1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1953:21)

RIKSDAGENS

M%<m

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr 21

18—20 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 maj. Sid.

Svar på frågor:

av herr Eskilsson ang. lantbrukarnas förluster vid överlåtande

av vårvete .............................................. 5

av herr Persson, Helmer, ang. byggande av en järnväg Luleå—
Karlsborgsverken ........................................ 7

Onsdagen den 20 maj.

Ang. vissa beslut av Europarådets rådgivande församling ........ 11

Statsbidrag till jordbrukets rationalisering m. in. .............. 13

Omorganisation av försvarets centrala förvaltning .............. 20

Anslag till försvarets forskningsanstalt ........................ 21

Anslag till medicinska högskolan i Göteborg .................. 23

Anslag till Stockholms högskola .............................. 24

Statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m............. 25

Anslag till kommunala anstalter för yrkesundervisning .......... 40

Anslag till avlöningar till häradsskrivarna m. fl................. 41

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m........................... 43

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning .......... GO

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen ........................ 114

Lagförslag om zonexpropriation .............................. 124

Ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m........... 133

Anslag till fångvårdsanstalterna................................ 140

Samtliga avgjorda ärenden m. in,

Onsdagen den 20 maj.

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanks och

riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem.......... 10

Konstitutionsutskottets memorial nr 21, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................... 11

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 21.

Nr 21.

Innehåll.

- Sid.

Bevillningsutskottets memorial nr 58, ang. uppskjutande till höstsessionen
av behandlingen av viss motion .................. 11

Jordbruksutskottets memorial nr 34, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................... 11

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. vissa beslut av Europarådets

rådgivande församling .................................... 11

—- nr 7, ang. val av ombud jämte suppleanter i Nordiska rådet . . 12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. anslag till Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m............................... 13

Första lagutskottets utlåtande nr 37, om godkännande av en överenskommelse
ang. ändring i konventionen mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge rörande äktenskap, adoption
och förmynderskap m. m................................... 20

— nr 38, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om ersättning till polisman
för skada å kläder .................................. 20

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändring i förordningen

om utrymningshjälp ...................................... 20

Statsutskottets utlåtande nr 136, ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln
m. m........................................... 20

— nr 137, ang. vissa anslag till medicinska högskolan i Göteborg

och Göteborgs ihögskola m. m............................... 23

— nr 138, ang. anslag till Stockholms högskola ................ 24

— nr 139, ang. vissa frågor rörande statsbidrag till försöksdistrikt

med enhetsskola m. m..................................... 25

— nr 140, ang. anslag till understöd åt kommunala anstalter för

yrkesundervisning ........................................ 40

— nr 141, ang. vissa anslag till civilförsvaret m. m............. 41

— nr 142, ang. organisationen av den civila sjukvårdsberedskapen
m. m................................................. 41

— nr 143, ang. anslag till avlöningar till häradsskrivarna m. fl. 41

--- nr 144, ang. överförande till Sverige av vissa sjuka flyktingar

in. in..................................................... 43

—t nr 145, ang. den framtida verksamheten vid Solhems sjukhus 43

— nr 146, ang. ersättning åt Clara Johanna Maria Nyström .... 43

— nr 147, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

nya kapitalinvesteringar .................... 43

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. anslag till statens försöksgårdar
m. m........................................... 43

— nr 31, ang. det fortsatta stödet åt hampodlingen m. in....... 43

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. förslag till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
in. in............................................... 60

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m............. 114

Andra lagutskottets utlåtande nr 33, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen
.......................................... 114

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23, ang. ändrad lydelse av 44, 45

och 146 §§ byggnadslagen.................................. 124

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 9, ang.
ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. ...... 133

— nr 10, ang. vissa anslag till fångvården m. m................. 140

Måndagen den 18 maj 1953.

Nr 21.

Måndagen den 18 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 5 eftermiddagen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herrar Osvald och Ahlberg
väckta motionen, nr 491, i anledning
av till bankoutskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommet förslag
om ändrade tjänste- och personalförteckningar
för riksdagens verk m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 492, av herr Andersson, Lars, och
herr Pålsson,

nr 493, av herr Björnberg m. fl.,
nr 494, av herr Andersson, Erik Gustaf,
m. fl., och

nr 495, av herr Boman m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, statsutskottets
utlåtanden nr 136—147, sammansatta
stats- och första lagutskottets
utlåtanden nr 9 och 10, bevillningsutskottets
betänkanden nr 45, 48 och 53,
bankoutskottets memorial nr 20 samt utlåtanden
nr 21, 22, 24 och 25, första lagutskottets
utlåtande nr 39, andra lagutskottets
utlåtanden nr 32—34, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 24 och 25 ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden nr 30
och 31.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1952 vid
dess fjärde ordinarie möte samt år 1953
vid dess extraordinarie möte fattade beslut;
och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
till riksdagen angående val av ombud
jämte suppleanter i Nordiska rådet;

konstitutionsutskottets memorial nr 21,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 51, i anledning av väckta motioner
om ändring i visst hänseende av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande
rätt till ortsavdrag och avdragsrätt för
försäkringspremier m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utformningen av
det tekniska systemet för stödet av den
inhemska smörproduktionen m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 58, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen
av till utskottet hänvisad motion;

bankoutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning;
samt

Nr 21.

Måndagen den 18 maj 1953.

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial: nr

29, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

32, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 33, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 34, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

På framställning av herr talmannen beslöts
att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras

näst efter andra lagutskottets utlåtande
nr 32.

Anmäldes följande under sammanträdet
till herr talmannen avlämnade motioner: nr

496, av herr Persson, Helmer, och
herr Persson, Ola,

nr 497, av herr Näslund m. fl., och
nr 498, av herr Lindblom m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Motionerna hänvisades till jordbruksutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 19 maj 1953.

Nr 21

Tisdagen den 19 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:

nr 250, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av
lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, dels ock väckta motioner
angående riktlinjerna för den ekonomiska
politiken;

nr 251, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 252, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
in. in.; samt

nr 269, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1953/
54;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för å kryssaren Gotland vattenskadad
ammunition;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till turistpropaganda i Amerikas
förenta stater; och

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1953/54 till
byggande av fiskehamnar, jämte i ämnet
väckta motioner.

Ang. lantbrukarnas förluster vid överlåtande
av vårvete.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Eskilsson till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande fråga: »Ämnar
herr statsrådet medverka till att åtgärder
vidtages för att minska de förluster,
som lantbrukarna trots uppmjukade bestämmelser
för mältningsgrad och rymdvikt
kommer att få vidkännas vid deras
överlåtande av vårvete därigenom, att
kraven på vetets kondition och bakningsförmåga
medfört, att de ändrade
bestämmelserna icke givit avsett resultat?» Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Eskilssons
berörda fråga, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr Eskilsson har
frågat mig, om jag ämnar medverka till
att åtgärder vidtages för att minska de
förluster, som lantbrukarna — trots uppmjukade
bestämmelser rörande mältningsgrad
och rymdvikt — kommer att
få vidkännas vid överlåtelse av vårvete
av den anledningen, att kraven på vetets
kondition och bakningsförmåga
medfört, att de ändrade bestämmelserna
icke givit avsett resultat.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Såsom herr Eskilsson antytt i sin fråga
har Svenska spannmålsaktiebolaget
tidigare genomfört vissa lindringar i kvalitetsbestämmelserna
i fråga om inlösen

Nr 21

Tisdagen den 19 maj 1953.

Ang. lantbrukarnas förluster vid överlåtande av vårvete.

av vårvete. Anledningen härtill har varit
de skördeskador, som inträffade förra
året. Dessa lindringar berör emellertid
endast vetets groddhalt och lägsta
gränsen för dess rymdvikt. I fråga om
konditionen gäller alltså fortfarande att
vårvete, för att av bolaget inlösas som
brödsäd, skali i övrigt uppfylla normala
fordringar på kondition, d. v. s. vara
friskt, fullmoget, oskadat och vid
normal skötsel lagringsdugligt. Det har
emellertid visat sig, att betydande kvantiteter
vårvete icke uppfyller dessa fordringar.
Detta tar sig bl. a. uttryck i att
vårvetet icke har normal bakningsförmåga.
Skadorna synes enligt uppgift i
ett flertal fall ha uppkommit genom att
spannmålen undergått torkning vid för
hög temperatur. Då enljgt jordbruksnämndens
uppfattning staten genom
spannmålsbolaget icke bör inlösa annan
brödsäd än sådan, som kan komma
till användning vid förmalning av till
människoföda avsett mjöl, har nämnden
upptagit förhandlingar med kvarnindustrien
om vilka jämkningar i fråga
om kraven på bakningsförmåga som kan
genomföras under förutsättning att kvarnarna
ändå under ett kommande år skall
kunna använda varan vid förmalning,
eventuellt efter särskild prisrabattering.
Kvarnarnas tekniska expertis bär förklarat,
att det under ytterligt gynnsamma
förhållanden beträffande spannmålsblandningen
i övrigt kan vara möjligt att
i mindre utsträckning använda värmeskadad
spannmål, som vid bakning ger
minst 500 milliliters brödvolym per 100
gram mjöl, om spannmålen tål viss kemikaliebehandling
och brödet har normal
porbildning. Som jämförelse må
nämnas, att oskadat svenskt vårvete normalt
ger en brödvolym av 750—850 milliliter
per 100 gram mjöl, medan höstvete
ger en motsvarande brödvolym av
600—700 milliliter. Kvarnteknikerna
bär emellertid samtidigt rekommenderat,
att spannmålsbolaget skall inlösa vårvete
med ned till 450 milliliters volym,
om varan tål den antydda kemikaliebehandlingen.

Enligt vad jag inhämtat har representanter
för kvarnindustrien förklarat, att

möjlighet föreligger att under förmalningsåret
1953/54 använda vårvete med
en bakningsvolym av lägst 450 milliliter
under förutsättning, att vetet i övrigt är
friskt och i god kondition. Vidare förutsättes,
att tillgången på annan brödsäd
av förstklassig kvalitet blir god samt
att hos handeln kvarliggande partier
konditionsskadat vårvete, som icke fyller
nyssnämnda krav, ej inblandas i
brödsäd av 1953 års skörd.

I anslutning till denna förklaring från
kvarnindustriens sida har jordbruksnämnden
för några dagar sedan beslutat
bemyndiga spannmålsbolaget att sänka
konditionskraven vid inlösen av vårvete
av 1952 års skörd till lägst 450 milliliters
bakningsvolym. Sådant vete skall
dock icke inlösas av bolaget i annat fall
än då säljaren förbinder sig att icke
blanda in skadad brödsäd i fullgod vara.
Vidare förutsättes, att bolaget skall utforma
sina inköpsbestämmelser så, att
säljare erhåller endast fodersädspris, om
han bryter mot den avgivna förbindelsen.

En mycket grov uppskattning, verkställd
på grundval av uppgifter från
Svenska lantmännens riksförbund och
cereallaboratoriet i Svalöv, ger vid handen,
att av det vårvete, som här är i
fråga, minst 15 000 ton är av sådan beskaffenhet,
att det icke under några förhållanden
kan användas till annat än
foder. Nedsättes konditionskravet till en
bakningsvolym av 500 milliliter, skulle
ytterligare ca 20 000 ton fortfarande falla
utanför inlösningsförfarandet. Genom
det bemyndigande att nedsätta bakningsvolymen
till 450 milliliter, som spannmålsbolaget
numera erhållit, kommer
sistnämnda kvantitet att minskas till
10 000 ton.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå,
att ansträngningar gjorts att finna utvägar
att minska de av interpellanten
avsedda förlusterna. Några ytterligare åtgärder
torde knappast vara möjliga att
vidtaga.

Herr ESKILSSON (h): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet Norup

Tisdagen den 19 maj 1953.

Nr 21.

Ang. byggande av en järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

få framföra mitt tack för det lämnade
svaret och framför allt för det positiva
innehållet i detsamma.

De lättnader i kvalitetsfordringarna på
vårvete, som vidtogs i höstas, hälsades
med stor tillfredsställelse av jordbrukarna,
ty detta var en åtgärd, som direkt
skulle hjälpa dem som drabbats hårdast
av de synnerligen besvärliga väderleksförhållandena.
Tyvärr visade det sig
dock, såsom herr statsrådet antydde, att
lindringarna inte i alla avseenden medförde
avsedd effekt. Stora partier vårvete,
som uppfyllde kvalitetsbestämmelserna
beträffande antal grodda kärnor
och rymdvikt, kunde inte vinna avsättning
som brödsäd, därför att man inom
handeln efter direktiv från spannmålsbolaget
även började tillämpa kravet på
viss brödvolym, en kvalitetsbestämmelse
som tidigare icke tillämpats åtminstone
vid jordbrukarnas försäljning av spannmål.
Därigenom blev ansenliga kvantiteter
vårvete särskilt från de östra delarna
av landet, som var värst utsatta för det
vedervärdiga skördevädret, klassificerade
som fodersäd i stället för som brödsäd,
trots att det borde vara möjligt
att genom uppblandning med bättre kvaliteter
använda även detta vårvete som
brödsäd. Det var ju detta som angavs som
syftet med de i november ändrade kvalitetsfordringarna.

Herr statsrådet har framhållit att kravet
på viss bakningsförmåga grundar sig
på bestämmelserna, att spannmålen skall
ha normal kondition, d. v. s. vara frisk,
fullmogen och oskadad, och att den nedsatta
bakningsförmågan i ett flertal fall
uppkommit genom torkning vid för hög
temperatur. Konditionsbestämmelserna
är emellertid försedda med en rad reservationer.
Det låter t. ex. ganska oegentligt,
att ett veteparti, som innehåller
upp till 15 procent mältade kärnor eller
8 procent sönderslagna och djurätna kärnor,
betecknas som oskadad vara. Talet
om skador genom torkningen kan säkerligen
också diskuteras. Under alla omständigheter
är det väl ingen tvekan om
att huvudorsaken till den nedsatta bakningsförmågan
var det osedvanligt dåliga
vädret både under växtperioden och

skörden, vilket medförde att kvaliteten
blev ojämn och dålig. Detta var ju omständigheter,
som jordbrukarna hade
mycket svårt att påverka.

På grund av de bestämmelser, som
hittills tillämpats, har alltså en hel del
vårvete, som borde kunna användas som
brödsäd, endast blivit avräknat som fodersäd.
I det längsta har man på olika
håll väntat på en ändring; underhandlingar
därom har pågått sedan ett par
månader tillbaka, och i avvaktan härpå
har man t. ex. inom en del centralföreningar
endast gjort en preliminär avräkning
gent emot jordbrukarna. Genom
det nu lämnade beskedet, att spannmålsbolaget
fått tillstånd att sänka konditionskraven,
blir det möjligt att avyttra
ytterligare kvantiteter vårvete som brödsäd,
och detta besked kommer säkerligen
att hälsas med stor tillfredsställelse
hos samtliga berörda.

Jag vill sluta med att än en gång till
statsrådet framföra mitt tack för det positiva
och tillfredsställande svar, som
han givit på min fråga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. byggande av en järnväg Luleå—
Karlsborgsverken.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Persson, Helmer,
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt en
så lydande fråga: »överväger regeringen
att på grundval av kungl. järnvägsstyrelsens
senaste utredning och med
hänsyn till den försämrade arbetstillgången
i norra kustbygden i Norrbotten
lägga fram förslag att bygga järnväg Luleå—Karlsborgsverken
?»

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga och nu yttrade: Herr
talman! Herr Helmer Persson har frågat
mig, om regeringen överväger att på
grundval av järnvägsstyrelsens senaste

Nr 21.

Tisdagen den 19 maj 1953.

Ang. byggande av en järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

utredning och med hänsyn till den försämrade
arbetstillgången i norra kustbygden
i Norrbotten lägga fram förslag
att bygga järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

Till svar får jag meddela att beredningen
av frågan att anknyta Kalix och Karlsborgsverken
till statsbanenätet pågår,
men att jag med hänsyn till såväl frågans
vittgående ekonomiska konsekvenser
som de skilda alternativ, som framlagts
för dess lösning, inte kan säga
när ett ställningstagande kommer att föreligga.

Herr PERSSON, HELMER (k): Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min framställda
fråga.

Det är nu tredje gången inom loppet
av ett halvt år som denna fråga behandlas
i riksdagen. Första gången hänvisade
utskottet till att det pågick en utredning
i frågan, trots att utredningsresultatet
vid den tidpunkten var presenterat
för regeringen. Andra gången frågan behandlades
här i riksdagen var ett halvt
år efter det att utredningen hade överlämnats.
Då menade man att regeringen
måste bli i tillfälle att ta ställning, innan
riksdagen sade sitt ord. Det är ju gott
och väl, men nu har ju regeringen haft
sju månaders betänketid och borde kunna
svara, om den är positivt eller negativt
inställd till detta järnbaneprojekt.
Behoven är klarlagda, beräkning över
anläggningskostnaderna föreligger, driftkalkyler
är uppgjorda och de olika alternativen
presenterade. Man tycker därför
att ett besked nu kunde lämnas.

Varför är det då nödvändigt att nu
lämna ett besked? Jo, sysselsättningsproblemet
skärpes i alla de socknar som
berörs av detta banprojekt. Töreforsindustrien
slår igen portarna i december
månad, och en hel del socknar förlorar
det egentliga underlaget för folkförsörjningen.
På grund av den allmänna åtstramningen
på arbetsmarknaden tillspetsas
också sysselsättningsproblemen
i Råneå och Kalix.

För att lätta svårigheterna i dessa bygder
vill man nu anknyta Kalix och
Karlsborgsverken till statsbanenätet.
Statsrådet säger emellertid att bl. a. hänsynen
till de skilda alternativ, som föreligger,
gör att det nu inte kan sägas,
när ett ställningstagande i denna fråga
kommer att föreligga. Men är inte det
alternativ, som nu senast officiellt presenterats,
i stort sett samma alternativ
som lanserats i hela 35 år? Jag tycker
nog att en regering av årgång 1953 borde
vara klar att bestämma sig för vilket alternativ
som man anser vara bäst. Jag
vet ju inte, om det existerar något inofficiellt
alternativ. Det vore i så fall
tacknämligt, om herr statsrådet här kunde
lämna en upplysning därom. Med
tanke på de allvarliga sysselsättningsproblemen
i kalixbygden, Råneå och Tore
önskar jag dessutom att kommunikationsministern
nu måtte precisera regeringens
inställning i denna fråga, så att
man kan bilda sig en uppfattning om
huruvida regeringen på allvar gripit sig
verket an för att få till stånd en positiv
lösning av järnvägsfrågan i berörda områden
i Norrbotten.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Något officiellt alternativ existerar
självfallet inte, eftersom frågan ligger under
beredning. Innan den kan avgöras,
måste jag avvakta remissvar från länsstyrelsen
och Statens skogsindustrier, av
vilka särskilt den sistnämnda parten blir
speciellt berörd av denna handel, om
den nu skulle komma till stånd.

Det är riktigt, som herr Persson säger,
att denna fråga är mycket gammal, liksom
många andra järnvägsprojekt här i
landet. Det är inte bara denna järnvägsfråga
som fått ligga till sig genom årtiondena
utan även många andra.

Jag har visat mitt personliga intresse
för denna fråga genom att jag i höstas
var uppe på dessa orter och diskuterade
saken med dåvarande landshövdingen
Lövgren, representanter för Statens
skogsindustrier och andra berörda
parter. Jag skulle tro att det pågår alltjämte
ute i bygderna däruppe undersök -

Tisdagen den 19 maj 1953.

Nr 21.

Ang. byggande av en järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

ningar ifrån järnvägsstyrelsens sida.
Kommunalmännen känner säkerligen till
att frågan hålles ständigt aktuell och att
man följer den med uppmärksamhet.

Beträffande de sysselsättningssvårigheler,
som eventuellt kan uppstå i dessa
bygder, vet jag att arbetsmarknadsstyrelsen
följer de frågorna och är beredd
att anvisa lämpliga sysselsättningsobjekt,
om det allmänna nu behöver träda in för
att försöka få alla i sysselsättning, .lag
har av arbetsmarknadsstyrelsen fått veta,
att det icke föreligger någon risk för
arbetslöshet i sommar i dessa bygder.
Det har inom vissa fack i vinter varit en
säsongarbetslöshet, som varit större än
under föregående år, men man räknar
inte med någon arbetslöshet i sommar.
Man pekar dessutom särskilt i Kalixbygden
på att man där saknar utbildad
arbetskraft. Man skulle i dag kunna anställa
ytterligare utbildad arbetskraft
inom industrien däruppe, om sådan arbetskraft
funnes tillgänglig på platsen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 6 och 7,
konstitutionsutskottets memorial nr 21,
bevillningsutskottets betänkanden nr 49
—51 och 54—56 samt memorial nr 58,
bankoutskottets utlåtande nr 23 ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden nr 29, 32
och 33 samt memorial nr 34.

Herr TALMANNEN yttrade: Beträffande
ärendenas ordning på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
hemställer jag, att kammaren måtte besluta,
att främst bland två gånger bordlagda
ärenden skall i följande ordning
uppföras konstitutionsutskottets memorial
nr 21, bevillningsutskottets memorial
nr 58 och jordbruksutskottets memorial

nr 34 samt utrikesutskottets utlåtanden
nr 6 och 7, att näst efter andra lagutskottets
utlåtande nr 31 skall uppföras
statsutskottets utlåtanden nr 136—147,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 30 och
31, andra lagutskottets utlåtande nr 32,
konstitutionsutskottets utlåtande nr 20
och andra lagutskottets utlåtande nr 33
i nu angiven ordning samt att sammansatta
stats- och första lagutskottets utlåtanden
nr 9 och 10 skall sättas näst efter
tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
Övriga ärenden uppföres i vanlig ordning.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes följande under sammanträdet
till herr talmannen avlämnade motioner: nr

499, av herr Ewerlöf m. fl., och
nr 500, av herr Ohlon ni. fl.,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1953/
54, in. m.

Motionerna hänvisades till bevillningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret överlämnats
av särskilt tillkallade sakkunniga
avgivet betänkande angående införande
av pensionsbestämmelser för hos riksdagen
anställda tjänstemän jämte fullmäktiges
förslag i ärendet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.24 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Onsdagen den 20 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 13 och
den 15 innevarande månad.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! För vartdera av de två val,
som nu skall förrättas, ber jag att få avlämna
en gemensam lista, vilken godkänts
av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Varje lista
upptar namn på så många personer, som
det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan» upptog
följande namn:

Johanson, Karl August

Sjödahl

Branting

Elofsson, Gustaf

Lindblom

Ewerlöf

Nilsson, Hjalmar
Hermansson, Albert
Falk

Andersson, Lars
Sundelin

Olsson, Karl Johan

Velander

Sundvik

Fahlander

Werner

Johannesson

Ohlon

Mogård

Wistrand

Anderberg

Pålsson

Hesselbom

Nordenson

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Herr förste vice talmannen avlämnade
en av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen godkänd
lista, som under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» upptog följande
namn:

Boo

Bergman

Heiiman

Eliasson

Näslund

Wehtje

Johansson, Rune
Olofsson
Bergh
Eskilsson

Efter det herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
valmanssuppleanter.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnats av särskilt tillkallade
sakkunniga avgivet betänkande angående
införande av pensionsbestämmelser

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. vissa beslut

för hos riksdagen anställda tjänstemän
jämte fullmäktiges förslag i ärendet.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 21, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 58, angående
uppskjutande till innevarande års
höstsession av behandlingen av till utskottet
hänvisad motion, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 34, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till utskottet hänvisade ärenden, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Ang. vissa beslut av Europarådets
rådgivande församling.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Ivungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1952 vid
dess fjärde ordinarie möte samt år 1953
vid dess extraordinarie möte fattade beslut.

Genom en den 24 april 1953 dagtecknad
proposition, nr 229, hade Kungl.
]VIaj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för
samma dag, anhållit om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
församling år 1952 vid dess fjärde ordinarie
möte samt år 1953 vid dess extraordinarie
möte fattade beslut.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet
gjort vissa uttalanden rörande
en inom Europarådets organ dryftad
fråga om en stadgerevision av sådan innebörd,
att Europarådets behörighet
eventuellt utvidgades till beslutmässighet
på försvarspolitikens område, samt för -

av Europarådets rådgivande församling,
klarat, att övriga i propositionen omförmälda
beslut av den rådgivande församlingen
och vad departementschefen därom
anfört icke gåve utskottet anledning
till särskilt uttalande. Utskottet hade
därefter hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

Herr WISTItAND (h): Herr talman!
Utrikesutskottets utlåtande är ju ytterst
föranlett av en önskan från Europarådet
att få en uppfattning om de olika parlamentens
ställningstagande till åtminstone
några av de viktigaste frågor, där
rådgivande församlingen avgivit rekommendationer.
Ur den synpunkten förefaller
det mig mycket beklagligt, att utrikesutskottet
inte haft någonting annat
att säga om en lång råd mycket viktiga
rekommendationer, än att de inte
föranleder något utskottets uttalande.
Detta torde, föreställer jag mig, vara den
torftigaste behandling, som i något parlament
kommer dessa rekommendationer
till del.

Särskilt har jag fäst mig vid att utskottet
anser sig kunna låta detta ställningstagande
gälla också en fråga, där
Sveriges regering på sin tid gjorde en
mycket bemärkt och internationellt högt
skattad framstöt, nämligen om en sammanslagning
av den europeiska ekonomiska
samarbetsorganisationen OEEC
och Europarådet. Jag är fullt på det
klara med att utskottets ställningstagtyade,
eller rättare sagt brist på ställningstagande,
betingas av vad utrikesministern
i sin proposition anför i saken.
Han säger där märkvärdigt nog: »Emellertid
torde församlingen underskatta de
praktiska svårigheter, som härvid möter,
särskilt på grund av olikheten i fråga
om medlemskap i respektive organisationer.
» Jag måste till detta säga, att den
svenska regeringen vid sin framstöt i
frågan tydligen underskattade svårigheterna
på samma sätt som utrikesministern
nu anser att församlingen gjort.
Olikheterna i fråga om medlemskap
fanns nämligen lika väl då som när assembléen
beslutade sin rekommendation.

12 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. vissa beslut av Europarådets rådgivande församling.

När utskottet antagligen delar departementschefens
uppfattning, att det skulle
vara en mycket lycklig utveckling om
organisationerna bleve sammanslagna,
tycker jag att utskottet på något sätt
kunde ha givit uttryck däråt i sitt utlåtande
och därmed stött tanken.

Jag förstår mycket väl de svårigheter
utskottet haft att i grund och botten
penetrera alla de avgivna rekommendationerna.
De har ju framsprungit ur en
parlamentarisk vokabulär och ett parlamentariskt
tillvägagångssätt, som ofta
kan te sig för oss ganska främmande.
Jag kan dock inte underlåta att betona
önskvärdheten av att utskottet åtminstone
med något ord angivit, om de önskemål
beträffande den ekonomiska och
sociala verksamheten, som rekommendationerna
i allmänhet är uttryck för, anses
ha utskottets gillande eller inte. Det
är beklagligt att detta inte skett, tv utlåtandena
kommer en gång att samlas,
och vi kommer då att här som alltid —
kanske till och med i onödan, därför
att vårt handlingssätt här hemma följt
endast det minsta motståndets väg —
framstå som de mest kyliga och senfärdiga,
när det gäller samarbete.

Det är ju endast en fråga som föranlett
ett verkligt uttalande från utrikesutskottets
sida och som påkallat dess
egentliga uppmärksamhet. Jag vill inte
uppehålla mig vid det nu. Jag har ingen
erinran mot vad utskottet sagt, men jag
tar i hög grad fasta på uttalandet, att
n*ftn inte kan ta slutgiltig ställning till
denna fråga och inte heller behöver göra
det, förrän omständigheterna —- om
Edenplanen kommer att bli genomförd
eller inte — verkligen påkallar ett
svenskt ställningstagande. Den diskussion,
som då kommer att äga rum och
som för närvarande — i varje fall i
detta sammanhang — skulle vara för tidigt
väckt, måste emellertid upptagas
under hänsynstagande till alla faktorer,
sådana de vid det tillfället föreligger,
och vilka naturligtvis inte kan vara redovisade
i detta utskottets utlåtande.

Utskottet gör en hänvisning, och en
fullt riktig hänvisning, till att inom Europarådet
ministerkommittén är den en -

samt beslutande och den som har hela
makten och ansvaret. Det är alldeles riktigt,
men samtidigt är ju innebörden av
Europarådets hela konstruktion, att det
skal! väckas ett allmänt parlamentariskt
intresse för utrikesfrågorna på det europeiska
planet. Under sådana förhållanden
är man rätt litet hjälpt med en snäv
hänvisning till att det i alla fall är ministerkommittén
som har avgörandet,
och därmed också underförstått, att det
är vår utrikesminister som är den ensamt
bestämmande för vår del. Jag tror
att man härvid underskattar behovet
av en nära kontakt från de olika parlamentens
sida med arbete, som utföres
inom Europarådet.

Herr SANDLER (s): Herr talman! Jag
vill först meddela kammaren och herr
Wistrand, att utskottet hade önskat att
få se närvarande vid sitt sammanträde,
när detta ärende behandlades, de ärade
ledamöter av riksdagen, som är delegater
i Europarådets rådgivande församling
och som inte tillhör utrikesutskottet.
Detta visade sig ogörligt, emedan
delegaterna ännu befann sig i Strasbourg
och utskottet i riksdagens avslutningsskedc
icke kunde uppskjuta behandlingen
av detta ärende.

Jag bär för övrigt ingen som helst
anledning att polemisera mot herr Wistrands
uppfattning, att detta utlåtande
är magert. Jag tror att herr Wistrand
kanske har anledning att betänka, att
denna magerhet sammanhänger med att
utskottet i den huvudangelägenhet, som
behandlas i utskottets betänkande, har
velat tillämpa grundsatsen »wait and
see». Jag tror att den grundsatsen i föreliggande
fall är synnerligen lämplig
att tillämpa.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

Kungl. Maj :ts skrivelse till riksdagen angående
val av ombud jämte suppleanter
i Nordiska rådet, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. statsbidrag till jordbrukets
rationalisering m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på åberopade
grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj :ts i proposition
nr 113 gjorda framställning
samt med avslag ä motionerna 1:403
och 11:492, i förevarande del, å riksstaten
för budgetåret 1953/54 under nionde
huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag
av 250 000 kronor;

b) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av
15 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1953/54 under nionde huvudtiteln till
Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag''
anvisa ett förslagsanslag av
4 000 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1: 403 och II: 492, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1953/
54 finge beviljas statsbidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa högst

3 000 000 kronor;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
medgiva, att under budgetåret
1953/54 finge beviljas lån från statens
avdikningslånefond å tillhopa högst

4 000 000 kronor;

5) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
medgiva, att delägare i Tämnarens
sänkningsföretag år 1946 finge
beviljas lånegaranti jämlikt bestämmel -

serna i kungörelsen den 11 juni 1948
(nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering m.
in. samt att därvid viss eftergift finge
göras från föreskrivet krav på säkerhet;

B. att motionerna 1:342 och 11:411
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 403 av
herrar Spetz och Sanne samt II: 492 av
herrar Åhman och Rimås hade föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen av
förevarande proposition skulle dels anvisa
til! Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag
av 150 000 kronor och till
Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av 11 750 000 kronor,
dels ock medgiva, att från statens
avdikningsanslag finge beviljas statsbidrag
å tillhopa högst 4 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 342 av
herr Lundqvist. in. fl. och II: 411 av herr
Svensson i Krokstorp hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en skyndsam
utredning angående möjligheten att
under lantbruksnämnderna inordna lånebidragsverksamheten
beträffande för
fiskerinäringens utövande nödvändiga
byggnader.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits 1)

av herrar Näslund, Johan Persson
och Widén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:403 och 11:492, i förevarande del, å
riksstaten för budgetåret 1953/54 under
nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag
av 150 000 kronor;

b) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av
11 750 000 kronor;

2) med bifall---(lika med utskottet)
----- 4 000 000 kronor;

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. statsbidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

3) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:403 och 11:492, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1953/
54 finge beviljas statsbidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa högst
4 000 000 kronor;

4) med bifall---(lika med utskottet)
—-- 4 000 000 kronor;

5) med bifall —- --(lika med utskottet)
---på säkerhet.

B. att motionerna---(lika med

utskottet)--— riksdagens åtgärd;

2) av herrar Björnberg, Ahlsten och
Eliasson, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, och avslutas med en
hemställan,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts fram ställning

samt med avslag å motionerna
1:403 och 11:492, i förevarandc del, å
riksstaten för budgetåret 1953/54 under
nionde huvudtiteln till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskom mittéer

anvisa ett förslagsanslag av
250 000 kronor;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 403 och II:
492, såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1953/54 under nionde huvudtiteln till
Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
anvisa ett förslagsanslag av
4 000 000 kronor;

4) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 403 och II: 492, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1953/54
finge beviljas statsbidrag från statens avdikningsanslag
å tillhopa högst 4 000 000
kronor;

5) med bifall--— (lika med

punkt 4 i utskottets hemställan)---

4 000 000 kronor;

0) med bifall — — — (lika med

punkt 5 i utskottets hemställan)---

på säkerhet;

B. att motionerna---(lika med

utskottet)---riksdagens åtgärd.

Herr NÄSLUND (fp): Herr talman!
Skiljaktigheterna mellan reservanternas
och utskottsmajoritetens uppfattning i
det föreliggande ärendet beror inte på
några delade meningar om verksamhetens
omfattning, utan består endast däri
att reservanterna anser att det här finns
tillräckliga reservationer kvar sedan föregående
budgetår, som det vore lämpligare
att ta i anspråk, innan anslaget
till jordbrukets rationalisering räknades
upp till det belopp Kungl. Maj:t har föreslagit.
Departementschefen förordar
att det skall tas i anspråk 2 miljoner kronor
av de kvarstående reservationerna,
men dessa uppgick ju vid den tidpunkt,
när förevarande proposition, nr 113, avlämnades,
till inte mindre än 5 210 000
kronor, som alltså är alldeles odisponerade.
Reservanterna menar att man, om
man kan ta 2 miljoner kronor ur denna
reservation, också bör kunna ta de återstående
3 miljoner kronorna eller något
mer från dessa medel. Men detta har inte
departementschefen velat vara med
om, och det kan ju hända att han bygger
sin uppfattning på att medelsförbrukningen
skulle bli något större än
vad som beräknats.

Nu förhåller det sig på det sättet, att
medelsförbrukningen för innevarande
budgetår under de tre första kvartalen
enligt de upplysningar, som lämnats från
lantbruksstyrelsen, inte uppgått till mer
än mellan 8 och 9 miljoner kronor av
tillgängliga 20 miljoner kronor. För sista
kvartalet återstår alltså 11 å 12 miljoner
kronor, och det är väl ingen som
tror, att detta belopp skall kunna förbrukas
på ett kvartal, även om helt naturligt
under fjärde kvartalet disponeras
mer pengar per kvartal räknat än under
de tre första. Belysande för hur angelägen
man på detta verksamhetsområde
är att samla på reservationer tycker
jag är det som föreslagits i fråga om

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

anslaget till planeringskommittéer. Under
de tre senaste budgetåren — alltså
budgetåren 1950/51, 1951/52 och 1952/
53 •— har beviljats 900 000 kronor till
planeringskommittéer, men det har inte
förbrukats mer än 361 000 kronor, och
för innevarande budgetår har beviljats
250 000 kronor, men den 1 april — alltså
vid det fjärde kvartalets ingång —
hade förbrukats 57 000 kronor. Reservanterna
frågar sig vad det kan vara för
mening med att samla på reservationer
på detta sätt, när man i det ansträngda
läge, som vi för närvarande befinner oss
i, söker alt nedbringa utgifterna så mycket
som möjligt.

Det råder ju inte några delade meningar
om medelsförbrukningen, utan
reservanterna anmärker, som jag från
början sade, på detta sätt att samla på
reservationer. Vi har under ett flertal
år riktat kritik på denna punkt, och nu
bär ju Kungl. Maj:t i någon mån börjat
ta i anspråk reservationer, varför vår
kritik tydligen inte varit alldeles utan
betydelse.

Herr talman! I den motion, som i detta
ärende har väckts av ledamöter från
folkpartiet, har tydligt sagts ifrån att
man inte åsyftar en begränsning av
verksamheten, utan endast understryker
önskemålet att ta i anspråk reservationer,
där sådana finnes, för att därigenom
kunna nedbringa utgifterna på förevarande
punkt, vilket skulle åstadkomma
en besparing på något över 3 miljoner
kronor, och det är ju, såvitt vi förstår,
inte att förakta.

Herr talman! Med hänsyn till den
långa föredragningslistan skall jag inte
uppehålla tiden. Jag slutar med att yrka
bifall till den med 1) betecknade reservationen,
som vid utskottets utlåtande
avgivits av mig och två andra ledamöter
av jordbruksutskottet.

Herr 15JÖRNBERG (h): Herr talman!
Jag har tillsammans med herrar Ahlsten
och Eliasson i andra kammaren avgivit
en reservation, som delvis sammanfaller
med den, som herr Näslund
här talat för. Men så långt i prutningar

som herr Näslund och hans medreservanter
vill gå, kan vi inte sträcka oss.
Att exempelvis beskära reservationsanslaget
för rationalisering av jordbruket
med inte mindre än 3 1/4 miljoner
kronor, alltså från 15 till 11 3/4 miljoner
kronor, anser vi vara allt för vanskligt.
Det skulle åtminstone delvis äventyra
en mycket önskvärd fortsättning av
rationaliseringen av våra jordbruk.
Visst är det sant som herr Näslund säger,
att det finns avsevärda reservationer,
och visst är det sant som han också
framhöll, att en ganska väsentlig del
av anslaget för innevarande år kvarstår
odisponerad. Men å andra sidan får vi
inte glömma, att det finns väsentliga
eftersläpningar speciellt beträffande anslaget
till avdikningar. Lantbruksstyrelsen
meddelar, att vid ingången av innevarande
budgetår låg 900 ansökningar
på tillsammans omkring 10 1/2 miljoner
kronor inne, och under innevarande
år väntar man, att ansökningar
på ytterligare 3 miljoner kronor för
samma ändamål skall komma in. Det
blir alltså 13 1/2 miljoner kronor, men
bidragsramen för detta ändamål under
innevarande år är bara 3 miljoner kronor.
Denna disproportion måste ju leda
till att man i allt större utsträckning
utnyttjar möjligheten att för avdikningsändamål
ta av medel, som är reserverade
för rationaliseringsändamål; man
har möjlighet till detta numera. Därmed
smälter ju dessa reservationer samman
avsevärt.

Eftersläpningarna är som sagt mycket
stora. Normalt får man vänta i tre år,
innan ens ansökan blir behandlad, och
på sina håll får man vänta 6, ja, ända
upp till 8 år, har det sagts. Under tiden
kan mycket inträffa. Det kan bli
ändringar med avseende på äganderätten
till fastigheten, och ofta är det så
att väsentliga prisstegringar kullkastar
kostnadsberäkningarna. Ovissheten med
avseende på den ekonomiska utvecklingen
gör alla kalkyler mycket osäkra.
Allt detta medför att många lantbrukare
tvekar att sätta i gång sina planerade
företag. Det är inte minst förhållandet
då det gäller den inre rationaliseringen,

16 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. statsbidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

exempelvis uppförandet av nya ekonomibyggnader.
Men när läget blir stabiliserat,
kommer säkerligen igångsättandet
av planerade arbeten och företag att ske
i snabbare takt och större omfattning,
varvid pengarna kommer att tagas i
anspråk. Därför synes det oss reservanter
för djärvt att pruta 3 1/4 miljoner
kronor, men efter mycket noggranna
överväganden anser vi dock, att någon
prutning bör kunna ske, och vi har föreslagit
denna till 1 miljon kronor, d. v. s.
från begärda 15 till 14 miljoner kronor.
Samtidigt önskar vi dock att bidragsramen
för avdikningsändamål skall vidgas
med motsvarande belopp, alltså med 1
miljon kronor från 3 till 4 miljoner kronor
— samma belopp som av utskottet
upptagits som förslagsanslag för avdikningsändamål.
Det är nämligen alldeles
uppenbart att begränsningen av bidragsramen
för avdikningar till 3 miljoner
kronor är alldeles för snäv, och departementschefen
liksom utskottsmajoriteten
säger ju också, att det vore mycket
önskvärt att denna bidragsrain höjdes
till 4 miljoner kronor. Torrläggningsverksamheten
utgör ett viktigt led
i rationaliseringssträvandena. Men utslcottsmajoriteten
anser sig inte med
hänsyn till läget kunna sträcka sig till
4 miljoner kronor. Om vi emellertid tar
1 miljon kronor av rationaliseringsanslaget,
så kan väl knappast några farhågor
för budgetläget ge anledning till
att vägra en ytterst välbehövlig ökning
av bidraget till torrläggningsarbetena.
Det blir ju faktiskt så att budgeten belastas
med 1 miljon kronor mindre —
man ställer så att säga 1 miljon kronor
på framtiden.

Herr talman! Jag skall inte ingå på
behovet och betydelsen av dessa torrläggningsarbeten.
Vi känner alla mycket
väl till dem från våra egna bygder. Jag
ber bara att få yrka bifall till den reservation,
som med beteckningen 2) avgivits
av herrar Alilsten, Eliasson och
mig.

Herr JONSSON, JON (s): Herr talman!
Som redan av de båda reservanterna anförts
har man varit enig om att anslaget

för bidrag till jordbrukets rationalisering
skall vara 17 miljoner kronor. Oenigheten
har gällt hur dessa 17 miljoner
kronor skall täckas. I den av herr
Näslund m. fl. avgivna reservationen har
påpekats, att det den 1 april i år endast
uttagits 8l/s miljoner kronor av dessa
pengar, och reservanterna ansåg att
på detta sätt skulle en väsentligt större reservation
vara tillgänglig än Kungl. Maj :t
ansåg sig kunna räkna med, nämligen 2
miljoner kronor. Nu vill jag säga att om
reservanterna hos lantbruksstyrelsen tagit
reda på hur det brukar förhålla sig
vid den tidpunkt då anslaget tages i anspråk,
skulle de ha fått den upplysningen,
att detta är ungefär det normala
förhållandet. Det är nämligen så
att som regel faller ungefär en tredjedel
och vissa år närmare hälften av anslaget
på det fjärde kvartalet. Detta hör
samman med lantbruksnämndernas sätt
att arbeta. Under höstarna göres programmen
upp där ute i nämnderna, och
de utför också erforderliga fältmässiga
arbeten. Under vintern bearbetas och
iordningställes dessa program hos lantbruksnämnderna,
och därpå följer under
det fjärde kvartalet större delen av
kraven på anslag.

Jag vill också med anledning av herr
Näslunds yttrande, då han sade att på
s. 3 i utskottets utlåtande hade reservationerna
redovisats och att det enligt
dessa skulle finnas 5 360 000 kronor i
reservationer, fästa kammarens uppmärksamhet
på att det var fallet före
budgetårets slut 1951/52. Dessa pengar
kan inte tagas i anspråk nu, utan vad
som kan tas i anspråk är de reservationer,
som kan väntas finnas den sista
juni i år. Hur förhåller det sig då med
detta? Jag har intresserat mig för att få
en klar bild härav och är därför nu i
tillfälle att nu lämna några siffror. Men
innan jag gör det vill jag påminna om
att 1948 års riksdag fattade beslut om
att en viss decentralisering av avdikningsuppgifterna
skulle ske. Man menade
att det inte varit nödvändigt att de
mindre avdikningsföretagen gick till
lantbruksstyrelsen, utan att de kunde avgöras
av lantbruksnämnderna. Denna de -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag till jordbrukets rationalisering in. m.

centralisering har sedan dess försiggått
allt kraftigare och kraftigare allteftersom
lantbruksstyrelsen har funnit en
sådan decentralisering vara möjlig.

Under de första åren var det ärenden,
som var begränsade till fyra ä fem intressenter
i avdikningsföretagen, som
blev överflyttade att handläggas av lantbruksnämnderna.
Men i år har från lantbruksstyrelsen
meddelats att avdikningsärenden,
som gäller ända upp till tio
intressenter, skall kunna få avgöras av
lantbruksnämnderna.

Jag ber nu att få framföra några siffror
som visar utvecklingen på detta
område. För budgetåret 1949/50 var anslaget
för avdikningar 4 miljoner, och
av rationaliseringsanslaget togs i anspråk
480 000 kronor, men detta gällde huvudsakligen
täckdikningar, och detta blev
tillsammans 4 480 000 kronor. För budgetåret
1951/52 har man sänkt avdikningsanslaget
från 4 till 3 miljoner, men
då tog man ur rationaliseringsanslaget
3 200 000 kronor, och summan för avdikning
och täckdikning blev då 6 200 000
kronor. För innevarande budgetår har
anslagits till avdikning 3 miljoner, men
man räknar med att vad som skall gå
som bidrag av rationaliseringsanslaget
hos lantbruksnämnderna blir 5 miljoner
kronor, och alltså utgår man från att
omkring 8 miljoner kronor skall stå till
förfogande eller kunna användas för avdikning
och täckdikning.

Att man har kommit upp till denna
höga siffra beror på att det inte bara är
de nya avdikningsärendena somt lantbruksnämnderna
får ta det väsentliga av,
utan det har också överförts från lantbruksstyrelsen
till lantbruksnämnderna
magasinerade företag av rätt stor betydenhet.

Jag kan sålunda meddela att bidragsansökningar,
som överförts från länsstyrelsen
till lantbruksnämnderna och sålunda
från avdikningsanslaget till rationaliseringsanslaget,
var budgetåret 1951/
52 1 041. stycken med ett bidragsbelopp
på 3 miljoner kronor, men för budgetåret
1952/53 var det 353 stycken till ett
belopp av 3,5 miljoner kronor, och detta
betyder att det blir en avsevärd avlast 2

Första kammarens protokoll 1953. Nr 21

ning från avdikningsanslaget till rationaliseringsanslaget
och att även balansen
har väsentligt minskat.

Det fanns en balans av bidragsansökningar
hos lantbruksstyrelsen på avdikningsärenden
den 1/7 1951 på 1 782 stycken,
och man beräknade bidragsbeloppet
till 12,5 miljoner kronor. Den 1/7
1953 beräknades preliminärt föreligga
ungefär 300 stycken ärenden med ett
belopp på tillsammans 7,5 miljoner kronor.

Genom den betydande överflyttningen
av dessa avdikningsanslag befinner sig
lantbruksstyrelsen för dagen i den situationen
att den av Kungl. Maj:t och av
lantbruksstyrelsen tidigare beräknade reservationen
på 2 miljoner kronor inte
finnes, och jag kanske bör säga, att
dessa 17 miljoner uppdelas så att det
därav beräknas 2,5 miljoner till den yttre
rationaliseringen och 14,5 miljoner till
den inre. Men det finnes ju möjlighet
för Kungl. Maj :t att vidtaga vissa överföringar
av dessa anslag.

Lantbruksstyrelsen är alltså i dagarna
i den situationen att de 14,5 miljoner kronorna,
som beräknades för den inre rationaliseringen,
inte räcker till, utan styrelsen
har gått in till Kungl. Maj :t med en
framställning om att utöver dessa 14,5
miljoner få använda vad som väntas bli
över på de 2,5 miljonerna till den yttre
rationaliseringen. Då bör väl var och en
förstå, hur vanskligt det är att stanna vid
det anslag, som bär föreslås i den av herr
Näslund företrädda reservationen, på
IIV4 miljoner kronor. Det fattas ju 31//,
miljoner kronor för att man skall komma
upp till de av Kungl. Maj:t och även
av utskottet begärda 15 miljoner kronorna.
Om man stannar vid denna reservation,
kommer man att nästa år befinna
sig i den situationen att det blir brist på
pengar, och därmed kommer väsentliga
uppgifter att få överföras till ett följande
år. Nog tycker jag det är litet egendomligt,
att när man har en lantbruksorganisation
och när lantbruksnämnderna
bär sina tjänstemän, man skall vara
så snål med anslaget, att de inte kan få
fullgöra det arbete som annars skulle vara
möjligt. Någon kanske menar att lant -

18 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. statsbidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

bruksnämnderna kan få för mycket arbete,
och det är ju möjligt att tjänstemännen
där inte skulle ha så mycket
emot någon minskning i arbetsbördan,
men det blir jordbrukarna som går miste
om dessa bidrag på 3y4 miljon kronor,
och det är den inre rationaliseringen
som kommer att drabbas av inskränkningen.

Jag har med dessa siffror velat klarlägga
för kammaren, hur allvarlig situationen
skulle bli, om man skulle följa
den av herr Näslund förordade reservationen.

Vad det sedan gäller den av herr
Björnberg framförda synpunkten vill jag
säga, att om man utgår ifrån att behoven
kommer att bli lika stora nästa år, d. v.
s. 17 miljoner kronor, naturligtvis minskat
med ett eller annat tiotusental, som
kan finnas i reservationer på grund av
att lantbruksnämnderna inte hunnit få
fram allt vad de räknade med, så kommer
det efter en nedprutning av anslaget
från begärda 15 till 14 miljoner att
fattas 3 miljoner kronor för den inre rationaliseringen.
Då får man visserligen
ytterligare 1 miljon kronor till det avdikningsanslag
som lantbruksstyrelsen
har hand om, men om man velat få till
stånd en förbättring av anslagsmöjligheterna
för avdikning och täckdikning
med samma anslag, skulle man ha höjt
anslaget till avdikning från 3 till 4 miljoner
utan att sänka rationaliseringsanslaget.

Beträffande till sist, herr talman, dessa
250 000 kronor till planeringskommittéer,
är det »anslaget för mig ingen större
hjärteangelägenhet. Lantbruksnämnderna
och kanske i ännu högre grad
lantbruksstyrelsen var till en början
ganska ivriga för dessa planeringsuppgifter.
Ivern har nu svalnat betydligt,
men man har ju lagt upp en del av dessa
planer, som är i gång och som givetvis
måste fullföljas, och det behövs litet
pengar till dem. Jag tror vi kan anslå
de begärda 250 000 kronorna; skulle det
bli några pengar över, är de väl inte borta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Det
är två år sedan min vän Jon Jonsson
och jag diskuterade denna fråga i riksdagen,
och jag var för ett ögonblick sedan
ute och läste vad herr Jonsson då sade.
Han förklarade sig vara övertygad
om att vid övergången till budgetåret
1951/52 skulle det inte finnas mycket
medel kvar av det då anslagna beloppet.
Nu har vi här papper på hur mycket
det var kvar. Kassamässigt finns det
36 439 359 kronor och i odisponerade
medel 5 210 160 kronor. Det är möjligt
att herr Jonsson anser att detta inte är
någonting. För min del tycker jag att
det i alla fall är en hel del pengar. För
innevarande budgetår är anslage t 15
miljoner kronor, och om därtill kommer
de odisponerade medlen — jag skall inte
tala om reservationen, utan om det
odisponerade beloppet — så har vi
20 200 000 kronor. Av dessa 20 200 000
kronor har under de tre första kvartalen
använts 8 176 000 kronor. Det finns
alltså 12 miljoner kvar till det sista kvartalet.
Nu säger herr Jonsson, att det brukar
vara på det sättet att under fjärde
kvartalet kommer över en tredjedel, närmare
hälften, av medelsåtgången under
hela budgetåret. Ja, herr Jonsson, vad
betyder det i pengar? Under de tre första
kvartalen har det använts något över
8 miljoner, och om man beräknar att det
kommer 7 miljoner på det sista kvartalet,
blir det sammanlagt 15 miljoner, och då
finns det fortfarande en reservation på
något över 5 miljoner kronor. Så ligger
det i verkligheten till. De fyra miljonerna
till avdikning är ju ett förslagsanslag
och alltså ett anslag av en annan karaktär.

Jag kan inte finna, herr talman, att
herr Jonsson på något sätt har kunnat
bevisa eller styrka, att inte den reservation
som herr Näslund och hans medreservanter
räknat med verkligen kommer
att finnas vid budgetårets utgång, och på
grund därav, herr talman, ber jag att
få instämma i det yrkande herr Näslund
framställt.

Herr JONSSON, JON (s): Herr talman!
Jag får nog medge, att jag inte var rik -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

tigt sannspådd i det yttrande som herr
Spetz refererade, men jag vill ändå
fästa herr Spetz’ uppmärksamhet på att
det vid utgången av budgetåret 1950/51
fanns 9 790 000 kronor i reservationer
och vid slutet av budgetåret 1951/52
5 210 100 kronor, men jag har ju här
redan påpekat, att vid innevarande års
slut kommer det icke att finnas någon
nämnvärd reservation utom möjligen ett
eller annat tiotusental kronor. Och då
herr Spetz säger att det finns så och så
mycket, kanske 20 miljoner kronor i reservationer,
då måste jag svara, att om
dessa reservationer finns disponibla för
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna,
skulle väl inte lantbruksstyrelsen
ha behövt i dagarna gå in till Kungl.
Maj:t och begära att utöver de 14,5 miljoner
som är anslagna till inre rationalisering
få ta i anspråk något av det som
blir över på de 2,5 miljonerna till yttre
rationalisering. Det är väl ända på det
sättet, att reservationer som ligger längre
tillbaka än det nu löpande budgetåret
kan vi inte ta i anspråk annat än efter
särskilt beslut härom. Det kommer nu
enligt reservationen att anslås 11 3/4
miljoner kronor för denna verksamhet,
och man behöver tillsammans bortåt 17
miljoner kronor. Om vi skulle anta reservationen,
tror då herr Spetz, att lantbruksstyrelsen
bara kan plocka till sig
vad den behöver av de 20 miljoner kronor
som sparats under tidigare år? Nej,
lantbruksstyrelsen måste hos Kungl.
Maj:t göra framställning om att få ytterligare
medel beviljade, och Kungl. Maj :t
måste, då det är fråga om att gå två år
tillbaka, hos riksdagen begära mera
pengar för verksamheten. Här är det
inga fonder, utan det är reservationsanslag
som man använder, och de regleras
för varje budgetår för sig. Det
måste i det föreliggande förslaget anvisas
ungefär de reservationer som man
räknar med att kunna använda.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Såsom framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet
har jag inte deltagit i
detta ärendes behandling inom jord -

bruksutskottet. Med anledning därav vill
jag endast deklarera och få till kammarens
protokoll antecknat, att om jag hade
varit med om behandlingen av frågan,
skulle jag ha anslutit mig till utskottsmajoriteten.
Jag ber alltså att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Näslund m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i herr Björnbergs m. fl.
vid utlåtandet anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Björnberg begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det
förslag, som innefattades i herr Näslunds
m. fl. reservation.

Herr Björnberg äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 28 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
den av herr Näslund m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

20 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. omorganisation av försvarets centrala förvaltning.

Vinner Nej, liar till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Björnbergs m. fl. vid utlåtandet anförda
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Björnberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 43.

Därjämte hade 32 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näslund m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av en den
26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna 2,
7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge den
6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser om äk -

tenskap, adoption och förmynderskap,
m. m.; samt

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 6
juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 13 april 1940 (nr 215)
om utrymningshjälp, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag för budgetåret 1953/54 under fjärde
huvudtiteln m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Ang. omorganisation av försvarets
centrala förvaltning.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
proposition nr 110 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande punkt hemställt,
att riksdagen måtte

a) på personalförteckningen för försvarets
civilförvaltning uppföra ytterligare
två kontorsbiträdestjänster i lönegrad
Ca 8;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarets civilförvaltning,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1953/54;

c) till Försvarets civilförvaltning: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 3 490 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet berört
ett av 1946 års militära förvaltningsut -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

redning år 1950 framlagt förslag angående
omorganisation av försvarets centrala
tyg-, intendentur- och civilförvaltning,
varefter utskottet anfört bland annat: »Utskottet

har tidigare framhållit, att
dröjsmålet med förvaltningsreformens
genomförande medfört stora olägenheter
för de härav berörda ämbetsverken ävensom
understrukit angelägenheten av att
denna fråga bringades till sin snara lösning.
I årets statsverksproposition förutsattes
också, att proposition i ämnet
skulle föreläggas riksdagens vårsession.
Trots detta och trots riksdagens tidigare
bestämda uttalande i frågan lärer sådant
förslag icke nu vara att förvänta.
Utskottet, som finner dröjsmålet beklagligt,
förutsätter, att Kungl. Maj :t låter påskynda
den beredning, som pågår inom
försvarsdepartementet, så att förslag snarast
kan föreläggas riksdagen.»

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Utskottet har under denna punkt även
behandlat frågan om den militära förvaltningsorganisationen
och dess reformering.
Jag vill, herr talman, erinra om
att 1946 års förvaltningsutredning avgav
sitt betänkande den 16 oktober 1950
och att remisstiden för myndigheterna
utgick i juni 1951. I betänkandet föreslog
förvaltningsutredningen bl. a. indragning
av krigsmaterielverket, vilket
enligt förvaltningsutredningens uppfattning
skulle medföra dels besparingar,
dels också rationaliseringar av den militära
förvaltningen.

Statsutskottet skrev förra året, alltså
1952, i sitt utlåtande 172, vilket godkänts
av riksdagen, i denna fråga följande:
»Dröjsmålet med förvaltningsreformens
genomförande medför stora
olägenheter för de härav berörda ämbetsverken.
Utskottet, som väl inser, att
åtskilliga av de frågor det här gäller
att taga ställning till kunna beräknas
kräva mycket ingående överväganden
inom försvarsdepartementet, vill emellertid
understryka sitt föregående år
gjorda uttalande om angelägenheten av
att denna fråga bringas till sin snara
lösning. Utskottet förväntar, att förslag

Anslag till försvarets forskningsanstalt,
i ämnet förelägges riksdagen i höst eller
senast under nästa års riksdags vårsession.
»

Jag förstår, herr talman, mycket väl
att departementschefen har tvekat att
framlägga något förslag. Bland de myndigheter,
som har yttrat sig över förvaltningsutredningens
betänkande, har
det rått delade meningar, och försvarsministern
har ju haft åtskilliga andra
och mycket stora frågor att framlägga
för årets riksdag. Nu uttalar emellertid
statsutskottet, att dröjsmålet med förvaltningsreformens
genomförande medför
stora olägenheter, och utskottet finner
det beklagligt, att Kungl. Maj:t trots
riksdagens mycket bestämda uttalande
i frågan icke framlagt förslag till årets
riksdag. Något förslag lär icke heller
vara att vänta till höstriksdagen.

Jag vill, herr talman, endast understryka
vad statsutskottet enhälligt har
anfört och uttala den förhoppningen,
att försvarsministern skall lägga fram
förslag om slutgiltigt ordnande av den
militära förvaltningen till nästa års riksdag.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 7—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag
å motionen 1: 406, såvitt nu vore i fråga,

a) överföra den på personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt
under rubriken Tjänstemän å ordinarie
stat uppförda tjänsten för kamrerare i
lönegrad Ca 27 till redovisning under
rubriken Tjänstemän å övergångsstat
samt på förteckningen under rubriken

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.
Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad
än Ce 25 uppföra en tjänst för byrådirektör
i lönegrad Ce 33, fem tjänster
för laborator i högst lönegrad Ce 31
samt ytterligare nitton tjänster för forskningsingenjör
i lönegrad Ce 27;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1953/54;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 2 510 000 kronor; II.

i anledning av motionerna 1:408
och 11:514 samt 11:510 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.

I motionen I: 406 av herr Lundgren
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen måtte besluta att inrätta
nya tjänster i försvarets forskningsanstalt
enligt vad forskningsanstalten äskat
i skrivelse till Kungl. Maj:t.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Frågan om försvarets forskningsanstalts
slutliga organisation har sedan åtskilliga
år varit svävande, och detta har medfört
att anslagen till anstalten kraftigt
beskurits i förhållande till vad anstaltens
ledning äskat.

Detta medför enligt min uppfattning
mycket allvarliga konsekvenser. Det torde
inte vara nödvändigt att erinra om
den betydelse som den grundläggande
militärtekniska forskningen har för våra
möjligheter att skapa ett effektivt försvar.
Stormakterna bedriver militärteknisk
forskning i mycket stor utsträckning
och offrar härför miljardbelopp. Det är
självfallet att vi inte kan konkurrera
med stormakterna på detta område.
Med hänsyn till vår alliansfria utrikespolitik
har vi emellertid icke möjligheter
att få annat än i mycket begränsad
omfattning taga del av de forskningsresultat,
som framkommit på andra håll.
Det är ur den synpunkten nödvändigt,
att vi bedriver egen forskning i den utsträckning
som våra ekonomiska möj -

ligheter tillåter. Om vi gör detta, har vi
också möjligheter att genom utbyte av
erfarenheter med andra länder taga del
av deras forskningsresultat.

Jag behöver inte närmare gå in på
detta, ty departementschefen har i statsverkspropositionen
mycket starkt understrukit
den militärtekniska forskningens
betydelse, och jag tillåter mig, herr talman,
att citera departementschefens uttalande.
Han säger: »För egen del får
jag framhålla att icke minst ekonomiska
skäl talar för att forskningen ges tillräckligt
utrymme inom den totala försvarsbudgetens
ram. För årets riksdag
har framlagts vittsyftande förslag rörande
materielanskaffning för försvaret. Av
vikt är att denna anskaffning kan inriktas
på sådan materiel som med hänsyn
till forskningsrön och utvecklingstendenser
kan behålla sin modernitet under
lång tid framåt. En ökad forskningsinsats
kan här inbespara belopp som
vida överstiger de på forskningen nedlagda
kostnaderna. Exempel härpå kan
framdragas redan från forskningsanstaltens
hittillsvarande verksamhet.»

Med detta mycket positiva uttalande
från departementschefens sida rörande
forskningens betydelse för försvaret är
det ganska anmärkningsvärt, att han av
ekonomiska skäl icke anser sig kunna
tillstyrka en utökning av forskningsverksamheten
enligt vad forskningsanstaltens
ledning har äskat.

Utskottet anser sig för sin del i huvudsak
böra tillstyrka departementschefens
förslag, dock med den ändringen
att man i enlighet med motionsvis gjorda
yrkanden överför fem tjänster för
högre befattningshavare från forskningsanslaget
till avlöningsanslaget. Utskottet
skriver: »Utskottet har därför anledning
förvänta, att förslag till lösning av frågan
om forskningsanstaltens organisation
förelägges innevarande års riksdags
höstsession. Riksdagen bör vid samma
tillfälle få taga ställning till principförslag
beträffande forskningsanstaltens
omfattning och inriktning.»

Jag vill, herr talman, utan att nu framställa
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, uttala den förhopp -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Anslag till medicinska högskolan i Göteborg.

ningen, alt statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
till höstriksdagen
kan framlägga de förslag till slutgiltig
organisation av forskningsanstalten som
statsutskottet har efterlyst i sitt uttalande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 23—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1953/54 till medicinska högskolan
i Göteborg och Göteborgs högskola
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Anslag till medicinska högskolan
i Göteborg.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i proposition nr
122 framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 389 och II: 496, till Medicinska
högskolan i Göteborg: Materiel
m. m. för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 350 000 kronor.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag innebar en anslagshöjning med
105 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 389 av
herrar Sjödahl och Ohlon samt II: 496
av herr von Friesen hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att materielanslaget
till medicinska högskolan i Göteborg
för budgetåret 1953/54 skulle utökas
dels med 112 770 kronor för vinnande
av likställighet med övriga medicinska
undervisningsanstalter, dels med

81 900 kronor för de kliniker, som först
vid början av nämnda budgetår trädde
i funktion, och med 9 345 kronor för kliniker,
som endast en del av innevarande
budgetår varit i funktion, eller för klinikerna
med tillhopa 91 245 kronor, och
att alltså materielanslaget sammanlagt
skulle ökas med 204 015 kronor.

Herr OHLON (fp): Herr talman! I
fråga om materielanslaget till medicinska
högskolan i Göteborg har herr Sjödahl
och jag i denna kammare och herr
von Friesen i andra kammaren väckt
motion, där vi begär en ökning av anslaget,
utöver vad Kungl. Maj:t har äskat,
med 99 000 kronor.

Jag behöver inte närmare gå in på
motiveringen härför. Högskolan i Göteborg
är ny, den har inga reservmedel
till sitt förfogande och anslagen har varit
så små att de inte räckt till för undervisningens
behöriga upprätthållande.
Det har sålunda inträffat att professorerna
bär fått gå ut på staden och tigga
medel för att kunna hålla undervisningen
i gång, och nu senast i vår har man
fått köpa in apparatur på kredit med
professorernas personliga borgen. Detta
kan ju inte sägas vara statsmakterna värdigt.

Utskottet har också behjärtat motionen
och ansett att en förstärkning av
anslaget behövs. Men å andra sidan har
det varit pinsamt för utskottet att nödgas
tillstyrka motionen, och så har man
handlat på ett sätt som skulle kunna rubriceras
såsom lustigt och listigt: man
har avstyrkt motionerna under denna
punkt och vill inte förstärka materielanslaget,
men i stället ger man 50 000
kronor mer i utrustningsanslag. Nu är
ju gränserna mellan vad som bör räknas
som materielanslag och vad som bör
hänföras till utrustningsanslag ganska
flytande, och genom utskottets förslag
har åtminstone 50 procent av motionärernas
önskemål blivit tillgodosedda.

Jag skulle emellertid vilja rikta ecklesiastikministerns
uppmärksamhet på
frågan om detta anslag för ett kommande
år. Det är tydligen så, att ett universitet
eller en högskola måste skriva myc -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Anslag till Stockholms högskola,
ket energiskt för att kunna få sina önskemål
tillgodosedda. Jag menar nu att om
medicinska högskolan i Göteborg även
nästa år skulle skriva i den blygsamma
form som vi är vana att använda där
nere, detta inte skall hindra Kungl. Maj :t
att gå högskolan till mötes.

Jag har, herr talman, ingenting att tilllägga,
utan skall gladeligen vara med
om att yrka avslag på min egen motion
när nu anslagsökningen dyker upp under
en annan punkt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 5—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Stockholms högskola.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till Stockholms högskola
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 123 framlagda
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:394 och 11:497 samt 11:280,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Stockholms
högskola, som föranleddes av vad
departementschefen anfört;

b) godkänna i utlåtandet införd huvudstat
för Stockholms högskola att tilllämpas
under budgetåret 1953/54;

c) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
6 125 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 394 av
herr Hansson m. fl. och II: 497 av herr
Severin i Stockholm m. fl. hade hemställts,
att riksdagen, utöver de anslag
till Stockholms högskola, vilka föresla -

gits i Kungl. Maj:ts proposition nr 123,
måtte bevilja erforderliga medel för inrättandet
av en tjänst som biträdande
lärare i ärftlighetslära vid högskolan.

Herr HANSSON (fp): Tillsammans

med några andra ledamöter av kammaren
har jag i motion nr I: 394 hemställt
att riksdagen utöver Kungl. Maj:ts förslag
måtte bevilja erforderliga medel för
inrättande av en tjänst som biträdande
lärare i ärftlighetslära vid Stockholms
högskola eller att i vart fall ett tillfälligt
anslag från det s. k. krisanslaget
måtte beviljas för det angivna ändamållet
under nästkommande budgetår.

Det gäller alltså här en fråga av ungefär
samma slag som den kammaren dryftade
när avlöningsanslaget till Uppsala
universitet beviljades den 29 april. Utskottet
har som synes uttalat sig välvilligt
om ifrågavarande anslag och skriver
i anledning av motionen »att utskottet
icke har något att erinra mot att, därest
ifrågavarande undervisning får
obligatorisk karaktär, Kungl. Maj:t må
efter prövning huruvida och i vilken utsträckning
särskilda medel erfordras för
undervisningens upprätthållande i mån
av behov bestrida kostnaderna härför av
det under åttonde huvudtiteln uppförda
anslaget till Vissa åtgärder för avhjälpande
av lärarbristen i högre skolor».

Vi motionärer har alltså anledning att
vara tämligen tillfredsställda. Jag skulle
ändå vilja, när herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet är närvarande
här i kammaren, få en bekräftelse
från honom på att vad statsrådet
yttrade den 29 april rörande undervisningen
i genetik vid Uppsala universitet,
nämligen att det finns möjlighet att —
därest det blir nödvändigt — utnyttja
det krisanslag, som står till förfogande,
enligt statsrådets mening skall gälla även
för Stockholms högskola. Jag vill anhålla
om denna bekräftelse, så att ingen oklarhet
skall kvarstå och att vi alltså skall
kunna anse, att vi har fått statsrådets
garanti för att en tillfredsställande undervisning
i genetik vid högskolan är tryggad.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är väl egentligen överflödigt
att jag tar till orda på denna punkt
med det bemyndigande, som Kungl. Maj :t
har fått genom utskottets skrivning. Därest
den, såsom jag antar, godkännes av
riksdagen, är ju saken alldeles klar.

Jag vill emellertid, när jag nu ändå
fått ordet, bara understryka att vi givetvis
ändå måste pröva olika framställningar
i restriktiv anda och att vi endast
för det fallet, att utbildningen för
ett icke alldeles obetydligt antal studerande
skulle försenas, anser oss ha möjlighet
att använda krisanslaget. Men det
är mycket möjligt att vi i det fall det
här gäller kan komma i den situationen,
och då finns det icke något hinder, såvitt
jag kan se, att använda anslaget i
fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med
enhetsskola m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 139, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående vissa
frågor rörande statsbidrag till försöksdistrikt
med enhetsskola m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Under punkten 172 av åttonde huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet m. in. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen avlåten proposition, nr 126,
under åberopande av bilagt .utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 27 februari 1953, jämte
redogörelse för den under skolöverstyrelsens
ledning pågående allmänna försöksverksamheten
framlagt vissa förslag
rörande statsbidrag till försöksdistrikten
samt studiehjälp åt elever i
försöksdistrikten.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Fritiof Thim och Anderberg (I: 140)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Olsson och herr Johansson i
Södertälje (11:260), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte medge skolöverstyrelsen
rätt att utan hinder av gällande
statsbidragsbestämmelser bevilja försöksdistrikten
viss hjälpundervisning på
enhetsskolans högstadium;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Fritiof Thun (1:387) och den andra
inom andra kammaren av fröken Olsson
(II: 483), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att anta propositionen
nr 126 med den ändringen, att
statsbidrag med 100 procent skulle utgå
till ämneslärare i samtliga försöksdistrikt
från det år försöksverksamheten
nådde enhetsskolans högstadium, samt
att hemställa hos Kungl. Maj:t om en
översyn av bestämmelserna för kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
för den praktiska utbildningen i
enhetsskolan, med syfte att jämställa
denna utbildning med den teoretiska;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset väckt motion
(11:499), vari hemställts, att riksdagen
vid beslut om statsbidrag till försöksdistrikt
med enhetsskolan måtte besluta,
att statsbidrag för anskaffande av inventarier
jämväl skulle få utgå för anskaffande
av erforderliga inventarier
för undervisningen i tillvalsämnen i
klass 8 och att bestämmelsen om sådant
statsbidrag skulle få tillämpas retroaktivt
även för läsåret 1952/53, samt att riksdagen
måtte anvisa ett förslagsanslag å
100 000 kronor att efter Kungl. Maj:ts
prövning utgå som särskilt statsbidrag
till försöksverksamhet med enhetsskolan
i kommuner med svagt skatteunderlag
och högt skattetryck.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

26 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Ivungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna II: 499 samt 1:387
och 11:483, sistnämnda bägge motioner
i vad de avsåge ikraftträdandet av det
förbättrade statsbidraget till avlöning åt
ämneslärare, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 27 februari 1953
förordade särskilda grunder beträffande
statsbidrag till försöksdistrikten ävensom
bemyndiga Kungl. Maj:t att i de
skilda hänseenden, som departementschefen
i nämnda statsrådsprotokoll angivit,
meddela bestämmelser rörande
statsbidrag och därmed sammanhängande
förhållanden i avseende å försöksskolornas
högstadium;

II. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 27
februari 1953 förordade grunder för studiehjälp
åt elever i försöksdistrikten;

III. att riksdagen måtte för budgetåret
1953/54 under åttonde huvudtiteln anvisa a)

till Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag
ett förslagsanslag av 156 000
kronor;

b) till Folkskolor m. in.: Studiehjälp
åt elever i försöksdistrikten ett förslagsanslag
av 600 000 kronor;

c) till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet
m. m. ett reservationsanslag av
600 000 kronor;

IV. att motionerna I: 387 och II: 483,
i vad de ej behandlats under I, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; V.

att motionerna I: 140 och II: 260
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Beryh och Arrhén, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Jag
har till detta utlåtande låtit anteckna en
blank reservation för att få tillfälle att
framföra några reflexioner i anslutning
till utskottets skrivning.

När det gäller de två första sidorna
talas främst om behovet av att försöksverksamheten
utvidgas. Där har jag i
stort sett sammanfallande mening med
utskottet. Det är alltså inte det, som saken
gäller, utan det är fortsättningen av
utskottets skrivning, som jag känner ett
behov av att i någon mån kommentera.
Det är nämligen vissa problemlägen, som
för närvarande förekommer på försöksverksamhetens
område, som mycket livligt
intresserar föräldrarna och som sammanhänger
bl. a. med de undervisningsresultat,
vilka man hittills har kunnat
konstatera framgår ur försöksverksamheten
liksom ur de skoltyper, vilka
kanske inte direkt kan sägas ingå i försöksverksamheten
som sådan utan mera
ansluter sig till de improvisationer, som
kommunerna har att vidta med hänsyn
till den ökade anslutningen till de teoretiska
utbildningslinjerna.

Man kan emellertid också fråga sig,
om över huvud taget den undervisning,
som ser sitt krön i 9 g, ger möjlighet till
en direkt fortsättning vid gymnasierna.
Det är ungefär samma fråga som brukar
förekomma i den allmänna debatten om
dessa ting: Blir de studieresultat, som
man når fram till efter genomgång av
9 g, likvärdiga med studieresultaten i den
nuvarande realskolan?

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att statsrådet för ett par månader
sedan här i kammaren gav ett svar till
fru Sjöström-Bengtsson, vilket i det här
sammanhanget har intresse. Fru Sjöström-Bengtsson
hade frågat, huruvida
genomgång av enhetsskolan skulle ge
tillträde till gymnasium och ungefär samma
kompetens som genomgång av den
nuvarande realskolan. På denna fråga
svarade statsrådet ja. Det svaret skulle
man gärna vilja se avteckna sig mot en
verklig bakgrund av fakta, när det gäller
kunskapsmeddelelsen härvidlag.

Tyvärr har man emellertid anledning
att i detta hänseende uttala vissa tvivel.
Jag har vid ett tidigare tillfälle karakteriserat
statsrådets svar på det sättet, att
jag sagt, att det förefaller som om statsrådet
vore benägen att »utnämna» de
elever, som har genomgått 9 g — jag

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

skulle också kunna tillägga de treåriga
realskolorna o. s. v. ■— till gymnasister.
Men det är inte så man kan få stycket
att gå i lås. Utan den allvarliga frågan
är, om dessa elever blir i stånd att över
huvud taget tillgodogöra sig undervisningen
på gymnasiet. Allt hänger ju härvidlag
på undervisningens kvalitet.

Det är när det gäller denna interna
fråga angående undervisningens pedagogiska
möjligheter, med den organisation
som för dagen föreligger ute på fältet,
som man har anledning att känna en viss
tveksamhet. Även resultatet av de treåriga
realskolornas verksamhet inger vissa
tvivel.

Statsrådet har vid ett tidigare tillfälle
här i kammaren — jag minns inte i
vilket sammanhang — betonat att den
treåriga realskolan är att betrakta som
en »provisorisk lösning» av besvärligheterna
på detta område. Själv har jag redan
under en debatt som hölls under
höstriksdagen uttalat ganska långtgående
tvivel angående den treåriga realskolans
möjligheter.

När det gäller den treåriga realskolans
funktion har man ju redan nu vissa
erfarenheter att bygga på. Som bekant
har skoldirektionen i Stockholm
framlagt ett förslag om en samordning
av elevintagning till realskolor, flickskolor
och inbyggda treåriga realskolor.
Mot det förslaget har rektorskonventet i
Stockholm framfört vissa kritiska invändningar.
Man har svarat att man inte
nu vill ta ställning till förslaget, utan
att man vill göra en ny utredning om
möjligheterna att skapa vidgad realskolutbildning
i Stockholm över huvud taget.
Man framhåller från det hållet också,
att de inbyggda realskolorna icke
ännu kan jämställas med de tidigare
realskolorna och inte heller med flickskolorna
vad tim- och kursplaner angår.
Man har vidare påpekat, att det i den
nya skolformen tyvärr ännu saknas läroböcker,
att skolorna över huvud taget är
illa rustade, att lärarna är ofullständigt
utbildade och att det även finns oklarheter
i fråga om den pedagogiska ledningen
för skolorna.

Jag skulle här kunna ingå på olika de -

taljer, men jag avstår därifrån och inskränker
mig till att helt kort konstatera,
att en bearbetning av elevmaterialets
kunskapsstandard efter avlagd examen
vid denna typ av realskola ger ganska
nedslående resultat.

Sedan är det en sak i utskottets skrivning,
som jag med några ord måste markera,
nämligen när utskottet skriver:
»Enhetsskolan syftar till ett kunskapsinnehåll
som icke är identiskt med den
gamla skolans. Vid bedömandet av försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
måste därför hänsyn tagas icke endast
till formella kunskapsredovisningar
utan också till de andra värden som är
grundläggande för enhetsskolan.»

Detta är, ur de synpunkter som jag nu
vill diskutera saken, en rätt mystifierande
skrivning. Man kan fråga sig vad som
över huvud taget menas! Vi godtog ju
för någon vecka sedan i riksdagens kamrar
ett förslag till ny organisation av
gymnasiet med uppdelning på tre linjer
o. s. v. I det sammanhanget talades det
inte ett ord om någon ändring av gymnasiets
studiemål. Därvidlag har man varit
ytterst försiktig under hela skoldebatten
från slutet av 1940-talet och över beslutet
1950 fram till dagens datum. Gymnasiet
skall inte röras, har man sagt,
dess standard skall bibehållas, det är viktigt
att slå vakt härom etc. Nu går man
emellertid in för en realskola, där man
inte bara tar hänsyn till den formella
kunskapsredovisningen utan även inför
något så diffust som de andra värderingar,
som man här talar om, vilket allt
måste resultera i en standardsänkning i
realskolan — något som alla deltagare i
debatten i detta hus och utanför detsamma
just nu erkänner. Jag måste konstatera,
att då blir icke denna realskola
i stånd att leverera ett elevmaterial till
de orörda gymnasierna, som med framgång
kan bedriva sina studier där.

Hur skall detta dilemma lösas? Man
kan såsom en av våra mera kända folkskolinspektörer
häromdagen skrev i en
artikel i Stockholms-Tidningen säga, att
man får godtaga standardsänkningen i
realskolan, och med bibehållen gymnasiestandard
måste man då rent logiskt

28 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

komma fram till en komplettering inför
gymnasiets portar. Jag har själv vid flera
tillfällen i denna kammare talat i den
riktningen. Det är ju dit man ofrånkomligen
leds i resonemanget. Och jag har
i det sammanhanget frågat mig, om en
dylik lösning av det problem, som här
föreligger, överensstämmer med föräldrarnas
önskemål, ty det måste ju för dem
innebära en kostnadsfördyring när det
gäller barnens utbildning. Det är denna
konfrontation med den krassa verkligheten
som är betydelsefull.

Det förefaller alltså här som om två
tåg skulle köra mot varandra. Vart och
ett av dessa tåg är bärare av olika ideologier,
olika uppfattningar om studiemål
och det resultat man vill nå fram
till etc., och förr eller senare måste de
av denna enkla anledning köra ihop,
om inte under den pågående försöksverksamheten
vissa korrigeringar vidtages.

Jag har, herr talman, återigen velat
betona denna synpunkt, ty den är riktig,
och folk frågar efter hur man på s. k.
högre ort tänkt sig lösa denna fråga.
Man måste på något sätt fylla ut det
tomrum, som här kan konstateras i resonemanget.
En fråga, som folk också
ställer, är vilket resultat som kommer
att framgå på de olika linjerna och vilka
kompetenser som en genomgång av de
olika linjerna kommer att medföra.

Om jag lämnar frågan, vad den orörda
högre skolan kommer att säga om
studieresultatet, kan man inte utan en
viss berättigad oro fråga om näringslivets
män, de blivande arbetsgivarna,
kommer att godtaga en utbildning av
detta slag. Det förefaller mig också vara
skäl att undersöka vilka synpunkter
den högre skolans representanter, inkluderande
även universitet och högskolor,
har på dessa frågor just nu. Vad är minimum
för dem när det gäller att ta
emot ett elevklientel till fortsatt utbildning
i deras utbildningsanstalter? Det
skulle också vara värdefullt att få del
av näringslivets synpunkter på dessa
problem. Näringslivets representanter
har ju tidigare i samband med 1940-talets
utredningar tillfrågats på denna

punkt, och deras krav låg icke under den
nuvarande realexamens kunskapsnivå.
Men även härvidlag får det väl undersökas
om man kan pressa sig ned ett stycke
och vad minimum i så fall skulle
vara.

Om man inte accepterar tanken på en
komplettering inför gymnasiets portar,
finns det, såsom jag framhållit vid andra
tillfällen här i kammaren, ett annat
alternativ, nämligen att man skär ned
gymnasiets standard. Den tongången
hörs i den nu pågående skoldebatten.
Det finns bland arbetsmaterialet för den
nu pågående studentriksdagen i Lund
ett förslag, som leker med tanken att
skära ned gymnasiets standard. Enligt
förslaget skall man bara ge allmänbildning
på vissa områden och minska utbildningstiden
med ett år, vilket skulle
vara möjligt genom att man tar bort
allt som smakar fackutbildning, såsom
specialmatematiken, den högre fysiken
etc. Men det leder i sin tur till att man
vid universitet och högskolor får införa
ett collegeår efter den amerikanska
modellen. Vi kommer således inte ifrån
en komplettering av utbildningstiden,
vare sig den förläggs efter realskolan eller
efter gymnasiet.

Jag skulle tro att det blir kostsammare
för föräldrarna att betala collegeåret,
och därför kan nog den tanken te sig
minst sympatisk ur deras synpunkt. I
varje fall har ju vi i detta hus inte accepterat
tanken på ett ur kunskapsmässig
synpunkt nedrustat gymnasium med efterföljande
collegeår, utan vi har hållit
på den andra tanken.

Anledningen till att man tar upp dessa
frågor är ju kostnaderna för de enskilda,
för föräldrarna. Jag vill alltid markera
denna synpunkt, samtidigt som jag naturligtvis
finner skäl att diskutera de pedagogiska
problem som här föreligger.
Jag tror att föräldraopinionen har anledning
att med vaksamhet följa utvecklingen
härvidlag, så att man inte för kanske
dyrare pengar får en sämre utbildning
av barnen.

Utskottet upprepar vidare i sin skrivning
den redan i fjol uttalade meningen,
att de inbyggda realskolorna inte är

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

bra. Jag finner dem i nuvarande läge
nödvändiga, en synpunkt som väl överensstämmer
med propositionens. I fjol
ansåg representanterna för högern och
folkpartiet, att dylika värdeomdömen om
de inbyggda realskolorna gott kunde anstå,
och jag har även i år ansett att de
kunde utgå ur utskottets skrivning. Jag
hade i utskottet en reservation färdig
för att markera den synpunkten, men
under behandlingen i statsutskottets plenum
försäkrades, att min mening i det
avseendet inte jävades av utskottets
skrivning i år. Det framgår av utlåtandet
att man ansluter till 1952 års skrivning,
och det är inte min sak att klarlägga
hur denna deklaration låter sig
förenas med verkligheten. Men jag har
tagit fasta på uttalandet, att majoriteten
inom utskottet för sin del anser att skrivningen
i år icke innebär något hinder
för Kungl. Maj :t att fortsätta på den linje,
som man slagit in på sedan 1950 och
1951. Vid sådant förhållande — statsutskottet
brukar ju uttrycka sig så ■—
fann jag mig inte ha anledning att gräva
någon djupare grav mellan mig och utskottsmajoriteten,
utan jag lät mig nöja.

För mig är det nämligen värdefullt att
se kommunerna gripa sig an med dessa
uppgifter och komma fram till olika lösningar
på skilda håll. Jag hyser mycket
stor respekt för den kunnighet och det
intresse som finns ute i kommunerna •—
jag har personlig erfarenhet därav —
och förväntar att på den vägen många
strålande idéer och praktiska lösningar
kan komma fram, som påverkar våra bemödanden
att lösa den nya skolans problem
så väl som möjligt.

Departementschefen förordar för sin
del bl. a. treåriga praktiska linjer med
praktisk realexamen som mål. De bör, säger
han, ingå i den allsidiga försöksverksamhet
som man år 1950 kom överens
om. Jag kan dela den synpunkten. Det
är försöksverksamheten som i sinom tid
får ge svar på frågan, hur framtidens
skola definitivt skall utformas. Och därför
har det synts mig mindre lämpligt
att under en pågående försöksverksamhet,
som enligt formuleringarna år 1950
skulle vara allsidig, ingripa med åtgär -

der som kan i dessa avseenden tydas i
inskränkande riktning.

Jag är likaledes ense med utskottet
och departementschefen — jag nämner
det bara avslutningsvis och mera i förbigående
— om att det viktigaste av allt
just nu är att ordna säkerhetsventiler ut
mot de praktiska utbildningslinjerna. Jag
har därvidlag ingen annan synpunkt,
utan finner frågan mycket betydelsefull.

Jag har, herr talman, bara velat knyta
dessa reflexioner till det föreliggande utlåtandet
och har intet yrkande.

Herr THUN, FRITJOF (s): Herr talman!
Vi har ju nu bedrivit försöksverksamheten
under några år och gjort en
del rön och iakttagelser om hur den tar
sig ut i det levande livet. I egenskap av
ordförande i min kommuns skolstyrelse
har jag tillfälle att följa verksamheten
på nära håll; vi var med bland de
tretton första distrikten som fick tillstånd
att bedriva försöksverksamhet.
I höst börjar vi klass 9 på högstadiet,
och eleverna skall alltså i juni månad
nästa år gå ut från skolan med realskolekompetens.
Vi har således nu hunnit
skaffa oss en viss erfarenhet.

De rön och iakttagelser, som vi kunnat
göra under denna tid, har givit oss
anledning att väcka vissa motioner i
riksdagen för att få några ändringar till
stånd. I motionen nr 140 i första kammaren
— likalydande med motionen nr
260 i andra kammaren — har vi hemställt
att riksdagen måtte medge skolöverstyrelsen
rätt att utan hinder av
gällande statsbidragsbestämmelser bevilja
försöksdistrikten viss hjälpundervisning
på enhetsskolans högstadium.

Det är en synpunkt som ofta har förts
fram i den allmänna debatten. Inom
skolutskottet anförde man på sin tid
starka betänkligheter i detta avseende,
och man har också räknat med att det
skulle uppstå vissa svårigheter under
själva försöksverksamheten — särskilt i
differentieringsfrågan, som förevarande
motion avser. Vi har där pekat på de
besvärligheter, som vi har att kämpa
med. Det är ju klart att det när det

30 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

gäller folkskolans elevmaterial, beträffande
vilket någon utgallring icke förut
skett, skulle uppstå vissa svårigheter

— något som de sakkunniga också hade
klart för sig — när eleverna kom
upp i de högre skolstadierna. Det finnes
naturligtvis mindre utvecklade barn,
som anser det vara en mycket stor och
besvärlig börda, ja, rent av en plåga att
tillgodogöra sig undervisningen på de
högre stadierna, varför trötthet med
och rent av fiendskap mot skolan kan ta
sig uttryck.

Det är detta mindre antal elever, som
det är nödvändigt att försöka hjälpa
med en särundervisning, och det är av
denna anledning som våra motioner
väckts, då vi trodde att det skulle finnas
vissa möjligheter för oss att vid
sidan av statsbidragsbestämmelserna få
hjälp, så att vi skulle kunna utse en särskild
lärare, som skulle kunna ta hand
om dessa barn. Man befarar ju annars
att klassen 9 y kommer att i alltför stor
utsträckning få karaktären av hjälpklass
över sig, och det var inte meningen att
så skulle bli förhållandet, utan tvärtom.

Vidare bär vi väckt en motion, nr 387
i första kammaren — likalydande med
motionen nr 483 i andra kammaren — i
vilken har hemställts att statsbidrag skulle
utgå till lärarlöner även för läsåret
1951/52. Jag hade ju tillfälle att framställa
en interpellation här i kammaren
i fjol, och jag är beredd att återigen rikta
ett tack till ecklesiastikministern för den
välvilja, som han visade vid besvarandet
av interpellationen, och för den snabbhet,
som ådagalagts för att få en utredning
till stånd. Det tillsattes ju en kommitté,
som har arbetat med förvånansvärd
snabbhet och nu redovisar sitt resultat,
som jag ingalunda skall förringa

— där finns mycket av stort värde och
en mycket stor välvilja emot oss, som
skall arbeta ute på fältet för denna viktiga
verksamhet. Vi anser emellertid, när
man nu faktiskt har gått de kommuner
som har anordnat försöksverksamheten
så mycket till mötes, att man nu borde
ha tagit steget fullt ut och givit möjligheter
till retroaktivt bidrag —■ om det nu
finnes möjlighet därtill enligt författ -

ningarna; det är kanske de som lägger
hinder i vägen — även för läsåret
1951/52.

Det är speciellt en synpunkt, som jag
här inte kan underlåta att erinra om.
När det nu framhålles att skoldistrikten,
om de byggt ut sin undervisning med åttonde
och nionde klasserna — sjunde
klassen är ju obligatorisk ■— skulle få ta
på sig hela bördan ensamma, så anser
jag att detta är en felaktig motivering. Ty
det är väl ingen som tror, att landsbygdens
skoldistrikt i allmänhet skulle ha
byggt ut sin verksamhet med ytterligare
två läsår. Det har ju endast varit ett fåtal
distrikt — i städer och i tätorter —
som redan har slagit in på den linjen.
I stort sett skulle det ha förblivit vid
det gamla. Jag tycker därför inte att det
är riktigt att anföra detta som motivering
när man nu vill försöka bromsa i
fråga om statsutgifterna för denna verksamhet.

År 1952 intog ju statsutskottet en välvillig
ställning till denna fråga, och utskottet
sade då att det var en mycket
stor angelägenhet att ge bidrag till de
kommuner, som redan hade börjat med
försöksverksamheten, så att utfallet skulle
bli det bästa möjliga. Det är ju nämligen
meningen att vi på den verksamhet,
som vi här bedriver, en gång skall
bygga enhetsskolan.

Detta är anledningen till att vi med
ledsnad sett att statsmakterna inte velat
ta steget fullt ut på det sätt jag antytt. I
förevarande utlåtande säger emellertid
utskottet: »det i motionerna sålunda
upptagna spörsmålet, vilket särskilt med
avseende å övningslärarnas ställning
och statsbidraget till deras avlönande i
den praktiska utbildningen på högstadiet
erbjuder åtskilliga invecklade problem,
får emellertid förutsättas komma under
prövning vid den av departementschefen
angivna utredningen rörande anställningsförhållanden
m. in.» o. s. v.

Vi har ju också i vår motion hos
Kungl. Maj :t hemställt om översyn av
bestämmelserna för kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun för den
praktiska utbildningen i enhetsskolan
med syfte att jämställa denna utbildning

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag
med den teoretiska. Vi tror att det är
tämligen nödvändigt att en sådan översyn
sker. I min interpellation hade jag
tillfälle att påpeka, att många kommuner
som nu är försöksdistrikt —- framför
allt i Norrland — har bördor som är
ganska orimliga. Även om de i stor utsträckning
kommer att lättas genom den
välvilja och den snabbhet, som jag redan
konstaterat att departementet visat
för att hjälpa oss, återstår fortfarande
mycket innan vi kan känna, att vi har
det stöd som vi måste räkna med att vi
skall ha från statsmakternas sida, om
det skall bli ett gott utfall.

Vi ser ju självfallet på kostnaderna,
och jag är den förste att medge att det är
nödvändigt att man gör så. Men jag kan
ändå inte underlåta att erinra om att
envar vid en jämförelse mellan vad vi
kostar på våra elever i läroverken och
vad vi ger folkskolans barn måste finna,
att vi ligger långt, långt efter i fråga om
bidrag till folkskolan. Det är ju klart att
eftersom undervisningen är helt annorlunda,
så har jag inte tänkt mig att det
skall bli en jämställdhet i detta avseende.
Men samtidigt är det nödvändigt att
statsmakterna försöker göra allt som är
möjligt för att få fram ett tillfredsställande
resultat av försöksverksamheten
— jag tror att riksdagen har det allra
största intresse av att det skall bli så
gott som möjligt.

Då jag vet att det icke finns någon reservation
till förmån för vårt yrkande
och jag förstår att det inte finns någon
möjlighet att få igenom ett annat beslut
än vad utskottet här föreslagit, har jag
inget yrkande, herr talman.

Häri instämde herr Olofsson (s).

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är givetvis med stor tillfredsställelse
som jag här kan konstatera, att
utskottet i allt väsentligt givit sin anslutning
till propositionen. Även på de
punkter, där utredningen på den tid
som stått till buds inte har kunnat drivas
fram till fullständiga förslag, har ju
utskottet instämt i de önskemål om bemyndiganden
för Kungl. Maj:t, som vi

till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.
har ansett oss böra begära. Och på det
sättet menar jag, att de rätt grannlaga
och svårbedömbara ekonomiska spörsmål,
som vi i detalj inte kunnat redovisa
för riksdagen, ändå skall kunna lösas.

Det är tydligt att vi kommer att behöva
utreda vissa saker därutöver, t. ex.
sådana spörsmål som herr Thun var inne
på. Att vi under tiden verkligen kan
stödja de kommuner, som träder in för
att göra en betydelsefull insats för uppbyggandet
av en ny skola här i landet,
är givetvis fullt i sin ordning. Men när
herr Thun anmärker på att vi inte
retroaktivt lämnat så stora bidrag som
han önskat och menar att vår motivering
härför är felaktig, vill jag i alla
fall erinra om att det inte är så få
landsbygdsdistrikt, som har beslutat införande
av en åttaårig skola. Även om
de inte helt kunnat realisera dessa planer
ännu på grund av brist på lokaler,
har de i alla fall den goda viljan, och
jag antar därmed också, att de helt och
fullt tänkt sig att uppfylla de ekonomiska
krav som därmed kan ställas. I propositionen
har vi ju utgått ifrån att vi
skulle ge försöksdistrikten ungefär vad
försöksverksamheten kostar dem utöver
en vanlig folkskola av samma längd.
När vi nu här går in för att lämna bidrag
från och med att de första försöksdistrikten
kommer fram till den nionde
klassen, tror jag att de krav som skäligen
kan ställas också är uppfyllda.

Herr Arrhén hade ju många funderingar,
som jag kanske inte riktigt klart
uppfattade, men de utgjorde ju egentligen
en fortsättning på den misstro till
vår enhetsskola, som han vid många
tillfällen tillkännagivit. Jag uppfattade
vad han sade så, att han ansåg att bearbetningen
av försöksverksamhetens resultat
hittills varit nedslående. Jag förstår
inte vilken kompetens herr Arrhén
har att uttala sig på det sättet. Vi har
ju vid flera tillfällen resonerat om dessa
saker och funnit, att det i dagens läge
inte är möjligt att fastställa, vilka resultaten
blivit av vår försöksverksamhet.
Jag har just här påpekat, att vi inte
har haft några nionde klasser ännu, och

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

det har jag gjort i flera liknande debatter.
Det är faktiskt omöjligt för vare sig
herr Arrhén eller någon annan att påstå,
att resultatet verkligen har blivit
det ena eller det andra.

Jag är fullt på det klara med att det
inte är riktigt samma kunskapsförvärvande,
som man strävar efter i enhetsskolan
som i den nuvarande realskolan.
Men vi har också vid många tillfällen —
och inte minst i denna kammare •— resonerat
om att det är andra värdefulla
ting som kommer till när det gäller enlietsskolan
i form av större självständighet,
större förmåga hos eleverna att
inrikta sig på att själva söka upp kunskaper
och dylikt. Vi har därför räknat
med en likvärdighet mellan enhetsskolan
och realskolan.

Herr Arrhén ville att universiteten
och näringslivet och kanske ytterligare
några andra skulle på detta stadium ge
till känna sina synpunkter på vad de
kräver för att uppnå denna likvärdighet,
och herr Arrhén erinrade om mitt
interpellationssvar till fru SjöströmBengtsson
här för några veckor sedan.
Han kunde ju då också ha erinrat sig att
skolöverstyrelsen faktiskt nu gör vissa
sådana undersökningar som herr Arrhén
har efterlyst. Vi har meddelat att det
skall vara möjligt att på grundval av
vissa betyg, som är fastslagna, gå över
från enhetsskola till läroverk ■—• och
även till gymnasium — för sådana elever,
som flyttar till annan ort. Jag tror
inte vi har någon anledning att dra i
tvivelsmål att det systemet kommer att
fungera tillfredsställande, i all synnerhet
som vi ju också har medgivit rätt
till viss tilläggsundervisning för dem,
som kommer till gymnasium av vanligt
slag och det där visat sig att vissa
kursmoment tidigare varit otillräckliga.

Herr Arrhén och jag är dessutom
överens om — det blev ju klart när vi
i förra veckan i kamrarna beslutade om
den proposition som då behandlades —
att det skall upprättas särskilda försöksgymnasier,
där man direkt inriktar
undervisningen med hänsyn till enhetsskolan.
Det förhåller sig så, som
herr Arrhén också sade, att vi inte har

tänkt oss att ändra gymnasiets studiemål,
och jag tror fullt och fast att det
skall visa sig möjligt att klara det problemet.
Men att själva studiemålet skulle
vara absolut bundet till givna kursmoment
i samtliga ämnen, just så som
vi nu har det, vill väl varken herr
Arrhén eller jag påstå. Tvärtom arbetar
vi i Kungl. Maj:ts kansli efter förra onsdagens
debatt på nya kursplaner för det
gymnasium, som då i princip beslöts.
Men vi har aldrig stuckit under stol
med att det gymnasiet också skall vara
ett provisoriskt gymnasium och att det
kan bli fråga om ytterligare ändringar
så småningom, när enhetsskolan har
hunnit längre. Herr Arrhéns funderingar
om ett collegeår — vart det nu skulle
förläggas — ändrar ingenting i detta
sammanhang. Det är en sak som även
skolkommissionen har varit inte på tidigare,
vilket herr Arrhén säkert mycket
väl känner till.

Jag är emellertid mycket glad över att
vi har fått riksdagens bifall till att försöksgymnasier
skall inrättas i så stor
utsträckning som Kungl. Maj :t hade föreslagit.

De i folkskolan inbyggda realskolelinjerna,
som man varit nödsakad att
godkänna på en del håll, är ju ständigt
och jämt föremål för olika utläggningar
av dem som önskar en hastigare eller
en mindre hastig utveckling av enhetsskolan.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
skjuta in, att jag mycket väl kan ansluta
mig till utskottets synpunkter på att
fler och fler distrikt måtte övergå till
de verkliga enhetsskoleförsöken, och jag
anser att det ekonomiska beslut, som vi
nu står i begrepp att fatta i samband
med behandlingen av denna proposition,
kommer att hjälpa till därvidlag.

Jag vill helst ha det så att kommunerna
tar initiativ, att kommunerna visar
intresse för denna försöksverksamhet.
Jag förstår att en del kommuner har
tvekat på grund av de hittills gällande
ekonomiska villkoren, men det bör gå
lättare hädanefter. Därmed kanske vi
också kan komma dithän, vilket utskottet
har hoppats, att vi på denna väg •—

Onsdagen den 20 maj 1953 fm. Nr 21. 33

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

åtminstone i någon mån — skulle kunna
medverka till att avhjälpa den brist på
realskoleplatser, som nu på många håll
gör sig gällande. Men vi måste i alla fall
hålla på dessa inbyggda linjer. Givetvis
är det dock vår mening i regeringen att
ställa oss till efterrättelse de önskemål,
som riksdagen uttalade i fjol och ytterligare
understryker i år, att det skall
föreligga särskilt svåra förhållanden för
att man skall medge att sådana inbyggda
linjer får förekomma.

Jag menar emellertid även därvidlag,
att det är av ett stort värde att kommunerna
visar sitt intresse. Och där det
uppenbarligen framgår, att det på vederbörande
orter finns starka önskemål
om att man skall medge vissa modifikationer,
så överväger vi också att ge sådana.
Jag vill emellertid här ännu en
gång betona att vi avser att vara synnerligen
restriktiva i sådana fall. Vi vill
inte ha in ytterligare femåriga realskolor
så att säga på en bakväg genom dylik
inbyggnad.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
bär begärt ordet för att uppehålla mig
en smula vid två ting, som berörts i
denna debatt. Det ena gäller de motiv
som rimligtvis bör vara vägledande, när
man utökar antalet försöksdistrikt, och
det andra gäller riksdagens befattning
med försöksverksamhetens inriktning.

Jag skulle vilja börja med att säga, att
jag tillhör dem som anser att 1950 års
skolbeslut var ett ganska väl avvägt beslut.
Man beslöt i huvudsak två ting: för
det första att vi, om och när vi kan,
skall förlänga skolplikten till att omfatta
nio år, och för det andra — det var
också definitivt — att hur denna skola
skall organiseras skall vi besluta när försöksverksamheten
är klarad. Det sista
var inte det minst viktiga, ty det rådde
ju mycket delade meningar om huruvida
skolkommissionens grundlinjer egentligen
var sådana, att de med fördel för
det uppväxande släktet kunde förverkligas.

Jag har velat erinra om dessa två väsentliga
punkter i 1950 års skolbeslut,
därför att det faktiskt ser ut som om det

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 21.

skulle finnas vissa intressen för att de
skulle falla i glömska. Jag råkade häromdagen
få tåg i eii lärobok i samhällskunskap,
vars ene författare bär namnet
Stellan Arvidson. Han har i boken en
rubrik, som heter 1950 års skolreform,
och i det kapitlet isäger han bl. a.: »Enlietsskolan
skall finnas i varje kommun,
så att var och en på sin hemort skall
kunna få en mot den nuvarande realskolan
svarande utbildning eller, om han
eller hon så önskar, en god start i fråga
om sin yrkesutbildning.» Han säger också:
»I samband med övergången till nioårig
skolgång kommer folkskolan och
realskolan att smälta samman till en enda
skola.» Och på första sidan av detta
kapitel har han ett diagram, som innebär
en hel organisationsplan. Men det är
skolkommissionens organisationsplan.
Han har t. o. m. plockat med relikten av
flickskolorna; de tre översta klasserna
finns inrutade alldeles som skolkommissionen
har ritat upp dem, och detta har
skett trots att 1950 års riksdag lämnade
frågan om flickskolans organisation fullständigt
öppen.

Jag menar, att detta är ett exempel på
hur man tycks ha intresse av att glömma
bort vad 1950 års riksdag faktiskt
beslöt, nämligen att den blivande skolans
organisation skall bestämmas senare.
Läroboken är godkänd av läroboksnämnden;
det är kanske förklarligt, även
om det är svårt att försvara det.

En annan avvikelse från vad 1950 års
riksdag beslöt fanns det anledning att
diskutera i denna kammare för några
veckor sedan. Ecklesiastikdepartementet
hade i år föreslagit en stadieindelning,
som man preliminärt diskuterade 1950,
men vars förverkligande man också
ställde på framtiden, bl. a. under avbidan
på en annan lärarutbildning. Förslaget
i år innebar, att denna nya stadieindelning
skulle börja genomföras, trots
att de förutsättningar som 1950 års riksdag
angav icke förelåg vare sig i fråga
om försök med organisationen eller i
fråga om lärarutbildningen.

Jag nämner dessa bägge ting som motiv
för att jag tillåtit mig att erinra om
vad 1950 års riksdagsbeslut innebar.

34 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m in.

lag tar för givet att alla de som är
intresserade av att skolväsendet fortfarande
skall utvecklas och att ungdomen
skall få så god utbildning som möjligt
måste vara angelägna om att, innan de
definitiva organisationsbesluten fattas,
man har en förhållandevis rikt förgrenad,
väl genomförd, väl dokumenterad
och val prövad försöksverksamhet bakom
sig. Det är med anledning härav,
herr talman, som jag som sagt först skulle
vilja säga litet om vad som rimligtvis
bör motivera en utökning av antalet försöksdistrikt.

Enligt 1950 års riksdagsbeslut kan utökningen
av antalet försöksdistrikt inte
motiveras med att man den vägen skall
genomföra en organisation, som man ju
skulle besluta först sedan försöksverksamheten
var klar, utan mot bakgrunden
av 1950 års beslut måste väl en utökning
av antalet försöksdistrikt motiveras
endast med försöksverksamhetens
egen uppgift. Jag saknar det klara beskedet
därom i propositionen; jag saknar
det också — fastän i mindre grad —
i utskottets utlåtande. När vi i statsutskottet
behandlade den saken lämnades
det i varje fall oemotsagt att det var
försöksverksamhetens egen uppgift man
skulle ha i sikte när man diskuterade
utökningen av antalet försöksdistrikt.
Med hänsyn till vad som förekommit i
departementet har jag i riksdagen velat
säga att varje annat motiv icke står i
överensstämmelse med den roll man
1950 tillämnade försöksverksamheten.

Jag är lika angelägen att säga att med
den motiveringen är en utökning av antalet
distrikt berättigad. Skolkommissionen
placerade på sin tid ut försöksdistrikten
litet varstans i landet. Vi har sådana
bland annat i Lillhärdal och Hietaniemi
skoldistrikt, som båda uppenbarligen
saknar förutsättningar att ensamma
uppbära en fullständig enhetsskola.
Det har efter hand visat sig vara nödvändigt
med litet större räjonger då man
gör dessa försök. Det är nödvändigt för
högstadiets teoretiska utbildning, och
det är ännu mera nödvändigt för den
praktiska utbildningen. Försöksverksamhetens
egen uppgift, alltså att finna de

'' lämpliga organisationsformerna, talar
för litet större regioner. Det är detta som
skall vara motiveringen, och det skulle
glädja mig om vi nu finge motse ett uttalande
att man inom departementet sätter
utökningen av antalet försöksdistrikt
i direkt relation till försöksverksamhetens
uppgift.

Vidare skulle jag, herr talman, vilja
säga något om de farhågor jag hyser för
att riksdagen genom diverse uttalanden
försöker i efterhand ge nya direktiv för
hur denna försöksverksamhet skall bedrivas.
Det inträffade i fjol att man i statsutskottets
andra avdelning gjorde ett uttalande
som i varje fall enligt deras mening
vilka då reserverade sig — jag hörde
dit — icke stod i överensstämmelse
med den allsidighet i försöksverksamheten
som 1950 års riksdag talade om.
Men detta är nu ett passerat stadium.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att riksdagen 1950 avstod från den
tanke som man hyste inom skolkommissionen,
nämligen att kommissionen skulle
driva försöksverksamheten. I enlighet
med Kungl. Maj ds förslag beslöts det att
försöksverksamheten skulle anförtros åt
skolöverstyrelsen. Då fick man ett ansvarigt
ämbetsverk som skötte den. Men har
man anförtrott detta åt ett ansvarigt ämbetsverk,
tycker jag nog att det vore
klokt och möjligen också ett bevis på
insikten om den egna begränsningen, om
riksdagen läte det ämbetsverket sköta
den saken utan att komma med allt för
många pekpinnar. Det skulle stämma
bättre med det resonemang vi drev 1950,
nämligen att detta verk skall redovisa
resultaten och att dessa skall bearbetas
och offentliggöras. Man skulle då få dem
belysta fackmässigt på ett helt annat sätt
än vad en politisk församling är i stånd
att göra.

Det överensstämmer över huvud taget
inte med de gamla traditionerna i svensk
förvaltning, att ett departement och riksdagen
lägger sig allt för mycket i vad
de centrala ämbetsverken sysslar med.
Åtskilliga ting, inte minst under denna
riksdag, tyder på att man skulle kunna
misstänka att centrala ämbetsverk så att
säga utför beställningsarbeten åt veder -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag
börande departement. Men detta område
är litet för viktigt för att departementet
och riksdagen skall fingra på det allt för
mycket. I år har statsutskottet egentligen
nöjt sig med en erinran om vad det sade
förra året, men det har dess bättre avhållit
sig från att resa nya pekpinnar.

Jag skulle med vad jag nu sagt vilja
rekommendera återhållsamhet i fortsättningen.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Jag
begärde ordet med anledning av herr
statsrådets anförande nyss vari han betecknade
mig som en talesman för vad
lian kallade den misstro mot enlietsskolan
som gör sig gällande här i landet.
Jag ber att redan från början få markera
att när man uttalar vissa tvivel kan
den kritik som man därmed är bärare
av ha positiv syftning. Jag vill erinra
om att idén om en enhetsskola en gång
kom från en konservativ ecklesiastikminister.
Därför intar jag också en positiv
inställning till enlietsskolan och
vad därmed sammanhänger.

Vidare frågade herr statsrådet mig:
Hur vet herr Arrhén egentligen hur det
förhåller sig med studieresultaten? De
erfarenheter som vi har kan omöjligt
hänföra sig till den nioåriga enhetsskolan,
ty denna är ju ännu inte uppe i sin
avslutningsklass, men vad vi har erfarenhet
av är hur den treåriga realskolan
fungerat, och det var den som jag förde
på tal i mitt förra anförande. Man har
nyligen gjort en bearbetning av materialet,
som ju är taget från Stockholm,
och detta kommer fram i rektorskonventets
uttalande till Stockholms stads
folkskoledirektion, vilket jag också
nämnde i mitt förra anförande. Denna
bearbetning är av mycket stort intresse,
ty den visar att de 87 elever som avlagt
s. k. realexamen vid den treåriga
realskolan har gjort det under helt andra
betingelser än som gäller för eleverna
vid en vanlig statlig realskola. Man
kan snabbt illustrera detta med följande
fakta. Av de 87 elever, som gick upp
i examen vid de fem påbyggda treåriga
realskolorna bär i Stockholm, hade 45

till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.
icke franska med i sin examen. Följaktligen
var över halva antalet av de 87
utestängda från en direkt fortsättning på
gymnasiet, där det ju krävs att man
skall ha läst franska i realskolan. Ytterligare
är att märka att i det skriftliga
provet i matematik deltog visserligen 87
elever men underkändes 23, som alltså
lilldelades vitsordet C. Endast 64 elever
hade ämnet med i sin muntliga examen,
varvid ytterligare 6 underkändes. Detta
innebär att över en tredjedel av de elever
som avlägger en s. k. realexamen
saknar franska och matematik i denna.
Det är väl någonting rätt väsentligt att
kunna konstatera detta. Med dylika examensresultat
har eleverna mycket små
möjligheter att via denna skolform komma
in på gymnasium. I det konkreta fallet
har det visat sig att av de 87 endast
14, tydligen de mest begåvade, gick vidare
till gymnasiet.

Sådana synpunkter, herr statsråd, är
synnerligen relevanta i detta sammanhang.
Man kan ju, som hem statsrådet
gjorde i sitt interpellationssvar tidigare,
ge dessa elever befogenhet att komma
in på gymnasiet. Jag förstår dock inte
hur herr statsrådet kunde formulera
sitt svar på det sättet. Eleverna kommer
ju de facto inte in där, av olika skäl. De
saknar den och den förutsättningen som
för närvarande uppställes i våra stadgar.

Om man har dessa fakta i minnet,
herr statsråd, får man en något kuriös
bakgrund till herr statsrådets försäkran
här att utbildningen skall bli likvärdig
med den nuvarande realskolans. Det
kan den ju inte bli, och det blir den ju
inte. Då ställer jag frågan såsom »förälder»:
Vad innebär detta i olika avseenden?
Nu skall eleverna komplettera
för att komma upp på gymnasiet. Detta
får jag betala. De kunde med en annan
skolform på samma tid ha förts fram
till en sådan kunskapsstatus att de utan
vidare hade släppts in genom gymnasiets
portar. Att säga detta är inte att
fördöma enhetsskoletanken och allt vad
därmed sammanhänger. Det är en fråga
om realia. Man vill ha vissa ändringar
till stånd så att modellen blir mera

36 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 frp.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

funktionsduglig än vad den för närvarande
synes vara.

Det var i övrigt av intresse att höra
att herr statsrådet nog innerst inne hyser
sina tvivel, ty han sade i allmänna
ordalag att det är möjligt att vi i en
framtid får ändra gymnasiets kvalitetskrav
på eleverna o. s. v. Men om man
det gör — vilket jag försökte understryka
i mitt förra anförande — har vi collegeåret
där. Det kan också innebära en
del besvärligheter i olika avseenden.

Vidare sade herr statsrådet att vi inte
vill få femåriga realskolor, vi skall ha
dessa treåriga, om vilka för resten rektorskonventet
i Stockholm avgivit det
omdömet att denna skolform är tung
och krävande. Men när man avger ett
sådant kategoriskt omdöme som att vi
inte vill ha de femåriga realskolorna, så
erinrar jag mig att jag nyligen haft kontakt
med representanter för den pågående
försöksverksamheten. De arbetade
i princip med ett differentierat elevmaterial
i enhetsskolans tre högsta klasser,
och man hade den påbörjade teoretiska
linjen i femman och sexan som i det
sammanhanget mest intresserade mig.
Det befanns att elevantalet i femman
och sexan var ganska lågt, och man hade
därför icke genomfört differentieringen
där. När jag frågade vederbörande
ledare för försöket: »För den händelse
ni i femman och sexan hade haft ett
elevantal av 35 per klass, vad hade ni
då gjort?», svarade han: »Jag hade

omedelbart differentierat.»

Det är också min mening — varje
praktiskt arbetande skolledare, som
ställs i en dylik situation, måste, om han
kan sitt yrke, önska en differentiering
av elevmaterialet. Det är detta faktum
som man bör ha i minne, när man här
uttalar förbud i skilda riktningar, exempelvis
som nu mot den femåriga realskolan.
Differentiering är en sak som
tvingar sig fram. Också dagens amerikanska
erfarenheter pekar ju i denna
riktning.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag förstår fortfarande inte vad
det skall tjäna till att herr Arrhén tar

ut en enda liten detalj. Nu har han konkretiserat
sina anmärkningar att avse
försöksverksamheten, och han vill av
ett alldeles otillräckligt material dra
mycket långtgående slutsatser. Jag ifrågasätter
för övrigt, om det är så riktigt
att kalla detta för en försöksverksamhet,
ty det är ju ändå så, att denna anordning
kommit till, därför att det var
så ont om realskoleplatser just i denna
växande kungliga huvudstad.

Det föreföll mig, som om herr Arrhén
inte klart skilde mellan enhetsskolan
och dessa treåriga inbyggda linjer. Ty
ingen skall väl ändå komma och påstå
att de treåriga inbyggda linjerna är någon
del av enhetsskolan. Det är ju de
inte — det förekommer inte samma typ
av undervisning i de underliggande
klasserna för de barn, det här är fråga
om, som i de skolor, där vi har genomfört
hela enhetsskolan.

För övrigt är det en årsgrupp elever
från klasser, ur vilka man tidigare har
plockat bort en hel del av de bästa eleverna
till andra realskolor, som herr
Arrhén här gör jämförelser med. Jag
tycker inte det är vidare juste att göra
sådana jämförelser, och vad jag absolut
vill hävda är att detta material icke är
tillräckligt för att man skall kunna dra
så långt gående slutsatser därav som
herr Arrhén gjorde.

Herr Arrhén måste ha missuppfattat
mig, då han kunde påstå att jag hade
svävat på målet och sagt att vi kanske
får pruta av på kvalitetskravet på gymnasiet.
Det har jag inte sagt, herr
Arrhén! Jag kommer inte riktigt ihåg,
hur jag uttryckte mig ordagrant, men
något sådant har jag inte sagt och i varje
fall inte menat. Jag skulle kortfattat
kunna uttrycka min uppfattning på det
sättet, att man kanske får lov att pruta
av på kvantitetskravet: kanske vissa av
de minneskunskaper, som vi nu fordrar
på gymnasiet, i framtiden inte kommer
att anses absolut omistliga. Men jag bestrider
bestämt att jag talar om att jag
skulle vilja minska kvalitetskravet på
gymnasiet.

Till herr Bergh skulle jag vilja säga
att jag är ganska överens med honom

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag
om att vi ingalunda har beslutat om alla
de detaljer som han säger att Stellan
Arvidson har angivit i en bok. Det är naturligtvis
tråkigt, om en bok med felaktiga
uppgifter har blivit godkänd, men
jag kan givetvis inte ta något ansvar
för vad en enskild person skrivit därvidlag.

Herr Bergh förklarade att propositionen
är oklar när det gäller frågan om
varför vi skulle utvidga försöksverksamheten.
Jag minns inte riktigt, hur
vi resonerade i departementet, när vi
formulerade detta, men jag har för mig
att vi resonerade som så, att den där
saken var så klar, att man inte ytterligare
behövde orda om den i år. Det
är alldeles givet att vi önskar utvidga
försöksverksamheten, om det behövs för
att få ett fylligt material just för att
kunna pröva de olika modifikationer,
som inte minst herr Bergh och honom
närstående är mycket angelägna om.
Skolöverstyrelsen strävar just efter att få
samlade regioner för försöksverksamhet,
och varken denna skolöverstyrelsens
strävan eller någonting annat, som
har kommit från överstyrelsen i detta
sammanhang, har vi i departementet
satt oss emot. Tvärtom har det rått fullständig
enighet mellan skolöverstyrelsen
och departementet i dessa frågor. Jag
kan inte finna annat än att herr Berghs
insinuationer om att vi inte skulle låta
skolöverstyrelsen arbeta på det sätt som
den bör göra. enligt författningarna, är
alldeles felaktiga.

Som ledamot av denna kammare förstår
jag emellertid inte herr Berghs
önskemål att riksdagen inte skulle intressera
sig för denna sak. Jag har en
fullständig motsatt uppfattning, och som
departementschef lär jag också vara
skyldig att år för år lämna en kortfattad
redovisning till riksdagen för hur
försöksverksamheten har utvecklat sig
under det gångna året.

Till sist bara en sak som egentligen
inte hör hit. Det är väl ändå felaktigt,
herr Bergh, att när vi nu låter vissa duktiga
småskollärarinnor tjänstgöra i tredje
klassen, säga att vi därmed har åstadkommit
ett sådant lågstadium, som vi

till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.
åsyftade i beslutet 1950 — och som herr
Bergh tydligen inte vill ha. De skolor,
där småskollärarinnor skall tjänstgöra,
är inte försöksskolor av enhetsskoletyp.
Det måste absolut vara en missuppfattning
av herr Bergh. Jag finner det desto
beklagligare att herr Bergh, som representerar
översta Norrland, skall komma
och tala om sådant, då i själva verket
anledningen till att vi vidtager sådana
åtgärder redan nu, innan vi — det skall
jag villigt erkänna — har sådana resurser
som åsyftades 1950, är just att vi
måste flytta upp lärarkategorier stadium
för stadium. Och varför gör vi
det? Jo, för att tillgodose de bristorter
som vi har beträffande läroverkslärarna.
Därför borde herr Bergh vara intresserad
av att här medverka.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle: Herr
talman! Herr statsrådets åsikt, att det
inte skulle vara juste att använda jämförelsematerialet
från den skola jag nämnde,
kan jag vara med om så till vida, att
man inte kan pressa de resultaten och
säga, att det är likadant på enhetsskolans
område, om vilket vi nu intet vet.
Men detta har inte jag gjort. Min åsikt
har endast varit att uttrycka den förmodan,
att man på denna väg kan erhålla
en viss fingervisning om hur framtiden
kommer att gestalta sig.

Herr statsrådets uttalande om gymnasiet
torde ha formulerats så, att herr
statsrådet uttalade sin förmodan att det
vore möjligt att längre fram, då enhetsskolan
vuxit ut, verkställa diverse korrigeringar
på gymnasieorganisationens
område.

Till sist, herr talman, gjorde herr statsrådet
just beträffande gymnasiet ett något
halsbrytande uttalande, om jag får
karakterisera det så. Han sade, att hans
avsikt ingalunda var att sänka gymnasiets
kvalitet, han hade endast den meningen,
att man skulle minska kvantiteten
kunskaper. Det är ju en ganska säregen
reflexion i det sammanhanget, det
är att både äta kakan och ha den kvar.
Jag gratulerar herr statsrådet till en dylik
färdighet.

38 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

Herr BERGH (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att säga
tre saker.

För det första är jag glad att kunna
tolka ecklesiastikministerns uttalande
om en eventuellt försatt ökning av antalet
försöksdistrikt på det sättet, att en
ökning endast skall motiveras med försöksverksamhetens
egen uppgift.

Det andra avser riksdagens uttalanden
om försöksverksamhetens inriktning. Det
förefaller, som om ecklesiastikministern
inte riktigt förstått vad jag sade — vems
nu felet kan vara. Vad jag menade var,
att sedan ett ämbetsverk fått en uppgift,
bör en riksdag, som inte har samma
kompetens, iakttaga mycken varsamhet
när det gäller att lägga sig i hur försöksverksamheten
skall anordnas.

För det tredje skulle jag beträffande
ecklesiastikministerns försvar för den
avvikelse från 1950 års skolbeslut, som
han själv har föreslagit riksdagen att
göra beträffande den begynnande nya
stadieindelningen, vilja säga, att det inte
är lönt att ens försöka bestrida, att det
är en avvikelse. 1950 års riksdag beslöt
i detta sammanhang nämligen två ting.
Stadieindelningen är en organisationsfråga,
som skall prövas, och vad nu i
detta sammanhang är viktigare: man
skulle inte få ändra stadieindelningen
förrän vederbörande personal fått en
mot uppgifterna svarande utbildning.
Hur den utbildningen skulle vara beskaffad,
beslöt höstriksdagen samma år.

Detta går stick i stäv mot vad ecklesiastikministern
har föreslagit. Att då
säga, att jag som norrlänning borde vara
särskilt försiktig, därför att avsikten var
att få lärare vid de högre skolorna, kan
heller inte tjäna som argument, när ecklesiastikministern
i statsverkspropositionen
trots den väntade bristen på folkskollärare
icke försökte öka examinationen
av folkskollärare utan i stället föreslog
att den skulle minskas.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
uppkallades av herr Arrhén, som underströk
att i år endast två av högerns representanter
står under reservationen,

medan folkpartiets ledamöter i statsutskottet
i motsats mot i fjol har uteblivit.

När detta ärende kom på statsutskottets
bord, yrkade jag, att utskottet skulle
utan vidare krumelurer tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag. Det var precis samma läge
som i fjol. Vid ärendets behandling i utskottet
kom emellertid en del nya synpunkter
fram. De gällde de inbyggda realskolelinjerna
i folkskolan. För utskottets
ledamöter presenterades ett förslag,
som var ganska extremt. Det gjordes sedan
om. Jag förklarade att jag inte kunde
skriva under ens den reviderade upplagan
av skrivningen. Till sist presenterades
ett tredje förslag, och det är det
som nu finns tryckt i statsutskottets utlåtande.

I utlåtandet hänvisas visserligen till
riksdagens restriktiva skrivning i fjol
angående försöksverksamheten. Erfarenheten
har dock visat, att den restriktiva
skrivningen i fjol inte har omöjliggjort
en fri omprövning av hithörande
frågor. Det är ju, såsom jag tror att ecklesiastikministern
framhöll för en stund
sedan, två frågor, som vi har att göra
med, nämligen å ena sidan försöksverksamheten
inom enhetsskolans ram och
å andra sidan de i folkskolan inbyggda
realskolelinjerna, motiverade av bristen
på platser vid högre skolor. Det är olyckligt
att enhetsskoleprogrammets utförande
i verkligheten skulle till tiden sammanfalla
med en kris på den högre undervisningens
område. Så länge den krisen
varar, är vi nog tvingade att använda
alla resurser för att ge våra ungdomar
möjligheter till den utbildning,
som de och deras föräldrar kräver.

Jag var, som sagt, med på utskottets
slutliga skrivning, sedan ett par av de
mera utmanande passusarna i upplaga
nr 2 hade kommit bort. En passus gällde
ett uttalande, som riksdagen skulle
göra till sitt, nämligen att enhetsskolan
innebär ett annat bildningsvärde och
ett annat bildningsideal än den gamla
skolan. Mina damer och herrar, talet om
ett nytt bildningsvärde och ett nytt bildningsideal
är icke annat än rena rama
vidskepelsen. Lika väl som man bör be -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Ang. statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola m. m.

kämpa vidskepelse på andra områden
i samhället, bör man göra det på undervisningens
område och inte införa några
mystiska element i bilden, som endast
verkar förvridande.

Detta uttalande gick emellertid bort,
och i stället talas det om att enhetsskolan
syftar till ett annat kunskapsinnehåll
än den gamla skolan. Ecklesiastikministern
har i dag modifierat detta genom
att säga att den kanske inte syftar
så mycket till ett annat kunskapsinnehåll,
utan fastmera till en annan inriktning
av själva skolarbetet till mera självständigt
arbete av eleverna. Jag kan understryka
detta uttalande av ecklesiastikministern.

Ett annat uttalande, som gick bort ur
utskottets upplaga nr 2 och vars slopande
var en förutsättning för att jag
skulle skriva under betänkandet, var att
försök med inbyggda linjer icke borde
utföras på sådant sätt, att därigenom direkt
eller indirekt möjliggjordes ett inbyggande
i folkskolan av femåriga realskolelinjer.
Jag tror nu inte att risken
för inbyggande av dessa femåriga realskolelinjer
är så stor, ty jag föreställer
mig att ute i kommunerna finns nog
folk, som ser till, att inte den utvecklingen
blir alltför kraftig. Men jag vill
beklaga att ecklesiastikministern i dag
hade ett uttalande, som faller tillbaka
på den skrivning som av utskottsavdelningen
har underkänts. Jag hoppas
att ecklesiastikministern inte menar alltför
mycket med sitt uttalande här i dag,
utan att det var en tillfällig glidning i
talapparaten och att kommunerna i fortsättningen
kommer att få den frihet vid
uppordnandet av sitt skolväsende, som
statsrådet Persson hittills frisinnat har
beviljat.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Till vad herr Ohlon nu senast sade
vill jag bara förklara, att jag anser att
det bör finnas alldeles särskilda skäl, om
man i fortsättningen skall kunna tillåta
ett ytterligare inbyggande av realskolelinjer
i folkskolan på sådant sätt, att det
indirekt blir en femårig realskola. Jag

sade redan i mitt förra anförande, att
man därvidlag måste vara mycket restriktiv,
och jag understryker det än en
gång. Herr Ohlon är tydligen också, om
jag uppfattade honom rätt, till freds om
vi bara inte säger, att vi absolut måste
klippa av varje möjlighet i den riktningen.

Sedan vill jag, herr talman, till herr
Bergh säga, att det kanske inte tjänar
mycket till att fortsätta den diskussion
om intagningen på seminarierna, som vi
hade för någon månad sedan. Men när
herr Bergh alltjämt envisas med att vilja
se det som en ny stadieindelning, vill
jag i alla fall slå fast, att det icke är
fråga om en stadieindelning på samma
sätt som då vi räknar med att den nioåriga
enhetsskolan skall bestå av tre stadier.
Det är här bara fråga om vilken
kategori lärare som skall sköta undervisningen
i den ena eller andra delen
av den nuvarande skolan. Det är alltså
icke fråga om några sådana förändringar
som avsågs vid beslutet om enhetsskolans
uppbyggande.

Sedan säger herr Bergh, bestickande
nog, att vi kunde ha klarat lärarbristen
genom att i stället utexaminera fler folkskollärare.
Men, herr Bergh, för det första
har vi redan ett överskott på småskollärarinnor,
och det måste väl vara oekonomiskt
att inte utnyttja detta överskott.
För det andra finns det inget överskott
på studenter här i landet utan tvärtom.
När vi vet att det tar fyra år att utbilda
en icke student till folkskollärare,
kan vi väl vara överens om att vi på detta
sätt söker att så snabbt som möjligt
klara av den lärarkris som vi onekligen
har och om vars existens herr Bergh
borde vara fullt på det klara.

Herr talman! Till sist ett par ord till
herr Arrhén. När jag gick i skolan, fick
jag lära mig att en lärd man är inte en
man som kan allt, utan en man som vet,
var han kan finna allt. Om jag nu säger, att
jag inte tänker mig att gymnasiet i framtiden
kommer att bli sådant, att gymnasisterna
och studenterna skall behöva
magasinera fullt ut samma minneskunskaper
och i varje fall inte i varje enskilt
ämne och varje kursmoment det -

40 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Anslag till kommunala anstalter för yrkesundervisning.

samma som nu krävs av dem, vill jag
inte medge, att jag därmed gjort någon
trollerikonst som skulle kunna tydas
som en försämring av gymnasiet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Anslag till kommunala anstalter
för yrkesundervisning.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1953/54 till understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkten 297 av åttonde huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till Kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning: Understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
för budgetåret 1953/54
anvisa ett förslagsanslag av 13 400 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herrar
Skoglund i Umeå och Jansson i Kalix
väckt motion (II: 300), vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa om en förutsättningslös
utredning rörande statsbidrag i vissa fall
även till engångskostnader vid kommunala
yrkesskolor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Jansson och Söderquist (I:
245) och den andra inom andra kammaren
av fröken Ager m. fl. (II: 287), i vilka
hemställts, att riksdagen i avvaktan
på resultatet av pågående utredning måtte
besluta, att statsbidrag till lärarlöner
för den allmänbildande och samhällsorienterande
undervisningen vid kommunala
skolor för yrkesundervisning tills
vidare skulle utgå enligt samma grunder

som till motsvarande undervisning inom
enhetsskolan eller folkskolan.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:245
och 11:287, till Kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning: Understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
för budgetåret 1953/54
anvisa ett förslagsanslag av 13 400 000
kronor;

b) med bifall till motionen 11:300 i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte låta verkställa den i
motionen avsedda utredningen.

Herr SÖDERQUIST (fp): Herr talman!
Det uppges, att den utredning, som utskottet
åberopar, när det avstyrker herr
Janssons och min motion, kommer att
föreligga i höst. Jag vill vid detta tillfälle
endast uttala den förhoppningen,
att ecklesiastikministern vid sådant förhållande
skall finna det möjligt att redan
till nästa års riksdag framlägga förslag i
ärendet.

Det torde finnas anledning förmoda,
att utredningen liksom utskottet har funnit,
att frågan är av synnerlig vikt. Man
kan väl därför våga hoppas, att en
eventuell proposition i rätt hög grad,
kanske fullständigt, skall komma att tillgodose
de önskemål, som motionärerna
har velat framföra.

Jag har, som sagt, nu endast velat
framhålla önskvärdheten av att man
skyndar på med den här frågan och att
proposition om möjligt framlägges redan
för nästa års riksdag. Jag beklagar,
att utskottet inte funnit det möjligt att
tillstyrka åtminstone skolöverstyrelsens
förslag om ett statsbidrag av tio kronor
per timme till här ifrågavarande lärare,
men i frågans nuvarande läge har jag,
herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Anslag

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden
:

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till civilförsvaret m.
in. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående organisationen
av den civila sjukvårdsberedskapen
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till avlöningar till häradsskrivarna
m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar till häradsskrivarna
m. fl. jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 160, hade Kungl. Maj d, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 6 mars 1953, föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj d att vidtaga
av departementschefen föreslagen ändring
i personalförteckningen för häradsskrivarna
m. fl., dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för häradsskrivarna m. fl., att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54, dels ock till Häradsskrivarna
m. fl.: Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 11 190 000
kronor.

I en inom andra kammaren av fröken
Wetterström m. fl. väckt motion (II:
548) hade hemställts, att riksdagen med
anledning av. propositionen nr 160 måtte
besluta, att 45 kontoristtjänster inom
personalorganisationen för häradsskrivarkontoren
skulle utbytas mot 45 kansliskrivartjänster.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

till avlöningar till häradsskrivarna m. fl.

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 6 mars 1953 angiven ändring
i personalförteckningen för häradsskrivarna
m. fl.;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 548

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för häradskrivarna m. fl.,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1953/54;

b) till Häradsskrivarna m. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 11 190 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Bergh, Arrhén och Slaxäng, fröken
Elmén, herrar Kyling, Gustafsson i
Skellefteå och Löfroth samt fröken Ager,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionen II: 548

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för häradsskrivarna m. fl.,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

b) till Häradsskrivarna m. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 11 225 000 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II.

Herr BERGH (h): Herr talman! Till
detta utlåtande finns fogad en reservation,
som avser viss förändring i personaluppsättningen.

Frågan om häradsskrivarorganisationen
har utretts av landskamreraren i
Stockholms län, som föreslagit att till
förfogande för de 156 häradsskrivarkontoren
i landet skall finnas, inte så -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Anslag till avlöningar till häradsskrivarna m. fl.

som nu 70 landskanslister i Ce 19, utan
i stället 23 stycken. 1 det fallet är departementschefen
ense med utredningsmannen.
Emellertid säger departementschefen
att man bör vänta och se litet
grand, huruvida en så stark hopkrympning
av den kvalificerade personalen är
tillrådlig.

Förmodligen med hänsyn till denna
sänkning av antalet mera kvalificerade
tjänstemän hade utredningsmannen föreslagit,
att inom häradsskrivarorganisationen
skulle finnas 58 kansliskrivare
i Ca 15 och 92 kontorister i Ca 13. På
den punkten avviker departementschefens
hemställan från utredningsmannens
förslag. Departementschefen har
inte velat vara med om att här skall
finnas några kansliskrivare alls, utan
han nöjer sig med kontorister och ökar
deras antal.

Vi reservanter har ansett, att en så
betydande försvagning av den kvalificerade
personalen kan vara en smula
riskabel, och menar att man nog bör
ha någon grupp av befattningshavare
mellan 13 och 19 lönegraderna. Vi har
haft två motiv för den uppfattningen.
Det ena är kvalitetskravet, som jag nyss
nämnde, och det andra avser befordringsgången.
Man kan nämligen befara,
att om sluttjänsten blir Ca 13, kommer
personalen att söka sig bort, med följd
att personaluppsättningen inte får erforderlig
stadga. Detta är våra huvudsakliga
motiv, herr talman. Jag bör kanske
tillägga, att ett bifall till reservationen
skulle innebära en merkostnad
av cirka 35 000 kronor.

Det gäller här en mycket viktig del
av vår förvaltningsapparat, och arbetsuppgifterna
kommer förvisso inte att
minska utan tvärtom öka —• jag tänker
närmast på den sjukförsäkringsproposition
som nu är föremål för utskottsbehandling.
Både med hänsyn till läget
nu och med tanke på framtiden anser
vi det därför vanskligt att sänka befattningshavarnas
kompetens så starkt som
departementschefen föreslagit. Reservationen
ansluter i det hänseendet till utredningsmannens
förslag, men vi har
inte som han förordat 58 kansliskrivare

utan nöjt oss med 45; samtidigt har vi
föreslagit ett lägre antal kontorister, så
att totala antalet befattningshavare
skulle bli detsamma som departementschefen
förordar.

Jag ber med den motiveringen, herr
talman, att får yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Herr Bergh har redogjort för
det sakliga innehållet i och skillnaden
mellan utskottsmajoritetens ståndpunktstagande
— vilket sammanfaller med inrikesministerns
och regeringens inställning—
och reservanternas. Jag behöver
sålunda inte ingå på den saken. Jag vill
endast med några ord ytterligare understryka
utskottsmajoritetens ståndpunkt.

Även vi, som bildar majoritet inom
utskottet, har anmält någon tvekan inför
det föreliggande förslaget. Vi är nog
medvetna om att det kan innebära en
försvagning av häradsskrivarkontorens
arbetskrafter, vilken kan medföra svårigheter
för rekryteringen. Vi är ju
emellertid så vana vid att det från
Kungl. Maj:ts sida framläggs förslag,
som innebär krav på en utökning av
antalet tjänstemän och därmed ökade
krav på löner, att vi, när det någon
gång kommer ett förslag, som innebär
en minskning i detta avseende, ansett
oss kunna våga göra ett försök. Vi har
gjort det också av den anledningen, att
departementschefen uttalat, att han
skall följa utvecklingen och, om det blir
nödvändigt, framlägga förslag till de
justeringar, som erfarenheterna kan ge
vid handen är nödvändiga.

Utifrån dessa synpunkter har statsutskottets
majoritet verkligen inte kunnat
gå emot departementschefen i denna
fråga, .lag tror att vi kan ta den
risk, som möjligen kan föreligga, och
vara beredda på att få vidtaga justeringar,
men här föreligger ändå en strävan
efter att på en punkt förbilliga vår
stora och dyrbara statsadministration.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
— ehuru den saken inte har diskuterats
på avdelningen eller i utskottet

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

— att det finns ännu ett sätt att eliminera
eventuella olägenheter, vilket kanske
vore en billigare och smidigare lösning
än att tillsätta ytterligare tjänstemän
med högre kvalifikationer, nämligen
att länsstyrelserna finge något större
möjligheter än de för närvarande
har att tillfälligt förstärka häradsskrivarkontorens
personal vid toppbelastning
i arbetet. Det skulle vara en lösning,
som skulle ge en smidighet åt
denna lilla del av vår statsförvaltning,
som kanske vore önskvärd och behövlig
på flera områden. Jag endast
framkastar detta såsom ett önskemål att
sträva efter. Jag vet att det inte är alldeles
uteslutet redan nu för länsstyrelserna
att tillfälligt förstärka arbetskraften
på häradsskrivarkontoren, men jag
skulle tro att det finns fog för att ytterligare
slå in på den vägen. Yi finge
kanske på det sättet inte en så fast kader
av tjänstemän på dessa kontor, som
vi nu har, men vi finge ändå en arbetsstyrka,
som klarade arbetet och kanske
gjorde det för något lägre kostnader än
nu är fallet.

Med dessa ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 143 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

144, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående den framtida verksamheten
vid Solhems sjukhus;

nr 146, i anledning av väckta motioner
om viss ersättning av statsmedel åt
Clara Johanna Maria Nyström; och
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1953/54 m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående det fortsatta
stödet åt hampodlingen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 6 mars 1953
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 195, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bi -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

lagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen godkänna, att fortsatt
stöd till hampodlingen anordnades i huvudsaklig
överensstämmelse med de
grunder, som angivits i propositionen.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

1: 469 av herr Andersson, Erik Gustaf,
m. fl. och 11:578, likalydande, av
herr Larsson i Julita m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av
förevarande proposition måtte beakta de
synpunkter, som anförts i motionerna;

2) I: 470 av herr Osvald och herr
Persson, Johan, samt 11:577, likalydande,
av herr Andersson i Dunker m. fl.,
vari hemställts, dels att det av 1951 års
riksdag fattade beslutet om stöd åt båda
beredningsverken under femårsperioden
1951—1955 måtte fullföljas, dels att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till höstriksdagen om de åtgärder,
som i sådant syfte vore påkallade.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt i anledning av motionerna I:
409 och II: 578 ävensom med avslag å
motionerna 1:470 och 11:577, godkänna
att fortsatt stöd till hampodlingen anordnades
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet i utlåtandet tillstyrkt.

Reservationer hade anförts

a) av herr Johan Persson, som ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
samt motionerna 1:469 och II:
578 ävensom med bifall till motionerna
I: 470 och II: 577,

1) godkänna att fortsatt stöd till
hampodlingen anordnades i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i reservationen
tillstyrkts;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t ville till innevarande
års höstriksdag inkomma med förslag
till de åtgärder, som i sådant syfte
vore påkallade;

b) av herrar Bertil Andersson, Mossberger,
Antby och Larsson i Julita, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr PERSSON, JOHAN (fp): Herr
talman! I Kungl. Maj:ts proposition nr
195 angående det fortsatta stödet åt
hampodlingen m. m. har bl. a. föreslagits,
att fortsatt stöd skall utgå till endast
ett av de två hampberedningsverken
vi har här i landet. I motion nr 470
i första kammaren — likalydande med
motion nr 577 i andra kammaren —
hemställer motionärerna, att det av 1951
års riksdag fattade beslutet om stöd åt
båda beredningsverken under femårsperioden
1951—1955 skall fullföljas.

När jordbruksutskottet 1951 behandlade
frågan om statligt stöd åt hampodlingen
och förordade att båda beredningsverken
tills vidare, d. v. s. under åren
1951—1955, skulle erhålla stöd för en
produktion av i huvudsak samma storleksordning
som närmast föregående år,
ansåg sig utskottet också böra framhålla
att hampodlingen i Sverige alltjämt
finge anses stå på experimentstadiet. Utskottet
uttalade vidare att utskottet förutsatt,
att Kungl. Maj :t — därest ändrade
förhållanden skulle påkalla detta — under
den angivna femårsperioden skulle
uppta frågan till förnyad prövning och
underställa riksdagen förslag i ämnet •—
vilket nu har blivit fallet.

Då frågar man sig: har sådana ändrade
förhållanden inträtt på detta område
vad gäller stöd åt hampodlingen som
motiverar att frågan nu tagits upp till
förnyad prövning? År det uteslutande
1952 års dåliga skörderesultat — en
skörd som knappast var mer än en tredjedel
av normalskörd och som därmed
haft som resultat en dålig fröskörd —
som givit anledning till jordbruksnämndens
ekonomiska utredning och Kungl.
Maj :ts förslag i ärendet? Ja, man frågar
sig. Att stöd åt hampproduktionen med -

Onsdagen den 20 mai 1953 fm.

Nr 21.

fört och medlör avsevärda utgifter för
det allmänna, är vi medvetna om, men
om vi är överens om att hampodlingen
alltjämt står på experimentstadiet, är
det kanske inte alldeles uteslutet att det
även på detta område kan göras nya rön,
som har till följd att odling av hampa
blir ekonomiskt lönande, även om det
tar några år att komma dit.

Sveriges hampodlareförening åberopar
i en skrivelse till Kungl. Maj:t av den
28 februari 1953, att om statsmakterna
minskade importen av jute med 400 å
500 ton per år, skulle det betyda ofantligt
mycket för avsättningen av svensk
hampfiber. Åtgärden att börja väveriverksamhet
vid Värmbol betyder åtskilligt
när det gäller avsättning för svensk
hampfiber. Företagsledningen vid Värmbol
synes ha bedrivit ett ganska framsynt
experimentarbete, som den hoppades
snart nog skulle leda till ett gott ekonomiskt
resultat. Så kommer denna
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om att fortsatt stöd åt hampodlingen
skall utgå till endast ett av beredningsverken,
nämligen det i Visby.

Utredningen angående omfattningen
av det fortsatta stödet åt hampodlingen,
som verkställts av statens jordbruksnämnd,
har varit remitterad till ett flertal
instanser för yttrande. Det stora flertalet
av dessa instanser, som avgivit utlåtande,
uttalar sig för att beredningsverken
i såväl Värmbol som i Visby skall
få fortsätta sin verksamhet i enlighet
med 1951 års riksdagsbeslut under femårsperioden
1951—1955. Samtliga hushållningssällskap
— möjligen med undantag
av Gotlands läns — har förordat
bibehållande av beredningsverket i
Värmbol.

Jag skall återge något från ett av hushållningssällskapen
yttranden, nämligen
från Västmanlands läns hushållningssällskap,
av vilket jag själv är ledamot. I
dess remissvar heter det bl. a.: »Jordbruksnämndens
förord för Visbyverket
är inte heller enhälligt. Herrar von Horn
och Degerstedt ha anmält avvikande mening.
Hushållningssällskapet finner deras
synpunkter välmotiverade och rikti -

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

ga och instämmer helt i deras reservation.

För jordbrukarna i Västmanland skulle
ett nedläggande av hampberedningsverket
i Värmbol vara till stor skada. 1
vissa trakter, särskilt i länets nordöstra
delar, har hampodlingen haft stor betydelse
bland annat för bekämpande av
ogräs på de talrikt förekommande mossoch
mulljordarna, och detta förhållande
kommer att få allt större betydelse efterhand
som arealer skola kultiveras, vilka
genom sjön Tämnarens sänkning blivit
torrlagda.

Genom den under de allra senaste
åren genomförda sänkningen av sjön
Tämnaren komma nämligen nya stora
arealer av moss- och mulljordar att uppodlas.
Man har här räknat med att hampodlingen
i hög grad skulle bidraga till
den nyodlade jordens bringande i kultur.
Sjösänkningen har kostat staten och
de enskilda jordägarna stora belopp. Om
hampodlingen försvinner, kommer det
att dröja en avsevärt längre tid, innan
det i sjösänkningen nedlagda kapitalet
blir tillfredsställande förräntat. Ett bibehållande
av hampodlingen är därför
av mycket stor betydelse.

Under åberopande av vad i det föregående
anförts får Västmanlands läns
hushållningssällskap hemställa, att båda
hampberedningsverken få stöd, så att de
kunna fortsätta sin verksamhet under
den av 1951 års riksdag beslutade tiden.»

Nu är det inte bara hushållningssällskapen,
som står frågande till om ett
av verken skall nedläggas, utan jämväl
Lantbruksakademien, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges utsädesförening
och Riksförbundet Landsbygdens
folk ifrågasätter, huruvida skäl föreligger
för en omprövning av 1951 års beslut,
och anser att båda hampberedningsverken
bör få fortsätta sin verksamhet
till utgången av femårsperioden 1951—
1955. Även arbetsmarknadsstyrelsen anser
att beslut om nedläggande av ettdera
av hampberedningsverken icke bör
fattas, förrän spörsmålet, hur de anställdas
sysselsättnings- och försörjningsfrågor
skall lösas, blivit föremål för en in -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. fortsatt stöd åt hampodiingen m. m.

gående undersökning. Av samma uppfattning
som arbetsmarknadsstyrelsen är
en av jordbruksnämndens ledamöter,
herr Rudolf Meidner.

Man bör hålla i minnet att ett stort
antal remissinstanser avråder från att
beredningsverket vid Värmbol nedläggs.
Man får väl förutsätta, att även representanterna
för dessa instanser känner
ekonomiskt ansvar för hur allmänna medel
disponeras. Det är även betydelsefullt,
att jordbrukarna både på fastlandet och
på Gotland visat stort intresse för odling
av hampa. Det är en växtodling, som vi
kan säga ännu befinner sig på utvecklingsstadiet,
men det har otvivelaktigt
gjorts stora framsteg under de senaste
årens växtförädlingsarbete. Det gäller
inte minst övergången till s. k. samkönad
hampa, vilken beräknas ge minst
20 procent mer i skördeavkastning än
den skildkönade och därtill hampa av
bättre kvalitet. Om man beaktar alla
dessa synpunkter, frågar man sig: Bör
inte riksdagen nu vidhålla det av 1951
års riksdag fattade beslutet om stöd å!
båda hampberedningsverken under femårsperioden
1951—55?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig avgivna reservationen.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Den
föregående ärade talaren har redan
framlagt en rad motiv för att båda hampberedningsverken
bör få fortsätta sin
verksamhet i enlighet med det av 1951
års riksdag fattade beslutet. Jag skall
inte upprepa de motiv som han har
framfört. Jag vill i stället fästa uppmärksamheten
på några ytterligare omständigheter,
som jag tycker bör framhållas.

Det är ett ur många synpunkter betydelsefullt
beslut som kammaren i dag
går att fatta. I det av riksdagen enhälligt
godkända utlåtandet nr 47 från jordbruksutskottet
vid 1951 års riksdag säger
man bl. a., att det krävdes fullgoda
bedömningsgrunder för att ta ställning
till frågan om hampodlingens framtida
omfattning och lokalisering. Man beslöt
därför att hampodiingen och beredningsverken
borde få ett fortsatt stöd under
hela perioden 1951—55.

Nu har jordbruksutskottet ändrat mening.
Det föreslår nu riksdagen att godkänna
Kungl. Maj:ts proposition nr 195,
vilket bl. a. innebär att, såsom tidigare
här framhållits, hampberedningsverket
i Värmbol skall nedläggas, två år innan
den av riksdagen utlovade tidsfristen utgått.

Man frågar sig vilka skäl det kan ha
varit som har föranlett jordbruksutskottet
att ändra mening. Det är, sägs det i
utskottets utlåtande, icke den dåliga
skörden förra året som utgör anledningen,
utan det är andra omständigheter
som har kommit till. Men i utlåtandet redovisas
icke några andra motiv för den
meningsändring som ägt rum.

Utskottet ställer sig i själva verket i
år mera positivt än det gjorde 1951 i
fråga om möjligheterna att förbättra odlingsresultatet
genom en förbättrad odlingsteknik
och en intensifierad förädlingsverksamhet
och att skapa gynnsammare
betingelser genom att få till
stånd nya marknader för hampfibern.

I denna situation ställer man sig —
och det anser jag vara det väsentligaste
— den frågan: Bör inte riksdagen stå
vid sitt en gång givna ord?

Jag erinrar mig en debatt, som hölls
här i kammaren för ett par månader
sedan, då vi behandlade en fråga om
gränsdragning ur fiskerättssynpunkt
mellan allmänt och enskilt vatten. Tredje
lagutskottet hade i sitt utlåtande över
ett par motioner i ämnet hänvisat till att
vederbörande länsstyrelse hade möjlighet
att inom ramen för gällande lag ge
enskilda fiskare fullt tillräckligt skydd.
Då inviinde emellertid motionärerna, att
det vore säkrare, om man hade ett riksdagsbeslut
att stödja sig på. Det kommer
i dag att visa sig, om riksdagen är beredd
att hålla det löfte, som år 1951 gavs
hampodlare i Mellansverige och beredningsverket
i Värmbol. Det kommer att
visa sig, om mellansvenska hampodlare
kan lita på att riksdagen håller vad den
lovade år 1951.

Jag skall villigt erkänna, att det inte
är från riksdagen initiativet har kommit
till det nu föreliggande förslaget
om att nedlägga hampberedningsverket

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

i Värmbol, vilket kommer att medföra
att hampodlingen i Mellansverige upphör.
Initiativet har i stället tagits av
Kungl. Maj:t. Det kan sägas, att Kungl.
Maj:t har handlat i överensstämmelse
med riksdagens beslut, nämligen så till
vida att jordbruksutskottet i sitt utlåtande
skrev att Kungl. Maj:t, därest förändrade
förhållanden så skulle kräva,
kunde ompröva beslutet.

Men det har, som jag redan tidigare
framhållit, inte inträtt några andra ändrade
förhållanden än att skörden år
1952 blev dålig. Allt annat, som vi nu
ser, kunde överblickas redan 1951, då
beslutet fattades. Det talas visserligen om
de ekonomiska konsekvenserna, men
dessa var fullt klarlagda 1951. Någonting
nytt har inte inträffat.

•lag skulle i anslutning härtill vilja säga
ett par ord mera allmänt om svensk
växtodling. Mycket av det som nu betraktas
som fullt normala och viktiga
inslag i svensk växtodling har en gång
mötts av misstro. Så var fallet med vetet,
som under 1700-talet fick beteckningen
»ångersäd», därför att det så ofta slog
fel. Så var fallet med potatisen, om vilken
en författare i mitten av 1700-talet
skrev ungefär följande: »Man skall förgäves
försöka förmå vår tids läckra
tjänstefolk att äta potatis, så länge det
finns kålrötter att få.» Så var fallet med
rödklövern, då det bland annat i förra
hälften av 1800-talet i Sveriges riksdag
talades föraktfulla ord om försöken att
odla blommor på åkrarna. Så var fallet
med sockerbetan, då den gjorde sitt inträde
i svensk växtodling, så var fallet
med lusernen, och så var fallet med oljeväxterna.

Jag har med detta, herr talman, ingalunda
velat göra gällande att hampan
skulle kunna bli en lika betydelsefull
kulturväxt som någon av de nyss nämnda,
men jag tycker, att om man ser på
växtodlingens historia och tar hänsyn
till vad som inträffat under gångna århundraden,
så bör detta i alla fall vara
ett memento. Det förhåller sig i själva
verket så, att både odlingsförsöken och
förädlingsverksamheten med hampa har
gett resultat, så lovande, att vi har all

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.
anledning att sätta in stora ansträngningar
på att behålla odlingen åtminstone
vid den omfattning som den hittills
haft.

För många odlare i Mellansverige är
i själva verket hampan så värdefull ur
växtföljdssynpunkt att många av dem
har sagt att de gärna skulle odla hampa
för en mycket ringa ersättning. De skulle
nöja sig med ett blygsamt pris på
hampan, bara de finge behålla hampodlingen,
men det kan de inte, om inte
beredningsverket i Värmbol finnes kvar.

Det skall ingalunda förnekas att det
kostar en del att hålla båda beredningsverken
i gång — den saken är klar —
men man bör ändå inte, vilket redan
herr Persson framhållit, glömma, att det
ju dock här gäller att driva fram en nyhet
inom svensk växtodling och att få
fram någonting, som skulle kunna vara
till nytta för oss även i framtiden. Vi
arbetar ju för närvarande på många olika
sätt för att få svensk växtodling allsidigare,
för att delvis ersätta grödor, av
vilka vi för närvarande odlar för mycket,
alltså för att över huvud taget ge det
svenska jordbruket så att säga ett rikare
instrument att spela på. Ur den synpunkten
är det väl värt att lägga ned
kostnader på att hålla kvar odlingen av
hampa och att utveckla hampan till en
för vårt lands klimat och jordmånsförhållanden
lämplig kulturväxt.

Det bör väl också tas hänsyn till att
man i nuvarande läge på arbetsmarknaden
kan bli nödsakad att i annan ordning
sörja för den arbetskraft, som kommer
att ledigställas vid Värmbol, och då
är det väl lika bra, ja rent av bättre att
kvarhålla arbetskraften i dess nuvarande
arbete i stället för att slå ihjäl den
industri, som finnes, och nödgas ge arbetskraften
där anställning på annat
håll. Det förefaller mig vara en mycket
dålig ekonomi att slå ihjäl en lovande
svensk industri, som hampberedningsverket
i detta fall är, liksom det till
hampberedningsverket knutna hampväveriet,
en industri som faktiskt håller på
att skapa en ny marknad för den svenska
hampan och som kanske skall kunna
i framtiden göra det möjligt för oss

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

att utvidga hampodlingen över de gränser
den för närvarande har.

Jag skuile också, herr talman, till detta
mitt uttalande vilja foga ett par reflexioner
om det sätt, på vilket denna
fråga har blivit behandlad. Hampan, som
är en vårsådd gröda, skall sås i början
av maj. I god tid dessförinnan bör svenska
hampodlare ha reda på hur det skall
komma att bli med stödet åt hampodlingen.
De bör ha reda på detta för att
kunna göra upp sina odlingsplaner i god
tid. Att då lägga fram en proposition
som denna så sent, att den inte kan behandlas
här i riksdagen förrän som nu
här i första kammaren den 20 maj, tycker
jag är högst anmärkningsvärt.

Man kan inte heller undgå att göra
en del reflexioner angående det sätt på
vilket fröförsörjningen har ordnats. Här
bär skaffats en del frö till Sverige i år
genom import, därför att fröskörden i
Sverige förra året blev mycket dålig. En
del av detta frö har anskaffats genom
Yärmbolsverkets försorg. Men redan innan
riksdagen fattat sitt beslut, ja, till
och med innan jordbruksutskottet behandlat
propositionen, har allt fröet dirigerats
över till Visby. Man anteciperade
alltså det beslut som riksdagen
skulle fatta.

Jag kan inte finna, att det är riktigt
att behandla en fråga som denna på detta
sätt, och som jag tidigare sagt finner
det felaktigt att behandla svenska
jordbrukare så som de mellansvenska
hampodlarna blivit behandlade.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av herr Persson
vid detta utlåtande fogade reservationen.

Herr MOSSBERGER (s): Herr talman!
Jag har tillsammans med några andra
ledamöter av jordbruksutskottet till
denna punkt fogat en blank reservation.
För min egen del har jag inte gjort det
därför att jag vill framställa något annat
yrkande än utskottet kommit till,
men jag vill framlägga en principiell
synpunkt på denna fråga.

Utskottets förslag innebär ju nedläg -

gande av Värmbolsverket, så att det i
nuvarande läge endast skall finnas ett
beredningsverk. Detta kan kanske vara
förklarligt, men vilket av verken som
skall nedläggas kan man naturligtvis ha
delade meningar om. Jag föreställer mig
att de sociala vådorna blir lika stora,
vilketdera av verken man än nedlägger.

Den principiella fråga, som jag närmast
siktar på, var att enligt min mening
frågan om sysselsättningen och försörjningen
av de anställda, som kanske
nu drabbas av arbetslöshet, borde ha
varit löst, innan man tar ställning till
nedläggandet av ett verk. Denna min
uppfattning sammanfaller ju också med
vad arbetsmarknadsstyrelsen har sagt i
sitt remissutlåtande. Det är givet, säger
styrelsen, att det blir svårigheter att
kunna klara sysselsättningen för dem
som drabbas av arbetslösheten, och det
kan bli rent av omöjligt att placera dem
i annat arbete. Detta innebär givetvis
också en ekonomisk belastning för den
kommun det här är fråga om.

I den kungl. propositionen nr 195
talas det ju om att samtliga avvecklingsfrågor
skall tagas upp i samband med
propositionen nr 224, som handlar om
de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets
område, och utskottet har ju för all
del också tagit fasta på detta uttalande.
I den propositionen har visserligen upptagits
ett belopp på 350 000 kronor, men
det har inte sagts, hur stor del av detta
belopp som skall utgå till de anställda.
Det är mycket möjligt att större delen
av beloppet går åt till andra att klara
avvecklingsfrågor, och detta kan medföra
att det inte blir så mycket kvar till
de anställda. Av den anledningen kan
man kanske säga, att den summan är
för liten. Jag tror att man här borde ha
sagt något om att så och så mycket pengar
skall användas för deras räkning. När
det gäller dem, som har satsat pengar i
Värmbolsverket, har man däremot kunnat
säga, att de skall få tillbaka hälften
av sitt insatskapital.

Nu har ju frågan kommit i ett annat
läge genom att det i andra kammaren
har väckts en motion nr 612, som tar direkt
sikte på att Kungl. Maj:t skulle få

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

i uppdrag att utreda frågan om stödåtgärderna
till de anställda, så att den
frågan skulle komma tillbaka till höstriksdagen.
Det finns därför, herr talman,
kanske ingen anledning att i dag
upptaga tiden med detta ärende, utan
det är väl bara att uttala det önskemålet,
att när den frågan kommer upp
i riksdagen — till hösten, som vi hoppas
— den måtte behandlas i positiv
riktning.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr PETTERSSON (s): Herr talman!
När riksdagen förra gången hade att behandla
denna fråga, hade ju Kungl. Maj :t
föreslagit att endast ett verk skulle vara
kvar, nämligen Visbyverket, emedan
det inte finns utrymme i detta land för
två hampberedningsverk. Riksdagen ändrade
förslaget på det sättet, att det vid
Värmbol skulle få pågå en försöksverksamhet
under åren 1951—1955, under
förutsättning att det inte blev sådana
förhållanden, som gjorde det nödvändigt
att ändra på detta beslut. Det är ju
detta som nu inträffat. Det har skett förändringar,
som tyvärr är av den innebörden,
att det inte finns utrymme för
två hampberedningsverk. Därför har
man ju tagit upp till diskussion vilket av
de två verken som skulle nedläggas. I
remissvaren har arbetsmarknadspolitiska
och sysselsättningsfrågor till stor del
varit utslagsgivande. Jag skall inte ge
mig in på ett resonemang om det gotländska
jordbruket och den gotländska
jordens förutsättningar för liampodling;
jag tror det är allmänt bekant att ungefär
en femtedel av den odlade jorden på
Gotland är myrmark som särskilt lämpar
sig för liampodling. Däremot skulle
jag vilja beröra de direkt arbetsmarknadspolitiska
frågor som vi har att brottas
med på Gotland. Jag erinrar om att
hampberedningsverket i storlek är den
tredje av de industrier som finns på vår
ö. Det säger en hel del om de svårigheter,
som skulle följa om verket nedlägges.
Jag vill erinra om att där detta
hampberedningsverk nu ligger fanns tidigare
en cementfabrik som lades ned

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 21.

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.
under kriget, varvid ungefär 200 människor
friställdes. Under det år som har
gått har det gjorts rationaliseringar vid
våra kalkbrott, varvid inte mindre än
ungefär 300 människor har friställts. Sedan
krigets slut har ett par tusen människor
i arbetsför ålder flyttat från Gotland.
Detta har medfört oerhört stora
svårigheter för den gotländska befolkningen,
och därav följer bland annat,
vilket jag kan få erinra om, att vi har
landets högsta landstingsskatt, nämligen
5: 60 per bevillningskrona.

Om nu det här hampberedningsverket
skulle nedläggas finns det inga möjligheter
för oss att bereda de anställda annan
sysselsättning på vår ö. I vinter har
vi på grund av rationaliseringen vid
kalkbrotten och på grund av den felslagna
hampskörden varit nödsakade att anordna
särskilda arbeten. Jag kan nämna
att i Visby stad har vi i vinter fått utföra
arbeten som var upptagna i vägplanen
till utförande först 1955. Om nu
hampberedningsverket skulle läggas ned
finns det ingen annan möjlighet för de
anställda än att försöka flytta till fastlandet.
Bland de anställda finns människor
som jag icke kan tänka mig vara i
stånd att flytta till fastlandet, därför att
de har för hög ålder. Av de 94 anställda
vid hampverket i Visby är inte mindre
än 35 över 50 år. Tio av dem var tidigare
anställda vid Visby cementfabrik.

Jag hoppas alltså, herr talman, att när
riksdagen nu går att välja skall den välja
på det sättet att den icke ökar de stora
svårigheter som Gotlands folk redan
har att brottas med. Jag hoppas att riksdagen
följer utskottets förslag beträffande
hampberedningsverk i detta land.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Den siste ärade talaren redogjorde ganska
väl för de skäl som varit avgörande
för utskottet vid dess ställningstagande
till denna fråga. Jag skulle i alla
fall vilja säga ett par ord i anledning
av vad som förekommit under denna
debatt. Jag vill då först hänvisa till den
utförliga motivering som finns i utskottsutlåtandet
och som torde göra det

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.
onödigt att här utlägga texten i något
längre anförande. Jag vågar också bestämt
framhålla att utskottet kommit till
sitt resultat efter en synnerligen omsorgsfull
och samvetsgrann prövning.
Jag vill emellertid inte förneka att denna
fråga inte har varit bland de lättaste
som utskottet haft att ta ställning
till. Det har förelegat skäl och motskäl
om varandra, och det var som sagt först
efter ytterst noggrann prövning som utskottet
tog en bestämd ståndpunkt.

Avgörande för att utskottet stannat
för Visbyverket har ju varit hänsyn till
sysselsättningen för de arbetare som
skulle bli lediga om man nedlade det
ena verket eller det andra. Detta skäl
talar för bibehållande av Visbyverket.
Utskottet har besökt bägge verken; för
ett par år sedan var vi i Värmbol, och
senast i år var vi vid Visbyverket. Åtminstone
jag har fått den uppfattningen
att båda verken är i ungefär samma
skick och lika brukbara. Att till annan
plats, framför allt till fastlandet, överföra
arbetskraften vid Visbyverket skulle
emellertid, såsom också den siste
ärade talaren framhöll, hli mycket svårt.
Såsom han också nämnde är genomsnittsåldern
ganska hög för denna arbetarstam.
Däremot skulle de anläggningar
som finns i Värmbol mycket väl
kunna användas för annan industri.
Detta är knappast möjligt beträffande
Visbyverket på grund av dess läge.

Avgörande för utskottet har väl också
varit en del jordbrukspolitiska synpunkter.
Därom har ju redan nämnts
något. Utskottet säger på s. 16: »Anlägger
man däremot jordbruks- och sysselsättningspolitiska
synpunkter på problemet
synes enligt utskottets uppfattning
övervägande skäl tala för att det fortsatta
stödet åt hampproduktionen bör
komma det gotländska jordbruket och
beredningsverket i Visby till godo.» Litet
längre ned talar utskottet om avvecklings-
och sysselsättningsfrågorna. Jag
behöver inte nu upprepa vad som tidigare
har sagts därom.

I anledning av vad min gode vän herr
Osvald nämnde på tal om jordbruksnämndens
skrivelse vill jag bara fästa

uppmärksamheten vid vad som står i
den skrivelsen. Nederst på s. 2 i utskottsutlåtandet
återges därur följande:
»Sedan det visat sig att årets hampskörd
slagit fel, sammankallade nämnden
representanter för de båda beredningsverken
samt Riksförbundet Lin och
hampa till överläggningar rörande vilka
åtgärder som lämpligen borde vidtagas.
Vid överläggningarna var man
ense om att driften i fortsättningen borde
upprätthållas vid endast ett av verken.
Frågan om vilketdera verket som
skulle bibehållas berördes emellertid
icke. I stället beslöt nämnden att låta
företaga utredningar av teknisk och
ekonomisk art rörande denna fråga
samt att i samband därmed undersöka
intresset för fortsatt hampodling inom
verkens områden.» Jag tycker att det
är en ganska viktig omständighet att
just odlarna själva har varit med vid
ett sammanträde inför jordbruksnämnden,
jämte representanter för Riksförbundet
Lin och hampa. Därvid kom man
till det resultatet att hädanefter behövs
det inte mer än ett verk. Detta glömde
visst herr Osvald att tala om, då han
yttrade sig om jordbruksnämnden, men
jag har ansett skäligt att dra fram det.

Då jag tror mig veta att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementett
kommer att ha någonting att
säga här i denna fråga, skall jag inte
hålla på längre. Jag skall därför inte
ta upp det där spörsmålet om det frö,
som skickades till Gotland o. s. v.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, BERTIL (s): Herr
talman! Jag är en av de fyra som har
antecknat en blank reservation vid detta
utskottsutlåtande, och jag vill därför säga
några ord i anslutning till denna.

Jag skulle först vilja säga, att jag för
min del tycker att detta är en av de
olustigaste och tråkigaste frågor som vi
har att behandla vid denna riksdag.

Detta därför att det innebär, att vi för
andra gången berövar de anställda vid

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Värmbol deras sysselsättning, och dessutom
berövar vi eu hel del jordbrukare
i Mellansverige möjligheten till hampodling,
som de anser vara en mycket lämplig
och lönande odling. Jag tror att denna
fråga hade kunnat ordnas på annat
sätt. Det hade varit lyckligare, om vi
hade kunnat fullfölja det beslut som riksdagen
fattade år 1951 och alltså låtit
denna femårsperiod gå ut — bland annat
skulle vi då ha kunnat vinna större
erfarenhet om saken än vi har nu. Nu
har det talats om de särskilda förhållanden
under föregående höst, då regnet
gjorde att hampskörden blev så misslyckad.
Men det var ju ett undantagsfall.

Sedan kommer jag till frågan om vilken
plats verket skall förläggas till,
Värmbol eller Visby. Propositionen har
stannat för Visby. Det finns en liten
passus i utskottets utlåtande, som också
utskottets ordförande erinrade om. På
s. 16 talas det om jordbruks- och sysselsättningspolitiska
synpunkter. I fråga
om de sysselsättningspolitiska synpunkterna
kan jag helt instämma med herr
Pettersson i Visby. När det gäller de
jordbrukspolitiska synpunkterna är jag
däremot inte alls säker på att det i verkligheten
förhåller sig så som utskottet
skrivit. Jag tror för min del att det föreligger
större förutsättningar för hampodling
på fastlandet än på Gotland. Speciellt
tänker jag på två stora områden i
Mellansverige. I Närke ligger den s. k.
Kvismardalen. Där finns en mycket stor
areal, som jordbrukarna anser vara särskilt
lämplig för hampodling. När frågan
behandlades vid föregående tillfälle,
förklarade de att hampa var det enda
som det gick att odla där. Hur det är nu
kan jag inte säga. Det finns också i norra
Västmanland, på gränsen mot Uppland,
ett stort område som blivit mycket
lämpligt för hampodling, sedan den
stora sjön Tämnaren reglerats för något
år sedan. De jordbrukare där, som jag
har haft kontakt med, är mycket förtvivlade
över att man skall beröva dem möjligheten
att odla hampa.

Sedan har det också sagts, att det
skulle vara lättare att odla andra växtslag
på fastlandet än på Gotland. Det är

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

jag inte heller övertygad om, i varje fall
inte när det gäller de områden som jag
här har nämnt. Vid en försöksteckning
någon gång på förvintern bland hushållningssällskapen
i Mellansverige framkom
också, att den areal, som jordbrukarna
var villiga att odla hampa på, var
betydligt större på fastlandet än på Gotland.
Jag är därför inte så hundraprocentigt
övertygad om att det ur odlingssynpunkt
är det lämpligaste att förlägga
hampodlingen och hampberedningsindustrien
till Gotland.

Det är speciellt två saker som gjort att
jag trots detta är beredd att stödja propositionen.
Som nämnts hade ju jordbruksnämnden
kallat Till ett sammanträde
i vintras med representanter för
Visbyverket och Värmbolverket och för
organisationen Lin och hampa, och man
var då överens om att det inte fanns
några förutsättningar att uppehålla beredningen
vid mer än ett verk. Det är
alltså detta som gjort att jag nödgats
stödja propositionen i det hänseendet,
att det i fortsättningen skall finnas blott
ett verk. Orsaken till att jag också tilllåtit
mig att stödja propositionens förslag,
att Visbyverket skall bestå, har jag
nämnt tidigare: det torde vara svårare
att få en annan industri till Visby än
till Värmbol trots att det blir svårigheter
även där. Vi har ju sett — särskilt
av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande,
men också i tidningspressen — att det
bär förekommit en hel del permitteringar
vid industrierna i Katrineholm, men
det bör ju vara trots svårigheterna lättare
att få annan industri dit än till Visby.
Just de svårigheter på Gotland, som
herr Pettersson talade om, och det förhållandet,
att hampverket i Visby är
nummer tre i storleksordning bland industrierna
där, gör att det skulle vara
ett oerhört hårt slag för Visby, om staden
och Gotland skulle berövas verket.
Detta gör att jag nödgas biträda propositionen
i denna del. Vad det gäller de
anställda vid Värmbol och statens skyldigheter
mot dessa, en fråga som är mycket
viktig, kan jag instämma med vad
herr Mossberger tidigare anfört i denna
salc.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Den
senaste ärade talaren började med att
säga, att detta är en av de mest olustiga
frågor som behandlats vid denna riksdag,
Det skall jag gärna ge honom rätt
i. Det hade emellertid inte behövt vara
på det sättet, om Kungl. Maj:t redan i
början på året som svar på jordbruksnämndens
skrivelse hade sagt, att riksdagen
har beslutat att stöd skall utgå till
1955 och att därför vederbörande borde
sätta i gång med att skaffa frö, så att
man kunde upprätthålla odlingen i den
omfattning som förut bestämts. Då hade
saken varit klar, och vi hade kunnat
behålla vår odling och hålla båda verken
i gång.

Jordbruksutskottets ärade ordförande
har, liksom herr Pettersson, väsentligen
uppehållit sig vid frågan, om man skall
lägga ned Visbyverket eller Värmbolverket,
och herr Pettersson sade visst någonting
om att riksdagen nu går att välja
mellan dessa.

Emellertid föreligger icke något val
mellan Värmbol och Visby, utan det val
som här föreligger i utskottets utlåtande
och i reservationen är valet mellan å
ena sidan Visbyverket och å andra sidan
Visbyverket plus Värinbolverket.
Det är alltså här icke fråga om att diskutera,
huruvida hampodlingen och beredningsverket
är mera lämpade för Visby
än för Värmbol, utan här är det fråga
om huruvida man skall lägga ned Värmbolverket
eller icke.

Utskottets ärade ordförande hänvisade
till den utförliga motivering som utskottet
har givit. Jag har redan tidigare
haft anledning att nämna någonting om
den, men jag vill erinra om ännu ett
par saker som står där.

Utskottet säger bland annat: »Emellertid
synes utskottet de ekonomiska konsekvenser
av ett fortsatt stöd i nuvarande
form, vilka närmare klarlagts i propositionen,
vara av så allvarlig natur att
utskottet efter ingående prövning funnit
sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag»,
och litet tidigare talas om att en utredning,
som statens jordbruksnämnd låtit
företaga i detta sammanhang, har givit
till resultat, att man inte skulle

kunna fortsätta driften vid Värmbolverket.

Men vilka är de förändringar som inträtt?
Det har icke redovisats några förändringar
av den art jordbruksutskottet
förutsatte 1951, då det fattade sitt positiva
beslut. Det är en enda sak som inträffat,
nämligen att skörden 1952 blev
så dålig, att vi nästan inte fick något
hampfrö alls. Någon annan förändring
av ekonomisk art har icke inträffat. Hela
den situation vi nu har kunde förutses
1951, och följaktligen fanns det ingen anledning
för Kungl. Maj:t att framlägga
propositionen 195 och därigenom beröva
mellansvenska hampodlare deras
möjligheter att fortsätta med sin odling
och Värmbolverket möjligheten att fortsätta
med sin industri.

Jag nämnde att man diskuterat frågan
om en jämförelse mellan Visbyverket
och Värmbolverket. Jag skulle i det sammanhanget
vilja berätta en sak som inträffade
i Uppsala. Vi hade redan i början
på året ett sammanträde med hampodlare
från länet. Jag höll där ett kort
anförande, vari jag framhöll, att de mellansvenska
odlarna borde kräva att båda
verken skulle vara kvar och att man
alltså icke skulle kräva att Visbyverket
lades ned. Efteråt kom en av odlarna
från Uppland fram till mig och sade, att
det gladde honom att jag uttalat mig på
det sättet. »Vi uppländska hampodlare
vet väl vad hampan betyder för oss», sade
han, »och vi är fullt på det klara med att
hampan betyder lika mycket för gotlänningarna
— därför vill vi icke vara med
om att beröva gotlänningarna detta.»

Det är den inställning hampodlarna i
Mellansverige har.

Nu säger man, att representanter för
hampodlarna gått med på att uttala sig
för att endast ett av verken behöver finnas
kvar. Det är visserligen sant att man
lyckats tvinga hampodlarna att göra ett
sådant medgivande, men det lyckades
endast när man ställde frågan på sin
spets genom att fråga: Finns det för närvarande
utrymme för mera hampa än
som kan odlas av de till ett verk anslutna
odlarna?

Om vi bara skall räkna med stundens

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

behov och med den import av jute som
vi har, som ersätter en stor del av hampan,
då finns inte behov av mer än ett
verk. Men det är inte dit vi syftar. Vi
syftar till att få en hampodling som kan
betyda någonting och bilda grundvalen
för en svensk industri. Syftar man dithän
måste man vara med på att riksdagens
beslut av 1951 bör respekteras och
att båda verken skall vara kvar.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Denna fråga har varit föremål för mycken
diskussion. Jag tycker nog att herr
Osvald i sin argumentering förenklar
problemet något. Han säger, att det inte
alls varit nödvändigt att frågan skulle
föreläggas riksdagen i år, om blott
Kungl. Maj:t beslutat sig för att i början
av detta år anmoda vederbörande
myndigheter att anskaffa tillräckligt med
frö — då kunde denna odling och drivandet
av de båda verken ha fortsatt enligt
1951 års riksdagsbeslut. Vad den
frågan beträffar förhåller det sig väl
så, herr Osvald — i varje fall har jag
fått den uppgiften vid de undersökningar
som jag har gjort — att det i år icke
gick att från utlandet anskaffa tillräckligt
med frö som var lämpligt för denna
odling.

När det gäller huvudfrågan får vi komma
ihåg att hampodlingen sattes i gång
på 1940-talet som en beredskapsåtgärd.
Odlingen har sedan bedrivits och givit
ett visst resultat, som givetvis för en hel
del jordbrukare kan ha varit förmånligt
ur den synpunkten att man fått
ökade möjligheter till lämplig odling på
olika myrjordar. Men när hampodlingen
upptogs i vårt land på 1940-talet, var
det inte för att komma till rätta med sådana
problem, utan för att trygga ett
visst beredskapsbehov, som då gjorde
sig gällande.

Under de år som gått har kostnaderna
för att driva hampverken visat sig
ganska stora, och statsmakterna har fått
lägga ned mycket pengar på detta ändamål.
Nu säger herr Osvald att det inte
är första gången som svensk växtodling
har kämpat sig igenom och från en ringa
början kunnat hävda sig. Ja, jag vet att

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. in.
herr Osvald vid vissa tillfällen i andra
sammanhang har anfört den synpunkten
att stora delar av det svenska jordbruket
i nuvarande läge skulle kunna
klara sig utan jordbruksreglering och
stöd av statsmakterna. Jag vågar hävda
den meningen, att om man jämför kostnaderna
vid det svenska jordbruket med
dem vid det utländska, konkurrerande
jordbruket, så måste man finna ati vår
jordbruksreglering är berättigad och att
vi har all anledning att hålla fast vid
1947 års beslut.

Vad nu beträffar hampodlingen och
hampindustrien som beredskapsåtgärd
vill jag säga, att vi ju har avvecklat även
andra beredskapsåtgärder sedan vi kom
in i mera normala förhållanden. Man
kan fråga, om det är klokt att avveckla
ifrågavarande beredskap — vi kan måhända
snart igen kastas in i förhållanden
där beredskapsodlingen och beredskapstillverkningen
av hampa kan vara
behövlig. Ja, vad som kommer att hända
i framtiden är svårt att bedöma. Jag
tror emellertid för min del att när det i
nuvarande läge gäller att avväga stödet
till jordbrukets olika områden, är det
stöd, som det nu är fråga om, det som
man i första hand kan släppa.

Herr Osvald förklarade, att det förslag,
som Kungl. Maj :t här framlagt, inte
rimmar med riksdagens tidigare beslut.
Jag vet mycket väl, att 1951 års riksdag
beslöt att denna försöksverksamhet skulle
bedrivas till år 1955. Men det fanns
väl ändå en reservation i det beslutet:
om förhållandena utvecklade sig så, att
Kungl. Maj:t hade anledning att ingripa,
skulle Kungl. Maj:t få göra det. Nu har
i skrivelser från statens jordbruksnämnd
och lantbruksstyrelsen anmälts,
att förhållandena på detta område har
ändrat sig på ett sådant sätt, att frågan
bör tas upp till förnyad behandling. Jag
finner därför, att Kungl. Maj:t har handlat
i överensstämmelse med riksdagens
beslut, då ärendet nu ånyo har bragts
under riksdagens prövning.

Man gör gällande, att något nytt inte
skulle ha inträffat i detta sammanhang,
och det har sagts att det enbart var
1952 års dåliga skörd som föranlett pro -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.
positionens framläggande. Det förhåller
sig emellertid inte på det sättet. En fortsatt
drift av dessa båda verk och cn
fortsatt hampodling av oförändrad storlek
skulle medföra förluster, som ingalunda
kunde väntas minska, utan tvärtom
öka. Det är därför de ansvariga myndigheterna
har funnit, att 1951 års riksdagsbeslut
nu hör tas under omprövning.
En hel del av de hörda myndigheterna
har också varit av de meningen, att den
mer eller mindre beredskapsbetonade
odlingen och liamptillverkningen borde
inskränkas, och det är ju detta Kungl.
Maj:ts förslag innebär.

Nu säger herr Osvald, att odlarna hai
tvingats godkänna den föreslagna inskränkningen
av odlingen. Det är en ny
upplysning. Jag har inte hört talas om
att odlarna skulle ha tvingats till något,
och jag vet inte med vilka maktmedel
man skulle kunna tvinga odlare att gå
med på dylika åtgärder. Man har på
flera håll varit överens om att driften
inte kan uppehållas vid mer än ett av
de båda liampverken. När det gäller att
avgöra vilketdera av verken som bör bibehållas
gör sig naturligtvis även andra
synpunkter än enbart de odlingstekniska
gällande. Man måste mera ta hänsyn
till sociala problem, och jag skulle tro,
att om man försöker bedöma landsdelarnas
möjligheter att skapa annan sysselsättning
åt de anställda vid liampverken,
måste man komma till det resultatet att
möjligheterna är betydligt större vid
Värmbol, som ligger på fastlandet, än de
är på Gotland.

Nu säger herr Osvald att det inte var
fråga om att verket i Visby skulle läggas
ned, utan det gällde huruvida båda verken
skulle drivas fram till år 1955. Men
om man nu kommit fram till en säkrare
bedömning av frågan än vad som
var möjligt 1951 och kan konstatera att
det inte går att på skäliga ekonomiska
villkor driva en så pass omfattande
hampodling, som skett här i landet under
de senaste åren, är det väl inte mer
än rätt, herr Osvald, att frågan nu ställes
under riksdagens prövning och att
riksdagen får säga sin mening hur den
vill ha det i fortsättningen.

Såsom någon talare här nämnde har
utskottet vid sin prövning av denna fråga
gjort mycket noggranna undersökningar.
Utskottet har bland annat rest
och tittat på de olika platserna för att
få en klar bedömning om vad som kan
vara det riktiga i detta fall. Det tycks
dock vara en mycket stor majoritet, såväl
bland de hörda myndigheterna som
inom utskottet, för den uppfattningen,
att vi måste minska hampodlingen och
därmed också minska det nuvarande antalet
hampverk.

Jag förstår mycket väl att de jordbrukare,
som nu inte längre kommer att
kunna odla hampa, kommer i ett sämre
läge än tidigare. Det inser var och en.
Frågan är emellertid om hänsynen till
dessa jordbrukare väger lika tungt som
de synpunkter, vilka här framhållits a\
såväl de ansvariga myndigheterna, vilka
lämnat sina remissvar till Konungen, som
utskottsmajoriteten. Enligt min mening
gör de det inte, utan de sistnämnda synpunkterna
måste anses väga tyngre.

I fråga om avvecklingen av Värmbolverket
kommer i propositionen angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område att i någon mån behandlas
hur man — därest riksdagen stannar
för ett beslut att Värmbolverket skall
läggas ned — skall förfara med de arbetare,
som inte kan få annan sysselsättning.
Jag förstår väl dessa människor.
Det är nu andra gången, som de
måste bli föremål för omskolning, och
det kan kanske uppstå svårigheter för
dem under någon tid att få annan sysselsättning.
Jag anser att statsmakterna
kan inte utan vidare gå förbi detta problem,
utan måste hysa förståelse för
dessa människors berättigade intressen.

När det såsom i detta fall gäller frågor,
där både jordbrukarsynpunkter och
arbetarsynpunkter gör sig gällande, är
det klart att man kan ha olika meningar.
Den som bär den trånga skon, känner
bäst själv var den klämmer. Det är
i detta fall de odlare, som inte får fortsätta
med hampodling och inte kan få
sin utkomst därav.

Jag vill dock inte underlåta att stryka
under att denna hampodling från bör -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

jan var upplagd som beredskapsodling.
Beredskapsbehovet är i dag mindre aktuellt.
Vi skall i alla fall bibehålla hampodlingen
i en viss utsträckning men
måste försöka att i den mån, som man
anser att detta är möjligt, minska ned
kostnaderna för hampodlingen här i landet.
Om det sedan skulle visa sig att vi
på nytt råkar i ett svårt läge, har vi
ändå kvar ett embryo till en hampodling,
som vi sedan kan bygga ut. Jag
tror sålunda att vi vid dylika förhållanden
inom överskådlig tid ändå skall
kunna få fram en hampindustri av tillräcklig
omfattning för landets behov.

Jag anser att riksdagen, då den nu
skall ta ställning till denna fråga, bör
gå in för att koncentrera hampförädlingen
till ett verk. När riksdagen sedermera
går att ta ställning till hur man
skall förfara med de anställda, som mister
sin sysselsättning, bör riksdagen enligt
mitt förmenande gå varsamt fram
och se till att dessa människors berättigade
intressen blir tillgodosedda.

Herr KRtlGEL (s): Herr talman! Jag
brukar inte ta kammarens tid i anspråk
med några anföranden, men när jag i
går kväll läste igenom det föreliggande
ärendet, sade jag mig att jag måste protestera,
innan riksdagen fattar sitt beslut.

Jag råkar nämligen bo på en ort, där
man odlar hampa i rätt stor utsträckning,
och där är man i dag förvånad
över de åtgärder, som föreslås från
Kungl. Maj:ts sida och som bejakats av
utskottet. Jag kan nämna att bara i Kvismardalen
i Närke finns det 38 000 tunnland
mulljord. Den som något känner till
skötseln av mulljord vet att det är ett
problem att hålla den ren för ogräs.
Hampan är en mycket kraftig kultur
och kväver därför allt annat som kommer
i dess väg. Därför har man med
nöje anammat denna odling på mulljordarna.
Man slipper nämligen därigenom
att träda jorden. Man får den ren och
lucker genom hampodlingen, och den
blir färdig för ny växtodling utan några
särskilda åtgärder. Detta har man be -

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.
traktat såsom det mest värdefulla med
hampodlingen, vågar jag säga. Odlingen
som sådan är inte särskilt lukrativ. Den
ger inte så mycket per tunnland att det
animerar till att så hampa på jord som
eljest är ren och bra för andra kulturväxter.
Detta har som sagt varit en av
orsakerna till att många odlat hampa,
och man har räknat med att kunna förfara
på samma sätt även i fortsättningen.
Själv har jag varje år sedan 1943 odlat
några tunnland hampa. Jag har därför
haft tillfälle att på min egen mark se
resultatet av odlingen. Den väsentliga
anledningen till att man även i fortsättningen
önskar ha kvar en möjlighet att
odla hampa är alltså icke, att hampodlingen
i och för sig är särskilt lönsam,
utan man vill ha kvar hampodlingen av
det skälet att man får sina jordar renodlade.

Jag har i statsrådets motivering för
det framlagda förslaget inte kunnat upptäcka
något skäl som ger anledning att
beröva fastlandet möjligheten att odla
hampa. Jag har läst de olika remisssvaren
och kan inte finna att de hörda
myndigheterna, med ett par tre undantag,
påyrkat att hampodlingen på fastlandet
skulle nedläggas. Tvärtom anför
man att den bör få vara kvar tills vidare,
medan man avvaktar hurudan utvecklingen
kan bli, och i varje fall till
den tidpunkt som riksdagen siktade på
i sitt beslut år 1951.

Man har också bland jordbrukarna i
närkesbygderna — förhållandet är säkerligen
detsamma även i Västmanland
och Södermanland — tagit fasta på riksdagens
tidigare beslut. Man har också
räknat med att även i år kunna odla
hampa i ungefär samma omfattning som
tidigare. Om jag inte minns fel, har man
för Värmbols vidkommande antecknat
sig för odling av omkring 1 200 hektar,
medan motsvarande siffra för Gotland är
900 hektar. Det är klart att man blir
överraskad när man gjort i ordning sina
jordlotter och så plötsligt får meddelande
om att odlingen skall upphöra. Vi har
också fått meddelande om att det frö,
som inköpts, fanns tillgängligt åtminstone
en tid i Värmbol. Sedan har det emel -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m,

lertid försvunnit därifrån till Gotland.
Vi missunnar naturligtvis inte gotlänningarna
denna möjlighet att få utsäde
och fortsätta sin liampodling. Det är alldeles
felaktigt att påstå något dylikt, vilket
jag bestämt vill fastslå med anledning
av att utskottets ordförande herr
Tjällgren yttrade något i den stilen.
Även herr Pettersson i Visby framförde
en liknande misstanke. Vi vill alltså ingenting
annat än att jämsides med gotlänningarna
få fortsätta att odla hampa åtminstone
till ingången av år 1935, såsom
riksdagen tidigare beslutat. Vi vill inte
vara med om att på det abrupta sätt, som
skulle bli följden av det här framlagda
förslaget, lägga ned vår liampodling och
i stället övergå till att odla något annat.

Man talar här om att skörden 1952 var
så dålig och att detta är en anledning till
att man nu vill minska ned hampodlingen.
Lönsamheten är dålig, säger man,
statens bidrag måste ökas o. s. v. Ja, det
är möjligt att man måste räkna härmed.
Faktum är emellertid att skörden slog fel
förra året, kanske inte så mycket på
grund av att bestånden var dåliga utan
på grund av att man inte fick in hampan
i tid beroende på den dåliga väderleken
på hösten. Åtminstone i Närke var vädret
så dåligt, att det var omöjligt att
skära hampan eller bärga in den i ladorna,
vilket kunnat ske först på nyåret.
Men denna omständighet kan väl inte
få utgöra skäl för att nu frånta jordbrukarna
möjligheten att i fortsättningen
odla hampa. Låt oss göra ett tankeexperiment.
Om någon efter det svåra året
1951, då svartrosten vållade så stora skador
på vetet, kommit och sagt, att nu
måste vi här i landet upphöra med att
odla vete, ty veteodling bär sig inte, så
skulle väl ingen människa ha tagit ett
dylikt förslag på allvar.

Frågan om hampodlingen och dess
framtid har emellertid betydelse inte bara
ur jordbrukarnas synpunkt utan framför
allt ur arbetsmarknadssynpunkt. Det
är den sista synpunkten som jag i detta
sammanhang anser vara mest beaktansvärd.
Jag bor ju själv i närheten av
Värmbol och liar tagit reda på förhållandena
där — förhållandena i Visby

känner jag blott till genom handlingarna.
Vid Värmbol har det funnits ett 90-tal anställda. Av dem har nog en del numera
avvecklat sina engagemang inför
hotet att ändå så småningom bli avskedade
— rykten om vad som är att vänta
har ju gått bland arbetarna. Vid Värmbol
finns det ett 70-tal bostäder. Om arbetarna
nödgas flytta till annan ort för att
skaffa sig sysselsättning, blir dessa bostäder
tomma, vilket väl måste anses vara
en tråkig situation i ett läge som det nuvarande,
då vi måste vara måna om att
det finns arbete åt människorna och att
man kan bereda dem tillfredsställande
bostäder. Bostäderna i Värmbol är i huvudsak
bra. Man har under de sista åren
kostat på dem över 250 000 kronor, enligt
upplysningar som jag fått från
värmbolskontoret. Det finns därför anledning
att tänka noga på arbetarna och
deras intressen, innan riksdagen här
fattar ett beslut som äventyrar deras
möjligheter att i fortsättningen försörja
sig på orten.

Det har här nämnts att man på Gotland
skulle ha svårt att omplantera arbetskraften
eller skaffa avskedade anställda
sysselsättning, om hampodlingsföretaget
där måste nedläggas. .lag förstår
att det kan vara fallet, och jag delar
helt och fullt den uppfattningen, att
man bör undvika åtgärder som kan skapa
svårigheter även där. Men förhållandet
är faktiskt detsamma i Värmbol.
Värmbol ligger i en socken som heter
Stora Malm nära Katrineholm, och i denna
socken finns bara en enda liten trävaruindustri,
nämligen Forssjö, där man
inte kan ta emot arbetare från annat
håll. Vad återstår sedan för de människor
som skall ha sin utkomst i denna
bygd? Ja, möjligen att komma in i
jordbruket, men de av oss, som sysslar
i jordbruket, vet att man där av kostnadsskäl
och andra orsaker är tvungen
att rationalisera så mycket som möjligt,
något som betyder att efterfrågan på arbetskraft
för varje år blir mindre och
mindre. Där finns alltså inte plats för
några nykomlingar.

Jag tycker därför, jag upprepar det än
en gång, att detta Kungl. Maj :ts förslag

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

är tråkigt ur jordbrukets synpunkt och
ur arbetsmarknadssynpunkt, inte minst
med hänsyn till att det kommer så fullkomligt
överraskande. Det måste dock
vara en för oss alla gemensam uppgift
att tillse, att inte svårigheterna skärpes i
onödan. För inte så länge sedan tyckte
vi att det var anmärkningsvärt, när man
helt plötsligt vid chokladfabriker och på
annat håll avskedade de anställda och
kastade dem ut i svårigheter. Vi ansåg
att den reaktionen var riktig, men om
den var det då, måste den vara det också
i dag. Därför bör vi betänka oss ännu
en gång, innan vi gör någonting som kan
ge anledning till något liknande.

Jag hemställer, herr talman, att få yrka
bifall till de likalydande motionerna
nr 470 i första kammaren och nr 577 i
andra kammaren, d. v. s. till reservationen
av herr Johan Persson.

I herr Kriigels yttrande instämde herr
Olsson, Karl Johan, (s) och herr Sundelin
(fp).

Herr FRANZÉN (bf): Herr talman! När
vi nu står i begrepp att lägga ned ett
av hampberedningsverken, är det givetvis
tråkigt, vilket verk som än drabbas.

Utskottet har liksom Kungl. Maj :t uttalat
sig för fortsatt stöd till Visbyverket,
och man får nog medge att hampodlingen
för Gotlands vidkommande
har större betydelse än för de fyra eller
fem län på fastlandet, som levererar
hampa till Värmbolverket. Vi har på
Gotland så mycket myrmark, att vi är
i hög grad beroende av hampberedningsverket.
Här har sagts att arealerna
på fastlandet är stora, och det ar
naturligtvis riktigt, men på Gotland har
vi inte mindre än 20 000 hektar myrmark
som lämpar sig synnerligen väl
för hampodling, och det räcker mycket
gott till när vi vet att det bara är 1 000
hektar som åtgår för att täcka behovet.

Här har sagts, att det inte betyder
mer för Gotland än för fastlandet att
man får behålla sitt verk. Men Gotland
är synnerligen fattigt på industrier, och
om vi skall kunna ha någon industri av

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

betydenhet, måste vi så mycket som
möjligt inrikta oss på förädling av jordbrukets
produkter. Och här rör det sig
just om en industri som förädlar eu
jordbruksprodukt.

När det gäller sysselsättningen vill
jag helt instämma i vad herr Pettersson
sagt. Visbyverket är med sina 100 anställda
den tredje i storleksordning av
Gotlands industrier, och man förstår då
vad det betyder för länet.

Vi är givetvis mycket tacksamma för
Kungl. Majrts och utskottets förslag.
Herr Persson nämnde att de flesta yttrandena
från hushållningssällskapen
och andra håll rekommenderat Värmbol,
men det finns dock en hel del remissinstanser
som har instämt i jordbruksnämndens
ståndpunkt, att frågan
bör omprövas före år 1955. Jag tar mig
friheten att nämna några av dessa remissinstanser:
statskontoret, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, handelsoch
industrikommissionen, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund
och Kooperativa förbundet.

Vi gotlänningar blev onekligen häpna
över vad Sveriges hampodlareförening,
som driver Värmbolverket, säger:
»Vidare synes risken att förlägga
odlingen och beredningen enbart till
Gotland vara uppenbar och icke överensstämma
med de åtgärder, som i övrigt
vidtages för att säkerställa landets
försörjning med viktiga varor under
orostid.» Det är mycket ledsamt för oss
gotlänningar att behöva höra någonting
sådant. Den omständigheten att Gotland
ligger ute i Östersjön borde inte kunna
åberopas mot Visbyverket till förmån
för Värmbolverket. Vi är mycket tacksamma
för det yttrande, som framföres
av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
och ytterligare understrykes
av jordbruksministern, att man inte
skall låta sådana synpunkter inverka på
bedömningen av var denna industri
skall förläggas.

Jag skall inte vidare uppehålla mig
vid dessa frågor utan ber, herr talman,
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
utlåtande.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Herr
jordbruksministern började med att säga,
att jag förenklade problemställningen.
Jag medger att jag gjorde det i ett
avseende, nämligen då jag menade att
även de mellansvenska hampodlarna
och beredningsverket i Värmbol borde
kunna ha rätt att lita på vad riksdagen
beslöt år 1951. Jag medger att detta är
en enkel och klar problemställning, men
jag anser att den är riktig.

För övrigt skulle jag snarare vilja säga,
att det var jordbruksministern som
förenklade problemställningen, då han
både inledningsvis och i slutet av sitt
anförande talade om att hampodlingen
började såsom en beredskapsodling. Det
är alldeles riktigt, men under de år,
då vi haft hampa, har vi lärt oss dels
att hampan är en utomordentligt värdefull
växt på många av våra mulljordar
och dels att vi av hampan kan framställa
en värdefull produkt, hampfibern,
och att vi med denna kan lägga grunden
till eu industri, som kan framställa
ypperliga varor, såsom skett vid Värmbol.

Nu säger emellertid herr jordbruksministern,
att det ändå fanns en parentes
i jordbruksutskottets utlåtande år
1951, där det heter, att därest ändrade
förhållanden så krävde skulle man kunna
ta frågan under förnyad omprövning.
Men vilka är dessa förändrade förhållanden?
Det liar jag förgäves försökt
att få ett svar på. Det sägs allmänt, både
av jordbruksministern och av jordbruksutskottet,
att det icke är den dåliga
skörden år 1952 utan de förändrade
förhållandena i övrigt. Men vilka
är dessa ändrade förhållanden, som
man inte kunde överblicka redan år
1951, då beslutet fattades? Några sådana
finns icke, bär icke redovisats och
kan icke heller redovisas.

Herr statsrådet säger, att man, när
man kommit till en säkrare bedömning,
får dra slutsatser av denna. Jag vill då
erinra om vad jordbruksutskottet sade
år 1951, nämligen att man bör ha en
klarare uppfattning om hur hampodlingen
skall lokaliseras och vilken omfattning
den bör ha. Utskottet framhåller,

att denna garantiperiod inte får vara
alltför kort. Vad inträffade? Jo, att
skörden år 1952 blev sådan, att den över
huvud taget icke kunde ge grund för en
bedömning. Man har sålunda icke alls
under år 1952 fått några möjligheter för
en säkrare bedömning. I stället skulle
man ha sagt, att det inte är möjligt att
dra några slutsatser av förhållandena år
1952 och att följaktligen skyddet borde
utsträckas till år 1956 för att man skall
kunna få den erforderliga grundval, som
behövs för en riktig bedömning. Detta
är enligt min mening det väsentliga. Här
har icke tillkommit någonting nytt, som
har givit anledning till en förnyad omprövning.

Jag skall inte offra många ord på vad
herr statsrådet sade om att jag i andra
avseenden anser, att svenskt jordbruk
skall kunna klara sig utan stöd. Det finns
många grenar av svensk växtodling, som
inte behöver något statligt stöd — det
har jag många gånger sagt och säger
alltjämt — men hampan är en för vårt
land ny kulturväxt, som vi håller på att
arbeta fram. Tag exempelvis vetet, där
vi fått fram sorter, som ger 50 procent
högre skörd än vad det gamla vetet gjorde.
Vi kan nå samma resultat även när
det gäller hampan, ja, kanske ännu bättre
resultat. Dessa möjligheter vill man nu
inte utnyttja. Jag trodde verkligen, att
även herr statsrådet hade klart för sig,
att vi har fått erfarenheter beträffande
hampodlingen, som vi inte hade när vi
började med hampodlingen såsom en
beredskapsodling.

Det sägs vidare, att det inte går att
skaffa frö. Om man på hösten 1952, när
det visade sig att det inte blev någon
nämnvärd fröskörd, hade vidtagit anordningar
för att skaffa frö, hade man
mycket väl kunnat skaffa den frömängd,
som behövdes, och mycket mera. Men
det gjorde man inte, utan man väntade
tills det blev för sent.

Herr Kriigel nämnde nyss, att 25 ton
frö hade anskaffats av Värmbolverket
men att detta frö dirigerats över till Visbyverket.
Vem är ansvarig för denna åtgärd?
Hur kommer det sig att man dirigerar
över frö, som Värmbolverket har

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

skaffat, innan riksdagen fattat beslut i
frågan? Jag tycker det är ett högst egendomligt
tillvägagångssätt som här tillämpats.

Herr ESKILSSON (h): Herr talman!
Jag har inte många nya synpunkter att
berika debatten med, men jag vill ändå
med några ord motivera den ståndpunkt
jag intagit i jordbruksutskottet. Jag kan
väl göra detta utan att misstänkas för
att företräda några ortsintressen, eftersom
jag kommer från en bygd, där man
odlat hampa, som tidigare har levererats
till Värmbolverket.

Jag vill först deklarera, att vi alla
inom utskottet kände oss mycket olustiga
inför det beslut, som vi skulle fatta.
Det är alltid olustigt att behöva föreslå
åtgärder, som innebär ett avbrott i en
verksamhet, som man lagt ned stora ansträngningar
för att bygga upp. Här har
under de senaste tio åren arbetats fram
en odling av en ny kulturväxt, som man
hade anledning vänta sig mycket av.
Samtidigt har både i Visby och i Värmbol
nedlagts mycket arbete för att skapa
fram goda möjligheter att bereda den
odlade hampan.

Det är alltid olustigt med förslag, som
innebär ett avbrott i en sådan verksamhet,
och denna oluststämning har präglat
överläggningarna inom jordbruksutskottet
i frågan. Men vi har inte bara kunnat
låta känsloskälen diktera vår ståndpunkt.
Vi har även måst ta hänsyn till
ekonomiska realiteter, och då har vi sett
att en fortsättning av hampberedningen
vid båda de verk, som hittills upprätthållit
denna verksamhet, kommer att
ställa mycket stora anspråk på bidrag
från statens sida. Vi har sett i propositionen,
hur jordbruksministern deklarerat
— och det sammanfaller med uppfattningen
hos ansvariga myndigheter i
övrigt — att det inte finns avsättningsutrymme
för produktionen från två
hampberedningsverk. Vi har också sett
att ett stöd av en krona per kilogram
fiber innebär ett stödbehov från statens
sida på ungefär en miljon kronor, under
det att man kommer fram till unge -

Ang. fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.
fär halva beloppet om man koncentrerar
driften till ett av de båda verken. Det
är som sagt en ekonomisk realitet, som
vi måste ta hänsyn till. Vi har dessutom
haft tillfälle att se, hur behovet av kapitaltillskott
till de båda verken för avskrivning
av statens fordringar har ökats
undan för undan. Vi har också haft tillgång
till de upplysningar, som under
debatten här har lämnats av jordbruksministern
om att det inte fanns möjlighet
att i år anskaffa lämpligt frö i tillräckligt
stor mängd för att upprätthålla
odlingen på lika stor areal som tidigare.
Och slutligen har vi sett, att jordbruksnämnden
i sin skrivelse konstaterat, att
man vid överläggningar med representanter
för de båda beredningsverken och
för Riksförbundet Lin och hampa blivit
ense om att driften i fortsättningen borde
upprätthållas endast vid ett av verken.

Detta har varit de motiv, som har legat
till grund för utskottets ståndpunktstagande.
Valet har enligt vårt förmenande
inte stått mellan att upprätthålla driften
vid ett eller två verk, utan valet har
stått mellan att upprätthålla driften antingen
vid det ena verket eller vid det
andra. Och i det fallet har, såsom redan
redovisats av många talare, jordbrukspolitiska
och sysselsättningspolitiska skäl
talat till förmån för Visbyverket. Det har
varit anledningen till att jag helhjärtat
ställt mig bakom jordbruksutskottets utlåtande,
till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekommande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Johan Persson vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

60 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Persson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Osvalcl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 38.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Lagförslag om motverkande av
konkurrensbegränsning.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 103, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet;
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 20
§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Propositionen hade såvitt angick förslaget
till lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
hänvisats till lagutskott och
behandlats av andra lagutskottet. I fråga
om förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar hade propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.

Det förra lagförslaget avsåg att förstärka
det skydd mot skadlig verkan av
konkurrensbegränsning, som genomförts
med stöd av lagen den 29 juni 1946 om
övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Enligt lagförslaget
skulle i detta syfte ankomma på ett näringsfrihetsråd
att i fråga om konkurrensbegränsning,
som bragtes under
dess bedömning, genom förhandling söka
undanröja skadlig verkan av densamma.
Därjämte upptog lagförslaget
straffsanktionerade förbud mot tillämpning
av bruttoprissystem samt vissa slag
av anbudskarteller. Dispens från förbuden
hade föreslagits kunna meddelas av
näringsfrihetsrådet.

Lagförslaget var i nedan angivna delar
så lydande:

1 §•

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning
inom näringslivet
skall, på sätt nedan stadgas, dels gälla
förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning,
dels ankomma på näringsfrihetsrådet
att i fråga om konkurrensbegränsning,
som bringas under dess
bedömning, genom förhandling söka undanröja
skadlig verkan därav.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning
förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt otill -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

börligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet
eller försvårar eller hindrar
annans näringsutövning.

2 §•

Utan tillstånd av näringsfrihetsrådet
må företagare, där ej annat är särskilt
stadgat, varken av företagare inom senare
försäljningsled betinga sig, att vid
försäljning av förnödenhet här i riket
visst pris icke må underskridas, eller till
ledning för prissättningen inom senare
försäljningsled i riket eljest angiva visst
pris, med mindre därvid kommer till uttryck
att priset får underskridas.

3 §.

Ej må företagare utan tillstånd av näringsfrihetsrådet
träffa eller tillämpa
överenskommelse att samråd eller annan
samverkan mellan olika företagare skall
äga rum innan någon av dem avgiver
anbud å försäljning av förnödenhet eller
utförande av tjänst här i riket.

5 §.

Förhandling, varom i 1 § stadgas, må
äga rum, då konkurrensbegränsning i
andra fall än som avses i 2 och 3 § § består
däri att

1) mellan företagare slutits kartellavtal
eller annan liknande överenskommelse
eller eljest i samförstånd tilllämpas
gemensamt förfarande, som berör
pris-, produktions-, omsättnings- eller
transportförhållanden, eller

2) inom viss näringsgren en företagare
eller en grupp av företagare, vilken
sammanhålles av gemensamma ägarintressen
i företagen, svarar för en väsentlig
del av företagsamheten i landet
eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre Konungen
lämnat tillstånd, gälla verkan
utom riket av konkurrensbegränsning.
Tillstånd må meddelas endast i den mån
det påkallas av hänsyn till överenskommelse
med främmande makt.

6 §.

Vid förhandling, varom i 1 § stadgas,
skall särskilt eftersträvas att hindra

1) att företagare, på sätt i 5 § 1) sägs,
samverka eller tillämpa gemensamt förfarande
rörande prissättning eller uppdelning
av marknad, där samarbetet är
ägnat att väsentligt påverka prisbildningen; 2)

att samverkan eller gemensamt förfarande,
som avses i 5 § 1), föranleder
missgynnande av viss eller vissa företagare;
samt

3) att företagare eller grupp av företagare,
som avses i 5 § 2), i sin verksamhet
missgynnar viss eller vissa företagare.

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en
ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne skall vara lagkunnig och i domarvärv
erfaren.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller 3 §
är stadgat straffes med dagsböter eller,
där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse.

Ikraftträdandebestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954 utom såvitt angår de i 2 och 3 §§
stadgade förbuden, vilka träda i tillämpning
den 1 juli samma år.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft tolv i
anledning av propositionen väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 398 av
herr Eriksson, Einar, och herr Thun,
Edvin, och 11:488 av herr Henriksson
och herr Gustafsson i Stockholm hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen ville besluta om en
sådan ändring i lagförslaget, att dess
14 § erhölle följande lydelse: »Konungen
förordnar för viss tid en ombudsman
för näringsfrihetsfrågor. Denne skall äga
särskild insikt i näringslivets förhållanden.
»

I de likaly dande motionerna I: 399 av
herr Weiland in. fl. och 11:489 av herr
Severin i Stockholm m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att för -

62 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

säljningen av tidningar och tidskrifter i
kommission med av vederbörande tidningar
fastställda bruttopriser vore en
ur allmänna synpunkter ändamålsenlig
ordning, vilken borde undantagas från
det i 2 § av lagen om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
uppställda förbudet för företagare
att av företagare inom senare försäljningsled
betinga sig att visst pris icke
finge underskridas.

I de likalydande motionerna I: 400 av
herr Söderquist och herr Andersson,
Axel, och II: 490 av herr Sjölin hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte för sin del
besluta sådan jämkning i den föreslagna
lagen om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet,
att möjlighet bereddes till åstadkommande
av ett anbudsförfarande under
näringsfrihetsrådets överinseende i huvudsaklig
överensstämmelse med det
danska licitationsförfarandet, samt att
riksdagen i samband härmed tillika måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
i administrativ ordning av de närmare
föreskrifter, som kunde erfordras
för åstadkommande av ett dylikt förfarande.

I de likalydande motionerna 1:442
av herr O hlon m. fl. och II: 506 av herr
Ohlin in. fl. hade hemställts, att riksdagen 1.

måtte för sin del besluta, att lagen
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet in. m.
skulle gälla till utgången av år 1958, före
vilken tidpunkt på grundval av vunna
erfarenheter en omprövning av frågan
borde äga rum;

2. måtte uttala, att ifrågavarande lagstiftning
— ehuru begränsad till sin omfattning
— inte avsåge att försätta sammanslutningar
av hantverkare, köpmän
och andra näringsidkare i sämre ställning
i organisationshänseende än den
som samhället gåve fackliga och jordbrukskooperativa
organisationer;

3. måtte uttala att konkurrensbegränsningar,
som ägde samband med statliga

regleringar inom jordbruk in. fl. områden,
skulle av näringsfrilietsrådet bedömas
på principiellt samma sätt som
begränsningar inom andra näringsgrenar; 4.

måtte i övrigt beakta vad i motionen
anförts.

I de likalydande motionerna I: 443 av
herr Nordenson och II: 507 av herrar
Munktell och Nygren hade hemställts,
att, innan lagstiftning på detta område
vidtoges, frågan måtte göras till föremål
för en även principiellt inriktad och
mera ingående utredning av hithörande
problem och att, därest denna hemställan
icke bifölles, de i motionen framförda
synpunkterna på den nu ifrågasatta
lagstiftningen måtte beaktas vid
dennas utformning.

I de likalydande motionerna 1:444
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:508 av
herr Hjalmarson m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte, med avslag på propositionen
i berörda delar, antaga ett
av motionärerna framlagt lagförslag. Detta
innefattade bland annat följande ändringar
i förhållande till propositionens
förslag: de i 2 och 3 §§ upptagna bestämmelserna
om generella förbud mot
bruttoprissystem och anbudskarteller
jämte därtill anslutna straffbestämmelser
in. m. hade uteslutits. Det i 6 § upptagna
stadgandet om att vid förhandling
särskilt skulle eftersträvas att förhindra
vissa fall av konkurrensbegränsning
med skadlig verkan hade likaledes
fått utgå. Bestämmelserna om inrättande
av en befattning såsom ombudsman för
näringsfrihetsfrågor återfunnos ej heller
i motionärernas lagförslag. Enligt
motionärernas förslag skulle lagen vara
tidsbegränsad och gälla allenast till och
med den 31 december 1958.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna
1:398 och 11:488, 1:400 och
11:490, 1:442 och 11:506 såvitt gällde
den i motionerna under punkt 1 gjorda

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om
hemställan, 1:443 och 11:507 såvitt avsåge
hemställan om ytterligare utredning
innan lagstiftning vidtoges samt I: 444
och 11:508 och med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
— måtte för sin del antaga förslaget
med den ändringen, att 29 § erhölle
följande lydelse:

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller 3 §
är stadgat straffes med dagsböter eller,
där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst ett år.

B. att motionerna

1) 1:399 och 11:489,

2) 1:400 och 11:490,

3) 1:442 och 11:506 samt

4) I: 443 och II: 507,

i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet förut anfört och hemställt,
ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Bengtson och Carlsson i
Bakeröd, som dock ej antytt sin mening; II.

av herrar Wistrand och Cassel,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte — med förklaring
att det genom propositionen framlagda
lagförslaget icke kunnat oförändrat
antagas — i anledning av motionerna
1:444 och 11:508 för sin del antaga
i reservationen infört förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet;

B. att motionerna

1) I: 398 och I: 488,

2) I: 399 och II: 489,

3) I: 400 och II: 490,

4) I: 442 och II: 506 samt

5) I: 443 och II: 507,

motverkande av konkurrensbegränsning.

i den mån de icke besvarats genom
vad reservanterna förut anfört, ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. av herr Lundberg, som ansett

a) att utskottets motivering bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade;

b) att utskottet under A bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till motionerna
1:398 och 11:488 samt avslag
å motionerna 1:400 och 11:490, 1:442
och I: 506 såvitt gällde den i motionerna
under punkt 1 gjorda hemställan, I:
443 och 11:507 såvitt avsåge hemställan
om ytterligare utredning innan lagstiftning
vidtoges samt I: 444 och II: 508
och med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet
— måtte för sin del antaga förslaget
med de ändringarna, att 14 och 29 §§
erhölle följande lydelse:

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en
ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne skall äga särskild insikt i näringslivets
förhållanden.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller 3 §
är stadgat straffes med dagsböter eller,
där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst ett år.

IV. av herrar Jacobsson i Igelsbo och
Sunne samt fru Sandström, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna
1:398 och 11:488, 1:400 och
11:490, 1:443 och 11:507 såvitt avsåge
hemställan om ytterligare utredning innan
lagstiftning vidtoges samt 1:444
och 11:508, med bifall till motionerna
I: 442 och 11:506 och med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

inom näringslivet — måtte för sin del
antaga förslaget med den ändringen, att
29 § och bestämmelserna om ikraftträdandet
erhölle följande lydelse

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller 3 §
är stadgat straffes med dagsböter eller,
där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954 utom såvitt angår de i 2 och
3 §§ stadgade förbuden, vilka träda i
tillämpning den 1 juli samma år, samt
gäller till och med den 31 december
1958. Beträffande förseelse mot lagen,
som begåtts under tiden för dess giltighet,
skall dock vad i lagen är stadgat
fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

B. att motionerna

1) I: 399 och II: 489

2) 1:400 och 11:490 samt

3) 1:443 och 11:507,

i den mån de icke besvarats genom
vad reservanterna förut anfört och hemställt,
ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I det i herrar Wistrands och Cassels
reservation förordade lagförslaget hade
de båda första styckena i 1 § erhållit
följande avfattning:

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning
inom näringslivet
skall, på sätt nedan stadgas, ankomma på
näringsfrihetsrådet att genom förhandlingar
med näringsorganisationer, som
rådet finner representantiva, söka från
dem åstadkomma åtaganden, som äro
ägnade att främja fri konkurrens och
undanröja skadliga verkningar av konkurrensbegränsningar.

Likaledes skall rådet i fråga om konkurrensbegränsning,
som bringas under
dess bedömning, genom förhandling söka
undanröja skadlig yerkan därav.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr NORMAN (s): I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 32 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj :ts i
sagda punkt behandlade lagförslag, sådant
det av utskottet tillstyrkts, paragrafvis
med ikraftträdandebestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Kungl. Maj:ts i utlåtandet behandlade
lagförslag, sådant det av utskottet tillstyrkts.

1 §•

Herr SUNNE (fp): Herr talman! Den
lag det här gäller avser att förebygga
skadlig verkan av konkurrensbegränsning.
Enligt den föreslagna lagen skulle
upprättas ett nytt permanent organ, det
s. k. näringsfrihetsrådet, och vid sidan
av detta skulle inrättas en befattning
såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Rådets uppgift skulle vara att genom
ett lagstadgat värderings- och förhandlingsförfarande
söka undanröja
skadlig verkan av de konkurrensbegränsningar,
som kunde komma under dess
bedömning. Med skadlig verkan skulle
därmed förstås att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt otillbörligt
sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet
eller försvårar eller förhindrar
annans näringsutövning. Härjämte
föreslås förbud mot fasta bruttopriser
samt vissa slag av anbudskarteller.

Vi har redan en lag av 1946 om övervakning
av konkurrensbegränsande över"
enskommelser inom näringslivet, och i
enlighet med den lagen har inom kommerskollegium
inrättats en särskild byrå,
monopolutredningsbyrån. Denna byrå
har emellertid inte utbyggts på ett
sådant sätt, att den blivit i tillfälle att

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om
fullgöra de åligganden, som förutsattes
vid antagandet av 1946 års lag.

Nu har emellertid nyetableringssakkunniga
utrett frågan, och deras utredningsuppdrag
redovisas i den kungl. propositionen.
Det betänkande, som framlagts
och i vilket förordas ytterligare statliga
åtgärder mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning,
är emellertid icke enhälligt.
Samma är förhållandet när det
gäller remissyttrandena. Å ena sidan
hävdas, att behov av en sådan lagstiftning
är för handen och att lagstiftningsåtgärder
därför nu bör vidtagas. Å andra
sidan göres gällande, att ytterligare
lagstiftningsåtgärder inte behövs eller att
i varje fall tiden inte är mogen för ett
ståndpunktstagande till denna fråga.
Tydligen har material saknats för att få
tillräcklig kunskap om konkurrensbegränsningarna.

Nyetableringssakkunnigas förslag har,
enligt vad som uppgivits, varit föremål
för överläggningar mellan departementschefen
och representanter för honom å
ena sidan och representanter för vissa
näringsorganisationer å andra sidan. Efter
överläggningarna har parterna skriftligen
bundit sig för en viss utformning
av lagstiftningen på detta område. Man
måste anse detta förfarande anmärkningsvärt.
Det är svårt att frigöra sig
från intrycket att överläggningar av denna
art sker i en atmosfär av påtryckning
från statsrådets sida — uttalad eller inte,
kan anses vara av underordnad betydelse.

Folkpartiet har i sin motion redogjort
för sin syn på konkurrensens roll i den
ekonomiska utvecklingen. Enligt denna
uppfattning är konkurrensen en generellt
verkande och reglerande mekanism
av utomordentlig betydelse för vårt ekonomiska
liv. I konkurrensen ser vi en
av de väsentligt framstegsbefrämjande
krafterna. Vi kan därför vara med om
att genom lagstiftning motverka konkurrensbegränsningar
inom näringslivet,
vare sig dessa är föranledda eller åstadkomna
genom privata eller statliga åtgärder.

Den metod för samhällsingripande

5 Första kammarens protokoll 1953. Nr 21.

motverkande av konkurrensbegränsning,
som det föreliggande lagförslaget innebär,
har emellertid på grund av sin
egenskap att vara allmän skälighetsprövning,
utförd av administrativ myndighet,
allvarliga brister ur rättssäkerhetssynpunkt.
Jag vill erinra om lagrådets
uttalande att det med visst fog kan göras
gällande att man inte äger de önskvärda
insikterna och erfarenheterna på
detta, man kan säga mycket svårtillgängliga,
område. Det är därför vanskligt att
bedöma verkningarna av lagstiftningsåtgärder.
De linjer, efter vilka förslaget
utformats, bör emellertid kunna godtas
som grund för en lagstiftning. Med dess
hjälp bör vidgade erfarenheter om den
lämpliga utformningen av samhällets åtgärder
till näringsfrihetens befrämjande
kunna vinnas.

Enligt min uppfattning bör den föreslagna
lagstiftningen betraktas som ett
försök. Visar sig detta inte tillräckligt
effektivt eller uppträder allvarliga nackdelar
ur rättssäkerhetssynpunkt eller i
andra avseenden, får man söka sig fram
på andra vägar.

Inom ramen för ett ekonomiskt system
som bygger på konkurrens och tävlan
och utnyttjar deras goda verkningar
måste emellertid utrymme beredas för
organisationer, som skapar en viss trygghet
för rimlig inkomst åt olika folkgrupper.
De fackliga organisationerna spelar
i detta avseende en viktig roll, men
samhället kan inte i princip frånkänna
andra folkgrupper, t. ex. hantverkare,
köpmän och andra företagare, varje rätt
till organisation med syfte att främja
en viss inkomsttrygghet.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att vi accepterar den i lagförslaget angivna
huvudlinjen för samhällets verksamhet
endast på prov. Vi tar bestämt
avstånd från varje tanke på att utbygga
rådet i dömande och dirigerande riktning.
Senast efter fem år bör frågan om
en eventuell omläggning av samhällets
åtgärder upptagas till behandling.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade med IV betecknade reservationen.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

Herr ERIKSSON, EINAR (s): Herr talman!
Jag har närmast begärt ordet i en
detaljfråga i det stora förslag som här
föreligger.

Enligt propositionen skall ett näringsfrihetsråd
inrättas och till detta näringsfrihetsråd
skall knytas ett särskilt
ämbete, nämligen en ombudsman. Denne
ombudsman skall ha till uppgift att utreda
och bedöma behovet av ingripande
mot konkurrensinskränkande företeelser
och på den grund göra framställningar
till näringsfrihetsrådet för att
detta skall kunna upptaga förhandlingar
med vederbörande om ur allmänna synpunkter
önskvärda förändringar i affärsmetoderna.
Ombudsmannen skall även
reellt om också inte direkt formellt deltaga
i förhandlingarnas inledande och
även i deras avgörande skede.

De uppgifter som sålunda skulle ankomma
på såväl rådet som ombudsmannen
skulle antagligen främst gälla att taga
ställning till samhällsekonomiska och
företagsekonomiska omdömesfrågor, och
om man något synar rådets och kanske
framför allt ombudsmannens uppgifter,
så synes det ganska uppenbart, att det
icke blir juridiska utan framför allt
ekonomiska bedömningsfrågor, som här
faller inom ombudsmannens kompetensområde.
Dessa frågor kräver en avsevärd
insikt i näringslivet, dess funktionssätt,
prisbildning o. s. v.

Jag har, herr talman, ingen medfödd
misstro mot jurister, ehuru jag många
gånger tycker att de drar oss in i ett
jurister som inte alla gånger är så välbetänkt.
Särskilt i detta fall synes det
mig dock, att det visserligen är möjligt
att förmåga att behärska de frågor, som
närmast skall tillhöra denne ombudsmans
uppgift, skall kunna finnas hos en
person, som är juridiskt utbildad, men
att man ändå kan våga påstå, att det är
synnerligen sällan som de kunskaperna
är förenade i en och samma person. Åtminstone
enligt mitt sätt att se ligger
juristens hela utbildning på det planet,
att han när det gäller bedömningsfrågor
tvingas att söka stöd för sin bedömning
i en lagstiftning. Och när det här gäller
frågor av ekonomisk och näringspolitisk

natur är det väl ganska självklart, att
han inte på samma sätt som i en del
andra fall kan söka söka stöd för sin bedömning
i en detaljlagstiftning.

Utskottet har anfört mycket starka
skäl för att följa Kungl. Maj:ts förslag när
det gäller kompetensvillkoren för ombudsmannen,
och utskottet stöder sig
särskilt på att ombudsmannen bör besitta
juridiska erfarenheter och insikter
som gör honom skickad för att föra det
allmännas talan inför rådet. Utskottet
går så långt, att det anser att denne ombudsman
bör vara så väl skickad i det
juridiska värvet, att han kan jämställas
med en domare. Utskottets motivering
är mycket stark, men jag har dock icke
blivit övertygad av dess skäl. Det förefaller
mig, som jag tidigare här har sagt,
som om den person inom rådet, som
närmast skall ha att syssla med bedömningen
av dessa frågor, skall i första
hand besitta den rätta insikten i ekonomiska
och näringspolitiska frågor, och
det synes mig därför att det hade varit
en lämpligare avvägning, om man inte
hade ställt de juridiska kvalifikationerna
som ett ovillkorligt kompetensvillkor.
Om man valt en annan formulering beträffande
kompetensvillkoren, hade detta
inte uteslutit möjligheten av att kunna
få en jurist, som jämväl hade varit
väl insatt i förhållanden, som jag särskilt
påpekat. Som nu lagtexten är utformad,
kräver man i första hand att kompetensvillkoren
skall ligga på den juridiska
sidan.

Det är med dessa synpunkter och med
den motiveringen, herr talman, som jag
sedermera under föredragningen kommer
att yrka bifall till den med nr III
betecknade reservationen, som avser
14 § i lagförslaget.

Häri instämde herr Franzon (s).

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Det lär inte råda någon tvekan om att
en i möjligaste mån fri konkurrens bör
finnas inom näringslivet. Denna önskvärda
frihet har dock under senare tid
i hög grad beskurits genom bildandet av
karteller och liknande sammanslutning -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

ar. Det lagförslag som nu framlagts avser
att rätta till detta missförhållande.

Det bör observeras att det föreligger
eu betydande skillnad mellan de två huvuddelar,
som förslaget innehåller. Den
första delen, som inrymmes i paragraferna
2, 3 och 4, innefattar förbud mot
vissa arter av konkurrensbegränsning,
medan den andra delen avser bestämmelser
om förhandling för undanröjande
av skadlig verkan av konkurrensbegränsning.
Det har givetvis stor betydelse,
under vilken punkt olika frågor kommer
att falla, och jag har här avgivit en
blank reservation, som närmast hänför
sig till 3 §, som lyder sålunda: »Ej må
företagare utan tillstånd av näringsfrihetsrådet
träffa eller tillämpa överenskommelse
att samråd eller annan samverkan
mellan olika företagare skall äga
rum innan någon av dem avgiver anbud
å försäljning av förnödenhet eller utförande
av tjänst här i riket.»

Det är att observera att deita gäller
endast vid försäljning av förnödenhet
och inte vid inköp av sådan. Det finns
emellertid mycket starka inköpssammanslutningar,
och det kan ifrågasättas
om inte också de borde inrymmas under
denna paragraf.

Jag vill anföra ett exempel på en sådan
inköpskartell, som utövat ett mycket
starkt, jag kanske rent av kan säga
dominerande inflytande inom sitt område.
Med anledning av vid 1949 års riksdag
väckta motioner, behandlade i andra
lagutskottets utlåtande nr 18, refereras
ett yttrande, som domänstyrelsen avgivit,
och jag ber att få citera något av
vad den säger om en viss inköpssammanslutning
och dess makt. Domänstyrelsen
säger, att »den aktivitet, som de två nordliga
virkesföreningarna hitintills ådagalagt
på rundvirkesmarknaden, är betydande.
Sålunda har Nordsvenska virkesföreningen
träffat avtal om gemensamt
uppträdande vid virkesköp dels
med de större träindustrierna i västra
Jämland, dels med småsågverkens lokala
sammanslutningar. Det sistnämnda
avtalet innehåller bland annat, att då
skog på rot utbjudes på öppna marknaden,
skola de utbjudna posterna på för -

hand fördelas mellan de samarbetande
köparna. Småsågarna äro vidare tillförsäkrade
rätt att mot erläggande av virkesföreningens
självkostnader taga del
av dennes värderingar, vilket i verkligheten
medför att även småsågarnas rotköp
i regel ske efter virkesföreningens
direktiv. Skulle någon av kontrahenterna
erfara, att rotpost kan befaras bliva såld
till utomstående — icke tillhörande någon
av sammanslutningarna — skola
kontrahenterna gemensamt söka hindra
detta, varvid de extra kostnaderna för
härför erforderliga överbud kunna uttaxeras
på kontrahenterna. Genom dessa
och liknande åtgärder har Nordsvenska
virkesföreningen tillförsäkrat sig praktiskt
taget fullständig kontroll över alla
rotköps- och leveransvirkesaffärer inom
sitt verksamhetsområde och lyckats upphäva
all konkurrens och all fri prisbildning
på denna marknad.»

Domänstyrelsen förklarar sedan, vilken
ordning den har tillämpat vid försäljning
av sina virkesposter, men fortsätter,
efter att ha förklarat att auktioner
och dylikt tidigare har gått bra, med
att säga, att sedan ovannämnda båda
nordliga virkesföreningar bildats, förekom
vid kronans virkesauktioner verklig
konkurrens på högst något tiotal av
de utbjudna rotposterna. Alla övriga poster
var genom förhandsöverenskommelse
uppdelade de olika köparna emellan,
så att endast en enda verklig spekulant
uppträdde på varje post. Domänstyrelsen
slutar därför med att säga: »Någon
fri prisbildning förekom således ej.»

Här har vi alltså en ganska typisk kartellsammanslutning,
som har en oerhörd
makt.

I 1 § av förslaget heter i andra stycket:
»Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning
förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt
otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet
eller försvårar eller hindrar
annans näringsutövning.»

Man kan ifrågasätta, om inte en så
mäktig kartellsammanslutning som den
här omnämnda försvårar näringsutövningen
för låt oss säga de småbrukare i

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

Norrland, som äger skog. Förhållandet
kan faktiskt bli det, att om några små
skogsägare träffas och kommer överens
om att ge in anbud till ett visst pris, så
kan de drabbas av bestämmelserna i 3 §.
Men om den nämnda mycket mäktiga
sammanslutningen av de stora skogsägande
bolagen i Norrland genom sin
kartellsammanslutning hindrar all fri
prisbildning, kommer bolagen inte att
drabbas av bestämmelsen i lagens 3 §.
Det är dock tänkbart att det enligt den
andra delen av lagförslaget finnes möjlighet
att genom förhandling undanröja
skadlig verkan av en sådan konkurrensbegränsning.
Därför har vi tills vidare
inskränkt oss till att avge en blank reservation
och att ange våra synpunkter
i kamrarna. Men jag vill påpeka, att man
nog bör ba ögonen på den här företeelsen
i fortsättningen och att, om det skulle
visa sig erforderligt och ändamålsenligt,
bestämmelsens omfattning utsträckes,
så att i 3 § omnämnes att stadgandet
också avser inköp av förnödenhet
och inte bara försäljning av sådan.

Sedan vill jag i detta sammanhang,
herr talman, säga några ord om en sak,
som jag finner vara anmärkningsvärd,
nämligen i frågan om jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse. Där har departementschefen
påvisat de skiljaktigheter
som föreligger beträffande jordbruket,
och detta har även understrukits
av utskottet. I den reservation och även
i de motioner, som avgivits av folkpartiet,
har man däremot fört fram andra
meningar och inte velat acceptera de
uppfattningar som hysts både av departementschefen
och av utskottet. Jag finner
detta rätt anmärkningsvärt, och jag
måste säga att jag anser de invändningar
rätt obefogade, som i detta fall framförts
i en reservation från folkpartiets
sida.

Herr talman! Motiveringen för min
blanka reservation har varit att jag har
velat rikta uppmärksamheten på vad jag
nu har påtalat, i synnerhet beträffande
3 §, där det endast talats om försäljning.
Jag har velat säga, att det i framtiden
kan bli nödvändigt att här också införa
ordet »inköp».

Jag har inget annat yrkande än bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Larsson,
Nils Theodor (bf):

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Det föreliggande lagförslaget är ju grundat
på en omtanke om uppräthållandet
av den fria konkurrensen — en omtanke
som i och för sig är mycket värdefull.
Man skulle visserligen kunna säga
att den lagstiftning som vi för endast
sju år sedan så gott som enhälligt genomförde
borde tillåtas verka ännu en
tid innan man skred till nya lagstiftningsåtgärder.
Jag tror inte att någon
skada hade skett om man ytterligare en
tid hade uppskjutit frågan om en ny
lagstiftning. Å andra sidan vill jag gärna
medge, att det nog kan förekomma
förhållanden som kan göra det berättigat
att övergå till en sådan.

När man skall lagstifta, i synnerhet på
ett område som är så ömtåligt och besvärligt
som detta, tror jag emellertid
att det är långt viktigare att man söker
påverka andan hos dem, för vilka man
vill lagstifta, än att man utformar straffparagrafer.
Detta gäller för all lagstiftning,
och det gäller i allra högsta grad
här. Den anmärkning som jag framför
allt har emot Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag är att man inte har stannat
vid att påverka andan. Man stadgar också
förbud, och det även i hänseenden
där varje undersökning saknas huruvida
man inte skulle kunna komma till rätta
med missförhållandena utan förbud.

Grundtanken i förslaget kan accepteras
av mig, nämligen att man skall inrätta
en statlig institution, näringsfrihetsrådet,
som försöker komma till rätta
med missförhållanden, som kan uppstå,
som försöker att träffa överenskommelser
med vederbörande och därigenom
kan utgöra en verksam institution inom
statslivet, som arbetar målmedvetet och
samtidigt utjämnande för ett undanröjande
av förhållanden som kan te sig
olämpliga. Detta är ju grundtanken i
Kungl. Maj :ts förslag, och den kan som
sagt av mig accepteras.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

Men Kungl. Maj:t har låtit ett par
skönhetsfläckar vidlåda sitt förslag, och
dessa har också accepterats av utskottet.

I två enligt min mening ganska godtyckligt
utvalda fall har man kriminaliserat
vissa förhållanden, vilka till sin
natur kanske inte så mycket skiljer sig
från andra företeelser, som man har
underlåtit att kriminalisera. Man förbjuder
uttagandet av bruttopriser, och
man förbjuder de s. k. anbudskartellerna.
Bruttopriserna innebär ju att samma
pris hålles över hela landet för en
vara. Det är en sak som man i och för
sig knappast bör kunna anse oriktig
i princip. Det innebär framför allt en
fördel för stora delar av landet, som
ligger illa till i fråga om kommunikationer
och som oftast lever under de
svåraste och besvärligaste förhållanden.
Genom bruttopriserna får dessa trakter
i själva verket sina varor billigare än
om priserna skulle bestämmas med hänsyn
till alla på prisläget inverkande omständigheter
på varje plats. Det kan sålunda
starkt ifrågasättas, om det över
huvud taget är riktigt att tänka sig att
bruttopriserna alls borde angripas.

Det märkliga är i detta sammanhang
att när staten kriminaliserar bruttopriserna
svär den vid gudar som den i
annat sammanhang förnekar. När det
är fråga om tobakshandeln ålägger man
tvärtom återförsäljarna genom av tobaksmonopolet
och staten påtvingat avtal
att hålla just bruttopriser.

Det är sådana inadvertenser i tillvägagångssättet
som från börjar skapar misstroende
och missaktning för varje lagstiftning.
När staten hos den enskilde
straffar vad den ostraffat vill göra
själv, då är det någonting felaktigt i
de principer, som har legat till grund
för lagstiftningen. I vår tid, då man ofta
tillskapar lagar i alldeles för stor mängd
och i alldeles för stor hast, är det tyvärr
alltför sällan som man beaktar nödvändigheten
av sträng följdriktighet i
lagstiftningen. Åtgärder av denna art,
innebärande att man tillämpar en princip
för staten och en — obekvämare —
princip för den enskilde, måste upp -

luckra allmänhetens förtroende för lagarna.

Anbudskartellerna kan mycket ofta ha
stötande sidor, och herr Bengtson gav
exempel på sådana. Det kan naturligtvis
hämtas lika talande exempel från säljarorganisationer
som från köparorganisationer,
men huvudsaken är ju, att anbudskartellerna
kan visa sig stötande ur
allmän synpunkt. Det är dock mycket
svårt att generalisera på det sätt soin
här har skett. Ofta är det inte inom de
stora, ekonomiskt bärkraftiga samhällslagren
som anbudskarteller ingås. Det
är kanske lika ofta så, att den ekonomiskt
starkare parten finnes på motsidan.

Men hur som helst: det finns eu enligt
min mening mycket allvarlig juridisk anmärkning
emot formuleringen av anbudskartellskriminaliseringen
i lagförslaget.
Man straffar inte själva handlingen.
Det är tillåtet att i särskilda fall förverkliga
en anbudskartell. Det är tillåtet
att träffa överenskommelse därom från
fall till fall. Men det är förbjudet att på
förhand träffa allmänna överenskommelser
om tillämpning av ett sådant förfarande.
Jag finner, att det är en ganska
egendomlig konstruktion — och det
förvånar mig att lagrådet har lämnat
den opåtalad — att man bestraffar förberedande
åtgärder till en handling, som
i och för sig icke är straffbelagd. Det
måste anses stötande ur allmän synpunkt,
liksom det också är stötande att
man i detta fall straffar, oavsett om
oskäliga priser eller inte kommer att uttagas
vid en sådan anbudskartell.

Detta är enligt min mening bestämmelser,
som inte borde ha funnits med i
det kungliga förslaget och som gör att i
varje fall jag inte kan acceptera det. Det
hade varit bättre om man hade utformat
förslaget så, att man hade kunnat få
en allmän anslutning i riksdagen till en
lagstiftning, som hade haft till syfte att
skapa en bättre ordning, en hederskodex
på området — över huvud taget att skapa
bättre anda. Det blir nu i stället så
att många gånger ganska ofarliga och
obetydliga företeelser straffas, medan
man saknar möjlighet att straffa verk -

70 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

ligt avsevärda ingrepp i den fria konkurrensen.

Den reservation, som är avgiven av
herr Cassel och mig, tillgodoser det väsentliga
syftet med lagstiftningen. Reservationen
syftar till en påverkan under
stillsamma men effektiva former. Lagstiftningen
behöver inte verka genom
förbud eller — såsom i detta fall — godtyckligt
avfattade straffparagrafer.

I förbigående sagt har jag under min
verksamhet i andra lagutskottet och här
i riksdagen ofta funnit, att man med frenesi
försvarar avskräckningsprincipen
när det gäller att kriminalisera förhållanden,
som hittills inte på något sätt
har ansetts vara otillåtna eller som har
stått i full överensstämmelse med den
rådande rättsuppfattningen, medan man
i modern straffrätt fullkomligt utdömer
avskräckningsprincipen som asocial och
förlegad när det gäller grova och farliga
brott. Här står vi återigen inför en inkonsekvens
i lagstiftningen, som man inte
kan lämna opåtalad.

Det är vidare reservanternas uppfattning
att lagen i detta fall skulle kunna
vara tidsbegränsad. Fem års uppfostringsarbete
borde enligt vår uppfattning
vara tillräckligt för att sanerade förhållanden
på det ekonomiska fältet skulle
kunna åstadkommas. Och skulle de inte
ha åstadkommits efter den tiden finns
det ju alltid möjlighet att på nytt ta saken
under övervägande.

Vi har tillåtit oss att till reservationen
foga ett lagförslag som egentligen
inte är någonting annat än Kungl. Maj :ts
ursprungliga förslag, rensat från de inadvertenser
och de enligt vår mening
olyckliga tillägg som har gjorts under
utarbetandets lopp.

Jag ber att få yrka bifall till detta förslag.

Vi har däri bl. a. inte tagit med någonting
om en ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
lag tror att man åtminstone
tills vidare på detta område skulle
kunna nöja sig utan fiskaler och, som
jag redan antytt, likaså utan kriminalisering.

Om debatten inte ger anledning till
något annat skall jag inte ytterligare up -

pehålla mig vid detaljer. På sätt och vis
är skillnaden mellan majoritet och minoritet
inte så stor på vissa punkter, eftersom
ju reservanterna accepterar det
väsentliga och ursprungliga i lagförslaget.
Men ändå representerar vår ståndpunkt
en åskådning, som i princip helt
avviker från utskottsförslaget, och det
på ett sådant sätt att man nästan skulle
kunna tala om att det är två olika världar
som möttes. Vi vågar ännu tro på
att saklig argumentering och samråd
skall kunna uträtta det väsentliga. Men
Kungl. Maj :ts förslag, som också i stor
utsträckning bygger på att ett sådant
skall kunna äga rum, anser det nödvändigt
att omedelbart gripa till lagstiftning
och utfärda ett förbud här och stipulera
ett straff där, mer eller mindre klumpigt
insatta. Man hotar i många fall lika
mycket som man viil övertala. Det går
igenom detta till sin grundton alls inte
osympatiska förslag en skärande misston
från polisstaten, som man i detta
sammanhang vill värja sig emot. Det
är dock så, att en förbudslagstiftning —
och vi har fått många sådana av olika
slag under de senaste årens lopp — i
och för sig kan synas ganska betydelselös,
men när förbuden hopar sig det ena
på det andra, skapas till slut vantrivsel
i samhället och en reaktion även mot
värdefull lagstiftning.

Det är inte minst i känslan härav och
av hänsyn till betydelsen av att man, när
det gäller att skapa en förändrad rättsuppfattning
— som jag sade i början
av mitt anförande — måste påverka sinnelaget
— och därtill ger denna lagstiftning
såsom den utformats i reservationen
möjlighet — och först därefter tillgripa
kriminalisering, om detta nu över
huvud taget skall bliva nödvändigt, som
jag, herr talman, vill yrka bifall till den
av herr Cassel och mig avgivna reservationen.

I herr Wistrands yttrande instämde
herrar Eiverlöf (h) och Magnusson (h).

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
Vad som främst har slagit mig vid
granskning av föreliggande proposition

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om
och det sakkunnigutlåtande, som propositionen
bygger på, är den lättvindigliet
varmed man tagit på de principiella
problemen i detta sammanhang. När
man går att med lagstiftning inskränka
medborgarnas rätt att träffa avtal om
samarbete på det ekonomiska fältet, är
det ju angeläget att göra klart för sig,
hur man i vårt samhälle principiellt har
sett på avtalsrätten på detta område.

Departementschefen har redovisat vad
som anförts av de sakkunniga beträffande
näringsfriheten och avtalsfriheten,
och han konstaterar att den sedan
gammalt rådande avtalsfriheten i vårt
land i konfliktlägen givits företräde
framför näringsfriheten. Varken i doktrin
eller praxis, säges det, har sålunda
ifrågasatts, att avtal som leder till
faktiska begränsningar av den fria konkurrensen
på denna grund i något fall
skulle jämlikt allmänna grundsatser
vara ogiltiga. Detta borde rimligtvis, innan
lagstiftning tillgripes, ha givit anledning
till en närmare utredning av
hur avtalsfriheten i praktiken verkat
och vilka betraktelsesätt som i vårt land
är rådande på detta område, så att lagstiftningen
verkligen ansluter sig till
gällande rättsuppfattning.

I diskussionen om konkurrensbegränsningarna
har det i hög grad gjorts gällande
att konkurrensbegränsningar vore
att betrakta inte bara som en frihetsinskränkning
— en sådan är ju för övrigt
ofta självpåtagen — utan rent av som
en frihetskränkning, och resonemangen
har förts efter schemat »konkurrens =
frihet, samarbete = ofrihet». Det är detta
tankeschema som kräver en granskning.

I vår uppfattning om individens frihet
ingår vissa frihetsvärden som särskilt
betydelsefulla och grundläggande.
Dit hör tanke-, yttrande-, tryck- och föreningsfrihet,
rätt att välja yrke, bostad,
arbetsplats och ett väsentligt mått av
fritt konsumtionsval.

Ett viktigt led i vår uppfattning av
friheten är sålunda vad vi kallar föreningsrätten,
varmed vi förstår individernas
rätt att sammansluta sig för att
gemensamt verka för sina intressen. Den -

motverkande av konkurrensbegränsning,
na rätt gäller emellertid inte bara ideella
intressen. Vi bär åtminstone numera
i vårt land allmänt accepterat
även sammanslutningar, som har till sin
uppgift att tillvarataga medlemmarnas
ekonomiska intressen. Arbetsmarknadsorganisationer
har sålunda bildats för
att åstadkomma bästa möjliga ekonomiska
villkor för sina medlemmar, och
detta sker genom att ersätta individuella
utbud och individuell konkurrens
på arbetsmarknaden med kollektiva avtal.
Den enskilde individen frånsäger
sig rätten att här handla självständigt.

Organisationernas uppgift är sålunda
att eliminera den fria, individuella konkurrensen,
och deras verksamhet är sålunda
klart konkurrensbegränsande. I
själva verket hör arbetsmarknadens
sammanslutningar till de mest typiska
och konsekvent genomförda konkurrensbegränsningarna
i vårt land, till sin
effekt är de ofta hundraprocentiga. Jag
vill också erinra om att när sådana sammanslutningar
först framträdde, ville
man på många håll i världen möta dem
med lagstiftning just därför att de i
strid mot tidens liberalistiska anda eliminerade
konkurrensen. Man ansåg dem
till och med så frihetskränkande, att
man ville förbjuda dem.

Fackföreningarnas historia visar oss
emellertid, att deras egna medlemmar
uppfattat sin kamp för föreningarnas
erkännande som en arbetarklassens frihetskamp,
en kamp för rätten att sammansluta
sig för att tillvarataga gemensamma
ekonomiska intressen.

En annan art av sammanslutningar,
som är bildade för att tillvarataga medlemmarnas
intressen, är jordbrukarnas
produktions- och distributionsföreningar,
som ju blivit av statsmakterna helt
accepterade.

Särskilt är att märka, att konkurrensbegränsningar
av detta slag ingalunda,
och framför allt inte av sina medlemmar,
anses vara frihetskränkande —•
tvärtom betraktar man dem som ett utslag
av den frihet till samverkan som
tillkommer medborgarna.

Mot bakgrunden av detta vill jag göra
gällande, att frågan om konkurrens och

72 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

samverkan inte är något frihetsproblem.
Både konkurrens och samverkan är arbetsformer
som inrymmes i den frihet,
som vi principiellt tillerkänner den enskilde,
nämligen friheten att välja om
han vill utöva sin näring ensam eller i
samverkan med andra. Det problem vi
står inför gäller inte ett val mellan frihet
och ofrihet, utan det är ett praktiskt
problem om hur medborgarna utövar och
begagnar den frihet som samhället i
princip tillerkänner dem. Denna frihet
kan som all mänsklig frihet missbrukas,
så att samhällsskada uppstår. Det kan
då bli nödvändigt för samhället att ingripa,
men ingripande bör endast ske
om förhållanden kan påvisas, som innebär
uppenbar samhällsskada, och om
man inte på annat sätt kan komma till
rätta med dem.

Rimligtvis bör samhället då gå fram
likformigt och beivra missbruk på alla
områden. Förklarar vi att konkurrensbegränsande
åtgärder på ett visst område
bör göras till föremål för övervakning
och föranleda ingripande då
missbruk påvisas, kan vi ju rimligtvis
inte på ett annat område utan vidare
acceptera långt gående konkurrensbegränsningar,
som ofta utesluter praktiskt
taget all konkurrens. Även dessa
måste övervakas med avseende på sina
verkningar och förekommande missbruk
beivras. Detta är en ofrånkomlig
konsekvens av den grundläggande demokratiska
principen om medborgarnas
likhet inför lagen.

Därför måste man ställa sig oförstående
till att lagförslaget utan vidare
ställer arbetsmarknadens organisationer,
och även jordbrukets, utanför lagens
domvärjo. I sin motivering för att
så skett har departementschefen helt
följt de synpunkter som framförts av
sakkunnigemajoriteten. Man säger att
arbetsmarknadens avtal tillkommer efter
förhandlingar mellan två parter, löntagare
och arbetsgivare. På varumarknaden
står däremot en ensam företagare
eller en kartell mot vanligtvis oorganiserade
köpare. Konkurrensbegränsningarna
anses därför vara av annan art.
Vidare anför statsrådet som skäl för att

hålla arbetsmarknaden utanför den föreslagna
lagen, att arbetsmarknadens
konkurrensbegränsningar — vilkas existens
inte förnekas — blivit föremål för
legal och sedvanerättslig reglering.

Häremot är att anmärka, att lagstiftningen
angående avtalen på arbetsmarknaden
inte på något sätt ingriper mot
parternas konkurrensbegränsande verksamhet.
Den utgör tvärtom ett uttryckligt
erkännande från samhällets sida att
man accepterar parternas konkurrensbegränsande
sammanslutningar och tillerkänner
dem rätt att handha parternas
ekonomiska intressen med konsekvent
undvikande av fri konkurrens.
Jämförelsen är sålunda på denna punkt
icke hållbar.

Det betraktelsesätt som tydligen varit
avgörande för att arbetsmarknadens
parter hållits utanför lagförslaget är
den, att på arbetsmarknaden två likaberättigade
parter står emot varandra
och träffar avtal.

Detta resonemang är till ytterlighet vilseledande.
Det som konstituerar konkurrensbegränsningarna
på arbetsmarknaden
är ingalunda avtalen mellan arbetsmarknadens
parter. När parterna möts
för förhandlingar, är konkurrensbegränsningen
redan genomförd. Det är avtalet
mellan arbetarna inbördes att endast
kollektivt utbjuda sin arbetskraft, som
konstituerar deras konkurrensbegränsning.
På samma sätt är det arbetsgivarnas
inbördes överenskommelse att icke
enskilt utan endast kollektivt träffa avtal
om priserna på arbetskraft, som skapar
konkurrensbegränsningen på deras
sida. Principiellt föreligger ingen skillnad
mellan dessa avtal inom de båda
lägren på arbetsmarknaden och ett kartellavtal
mellan exempelvis vissa producenter
om att hålla gemensamma priser.

Då den bärande tanken för den föreslagna
lagstiftningen är att motverka
skadlig verkan av konkurrensbegränsningar
inom näringslivet, bör lagstiftningen
rimligtvis gälla dessa i vidsträcktaste
mening och sålunda även omfatta
arbetsmarknaden. Konkurrensbegränsningen
är där i regel hårdare genomförd
än på något annat område. Den riktiga

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om
problemställningen är här inte huruvida
konkurrensbegränsning föreligger — den
saken är uppenbar — utan i vad mån
konkurrensbegränsningarna på arbetsmarknaden
kan anses medföra skadlig
verkan.

En välvillig tolkning av departementschefens
resonemang är att han ansett
sådana skadeverkningar bli eliminerade
genom att, som han uttrycker det, tvenne
»likaberättigade parter» står emot
varandra. Detta resonemang är ingalunda
allmänt hållbart. Däri skulle då ligga
en garanti för att resultatet blir ur samhällets
synpunkt tillfredsställande.
Grundförutsättningen är att parterna är
någorlunda jämstarka och att de har
ett tillräckligt starkt intresse att göra
motstånd mot motpartens krav. Vi vet av
färsk erfarenhet, att en överfull sysselsättning
i hög grad försvagar arbetsgivarpartens
möjligheter till motstånd mot
löntagarnas anspråk. Motsatta förhållandet
skulle kunna uppstå vid en djupgående
depression. I sådana fall existerar
ingen riktig balans. Men härtill kommer,
att om arbetsgivaren har möjligheter att
övervältra kostnaderna för en löneökning
på den slutliga konsumenten, blir
hans intresse att motstå den andra partens
krav betydligt reducerat. Vi har
sett verkningarna härav under tiden före
världskriget, då den svenska hemmaindustrien,
särskilt på vissa områden, betalade
väsentligt högre löner än exportindustrien
för jämförligt arbete, beroende
på att hemmamarknaden hade möjligheter
att övervältra kostnaderna för
lönestegringar på konsumenterna i högre
grad än exportindustrien.

Departementschefen säger, att konkurrensbegränsningarna
på arbetsmarknaden
»i vissa fall kan giva anledning
till missbruk och missförhållanden», men
han har inte funnit skäl att ange, hur
dessa missbruk och missförhållanden
skall undanröjas. Bedömer man konkurrensbegränsningarnas
berättigande enligt
departementschefens ståndpunkt,
nämligen med hänsyn till om det finns
två starka organisationer som stå mot
varandra, så skulle man komma till att,
så snart det finns starka organisationer

motverkande av konkurrensbegränsning.
på både köpar- och säljarsidan, skulle
inte anledning finnas att indraga de konkurrensbegränsande
avtalen under lagen.
En försäljningskartell på virke borde sålunda
inte falla under lagen, därest det
funnes en köparkartell, med vilken den
måste förhandla och träffa uppgörelse.
Gentemot sammanslutningarna på producentområdet
står numera betydelsefulla
köpargrupper, exempelvis KF, HSB,
ICA, EPA, vilka har så stark ställning
på marknaden, att de kan tvinga producentkarteller
till förhandlingar i prisfrågor.
Även sådana fall skulle då med departementschefens
utgångspunkt undantas
från lagen. Vid bedömningen av
maktbalansen i sådana fall bör observeras,
att om en stor köpargrupp inte uppnår
önskade villkor från en producent,
föreligger i många fall möjligheten att
täcka behovet genom import. Någon
motsvarande möjlighet föreligger inte
för arbetsmarknadens parter.

Nu skulle man kunna invända, att vid
avtal om köp och försäljning av varor
de förhandlande parterna visserligen bär
tillfälle att göra sina synpunkter gällande,
men inte konsumenterna. Svaret är,
att vid förhandlingar på arbetsmarknaden
finns inte heller någon representant
för konsumenterna. Om exempelvis
byggnadsarbetarna ställer stora krav
och byggnadsföretagarna accepterar dem
därför att de tror sig kunna ta ut kostnadsökningarna
av konsumenterna-hyresgästerna,
frågar man sig vem som företräder
konsumentintresset.

Resonemanget att förhandenvaron av
två någorlunda likställda parter på arbetsmarknaden
eliminerar skadeverkningarna
leder till det egendomliga resultatet,
att om det inom något område
av arbetsmarknaden skulle finnas en
stark arbetstagarorganisation men endast
splittrade, icke samverkande arbetsgivare
på andra sidan, så skulle skyddet
mot de skadliga verkningarna enligt departementschefens
resonemang inte vara
för handen. I sådant fall borde lagen
rimligtvis tillämpas. Förutsättningen för
att skadlig verkan inte skall anses uppkomma
och att sålunda lagen icke skulle
komma i tillämpning är enligt departe -

74 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

mentschefens resonemang, att mycket
starka och hårt konkurrensbegränsande
sammanslagningar föreligger på ömse sidor.
Då uppstår inte skadeverkningen,
och då behövs inte lagen, vilket i sanning
är en ganska säregen konsekvens
av departementschefens resonemang.

Kräver man nu att inom produktion
och handel konsumenternas intressen
gentemot konkurrensbegränsningarna
skall bevakas av det allmänna, är det en
rimlig konsekvens, alt det allmänna även
övervakar, att konkurrensbegränsningarna
på arbetsmarknaden inte får skadliga
verkningar för konsumenterna. 1
varje fall måste jag bestämt hävda, att
den motivering, som anförts såväl av
nyetableringssakkunnigas majoritet som
av departementschefen såsom skäl för
arbetsmarknadens uteslutande från lagen,
inte är hållbar och måste blankt underkännas.

Nu vill jag, herr talman, till undvikande
av alla missförstånd bestämt understryka,
att mitt resonemang ingalunda
betingas av en önskan att frambesvärja
en lagstiftning som även omfattar arbetsmarknadens
parter. Tvärtom, jag
anser det i hög grad önskvärt, att vi om
möjligt håller arbetsmarknaden utanför
lagstiftning av denna art. Det är för att
i det längsta undvika att dra in arbetsmarknaden
i en lagstiftning som denna
som jag vill avböja den för enahanda företeelser
på andra områden.

.lag vänder mig med mitt resonemang
mot en betänklig tendens att vilja tilllämpa
olika betraktelsesätt på likartade
företeelser, bara för att de uppträder på
skilda områden av samhällslivet och i
till synes olika former. Tanken att man
— i frihetens namn — skulle acceptera
vissa utpräglat konkurrensbegränsande
sammanslutningar och avtal och samtidigt
— i frihetens namn — förbjuda
motsvarande sammanslutningar och avtal
på andra områden, framstår för mig
som i hög grad odemokratisk och motbjudande
och stridande mot principen
om medborgarnas likhet inför lagen.

Departementschefens motiveringar på
enskilda punkter för lagförslaget ger anledning
till allvarlig oro. I de fall då han

gått lindrigare fram än sakkunnigmajoriteten,
framhåller han, att förslaget endast
är avsett att gälla tills vidare, ett
provisorium som lätt kan kompletteras
senare med tvingande lagbestämmelser.
Näringslivets oro för vissa bestämmelser
i lagförslaget lugnar han med att här inte
är fråga om annat ingripande än förhandling,
och det borde ju ej inge farhågor.
Ena ögonblicket pekas sålunda på
hur lätt man kan skärpa lagen, nästa
ögonblick tröstas de som är oroliga över
lagens oklarhet med att den är så lindrig.
Hela lagen är en kautschuklag, och
näringslivet kommer att försättas i ett
tillstånd av permanent osäkerhet.

Denna glidning mellan ståndpunkter
i propositionen har fått en ganska pikant
belysning. När det med näringslivets
representanter överenskomna lagförslaget
publicerades, förklarade kooperationens
organ, tidningen Vi, med
stor besvikelse, att man »klippt klorna
av det föreslagna statliga organet». När
redaktionen av Vi läst departementschefens
motivering till lagförslaget, förklarade
den: »Vi äro beredda att ändra på
det tidigare omdömet. Klorna äro inte
klippta, de äro bara indragna.»

I överenskommelsen mellan näringslivets
representanter och departementschefen
uttalade de förra: »Det förutsättes
självfallet, att de motiv som komma
att utarbetas till lagen helt komma att
ansluta sig till innehållet i lagen.» Uttalandet
närmar sig truismen. En motivering
måste ju med nödvändighet ansluta
sig till lagtexten. Men med en så vagt
hållen lagtext som ifrågavarande beror
lagens innebörd helt på motiveringen.

Det nyss citerade uttalandet visar det
ringa värdet av den garanti, som näringslivets
representanter med sitt uttalande
sökt skaffa sig.

Då denna överenskommelse spelat en
avgörande roll för såväl departementschefens
som näringslivets ställningstagande
i denna fråga, måste man med
förvåning konstatera, att departementschefen
ej närmare redovisat den i propositionen.
Endast på ett ställe omnämnes
den i förbigående. Departementschefen
gör ett uttalande, att det finnes god

Onsdagen den 20 maj 1953 fm,

Nr 21.

Lagförslag om
utsikt för ett positivt samarbete mellan
statsmakterna och det enskilda näringslivet.
»Härpå tyder», fortsätter han, »att
vid förhandlingar som under vintern

1952 och 1953 inom departementet förts
med företrädare för det enskilda näringslivets
riksorganisationer inom detaljhandeln-grosshandeln,
hantverket, industrien
och jordbruket överensstämmelse
i väsentliga stycken konstaterats i
fråga om värderingen av olika konkurrensbegränsningar».
Det är allt vad som
säges.

Då nu, herr talman, den förhandlingsoch
avtalsmetod som här kommit till
tillämpning är i sitt slag mycket uppseendeväckande
och ur många synpunkter
betänklig, särskilt om den i framtiden
skulle leda till efterföljd, anser jag att
överenskommelsen bort redovisas. Riksdagen
blir nämligen genom en överenskommelse
av detta slag i hög grad ställd
utanför avgörandet, och då bör den åtminstone
få veta hur och på vilka grunder
ett sådant avtal kommit till stånd.
Jag skall därför tillåta mig, herr talman,
att här uppläsa överenskommelsen. Den
lyder:

»Mellan undertecknade delegerade utsedda
av chefen för handelsdepartementet
samt representanter för Sveriges
Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och
Småindustriorganisation, Sveriges Industriförbund,
Sveriges Köpmannaförbund
samt Sveriges Lantbruksförbund ha under
månaderna oktober 1952—januari

1953 hållits överläggningar angående en
tillämnad proposition till 1953 års riksdag
om lagstiftning till motverkande av
skadlig konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Till grund för överläggningarna har
legat ett utkast, upptagande de viktigaste
bestämmelserna i den tilltänkta lagen,
vilket under diskussionen erhållit det
skick som framgår av bilaga A.

Mellan de i överläggningarna deltagande
har i allt väsentligt enighet uppnåtts
rörande det föreliggande lagutkastet.
Dock skulle undertecknade Borgström,
Böök, Grundström, Kördel och
Söderberg hellre ha sett att bestämmelser
om bruttoprissystem och anbudskarteller

motverkande av konkurrensbegränsning,
inginge bland de i 6 § i utkastet uppräknade
fallen och att sålunda generella
förbud icke kommit till stånd. Det förutsättes
självfallet, att de motiv, som
komma att utarbetas i lagen, helt komma
att ansluta sig till innehållet i utkastet.
»

Överenskommelsen är daterad Stockholm
den 16 januari 1953 och har undertecknats
för näringslivet av de av
mig nyss nämnda fem herrarna och för
departementet av herrar Kurt Holmgren
och Åke Martenius.

Beträffande värdet av det sist uttalade
önskemålet, har jag redan yttrat mig.
Det är vidare att märka, att på två viktiga
punkter, nämligen beträffande bruttopriserna
och anbudskartellerna, har
näringslivets representanter uttalat en
avvikande uppfattning, nämligen att
bruttoprissvstemet och anbudskarteller
icke borde bli föremål för generella förbud
utan endast för förhandlingar. Biträdandet
av överenskommelsen är således
ingalunda helt oreserverat. Jag skall
för övrigt i ett senare sammanhang
återkomma till överenskommelsen.

Det har sedan gammalt varit en grundläggande
regel för lagstiftningsarbetet i
vårt land att åstadkomma så klart formulerade
lagar som möjligt, så att medborgarna
skall veta vad de har att rätta
sig efter. Det föreliggande förslaget innebär
genom sin utformning och motivering
ett oroväckande avsteg — till
många föregående nödgas jag tyvärr säga
— från denna goda princip. Lagförslaget
går i rättsosäkerhetens tecken.
Oklarheten och motsägelsen i förslagets
tankegångar framstår särskilt starkt vid
behandlingen av vissa former av konkurrensbegränsning.

Jag skall ta ett exempel härpå. Det
s. k. monopolistfallet karakteriseras enligt
lagförslaget av »att en företagare
eller grupp av företagare inom en viss
näringsgren svarar för en väsentlig del
av företagsamheten i landet eller del av
landet». Här skall förhandling kunna påkallas
med hänsyn till att här presumeras,
att konkurrensbegränsning föreligger,
som kan ha skadlig verkan. Det
märkliga är, att det här rör sig om ett

76 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

fall, då kartellavtal och samförstånd ej
är för handen och där konkurrensbegränsande
åtgärder ej vidtagits. Enbart
det förhållandet att företaget uppnått en
väsentlig del av omsättningen i sitt distrikt
anses innebära konkurrensbegränsning
och därtill av sådant slag, att
den presunieras kunna medföra skadlig
verkan, och departementschefen framhåller,
att denna situation för konsumenterna
kan vara till och med vådligare
än flertalet fall av avtalsmässig konkurrensbegränsning.

När denna skrämmande bild av monopolistfallet
upprullas, förmodar man, att
departementschefen förutsätter en ytterligt
långtgående koncentration och nära
nog fullständig dominans av marknaden.
Men så är ingalunda fallet. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att i det
fall, då en eller ett par företagare kommit
att intaga en så dominerande ställning
på marknaden, att de kan anses helt
behärska denna, finns det möjligheter
redan nu för statsmakterna enligt 1946
års lag att genom särskilda undersökningar
fastställa, huruvida en oskälig
politik bedrivs. En sådan utredning har
nyligen verkställts beträffande den elektriska
industrien. Här är ett betydligt
mera begränsat fall. Redan om en företagare
svarar för 40 procent, måste
man, säger departementschefen, räkna
med att han till följd av teknisk och
kommersiell överlägsenhet eller andra
omständigheter intar en ställning av så
dominerande natur, att förhandling bör
kunna påkallas.

Alltså — om en företagare i fri konkurrens
utan att vidtaga konkurrensbegränsande
åtgärder »till följd av teknisk
eller kommersiell överlägsenhet», för att
citera departementschefen, lyckas vinna
konsumenternas bevågenhet därhän, att
han svarar för 40 procent av omsättningen
i sin landsända, så skall han a
priori misstänkas utöva konkurrensbegränsning,
som ifrågasättes vara skadlig.
Det gäller sålunda för en företagare att
noga akta sig för att bli så effektiv, att
han uppnår 40 procent, ty därmed ådrar
han sig omedelbart misstanken för samhällsskadlig
verkan.

I själva verket står vi här inför det
naturliga resultatet av en skickligt genomförd
fri konkurrens, och man har
anledning fråga sig, om de som nu vill
beivra monopolistfallen tänkt sig in i
vad som är konkurrensens natur och hur
den verkar. All verklig konkurrens är
tävling, men tävlingens idé är att den
starkare, dugligare och skickligare skall
få slå ut de svagare och mindre dugliga.
Det yttersta resultatet av en verkligt effektiv
fri konkurrens är mycket ofta,
att ett eller ett par företag får en starkt
dominerande ställning. Men om en företagare
genom skickliga tillverkningsmetoder,
hög kvalitet, god service och korrekt
reklam lyckas tillvinna sig en dominerande
ställning på marknaden, betecknas
resultatet som monopolism, oavsett
om prissättningen är skälig eller ej,
och vederbörande blir utsatt för misstanken
att vara samhällsskadlig.

För den perfekta konkurrensens ortodoxa
anhängare framstår tydligen framgången
som någonting skrämmande. Avstånden
mellan de tävlande skall enligt
deras mening vara så små som möjligt.
Att någon genom duglighet och effektivitet
kommer före de andra ses med
största oro, och samhället måste rusta
sig för ingrepp.

Man har för övrigt anledning fråga
sig, hur monopolistfallet kommer att behandlas
i framtiden. Antag att en person
nått de 40 procenten av omsättningen
och inkallas till förhandling med näringsfrihetsrådet
och att det kanske konstateras,
att han tack vare sin höga rationalisering
och goda omsättning gör stora
vinster, måhända betydligt större än sina
mindre framgångsrika konkurrenter.
Skall han då tvingas gå ned i pris, blir
den sannolika konsekvensen, att han
efter en tid behärskar 50, kanske 60
procent av marknaden och genom sin
ökade omsättning fortfarande gör stora
vinster. Skall det nu utsätta honom
för ytterligare ingripanden?

Man har anledning att fråga sig: Yart
vill egentligen lagens tillskyndare i ett
sådant här fall komma? År man i grunden
rädd för det resultat som en effektiv
konkurrens ger, eller är man fram -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om
för allt rädd för att människor skall få
framgång? Hela inställningen kan sammanfattas
i följande uppmaning till företagarna:
»Tävla nu så mycket ni orkar,
men akta er noga, så att ni inte
lyckas och slår ut era konkurrenter!»
Möjligen döljer sig bakom det hela den
uppfattningen, att framgång a priori är
samhällsskadlig.

Med denna analys av förhållandena
inom näringslivet ur konkurrenssynpunkt
har jag icke velat göra gällande,
att inte missförhållanden och otillfredsställande
situationer kan uppkomma,
men förhållandena på detta område är
så pass komplicerade och svårbedömbara,
att lagstiftning där innebär en mycket
vansklig uppgift, önskvärda och
acceptabla förhållanden på ena sidan,
icke önskvärda förhållanden på den
andra är så närliggande och ingriper
så mycket i varandra, att gränsdragningen
blir ytterst svår att göra. Man
bör därför i det längsta undvika lagstiftning,
precis som fallet är på arbetsmarknadens
område. Men en så oklar
och till sina premisser så föga genomtänkt
lagstiftning som den nu ifrågavarande
måste komma att skapa ett
osäkerhetstillstånd, som kan bli ägnat
att direkt skada även den konkurrens
som nu finns, och lägga en broms på
företagsamheten i dess strävan till utveckling
och framåtskridande.

Till illustration av den rättsosäkerhei,
som lagen kan väntas medföra, vill
jag peka på att man ansett sig med lagstiftning
böra ingripa även där företagarna,
som det heter, »i samförstånd
tillämpar gemensamt förfarande». I
detta samförstånd inlägges inte vare sig
muntliga eller skriftliga överenskommelser.
Enbart det förhållandet, att företagarna
handlar efter ett och samma
beteendemönster, t. ex. att de håller
lika priser, skall presumeras bero på
samförstånd. Nu är lika priser ett mycket
vanligt resultat på områden med
fri och hård konkurrens. Jag måste därför
beteckna det som en mycket betänklig
åtgärd att införa ett begrepp av
så oklar beskaffenhet som det nämnda
i svensk lagstiftning, och jag åberopar

motverkande av konkurrensbegränsning,
härvid de betänkligheter som framförts
av Svea hovrätt.

Det kan måhända förefalla en och annan
av kammarens ledamöter egendomligt,
att jag intagit en så starkt negativ
ståndpunkt till detta lagförslag med hänsyn
till att det blivit av en näringslivets
delegation accepterat. Vad denna delegations
ställningstagande beträffar, är det
dock att märka, att alla de kritiska synpunkter
mot lagförslaget, som jag här
framfört, återfinnes i princip framförda
i den reservation som tidigare avgivits
av näringslivets representanter i sakkunnigutredningen.
Att sedan i huvudsak
samma personer träffat överenskommelse
med departementet om ett lagförslag,
är ett lappkast i ståndpunktstagandet
som jag för min del beklagar men
som jag mycket väl kan förklara. Man
har funnit sig böra acceptera handelsministerns
propå, ingalunda därför att
den motsvarade vad man ansåg vara skäligt
och önskvärt — det framgår till och
med av överenskommelsen -— utan därför
att man ansett att man till nöds kunde
gå med på förslaget för att inte få någonting
mycket värre. Det är, som så
många gånger annars vid de s. k. frivilliga
överenskommelser som regeringen
numera träffar, en överenskommelse under
hot. Regeringen har alltid en klubba
pendlande i bakgrunden av förhandlingsrummet.
Vad man fruktade var sakkunnigmajoritetens
förslag, som innebar
så stötande avsteg från äldre svensk
rättsordning bl. a. genom införande av
omvänd bevisföring, att det måste betraktas
som ett önskemål av utomordentlig
angelägenhetsgrad att undvika, att ett
förslag som i själva verket har ganska
stark bismak av nazistiska rättsregler
skulle införlivas med vår rättsordning.

De former, varigenom denna överenskommelse
träffades, är också ägnade att
inge betänkligheter. De är ett nytt utslag
av den betänkliga tendensen i vårt
samhällsliv att ställa folkrepresentationen
inför avgöranden där regeringen och
den närmast berörda gruppen tillsammans
på förhand tagit sin ståndpunkt.
Den mera allsidiga prövning av ärendena,
som kan åstadkommas inom riks -

78 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

dagen, blir därmed eliminerad. Det strider
mot liela andan i vår författning och
kan få utomordentligt ogynnsamma konsekvenser.
överenskommelsen har en bismak
av mycket osund korporatism.

Min obenägenhet mot ytterligare lagstiftning
på detta område har ett alldeles
speciellt skäl.

Från många håll har gjorts gällande,
att vi på detta område genom otillräcklig
lagstiftning blivit alldeles efter i utvecklingen.
Man pekar därvid särskilt
på Amerika — den fria företagsamhetens
främsta land — där mycket långtgående
lagstiftning mot monopol och
karteller länge existerat. Den eftersläpningen
borde, menar man, skyndsammast
elimineras.

Härvidlag har jag en bestämt avvikande
uppfattning. I förra veckans ekonomiska
debatt tillät jag mig understryka
de olika uppfattningar, som råder i vårt
samhälle om hur man bör komma till
rätta med medborgarnas missbruk av sin
handlingsfrihet. Jag varnade för en alltför
hård lagstiftning och framhöll att vi
i främsta rummet bör lita till uppfostrande
och självsanerande medel. På det
område, som här sysselsätter oss, är vi
i detta avseende på senare år komna ett
gott stycke på väg.

Genom 1946 års lagstiftning har vi fått
klarhet om vilka konkurrensbegränsningar
som föreligger inom näringslivet,
och därmed har alltmer utbrett sig en
kritisk inställning mot långtgående konkurrensbegränsningar.
Många avtal har
upplösts — jag tror att det är cirka en
tredjedel av de publicerade — andra
har väsentligt modifierats. Näringslivet
har självt genom särskilda kommittéer
upptagit frågorna till behandling, och
dessa verkar nu i starkt modifierande
riktning. Man ifrågasätter ett för olika
företagsamhetsgrenar gemensamt organ,
som skulle verka som rådande och opinionsbildande
institution på detta fält.
Samma tanke återfinnes i högerns motion,
i vilken föreslås att näringsfrihetsrådet
främst skulle bli ett opinionsbildande
organ. Den frivilliga saneringen
har sålunda tagit sig betydande uttryck.
Det finnes i själva verket all anledning

för samhället att avvakta resultatet härav,
innan man tillgriper ytterligare lagstiftning.
Ses problemen ur denna synpunkt,
kan arbetsmarknadens förhållande
för övrigt ge oss en viktig tankeställare.

På 1930-talet diskuterades livligt striderna
på arbetsmarknaden och deras
återverkan på tredje man, och från
många håll framställdes krav på lagstiftning
till medborgarnas skydd. Därav
blev intet, bl. a. på grund av svårigheten
att utforma sådana lagar, och om vi nu
ser tillbaka på utvecklingen, har vi väl
anledning att säga att det var lyckligt
att så inte skedde. Några av de ömtåligaste
problemen fick sin lösning på frivillighetens
väg genom parternas inbördes
överenskommelser i det s. k. Saltsjöbadsavtalet.
Därmed är visserligen icke
alla svårigheter undanröjda — ännu
finns många av konkurrensbegränsning
förorsakade missförhållanden på arbetsmarknaden
— men det har tillskapats
ett medel att komma till rätta med vissa
av arbetsmarknadens problem, som åtminstone
hittills gjort det möjligt att
undvika lagstiftning. På detta område
har Sverige därigenom i själva verket
kommit att bli ett föregångsland.

Det är min bestämda övertygelse, att
situationen är mycket likartad i fråga
om konkurrensbegränsningarna. Med
den tendens, som nu råder inom näringslivet,
och med den starka opinion, som
utbreder sig inte minst på grund av
1946 års lag — vilken åstadkommit publicitet
över alla kartellavtal — till förmån
för större obundenhet och friare
konkurrens inom näringslivet, har vi
stora möjligheter att på frivillighetens
och självsaneringens väg komma till rätta
med missförhållanden utan lagstiftning.
Det är ingalunda så, att vi behöver
anse oss efterblivna. Vi har enligt min
mening tvärtom möjlighet på detta område
att på ett efter andra länder förebildligt
sätt lösa problemen utan lagstiftning.
Och jag skulle vilja fråga: Varför
skulle inte det gå, när vi lyckats göra
detta på arbetsmarknadens kanske ändå
ömtåligare områden? Det är mot bakgrunden
härav som jag i min motion yr -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om
kat att frågan, innan lagstiftning tillgripes,
i varje fall skall göras till föremål
för en förnyad, mer principiellt inriktad
utredning.

Jag yrkar sålunda, herr talman, avslag
på 1 § i det föreliggande lagförslaget.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Sedan åtskillig tid tillbaka har
statsmakterna uppmärksammat de företeelser
i form av privata överenskommelser
inom näringslivet som haft till
syfte att minska eller helt upphäva konkurrensen.
Riksdagen har ju också beslutat
om en särskild lag, som syftar
till att registrera dessa företeelser. Denna
registrering har givit besked om att
det förefinnes ett mycket stort antal sådana
begränsningar av konkurrensen
inom enskilda näringslivet.

Det är riktigt att åtskilliga av dessa
förekommande avtal, sedan de offentliggjorts,
har upplösts och därmed försvunnit,
men flertalet är ännu i kraft, och
det är väl inte många som tror att man
på den vägen skulle komma fram till en
ordning, som skulle kunna anses tillfredsställande
ur allmänna synpunkter. Det
överraskar mig att herr Nordenson ganska
bestämt vill göra gällande, alt åtskilligt
tyder på att man, om denna självsanering,
som det heler, hade fått fortsätta,
skulle ha kommit mycket längre än man
gjort.

Det är riktigt att under senare tid har
man nått relativt goda resultat vid dessa
försök att rensa upp på förevarande område.
Men det kanske i någon mån har
haft sin betydelse, att statsmakterna sysslat
med ett utredningsarbete, som omsider
har föranlett förslag från de sakkunniga.
Jag tillåter mig hysa den meningen,
att just det förhållandet ökat möjligheterna
för de krafter i det enskilda
näringslivet, som har haft en positiv inställning
till den s. k. självsaneringen
inom näringslivet.

De särskilda sakkunniga, som tillkallades,
avlät ett betänkande. Det var inte
enhälligt, utan det fanns en ganska stark
minoritet som i huvudsak företrädde det
enskilda näringslivets synpunkter. De

motverkande av konkurrensbegränsning,
sakkunnigas förslag var uppbyggt så, att
man rekommenderade en förhandlingslinje,
i det att en myndighet skulle förhandla
med dem som slutit avtal om
konkurrensbegränsning. I den mån sådana
förhandlingar inte ledde till ett positivt
resultat och dessa konkurrensbegränsande
bildningar upplöstes, skulle
lagen enligt de sakkunnigas mening ges
möjlighet till föreläggande om upphävande
av det konkurrensbegränsande avtalet.
Det var alltså en tvingande bestämmelse
i sista omgången.

Det är klart att man kan hysa delade
meningar om dessa frågor. Jag erkänner
gärna att de är vittomfattande och har
en stor ekonomisk betydelse. Jag behöver
inte här, herr talman, skildra förhistorien
till denna lagstiftning och redogöra
för vad olika remissinstanser har
sagt. Jag vill bara kort och gott påpeka,
att praktiskt taget alla remissinstanser,
som företrätt löntagarna och konsumenterna,
mycket bestämt krävde åtgärder
mot dessa konkurrensbegränsningar i
form av karteller eller andra slag av
bindningar och att näringslivets företrädare
hävdade, att man kunde avvakta
utvecklingen och att lagstiftningen i varje
fall inte borde få den form, som de
sakkunnigas majoritet förordat.

I det skicket förelåg ärendet i handelsdepartementet,
när det förberedande stadiet
var passerat. Det har, herr talman,
sagts här av ett par talare att det har
förekommit mycket anmärkningsvärda
ting i samband med departementets utformning
av sitt förslag. Man syftar då
på de förhandlingar eller överläggningar
eller vad man vill kalla det, som ägt rum
inom departementet.

Problemställningen var denna: Kunde
det finnas möjlighet att utröna, huruvida
man från minoritetens sida inom de
sakkunniga — alltså företrädarna för det
enskilda näringslivet — var beredd till
en samverkan, som kunde resultera i en
lagstiftning? Var det möjligt att få något
uttryck för den vilja till fri konkurrens,
som man jämt och ständigt talar om från
det enskilda näringslivets sida? För att
få kunskap om detta kunde man visserligen
ha tillsatt en ny utredning — vi ha -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

de dock nyligen haft särskilda sakkunniga,
som bearbetat problemet och som
delat sig på två olika linjer. Man kunde
naturligtvis ha tänkt sig att i det läget
tillkalla särskilda sakkunniga, som
hade fått sina direktiv under hand från
vederbörande statsråd. Men det var lika
naturligt att använda den arbetsmetoden,
att man ställde frågorna direkt till företrädarna
för det enskilda näringslivet,
d. v. s. företrädarna för de stora branschorganisationerna.
Uet var vad som skedde.
Då fick vi besked om att det förelåg
ett intresse från näringslivets sida att
medverka till en lagstiftning av i huvudsak
sådan karaktär, att den skulle bygga
på ett förhandlingsförfarande. Man ansåg
sig omöjligen kunna gå med på en
lagstiftning, där man, för den händelse
ett förhandlingsresultat inte uppnåddes,
skulle tillgripa ett föreläggande att upplösa
bildningen. Man fick i departementet
ett klart positivt besked om att näringslivet
hade denna inställning. Det
är klart att man då ville gå vidare och
undersöka, på vilket sätt man skulle
kunna utforma en lagstiftning, där enighet
rådde om de stora och grundläggande
principerna. Det gällde att utröna,
huruvida det över huvud taget kunde
tänkas att man skulle kunna komma fram
till ett annat alternativ än de sakkunnigas
majoritetsförslag. De sakkunnigas
minoritet hade ju intagit en negativ
ståndpunkt, och regeringen hade den
uppfattningen att man ville söka nå en
positiv lösning, och då fick man ju ta
reda på om det fanns en gemensam utgångspunkt
i värderingar och motiv.

Om detta måste man vara ense, ifall
man skulle bygga en lagstiftning på ett
förhandlingsförfarande, ty själva detta
förfarande utan tvingande bestämmelser
i lagstiftningen förutsätter ju ett visst
samarbete, ett visst förtroende och en
viss tro på möjligheten att komma fram
till resultat, därför att man innerst inne
skulle vara överens om att bevara den
fria konkurrensen, så långt det är möjligt,
och häva de begränsningar av densamma,
som kan föreligga. Det var som
sagt då nödvändigt att ta dessa kontakter.
Det har nu sagts från reservanternas

sida, att det är anmärkningsvärt att regeringen
handlar så. Det kan lätt bli någon
form av påtryckning, av hot från
vederbörande representanter för staten
emot det enskilda näringslivets företrädare.
Ja, så långt jag kan begripa, skulle
väl hotet i det fallet vara, att man tog
de sakkunnigas förslag, d. v. s. majoritetsförslaget.
Det skulle alltså utgöra hotet.
Läget var väl emellertid att det rent
rutinmässigt hade varit en tämligen enkel
sak att expediera det förslag, som de
sakkunniga hade framlagt. Det kanske
föreligger en sådan situation, att i riksdagen
funnits en majoritet, som säkrat
det förslagets genomförande. Det är ju
inte några obekanta förhållanden som
jag här talar om. Men då man ändå ville
undersöka möjligheten att komma fram
på en annan linje, skedde det därför att
man ville ta fasta på och pröva viljan
i de utfästelser och proklamationer, som
man jämt och ständigt hade fått från
det enskilda näringslivets sida. Då kom
dessa överläggningar till stånd, och eftersom
överläggningarna gällde en
mängd invecklade ting, fanns det anledning
att uppteckna resultaten. Men det
är klart att detta inte blev bindande för
parterna.

När vederbörande representanter för
det enskilda näringslivet talar om att de
inte vill vara med om tvingande bestämmelser
i samband med bruttoprisernas
och anbudskartellernas förbjudande, är
det kanske naturligt från den utgångspunkt
man har på det hållet. När vi ändå
från regeringens sida har ansett oss
böra ta med tvingande bestämmelser i
detta avseende, beror det på att vi har
funnit dessa två former av konkurrensbegränsning
alldeles särskilt stötande.
När som sagt dessa två former har tagits
med, har det skett med tanke på att
nå en effekt av lagstiftningen så snabbt
som möjligt. Därvidlag hyser jag den
bestämda uppfattningen, att man kan nå
resultat snabbare och ge detta näringsfrihetsråd
möjlighet att arbeta med andra
och väsentligare ting, om det slipper
ifrån den mängd av ärenden att behandla
som skulle bli följden av att man
skulle behöva syssla med alla enskilda

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

bruttopriser. Nu får man i stället en begränsad
arbetsuppgift: det gäller att

pröva, huruvida skäl till dispens från
förbuden föreligger, vilket jag föreställer
mig blir en mycket mera lätthanterlig
uppgift.

Jag behöver inte i detta sammanhang
spilla många ord på varför anbudskartellerna
förbjöds. Är det över huvud taget
någon här i kammaren, som vill stå
upp och försvara t. ex. ett sådant förfarande
som det som ägt rum, när rena
skenanbud avlämnats? Jag tror knappast
att någon vill försvara dessa företeelser.

I den mån herr Nordenson nu säger,
att vi med detta generella förbud åstadkommer
en permanent osäkerhet inom
näringslivet, vill jag erinra kammaren
om att detta väl inte kan gälla i fråga
om förbud mot kartellernas anbud, utan
skulle möjligen kunna gälla för monopolistfallet.
Men hotet därvidlag består ju
i att vederbörande skall kallas till en förhandling
inför en instans, som består av
företagare, representanter för konsumenterna
och tre representanter från det allmänna.

Jag kan inom parentes inte undgå att
göra ytterligare en reflexion i anledning
av vad herr Nordenson sade om monopolistfallet,
att företagarna bör akta sig
att bli för starka, ty då kommer de att
riskera ingrepp. Herr Nordenson byggde
därvid hela sitt resonemang på den
förutsättningen att alla monopolister är
effektiva — de hade vunnit sin position
tack vare större effektivitet, större verkningsgrad,
för att nu använda detta uttryck.
Han bortser alldeles ifrån att det
kan finnas monopolister, som vunnit sin
ställning inte på grund av effektivitet
utan på grund av ekonomiska resurser.

Jag vill återgå till den anklagelse som
jag anser vara den väsentliga och den
som har betydelse i det läge, vari frågan
nu kommit, då praktiskt taget alla
tillstyrker lagstiftningen, sådan den nu
föreligger. En av reservationerna går
visserligen emot det generella förbudet,
men å andra sidan finns det ju en mycket
betryggande majoritet för regeringens
förslag. Det har ändå sin betydelse,
att man får klarhet i huruvida det kan

6 Första kammarens protokoll 1953. Nr 21.

anses anmärkningsvärt, att vederbörande
statsråd försöker utreda, om det finns
möjlighet att finna en linje, på vilken
man når en bredare bas, en större samling
om ett förslag. Jag bär ju åtskilliga
gånger här i riksdagen fått höra, att
majoriteten hänsynslöst driver sina meningar
igenom, och så har det blivit
klander för detta. Nu klandrar man också,
då man säger att det här förslaget
aldrig skulle ha fått framläggas och man
framför detta såsom ett intresse för det
enskilda näringslivet. Jag förstår över
huvud taget inte det resonemanget. Här
har vi tagit hänsyn. Man har gjort en
kompromiss, d. v. s. en eftergift åt minoritetens
uppfattning. Även om man
på ett par punkter har vidtagit skärpningar
för att nå snabbare resultat —
det medges — har man ändå försökt
att få fram ett så brett underlag för
lagstiftningen som möjligt. Det gläder
i varje fall mig personligen att man vid
dessa överläggningar har kunnat finna
en gemensam bas för handlande, och
jag trodde — och tillåter mig att alltjämt
hysa den meningen — att det stora
flertalet företagare i det här landet har
funnit denna handläggning av ärendet
både försvarlig och ändamålsenlig, helt
enkelt därför att — det erkänner jag
gärna — det kan föreligga bristande
kunskap i dessa mycket invecklade frågor.

Jag erkänner vidare, att det kan vara
en risk förenad med att lägga fram ett
sådant här lagförslag: förslaget kan visa
sig vara otillräckligt. Man kan ta fel,
när man tror på möjligheterna att nå
resultat förhandlingsvägen, och det är
därför, herr talman, som jag har tillåtit
mig säga, att om man misslyckas med
denna metod att sanera detta träsk av
bindningar i form av karteller och andra
överenskommelser, tror jag att man
får taga nya steg på lagstiftningsvägen.
Om man nu personligen hyser den uppfattningen,
att det nu efter registreringen
av kartellavtal och andra bindningar
är ett rätt naturligt steg att skapa former
för en förhandling och endast kriminalisera
de mest stötande typerna av
konkurrensbegränsning, och om man

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

hoppas kunna komma ganska långt på
den vägen, bör man försöka taga detta
steg, och sedan får utvecklingen visa,
om man når resultat eller inte.

När man nu finner att reservanterna
anser denna arbetsmetod — att ta kontakt
med näringslivets representanter
för att utröna deras mening — vara klandervärd,
då har man ju all anledning
att säga, att det inte får bli så, att man
av rent formella skäl avstår ifrån att
söka utnyttja de möjligheter att nå samförstånd
som kan finnas. Om reservanterna
tidigare har hyst eller kanske alltjämt
hyser den meningen, att det enskilda
näringslivets representanter skulle
ha haft andra uppfattningar och hävda
andra metoder, så kanske utgången har
varit en obehaglig överraskning för reservanterna,
men då får de väl ändå
erkänna, att de har bedömt läget fel, när
de trott att en uppgörelse inte skulle
kunna träffas. Detta kan ju vara beklagligt
för vederbörande parti ur politisk
synpunkt, men de konsekvenserna får ni
ta själva. Man kan inte begära att regeringen
skall ta särskild hänsyn till sådana
förhållanden.

.lag vill därför gärna slå fast att jag
inte på något sätt känner, att jag har
brutit mot de regler som bör tillämpas,
och jag tillbakavisar med all skärpa påståendet,
att här skulle föreligga bindningar
av sådant slag, att riksdagens rätt
att besluta har trätts för nära. Det är
tvärtom till och med så, att efter överläggningarna
har gjorts åtskilliga ändringar,
och det var huvudsakligen de bärande
principerna i lagstiftningen som
samtalen rörde sig om. Det kan ju inte
vara rimligt att man avstår från att undersöka
vilka framgångslinjer som det
finns. Detta fann jag tämligen naturligt
att göra. Det är därför som lagförslaget
har fått denna utformning. Det gläder
mig självfallet, att förslaget har fått en
anslutning, som — i den mån man kan
bedöma den av det föreliggande utlåtandet
från andra lagutskottet — är så
stor.

När det gäller detaljerna i lagstiftningen
har jag, herr talman, kännedom
om att utskottets ärade ordförande kom -

mer att ta upp dessa frågor till granskning,
och jag skall därför inte beröra
dem närmare. Jag vill emellertid framhålla,
att vi har försökt att, så långt det
har varit möjligt, undvika tvingande bestämmelser.
När herr Wistrand beklagar
sig över att man stiftar nya strafflagar,
vill jag säga, att man har begränsat
straffbestämmelserna till det minsta möjliga.
När man vidare erinrar om att andan
i lagstiftningen strider emot vad
staten tillämpar i praktisk verksamhet,
vill jag gärna erkänna, att den kritiken
är berättigad då det gäller Tobaksmonopolets
bruttoprissättning. Det är ett
faktum som inte skall förnekas, att där
har kommit till uttryck denna prissättningsmetod,
som vi vill ha bort. Det pågår
emellertid en utredning om ifrågavarande
prissättning, och i direktiven
för kommittén har angivits, att den också
skall undersöka, om man kan komma
ifrån dessa olägenheter.

Herr Nordenson citerade en tidskrift,
som gav uttryck för den meningen, att
man har tagit klorna ur detta lagförslag,
men efter närmare studium karakteriserade
tidskriften förslaget så, att klorna
visserligen var indragna, men fanns där
ändå. Med anledning därav vill jag säga,
att det naturligtvis finns betydande grupper
i detta land som med skärpa har
hävdat den meningen, att vi borde ha
tagit ett mera långtgående steg. Jag skulle
gärna se, att de inom det enskilda
näringslivet som vill framföra den meningen
— jag tillåter mig tro att det
också är deras allvarliga uppfattning —
att den fria konkurrensen har en funktion
att fylla, sätter in sin kraft på att
nu visa, att viljan till sanering föreligger.
Om riksdagen antar detta förslag,
blir det, herr talman, möjligt att i former,
som vi finner lämpliga, dokumentera
denna vilja. I den mån man lyckas
i det avseendet, kanske man, när denna
lagstiftning har fått verka några år, är
tämligen överens om att lagstiftningen
var ändamålsenlig och har kunnat göra
nytta.

Det är således min förhoppning, att
kammaren bifaller det föreliggande utskottsförslaget.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

Herr NORDENSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet och chefen för
handelsdepartementet menade, att jag var
för optimistisk, när jag trodde att man
skulle kunna komma någon vart på upplysningens
och uppfostrans väg, och han
pekade på vilken stor betydelse utredningen
har haft för att påverka opinionen.
Jag vill ge honom alldeles rätt i
det. Det var samma förhållande, när vi
diskuterade arbetsmarknaden på 1930-talet. Då var statens ingripande genom
trettonmannakommittén en av de kraftigaste
impulserna till att de förhandlingar
kom till stånd, som ledde till saltsjöbadsavtalet.

.Tåg har följt denna fråga ända sedan
1930-talet. Inom niiringslivet bildades en
opinionsring för övervakande av illojal
konkurrens, och då diskuterades det
också, om man skulle kunna göra något
för just den fria konkurrensen. .lag
märkte mycket snart, att det var oerhört
svårt att enas om några normer
därvidlag. Meningarna gick isär. Ett av
de resultat som vi kom till var, att man
var tvungen att få reda på vilka konkurrensbegränsande
avtal som fanns, och
näringslivets män bidrog också till att
få fram dessa. Jag var själv med i 1945
års Myrdalskommitté, som föreslog 1946
års lag. Denna publicitet har haft stor
betydelse, och med hänsyn till vad jag
har sett under denna tid vågar jag säga,
att det har skett en kraftig strömkantring
inom näringslivet, sedan man konstaterat,
vilka avtal som finns. Det väckte
ett medvetande om behovet att göra
någonting. Därför anser jag att man kan
komma långt med en självsanering.

Jag anser inte att lagstiftning är alldeles
utesluten. Det kommer på alla områden
att finnas grova missbruk som
måste beivras, men jag tror att man
skulle kunna komma ganska långt med
självsaneringen utan att ta till en lag.

Vad det träffade avtalet angår menar
jag att riksdagen faktiskt i rätt hög grad
bindes. Jag behöver bara peka på att
man inte kan undgå att känna sig bunden
av vad ens kolleger i näringslivet
har gjort. Motiven, som är så utomordentligt
viktiga, har inte blivit diskutera -

de på förhand, men det är svårt att efteråt
göra en ändring, om man skulle finna
att motiven är andra än man väntat.
Jag tror att denna väg är ganska
olämplig. Jag förstår att man har velat
undersöka vad näringslivet har för
ståndpunkt, men jag tror att det är en
ganska betänklig väg. Riksdagen har
dock andra möjligheter att allsidigt belysa
frågorna.

Hans excellens herr ministern för utrikesärendena
UNDÉN: Herr talman! Jag
har begärt ordet endast för att säga något
om de mera allmänrättsliga betänkligheter
som både herr Wistrand och
herr Nordenson har gett uttryck för i
sina anföranden. Bägge tycker ju att detta
område är utomordentligt ömtåligt
och att man därför skall dra sig för att
lagstifta där. Bägge erkänner samtidigt
att det har förekommit missbruk, t. o. m.
grova sådana, och herr Wistrand är för
sin de! inte rädd att förorda en viss lagstiftning,
fastän han vill plocka bort allt
som stöter på kriminalisering, under det
att herr Nordenson för närvarande helst
inte vill ha någon lagstiftning alls. Han
har ju yrkat avslag på propositionen.
Han vill hålla sig till näringslivets sj älvuppfostrande
och självsanerande verksamhet.
Han fann till och med i propositionen
vissa nazistiska tongångar, om
jag förstod honom rätt. Hans uttalande
bör väl ses mot bakgrunden av det lidelsefulla
frihetspatos, som herr Nordenson
så ofta ger uttryck åt här i kammaren
när det gäller ekonomiska förhållanden.

Herr Wistrand ville att man skulle påverka
andan, och han sade att de här
straffbestämmelserna var ett uttryck för
en avskräckningsprincip som man annars
är på väg att överge på andra lagstiftningsområden.
Det var väl ändå ett
litet missförstånd från herr Wistrands
sida. Frågan om avskräckningsprincipen
har ju att göra med teorien om hur
straffbuden verkar och på vilken väg de
påverkar människornas sinnen. Ett
straffbud kan alltså i och för sig ur teoretisk
synpunkt antagas verka genom av -

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

skräckning eller genom påverkan i uppfostrande
riktning. Jag tror att jag kan
undanröja herr Wistrands betänkligheter
på den punkten, om jag bara ber
honom uppfatta straffbuden i det föreliggande
förslaget såsom avsedda att
bygga upp en bättre handelsmoral. Man
tycks ju vara ganska enig om att på de
två punkter, där lagförslaget innehåller
förbud med straffpåföljd, kräver numera
handelsmoralen, d. v. s. den handelsmoral
som statsmakterna vill bygga upp,
att sådana företeelser inte skall få förekomma.
Det finns alltså en moralbildande
verkan i straffbuden, om herr Wistrand
så vill, och vi kan alldeles lämna
den där avskräckningsprincipen å sido.

Det äi i och för sig inte så mycket åt!
säga om att en hel del näringsidkare,
som i lång tid enligt allmänt bruk använt
sådana här metoder, inte har känsla
för att de kan vara stötande ur allmänna
synpunkter. Just därför vill lagstiftningen
nu stämpla dessa bestämda
handlingar såsom stötande, såsom icke
förenliga med en god handelsmoral.

Herr Nordenson tycker att man har
tagit för lätt på de rent principiella
aspekterna av detta problem. Förstod jag
honom rätt, ville han i samband med sitt
avslagsyrkande göra gällande att här
borde man sätta i gång en utredning av
de principiella frågor som berörs av lagstiftningen.
Han måste mena att vi skall
börja med en analys av det frihetsbegrepp
som herr Nordenson är en sådan
vältalig tolk för här i kammaren. Man
skulle alltså i en utredning diskutera det
rätta frihetsbegreppet på detta område.
Jag tycker att herr Nordenson borde vara
så gammal riksdagsman, att han vet
att man inte sätter till kommittéer för
att företa filosofiska analyser. Det vore
ett tämligen meningslöst förfarande, om
man sloge in på herr Nordensons väg.

Detta lagförslag är ju synnerligen försiktigt.
Det innehåller, såsom handelsministern
har utvecklat, ett par bestämda
förbud. Det stämplar ett par slag av
handlingar såsom otvivelaktiga missbruk.
Man har där företagit en kriminalisering.
Samtidigt är bestämmelserna
så mjukt formulerade, att det finns möj -

lighet till dispens även på dessa punkter.
Vad innebär lagstiftningen för övrigt?
Den skapar ett kontradiktoriskt
förfarande inför en nämnd, där bägge
sidor — representanten för det allmänna
å ena sidan och de intresserade parterna
å andra sidan -- får göra sina synpunkter
gällande och får förfäkta sina olika
uppfattningar om frihetens gränser eller
om missbruk i fråga om handelsmoralen.

Man försöker alltså att på ett smidigt
sätt och i sådana former, som borde tilltala
dem, som hävdar att man så långt
som möjligt skall gå fram på frivillighetens
väg, bygga upp ett förfarande i syfte
att få ett resultat, som kan framstå för
allmänheten såsom rimligt och skäligt.
Skulle det vid förhandlingarna konstateras,
att vederbörande representanter
för näringslivet inte accepterar rådets
bedömande av vad som är missbruk, utan
vill fortsätta på sina linjer, då är inget
annat remedium föreslaget än att rådet
anmäler saken för Kungl. Maj :t. Det måste
erkännas, att detta är mycket försiktig
lagstiftning. Man kunde ju ha givit
Kungl. Maj:t vissa befogenheter i en sådan
situation, men man bär inte givit
Kungl. Maj:t några särskilda rättigheter
att gripa in i det läget.

Skulle herr Nordenson vara konsekvent,
borde han också vara motståndare
till den lagstiftning vi nu har. Han säger
emellertid att den varit mycket nyttig,
att den har givit stimulans åt näringslivet
— man var så motspänstig
förut när det gällde att fördöma skadliga
konkurrensinskränkningar, men när
vi fått denna publicitet, när kartellavtalen
lagts fram för allmänheten, har man
plötsligt kommit underfund med att en
del sådana företeelser är att betrakta som
missbruk, och man kommer nog att i
framtiden ta sig till vara för den sortens
missbruk.

Detta kan man naturligtvis säga, men
då kunde man också säga att denna nya,
försiktiga lag kanske ger näringslivet
ytterligare istimulans att fortsätta sitt
självuppfostrande och självsanerande arbete
och komma fram till ett resultat
som är mera tillfredsställande ur det allmännas
synpunkt. Jag tycker nog, att

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

Lagförslag om
när man en gång tagit det steg, som togs
genom 1946 års lag, och föreskrivit publicitet,
då är man nästan tvungen att gå
vidare när det visar sig, att en rad avtal
publiceras, som verkar mycket stötande,
och att träffandet av stötande avtal ändå
fortsätter.

.lag kan därför för min del inte riktigt
förstå den halvlij ärtenhet, som herr Nordenson
gjort sig till representant för,
när han i trots av sitt frihetsbegrepp i
övrigt godkänner och gillar den lagstiftning
som vi redan har.

Herr NORDENSON (h) kort genmäle:
Jag vill för det första påpeka, att jag
inte förklarat att föreliggande lagförslag
har nazistisk färg. Vad jag sagt är, att
det måste vara skrämmande för näringslivet
att tänka sig få majoritetens förslag
genomfört, emedan det har nazistisk prägel.
Med sin omvända bevisföring, sin
administrativa myndighet, som samtidigt
är åklagande, rannsakande och dömande
myndighet, och med en ytterligt kautschukartad
lag leder det in på linjer,
som var typiska för vad som existerade
söder om Östersjön tidigare. Det anser
jag vara skrämmande, och jag förstår att
mina kolleger var ängsliga för det.

Sedan säger herr Undén, att det inte
behövs någon utredning. Ja, men arbetsmarknadsproblemet
är ju en fråga som
förtjänar uppmärksamhet, och vi får inte
glömma att dock hela näringslivet i sitt
uttalande över betänkandet på alla punkter
haft en avvikande mening. Det skulle
ju kunna vara nyttigt att göra en utredning
med en något annan betoning för
att se vad man skulle kunna åstadkomma.

Vad man åstadkommer med publiceringen
av kartellavtalen är precis det
som existerar på arbetsmarknaden. Där
känner man till avtalen på ömse sidor
och vet, hur parterna är inbördes bundna
och hur de sedan går fram gentemot
varandra. Det råder då en parallellism,
och jag tror att det verkligen finns möjligheter
att gå vidare på den vägen.

Herr Undén sade att den föreslagna
lagen är så mild och försiktig, och han

motverkande av konkurrensbegränsning,
slutade sitt anförande med att säga, att
om man har antagit 1946 års lag, är
man tvungen att gå vidare. Ja, det är just
den inställningen som jag anser vara så
farlig. Min uppfattning är att man inte
bör tillgripa starkare medel när det gäller
att bota brister i samhället, än faran
kräver. Man bör gå fram med måttfulla
medel och försöka fostra människorna i
stället för att ständigt hota dem med paragrafer.

Herr WISTRAND (h) kort genmäle:
Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern
vände sig mot vad jag i
mitt anförande hade sagt om avskräckningsprincipen
och gjorde det i en form
som jag nästan uppfattade som blott en
ordlek. När man i ett lagförslag, som
bygger på förhandlingar och överenskommelser
som en genomgående princip,
bryter ut två företeelser och för dem
hotar med straff — i Kung]. Maj:ts förslag
ända upp till två års fängelse, i
utskottets förslag mildrat till högst ett
års fängelse — så kan jag inte förstå att
detta innebär annat än att man vill bekämpa
dem enligt avskräckningsprincipen.
Jag anser inte att det i och för sig
är oriktigt att någon gång använda sådana
medel. Jag har bara påtalat att den
principen alldeles särskilt ofta tillämpas
när det gäller att kriminalisera företeelser
som det allmänna rättsmedvetandet
tidigare inte har underkänt, medan man
fördömer dem i den allmänna straffrätten.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr Nordenson
tog särskilt fasta på vad jag hade sagt
om att sedan vi tagit det steg, som togs
genom 1946 års lag, bör man nu fortsätta
på den vägen. Sedan 1946 års lag
trädde i kraft, har publicerats en rad
kartellavtal av det slag som man i detta
lagförslag vill stämpla såsom oförenliga
med god handelssed. Enligt herr Nordensons
recept skulle man hålla sig till
detta. Vecka efter vecka, månad efter
månad och år efter år publiceras en rad

86 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

kartellavtal, men även om de handelsbruk,
som dessa ger uttryck för, alltjämt
fortlever, bör man inte ingripa däremot,
utan man bör hänvisa till näringslivets
självsanerande verksamhet. Ja, det är
klart att man mycket väl kan hoppas att
vissa av de missbruk, som vi redan nu
vill fördöma, kommer att fördömas även
från näringslivets sida om 10, 20 eller
50 år. Men regeringen tycker inte att vi
har anledning att gå med på ett sådant
dröjsmål.

Herr NORDENSON (h) kort genmäle:
Man behöver inte alls vänta i 20 eller
50 år. Jag går gärna med på en utredning,
men den bör då läggas upp efter
andra linjer. Man bör t. ex. ta upp en sådan
fråga som bruttoprisproblemet och
ordentligt undersöka, hur systemet verkar.
Vi har nu fått en utredning under
fru Ulla Lindströms ledning som skall
syssla med frågan om varudistributionen.
Det hade varit ytterst lämpligt att
den tagit upp också bruttoprisproblemet
till närmare behandling. I många
fall har det systemet verkat gynnsamt,
och det finns skäl som talar för det.
Men saken har icke blivit ordentligt utredd.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
sade att jag när det
gällde monopolistfallen bara hade tagit
upp det fallet, att en duglig man hade
kommit till monopolistställning, och
gjorde gällande att många nådde dit på
konkurrensbegränsningens vägar. Att jag
gjorde det berodde på att statsrådet
själv talade om det fall, att en person
genom teknisk kunnighet och kommersiell
duglighet kommit i detta läge. Han
valde sålunda själv det fallet, och jag
har diskuterat, hur den föreslagna lagen
därvidlag skulle komma att verka.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
det mindre och medelstora handelstonnaget
jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1953/54 till kostnader för genomförande
av en behovsprövning på bostadsmarknaden.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 270, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
för budgetåret 1953/54 m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; samt
nr 271, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till statens
hingstdepåer och stuteri jämte i ämnet
väckt motion.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

148, i anledning av väckt motion
om gratifikation åt filosofie studeranden
J. A. Lodin;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ombesörjande i
vissa fall av den undervisning, från vilken
distriktsöverlärare befriats, jämte i
ämnet väckt motion;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken in. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. m.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statsbidrag till an -

Onsdagen den 20 maj 1953 fm.

Nr 21.

ordnande samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem jämte i ämnet väckta motioner; nr

153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 154, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1952/53;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående mottagande av den
till staten testamenterade egendomen
Harpsund; och

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
tomt för uppförande av en byggnad för
italienska institutet i Stockholm;

bevillningsutskottets betänkande nr 47,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring av
48 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;

första lagutskottets memorial nr 40, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Genévekonventionerna
den 12 augusti 1949 angående
skydd för krigets offer, dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i 1 och 27 kap. straff -

lagen, m. m., dels väckta motioner angående
domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden, dels ock
väckta motioner angående skärpt lagstiftning
om straff för bilstölder, m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

36, med anledning av väckta motioner
angående åtgärder för främjande
av lagring utav drivmedel för jordbrukstraktorer;
och

nr 37, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om Kungl. Maj :ts
proposition angående särskilda stödåtgärder
för hästaveln m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Onsdagen den 20 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
1 § i Kungl. Maj:ts i andra lagutskottets
utlåtande nr 32 punkten A behandlade
förslag till lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
in. m.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Det
kanske är lämpligt att det från utskottsmajoritetens
sida säges något med anledning
av den i viss mån konstitutionellt
betonade kritik, som har framförts
bär i debatten beträffande handläggningen
av detta ärende på det förberedande
stadiet, alltså i fråga om de överläggningar
som har ägt rum i departementet
med representanter för näringslivets
organisationer och de överenskommelser
som man därvid har kommit till. Vi
har inom utskottsmajoriteten inte haft
anledning att diskutera det spörsmålet.
Jag kan därför inte härvidlag tala på hela
utskottsmajoritetens vägnar, utan det
blir mitt personliga omdöme som jag
kommer att framföra.

Herr Nordenson fann tillvägagångssättet
betänkligt och framhöll som sin mening,
att riksdagen på något sätt skulle
bli bunden och inte ha möjlighet till ett
frilt och självständigt bedömande av
problemen. Herr Nordenson tycks i varje
fall själv inte sakna denna möjlighet,
då han ju starkt kritiserade hela lagförslaget
och motiven för detsamma och
slutade med att yrka avslag på det
framlagda förslaget. Jag vet faktiskt inte
om han ville göra gällande att högerns
partimotion skulle vara ett uttryck för
denna bundenhet. I så fall gör han mig
ledsen, ty enligt min mening utgör denna
motion med det lagförslag, som är fogat

till densamma, ett mycket sympatiskt
och värdefullt inlägg i debatten. Vi har
inom andra lagutskottet haft ett mycket
givande resonemang med utgångspunkt
just från denna motion. Vi har även haft
det beträffande herr Nordensons egen
motion, som vi i utskottet med stort intresse
tog del av.

Det var med lika stort intresse som
jag här under debatten lyssnade till herr
Nordensons utläggningar i anknytning
till motionen. Jag fick det intrycket att
det var en lärd samhällsfilosof som objektivt
och logiskt från sina utgångspunkter
analyserade de samhällsfilosofiska
och näringspolitiska problem som
han kunde anknyta till detta spörsmål.
Men det kom också fram något annat.
Herr Nordenson blev allt mer aggressiv,
och jag tyckte nog att han använde
många överord och diskuterade problem,
som denna lagstiftning i sig själv inte
borde ge anledning till att ta upp.

I fråga om de konstitutionella betänkligheterna,
om jag nu skall kalla dem så,
framhöll herr Sunne, att det tillämpade
förfaringssättet var anmärkningsvärt.
Det konstaterandet skulle jag kunna understyrka,
men icke som en kritik utan
som en uppskattning av det sätt varpå
ärendet handlagts, ty som resultat har
vi ju fått en, som jag tror utrikesministern
uttryckte det, smidig och human
lagstiftning.

Jag antecknade att herr Nordenson i
sitt första anförande använde ordet »nazimentalitet».
Jag fick närmast det intrycket
att herr Nordenson menade, att
propositionen och lagförslaget är uttryck
för en dylik mentalitet. Jag hörde emellertid
under det följande replikskiftet,
att han tänkte på det sakkunnigförslag,
som sedan frångicks. I så fall tycker jag
nog att vi alla böra vara tacksamma för
det sätt, varpå ärendet handlagts i departementet,
ty tack vare den handläggningen
bär vi sluppit att få denna »nazimentalitet»
i regeringsförslaget.

Onsdagen den 20 maj 1953 om.

Nr 21.

Lagförslag om

Över huvud taget har hela diskussionen
här i dag för mig verkat ganska förvirrande.
Här bekänner vi alla vår kärlek
till den fria konkurrensen, men när
det från socialdemokratisk sida läggs
fram ett förslag, som syftar till att slå
vakt om densamma, möts detta förslag
av en hel del invändningar. Det är alltså
vi socialdemokrater och även bondeförbundarna,
som inte någondera delen
är så där hopplöst förälskade i manchesterliberalismen,
som här framstår
såsom den fria konkurrensens främsta
anhängare och försvarare.

Man har i debatten här bedömt detta
lagförslag med användande av, såsom
jag tycker, mycket starka överord. Det
har bl. a. sagts, att förslaget är en fara
för rättssäkerheten. Jag tycker att man
förbigått i diskussionen det väsentliga
och det grundläggande; man har, i varje
fall har det förefallit mig så, förbisett
att det är den skadliga konkurrensbegränsningen,
som man skall söka komma
tillrätta med.

Herr Wistrand var i långa stycken
med utskottet i anslutning till högerns
partimotion och menade att den grundläggande
principen om att söka nå resultat
genom förhandlingar var bra. Om
jag nu till en början bortser från den
del av lagförslaget, som avser de två
förbuden, och håller mig till detsamma
i övrigt, frågar jag mig vilka föreskrifter
där som kan utgöra en fara för rättssäkerheten
och vara betänkliga ur den
synpunkten. Lagförslaget skapar ju endast
detta förhandlingsorgan, som behövs
för att det skall kunna bli ett resonemang
under relativt trygga former
mellan näringslivets och näringsorganisationernas
representanter å den ena sidan
och statsmakterna å den andra. Det
organet skall bestå av ordförande och
åtta ledamöter. Det skall vara tre så att
säga opartiska, som inte kan anses företräda
vare sig företagar-, konsumenteller
löntagarintressen, och två av dessa
skali vara iagkunniga och i domarvärv
erfarna, medan den tredje skall
äga särskild insikt i näringslivets förhållanden.
Härutöver skall det vara tre
ledamöter som kan anses företräda före -

motverkande av konkurrensbegränsning,
tagarintressen och tre som kan anses
företräda allmänna konsument- och löntagarintressen.

Näringsfrihetsrådet skall först göra eif
bedömande. Det skall ha en ombudsman,
som skall mata fram materialet på grund
av den mera allmänna undersökning,
som han kan göra beträffande dessa
frågor med anlitande bl. a. av det utredningsmaterial,
som han kan få från kommerskollegium.

I fråga om ombudsmannen kanske jag
skall säga några ord om det ändringsyrkande,
som herr Eriksson här talade
för. Han framhöll, att utskottets motivering
för de kvalifikationer, som skall
ställas på denna ombudsman, var så
stark, att han hade litet svårt att med
kraft försvara sitt önskemål att ombudsmannen
skulle vara speciellt kunnig beträffande
näringslivets problem. Med
hänsyn härtill kanske jag inte behöver
diskutera det spörsmålet mera, utan jag
vill återgå till frågan om näringsfrihetsrådet.

Rådet skall få material från denna
ombudsman eller från den intresserade
partens sida och då i första hand ta upp
förbindelse med vederbörande part —
jag skall inte säga anklagade — och höra
hans synpunkter. Därefter skall det
bedömas om ärendet är av den arten,
att det bör bli föremål för förhandling.
Först därefter kallas vederbörande til)
förhandling. Man skall därvid söka att
under ett, som jag kan förstå, mycket
förtroendefullt resonemang komma till
rätta med problemet. Lyckas inte det, så
är frågan, i varje fall i den här ordningen,
avskriven. Den skall anmälas till
Kungl. Maj:t, och Kungl. Maj:t kan ju
sedan ta upp den på ett eller annat sätt,
men det sker i så fall inte efter några
särskilda, i den föreslagna lagen bestämda
regler.

Jag kan absolut inte hålla med om att
detta skulle vara någonting så farligt,
skapa osäkerhet, innebära att den enskildes
rätt skulle kränkas o. s. v. Jag
måste sålunda vidhålla det bedömande,
som jag gjorde i början av mitt anförande,
att lagförslaget är smidigt och humant
utformat, om jag nu håller mig

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagforslag- om motverkande av konkurrensbegränsning.

till den väsentliga delen av förslaget,
d. v. s. reglerna för förhandling, hur förhandlingsorganet
skall vara sammansatt
o. s. v. Det måste vara överdrivna
skräckmålningar, som man här gjort när
man bedömt lagförslaget.

Folkpartiets partimotion accepterar
ju lagförslaget med undantag av att den
har ett yrkande om tidsbegränsning beträffande
lagens giltighet, men man resonerar
i motionen och i reservationen

— herr Sunne gjorde det också i sitt
anförande — litet hit och dit. Man får
nästan det intrycket att folkpartiet gör
ett aktningsvärt försök att sätta sig mellan
tvenne stolar.

Herr Sunne framhöll, efter vad jag
kunde förstå, att det här förelåg allvarliga
brister ur rättssäkerhetssynpunkt

— jag antecknade det ordet -— men han
utformade inte detta något närmare utan
accepterade det hela. I reservationen
gör man det så uttryckligt, att man säger,
att utskottet med tillfredsställelse
hälsar möjligheten att genom lagstiftning
motverka konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Det är ju två helt
motstridande synpunkter, som man här
lägger på problemet. Det gör man också
när det gäller motiveringen innan man
kommer till slutyrkandet.

Reservanterna från högern och från
folkpartiet har ju kommit fram till samma
slutyrkande i fråga om tidsbegränsningen.
Från båda hållen yrkas, att lagen
skall gälla en viss tid, men motiveringarna
är helt olika. Högern anser att
man under denna tid, om man begagnar
sig av de möjligheter dess lagförslag
ger, på överenskommelsens väg
skall kunna åstadkomma så sunda förhållanden
på näringslivets område i det
avseendet, att det inte behövs någon lag
längre. Folkpartiets ståndpunkt är däremot,
att lagen skall vara tidsbegränsad,
för att vi sedan skall kunna överväga,
om den bör skärpas eller inte. Jag läser
i motiveringen, att man efter den där tiden
bör pröva tanken på en utvidgning
av antalet förbjudna former av konkurrensbegränsning.
Sedan skall en prövning
ske, huruvida näringsfrihetsrådet
är det lämpliga organet i fortsättningen

eller om dessa uppgifter i stället skall
flyttas över på särskilda, för varje enskilt
fall tillsatta utrednings- och förliandlingsorgan.
Det sägs vidare att lagen
skall gälla under en försökstid, under
vilken det skall visa sig, huruvida
anledning finns att uppmjuka särskilt
en förbudsbestämmelse, som man riktar
sig mot. Såsom jag redan sagt är detta
emellertid resonemang, som inte går
ihop med varandra. Nu betyder det kanske
inte så mycket, när vi i alla fall i så
stor utsträckning som skett blivit eniga
om denna lag.

Högerreservationen följer ju beträffande/
förhandlingsordningen samma
tankegångar, som regeringsförslaget innehåller,
och den är framför allt med
på tanken, att förhandlingsvägen i detta
fall skall anlitas i största möjliga utsträckning.
I reservationen reagerar
man emellertid bestämt mot de två förbuden,
som är intagna i 2 och 3 §§, och
det är självfallet en omdömesfråga. Såväl
Kungl. Maj:t som utskottet har utgått
ifrån att de två företeelser, som det
här är fråga om, nämligen bruttoprissystemet
och vissa slag av anbudskarteller,
till sin natur är sådana, att de
måste anses vara skadliga konkurrensbegränsningar.
Men det sägs inte, att
de alltid är det, och därför öppnas också
en möjlighet att dispensvägen såväl
tillämpa bruttopriserna som medge tillvaron
av de i princip förbjudna anbudskartellerna.
Det är, såsom jag sade,
en omdömesfråga, om man kan gå med
på det resonemanget eller inte. Utskottsmajoriteten
har kommit till den uppfattningen,
att dessa begränsningar måste
verka hämmande på konkurrensen och
i sig själva i hög grad vara skadliga.
Utskottet har således ansett det vara
enklare att reglera förhållandena medelst
förbud med dispensmöjligheter än
att i detalj försöka få fram de grenar
av denna verksamhet, som alldeles tydligt
är uttryck för en skadlig konkurrensbegränsning.

När herr Wistrand resonerade om denna
lag, tyckte jag nog att han använde
en hel del överord. Jag blev riktigt förskräckt,
när han talade om att han ur

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

Lagförslag om
utskottsutlåtandet läste fram en mentalitet,
som tog sikte på en avskräckningsprincip,
som han funnit hade gjort sig
gällande inom andra lagutskottet i många
avseenden. Jag visste inte, att vi var
sådana brutala kanaljer i andra lagutskottet,
och jag kan inte förstå, att herr
Wistrand kan ha något egentligt belägg
för den uppfattningen, som jag känner
mig mycket ledsen över, det måste jag
säga.

Herr Wistrand kritiserade lagtexten
när det gäller anbudskartellerna, och
det är naturligtvis mycket svårt för mig
att ta upp en diskussion med en jurist
om det spörsmålet. Jag kan emellertid
inte vara med på hans resonemang i
detta fall, när det i 3 § står, att det skall
vara förbud mot att träffa eller tillämpa
överenskommelse att samråd eller
annan samverkan skall äga rum före
avgivandet av anbuden, så att det inte
blir någon konkurrens mellan företagen.
Det är ju själva »brottet», om jag nu
får använda det uttrycket, som är angivet
i denna formulering, denna, jag
skulle nästan vilja säga, otillständighet
att i förväg komma överens om att det
skall träffas ett avtal, skriftligt eller
eventuellt muntligt, att man skall ekonomiskt
klå den som behöver vända sig
till ett företag för att få någonting uträttat
och därför fordrar in anbud. Jag
kan inte förstå annat än att det är riktigt
att på det sättet uttrycka vad man
avser. Men det är kanske en mera teoretisk
diskussion vi får föra om det spörsmålet,
och det är klart att jag som lekman
måste ligga under i den diskussionen.
Jag bibehåller i varje fall min uppfattning
—- inte så, att jag absolut inte
skulle kunna ändra åsikt, men jag känner
inte på något sätt behov att göra
det.

Enligt min mening är denna lagstiftning
inte alls så farlig som man på
förmiddagen målade ut den. Det hela
är ett försök att med lindrigast möjliga
tvångsåtgärder komma till rätta med
företeelser inom näringslivet som i
princip alla fördömer. Och jag vill ännu
en gång understryka, att vi bör hålla
fast vid att det är de skadliga åtgär -

motverkande av konkurrensbegränsning,
derna man här vill komma åt. I det aktuella
fallet får man först bedöma, om
sådana förhållanden kan anses föreligga
att företeelsen i fråga faller under
lagen, och därefter skall man försöka
resonemangsvägen komma till rätta med
de skadliga verkningarna och olägenheterna.

Jag tycker att lagen är sympatisk, och
jag tillåter mig hemställa om bifall till
utskottets utlåtande i sin helhet och i
första hand till 1 §.

Herr ERIKSSON, EINAR (s) kort genmäle:
Herr talman! Det värdefulla och,
får jag säga, tjusiga med riksdagsarbetet
är faktiskt, att man nästan varje dag får
lära sig någonting nytt. Jag har i varje
fall under dagens debatt fått lära mig,
att man bör vara mycket försiktig med
afl uttala sig välvilligt om utskottets
skrivning i en fråga, där man själv motionsledes
framfört en annan mening.
Då löper man nämligen risken att utskottets
värderade ordförande avfärdar de
synpunkter, man motionsledes eller här
i kammaren framfört, med en hänvisning
till det välvilliga yttrande man fällt om
utskottets synpunkter. Med den erfarenheten
bakom mig kommer jag att hädanefter
göra som många andra i denna
kammare: undvika varje minsta lilla erkännande
gentemot utskottet för dess
skrivning och hårdnackat hävda de egna
synpunkterna!

Jag hade föreställt mig, att utskottets
värderade ordförande skulle sagt någonting
om utskottets ställningstagande när
det gäller kompetensvillkoren för ombudsmannen
i näringsfrihetsrådet. Den
som inte haft förmånen att deltaga i utskottets
realbehandling av detta stora
och viktiga ärende har nämligen svårt
att förstå, herr talman, att det skulle vara
ovillkorligen nödvändigt att ombudsmannen
besitter just den juridiska kompetensen,
när det dock i 8 § föreskrives
att »ordföranden och en av ledamöterna,
vilken förordnas att vara vice ordförande,
skall vara lagkunniga och i domarvärv
erfarna». Utskottet anser tydligen
att de ärenden, som rådet skall hand -

92 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

lägga, har en så speciell juridisk karaktär
att det krävs tre personer med den
stora juridiska erfarenhet som domarkompetens
ändå innebär.

Jag tycker, herr talman, att det kunde
ha räckt med två lagkunniga och att
huvudvikten när det gäller ombudsmannens
kvalifikationer kunde ha lagts just
på de ekonomiska och näringspolitiska
områdena, som ändå enligt min mening
bör vara de väsentliga.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Norman nämnde, att jag
hade betecknat herr statsrådets sammanträffande
med representanterna för näringsorganisationerna
såsom anmärkningsvärt,
och han sade att vi tack vare
detta sammanträffande hade fått en human
lagstiftning. Jag måste beteckna det
såsom anmärkningsvärt att utskottets
ärade ordförande anser att vi annars
inte skulle ha fått någon human lagstiftning.
.lag vill gärna tro på herr statsrådets
ord att han haft de bästa avsikter
vid den förberedande behandlingen av
detta ärende, och jag har därför inte någonting
ytterligare att tillägga på denna
punkt.

Herr Normans uttalande att vi inom
folkpartiet hade begärt en tidsbegränsad
lag är ju alldeles riktigt. Han hade litet
svårt att förstå det. Men ett faktum är
att man ju vet mycket litet om denna
lag, både hur den kommer att verka
och hur den kommer att tillämpas. Herr
Nordenson fällde visst uttrycket »kautschuklag»,
och jag måste nog i detta avseende
ge honom rätt. Man vet alldeles
för litet om lagen, och därför ansåg vi,
att det var bäst att man tog tid på sig
och prövade den för att se, hur den kom
att verka, för att sedan ta upp frågan på
nytt.

Medan jag har ordet, herr talman, skall
jag be att få rikta en liten replik till herr
Bengtson. Att vi i vår motion och reservation
inte undantagit jordbrukskooperationen
från lagstiftningens bestämmelser
beror på att vi velat följa den allmänna
principen om likhet inför lagen. Vi säger
sålunda i vår reservation: »Den all -

männa principen om likhet inför lagen,
som är av grundläggande betydelse för
vår samhällsuppbyggnad måste respekteras
och utgöra en grundval för näringsfrihetsrådets
verksamhet.» I flera av de
remissyttranden, som intagits i den kungl.
propositionen, finns också uttryck för
samma mening. Jag skall till exempel citera
vad handelskammaren i Gävle anför.
Den säger bl. a. följande: »En undantagsställning
för jordbrukskooperationen
finner handelskammaren i extra
grad obefogad. Skall en lagstiftning sådan
som den föreslagna verkligen komma
till stånd, bör den enligt handelskammarens
mening obetingat utsträckas att
gälla konkurrensbegränsande åtgärder
inom alla företagsformer, enär den annars
måste stämplas som en orättvis
klasslag, oförenlig med ett rättssamhälles
principer.»

Herr NORMAN (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill inte ha på mitt samvete
att herr Eriksson halsstarrigt skall vidhålla
sin mening, även om den är felaktig,
och därför skall jag tillmötesgå hans
önskan att säga några ord om kvalifikationerna
för ombudsmannen.

Vi har uppskattat de synpunkter, som
framkommit i den motion det här gäller,
att det är mycket bra att ombundsmannen
äger särskild insikt i näringslivets
förhållanden, och vi hoppas att det skall
bli en man som har denna erfarenhet.
Men vi har just med hänsyn till den kritik,
som riktats mot lagförslaget i dess
helhet, nämligen att det är litet osäkert
med rättsförhållandena när det gäller
tillämpningen o. s. v., ansett att det var
alldeles nödvändigt att ombudsmannen,
som dock skall handlägga en hel del
ärenden ganska självständigt, bör ha den
lagkunskap och den erfarenhet, som en
domare förvärvat.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
Trots den replikväxling, som vi
lyssnat till, är det väl ingen här i kammaren
som har det intrycket att vi under
denna debatt upplevt några histo -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

Lagförslag om
riska ögonblick. Den har flutit lugnt och
stilla fram, och även om det har riktats
kritik gentemot det förslag vi nu behandlar,
kan man väl ändå inte säga, att
den kritiken varit av den arten, att föslaget
inte skulle kunna antas. Detta
hindrar emellertid inte att vi ändå har
anledning att sätta ett kryss i almanackan
för det som inträffar här i dag. Ty
vad vi upplever är ju att eu socialdemokratisk
handelsminister lägger fram ett
lagförslag, som avser att endast delvis
begränsa verkan av de konkurrensbegränsningar,
som hittills har tillämpats
och eventuellt kan komma att tillämpas
i framtiden, trots att socialdemokratien
ju i långa stycken håller på den fria
konkurrensens idé. Vi upplever samtidigt
att de partier, i vilkas ekonomiska utrustning
vi får säga att den fria konkurrensens
idé utgör en integrerande de!,
mycket klart och tydligt bekänner sig
till denna idé, men samtidigt också tar
avstånd från till och med mycket försynta
försök att begränsa de skadliga
verkningarna av brott emot den fria
konkurrensens idé.

Om man å ömse sidor i vårt politiska
liv — om vi nu drar en gräns mellan
socialdemokrati och borgerlighet — inte
längre vill svära på att den fria konkurrensen
restlöst kan tillämpas i vårt
ekonomiska liv, kan man ju tycka alt
det då inte borde vara så särskilt svårt
att samsas om åtgärder som kan tygla
denna konkurrens. Men det tycks det
ändå vara. För många är det uppenbarligen
inte lätt att acceptera ens detta
förslag. Och om man frågar sig efter anledningen
till att man varken på socialdemokratiskt
eller borgerligt håll är beredd
att tillämpa denna idé i dess fulla
utsträckning, tror jag att förklaringen
kan sökas däri att denna idé egentligen
aldrig kunnat tillämpas i full utsträckning.
Människorna skulle inte i sitt ekonomiska
handlande eller över huvud taget
känna sig tillfreds, om den fria konkurrensen
får spela för fullt, ty den har
ofta visat sig vara en fiende till tryggheten.
Inte minst de många kartellerna
och de många avtalen mellan företagare
har visat, att så känner man det på fö -

motverkande av konkurrensbegränsning,
retagarhåll. Den fria konkurrensen har
uppenbarligen också visat sig vara en
fiende till tryggheten för arbetarna. Vi
får inte glömma att detta med näringsfrihet,
fri konkurrens och konkurrensbegränsning
är en sak, som inte bara angår
företagarna utan också arbetarna och
övriga anställda i företagen. Man strävar
på alla håll att uppnå största möjliga
trygghet, och verklig trygghet kan man
inte nå i det nuvarande samhället, om
man låter fri konkurrens råda i den utsträckning
som man ursprungligen tänkt
sig.

Det för otvivelaktigt över till frågan, om
man inte ändå måste söka sig fram på vägar,
där man å ena sidan kan använda det
bästa i denna idé om fri konkurrens och
å andra sidan kan skydda sig mot dess
skadeverkningar. Det förslag, som nu
framlagts, avser också just att mildra
dessa skadeverkningar. Det är ett försök
att åstadkomma en laglig reglering av
de åtgärder, av vilka samhället som sådant
kan vara betjänt — inte bara konsumenterna
utan också företagarna. Man
har inte haft någon tanke på att genom
lagen kunna bedöma allt som sammanhänger
med avtal mellan företagare,
utan man har endast velat få avtal i olika
former under en sådan kontroll, att
man förhindrar att de åstadkommer skadeverkningar.
Man kan väl inte säga annat
än att det är någonting som inte bara
konsumenterna i vanlig bemärkelse
har nytta av, utan det är till fördel även
för företagare, som köper varor.

Vi har här ett förslag, som siktar till
att ta så mjukt på denna sak som möjligt.
Med hänsyn därtill och med tanke
på de erfarenheter, som man hittills har
gjort, kan man väl knappast ställa sig
på den ståndpunkt, som herr Wistrand
har intagit och som även hävdats under
utredningens gång. Herr Wistrand vill
ha denna lagstiftning ersatt med en hederskodex.
Det är klart att det bästa
vore, om man på frivillighetens väg
kunde åstadkomma allt detta, men vid
övervägandena har man inte räknat med
att på en sådan väg kunna komma åt alla
dem som uppträder osolidariskt. Följaktligen
har man sökt åstadkomma eu

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

lagstiftning, som i det sammanhanget
skulle kunna vara eu hjälp. Det råder
inte minsta tvivel om att erfarenheten
från regleringstiden visar, att den överväldigande
massan av svenska affärsmän
och företagare över huvud taget
ställer sig lojala, och gentemot dem skulle
man kunna nöja sig med en hederskodex.
Men från den stora importrushen
1946 och 1947 har vi gjort den erfarenheten,
att det på affärsmarknaden uppträder
personer, som inte är solidariska,
och det är därför alldeles nödvändigt att
skydda inte bara konsumenterna i allmänhet
utan också företagarna gent emot
de rovriddare, som uppträder vid sådana
tillfällen. Vi har ett annat exempel från
regleringstiden. När man byggt i strid
mot byggnadsregleringen, har vederbörande
ofta räknat in böterna i byggnadssumman
och låtit dem som skall använda
byggnaden betala merkostnaden.

När man har att räkna med en bristande
lojalitet av det slaget, kan man inte
komma ifrån att man måste ha lagbestämmelser,
som kriminaliserar de grövsta
fallen. När man i detta fall tänkt sig
en kriminalisering, har man givetvis inte
velat begagna straff som ett medel,
som man skall tillgripa i första hand,
utan man har tänkt sig att det skall
komma till användning vid upprepade
och grova överträdelser och i de mest
utmanande fallen. Man får väl medge, att
inte vem som helst hur som helst och
under vilka omständigheter som helst
bör få spela samhället på näsan. Vi måste
ha någonting som kan skapa bättre
respekt för lagen än den som vi i många
fall för närvarande har.

Det gör att jag inte har det minsta att
invända mot en kriminalisering av såväl
överträdelser av förbudet mot bruttoprissättning
som då det gäller avtalskartellerna.
Är det så att det visar sig obehövligt
med denna kriminalisering, blir
ju följden bara att lagparagrafen med
straffbestämmelser inte behöver tillämpas.

Herr Nordenson talar om att avtalsfriheten
skulle vara hotad i detta fall.
Om man har den inställning till dessa
saker, som herr Nordenson har, är det

naturligtvis frestande att göra jämförelser
med den avtalsfrihet, som gäller för
de båda parterna på arbetsmarknaden.
Men det kan väl inte anses vara riktigt
att sätta likhetstecken mellan avtal om
konkurrensbegränsning och uppgörelser
mellan arbetare och arbetsgivare. När
arbetare och arbetsgivare träffas och sätter
sig på var sin sida av förhandlingsbordet,
vet de vilka siffror de rör sig
med och vad varje sak gäller. Men om
exempelvis en kommun infordrar anbud
på ett skolbygge och det träffas en överenskommelse
i lönndom om vem som
skall ha arbetet och alla de andra bjuder
över, blir det inte en sådan avtalsfrihet
som råder mellan arbetare och
arbetsgivare, och därför kan man i detta
fall inte göra den jämförelse som herr
Nordenson gjorde. I förra fallet är det
två parter, men det är det inte i det senare,
och följaktligen duger inte den
jämförelsen.

Jag skall inte gå in på lagförslaget i
övrigt — det har redan talats så mycket
om det, att jag tror det är obehövligt
—• men jag vill om detsamma säga, att
det är uppgjort med så pass varsam
hand, att jag är övertygad om att den
lojala delen av företagsamheten inte
kommer att ha någon som helst skada
av denna lag, och jag tror också att den
kommer att bli till mycket stor nytta
även för företagsamheten i vårt land.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WISTRAND (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Elowssons resonemang,
att det vore tämligen likgiltigt vilket
straff som stadgades, eftersom man
inte behövde överträda dessa bestämmelser,
var väl ändå litet för enkelt. Jag
kommer ihåg att när jag en gång i min
barndom gick i skola i Kristinehamn, hade
vi en gymnastiklärare, som också var
rullföringsområdesbefälhavare, och han
höll tal för den samlade beväringen vid
inskrivningen och sade: »Nu, gossar,
skall ni komma ihåg, att när ni rycker
in, kommer ni att lyda under krigslagarna.
Det är stränga lagar, men bryter ni

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

Lagförslag om
inte mot dem, är de inte farligare än
andra lagar.» Det förefaller mig som om
herr Elowsson resonerade på samma sätt
som den gamle majoren.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Herr
Elowsson är, om jag inte minns fel, tidningsman,
och tidningsvärlden torde vara
en av de branscher i vårt land som
mer än de flesta andra är bunden av kartellöverenskommelser.
Så vitt blivit bekant
i en vidare krets av medborgare
har herr Elowsson inte gjort några speciella
ansträngningar för att undanröja
de konkurrensbegränsande avtalen inom
den näring han ägnar sina krafter. Jag
förmodar emellertid, att när herr Elowsson
pläderar för fängelsestraff i dessa
sammanhang, så vill han liksom en motionär
i detta ärende från den förevarande
lagen även i det hänseendet undantaga
den bransch han själv tjänar.
På den punkten föreligger emellertid
inga givna besked.

Däremot är det, herr talman, uppenbart,
att ur departementala synpunkter
har riksdagen all anledning att hysa
tacksamhet mot handelsministern, och
detta inte bara därför att riksdagen över
huvud taget har tillfrågats i förevarande
ärende utan framför allt därför att handelsministern
under sina förhandlingar
med näringslivets organisationer uppenbarligen
— av hans egen beskrivning
att döma — har lagt huvudvikten vid att
skydda folkrepresentationens obeskurna
beslutanderätt. När jag hörde statsrådet
Ericssons framställning, fick jag nästan
en vision av att statsrådet, som med riksdagsordningen
i ena handen och kartelllagen
i den andra och med andra lagutskottets
aktade ordförande gömd bakom
gardinen mötte näringslivets företrädare
i uteslutande avsikt att utröna,
huruvida det fanns någon möjlighet att
i samverkan komma fram till en lagstiftning,
som var den bästa möjliga av alla
lagstiftningar. Denna tacksamhet mot
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
kan ju bara ökas i anledning av
att statsrådet här så bestämt har understrukit,
att han inte avslöjade någon

motverkande av konkurrensbegränsning,
hemlighet, när han meddelade att det
fanns majoritet för det förslag som utformats
av nyetableringssakkunnigas
flertal.

Hur handelsministern kommit fram
till denna uppfattning är det ingen som
vet. Jag noterar endast att uttalandet
tydligen måste innebära att inte bara
den socialdemokratiska riksdagsgruppen
utan också bondeförbundets riksdagsgrupp
skulle ha varit beredd att acceptera
en lag med omvänd bevisbörda med
den allmänna utformning, som nyetableringssakkunnigas
majoritet hade
skänkt sitt förslag. Uppgiften är onekligen
av betydelse för en bedömning av
vad som därefter hänt.

Om det nu är så som handelsministern
säger, och det är det väl, att här inte
har förekommit någonting, som ur någon
synpunkt är anmärkningsvärt, frågar
man sig bara: Varför har dessa
förhandlingar inte i sin helhet offentligt
redovisats och varför har de inte förts
med iakttagande av den offentlighetsprincip,
på vilken den svenska riksdagen
och det svenska folket i alla andra
sammanhang sätter ett så stort värde?
Man frågar sig med andra ord, varför
sekretessen har varit så fullständig och
dessutom varför en sondering av det
slag det här varit fråga om nödvändigtvis
måst kläs i formen av en överenskommelse,
vederbörligen undertecknad
av företrädare för båda parterna. Det hör
väl ändå inte till vanligheten att tjänstemän
i framstående ställning inom handelsdepartementet
undertecknar handlingar
om innehållet i de sonderingar,
som departementet gör med näringslivets
organisationer?

Herr talman! Det finnes en omständighet
i andra lagutskottets utlåtande, som
är synnerligen karakteristisk, och det
är den att i hela utlåtandet inte nämnes
ett enda ord om de ekonomiska förutsättningarna
för en fri konkurrens.
Där finnes inte tillstymmelsen till en
synpunkt på hur man med den ekonomiska
politiken som hjälpmedel skall
kunna skapa ett konkurrensvänligt klimat,
icke en egen synpunkt, över huvud
taget ingen synpunkt på hur det ekono -

96 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em,

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning''.

miska system skall se ut, där den fria
konkurrensen bäst verkar och får sin
största slagkraft.

Departementschefen hade ju ändå om
än i undvikande ordalag någonting att
säga härvidlag. För andra lagutskottets
majoritet är frågan om konkurrensen
uteslutande en lagteknisk fråga och en
fråga som man uppenbarligen avser sig
kunna lösa dels med att kriminalisera
vissa företeelser inom näringslivet, dels
med att föranstalta om förhandlingar i
viss given form.

Det har uttalats en råd värdeomdömen
här redan i kväll. Jag tillåter mig att i
detta sammanhang fälla det omdömet,
att hela denna ståndpunkt är verklighetsfrämmande.
Den går förbi problemets
kärnpunkt och ägnar sig åt en
specialaspekt, som måste vara sekundär.
Det är på det viset att man möjligen kan
förbjuda avtalsfrihetens utnyttjande —
att det är avtalsfrihet det rör sig om,
herr Elowsson, trodde jag att det rådde
enighet om — för att åstadkomma begränsning
av konkurrensen, men varken
andra lagutskottets ordförande eller
någon annan kan lagstiftningsvägen påbjuda
konkurrens, kan med paragrafer
och bestämmelser tvinga fram det som
man i själva verket säger sig vilja befrämja.

Vi känner alla andra lagutskottets ordförande
som en välvillig man och en
man den där vill det bästa. Därmed är
tyvärr icke sagt, att varje lagförslag som
passerar honom är välvilligt eller ens
det bästa. Det är naturligtvis riktigt, att
behandlingen i andra lagutskottet har
gjort den av departementschefen föreslagna
lagstiftningen mera human, vilket
herr Norman var angelägen att understryka.
Den har ju sänkt fängelsestraffet
från två år till ett år — det
är så att säga en fördubblad humanitet
som andra lagutskottet presterar.
Men därmed är inte sagt att lagstiftningen
fyller vare sig de formella fordringar,
man kan ställa på den, eller de
reella krav, som det här är fråga om.
Och jag måste tyvärr trots min okunnighet
på området säga, att den formaljuridiska
argumentation, som hans ex -

cellens herr ministern för utrikes ärendena
här förde, under alla förhållanden
inte övertygade mig. övertygade den
någon annan, är det ju bra.

Anbudskarteller skall generellt förbjudas
och bruttoprissystemet skall generellt
förbjudas. I debatten här och av
herr statsrådets uttalande har man snarast
fått den känslan, att orsaken till
dessa båda förbud är att man med dem
når snabbare resultat — jag tror att orden
föll så — än på annat vis. Men det
är inte fråga om, herr statsråd, att nå
de snabbaste resultaten. Det är fråga
om att nå de bästa resultaten.

Bruttoprissystemet är sedan något
tiotal år föremål för en intensiv internationell
diskussion, där teoretikerna
och de praktiskt erfarna människorna
försöker komma fram till en gemensam
ståndpunkt utan att mig veterligen i något
hänseende ha lyckats. Meningarna
om detta prissättningssystem är utomordentligt
delade, inte bara i vårt land
utan även i utlandet. Det har inte presterats
någon bindande bevisning för att
bruttoprissystemet under alla förhållanden
skulle vara skadligt. Det har inte
heller presterats någon bindande bevisning
för att generellt förbud är berättigat.
Men trots detta är frågan enkel —
ur lagstiftarnas synpunkt. Den är så enkel,
att man tror sig komma ifrån hela
diskussionen under hänvisning till ett
dispensförfarande. Vi har tidigare här
i riksdagen från vårt håll haft anledning
att bestämt reagera mot systemet att ersätta
lag och rätt med dispenser, och jag
måste säga, att det dispensförfarande,
som här förutskickas, icke är särskilt
ägnat att verka uppmuntrande. Det kommer
ju att i realiteten bli fråga om ett
område med statsauktoriserad bruttoprissättning
och ett med förbjuden bruttoprissättning.
Det är det praktiska resultatet.

Vad anbudskartellerna angår har herr
Bengtson i lätt genomskådbart syfte fäst
uppmärksamheten vid tillvaron av köparkarteller.
Det är emellertid inte bara
när det gäller virke som det förefinns
samverkan mellan köpare. Sådan finns
på många områden, också på områden,

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

Lagförslag om
där säljaren ofta intar en utomordentligt
svag ställning i förhållande till köparen.
Man frågar sig med dessa utgångspunkter
hur det kan vara möjligt
att med en generell lagstiftning
angripa den ena partens samverkan, under
det att man helt låter den andras
gå fri. Man drar onekligen den slutsatsen,
att om man verkligen skall i lagstiftningens
form lösa de problem som
växer fram, när man något närmare skärskådar
dessa ting, får vi en lagstiftning,
som är praktiskt taget oanvändbar
och som varken något näringsfrihetsråd
eller någon annan instans kan hantera.

Herr talman! I andra lagutskottets utlåtande
står några rader, som det är
skäl att citera. I fråga om konkurrensbegränsning,
som är beroende av en
offentlig reglering eller eljest en form
av statsmakternas åtgöranden, påpekar
andra lagutskottet, att en sådan inte kan
sägas vara otillbörlig. Utskottet fortsätter:
»Statsmakterna har ju i dylika
fall redan vid regleringens tillkomst funnit
att de intressen, som ur allmän synpunkt
talar för den offentliga regleringen,
väger tyngre än den nackdel,
som ingreppet i konkurrensen utgör.»
Kan man på ett mera tydligt sätt ge uttryck
för sin uppfattning om statens
höghetsmakt, om statens förmåga att
alltid träffa rätt och om att medborgaren
uteslutande är undersåte? Den
preussiska uppfattningen om den statliga
höghetsmakten har utsatts för hårdhänt
både teoretisk och praktisk kritik
under gångna decennier. Det är
onekligen förvånansvärt att år 1953 träffa
på en kusin till den i vårt land.
Jag kan icke finna något skäl att i detta
sammanhang åberopa en specialställning
för de konkurrensbegränsningar som är
beroende av statsmakternas åtgöranden,
och jag anser det ohållbart att i ett sådant
resonemang mobilisera något slags
intern suveränitetsdogm.

Statsrådet och chefen för handelsdepartementet
har varit angelägen om att
understryka, att han håller på att utreda
frågan om bruttoprissystemet, när det
gäller försäljning av tobaksmonopolets
varor. Vi får väl avvakta resultatet av

7 Första kammarens protokoll 1953. Nr 21.

motverkande av konkurrensbegränsning,
utredningen härom och hoppas att herr
statsrådets finfina cigarrcigarrett i framtiden
kommer att kosta 19 öre i en butik,
21 öre i en annan och eventuellt 18
öre i en tredje. Vi får som sagt se!

Men det är inte bara på detta område
som det genom statsmakternas direkta
åtgöranden uppkommer lägen vilka i allt
väsentligt är desamma som dem man angriper
med den nu föreslagna lagen om
begränsningar i avtalsfriheten. Jag tillåter
mig erinra om att kommerskollegium
i sitt yttrande över nyetableringssakkunnigas
betänkande bl. a. framhöll att
den yrkesmässiga biltrafiken regleras av
en i statlig regi genomförd och med
åklagarmaktens stöd upprätthållen nyetableringskontroll
som torde vara i flera
avseenden mera effektiv som nyetableringskontroll
än någon privat anordning
av liknande art. I det sammanhanget
kan man också påpeka att statens
biltrafiknämnd uppges arbeta efter
den principen att man skall begränsa
den yrkesmässiga biltrafiken till ett omfång
som tillsammans med järnvägarnas
givna transportapparat ger lagom total
kapacitet för yrkesmässig godsbefordran.
Vad är detta annat än konkurrensbegränsningar
som ur handelsministerns
synpunkt måste te sig minst lika stötande
som de vilka han vill komma åt med
generella förbud och strafförelägganden?

Ytterligare, herr talman, vill jag säga
att hela den ekonomiska politik med vilken
man nu arbetar, med dess kreditransonering,
med dess priskontroll, med
dess direkta regleringar på olika områden,
är den främsta orsaken till en utveckling
som ingen av oss vill ha, till
en utveckling mot ökad kartellisering
och mot minskad rörlighet i det svenska
näringslivet. Det stora som kan göras är
att ge ny företagsamhet och latent konkurrensvilja
möjlighet att göra sig gällande.
Vid sidan därav är paragrafer av
det slag som nu föreslås av minst sagt
sekundär betydelse.

Låt mig så till slut säga att det onekligen
verkar en smula förvånande att
den ena dagen Unna bondeförbundet ivrigt
yrkande på statsanslag för att stödja
den mindre företagsamheten på lands -

98 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

bygden och den andra dagen finna samma
parti berett att acceptera ett generellt
förbud vars praktiska resultat måste
bli att människorna ute i de glest
bebyggda delarna av vårt land antingen
får betala högre priser för varorna eller
också bekväma sig till att resa in till
tätorterna och köpa dem där. Vad detta
betyder för företagsamheten på landsbygden
behöver man inte lia särskilt livlig
fantasi för att kunna föreställa sig.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Herr Svärd slutade med att säga
att man inte behöver ha särskilt livlig
fantasi för att se hur denna lag kommer
att verka, men nog förefaller det mig
som om herr Svärds fantasi skulle räcka
till när det gäller tolkningen av vad
som förekommit före lagstiftningen och
av vad den innebär. Han fann lämpligt
att börja sitt anförande med att tala om
tidningarna. .Tåg skall ta tillfället i akt
att här i kammaren framföra den synpunkten,
att det väl inte blir en fråga
av det svåraste slaget för näringsfrihetsrådet
att knäcka, när det kommer att
få ta ställning till huruvida det uppstår
samhällsskadlig verkan av ett bruttopris
som innebär att tidningarna över hela
linjen kostar 25 öre. Om det blir dispens
där, herr Svärd, så är ju hela det
problemet borta. Men det är kanske så
att herr Svärd har bekymmer om tidningsvärlden
i andra avseenden. Det
finns otvivelaktigt företeelser inom denna
som är av sådan karaktär att det blir
betydligt svårare att få någon rätsida
på dem, och det blir kanske också större
verkningar av ett ingrepp där. Jag
tänker på hela den del av tidningsverksamheten
som har med annonsanskaffning
och annonsförsäljning att göra.

Herr Svärd är ju till vardags partisekreterare,
och jag tror att alla ledamöter
här i kammaren märkte hans flyhänthet
när det gällde att plocka upp
saker och ting som är matnyttiga i politiska
sammanhang. Det hot från statsmakternas
sida, som skulle förelegat vid
de överläggningar vi förde, gick väl ut
på att det majoritetsförslag som avlämnats
av de sakkunniga komme att ge -

nomföras. Jag kan inte räkna ut att hotet
skulle kunna bestå i något annat, och
jag har inte hört någon, inte ens herr
Svärd, antyda att man skulle kunna gå
längre. Jag utgick ifrån att om man
kunde nå en positiv lösning — och en
sådan sade jag att regeringen var intresserad
av — fanns troligen här i
kammaren en majoritet för ett sådant
förslag. Herr Svärd drog omedelbart den
slutsatsen: där ser vi hur långt bondeförbundet
har gått i detta sammanhang;
det var av mycket stort intresse att få
reda på det. Jag förstår att detta ur herr
Svärds synpunkter kan ha sitt intresse.

När man här från oppositionens sida
uttalar den meningen att vad som har
skett är anmärkningsvärt, trodde jag att
man framförde vissa samhällsgruppers
synpunkter. Högerpartiet säger sig ju
ofta representera näringslivet. Jag vill
därför gärna fråga herr Svärd på vilket
sätt han för sin del anser att man borde
ha gått till väga för att utröna vad näringslivet
hade för synpunkter innerst
inne — om det fanns möjlighet att åstadkomma
en samverkan, om man kunde
komma överens om de stora principerna.
Jag vill betona att den grundläggande
utredningen verkställdes av sakkunniga
av traditionell typ. Dessa blev inte
eniga, utan gick på två linjer. Om man
nu har den meningen att kontakt bör
hållas med näringslivet i denna och liknande
frågor, måste det alltså ske på något
annat sätt. Har man den meningen
att det inte är så nödvändigt med kontakt,
ställer sig saken naturligtvis annorlunda.
Men jag hade verkligen inbillat
mig att man önskade kontakt inte
minst inom det parti som herr Svärd
företräder. På det hållet sägs det ju
jämt och ständigt att statsmakterna bör
låta det praktiska livets män och företrädarna
för produktionen få ge sin mening
till känna. Det har de fått göra
nu. Förhandlingarna har inte varit hemligstämplade.
Men det är ju så, att om
ett utredningsarbete pågår inom ett departement,
så kungöres det inte. När
överläggningarna var slut publicerades
emellertid uppteckningarna ifrån dem.
De är inga hemligheter.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

Lagförslag om

Jag måste alltså fortfarande hävda att
om man ville komma till ett resultat,
måste man söka nå en kontakt på ett
eller annat sätt, och jag vidhåller att
det vore en olycka, om statsmakterna
skulle anse sig förhindrade att framdeles
uppta dylika kontakter. Man behöver i
mångahanda sammanhang utröna vilka
åsikter som föreligger på olika håll om
speciella ting.

Herr Svärd var verkligen orädd, ja,
rent av djärv. Han försvarade med glatt
mod bruttopriserna och hänvisade till
att man håller på med en vetenskaplig
undersökning huruvida de är skadliga
eller inte. Jag har vid åtskilliga tillfällen
på senare tid frågat näringsutövare,
om de verkligen ville försvara bruttopriserna.
»Nej, bruttopriser tillämpar vi inte
längre här i landet», svarade de.
»Bruttopriserna är den gamla formen,
den tillämpar vi inte. Vi vägrar inte leverans
om man underskrider priserna,
det var bara förr i tiden man gjorde
det.» Men om den föreslagna lagstiftningen
genomföres, får helt vanliga människor
— sådana som herr Svärds parti
så ofta säger sig företräda — rätten att
själva bestämma kostnaderna för att distribuera
en vara. Det har tidigare andra
gjort. Den friheten kan väl inte bli
en allvarlig fara för hela vårt samhälle!
Jag fick nästan känslan att herr Svärd
hyste den uppfattningen.

Herr Svärd säger vidare att det viktigaste
inte är att nå snabba resultat, utan
det viktigaste är att nå riktiga resultat.
Ja, herr talman, jag yttrade mig verkligen
så som herr Svärd citerade mig. Jag
menar att det är ett stort framsteg för
alla dem, som vill åstadkomma friast
möjliga konkurrens, att så att säga genom
ett par generella förbud kunna
åstadkomma en verklig effekt utan att
man kan säga att de enskildas rätt därigenom
kränkes.

Det stora och omfattande problem som
föreligger är hur man skall bära sig åt
för att upphäva alla de kartellavtal, som
går härs och tvärs igenom vårt näringsliv.
Detta blir en stor och mycket allvarlig
arbetsuppgift, som kommer att
kräva tid från de medborgares sida, som

motverkande av konkurrensbegränsning,
kommer att få uppdraget att vara med i
näringsfrihetsrådet. Jag utgår ifrån att
om vi förfar på det sätt, som jag har
rekommenderat i propositionen, når vi
inte bara snabba resultat utan också de
riktiga och de bästa resultaten.

Det har betonats från flera håll, alt
detta förslag bär kompromissens prägel.
Jag vill inte dölja det. Här föreligger
otvivelaktigt en situation, där man från
det enskilda näringslivets sida enligt
mitt tycke icke har anledning att säga,
att man blivit illa behandlad. Vi har
inte bara lyssnat — vi har tagit hänsyn
och vi vill pröva den ärliga viljan på
den kanten och se om det på så sätt går
att vinna något resultat, som ur samhälleliga
synpunkter är tillfredsställande.
Men jag börjar nästan tro, att om dessa
förhandlingar kommer att gå i den anda,
som herr Svärd här givit uttryck för,
kan man kanske befara att försöket kommer
att misslyckas från början. I så fall
får vi naturligtvis försöka med en annan
hyfsning av ekvationen.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle: Herr
talman! Den upplysningen har här lämnats,
att bruttoprissvstemet numera inte
skulle tillämpas. Jag gör då bara inom
parentes den reflexionen, att under sådana
förhållanden alltså de statliga distributionsföretagen
är ensamma om
denna metod.

Detta är dock inte en punkt som förefaller
mig behöva belysas särskilt ingående,
men handelsministern drog onekligen
upp en fråga, som både principiellt
och praktiskt är av avgörande betydelse,
inte minst för den politiska utvecklingen
under den närmaste tiden.
Det är frågan om i vilka former den
kontakt skall etableras, som är nödvändig
och önskvärd mellan å ena sidan regeringen
och å andra sidan företrädare
för de många organisationer vi har i
vårt moderna samhälle. Det är inte en
fråga som är lättlöst, men det är heller
inte en fråga som man kommer ifrån,
herr statsråd, genom att bedyra sin goda
vilja eller genom att på något vis försöka
skapa den känslan att vi, som inte

100 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

accepterar den nu valda formen för så
kallade frivilliga överenskommelser,
skulle vara motståndare till samråd över
huvud taget.

Vi känner remissförfarandet i svensk
rätt, vi känner också den offentliga utredningen
som medel för kontakt. Det
är möjligt att det behövs nya, modernare
och effektivare former. Men en sak tror
jag vi i så fall bör vara överens om —
att det då bör vidtagas speciella åtgärder
för att ge den offentliga insyn, som
är nödvändig, och det reella inflytande,
på vilket riksdagen faktiskt kan göra anspråk.

Jag säger inte att denna stora fråga
är löst i en handvändning, men uppenbarligen
måste den lösas. Från de utgångspunkter
som är mina är det — det
vill jag ha sagt — fullkomligt oacceptabelt
med den sorts överenskommelser av
vilka vi på senare tid sett så många
exempel.

Tillåt mig sedan bara på en punkt
rikta en invändning mot herr statsrådets
senaste inlägg.

Jag har icke försvarat bruttoprissystemet.
Vad jag framhållit är att fördelarna
och skadeverkningarna av detta prissättningssystem
är en fråga, som både teoretiker
och praktiker över hela världen
för närvarande ägnar ett ingående intresse.
Meningarna är mycket delade. I
amerikansk lagstiftning har, som påpekats
i högerns partimotion, ett bestämt
undantag gjorts i fråga om bruttopriserna
vid behandlingen av kartellföreteelser,
och dock utgår amerikansk lagstiftning
på detta område från en i princip
hårdare bedömning av kartellism och
monopolism än såväl majoriteten som
minoriteten här i landet.

Bruttoprissättningen har, därom torde
statsrådet och jag vara överens, både
fördelar och nackdelar. Man löser inte
den gordiska knuten i detta fall genom
att hugga av den. Det kommer här att
bli fråga om en strukturrationalisering
inom hela distributionen; det är fråga
om konkurrensförutsättningarna för olika
företagsformer, speciellt inom distributionen;
det är fråga om konkurrensförutsättningarna
i glesbebyggda och

tättbebyggda områden och en rad andra
problem.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Svärd har i sin replik riktat ett
nytt kraftigt angrepp mot de förhandlingar,
som handelsministern fört med
näringslivets riksorganisationer före
framläggandet av detta lagförslag. Han
förklarade för sin del att det finns två
traditionella former för förberedande
behandling av lagförslag, när man vill utröna
de närmast intresserades uppfattningar.
Den ena är remissförfarandet,
och den andra är ett vanligt utredningsförfarande.
Det kan hända, säger han,
att det kan finnas behov av nya former,
men för sin del förklarade han den
form oacceptabel, som handelsministern
använt i detta fall.

Det gäller alltså att handelsministern,
efter att ha fått remissvar från olika håll,
finner att han vill göra ett försök att
tillmötesgå näringslivets organisationer
ett stycke längre än vad han kanske annars
skulle ha gjort, om här endast förelegat
å ena sidan deras negativa inställning
och å andra sidan de sakkunnigas
välgrundade förslag. Då gör handelsministern
detta försök till uppgörelse och
kommer fram till en kompromiss, som
godkännes av näringsorganisationerna.

Jag förstår att det är besvärande för
herr Svärd såsom representant för högerpartiet
att befinna sig i det läget här
i debatten, att han behöver tala emot en
ståndpunkt, som näringslivets riksorganisationer
har accepterat. Men det kan
ju inte vara något skäl för handelsministern
att inte använda ett sådant förfarande.
Jag tror att högerpartiet i sin
iver för friheten borde tillerkänna även
näringslivets riksorganisationer frihet att
förhandla med handelsministern och
därvid ge uttryck åt sin mening i denna
fråga.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag tillåter mig bara säga, att
jag är förvånad över utrikesministerns

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

101

Lagförslag om
på fri hand gjorda tolkning av de drivande
motiven för den ståndpunkt jag
företräder. Den antydde en psykologisk
fantasi, som jag inte hade tilltrott utrikesministern.

Tillåt mig dessutom att säga, att ingen
har förmenat näringslivets organisationer
någon rätt att förhandla med regeringen
eller med någon annan. Det är
inte det diskussionen rör. Vad diskussionen
gäller är att åstadkomma sådana
former för den samverkan, som är nödvändig,
att tillräcklig offentlighet vinnes
och att riksdagen får sitt behöriga
inflytande.

Hans excellens herr ministerns för utrikes
ärendena partitaktiska spekulationer
avstår jag helt från att kommentera.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag förstår att herr Svärd hade menat,
att högerpartiet skulle haft en representant
närvarande, när näringslivets organisationer
förhandlade med handelsministern.

Vad beträffar riksdagens obeskurna
rätt, så vill jag säga att den finns alltjämt.
Riksdagen kan ju • avslå hela förslaget.

Herr PERSSON, HELMER (k); Herr
talman! Jag önskar att i anslutning till
behandlingen av denna fråga få deklarera,
att vi är överens om alla tänkbara åtgärder,
som syftar till att begränsa monopolens
maktställning. Det är i alla fall
så — det har inte ens högerns representanter
kunnat förneka — att den registrerings-
och undersökningsverksamhet,
som monopolutredningsbyrån bedrivit
ett antal år, har lämnat ett utomordentligt
material, som klart belyser en sida
av monopolens och kartellernas verksamhet,
nämligen deras prispolitik. Dock
bör här sägas, att monopolutredningsbyråns
presenterade material inte belyser
hela omfattningen av den moderna
monopolkapitalismens politik och alla
de metoder, som den använder för att
utplundra den stora allmänheten. Detta

motverkande av konkurrensbegränsning,
vill jag understryka i samband med att
detta lagförslag behandlas här i riksdagen.

Uppenbart är emellertid att med stöd
av föreliggande lagförslag kan vissa om
också ytterst begränsade åtgärder vidtagas
för att lindra några av de allra värsta
och mest utmanande verkningarna av
exempelvis kartellernas verksamhet. Jag
vill å andra sidan säga att det vore illusionsmakeri
att hävda, att denna lag
allvarligt skulle hota de stora monopolens
manövreringsförmåga, bland annat i
fråga om prispolitiken. Jag tror inte att
denna lag kan hindra exempelvis monopolföretagen
inom cellulosa- och pappersindustrien
att operera efter linjer,
som de betraktar vara friheten att hålla
monopolpriser. I det fallet kan nog herr
Nordenson känna sig trygg. Hans dundrande
mot lagen får man väl mera betrakta
som teateråska och ingenting annat.

Vad jag nämnde om monopolföretagen
inom cellulosa- och pappersindustrien
gäller också för företagen inom byggnadsämnesindustrien
— för att nu inte
nämna Bofors och andra monopolföretag,
som levererar material till det svenska
försvaret.

Det var för övrigt rätt lustigt att höra
herr Wistrands utläggningar i denna fråga.
Han var liksom herr Nordenson motståndare
till att den föreslagna lagen nu
skall genomföras. Herr Wistrand menade
att monopolkapitalisterna borde få
en chans att bättra sig. Låt dem få fem
år till sitt förfogande för att idka självuppfostran,
ansåg herr Wistrand. Nu har
ju emellertid de svenska monopolkapitalisterna
redan haft många årtionden på
sig för att idka självuppfostran. Men för
varje år som gått har deras aptit vuxit
och därmed deras enorma rikedomar
också ökat tack vare deras, underbara
metod att uppfostra sig själva.

I USA existerar som bekant en lag som
bl. a. säges syfta till att hindra uppkomsten
av priskarteller. Efter det att
denna lag stiftades i USA har emellertid
monopolens och kartellernas makt
där vuxit lavinartat. Att så skett är ju
också ganska naturligt, ty så länge mo -

102 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

nopolkapitalismen existerar, verkar också
dess ekonomiska grundlag, nämligen
den att man med alla medel skall kämpa
för maximala profiter.

I detta sammanhang vill jag säga, att
det i det svenska lagförslaget finns en
avgörande och uppenbar svaghet, som
gör det det tämligen lätt för monopolkapitalet
att driva igenom sin vilja. I näringsfrihetsrådet
skall nämligen representanter
för monopolkapitalet få säte
och stämma. Är nu detta en riktig politik''?
Ingalunda! Denna institution säges
skola bevaka monopolisternas göranden
och låtanden och vidta åtgärder mot deras
skadliga verksamhet. Men då bör icke
monopolens representanter sitta i näringsfrihetsrådet,
utan där skall uteslutande
sitta representanter för arbetarna,
bönderna och tjänstemännen, om denna
lag skall få åsyftad verkan. Just näringsfrilietsrådets
sammansättning blir avgörande
för om den nya lagen på något sätt
skall kunna stävja monopolens och kartellernas
allra värsta framfart.

Trots de svagheter som finns i det
föreliggande förslaget, kommer vi, herr
talman, att stödja utskottets förslag.

Herr WEHTJE (li): Herr talman! Jag
hade begärt ordet innan det sista meningsutbytet
kom till stånd. Jag hade
inte direkt tänkt att yttra mig om den
sida av saken, som där diskuterats, men
eftersom den gett anledning till ett
ganska livligt replikskifte vill jag ändå
begagna tillfället att säga några ord.

Det är givetvis önskvärt att de politiska
representationerna inte skjuts åt
sidan genom överenskommelser utanför
det parlamentariska livet. Jag delar
också den uppfattning som här har framförts
av en av mina partivänner, att en
del av dessa överenskommelser har haft
detta resultat. Flera av de överenskommelser
som träffats på det ekonomiska
området har faktiskt fått karaktären och
verkan av en lag, som det eljest skulle
ha tillkommit regering och riksdag att
gemensamt stifta.

Den i denna fråga föreliggande s. k.
överenskommelsen har haft en annan

innebörd. Genom de förda förhandlingarna
har man väl närmast sökt få till
stånd en kompromiss mellan två meningar,
som stått mycket hårt mot varandra.
När man då skulle söka få till stånd en
lösning, gällde det att finna en medelväg,
vilket handelsministern ansett att
han här nått.

När det i diskussionen har sagts, att
detta förslag måste betraktas mot bakgrunden
av det kommittébetänkande
som utarbetats och som man ansåg vara
välgrundat, måste jag framföra mina
starka betänkligheter mot en dylik uttolkning.
Från näringslivets sida gav
man mycket bestämt till känna, att kommittéförslaget
var av den art, att en lag
i överensstämmelse med detsamma allvarligt
skulle rubba rättssäkerheten. Enligt
kommittéförslaget skulle man tilllämpa
en omvänd bevisbörda. Vidare
skulle det organ, som skulle handha utredningar
och undersökningar, samtidigt
vara dömande. Från näringslivets
sida framhöll man särskilt att man under
inga förhållanden kunde godta dessa
två mycket viktiga punkter i kommittéförslaget.
Handelsministern har nu
också övergett kommittéförslaget och
sökt sig fram efter en annan väg, och
det är det förslaget som här föreligger
till prövning.

Jag skall till en början, herr talman,
yttra några ord för att klarlägga hur
den nuvarande lagstiftningen tillkommit
och fått sin form. Den är baserad på
efterkrigsplaneringskommissionens enhälliga
betänkande, som på denna punkt
innefattade ganska långt gående förslag.
Kommissionens förslag framlades i huvudsak
för riksdagen år 1946 och bildar
grundvalen för den lag som nu gäller.
Det var efter vad jag förstår en realistisk
bedömning planeringskommissionen
gjorde, och dess förslag var till sin
innebörd och omfattning väl grundat.
Om det blivit helt genomfört, hade förvisso
mycken tankemöda, mycket tal
och mängder av tålmodigt papper kunnat
sparas.

Ser man till vad som gjorts för att
nå det åsyftade målet — d. v. s. en kartläggning
av de konkurrensbegränsande

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

103

Lagförslag om
åtgärderna, deras utbredning och skadeverkningar
samt därav föranledda närmare
undersökningar — är det väl
mänskligt att man i första hand erfar
en stark känsla av förvåning, när man
finner att en ny utredning sättes i gång
redan innan det blivit möjligt att bedöma
verkningarna av den beslutade
nya lagstiftningen.

Det säges att man inte velat fullfölja
den ursprungliga planen, därför att man
av statsfinansiella skäl inte haft råd att
bygga upp den organisation som avsetts
för den beslutade registrerings- och undersökningsverksamheten.
Men däremot
har man haft råd att sätta i gång ett nytt,
omfattande kommittéarbete.

Om jag sedan, herr talman, ägnar
några ord åt de verkningar som den
åsyftade kontrollen skulle kunna få, så
fäster jag mig först vid dess psykologiska
betydelse. Man bör inte underskatta
de psykologiska verkningarna i
olika sammanhang, men man skall å
andra sidan inte ge dem större proportioner
än som är rimligt. I allmänhet
överskattas för visso högst väsentligt
vad en kontroll sådan som den åsyftade
kan ge. Inga träd växer upp i himmelen,
och inom näringslivet råder alltjämt
så stor allmän frihet att konkurrensen
är en faktor som företagen måste
räkna med. Vi måste ha klart för
oss, att ett företag inte kan begränsa
sig att ta hänsyn bara till konkurrensen
inom det egna landets gränser. Här kan
det vara fråga om krafter som rör sig
utöver nationsgränserna. Och på något
längre sikt måste företagen räkna med
möjligen uppkommande konkurrens och
inrätta sig därefter. Ett företag, som för
sin framtid bygger på en ställning som
ensamtillverkare eller på medlemskap i
en marknadsreglerande sammanslutning,
har en ganska lös och osäker grund.
Den saken måste man vid de allmänna
bedömningarna göra klart för sig.

När det gäller redogörelsen för förarbetena
får man tänka på under vilka
förhållanden det nuvarande läget vuxit
fram. Man måste se det mot bakgrunden,
att varuknapphet rått under krigsåren
och efterkrigstiden och att vi haft reg -

motverkande av konkurrensbegränsning,
leringar, clearinganordningar och ransoneringar.
Dessa har skapat en atmosfär
som direkt uppammat konkurrensbegränsande
åtgärder.

I anslutning till högerreservationen
vill jag trycka på betydelsen av de åtgärder,
som samhället måhända bör vidtaga
inom ramen för den allmänna ekonomiska
politiken för att främja konkurrens
och avlägsna bestående hinder
mot den. Såsom konkreta exempel kan
jag peka på byggnadsregleringen, priskontrollen
— som enligt min mening
också gynnar stelhet och icke önskvärda
prisbindande åtgärder — samt investeringsavgiften.
Det allra viktigaste är
emellertid att vi får en allmänt restriktiv
penning- och kreditpolitik, som omöjliggör
en sådan permanent säljarens
marknad som till för kort tid sedan rådde
inom vårt näringsliv. Skattesystemet
har slutligen konkurrenshämmande
verkningar och skapar, särskilt när det
gäller ny företagsamhet, förhållanden
som gynnar en utveckling, som i detta
sammanhang icke anses önskvärd.

I fråga om den föreslagna lagstiftningens
allmänna uppbyggnad finner jag
skäl att uttala min anslutning till utskottets
förhoppning, att man på detta
sätt, utan att tillgripa tvångsmedel i större
utsträckning än erforderligt, skall
finna en varaktig lösning av konkurrensbegränsningarnas
problem. Vi hoppas
alltså kunna slå fast, att det nu gäller
att låta den nya lagstiftningen visa
vad den duger till. Det nyinrättade organet
bör i lugn och ro få bygga upp en
praxis på detta ömtåliga och svårbemästrade
område utan att man irriterar
näringslivet med nya skärpningar och
en utbyggnad av lagstiftningen, innan
nu gällande bestämmelser fått visa sina
verkningar.

Praktiskt taget samtidigt som 1946 års
lagstiftning godkändes, började de nyetableringssakkunniga
sitt arbete, och
jag vill med anledning därav återge följande,
som handelsministern själv i ett
uttalande har sagt om den föreslagna
nya kartellagen:

»Om nu riksdagen kommer att anta
den framlagda propositionen, får fram -

104

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagforslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

tiden utvisa om det blir möjligt att nå
ett tillfredsställande resultat. Blir resultatet
inte det ur allmänna synpunkter
väntade, d. v. s. att en ordentlig bräsch
kan slås i det snår av konkurrensbegränsningar
som nu existerar, så leder
detta med säkerhet fram till en skärpning
av lagen. Varje gång näringsfrihetsrådet
konstaterar att förhandlingsvägen
inte är framkomlig, d. v. s. att vederbörande
avtalsslutande parter inte har ansett
sig böra följa näringsfrihetsrådels
anvisningar, så ringer en signalklocka.
Varje gång en sådan signal hörs ges besked
om att på ett visst område av vårt
näringsliv förekommer konkurrensbegränsningar
av sådan karaktär att de ur
allmänna synpunkter anses för samhällsskadliga,
men att företrädarna för
ett fritt näringsliv föredrar stundens
trygghet bakom ett kartell- eller monopolavtal
framför en kanhända vid vissa
tillfällen irriterande konkurrens. I och
med att företrädarna för detta enskilda
näringsliv intar den ståndpunkten, avstår
de också från den tävlan och den
stimulans som följer med den ökade effektiviteten
och bättre prestationen. Ett
sådant ställningstagande kommer inte i
längden att tolereras.»

Vi bör väl kunna räkna med att innebörden
av handelsministerns uttalande
inte är någon annan än att man nu avvaktar
utvecklingen, innan man ånyo
överväger ytterligare ingripanden och
dirigeringar. Företagens inställning är
helt visst den jag förut har omnämnt,
och jag vill bestämt påstå att det inom
de svenska företagen finns ett sunt tänkande
och ett förnuftigt planerande, som
går ut på att man vill arbeta efter ett
handlingsprogram som det jag angivit.
Man kommer icke att bygga den fortsatta
verksamheten på en monopolistisk
inställning, antingen genom att försöka
utnyttja en ställning som ensamtillverkare
eller som medverkande i en konkurrensbegränsande
sammanslutning.

De frågor, som i propositionen ägnats
särskild behandling, förbudet mot bruttoprissättning
och mot vissa anbudskarteller,
har varit under diskussion tidigare
i dag. Utskottets motivering för

den intagna ståndpunkten synes mig inte
vara övertygande. Beträffande bruttoprissvstemet
anför utskottet, att för ett
förbud talar med särskild styrka den
praktiska synpunkten, att näringsfrilietsrådet
därigenom slipper föra tidsödande
förhandlingar med ett stort antal parter
inom olika branscher. Det synes ganska
märkligt att låta dylika synpunkter
bli bestämmande. Det avgörande bör
rimligtvis vara, om ett generellt förbud
kan försvaras i princip eller inte. Om så
inte är fallet, kan det näppeligen ha någon
betydelse, om näringsfrihetsrådet genom
den föreslagna bestämmelsen slipper
ifrån »en del tidsödande förhandlingar»,
som det heter.

I fråga om bruttopriserna har tidigare
anförts vägande argument mot ett generellt
förbud, och dessutom finns det
väl anledning att peka på den oformlighet,
som ett förbud innebär, om man
gör en jämförelse med förhållandena
inom tobakshandeln. .Tåg skall inte vidare
utveckla den frågan. Här har redan
understrukits den besynnerliga uppläggningen
i lagförslaget, att om en leverantör
i förhållande till sin köpare betingar
sig att ett bruttopris skall hållas blir
han straffad, medan inom tobakshandeln
omvänt gäller, att där straffas den återförsäljare,
som inte iakttager det av leverantören
åsatta utförsäljningspriset.

Utskottet har i sitt utlåtande inte bemött
de synpunkter, som i detta avseende
framförts i motionerna. För mig uppställer
sig frågan, om inte den linje, som
är godtagbar i statlig verksamhet, också
kan och bör godtagas inom den enskilda
verksamheten. Helt allmänt kan
man naturligtvis säga, att straffbelagda
förbud mot vissa speciella former av
konkurrensbegränsning ganska illa rimmar
med lagstiftningens allmänna uppläggning,
som kännetecknas inte av tvång
utan av förhandling och frivillighet. Hade
det ändå inte varit rimligt att man
t. ex. sökt nöja sig med att helt enkelt
förklara, att en föreskrift om bruttoprissättning
skall sakna rättslig giltighet?
Det hade i varje fall varit en något mildare
åtgärd, som man i första hand borde
ha prövat.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

105

Lagförslag om

Frågan om anbudskartellerna skall jag
inte närmare inlåta mig på, då det väl
skulle föra diskussionen alltför långt. Jag
vill endast dra den parallellen, att det
ju här gäller frågor, som i mångt och
mycket gränsar intill arbetsmarknadens
problem. Det gäller också i mycket stor
utsträckning de mindre företagens problem.
Och då synes det mig ha varit mera
välbetänkt att man hade sökt komma
fram förhandlingsvägen på ett smidigare
sätt.

Herr talman! Till sist skulle jag vilja
säga några ord om kartellagstiftningens
förhållande till prisregleringslagen. Härvidlag
hänvisar utskottet i sitt utlåtande
till behandlingen av propositionen nr
192. Utskottet har här också anslutit sig
till departementschefens — finansministerns
— förslag och sålunda bl. a. rekommenderat
en samverkan mellan priskontrollnämnden
och näringsfrihetsrådet.
Reservanterna har i anslutning härtill
biträtt vissa förslag och yrkanden,
som framförts motionsvis. Men det bör
understrykas, att det är ett betydelsefullt
allmänt intresse att inte flera statliga
organ kan komma att ingripa i ett och
samma fall. Från näringslivets sida har
man vid de överläggningar, som ägt rum
med handelsdepartementet, utgått från
såsom självfallet att en sådan dubblering
inte skulle komma i fråga.

Det är därför högst överraskande att
Kungl. Maj:t och utskottet intagit denna
ståndpunkt. Nu har man ali anledning
befara att priskontrollnämnden och näringsfrihetsrådet
kommer i konflikt med
varandra om deras inbördes behörighet
att uppta frågor om kartellprissättning
till bedömande. Och skall priskontrollnämnden
kunna pröva ett pris, som näringsfrihetsrådet
lämnat utan anmärkning? Reservanternas

ståndpunkt i denna
fråga — att priskontrollnämndens befattning
med monopol- eller kartellprissältning
bör inskränka sig till att göra
anmälan till ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
— synes mig vara den enda
såväl principiellt som praktiskt hållbara,
om inte — något som jag räknar
med och anser vara det enda rimliga —

motverkande av konkurrensbegränsning,
priskontrollen häves så snart som den
nya organisationen hunnit träda i verksamhet.

Herr talman! Jag hyser ingen övertro
till ingripanden och kontrollåtgärder.
Jag menar att man inte når de framsteg
och den utveckling, som man vill befrämja,
genom regleringar och dirigeringar.
Det hade varit önskvärt om man
nu söker komma fram på förståelsens
och förhandlingarnas väg, och jag hoppas
att vi vid handläggningen av dessa
ärenden i fortsättningen skall finna bevis
på den rätta andan både från statsmakternas
sida och från deras sida, som
kommer att företräda näringslivet.

Med dessa ord, herr talman, får jag
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
avgivna, med II betecknade reservationen.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Vid genomförandet av detta omfattande
och betydelsefulla lagförslag stöter
man givetvis på stora svårigheter, och
det kan vara taktiskt för någon, som
inte gillar det, att förstora upp dessa
svårigheter så mycket som möjligt. Det
är uppenbarligen denna taktik herr
Svärd använt när han i sitt anförande
gick till rätta med åtskilliga av de förslag,
som här framlagts.

Vad beträffar det av mig tidigare gjorda
uttalandet om inköpskarteller i fråga
om skogsprodukter sade herr Svärd,
att det finns åtskilliga andra områden
på vilka det också förekommer inköpskarteller.
Det är jag medveten om. Men
han kom till det resultatet, att om vi
skulle ingripa mot detta, så skulle vi få
en lagstiftning, som vore omöjlig. .lag
är tacksam för herr Svärds klarläggande
på den punkten, att han anser att
en sådan företeelse som den domänstyrelsen
påvisat är någonting normalt,
som man inte skall angripa utan som
bör få existera även i fortsättningen.

När herr Svärd sedan sade, att det
inte föreligger några skäl för att undanta
sådana områden, där priserna är reglerade
på grund av statsmakternas beslut,
blev det inte så klart uttryckt vil -

106 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

ka områden herr Svärd avsåg. Men jag
förmodar att inom dem faller också priserna
på jordbrukets produkter. I det
fallet har herr Sunne framhållit, att
folkpartireservationen endast syftar till
likhet inför lagen och inte utgör något
angrepp mot jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse.

Syftet med lagförslaget är ju, att karteller
inte skall tillåtas och att konkurrensbegränsning
skall motverkas så att
det inte skall kunna bli några oskäliga
priser. Om vi litet grand ser på hur
jordbrukets priser regleras, finner vi att
det är priser som fastställts genom jordbrukskalkylen,
och vi har inte, även om
t. ex. Mejeriernas riksförening behärskar
upp till 97 procent av hela mjölkproduktionen
i hela landet, någon möjlighet
att genom denna dominerande
ställning ta ut högre priser. Man kan
genom förenkling av distributionen och
förädlingen få ner omkostnaderna och
därigenom ge producenterna högre priser,
men det är inte avsett att man på
detta sätt skall nagga någon i kanten.
De sakkunniga har konstaterat detta, då
de säger att det är uppenbart att dylika
konkurrensbegränsningar inte kan betraktas
som skadliga i lagens mening.

Herr Sunne åberopar ett uttalande av
handelskammaren i Gävle, och liknande
uttalanden kan man åberopa på olika
håll. Men om herr Sunne läser vad
statens jordbruksnämnd här säger, skall
han finna att den går så långt att den
helt vill undanta jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse från lagstiftningens
bestämmelser. Också enligt min mening
bör jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
inte omfattas av lagstiftningen.
Det som föreslås i folkpartiets
reservation måste jag, trots herr Sunnes
invändningar, anse som tämligen obefogat
och rätt anmärkningsvärt.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Jag
har begärt ordet för att ge ett par repliker
till lierr Svärd. Jag känner inte
något behov att tacka honom för hans till
synes vänliga ord om min person, men
däremot har jag behov att dels rätta en

missuppfattning från hans sida om vad
jag sagt och dels också framhålla en synpunkt.

Han sade att jag skulle ha påstått, att
utskottet har humaniserat regeringens
förslag. Jag talade om en human lagstiftning
och hyser inte alls den meningen,
att vårt ändringsförslag beträffande
straffbestämmelserna innebär någon
speciell humanisering av denna lag.
Personligen hade jag nog den uppfattningen,
att det inte alls fanns något behov
att ändra på regeringsförslaget i
det fallet, och jag är inte övertygad om
att utskottets förslag att sänka straffbestämmelsen
till fängelse i ett år i stället
för att låta det endast stå »fängelse» i
paragrafen är någon lindring. Jag har i
varje fall fått höra det omdömet från juristhåll,
att ändringen närmast innebär
en skärpning. Ty står det bara »fängelse»
har domarna hela skalan upp till
två år att röra sig inom, och tillämpningen
lär i sådana fall medföra, att
det blir korta fängelsestraff vid första
resan. När man nu har markerat, att
det kan dömas till fängelse i ett år, skulle
det närmast peka på att man omedelbart
vill komma upp till det året. Jag vet inte
om den tolkningen är riktig, men för
mig känns utskottets ändring av förslaget
inte alls såsom en modifiering i lindrande
riktning.

Herr Svärd var missbelåten med utskottets
motivering särskilt därför att vi
inte sagt något om den allmänt ekonomiska
bakgrund, från vilken man bör
bedöma spörsmålet om konkurrensbegränsning.
Jag erinrar då om att utskottet
har haft att granska två lagförslag,
dels regeringsförslaget och dels ett förslag
som står herr Svärd mycket nära.
I båda fallen börjar första paragrafen på
följande sätt: »I syfte att i vissa fall motverka
konkurrensbegränsning inom näringslivet
skall» etc. Utskottet har fått
till uppgift att granska lagförslagen från
den utgångspunkten, att det gäller »vissa
fall». Det har då varit konstitutionellt
riktigt och över huvud taget riktigt, att
vi begränsat oss till dessa fall. Jag skulle
då aldrig kunna tänka mig, att jag från
min allmänt ekonomiska synpunkt skulle

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

107

Lagförslag om
ha velat begagna det här tillfället att
göra en framstöt mot exempelvis en socialistisk
samhällsordning genom att bedöma
de ekonomiska förhållandena över
huvud taget.

Så var det en sak till som jag ville
säga, och det tycker jag är det allvarligaste.
Jag kunde inte utläsa annat av
herr Svärds anförande än att han ville
påstå, att här hade andra lagutskottets
majoritet och framför allt dess ordförande
fört ett spel bakom kulisserna tillsammans
med regeringen under förarbetet
till lagförslaget. Jag protesterar på
det bestämdaste mot en sådan insinuation.
Den enda kontakt, som jag för min
del har haft med de resonemang, som
har förts med representanter för näringslivets
organisationer, har varit att
jag har uppvaktats av två deltagare
från näringslivets sida i dessa konferenser,
varvid de har framfört vissa synpunkter
till mig.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
Om herr Svärd har återvänt från
sin sfäriska flykt för en stund sedan,
skulle jag vilja säga honom några ord
med anledning av hans påpekande om
kartellförekomsten inom tidningsvärlden.

Jag kan inte tänka mig att han kunde
ha valt ett mera olämpligt exempel än
just detta med tidningarna, om han vill
påvisa att det inte förekommer fri konkurrens.
Det finns nämligen näppeligen
något område i vårt land, där konkurrensen
är så fri och så vild som när det
gäller tidningarna. Det förekommer
emellertid överenskommelser mellan
tidningarna om prenumerationspriser
och annonskostnader och om det pris
som skall uttagas för varje tidningsexemplar,
när det försäljes såsom lösnummer.
Men jag är tämligen övertygad om
att herr Svärd i egenskap av sekreterare
i högerpartiet har kommit underfund
med att de flesta tidningarna inte
spinner något silke på de där överenskommelserna.
Följaktligen har de inte
tillkommit för att man skall skinna allmänheten,
och dessa överenskommelser

motverkande av konkurrensbegränsning,
kan därför inte åberopas i detta sammanhang.
Det hindrar naturligtvis inte
att även tidningarna kommer att underställa
det nya näringsfrihetsrådet sina
överenskommelser för att låta rådet ta
ställning till frågan om någon åtgärd
skall vidtagas.

Vidare förekommer det en kartellöverenskommelse
inom tryckeribranschen,
och det finns tidningar som har civiltryckerier,
vilka vanligen är anslutna
till denna överenskommelse. Men jag kan
trösta herr Svärd med att det företag,
där jag befinner mig, inte tillhör denna
kartell.

Sedan var det några andra saker, som
herr Svärd var inne på. Han anmärkte
bl. a. på att andra lagutskottet inte hade
i sitt utlåtande gett sig in på en bedömning
hur den fria konkurrensen skulle
kunna passas in i det ekonomiska skeendet.
Nu har emellertid inte andra lagutskottet
i detta sammanhang haft till uppgift
— och brukar vanligtvis inte heller
ha det — att passa in lagärenden i
sådana sammanhang, och därför har det
inte heller skett nu. Jag kan dessutom
inte förstå att det skulle vara behövligt
efter den överenskommelse, som har
träffats om konkurrensbegränsande åtgärder.
Jag föreställer mig att om det
skulle ha gjorts någonting åt den saken,
borde det självfallet ha skett i sammanhang
med att underhandlingarna pågick,
och följaktligen inte komma efteråt.

När man sedan på sina håll klagar
över att en överenskommelse mellan departementet
och näringsorganisationerna
har träffats, bör man dock inte glömma
att det inte är åtgärder från regeringens
sida exempelvis, som har frambesvurit
denna lagstiftning. Den har näringslivet
självt frambesvurit genom de
åtgärder, som det har företagit i konkurrensbegränsande
riktning. Skall man
rikta några förebråelser bör man följaktligen
rikta dem till sig själv, och man
bör inte, såsom herr Svärd gör, rikta
dem emot regeringen. Då kommer de till
fel adress, och det bör de rimligtvis inte
göra.

Herr Svärd var också inne på frågan
om tobaksmonopolet. Det är en sak som

108 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

kommer att utredas. Men han var också
inne på biltrafikens nyetableringskontroll.
Om herr Svärd ville göra sig besväret
att sätta sig in i varför denna kontroll
egentligen kom till, skulle han snart
komma underfund med att den inte har
tillkommit i konkurrensbegränsande syfte,
utan för att man skulle kunna garantera
att det finns både taxibilar och lastbilar
på de olika ställena för att betjäna
allmänheten. Om det här hade varit
en fri konkurrens, hade det bara betytt
att man bytt om den ena lastbils- och
taxichauffören efter den andra, så att
det den ena dagen hade funnits en sådan
att tillgå men den andra dagen inte. Det
gäller här över huvud taget inte fråga
om fri konkurrens, utan om att ordna
biltrafiken på ett sådant sätt att den tillfredsställande
kan betjäna allmänheten,
och det tycker jag att herr Svärd borde
haft reda på.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle: Herr
talman! Det är mig en glädje att finna,
att det bland tidningarna träffats bindande
överenskommelser om prenumerationspris,
lösnummerpris, annonspriser,
hembäraingsavgifter och alla andra ting,
som rör deras prissättning — men ändå
råder där fullt fri konkurrens!

Sedan vill jag bara till herr Elowsson
säga, att det inte är jag som har fällt något
omdöme om den reglering av den
yrkesmässiga biltrafiken, som äger rum,
utan det är kommerskollegium. Vad jag
har gjort är endast att jag har citerat ett
yttrande av kommerskollegium. Om följaktligen
generaldirektör Gjöres har i
grunden missförstått denna fråga, torde
herr Elowsson böra uppsöka honom och
föra honom på rätt väg.

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
Utskottets ordförande karakteriserade
mitt anförande som en samhällsfilosofisk
analys som var av endast logiskt intresse.
Jag tar det inte som ett klander, men
jag vill ge en förklaring, varför jag har
kommit med mitt anförande. Det kan jag
nämligen haka upp på något som ordfö -

randen sade om att han tyckte att det
hade förekommit så måttlösa utfall och
att han efterlyste mera balans och måttfullhet.

Jag vill säga utskottets ordförande, att
hela mitt anförande var en strävan att
försöka analysera de förhållanden, som
föreligger för behandling, och att visa
att det finnes en benägenhet att slå över
i kritiken av de s. k. konkurrensbegränsande
åtgärderna och nödvändigheten av
att ingripa mot dem.

När jag tog upp resonemanget om arbetsmarknaden
så skedde det för att visa,
att vi där har mycket vittgående konkurrensbegränsningar,
vilka blivit accepterade
som något fullt naturligt. Men
om det är fallet och det inte lär kunna
förnekas, att dessa begränsningar i
många fall har skadeverkningar till följd,
så bör man väl vara litet försiktigare i
sitt omdöme när det gäller förhållandena
på andra områden.

Herr Elowsson ville inte gå med på
att det här finns någon parallell, utan
förhållandena på arbetsmarknaden var,
menade han, helt andra.

Jag skall be att få genomföra resonemanget
med ett litet exempel. Om vi antar
att ett antal lappskomakare i ett samhälle,
vilka arbetar som självständiga
och ensamma hantverkare, kommer överens
sinsemellan att inte halvsula skor
för mindre än ett visst pris, 5 kronor eller
dylikt, ingår de ett konkurrensbegränsande
avtal. De bildar en kartell och
de måste med det betraktelsesätt, som
detta förslag går ut ifrån, anses såsom
kartellister och deras samhällsskadlighet
ifrågasättas. Men om samma män
går till en skofabrik på orten och bjuder
ut sin arbetskraft anses det som en
självklar sak, att de tillämpar enhetlig
prissättning på sin arbetskraft. Och skulle
någon av dem för att konkurrera med
sina kamrater bjuda ut sin arbetskraft
under det pris, som är fastställt av fackföreningen,
tycker jag synd om honom.

I bägge fallen har dessa personer bjudit
ut sin arbetskraft, i ena fallet direkt
till en arbetsgivare och i andra fallet i
form av sina prestationer. Då måste man
säga att de i ena som i andra fallet har

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

109

Lagförslag om
gått en kartellistisk väg och vidtagit en
konkurrensbegränsande åtgärd. Den
principiella skillnaden är ingen.

Nu vill jag komplettera detta exempel
med att säga, att det inte är påhittat av
mig utan att resonemanget är genomfört
och svaret givet av en socialdemokratisk
skriftställare, Karleby. Det är således
inte någon arbetsgivaruppfattning
som kommer till uttryck. Jag menar därför,
att vi här har en likhet i förhållandena,
som vi inte får tappa bort.

Vi har konkurrensbegränsande åtgärder
också på andra områden. Det har
nämnts här om de statligt godkända begränsningarna
i form av fasta priser på
tobaksvaror och fastställda taxor för biltrafik;
det har även här påpekats,
att jordbrukarorganisationerna tillämpar
konkurrensbegränsande åtgärder. Men
vad man än tar upp som exempel utanför
handeln och produktionen, möter
man ständigt påståendet, att »det är särskilda
förhållanden» och det är »någonting
annat». Detta har lett mig till en definition
på monopolism, som jag tror för
närvarande är den enda korrekta. Det
är den, att med monopolism förstås konkurrensbegränsande
åtgärder, i vilka
andra deltar. En konkurrensbegränsande
åtgärd, i vilken jag själv deltar, det är
någonting helt annat.

Det är den definitionen som alla människor
här använder. Man accepterar
konkurrensbegränsande åtgärder i sin
omedelbara närhet, och tvingas man att
erkänna att de i någon mån utgör begränsningar,
då är dessa självfallet inte
samhällsskadliga. Men allting som man
ser på andra områden slår man ned på.
Detta betraktar jag som en brist på balans
och måttfullhet, och det är det jag
har velat reagera emot.

Herr Elowsson framförde en annan
synpunkt, som jag däremot kan ansluta
mig till. Han pekade på att denna strävan
till konkurrensbegränsning hade, om
jag förstod honom rätt, en psykologisk
förklaring i att människorna vill skapa
trygghet. Denna strävan är väl nu så
utbredd i samhället, att man måste räkna
med att man på alla håll försöker vidtaga
åtgärder för att säkra sig och trygga

motverkande av konkurrensbegränsning,
sig. De åtgärder som parterna på arbetsmarknaden
vidtar är ju ingenting
annat än en strävan att skapa trygghet.
Detsamma gäller ju jordbrukarnas strävanden,
och man kan gå vidare på alla
håll och finna att denna strävan ligger
bakom. Den är mänsklig och förståelig.
Men då måste jag också säga, att många
av de konkurrensbegränsande åtgärder,
som vi möter hos smärre företagare,
handlande och så vidare, bottnar i samma
strävan att försöka säkerställa sig
och de sina. Jag vill inte försvara deras
åtgärder under alla omständigheter, jag
är säker på att de många gånger går till
överdrift, men jag tycker att detta borde
göra att man såg litet mindre hetsigt på
saken än man faktiskt gör, när man ser
på konkurrensbegränsningarna på andra
områden än sitt eget.

Det är också i måttfullhetens tecken,
som jag framför mina bekymmer för de
åtgärder som här kommer till stånd om
detta lagförslag genomföres, bland annat
för kriminaliseringen av bruttopriserna.
Jag tror att bruttopriser kan i hög grad
missbrukas, men jag tror även att de
kan ha och har vissa förtjänster, och det
är ett system som tillämpats mycket
länge och i många fall utan att medföra
några direkta skadeverkningar. Jag tror
därför, att det är överilat att nu utan
närmare undersökning kriminalisera det.
Det måste väl ändå ligga någonting i
tanken, eftersom man från statsmakternas
sida genomfört bruttoprissystemet
och förbjudit avvikelser inom tobakshandeln.
Det är inte från min sida fråga
om att försvara det ena eller andra, men
jag tycker att det är en överilad och —
för att tala med herr Norman — mot all
balans och måttfullhet stridande åtgärd
att gå till det mycket allvarliga steget att
kriminalisera bruttopriserna, ulan att
detta system blivit föremål för en mera
ingående analys — ty någon sådan förekommer
inte i sakkunnigbetänkandet.

Det råder enligt min mening en mycket
stor oklarhet även om hur man anser
att monopolistfallet skall bedömas,
och man skapar således på förhand osäkerhet
i näringslivet. De personer, som
här skall sättas till att bedöma närings -

110 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

frihetsfrågor, får ju utomordentliga svårigheter.
Frågan är om det är någon mening
med att sätta till ett näringsfrihetsråd
för att bedöma problem, där man
egentligen inte har någonting att gå efter.
Man har någon sorts övertro på att
den fullmakt, som rådets medlemmar får
av regeringen, skall ge dem möjlighet
att pröva och på ett rimligt sätt bedöma
frågorna. När man nu i allmänhet inte
alls har klart för sig, hur de skall bedömas
— det finns ingenting uttalat om
det i propositionen, bara en allmän förmodan
att systemet kan åstadkomma
skada — så är det väl ganska orimligt
att tro, att dessa åtta personer, bara därför
att de sätts tillsammans i ett rum,
skall kunna bedöma dessa svåra frågor
på ett klokt och ur alla synpunkter väl
avvägt sätt.

Enligt min mening måste vi först låta
utvecklingen löpa så, att några linjer
kristalliseras ut i det levande livet och
bland de människor som arbetar på området.
Jag tror inte att man kan förläna
människor en övernaturlig makt att se
klarare än andra, bara därför att de får
en kunglig fullmakt. Likadant är det med
denna underliga bestämmelse att man
skall ifrågasätta, om inte ett s. k. samförstånd
kan vara skadligt, när detta
samförstånd icke består i vare sig skriftligt
eller muntligt avtal utan endast i
att personerna på ett visst område handlar
på ett likartat sätt. Där kommer man
också att ställa dessa herrar inför det
utomordentliga, för att inte säga olösliga
problemet att bedöma dessa fall. Jag tror
att det helt enkelt är nödvändigt att man
låter utvecklingen gå åtminstone en hästlängd
före lagstiftningen. Det går helt
enkelt inte att på ett förnuftigt sätt och
utan skadeverkningar sätta några herrar
att bedöma fall som är så kinkiga och
så ömtåliga, att vi inte här är i stånd
att nu staka ut några linjer för dem. Här
sker för närvarande en utveckling, det
börjar bildas en opinion, och det är den
som jag anser att man borde ha avvaktat.

Det är med utgångspunkt från utskottsordförandens
rekommendation att
se på detta med balans och måttfullhet

som jag har yrkat att man tills vidare
icke skall tillgripa lagstiftning.

Herr ELOWSSON, NILS (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Nordenson
missbrukar herr Karlebys namn, när han
talar om skomakarna och halvsulningen.
Herr Karleby diskuterade det i ett
rent teoretiskt sammanhang. Vi diskuterar
de här sakerna i ett annat sammanhang.
Jag är tämligen säker på att om
herr Karleby varit här i kväll och deltagit
i denna diskussion, skulle han inte
alls sett på saken så, som herr Nordenson
ser på den. Vi får inte glömma bort
att just den omständigheten att vi är överens
om att vi icke kan släppa den fria
konkurrensen lös, har gjort att detta lagförslag
fått den utformningen att vissa
överenskommelser är tillåtna, nämligen
under förutsättning att näringsfrihetsrådct
ger sitt medgivande till det. Man
finner alltså en sådan överenskommelse
legitim under vissa omständigheter, och
det innebär ju i realiteten att även företagare
har en frihet i de sammanhang
som vi här resonerar om, motsvarande
den som arbetsmarknadens parter har.
Just detta, att vi inte anser oss kunna
släppa den fria konkurrensen vind för
våg eller tillåta den att arbeta hur som
helst, har ju gjort att detta lagförslag fått
den utformning som det har.

Herr NORDENSON (h) kort genmäle:
Jag har utgått, herr talman, från herr
Karlebys uttalande, så som han har utformat
det i sina skrifter, och jag vidhåller
att jag har refererat det riktigt.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman! Jag
hade inte tänkt plåga kammaren i dag
med min vårförkylda stämma, men ett
och annat, som herr Nordenson och hans
partivänner sagt under debatten, uppkallar
mig till ett par kommentarer. När
jag bryter mot min avsikt att tiga, skall
jag i alla fall inte bli mångordig.

Herr Nordenson menade, vilket han
sade i ett av sina tidigare anföranden

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

111

Lagförslag om
här, att bruttoprisfrågan borde ha hänskjutits
till den av handelsministern tillsatta
utredningen om prissättningen i
handeln och om hur prissättningen påverkar
handelns struktur, i stället för
att som här skett förbjudas i föreliggande
förslag till lag mot skadlig konkurrensbegränsning.
I anledning därav vill
jag bara erinra om att bruttoprissystemet
i olikhet med andra prissättningsmetoder
ju verkar som en konkurrensbegränsning,
i det att det yttersta medlet
för systemets upprätthållande är hotet
om leveransvägran eller den faktiska
leveransvägran gentemot återförsäljare,
som underskrider fastställt bruttopris.

Här säger herr Nordenson att bruttoprissystemet
inte är analyserat. Nyetabliseringssakkunniga
har dock ägnat
minst 150 trycksidor uteslutande åt belysning
av bruttoprissystemets olika
verkningar, och då de därvid ansåg sig
kunna konstatera att de negativa sidorna
av systemet starkt dominerade, sade
de ut detta i sitt betänkande. Bruttoprissystemet
får nog därför anses vara tillräckligt
utrett för närvarande för svenska
förhållanden. Eftersom det generella
förbudet mot bruttopriser i den lag vi
skall besluta om i kväll är försett med
en dispensklausul, finns ju också en regulator,
varmed lagstiftningen kan anpassas
til! utvecklingen. Skulle vi mot
all förmodan få en allvarlig depressionskonjunktur
med priskrig och andra förtvivlade
konkurrensmedel som tillbyggen
på marknaden och ett behov av fasta
priser skulle driva fram flera dispenser,
flera undantag än vad regeln kommer
att omfatta, så pekar ju lagstiftningen
på en revidering av sig själv.

Tiden bär för övrigt ridit fort på detta
område. Såsom handelsministern sagt
här tidigare, är näringslivet inte längre
så benäget att medge att strikt bindande
bruttopriser tillämpas. Nu är det riktpriserna
som kommit i focus för intresset,
och diskussionens vågor går höga om
huruvida riktpriser, som får underskridas,
kommer att medföra en friare priskonkurrens
eller inte. Den nya utredningen
om prissättningen i handeln, som
herr Wehtje ansåg så överflödig, kommer

motverkande av konkurrensbegränsning,
att studera utvecklingen härvidlag, studera
vad som kommer att sättas i bruttoprisernas
ställe, när denna lag träder
i tillämpning, och studera vilka verkningar
den ökade prisrörligheten kommer
att få på konsumentpriserna. Jag
tror och hoppas i varje fall att förhållandena
kommer att bli bättre än nu.

Herr Nordenson och flera av hans partivänner
klandrade vidare, att handelsministern
genom förhandlingar med näringslivets
representanter framtvingat
en överenskommelse, som riksdagen nu
har ställts inför såsom ett fullbordat
faktum. I högerreservationen heter det
rent av, att detta förhandlingsförfarandc
i olikhet med remissförfarandet strider
mot svensk rätt och praxis. Jag är litet
förvånad över att de ärade opponenterna
här tycks ha glömt, hur riksdagen
nu i flera år har ställts inför överenskommelser,
som är resultat av förhandlingar
mellan civildepartementet, tjänsteförteekningskommittén
och tjänstemannaorganisationerna
— visserligen
löneförhandlingar, men i alla fall medförande
resultat, som riksdagen har fått
svälja utan att ändra en prick i dem.
»Det är arbetsmarknadsöverenskommelser»
invänder väl herr Nordenson nu,
överenskommelser av den frivilliga natur,
som han anser vara föredömlig och
som han menar att man skulle begagna sig
av även när det gäller att bekämpa samhällsskadliga
konkurrensbegränsningar.
Han anser, att man genom frivilliga förhandlingar
skulle kunna nå lika långt
som med den lagstiftning som här är föreslagen.
Jag tror att det är en överdriven
optimism, herr Nordenson. Parallellen
med avtal mellan arbetsmarknadens
parter är inte hållbar. Avtalen på
arbetsmarknaden ingås i alla fall mellan
två jämnstarka, jämbördiga parter —
mellan en ekonomiskt stark arbetsgivarsida
och en organisatoriskt stark arbetarsida.
Men när det gäller näringslivet
och konsumenterna är förhållandet inte
alls likadant. Konsumenterna är inte organiserade
och kan inte använda någon
strejk som påtryckningsmedel. I deras
ställe får staten träda in med krav på
insyn i produktion och distribution och

112 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om motverkande av konkurrensbegränsning.

med förhandlingsorgan och förbud mot
de värsta oarterna. Det är ofrånkomligt,
så som jag ser det. Om näringslivet verkligen
vill ha fri konkurrens och om dess
i dag mycket omtalade liederskodex förbjuder
samhällsskadliga konkurrensbegränsningar,
kommer ju inte heller denna
lag att kännas nämnvärt besvärande.

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
Beträffande utredningen om bruttopriser
måste jag säga, att det faktum kvarstår,
att man i vissa fall ansett bruttopriserna
vara så nödvändiga, att de föreskrivits
i lag, samtidigt som man förbjudit
dem på andra områden. Redan det
pekar på en mycket stor inadvertens i
det sätt, varpå statsmakterna betraktar
problemet. Personligen har jag aldrig
varit särskilt förtjust i bruttopriserna,
ty det är en mycket betänklig sak med
den s. k. avstängningen, denna sammanhänger
emellertid med att det finns en
avvikelse från bruttopriserna, som verkligen
är bekymmersam för näringslivet,
den s. k. underförsäljningen eller lockvaruförsäljningen.
Den tillämpas på sådant
sätt, att en handlande säljer en vara
till ett mycket lågt pris, lägre än som
kan anses vara skäligt, för att locka kunderna.
Detta har den återverkan, att varan
misskrediteras i allmänhetens ögon
och ännu mer i handlandenas, så att
handlandena vägrar att föra den, och den
kan då helt försvinna ur marknaden.
Problemet har varit mycket aktuellt i
Amerika. Det är mycket viktigt för näringslivet,
att det åtminstone blir klarlagt,
hur det skall förfaras i sådana fall.
Här står, att man skall kunna få dispens
från bruttoprisförbudet, men det är
ganska otillfredsställande. Fråga är, om
inte en kriminalisering av bruttopriserna
rätteligen borde åtföljas av någonting
mer än denna dispens, kanske rent
av en lagstiftning som ingrep mot lockvaruförsäljningen.
Jag tror att det riktiga
komplementet är, att man tar upp
frågan, om inte detta problem skall behandlas
under den illojala konkurrensen.
Det är på denna grund som jag trots de
150 sidorna i sakkunnigbetänkandet an -

ser, att problemet borde blivit föremål
för en utredning.

Jag tror, att även fru Lindström skall
erkänna, att det är en ganska kraftig åtgärd
atl nu kriminalisera en sak, som
har pågått så länge och som ingått i det
allmänna medvetandet. Jag beklagar, att
fru Lindström inte tycks anse, att hennes
utredning skulle kunna åtaga sig
denna sak, därför att problemet var färdigbehandlat.
Det behöver nog belysas
ytterligare. Men jag vill gärna understryka,
att jag inte oreserverat försvarar
bruttopriserna. Däremot är jag en mycket
bestämd anhängare av riktpriser,
och det har ingett mig stora bekymmer
att man i sin iver att gå till rätta med
bruttopriserna har kastat sig över även
riktpriserna. Vi kommer att få anledning
att tala om detta mycket snart i
samband med priskontrollen, ty priskontrollen
har förhindrat riktpriser.
Jag anser dem vara ett viktigt medel i
vissa fall för att befordra konkurrens.
Här föreligger enligt min mening en viss
måttlöshet i sättet att behandla dessa
frågor.

Beträffande arbetsmarknadsfrågorna
måste jag tyvärr säga att de synpunkter,
som fru Lindström framförde, helt
och hållet sammanföll med dem som jag
har angripit och kritiserat. Jag nödgas
därför uttala, att fru Lindström tydligen
inte har riktigt förstått innebörden i vad
jag sagt. Jag skall gärna stå till tjänst
personligen med närmare uppgifter, men
jag skall inte ta upp tiden med det nu.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Jag skall inte heller uppta tiden med
någon polemik mot herr Nordenson. Vi
kan tydligen säga varandra en hel del
undervisande ting privat. Jag vill här
bara säga till honom, att den kommitté,
i vars namn jag har talat, inte anser
några frågor färdiglösta. Vi kommer att
ta upp såväl bruttoprissystemet, riktprissystemet
som lockvaruproblemet till diskussion.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande para -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

113

Lagförslag om
grafen yrkats l:o) att densamma skulle
godkännas; 2:o) att kammaren skulle
godkänna 1 § i det lagförslag, som
förordats i den av herrar Wistrand och
Cassel vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att paragrafen skulle
avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av 1 § i det i herrar Wistrands
och Cassels reservation förordade lagförslaget,
uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 1 § av Kungl.
Maj:ts i andra lagutskottets utlåtande
nr 32 behandlade lagförslag, röstar
Ja;

Det, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes 1 § i det lagförslag,
som förordats i den av herrar
Wistrand och Cassel vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 21.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

2—13 §§.

Godkändes.

8 Första kammarens protokoll 1953. Nr 21.

motverkande av konkurrensbegränsning.

l''t §■

Herr ERIKSSON, EINAR (s): Herr talman!
Beträffande utformningen av § 14
ber jag att få föreslå den lydelse som
återfinnes i den med III betecknade reservationen.

Herr NORMAN (s): Jag hemställer om
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen
samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av herr Lundberg vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 14 § av Kungl.
Maj ds i andra lagutskottets utlåtande
nr 32 behandlade lagförslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Lundberg vid utlåtandet avgivna
reservationen.

15—33 §§.

Godkändes.

114 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Ikraftträdandebestämmelserna. nos vid omröstningens slut rösterna ha va

utfallit sålunda:

Herr SUNNE (fp): Jag hemställer om ja_92-

bifall till reservation IV. Nej_37.

Herr NORMAN (s) : Jag hemställer om
bifall till utskottets förslag beträffande
ikraftträdandebestämmelserna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att de nu föredragna
ikraftträdandebestämmelserna
skulle godkännas, dels ock att nämnda
bestämmelser skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av herr Jacobsson
i Igelsbo m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av ikraftträdandebestämmelserna
vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner ikraftträdandebestämmelserna
i Kungl. Maj:ts i andra
lagutskottets utlåtande nr 32 behandlade
lagförslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda bestämmelser
med den lydelse, som förordats
i den av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Bifölls, i vad den ej kunde anses besvarad
genom kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 192, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken jämlikt
lag den 9 maj 1952 (nr 209) gäller
till och med den 30 juni 1953, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1954.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fyra i an -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

115

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 460 av herr Ewerlöf m. fl. och

nr 461 av herr Ohlon m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 575 av herr Hjalmarson m. fl. och

nr 576 av herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 460 och II: 575, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte

a) antaga följande förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947:

b) uttala, att den biträdde vad den
förhandlingsdelegation, som tillkallats
den 21 november 1951 med uppdrag att
undersöka hur priskontrollen i fortsättningen
borde gestaltas, anfört rörande
tolkningen av viss bestämmelse i punkt
2 av det förslag till direktiv för den
fortsatta prisreglerande verksamheten
som underställts riksdagen; eller

c) därest hemställan under a) ej vunne
riksdagens bifall uttala, att en bättre
samordning mellan näringsfrihetsrådets
och priskontrollnämndens verksamhet
borde åstadkommas i huvudsaklig anslutning
till vad i motionerna anförts.

I motionerna I: 461 och II: 576, vilka
även voro likalydande, hade hemställts
dels att riksdagen måtte uttala, att den
avveckling av priskontrollen som pågått
under de senaste åren borde påskyndas
och snarast fullföljas, dels att förordnandet
om fortsatt tillämpning av prisregleringslagen
borde begränsas till den
31 december 1953, då priskontrollen
helt borde upphöra.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
förevarande motioner I: 460 och II: 575

samt I: 461 och II: 576, såvitt motionerna
avsåge ändring i det framlagda lagförslaget,
bifalla förevarande proposition; B.

att motionerna 1:460 och 11:575,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A hemställt eller i motiveringen
anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

C. att motionerna 1:461 och 11:576,

1 den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A hemställt eller i motiveringen
anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ahlberg, Sunne och Jacobsson i Igelsbo,
fru Sandström samt herr Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

A. antaga följande förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna, att riksdagen biträdde vad den
förhandlingsdelegation, som tillkallats
den 21 november 1951 med uppdrag att
undersöka hur priskontrollen i fortsättningen
borde gestaltas, anfört rörande
tolkningen av viss bestämmelse i punkt

2 av det förslag till direktiv för den
fortsatta prisreglerande verksamheten
som underställts riksdagen;

C. i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
riksdagens mening uttala att — därest
prisregleringslagen funnes böra förlängas
efter den 31 december 1953 — en
bättre samordning mellan näringsfrihetsrådets
och priskontrollnämndens
verksamhet borde åstadkommas i huvudsaklig
anslutning till vad reservanterna
i denna del anfört.

116

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Herr AHLBERG (h): Herr talman! Under
den långa debatt, som har ägnats
nästföregående ärende, har frågan om
den fria konkurrensens betydelse belysts
och illustrerats i mycket stor utsträckning.
För sammanhangets skull är
jag emellertid tvingad att säga ett par
ord ytterligare.

I Sverige och andra länder inom den
västerländska kulturkretsen hyser man
den uppfattningen, att man inte kan få
ett starkare skydd mot risken att få betala
för höga priser för de varor man
konsumerar eller de tjänster man tar i
anspråk än en fri och ohämmad konkurrens.
Om två eller fler producenter
av samma vara konkurrerar, har man
garantier för att de i eget intresse, för
att vinna en marknad, avyttrar sin vara
till så pass lågt pris som befinnes erforderligt
för att få denna avsättning. Om
två eller fler handlare saluför en konsumtionsartikel
inom räckhåll för konsumenten,
innebär det också en garanti
för att man, såvida man har fritt val,
i regel slipper ifrån att betala ett högre
pris än det som kan anses vara skäligt.
Denna kontroll över prissättningen, över
att konsumenterna och de, som tar tjänsterna
i anspråk, inte behöver erlägga
ett för högt pris, kan emellertid försättas
ur kraft under vissa förhållanden.
Vi har, herr talman, tidigare behandlat
en del sådana fall, nämligen där producenterna
eller handlarna genom egna åtgärder
eliminerat konkurrensen, och det
beslut som nyligen fattades i denna kammare
innebär, att man på dessa områden
efter vägar som man nu har slagit
in på skall se till, att konkurrensen blir
effektiv.

Ett annat fall, då denna effekt av den
fria konkurrensen elimineras eller helt
uteblir, är när det råder brist på en vara.
Det föreligger i sådant fall inte längre
något intresse hos den, som förmedlar
varan eller tjänsten, att skaffa sig en
ökad k,Undkrets. Det är nämligen då
ingen svårighet att vinna avsättning för
varan. Resultatet blir att priserna hastigt
stiger. I den situationen försattes
vårt land, sedan kriget hade utbrutit
och avspärrningen blev effektiv. Det

var i det läget som denna lagstiftning i
prisreglerande syfte beslöts i riksdagen.
Denna prisregleringslag var utarbetad i
syfte att fylla detta temporära behov.
Den hade alltså inte föregåtts av en sådan
utredning och planläggning som hade
erfordrats, om lagen hade varit avsedd
att få giltighet utöver en viss begränsad
period. Lagen har sålunda tillkommit
i ett bestämt syfte och är en typisk
krislag. Den har inte varit avsedd
att utgöra något annat än ett instrument
för en temporär reglering av priserna.
Man skulle alltså genom dess införande
inte riskera annat än ett temporärt intrång
i det fria näringslivet.

De förhållanden som sålunda utgjorde
anledning till och motiveringen för denna
lag, råder inte längre. I dag har man
inte sådan brist på varor, att den som
skall förmedla varorna avstår från att
söka få avsättning. Det är i dagens läge
snarare en större uppgift att skaffa kunder.
Följaktligen har den fria konkurrensen
fått möjlighet att utöva det inflytande,
som den inte hade möjlighet att
göra när lagen beslöts.

Den mening, som jag alltså här ger
uttryck för, nämligen att förhållandena
i dag är helt andra än de som motiverade
lagens tillkomst, hyses också av departementschefen
som i ett i lagutskottets
utlåtande citerat anförande säger:
»Förutsättningarna för den priskontrollerande
verksamheten har i viss mån
förändrats genom den konjunktursvängning
som inträffat under 1952. Tendenserna
till fortsatta prisstegringar
inom landet har i väsentlig grad avtagit.
Den förbättrade varutillgången har
lett till ökad konkurrens, och ett stigande
köpmotstånd från konsumenternas sida.
» Det är, förefaller det, ingen tvekan
om att man allmänt anser, att läget i dag
radikalt förändrats och att följaktligen
den lag, till vars förlängning vi nu har
att ta ställning, inte längre passar i detta
nya läge.

De som med mig har anmält reservation
mot utskottets förslag hyser nu den
uppfattningen, att när det ligger till på
detta sätt, är man icke försvarad med
att förlänga lagens giltighet. Den borde

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

117

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

därför bringas ur världen, och det finns
helt enkelt inget försvar för att nu inte
vidtaga en dylik åtgärd. Därför har också
yrkande framställts, att lagens giltighet
skall upphöra med utgången av detta
år.

Nu hade det väl i och för sig inte spelat
så stor roll, om lagen förlängts att
gälla till den 1 januari eller 1 juli nästa
år. Men propositionen har getts en sådan
utformning och ett sådant innehåll,
att man därur tvingas utläsa att regeringen
har för avsikt eller i varje fall
kan tänkas komma att påyrka lagens förlängning
även efter den 1 juli 1954. Man
ger nämligen, såvitt jag och mina medreservanter
kunnat läsa departementschefens
uttalande riktigt, numera lagen
ett annat syfte än det som man ville
betjäna när lagen antogs och utarbetades.
Den gången gällde det ju att förhindra
oskäliga prisstegringar, att förhindra
att varuknappheten under den
period, då det rådde brist på varor,
skulle medföra en upptrissning av priserna.
Nu heter det däremot: »Den omständigheten
att prisstegringstendenserna
upphört innebär icke i och för sig
att prisbildningen kan lämnas helt fri. I
nuvarande läge är det ur olika synpunkter
av vikt att den inhemska pris- och
kostnadsnivån nedbringas.» Man skall
alltså nu, som det heter, inrikta strävandena
på att främja prissänkningar. Med
den målsättningen är det alldeles uppenbart
att denna lag kan komma att behövas
för all framtid. Är syftet med densamma
att kontrollera att en vara åsätts
det lägsta pris som är möjligt med skälig
vinst, är det uppenbart, att denna lag
kan komma att behövas för denna kontroll
hur länge som helst och praktiskt
taget i vilken utsträckning som helst.
Men då har man också gjort ett intrång
i den fria företagarverksamheten som
ingen har åsyftat när lagen tillkom, och
som i mitt tycke står i flagrant strid
med den näringsfrihet som vi ändå alltjämt
bekänner oss till och som väl inte
riksdagen har för avsikt att medvetet
kränka.

Vi anser sålunda, att eftersom de förutsättningar
inte längre är för handen,

som tidigare gällde och motiverade lagens
tillkomst, bör lagen icke förlängas
för längre tid än till förestående årsskifte.
Om det däremot är så, att man
avser att på detta sätt fortlöpande ingripa
reglerande i prissättningen, om
man är beredd till detta intrång i den
privata företagsverksamheten, bör detta
sägas rent ut. Då är det nödvändigt att
utarbeta en lag på vedertaget sätt, d. v. s.
att underkasta ämnet den inträngande
utredning, som är nödvändig med tanke
på att man skall få en permanent
lagstiftning, och ställa riksdagen inför
ett förslag om en dylik lag.

Vi har inte trott att detta varit avsikten,
men med det skrivsätt, som använts
vid propositionens författande, och med
beaktande av de övriga omständigheter,
som enligt vårt förmenande i varje fall
talar emot en förlängning av lagens giltighetstid,
är man tvingad att dra den
slutsatsen, att lagen — som var tänkt
som en tillfällig lagstiftning, en typisk
krislag, och som följaktligen borde upphävas,
så snart inte de förutsättningar
är för handen, som motiverade lagens
tillkomst — kommer att på något sätt
permanentas och förlängas år efter år.
Mot detta har vi velat opponera oss.
Till en dylik förlängning av lagen vill
vi inte medverka.

Det kan vara tillräckligt att anföra
detta som motivering för det yrkande,
som reservanterna har framställt. Jag
vill likväl tillägga ett par ord.

Det ligger givetvis i konsumenternas
och därmed också i de stora arbetstagargruppernas
intresse, att inte varorna stiger
i pris mer än som är skäligt eller
hålles uppe på en konstlad, hög nivå.
Det ligger även i näringslivets intresse
att sådana prissättningar inte behöver
förekomma annat än tillfälligt och helst
inte det heller. Det råder emellertid delade
meningar om — och ingen lär väl
heller kunna ge ett bestämt svar därpå
— huruvida ett upprätthållande av den
hittillsvarande priskontrollen innebär
större garanti för en riktig prissättning,
än vad en ökning av den fria konkurrensen
i och för sig kan innebära. Det
är sålunda inte säkert, att den, som på -

118

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

yrkar en fortsatt tillämpning av prisregleringslagen,
därmed gagnar — om
han nu är konsument — sina ekonomiska
intressen bättre, än om han verkar
för att få denna temporära lag upphävd.

Även om det skulle finnas någon risk
för att i något fall prissättningen inte
blev tillfredsställande, så bör det väl
ändå väga över, att en provisorisk lag
upphör i och med att förutsättningarna
för dess tillkomst förändrats. Man lär
väl inte i dag kunna göra gällande, att
läget är sådant, att om lagen icke funnits,
vi skulle ett ögonblick ha övervägt
att antaga en liknande lag. Det är bara
den omständigheten, att denna lagstiftning
fick tillgripas på grund av krigsutbrottet
och senare inträdda kända förhållanden,
som gör att den finns till. Det
har gjorts gällande att det är utomordentligt
svårt att bli av med en reglering,
sedan den en gång blivit antagen.
För egen del tycker jag att det är onödigt
att ge stöd för den uppfattningen
genom att förlänga prisregleringslagen
för längre tid än den, som reservanterna
här förordat.

Till sist bör jag kanske påpeka —
även om man måhända inte skall göra
det till en stor fråga i detta sammanhang
— att det i varje fall lätt kan bli en
besynnerlig situation med risk för kollisioner
och missförstånd, om lagen äger
bestånd efter årsskiftet och sålunda skall
tillämpas samtidigt med den lagstiftning,
varom beslut fattades här för några minuter
sedan. Att ha två lagar, som visserligen
inte helt täcker samma område
men likväl tangerar varandra, med alla
de komplikationer, som därav kan följa,
kan väl inte betraktas som tillfredsställande.

Det anförda utgör den huvudsakliga
motiveringen till att reservanterna ansett
sig böra föreslå en begränsning av giltighetstiden,
och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr DE GEER (fp): Herr talman! Det
förefaller onekligen, som om anhängarna
av en alltjämt bibehållen priskontroll
förbiser den utomordentligt vikti -

ga funktion som priset har i det ekonomiska
livet. Priset är ju som känselspröt,
det inverkar på produktionen så
att säga i förväg. Stigande priser håller
konsumtionen tillbaka, men stimulerar
produktionen och bidrar därmed till att
altstra jämvikt.

Erfarenheten har visat att det i en
normal situation med rik tillgång på varor
icke är lyckligt att försöka ersätta
de fria prisernas ytterst viktiga funktion
i det ekonomiska livet med beslut
av ämbetsmän. Det leder till olägenheter
av flera slag, exempelvis en snedvriden
produktion. En priskontroll kan bestämma
ett maximipris, men den kan
aldrig tvinga vederbörande att producera.
En oriktig priskontroll kan därför
vålla brist på vissa varor. Dubbel
prissättning är en annan sak som man
ofta ser exempel på; det förekommer ett
pris på export och ett annat pris hemma,
och det har hänt att man i vårt land
köpt svenska varor via utlandet.

Vi har också sett, att ett borttagande
av priskontrollen i vissa fall medfört
sänkta priser. Jag tror att man på många
områden inom näringslivet önskar bibehålla
priskontrollen, därför att den
erbjuder liksom en garanti för att inga
attacker göres mot de priser som tilllämpas.
Allmänheten får lätt den uppfattningen,
att om priskontrollnämnden
godkänt ett pris, så är det skäligt. Men
det är ingalunda alltid riktigt. Priskontrollen
blir nog ganska ofta dragen vid
näsan av producenterna vid underhandlingarna,
och mycket ofta är det hänsyn
till de minst konkurrenskraftiga producenterna
som dikterar priskontrollnämndens
beslut.

Ser vi på erfarenheterna i andra länder,
vill jag särskilt peka på Tyskland.
Praktiskt taget hela den tyska produktionsapparaten
var efter kriget slagen i
spillror, men man har tillämpat en
utomordentligt stor frihet beträffande
priserna, och resultatet har varit fantastiskt.
Den mycket snabba välståndsökningen
tillskrives bl. a. den stora frihet
som tillämpats på det ekonomiska området;
man var ganska tidigt färdig att
slopa priskontrollen.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

119

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Vi anhängare av en fri prisbildning
accepterar givetvis priskontrollen i en
bristsituation. Men en sådan situation
bar vi, såsom herr Ahlberg sade, inte
för närvarande. Tvärtom kännetecknas
läget av ett stigande överflöd på varor.

Det tidigare i dag fattade beslutet om
kartellagen bör, tycker jag, kunna bidraga
till att man saklöst slopar priskontrollen.
Man invänder kanske, att
kartellagen verkar långsamt och att priskontrollen
måhända behövs som en motvikt
mot de privata kartellernas prispolitik.
I en stigande, god konjunktur tilllämpas
nog de privata kartellpriserna,
men var och en vet att kartcllöverenskommelser
fungerar mycket bristfälligt
vid överflöd på marknaden. Nästan alla
karteller med mer än fem medlemmar
visar sig då föga hållfasta, och det förekommer
ett ganska livligt fusk mot bestämmelserna,
en sak som ur konsumenternas
synpunkt naturligtvis är glädjande.
Helt annorlunda är det onekligen
med statsmonopolen. De har sina priser
bundna, och det kan inte komma i fråga
att man går vid sidan om dem.

Kunde finansministern i dag lämna
ett lika hugnesamt och definitivt löfte
om framtiden som han gjorde, när vi
för några dagar sedan talade om investeringsavgiften,
då tror jag att även motståndarna
till prisregleringen skulle kunna
rösta för utskottsmajoritetens förslag.
Finansministern har förklarat, att
det är hans avsikt att slopa investeringsavgiften
i och med utgången av
detta år, och om han i dag kunde lämna
kammaren det meddelandet — gärna
med reservation för att ett bristläge
återigen kan inträda till följd av nya
internationella svårigheter —• att prislcontrollen
skall tas bort den 1 juli nästa
år, så tror jag att vi inom oppositionen
gärna skulle följa hans linje i dag.

Jag ställer mig emellertid tveksam till
om vi kan få ett sådant meddelande från
finansministern, och därför ber jag att
få yrka bifall till reservationen av herrar
Ahlberg och Sunne m. fl.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag känner mig inte särskilt skickad att

debattera denna fråga utifrån de förutsättningar,
som de båda senaste talarna
haft, därför att jag inte har den till deras
principiella synpunkter motsatta
uppfattning som i så fall skulle behövas.
Jag finner det nämligen alldeles
självklart, att en fri prisbildning är
nödvändig och att priset bär en funktion
att fylla i ett land som vårt, med
en fri ekonomi och framför allt ett fritt
konsumtionsval, ett land med en sådan
ekonomisk struktur, att vi måste ha ett
omfattande varuutbyte med andra länder
och därför aldrig kan undgå prisbildningens
verkningar på vår import och
export. Det kan emellertid inte vara detta
som diskussionen gäller i dag. Jag
fäste mig vid att herr Ahlberg i sitt anförande
sade, att det väl inte spelade så
stor roll, om denna lag förlängdes till
den 1 januari 1954 eller till den 1 juli
samma år, och herr De Geer var inne
på samma tanke, då han sade, att han
också skulle kunna rösta för en förlängning
av lagen till den 1 juli, om jag
kunde ge ett löfte om att den sedan
skulle upphöra.

Herr Ahlbergs motvilja mot att förlänga
lagen ett år bottnade i ätt han
genom mina uttalanden hade funnit, att
tanken var att låta priskontrollagen få
en ny funktion, nämligen att sänka priser,
vilket ju kunde betyda ett evighetsbestånd
för lagen. Herr De Geer gav
uttryck för samma tanke.

Jag ville här endast säga, att jag inte
har åsyftat någonting sådant med mitt
yttrande. Yi har under de sista åren genomlevat
en mycket snabb och långt
gående prisstegring, en prisstegring som
satt sig fast i alla prisled. Så har det
skett en omsvängning i konjunkturen, en
ökad varutillgång och en tendens till fallande
priser, och då har vi ett stort
intresse av att detta prisfall får slå igenom
och att vi kan utnyttja detta till
att nedbringa våra priser så långt som
möjligt, därför att vi behöver få sänkta
kostnader. Prisbildningen är emellertid
ofta mycket trög, särskilt i vissa led,
och det är ganska svårt att få prissänkningen
att slå igenom. I den situationen
har jag för min del ansett det vara klokt

120

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

och riktigt, att priskontrollagen får gälla
och priskontrollnämnden verka ytterligare
någon tid för att se, om icke nämnden
med lagens tillhjälp kan få prisgenomslaget
att ta största möjliga omfattning.

Jag har alltså bedömt frågan om lagens
fortsatta giltighet utifrån det nu rådande
övergångsläget, och jag har inte
lagt in en djupare betydelse däri. Jag
förmenar alltså att frågan om lagens
fortbestånd från tid till tid får avgöras
utifrån utgångspunkten, om det finns
tillräckliga skäl för den. Jag anser, att
det för närvarande finns sådana skäl.
Vilka skäl som kan föreligga nästa år
vid denna tid, kan jag icke bedöma, och
jag kan helt naturligt inte göra någon
utfästelse om vad som då kan ske. Jag
kan endast deklarera, såsom jag väl har
gjort många gånger, att jag ingalunda betraktar
en byråkratisk priskontroll såsom
någonting som vi skall införliva
med ett permanent tillstånd i vårt land.
Men ännu har vi väl inte kommit dithän,
att de sista årens häftiga omsvängningar
har hunnit att mogna ut till någonting
som vi kan kalla för ett normalt läge.

Jag tror därför att både herr Ahlberg
och herr De Geer mycket väl skulle
kunna vara med om en förlängning av
lagen, icke till den 1 januari utan till den
1 juli nästa år. Sistnämnda datum är väl
så mycket lämpligare som vi då i lugn
och ro vid nästa riksdag kan överväga,
om lagen skall ytterligare förlängas eller
ej. Det är ju rätt obehagligt att komma
med en sådan här liten sak till höstriksdagen,
ifall det skulle visa sig erforderligt.

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
Det har redan framhållits av föregående
talare, att denna lag är en fullmaktslag,
tillkommen för elva år sedan och avsedd
att tillämpas vid krig eller krigsfara och
i främsta rummet för att förhindra av
varuknapphet förorsakade prisstegringar.

Det borde då framstå som ganska uppenbart,
att när de förhållanden upphört,
isoim betingat lagens införande, bör
också lagen försvinna. Oppositionen har

ju också yrkat, att lagen skall upphävas
med december månads utgång.

Det är, herr talman, en ödets ironi, att
om man slår upp prisregleringslagen i
vår lagbok, så återfinner man den under
rubriken »angående utvidgad näringsfrihet».
Men det finns väl knappast
någonting som hårdare inskränker på
näringslivets frihet just nu än priskontrollen.
För den, som till äventyrs har
ett intresse för näringsfrihet, måste det
därför vara en mycket angelägen sak att
denna skönhetsfläck på näringsfrihetens
sköld avlägsnas.

Departementschefen uttalar, att de nya
målen för priskontrollen skall vara att
åstadkomma prissänkningar och att därvid
särskilt inom handeln vidtaga sådana
åtgärder som innebär rent strukturella
förändringar. Jag kan inte se att
en sådan målsättning har någonting att
göra med de ursprungliga motiven för
lagens tillkomst. Man har anledning fråga
sig: är det verkligen förenligt med
våra konstitutionella former att ändra
målsättning för en institution, som tillkommit
för vissa extraordinära uppgifter,
och genom ändring av direktiv göra
den till ett instrument för helt nya
syften?

Innebörden av det förfarande, som
här tillämpas, är ju att man insmyger
nya lagar genom en bakdörr, och det
strider mot andan i våra lagstiftningsregler.
Det otillfredsställande i hela denna
sak kan belysas av följande förhållande.

Det har ju hittills varit praxis, att en
lagstiftning för nya uppgifter först göres
till föremål för sakkunnig utredning
och att utredningsresultatet undergår remissbehandling.
Först därefter framlägges
förslaget för riksdagen. En utredning
om varudistributionens former och
vidare utveckling har nyss igångsatts —
vilket vi här för en stund sedan talade
om. Alla, som har någon som helst kännedom
om handelns problem, vet alt
detta är ett mycket svårbedömligt område,
men inte desto mindre vill man nu
ge en institution som priskontrollnämnden
— som tillkommit för andra ändamål
— utomordentligt vittgående befo -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

121

genheter att ingripa just på detta område,
innan man gjort klart för sig vilka
riktlinjer man bör följa. Utredningen bär
därmed blivit föregripen, i uppenbar
strid mot de regler, som vi alltid brukar
tillämpa för vårt lagstiftningsarbete.

Priskontrollens befogenheter är angivna
i direktiven, men dessa är i flera
avseenden allmänt hållna, och man kan
fråga sig, om inte priskontrollen i vissa
fall hårdrager sina befogenheter. Jag
tänker på att priskontrollnämnden i vissa
fall uppställer villkor för att frige
varor från priskontrollen, oaktat varutillgången
är så riklig, att marknaden är
i naturlig balans, vilket måste vara den
avgörande betingelsen för priskontrollens
hävande.

Ett fall av dylik villkorlig frigivning
är särskilt intressant. Som villkor för
de kemisk-tekniska artiklarnas frigivande
ställde priskontrollen villkoret, att
fabrikanterna skulle avstå inte bara från
bruttopriser, vartill de förklarade sig
villiga, utan även från riktpriser, vilket
de principiellt motsatte sig. I den naturliga
och vällovliga avsikten alt komma
ur priskontrollens med åren allt hårdare
struptag accepterade fabrikanterna
slutligen villkoret med tanke på att kravet
var så pass orimligt, att det snart
kunde väntas bli släppt av myndigheterna.
Vår erfarenhet inom handeln går
nämligen klart i den riktningen, att riktpriser
är ett värdefullt medel att befordra
skälig prissättning och meddela allmänheten
prissänkningar.

Förhandlingarna mellan chefen för
handelsdepartementet och näringslivel
angående kartellagen har åtminstone
haft ett gott resultat med sig. Det har
lyckats näringslivets män att övertyga
departementschefen om riktprisernas berättigande,
och dessa har enligt lagförslaget,
som vi nyss antog, blivit tillåtna,
medan bruttopriser förbjudits. Departementschefen
bär emellertid i denna fråga
anlagt ett Janusansikte. Samtidigt som
han i lagförslaget visar en vänlig ansiktshalva
mot riktpriserna, har han endast
en kallt avvisande ansiktshalva mot
de kemisk-tekniska fabrikanterna, då de
hemställer alt i likhet med andra fabri -

. fortsatt giltighet av prisregleringslagen,
kanter få använda riktpriser. Resultatet
är att vissa fabrikanter inte kan med
riktpriser upplysa allmänheten om vad
de anser som ett skäligt pris — jag vid
påpeka att riktpriser i praktiken också
blir maximipriser — och även upplysa
om vidtagna prissänkningar, medan detta
står fritt för andra fabrikanter. För
näringslivets män måste detta framstå
som utslag av rent godtycke, särskilt sedan
regeringen i princip accepterat riktpriser.
Men denna godtycklighet är icke
en isolerad företeelse.

Medan för flertalet kemisk-tekniska
produkter villkoret för priskontrollens
hävande var brutto- och riktprisernas
slopande, har åtminstone vid ett tillfälle
prisernas fasthållande från fabrikantens
sida ställts som villkor för frigivandet
— alltså ett motsatt krav. På liknande
sätt har det inträffat, att när behov av
priskontroll ej längre ansågs föreligga
ur varuknapphetens synpunkt, har frigivningar
på ett varuområde skett för
fabrikanterna men ej för handeln, på ett
annat för handeln men ej för tillverkaren.
Det förefaller dock, att om varutillgången
är tillräckligt stor för att släppa
kontrollen i det ena ledet, bör tillgången
också vara tillräcklig för att släppa
kontrollen i det andra.

För näringslivets män måste det förblivande
intrycket bli, att priskontrollnämndens
arbete går alltför mycket i
godtyckets tecken. Jag skall i detta sammanhang
uppta en fråga, som vid diskussion
om priskontrollen mycket ofta
kommer på tal. När vi från näringslivets
sida gjort gällande, att ett borttagande
av priskontrollen på många områden
skulle medföra prissänkningar, har vi
från regeringshåll, priskontrollen och
regleringsvänligt håll i allmänhet, mötts
av motfrågan: varför sänker ni inte edra
priser spontant? Den frågan har också
diskuterats inom näringslivet, och i nåra
fall har dylika spontana prissänkningar
ägt rum. Men många har höjt varnande
röster — erfarenheten har bekräftat
deras farhågor — och framhållit, att
om en tillverkare exempelvis erbjuder
sig att sänka priset med fem öre, har
priskontrollnämnden omedelbart krävt

122

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

en sänkning med tio öre eller kanske
mer. Anbuden har alltid mötts av ökade
krav utan att detta kunnat sakligt motiveras.
Och det har visat sig, att om en
frivillig sänkning gjorts på grund av
kostnadsminskningar, har den inte fått
återtas, då kostnaderna åter stigit. Priskontrollen
har sålunda mött spontana
sänkningsförslag med mer eller mindre
hårda klubbslag i huvudet på den beredvillige.
Jag har själv erfarenhet av
sådant fall. Även här kommer godtyckligheten
fram, och det är klart att detta
förtar näringslivets män all lust till spontana
sänkningar och undergräver näringslivets
förtroende till priskontrollnämndens
goda vilja.

Det har såväl i en av högerledamöter
väckt motion som i den till utlåtandet
fogade reservationen starkt påtalats, att
kartellagen och reglerna för priskontrollen
blivit så omfattande, att såväl priskontrollnämnden
som näringsfrihetsrådet
skulle kunna ta befattning med fall
av konkurrensbegränsning. Detta är ett
ytterligare otillfredsställande förhållande,
ägnat att skapa ökad oklarhet och
osäkerhet för näringslivet. Denna fråga
har emellertid på ett klart och uttömmande
sätt behandlats i den av herr Alilberg
m. fl. avgivna reservationen, och
jag kan därför hänvisa till den.

På grund av vad jag här anfört vill
jag göra gällande, att prisregleringslagen
genom ett beslut nu kommer att gälla,
men den kommer att sakna underlag av
ett i god konstitutionell anda fattat beslut.
Det kommer att vila på en successiv
förvanskning av en extraordinär
krigsfallslag, med vilken den kommer
att sakna allt inre sammanhang. Det är
enligt min mening, herr talman, en konstitutionell
ordnings- och snygghetsåtgärd,
att den slopas.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Detta
är en seglivad lag, som vi håller på att
avskaffa varje år, men den lever kvar,
och jag tror att när vi på våren har diskuterat
förslag om att den skall gälla

endast ett halvt år, har vi, när halvåret
gått, varit ganska nöjda med att vi haft
lagen, emedan den hela tiden fyllt ett
behov.

I de diskussioner, som förts angående
lagen, har vi såsom ett kraftigt skäl
för dess upphävande hört sägas, att den
bör avskaffas så fort som möjligt, emedan
den konserverar och låser fast priserna.
Liksom de senaste åren har vi
även i år fått ta del av de direktiv, som
skall gälla för den fortsatta prisreglerande
verksamheten. Där har det understrukits,
att lagen skall även och kanske
numera i främsta rummet användas
för att främja prissänkningar.

Under diskussionerna för några år sedan
framhölls det från oppositionens
sida, att det var angeläget, att riksdagen
fick se direktiven för verksamheten.
När vi nu har fått se direktiven, har
man emellertid inte alls någon anledning
att diskutera dem längre.

Om vi ser på det föreliggande utkastet
till direktiv, finner vi att det är bestämmelser
och föreskrifter, som vi inte
kan göra någon invändning mot. Jag
tycker att vi alla borde kunna acceptera
målet för verksamheten, sådant det
uttryckes i första punkten. Vad som sedan
sägs om verksamheten och möjligheterna
att frigöra olika grupper av varor
utgör väl ett lämpligt sätt att undanröja
förhållanden, som kan verka
återhållande och begränsande på verksamheten
inom näringslivet.

Nu riktar sig kritiken inte mot direktiven,
utan man säger att förutsättningarna
för lagen var sådana, att det är inkonstitutionellt
att ha lagen kvar. Det
är klart att det kan ligga mycket i att
de förutsättningar, på vilka lagen vilar,
inte längre är för handen. Jag skall för
min del gärna vara med om att diskutera
ett avskaffande av beredskapslagen,
sådan den kom till under krigsåren,
och fundera på att ersätta den med en
annan lag. Men jag är inte övertygad
om att det inte skulle gå på det sätt,
som den gamle lektorn i min barndoms
stad uttryckte det, då han sade: »Jag
bad Gud att få en sparsam hustru, och
jag blev bönhörd över hövan.» De som

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

123

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

vill avskaffa denna lag, emedan den är
inkonstitutionell, kanske blir bönhörda
över hövan, om vi skall resonera om hur
vi skall ha det i fortsättningen och inte
kan ha lagen sådan den föreligger.

Vi funderar varje år på om vi behöver
lagen, och det slutar med att vi bestämmer
oss för att förlänga den med ett år
i taget. Det är klart att vi skulle kunna
låta den gälla ett halvår, men jag är
nästan övertygad om att när vi skulle
komma till slutet av den tiden, skulle
vi behöva överväga ett förslag att låta
den gälla ytterligare ett halvår. Det är
väl mest praktiskt att vi gör som vi har
gjort under de sista åren och låter förlänga
lagen ett år och därefter överväger,
hur det skall bli i fortsättningen.

Jag yrkar bifall till utskotetts hemställan.

Herr AHLBERG (h): Herr talman! Jag
är tvungen att säga några ord i anledning
av vad utskottets ärade ordförande
här senast yttrat. Motiveringen för
reservanternas förslag är ju inte bara
att lagen av rent konstitutionella skäl
bör avvecklas, utan också — och det är
inte mindre tungt vägande — att enligt
vår uppfattning det inte längre föreligger
något behov av denna reglering. Det
är väl — dess bättre, skall vi väl säga
— alldeles uppenbart, att det inte längre
behövs åtgärder av det slag som framstod
som ofrånkomligt, när varuknappheten
var som svårast efter krigsutbrottet.
Vi har i dag övergått till vad man
betecknar som köparens marknad.

När jag har talat om den rent konstitutionella
sidan av saken, så är det
därför att, som också framhålles i reservationen,
det förefaller som om man
åsyftade att låta denna lag gälla för
framtiden. Denna för visst ändamål tillkomna
lagstiftning skulle alltså permanentas.
Man skulle bibehålla den men
ge den ett annat syfte. Den har kommit
till som skydd mot en prisstegring. Nu
har ju statsrådet själv understrukit, att
man vill utnyttja lagen mindre eller till
äventyrs inte alls för detta ändamål
utan som ett instrument för att sänka
priserna, med resultat att man när som

helst och i vilken utsträckning som helst
kan kräva att få granska företagens prissättningar
och med lagens stöd tvinga
ned priserna, där man så finner riktigt.
En lagstiftning av den typen är väl ingenting
att be om; jag har minst av allt
lust att göra det. Jag menar i likhet
med, som jag tror, flertalet i denna kammare,
att det som vi mår bäst av, det
som bäst tryggar vår levnadsstandard
och det som skapar de bästa förhållandena,
är ett i möjligaste mån fritt näringsliv,
som får utvecklas efter sunda
och riktiga, under konkurrens framskapade
former, icke en utveckling där
man, som herr Norman nämnde, för insyn
och kontroll anlitar en lag som var
försvarad och motiverad under speciella
förhållanden, vilka inte längre äger bestånd.

Jag har kanske mycket starkare anledning
än tidigare att yrka bifall till
reservationen, vilket jag också gör.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, enligt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannan, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ahlberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

124

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om zonexpropriation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr förste
vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ahlberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 78;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.

Lagförslag om zonexpropriation.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och
146 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947
(nr 385), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1953 dagtecknad
proposition, nr 218, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om
ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§
byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385).

I det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
var 44 § så lydande:

Finnes tätbebyggt område med hänsyn
till den allmänna samfärdseln eller
kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara
i behov av genomgripande ombyggnad,
och kan denna icke lämpligen ske
annorledes än i ett sammanhang, må
Konungen, sedan i anledning av ombyggnaden
fråga väckts om antagande
eller ändring av stadsplan för området,
medgiva staden att lösa den mark inom
området som erfordras för ombyggnaden
ävensom annan inom området eller
i dess omedelbara närhet belägen mark,

för vilken planens genomförande kan
väntas medföra väsentligt ökat värde.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sex i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 476 av herr Ewerlöf m. fl.
nr 477 av herr Lindblom m. fl. och
nr 478 av herr Lindblom m. fi. ävensom inom

andra kammaren:
nr 598 av herr Ohlin m. fl.,
nr 599 av herr Swedberg och fröken
Vinge samt

nr 600 av herr Hjalmarson m. fl.

I de likalydande motionerna I: 476
och II: 600 hade hemställts,

A. att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 218 måtte,
med beaktande av vad i motionerna anförts,
besluta,

dels att såsom grund för inlösen enligt
44 § byggnadslagen skulle gälla, att denna
vore nödvändig och icke endast
lämplig,

dels att lösenrätt enligt denna paragraf
skulle i första hand medgivas ägare, som
ensam eller i förening med andra fastighetsägare
innehade mer än hälften av
den sammanlagda tomtarealen inom saneringsenheten
eller hälften av det sammanlagda
värdet därav,

dels att såsom grund för inlösen icke
finge åberopas det förhållandet, att mark
inom saneringsområdet eller i dess omedelbara
närhet på grund av saneringsåtgärderna
väntades stiga i värde,

dels ock att av kommun inlöst område,
efter det regleringen verkställts, skulle
utbjudas i den öppna marknaden till försäljning
eller mot tomträtt med möjlighet
till företrädesrätt för förutvarande
fastighetsägare och nyttjanderättsinnehavare.

I de likalydande motionerna I: 477 och
II: 599 hade hemställts, att riksdagen vid
sin behandling av propositionen nr 218
måtte vidtaga sådan ändring av 44 §, att

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

125

sista meningen (orden »ävensom annan
---— ökat värde») utginge.

I de likalydande motionerna I: 478 och
II: 598 hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om förnyat
övervägande av frågan om återköpsrätt
samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen
framlägga förslag, vartill dessa
överväganden kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 476 och II: 600 samt I: 477
och II: 599, antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget; samt

B. att motionerna I: 478 och II: 598
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:476 och
II: 600 samt de likalydande motionerna
I: 477 och II: 599 antaga det genom proposition
nr 218 framlagda lagförslaget
med den ändring, att 44 § erhölle följande
lydelse:

Finnes tätbebyggt område med hänsyn
till den allmänna samfärdseln eller kravet
på ändamålsenlig bebyggelse vara i
behov av genomgripande ombyggnad,
och kan denna för området i dess helhet
eller del därav (saneringsenheten)
icke ske annorledes än i ett sammanhang,
må Konungen, sedan för dylikt
syfte stadsplan fastställts, medgiva ägare
eller sammanslutning av ägare, som innehar
fastigheter till mer än hälften av
det sammanslagna fastighetsvärdet inom
saneringsenheten eller mer än halva
arealen därav, rätt att lösa den mark
inom saneringsenheten som erfordras
för ombyggnaden. Vilja flera lösa, äge
den eller de företräde vars fastighetsinnehav
åsättes största värdet. Fastighets -

Lagförslag om zonexpropriation.

värde som nu sagts beräknas i enlighet
med den stadsplan och tomtindelning
som gällde före saneringens genomförande.

Ansökan om inlösen enligt första stycket
skall göras inom tre månader från
det stadsplan fastställts. Sedan lösenrätt
beviljats, må Konungen på stadens
begäran föreskriva viss tid inom
vilken bebyggelsen skall hava bragts i
överensstämmelse med stadsplanen. Ingives
icke ansökan inom angiven tid eller
verkställes icke ombyggnad inom
föreskriven tid, äger staden lösa marken
inom saneringsenheten.

Av staden inlöst område skall, i den
mån det enligt stadsplan är avsett för
enskild bebyggelse, inom skälig tid efter
det regleringen verkställts, utbjudas till
försäljning eller till upplåtelse mot tomträtt.
Vid sådan försäljning eller upplåtelse
skall vid lika bud förutvarande fastighetsägare
och nyttjanderättsinnehavare
äga företräde.

B. att motionerna I: 478 och II: 598
måtte anses besvarade genom vad i reservationen
anförts;

2) av herrar Nyberg och Carlsson i
Stockholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivils, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:478 och
11:598, hos Kungl. Maj:t hemställa om
förnyat övervägande av frågan om återköpsrätt
samt framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill dessa överväganden
kunde föranleda.

Herr LINDBLOM (fp): Herr talman!
I samband med den proposition, som
det föreliggande utlåtandet behandlar,
har utskottet också förehaft till behandling
tvenne av mig jämte andra ledamöter
i denna kammare väckta motioner
i samma spörsmål. Det är två frågor,
som behandlas i dessa motioner. Den
ena gäller den nya expropriationsgrund,
som Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen
nr 218. Den andra gäller rätten att

126

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om zonexpropriation.
få återköpa exproprierad mark, sedan
planeringsföretaget genomförts och staden
inte längre kan anses ha behov av
viss del av den exproprierade marken.

Vad först gäller den nya expropriationsgrunden
har motionärerna reagerat
emot att mark, som inte beröres av planeringsföretaget
på annat sätt än att
den ligger inom området eller i dess
omedelbara närhet, skall kunna exproprieras
endast på den grund att marken
kan tänkas väsentligt öka i värde.

Vi finner det anmärkningsvärt, att departementschefen
har signalerat en utredning
angående frågan om s. k. oförtjänt
värdestegring och, samtidigt som
han signalerar denna utredning, genomför
ett lagförslag, som praktiskt taget
föregriper denna utredning. Enligt min
mening hade det sett vackrare ut, om
man hade åtminstone först utrett frågan
och därefter kommit med ett lagförslag.
Så brukar man ju vanligen förfara.
Med den nu rådande politiska konstellationen
är det väl möjligt att det hade
blivit samma resultat ändå, men då
hade åtminstone remissinstanserna haft
tillfälle att få säga sin mening —- om
man nu skall ta någon hänsyn till vad
remissinstanserna säger.

Utredningsmannen, häradshövding
Anderberg, säger i den utredning, som
ligger till grund för det föreliggande lagförslaget,
bland annat att markvärdestegring
icke bör göras till någon expropriationsgrund
samt att möjligheterna för
kommunerna att njuta värdestegringens
fördel över huvud taget icke bör anföras
såsom motiv för någon lagändring.
Icke förty har utredningsmannen dock
vid olika tillfällen talat om uppdrivna
priser och övervärden. Man kan av de
angivna ordalagen inte få ut annan mening
än att såsom motiv för en lagändring
icke bör angivas de verkliga skälen.
Detta måste betecknas såsom ett
anmärkningsvärt sätt att giva uttryck
åt vad »hans uppsåt var som lagen
gjorde».

Det tjänar inte mycket till att ytterligare
fördjupa sig nu i denna fråga. Den
är helt visst åtminstone i denna del avgjord
redan på förhand. Låt mig blott

till sist vad det gäller den första delen
citera vad en tysk rättslärd, Rudolph
von Jhering, på sin tid yttrat. Jag finner
att detta yttrande bär en viss relevans
när det gäller den fråga, som nu
diskuteras. Han säger: »Varje despotism
har börjat med ingrepp i enskild rätt.»

Vad sedan gäller den andra motionen,
har vi inskränkt oss till att endast begära
den utredning om möjligheterna
till återköp av den exproprierade marken
sedan stadsplaneföretaget har genomförts
och man inte längre skulle vara
i behov av viss del av marken. Man
har sagt att detta inte skulle vara möjligt
att genomföra. Vi har i motionen,
till vilken jag hänvisar, framhållit att
det finns en motsvarande lagstiftning i
Italien, en relativt ny lagstiftning för
resten, där denna möjlighet förekommer,
och det synes oss, som om det inte
borde vara omöjligt att genomföra en
sådan lagstiftning i Sverige lika väl som
i Italien. Nu har emellertid utskottet i
den frågan gjort, som man brukar säga,
en välvillig skrivning — ja, så välvillig
att utskottet bara hade behövt ta ett litet
steg till, så hade det blivit bifall till utredningskravet.
Utskottet uttrycker vikten
av att kommunerna i praktiken kommer
att förfoga över den exproprierade
marken på ett sätt som innebär ett skäligt
hänsynstagande till de förutvarande
fastighetsägarnas och hyresgästernas
rimliga önskningar att få återkomma till
sina kvarter. Det är inte så synnerligen
långt ifrån, att man där har givit ett
erkännande åt det berättigade i det förslag
som har framförts. Vi ansåg emellertid
i utskottet att vi icke på den
punkten kunde föreslå en direkt lagstiftning,
emedan frågan ju ändå måste
betraktas som något komplicerad, och
därför har vi inskränkt oss i denna del
till att endast begära en utredning.

Detta har också sedan upptagits i en
särskild reservation till utskottets utlåtande.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation, som är betecknad
med 2).

Herr OHLSSON, EBBE (h): Herr talman!
Till de mera kostnadskrävande,

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

127

men inte desto mindre angelägna uppgifterna
för många av våra tätorter hör
en förnyelse av bebyggelsen inom de
centrala delarna. Befolkningstillväxten
och den kraftigt ökade motoriseringen
har varit faktorer som frammanat detta
krav på förnyelse, samtidigt som regleringssystemet
på bostadsmarknaden och
den ofria ekonomi, som vi dragits med
i över ett decennium, varit en av orsakerna
till alt man så att säga kört fast
på detta område. För länge sedan saneringsmogna
fastigheter har blivit begärliga
nödbostäder i brist på andra,
modernare och ändamålsenligare bostäder,
och dagens saneringsproblem hade
med säkerhet inte blivit så svårlösta och
betungande, om vi haft en friare ekonomi
och färre regleringar på detta område.

Trafikförhållandena och den allmänna
utvecklingen gör alltså, att helt nya
stadsplaner måste dras upp, vilka kräver
betydande ombyggnadsföretag och som
avser stora områden. Nedre Norrmalm
är kanske det mest påfallande exemplet,
men även på andra håll har vi samma
problem, fastän i mindre utsträckning.
Här krävs alltså en avsevärd förändring,
ett avsevärt ingripande på kvarters- och
tomtindelningen inom tätortsområdena.
Att anpassa de lagliga bestämmelserna
efter de krav som framkommit torde
därför vara nödvändigt. Men då dessa
bestämmelser utformas, bör det tillses,
att det inte görs större ingripanden än
situationen kräver och framför allt att
ingen part ges monopolställning. Inte
minst på detta område ligger det ofantlig
vikt på att friska och djärva enskilda
initiativ får göra sig gällande och
bereds möjligheter till fri konkurrens på
lika villkor.

Om kammaren antager utskottsförslaget,
tas därmed ett stort steg mot en
fullständig kommunalisering av tomtmarken,
och samtidigt sker en ny urholkning
av den privata äganderätten.
Det blir en smygsocialisering som, hur
allvarlig den är såsom isolerad företeelse,
måhända ändå icke åstadkommer
nämnvärt buller ute i landet, och redan
däri ligger det enligt min mening en

Lagförslag om zonexpropriation.
allvarlig fara. Den privata äganderätten
skall vara en sporre i samhället fram
mot en högre levnadsstandard och hyggligare
levnadsvillkor, och utan denna
drivkraft blir det stagnation.

I utskottsutlåtandet förutsätter man,
alt enskilda skoll vara förbjudna att genomföra
större saneringar. Man säger,
att stora saneringssyftande stadsplaneregleringar
skall ankomma endast på
kommunerna och ej på de enskilda
markägarna samt att den för saneringen
erforderliga marken skall kunna förvärvas
tvångsvis av kommunerna.

Reservanterna har en motsatt uppfattning.
Enligt vår mening bör nämligen
icke kommunerna, utan de enskilda
fastighetsägarna i första hand ges tillfälle
att genomföra den erforderliga ombyggnaden.
Vi hyser nämligen den uppfattningen,
att de enskilda har lika stora
förutsättningar att planera som de kommunala
myndigheterna. Vi har däremot
intet att erinra emot att kommunerna
bör ingripa med expropriationsåtgärder
endast såsom stadsplanetekniskt hjälpmedel,
men först sedan man inte lyckats
komma fram till några andra lösningar.
Denna synpunkt sammanfaller för övrigt
med vedertagen uppfattning om expropriation
såsom en extraordinär åtgärd.

Vi föreslår alltså, att i första hand
skall lösenrätt medgivas ägare, som ensam
eller tillsammans med andra innehar
mer än hälften av den sammanlagda
tomtarealen inom saneringsenheten
eller mer än hälften av fastighetsvärdet.
Men vi anser det rimligt —• för den händelse
sådan inlösen inte begärts inom
tre månader från det stadsplanen fastställts
eller om bebyggelsen inom föreskriven
tid icke bringats i överensstämmelse
med stadsplanen ■— att stadens
myndigheter har möjligheter att lösa in
fastigheterna inom saneringsområdet.

En formulering i lagtexten, som vi
vänder oss emot, är att ombyggnaden
eller saneringen inte lämpligen kan ske
i ett sammanhang. Vi anser, att lämplighetsbegreppet
bör utgå och att det ur
skilda synpunkter, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt,
klart bör anges, att

128

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om zonexpropriation.
det är nödvändigt att genomföra ombyggnaden
i ett sammanhang.

Enligt propositionen skall expropriationsrätten
inträda redan när frågan om
stadsplan blivit väckt. Detta kan inte
vara lyckligt. Stadsbebyggelsen kcmmer
därigenom att stå inför ett ständigt hot
om omedelbar expropriation. Detta förhållande
kommer självklart att vara en
hämsko på det enskilda initiativet och
på viljan hos de enskilda att bygga och
förbättra. Vi har därför föreslagit, att
tidpunkten för expropriationsrättens inträde
bestämmes till tiden för stadsplanens
fastställande.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den av herr
Munktell och mig avgivna reservationen.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Det
torde vara lämpligt att med några ord
omnämna innebörden av de nu föreslagna
ändringarna i lagen om zonexpropriation.
Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag försöka fatta mig
så kort som möjligt.

De nu gällande lagbestämmelserna för
expropriation ger ju inte städerna tillräckliga
rättsliga medel att genomföra
stora ombyggnader av äldre stadspartier.
Inte heller ger de möjlighet till
expropriation innan ny stadsplan utarbetats
i detalj. Kostnaderna för markförvärv
drivs till följd därav i höjden
på ett sådant sätt att det blir svårt att
genomföra en önskvärd sanering eller
ombyggnad av ett större stadsområde.

Nu gällande lag gör inte heller skillnad
mellan det som kan betraktas som
zonsanering, d. v. s. ombyggnad av ett
större, tättbebyggt område, och det som
man brukar kalla punktsanering. Samma
regler gäller för båda dessa fall, och
genomförandet av stadsplaneregleringen
tillkommer markägarna.

Propositionen föreslår nu att avsteg
skall göras från denna grundsats, nämligen
i sådana fall då ett tättbebyggt
område är i behov av ombyggnad som
inte lämpligen kan ske annat än i ett
sammanhang. Expropriationsrätt skall i
sådant fall tillkomma staden, oavsett om
de berörda markägarna har förmåga och

vilja att genomföra en sanering eller inte.
Dessutom skall expropriation kunna
medges innan stadsplanen blivit fastställd
i detalj.

Det är bl. a. emot detta förslag som
reservanterna, herrar Ohlsson och Munktell,
vänder sig. Deras motivering har
just anförts av herr Ohlsson. Reservanterna
menar att i stället expropriationsrätten
för enskild markägare bör utvidgas
på ett sådant sätt, att den som innehar
hälften av tomtarealen skall vara
berättigad att lösa in övriga enskilda
markägare.

Om jag nu fattade herr Ohlssons yttrande
här rätt, skulle man i stället få
en sådan ordning att man så att säga
skulle lämna ut ombyggnaden av ett större
stadsområde på entreprenad. Man
skulle låta kommunen, i detta fall staden,
och enskilda markägare tävla om
vem som skulle kunna göra det bäst.

Utskottet har emellertid inte kunnat
ansluta sig till den uppfattningen att expropriationsrätten
skulle tillkomma någon
annan än staden, och detta av flera
skäl. För det första kräver en stor stadsplanereglering
av nu ifrågavarande art,
att arbetena samordnas efter en väl genomarbetad
plan och att erforderliga
evakueringsutrymmen anskaffas och
iordningställs samt vidare att andra provisoriska
anordningar vidtas under övergångstiden.
Detta torde i regel inte kunna
genomföras av någon annan än staden.
För det andra har utskottet av
principiella skäl inte kunnat ansluta sig
till den tankegång som framkommer i
reservationen. Det skulle, menar utskottets
majoritet, te sig stötande för rättskänslan
om vissa kapitalstarka markägare
skulle få rätt att expropriera mark
från andra markägare. Det förefaller
mig riktigare att i ett sådant fall, om
markägare som äger mer än hälften av
tomtmarken finge tillfälle att expropriera
andra enskilda markägares mark,
tala om en monopolställning, inte för
samhället men för en enskild markägare
eller för en grupp av enskilda. Inom utskottets
majoritet ansåg vi, att något
sådant inte kan anses vara riktigt.

För det tredje har utskottets majori -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

129

tet menat, att de ekonomiska skälen talar
emot en privat exproprieringsrätt.
Ombyggnaden av en stadsdel (irar som
bekant mycket stora kostnader för kommunen.
Genom expropriationen får samhället
möjlighet att tillgodogöra sig den
värdestegring som följer av regleringen.
Det synes därför vara riktigt ur de
skattebetalares synpunkt, som får betala
kostnaderna för regleringen, att de också
skall få tillgodogöra sig den värdestegring
som inträder genom regleringen.

Det sägs bland annat, att utgifterna
kommer att täckas av bidrag till gatukostnaderna.
Emellertid har de beräkningar
som genomförts här i Stockholm
visat, att den del som på så sätt kan erhållas
i själva verket svarar emot endast
en mycket ringa del av saneringskostnaden.
En beräkning som gjordes 1947
visar, att endast ungefär åtta procent av
utgifterna skulle kunna täckas av sådana
bidrag.

För det fjärde menar utskottets majoritet,
att expropriation på ett tidigt
stadium, alltså en expropriation genom
samhället, ger planförfattarna större möjligheter
att utarbeta en fullgod stadsplan.
En sådan möjlighet föreligger inte
om enskilda skulle få expropriera, ty
den enskilde markägaren eller en grupp
av enskilda markägare kan rimligtvis
inte bedöma sina möjligheter förrän
stadsplanen är fastställd.

I reservationen sägs nu, att grunden
för inlösen böra vara att stadsombyggnaden
»nödvändigtvis» och inte blott
»lämpligen» bör ske i ett sammanhang.
Uiskottets majoritet har menat, att om
man skulle ersätta »lämpligen» med »nödvändigtvis»,
skulle man lägga en alltför
stor bevisbörda på staden eller på städerna
och att en dylik bestämmelse därför
skulle leda till fruklösa debatter, varigenom
saneringen i onödan skulle komma
att fördröjas.

Av nu anförda skäl har alltså utskottets
majoritet intagit den ställning, som
vi har gjort, och alltså tillstyrkt propositionen
på denna punkt.

Ett särskilt problem är den så kallade
ekonomiska zonexpropriationen. Denna
form av expropriation infördes i

9 Första kammarens protokoll 1953. Nr 21.

Lagförslag om zonexpropriation.

svensk lag år 1931 och har sedermera
vid ett tillfälle ändrats. Enligt nu gällande
lag har emellertid markägare möjlighet
att fria sig från expropriationsanspråk
från samhällets sida genom att
ikläda sig skyldighet att gälda skäligt
bidrag till kostnaderna för stadsombyggnaden
eller regleringen. Konungen bestämmer
i så fall det belopp som markägaren
har att erlägga.

Zonexpropriationsutredningen föreslog
att fastighetsägarna skulle ha skyldighet
att lämna bidrag, så kallade bettermentsbidrag'',
till kostnaderna för stadsombyggnaden
i sådana fall, då fastigheterna
skulle komma att stiga i värde genom
regleringen. Det förslaget utsattes emellertid
för en mycket kraftig kritik under
remissbehandlingen. Departementsche-,
fen ansåg sig därför inte kunna förorda
en dylik lösning. Eftersom dessutom de
nu sedan 1931 gällande bestämmelserna
varit helt verkningslösa och i själva verket
inte blivit tillämpade någon gång under
de tjugu år som bestämmelserna varit
i kraft, har departementschefen i stället
föreslagit en utvidgning av zonexpropriationsinstilutet.
Utskottets majoritet
har funnit denna lösning lämplig inte
minst ur skattebetalarnas synpunkt. Det
har därför inte kunnat ansluta sig till
det yrkande som gjorts bland annat i
motionerna I: 476 och II: 600, utan i stället
delat departementschefens uppfattning.

Utskottet har emellertid mycket starkt
understrukit att en värdestegringsexpropriation
i detta fall inte får verka prejudicerande
när det gäller att lösa problemet
om indragning till det allmänna
av så kallad oförtjänt värdestegring. Vid
flera olika tillfällen har utredningar företagits
för att lösa detta problem, och det
är således möjligt, att man så småningom
kommer att finna en lösning på problemet
om indragning av så kallade oförtjänt
värdestegring.

Så har vi slutligen frågan om återköpsrätten.
Det kan inte råda någon tvekan
om att en återköpsrätt skulle stöta på
stora praktiska svårigheter då det gäller
tomterna inom ett område som skall regleras.
Det blir ju ofta så att det som varit

130

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om zonexpropriation.
tomt kan bli gata efter regleringen och
tvärtom. Det blir alltså helt andra tomter,
och det skulle med all säkerhet
leda till utomordentligt stora praktiska
svårigheter, om man över huvud taget
försökte sig på att införa någon återköpsrätt
för tomterna inom de reglerade
områdena.

I viss mån förhåller det sig annorlunda
med mark som exproprierats enligt
bestämmelserna om ekonomisk zonexpropriation.
Enligt utskottets mening är
det ett rimligt krav, att rörelseidkare och
hyresgäster över huvud taget skall få
återvända till det kvarter där de tidigare
haft sin verksamhet. Någon återköpsrätt
av den art, som föreslagits i motionerna,
förekommer inte i fråga om någon annan
expropriering. Jag tror också att det kan
bli ganska svårt att finna ett verkligt
logiskt bindande skäl för en återköpsrätt
av den art som föreslagits i motionerna.
Utskottet har emellertid ansett det
angeläget, att, som det står i utskottets
utlåtande, vilket här redan tidigare har
citerats, »kommunerna i praktiken kommer
att förfoga över den exproprierade
marken på ett sätt, som innebär ett skäligt
hänsynstagande till de förutvarande
fastighetsägarnas och hyresgästernas
rimliga önskningar att få återkomma till
sina kvarter». Det har nu sagts av bland
andra herr Lindblom, att utskottet därmed
i själva verket mycket har närmat
sig den ståndpunkt som förfäktats i den
av herrar Nyberg och Carlsson avgivna
reservationen, och det är riktigt. Utskottet
står den ganska nära i sak, men
utskottets majoritet har menat att det
skulle möta mycket stora svårigheter att
i lagtexten inskriva en dylik rätt för ägare
eller hyresgäst att återkomma till sina
kvarter i det reglerade området. Majoriteten
har därför ansett det vara riktigare
att uttala en sådan rekommendation, som
här har föreslagits, än att försöka inskriva
detta i en lagtext, som säkerligen
skulle komma att bli mycket svår att
tillämpa.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat motivera utskottets ställningstagande,
och jag ber att få yrka bifall till dess
hemställan.

Häri instämde herr Hermansson, Albert
(s).

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
I den bostadspolitiska debatten har från
det håll jag representerar år efter år
framhållits nödvändigheten av att man
icke bara koncentrerar sig på en ny produktion
av bostäder allt längre ut i tätorternas
periferi. Man måste också ta
itu med en nydaning av bebyggelsen inom
tätorternas centrala delar. Denna
förnyelse är en naturlig process, som
emellertid till följd av tidsförhållandena
och senare genom regleringar och andra
inskränkningar har stoppats upp under
tiden alltsedan det sista världskrigets
utbrott.

Jag vill särskilt betona att man på företagarhåll
sett med stor oro på denna
uppdämning. Där har städse funnits ett
påtagligt intresse för nya lösningar, men
initiativen på detta område har som
sagt omöjliggjorts. Hade under de senaste
15 åren rått en friare ekonomi,
skulle med all sannolikhet tätorternas
centrala delar i betydande utsträckning
ha varit moderniserade, och vi skulle ha
sluppit ifrån det förfall av fastigheter
som man nu kan konstatera på många
orter.

Inom den industriella produktionen
pågår en ständig rationaliseringsprocess,
och denna har glädjande nog resulterat
i en betydande produktivitetsökning,
som i sin tur möjliggjort avsevärda standardhöjningar
över lag. Det vore önskvärt,
att även tätorterna gjordes mera
produktiva och bättre anpassades efter
teknikens utveckling, krav och möjligheter.
Då själva stadsplanearbetet till sin
natur också är en rättsfråga, är det ingalunda
överraskande att även byggnadslagstiftningen
måste moderniseras. Däremot
väcker det en viss förvåning att
man icke var mer förutseende år 1947,
när en helt ny byggnadslag genomfördes,
än att man redan år 1949 nödgades
komplettera den genom vidgade expropriationsregler
och att man nu fyra år
därefter måste sätta dit ytterligare en
lapp.

Den tekniska omständighet, som synes

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

131

mig motivera de nu aktuella lagändringarna,
är att nydaningen inte längre kan
framgå punktvis, utan måste omfatta
större områden som bör bebyggas i ett
sammanhang — ett förhållande som
dock var välbekant även under 1940-talet.

Jag är angelägen att understryka att
någon skiljaktighet i åsikt ej föreligger
mellan regeringen och utskottsmajoriteten
å ena sidan och den meningsriktning
jag företräder å andra sidan om
att vissa lagändringar är behövliga för
att man inom skälig tid skall kunna genomföra
saneringarna. Sedan går emellertid
meningarna isär. Vi anser att ombyggnaden
av städerna liksom hittills i
första hand skulle kunna genomföras av
de enskilda företagarna, under det att
regeringen utgår ifrån den tesen att
kommunerna skall få en sådan ställning
att de i praktiken erhåller monopol. Dess
förslag leder lätt nog tanken in på att
man nu direkt strävar efter att i kommunernas
ägo överföra tomtmarken.

Man har med andra ord transformerat
ett rent tekniskt problem — att förnya
stadsbebyggelsen — till en politisk
idé. Vår reservation bygger på den
grundsats, som bl. a. bostadssociala utredningen
skisserade, nämligen att de
enskilda markinnehavarna skulle vid behov
gå samman för att genomföra den
nya bebyggelsen och att möjlighet därför
måste skapas för de enskilda, så att
icke ett mindretal fastighetsägare skulle
kunna stoppa utvecklingen. Först där
förutsättningar för en nydaning i enskild
regi ej föreligger, skulle kommunerna
ingripa. För att understryka angelägenheten
av att saneringen icke i onödan
fördröjs, har vi satt en så kort tid som
tre månader som de enskilda markägarna
har på sig för att — efter stadsplanens
fastställelse — visa sitt aktiva intresse
för att själva genomföra bebyggelsen.

Jag finner det märkligt att utskottet
så kallt avvisat denna av bostadssociala
utredningen först lanserade tanke.
Ställningstagandet synes mig också rimma
rätt dåligt med det beslut som regeringen
helt nyligen fattat att från

Lagförslag om zonexpropriation.
byggnadsregleringen undantaga saneringsföretag,
där den nya bebyggelsen
skulle inrymma minst 50 procent bostadslägenheter.

Att man på företagarhåll är påtagligt
intresserad för dessa problem finns
många uttryck för. Jag vill därvid som
konkreta exempel nämna det förslag som
Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation
år 1947 utarbetade i sitt remissvar över
bostadssociala utredningens slutbetänkande.
Det innehöll konkreta stadsplaneförslag,
som visade hur man på ett lyckligt
sätt kunde förena ekonomi med bostadssociala
synpunkter. Jag vill också
erinra om att HSB nyligen utsänt en
skrift »För sent att sanera?», där även
denna organisation förklarar sig villig
att medverka till förnyelsen av stadsbebyggelsen.

Från vårt håll anser vi det naturligt
att expropriationen skall vara ett rent
tekniskt hjälpmedel och icke något annat.
Vi har därför reserverat oss mot förslaget
att man genom expropriation skall
lösa frågan om indragning av s. k. oförtjänt
markvärdestegring. Detta förslag
finner vi så mycket mindre motiverat
som regeringen ånyo anmält avsikten att
tillsätta en särskild utredning för att lösa
detta problemkomplex.

Vi har tagit avstånd från denna utvidgning
av expropriationsrätten även
av den anledningen att vi icke vill medverka
till att allt större delar av stadsbebyggelsen
skall ständigt ligga under
hot om expropriation. En lugn utveckling
utan ständiga risker för extraordinära
ingripanden är nog alla som bygger
och bor i tätorterna bäst betjänta av.

När nu kommunerna ändock behövt
ingripa med expropriationsåtgärder bör
de så snart sig göra låter på den allmänna
marknaden utbjuda marken igen —
med äganderätt eller eventuellt tomträtt.
Kommunerna bör avstå från alltför
stora ekonomiska engagemang inom fastighetsväsendet.
Deras reala resurser behövs
ju så väl på andra områden, att
insatserna redan där synes ta kommunernas
krafter helt i anspråk. Därvid bör
förutvarande markägare och nyttjanderättsinnehavare
så långt möjligt och i

132

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Lagförslag om zonexpropriation.
mån av reala resurser få möjlighet att
återvända till det område, varifrån de
utsanerats.

Vår bärande idé är alltså att man när
det gäller stadsbebyggelsens utformning
så långt möjligt bör söka få till stånd en
samverkan mellan stat, kommun och de
enskilda intressenterna. Att, särskilt
med tanke på den så avsevärt ökade
storleksordningen av de bebyggelseprojekt
som nu förestår, lagstiftningsvägen
utesluta det enskilda företagandet från
att göra de stora insatser, vartill det tvivelsutan
är berett, kan ej vara en lycklig
utveckling.

Med dessa ord yrkar jag, herr talman,
bifall till den av herrar Ebbe Ohlsson
och Munktell avgivna reservationen.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
skall be att få säga ett par ord med anledning
av vad som anförts av den siste
ärade talaren.

Han började med att säga att även
enskilda borde kunna genomföra en
stadsombyggnad. Det är naturligtvis inte
otänkbart, men jag föreställer mig
att det skulle bli ganska besvärligt vid
ett så stort ombyggnadsföretag som t. ex.
nedre Norrmalm bär i Stockholm med
de mycket vidlyftiga förberedelser som
behövs, den samordning av olika åtgärder
som krävs och de förberedelser av
olika slag som måste bli nödvändiga.
Det är nog ingen tvekan om att då det
gäller så stora företag har samhället, i
detta fall Stockholms stad, betydligt
större möjligheter att genomföra en sådan
stadsombyggnad än en enskild företagare.

Nu säges det i högerreservanternas
yttrande bl. a., att om en enskild företagare
skulle vilja utnyttja expropriationsrätten
inom tre månader efter det
att definitiv stadsplan har blivit fastställd,
skulle kommunerna kunna träda
till vid den tidpunkten. Detta skulle i
så fall komma att medföra betydligt ökade
kostnader för samhället. Under den
tid, som har förflutit från det att frågan
först kom upp till dess att definitiv
stadsplan är färdig och dessutom ytterligare
tre månader därutöver, bar näm -

ligen den tomtmark, som det är fråga
om, stigit i värde kanske med betydande
belopp. Följden skulle bli betydligt
ökade kostnader för staden, vilka sedan
naturligtvis skulle komma att falla på
skattebetalarna. Det är bl. a. med hänsyn
härtill som utskottets majoritet inte
har kunnat ansluta sig till den av reservanterna
hävdade uppfattningen.

Det säges också att man borde kunna
räkna med enskild medverkan vid nybyggandet
av dessa reglerade områden.
Det är givet att man kan göra det, men
det finns möjlighet därtill redan med
det av utskottsmajoriteten förordade
lagförslaget. Den enskildes medverkan
kan mycket väl komma alt utnyttjas, t.
ex. om samhällena upplåter de nya tomterna
med tomrätt. Det finns alltså även
i det förslag som nu föreligger mycket
stora möjligheter för enskild medverkan
i nybyggnader i städerna efter en
så omfattande reglering som man räknar
med efter zonexpropriation.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vardera av de båda
punkterna av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herrar
Ebbe Ohlsson och Munktell vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
A, röstar

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 133

Ang. ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Ebbe Ohlsson
och Munktell vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 92;

Nej — 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten B, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock afl det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar Nyberg
och Carlsson i Stockholm vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lindblom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Nyberg och
Carlsson i Stockholm vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindblom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 28.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ändring i lagen om verkställighet
av frihetsstraff m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 21 december 1945 (nr 872)
om verkställighet av frihetsstraff m. in.,
dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 20 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 143, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av
frihetsstraff m. m.

I propositionen hade föreslagits en sådan
administrativ omläggning inom
fångvården, att fångvårdsanstalter skulle
gruppvis samverka under ledning av en
större och i vårdtekniskt hänseende
bättre utrustad centralanstalt för varje
grupp. Härigenom skulle frågor om placering
och förflyttning av de intagna
samt åtskilliga andra ärenden kunna decentraliseras
från fångvårdsstyrelsen till
styresmännen för dessa centralanstalter
samt en bättre och effektivare behandling
av de intagna kunna vinnas.

I anledning av propositionen hade
inom första kammaren väckts en motion,
nr 437, av herr Göransson, i vilken

134 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

hemställts, att riksdagen måtte i den föreslagna
lagen angående ändring i lagen
om verkställighet av frihetsstraff m. m.
göra sådana ändringar, att 3, 4, 26 och
43 gg erhölle den ändrade lydelse, som
i motionen angivits.

Propositionen och motionen, vilka
hänvisats till lagutskott och tilldelats
första lagutskottet, hade enligt överenskommelse
mellan statsutskottet och första
lagutskottet hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och första lagutskott,
vilket utskott i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 143;

B) att motionen I: 437, i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet förut anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Göransson,
som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan,

A) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen i anledning av motionen
1:437 funnit vissa ändringar böra vidtagas
i Kungl. Maj:ts förslag — måtte
för sin del antaga det av Kungl. Maj:t
framlagda lagförslaget med den ändringen
att 26 och 43 §.§ erhölle den ändrade
lydelse, reservationen visade;

B) att motionen I: 437, i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad förut i reservationen anförts och
hemställts, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Jag har fogat två reservationer till föreliggande
utskottsutlåtande, och jag skall
försöka att i största korthet kommentera
dem och ställa yrkanden.

Den första reservationen avser formuleringen
av 26 § och innebär, att jag
vänder mig emot den i propositionen
föreslagna ordningen, att placeringen
av icke häktade nykomna fångar skall
verkställas av de fyra centralanstalternas
styresmän. Jag åberopar därvid ock -

så den omständigheten, att 1945 års
riksdag, som behandlade frågan om den
nya straffverkställighetslagen, med mycken
kraft underströk vikten av att dessa
ärenden fick en central handläggning.
Man har sedermera under de år,
som gått därefter, gjort försök att rucka
på denna paragraf; man har t. ex. tänkt
sig att ersätta det förfarande, som där
beskrivs, genom att fångvårdsstyrelsen
skulle till styresmännen ge generella
råd och anvisningar angående placeringen.
Decentraliseringsutrédningen,
som sysslade med denna fråga, fann sig
emellertid böra avstå från uppslaget,
därför att därigenom skulle ändras en
av de viktigaste principerna i reformen,
nämligen den att fångvårdsstyrelsen,
genom att ta saken i egen hand, skulle
kunna tillse, att den öppna vården blev
nyttjad i erforderlig utsträckning.

Att gå in på alla detaljer i denna fråga
är vid denna sena timme tämligen
respektlöst mot kammaren. Jag vill påpeka
att det förfaringssätt, som beskrivs
i propositionen, kommer att medföra en
betydande omgång, ödslande med tid
och kompetenskonflikter. Medan 26 §
ger styresmannen vid centralanstalten
en exklusiv och oinskränkt rätt att bestämma
om placering och även om förflyttning,
innehåller 13 § i samma lag
en bestämmelse, som ger denna rätt åt
fångvårdsstyrelsen. Den motsättning,
som finns mellan dessa två paragrafer,
har icke kunna hävas. När frågan var
före i sammansatta utskottet insåg man
väl att här fanns en motsättning, men
man ansåg det omöjligt att bota den
utan att man skrev om rätt stora delar
av lagen, och det var icke möjligt eller
tänkbart.

För att understryka att det inte är någon
storts kärlek till centralbyråkrati
som gör att jag håller på min mening i
denna punkt vill jag säga, att fängelsedirektörernas
och fängelseassistenternas
fackförening har avstyrkt förslaget i
denna del, alltså att placeringen av de
s. k. frifotingarna skulle läggas på centralanstalternas
styresmän. Jag vill ta
ett exempel, som visar hur pass krångligt
det blir med denna ordning. Anstalts -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

135

Ang. ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

grupperna är inte likvärdigt utrustade;
de har inte samma resurser. Inom en del
grupper finns anstaltstyper, som saknas
inom andra. Om man vill flytta en person
från en grupp till en annan skall
den saken även enligt den nya ordningen
gå över fångvårdsstyrelsen, men styrelsen
har ingen möjlighet att bestämma
till vilken anstalt inom den nya gruppen
vederbörande skall komma; den saken
avgöres av centralanstaltens styresman.
Vi kan naturligtvis, om vi vill ha den
dömde till en bestämd anstalt, inhämta
yttranden från centralanstaltens styresman,
huruvida han är villig att gå med
på en förflyttning i enlighet med våra
intentioner. Om han säger nej, kan det
botas genom att vi upphäver eller ändrar
hans beslut, men denna omgång
och motsättning, som jag här talat om,
föranleder en hel del besvärligheter, och
dessutom kvarstår, såsom jag utvecklat
i min reservation, frågan huruvida fångvårdsstyrelsen
i fortsättningen skall bära
samma ansvar för fördelningen mellan
öppen och sluten vård, som den hittills
har gjort enligt lagen och motiveringen
till lagen. På den frågan lämnas
inte något svar.

Med detta lämnar jag 26 § och går
över till 43 §, som handlar om de s. k.
verkställighetsundersökningarna. Detta
var en nyhet, som infördes med 1945
års verkställighetslag och som vi tidigare
icke haft någon motsvarighet till.
Det innebär att varje fånge, som hade
sex månaders strafftid eller däröver,
skulle undergå observation eller undersökning,
som skulle verkställas av styresmannen
vid anstalten och av en läkare.
Det ordnades till en början på det
sättet, att dessa undersökningar sammandrogs
till åtta eller nio anstalter, där
man hade antingen en heltidsanställd
psykiater, såsom fallet är vid centralanstalterna,
eller där man hade tillgång
till utomstående psykiatrisk expertis.
Emellertid började brottsligheten att tilltaga,
och antalet undersökningar, vilket
hade beräknats till 700 om året, steg efter
hand, och när vi kom fram till åren
1948 och 1949 visade det sig omöjligt
att koncentrera undersökningarna till

åtta eller nio anstalter, utan vi fick försöka
att *få dem förlagda till ännu flera
anstalter. För närvarande verkställs dessa
undersökningar vid 22 eller 23 anstalter.
De verkställs till övervägande del
av psykiatrer mot en ersättning av 35
kronor per undersökning. Svårigheten
med psykiaterkåren har ju varit, att den
håller på att avfolkas. Det är en process,
som har pågått länge och som väl knappast
ännu har avslutats. Det har gjort,
att en del av de läkarundersökningar,
som skulle verkställas, inte har kunnat
utföras. Det gäller väl ungefär 300 å
400 undersökningar per år. I fjol verkställdes
emellertid av läkare 1 206 undersökningar.
Nu sägs det i propositionen,
som är omild mot undersökningsförfarandet,
att undersökningarna har
utförts av läkare utan psykiatrisk kompetens.
Detta uttalande är oriktigt. Fångvårdsstyrelsen
har gjort en undersökning,
som visar att omkring 80 procent
av dessa läkarundersökningar har utförts
av läkare, som har psykiatrisk fackutbildning.
Det sägs också att kvaliteten
hos undersökningarna är ojämn, och det
är klart att den blir ojämn, när många
läkare är engagerade. Precis samma kritik
skulle kunna riktas mot de summariska
läkarundersökningar, som verkställs
i samband med den villkorliga domen.

Vad vill man nu sätta i stället för detta
undersökningsförfarande? Jo, styresmannen
vid centralanstalten skall avgöra
vilka nykomna fångar som skall
undersökas. Det skall han göra senast
inom 14 dagar. Det gäller inte bara de
fångar, som sitter på hans egen anstalt,
utan även fångarna på de s. k. sidoanstalterna.
Om det blir beslut om undersökning,
skall fången tagas in på centralanstalten.
Undersökningarna koncentreras
alltså till fyra anstalter av följande
kvalitet och beskaffenhet. Härnösandsanstalten
skall ta alla undersökningar
från Haparanda till Dalälven,
alltså omkring två tredjedelar av Sverige.
I Härnösand finns sedan flera år
tillbaka ingen överläkare. De undersökningar,
som har gjorts där, har utförts
av utomstående psykiater mot arvoden.

136 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

På Härianda skall göras undersökningar
för Västergötland, en del av Halland
och en del av Småland. Under de senaste
åren har icke en enda undersökning på
Härianda gjorts av överläkaren vid centralanstalten.
I Göteborg har det inte ens
varit möjligt att uppbringa läkare utifrån,
därför att psykiatrerna i staden
är mycket upptagna. På Långholmen
gjordes under år 1951 sammanlagt 324
undersökningar, alla verkställda av
utomstående läkare. I Malmö däremot
har alla verkställighetsundersökningar
utförts av centralanstaltens överläkare.
Detta har varit hans speciella intresse.
Han har i stället överlämnat sinnesundersökningarna
till utomstående psykiatrer,
som verkställt dem mot en ersättning
av 300 kronor för varje utlåtande.

När nu den nya bestämmelsen i 43 §
träder i kraft, är det avsikten att koncentrera
verkställighetsundersökningarna
till nu nämnda fyra anstalter, av vilka
en saknar överläkare och två har överläkare
som åtminstone hittills inte kunnat
göra någonting på detta område.
Man frågar sig: Hur kommer det sig, att
överläkarna vid sinnessjukavdelningarna
inte kan göra dessa undersökningar?
Helt enkelt därför att de i första hand
måste klara de rättspsykiatriska undersökningarna.
Dessa skall enligt lagen utföras
inom sex veckor, men är för närvarande
till den grad fördröjda, att häktade
måste vänta fyra, fem månader innan
de blir undersökta. Här föreligger
alltså en svår eftersläpning. Överläkarna
suckar under oket. Men i alla fall vågar
man sig på att i propositionen göra en
förändring, trots avstyrkande från rättspsykiatrerna
och medicinalstyrelsen. Vad
blir resultatet? Det måste bli så att antalet
verkställighetsundersökningar avsevärt
minskas, i varje fall såvitt angår
läkarnas medverkan. Också fångvårdsutredningen
framhåller, att en icke ringa
del av undersökningarna kommer att
bortfalla; vad läkarnas undersökningar
beträffar tror jag att de nedbringas till
ett minimum.

Nu finns det kanske människor som
tycker att detta är bra. Läkarundersök -

ningarna ställer bara till oreda, menar
man, de är egentligen ett onödigt ornament
på straffverkställigheten. Sammansatta
stats- och första lagutskottet uttalar
sig med stor säkerhet även vad gäller
de rent medicinska frågorna: »Någon
risk för att med det föreslagna systemet
grövre abnormiteter skulle förbises
torde icke föreligga.» Detta är ett förbluffande
djärvt uttalande. Det får stå
för sammansatta utskottets räkning. Men
utskottets mening kan inte delas av någon
som har kännedom om hur det såg
ut i fångvården innan vi fick dessa verkställighetsundersökningar.
Då påtalades
gång på gång, hur grava abnormiteter
och sinnesslöhet av mycket utpräglat slag
kunde få passera utan vidare. All erfarenhet
säger oss — vi må sedan tycka
vad vi vill om psykiatri i allmänhet
och rättspsykiatri i synnerhet — att utvecklingen
går i den riktningen att läkarna
måste kopplas in. Och för den,
som har sett vad läkarna kan uträtta,
står det klart att vi utan deras medverkan
blir lämnade kvar på en för längesedan
föråldrad ståndpunkt och saknar
möjligheter till en ordentlig människobehandling.

Jag ber också kammarens ledamöter
vara vänliga att lägga märke till det
faktum, att om en person exempelvis i
Umeå skall undersökas enligt den nya
ordningen, så är det nödvändigt att sända
honom till Härnösand. Enligt nu gällande
ordning kan han i Umeå bli undersökt
av psykiater för en kostnad av
35 kronor. Den nya ordningen vållar
kostnader för transporten både till och
även från Härnösand, eftersom många
undersökta så fort som möjligt måste
bort från Härnösand för att lämna plats
åt andra.

Genom att decentralisera undersökningarna
till 20 anstalter tog vi hänsyn
till statsrevisorernas anmärkning år
1949 — och hade för övrigt gjort det redan
tidigare — att resekostnaderna genom
undersökningarna blev för höga.
Nu återgår man till en långt hårdare
centralisering än vi tidigare hade. Samtidigt
säger man i den proposition, som
behandlas under nästa punkt, åt! kost -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

137

Ang. ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

naderna för transport av fångar nog
skall kunna nedbringas med 250 000 kronor
per år. Enda möjligheten att nedbringa
resekostnaderna synes mig vara,
att man beskär antalet undersökningar
till det minsta möjliga.

I propositionen göres en del påpekanden
om de misstag, som begicks när
man införde de nuvarande verkställighetsundersökningarna.
Där säges, att då
det är ont om tiden bör skrivandet såvitt
möjligt förenklas. Detta är alldeles
riktigt, och fångvårdsstyrelsen har framlagt
förslag till inskränkningar, som kan
ske utan att några väsentliga värden
drabbas.

Vidare säges, att det är mycket lättare
att bedöma en människa, som man träffar
och talar med, än att göra bedömningen
på grundval av skriftliga uppgifter.
Men hur går detta ihop med att
exempelvis styresmannen vid centralanstalten
i Härnösand skall sitta och besluta
om undersökningar i Haparanda,
Luleå, Gävle, Falun o. s. v? Var tar
muntligheten vägen? Den försvinner ju
alldeles.

Vad jag vill komma till är tredje stycket
i 43 §; det är liksom fjärde stycket
nyinsatt. Ehuru vi vet ytterst litet om
hur undersökningarna enligt den nya
ordningen kommer att gestalta sig, har
man intagit en lång och detaljerad föreskrift
om hur det hela skall tillgå. Detta
är enligt min mening oriktigt.

Hela denna sak behöver ytterligare
övertänkas. Om man vill bespara statsmakterna
besvikelser och otrevligheter
på detta område, måste man ha fria
händer att reformera undersökningarna.
Förändringarna måste göras på ett sätt
som inte skadar det som av alla har
betraktats såsom en hörnsten i hela verkställighetsreformen,
nämligen att så
många fångar som möjligt bringas i
kontakt med läkare, speciellt med psykiatrer.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen.

Herr BERGH (h): Herr talman! Det
nu föreliggande förslaget är, såvitt jag

förstår, intressant framför allt ur den
synpunkten, att det utgör ett av de mycket
sällsynta försök, som vi har mött
inom vår förvaltning, att decentralisera
administrationen och lägga beslutanderätten
i ärenden längre ned än hos det
centrala ämbetsverket. Sådana förslag
är inte mindre välkomna därför att de
är sällsynta. Utvecklingen har ju eljest
som bekant gått i rakt motsatt riktning.
Allt har undan för undan — de senaste
åren i accelererad takt — dragits till de
centrala ämbetsverken i Stockholm, där
man tror att de förstår allting och att
andra just ingenting begriper.

Det är rätt typiskt att det praktiskt
taget enda ämbetsverk, som avstyrkt det
föreliggande förslaget och uttalat sig mot
decentraliseringstanken, är fångvårdsstyrelsen.
Det är mänskligt att det är så.
En lång rad av andra remissinstanser
har i princip uttalat sig gillande i fråga
om själva decentraliseringsplanen. Dit
hör Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, statens organisationsnämnd,
strafflagberedningen, medicinalstyrelsen,
Svenska psykiatriska föreningen,
Rättspsykiatriska föreningen,
statskontoret, Föreningen direktörer och
assistenter vid fångvårdsstaten och
Svenska fångvårdssällskapet och statskontoret.

Nu har visserligen den ärade reservanten
sagt, att han egentligen inte i
princip motsätter sig en decentralisering,
ehuru fångvårdsstyrelsen tycks ha
gjort det. Men den ärade reservanten
har i sitt inlägg pekat på en lång rad
av svårigheter, som enligt hans mening
skulle följa, om propositionen komme
att bifallas. Det är naturligtvis omöjligt
för lekmän att på den punkten ta upp
någon diskussion med en med vårt
fångvårdsarbete så förtrogen man som
fångvårdsstyrelsens överdirektör. Men
när man hopar svårigheterna på det här
sättet, så må det väl ändå förlåtas om
man uttalar en förmodan, att i botten
ligger en viss ovilja mot att beslutanderätten
i vissa ting tages från det centrala
verket och flyttas ut till lokala
myndigheter.

Det är framför allt på två punkter

138 Nr 21. Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m m.

som herr Göransson har menat att det
skulle bli stora svårigheter. Det skulle
till en början enligt hans mening bli
svårt att placera fångarna på lämpligt
ställe, och en tillfredsställande lösning
av det problemet skulle medföra mycken
omgång och till och med kompetenstvister.
Jag skall inte ge mig ut på hal
is genom att taga upp någon detaljdiskussion
i det fallet, men tillåt mig endast
uttrycka den meningen, att det väl
ändå vore ganska märkvärdigt, om inte
fångvårdsstyrelsen skulle kunna åstadkomma
ett sådant samarbete med räjongcheferna,
att sådana praktiska detaljer
skulle kunna ordnas.

Den andra punkt, där det, enligt vad
herr Göransson med mycken vältalighet
skildrade, skulle komma att gå illa om
propositionen bifalles, gäller verkställighetsundersökningarna.
Herr Göransson
underlät tyvärr att i det sammanhanget
nämna, att i den proposition, som
vi skall behandla efter det föreliggande
utlåtandet, föreslås inte bara en icke
oväsentlig utökning av personalen över
huvud taget utan också att fyra läkartjänster
skall inrättas utöver de nuvarande.
Om en av dessa läkartjänster har
jag hört, att det kanske inte blir en helt
ny kraft, eftersom det skulle vara fråga
om ett visst utbyte av arbetskraft, men
kvar står likväl, att de personella resurserna,
i varje fall i lönestaten, kommer
att utökas då det gäller läkare.

När så är fallet, måste man väl ändå
erkänna, att man har försökt sörja för
att dessa läkarundersökningar skall
kunna komma till stånd. Det är ju möjligt,
att den ärade reservanten har rätt
i att det kan visa sig otillräckligt med
den föreslagna ändringen, men då har
man, tänker jag mig, möjlighet att finna
utvägar. De läkare, som man hittills har
anlitat, försvinner ju inte från de levandes
antal i och med att det blir en ny
fångvårdsorgamsation, och skulle det
visa sig att det blir oöverkomliga svårigheter
att klara undersökningarna med
den läkarpersonal som ställts till förfogande
är det ju fångvårdsstyrelsen obetaget
att komma tillbaka och begära erfoderliga
anslag.

Jag vill alltså, herr talman, sammanfattningsvis
säga, att när man någon
gång ser försök att avlasta arbetsbördan
för de centrala ämbetsverken här i
Stockholm och åstadkomma decentralisering,
skall man våga sig på det försöket.
Även om det kanske kan bli litet
svårt före i portgången, är det väl ändå
inte märkvärdigare saker, som det här
rör sig om, än att förnuftigt folk skall
kunna komma till rätta med dem.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Jag har ingenting emot decentralisering,
och fångvårdsstyrelsen har lagt fram
förslag till verklig decentralisering,
nämligen i den formen att man skall
kunna överlämna åt både centralanstaltens
styresman och de lokala anstalternas
styresmän att fatta beslut i dessa
frågor. Vad jag vänder mig emot är den
obeskurna rätten för centralanstaltens
styresman att besluta i dessa frågor,
vilket kommer att medföra omgång och
tidsförlust och en massa trassel. Emot
decentralisering är ingenting att invända,
men den skall ske på ett förnuftigt
sätt.

Vad beträffar verkställighetsundersökningarna
är det emellertid inte alls
fråga om någon decentralisering. Vi har
nu undersökningar på 23 anstalter, och
nu skall de klumpas ihop på 4 anstalter.
Att dessa får en liten förstärkning
lönestatsmässigt sett är riktigt; de får
tre andre läkare och i viss mån en försteläkare.
Men man vet ingenting om
huruvida dessa platser kan tillsättas. Vi
vet ju, att det är ytterligt svårt att få
andre läkare, och i många fall måste
sådana läkartjänster besättas med utlänningar.
För den vård här är fråga
om är detta ingenting att sträva efter.

Jag frågar mig, om det är vettigt att
slå sönder den undersökningsorganisation,
som nu finns, där vi har tillgång
till ett stort antal psykiatrer utanför
fångvården, vilka uppbär en blygsam
ersättning för vad de gör. Då säger herr

Onsdagen den 20 maj 1953 em. Nr 21. 139

Ang. ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Bergh, att fångvårdsstyrelsen väl alltid
kan finna någon utväg. Men vi är ju
bundna av tredje stycket i 43 § i föreliggande
förslag. Och det är detta stycke
jag vill ha bort.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf): Herr talman! Jag skall
inte säga mycket i denna debatt, men
jag anser att det är en sak som kanske
bör klarläggas något mer än vad som
skett i den hittills förda debatten. Det
gäller framför allt den av herr Göransson
senast nämnda frågan om verkställighetsundersökningarna.

Såsom framgår av propositionen har
fångvårdsutredningen kommit till det
resultatet, att dessa undersökningar inte
på ett tillfredsställande sätt fungerar nu
heller. Det är ett av motiven för att decentralisera
denna verksamhet. Vad herr
Göransson nu senast sade blev kanske
inte riktigt uttryckt. Det har varit
så, att verkställighetsundersökningarna,
kanske mest på grund av att fångklientelet
ökat i så stor utsträckning under
senare år, inte har kunnat utföras i den
takt som det är önskvärt — för att inte
säga nödvändigt — för att dessa undersökningar
skall kunna ligga till grund
för behandlingen. Det säges bl. a. av
fångvårdsutredningen, att det händer
att verkställighetsundersökningen verkställes
så sent, att den blir helt värdelös
för sitt egentliga syfte.

För en lekman är det inte så lätt att
avgöra, om det är bättre att ha kvar
det gamla undersökningsförfarandet än
att införa en ny ordning, då det gamla
systemet inte heller fungerar. Jag vill i
likhet med herr Bergh säga, att det är
mycket svårt att gå in i en detaljdebatt
med herr Göransson, som är speciellt
sakkunnig på detta område. Men jag har
velat påpeka, att det gamla systemet inte
har fungerat hittills. Att det kommer
att fungera bättre i forsättningen vågar
jag inte bestämt hävda, men så mycket
vill jag ändå säga, att man väl får förutsätta
att både fångvårdsstyrelsen, centralanstalternas
chefer och de lokala an -

stalternas styresmän skall kunna samarbeta
på ett så förnuftigt sätt att detta
skall kunna regleras. Jag kan inte tänka
mig att lagparagraferna skall kunna binda
på det sättet, att man inte kan få
ett förnuftigt samarbete till stånd.

Det kunde kanske vara mycket att
tillägga i detta spörsmål, bl. a. i frågan
om anstaltsplaceringen av dem, som
icke är häktade. Departementschefen erkänner
för övrigt på denna punkt, att
det ligger mycket i de invändningar
som gjorts. Men han säger också, att om
man inte skall låta centralanstalternas
chefer bestämma placeringen av dessa
s. k. frifotingar, så blir det inte heller
så värst mycket kvar av den önskvärda
decentraliseringen.

Jag menar därför, att när man har
gått in för detta system av räjonger på
det sätt som föreslås i propositionen, så
kan man inte gärna dela på det, utan
placeringen av frifotingarna måste också
ordnas på det sätt som är föreslaget
i propositionen, nämligen genom centralanstalternas
chefer. Jag vågar inte
påstå att detta system kommer att fungera
friktionsfritt, men jag tror, som
sagt, att det hela med en förnuftig handläggning
och med vilja till samarbete
från alla parter skall komma att fungera.
Visar sig detta omöjligt, får man
väl ändra på det igen.

Jag har inte kommit till något annat
resultat, herr talman, än att jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Dessa verkställighetsundersökningar har
fungerat tämligen tillfredsställande. Men
det hela har blivit mycket svårt att administrera
till följd av en fördubbling
och mera av antalet undersökningar och
en avtagande tillgång av psykiatrer.
Fångvårdsstyrelsen har anvisat vägar för
att få en förbättring av förhållandena,
nämligen att utöka den socialt utbildade
arbetskraften vid anstalterna och ge läkarna
högre arvoden. Vi har stannat vid
att yrka på en ersättning av 60 kronor.
Det har vi begärt i två år, men vi har

140

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

fått avslag. Vi har alltså anvisat utvägar
för att avhjälpa missförhållandena.

När det gäller läkarna erkänner departementschefen
själv, hur ynkligt det
är ställt. Han har på tre kvarts sida talat
om bristen på psykiatrer och hur mycket
man begär av dem, men trots detta
lägger han fram ett förslag, som lägger
mera arbete på dessa läkare, fastän de
för närvarande inte ens kan fullgöra sin
första och huvudsakligaste uppgift inom
i lagen föreskriven tid, nämligen att
ordna så att häktade blir sinnesundersökta.

Departementschefen erkänner vidare,
att placeringen av de 4 000 frifotingarna
genom centralanstalternas styresmän inte
är i alla avseenden tillfredsställande,
men han betecknar anordningen som
nödvändig för organisationen.

Jag vill säga om dessa saker, särskilt
om undersökningarna, att förslaget innebär
ett beklämmande steg tillbaka,
som vi kommer att ångra. Det betyder
trots allt en avhumanisering av fångvården.
Den som varit engagerad i fångvårdsreformen
kan inte stillatigande åse
något sådant.

Jag vill tillägga beträffande Rättspsykiatriska
föreningen, att den i sitt yttrande,
vilket jag nu har framför mig, uttalat
att denna reform inte går att genomföra.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande sammansatta statsoch
första lagutskottets utlåtande nr 10,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1953/54 till fångvården m. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

Pankt eu 1.

Anslag till fångvårdsanstalterna.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 144, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning,
att tillämpas under budgetåret
1953/54, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att förordna om sådan utökning av personalförteckningens
övergångsstat, som
påkallades av föreslagna ändringar i
anstaltsorganisationen, dels fastställa av
departementschefen förordad avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att tillämpas
under budgetåret 1953/54, dels ock
till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
å 13 808 800 kronor.

I anledning av propositionen nr 144
hade inom riksdagen väckts två motioner,
nämligen motionen nr 404 i första
kammaren av herr Göransson och motionen
nr 532 i andra kammaren av
herr Lanclqvist.

I motionen I: 404 av herr Göransson
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,

a) att riksdagen måtte bevilja medel,

11 400 kronor, till ytterligare en socialkurator
vid fångvårdsanstalten å Långholmen,
vilken lämpligen borde placeras
i lönegraden Ce 17;

b) att till förstärkning av biträdespersonalen
vid kamrerarkontoret å fångvårdsanstalten
å Långholmen måtte beräknas
ett belopp av 20 000 kronor i
stället för i propositionen upptagna

12 000 kronor;

c) att till avlöning till fritidsassistenter
måtte anvisas, utöver av Kungl. Maj:t
föreslaget belopp, 10 000 kronor;

d) att anslagsbeloppet till observationsundersökning
(verkställiglietsundersökningar)
även för nästa budgetår måtte
upptagas med 49 000 kronor i stället för
av departementschefen föreslagna 7 000
kronor;

e) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i den mån det visade
sig erforderligt, till förebyggande av ar -

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

141

betslöshet bland de på fångvårdsanstalt
intagna och till främjande av anstalternas
differentieringsmöjligheter in. m.
överskrida fångvårdsanstalternas avlöningsanslag.

Summan av de föreslagna medelsanvisningarna
utgjorde 77 400 kronor,
med vilket belopp anslaget yrkats höjt.

I motionen II: 532 av herr Lundqvist
hade hemställts, att riksdagen ville besluta
att uppflytta 21 vaktkonstapelstjänster
i Ca 12, s. k. dagkonstapelstjänster,
till överkonstapelstjänster i
Ca 14.

Propositionen och motionerna hade
hänvisats till statsutskottet samt enligt
överenskommelse mellan nämnda utskott
och första lagutskottet hänskjutits
till behandling av sammansatt stats- och
första lagutskott, vilket utskott i den
nu föredragna punkten av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen måtte

I. i anledning av yrkandet i motionen
1:404 om ökad medelsanvisning till observationsundersökningar
(verkställighetsundersökningar)
i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
härom anfört;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen 11:532

a) godkänna under punkten införd
personalförteckning för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under budgetåret
1953/54;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna
om sådan utökning av personalförteckningens
övergångsstat, som påkallades
av de i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 20 mars 1953 föreslagna ändringarna
i anstaltsorganisationen;

III. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen I: 404,
i vad den avsåge anvisande av medel
till avlöning till fritidsassistenter,

a) fastställa under punkten införd
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under budgetåret 1953/54;

b) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1953/54 under

Anslag till fångvårdsanstalterna.
andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
å 13 808 800 kronor;

IV. avslå motionen I: 404 till de delar
den icke, såvitt nu vore i fråga, behandlats
under I ocli III.

Reservation hade avgivits av herr Rylander,
fröken Elmcii och herr Göransson,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
yrkandet i motionen I: 404 att till
avlöning till fritidsassistenter skulle anvisas,
utöver av Kungl. Majd föreslaget
belopp, IG 000 kronor. I enlighet härmed
hade reservanterna ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och med bifall till motionen I: 404,
i vad den avsåge anvisande av medel till
avlöning till fritidsassistenter,

a) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att
tillämpas under budgetåret 1953/54;

b) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1953/54 under
andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
å 13 824 800 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. I och II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
På denna punkt har jag avgivit en reservation.
Den gäller fritidssysselsättningen
vid anstalterna; den kommer tillbaka
i något annan form också under
omkostnadsanslaget.

Läget är för närvarande, att medan
man efter kriget hade räknat med att
fångantalet skulle hållas vid 2 000—2 200,
är det faktiskt i dag uppe i 3 150. Av
dessa är inrymda på kolonier 800—900.
De andra inhyses i på det hela taget
omoderna anstalter, av vilka åtskilliga
befinner sig på en minimistandard. Om
man nu skall vara nödsakad att använ -

142

Nr 21.

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Anslag till fångvårdsanstalterna.
da fönsterlösa nattceller på Långholmen
för att inhysa fångar och dubbelbelägga
celler för att få utrymme för fångarna,
får man väl kompensera dem på något
annat sätt, nämligen genom att ge dem
en hygglig fritidssysselsättning.

Fångvårdsstyrelsen begärde en ökning
till fritidssysselsättningen med sammanlagt
43 000 kronor, men Kungl. Maj :t
anvisade bara 17 000 kronor. Jag har nu
återkommit med en motion, vari begäres
25 000 kronor. De pengar, som vi hittills
haft, är beräknade för ett fångantal av
2 500. Nu har fångantalet stigit till 3 200,
och då begär jag 25 000 för de återstående
700 fångarna.

Jag tycker att det är ganska rimligt
om man på denna punkt observerar våra
skyldigheter. Vi bör i vårt land med
den välfärdspolitik, som vi annars berömmer
oss av, åtminstone försöka se
till att de människor, som till följd av
ett i alla avseenden omodernt fångvårdssystem
måste inhysas i gamla anstalter,
får den möjlighet till andlig rekreation,
som en ordentlig fritidssysselsättning innebär.

Det är för den skull, herr talman, som
jag på denna punkt ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BERGH (h): Herr talman! När
det gäller att bedöma denna fråga bör
man kanske allra först göra klart för
sig, att fjolårets riksdag mycket väsentligt
höjde anslaget till fritidssysselsättning
— det höjdes upp till 36 000 kronor.
Och i år förslår Kungl. Maj:t ytterligare
en höjning med 9 000 kronor
till 45 000.

När anslaget på detta sätt höjes med
en fjärdedel så vore det väl ändå ganska
egendomligt, om icke i denna höjning
också skulle ligga en kompensation
för den ökning av fångantalet, som herr
Göransson här talat om. Nu har emellertid
reservanterna yrkat, att man utöver
denna höjning skall uppräkna anslaget
med ytterligare 10 000 kronor.

Utskottets majoritet har ansett med
hänsyn till den kraftiga höjning, som
skedde i fjol, och med hänsyn till att anslaget
räknats upp med ytterligare 25

procent i år, att detta bör vara tillräckligt,
och med denna motivering har utskottet
för sin del anslutit sig till Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Jag skall bara nämna, att anslaget till
inköp av böcker, som tidigare under
1940-talet har varit uppe i 15 000 kronor,
nu inte är mer än 10 000 kronor
om året. Det är på tok för litet, när fångantalet
samtidigt har ökat.

Skolöverstyrelsen, som jag här inte
utan avsikt åberopar gent emot herr
Bergh, har i ett år 1949 avlämnat betänkande
om folkbiblioteken beräknat, att
kostnaderna för biblioteksverksamheten
vid fångvårdsanstalterna skulle vara
30 000 kronor med dåtida fångbeläggning.
Detta belopp bör nu höjas med 40
procent. Det visar väl att det inte är
något orimligt som här begäres.

I detta anförande instämde herr
Branting (s).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande
momentet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Göransson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad sammansatta
stats- och första lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 10 punkten 1 mom. III,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 20 maj 1953 em.

Nr 21.

143

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten angivna
reservationen.

Då emellertid herr Göransson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 71;

Nej — 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till fångvårdsanstalterna.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av de återstående ärendena
på föredragningslistan måtte få uppskjutas
till annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde bevillningsutskottets
betänkanden nr 49—51, 54—
56 och 45 skulle i nu angiven ordning
uppföras näst efter bankoutskottets utlåtande
nr 25 samt konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 näst efter första lagutskottets
utlåtande nr 39.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.