1953 FÖRSTA KAMMAREN Nv 28 (Riksdagens protokoll 1953:28)

RIKSDAGENS

•~at —»x -

Nss

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMMAREN Nv 28

7—11 november.

Debatter in. m.

Onsdagen den 11 november Sid.

Svar på fråga av herr Lundqvist ang. förhandlingsrätt för Statens
Järnvägars Personalförbund ................................ 5

Svar på interpellation av herr Lundqvist ang. vägväsendets planering
...................................................... 8

Svar på fråga av herr Hesselbom ang. elkraftutredningen av år 1943 15

Förslag till krigssjukvårdslag .................................. 16

Interpellation av herr Persson, Ola, ang. avskedandet av vägarbetare
i Västernorrlands län .................................. 16

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 11 november.

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, ang. förslag till krigssjukvårdslag
........................................................ 16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändring av 17 kap. 9 §
handelsbalken och 11 kap. 2 § första stycket jordabalken ...... 18

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 28.

Lördagen den 7 november 1953.

Nr 28.

Lördagen den 7 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Bengtson anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens första kammare.

Med anmälan att ledamoten av riksdagens
andra kammare Adolf Valentin
Wallentheim, som den 27 maj 1953 utsetts
till ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket
för tiden från valet, till
dess nytt val under år 1957 försiggått,
avlidit den 23 augusti 1953, får styrelsen
hemställa, att val av ny ledamot i styrelsen
för den tid, som för den avlidne
återstått, måtte jämlikt § 4 stadgarna för
riksdagsbiblioteket anställas.

Stockholm den 6 november 1953.

Å styrelsens för riksdagsbiblioteket
vägnar:

GEORG ANDRÉN.

Erik Winge.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att med anledning av berörda dödsfall
val i herr Wallentheims ställe av en
ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket
skulle företagas; och uppdrog kammaren
verkställigheten härav åt de vid
detta riksmöte av kamrarna redan tillsatta
valmän och suppleanter för utseende
av riksdagens fullmäktige i riksban -

ken och riksgäldskontoret jämte deras
suppleanter.

Anmäldes och bordlädes

andra lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag);
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av väckta motioner dels om
ändring av 17 kap. 9 § handelsbalken,
dels ock med förslag till lag om ändring
av 11 kap. 2 § första stycket jordabalken.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Persson, Ola, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom m.
fl. undertecknad motion, nr 509, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 19 december
1952 (nr 755) med bestämmelser om
värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 28.

Tisdagen den 10 november 1953.

Tisdagen den 10 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Persson, Ola,
m. fl. väckta motionen, nr 509, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 19 december
1952 (nr 755) med bestämmelser om
värdering av varulager vid 1954 års

taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Föredrogos och bordlädes ånyo andra
lagutskottets utlåtande nr 37 och tredje
lagutskottets utlåtande nr 30.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Onsdagen den 11 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Ang. förhandlingsrätt för Statens Järnvägars
Personalförbund.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundqvist till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
framställt följande fråga: »När
har herr statsrådet för avsikt att taga
ställning till Statens Järnvägars Personalförbunds
begäran av den 7 november
1951 om förhandlingsrätt?»

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINGMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde: Herr
talman! Herr Lundqvist har frågat mig
när jag har för avsikt att ta ställning till
Statens järnvägars personalförbunds begäran
av den 7 november 1951 om förhandlingsrätt.

Härtill får jag svara följande.

Järnvägsstyrelsens remissyttrande
över nämnda ansökan inkom till civildepartementet
den 26 juni 1952. Redan
dessförinnan eller den 31 december
1951 hade 1948 års förhandlingsrättskommitté
avlämnat sitt betänkande. I avbidan
på ställningstagandet till kommitténs
förslag har både Statens järnvägars
personalförbunds och ytterligare ett 30-tal föreliggande ansökningar om förhandlingsrätt
ansetts inte böra slutligen prövas.
Det har efter remissbehandlingen
visat sig, att kommitténs förslag för närvarande
inte kan föranleda något förslag
i ämnet till riksdagen. Med anledning
härav har inom civildepartementet
utarbetats en promemoria om vissa
ändringar i förhandlingsrättskungörelsen,
bl. a. i fråga om kravet på Kungl.
Maj :ts godkännande såsom villkor för
förhandlingsrätt. Denna promemoria

har den 7 november i år utremitterats
till ett antal myndigheter och sammanslutningar.
Det är min avsikt att efter
remissbehandlingen uppta de i promemorian
väckta frågorna till prövning
och, om förhållandena ger anledning
därtill, underställa dem 1954 års riksdag.
Först därefter kan jag ta ställning
till de föreliggande ansökningarna om
förhandlingsrätt.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för civildepartementet för svaret
på min enkla fråga. Jag framställde
frågan nu den 7 november, och av det
svar, som herr statsrådet här föredragit,
framgår ju, att just samma dag från civildepartementets
sida hade utremitterats
en promemoria rörande ändringar
i gällande kungörelse. Det är ju en underlig
tillfällighet att dessa båda åtgöranden
kommit att till tiden helt sammanfalla,
men det är en ren tillfällighet,
ty någon kontakt mellan departementet
och mig har inte dessförinnan
på något som helst sätt förelegat.

Av svaret framgår, att förhandlingskommitténs
förslag måst läggas på hyllan
på grund av att det utsatts för en
alltför ingående kritik. I stället har man
alltså nu inom civildepartementet sökt
komma fram till en annan lösning av
frågan.

Det är klart, att det är med beklagande
man konstaterar, att ställningstagandet
till den av mig berörda föreningsframställningen
har fått anstå så länge
som fallet varit. Jag känner ändå en viss
tillfredsställelse över att herr civilministern
nu ställer i utsikt, att frågan
skall kunna komma fram till 1954 års
riksdag och att vi alltså inte skall behöva
vänta alltför länge innan det kan
bli ett slutligt ställningstagande.

Jag skall här endast be att få säga

6 Nr 28. Onsdagen den 11 november 1953.

Ang. förhandlingsrätt för Statens Järnvägars Personalförbund.

ett par ord om den principiella sidan
av den fråga det här gäller. Det är enligt
min uppfattning mycket viktigt, att
den enskilde tjänstemannen har rätt att
ansluta sig till den fackorganisation, till
vilken han känner sig dragen. Varje direkt
eller indirekt tvångsåtgärd för att
förmå vederbörande att gå till den ena
eller den andra organisationen är av ondo.
Har man den uppfattningen, som jag
här givit uttryck åt och som jag är övertygad
om att även herr civilministern
delar, är det å andra sidan synnerligen
angeläget, att inte någon organisation
nekas förhandlingsrätt utan att det verkligen
finns mycket tungt vägande skäl
för en sådan åtgärd.

Nu kan man naturligtvis ha olika meningar
i denna fråga. Jag måste emellertid
säga, att jag liksom många andra
har varit tveksam, om man från regeringshåll
verkligen i detta fall har handlat
efter samma principer som i andra
liknande fall. Jag har av järnvägsstyrelsens
yttrande kunnat konstatera, att
Kungl. Maj:t även efter den tidpunkt,
då förhandlingskommitténs betänkande
lades fram, tillerkänt ett flertal organisationer
förhandlingsrätt, även i sådana
fall då dessa organisationer haft
ett betydligt mindre antal medlemmar
än den organisation, som det här närmast
gäller. Det är möjligt, att det även
förekommit organisationer som behandlats
lika med denna, det vågar jag inte
säga. Kvar står emellertid, att den av
mig berörda organisationen redan fått
vänta länge innan den får den rätt, som
den självfallet anser tillkomma även den
enligt den kungl. kungörelsen. Det är
därför lätt att förstå, att man på det
hållet anser sig ha blivit orättvist behandlad.

Jag skall, herr statsråd, inskränka mig
till dessa reflexioner, eftersom herr
statsrådets svar ändå utmynnar i ett uttalande,
som ger mig anledning förmoda,
att vi vid 1954 års riksdag får hjälpas
åt att knäcka denna fråga, så att
inte någon organisation längre kan göra
gällande, att den har blivit på något sätt
orättvist behandlad.

Jag tackar ännu en gång för svaret.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Endast ett par ord i anledning av
herr Lundqvists anförande, i vilket han
hänvisar till kungl. järnvägsstyrelsens
yttrande över ifrågavarande ansökan
från personalförbundet.

Styrelsen uttalar i detta yttrande, att
flera organisationer har beviljats förhandlingsrätt
även efter det att förhandlingsrättskommittén
framlagt sitt
förslag. Gentemot detta vill jag säga, att
det nog är ett fåtal organisationer som
beviljats sådan förhandlingsrätt, och
där så har skett, har det gällt organisationer,
som tidigare haft förhandlingsrätt
men som nu medgivits förhandlingsrätt
mot en ny myndighet. En organisation
kan nämligen ha förhandlingsrätt
mot flera olika myndigheter.
Däremot har man varit mycket försiktig
då det gällt att medge förhandlingsrätt
för nya organisationer, även om
man kan säga att man därigenom på
visst sätt ställer dessa organisationer i
en särklass, om medlemmarna menar att
de skall ha rätt att ansluta sig till eller
att bilda vilken organisation som helst
och därmed beviljas förhandlingsrätt.

Vi får inte bortse från att de olika
statliga myndigheterna här kan få det
ganska besvärligt; på den statliga sidan
finns, såsom jag tidigare i annat sammanhang
nämnt, inte mindre än omkring
240 tjänstemannaorganisationer,
varav 183 beviljats förhandlingsrätt, i
vissa fall gentemot flera myndigheter.

Järnvägsstyrelsen hänvisar i sitt yttrande
till att en tidigare ansökan från
personalförbundet avstyrkts med hänsyn
till förbundets ringa representativitet
och förefintligheten av andra organisationer
med förhandlingsrätt på
samma område. Därefter yttrar järnvägsstyrelsen
:

»Den 7 november 1951 inkom förbundet
med en ny ansökan och hade då
ändrat sina stadgar så att organisationen
bättre skulle kunna företräda de
anslutna yrkesgruppsorganisationerna.
Järnvägsstyrelsen förklarade i yttrande
den 26 juni 1952, att förbundet numera
syntes ha fått en fastare och solidare
grund att bygga på. Ehuru styrelsen

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Ang. förhandlingsrätt

fortfarande måste räkna med olägenheterna
ur arbetssynpunkt att vidga förhandlingsrätten
till flera organisationer,
skulle styrelsen icke längre vilja motsätta
sig att förbundet nu erhölle förhandlingsrätt.
» Styrelsen ansåg emellertid,
att prövningen av förbundets ansökan
borde anstå i avvaktan på 1948 års
förhandlingsrättskommittés betänkan de.

När kungl. järnvägsstyrelsen hänvisar
till olägenheterna ur arbetssynpunkt,
har den naturligtvis tagit hänsyn till
att den för närvarande är skyldig att
förhandla med 11 olika organisationer.
Telegrafstyrelsen har att förhandla med
inte mindre än 14 olika organisationer,
medicinalstyrelsen med 18 och skolöverstyrelsen
med 19. Många gånger representerar
de olika organisationerna samma
personalkategorier.

Statens järnvägars personalförbund
representerar precis samma personalkategorier
som Järnvägsmannaförbundet,
och det är detta järnvägsstyrelsen syflar
på i sitt yttrande. Styrelsen säger att
personalförbundet representerar en minoritet,
något som man måste instämma

1 då man vet att Järnvägsmannaförbundet
företräder 65 000 av SJ :s anställda,
medan personalförbundet har ett vida
mindre antal medlemmar — hur många
är det svårt att säga. Förbundet har på
departementets förfrågan i ett svar av
den 13 januari 1951 uppgivit antalet
medlemmar i aktiv tjänst den 1 januari
1951 till 1 930. Den 7 november 1951
uppgavs medlemsantalet den 1 januari
1951 — alltså vid samma tidpunkt som
den nyss nämnda uppgiften avsåg — till
960. I mars 1951 skulle antalet medlemmar
i aktiv tjänst ha uppgått till över

2 000 och i december 1952 till 1 027.
Uppgifterna om antalet medlemmar i
aktiv tjänst varierar sålunda även när
det gäller en och samma tidpunkt, och
hela antalet medlemmar är ringa i förhållande
till den stora grupp Järnvägsmannaförbundet
representerar.

Enligt min mening bör man under sådana
förhållanden tänka sig för litet
grand. Skall Kungl. Maj:t bara expediera
alla framställningar om förhandlingsrätt?
Eller skall man med hänsyn till

för Statens Järnvägars Personalförbund,
olika verks och myndigheters arbetsuppgifter
tillse, att deras förhandlingsbörda
inte blir orimlig? Den frågan hade
jag tänkt mig att riksdagen skulle få ta
ställning till, eftersom det här måste bli
fråga om en viss ändring av förhandlingsrättskungörelsen.
Och innan den
frågan blivit utredd, har jag inte velat
ta ställning till det 30-tal framställningar
om förhandlingsrätt, som nu väntar
på avgörande.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Det är ingen hemlighet, att den organisation
det här gäller är liten i jämförelse
med den kanske största personalorganisation
som finns inom statsverket. Men
det kan väl hända på detta område liksom
på många andra, att liten blir stor;
det är ingalunda uteslutet, att personalförbundets
medlemsantal kommer att öka
högst väsentligt — under den givna förutsättningen,
herr statsråd, att förbundet
får samma möjligheter som andra
organisationer att tillvarataga sina medlemmars
intressen. Det är ju ett faktum,
att SJ Personalförbund inte fått sådana
möjligheter, och det är givet att förbundets
attraktivitet blir väsentligt mycket
mindre under sådana förhållanden än
om det i detta fall fått full rättvisa.

Nu skall jag gärna instämma med herr
statsrådet i att det ur myndigheternas
synpunkt är besvärligt att ett stort antal
organisationer får förhandlingsrätt. Men
statsmakterna har fattat sitt beslut, och
reglerna är angivna i den kungl. kungörelsen
på ett sådant sätt, att jag faktiskt
inte kan finna att Kungl. Maj :t har möjlighet
att gallra utan att tumma på kungörelsen.
Den innehåller inga bestämmelser
om visst antal medlemmar i en
organisation eller vissa kvalifikationsgrunder
utom det att den skall ha ordentliga
stadgar.

Det är därför ganska lättförklarligt,
att herr statsrådet nu tydligen är inne
på den linjen att få riksdagen att gå med
på att Kungl. Maj :t befrias från det vågmästeri
som för närvarande måste ske.
Det är sannerligen ingen lätt sak att med
de bestämmelser, som nu finns, väga de

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Ang. vägväsendets planering,
olika organisationerna på ett sådant sätt,
att man uppfyller alla krav för att rättvisa
skall skipas.

Sedan vill jag säga, att det är möjligt
att en hel del av de organisationer, som
på senaste tiden fått förhandlingsrätt
med järnvägsstyrelsen, redan tidigare
haft sådan rätt i förhållande till andra
organ. Men jag fäster uppmärksamheten
på att järnvägsstyrelsen själv har motsatt
sig, att alla dessa organisationer på
detta stadium skulle få förhandlingsrätt
gentemot järnvägsstyrelsen, alltså samma
hållning som järnvägsstyrelsen intog
i fråga om den här ifrågavarande organisationen.
När det gäller dessa övriga
organisationer har Kungl. Maj :t emellertid
gjort avsteg från järnvägsstyrelsens
förslag. Jag har uppgift här på en
hel del sådana föreningar, men jag skall
inte trötta med att ta dem till protokollet.

Jag inskränker mig till vad jag här
har sagt, då jag nu ändå vågar hoppas,
att frågan kommer fram vid nästa års
riksdag och att man i alla fall då skall
uppnå ett resultat, som ur allmän demokratisk
synpunkt kan anses vara fullt
tillfredsställande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. vägväsendets planering.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
HJALMAR NILSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Lundqvists interpellation
angående vägväsendets planering, och
nu yttrade: Herr talman! I en interpellation
har herr Lundqvist till kommunikationsministern,
statsrådet Andersson,
ställt frågan, om han med anledning av
Svenska vägföreningens skrivelse den 23
april 1953 och det därpå av väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
avgivna remissyttrandet
angående effektivisering av den
översiktliga vägplaneringen har för avsikt
att föranstalta om utredning i frågan.

Enligt gällande arbetsfördelning mel -

lan statsrådet Andersson och mig hör
frågor rörande vägväsendet närmast till
mitt ämbetsområde. Det ankommer därför
på mig att besvara den framställda
frågan.

Med anledning härav får jag anföra
följande. Ärendet har underkastats vederbörlig
remissbehandling, varvid
statskontoret avgivit yttrande. Vidare
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort sina medelsäskanden för budgetåret
1954/55 rörande väg- och vattenbyggnadsverket
under förutsättning av
bifall till förslaget om tillsättandet av ett
särskilt organ för utredning angående
ifrågavarande planeringsfrågor. Beredning
av frågan pågår för närvarande i
samband med utarbetandet av 1954 års
statsverksproposition. Jag är därför icke
beredd att redan nu taga ställning i
ärendet utan avser att redovisa resultatet
av mina överväganden vid framställning
till 1954 års riksdag om medel till
väg- och vattenbyggnadsverket för budgetåret
1954/55 och till vilken framställning
jag torde få hänvisa.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
Hjalmar Nilson för svaret, på samma
gång som jag ber om överseende med
att jag inte lyckats att rikta interpellationen
till rätt forum.

Det är litet besvärligt att hitta rätt i
kommunikationsdepartementet! För inte
så värst länge sedan tillät jag mig att
ställa en interpellation till statsrådet
Hjalmar Nilson i en mycket viktig vägfråga
— det gällde trafiksäkerheten ute
på vägarna. Jag trodde då att jag handlade
fullkomligt riktigt, men döm om
min förvåning, herr talman, då inte herr
Hjalmar Nilson uppträdde som svarandepart
utan i stället remplacerades av
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.
Då tänkte jag den
här gången, att det var bäst att ställa
interpellationen dit, så blir det inte något
fel. Nu blev det i alla fall fel. Jag
hoppas att statsrådet inte tar illa upp
detta lilla ofrivilliga missöde. Om jag
kommer igen någon mer gång, skall jäg

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

försöka anstränga mig för att hitta rätt
adressat redan från början.

Jag tackar för vänligheten att vilja besvara
interpellationen, men jag beklagar,
att svaret är så utomordentligt kort
och därtill så utomordentligt intetsägande.
Inga positiva åtgärder synes ännu
ha vidtagits, och hela frågan tycks alltjämt
befinna sig på ett mycket förberedande
stadium.

Jag måste beklaga detta inte minst
därför att vi väl alla är så medvetna
om att vårt lands vägväsende under det
senaste decenniet inte ens tillnärmelsevis
har kunnat hålla jämn takt med trafikens
utveckling i olika avseenden.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
ju också, såsom inte minst statsutskottets
fjärde avdelning haft rika tillfällen
att konstatera, gång på gång fäst Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet på den eftersläpning,
som har skett, och vikten av att
medel ställes till verkets förfogande för
utvidgning av verkets planeringsorgan.
Den framstöt, som Svenska vägföreningen
gjort vid sin uppvaktning i våras
inför regeringen, kunde alltså inte gärna
komma såsom någon överraskning.
Att den inte desto mindre var högeligen
motiverad, har ju erfarenheterna under
de allra senaste åren till fullo visat.

Vad denna vägföreningens framställning
angår har det varit en glädje att
konstatera, att det råder fullt samförstånd
mellan vägföreningen å ena och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen å andra
sidan både om bristerna i den nuvarande
planeringen och om angelägenheten
av att dessa utan tidsutdräkt avhjälpes.
Även om sättet hur den ifrågavarande
långsiktiga vägplaneringen i
stort sett bör bedrivas råder tydligen
full enighet. Bägge parter är också överens
om att det behövs särskilda medel
för detta ändamål och att de skulle ta-^
gas av bilskattemedel.

Såsom läget i olika avseenden här
har utvecklats, måste väl alla finna det
vara ett vitalt intresse, att den hittillsvarande
eftersläpningen på detta område
snarast får ett slut och ersättes av
effektiva åtgärder för att fortast möjligt
få till stånd en rationell. upprustning.

Ang. vägväsendets planering.
Jag understryker ordet rationell. Det gäller
ju nämligen inte bara att se till att
bilskattemedlen rullar; ännu viktigare är
givetvis att dessa betydande belopp kommer
till den effektivaste och rationellaste
användningen. Att det härutinnan
har brustit och alltjämt brister ganska
mycket, lärer ingen kunna förneka.

Den planering, som här erfordras, bör
väl så vitt jag förstår närmast söka klarlägga,
dels hur erforderliga medel skall
anskaffas, dels också hur, när och var
dessa sedan skall användas för att komma
till den för trafiken bästa användningen.
Den första frågan — var medlen
skall tas — rör främst motorfordonsbeskattningen,
de andra frågorna åter
vägväsendets såväl översiktliga som lokala
planering.

Då hela frågekomplexet om fordonsbeskattningen
för närvarande är under
utredning — en utredning som jag hoppas
mycket snart skall vara slutförd —
skall jag här inte gå vidare in på den
frågan. Det är väl i alla fall ingen som
vågar räkna med att den utredningen
kan komma att närmare klarlägga även
de andra viktiga spörsmålen, alltså om
medlens lämpligaste användning. Det är
just därför som en särskild utredning i
detta avseende, så vitt jag förstår, redan
borde ha igångsatts. Jag vågar till och
med, herr statsråd, ifrågasätta om inte
en sådan planeringsutredning egentligen
hade hort föregå den ekonomiska utredning,
som nu snart är slutförd. Det är
väl ingen som kan bestrida vare sig att
en sådan planeringsutredning kräver
lång tid eller att den har direkt inverkan
på vägkostnadernas totalsumma och
därmed också på bilskattens storlek.
Vill man — och jag hoppas att även vägministern
vill det — försöka hålla bilskatterna
nere så mycket som möjligt,
bör det väl vara ett vitalt intresse att få
den här planeringsutredningen slutförd
fortast möjligt. Det vore säkert många
som skulle vara mycket glada, om herr
statsrådet åtminstone på denna punkt
redan nu ville ge uttryck åt sin principiella
inställning.

Jag skall sedan givetvis inte här gå
närmare in på några detaljer rörande

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Ang. vägväsendets planering,
själva detta planeringsarbete — dess
omfattning eller organisation. Så vitt jag
förstår gäller det emellertid först och
främst att fixera vissa normlinjer, avpassade
efter den nya tidens krav i stället
för de mycket gamla, som väl alltjämt
gäller — om jag inte minns fel — och
vidare att åstadkomma en översiktlig
planläggning av i första hand huvudvägnätet
beträffande standard, inbördes
turordning och åtskilligt annat. Att det
här verkligen ligger fara i dröjsmål synes
mig uppenbart, även så till vida, att
så länge ingen tillfredsställande översiktlig
planläggning skett den risken naturligtvis
ligger mycket nära, att mycket
avsevärda belopp kan komma att läggas
ned på ombyggnad av mindre viktiga
vägar, medan t. ex. riksvägar inom samma
område befinner sig i allt annat än
tillfredsställande skick.

En annan följd av att vederbörlig långplanering
inte ägt rum är givetvis, att
betydande merkostnader kan vållas av
att större sammanhängande arbeten inte
på en gång kan komma till utförande i
den omfattning, som önskvärt är. Vem
som helst kan ju dagligen strax utanför
Stockholms tullar med egna ögon iakttaga
vad den maskinella expansionen på
vägväsendets område måste betyda i förbilligande
riktning. Men för att de vinster,
som här ligger inom räckhåll, skall
kunna uppnås, fordras ju, att planeringen
fortskridit så långt, att långa sammanhängande
arbeten på en gång kan
komma till stånd.

Det är med glädje jag kan konstatera,-att vägföreningen i skrivelsen till Kungl.
Maj :t oförbehållsamt erkänner, att vägoch
vattenbyggnadsverket gjort och gör
vad som står i dess makt för att bemästra
de svåra och betydelsefulla problem
det här gäller. Organisationens nuvarande
resurser är emellertid otillräckliga;
detta är ett obestridligt faktum. Var ansvaret
för att så är fallet ligger, skall jag
i detta sammanhang inte gå in på.

Att viss omdisponering av personal
inom verksledningen borde övervägas
för att öka resurserna inom planeringsavdelningen
har inte minst från högerhåll
tidigare förordats, liksom också

att entreprenadväsendet skulle i större
utsträckning än hittills anlitas inte bara
för själva byggnadsarbetena utan även
för ritningsarbetet. Jag erinrar i detta
avseende om vår partimotion i ärendet
våren 1952. Samma tanke har nu framförts
i vägföreningens framställning. Tyvärr
är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på den punkten, förefaller det, alltjämt
något tveksam. Det skulle givetvis ha varit
av stort intresse att få höra herr
statsrådets egen uppfattning i denna fråga.
Svaret upplyser tyvärr icke någonting
därom, lika litet som beträffande
denna viktiga fråga i övrigt.

Herr statsrådet hänvisar endast till
1954 års statsverksproposition. Det kan
inte hjälpas att detta väcker förvåning
och även en viss besvikelse just därför
att inte bara vägföreningen utan även
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt
remissyttrande har framhållit angelägenheten
av att åtgärder vidtas utan
dröjsmål. Om jag inte minns fel har även
överrevisorerna inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vid flera tillfällen
starkt understrukit angelägenheten av
att det här verkligen blir någonting
gjort.

Jag vill också erinra om att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i sitt remissyttrande
i somras direkt hemställde att redan
under detta kalenderår få disponera
200 000 kronor extra just för dessa
planeringsuppgifter. Statsrådets svar tiger
på den punkten som på alla andra
punkter. Jag vet inte om denna tystnad
skall tolkas så, att herr statsrådet inte
heller på denna punkt ännu tagit ställning
och att alltså inte hellre några medel
ställts till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande. — Det är kanske
möjligt att så har skett, fastän det inte
säges i svaret. Min undran grundar sig
bara på svarets formulering. Vi har ju
inte heller, herr talman och mina herrar,
så mycket arbete under denna höstriksdag,
att det hade varit omöjligt, om
man funnit saken mycket angelägen, att
behandla även en proposition om ett
extra anslag för här ifrågavarande ändamål,
för den händelse riksdagens medverkan
härtill hade behövts. Jag vill er -

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

inra om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande avgavs i mitten på juni
månad, och det är nu många månader
sedan dess.

Hur än den önskvärda utvidgningen
av planeringsverksamheten kommer att
organiseras, skulle jag till slut vilja uttala
den förhoppningen, att den i varje
fall kommer att ske i intim samverkan
med bilismens huvudorganisationer, så
att där befintlig värdefull expertis kan
direkt komma detta viktiga planeringsarbete
till godo.

Jag ber, herr talman, att ännu en gång
få uttala min tacksamhet till statsrådet
Hjalmar Nilson för hans svar.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Om jag förstod herr Lundqvist
riktigt, så ifrågasatte han en proposition
till innevarande höstriksdag i anslutning
till Svenska vägföreningens
framställning. Jag vill inte påstå, att
jag är speciellt kunnig när det gäller
grundlagen, men jag har den uppfattningen
att grundlagen lägger bestämda
hinder i vägen för en proposition av
detta slag till höstriksdagen och att den
möjligheten därför är stängd. Speciellt
då denna fråga har uppkommit efter
det att propositionen till vårriksdagen
avlämnades, fanns det ju inte heller någon
möjlighet att ta hänsyn till frågan
då den propositionen behandlades.

Vidare var det en annan uppgift i
herr Lundqvists framställning, och jag
ville gärna få konstaterat, om jag fattat
den rätt. Herr Lundqvist sade i början
av sitt anförande, att det fanns brister
när det gäller de anvisade vägmedlens
effektiva användning. Skulle det vara
så, att det kan påvisas att medel inte
kommit till avsedd nytta eller att de på
grund av bristande planering kommit
till sämre nytta än vad som kan begäras,
är jag tacksam för en uppgift om de
speciella områden, där så skulle vara
fallet. Jag tror nämligen inte alls att
detta överensstämmer med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
egen uppfattning.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Det skulle vara mycket förvånande, om

Ang. vägväsendets planering,
det inte överensstämde med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens egen uppfattning,
att man genom bristande planering
råkar ut för att i stor utsträckning använda
pengarna på ett icke rationellt
sätt.

Jag vet inte om herr statsrådet verkligen
menar allvar med sin anhållan om
exempel, men jag skall gärna försöka
åstadkomma en kartläggning, så långt
det nu kan vara skäligt att begära att
jag skall göra det; jag trodde eljest att
det skulle vara lättare för statsrådet
själv att överblicka situationen. Det rådet
väl ingen tvekan om att man, som
det nu är, offrar stora pengar på vissa
arbeten, som sedan, när planeringen
blir färdig, kanske visar sig inte vara
alldeles behövliga.

Får jag, herr statsråd, bara ta ett enda
litet exempel för att visa, att det kan röra
sig om ganska stora belopp. Det har sagts
mig, att man är på god väg att bygga en ny,
ganska förnämlig väg på en sträcka av
några mil utefter Vätterns östra strand.
Den byggs inte som en vanlig enkel
landsväg utan tas till ganska ordentligt
— det har sagts mig att den är fyrfilig.
Jag förmodar, att man utgår från att
rikshuvudvägen fortvarande skall gå
fram här, och då kan det ju vara motiverat.
Nu bär jag från håll, som jag
inte tror saknar all kompetens att bedöma
den här saken, hört framkastas,
att en verkligt opartisk undersökning
om hur huvudvägen skall planeras mycket
väl kan ge vid handen, att den inte
kommer att få samma sträckning utan
kanske i stället kommer att gå längre
österut i landet. Då måste vi väl alla
vara överens om att här föreligger en
allvarlig risk för att alla pengarna inte
kommer till rationell användning. Dessutom
har vi många småföretag, där både
herr statsrådet och jag vet att det råder
samma förhållande just på grund av att
planeringsarbetet inte forskridit tillräckligt.
Detta har nog påpekats också
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
dess petitautlåtanden både 1952 och
1953.

Vidare hade herr statsrådet invändningar
att göra mot att jag framkastat

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Ang. vägväsendets planering,
tanken på att en proposition kunde ha
förelagts höstriksdagen. Jag måste erkänna,
att jag inte är någon grundlagsexpert.
Är det verkligen så, att grundlagen
lägger hinder i vägen, är ju detta
fullgott skäl till att det inte kommit
någon proposition. Jag trodde annars,
att detta skulle ha varit möjligt, om det
hade visat sig, att här så pass stora
värden stod på spel, att det ansågs värdefullt
att få ett beslut i frågan nu och
inte behöva skjuta på den ytterligare
några månader.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! När det gäller vägplanering
vill jag erinra om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har gjort upp och
gör upp femårsplaner, efter vilka man
arbetar. Dessa planer underkastas en
mycket noggrann prövning både i liinsvägnämnderna,
i länsstyrelserna och i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och de
planerna ligger till grund för det arbete,
som nu utföres på vägarna.

Jag tror inte att det på allvar kan
ifrågasättas, att dessa planer är uppgjorda
på det sättet att medlen kommer till
felaktig användning.

När det gäller väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
egen uppfattning vill jag
erinra om ordalagen i yttrandet över
skrivelsen, där det sagts, att »arbetet
med den översiktliga planläggningen
borde ha bedrivits med betydligt större
insats, än vad som kunnat ske, varför
en till sina konsekvenser allvarlig eftersläpning
föreligger på detta område».

Här säges inte att i de arbeten, som
nu pågår, några brister föreligger i
planeringen, utan vad man här uttalar
farhågor för är ju framtiden. Vad framtiden
beträffar kommer de ting, som
herr Lundqvist är intresserad av, att avslöjas
så snart som om ungefär två månader.
Jag hoppas att herr Lundqvists
nyfikenhet skall kunna stillas till dess
utan allvarligt men på något håll.

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall försöka, herr

statsråd, att stilla min nyfikenhet! Min
inställning här betyder ju förfärligt litet
jämfört med det intresse man har på
de håll, där man är direkt berörd av
detta spörsmål. Jag räknar mig inte till
dem, men jag är alldeles säker på att
vårt motorfolk mycket gärna hade sett,
ifall något kunnat göras på ett tidigare
stadium, eftersom en framställning skett
så tidigt som här varit fallet.

Jag vet mycket väl att femårsplaner
görs upp av varje länsstyrelse för egna
vägsträckor, men det säger inte, att detta
är någon garanti för att det sker enbart
en rationell utbyggnad av vägväsendet.
Det måste väl även till en verklig
centralreglering på det området. En länsstyrelse
kan inte veta var t. ex. rikshuvudvägen
från Stockholm till Malmö
lämpligast bör gå fram. — Man kan ju
skratta åt att jag använder ett sådant
ord som centralreglering, men jag tycker
inte att man skall göra det i detta
fall!

Jag fick inte heller något svar från
herr statsrådet på frågan om de 200 000
kronor, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade begärt redan för detta kalenderår;
det hade varit intressant att
här få ett svar.

Herr BOMAN (fp): Herr talman! Eftersom
herr Lundqvist berörde vägförhållandena
i mitt län vill jag bara tala
om, att arbetet på den s. k. grännavägen
som han här omnämnde, håller på
att planläggas. Den är inte ännu dömd,
men även om den skulle dömas nu i den
avsedda sträckningen, så är det fråga
om en vägomläggning som är nödvändig,
även om man i en framtid skulle få en
ändrad sträckning på rikshuvudvägen.
Det är alldeles nödvändigt att just där
denna vägsträckning är planerad få en
väg, som fyller behovet på denna mycket
starkt trafikerade vägsträcka.

Vad Svenska vägföreningen syftar till
är den framtida vägplaneringen. Vad
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu
framför allt får ägna sig åt är att klara
upp de aktuella vägbehoven, och jag har
så mycken kontakt med väg- och vatten -

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

byggnadsstyrelsen att jag vet att ett mycket
intensivt arbete pågår inom verket
för att planlägga även för framtiden och
på lång sikt. Framför allt måste man
emellertid klara de nu aktuella behoven,
och vad beträffar vägen Jönköping—
Östergötlands länsgräns är det ytterst
angeläget att den vägen kommer till
stånd, oavsett var i en framtid rikshuvudvägen
skall sträckas.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Jag
vill säga bara ett ord i denna debatt, eftersom
grundlagen kommit med i spelet.

Herr statsrådet kände sig bunden i
sitt handlande i denna sak med hänsyn
till vad grundlagskunniga herrars tolkning
av grundlagen kunde leda till. Han
menade, att han egentligen på grund av
en sådan tolkning av grundlagarna var
förhindrad att lägga fram en proposition
till detta års riksdag.

Låt mig erinra, herr talman, om att
det här inte gäller något konstigt ämne,
för vars bedömande de grundlagskunniga
har några särskilda förutsättningar.
Ty vad är det som står i grundlagarna?
Det står ju helt enkelt, att proposition i
statsregleringsfrågor får avlåtas senare
än vid viss tidpunkt, om uppskov skulle
lända riket till »allvarligt men». Om det
gäller andra frågor, får proposition läggas
fram, för den händelse uppskov skulle
lända riket till »men». Det är en ytterst
enkel fråga. Den bör bli föremål
för ett vanligt politiskt bedömande; det
ligger ingen konstig grundlagsmässighet
i detta. Allting ankommer på regeringens
bedömande. Tycker regeringen, att
det är skadligt med ett uppskov eller
tycker den, att det inte är skadligt?

Jag vill tillägga att det ju inte ankommer
på mig eller någon annan riksdagsman
att bedöma dessa saker, ty det är
regeringens omdöme som är avgörande.
Men jag tillåter mig att säga, att jag har
konsekvent hävdat den meningen, att
dessa stadganden skall tolkas utomordentligt
liberalt. Jag tycker att det är
rationellt att vi som sitter här arbetslösa
under höstriksdagen får oss mera

Ang. vägväsendets planering,
arbete förelagt av regeringen, och jag
har alltid hävdat den meningen, att 54 §
riksdagsordningen inte lägger några
hinder i vägen härför.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
Herr Herlitz gled ett tag,_ när han
gav sig in på denna grundlagstolkning
— han befann sig på ett glidande plan!
Han nämnde i början alldeles riktigt, att
när det är fråga om en proposition till
höstriksdagen skall den läggas fram, såvida
det länder riket till »allvarligt
men» att den inte läggs fram. Men när
herr Herlitz sedan skulle försöka ta
ståndpunkt strök han ordet »allvarligt».
Därigenom kom han till att det varit
möjligt att i detta fall lägga fram en
proposition. Enligt hans mening borde
man nämligen vara mycket liberal vid
tillämpningen av bestämmelsen.

Det kan ju hända att man bör vara
liberal, men grundlagsstiftarens mening
har uppenbarligen icke varit den, att
regeringen till en höstriksdag skulle få
komma med vad slags propositioner som
helst. När det gäller en sådan sak som
långtidsplaneringen av vägarna har man
väl tid — hur angelägen man än är att
det skall gå fort — att vänta från oktober
till januari samma vinter. Jag kan
inte tänka mig, att ett sådant uppskov
rimligen kan sägas lända riket till allvarlig
skada. Därför tror jag alldeles
säkert, att statsrådet Nilson i detta avseende
har handlat rätt när han intagit
den ståndpunkten, att man inte borde
nu lägga fram en sådan proposition, inte
ens om saken hade varit utredd och färdig
att läggas fram.

Jag begärde ordet också för att säga,
att det gladde min socialistiska själ mer
än herr Lundqvist kan ana att få höra,
att han på detta område utan vidare
gick med på att det var nödvändigt med
en centraldirigering! Eftersom det är så
många andra saker som också är angelägna
här i landet och här i världen,
föreställer jag mig att herr Lundqvist,
när han riktigt allvarligt tänker över
den ena saken efter den andra, skall
komma till den meningen, att det ibland

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Ang. vägväsendets planering,
kan vara nyttigt och nödvändigt med
centraldirigering även på andra områden
än när det gäller vägväsendet.

Herr HERLITZ (h): Herr talman!
»Glidningen» berodde kanske på att herr
Elowsson inte hörde på hela mitt anförande,
kanske —• det får jag medge —
på att jag mot slutet uttryckte mig något
summariskt för att inte trötta kammaren.
Jag har dock tydligt betonat, att
man här får skilja mellan två olika kategorier
av propositioner: statsregleringspropositioner,
där det är fråga om »allvarligt
men» för riket, och andra propositioner,
där det är fråga om »men» för
riket. Det är klart, att jag i fortsättningen
resonerade om förhandenvaron av
dessa förutsättningar i respektive fall,
och det föreligger inte någon som helst
glidning i min tankegång. Är detta en
proposition som hör till statsregleringen
— jag kan inte bedöma dess innehåll
— då är det ju självklart, herr Elowsson,
att frågeställningen är: Länder det
riket till »allvarligt men», att den inte
läggs fram? Har propositionen inte den
karaktären, är frågan: Länder det riket
till »men»?

Sedan vill jag betona, att jag inte har
tillåtit mig att dra någon som helst slutsats
om hur dessa grundlagsstadganden
skall tillämpas i detta särskilda fall. Jag
har bara framhållit, att regeringen avgör
detta under ansvar efter sitt omdöme,
och jag har tillagt, att jag för min
del är generellt benägen för en liberal
tolkning.

Det är så frestande, herr talman, då
jag nu fick ordet efter detta inlägg av
herr Elowsson, att säga ytterligare några
ord. Herr Elowsson kunde inte förstå
att man från ett parti, som har betänkligheter
mot planhushållning och centraldirigering,
kunde önska en fast ledning
av vägverksamheten. Detta beror i
så fall på ett kapitalt missförstånd, som
jag skall be att rå rätta till för den händelse
det skulle föreligga på några andra
håll. Jag skall här bara tala för mig,
men jag tror att det är många inom det
parti jag tillhör som resonerar på samma
sätt.

Jag har vid mångfaldiga tillfällen reagerat
mot centraldirigering och planhushållning,
men då har jag självklart förutsatt,
att de jag talat till eller skrivit
för förstått, att jag behandlat frågan,
huruvida staten skall reglera de enskildas
liv och leverne. Vi är nu inne på
ett helt annat spörsmål. Här är det fråga
om en verksamhet som redan ligger under
statens ledning. Det är en statsverksamhet
lika väl som vilken som helst
annan — t. ex. polisväsen, medicinalväsen
och järnvägsväsen. Där är det en
rent praktisk angelägenhet, i hur stor
utsträckning man skall ha centralisation
eller decentralisation. Jag har verkligen
inte i min politiska åskådning funnit
mig föranlåten att inta någon principiell,
deciderad ståndpunkt i den frågan, tilllämplig
på alla fall, utan jag tycker att
det är en praktisk angelägenhet, som
får bedömas på varje område för sig.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Jag
vill bara kort och gott uttala den förhoppningen
att statsrådet Nilson, när
han i fortsättningen handlägger denna
fråga, inte räcker ett finger åt den av
herr Lundqvist uttalade önskan om centraldirigering.
Vi har redan alldeles tillräckligt
med centralbyråkrati. Låt frågorna
skötas på ett praktiskt sätt!

Jag tycker inte heller att herr Herlitz’
försök att släta över herr Lundqvists
yttrande gjorde saken bättre.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
När herr Herlitz talade denna
gång var det enligt min mening mera advokaten
än statsrättsjuristen som yttrade
sig. Han försökte krafsa kastanjerna ur
elden för herr Lundqvist genom att säga,
att det här gällde en rent praktisk angelägenhet.
Det är riktigt, men det gäller
det i så många andra fall också. Jag vill
bara erinra om att när det var fråga om
att förstatliga vägväsendet var detta också
en praktisk angelägenhet, men det visades
ingen särskild entusiasm bland
högern för den saken, hur praktisk den
än var och hur nära den än angick män -

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

niskorna. Om vi följer med i pressen,
framför allt högerpressen, kan vi dag
för dag läsa om hur galet det är att
statens järnvägar köper upp busslinjer
och försöker centraldirigera dem. Varför
är detta mera tokigt än att försöka centraldirigera
utvecklingen av vägväsendet? -

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Vad
herr Elowsson sist yttrade vittnar om
att han fortfarande gör sig skyldig till
missförstånd. Frågan om statens järnvägar
och busslinjerna ligger på det andra
plan som jag talade om: den rör förhållandet
mellan statens verksamhet och
enskild verksamhet.

Vad sedan beträffar de slutsatser som
herr Elowsson ville draga ur högerns
ståndpunkt i fråga om vägväsendets förstatligande
ber jag bara att få tillkännagiva
att jag hörde till dem som röstade
för vägväsendets förstatligande.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag känner mig inte alls ha haft något
behov av någon överslätning från herr
Herlitz’ sida. Jag står för vad jag har
sagt. Jag vill till herr Elowsson bara
säga, att jag var en av dem som ivrigast
arbetade för förstatligande av vägväsendet.
Det är min uppfattning att detta
var det riktiga. Men om jag har den
åsikten, är det väl också ganska naturligt
att jag vill, att de stora linjerna här
skall behandlas enhetligt. Annars blir
det precis som om man skulle t. ex. beträffande
statens järnvägar tänka sig att
de olika distrikten ute i landet fick bestämma
om den principiella uppläggningen
av hela järnvägsväsendet. Detta
måste väl ändå skötas centralt. Därför
menar jag, att det, så vitt jag förstår, inte
går för en enstaka länsstyrelse någonstans
mellan Stockholm och Malmö eller
mellan Stockholm och Luleå att säga
t. ex. var riksvägen skall gå fram, utan
detta måste bedömas från litet vidare
synpunkter.

Om jag alltså i detta fall har pläderat
för en central reglering och därmed be -

Ang. elkraftutredningen av år 1943.

rett herr Elowsson och några andra kamrater
en rolig halvtimme, så missunnar
jag dem det inte! Herrarna får i alla
fall erkänna att jag har rätt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. elkraftutredningen av år 1943.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Hesselbo.m till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt en så
lydande fråga: »Kan herr statsrådet

lämna upplysning om när slutbetänkande
kan vara att förvänta från ''elkraftutredningen
av år 1943’ och, om betänkandet
ej kan förväntas inom de närmaste
månaderna, har herr statsrådet övervägt
sådana åtgärder, som kan vara ägnade
att påskynda utredningens arbete?»

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, erhöll
nu ordet och anförde: Herr talman!
Herr Hesselbom har frågat mig, om jag
kan lämna upplysning om när elkraftutredningens
slutbetänkande kan vara
att förvänta och, om betänkandet ej kan
förväntas inom de närmaste månaderna,
om jag har övervägt sådana åtgärder,
som kan vara ägnade att påskynda uh
redningens arbete.

Med anledning av dessa frågor vill jag
svara, att enligt vad elkraftutredningen
meddelat mig har dess arbete nu fortskridit
så långt att en väsentlig del av
utredningens huvudbetänkande är färdig,
nämligen avdelning 1 med en redogörelse
för vissa grundläggande förutsättningar
för försörjningen med elektrisk
energi och avdelning 2 med redogörelse
för och bedömning av nuvarande
förhållanden inom vår kraftförsörjning.
Ett tredje och sista avsnitt beräknas inom
kort vara färdigt. Det kommer att innehålla
en behandling av olika alternativ
för elkraftförsörjningens rationalisering
samt utredningens förslag till åtgärder.
Utredningen har i oktober begärt tryck -

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Förslag till krigssjukvårdslag.
ningslov för huvudbetänkandet, och sådant
lov har lämnats. Om inga oförutsedda
svårigheter uppstår, kan hela betänkandet
vara färdigt och avlämnat senast
den 1 april 1954.

Vissa specialutredningar vid sidan av
huvudbetänkandet beräknas emellertid
icke bli avslutade förrän fram mot mitten
av år 1954. Detta gäller översynen av
standardtarifferna för distribution av
lågspänd elektrisk energi på landsbygden
samt utarbetande av standardkonstruktioner
m. m. för landsbygdsdistributionen.

Med hänsyn till vad utredningen sålunda
meddelat anser jag några påskyndande
åtgärder från min sida icke påkallade.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för det svar jag
fått på min enkla fråga. Jag är särskilt
tacksam för att detta svar expedierats så
snabbt. Jag vill i anslutning till svaret
uttala en förhoppning om att herr statsrådet
skall visa sig bli mera sannspådd
än vad dåvarande handelsministern blev,
när han besvarade en interpellation i en
fråga av liknande innebörd år 1946. Han
ställde då i utsikt ett resultat »inom den
närmaste tiden». Elkraftutredningen tillsattes
ju 1943, och den fick i uppdrag
att utreda vissa väsentliga frågor rörande
vårt lands framtida kraftförsörjning.
Även mot bakgrunden av hurudant vårt
kommittéväsen är måste man säga att
denna kommitté arbetat väl länge. Det
är nu tio år sedan den tillsattes, och ännu
har den inte hunnit lägga fram ett
slutligt resultat av sitt arbete.

Jag vill inte påstå, att utredningens
arbete inte har givit något resultat, då
ju i flera viktiga betänkanden belysts
synnerligen betydelsefulla problem om
vårt lands elkraftförsörjning, inte minst
för landsbygden. Den har framlagt förslag
till standardtariffer, som varit mycket
värdefulla, och en del av dess förslag
till upprustning av landsbygdens
distributionsnät m. m. har redan börjat

omsättas i praktiken. Dessutom har utredningen
insamlat ett mycket viktigt
material, som ger en kartläggning av tillståndet
i landet, när det gäller olika
distributionsföretag'', olika taxor o. s. v.
Det är emellertid risk för att detta mycket
värdefulla material håller på att bli
föråldrat, innan statsmakterna får tillfälle
att på grundval av elkraftutredningens
övriga synpunkter ta ställning
till de olika problemen. Det gäller ju
främst frågan om hur vårt lands framtida
kraftförsörjning skall ordnas och
som vi fortfarande väntar på att få belyst
från elkraftutredningens sida. Även
om detta är ett mycket svårlöst problem,
så tycker jag att elkraftutredningen dock
något snabbare kunde ha kommit till
ett resultat än den nu har gjort.

Nu kan man emellertid räkna med att
vi får se slutresultatet av elkraftutredningens
arbete inom det närmaste halvåret,
och då finns det ju ingen anledning
att i dag närmare ingå på de problem
som elkraftutredningen har att
syssla med.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Förslag till krigssjukvårdslag.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning, av Kungl
Maj:ts proposition med förslag till lag
om hälso- och sjukvård vid krig och
andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag).

Genom en den 10 april 1953 dagtecknad
proposition, nr 222, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om hälso-
och sjukvård vid krig och andra
utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Det har kommit till min kännedom, att
man inom läkarkretsar på en del håll
känt sig ganska oroad över denna lagstiftning,
och jag kan inte neka till att
den rent formellt också kan ge anledning
härtill, om man sammanställer 9 §
med 3 § andra stycket, där det säges
att Konungen kan bestämma om tjänsteplikt
för läkare i fredstid, om riket befinner
sig i krigsfara eller det påkallas
av andra utomordentliga förhållanden.
»Andra utomordentliga förhållanden» är
en terminologi som är mera vid än som
begagnats i andra tjänstepliktslagar och
förfoganderättslagar, varför man på läkarhåll
fått en känsla av att här skulle
man så att säga lämna ut läkarkåren till
en tjänsteplikt som inte andra medborgare
är underkastade, och man skulle
kunna göra detta utan att förutsättningarna
härför är särskilt noggrant bestämda.
När jag kunnat vara med om att
tillstyrka detta lagförslag i andra lagutskottet,
har det i mycket hög grad varit
i känslan av att det inte varit meningen
att denna lagstiftning skulle tillgripas
under andra förhållanden än under
krigsfara och andra utomordentliga förhållanden
av den storleksordning som
motsvaras av krig eller krigsfara. Jag
tror att det är rätt nödvändigt att man
gör klart för sig, att så har meningen
varit. Jag vet att detta varit utredningsmannens
mening, men jag tror att det
vore önskvärt att detta också sades ifrån
här till förekommande av varje missförstånd.
Jag skulle vilja rikta en fråga till
andra lagutskottets ärade ordförande —
herr statsrådet är inte närvarande —
huruvida inte han vid utskottets behandling
av ärendet kommit till samma slutsatser
i denna fråga som jag har gjort.
På det viset kan man, om det inte blir
motsagt, få ett riktigt begrepp om vad
åtminstone denna kammare avsett med
sitt antagande av denna proposition.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Inom
utskottet hade vi uppe till diskussion
just det spörsmål som herr Wistrand berörde,
och en av utskottsledamöterna var

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 28.

Förslag till krigssjukvårdslag.
bekymrad på samma sätt som en grupp
av medicinalpersonalen nu är enligt vad
herr Wistrand refererat. Denna ledamot
— det var fröken Höjer — menade att
man borde begränsa lagens innebörd till
vad hon ansåg vara det riktiga genom
att i själva lagen skriva in det exempel
som departementschefen använt när han
utvecklat vad han avser med »utomordentliga
förhållanden». När departementschefen
talar om behovet av denna
tjänstepliktslag tänker han sig det fallet,
att en större flyktingström skulle
komma som en invasion och föra med
sig smittofara. Det är nog alldeles tydligt
att uttrycket för honom har en något
annan innebörd än den utredningsmannen
avsåg. Utredningsmannen hade
formulerat 3 § 2 mom., som ju är utgångspunkten,
så, att vad där föreskrives
skulle gälla, när riket befinner sig
i krigsfara eller det eljest påkallas av
likartade utomordentliga förhållanden
eller av andra utom riket inträffade extraordinära
händelser. Det framgår av
motiven, att den formulering som man
till slut stannade för var föranledd av
att det kunde föreligga ett behov att
tillämpa ifrågavarande bestämmelser redan
på ett tidigare stadium, och som
exempel härpå anför då departementschefen
vad jag nyss här citerade om en
flyktingström.

Jag kan inte tolka lagen å utskottets
vägnar utan endast deklarera min personliga
uppfattning. När nu de tjänstepliktsbestämmelser,
som stadgas i 8 och
9 §§, hänvisar till 3 § och de bestämmelser
som där stadgas, är det för mig
alldeles tydligt att det i 3 § är fråga om
en omställning av den civila hälso- och
sjukvården till följd av de omständigheter
som där nämns, och det är ju
ganska naturligt att anknyta även en
tjänsteplikt till den omställning som i
övrigt sker. Min uppfattning skulle således
vara ungefär densamma som herr
Wistrands, nämligen att det är-fråga om
vad som skall ske under dessa särskilda
förhållanden och inte om någon mera
allmän tjänsteplikt för ifrågavarande
medicinalpersonal.

Nu tror jag inte, att de grupper som

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Förslag till krigssjukvårdslag.
det här gäller behöver känna sig så värst
oroliga för detta. Inträder en situation,
där det uppstår ett verkligt behov av att
låta ifrågavarande personal fullgöra vissa
hälso- och sjukvårdsuppgifter, så
skulle det, om inte denna lag funnes,
framläggas förslag till en tjänstepliktslag,
varigenom man tvångsvis kunde ta
vara på denna medicinalpersonals arbetskraft.
I själva verket skulle det endast
vara på sin höjd en tidsfråga, innan
ett sådant tvång komme att åvila dessa
medborgare i den situation scm här anges
med uttrycket »utomordentliga förhållanden».
I varje fall skall ju ett förordnande
om tjänsteplikt underställas
riksdagens prövning inom en månad.

Jag tror således att det inte finns någon
större anlnledning till oro, ty när
sådana utomordentliga förhållanden inträffar,
att det kan bli fråga om att
tvångsvis uttaga viss personal, så sker
detta, antingen genom denna lag eller genom
att vi får en speciell lagstiftning
just vid det tillfället.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Efter herr Wistrands anförande och efter
det anförande som hållits av ordföranden
i andra lagutskottet har jag
ingen anledning att gå in på frågan om
tjänsteplikt för medicinalpersonal. Det
torde, herr talman, vara uppenbart att
det måste finnas en sådan bestämmelse
för att man skall kunna redan i fredstid
verkställa en placering av personalen
vid mobilisering. Det är en sak som icke
kan improviseras.

Jag begärde närmast ordet, herr talman,
för att framföra några andra synpunkter
på det nu föreliggande förslaget,
utan att därför på något sätt vilja
komma med något yrkande.

Till grund för propositionen ligger
en utredning, som är verkställd av expeditionschefen
i inrikesdepartementet
Montell. När man läser denna utredning,
gör man onekligen vissa reflexioner. Utredningsmannen
har kommit till det resultatet,
att när det gäller den militära
delen av hälso- och sjukvården är den i
fredstid genomförda planläggningen

mycket tillfredsställande, medan däremot
den krigsplanläggning som ankommit
på de civila myndigheterna, främst
medicinalstyrelsen, är minst sagt bristfällig
eller saknas. Under sådana omständigheter
hade det ju legat mycket
nära till hans att man överlåtit en del
av det område, som nu handhas av medicinalstyrelsen,
till de militära myndigheterna.
Men utredningsmannen har i
stället gjort tvärtom. Trots att medicinalstyrelsen
och de civila myndigheterna
icke har visat sig kunna handha krigsplanläggningen,
har man förutsatt att
en viss del av de områden, som nu planlägges
av militär myndighet, skall överföras
till medicinalstyrelsen och handläggas
där i vad avser krigsplaneringen.
Detta gäller exempelvis krigssjukhusen
med tillhörande konvalescentavdelningar.

Nu har emellertid föredragande departementschefen
för sin del förklarat,
att man vill underkasta denna fråga, liksom
en hel del andra föreliggande problem,
en förnyad prövning. Saken kommer
alltså att avgöras i administrativ
ordning. Jag hoppas att departementschefen
därvid kommer till ett annat resultat
än utredningsmannen.

Herr talman! Jag har, som jag sagt,
ingen anledning att framställa något yrkande,
men jag har inte velat underlåta
att framföra dessa reflexioner, som man
onekligen gör, när man läser utredningen
och propositionen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av väckta motioner dels om ändring av
17 kap. 9 § handelsbalken, dels ock med
förslag till lag om ändring av 11 kap.
2 § första stycket jordabalken, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Interpellation ang. avskedandet av vägarbetare i Västernorrlands län.

nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 237, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Danmark för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
.skatter å inkomst och förmögenhet
samt angående handräckning i skatteärenden,
m. m.; och

nr 238, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående fortsatt utgivning
av snabbprotokoll från riksdagsdebatterna
m. m.

Interpellation ang. avskedandet av vägarbetare
i Västernorrlands län.

Herr PERSSON OLA (k) erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Omkring 450 vägarbetare i Västernorrlands
län har erhållit meddelande att de
avskedas från sina arbeten från den 17
innevarande november. Alla, som icke
arbetat åt vägförvaltningen sju år i följd
sedan år 1944, avskedas. Vidare antydes
en inskränkning av underhållspersonalen
å vägarna med 100 man. Orsaken till
dessa åtgärder anges vara brist på erforderliga
penningmedel för vägarbetena.

Uppsägningsbreven har givetvis väckt
förstämning bland de här berörda väg -

arbetarna och deras familjer. Bland dem
som nu avskedas finns en del arbetare
som är mellan 50 och 60 år gamla. Vägarna
i Västernorrlands län är säkerligen
i behov av ytterligare utbyggnad
och underhåll liksom i andra län, och
det förefaller orimligt, att vägarbetarna
under sådana förhållanden skall
drabbas av avskedanden såsom här sker.
Betänkligheterna blir så mycket större
som staten bör vara den arbetsgivare,
som i det längsta ger sina arbetare trygghet
i deras anställning och arbete. Det
borde därför, synes det mig, vara välbetänkt
att vidtaga sådana åtgärder
från regeringens sida, att vägförvaltningen
i Västernorrlands län erhölle
erforderliga medel för att återkalla dessa
avskedanden och för att bereda sina
vägarbetare arbete i fortsättningen.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om första kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande fråga:

Har statsrådet övervägt några åtgärder
för att avskedandet av ca 450 vägarbetare
i Västernorrlands län må kunna
återkallas och att vägarbete i fortsättningen
beredes dessa arbetare?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.21 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.