1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr (Riksdagens protokoll 1953:9)

RIKSDAGENS

SEäEäESE

Isa I

i - -1

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr

7—11 mars.

Debatter in. in.

Tisdagen den 10 mars. Sid.

Svar på fråga av herr Franzon ang. insortering av post i postboxar
å söndagar ................................................ 5

Onsdagen den 11 mars.

Ang. riksdagsarbetet vid påsktiden ............................ 9

Svar på interpellation av fru Sjöström-Bengtsson ang. kompetensvärdet
av avgångsbetyg från den nioåriga enhetsskolan ...... 9

Åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m................... 11

Upphävande av strandlagen m. m............................. 17

Interpellation av herr Arrhén ang. försöksverksamheten på skolväsendets
område m. m..................................... 28

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 11 mars.

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet) ................................ 11

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet ...... 11

— nr 29, ang. anslag å kapitalbudgeten: finansdepartementet .... 11

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. riksdagens
revisorers berättelse rörande statsverket .............. 11

— nr 3, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om mödrahjälp

m. m..................................................... 11

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 9.

Nr 9.

Innehåll.

Sid

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, ang. skattebefrielse för majoren
C. M. O. Klingspor och sergeanten E. J. Karlsson för viss
uppburen ersättning ...................................... 11

— nr 22, ang. skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av

bostadskostnader .......................................... 11

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. åtgärder till trafiksäkerhetens
främjande m. m....................................... 11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. upphävande av strandlagen
in. in................................................. 17

— nr 8, ang. översyn av gruvlagen ............................ 27

— nr 9, ang. översyn av menageriförordningen ................ 27

Lördagen den 7 mars 1953.

Nr 9.

Lördagen den 7 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 28
nästlidne februari och den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 3 maj
1946 (nr 175) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för
förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas
av staten;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; och
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention för skydd av den industriella
äganderätten, m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 62, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om höjning
av folkpensioner m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 64, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till stödlån till jordbrukare,
m. m., jämte i ämnet väckt motion.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 73, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1952 vid dess trettiofemte
sammanträde fattade beslut.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 74, angående anslag till odontologisk
försöksverksamhet vid Vipeholms
sjukhus i Lund; och

nr 75, angående vissa anslag för budgetåret
1953/54 till riksarkivet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr De Geers motion, nr 362, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till Sveriges geologiska
undersökning.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 72, angående befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna arvsfonden
tillkommande fordran på grund
av borgen;

nr 76, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1953/54;

nr 77, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag under fjärde
huvudtiteln m. m.;

nr 78, angående anordnande av medicinsk
undervisning vid vissa Stockholms
stad tillhöriga sjukhus;

nr 79, angående förlängning av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag; och
nr 81, med förslag till lag angående
ändring i hembiträdeslagen den 30 juni

Nr 9.

Lördagen den 7 mars 1953.

1944 (nr 461) samt om fortsatt giltighet
av samma lag.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/
53, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; samt
nr 29, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av § 11 i riksdagens
år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning
in. m.; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) om
mödrahjälp, in. in.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 21, i anledning av väckta motioner
angående befrielse för majoren C. M. O.
Klingspor och sergeanten E. J. Karlsson
från erläggande av inkomstskatt för viss
uppburen ersättning för röjning av minfält;
samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande
av bostadskostnader;

andra lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckta motioner om utredning
angående åtgärder till trafiksäkerhetens
främjande m. m.; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av strandlagen den
30 maj 1952 (nr 382) m. in.;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av gruvlagen den
3 juni 1938 (nr 314); samt

nr 9, i anledning av väckt motion om
översyn av bestämmelserna om förevisande
av djur vid offentliga föreställningar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 10 mars 1953.

Nr 9.

Tisdagen den 10 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg anhåller
jag om ledighet från riksdagsarbetet
t. o. m. den 14 dennes.

Djursholm den 9 mars 1953.

Nils B. Hansson.

Härmed intygas, att riksdagsman Nils
Hansson på grund av övre luftvägsinfektion
med hög feber är förhindrad att
deltaga i riksdagsarbetet under tiden 9
mars—14 mars 1953.

Djursholm den 9 mars 1953.

S. Insulander.

Stadsläkare.

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg anhåller
jag härmed vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet från och med
den 10 mars 1953 till påskferiernas början.

Karlskoga den 7 mars 1953.

Eric Ericson.

Att riksdagsman Eric Ericson, Karlsskoga,
på grund av hjärtsjukdom är oförmögen
till att deltaga i riksdagsarbetet
från och med den 10 mars 1953 till påskferiernas
början intygas härmed.

Karlskoga den 7 mars 1953.

Gösta Wannstedt,
provinsialläkare.

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde; och
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstät
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde.

Ang. insortering av post i postboxar å
söndagar.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Franzon till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande fråga:
»Är herr statsrådet villig att under nu
rådande förhållanden medverka till att
de personer eller företag, som abonnerar
på postboxar vid de olika postkontoren
i vårt land, även å söndagar kan få sin
post insorterad i dessa postboxar?»

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr Franzon bär frågat
mig om jag är villig att under nu rådande
förhållanden medverka till att de
personer eller företag, som abonnerar
på postboxar vid de olika postkontoren
i vårt land, även å söndagar kan få sin
post insorterad i dessa postboxar.

Till svar härpå vill jag erinra om att
frågan om boxsorteringens vara eller
icke vara mycket ingående diskuterades
i samband med inskränkningarna i
postverkets verksamhet å sön- och helgdagar
år 1951. Generalpoststyrelsen un -

Nr 9.

Tisdagen den 10 mars 1953.

Ang. insortering av post i postboxar å söndagar.

dersökte därvid om inskränkningarna
möjligen borde jämkas till förmån för
innehavare av postboxar. Det visade sig
emellertid, att ett sådant arrangemang
skulle ha blivit mer komplicerat, än vad
det vid ett ytligt betraktande kunde förefalla.
Det förutsatte för det första en
inte obetydlig personalinsats, inte så
mycket för uppsorteringen av själva
boxposten som för fördelningen av hela
den ankommande posten, vilken måste
genomgås, om boxposten skulle kunna
frånskiljas. Att redan vid inlämningspostanstalten
eller under befordringen
till adresspostanstalten utsortera boxposten
och således expediera denna post
skild från den övriga fick nämligen anses
vara praktiskt taget ogenomförbart.
För fördelningen av den ankommande
posten, den s. k. försorteringen, måste
vidare, åtminstone på större platser, anlitas
den ordinarie sorteringspersonal,
som ensam ägde den erforderliga kännedomen
om postanstaltens hela brevbäringsområde.
Att vid adresspostanstalten
på söndagar frånskilja endast boxposten
och senare verkställa försortering
av den övriga posten kunde knappast
ifrågakomma, då härigenom ett
stort dubbelarbete skulle uppstå. Styrelsen
fann sig därför efter ingående överväganden
nödgad föreskriva, att boxsorteringen
generellt skulle slopas.

Frågan om postsorteringen i postboxar
på söndagarna har sålunda samband
med hela frågan om söndagsarbetet
vid postverket. Ett återupptagande
av boxsorteringen kan av såväl praktiska
som ekonomiska skäl inte gärna
komma i fråga annat än samtidigt med
eftt återupptagande av söndagsbrevbäringen
och övrigt tidigare förekommande
söndagsarbete vid postanstalterna.
Eftersom en sådan allmän återgång till
tidigare förhållanden av olika skäl
knappast är tänkbar, är jag inte i tillfälle
att ställa i utsikt någon förändring
i den riktning, som den till mig ställda
frågan avsett.

Herr FRANZON (s): Herr talman! Jag
ber att få tacka statsrådet för det myc -

ket snabba svaret. Min tacksamhet skulle
naturligtvis ha varit ännu större, om
svaret hade varit mer positivt.

Innan jag framställde min fråga gjorde
jag en liten undersökning mera privat
vid den postanstalt i Norrtälje, där jag
är hemmahörande. Jag samtalade med
en brevbärarförman, och min fråga
grundas på de uppgifter, som jag fick
vid detta samtal. Han förklarade för mig,
åt! man ganska lätt skulle kunna ordna
boxsortering även på söndagarna och att
detta inte behövde medföra någon större
kostnad för postverket. Det finns, omtalade
min sagesman, ändå posttjänstemän,
även brevbärare, som tjänstgör
vid postanstalterna varje söndag för att
ta emot den ankommande posten från
bussar och tåg. För att insortera posten
i det hundratal postboxar som finns i
Norrtälje, skulle det behövas ungefär en
timmes merarbete varje söndag. Detta
merarbete skall naturligtvis betalas, särskilt
som det blir fråga om arbete på
obekväm arbetstid. Men, sade denne
brevbärarförman, på grund av att söndagsposten
nu ligger över till måndagen
måste vederbörande brevbärare börja
sitt arbete tidigare på måndagarna än
annars. Om boxsortering skedde på söndagarna
skulle det medföra en motsvarande
vinst i arbetet på måndagsmorgnarna.

Det var dessa uppgifter som gjorde att
jag vågade framställa min fråga. Jag var
naiv nog att tro att man ganska lätt
skulle kunna ordna med boxsortering
även på söndagarna.

Innehavare av postboxar är väl i allmänhet
personer och företagare som har
en ganska stor post. Tiderna har ju numera
blivit sådana att många mindre
företagare eller affärsmän ofta tvingas
arbeta även på söndagarna för att kunna
sköta sin rörelse. Då är det naturligtvis
nödvändigt för dem att ha tillgång till
dagens post.

Inom parentes vill jag omtala för herr
statsrådet, att jag själv inte för närvarande
har någon postbox, men jag har
övervägt att abonnera på en dylik.

I detta sammanhang får man heller
inte glömma bort att allmänheten får be -

Tisdagen den 10 mars 1953.

Nr 9.

Ang. insortering av post i postboxar å söndagar.

tala en viss avgift för innehavet av postbox.
Detta blir således en inkomst för
postverket. Postverket gör dessutom ytterligare
en viss besparing därigenom att
brevbäraren slipper bära ut den många
gånger skrymmande post som postboxinnehavarna
själva hämtar. Det vore väl
då rimligt att innehavaren av postbox
kunde få ut sin post även på söndagarna.
Den tidigare, nu upphävda ordningen
bar otvivelaktigt inneburit en viss goodwill
för postverket, som jag tror att man
bör söka bevara. Jag är också övertygad
om att en förnyad undersökning
skulle visa att man kunde ordna med insortering
av posten i postboxarna även
på söndagar.

Det är klart att det kan finnas vissa
praktiska hinder, om man sammankopplar
de olika synpunkterna på det sätt
som lierr statsrådet gjorde i sitt svar,
men jag tror att man från postverkets sida
har förstorat svårigheterna och även
utgifterna. Jag är övertygad om att man
trots allt skulle kunna ordna denna
fråga.

Att postverkets kunder reagerat mot
den nuvarande ordningen framgår bl. a.
därav, att det vid postanstalterna ofta
finns ganska många outhyrda postboxar.
Allmänheten anser det helt enkelt inte
längre vara värt att hyra en postbox, då
man inte får den betjäning som är nödvändig.
Om betjäningen blev bättre i den
riktning, som jag här antytt, skulle även
dessa nu outhyrda postboxar bli uthyrda
och då lämna den förräntning som
man tänkte sig när de inrättades.

Statens affärsdrivande verk bör, tycker
jag, drivas affärsmässigt. Man bör
tillse att kunderna betjänas på bästa sätt,
så att ingen kan säga, att statens affärsdrivande
verk lämnar sämre service än
privata företagare. En privat företagare
kan många gånger anse sig nödsakad att
utföra ett merarbete, som kostar honom
mer än vad han förtjänar på just den
tjänsten, men han gör det bara för att ha
goodwill i fortsättningen och förtjäna
på hela verksamheten på längre sikt.

I dagens situation skall jag inte ytterligare
ingå på denna fråga. Jag hoppas
dock att myndigheterna måtte taga den -

na sak under omprövning ännu eu gång
och söka lösa den i av mig önskad riktning
så fort som möjligt.

Med uttalande av denna önskan ber
jag att än en gång få tacka för svaret.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Självfallet innebär det en försämring
av postverkets service att vi inte
numera har söndagsutbärning av posten
eller insortering i postboxar på söndagar.
Det kan inte bestridas att detta
är en försämring.

Jag skall inte här ingå på hela frågekomplexet
varför söndagsutbärningen
av post har inställts och varför en del
av postverkets personal inte behöver arbeta
på söndagarna. Faktum är dock
att detta har skett även på många andra
områden, inte bara i den statliga utan
kanske i ännu högre grad inom den
privata verksamheten, där man befriat
sina anställda från söndagsarbete.

Hade det varit så som herr Franzon
vill göra gällande, att man utan alltför
stora praktiska olägenheter och ekonomiska
offer kunnat ordna denna sak,
skulle den också ha ordnats. Jag har
emellertid låtit göra en mycket noggrann
undersökning om vilka konsekvenser
det skulle få, om postverket nu
särskilt skulle gynna abonnenterna av
postboxar. Det har visat sig att konsekvenserna
skulle bli alltför stora. Enbart
i Stockholm skulle det medföra en
merkostnad av minst 150 000 kronor per
år att tillmötesgå abonnenterna av postboxar
med söndagsutdelning. Man har
inte gjort någon undersökning av vad
det skulle kosta för landet i övrigt, men
eftersom hela denna fråga sammanhänger
med problemet om man skall återgå
till de förhållanden som rådde före år
1951, då vi hade söndagsutbärning, kan
det inte vara praktisk politik att nu
göra en dylik återgång. Det skulle kosta
postverket mellan 10 och 15 miljoner
kronor om året, vilket är mer än det
överskott som postverket har redovisat
för föregående år. Man kan med andra
ord icke göra en dylik ändring utan att
väsentligt höja postavgifterna, vilka ju

Nr 9.

Tisdagen den 10 mars 1953.

Ang. insortering av post i postboxar å söndagar.

redan har höjts under de två senaste
åren.

Med hänsyn till dessa praktiska och
ekonomiska omständigheter har jag icke
funnit det för närvarande vara möjligt
att tillmötesgå innehavarna av postboxar
med insortering av posten även på söndagar.
Det är beklagligt, men vi kan nog
inte göra något åt den förändring som
blivit nödvändig.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 72, angående befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna arvsfonden
tillkommande fordran på grund
av borgen;

nr 76, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1953/
54;

nr 77, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 78, angående anordnande av medicinsk
undervisning vid vissa Stockholms
stad tillhöriga sjukhus; och

nr 79, angående förlängning av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, med förslag till lag angående
ändring i hembiträdeslagen den 30 juni
1944 (nr 461) samt om fortsatt giltighet
av samma lag.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 7, 19 och 29,
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 2 och 3, bevillningsutskottets
betänkanden nr 21 och 22, andra
lagutskottets utlåtande nr 8 samt tredje
lagutskottets utlåtanden nr 7—9.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 82, angående statstjänstemännens
löner under år 1953 m. m.;

nr 84, angående ombesörjande i vissa
fall av den undervisning, från vilken
distriktsöverlärare befriats; samt

nr 86, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 363, av herr Andei-sson, Lars, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem;
samt

nr 364, av herr Thun, Edvin, i samma
ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter

samråd med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag beträffande
riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum onsdagen den 1 instundande
april, då emellertid kvällsplena icke
kommer att anordnas. Kamrarna sammanträder
åter torsdagen den 9 april
klockan 2 eftermiddagen för anställande
av gemensamma omröstningar, såvida
voteringspropositioner för sådant
ändamål blivit dessförinnan godkända.
I motsatt fall avses, att utskottsarbetet
återupptages sagda torsdag den 9 april,
varefter kamrarnas sammanträden kommer
att hållas i sedvanlig ordning. Allt
detta gäller under förutsättning att intet
oförutsett inträffar, som påkallar annan
ordning.

Ang. kompetensvärdet av avgångsbetyg
från den nioåriga enhetsskolan.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru SjöströmBengtssons
interpellation angående kompetensvärdet
av avgångsbetyg från den
nioåriga enhetsskolan, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har fru Sjöström-Bengtsson frågat
mig, om man kan förvänta, att åtgärder
vidtas och bestämmelser utfärdas,
som på motsvarande sätt som den
nuvarande realexamen tillförsäkrar elever
från enhetsskolans olika linjer inträde
på för dem avsedda studiebanor
och arbetsfält.

1950 års principbeslut på skolans område
innebar bl. a. införandet av en på
nioårig allmän skolplikt grundad enhets -

skola, som efter en viss försöksperiod
skulle komma att ersätta vissa nu befintliga
skoltyper, bland dem realskolan.
Självklart måste detta enligt min
mening innebära, att de studiebanor och
arbetsfält, som nu är öppna för personer
med realexamen, kommer att bli
tillgängliga även för dem som genomgått
enhetsskolan. Denna princip måste
också upprätthållas under försöksperioden,
dels för att inte försöksskolans elever
skall sättas i en sämre situation än
om de valt realskolan, dels för att enhetsskole-
och realskoleelevernas studie-
och arbetsprestationer skall kunna
jämföras.

I avsikt att realisera den nämnda
principen om likställighet mellan realskola
och enhetsskola har vissa åtgärder
vidtagits. På uppdrag av Kungl.
Maj:t har sålunda skolöverstyrelsen utrett
frågan om inrättande av särskilda
försöksgymnasier och av försökslinjer
vid förefintliga gymnasier för lärjungar,
vilka genomgått enhetsskolan. De elever,
som lämnar enhetsskolans klass 9 g,
innan ett försöksgymnasium eller motsvarande
försökslinje kunnat upprättas
i närheten av deras hemort, och som ej
önskar bevista ett i en annan del av
landet beläget försöksgymnasium, bör
enligt skolöverstyrelsen beredas möjlighet
att på motsvarande villkor som elever
från realskolan vinna inträde vid
vanligt gymnasium. Jag ämnar för innevarande
års riksdag framlägga proposition
i denna fråga.

Till dessa planerade övergångsmöjligheter
från enhetsskola till gymnasium
kommer den rätt att övergå från klass
8 i enhetsskola till första ringen i fyraårigt
gymnasium, som Kungl. Maj:t genom
beslut den 19 januari 1951 medgivit
elev med viss betygspoäng, som avflyttar
från skolort med försöksverksamhet.

Vidare har Kungl. Maj:t uppdragit åt
skolöverstyrelsen att vidtaga åtgärder
för att klarlägga möjligheterna för elever
från enhetsskolans klasser 9 a och

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Ang. kompetensvärdet av avgångsbetyg från den nioåriga enhetsskolan.

9 y att vinna inträde på för dem avsedda
studiebanor och studiefält. Enligt
vad jag inhämtat från skolöverstyrelsen
pågår en undersökning, som
främst inriktats på sådana högre yrkesutbildande
skolor, affärsdrivande verk,
m. fl., vilka för närvarande vid antagning
av elever kräver realexamen eller
därmed jämförlig utbildning. Vid en i
samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen
verkställd rundfråga har dessa skolor
och verk fått precisera sina nuvarande
inträdesfordringar och sin inställning
till intagning av elever från enhetsskolans
olika linjer. Materialet befinner
sig för närvarande under bearbetning
inom överstyrelsen, som på
grundval därav ämnar överlägga med
vederbörande verk och myndigheter
och, om så visar sig erforderligt, därefter
inkomma till Kungl. Maj:t med
förslag till reglerande bestämmelser.

I anslutning till nämnda rundfråga
kommer skolöverstyrelsen att genomföra
en motsvarande undersökning inom
näringslivet i syfte att klarlägga det kompetensvärde,
som där kan tillmätas avgångsbetyg
från enhetsskolans olika linjer.

Härmed anser jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s): Herr
talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
inte bara för svaret på
min interpellation utan också för dess
innehåll.

Ecklesiastikministerns otvetydiga uttalande
ger vid handen att elever med
avgångsbetyg från de försöksskolor, som
i enlighet med riksdagens beslut 1950
nu är verksamma på många orter i vårt
land, skall ha samma möjligheter att
vinna tillträde till olika utbildningsvägar
och arbetsfält som elever med realexamen.
Den upplysningen tror jag kommer
att i mycket hög grad stimulera såväl
föräldrarna som eleverna att, där det
finns sådana möjligheter, välja enhetsskolan
för den grundläggande utbildningen.

Säkert kommer också en hel del oro

hos både målsmän och elever att stillas
av ecklesiastikministerns upplysning om
att åtgärder kommer att vidtagas för att
elever från enhetsskolan, vilka inte har
något försöksgymnasium inom räckhåll,
dock skall beredas tillfälle att på motsvarande
villkor som elever från realskolan
vinna inträde vid vanligt gymnasium.

Inte minst betydelsefull är den del
av det i dag lämnade svaret, som berör
enhetsskolans klasser 9 a och 9 y. Resultatet
av de undersökningar, som inom
skolöverstyrelsen pågår angående framtidsutsikterna
för eleverna i dessa avdelningar
inom enhetsskolan, kommer
att emotses med stort intresse inom vida
kretsar av befolkningen här i landet. Den
första delen av svaret ger ju dock vid
handen, att inte heller dessa kategorier
i konkurrensen om utbildnings- och anställningsvillkor
skall vara sämre ställda
än de, som avgått från den traditionella
realskolan.

I fråga om anställningsmöjligheter bör
ju utredningen i första hand gälla befattningar
vid statens och kommunernas
verk och inrättningar. Hur sedan enhetsskolans
kompetensvärde kommer att bedömas
inom näringslivet, får vi väl så
småningom lära känna, när resultatet av
den utredning, som enligt vad ecklesiastikministern
i sitt svar nämnde är i
gång inom skolöverstyrelsen, ligger på
bordet.

Jag tror, såsom jag nyss sade, att ecklesiastikministerns
svar i dag kommer
att stilla den oro beträffande enhetsskoleelevernas
framtid, som man så ofta
träffar på bland föräldrar såväl i de
distrikt, där man redan har försöksskola,
som i de distrikt, där man nu står
färdig att starta en sådan skola. Jag ber
att även på deras vägnar få tacka för
ecklesiastikministerns svar, som skapat
klarhet i dessa spörsmål.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 82, angående statstjänstemännens
löner under år 1953 m. in.;

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Ang. åtgärder till trafiksäkerhetens främjande in. m.

nr 84, angående ombesörjande i vissa
fall av den undervisning, från vilken
distriktsöverläraren befriats; samt
nr 86, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 363, av herr Andersson, Lars m. fl.,
och

nr 364, av herr Thun, Edvin,
båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av § 11 i riksdagens
år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m.; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) om
mödrahjälp, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 21, i anledning av väckta motionei
angående befrielse för majoren C. M. O
Klingspor och sergeanten E. J. Karlsson
från erläggande av inkomstskatt för viss
uppburen ersättning för röjning av minfält;
samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande
av bostadskostnader.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. åtgärder till trafiksäkerhetens främjande
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner om utredning angående åtgärder
till trafiksäkerhetens främjande
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskottet hänvisade motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 179, av herr Björck m. fl.,
nr 306, av herr Lindblom, samt
nr 309, av herr Lundqvist m. fl. ävensom inom

andra kammaren:
nr 229, av herr Edström in. fl.,
nr 378, av herrar Åqvist och Stenberg
samt

nr 382, av herr Spångberg m. fl.

I motionen I: 179 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla,

1. att bestämmelserna i § 49 vägtrafikförordningen
måtte ändras så, att upp -

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Ang. åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m.

ställande av fordon på väg efter mörkrets
inbrott förbjödes, och

2. att Kungl. Maj :t i samråd med statens
trafiksäkerhetsråd och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
måtte föranstalta om en snabbutredning
om vad som i övrigt borde åtgöras för
att nedbringa trafikolyckorna, särskilt
vad gällde motortrafiken, i vårt land.

I motionerna I: 306 och II: 378, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till åtgärder
mot bullersam trafik av motorcyklar.

I motionerna 1:309 och 11:229, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte tillsätta en utredning
med uppgift att framlägga förslag, som
kunde leda till ökad trafiksäkerhet.

I motionen II: 382 hade hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
anhålla, att Kungl. Maj:t i samråd
med statens trafiksäkerhetsråd och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande måtte föranstalta om en
snabbutredning om vad som borde åtgöras
för att nedbringa trafikolyckorna,
särskilt vad gällde motortrafiken, i
vårt land.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet gjort vissa uttalanden rörande
de i motionerna berörda frågorna, varefter
utskottet hemställt, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
1:179, 1:306, 1:309, 11:229, 11:378 och
II: 382, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
som sin mening giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört.

Herr BJÖRCK (fp): Herr talman! Som
en av motionärerna i det föreliggande
ärendet vill jag uttala min tillfredsställelse
över det sätt, på vilket andra lagutskottet
har skrivit och behandlat denna
fråga. Utskottet erkänner ju, att trafikolyckorna
genom sin alltmera stegrade
frekvens har blivit ett samhällsproblem
av största betydelse. Vi hade ju

gärna sett, att utskottet hade gått med
på den utredning som vi föreslog, men
eftersom utskottet i alla fall föreslår
skrivelse till Kungl. Maj:t, nöjer vi oss
med detta. Vi föreslog en utredning, därför
att vi ansåg det vara ofrånkomligt,
att man vid utredningen hade kontakt
med såväl statens trafiksäkerhetsråd
som Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. Nu förutsätter vi, att
utskottets hemställan bifalles, och väntar
oss, att Kungl. Maj :t tillfrågar dessa
institutioner och har kontakt med dem
och att man i övrigt gör vad som är
möjligt för att komma till rätta med problemet.

Det är framför allt två punkter som
man bör uppmärksamma, dels övervakningen
av trafiken och dels propagandan
för bättre trafikkultur, övervakningen
lämnar ju för närvarande åtskilligt övrigt
att önska. Statspolisintendenten,
som är chef för ordningsstatspolisen
som har hand om övervakningen, förklarade
vid samtal med oss för en tid
sedan, att ordningsstatspolisen inte hade
fått några ökade anslag sedan 1938 och
därför inte kunnat utöka personalen sedan
dess. Det var ju betydligt mindre
trafik då. Antalet motorfordon 1938 var
268 000; nu är det 700 000.

Utskottet går med på vad vi säger i
motionen om en effektiv övervakning,
men vi förstår ju att en effektiv övervakning
inte är möjlig utan att personalen
förstärks. Det finns exempel på att man
vid övervakningen träffar på ett flertal
personer, som för åtskilliga år sedan
dömts till förlust av körkort och ändå
fortsätter att köra. Förlidet år såg vi
genom tidningarna, att man vid en kontroll
hade kommit på en chaufför, som
hade blivit fråndömd sitt körkort två
år tidigare, och en, som blivit fråndömd
det fem år tidigare men som ändå hade
fortsatt att köra. Förlusten av körkorten
hade alltså inte betytt någonting. I våras
satte sig en berusad yngling i Visby
upp i en bil och körde ihjäl två andra
ynglingar. Han hade två månader tidigare
blivit dömd till höga böter för rattfylleri
och förlorat sitt körkort, men det
hindrade honom inte.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Ang. åtgärder till trafiksäkerheten^ främjande m. m.

Man måste säga, att förlusten av körkort
under sådana förhållanden betyder
mycket, mycket litet, men om det blir en
skärpt övervakning, kommer givetvis
de personer, som förlorat sitt körkort,
att bli försiktigare och vaksammare. Som
det nu är, är det långt ifrån bra.

När det gäller propaganda för bättre
trafikkultur, har ju Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande gjort
vad som är möjligt. Det är rätt intressant
att konstatera, att propagandan vid skolorna
medfört, att det är åtskilligt färre
ungdomar som dödas än andra. I övrigt
har vi ju fruktansvärt mycket olyckor.
1952 förolyckades 644 personer i trafiken,
och olyckorna 1951 kostade försäkringsbolagen
250 miljoner kronor. För
1952 beräknar man kostnaderna till 300
miljoner kronor. Det är inga småsummor.
Försäkringsbolagen har blivit tvingade
att höja försäkringarna avsevärt,
och man kan inte heller begära att försäkringsbolagen
under sådana förhållanden
skall kunna betala någon nämnvärd
skatt. Det är därför säkerligen en dålig
affär för staten att inte se till, att övervakningen
och propagandan för ökad
trafiksäkerhet stärkes. Säkerligen skulle
staten få igen de pengar, som ansloges
för sådana ändamål, dels i form av skatt
och dels på annat sätt. De 600 människor,
som blivit skadade, har naturligtvis
också kostat såväl det allmänna som
sina familjer avsevärda belopp.

.lag skall, herr talman, inte uppehålla
mig längre vid detta, men jag vill säga
några ord om uppställningen av fordon
på vägarna. Utskottet har inte biträtt motionärernas
förslag, och det förstår man,
men förlidet år inträffade en massa
olyckor, däribland 18 dödskörningar,
genom att man kört på bilar som
var uppställda på vägarna.

Utskottet säger, att dessa biltrafikanter,
som färdas om natten, bör ha möjlighet
att stanna för att vila. Ja, för all
del, men de behöver inte ställa upp sina
bilar på vägarna. Jag är bosatt vid Södertäljevägen.
De som kommer körande
med sina bilar t. ex. söderifrån har då
passerat förbi Nyköping och Södertälje
och haft möjlighet att där parkera, om

de önskat vila. Mellan Södertälje och
Stockholm finnes också tre stora bensinstationer
med möjlighet till parkering,
utan att man behöver stå stilla med bilen
på vägarna och riskera att förorsaka
olyckor och dödskörningar, vilket ju
ofta sker. Utskottet säger sig förstå detta
och förutsätter att utmed vägarna utbygges
uppställningsplatser dit bilister
hänvisas för att parkera sina fordon. Men
då som sagt på den relativt korta vägsträckan
mellan Södertälje och Stockholm
redan finns tre stora bensinstationer,
där det är möjligt att kunna uppställa
ett flertal stora fordon, bör den
möjligheten också utnyttjas.

Detta var, herr talman, vad jag hade
att säga i denna fråga. Såsom den nu
ligger till har jag inget yrkande och talför
givet att utskottets hemställan kommer
att bifallas.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
I den motion jag och en del av kammarens
ledamöter har lagt fram har vi
gjort hemställan om en skrivelse från
riksdagen till Kungl. Maj:t om tillsättandet
av en utredning med uppgift att
framlägga förslag som kan leda till ökad
trafiksäkerhet. Vi har till stöd för denna
hemställan anfört faktiska förhållanden
när det gäller vägtrafiken, varvid
vi uppehållit oss vid en del av de allvarligaste
orsakerna till de många trafikolyckor,
som alltjämt förekommer.

Jag vill gärna, herr talman, börja med
att uttala ett tack till andra lagutskottet
för den relativt välvilliga behandling''
av denna motion, som utskottet har
låtit den vederfaras. Även om jag inte
kan finna, att utskottet har sträckt sig
så långt i tillmötesgående som det enligt
mitt förmenande hade bort göra,
vittnar dock utskottets utlåtande om en
stark och glädjande förståelse för motionärernas
uppfattning om att ytterligare
krafttag måste till för att vi här
i landet skall komma till rätta med missförhållandena
i fråga om vägtrafiken.
Här möter i detta utlåtande -— det vill
jag gärna ha sagt — en helt annan anda,
betydligt mera positiv och verklig -

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Ang. åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m.

hetsbetonad än den som tidigare kommit
till uttryck vid olika tillfällen i kammaren,
då dessa spörsmål har varit
föremål för diskussion i anledning av
propositioner, motioner eller interpellationer.
Det är alltså en glädje att kunna
konstatera den utveckling, som man här
i dag får bevittna.

Det är också med glädje jag har funnit,
att utskottet på många punkter helt
reservation&löst gett sin anslutning till
de synpunkter och förslag, som vi i vår
motion har framfört. Jag tänker t. ex.
på förslaget om byggandet av särskilda
rastplatser vid sidan av den egentliga
vägbanan ute vid de stora rikshuvudvägarna
på landet, för att man där sedan
så småningom skall kunna komma
fram till förbud mot övernattning med
bil ute på själva vägbanan. Jag vill emellertid,
utöver vad utskottet har sagt därom,
ytterligare betona nödvändigheten
av att åtgärder snarast vidtas för att
förhindra att, såsom för närvarande i
mycket stor utsträckning är fallet, praktiskt
taget helt mörklagda lastbilar står
uppställda på vägarna och där vållar
allvarliga döds- och andra olyckor, som
vi haft så många exempel på. Här måste
man, såvitt jag förstår, från det allmännas
sida utan tvekan försöka få en ändring
till stånd.

De reflexanordningar som för närvarande
förekommer i stor utsträckning
— om man nu kan kalla dem för reflexanordningar,
herr talman — är i
varje fall alldeles för otillfredsställande
för att kunna fylla någorlunda rimliga
anspråk i fråga om trafiksäkerheten på
vägarna.

.lag är vidare mycket tacksam för att
utskottet, när det gäller motorfordons
passerande av korsningar med huvudled
eller med järnväg i plan med denna,
åminstone har gått så långt, att utskottet
starkt understrukit vikten av att stoppskyldighet
verkligen föreskrives av myndigheterna
och att stopptecken också
uppsattes i alla de fall, då, som utskottet
säger, sikt- eller terrängförhållanden
påkallar detta. Jag hoppas livligt att här
verkligen utan dröjsmål blir tillrättat
vad som ovedersägligen i det fallet bris -

ter. Personligen är jag alltjämt övertygad
om att en generell föreskrift, såsom
vi föreslagit i motionen, om att
man skall stoppa eller i varje fall växla
ned, innan man med sitt fordon ger sig
in på en sådan korsning, hade varit
bättre, men man får ju, herr talman,
vara tacksam för vad man här på detta
område liksom i övrigt kan uppnå. Man
kan ju inte räkna med att alltid få vad
man helst önskar.

I utskottets utlåtande har jag fäst mig
vid att ingenting säges om de många
allvarliga tekniska bristerna på fordonen,
vilka ju i så hög grad har visat sig
bidra till den stora olycksfrekvensen.
.lag erinrar om den uppgift som vi lämnat
i motionen, att enligt den inventering
statens trafiksäkerhetsråd i samarbete
med statspolisen företog våren 1952
var av hela antalet undersökta fordon
endast Öl procent av personvagnarna
och 44 procent av lastbilarna felfria.
Redan dessa officiella siffror ger, synes
det mig, en mycket skrämmande bild
av många fordonsägares nonchalans mot
de mest elementära trafiksäkerhetskrav.
Här linns förvisso anledning att fordra
snar och effektiv förbättring.

Ilur viktigt, herr talman, det än är
att vi har fullgoda fordon i trafiken och
att vägarna är i gott skick, så är det
ändå givetvis ännu viktigare, att även
fordonens förare befinner sig i fullgod
kondition. Att härvid nykterhetskravet
spelar en dominerande roll, är självfallet.
Jag tror emellertid att det också
skulle vara till fördel, ifall man kunde
komma fram till en omprövning av körkortsinnehavet
för sådana förare som
har kommit upp i relativt hög ålder eller
som har råkat ut för vissa allvarligare
sjukdomar, så att man har anledning
förmoda att de inte längre är i besittning
av den spänst som kräves för att
utan risk kunna föra bil, med den trafikutveckling
som vi nu har haft här i
landet.

Jag skall sedan inte, herr talman, gå
vidare in på olika detaljspörsmål. Jag vill
i stället uttala tillfredsställelse över utskottets
reservationslösa kraftiga understrykande
av motionärernas krav på en

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Ang. åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m.

väsentligt förstärkt trafikövervakning.
En sådan kan helt naturligt inte ske,
om inte ordningspolisen utökas. Jag
hörde inte, om herr Björck anförde några
siffror. Jag skall annars nämna några
här, de enda jag ger. Jag erinrar alltså
om att statspolisens styrka år 1932 uppgick
till 200 man för att i dag, efter 20
år, under vilka en intensiv utökning av
motortrafiken har ägt rum, inte ha kommit
upp till mer än 277 man. Bara dessa
officiella siffror, herr talman, måste väl
på ett lika tydligt som nedslående sätt
sägas vittna om hur illa det allmänna
har sörjt för trafiksäkerhetens tryggande
på våra vägar. Jag erinrar i det sammanhanget
om en interpellation, som jag
tillät mig framställa till herr inrikesministern
i höstas, och även om det intetsägande
svar som jag fick på den. Jag
fäster också uppmärksamheten på att
inte heller i årets statsverksproposition
finns någonting intaget om vilka åtgärder
man har för avsikt att vidta i detta
avseende. Nu är det emellertid utlovat
att en särskild proposition skall komma
senare under riksdagen.

Faktum är alltså att vi ännu den dag
som är inte har någon som helst uppfattning
om vilken ställning inrikesministern
och regeringen intar till den
framställning som vederbörande polisintendent
har ingivit om att få en välbehövlig
förstärkning av poliskadern.

Jag kan därför inte göra annat än uttala
min livliga förhoppning och förväntan,
att när denna proposition kommer,
den verkligen skall vittna om att
man inom regeringen för närvarande är
beredd att föreslå sådana åtgärder som
måste anses ofrånkomliga för att den
kontroll skall kunna utövas på trafiken,
utan vilken vi säkerligen inte har några
som helst utsikter att uppnå tillfredsställande
trygghet ute på landsvägarna.

Jag understryker i detta sammanhang
också med mycket stor tacksamhet andra
lagutskottets uttalande på s. 9 i dess

utlåtande. Jag citerar: »Det är----

nödvändigt att allt som kan göras för
att nedbringa trafikolyckornas antal även
göres.»

Vi hade, som jag sade i början av mitt

anförande, föreslagit att en särskild utredning
skulle tillsättas. Detta har utskottet
inte velat vara med om, utan utskottet
har ansett att de utredningar,
som skulle behöva göras, kunde utföras
av redan befintliga organ och institutioner.
Utskottet har också uttalat att
det förutsätter, att Kungl. Maj:t ägnar
löpande uppmärksamhet åt denna fråga.
Det är klart, herr talman, att jag inte
här skall ta upp någon tvist med utskottet
om vilken väg som är den lämpligaste
att gå i ett fall som detta. Vi får
väl avvakta den närmaste framtidens resultat,
och sedan får vi väl återkomma,
i fall vi tycker att förhållandena motiverar
det. Vad som är A och O är ju
inte vilken form man ger utredningsarbetet
eller det sätt, varpå det utföres,
utan det är att någonting blir gjort, ja,
inte bara någonting, utan man bör verkligen
se till, att så mycket göres som
över huvud taget kan göras för itt vi
äntligen skall få till stånd någorlunda
rimlig trygghet ute på vägarna även i
vårt land.

Med vad jag här har sagt tillåter jag
mig att yrka bifall till utskottets hemställan,
vilket jag anser mig kunna göra,
då utskottet har gjort så många positiva
och värdefulla uttalanden i sin motivering.

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
Jag skall bara helt kort komma med
några synpunkter på detta ärende. Utskottet
har starkt understrukit motionärernas
krav på ökad trafiksäkerhet,
och det har också i princip biträtt flertalet
av de önskemål som liar framförts
i motionen. Utskottet har sålunda betecknat
behovet av en skärpt övervakning
av trafiken såsom oundgängligt.
Men om man skall åstadkomma en sådan
skärpt övervakning, måste man också
ställa de nödiga krafterna till förfogande.
Det krävs en avsevärd utvidgning
av statspolisen, som skall syssla med
denna uppgift. Därvidlag måste jag tyvärr
vitsorda vad den föregående talaren
understrukit, nämligen att myckel

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Ang. åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m.

litet gjorts. Jag vill till komplettering
framhålla, att i 1952 års statsverksproposition
nämndes, att statspolisintendenten
hade begärt en förstärkning av statspolisen
för detta ändamål med 1 kommissarie,
8 överkonstaplar och 54 konstaplar,
men han fick bara 1 överkonstapel
och 3 konstaplar, vilket av departementschefen
motiverades med att
frågan var under utredning. I år har det
i statsverkspropositionen inte heller föreslagits
någon förstärkning. Det lovas,
att den skall komma, men jag kan inte
underlåta att i likhet med herr Lundqvist
understryka att här verkligen måste
tas ett krafttag, så att statspolisen får
möjligheter att utöva den kontroll, som
för alla parter framstår såsom nödvändig.

Utskottet pekar också på angelägenheten
av att de gällande bestämmelserna
inpräntas hos allmänheten och att denna
göres medveten om vikten av att följa
dem. För det ändamålet drives en
icke obetydlig propaganda — både i
pressen och i radion, inte minst genom
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande — och det är givetvis ett
värdefullt arbete som utföres där. Men
jag ifrågasätter, om man inte skulle kunna
komplettera detta med ett visst propaganda-
och upplysningsarbete på fältet,
d. v. s. i trafiken. Nu består ju statspolisens
huvudsakliga verksamhet i att
kontrollera farten och fordonen och att
ingripa och beivra försummelser. Men
jag tror, att det vid sidan därav skulle
kunna utövas en viss upplysande och
rådgivande verksamhet. Man skulle kunna
tänka sig, att en del av statspoliserna
fick fungera som ett slags »rådgivande
trafikinspektörer». De skulle
patrullera vägarna — de får nog göra
det två och två — och stoppa fordon,
som kanske inte direkt bryter mot reglerna,
men där ett litet råd kan anses
befogat. Då skulle en av poliserna sätta
sig upp bredvid chauffören och med honom
resonera om trafikproblem och göra
sig underrättad om att han verkligen
är på det klara med de bestämmelser,
som gäller, och ge honom anvisningar
och synpunkter. Man kan naturligt -

vis i det sammanhanget med fördel kontrollera
bromsar, lyse och nummerskyltar
och sådant, men man borde i detta
fall lägga huvudvikten på resonemangen
och rådgivningen. Man får se till, att
fel blir rättade, men försöka undvika att
de beivras och, i den mån det är möjligt,
nöja sig med enbart en varning.

Jag tror att man på detta sätt skulle
kunna ge allmänheten några mycket
värdefulla praktiska lektioner beträffande
själva driften och väcka sinne för
de gällande bestämmelserna och för nödvändigheten
att iaktta dem. Om man då
går fram försiktigt utan att slå ned på
småförsummelser och bara anmodar vederbörande
att rätta dem, så skulle man
kanske också undvika den friktion som
annars lätt inträder. Vi har ju delvis rätt
stränga straffbestämmelser för försummelser.
Många vill skärpa dem. I vissa
fall tror jag att det är berättigat, men
det kan inte förnekas, att man ibland
finner, att redan nu smärre försummelser
blir mycket hårt bestraffade, och det
vållar ju irritation mellan allmänheten
och den övervakande myndigheten.

Jag föreställer mig, att en sådan mera
instruerande och rådgivande verksamhet
från statspolisens sida skulle inte
bara skärpa uppmärksamheten i fråga
om gällande bestämmelser utan också
kunna skapa en viss ökad förståelse mellan
allmänheten och övervakningsmyndigheten,
vilket skulle på lång sikt vara
nyttigt för trafiksäkerheten. Jag har tilllåtit
mig framföra denna tanke, och
när jag nu ser att statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet är närvarande,
hemställer jag till herr statsrådet, att
han ville ta upp min lilla propå till övervägande
och pröva, vad som kan ligga
i tanken och om man därmed kan bidra
till att skapa det som alla vill ha, nämligen
ökad trafiksäkerhet.

Jag ber att med detta få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Om upphävande av strandlagen m. in.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av strandlagen
den 30 maj 1952 (nr 382) m. m.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
318 i första kammaren av herr Lundqvist
m. fl. och nr 234 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta upphäva
den av 1952 års riksdag beslutade
strandlagen (SFS 382/1952),

2) om detta yrkande ej skulle vinna
riksdagens bifall, att denna måtte besluta
följande ändringar i nu gällande
strandlag:

a) att ordet »erfordras» i 1 § tredje
stycket utbyttes mot orden »uteslutande
avses»,

b) att markägare erhölle ersättning
enligt det värde, som gällde den dag,
då förbudet bleve definitivt genom att
ansökan om dispens helt eller delvis avsloges,
och

c) att bestämmelserna om fängelsestraff
utginge, samt

d) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära sådan omarbetning
av 3 § i tillämpningsföreskriften (SFS
nr 383/1952), att kostnader för besiktning
finge stanna på statsverket.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

A. att de i förevarande motioner, I:
318 och 11:234, framförda yrkandena
om strandlagens upphävande icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

B. att de i samma motioner i andra
hand framförda yrkandena om vissa
ändringar i strandlagen m. m. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

A. i fråga om de i motionerna framförda
yrkandena om strandlagens upphävande
av herrar Ebbe Ohlsson och
Munktell, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under A hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till förevarande
motioner, I: 318 och II: 234,
för sin del antaga i reservationen infört
förslag till lag om upphävande av strandlagen
den 30 maj 1952 (nr 382);

B. i fråga om de i motionerna i andra
hand framförda yrkandena om vissa
ändringar i strandlagen m. m. av herrar
Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av förevarande motioner
för sin del antaga följande förslag
till

Lag

angående ändring i strandlagen den 30
maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordnas att 1, 3 och 8 §§
strandlagen den 30 maj 1952 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

För att----------

Förordnande enligt-------

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 9.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

bebyggelse som nu sagts,
medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Om upphävande av strandlagen m. m.

(Gällande lydelse:)

mot tätbebyggelse utfärdats för området.
Förbud enligt första stycket skall icke
utgöra hinder för bebyggelse som erfordras
för försvaret, jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln.

3 §.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke
bifallits och kan till följd härav fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom
eller utom området för förordnandet påverkas
av att bebyggelserätten sålunda
inskränkts, av ägaren användas allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del vid tiden
för förordnandets meddelande, är
ägaren berättigad till ersättning av kronan
för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits innan
förordnandet meddelades.

Frågan huruvida-------

8 §.

(Föreslagen lydelse:)

mot tätbebyggelse utfärdats för området.
Förbud enligt första stycket skall icke
utgöra hinder för bebyggelse som uteslutande
avses för försvaret, jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller den allmänna
samfärdseln.

3 §.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke
bifallits och kan till följd härav fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom
eller utom området för förordnandet påverkas
av att bebyggelserätten sålunda
inskränkts, av ägaren användas allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del vid den
tidpunkt, då beslut om avslag å tillståndsansökningen
vunnit laga kraft, är
ägaren berättigad till ersättning av kronan
för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits innan
förordnandet meddelades,
meddelande.

8 §.

Den som företager bebyggelse i strid Den som företager bebyggelse i strid
mot förbud enligt 1 § straffes, där han mot förbud enligt 1 § straffes, där han
insett eller bort inse att förbudet ägt insett eller bort inse att förbudet ägt
tillämpning på åtgärden, med dagsböter, tillämpning på åtgärden, med dagsböter.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till fängelse i högst sex
månader dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr OHLSSON, EBBE (h): Herr talman!
Vi har i vår reservation till utskottets
utlåtande beträffande lagen i
dess helhet yrkat att den skall upphöra
att gälla. Jag skall inte upptaga kammarens
tid med att framföra den långa rad

av betänkligheter som har anförts mot
denna lag. Sådana betänkligheter —
både rent principiella och andra byggda
på rena sakskäl — har anförts från högerhåll
såväl då den provisoriska lagen
antogs år 1950 som senast några dagar
före förra vårriksdagens slut. Jag vill
endast framhålla att vi på vårt håll inte
blivit svaret skyldiga, då det gällt att
anvisa andra framkomliga vägar för att
till allmänhetens förfogande ställa lämpliga
fritidsområden.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Jag vill därtill, herr talman, erinra om
att när den provisoriska strandlagen antogs
år 1950 möttes den av starkt motstånd
inte bara från vår sida, utan också
från bondeförbundets. Ja, även folkpartiets
representanter bär i riksdagen
gjorde allvarliga erinringar mot lagen.
Nu är man emellertid inom dessa partier
helt enig med socialdemokraterna i
denna fråga och har just inga erinringar
att göra. En sinnesändring inträffade på
dessa håll redan under fjolårets riksdagsbehandling,
men då var man i varje
fall ense med oss om att bestämmelserna
i 8 § angående frihetsstraff borde
utgå. Men i år har både bondeförbundets
och folkpartiets representanter i utskottet
släppt tanken på en justering av
8 §, måhända med den allmänna motivering
som anförts i utskottsutlåtandet,
att det är så kort tid som förflutit, sedan
strandlagen trädde i kraft, att man inte
ännu vunnit någon nämnvärd erfarenhet.
Det är enligt mitt förmenande en
allvarlig och betänklig sinnesändring.

På vårt håll vänder vi oss särskilt mot
att man ansett sig böra införa straffbestämmelser
som inte bara går ut på dagsböter,
utan också stadgar intill 6 månaders
fängelse. Det är dock så, att man
här förbjuder ägarna att utföra byggnadsarbeten
på ett område som vederbörande
faktiskt äger. Nog tycker man att
vite borde vara tillräckligt avskräckande,
i synnerhet som det inte finns
någon begränsning i fråga om storleken
av detta vite, utan myndigheterna har
möjlighet att klämma till ganska ordentligt
mot dem som överträder lagens bestämmelser.
Lagbrytaren utsätter sig för
risken att få betala kostnaderna för rivningen
av en eventuellt uppförd byggnad,
och därtill kan han få dagsböter.
Man får ett bestämt intryck av att straffbestämmelserna
tagits till i överkant, och
det finns enligt vår uppfattning all anledning
att modifiera dem.

•lag kommer, herr talman, i första
hand att yrka bifall till reservationen
under punkten A och, för den händelse
detta yrkande inte vinner godkännande,
bifall till reservationen under punkten
B.

Om upphävande av strandlagen m. m.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Alltsedan fritidsutredningens förslag i
november 1938 lades fram, har jag offentligen,
både här i riksdagen och utanför
riksdagen, vid många tillfällen starkt
reagerat emot detta förslag och mot de
strandlagar som sedan successivt på sista
tiden har kommit fram som resultat
av det förslaget.

Jag har för min del funnit denna lagstiftning,
sådan den har förelagts riksdagen
och sedan också av riksdagen
godkänts, vara sådan att den måste betecknas
som orättfärdig gentemot den
strandägande befolkningen. Jag har alltjämt
samma uppfattning som jag hela
tiden har haft, och jag har därför inte
kunnat låta bli att göra ännu ett försök
att om möjligt få en rättelse till stånd.

Att strandlagen innebär mycket väsentliga
ingripanden mot den bofasta
skärgårdsbefolkningen och att den kan
komma att medföra mycket avsevärt
ekonomiskt avbräck för denna, lärer väl
inte kunna förnekas. Detta ter sig för
mig så mycket allvarligare, som den
övervägande delen av denna skärgårdsbefolkning
under alla förhållanden är
tvingad att leva sitt liv under prekära
och ogynnsamma förhållanden. Här talas,
herr talman, så ofta i riksdagen om
de speciella svårigheterna för landsbygdens
befolkning, och alla brukar fälla
många vackra ord om viljan att på olika
sätt och i olika avseenden söka skapa
sådana drägligare förhållanden, att avfolkningen
åtminstone något dämpas.
Det finns väl då knappast någon befolkning
som kan vara i större behov av det
allmännas välvilja i detta avseende än
just den befolkning som är bosatt ute i
skärgårdarna, en befolkning som utöver
allt annat tyngande slit och släp, som
den liksom många andra ute på landet
har att dras med, måste finna sig i kommunikationer
som under större delen av
året är utomordentligt otillfredsställande,
en omständighet som också är en
orsak till att många lämnar sitt hem därute
på öarna. Att då i stället ytterligare
förbittra tillvaron för dessa människor
och försvåra utkomsten för dem, vilket
många gånger blir en oundviklig följd av

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Om upphävande av strandlagen m. m.
denna nya strandlag, måste väl inte bara
för den berörda befolkningen utan också
för oss alla te sig som i hög grad obilligt
och orättfärdigt.

Tvingande skäl till de tvångsingripanden,
som med stöd av strandlagen har
skett, kan enligt min mening inte heller
sägas föreligga. Det råder — jag understryker
det — inga som helst delade
meningar om det önskvärda och det berättigade
i att även den icke strandägande
befolkningen skall få tillträde till
Guds fria natur, till stränder och marker
för att där skaffa sig rekreation.
Men jag tillåter mig understryka, att det
finns oerhört mycket som kan göras i
det syftet på andra vägar än genom det
tvång som denna lag innebär. Redan
äger det allmänna, både stat och kommuner,
stora domäner som är lämpade
för friluftsändamål. Dessa borde, herr
talman, i varje fall i långt större utsträckning
än vad som nu är fallet, tas
i anspråk, upplåtas och iordningställas
för friluftsfolket. Vidare borde det vara
en städernas skyldighet att i detta avseende
för sin befolkning skaffa fram erforderliga
områden genom förvärv, arrendering
eller annan överenskommelse.
Jag tillåter mig understryka, att t. ex.
Stockholms stad icke tillnärmelsevis förskaffat
sig så stora markområden vid
vatten och i skog utanför staden, som de
andra nordiska huvudstäderna har gjort
— jag tänker närmast på Helsingfors
och Oslo. Det finns alltså ytterligare
mycket för Stockholms stad att göra, och
det bör ske på Stockholms stads bekostnad
och inte på fiskarbefolkningens ute
i skärgården.

Innan det bar kunnat visas, att allt
som kan göras har blivit gjort för att
på ordinära vägar tillgodose fritidsintresset,
bör i varje fall enligt min mening
tvångsingripanden emot enskilda
mark- och strandägare inte äga rum.
Därför instämmer jag i första hand i det
yrkande, som herr Ohlsson i Blädinge
har gjort om bifall till yrkandet i reservationen
under A, alltså om upphävande
av strandlagen av år 1952. Avslås detta
yrkande, vilket väl med hänsyn till
ärendets behandling i tredje lagutskottet

inte får anses vara alldeles uteslutet,
kommer jag naturligtvis i likhet med
herr Ohlsson att söka vinna förståelse
för åtminstone de viktigaste av de punkter,
som återfinnes under reservationen
i B.

Beträffande de detaljändringar i lagtexten,
som det där rör sig om, skulle
jag särskilt vilja betona det obilliga i att
ersättningen för liden förlust skall beräknas
efter markvärdet vid den tidpunkt,
då lagen tillkom eller då byggnadsförbudet
fastställdes, alldeles oavsett
vilka förändringar som sedan kan
ha skett i fråga om penning- och markvärde.
Det synes mig i hög grad skäligt,
att ersättningen i stället beräknas efter
markvärdet vid den tidpunkt, då en ansökan
om dispens slutligen har blivit
avslagen. Den nu gällande ordningen kan
ju komma att leda till fullständigt orimliga
konsekvenser. Jag erinrar också om
att när detta lagförslag var ute på remiss,
hälften eller ännu mer av alla remissinstanser
delade den uppfattning åt vilken
jag här har givit uttryck.

Allra sist också några ord om de
fängelsestraff, som hotar markägarna.
När vi hade denna fråga uppe till behandling
förra året, rådde det ju glädjande
nog en mycket allmän mening här
i kammaren, att straffbestämmelsen om
fängelse borde utgå. Vi hade mycket
bråttom på natten, när vi skulle fatta beslut
i denna sak. Vi hade kommit överens
om att vi skulle begränsa oss till
det yttersta, och i hastigheten kom inte
någon votering att begäras. Eftersom
vi i dag har gott om tid, hoppas jag att
ingen tar illa upp, om vi med tanke på
den stora anslutning, som i fjol uppenbarligen
fanns för motsvarande reservation,
i år vill få till stånd en votering
för att se, om kammaren skulle vara villig
att få igenom denna välmotiverade
ändring i nu gällande lag. En dylik ändring
borde väl åtminstone kunna vidtas,
även om lagen inte gällt längre. Den
rubbar ju ingenting i lagens huvudprincip
och innebär ingenting som kan bli
till nackdel, såvitt jag förstår. Jag hoppas,
att vi åtminstone skall röna den förståelsen
ifrån kammaren och att vår ak -

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

tion i år alltså inte skall vara helt utan
positiv verkan.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Herr
Ohlsson började sitt anförande med att
säga, att han inte skulle ta upp kammarens
tid med att återge alla de invändningar
som gjorts mot strandlagen.
Jag skall, herr talman, inte heller återge
de argument som framförts för
strandlagen.

Vi har inom utskottet menat, att eftersom
lagen inte bär varit i tillämpning
längre än i något mer än två månader,
bör man lämpligen avvakta erfarenheterna
av lagens tillämpning för att se
vilka förändringar som eventuellt i
framtiden kan vara erforderliga. Vi anser
också att en debatt i nuvarande läge
egentligen inte kan bli något annat än
en upprepning av de argument för och
emot som har anförts i kammaren dels
vid införandet av den provisoriska
strandlagen, och dels förra året då den
definitiva strandlagen beslutades. Jag
vill emellertid erinra om att då den definitiva
strandlagen antogs, skedde detta
bl. a. på grundval av mycket positiva
tillstyrkanden av de allra flesta remissinstanserna.

Vad jag här anfört som motivering för
utskottets yrkande under punkt A) —-alltså att vi bör avvakta erfarenheterna
av lagens tillämpning — gäller också i
fråga om de motionsvis framförda yrkanden
som redovisas under punkt B)
och som gett anledning till reservation
B. Jag skall inte närmare ingå på dessa
senare yrkanden i annan mån än att
jag vill säga ett par ord om bestämmelsen
om fängelsestraff, vilken utskottet
berör med ett par ord i sitt utlåtande.

Personligen hyser jag liksom tidigare
den uppfattningen, att det i en sådan
lag som denna är onödigt med ett stadgande
om fängelsestraff. Vi har emellertid
i utskottets utlåtande endast refererat
vad som tidigare har förekommit
och framhållit att det, såsom utskottet
uttalade redan i anledning av fjolårets
motioner, är uppenbart att frihetsstraff

Om upphävande av strandlagen m. m.

bör tillgripas endast i rena undantagsfall
då överträdelsen är av särskilt svårartat
slag. Utskottet här inte velat ta
upp någon debatt om vare sig det önskvärda
eller inte önskvärda i nu existerande
bestämmelse, utan har endast hänvisat
till att bestämmelsen om fängelsestraff
har upptagits efter byggnadslagen,
varjämte utskottet som sin mening uttalar
att bestämmelsen i fråga skall tilllämpas
med allra största restriktion.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:
Det gläder mig — och förvånar mig inte
heller — att utskottets ärade ordförande
har gjort denna personliga deklaration,
som ju visar att han i sak står
mycket nära den uppfattning, åt vilken
jag nyss har gett uttryck.

Jag fäste mig vid att utskottets ordförande
sade, att han personligen anser
att fängelsestraff i detta fall är onödigt.
Jag tycker för min del att om man har
den uppfattningen och det ligger en motion
under behandling på utskottets bord,
vari yrkas att bestämmelsen skall borttas
emedan den inte bara är onödig utan
också grymt orättvis, så är det ganska
egendomligt att man kan dövm samvetet
så mycket att man avstår från att ge
uttryck åt den uppfattning man innerst
har. Jag förmodar att herr Osvald ändå
har den uppfattningen att en straffbestämmelse,
som är onödig, inte heller
bör skrivas in i lagen.

Herr Osvald förklarade sedan, att man
inte kan tänka sig att ändra lagen nu
därför att den varit gällande så kort tid.
Tillfälligheterna har fogat det så, herr
talman, att jag i min hand har ett tidningsuttalande
av förre ordföranden i
tredje lagutskottet, vilken var med om
att tillstyrka kammaren att godta propositionen
om strandlagen. Herr Holmbäck
har råkat vara sommargäst i skärgården
på den ö, där Hemsöborna en
gång i tiden höll till. Han hade där tillfälle
att sommaren 1951 stifta bekantskap
med strandlagens verkningar. Herr

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Om upphävande av strandlagen m. m.
Holmbäck förklarar i detta uttalande
som återfinnes i Dagens Nyheter — jag
förmodar att det är någorlunda riktigt
återgivet, eftersom tidningen företräder
samma politiska uppfattning som herr
Holmbäck och hans parti: »Aldrig kunde
jag tro att strandlagen skulle kunna
få sådana här konsekvenser. Det strider
mot allt sunt förnuft att handla på detta
sätt.»

Det hade naturligtvis varit mycket roligt
om dåvarande ordföranden i tredje
lagutskottet hade sökt tränga till botten
med frågan, när den behandlades i riksdagen,
så att han redan då kunnat komma
underfund med detta.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag behöver ingalunda döva
mitt samvete, när det gäller bestämmelsen
om fängelsestraff. Jag menar bara
att när denna bestämmelse finns, bör
man lämpligen avvakta erfarenheterna
av lagens tillämpning och se i vilken
mån bestämmelsen kommer att behöva
tillgripas. Det har hela tiden varit min
grundsyn, att man beträffande en nytillkommen
lag bör avvakta erfarenheterna,
innan man går att ändra lagen.

Jag skall också be att få säga några
ord med anledning av vad herr Lundqvist
senast sade om strandlagens konsekvenser.
Jag vill då gå tillbaka till vad
han sade om att skärgårdens avfolkning
skulle vara beroende av eller i varje fall
stimuleras av strandlagen. Jag tror att
man då tillmäter strandlagen alltför stor
betydelse. Jag tror ingalunda att man
kan säga att strandlagen har något som
helst inflytande på avfolkningen, inte
ens av Stockholms skärgård. Lagen skulle
kanske i vissa fall, tror jag, kunna
verka i rakt motsatt riktning, men under
inga omständigheter kan den ha sådana
skadeverkningar, som herr Lundqvist
gjorde gällande.

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag tror mig med den kännedom
som jag har om förhållandena i

Stockholms skärgård — jag inskränker
mig till den — våga det bestämda påståendet,
att strandlagen mycket väl kan
komma att få de verkningar, som jag här
gav uttryck åt. När man ser hurusom
just i det fall, som professor Holmbäck
påtalade, en fastighets- och strandägare
inte ens får bygga några sportstugor, så
att han kan få sitt och familjens uppehälle
tryggat, är det ju ganska naturligt
om sådana familjer så fort som möjligt
söker sig ifrån skärgården och sina
hem där.

Jag tycker att herr Osvald också borde
besöka dessa familjer, som herr Holmbäck
gästade och jag syftade på samt
tala med dem. Herr Osvald kanske då
skulle komma till samma uppfattning
som sin ärade företrädare som ordförande
i tredje lagutskottet och såsom
herr Holmbäck kunna säga, att hade han
vetat, att verkningarna skulle bli sådana
de blev, så hade han aldrig velat vara
med om lagens införande.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag känner inte till Stockholms
skärgård lika bra som herr Lundqvist,
men jag har rätt stora kunskaper om
andra delar av Sveriges stränder. I en
del fall på västkusten kan man påstå,
att strandlagen har haft en rakt motsatt
verkan mot vad herr Lundqvist gör gällande.
Men jag vill gärna understryka
vad herr Lundqvist sade om att man
kan tänka sig att strandlagen kan komma
att få ogynnsamma verkningar. Jag menar
emellertid att man bör vänta och
se, om den verkligen får sådana verkningar.

Herr NILZON, IVAR (bf): Herr talman!
Herr Ebbe Ohlsson nämnde i sitt
anförande att tidigare vid behandlingen
av denna fråga hade bondeförbundet
stått på en helt annan linje än nu. Vi
har svikit våra principer, sade han. Då
jag nu suttit i tredje lagutskottet vid behandling
av denna fråga, anser jag mig
med några ord böra lägga saken till

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

rätta. Det är nämligen inte riktigt på det
sättet, som herr Ebbe Ohlsson påstod.

Vid behandlingen av den provisoriska
lagen hade jag en motion där jag yrkade
bifall till propositionen dock med vissa
betydelsefulla ändringar ty jag kunde
redan då godkänna huvudprinciperna i
lagen. I likhet med allting annat har
nämligen denna fråga två sidor. När
herr Lundvist talar för strandägarna och
den fattiga befolkningen ute i skärgården,
så är det klart att det i vissa fall
kan vara berättigat. Men det finns även
andra synpunkter som måste läggas på
denna fråga. På många platser är det
nämligen så att stränderna numera äges
icke av den jordbrukande befolkningen
utan av personer ifrån städerna, som har
köpt upp strandområdena. Det kan rentav
bli svårt för ortsbefolkningen att
komma ned till stränderna. Jag minns
att när strandlagcn år 1950 behandlades
i tredje lagutskottet hade vi ungefär samtidigt
eller strax dessförinnan uppe till
behandling fiskelagen. Det kom därvid
många deputationer från fiskarbefolkningen,
vilka framförde sina bekymmer.
Jag minns särskilt en deputation från
västkusten, som talade om vilka svårigheter
som fiskarna hade att komma i
land numera på en hel del ställen med
sina fångster. Man sade att det var annorlunda
på den tiden, då bönderna
ägde stränderna, då fick man gå i land
var som helst, ty då gällde alle mans
rätt. Men numera, sade man, om det inte
finns taggtråd som hindrar fiskarna från
att komma i land, så finns det skyltar
och anslag med påskriften: »Privat område.
Tillträde förbjudet.»

Det var en av anledningarna till att
jag redan då den provisoriska strandlagen
antogs var rätt positivt inställd till
denna lags införande. En av de starkaste
anledningarna till att de bondeförbundare,
som då satt i tredje lagutskottet
— vilket inte jag gjorde — gick emot
lagen var att den icke innehöll några
ersättningsbestämmelser. Det var alltså
därför som vi inte ville gå med på lagen.
Mot den bakgrunden kan man inte säga
att vi i år har svikit våra principer, då
ju ersättningsbestämmelser numera in -

om upphävande av strandlagen m. m.
förts i lagen. Därmed har ju våra krav
tillgodosetts, och man kan inte beskylla
oss för att ha frångått vår tidigare inställning.

Vad gäller de straffbestämmelser, som
det nu talats om, gick vi ju emot dem.
Även jag hade reserverat mig förra året,
då jag ansåg att man inte borde ha denna
stränga bestämmelse om fängelsestraff.
Jag anser förfarande i likhet med
utskottets ordförande, att detta är ett
alldeles för hårt straff, men man får väl
ändå säga, att när en lag är antagen så
sent som i maj månad förra året bör
man i någon mån se verkningarna av
den innan man vill ha den upphävd.

När motionen skrevs — den är daterad
den 27 januari — hade lagen alltså
varit i kraft endast 27 dagar. Det är givet,
att man under den korta tiden inte
hunnit få någon erfarenhet av den, och
även om man tar hänsyn till den provisoriska
lag, som vi förut hade på detta
område, har det inte kunnat samlas någon
erfarenhet, som kan ge anledning
till att man redan nu upphäver lagen.
Jag anser därför att man bör gå den
väg, som ordföranden i utskottet framhöll.
Vi får väl vänta och se hur pass
stora besvärligheter denna straffbestämmelse
kommer att föra med sig. Särskilt
med den skrivning, som utskottet gjort,
tror jag inte det blir så många som kommer
att försmäkta i fängelserna på
grund av att de brutit mot strandlagen.
Vart skulle det ta vägen, om vi i alla
frågor som avgöres av riksdagen — jag
tänker närmast på lagstiftningsfrågor —
därför att man inte vill ha en lag år
efter år kommer tillbaka och yrkar att
den skall upphävas? Det må vara att
man gör på det sättet i anslagsfrågor,
men att i en lagstiftningsfråga, så snart
en lag trätt i kraft, begära att den skall
upphävas eller ändras tror jag inte är
någon lycklig väg. Jag anser att man
först bör få någon erfarenhet av hur lagen
verkar, och det är av den anledningen
som jag i år, med den skrivning
utskottet har gjort, har kunnat ansluta
mig till utskottets förslag.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Om upphävande av strandlagen m. m.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Under den debatt; som fördes här i kammaren
en majnatt i fjol angående strandlagen,
deltog jag bara på en enda punkt,
nämligen när det gällde ansvarsbestämmelserna
i 8 §. Jag vill nu ge till känna
att jag i dag har samma uppfattning
som jag hade i maj i fjol, nämligen att
andra punkten i 8 § är onödig. Jag vill
gå ännu längre och säga att den är skadlig
av skäl som jag skall antyda i det
följande.

Jag vill alltså att denna bestämmelse
skall slopas. När vi lever i ett samhälle,
som med nödvändighet i vissa avseenden
måste strama åt banden när det gäller
människornas samlevnad, får man
vara mycket försiktig när man vill kriminalisera
eller straffbelägga handlingar,
som befinns vara icke önskvärda
eller rent av olämpliga. Om man använder
straffåtgärder i sådana fall banaliserar
man straffet, och dess verkan
minskas därigenom högst väsentligt. Om
det nu i alla fall är så, att man finner
det nödvändigt med särskilda ansvarsbestämmelser,
skall man överväga påföljdernas
art och stränghet och inte använda
större våld än nöden kräver. Kan
man stanna vid böter, skall man inte
utsträcka påföljderna till att avse även
fängelse, ty då avtrubbar man respekten
för fängelsestraffet och för frihetsberövandet.

I detta fall finns det andra medel,
som jag tror är fullt tillräckliga för att
komma till rätta med dem som är motspänstiga
eller vrenska, med dem som
överträder de förbud, som finns angivna
i lagen, nämligen böter, viten och handräckningsåtgärder;
de kan bli mycket
kännbara. Enligt min mening borde man
ha stannat vid detta. För den meningen
kan jag finna stöd hos två av de remissinstanser,
som yttrade sig över
strandlagen i fjol, nämligen fastighetsbildningssakkunniga
och lantmäteristyrelsen.
De avstyrkte att fängelsestraff
infördes i ansvarsbestämmelserna, därför
att det enligt deras mening inte förelåg
något praktiskt behov att döma till
frihetsstraff.

Mot detta har i debatten anförts, att

man i byggnadslagen bär en liknande
straffbestämmelse och att konsekvensen
därför skulle kräva att den också infördes
i strafflagen.

Huruvida en straffbestämmelse av denna
skarpare typ är nödvändig i byggnadslagen
vill jag inte yttra mig om.
Men om straffbestämmelser i tidigare
lagar skall föra med sig den kedjereaktionen,
att man blir nödsakad att i varje
ny lag i samma eller liknande ämne införa
gamla ansvarsbestämmelser, så
kommer vi inte ut ur den otrevliga cirkel
vi befinner oss i. Situationen just
nu karakteriseras faktiskt av att man
trubbar av straffvapnet genom att tillgripa
åtgärder, strängare än som skulle
behövas.

Man skall inte ödsla med straff och
hot om straff. Den principen har mer
och mer vunnit anklang, exempelvis när
det gäller uppfostran av barn, och jag tror
att samma princip bör vinna tillämpning
även när vi vill hyfsa vanorna och handlingsmönstren
i samhället i stort. En
kultiverad stat bör, innan den inskrider
med frihetsberövande, vara övertygad
om nödvändigheten därav. Och en demokratisk
statsform, vars signatur ändå
är vänlighet, bör visa så mycket förtroende
för människorna att den inte stadgar
frihetsstraff, förrän ett sådant i praktiken
har visat sig absolut nödvändigt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att i så måtto få yrka bifall till reservationen,
att jag tillstyrker att andra punkten
i lagens 8 § skall utgå.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna, med A betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna,
med A betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 14.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten B.

Herr OLSSON, EBBE (h): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till ändringsförslaget
beträffande 1 § i vår reservation.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! .lag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WERNER (bf): Herr talman! Jag
har inte velat blanda mig i debatten
om strandlagens principiella och ekonomiska
innebörd, därför att jag liksom
herr Nilzon hyser respekt för ett majoritetsbeslut
som så nyligen fattats av
riksdagen.

Jag har begärt ordet för att deklarera,
att jag för min del aldrig kan godtaga
rättsinnehållet i 8 §, som stadgar fäng -

Om upphävande av strandlagen m. m.
elsestraff för den som endast nyttjar
sin lagfarna egendom. Jag instämde i fjol
med herr Göransson, och jag känner ett
starkt behov av att nu inför ett konfirmerande
av denna paragrafs rättsinnehåll
nedlägga en gensaga mot att man
tillgriper ett straffhot, som inte på något
sätt kan anses vara rättsligt motiverat.

Herr ANDERSSON, ELON (fp): Herr
talman! Jag skall också, utan någon annan
argumentation mot bestämmelsen i
8 § än den som herr Göransson tidigare
anfört, en argumentation som jag till fullo
delar och som överensstämmer med
den uppfattning jag hade redan vid lagens
tillkomst, be att få yrka bifall till
reservationen i vad den avser 8 §.

Her statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag ber endast att få lämna ett
par upplysningar rörande straffbestämmelserna.

Straffbestämmelsen i 8 § är, såsom
framgått redan av ett tidigare uttalande,
hämtad från byggnadslagen. Vad som
där stadgas om byggnadsförbud bar precis
samma innehåll som det nu ifrågavarande
stadgandet, och det har över
huvud taget aldrig diskuterats att bestämmelsen
i byggnadslagen om fängelsestraff
skulle borttagas. Det är mycket
egendomligt att man, av något slags tillfälliga
känsloskäl och utan varje som
helst undersökning, vill göra åtskillnad
mellan två lagar, som i denna del i övrigt
är identiska, i en straffbestämmelse
som avser att åstadkomma precis samma
effekt.

Särskilt herr Göransson har gjort en
jämförelse med andra lagar och fullt riktigt
sagt, att man inte skall tillgripa
svåra straff annat än om det är nödvändigt.
Jag ber då att få erinra om att departementet
vid förberedelserna till
strandlagstiftningen remitterade just
denna punkt om straffbestämmelsernas
innehåll till den mest sakkunniga lagstiftningsinstans
vi har när det gäller
frågan om i vilka fall man skall tillämpa
den ena eller den andra straffpåfölj -

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Om upphävande av strandlagen m. m.

den; jag syftar på straffrättskommittén,
som just arbetar med att överse och jämföra
olika straffbestämmelser. Denna
kommitté föreslog en ännu skarpare formulering,
nämligen att normalstraff
skulle vara böter och fängelse.

Nu tycker jag liksom flera tidigare talare
att fängelse bara skall förekomma i
särskilt svåra undantagsfall. Därför gjorde
vi i justitiedepartementet den modifikationen
i det förslag, som vi fick från
straffrättskommittén, att fängelse bara
skall förekomma, när det föreligger synnerligen
försvårande omständigheter.

Jag vill å andra sidan påstå, att det
verkligen kan finnas starka skäl att ha
fängelsestraffet kvar. Vad åsyftas med
fall, där det är synnerligen försvårande
omständigheter? Det är framför allt fall,
då en person medvetet bryter mot lagen
i ekonomiskt syfte, t. ex. då han försäljer
ett stort antal tomter och i samband
därmed uppför hus å tomterna. Om han
inte löper någon annan risk än att få
dagsböter, kan han också ta med dem i
den ekonomiska kalkylen. Jag tror därför
att man i fall av synnerligen försvårande
omständigheter har ett sakligt behov
av ett fängelsestraff.

Herr ANDERSSON, ELON (fp): Herr
talman! Jag har observerat den jämförelse
mellan straffbestämmelserna i byggnadslagen
och i strandlagen, som chefen
för justitiedepartementet nu åberopar.
Enligt min uppfattning föreligger det
dock en ganska avsevärd skillnad mellan
konsekvenserna av den förseelse, som
enligt byggnadslagen skulle beläggas med
fängelsestraff, och de förseelser, som kan
komma att inträffa i samband med bristande
åtlydnad av strandlagen. Den, som
saboterar bestämmelserna i byggnadslagstiftningen,
kan ovedersägligen vålla en
ganska betydande olägenhet och en ganska
betydande skada beträffande hela utvecklingen
av en samhällsplanering. Några
liknande konsekvenser har jag svårt
att föreställa mig, att förseelserna mot
strandlagen kan komma att vålla. Jag
tror således, att det är att dra jämförelsen
något för långt, när man ovillkor -

ligen vill ha samma straffbestämmelser i
strandlagen som i byggnadslagen, eftersom
de förseelser, som kan komma i
fråga, knappast kan anses vara jämförliga
med varandra till sitt innehåll och
till sina konsekvenser.

För det andra förhåller det väl sig på
det sättet, att en straffbestämmelse i en
lag bör såvitt möjligt något så när harmoniera
med det som man åtminstone i
högtidliga ögonblick brukar kalla för det
allmänna rättsmedvetandet. Jag har en
bestämd föreställning, herr talman, att
det kommer att bli mycket mycket svårt
att övertyga det allmänna rättsmedvetandet
om att förseelserna mot strandlagen
skall kunna vara så allvarliga, att
de bör sonas med fängelsestraff.

Herr OHLSSON, EBBE (h): Herr talman!
Jag yrkar bifall till det förslag till
lydelse av 1, 3 och 8 §§ strandlagen, som
framförts i den under B återgivna reservationen,
och hemställer att herr talmannen
måtte ställa proposition på varje paragraf
för sig.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag har blivit förekommen av herr Elon
Andersson — jag hade endast tänkt påpeka
att det råder en synnerligen stor
skillnad mellan byggnadslagen och
strandlagen. När det gäller byggnadslagen
rör det sig väl i regel i varje fall
om ekonomiska frågor av en helt annan
storleksordning än när det gäller strandlagen.
Jag ansluter mig helt och hållet
till den uppfattning, som herr Elon Andersson
nyss gav uttryck åt gentemot
resonemanget från statsrådsbänken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets i den
nu föredragna punkten gjorda hemställan,
såvitt anginge yrkandena under
punkterna 2 a och 2 b i de i ämnet
väckta motionerna, därefter särskilt rörande
utskottets hemställan, i vad den
avsåge punkten 2 c i samma motioner,

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

samt slutligen angående utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan, såvitt
anginge yrkandena under punkterna 2 a
och 2 b i motionerna, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle antaga det lagförslag, som
förordats i den senare av de vid utlåtandet
avgivna reservationerna, i vad det
avsåge 1 och 3 §§ i strandlagen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara
med övervägande ja besvarad.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de yrkanden, som förekommit rörande
utskottets hemställan, i vad den avsåg
yrkandet under punkten 2 c i motionerna,
propositioner, först på bifall till berörda
hemställan samt vidare på antagande
av det lagförslag, som förordats i
den senare av de vid utlåtandet avgivna
reservationerna, i vad det avsåge 8 § i
strandlagen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan i angivna
del, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7
punkten B, såvitt angår yrkandet under
punkten 2 c i de i ämnet väckta
motionerna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det lagförslag, som
förordats i den senare av de vid utlåtandet
avgivna reservationerna, i vad
det avser 8 § i strandlagen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Om upphävande av strandlagen m. m.
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -- 69;

Nej — 42.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännanagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande punkt i övrigt
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av gruvlagen den
3 juni 1938 (nr 314); och

nr 9, i anledning av väckt motion om
översyn av bestämmelserna om förevisande
av djur vid offentliga föreställningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 78, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande
av bostadskostnader.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 22 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 88,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre reservationsanslag.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 365, av herr Anderberg in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem; nr

366, av herr Bergvall m. fl., i ani
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem
;

nr 367, av herr Andersson, Axel, och
herr Spetz, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem;

nr 368, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet, m. in.;

nr 369, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet, in. m.; samt
nr 370, av herr Hnss, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 1
och 4 förordningen den 30 juni 1937
(nr 655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för
vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet.

Interpellation ang. försöksverksamheten
på skolväsendets område m. m.

Herr ARRHÉN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Särskilda
utskottet vid 1950 års riksdag,
som hade att taga ställning till Kungl.
Maj ds proposition nr 70 angående riktlinjer
för det svenska skolväsendets utveckling,
skrev bl. a. i sitt utlåtande nr
1, s. 115: »Utskottet finner det önskvärt,
att det i första punkten av de riktlinjer,
som riksdagen kommer att god -

känna, på lämpligt sätt markeras, att enhetsskolans
genomförande är beroende
av vissa förutsättningar. Det har sålunda
synts utskottet riktigt att redan i denna
första punkt inrycka en hänvisning till
försöksverksamheten och att vidare däri
åberopa vad utskottet anfört i fråga om
tidpunkten för definitivt beslut rörande
skolplikten.»

Den första punkten av riksdagens
riktlinjer fick i överensstämmelse med
detta allmänna betraktelsesätt följande
lydelse: »Åtgärder skola vidtagas för genomförande
inom tid, som — med beaktande
av vad utskottet därom framhållit
— framdeles bestämmes, av en på nioårig
allmän skolplikt grundad enhetsskola
avsedd att, i den män den tillämnade
försöksverksamheten ådagalägger
lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan,
den högre folkskolan,
den kommunala mellanskolan och realskolan.
» Denna formulering var utan tvivel
ett uttryck för den försiktighet, vilken
motiverades av det arbetsmaterial, som
särskilda utskottet haft möjlighet att
taga del av under behandlingen av hela
det föreliggande problemkomplexet. Försöksverksamheten
gjordes alltså ingalunda,
som från visst håll i den efterföljande
diskussionen om innebörden av 1950
års beslut uttalats, till det »lilla medgivandet»,
vilket man i själva verket inte
vore skyldig att ta någon hänsyn till,
den utgjorde tvärtom, vilket med all
önsvärd tydlighet framgår av utskottets
bär återgivna kommentar, den viktigaste,
som det heter, »förutsättningen ''för’ enhetsskolans
genomförande». Med ledning
av försöksverksamhetens resultat skall
den definitiva utformningen av enhetsskolan
beslutas, likaså, vilket därigenom
blir självklart, själva tidpunkten för genomförandet.

Departementschefen gjorde för sin del
i prop. 1950: 70 vissa uttalanden i samband
med centrala spörsmål, vilka hörde
ihop med den nya skolans verksamhet
och som tydde på att också han
fäste stor vikt vid de erfarenheter, som
under åren efter principbeslutets fattande
kunde samlas. Utskottet erinrade härom
och skrev: »Mot slutet av 1950-talet

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

bör enligt departementschefens mening
tiden vara inne för en sammanfattande
utredning i differentieringsfrågan» samt
fortsatte bl. a.: »I den mån jämförelser
kunna anställas även med de nu arbetande
skolformerna trots där rådande speciella
förhållanden i avseende på lärjungeurval
m. m. bör detta givetvis icke
underlåtas ... Självfallet böra de successivt
vunna erfarenheterna ligga till
grund för den fortsatta inriktningen av
försöksverksamheten. I likhet med departementschefen
finner utskottet det
ändamålsenligt att efter ett antal år differentieringsfrågan
blir föremål för en
sammanfattande utredning avsedd att ge
grunden för den organisation, som sedan
successivt skall genomföras.»

Utskottet förutsåg alltså att svårigheter
kunde uppstå då det gällde att få jämförelser
till stånd mellan dagens arbetande
skola och den föreslagna nya, men
ville dock tydligen uppmuntra härtill.
Utskottet önskade även vidga försöksverksamheten.
Det hette: »Vid sidan av
den försöksverksamhet, som är inriktad
på enhetsskoians utformning, böra enligt
utskottets mening även försök anställas
inom de existerande skolformerna,
avseende icke blott dessa skolformers
utveckling under övergångstiden och, i
vissa fall, deras anknytning till enhetsskolan
utan även frågor av allmän betydelse
för skolans och den särskilda
skolformens uppgifter.»

Departementschefen gjorde i prop. nr
70 även följande uttalande: »Parallellt
med de praktiska försöken torde en serie
vetenskapliga undersökningar böra
företagas . . .» och utskottet skrev för sin
del i kommentaren till sitt beslut: »Psykologisk-pedagogiska
institutet och skolöverstyrelsen
böra utbyggas, så att de
förmå uppbära den på dem ankommande
delen av försöksverksamheten» samt
gav i beslutets punkt 12 sin samlade syn
på försöksverksamhetens yttre bedrivande:
»Ledning och redovisning av försöksverksamheten
i dess helhet skall
handhavas av skolöverstyrelsen med för
ändamålet behövlig förstärkt organisation
och erforderliga betingelser i övrigt
skapas genom utbyggnad av statens

psykologisk-pedagogiska institut och
andra lämpliga åtgärder.»

Det kan i detta sammanhang även
vara värt att erinra om de åtgärder, som
med anledning av 1950 års beslut hittills
vidtagits av statsmakterna. Kungl.
Maj :t fastställde sålunda den 6 oktober
1950 (SFS 1950:549) vissa allmänna
riktlinjer för skolväsendets utveckling.
Det påpekades bl. a., att försöksverksamheten
på enhetsskoians område borde
utvidgas inom de gränser, som möjliggjorde
att samordna och leda försöksverksamheten
och att på ett tillförlitligt sätt
bedöma resultaten. Uppgiften vore vidare
att skapa nya utbildningsmöjligheter inom
den nuvarande skolorganisationens
ram, avpassade med tanke på skolreformen
i stort. Skolöverstyrelsen föreslog
för sin del i skrivelse till Kungl.
Maj:t av den 17 november 1950, att nya
femåriga statliga realskolor i regel icke
borde få upprättas i fortsättningen. Nya
kommunala realskolor med fyraårig studiegång
borde likaså icke få inrättas
annat än i undantagsfall. Man föreslog
i stället treåriga realskolelinjer
i folkskolan samt åtgärder att underlätta
övergång från folkskolans nuvarande
klass (i till 2‘, resp. 35 vid allmänt
läroverk eller till klass 2 vid
kommunal realskola eller till klass 1 i en
kommunal realskola med treårig kurs.
Prop. 1951:130 anslöl sig till detta av
skolöverstyrelsen framlagda förslag.
Man underströk i propositionen vikten
av att eleverna i skoldistrikt, där engelska
läses från och med femte klassen, beredes
tillfälle att tillgodogöra sig den tidsvinst,
som blir möjlig därigenom att man
börjar med ett språk på detta stadium.
Man varnade samtidigt för överansträngning
av eleverna, samtidigt för att förändringarna
i organisationen icke för
någon elevkategori finge innebära en inknappning
av utbildningstillfällena. Man
uttalade även den förmodan, att de nya
formerna i organisationen kunde ge erfarenheter,
ägnade att i vissa avseenden
komplettera försöken med enhetsskolan.
Riksdagen beslöt i enlighet med denna
uppläggning. Fristående eller i folkskolan
inbyggda treåriga linjer skulle alltså

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

för framtiden bli regel och en treårig
studiegång kunde även inrättas inom de!
statliga högre skolväsendet. Vid vårriks
dagen 1952 gjorde statsutskottet ett ytt
rande, som innebar, att man uttalade
sin tvekan inför de försök, som ginge
ut på att i den nuvarande folkskolan
bygga in den tidigare femåriga realskolan.
Initiativ av detta slag hade bl. a.
tagits i Malmö, Linköping, Växjö och Lidingö
och även Göteborg. Statsutskottet
fann en dylik uppläggning innebära viss
risk för ensidighet.

Inom skolöverstyrelsen uttalade sig
majoriteten (11 röster mot 10) under
1952 mot en differentiering enligt olika
metoder från femte klassen. Det är dock
att märka, att hela läroverksavdelningen
inom styrelsen, ytterligare två undervisningsråd
samt lekmannarepresentanten
inom skolöverstyrelsen reserverade sig
och ej lät sig åtnöjas med den möjlighet
till viss differentiering av eleverna i ''
femte och sjätte klass som majoritetens
ståndpunkt innebar. Kungl. Maj :t meddelade
senare, den 18 juli 1952, närmare
föreskrifter i dessa avseenden. En differentiering
från klass 5 på grundval av
undervisningen i engelska godtogs, men
längre gående avvikelser skulle tillåtas
endast i undantagsfall och efter särskilt
medgivande av Kungl. Maj:t. En differentiering
från och med klass 5 blev
alltså icke helt avvisad men godtogs icke
heller av Kungl. Maj :t som huvudregel.
För intagning i treårig realskola har
man fastställt kravet på 16 betygsenheter
i tio ämnen, varav ö,r> inom ämnesgruppen
tal- och läsövningar, skrivning
och språklära, tillämpad räkning och
engelska. Med vissa modifikationer skall
dessa inträdesfordringar även gälla för
de praktiska realskolorna. Dessa relativt
stränga bestämmelser innebär alltså, att
»betygshetsen» flyttats ett par år framåt
i tiden i jämförelse med dagens förhållanden.
Om det blir möjligt att efter
gruppdifferentiering, partiell differentiering
eller en mera eller mindre fullständig
sådan i klasserna 5—6 nå samma
resultat i en treårig realskola som i
den nuvarande undandrager sig tills vidare
ett bedömande.

Alla de åtgärder, som nu senast refererats,
tillhör övergångsstadiet före enlietsskolans
planerade genomförande och
måste alltså samtidigt låta inordna sig
i den försöksverksamhet, som 1950 års
beslut placerade centralt och som utgjorde
utskottskompromissens förutsättning.
Det synes under sådana förhållanden
vara av yttersta vikt, att försöksverksamhetens
resultat blir föremål för
ett objektivt och sakkunnigt bedömande
med — sina ira et studio — enbart det
målet för ögonen att ge vår växande ungdom
en så god och ändamålsenligt ordnad
undervisning som möjligt. Det förefaller
därför vara en god investering att
i nuvarande läge ge försöksverksamheten
samt de institutioner, som enligt
riksdagsbeslutet 1950 närmast avsetts att
kopplas in på det vetenskapliga bedömandet
av försöksverksamhetens resultat,
de medel, som härför visar sig av
nöden. Det förefaller, som om en icke
önskvärd njugghet i dessa avseenden
kunde bli ödesdiger för utformningen av
framtidens svenska skola i vidsträckt
bemärkelse. De misstag, som under försöksverksamhetens
gång eventuellt görs
i form av oriktiga slutsatser, kan i längden
innebära en belastning för både lärare,
elever och föräldrar. I de senare
två fallen kommer bl. a. även kostnadssynpunkterna
i blickpunkten.

Under försöksverksamhetens gång är
det av vikt, afl man även har uppmärksamheten
fäst vid samhällets framtida
kostnader för skolreformens genomförande.
Skolkommissionen, som framlade
sitt betänkande i juni 1948, beräknade
för sin del den av skolreformen föranledda
egentliga nettoökningen av skolväsendets
kostnader under den period,
då reformen genomföres och medräknat
engångskostnaderna, till maximalt omkring
175 miljoner kronor per år. Den
skulle därefter, sedan engångskostnaderna
avvecklats, stanna vid omkring 125
miljoner kronor per år. Härtill ville
emellertid skolkommissionen lägga ett
belopp av, om linjen med barnbidrag
väljes och om barnbidraget fastställes
till 500 kronor per elev och år, omkring
125 miljoner kronor per år. Det skulle

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Interpellation ang. försöksverksamheten på skolväsendets område m. m.

utgå som en kompensation till föräldrarna
på grund av utsträckningen av skolpliktstiden
med två år. Tillsammans härmed
skulle alltså samhällets nettoökning
i utgifter under utbyggnadsperioden bli
omkring 300 miljoner kronor och därefter
omkring 250 miljoner kronor per
år. Om man godtager 30 procent som ett
mått på penningvärdets förändringar intill
dagens läge, blir dessa belopp respektive
omkring 390 miljoner kronor
och 325 miljoner kronor. I själva verket
är emellertid dessa för fem år sedan
framräknade kostnader icke acceptabla
för att ens ge ett begrepp om den storleksordning,
det i dag rör sig om, med
hänsyn dels till att lönekontot genom
fjolårets uppgörelse med läroverkslärarna
visat en kraftig stegring, vilken genom
de nu pågående löneförhandlingarna
med folkskollärarkåren kan väntas
ytterligare gå i höjden, dels till att byggnadskostnaderna
under utbyggnadsperioden
avsevärt fördyrats. Ökningen för
statens vidkommande kan årligen väntas
närma sig väsentligt högre belopp än
man 1950 kalkylerade med. Kommunernas
kostnader är icke heller medtagna.
Skolkommissionen påpekade med rätta,
att någon i detalj tillförlitlig beräkning
av kostnaderna för den omdaning av det
svenska skolväsendet, som skolkommissionen
föreslagit, icke vore möjlig men
ville med sina siffror söka ge ett begrepp
om storleksordningen. Även detta
försök ter sig i dag, som sagt, äventyrligt.
I själva verket treva vi här nu än
mera än tidigare i blindo. Likväl måste
kostnadsfrågan både för staten och kommunerna
just nu på ett alldeles särskilt
sätt påkalla uppmärksamheten. Den pågående
försöksverksamheten bör bemöda
sig om att i dessa avseenden ge ett bidrag
till problemets bedömande, givetvis
under utnyttjande av för detta ändamål
särskilt tillkallade specialister. Staten
liksom kommunerna riskerar i annat
fall att binda sig för åtaganden, som de
får svårt för att helt motsvara, detta
desto hellre som den väldiga kostnadsökning
per år för statsverket, som på
detta samhällsområde skymtar, bar sin
motsvarighet av ungefär likvärdiga kost -

nadsökningar per år på andra sektioner,
främst i den sociala utgiftspolitikens
sammanhang.

Med stöd av det sagda anhåller jag
om första kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är herr statsrådet villig att inför
kammaren delge sin syn på försöksverksamhetens
fortsatta bedrivande?

2. Är det på försöksverksamhetens
nuvarande stadium möjligt att erhålla
en objektivt giltig bild av resultaten?

3. Är det i nuvarande situation möjligt
att få ett begrepp om åtminstone
storleksordningen av de nettoökningar
i kostnaderna per år för den nya skolan
i vad det gäller staten och kommunerna?

4. Om så icke är fallet, är det herr
statsrådets mening att försök bör göras
för att i dessa avseenden komma till så
hög grad av klarhet som är möjligt?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens första kammare
samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta befattningshavare hos
kammaren, den 10 mars 1953.

På därom gjord ansökning beviljades
kanslisten hos kammaren C. Lidbom
tjänstledighet, räknat från och med gårdagen,
till slutet av innevarande vårsession,
för tjänstgöring hos Svea hovrätt
och rådhusrätt.

Beviljades kanslisten hos kammaren
Hans Karlgren begärd tjänstledighet tills
vidare under återstoden av innevarande
vårsession för uppehållande av ett förordnande
såsom vikarierande stenograf
hos andra kammaren.

Till vikarier för Lidbom och Karlgren
under ifrågavarande tider antogos
förste kanslisekreteraren Fritz af Peter -

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

sens respektive kanslisten hos andra
kammaren Göte Schenning.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.50 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530801