen
många med mig fick den uppfattningen,
att anstaltsnämnderna har varit med
om att skapa nuvarande praxis för
nådeinstitutets tillämpning och därför
delar ansvaret. Nådeinstitutet skall
visserligen användas för enstaka fall,
men i den mån nådeärendena växer i
antal och i den mån nådeinstitutet används
för en ny verkställighetsform
skapas givetvis en viss praxis på detta
område. Justitieministern sade att anstaltsnämnderna
är välvilligare än han.
Anstaltsnämnderna är förnämliga institutioner
där det sitter en domare, en
fängelsedirektör och två socialvårdare.
Justitieministern sade, om jag får tilllåta
mig att göra en fri tolkning, att
han kryssade mellan den strängare
högsta domstolen och de välvilligare
anstaltsnämnderna.

Jag vill uppmana justitieministern
att inte fästa alltför stort avseende vid
anstaltsnämnderna och inte låta deras
yttranden vara vägledande, när det gäller
att bedöma de allmänpreventiva
verkningarna. Jag är själv ordförande
i anstaltsnämnden i Falun och vet
ganska väl vad jag talar om. Det är
givet att när vårt yttrande inhämtas är
man ganska välvillig, ty anstaltsnämnden
har klart för sig att vad den skall
säga är om mannen skött sig väl, hur
han uppfört sig i fängelset och vad vi

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av

tror om hans möjlighet att låta sig rättas.
Vi får ett allmänt intryck av honom,
när vi kallar upp honom och pratar
med honom, och så får vi ett ingalunda
alldeles fullständigt intryck av
brottets beskaffenhet.

I början var jag mycket välvillig. Jag
lät med lika blödande hjärta som
justitieministern de sociala nådesynpunkterna
råda, men fann ganska snart
att nådeärendena ökade i antal och att
även de, som begärde att få tala med
mig om nåd, ökade i antal. Vi blev
ganska snart på det klara med att vad
vi inte kunde överblicka var de allmänpreventiva
synpunkterna och vidare
likformigheten i behandlingen av
olika nådesökande. Det kan ju inte en
anstaltsnämnd i Falun med säkerhet bedöma.
Den allmänpreventiva synpunkten
måste i ganska stor utsträckning ta
hänsyn till brottets beskaffenhet.

Den andra synpunkten är att i den
mån man börjar utvidga det, som skall
gälla som undantag, till kategori, blir
de enskilda inte heller likformigt behandlade.

Jag begärde alltså ordet för två saker.
För det första för att meddela
justitieministern min personliga synpunkt:
fäst inte avseende vid ansfaltsnämnderna
såsom opinionsbildare eller
medansvariga i den praxis som möjligen
kan skapas beträffande nådeinstitutets
handhavande, utan tag det som
en allmän orientering och lita mera på
de utredningar som utförs under helt
andra förhållanden! Utredningarna
görs nämligen inte så ingående och
noggrant som de borde göras inom anstaltsnämnderna.

För det andra, glöm inte vid behandlingen
av varje enskilt fall bort att det
dock finns fall, där de allmänpreventiva,
de rättsmoraliska synpunkterna
inte får förbises! Om så sker inträffar
sådana fall som upprör den allmänna
opinionen.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
inte alls ansluta mig till de mera till -

benådningsrätten.

spetsade känslomässiga, partipolitiska
eller personliga synpunkter som förut
har lagts på debatten. Jag ville bara
lämna denna upplysning.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Får jag bara säga några
ord i anledning av den siste talarens
anförande. Det gjorde mig verkligen
bekymrad.

Här skickar man alltså ärenden på
remiss till en mycket sakkunnig och
väl kvalificerad instans. I allmänhet är
det en domare som är ordförande i
anstaltsnämnden, ibland kan det såsom
i Falun vara en mycket framstående advokat,
i detta fall herr Gezelius. Vidare
finns där direktören för fängelset, en
vaktkonstapel eller annan tjänsteman
samt ett par socialt verksamma lekmän.
Att denna instans är utomordentligt väl
sammansatt och väl ägnad — bättre än
enbart domare — att avge utlåtanden
i dessa benådningsärenden, som ju icke
avser ett dömande, det måste jag fastliålla
vid. Att anstaltsnämnderna inte
har en allmän överblick över alla nådemål
är ju självklart, men därför kan de
väl inte frånsäga sig sitt ansvar. Med
samma fog kunde varje häradsrätt säga
att den inte kan döma därför att den
inte kan ta hänsyn till allmänpreventionen.

Ibland har det förekommit att en anstaltsnämnd
avgivit sitt yttrande med
reservation just för de allmänpreventiva
synpunkterna. Men nog hade jag
hoppats och hoppas fortfarande att anstaltsnämnderna
lika väl som andra
myndigheter, som under ämbetsansvar
avger utlåtande i en viss fråga, också
ger ett riktigt råd åt den myndighet som
sedan skall fatta beslut.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är visserligen så
att i dessa mål har vi tillgång till personundersökning,
vi har tillgång till
handlingarna, vi har tillgång till ytt -

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

rande från fängelsedirektören och en
representant för personalen, men vi
har mycket liten tillgång till alla andra
skäl som man vill åberopa, ty de åberopas
ju i regel bara i en kort skrift,
som personalen sätter upp. Men detta
är inte det betänkliga. Det betänkliga
är, att vi yttrar oss bara på begäran av
fångvårdsstyrelsen. I ett sådant fall säger
vi ibland, att vederbörande skött sig
väl och med hänsyn till detta har vi
för vår del intet emot bifall till hans
nådeansökan. Men vi känner inte något
medansvar. Jag kan samtidigt erkänna
att vi i Falun har avstyrkt nådeansökningar
i ganska stor utsträckning
under de senaste åren. Jag vet inte hur
det är på andra anstalter. Jag har hört
ryktesvis att man på vissa håll är mycket
mera givmild än vi.

Jag viil fästa uppmärksamheten på
att vi känner inte något medansvar. Vi
har bara yttrat oss om vad vi vet, och
sedan antingen tillstyrker vi eller säger
att vi inte kan yttra oss eller avstyrker.

Om en person, som dömts till ett år
och suttit i fängelset i två månader,
begär nåd därför att hans fästmö, som
han skall gifta sig med, skall få ett
barn och han inte kan förmås ta tillbaka
ansökningen, brukar vi avstyrka.
Men vi känner oss inte annat än såsom
en upplysande remissmyndighet. Jag
kan inte svara för de andra anstalterna,
men jag vill direkt säga ut, att vi
känner oss inte så förnämliga och
skickliga att vi anser oss kunna ta det
ansvar som justitieministern tilltror oss.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag måste vidhålla vad
jag nyss sade. Jag har sett yttranden
från anstaltsnämnderna runt om i hela
riket, och jag kan inte minnas, att jag
märkt någon skillnad i detta avseende.
Anstaltsnämnderna har ju tillgång till
domen — den finns på fängelset — och
så tillkommer nådeskälen. Om det är
någon tvekan beträffande olika omstän -

digheter, såsom ofta är fallet rörande
de personliga förhållandena, kan anstaltsnämnden
göra förfrågningar, vilket
också många anstaltsnämnder gör.
Ofta får man mycket långa och utförliga
redovisningar från anstaltsnämnderna
vari de värderar skälen för och emot.
Det är faktiskt de enda instanser i hela
detta nådeförfarandet, från vilka man
får en sådan motivering. Såväl fångvårdsstyrelsen
som högsta domstolen
och Kungl. Maj:t anger bara den slutsats
man kommit fram till. Anstaltsnämnderna
brukar däremot ofta ha ett
långt resonemang för och emot, vilket
är synnerligen värdefullt, eftersom de
just, såsom här sagts, i motsats till andra
instanser har direkt personlig kontakt
med fallet. Om anstaltsnämnden finner
personliga skäl tala för nåd men anser
allmänpreventiva skäl tala emot, bör enligt
min mening anstaltsnämnden säga
detta. Så sker också. Det är vanligt att
anstaltsnämnden förklarar, att den dömde
skött sig mycket bra och att det
föreligger personligen ömmande omständigheter
men att nämnden till följd
av brottets beskaffenhet ändå inte vill
tillstyrka nåd. Så skulle jag vilja rekommendera
anstaltsnämnden i Falun
att förfara i motsvarande fall.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Middagen väntar, och
jag skall inte uppehålla kammarens tid
mer än några minuter.

Jag har begärt ordet med anledning
av att en tidigare talare framhöll, att
när det gäller nådeansökningar för personer,
som dömts för mened, skulle
justitieministern visat sig vara mycket
välvilligt inställd. Jag har en helt annan
uppfattning om den saken. Varför? Jo,
jag har varit inkopplad på ett nådeärende,
där det just gällde att få nåd för en
person som begått mened. Jag fick ingalunda
den uppfattningen, att justitieministern
var så förfärligt medgörlig.

Det gällde tvenne personer, som var
inblandade i ett menedsmål. De hade

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

varit tillsammans på kvällen och festat
om i den enes hem. Den andre hade bil
och med den körde de till en telefonstation
och skulle telefonera. Den var emellertid
stängd. Detta hindrade inte, att
bilföraren bultade på och störde de inneboende.
Dessa fick den uppfattningen,
att han var berusad och underrättade
vederbörande landsfiskal om saken. Vid
polisförhöret sade såväl bilföraren som
hans passagerare, att det inte alls förekommit
någon spritförtäring. Landsfiskalen
ansåg emellertid sådana skäl
föreligga att åtal anställdes. Åtalet ogillades
visserligen, men landsfiskalen nöjde
sig inte med denna utgång. Han vände
sig till landsfogden, och statspolisen
kopplades in på fallet. Det dröjde inte
länge, innan man fått passageraren att
erkänna, att spritförtäring förekommit
och att den som kört bilen varit berörd
av starka drycker. Då dömdes bilföraren
som anstiftare av mened till ett års
straffarbete och passageraren, som hade
tubbats till att begå mened, till ett halvt
års straffarbete.

Vi, som kände dessa båda personer,
visste, att passageraren hade blivit hårt
pressad av bilföraren, och ansåg, att
största skulden borde läggas på bilföraren.
Jag fick då från ett flertal håll
uppmaning att söka få straffet för passageraren
ändrat till villkorlig dom.
Jag sökte på ett förberedande stadium
upp justitieminister Zetterberg. Det vill
jag emellertid säga, att jag ingalunda
fick den uppfattningen, att det bara var
att gå till honom och lägga ett gott ord
för vederbörande och så skulle saken
vara klar. Tvärtom. Han såg mycket
allvarligt på saken. Han nämnde bland
annat, att under den senaste tiden hade
det förekommit ett rätt stort antal menedsmål,
varav en del fall även gällde
Västerbotten. Hovrätten för övre Norrland
hade under den senaste tiden avdömt
ett flertal sådana mål. Jag hade,
när jag gick, den uppfattningen, att
bakom det vänliga ansiktet och det
hjärtliga handslag, som jag erhöll vid

avskedet, stod en strängt granskande jurist.
Justitieministern sade också, att
det måste förebringas en ytterst stark
motivering, därest han skulle kunna gå
med på ett bifall. Det var det sista han
sade, när jag gick.

Jag betraktade saken som ganska
hopplös, vilket jag meddelade mina
ortsbor, som dels tillskrev mig, dels
sökte upp mig, när jag var hemma under
påskferierna. Jag kontaktade emellertid
en del av kommunens förtroendemän,
och vi skrev en petition om nåd
med församlingens kyrkoherde i spetsen.
Men den uppsökte jag justitieministern
och trodde, att saken var klar. Jag
fick emellertid det nedslående svaret
av honom, att han måste ytterligare genomgå
ärendet, innan han kunde ta
ståndpunkt. Hade jag inte sedan många
år tillbaka känt statsrådet Zetterberg
och ägt vetskap om hans rättrådighet,
sociala patos och goda hjärta, skulle jag
ha bibragts den bestämda uppfattningen,
att statsrådet Zetterberg var en
hjärtlös och hårdhudad man. Nu visste
jag emellertid, att det endast var den
korrekte juristen, som inte ville ta
ståndpunkt, innan han prövat ärendet
slutgiltigt.

Nå, ärade kammarledamöter, hur gick
det? Jag hade så utmärkta intyg och så
goda vitsord att åberopa, att ansökan
bifölls. Vad blev resultatet? Jo, jag vågar
bestämt hävda, att den person det
här gällde, som vid den tiden stod på
gränsen att gå under både psykiskt och
fysiskt, blev räddad tack vare statsrådets
tillmötesgående. Nu, den dag som
i dag är, har han återfått sin plats, som
han sades upp ifrån. Han har också numera
avstått från bruket av sprit, och
han sköter sig mönstergillt.

Som slutord vill jag endast, gentemot
de talare, som hävdat att statsrådet
Zetterberg är alltför tillmötesgående beträffande
nådeansökningar från menedare,
säga att jag har den uppfattningen
att statsrådet är mycket restriktiv och
svår att komma till tals med, just när

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

det gäller denna kategori av nådesökande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter, konstitutionsutskottets
memorial nr 15,
statsutskottets utlåtanden nr 121—125,
bevillningsutskottets betänkande nr 45,
bankoutskottets utlåtanden nr 23 och
24 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 31.

§ 0.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets belänkande
nr 45 och statsutskottets utlåtande
nr 123 skulle i nu nämnd ordning
uppföras främst och konstitutionsutskottets
memorial nr 15 sist bland
2 gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från första lagutskottet:
nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Japan angående
skydd av rättigheter på den
industriella äganderättens område, vilka
berörts av det andra världskriget
m. in.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 232, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1954/55 till bidrag till vissa
skogsbrukskurser in. in.;

nr 233, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående ytterligare
förlagskapital för statens forsk ningsanstalt

för lantmannabyggnader;

nr 234, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Understöd åt
lanthushållningsseminariet å Rimforsa
jämte i ämnet väckt motion;

nr 235, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden;

nr 236, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1954/55 m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 237, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag till
statens försöksgårdar för budgetåret

1954/55 m. m.; och
nr 238, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag till
Anskaffande av framdrivningsmaskineri
för undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.17.

In fidem
Per Bergsten.

4 — Andra kammarens protokoll 195h. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Lördagen den 15 maj.

Kl. 10.00.

§ 1.

I enlighet med kamrarnas därom den
11 innevarande maj fattade beslut skulle
nu omröstningar företagas över nedan
omförmälda, i statsutskottets memorial
nr 120 intagna voteringspropositioner;
och skedde omröstningarna i följande
ordning, nämligen:

l:a omröstningen.

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för universitetskanslersämbetet,
som föranledes
av vad departementschefen och utskottet
förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat
för universitetskanslersämbetet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55:

Avlöningsstat.

1. Arvode till universitetskans -

lern .................... 35 816

2. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis .... 60 300

3. Arvode, bestämt av Kungl.

Maj:t .................... 3 600

4. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal ........ 28 500

5. Rörligt tillägg, förslagsvis. . 39 484

Summa kronor 167 700

c) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 167 700 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för universitetskanslersämbetet,
som föranledes
av vad departementschefen förordat; b)

godkänna följande avlöningsstat
för universitetskanslerämbetet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55:

Avlöningsstat.

1. Arvode till universitetskans -

lern .................... 35 816

2. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis .... 57 500

3. Arvode, bestämt av Kungl.

Maj :t .................... 3 600

4. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal ........ 28 500

5. Rörligt tillägg, förslagsvis. . 39 384

Summa kronor 164 800

c) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 164 800 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 76 Ja och 123 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 54 Ja och 72 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kam -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

marens röster

eller ........ 76 Ja och 123 Nej,

sammanräkningen

visade ........130 Ja och 195 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen.

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 61, till Kommunala och
enskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till driften av flygmekanikerskolan
i Mölndal för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
334 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionen II: 61, till Kommunala och
enskilda ai:stalter för yrkesundervisning:
Bidrag till driften av flygmekanikerskolan
i Mölndal för budgetåret
1954/55 anvisat ett förslagsanslag av
349 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 92 Ja och 110 Nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 98 Ja och 32 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 92 Ja och 110 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 190 Ja och 142 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

3:e omröstningen.

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 176 och II: 225, till Kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till inrättande av
sjömansskolor för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 200 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anslutning till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 176 och II: 225, till
Kommunala och enskilda anstalter för
yrkesundervisning: Bidrag till inrättande
av sjömansskolor för budgetåret
1954/55 anvisat ett förslagsanslag av
100 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 124 Ja och 78 Nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit

med ............ 80 Ja och 45 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 124 Ja och 78 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 204 Ja och 123 Nej,

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. in.

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
5 och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, m. in., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 26 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 112, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 och 6 §§ förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;

3) förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 juli
1954; samt

4) förordning om brännoljeskatt;

dels medgiva att under följande, i

årets statsverksproposition under tolfte
huvudtiteln uppförda anslag finge mot
automobilskattemedlen avräknas nedan
angivna belopp, nämligen under

anslaget till Pensioner åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst 700 000
kronor;

anslaget till Pensioner enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare m. m.
5 800 000 kronor;

anslaget till Pensioner åt efterlevan -

de till befattningshavare i statens tjänst
200 000 kronor;

samt anslaget till Pensioner åt efterlevande
till arbetare i statens tjänst
700 000 kronor;

dels godkänna de principer för avräkning
av vissa anslag å driftbudgeten
helt eller delvis mot automobilskattemedel,
för vilka departementschefen
vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t redogjort;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att — i
huvudsaklig överensstämmelse med i
propositionen angivna grunder — förordna
om restitution av skatt för sådan
bensin, som från och med år 1955
förbrukades vid jordbruket till bensindrivna
traktorer;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
för budgetåret 1954/55 medgiva det
överskridande av den i kontrollstyrelsens
avlöningsstat upptagna anslagsposten
till Avlöningar till icke-ordinarie
personal, som kunde bliva erforderligt
i anledning av de i propositionen
framlagda förslagen.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
anginge dels de fyra förordningsförslagen
och dels förslaget om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om restitution
av skatt för viss bensin, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar en höjning av dels skatterna
på bensin och motorbrännolja till
32 öre per liter, dels skatten på motorsprit
till 7 öre, dels fordonsskatten för
personbilar med 10 kr., dels fordonsskatten
för bussar och lastbilar med i
genomsnitt ca 17 procent och dels fordonsskatten
för vissa släpvagnar med
varierande belopp. Skattehöjningen avsåg
i första hand att täcka utgifterna
för vägväsendet under budgetåret
1954/55 men jämväl att i fortsättningen
möjliggöra en fortlöpande upprustning
av vägarna. Vidare hade föreslagits viss
skattelättnad för inhemsk skifferbensin

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. in.

ävensom överflyttning av uppbördsverksamheten
med avseende å brännoljeskatten
från länsstyrelserna till kontrollstyrelsen.
Slutligen hade föreslagits
en höjning av restitutionsbeloppet för
bensinskatt, erlagd för jordbrukets traktorer,
från 300 till 325 kr.

Till utskottet har hänvisats ett antal
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 498
av herr Pålsson m. fl. och II: 643 av
herr Larsson i Hedenäset m. fl. vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att vid utredning om den framtida
automobilbeskattningen frågan om
en utjämning av priserna å flytande
drivmedel i enlighet med motionernas
syfte måtte bli föremål för en allsidig
och förutsättningslös prövning.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 112, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 537 av herr Kärrlander
samt de likalydande motionerna
1:480 av herr Magnusson m. fl. och
II: 608 av herr Hagård m. fl., såvitt motionerna
avsåge befrielse från fordonsskatt
för invalidbilar, ävensom med avslag
å följande motioner, nämligen dels
de likalydande motionerna 1:500 av
herr Bergh m. fl. och II: 640 av herr
Cassel m. fl., de likalydande motionerna
I: 504 av herr Lindblom m. fl. och
II: 637 av fru Sandström m. fl. samt
motionen 1:499 av herrar Ola Persson
och Norling, i vad däri yrkats avslag
å förslaget om höjd fordonsskatt, dels
motionen II: 642 av herr Hall, såvitt avsåge
skattesatsen för personbilar, och
dels motionen I: 503 av herr Bergh samt
motionen II: 610 av herr Asp, antaga
av utskottet framlagt förslag till för -

ordning angående ändrad lydelse av
2, 5 och G §§ förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen I: 499
av herrar Ola Persson och Norling, i
vad däri yrkats avslag å propositionen
i förevarande del, ävensom de likalydande
motionerna 1:500 av hem
Bergh in. fl. och II: 640 av herr Cassel
m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 504 av herr Lindblom m. fl. och
II: 637 av fru Sandström in. fl., såvitt
motionerna avsåge skattesatsen för
bensin,

a) antaga av utskottet framlagt förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit;

b) antaga av utskottet framlagt förslag
till förordning om tillfällig skatt
å bensin, som finnes i riket den 1 juli
1954;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen I: 499
av herrar Ola Persson och Norling, i
vad däri yrkats avslag å propositionen
i förevarande del, de likalydande motionerna
1:500 av herr Bergh m. fl.
och II: 640 av herr Cassel m. fl. samt
de likalydande motionerna 1:504 av
herr Lindblom m. fl. och II: 637 av fru
Sandström m. fl., såvitt motionerna avsåge
skattesatsen för brännolja, ävensom
motionen I: 497 av herrar Franzén
och Herbert Hermansson, antaga
av utskottet framlagt förslag till förordning
om brännoljeskatt;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 1:499
av herrar Ola Persson och Norling, i
vad däri yrkats avslag å propositionen
i förevarande del, bemyndiga Kungl.
Maj :t att — i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen angivna
grunder — förordna om restitution
av skatt för sådan bensin, som från och
med år 1955 förbrukades vid jordbruket
till bensindrivna traktorer;

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

B) att de likalydande motionerna
1:500 av herr Bergh m. fl. ocli 11:640
av herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 504 av herr Lindblom
in. fl. och II: 637 av fru Sandström
m. fl., i vad de ej behandlats under
A) 1)—3), icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C) att de likalydande motionerna
1:480 av herr Magnusson m. fl. och
II: 608 av herr Hagård m. fl., i vad de
ej behandlats under A) 1), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

D) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:498
av herr Pålsson m. fl. och 11:643 av
herr Larsson i Hedenäset in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 502
av herr Bergh och II: 639 av herr Agerberg
m. fl.,

3) motionen 1:466 av herrar Gustaf
Elofsson och Theodor Johansson,

4) motionen II: 609 av herrar Asp
och Persson i Appuna, ävensom

5) motionen II: 642 av herr Hall, i
vad den ej behandlats under A) 1),

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Spetz, Velander, Söderquist,
Kristensson i Osby, Kollberg, Edström
och Christenson i Malmö, vilka,
under hänvisning dels till den motivering,
som i de likalydande motionerna
1:500 av herr Bergh m. fl. och 11:640
av herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 504 av herr Lindblom
m. fl. och II: 637 av fru Sandström
m. fl. anförts för ett lägre skatteuttag
än vad som föreslagits i Kungl.
Maj:ts proposition nr 112, och dels till
innehållet i motionen II: 537 av herr
Kärrlander samt de likalydande motionerna
1:480 av herr Magnusson m. fl.
och II: 608 av herr Hagård m. fl., ansett
att utskottet i punkterna A) 1—3
och B) bort hemställa,

»A) att riksdagen---(— utskottet)
---oförändrad bifallas,

1) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
i vad avsåge höjning av fordonsbeskattningen
samt med bifall till de
likalydande motionerna I: 500 av herr
Bergh m. fl. och II: 640 av herr Cassel
m. fl., de likalydande motionerna I: 504
av herr Lindblom m. fl. och II: 637 av
fru Sandström m. fl. samt motionen
I: 499 av herrar Ola Persson och Norling,
i vad däri yrkats avslag å förslaget
om höjd fordonsskatt, ävensom i anledning
av dels motionen II: 537 av herr
Kärrlander, dels de likalydande motionerna
I: 480 av herr Magnusson m. fl.
och II: 608 av herr Hagård m. fl., såvitt
motionerna avsåge befrielse från
fordonsskatt för invalidbilar, och dels
motionen II: 642 av herr Hall, såvitt
avsåge skattesatsen för personbilar,
samt med avslag å motionen I: 503 av
herr Bergh och motionen II: 610 av
herr Asp, antaga av reservanterna
framlagt förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt; 2)

i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och med bifall till de likalydande
motionerna I: 500 av herr Bergh in. fl.
och II: 640 av herr Cassel m. fl. samt
de likalydande motionerna 1:504 av
herr Lindblom in. fl. och II: 637 av fru
Sandström m. fl., såvitt motionerna avsåge
skattesatsen för bensin, ävensom
med avslag å motionen 1:499 av herrar
Ola Persson och Norling, i vad däri
yrkats avslag å propositionen i förevarande
del,

a) antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt
å bensin och motorsprit;

b) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tillfällig
skatt å bensin, som finns i riket
den 1 juli 1954, med den ändring av 1 §
som angivits i reservationen;

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattmngen m. m.

3) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen I: 497 av herrar
Franzén och Herbert Hermansson ävensom
med bifall till de likalydande motionerna
I: 500 av herr Bergh m. fl.
och 11:640 av herr Cassel m. fl. samt
de likalydande motionerna 1:504 av
herr Lindblom m. fl. och II: 637 av fru
Sandström m. fl., såvitt motionerna avsåge
skattesatsen för brännolja, samt
med avslag å motionen 1:499 av herrar
Ola Persson och Norling, i vad däri
yrkats avslag å propositionen i förevarande
del, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
brännoljeskatt med den ändring av 3 §,
som angivits i reservationen;

B) att riksdagen måtte med bifall
till de likalydande motionerna I: 500
av herr Bergh in. fl. och II: 640 av herr
Cassel m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 504 av herr Lindblom m. fl.
och II: 637 av fru Sandström in. fl. antaga
av reservanterna framlagt förslag
till förordning om ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1935

(nr 142) angående skatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor; II)

av herr Asp, utan angivet yrkande.

Den under I) angivna reservationen
innebar, förutom avslag å Kungl. Maj:ts
förslag om höjning av fordonsbeskattningen,
att skatten å bensin och motorsprit
skulle utgöra 31 öre resp. 7 öre
för liter och att brännoljeskatt skulle
utgå med 26 öre för liter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag medger gärna att
finansministern har stått inför en svår
uppgift när det har gällt att bygga en
proposition på ett så sönderskjutet förslag
som det Niteliusska. Det förefaller
mig vara liksom att uppföra en byggnad
på en osäker grund.

Under remissdebatten i år påtalade
jag det förhållandet, att när denna utredning
hade arbetat i mer än två år
tillkallades rådgivare såsom sakkunniga.
De kunde inte göra mycket åt utredningen,
eftersom den då var i stort
sett färdig.

Nu bygger finansministern upp sin
proposition på det något ovanliga sättet,
att han mellan referaten av remissinstansernas
yttranden — av cirka 80
remissinstanser var det knappast någon
som tillstyrkte utredningen i dess helhet
— och departementschefens yttrande
har satt in ett memorandum, uppgjort
av utredningen. Detta betyder
t. ex. att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
kritik av utredningen blev föremål
för en kritisk behandling i detta memorandum
utan att styrelsen hade fått
tillfälle att avge en förklaring. Jag säger
bara att detta är ett ovanligt tillvägagångssätt.
Jag fördjupar mig inte i
förhållandet, utan jag framhåller bara
att finansministern genom detta memorandum
får liksom en buffert mellan
sig och remissinstanserna.

Efter remissdebatten trodde jag för
min del, att det låg närmast till hands
för finansministern att planera för endast
ett år framåt i tiden, för nästa budgetår,
och jag var nog då av den uppfattningen,
att det inte behövdes någon
skattehöjning, om man bara siktade
på ett års planering. Nu har finansministern
i stället planerat för en
femårsperiod, och det är klart att det
kan anföras skäl för en något längre
planering än en ettårsperiod. Vi har ju
att ta hänsyn till det förhållandet, att
flera utredningar behövs och att dessa
tar sin tid, och även det förhållandet,
att en förbättring av vägarna är nödvändig.

Framför allt det senare skälet har
gjort att vi inom folkpartiet har gått
med på en skatteökning, men vi har
inte därvid sträckt oss så långt som
finansministern, regeringen och utskottsmajoriteten
har gjort. Vi anser att

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.
Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

dessa har gått för långt i fråga om
skatteskärpning.

Finansministern ansluter sig till en
prognos för inkomsterna som överensstämmer
med motororganisationernas
beträffande bilbeståndets utveckling.
Han säger sedan, att om inkomsterna
skulle bli mindre, kan detta föranleda
att vägutgifterna minskar. Herr finansminister!
Jag vill då göra en fråga, som
kanske kan synas verklighetsfrämmande,
men jag är inte alldeles övertygad
om att den faktiskt är det.

Om i stället inkomsten överstiger
prognosen, är finansministern då villig
att känna sig obunden av femårsplaneringen
och ta upp till övervägande om
man i så fall kan sänka skatten, allt under
förutsättning att man ändå får medel
till fyllest för vägbyggandet? Jag
skulle vilja säga, att det under innevarande
år finns tecken som tyder på att
bilbeståndet växer fortare än prognosen
ger vid handen. Skulle så bli fallet
beträffande ett antal bilar av låt oss
säga 10 000, skulle detta för nästa budgetår
medföra en ökning av statens inkomster
på ungefär 6 miljoner kronor,
och om prognosen sedan hölle streck
för femårsperioden och dessa bilar fortfarande
vore kvar i trafik, skulle det
betyda en merinkomst i förhållande
till kalkylerna på 30 miljoner kronor.
Om siffran i stället vore 20 000 skulle
det under samma förutsättningar bli en
inkomstökning av 12 miljoner kronor
under nästa budgetår och, likaledes under
samma förutsättningar, av 60 miljoner
kronor under femårsperioden. Jag
frågar alltså, om finansministern under
dylika förhållanden skulle vara villig
att känna sig obunden av beräkningarna
beträffande femårsperioden och på
angivna villkor kunna dryfta och överväga
en skattelindring för bilismen. På
vårt håll känner vi oss inte så bundna
av femårsberäkningarna i folkpartimotionen,
att vi skulle vara förhindrade
att överväga ett sådant steg.

Jag nämnde nyss att finansministern

och utskottsmajoriteten har gått för
långt beträffande skatteskärpningen,
och jag vill understryka att det finns
synpunkter, som talar för att man bör
gå försiktigare fram. Det har i remisssvaren
och även i övrigt talats mycket
om att själva grunden för utredningen
och för propositionen på ett annat sätt
än vad nu blivit fallet borde ha utgjorts
av en detaljplanering av vägutbyggnaden.
Denna kritik har med skärpa framförts
av statens väginstitut, men den
har också kommit från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv, då styrelsen
sagt, att materialet för utredningen på
detta område är otillfredsställande. Man
får ju först i nästa års budget för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen medel till
förfogande för den långtidsplanering
som man länge har önskat.

Nu är jag medveten om att man från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida
säger, att de utgifter som är upptagna
i vederbörande proposition är minimibehov,
och jag vill inte heller på något
sätt förneka att dessa pengar kan komma
till nyttig användning. Det är uppenbart
att vägutgifterna i regel är
mycket produktiva. De minskar bilismens
kostnader för reparationer och
slitaget på bilbeståndet, de verkar som
kostnadssänkande element därigenom
att man spar tid vid transporterna, och
de är även på andra sätt produktiva.
Men kvar står dock frågan: användes
dessa stora medel på det bästa sättet?
Fylles de mest angelägna behoven? Att
så sker är ett krav som bör ställas ur
samhällsekonomisk synpunkt men som
också skattebetalarna har rätt att framföra.
Jag vill därför framhålla vikten
av att den omfattande vägplaneiungen
sker så snabbt, att den kan ligga till
grund för de stora utgifter som det här
gäller. Men i övrigt utgör de synpunkter,
som jag här anfört, i varje fall för
mig ett skäl som talar för försiktighet
i fråga om skatteökning.

Det finns andra skäl som pekar i
samma riktning. Ett sådant är att en

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

höjning av bilbeskatfningen motverkar
utvecklingen av bilbeståndet. Motororganisationerna
har framhållit att utvecklingen
på detta område bör på
lång sikt vara sådan, att det sker en
sänkning av skatten per beskattningsenhet.
Det är därför av vikt att man
inte har en beskattning som hämmar
utvecklingen. Nu vill jag inte alls göra
gällande att en höjning av fordonsskatten
med tio kronor skulle få sådana
verkningar, men jag vill bestämt påstå
att en sådan höjning, som finansministern
och utskottsmajoriteten föreslår beträffande
den tunga trafiken, bromsar
utvecklingen av denna nyttotrafik.

Det finns ytterligare förhållanden
som motiverar försiktighet. Jag tänker
då på att detta förslag är ett provisorium
och att vidare utredningar skall
komma till stånd. Det är angeläget att
man inte skyndar händelserna i förväg,
utan avvaktar resultatet av dessa utredningar.

Slutligen vill jag erinra om att beskattningen
av den tunga trafiken har
återverkningar på kostnadsläget och att
skattehöjningar medför rubbningar av
transportkostnaderna och tillverkningskalkylerna.
Även detta talar för att man
bör gå försiktigt fram.

Efter dessa mera allmänna reflexioner
kommer jag till det som enligt min
bedömning är den centrala frågan i
detta sammanhang, nämligen beskattningen
av den tunga trafiken. Den
tunga trafiken utsättes genom propositionen
för en merbelastning av allvarligt
slag. Finansministern och utskottsmajoriteten
har enligt min mening därvidlag
gått längre än klokheten bjuder.
Grunden för deras ställningstagande är,
att finansministern och utskottsmajoriteten
anser att den tunga trafiken inte i
tillräcklig grad bär sin andel av vägkostnaderna.
Men är detta verkligen bevisat?
Utskottsmajoriteten tar i sitt nödläge,
förefaller det mig, tillflykt till ett
uttalande av 1949 års skattekommitté,
vilken har något berört detta förhållan -

de. Man har väl från utskottets sida
haft behov av att i detta avseende komma
med bevis utöver dem som finns i
propositionen. Men detta uttalande av
1949 års skattekommitté är inte kategoriskt.
Kommittén ifrågasätter bara,
om den tunga trafiken betalar tillräckligt
stor andel av vägkostnaderna, och
så begär man en översyn av detta spörsmål.
Jag vill inte på något sätt förringa
det arbete som utförts av 1949 års
skattekommitté, men jag vill ändå fråga:
På vilket material byggde kommittén
detta uttalande? Bevillningsutskottets
högt ärade ordförande var också ordförande
i denna kommitté, och det är
möjligt att herr Olsson i Gävle här är
i tillfälle att besvara min fråga.

Jag vill understryka att när det gäller
frågan om den tunga trafikens andel
av vägkostnaderna står mening mot
mening. Å ena sidan har vi den Niteliusska
utredningen och uttalanden av
vissa länsstyrelser, där det åberopas
erfarenhetsmässiga grunder. Å andra
sidan har vi motororganisationerna med
deras erfarenheter, och dessa organisationer
säger att 3/« av vägkostnaderna
är fasta och svåra att fördela och att
den tunga trafiken redan nu betalar
tillräckligt stor andel av vägkostnaderna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
fackämbetsverket på området, har
gjort beräkningar som närmast syftar
till en sänkning av beskattningen för
den tunga trafiken. Man har visserligen
inte från ämbetsverkets sida framställt
något yrkande därom, men beräkningarna
går i den riktningen. Och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen »hävdar bestämt,
att grunden för av styrelsen gjorda
beräkningar inte är osäkrare än den
varpå utredningens resultat bygger».

Här står alltså sakkunniga mot sakkunniga.
Jag frågar då: Vore det inte
skäl i att invänta ytterligare utredning
på detta område, innan man belastar
denna nyttotrafik så hårt som från regeringshåll
föreslås?

Man kan naturligtvis inte bortse ifrån

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

att en sådan skattebelastning på den
tunga trafiken inverkar på dess konkurrensförmåga.
Det ligger nära till
hands att tänka på trafikpolitiska synpunkter.
Dessa kommer ju att behandlas
av 1953 års trafikutredning. Här
ställer finansministern, så vitt jag förstår,
denna utredning inför ett fullbordat
faktum. Skall denna utredning, herr
finansminister, komma som jästen efter
degen?

Finansministerns förslag innebär en
avsevärd höjning för den tunga trafiken.
Den tunga trafiken går till mer än
80 procent på dieselolja. En lastbil med
en tjänstevikt på 5 001 kg och med en
årlig körsträcka av 5 000 mil får t. ex.
beskattningen ökad från nuvarande
5 449 kronor till 7 511 kronor eller med

37.8 procent. Om jag i stället tar som
exempel en lastbil som har en tjänstevikt
på 4 001 kg och som kör 4 000 mil
per år, blir skatten höjd från nuvarande
3 952 kronor till 5 303 kronor eller
med 34,2 procent. En buss med en tjänstevikt
på 6 001 kg och en körsträcka
per år på 3 000 mil får skatten höjd
från nuvarande 4 093 kronor till 5 236
kronor eller med 27,9 procent. Är bussen
åter så stor att tjänstevikten uppgår
till 8 001 kg och körsträckan till
3 500 mil, blir det en skattehöjning på

33.9 procent. Denna höjning, som ligger
mellan 27 och 38 procent enligt
mina siffror, alltså en höjning med
ungefär en tredjedel, betraktar jag som
mycket allvarlig. Det blir en kraftig
skattestegring i ett enda språng.

I propositionen går man, när man
bedömer ökningen av belastningen, så
till väga, att man tar jämförelseåren
1949/50, 1951/52. I det första fallet hade
vi den extra bensinskatten på, om jag
minns rätt, 27 öre, under det senare
budgetåret en dubbel fordonsskatt. Detta
var bördor som avsågs vara av kort
varaktighet. Nu planerar man i stället
för en femårsperiod. Detta gör ju problemet
allvarligare. Man kan väl säga
att näringslivet nu är känsligare än det

var vid de tidpunkter finansministern
använde för sin jämförelse. Kostnadsläget
för den tunga trafiken spelar nu
en oerhört stor roll för vår export och
för vår ekonomiska utveckling.

Jag håller före, att det finns större
anledning att jämföra beskattningen i
vårt land med den i andra länder, med
vilka vårt näringsliv har att konkurrera.
Om man då tar som exempel en
lastbil som har fem tons lastförmåga,
har tipp, kör på dieselolja och har en
körsträcka på 4 000 mil om året får
man, om man sätter den svenska beskattningen
till 100, följande relationstal
för beskattningen: för Danmark 71,
för Norge 65, för Belgien 93, för England
93, för Holland 67, för Tyskland
77. Tar man en större bil som exempel
blir siffrorna i stort sett ännu ofördelaktigare
för vårt land. Detta gällde
alltså med den nuvarande svenska beskattningen.
Om man på dessa siffror
lägger en förhöjning av skatten i Sverige
med ungefär 35 procent för den
tunga trafiken, som är dieseloljedriven,
påverkar detta konkurrensförmågan ytterligare
i negativ riktning. Man måste
nämligen besinna att transportkostnaderna
på ett alldeles särskilt sätt är
baskostnader, som sprider sig som
ringar i vattnet och påverkar mångahanda
ekonomiska kalkyler.

Utskottet har tagit sin tillflykt till
en utredning som är gjord inom statens
järnvägar. I den säges, att transportkostnaderna
för SJ :s motordrivna
tunga trafik skulle öka med 3,4 procent,
om den föreslagna skattehöjningen
genomfördes. Utskottet säger om
denna höjning, att den är »endast 3,4
procent». För min del räknar jag en
höjning av transportkostnaderna inom
den tunga trafiken på mellan 3 och 4
procent som en kraftig ökning, som en
allvarlig sak. Statens biltrafiknämnd
har gjort utredningar som stöder sig
på följande godsslag: cement i säckar,
betongblock, bandstål, fatgods, styckegods,
stenkol, rått obarkat timmer, torr

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

massaved. Beräkningarna är gjorda både
för drift med bensin och för drift med
dieselolja. Man räknar med bensindrivna
bilar som lastar fem ton och dieselbilar
som lastar fem och åtta ton. Man
räknar också med två transportlängder,
avsedda att representera gränsfall: 5
kilometer och 300 kilometer.

Statens biltrafiknämnd har då kommit
fram till följande siffror: för en
5-tons Volvo blir det vid en transportsträcka
på 5 kilometer en kostnadsökning
på mellan ca 1,7 och 2,4 procent.
Vid en transportsträcka på 300 kilometer
med samma bil blir kostnadsökningen
mellan ca 2,9 och 3,5 procent.
Sedan övergår man till att tala om dieseloljedrivna
bilar. För en 5-tons Volvo
blir kostnadsökningen då i stället vid
5 kilometers körsträcka mellan ca 3,2
och 6,1 procent och vid 300 kilometers
körsträcka mellan ca 4,2 och 6,7 procent.
För en 8-tons Volvo, driven med
dieselolja, blir kostnadsökningen vid en
körsträcka av 5 kilometer mellan ca
3,2 och 6,1 procent och vid 300 kilometers
körsträcka mellan ca 5,0 och 7,0
procent. Dessa siffror belyser, att det
blir en allvarlig höjning av transportkostnaderna
för den tunga trafiken.

Man har också bekymmer på detta
område, när det gäller omnibustrafiken.
Svenska omnibusägareförbundet
framhåller, att bilskattepropositionen
föranleder en ökning av omkostnaderna
på 3 till 4 procent, men tillägger att
om ett bussföretag skall kunna påräkna
samma inkomster som tidigare, får det
på grund av ett genom ökade biljettpriser
inträffat passagerarbortfall räkna
med en ökning, som överstiger
nämnda siffra och som torde hålla sig
omkring 5 procent eller något mer.
Förbundet säger vidare, att det är att
märka, att fordonsskatterna den 1 januari
1953 ökade med 40 procent, att
beskattningen på drivmedel den 1 juli
1953 ökade med 3 öre per liter samt att
dessa ökningar ännu inte föranlett taxehöjningar.
Om man bedömer frågan i

dess helhet, torde den erforderliga taxehöjningen
röra sig om ungefär 10 procent.
Frågan är emellertid svår att bedöma.
Fn kraftig ökning medför ett
passagerarbortfall. Ett sådant har också
redan kommit till stånd därigenom
att personbils- och mopedbeståndet på
senare tid ökat.

Detta var en klagolåt från omnibusägareförbundet.
Jag har inte haft tillfälle
att kontrollera uppgifterna, men
anser, att man bör fästa avseende vid
dem. Man kan inte komma ifrån, att det
genom den höjda beskattningen av den
tunga trafiken uppstår kostnadsökningar
och rubbningar av allvarligt slag.

Jag sade inledningsvis, att vi från
folkpartiets sida är villiga att gå med
på en viss höjning av beskattningen,
framför allt med hänsyn till det behov
av en upprustning av vägarna som
finns. Vi har därför gått med på en
höjning av skatten på bensin och dieselolja
med 3 öre per liter, men vi har
avstyrkt en höjning av fordonsskatten
och har inte heller velat vara med om
den stora höjning av skatten på dieselolja,
som föreslås av regeringen och
utskottsmajoriteten.

Det är meningen, att ytterligare utredningar
skall göras om proportionen
mellan bensin och dieselolja. Finansministern
nämner i detta sammanhang,
att dieseloljebeskattningen träder i kraft
sex månader senare än bensinbeskattningen,
och han anser att denna tid
är en skälig anpassningsperiod. Det
kan jag inte finna, eftersom man måste
räkna med att den tunga trafiken till
väsentlig del, åtminstone till 80 procent,
drivs med dieselolja.

Enligt finansministerns beräkningar
skulle det ökade skatteuttaget nästa
budgetår bli cirka 72 miljoner kronor
medan det enligt folkpartiets linje skulle
bli ca 35 miljoner. Återstoden vill vi
från folkpartiets sida finansiera ur den
specialbudget, som finns för automobilskattemedlen.
Utskottet redovisar i
sin skrivning det reella överskottet vid

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.
Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. in.

utgången av budgetåret 1952/53. Däremot
skriver utskottet att det vid utgången
av innevarande budgetår kommer
att bli ett underskott på cirka 33
miljoner kronor. Detta underskott är
emellertid endast av formell art; det
reella överskottet är över 200 miljoner
kronor. Vi anser från folkpartiets sida,
att man har anledning att ta hänsyn till
detta. Bilismen har betalat dessa förskottsmedel,
och det är inte rimligt att
en bokföringsfråga skall spärra vägen
för ett rättvist krav från bilismens sida.

Om riksdagen följer reservanterna
inom statsutskottet får man enligt vår
mening en rimlig finansiering av de
utgifter för vägväsendet, som vi alla
önskar göra. Det förslaget går ut på att
man skall ha anslag, som är knutet till
budgetåret, men investeringsram, som
är knuten till kalenderår.

I propositionen beröres många specialproblem,
men dem skall jag inte fördjupa
mig i. Jag vill endast nämna
några ord om två av dem.

Det ena gäller befriandet av invalidfordonen
från fordonsskatt. Jag vill där
uttrycka min tillfredsställelse över den
samförståndslösning, som utskottet kommit
fram till; den räknar jag som en
förbättring av Kungl. Maj :ts proposition.

I denna fråga har många motioner
väckts. Från bondeförbundet har man
väckt en motion som går ut på ett yrkande
om bensinrestitution på jordfräsar,
som används inom trädgårdsodlingen.
Jag vill inte på något sätt förringa
detta yrkande; det har vunnit en
enhällig anslutning inom bevillningsutskottet.
Jag finner det dock vara anmärkningsvärt
att bondeförbundet i övrigt
så lydigt följer finansministern. Jag
finner detta anmärkningsvärt därför att
bondeförbundets representanter här under
årens lopp många gånger framhållit,
att en ökning av bilbeskattningen framför
allt innebär en börda för landsbygden
med dess långa avstånd och ofta
isolerade läge.

Herr talman! Jag ber slutligen att få
framhålla, att det är av vikt att man
inte lägger större börda på bilismen än
som är nödvändigt. Ur dessa synpunkter
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av herr Spetz m. fl.

Herr HALL (s):

Herr talman! Det är ju inte min uppgift
att försvara utskottets utlåtande.
Om jag därför skulle råka säga någonting
som kan tolkas som ett försvar för
några av utskottets ståndpunkter, hoppas
jag att utskottets ordförande bar
överseende med detta.

Jag har begärt ordet närmast för att
säga någonting om skattebördans fördelning.
Herr Kristensson i Osby har
vältaligt utvecklat vad han tror vara
bilismens intressen i denna fråga. Om
man skulle fråga landets bilister i allmänhet
— vi kan anta att detta skulle
vara möjligt — så skulle de säga, att
vad herr Kristensson här sagt antagligen
är ganska väl menat, men att om
det skulle drivas en skattepolitik i överensstämmelse
med dessa linjer, så bleve
det nog i längden rätt synd om landets
bilister. Antingen finge de mycket dåliga
vägar att köra på, vilket i och för
sig skulle bli kostnadskrävande, eller
också finge de i egenskap av skattebetalande
medborgare på annat sätt betala
en mycket stor del av vägkostnaderna.
En sådan utveckling kan ur
många synpunkter starkt kritiseras.

Man har utgått ifrån att trafikmedlen
— fartyg, järnvägar o. s. v. — åtminstone
principiellt skall betala sina
egna vägar, underhållet av hamnar
o. s. v. Detta går emellertid inte alltid.
Ibland får man hjälpa till med litet
subventioner av skattemedel. Man försöker
dock att upprätthålla principen
om att exempelvis järnvägarna själva
skall bestrida sina kostnader. När man
nu framställer yrkanden som reellt sett
innebär, att man i längden av skattemedel
skulle behöva ta mycket bety -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

dande belopp för att bestrida vägkostnaderna,
så är det påtagligt, att man
vill ställa bilismen i ett slags särställning
och betrakta den som en särskilt
gynnad part i samhället, som inte skulle
behöva bära sina egna kostnader. Jag
tror att ett realiserande av denna tankegång
i längden skulle gå ut över bilisterna
själva, inte bara på så sätt, att de
ständigt fick höra kritik över att deras
verksamhet drar mycket stora kostnader
för andra medborgare, utan också
på så sätt, att de vägar de fick att köra
på skulle bli i sämsta laget. Det finns
redan nu kostnader som bilismen åstadkommer
och som inte är inarbetade i
skattesystemet och således icke bestrids
genom bilskatten. Till dessa hör kanske
framför allt de mycket stora väg- och
gatukostnader som städerna har. För
dessa kostnader får städerna endast en
ganska blygsam ersättning av bilskattemedlen.
Skulle man behandla städernas
vägkostnader på samma sätt som man
behandlar landsbygdens, då skulle ytterligare
många tiotal miljoner kronor
per år gå till städerna som ersättning
av bilskattemedlen.

Det finns emellertid också många
andra ting i samhället som påverkas
av den mycket omfattande bilism vi fått
i stadsplanering, behov av bredare gator,
husrivningar för att åstadkomma
parkeringsplatser för att inte tala om
den förstärkning av polis- och ordningsmakten,
som bilismen direkt framkallar.
Vi som tycker det är bra att ha
en bil gör nog klokt i att i längden inte
alltför mycket tala om de nuvarande
bilskatterna som en oskäligt stor börda.
Skulle man göra en rättvis avvägning,
skulle den totala bilbeskattningen sannolikt
bli väsentligt större än den för
närvarande är.

I och med att man konstaterar att
reservanternas allmänna resonemang
sannolikt bygger på alldeles oriktiga
förutsättningar, är det emellertid inte
självklart, att man behöver dela alla
de meningar som utskottet och Kungl.

Maj:t framfört. Jag har i många år kritiserat
det nuvarande bilskatteväsendet
på grund av dess mycket opraktiska
och dyrbara uppläggning. Det har aldrig
funnits någon bevisning för att man
kan avväga den del av de skatter, som
skall drabba personbilar och motorcyklar,
på ett riktigare och rättvisare
sätt genom att kombinera en fordonsskatt
med bränsleskatterna. Det finns
tvärtom många goda bevis för att differentieringen
sker lika säkert om man
för dessa grupper av fordon begagnar
sig endast av bränsleskatten. Om man
gör det vinner man att man får bort
de administrativa kostnaderna och besvären
för ungefär 80 procent av motorfordonen.
Det finns ingen beräkning
över vad detta skulle bespara i miljoner
i administrationskostnader. Det tillhör
över huvud taget bristen i utredningsväsendet
på detta område att den
linjen aldrig på allvar har fått prövas,
men sannolikt skulle kostnadsbesparingarna
där bli mycket betydande.

Nu har fordonsbeskattningen på dessa
lättare fordon självfallet också haft en
annan uppgift än att rättvist fördela
beskattningen inom denna grupp. Det
bar ju konstaterats i den Niteliusska utredningen
och har också medgivits i
propositionen, att hittills den fordonsskatt,
som betalas för personbilar och
motorcyklar, till en del har gått till den
tunga trafiken som en subvention. Här
har man alltså gjort ett invecklat förfarande
för att kunna dölja ett subventionssystem.

Det är alldeles nödvändigt att på denna
punkt ta upp frågan om huruvida
lastbils- och busstrafik skall subventioneras.
Det finns skäl för att göra det i
vissa landsdelar, det skall jag inte alls
bestrida. Men om det skall ske bör det
väl ske på något lämpligare, öppnare
och mindre kostnadskrävande sätt än
genom att skriva hundratusentals debetsedlar
på fordon, för vilka detta arbete
är alldeles överflödigt. Om det
exempelvis för att uppehålla förbindel -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

serna med landets ödebygder eller för
att möjliggöra en produktion, som i
ekonomiskt avseende är mycket ömtålig
men ändå är av betydelse för landet,
är nödvändigt att sätta in transportsubventioner
på vissa punkter, skall
dessa subventioner öppet redovisas så
att de kan kontrolleras av riksdagen.
Det bör helst inte gå till på det sätt
som nu sker, att man delar ut subventioner
även till sådan trafik som inte
alls har något behov av dessa subventioner
utan vars ställning i konkurrensen
med järnvägarna är tillräckligt
stark utan att den skall behöva åtnjuta
några sådana subventioner.

Den motion jag har väckt har ju hävdat
den meningen, att man när det gäller
de lättare fordonen bör förenkla
skatteförfarandet genom att ta bort fordonsskatterna
och där lita endast till
bränslebeskattningen. När riksdagen senast
1948 behandlade dessa frågor mera
grundligt, fanns det många ledamöter
här i riksdagen som anslöt sig till denna
ståndpunkt även vad det gällde den
tyngre trafiken. Man skulle alltså där
försöka klara sig uteslutande med
bränsleskatten. De siffror man då hade
att röra sig med var ju i stort sett från
1946, och det läget var helt annorlunda
än nu. Då fanns det inte på långt när
så mycket tunga lastbilar och bussar i
landet som det finns nu, och dieseldriften
hade inte fått den omfattning
den nu har. Det är ju alldeles påtagligt
att denna förändring av fordonstypernas
sammansättning och användningsområden
måste framkalla en omprövning
av denna ståndpunkt. Det torde
nu inte vara möjligt att göra annat än
försöka införa en beskattning per mil
räknat av den tunga trafiken. Jag skall
i all korthet anföra några skäl för det.

Det finns ju många legitima behov
av motorfordon, även sådana som går
ett ganska litet antal mi! per år. Jag
har i motionen nr 642 anfört några sådana
exempel från byggnadsverksamhet
och jordbruk. Det blir inte något in -

tensivt begagnande av dessa fordon.
Följaktligen blir en fordonsskatt på
flera tusen kronor per år en alldeles
orimlig belastning på varje körd mil
och varje utförd transportenhet. Fråga
är om det finns något skäl från samhällets
sida att förhindra enskilda byggnadsföretag,
industriföretag och jordbrukare
att hålla sig med en lastbil för
att utföra sina egna transporter. Den
politik vi hittills fört är ju nämligen
starkt prohibitiv när det gäller allt sådant
innehav av tyngre fordon.

Man har i Västtyskland praktiserat
ett system med vägmätare på bilarna
som grund för beskattningen. Man anser
att detta skall medföra att varje fordon
i förhållande till sin tyngd får betala
en viss skatt per mil som det begagnar
vägen, och det förefaller ju vara
riktigare. Kunde man komma fram till
skatteformer som verkade på det sättet,
är det ju alldeles påtagligt, att
bilismens ställning till sjötrafik och
järnvägstrafik rent automatiskt skulle
komma att regleras på det ekonomiskt
riktiga sättet. Nu har man en snedvridning
av detta konkurrensförhållande på
grund av ett orimligt skattesystem för
bilismen.

Utskottet bär ju också gått så långt
att det uttryckt den meningen att en
redan sittande utredning, 1953 års trafikutredning,
skall ägna uppmärksamhet
åt dessa frågor. Jag antar att så
kommer att ske och vill understryka
behovet av detta, och därmed har jag
ingen anledning att yrka bifall till motionen
i vad den avser en skrivelse till
Ivungl. Maj:t.

I motionen har jag emellertid också
yrkat avslag på detta förslag om en höjning
av fordonsskatten på personbilar
med tio kronor. Jag tillmäter naturligtvis
inte den frågan någon större betydelse,
men om man skall göra en riktig
avvägning av automobilbeskattningen,
måste man antagligen helt avskaffa fordonsskatten
på personbilar. Om det är
riktigt, vad skall det då tjäna till att

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 29.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

medan utredning pågår företa en höjning
med tio kronor som inbringar staten,
högt räknat, fem miljoner kronor
per år?

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att dessa tio kronor är det sista som
finns kvar av en proposition som för
några år sedan framlades här i riksdagen
i förhoppning om att man skulle
kunna ta ut nästan all automobilskatt i
form av fordonsskatter, som i vissa fall
för personbilarnas vidkommande skulle
fem- eller sexdubblas. Jag vet inte vem
det är som känner ett omistligt behov
av att markera att det ändå finns någonting
kvar av fordonsskattetanken
efter det nederlag den då led. Den senare
verkställda utredningen har bekräftat
att det var ett riktigt ståndpunktstagande
från riksdagens sida.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till motionen nr 642 i denna
kammare i vad den avser ändring av
§ 5 i det föreliggande förslaget till förordning
angående automobilskatt.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte något behov
att polemisera mot herr Hall, men
jag vill göra ett tillrättaläggande på
en enda punkt. Det skymtade nämligen
fram ett missförstånd i herr Halls anförande.

Jag vill betona att det enligt vårt
förslag blir samma utgifter för vägupprustningen
som enligt majoritetens förslag.
Det är i fråga om anslagstekniken
som meningarna går isär.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag tycker det är förvånande
att frågan om fordonsskatt och
drivmedelsskatt nu behandlas i kammaren
utan att kammaren har fått tillfälle
att ta ställning till anslagen till
vägväsendet under budgetåret 1954/55.
Det hade väl varit naturligare om vi
först behandlat anslagsfrågan innan vi
diskuterade varifrån pengarna skall tas.

Det hade kanske till och med varit
lämpligt om vi kopplat ihop dessa två
frågor till en debatt.

I varje fall tycker jag att det nuvarande
systemet inte är riktigt. Jag kan inte
underlåta att gå in på kostnaderna för
vägväsendet, även om det därigenom
blir en dubbel debatt, då man måste
ta upp frågan igen när anslagsärendet
kommer.

Kostnadsfrågan och finansieringen
hänger så nära ihop, att man inte kan
underlåta att i detta sammanhang gå
in på väginvesteringarna. Jag vill i synnerhet
beröra väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
önskan att hellre utföra arbeten
i egen regi än att utlämna dem
på entreprenad.

Utmärkande för de senaste årens utveckling
på vägväsendets område har
varit att väg- och vattenbyggnadsverket
i vidgad omfattning låtit utföra anläggningsarbetena
i egen regi. Det visar sig
exempelvis att under 1952 inte mindre
än 71 procent av om- och nybyggnad av
vägar utförts i väg- och vattenbyggnadsverkets
egen regi, medan endast
29 procent lämnats ut på entreprenad.

Den fördelningen ter sig särskilt anmärkningsvärd
om man tar hänsyn till
vad 1942 års riksdag uttalade vid sin
behandling av frågan om vägväsendets
förstatligande. I sitt utlåtande över propositionen
anförde nämligen andra särskilda
utskottet, »att utskottet förutsatte
att vägbyggnadsarbeten efter ett
förstatligande i samma utsträckning som
dittills borde utföras på entreprenad».
Så har inte skett, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i stället för att
vara ett huvudsakligen planerande och
projekterande verk blivit huvudsakligen
ett byggande verk. Enligt min bestämda
mening skulle ett flitigare utnyttjande
av entreprenadsystemet otvivelaktigt
medföra ett förbilligande av vägbyggandet.
Den åsikten är jag inte ensam
om, utan den delas säkerligen av
många. Sålunda har arbetsmarknadsstyrelsen
under de senaste åren börjat ut -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

lämna på entreprenad en liel del beredskapsarbeten,
och styrelsen har
dessutom uttryckligen förklarat, att den
har haft goda erfarenheter av entreprenadsystemet.

En annan fördel med planerandet i
förväg av arbetena är att vägarbetena
kan göras större, och dessa större arbetsobjekt
kan, antingen de lämnas ut
på entreprenad eller utförs i väg- och
vattenbyggnadsverkets egen regi, möjliggöra
ett bättre utnyttjande av de resurser
som finns och således underlätta
genomförande av rationaliseringar.
Detta har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv medgivit på s. 6 i den
PM som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har inlämnat till bevillningsutskottet
och som där utdelats till oss.
Redan denna besparing torde vara av
en sådan storleksordning att en minskning
av den beskattning som nu åvilar
bilarna skulle kunnat ske. Det är just
med hänsyn till detta som jag tagit upp
denna fråga nu, när vi diskuterar finansieringen.
En utredning om hur mycket
som vägväsendet skulle kunna förbilligas
genom en omorganisation och rationalisering
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
arbetssätt skulle ha varit
på sin plats innan behovet för vägarna
blivit fastställt.

Bilismen har alltsedan 1952 — man
kan t. o. m. säga ända sedan 1948 —-lämnat avsevärda förskott till den allmänna
budgeten genom automobilskatten.
Det bör vara helt naturligt att
dessa förskott kommer till full användning.
Iiärför kan man anföra flera
motiv.

Man kan utgå ifrån att de vägar som
har byggts och kanske ännu mera de
vägar som kommer att byggas blir så
väl gjorda att de kommer att bestå i
många år. Det är därför enligt min bestämda
uppfattning orimligt att dagens
bilister ensamma skall stå för de
kostnader som erfordras för att anlägga
dessa vägar. Kan man inte anse vägkostnaderna
vara en kapitalinvestering,

som borde avskrivas på flera år, och
således kostnaderna för vägarna slås ut
på ett flertal år?

Därtill kommer att man har all anledning
att räkna med en väsentlig ökning
av fordonsbeståndet i framtiden,
varigenom det antal bilar som kommer
att utnyttja vägarna stiger i motsvarande
takt. Det riktiga måste väl vara
att alla som begagnar och kan komma
att begagna dessa vägar skall bära sin
del av anläggningskostnaderna. I detta
sammanhang kanske jag inte kan ta
med alla typer av vägar, men i varje
fall måste kostnaderna för motorvägarna,
de s. k. autostradorna, kunna betalas
på det sättet. Dessa kostnader borde
slås ut på samtliga trafikanter som
i framtiden får nytta av dessa vägar.
Det kan därför enligt min mening mycket
väl diskuteras att i större eller
mindre grad täcka anläggningskostnaderna
lånevägen.

Nu skall ju den föreslagna finansieringen
av vägarna endast vara provisorisk,
och därför föreslår finansministern
att frågan om finansiering lånevägen
av vägkostnaderna skall senare
utredas. Det kan då inte vara motiverat
att nu komma med en kraftig höjning
av fordonsbeskattningen. Vägväsendet
borde kunna finansieras på ett
annat och rättvisare sätt. Det hade varit
bättre om denna fråga hade utretts
innan man föreslagit en skattehöjning.

Propositionen och utskottet går emellertid
den rakt motsatta vägen. Det är
inte nog med att de nuvarande trafikanterna
skall betala framtida förbrukningskostnader
för vägarna, utan de
skall också i förskott finansiera dem.
Redan för budgetåret 1952/53 fanns ett
överskott av bilskattemedel, och så
kommer det att vara vid varje budgetårs
slut. Man beräknar att av automobilskattemedel
skall finnas ett tillgodohavande
av cirka 300 miljoner kronor
vid varje budgetårs slut, och denna siffra
kommer snarare att ökas än minskas
under den närmaste femårsperioden.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. in.

Nu motiveras den ökade bilbeskattningen
med den synpunkten, att ett
budgetår skall lägga pengar på bordet
för sista kalenderhalvåret efter budgetårets
slut. Det är således ett direkt och
klart förskott budgetmässigt, och detta
erkännes av såväl finansministern som
bevillningsutskottet, men av bokföringstekniska
grunder önskar bevillningsutskottet
liksom finansministern att detta
förskott skall finnas. Herr Kristensson
i Osby var inne på samma tanke. Men
kan det vara riktigt att skatterna skall
bli högre på grund av en bokföringsform?
Som aktiv affärsman kan jag
inte finna att man kan se någon rimlig
motivering för att skatternas höjd skall
regleras av bokföringsmässiga åtgärder.
De 300 miljonerna bör tagas hänsyn till
vid uppgörandet av beräkningarna för
vägväsendet.

Finansministern anser sig vara mycket
tillmötesgående och generös, när
han till grund för sina beräkningar av
det framtida fordonsbeståndet lägger
de enligt hans utsago optimistiska beräkningar,
som bilismens organisationer
har gjort upp, och bevillningsutskottet
gör ett särskilt påpekande härav
under motivering, att denna prognos
skulle vara mycket optimistisk. Herr
Kristensson i Osby ställde nyss frågan:
Är den verkligen så optimistisk? Därvidlag
instämmer jag med honom. Jag
undrar om inte såväl finansministern
som utskottets medlemmar skulle haft
en annan åsikt, om de sett och märkt
det utomordentliga intresse som för
närvarande finns att skaffa sig bilar.
Om den utveckling som ägt rum nu på
våren i år fortsätter, kommer bilbeståndet
att betydligt överträffa de beräkningar
som motorismens organisationer
framlagt, och då tror jag'' att finansministern
blir över hövan försedd med
pengar. Då säger finansministern, och
naturligtvis även utskottets ledamöter,
ait det där vet vi ingenting om, och det
är naturligtvis riktigt. Men vi vet inte
heller om den prognos som har gjorts
5 — Andra kammarens protokoll 1954.

på annat håll kommer att visa sig riktig.
Min utsaga här, att de automobilskattemedel,
som blir inbetalda under
femårsperioden troligen kommer
att avsevärt överstiga de beräknade, kan
stå sig lika väl som vilken annan prognos
som helst.

När jag summerar ihop litet grand,
förbilligande av vägbyggnaderna, finansiering
eventuellt genom lån, bortfallande
av bilismens räntefria lån till den
allmänna budgeten och den ökade inkomsten
genom ökat bilbestånd, så
skulle enligt mitt förmenande inte någon
som helst ökad bilbeskattning vara
berättigad. Snarare skulle det kanske
tvärtom bli så, att vi skulle få pengar
över till förbättrandet av vägarna. Så
långt som till att motsätta oss ökad beskattning
har vi reservanter dock inte
velat gå, utan vårt stora intresse av att
få ytterligare förbättrade vägar har vi
velat manifestera, och därför har vi
gått med på en ökning av bilbeskattningen.

Den begärda inkomstökningen skulle
kunna åstadkommas genom en höjning
av fordonsskatten eller genom höjning
av bränslebeskattningen eller en kombination
av dessa båda skatter. För vår
del har vi ansett rimligt att lägga höjningen
enbart på motorbränslet. Det
gäller ju här att i första rummet få till
stånd en rättvis fördelning av skatteökningen
de olika kategorierna fordonsägare
emellan. Detta har vi ansett
bäst kan ske genom att höja skatten på
motorbränsle. Därigenom skulle nämligen
ökningen enligt vad jag tror komma
att ske i stort sett i förhållande till
fordonens olika vägutnyttjningsgrad.
Herr Halls åsikt i detta avseende att
man skall lägga ökningen på bränslet
stämmer väl överens härmed. Vi kan
emellertid inte ansluta oss till hans
idé att bilbeskattningen skall täcka
större område än vad som nu är fallet
och mer än vad finansministern har
föreslagit. Emellertid kan man naturligtvis
alltid diskutera hur stor del av
Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

kostnaderna som skall bäras av bilskatten,
men därom tycks mer och mer
en viss enighet i kompromissens tecken
ha kommit till stånd.

En ökning enligt propositionen av
fordonsskatten för bussar och lastbilar
med i genomsnitt 17 procent och för
vissa typer av bilar upp till 35 procent
enligt de siffror som herr Kristensson
i Osby nyss framlade, kan vi inte anse
lämplig. För att spara tid och för att
inte minska intresset för denna debatt
skall jag inte närmare gå in på dessa
siffror. En dylik skatteökning innebär
ju, som också framhållits, en direkt
kostnadsökning för den tunga trafiken,
och vi måste komma ihåg, att varje
skärpning av skatten för de tunga fordonen
omedelbart kommer att ge utslag
i en ökning av näringslivets omkostnader,
vare sig den nu blir 3,5, 4, 5
eller 10 procent. Det blir ökade frakter
och höjda taxor etc. Eftersom den höga
kostnadsnivån redan nu är ett av våra
svåraste problem vore det synnerligen
olämpligt att genom skärpt fordonsskatt
ytterligare lägga sten på börda.
Härtill kommer att varje kostnadsökning
i nuvarande läge kan innebära en
fara för sysselsättningen framför allt
inom exportindustrien. Vi har således
stannat för att lägga skatteökningen på
bränslet och icke på fordonet. Även i
propositionen har förordats en ökning
av skatten på bensin och motorbrännolja,
nämligen med respektive 4 och 9
öre per liter. Vi är beredda att öka möjligheterna
till förbättrade vägar, men
vi anser att en förhöjning av skatten
med 2 å 3 öre per liter bensin respektive
motorolja skulle vara tillräcklig.
För att få en viss marginal ur säkerhetssynpunkt
har vi stannat vid en höjning
av 3 öre per liter för dessa bränslen
och ingen ökning av fordonsskatten.

Herr talman! Jag har försökt motivera
vårt ställningstagande och även
framhålla det stora intresse vi har av
att vägarna numera blir förbättrade.
Det är naturligtvis riktigt att motoris -

men delvis skall betala för dessa vägar,
men motorismen skall icke få användas
för att ta ut mer skatt än som verkligen
behövs.

.lag ber, herr talman, att få liksom
herr Kristensson i Osby yrka bifall till
den till bevillningsutskottets betänkande
nr 45 fogade reservationen av herr
Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det är underligt att
varje gång som vi närmar oss en fråga
som har med bilismen och dess drivmedel
att göra, så söker man över hela
landet stämpla dem som inte vill i
varje detalj följa bilorganisationerna
som bilismens fiender. Det är självfallet
att man därvid vill göra gällande
att de synpunkter vi har att lägga på
frågan är skumma; det är någonting
felaktigt i dem, vi begriper det inte.
Jag gör dessa reflexioner i anledning
av att en stor ansedd liberal tidning
häromdagen gjorde gällande, att bevillningsutskottets
majoritet var ingenting
annat än ett transportkompani åt
finansminister Sköld, och om riksdagen
skulle följa bevillningsutskottet, så
var riksdagen inte heller något annat
än ett transportkompani. Jag skulle
inte ha fäst uppmärksamheten vid detta
om jag inte någon dag därefter hade
sett att motororganisationernas presstjänst
ansåg detta uttalande så värdefullt
för denna frågas bedömande, att
man distribuerade det till alla som har
äran mottaga deras tjänster. Har man
vid den fortsatta behandlingen av detta
ärende rätt att göra gällande, att
bevillningsutskottets majoritet bara är
ett transportkompani, som inte ens läser
Kungl. Maj:ts propositioner utan
bara transporterar dem vidare? Gör
man det, så skulle jag vilja fråga, ehuru
det kanske är litet oförskämt: Åt vem
är då reservanterna transportörer, eftersom
ju reservationens talesmän inte
har behandlat detta ärende annorlunda

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

än bevillningsutskottets majoritet? Jag
tycker man skall vara litet försiktig,
när man diskuterar detta ärende, och
inte göra gällande att alla, som inte har
samma mening som man själv, antingen
de tillhör majoritet eller minoritet, är
några skumma figurer. Under alla förhållanden
omvänder man ingen med
sådana metoder.

Sedan vill jag säga att herr Edström
naturligtvis har alldeles rätt i att vi
egentligen borde behandla statsutskottets
utlåtande samtidigt med bevillningsutskottets
förevarande betänkande,
och herr Edström vet att vi har försökt
skapa förutsättningar härför. Det
beror alltså inte på bevillningsutskottet,
att så icke har kunnat ske i dag.
Om vi icke hade tagit detta med i beräkningen,
så hade bevillningsutskottets
betänkande kunnat behandlas här
i kammaren redan för 14 dagar sedan.

Den proposition som nu föreligger
är inte något annat än ett provisorium.
Den bygger på de principer, som vi har
varit vana vid att tillämpa. Man kan
emellertid diskutera om tiden för detta
provisorium. Om man vill vara uppriktig,
tror jag nog ändå man måste
erkänna, att med den erfarenhet vi har
av sådana invecklade ärenden som det
förevarande kan provisorietiden inte
gärna vara kortare än fyra—fem år.

Finansministern har i stort sett grundat
sitt avräkningsförfarande på den
princip som nu gäller, även om han
har gjort det tillägget, som kanske någon
tycker är oriktigt, att han stoppat
in de 8,6 miljoner kronor, som förut
inte har varit medtagna i avräkningen.
Finansministern har i sina inkomstkalkyler
räknat med motororganisationernas
prognoser, men som herrarna vet
har utredningsmannen här räknat på
ett helt annat sätt. I dag ser det kanske
ut som om motororganisationerna hade
mest rätt, men vad vet vi om vad som
kan komma att inträffa om ett eller
annat år? Det behövs kanske bara en
liten krusning på den ekonomiska ytan,

för att alla framtidsberäkningar skall
visa sig vara mer eller mindre oriktiga.

Vidare har det påtalats såsom något
märkligt, att bevillningsutskottet har
ansett sig böra understryka den uppfattning,
som finansministern uttalat,
nämligen att utgifterna inte får bli
större än att de täckes av de inkomster,
som man har räknat med. Det tycker
jag emellertid är en rimlig ståndpunkt;
sedan får man resonera hur man vill
om hur mycket pengar man kan ta ur
bilskattefonden. Det centrala är ändå

— vilket utskottet även har redovisat

— att en stor del av dessa pengar redan
är tagna i anspråk, varför man
inte kan räkna med att disponera dem.
Jag tycker nog också att vi nu bör
kunna komma ifrån den uppfattningen,
att de pengar som togs ut på 45-öresskatten
mellan den 1 april 1948 och
den 30 mars 1950 skall stå till förfogande
i detta fall. Om vi fortsätter att diskutera
konsekvenserna av den skatten,
så skall vi komma ihåg att det var
många andra än bilisterna, som i det
statsfinansiella läge, i vilket vi då befann
oss, fick göra uppoffringar för att
en begränsning av köpkraften i landet
skulle kunna åstadkommas. Skall vi ta
upp principen att de också har rätt att
få tillbaka av de 500 miljoner, som staten
tog in i extra skatt? Jag tycker att
man bara behöver ställa frågan för att
man skall ha klart för sig, att man här
är ute på ett gungfly. Ett av de problem,
som spelat en stor roll under behandlingen
av detta ärende, är om man
skall gå ifrån de nu gälland^ bestämmelserna
och i stället för kalenderårsberäkningen
övergå till budgetårsberäkning.
Detta är ju emellertid en fråga
som ligger i statsutskottet, och en fråga,
som det således inte ankommer på bevillningsutskottet
att uttala sig om. Men
bevillningsutskottet har med hänsyn
till att detta beslut fattades så sent som
1952 utgått ifrån att riksdagen inte är
med på att göra en sådan kovändning.
Sedan må det ju vara vars och ens sak

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

att rätta sig därefter. Visar det sig att
riksdagen är villig att vara med om en
sådan anordning, må det ju bli den
riksdagsmajoritetens sak. Oss i bevillningsutskottets
majoritet synes det
emellertid som om det vore orimligt
att tro på en sådan anordning med
hänsyn till vad som förekom vid riksdagsbehandlingen
1952. Då stod den
ene efter den andre upp och talade om
dessa ting, och fjärde avdelningens
ordförande framhöll, att han över huvud
taget inte förstod, hur man kunde
lägga ned så mycket arbete på att resonera
om denna sak. Jag hänvisar till
riksdagens protokoll från den 23 april
1952, där han uttalade, att man utan
någon som helst olägenhet kunde övergå
till det nya systemet med kalenderårsberäkning.
Han sade till och med,
att utskottet hade den uppfattningen,
att på denna punkt var det näppeligen
motiverat med någon omläggning av
den art som var föreslagen i den högerreservation
som fanns fogad vid utlåtandet.
Det är således naturligt att när
bevillningsutskottet har gått att göra
sina beräkningar har det måst utgå
ifrån att riksdagen kommer att vidbliva
sin mening av 1952. Vi har haft
många föredragningar i utskottet om
detta problem — det hoppas jag att
även reservanterna kan erkänna — och
vi har alltså inte bara, såsom man på
vissa håll vill göra gällande, så att säga
transporterat vårt yttrande. Vid dessa
föredragningar har det klart framgått,
att om arbetet skall gå normalt och
man över huvud taget inte vid den tid,
som utgör skiftet mellan två budgetår,
skall få ett stopp i verksamheten, den
bästa anordningen är den vi för närvarande
har.

Sedan frågade herr Kristensson: Men
om det nu skulle komma in mycket
pengar, skall vi då sänka skatten? Ja,
herr Kristensson, det beror alldeles på.
Om våra vägar vid den tidpunkten är
i det skicket att vi inte behöver göra
något åt dem är det klart, att då skall

vi sänka skatterna, men jag skulle för
min del hålla för troligt, att vägministern
har en annan syn på frågan om
hur våra vägar då ser ut och hur mycket
som kan göras åt dem även med de
summor som därvidlag krävs.

Sedan tvingas jag, herr talman, att
säga några ord med anledning av herr
Kristenssons tal om 1949 års skattekommitté.
Vi trodde ju i bevillningsutskottet,
att när herrarna vid andra
tillfällen, då det passar er, använder
1949 års skattekommittés betänkande
som en bibel, det kanske också skulle
ha någon liten betydelse vad denna
kommitté i december 1949 fullkomligt
enhälligt sade Kungl. Maj:t. Det finns
ju olika uppfattningar om hur man
skall använda bibeln, men inte misstänkte
jag att folkpartiet hade den uppfattningen,
att den skall tolkas olika
vid olika tillfällen. Vi var ju den gången
det gällde avvecklingen av den s. k.
extraskatten fullkomligt eniga om att
vi skulle ta bort 20 öre från den utgående
bensinskatten; vi gick sålunda
ner från 45 öre till 25 öre. I detta
sammanhang gick utredningen också in
på frågan om hur man skulle göra med
de andra skatter som ålades bilismen.

Vi kom tämligen snart underfund
med att den tunga trafiken inte bar sin
del av skatterna. Teoretikerna må sätta
sig ner och räkna hur de vill, så kommer
de ändå inte ifrån att om man
skall bygga vägar och om man skall
bygga broar för fordon på mellan 5
och 10 ton, behöver de byggas på annat
sätt än om det gäller bilar på under
5 ton. Det kan hända att detta inte
har något med nationalekonomi att
göra, herr talman, men det har i varje
fall att göra med sunt förnuft. Och
detta sunda förnuft representerades av
den enhälliga 1949 års skatteutredning,
även av herr Kristenssons partivänner,
som ingenting hade att invända emot
en framställning till Kungl. Maj:t.

I fråga om de beräkningar som är
gjorda är det närmast statsutskottets

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

sak att hemställa, att riksdagen anvisar
medlen. Vi i bevillningsutskottet har
uppgiften att ta ut dessa medel så att
statsutskottet får täckning för sin linje.
Vi har också inhämtat från statsutskottet,
att man där går på denna linje och
att därför de belopp erfordras, som bevillningsutskottet
i dag inbjuder riksdagen
att bifalla. Det är inte så märkvärdigt,
det är inte så invecklat som
man här vill göra det till. Sedan blir
det den kommande utredningens sak
att ta del av alla de spörsmål som hör
till detta problem — även herr Halls
synpunkter, ehuru jag, herr talman,
inte tror så mycket på dem, lika litet
som jag på sin tid trodde på att finansministern
skulle lyckas med konststycket
att avskaffa drivmedelsskatten och
lägga alltihop på fordonsskatten. Jag
tror man måste gå fram på en linje och
använda båda vägarna, om man över
huvud taget vill lyckas.

I de övriga punkter som det här gäller,
traktorskatten, invalidbilarna, gemensamt
pris i hela landet på bensinen,
jordbrukets restitution och omprövningen
av restitutionen beträffande
jordfräsar, råder det inga delade meningar
mellan majoritet och reservanter.
Jag tycker att man skall ta detta
problem sådant som det är i verkligheten
och sådant som det här föreligger.
Jag tror inte man åstadkommer
några resultat vare sig i denna fråga
eller i andra genom att göra allt för
att fjärma sig från varandra. Det är
nödvändigt att man försöker förstå
varandras synpunkter, och jag skulle
inför den kommande utredningen vilja
uttala den förhoppningen, att man från
bilorganisationernas sida försöker övervinna
benägenheten att döpa alla som
inte delar deras mening i vått och torrt
till bilismens fiender. Jag tror att detta
är det lämpligaste sättet att avkoppla
sig från allt inflytande på sakens fortsatta
utveckling. Man skall inte betrakta
den som har en annan uppfattning såsom
om han inte hade något intresse

för denna fråga. Man skall pröva den
kallt och lugnt.

Det har vi gjort i bevillningsutskottet.
Det har inte varit någon hallelujastämning
när vi behandlat denna fråga.
Det har inte gjorts något försök från
den ene eller den andre att stämpla
någon såsom fiende i det eller det avseendet.
Jag kan respektera reservanternas
ståndpunkt, men jag kräver också
respekt för min ståndpunkt och jag
har inte heller märkt något annat från
reservanternas sida. Det är nog inte vi
här i riksdagen som gör allt för att
förstöra möjligheterna till enighet kring
dessa ting, utan det är folk som kanske
inte har något intresse av att man vinner
en enig och förnuftig lösning av
dessa spörsmål.

Herr talman! Med anförande av de
synpunkter jag här framfört och med
hänvisning till bevillningsutskottets betänkande
ber jag få yrka bifall till dess
hemställan på de olika punkterna.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ställde under mitt
förra anförande till bevillningsutskottets
ärade ordförande frågan: Vilket
material hade 1949 års skattekommitté
när den gjorde ifrågavarande uttalande
på detta område? Jag fick på den frågan
intet svar.

Jag har väl fattat saken rätt, herr
Olsson i Gävle, då jag säger att denna
kommitté framför allt arbetade med inkomstskatten
och därvidlag gjorde ett
mycket bestämt uttalande, som man sedan
vill glömma vid lämpliga tillfällen.
På detta område däremot, som man inte
sysslade så mycket med, gjorde kommittén
ett mycket försiktigt uttalande,
men det är detta, herr Olsson, man nu
gräver fram. Vad innehöll då detta uttalande?
Jo, följande:

»Utredningen har icke haft anledning
föreslå någon omläggning av det för
närvarande gällande systemet, enligt
vilket automobilskattemedlen uttages ge -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

nom dels en fordonsskatt och dels en
drivmedelsskatt. Emellertid kan ifrågasättas
om de merkostnader för vägväsendet,
som orsakas av tyngre lastbilar,
täckas av den nuvarande beskattningen
av dessa fordon. Utredningen vill därför
förorda en översyn av de nu gällande
skattesatserna för fordonsskatt i
syfte att på ett bättre sätt avväga dessa
i förhållande till den starkare vägslitning,
som förorsakas av tyngre fordon.
I detta sammanhang torde även böra
uppmärksammas den vägslitning, som
onekligen förorsakas av traktorer, vilka
för närvarande icke äro föremål för
någon beskattning av ifrågavarande
slag.»

Ett sådant uttalande, herr Olsson, avgör
inte frågan om den tunga trafiken
har tillräcklig skattebörda eller inte,
utan på den punkten är det bara, som
jag nyss nämnde, ett försiktigt uttalande.
Det är inte kategoriskt: man ifrågasätter
och man vill ha en översyn. Detta
är väl inte mycket att bygga en ståndpunkt
på för dagen, herr Olsson i Gävle.

Herr Olsson talade både först och sist
om att vissa tidningar skrivit om »bilismens
fiender». Herr Olsson, eventuella
överord i vissa tidningar drabbar i varje
fall inte mig i denna debatt, utan här
slår herr Olsson in öppna dörrar.

Herr Olsson berörde också en väsentlig
fråga, nämligen de pengar som finns
på bilskattemedlens specialstat. Vi har
i motion från folkpartihåll framfört ett
förslag, som skulle göra att man kunde
behålla fördelarna med planering över
kalenderår men slippa ifrån nackdelarna.
Om detta kommer herr Malmborg
i Skövde att närmare tala för statsutskottets
reservanter.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Åtminstone jag känner
mig inte alls stå här som talesman för
pressen eller för någon motororganisation,
och därför anser jag att jag kan
helt och hållet lägga åt sidan varje diskussion
om det transportkompani, som

herr Adolv Olsson talade om, och jag
tänker inte gå in i något som helst svaromål.
Denna sak får nog herr Adolv
Olsson diskutera med berörda parter
utanför denna kammares väggar, om
han över huvud taget vill ha en diskussion.
I varje fall delar jag inte meningen
att vi skall anse varandra vara
något transportkompani för det ena eller
det andra.

Jag anser också att vi inom utskottet
har haft en mycket trevlig diskussion
och att vi har respekterat varandras
meningar. Ur den synpunkten tror jag
att utskottsordföranden kan vara fullständigt
nöjd, och för egen del finner
jag inte anledning till något klagomål.

Nu sade herr Adolv Olsson, att skatteförslaget
skall bli ett provisorium som
skall bestå under tre, fyra eller fem år,
tills det kommit nya förslag. Det är nog
riktigt, men detta provisorium blir bindande
för den kommande utredningen.
Att gå ifrån ett provisorium när skatterna
redan blivit fastlagda är mycket,
mycket svårt; åtminstone har jag inte
någon gång varit med om att man fått
en minskning av sådana skatter.

Herr Adolv Olsson sade också, att blir
det för mycket pengar, så kommer vägministern
att utnyttja dessa. Det är nog
mycket bra, men vad vi vill vara säkra
på är att de vägpengar som kommer in
blir använda på bästa sätt. Finns det
för mycket pengar är det alltid fara för
att det blir slöseri. Det är väl egentligen
den uppfattning vi har över huvud
taget, att om det genom budgeten
kommer in mer pengar, så går pengarna
slösande ut igen.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är glad åt att det nu
kommer att framgå av kammarens protokoll
att herr Kristensson i Osby talade
om överord och att herr Edström konstaterade,
att bevillningsutskottets majoritet
inte är något transportkompani.
Det kan ju vara bra för framtiden. Jag

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder

tillskriver det ett bestämt värde framför
allt ur synpunkten att den tidning, som
motororganisationernas presstjänst har
använt för att föra ut dessa uttalanden
över hela landet, är en förnäm tidning.
Den har gamla traditioner, och den stod
och står kanske även i dag folkpartiets
ledning åtskilligt närmare än vad många
här anar.

Herr Kristensson sade att 1949 års
skattekommitté inte så mycket sysslade
med denna fråga. Herr Kristensson, den
första uppgift kommittén hade var att
avveckla krisskatterna, och den lyckades
ju också alldeles utomordentligt
med detta. Den vann finansministern
för avvecklingen, och denna gick bra.
Jag tror att herr Kristensson inte i dag
skall undervärdera sina båda partivänner
i 1949 års skatteutredning. De representerade
liksom alla de andra det
som då spelade en viss roll: sunt förnuft! Herr

KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag läste nyss upp uttalandet
från 1949 års skattekommitté,
och i riksdagens protokoll har alltså
kammarens ledamöter och även andra
tillfälle att få bekräftat vad jag har sagt,
att detta uttalande inte är något kategoriskt
omdöme, det är ingenting att
bygga på. Herr Olsson, att man begär
en översyn, är väl inte något som man
bygger sådana vittgående åtgärder på
som det vidtages i detta sammanhang.

Herr Olsson talar mycket litet om
centralpunkten här, nämligen den tunga
trafikens språngvis skeende skatteökning.
Jag betraktar detta som en central
fråga, och jag har tidigare åberopat det
statliga fackämbetsverkets yttrande;
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är ju
av den meningen, att den tunga trafiken
åtminstone bär sin börda för närvarande.
Har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
rätt måste ju det förslag som här
föreligger från majoriteten vila på mycket
lös grund. Funnes det inte under

för automobilbeskattningen m. m.

sådana förhållanden anledning att avvakta
utvecklingen på detta område,
att följa folkpartiets linje, att inte höja
fordonsskatten och att inte höja dieseloljan
så mycket, utan gå försiktigt
fram?

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har för mig, att om
man har en bestämd mening om att det
är all right som det är så begär man
ingen omprövning. Det var därför att
1949 års skatteutredning hade den uppfattningen,
att det inte var bra som det
var, som man begärde denna översyn.

Sedan måste jag säga till herr Kristensson,
att det finns ju fler ledamöter
i bevillningsutskottet, och jag antar att
herr Kristensson får bereda sig på att
även de kan ha någonting att säga i det
här sammanhanget. Om jag skulle ta
upp alla dessa detaljspörsmål vore jag
tvungen, herr talman, att använda lika
mycket tid som herr Kristensson, och
det har jag undvikit.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Den till bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
bygger, som här tidigare i dag erinrats
om, på en återgång till budgetårsberäkning
av de statliga väg- och
brobyggnadsanslagen, dock med bibehållande
av den med anslagen avsedda
verksamhetens arbetstekniska anknytning
till kalenderår.

Då denna fråga behandlats i statsutskottet,
där jag som reservant förordat
en sådan omläggning, vill jag med herr
talmannens tillstånd redovisa några
synpunkter på detta problem, trots att
utskottets betänkande ännu inte föreligger
i kammaren. Vad detta senare
beträffar måste jag beklaga att så inte
har kunnat bli fallet. Vi har inom utskottet,
och särskilt då dess fjärde avdelning,
där vi i första hand har dessa
frågor på vårt program, ansträngt oss
mycket för att få fram detta betänkan -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

de tidigare, men det har tyvärr inte
lyckats.

Bevillningsutskottets ärade ordförande
apostroferade i sitt anförande här
tidigare mitt anförande vid andra kammarens
behandling av omläggningen
till kalenderårsberäkning år 1952, och
jag kan vitsorda att citaten var i allo
riktiga. Men, herr talman, jag kan i
det här sammanhanget erinra att situationen
då var något annorlunda än nu.
Vid den tiden förelåg nämligen väsentliga
överskott på bilskatternas specialbudget.
Det blev således inte som i dag
i så hög grad en fråga om avvägning
av de skatter som är nödvändiga för
att finansiera vägväsendet.

Vi är alla i statsutskottet, såväl dess
majoritet som reservanterna, ense om
att övergången till kalenderårsberäkning
för väganslagen har medfört stora
fördelar för väg- och vattenbyggnadsverkets
vidkommande. Men man kan
nog inte bestrida att med det systemet
också väsentliga olägenheter av finansiell
och budgetteknisk natur är förknippade.
Som en följd av systemet
uppstår vid budgetårsskiftena betydande
reservationer på anslagen, och med
gällande principer i fråga om beräkningen
av förskottsuttagningar innebär
detta, att dessa förskott inte kommer
till uttryck som motsvarande överskott
på automobilskattemedlens specialbudget.

Som jag tidigare i mitt anförande antydde,
har hela detta problem fått ökad
aktualitet genom det föreliggande
skatteförslaget. Det förhåller sig så,
att de utestående reservationerna successivt
kommer att stiga och enligt
verkställd beräkning kommer att uppgå
till cirka 300 miljoner kronor vid
utgången av femårsperioden 1954/1959.

Vi har sagt oss, att det knappast kan
vara rimligt att av redovisningstekniska
skäl ålägga motorfordonstrafiken en
större skattebörda än vad som kan anses
vara nödvändigt med hänsyn till
vägutgifternas faktiska omfattning. I

detta sammanhang kan jag kanske också
få bringa i erinran, att den för statsbudgeten
tillämpade grundregeln innebär,
att upptagna anslag för löpande
budgetår skall täckas med inkomster,
som influtit under samma budgetår.

Enligt vår uppfattning kan de här
påtalade olägenheterna elimineras utan
att fördelarna med den nya ordningen
går förlorade. Vi anser att vägverksamhetens
bedrivande kalenderårsvis bör
kunna ske utan att de kostnader, som
hänför sig till kalenderårets senare
hälft, behöver bestridas med medel,
som influtit innan nämnda halvår tagit
sin början. Det för väg- och vattenbyggnadsverket
väsentliga måste väl
vara, att den utgiftsram, inom vilken
verksamheten för ett visst kalenderår
måste bedrivas, i förväg bestämmes av
statsmakterna. I detta syfte föreslår vi
i reservationen, att för kalenderåret i
fråga fastställes särskilda investeringsramar
för de utgiftsändamål det här
gäller. Sedan får dessa kostnader i vederbörlig
ordning täckas genom anslag,
som anvisas för det budgetår, under
vilket utgifterna faktiskt verkställs. Vad
beträffar budgetåret 1954/55 kan därigenom
också en väsentlig reducering
av de föreslagna anslagsbeloppen bli
möjlig.

Det system, som alltså förordas i reservationen,
grundar sig anslagsmässigt
sett på det förhållandet, att de under
ett visst arbetsår aktuella utgifterna
som regel fördelar sig på arbetsårets
båda hälfter efter vissa i förväg angivna
procentsatser. Av uppgifter, som
inhämtats från väg- och vattenbyggnadsverket,
framgår att utgifterna fördelar
sig med 40 respektive 60 procent
på förra och senare hälften.

Nu är vi klart medvetna om att det
av olika skäl kan uppstå förskjutningar
mellan de båda halvåren och att detta
i sin tur kan medföra en risk för att
erforderliga medel inte alltid kommer
att finnas tillgängliga mot slutet av vederbörande
budgetår. Det förutsättes

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

emellertid här en väsentlig anslagskoncentration
för nästa budgetår, och med
hänsyn därtill får dessa farhågor kanske
inte överdrivas alltför mycket för
den tidpunkten. Vi har vidare den uppfattningen,
att dessa risker över huvud
taget bör kunna väsentligt elimineras,
om man beräknar anslagen lika för de
båda halvåren. Därigenom kommer det
alltid att föreligga en viss anslagsreserv.
I reservationen förordas en sådan
uppräkning av anslagen.

Som jag tidigare betonat är vi reservanter
ense med bevillningsutskottets
majoritet om att den investeringsverksamhet,
som förordas av Kungl. Maj :t,
är i mycket hög grad motiverad. Men
vi kan, som jag anfört, inte följa förslaget
vad beträffar anslagets uppläggning.
Utgående från den ram, som behövs
för investeringsverksamheten under
kalenderåret 1955, anser vi oss
höra gå med på att för nästa budgetår
anvisa motsvarande anslag med det belopp,
som erfordras för att täcka de beräknade
utgifterna under kalenderårets
förra hälft. I relation till de motioner,
till vilka reservationen anknyter, innebär
detta en höjning av anslagen för
vägbyggandet från 130 till 160 miljoner
kronor.

Under den aktuella femårsperioden
innebär reservationens förslag, att väganslag
inte behöver anvisas med så
stort sammanlagt belopp, som föreslås
i den kungl. propositionen. Därav följer,
att automobilskatten kan hållas på
den lägre nivå, som förordas i den vid
bevillningsutskottets betänkande fogade
reservationen nr 1, utan att medel därför
kommer att saknas för finansiering
av vägväsendets nödvändiga utgifter.

Herr talman! Under hänvisning till
de synpunkter jag här anfört ber jag
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
nr 1.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Innan jag går in på det
spörsmål, som statsutskottet haft att behandla
i samband med frågan om bilskattens
storlek, nämligen förslaget om
en återgång från kalenderårs- till budgetårsberäkning,
vill jag säga några ord
i anledning av herr Edströms anförande.
Han gjorde sig här till förespråkare
för en utvidgad användning av entreprenadsystemet
inom det svenska vägväsendet
och hänvisade därvid till två
siffror som förekommer i motionerna
— siffror som jag icke anser vara riktiga
— och som skulle visa i vilken
grad entreprenadsystemet och egenregisystemet
tillämpats år 1952. Enligt motionärernas
uppfattning skulle arbetena
i egen regi då ha utgjort 71 procent,
medan entreprenadarbetena endast
skulle uppgått till 29 procent. Man kan
naturligtvis räkna på många olika sätt
när det gäller dessa saker, men under
alla förhållanden måste man, om man
skall vara ärlig, i beräkningarna ta med
allt arbete som entreprenörerna utför
inom det svenska vägväsendet. I de
nämnda siffrorna är emellertid icke inräknade
vägbeläggningsarbeten och
brobyggnader. Sker så, blir procenttalet
år 1952 för arbeten i egen regi 58 procent.
Tar vi år 1953, blir siffran för
vartdera slaget av arbeten 50 procent,
och enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppgivit kommer siffran
också för år 1954 att ligga vid ungefär
50 procent.

Det lät mycket tvärsäkert när herr
Edström talade om att entreprenadsystemet
blir billigare. Som bekant
skall man aldrig säga aldrig. Förhållandena
kan göra att det ibland är billigare
med entreprenadsystemet, ibland
med arbeten i egen regi. Yi får ju emellertid
anledning att återkomma till den
frågan på onsdag i nästa vecka, och
jag skall därför inte i detta sammanhang
beröra mer än en enda sak, nämligen
att arbetsmarknadsstyrelsen, såsom
herr Edström påpekade, anlitar

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

entreprenörer för att anordna beredskapsarbeten.
Det är en försöksverksamhet
som därvidlag pågår, och det
skulle vara mycket intressant att vid
något tillfälle få diskutera saken. För
min personliga del ställer jag mig tvivlande
till att det i längden kommer att
visa sig lämpligt att använda entreprenadsystemet
för dessa arbeten.

Jag kommer så till frågan om det
skatteförslag som föreligger, sett mot
bakgrunden av vägplaneringen och det
motions- och reservationsvis framförda
förslaget om en övergång från kalenderårs-
till budgetårsberäkning av anslagen.

År 1952 överfördes de väsentliga delarna
av bygginvesteringarna inom vägväsendet
från budgetår till kalenderår
— beläggningsanslaget har hela tiden
utgått per kalenderår — och år 1953
skedde på samma sätt beträffande den
sista delen av bygginvesteringarna, det
s. k. förstärkningsanslaget. Det kan kanske
inte skada med en liten uppräkning
av de motiv som föranledde dessa
förändringar. Framför allt var det de
mycket klart konstaterade olägenheterna
för de olika förvaltningarna som
föranledde en övergång till kalenderårsberäkning.
Det var svårt för förvaltningarna
att på varje punkt fullt ut använda
de medel som stod till deras förfogande,
när de måste hålla sig inom
en bestämd ram för varje budgetår. För
att vara på den säkra sidan tog man
inte i anspråk alla tillgängliga medel,
och resultatet var att det på varje punkt
uppstod reservationer som sammanlagt
uppgick till mycket betydande belopp.
Vidare gjorde budgetårsberäkningen att
man hade för kort tid på sig för att
kunna planlägga de arbeten som skulle
utföras under andra halvåret. Det var
en väsentlig fördel för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att man fick längre
tid på sig att ordna de kommande vägarbetena,
både dem som utfördes i egen
regi och på entreprenad.

Vi var ju både år 1952 och 1953 över -

ens om fördelarna med en övergång till
kalenderårsberäkning, och riksdagen
och motorismen påtog sig också de utgifter
som erfordrades härför; det blev
ju nödvändigt att år 1953 lämna anslag
för ett och ett halvt år. Hade det funnits
några anmärkningar att göra mot
själva systemet, hade tidpunkten då varit
den rätta att framföra dem, men det
kom inte till synes några anmärkningar.

Min vän herr Malmborg i Skövde och
jag kämpade 1952 och 1953 sida vid
sida för kalenderårsberäkning. Det är
möjligt att herr Malmborg känner sig
litet besvärad av detta föregående. Han
anför som motiv för sin ändrade inställning,
att det då fanns ett relativt
stort överskott i automobilskattemedelsfonden
och att vi nu står inför en höjning
av skatterna. Dessa motiv får gälla
för vad de är värda. Det var i alla fall
en princip vi gick in för, utan att
snegla på vilka förändringar som kunde
inträffa i framtiden vare sig i fråga om
bilskatternas storlek eller i fråga om
tillgångarna i denna fond.

Anledningen till att man nu har velat
återgå till budgetårsberäkning är nog
väsentligen av politisk art. Man vill skapa
underlag för att kunna föreslå lägre
bilskatt än vad regeringen föreslagit.
Reservanterna yrkar här anslag för
bygginvesteringar endast för första
halvåret 1955. För det andra halvåret
1954 har ju medel redan anvisats år
1953. På detta sätt blir det ju bara ett
halvårs bygginvesteringar som skall tas
upp i budgeten. Ett halvårs bygganslag
faller bort. Om man räknar på det sättet
är det ju möjligt att få fram lägre
skatter.

Sedan gör man i motionerna en överslagsberäkning
för fem år. Man kommer
till ett ackumulerat överskott på 300
miljoner. Men här skulle jag vilja göra
den lilla erinran att i dessa 300 miljoner
också ingår de budgetårsberäknade
reserverna. Dessutom har man gått
längre i reservationen och motionerna
än till 1952 års läge, ty man föreslår

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

också, att beläggningsanslaget, som alltid
har beräknats kalenderårsvis, skall
beräknas för budgetår. Detta anslag var
år 1953 45 miljoner kronor. Det är alltså
inga småsmulor man här rör sig
med.

Hur går det sedan i framtiden? Sedan
vi ätit upp dessa överskott, vare sig det
dröjer ett, två, tre, fyra eller fem år,
kommer vi att stå inför den situationen
att vi behöver höja skatterna väsentligt,
samtidigt som vi har kvar budgetårsberäkningens
stora nackdelar. Men som
herr Malmborg antydde ville han och
reservanterna behålla kalenderårets fördelar.
På vad sätt? Man söker skapa en
ram för verksamheten avseende kalenderåret
och föreslår ett bemyndigande
för Kungl. Maj:t att ta medel till investeringar
under kalenderårets andra halvdel
ur inflytande automobilskattemedel.
Jag har funderat över huruvida dessa
medel kan räcka. De skall täcka utgifter
även för annat än byggande. Underhållet
t. ex. drar mycket stora omkostnader.
Eftersom fordonsskatten upptas på
våren, blir andra kalenderhalvårets inkomster
av bilskatterna endast en tredjedel
av hela årets. Jag ställer mig därför
mycket tveksam till huruvida dessa
medel räcker för andra halvårets byggande.
Det är mycket troligt att medel
kommer att saknas under andra halvåret.
Det kan röra sig om mycket stora
belopp, kanske 100 miljoner eller mer.
Medel måste emellertid skaffas, om inte
på annat sätt så genom att staten lånar
upp medel. Men detta har aldrig
varit avsett.

Man har i reservationen sökt göra beräkningar
av hur mycket som skulle behövas
för byggandet av vägar första och
andra halvåret. Man har fått uppgiften
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att genomsnittligt 40 procent av bygganslagen
går åt på våren och 60 procent
på hösten. Emellertid är detta bemyndigande
begränsat att gälla för det
andra halvåret. Pengarna står alltså
icke till förfogande för hela det löpan -

de kalenderåret, och då är man inne på
frågan huruvida man gjort rätt avvägning.

Nu säger herr Malmborg att om det
blir förskjutningar här behöver dessa
inte bli stora. De skulle kunna klaras
upp med att man höjer budgetårsanslaget
och skapar större marginal. Ja, för
all del, men det skall dock fördelas på
24 län. Massor av företag skall utföras,
och skall det ha avsedd verkan måste
det bli väldiga belopp som man här
kommer att röra sig med. Då är man
återigen framme vid en kalenderårsberäkning.

Här kan man, enligt min mening,
göra mycket allvarliga erinringar mot
reservanternas förslag. Det kan bli stora
förskjutningar, beroende på om det föreligger
gynnsamma eller ogynnsamma
omständigheter vid byggandet. Klimat
och väderlek kan man inte avgöra genom
beslut. Man får rätta sig efter de
förhållanden som uppstår. De ekonomiska
kalkyler, som sålunda görs upp
för respektive halvår, kan slå fel på ett
tiotal eller ett tjugotal miljoner kronor
eller möjligen ett ännu högre belopp.
Det kan bli rubbningar i uppgjorda planer
och det kan bli en dålig anpassning
till förändrade förhållanden. Man har
heller icke beaktat huruvida man med
hänsyn till sysselsättningen bör använda
arbetskraften det ena eller andra
halvåret. Detta kommer att spränga varje
beräkning från reservanternas sida.

Jag vill också erinra om en annan
sak, som kanske inte har så stor betydelse
i detta fall. Om budgetårsberäkningen
väljes måste det betyda, att vägmyndigheterna
två gånger om året får
kontrollera väganslagets användning.
Vid kalenderårsberäkningen — kalenderåret
är dock ett arbetsår — bortfaller
detta dubbelarbete.

Det har under denna debatt — och
jag vet inte riktigt varför — ställts frågor
huruvida det inte kommer in för
mycket pengar till vägarna. Jag vill
därför bara erinra om de väldiga be -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

hov som föreligger. Vi har våra riksvägar.
Många miljoner behövs där till
fortsatt rätning, beläggning samt breddning
på grund av den stigande trafiken.
Vi har länsvägarna, där även bygdevägarna
ingår. De som far ute i bygderna
känner nog till våra gamla krokiga och
smala vägar. Här finns behov av väldiga
belopp för att få dessa vägar att
tåla en någorlunda ökad trafik, och
även där kan beläggningsfrågan bli aktuell.
Det finns ett allmänt behov att,
så långt det nu är möjligt, göra både
riksvägarna och länsvägarna säkra för
de tjälskador som uppstår under vintern
och visar sig på våren. Inom parentes
sagt är det egentligen den tunga
lastbilstrafiken som här gör det största
ohägnet. Sedan har vi de stora belopp
som fordras och kommer att fordras
från städernas sida när det gäller byggande
av för automobiltrafiken viktiga
gator och vägar. Under åren 1946—1951
fick städerna i vårt land bara 42 procent
av vad de skulle ha. År 1952 var
de uppe i 58 procent. I år föreslås i
budgeten ett belopp på 80 miljoner kronor.
Det föreligger även stora behov att
överföra enskilda vägar till allmänt underhåll;
också i år har motionerats
härom.

Herr talman! Jag vill till slut göra en
liten reflexion med hänsyn till den
propaganda som motororganisationerna
presterat och med hänsyn till vad som
många gånger sagts under denna debatt
och andra liknande debatter. Man
säger här att bilismen får betala ett
halvt års väginvesteringar i förskott
när vi har kalenderårsberäkning. Men
vad avser man egentligen med detta?
Jo, man avser en bättre planering av
användningen av medlen till vägarna.
Man avser att skapa bättre vägar för
bilismen och för motorismen över huvud
taget. Detta ligger ju i hög grad i
motorismens intresse. Den borde inte,
såsom nu visar sig vara fallet, dra sig
för att medverka till dessa kostnader
genom denna förskottsbetalning. Jag är

förvånad över dess hållning. Det kan
inte röra sig om så förfärligt stora belopp,
även om det gäller räntekostnader
under ett halvår. Det är inte orimligt
att bilismen, för vilken dessa bättre
vägar är avsedda, skall bära de ökade
kostnader som härigenom kommer att
uppstå.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! De av mig angivna siffrorna
är riktiga. Särskilt beträffande
om- och nybyggnader av vägarna kan
besparingar göras, om de lämnas ut på
entreprenad, men detta sker icke i tillräcklig
utsträckning. Jag kan hänvisa
till överrevisorernas berättelse, där det
på sid. 5 står: »Under senare år har
övervägande delen av vägbyggnaderna
utförts i vägförvaltningarnas egen regi.
Entreprenadarbetena ha under budgetåret
kommit att utgöra en mindre del
av arbetsvolymen än under föregående
år. De främsta orsakerna härtill torde
ha varit dels vägbyggnadsmedlens uppdelning
på ett stort antal anslag för
olika ändamål, dels arbetenas förläggning
till platser, där från annan verksamhet
friställd arbetskraft funnits tillgänglig,
dels slutligen svårigheterna att
medhinna utarbetandet av detaljerade
arbetsplaner» — jag understryker särskilt
den sista punkten, därför att ett
sådant utarbetande är det som i första
hand skall göras, överrevisorerna fortsätter:
»Dessa faktorer ha medverkat
till att de flesta arbetsföretagen varit
relativt små och mindre lämpade för
utförande på entreprenad. För en rationell
användning av tillgängliga väganslag
vore det önskvärt, om verksamheten
kunde koncentreras till större, i god
tid projekterade företag. Därvid vidgades
även möjligheterna till utnyttjande
av entreprenadfirmornas resurser i fråga
om arbetskraft och maskinpark.»

Det är således överrevisorernas åsikt
jag här framfört.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

Herr ANDERSSON i Malmö (s) kort
genmäle:

Överrevisorerna har inte yttrat sig
om huruvida entreprenadsystemet är
billigare eller dyrare. De har endast talat
om att det kunde komma till bättre
användning än vad i många fall varit
förhållandet.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Varför rekommenderar överrevisorerna
att arbetena skall lämnas på entreprenad,
om inte detta blir billigare?
Jag kan inte föreställa mig, att det är
för att det skall bli dyrare som man
skall lämna dem på entreprenad.

Herr ANDERSSON i Malmö (s) kort
genmäle:

Detta är en fråga, som man egentligen
skulle haft längre tid på sig att diskutera.
Anledningen till revisorernas uttalande
var emellertid närmast de outnyttjade
maskinella resurser, som entreprenörerna
hade.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill i denna debatt
endast diskutera ett avsnitt, nämligen
frågan om kalenderårsberäkning eller
icke. Det är ju en av de hörnstenar,
på vilka reservanterna i utskottet har
byggt sin uppfattning, att man skulle
kunna gå in för ett mindre skatteuttag
än det som majoriteten föreslagit. Jag
är därför angelägen att redovisa, hur
denna beräkning verkar och vilka resultat
man får om man går ifrån den.
Att den är till fördel ur vägväsendets
synpunkt tror jag inte vi behöver diskutera;
det erkännandet fick den även
i herr Malmborgs i Skövde anförande.
Herr Malmborg gjorde sedan den reservationen,
att man under vissa förutsättningar
skulle kunna få samma fördelar
med budgetårsberäkningen som
man nu får med kalenderårsberäkningen.
Jag skall senare återkomma till det.

När det gäller vägväsendet är kalenderårsberäkningen
inte någon ny me -

tod. Vid beräknandet av väganslag har
man tvärtom mycket länge använt denna
metod att arbeta med ett halvt års
förskott. Den användes långt före vägförstatligandet,
i varje fall på slutet av
1930-talet i de gamla vägdistrikten. Den
gav nämligen det nödvändiga rörelsekapitalet.
Ingen riktade då någon anmärkning
mot metoden, trots att man
tog ut skattemedel direkt till det pågående
vägbyggandet även från andra
skaiteobjekt än motortrafiken. När vägväsendet
år 1944 förstatligades, bibehölls
kalenderårsberäkningen, och den
har sedan dess begagnats hela tiden
med undantag för åren 1948—1952.

Att man år 1948 gick ifrån kalenderårsberäkningen
berodde på att det då
rådde mycket speciella förhållanden i
fråga om vägbyggandet. Man hade, efter
1940-talets mått, stora anslag, som man
inte kunde utnyttja. Man hade i reserv
drygt ett helt års medel, som inte kunde
användas i det pressade läge man
då befann sig i: det rådde brist på arbetskraft,
det var byggstopp, det erfordrades
speciella byggnadstillstånd
för varje enskilt arbete som skulle
igångsättas o. s. v. I det läget, när man
inte ansåg det klokt finansiellt sett att
hålla kvar dessa mycket stora reserver,
gick man år 1948 tillfälligt över till
budgetårsberäkning. Efter hand lättade
så läget på arbetsmarknaden, man fick
möjligheter att bygga mera, och då anmälde
sig med stor styrka de praktiska
svårigheterna med budgetårsberäkningen.
Det var svårigheter att planera och
genomföra arbetena inom vägväsendet
på ett rationellt sätt, därför att anslagen
var bundna till budgetår och inte
till kalenderår. När det blev klart att
vi skulle kunna komma i gång med en
starkt ökad verksamhet på vägväsendets
område, var man praktiskt taget
ense om att det riktigaste var att gå
ifrån de svårbemästrade budgetårsanslagen
och gå tillbaka till kalenderårsberäkningarna.
Det gjorde man också
för huvuddelen av anslagen 1952, och

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

det sista stora anslaget, förbättring och
förstärkning av vägar, blev kalenderårsberäknat
1953.

Den gången såg man frågan om kalenderår
eller budgetår uteslutande som
ett praktiskt problem. Man menade att
erfarenheten klart hade visat att den
metod, som långt tidigare och med
framgång hade använts under många
år, var den lämpligaste i den dåvarande
situationen, som var samma situation
som den vi nu har. Den var lämplig
också i den verksamhet det här är fråga
om, där de naturliga arbetssäsongerna
ansluter till kalenderåret och inte
till budgetåret. Större arbeten är i regel
i gång kring budgetårsskiftet i långt
större omfattning än vid kalenderårsskiftet.

Nog skulle det förefalla mig mycket
egendomligt om man här skulle vara
beredd att kasta över bord ett system,
som man var så pass överens om att
återinföra som man var 1952, då man
valde denna kalenderårsmetod utifrån
praktiska synpunkter på ett problem
som framför allt är ett praktiskt problem.

Om man sedan en smula skulle se på
hur reservanternas resonemang stämmer
med de 300 miljoner kronorna i
överskott och vart det resonemanget
leder, vill jag erinra om att resonemanget
torde förutsätta att mot slutet
av femårsperioden samtliga reservationer,
som då beräknas ha stigit till 300
miljoner kronor, skall tas i anspråk.
Då uppstår det väsentliga svårigheter.
Herr Andersson i Malmö nämnde, att
hur man än räknar här måste man ha
reservationer. Enligt de sista siffrorna
man hade den 30/6 1953 uppgick reservationerna
för de kalenderårsberäknade
statliga investeringarna till 117
miljoner kronor, för de kalenderårsberäknade
kommunala och enskilda investeringarna
till 38 miljoner kronor
och för de budgetårsberäknade anslagen
till 28 miljoner kronor.

I verkligheten blir det så, när det

gäller en verksamhet som denna, att
man måste ha reservationer också på
de budgetårsberäknade anslagen. Man
måste nämligen ha reservationer på de
kalenderårsberäknade bidragsposterna
till de kommunala och enskilda investeringarna,
och dessa medel tillsammans
torde vid femårsperiodens slut uppgå
till cirka 100 miljoner kronor. Men det
ligger också i sakens natur att det uppstår
och kommer att uppstå förskjutningar
i arbetena emellan vår- och
hösthalvår, och dessa förskjutningar
kan många gånger vara mycket betydande.
Om man har en budgetårsredovisning,
kommer det att föreligga en
betydande risk för att det mot slutet av
budgetåret inte finns medel tillgängliga
för att fullfölja de arbeten som det ur
praktiska, ekonomiska och trafiksäkerhetsmässiga
synpunkter är lämpligt att
fullfölja så snabbt som möjligt. Den
olägenheten kan man klara allenast genom
att också där skaffa sig anslagsmarginaler.

Om jag förstod herr Malmborg rätt,
skulle det beräkningssätt herr Malmborg
antydde leda till en marginal för reservation
för nästa år av 30 miljoner
kronor vid budgetårsskiftet. Utgår man
från 30 miljoner kronor vid den tidpunkten,
kommer väl den anslagsmarginalen
vid femårsperiodens slut att uppgå
till ungefär 50 miljoner kronor. Till
det får man också lägga att motionärerna
har räknat 15 miljoner kronor
för lågt underskott i automobilskattemedelsfonden,
17 miljoner kronor i stället
för 32 miljoner. Om man räknar på
detta sätt finner man att de 300 miljoner
kronorna reduceras först med 100,
därefter med 50 och till sist med 15 miljoner
kronor, och summan kommer att
uppgå till 135 miljoner kronor i stället
för 300 miljoner.

Men därtill kommer att den antagna
marginalen av 30 miljoner kronor vid
budgetårsskiftet inte kommer att räcka.
Skall man driva arbetena rationellt,
kommer det att behövas en betydligt

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

större marginal, ja så stor att systemet
nog i verkligheten inte kommer att
skilja sig alltför mycket från det nu
tillämpade systemet med kalenderårsvis
anvisade anslag.

Det leder mig till att säga att den
mycket ringa skattesänkning i förhållande
till Kungl. Majrts förslag, som
man möjligen kan komma fram till genom
den reducering av det överskott
som motionärerna kalkylerar med jag
här påvisat, inte står i rimlig proportion
till de avsevärda olägenheter som
omläggningen i olika avseenden för med
sig. Om vi skall bedöma vilka reservationer
på de olika anslagen som erfordras,
får vi utgå från den anslagskoncentration
som regeringen har föreslagit
och som vi hoppas kommer att beslutas
i nästa vecka, varigenom vi får
4—5 anslag för vägväsendets anläggningar.
Då skall vi inte glömma att de
anslagen skall fördelas på 24 län med
undantag för ödebygdsanslagen, som
fördelas endast på några få län i
norra Sverige. Bara därigenom får man
ett 80-tal till ett 100-tal anslagsposter,
men dessa skall sedan fördelas på
ett mycket stort antal företag som är i
gång överallt i landet. Väg- och vattenbyggnadsverket
räknar självt med att
dessa anslag skall fördelas på omkring
2 000 olika företag av någon betydenhet.
Dessutom blir det något tusental
mindre arbeten, som man i detta sammanhang
kan lämna åt sidan. Vart och
ett av dessa företag är i verkligheten
att betrakta som en egen ekonomisk enhet
som får sig tilldelat ett visst rörelsekapital.

Om man skulle övergå till budgetårsberäkning,
skulle det i detta sammanhang
vidare innebära, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som nu har att
kontrollera medelsförbrukningen hos
vägförvaltningar och av dem igångsatta
företag en gång om året, måste kontrollera
dessa både vid kalenderårsskiftet,
såsom nu sker, och vid budgetårsskiftet.
Varje vägförvaltning skulle då två

gånger om året gå igenom i stort sett
alla de företag man har i gång för att
undersöka möjligheterna att begränsa
företagens arbetstakt, där så är nödvändigt,
och i övrigt se till att det blir
en god balans mellan medelsförbrukningen
och beräknad medelsåtgång vid
de olika företagen. Det skulle bli ett så
omfattande arbete, att det komme att
äta upp alla de vinster vi avser att göra
genom att sammanföra väganslagen
från 14 till 4—5 anslag. Om man väljer
den vägen kommer det alltså att
uppstå en ökad byråkratisering av vägväsendet,
en byråkratisering som vi i
stället tänkte begränsa genom att minska
antalet anslag.

Det har sagts här att medelsförbrukningen
totalt för hela landet i genomsnitt
faller med 40 procent på vårhalvåret
och med 60 procent på hösthalvåret.
Det är siffror som anger omslutningen
av arbetena i medeltal, men de säger
ingenting om hur mycket rörelsemedel
som behövs. Jag har här i min hand ett
papper från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som visar hur sysselsättningen
vid olika företag har fördelats på
vår- och hösthalvåret. Det ger en ledning
för bedömningen av vilka rörelsemedel
som behövs. Det ger vid handen
att man administrativt måste röra sig
med helt andra siffror än 40—60 eller
50—50 procent per halvår, som en del
tycks ha tänkt sig.

Med den omfattning som vägarbetena
nu har blir det dessutom betydande administrativa
svårigheter om man skall
gå tillbaka till budgetårsberäkningen.
Tiden mellan riksdagens beslut och det
datum då medlen skall tas i anspråk
blir alldeles för knapp. Det blir mycket
svårt att i departementet, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna
hinna med allt arbete av
administrativ natur från det att medlen
anvisas och tills de skall tas i anspråk.
Det gick att genomföra detta 1948—
1952 då budgetårsberäkningen användes,
men det berodde dels på de myc -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

ket stora medelsreservationer man hade
och dels på att investeringarna då i huvudsak
reglerades genom byggnadstillståndsgivning
för varje enskilt företag.

Herr talman! Jag är övertygad om
att vägväsendet kommer att behöva
de pengar som vägväsendet kommer att
få, när som jag hoppas riksdagen bifaller
den proposition som här föreligger.
Jag är också övertygad om att ifall
riksdagen bifaller denna proposition
och godtar den kalenderårsberäkning
som den innebär, så ger detta vidgade
möjligheter att på ett för vägväsendet
och för alla som är intresserade därav
förmånligt sätt kunna bättre planera
vägarbetena än om man måste arbeta
på det mycket kortsiktiga sätt som blir
resultatet, om man övergår till budgetårsberäkning.

Vi vill föra en vägvänlig politik, en
politik, som ger oss bättre vägar och
så småningom bra vägar överallt i detta
land. Genom att göra vägarna så bra,
att bilisterna med tillförsikt kan använda
dem, skapar man förutsättningar
för en mot bilismen vänlig politik.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle :

Herr talman! Efter de anföranden
som hållits av herr statsrådet och herr
Andersson i Malmö skulle det vara mycket
från min sida att bringa i erinran,
men den korta tiden för replik gör inte
detta möjligt utan jag får eventuellt
återkomma.

Men, herr talman, jag kan inte underlåta
en reflexion i anslutning till herr
statsrådets anförande. Han resonerade
hela tiden som om reservanterna förutsatte
en renodlad budgetårsberäkning.
Det föll alldeles bort ur bilden vad vi
förutsatt som komplettering, nämligen
att man skall fastställa en investeringsram.
Om man nämligen följer reservanterna
och fastställer en sådan plan, har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en
god grund för planering, beräkning och
uppläggning av arbetena.

Jag har också den uppfattningen,
herr talman, att genom den avvägning,
som vi har förutsatt i fråga om anslagen,
skall det inte behöva uppstå de
ytterligt stora svårigheter, som statsrådet
betonade och som även herr Andersson
i Malmö framhöll. Jag har läst
igenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
PM i denna fråga. Där har anförts
en hel del skäl, som jag inte på
något sätt vill bestrida, men när jag
lyssnade till herr statsrådets anförande
fick jag den uppfattningen, att han
byggt upp en pyramid av svårigheter,
och jag bestrider att det i verkligheten
kan vara så.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Att döma av hittills
hållna anföranden, i ärendet föreliggande
motioner och även av den pressdebatt
som förekommit, är alla överens
om en sak, nämligen nödvändigheten av
att vi rustar upp vårt vägväsende. Senast
i går hade en av aftontidningarna
en mycket stort upplagd artikel om hur
nödvändigt det var att bygga stamvägar
för 2 miljarder kronor. Bara en
förbättring av rikshuvudväg nr 1, mellan
Stockholm och Malmö, räknade
man med skulle kosta 600 milj. kronor,
d. v. s. ungefär lika mycket som ett års
bilskatter för närvarande ger. Det råder
fullständig samstämmighet om att
motorismen skall betala de kostnader
som den förorsakar vägväsendet. Det
är för att fullfölja linjen att bygga ut
vårt vägväsende och skapa bättre vägar,
som man nu framlagt ett förslag
till provisorisk reglering av motorfordonsbeskattningen.

Beträffande beskattningens höjd råder
som i så många andra fall olika
meningar. Situationen är inte på något
sätt ny. Den upprepas ofta här i riksdagen.
Den s. k. oppositionen är beredd
att godta utgifterna, när det är
nödvändiga åtgärder som behöver genomföras,
men när man kommer ett
stycke längre fram och det gäller att

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

betala vad som man vill vara med om,
så är man inte villig att skaffa behövliga
inkomster.

I de motioner, som högern och folkpartiet
har väckt och som man också
talat för i dagens debatt, är det framför
allt två huvudargument, som man
använder för att motivera ett lägre
skatteuttag än som Kungl. Maj:t och
bevillningsutskottet föreslår. .lag skall
inte gå in på några detaljer; det har
de föregående talarna gjort tillräckligt.
Jag vill bara konstatera, att här försöker
man bevisa, att man genom en
omläggning av anslagstekniken, alltså
en rent teknisk omläggning av budgeten,
kommer fram till att man kan bygga
lika mycket vägar för mindre pengar.
Jag upprepar vad jag sade i bevillningsutskottet,
nämligen att om det är
så enkelt att skaffa pengar till vägväsendet
som att lägga om anslagstekniken,
skulle jag gärna vara med om att
lägga om den inte bara en utan flera
gånger. Det är egentligen motororganisationerna,
som har kommit på idén
att man skulle övergå till budgetår. De
har föreslagit detta i sin kritik av häradshövding
Nitelius’ förslag och sedan
av den nu föreliggande propositionen.
Jag kan bara säga att man inte har
vare sig i motionerna eller här i debatten
i dag kunnat ge något som helst
bevis för att omläggningen av anslagstekniken
skulle leda fram till det resultat
som man här talar om.

Man har heller inte kunnat bevisa
någonting av det, som bl. a. herr Malmborg
i Skövde var inne på, nämligen
att om man fortsätter med den anslagsteknik
vi har för närvarande, nämligen
per kalenderår, skulle det leda fram
till att man får allt större och större
reservationer. Jag kan inte alls räkna
ut, herr talman, att det skulle ligga någon
sådan automatik i detta anslagssystem,
att vi alltid kommer att få reservationer
över. Det kommer att vara
reservationer av olika storleksordning,
men det beror ju, ärade kammarleda6
— Andra kammarens protokoll 1954.

möter, på storleken av de investeringar
som man gör i fråga om vägväsendet.

Det finns också ett annat argument,
vilket går ut på att det skulle räcka
med en mindre höjning än Kungl. Maj :t
nu föreslår på grund av att det för närvarande
finns så stor medelsreserv.
Man har redan understrukit från utskottets
sida och för övrigt också från
statsrådets, att dessa medel ju ingalunda
är disponibla i den utsträckning,
som man föreställer sig bland reservanterna.
Det är ju tvärtom på det sättet,
att det är alldeles nödvändigt med vissa
reservationer, och det bestyrks också
av herr Malmborg i Skövde, som ju säger,
att man skall göra beräkningarna
så, att det finns möjligheter att fylla
ut vad som nu kallas för reservationer.

Jag kan sålunda konstatera, att alla
de huvudargument, som man har byggt
upp motionerna på för att komma fram
till det resultatet, att det skulle vara
möjligt med lägre skatteuttag, har visat
sig ohållbara.

Vad beträffar den höjning som föreslås
vill jag säga, att jag inte tror att
man överdriver, om man säger, att den
kan betraktas som synnerligen moderat.
Man har här sagt, att denna skattehöjning
— det var herr Kristensson i
Osby också inne på — skulle drabba
framför allt den tyngre trafiken på
ett mycket oförmånligt sätt. Herr
Kristensson i Osby säger, att bevillningsutskottet
tar sin tillflykt till en
av statens järnvägar gjord utredning,
som visar, att de ökade kostnaderna
för deras bussar blir 3,4 procent. Detta
beräknades, innan bensinpriset
sänktes sista gången. Nej, herr Kristensson,
vi tar ingen tillflykt till SJ. Vi
bara refererar deras faktiska siffror.
Herr Kristensson tog för att klara
problemet sin tillflykt till andra länder,
varvid han gjorde en uppräkning och
talade om hur mycket lägre automobilbeskattningen
är i de andra länderna
än den för närvarande är i Sverige,
och så tilläde han, att bilden blir ändå
Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

ogynnsammare, sedan man har genomfört
den höjning som man nu föreslår.

Bland annat nämnde herr Kristensson
i Osby Tyskland. För att göra bilden
fullständig borde emellertid herr
Kristensson ha tillagt, att den 14 april
i år inlämnades till det tyska förbundsrådet
ett bilskatteförslag, som i
fråga om den tunga trafiken innebär
skatteökningar, som är betydligt högre
än de som här föreslås, och de är också
betydligt högre än vad som föreslogs
av den Niteliuska utredningen. Det
brukar ju, herr Kristensson, vara så,
att man anser att Tyskland då det gäller
planeringen och återuppbyggnaden
är särskilt fint att åberopa som
exempel.

Herr Kristensson nämnde också Danmark.
Ja, i Danmark sitter det en trafikutredning,
som håller på att undersöka
detta problem och som har bett
att få översänt till sig 1951 års bilskatteutredningsbetänkande,
alltså det
s. k. Niteliuska förslaget. En ledamot
av denna danska utredning, som jag
samtalade med för ungefär 14 dagar
sedan, talade om att vid de undersökningar
man har gjort beträffande den
tunga trafiken hade kommit fram till
ungefär samma resultat angående vägslitage
och vägkostnader, som man har
gjort i den Niteliuska utredningen, om
vilken herr Kristensson i början av sitt
anförande nämnde hur förskräckligt
sönderskjuten den var. Ja, den fick
mycken kritik, men eftersom jag tillhörde
utredningen i ett senare skede
och inte i alla detaljer hade samma mening
som utredningsmannen, så vill
jag ändock säga att jag tror, att det i
framtiden kommer att visa sig, att det
var nyttigt att den blev gjord. Den
ställde så att säga problemet vad det
egentligen kostar, även om det för närvarande
inte är möjligt att genomföra
utredningens förslag.

Vidare sade herr Kristensson i Osby,
att den tunga trafiken nu själv bär sina
kostnader. Nu är dock exempel från

andra länder inte så hållbara när det
gäller att dra paralleller. Fördelningen
är emellertid den för närvarande, att
den lätta trafiken, alltså personbilstrafiken
och motorcykeltrafiken, svarar
för 56 procent av den totala skatten,
medan lastbilar och bussar svarar för
44 procent. I den Niteliuska utredningen
föreslog man proportionen 53 resp.
47 procent. Enligt Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag blir det ingen förändring
i relationerna de olika grupperna
emellan. Den övervägande delen av skatten
kommer alltså fortfarande att betalas
av den lätta trafiken, medan den
mindre delen betalas av lastbilar och
bussar.

Herr Edström berörde en sak, som
det redan kanske talats tillräckligt om,
nämligen att bilismen skulle betala skatt
i förskott. Jag tror att man skall vara
väldigt försiktig med detta tal om betalning
i förskott, om man nämligen
därmed menar att bilisterna lånar statskassan
pengar. Jag tror att det resonemanget
inte är riktigt hållbart, i vart
fall sannerligen inte när det gäller de
enskilda bilisterna i annan mån än att
de betalar sin fordonsskatt i februari
för hela kalenderåret. Bensinskatten betalas
efter förbrukning, och för brännoljor
är det fråga om en betalning i efterskott.

Det finns också många andra argument
än de nu anförda mot detta tal om
en betalning i förskott. Jag skall vidare
bara erinra om vad statsrådet nämnde,
nämligen att vi har 24 olika självständiga
vägförvaltningar. Om man skulle
börja räkna ut hur mycket bilisterna
i ett län betalar i förhållande till bilisterna
i de andra länen, kommer det nog
att visa sig, att somliga bilister betalar
för mycket för vägbyggen och andra alldeles
för litet, över huvud taget tror
jag inte att talet om förskottsbetalning
är en framkomlig linje för att komma
fram till ett slutresultat som ger en
lägre beskattning.

Herr talman! På tal om taxorna för

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

den tunga trafiken skulle jag i detta
sammanhang vilja tillägga — jag har
varit inne på den frågan förut — att för
drosktrafikens vidkommande tycks det
ju finnas utrymme för taxesänkningar.

Innan jag, herr talman, slutar mitt anförande
vill jag liksom herr Kristensson
i Osby beröra en enda fråga till och uttala
min tillfredsställelse med avseende
å dess behandling. Jag har kanske större
anledning än herr Kristensson att göra
detta, eftersom jag fått min motion om
frihet från fordonsskatt på invalidbilar
tillstyrkt av bevillningsutskottet. Jag
tror att vi genom ett bifall till motionen
skall kunna ge dessa grupper av medborgare
ett litet välbehövligt handtag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
til! utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander säger
att vi inom folkpartiet inte vill skaffa
de för vägutgifterna nödvändiga inkomsterna.
Jag måste säga herr Kärrlander,
att detta påstående är felaktigt.
Vi har varit med om skattehöjningar,
där vi i pengar räknat gått ungefär
halva den väg regeringen föreslagit, och
i övrigt har vi hänvisat till specialbudgeten
för bilismen. Jag skulle vilja fråga
herr Kärrlander: Finns det inte ett reellt
överskott på denna specialbudget
vid budgetårets utgång? När det gäller
siffran för budgetåret 1952/53, är den
redovisad i utskottets betänkande som
ett överskott på 241,2 milj. kronor. Min
fråga till herr Kärrlander är alltså denna:
Finns det inte ett överskott i realiteten,
om man räknar på samma sätt
som bevillningsutskottets majoritet gör
för budgetåret 1952/53, också vid innevarande
budgetårs utgång? Jag vore
tacksam om herr Kärrlander ville ge
ett öppet svar på den frågan.

Sedan säger herr Kärrlander, att de
skattehöjningar majoriteten föreslår är
moderata och menar i likhet med utskottets
majoritet, att en höjning med

3,4 procent inte är nämnvärd. Men är
detta omdöme riktigt? Efter min uppfattning
är omdömet felaktigt, tv en höjning
av transportkostnaderna för den
tunga trafiken med mellan 3 och 4 procent
och i vissa fall betydligt mera är
allvarlig nog.

Jag måste säga till herr Kärrlander,
att jag ställde vid sidan av varandra
uppgifterna från SJ och uppgifter från
statens biltrafiknämnd; detta kan herr
Kärrlander senare studera i protokollet.
Jag jämförde vidare vår beskattning av
den tunga trafiken med hithörande förhållanden
i andra länder. Därvidlag
rycker nu herr Kärrlander ut Tyskland
och säger, att där blir förhållandena annorlunda.
Men räknar man inte i Tyskland
med att rusta upp vägarna för ett
högre axeltryck? Om jag är riktigt underrättad
går man där in för ett axeltryck
på 10 ton men här i landet bara
6 ä 7 ton.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Kristensson i Osby
tycks alldeles ha missförstått situationen.
Det finns inte något överskott i
automobilskattefondens specialbudget.
Det fanns ett sådant föregående budgetår
— om jag inte missminner mig, uppgick
det till drygt 58 miljoner kronor
— men det är nu förbytt i ett underskott
på drygt 32 miljoner kronor. Vad
vi talat om är, att det finns reservationer,
vilka enligt vår mening emellertid
redan delvis är disponerade och därför
inte kan tagas i anspråk och ätas upp
ännu en gång. Jag tror därför att herr
Kristensson i Osby förgäves skall söka
efter något överskott i nämnda specialbudget.
Tvärtom står det i bevillningsutskottets
förevarande betänkande, att
där föreligger ett underskott på, tror
jag, i runt tal 33 miljoner kronor.

Vad sedan min redogörelse för skatterna
i Tyskland beträffar, sade herr
Kristensson i Osby att man där tänker
höja axeltrycket. Men menar då herr

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

Kristensson, att vi här i landet skall
nöja oss med nuvarande förhållanden
på motorismens område och ha ett axeltryck
på sex ton? Det tror jag i varje
fall motorismens folk inte nöjer sig
med.

Jag vill tillägga att herr Kristensson
i Osby borde se på antalet vägmil i
Sverige och jämföra det med förhållandena
i Tyskland. Då tror jag att hela
bilden blir något annorlunda.

Herr KRISTENSSON i Osby (fn) kort
genmäle:

Herr talman! I sitt senaste anförande
sade herr Kärrlander, att den nuvarande
fördelningen av skatten på personoch
lastbilar — eller den lätta och den
tunga trafiken, om man så vill — skall
bibehållas, även om vi här går på Kungl.
Maj:ts linje. Det står emellertid i bevillningsutskottets
betänkande, vilket
herr Kärrlander själv kan läsa, att detta
beror på att personbilsbeståndet tillväxer
fortare än lastbilsbeståndet. Detta
bör man ta med i bilden. I verkligheten
blir det en ökning av den tunga trafikens
beskattning på ungefär 35 procent,
och det är, herr Kärrlander, en
mycket allvarlig sak att komma med en
sådan språngvis ökad beskattning med
en enda gång.

Vidare sade herr Kärrlander, att det i
realiteten inte finns något överskott i automobilskattemedelsfondens
specialbudget.
Men herr Kärrlander kan ju själv läsa
vad han och utskottets majoritet skrivit
i förevarande betänkande, när det öppet
och ärligt säges beträffande budgetåret
1952/53, att det s. k. ackumulerade överskottet
då, enligt lämnad specifikation,
uppgår till 241,2 miljoner kronor. En
dylik uppställning kan man göra även
för nu pågående budgetår, och då kommer
man till ett ackumulerat överskott
på över 200 miljoner kronor. Detta kan
som sagt herr Kärrlander själv utläsa
av majoritetens skrivning. Det underskott,
som man i detta sammanhang talar
om, nämligen 33 miljoner kronor, är

med andra ord av formell art, och det
har uppstått på grund av reservationsmedelsbokningarna.
Men det är dessa vi
vill undvika genom den anslagsteknik
vi föreslagit: anslag per budgetår, investeringsram
per kalenderår.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan upprepa vad
jag framhöll förra gången jag hade ordet,
nämligen att det på s. 24 i bevillningsutskottets
betänkande står upptaget
en behållning på automobilskatteinedelsfonden
på 58,r> miljoner kronor.
Litet längre ned på samma sida står det,
att nämnda överskott vid innevarande
budgetårs utgång beräknas bli förbytt
i ett underskott om cirka 33 miljoner
kronor. Vidare står det på samma sida
uppräknat Reservationer å budgetårsberäknade
anslag 25,3 miljoner kronor
samt Reservationer å kalendcrårsberäknade
anslag med belopp, som här förut
har nämnts. Att det vid förra budgetårsskiftet
fanns ett överskott i reservationer
på 241,2 miljoner kronor har jag,
herr Kristensson i Osby, aldrig bestritt,
men jag bestrider riktigheten av vad
herr Kristensson här har försökt göra
gällande, nämligen att det nu finns ett
överskott i specialbudgeten. Där föreligger
i stället ett underskott.

När herr Kristensson i Osby sedan
talar om att bilskatterna höjes språngvis,
så vill jag fråga: Kan man verkligen
kalla den förändring av beskattningen
för den tunga trafiken med de procenttal
det här gäller för en språngvis ökad
beskattning? Nej, sannerligen inte!

Till slut sade också herr Kristensson,
att man från folkpartistiskt håll har föreslagit
en ändring av hela anslagstekniken
på detta område. Då är vi emellertid
tillbaka till den centrala frågan:
Kan man genom den föreslagna förändringen
och med mindre pengar till sitt
förfogande bygga lika mycket vägar? I
så fall kan man trolla.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. in.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Redan i remissdebatten
drog jag upp frågan om skattehöjningar
för bilismen. Det var då den s. k. Niteliuska
enmansutredningen som låg till
grund för de föreslagna höjningarna.
Enligt min mening var det orimligt att
höja skatterna i den omfattning som utredningen
föreslog.

Nu kommer finansministern och lägger
fram ett något modifierat förslag.
Man kanske skulle kunna säga, att det
är taktik av finansministern att han
inte går så långt som utredningen, utan
han vill nu framstå i en bättre dager
och såsom eu person som inte vill ha
så höga skatter på bilismen.

Jag tycker emellertid, herr talman,
att redan det förslag, som bevillningsutskottet
nu framlagt i anslutning till
propositionen, är för högt. De föreslagna
skattehöjningarna drabbar ju främst
den tyngre trafiken och i synnerhet sådana
fordon som drivs med motorbrännolja.
Man kan fråga sig om de
kostnadsökningar, som härigenom kommer
att äga rum, är avsedda såsom ett
skydd för SJ:s taxesystem. Omkostnadsnivån
för vårt näringsliv är ett
utomordentligt brännande problem, och
denna nivå kommer nu att höjas för de
olika företagen och de olika näringsgrenarna,
antingen det gäller den inhemska
näringsutövningen eller det gäller
exportindustrien. Det är ganska
känsligt att nu få en skattehöjning som
medför en kostnadsökning för konsumenterna.

Bilismens andel i vägkostnaderna har
tidigare varit ungefär 75 procent, men
nu skall procenttalet enligt förslaget
ändras, så att bilismens andel blir större.
Jag kan personligen inte förstå vad
det finns för skäl till detta — det har
man inte kunnat förklara. Reservanterna
föreslår en skattehöjning, som i genomsnitt
är 6 å 7 procent. Den skattehöjningen
sammanfaller ganska nära
med det förslag, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lade fram när den

yttrade sig över utredningen; styrelsen
angav nämligen den erforderliga
skattehöjningen till ungefär 10 procent.

Jag tror också att det skulle kunna
övervägas, som herr Edström antydde,
huruvida man inte beträffande kostnaderna
för betongvägarna, som har lång
livslängd, kunde tänka sig att gå fram
lånevägen.

Det är också angeläget att man på
rätt sätt använder de pengar, som ställs
till vägarnas förfogande. Nu har emellertid
Kungl. Maj :t i en cirkulärskrivelse
av den 9 april utfärdat nya bestämmelser,
som innebär förbud för de
statliga myndigheterna, däribland vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, att lägga
ut nya entreprenader förrän den 1 september,
och man får inte heller påskynda
entreprenaderna. Det är såvitt jag
förstår ett led i strävandena för full
sysselsättning, men å andra sidan kan
naturligtvis sådana bestämmelser få
vissa skadeverkningar för den rationella
handläggningen av vägbyggandet.
Man måste ju planera i tid och lägga ut
beställningarna för att få fram det bästa
möjliga resultatet. Jag tror därför att
det är irrationellt och att det kostar en
hel del pengar, om man nu skall förfara
på det sätt som är föreslaget.

Jag gjorde till sist, herr talman, en
reflexion när statsrådet Nilson inför
kammaren försökte göra klart, att det
var så betydande svårigheter att lägga
ut de olika bemyndigandena. Jag tänkte:
Kan man då beräkna den skatt som
behövs? Om man har så stora svårigheter
på den ena sidan tycker jag det
skulle vara självklart, att man å andra
sidan inte heller skulle kunna beräkna
vad man behöver i skatt.

Med dessa få ord ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):
Herr talman! Jag avser att begränsa
mitt anförande till att omfatta det avsnitt
i det föreliggande utlåtandet, där

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

motionerna syftande till en utjämning
av drivmedelspriserna diskuteras.

Jag anser att utskottet i sin skrivning
lyckats gå förbi det centrala i den
frågeställning, som jag och mina medmotionärer
ställt under debatt. I utskottets
utlåtande ägnas uppmärksamhet enbart
åt svårigheterna att via en differentierad
beskattning åstadkomma en
utjämning av drivmedelspriserna. I den
motion, som väckts från vårt håll, hade
denna men även andra utvägar diskuterats
i motiveringen. Yrkandet gick ut
på att när olika med motortrafiken och
vägbeskattningen sammanhängande problem
nu förutsättes bli föremål för en
utredning, skulle även ske en översyn
av problemet att nå en utjämning av
drivmedelspriserna i olika delar av
landet.

De lokaliseringspolitiska och sociala
synpunkter, som är betydelsefulla i detta
sammanhang, har utskottet helt gått
förbi. Den omständigheten, att drivmedelspriserna
är varierande i olika delar
av landet, måste givetvis resultera i
att det tryck på levnads- och produktionskostnaderna,
som resor och transporter
utgör, blir olika hårt. Det är de
utpräglade glesbygderna, framför allt i
Norrland, som drabbas härav. De stora
avstånden där förorsakar i och för sig
höga rese- och transportkostnader. Ytterligare
accentuerat blir detta förhållande
på grund av att drivmedlen i dessa
bygder betingar ett högre pris.

Norrland har, om jag tillätes ta ett
exempel, att leverera elektrisk energi
till det övriga Sverige. Prispolitiken på
detta område följer den principen, att
norrlänningarna får betala minst samma
pris och ibland ett högre pris än
vad som i södra Sverige erlägges för
den elektriska kraften. Inte minst mot
denna bakgrund framstår det såsom
rättvist, att en så fullständig utjämning
som möjligt av drivmedelspriserna och
därigenom av levnads- och produktionskostnaderna
ernås.

Herr talman! Med hänvisning till det

anförda och till motiveringen i motion
nr II: 643 tillåter jag mig att yrka bifall
till den nämnda motionen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr CIIRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Finansministern har i
sin proposition dämpat ner det Niteliuska
bilskatteförslaget, men den är
ändå för hård och fördelningen av
skattebördan är orättvis. Enligt propositionen
höjes bensinskatten med
15 procent och brännoljan med inte
mindre än 40 procent. För personbilarna
slipper man undan med 10 kronors
förhöjning, medan lastbilarna
drabbas mycket hårt. Har man en lastbil
med en tjänstevikt på 6 000—9 000
kg råkar man ut för en ökad fordonsskatt
på ungefär i genomsnitt 1 500 kronor.
En sådan beskattningspolitik leder
säkerligen till en övergång från
tyngre till mindre och lättare lastbilar,
och detta kan inte vara önskvärt ur
rationell varudistributions- eller trafiksynpunkt.

Finansministerns resonemang att bilbeskattningen
inte kommer att i nämnvärd
grad påverka den allmänna driftkostnadsnivån
inom gods- och persontrafiken
är en teoretisk deklaration.
Från åtskilliga remissinstanser har man
ansett, att den föreslagna progressiva
skatteskalan kan få näringspolitiska
konsekvenser. Utskottet refererar till
en utredning inom statens järnvägar,
vilken ger vid handen, att den i propositionen
föreslagna skattehöjningen
skulle öka driftkostnaderna för SJ:s
buss- och lastbilstrafik med endast 3,4
procent. Det bör kanske i detta sammanhang
upplysas, att det SJ-ägda
företaget Svenska lastbilsaktiebolaget
går med förlust. När ett statligt företag
går med underskott blir det skattebetalarna
som får betala. Inom den privata
sektorn får man kalkylera mycket noggrant,
så att företagen blir räntabla och
även vinstgivande.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

De nya skatterna kommer givetvis att
innebära en rad höjda taxor. De blir en
ny indirekt transportskatt, som inte enbart
drabbar den yrkesmässiga trafiken
utan varje medborgare i samhället, eftersom
varudistributionen måste fördyras
på grund av stegrade kostnader. Beträffande
busstrafiken räknar man med
att servicen blir sämre, och det måste
också förutsättas att en mängd turer kommer
att inställas. Skattehöjningen på
flytande bränsle drabbar särskilt hårt
landsbygden och det glest bebodda
Norrland.

Ett par bondeförbunaare har varit
inne på samma linje som reservanterna
när det gäller brännoljan, men de rönte
intet stöd av partivännerna i utskottet.

I motiveringen framhöll bondeförbundsmotionärerna,
att höjningen av
skatten på brännoljedrivna bilar torde
vara till skada för näringslivet, då denna
höjning bl. a. fördyrar landsbygdens
transporter och distributionen av jordbrukets
produkter.

Vägarnas upprustning och förandet
av en »vägvänlig politik», som statsrådet
Nilson uttryckte sig, är man ganska
ense om. I fråga om målet, att vinna
bästa ekonomiska utbyte och effektivitet,
går emellertid meningarna isär. När
det gäller vägunderhåll utföres detta
huvudsakligen i statlig regi. Det gäller
även på detta arbetsområde att få fram
förbättrade arbetsmetoder och ökad mekanisering,
så att överflyttning av arbetskraft
från underhåll till vägbyggande
kan ske.

I fråga om vägbyggande saknar vägoch
vattenbyggnadsverket tekniska resurser,
då det endast disponerar över
ett litet antal grävmaskiner och traktorer.
Verket hyr i stället av enskilda
maskinägare och åkare maskiner för
vägbyggande. Det är självklart att det
med en sådan ordning är svårt att planera
i stort. Man kan som jämförelse
exempelvis nämna det väl planlagda
generalentreprenadarbetet: byggandet

av motorvägen mellan Malmö och

Lund. Det är viktigt att entreprenörerna
och maskinuthyrarna får sådana arbetsuppgifter,
att en jämn och full sysselsättning
kan påräknas. Anskaffandet
av en maskinpark ställer krav på effektivt
kontinuerligt utnyttjande. Huvudönskemålet
för motorfordonstrafikanterna,
som genom motorfordonsbeskattningen
får betala det statliga vägunderhållet,
är att dessa medel användes
på bästa möjliga sätt.

Det återstår emellertid att se om vägmyndigheterna
på ett rationellt och
ekonomiskt sätt kan omsätta de miljoner,
som statsmakterna ämnar ställa till
deras förfogande. Den allmänna konjunkturen
är i hög grad beroende på
om upprustningen av vägarna kan ske
i den takt som man önskar.

Reservanterna i bevillningsutskottet
hade hoppats att en kompromiss skulle
ha kunnat komma till stånd. Motororganisationerna
har som bekant accepterat
en höjning av bensinpriset med två öre
mot av finansministern föreslagna fyra,
men utskottets majoritet avböjde reservanternas
förslag om tre öre.

Utskottet framhåller också i sitt betänkande,
att beskattningen av motortrafiken
är en provisorisk reglering.
1953 års trafikutredning utreder frågan
angående relationen mellan bensin- och
brännoljeskatten. Finansieringen av
vägväsendet på lång sikt utredes även
av denna trafikutredning. Alla sakliga
skäl talar för att riksdagen inte borde
i år binda sig för en omfördelning av
bilskatten. En förändring i fördelningen
av skattebördan är utan gensägelse
det allvarligaste problem vi nu har att
ta ställning till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Spetz m. fl. anförda
reservationen.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Att efter den omfattande
debatt, som förts i denna fråga såväl
bland de berörda parterna som i
pressen och nu senast här i riksdagen

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

i dag, komma med något nytt torde
inte vara möjligt. Jag skall därför inte
heller förlänga debatten med att gå in
på alla problem i detta stora ärende,
hur frestande det än skulle vara att uppehålla
sig vid en hel del detaljer. Jag
skall endast ta kammarens tid i anspråk
ett par minuter för att betona ett
par detaljer, som jag särskilt vill
framhålla.

Vid fjolårets riksdag motionerade jag
tillsammans med några andra om att
vägbyggandet till viss del borde bekostas
med lånemedel, och jag diskuterade
därvid fördelarna av ett sådant
arrangemang. I debatten i kammaren i
fjol liksom vid höstens remissdebatt
var jag också inne på samma problem.
Jag vill inte heller låta dagens debatt
i detta ärende gå förbi utan att ännu
en gång dra en lans för denna finansieringsmetod.

Jag kan säga att jag i princip accepterar
självfinansieringsmetoden. I syfte
att få bort topparna på kostnadssidan
och för att eliminera svårigheterna vid
beräkningarna på inkomstsidan bör
emellertid denna metod enligt min mening
stödjas av stödlån ur vad man
skulle kunna kalla en utjämningsfond.
Med tanke på bilismens snabba utveckling
är det mycket troligt, att denna
utjämningsfond aldrig skulle behöva
tillgripas, men genom inrättandet av
densamma slipper man ifrån — och det
anser jag vara det väsentliga ■— att tillgripa
skattehöjningar, som sedan i
praktiken visar sig icke vara nödvändiga.
Alla är väl i dag ense om att den
prognos över bilbeståndets utveckling
för de närmaste åren, som propositionen
räknar med, är för pessimistiskt
hållen, åtminstone när det gäller år
1954. Redan under de fyra första månaderna
av detta år har ju inregistrerats
icke mindre än drygt 34 000 personbilar,
och om man beräknar att under
samma tid har utrangerats högt
räknat cirka 6 000 personbilar, skulle
nettotillskottet ändå vara 28 000 per -

sonbilar. Prognosen har för hela år
1954 räknat med en ökning på endast
55 000 personbilar. Det är också att
märka, att vi har kvar de två bästa ökningsmånaderna,
nämligen maj och
juni, då ökningen i varje fall under
tidigare år varit synnerligen kraftig.

Jag vill då ställa frågan: Är det någon
som tror, att ökningen kommer att
stanna vid de beräknade 55 000 personbilarna?
Jag tror det för min del inte,
och man kan väl nästan fastslå att så
inte blir fallet.

Den sålunda förväntade ökningen
skulle, som också herr Kristensson i
Osby påvisat, ge betydligt ökade inkomster,
och man ställer sig då frågande
till riktigheten av att ta ut högre
skatter än vi i dag bestämt kan fastslå
vara erforderligt. För att undvika detta
i framtiden borde det skapas en utjämningsfond,
och jag kan inte finna annat
än att det är en praktisk lösning
på detta problem, som för framtiden
borde kunna medföra, att man undviker
dessa ständigt återkommande diskussioner
och får en jämn skattesats
för bilismen.

Så är det endast en sak till jag vill
beröra, nämligen skattebördans fördelning
mellan den tunga trafiken och den
övriga trafiken. Man vill därvid bl. a.
göra gällande, att den tunga trafiken
förorsakar en större del av vägkostnaderna
än vad dess andel i skatteinkomsterna
representerar. Jag har
många gånger frågat mig om detta är
riktigt. Vägarna är ju som bekant hårdast
belastade på söndagarna och vid
helgerna, och då är den tunga trafiken
ytterst ringa. Eftersom vägarna ändå
måste byggas med hänsynstagande till
den hårdaste belastningen och då denna
alltså inträffar på söndagarna och vid
helgerna, torde talet om den tunga trafikens
större andel i vägkostnaderna
inte vara riktig. Vad tar exempelvis en
buss, som rymmer 40 personer för utrymme
på vägen i förhållande till 20
personbilar med två personer i varje?

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen in. m.

Det är alldeles givet att de 20 bilarna
tar ett större utrymme och att de därför
också bör komma in i bilden, när
man avväger dessa problem.

Men, säger man, det behövs en helt
annan kvalitet på vägarna för den
tunga trafiken, en kvalitet som ställer
sig mycket dyrare. I denna fråga har
teknikerna mycket delade meningar,
och jag tror att det, inte minst med
hänsyn till klimatförhållandena i vårt
land, i det långa loppet blir billigare
att bygga kvalitetsvägar, även om de
skulle beräknas komma att användas
endast för personbilar.

Jag skall i övrigt inte gå in på alla
de ekonomiska och andra problem, som
det eljest skulle vara mycket intressant
att få diskutera och som jag egentligen
hade tänkt ta upp här, utan jag ber att
med det anförda få yrka bifall till reservationen
av herr Spetz m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte ge mig
in på något resonemang med herr
Carlsson i Stockholm angående finansiering
genom lån. Jag konstaterar
bara att det är litet märkligt, att man
på oppositionens sida nu har blivit så
väldigt förtjust i att lägga dagens utgifter
framåt i tiden på lån. Snart vill
man låna för att balansera driftbudgeten
också. Det är eu alldeles ny
linje.

Herr Carlsson i Stockholm säger vidare
att man skall se till att inte göra
skattehöjningar som är onödiga, och
han kommer fram till att prognosen
för antalsutvecklingen är alldeles för
pessimistisk. Ja, det är ju motororganisationernas
prognos som finansministern
har tagit, den mest optimistiska
prognos som har lagts fram. Till det
vill jag bara säga, att även om personbilsantalet
— det är ju det som ökar —
skulle öka ett eller annat tiotusental, så
gör detta mycket litet. Enligt den Niteliuska
utredningen skulle man få en ök -

ning av skatteinkomsterna med sex miljoner
kronor för varje tiotusental nya
personbilar, men det var enligt de
skattesatser som hade föreslagits i herr
Nitelius’ utredning. Nu blir det väl i
stället kanske i runt tal fem miljoner
kronor i nya skatter per tiotusen nya
bilar, och om det blir tjugotusen nya
bilar får vi alltså ungefär tio miljoner
kronor. Herr Carlsson i Stockholm, det
räcker nog inte till för att klara utgifterna
!

Beträffande den tunga trafiken tror
jag inte att herr Carlsson kan hävda
den åsikt som han ger uttryck åt, nämligen
att man skulle behöva en lika
kraftig vägkonstruktion även om man
bara hade lätt trafik. Det är ju inte
bara utrymme, herr Carlsson i Stockholm,
som bilarna behöver. Också tyngden
på de tunga lastfordonen spelar en
roll, och det är väl därför det har uttalats
önskemål om att man skall bygga
vägar för högre axeltryck än sex ton;
man vill helst komma fram till åtminstone
åtta ton.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Vad lånefinansieringen
beträffar har jag aldrig påstått, att den
skulle innebära att betalningen skulle
skjutas på framtiden, ehuru detta inte
vore orimligt i och för sig. I den motion
som jag omnämnde har vi ju pekat
på hurusom exempelvis järnvägarna
byggts med lånemedel och det vore
ju i och för sig inte mer än riktigt om
även vägarna till en del byggdes med
lånade medel. Men jag sade uttryckligen
här i dag, att jag accepterar självfinansieringsprincipen
men att jag till
denna vill ha lagd en utjämningsfond,
som skulle ta bort såväl de toppar, vilka
kan uppstå på utgiftssidan, som den
för höga beskattning, vilken man på
grund av framtidens ovisshet måste
räkna med. Man vill ju här i dag genomföra
en högre beskattning än vad
vi väl ändå kan fastslå är nödvändig.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

När det gäller bilbeståndets ökning
för år 1954, kommer den, såvitt jag kan
bedöma, att röra sig om 20 000 å 30 000
personbilar mera än propositionen räknat
med enligt vad man i dag kan beräkna
på grundval av de fyra första
månadernas siffror, och det ger ju dock
minst 10—15 miljoner kronor till i
skatteinkomster för den tid som avses.

I fråga om den tyngre trafiken och
kvaliteten på vägarna nämnde jag, att
jag tror att det med hänsyn till klimatförhållanden,
vägunderhåll, vägens
livslängd och annat i det långa loppet
är ekonomiskt riktigt att vägarna byggs
till samma kvalitet, även om de skulle
vara avsedda endast för lättare fordon.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! I denna debatt har ju
nära nog alla gått ut ifrån att vad vi här
talar om är ett provisorium, som skall
räcka intill dess att man kan ta en mera
definitiv ståndpunkt efter genomförandet
av den stora trafikutredningen. Det
finns därför inte någon anledning för
mig att gå in på åtskilliga ting, som har
kastats in i denna diskussion men som
i verkligheten tar sikte på vad som
eventuellt skall kunna komma när vi en
gång skall göra en mera definitiv reglering
på detta område.

Låt mig slå fast att alla i denna kammare
i stort sett är överens om två
ting. Det ena är automobilskattemedlens
tillväxt under de närmaste fem
åren. Detta har också uttryckts här så,
att vi är överens om prognosen för tillväxten
av antalet motorfordon.

Nu har det från ett par talares sida
bär sagts att den mycket optimistiska
prognos, som ligger till grund för Kungl.
Maj:ts förslag, är för pessimistisk. Jag
tror man har rätt så till vida, att den är
för pessimistisk beträffande år 1954.
Det har ju på sistone inträffat två ting
av betydelse i sammanhanget: att vi har
tagit bort bilaccisen och att importmöjligheterna
i fråga om bilar i stor ut -

sträckning har vidgats. Detta kan emellertid
innebära att den motorfordonstillväxt
vi nu upplever är något engångsbetonad.
Det finns en återhållen
lust att skaffa sig motorfordon som nu
blommar upp. Därför tycker jag det är
litet lättsinnigt att på grundval av denna
kanske mera tillfälliga företeelse spå,
hur det kommer att gå under den femårsperiod
vi nu närmast sysslar med.

Vi är också överens om att de väganslag
som föreslås för nästa budgetår
liksom alla de väganslag som är beräknade
för de efterföljande fyra budgetåren,
är lämpligt avvägda. Ingen har
ansett att man borde pruta på dem. Vi
skulle alltså i grund och botten vara
överens om både utgifter och inkomster.

Vad är det då som skiljer oss? Det är
detta att oppositionen vill genomföra
en ny bokföringsmetod, som skulle lösgöra
vissa medel. Dessa skulle man använda
till att undvika att höja skatten
lika mycket som Kungl. Maj:t föreslagit.
Man kan naturligtvis göra så. Man
kan fördela medel som på ett eller annat
sätt är tillgängliga på utgifterna så
att man i verkligheten har större utgifter
än inkomster. Men ingen kan väl
bestrida att en sådan anordning, under
förutsättning att utvecklingen fortsätter
och därmed kravet på utbyggnad av vägarna
kvarstår, måste leda till att vi i
framtiden ådrar oss högre bilskatter.
Jag säger detta därför att det bland
mycket annat som sagts i den offentliga
diskussionen om dessa ting, har sagts
att det är lögn, när man från regeringspartiernas
sida framhåller, att ett förbrukande
av dessa reservationsmedel
måste leda till en höjd bilskatt i framtiden.

Nu säges från oppositionens sida, att
man väl kan gå över från kalenderårsberäkning
till budgetårsberäkning och
komplettera denna med investeringsbemyndiganden
eller »investeringsramar»
som det heter. Men det är två fundamentala
ting som man måste ta hänsyn
till i detta sammanhang. Det ena är att

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen in. m.

vägväsendets arbetssäsong är knuten till
sommaren. Den är effektivast under
sommarhalvåret och minst effektiv under
vintern, i båda ändarna av kalenderåret.
En budgetårsberäkning skulle
medföra att man skar av arbetsåret på
mitten. Det andra är att inkomsterna är
ojämnt fördelade på kalenderårets båda
hälfter. Visserligen inflyter bensinskatten
kontinuerligt under hela året, kanske
i någon mån mera på sommaren,
men fordonsskatten kommer i en klump
under februari månad. Detta innebär,
att senare delen av kalenderåret blir
underförsörjt med medel under det att
andra delen blir mer än försörjd med
medel. Statsrådet Nilson har utförligt
och klart belyst dessa ting. Han har talat
om att vi av gammalt har haft kalenderårsbokföring
men att vi gjorde ett
försök mellan 1948 och 1952 med budgetårsberäkning
för att följa den allmänna
strävan, som man här har talat
om, att få statens inkomster och utgifter
att stämma under budgetåret. Det befanns
efter fyra år att det inte gick med
den ordningen. Då beslöt vi 1952 att gå
tillbaka till det gamla systemet.

Nu säger herr Malmborg, som ju har
en ömtålig ställning i denna fråga, att
vi skall observera att oppositionens förslag
också innefattar dessa investeringsramar.
Det har vi väl observerat. För
min del har jag mycket noga övervägt
denna fråga. I vissa fall har vi ju funnit
att det är förståndigt att arbeta med
sådana anslagsbemyndiganden, framför
allt för att slippa reservationsanslag för
materialbeställningar i fall då det förflyter
lång tid från det att materialet
beställs till dess att materialet levereras
och slutgiltigt skall betalas. I sådana
fall är metoden alltså möjlig att tillämpa,
även om det visat sig att den också
där kan medföra svåra kastningar på
grund av olika tillkommande omständigheter.
Men det är att observera att
när det gäller väginvesteringarna föreligger
icke sådana förhållanden, utan
där blir det genast, när man så att säga

gör en beställning, d. v. s. när man tar
en entreprenör eller själv sätter i gång
ett arbete, fråga om en kontinuerlig utbetalning
av medel. Det finns inte någon
möjlighet att skjuta betalningarna
på framtiden, och därför fyller inte en
investeringsram någon verklig uppgift.
Om vi vill att vägväsendets investeringar
och övriga arbeten skall löpa
friktionsfritt och anpassas efter klimatiska
och andra växlingar, så kommer
vi inte ifrån att det måste stå vissa rörelsemedel
till vägväsendets förfogande.
Statsrådet Nilson har här klart och
i detalj visat hur det förhåller sig med
den saken.

Sedan kan man naturligtvis ifrågasätta,
om dessa rörelsemedel bör ställas
till förfogande i form av reservationsanslag.
Men först och främst är det väl
alldeles klart att det inte går att låna
upp dessa pengar, ty det kommer ju att
finnas ett behov av dem för all framtid
och de kommer alltså inte att kunna
återbetalas. Det finns således inte någon
annan utväg än att pengarna tages av
skattemedel, och då har man två möjligheter
att välja på: att antingen ta dem
av inkomstskattemedel eller ta dem av
automobilskattemedel. Det lämpliga i
den förra anordningen bör väl särskilt
starkt ifrågasättas av dem som vill sänka
inkomstskatten. Dessutom är det ju,
eftersom vi är överens om att bilismen
skall betala den övervägande delen av
vägkostnaderna, ganska naturligt att
dessa rörelsemedel tages av automobilskattemedel,
såsom nu också sker. Vidare
kan man väl ändå inte, herr Edström,
tala om räntefria lån till den allmänna
budgeten. Herr Edström har tydligen
lärt sig detta av motororganisationerna,
som nog inte är så hemma i dessa
saker. Eftersom pengarna skulle användas
för utgifterna till vägväsendet,
vilka bilismen till övervägande del skall
betala, skulle det ju vara till fördel för
bilismen själv att det uppkommer reservationer.

Det är sålunda alldeles orimligt att, på

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

sätt oppositionen gör, kräva att vi inte
skall ha kalenderårsberäkning därför
att det då uppkommer överskott vid
budgetårsskiftena — överskott som ju
ingalunda motsvaras av överskott på arbetsåret
för vägväsendet. Särskilt genant
måste det hela vara för folkpartiet
och herr Malmborg med tanke på
den ställning som man intog 1952. Det
är undskyIlningar att säga, att situationen
har förändrats, ty den är precis
densamma. Och när herr Malmborg säger
att vi genom en övergång till budgetårsberäkning
inte skulle riskera någon
skattehöjning, så kan väl detta
omöjligen vara ett hållbart skäl. Vi kan
inte, herr Malmborg, ändra statens bokföring
inför utsikten att det skall bli en
skattehöjning eller skattesänkning.

Nu förhåller det sig i grund och botten
på det sättet, att denna fråga inte
från början togs upp av de politiska
partierna, utan av motororganisationerna.
Det är på det hållet som man har
propagerat för tanken. Jag kände mig
därför faktiskt en smula rörd, när jag
här hörde herr Kristensson i Osby tala
om att folkpartiet har försökt utarbeta
ett förslag som skulle vara så bra som
möjligt. Även om motiveringarna är litet
olika, är förslaget precis detsamma
som det högern har kommit med —
getrennt marschieren, vereint schlagen!
— och detta förslag härstammar i själva
verket från motororganisationerna.
Ingen skall försöka säga någonting annat
till mig, ty jag har följt det hela
från början.

Var det förresten inte litet oförsiktigt
av herr Kristensson i Osby att här
insinuera, att bondeförbundarna lydigt
följer finansministern? Låt mig berätta
vad som hände mig under denna riksdag.
Jag fick genom mellanhand en förfrågan
från en av ombudsmännen i motororganisationerna,
om jag kunde reflektera
på en kompromiss om 4 öres
bensinskattehöjning. Då log jag för mig
själv och tänkte: Antingen är vederbörande
okunnig eller också överskattar

han sin förmåga. Jag kunde nämligen
inte tänka mig att det skulle vara möjligt
för motororganisationerna att, sedan
frågan förts inför riksdagen, uppträda
som part vid förhandlingar om
en kompromiss. Men sedan jag tagit del
av vad folkpartiet och herr Malmborg
här haft att komma med, har jag nog
tyckt mig höra husbondens röst. När
man befinner sig i en sådan situation,
bör man nog inte komma och tala om
att andra lydigt följt.

Det måste tillkomma en viss skattehöjning
för att det skall vara möjligt
att på det mest rationella sättet genomföra
en verksamhet inom vägväsendet
som är av den omfattning som vi alla
bedömer som riktig. Denna skattehöjning
kan icke bli mindre än den här
föreslagna. Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag följer de tidigare gällande riktlinjerna.
Det föreligger inte här något
avvikande i princip. Jag säger detta
därför att herr Birke här sagt, att bilismens
andel i vägkostnaderna tidigare
varit fixerad till 75 procent. Någon såden
fixering har aldrig någonsin skett.
Jag vill dock understryka att de små
förändringar i fråga om fördelningen
av vägkostnaderna som här är föreslagna
innebär så små avvikelser från vad
som tidigare gällt, att det icke är rimligt
att tala om någon förändring.

Nu sade herr Kristensson att det
kanske kan hända att det blir pengar
över. Han frågar mig om jag skulle
vilja sänka skatten om prognosen skulle
visa sig för pessimistisk och det skulle
flyta in mer pengar än beräknat. Jag
vill då förklara att bilskatten för mig
icke är någonting annat än medel som
behövs för vägväsendet. Om det här
blir en utveckling i en sådan riktning,
att bilskattemedlen stiger till ett högre
belopp än riksdagen anser vara rimligt
att ge ut till vägväsendet, då är det
självklart att skatten skall sänkas. För
min del har jag inte någon tro på att
det kommer att gå så. Jag tror att det
undan för undan kommer att bli allt

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen ni. m.

större behov på vägväsendets område
och att hela frågan därför är rent teoretisk.
En skattehöjning måste därför
komma till.

Nu kommer vi alltså till den andra
punkten där det råder delade meningar.
Den gäller frågan hur denna beskattning
skall fördelas. Det ligger i
sakens natur att ju högre automobilskatten
blir, desto mer brännande blir
frågan hur denna skattebörda skall fördelas
på olika slag av motorfordon. Jag
anser för min del att bilskatten nu
kommit till en sådan höjd, att man
inte kan undgå att fråga sig, om fördelningen
är rättvis och om varje fordonsslag
bär sina kostnader. Jag har
då kommit till den uppfattningen, att
den tyngre trafiken bär en för liten
andel av kostnaderna. Detta har herr
Kristensson försökt motbevisa. Han säger
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har gjort en utredning som visar,
att den tyngre trafiken bär en tillräcklig
del av kostnaderna. Häradshövding
Nitelius har gjort en annan utredning,
och den pekar åt andra hållet. Sedan
förklarar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att dess siffror inte är osäkrare
än herr Nitelius’. Vad säger nu detta?
Ingenting annat än att ingendera av
dessa siffror är säkra. De är inte mycket
att bygga på. Jag har för min del
inte accepterat någondera av dessa båda
parters ståndpunkter, ty jag har ansett
att frågan är så pass litet utredd,
att man inte kan göra så långtgående
överväganden. Men det säges väl ändå
för mycket, när man kommer och påstår
för oss vanliga människor, att den
tyngre trafiken bär sin del av kostnaderna.

Herr Carlsson i Stockholm säger att
det kan vara bra att man bygger vägarna
så kraftiga att de tål den tyngre
trafiken. Detta kunde vara bra med
hänsyn till den lätta trafiken, ty då
skulle vägarna hålla längre. Detta är
väl ändå inte något argument. Vi vet
alla att vägarnas bärkraft nu måste an -

passas efter de tunga fordonen. Vi kan
bara titta på tjälskadorna. Se efter vad
personbilarna gör för åverkan på vägarna
och jämför resultatet med vad
de stora långtradarna åstadkommer. Det
är väl ändå självklart att vägarnas bärkraft
måste med tanke på den tunga
trafiken göras betydligt större än om
man bara hade de mindre fordonen att
räkna med. Samma sak gäller för broarna,
det kan väl ingen komma ifrån.

De myndigheter som sagt sin mening
om detta är dels väginstitutet, som teoretiskt
och vetenskapligt studerar dessa
frågor och som säger, att den tyngre
trafiken tar en större del av kostnaderna,
dels en råd länsstyrelser, som
får in alla förslag till förstärkning av
vägar och broar och som därför känner
till vilka motiv som anföres för dessa
förslag.

Man kan inte komma ifrån detta och
man kan inte heller komma ifrån att
dieseltrafiken är subventionerad av den
övriga motortrafiken. Eftersom en liter
brännolja kan driva fram en bil längre
sträcka än en liter bensin, är det väl
självklart att dieselbilen frestar vägen
mer än andra fordon i förhållande till
sin vägskatt. På den punkten har häradshövding
Nitelius teoretiskt rätt.
Brännoljeskatten borde vara 33 procent
högre än bensinskatten, om det
skulle vara full rättvisa. Jag vet, att
denna favorisering av dieseltrafiken har
begrundats av statsmakterna. Jag har
för min del inte velat gå till ytterligheter
men har ansett att man åtminstone
bör låta samma skatt drabba
brännoljan och bensinen.

Herr Kristensson kom med några
siffror, som skulle platta till mig. Han
sade att 80 procent av den tyngre trafiken
drivs med dieselolja. Jag frågar
emellertid: Hur många procent av antalet
lastbilar är de tunga bilarna?
1,7 procent! Den övervägande delen av
lastbilstransporterna sker med bensindrivna
fordon. Om man tar ut ett par
tusen bilar och gör jämförelser inom

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen in. m.

den lilla gruppen, kan man naturligtvis
få fram något som liknar ett resultat,
men de av mig anförda siffrorna
visar väl ändå, att dieseltrafiken subventioneras
av den övriga trafiken.

En höjning av beskattningen för den
tunga trafiken innebär självklart, att
skatten i icke liten utsträckning blir en
övervältringsskatt. Näringsidkarna måste
ha inkomster för att kunna betala
skatten, och i den mån deras kalkyler
inte rymmer denna ökade utgift, blir
skatten naturligtvis övervältrad på andra.
Man skall emellertid ha klart för sig
att detta inte är av någon större betydelse.

Låt oss ta som exempel frågan om
SJ:s bussar och lastbilar. Kostnadsökningen
för dem blir något över tre procent.
Herr Kristensson sade, att man
häri inräknat Svenska lastbilsaktiebolaget,
som går med förlust. Nej, herr
Kristensson, Svenska lastbilsaktiebolaget
är icke inräknat i denna kalkyl. Den
omfattar endast de av SJ ägda bussarna
och lastbilarna. Ökningen på tre procent
betyder, att busspassagerarna, om
alla andra omkostnader är oförändrade
och kalkylen inte rymmer någon marginal,
kan komma att få betala tre eller
fyra öre mer för en biljett, som kostar
en krona. Jag kan för min del inte tro,
att de bussåkande skulle betrakta det
som ett förfärligt attentat mot dem, om
de på det sättet med några ören finge
hjälpa till att betala den väg, på vilken
bussen rullar fram.

I de remissyttranden, som kom in
över häradshövding Nitelius’ förslag,
fanns en rad beräkningar, som gjorts
av de berörda intressenterna och vari
dessa sökt påvisa hur stor kostnadsfördyringen
egentligen skulle bli. Förslaget
gällde emellertid en dubbelt så stor
höjning av bilskatten som den nu ifrågakommande.
Vad kommer man då
fram till, om man gör om beräkningarna
med hänsyn till detta? Jo, man kommer
fram till att för ett ton massaved,
som ändå kostar mellan 600 och 700

kronor blir fraktfördyringen 2 å 3 kronor,
och för en liter mjölk kan fraktfördyringen
bli 0,1 öre. När man hör
dessa siffror, har man svårt att föreställa
sig, att det skulle inträffa någon
katastrof genom den här föreslagna
måttliga justeringen för skipande av
större rättvisa.

Man kan invända, att motororganisationerna
intar en annan ståndpunkt —
de vill ha oförändrad skatt. Ja, det gör
de än så länge. I motororganisationerna
förekommer det ägare av tunga trafikbilar
och av lätta personbilar. De har
helt motsatta intressen i skattefrågan,
men de förenas ändå av ett kitt. I motororganisationerna
spelar ju bilfabrikanterna,
bilhandlarna och vägentreprenörerna
en icke obetydlig roll. Jag
skulle emellertid vilja säga: Lita inte på
att det kittet håller! När vi kommer
fram till nästa omgång, när det ligger
en mera djupgående undersökning bakom
ståndpunkttagandena och vi ställs
öga för öga med frågan om hur en rättvis
fördelning av beskattningen på motorfordon
och drivmedel skall utformas,
är jag rädd för att det där kittet
smälter bort. Jag tror att det är en mycket
tillfällig fördel man vinner, om
man i det politiska livet alltför hårt
binder sig vid intresseorganisationernas
synpunkter. Det är min uppfattning,
att detta har fått ske i alltför stor
utsträckning, och det har lett till att
oppositionen går emot rimliga och riktiga
principer både för bokföringen av
automobilskattemedel och vägutgifter
och för fördelningen av bilskatten mellan
olika slag av fordon.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Liksom herr Adolv Olsson
i dag vände sig mot att bli kallad
för transportkompani vill jag med samma
rätt på det livligaste protestera mot
att jag skulle vara något slags transportkompani
för motororganisationerna.

Jag noterar att herr finansministern
icke har gått in på frågan, varför man

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

inte har undersökt möjligheten att anse
investeringarna för vägbyggnad som
kapitalinvesteringar. Man skulle därigenom
kunna skjuta frågan om betalning
på framtiden och på så sätt undgå
att behöva företa så drastiska höjningar
av skatten som nu föreslagits. Kanske
herr finansministern vill återkomma till
det litet senare.

Jag tackar för löftet att skatten kommer
att sänkas, om pengarna inflyter
fortare än behovet av anslag för vägarna
stiger. Men, herr finansminister,
ni känner lika väl som jag till att, om
det kommer in pengar, stiger behovet
omedelbart och kanske just därför att
pengarna kommer. Yi har sett på andra
håll att omkostnaderna omedelbart stiger
när det flödat rikligt med pengar.

Jag vill också ha besvarad en fråga
angående det räntefria lånet. Vi kominer
inte ifrån, att det vid budgetårets
slut kommer att finnas utestående reservationer
av en storleksordning omkring
300 miljoner kronor. Det utgör
i alla fall ett förskott, och vem har betalat
in det? Det är en kontant inbetalning
från motortrafiken. Bilismen har
alltså betalat in ett mer eller mindre
räntefritt lån som sedan — under senare
år — har använts efter budgetårets
slut.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern gjorde
gällande, liksom bevillningsutskottets
majoritet gjort, att vår linje efter några
år skulle leda till ett högre skattetryck
på bilismen än den linje som regeringen
och utskottsmajoriteten företräder.
Efter fem år betyder vårt system en
lägre skattesats än regeringens, om vägkostnaderna
även då är i stigande, men
endast under den förutsättningen.

För övrigt vill jag rent allmänt säga
om detta resonemang, att man inte med
hänvisning till situationen om fem år
bör lägga större bördor på bilismen nu
än som är nödvändigt.

Finansministern var också inne på
frågan om anslagstekniken och sade, att
man måste ta den största hänsyn till
skarvproblemet, som vi har kallat det
inom bevillningsutskottet, alltså arbetsförhållandena
under högsommaren. Det
är riktigt, och det är därför denna
justering har skett från motionen till
reservationen, att man ökar anslagen
till nästa budgetår.

Jag måste upprepa, herr finansminister,
att jag finner det alldeles orimligt
att en bokföringsfråga skall stå i
vägen för en rimlig beskattning av bilismen.
Den saken borde man väl ändå
med gemensamma krafter kunna klara
ut.

Jag sade tidigare att jag finner det
förvånansvärt, att bondeförbundet i
denna fråga lydigt följer finansministern,
med hänsyn till att bondeförbundet
förut så ofta har talat om att en
hög bilbeskattning särskilt drabbar
landsbygden med dess långa avstånd.
Jag tycker fortfarande att det är anmärkningsvärt.
Finansministern resonerade
om den centrala frågan, höjden
av beskattningen för den tunga trafiken,
och om jag fattade finansministern
rätt medgav han att frågan fortfarande
måste betraktas som outredd.
Där står sakkunnig mot sakkunnig. Å
ena sidan står herr Sköld och herr Nitelius
och utskottsmajoriteten, och å
andra sidan står fackämbetsverket på
detta område, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Skulle inte den
kunna bedöma frågan i samma grad
som finansministern?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag börjar med herr
Kristenssons replik. Jag fäste uppmärksamheten
vid att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
icke har tagit ståndpunkt
i denna fråga. Man har gjort en
kalkyl och sagt att den kalkylen inte
är mer osäker än Nitelius’ kalkyl. Men
att dra en slutsats om det verkliga för -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. ni.

hållandet på den grunden är väl ändå
omöjligt.

Sedan säger herr Kristensson, att det
är orimligt att en bokföringsfråga skall
kunna förhindra en rimlig skatt. Det är
ju icke en bokföringsfråga av formell
natur, utan bokföringsfrågan innesluter
frågan om det rörelsekapital, som erfordras
för att vägverksamheten skall
kunna bedrivas på ett rationellt sätt.
Det måtte väl bli ett höjt skattetryck
efter femårsperioden, om man under
de föregående fem åren förbrukat 40
eller 50 miljoner om året, som icke inflyter
i inkomster.

Till sist, herr Kristensson, var inte
min replik om folkpartiets politik
ungefär lika befogad som hans gentemot
bondeförbundet? 1952 förklarade
herr Malmborg i denna fråga om kalenderårsberäkning
gentemot högern,
som ville ha budgetårsberäkning: »Jag
måste för min del säga, att jag förstår
inte vad man skulle vinna med en sådan
anordning som här är föreslagen.»
I dag har han och partiet med honom
—• ty han var partiets talesman den
gången —• gjort en omvändning. När
man själv sitter i glashus skall man
inte kasta sten.

Till herr Edström vill jag bara säga,
att jag nämnde icke ordet transportkompani.
Jag vill vidare säga, att jag
är övertygad om att herr Edströms
åsikter här är hans egna, ty de stämmer
väl med hans intressen.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fick sluta i mitt
resonemang, där jag sade att den tunga
trafiken bär sin del av vägkosinaderna
efter den mening som fackämbetsverket
har uttalat. Själv har jag för min
del sagt att här står sakkunnig mot sakkunnig.
Frågan är inte tillräckligt utredd.
Låt oss då avvakta ytterligare utredning
på detta område!

Jag har för min del — jag säger det
bara i förbigående — inte alls reso -

nerat om Svenska lastbilsaktiebolaget
i samband med SJ:s uppgift om ökade
kostnader för trafiken. Men jag har,
herr finansminister, åberopat uppgifter
som är hämtade från statens biltrafiknämnd,
där det talas om att för en dieselbil
på fem ton, som kör 30 mil, blir
det en kostnadsökning på ca 4,2—6,7
procent. Ökningen i transportkostnader,
säger finansministern, är inte
nämnvärd. Det är där jag har en annan
uppfattning än finansministern.
Jag anser att den är i hög grad nämnvärd.
Denna effekt på transportkostnaderna
måste man ha med i bilden och
ta hänsyn till, tv jag tror inte att man
i det långa loppet, herr finansminister,
kan se bort från de transportekonomiska
synpunkterna, dessa synpunkter som
finansministern vill att 1953 års utredning
skall utreda. Varför då gå händelserna
i förväg och på den tunga dieseldrivna
trafiken lägga en beskattningsökning
på 35 procent?

Jag vill till finansministern säga, att
vi har olika meningar här på en del
områden, men vi inom folkpartiet anser
att vi så gott vi kan följer riktiga
principer.

Till sist vill jag endast säga, att det
naturligtvis är oerhört viktigt att vi får
en rationell ordning beträffande transporterna,
så att de blir så billiga som
möjligt. Det är av vikt inte bara för
bilismen och dess konkurrenskraft. Det
är, herr finansminister, också av vikt
för hela samhället och inte minst för
landsbygden.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det sista kunde herr
finansministern ha besparat sig. Det
var ju ett personligt angrepp, som kanske
var onödigt. Jag står för att jag har
egna intressen som väl alla har, men jag
menar också att jag svarar för näringslivets
intressen. Jag har talat inte för
bilismens intressen utan för hela näringslivets
intressen när jag talat om

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. in.

faran av de höjda kostnaderna för produktionen.

Men jag slår fortfarande fast frågan
som ej besvarats: Varför har man inte
undersökt möjligheterna att undgå denna
skattehöjning genom att anse väginvesteringarna
som kapitalinvesteringar,
som avskrivs för flera år framåt?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Kristensson i
Osby gjorde några reflexioner angående
bondeförbundets ställningstaganden
till beskattningen av automobiltrafiken.
Han menade att bondeförbundet
i dag skulle inta en annan ståndpunkt
än vad partiet gjort tidigare. Det är
ingalunda min mening. Vad gäller det
i dag och vad har det varit fråga om
vid de tidigare tillfällen som herr Kristensson
i Osby syftar på? I dag gäller
det en beskattning som är nödvändig
för att få fram tillräckligt med vägar,
för att få fram vägar av god beskaffenhet.
Det är fråga om investeringar, som
rätt använda bör vara ägnade, herr
Kristensson, att minska transportkostnaderna,
minska bilismens totalutgifter.

Det finns knappast någon anledning
att här göra en längre utläggning om
allt vad man har att vinna genom ett
bättre vägväsen med högre lastkapacitet,
mindre slitage för bilarna o. s. v.
Särskilt vi, som vistas ute på landsbygden,
har klart för oss vad ett bra vägnät
betyder, och vi är beredda att medverka
till att få fram ett sådant. Vi tvekar
inte heller att vara med om att bevilja
de penningmedel, som behövs för
en vägupprustning.

Vi har emellertid ett bestämt krav
härvidlag, och det är att alla pengar
som tages ut av bilismen också skall
användas till vägarnas upprustning
och endast till detta ändamål. Får vi
det bestämt, och det är ju klart utsagt,
så tycker vi, att det belopp, som det
här är fråga om, håller sig inom vad
som kan anses rimligt och skäligt.

7 — Andra kammarens protokoll 11)54.

När vi tidigare vid något tillfälle
reagerat mot beskattningen av bilismen,
så har det gällt uttagande av en
skatt, som ingalunda har varit avsedd
att gå till de aktuella utgifterna för
vägväsendet utan pålagts för helt andra
ändamål. Därför begriper jag inte, hur
man kan göra en sådan jämförelse som
herr Kristensson gjorde i detta sammanhang.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Hem Kristensson i Osby
slutade sitt första anförande i dag med
att tala om hur lydigt bondeförbundet
har följt med den här gången. Det verkar
nästan som om herr Kristensson
menade, att vi inte har någon egen
uppfattning åt vare sig det ena eller det
andra hållet, och därför skulle vi ha
gjort oss skyldiga till olydnad, när vi
inte följde herr Kristensson och folkpartiet.
Jag vill kvittera den spetsfundigheten
med att säga, att om jag inte
visste någonting om den här frågan,
skulle jag nog välja att rösta mot folkpartiets
linje i dag i övertygelsen om
att jag då vore på rätt sida. Det inträffar
nämligen mycket ofta, att man har
rätt, om man går emot dem som alltför
ensidigt påstår sig ha rätten allena på
sin sida.

Det har länge pågått en strid om huruvida
vi skall förbättra vägväsendet
här i landet i sådan takt, att människorna,
innan en alltför lång tidrymd hunnit
förflyta, skall kunna få del av motorismens
välsignelser. I varje fall kommer
vi när det gäller medlen att nå
detta mål inte överens.

Jag har under en period av tio år genom
uppvaktningar försökt få ett vägstycke
så pass förbättrat, att vi kunde
få till stånd bussförbindelser för en viss
bygd. Det lades alla möjliga hinder i
vägen, det var kapitalsvårigheter. Till
sist gick det så långt, att bygdens egen
befolkning fick av egna kommunala
medel anslå ett visst belopp för att få
fram bussarna.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

Goda kommunikationer i en bygd
ändrar bygdens utseende och betyder
bättre betingelser för bygdens folk. Den
takt, vari vi kan gå fram, är helt naturligt
beroende på våra resurser och
de medel vi har att ställa till förfogande.

Med anledning av vad herr Kristensson
i Osby sade om de långa avstånden
vill jag säga, att vägarna förslits i
hastig takt, och om vi kan få goda vägar
för folk med långa vägavstånd, så
betyder det förbilligande och framsteg
för dem.

Av alla tecken att döma kommer motorismen
att utvecklas, hur långt vet vi
inte. Ingen torde väl med bestämdhet
kunna säga, hur utvecklingen kommer
att gestalta sig. Visserligen har vi möjlighet
att med stöd av ökningen av motorfordonens
antal göra vissa kalkyler,
men hur ofta är det inte som våra kalkyler
slår fel? Vi vet inte om vi skall
kunna tro på den prognos som nu är
ställd eller om vi skall sträcka våra
tankar ännu längre eller om vi i vår
optimism skall blanda in något av pessimism.
Vi vet inte vilka konjunkturer
vi får. Vi är nog mest böjda för att tro,
att bilismen kommer att utvecklas mer
och mer. I och med att bilismen utvecklas
utsättes våra vägar för ett allt
större slitage. Vidare tränger bygdernas
folk sig fram med krav på sådant
iordningställande av deras vägar, att
de kan bättre nyttja dem och, i flertalet
fall, helst på sådant sätt, att man
kan få fram en busslinje. Man har också
önskemål vad lastbilstrafiken beträffar.

När det gäller vår strid i dag om vilken
skatt som skall läggas på de tyngre
fordonen och på de mindre, är det tydligt,
att det är en fruktlös sak att kunna
övertyga varandra. Såvitt jag kunnat
leta ut, har man inte kunnat komma
fram till några exakta tal härvidlag. Det
torde vara ofrånkomligt att medge, att
den tunga trafiken hittills knappast har
betalat sin andel av vägkostnaden. Men

i och med att det blir bättre vägar, som
kan ta emot den tunga trafiken, utvecklar
sig denna tunga trafik i riktning
mot allt fler fordon, som tar allt större
och tyngre laster. Jag har haft tillfälle
att på nära håll betrakta en transport
av ganska stora mått, som i vinter ägt
rum från områdena med stormfällda
träd till sågverk ända upp i Siljanstrakten.
Så länge vintern varade och vägarna
var frusna lastade man långt mer
än det tillåtna för att på så sätt få billig
frakt. Om vi får goda vägar kan vi
emotse bättre förmåga för lastbilarna
att frakta varor till lägre priser.

Men det är inte den saken som gjort
att jag har mitt namn under bevillningsutskottets
betänkande. När man läser
om hur vi har det med våra broar i
landet — en mängd broar håller inte
för den tunga trafiken — då frågar
man sig om inte vi, som ändå har ansvaret
för detta, måste se till att vi i så
snabb takt som ekonomien medger får
dessa brister avhjälpta.

Nar det Niteliuska förslaget kom,
skapade det en förfärlig oro. Oron var
stor ibland personbilägarna. Förslaget
innebar en alltför grov schematisering
av vad fordonsskatten skulle vara för
en bil med den eller den vikten. Jag
tyckte nog att det var ett för djärvt
grepp att på detta sätt försöka upphäva
själva tyngdlagen. Ända sedan 1902 hade
man nämligen följt den linjen, att vagnsskatten
skall utgå efter vikten på bilen.
Nitelius förslag vann inte gehör, och
när den kungl. propositionen kom mildrade
denna stämningen, så att det blev
något lugnare i landet. Om det är reservanternas
mening att i dag vin;:;!
något i den ena eller andra formen, vet
jag inte, men jag tror knappast att de
kommer att vinna gehör för sin linje
här i riksdagen.

När man talar om hur billiga skatterna
är i andra länder, exempelvis
Danmark, Holland och Belgien, bör man
samtidigt redovisa dessa länders geologiska
förhållanden och jämföra dem

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

med vårt lands. Här i landet får man
stundom djupgräva för vägarna, vilket
gör att kostnaderna blir oproportionerligt
stora. Vi måste ta hänsyn till en
rad olika omständigheter innan vi använder
statistiska jämförelser med andra
länder.

Debatten har redan blivit lång, och
jag skall inte förlänga den. Det är emellertid
inte någon lydighet från min sida
som har bestämt mitt ställningstagande
i denna fråga, utan jag har grundat
min uppfattning på den erfarenhet, som
jag har om vårt vägväsende och om
det stora behovet av förbättringar på
detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jansson i Aspeboda
var nog uppmärksam mot mig att
börja sitt anförande med att tala om
vad jag sagt angående bondeförbundets
ställningstagande.

Jag skall inte förlänga diskussionen
på den punkten. Jag vill endast påpeka
för att friska upp herr Janssons minne
— hade inrikesministern varit här,
skulle jag velat påminna honom om det
också — att en av koalitionsregeringens
första åtgärder var bilaccisen, och
bilaccisen gick ju inte till vägkostnaderna.

När det sedan gäller den centrala
punkten om finansieringen av vårt förslag
vill jag endast understryka, att vi
enligt vårt sätt att se kompletterar 1952
års system med investeringsramar.
Detta anser jag vara väsentligt att påpeka.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Det är förvånansvärt
hur ihärdigt man här hänger fast vid
en uppfattning, som aldrig har vunnit
gehör i riksdagen. Jag undrar vad det

beror på att herr Kristensson i Osby
här talar om bilaccisen. Yi diskuterar
ju här bilskatten. Bilaccisen är väl en
helt annan sak. Den har inte tillkommit
för att bidra till finansieringen av vägunderhållet.
Jag förstår inte varför man
efter alla dessa år ännu inte har kunnat
klara upp begreppen på den
punkten.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att ställa ett par yrkanden
i anslutning till en av motionerna, i
vilken det framhålles — vilket även
gjorts av flera talare i denna debatt
i dag — att de ökade bilskatterna kommer
att fungera ungefär som en allmän
varuskatt, d. v. s. de kommer att medföra
en allmän fördyring av varor och
resor. Det är framför allt av denna anledning
som vi har ansett, att det är en
orättfärdig beskattning, och som därtill
kommer att bli särskilt betungande för
människorna på vissa orter i Norrland,
där motortrafiken spelar en förhållandevis
större roll än på de flesta andra
håll. Det är dessa synpunkter som varit
grundläggande för den motion, som
jag här avser, nämligen 1:499.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till nämnda motion beträffande
punkterna A 2) och A 3) i utskottets betänkande,
vilket innebär avslag på
samtliga nu framförda förslag om ökade
bensin- och brännoljeskatter.

Beträffande punkten Al) yrkar jag
bifall till reservationen nr I) av herr
Spetz m. fl.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har i ett anförande tidigare i dag
tagit upp frågan om önskvärdheten av
och möjligheterna för en utjämning av
bensinpriset i olika delar av landet.
Jag har tillsammans med några medmotionärer
i en motion, II: 639, hemställt
om en utredning av samma fråga.

100 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

För att inte här onödigtvis förlänga
debatten, vill jag nu inskränka mig till
att instämma i de synpunkter som framförts
av herr Larsson i Hedenäset, och
jag ber också att få instämma i hans
yrkande, som överensstämmer med syftet
i vår motion.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt ta del i denna debatt,
då jag inte hade tillfälla vara närvarande
när utskottet behandlade denna
fråga. Men med anledning av vad som
här framkommit har jag ändrat mig på
den punkten.

Herr Kristensson i Osby kommer
upprepade gånger med påståendet, att
vi inom bondeförbundet skulle ha vänt
oss emot förhöjda bensin- och bilskatter
under motivering att landsbygden
fick bära kostnaderna, vi hade
de långa avstånden o. s. v. Det är alldeles
riktigt, herr Kristensson. Vi har
emellertid aldrig vänt oss emot dessa
kostnader när det varit fråga om att
använda medlen till åstadkommande
av bättre vägar. Vi har de långa avstånden,
vi har de dåliga vägarna, och
vi behöver vägbyggen. Det är därför
vi denna gång gått med på att höja
skatten. Huruvida denna höjning är
rättvis eller inte, därom vill jag inte
fälla något omdöme. Vi har ju haft en
utredning, men jag tror knappast att
herr Kristensson accepterar denna utrednings
förslag, då ju det i dag föreliggande
är betydligt mjukare i varje
fall än tidigare. För oss står det klart
att huvudsaken är att vi får medel till
åstadkommande av bättre vägar. När
det inte går att få dessa medel på annat
sätt än genom förhöjd bil- och bensinskatt,
måste man gå den vägen. Någon
fullständig rättvisa på detta område,
någon millimeterrättvisa så att
säga, går inte att åstadkomma. Därför
accepterar vi förslaget sådant det i
dag föreligger.

Herr HALL (s):

Herr talman! I förslaget om ändring
i bilskatteförordningen har Kungl.
Maj :t genom ordet »tilläggsavgift»
gjort en karakteristik av de avgifter
som läggs på fordonen för varje 100
kg som överstiger grundvikten. Jag
har i min motion begagnat samma terminologi
som Kungl. Maj:t. Det visar
sig nu att det skulle innebära att här
föreligger två yrkanden, som är formellt
olika men i sak desamma. För
att förebygga detta ber jag att få ändra
mitt yrkande på det sättet, att ordet
»tilläggsavgift» utgår.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande punkten A) 1) i utskottets
hemställan med undantag av
5 § mom. c andra stycket i det i punkten
intagna förordningsförslaget, nämligens
dels på bifall till utskottets hemställan
i dessa delar dels ock på bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande delar; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Edström begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) 1) i utskottets förevarande betänkande
nr 45 utom i vad angår 5 §
mom. c andra stycket i det i punkten
intagna förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20. 101

Ändrade grunder för automobilbeskattningen m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 123 ja och 83 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i nu ifrågavarande avseende.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av
5 § mom. c andra stycket i det i punkten
A) 1) av betänkandet intagna förordningsförslaget
dels ock på avslag å
såväl utskottets som Kungl. Maj:ts förslag
till ändrad lydelse av nämnda författningsrum;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
5 § mom. c andra stycket i det i
punkten A) 1) i bevillningsutskottets
betänkande nr 45 intagna förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med reservationen 1) av herr Spetz
m. fl. avslagit såväl utskottets som
Kungl. Maj :ts förslag till ändrad lydelse
av nämnda författningsrum.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där -

vid avgåvos 116 ja och 86 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså godkänt utskottets förslag
till lydelse av 5 § mom. c andra stycket
i förordningen.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i avseende å punkten A) 2),
nämligen på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan i denna punkt; 2:o) bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; samt
3:o) avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen, efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) 2) i utskottets förevarande betänkande
nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 122 ja och 83 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A) 2).

102 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

Härpå gav herr talmannen propositioner
i fråga om punkten A) 3), nämligen
på 1 ro) bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt; 2ro) bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del; samt
3:o) avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen, efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) 3) i utskottets förevarande betänkande
nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 85 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A) 3).

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren utskottets
i punkten A) 4) gjorda hemställan.

Beträffande punkten B) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall

till utskottets hemställan i nämnda
punkt, dels ock på bifall till den av
herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll härefter kammaren
utskottets i punkten C) gjorda hemställan.

I avseende å punkten D) 1) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionen II: 643; och blev utskottets
nämnda hemställan av kammaren
bifallen.

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll slutligen kammaren
vad utskottet under D) i övrigt hemställt.

§ 3.

Främjande av bostadsförsörjningen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
123, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under femte huvudtiteln (bilaga
7, punkterna 57—65), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1954, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen som föranleddes
av vad departementschefen förordat;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1954/55;

III. besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med fyra;

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20. 103

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1954/55;

V. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i grunderna för
förbättringslån;

VI. medgiva, att under budgetåret
1954/55 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor;

VII. för budgetåret 1954/55 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 602 500 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 690 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 662 000
kronor;

5) till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 13 200 000
kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 86 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
100 kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100
kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten (bilaga
26, punkterna 1 och 2 samt 4—6),
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1954, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordad ändring i grunderna för egnahemslån; II.

medgiva, att under budgetåret

Främjande av bostadsförsörjningen.

1954/55 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 550 000 000 kronor;

III. medgiva att under budgetåret
1954/55 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett
belopp av 167 000 000 kronor;

IV. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
som beviljades under
nästa budgetår, fastställdes till oförändrat
3,25 procent;

V. godkänna av departementschefen
förordade grunder för avskrivning av
statsbidrag till gemensamma tvätteriinrättningar
på landsbygden;

VI. för budgetåret 1954/55 å kapitalbudgeten
anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
400 000 000 kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

B) under fonden för låneunderstöd

1) till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 150 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor.

Därjämte hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 19), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
4 januari 1954, föreslagit riksdagen att,
under förutsättning att motsvarande investeringsanslag
beviljades, anvisa följande
reservationsanslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för
budgetåret 1954/55 i härefter angivna
fonder, nämligen

a) statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggan -

104 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

de ett reservationsanslag av 100 000 000
kronor;

b) fonden för låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnad
sverksamhet ett reservationsanslag
av 08 000 000 kronor;

2) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett reservationsanslag av
375 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren
I: 86 av herrar Björnberg och Lundqvist,

I: 128 av herr lvm Nilzon in. fl.,

I: 147 av herr Norling m. fl.,

I: 148 av herr Franzon in. fl.,

1:257 av herr Edvin Thun,

I: 285 av herr Ohlon m. fl.,

I: 287 av herrar Ohlon och Sundelin,
1:288 av herr William
1: 301 av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. samt

I: 383 av herr Ewerlöf m. fl.,
från andra kammaren
II: 127 av herr Jacobson i Vilhelmina,

II: 129 av herr Svensson i Krokstorp,
II: 131 av herrar Boija och Stenberg,
II: 140 av herrar Adolfsson och
Ericsson i Näs,

II: 372 av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.,

II: 378 av herr Birke in. fl.,

II: 382 av herr Adamsson in. fl.,

II: 384 av herr Ohlin m. fl.,

II: 386 av herr Ohlin m. fl.,

II: 387 av herr Ohlin in. fl.,

II: 389 av herr Andersson i Dunker
in. fl. samt

II: 489 av herr Hjalmarson m. fl.

I de likalydande motionerna I: 86 (av
herrar Björnberg och Lundqvist) och
II: 129 (av herr Svensson i Krokstorp)
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en skyndsam utredning angående om -

organisationen av bidragsverksamheten
till fiskarbostäder m. m. samt sådan
ändring av kungörelsen nr 472/1939 att
densamma bleve tillämplig för hela
landet och att bidrag även kunde erhållas
för anordnande av enklare båtbryggor
och därmed jämförliga anordningar.

I de likalydande motionerna 1:128
(av herr Ivar Nilzon m. fl.) och II: 140
(av herrar Adolfsson och Ericsson i
Näs) hade hemställts, att riksdagen i enlighet
med motionernas syfte måtte besluta,
att lantarbetarbostäder, som uppförts
med statliga lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag, finge
med oförändrade låne- och bidragsvillkor
uthyras som bostad även till annan
person än fastighetens lantarbetare,
samt hos Kungl. Maj:t begära att härför
erforderliga författningsbestämmelser
måtte utfärdas.

I de likalydande motionerna 1:148
(av herr Franzon m. fl.) och II: 378
(av herr Birke m. fl.) hade föreslagits,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala afl med
ordet kommun i Kungl. Maj :ts kungörelse
nr 487/1953 angående ändring i
kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587)
om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus
även skulle förstås landstingskommun.

I de likalydande motionerna 1:285
(av herr Ohlon in. fl.) och II: 384 (av
herr Ohlin in. fl.) hade hemställts, att
riksdagen

»A. med avslag på Kungl. Maj:ts förslag
beträffande anslag och bemyndiganderam
för tilläggslån för budgetåret
1954/55 beslutar, att det statliga
stödet till bostadsbyggandet från och
med den 1 juli 1954 skall utgå i form
av löpande bidrag,

B. medgiver, att under budgetåret
1954/55 preliminära beslut angående
lån, som skall utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, må meddelas intill ett
belopp av 717 milj. kr.,

C. till lånefonden för bostadsbyggan -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20. 105

de för budgetåret 1954/55 anvisar ett
investeringsanslag av 550 milj. kr.,

D. i skrivelse till Kungl. Maj :t

1. anhåller, att Kungl. Maj:t, för den
händelse att nu beviljade anslag till
bostadslån på kapitalbudgeten och fastställda
bemyndiganderamar leder till
att faktiskt förefintliga arbetskrafts- och
materielresurser icke tillfredsställande
utnyttjas för att bostadsbyggandet skall
bli så stort som möjligt, måtte förelägga
riksdagen de tilläggsförslag, som erfordras
för uppnåendet av detta syfte,

2. uttalar, att onödig inskränkning av
flerfamiljshusproduktionen på orter,
där svår bostadsbrist råder, i möjligaste
mån måtte undvikas.»

I de likalydande motionerna 1:287
(av herrar Ohlon och Sundelin) och
II: 387 (av herr Ohlin m. fl.) hade
hemställts, att riksdagen måtte

»A. avslå Kungl. Maj :R förslag om
reservationsanslag'' till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar med 100 milj.
kronor till lånefonden för bostadsbyggande
och 68 milj. kronor till tilläggslån
för viss bostadsbyggnadsverksamliet,

B. besluta, att belopp om 82 milj.
kronor motsvarande tidigare utlämnade,
numera ränte- och amorteringsbärande
tilläggslån, vilka under de följande
30 åren kommer att återbetalas,
icke må på en gång användas för avskrivningar
av nya tilläggslån utan tills
vidare skall kvarstå som riskfond för
dessa lån.»

I de likalydande motionerna 1:288
(av herr William Ohlsson m. fl.) och
II: 382 (av herr Adamsson m. fl.) hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts i propositionen nr 1 framlagda
förslag om ramarna för preliminära beslut
om lån för bostadsproduktionen
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att vidga
dessa ramar med de belopp, som kunde
befinnas erforderliga för att säkerställa
jämn sysselsättning inom bostadsbyggandet
och en så stor produktion av

Främjande av bostadsförsörjningen.

nya bostäder som tillgängliga resurser
medgåve.

I de likalydande motionerna 1:301
(av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.) och
II: 372 (av herr Gustafson i Göteborg
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte bevilja Stiftelsen Guldhedens studieliem,
Göteborg, ett anslag till inköp
av rumsinventarier på sammanlagt
89 100 kr. samt ett ränte- och amorteringsfritt
lån på 150 000 kr. som bidrag
till byggnadskostnaderna.

I de likalydande motionerna 1:383
(av herr Ewerlöf in. fl.) och II: 489 (av
herr Hjalmarson in. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

»I a) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att redan påbörjad översyn
av de byggnadstekniska författningarna
i syfte att avlägsna förefintliga hinder
för en effektiv bostadsproduktion måtte
påskyndas,

b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för att påskynda inom
byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen
pågående undersökningar om lämpliga
åtgärder för koncentration av bebyggelsen
till städernas centrala delar,

c) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning rörande former
för inrättande av statlig maskinprovning
beträffande byggnadsindustriens
maskiner,

d) att — i syfte att åstadkomma konkurrens
på lika villkor — tertiärlån
skall beviljas upp till 90 procent av den
totala produktionskostnaden mot enbart
inteckningssäkerhet, oavsett förvaltningsformen,
samt upp till 100 procent
för s. k. allmännyttiga företag mot
kommunal borgen och upp till 95 procent
för kooperativa och enskilda företag
mot borgen av kommun, industriföretag
eller annat företag av motsvarande
ekonomisk styrka, dock att kooperativt
företag under en övergångstid
av tre år skall utan borgen få låna upp
till 95 procent;

II a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t

106 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

hemställa, att Kungl. Maj :t snarast måtte
låta igångsätta utredning rörande bostadsstyrelsens
personalorganisation,

b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för att påskynda utredningen
angående övergång till kreditgarantisystem,

c) att räntegaranti å primärlån som
utlämnas från och med den 1 juli 1954
skall grundas på en räntesats av 3,5
i stället för nu gällande 3 procent,

d) att familjebostadsbidrag skall utgå
till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter oavsett produktionsåret,

e) att bottenförstärkningen å familjebostadsbidraget
å 210 kr. skall förstärkas
med 100 kr. för varje barn utöver
två — dock för högst fem barn utöver
två;

III a) att de provisoriska tilläggslånen
(kungörelse nr 756/151) för hus
färdigställda efter utgången av år 1954
skall sänkas till ett kapitalbelopp motsvarande
1 krona per in2 lägenhetsyta,

b) att de ortsdifferentierade tilläggslånen
(kungörelse nr 587/1948) icke
skall utgå för hus färdigställda efter
1954 års utgång,

c) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skall behöva återbetalas
annat än där bostadsstyrelsen så prövar
skäligt i samband med varaktig överlåtelse
av fastigheten,

d) att återstående delen av tilläggslånen
enligt 1942, 1946 och 1948 års
tertiärlånekungörelser skall upptagas
till förräntning och amortering,

e) att räntesatsen å tertiärlån som utlämnas
från och med den 1 juli 1954
skall utgöra 3,5 procent i stället för nu
utgående 3 procent,

f) att avslå Kungl. Maj ds förslag om
ett anslag på 4 miljoner kronor till
lånefonden för maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien;

IV a) att medgiva att under budgetåret
1954/55 dels preliminära beslut angående
lån, som skall utgå från låne -

fonden för bostadsbyggande, må meddelas
intill ett belopp av 600 000 000
kronor, dels preliminära beslut angående
lån, som skall utgå från anslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
må meddelas intill ett belopp
av 77 000 000 kronor;

V 1. att för driftbudgeten under femte
huvudtiteln

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
anvisa ett anslag av 3 537 500 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
anvisa ett anslag av 520 000 kronor,

c) till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
anvisa ett förslagsanslag av
10 000 000 kronor,

d) till Bostadsrabatter anvisa ett förslagsanslag
av 94 000 000 kronor,

2. till avskrivning å lånefonden för
bostadsbyggande anvisa ett anslag av
50 miljoner lyonor.»

I motionen 1: 147 (av herr Norling
in. fl.) hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar, att
en nybyggnad av 60 000 lägenheter bör
utgöra minimiprogram för bostadsbyggandet
under nästkommande budgetår,
och anhåller att härför ytterligare erforderliga
medel för långivningen ställs
till förfogande, samt att riksdagen i
fråga om de provisoriska tilläggslånen
måtte besluta en återgång till den tidigare
beräkningsgrunden motsvarande
fyra kronor per kvadratmeter lägenhetsyta
och att för höjningen erforderliga
medel tillföres fonden för låneunderstöd.
»

I motionen 1: 257 (av herr Edvin
Thun) hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning i syfte
att nå enhetliga och likvärdiga bestämmelser
rörande bottenlångivningen för
egnahem, uppförda med stöd av statliga
egnahemslån, och att, om en uppgörelse
med de bottenlånbeviljande penninginrättningarna
icke kan träffas,
frågan om generell fördjupning av egnahemslånet
utredes samt slutligen att

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

107

oberoende av dessa frågan om förlängning
av amorteringstiden å statliga egnahemslån
i egnahem uppförda med
sten eller likvärdigt material utredes.
Utredning och förslag bör om möjligt
föreläggas höstriksdagen innevarande
år.»

I motionen II: 127 (av herr Jacobson
i Vilhelmina) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om ändring av § 1
i kungörelsen om statsbidrag till anordnande
av pensionärshem av den 22
juni 1939, varvid sagda paragraf skulle
erhåiia följande lydelse:

Statsbidrag till anordnande av hem,
avsedda för beredande av billiga hyresbostäder
huvudsakligen åt mindre
bemedlade åldringar och invalider, må
under de villkor, som nedan stadgas,
utgå till kommun eller till företag, vilket
på sätt i 9 § sägs blivit för här avsett
syfte godkänt såsom allmännyttigt
eller kooperativt bostadsföretag;

eller att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning
av frågan om ändrade bestämmelser
till statsbidrag till anordnande av
pensionärsbostäder.

I motionen 11: 131 (av herrar Boija
och Stenberg) hade hemställts, att riksdagen
måtte

»a) medgiva att under budgetåret
1954/55 beslut om bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
må meddelas
intill ett belopp av 30 000 000
kronor;

b) till Bidrag för viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor.»

I motionen II: 386 (av herr Ohlin
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta

»1. att godkänna en höjning av anslaget
under femte huvudtiteln till kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter
från 13 200 000 till 24 200 000 kronor; 2.

att bemyndiga bostadsstyrelsen att
under budgetåret 1954/55 meddela pre -

Främjande av bostadsförsörjningen.

liminära beslut om löpande bidrag till
bostadslån intill ett belopp av 12,75
milj. kronor;

3. att hos Kungl. Maj:t begära att lånevillkoren
för olika företagsformer inom
bostadsproduktionen från och med
1 juli 1954 omlägges enligt i motionen
angivna riktlinjer i syfte att bereda likvärdiga
konkurrensmöjligheter;

4. att den extra amorteringsskyldigheten
för enskilda företag omedelbart
skall avvecklas;

5. att hos Kungl. Maj :t hemställa om
en skyndsam utredning rörande en ändring
av bostadspolitiken, som gör det
mera lönande än hittills att effektivisera
och förbilliga bostadsproduktionen.»

I motionen II: 389 (av herr Andersson
i Dunker m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

»1) besluta, att egnahemslån och förbättringslån
i enlighet med motionens
syfte må kunna utgå för bostadsbyggnad
å jordbruksfastighet, som för fastigheten
behövs utöver befintlig manbyggnad,
samt

2) hos Kungl. Maj:t anhålla om att
härför erforderliga författningsändringar
måtte vidtagas.»

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

I. beträffande de allmänna grunderna
för subventioner till nybyggnad av
flerfamiljshus med avslag å motionerna
1:285 och 11:384 samt 11:386, såvitt
de berörde denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

II. beträffande införandet av ett ltreditgarantisystem
på bostadsområdet
med avslag å motionerna I: 383 och
11:489, såvitt de berörde denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

III. beträffande översyn av de bygguadstekniska
bestämmelserna samt statlig
provning av byggnadsindustriens
maskiner med avslag å motionerna
1:383 och 11:489, såvitt de berörde
dessa frågor, godkänna vad utskottet
anfört;

108 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

IV. beträffande ekonomiska stimulanser
för billigare bostadsproduktion
med avslag å motionen II: 386, såvitt
den berörde denna fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

V. beträffande koncentration av bebyggelsen
till städernas centrala delar
med avslag å motionerna I: 383 och
11:489, såvitt de berörde denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

VI. avslå i motionen I: 147 framlagt
förslag beträffande bostadsbyggandets
omfattning;

VII. beträffande det provisoriska tillläggslånets
storlek med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:383 och 11:489 samt
I: 147, såvitt de berörde denna fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats; VIII.

avslå i motionerna I: 383 och
II: 489 framställda förslag beträffande
tidigare beviljade tilläggslån till flerfamiljshus; IX.

avslå i motionerna I: 383 och
II: 489 samt II: 38C framlagda förslag
beträffande villkor för tertiärlån för
olika företagsformer;

X. avslå i motionerna 1:383 och
II: 489 framställda yrkanden beträffande
räntesatserna å tertiärlån och räntegarantien
för primärlån;

XI. beträffande villkor för tertiäroch
tilläggslån till landsting i anledning
av motionerna I: 148 och II: 378
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört;

XII. avslå i motionerna I: 383 och
II: 489 framställda förslag beträffande
kapitalsubvention till härefter byggda
en- och tvåfamilj shus;

XIII. beträffande bottenlångivningen
till en- och tvåfamiljshus med avslag å
motionen 1:257 godkänna vad utskottet
anfört;

XIV. beträffande egnahems- och förbättringslån
till bostadshus å jordbruksfastighet
med avslag å motionen
11:389 godkänna vad utskottet anfört;

XV. beträffande förhöjda familjebostadsbidrag
samt tidpunkten för lägenhets
färdigställande såsom villkor för
bidrag med avslag å motionerna I: 383
och II: 489, såvitt de berörde dessa
frågor, godkänna vad utskottet anfört;

XVI. beträffande statsbidrag till pensionärslägenheter
med avslag å motionen
II: 127 godkänna vad utskottet
anfört;

XVII. beträffande villkor för statligt
stöd till lantarbetarbostad vid användning
för annat ändamål med avslag å
motionerna I: 128 och II: 140 godkänna
vad utskottet anfört;

XVIII, beträffande omläggning av bidragsverksamheten
till fiskarbostäder
med avslag å motionerna I: 86 och
II: 129 godkänna vad utskottet anfört;

XIX. avslå motionerna 1:301 och
II: 372;

XX. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under I.—XIX.,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
under erinran om vad utskottet i det
föregående anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

XXL medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kommer att beviljas
under budgetåret 1954/55, bestämdes
till 3,25 procent;

XXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:383 och 11:489 samt 11:386,
såvitt de berörde detta anslag, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 13 200 000
kronor;

XXIII. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 489, såvitt de berörde
detta anslag, till Bostadsrabatter för
budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
86 000 000 kronor;

XXIV. med bifall till Kungl. Maj:ts

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20. 109

förslag samt med avslag å motionen
II: 131 till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 000
kronor;

XXV. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1954/55
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXVI. medgiva, att under budgetåret
1954/55 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem må meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

XXVII. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1954/55 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXVIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 285 och II: 384, såvitt de berörde
detta anslag, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1954/55
under statens utlåningsfonder anvisa
ett investeringsanslag av 400 000 000
kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 489 samt I: 285 och II: 384
ävensom 1:288 och 11:382, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge för budgetåret
1954/55 meddelas intill ett belopp
av 550 000 000 kronor;

XXX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:383 och 11:489, såvitt de berörde
detta anslag, till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien
för budgetåret 1954/55 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

XXXI. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 285 och II: 384, såvitt de berörde
detta anslag, till Tilläggslån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet för budget -

Främjande av bostadsförsörjningen.

året 1954/55 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag
av 150 000 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 489 samt I: 285 och II: 384
ävensom I: 288 och II: 382, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att preliminära beslut om lån, som
skall utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge för budgetåret 1954/55 meddelas
intill ett belopp av 167 000 000 kronor;

XXXIII. till Lån till uppförande och
förbättring av lantarbetarbostäder för
budgetåret 1954/55 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXIV. till Lån till anordnande av
kollektiva tvätterier för budgetåret
1954/55 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor;

XXXV. beträffande avskrivning av
nya kapitalinvesteringar med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:383 och 11:489
samt I: 287 och II: 387, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1954/55 anvisa

a) till Lånefonden för bostadsbyggande
under statens utlåningsfonder
ett reservationsanslag av 100 000 000
kronor;

b) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
under fonden för
låneunderstöd ett reservationsanslag av
68 000 000 kronor;

c) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett reservationsanslag
av 375 000 kronor;

XXXVI. bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet
förordats;

XXXVII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:383 och 11:489, såvitt de berörde
denna fråga, fastställa av utskottet an -

Ilo Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

given avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1954/55;

XXXVIII. besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna
antalet kontorsbiträden i lönegrad Ca 8
skulle ökas med fyra;

XXXIX. fastställa av utskottet angiven
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1954/55;

XXXX. beträffande medelsbehovet för
bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:383 och 11:489, såviit de berörde
ifrågavarande anslag, för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 602 500 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostna der

ett förslagsanslag av 555 000
kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 690 000
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 662 000
kronor;

XXXXI. besluta, att i förevarande
sammanhang behandlade motioner, till
den del de icke blivit under punkterna
I.—XXXX. särskilt berörda, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten
I bort hemställa, att riksdagen måtte
beträffande de allmänna grunderna
för subventioner till nybyggnad av flerfamiljshus
med bifall till motionerna
I: 285 och II: 384 samt II: 386, såvitt
de berörde denna fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj.-t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och

Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten II
bort hemställa, att riksdagen måtte beträffande
införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med bifall
till motionerna 1:383 och 11:489,
såvitt de berörde denna fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

3) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten III
bort hemställa, att riksdagen måtte beträffande
översyn av de byggnadstekniska
bestämmelserna samt statlig provning
av byggnadsindustriens maskiner
med bifall till motionerna 1:383 och
II: 489, såvitt de berörde dessa frågor,
godkänna vad reservanterna anfört;

4) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten IV
bort hemställa, att riksdagen måtte beträffande
ekonomiska stimulanser för
billigare bostadsproduktion med bifall
till motionen II: 386, såvitt den berörde
denna fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

5) beträffande bostadsbyggandets omfattning a)

av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets
motivering i viss del bort hava
annan, av reservanterna angiven lydelse; b)

av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets motivering
i viss del bort hava den lydelse
dessa reservanter angivit;

6) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten VII bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande det provisoriska
tilläggslånets storlek med av -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

111

slag å Kungl. Maj :ts förslag och motionen
I: 147 samt med bifall till motionerna
1:383 och 11:489, samtliga motioner
såvitt de berörde denna fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

7) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka i fråga om
tidigare beviljade tilläggslån till flerfamiljshus
ansett, att utskottets motivering
i viss del bort hava den lydelse
dessa reservanter angivit;

8) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottet i punkten IX bort
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
villkor för tertiärlån för olika
företagsformer i anledning av motionerna
1:383 och 11:489 samt 11:386,
såvitt de berörde detta ämne, godkänna
vad reservanterna anfört;

9) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten X bort hemställa att
riksdagen måtte bifalla i motionerna
1:383 och 11:489 framställda yrkanden
beträffande räntesatserna å tertiärlån
och räntegarantien för primärlån;

10) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén, Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten
XII bort hemställa att riksdagen
måtte bifalla i motionerna I: 383 och
II: 489 framställda förslag beträffande
kapitalsubvention till härefter byggda
en- och tvåfamiljshus;

11) beträffande bottenlångivningen
till en- och tvåfamiljshus av herr
Edvin Thun, utan angivet yrkande;

12) beträffande förhöjda familjebostadsbidrag
m. m.

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten XV bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande förhöjda
familjebostadsbidrag samt tidpunk -

Främjande av bostadsförsörjningen.

ten för lägenhets färdigställande såsom
villkor för bidrag med bifall till motionerna
1:383 och 11:489, såvitt de berörde
dessa frågor, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herr Persson i Växjö, utan angivet
yrkande;

13) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén, Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka i fråga om statsbidrag till
pensionärslägenheter ansett, att viss
del av utskottets motivering bort hava
annan, av reservanterna angiven lydelse; 14)

av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka beträffande frågan om lån
och bidrag till Stiftelsen Guldhedens
studiehem, Göteborg, ansett, att viss de!
av utskottets motivering bort hava den
lydelse dessa reservanter angivit;

15) beträffande anslaget till kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å
vissa bostadsbyggnadslån

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten XXII bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen 11:386 ävensom med bifall
till motionerna I: 383 och II: 489, samtliga
motioner såvitt de berörde detta
anslag, till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa hostadsbyggnadslån
för budgetåret 1954/55 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 10 000 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten
XXII bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 489 ävensom med bifall
till motionen II: 386, samtliga motioner
såvitt de berörde detta anslag,

112

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

a) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1954/55 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
24 200 000 kronor;

b) medgiva, att preliminära beslut
om löpande bidrag till bostadslån finge
för budgetåret 1954/55 meddelas intill
ett belopp av 12 750 000 kronor;

16) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten XXIII bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:383 och 11:489, såvitt
de berörde detta anslag, till Bostadsrabatter
för budgetåret 1954/55 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 94 000 000 kronor;

17) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp
och Stöld, fröken Elmén samt herrar
Wedén, Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten
XXIY bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionen II: 131

a) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1954/55
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1954/55 beslut om bidrag, varom nu
vore fråga, finge meddelas intill ett belopp
av 30 000 000 kronor;

18) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten
XXVIII bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 285 och II: 384, såvitt de berörde
detta anslag, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1954/55
under statens utlåningsfonder anvisa
ett investeringsanslag av 550 000 000
kronor;

19) beträffande preliminära beslut
om lån, som skall utgå från lånefonden
till bostadsbyggande,

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka under förutsättning
av bifall till de med 5 a) och
G) betecknade reservationerna ansett,
att utskottet i punkten XXIX bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:285 och 11:384
samt I: 288 och II: 382 samt med bifall
till motionerna I: 383 och II: 489, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att preliminära beslut angående
lån, som skall utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge för budgetåret
1954/55 meddelas intill ett belopp
av 600 000 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall
till den med 18) betecknade reservationen
ansett, att utskottet i punkten XXIX
bort hemställa att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 383 och
II: 489 samt I: 288 och II: 382 samt med
bifall till motionerna I: 285 och II: 384,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att preliminära beslut angående
lån, som skall utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge för budgetåret
1954/55 meddelas intill ett belopp
av 717 000 000 kronor;

c) av herr Persson i Växjö, utan angivet
yrkande;

20) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att
utskottet i punkten XXX bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med bifall till
motionerna I: 383 och II: 489, såvitt de
berörde detta anslag, besluta, att anslag
till lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien icke
skulle för budgetåret 1954/55 anvisas;

21) av herrar Sundelin, Sunne, Lindström
och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
beträffande punkten XXXI;

22) beträffande preliminära beslut

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20. 113

om lån, som skall utgå från anslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet a)

av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke;

b) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå; 23)

beträffande avskrivning av nya
kapitalinvesteringar

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke;

b) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström,
Ståhl, fröken Elmén, herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottet i punkten XXXV
bort hemställa, att riksdagen måtte beträffande
avskrivning av nya kapitalinvesteringar a)

med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
ävensom å motionerna I: 383 och II:
489 samt med bifall till motionerna I:
287 och II: 387, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att avskrivningsanslag
till Lånefonden för bostadsbyggande
och till Tilläggslån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet icke skulle
för budgetåret 1954/55 anvisas;

b) till Lån till anordnande av kollektiva
tvättterier för budgetåret 1954/55
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett reservationsanslag av 375 000
kronor;

24) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkterna XXXVII och XXXX
bort hemställa, att riksdagen måtte

XXXVII. i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:383 och 11:489, såvitt de berörde
denna fråga, fastställa av reservanterna
angiven avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1954/55;

XXXX. beträffande medelsbehovet för
bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 383 och II: 489, såvitt de berörde
8 — Andra kammarens protokoll 195'';.

Främjande av bostadsförsörjningen.

ifrågavarande anslag, för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln anvisa a)

till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 537 500 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 520 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 690 000
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 662 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Byggnadskostnaderna
har visat en sjunkande tendens under
det senaste året, och man har anledning
tro att forskning och ökad rationalisering
skall leda till ytterligare nedpressning
av byggnadskostnaderna.
Det förefaller som om byggnadsindustrien
just nu skulle i högre grad än
tidigare experimentera med nya arbetsbesparande
metoder. Man får hoppas
att dessa ansträngningar skall ge
tillräckligt goda resultat och göra det
möjligt att snabbt avveckla de generella
subventionerna och få bättre
överensstämmelse mellan byggnadskostnader
och hyror.

En olägenhet, som i vanliga fall brukar
följa med sjunkande byggnadskostnader,
är att byggnadsföretagen får
mindre lust att bygga. Man blir betänksam
inför utsikten att företag, som
bygger vid en senare tidpunkt, skall
komma att bygga billigare, och resultatet
blir en viss tendens att liksom
dröja med att sätta i gång bostadsföretag.
Denna reaktion kan väntas alldeles
oavsett företagsform; varken kooperativa
eller allmännyttiga företag
torde vara särskilt angelägna om att
bygga bostäder, där hyrorna kan väntas
bli högre än i senare färdigställda
hus.

Att vi inte ser några tecken till en
Nr 20.

114 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

sådan tröghet just nu trots sjunkande
byggnadskostnader torde få tillskrivas
systemet med det generella bostadsstödet.
Bostadsföretagen vet, att byggnadskostnaderna
får sjunka rätt väsentligt
för att uppvägas av det generella
stöd, som nu utgår. Det är alltså
inte själva bostadsstödet i och för sig,
utan det är vissheten om att detta
kommer att avvecklas åtminstone i
takt med byggnadskostnadssänkningen
som gör, att bostadsbyggarna inte finner
det lönt att dröja till en senare
tidpunkt för att kunna utnyttja en
större del av kostnadssänkningen. Det
generella bostadsstödet fyller alltså i
en tid av sjunkande byggnadskostnader
den ingalunda oviktiga uppgiften att
motverka en annars naturlig tendens
att dröja till en senare tidpunkt. Men
om stödet skall fylla den uppgiften, så
måste det avvecklas i takt med kostnadssänkningen,
men det får inte avvecklas
genom en kraftig engångsminskning
utan samband med byggnaskostnaderna
på det sätt som högern
har föreslagit. Högern gör ju inte
heller gällande att den sänkning man
föreslår är motiverad av en inträffad
byggnadskostnadssänkning. Man säger
i stället, att en kraftig sänkning av
subventionerna skulle liksom utgöra
ett medel för att pressa ned byggnadskostnaderna.

Herr Cassel yttrade i riksdagsdebatten
i fjol följande: »Tvärtom gör vi
gällande att det skulle företagas högst
väsentliga prissänkningar om marknaden
bara ställdes inför tvånget att göra
det. Men det är just detta tvång som de
generella subventionerna befriar marknaden
ifrån.» Senare sade han: »Producenterna
måste förmås lägga om sitt
arbete så att de kan bygga till sådana
priser som vanligt folk kan betala
själva.»

Jag skulle vilja påstå att den föreställning
som herr Cassel här ger uttryck
åt och som innebär, att en sänkning
av bostadsstödet nästan omedel -

bart skulle ge resultat i motsvarande
sänkning av bostadskostnaderna, nog
är en smula verklighetsfrämmande. Vi
vet ju att trots subventionerna blir hyran
i det nya bostadshuset högre än
i tidigare uppförda fastigheter. Detta
ger i och för sig anledning att försöka
pressa ned kostnaderna. Däremot kan
man anta att en så kraftig engångssänkning
av subventionerna som högern
föreslår skulle komma bostadsföretagen,
inte minst enskilda företag,
att tveka beträffande igångsättandet av
nya företag och att detta alltså skulle
leda till en åtminstone temporär nedgång
av bostadsproduktionen.

En annan nackdel med högerförslaget,
som påpekades från vårt håll i
fjol utan att man dock tagit någon
hänsyn därtill, är att man föreslår att
sänkningen av subventionerna skall
träda i kraft den 1 januari 1955. Detta
innebär att även en rad företag, som
redan erhållit preliminärt beslut, innebärande
ett slags löfte beträffande subventionerna,
och som satte i gång sina
företag under dessa förutsättningar,
kommer att drabbas av den sänkning
som högern föreslår.

Staten skulle alltså säga till dessa
företag, att de visserligen fått ett slags
löfte om 3 procents ränta men att de
kommer att få betala 3% procent, att
de fått löfte om 2 kronor per kvadratmeter
i provisoriskt tilläggslån men
att de endast får en krona och att de
i vissa fall fått löfte om ortsdifferentierade
subventioner men att dessa helt
och hållet skall tagas bort. Jag skulle
vilja fråga exempelvis herr Hjalmarson,
om han verkligen anser att staten
kan bära sig åt på det sättet mot byggnadsföretagarna.

Socialministern begär av riksdagen
bemyndigande att sänka subventionerna,
om så blir möjligt. Jag har tolkat
detta så, att socialministern önskar ett
sådant bemyndigande för att det skall
bli möjligt att kungöra en sänkning i
så god tid, att företagen känner till

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

115

den redan när de sätter i gång. Ett
sådant förfaringssätt är naturligtvis
riktigt. Bostadsföretagen bör kunna
lita på att inte riksdagen under själva
byggnadstiden hittar på att fatta beslut,
som allvarligt försämrar deras
förutsättningar. Gäller detta en minskning
med en å två kronor per kvadratmeter,
bör det i ännu högre grad än
som är fallet enligt högerförslaget gälla
om sänkningen av bostadsstödet,
som i vissa fall uppgår till åtminstone
fem kronor per kvadratmeter.

Reservanterna från folkpartiet och
utskottsmajoriteten har skilda meningar
på två väsentliga punkter, nämligen
i fråga om bostadsstödets utformning
och i fråga om konkurrensvillkoren.
Folkpartiet har som bekant i år
liksom också i fjol föreslagit en övergång
när det gäller hyreshus från kapitalsubvention
till löpande bidrag. Ett
skäl för en sådan omläggning framfördes
av 1951 års bostadsutredning, som
ansåg att denna form skulle vara lättare
att administrera. Men det finns
även ett annat skäl, som jag för min
del tycker är starkare, och det är att
det leder till en rimligare uttaxering
av bostadsstödet.

Det nuvarande systemet med tilläggslån,
som omedelbar avskrives till 100
procent, innebär att skattebetalarna det
år fastigheten färdigställes får betala
hyressubvention för dem som bor i
fastigheten under 30—40 år fram i tiden.
Skattebetalarna under 1950-talet
tvingas alltså att betala hyressubvention
för dem som bor i lägenheerna
under 1990-talet. Folkpartiförslaget innebär
i detta avseende ingenting annat
än att skattebetalarnas bidrag till hyresnedsättningen
för nyuppförda hyreshus
skall begränsas till att gälla endast
utgifterna för den hyresnedsättning,
som faller på det aktuella beskattningsåret.
Det avgörande vi vill
att riksdagen nu skall träffa avser således
inte den bostadspolitiska frågan
om bostadsstödets fortbestånd i fram -

Främjande av bostadsförsörjningen.

tiden utan den skattepolitiska frågan
om i vilken takt detta skall realiseras.
En del av det statliga stödet till hyreshusen,
nämligen räntebidragen till bottenkrediterna,
utgår ju redan nu på
det sätt folkpartiet föreslagit. Där har
vi ett åtagande från statens sida, avsett
att sänka hyran i nyuppförda hyreshus,
men den delen av stödet uttaxeras
inte för en längre tid på en
gång samma år huset färdigställes utan
årligen med det belopp, som faller på
det löpande beskattningsåret.

Det är ju ingenting som säger att
gränsen mellan det som skall uttaxeras
som årligt bidrag och det som
skall uttaxeras som engångsanslag skall
gå just där. Det förefaller nog som om
bostadsstödets utformning skulle ha
tillkommit efter helt andra överväganden
än de skattepolitiska. Om man från
början givit stödet formen av årliga
hyresbidrag att amorteras under en viss
tid, skulle sannolikt ingen nu ha kommit
på idén att föreslå en omläggning
till kapitalsubvention, som omedelbart
skulle avskrivas, med den ökade belastning
detta medför för skattebetalarna.
Bostadsstödets utformning ur skattepolitisk
synpunkt kan alltså snarare sägas
vara ett resultat av slumpen än av verkliga
överväganden om vad som kan anses
vara rimligt.

Folkpartiets förslag har i debatten
bedömts mycket olika. Från en del håll
har den föreslagna omläggningen framställts
som endast en bokföringsfråga;
ett antal bondeförbundsmotionärer talar
till och med om bokföringsmanipulationer.
Å andra sidan har från socialdemokratiskt
håll, i tidningsledare, broschyrer
och t. o. m. i statsrådstal, gjorts
gällande, att förslaget skulle vara ett
slags attack mot den förda bostadspolitiken.
Socialministern sade exempelvis
i ett tal i Karlskrona, att högerns motion
är klarare än folkpartiets. Högern
siktar öppet till en 15-procentig hyreshöjning,
och det är åtminstone ärligt,
menade socialministern. Jag måste säga

116

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

att jag har litet svårt att förstå varför
det skulle vara särskilt ärligt av folkpartiet
att öppet kräva 15 procents hyreshöjning
när vi inte vill ha en sådan
höjning.

I en broschyr, »Kampen för bättre
bostäder», utgiven av det socialdemokratiska
partiet, säges på tal om folkpartiets
motion, att om tilläggslånen
skulle återbetalas med ränta ökas hyran
med 20 procent. De tilläggslån, som
kommer att utgå efter den 1 januari
1955, ger en hyressänkande effekt, som
varierar mellan 2 kronor och 3: 60 kronor
per in2. Även om folkpartiet syftar
till att dra in detta stöd mycket snabbare
än socialministern vill göra, vilket
vi ingalunda gjort gällande, skulle en
sådan indragning på intet sätt kunna
innebära en höjning av hyran med 20
procent. Det skulle möjligen kunna närma
sig 20 procent om man avser det
stöd som utgick till den 1 januari 1954.
För att talet om en höjning av hyran i
hyreshusen med 20 procent skall ha någon
vettig mening som argument mot
folkpartiförslaget måste man tydligen
inte endast förutsätta, att den övergång
till löpande bidrag, som vi nu föreslår,
skall tvinga oss att indraga det stöd som
utgår i fortsättningen — ett sådant antagande
är ju också orimligt — utan
man måste också göra gällande, att en
övergång till årliga hyresbidrag skulle
tvinga oss att oberoende av utvecklingen
beträffande byggnadskostnaderna
återkräva redan utbetalade och avskriva
tilläggslån. Jag behöver väl inte
påpeka det orimliga i ett sådant resonemang.

Man har också kritiserat folkpartiförslaget
för att det innebär ökad upplåning.
I den nyssnämda broschyren
»Kampen för bättre bostäder» säges att
subventionerna rör sig om ungefär 250
miljoner kronor per år. Folkpartiförslaget
skulle alltså, fortsätter man, innebära
en ökad upplåning, som efter fyra
år stiger till en miljard. Socialministern
förde denna framtidsprognos ännu läng -

re i sitt karlskronatal. Han sade nämligen,
att den ökade upplåningen skulle
bli två miljarder på åtta år. För att
komma fram till denna siffra måste socialministern
för det första ha utgått
ifrån, att ingen som helst avskrivning
av den räntefria stående delen av egnahemslånen
kommer att ske under hela
denna tid. För det andra måste han, såvitt
jag förstår, gå ut ifrån att stödet
till hyreshusen skall utgå med oförändrat
belopp under de närmaste åtta åren.
Nu har emellertid statsrådet Sträng begärt
fullmakt inte endast att minska
dessa tilläggslån utan också att helt avskaffa
dem. Om socialministern räknar
med oförändrade subventioner under
åtta år tycker man att en sådan fullmakt
är rätt onödig. Om socialministern
däremot anser att en sådan fullmakt
kan behövas, var väl de beräkningar
han gjorde i Karlskrona ganska
meningslösa.

Socialministern har också i förstakammardebatten
sagt, att utgifterna för
de löpande bidrag vi föreslår kommer
att växa år från år tills dessa utgifter
är lika stora som den nuvarande avskrivningen.
Även detta förutsätter att
ifrågavarande stöd kommer att utgå
oförändrat under mycket lång tid framöver,
och då kan man undra varför socialministern
i år kräver den fullmakt
jag nyss omnämnde. När jag läste referatet
av socialministerns karlskronatal
kom jag till den slutsatsen, att socialministern
måtte vänta en utveckling av
byggnadskostnaderna som gör det omöjligt
både att återkräva redan utbetalade
subventioner och att minska på dem som
skall utgå i fortsättningen. Det är inte
så lätt att räkna ut hur en sådan utveckling
egentligen skall vara beskaffad.
Stiger byggnadskostnaderna kan vi
åtminstone uppta till behandling frågan
om ett återkrävande av tidigare utbetalade
subventioner. Sjunker de återigen
kan vi inte återkräva de subventioner
som utgår nu efter koreakrisen, eftersom
det skulle leda till en puckel i hy -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20. 117

resnivån, men däremot kan vi ganska
snart avveckla de utgående subventionerna,
och då blir ökningen i upplåningen
med anledning av folkpartiförslaget
på intet sätt den som socialministern
gör gällande att den skall bli.

Men klart är att folkpartiförslaget innebär
ökad upplåning, och när man har
kommit in på den frågan har man lämnat
den bostadspolitiska frågeställningen
och fört över debatten till den skattepolitiska
och samhällsekonomiska.
Jag skall, herr talman, inte fördjupa
mig i den frågan. Det får ske senare
under debatten. Jag vill endast framhålla,
att om man skall driva en sådan
diskussion bör man nog inte gå ut
ifrån såsom självklart att regeringens
omdöme vid avvägningen av vad som
skall uttaxeras och vad som skall upplånas
är alldeles ofelbart. Det förefaller
dock som om man menade det. I fjol
uttaxerade man hela anslaget till tillläggslånefonden,
och varje antydan om
att man skulle upplåna någon del av
fonden betecknades som ansvarslös. I
år lånar man 82 miljoner kronor till
samma fond, och där har man tydligen
också råkat komma fram till det enda,
på miljonen exakt riktiga beloppet för
upplåningen. Alltså, regeringens omdöme
skulle vara ett slags precisionsinstrument,
som alltid ger det exakt
riktiga utslaget i den här frågan. Tror
man det är naturligtvis all diskussion
omöjlig.

Man gör också gällande att folkpartiförslaget
innebär att vi skjuter utgifterna
på framtiden. Finansministern
har i ett föredrag sagt att vi överlåter
åt våra barn att betala de här utgifterna.
Jag tror inte att det med fog kan
göras gällande att vi överlåter åt våra
efterkommande utgifter som rätteligen
borde klaras av oss, om vi följer folkpartiets
linje. Folkpartiförslaget innebär
inte att vi överlåter åt våra efterkommande
att betala våra subventioner.
Det innebär endast att vi upphör att

Främjande av bostadsförsörjningen.

betala våra efterkommandes subventioner,
och det är en betydande skillnad.

Vad nu den viktiga frågan om avskrivningen
beträffar är det vid ett studium
av utskottsmajoritetens utlåtande rätt
svårt att finna något sammanhang mellan
den argumentering som utskottet
för och den ståndpunkt som man slutligen
kommer fram till.

Utskottsmajoriteten håller bestämt
fast vid att lånefond för bostadsbyggande
skall avskrivas efter ett förräntningskrav
på 4 procent. Eftersom tertiärlåneräntan
är 3 procent betyder
detta att den del som går till teriärlån
bör avskrivas med en fjärdedel. Men
vidare anser utskottet att det är av särskild
betydelse för bedömningen att
100 miljoner kronor av fonden går till
icke räntebärande s. k. stående delar
av egnahemslånen, och denna del borde
enligt utskottets mening avskrivas
helt och hållet.

De avskrivningskrav, som utskottet
sålunda borde komma fram till som
resultat av utskottets egen argumentering,
är dels en avskrivning av 100
miljoner kronor för den icke räntebärande
delen av fonden och dels avskrivning
av en fjärdedel av återstående
300 miljoner kronor eller sammanlagt
175 miljoner kronor. Utskottsmajoriteten
slutar emellertid med att
yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag om
en avskrivning med 100 miljoner kronor.
Jag skulle vilja fråga utskottets talesmän
vad det är som man har övergivit.
År det utskottets krav på en avskrivning
efter en normalränta på 4
procent, eller är det kravet på en totalavskrivning
av iån som inte är räntebärande? Högern

befinner sig i precis samma
dilemma. Högern håller nämligen också
fast vid avskrivning efter en normalränta
på 4 procent, och man förklarar
därvid helt käckt att högerns motion
i det avseendet är mer realistiskt
underbyggd än folkpartiets. Högern vill
emellertid höja tertiärlåneräntan till

118 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

3,5 procent och anser att det därigenom
räcker med en avskrivning med 50
miljoner kronor. Men om högern fasthåller
vid en avskrivning efter 4 procents
ränta borde högern avskriva dels
100 miljoner kronor som går till icke
räntebärande lån och dels en åttondel
av återstående 300 miljoner kronor eller
sammanlagt 137 miljoner kronor.
Detta under förutsättning att högern
följer sin egen argumentering.

Det förefaller som om både högern
och utskottsmajoriteten skulle vara i
stort behov av att antingen ändra argumentering
eller också ståndpunkt,
och för min del skulle jag vilja råda
dem till att ändra båda delarna.

Folkpartireservanterna följer när det
gäller avskrivningen ungefär följande
resonemang, framställt i stor korthet.
Om vi övergår från kapitalsubventioner
till löpande bidrag till hyreshus behövs
det inte längre någon avsättning till
fonden för tilläggslån, och där är alltså
avskrivningsfrågan inte längre aktuell.
När det gäller fonden för bostadsbyggande
bör den del som går till räntebärande
tertiärlån inte avskrivas alls,
utan den verkliga ränteförlusten under
budgetåret bör upptagas på driftbudgeten.

Att avskriva ett lån som förräntas och
amorteras av låntagarna efter eu s. k.
normalränta på 4 procent är orimligt
inte bara därför att normalräntan är
för hög, utan också därför att det här
är fråga om amorteringslån. Om staten
lånar ut pengar till en lägre ränta än
den själv betalar är det alldeles klart
att en del av beloppet blir räntelöst,
men även den delen kommer tillbaka
i form av amortering, och man kan
alltså räkna som tillgång nuvärdet av
den delen, inbetald under en period av
fyrtio år med en fyrtiondedel per år.

Jag skall ta ett litet exempel. Om staten
lånar ut 1 miljon kronor i tertiärlån,
så får man inom ett år tillbaka
1/40 eller 25 000 kronor. På dessa
25 000 kronor har staten, under förut -

sättning att skillnaden mellan utlåningsoch
inlåningsräntan är 1/2 procent, förlorat
sammanlagt 125 kronor. Man skall
emellertid avskriva även denna del av
tertiärlånen med 1/4, vilket innebär att
man för en förlust på 125 kronor avskriver
6 250 kronor. Jag tycker att vi
kan vara eniga om att detta är så orimligt,
att det så fort som möjligt bör ske
en övergång till en annan form.

Vidare har vi den nya del av tertiärlånen,
som i fortsättningen enligt folkpartiförslaget
skulle komma att ersätta
tilläggslånen och vilken del skulle förräntas
och amorteras genom årliga statliga
bidrag. På driftbudgeten skulle
alltså upptagas dels ränteeftergiften på
bottenkrediterna, dels de ränteförluster
som verkligen uppstår på tertiärlånen,
dels ett löpande bidrag för förräntning
och amortering av den nya tertiärlånedelen.
Därigenom skulle man för första
gången i statsbudgeten få fram en ordentlig
redovisning av vad bostadsstödet
kostar det allmänna. Någon sådan
redovisning finns inte för närvarande.

Jag kommer så till den sista delen
av fonden, nämligen den del som går
till icke räntebärande lån till enfamiljshus.
Inom parentes skulle jag vilja
säga att det vore lämpligt, om denna
del flyttades från fonden för bostadsbyggande,
eftersom det inte kan vara
lyckligt att sammanblanda lån som icke
förräntas och lån som förräntas utan att
det egentligen av statsverkspropositionen
framgår hur stor del av fonden
som går till det ena och det andra
slaget av lån.

Denna del av fonden bör enligt folkpartireservanternas
mening avskrivas,
men med hänsyn till tidigare avskrivningar
anser vi att denna fråga icke
behöver upptagas i år. Vi har i vår reservation
angivit att det härvidlag finns
en reservfond på 150 miljoner kronor.
Socialministern har i första kammaren
sagt att denna reserv bara uppgår till
130 miljoner kronor. Jag vill påpeka
att eftersom beloppen även avser inne -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20. 119

varande budgetår, kan det endast bli
fråga om beräkningar, och att det alltså
inte är möjligt att föra någon diskussion
om vad som är den exakta
siffran.

Vi har dessutom i reservationen sagt
att de amorteringar, som nu inflyter
på grund av riksdagens beslut i fjol
att återkalla en del av tidigare tertiärlån,
bör användas för avskrivning av
fonden. Det finns på detta sätt 82 miljoner
kronor, som vi strängt taget har
Kungl. Maj:ts tillstånd att i år använda
för avskrivningar.

Det kommer alltså att bli nödvändigt
att senare ta ställning till frågan, huruvida
den del av fonden, som skall gå
till räntefria lån i enfamiljshus, skall
avskrivas med engångsavskrivningar
varje år, om den skall avskrivas i
etapper eller hur det skall förfaras. Enligt
vår mening behöver icke ett ställningstagande
härvidlag ske i år. I valet
mellan dessa tre avskrivningsförslag
bär emellertid enligt min uppfattning
de av kammarens ärade ledamöter, som
vill stödja ett förslag där argumentering
och ståndpunkt korresponderar
med varandra, just inte någon annan
möjlighet än att biträda folkpartiets
förslag.

En olägenhet, som följer med det nu
rådande systemet för bostadsstödet och
avskrivningarna, är att det ger möjlighet
att framställa kostnaderna för bostadsstödet
såsom mycket högre än de
i själva verket är. Jag har verkligen
svårt att förstå, att regeringen är så
angelägen om att sålunda ge bostadsstödets
belackare en favör i propagandan.
I reservation nr 6 av herr Bergh m. fl.
ges en illustration av till vilka orimligheter
detta system kan föra. Det heter
i reservationen på följande sätt: »En
höjning av tertiärlåneräntan från 3 till
3,5 procent skulle för nästa budgetår
ge en besparing på 50 milj. kr.» Den
oinvigde som läser detta måste dra den
slutsatsen, att det här rör sig om ett
kapitalbelopp på 10 miljarder kronor.

Främjande av bostadsförsörjningen.

I själva verket är det fråga om 400 eller
rättare sagt 300 miljoner kronor, eftersom
100 av dessa miljoner inte är räntebärande
och följaktligen inte beröres
av denna räntehöjning.

Det konststycke som högern här utför
är älltså, att man höjer statens utlåningsränta
på 300 miljoner kronor
med 1/2 procent och därigenom tjänar
50 miljoner kronor för kommande budgetår.
Jag tycker nog att ett system som
kan ge anledning till att skriva sådant
är moget för översyn. Vi bör söka oss
fram till ett system, som ger inte bara
högern utan alla intresserade en begriplig
redovisning av vad bostadsstödet
kostar staten.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord även om den gamla stridsfrågan
om konkurrensvillkoren. Från
vårt håll liksom även från högerns sida
har alltid hävdats att de olika företagsformerna
borde få konkurrera på likvärdiga
villkor. Bondeförbundet var
också fram till våren 1951 med på detta,
men sedan har man tydligen ändrat
ståndpunkt. Jag hoppas att vi under
denna bostadsdebatt får en förklaring
till denna sinnesändring.

Vi för vår del anser att det ligger i
den bostadsbehövande allmänhetens
intresse, att resultatet av den offentliga
bostadsförvaltningen får jämföras med
de resultat som uppnås av en enskild
företagsamhet vilken arbetar på ungefär
samma villkor. De nuvarande villkoren
är emellertid inte alls likvärdiga.
Dels ålägges de enskilda företagarna
en alldeles omotiverad extra amortering
på tertiärlånen, dels åtnjuter de
offentliga företagen en betydligt större
räntesubvention. Om man säger att
räntan på toppkapitalet borde vara låt
oss säga endast fyra procent i stället
för tre, vilket skulle bli en mycket låg
toppkapitalsränta, motsvarar den mersubvention,
som ett företag som får låna
100 procent åtnjuter i förhållande till
ett företag som får låna endast 85 procent,
en hyresminskning på ungefär 75

120 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

öre per m2. Det finns flera sätt att avhjälpa
denna orättvisa, om man endast
vill avhjälpa den.

Byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen
har gemensamt sänt ut en cirkulärskrivelse
till kommunerna, vilken har
ett visst intresse i detta sammanhang.
Man varnar där kommunerna för de
olägenheter av ekonomisk och annan
art, som på längre sikt kan följa med
byggande av olämpligt lokaliserade och
i fråga om byggnadsenheternas storlek
och lägenhetsantal överdimensionerade
flerfamiljshus. Varningen gäller särskilt
för mindre tätorter, där egna hem
och andra typer av små hus är den
traditionella och av flera skäl naturliga
bostadsformen. Denna varning är
säkerligen befogad. De stora hyreshusen,
som man uppfört i en del tätorter
är inte alltid motiverade av ett verkligt
behov av hyreslägenheter på längre
sikt. Riktigt är också som man säger i
skrivelsen, att de passar illa in i miljön.
Man kan nog säga att vi under de senaste
tio åren gjort en del insatser för
att förfula de svenska tätorterna just
genom dessa hyreshus. Vi bör emellertid
ha klart för oss att orsaken till att
man bygger dessa stora hyreshus i stiftelseform
på platser, där bostadsfrågan
lika bra eller kanske bättre skulle lösas
genom enfamiljshus eller mindre hyreshus
i enskild regi ofta är de bättre
lånevillkor som staten ger de allmännyttiga
företagen. Inom kommunerna
framförs dessa lånevillkor som argument
för att bygga sådana stora hyreshus.
Allmännyttiga företag kan nämligen
inte bygga och förvalta små enheter,
som blir konkurrenskraftiga endast
då de ägs av enskilda som sköter
dem på sin fritid. Så bygger man stora
hyreshus i stället. Även här finns alltså
ett argument som talar för att frågan
om konkurrensvillkorn bör omprövas.
Det kan inte vara särskilt rationellt
att staten först genom förmånliga lånevillkor
frestar kommunerna att bygga
stora hyreshus och sedan i cirkulär -

skrivelser varnar dem för att falla för
frestelsen.

Övriga reservationer från vårt håll
skall jag behandla mycket kort. Jag vill
enlast påpeka, att vi reserverat oss
med anledning av en motion av herr
Jacobson i Vilhelmina, som föreslagit
att statsbidrag för pensionärslägenheter
skall kunna utgå även för lägenheter i
bostadsrättsföreningar. Vi instämmer
i detta. Från vårt håll har tidigare framförts
tanken att dessa bidrag borde
kunna utgå till lämpliga lägenheter oberoende
av företagsform, alltså även till
lägenheter i enskild förvaltning. De
nuvarande villkoren för statsbidrag till
pensionärslägenheter är för övrigt också
ägnade att stimulera kommunerna
att bygga stora hyreshus. Familjebostadsbidraget,
som ju gäller större belopp,
utgår också oberoende av företagsformen.
Det förefaller inte vara något
hinder för att låta bidragen för
statsbidrag till pensionärsbostäder utgå
på samma sätt. Detta skulle tvärtom bli
till förmån både för kommunerna och
för pensionärerna. Vi delar utskottsmajoritetens
uppfattning, att åldringsvårdsutredningens
förslag bör inväntas,
men vi har föreslagit en mera positiv
skrivning än utskottsmajoriteten.

Under punkt 17 har vi en reservation
beträffande anslaget till viss bostadsförbättringsverksamhet.
Kungl. Maj :t
har nämligen föreslagit en omläggning
av anslaget till bidrag för inrättande av
pensionärshem, så att det omfattar dels
en bidragsram och dels ett nytt anslag
för medelsbehovet under budgetåret,
alltså ett anslag för det medelsbehov
som verkligen föreligger. Vi har föreslagit
samma förfarande beträffande
anslaget till viss bostadsförbättringsverksamhet.
Förslaget innebär en anslagsminskning
för innevarande budgetår
på 23 miljoner kronor.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till samtliga reservationer
av herr Sundelin m. fl.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

121

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Den hittills förda bostadspolitiken
har inte lett till önskat
resultat. Bostadsbristen har därför blivit
ett av våra största och mest brännande
sociala problem. Under en lång
följd av år har här i riksdagen förts debatter
om olika linjer för att avhjälpa
bostadsbristen. De politiska partierna
har olika uppfattningar om sättet att
göra detta. Kamrarnas ledamöter känner
väl till de olika partiernas ståndpunkter.
Jag skall därför inte fördjupa
mig i alltför många detaljer utan endast
säga något i anslutning till högerns reservationer.

Högern önskar för sin del en successiv
avveckling av de generella subventionerna.
För två år sedan hade högern
föreslagit, att man skulle sänka bidraget
till tiliäggslånen från fyra till tre
kronor per kvadratmeter. Det möttes då
av en mycket stark opposition från de
övriga partierna. Förra året hände emellertid,
att departementschefen kom fram
just till den ståndpunkt som högern
hade haft året förut och i sin proposition
föreslog, att bidragen till tilläggslånen
skulle vara tre kronor per kvadratmeter.
Likadant var det förra året,
då högern föreslog en sänkning till två
kronor. Vi fick då från övriga partier
höra att vi hade en »bostadsasocial»
uppfattning. Det märkvärdiga inträffade
emellertid att socialministern den 27
november i fjol kom fram just till högerns
ståndpunkt även i det fallet och
sänkte bidraget till två kronor. I år vill
högern gå ett steg längre och föreslå en
sänkning till en krona. Detta vill inte
statsutskottets majoritet acceptera. Socialministern
har ju förut vid två tillfällen
visat sig kunna godtaga högerns
förslag i efterskott, och det är därför
vi hoppas att han kanske kommer att
göra det även i fortsättningen.

Fn enig bostadsutredning har föreslagit,
att de ortsdifferentierade tilläggslånen
skall borttagas, och högerpartiet
ansluter sig till denna uppfattning. Vi

Främjande av bostadsförsörjningen.

anser vidare, att räntan för primär- och
tertiärlånen skall höjas från 3 till 3%
procent. När räntesatsen på 3 procent
på sin tid fastställdes, tog man hänsyn
till det dåvarande ränteläget, som var
2,8 procent. Nu har enligt utskottets uttalande
å s. 33 i utlåtandet en förskjutning
ägt rum uppåt till 3% procent. Det
är vår uppfattning, att räntan därför bör
justeras till 3Vi procent. Räntesubventionerna
kommer annars att bli en betydande
belastning på statsbudgeten,
vilken belastning automatiskt kommer
att stiga. Statsutskottet anför på s. 24 i
utlåtandet, att därest dessa räntehöjningar
genomföres skulle hyran stiga
med lägst 3: 60 och högst 5: 36 per kvadratmeter.
Det skulle vara intressant att
få en närmare förklaring på hur man
kommit fram till dessa siffror. Jag tilllåter
mig därför ställa en direkt fråga
till utskottsmajoriteten: Vilka är utskottets
beräkningsgrunder för en sådan hyreshöjning? Högern

anser, att kostnadsstegringen
genom räntehöjningen motverkas av
andra faktorer. Det finns många tecken,
som tyder på att materialkostnaderna
är i sjunkande och att produktionskostnaderna
bör kunna nedbringas
vid ett rationellare byggnadssätt. Vi har
i högerreservationen redovisat olika
sätt att åstadkomma detta. Jag skall
bara ge ett enda exempel. HSB räknar
med att man, om man övergår till höghusbebyggelse,
bara därigenom kan göra
en besparing på 5 kronor per kvadratmeter
i hyra.

Som ett led i åstadkommandet av en
billigare produktion av bostäder bör
det enligt vår uppfattning vara likvärdiga
konkurrensvillkor. De enskilda företagarna
skall kunna arbeta efter samma
villkor som de kommunala och
kooperativa, när det gäller lånemöjligheter,
amorteringar m. m.

Byggnadsregleringen är uppenbarligen
till nackdel. De synnerligen tillkrånglade
byggnadsbestämmelserna av
olika slag bör förenklas; därigenom kan

122

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

icke obetydliga besparingar göras. 1951
års byggnadsutredning angående översyn
av de byggnadstekniska författningarna
i syfte att avlägsna hinder för en
effektiv bostadsproduktion bör därför
enligt vår mening påskyndas.

En successiv avveckling av subventionerna
kommer att betyda en avsevärd
skattesänkning. Det synes mig
orimligt, att man skall betala en stor del
av hyran över skattsedeln, och det är
särskilt osympatiskt för dem, som inte
har någon egen bostad.

För barnrika familjer, som har höga
bostadskostnader, föreslås av departementschefen
och utskottet ett extra tilllägg
av 210 kronor. Högern har i sin reservation
föreslagit, att tillägget skall
ökas med ytterligare 100 kronor.

Högerreservanterna framhåller vidare,
att utredningen om en övergång till kreditgarantisystemet
på bostadsområdet
bör påskyndas, allra helst som socialministern
vill avvakta resultatet av denna
utredning, innan han vill göra någon
översyn av bostadsstyrelsens organisation
och personalkostnader. Den
decentralisering av ärenden från bostadsstyrelsen
till länsbostadsnämnderna,
som ägt rum, bör ge till resultat, att
kostnaderna för bostadsstyrelsen kan
avsevärt minskas. Emellertid föreslås
nu tvärtom i propositionen — och statsutskottet
går med på det — att man
skall genomföra betydande kostnadsökningar.
Högern yrkar därför, att anslaget
till bostadsstyrelsen skall minskas
med 100 000 kronor. Anslaget blir
ändå ökat med 21 000 kronor jämfört
med föregående budgetår.

Med dessa ord och med hänvisning
till högerns partimotion ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationerna
nr 2, 3, 4, 5 a, G, 7, 8, 9, 10, 12, 13,
15 a, IG, 17, 19 a, 20, 22 a, 23 a och 24.

Häruti instämde herr förste vice talmannen
Skoglund (h).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det mesta av det som

står i utskottets utlåtande och det som
nu har sagts och kommer att sägas i
fråga om bostadsförsörjningen har anförts
tidigare i riksdagen. En nyhet som
tillkommit i år är emellertid folkpartiets
uppfinning, att man kan ge ut stora kapital
som stöd för bostadsbyggande utan
att behöva följa de principer, som staten
eljest anser sig böra följa i fråga
om avskrivningar. Folkpartiets motion
anknyter alltså i första hand till den
punkt, som rör allmänna grunder för
bostadspolitiken.

Folkpartiet anser sig vara i gott sällskap
vid förordandet av denna omläggning
genom att erinra om att denna
även förordats av en statlig utredning.
Den utredningen hade emellertid icke
sysslat med frågan om vad detta skulle
betyda i fråga om behovet av avskrivning
av subventioner. Dess förslag var
mera av teknisk art och ansågs kunna
användas endast under vissa förhållanden.
Utskottsmajoriteten anser emellertid
inte att situationen för närvarande
är sådan, att man kan använda förslaget.
Folkpartiet har likväl funnit det
lämpligt att anknyta till och delvis skylla
på denna utredning.

Folkpartiet resonerar också om att
man inte bör blanda samman frågan om
det allmänna stödet till bostadspolitiken
och frågan om avskrivningarna. Jag
kommer sedermera in på avskrivningsfrågan.
Jag vill bara säga några ord
först i anslutning till högerns framstöt.

Högern har ju tidigare sagt sig inte
vilja sträcka sig lika långt som de andra
partierna när det gäller stödet åt bostadsbyggandet.
Med de justeringar, som
här föreslås och som går ut på att man
skall avveckla tilläggslånen i snabbare
takt än som föreslås i propositionen
och utslcottsmajoritetens förslag, anser
man sig kunna spara omkring 68 miljoner
kronor. Men högern talar ju också
om att den har en allmän linje när det
gäller bostadsförsörjningen här i landet,
en linje, som skall kunna leda oss
fram till billigare bostäder. Faktum är

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

123

dock, att vad man nu föreslår ovillkorligen
måste leda till eu icke oväsentlig
höjning av hyrorna.

Herr Birke frågade hur vi hade kommit
fram till redovisningen av det ekonomiska
utfall i fråga om hyrorna, som
skulle bli en följd av högerns motion.
Till detta skall jag bara säga, att tredje
avdelningen inom statsutskottet anlitat
den expertis som finns. Den har kunnat
visa oss att resultatet blir sådant, och
detta har också redovisats i utskottsutlåtandet.
Vi tror att vi har all rätt att
lita till att detta siffermaterial är riktigt
och hållbart. Under förutsättning att vi
inte har att räkna med några nämnvärda
byggnalskostnadssänkningar skulle
nog högerförslaget leda till att vi
fick en hyreshöjning på 15—20 procent.
Frågan är då, huruvida denna höjning
skall begränsas till de bostäder som
kommer att byggas, eller om man skall
tänka sig att det samtidigt skall bli en
fri hyresmarknad och fri prissättning
på hyrorna. Detta ligger ju också i högerns
förslag. Då får vi även finna oss
i en allmän hyreshöjning av ungefär
samma storlek — i varje fall i hus ägda
av enskilda. Huruvida högern räknat
med denna effekt har vi inte fått alldeles
klart för oss.

Det har väckts och behandlats en
hel del motioner i detta sammanhang,
som skjuter in sig på frågan huruvida
staten gjort tillräckligt för att stimulera
byggandet dithän, att man kan få ett
bättre resultat av de pengar man ger ut.
Vi från utskottsmajoritetens sida anser
att staten gör, har gjort och även bör
göra så mycket som möjligt för att få
ett bra resultat. Både statsrådet och utskottet
räknar med en sådan successiv
reducering av byggnadskostnaderna, att
vi inom en icke alltför avlägsen framtid
skall kunna få dessa särskilda tilläggslån
att försvinna. Vi är således också
anhängare av tanken att för framtiden
lätta statens börda på detta område,
utan att samtidigt göra något som hind -

Främjande av bostadsförsörjningen.

rar den allmänt önskade utvecklingen i
fråga om bostadsbyggandet.

Jag vill beröra en motion här, vilken
också givit anledning till en reservation
från folkpartiet. Det är motion nr 127 i
andra kammaren, som går ut på att man
icke endast i hus, som förvaltas av allmännyttiga
bostadsföretag, utan även
i hus ägda av kooperativt organiserade
företag skall kunna ordna pensionärslägenheter.
Här säger utskottet att den frågan
prövas av åldringsvårdsutredningen,
och under hänvisning därtill avstyrkes
motionen. Men det får inte uppfattas
så, att utskottsmajoriteten skulle
vara likgiltig inför detta yrkande. Man
lär inom denna utredning även pröva
frågan huruvida man inte kan tänka sig
att pensionärslägenheter skall kunna inrymmas
i enskilt ägda hus. Jag tror att
det inte kan anses föreligga någon skillnad
mellan utskottsmajoriteten och reservationen
på denna punkt.

När det gäller frågan om s. k. allmännyttiga
bostadsföretag och andra har
ju också här yrkats att de skulle något
så när jämställas. Utskottet har den
uppfattningen, att de skäl som har legat
till grund för denna skillnad alltjämt
förefinnes. Man har ju heller inte kunnat
visa att denna åtskillnad — där man
för all del behandlar dem, som man här
räknar in bland allmännyttiga bostadsföretag,
bättre från statens sida — skulle
ha inneburit att man fått en lägre
samlad bostadsproduktion här i landet.
Så länge det ligger till så, att alla de resurser,
som kan ställas till förfogande
för bostadsbyggande, fullt utnyttjas, har
man åtminstone inte det skälet för en
ändring, att den skulle ge ökad stimulans
för bostadsbyggandet.

Beträffande kommunerna är det ju
ändå så, att de av statsmakterna har
ålagts ett visst ansvar för bostadsförsörjningen,
och det är väl ett skäl som
gör, att man får anse det riktigt att de
får en förmånligare ställning än rent
privata företag. Dessutom är det i praktiken
så, att alla de som inräknas un -

124

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

der den nämnda kategorien allmännyttiga
företag företrädesvis får ta hand
om barnfamiljerna, vilket den andra
sidan inte gör i samma omfattning och
heller inte är tvingad till på samma
sätt som allmännyttiga företag. Sålunda
är skälen alltjämt tillräckligt starka
för att vi skall kvarbliva vid den ordning,
som har gällt hittills.

Det finns ju mycket att anföra i detta
sammanhang. Jag vet att fler än jag
från utskottets sida kommer att utveckla
vissa synpunkter, och därför
skall jag endast till sist på nytt ta upp
frågan om avskrivningarna.

Denna fråga om avskrivningarna har
ju tidigare handlagts av fjärde avdelningen
i statsutskottet, och det har i
ett par år förts debatter kring den.
Fjolårets debatt är kammarens ledamöter,
om de så vill, i tillfälle att läsa, om
inte nu så vid senare tillfälle. Det var
torsdagen den 28 maj 1953. Där deltog
folkpartiets ledare herr Ohlin, och han
kritiserade mycket starkt vad utskottet
skrivit. Det framgår att han trodde
att utskottet haft så bråttom, att man
inte hunnit tänka sig för. När herr Gustafsson
i Skellefteå nu utvecklade sitt
resonemang föreföll det att sväva så
pass i luften, att jag inte omedelbart
kunde tillmäta det betydelse, så ville
han väl också ha sagt: »Se här resultatet
av folkpartiets samlade tänkande.
Vi kommer till den slutsatsen, att vad
ni representanter för andra partier —
socialdemokrater, bondeförbundare och
högermän — sagt i utskottet och den
ståndpunkt ni har intagit måste bero
på ett bristfälligt tänkande.» Sålunda
är herr Gustafsson inne på samma
linje som hans partiledare var inne på
i fjol. I fjol citerade herr Ohlin några
rader från det dåvarande utskottsutlåtandet
rörande denna avskrivningsfråga,
och sedan liksom piskade han
denna skrivning, som han fann vara
mycket olycklig och, som sagt, resultatet
av att man inte tänkt tillräckligt.

När vi nu i tredje avdelningen be -

handlade denna fråga, hade vi den expertis
som är tillgänglig i finansdepartementet
närvarande, och vi fick informationer
och en upprepning av de
statens allmänna principer, som tidigare
fastslagits i fråga om avskrivningarna.
Denna expertis påvisade också,
att folkpartiförslaget i dess yttersta
verkningar måste innebära att man
överger dessa principer. Vi vet ju att
folkpartiet i år har ändrat sig. Man
fann inte fjolårsvägen framkomlig, och
nu har man kommit till räntesubventionslinjen,
där man tyckte att man
kunde klara sig ifrån ett allvarligt resonemang
kring avskrivningsfrågan.
Men det kan ju alltjämt inte vara
möjligt.

Det uttalande i fjol som citerades av
herr Ohlin löd: »Enligt utskottets mening
är denna princip av sådant värde
för ett klart fastställande av statens
förmögenhetsställning, att densamma i
görligaste män torde böra upprätthållas
jämväl för framtiden.» Man kan
också påvisa, att flera remissorgan tydligen
har varit inne på ungefär samma
tankegång. Jag läste upp detta uttalande
i utskottet och frågade experterna
från finansdepartementet, om
denna formulering på något sätt är felaktig
eller missvisande eller om man
sakligt kan angripa den. Svaret från
expertisen löd: »Denna formulering är
en exakt beskrivning av det verkliga
förhållandet.»

Om vi nu skulle följa folkpartiets
förslag i avskrivningsfrågan, innebär
det uppenbarligen i sak, att kapitalanskaffningen
i högre grad än enligt regeringens
och utskottets förslag skall
ske via upplåning. Det kan komma att
röra sig om ytterligare 240 miljoner
som staten får lov att låna upp.

Därtill kommer att staten får större
ränteutgifter för kapitalet. I folkpartiets
motion såväl som i dess reservation
är man benägen att räkna med
att statens totalkostnader för upplå -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

125

ningen alltjämt skall kunna begränsas
till 3,5 procent. Det har tidigare påvisats
att man måste räkna in de med
upplåningen förenade förvaltningsutgifterna
och omkostnaderna, och i så
fall blir det fråga om 4 procent.

Vi skulle, om folkpartiets förslag antogs,
undan för undan behöva öka statsskulden.
Vi skulle också få en ökning
av statens ränteutgifter, och så småningom
skulle utgifterna ha växt ungefär
till det belopp de har för närvarande.
Syftet är ju att skatteuttaget för
statsskatten skall kunna hållas något
lägre under en följd av år, men så småningom
kommer det inte att gå längre,
och då ställs riksdagen och den då sittande
regeringen inför frågan, hur man
skall klara ut problemet. I den situationen
kan regeringen tvingas att allvarligt
överväga att helt eller delvis
kräva in tilläggslånen, som nu är ränteoch
amorteringsfria, även om byggnadskostnaderna
till äventyrs inte motiverar
det. Det är alldeles uppenbart
att en sådan risk föreligger. Utskottet
har också sagt ifrån, att man måste
räkna med en kraftig hyresstegring i
framtiden om man skulle följa folkpartiets
allmänna linje. För egen del
vill jag också ställa upp det nyss redovisade
alternativet, att man får tillämpa
ett engångsuttag. Jag vet inte hur man
skall klara upp den saken.

Eftersom vi måste utgå från att vi
kommer i en sådan situation om vi följer
folkpartiets rekommendationer, vill
jag för egen del ställa den frågan, hur
folkpartiet tänker klara upp saken
efter låt oss säga fem år. Vi har anledning
att anta att statsskulden kommer
att ha ökat med en miljard efter fem
år om folkpartiets förslag godkännes,
och vi vågar inte räkna med att utvecklingen
beträffande byggnadskostnaderna
kan tänkas ge lösningen av
problemet.

Vad tänker folkpartiet göra om vi
kommer i en dylik situation? Man har
visserligen sagt i en av reservationer -

Främjande av bostadsförsörjningen.

na, att det inte alls är fråga om att de
som har fått dessa lån skall behöva
räkna med högre bostadskostnad på
grund av denna utformning, men vad
tänker folkpartiet göra när det ställs
inför de faktiska konsekvenserna av
sitt förslag, som man tydligen nu inte
själv är på det klara med, möjligen
beroende på att man inte har haft tillräcklig
tid att tänka igenom det hela?
Kanske säger man inom folkpartiet, att
detta inte är ett realvärde ur statens
synpunkt utan ett fiktivt värde, och
att man självfallet på något sätt skall
klara av pengarna. Skall man då säga
att en situation har uppstått som man
inte kunnat förutse? Skall man, oaktat
det inte har inträffat någonting som
enligt de allmänna grunderna skulle
motivera det, överväga att låta lånen
bli ränte- och amorteringspliktiga i
framtiden? Skall man välja det eller
skall man välja att ta ut engångsskatt
av svenska folket för att klara den situationen?
Hur än folkpartiet resonerar
kring detta spörsmål, så måste vi,
d. v. s. alla de andra partiernas representanter
här i riksdagen, säga oss, att
en sådan situation kommer att inträffa,
och då är det av särskild betydelse att
veta vad folkpartiet tänker göra i den
situationen.

Ja, herr talman, jag ber att med hänvisning
dels till vad utskottet i övrigt
skrivit — här har alla motioner, såvitt
vi kan förstå, besvarats, och samtidigt
har det på alla punkter klargjorts vad
utskottet vill — dels till vad jag själv
anfört få yrka bifall till utskottets förslag
i samtliga punkter i förevarande
statsutskottsutlåtande nr 123.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall endast uppta
ett par av de invändningar som herr
Åkerström gjorde.

Han sade med anledning av förslaget
om likvärdiga konkurrensvillkor,
att de allmännyttiga företagen får ta

126 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

ett större antal av barnfamiljerna, och
att det är ett skäl, varför dessa företag
bör ha bättre lånevillkor.

Detta skäl har jag i viss män kunnat
godkänna tidigare. Det har nog varit
så, att de allmännyttiga företagen fått
ta större antal barnfamiljer, och eftersom
detta säkerligen medför ökade
kostnader, har det varit ett visst skäl
för att ge dem bättre villkor. Men nu
har det träffats en överenskommelse
angående uthyrningen, som innebär att
de enskilda företagarna också skall ta
barnfamiljer. Denna överenskommelse
har naturligtvis ännu inte slagit igenom
i det gamla lägenhetsbeståndet,
men det måste undan för undan slå
igenom allt eftersom lägenheterna i det
nya beståndet uthyres. Och fortare än
så slår ju de nya villkor, som vi vill
ha, inte igenom heller, eftersom vi helt
naturligt inte föreslagit någon retroaktiv
tillämpning av dem. Det skäl herr
Åkerström anfört tycker jag därför inte
har någon betydelse i nuvarande
situation.

Sedan var herr Åkerström mycket
bekymrad över att vi i vårt avskrivningsförslag
inte följde vedertagna
principer för avskrivningar. Det gör
emellertid inte utskottsmajoriteten heller.
Ni följer inte era egna principer.
Ni har på s. 32 i utskottsutlåtandet klart
sagt ifrån, vilka två principer som skall
följas när det gäller avskrivning beträffande
anslagen till lånefonden för
bostadsbyggande. Det heter först så
här: »Utskottet vill erinra om att den
grundläggande principen för statsbudgeten
är, att nya, icke räntabla kapitalinvesteringar
skall omedelbart avskrivas
med anlitande av för ändamålet
anvisade anslag å driftbudgeten.»

Om man tillämpar denna princip,
herr Åkerström, på anslagen till fonden
för bostadsbyggande innebär det, att
man skall avskriva 100 miljoner kronor,
eftersom ni själva anger den siffran
för den räntefria stående delen av
egnahemslånen.

Sedan säger ni i nästa stycke: »Vad
beträffar förräntningskravet, som i anslutning
till gällande normalränta för
statens utlåningsfonder, fastställts till
4 procent, saknas enligt utskottets mening
anledning vidtaga någon förändring.
»

Det innebär, herr Åkerström, att ni
skall avskriva de återstående 300 miljonerna
av anslaget med en fjärdedel,
såvitt jag förstår. Alltså, ni borde föreslagit
en avskrivning av sammanlagt
175 miljoner, men ni klarar er med 100
miljoner. Då är tydligen inte principerna
längre så heliga.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det är med mycket stort
bekymmer vi än en gång nödgas konstatera,
att bostadsbristen i stället för
att undan för undan lindras för varje år
blir allt allvarligare, att köerna hos bostadsförmedlingarna
blir längre i stället
för kortare och att väntetiden bara
växer. Visst vet jag att de siffror om
bostadsköernas tillväxt, som bostadsstyrelsen
har lagt fram, är försedda
med åtskillig reservation och att det
här och där kan vara fråga om dubbelräkningar.
Trots detta pekar siffrorna
med beklämmande tydlighet på
en utvecklingstendens, som går i rakt
motsatt riktning mot den vi alla hoppas
på. I vissa mindre orter har bostadsbristen
visserligen lättat, men den
bär i stället blivit så mycket värre i
de större städerna. Jag skall inte nu ta
upp en dyrbar tid genom att ge kammaren
exempel på de mångskiftande
och svåra bekymmer, som bostadsbristen
medför för hundratusentals människor.
Det finns väl ingen av oss som
inte på nära håll ser detta och ser det
dagligen. När vi gör gällande, att bostadsbristen
i dag utgör ett av våra
allvarligaste sociala problem, är det
inga överord utan ett nyktert konstaterande.
De dystra skarorna i bostadsköerna,
till stor del ungdomar som vill
bilda egna hem, har rätt att kräva en

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

127

bostadspolitik, som ger dem åtminstone
hopp om bättring.

Socialministern sade på förmiddagen
i första kammaren, att han anser, att
denna bostadspolitik är motsatsen till
misslyckad. Jag skall inte diskutera om
den saken. Det är ett värdeomdöme, som
måste bli beroende av vilka pretentioner
man har.

Tillgången på lägenheter kan bara
förbättras, om vi, samtidigt som vi söker
bevara och klokt utnyttja vad vi
redan har, åstadkommer en högst betydande
nyproduktion. Att bevara vad
vi redan har, det betyder att reparera
och underhålla hela det äldre bostadsbeståndet.
Det vore helt orimligt att
försöka bygga ifatt efterfrågan, om man
samtidigt läte den stora massan av lägenheter,
som befinner sig i äldre hus,
undan för undan förslummas. Gör vi
det, får vi om några år problem över
oss, som inte kan bemästras. Hyrorna i
detta äldre fastighetsbestånd måste vara
så avpassade, att de täcker kostnaderna
för reparationer, både yttre och inre.
I vilken mån detta kräver hyreshöjning
blir ju i vanlig ordning hyresmyndigheternas
sak att pröva. Jag är övertygad
om att hyresgästerna i de äldre
fastigheterna, som nu sitter med relativt
låga hyror, med jämnmod skulle
vara med om en måttlig förhöjning, om
de i stället vunne fördelen att slippa
bo i skamfilade och ruffiga hus och
sluppe att själva betala en massa kostnader
till målare och snickare för att
få snyggt i den egna våningen.

Vi kan använda det bostadsbestånd
som redan finns bättre än som nu sker.
Det finns rader av stora tungskötta våningar,
som det skulle gå utmärkt att
dela på två, om bara hyrorna finge sättas
så, att ombyggnadsarbetet bleve lönande.
I alla smärre och medelstora
städer har vi en omfattande bebyggelse
i tvåvåningshus med oinredda vindar.
Förbudet att inreda dem dikteras av
brandrisksynpunkten. Men där skulle
man för små kostnader kunna få in ut -

Främjande av bostadsförsörjningen.

märkta ungkarlslägenheter och smålägenheter,
som passade väl för familjer
utan barn. Med de moderna brandskyddande
material, som nu står till buds,
vore det inte omöjligt att utnyttja den
reserv som här finns.

Trots allt detta är dock nyproduktionen
av lägenheter det nominerande
problemet. Hur många lägenheter behöver
vi bygga, och hur många kan vi
bygga? Bostadsstyrelsen och långtidsutredningen
har kalkylerat med att vi,
för att få bostadsbristen ur världen i
rimlig tid, måste bygga cirka 60 000 lägenheter
om året under de närmaste
åren. Vi har för vår del ingen kolartro
på att det är möjligt att så där linjera
upp planerna för framtiden. Vi var
och är ense med finansministern, när
han i denna kammare den 19 januari
underkände plantänkandet med orden:
»Jag misstror sådana planer. Det är alldeles
för rörligt i samhällslivet och
konjunkturerna för att det skall vara
möjligt att göra en fast plan.» Detta var
inte sagt apropå plan för bostadsförsörjningen
men måste ju uppenbarligen
vara i hög grad tillämpligt på sådant
planerande. Vi behöver bara tänka på
vilken verkan en avmattning av konjunkturen
med åtföljande sysselsättningssvårigheter
skulle komma att få
på efterfrågesidan, vi behöver bara
erinra oss, hur byggnadsregleringen
kom i vägen och tvingade ned nybyggandet
från att ha varit 58 000 lägenheter
1946—1947 till knappt 40 000 år
1951.

Trots dessa reservationer har vi i vårt
resonemang funnit oss böra acceptera
bostadsstyrelsens och långtidsutredningens
allmänna målsättning, d. v. s.
räkna med en produktion av minst
60 000 lägenheter om året under de närmaste
åren. Herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet tycktes mig alldeles
för förnöjsam, när han på förmiddagen
i dag i första kammaren förklarade,
att det skulle vara ett ganska
gott resultat, om vi 1954 kunde bygga

128

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

51 000 lägenheter. Det tycker varken de
bostadslösa eller jag. Att bygga 60 000
lägenheter om året ställer betydande
krav i fråga om finansiella resurser och
i fråga om material och arbetskraft.
Problemet är, om vi orkar med att tillfredsställa
dessa krav utan att behöva
försumma andra viktiga ting, som också
måste uträttas. Det är ett axiom att
vi inte kan investera mera än vi sparar.
Lika uppenbart är det, att bostadsinvesteringarna
inte kan få annat än
en viss del av investeringsutrymmet.
Lika viktigt som att bygga bostäder är
det ju att bygga fabriker och skaffa maskiner
som gör vår industri konkurrenskraftig
på världsmarknaden, att
bygga vägar och transportleder, att bygga
sjukhus och skolor.

Nationalbudgetdelegationen har i sina
räknekonster kalkylerat med en bruttoinvestering
för 1954 av 13 miljarder och
anser att 20 procent borde gå till bostadsbyggande.
Det är en liten kvot, den
minsta sedan kriget. 1946—1947 var bostädernas
andel av totalinvesteringarna
28Y2 procent. Den lägsta kvoten sedan
dess, 1951 års kvot, var cirka 21 procent.
Trots detta har vi i våra beräkningar
accepterat nationalbudgetdelegationens
siffra, 2 600 miljoner, som ungefärligt
mått för investeringar i bostäder,
detta dock under förutsättning av ett
konstant sparande. Om sparandet kan
bringas att växa — med ett sparvänligare
klimat skulle detta säkerligen vara
fullt möjligt — så måste också möjligheterna
att investera och att investera
i bostäder förbättras.

Vi vill ha till stånd ett nysparande,
som direkt syftar till att öka utrymmet
för bostadsbyggandet. Vårt förslag till
skattelättnader för bostadssparande ligger
hos bevillningsutskottet och kommer
tyvärr inte upp förrän i höst. Det
kan alltså inte debatteras nu. Jag inskränker
mig därför till att nämna
grundidén, nämligen att var och en på
ett särskilt bostadskonto i bank skulle
under åren 1954—1959 få sätta in sam -

manlagt högst 4 000 kronor, äkta makar
tillhopa 8 000. Vid insättningstillfället
skulle det insatta beloppet få dras av i
deklarationen. Om sparmedlen användes
för att bygga eller köpa eget hem
eller betala insats för en lägenhet i kooperativt
byggt hus, skulle skattefriheten
bli definitiv. Eljest skulle beloppet tas
upp till beskattning, när det togs ut från
banken. Vi hoppas och tror, att ett sådant
målsparande särskilt skulle intressera
ungdomarna. Går vårt förslag på
den punkten igenom i riksdagen, så får
vi säkerligen ett större utrymme för
bostadsbyggande.

Men likväl blir det nödvändigt att
hushålla med tillgängliga resurser, om
de skall räcka till ett väsentligt ökat
bostadsbyggande, och därmed är jag
inne på ett område som tycks vara både
ömtåligt och brännbart. Man har sagt
att nu vill högern bygga baracker och
blivande slumkvarter. Nu vill högern
tvinga tillbaka de små inkomsttagarna
i trångboddhet och inneboendesysternets
elände. Enligt förljudande gick
den 1 maj åtminstone en talare så långt
i sitt nit, att han berättade följande
anekdot från Sovjetryssland. Jag fäster
uppmärksamheten på att exemplet är
hämtat från en stat, där man i decennier
fört en socialistisk bostadspolitik.
I skolan hade lärarinnan till varje barn
delat ut en bild av Lillefar Stalin med
uppmaning till eleverna att hänga upp
bilden på väggen där hemma. Dagen
därpå hade alla uppfyllt denna önskan
utom en liten flicka. På lärarinnans
fråga varför gav flickan till svar: »Jag
kunde inte, för vi har ingen vägg, vi
bor mitt i rummet.»

Detta är, lär talaren ha yttrat, vad
högern vill i bostadsfrågan. Kan någon
vettig människa tro det? Vad tjänar en
sådan agitation till? Inte bidrar den till
att lösa de allvarliga problem, som vi
alla har att brottas med!

Vad vi har velat säga i vår motion
är helt enkelt att man i en situation,
där det råder svår brist och där man

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20. 129

siår med begränsade resurser, måste
försöka att få dessa resurser att räcka
till för så många som möjligt. Om vi till
söndagsmiddagen råkar få opåräknade
gäster och soppan hotar att inte räcka
runt så gör vi väl inte så, att fem får
full tallrik och de andra blir utan. I
stället försöker vi ge litet mindre soppa
åt var och en, så att alla får. Sådant
kallas i andra sammanhang för kamratskap
och solidaritet, varför skulle det
då vara asocialt, när det gäller bostäder?
De bostadssökandes och skattebetalandes
intressen sammanfaller. För de
bostadssökande är det angeläget att husen
blir billiga, så att så många som
möjligt kan byggas inom ramen för tillgängliga
resurser och bostadskön därmed
snabbare avverkas. För skattebetalarna
är det nödvändigt att bostadssubventionens
belastning försvinner, och
det kan endast ske, om husen bygges
så, att folk med normala inkomster får
råd att själva betala sina hyror.

Vad vi vill är, att man vid planeringen
av bostäder verkligen skall göra
kraftansträngningar för att få ned kostnaderna.
Detta får inte innebära standardsänkning,
när det gäller utrymmet.
Det är för litet redan nu. Men den tekniska
utrustningen av våra bostäder
kan man däremot pruta något på. Vi bor
i mindre lägenheter än de flesta andra
kulturfolk men kostar på våra små krypin
högre utrustningsstandard än praktiskt
taget alla andra. Här finns en liten
prutmån. Vissa standardkrav kan vänta
litet, till dess den värsta lägenhetsbristen
har gått över. Jag är övertygad om
att en mängd människor, som nu står i
bostadsköerna, skulle vara själaglada för
att över huvud taget få en bostad om
än aldrig så enkel, en vad man skulle
kunna kalla grundlägenhet, som sedan
undan för undan kan kompletteras och
förbättras. Så gör ju massor av villaägare.
De börjar med enkla furugolv,
men när åren fått gå och inkomsterna
blivit bättre, lägger de på parkett. Det
är det som är så roligt, att år från år
9 — Andra kammarens protokoll 1954.

Främjande av bostadsförsörjningen.

få stugan litet bättre. Det är faktiskt
mycket roligare än att ha den tip-top
från början. Några stora summor kan
man emellertid inte spara genom att
plocka bort utrustningsdetaljer. De besparingar,
som verkligen ger billiga bostäder,
hör mera ihop med ändrade och
mera ändamålsenliga konstruktioner
och planlösningar och med ett industrimässigt
byggande.

Egnahemmen är en bostadskategori,
som vi intresserar oss alldeles speciellt
för och som vi vill få inom räckhåll för
alla människor med vanliga löner. I
Förenta Staterna lär fördelningen av
nyproduktionen vara sådan, att 90 procent
går till egnahem och bara 10 procent
till flerfamiljshus. I England vill
praktiskt taget ingen människa bo i
flerfamiljshus. Med den fortsatta motoriseringen
i vårt land är det sannolikt
att utvecklingen här kommer att gå i
samma riktning. Vi betraktar det t. o. m.
såsom önskvärt.

I dagens situation måste emellertid
flertalet nöja sig med att bo i hyreshus,
och det är därför viktigt att dessa människor
kan få komma in i rymliga och
trevliga hyreslägenheter, som erbjudes
dem till eu kostnad, som folk med vanliga
inkomster och normala försörjningsbördor
själva orkar betala. För att
få detta till stånd behövs en fri konkurrens
på lika villkor mellan enskilda,
kooperativa och s. k. allmännyttiga företagare.

Vi har med största glädje sett HSB:s
initiativ att försöka bygga billigt och bra
utan att insnärjas i de 1 600 paragrafernas
gäddryssja. Det finns alldeles säkert
stora möjligheter, vilket socialministern
också kraftigt understrukit, att radikalt
röja undan föreskrifter och reglementen,
som hindrar konstruktörerna, utan
att för den skull husen behöver ramla
ihop eller bli hälsofarliga att bo i. Det
finns tusen och en specialsynpunkter,
som de olika myndigheterna kan företräda,
när det gäller att bestämma hur
ett hus skall se ut. Det är emellertid
Nr 20.

130 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

nödvändigt att alla dessa specialsynpunkter
makar åt sig, så att man får
plats inom kostnadsramen.

Vad som skall göra HSB:s experimenthus
billigare än de traditionella är bl. a.
följande: Man räknar med att uppvärmningskostnaderna
utgör en fjärdedel av
de totala bostadskostnaderna, och att
det här finns möjligheter till kraftiga
besparingar. Fördenskull vill HSB bygga
hus med högisolerade ytterväggar och
treglasaae fönster. Vidare bygges husen
i fyra våningar utan hiss. Detta kan genomföras
utan alltför mycket besvär för
de boende, därför att husen blir lägre
än vanligt. Den mindre höjden åstadkomraes
med bibehållen våningshöjd men
tunnare bjälklag. Husbredden blir 12,3
meter i stället för gängse 11 meter. Dessutom
har man tre lägenheter i samma
trapplan i stället för normalt två. Dessa
förenklingar kan omöjligen anses
äventyra de boendes hälsa eller trevnad.

När man håller benhårt på högsta möjliga
standard i nyproduktionen, beaktar
man då hur de bor, som nu står i bostadskön,
och som man låter stanna där
längre än nödvändigt för att kunna realisera
standardkraven? Genom de förenklingar
som här framhållits och genom
ett väl planerat och väl genomfört
maskinbyggeri räknar HSB med att kunna
bygga tre rum och kök för samma
pris som nu två rum och kök. Enligt
Stockholms stads fastighetskontor betyder
detta, att den totala byggnadskostnaden
per kvadratmeter pressas ned
med cirka 21 procent.

Byråchefen Strokirk i bostadsstyrelsen
har ställt sig positiv till dessa fyravåningshus.
I en intervju i Morgon-Tidningen
den 28 januari 1954 yttrade han
bl. a.: »Med lämpliga medel kan man
få fyravåningshus, som inte är mycket
högre än de nuvarande trevåningshusen
men 8—10 procent billigare.»

Det är emellertid inte bara HSB som
experimenterar. Från alla håll i landet
inströmmar rapporter om pågående
provbyggen och nya experiment, som

alla syftar till att få ned kostnaderna.
I Malmö bygger Skånska cementgjuteriet
just nu ett stort hus, där monteringsbara
element till väggar och tak gjuts
på platsen och sätts upp med hjälp av
väldiga kranar. Något mureriarbete förekommer
inte, någon puts inte heller,
utan väggarna gjuts mot juteväv och blir
så släta att de bara direkt kan målas.

Från Leksand rapporteras, att man där
genom att öka den effektiva bostadsvolymen
och minska biutrymmena lyckats
pressa ner kostnaden från 600 till 527
kronor, garagen inberäknade. Liknande
rapporter kommer från Avesta, Flen,
Lund, Växjö och Linköping; överallt pågår
ett intensivt experimentarbete.

Enligt en undersökning som vi refererat
i vår motion kan kostnadsbesparingar
på cirka 12 procent av produktionskostnaden
vinnas genom att bygga
på höjden. Om detta är riktigt, vilket
vi tror, borde man ju försöka främja höghusbebyggandet.
Däremot menar jag naturligtvis
inte att man skall sätta i gång
och bygga höghus överallt och bara höghus,
men vi tycker att de stadsplanemässiga
hinder, som kan finnas mot höghusbebyggelsen,
snarast bör röjas undan.

Ett av huvudproblemen är om våra
reella resurser räcker till att bygga
60 000 lägenheter. Materialsidan erbjuder
inga svårigheter, problemet är arbetskraften,
men även den frågan bör kunna
lösas. HSB räknar med att experimenthusen
på Östberga-området skal! kunna
byggas med 65 procent av det arbetarantal,
som går åt till traditionellt byggande,
och att det i intet fall behövs ökning
för någon yrkesgrupp. Skånska cementgjuteriets
hus i Malmö, som vid traditionellt
byggnadssätt skulle krävt 35
man, byggs nu på samma tid av 15, därav
inga murare. Om detta sätt att bygga blir
allmänt, vilket vi hoppas, vill det till ett
stort bostadsbyggande redan för att hålla
nuvarande byggnadsarbetarkår i full
sysselsättning.

Detta om våra möjligheter att få resurserna
att räcka till för flera lägen -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

131

heler. Vi är övertygade om att det går
att pressa ner produktionskostnaden per
lägenhet så pass mycket, att vi får utrymme
inom tillgängliga resurser för
60 000 lägenheter och får dessa lägenheter
till pris, som inte behöver subventioner
i högre grad än dem vi räknar
med.

De generella bostadssubventionerna
tror vi inte på, vare sig de utgår i form
av underräntor eller tilläggslån. De utgör
en tung börda för skattebetalarna,
och de kommer i stor utsträckning folk
till godo, som inte behöver hjälp. Värst
av allt, de tjänar till att hålla byggnadskostnaderna
höga och därmed bostadsproduktionen
lägre och bostadsköerna
längre än som skulle vara nödvändigt.

Vad är det då som händer med den
krona i tilläggslån, som vi här diskuterar
och som utskottet vill att skattebetalarna
skall ut med. Den kostar dem
cirka 50 miljoner kronor om året. Vem
får de pengarna? Meningen var ju att
hyresgästerna i de nya husen skulle ha
dem, men det är mycket möjligt att de
i stället hamnar hos dem som bygger
dessa nya hus. En krona i tilläggslån
betyder 26 kronor i produktionskostnad.
Med den friska aptit som råder inom
byggnadsfacket kan dessa 26 kronor lätt
gå åt till ersättningar inom eller vid sidan
av avtalet eller till extraförtjänster
för byggmästare och materialproducenter.

Vi kan också räkna på ett annat sätt.
Den fastighetsskatt som kommunerna tar
ut kostar drygt en krona per kvadratmeter.
Rätteligen skulle väl den skatten
bäras av dem som bor i husen. Om de
inte anses ha råd med detta utan statsbidrag
med motsvarande belopp, så betyder
tilläggslånet på en krona per kvadratmeter
i realiteten att staten betalar
den kommunala fastighetsskatten åt hyresgästerna.
De 50 miljonerna i tilläggslån
blir alltså ett statsbidrag till kommunen.

Om nu någon del av den krona vi här
talar om letar sig fram till hyresgästerna,

Främjande av bostadsförsörjningen.

hur blir den använd? Är det så säkert
att det är just hyran vi subventionerar?
Står det inte en massa bilar parkerade
runt om de nya husen? Syns inte de som
bor i de nya husen på restauranger och
teatrar lika ofta som vi andra, och är de
mindre elegant klädda än de, som själva
står i bostadskön men hjälper till att
betala hyran för de mera lyckligt lottade,
som har fått lägenhet? Hur vet vi att
vi hjälper till att betala hyran för köket
och rummen och inte för garaget?

Det är det socialministern kallar att
omflytta medel från den som har möjlighet
att lämna ifrån sig dem till den
som bättre behöver dem, jag vet inte om
det är en adekvat beskrivning av vad
som sker.

På högerhåll ser vi med glädje att socialministern
i långa stycken tycks dela
vår uppfattning, fast han vill skynda
långsammare än vi. Om riksdagen följer
vårt förslag att minska de provisoriska
tilläggslånen till en krona per kvadratmeter
lägenhetsyta, att ta bort de ortsdifferentierade
tilläggslånen helt och
höja primär- och tertiärlåneräntan med
Va procent, innebär allt detta en utgiftsminskning
för staten med mer än 150
miljoner kronor om året. De pengarna
vill vi uteslutande använda för skattesänkning.
Enligt vår mening kan en sådan
subventionsminskning genomföras
utan att någon hyreshöjning av betydelse
skall behöva ske i de nya hus som
kommer till under de nya villkoren. För
de redan färdiga husen ifrågasätter vi
över huvud taget ingen ändring i belåningsvillkoren.

När det gäller de egna hemmen vill vi
emellertid gå litet längre än utskottet.
Vi vill nämligen inte vara med om att
de egnahemsägare, som en gång har fått
en räntefri stående del på sina egnahemslån,
skall behöva gå omkring i oro och
bekymmer för att den delen skall sägas
upp till förräntning och amortering av
den anledningen, att den allmänna hyresnivån
på orten stiger. Så länge egnahemsbyggaren
bor kvar i sitt hem bör

132 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen.

han få bo där i lugn. Först om han säljer
och säljer med vinst skall bostadsstyrelsen
kunna pröva, om han bör betala tillbaka
sin subvention.

Som jag redan har sagt är vi övertygade
om att de förslag, som vi har framställt
till nedskärning av utgående produktionssubventioner,
kan genomföras utan
hyreshöjning i de nya husen. För att
emellertid inte behöva riskera att de för
en hyreshöjning allra mest känsliga familjerna,
nämligen de med många barn
och små inkomster, skulle kunna råka
illa ut, har vi föreslagit den säkerhetsåtgärden,
att de särskilda bostadsrabatterna
till de sämst ställda barnfamiljerna
skall höjas utöver Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag med 100 kronor
för varje barn utöver två, dock för högst
fem barn utöver två.

Vi har också gått ett stycke längre
än Kungl. Maj :t och utskottet när det
gäller familjebostadsbidragen, som vi
vill ge åt alla eljest berättigade familjer
oavsett när lägenheten blivit byggd.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat ge en allmän översikt av högerns
inställning i bostadsfrågan. Vi anser bostadspolitikens
primära uppgift vara att
snarast avveckla bostadsbristen. Vi vill
fördenskull ha till stånd en intensiv och
högeffektiv byggnadsverksamhet. Vi vill
inte belasta skattebetalarna med subventioner
som inte behövs, men vi vill hjälpa
dem, som verkligen behöver hjälp
och hjälpa dem ordentligt.

Till sist, herr talman, vill jag helt kort
beröra herr Birkes fråga till den ärade
representant för utskottet som nyss talade.
Herr Birke undrade hur utskottet
hade kommit till den märkliga slutsatsen,
att ett genomförande av högerns förslag
under förutsättning av oförändrade
byggnadskostnader skulle medföra en
liyresstegring på 15 å 20 procent. Han
fick till svar att det visste man inte —
man hade litat på expertisen. Man hade
med andra ord inom utskottets majoritetsgrupp,
såvitt framgick av den ärade
talesmannens redogörelser, inte gjort sig
mödan ätt se efter, huruvida expertisens
siffra var riktig eller inte.

Med hänsyn till den långt framskridna
timmen — var och en kanske helst vill
gå och äta middag — skall jag inte uppta
tiden med att vidare beröra denna fråga
nu. Vi får väl återkomma efter middagen.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen beträffande
detta utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 133

Lördagen den 15 maj.

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet, och leddes därvid förhandlingarna
till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 123 i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
bijdgetåret 1954/55 till främjande av
bostadsförsörjningen in. in. jämte i ämnet
väckta motioner nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut
skedd anteckning ordet till

Herr PERSSON i Växjö (s), som yttrade
:

Herr talman! Jag har avgivit ett par
blanka reservationer till detta utlåtande.
Den ena reservationen har jag lämnat
därför, att jag gärna ville säga ett
par ord om den s. k. tidsgränsen för
familjebostaösbidrag.

Det förhåller sig så att familjer, som
bebor en i övrigt bidragsberättigad
lägenhet, färdigställd tidigast den 1 januari
1942, kan erhålla familjebostadsbidrag.
Gränsen ändrades förra året
från den 1 januari 1948 till den 1 januari
1942. När man skall pröva ärenden
av denna art kommer man, i synnerhet
när prövningen sker långt efteråt, underfund
med att det är besvärligt att
klara ut när ett hus är färdigställt. Om
man talar med en egnaliemsbyggare,
som flyttat in i sitt egnahem någon
gång år 1938 eller år 1939, och säger
att han inte kan få något bidrag därför
att huset är färdigställt för tidigt, svarar
han att han inte kan begripa detta,
ty det egna hemmet blir minsann ald -

rig färdigställt, hur han än arbetar. Vi
har därför tvingats att konstruera särskilda
regler, som klargjort innebörden
av begreppet färdigställt.

Vi hade ju förra året att ta ställning
till denna fråga. Bostadsutredningen
hade föreslagit att man skulle slopa
alla tidsgränser i detta avseende. Jag
menar inte att man nu så snart efter
förra årets beslut skulle ändra denna
gräns, men jag tror att det är viktigt
att man så snart som möjligt tar bort
gränsen och helt enkelt går på den linjen,
att man godtar alla lägenheter, som
har den utrustning och den utrymmesstandard,
som är erforderlig för bidrag.

Det var det ena jag hade att säga.
Det andra gäller ramarna för preliminära
beslut om lån till bostadsbyggande.
För min del har jag inte kunnat
komma till något annat resultat än att
det varit klokt om man velat gå på det
förslag, som är framlagt i motionerna
nr 1:288 och 11:382 och innebär, att
Kungl. Maj :t bemyndigas att vidga
dessa ramar med de belopp, som må
befinnas erforderliga för att säkerställa
jämn sysselsättning inom bostadsbyggandet
och en så stor produktion av
bostäder som tillgängliga resurser medger.
Detta måste innebära möjligheter
för Kungl. Maj :t att smidigare anpassa
bostadsbyggandet efter förefintliga resurser
och efter de behov, som kan
yppa sig vid olika tillfällen. Nu har
man inte kunnat få utskottet med på
detta. Man har där, av skäl som jag
för min del inte kan anse vara godtagbara,
gått på en annan linje. Utskottet
har emellertid skrivit positivt så
till vida att det sagt, att Kungl. Maj :t
torde få begära tilläggsanslag, om det
visar sig erforderligt. Jag skall därför
inte säga mer om detta.

134 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

Jag lyssnade till herr Cassel före
middagsrasten, och jag tyckte nog, att
hans irrfärder genom olika seklers och
länders bostadsförhållanden var litet
vilda, men då han i någon mån kom
in på de olika frågor, som här diskuteras,
skulle jag vilja säga några ord
om ett par av dem.

Herr Cassels resonemang om bostadsbristen
för närvarande skall man kanske
inte ta upp. Det förhåller sig ändå
så, att det allmänna inte har bedrivit
bostadspolitik under så många år. Man
kan säga att en målmedveten bostadspolitik
förts under tio år allra högst,
och det är inte möjligt att på så kort
tid klara av alla underlåtenhetssynder,
som bland annat herr Cassels parti
gjort sig skyldigt till under den tid, det
hade makten. Det går inte att bygga
om hela bostadsbeståndet på nämnda
korta tid. Men det har ändå skett en
hel del. Det är många familjer som nu
bor i moderna lägenheter, flera än någonsin
tidigare. Vi är på väg dit vi
önskar, men det tar lång tid, det kan
man inte komma ifrån. Många av dessa
familjer, som bor i moderna lägenheter,
gör det just därför, att de erhållit
understöd i form av familjebostadsbidrag,
vilket medfört att de haft möjligheter
att betala bostadskostnaderna.

Kanske till och med herr Cassel lagt
märke till att på samma sätt som det är
på bostadsområdet förhåller det sig på
många andra områden här i samhället.
När jag växte upp var det ingen brist
på tandläkare exempelvis, men det berodde
helt enkelt därpå, att vanligt folk
inte hade råd att gå till tandläkare,
utan tänderna gick i allmänhet sönder
och föll ut ur munnen. I dag är det
brist på tandläkare. Det beror på att
det nu är så ordnat, att man börjar
vårda tänderna på folk så snart de fått
dem. Hur är det när det gäller läkare
och sjukhus? Ibland brukar jag helt cyniskt
säga, att förr låg människorna
hemma och självdog, men nu måste
alla ha hjälp av läkare och sjukhus.

Därför har vi läkarbrist i dag. Tag
nästan vilket annat område som helst!
Hur är det med läroverk och läroverkslärare?
Nu har allt flera råd att skicka
sina barn till läroverk, och strax är det
brist på detta område. Man kan gå igenom
det ena området efter det andra,
och det förhåller sig på samma sätt.
Är det inte på samma sätt med bostäderna? De

flesta människor, som nu är i
medelåldern eller däröver, bodde som
barn i ett rum och kök eller bara i ett
kök, och det var fråga om stora familjer
på den tiden. I tvårumslägenheter
bodde ofta två familjer. Men om ett par
unga människor nu för tiden skall gifta
sig, måste de omedelbart ha en modernt
utrustad bostad med ibland ett rum
och kök men ofta två rum och kök. En
sådan ökad efterfrågan till allt annat
— invasionen till tätorterna, alla utlänningar
vi har i landet o. s. v. — kan
man väl ändå inte möta och klara av
på så kort tid som stått till buds.

Jag tror man skall ha allt detta i minnet
när man talar om vad som skett,
och sedan kan man ju försöka undersöka
vad folkräkningarna visar beträffande
människornas boendeförhållanden
under olika perioder. Man kan
exempelvis jämföra åren 1935 och 1945
om man vill.

Nu säger herr Cassel att han vill, att
man skall bygga billigare. Han anser
att detta är mycket viktigt, och det tycker
vi väl alla. Alla är vi inställda på
att man skall försöka pressa ner bostadskostnaderna.
Herr Cassel vill inte
sänka utrymmesstandarden, men han
sade någonting om att man väl ändå
skulle kunna sänka den tekniska standarden.
Jag vet inte vad han menade
med det — han får väl närmare förklara
vad han avser — men jag fattade
det så, att han ansåg att man kunde
bygga hus med en något lägre utrustningsstandard
än vi nu i allmänhet försöker
få i de nya husen. Jag vet inte
precis vad herr Cassel menade att man

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

135

skulle pruta på. Det är viktigt att ge
konkreta anvisningar på vilka utrustningsdetaljer
som skall försvinna för
att det hela skall bli billigare. Det enda
jag hörde honom nämna var, att man
till en början bara skulle lägga in vanliga
golv för att sedan någon gång i
framtiden lägga in parkettgolv. Jag vet
inte vad detta innebär i kostnadshänseende
och vad det gör i fråga om möjligheter
att bygga fler bostäder — att
dela upp soppan på ett bättre sätt, som
herr Cassel sade — men jag kan inte
föreställa mig att det skulle göra så
värst mycket.

För övrigt kanske det är ekonomi på
litet längre sikt att ha en ordentlig
golvbeklädnad. Jag skulle gärna vilja
veta hur herr Cassel tänker sig att man
genom att hålla en enklare utrustning
skall komma fram till det resultatet, att
man får billigare bostäder och kan bygga
flera sådana, ty vi måste ju få fram
flera bostäder.

Sedan hade herr Cassel ett resonemang
som jag inte kunde följa med riktigt
ordentligt. Det föreföll mig som
om herr Cassel menade, att man får
subventioner också för garage som man
bygger, men samtidigt sade han någonting
om att bilarna står ute på gatorna.
Jag förstår inte vad han menade. Han
kanske menade att man aldrig kan säga
riktigt bestämt vart subventionerna
går. Man kan säga att subventionerna
går till husen och att hyrorna blir
lägre, men om folk på grund av detta
kan höja sin standard och får pengar
över vet man ju inte vad de använder
pengarna till.

Herr Cassel var också inne på ett
resonemang om experimenthusen, och
han nämnde HSB:s experimenthus. Det
är klart att sådana experiment kan
medföra nya uppslag, men än kan man
väl inte säga någonting om den saken.
Man får väl ändå vänta tills man får
se några resultat innan man drar några
slutsatser och anför dem som bevis för

Främjande av bostadsförsörjningen.

att man kan komma så långt på sådana
vägar.

Det är självfallet angeläget att pressa
ner kostnaderna. Det finns väl ingen
som inte tycker det. Men staten har
ju gått in för att på olika sätt understödja
de olika försök som görs inom
byggnadsvärlden för nedpressning av
kostnaderna. Vi har ju på kort tid fått
statens nämnd för byggnadsforskning
och maskinlånefonden, och vi understöder
experimenthusen. Vidare är
företagarna själva, såvitt jag förstår, intresserade
av att pressa ned kostnaderna,
ty det är ju ändå så, att både
företagarna och de som bygger har
glädje av att bygga billigt. Bygger eu
entreprenör billigt tjänar han på det,
och om någon har lämnat ut ett bygge
på entreprenad och arbetet görs billigt
tjänar han på det. Om vederbörande
har lån hos bostadsstyrelsen är
det inte alls på det sättet att han inte
kan tjäna på att bygga billigt. Det sker
ju ändå en prövning av varje särskilt
fall, som premierar den som bygger
billigt. Den saken är klar, och det borde
man veta. Det står någonting annat i
exempelvis folkpartiets motion, men
det påståendet är alldeles felaktigt.

Herr Cassel menade, att om man
kunde åstadkomma konkurrens på lika
villkor, kunde det byggas billigare och
vi kunde få fler bostäder. Man fick det
intrycket, att herr Cassel menade att
hela problemet ligger just i det förhållandet,
att det nu lämnas lån till olika
lånegränser åt olika kategorier av
byggnadsföretagare. Nu är ju detta, såvitt
jag förstår, en sak som inte har
så värst stor betydelse. I folkpartiets
motion har man sagt, att man i stort
sett stöder den bostadspolitik som har
förts men att utformningen av denna
politik i vissa fall har fått bestämmas
av socialistiskt motiverade önskningar
att försämra konkurrensmöjligheterna
för enskild företagsamhet på detta område
i jämförelse med andra företagsformer.
Jag har redan varit inne på

136 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

det ett ögonblick förut. Vidare liar man
enligt motionen inte tillräckligt sökt
utnyttja den stimulans till effektivt och
billigt bostadsbyggande som kan ernås
genom att låta goda insatser i detta
avseende leda till ökade förtjänster. Nu
är det ju emellertid på det sättet att
konkurrensmöjligheterna, vad jag kan
se, är goda och att stimulansen redan
finns där och om det hjälper bara med
detta, om man därmed har avskaffat
den socialistiskt motiverade bostadspolitiken,
så är ju saken redan alldeles
klar.

Men är det annars så underligt att
man har olika lånegränser? De vanliga
argumenten, som vi har anfört så
många gånger, är ju att kommunerna
och de allmännyttiga bostadsföretagen
ändå är spekulationsfria företag ■—- det
är en sak som är ganska avgörande —
och att kommunerna har ålagts att
svara för bostadsförsörjningen inom
sina områden och får lägga ned mycket
arbete på att förmedla lån och i
övrigt sköta låneverksamheten. De har
ju också att bidra till de tilläggslån
som vi har.

I de kommunala och allmännyttiga
företagen består klientelet vidare i
mycket stor utsträckning av barnfamiljer.
Nu hänvisar herr Gustafsson till
det beslut som vi för något år sedan
fattade och som innebar att vi skulle
träffa frivillig överenskommelse — och
vi har nu frivillig överenskommelse —
med fastighetsägarna (Fastighetsägareförbundet)
om att de, när de får lägenheter
lediga, skall ta in barnfamiljer.
Men det har ännu inte skett någon sådan
förändring av hyresgästklientelet,
att man kan säga att barnfamiljerna
fördelar sig ungefär lika på olika slags
företag. Det har kanske här och var
flyttat någon familj från ett stort hyreshus
och i stället kommit dit en barnfamilj,
men det innebär inte alls att
de olika företagen har fått samma
hyresgästklientel.

Även om man från folkparti- och

högerhåll — i det avseendet befinner
sig ju oppositionen på samma linje —
talar om att de olika företagen bör få
konkurrera under likvärdiga villkor, så
resulterar inte detta i att man föreslår
att villkoren skall bli lika. För närvarande
får de enskilda företagen i allmänhet
låna upp till 85 procent, i vissa
fall upp till 90 procent av sina byggnadskostnader,
och det måste väl anses
ganska generöst att staten lämnar
så pass höga lån. Såsom både socialministern
och jag här tidigare varit
inne på, kan man för ett hus, som kostar
en miljon kronor att bygga, få låna
850 000, i bästa fall kanske 900 000 kronor,
och det kan väl inte precis anses
vara ogint. Från folkparti- och högerhåll
föreslås emellertid nu att lånegränsen
skall höjas, så att alla företag får
låna upp till 90 procent. Enligt förslaget
skall kommunala företag mot kommunal
borgen få låna upp till 100 procent
och bostadsrättsföretag och enskilda
företag upp till 95 procent. Inte
ens enligt detta förslag skulle alltså
villkoren bli lika.

Jag tycker emellertid att man ett
ögonblick bör reflektera över varför
det kräves kommunal borgen för att
lämna inte bara kommunala företag
utan också bostadsrättsföretag och enskilda
företag lån på över 90 procent.
Jo, det är naturligtvis därför att kommunal
borgen innebär en sådan säkerhet,
att det är möjligt att gå högre upp
med lånen. Och om nu en kommunal
borgen innebär en sådan säkerhet, är
det ganska naturligt att staten — det
är den reflexion som man vidare måste
göra — när det gäller tertiärlån till
stora flerfamiljshus lånar ut pengar
upp till en högre gräns åt de kommunala
företagen. En god princip för all
penningutlåning är väl att titta en
smula också på säkerheten.

Enligt de motioner, som avlämnats
från högerhåll, tar ju högerns förslag
syfte på att man skall försöka åstadkomma
en kostnadssänkning som så

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

137

småningom också medför lägre hyror.
Jag måste emellertid säga att det exempel,
som man i motionerna framför allt
pekar på och som herr Cassel också
berörde, nämligen höghuset i Malmö på
minst 10 våningar, inte är så lyckat i
detta sammanhang. Den expertis i
Malmö, den s. k. höghuskommittén, som
granskat kalkylerna för detta hus, har
kommit till det resultatet, att det inte
alls är fråga om någon kostnadssänkning
i förhållande till den hustyp, som
nu är dominerande i Malmö, på dryga
12 procent, utan bara med omkring 4
procent. Därtill kommer att man ju
inte ens i Malmö kan bygga endast 10-våningshus, och det är väl därför inte
så alldeles riktigt att söka inge folk den
föreställningen, att det är fråga om
åtgärder, som skulle innebära en generell
sänkning av byggnadskostnaderna
med 12 procent och därigenom en kraftig
minskning av bostadskostnaderna.

För ett par år sedan råkade ju högern
ut för en olycklig förälskelse. Föremålet
var visst inte ovärdigt, utan tvärtom
•—• man förälskade sig nämligen i
de fattiga, barnrika familjerna — men
förälskelsen var i alla fall, så vitt jag
förstår, olycklig, åtminstone för barnfamiljerna.
På högerhåll har man sedan
dess vid olika tillfällen — det var
t. ex. fallet år 1952 — talat om att
man funnit en linje, som innebär att
de fattiga barnfamiljer, som har tre
barn och flera, skulle kunna få lägre
bostadskostnader och bättre förhållanden
än genom de regeringsförslag som
utskottsmajoriteten gått in för. Det har
emellertid visat sig att detta är alldeles
felaktigt. Herr Cassel förundrade sig
över att utskottet nu haft till sitt förfogande
experter som räknat ut att
högerns förslag i olika avseenden skulle
medföra hyreshöjningar. Jag trodde
att herr Cassel visste att utskotten brukar
anlita experter på olika områden
för en del uppgifter som utskottsledamöterna
inte är säkra på att de behärskar
lika bra, och det kan väl inte

Främjande av bostadsförsörjningen.

vara något fel att man gjort det även
i detta fall. Under alla förhållanden är
de beräkningar, som anförts i utskottsutlåtandet,
alldeles riktiga, och det är
väl ändå huvudsaken i detta sammanhang.

Det förslag, som högern nu har kommit
med, innebär sålunda att hyreskostnaden
för en tvårumslägenhet
skulle stiga med omkring 300 kronor
per år och för en trerumslägenhet med
375—400 kronor. Men högern vill ändå
utsmycka förslaget med socialt ambitiösa
påbyggnader och säger, att de
barnfamiljer, som har så låga inkomster
att de kan få det förhöjda familjebostadsbidraget,
skall, om de bor i godtagbara
lägenheter, få ett extra bidrag
på 100 kronor för varje barn utöver
två och upp till sju. En familj med tre
barn skulle alltså få ett extra familjebidrag
på 100 kronor, en familj med
fyra barn skulle få 200 kronor, en
familj med fem barn 300 kronor, en
familj med sex barn skulle få 400 kronor
och en familj med sju barn 500
kronor.

Nu har vi i verkligheten bortåt en
miljon familjer här i landet som har
minderåriga barn. Av dessa är närmare
500 000 enbarnsfamiljer och 308 000
tvåbarnsfamiljer. De som har sex eller
flera barn uppgår till i runt tal 8 000.
Vi har då först att räkna med att endast
de familjer kan komma i fråga
där mannen (eller i förekommande fall
mannen och hustrun gemensamt) har
så låga inkomster, att det förhöjda
familj ebostadsbidraget kan utgå. Om
en familj har tre barn, får den inte ha
högre beskattningsbar inkomst än 3 500
kronor, om den skall få åtnjuta det förhöjda
bidraget och därmed denna
extra förmån enligt högerförslaget. En
sådan familj bor i allmänhet i två rum
och kök. Eftersom hyran i en sådan
lägenhet stiger med 300 kronor, innebär
högerförslaget, även om man
skulle följa högerns skattesänkningslinje,
att utgifterna för familjen ökas

138 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

med ungefär 150 kronor. För en familj
med fyra barn ökas kostnaderna med
ungefär 50 kronor, trots att familjen
får det högre bidraget. Har en familj
fem barn går utgiftsökningen och utgiftsminskningen
ungefär jämnt ut. Det
är alltså bara bland de 8 000 mångbarnsfamiljerna
som en del familjer,
som har tillräckligt låga inkomster —
högst 5 000 kronor beskattningsbart belopp
till statlig inkomstskatt — och
som kommit in i godtagbara lägenheter,
kan få en liten förbättring. Dessa blir
väl alltså bara någon promille av barnfamiljerna.
Alla övriga får det sämre
även om de får förhöjt bidrag. Alla enbarnsfamiljer,
alla tvåbarnsfamiljer,
alla trebarnsfamiljer, som har en inkomst
som överstiger 3 500 kronor, och
alla fyrbarnsfamiljer med en inkomst
överstigande 4 000 kronor får en mycket
kraftig försämring. Detta är vad förslaget
i verkligheten visar sig innebära,
om man tittar på det närmare. Därför
tycker jag inte man skall lägga alltför
stor vikt vid det.

Herr Gustafsson nämnde något om
att man inte alltid skall lita på regeringens
omdöme. Jag håller med honom
om att det kan vara riktigt att ta till
sitt eget också ibland. Man skall inte,
sade han, anse att regeringen är något
slags precisionsinstrument, som vid alla
tillfällen visar exakt rätt. Det tycker
jag inte heller att man skall anse. Det
var när han talade om avskrivningarna
som han sade detta. Men i själva verket
har regeringen, som man kan läsa
i utskottsutlåtandet, i detta fall följt
riksräkenskapsverket och statskontoret,
som tillstyrkt dessa avskrivningsregler.
Om det gäller att bedöma sådana frågor,
litar jag nog minst lika mycket på
riksräkenskapsverket och statskontoret
som på folkpartiet och dess experter på
detta område, vilka redan befinner sig
långt inne i årets valrörelse.

Det är ju fråga om pengar till en
skattesänkning. Det framgår av folkpartiets
motion i denna fråga — nr 386

i denna kammare —- som jag redan ett
ögonblick varit inne på, att man menar
att ställning nu skall tagas till frågan
om de generella subventionerna till bostadsbyggande
över huvud. »De betydande
belopp, som skattebetalarna hittills
inbetalat —■ bl. a. som redan påpekats
för avskrivning å tertiärlån —
utöver vad som kan anses motsvara
förlustrisker för statskassan, anser vi
utgöra riskfonder, som -—■ jämte andra
skäl — motiverar att skattebetalarna
under de närmaste åren avkräves endast
de faktiska löpande ränteförlusterna
och en måttlig avskrivning. Detta
är likväl fullt tillräckligt för att täcka
de samlade förluster, som kan tänkas
uppkomma för det allmänna.»

Nu har man emellertid i reservationen
kommit till att det finns kvar 150
miljoner till räntefria, stående delar av
egnahemslånen. Enligt uppgifter som vi
har fått fram från bostadsstyrelsen, utgör
detta belopp bara 130 miljoner.
Folkpartiet säger att dessa pengar räcker
till de räntefria stående delarna av
egnahemslånen för nästa budgetår. Det
gör de, men sedan är de slut. Det finns
ingen anledning säger folkpartiet i sin
reservation, att nu ta ställning till vad
man skall göra då. Det får man tänka
på, när dessa pengar har tagit slut. Man
skall tydligen förbruka alla riskfonder
och reserver för att betala, om det behövs,
tilläggslån och räntefria stående
delar av egnahemslån, och på så sätt
sänka skatten. När man kommer till
årets slut och det inte finns något kvar
av pengarna, skall man fundera över
vad man skall ta sig till i fortsättningen.
Detta är, vad som anförs i den reservation
som ligger framför oss. I
motionen angavs att man måste ta definitiv
ställning nu.

I denna fråga skulle jag inte vilja
vara med om något så lättsinnigt. Dessutom
skall man enligt detta förslag undan
för undan låna upp pengar för att
täcka tilläggslånen och de räntefria
stående delarna av egnahemslånen. När

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

139

det gäller medel för detta sistnämnda
ändamål skall man, säger alltså reservationen,
ta ställning först när året är
slut. Hur tänker man sig då ta ställning?
Antingen måste man räkna med
att egnahemslånarna betalar tillbaka
pengarna eller också måste staten skaffa
beloppen skattevägen och skriva av
lånen. Man kan inte komma ifrån, att
dessa två utvägar är de enda som står
till buds, om man inte nu som tidigare
vill vara med om avskrivning ur driftbudgeten
med skattemedel.

Folkpartiets motionärer har vid alla
olika tillfällen åberopat 1951 års bostadsutrednings
förslag om löpande
subventioner för sin ståndpunkt. Det
är riktigt, att bostadsutredningen föreslog
att man skulle övergå till sådana
löpande subventioner. Men det är också
riktigt, som vi sagt i utskottsutlåtandet,
att man inte där på något sätt tog
ställning till avskrivningsfrågorna. Jag
måste för min del säga att det organ,
som mer än något annat kan ha reda
på om det här nya systemet med löpande
bidrag skulle bli smidigt och mera
lättskött rent administrativt, det organet
måste ändå vara bostadsstyrelsen.
Ett annat motiv som nämnda utredning
anförde som skäl för övergång till
löpande bidrag var, att man med ett
sådant bidrag skulle smidigare kunna
anpassa subventionen efter olika variationer
i behovet.

Yad sade bostadsstyrelsen, när den
yttrade sig om denna fråga? Den sade
bl. a., att taxeringsmyndigheterna inte
räknar med tilläggslånen till statsbelånade
hus vid fastighetstaxeringarna.
Om man nu skall gå över till löpande
bidrag, måste i stället tertiärlån ges
när någon bygger hus. Yad kommer
taxeringsmyndigheterna att göra då?
Kommer det att innebära att grunden
för taxeringarna blir en annan och att
fastighetstaxeringarna för dessa hus
går i höjden? Då måste det också bli
en kostnadshöjning, som slår igenom i
höjda hyror.

Främjande av bostadsförsörjningen.

Nu vill jag påpeka att förslag föreligger
om en schablonmässig taxering
för både allmännyttiga företag och bostadsföretag.
Jag har inte själv tagit
reda på vad taxeringsmyndigheterna
kan göra om tilläggslånen slopas, men
det har väl folkpartimotionärerna och
de, som står bakom deras förslag, gjort.
Jag vill påpeka att det blir de enskilda
företagen som på detta sätt skulle råka
ut för denna kostnadshöjning.

Sedan säger bostadsstyrelsen i sitt
remissyttrande: »För bostadsstyrelsen,
förmedlingsorganen, banker och andra
långivande institutioner, övriga med
bostadsbyggandet sysslande organisationer
och företag samt låntagarna betyder
det, att en metod, som utbildats
under många år, måste ändras mer eller
mindre.» Den säger vidare att ändring
av de ansökningsformulär och blanketter,
behov av nya kommunala beslut
om bidrag, avräkning varje halvår av
det löpande bidraget på tertiärlånet
dels från staten och dels från kommunen
— bidragen blir beroende på om
det i husen finns speciella affärslokaler
och annat — samt en massa andra
komplikationer kommer att ålägga de
olika organen mera arbete. Olägenheterna
måste emellertid tagas, om systemet
skall genomföras, men, säger man,
de framstår som särskilt ovälkomna,
om man nu ganska snabbt skall komma
med ett kreditgarantisystem och på nytt
får lägga om alltsammans. Ja, så snart
det varit fråga om omläggningar i arbetet
har uppgifter lastats över på bostadsstyrelsen
och ibland på länsbostadsnämnderna.
Det blir många ändringar
i bestämmelserna, som inte är
välkomna med en sådan ordning.

Om man nu i fjol tog hänsyn till allt
detta i riksdagen och inte ville gå över
till löpande bidrag, vad är det då som
nu motiverar — när resultatet av kreditgarantiutredningen
måste ligga närmare
i tiden än förut — att gå över till
detta system? Det betyder att man
åsamkar de olika organen på detta om -

140 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

råde mycket arbete, mycket bekymmer
och mycket besvär. Jag tror för min
del att man skall akta sig för detta. När
det nu sagts från utskottets sida att man
får vänta till kreditgarantiutredningen
kommer med sitt förslag och då eventuellt
ompröva detta och dessutom se
efter om man eventuellt skall göra någonting
åt lånegränserna, då är det väl
tryggare och säkrare att gå på den
linjen. Åtminstone vill jag för min del
hålla på detta. Jag kan inte finna någon
anledning att i detta avseende rösta på
någonting annat än utskottets förslag.

Beträffande tidsgränsen för familjebostadsbidragen
har jag, som jag nämnde,
en blank reservation. Det finns, synes
det mig, anledning att se på detta
för att förenkla systemet och göra det
litet lättare att sköta administrativt. Jag
tror också — som jag sade i början av
mitt anförande — att det vore smidigt,
om Kungl. Maj :t hade fullmakt att vidga
ramarna för de preliminära besluten,
om så erfordras. Jag tror att det går
bättre att anpassa bostadsbyggandet
efter förefintliga resurser om man har
det på det sättet.

Härefter anförde:

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Växjö
gör gällande, att man genom den socialdemokratiska
bostadspolitiken åstadkommit
att massor av människor fått
flytta in i nya moderna hus av hög
standard under de senaste åren. Ja,
herr Persson, det är en sak som jag aldrig
har förnekat. Jag hör inte till dem
som talar om en misslyckad bostadspolitik.
Jag hör till dem som säger, att
bostadspolitiken icke lyckats med att
lösa sin primära uppgift, nämligen att
klara upp bostadsbristen. Vad vill herr
Persson göra med den stigande och allt
svårare bostadsbristen? På den frågan
borde väl utskottet ge oss ett svar, ty
den är faktiskt den mest brännande av
alla frågor som vi här har att behandla.

Herr Persson säger någonting högst

intressant, nämligen att den stigande
efterfrågan på detta område beror på
— liksom den stigande efterfrågan på
tandläkare och läkare — att folk har
mera tillgångar, större möjligheter att
betala än de hade förut. Det tror jag
också, herr Persson. Det är nog fullständigt
riktigt. Det är dock en sak som
den socialdemokratiska bostadspolitikens
främste man, generaldirektör Alf
Johansson, ständigt förnekat. Han har
hela tiden i diskussionen hävdat att
efterfrågan på bostäder, om man mäter
dem i antalet efterfrågade lägenheter,
inte är flexibel i förhållande till priset.

Vad vill nu herr Cassel pruta på, frågar
herr Persson i Växjö. Ja, jag gav
några exempel på vad HSB i sitt experimenthus
har velat pruta på. Man har
där sagt att det går mycket bra att ha
ett fyravåningshus — om man bygger
ner det lagom lågt — utan att sätta in
någon hiss. Det blir en väsentlig besparing.
HSB ansåg vidare, att man t. ex.
kunde lägga tre lägenheter i samma
trapplan; det tjänar man också på. De
har gjort en hel del besparingar, som
gott kan göras utan att standarden alltför
mycket pressas ned. Det finns ett
hus i närheten av Stockholm, enligt vad
jag har hört talas om, i vilket man inrättat
praktiskt taget bara enrumslägenheter
men utrustat varje lägenhet med
en diskmaskin. Vad skall sådant tjäna
till? Det innebär bara, att man tvingar
dem, som bor i huset, att betala för en
diskmaskin som man inte ens vet om
de vill ha. De vill kanske använda sina
pengar till något helt annat. Sådana ytterligheter
i fråga om den tekniska utrustningen
tror jag lugnt man kan pruta
på.

Herr Persson sade, att staten och de
statliga företagen är intresserade av att
pressa ned byggnadskostnaderna. Men,
herr Persson, det förhåller sig i själva
verket så, att bostadsbyggandet är en
gren inom produktionen, som är skyddad
mot utländsk konkurrens. Ingen
kan skicka hit färdigbyggda bostads -

Nr 20. 141

Lördagen den lo maj 1954 em.

hus, som kan konkurrera med våra.
Staten säger till företagen: bygg så
mycket ni kan, vi betalar vad det kostar.
På det sättet har företagen inte piskan
på ryggen, och så länge de inte har
det kan vi inte hoppas på att kostnaderna
verkligen pressas ned.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte ingå närmare
på avskrivningsfrågan i en replik.
I fråga om avskrivningen på den räntefria
delen av egnahemslånen har vi,
som jag tidigare sagt, att välja mellan
en engångsavskrivning och en avskrivning
i etapper. Det har intet att göra
med frågan om man skall höja hyran i
envåningshusen eller inte, utan det är
fråga om hur snabbt man skall uttaxera
beloppet.

Vad beträffar konkurrensvillkoren är
det så, att de allmännyttiga företagen,
för vilka lånegränsen är 100 procent,
får en större räntesubvention än de företag,
som endast får låna 85 procent.
Herr Persson kom med det gamla argumentet,
att de allmännyttiga företagen
är spekulationsfria, inte arbetar i enskilt
vinstsyfte etc. Jag tycker nog det
är på tiden att man överger det argumentet.
Vi vet, att de enskilda företagen
har högre kapitalkostnader än de
allmännyttiga företagen men trots detta
inte får ta ut högre hyror. Vi vet, att
de allmännyttiga företagen ändå har
svårt att klara ekonomien, och då kan
man fråga sig varifrån de enskilda företagen
skall ta sina vinster. Om man
fortsätter att använda herr Perssons
argument, måste man också ge anvisning
på varifrån vinsterna skall tas;
jag är säker på att de enskilda bostadsföretagarna
skulle lyssna till de anvisningarna
med intresse.

Herr Persson sade, att anledningen
till folkpartimotionen var att det är val
i höst. Det är en sak, herr Persson, som
har övertygat mig om att valet är nära,
och det är det sätt, på vilket den soci -

Främjande av bostadsförsörjningen.

aldemokratiska propagandan behandlat
folkpartiets förslag.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Herr Persson i Växjö
anförde som något av en ursäkt för den
stora bostadsbrist, som fortfarande råder,
att det föreligger bristsituationer
även på en råd andra områden. Just
den otvivelaktiga förekomsten av alla
dessa bristsituationer borde emellertid
kunna säga herr Persson i Växjö, att
det måste ha varit något fundamentalt
fel i den allmänna ekonomiska politik,
som förts här i landet de sista åren. Jag
skall emellertid glädja herr Persson i
Växjö med att säga, att jag kommer att
instämma med honom i ett avseende,
som jag strax skall nämna.

Som vi ser på bostadsfrågan är det
i år tre huvudpunkter som man särskilt
bör rikta uppmärksamheten på.
Den första är bostadsproduktionens omfattning.
Jag skall inte nu återuppta min
diskussion med socialministern beträffande
siffran 50 000 lägenheter per år,
som förefaller att på något magiskt sätt
ha förhäxat honom men som är uppenbart
otillräcklig. Statsutskottet har i ett
tidigare i år av riksdagen accepterat
utlåtande efter motioner från folkpartiet
och enskilda socialdemokrater sökt
skapa några garantier för att det inte
skall behöva uppstå en bindning vid
denna alltför låga nivå utan resurserna
utnyttjas i full utsträckning.

I sitt nu föreliggande utlåtande har
statsutskottet skrivit väl snävt. Jag vill
gärna intyga att jag anser, att herr Persson
har rätt i detta, även om utskottets
skrivning i viss mån innebär en uppmaning
till Kungl. Maj:t att inte låsa
fast sig i fråga om bostadsbyggandet.
Jag måste nämna, herr talman, att vi
i vår reservation skrivit en bestämd
uppmaning till Kungl. Maj:t att sörja
för att bostadsbyggandet icke bindes
inom alltför trånga ramar. På grund
av ett missöde vid sammanklippningen
av det långa betänkandet i brådskan i

142

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

statsutskottet liar vår reservation på
denna punkt emellertid blivit avkortad
på ett sätt, som vi inte kan hjälpa. Det
enklaste sättet att råda bot för detta
torde vara att jag yrkar bifall till icke
den på detta sätt avkortade reservationen
nr 19 b utan till punkterna B och D
1 i motionen II: 384.

Jag skulle föreställa mig att det yrkande,
som jag här framställt, är ägnat
att tillgodose även de önskemål, som
uttrycktes av herr Persson i Växjö, och
att han därför kommer att stödja detta
mitt yrkande.

Låt mig sedan i detta avseende peka
på ett par omständigheter av betydelse.
Socialministern nämnde, när jag hörde
honom på förmiddagen i första kammaren,
att vi för 1953 fått en produktion
av 51 000 lägenheter. När vi diskuterade
denna sak för några månader
sedan var socialministern inte fullt så
optimistisk beträffande siffrorna för

1953, men det kan ju ha mindre betydelse.
Av dessa 51 000 lägenheter har
ungefär 44 000 kommit till i de större
och mindre tätorterna, som vi regelbundet
får statistiska uppgifter från.

Nu har vi kommit en bit in på detta
år och vi kan avläsa, att den färdigställda
produktionen hittills ligger ungefär
jämsides med den vi hade under
motsvarande period förra året. Men vi
har också större möjligheter än vad vi
hade vid årsskiftet att bedöma läget
för den i gång varande produktion, som
kan väntas bli färdigställd i år. Det
förefaller då mycket klart att det beträffande
de större och mindre tätorterna
i år kommer att bli en avsevärt
större produktion än under 1953. Då vi
också har ett egnahemsbyggande i en
mycket kraftig utveckling, kan man
även med en nedräkning av kommunernas
och fackmännens egna uppskattningar
inte gärna komma till något annat
resultat än att vi kommer att få
åtminstone 53 000 lägenheter under

1954. Jag understryker att jag här har
gjort en viss nedräkning av kommu -

nernas och fackmännens egen uppskattning.
En avsevärt större bostadsproduktion
än 1953 års ligger alltså så att säga
på hyllan, färdig att tas emot, om vi
kan bibehålla en balanserad ekonomi,
om det inte blir någon katastrof i form
av byggnadsarbetarstrejk e. d. och om
vi undviker ett onödigt krångel.

Den successivt större frihet, som de
produktiva krafterna fått, har naturligtvis
bidragit till att läget nu är så
gott som det i detta fall är. Enligt min
mening får det inte på denna punkt bli
fråga om något återtåg, och jag vill därför
och särskilt mot bakgrunden av det
meningsutbyte, som jag tidigare haft
med socialministern på denna punkt,
begära ett bestämt svar av honom på
följande fråga: Vill socialministern försäkra
riksdagen att regeringen, under
förutsättning att ett balanserat och normalt
konjunkturläge kan upprätthållas,
inte skall vidta några åtgärder under
nästa budgetår för att åter pressa tillbaka
bostadsbyggandet från den nivå
vi nu faktiskt har nått och som motsvarar
åtminstone 55 000 lägenheter för
år 1954?

Jag ställer den frågan även mot bakgrunden
av den enligt min mening
märkliga skärpning av regleringskrånglet
i fråga om bostadsbyggandet, som
inträtt under de senaste månaderna.
Som jag nämnde blev det ju under 1952
och 1953 successivt en större frihet
här, och omkring årsskiftet framträdde
socialministern äntligen med beskedet
att bostadsbyggandet skulle bli fritt
från tillståndstvång. Man skulle ha av
de lokala arbetsmarknadsmyndigheterna
meddelade igångsättningsmedgivanden
för att underlätta säsongsutjämningen.
Bestämmande för dessa myndigheter
skulle alltså vara tillgången på
och en jämn användning av arbetskraften.
Befintliga resurser av material och
arbetskraft skulle användas så fullständigt
som möjligt. Regleringens bördor
skulle lättas, centraldirigeringen upphöra
och igångsättningsmedgivandena

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

143

alltid som hittills skötas smidigt av de
lokala myndigheterna.

Socialministern har också i proposition
nr 181, som gäller byggnadsregleringen
och som är dagtecknad den 19
mars, skrivit att han i detta sammanhang
vill erinra om att bostadsbyggandet
från den 1 januari 1954 praktiskt
taget helt befriats från byggnadsreglering.
Igångsättningstillstånd för flerfamiljshus,
som beviljas av länsarbetsnämnderna,
har dock bibehållits i syfte
att befordra säsongsutjämningen. Jag
måste verkligen fråga socialministern,
om han när denna proposition skrevs,
alltså i mars i år, hade glömt bort att
arbetsmarknadsstyrelsen redan den 28
januari i år sände ut ett cirkulär till
alla länsarbetsnämnder med innebörd,
att länsarbetsnämnderna fråntogs rätten
att själva lämna igångsättningsmedgivanden
för bostadsbyggande. Varje
enskilt bostadslåneärende — jag understryker
— varje enskilt bostadslåneärende
skulle centralt prövas av arbetsmarknadsstyrelsen
i Stockholm ur
arbetsmarknadssynpunkt.

Den 12 mars meddelade arbetsmarknadsstyrelsen
i nytt cirkulär till länsarbetsnämnderna,
att en central samordning
av lånegivning och igångsättning
för flerfamiljshus fortfarande är
erforderlig. Länsarbetsnämnderna får
fortfarande inte själva lämna igångsättningsmedgivanden
med ledning av sin
nära kontakt med de lokala förhållandena.
Alla ärenden för flerfamiljshus
måste gå in till arbetsmarknadsstyrelsen.
Först därefter och efter arbetsmarknadsstyrelsens
prövning får länsarbetsnämnderna
nu meddela igångsättningstillstånd.
Här har alltså tyst
och oförmärkt ordnats med en fullständig
centraldirigering. Regleringsgreppet
över bostadsprodukiionen har ju
i själva verket skärpts på ett ganska
uppseendeväckande sätt. Det verkar
som om regeringen blivit smått skräckslagen
över den effekt, som den under
föregående år successivt ökade frihe -

Främjande av bostadsförsörjningen.

ten fått i form av en kraftigt expanderande
bostadsproduktion.

Ja, en ökad frihet i dessa avseenden
kan avkasta sådana resultat men jag
kan inte finna annat än att den vidtagna
skärpningen av byggnadsregleringen
ger fog för tanken, att det är fråga om
att skaffa ett vapen för en ny sammankrympning
av bostadsproduktionen. —
Det ger socialministern ytterligare anledning''
att svara klart på min framställda
fråga.

Jag skulle kunna tillägga en hel del
om regeringens metod att första tala om
att bostadsbyggandets omfattning skall
bestämmas av de reala resurserna i form
av arbetskraft och materiel och sedan
i praktiken genomföra en ordning som
otvivelaktigt kan tjäna till att begränsa
användningen av de reala resurserna.
Jag avstår emellertid tills vidare därifrån.
Jag skall i stället övergå till vad
jag betraktar som den andra huvudpunkten
i diskussionen, nämligen formen
för det allmännas stöd till produktionen
av flerfamiljshus. Jag vill understryka
att jag nu helt kort diskuterar
denna form alldeles fristående från avskrivningsproblemet,
som jag kommer
till senare.

Utskottet skriver, att statens förluster
i anledning av beviljade subventioner
är oberoende av subventionens form.
Jag är fullständigt beredd att intyga
riktigheten av detta utskottets uttalande.
Någon annan mening har inte förfäktats
på vårt håll. Men av detta måste
man väl också dra den slutsatsen, att
subventionens form vid en given subventionsgrad
är alldeles likgiltig när det
gäller effekten för bostadsbyggare och
hyresgäster. Trots allt vad den socialdemokratiska
pressen skrivit på denna
punkt förmodar jag, att socialministern
inte vill ge sig in på den i och för sig
orimliga uppgiften att bestrida att detta
mitt yttrande är riktigt.

Jag skulle vilja tillägga några ord med
anledning av vad herr Persson i Växjö
yttrade om subventionsformen. Vi har

144 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

jo tre stödformer i detta avseende: en
räntesubvention och två olika former
av tilläggslån. Den ordning som vi har
föreslagit innebär, att man ersätter de
här tre stödformerna med ett enhetligt
lån och ett statligt bidrag, som ger alldeles
samma effekt som alla de andra.
Det är inte aktuellt att göra det nu, säger
utskottsmajoriteten. Det medför en
del övergångssvårigheter, säger herr
Persson i Växjö. Övergångssvårigheterna
är emellertid alldeles överdrivna.
Bostadsstyrelsen har inte velat vara med
om det, säger herr Persson i Växjö. Men
bostadsstyrelsens chef är i själva verket
den som har väckt tanken. Jag har inte
gjort det utan bara anslutit mig till den,
eftersom jag anser att den är vettig,
klok och praktisk, och vi var alldeles
eniga om detta i bostadsutredningen.

För mig framstår det alltid som aktuellt
att åstadkomma större enkelhet och
klarhet i den statliga verksamheten,
även om det skulle bereda några övergångssvårigheter,
som man emellertid
inte skall överdriva. Jag vill tillägga att
det finns flera länder som efter kriget
har bedrivit en aktiv bostadspolitik liknande
den svenska och i samma syfte.
Det föreligger en del variationer mellan
de olika länderna, men det finns
knappast något av dessa länder, herr
socialminister, som inte tillämpar denna
form med löpande bidrag som huvudprincip.
Det finns variationer, men detta
har varit ett gemensamt drag. Såvitt
jag känner till finns det knappast något
land som har en så komplicerad och
tillkrånglad form i tre olika etapper
som vi har. En grundlig utredning och
de utländska erfarenheterna pekar på
att det här finns möjligheter till en rationalisering
och förenkling, alldeles
oberoende av kreditgarantisystem och
sådant. Jag hoppas det inte förhåller
sig så, att regeringen inte kan acceptera
utredningens förslag emedan det är folkpartiet
som tagit upp det. Det vore ju
möjligen en bevekelsegrund, men den
tillhör inte det sakliga slaget.

Jag skall övergå till avskrivningsproblemen,
men jag vill dessförinnan göra
ett par påpekanden i några specialfrågor.

Det första påpekandet gäller de likvärdiga
konkurrensvillkoren. Låt mig
säga till herr Persson i Växjö, att utgångspunkten
för oss har varit, att vi
skall göra konkurrensvillkoren i princip
så likvärdiga som möjligt — inte att
göra dem alldeles lika, vilket av praktiska
skäl inte är lämpligt. Även den
form som vi har rekommenderat innebär,
att de kommunala företagen erhåller
något försteg, vilket kan motiveras
bland annat med att de otvivelaktigt bär
en något större börda i vad gäller
barnfamiljernas bostadsförsörjning. Men
framför allt ser jag saken så, att den
ordning som vi förordar lägger ett större
ansvar på kommunerna. I själva verket
förhåller det sig väl så, om jag än
eu gång får göra en internationell jämförelse,
att i de andra länderna kommunerna
i allmänhet bär ett betydligt
större ansvar för sina bostadsföretag än
de svenska kommunerna gör, vilket i
sin tur måste vara ägnat att leda till att
de ålägger sig en större omsorg vid
deras planering och utformning. Jag
tror att den synpunkten inte är oväsentlig.
Det är ju riktigt, som herr Gustafsson
i Skellefteå nyss nämnde, att raden
av kommunala företag som får ekonomiska
svårigheter och som framträder
med krav på hyreshöjningar blir
allt större. Under sådana förhållanden
tycker jag det är tämligen meningslöst
att föra diskussionen från utgångspunkten
om den ena företagsformen är utan
enskilt vinstsyfte och den andra har
ett sådant vinstsyfte och inte behöver
skämmas för det. Det är inte det som
är det väsentliga. Det väsentliga är väl
vilket resultat som kommer fram av de
olika företagsformernas verksamhet när
det gäller att kunna erbjuda den bostadssökande
allmänheten bostäder på
så hyggliga villkor som möjligt. Här
finns det verkligen eu mycket tydlig

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

145

lendens i tiden, som gör det motiverat
att lägga ett något större ansvar på den
kommunala sektorn, som skulle leda till
att den föranledes till en större effektivitet
och omsorg både i sin produktion
och i sin förvaltning.

Sedan skulle jag emellertid vilja tilllägga
att jag tycker i och för sig inte
det är märkligt att en meningsriktning
som den socialdemokratiska har den
principiella ståndpunkten, att den allmänna
företagsformen, den kommunala
företagsformen, skall ha ett alldeles särskilt
privilegium. Men vad jag tycker
är märkligt är, att en meningsriktning
som bondeförbundet, som dock enligt
sitt partiprogram principiellt bygger på
enskild företagsamhet och enskild äganderätt,
utan vidare accepterar den ståndpunkt
som socialdemokratien har intagit.
Det var inte så under tidigare år
här i riksdagen, utan det har inträffat
eu omsvängning i den ståndpunkt bondeförbundet
har intagit.

Ytterligare en anmärkning på en speciell
punkt. Jag skall inte ta upp någon
utförlig polemik med högerreservanterna.
Jag har gjort det så många gånger
förr. Jag skall bara göra ett par påpekanden.
Det är väl ändå så, att när regeringen
och folkpartiet minskar det
utgående generella stödet till flerfamiljshusen
på ett år, från slutet av 1953 till
början av 1955, med en tredjedel, så har
man där utnyttjat varje rimligt förutsebar
sänkning av byggnadskoslnaderna
under denna tidrymd. Därutöver gående
mycket kraftiga nedskärningar av bostadsstödet
måste komma att slå igenom
i form av en hyreshöjning.

Det finns en punkt till i högerreservationen,
som jag vill peka på, nämligen
den som säger att högerförslaget endast
inverkar på de lägenheter som nyproduceras.
Det är ju en ståndpunkt som
man kan inta. Men intar man den ståndpunkten,
så innebär ju detta otvivelaktigt,
att man accepterar en högre grad
av uppsplittring av hyresnivån. Den omständigheten
tillsammans med den, som
10 — Andra kammarens protokoll 1954.

Främjande av bostadsförsörjningen.

herr Gustafsson i Skellefteå tidigare har
framhållit, nämligen att högern häftigt
minskar stödet även för företag, som
redan är i gång, måste vara ägnad att
negativt påverka viljan att över huvud
taget bygga men framför allt den viljan
hos enskilda företagare. Jag tror att det
är en konsekvens, som man inte kan
blunda för när man bedömer de här
olika förslagen.

Jag kommer så till slut, herr talman,
till den centrala frågan om avskrivnings-,
beskattnings- och finansieringsproblemen
i samband med bostadsbyggandet.
Herr Åkerström sade, när han
talade här före middagen, med anspelning
på någon passus i statsutskottets
yttrande förra året, som hårt hade kritiserats
från vårt håll, att man nu i år
hade fått en försäkran från, som han
uttryckte sig, om jag inte hörde fel,
finansdepartementets experter om att
denna formulering var alldeles riktig.
Jag tror att det skulle vara nyttigt om
även majoriteten i statsutskottet i dessa
frågor ville bilda sig en egen uppfattning
mera fristående från finansdepartementets
experter. Jag skulle ha full förståelse
för, om man från den socialdemokratiska
sidan från början hade
tagit upp diskussionen från den utgångspunkten,
att man hade sagt, att
folkpartiets linje innebar eu annan avvägning
mellan statligt och enskilt sparande
till förmån för det senare, om
man rest spörsmålet om stödet till bostadsproduktionen
skall betalas i förskott
av dagens skattebetalare för lång
tid framåt, om det skall betalas successivt
allteftersom det verkligen utfaller
eller skjutas på framtida generationer,
om man sagt, att man med folkpartiets
linje klarar kapitalmarknadsproblemen
mindre tillfredsställande. En sådan uppläggning
har delvis skett i dag från
socialministerns och finansministerns
sida, men i hela den tidigare diskussionen
om folkpartiförslaget har man
sagt något helt annat. Då har man sagt,
utan minsta sakliga underlag, att folkNr
20.

146

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

partiet vill liöja hyresnivån, öka egnahemskostnaderna
och ta tillbaka redan
utlämnat stöd på annat sätt än regeringen
har velat göra.

För min del har jag under de år som
jag varit med i riksdagsarbetet i ett
otal sammanhang och vid en lång rad
av politiska diskussioner, icke minst
med högern, hävdat principen att den
bostadssociala politikens huvudlinje hai
varit berättigad, att det finns en solid
grundval för bostadsstödet, även för närvarande
och inte minst ur synpunkten
av näringslivets behov av en lugn kostnadsutveckling
och bibehållen konkurrenskraft.
Men nu har vi plötsligt ställts
inför en socialdemokratisk attack, som
i stort sett för diskussionen med oss
genom att bara påstå: Ni menar inte
vad ni säger, ni menar detsamma som
högern menar.

Ja, herr talman, jag måste bekänna
att jag är ganska svarslös inför en sådan
argumentation. Den innebär ju
strängt taget ingenting annat än att våra
socialdemokratiska motståndare vill göra
gällande att vi far med falskt tal
när vi säger vad vi menar och att vi i
själva verket menar någonting annat än
vad vi säger. Kanske skulle man ändå,
innan man ger sig in på en sådan argumentationsmetod,
reflektera ett ögonblick
över vart det skulle driva hän,
om de politiska meningsriktningarna
över lag skulle tillämpa samma diskussionsmetod.

Med anlednning av vad som här skett
skulle jag emellertid till socialministern
vilja rikta tre ytterligare, bestämt formulerade
frågor. För det första: När och
i vilket sammahang har folkpartiet
väckt förslag om att det generella stödet
åt nyproduktionen av bostäder skulle
minskas i snabbare takt än vad socialdemokraterna
föreslagit? Jag bestrider
kategoriskt att något sådant förslag
väckts.

För det andra, när och i vilket sammanhang
har folkpartiet väckt förslag
om att utlämnade stödlån till flerfamiljs -

hus skulle återkrävas på annat sätt än
vad socialdemokraterna velat göra? Jag
bestrider kategoriskt att något sådant
förslag väckts.

Slutligen för det tredje, när och i vilket
sammanhang har folkpartiet väckt
för egnahemsägarna sämre förslag beträffande
egnahemslån och de räntefria
stående delarna av dem än vad socialdemokraterna
gjort? Jag bestrider
fortfarande kategoriskt att något sådant
förslag har väckts.

Låt mig tillägga att jag vore tacksam
om socialministern nu inte svarar, att
folkpartiet visserligen inte har väckt
några sådana förslag men att folkpartiet
i alla fall egentligen menar att göra
på det sättet, ty det gör vi inte.

Man har nu med anledning av de förslag,
som vi väckt beträffande avskrivningarna,
från den socialdemokratiska
sidan försökt göra gällande, att i dessa
skulle ligga någon dold spekulation om
en kommande ökning av bostadskostnaderna.
Utskottsmajoriteten skriver i sitt
utlåtande på följande sätt: »Utskottet
kan inte instämma i vad i förevarande
motioner anföres därom att statens förluster
kan beräknas bli avsevärt mindre
än vad som svarar mot beviljade kapitalsubventioner,
enär utskottet anser att
anledning för närvarande saknas att
räkna med en betydande allmän hyreshöjning
i framtiden.»

Det är en mycket vilseledande formulering
som utskottet här använder. Utskottet
tillskriver motionärerna en
ståndpunkt som de aldrig intagit, och
sedan vägrar utskottet att instämma i
den ståndpunkten. I våra motioner har
aldrig anförts något om att statens förluster
kan beräknas bli avsevärt mindre
än beviljade subventioner. Vad som
sagts är däremot att skattebetalarna inte
bör genom skatter finansiera kapitalkostnader
i vida större omfattning än
vad som svarar mot de förluster som
kan väntas drabba statskassan. Det är
ju en helt annan sak, och detta påpe -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 147

kande är, som jag strax skall bevisa, alldeles
riktigt.

I vår reservation framhålles det faktum,
att den 1 juli i år kommer cirka
750 miljoner kronor från bostadslånefonden
och tilläggslånefonden utlämnade
och tills vidare ränte- och amorteringsfria
stödlån för egnahem och
flerfamiljshus att utestå. De lånen kan
bli totalförlust. Som det ser ut nu är
det mycket sannolikt. Men varken regeringen
eller vi vet något säkert om det,
och vi är alldeles överens om de förutsättningar
som kan aktualisera en
återbetalning av dem utom beträffande
egnahem, där vi vill ha en något större
säkerhet för egnahemsägarna. Men den
här frågan om vad som kan hända i
framtiden är utan betydelse för mitt
resonemang. Det relevanta och betydelsefulla
är följande.

Yi har alltså nu utestående från de
fonder jag nämnde cirka 750 miljoner
i stödlån, men för att betala dessa stödlån
har skattedragarna redan avkrävts
1 000 miljoner kronor. De har alltså fått
betala 230 å 250 miljoner eller cirka
30 procent mer än vad lånen gått till
och även 230 eller 250 miljoner mer än
vad förlusten går till, även om det blir
eu total förlust. Detta är i ett nötskal
resultatet hittills av finansminister
Skölds avskrivnings- och skattepolitik
på denna punkt.

Nu får ju i år skattebetalarna av de
för mycket erlagda pengarna tillbaka
ungefär 80 miljoner, men mera tycks
inte finansministern vara beredd att
lämna tillbaka, och därför måste han
säga att det inte går att sänka skatterna.
Denna metod för avskrivning av bostadslånen,
herr socialminister, är väl
ändå en bostadspolitik med statligt
vinstsyfte. Den ökar statens förmögenhet
på medborgarnas bekostnad, d.v.s.
tar ut mer av dem än vad som behövs
för att få ut den effekt av bostadsstödet,
som regeringen och vi är överens om.

Jag hörde i dag finansministern tala
i första kammaren om folkpartiets illu -

Främjande av bostadsförsörjningen.

sionsnummer. Jag skulle vilja be socialministern
hälsa till finansministern,
som inte är här nu, att det enda illusionsnummer
som förekommit i denna
sak är det trolleri, genom vilket finansministern
har skylt över detta faktum,
att här tagits ut mera pengar än vad
som går åt, även om stödlånen blir totalförlust.
Det är ett trolleri med vilket
han skylt, att det faktiskt föreligger
överskott på driftbudgeten. Nu säger
finansministern, att oavsett detta
har man bestämda avskrivningsregler,
vilka gällt i lång tid, femton ä tjugo år,
och som vi måste följa. Det är väl ändå
en väl konservativ ståndpunkt, att reglerna
skall följas därför att de är gamla!
Men för övrigt har finansministern
ändrat reglerna, även när det gäller bostadslånen
när det passat honom. Man
började nämligen inte alls med en hundraprocentig
avskrivning av tilläggslånen.
Något år hade vi en avskrivning
av tertiärlånen, som var annorlunda än
nu, och beträffande andra statliga, icke
räntabla kapitalinvesteringar finns det
en hel del variationer i reglerna och
olika metoder efter vilka avskrivningarna
sker. Det är ingalunda fråga om
någon så aktningsvärd och strikt bindning
av avskrivningsreglerna, som finansministern
i första kammaren ville
göra gällande.

Utskottet säger också, att om man vill
hålla hyrorna i framtiden vid den nivå,
som vi nu har i de nyuppförda husen —
och det är det vi vill — så blir det
statliga stödet till nyproduktionen totalförlust.
Ja, det är klart. Jag är helt
överens med utskottet därom. Utskottet
argumenterar här, som om vi hade förutsatt
något annat. Det har vi visst inte.
Vad vi har sagt är helt enkelt detsamma
som regeringen alltid har framhållit.
Man kan inte förutse framtiden, och
man vet inte vad som kan hända. Om
det inte vore fråga om majoriteten i
riksdagens främsta utskott, så skulle jag
våga säga, att denna argumentation är
en ganska enkel bluff.

148 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

Utskottet säger vidare, att om stödlånen
blir totalförlust, så måste de ju
betalas av skattedragarna, och därför
skall man inte frångå principen om
total avskrivning av tilläggslånen. Jag
kan fortfarande instämma. Den ordning
vi föreslagit innebär, att om stödlånen
blir totalförlust, så blir den också fullständigt
täckt av skattemedel. Men skillnaden
är att vi täcker denna förlust
för varje år i sänder, allt eftersom den
faktiskt uppstår, och låter varje år bära
sin egen börda. Jag understyrker detta.
Det förhåller sig inte så, som finansministern
sade i första kammaren, att
vår generation — med det förslag vi
har avgivit — skjuter över sin börda
på de efterkommande. Men vi gör inte
heller som regeringen, låter 1950-talets
skattebetalare erlägga subventionskostnader
för trettio år framåt. Det innebär
nämligen regeringens förslag.

Nu kan socialministern svara, att regeringen
inte alls har lovat att stödlånen
för flerfamiljshus alltid skall vara
ränte- och amorteringsfria. Detta är alldeles
riktigt, det har regeringen inte
lovat. De kan när som helst göras ränteoch
amorieringsbärande under de förutsättningar
vi är eniga om. Det tycks
mig som om finansministern i sin argumentering
tidigare i dag hade glömt
bort det. Men regeringen resonerar alltså
på det här sättet: nu ger vi en subvention
i sådan form, att den sträcker
sina verkningar trettio eller fyrtio år
framåt, men vi tar ut hela kostnaden av
skattebetalarna på en gång under ett
enda år. Sedan, om läget förändras, vilket
vi är överens om är osannolikt, kan
regeringen säga upp lånen till förräntning
och amortering, och då kanske
skattebetalarna möjligen får en del
pengar tillbaka.

Detta anser alltså regeringen och riksdagsmajoriteten
vara den enklaste och
bästa metoden. Jag måste då säga att
jag tycker inte de anspråken på enkelhet
och klarhet är så särdeles stora. Vi
vågar i all anspråkslöshet hävda, att det

är enklare och bättre att för varje år
i sänder med skattemedel bestrida vad
subventionen faktiskt kostar med rimlig
säkerhetsmarginal, inte mer men heller
inte mindre. Det betyder att vi också
avskriver de stödlån, som blir totalförlust,
men inte i förväg utan allteftersom
förlusterna faktiskt uppstår. Det är
därför fullständigt orimligt att försöka
göra gällande, att vårt förslag, om det
genomfördes, skulle ha någon annan effekt
på hyror och bostadskostnader än
regeringens åtgärder.

Låt mig sedan bara göra ett ytterligare
tillägg. Socialministern har vid ett par
tillfällen målat en bild av den situation
som skulle uppstå, om man år efter
år fortsätter med den metod, som vi har
föreslagit. Statsskulden skulle då växa,
och man skulle få ackumulerade löpande
bidrag av betydande storleksordning
o. s. v. Jag skulle vilja svara socialministern:
vore det ändå inte rimligt,
om socialministern, när han diskuterar
dessa frågor, intog samma grundläggande
ståndpunkt, som han gjort i
statsverkspropositionen, att han alltså
står på samma plattform som där. Där
talar han om utsikterna för en sänkning
av byggnadskostnaderna och begär
fullmakt att avveckla subventionerna.
Men när han polemiserar mot oss, då
söker han upp en helt annan plattform,
för att på det sättet få en lämplig angreppspunkt
på oss. Socialministern får
väl ändå lov att bestämma sig för från
vilken plattform han skall argumentera.
Han betraktar väl inte själv statsverkspropositionen
som rent nonsens —
det föreställer jag mig att socialministern
inte gör.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga, att vill man inte förstå så förstår
man inte heller, och vill man misstolka
så gör man det. Jag skall inte beklaga
mig över den saken. Jag vill emellertid
tillägga en sak, även om den i och
för sig kan verka överflödig: Jag är för
min personliga del helt övertygad om
riktigheten av den mening, som jag

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

149

här företrätt, och jag kan försäkra både
socialministern och kammarens ledamöter,
att den ståndpunkt som jag har intagit
i bostadsfrågan sedan många år
tillbaka har inte varit ett konsekvent
bedrägeri. Min ståndpunkt är alljtämt
densamma. Vi har haft skarpa meningsutbyten
med socialdemokraterna om
bostadsproduktiva avsnittet. Men vi har
vait och är ännu i själva verket eniga
beträffande det bostadssociala avsnittet.
Det förvånar mig en smula, att man
från socialdemokratiskt håll liksom inte
vill acceptera detta faktum, ty det är
väl ändå glädjande att den sidan av
bostadspolitiken har ett så brett underlag
i den svenska riksdagen som den
har. Det måste väl ändå vara en garanti
för framtiden. Men jag vill inte vara med
om att stödja en metod för avskrivning
av bostadslånen, som i själva verket
innebär en bostadspolitik med statligt
vinstsyfte.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle
:

Herr talman! Till herr Wedén vill
jag'', när det i detta sammanhang talas
om konkurrensen mellan olika företag
säga, att de allmännyttiga och kommunala
företagen på många orter har
återställt konkurrensen efter det att de
enskilda företagen etablerat karteller
och kommit överens om priser inom
sina respektive verksamhetsområden.

Sedan vill jag till herr Gustafsson i
Skellefteå säga, att det väl ändå är på
det sättet att folkpartiets förslag i fråga
om de räntefria stående delarna av
egnahemslånen i sin första del innebär
att man skall ha samma subventionsformer
som förut, d. v. s. att man
skall lämna dem som bygger nya enoch
tvåfamiljshus 8 000 kronor i räntefritt
lån och dem som bygger om gamla
högst 8 000. Denna subvention kom -

Främjande av bostadsförsörjningen.

mer att kosta staten kanske 120 eller
130 miljoner kronor, eller precis det
man har kvar vid budgetårets slut enligt
bostadsstyrelsens beräkningar. Varifrån
skall man sedan ta pengar till
denna subvention? Därvidlag säger man
från folkpartihåll i reservationen ingenting
annat än att man anser att det
förefaller som om denna fråga inte
kräver något ställningstagande till 1952
års riksdag. När man kommer till budgetårets
slut skall man alltså ta ställning
till frågan, och om man inte i
fortsättningen också går in för att subventionera
egnahemmen, betyder det
500 kronor i höjda bostadskostnader för
låntagarna. Vill man förhindra denna
kostnadshöjning måste man räkna med
att staten skaffar pengar, ty då skall
ju dessa 8 000 kronor utgå på samma
sätt som tidigare. Det finns ju enligt
folkpartiets förslag ingen anledning att
gå ifrån den subventionsform som man
här haft. Det är på den punkten jag
säger, att folkpartiet inte skall försöka
komma ifrån sina egna förslag.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte säga mera
till herr Persson i Växjö än att vi ändå
tycks vara överens om att här finns åtminstone
130 å 150 miljoner kronor
över för nästa budgetår. Kan man då
inte också vara överens om att det är
onödigt att ta ut de pengarna under
nästa budgetår? Till de kommunala företagen
har vi ingen principiellt fientlig
inställning; det har vi aldrig haft. När
jag sade att jag inte fann det egendomligt,
att man inom det socialdemokratiska
partiet ville ge dessa företag en
särskilt privilegierad ställning, byggde
jag detta uttalande uteslutande därpå
att om man har en socialistisk uppfattning
är man väl mera beredd att favorisera
en allmän företagsform, detta
alldeles oavsett om effekten därav blir
tillfredsställande för de bostadssökande
eller inte.

150

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga till
herr Wedén, att det slag av socialistisk
uppfattning som han här gör sig till
tolk för och som skulle innebära att
man på socialdemokratiskt håll vill
stödja en företagsform alldeles oavsett
effekten, den har väl herr Wedén hämtat
ur sin egen fantasi. Den kan han
inte finna något belägg för i socialdemokratiens
program eller ställningstaganden
i olika avseenden.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få börja
mitt resonemang ungefär på den punkt,
där herr Persson i Växjö slutade i sitt
första anförande. Bostadsfrågan, herr
Persson i Växjö, kan aldrig lösas, om
man inte också i den inför det ekonomiska
betraktelsesätt som är naturligt
och självklart för låt oss säga en vanlig
svensk familj. Kan vi inte komma därhän
att vi kan bjuda människorna bostäder,
som det stora flertalet medborgare
själva har råd att betala, utan statliga
subventioner och utan att behöva
överanstränga sin ekonomi, då kan vi
aldrig lösa bostadsproblemet här i landet.
Att staten, d. v. s. vi själva, över
skattsedlarna skulle betala toppriskerna
löser ju i verkligheten inte ett enda
problem — det bara döljer problemet.

Nu säger bostadsstyrelsen, att vi
måste bygga 60 000 lägenheter per år
för att klara bostadsbristen. Jag skall
inte uttala någon mening alls, huruvida
denna siffra är riktig eller inte. Låt oss
bara ta den som utgångspunkt för att
ställa frågan: Vad är det då rent konkret
som behövs för att vi skall kunna öka
bostadsproduktionen från 50 000 till
60 000 lägenheter per år? Vi bygger för
närvarande nya bostäder för mellan
1 800 och 1 900 miljoner kronor om
året — låt oss för enkelhetens skull
runda av siffran och säga för 2 miljarder
per år. Sänkte vi byggnadskost -

naderna med 10 % och ökade sparandet
med 150 miljoner, skulle vi skapa
utrymme för att bygga ytterligare
10 000 nya lägenheter. Är detta en orimlig
uppgift? Naturligtvis inte, herr talman.
Vad byggnadskostnaderna beträffar
hänvisar jag till herr Cassels framställning.
Jag skall bara be att få säga
några ord om sparandet.

Det finns 450 000 personer med över
10 000 kronor i inkomst i vårt land.
Det finns inemot 1 miljon personer med
över 8 000 kronor i inkomst. Om dessa
människor i genomsnitt ökade sitt sparande
med ett par, tre kronor i veckan
vore problemet löst. Det är verkligen
inte att ta till i överkant om man säger,
att en ännu större ökning av sparandet
bör bli det sannolika resultatet
av den kombination av skattesänkning,
penningpolitik och särskild sparstimulans
på bostadsområdet, som vi har föreslagit.
Det finns i breda inkomstagargrupper
en betydande sparkraft som är
möjlig att frigöra. Det kan åskådliggöras
på flera olika sätt. Av t. ex. personbilägarna
befinner sig 47 % i inkomstklassen
under 10 000 kronor och
26 % i inkomstklassen mellan 10 000
och 15 000 kronor. Över 200 000 bilägare
har därigenom en familjeinkomst
på mindre än 10 000 kronor och åtminstone
350 000 ligger under 15 000 kronor.
Det är alltså ett mycket stort sparande
som kan mobiliseras inom dessa
inkomstskikt.

Nu är det förvisso inte riksdagen som
skall bestämma vad människorna skall
använda sina sparmedel till. Det skall
de givetvis göra själva. Vad vi med
vår friare linje i bostadspolitiken syftar
till, det är helt enkelt att bostäderna
skall få konkurrera på lika villkor
med andra önskemål, t. ex. med bilarna,
om människornas sparförmåga.

Hela frågan om sparandet är en central
fråga i bostadspolitiken. Det är betecknande
för läget att det är den fråga,
där majoriteten inte ens längre skyller
på utredningar. Man rycker bara på

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

151

axlarna och säger: Den saken får vi ta
upp senare.

Vi har från vårt håll särskilt skjutit
egnahemsfrågan i förgrunden för bostadsdebatten
och det av fyra skäl:

1) Dess lösning bidrar till att bygga
upp ett samhälle med fler och fler oberoende
och självständiga människor.
Detta är ett huvudmål för hela vår politik.

2) Det finns inga så kloka och energiska
samhällsförbättrare som de många
egnahems- och villaägarna.

3) För varje ny egnahemsägare mobiliseras
en arbetsinsats, som eljest inte
kommit till utförande — helt enkelt
därför att dessa människor lever efter
principen: stanna hemma och gör det
själv.

4) Endast genom att skapa bra och
prisbilliga egna hem kan vi i längden
åstadkomma den nödvändiga avlastningen
från städerna.

Egnahemsfrågans rationella lösning
är — jämte en hygglig behandling av
bilismen — en av huvudvägarna till ett
rikare och mera differentierat arbetsliv
på landsbygden. I Amerika talar
man inte i dag längre om flykten från
landsbygden. Däremot har man börjat
tala om en ny fråga, om flykten från
storstäderna. Allteftersom tekniken gör
det möjligt vill fler och fler familjer
ha sitt eget, bli sina egna. Invändningen
att det är dyrare att skaffa tomter
och ställa i ordning mark för att bygga
villor och egna hem än för att bygga
flerfamiljshus bemöter man med att
hänvisa till att det uppstår andra, vida
större merkostnader genom människornas
anhopning i de stora städerna. Inte
minst intressant, herr talman, är att
när egnahemsbebyggelsen drar sig längre
bort från städerna, så börjar industrierna
att följa efter. Förr sökte sig
människorna till industrierna, nu börjar
industrierna söka sig till människorna,
säger man där borta i det stora
landet i väster.

Allt detta är saker och ting som sär -

Främjande av bostadsförsörjningen.

skilt bondeförbundarna skulle tänka på,
när de promenerar som en liten patrull
i den stora socialdemokratiska bataljonen
för att avslå alla våra förslag för
att få rätsida på bostadspolitiken.

I det första numret för i år av tidskriften
Hem i Sverige har en av experterna
i bostadsstyrelsen skrivit en
artikel om egnahemsfrågan. Det heter
där: »Den minsta egnahemstypen, d.v.s.
en småstuga om tre rum och kök, kan
numera i allmänhet inte byggas till
lägre pris än 45 000 kronor, ehuru kostnaden
givetvis varierar på olika orter.
Med tillägg för tomten kan beloppet
avrundas till jämnt 50 000 kronor.» Så
kommer vederbörande fram till en årskostnad
på 2 700 kronor. Givevis är det
inte den verkliga årskostnaden, ty som
vanligt när sådana här officiella siffror
läggs fram talar man inte om den del
av kostnaden som vilar på kapital- och
räntesubvention och som självfallet höjer
det verkliga årskostnadsbeloppet
inte oväsentligt.

Detta är en årskostnad som vanligt
folk inte har råd att betala. Målet måste
vara att tillhandahålla tekniskt goda
och rymliga egnahem till en årskostnad,
som utan statliga subventioner
men inklusive bränsle och amortering
håller sig inom 20 procent av inkomsten
för en svensk normalfamilj.

Vi är liksom numera åskilliga andra
övertygade om att detta mål i dag ligger
inom räckhåll. Vårt lilla experimentbygge,
som socialministern apostroferade
i första kammaren, är nu i gång,
men vi har något utvidgat programmet
så att det innefattar flera hus av olika
typer med olika materiel och med olika
planlösningar — detta för att kunna
jämföra olika projekt. Vi räknar med
att kunna få bygget färdigt i sommar,
och vi skall då omedelbart ställa alla
ritningar, kostnadsberäkningar, planlösningar
och praktiska erfarenheter till
allmänhetens fria förfogande.

Jag vill understryka: Vi tror inte ett
ögonblick på att vi skulle sitta inne

152

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

med några patentlösningar. Tvärtom
har vi, när vi sysslat med dessa ting,
blivit livligt övertygade om att många
andra mycket hastigt kunde prestera
vida bättre idéer än dem vi kunnat
komma på i samarbete med våra experter,
bara det fria initiativet finge
spela upp på ett vidare fält. Det är dithän
vi vill komma. Vi vill inte alls att
man skall tvinga människorna att bo i
vissa typer av lägenheter. Låt människorna
välja hur de vill bo, men låt oss
acceptera utgångspunkten, att vi måste
komma dithän att de själva betalar vad
det kostar att bo i en bostad av den
ena eller andra typen.

Kan man nu väsentligt reducera årskostnaden
för egnahem, måste självfallet
subventionsfrågan komma i ett nytt
läge. Närmast till hands synes det vara
att man reducerar beloppet för den
icke behovsprövade subventionen i det
enskilda fallet men låter flera människor
få denna subvention. 8 000-kronorssubventionen
borde då förutsätta någon
form av inkomstprövning. För en omläggning
i denna riktning talar också
det förhållandet att man numera subventionerar
ända upp till 125 kvadratmeters
lägenhetsyta. Gör man denna
omläggning och lägger man härtill, som
ett komplement till barnfamiljerna med
små inkomster, de förhöjda familjebostadsbidrag,
som vi föreslår, kan vi
åstadkomma möjligheter för fler och
fler svenska familjer, som så önskar, att
förvärva egnahem med full personlig
äganderätt. Gör vi så denna äganderätt
tryggad och garanterar vi en mer rättvis
och rimlig egendomsbeskattning och
skyddar människorna mot administrativt
godtycke och politiska ingrepp, kan
vi på ett väsentligt avsnitt skapa den
egendomsägande demokrati, för vilken
högerpartiet arbetar.

Vi är, herr talman, ännu inte där.
Det är en mur av fördomar och en fästning
av byråkrati som först måste genombrytas.
De vedermödor som det i
våra dagars samhälle kostar att skaffa

sig ett egnahem har jag själv varit med
om att uppleva för ett par år sedan. Det
brukar sägas att den som en gång varit
med om detta inte vill göra om det. Nu
har jag varit med om saken på ett hörn
för andra gången och kan konstatera,
att allt i stort sett är vid det gamla —•
även de vänliga och tålmodiga tjänstemännen
i administrationen.

Regeringschefen, som jag såg här för
ett ögonblick sedan i kammaren, brukar
ibland säga att samhället mer och
mer har blivit vår store hjälpare. Var
skulle detta gälla i högre grad än inom
bostadspolitiken? Men det är ju inte någon
hjälpare som så där i tysthet bjuder
oss ett frivilligt stöd. Nej, innan vi försvinner
i den hjälpsamma famnen möts
vi av beskedet: Var så god att ta emot
hjälpen, eljest kommer ni in under
strafflagen.

Vad är det då vi har att göra? Jo, vi
måste 1) hålla reda på i vilka avseenden
man är skyldig att motta hjälp,
2) hålla reda på vilka myndigheter och
personer som skall leverera den hjälp
man är skyldig att motta, 3) hålla reda
på i vilken ordning dessa myndigheter
och personer skall uppsökas, på vilken
tid de träffas och var de har sina kontor.
För mig och andra vanliga människor
är dessa uppgifter olösliga. En
fackman har emellertid hjälpt mig att
göra följande lilla sammanställning.

Om man i dag skall skaffa sig ett
egnahem får man börja med att ansöka
om godkännande av karta för nybyggnad.
Sedan skall man inge avvägningsintyg,
så ansökan om byggnadslov, för
vilket det skall infordras yttrande från
brandchef och hälsovårdsnämnd. Sedan
skall man ansöka om vattenservis,
avloppsservis, vattenledning, vattenmätare,
gaslcdning och elservis. Vidare
fordras det ansökan om avloppsledning,
särskild ansökan för att få inmontera
vattenklosetter, skriftligt formulerad
och åtföljd av särskild ritning,
ansökan om godkännande av
ansvarig byggnadsledare, ansökan om

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

153

tillstånd att uppföra bodar och ställningar,
ansökan om utsättning av tomt
och byggnad, ansökan om tillstånd
att inneha sprängämnen, ansökan om
besiktning av schaktning och sprängning,
ansökan om granskning av konstruktionsritningar
och hållfasthetsberäkningar,
eventuellt åtföljd av borrkarta
och markprov när det gäller
schaktnings- och sprängningsarbeten,
ansökan om besiktning av formsättning
och armering, ansökan om kontroll av
plan- och höjdläge när det gäller gjutning
av grund och sockel, ansökan om
besiktning av gjutning av grund och sockel,
besiktning av stomme, skorstenar
och yttertak, ansökan om uppstrykning
av färgprov på fasadvägg och ansökan
om besiktning av rökrör och ventilationskanaler.

Sedan man på detta sätt har ansökt
om besiktning och kontroll av alla de
enskilda detaljer, av vilka ett hus är
sammanfogat, skall man ansöka om slutbesiktning,
d. v. s. besiktning av det sätt
varpå alla dessa olika delajer har blivit
sammanfogade. När man har fått en sådan
slutbesiktning får man byggnadsbevis
med stöd av sotarintyg, höjdintyg,
intyg angående öppna spisar och
besiktningsintyg för vatten-och avloppsledning.

Sedan tror man naturligtvis att det
är färdigt att flytta in i det egna hemmet,
men hej vad man bedrar sig! Dessförinnan
skall man ha någonting som
heter inflyttningstillstånd, som man ansöker
om hos hälsovårdsnämnden. Vidare
krävs det tillstånd att utföra erforderliga
gatuarbeten och att planera
tomten, granskning av jordberedning
och plan för gårdsplantering och tillstånd
för i stort sett varje sak som medför
någon förändring i konstruktionen
av huset.

Och resultatet, herr talman, av detta?
Ja, det är ju helt enkelt det, att den
hjälp, som man utsätts för, i själva verket
gör en totalt hjälplös. Man är ett
kolly som kastas hit och dit, och tror

Främjande av bostadsförsörjningen.

man att man själv begriper något blir
man hastigare än kvickt tagen ur den
villfarelsen av lagar, stadgar och reglementen.
»Gud bevare mig för mina vänner,
mina fiender klarar jag själv!»
Skall man uträtta något måste man få
en totaldispens från hela apparaten. Det
kan man undantagsvis få nuförtiden,
men självfallet kan inte alla människor
beviljas dispens.

Socialministern frågade i första kammaren,
varför vi inte har blivit färdiga
än med våra byggen, när vi ändå lade
fram våra planer redan i januari. För
att inte socialministern skall behöva ha
besvär med att ta upp frågan även här
skall jag be att få besvara den direkt.
Det är en i och för sig mycket intressant
fråga. Jag undrar om socialministern
själv har någon personlig erfarenhet
av den stora byråkratiska apparat
som sorterar under honom. Vi har ibland
anklagats för överdriven kritik av byråkratien.
Jag skall oförbehållsamt erkänna
att man överallt möts av en mycket
stor välvilja från tjänstemännens
sida, men vi har på vårt håll aldrig
kunnat drömma om att de enklaste saker
skulle behöva ta en sådan orimligt
lång tid. Svaret på socialministerns fråga
är helt enkelt att det trots det allra
största tillmötesgående nästan tar längre
tid att få alla tillstånden än det tar
för oss att bygga.

Vad kostar nu allt detta? Låt mig svara
med att ställa ett par frågor. Varför skall
vi tvingas att lägga golv i bonings- och
arbetsrum minst 30 cm över marken, när
det är till hinders om man lägger husen
på betongplattor. Varför tvingas vi att
grundmura till frostfritt djup, när det
är onödigt om man bygger källarlöst?
Varför tvingas vi att ha ventiler i rum
där man har fönster, bortsett från köket?
Luktar det särskilt illa i Sverige,
eftersom man inte behöver ha det i andra
länder? Bara dessa tre tämligen godtyckligt
utvalda punkter beyder, herr
talman, en merkostnad för egnahemsbyggaren
om ett par tusen kronor. Vi

154 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

tvingas alltså till kapitalutgifter för onödiga
ting. Vi tvingas år efter år till
onödiga driftutgifter, förorsakade av
onödiga kapitalutgifter. Tänk på bränsleförlusterna
på grund av våra — förlåt
att jag säger det — antediluvianska
ventilationsbestämmelser.

Vi tvingas att hålla uppe en omfattande
byråkratisk apparat, som till inte
ringa del sysslar med improduktiva arbetsuppgifter.
Det går förfärligt snabbt
att inrätta nya byråkratiska organ, men
det tar en evig tid att bli av med dem.

Men jag skall, herr talman, gärna erkänna
att det inte bara är våra officiella
hjälpare som kan göra livet svårt
både för egnahemsbyggare och andra.
Vi har också förhållandena på arbetsmarknaden,
och jag skall be att få säga
ett par ord om dem.

Jag tog upp dessa ting något i remissdebatten
och det har utlöst en
mängd påstötningar från olika håll. Det
är bara beklämmande att de som ger
sig till känna av rädsla för repressalier
nästan aldrig vill offentligt stå för
sina uppgifter. Jag tror emellertid att
vad man nu fått veta styrker uppfattningen,
att förhållandena inom denna
bransch inte är som de borde vara.

Vi har för det första ersättningarna
vid sidan av kollektivavtalen. Tidigare
var det väl framför allt byggmästarna,
som då och då brukade plocka folk
från varandra genom löfte om överbetalning.
Nu tycks det främst vara arbetslagen,
som på olika sätt tilltvingar
sig ersättningar utan stöd i avtalen.

Jag skall här endast be att få dra
fram ett färskt exempel. Det är ett
ganska typiskt exempel bland de många,
som kommit mig till handa. Det är hämtat
från en bostadsrättsförening nära
Stockholm, och jag har själv haft tillfälle
att kontrollera föreningens protokoll.

Denna förening skulle bygga ett flerfamiljshus,
kostnadsberäknat till G50 000
kronor, och huset skulle vara färdigt
under år 1953 för att man skulle kunna

tillgodogöra sig den högre tilläggslånesubventionen.
På våren 1953 klargjorde
de, som arbetade på bygget, att de skulle
lämna arbetsplatsen om de icke fick
en extra ersättning på 20 000 Kronor,
för vilken det icke fanns något stöd i
avtalet. Föreningen vände sig till myndigheterna
för att fråga om inte de
kunde hjälpa dem på något sätt. De
svarade: Vi kan ingenting göra. Man
hade alltså inte något annat att göra
än att betala.

På hösten 1953 uppkom samma situation
igen. Då sade arbetarna: Får vi
inte 6 000 kronor vid sidan av gällande
avtal lämnar vi arbetsplatsen. Bygget
skulle då inte bli färdigt före den 1
januari 1954. Eftersom ett tilläggslån
på 22 000 kronor stod på spel hade
föreningen inte något annat att göra
än att betala ut även dessa pengar. Man
fick alltså betala ut 26 000 kronor i
ersättning utan stöd i avtalet för att
få ett tilläggslån på 22 000 kronor. Det
kanske i förbigående kan anmärkas, att
den sänkning av tilläggslånen, som vi
föreslagit, är mindre än den ersättning
vid sidan av avtalet, som arbetarna i
detta fall betingade sig.

När man ser sådant kan man självfallet
inte låta bli att ställa frågan: I
vilken utsträckning kommer i verkligheten
tilläggslånen hyresgästerna till
godo? I vilken utsträckning försvinner
de till äventyrs i ersättningar, som inte
har grund i gällande avtal?

För det andra har vi motståndet mot
att låta konsumenterna få del av rationaliseringsvinsterna.
På den bostadskonferens,
som nyligen ägde rum i detta
hus, lämnade en företagare den uppgiften,
att han i sitt bygge velat införa
en ny sprutmaskin för inomhusmålning,
som medför en väsentlig besparing av
arbetskraft. Det fanns i och för sig
inte något hinder för en anpassning av
ackordsättningen med hänsyn härtill,
avtalet förutsatte tvärtom en sådan möjlighet.
Man sade emellertid från arbetarsidan
nej. Det deklarerades endast,

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

155

att man gärna ville vara med om att
arbeta med denna nya apparat, men
ersättningen skulle vara densamma som
förut. Med andra ord: inte ett enda
öre av rationaliseringsvinsten skulle
komma hyresgästerna till godo.

I måleriavtalen i Stockholm föreskrives,
att ersättningsreglerna för strykning
med hand skall gälla i alla de fall,
där den sprutmålade ytan understiger
50 m2 per ackordslag. Vad en sådan
bestämmelse kan betyda för en egnahemsägare
ligger i öppen dag.

Därmed är jag inne på en tredje sak.
Det finns, särskilt i måleriavtalen, en
rad bestämmelser om ersättningar för
prestationer, även om dessa i verkligheten
inte utförts. Det är reglerna om
s. k. minsta behandling jag syftar på.

Om vi gör det tankeexperimentet, att
det här inte var fråga om ett kollektivavtal,
utan i stället antar att t. ex. målarmästarna
ingick ett kartell avtal, där
det bestämdes, att endast en viss sorts
tjänster skulle tillhandahållas, och dessutom
tillädes, att i den mån kunderna
påfordrade endast en mindre del av
dessa tjänster, de likväl skulle betala
som för full tjänst, hur skulle man i
så fall reagera? Eller antag att exempelvis
bilverkstäderna kom på idén att
ingå ett kartellavtal, där man föreskrev,
att varje smörjning skulle betalas precis
som om rundsmörjning hade utförts.
Finns det någon som helst tvekan om
att inte i sådant fall alla i denna kammare
och alla andra också skulle säga:
Detta är en samhällsskadlig monopolism,
och det är angeläget att bestämmelserna
härom bringas till offentlighetens
kännedom. Dessa bestämmelser
skulle väl utan tvekan också föranleda
ett ingripande från näringsfrihetsrådet.

Om dessa utslag av monopolism är
samhällsskadliga, blir de väl, herr talman,
icke mindre samhällsskadliga därför
att de sanktioneras av ett fackförbund.
Naturligtvis är de lika samhällsskadliga
även då.

För att inga missförstånd skall före -

Främjande av bostadsförsörjningen.

komma vill jag säga, särskilt till socialministern,
att jag inte önskar några
som helst statsingripanden på arbetsmarknaden.
Men när vi på detta område
varje år offrar hundratals miljoner
kronor i understöd åt byggnadsverksamheten,
är det väl ett rimligt
önskemål att vi får dessa förhållanden
offentligt belysta. Jag tror för min del
på upplysningens makt. Jag har alltid
varit övertygad om, att man skulle kunna
komma till rätta med skadliga privata
näringsmonopol genom att rikta de offentliga
strålkastarna mot dem. Man
skulle på denna väg kunna främja en
sund och naturlig självsanering. .lag
är övertygad om att en liknande självsanering
är möjlig på det fackliga området,
men jag tror inte att man får
till stånd någon sådan med mindre än
att det sker en objektiv belysning av
dessa företeelser. Jag vill därför fråga
socialministern, om han inte vill försöka
finna någon lämplig form för att
skapa en sådan belysning.

Det återstår för mig, herr talman,
bara att ge ett par repliker till några
av dem som här yttrat sig, och jag vill
då först i största korthet säga några
ord till folkpartiets talesmän. Man har
här frågat oss, om vi inte tror att den
snabbare subventionsavveckling, som
vi förordar, skulle kunna medföra vissa
besvärligheter. Jag skall inte förneka
att så kan bli fallet. Vi tror dock inte
att dessa besvärligheter skall bli särskilt
stora, och vi förutsätter att de
bara skall uppträda under en kortare
övergångstid, detta av skäl som herr
Cassel tidigare här utvecklat.

Men, herr talman, dessa besvärligheter
måste vägas mot två bestämda
fördelar. För det första kommer det
att bli en starkare press nedåt på
byggnadskostnaderna. För det andra
kommer det att frigöras medel för en
skattesänkning som kommer alla till
godo. Man bör också ta hänsyn till att
dessa besvärligheter motväges av den
förhöjning av bostadsrabatterna, som vi

56 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

samtidigt förordar för flerbarnsfamiljer
med små inkomster.

Vidare har vi blivit kritiserade från
folkpartihåll för att vi med våra utgångspunkter
inte skulle ha föreslagit
tillräckligt stora avskrivningar. På
något egendomligt sätt tycks, herr talman,
våra ärade vänner i folkpartiet
i detta förhållande hämta moraliskt
stöd för att avskriva ännu mycket
mindre än vad vi inom högerpartiet
vill göra. Vad är nämligen skillnaden
mellan vår och folkpartiets linje? Jo,
högerpartiet kritiserar regeringen för
att den ger ut subventionerna men inte
för att den betalar dem. Folkpartiet
kritiserar inte regeringen för att den
ger ut subventionerna, men därför att
regeringen betalar dem. Motsättningen
bottnar helt enkelt däri, att folkpartiet
vill vara med om både att göra alla utgifter
och att sänka skatterna lika
mycket som högern önskar. Ville vi på
högerhåll göra livet lätt för oss och
acceptera folkpartiets resonemang, så
skulle vi i vårt budgetförslag ha utrymme
för dubbelt så stor skattesänkning
som folkpartiet. Men, uppriktigt
sagt, vi tror inte på den budgetpolitik
folkpartiet vill föra. Det går inte att
komma förbi problemet om utgifterna,
därest man vill skapa en hållfast grund
för en skattesänkning.

Vidare skulle jag vilja säga några
ord till herr Persson i Växjö. Han talade
om att han stödde sig på ett expertutlåtande,
när han hänvisade till vad
utskottet sagt om konsekvenserna för
hyresnivån av den bostadspolitik högern
vill föra. Jag måste säga, att det
är ett ganska egenartat expertutlåtande
som herr Persson i Växjö i så fali
stöder sig på. Utskottsmajoriteten säger
att den ändring av ränteberäkningen,
som på högerhåll föreslås, skulle medföra
en kostnadshöjning av kronor 2: 50
per m2. Detta förutsätter en produktionskostnad
av 693 kronor per in2 i
enskilt hus. Det betyder att enbart kapitalkostnaden
för en lägenhet om 60

m2 uppgår till 1 440 kronor. Samtidigt
säger herr Persson i Växjö, att högerns
linje skulle medföra en höjning av årshyran
för en tvårumslägenhet på upp
till 20 procent eller i absoluta tal räknat
300 kronor. Det innebär att den
årliga totalhyran för en tvårumslägenhet
i det hus, som herr Persson i Växjö
och hans kolleger i utskottsmajoriteten
räknat med, uppgår till 1 500 kronor.
Skillnaden mellan den årliga totalhyran
och den årliga kapitalkostnaden är alltså
60 kronor. Det är vad som enligt utskottsmajoritetens
resonemang blir över
för bränsle, sotning, sophämtning och
underhåll, reparationer, skatter, försäkringar,
förvaltning o. s. v.

Nog är det väl ändå, herr talman, ett
bra underligt hus, som experterna alltså
har konstruerat åt den ärade utskottsmajoriteten.
Det finns absolut
inte någon möjlighet att man har råd
att där ordna t. ex. med trappstädning.
Reparationer kan det tidigast bli tal
om efter 37 år, och det måste bli fasligt
kallt att bo i utskottsmajoritetens
hus. Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med att rikta en vädjan till herr Persson
i Växjö och hans kolleger, att de
ville ha den stora vänligheten att tala
om för oss, var någonstans här i landet
detta hus ligger, så att vi kan skicka
dit medicinalstyrelsen för att ta hand
om de stackars människorna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Samtliga talare i denna
debatt har ju börjat sina anföranden
med en mer eller mindre hårt formulerad
kritik av den bostadsnöd, som
för närvarande skulle vara ett faktum.
Herr Cassel uttryckte saken på det sättet,
att bostadsbristen har blivit allt
värre och att den nu utgör vårt allvarligaste
problem. Man kan ju därför med
herr Cassel fråga sig, varför inte problemet
har lösts. Jag har under tidigare
bostadsdebatter både här i kammaren
och i medkammaren försökt att klar -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

157

lägga anledningarna till att vi ännu
inte hunnit göra detta, och jag skall
inte nu närmare ingå därpå. Jag skall
bara tillåta mig att erinra om en sådan
sak som den omflyttning av 120 000—
130 000 människor från landsbygden in
till städerna, som under de senaste tio
åren skett här i vårt land och som ju
bär ställt tätorterna inför ett alldeles
speciellt bostadsproblem. En annan
omständighet är, att vi för närvarande
härbärgerar 240 000 till 250 000 utlänningar
i vårt land. Vi har 120 000 utländska
arbetare, som naturligtvis genom
sin efterfrågan på bostäder har
accentuerat svårigheterna. De ändrade
relationerna mellan hyror och arbetsinkomster
har vidare föranlett, att man
i dag på ett helt annat sätt än tidigare
kan efterfråga större och rymligare bostäder.
Man håller på att krypa ur den
trångboddhet, som både på 20-talet och
30-talet var ett faktum.

Detta tema har varierats i andra tonarter
av herr Persson i Växjö med exempel
från många andra områden av
samhällslivet. Självfallet har de förändrade
förhållandena fått den verkan, att
folk anmäler sig för att få en större,
bättre och modernare bostad och därmed
inregistreras i bostadsköerna.

Det har gjorts en del mera statistiskt
betonade undersökningar av vad som
kan ligga bakom dagens bostadsbrist.
Jag skall inte trötta med alltför många
siffror ulan skall bara som allra hastigast
nämna ett par.

I Stockholm har man konstaterat, att
om vi i dag skulle ha samma boendetäthet
som 1939, så skulle vi kunna friställa
80 000 rumsenheter. Det är alltså
mycket möjligt, att bostadskön skulle
få en mycket blygsammare omfattning,
ifall vi förflyttade oss tillbaka till den
boendetäthet vi hade här före det sista
kriget.

Jag vill minnas att herr Cassel i sitt
anförande nämnde att ungdomar som
gifter sig saknar bostad. Det ger mig
anledning att anföra några siffror från

Främjande av bostadsförsörjningen.

en undersökning som gjorts i Göteborg.
Av denna visar det sig, att resultatet
av den förbättrade standarden har blivit,
att ungdomarna gifter sig tidigare
än de gjorde förr. Detta påstående kan
statistiskt bevisas. Av män i åldern 20
—25 år var år 1920 3,8 procent gifta.
1 dag är den siffran över 17 procent.
Även om ett och annat nygift par nu
står i bostadskön och väntar på lägenhet,
är det inte karakteristiskt för de
nygifta paren. I allmänhet får de en lägenhet
när de har gift sig. Dessa siffror
dementerar ju, herr Cassel, påståendet
om att de! skulle råda sämre förhållanden
i dag för de nygifta ungdomarna
än under de gamla, hedervärda
20- och 30-talen. I samma undersökning
i Göteborg visas vidare, att 92 procent
av gifta män i åldern över 65 år, alltså
i pensionsåldern, 1939—1940 hade egna
bostäder. Tio år senare hade den procentsiffran
höjts till 99,4 procent. Kommer
vi upp till 100 procent faller ju
efterfrågan från denna grupp bort, vilket
bland annat kommer att ta sig uttryck
i en snabbare nedbantning av bostadskön.

Det finns motsvarande statistisk redovisning
även för andra åldersgrupper.
I den mån man har försökt analysera
problemet, har man alltså genom
statistiken fått fram förklaringar till
den bostadsbrist som vi har i dag.

Herr Cassel anför vidare det gamla
argumentet, att vår bostadspolitik leder
till att det äldre beståndet förslummas.
En partivän till honom i första kammaren
sökte med internationella jämförelser
visa till vilken förstöring av bostadsbeståndet
det skulle leda om man
inte observerade denna risk. Detta är
också propaganda utan reellt underlag.
Ponera att man hade gjort en undersökning
av gamla bostäders kvalitet på
20- och 30-talen och att vi sedan jämförde
med de gamla bostäderna i dag,
råder det ingen tvekan om att det gamla
bostadsbeståndet nu har en högre kvalitet
än tidigare. Därför är det inte rik -

158

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

tigt att använda uttrycket »fortgående
förslumning».

Nyproduktionen av lägenheter, säger
herr Cassel, är det dominerande problemet.
Han hänvisar, som han gjort
många gånger förr, till att både bostadsstyrelsen
och långtidsutredningen uppställt
som ett lämpligt mål, att vi skall
bygga 60 000 lägenheter per år. Samtidigt
som herr Cassel hakar sig fast vid
den planritningen, passar han på att
fördöma planritningar för framtiden
över huvud taget. Inadvertensen av hans
argumentation utgör bara ett bevis på
att vissa planritningar är lämpliga, när
de passar honom, och att de är olämpliga
i andra fall.

Det sades här, att socialministern i
första kammaren »förnöjt konstaterat»,
att vi under 1953 kom upp till 51 000
nybyggda lägenheter. Denna siffra är
för dålig, säger herr Cassel, och det kan
man naturligtvis säga att den är. Men
herr Cassel får faktiskt tala om hur han
vill ha det. Han vill å ena sidan ha
flera bostäder men i samma andedrag
säger han och hans partivänner i första
kammaren, att man inte får uraktlåta
att se till att även andra viktiga områden
får sin tilldelning.

1953 byggdes 51 000 lägenheter i landet.
Samtidigt fick industrien, grosshandeln
och övriga angelägna områden
en kvot, som för all del var rätt begränsad
men dock räckte till för deras behov
under hela året. I dagens läge är
investeringslusten på de fria företagarnas
sida en annan. Såväl industrien som
grosshandeln har i dag gjort slut på
sina kvottilldelningar, och situationen
är sådan, att om vi skulle följa herrar
Cassel och Wedén skulle det bli ett
idiotstopp för investeringarna i industri
och grosshandel i fortsättningen;
de har fått sitt, och det som vi nu har i
form av reella resurser skulle sättas in
på bostadsbyggandet.

Jag skall för att ta ett ganska adekvat
exempel nämna ett par förhållanden
nere i Malmö. Den 1 maj i år var ar -

betslösheten bland byggnadsarbetarna i
Malmö 0,8 procent och bland murarna
0,4 procent. Den som haft tillfälle att
sätta sig in i vad detta betyder vet att
det innebär, att det för närvarande inte
finns en enda murare ledig. Det råder
snarare brist på dem. För närvarande
ligger på mitt bord ett projekt från
en industri i Malmö stad. Det är en
industri, som har avgörande betydelse
för vårt folkhushåll och som anser,
att det är absolut nödvändigt att
den får starta en nybyggnation på ett
par miljoner kronor den 1 juni i år.
Jag är beredd att ge den industrien det
begärda tillståndet. Samtidigt får vi
emellertid ge länsarbetsnämnden i
Malmö besked om att den på grund
därav måste stoppa ett par planerade
bostadsbyggen. Detta tycker herrar Wedén
och Cassel är hårresande. I varje
fall låter det så, när de diskuterar frågan
om bostäder. Men jag skulle vilja
fråga herr Wedén som industriman och
herr Cassel som företrädare för det
parti, som i varje fall majoriteten av
de svenska industrimännen tillhör, vad
de säger om ett sådant fall. Skall vi
vägra denna industri, som har en absolut
avgörande betydelse för det svenska
folkhushållet, byggnadstillstånd eller
skall vi låta den sätta i gång sitt
nybygge och nöja oss med några bostäder
mindre i Malmö? Det är sådana
avgöranden i den praktiska politiken,
som alltid får ske centralt i regeringen.

Herr Wedéns partivän herr Kollberg
i Stockholm var jämte några andra representanter
för svensk köpenskap för
några veckor sedan uppe hos mig och
begärde en extra kvot på 16 miljoner
kronor eller helst mera för utbyggandet
av anläggningarna inom grosshandel
och köpenskap. 16 miljoner kronor,
det betyder ungefär 500 lägenheter, och
det är inte så litet. De har tagit ut den
tilldelade kvoten men anförde som argument,
att den svenska köpenskapen
och grosshandeln i dag i stora delar av

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

159

vårt land arbetar med en mycket gammalmodig
apparat. Det är ett argument,
som man inte bara kan vifta bort. Kan
man sätta i gång en rationell byggnation
och därigenom klara stapling och
annat med truckar och andra moderna
maskiner, så är det ingen tvekan om
att det kostsamma ledet mellan producent
och konsument förbilligas till båtnad
för det som vi alla önskar, nämligen
stabilitet i prisläget och sänkta
konsumentpriser. Detta är ett ganska
viktigt argument, och jag överväger för
närvarande om den begärda extratilldelningen
skall beviljas, även om den
kostar 500 lägenheter. Jag sade till herr
Kollberg, att om jag ger detta tillstånd
kommer herr Wedén som den bostadspolitiker
han är aldrig att förlåta mig. Det
är emellertid sådana konkreta frågor
man måste lösa, och det lönar sig inte
att som herr Wedén bara tala om bostäder
och låtsas som om något annat
inte existerade.

Herr Cassel frågade på tal om bostadsbristen
om det kunde vara riktigt,
att man låter vissa människor bo rätt
bra och med goda utrymmen medan
andra är helt utan bostad. Det är dess
bättre inte så många som är helt utan
bostad, men det är många som bor i
för små och i dåliga bostäder och behöver
bättre och modernare. Herr Cassel
illustrerade sitt resonemang med ett
intressant exempel. Han sade: Om det
kommer gäster till mig en söndag, får
de självfallet äta med av den soppa min
hustru har kokat åt mig och jag får
själv nöja mig med en halv tallrik. Det
var något i den stilen han ville tilllämpa
inom bostadspolitiken. Ja, herr
Cassel, sådant kan gå bra en söndag,
men om gästerna skulle tala om för
herr Cassel och hans fru, att de ämnade
stanna och äta soppa hos dem för all
framtid, är det kanske inte alldeles säkert
att herr Cassel, så solidaritetens
apostel han än avslöjat sig vara, skulle
vara med på noterna. Det är faktiskt
ett annat problem, när man talar om

Främjande av bostadsförsörjningen.

bostäder än när man talar om soppa,
även om exemplet i och för sig var rätt
roligt.

Vidare kom herr Cassel in på frågan
om lånegränserna, som vi diskuterat
många gånger tidigare här i kammaren.
Det ligger någonting av ordets makt
över tanken i det, när man säger: Låt
oss få konkurrera på lika villkor; nu
har de allmännyttiga företagen vid
lånegivningen en fördel framför de enskilda.
Vad vill man då vinna med en
konkurrens på lika villkor? Man vill
vinna en rationalisering. Denna finns
emellertid redan i dag, vilket även
herr Persson i Växjö erinrade om, därigenom
att den dominerande delen av
det svenska bostadsbyggandet sker på
entreprenad. Den som kan rationalisera
och bygga billigt, när han har fått sitt
anbud antaget, gör sig en förtjänst utan
några som helst hinder av några lånegränser
eller den statliga bostadspolitiken
över huvud taget. Jag skulle gissa,
att ungefär SO procent av de flerfamiljshus,
som byggts här i landet, uppföres
på entreprenad, och vid varje entreprenad
finns en möjlighet till förtjänst.
Problemet skall inte göras större än
det är. Skillnaden ligger i förvaltningen
av husen. De allmännyttiga företagen,
som haft preferens vid lånegivningen,
blir tidigare ägare till sina bostadshus
än de privata företagen.

Nu brukar man säga, att eftersom
det finns en hyresreglering som tvingar
alla att hålla i stort sett samma hyra
•— vissa allmännyttiga företag har dock
verkligen visat sig bygga billigare än
motsvarande enskilda företagare — så
kan man inte spekulera. Jag vet inte,
om man då räknar med att vi skall behålla
hyresregleringen i evighet. För
min egen del har jag räknat med att
man, när den värsta bostadsnöden är
över, får börja på att fundera över hur
man skall komma ur regleringen. Då
kvarstår emellertid det förhållandet,
att det finns ett privatägande av bostäder,
som ger vissa möjligheter till

160

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

spekulation. När det gäller att köpa
och handla med fastigheter ligger det
inte alltid ekonomiska underbygganden
bakom affären. Det är många faktorer
av ytterst fristående natur som gör, att
folk vill placera sina pengar i en fastighet.
De vill gärna betala mer, därför
att de tror att det är så bra att ha sina
pengar placerade i ett stenhus i Stockholm,
Göteborg eller Malmö, och detta
ger vissa chanser till spekulationsförsäljningar.
Det är den spekulationen
man inte velat uppamma. Därför finns
det klara skäl för skillnaden i långivningen.
Gör man gällande att det privata
bostadsbyggandet är illa ställt i
förhållande till andra verksamhetsgrenar
— som det sades tidigare i första
kammaren — är det fel. Jag har tidigare
använt följande exempel. Om jag
som privat företagare investerar en
miljon i en fastighet, så garanterar staten
mig med 850 000 kronor i lån och
bidrag, och jag behöver själv sätta till
150 000 kronor. Kan den private företagaren
inom någon annan verksamhet
räkna med en så hygglig och välvillig
behandling?

Jag fäste mig särskilt vid den entusiasm
herr Cassel visade i sitt anförande,
när han talade om den rationalisering
och den progressiva byggnadsforskningsverksamhet
som kännetecknar
vårt land i dag. Herr Cassels
uppfattning skiljer sig så välgörande
från hans partivänners i första kammaren
i förmiddags. Där var det en
lång jeremiad över hur långt efter
byggnadsverksamheten var på detta
område jämfört med industrien i övrigt.
Herr Cassel räknade upp en rad
städer i landet, där man nu satsar på
nya byggnadsmetoder. Ingen av kammarens
ledamöter kunde väl undgå att
märka den entusiasm, som talade ur
herr Cassels anförande. Var det kanske
också någon av kammarens ledamöter
som gjorde följande lilla reflexion: Allt
detta fina sker under en tid, när den
s. k. socialistiska bostadspolitiken till -

lämpas. Det är ju i dag detta sker. Jag
har bara att bocka och tacka, herr Cassel.
Det är inte alltid man får sådana
översvallande erkännanden i dessa
frågor.

Herr Cassel säger — och det är ju
det väsentliga i högerns motion och
reservation — att man vill ha bort de
generella bostadssubventionerna. Man
vet nämligen inte om dessa subventioner
går till att finansiera bilköp eller
bilresor eller till restaurangbesök. Ja,
det är ju en underbar argumentering.
Det finns vissa områden i vårt politiska
liv, som vi anser vara av så avgörande
karaktär, att det är riktigt med
statligt engagemang i form av generella
åtaganden. Ett sådant engagemang
tog vi 1951, när vi med högerns röster
införde de generella subventionerna,
helt enkelt för att inte få det stopp i
byggnadsproduktionen, som de snabbt
stigande byggnadskostnaderna otvivelaktigt
skulle ha fört med sig. Vi har
inte kommit ned i det kostnadsläge vi
hade före den sista stegringen, och följaktligen
dras vi ännu med generella
subventioner. Vi har sagt att de skall
avvecklas i takt med byggnadskostnadssänkningen.
Den avvecklingen sker
för närvarande i ganska god korrespondens
med byggnadskostnadssänkningarna,
och en del byggare anser till och
med att den går för fort. Vi vill inie
ha de störningar i det ekonomiska livet,
som vi skulle ha fått, därest vi inie
satsat med de generella subventionerna,
och den situationen är för handen
även i dag. Tar vi bort det som är
kvar av de generella subventionerna,
får vi nya störningar inom det ekonomiska
livet, inom arbetslivet, på lönemarknaden,
och vi får verkningar
som vi anser vara olyckliga.

Vi har ett annat essentiellt område,
där vi går fram med generella subventioner,
och det är jordbrukets område.
Mjölkpriset i dag är inte ett uttryck
för någon produktionskostnad. Vi har
subventioner som hjälper producenter

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 161

och konsumenter på jordbrukets område.
Vi har subventioner som hjälper
konsumenter och producenter på bostadspolitikens
område. Men jag kan ju
lova herr Gassel — herr Cassel är ju
jordbrukare och storjordbrukare t. o. m.
— att om jag vid något tillfälle på någon
resa i Karlstad skulle träffa herr
Cassel och hans hustru avätande en
supé på låt oss säga stadshotellet i
Karlstad, skulle det aldrig falla mig in
att anklaga herr Cassel för att han sitter
och äter upp jordbrukssubventionerna.
Då kanske man inte heller skall
anklaga dem som herr Cassel talar om,
som äter upp bostadssubventionerna.

Vi kan genomföra denna avveckling
av de generella bostadssubventionerna,
säger herr Cassel, utan att det får
några skadliga verkningar. Ja, detta är
ju en fråga som man kan se på kort
sikt eller på lång sikt. Jag tror inte att
man kan låta bli att se detta som det
aktuella kortsiktsproblem det onekligen
är. Skall vi avveckla de generella subventionerna,
som man i högerns motion
urgerar, skall vi ta bort de ortsdifferentierade
tilläggslånen, skall vi ta bort
räntesubventionen, då får vi omedelbart
den 1 juli i år hyreshöjningar,
som blir ytterst besvärliga att komma
till rätta med. Man kan diskutera om
detta totalt kommer att innebära 300
eller 350 kronor på en normallägenhet.
Man kan räkna fram beloppet genom
att beräkna försämringen per kvadratmeter
golvyta och utgå från en medelgolvyta
av 70 kvadratmeter, som de lägenheter
håller som vi bygger i dag.
Jag tror det är tillräckligt för att utlösa
krav på kompensation från arbetstagarna,
krav som kommer att innebära
att den svenska industrien kanske
får bekymmer i sin konkurrensställning
gentemot övriga länders industri.
Kostnadsläget inom den svenska
industrien är ju, om vi skall tro industriens
företrädare, så pressat i dag,
att om man skall hävda sig i längden
på världsmarknaden är det inte så
11 — Andra kammarens protokoll 1954.

Främjande av bostadsförsörjningen.

stora marginaler att ta på. Men att
genomföra högerns förslag nu innebär
omedelbart en hyresstegring med
omedelbara återverkningar på alla
dessa ömtåliga områden och med de
konsekvenser, som jag här har tillåtit
mig att anföra.

Herr Wedén började sitt anförande
med vår gamla diskussionsfråga, de
50 000 lägenheterna, och han ställde ut
det bragelöftet, att vi kommer att få
en avsevärt större produktion innevarande
år; vi kommer att få 55 000 lägenheter.
Jag hoppas att herr Wedén
blir sannspådd i detta. Jag har för min
del aldrig vågat ställa ut sådana bragelöften.
Det har givits så många bragelöften
under de senaste tio åren om hur
många bostäder man skulle bygga, att
det kan räcka för tio år framåt också.
Det är mycket bättre att hålla sig inom
en ram, där man tror att man står på
säker grund.

Jag nämnde arbetslöshetssiffrorna i
Malmö för en stund sedan. Jag kan
nämna rikssiffrorna. De var den 1 maj
innan man kommit in i den egentliga
säsongen 3,7 procent. Det är åtskilliga
gamla arbetare med här, som har svårigheter
att bli placerade i ackordsarbetena
och därför måste gå och anmäla
sig som arbetslösa, men det hela är
ett uttryck för att vi har en ytterst ansträngd
byggnadsmarknad. Jag vill för
min del säga, att det är inte precis någon
hjälp som arbetsmarknadsstyrelsen
har, när herrarna ute i landet flåsar på
om 60 000 lägenheter såsom ett minimiprogram.
Vi har haft en försiktig
igångsättning under det första halvåret
1954, helt enkelt tvingade därtill genom
den kraftiga igångsättning, som vi hade
under det sista halvåret 1953. Ett barn
kan räkna ut att vi skulle haft en klar
överansträngning, om vi inte från de
centrala myndigheternas sida hållit
igen under detta första halvårs första
kvartal så pass hårt som vi gjorde. Vi
har i dag en situation som är jäms
efter ryggen trots denna återhållsamNr
20.

162 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

het. Skulle vi ha följt herr Wedéns något
andtrutna intentioner, hade överansträngningen
varit ett faktum i dag.
Och vad betyder en överansträngning?
Det betyder, att herr Wedén får skriva
ned sitt bostadspolitiska program från
55 000 lägenheter till någonting, som
kanske t. o. m. ligger under 1953 års
siffra.

Subventionernas form har ingen betydelse
för boendekostnaden, säger
herr Wedén. Ja, det är ett omfattande
och intressant problem.

Herr Wedén beklagade sig över den
behandling han har varit utsatt för i
den socialdemokratiska pressen under
de senaste månaderna. Jag tror att den
diskussionen har varit rätt hälsosam
för herr Wedén. I den motion, som ligger
till grund för folkpartiets bostadspolitiska
program, talas det om en riskfond
på flera hundra miljoner, men den
diskussion som har förts under de senaste
månaderna har ändå fört med
sig så karga vindar kring öronen på
herr Wedén och hans partikamrater,
att man nu är nere vid omkring 150
miljoner — den rätta siffran är faktiskt
130 miljoner.

Herr Wedén ställde tre frågor: När
har folkpartiet sagt att de generella
subventionerna skall avvecklas snabbare
än regeringen har sagt? När har
folkpartiet sagt att egnahemsägarna
skall bli sämre behandlade än regeringen
anser att de skall behandlas? Så
var det ytterligare en fråga, som jag
inte uppfattade, men den innehöll väl
egentligen samma sak — det var ytterst
liten variation på konfekten.

Jag är den förste att erkänna att det
finns många gluggar att springa ut genom
i folkpartiets motion. Med tanke
på vilka andens lättmatroser som befolkar
partikansliet hos folkpartiet är
det ingen tvekan om att motionen är
skriven på sådant sätt, att det kan sägas
att man på flera punkter är fullt
överens med regeringen.

Men vilken är bakgrunden till denna

framstöt, herr Wedén? Jo, man skall
skaffa ett par hundra miljoner kronor
till skattesänkning. Men det är väl inte
meningen att man skall göra det litet
lindrigare för skattebetalarna ett år
framåt, om man sedan får ta tillbaka
och om något år göra det besvärligt
igen för skattebetalarna? Men skall inte
skattebetalarna betala detta, och skall
inte hyresgäster och egnahemsägare betala
det, så måste det till litet fiffighet
om man ändå skall få pengar till en
skattesänkning, och det är de konsekvenserna
som har dragits ut i den
socialdemokratiska polemiken i dessa
frågor.

Här räddar sig herr Wedén med att
säga, att man bara är ute efter en annan
teknik i fråga om avskrivningarna.
Nåväl, vi skall tro honom på orden:
han vill inte att vi skall ta tillbaka dessa
pengar från vare sig hyresgäster eller
egnahemsägare. Vi skall klara problemet
genom att låna pengarna på den
fria marknaden. Staten skall boxa undan
andra som är ute efter krediter,
och sedan skall vi betala priset på
pengarna: det är mycket mindre, 10
miljoner eller någonting sådant, plus en
mindre amortering.

Jag tillät mig säga i första kammaren,
att det där ju låter rätt oskyldigt det
första året. Men om man lånar 250—
300 miljoner om året, är skulden dubbelt
så stor nästa år, och statsskulden
uppgår efter en kort tidrymd till astronomiska
belopp. Det blir också löpande
bidrag, som ackumuleras år för år och
som kommer att uppgå till sådana belopp,
att frågan måste lösas förr eller
senare och helst ganska snart. Skall vi
ha råd att subventionera detta löpande
bidrag, eller skall det skrivas av? Man
kommer lätt i samma situation igen,
endast med den lilla poängen att man
har skaffat staten en extra skuld på någon
eller några miljarder kronor.

Den här riskfonden, som herr Wedén
kom tillbaka till i sitt anförande och
som han efter en lång golgatavandring

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 163

bragt ned till 150 miljoner, är ungefär
vad som skulle behövas om man skall
skriva av subventionerna till egnahemsbyggandet
nästa år.

Då frågar herr Wedén, varför man
skall begära mer pengar om det räcker
för avskrivningar under nästa år. Ja,
skall vi göra oss alldeles läns på ett år,
måste vi ju skaffa lika mycket pengar
året därpå, och liur blir det då med
skattesänkningen? Märk väl att denna
riskfond på 130 miljoner är vad staten
bär i säkerhet på utelöpande tertiäroch
tilläggslån, som representerar ett
värde av närmare 1 500 miljoner. Det
är topplån, över 50 och upp till 95 procent,
som den privata kreditmarknaden
inte lämnar. Man kan säga att det inte
har hänt någon olycka ännu, men skulle
någon ansvarsmedveten företagare säga,
att detta är onödiga avskrivningar, om
hans affärsrörelse såg ut på detta sätt?
Tala inte om det för de privata företagarna
när ni uppvaktar dem med
brev om anslag till valrörelsen! Det kan
ju tänkas att de blir skakade i sitt innersta
över de företagsekonomiska bedömningar,
som man kan utläsa ur
folkpartiets motioner.

Jag vill säga ytterligare en sak. Det
skall ju vara Columbi ägg det här, att
vi skall låna pengar till subventioner.
De där pengarna, som vi aldrig skall
ta tillbaka, skall vi låna upp. Det är ju
våra barn som får nytta av det, säger
herr Wedén. Men varför skall vi sluta
här? Vi satsar 600 miljoner varje år på
våra vägar över driftbudgeten. Våra
barn skall väl åka på vägarna också,
herr Wedén. Varför skall vi inte låna
pengar här? Vi satsar varje år på jordbrukets
huvudtitel bidrag till rationaliseringsarbete,
täckdikning, stenröjning,
jordkörning och ladugårdsförbättringar.
Våra barn skall väl ha nytta av det
också, herr Wedén. Varför skall vi inte
låna pengar för att få mera pengar till
skattesänkningar? Vadan denna blygsamhet,
när man har funnit Columbi
ägg?

Främjande av bostadsförsörjningen.

Jag vill allra sist säga några ord till
herr Hjalmarson. Han tog upp den
gamla diskussionen om bilarna, bostäderna
och sparandet. Det är en intressant
siffra, när man säger, att 200 000
av de svenska bilägarna har mindre än
10 000 kronor i inkomst. Varför får inte
bostäderna konkurrera på lika villkor
med bilarna, frågar herr Hjalmarson.
Visst får de det. Det är bara den skillnaden,
att bygger jag en bostad, får jag
statligt lån, men köper jag en bil, får
jag betala den själv. Men inte är det
något hinder att konkurrera på lika
villkor. Begränsningsfaktorn har dess
bättre, även om det varit vissa svårigheter
i fråga om finansieringen, inte
legat på finansieringssidan utan på arbetskraftssidan
-— den har tidigare legat
på materialsidan — och dessa senare
år i vad vi kräver av reala resurser
på andra investeringsområden.

Jag tror det är en orealistisk jämförelse
att tala om bilar och bostäder
som kontroversiella ting. Jag är övertygad
om att herr Hjalmarson låter
KAK eller M göra en enkät bland sina
medlemmar eller över huvud taget gör
en enkät bland alla bilägarna i detta
land, skall han bli förvånad över hur
ytterst få bostadslösa bilägare vi har.
Praktiskt taget var och en av dem har
lägenhet eller stuga. Naturligtvis kan
man säga, att deras pengar kunde ha
använts på annat sätt än till att köpa
bilar. Javisst, men vi skall ju inte reglera
mer än som är nödvändigt. Det
råkar herr Hjalmarson och jag vara
överens om. Vi skall följaktligen inte
dirigera den enskildes egen uppfattning
om hur han skall placera sitt kapital.
Hyser herr Hjalmarson den fåvitska
uppfattningen, att han kan gå till en
presumtiv bilägare, som sitter i sin lägenhet
eller sitt egnahem och funderar
på att köpa en bil, och säga till honom:
»Låt bli att köpa bil. Låt oss i stället
använda Dina pengar så att de som står
i bostadskön kan få ett egnahem eller
en lägenhet.» I så fall är jag rädd för

164 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

att herr Hjalmar son inte får så många
fiskar på den kroken.

Vi måste åstadkomma billigare byggen,
har det sagts i debatten, och det
är väl ingen som bestrider detta. Det
har sagts av herr Persson i Växjö, att
här har tagits initiativ från statsmakternas
sida under de senaste åren, som
har gjort herr Cassel, när han ser verkningarna
av det, överväldigad av entusiasm.
Visst skall vi se till att vi får till
stånd ett rationellt byggande.

Jag skall inte ta upp diskussionen om
det administrativa godtycket och den
egendomsägande demokratien — det
har vi talat om förr — men nog var det
väl fråga om en karikatyr, när herr
Hjalmarson talade om strafflagen, som
skulle hota dem som inte begärt hjälp
i sin byggenskap, och när han för att
illustrera, hur galet det var ställt med
rationaliseringsprocessen, läste upp
hela denna tabell av föreskrifter för att
en person skulle kunna bygga sitt hus.
Jag skulle naturligtvis kunna fråga herr
Hjalmarson vad det är för någonting
som är överflödigt i tabellen. Om herr
Hjalmarson ger mig en förteckning på
det, kan man diskutera de fallen. Jag
fann nog, att en hel del i tabellen är
saker och ting, som man inte kan komma
ifrån. Däremot är jag fullt överens
med herr Hjalmarson om att det är alldeles
orimligt, om det skulle finnas något
som heter inflyttningstillstånd eller
om det skulle finnas något som helst
förbud för egnahemsägare att slå upp
ett färgprov på sin gavelvägg. Det kunde
ha sitt intresse att veta var någonstans
denna byråkrati frodas. Dessa bestämmelser
har inte sin grund i byggnadslagen
eller byggnadsstadgan. Det
måste vara någon rent kommunal företeelse.
Har herr Hjalmarson tagit det
exemplet från sin egen kommun? Inte
det. Varifrån kommer det då? Det kanske
jag kan få reda på i hans nästa anförande.

Sedan kom herr Hjalmarson in på en
del andra problem, som är kända bland

alla dem, som sysslar med dessa frågor.
Varför skall vi ha ventiler i rummen,
frågar herr Hjalmarson, när vi har
fönster? Ja, det är ju en av de frågor,
som den sittande utredningen om en ny
byggnadslag och en teknisk överarbetning
av byggnadsstadgan just nu diskuterar.
Jag har faktiskt vid samtal med
ordföranden för det tekniska arbetet
fått den uppfattningen, att det är en av
de punkter, som vi relativt snart skall
kunna ta ställning till. Nu kan man fråga:
Men varför är vi inte redan av med
dem? Ja, detta är ett stort och komplicerat
problem. Det har »ventilerats» i
flera år. Det enda glädjande jag kan
säga i dag är, att även det utredningsarbetet
börjar komma till ett resultat.

När jag nämnde här, att rationaliseringsarbetet
är vi alla lika intresserade
av, så skulle jag kunna dokumentera
det med att nämna att under detta första
år, som statens nämnd för byggnadsrationalisering
och byggnadsforskning
har arbetat, har det visats ett utomordentligt
intresse för att angripa dessa
frågor. Nämnden har genom initiativ
från regeringen ungefär två och en halv
miljoner varje år att röra sig med
för ett rationaliseringsfrämjande forskningsarbete.
Det jag har i handen är
nämndens petita innevarande år. De
innehåller framställningar från alla de
byggnadsföretagare, som går bärande
med uppslag och idéer i rationaliseringsfrämjande
riktning. Petita slutar
på i runt tal två miljoner, så visst är arbetet
i gång, där har herr Cassel rätt.
Det är ett rationaliseringsarbete i gång.
Man kan naturligtvis från herr Hjalmarsons
sida säga: Varför går det inte fortare,
varför görs det ingenting? Det där
är att slå in öppna dörrar. Man har ett
intresse på denna punkt, som är så pass
accentuerat och så pass livaktigt som
man kan begära.

Herr Hjalmarson slutade sitt anförande
med att komma in på frågorna om
arbetslönerna. Han drog som exempel
ett par fall. Det kunde naturligtvis ha

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

165

sitt intresse att veta vad det kunde vara
för fall. Det verkar mera förtroendeingivande
att nämna det än om man bara
säger att det var någon som nämnde
det för mig. Om inte herr Hjalmarson
vill säga det i kammaren, kanske han
kan säga det mera personligt till mig,
så kanske det ändå kan ha någon
verkan.

Jag har tidigare understrukit, att detta
är ingenting som man bara skall
sätta den ena parten i gluggen för. Det
är två parter som gör upp avtalet. Visserligen
är avtalet en maktfråga, men
jag vägrar att tro att Byggnadsindustriförbundet
och Svenska arbetsgivareföreningen
är maktlösa i det här avseendet.
Avtalet är ett resultat av långa diskussioner,
där man på båda håll har
ansett att man kan acceptera det. Detta
avtal förs sedan ut i livet, och där är
jag överens med herr Hjalmarson att
det skall politikerna inte lägga sig i.

Sedan säger herr Hjalmarson att arbetarna
och arbetslagen använder metoder
som inte är tillständiga. Har det hänt,
är jag den förste att ta avstånd från det.
Det är ingen riktig facklig politik, det
är galen facklig politik, som kommer att
hämma sig i det långa loppet. Det är
ingen tvekan om det. Men varför har
arbetslagen kunnat göra det? Jo, därför
att de har kunnat gå till nästa företagare,
kanske medlem av Byggnadsindustriförbundet,
och där ställt sig på ställningarna
och fortsatt att arbeta. Här
gäller lagen om tillgång och efterfrågan.
Vi har en byggnadsverksamhet och ett
bostadsbyggande som gör, att det går
jämt upp i fråga om de arbetskraftsresurser
som vi har. Visserligen gör herrarna
vad ni kan i propaganda och i era
tidningar för att haussa upp takten
ändå hårdare genom att tala om att det
byggs alldeles för litet bostäder. Hittills
har vi gjort vad vi kan för att
hålla igen i sådan utsträckning, att vi
får något så när hygglig balans i det
hela.

Men summa summarum: jag försvarar

Främjande av bostadsförsörjningen.

inte avarterna på arbetarsidan. Det är
orimligt att göra det. Jag kan också säga,
att det gör inte heller de ansvariga förbundsledningarna.
Men kom ihåg att
det är två parter man har att göra med
här. Två parter är ansvariga för avtalet,
två parter är ansvariga för förhållandena
ute på arbetsplatserna, och det kanhända
kan vara en mission för herr
Hjalmarson att vända sig till dem, som
står honom väsentligt närmare i de här
frågorna, och där driva sin argumentering.

Herr talman! Jag har med det sagda
velat kommentera de inlägg som gjorts
i denna bostadsdebatt. Om jag dessutom
har brett ut mig i bostadspolitiska
frågor i allmänhet må det kanske anses
vara tillåtet, eftersom vi ändå allesammans
betraktar denna fråga som en
av de avgörande politiska frågorna i
vårt arbete.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte frågat om
skälen varför bostadsbristens problem
inte blivit löst. Vad jag frågat och fortfarande
frågar är: Hur skall vi komma
ur den bostadsbrist som vi har? Nu vill *
socialministern bagatellisera bostadsbristen.
Han talar om att det är en massa
folk som vill byta lägenhet. Ja, men
det står 97 000 människor som av bostadsstyrelsen
betraktas som bostadslösa,
som inte har någon egen lägenhet!
Det står många ungdomar som vill
gifta sig, många ungdomar med barn!
Väntetiden för en familj med två barn
var 1950 nio månader i Stockholm. I
dag är den 24 månader.

Det är märkligt att socialministern,
som bär huvudansvaret för bostadspolitiken,
inte i dag har något positivt att
säga oss om hur han tänkt sig att bostadsbristen
skall avvecklas och när
man kan ha några förhoppningar om
att bostadsbristen skall ta slut. Med en
produktion av 50 000 lägenheter om
året är det någon som har sagt — jag
kommer inte ihåg vem det var — att vi

166 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

skulle bli färdiga på 1970-talet. Det är
en fruktansvärd prognos.

Jag har inte sagt att våra bostäder
förslummas raskare än på andra håll
därför att de inte underhålls. Vad jag
sagt är, att det är viktigt att underhålla
det äldre bostadsbeståndet. Det antar
jag att socialministern och jag är fullständigt
överens om.

Sedan har socialministern tydligen
inte hunnit läsa vår bostadsmotion ordentligt.
Vi har inte gjort det lätt för
oss. Vi har sagt att vi måste tillmäta
alla andra investeringsområden, som socialministern
talar om, deras rättmätiga
kvoter. Vi har inte begärt att det
för bostadsändamål skall anslås mer än
vad socialministern själv har räknat
med, nämligen 2 600 miljoner kronor.
Vi har endast begärt att pengarna skall
räcka så långt som möjligt. Socialministern
har också sagt att han tackar
mig för min välvilja när det gäller rationaliseringsarbetet.
Jag tar emot det
tacket men är inte riktigt säker på att
jag är värd det. Jag tror inte att rationaliseringen
har kommit till tack vare
den socialdemokratiska regimen utan
'' snarare trots denna.

Till slut vill jag säga socialministern
en sak. Vi hade för jämnt ett år sedan
en debatt här i riksdagen om dessa frågor,
då vi talade om bl. a. tilläggslån
och subventioner på bostadsområdet.
Glöm inte bort, herr socialminister, att
det hände någonting den 27 november
1953! Jag hoppas att det händer något
liknande även den 27 november 1954.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! På de tre minuter, som
herr talmannen beskärt mig, kan jag
bara ta upp ett par saker. Det är självklart
att socialministern och i någon
mån även herr Hjalmarson kan få en
viss effekt av sin konsekvent felaktiga
sammanblandning av kapitalkostnader
och subventionskostnader. Vi har framhållit
i vår reservation att kapitalkostnaderna
måste man under alla förhål -

landen täcka, om man vill ha ett bostadsbyggande
av viss storleksordning.
Jag vill nu mycket kort säga, att vi med
vår uppläggning föredrar att medborgarna
själva sparar till dessa kapitalkostnader,
i stället för att staten ålägger
dem ett tvångssparande. Staten
skall svara för de förlustrisker som
föreligger och för de egentliga subventionskostnader,
som ju amorterings- och
ränteutgifterna utgör.

Det är väl också klart, att om man på
ett enda år skriver av stora kapitalbelopp,
när det vore rimligt att räkna med
en mera moderat avskrivningstakt, så
skapar man i praktiken en stor riskfond.

Vidare säger socialministern, att den
riskfond på 130 å 150 milj., som vi är
överens om finns även om alla utestående
stödlån blir totalförlust, den riskfonden
skall också vara till för att
täcka förluster på tertiärlånen. Se det
var en nyhet, herr socialminister! För
det första har förlusterna på de utestående
en och en halv miljarderna under
alla dessa år varit mycket obetydliga.
Det rör sig endast om några tusen
kronor. För det andra begär alltid finansministern,
när det inträffar en förlust,
ersättning för densamma av skattemedel
över anslaget för oreglerade
kapitalmedelsförluster. Nu säger socialministern
att också avskrivningsanslaget
för bostadslånefonden skall bära
dessa förluster. Skall man alltså skriva
av dessa förlustbelopp två gånger? Jag
vill inte säga om socialministern, som
han så älskvärt sade om oss, att han är
någon andens lättmatros. Men nog förefaller
det mig som om han på denna
punkt agerat som en aning uppblåst utbasunerare
av eu felaktig sakuppgift.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern framhöll
att det inte lönar sig att i en bostadsdebatt
bara tala om bostadspolitiken.
Man måste också gå in på allmänekonomiska
resonemang, diskutera

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

1G7

hur mycket man vill bygga av bostadshus,
när också industrien vill företa
nybyggnader. Man måste bestämma vilka
industriella nyanläggningar man vill
acceptera och vilka bostadsbyggen man
vill släppa fram. Det avgörandet måste,
sade statsrådet, ske centralt av regeringen.
Nej, herr socialminister, det
måste det inte alls! Människorna kan
klara den saken själva. Det är det som
är syftet med hela vår ekonomiska politik,
med vår skattepolitik, vår kreditpolitik,
vår politik gentemot spararna.
Där man låter folks efterfrågan på varor,
tjänster och krediter framträda på
marknaden inom ramen för denna ekonomiska
politik, får man en bättre anpassning
av våra resurser än vad som
är möjligt med herr Strängs centraldirigering
med dess oavbrutna och
hårda sammanstötningar mellan olika
intressen och dess permanenta oförmåga
att klara vårt centrala samhällsekonomiska
problem, problemet med sparandet.

Vi tror, herr Sträng, över huvud taget
inte på reglerings- och kvottänkandet.
Vi är övertygade om, att om vi satsar
mera på friheten, så får vi också ut
mera av våra resurser. Herr Sträng utgår
från att soppan skall vara kvoterad
av honom, men vi tror att vi alla kan
få mer soppa, om vi slipper herr
Strängs kvotering.

Statsrådet Sträng framhöll att bostäderna
skulle få konkurrera fritt med
andra investeringsönskemål, men ögonblicket
innan hade han ju själv förklarat
att det är regeringen som skall avgöra
hur mycket man skall få bygga på
olika platser. Hur kan då bostäderna
fritt få konkurrera med andra investeringsobjekt? Herr

Sträng lyckades alldeles missförstå
mitt resonemang om bilarna och
bostäderna. De som har bilar har också
bostäder, sade herr Sträng — men inte
har jag yttrat mig om den saken! Jag
tror visst att herr Sträng har rätt därvidlag,
men det är ju bara ytterligare

Främjande av bostadsförsörjningen.

ett uttryck för sparkraften hos dessa
människor. Den avgörande frågan är
emellertid, om dessa människor har de
bostäder, som de helst skulle vilja ha.
De har kanske sparat till en bil, just
därför att de inte har kunnat få den
bostad, som de helst skulle velat ha.

Herr Sträng frågade var jag hade fått
tag i översikten över regleringsapparaten
på bostadspolitikens område. Ja,
den kan herr Sträng hitta i vilken
handbok som helst. Jag hade hämtat
den ur en handbok utgiven på Tidens
förlag.

Men jag blev ganska förfärad, när
herr Sträng förklarade, att vi måste ha
kvar det mesta av regleringsväsendet,
att ingen väsentlig förenkling av den
administrativa apparaten var möjlig,
och att vi även i framtiden skulle vara
tvungna att gå igenom hela den oändliga
serien av ansökningar i olika etapper.
Kan herr Sträng förklara för mig,
varför vi inte åtminstone skulle kunna
göra de flesta ansökningar, ritningar,
beräkningar och allt vad det nu är fråga
om, på en gång och få lämna in dem
på ett och samma ställe? Herr Sträng
säger att en utredning pågår om dessa
ting. Hur länge har den hållit på? Varje
gång som vi tar upp denna fråga — det
är inte första gången i dag, herr Sträng,
den har behandlats här i riksdagen år
efter år — svarar Ni alltid detsamma:
»Vi håller på att utreda dessa ting.»
Det är kanske denna utredning som i
berättelsen över vad sig i riket tilldragit
redovisar, att den förra året hade
ett sammanträde.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en kort replik
till herr Hjalmarson. Herr Hjalmarson
tycks ha lyssnat rätt dåligt på mig också.
Jag gjorde inte gällande, att vi skulle
ha kvar det mesta av föreskrifter, utan
att vi skulle ha en hel del kvar. Sedan
kan man fråga sig om det blir någon
tidsbesparing och vinst, ifall vederbö -

168 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

rande skall gå till en byråkratisk central,
som skall sitta och samla in alla
dessa uppgifter, eller om byggaren själv
skall göra det, eller vardagsmänniskan
själv marscherar iväg och skaffar sig
dessa uppgifter. Man kan diskutera,
herr Hjalmarson, det sätt som man vinner
det mesta med. Att vi behöver en
hel del av det hittillsvarande är alldeles
uppenbart. Herr Hjalmarson kan komma
ut och hälsa på mig i Spånga. Där
står en villa på trekvart, därför att man
inte gjorde grunden ordentligt. Och det
finns naturligtvis andra fadäser som
kan hända om den enkla vardagsmänniskan
själv skall klara allt.

Slutligen var det, herr Hjalmarson,
inte jag som kvoterade soppan, utan
det var herr Cassel.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tillåter mig göra
några korta randanmärkningar till herr
Wedéns resonemang här tidigare i
kväll om budgetens principer. Reglerna
för budgetens uppställning har väl ett
ändamål, det har väl inte kommit till
för ingenting. De har väl till ändamål
att budgeten skall kunna ge besked om
staten med sina utgifter håller sig inom
ramen för sina inkomster. I fråga om
investeringsanslagen ger sig ju den principen
inte av sig själv. Därför har den
kompletterats med den bestämmelsen
att budgeten skall uppgöras så att man
skal! kunna få fram förändringar i statens
förmögenhetsställning genom budgeten.
Det är därför man bär den regeln
att anslag till investeringar skall
helt avskrivas i den mån dessa investeringar
inte ger förräntning. Dessa
principer fastslogs 1937 efter långa utredningar
och överväganden, och de
gäller allt fortfarande. Det finns många
slag av investeringsanslag, och det finns
också olika regler för olika investeringsanslag,
detta därför att dessa anslag
är så mångskiftande. Det är ju klart att
man kan tvista om innehållet i våra

nuvarande budgetregler och avskrivningsregler,
men det får väl gälla för
alla slags anslag, och det får väl inte
vara så att man kan ta ut ett anslag och
beträffande detta tillämpa helt andra
regler än man i princip har med avseende
å andra anslag. Det må ju vara
en sak för sig om folkpartiet vill komma
och begära att vi skall göra en ny
utredning om grunderna för budgetens
principer, men att bryta ut ett enda anslag
och behandla det på annat sätt än
vi gör med avseende å budgeten i övrigt
kan inte vara rimligt. Med tillämpning
av gällande regler avskrivs ju tertiärlånen
med 25 procent, och tilläggslånen
avskrivs helt. Det är ju mer än ovisst
om något kapital kommer tillbaka. Det
är riktigt att egnahemssubventionerna
ingår i tertiärlåneanslaget, och naturligtvis
borde man ha gjort en hundraprocentig
avskrivning av egnahemssubventionen.
Det har man ännu inte
gjort. Precis på samma sätt var det till
eu början innan man blev klar över
hur det skulle gå med tilläggslåneanslaget,
som hade särskilda regler. Det
var så att egnahemssubventionen för
några år sedan var nästan obefintlig.
Den har först under sista tiden varit i
starkt stigande. Det är ingenting annat
än detta som gjort att man vilat på
hanen för att se hur det skulle bli och
hur man skulle reglera den saken. Men
folkpartiet medger ju att egnahemssubventionen
bör avskrivas, och då kan
väl den omständigheten att vi ännu inte
reglerat detta område inte vara något
stöd för kravet på att man inte skall
avskriva tilläggslånen efter vanliga
grunder.

Herr Wedén hade en historia om att
vi gör en vinst på utlåningen till bostadsbyggandet,
vi skulle bedriva en bostadspolitik
med vinst. Det hade behövts
en avskrivning med 750 miljoner kronor
enligt hans mening, men det hade
avskrivits 1 000 miljoner kronor, och
där hade det blivit en vinst på 250 miljoner.
Herr Wedén, denna skillnad är

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 169

ju avskrivningen på tertiärlån, det är
ju avskrivningen på den del av tertiärlånen
som inte förräntar sig. Det har
ju ändå varit på det sättet att folkpartiet
inte motsatt sig varje avskrivning
på tertiärlånen, även om folkpartiet
haft en annan mening om hur hög denna
avskrivning skulle vara. Men att komma
och säga att vi här har att göra med
en vinst är ju orimligt. Det har inte
blivit någon förmögenhetsökning, herr
Wedén; tertiärlånefonden är nämligen
en revolverande fond, där de inkommande
amorteringarna ständigt utlånas
på nytt och där det hela är så avvägt
att statens förmögenhet varken förändras
uppåt eller neråt så länge denna
revolvering pågår. Nu innebär folkpartiets
förslag att man skall avskriva
tilläggslånen genom årliga kapitaltillsatser
under 30 å 40 år. Jag frågar: Är
det någon som tror att ägarna till dessa
hus, som har sådant tilläggslån, blir
lugnt sittande och säger till sig själva:
»Här tar vi det lugnt, vi låter det bara
vara. Staten håller ju på att amortera
lånen.» Tror ni inte att det är naturligt
om dessa människor säger: »Vi vill
ha besked om dessa lån skall avskrivas
eller inte.» När de begär ett sådant besked
och det visar sig att utvecklingen
varit sådan att lånen bör avskrivas är
det väl naturligt att de frågar, hur det
blir med avskrivningen. Hur skall staten
då kunna säga nej till en avskrivning?
Kom ihåg att i fråga om de lån för
vilka återbetalning beslutats var tidsfristen
satt till tio år. — Den dagen får
vi alltså räkna med att det kommer
krav på att lånen skall avskrivas och
att detta kommer att åsamka staten förluster.
Lånen skall emellertid enligt
folkpartiet inte avskrivas utan skattebetalarna
skall hålla på i tio, tjugo,
trettio år därefter och avbetala och avbetala
på beloppet. Nu kan man säga
att det finns andra fall, där staten enligt
reglerna avskriver 50 procent av
kostnaderna för statens byggnader, medan
återstoden avskrives undan för un -

Främjande av bostadsförsörjningen.

dan. Det är emellertid den skillnaden
att det då gäller statens fastigheter,
medan det här är fråga om privata
fastigheter, där med all sannolikhet
hela denna skuld är avskriven.

Det är ju klart att det kan förekomma
fall av återbetalning. I detta fall
skall återbetalning göras för den händelse
det blir en kraftig hyresstegring,
eventuellt vid en inflation. Jag vill inte
påstå att en sådan inte kan inträffa,
särskilt om folkpartiet får råda och
håller på att låna pengar. Jag fäster
uppmärksamheten på att våra budgetregler
har förutsett en återbetalning,
och en återbetalning kan ske såsom beslöts
beträffande vissa tilläggslån vid
förra årets riksdag. Då skall enligt reglerna
denna återbetalning upptagas såsom
en inkomst i budgeten, vilket också
har skett i överensstämmelse med
reglerna och inte alls — såsom man har
sagt i den folkpartistiska propagandan
— på grund av någon eftergift för folkpartiets
principer.

Man kommer då från folkpartiets
sida och beklagar sig över att vi säger
att detta är en illusionspolitik som det
bedriver. Låt mig bara taga ett exempel.
Ni vet ju alla att många industriföretag
ger lån till sina anställda för
att de skall kunna bygga egnahem.
Dessa lån lämnas ränte- och amorteringsfria,
och det finns bestämmelser
om att dessa lån under vissa villkor
även skall efterskänkas från företagets
sida. Dessa lån är alltså mycket lika
våra tilläggslån. Jag frågar er: Tror ni
att dessa företag tar upp ett 40-årigt
amorteringslån och håller på att betala
tillbaka lånen långt efter det beloppen
efterskänkts till de anställda på det
sätt som folkpartiet här föreslår? Gjorde
de det, skulle de komma i konflikt med
bokföringslagen, som stadgar att osäkra
fordringar skall upptagas endast till
det belopp, varmed de beräknas kunna
inflyta. Värdelösa fordringar får inte
upptagas såsom tillgångar.

Vad gör nu i stället dessa företag

170 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

med dessa bostadslån? Jo, i allmänhet
avskriver man dem genast och man
har till och med fått skattemyndigheternas
medgivande att de vid omedelbar
avskrivning får avskrivas också i
skattehänseende. Detta är god köpmannased.
Men det är något helt annat än
god köpmannased som folkpartiet rekommenderar
oss beträffande avskrivningen
av tilläggslånen. Låt oss inte
tvista mer om den saken. Det är en
illusionspolitik folkpartiet bedriver för
att det skall ha en ridå att dölja sig
bakom i sina försök att föra en politik,
där man samtidigt höjer statens utgifter
och sänker dess inkomster i form
av skattesänkningar.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ett enskilt företag,
herr finansminister, har ju sina egna
pengar att disponera, men staten har
endast skattebetalarnas pengar att disponera
över. Detta kanske säger något
om skillnaden mellan det ena fallet och
det andra.

Finansministern berörde de nya tillläggslånen
och argumenterade därvidlag,
såvitt jag kunde förstå, som om
han ansåg att det hade lämnats något
slags löfte att tilläggslånen, som skall
utgå enligt regeringens förslag, skulle
på något sätt utgöra en säkrare tillgång
för producenterna än de löpande bidrag
som vi har förutsatt. Så är det
inte, herr finansminister. Finansministern
vet ju att tilläggslånen löper bara
för ett år i sänder och när som helst kan
sägas upp under de förutsättningar vi
är eniga om. Vad är då skillnaden?

Finansministern säger vidare att den
riskfond, som vi tidigare diskuterat,
skulle utgöra avskrivning för tertiärlånen.
Jag förmodar att finansministern
då syftar på den underränta, som
han anser föreligga. Under den tid som
bostadslånen funnits har emellertid statens
genomsnittliga effektiva självkostnadsränta
varit ungefär 2,82 procent.
Man har tagit 3 procent på tertiärlånen.

Finansministern resonerar fortfarande
som om man behövde ta 4 procent, och
han har krävt och kräver avskrivningar
i enlighet därmed. Men gör man det
uppstår en vinst på rörelsen för staten,
herr finansminister, och det är den vinsten
som kommit fram i form av en
överavskrivning.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna Chefen

för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Statsmakterna har ju beslutat
att tilläggslånen endast skall drivas
in om hyrorna stiger. Räntan på
tertiärlånen är beräknad efter de grunder
som ingår i budgetprinciperna. Räntan
skall täcka statens självkostnadsränta
och övriga kostnader, herr Wedén.

Och sedan till slut detta att det privata
företaget rör sig med sina egna
pengar men staten rör sig med skattebetalarnas
pengar. Får jag fråga: Vilka
är det som äger staten? Det är det svenska
folket, det är skattebetalarna. Vad
är skillnaden mellan folkpartiet och
övriga partier här? Jo, folkpartiet vill
att det skall vara det svenska folket av
i morgon som skall betala dessa pengar,
efter det att förlusterna sedan länge har
skett, under det att vi andra menar att
vi som fattar besluten, som ger staten
förlusterna, bör betala dessa förluster.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag skall be att få kvittera
en vänlighet från herr Hjalmarsons
sida. Sin vana trogen kunde herr Hjalmarson
inte undvika att lämna en artighet
till bondeförbundet. Han sade, att
även i bostadspolitiken går bondeförbundet
som en patrull. Ja, jag har lärt
mig under min militärtid att det finns
två slag av patruller, förpatrull och
efterpatrull. Jag får ju säga till herr
Hjalmarson att i en bostadspolitik, där
man lägger huvudvikten vid att hjälpa

Nr 20.

171

Lördagen den 15 maj 1954 em.

fram egnahemsbyggande! — det är en
sådan bostadspolitik vi är inne på nu
och det kommer sannolikt att ske en
väsentlig utökning av egnahemsbyggandet
— tvekar jag inte att placera bondeförbundet
när det gäller att välja mellan
förpatrull och efterpatrull. Men jag
beklagar att jag måste säga, att det förefaller
mig som om herr Hjalmarson och
hans parti spelar rollen av efterpatrull
allt mer och mer i vårt sociala liv.

Herr Hjalmarson gjorde sig till egnahemsbyggandets
verklige riddare. Det
är detta som man nu först och främst
från hans partis sida skall slå vakt om.
Vi bondeförbundare är mycket tacksamma
om det kan uppnås enighet på den
punkten. Men jag måste säga, att när
jag här lyssnat till både herr Hjalmarson,
herr Wedén och herr Cassel, så har
jag blivit litet tveksam huruvida man
når fram till ett ökat egnahemsbyggande
med de metoder som herrarna gjort
sig till tolk för. Såvitt jag kunnat fatta
är det en hel mängd motsägelser i de
uttalanden som gjorts och även i de
reservationer och motioner som finns.
Här har man i dag framför allt från
dessa tre herrars sida talat sig varm om
den väldiga bostadskö som finns, och
man har sagt att för att kunna råda bot
för den måste vi bygga åtminstone
00 000 lägenheter de närmaste åren. De
medel herrarna rekommenderat, för att
nå fram till detta byggande är främst
två. Det första är att vi tillåter konkurrens
på, som det heter, lika villkor mellan
enskilda företag och andra. I det
fallet ställde ju herr Gustafsson i Skellefteå
en direkt fråga till bondeförbundet
hur det kunde komma sig att vi
hade ändrat mening sedan 1951. Ja, herr
Gustafsson, om bondeförbundet kommit
underfund med att detta är ett riktigare
ståndpunktstagande, så tycker jag inte
det är något fel i att man ändrar mening
på den punkten. Jag behöver inte rada
upp alla de argument som tidigare anförts,
men jag vill erinra om den fråga
som ställdes av socialministern, när

Främjande av bostadsförsörjningen.

han undrade vilka andra fria företagare
i vårt land som har större förmåner än
dem man redan nu lämnat till den fria
företagsamheten på bostadsbyggandets
område. Det har hittilldags inte varit
någon brist på fria företagare då det
gällt byggenskap. Redan med de villkor
som nu gäller håller sig dessa ganska
väl framme, och någon större ökning
av deras antal genom den likställighet
man här talat om tror jag inte det skulle
bli i praktiken. Jag vill säga till herr
Gustafsson, att om herr Gustafsson och
hans parti skulle komma till en klokare
ståndpunkt i bostadsfrågorna än den de
nu intar, så tycker jag herrarna skulle
överväga att ändra mening även på
denna punkt.

Herr Wedén sade att bondeförbundet
bär företagit en svängning. Ja, det skall
herr Wedén säga, som representerar ett
parti som befinner sig i en ständig
svängning. Det passar knappast att från
det hållet tala om att andra har svängt.
Men om jag inte hörde fel sade herr
Wedén, att även folkpartiets förslag ger
de kommunala byggarna en viss favör.
Då är det ju bara skillnad i fråga om
graden och inte i fråga om själva principen.

Man menar alltså, att skall vi komma
fram till ett ökat byggande så skall vi
lämna möjlighet till lika konkurrens.
Det andra och det väsentliga förslaget
var väl att man vill slopa det som finns
kvar av byggnadsregleringen. Det är
igångsättningstillståndet, som man har
talat om från alla tre talarnas sida.

Nu får jag ju säga för min del, att
skall man komma fram till den utökning
i byggenskapen och främst egnahemsbyggande!,
som herr Hjalmarson talade
så vackert för, bör man nog inte släppa
den rest som finns kvar av byggnadsregleringen.
I så fall kommer sannolikt
det vackra resonemanget om ökning i
egnahemsbyggnadet att stanna på papperet.
Det synes mig i alla fall som om
herrar reservanter inte tillräckligt beaktade
värdet av att det råder jämvikt

172 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

mellan tillgång och efterfrågan både när
det gäller material och när det gäller
arbetskraft. Det är vad man vill åstadkomma
genom att hålla kvar den lilla
kontroll som ännu finns i och med
igångsättningstillstånden. Det är utan
tvekan på det sättet, att ju jämnare vi
kan hålla byggverksamheten, desto billigare
blir den. ökar man efterfrågan
utöver vad som svarar mot tillgången
ujrpstår det utan tvekan en fördyring
både beträffande arbetskraften och beträffande
materialet. Det kan vi anföra
flera bevis på från de senare åren. Jag
skulle vilja fråga: Om vi skulle följa
herrarnas mening, var skulle vi då ta
den ökade arbetskraft ifrån, som med
all sannolikhet skulle behövas för att
mätta behovet vid de storbyggen som
skulle uppstå i och med att tillståndstvånget
lättades? Jag tror att man nog
får vara litet försiktig på den punkten,
tv om man skall öka tillgången på arbetskraft
inom denna sektor får man ta
den arbetskraften från andra områden
av näringslivet, och för att kunna göra
detta måste man höja betalningen till
denna arbetskraft på ett sätt som inte
kommer att förbilliga byggenskapen i
dess helhet.

Jag har i stället den uppfattningen,
att om man skall öka byggenskapen, såsom
det här pläderats för, bör man göra
det i former som i varje fall inte inskränker
på egnahemsbyggandet. Vi
kommer inte ifrån att egnahemsbyggandet
tidigare har varit i en vågdal. Den
prisstegring som vi hade under åren
1950 och 1951 gjorde att egnahemsbyggandet
då sjönk tillbaka rätt avsevärt,
men därtill kommer också att vi vid
den tiden lämnade egnahemmen en subvention
som var lägre än vad som svarade
mot tilläggslånen till flerfamiljshusen.
Från att ha varit uppe i cirka
13 600 åren 1949 och 1950 sjönk antalet
egnahemsbelånade fastigheter ned mot
8 000 under åren 1951 och 1952. Nu bär
man beräknat att man under delta år
skall kunna komma upp igen i ett egna -

hemsbyggande på 13 000 å 14 000 lägenheter,
och jag skulle tro att siffran så
småningom kommer att bli väsentligt
större.

Det skall bli intressant den dagen vi
presenteras detta ökade egnahemsbygge
och får se om man från herr Hjalmarsons
och hans partis sida är villig att
betala de ökade anslag som den gången
blir nödvändiga.

Hela den sektor av bostadsproduktionen
som omfattar såväl egnahemsbyggandet
som förbättringslåneverksamheten
skulle komma i farozonen om vi
skulle följa den reservation som är betecknad
med nr 5 och som de herrar
jag nämnde har talat om. Vi behöver
än så länge åtminstone denna fria sektor
för egnahemmen för att kunna dels
eliminera det handikap som denna
byggenskap tidigare har haft och dels
ge landsbygden och de mindre tätorterna
den återhämtning som de rättvisligen
bör få.

När det gäller egnahemsbyggandet i
övrigt borde man ju vara tacksam för
den välvilja beträffande avskrivningarna
av den räntefria stående delen som
reservanterna säger sig hysa. Inom den
meningsriktning jag företräder skulle vi
ju inte ha någonting emot att kunna
medge ytterligare lättnader för egnahemsbyggandet
och samtidigt kunna reducera
förmånerna för flerfamiljshusen,
vilket ju herrarna tydligen har varit inne
på, men jag tror inte att en sådan
politik är praktiskt genomförbar.

I denna reservation, som jag här
nämnde, menar man att detta räntefria
stående lån skall anses vara avskrivet
i och med att det lämnas ut. Jag är
emellertid litet betänksam mot en så
generös regel så länge vi inte har behovsprövning
för egnahemslånen. Huruvida
sådan skall införas vill jag inte ta
upp, men i varje fall, så länge vi lämnar
dessa räntefria stående delar av lån till
folk med mycket goda inkomster, är
jag litet frågande inför att man därut -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

173

över skulle ge dem dessa 8 000 kronor
till skänks.

En reform, som kanske i stället skulle
kunna sägas vara berättigad i fråga om
egnahemssubventioner, är att man ger
ökät stöd åt de lägre inkomsttagarna,
som nu ofta anses icke ha ekonomiska
förutsättningar att föra i land ett egnahemsbygge.
Kunde man komma fram
till en gradering på den punkten skulle
jag för min del se detta som ett plus för
egnahemsbyggandet.

Det är också med ett visst intresse
man tar del av den reservation, som
har nummer 12. Där föreslås en utökning
av bostadsrabatterna till familjer
i äldre lägenheter. I denna fråga har
herrar reservanter gjort en helomvändning
sedan år 1948. Då förelåg från
samma håll en reservation, där man
sade, att bostadsrabatterna endast borde
utgå till familjer i nybyggda eller ombyggda
fastigheter. Det hänvisades den
gången till det ekonomiska läget, som
inte ansågs medgiva att dessa bostadsrabatter
utsträcktes så långt, att de omfattade
vilka hus som helst.

När man nu har gått ifrån denna tidigare
inställning och här tydligen företagit
en helomsvängning, skulle jag vilja
fråga: Anser man det ekonomiska läget
nu vara så pass stabilt, att man vågar
sig på denna utökning? Jag har för egen
del den uppfattningen, att om detta förslag
skulle genomföras i praktiken komme
det att kosta avsevärt mer än de 8
miljoner kronor, som reservanterna har
räknat med. Jag skulle tro att, om man
vill att detta förslag skall få en praktisk
nytta, måste man kanske också
sänka standardkraven beträffande de
äldre husen. Utskottet skriver i alla fall,
att det anser att denna fråga bör ägnas
eu särskild uppmärksamhet, och därmed
har utskottet också givit till känna
en klart positiv linje. Jag har emellertid
den uppfattningen att utskottet menat,
att man först bör pröva den uppmjukning,
som gjordes förra året i och
med att det medgavs att byggnader, fär -

Främjande av bostadsförsörjningen.

digställda eller ombyggda efter år 1941,
fick komma i åtnjutande av dessa
bostadsrabatter.

Här har sagts, och det med all rätt, att
en viktig väg till förbilligande av byggenskapen
ligger i en ökad rationalisering.
Det är alldeles riktigt. En ökad
rationalisering, en bättre projektering
och andra åtgärder i samma syfte är
utan tvekan ägnade att förbilliga byggenskapen.
Även reservanterna säger
klart ut detta, men där motsäger de sig
igen, då de på samma gång motsätter sig
det anslag, som skall utgå till maskinlånefonden.
Man kommer igen med den
gamla anvisningen att industrilånefonden
kan användas i stället. Detta är icke
något hållbart resonemang, ty om industrilånefonden
inte behövs för det ändamål
den skall vara till, skulle jag för
min del gärna se ett förslag om dess
borttagande. Det är ju ingen mening
i att ha en fond, som tydligen inte behövs
för sitt eget ändamål, och den räcker
inte både för detta ändamål och
för det nya ändamålet.

Denna maskinlånefond är relativt ny,
men den har rönt en ganska stor efterfrågan,
så vi är nog på det klara med
att det har en mycket stor betydelse, om
vi kan lämna byggföretagare möjligheter
att skaffa sig de dyrbara maskiner
det här är fråga om. I vårt land är vi
i stor utsträckning i avsaknad av dessa
rationaliseringsmöjligheter. I utlandet
däremot förekommer maskinellt byggnadsarbete
i mycket större utsträckning
än hos oss. I den mån vi kan ersätta
manuellt arbete med maskinellt går vi
enligt min mening säkert på en bred
väg till förbilligande av byggnadskostnaderna.
Det är detta som ställer motståndet
mot maskinlånefonden i en så
egendomlig dager.

Det är en speciell fråga, som har tagits
upp i samband med denna bostadsproposition,
men den frågan har tyvärr
inte tillräckligt beaktats vare sig av utskottet
eller av reservanterna. Det är det
krav, som framställts i motionen nr 389

174 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

i denna kammare och som går ut på
att det också borde finnas möjlighet
till lån för mer än ett bostadshus på en
och samma fastighet. Bakom detta krav
ligger en tanke, som har förts fram av
en, åtminstone såvitt jag vet, enhällig
utredning. Det är framför allt vissa kategorier
på landsbygden, som skulle ha
stor nytta av om en sådan möjlighet
hade kunnat beredas. Jag hoppas för
min del att det så småningom skall
kunna presenteras en proposition även
i denna fråga.

Vi är nog alla ense om att en avskrivning
av de provisoriska tilläggslånen
bör ske så fort det finns möjlighet
därtill. Men jag tillåter mig att ha
en annan mening än reservanterna då
det gäller borttagandet av de ortsdifferentierade
tilläggslånen. Genom dessa
lån sker det en kompensation för de
högre byggnadskostnaderna i mera avlägsna
delar av landet. Tar vi bort dessa
tilläggslån, kommer åtminstone för närvarande
byggnadskostnaderna framför
allt för Norrlands befolkning att bli
väsentligt högre. Man har ju i stället velat
få till stånd en extra subventionsgrupp
just för Norrland på grund av att
det är så dyrt att bygga där. Men det
är inte bara i Norrland, utan även inom
stora delar av den övriga landsbygden
som de långa transporterna medverkar
till en fördyring av byggenskapen.

Ett borttagande av de ortsdifferentierade
tilläggslånen skulle sålunda hårdast
drabba byggenskapen på landsbygden,
och den skulle bli minst kännbar
för Stockholm, kan man säga, då
det ju där inte förekommer några sådana
tilläggslån. De ortsdifferentierade
tilläggslånen innebär egentligen en dyrortsgruppering,
som är byggd på klart
påvisbara faktorer men som är en omvänd
dyrortsgruppering i förhållande
till den som vi annars brukar här diskutera.
Det kanske är detta som gör att
man nu gärna ser att den försvinner.
Hade det varit på det sättet, att de ortsdifferentierade
tilläggslånen hade gyn -

nat Stockholm och varit minst betydelsefulla
på landsbygden, är det inte så
säkert att man i den reservation, som
har avgivits från höger- och folkpartihåll,
hade föreslagit deras borttagande.
Detta står i varje fall i klart motsatsförhållande
till den ändring av dyrortsgrupperingen
som för någon tid sedan
diskuterades i denna församling. Nej,
så länge inte det skett en utjämning
mellan byggnadskostnaderna i de stora
tätorterna samt på landsbygden och i de
mindre tätorterna där, bör inte de ortsdifferentierade
tilläggslånen borttagas.
Ett avskaffande av dem bör endast ske
successivt, allteftersom det kan genomföras
en utjämning av byggnadskostnaderna.

Det ligger också en klar motsägelse
däri, att man å ena sidan påstår sig
vilja stödja bebyggelsen på landsbygden
men å andra sidan önskar ta bort
de differentierade tilläggslånen, som utgör
en klar favör för landsbygden och
som behövs för att bebyggelsen där skall
kunna konkurrera med storstadsbebyggelsen.

Herr talman! Det är möjligt att många
detaljer i vår bostadspolitik kan behöva
omprövas, men det förslag, som i dag
föreligger från reservanternas sida,
skulle omskapa hela bostadspolitiken på
ett sätt som gör att man blir mycket betänksam.
Det är därför som jag inte tvekar
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast säga två
saker till herr Hansson i Skegrie. Inom
1951 års bostadsutredning var man fullkomligt
ense om att när det gäller familjebostadsbidraget
borde tidsgränsen
beträffande lägenheternas färdigställande
borttagas, tv denna gräns medför
uppenbara orättvisor. Jag vill ta följande
exempel. På en verkstad arbetar
två män, som har samma inkomst. Den
ene lyckas få en lägenhet för sig och sin
familj — han har hustru och två barn —
i ett hus som är byggt 1943, och han

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

175

erhåller familjebostadsbidrag. Den andre
har inte turen att komma in i ett hus
som är byggt efter 1940, men han får
dock en lika bra lägenhet som kamraten.
Han har hustru och sex barn, men han
får inte familjebostadsbidrag, trots att
familjen har mycket större behov därav
än den andra familjen. Är detta rättvist?

Vidare talade herr Hansson om de
ortsdifferentierade tilläggslånen, som
skulle vara till så stor fördel för landsbygden.
Men herr Hansson vet väl, att
ortsdifferentierade tilläggslån endast
lämnas beträffande flerfamiljshus, och
det byggs säkert inte något större antal
flerfamiljshus på den rena landsbygden.
Vad man där bygger är framför allt
egnahem, och beträffande dem förekommer
över huvud taget inte någon differentiering
av subventionerna.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Det förekommer visst,
herr Cassel, flerfamiljshus på landsbygden.
När man talar om landsbygden
tänker man ju inte bara på den egentliga
landsbygden, utan även på mindre tätorter
såsom municipalsamhällen, köpingar
och andra. Herr Cassel har nog
själv observerat att det bygges flerfamiljshus
även i dessa mindre tätorter.

Då det gäller borttagandet av tidsbegränsningen
för bostadsrabatterna
har ju utskottet, såsom jag också framhöll,
en positiv inställning. Men man
vill först pröva, vart de+ leder med den
uppmjukning som beslöts i fjol. Jag sade
vid det tillfället, att jag hoppades att
man skulle kunna gå längre, men att
det nog skulle komma att medföra avsevärda
kostnadsökningar, så man nog
finge lov att sänka standardkraven för
att få med en del av de gamla bostäderna.
I princip delar jag emellertid utskottets
mening på denna punkt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet,
därför att jag tycker att denna debatt

Främjande av bostadsförsörjningen.

inte skall avslutas utan att något av
det som onekligen bringats till klarhet
här i dag skall slås fast, till gagn,
tror jag, för den politiska debatten
under de närmaste fyra månaderna och
till hämmande av den hittills mycket
ohämmade och osakliga propaganda
man på socialdemokratiskt håll har fört
under de senaste månaderna, en propaganda
som i dag klart och tydligt har
avslöjats.

Innan jag kommer in på detta, skulle
jag vilja säga några ord till herr Hjalmarson.
Han vet lika väl som kammarens
ledamöter i övrigt, att folkpartiets
huvudtankegång. är, att skattebetalarna
varje år skall betala den faktiska kostnad,
som det allmänna har för hyresstödet,
alltså vad som motsvarar den
fördel som hyresgäster och andra som
bor i de ifrågavarande bostäderna varje
år har, inte mer och inte mindre. Det
klargjorde både herr Gustafsson i Skellefteå
och herr Wedén. Men detta hindrade
inte att herr Hjalmarson gick förbi
argumenteringen. Jag förstår att han
gjorde så. Det var klokt av honom.
Bättre fly än illa fäkta, bättre låtsa att
ingenting har invänts än att försöka
underbygga sitt uttalande!

Herr Hjalmarson säger, att folkpartiet
kritiserar regeringen för att den
vill betala de stora subventionerna.
Nej, herr Hjalmarson, det gör vi inte.
Vi vill betala varje år vad dessa hyresbidrag
kostar. Vi kritiserar regeringen
för att den av skattebetalarna på en
gång vill ta ut vad dessa subventioner
kostar under många år fram i tiden.
Det är en helt annan sak. Detta inser
naturligtvis herr Hjalmarson mycket
väl, men vi känner ju till från tidigare
tillfällen, att herr Hjalmarson hypnotiseras
av möjligheten att göra vad han
tror vara ett bon mot i stället för att
hålla sig närmare den prosaiska verkligheten.

Skillnaden mellan högerns ståndpunkt
och folkpartiets är en helt annan.
Vi vill att staten skall betala vad vi

176 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

med sjunkande byggkostnader hoppas
skall fortsätta att vara sjunkande bostadsbidrag,
för att man på så sätt skall
kunna undgå en höjning av hyresnivån.
Men högern föredrar, herr talman, ätt
vägra att betala. Den hoppas i stället
på underverket, att byggnadskostnaderna
inte endast skall sjunka i den hastiga
takt vi andra räknar med utan
plötsligt dessutom skall ramla ner ett
jättesteg, motsvarande ungefär 10—15
procent av hela hyreskostnaden. Denna
högerns benägenhet att lita på underverk
och att, om underverket inte inträffar,
acceptera mycket stora hyreshöjningar
är den verkliga skillnaden
mellan högerns bostadspolitik och vår
— i detta avseende.

Jag vill i polemik mot herr Hjalmarson
till sist understryka att subventionsbeloppen,
som herr Wedén påpekat,
under två år minskats med en
tredjedel. Kan man fortsätta i den takten
och kompensera subventionernas
minskning med sjunkande byggkostnader,
har man all anledning att vara
tillfredsställd. Att sikta på en sådan lösning
är nog en politik, som både är
klokare och bättre står i överensstämmelse
med konservativa traditioner än
att hoppas på underverk.

Att hyressplittringen som en följd av
högerns politik skulle skapa särskilda
svårigheter för den enskilda byggnadsverksamheten
är ju också en uppenbar
sak, som såvitt jag har hört ingen heller
under debatten här i dag har gjort
något allvarligt försök att komma ifrån.

Jag övergår, herr talman, till att något
belysa vad socialministern nyss anfört.
Jag anser det högst behövligt, ty
det förhåller sig ju så, att vederbörande
statsråd, vilket är ganska naturligt, går
upp efter det att partiernas huvudtalare
från utskottet har framträtt. Då får
dessa sedan endast några få minuter
på sig för att replikera statsrådet. Det
är därför ganska lämpligt, att det efteråt
kommer någon talare från oppositionen,
som inte hindras av det förhållan -

det, att han endast har några minuter
till sitt förfogande medan statsrådet får
obegränsad tid för repliker. Jag hoppas
därför, herr talman, att den tomhet
som gapar på regeringsbänken, inte
skall vara uttryck för att man inom
regeringen har en sådan egendomlig
uppfattning om fair play att man menar
att man, när man haft denna debatt,
inom vilken oppositionens talesmän endast
haft några korta minuter på sig
för att replikera medan regeringen haft
alla fördelar, skall dra sig tillbaka från
den fortsatta debatten. Vi får se, i vad
mån mina optimistiska förhoppningar
om att detta icke är uppfattningen på
regeringsbänken kommer att bli infriade.

Herr Sträng förklarade, att det inte
var sämre nu med avseende på bostadsförsörjningens
område än på 1920-och 1930-talen. Det var i polemiken
mot herr Cassel, och det var det blygsammaste
jag någonsin hört från hem
Sträng, som väl annars saknar naturliga
förutsättningar för att uppträda
med exceptionell blygsamhet. Att efter
de utomordentliga ekonomiska framsteg,
som under flera årtionden gjorts
här i landet, stå upp och försvara sig
mot kritik med att säga, att det i alla
fall inte är sämre än det var på 1920-och 1930-talen är en ganska avslöjande
argumentering.

Bostadsproduktionen har ingalunda
hållit takten med den snabba utveckling,
som skett inom industrien i övrigt,
inom jordbruket och inom andra näringsgrenar
och inte heller med utvecklingen
av bostadsbehovet. Det måste
väl ändå konstateras som ett mycket
otillfredsställande resultat av regeringens
politik. Huvudförklaringen till detta
tror jag måste sökas i det förhållandet,
att regeringens politik inte har tillräckligt
befrämjat det enskilda sparandet.
Jag förbiser naturligtvis inte att
världskriget medförde en del svårigheter,
som gjort sig märkbara åtskilliga
år efteråt.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 177

Herr talman! Herr Wedén tog med
rätta och i den demokratiska upplysningens
intresse upp några beskyllningar
mot folkpartiet och vantolkningar av
dess ståndpunkter, som förekommit i
den socialdemokratiska pressen och
propagandan. Herr Wedén ställde tre
frågor till herr Sträng. Två av dem föredrog
herr Sträng, såvitt jag kunde höra,
att inte besvara. Den han gick något
närmare in på var frågan om han kunde
dokumentera, att folkpartiet förordat
att staten skulle återkräva redan
beviljade lån tidigare än regeringen
har velat, vilket skulle medföra en hyreshöjning.

Jag vill här först precisera, att subventionen
för varje år är den det året
åtnjutna ränte- och amorteringsfriheten.
Det är därför fullständigt grundlöst
att i diskussionen blanda in något
tal om återkrävande av redan beviljade
subventioner. Det är fullständigt sanningslöst
tal, som man fört på socialdemokratiskt
håll. Herr Sträng försvarade
sig med att säga, att folkpartiet
väl i alla fall vill låna pengar till subventionerna.
Det vill vi inte. Vi vill att
skattebetalarna varje år skall betala
det belopp, som är det faktiska hyresstödet.
Herr Sträng säger, att det blir
väl i alla fall nödvändigt låna kapitalbeloppen,
och det skulle ganska snart
kunna leda till astronomiska belopp.
Jag ber kammarens ledamöter observera
något som herr Wedén påpekade,
nämligen att herr Sträng i vissa sammanhang,
när det gäller att sänka byggnadskostnaderna
och därefter steg för
steg avveckla bidragen, är relativt optimistisk
men att han i detta sammanhang
argumenterar på ett helt annat
plan; nu är han pessimistisk, och det
förefaller som om han räknar med att
de nuvarande byggnadskostnaderna
skulle räcka i evighet eller i varje fall
i mycket lång tid. Herr Sträng är något
slags janusfigur, som när det passar
visar upp en optimistisk nuna men i
nästa ögonblick visar ett pessimistiskt
12 — Andra kammarens protokoll 1954.

Främjande av bostadsförsörjningen.

ansikte, allteftersom det passar ihop
med hans argumentering.

Någon andens lättmatros är socialministern
inte. Jag skulle snarare vilja
karakterisera honom så, att han tror
sig vara en andens kraftatlet — dock
utan att vara det. I varje fall inte så att
han — som han tror — kan svinga sig
från det ena planet till det andra efter
behag. Blir han fångad på det ena
svingar han sig över till det andra, och
blir han fångad där svingar han sig
tillbaka till det första. Det överstiger
herr Strängs krafter att åstadkomma en
sådan ekvilibristik så att den blir övertygande.

Om jag får konkretisera detta kan
jag göra det tankeexperimentet att det
går — som jag hoppas och tror — att
väsentligt sänka byggnadskostnaderna
under de närmaste åren. Det kan tänkas
att det går att sänka dem i samma
takt som skett under de senaste två
åren. Då behövs det, herr talman, en
mycket liten kalkyl för att visa, att den
årliga belastningen på skattebetalarna
av tilläggslånen — med folkpartiets
principiella riktlinjer — ingalunda
kommer att uppnå några mycket våldsamma
belopp.

Herr Sträng var dock mycket förvånad
över att det kunde komma i fråga
att låta pengar till bostäder. .Tåg får
här lov att påpeka en sak, nämligen
att bostäder alltid måste finansieras
med sparande. Om man bygger bostäder
och dessa kostar så och så många
hundra miljoner kronor, då måste
detta finansieras med sparmedel. Det
gäller här i vilken utsträckning man
skall finansiera bostadsbyggandet med
ett statligt tvångssparande —• genom
att staten tvingar skattebetalarna att
betala något hundratal miljoner kronor
mer än den faktiska årliga kostnaden
av subventionerna. Frågan är, herr
talman, hur mycket tvångssparande den
svenska staten skall pressa ut av skattebetalarna.
Här säger regeringen att
dess uppfattning är den enda riktiga
Nr 20.

178

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

och detta trots att — som jag strax
skall visa — regeringen under de senaste
åren har haft fyra eller fem olika
ståndpunkter.

Får jag här peka på en sak, som tydligen
finansminister Sköld inte var
medveten om. Vid byggandet av fängelser,
sjukhus, skolor och en del andra
institutioner — det kan gälla även vissa
försvarsbyggnader — avskriver staten
icke hela beloppet på en gång, d. v. s.
finansierar kapitalutgiften. Man tillämpar
i stället den principen, att man
gör en grundavskrivning, i vissa fall
med 25 procent, i andra fall med 50
procent. Sedan gör man en årlig avsättning
till värdeminskningskontot,
här beräknat efter 1,25 procent per år.
Socialministern tycker inte att det är
något konstigt att man lånar t. ex. till
fängelser. Men att det lånas till bostäder,
det är tydligen väldigt konstigt.
Jag undrar om inte de flesta människor,
som har ett av det högre statliga bokföringsmysteriet
oförvillat förstånd,
snarare tycker att det vore naturligare
att man lånar till bostäder i stället för
till dessa offentliga inrättningar. Vi är
allesammans överens om att det vad
dem beträffar i viss utsträckning kan
vara berättigat med lånefinansiering.

Herr talman! Finansministern gjorde
gällande att man sedan 1938 haft den
principen, att icke räntabla kapitalinvesteringar
skall avskrivas genast. Utskottsmajoriteten
säger samma sak. Men,
herr talman, detta är ju inte riktigt.
Detta tillhör det mera överraskande jag
varit med om, och jag har dock suttit
här i riksdagen i sjutton år. Det finns
ju vissa principer, och jag har nyss
hänvisat till dem rörande behandlingen
av en del icke räntabla investeringar
-—■ fängelser, sjukhus o. s. v. Kan man
tala om dessa investeringar som räntabla?
De avskrivs ju inte genast helt
och hållet. När finansministern —■ måhända
på grund av motsvarande kritik
i första kammaren — fann sig böra
överväga om han ändå inte borde svara

någonting, då blev det ingenting annat
än detta: Ja, här är det fråga om vissa
fastigheter, men de är statens fastigheter,
och då kan inte denna princip
gälla. ■— Detta var en märkvärdig distinktion.
Om det är fråga om kapitalinvesteringarna
är räntabla eller icke,
om det gäller statens förmögenhetsställning,
då är det ju såvitt jag förstår
av föga betydelse om staten är den
juridiska ägaren eller inte. Frågan är
om investeringen är räntabel för staten
eller icke. Då vill jag slå fast, att det
icke är någon princip i den svenska
statsförvaltningen att man omedelbart
skall avskriva hela den kapitalinvestering
som inte är räntabel. Det är också
någonting ganska uppseendeväckande,
att landets finansminister först kan påstå
detta i första kammaren och sedan,
när detta påtalats, kan i alla fall stå
och upprepa det i andra kammaren
för att därmed finna stöd för sin politik
att av skattebetalarna ta ut detta
tvångssparande som den hundraprocentiga
avskrivningen ju innebär.

Får jag emellertid påpeka — och nu
kommer jag till alla dessa glidningar i
statens, bl. a. herr Skölds, politik —
att herr Sköld inte tillämpar sin egen
princip. För det första har han funnit
dessa 80 miljoner av äldre tilläggslån
som nu görs ränte- och amorteringspliktiga.
De 80 miljonerna är ju så att
säga ett av skattebetalarna tidigare inbetalat
belopp som staten har sparat.
De utgör alltså en fond som finansministern
använder i år. Detta är det
första avsteget från den princip som
finansministern med sådan emfas har
dekreterat.

För det andra är, som herr Gustafsson
i Skellefteå klargjorde, avskrivningen,
när det gäller tertiärlånefonden,
icke så stor, att den täcker såväl
egnahemslånen till 100 procent, vilket
borde ske enligt vad herr Sköld har
erkänt, som även den av regeringen
krävda 25-procentiga avskrivningen på
tertiärlånen. Det blir en lucka på ett

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 179

ganska stort belopp, många tiotal miljoner
kronor. Även där går alltså
finansministern ifrån sin princip. —
Dessutom, herr talman, tillämpade vi
för några år sedan ingalunda den principen,
att tilläggslånen genast skulle
avskrivas med 100 procent.

Om jag alltså jämför finansministerns
talesätt med vad han faktiskt gör och
har gjort i fjol och tidigare, finner jag
jag fyra eller fem skilda ståndpunkter
till detta problem, som icke är en bokföringsfråga,
utan en fråga om hur
mycket pengar staten skall ta ut av
skattebetalarna varje år. Jag kan, herr
talman, inte finna någon enhetlighet
eller någon tillstymmelse till princip i
dessa kastningar från det ena tillvägagångssättet
till det andra med betydande
konsekvenser för budgeten varje år.
Det finns tydligen ingen annan motivering
för vad som skall göras ett visst
år än att finansministern och regeringen
önskar att det just detta år skall tas
ut så och så mycket — allt annat är fel.

När dessa ting diskuterades i fjol,
använde herr Sköld ett mycket hårt
ord. Han kallade den av oss företrädda
politiken för taskspeleri. Det av finansministern
använda tillvägagångssättet,
då han handlar än si och än så men
ständigt påpekar, att det han föreslår
är det enda riktiga och svarar mot någon
helig princip, som inte finns, det
är taskspeleri. Det är hårda ord, herr
talman, men de är berättigade. Herr
Sköld har sig själv att skylla, om det
är nödvändigt att använda så hårda
ord för att karakterisera den taktik
som här används.

Finansministern säger att man måste
skydda statens förmögenhetsställning.
Jag har redan påpekat att det är ett
egendomligt tillvägagångssätt att avskriva
fängelserna med ett visst antal
procent och betrakta resten som ett
räntabelt förmögenhetsvärde. Det går
inte att hävda att vi konsekvent tar
sikte på statens förmögenhetsställning,

Främjande av bostadsförsörjningen.

även om vi gör det i vissa sammanhang.

Jag kan ta upp en fråga som är av
stor betydelse och som debatterades för
några veckor sedan, nämligen en aktieinvestering
i Norrbottens järnverk på
ungefär 300 miljoner kronor. Man hade
från offentligt håll begärt att en väsentlig
del av det beloppet skulle avskrivas,
men det ville regeringen inte göra.
Aktierna i Norrbottens järnverk uppförs
fortfarande i statens räkenskaper
till ungefär 300 miljoner kronor. Menar
regeringen att detta är förmögenhetsvärdet
som kan beräknas bli förräntat?
Om inte, är det ännu ett exempel
bland många andra på att staten icke
använder avskrivningsprinciper som
skyddar statens förmögenhetsställning.

Herr talman! Herr Sträng kunde och
ville inte påvisa något exempel på att
folkpartiet föreslagit en ordning som
skulle bli sämre för egnahemsägarna.
De beskyllningar i den riktningen som
kommit från socialdemokratiskt håll
kan man icke vidhålla här i kammaren
där de kan bli bemötta.

Det har påståtts i olika sammanhang
att vi inte vill täcka subventionskostnaderna.
Jag har redan bemött detta:
vi vill täcka de faktiska subventionskostnaderna,
men inte mer. Jag hänvisar
därvidlag liksom föregående talare
till den enhälliga utredning som föreslagit
övergång till ett sådant årligt
bidragssystem.

Nu har herr Persson i Växjö försökt
säga, att kommittén inte tagit ställning
till avskrivningsfrågan. Men om man
ger ett årligt löpande bidrag och tänker
sig möjligheten av ett kreditgarantisystem,
är det väl ändå ingen människa
som menar att den kommittén
hade i tankarna, att vi dels skall ge ett
löpande bidrag och dels skall avsätta
ett belopp som är lika stort som hela
kreditgarantibeloppet. Det vore verkligen
något av det tokigaste jag har
hört, om det var detta man syftade på.
Nej, ett system med löpande bidrag

180 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

kommer till sill grundtanke mycket
nära vad vi har föreslagit.

Jag är ledsen att hans excellens statsministern
inte har fått höra vad jag
sagt tidigare. Den sena timmen gör det
omöjligt för mig att upprepa det.

Jag vill emellertid nu passa på att
rikta en uppmaning till statsministern.
Vi har här under denna debatt, som
statsministern kommer att se i protokollet,
klargjort att en hel rad beskyllningar,
som i den socialdemokratiska
propagandan, även den rena officiella
partipropagandan, riktats mot folkpartiet,
är ogrundade, att man icke velat
och vågat här vidhålla dem. I överensstämmelse
med statsministerns tillvägagångssätt
för några år sedan vill jag
hemställa till statsministern att omedelbart
sörja för nya, korrigerade upplagor
av dessa socialdemokratiska propagandaskrifter,
så att de står i överensstämmelse
med de ståndpunkter som
här i dag har deklarerats och som man
icke här har kunnat på något sätt motsäga
eller motbevisa. Med tanke på att
statsministern rönte ett omedelbart tillmötesgående
från min sida, att jag gjorde
på det sätt som han önskade, utgår
jag från att statsministern kommer att
lika välvilligt sörja för makulering av
dessa skrifter och föranstalta om nya,
riktiga upplagor. Det kan ju stå »andra
reviderade upplagan» på skrifterna, såvida
det inte är bättre att skriva »andra,
grundligt omarbetade upplagan».

Herr talman! Jag skall sluta med
detta. Vad saken gäller har jag redan
sagt. Det är om man skall nöja sig med
att ta ut vad hyresstödet kostar varje
år eller om man skall gå långt därutöver.
Finansminister Sköld sade, att
man skulle lägga märke till att det
handlar om skattebetalarnas pengar.
Det var bra sagt, herr talman, det är
just det det gör. Det är därför man
inte av skattebetalarna skall ta ut ett
tvångssparande, som är än si stort och
än så stort, än på ett tredje sätt och än
på ett fjärde sätt, ett tvångssparande

som inte har någon bestämd relation
till byggnadsverksamhetens kapitalbehov
eller till omfattningen av det hyresstöd
som ges, ett tvångssparande
vars enda princip tycks vara att regeringen
i år önskar att det skall vara
så och så stort, sedan får skattebetalarna
vara så snälla och betala. Det är på
det sättet man inte skall göra när man
förvaltar skattebetalarnas pengar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Min ärade vän herr Ohlin
får inte bli ledsen på mig om jag
efter det anförande han här har hållit
måste säga honom, att jag tycker det är
skönt att veta att han bara är professor
i nationalekonomi och inte ledare
för ett privat företag med börsnoterade
aktier. Jag skulle i varje fall inte vilja
ha aktier i det företaget.

Vad är det vi diskuterar? År det orimligt
att omedelbart avskriva åtminstone
75 procent av rena kapitalunderstöd?
Är det orimligt att årligen avskriva åtminstone
25 procent av utpräglade topprisker?
Vem tycker att det är en för stor
säkerhetsmarginal? Vem skulle i sin
egen privata verksamhet vilja opponera
mot en sådan avskrivningspolitik? Utskottet
är på denna punkt försvarare av
vederhäftiga ekonomiska principer. Att
hävda dessa principer i den statliga
förvaltningen ligger i allas vårt intresse.
Det sker för att vi skall söka undvika
förluster, som skulle drabba skattebetalarna.
Denna politik, herr Ohlin, är
så långt ifrån till skada för spararna
att den tvärtom enligt mitt förmenande
är ett villkor för att spararna skall
kunna hysa förtroende för framtiden.

Herr Ohlin frågade mig om jag tror
på underverk. Kommer herr Ohlin ihåg
sagan om Aladdins underbara lampa?
Man gned på lampan, den mäktiga anden
visade sig och de härligaste anrättningar
dukades upp för en. Det är en
sådan Aladdins lampa som folkpartiet
tar fram minst en gång om året. I förrgår
kallades den konjunkturskatt, i går

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 181

kallades den spannmålsodlarnas inkomster
och nu kallas den nya avskrivningsregler
i bostadspolitiken. Man gnider
på lampan, och vips trollas det fram
sänkta skatter, ökat sparande, och det
blir en lust att leva för oss alla. Berättelsen
om Aladdins underbara lampa är
emellertid, herr Ohlin, eu saga som
man berättar för barn när de skall gå
och lägga sig. Här i andra kammaren
tror vi dock inte längre på sagor.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad som
sagts senast av herr Ohlin vill jag först
citera vad som skrivits i utlåtandet på
s. 24: »Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att ifrågavarande
subventioner till flerfamiljshus i vad
det gäller härefter byggda hus om möjligt
bör ytterligare minskas. En förutsättning
för de hittills vidtagna sänkningarna
har varit, att hyrorna i nya
hus icke skall behöva sättas högre än i
tidigare uppförda hus med full subvention.
En minskning av tilläggslånet har
alltså gjorts beroende av byggnadskostnadernas
utveckling. Någon ändring
häri anser utskottet icke böra ifrågakomma.
»

Därtill skulle jag vilja lägga ett citat
av vad som förekom i fjol i den debatt,
som herr Ohlin varit inne på och där
jag också hade ett par inlägg. I fjol hade
folkpartiet motionerat om att tilläggslånen
skulle avskrivas, inte så som
skedde och som föreslagits av regeringen
med 100 procent, utan med 50 procent.
Tertiärlånen skulle inte avskrivas
med 25 utan med 12,5 procent. Motionen
sändes på remiss — det var fjärde
avdelningen som behandlade den — till
statskontoret, riksräkenskapsverket och
1950 års budgeträttskommitté. Statskontoret
anförde, att vad motionärerna anfört
som stöd för det nu ånyo framförda
förslaget om jämkning av avskrivningsreglerna
enligt statskontorets mening
icke kunde motivera ett ändrat
ställningstagande. Riksräkenskapsver -

Främjande av bostadsförsörjningen.

ket sade bl. a., att en övergång till den
av motionärerna förordade ordningen,
enligt vilken avskrivning av oräntabla
investeringar skulle bestridas mellan
det budgetår, under vilket investeringarna
anvisats, och ett eller flera av de
därefter följande budgetåren, skulle
dessutom medföra, att budgetutjämningsfonden
icke längre komme att fortlöpande
återspegla alla rubbningar i
statens förmögenhetsställning. Även
budgeträttskommittén gick på avslag
och hänvisade till att vi hade i gång en
utredning, som måste föregå en eventuell
utredning av frågan om ändring
av avskrivningsreglerna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerström har ju
inte på något sätt bemött det som jag
påvisat rörande att vi inte här har den
principen att på privatekonomiskt sätt
försvara statens förmögenhetsställning,
ty då skulle vi göra hundraprocentiga
avskrivningar i åtskilliga andra fall.

Till herr Hjalmarson vill jag säga, att
han tycks tro, att rätta sättet att sköta
allmänna angelägenheter är att komma
så nära aktiebolagens affärsprinciper
som möjligt. Men, herr Hjalmarson, det
är väl ett misstag. Affärsföretagen vill
göra goda affärer, men jag trodde att
bostadspolitiken inte syftade till att staten
skulle göra goda affärer, konsolidera
sin ställning genom att få fram ett
tvångssparande o. d., utan jag trodde,
att syftemålet var att skapa så goda levnadsförhållanden
som möjligt för medborgarna.
Den principen måste väl ändå
leda till något annat än den bokföringsprincip
som användes vid enskilda företag.
Tror herr Hjalmarson att ett enskilt
företag skulle bokföra fängelser
med så och så många procent av byggnadskostnaden,
om nu ett enskilt företag
kunde ha fängelser, vilket det lyckligtvis
inte kan? Det visar ju uppenbarligen
att den parallellen går inte.

Sedan vill jag bara konstatera, att
högern följer ju inte själv sin egen

182 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

princip, när man inte skriver av på de
här tertiärlånen dels de egnahemslån,
som där förekommer, och dels viss del
av de egentliga tertiärlånen. Till det
kan endast läggas, att högern ju för
två år sedan hade ett betraktelsesätt
som var detsamma som det vi använder
inom folkpartiet och som ju vi
lugnt kan säga står i mycket nära släktskap
med det vi företräder i dag, medan
däremot högern har ett helt annat.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag skulle inte gärna
vilja ens med en minut förlänga denna
i och för sig tillräckligt långa debatt,
men protokollet kommer ju i framtiden
att lämna vittnesbörd om att jag lyssnade
till den senare delen av herr Ohlins
anförande, som ju innehöll uppmaningar
eller utmaningar eller vad vi
vill kalla det till mig i sådan form, att
det skulle se ganska underligt ut, om
jag skulle ha stillatigande lyssnat på
dem.

Jag vill för det första säga att trots
att jag lyssnat på största delen av dagens
debatt i bostadsfrågan, har jag icke
funnit att här framkommit något som
skulle rubba tilliten till de uppgifter om
folkpartiets bostadspolitik, som spritts
ifrån det socialdemokratiska partiet.
Har det framkommit sådana uppgifter
i herr Ohlins anförande, skall jag med
stort intresse läsa det anförandet i protokollet.

För det andra vill jag säga att herr
Ohlin verkar mycket moraliskt tillfredsställd
med sig själv, för att han i en
föregående valrörelse rättat uppenbart
lögnaktiga uppgifter, spridda av folkpartiet
i dess valfilm. Menar verkligen
herr Ohlin, att det skulle vara något
att brösta sig över, om här lämnas uppgifter
om subventioner och tröskelproblem,
som lätt kan bevisas vara felaktiga
från början till slut? Skulle herr
Ohlin verkligen vilja fortsätta en sådan
valrörelse? Det var väl intet annat

att göra. Misstag kan vi råka ut för alla,
men jag häpnar verkligen över att herr
Ohlin har panna att åberopa detta misstag
nu som en bakgrund till en moralisk
förhävelse.

För det tredje vill jag säga att vi har
ansvar inför skattebetalarna. Det är riktigt.
Det är skattebetalarnas pengar vi
rör oss med, och ansvaret inför skattebetalarna
gör, att man skall ha sunda
budgetprinciper. Man skall inte låna
pengar för att dela ut vinster som inte
finns i ett företag, och man skall inte
heller låna pengar till en skattesänkning.

Vi har för det fjärde det ansvaret
inför kommande skattebetalare som
finansministern nyss vittnade om, när
han sade: Det är vår generation som beslutar
att ta dessa risker, som beslutar
dessa utgifter. Regeringspartierna anser
och tydligen också högern, att vår generation
också skall ta ansvaret för
dem. Herr Ohlin torde vara ensam som
ansvarig partiledare för den uppfattningen,
att detta ansvar skall vältras
över på kommande generationer.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Alltså: i den socialdemokratiska
propagandaskriften tillskriver
man folkpartiet att vilja ha »icke som
högern omedelbara kraftiga hyreshöjningar
utan höjningar i etapper». Detta
säger man tydligt. Sedan menar man att
det är därför korrekt att säga, att folkpartiet
i detta fall »icke endast spekulerar
i höjning av hyror och bostadskostnader,
utan att detta parti har tagit
definitiv ställning till denna fråga». Herr
Wedén har ställt frågor, där han konkretiserat
vad som kan ligga bakom
dessa beskyllningar. Man har inte kunnat
eller vågat vidhålla det sakliga underlag,
som skulle varit nödvändigt för
dessa beskyllningar. Man har i stället
fallit tillbaka på att säga, som statsministern
gjorde nu, att folkpartiet vill
att här till större del skall lånas. A la
bonne heure, jag har diskuterat nog om

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 183

detta, men det är dock en annan sak än
att komma och påstå detta med hyreshöjningar
o. d., och att sprida sådana
uppenbart oriktiga och osanna uppgifter
som sedan inte kan vidhållas vid
diskussionen här i riksdagen. Det är då
det är naturligt att begära att rättelse
skall ske.

Vi kan alla råka ut för att göra ett
misstag, och det har vi gjort i folkpartiet.
Jag har ingalunda bröstat mig
över att vi rättat ett sådant misstag, men
jag tillåter mig, vilket är en naturlig
reaktion med tanke på det förfärliga
oväsen man förde på socialdemokratiskt
håll över den saken, att nu hemställa
att statministern gör sammaledes — och
sedan också underlåter att brösta sig
över det.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Om det nu förhåller sig
som herr Ohlin säger, skall jag gärna
medverka till att sprida den uppgift som
han här vill att vi skall sprida, nämligen
att folkpartiet hellre vill låna pengar
till skattesänkning än låta hyresgästerna
betala en hyresstegring.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Nej, herr statsminister, inte så att vi
vill låna pengar till skattesänkning, men
att vi vill att skattebetalarna skall varje
år betala så mycket som bostadsstödet
kostar, att man skall avstå från att av
skattebetalarna ett visst år utkräva kostnaderna
för bostadsstödet för många år
framåt — och att man genom att avstå
från att na kräva ut kostnaderna för
dessa framtida subventioner skall göra
det möjligt att ta ut lägre skatter.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Och följaktligen på kommande generationer
av skattebetalare övervältra ansvaret
för det beslut vi i dag fattar.

Främjande av bostadsförsörjningen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att ta upp de stora bostadspolitiska
frågor som har givit anledning till
så stora meningsskiljaktigheter mellan
de olika partierna, utan för att säga
några ord om något så ovanligt i detta
sammanhang som en motion, framförd
av representanter från samtliga de fyra
demokratiska partierna.

Denna motion har behandlats av statsutskottet
i samband med den stora bostadsfrågan.
Det gäller en detalj men
enligt min uppfattning en ingalunda
oviktig sådan. Det är motionen beträffande
anslag och lån till ett hem för
seminarister i Göteborg.

Bostadsbristen är kännbar för många;
inte minst de studerande i våra större
städer får känna på den. De har svårigheter
att få rum. Det byggdes för några
år sedan ett modernt seminarium för
utbildning av kvinnliga folkskollärare
i Göteborg, och man har i den trakt, där
seminariet ligger, mycket svårt att få
bostäder. Hälften av de cirka 500 seminaristerna
i Göteborg måste skaffa sig
hyrda bostäder. Därför bildade fyra
lärarorganisationer tillsammans med
rektorerna och inspektörerna vid seminarierna
i Göteborg en stiftelse för att
uppföra ett hem för seminarister med
80 rum och dessutom med restaurang.
Detta är ju ett bra initiativ, men man
kan fråga, varför man nu skall blanda
in staten i detta •— kan man inte klara
det själv?

Denna stiftelse har gjort en hel del
själv. Man har bland sina egna medlemmar,
huvudsakligen lärare, samlat in
60 000 kronor. Man har av Göteborgs
stad fått fri tomt, man har av en fond i
Göteborg fått över 260 000 kronor, och
man har av landsting och kommuner
fått över 40 000 kronor. Man har nu omkring
400 000 kronor tillgängliga, men
det räcker inte på långt när.

Nu hade man räknat med att få arvsfondsmedel,
men det har tyvärr genom
en ny praxis inte kunnat låta sig göra.

184 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

Det enda man har att tillgå är de tillläggslån
som utgår för bostadsfastigheter
över huvud taget.

Seminaristerna har en väldigt svår
mellanställning. De har ingen möjlighet
att få tillgodogöra sig de förmåner som
ingår i de studentsociala åtgärderna.
Hade det här gällt ett hem för studenter
i stället för seminarister, hade detta
hem säkerligen fått anslag och lån på
cirka en halv miljon kronor.

Nu har i denna motion, väckt av representanter
från samtliga demokratiska
partier, yrkats på att detta seminaristhem
skulle få bara hälften av vad man
kunde räkna med att ett studenthem
skulle kunna få. Tyvärr har utskottet
här sagt nej. Jag skulle gärna velat yrka
bifall till motionen, men jag förstår att
det är hopplöst att göra det. Jag skall i
stället yrka bifall till en reservation som
är avgiven vid detta betänkande. Jag
kommer att rösta för den, även om jag
velat gå längre — det är reservation
nr 14.

Utskottet har sagt nej med tanke på
konsekvenserna, som man säger. Det
befarar nämligen att man från alla städer,
där det finns ett seminarium, skall
kräva lån och bidrag till seminaristhem.
Jag tror att risken för sådana konsekvenser
är mycket liten. Det är inte på
många ställen det finns frivilliga organisationer
som lyckas få tillsamman
ungefär en halv miljon kronor. Det gäller
ju här ett företag som verkligen är
värt uppmuntran. Det är ideellt inriktade
människor som driver det. Det är
frivilliga, alldeles oavlönade krafter som
administrerar det och samlar in pengar.
De har lagt ned en oerhörd energi på
detta projekt. Man skulle tycka att det
är en sak som är värd att uppmuntra.

Samtidigt som jag vädjar till kammarens
ledamöter att rösta för denna reservation
skulle jag också vilja rikta en
vädjan till socialministern att om möjligt
ompröva det beslut som är fattat beträffande
anslag från allmänna arvsfonden.

Dessa seminarister är i många hänseenden
jämställda med de elever, som
kommer i åtnjutande av studentsociala
åtgärder, och i många hänseenden jämställda
med t. ex. socialinstitutens elever.
Med den inriktning som lärarutbildningen
kommer att få i lärarhögskolorna
blir denna likhet ännu mera
markant. Jag skulle vilja säga att
dessa elever verkligen har ett behov
av att få hjälp. För den händelse det
skulle bli så, att dessa seminarister i
framtiden blir jämställda med studenterna,
har man i reservationen uttryckt
den förhoppningen, att det förhållandet,
att man var så energisk och initiativrik
när det gällde detta Guldhedens studiehem
i Göteborg, inte skall vara diskriminerande
för framtiden, utan att
dessa elever också skall kunna få komma
i åtnjutande av de förmåner, som
då kan komma seminaristerna till godo.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt
är det väl meningslöst att ytterligare
argumentera för en ståndpunkt,
som vi tidigare många gånger framfört
i denna kammare. Den motion vi
väckt står i nära samklang med arbetarrörelsens
efterkrigsprogram och med
regeringens numera åsidoställda fyraårsplan,
den som förutsatte 60 000 nya
lägenheter per år. I stället har man valt
begränsningar i tertiärlånen och långivningen,
vilket har medfört att, i
stället för att det ökade bostadsbyggandet
skulle leda till lägre hyror, hyrorna
så sakteliga går i höjden, om också
inte i den takt, som ett bifall till högerns
och folkpartiets linje skulle medföra.

Vid denna sena tidpunkt nöjer jag
mig med att yrka, att riksdagen i anledning
av motionen I: 147 i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttalar, att för det
framtida bostadsbyggandet ramen för
den statliga låneverksamheten utvidgas
så att den medger utrymme för en årlig
utbyggnad av 60 000 lägenheter.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 185

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Herr Wedén har ställt
ett yrkande under punkt XXIX. Jag ber
att få förena mig med honom i detta
och återtar därför mitt yrkande om bifall
till den av herr Sundelin m. fl.
avgivna reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner beträffande
utskottets hemställan i punkten
I, nämligen dels på bifall till utskottets
nämnda hemställan, dels ock på
bifall till den av herr Sundelin m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Skellefteå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i
utskottets förevarande utlåtande nr 123,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sundelin m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han fann flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wedén begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 127 ja och 41 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten I gjorda hemställan.

Främjande av bostadsförsörjningen.

Beträffande punkten II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Sundelin beträffande
punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

I fråga om punkten III gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Sundelin
beträffande denna punkt avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
ifrågavarande hemställan.

Beträffande punkten IV gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Sundelin i fråga om
punkten avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan i
punkten.

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren vad utskottet
i punkten V hemställt.

I avseende å punkten VI gav herr
talmannen propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till utskottets hemställan med den motivering,
som föreslagits i den av herr
Bergh in. fl. beträffande punkten avgivna,
med 5) a) betecknade reservationen;
3:o) bifall till utskottets förslag
med den motivering som föreslagits
i den av herr Sundelin m. fl. beträffande
punkten avgivna, med 5) b)
betecknade reservationen; samt 4:o)
bifall till det av herr Johansson i Stockholm
under överläggningen beträffande
förevarande punkt framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Beträffande punkten VII gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

186

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

svarad. Herr Birke begärde likväl votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VII
i utskottets förevarande utlåtande nr
123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Bergh m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i ifrågavarande
punkt.

I fråga om punkten VIII gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den motivering,
som föreslagits i den av herr
Bergh m. fl. beträffande punkten avgivna
med 7) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets nämnda
hemställan.

I avseende å punkten IX gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Sundelin m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Wedén begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IX
i utskottets förevarande utlåtande nr
123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sundelin m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wedén begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 104 ja och 63 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten IX.

Beträffande punkten X gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

På därå framställd proposition biföll
kammaren härefter utskottets i punkten
XI gjorda hemställan.

I avseende å punkten XII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Sundelin m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
ifrågavarande hemställan.

På därå av herr talmannen givna propositioner
biföll kammaren härefter vad
utskottet i punkterna XIII och XIV hemställt.

I fråga om punkten XV gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

187

Beträffande punkten XVI gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring i motiveringen, som
föreslagits i den av herr Sundelin m. fl.
avgivna, med 13) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

På därå framställda propositioner biföll
kammaren härpå vad utskottet i
punkterna XVII och XVIII hemställt.

I fråga om punkten XIX gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i
den av herr Sundelin m. fl. avgivna, med
14) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XIX i utskottets förevarande utlåtande
nr 123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
motivering, som föreslagits i den av
herr Sundelin m. fl. beträffande denna
punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositiönen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Främjande av bostadsförsörjningen.

På därå framställda propositioner biföll
kammaren härefter vad utskottet i
punkterna XX och XXI hemställt.

I fråga om punkten XXII gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till den av herr Sundelin
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan i punkten.

Beträffande punkten XXIII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan i punkten.

I avseende å punkten XXIV framställde
herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Sundelin
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

På därå framställda propositioner biföll
kammaren vad utskottet i punkterna
XXV—XXVIII hemställt.

I fråga om punkten XXIX gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till punkterna B
och Dl) i motionen II: 384 av herr
Ohlin m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Wedén
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Wedén votering, i anledning var -

188

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Främjande av bostadsförsörjningen.

av efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten XXIX i statsutskottets utlåtande
nr 123 antager den av herr
Bergh m. fl. beträffande denna punkt
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
yrkandet om bifall till punkterna
B och D 1 i motionen II: 384 av herr
Ohlin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wedén begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 42 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Bergh m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XXIX i utskottets förevarande utlåtande
nr 123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Bergh m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns
därvid flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan
i denna punkt.

Beträffande punkten XXX gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

På därå av herr talmannen framställda
propositioner biföll kammaren härefter
vad utskottet i punkterna XXXI—

XXXIV hemställt.

I avseende å punkten XXXV gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den av herr Sundelin m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wedén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

XXXV i utskottets förevarande utlåtande
nr 123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sundelin m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 189

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wedén begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåves 106
ja och 41 nej, varjämte 20 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

På därå framställd proposition biföll
kammaren härpå vad utskottet i punkten
XXXVI hemställt.

Härefter gav herr talmannen i avseende
å punkterna XXXVII—XXXX propositioner
dels på bifall till vad utskottet
i dessa punkter hemställt dels ock
på bifall till vad utskottet sålunda hemställt
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkterna avgivna reservationen; och
biföll kammaren vad utskottet i dessa
punkter hemställt.

Slutligen biföll kammaren på däri
given proposition utskottets i punkten
XXXXI gjorda hemställan.

§ 2.

Anslag till statens priskontrollnämnd.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
121 i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1954/55 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under tionde huvudtiteln (punkterna
94 och 95, s. 162—164 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1954)
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1954/55 anvisa dels till Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 340 000 kronor och dels till
Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 360 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande

Anslag till statens priskontrollnämnd.

motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ohlon m. fl. (I: 182)
och den andra inom andra kammaren
av herr Kollberg m. fl. (II: 250), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att uppdraga åt Kungl. Maj :t att snarast
avveckla statens priskontrollnämnd
samt att under tionde huvudtiteln för
budgetåret 1954/55 anvisa till Statens
priskontrollnämnd: Avlöningar ett förslagsanslag
av 335 000 kronor och till
Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 90 000 kronor.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 182 och II: 250, för
budgetåret 1954/55 under tionde huvudtiteln
anvisa

a) till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 340 000
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
360 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Lundgren, Lundström, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl, Wedén, Birke,
Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:182 och 11:250, för
budgetåret 1954/55 under tionde huvudtiteln
anvisa

a) till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 335 000
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd:
Omkostnader ett förslaganslag av 90 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Hem förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Med hänvisning till den
debatt, som fördes när Kungl. Maj :ts
proposition nr 120 med förslag till lag

190 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
behandlades, ber jag att få yrka
bifall till den av herr Sunne m. fl. anförda
reservationen.

nader å skogar i enskild ägo jämte i
ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

Herr WARD (s):

Herr talman! Med samma motivering
som anfördes av herr förste vice talmannen
ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 3.

Föredrogs var efter annat:
statsutskottets utlåtanden:
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt borgensåtagande
för viss skuldförbindelse av
Svenska skifferoljeaktiebolaget,

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1954/55 till driftkostnadsersättning
för psykiatriska klinikerna i Lund och
Uppsala; och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 23, angående regleringen för budgetåret
1954/55 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 24, i anledning av väckt motion
angående en publikation över riksdagens
ledamöter; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 31,
med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan
om anslag till Väg- och flottledsbygg -

§ 4.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 15, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Sedan herr talmannen anmält detta
ärende till handläggning, anförde:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Med anledning av den
långt framskridna tiden tillåter jag
mig att hemställa, att behandlingen av
konstitutionsutskottets memorial nr 15
måtte uppskjutas till onsdagens plenum.
I samband därmed anhåller jag att herr
talmannen måtte ställa proposition på
denna min hemställan.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag yrkar avslag på det
av herr Hammar framställda yrkandet.

Herr talmannen gav nu propositioner
dels på bifall till det av herr Hammar
framställda yrkandet dels ock på avslag
därå; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

Utskottets i punkten A gjorda anmälan,
att anledning icke förekommit att
mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets i punkten B gjorda anmälan,
att granskningen ej givit utskottet
anledning till anmälan enligt §107 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets i punkten C gjorda omförmälan.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 191

Efter föredragning av punkten anförde Herr

BAHLÉN (fp):

Herr talmannen har funnit att kammaren
beklagligtvis önskar att förhandlingarna
skall fortsätta, och på den
här punkten skall jag inte bli så långvarig,
men jag ber att redan nu få tala
om, att på senare punkter i konstitutionsutskottets
utlåtande har jag tyvärr
inte så stor möjlighet att begränsa mig.
Bet kanske låter egendomligt, men jag
anser att kammaren bör ägna en rimlig
tid åt frågan om dechargeutlåtandet.
Jag lovar att jag inte skall bli långdragen,
men någon möjlighet att avstå från
debatten på denna punkt kan i varje
fall ur oppositionens synpunkt inte förefinnas.

Konstitutionsutskottet har på denna
punkt gjort en omförmälan angående
utgivandet av Svensk författningssamling.
Jag hade inte begärt ordet för att
få det först, men av någon anledning
har föregående talare önskat att komma
senare.

Såsom framgår av konstitutionsutskottets
omförmälan har Svensk författningssamling
under år 1953 inte
utkommit i så god tid som i föreskrifterna
härför anges för att de skall kunna
beaktas av vederbörande myndigheter.
Jag skall inte gå in på några
detaljer. Jag skall bara påpeka att konstitutionsutskottet
under flera år har
uppmärksammat denna fråga. År 1939
yrkades i en reservation av fem ledamöter
av konstitutionsutskottet att man
skulle påtala saken. År 1940 skrev ett
enhälligt utskott, såvitt jag kan se, om
samma fråga. År 1941 anmärkte konstitutionsutskottet,
år 1948 gjorde utskottet
en ny omförmälan, och år 1951 anförde
utskottet betänkligheter inför
att Svensk författningssamling inte alltid
funnits att tillgå när författningarna
skulle tillämpas av olika myndigheter.

Någon väsentlig förbättring har inte

Granskning av statsrådsprotokollen.

ägt rum. År 1947 kom, såvitt man kan
bedöma, 41 procent av Svensk författningssamling
ut så sent, att det inte har
funpits någon möjlighet för vederbörande
myndigheter att i förväg ta del
av författningarna innan de skulle tilllämpas.
Sex år senare, år 1953, hade
det inte skett någon större förändring i
detta avseende. Ungefär 37 procent av
författningarna kom då ut för sent. Med
den kännedom man har om expeditionstiderna
har 280 av de 750 författningar,
som utgavs 1953, och med rätt
stor säkerhet t. o. m. 335, alltså nästan
hälften, utkommit så sent att myndigheterna
icke kunnat tillgodogöra sig
deras innehåll, innan de skulle behandlas.

Det förefaller således, som om konstitutionsutskottets
omförmälan på denna
punkt vore förtjänt att beaktas.

Det kan tilläggas att de konsultativa
statsråden i slutet av förra året till
dem det vederbör gjorde ett påpekande
om att en förbättring måste åstadkommas.
Det är ju mycket tacknämligt
att man på detta sätt tagit ett initiativ.
För min del tror jag inte att de nya bestämmelser
beträffande trycklov och
expedieringstider, som nu fastlagts,
kommer att vara tillräckliga för att de
svenska myndigheter, som skall tillämpa
de författningar som utges, skall
kunna få dem i tid. Jag vill inte uttala
någon bestämd uppfattning på den
punkten, men jag tror att mycket stora
risker föreligger för detta. Det är emellertid
att hoppas, att de konsultativa
statsråden, i och med att de tagit upp
saken, kommer att för framtiden även
granska efterlevnaden av dessa nya bestämmelser.

Vidare anfördes ej. Punkten lades till
handlingarna.

Härefter anförde:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Denna kammare har
redan tidigare behandlat frågan om be -

192 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 ein.

Granskning av statsrådsprotokollen.

nådningsrätten och dess utövande. Det
skedde i samband med justitieministerns
svar till herr Svensson i Ljungskile
med anledning av dennes interpellation.
Måhända kan man därför inte
påräkna ett så allmänt intresse för den
del av konstitutionsutskottets memorial
nr 15 som behandlar en reservationsanmärkning
just i samma ärende. Icke
desto mindre vill jag vid detta tillfälle
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk
för en kort redogörelse för detta
av konstitutionsutskottets majoritet avslagna
yrkande om en anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot statsrådet
och chefen för justitiedepartementet.
Det kan inte vara alldeles ur vägen att
än en gång skärskåda vad anmärkningen
i själva verket går ut på.

Först vill jag något beröra en sak,
som det nästan är en smula genant att
ånyo nödgas stryka under: ingen av reservanterna
bär en annan mening än att
nådeinstitutet är en tillgång i vårt lands
rättsväsen. Låt mig få låna en icke-reservants
ord: »Genom detta» — det
är nådeinstitutet han tänker på — »kan
Konungen efter fri skönsprövning bevilja
nedsättning i eller befrielse från
straffverkställighet, där humanitära omständigheter
föreligga, till vilka hänsyn
icke lämpligen kan tagas i judiciell
ordning.» Jag tänker att praktiskt
taget alla av reservanterna är beredda
att instämma i dessa ord liksom i denne
icke-reservants fortsatta uttalande:
»Enligt min mening böra alla rimliga
utvägar prövas för att stärka nådeinstitutets
ställning inför den allmänna opinionen.
»

Sådan är vår ståndpunkt, rent principiellt
sett. Den utesluter emellertid
icke från vår sida en fri granskningsrätt.
Nådeinstitutet som sådant kan icke
fara illa av och dess vara eller icke vara
behöver icke ifrågasättas, om man övar
en fri kritik mot själva handhavandet
av detsamma. Nåd eller icke nåd är ju
i utomordentligt hög grad en fråga om
bedömning. Det vore egendomligt, om

icke riksdagen i detta speciella fall
hade rätt att underkasta vederbörande
och hans ämbetsutövning en fri prövning.
Denna rätt till kritik måste föreligga,
även om man är aldrig så övertygad
om vederbörandes samvetsgrannhet
och omsorgsfullhet när det gäller
att behandla sina ärenden.

Efter denna mer allmänna deklaration
vill jag gå över till själva reservationsanmärkningen.
Vad påstår den,
vad går den ut på?

Först borde utskottet enligt reservanternas
mening ha sagt några ord om att
nådemålens handläggning på senare tid
tilldragit sig stor uppmärksamhet. Påståendet
synes mig föga uppseendeväckande.
Det är helt enkelt ett faktum.
Skulden till denna uppmärksamhet är
icke helt och hållet tidningarnas. Vad
de sagt är en sak för sig, och vi kan
här helt bortse från deras insats när
det gäller publiciteten i fråga om nådemålen.
Också här i riksdagen har ju
nådemålen varit föremål för ett ganska
livligt meningsutbyte. Att säga att
det uteslutande ligger politiska motiv
bakom allt som anförts i denna fråga
kan icke vara riktigt. Oberoende av
politisk hemvist har man på olika håll
tagit upp behandlingen av nådemålen
till kritisk granskning. Så ock inom
det utskott, vars memorial nu behandlas.
Den i form och sak och längd mest
betydande föredragningen i fråga om
ett enskilt nådemål kom för resten från
en ärad medlem av utskottsmajoriteten.

Reservationsanmärkningen säger yidare:
»Nådeansökningar förekomma i
mycket stor omfattning, och deras
handläggning utgör efter allt att döma
en mycket väsentlig del av chefens
för justitiedepartementet arbetsbörda».
Sanningen av detta påstående ligger i
så öppen dag att det inte lönar mödan
att vederlägga det. Såvitt jag vet har
saken heller aldrig bestritts från något
håll. Justitieministern har förvisso icke
förfarit mindre samvetsgrant än t. ex.
högsta domstolen. Då man vet, att en -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 193

staka nådemål har kostat högsta domstolen
veckor av överväganden, inser
man granneligen, huru mycket av personligt
arbete som ligger bakom de omkring
1 400 nådemål, som under 1953
passerat justitieministern. Herr Herlitz
i första kammaren har angivit antalet
mål över huvud taget vid en medelstor
rådhusrätt till just denna siffra. Här
måste det vara fråga om en arbetsbörda
som är utomordentligt betungande, i
all synnerhet om man betänker, att
departementet och dess ledning med
största säkerhet har en mängd andra
viktiga uppgifter att fylla. Denna känsla
för nådemålens ömtåliga och arbetstidskrävande
art har kommit till uttryck
inom vida kretsar inom och utom
riksdagen.

I samband med konstaterandet av allt
detta har reservanterna ej kunnat underlåta
att fästa uppmärksamheten på
att straff- och processlagstiftningen under
de senaste tio åren i hög grad har
reformerats. Reformerna har gjort, att
domstolarna kunnat tillgodose det behov
av att individuella omständigheter
blir uppmärksammade som på sin
tid motiverade nådeinstitutet. Redan
hos domstolarna förekommer ofta genom
att villkorlig dom meddelas ett
slags nådegivning. Det är riktigt, att
ökningen av antalet nådeärenden relativt
sett inte är så stort. I själva verket
tycker man emellertid att den reformerade,
humaniserade straff- och processlagstiftningen
borde komma antalet inte
att öka eller ens förbli oförändrat utan
fastmer att minska.

Utskottsreservanterna har ytterst modest
fört på tal ett förhållande som uppmärksammats
i samband med nådegivningen.
Jag menar detta, att nådebesluten
stundom reglerar påföljden för
ett brott på ett sätt, som icke står de
allmänna domstolarna till buds. Under
senare år har nämligen i viss utsträckning
kommit till användning en förening
av ovillkorligt och villkorligt
frihetsstraff, något som står i motsats
13 — Andra kammarens protokoll 195!t.

Granskning av statsrådsprotokollen.

till § 2 i lagen om villkorlig dom. Om
lagligheten i detta förfaringssätt skall
här inte ordas, allra minst av en lekman.
Här står ju fackman mot fackman.
Däremot torde man kunna sätta i fråga
lämpligheten av åtgärden. Justitieministern
säger i sitt svar till herr Svensson
i Ljungskile: »Kungl. Maj:t bör naturligtvis
ålägga sig vissa begränsningar,
så att icke praktiska svårigheter uppkommer
och så att nådebeslutens innehåll
över huvud taget framstår som naturligt
och ändamålsenligt.» Har nu
lagstiftningen fastställt vissa regler bör
nådeinstitutet knappast brukas i öppen
strid med dessa.

Här är det fråga om mycket ömtåliga
och svårbedömda rättsfrågor. Därom
är reservanterna eniga. Dessutom har
ärendets omfattning omöjliggjort en undersökning,
som kunnat ge en samlad
överblick över nådeinstitutet och dess
funktion. Reservanterna har därför också
undvikit att fälla ett generellt omdöme
om nuvarande praxis. Av en undersökning
som verkställts i konstitutionsutskottet
synes dock framgå att det
faktiskt föreligger en viss skillnad mellan
högsta domstolens yttrande och regeringens
beslut. Av tillgänglig statistik
framgår också att denna skillnad
ökat med åren, vare sig detta berott
på att högsta domstolen blivit stramare
när det gäller att tillstyrka nåd eller
att justitieministern blivit generösare i
sin nådegivning. Får man tro en talare
i gårdagens interpellationsdebatt, menar
en mycket hög procent av Sveriges
domare att justitieministern varit i
välvilligaste laget när det gällt att bevilja
nåd. Här må också sägas att det av
svaret på herr Svenssons interpellation
synes framgå, att det föreliggande siffermaterialet
faktiskt tyder på en jämnare
praxis hos regeringen än hos
högsta domstolen.

Reservanterna inom konstitutionsutskottet
har emellertid nöjt sig med att
skärskåda några särskilda fall, som dragit
till sig uppmärksamhet. Fastän möjNr
20.

194 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

lighet förelegat till en rikare exemplifiering,
har de stannat vid att bringa
endast ett fal! till riksdagens kännedom.
Omständigheterna i det fallet har
i reservationsanmärkningen behandlats
mycket knapphändigt med hänsyn att
man bör iakttaga varsamhet när det gäller
att offentliggöra enskilda personliga
förhållanden, en sak som reservanterna
synes mig böra hållas räkning för. Med
stöd av de handlingar konstitutionsutskottet
kunnat ta del utav har reservanterna
ansett sig finna att hållbara
grunder saknades för bifall till den här
påtalade nådeansökningen. De har därför
menat att anmälan enligt § 107 i regeringsformen
bort göras mot föredragande
departementschefen, statsrådet
Zetterberg. Ingen som här i riksdagen
tagit upp detta fall, har heller, i varje
fall såvitt jag hört, på något sätt sökt
la ställning till förmån för nådebeslutet.

Herr talman! Det har talats mycket
om att detta anmärkningsärende ingick
som ett led i en stort upplagd attack
mot justitieministern. Till den verkan
det hava kan vill jag här säga ifrån,
att den avsikten inte funnits hos reservanterna.
Gentemot det påståendet
kan bl. a. andragas att bland de sju reservanterna
återfinns representanter
från såväl folkpartiet — här särskilt utpekat
som det attackerande partiet —
som högern. En ledamot från ytterligare
ett parti har hemställt om en omförmälan
i ärendet. Det torde vara en offentlig
hemlighet att man ända in i det sista
i utskottet sökt få till stånd en omförmälan
i fråga om denna sak, en omförmälan,
som skulle ha betytt att representanter
ur alla i utskottet representerade
partier återfunnits under denna.

Jag har velat säga detta för att visa
den ringa bärkraften i påståendet alt
vår reservation ingått i något stort allmänt
anfall å nådeinstitutionen i allmänhet
och på justitieministern i synnerhet.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Innan jag ber att få
säga några ord om det andra, reservationsvis
framförda yrkandet skall jag
tillåta mig att säga något av mera allmän
natur. Det är nämligen med en
känsla av stark upprördhet som jag
natten till söndagen en kvart över ett
står upp i en dechargedebatt som har
förlagts till en sådan tidpunkt, att
kammaren tvingas alt ta upp en debatt
vid denna sena tid på natten. Jag finner
det vara ganska ogeneröst av kammarens
majoritet att här omedelbart
yrka avslag på den mycket hovsamma
framställning som gjordes av herr Hammar
att uppskjuta detta ärendes behandling
till eu senare och mera passande
tidpunkt. Jag hade möjligen också
väntat mig att konstitutionsutskottets
ärade ordförande, i medvetandet
om vikten av att värna detta gamla och
fordom förnäma utskotts anseende,
skulle ha sagt ett kraftord i denna riktning.
Det är emellertid möjligt att vi
får höra något sådant, men ännu har
ingenting sagts.

Vad rör det sig om här, mina damer
och herrar? Det rör sig om en sak, som
vi under den allmänna rättsdebatten
för någon tid sedan från majoritetens
sida betecknade som en utomordentligt
värdefull kontroll av regeringsmakten.
Det är på detta sätt man från majoritetens
sida behandlar denna värdefulla
apparat, som utgör en kontroll av de
maktägande. Senast för någon vecka sedan
stod min ärade vän herr Lindberg
i Stockholm upp och lovordade konstitutionsutskottet
och dess mycket värdefulla
arbete. På detta sätt lönar man
nu detta arbete.

Jag kan försäkra kammaren att
bakom detta dechargememorial ligger
åtskilligt av noggranna och ingående
utredningar i olika frågor. Det har tagit
mycket tid — inte bara för minoriteten
utan också för majoriteten —
att sätta sig in i frågorna. Jag hoppas att
denna anordning skall bli ett unikum.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

195

Det lär ha praktiserats i medkammaren
vid något tidigare tillfälle, men såvitt
jag kan erinra mig har det aldrig
förekommit i denna kammare under
min riksdagstid. Det är min förhoppning
att det måtte bli sista gången.

Efter detta skall jag tillåta mig att
säga ett par ord om reservationsanmärkningen
nr III. Det rör protokollet
över kommunikationsärenden den
(i november 1953. Vad innehåller detta
ärende? Jo, Kungl. Maj:t tillsatte en
statlig trafikutredning som skulle ta
upp en hel mängd säkerligen mycket
viktiga och nödvändiga problem av trafikpolitisk
natur. Denna kommitté har
fått ett särskilt bemyndigande att från
olika håll inhämta upplysningar om
åtgärder på det trafikpolitiska området
för att på det sättet följa utvecklingen.
Därom är självfallet ingenting att säga.
Varje bidrag till ökad kunskap även
för kungliga kommittéer måste betraktas
som något välkommet. Dessutom har
emellertid kommittén blivit anmodad
att yttra sig i frågor av, som det heter,
trafikpolitisk innebörd, frågor som
skall hänskjutas till dem från vissa
olika myndigheter — från statens järnvägar,
från statens biltrafiknämnd och
från andra institutioner. Jag uppehåller
mig här ett ögonblick vid statens
biltrafiknämnd därför att det är dess
befogenheter som närmast faller i
blickpunkten för våra iakttagelser i
detta fall. Statens biltrafiknämnd har
ju att meddela koncessioner av olika
slag rörande busstrafiken.

Jag skall nu anföra ett alldeles färskt,
praktiskt exempel. En bussägare kommer
med eu hemställan till statens biltrafiknämnd
att få koncession på en
viss linje. Då måste nämnden enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande höra trafikutredningen.
I och för sig vore det,
herr talman, ingenting att säga om
detta, om det icke vore så, att såsom
ordförande i denna trafikutredning sitter
en hög ämbetsman, statssekreteraren
i kommunikationsdepartementet,

Granskning av statsrådsprotokollen.

och numera också från den 1 juli i år
en annan tjänsteman, ett kansliråd i
kommunikationsdepartementet. Dessa
skall alltså ge till känna sin mening i
denna fråga. Antag nu, att bilskattenämndens
utslag går bussägaren emot.
Han får då i vanlig ordning överklaga
beslutet hos Kungl. Maj:t och det förefaller
som om Kungl. Maj:t då måste
vara på förhand bundet därigenom
att dessa höga ämbetsmän, framför allt
statssekreteraren, redan tidigare sagt
sin mening i frågan. Det är detta typiska
dubbelkommando, som jag och
mina medreservanter i utskottet har
velat påtala. Jag kan i detta sammanhang
inte underlåta att framhålla, att
vi här rör oss på ett område, där man
med fullt fog kan tala om obehörig
ministerstyrelse, en sak som riksdagen
åtminstone tidigare har reagerat emot.

Det finns ett precedensfall i denna
fråga. År 1926 gjorde nämligen konstitutionsutskottets
majoritet en anmärkning
mot dåvarande socialministern i
ett fall, som förefaller att vara ganska
analogt med detta. Socialministern
hade förordnat sin statssekreterare att
vara ordförande i arbetsrådet. Utskottet
motiverade sin anmärkning bland
annat med att förordnandet alltför
mycket ökade statssekreterarens arbetsbörda,
men utskottet tog också upp till
behandling frågans rent principiella
innebörd. Jag anser, herr talman, att
denna fråga är av så viktig principiell
innebörd, att jag inte har kunnat underlåta
att muntligen redovisa mina
synpunkter för kammaren.

Häruti instämde herrar Jacobsson i
Igelsbo (fp) och Rimäs (fp).

Herr FAST (s):

Herr talman! Jag skall instämma med
reservanterna i deras beklagande av att
detta ärende kom upp så sent. Jag
skulle gärna ha sett att minoriteten
fått erforderlig tid på sig för att utveckla
sina synpunkter. Frågan har tagit
mycket lång tid i utskottet, och det

196 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

skulle kanske även här i kammaren behövas
längre tid än som nu står till
buds.

Jag vill bara säga till herr von Friesen,
att jag tycker det är litet egendomligt
att anse, att Kungl. Maj :t skulle
vara bundet av att en statssekreterare
sitter i en utredning. Det finns många
precedensfall, där förhållandet lämnats
utan anmärkning. Jag erinrar om att
nuvarande statsministern tidigare satt
som sekreterare i den stora befolkningskommissionen.

Då jag inte deltog i gårdagens debatt,
har jag i dag begärt ordet för att
tala om reservanternas skrivning i det
s. k. nådemålet. Även reservanterna har
varit ytterst angelägna om att framhålla
att nådeinstitutet bör bevaras och
förstärkas. Detta uttalande ter sig
ganska egendomligt, när man läser vad
de inledningsvis uttalat. De säger nämligen
följande: »Ehuru reformer i

straff- och processlagstiftningen medför,
att det behov av hänsynstagande
till individuella omständigheter, som
motiverat nådeinstitutet, i allt större
omfattning kan tillgodoses av domstolarna,
beviljas i stor utsträckning nåd.»
Detta uttalande måste betyda, att man
anser, att domstolarna har stora möjligheter
att taga individuella, sociala
och humanitära hänsyn och att nåd sålunda
skall beviljas endast i undantagsfall
eller i varje fall i mindre utsträckning
än som nu sker.

För egen del vill jag inte godta vad
reservanterna här uttalat om domstolarnas
möjligheter att taga hänsyn till
alla de omständigheter, som kan motivera
mildring och efterskänkande av
straff. Även efter tillkomsten av den
villkorliga domen måste domstolarna
i viss utsträckning känna sig bundna
av strafflagens bestämmelser. Detta
gör, att nådeinstitutet är berättigat och
inte bör ges den begränsning, som resevanterna
förmodligen åsyftar, om de
haft någon verklig mening med sin
skrivning på denna punkt.

Det kan även vara värt att observera
vad reservanterna därefter skriver. Jag
citerar: »Det faller därvid i ögonen,
att det på senare tid blivit allt vanligare
dels att nådeansökningar bifallas
i mål som i domstolsväg handlagts i
endast en eller två instanser, dels att
nåd beviljas mot högsta domstolens avstyrkanden.
Ett annat förhållande,
som förtjänar uppmärksamhet, är att
nådebesluten stundom reglera påföljder
för brott på ett sätt, som icke står
de allmänna domstolarna till buds. Här
syftas på den förening av ovillkorligt
och villkorligt frihetsstraff, som i viss
utsträckning kommit till användning
under senare år och som står i motsats
till 2 § lagen om villkorlig dom.»

Efter den debatt, som fördes i utskottet,
och den, som i går fördes här
i kammaren, förvånar mig det sista uttalandet
något. Jag finner det ganska
orimligt, att de föreskrifter, som givits
för domstolarna, även skulle avse
Kungl. Maj ds nådegivning. Jag är visserligen
inte jurist, men jag tror att en
juridisk granskning av detta reservanternas
uttalande skulle visa att deras
tolkning är otänkbar. Denna tolkning
måste betyda att Kungl. Maj ds nådegivning,
som är meddelad i grundlagen,
skulle vara bunden av vad som har
föreskrivits för domstolarna och att
sålunda dessa föreskrifter skulle stå
över grundlagens bestämmelser. Men
även i praktisk tillämpning skulle betydande
olägenheter uppstå. Det villkorliga
straffet betyder ju en övervakning
under längre eller kortare tid,
men det betyder också, att om det givna
förtroendet svikes, kommer det ursprungliga
straffet att avtjänas. Jag
hoppas att justitieministern inte tar
något särskilt intryck av vad reservanterna
på denna punkt uttalat utan fortsätter
den praxis han har tillämpat.

Beträffande av reservanterna påtalade
förhållanden i övrigt visar det sig
att vad som har skett under 1953 framhålles
som om det vore en nyhet. Jag

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

197

erinrar om att handlingar även förelegat
från 1952, och skillnaden är bara
att det 1952 var sju fall och 1953 tolv
fall. Utskottet har sålunda självt tidigare
lämnat denna historia oanmärkt.

Vad reservanterna har sagt om att det
blivit allt vanligare att nådeansökningar
beviljas mot högsta domstolens avstyrkande
förtjänar ju att uppmärksammas
med hänsyn till att man i övrigt
säger, att man inte vill komma åt
nådeinstitutet, inte vill ha en stark begränsning
o. s. v. Det skulle vara mycket
bra, om man verkligen visste vad
det är reservanterna innerst inne vill
med denna reservationsanmärkning.

Att Kungl. Maj :t skulle vara bunden
av t. ex. högsta domstolens uttalande
måste jag anse vara fullständigt otänkbart,
och ingen har egentligen påstått
detta. Men om man då menar att nådegivning
skall tillämpas i undantagsfall
eller med en större begränsning, kommer
precis samma diskussion ändå att
uppstå i de speciella fallen, ja, kanske
till och med i ännu högre grad än vad
som för närvarande har förekommit.

Sedan reservanterna har gjort dessa
uttalanden medger de, att de inte haft
möjligheter att vinna en samlad överblick
över nådeinstitutets tillämpning.
Nederst på s. 5 och överst på s. 6 i utskottets
memorial tar reservanterna tillbaka
vad man inledningsvis har erinrat
om och som jag här har citerat. Man
framhåller: »Med hänsyn till den roll,
som nådeinstitutet sålunda kommit att
spela i vårt rättsliv, skulle det hava varit
önskvärt att utskottet kunnat vinna en
samlad överblick över dess tillämpning.
Det skulle sålunda varit önskvärt
att klarlägga beskaffenheten av den utredning,
som förekommer i dessa ömtåliga
och svårbedömda mål, och framför
allt att belysa de grunder, efter vilka
avgörandena träffas. På grundval av en
sådan överblick skulle utskottet kunna
bilda sig en grundad mening om huruvida,
såsom allmänt påstås, nåd beviljas
i alltför stor omfattning.»

Granskning av statsrådsprotokollen.

I nästa stycke på s. 6 säger reservanterna
följande: »Ämnets omfattning

har emellertid omöjliggjort en sådan
undersökning. Vad som utgör en väsentlig
del av chefens för justitiedepartementet
arbetsbörda har utskottet icke
med den tid som stått till buds kunnat
granska så ingående som fordrats för
att det skulle kunna fälla ett på fakta
grundat generellt omdöme om rådande
praxis.»

Vad utskottsreservanterna på denna
punkt har yttrat har jag inte särskilt
mycket att invända emot. Men vad har
då reservanterna menat med sin reservation
och framför allt med vad de inledningsvis
anfört i dessa sina uttalanden?
Om jag har tolkat reservanterna
rätt och uppfattat den första delen
såsom en klandertalan, måste jag
fråga: När man erkänner att man inte
haft vare sig tid eller material till sitt
förfogande för att göra ett bedömande,
vad vilar då reservanternas klandertalan
på? Jag kanske får erinra om
att riksdagen tidigare avslagit en motion
av herr Herlitz i första kammaren,
i vilken motion det begärdes just
en sådan utredning av nådeinstitutet,
som reservanterna nu finner stort behov
av. Det lagutskott, som behandlade
och avstyrkte denna motion, måste
väl ha haft den uppfattningen, att tillräckliga
skäl för en dylik utredning icke
förelåg. Jag tror att lagutskottet har
lika stora möjligheter att bedöma detta
som konstitutionsutskottets reservanter
har haft.

Enligt mitt förmenande ger inte reservanternas
material och uttalanden
något belägg för att nådeinstitutet har
använts på ett obehörigt sätt. De enskilda
fall, som jag av skilda skäl och
inte minst på grund av den sena timmen
inte vill gå in på, är icke av den
uppseendeväckande beskaffenhet som
man har velat göra gällande, under förutsättning
av att man bedömer efter
det material, som har stått justitieministern
till förfogande och som även

198 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

bär stått utskottet till förfogande. Obestyrkta
uttalanden och dylikt får icke
påverka vare sig utskottets utredning
eller justitieministerns bedömande. Jag
vill i detta sammanhang säga, att jag
tror att det är klokt att man inte heller
tar alltför stor hänsyn till den lokala
opinionen i den ort där vederbörande
brottsling är hemmahörande eller där
brottet bär begåtts. Genom tiderna har
den som velat kunnat lyssna till ropet
om korsfästelse, och det är många som
den ena dagen ropat hosianna och den
andra dagen korsfäst. Jag tror att vi
skall vara litet försiktiga i våra reaktioner.

Om man sålunda nöjer sig med vad
som finns i de handlingar, som utskottet
och justitieministern haft att ta hänsyn
till, vill jag såsom särskilda omständigheter
i målet framhålla den långa rättegångstiden
— mellan två och tre år —
de fem månadernas avtjänade straffarbete
och den därpå följande treåriga
villkorliga domen, som ju innebär att
därest vederbörande inte skulle anpassa
sig i samhället som en lojal medborgare,
kommer straffet i dess helhet
att avtjänas. Tar man hänsyn till dessa
omständigheter, tror jag att skäl till
strafflindring har förelegat även i detta
speciella fall.

Jag skall gärna erkänna, att jag tror
att jag skulle handlat annorlunda än
justitieministern i detta fall, men det
hindrar inte att jag i andra fall skulle
ha råkat mycket värre ut än vad justitieministern
har gjort.

Herr talman! Detta är i all korthet
vad jag på denna punkt velat anföra
från utskottsmajoritetens sida. Reservanterna
slår ihjäl sina egna argument
med det som de inledningsvis säger
och sedan tar tillbaka. När man å ena
sidan säger att man inte har grundat
sin uppfattning på det enskilda fallet
och å andra sidan förklarar att man
vill behålla nådeinstitutet och till och
med stärka det, då, herr talman, säger

de uttalandena mer än reservanternas
tryckta utlåtande gör.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att replikera min ärade vän herr
Fast, då han med några få ord bemötte
mina invändningar beträffande trafikutredningen.

Jag vill säga till herr Fast och kammaren
i övrigt, att det centrala i detta
fall inte är det förhållandet, att statssekreteraren
i kommunikationsdepartementet
herr Äsbrink, som är en förträfflig
man och duktig karl, sitter som
ordförande i trafikutredningen, utan
det är det faktum, att han fungerar som
en mellaninstans i besvärsärenden. Herr
Fast anmärker att vi har precedensfall,
t. ex. att nuvarande statsministern,
som säkerligen var en förträfflig statssekreterare,
också var ordförande i befolkningsutredningen.
Men det är inte
alls tillämpligt på detta resonemang, tv
befolkningsutredningen fungerade mig
veterligt inte som någon mellaninstans
i besvärsmål. Det är detta dubbelkommando
som vi reservanter har velat
påpeka.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr von Friesen, att om en statssekreterare
är ordförande i en sådan nämnd
som det här är fråga om, måste han
givetvis betraktas som jävig i händelse
regeringen får klagomål till prövning.
Den saken är därmed avförd ur diskussionen.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Vid förra dechargedebatten
tillämpade talmannen det goda
greppet att dela upp anförandena på
de olika reservationsanmärkningarna.
Jag vet att talmannen har försökt att
göra det i år också, men ledamöterna
har själva nu börjat gå in på olika
spörsmål, och jag måste därför beröra
ett ämne som icke tidigare har behand -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 199

lats, även om andra talare kanske vill
återkomma till det som herr von Friesen
och herr Hammar drog upp.

Jag skall tala om reservationsanmärkning
nr Y, som handlar om det bekanta
fallet Starfors Sör, mannen som i snart
två år väntat på besked om huruvida
han skall få behålla den gård han har
köpt.

Valde Olsson köpte den 31 mars 1952
ifrågavarande jordbruksfastighet. Han
fick lagfart redan den 28 maj 1952. Sedan
begärde en annan lantbrukare i
trakten att lantbruksnämnden skulle utnyttja
statens förköpsrätt. Detta begärdes
den 7 juli 1952, och lantbruksnämnden
beslöt samma dag att förköpsrätten
skulle användas och anhöll om stämning
på Olsson hos häradsrätten.

Olsson överklagade först hos lantbruksstyrelsen
och sedan, när han inte
fick rättelse, hos Kungl. Maj:t. Kungl.
Maj:t, d. v. s. herr Norup, remitterade
ärendet till lantbruksstyrelsen, som remitterade
det till lantbruksnämnden.
Nämnden vidhöll sitt beslut, men ledamoten
av denna kammare herr Vigelsbo
reserverade sig och önskade att Olsson
skulle få behålla sina jordbruksfastigheter.

Herr Norup fick tillbaka ärendet från
lantbruksstyrelsen den 9 februari i fjol.
Lantbruksstyrelsen avstyrkte bifall till
Olssons besvär. Från den 9 februari till
den 22 december i fjol vilade ärendet
hos herr Norup, men han avgjorde det
inte ens då utan skickade ut det på ny
remiss, den här gången till lantbruksnämnden
och inte till lantbruksstyrelsen.
Nämnden vidhöll sin uppfattning,
att Olsson inte skulle få behålla sin gård.
Herr Vigelsbo var emellertid envis och
yrkade på att Olsson skulle få behålla
gården, och denna gång fick han med
sig en annan ledamot av nämnden, som
också ville att Olssons köp skulle stå
fast. Nämndens utlåtande kom till herr
Norup i januari, och så sent som den
15 mars i år hade ingenting inträffat.

Man kan förstå att köparen började

Granskning av statsrådsprotokollen.

misströsta. Den IG mars inkom från
honom en skrivelse till jordbruksdepartementet,
där han förklarade att det
eventuellt fanns möjlighet att köpa ytterligare
en eller annan jordbruksfastighet
och att ärendet därför borde få vila.
Det var denna misströstans skrivelse,
som herr Hedlund i förra veckan sökte
trösta sig med, när han polemiserade
mot herr Ohlin. När det nu snart gått
två år sedan mannen köpte gården utan
att han har fått besked om huruvida han
får behålla den, är det ju ganska naturligt
att han vill pröva andra möjligheter.

Vad säger då lagen på denna punkt?
Lagen antogs ju 1947, och jag skall bara
beröra en enda punkt i detta sammanhang
som står redovisad i utskottets
memorial på s. 19. Det särskilda utskott,
som hade att behandla förköpslagen,
diskuterade hur fort man kunde tänka
sig att en köpare skulle få besked. Man
uttalade att det borde vara möjligt för
lantbruksnämnderna att på kortare tid
än den föreskrivna, nämligen tre månader,
lämna köparen besked. Man säger
sedan: Även här vill utskottet emellertid
understryka angelägenheten av att
nämndens ställningstagande skall ske
utan onödigt dröjsmål.

Då man nu ser på hur det har gått
till i detta ärende, så förefaller det vara
uppenbart orimligt. Här fick en man i
maj 1952 lagfart på sina fastigheter, och
ännu i dag finns det risk för att hans
jord skall tas ifrån honom. Man frågar
sig verkligen om detta har med ett —
som vi i de flesta fall med rätta brukar
kalla det — rättssamhälle att göra. Man
kan säga att det kanske inte händer så
mycket. Han har ju sin gård. Men jag
föreställer mig att det för den som är
jordbrukare ändå är ganska upprörande
att inte veta, om han får skörda det han
sådde 1952, om han får skörda det han
sådde 1953 och om han får skörda det
han sått i år. Han har förbättrat, har
det meddelats, både sina byggnader och
ägor. Detta måste vara ett mycket be -

200 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

klagligt osäkerhetstillstånd för honom
att leva i.

Man säger att han kan få ekonomisk
ersättning för detta. Det stadgar lagen.
Det är alldeles uppenbart. Så långt har
det inte gått att inte ekonomisk ersättning
skall ges. Jag tror inte att någon
skulle reflektera på att säga nej till
denna bestämmelse om ersättning. Kvar
står det förhållandet, att herr Norup
under större delen av fjolåret icke har
vidtagit någon i varje fall utåt synlig
åtgärd för att få slut på detta. Enligt
mitt förmenande är detta ett tillstånd,
som man inte kan undgå att anmärka
på och att anmärka på med mycket stor
skärpa. När staten skall vägra en svensk
medborgare att behålla den jord han
har köpt och av staten t. o. m. fått lagfart
på, har man rätt att kräva, att det
beslutet skall fattas snabbt. Att dra ut
på en sådan tvist är utomordentligt
allvarligt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Några har ansett, att det skulle räcka
med eu omförmälan på denna punkt.
För min del måste jag säga, att fallet
förefaller mig så uppenbart orimligt,
att en direkt anmärkning borde ha
kunnat åstadkommas från konstitutionsutskottet.
Så har inte blivit fallet. Jag
frågar mig: När skall man då anmärka?
Det vore mycket intressant att bl. a.
från utskottets vice ordförande — jag
ser att han är kvar i kammaren — få
ett besked om hur han ser på detta
spörsmål. Jag tror att det skulle vara
ett värdefullt bidrag till debatten, och
jag skall redan be att få återkomma i
så fall efter herr Petterssons i Norregård
anförande, vilket jag hoppas
kommer.

Det spörsmål, som tagits upp i reservationsanmärkningen
nr VII, har en
ganska betydande principiell och praktisk
räckvidd med avseende på dels tolkningen
av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
och dels vilken anda som
synes besjäla justitieminister Zetterberg,
då han nalkas dessa tryckfrihetsfrågor.

Anledningen att man kommit att fråga
sig detta är följande händelse.

Jag refererar här nu i stor utsträckning
från bilagan till statsrådsprotokollet,
som stått till konstitutionsutskottets
förfogande.

Ett inom juristkretsar uppmärksammat
mål fördes av riksåklagaren inför
högsta domstolen. Där bedömdes målet
vara av sådant intresse, att frågan inte
avgjordes i en avdelning inom högsta
domstolen utan in pleno, d. v. s. vid
sammanträde med samtliga 24 justitieråd.
Högsta domstolen kunde inte ena
sig om en dom. Tolv av justitieråden
önskade fälla och tolv önskade fria, en
utgång som inte torde vara alltför vanlig
inom högsta domstolen.

Inom högsta domstolen cirkulerade
bland ledamöterna promemorior, som
användes för bedömning av målet. Antagligen
i maj 1952 översände ett av
justitieråden promemoriorna — om alla
eller endast en del, vet jag inte — till
dåvarande statssekreteraren Edling i
justitiedepartementet med — enligt uppgift
— uttalat syfte, att de skulle kunna
finna användning för bedömning, huruvida
ändrad lagstiftning borde bli följden
av utgången i högsta domstolen.
Justitierådet förklarade också, att de
skulle anses som enskilda handlingar
och att de skulle återställas till honom.

Promemoriorna vandrade sedan från
statssekreteraren till en byråchef och
sedan till en annan tjänsteman i departementet.
Någon annan åtgärd vidtogs
synbarligen inte.

Utgången i högsta domstolen ansågs
tydligen inte vara anledning nog att
föredraga ärendet inför departementschefen.
Herr Zetterberg själv tog heller
— såvitt bekant — inte något initiativ
för att vid den tidpunkten aktualisera
frågan. Jag skall inte diskutera denna
sida av saken.

Det som sedan blev rätt intressant är,
att i fjol utlånade departementet promemoriorna
till docenten Thornstedt,
som föredrog ett ärende i första lag -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 201

utskottet, varvid dessa promemorior var
av intresse.

Enligt vad som framgår bl. a. av bilagan
till statsrådsprotokollet utlånades
de till Thornstedt för hans privata information.
Mot detta står — som framgår
av noten på s. 30 i utskottsmemorialet
— att undersökning av konstitutionsutskottets
kansli visar, att både Thornstedt
och dåvarande notarien, nuvarande
sekreteraren i första lagutskottet
Romander hävdar, att Thornstedt icke
fick dem för privat information utan
i egenskap av föredragande i utskottet,
vilket väl i så fall måste påverka bedömningen
av hur man i departementet
uppfattat handlingarnas karaktär vid
den tidpunkten.

Uppenbart är, att det utanför departementet
varit känt, att dessa handlingar
funnits tillgängliga där.

I februari i år uppsökte advokaten
Nils Segerfors registratorn i justitiedepartementet
och bad att få ta del av
handlingarna. Det visade sig, att de
inte var diarieförda. Segerfors hänvisades
då till en tjänsteman i departementet.
Denne hänvisade i sin tur till docenten
Thornstedt, där promemoriorna
förmodades kvarligga. Detta förfarande
tyder snarast på att de av vederbörande
tjänsteman uppfattades som allmänna
och offentliga handlingar.

Thornstedt hade emellertid återlämnat
promemoriorna redan våren 1953,
varför Segerfors åter vände sig till
vederbörande departementstjänsteman.
Denne lovade återkomma, när handlingarna
återfunnits.

Dagen efter blev Segerfors uppringd
av justitierådet Edling, som mottagit
handlingarna under sin statssekreterartid
i justitiedepartementet. Edling meddelade
bl. a. vad som ursprungligen
uttalats om handlingarnas karaktär och
som jag redan refererat samt att promemoriorna
skulle återställas till
ägaren.

Efter ytterligare några dagar fick
Segerfors bekräftat, att nuvarande

Granskning av statsrådsprotokollen.

statssekreteraren nu avlägsnat handlingarna
från departementet och detta
med anledning av att de efterfrågats.

Jag skall här inte ta upp en diskussion
om huruvida dessa handlingar var
allmänna handlingar, även om jag
måste säga, att detta skulle vara frestande
med tanke på att de under nära
två års tid funnits i departementet, behandlats
— på tjänstetid — av minst
tre olika tjänstemän, utlånats till en
person utanför departementet samt att,
när första gången en förfrågan gjordes
i departementet att få tal del av dem,
direkt hänvisning skedde till Thornstedt.
Om Thornstedt haft hand om
dessa hade givetvis Segerfors fått dem
utlämnade till sig. Nog blir frågan om
promemoriornas natur under dessa förhållanden
litet »komplicerad», som en
av de inblandade uttrycker det. Men
jag skall inte gå in härpå eftersom
detta, herr talman, skulle bli en delaljkritik
av vissa tjänstemäns förfarande.
I stället är det justitieministerns
handlingssätt, som föreligger till
granskning.

Det första, som då faller i ögonen, är
att justitieministern på vissa punkter
tydligen inte har så stor reda på vad
som försiggår i hans departement. Han
har inte reda på att det finns handlingar
i departementet, som i varje fall
av en ledamot av högsta domstolen ansetts
vara av intresse för bedömning
av spörsmålet, om lagändring vore behövlig,
speciellt mot bakgrunden av utgången
av ett mål i högsta domstolen,
som i sig självt borde ha väckt justitieministerns
intresse utan påstötning!
Något initiativ från justitieministern
personligen för att få klarhet i denna
lagstiftningsfråga har antagligen inte
tagits. Jag utgår från att om så skett,
hade väl ändå promemoriornas existens
uppenbarats för honom.

Man får det intrycket, att departementschefen
inte utfärdat några mer
preciserade direktiv för vad som skall
föredragas för honom. I annat fall hade

202 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

väl inte något sådant som det här skildrade
kunnat inträffa.

Det andra spörsmålet är, huruvida
justitieministern sökt att bidraga till en
riktig praxis inom departementet i
fråga om bedömning av handlingars
karaktär och vem som skall ha det slutliga
avgörandet därvidlag.

När tryckfrihetsförordningen framlades
av den nu sittande justitieministern
för riksdagen tog han avstånd
från en ganska skarp formulering av
tryckfrihetskommittén angående vissa
handlingars karaktär. I kommittén
ville man göra ett antal handlingar till
allmänna handlingar, som kanske förut
i vissa fall kunnat betraktas som enskilda.
Det var svårt att utforma preciserade
lagregler härom, menade herr
Zetterberg. Det skulle därför ankomma
på rättspraxis att verkställa gränsdragningen
härvidlag.

När det gäller diarieförda handlingar
finns följande praxis. Tryckfrihetsförordningen
bestämmer att myndigheten,
d. v. s. i detta fall departementschefen,
kan uppdraga åt speciell befattningshavare
att besluta om en handling
skall få utlämnas eller ej. Enligt
arbetsordningen för statsdepartementen
tillkommer detta registratorn i ett departement.
I tveksamma fall skall enligt
tryckfrihetsförordningen departementschefen
avgöra frågan. Den som
begär att få en handling utlämnad kan
också själv begära att departementschefen
skall avgöra karaktären på handlingen.

Det finns inte någon instruktion,
som stadgar behörighet för någon annan
befattningshavare att vårda handlingar
eller pröva frågan om utbekommande
av handling. I varje fall har vid
förfrågan i departementet inte någon
sådan instruktion eller praxis kunnat
påvisas.

Kommer man sedan till handlingar,
som inte diarieförts men som finns
inom departementet, ligger det annorlunda
till. Registratorn kan då for -

mellt inte göra något annat än att meddela,
att de inte finns i registratorsexpeditionen,
samt hänvisa till någon
tjänsteman eller departementschefen.
Det finns vidare inte någon annan befattningshavare,
som enligt någon instruktion
eller givet uppdrag i tryckfrihetsförordningens
mening skall handlägga
frågan om handlingarnas karaktär.
I sådana fall är det självfallet departementschefen,
som skall avgöra
saken.

Bland de handlingar, som icke diarieförts,
finns nog både enskilda, allmänna
och offentliga handlingar. Den
grupp handlingar, som i detta sammanhang
är av intresse, är de som —
med rätt eller orätt — anses vara enskilda
och som icke registrerats. Sådana
handlingar har en registrator inte
möjlighet att pröva — de varken finns
eller har funnits hos denne befattningshavare.
Någon annan befattningshavare,
som ålagts att behandla frågan
om dessas karaktär, finnes i varje fall
inte inom justitiedepartementet. Det
måste då rimligen vara departementschefen
som skall handlägga saken.

Även om viss befattningshavare hade
utsetts att pröva dessa ting kan detta
näppeligen medföra att tryckfrihetsförordningens
bestämmelse i 2 kap. 9 §,
2:a stycket, att den sökande skall kunna
vädja till myndigheten, i detta fall
departementschefen, härigenom sätts
ur kraft.

Det vore ett uppenbart orimligt förhållande,
om en tjänsteman t. ex. i ett
departement bara genom att — med
rätt eller orätt — förklara att en handling
är enskild skall av den anledningen
inte endast kunna vägra att utlämna
utan också undanskaffa den, så att när
den sökande begär, att departementschefen
skall pröva frågan, blir detta
omöjligt, därför att handlingen inte
längre finns inom departementet. Ett
sådant förfaringssätt vore att klart gå
emot tryckfrihetsförordningens anda.

Jag sammanfattar alltså, herr talman,

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

203

att justitieministerns slapphet och
bristande intresse för att skapa riktig
praxis är en bidragande orsak till att
något så egendomligt som det som jag
knapphändigt har skildrat kan inträffa.
En klar och otvetydig instruktion,
som ger största möjliga garanti för att
tryckfrihetsförordningens bestämmelser
i varje fall skall respekteras inom justitiedepartementet,
borde man kunna
kräva av herr Zetterberg. Detta har
inte skett, och det är därför, som jag
för min del ansett att en anmärkning
hör riktas mot justitieministern.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Innan jag ingår på de
reservationer, som avgivits till konstitutionsutskottets
förevarande memorial
och under vilka mitt namn återfinnes,
kan jag inte underlåta att i likhet med
ett par tidigare talare uttala min stora
förvåning över att kammaren går med
på att behandla konstitutionsutskottets
memorial vid denna sena tidpunkt. Det
kan betecknas som nära nog oanständigt,
och det kan på intet sätt vara
ägnat att bevara och ännu mindre att
höja riksdagens anseende. En lojal majoritet
skulle utan vidare ha gått med
på att uppskjuta dessa frågor till behandling
vid en lämpligare tidpunkt.

Det är i första hand beträffande punkt
VI, som jag har tänkt att framföra några
av de synpunkter, som varit anledningen
till att jag anslutit mig till reservationen.
Dessförinnan vill jag emellertid
med några ord beröra vad reservanterna
framhåller i punkt V, som även
den föregående ärade talaren var inne
på. Denna punkt gäller det bekanta fallet
Starfors i Västerlövsta socken, Västmanlands
län. Enligt min mening är
det ingen tvekan om att det i denna
punkt borde riktas en anmärkning mot
chefen för jordbruksdepartementet för
att han har förhalat detta ärende så

Granskning av statsrådsprotokollen.

som skett. För en jordbrukare medför
ett dröjsmål med avgörandet i ett ärende
av detta slag allvarliga olägenheter,
inte minst med hänsyn till det osäkerhetstillstånd,
som han och hans familj
får leva i på grund av den långa väntan
på besked om huruvida han får
sitta kvar på gården eller inte. Den
ekonomiska ersättningen för denne
jordbrukares insatser kan heller inte
på något sätt uppväga olägenheterna av
den otrygghet, som följer med den långa
väntan på besked i frågan under månader
och år. Jag anser att det är en
mycket allvarlig brist, som vidlåder
denna lag, eftersom den kan medföra
sådana långvariga osäkerhetstillstånd
för jordbrukets utövare. I likhet med
herr Dahlén tycker jag därför, att det
finns all anledning att på denna punkt
rikta en anmärkning enligt § 107 regeringsformen
mot departementschefen,
statsrådet Norup.

Det är emellertid framför allt under
punkten VI jag vill anföra några synpunkter.
Där har jag tillsammans med
några andra ledamöter av konstitutionsutskottet
reserverat mig, när det gäller
utskottets memorial över granskningen
av handlingar, som rör handelsdepartementet.
I likhet med övriga reservanter
anser jag, att anledning föreligger att
rikta anmärkning mot handelsminister
Ericsson beträffande avslaget på av försäkringsbolagen
Skandia, Skåne-Malmö
och Hansa gjorda framställningar om
fastställelse av bolagsordning samt mot
medlemmarna av regeringen, statsråden
Hjalmar Nilson, Sträng, Norup och Nordenstam
beträffande avslaget på försäkringsbolaget
Atlanticas hemställan
om fastställelse av bolagsordning. Försäkringsbolaget
Skandias ärende är
en gammal bekant för denna kammare.
Till 1953 års dechargememorial var
nämligen fogad en reservation från ett
antal ledamöter i konstitutionsutskottet,
vilka riktade kritik mot föredragande
handelsminister Ericsson beträffande
beslutet av den 14 mars 1952 med väg -

204 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning'' av statsrådsprotokollen.

rån att fastställa bolagsordning för
nämnda bolag. Sedan dess har detta
ärende varit föremål för debatt i riksdagen
efter en interpellation av herr
Hjalmarson, och det kan måhända nu
tyckas vara onödigt att vid denna sena
timma orda mera i denna sak. .lag ber
emellertid, herr talman, att få framhålla
några detaljer i detta ärende, som jag
tycker är anmärkningsvärda.

Sedan ärendet vid förra årets riksdag
var uppe till behandling har försäkringsaktiebolaget
Skandia efter vissa
underhandsförhandlingar förnyat sin
hemställan om fastställelse av sin bolagsordning
men även då, nämligen den
13 februari 1953 liksom den 19 februari
i år, på föredragning och hemställan
a\ statsrådet Ericsson fått sina ansökningar
lämnade utan bifall. Det är i
stort sett samma sakskäl som ligger till
grund för reservanternas krav på en
anmärkning i år som vid förra årets
behandling av anmärkningen. Men sedan
dess har vissa åtgöranden företagits
av försäkringsaktiebolaget Skandias
ledning, som otvivelaktigt styrker den
uppfattning om lagens tolkning beträffande
vederbörande bolagsordning, som
framhölls av förra årets reservanter. I
den paragraf i lagen om försäkringsrörelse,
om vars tillämpning diskussion
i första hand uppstått, nämligen 70 §,
stadgas, att av styrelseledamöterna skall,
där bolaget icke uteslutande driver återförsäkring,
minst en utses med uppgift
att särskilt vaka över att försäkringstagarnas
intresse vederbörligen beaktas,
och i sanmia paragrafs nästa stycke
heter det, att styrelseledamot som avses
i första stycket andra punkten skall
dock enligt bestämmelser, som skall vara
intagna i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna
eller av intressegrupp,
som har anknytning till dem, eller genom
förordnande av Konungen eller
offentlig myndighet.

Det är givet att vad som här sägs
är den springande punkten i diskussionen.
Det är också beträffande statsrå -

dets tolkning och tillämpning av denna
paragraf vid behandlingen av den gjorda
framställningen om fastställande av
bolagsordning för de i memorialet omnämnda
bolagen, som reservanterna
även i år velat göra en anmärkning.
Utan att jag för min del i något annat
avseende än lekmannens vill göra anspråk
på att tolka denna paragraf, så
innebär densamma att, som det sägs,
avse att tillgodose försäkringstagarnas
intressen vid val av styrelse. De tre eller
t. o. m. fyra olika sätt, som i paragrafen
fastslås för hur detta skall kunna ske,
innehåller ju visserligen ingen direkt
placering eller gradcring som första-,
andra- eller tredjehandstillämpning,
men ordvalet i och för sig, tycker jag,
ger klart besked om hur det skall tilllämpas.
Kan i första hand försäkringstagarna
själva genom direkt val utse
sina representanter, ja, då är väl all
rättfärdighet uppfylld för att tillfredsställa
alla demokratiska rättvisesynpunkter.
Kan emellertid så ej ske, utan valet
i stället sker genom intressegrupp eller
delegation, elektorer eller andra ombud
för dessa intressegrupper—försäkringstagare
— ja, då bör väl i andra hand
denna utväg komma till användning för
att fullt nöjaktigt tillgodose de synpunkter,
som jag nyss nämnde och som lagen
avser på denna punkt. Står ej heller
denna utväg till buds, ja, då återstår
vad i paragrafen sägs, nämligen att
Kungl. Maj:t eller annan offentlig myndighet
må utse representanter i styrelsen.

Dessa bestämmelser grundar sig ju
också helt på förslaget av 1945 års försäkringsutredning,
men ej heller utredningen
har på något sätt enligt min
uppfattning graderat de nämnda utvägarna
utan synes ha haD den tankegång,
som återspeglas i uppräknandet och som
ju är en direkt följd av vad man med
bestämmelsen velat åstadkomma och
som väl också följdriktigt bör vara det
normala.

Handelsministern har emellertid ej,

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 205

synes det mig, vid handläggandet av
dessa ärenden haft samma mening utan
avslagit försäkringsbolagets framställningar
om fastställande av en bolagsordning,
som bygger på en uppfattning
av ovannämnda tolkning av lagen. Ett
av bolagen, nämligen Skandia, har låtit
göra vissa utredningar för att få tolkningen
av tidigare nämnda lagparagraf
klarlagd, och ett antal framstående jurister
har också ansett det otvetydigt,
afl lagens formulering inte innebär något
hinder för utan i stället lagenligt
följes, om den av försäkringsbolagen
begärda bolagsordningen fastställs.

Eu företagen omröstning bland försäkringsaktiebolaget
Skandias försäkringstagare
har också givit vid handen,
att dessa till övervägande majoritet är
fullt nöjda med detta och anser det
vara riktigt, att deras representation i
styrelsen utses i enlighet med av Skandias
bolagsstämma föreslagen valdelegation.

Härtill kommer, vilket jag för min
del vill tillmäta det största värde i detta
sammanhang, att den myndighet, som
har högsta överinseendet och kontrollen
över försäkringsväsendet bär i landet,
nämligen försäkringsinspektionen,
utan reservation tillstyrkt de i reservationen
omnämnda bolagens framställningar
beträffande bolagsordningen.
Nämnda inspektion säger också i sitt
remissutlåtande: »Den av Skandia och
Norden beslutade formen för utseende
av försäkringstagarrepresentanter är
ägnad att skapa garantier för att försäkringstagarnas
intressen i bolagen
kommer att vederbörligen beaktas och
tillgodoser enligt försäkringsinspektionens
mening sålunda väl syftet med de
nya bestämmelserna i 70 § lagen om
försäkringsrörelse. Inspektionen har därför
intet att erinra mot valsystemet i
fråga.»

Ja, jag måste, herr talman, säga att i
den mån Kungl. Maj:t inte tar hänsyn
till detta av denna myndighet gjorda
bestämda uttalande, så innebär det väl

Granskning av statsrådsprotokollen.

ett underkännande av myndigheten i
fråga, som är rätt anmärkningsvärt.

De organisationer, som enligt Skandias
bolagsstämmas beslut skulle utse
delegerade för val av sin representant
i styrelsen, är väl också sådana representativa
sammanslutningar, som man i
andra sammanhang alltid har den största
respekt för i vad det gäller uttalanden
och ställningstaganden. Varför de
inte skulle duga i detta speciella fall är
för mig ofattbart.

Herr talman! Det kan inte hjälpas att
man får uppfattningen att det finns
andra avsikter som dikterat herr statsrådets
ställningstagande i denna fråga
än de, att det — som lagen föreskriver
— gäller att i första hand tillgodose
försäkringstagarnas intressen. De verkligt
demokratiska synpunkterna på valsättet
synes mig också komma i skymundan
och ersättas med ett diktatoriskt
valsätt. Samtidigt synes det mig att
Kungl. Maj:t i och med dessa beslut
upphöjer till regel vad som i lagen enligt
min mening avsågs att bli ett undantag
och en nödlösning.

En annan sak är, att det är mycket
svårt att förstå skillnaden mellan de
ömsesidiga bolagen och de i reservationen
redovisade. I förra fallet synes
en dylik bolagsordning kunna duga men
inte i det senare. Försäkringstagarna i
livförsäkringsaktiebolagen äger ju juridiskt
sett bolagens tillgångar lika mycket
som försäkringstagarna i de ömsesidiga
bolagen gör.

Det talades i går i denna kammare
om godtyckets högsta domstol. Det synes
mig, herr talman, som om det i
denna sak vore litet väl mycket av godtycke
och att det föreligger en feltolkning
av en lagparagraf, som har till
följd ett åsidosättande av lagens verkliga
mening.

Herr talman! Vi reservanter anser att
vad i dessa ärenden förekommit är av
stor principiell betydelse. Den ifrågavarande
lagstiftningen avser ju att ge
åt medborgarna möjlighet att gentemot

206 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

försäkringsbolagen bevaka sina intressen
och rättigheter enligt den demokratiska
åskådning, som präglar vårt samhällsliv
över huvud taget. Så har enligt
vår mening inte skett genom de av
Kungl.Maj:t fattade besluten, utan istället
har det blivit ett stärkande av det
statliga inflytandet och ett mera diktatoriskt
förfarande än avsikten var genom
lagens förändring, som syftade till
ett mera demokratiskt system. Det är,
herr talman, dessa skäl som gjort, att
jag jämte övriga reservanter under
denna punkt yrkat anmälan jämlikt
§107 regeringsformen mot vederbörande
statsråd, nämligen handelsministern,
som har handlagt dessa ärenden.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag måste börja — jag
skall inte bli alltför långrandig —- med
några ord om själva förfarandet här i
natt. .Tåg kan inte undgå att finna att
detta är en anmärkningsvärd punkt som
satts för den debatt angående rättsväsendet,
som vi fört under hela året. Som
herr von Friesen framhöll i sitt anförande
tillmättes ju i det ena anförandet
efter det andra under den debatt, som
vi förde i förra veckan, konstitutionsutskottets
granskning eu mycket stor
betydelse — ja, denna granskning var
garantien för att även regeringen i en
rättsstat stod under kontroll.

Men vad får vi nu se? Jo, herr Uddo
Jacobson, som mig veterligen inte brukar
delta i debatter om konstitutionella
frågor utan har sitt intresse riktat åt
andra håll, förmådde kammaren att avslå
yrkandet om uppskov med denna
debatt. Vi fick då inte höra några av
konstitutionsutskottets eller det socialdemokratiska
partiets ledande män,
exempelvis herr Skoglund i Umeå, herr
Iiallén eller herr Fast. Herr Fast kom
upp efteråt, och det har sagts att konstitutionsutskottets
ordförande skall
komma upp efter mig och uttala sitt
beklagande, men det hade varit av in -

tresse att ha fått höra detta tidigare
före voteringen om uppskovsyrkandet.

Jag tycker att vad som här skett är
en illustration till den föga rationella
arbetsordning, som vi fick för några år
sedan i samband med reformeringen av
riksdagens arbetssätt. Vad sade inte vi,
som betvivlade lämpligheten av denna
ordning? Jo, vi sade, att visst kommer
riksdagen under alla förhållanden att
hinna igenom sin föredragningslista till
slutet av maj, men till vilket pris kommer
detta att ske? Jo, det kommer att
ir efter år bli en anhopning av ärenden
under hela maj månad, en forcering i
utskotten och en forcering i kamrarna
till förfång för ärendenas grundliga behandling.
Detta har också upprepats år
efter år, och vi har fått en ny illustration
till det här i dag. Jag tillhör dem
som anser att kamrarna inte bör ta upp
någon större fråga efter klockan 12
utom möjligen de sista dagarna; men
väl kan man naturligtvis fullfölja en
längre debatt, som har pågått hela dagen.

Vi hade inte någon sådan ko på
isen i dag att vi inte skulle kunnat
behandla denna fråga vid en mera
normal tidpunkt under de två veckor
vi har kvar. Jag kan inte tro att någon
i äldre tid skulle ansett det lämpligt att
konstitutionsutskottets dechargememorial,
om vilket regeringsformen har fyra
paragrafer, skulle behandlas så sent.
Det är något enastående i den svenska
parlamentarismens annaler, och jag
hoppas i parlamentarismens namn att
vi skall undvika detta för framtiden.
Ty vad är parlamentarism, herr Uddo
Jacobson? Parlamentarism är ju det
system som bygger på en regeringsmakt,
som helst bör vara stabil, och
en opposition. Då ligger det väl i hela
parlamentarismens väsen, att denna
opposition också skall få en legitim
rätt att uttala sig. Om vi går till parlamentarismens
hemland, England, skall
vi finna att man där på allt sätt försöker
ge oppositionen tillfälle att ut -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

207

öva den kritik, som man anser vara
alldeles oundgänglig i det demokratiska
systemet. Jag kan bara nämna att i
England anses det självklart, att en
oppositionsman skall sitta som ordförande
i statsrevisionen, därför att just
han har intresse av att underkasta regeringens
verksamhet noggrann kontroll.

Jag tycker också, herr talman, att när
konstitutionsutskottet har arbetat i fyra
månader och ganska grundligt med
dessa frågor, har konstitutionsutskottet
en legitim rätt att få denna fråga behandlad
under mera normala förhållanden,
liksom för övrigt varje ledamot
av denna kammare som till äventyrs
skulle vilja yttra sig för att kritisesera
konstitutionsutskottet. Det står
ingenstädes föreskrivet, att konstitutionsutskottet
skall vara det enda utskott,
som skall avlämna sina utlåtanden
före maj månads ingång, och i år
har ju konstitutionsutskottet inte arbetat
så litet genom att utskottet har varit
delat på två avdelningar. Halva utskottet
— de flesta av dess bemärkta
ledamöter har ju suttit i det sammansatta
utskott, som behandlat rättsfrågorna
—• har alltså inte kunnat delta
i behandlingen av dechargen förrän det
sammansatta utskottets arbete strax före
påsk upphörde.

Det är konstitutionsutskottets grundlagsenliga
plikt att försöka finna fel;
det är därför man har konstitutionsutskottet.
Om konstitutionsutskottet sedan
är så framgångsrikt eller inte, det
må den ärade majoriteten bedöma, men
det är intet fel av konstitutionsutskottet
att gå grundligt till väga.

Jag måste i detta sammanhang också
säga att jag mycket beklagar att tendensen
i konstitutionsutskottet under
senare år blivit så utpräglad, att man
inte längre har något gemensamt intresse
av att försöka åstadkomma en
lojal kontroll av administrativ praxis,
icke i syfte att komma åt regeringen
— ty det tror jag konstitutionsutskottet

Granskning av statsrådsprotokollen.

är ganska oförmöget till •— utan i syfte
att till allas bästa, inte till något visst
partis bästa, försöka utgestalta administrativ
praxis.

Nu har denna uppgift i huvudsak utarrenderats
av majoriteten till minoriteten.
Det är inte ofta man ser, att
någon medlem av majoriteten själv
kommer med någon propå värd att tas
upp och undersökas av konstitutionsutskottet.
Jag beklagar detta, inte för
mitt partis skull utan för hela vårt statsskicks
skull. När utskottet gjorde ett
försök att lägga fram nya riktlinjer
för konstitutionsutskottets verksamhet,
i en skrivelse som avläts vid 1952 års
riksdag, så har, som vi framhöll för
någon vecka sedan, regeringen inte
gittat göra något åt den utredning, som
riksdagen har begärt och som rör en
fråga, där enligt min mening inte minst
i ett parlamentariskt system regeringen
mer än eljest borde vara mån om att
respektera riksdagens uppfattning.

Vidare kan jag inte undgå att påpeka,
att när det blev sed att dechargegranskningen
allt mer och mer överlåtes åt
oppositionen, medan majoriteten inte
längre positivt deltar i densamma •—•
det har i år dock förekommit ett par
undantagsfall —■ så lovade statsministern,
att man skulle ändra hittillsvarande
gammal praxis, att vederbörande
statsråd icke längre deltog i diskussionen
om reservationsanmärkningarna;
han skulle tillse att åtminstone i vissa
frågor statsråden skulle deltaga.

Var ser vi nu statsråden här? Var ser
vi statsministern? Han gick för en stund
sedan, och något annat statsråd har vi
inte sett här under denna debatt. Vem
vinner på detta system att alldeles avskära
den diskussion som förutsättes
och att ytterligare degradera konstitutionsutskottet? Jag

har bara velat framföra dessa
allmänna synpunkter. Jag kan inte
undgå att än en gång säga att jag tycker,
att vi mycket väl kunnat behandla
denna fråga antingen i går eftermid -

208 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

dag efter nådedebatten —■ vi hade god
tid då — eller på tisdagen efter interpellationsdebatten
eller kanske något
senare under onsdagen i nästa vecka,
för den händelse viktigare budgetfrågor
ej då bör ha prioritet.

Om själva anmärkningarna skall jag
i den mån jag deltagit i deras behandling
fatta mig utomordentligt kort. Jag
tycker inte det är någon mening med
att nu gå in på någon egentlig diskussion
av dem. Jag skulle bara vilja säga
ett par ord om de fyra anmärkningar
som jag deltagit i.

En av anmärkningarna gäller överskridandet
av anslaget till låneverksamsamhet
genom statens bostadsstyrelse.
Statsutskottet hade denna fråga till
behandling, och då sades här i debatten
att detta var en angelägenhet, som
konstitutionsutskottet närmast borde
undersöka. Vi har velat fullfölja detta,
och vi som ansett, att detta överskridande
är emot konstitutionen och emot
lämplig praxis, har velat anteckna detta.
Jag vill tillägga att när ett sådant
överskridande gjordes 1930 av den senaste
högerregeringen, i detta fall närmast
representerad av dåvarande handelsministern
Lundvik, gjorde statsutskottet
en anmärkningsanmälan och
översände den till konstitutionsutskottet,
som sedan gjorde en anmärkning.
Och när överskridanden gjordes —
jag vill minnas på 400 000 kronor — av
den Lindmanska regeringen 1911, gav
detta Karl Staaff anledning till ett timslångt
anförande i denna kammare, där
han tog'' detta ringa överskridande till
utgångspunkt för sitt tal om ruttenheten
i den svenska förvaltningen, som
han uttryckte saken. Det är vä! då inte
underligt om vi anser, att vi åtminstone
bör påtala detta för att denna sak så
att säga inte skall lämnas oanmärkt.

Den andra anmärkningen, som rör
statssekreterare Åsbrink men naturligtvis
inte har någon personlig adress
mot honom avser att undvika att den
högsta instansen är prejudicerad, när

ärenden skall handläggas av denna. Anmärkningsyrkandet
tar ju, som herr
von Friesen här framhållit, sikte därpå,
att utlåtanden skall inhämtas från den
kommitté, där statssekreteraren Åsbrink
sitter som ordförande, före avgöranden
i regeringen.

Herr Fast säger nu, att herr Åsbrink
självfallet bör betrakta sig som jävig.
Ja, vad vet vi om det? Var befann sig
majoriteten när vi för en vecka sedan
behandlade frågan om förvaltningsjäven?
Då var majoriteten inte intresserad
av att utreda denna fråga, som
ändå är så utomordentligt känslig i
samma mån som förvaltningen blir mer
och mer omfattande.

Frågan om clearing beträffande linolja
och linfrö hade jag tillfälle att
diskutera med jordbruksministern i
julas. Jag vill här endast kort och gott
slå fast, att vad som skett i fjol i fråga
om fortsättningen av clearingen beträffande
linfrö och linolja enligt min
mening innebär ett klart avsteg från
de principer riksdagen fastslog redan
under kriget, nämligen att clearingfrågor
skulle underställas riksdagens kontroll.
Själva sammanhanget vid denna
frågas behandling i fjol gjorde det enligt
min mening än tydligare, att riksdagen
hort informeras om saken.

Vad slutligen beträffar reservationen
till förmån för en ingressanmälan gentemot
statsrådet Persson vill jag framhålla,
att vi i det fallet inte klandrar
de sakliga beslut statsrådet fattat när
det gällt att utnämna vissa lektorer vid
förstatligande av före detta kommunala
gymnasier. Vi har emellertid med stöd
av skolöverstyrelsen och även av en
mycket stark opinion inom läroverkskretsar
pekat på att varje avsteg från
§ 28 regeringsformen med dess bestämmelse
om förtjänst och skicklighet
är äventyrlig och kan bli ett farligt
prejudikat. Det kan bli detta så mycket
mer om sådana utnämningar förekommer
i form av överenskommelser mellan
regeringen och organisationerna, tv

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

209

—- som jag hade anledning att framhålla
gentemot herr Lindholm i en debatt för
några dagar sedan — jag tror att organisationerna
är bra för allting utom för
att upprätthålla grundlagens helgd. Om
organisationerna har ett eget intresse
i en sak känner de mycket liten respekt
för grundlagen, utan de anser
sig då endast böra tillgodose sina intressen.
Därför måste enligt min mening
konstitutionsutskottet i desto högre
grad vara på sin vakt mot tendenser,
som innebär överenskommelser mellan
regeringen och organisationerna om
avsteg från grundlagens bud.

I detta anförande, varunder herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Löfroth (fp),
Hammar (fp), Cassel (h) och Nestrup
(fp), fröken Karlsson (h), fröken Wetterström
(h) samt herrar Rimmerfors
(fp) och Gezelius (h).

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! I anledning av att flera
ledamöter här i kammaren beklagat det
öde, som vederfors det framställda yrkandet
om uppskov med behandlingen
av detta dechargememorial, ber jag att
till kammarens protokoll få göra ett
meddelande, detta så mycket mer som
det kommit till min kännedom, att det
i kväll cirkulerat ett påstående i kammaren,
att jag skulle vara ansvarig för
det avslagsyrkande som framställdes,
och att alltså den kamrat som framställde
yrkandet skulle på något sätt ha
varit en bulvan, vidtalad av mig. Mot
en så gemen beskyllning måste jag inlägga
en allvarlig protest. Jag vill emellertid
säga något om den roll jag spelat
i denna sak.

Vi vet först, att konstitutionsutskottets
memorial på framställning av ett
par av våra statsråd flyttades ner till
sist på föredragningslistan, trots att jag
inlade en gensaga mot denna behandling,
då jag har erfarenhet av att det
tidigare om åren hänt att det på detta
14 — Andra kammarens protokoll 1954.

Granskning av statsrådsprotokollen.

sätt kommit att flyttas gång efter annan
och inte kommit upp i tid. Men
inte nog med det, utan när vi i dag väl
företagit de tre gemensamma omröstningarna
gjorde jag en enträgen vädjan
till vederbörande att, därest klockan
skulle bli över 12 i natt, vi måtte få
uppskjuta behandlingen av dechargememorialet
till ett senare sammanträde.
Jag har nämligen alltjämt den uppfattningen,
att det inte är riksdagen värdigt
att ett principiellt så viktigt ärende
skall företas till behandling i närvaro
av kanske ett fåtal ledamöter eller i
varje fall inför en mycket glest besatt
kammare.

Jag fick inte något definitivt besked
i frågan, men när jag hörde att en frisinnad
representant hade för avsikt att
ställa ett yrkande om uppskov, samrådde
jag i alla fall med honom och
framhöll, att det kanske vore lämpligare
om man finge avgöra detta ärende vid
ett straffplenum på tisdagen än att man
behandlade det på onsdagen. Vi var
dock ense om uppskovsyrkandet.

Det kan sägas, att det var beklagligt
att jag inte passade på att ta till orda
sedan avslagsyrkandet framställts. Jag
levde emellertid i den tron, att tillbörlig
hänsyn skulle tas, i detta fall närmast
till oppositionen, och jag kunde därför
inte tänka mig någon annan utväg än
att yrkandet om uppskov skulle bli bifallet.

Jag vill ha sagt detta för att rädda
min personliga heder, då jag reagerar
mot att vissa kammarledamöter bidragit
till att ge spridning åt det grundlösa
påstående jag här angivit.

I själva sakfrågan vill jag säga, att
fastän det vore frestande att på flera
punkter ta upp en del som sagts till bemötande
dels av vad några reservanter
anfört, dels herr Håstads våldsamma
angrepp på konstitutionsutskottets dechargearbete
i allmänhet, gör jag det
absolut inte, för att på det sättet demonstrera
mitt ogillande av att en så
viktig debatt skall behöva äga rum vid
AV 20.

210 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

en så sen och olämplig timma som nu
är fallet.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Jag vet inte om man
skall beklaga sig själv för att man den
första gången man deltar i ett ärende
av den här karaktären skall göra det
vid ett tillfälle, när känslorna är så
blandade i kammaren även rörande tidpunkten
för ärendets behandling.

Jag begärde emellertid ordet därför
att herr von Friesen, när han började
sitt första anförande, apostroferade mig
för vad jag hade yttrat under den s. k.
rättsdebatten för ungefär en vecka sedan,
att konstitutionsutskottets granskning
var ett värdefullt instrument. Jag
kommer nu inte ihåg ordagrant hur
mina ord föll, men jag tar för givet att
herr von Friesen hade rätt på den
punkten, och jag vidhåller också ännu
att konstitutionsutskottets granskning''
är värdefull, men det är möjligt att
herr von Friesen och jag inte har riktigt
samma uppfattning om detta värde.
Om herr von Friesen har den uppfattningen,
att värdet av konstitutionsutskottets
granskning kan avläsas först
uti de anmärkningar som görs gentemot
vissa statsråd, har jag tyvärr en annan
uppfattning. Jag tror att enbart granskningen
är av ett stort värde, och det
är väl klart att en regering, som vet att
konstitutionsutskottet granskar dess göranden
och låtanden från året före.
måste iaktta en viss försiktighet i sitt
handlande. Enbart däri ligger således
ett mycket stort värde.

Nu har herr Håstad här sagt att
granskningen på sätt och vis har överlåtits
åt oppositionen enhart. Om detta
är riktigt finner jag det vara ganska
underligt, eftersom samtliga ledamöter
av konstitutionsutskottet är tillsatta
bland annat för att granska dessa saker
och det således också är majoritetens
skyldighet att delta i granskningen.
Om sedan denna granskning leder
till en anmärkning eller inte, det är en

sak för sig, som inte kan bedömas i det
här sammanhanget.

Men det är också en annan punkt,
som jag vill säga några ord om, nämligen
tvisten om huruvida ärendet hade
bort tas upp till behandling vid den
här sena tidpunkten eller inte. För egen
del tycker jag att det är ganska egendomligt
att konstitutionsutskottets memorial
om granskningen av statsrådsprotokollen
skall behöva komma så
sent till kammaren som det har gjort i
det här fallet. Vi har flera gånger här
i riksdagen gjort anmärkningar mot att
en massa ärenden har hopats under de
sista veckorna av vårsessionen. Tidigare
har det ju riktats anmärkningar mot
regeringen för att inte propositionerna
har kommit i tid, och jag tror också att
konstitutionsutskottets ledamöter har
deltagit i denna kritik. Man har fått
löfte om ändring på den punkten, och
det har också blivit en ändring; man
har fått propositionerna tidigare, och
detta borde således ha underlättat för
utskotten att bereda ärendena.

Vid årets riksdag har vi ju emellertid
en hel rad ganska stora ärenden kvar
att avgöra. Vi har den stora nykterhetsfrågan,
som ju är signalerad att komma
den 21. Vi har, om jag inte minns alltför
galet, fjärde huvudtiteln kvar, som
det väl också kommer att bli en rad
diskussioner om, och det finns ytterligare
en hel massa ärenden. Bland annat
har det i dag, om jag inte har räknat
fel, delats 20 betänkanden som skall
behandlas på onsdag.

Det finns således arbetsuppgifter för
de veckor som är kvar utan att man
spar på detta utlåtande till onsdagen
eller någon annan dag. Det är möjligt
att man hade kunnat avgöra det en annan
dag, som inte räknas som vanlig
plenidag, men då frågar jag mig om
man med det hade vunnit någon större
anslutning i kamrarna, ty vid bordläggningsplena,
även när dessa är förenade
med interpellationsdebatter, är inte
kammaren fulltalig. Då skulle alltså ple -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

211

num utannonseras som ett extra arbetsplenum,
ett straffplenum, som det kallades
förr i världen, för att man skulle
kunna samla ledamöterna till en diskussion
om den — jag medger det —
mycket viktiga fråga som föreligger till
behandling.

Nu är det emellertid ändå ganska anmärkningsvärt,
tycker jag, att man på
den här punkten gör anmärkning mot
att ärendet tas upp till överläggning
vid den sena timmen. Jag kommer ihåg
en tid när nuvarande majoritet inte
fanns här i riksdagen och när man
klubbade ganska betydelsefulla ärenden
vid halvsex- och sextiden på söndagsmorgnarna
utan att någon ifrån
den dåvarande oppositionen hade möjlighet
att göra sin röst hörd mot att
ärendena behandlades vid en så sen
eller kanske rättare sagt tidig timme
som halv sex på morgonen.

Jag vet inte om det finns någon anledning
att beklaga sig över att det här
ärendet kom så sent. Det är klart att
det är ett viktigt ärende, och därför
skall det naturligtvis vara tid för att
var och en som önskar det skall få yttra
sig uti debatten. Men hur hade det nu
varit om man hade satt detta ärende
först på föredragningslistan i dag? Hade
de andra två betydelsefulla ärenden,
som vi har fört så långa debatter om i
dag, kunnat avslutas vid tolvtiden genom
att en del talare, som där var antecknade,
hade strukit sig? Jag tycker
nog att vi skall ta den här frågan för
vad den är värd och inte blåsa upp den
till alltför stora dimensioner.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindberg i Stockholm
yttrade om konstitutionsutskottets
granskningsarbete bl. a., att man inte
kan avläsa effektiviteten i denna granskning
ur antalet anmärkningar mot statsråd.
Han menade att redan det faktum,
alt konstitutionsutskottet fördjupade sig
i studium av statsrådsprotokollen, gjor -

Granskning av statsrådsprotokollen.

de att regeringen höll sig inom vissa
gränser. Herr Lindberg tycks helt oartigt
mot regeringen förutsätta, att regeringen
plötsligt skulle börja att begå
den ena olagligheten efter den andra,
om vi inte hade denna protokollsläsning
inom utskottets avdelningar. Hans
tolkning må gälla för vad den är värd.
Tangegången har framförts i tidigare
sammanhang. Helt betydelselös är den
väl inte.

Men jag tror ändå, herr Lindberg,
att man i någon mån måste ta hänsyn
till att de framställda anmärkningsyrkandena
så gott som undantagslöst kommer
från oppositionen och att majoriteten
regelmässigt haft en negativ inställning
till dem. Det förefaller mig
nämligen omöjligt att en regering, i synnerhet
en regering som har hållit på
att regera så länge som den nuvarande,
skulle vara fullständigt fri från fel, inte
bara från brott mot ordalydelsen i
§ 106 och 107, som vi numera inte fäster
så stort avseende vid, utan fri över
huvud taget från fel som kan föranleda
kritik mot regeringens åtgärd.

Herr Lindberg kommer så in på en
kritik av konstitutionsutskottet för att
det så sent har levererat sitt dechargememorial.
Jag är nog, herr talman, frestad
att i någon mån ta utskottet i försvar.
Vad är det nämligen som utskottet
har att göra innan det skriver sitt
memorial? Vi skall gå igenom 50 000 —
60 000 olika ärenden. Det går inte att
göra som statsrevisorerna, som för övrigt
arbetar under ett helt år, och bara
ta några stickprov ur förvaltningen. Vi
måste gå igenom varenda paragraf i protokollet
för att se om det finns något
att anmärka på. Skall det arbetet verkligen
bli något mera än ett sken, måste
det också ta sin tid. Jag tror man har
anledning att hålla utskottet räkning
för dess noggrannhet. Det har delat upp
sig på avdelningar, som under högläsning,
ibland föga muntrande, gått igenom
det väldiga material som står till
vårt förfogande. Jag tror att utskottet

212

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

i viss mån kan vara ursäktat om det
dröjer in i maj med att leverera detta
memorial.

För övrigt hade det nog, herr talman,
funnits möjlighet att vid en anständigare
tidpunkt än denna nattliga timma
diskutera detta ärende. Vi har t. ex. inbjudits
att göra ett flottbesök —• en i
och för sig förträfflig anordning — på
en vardag. Det hade dock utan tvivel
varit möjligt för talmanskonferensen
att acceptera denna inbjudan, som väl
får anses gälla en ganska nöjesbetonad
sak, under förutsättning att besöket gjordes
på en söndag eller helgdag. Då hade
vi vunnit en hel dag. Det hade alltså
funnits möjligheter, om man velat diskutera
denna granskning på lämpligare
tidpunkt.

Herr talman! Jag har begärt ordet
denna andra gång för att under punkt
VI anföra några synpunkter. Punkten
har tidigare berörts av ett par talare,
herr Nilsson i Göingegården, herr Håstad
och kanske också andra. Det rör
den för andra gången framställda anmärkningen
rörande regeringens tilllämpning
av bestämmelserna om tillsättande
av s. k. försäkringstagarrepresentanter
i försäkringsbolagens styrelser.
Lagen säger att dessa styrelseledamöter
skall utses av försäkringstagarna
eller av intressegrupp, som har anknytning
till den, eller genom förordnande
av Konungen eller offentlig myndighet.
Den i författningen angivna ordningsföljden
utvisar, att de båda första möjligheterna
bör prövas, innan man övergår
till den tredje. Vad bolaget Skandia
beträffar förefaller det mig ostridigt att
bolaget här har lämnat ett fullt acceptabelt
förslag till lösning av frågan
om försäkringstagarrepresentationen, en
lösning som också accepterats av en
överväldigande majoritet av dem, vilkas
intresse dessa representanter var
satta att tillvarata. Ett skäl för att rent
av skärpa tonen i anmärkningen detta
år förefaller mig vara, att Kungl. Maj :t
uppenbarligen inte tagit någon hänsyn

till den kritik, som tidigare framförts i
denna fråga.

Herr talman! .lag skall sluta med att
påpeka inte bara de rent principiella
invändningarna mot ett förfaringssätt
som detta utan också de praktiska konsekvenser
det leder till. Om man studerar
vilka personer som ansetts bättre
än de representanter, som bolaget föreslagit,
kunna tillvarataga försäkringstagarnas
intressen, finner man en stor
grupp riksdagsmän, utsedda efter van
liga, partiproportionalistiska grunder
och ett antal framstående kommunal
män i de olika städer, där försäkringsbolagen
har sitt säte. Jag är fullt övertygad
om att dessa herrar, hur förträffliga
de än är, inte har riktigt samma
förutsättningar för detta uppdrag som
de av försäkringstagarna själva utsedda
representanterna. Jag tycker att det
ger en litet otrevlig bismak av politiska
prebenden, att man på detta sätt försöker
gynna vissa personer som här
får en inkomstbringande befattning.
Detta är en synpunkt, tror jag, som
irite alltför mycket beaktats i debatten,
Enligt min mening, herr talman, har
högerns och folkpartiets representanter
haft full rätt att med ytterligare skärpa
kritisera saken i årets dechargememorial.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Eftersom jag vid behandlingen
av ett par punkter har
tjänstgjort som ordförande i utskottet,
anser jag mig skyldig att något beröra
de reservationsanmärkningar som under
dessa punkter har framställts.

Det har här talats mycket om hur
man har gått till väga vid konstitutionsutskottets
granskning, och herr Håstad
har bl. a. sagt att det i huvudsak
är oppositionen som varit intresserad
av detta granskningsarbete. Jag vet inte
vad herr Håstad egentligen menar med
detta uttryck. Jag har nog den känslan
att alla inom utskottet varit besjälade av
intresse för granskningsarbetet. Att vi

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

213

sedan kommit till olika omdömen om
huruvida det borde göras en anmärkning
eller icke, är inte alls ovanligt. En
anmärkning mot en departementschef
är ju en rätt allvarlig sak, och det har
alltid varit praxis inom konstitutionsutskottet
att man varit återhållsam med
att framställa anmärkningar.

Vidare har det påståtts att granskningsarbetet
politiserats och att det
därför blivit så, att oppositionen i regel
fått stå för anmärkningarna, som
alltså fått formen av reservationsanmärkningar.
Det är väl helt naturligt att
oppositionen är ivrig att framställa anmärkningar
mot statsråd som har en
annan politisk uppfattning än man
själv. Men om det nu är fråga om en
politisering, vilka är det egentligen som
åstadkommer denna? Är det utskottsmajoriteten
som lagar så, att det kommer
ut meddelanden i pressen, redan
när utskottet håller på att utreda en del
allvarliga frågor, och att det sålunda
börjar ske en politisering långt innan
utskottet är färdigt med sin behandling
av frågorna? Det är på det sättet det
drives fram en politisering, som kanske
många gånger är till skada för
arbetet.

Jag vill inte alls klandra oppositionspartierna
för att man framställer reservationsanmärkningar.
Jag tycker att
man gör ett gott arbete och att det är
riktigt att man låter komma till riksdagens
kännedom de olika uppfattningar,
som finns inom utskottet när det
gäller behandlingen av olika ärenden.
Men jag kan inte annat än reagera, när
herr Håstad säger att det är oppositionen
som står för granskningsarbetet.
Innan jag håller med därom, skulle jag
vilja litet närmare granska listorna över
dem som varit närvarande vid utskottets
sammanträden.

Herr Dahlén har här talat om den
reservationsanmärkning mot chefen för
justitiedepartementet, som framställts
under punkt VII, och gjort gällande att
statssekreteraren i departementet borde

Granskning av statsrådsprotokollen.

ha utlämnat den handling som det gäller.
Inom utskottet var meningarna delade
därom. Saken har ju nu bragts inför
JO, och utskottsmajoriteten anser
att den rätteligen också bör bedömas av
JO, eftersom det rör tryckfrihetsförordningen,
och de olika parterna får
tillfälle att förklara sig där. Enligt vad
som har uppgivits, var det en privat
anteckning som statssekreteraren hade
fått, och det är ju mycket vanligt att
privata anteckningar inte betraktas som
offentlig handling. I detta fall hade vederbörande
domare lämnat in anteckningen
för att målets innebörd skulle
klarläggas. T. o. m. en sådan rättslärd
som professor Herlitz har ju inte inom
utskottet kunnat vara med om att saken
skulle föranleda en anmärkning. Herr
Herlitz har framhållit, att det inte är
ovanligt att han på detta sätt själv lämnar
ut privata anteckningar som han
inte vill ha offentliggjorda.

Det är rätt naturligt att det under
sådana omständigheter blivit delade
meningar om huruvida en anmärkning
bör framställas, men i varje fall får vi
ju nu veta, hur JO ser på frågan.

Utskottsmajoriteten har inte heller
kunnat vara med om det yrkande om
anmärkning mot chefen för socialdepartementet
som reservationsvis framställes
under punkt II. Det gäller där det
förhållandet att bostadsstyrelsen överskridit
sitt anslag. Detta överskridande
har emellertid redan anmälts för riksdagen
av departementschefen, och det
är för övrigt rätt långsökt att göra en
anmärkning mot departementschefen
därför att bostadsstyrelsen utlämnat lån
till större belopp än riksdagen beviljat.
Bostadsstyrelsen anmälde i fjol saken
— det skedde den 29 maj — alltså för
sent för att departementschefen skulle
kunna hinna framlägga densamma för
1953 års riksdag. Departementschefen
har i stället gjort anmälan om överskridandena
vid detta års riksdag, som på
tillstyrkan av statsutskottet godkänt de
vidtagna åtgärderna. Det är inte vanligt

214 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

att konstitutionsutskottet gör anmärkning,
sedan ett ärende på detta sätt
behandlats av både statsutskottet och
riksdagen.

Sedan kommer jag till det ärende,
där jag egentligen blev uppmanad att
gå in i svaromål. Det var herr Dahlén,
som talade om gården i Starfors Sör.
Det är beklagligt att det dröjt så länge
med avgörandet, men det finns ju många
sådana besvärsfrågor av olika slag som
tar en viss tid. Det har ju inte varit så
att dessa handlingar legat i departementet
så länge som herr Dahlén påstått.
Under denna tid har departementet
inte varit overksamt. Man har bl. a.
varit och sett på dessa fastigheter. Det
var en gränsfråga som här var svår att
avgöra. Gården har 11,5 hektar åker
och 5 hektar skog. Det är klart att gården
är liten för en familj att försörja
sig på. Därför har man bidat på möjligheter
att få frågan löst på ett tillfredsställande
sätt utan att denne Valde Olsson
skulle behöva träda från gården,
som han köpt. Vad som kanske mest gav
intrycket att ärendet hade legat till sig
och skulle kunna lösas på ett bra sätt
var en skrivelse från Valde Olsson själv,
denne Olsson som herr Dahlén beklagar
så mycket. Olsson skrev själv den
16 mars 1954 och anförde, att det måhända
fanns möjligheter att uppta frågan
med nämnden från nya utgångspunkter,
sedan han under hand erfarit
att mindre jordbruk, belägna i närheten
av hans eget, utbjudits till salu. Av
denna anledning hemställde Olsson att
de av honom anförda besvären tills vidare
skulle få vila. Han har sålunda
utsikt att få sitt jordbruk förstärkt.
Även grannen som bor intill kan få förstärkning
genom den gård som nu är
till salu.

Frågan har ju ordnat sig, men det är
beklagligt att det dragit ut på tiden.
Detta är emellertid fallet med många
andra besvärsfrågor. Det går åratal innan
de, som besvärar sig i t. ex. skattefrågor,
får veta hur målet avgjorts.

Detta är ett fall som oppositionen
liar letat upp och som förut dansat en
hel del i tidningarna. Man kan säga att
detta nästan blivit en politisk fråga.
Det är underligt att man inte också tagit
upp den bekanta fjordhästen, som
man inte fick importera, ty den har
också dansat i pressen och ute på valmötena.

Sådana här småfrågor blev tidigare
sällan föremål för anmärkningar mot
regeringen, ty det var inte så mycket
politiskt väsen omkring dem. Vi har en
mildare form, omförmälanden, men det
är ganska svårt att samla utskottet kring
en sådan omförmälan. Jag tycker därför
att det inte funnits några skäl nog
starka att stödja de reservationsanmärkningar
som här gjorts.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av utskottets
ärade vice ordförandes yttrande
skulle jag bara vilja precisera vad
jag menar. Självfallet har utskottets
ledamöter deltagit i granskningen så
till vida att de — åtminstone de allra
flesta — har deltagit i diskussionen om
de framställda anmärkningsyrkandena.
Jag vill gärna medge, att vi i år haft
flera mycket intressanta debatter i
detta hänseende.

Vad jag tidigare yttrade, herr Pettersson
i Norregård, var att man aldrig —
eller praktiskt taget aldrig — ser något
initiativ till en anmärkning från representanterna
för regeringspartiet. Uppgiften
att så att säga botanisera i protokollen
har arrenderats ut åt oppositionen.
Jag har den uppfattningen att
många av dessa administrativa frågor,
varmed konstitutionsutskottet sysslar,
måste ur rent principiell synpunkt ha
ett lika stort intresse för regeringspartiet
som för oppositionen. Jag tror att
vi skall sträva efter att göra konstitutionsutskottet
till någonting liknande
statsrevisionen, där såvitt jag vet partierna
alla i lika hög grad försöker att
bidra till att åstadkomma en verklig

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

215

granskning. Det är sedan en annan
sak att konstitutionsutskottet i några
alldeles speciella fall — naturligtvis i
enlighet med syftemålet med dessa paragrafer
— använts för storpolitiska
ändamål. Någon sådan aktion har det
inte alls varit fråga om i år. För min
egen del vill jag säga att jag inte känner
mig ha mera otalt med de fyra statsråd
mot vilka jag gjort anmärkning än
mot de övriga statsråden. Alla de anmärkningar
jag velat delta i har varit
rent principiella och inte på något sätt
personligt politiska.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag vill först ett ögonblick
beröra något som utskottets ordförande
antydde. Jag kan instämma
med herr von Friesen, som menade att
herr Hallén, när frågan huruvida denna
sak skulle bordläggas eller ej var uppe,
kanske borde ha tagit till orda. Jag ber
dock att få understryka vad herr Hallén
sade sist. Jag tror inte att herr Hallén
hade något intresse av att vi skulle
debattera här i natt. Jag har under dagens
lopp diskuterat den saken med
honom, och på den punkten vill jag ta
honom i försvar trots att min kritik
kvarstår. Det är väl rätt naturligt att
en utskottsordförande — om inte annat
så av egoistiska skäl — vill att debatten
beträffande ärenden från hans
utskott skall föras under en något så
när normal tid. På den punkten tror
jag således att herr Hallén går fri men
inte på den andra, ty där hade han
bort handla.

Sedan sade utskottets vice ordförande,
herr Pettersson i Norregård, att det
påståtts att frågorna i konstitutionsutskottet
hade politiserats. Han var tydligen
inte riktigt på det klara med om
detta verkligen var ett faktum. Man kan
då roa sig med att från denna synvinkel
titta på utskottets memorial. Vad
har man gjort från regeringspartierna
när det gäller anmärkningar på stats -

Granskning av statsrådsprotokollen.

råd? Jo, två socialdemokrater har velat
ha en ingressanmälan mot ett bondeförbundsstatsråd,
och en bondeförbundare
har riktat en likadan omförmälan
mot ett socialdemokratiskt statsråd.

Vad sedan beträffar de konkreta anmärkningarna,
sade herr Pettersson i
Norregård, att det ärende jag anmärkte
på och som avsåg utlämnandet av handlingar
anmälts till JO. Han sade fel; det
var JK! Oavsett om JO eller JK fått
denna fråga till behandling kan konstitutionsutskottet
givetvis inte avstå
från sin granskningsrätt. Vad JK i detta
fall kan göra är att granska huruvida
statssekreteraren i justitiedepartementet
har handlat rätt. Konstitutionsutskottet
skall undersöka, om justitieministern
uppdragit en riktig praxis på
detta område.

Vår andra anmärkning gällde gården
Starfors. Herr Pettersson i Norregård
sade, att herr Norup inte legat så länge
på ärendet och att man från departementet
rest och tittat på gården. Det
var givetvis bra att de gjorde det, men
det räcker ju inte med att titta. Herr
Pettersson i Norregård kan vidare inte
gärna förutsätta, att herr Norup för ett
år sedan skulle veta, att Valde Olsson
i mars i år skulle komma med sin skrivelse
och att detta alltså var ett skäl
för dröjsmål.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill vid denna sena
tidpunkt instämma i vad herr Håstad
sade om att det uppenbarligen är av
intresse för alla demokratiska partier
att riksdagens anseende hålles högt.

Den kritik, som riktats mot den parlamentariska
kontrollen, och oppositionens
svårigheter att få fram sina berättigade
önskemål gör det ytterst angeläget,
att riksdagen visar sitt intresse
för kontrollen. Skulle det klicka på den
punkten, skall man inte bagatellisera
den kritik, som kommer att riktas mot

216

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Granskning av statsrådsprotokollen.

riksdagen. Utvecklingen i andra länder
liar visat, att folkrepresentationerna har
all anledning att säkerställa den enskildes
rätt. Detta är sannerligen inte
någon partifråga ntan ett klart demokratiskt
intresse.

Det bör vara tillåtet för en pressman
att i sammanhanget påpeka, att det ter
sig ytterst angeläget för den svenska
pressen att inom rimlig tid få fram det
som sägs vid debatten om denna kontroll.
Regeringspartierna kan naturligtvis
rycka på axlarna och påstå, att
detta är bara något som oppositionen
säger i sitt vällovliga syfte att komma
med kritik mot regeringen. Så är
emellertid icke fallet. Om inte riksdagen
slår vakt om kontrollen över den
styrande makten, kommer förr eller
senare den svenska demokratiens anseende
att försvagas och därmed även
den svenska riksdagens.

Jag vill gärna ansluta mig till vad
konstitutionsutskottets ordförande yttrade
på denna punkt. Hans ord bars
upp av respekten för den konstitutionella
kontrollens betydelse. Jag får hoppas
att även herr Lindberg har denna
respekt, även om hans ord föll olyckligt.
Han gjorde gällande, att det kanske
inte betyder så mycket att vi fått upp
frågan så sent på natten. Jo, det betyder
mycket. Allmänheten får nu den uppfattningen,
att vi är likgiltiga för frågan.

Det är inte så underligt, om man inom
vida kretsar, när man ser hur denna
parlamentariska kontroll behandlas,
undrar om riksdagen verkligen har så
ringa intresse för denna stora centrala
fråga. Det är all anledning söka få till
stånd ett effektivt dechargeinstitut.

Det återstår för oss att se, hur regeringen
kommer att ställa sig till riksdagens
begäran år 1952 om en reformering
av dechargeinstitutet och få en
ökad möjlighet till en effektivare kontroll
av regeringen utifrån parlamentarismens
grundsatser, en önskan som
borde delas av samtliga de demokratiska
partierna.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Kammaren har själv beslutat
avslå yrkandet om uppskov med
behandlingen av konstitutionsutskottets
dechargememorial. Jag tillhör inte dem,
som älskar långa arbetsplena, men
jag anser att de någon gång kan vara
befogade och erforderliga. Jag har själv
varit med om plena, som fortsatt till
fram emot klockan 6 på morgonen. På
den tiden var jag 20 år yngre än nu.
Jag var kvar till slutet, och jag kommer
att stanna till slutet av den nu pågående
debatten. En rad talare har klandrat
kammarens beslut. Det tjänar inte
mycket till, eftersom kammaren själv
är suverän när det gäller att besluta
om sina arbetsformer. Här håller en
rättslärd professor en utförlig föreläsning
om lämpligaste klockslaget för behandlingen
av konstitutionsutskottets
memorial angående granskningen av de
i statsrådet förda protokollen. De upprepade
jeremiaderna från de olika talarna
är enligt min bestämda men kanske
något föråldrade uppfattning fullständigt
obefogade. Jag finner det i viss
mån anmärkningsvärt, att en ung pol.
mag. på stockholmsbänken högljutt deltagit
i dessa klagovisor, i synnerhet
som denne ärade och uppskattade ledamot
av kammaren av allt att döma fortfarande
är fullt morgonpigg och nyter.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Med anledning av den
diskussion som har uppstått här om
själva procedurfrågan är att observera,
som herr Andersson i Löbbo nyss sade,
att talmannen framställde proposition
i vanlig ordning i frågan om kammaren
ville behandla konstitutionsutskottets
memorial eller inte och att därvidlag
majoritet befanns föreligga för en behandling.
Votering begärdes synbarligen
inte. Måhända påverkades kammaren
i sitt ställningstagande av vetskapen
om den utomordentligt stora arbetsbörda,
som riksdagen ändå har att
räkna med under de båda kommande

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

217

■veckorna. Jag är också angelägen om
att man skall diskutera dechargen så
grundligt och ingående som det över
huvud taget är möjligt, men jag tycker
nog att det är en aning för pretentiöst
när man menar att man ovillkorligen
skall välja tidpunkt för behandlingen
av konstitutionsutskottets memorial.
Jag tror att man på den punkten
liksom vid behandlingen av alla andra
frågor får lov att räkna med att det i
slutet av en riksdagssession kan bli en
annan ordning än den absolut önskvärda.
För övrigt tycker jag mig kunna
konstatera, att intresset för denna debatt
trots den sena timmen har varit
större än det tidvis varit när andra
frågor har behandlats.

Memorialet lades till handlingarna.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av Förenta
Nationernas konvention angående
flyktingars rättsliga ställning;

nr 4, i anledning av motion angående
spörsmålet om den nordiska penningpolitikens
utformande;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
10 juli 1947 (nr 511) om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer;
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling vid
dess femte ordinarie möte år 1953 fattade
beslut;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse
av § 49 mom. 2 regeringsformen samt
§ 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom.
1 samt §§ 58 och 63 riksdagsordningen
15 — Andra kammarens protokoll i9ok.

Granskning av statsrådsprotokollen.

ävensom vissa motioner angående allmän
folkomröstning;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svensk medverkan
i ett skandinaviskt undervisningssjukhus
i Korea;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till sinnesslövården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till ubyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, in. m., i vad propositionen
avser principerna för avräkning
av vissa anslag mot automobilskattemedlen; nr

130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
vägväsendet för budgetåret 1954/55 jämte
i ämnet väckta motioner in. m.;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/
55 till bidrag till upprättande av byggnadsplaner
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 132, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1954/55 till statens biografbyrå
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om beskattning av vissa kapitalförsäkringar; nr

54, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel
(fondskatt), jämte i ämnet väckta motioner; nr

55, i anledning av väckt motion
Nr 20.

218 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

om en allmän översyn av gällande beskattningsbestämmelser
för organisationer,
som tillhandahåller allmänna samlingslokaler;
och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckt motion
om förhöjd tjänsteställning åt riksdagens
postvaktmästare;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning m. m.;

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3
juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. in., dels i
ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående liberalisering av den
ekonomiska politiken;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), dels ock väckta motioner
angående vissa lättnader i valutaregleringen,
ävensom ökad kontroll över
valutaregleringens handhavande;

nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående statsgaranti
för lån till hantverks- och småindustriföretag
samt i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående
småföretagens kreditfrågor;

nr 30, i anledning av väckta motioner
om återupptagande av utredningen rörande
småföretagens lokalfrågor; och
nr 31, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om pension till extra tjänstemannen i
riksgäldskontoret N. O. E. Wigren och
avskedsersättning till f. d. extra tjänstemannen
å riksdagens ekonomibyrå
G. W. R. Thorell;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om personundersökning i brottmål,
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

27, i anledning av väckta motioner
angående ändring av rättegångsbalkens
bestämmelser om valperioder
för nämndemän;

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut m. in., dels ock
i ämnet väckt motion; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14:o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition beträffande vissa ändringar
i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. in. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel in. in., dels ock
i ämnet väckta motioner; och

nr 38, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning beträffande tillstånd
för utövande av fastighetsmäklaryrket;

tredje lagutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 32,
med anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Nr 20.

219

Lördagen den 15 maj 1954 em.

från statsutskottet:
nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
in. in. jämte i ämnet väckta motioner
in. m.;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
ordningsstatspolisen m. m.;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
polisskola för budgetåret 1954/55 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet
m. in.;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 271, i anledning av väckt motion
om avskaffande av skyldigheten för
vissa högre militära och civilmilitära
befattningshavare att underkasta sig
överförande på disponibilitetsstat; och
nr 272, i anledning av väckt motion
om förbättrade pensionsförmåner för
vissa sjömän; samt

från andra lagutskottet:
nr 274, i anledning'' av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om moderskapshjälp in. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning;
och

nr 276, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr
261), dels ock i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen;
och

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den
30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag.

Slutligen anmäldes och godkändes
bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 277, till Konungen,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Undertecknade, som utsetts till delegater
vid Europarådets rådgivande församling
i Strassbourg, anhålla härmed
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 18—31 maj 1954. Stockholm
den 15 maj 1954.

Bertil von Friesen,

Ingemar Andersson,

Tore Bengtsson,

James I. A. Dickson,

Gunnel Olsson.

Kammaren biföll denna ansökan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.20.

In fidem

Gunnar Britth.