1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr (Riksdagens protokoll 1953:7)

RIKSDAGENS

SSPB?

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr

21—23 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 24 februari. Sid.

Interpellation av herr Bengtson om förhindrande av ovederhäftig
radioutsändning .......................................... 6

Onsdagen den 25 februari.

Konvention ang. skydd för de mänskliga rättigheterna m. m....... 8

Anslag under andra huvudtiteln:

Tjänstebilar åt regeringen ................................ 9

Hovrätterna .............................................. 15

Skyddskonsulentorganisationen ............................ 20

Understöd åt verksamhet för frigivna fångar m. fl............. 21

Anslag under tredje huvudtiteln:

Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete ........ 25

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.....25

Tillverkning och försäljning av ciderdrycker .................. 30

Avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. in............. 42

Utsträckning av tiden för avlämnande av självdeklaration ........ 43

Fortsatt kontroll å överlåtelse av vattenkraft .................... 46

Interpellation av herr Eskilsson ang. affärsverkens försämrade
kundtjänst ................................................. 48

Samtliga avgjorda ärenden in. in.

Lördagen den 21 februari.

Opinionsnämndens protokoll ang. högsta domstolen och regeringsrätten
.................................................... 3

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 7.

Jfr 7.

Innehåll.

Onsdagen den 25 februari. Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om ratifikation av tilläggsprotokoll
till Europarådets konvention ang. skydd för de mänskliga
rättigheterna m. m....................................... 8

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet) .............................. 9

— nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln (utrikesdepartementet)
.................................................. 24

— nr 28, ang. pensionsförmånerna för f. d. revisorn S. V. Zacco . . 30

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, ang. befrielse för biografägaren
G. Gustafsson från statlig nöjesskatt .................. 30

— nr 6, ang. vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningen ...... 30

— nr 7, om fortsatt giltighet av förordningen ang. rätt för Konung en

att förordna om uttagande av antidumping- och utjämningstullar
.................................................... 42

— nr 8, ang. beskattningen av periodiskt understöd och av stipendier
in. m................................................. 42:

— nr 9, ang. avdragsrätt för -gåvor till humanitära ändamål m. m. 42

— nr 10, ang. utsträckning av tiden för avlämnande av självdeklaration
.............................................. 43

— nr 13, ang. postverkets ansvarighet för försändelser och medel,

som mottagits till postbefordran, in. m....................... 46

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. fortsatt giltighet av lagen
om tvångsmedel i vissa brottmål ............................ 46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen
om kontroll å överlåtelse av vattenkraft ...................... 46

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 1, ang.
ändring i villkoren för statens järnvägars billighetsresor ...... 48

Lördagen den 21 februari 1953.

Nr 7.

Lördagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 255 § sjölagen och
lag angående ändrad lydelse av 4 § 5
mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i
anledning av Sveriges tillträde till 1924
års internationella konvention rörande
konossement;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i 17 kap. handelsbalken;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 13 mars 1942 (nr 87)
med särskilda bestämmelser angående
stats- och kommunalmyndigheterna och
deras verksamhet vid krig eller krigsfara
in. m.; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947
(nr 632) angående ersättning av allmänna
medel till vittnen m. fl. samt till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/

53, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/
53, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/
53 i vad propositionen avser staten för
försvarets fastighetsfond.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1953 den 18 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades över
följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna sätt
skall anställas till uteslutande av någon
bland högsta domstolens ledamöter, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 45,

i följd varav nämnden ansett högsta
domstolens samtliga ledamöter böra vid
deras ämbeten bibehållas.

L. Tjällgren. Karl Bergström.

K. G. Ewerlöf. O. Malmborg.

År 1953 den 18 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
regeringsrättens samtliga ledamö -

Nr 7.

Lördagen den 21 februari 1953.

ter gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades över
följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna sätt
skall anställas till uteslutande av någon
bland regeringsrättens ledamöter, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 43,

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens
samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

L. Tjållgren. Karl Bergström.

K. G. Ewerlöf. O. Malmborg.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att de nu upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna
ävensom att innehållet av protokollen
skulle delgivas riksdagens kanslideputerade
med anmodan att låta i ämnet uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag
till den skrivelse, som borde till Konungen
avlåtas.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 53,
angående anslag för budgetåret 1953/54
till statens bosättningslånefond in. in.

Anmäldes att till kammaren överlämnats dels

Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 37, angående godkännande av Genéve-konventionerna
den 12 augusti
1949 angående skydd för krigets offer;

nr 52, med förslag till förordning om
skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande
av bostadskostnader;

nr 54, angående anslag till Sveriges
geologiska undersökning;

nr 55, angående vissa ändringar i riktlinjerna
för den statliga exportkrediten;

nr 56, med förslag till förordning om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

nr 57, angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 58, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag; och

nr 60, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51,
m. in.;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 59,
med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 22 mars, den 2 april, den 26 april
och den 29 maj 1952, nr 98, nr 11, nr 150
resp. nr 293, i anledning av, såvitt nu är
i fråga, riksdagens år 1951 församlade
revisorers berättelse.

De kungl. propositionerna och den
kungl. skrivelsen blevo nu var för sig
föredragna och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
om pension åt f. städerskan
vid riksdagshuset Anna Lillberg.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
ratifikation av tilläggsprotokoll till Europarådets
konvention angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner, in. m.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Lördagen den 21 februari 1953.

Nr 7.

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 28, i anledning av väckta motioner
om tjänste- och familjepensionsförmånerna
för f. d. revisorn och bokhållaren
S. V. Zaccö;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 5, i anledning av väckt motion om
befrielse för biografägaren G. Gustafsson
från staten tillkommande nöjesskatt för
biograf föreställningar;

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens
utformning;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
12 maj 1950 (nr 164) angående rätt för
Konungen att förordna om uttagande av
antidumping- och utjämningstullar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av periodiskt
understöd och av stipendier samt angående
avdragsrätt för studiekostnader;

nr 9, i anledning av väckt motion om
rätt att vid taxering till statlig inkomstskatt
åtnjuta avdrag för gåvor till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller för befrämjande
av undervisning;

nr 10, i anledning av väckt motion om

utsträckning av tiden för enskild skattskyldigs
avlämnande av självdeklaration;
samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § och 8 § 3 mom.
förordningen den 18 maj 1934 (nr 168)
angående postverkets ansvarighet för
försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran, m. in.;

första lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952 (nr
98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål, dels ock
i ämnet väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 20 december 1946
(nr 781) om kontroll å överlåtelse av
vattenkraft; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 1, över motion
om viss ändring i villkoren för statens
järnvägars s. k. billighetsresor.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 7.

Tisdagen den 24 februari 1953.

Tisdagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, angående godkännande av
Genéve-konventionerna den 12 augusti
1949 angående skydd för krigets offer.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, med förslag till förordning om
skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande
av bostadskostnader.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 54, angående anslag till Sveriges
geologiska undersökning; och

nr 55, angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
56, med förslag till förordning om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshvpoteksföreningar, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 57, angående försäljning av vissa
fastigheter; och

nr 58, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 59,
med redogörelse för de åtgärder, som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 22 mars, den 2 april, den 26

april och den 29 maj 1952, nr 98, nr
11, nr 150 resp. nr 293, i anledning av,
såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1951
församlade revisorers berättelse.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 60,
angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för
vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret om pension
åt f. städerskan vid riksdagshuset Anna
Lillberg.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikekesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 2, 3 och 28, bevillningsutskottets
betänkanden nr 5—10
och 13, första lagutskottets utlåtande nr
9, tredje lagutskottets utlåtande nr 6,
samt första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 1.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 61, angående
val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Den kungl. skrivelsen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Interpellation om förhindrande av ovederhäftig
radioutsändning.

Herr BENGTSON (bf) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Programutformningen i Radiotjänst härpå
senaste tiden utlöst åtskillig kritik.
I den mån denna riktar sig mot radio -

Tisdagen den 24 februari 1953.

Nr 7.

Interpellation om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

debattens principiella frihet eller vill
inkräkta på radions rätt att behandla
också kontroversiella spörsmål bör denna
kritik med bestämdhet avvisas. Men
gränserna för denna principiella frihet
bör inte dragas så vitt att radions folkuppfostrande
gärning vedervågas. Det
sker emellertid enligt min mening om i
sak dåligt underbyggda värderingar hos
vissa estetiska eller psykologiska skolor
beredes ett brett utrymme samtidigt som
motsatta värdeföreställningar, ofta bättre
underbyggda, inte alls eller endast
bristfälligt blir företrädda. Och det sker
framför allt om friheten uppfattas som
rätt att presentera uppgifter och meningar,
som bottnar i bristfällig förtrogenhet
även med enkla och lättillgängliga
data på det behandlade området.

Sådana missbruk av friheten har förekommit
i radio i program berörande alkoholfrågan.
Ett särskilt anmärkningsvärt
fall inträffade nyligen, då ett program
om rattfylleriet sändes i radio den
12 januari i år. Programmet, som ingick
i serien Orientering: Människor och

meningar, avsåg att ge aktuell information
beträffande det s. k. rattfylleriet
och därmed sammanhängande problem.
Uppläggningen av programmet var emellertid
sådan att väsentliga frågeställningar
helt förbigicks eller endast
knapphändigt berördes, vilket medförde
att programmet icke kom att ge en korrekt
bild av problemet i dess helhet.
Framställningen var därjämte bemängd
med ett stort antal direkta felaktigheter,
vilka utan svårigheter skulle ha kunnat
undvikas, om sakkunniga personer
hade rådfrågats.

Det må särskilt framhållas, att ingen
av de i programmet medverkande personerna
tycks ha känt till att en av
Kungl. Maj:t tillsatt särskild utredning
— 1949 års trafiknykterhetsutredning —
för närvarande arbetar med problemet
om alkohol och trafiksäkerhet. Av en
jämförelse mellan direktiven för denna
utredning och uppläggningen av programmet
framgår klart bristerna i det
sistnämnda. Då en relativt riklig tid tillmätts
programmet hade möjligheter icke
saknats till en sådan redigering av det -

ta, att alla Väsentliga frågeställningar
blivit belysta.

Redogörelsen för den gällande lagstiftningen
på området var visserligen
i stort sett korrekt men på grund av
förbiseendet av den förutnämnda utredningens
existens blev framställningen
missvisande. De uppgifter som lämnades
om de alkoholbetingade olycksfallens
andel av samtliga trafikolyckor har av
föregående offentliga utredningar på området
förklarats inte ge en riktig bild
av verkligheten. Uppgiftslämnarens resonemang
om den spritpåverkade bilistens
relativa ofarlighet på grund av dennes
insikt om riskerna vid körning efter
spritförtäring motsäges av såväl medicinska
som statistiska specialundersökningar,
som verkställts för att klargöra denna
fråga.

Beträffande den medicinska redogörelsen
i programmet må sägas, att den
helt förbigick den aktuella och avgörande
frågan om den gräns, där en ur trafiksäkerhetssynpunkt
skadlig nedsättning
av körförmågan på grund av alkoholförtäring
börjar. Detta problem upptar
för närvarande stort intresse hos den fysiologiska
alkoholforskningen världen
runt, och den svenske forskaren Goldberg
har här gjort en banbrytande insats.
Med hänsyn till den svenska lagstiftningens
utformning framstår det som en
allvarlig brist att Goldbergs resultat inte
ens omnämndes i den medicinska framställningen
i radioprogrammet. Över huvud
taget var tendensen i programmet
sådan, att lyssnarna måste få det intrycket,
att riskerna för trafiksäkerheten genom
spritförtäring hos motorförarna är
vida mindre än vad de i verkligheten är.

I radio kan med andra ord förekomma
en belysning av rattfylleriet som icke
skulle kunna förekomma i den statsunderstödda
föreläsningsverksamheten på
detta område för en liten åhörarskara i
eu avlägsen obygd i vårt land.

Det är enligt min mening synnerligen
anmärkningsvärt, att ett radioprogram
kring ett betydelsefullt samhällsproblem
kan få sändas ut, utan att de för programmet
ansvariga kontrollerar vederhäftigheten
i de lämnade uppgifterna

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Konvention ang. skydd för de mänskliga rättigheterna m. m.

och ser till att problemet presenteras på
ett sådant sätt, att så vitt möjligt alla
väsentliga frågeställningar blir belysta.
Då radion är ett statsägt företag med
ensamrätt på sitt område framträder
dessa brister i en desto mera märklig
dager.

Med anledning av vad som sålunda
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande fråga:

Är statsrådet villig att medverka till
att åtgärder företas för att förhindra att

program av den här antydda ovederhäftiga
karaktären sändes i radio?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 25 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 17 februari till och med den 21
mars 1953.

Stockholm den 24 februari 1953.

F. 1. Boo.

Att riksdagsman Fritiof Boo, född den
5/7 1908, som vårdats å Serafimerlasal
ettets kirurgiska klinik fr. o. m. den
17/2 1953 tills vidare under diagnos:
Appendicit. ac. gangr. är i behov av vila
i hemmet tre veckor och under denna
tid är oförmögen till arbete, intygas.

Stockholm, Serafimerlasarettet den
24/2 1953.

S. Wallensten,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
61, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 4 nästkommande mars företaga val
av tre ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte tre suppleanter för
dem.

Detta förslag antogs.

Konvention ang. skydd för de mänskliga
rättigheterna m. m.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen om ratifikation
av tilläggsprotokoll till Europarådets
konvention angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.

Genom en den 16 januari 1953 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 32, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt ut -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

drag av statsrådsprotokollet över ntrikesdepartementsärenden
för samma
dag samt med överlämnande av ett som
bilaga till propositionen fogat, den 20
mars 1952 undertecknat tilläggsprotokoll
till Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna, äskat
riksdagens godkännande av ratifikation
med vissa förbehåll beträffande art. 2
av tilläggsprotokollet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, meddela
av Kungl. Maj:t äskat godkännande av
att ratifikation skedde av tilläggsprotokollet
av den 20 mars 1952 till Europarådets
konvention av den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna,
med förbehåll beträffande art.
2 i tilläggsprotokollet av den innebörd,
som av departementschefen angivits.

Herr NERMAN (s): Herr talman! Sverige
har i ett par fall inte kunnat helt
godta Europarådets konvention om
skydd för de mänskliga rättigheterna.
Bl. a. gäller det art. 2, som rör statens
respekt för föräldrars religiösa och filosofiska
övertygelse i fråga om deras
barns undervisning.

Departementschefen påpekar alldeles
riktigt, att utvecklingen av undervisningsväsendet
hos oss liar följt andra
banor än på andra håll och att »den
undervisning, som meddelas i de svenska
statsskolorna, i princip är att betrakta
såsom ett helt». Sverige kan därför,
säger han, inte medge föräldrar
»rätt att under hänvisning till sin filosofiska
övertygelse för sina barn erhålla
befrielse från skyldigheten att deltaga i
delar av de allmänna skolornas undervisning».
Ja, det är klart att art. 2 kan
biträdas fullständigt först sedan hela
den gällande svenska religionsfrihetslagstiftningen
har upphävts. Sveriges reservation
i art. 2 bottnar alltså i det förhållandet,
att Sverige i olikhet mot
många andra länder har en statskyrka.

Om anslag till tjänstebilar åt regeringen.

När saken nu ligger så till, får jag nöja
mig med ett beklagande av att Sveriges
system med statskyrka hindrar oss att
helt ratificera de mänskliga rättigheterna
i en så elementär fråga som trosfriheten,
och uttala den förhoppningen att Sverige
inte alltid skall behöva vara ett av
de underutvecklade länderna på detta
område utan med tiden skall upplösa
sambandet mellan stat och religion för
att sedan kunna helhjärtat biträda trosfriheten
liksom andra mänskliga rättigheter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under, andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. m.

Punkten 1.

Om anslag till tjänstebilar åt regeringen.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad stat för avlöningar till
statsråden utan departement in. in., att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54, dels ock till Avlöningar
till statsråden utan departement m. in.
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 312 600 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av fru Lindström m. fl.
(I:260) och den andra inom andra
kammaren av herr Henriksson in. fl.
(11:308), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte bevilja ett reservationsanslag
av 40 000 kronor för anskaffning av
tvenne tjänstebilar att ställas till regeringens
förfogande.

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Om anslag till tjänstebilar åt regeringen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) fastställa under punkten införd
stat för avlöningar till statsråden utan
departement m. in., att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1953/54;

b) till Avlöningar till statsråden utan
departement m. in. för budgetåret 1953/
54 anvisa ett förslagsanslag av 312 600
kronor;

II. att motionerna 1: 260 och II: 308
icke måtte av riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Utskottet är icke berett att taga ställning
till yrkandet i motionerna I: 260
och II: 308 utan tillgång till närmare utredning.
Vid en sådan utredning torde
böra klarläggas, i vilken omfattning behov
förefinnes för statsråden att ha
tjänstebilar till sitt förfogande, samt huruvida
och i vad mån ett sådant behov
möjligen kan tillgodoses på annat sätt än
motionärerna tänkt sig, exempelvis genom
att statliga institutioner ställer av
dem disponerade tjänstebilar till statsrådens
förfogande eller genom att särskilda
reseanslag anvisas för statsråden,
avsedda att täcka deras utgifter för bilresor.
Jämväl kostnads- och anslagsspörsmålen
torde vid utredningen böra
närmare klarläggas. Då det synes böra
ankomma på Kungl. Maj :t att föranstalta
om en dylik utredning, är utskottet icke
nu berett förorda att riksdagen tager något
initativ i motionernas syfte.»

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman! Det
brukar vara fruktlöst att ta till orda
och plädera för en motion som det mäktiga
statsutskottet har avfärdat, men det
finns tillfällen, då man om statsutskottet
skulle kunna säga detsamma som en
gång sades om skalden Homeros: >Även
den gode Homeros slumrar ibland.» Då
jag anser att behandlingen av motionen
om ett par tjänstebilar till regeringen
är ett utslag av en sådan tillfällig indisposition
hos utskottet och då jag hoppas,
att det är flera med mig som har

samma uppfattning, vill jag ändå försöka
vinna kammaren för de synpunkter
som ligger bakom motionärernas yrkande.

Motionärerna har som bekant hemställt
om ett par tjänstebilar att ställas till
statsministerns och hans regeringskollegers
förfogande. Vi har gjort detta med
motiveringar, som vi trodde skulle ha
övertygat utskottet om det rimliga i vår
hemställan. Även om man principiellt anser
att allt arbete är likvärdigt — regeringschefens
och den enkle jobbarens
arbete, det intellektuella och det manuella
arbete likvärdigt, vilket vi anser —
kan man inte komma ifrån att det i praktiken
är svårare att finna lämplig ersättare
för människor, på vilkas omdöme
och kunnighet vi ställer exceptionellt
höga krav, än det är att finna ersättare
för människor, som bara behöver ha ansvaret
för en begränsad arbetsuppgift,
som kan fyllas av många, många andra.
Konsekvensen av detta blir, att man
måste vara särskilt angelägen att bevara
konditionen — den intellektuella
och den kroppsliga vigören — hos dem,
som bär stora ansvarsbördor. Detta har
man förstått inom det svenska näringslivet.
Cheferna i spetsen för de flesta
större företag inom industri och handel
har numera tjänstebilar, som för dem
snabbt och säkert mellan sammanträden
och konferenser och sparar det slitage
på krafterna, som det innebär att dagligen
nöta tid i spårvägs- och bussträngsel.
Även kommunala förtroendemän i
toppklass har allt oftare tjänstebil till
sitt förfogande. För några år sedan fick
landshövdingarna samma förmån. Men
inom regeringen är det bara utrikesoch
försvarsministrarna, som har tillgång
till tjänstebilar.

Finns det nu behov hos regeringens
övriga ledamöter att ha samma arbetslättnad?
Statsutskottet säger sig inte
kunna ta ställning till denna fråga utan
»närmare utredning». Utskottet vill veta
»i vilken omfattning» behov föreligger
och huruvida ett eventuellt behov kan
tillgodoses på annat sätt än motionärerna
tänkt sig, exempelvis genom att statliga
institutioner ställer av dem dispone -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

rade tjänstebilar till statsrådens förfogande
eller genom att särskilda reseanslag
anvisas för statsråden. Utskottet slutar
med att säga att en sådan utredning
skall Kungl. Maj:t själv verkställa och
anser icke att riksdagen behöver ta något
initiativ i motionernas syfte.

Har nu inte statsutskottet varit onödigt
omständligt i den här saken? Vi
motionärer tycker det. Hur skall egentligen
den anbefallda utredningen gå till?
Skall man tillsätta tidsstudiemän som
kartlägger regeringens arbetsdagar i detalj,
räknar antalet konferenser, beredningar,
möten, informationsföredrag, invigningsförrättningar
och representationstillställningar,
som statsråden måste
genomgå, eller beräknar i kilometer resvägen
mellan kanslihuset, respektive bostaden
och till och från allt detta? Skulle
utskottet inte ha kunnat nöja sig med
sin egen vetskap om det politikens offerväsen,
som är förknippat med statsministersysslan
och de flesta fackministeruppdragen
likaså? Vid tveksamhet
kunde kanske utskottet ha förfrågat sig
hos de närmast berörda själva. Vid eu
sådan förfrågan skulle behovet sannolikt
ha vitsordats, samtidigt som man
fått klart för sig, varför inte regeringen
själv tagit initiativ för att avhjälpa bristen.
Den känslighet, som gör det så motbjudande
för svenskt kynne att bevilja
sig själva förmåner eller göra framställningar
om förmåner av något slag, borde
riksdagen ha förutsättningar att begripa.
Riksdagen har nu i hart när alla
statsfinansiella lägen funnit det lika
svårt att vara tvingad att reglera sina
egna arvoden. Det är därför, som statsutskottet
icke bort och riksdagen icke
bör skjuta över initiativet i denna fråga
på Kungl. Maj:t själv.

Statsutskottet menar, att man kanske
kan finna andra utvägar att tillmötesgå
ett eventuellt behov att åka bil i tjänsten.
Reseanslag till taxiåkning eller utlåning
av bilar från olika statliga institutioner
skymtar här bakom utskottsskrivningen.
Men att låna bil i andra
hand, där andra intressen med förtursrätt
kan tränga sig fram, eller att jaga
en taxi på telefon 22 00 00, när det är

Om anslag till tjänstebilar åt regeringen,
rusningstid, ger varken den avspänning
eller tidsbesparing, som motionärerna
har åsyftat med förslaget om tjänstebilar
åt regeringen. Skulle inte svenska
folket då kunna ha råd att kosta på
tvenne tjänstebilar till de sammanlagt
tretton statsråd, som nu saknar tillgång
till tjänstebil? Här har representanter
för alla demokratiska politiska partier
signerat motionen. Varken meningsfränder
eller motståndare till regeringen har
tänkt på de nuvarande innehavarna av
regeringsämbetena i denna sak, utan de
har tänkt på slatsministerinstitutionen
och statsrådsuppgifterna som sådana, nu
och i framtiden.

Nu vill vi i alla fall gärna tro att, som
jag sade i början av mitt anförande,
statsutskottet bara varit tillfälligt indisponerat,
när uttryckssätten föll som de
gjorde i yttrandet, och att utskottet och
motionärerna i sak inte skiljer sig så
mycket från varandra. Kanske kunde också
motionernas hemställan haft en bättre
disposition, efter vad en och annan
representant för utskottet sagt efteråt
strax före uppgörelsens ögonblick. Därmed
må nu vara hur som helst, men av
statsutskottets avstyrkan följer vissa svårigheter
att yrka på ett bestämt belopp
till anskaffning av tjänstebilar såsom
skett i motionerna. Motionärerna har
därför i samråd med olika intresserade
kammarkolleger gjort ett kompromissförslag,
som jag anhåller att få framlägga
som ett alternativ till utskottets
skrivning överst på s. 2 i utlåtandet och
som ett alternativ till klämmen i punkten
II.

Alternativet i fråga om motiveringen
innebär att första stycket å s. 2 skall
ha följande lydelse: »Utskottet delar

uppfattningen i motionerna 1:2(50 och
II: 308 att regeringen bör ha tjänstebilar
till sitt förfogande. Emellertid synes
det i första hand böra ankomma på
Kungl. Maj :t att bedöma behovets omfattning
samt överväga kostnaderna för
anskaffning, drift och underhåll av bilarna
liksom sättet för dessa kostnaders
bestridande. Utskottet vill därför i anledning
av motionerna förorda, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t hemställer om

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Om anslag till tjänstebilar åt regeringen,
förslag till nästa års riksdag rörande
tjänstebilar åt regeringen.»

I fråga om klämmen innebär förslaget
att i punkten II hemställes: »att
riksdagen må i anledning av motionerna
1:260 och 11:308 hos Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till nästa års riksdag
rörande tjänstebilar åt regeringen.»

lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till detta förslag.

Herr BERGH (h): Herr talman! Fru
Lindström ansåg, att statsutskottet var
indisponerat, när det behandlade denna
framställning. .lag ber att få returnera
artigheten och säga, att det uttalandet
rimmar ganska illa med påståendet att
utskottet skulle ha varit särskilt grundligt.

Dessutom skulle jag vilja säga fru
Lindström, att när fru Lindström polemiserade
mot utskottet, talade hon som
om hon inte hade läst utskottsutlåtandet
eller i varje fall inte förstått det. Av utlåtandet
framgår ingalunda, att vi bestrider
behovet av tjänstebilar åt regeringen,
— vi har inte alls uttalat oss om den
saken.

Det tillhör väl ändock en ganska god
tradition inom statsutskottet, att man,
innan man beviljar ett anslag för ändamål
som man i och för sig kan tänka sig
kunna vara skäliga, har en liten aning
om vad kostnaderna skulle belöpa sig
till. Här har motionärerna endast hemställt,
att det skulle ges ett reservationsanslag
på 40 000 kronor för anskaffande
av bilar, och sedan säger de, att visserligen
kan det bli chaufförskostnader,
driftkostnader och underhållskostnader,
men Kungl. Maj :t får se till att anslag
härför ryms inom expensanslaget till något
av departementen.

Om nu två bilar skulle behövas, och
man liksom motionärerna har den uppfattningen,
att statsråden skulle behöva
bilskjutsar hela dagarna och sent på kvällarna,
kan man fråga sig om det räcker
med en chaufför till varje bil. Även om
man skulle kunna tänka sig, att expeditionsvakterna
i något departement skulle
kunna sköta bilarna, bleve det ändå

ersättning för övertid och för obekväm
arbetstid m. in. Vi ville gärna veta något
om dessa ting. .lag förmodar att fru Lindström
finner dessa synpunkter småsnåla,
men det är sådana synpunkter som vi
måste anlägga, när vi vill ha reda på de
ungefärliga kostnaderna, innan vi beslutar
någonting. När motionärerna säger
att de inte har varit i tillfälle att göra
några närmare utredningar om detta,
uppfattar vi det som ett direkt klander
mot motionärerna själva, som inte ens
funnit det angeläget att de försöker prestera
en utredning om de driftskostnader,
som möjligen kommer att för varje år
överstiga anskaffningskostnaderna.

Det är inte så enkelt som det står i
motionen, att detta anslag till chaufförer
o. s. v. kan rymmas på något av expensanslagen.
Om motionärerna velat titta
i det budgetförslag som förelåg då motionen
förmodligen skrevs — om nu motionärerna
skrivit den själva — skulle
de ha sett, vilka belopp som finns på de
olika departementens expensanslag. Där
ryms inga sådana kostnader som det här
är fråga om. Det är visserligen förslagsanslag,
men man räknar väl ändå inte
med att ett förslagsanslag skall få överskridas
så mycket som det här bleve fråga
om, om inte alldeles exceptionella orsaker
kommer till.

Vi har alltså inte tagit ställning i bchovsfrågan
— personligen anser jag att
ett sådant behov sannolikt föreligger —
men vi vill enligt en som jag tror god
kutym inom statsutskottet ha reda på ungefär
vad det hela kostar, innan man ger
sig in på saken.

Och när fru Lindström nu som argument
mot att denna utredning skulle göras
inom kanslihuset talar om det känsliga
sinne som våra statsråd skulle äga,
så att de inte vill komma med ett förslag,
som skulle innebära förmåner åt
dem själva av något slag, så tillåt mig
le, fru Lindström! En särskild känslighet
har de sannerligen inte över huvud visat.
Dessutom är hela detta tal om att
de skulle bereda sig själva en förmån
också ett tecken på tillfällig indisposition
från fru Lindströms sida, ty det påståendet
rimmar dåligt med fru Lind -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

ströms argument för att statsråden skulle
få bilarna. Det skulle ju inte vara en förmån
som de skulle få, utan den motivering
som ligger bakom var ju att vi skulle
kunna utnyttja deras arbetskraft mera än
vi för närvarande gör.

Jag tror, att jag har motiverat utskottets
ståndpunkt tillräckligt, och yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Jag är inte förvånad över att utskottet
icke direkt kunnat förorda bifall till
motionen, då det, som herr Bergh säger,
inte finns någon utredning alls eller
någon beräkning av kostnaderna.
Man yrkar helt enkelt, att riksdagen
måtte bevilja ett reservationsanslag av
40 000 kronor för anskaffning av tvenne
tjänstebilar att ställas till regeringens
förfogande, och man har något dunkelt
antytt i motiveringen, att kostnaderna i
övrigt skulle kunna inrymmas i expensanslaget
för något av statsdepartementen.
Men när nu inte statsutskottet ansåg
sig kunna tillstyrka motionen, sådan
den var, så kunde man ha väntat
sig att utskottet gått på den linje, som
man så ofta följer i sådana fall där
man inte kan tillstyrka ett direkt beslut,
och tillstyrkt en skrivelse till
Kungl. Maj:t. Jag är så mycket mer förvånad
över att inte utskottet kommit till
ett sådant slut, som ju motiveringen helt
och hållet går i den riktningen. Utskottet
talar om att det behövs en närmare
utredning och framhåller bl. a. att det
vid en sådan utredning bör klarläggas,
i vilken omfattning behov förefinnes av
tjänstebilar, och slutligen säger utskottet:
»Jämväl kostnads- och anslagsspörsmålen
torde vid utredningen böra närmare
klarläggas. Då det synes böra ankomma
på Kungl. Maj :t att föranstalta
om en dylik utredning, är utskottet icke
nu berett förorda att riksdagen tager
något initiativ i motionernas syfte.»

Den lilla omskrivning, som fru Lindström
nu bär gjort i utskottets motivering,
går helt och hållet i samma anda
som utskottets egen skrivning, och hon
har också dragit den naturliga slutsat -

Om anslag till tjänstebilar åt regeringen,
sen, att på denna omskrivna motivering
med samma innehåll som utskottets
hänga sitt yrkande om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag.

Vad motiveringarna i övrigt beträffar
måste jag säga, att när statsutskottet
nämner, att statsråden kanske kan få
låna bilar av underlydande verk, är
detta litet futtigt. Jag vet mycket val att
exempelvis en jordbruksminister någon
gång kan få låna en bil av domänstyrelsen
och att kanske en vägminister
kan få låna en bil av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
men inte är det mycket
att erbjuda Sveriges regering.

Efter att ha läst detta utlåtande tycker
jag att det borde ha varit naturligt,
att utskottet självt hade föreslagit en
skrivelse av det slag som fru Lindström
föreslår, och jag biträder det yrkande
som nu därom har framställts.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman! Jag
begärde bara ordet för ett kort genmäle
till herr Bergh. Det mesta av vad
han sade har jag redan bemött i mitt
första anförande. Han talar fortfarande
om utredning, som man ofta gör här i
riksdagen: en utredning är något som
man alltid kan vänta respekt för, en
skärm som man kan sätta upp mot allsköns
obetänksamheter. Men det finns
ändå saker som inte praktiskt kan utredas,
och statsrådens behov av bilresor
hör väl ändå dit.

Nu har utskottets talesman betonat att
utskottets skrivning inte var menad så,
utan man hade bara avsett en utredning''
av formerna och kostnaderna för
tjänstebilar åt regeringen, och hade motionen
varit utformad på annat sätt,
sade han, skulle det ha kunnat finnas
förståelse för den i utskottet. Jag är
glad åt att höra detta och upprepar
bara vad jag sade i det förra anförandet,
att motionen utformats i samråd med
administrativ expertis, som menat att
motionärerna borde i klämmen till sin
hemställan ta upp den anskaffningskostnad
för två bilar, som kunde fixeras,
medan man skulle låta Kungl. Maj:t
själv beräkna de mera svårbedömbara

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Om anslag till tjänstebilar åt regeringen,
driftkostnaderna och ta upp dem under
något lämpligt expensanslag, som ju är,
såsom herr Bergh sade, av förslagsanslagsnatur.

Egentligen tycks det bara återstå en
enda skiljaktighet mellan utskottet och
motionärerna, nämligen i fråga om vem
som skall ta initiativet. Skall riksdagen
ta detta initiativ, eller skall det överlämnas
åt Kungl. Maj:t att göra det? Enligt
de motiveringar jag gav i mitt förra
anförande anser jag, att det är riksdagen
som skall ta detta initiativ, ocli vi
motionärer hoppas också att så skall
bli fallet här i dag.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
I utskottets utlåtande rekommenderas
den utvägen, att regeringens ledamöter
lånar underlydande institutioners bilar
vid behov. Eftersom jag i någon mån är
vittnesgill på detta område, vill jag lämna
kammaren en upplysning.

Vi fick år 1938 en ny bil till Långholmen,
och det var då en tyst överenskommelse,
att denna bil ävenledes skulle
användas av regeringen när så behövdes.
Detta har lett till, att fångvårdsstyrelsen
f. n. skiftar ut sina gåvor på
det sättet att när bilen inte är nödvändig
för fångtransport, anlitas den för regeringstransport.

Jag vill inte säga att detta på något
sätt har varit betungande —• det är inte
så ofta det förekommer och samkörningen
har varit god — men situationer uppkommer,
när regeringen måste simulera
att den har en bil till förfogande. År 1947
var den dåvarande danske justitieministern
här på besök, och då tyckte justitiedepartementet
att det skulle vara trevligt
att kunna bjuda honom på en bilfärd
till en par anstalter och att göra det
utan anlitande av taxibil, troligen av det
skälet att regeringarna både i Danmark
och i Finland har rätt många bilar till
förfogande. Då tog vi ut den s. k. kärran
från Långholmen, och i den åkte den
danske och den svenske justitieministern.

Efter dessa upplysningar, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till fru
Lindströms förslag.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Här har riktats en relativt skarp
kritik mot detta utskottsutlåtande med
dess motivering för avstyrkande av de
motioner, som här väckts om anskaffande
av tvenne tjänstebilar att ställas till
regeringens förfogande. Jag delar visserligen
ansvaret för vad som här skrivits,
men även jag skulle kunna ha en anmärkning
att göra emot skrivningen,
nämligen att den är något för lång. Man
har offrat för mycket på denna sak med
hänsyn till dess betydelse. Här försöker
man nu, och det förstår jag mycket väl,
att blåsa upp en stämning mot utskottet,
och den allvarlige herr Göransson har
väl sagt sm första rolighet i den här församlingen
för att försöka få kammarens
majoritet att gå emot utskottets
hemställan. Vad som har varit väsentligt
för utskottet, vilket är enhälligt, är
att man väl ändå, jag höll på att säga
anständigtvis, bör veta om regeringen
själv vill ha några bilar. Jag föreställer
mig, att om den viljan finns och om behov
föreligger kommer det också, såsom
statsutskottet förutsätter, att framläggas
förslag om detta. Så enkelt är det. Om
kammarens ledamöter nu försöker återfå
sina allvarliga anleten och funderar
på detta en liten smula, tror jag ändå att
de finner att det är klokt om kammaren
följer utskottet härvidlag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i den
nu förevarande punkten yttrat och hemställt
skulle godkännas, dels ock, av fru
Lindström, att utskottets yttrande och
hemställan skulle godkännas med följande
ändringar, nämligen

dels att andra stycket av motiveringen
(överst å sid. 2 i det tryckta utlåtandet)
erhölle följande lydelse: »Utskottet delar
uppfattningen i motionerna 1:260 och
II: 308 att regeringen bör ha tjänstebilar
till sitt förfogande. Emellertid synes det
i första hand böra ankomma på Kungl.
Maj:t att bedöma behovets omfattning
samt överväga kostnaderna för anskaff -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

ning, drift och underhåll av bilarna liksom
sättet för dessa kostnaders bestridande.
Utskottet vill därför i anledning
av motionerna förorda, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t hemställer om förslag till
nästa års riksdag rörande tjänstebilar
åt regeringen.»

dels ock att punkten II i den s. k.
klämmen avfattades sålunda: »att riksdagen
må i anledning av motionerna
I: 2G0 och II: 308 hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till nästa års riksdag
rörande tjänstebilar åt regeringen.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets yttrande och
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Fru Lindström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner vad statsutskottet
yttrat och hemställt i sitt utlåtande nr 2
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets yttrande
och hemställan med de ändringar,
som under överläggningen påyrkats av
fru Lindström.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja—51;

Nej—71.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkter na 2—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till hovrätterna.

Punkten 16.

Anslag till hovrätterna.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av departementschefen föreslagna
ändringar i hovrätternas personalförteckning,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för hovrätterna,
att tillämpas under budgetåret
1953/54, dels ock till Hovrätterna: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 5 993 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Velander
in. fl. (I: 105) och den andra
inom andra kammaren av herr Fröding
in. fl. (II: 160) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den extra ledamotsbefattningen
i hovrätten för Nedre
Norrland skulle få besättas med i personalförteckningen
uppförd e. o. assessor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:105 och 11:160

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 2 januari
1953 angivna ändringar i hovrätternas
personalförteckning;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1953/54;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 5 993 500 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson och herr Bergh, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:105 och II: 160 bemyndiga
Kungl. Maj:t att i hovrätternas
personalförteckning vidtaga de ändringar,
som angivits i statsrådsprotokollet

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Anslag till hovrätterna.

över justitiedepartementsärenden för
den 2 januari 1953 samt av reservanterna.

Herr BERGH (h): Herr talman! På
denna punkt föreligger en reservation,
och ett bifall till den skulle icke föranleda
några ökade kostnader för statsverket
men det oaktat medföra åtskilliga
fördelar.

I hovrätten för Nedre Norrland finns
utom presidenten endast sju ordinarie
eller extra ordinarie ledamöter som kan
tillhöra de två divisioner på vilka hovrätten
arbetar. Resultatet är att man har
måst skapa en Cg-tjänst för en extra
assessor. Erfarenheten har visat att denna
tjänst är nödvändig för att hovrätten
kontinuerligt skall kunna fullgöra sitt
arbete. Varje division måste nämligen
omfatta minst fyra personer, och eftersom
presidenten ofta har andra uppgifter
måste denna anordning med en Cgtjänst
medföra vissa organisatoriska
nackdelar och dessutom naturligtvis eu
del rekryteringssvårigheter.

I en motion har yrkats att denna Cgtjänst
skall förändras till Ce-tjänst. Mot
detta har man framför allt gjort två invändningar.
För det första säger man att
hovrätten för Nedre Norrland har färre
antal mål än de andra hovrätterna var
för sig, och man har tänkt sig möjligheten
att flytta dit en del mål från Svea
hovrätt. För det andra har man anmärkt
att den organisation som för närvarande
finns inom hovrätterna är en försöksorganisation,
och man vill avvakta resultatet
av detta försök innan man vidtar
några egentliga förändringar.

Mot bägge dessa invändningar kan
man säga att de ju inte hjälper upp det
aktuella läget liksom inte heller propositionens
linje undviker de olägenheter
som jag nyss påtalat. När som sagt dessutom
ett bifall till reservationen icke
skulle medföra någon kostnadsökning,
om jag bortser från att tjänsten blir pensionsberättigande,
förefaller det mig av
både organisatoriska och rekryteringsskäl
väl befogat att motionen bifalles.

Med anledning härav, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den reserva -

tion som är fogad till denna punkt av
fröken Andersson och mig.

Häri instämde herr Tjällgren.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Såsom motionär skall jag tillåta mig att
foga några ord till det anförande, som
nyss hölls av den ärade utskottsreservanten.

När jag har sökt göra klart för mig
vad som kan vara motivet till departementschefens
ställningstagande, har jag
inte kommit till något resultat. Det har
nämligen inte varit möjligt att i departementschefens
uttalande finna någon
motivering för att han inte tillstyrkt hovrättens
för Nedre Norrland framställning.
Såsom redan har påpekats, har denna
hovrätt den minimiorganisation, som enligt
rättegångsbalken förutsättes som
möjlig. Den är organiserad med en president,
en lagman och sex ordinarie ledamöter.

Med hänsyn till att hovrättspresidenten
i väsentligt mindre utsträckning än
lagmannen kan ägna sig åt lagskipning,
har hovrätten alltifrån sin tillkomst tilldelats
en extra ledamot för att den skall
kunna författningsmässigt arbeta på två
avdelningar eller divisioner. Nu menar
motionärerna — och det har hovrätten
också tagit sikte på i sin framställning
— att eftersom denne extra ledamot utgör
en förutsättning för att hovrätten
skall kunna fungera på avsett sätt det
därmed måste vara ådagalagt att ett stadigvarande
behov föreligger av ytterligare
en ledamot å den avdelning, där
presidenten fungerar som ordförande,
samt att det då också måste vara riktigt
att denne erhåller förordnande som e. o.
assessor. Sådant förordnande har också
ifrågakommit till senare delen av år
1952. Då menade man emellertid i justitiedepartementet,
att detta inte längre
läte sig göra, utan att härför avsedd e. o.
assessor särskilt upptoges i hovrättens
personalförteckning eller sanktionerades
av riksdagen i annan ordning.

Nu är att märka, att departementschefen
för Skånska hovrättens vidkommande
tillstyrkt den anordning, som hov -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

rätten för Nedre Norrland och motionärerna
åsyftat, och det närmast med den
motiveringen, att ett stadigvarande behov
därav förelåge. Jag är nu mycket intresserad
av att få erfara anledningen till
att statsrådet och chefen för justitiedepartementet
inte har kunnat gå till väga
på samma sätt beträffande hovrätten för
Nedre Norrland.

Utskottet har sökt prestera vissa skäl
för sitt ställningstagande. Det anför, såsom
herr Bergli antydde, att den nuvarande
personalorganisationen i hovrätterna
har karaktären av en försöksorganisation.
Utskottet anför ock, vilket
— som det heter i utskottsutlåtandet —
»också synes vara departementschefens
uppfattning», att någon allmän omprövning
av hovrättsorganisationens personaluppsättning
icke bör komma till
stånd, förrän resultatet av vissa pågående
utredningar föreligger. I avvaktan
härpå, säges det vidare, bör inrättande
av nya tjänster och tjänsteförändringar
ske med stor varsamhet. Slutligen faller
utskottet tillbaka på ett uttalande av följande
innehåll: »Vad angår hovrätten för
Nedre Norrland tillkommer såsom ett
ytterligare skäl för återhållsamhet att
frågan om en ändring av hovrättens
domsområde är under övervägande.»

Gentemot dessa statsutskottets uttalanden
kan väl först sägas, att här inte är
fråga om någon förändring av hovrättens
för Nedre Norrland organisation.
Det är inte heller fråga om någon allmän
omprövning av hovrättsorganisationens
personaluppsättning. Det är ju inte fråga
om att öka antalet arbetskrafter, och det
är inte fråga om ökade utgifter för det
allmänna. Det gäller endast hur man inom
den nuvarande organisationens ram
lämpligast skall inrätta sig för att tillgodose
ett behov, som ur alla synpunkter
måste betraktas såsom stadigvarande.

Vidare anmäler sig här en synpunkt
som har med hovrätternas rekrytering
att göra. En ung jurist, som varit adjungerad
ledamot i hovrätt under ett år,
har därmed utsikt att erhålla förordnande
som e. o. assessor. Men i detta fall —
jag tänker på den extra ledamot som för
närvarande tjänstgör i hovrätten för

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 7.

Anslag till hovrätterna.
Nedre Norrland sedan snart två år tillbaka
— har denne ändå inte kunnat få
e. o. assessors förordnande. Det är klart
att sådant måste inverka på de unga juristernas
val av hovrätt, där de skall
tjänstgöra, samt vålla irritation och
misstämning bland hovrättens befattningshavare.

•lag tycker för resten att, när det framförs
önskemål från en av våra hovrätter
av förevarande art, då man måste förutsätta
att de är fotade på sakliga och
sakkunniga grunder, det verkar nästan
som »småtterier», att de inte vinner beaktande.

Det sista av statsutskottets skäl avser
att det har pågått vissa utredningar med
avseende på domsområdet för hovrätten
för Nedre Norrland. Jag kan inte tänka
mig att dessa utredningar — eller den
utredning som numera lett fram till ett
visst förslag •— kan åberopas som skäl i
detta sammanhang. Jag har nämligen
mycket svårt att föreställa mig att resultatet
av dessa utredningar kan bli en begränsning
av hovrättens domkrets och
därigenom medföra en minskning av
hovrättens arbetsbörda, ty det enda alternativ,
som har talats om i detta sammanhang,
är ett utvidgande av domkretsen
och detta på ett sätt som många av
oss, som var med när hovrätten för Nedre
Norrland beslutades, redan då tog
sikte på. Detta kan således inte vara en
synpunkt som har relevans för den fråga
vi här diskuterar.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till det yrkande, som herr Bergh
framställt, alltså om bifall till reservationen.

Herr ANDERSON, IWAR (s): Herr talman!
Jag vet inte, om departementschefen
finner anledning att delta i debatten,
men jag utgår ifrån att han kommer
att göra det. Jag skall därför inte
gå in på det långa resonemang som motionären
här har fört.

När motionären emellertid säger —
om jag inte missförstod honom — att
rekryteringen till hovrätten för Nedre
Norrland möjligen skulle försvåras, om
riksdagen inte bifaller motionen, ber

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Anslag till hovrätterna.

jag att få erinra om att enligt vad som
upplystes på avdelningen, när vi behandlade
detta ärende, är befordringstiden
för dessa tjänstemän i hovrätterna
ca fyra år, under det att här ifrågavarande
befattningshavare endast har två
års dylik tjänstgöringstid. Det finns val
ingen anledning att ge sig in på en
snabbare befordringsgång, synes det
mig.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! I anledning av vad som här anförts
till stöd för reservationen vill jag
först helt allmänt understryka vad utskottet
säger om att den organisation,
som vi nu har i hovrätterna, i viss mån
har karaktären av en försöksorganisation.
Vi fick ju för några år sedan en
fullständigt ny rättegångsordning, och
ännu kan man inte på alla punkter vara
alldeles säker på hur mycket arbetskraft
som kan behövas. Därför har man fått
hålla sig med vissa marginaler, och här
är det fråga om en sådan.

Utöver denna allmänna osäkerhet tillkommer
att det nu pågår ett par utredningar,
också omnämnda av utskottet,
däribland 1951 års rättegångskommitté,
som bl. a. har till syfte att undersöka
om man genom olika praktiska förenklingar
kan förbilliga processen och
minska behovet av tjänstemän. Detta
helt allmänt.

Vad nu särskilt hovrätten för Nedre
Norrland angår, gjorde herr Velander
en jämförelse med andra hovrätter, i
första hand hovrätten över Skåne och
Blekinge, där man trots dessa allmänna
betänkligheter vågat sig på en liten
utökning av organisationen. Gentemot
detta vill jag framhålla, att det föreligger
statistik från de senaste åren, då
alltså den nya rättegångsbalken varit i
kraft, om arbetsbördan i de olika hovrätterna
mätt efter antalet mål per ledamot,
och i den statistiken visar det
sig, att hovrätten för Nedre Norrland,
som det här är fråga om, permanent bär
den minsta arbetsbördan av alla bovrätterna.

Med anledning av bland annat det
förhållandet bär på hovrättens eget förslag
igångsatts en utredning om att jämka
domkretsarna hovrätterna emellan,
bland annat i syfte att hovrätten för
Nedre Norrland skulle kunna få ett litet
större domsområdc och fler arbetsuppgifter.
Den utredningen är emellertid
på ett förberedande stadium, och
man vet ännu inte hur det går. Under
sådana förhållanden tror jag det är riktigast
— som också utskottsmajoriteten
funnit — att ännu så länge vara försiktig
beträffande personalen vid hovrätten
för Nedre Norrland och alltså nöja
sig med en extra ledamot i stället för
att inrätta en e. o. assessorstjänst.

Herr VELANDER (h): I herr statsrådets
anförande fann jag inte något
svar på mina frågor. Statsrådet har inte
försökt sig på att ens antyda, att det
skulle finnas någon möjlighet att hovrätten
för Nedre Norrland med den nuvarande
organisationen skulle kunna
klara sig med ett mindre antal ledamöter
än nio. På den punkten har statsrådet
över huvud taget inte yttrat sig,
och om det skall bli en fruktbar diskussion
oss emellan, är det nödvändigt
för mig att få veta, om statsrådet tror
det vara möjligt. I så fall skall vi resonera
från andra utgångspunkter.

Jag utgår ifrån att, om hovrättspresidenten
skall deltaga i lagskipningen i
en omfattning, ungefärligen motsvarande
en tredjedel av vad som i sådant
hänseende tillkommer lagmannen å hans
division, finns det inte någon annan
möjlighet än att å den division, där
presidenten tjänstgör, engagera ytterligare
en ledamot utöver de tre hovrättsråden.

Statsrådet gjorde någon antydan om
målfrekvensen vid de olika hovrätterna
utan att dock dra några särskilda slutsatser
därav. Det är naturligtvis riktigt,
att hovrätten för Nedre Norrland i förhållande
till de andra hovrätterna inte
kan betecknas såsom särskilt arbetstyngd.
Det är i alla fall så, att målfrekvensen
undan för undan något ökat,
och det ligger nu så till att målfrekven -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

sen under senaste kalenderåret, såvitt
jag förstått, ungefär motsvarat vad som
räknades med, när organisationen beträffande
hovrätten för Övre Norrland
fastställdes. Om för övrigt målfrekvensen
skall kunna inverka på själva organisationen,
måste man ju snegla åt möjligheten
att låta hovrätten arbeta på endast
en division, men det är ju inte
möjligt.

Vad skånska hovrätten beträffar har
jag inte avsett att göra någon särskild
jämfönelse med hovrättten för Nedre
Norrland, ty skånska hovrätten har en
något vidare organisation än hovrätten
för Nedre Norrland. Det föreligger dock
den likheten, att sedan justitiedepartementet
gått in för en helt annan praxis
än man tidigare tillämpat beträffande
just frågan huruvida den extra ledamoten
finge vara e. o. assessor eller inte,
hade skånska hovrätten i sin framställning
enahanda utgångspunkter som hovrätten
för Nedre Norrland i sin framställning.

Jag tillåter mig att slå fast, att statsrådet
hittills inte lämnat minsta antydan
om att det inte skulle finnas ett
stadigvarande behov — jag understryker
ordet »stadigvarande» ■— av denne
nionde ledamot i hovrätten.

Her Iwar Andersons uttalande innefattar
inte någonting av relevans i diskussionen
omkring denna sak. Jag tilllät
mig ju endast fastslå det faktum, att
för att vinna förordnande som e. o. assessor
har det krävts, att vederbörande
skulle ha tjänstgjort som adjungerad ledamot
under ett år.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag skall inte uppta kammarens
tid med att gå in på en debatt i denna
organisatoriska fråga. Jag vill bara lämna
ytterligare ett par uppgifter för att
söka klargöra, att frågan om denna organisation
är mera komplicerad och
mera svävande än vad herr Velander
tycks anse.

Jag skall bara ta upp en detalj, nämligen
presidentens tjänstgöring. Det är
riktigt att presidenterna i de mindre
hovrätterna med hänsyn till omfatt -

Anslag till hovrätterna,
ningen av de administrativa uppgifter,
som åvilar dem, har skyldighet att
tjänstgöra såsom domare endast i en
utsträckning som motsvarar två tredjedelar
av en lagmans, en vanlig ordförandes,
arbetsbörda. Det är dock inte
säkert, om detta skall gälla definitivt.
Jag menar att det är beklagligt att den
förnämste domarens tid i dessa hovrätter
skall upptagas i så stor utsträckning
av administrativa spörsmål, som
inte har så stor betydelse. Det vore värdefullt,
menar jag, om presidenten kunde
ägna sig i större utsträckning åt den
rent dömande verksamheten. Jag bär
därför satt i gång en undersökning angående
möjligheterna att ändra dessa
förhållanden och genom förstärkning av
kansliorganisationen, särskilt i fråga om
liovrättssekreterarna, avlasta administrativa
uppgifter från presidenterna och
frigöra deras arbetskraft för den dömande
verksamheten. Om så kan ske,
vilket ännu inte är klart, blir det tydligen
inte så stort behov av dessa domarvikarier,
som det här är fråga om.

Detta är alltså ytterligare en punkt
till dem, som jag förut angivit, som visar
att organisationen inte är färdig än,
utan att vi fortfarande försöker att förbättra
den. .lag vidhåller att under sådana
omständigheter är det förståndigast
att hålla sig till den organisation,
som här är föreslagen av utskottsmajoriteten.
Jag vill understryka —■ vilket
ju också framgick av vad som anfördes
från motsidan — att det innebär inte
att hovrätten inte får samma antal krafter,
det innebär bara att man inte låser
fast organisationen på ett mera definitivt
sätt.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Till herr statsrådets senaste anförande
vill jag blott säga, att jag inte kan förstå,
varför ett bifall till hovrättens för Nedre
Norrland framställning skulle hindra
statsrådet att fullfölja de tankegångar,
som han där något utvecklade.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats pro -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
positioner komme att framställas särskilt
angående varje moment av utskottets i
den nu ifrågavarande punkten gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. a förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
16 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

På sedermera gjorda propositioner bifölls
vaä utskottet i mom. b och c hemställt.

Punkterna 17—36.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen
att tillämpas

tills vidare från och med budgetåret
1953/54, dels ock till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
608 400 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Söderquist
m. fl. (I: 106) och den andra
inom andra kammaren av herr Rylander
m. fl. (II: 163), hade, i vad avsåge
förevarande anslag, hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1953/54 höja
det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget
till Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar
med 115 200 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:106
och II: 163, i vad de avsåge förevarande
anslag,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för skyddskonsulentorganisationen
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54;

b) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 608 400 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Departementschefen framhåller, att
tillräckliga förutsättningar ej föreligger
att nu framlägga en slutgiltig plan för
skyddskonsulentorganisationen, detta
bl. a. för att vissa frågor, syftande till
en rationalisering av organisationens
hjälpverksamhet, först skall kunna utredas.
I stället betecknas departementschefens
förslag, som omfattar tre nya konsulenttjänster
och fem nya assistenttjänster,
såsom en ytterligare etapp i
den alltfort pågående utbyggnaden av
denna verksamhet. I motionerna I: 106
och II: 163 föreslås inrättande härutöver
av tre konsulenttjänster och fem
assistenttjänster.

Utskottet — som tidigare i skilda
sammanhang understrukit att kriminalvården
i frihet icke kan bedrivas med
utsikter till framgång utan en effektiv

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Anslag till understöd åt verksamhet för frigivna fångar m. fl.

skyddskonsulentorganisation — finner
med hänsyn till de bebådade utredningarna
departementschefens förslag lämpligt
avvägt. Vid sin tillstyrkan av detta
förslag förutsätter utskottet, att den ökade
kapaciteten såvitt möjligt i första hand
inriktas på anskaffande av lämpliga frivilliga
övervakare och tillsynsmän samt
på rådgivning. Utskottet finner vidare
angeläget, att de av departementschefen
åsyftade utredningarna bedrives med
skyndsamhet, så att en ytterligare effektivisering
av organisationen snarast kan
komma till stånd. Då det av fångvårdsstyrelsens
utredningar framgår, att den
procentuellt sett övervägande delen av
villkorligt dömda och villkorligt frigivna
förekommer i storstäderna, kan det
ifrågasättas om dessa städer ägnar tillräcklig
uppmärksamhet åt problemen
om omhändertagande av detta klientel.
Av det sagda framgår, att utskottet icke
kan tillstyrka förslagen i motionerna
1:106 och 11:163 om utbyggnad redan
nu av organisationen i vidare mån än
departementschefen föreslagit.»

Herr SÖDERQUIST (fp): Herr talman!
Det är i egenskap av motionär, som jag
begärt ordet och då endast för att ge uttryck
för min tillfredsställelse med statsutskottets
välvilliga skrivning på denna
punkt. Denna välvilja har jag trott mig
förstå även gäller den motion, som jag
undertecknat. Jag vill nu endast uttrycka
den förhoppningen, att den av departementschefen
och utskottet berörda utredningen
kommer till stånd med det allra
snaraste, så att den av alla önskade
effektiviseringen av skyddskonsulentverksamheten
inte måtte låta vänta på
sig.

.lag har icke något särskilt yrkande.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Frågan om kostnaderna för anstaltsvård
tilldrar sig allt större intresse. Det visar
vid vid de årliga beräkningar, som göres
vid anstalterna, att kostnaderna för anstaltsvården
har vuxit oerhört under de
senare åren. Detta beror bl. a. på att personalkostnaderna
blivit större, i vad gäl -

ler fångvården också på ökningen av
fångantalet. Antalet nykomna inom fångvården
utgjorde 1951 6 000 och 1952
7 000. Med denna ökning är det nödvändigt
att se till, att man, så långt detta
är möjligt, håller människorna utanför
anstalterna, alltså bereder dem kriminalvård
i frihet. Därigenom står åtskilliga
fördelar att vinna både för samhället,
ekonomiskt sett, och för de dömda.

Om vi kunde utbygga skyddskonsulentorganisationen
så, att den mer effektivt
kan fullgöra sina åligganden och
därigenom tillvinna sig större förtroende,
skulle domstolarna få möjlighet att
minska klientelet på de slutna anstalterna.
Det är ur denna synpunkt som jag
med tacksamhet noterar att statsutskottet
har uttalat sig för att den nu bebådade
utredningen angående skyddskonsulentorganisationen
skall slutföras så
fort som möjligt för att denna organisation
måtte kunna utbyggas i erforderlig
omfattning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 38—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Anslag till understöd åt verksamhet för
frigivna fångar m. fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Understöd åt verksamhet för frigivna
fångar in. fl. för budgetåret 1953/
54 anvisa ett anslag av 250 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (I: 107) och den andra inom
andra kammaren av herrar Swedberg
och Rylander (II: 171), hade hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1953/54 utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit
höja anslaget till Understöd åt verksamhet
för frigivna fångar m. fl. med
100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Anslag till understöd åt verksamhet för frigivna fångar m. fl.

riksdagen måtte med bifall till Kungl
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 107 och II: 171 till Understöd
åt verksamhet för frigivna fångar m. fl.
för budgetåret 1953/54 anvisa ett anslag
av 250 000 kronor.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! Då
jag tillsammans med två av kammarens
ledamöter har väckt en motion i fråga
om understöd åt verksamhet för frigivna
fångar, ber jag att få knyta några reflexioner
till denna motion.

Kungl. Maj:t har föreslagit att detta
anslag under nästa budgetår skall utgå
med 250 000 kronor. Departementschefen
framhåller att fångvårdsklientelet,
även ungdomsfängelseeleverna, står i en
avsevärt sämre ställning i fråga om förmåner
vid utskrivningen än de som varit
intagna på ungdomsvårdsskola. Han
medger att även med den höjning av anslaget
som beslöts av föregående års riksdag
räcker resurserna endast till en
mycket begränsad hjälpverksamhet. Detta
gäller bland annat i fråga om utrustning
med arbetskläder. Departementschefen
anför vidare att efter frigivningen
följer en kritisk tid, då det gäller att
bistå den frigivne ej blott genom personlig
vägledning utan även ekonomiskt.
Departementschefen kan dock icke tillstyrka,
att anslaget liöjes med mer än
60 000 kronor.

Utskottet har ställt sig mycket välvilligt
till motionärernas framställning, och
jag tackar för den välvilliga skrivningen.
Utskottet säger sig dock ha fått den uppfattningen
att utskottet med hänsyn till
det statsfinansiella läget icke kan tillstyrka
den i motionerna påyrkade ökningen
av medelsanvisningen med
100 000 kronor för ifrågavarande ändamål,
även om detta förklaras vara belijärtansvärt.
Utskottet stannar därför
vid att föreslå samma belopp som Kungl.
Maj:t, det vill säga ett anslag på 250 000
kronor.

Av fångvårdsstyrelsens siffror framgår
att man under innevarande år haft eu
medelbeläggning av 2 500 fångar och att
man för nästa år räknar med ungefär
3 200. Den föreslagna ökningen av ansla -

get med ytterligare 60 000 kronor framstår
mot bakgrunden av dessa siffror såsom
otillräcklig, i all synnerhet om man
vill tänka sig någon standardförbättring.
Om man genom ett någorlunda ordentligt
tilltaget understödsbelopp för hjälpverksamhet
under den första kritiska tiden
efter frigivningen kan återföra större
delen av de frigivna till att bli samhällsdugliga
människor, kommer samhället
säkerligen på lång sikt att tjäna på
en dylik hjälpverksamhet.

Jag hade för någon tid sedan ett samtal
med föreståndaren för en fångvårdsanstalt.
Han berättade att han vid flera
tillfällen med egna medel hade hjälpt
frigivna fångar, då det inte stått några
andra medel till förfogande. Genom sin
hjälp hade han bevisligen lyckats att få
flera av de frigivna över den första depressionstiden
och därigenom säkerligen
förhindrat återfall i nya brott. Jag läste
också härförleden i en tidning i en stad,
där man har en fångvårdsanstalt, ett
upprop från människor som visat sig ha
intresse för dessa olyckliga och som bad
om frivilliga gåvor att hjälpa dem. Jag
tror att det inflöt åtskilligt, tack vare
detta upprop. Men all sådan hjälp, hur
välvillig den än är, blir i längden otillräcklig.
Därtill kommer att den nuvarande
åtstramningen på arbetsmarknaden
minskar möjligheterna att placera
frigivna fångar i arbete. Kommunerna
visar sig dessutom ofta vara synnerligen
ointresserade att lämna hjälp, eftersom
de menar att staten bör stå för dessa
kostnader.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till min
motion om höjning av anslaget med
100 000 kronor.

Herr BERGH (h): Herr talman! Det
finns tänkvärda ting i herr Sunnes nyss
hållna anförande, och det resonemang
som han fört skulle kunna användas till
stöd för tanken på en höjning av det nuvarande
anslaget utöver vad Kungl.
Maj:t för sin del har föreslagit och utskottet
tillstyrkt.

Förevarande anslag, som för budget -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Anslag till understöd åt verksamhet för frigivna fångar m. fl.

året 1951/52 var uppfört med 140 000 kronor,
föreslås för nästa budgetår uppfört
med 250 000 kronor. Anslaget höjdes i
fjol med 50 000 kronor och föreslås i år
höjt med ytterligare 60 000 kronor. Detta
innebär sammanlagt en höjning med
110 000 kronor i förhållande till det tidigare
anslaget på 140 000 kronor.

Det kan finnas skäl för uppfattningen
att höjningen hade bort vara större, men
det finns ju, vilket vi inte minst inom
statsutskottet har ett starkt intryck av,
många behjärtansvärda önskemål, som vi
på grund av det finansiella läget inte
kan tillgodose.

Herr Sunne anser liksom jag att skatterna
är väl höga, och har man den meningen,
får man ju också fullfölja den på
utgiftssidan, även om man gärna skulle
se att det finansiella utrymmet hade varit
tillräckligt för att på mer än en
punkt medge mindre restriktivitet.

Det är här som på andra håll fråga om
ett avvägningsproblem, och vi har allaredan
behjärtat vad som framhållits senast
av herr Sunne, men vi har ansett
att vi befinner oss i ett tvångsläge. Vi
har fördenskull måst nöja oss med att
stanna vid Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Här föreligger ett omedelbart och mycket
trängande behov av hjälp. Det kommer
sig av att situationen på ett halvår
eller ett år har ändrats så väsentligt.
Vi har upplevt en åtstramning på
arbetsmarknaden. Den behöver inte vara
särskilt stor för att den omedelbart skall
ge återklang när det gäller att bereda
arbetsmöjligheter åt fångvårdens klientel.
Det är ju så, att när konkurrensen
om arbetstillfällena blir större, leder
detta ofelbart till att de som sumpat sig,
de som bär defekter och som inte är
som andra, slängs ut i periferien. Det
är den bättre utrustade och den bättre
ställda arbetskraften som får företräde.
Detta har vi haft anledning att konstatera
ungefär sedan i höstas, och det "gör
att det understödsanslag, som står till

vårt förfogande i år, är oerhört ansträngt.
Vi vet inte, hur vi skall få möjligheter
att kunna klara oss ens fram
till den 1 juli. Till detta kommer, såsom
jag redan tidigare i dag haft anledning
att redovisa, att fångantalet har ökats
på ett sätt som knappast var förutsett.
Dessa båda saker tillsammans gör att den
standardförbättring i fråga om de frigivnas
utrustning som man räknade med
i fjol, då statsutskottet likaledes skrev
mycket välvilligt och dessutom gav oss
25 000 kronor extra, kommer att utebli.
Vi kommer att stå ungefär lika tomhänta
som förut när det gäller arbetskläder,
och vi kommer dessutom att ha mycket
större anspråk att tillgodose, därför
att det är så många fler människor som
kommer ut från fängelserna och skall
ha arbete och som får vänta längre på
arbete.

Jag skall ta ett exempel som är så
gott som för dagen. Den 12 februari
1953 frigavs från fångvårdsanstalt en
man, som undergått straff på fyra månader.
Genom skyddskonsulentens ingripande
hade man lyckats skaffa arbete
åt honom på ett bruk, där han började
den 13 februari. Med de avlöningsförhållanden,
som råder, kan han emellertid
icke få avlöning förrän den 27
februari, alltså om fredag. Då får han
sin första avlöning, men vad skall han
leva på under fjorton dagar? Efter fyra
månaders straffavtjänande har man
inget samlat kapital, över huvud taget
hör han till de människor som har samlat
litet eller intet i ladorna. Han har
dåligt med kläder, han har ingen bostad,
och han har ingenting till mat under
dessa fjorton dagar.

Situationen är olika på olika ställen.
I vissa städer och på vissa orter kan
vederbörande få hjälp. I det fallet är
Stockholm tillmötesgående på ett sätt
som jag tror är rätt ovanligt. Jag vågar
inte göra någon direkt jämförelse, men
vi har ofta fått hjälp i Stockholm från
de socialvårdande myndigheterna och
från arbetslöshetsnämnden. Men det
finns platser ute i landet, där det är
absolut stopp, särskilt om vederbörande
inte har hemortsrätt där han får ar -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Anslag till understöd åt verksamhet för frigivna fångar m. fl.

bete. Då säger man många gånger: »Res
hem», men det rådet är oftast omöjligt
för honom att följa, därför att han begått
sådana förseelser i hemorten, att
han där känner sig föraktad och utstött.
Han är kanske osams med polisen
på orten. Han vill inte komma dit;
det skulle vara detsamma som att riva
ned allt. I sådana och andra fall måste
man ha möjlighet att lämna hjälp omedelbart.
Ur detta anslag kan man ge
vederbörande ett handtag, men då måste
anslaget vara tillräckligt stort.

Den nuvarande situationen är ytterligt
pressande för dem som har att ta
emot dessa hjälpsökande. Man nödgas
säga till dem: »Ert hjälpbehov är alldeles
klarlagt. Ni skulle behöva 200 kronor
i startkapital för att kunna klara
hyran för bostaden» — den får ofta betalas
från månadens början — »till ordentliga
arbetskläder och till mat under
de närmaste 14 dagarna. Men ingenting
finns att ge.» Vi ringer till socialvården
ute i orterna och försöker beveka
olika organ att hjälpa. Somliga säger
ja, andra svarar nej.

Behovet är så uppenbart, att jag för
min del inte kan se någon annan utväg
än att staten, trots de höjningar av anslaget
som ägt rum under senaste år,
tar sig samman ännu en gång och försöker
se till, att den för vederbörandes
återinpassning i samhällslivet så nödvändiga
eftervården verkligen kan genomföras
något så när efter de intentioner
som man en gång hade.

Låt mig ta ett annat fall, som är aktuellt
just denna vecka. En pojke har
begått ett brott. Man har kommit underfund
med att han till följd av mycket
allvarliga talrubbningar inte har möjlighet
att hävda sig. Han stammar så
fruktansvärt att han blir till åtlöje •—• i
varje fall känner han det så själv. Här
skulle man vilja ingripa med en medicinsk
behandling. En sådan kommer nu
att påbörjas, men den kostar mycket
pengar; det är fråga om hundra timmars
talövningar för en specialist. Var
skall pengarna tas ifrån? Vi har fått
hjälp från kommunen och på vissa vägar
även från staten, men det behövs

ytterligare medel för att ordna uppehället
för pojken.

Det är i sådana och många andra fall
som detta anslag skall anlitas. Det skall
bereda hjälp i nödsituationer av alla
slag. Men det är så sparsamt tilltaget,
att vi efter budgetårets första hälft står
med rätt tomma händer.

Jag skall inte trötta kammaren med
ytterligare detaljer. Herr Sunne har yrkat
på högre anslag. Om detta inte bifalles,
måste Kungl. Maj:t tänka sig att
på ett eller annat sätt anskaffa de medel
som är oundgängligen nödvändiga
för att vi skall klara oss i det rådande
läget, ett läge som sannolikt kommer
att ytterligare skärpas under nästa budgetår,
om åtstramningen på arbetsmarknaden
består.

•

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 43—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning'' av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Anslag till organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete. — Anslag till upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete m. m.
Punkten 6. Det av Kungl. Maj:t äskade anslaget

var avsett att fördelas mellan UtrikesAnslag
till organisationen för europeiskt politiska institutet och Föreningen Melekonomiskt
samarbete. lanfolkligt samarbete för fred.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i denna
punkt hemställt, att riksdagen måtte till
Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete för budgetåret 1953/54
anvisa ett förslagsanslag av 800 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER (k): Herr
talman! Utskottet har under denna punkt
hemställt att riksdagen skall anvisa ett
förslagsanslag av 800 000 kronor till organisationen
för europeiskt ekonomiskt
samarbete.

Vi har under många år ställt förslag i
riksdagen, att Sverige skall utträda ur
denna organisation, och har mycket utförligt
motiverat dessa våra förslag. Med
hänvisning till de motiveringar vi tidigare
anfört ber jag att få yrka avslag på
utskottets hemställan under denna punkt.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! .lag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 7—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Anslag till upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1953/54 anvisa ett
anslag av 80 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Lindblom
m. fl. (1:51) och den andra inom
andra kammaren av herr Lindberg m. fl.
(11:61), hade hemställts, att riksdagen
måtte till ifrågavarande ändamål för
budgetåret 1953/54 anvisa ett anslag av
90 000 kronor.

Enligt motionärernas förslag borde bidrag
utgå för budgetåret 1953/54 även
till Internationella kvinnoförbundet för
fred och frihet, svenska sektionen, Svenska
freds- och skiljedomsföreningen,
Svenska skolornas fredsförening, Nordiska
fredsförbundet samt Utrikespolitiska
föreningen i Lund.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten anfört:

»Med hänsyn till den ställning,
som föregående års riksdag intog till
frågan om anslag för här ifrågavarande
ändamål, finner utskottet sig böra tillstyrka,
att statsbidrag för nästa budgetår
beviljas allenast Utrikespolitiska institutet
och Föreningen Mellanfolkligt
samarbete för fred. Det motionsvis gjorda
yrkandet avstyrkes alltså. Mot den
av departementschefen verkställda anslagsberäkningen
har utskottet icke något
att erinra.

Utskottet hemställer, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 51 och II: 61,
till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1953/54 anvisa ett
anslag av 80 000 kronor.»

Reservation hade anförts av herrar
Karl Andersson, Sundelin och Einar
Persson, fru Lindström, herrar Axel Andersson,
Malmborg i Skövde, Ståhl och
Nihlfors samt fröken Ager, vilka ansett,
att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:

»Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
allenast Utrikespolitiska institutet och

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

Föreningen Mellanfolkligt samarbete för
fred tillerkännas statsbidrag för nästa
budgetår. Utskottet vill emellertid understryka,
att behovet av upplysning i internationella
frågor är minst lika stort
nu som tidigare. Framhållas må, att den
upplysningstjänst, som bedrives av de
fem organisationer, vilkas statsbidrag föreslås
skola indragas, riktar sig till andra
kretsar än vad fallet är beträffande motsvarande
verksamhet, som handhaves av
förberörda båda sammanslutningar. Visserligen
torde ett bifall till Kungl. Maj :ts
föreliggande förslag icke komma att
medföra, att dessa fem organisationer
nedlägga sin verksamhet men de skulle
dock undandragas det stöd och den uppmuntran,
som både de själva och den
sak, för vilken de arbeta, äro värda. Detta
gäller ej minst deras upplysningstjänst
rörande de mellanfolkliga organisationer,
till vilka Sverige anslutit sig och
erlägger bidrag. Under nu angivna förhållanden
måste ett bidragsbelopp av
10 000 kronor sägas vara i hög grad motiverat.

Av det anförda följer, att utskottet
biträder det motionsvis gjorda yrkandet.
Anslaget för nästa budgetår bör alltså
uppföras med 90 000 kronor.

Utskottet hemställer, att riksdagen må,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 51 och
II: 61, till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1953/54 anvisa
ett anslag av 90 000 kronor.»

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Såsom en av reservanterna vid denna
punkt vill jag bara med ett par ord motivera,
varför vi anser att statsutskottet
hade bort tillstyrka de motioner, i vilka
hemställts om bibehållande av anslaget
till några fredsföreningar, som namngivits
i motionerna.

Frågan var ju också uppe vid fjolårets
riksdag, varvid statsutskottet »av
billighetsskäl» förordade att bidrag av
statsmedel skulle få utgå under ytterligare
ett budgetår — ett slags övergångsår
eller nådeår, om man så vill uttrycka
det. Under hänvisning till sitt stånd -

punktstagande i fjol avstyrker nu statsutskottets
majoritet fortsatt medelsanvisning.
Utskottet är naturligtvis i sin fulla
rätt att göra detta, men man kan kanske
diskutera, om det verkligen var formellt
riktigt av utskottet att, såsom skedde i
fjol, försöka binda utskottet och riksdagen
vid en viss uppfattning också i år.
Varje års riksdag måste dock få vara suverän
att besluta i sina angelägenheter,
och efter andrakammarvalen i höstas har
ju en rad nya ledamöter tillkommit i
första kammaren och ett 50-tal nya ledamöter
i andra kammaren, vilka kan tänkas
vilja manifestera en annan och generösare
uppfattning än den utskottet företrädde
i fjol med detta sitt nådeanslag
och utskottsmajoriteten i år med sitt avslagsyrkande.

I sak vill jag sedan säga, att jag anser
att en generösare uppfattning är motiverad.
Vid denna riksdag ökar vi försvarsanslagen
enormt. Hela vår rikshushållning
är uppbyggd på vad som blir kvar,
sedan det glupande försvaret har fått
sina miljarder kronor. Tiderna är sådana
att man resignerat får böja sig för
detta, men nog förefaller det ändå groteskt
mot en sådan bakgrund att snåla
in på ett anslag av detta blygsamma format
— 10 000 kronor — till ett antal
fredsföreningar, som uträttar ett duktigt
arbete för att sprida kunskap och intresse
för fredligt internationellt samarbete.

Det är ingen lucker jordmån just för
sådana intressen i vargatider som de nuvarande.
Upplysningsarbete kostar pengar.
Statsanslaget är visserligen inte avgörande
för detta upplysningsarbetes
vara eller icke vara, men det utgör ett
värdefullt handtag och ett moraliskt
stöd: att statsmakterna på detta sätt ställer
sig välvilliga till ett fredsarbete av
denna art, är just den uppmuntran som
föreningarna behöver.

De två organisationer som jag för egen
del känner närmare till — Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet
och Svenska skolornas fredsförening
— uträttar ett mycket värdefullt arbete.
Det har sagts att dessa föreningar — och
särskilt då den jag nämnde sist -— borde

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

höra hemma under upplysnings- och
bildningsanslagen under åttonde huvudtiteln
i stället. Detta är kanske riktigt.
Men det har tidigare alltid varit så, att
dessa anslag förekommit här under herr
Undéns huvudtitel, och en eventuell
överföring från den ena huvudtiteln till
den andra hörde kunna ske mellan departementen
vid uppgörande av statsverkspropositionen,
om respektive departementschefer
visar litet god vilja. T
nuvarande läge har vi bara att hålla oss
till de föreliggande förslagen, och —
herr talman —• jag ber att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr LINDBLOM (fp): Herr talman!
För nio år sedan förekom en liknande
diskussion i kammaren — det gällde
även då en viss höjning av nu ifrågavarande
anslag. Då tog vår nu hemgångne,
högt aktade ledamot av denna kammare,
herr Johan Bärg, till orda. Jag skall tilllåta
mig att citera några ord ur hans då
hållna anföranden. Han yttrade bl. a.:
»Jag kan få lov att säga, även om det låter
en smula larvigt, att jag har blivit
så mätt på all den krassa klokhet, alla
de beräkningar och hela den materialistiska
anda, som bära oss igenom de fruktansvärda
tiderna, att jag som en protest
mot detta och som en fläkt av den
gamla andan, som kanske ändå lever
kvar på djupet bland oss ålderstigna, är
villig att offra dessa 18 000 kronor.» Det
gällde den gången denna summa. Han
fortsatte: »Eftersom jag numera är den
till levnadsåldern äldste i detta hus, är
jag dessvärre övertygad om att jag icke
kommer att få uppleva den dag, då det
kan bli samma fart som förr i strävandena
att åstadkomma ett fredstillstånd i
världen, men jag tycker, att det skulle
vara hälsosamt om man från riksdagens
sida visade, att man inte lämnat all tro
på möjligheterna av en bättre tid och en
bättre värld.» Så långt herr Bärg.

Ja, så talade gamle fader Bärg, som vi
brukade kalla honom. Är det inte något
av denna krassa, kalla, beräknande politik,
som gör att vi nu måste ha debatter
i kamrarna om futtiga 10 000 kronor

då det gäller anslag till fredsrörelsen?
Jag har många gånger undrat, varför det
ofta skall var så motigt i fråga om anslag
till de föreläsningar och kurser, som
bedrivs av den folkliga fredsrörelsen. Vi
anslår ju rätt flitigt medel till annan föreläsningsverksamhet.
Är det inte nödvändigt
med kurser och föreläsningar i utrikespolitiska
frågor? Den, som mera ingående
har varit i tillfälle att följa denna
verksamhet, kan betyga, att det är
nödvändigt, och det understryker också
utskottsminoriteten i sitt yttrande. Det
heter där: »Utskottet vill emellertid understryka,
att behovet av upplysning i
internationella frågor är minst lika stort
nu som tidigare.»

Sedan kan man ju fråga: Är det tillräckligt
med vad som utföres av Utrikespolitiska
institutet och Föreningen
Mellanfolkligt samarbete för fred? På
den frågan måste jag svara ett obetingat
nej. Intet av dessa organ utför tillnärmelsevis
så omfattande föreläsningsarbete
i skolor och läroanstalter som det
som utföres av de organ, vilka enligt
förslaget inte vidare skall få del av anslaget.
Jag kan som exempel nämna, att
under ett tidigare år höll den ena av dessa
organisationer, nämligen Svenska
freds- och skiljedomsföreningen, inte
mindre än 500 föreläsningar och kurser,
som besöktes av 34 000 åhörare. Jag tror
inte att någon av de favoriserade kan
uppvisa sådana siffror. Dessutom är det
alldeles riktigt som reservanterna säger,
att den verksamhet, som dessa organisationer
bedriver, riktar sig till andra
kretsar än de båda förut nämnda organisationerna.
Därmed har jag ingalunda
sagt, att de inte skulle behöva det anslag
som de får. Jag unnar dem väl vad
de erhåller, och jag skulle under inga
förhållanden vilja vara med om att ett
anslag till de övriga skulle utgå på bekostnad
av anslaget till dessa två.

I det sammanhanget ber jag att få
erinra om att departementschefens motivering
förra året var att det på grund
av fördyrade omkostnader ansågs nödvändigt,
att Utrikespolitiska institutet
och Föreningen Mellanfolkligt samarbete
för fred skulle erhålla viss höjning av

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

sitt anslag. Denna helt visst välbehövliga
höjning skulle dock ske på de övrigas
bekostnad, d. v. s. anslaget till de andra
skulle dragas in för att de båda skulle
få en ökning. Jag tvekar inte att säga,
att det är ovärdigt statsmakterna att på
sådant sätt kompensera dyrtiden.

När statsutskottets majoriet i en för
övrigt mycket torftig motivering endast
stöder sitt beslut på vad som förekom
förra året, är det på sin plats att erinra
om grunden för den beskärning som föreslogs
i fjol. Reaktionen mot ett dylikt
förfaringssätt i anslagsfrågor är ganska
stark — och det med rätta — både inom
riksdagen, hos pressen och bland allmänheten.

Jag kanske också bör nämna, att enligt
de uppgifter, som nyligen har insänts
till utrikesdepartementet, har
Svenska Freds- och skiljedomsföreningens
kostnader för föreläsningsverksainheten
under det gångna budgetåret uppgått
till 19 000 kronor. Det vore sannerligen
inte för mycket, om för detta ut
ginge ett statsbidrag på 3 500 kronor.
Om kammarens ledamöter hade tillfälle
att ta del av de uttalanden, som gjorts
av rektorer och lärare i de skolor, där
föreläsningar har hållits om Förenta Nationerna
och dess verksamhet samt övriga
utrikespolitiska frågor, skulle man
säkerligen inse, att denna verksamhet
är värd det varmaste stöd från statsmakternas
sida. Det är inte något känslopjunk
eller sentimentala allmänna fraser,
som präglar dessa föreläsningar utan
objektiv och saklig upplysning.

Jag har tillåtit mig att här närmast uppehålla
mig vid Svenska Freds- och skiljedomsföreningen,
vilket beror på att
jag bäst känner till den organisationen
och att den är äldst. Det kanske kan vara
av intresse att höra, att föreningen i
år blir 70 år. Den bildades för 70 år sedan
inom riksdagen av 60 riksdagsmän,
och den skall fira sitt jubileum i riksdagen.
Det är således en organisation
med gamla anor, och den har, hoppas
vi åtminstone, ett visst anseende för objektivitet.

Förra året talades det om att man borde
sammanslå de olika organisationerna.

På det vill jag svara, att det vore föga
välbetänkt, emedan de har var för sig
sina givna speciella områden att bearbeta
och den frågan saknar betydelse för
det nu aktuella anslaget. Samarbete mellan
organisationerna har nämligen inletts
för länge sedan då det gäller exempelvis
kurser. Sålunda förekommer att
Utrikespolitiska institutet anordnat en
kurs och då sker samverkan. Det har till
och med inträffat, att av institutet anordnad
kurs inte har fått tillräckligt antal
elever, så att kursen skulle kunna hållas.
Men vid meddelande härom till
Svenska Freds- och skiljedomsföreningen
har därifrån tillförts kursen önskvärt
antal elever, så att den har kunnat hållas.
Det råder således god och intim
samverkan mellan dessa olika organisationer
och en samverkan som syftar till
alt de medel, som ställes till förfogande,
skall få bästa möjliga användning.

Till sist, herr talman, ber jag bara att
få tillägga, att jag tror, att departementschefen
— hans excellens herr utrikesministern
— är intresserad av fredssaken.
Jag är således inte benägen att tolka
hans handlingssätt såsom ett bristande
fredsintresse. Möjligen kan det bero på
att han inte har haft tillfälle att tillräckligt
sätta sig in i omfattningen och betydelsen
av den verksamhet som nu berörda
organisationer utför. Men jag skulle
inte hålla för osannolikt, att en stor del
av allmänheten kommer att tolka indragningen
av detta anslag som ett uttryck
för regeringens brist på intresse för den
folkliga fredsrörelsens arbete. Om det
hade gällt ett större anslag, kunde man
till nöds ha åberopat finansiella trångmål,
men i detta fall kan man absolut
inte åberopa detta.

I en tid, då den fria demokratiska
fredsrörelsen behövs mer än någonsin,
bör man inte ställas inför den situationen
att densamma skall behöva avvecklas
eller försvagas. Det ringa belopp den
under många år erhållit är väl använda
medel.

Jag instämmer, herr talman, i det yrkande
som redan framställts om bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF
(s): Herr talman! Fru Lindström refererade
delvis förra årets riksdagsbehandling
av denna fråga, och även jag
vill orda något om den.

Kungl. Maj :t föreslog 1952 års riksdag
att för innevarande budgetår för detta
ändamål lämna ett anslag av 75 000 kronor.
Detta innebar att Utrikespolitiska
institutet och Föreningen Mellanfolkligt
samarbete för fred skulle bli de enda
sammanslutningar av detta slag, som
skulle erhålla statsbidrag, medan en del
sammanslutningar, som tidigare haft ett
mindre sådant anslag, skulle bli utan.
Det fanns enligt Kungl. Maj:t skäl för en
sådan koncentration av detta anslag, och
den meningen delades också av statsutskottet.
Utskottet ansåg emellertid då,
att det vore rimligt att de organisationer,
som skulle bli utan statsbidrag,
finge ett år på sig för att lägga om sin
verksamhet, varför utskottet föreslog
riksdagen att höja anslaget med 10 000
kronor för att det skulle kunna bli möjligt
att bevilja även dessa mindre anslag
till de olika föreningarna även för innevarande
budgetår. Detta anslag borde
dock enligt utskottets mening endast
övergångsvis utgå under detta budgetår
för att sedan helt upphöra. Riksdagen
följde i fjol utskottets förslag i det avseendet
och anslog då ett belopp av
85 000 kronor, med den motivering, som
jag här har anfört.

Kungl. Maj:t har nu följt de anvisningar,
som riksdagen förra året gav, att endast
Utrikespolitiska institutet och Föreningen
Mellanfolkligt samarbete för fred
skulle få anslag under nästkommande
budgetår.

Departementschefen har dock ansett,
att Utrikespolitiska institutet på grund
av inträffade prisstegringar borde få sitt
anslag höjt med 5 000 kronor, så att det
skulle utgå ett sammanlagt bidrag på
80 000 kronor.

Då departementschefen således har
följt riksdagens anvisningar, har utskottet
inte haft anledning att frångå departementschefens
förslag i detta avseende.
Det skulle se ganska underligt ut, om
riksdagen ett år gjorde ett sådant ut -

talande som riksdagen gjorde under förra
året och sedan nästa år skulle gå ifrån
det. Vad skulle det då egentligen tjäna
till, att riksdagen gåve sin mening till
känna på något sätt Jag tror inte heller
att det under mellantiden har inträffat
någonting som skulle göra det motiverat
att nu frångå det beslut som fattades
förra året.

Fru Lindström och herr Lindblom har
anfört, att dessa föreningar utför ett mycket
gott arbete, och jag har ingen anledning
att betvivla det. Jag tror att de utför
ett gott arbete, och jag är också övertygad
om att de inte kommer att lägga
ner sin verksamhet, utan att de kommer
att bedriva den i den omfattning
som deras resurser ger dem möjlighet
till.

Jag tror inte heller, att man, som fru
Lindström gjorde, bör sätta detta anslag
i något slags relation till försvarsanslaget.
Jag tror att det närmast borde höra
hemma under åttonde huvudtiteln, fast
det är en gammal tradition att det kommer
på tredje huvudtiteln, men några
sådana jämförelser som fru Lindström
gjorde bör man nog inte göra.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, EINAR (s): Herr talman!
Då riksdagen förra året gjorde det
uttalande som den föregående talaren
erinrade om, ville ju vi, som nu står
som reservanter i denna fråga, att riksdagen
inte skulle göra detta uttalande,
och på grund därav kan vi nu känna
oss ganska obundna, när vi föreslår att
detta anslag skall utgå även i år.

Jag tror inte att de rent ekonomiska
synpunkterna har varit avgörande för
statsutskottets majoritet i detta fall; det
gäller ju ett mycket ringa anslag, såsom
herr Lindblom redan framhållit, bara
10 000 kronor.

Vad betyder dessa 10 000 kronor, om
vi ser dem i förhållande till anslagen
för försvaret? Jo, de gör så mycket, att
för varje miljon som vi anslår till försvaret
blir det fem kronor till fredsarbetet,
och det är ju en ganska futtig

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

siffra. Jag anser att vi kan ha råd till
detta, och jag anser det också mycket
betydelsefullt, att röster höjs för fredsarbetet
under den tilltagande militarisering
som för närvarande pågår över
hela världen. Jag tror att denna summa
på 10 000 kronor mycket väl skulle kunna
tagas ifrån fjärde huvudtiteln utan
att detta skulle på minsta sätt äventyra
effektiviteten hos vårt försvar.

Med detta korta ord, herr talman, ber
jag alltså att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Gustaf Karlsson och Karl Andersson, fru
Sjöström-Bengtsson samt herrar Lage
Svedberg, Sunne, Nils Elowsson, Damström
och Nord.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lindblom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resul -

tat, verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 60.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 16—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av
väckta motioner om tjänste- och familjepensionsförmånerna
för f. d. revisorn
och bokhållaren S. V. Zacco, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning
av väckt motion om befrielse
för biografägaren G. Gustafsson från staten
tillkommande nöjesskatt för biografföreställningar,
bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 6, i anledning av väckta
motioner angående vissa frågor rörande
nykterhetslagstiftningens utformning.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:293
av herr Lundqvist m. fl. och II: 199 av
herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
tillverkning och försäljning inom landet
av ciderdrycker med den alkoholhalt,
som funnes föreskriven för maltdrycker,
skulle få äga rum;

2) motionen II: 6 av herr Dickson,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 5 kap. 3 § kungl. förordning -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

en den 18 juni 1937 angående försäljning
av rusdrycker skulle utgå; samt

3) motionen 11:7 av herr Dickson,
vari hemställts, att riksdagen måtte hos
regeringen begära, att bestämmelser snarast
måtte utfärdas i syfte att porter
och Öl, klass III, i utminuteringshänseende
skulle jämställas med vin eller,
därest något skäl därför skulle föreligga,
med brännvin.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
293 av herr Lundqvist m. fl. och II: 199
av herr Nilsson i Bästekille m. fl. angående
tillverkning och försäljning inom
landet av ciderdrycker icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen II: 6 av herr Dickson
om upphävande av 5 kap. 3 § förordningen
angående försäljning av rusdrycker
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

3) att motionen II: 7 av herr Dickson
angående ändring av bestämmelserna rörande
försäljning inom landet av porter
och Öl, klass III, m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beträffande punkten 1 i utskottets
hemställan hade reservationer avgivits

I) av herr Veländer, som på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen måtte,
med anledning av de likalydande motionerna
1:293 av herr Lundqvist m. fl.
och II: 199 av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville förelägga
1954 års riksdag proposition med förslag
om att tillverkning och försäljning
av ciderdrycker, framställda av svensk
frukt, skulle få äga rum;

II) av herrar Gustaf Elofsson och
Jonsson i Skedsbygd, vilka dock ej antytt
sin åsikt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Alla är vi ju på det klara med att fruktodligen
i detta land under senare skeden
har gjort utomordentliga framsteg, både
kvantitativt och kvalitativt. I samband
därmed har också aktualiserats frågor,
som sammanhänger med avsättningen av
den svenska frukten; och dessa frågor
har förlänats en alldeles särskild aktualitet
under goda fruktår. Det är ju klart,
att, om fruktodlingen skall kunna tillgodose
landets behov av frukt på bästa
möjliga sätt och till ur folkhushållets
synpunkt bästa möjliga priser, det inte
passar med en ordning som leder till att
stora mängder frukt under goda år inte
kommer till någon nyttig användning.

Från sådana utgångspunkter har fruktodlingens
intressenter frågat sig, om det
inte skulle vara möjligt att finna avsättning
för frukt genom tillverkning av ciderdrycker.
För två år sedan förelåg
också i riksdagen motioner, i vilka man
inlät sig på en framstöt för att realisera
denna tanke. Majoriteten i bevillningsutskottet
och majoriteten i riksdagens
kamrar ville dock inte vara med om några
omedelbara åtgärder, utan avvisade
motionerna under hänvisning till den då
pågående utredningen inom nykterhetskommittén.
Nu föreligger åter motioner
med enahanda syftning, och bevillningsutskottet
menar, med samma motivering
som för två år sedan, att man alltfort bör
skjuta på ställningstagandet. Förra gången
menade man, att det inte var fråga
om något förhalande, därför att nykterhetskommittén
ju hade kommit så långt
— sade man — att det förelåg ett slutredigerat
och tryckfärdigt betänkande
rörande bland annat maltdryckslagstiftningen,
och meningen var att cidertillverkningen
skulle behandlas i samband
därmed. Vi har sett hur det gick med
den saken — det är endast någon månad
sedan nykterhetskommitténs betänkande
kom för våra ögon.

När det förra gången hänvisades till
nykterhetskommitténs ställningstagande,
väntade man att detta skulle bli positivt
i den fråga det här gäller. Såvitt jag har

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

förstått är emellertid ställningstagandet
att beteckna såsom helt negativt. Vidare
är det väl så, att man inte är på det klara
med om nykterlietskommitténs nu föreliggande
betänkande verkligen kommer
att föranleda proposition till riksdagen.
Jag hoppas för min del att det
skall bli fallet, men man kan inte veta,
om eller när det sker. Man borde väl
dock kunna sikta till att om betänkandet
föranleder proposition till riksdagen,
den propositionen skall framläggas nästa
år. Men det finns som sagt inga garantier
i det hänseendet. Då frågar man sig:
Är det riktigt att nykterhetskommittén,
vars verksamhet har pågått i nära tio
år och vars existens under hela denna
tid har stoppat upp så gott som alla
framkomna förslag, sammanhängande
med nykterhetslagstiftningen, skall alltfort
få stå i vägen för en lösning av
trängande spörsmål?

Ehuru nykterhetskommittén nu signalerar
en negativ inställning till denna
fråga, kan man dock i dess betänkande
finna sådana uttalanden som att »stora
mängder cider konsumeras i alla världsdelar».
Det är väl nästan för mycket begärt,
att fruktodlarna icke skall taga fasta
på sådana uttalanden. Motionärerna
har också siktat till ett omedelbart ställningstagande
av riksdagen. Jag har i min
reservation, fogad till utskottsbetänkande!,
inte velat följa dem i det hänseendet.
Jag har i stället föreslagit skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan om förslag
till nästa års riksdag. Syftet därmed är
tvåfaldigt. Kungl. Maj:t blir i tillfälle att
vid utarbetandet av förslaget ta hänsyn
till innehållet i de remissyttranden, som
kommer att föreligga beträffande nykter •
hetskommitténs betänkande. Och om
Kungl. Maj:t finner, att betänkandet bör
föranleda proposition till riksdagen, får
frågan om ciderdryckernas ställning behandlas
däri. Men om Kungl. Maj :t skulle
finna, att betänkandet inte bör föranleda
någon proposition till riksdagen, skall i
alla fall frågan om tillverkning ocli försäljning
av ciderdrycker respektive deras
ställning inom den gällande lagstiftningens
ram bringas till lösning.

Här kan möjligen någon anlägga nyk -

terhetspolitiska synpunkter. Om man så
gör, kan man dock inte falla tillbaka på
annat än lösa antaganden. Om här kan
åstadkommas en lämplig ciderdryck, bör
den i viss utsträckning kunna ersätta
exempelvis de lätta vinerna. Med den alkoholhalt,
som man då har att räkna
med, misstänker jag, att man kan våga
det påståendet, att nykterhetssynpunkten
måste träda i bakgrunden, eftersom konsumtionen
av dessa drycker, på grund
av att de innehåller så stor mängd fruktsyra,
kommer att begränsas så att säga
av sig själv.

I varje fall anser jag att, när man i
detta land årligen konsumerar kanske
bortåt 50 miljoner liter spritdrycker, 10
å 12 miljoner liter vin, en utomordentligt
stor mängd maltdrycker av olika slag,
kanske 200 miljoner liter läskedrycker
o. s. v., man inte bör ställa sig alldeles
oförstående till strävandena från fruktodlingens
målsmän att söka få en lämplig
avsättning för sin produktion. Fruktodlarna
själva tar ju alla konsekvenser
för det experimenterande, som kan finnas
erforderligt med avseende å tillverkning,
avsättning och annat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf): Herr
talman! Denna fråga är ju inte ny i den
svenska riksdagen. Den har behandlats
vid föregående riksdag och vid flera tidigare
tillfällen, men man kan inte säga
att den behandlingen har bragt frågan
närmare en lösning. När nu nykterhetskommittén
har framlagt sitt betänkande
kunde man ju förvänta, att det skulle
komma en proposition till innevarande
års riksdag om vilka åtgärder som skulle
vidtagas med anledning av det förslag
som kommittén har kommit med.
Enligt vad som under hand har inhämtats
är det dock inte möjligt att få något
förslag vid årets riksdag, men vi
förmodar att ett sådant kommer til
1954 års riksdag.

Jag kan inte finna att det är någo.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

fel om man tillvaratar landets egna produkter
och tillverkar den dryck som
här föreslås. Den skulle ju inte ha större
alkohollialt än pilsnerdrickat, som nu
folket dricker i mycket stor utsträckning.
Jag tror att det skulle vara till
avsevärt gagn för fruktodlingen, när det
inte går att till konsumtion isälja all
den frukt som produceras, om odlarna
hade möjlighet att ändå nyttiggöra den
frukt som blir över genom att bereda
cider därav. Jag tror att detta inte skulle
utöva någon större inverkan på nykterhetstillståndet
i landet, vilket man
hakar upp sig på. Det är ett önskemål
från fruktodlarnas sida att tillvarata all
sådan frukt, som man inte kan sälja
till annan konsumtion. Odlarna har säkerligen
ingen tanke på att nykterhetstillståndet
i landet skulle bli sämre genom
en sådan tillverkning.

När vi i bevillningsutskottet behandlade
denna fråga var jag självklart mycket
böjd för att gå på den linje som
herr Velanders reservation innebär. Man
kunde dock redan i utskottet utläsa —
och jag‘ tror att det kunde herr Velander
också — att det var omöjligt att få en
majoritet för ett förslag att bryta ut
denna fråga då nykterhetskommitténs
utlåtande var ute på remiss.

Av den anledningen, herr talman, fogade
jag till utskottets utlåtande en
blank reservation, ty jag ville säga min
mening på denna punkt. Jag skulle gärna
ha stött herr Velanders reservation,
men jag ansåg att det inte fanns någon
möjlighet att få majoritet för dess yrkande.
Därför, herr talman, skall jag
nöja mig med det slut som utskottet har
kommit till, under den förutsättningen
att man kan räkna med att det kommer
en proposition i frågan till 1954 års
riksdag. Det är detta som herr Velander
har begärt i sin reservation. Om en
sådan proposition inte skulle komma
kan naturligtvis vi, som anser att man
bör tillvarata all den svenska frukten,
även den som inte kan säljas till annan
konsumtion, återkomma med vår
anhållan. Jag hoppas att riksdagen då
inte skall sätta sig emot en sådan lösning
av denna fråga, som vi önskar.

B Första kammarens protokoll 1953. Nr 7.

Herr HEuMAN (s): Herr talman! Det
är riktigt som både herr Velander och
herr Elofsson har framhållit, att denna
fråga inte är ny för riksdagen utan har
behandlats tidigare. De motioner, som
då väcktes i frågan, avstyrktes av bevillningsutskottet
under den motiveringen,
att frågan om ciderdryckernas tillverkning
och försäljning låg under 1944
års nykterhetskommittés prövning, och
riksdagen antog bevillningsutskottets utlåtande.

Nu har denna kommitté avlämnat den
del av sina betänkanden, som berör
denna fråga, och efter vad man kan
förstå ställer sig nykterhetskommittén
negativ till det förslag, som framförts
motionsvis på detta område. Orsaken
därtill är närmast att man anser, att ciderdryckerna
inte kommer att konkurrera
med spritdryckerna, som man räknat
med, utan med läskedryckerna, och
att de alltså ur nykterhetssynpunkt inte
liar så stor betydelse.

Nu är nykterhetskommitténs betänkande
ute på remiss, och utskottet förmodar,
att det under remissförfarandet
kan framkomma synpunkter på detta
speciella område, som kan bli till gagn
vid en fortsatt behandling av frågan.
Under sådana förhållanden menar utskottet
att man bör vänta och se vad
remisserna kan komma att ge, och i anledning
därav har utskottet inte velat
fatta något beslut i motionernas riktning.
Utskottet menar, att denna fråga
bör ställas i det stora sammanhanget
och även lösas i samband därmed. Därför
bär utskottet som sagt inte velat intaga
någon positiv ståndpunkt i frågan.

Herr Velander yrkar i sin reservation
att man skall bryta ut denna fråga och
behandla den separat, och han menar
att det skulle vara lämpligt om Kungl.
Maj:t redan till nästkommande års riksdag
framlade förslag på detta speciella
område. Herr Velander var inte säker
på att det skulle komma någon proposition
över huvud taget med anledning
av nykterhetskommitténs betänkande,
och om det kommer någon, menade han,
vet man i alla fall inte när den kommer.

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

Jag kan inte heller yttra mig på den
punkten med någon bestämdhet, men
jag förutsätter att om Kungl. Maj:t skulle
anse denna fråga så viktig som motionärerna
och herr Veländer tycks anse
att den är, skall Kungl. Maj:t om inte
nykterhetskommitténs betänkande i stort
kommer att föranleda en proposition
ändå förelägga riksdagen en proposition
på detta område.

Herr Elofsson var inne på frågan om
användning av frukt för tillverkning av
ciderdrycker, och han framhöll, att när
man sålt vad som var möjligt till konsumtion
i vanlig ordning skulle den
frukt som blev över —■ han syftade då
närmast på den som var av sämre kvalitet
— kunna utnyttjas för cidertillverkning.
Därom är emellertid de sakkunniga
inte eniga. En del av dessa menar,
att om man skulle tillverka ciderdrycker
av en sämre fruktsort, skulle
det bli en dryck som inte vann konsumenternas
bevågenhet. Genom att saluföra
den skulle man snarare skada producenternas
intressen än gagna dem.
Det är kanske en synpunkt som närmare
bör granskas i detta sammmanhang.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Alla vet vi säkerligen att den svenska
frukt- och trädgårdsnäringen för närvarande
arbetar under utomordentligt
brydsamma förhållanden. Vi känner säkerligen
också alla till hurusom importen
utifrån med de lättnader, som har
beretts den, vållar vår inhemska fruktoch
trädgårdsodling allvarliga bekymmer
och mycket allvarligt avbräck. Å
andra sidan är det väl ingen som inte
vill, att vi skall söka hålla dessa näringsgrenar
uppe och göra det på ett sådant
sätt, att de också kan bereda sina utövare
en någorlunda dräglig utkomst och
behövlig lön för mödan. Men då måste
vi också söka skapa möjligheter för näringarna
att leva.

Att utsikterna, herr talman, att begränsa
den förödande importen är mycket
minimala, det vet vi alla fuller väl av ti -

digare års erfarenheter. Och jag har nästan
på känn, att litet längre fram under
denna riksdag kommer vi att få nya bevis
för hur omöjligt det är att få igenom
stärkt skydd mot en överväldigande import
utifrån. Då har här framställts ett
annat förslag, och det är som herr Gustaf
Elofsson sade inte något nytt, utan
det har varit uppe i riksdagen tidigare,
senast för två år sedan, då det avvisades
under hänvisning till den då sedan
många år sittande nykterhetskommittén
och dess arbete.

Nu vet jag för min del inte personligen
vilket värde en cidertillverkning
skulle kunna komma att få för landets
fruktodlare. Men vi bär fått klart för oss
att de själva tror på detta förslag, och
det räcker för mig vid mitt ställningstagande
med hänsyn till näringens nuvarande
brydsamma situation. Vad vi kan
göra för att ta vara på vår svenska frukt
och därmed ge fruktodlarna ett välbehövligt
handtag, det synes mig också vara
angeläget att göra, inte minst i en tid
som den innevarande, då näringen, som
vi har sagt, dras med en utomordentligt
hård konkurrens utifrån.

Jag blev mycket glad när jag hörde
herr Gustaf Elofsson börja tala. Man kan
inte gärna tänka sig ett starkare tal till
förmån för motionen. Men jag blev så
mycket mer besviken, när han efter att
ha presterat denna förnämliga början av
anförandet lade i dagen en sådan överraskande
blygsamhet, att han inte vågade
sig längre än till ett yrkande om avslag
på varje som helst åtgärd att hjälpa
näringen, och detta, såvitt jag förstod
honom rätt, endast därför att det inte
gick att samla majoritet för förslaget i
utskottet.

Ack, om vi bara skulle framställa yrkanden
om positiva åtgärder i de fall,
då vi visste att det fanns utsikt att få majoritet,
herr Elofsson! Då skulle nog både
herr Elofsson och jag och många andra
här i kammaren inte förunnas många
tillfällen att ställa några speciella yrkanden.
Jag anser för min del att även
om man inte har utsikter att få igenom
en sak, har man ändå både rätt och
skyldighet att ge uttryck åt den uppfatt -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

ning, som man har, till den verkan det
hava kan.

Nu tröstar sig herr Elofsson med att
nästa år kommer naturligtvis en proposition.
Vad sade herr Elofsson år 1951?
Jag tror att den som läser herr Elofssons
anförande år 1951 ganska snart finner,
att han då ställde i utsikt att så snart
kommittén hade avgivit sitt betänkande,
skulle vi driva förslaget igenom. Nu är
kommittén färdig, men vi får i alla fall
vänta till nästa år — ifall Kungl. Maj :t
då är snäll och kommer med ett förslag.
Detta tycker jag är ett mycket svagt sätt
att tillvarataga den näringsgrens intressen,
som herr Elofsson här förklarade
sig vilja stödja.

Även den reservation som avgivits av
herr Velander är ju utomordentligt försiktigt
hållen. Men man skall ju inte låta
det bästa bli det godas fiende. Kan
man inte få allt, får man, herr talman,
vara nöjd, om man kan få något som går
i positiv riktning. Därför ber jag att med
vad jag här har sagt få yrka bifall till
herr Velanders reservation.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr
talman! Den svenska fruktodlingen har
under de senare åren fått en mycket
stor omfattning, men de som ägnar sig
åt odlingen har inte sett till att avsättningsmöjligheterna
ökats i samma takt.
Detta har gjort att fruktodlingen har råkat
i de svårigheter, som för närvarande
förefinns. Till följd härav söker man nu
alla möjliga utvägar, och detta att framställa
cider är bara en av utvägarna.

Det är emellertid en av de sämsta utvägarna,
ty man kommer aldrig att kunna
hjälpa den svenska fruktodlingen på
det sättet. På fruktodlarhåll hyser man
heller inga större förhoppningar om något
sådant. Därför bör riksdagen under
inga förhållanden ta den föreliggande
motionen alltför allvarligt.

Enligt vad sakkunskapen enstämmigt
förklarar går det inte att med den svenska
frukten —• och jag tänker då närmast
på den sekunda frukt som det i detta
sammanhang är fråga om att tillvarata
— som råvara framställa en cider som

är konkurrenskraftig med den cider som
kan importeras utifrån. Skulle vi bygga
upp en cidertillverkning med den svenska
frukten som råvara, måste denna tullskyddas.
Anledning till att man utomlands
kan tillverka cider billigare än vi
kan göra är att man där odlar en särskild
ciderfrukt som är mindre och oömmare
och som kan skakas ned ifrån träden
utan att den skadas så, att den blir
oanvändbar. Den behöver alltså inte
plockas ned. Hela produktionen av denna
ciderfrukt är avsevärt billigare än av
den frukt som vi framställer i vårt land.
Tack vare denna omständighet kan man
utomlands — i Schweiz, i Frankrike och
även i England — tillverka en billigare
cider än vi någonsin kan göra.

Herr Lundquist behöver därför inte
vara förarglig mot herr Gustaf Elofsson
— som för övrigt säkert kommer att
försvara sig själv — ty om man här vilar
på hanen, gör man inte de svenska
fruktodlarna den allra minsta otjänst,
och det är de också allesamman tämligen
på det klara med. Den svenska fruktodlingens
räddning ligger inte här, utan
den ligger i att man får till stånd en
bättre försäljningsorganisation och i att
man använder den mindervärdiga frukten
för framställning av det, som amerikanerna
kallar juice, och av must.
Inom fruktodlarkretsar är man fullt på
det klara med att kan man inte komma
dithän att den svenska fruktmusten kan
användas som tillsats i våra läskedrycker,
kommer man aldrig att på ett verkligt
effektivt sätt kunna tillvarata den
dåliga frukten här i landet. Det är också
efter dessa linjer som man för närvarande
arbetar bland fruktodlarna, och
man är där inställd på att detta måste
bli den huvudväg, som man skall gå fram
på, om man skall komma till rätta med
svårigheterna.

Så ligger saken i själva verket till, och
om herr Lundqvist talar med någon som
verkligen begriper dessa frågor, skall
han få höra precis detsamma som jag
har sagt här i dag. .lag har nämligen fått
dessa uppgifter från dem som syssla med
frågan dagligen och har sysslat med den
i årtionden och som har studerat förhål -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

landena i Amerika där man arbetar på
ett helt annat sätt än man hittills gjort
hos oss på detta område. Vid framställningen
av fruktmust följer man i Amerika
precis samma principer som vid
brännvinstillverkningen i vårt land. Man
försöker sålunda koncentrera framställningen
till stora fabriker, och till trakten
omkring fabriken förläggs också uppfödning
av boskap, vilken utfodras med den
restprodukt som man får sedan man
pressat saften ur frukten. Det är precis
samma tillvägagångssätt som vi tillämpar
i Kristianstads län, där den s. k. dranken
används till att utfodra kreaturen,
och som förekommer i sockerbetsdistriktet,
där det som blir över av betorna
också går till kreaturen. På samma
sätt måste man organisera tillvaratagandet
av frukten. Den fruktmustframställning
som för närvarande förekommer i
Kristianstads län och, fastän inte i samma
utsträckning, även på andra håll, får
inte betraktas såsom någonting annat
än försöksverksamhet. Ekonomiskt bärig
blir mustframställningen först då den
kan ske i större skala.

Det är efter sådana linjer vi måste arbeta.
Därför har enligt min mening bevillningsutskottet
intagit en fullkomligt
riktig ståndpunkt i denna sak, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Nils Elowsson för vänligheten att ge mig
rådet att söka kontakt med sakkunskapen.
Jag vill bara trösta honom med att
jag redan har skaffat mig tillräcklig kontakt
med sakkunskapen för att kunna ta
ställning i denna fråga. Jag behöver således
inte i det hänseendet vålla landets
fruktodlare något ytterligare besvär.

Sedan vill jag bara säga, att visst behövs
det en ordentlig, effektiv försäljningsorganisation.
Men, herr talman, hur
skall enbart en god försäljningsorganisation
kunna avhjälpa svårigheterna när
statsmakterna öppnar portarna för en
ohämmad import av all sorts frukt på
grund av den ekonomiska politik med

frilistning, som nu förekommer? Jag tror
inte att man kan komma till rätta med
svårigheterna bara genom att skapa en
effektivare försäljningsorganisation.

Herr ELOWSSON, NILS (s) kort genmäle:
Herr talman! Till det sista vill jag
endast säga, att de svårigheter, som fanns
omkring årsskiftet att vinna avsättning
för svensk frukt, aldrig hade behövt uppstå,
åtminstone inte för fruktodlarna i
fruktodlingsdistrikten i Kristianstads län,
om de hade sålt sin frukt till Kooperativa
förbundet när KF ville köpa frukten. Då
hade vartenda äpple där nere varit sålt.

Den saken har jag klart sagt ifrån vid
möte med fruktodlarna i Kivik, och jag
möttes då icke av några allvarligare invändningar.
Herr Lundqvist kan därför
vara övertygad om att detta påstående
är riktigt.

Herr VELÄNDER (h): Herr talman!
Jag måste naturligtvis känna mig oerhört
imponerad över den stora sakkunskap,
som herr Nils Elowsson representerar.
Dock måste jag göra en liten fråga: Vilken
sakkunskap är det som han här
företräder — är det den sakkunskap som
finns inom Svenska fruktodlarföreningen
eller den som finns inom Svenska
institutet för konserveringsforskning?
Som herr Elowsson nog känner till, är
det kanske svårt att förena den sakkunskap
som finns representerad inom
dessa två institutioner.

Herr Elowsson hoppade alldeles förbi
nykterhetskommitténs konstaterande,
vilket jag var inne på tidigare, nämligen
att »stora mängder cider konsumeras i
alla världsdelar». Varför skulle det vara
omöjligt att få till stånd en cidertillverkning
och dito konsumtion även här i
Sverige? Jo, säger herr Elowsson, den
svenska frukten är sämre. Men det är
ju ett faktum att företrädare för svensk
fruktodling är på det klara med att
viss frukt, som frambringas inom vårt
land, kvalitativt sett knappast har sin
motsvarighet i andra länder. Man hatpekat
på vissa fruktsorter och gjort jäm -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

förelser med motsvarande fruktsorter
exempelvis i Danmark och kunnat konstatera
att redan med detta korta avstånd
mellan odlingsorterna är vår frukt bättre
på grund av klimatiska och andra förhållanden.

Jag skall, herr talman, inte ge mig ytterligare
in på den saken. Jag tror dock
inte, att man som herr Elowsson bör
stå upp här i riksdagen och söka göra
sig till målsman för en så övertygande
sakkunskap, att ingen annan har rättighet
att framföra några synpukter vid
sidan därav. Jag tror faktiskt inte, att
de svenska fruktodlarna i gemen är benägna
att falla undan för herr Elowssons
sakkunskap.

Det förekom nyligen en större artikel
i pressen, signerad av en våra främsta
på fruktodlingens område. Herr Elowssons
negativa inställning till ciderproduktionen
får inte minsta stöd av denne
experts uttalanden. Han har sysslat
med hithörande problem sedan år 1916,
tror jag det var. Han redogör i artikeln
för de erfarenheter han gjort beträffande
möjligheterna för cidertillverkning.

Då herr Nils Elowsson hävdar, att ciderframställningen
icke kan bli någon
hjälp för den svenska fruktodlingen,
vill jag ur den åberopade artikeln citera
följande: »Om man räknar med en framtida
ciderkonsumtion i vårt land av i
medeltal ca två liter per år och person,
skulle därtill åtgå i medeltal 25 000 ton
äpplen årligen. Nu föreligger emellertid
så stora variationer i äppelskördarnas
storlek att, om en inhemsk ciderindustri
skall kunna tillgodose detta konsumtionsbehov,
den måste ha en jäsningskapacitet
av minst 50 000 ton för
att vid rika fruktskördar bli i stånd att
neutralisera bortfallet under svaga fruktår.
»

Jag gör inte detta uttalande till mitt;
jag anför det blott för att visa, att herr
Nils Elowsson knappast företräder den
övervägande meningen bland fruktodlarna
i landet.

När jag begärde ordet, herr talman,
avsåg jag närmast att framföra en reflexion
i anslutning till herr Gustaf
Elofssons anförande. Han förklarade, så -

vitt jag förstod'' honom rätt, att han
skulle vilja följa min linje. Men, sade
han, det finns ingen möjlighet att få
igenom det förslaget under pågående remissbehandling
av nykterhetskommitténs
betänkande. Jag har dock framhållit, att
Kungl. Maj :t, när detta spörsmål upptages
till övervägande, måste bli i tillfälle
att ta och bör ta hänsyn till vad de
blivande remissyttrandena kan komma
att innehålla. Jag har vidare förutsatt,
att om nykterhetskommitténs betänkande
föranleder proposition till nästa års riksdag,
kommer självfallet frågan om tillverkning
av cider att omfattas av den
propositionen. Men om Kungl. Maj :t lägger
nykterhetskommitténs betänkande på
hyllan, åtminstone tills vidare, på vad
sätt kommer då herr Gustaf Elofsson
att bli i tillfälle att hävda sin mening?
Eller på vad sätt skall herr Gustaf Elofsson
då ta upp frågan? Därest han nu följer
min linje, försätter han sig inte i
något dilemma. Jag hoppas, att herr
Gustaf Elofsson besinnar detta. Jag skall
också sörja för att han inom några *å
minuter försätts i ett läge, som skall visa,
om han har ändrat och bättrat sig!

Herr Heiiman hänvisade till att nykterhetskommittén
ställt sig negativ till frågan
om tillverkning och avsättning av
ciderdrycker. Jag ifrågasätter, om man
inte trots detta måste vara i sin fulla
rätt att söka förverkliga den mening,
som man hyser på detta område. Att
hävda motsatsen kan icke vara logiskt
eller riktigt. Det kan inte heller vara
lämpligt att nu liksom för två år sedan
söka skjuta nykterhetskommitténs arbete
eller betänkande framför sig för att undanskjuta
ett ställningstagande. Jag tror
förresten, att många gör det blott för att
hindra en lösning i positiv riktning.

Herr ELOWSSON, NILS (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är ganska skrattretande
att tänka sig att en norrländsk
rådman ställer sig upp och diskuterar
fruktodling med oss, som lever och bor i
fruktodlingsdistrikten och som sysslar
nästan dagligen med dessa ting. Jag har

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

haft tillälle att resonera med odlarna där
nere och även då och då kommit i kontakt
med personer, som representerar den
verkliga sakkunskapen på området. Det
må vara herr Velanders egen sak vad han
här vill ge sig in på, men den här gången
har han nog hamnat i ett gungfly.

Beträffande den svenska frukten råder
det icke minsta tvivel om att den är den
kvalitativt bästa som finns i världen.
Men det var inte det saken gällde. Jag
har inte på något sätt försökt att diskvalificera
den svenska frukten. Jag sade
endast att vår fallfrukt, om jag får använda
det uttrycket, d. v. s. den sekunda
frukten, inte lämpar sig för cidertillverkning
därför att den blir för
dyr på grund av transporterna och mycket
annat. De sorter, som vi odlar, lämpar
sig inte heller lika bra till cidertillverlcning
som vissa utländska sorter.
Det är det som saken gäller.

Det är också detta som varit bestämmande
för dem, vilka haft att ta ställning
till saken inom nykterhetskommittén.
Jag förstår inte hur herr Velander
kan falla tillbaka på nykterhetskommitténs
framställning. Där kan han inte alls
finna något stöd för sin uppfattning, ty
nykterhetskommittén refererar på ungefär
ett par sidor vad doktor Borgström
i konserveringsinstitutet säger. Om herr
Velander läser igenom det, så skall herr
Velander förstå att han är ute i ogjort
väder i denna debatt. Innan herr Velander
diskuterar denna sak ytterligare, bör
lian alltså läsa vad nykterhetskommittén
skrivit. Den vetenskapsman jag nyss
nämnde är en av de sakkunniga personer,
som jag i detta sammanhang har
åberopat. De övriga behöver jag inte redovisa
här.

Jag kan emellertid försäkra herr Velander
att det är personer, som både vet
vad de säger och som sysslat med denna
sak tillräckligt länge och som är angelägna
att gagna fruktodlingen i så stor
utsträckning som de kan. Men de vill
inte lura ut fruktodlarna på ett dyrt experiment,
som inte leder till något resultat,
utan vill rikta in dem på andra
och mera framkomliga vägar än ciderframställning.

Herr WERNER (bf): Herr talman!
När jag föregående sommar gjorde en
resa i södra Sverige, speciellt inom Kristianstads
län, hade jag möjlighet att iaktta
de mycket omfattande fruktodlingsanläggningar,
som under senare tid kommit
till just inom dessa områden. Man
kan inte underlåta att fråga sig vilken
situation som kommer att uppstå, när
dessa odlingar kommer att inträda i full
produktion. Redan nu föreligger det vissa
svårigheter för fruktodlarna att under
goda fruktår avsätta sina produkter i
konkurrens med den utländska importen,
som vissa år går upp till ett importvärde
av närmare 200 miljoner kronor.
Man frågar sig också hur det skall bli
möjligt för dem att under de relativt korta
säsongerna tillvarata den väldiga
mängd frukt, som måste komma när dessa
odlingar speciellt inom Blekinge och
Kristianstads län kommer att träda i full
produktion.

Jag skall inte fördjupa mig i frågan
huruvida det skall tillverkas cider eller
must eller andra produkter, men jag vil!
allvarligt peka på den bristfälliga beredskap,
som finns i landet när det gäller
möjligheterna att tillvarata frukt just nu.
Det kan inte vara tillfredsställande, att
vi här inte vidtar några åtgärder. Jag
tror inte att de svenska fruktodlarna har
resurser att möta den överproduktion,
som alldeles säkert kommer om åtta eller
tio år.

Det är till debatten om den frågan,
som jag velat lämna ett bidrag genom
att peka på nödvändigheten av att statsmakterna
hjälper odlarna på något sätt
att kunna tillvarata den nationella tillgång,
som fruktskörden är, och för vilken
man alldeles säkert i olika former
skulle kunna finna en vidgad och nyttig
avsättning inom vårt eget lands gränser.
Jag tänker närmast på leveranser
till Norrland men även på en ökad daglig
användning av frukt inom svenska
hushållen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf): Herr
talman! Jag skulle först till herr Lundqvist
vilja säga, att det är ett ganska

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

svagt sätt att visa omsorg om landets
fruktodlare, när man bara talar om att
det borde vara så och så, men inte vill
vara med om att ta någon ställning.

Herr Lundqvist säger att regeringen
har öppnat portarna för den utländska
frukten. Jag skulle vilja fråga herrar
Lundqvist och Veländer: Var fanns herrarna
när GATT-avtalet biträddes? Vi
inom bondeförbundet var den gången de
enda som insåg vådan av att öppna portarna
för den utländska frukten. Vi fick
kämpa ensamma här i kammaren, och
vi fick inte ens herrar högermän med
på vår reservation för att hejda fruktimporten
från utlandet.

Det gläder mig mycket, herrar Lundqvist
och Velander, att ni nu har kommit
på bättre tankar. Jag förstår att det
är er partikamrat herr Jöns Nilsson i
Bästekille, som nu har fått er på bättre
tankar.

Jag kan försäkra herr Velander, afl
han inte alls behöver ställa mig på prov.
Jag kommer att stödja alla förslag, som
är till nytta och gagn för den svenska
fruktodlingen. Den inställningen har jag
haft ända sedan jag fick säte i denna
kammare.

Det gläder mig mycket, det vill jag säga
herrar högermän, att ni nu har kommit
fram till den inställningen att ni
verkligen vill slå ett slag för den svenska
fruktodlingen och ordna det så, att man
kan få avsättning för den frukt som produceras
inom landet, i stället för att tilllåta
import av utländsk frukt i sådana
mängder, att den svenska frukten får
ruttna bort. Jag hoppas för min del livligt,
att vi inom en snar framtid skall
kunna nå målet att i någon mån hejda
importen av utländsk frukt.

För min del tror jag inte, att man genom
cidertillverkningen helt kan komma
till rätta med den överproduktion
som i bland uppstår. I fjol blev den
svenska frukten mycket skorvig och
svår att sälja. Det var inte alltid så lätt
att finna avsättning för den till direkt
konsumtion. Sådana år skulle det vara
mycket tacknämligt att ha en cidertillverkning,
som kunde tillvarata även den
sämre frukten.

Jag delar inte riktigt min namnes uppfattning,
när han säger att det inte går
att göra cider av sämre frukt. Om cidertillverkningen
sker riktigt, tror jag att
man även av den sämre frukten får fram
en dryck, som kan finna avsättning lika
väl som pilsner och andra drycker.

Jag har med dessa ord, herr talman,
endast velat deklarera min inställning
för skydd åt den svenska fruktodlingen.
Jag hoppas att herrarna inte tvivlar på
att jag gör vad jag kan för att skapa ett
sådant skydd. Men jag vill också säga,
att både herr Lundqvist och herr Velander
nog är på det klara med att det inte
finns någon möjlighet att i denna kammare
få majoritet för herr Velanders
reservation, oavsett om jag röstar med
den eller inte.

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Gustaf Elofsson tycktes
vilja göra gällande, att det var något
nyvaknat intresse för fruktodlingen som
jag här gett uttryck för. Jag får kanske
be herr Elofsson vara vänlig att studera
protokollen. Jag har inte suttit så länge
i första kammaren, men jag tror att
det var under min första eller andra
riksdag här som jag gjorde en framstöt
för fruktodlingen; det var under herr
Strängs tid som jordbruksminister. Då
herr Bramstorp var jordbruksminister
satt jag i andra kammaren, och han hade
anledning att observera, att mitt intresse
för denna näring var mycket
starkt även på den tiden.

Det rör sig alltså inte om något nyvaknat
intresse, utan om en ärlig strävan
att fullfölja den linje på vilken jag
har arbetat under många år, med stöd
av den erfarenhet jag haft tillfälle att
skaffa mig inte minst här i stockholmstrakten
med dess stora frukt- och trädgårdsanläggningar.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Gustaf Elofsson var
angelägen om att understryka den utomordentliga
glädje han kände över att,
som han yttrade, herrar Lundqvist och

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

Velander nu har intresserat sig så mycket
för svensk fruktodling. Emellertid
föreföll det av tonen i herr Gustaf Elofssons
anförande, som om glädjen var
mycket måttlig.

Tillåt mig i alla fall påpeka, att herr
Elofsson för två år sedan — då inte jag
och knappast heller herr Lundqvist svävade
på målet i denna fråga — var lika
tveksam som i dag och egentligen inte
visste på vilken fot han skulle stå. Jag
är icke på det klara med om herr Elofsson
menar, att han i samband med
GATT-avtalets sanktionering framträdde
som den svenska fruktodlingens riddare
i den svenska riksdagen. Jag tycker dock
knappast att hans resonemang den gången
kan lända honom till berömmelse, eftersom
de tankegångar, han då följde,
inte kunde ge några resultat till fromma
för den svenska fruktodlingen.

Av herr Nils Elowssons yttrande fick
jag den uppfattningen, att mitt citat ur
nykterhetskommitténs betänkande inte
skulle vara riktigt. Jag tillåter mig dock
utgå från att så är förhållandet.

För övrigt måste jag säga, att herr Nils
Elowsson och jag ibland inte talar samma
språk, och jag hade i dag mycket
svårt att uppfatta hur hårt herr Elowsson
sökte kluhba ned mig.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Debatten
tycks röra sig över ett mycket
större fält än den rimligen borde. Här
har utskottet bara sagt, att det inte nn
vill yttra sig i frågan, om cidertillverkning
på ett visst sätt skall få ske eller
inte få ske, men så drivs frågan upp till
en strid mellan fruktodlarvänner och
fruktodlarmotståndare! Det är väl ändå
inte troligt såsom läget var i utskottet,
där alla utom en — visserligen ett lejon,
nämligen herr Velander — var ense om
utskottets förslag, att alla de övriga 19
ledamöterna skulle vara motståndare till
fruktodlingen som sådan. Låt oss hålla
det hela på jorden, vilket ju herr Lundqvist
sin vana trogen inte velat göra.

Vad gäller nu frågan? Jo, utskottet föreslår
att man inte nu skall ta ställning
till saken utan att man skall avvakta den

remissbehandling, som för närvarande
pågår. Det har framförts synpunkter
både för och emot i denna fråga. Låt oss
emellertid avvakta remissbehandlingen.

\rad säger i stället herr Velander? Jo,
han säger att remissbehandlingen skall
avvaktas, men i vilken tonart den än må
låta höra av sig skall vi nu ovillkorligen
kräva, att Kungl. Maj:t nästa år skall
komma med ett förslag i frågan. Det är
detta -som utskottet inte har velat vara
med om. Utskottet har velat se vad remissmyndigheterna
har att säga.

Herr Velanders reservation går ju för
övrigt på en annan linje än motionärens
förslag. Motionären begär nämligen att
man skall få tillverka cider med ölets alkoholstyrka.
Herr Velander vill ha ett
förslag om att tillverkning och försäljning
av ciderdrycker, framställda av
svensk frukt, skall få äga rum.

Men sådan tillverkning får äga rum.
Det finns inget hinder att tillverka lättcider
i så stor utsträckning man vill.
Det är inget hinder att tillverka cider
såsom vin, vilket det ju oftast jämställs
med, och låta det försäljas genom systembolagen.
Det enda som det finns ett
hinder emot är att framställa en ciderart
av ölets karaktär. Herr Velander slår här
in öppna dörrar, och det må ju vara herr
Velander tillåtet. Någon sport bör ju få
utövas i den svenska riksdagen.

Jag kan inte finna annat än att utskottet,
som inte tagit någon som helst ställning
i fråga om hjälp eller icke hjälp till
fruktodlingen, har rätt när det anser,
att man bör avvakta remissförfarandet
innan man skrider till någon åtgärd i
detta fall. Något annat har utskottet inte
föreslagit.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:
Herr talman! Till den siste ärade talaren
vill jag gärna säga, att det var en överraskning
att höra, att det finns så utomordentliga
möjligheter att tillverka och
avsätta cider i detta land. Han menar
bl. a. att det står var och en fritt att tillverka
och sälja dessa drycker genom sys -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Om tillverkning och försäljning av ciderdrycker.

t em bo! agen. Jag tycker verkligen, att
herr Sjödahl skall fundera litet mera
över om det verkligen är möjligt. Det
krävs i varje fall tillstånd därtill, och det
är ju anledningen till att man från
fruktodlarnas sida har begärt sådant tillstånd,
ehuru ansökningen därom har remitterats
till nykterhetskommittén.

Herr HEiiMAN (s): Herr talman! Herr
Lundqvist framhöll att fruktodlarna tror
på denna sak, och jag har ingen möjlighet
att bestrida denna herr Lundqvists
uppfattning. Men jag skulle tro att man
från fruktodlarnas sida alltför mycket
har trott på möligheten att tillverka en
ciderdryck, som skulle kunna tillfredsställa
konsumenterna, av den sekunda
frukt, som man har så svårt att få avsättning
för här i landet. Jag tror att det
är ett spörsmål, som bör ägnas en närmare
eftertanke innan man går in för
ökad cidertillverkning.

Herr Lundqvist sade också, att förslaget
nu ligger färdigt. Ja nykterhetskommitténs
betänkande ligger färdigt, men
det är på remiss, och man kan knappast
säga att frågan är slutbehandlad förrän
man fått in remissyttrandena och Kungl.
Maj :t vidtagit åtgärder med anledning av
kommitténs förslag och resultatet lagts
under riksdagens förnyade prövning.
Frågan är alltså fortfarande under behandling,
och utskottet har — såsom
framhållits här tidigare både av mig och
herr Sjödahl — sett frågan så, att det
inte vill gripa in och göra en hemställan
till regeringen förrän remissbehandlingen
är avslutad och Kungl. Maj:t har
fåtl taga ställning till frågan och eventuellt
lagt fram ett förslag inför riksdagen i
ett eller annat avseende. Det blir ju då
anledning för riksdagens ledamöter att
ta ställning till Kungl. Maj:ts eventuellt
kommande förslag.

Herr Velander tycktes lia fått den uppfattningen,
att jag skulle vilja förmena
honom rätten att såsom han gjort gå
fram med sin reservation eller att intaga
den ställning i utskottet som han gjort.
Nej, jag vill inte alls förmena någon att
vidtaga de åtgärder som han anser vara

lämpliga. Jag tycker tvärtom att om man
har en uppfattning skall man framföra
den både i utskottet och i riksdagen, och
man skall kämpa för den. Om man sedan
kan få någon anslutning från utskottsledamöternas
och kammarledamöternas
sida är en sak för sig. Men att förmena
herr Velander rätten att inta en viss
ståndpunkt i en fråga har jag aldrig avsett
och kommer heller inte i fortsättningen
att göra det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Velander
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velcmder begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 6
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Velander vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. in.

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 23.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 7, i anledning av Kungl Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 12
maj 1950 (nr 164) angående rätt för Konungen
att förordna om uttagande av
antidumping- och utjämningstullar jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av periodiskt understöd
och av stipendier samt angående
avdragsrätt för studiekostnader.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära
ändamål m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i anledning av väckt
motion om rätt att vid taxering till statlig
inkomstskatt åtnjuta avdrag för gåvor
till humanitära, litterära, religiösa
eller vetenskapliga ändamål eller för befrämjande
av undervisning.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 1:271,
av herr Ohlon, hade hemställts, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande rätt till avdrag från
statlig inkomstskatt för belopp upp till
en viss procent av den skattskyldiges
inkomst, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 271 av herr Ohlon

om rätt att vid taxering till statlig inkomstskatt
åtnjuta avdrag för gåvor till
humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller för befrämjande
av undervisning icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Det
finns ett gammalt Ibsenord som säger,
att ingen står så stark som när han står
ensam. Det skulle jag i dag kunna säga
om mig själv, som i fråga om föreliggande
motion har fått ett enhäligt bevillningsutskott
emot mig. Emellertid är
jag tacksam för att bevillningsutskottet,
när det nu inte anser sig kunna acceptera
mitt förslag om utredning, huruvida
gåvor till humanitära, litterära, religiösa
eller vetenskapliga ändamål i
vissa fall skulle kunna befrias från beskattning,
ändå har besvärat sig med
att ge en detaljerad redogörelse för i
vad män en liknande princip tidigare
har tillämpats i det svenska skatteväsendet.
Att utskottet har ställt sig avvisande,
är såsom framgår av betänkandet
uteslutande på grund av principiella
skäl. Utskottet anser, att det är statens
sak att svara för att de nämnda ändamålen
blir tillgodosedda, och de enskilda
skall inte själva på något sätt få
avgöra, om ett visst syfte skall gynnas.

I motionen hänvisas till Förenta staterna
som förebild. Det är ju ett allmänt
bekant faktum, att under det Förenta
staterna före det första världskriget sackade
efter inom fysik, kemi och biologi,
så intar USA nu på samtliga dessa områden
en ledande ställning i världen.
Det torde inte vara någon överdrift, när
man gör gällande, att anledningen till
att Amerika har kommit att uppnå denna
dominans, som även haft mycket viktiga
materiella påföljder för det amerikanska
samväldet, är just att det har
funnits en lagstiftning som möjliggjort
ett gynnande av de grundläggande vetenskaperna.
De amerikanska stiftelserna
sprider sina tilldelningar inte bara
ut över de egna staterna; även vi här i
Sverige har de senare åren dragit stor
nytta av anslag från de amerikanska
forskningsinstitutionerna.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Ang. utsträckning av tiden för avlämnande av självdeklaration.

Jag vill livligt erkänna, att de svenska
statsmakterna under åren efter
världskriget ställt sig mera välvilliga
emot de här ändamålen än kanske någonsin
tidigare, men det oaktat finns
det vissa områden, som släpar efter
och som säkerligen skulle kunna få en
god hjälp, om det inte vore så, att så
snart en enskild vill donera pengar för
ett vetenskapligt syfte, är staten med
och tar ungefär lika stort belopp som
det som kommer det angivna syftet till
del, eftersom man ju får betala skatt på
det givna beloppet.

I vissa fall förhåller det sig till och
med så, att staten förfar på motsatt sätt
mot vad som tillämpas i Amerika. Jag
fick, när jag kom tillbaka från Danmark
i går, årsberättelsen från statens skeppsprovningsanstalt
i Göteborg; det är dels
en serviceinstitution för den svenska
skeppsfarten, dels en forskningsinstitution.
Den kom till på privat initiativ,
men staten tog hand om uppgiften. Staten
bestrider kostnaderna för den, men
tar in motsvarande intäkter för de tjänster
som skeppsprovningsanstalten tillhandahåller.
Av årsberättelsen framgår,
att denna forskningsanstalt har blivit
en inkomstkälla för det svenska statsverket.
Den inlevererar till det svenska
statsverket ärligen ungefär lika stora
belopp som de till vilka avkastningarna
på givna donationer uppgår. Det kan väl
ändå inte vara riktigt. Resultatet härav
har blivit att den rent vetenskapliga
uppgiften för skeppsprovningsanstalten
har måst eftersättas, och tyngdpunkten
har måst läggas på serviceverksamheten.
Om det nu funnits möjlighet för de
privata industrierna att få skattefrihet
även för sådana forskningsuppgifter,
som inte är tekniska — i detta fall kan
de nämligen få skattefrihet — utan mera
grundläggande forskningsuppgifter,
skulle denna försöksanstalt mycket effektivare
än vad nu är fallet kunna fullgöra
sin uppgift i samhällslivet.

Detta exempel visar, att även om staten
har varit generös under de sista åren
gentemot forskningsinstitutioner av olika
slag, har så dock inte alltid varit
förhållandet.

Herr talman! Jag har intet yrkande.
Det är meningslöst att ställa något yrkande
mot ett enhälligt bevillningsutskott,
men jag tror att detta är en fråga
som inte kommer att bli liggande för
evigt. Den kommer säkert åter i olika
sammanhang.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Ang. utsträckning av tiden för avlämnande
av självdeklaration.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning av väckt
motion om utsträckning av tiden för enskild
skattskyldigs avlämnande av självdeklaration.

i en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 1:287,
av herr Karl Persson, hade hemställts,
att riksdagen för sin del måtte besluta,
att första stycket i 36 § 1 mom. i taxeringsförordningen
skulle få följande lydelse:
»Självdeklaration, som jämlikt

26 § 1 mom. skall avgivas utan anmaning,
skall försåvitt ej annat följer av
vad här nedan stadgas, vara avlämnad
senast den 1 mars under taxeringsåret.»

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 287 av herr Karl
Persson om utsträckning av tiden för
enskild skattskyldigs avlämnande av
självdeklaration icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, KARL (bf): Herr talman!
Det är inte första gången som riksdagen
behandlat frågan om utsträckt tid
för avlämnande av självdeklaration, och
det blir säkerligen inte sista gången heller
— det är jag alldeles förvissad om.
Senast i fjol förelåg en motion, vari
föreslogs utsträckt tid till den 31 mars
för avlämnande av deklaration för vissa
större jordbrukare. Denna motion avslogs.

Förevarande motion syftar till att utsträcka
den allmänna deklarationstiden

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Ang. utsträckning av tiden för avlämnande av självdeklaration.

med fjorton dagar, således till den 1
mars. Denna motion kommer givetvis
inte heller att vinna riksdagens bifall.
Bevillningsutskottet har ju skrivit att det
icke är görligt att framflytta tidpunkten
för deklarationernas avlämnande. Under
årens lopp bar det blivit mer och mer
invecklade bestämmelser angående deklarationerna,
i synnerhet för jordbrukare
och likställda. Det har blivit allt
flera uppgifter som skall samlas för
deklarationerna. Jordbrukets ekonomiska
föreningar börjar ju mer och mer
till sina medlemmar utsända uppgifter
på inköpssumman av från jordbrukarna
levererade varor och i vissa fall även
på summan av inköpta varor, så att medlemmarna
skall kunna deklarera så noga
och utförligt som möjligt. Även detta fördröjer
deklarationerna, ty organisationerna
kan ju inte på några dagar skicka
ut alla dessa ofta tiotusentals meddelanden,
utan uppgifterna kommer i vanliga
fall först i början på februari.

Om nu de flesta enskilda deklaranter
kunde göra upp sina deklarationer själva,
så ginge det givetvis ändå att få
deklarationerna färdiga till den 15 februari,
men så är i allmänhet inte förhållandet
med de nuvarande, i många fall
ganska invecklade bestämmelserna. I
samhällen och tätorter har det växt upp
en hel massa mer eller mindre vederhäftiga
deklarationsbyråer, och jag skall
inte yttra mig om dem, men ute på
landsbygden är det ofta någon iildre
kommunalman, som är väl insatt i förhållandena,
som brukar hjälpa deklaranterna.
Dessa biträden kan ju inte göra
upp deklarationerna på några dagar,
vare sig i städerna eller på landet, om
de skall hinna med att hjälpa mer än
ett fåtal. I min hemsocken hade vi för
några år sedan en kommunalordförande,
som brukade skriva deklarationerna för
eu hel massa jordbrukare och andra som
hade litet mer invecklade deklarationer.
Han brukade hålla på så länge han behövde,
i vanliga fall åtminstone hela
februari månad, och sedan samlade han
ihop deklarationerna och skickade dem
till taxeringsnämndsordföranden. På
alla dessa deklarationer antecknades

det, att de hade inkommit i tid. Jag förråder
väl inte någon hemlighet, när jag
säger, att det kanske inte överallt men
på många håll praktiseras på det sättet.
Det är en tyst överenskommelse mellan
den som biträder med deklarationerna
och taxeringsnämndsordföranden, att
deklarationerna samlas på hög under en
tid, ofta under hela februari månad, och
sedan skickas in omkring den 1 mars.

Det är ju fråga om två parter, som
har ont om tid båda två, och det är ju
inte underligt att många deklaranter säger,
att det helt enkelt inte är möjligt att
hinna med detta, och taxeringsnämnderna
finge ju i alla fall ungefär två och en
halv månad på sig, innan de skulle vara
färdiga med sitt arbete, och man tycker
att detta skulle kunna räcka. Jag vet
att de på många håll hinner med att bli
färdiga på den tiden.

De som driver rörelse på sådant sätt,
att de har bokföringsplikt, har ju redan
utsträckt tid till den 31 mars, och vissa
andra deklaranter kan få samma tid på
sig. De som har ett annat redovisningsår
än kalenderåret får också därigenom
längre tid på sig att upprätta sina deklarationer.
Här finns visst någon motion
till årets riksdag om att även jordbrukare,
som inte deklarerar efter bokföringsmässiga
grunder utan efter kontantprincipen,
skulle få använda ett annat
redovisningsår än kalenderåret, vilket
de flesta taxeringsnämnder för närvarande
inte medger. Jag skall inte föregripa
riksdagens behandling av den motionen,
men det är ju klart att det härigenom
finns en möjlighet att ge dessa
kategorier längre tid för deklarationens
upprättande. Det går naturligtvis också
att föreskriva, att de som har ett bokföringsår
som slutar tidigare än kalenderåret,
skall vara skyldiga att avlämna
sina deklarationer till exempel tre eller
fyra månader efter bokföringsårets slut,
och därmed i någon mån utjämna arbetet
för taxeringsnämnderna. Jag bara
framkastar den tanken.

Hur det nu än blir med den saken, så
vet jag att det föreligger möjlighet att ge
deklaranterna dessa extra fjorton dagar
som jag föreslagit. Det är klart att de

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Ang. utsträckning av tiden för avlämnande av självdeklaration.

som bara deklarerar för en löneinkomst
eller eljest har en enkel deklaration inte
precis behöver den utsträckta tiden, men
det är ju svårt att dra någon gräns där,
och jag har därför föreslagit att tiden
skulle framflyttas för samtliga deklaranter.
Jag är säker på att taxeringsnämnderna
har möjlighet att utföra arbetet
i alla fall, om den goda viljan
finns.

Herr talman! Jag skall inte göra något
yrkande denna gång — det vore givetvis
meningslöst — men jag har i alla
fall velat framhålla dessa synpunkter.

Herr HEtiMAN (s): Herr talman! Den
nuvarande ordningen på detta område
har varit gällande sedan 1928, och det
har under tiden därefter omprövats
huruvida det skulle vara möjligt att utsträcka
tiden för avlämnande av självdeklaration.
Detta har emellertid visat
sig vara ogörligt. Jag tror inte att läget
för dagen har ändrat sig i så måtto att
det nu skulle vara möjligt att bifalla
herr Perssons motion. Förhållandet är
fortfarande i dag sådant att det inte
finns några möjligheter för våra taxeringsmyndigheter
att klara problemen
med deklarationsgranskningen, om tiden
för avlämnandet av deklaration skulle
utsträckas ytterligare fjorton dagar, som
herr Persson föreslagit.

Jag vet inte hur det är ställt i detta
avseende i herr Perssons hemtrakt. Där
tycks man enligt vad han sade kunna
klara det, men jag är övertygad om att
det inte finns någon möjlighet att göra
det på andra platser, och därför, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERBERG (s): Herr talman!
Det var herr Karl Perssons långa och
utförliga motivering för ett framflyttande
av deklarationstiden till den 1 mars
som gjorde att jag begärde ordet. En hel
del av de erinringar, som han här gjorde,
kan jag inte låta stå oemotsagda.
Han talade om vissa friheter som taxeringsnämndsordförandena
i Kristian -

stads län tar sig. Jag har under ett trettiotal
år såsom taxeringsnämndsordförande
sysslat med taxeringar från skattskyldiga
inom ett stort jordbrukardistrikt,
och jag har även varit ordförande
i taxeringsnämndsordförandenas
sammanslutning inom det länet. Men jag
har aldrig hört att det gått till på det
sätt herr Persson här omnämnde från
sin hemtrakt vare sig där eller annorstädes,
utan författningarna är till för
att följas. Vi kan inte, om taxeringsorganisationen
skall vara effektiv och
granskningen skall ske på ett effektivt
sätt, se någon möjlighet, herr Persson,
att utsträcka deklarationstiden.

Från taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund har tvärtom gjorts framställning
om att deklarationstiden skulle
framflyttas. Vi har en mycket begränsad
tid för taxeringsnämndernas granskning
och eftersyn av deklarationerna —
något som är särskilt viktigt nu, då det
för stora grupper av skattskyldiga behövs
en verkligt noggrann kontroll —
och någon förkortning av den tiden kan
inte ske.

Jag förstår så väl, att bevillningsutskottet
här har kommit med en enhällig
hemställan om avslag på motionen, då
det ju gång på gång har begärts en framflyttning
av tiden för deklarationernas
inlämnande. Här kommer det nu i stället
ett förslag om att få deklarationstiden
ytterligare förlängd. Om man vill
tillåta ett slarvigt arbete med bara en
registrering av deklarationerna, vilket
man kanske på vissa håll är intresserad
av, går det mycket väl att tillämpa den
metoden. Om deklarationerna inte skulle
behöva avlämnas förrän den 1 mars, som
herr Persson tänker sig, skulle taxeringsnämnderna
efter åtta eller fjorton dagar
få skriva rekommenderade brev till
sådana som inte avlämnat sina deklarationer.
Så skall deklarationerna granskas,
vilket kan medföra skriftväxling. Först
långt in i mars månad kan man då börja
infordra erforderliga uppgifter o. s. v.
och så skall sammanträdena hållas.

Vi som praktiskt har sysslat och sysslar
med dessa saker ser ingen möjlighet
till en förkortning av tiden, om bästa

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Ang. fortsatt kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

möjliga resultat av granskningen skall
kunna nås. Såväl från statligt som kommunalt
håll har man också det största
intresse av att få en effektiv taxeringsorganisation,
men det bleve en försämring,
om man nu skulle följa herr Perssons
förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PERSSON, KARL (bf): Herr talman!
Jag förstår mycket väl, att det
från taxeringshåll kommer motstånd
mot att få deklarationstiden förlängd.
Men nog är det väl ändå uppenbart, att
det inte skulle behöva skrivas så många
brev till sådana deklaranter, som inte
hunnit med att lämna sina deklarationer
i tid, om de finge längre tid på sig. En
hel del av det arbete, som nu åsamkas
taxeringsnämnderna, skulle då bliva
onödigt. Även deklarationsblanketterna
skulle kanske bli mera omsorgsfullt ifyllda,
vilket väl åtminstone i någon mån
skulle underlätta taxeringsarbetet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 4 § och 8 § 3 mom. förordningen
den 18 maj 1934 (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till postbefordran,
m. m., bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål, dels ock i ämnet väckt
motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. fortsatt kontroll å överlåtelse av
vattenkraft.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr C, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
20 december 1946 (nr 781) om kontroll
å överlåtelse av vattenkraft.

Genom en den 9 januari 1953 dagtecknad
proposition nr 23, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 20 december 1946
(nr 781) om kontroll å överlåtelse av
vattenkraft.

Med förmälan, att utskottet icke funnit
anledning till erinran mot det genom
propositionen framlagda förslaget, hade
utskottet i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt, att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ebbe Ohlsson och
Munlctell ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att förevarande proposition måtte av
riksdagen avslås.

Herr OHLSSON, EBBE (h): Herr talman!
I vår reservation har vi framhållit,
och det vill jag gärna understryka,
att vi i likhet med utskottets majoritet
anser, att sådan spekulation i vattenkraft
som siktar till att inhösta orättmätig
mellanhandsvinst inte är något
som gagnar samhället och givetvis inte
bör förekomma. Staten har emellertid
redan nu dels i lagbestämmelserna om
rätten till expropriationen av vattenfall
enligt 1945 års lag, dels i lagen om priskontroll
vid överlåtelse av vattenfall enligt
1946 års lag, dels och inte minst
genom 1948 års ändringar av vattenlagen
möjligheter och medel till förfogande för
att hindra spekulation i vattenfall. Därtill
kommer som en ytterligare säkerhetsåtgärd
1951 års skärpta bestämmelser
rörande beskattning av realisationsvinst

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Ang. fortsatt kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

vid försäljning av strömfall. Tar man
så hänsyn till att staten har koncession
då det gäller att bygga kraftledningar och
möjligheter att vägra transitering av kraft
på stamlinjenäten, kan man nog anse att
staten har ett fullt betryggande inflytande
över utvecklingen på detta område.

I propositionen anföres beträffande
tillämpningen av 1946 års kontrollag, att
anmälan om förvärv enligt lagen hittills
skett i genomsnitt i ett 20-tal fall om
året, men under hela den tid som lagen
ägt giltighet har en nedsättning av avtalat
vederlag förekommit i endast tre
fall, och då kan man fråga sig om lagen
i fortsättningen fyller något syfte.

Lagen syftar till att förhindra oskälig
vinst. Men sådan kan uppstå genom att
en mellanhand köper vattenkraft billigt
av den förutvarande ägaren, som i de
flesta fall är en jordbrukare eller skogsägare.
Något ingrepp mot att mellanhanden
köper vattenkraften för billigt gör
inte lagen, och ur den synpunkten är den
inte lämplig när det gäller att förhindra
sådan spekulation. Dessutom ställer lagen
varje förvärv av fastighet eller fastighetsandel,
med vilken följer andel, hur
liten som helst, i ett strömfall som håller
100 turbinhästkrafter, under Kungl.
Maj :ts kontroll, och denna kontroll står
alltså vid sidan av den som utövas enligt
jordförvärvslagen.

Från regeringshåll har det vid åtskilliga
tillfällen talats om att onödiga regleringar
ej skall bibehållas och att även
regeringen i princip är anhängare av en
liberalisering. Här synes man ha ett typiskt
fall, där regeringspartierna skulle
ha ett tillfälle att visa sin goda vilja.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till den av herr Munktell och mig avgivna
reservationen. *

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Den
lag som här behandlats har ju till syfte
att förhindra spekulation i vattenfall,
och att detta syfte är mycket angeläget
är både utskottets majoritet och reservanterna
fullt ense om. Herr Ohlsson har
gjort gällande att eftersom under den tid

lagen har ägt bestånd en nedsättning av
vederlaget inte behövt förekomma mer
än tre gånger, så skulle detta vara ett
skäl för att lagen är onödig. Jag skulle
vilja säga att detta enligt min och utskottsmajoritetens
mening icke kan anföras
såsom ett skäl för att lagen är
onödig. Genom att lagen funnits till har
den haft en sådan verkan att det icke
har behövt förekomma någon ändring
mer än i tre fall. Av detta, menar jag, kan
man inte dra den slutsatsen att lagen
varit onödig. Snarare kan det sägas att
den har haft den verkan som man har
åsyftat med den.

Den promemoria i vilken en förläng
ning av lagen har föreslagits har ju ock
så varit på remiss till flera olika instanser.
En förlängning har tillstyrkts av
bl. a. kammarkollegium, vattenfallsstyrelsen,
Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Svenska vattenkraftföreningen.
Det sista är i alldeles särskilt
hög grad viktigt. Endast ett enda avstyrkande
har förekommit, från Riksförbundet
Landsbygdens folk. Alla övriga som
hörts slutar med att tillstyrka förlängning
av lagen. Vi har därför inom utskottet
också funnit det riktigt att följa
Kungl. Maj:ts förslag och förlänga lagen
på ytterligare fem år. Dock bör, såsom
också framhålles i departementschefens
yttrande, Kungl. Maj:t liksom hittills ha
befogenhet att förordna om upphävande
av lagen vid en tidigare tidpunkt, om
det skulle befinnas önskvärt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Interpellation ang. affärsverkens försämrade kundtjänst.

given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 1, över motion om viss ändring
i villkoren för statens järnvägars
s. k. billighetsresor, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 48, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändring i epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443).

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 juni
1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder;
samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av'' förordninge^i
den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar;
samt

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § och 8 § 3 mom.
förordningen den 18 maj 1934 (nr 168)
angående postverkets ansvarighet för
försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran, in. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 51, angående ratifikation av tillläggsprotokoll
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier
och immunitet; samt

nr 62, angående anslag för budgetåret
1953/54 till vissa naturskyddsändamål.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bergman under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom och herr
Holmquist undertecknad motion, nr 360,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1953/54
till statens bosättningslånefond in. in.

Interpellation ang. affärsverkens försämrade
kundtjänst.

Ordet lämnades på begäran till herr
ESKILSSON (h) som yttrade: De statliga
affärsdrivande verken intar så till vida
en särställning gentemot den privata företagsamheten,
att de tvingas att i vissa
fall bortse från rent affärsmässiga över -

Onsdagen den 25 februari 1953.

Nr 7.

Interpellation ang. affärsverkens forsamrade kundtjänst.

väganden vid utformandet av kundservicen.
Detta förhållande har varit det
kanske främsta argumentet för att låta
dessa verk inta en mer eller mindre utvecklad
monopolställning. Det har ansetts
rimligt att upprätthållandet av en oräntabel
och kanske i många fall förlustbringande
service av mer allmännyttig
karaktär skall få kompenseras av en
utebliven konkurrens på vinstgivande
områden av verksamheten.

Medborgarna har därmed fått sig tillförsäkrade
en kundtjänst som i stort sett
varit likartad över hela landet. Statsmakternas
och verksledningarnas politik har
tidigare också av allt att döma inriktats
på att undanröja sådana förhållanden
som kunde medföra att vissa kategorier
kom i ett sämre lägre än andra.

Dessa tendenser synes numera ha försvagats.
Servicen i största allmänhet har
undergått en betydande försämring samtidigt
soim en väsentlig höjning av taxorna
ägt rum. De, som anlitar statens järnvägar,
har ofta kunnat konstatera betydande
förseningar med förlust av inånga
arbetstimmar som resultat. Väntetiderna
vid installation, flyttning och reparation
av telefonapparater är orimligt lång.
Landsbygdens befolkning belastas i
mänga fall genom den s. k. sexminuterstrafiken
med en extra avgift. Det synes
mig t. ex. icke finnas någon konsekvens
i en anordning, som innebär att en kommun
av ganska obetydlig storleksordning
och som i sin helhet tillhör samma riktnummerområde,
icke skall ha fria samtal
inom hela kommunen. Som exempel
kan jag nämna att Märsta storkommun,
vars största längd och bredd är respektive
17 km och 13 km, har 10 olika områden
mellan vilka samtalstiden är begränsad
till 6 minuter varefter nytt samtal
räknas medan samtalstiden är fri
inom dessa småområden. Det kravet bör
kunna ställas från abonnenternas sida
att de får fria samtal inom egen kommun
såsom det utlovades i samband med
den nya kommunindelningen.

Den serviceförsämring som ägt rum
från postverkets sida torde emellertid
vara den som är ägnad att inge de
största betänkligheterna icke minst från

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 7.

landsbygdsbefolkningens sida. Den för
ett par år sedan beslutade indragningen
av postutbärning och postanstalternas
öppethållande på söndagar och helgdagar
har inneburit stora olägenheter.
Postgången har fördröjts med en betydande
irritation som följd och trivseln
på landsbygden har försämrats.

Nu bär på vissa håll från postverkets
sida signalerats nya av s. k. rationaliseringshänsyn
önskvärda inskränkningar.
Det synes framför allt gälla indragning
av poststätioner som skall ersättas med
lantbrevbärarturer, utbyte av postkupé
på tågen mot postfack o. d. Att detta
kommer att medföra betydande svårigheter
och extra kostnader för den befolkning
som drabbas av detta är odiskutabelt.

Det kan starkt ifrågasättas huruvida
dessa åtgärder över huvud taget kan betecknas
som rationaliseringar. En sådan
synes mig endast föreligga om besparingar
kan göras utan att därför servicen
försämras i någon betydande grad.
I de här föreliggande fallen är det däremot
i stor utsträckning fråga om en
besparing inom ett verk som medför en
inkomstminskning hos ett annat verk
och även en övervältring av kostnaderna
från postverket till de enskilda individerna.

Ett statligt affärsdrivande verk kan
öka sin vinst respektive minska sin förlust
på tre sätt — genom verklig rationalisering,
genom höjda taxor eller genom
minskad service. Det första alternativet
torde ingen ha något att invända
mot. Av de båda andra — vilka var och
en på sitt sätt medför ökade kostnader
för kunderna — ger en taxehöjning ett
direkt besked om de ökade kostnader för
vilka kompensation behövs. Det är också
lättare att analysera fördyringens orsaker
och att överblicka konsekvenserna
av en taxehöjning än av en serviceförsämring.
Den sistnämnda träffar ofta de
kunder hårdast, som är mest beroende
av den service som ges och vars egna
kostnader blir oproportionerligt stora,
när de själva skall ombesörja vad det
statliga verket tidigare påtagit sig. Inskränkningar
i kundtjänsten kan också

Nr 7.

Onsdagen den 25 februari 1953.

Interpellation ang. affärsverkens försämrade kundtjänst.

när det gäller statliga verk drivas mycket
långt utan att det finns möjligheter
för utomstående att bedöma det befogade
i vidtagna inskränkningar.

Mot bakgrunden av den målsättning,
som bör finnas för de statliga affärsdrivande
verken och som jag i korthet angav
i början av min interpellation, är
den nuvarande utvecklingstendensen
synnerlig betänklig. Den blir det så mycket
mer som en omprövning av denna
målsättning i och för sig icke mig veterligt
ifrågasatts och följaktligen- icke heller
några utredningar gjorts för att klarlägga
de ekonomiska konsekvenserna av
vidtagna åtgärder för landet i dess helhet
och för de enskilda medborgarna.

Det borde ligga i statsmakternas intresse
att få klarlagda frågeställningar
sådana som t. ex. följande:

1) Vilka ytterligare kostnader är erforderliga
för att motverka den eller den
ofta förekommande anledningen till tågförseningar? 2)

Är den utgiften mindre än den som
förseningen i sig själv skapar för de resande
i form av otrevnad och förlorad
arbetstid?

3) Är de kostnader, som allmänheten
åsamkas genom indragning av den eller
den postala servicen, endast obetydligt
större än vad som är fallet, om postverket
ombesörjer tjänsterna?

4) Skapar de långa väntetiderna från
telegrafverkets sida så stora olägenheter
för abonnenterna, att kostnader för att
minska dessa kan anses befogade?

För allmänheten och då kanske i synnerhet
för landsbygdens befolkning ger
utvecklingen anledning till stark oro. Det
måste anses vara ett berättigat krav från
dem att verkens tydligen ganska betydande
friheter när det gäller servicens
utformning och omfattning icke missbrukas.
Den smygande taxehöjning, som
de genom den försämrade servicen utsättes
för, måste bli föremål för en mer
offentlig redovisning än vad som hittills
skett.

Under åberopande av vad jag ovan anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
följande fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
att sådana utredningar kommer till utförande,
att de ekonomiska konsekvenserna
dels för allmänheten, dels för vederbörande
affärsdrivande verk blir redovisade,
innan inskränkningar i kundtjänsten
genomföres, som medför en väsentlig
försämring för allmänheten?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.48 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren,

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530640