1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1953:17)

RIKSDAGENS

ifiS

-tor

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr 17

8—12 maj.

Debatter m. m.

Lördagen don 9 maj. Sid.

Statsbidraget till Västerbottens läns arbetsstugor ................ 5

Anslag till arbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte .............. 6

Statsrevisorernas berättelse ang. statsverket:

Poliklinikerna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. . 13

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen ............ 14

Anlitandet av statens järnvägars resebyråer vid tjänsteresor .... 21

Rätt till sandtäkt inom allmänt vattenområde m. m...............23

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 9 maj.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, om anstånd med beslut ang.
landstingsområdes indelning i valkretsar m. m................. 5

— nr 15, ang. ändring i lagen om val till riksdagen m. m........... 5

Statsutskottets memorial nr 94, ang. gemensam votering i fråga om
anslag till byggande av fiskehamnar.......................... 5

— nr 95, ang. gemensam votering i fråga om anslag till Tekniska

högskolan i Stockholm m. m................................. 5

— utlåtande nr 96, ang. vissa anslag till riksarkivet .............. 5

— nr 97, ang. anslag till bidrag till Ericastiftelsen m. m........... 5

— nr 98, ang. lån till föreningen Röingegården u. p. a. m. m....... 6

— nr 99, ang. anslag till statens sjuksköterskeskolor.............. 6

— nr 100, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
vissa arbeten .......................................... 6

— nr 101, ang. anslag till vissa i arbetslöshetsbekämpande syfte anordnade
arbeten m. m....................................... 6

— nr 102, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers

berättelse ang. verkställd granskning av statsverket m. m....... 13

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 17.

Nr 17.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. försäljning av vissa fastigheter
i Trollhättan .............................................. 22

— nr 104, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstät II: kommunikationsdepartementet
.............................................. 22

— nr 105, ang. anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna för

handelsflottans pensionsanstalt m. m. ........................ 22

— nr 106, ang. statsbidrag till åtgärder för krigsförsörjningen...... 22

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, ang. förslag till lag om tillsättning
av vissa befattningshavare inom socialvården ................ 22

— nr 29, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationen fattade

beslut .................................................... 22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, ang. rätt till sand-, grus- och
stentäkt inom allmänt vattenområde m. m.................. 23

Fredagen den 8 maj 1953.

Nr 17.

Fredagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med begäran om riksdagens
medgivande att överenskommelse må
träffas med Amerikas förenta stater angående
biträde och handräckning för indrivning
av vissa skatter å utdelning å
aktier;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Belgien för
undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 24
oktober 1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar
m. m. samt om fortsatt giltighet av samma
förordning; samt

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om alkoholhalten
i maltdrycker av andra klassen
m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen om
kommunalstyrelse i stad, m. m.; och

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. m., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 195, till Konungen i anledning av
väckt motion om utredning angående de
allmänstraffrättsliga problemen inom
specialstraffrätten, m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställning från delegerade
för riksdagens verk om ändrade
tjänste- och personalförteckningar för
riksdagens verk in. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—16,
statsutskottets memorial nr 94 och 95
samt utlåtanden nr 96—106, andra lagutskottets
utlåtanden nr 28 och 29 ävensom
tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

På framställning av herr talmannen
beslöts att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras
sist bland två gånger bordlagda
ärenden.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Med anledning av att andra
kammaren beslutit att till det sammanträde
som infaller måndagen den 18
innevarande maj, utsträcka tiden för avgivande
av motioner i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 224, angående
åtgärder i prisreglerande syfte

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

på jordbrukets område, hemställer jag,
i syfte att motionstiden må bliva densamma
i båda kamrarna, att även första
kammaren måtte medgiva samma utsträckning
av tiden för avgivande av
motioner i anledning av nämnda kungl.
proposition.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes att till kammaren överlämnats dels

Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 227, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1953/54,
m. m.; samt

nr 231, med förslag till lag om ändrad

lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §

rättegångsbalken;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr
232, angående val av ombud jämte suppleanter
i Nordiska rådet.

De kungl. propositionerna och den
kungl. skrivelsen blevo nu var för sig
föredragna och lagda på bordet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 9 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Strand för tiden från den
11 till och med den 16 i denna månad
för utrikes resa.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), m. m;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 2
juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete m.
m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott; och

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648).

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 227, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1953/
54, m. in., hänvisades propositionen, såvitt
angick dels de båda till antagande
föreslagna förordningsförslagen, dels ock
det procenttal av grundbeloppet, varmed
statlig inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär
skatt, till bevillningsutskottet samt i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 231, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46
kap. It § rättegångsbalken.

Lördagen den 9 mai 1953.

Nr 17.

Ang. statsbidraget till Västerbottens läns arbetsstugor.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 232,
angående val av ombud jämte suppleanter
i Nordiska rådet.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om anstånd
i visst fall med beslut angående
landstingsområdes indelning i valkretsar
m. m.; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial: nr

94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1953/54 till byggande av fiskehamnar;
samt

nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1953/54 till Tekniska högskolan i
Stockholm: Avlöningar och till Chalmers
tekniska högskola: Avlöningar.

De i dessa memoral föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till de nu fattade besluten finge
efter samråd med andra kammarens talman
tillkännagiva, att gemensamma omröstningar
komme att anställas vid början
av kamrarnas sammanträden onsdagen
den 13 innevarande maj.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 96,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1953/54 till riksarkivet jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till Ericastiftelsen
m. m.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Ang. statsbidraget till Västerbottens läns
arbetsstugor.

I denna punkt hade utskottet, med biträdande
av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag, hemställt, att riksdagen
måtte medgiva, att för budgetåret 1953/
54 statsbidrag för inackordering av skolbarn
i arbetsstugor, tillhörande stiftelsen
Västerbottens läns arbetsstugor, finge
enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande
utgå enligt förmånligare grunder
än de nu gällande.

Reservation hade anmälts av herr
Bergh, som dock ej antytt sin mening.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
har fogat en blank reservation till denna
punkt av utskottets utlåtande för att få
tillfälle att påtala den löslighet, som synes
hålla på att smyga sig in i ecklesiastikdepartementet,
när det gör framställningar
till riksdagen. Det påtalades för
en vecka sedan i onsdags, att man i ecklesiastikdepartementet
i 8 huvudtiteln
hade undanhållit riksdagen en rätt viktig
ekonomisk upplysning. Det var stora
belopp det rörde sig om den gången.
Nu märker man i denna fråga, som visserligen
är ganska liten till sin materiella
innebörd, att reglerna för dispositionen
av förslagsanslag också håller
på att luckras upp.

Det förhåller sig på det sättet, att när
riksdagen anvisar förslagsanslag, brukar
riksdagen ange de grunder efter vilka
dessa anslag skall användas. Detta har
departementet underlåtit att här ansluta
sig till. Kungl. Maj:t begär bara att få
disponera detta anslag efter förmånligare
grunder än de eljest gällande. Det -

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

ta strider mot god riksdagspraxis. Så fort
det är fråga om ett förslagsanslag, så
skall dispositionen av anslaget regleras
genom grunder som riksdagen anger. En
sådan fullmakt som bär begäres är
oformlig ur den synpunkten.

Jag yrkade i statsutskottet på att denna
punkt skulle återremitteras till andra
avdelningen för att man där skulle få
hyfsa till den. Detta ville inte statsutskottet
vara med om, och då betyder det
att statsutskotet uppenbarligen delar ansvaret
för att något sådant bär skall förekomma.
Jag bär inte kunnat finna, att
tillvägagångssättet överensstämmer vare
sig med de grunder för anslagsdispositionen
som riksdagen brukar tillämpa eller
med den skyldighet att granska framställningar
från departementen som ankommer
på statsutskottet, och därför har
jag velat påtala förhållandet för att i
varje fall frigöra mig från delaktighet i
sådan här löslighet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 3 och 4.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

98, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lån till föreningen
Röingegården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten
in. in. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens sjuksköterskeskolor;
och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51 m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till arbeten i arbetslöshetsbekäm pande

syfte.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 101, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten in.
m. jämte i ämnet väckta motioner.

I eu till riksdagen avlåten proposition,
nr 131, hade Kungl. Maj d, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 13
mars 1953, föreslagit riksdagen att å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53 anvisa anslag med sammanlagt
55 159 500 kronor, huvudsakligen
med anledning av att Kungl. Majd
delvis tagit i anspråk riksdagens fullmakt
att under innevarande budgetår,
därest arbetsmarknadsläget så påfordrade,
inom ramen av ett belopp av 200
miljoner kronor meddela beslut om utförande
av arbeten, för vilka anslag vore
uppförda å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar De Geer
och Söderquist (1:417) samt den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:518), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj ds proposition nr 131 måtte i skrivelse
till Kungl. Majd hemställa om utredning
rörande åtgärder att i händelse
av hotande arbetslöshet och i sysselsättningsskapande
syfte — som led i en i
sådant läge utvidgad svensk eller internationell
stödaktion åt s. k. underutvecklade
länder — vinna avsättning för svenska
produkter samt om framläggande inför
riksdagen av de förslag utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1952/53
anvisa vissa under särskilda med A 1—

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Anslag till

4 och B 1—5 betecknade moment närmare
angivna anslag;

II. att motionerna 1:417 och 11:518
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de under punkten I upptagna momenten
A 1 och A 2 hade hemställts, att
riksdagen måtte anvisa

A) å driftbudgeten

1) under femte huvudtiteln:

till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor;

till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor;

2) under sjätte huvudtiteln:

till Yissa vägbyggnadsarbeten ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; till

Bidrag till byggande av vägar och
gator ett reservationsanslag av 3 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; till

Bidrag till handelshamnar och farleder
ett reservationsanslag av 360 000
kronor;

till Byggande av fiskehamnar ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder ett reservationsanslag
av 252 000 kronor, alt
avräknas mot automobilskattemedlen;

till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Lnndqvist och Birke, vilka
ansett, att viss del av utskottets yttrande
bort ersättas med följande uttalande: »Utskottet

kan emellertid icke dela
departementschefens uppfattning att anslagen
under sjätte huvudtiteln till vägbyggnadsarbeten
m. m. å tillhopa
23 252 000 kronor skola avräknas mot
automobilskattemedel. Dessa arbeten,

arbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte,
som igångsatts i syfte att bekämpa arbetslösheten,
böra därför belasta reservationsanslaget
under femte huvudtiteln
till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande.
»

samt att utskottet bort i punkten I under
A 1 och A 2 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53 anvisa

A) å driftbudgeten

1) under femte huvudtiteln:

till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
in. in. ett reservationsanslag
av 28 252 000 kronor;

till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor;

2) under sjätte huvudtiteln:

till Bidrag till handelshamnar och farleder
ett reservationsanslag av 360 000
kronor;

till Byggande av fiskehamnar ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor;

2) av herrar O hlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde, Stähl och Wedén samt
fröken Ager, vilka ansett, att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:417
och 11:518 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning rörande åtgärder
att i händelse av hotande arbetslöshet
och i sysselsättningsskapande syfte
— som led i en i sådant läge utvidgad
svensk eller internationell stödaktion åt
s. k. underutvecklade länder — vinna
avsättning för svenska produkter samt
om framläggande inför riksdagen av de
förslag utredningen kunde föranleda.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Här gäller det alltså arbeten för arbetslöshetens
bekämpande, för vilka anslag
är uppförda å allmän beredskapsstat.

Jag har inte kunnat undgå att fråga
mig, om det kan vara rätt att, på det
sätt som man gör i propositionen och

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte.

utskottsutlåtandet, utan vidare pålägga
motortrafiken kostnaderna för alla de
vägarbeten, som här utförs i arbetsmarknadsstyrelsens
regi för att hindra uppkommen
arbetslöshet.

Jag skall inte ingå på frågan, i vilken
grad de sålunda utförda vägarbetena
kan komma att vara av betydelse för motortrafiken.
Det synes mig emellertid
obestridligt, att arbeten av det slag det
här gäller måste just på grund av sin
natur komma att dra större kostnader
än sådana arbeten som ingår i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens normalt planlagda
och utförda arbeten. Jag kan inte
finna det vara rätt och rimligt att här
utan vidare låta motortrafiken bära det
allmännas kostnader för arbetslöshetens
hindrande.

Tillvägagångssättet enligt propositionen
och utskottsutlåtandet blir så mycket
mera svårförståeligt som man i samma
proposition — alltså samtidigt —
föreslår, att kostnaderna för vissa arbeten,
som har utförts för statens järnvägars
räkning, inte skall belasta detta
verks utgiftsstat, utan utgå av det särskilda
anslaget för arbetslöshetens bekämpande.
Såvitt jag förstår brister det
i konsekvens vid behandlingen av detta
ärende.

Med stöd av de skäl som jag här har
anfört har herr Birke och jag vid ärendets
behandling i statsutskottet i en reservation,
nr 1, yrkat sådan ändring,
att jämväl de under sjätte huvudtiteln
upptagna vägbyggnadsarbetena m. m. på
tillhopa 23 252 000 kronor skall belasta
reservationsanslaget under femte huvudtiteln
till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande. Jag ber, herr talman, att
med dessa ord få yrka bifall till denna
reservation.

Herr BERGH (h): Herr talman! Diskussionen
gäller alltså, huruvida
23 252 000 kronor skall avräknas mot
automobilskattemedlen eller om detta
belopp skall finansieras över skattestaten.
Av beloppet avser 20 000 000 kronor
vissa vägbyggnadsarbeten, 3 000 000 kronor
bidrag till byggande av vägar och

gator och 252 000 kronor byggande och
underhåll av mindre hamnar och farleder.
I propositionen liksom i utskottsutlåtandet
föreslås, att beloppet skall avräknas
mot bilskattemedlen. Den ärade
reservanten tycker, att finansieringen
icke skall ske på detta sätt.

Det är alldeles klart att man kan ha
olika meningar på denna punkt. Men
den fråga som det här gäller är egentligen
en del av ett större spörsmål: i vilken
omfattning skall bilismen över huvud
taget finansiera våra vägbyggnader?
Det får väl anses ganska klart, att statsutskottets
tredje avdelning inte haft anledning
att ta principiell eller praktisk
ställning till detta större spörsmål i
samband med behandlingen av den betydligt
mindre frågan. Om de här arbetena
inte skulle ha utförts som arbetslöshetsarbeten,
utan så att säga kommit
på den ordinarie staten, hade det betraktats
som rätt självklart, att kostnaden
skulle avräknas mot bilskattemedlen,
så länge det större fördelningsproblemet
inte är knäckt. Då är det ju också
ganska naturligt, att man följer samma
regel här.

Nu invänder herr Lundqvist — ingalunda
utan skäl — att det kan tänkas, att
dessa arbeten kanske har blivit dyrare
just därför att de är arbetslöshetsarbeten
och att de i varje fall till en del bort
belasta femte huvudtiteln och icke bilskattemedlen.
Det kan hända att det är
en riktig synpunkt, men utskottets tredje
avdelning har icke haft några sifferuppgifter,
som ens gjort det möjligt att
överväga en sådan fördelning.

När alltså, herr talman, det större
spörsmål, av vilket denna fråga är en
relativt ringa del, inte är knäckt, har det
inom avdelningen betraktats som självklart,
att man skulle följa de hittills
gängse finansieringsmetoderna.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
skall inte blanda mig i den fråga som
herr Lundqvist tagit upp. Jag vill bara
med några ord beröra en motion av

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Anslag till arbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte.

lierr De Geer och herr Söderquist i denna
kammare och herr Ohlin i andra
kammaren, som har väckts i samband
med detta ärende. I motionen begäres
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning rörande
åtgärder att i händelse av hotande arbetslöshet
och i sysselsättningsskapande
syfte vinna avsättning för svenska produkter
samt om framläggande inför
riksdagen av de förslag som utredningen
kan komma fram till. I motionen pekar
man särskilt på att i ett sådant läge
skulle en utvidgad svensk eller internationell
stödaktion åt s. k. underutvecklade
länder kunna komma i fråga. I direktiven
för 1952 års utredning beträffande
dessa spörsmål understrykes ju
alldeles riktigt, att det är viktigare att
man försöker hålla den normala sysselsättningen
i gång i händelse av en hotande
arbetslöshet än att man tar till beredskapsarbeten
av olika slag. Den förstnämnda
politiken är inte bara ekonomiskt
mera gynnsam — det allra viktigaste
är att man på detta sätt kan ta
större hänsyn till de anställda inom industrien.

Nu kan man ju säga, att vi kanske inte
orkar så mycket själva i det avseendet.
De anslag som kan beviljas täcker
bara en liten del av behovet av arbete.
Men motionärerna menar, att man borde
försöka koppla in de internationella
åtgärderna i samma syfte och på det
sättet få hjälp med avsättning av våra
produkter och samtidigt få finansiell
hjälp.

Jag skall inte gå in på detta närmare.
Jag vill bara hänvisa till att en ny kreditorganisation,
internationellt inriktad,
för närvarande är under uppbyggnad —
jag vill minnas att det är under Förenta
Nationernas egid. Denna skall ha till
uppgift att förmedla kredit till länder
som har stort behov av kapitalvaruutrustning
av olika slag, men som hittills
inte haft möjlighet att erhålla kredit genom
den internationella banken.

I utskottsutlåtandet rörande denna
motion heter det mycket beredvilligt
att utskottet förutsätter att de i motionerna
berörda spörsmålen kommer un -

der bedömande av 1952 års utredning
utan att riksdagen i skrivelse hemställer
därom. Utskottet förutsätter alltså
att denna kommitté i sina direktiv har
fått sig förelagda uppgifter i samma syfte
som motionen pekar hän på, och utskottet
har på det sättet lyckats på en
gång med två ting: man har lyckats att
få ett bifall till motionens andemening,
samtidigt som man formellt kommit i
den glädjande situationen att man bär
kunnat yrka avslag på motionen.

Nu är det faktiskt så, att vad utskottet
här säger inte är alldeles överensstämmande
med verkligheten. I direktiven
för 1952 års utredning finns ingenting
om de detaljer, de mycket viktiga
detaljer skulle jag vilja tillägga, som
har tagits upp i motionen. Det heter i
direktiven: »Stöd från det allmännas

sida i olika former i syfte att främja
exporten skulle vara av betydelse ur
såväl sysselsättningspolitisk som valuta politisk

synpunkt.----Även genom

statligt stöd till intensifierade marknadsundersökningar
torde vissa resultat
kunna uppnås. Åtgärder i exportfrämjande
syfte torde emellertid framför
allt få utformas såsom ett direkt
stöd i form av ett system av krediter
och kreditgarantier. Det synes böra
övervägas att låta ett dylikt stöd omfatta
jämväl produktion för ökad lagerhållning
för export. Viss kreditstödjande
verksamhet till förmån för exporten
utövas redan nu genom exportkreditnämndens
försorg.» Att vi skulle ställa
in våra åtgärder i ett större, internationellt
sammanhang är en tanke som
synbarligen är alldeles främmande för
direktiven.

Om det hade stått någonting i statsrådets
direktiv, skulle jag kunnat nöja
mig med att följa utskottet, men nu kan
jag inte göra det utan nödgas, herr talman,
yrka bifall till den reservation 2)
som finns bifogad till statsutskottets föreliggande
utlåtande.

Häri instämde herr Söderquist (fp).

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag tar fasta på herr Berghs uttalande

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte.

att den fråga som jag berört i mitt tidigare
anförande kan ses från olika sidor
och att man alltså på den punkten
kan ha olika meningar. Jag tror att det
var ganska välbetänkt att ge det erkännandet
från statsutskottsmajoritetens sida.
Om man går till handlingarna ser
man att arbetsmarknadsstyrelsen, som
ju närmast är intresserad part här, själv
har föreslagit att dessa kostnader inte
skall belasta motortrafiken utan helt
och hållet belasta det beredskapskonto
som jag talade om i mitt förra anförande.

Vidare säger herr Bergh, att man på
utskottsavdelningen inte hade några
siffror tillgängliga som visade att kostnaderna
skulle ställa sig högre för sådana
här arbeten än för de normala
vägarbetena. Det är möjligt, men för
mig är det så självfallet att det måste
bli högre kostnader när man skall improvisera
ett arbete och inte har den
arbetsledarstyrka till sitt förfogande,
inte den uppsättning av maskiner o. s.
v. och inte heller den rutinerade arbetarstam
som man har i andra fall. En
enkel påringning till arbetsmarknadsstyrelsen
har i varje fall givit mig fullkomlig
bekräftelse på att den uppfattningen
är riktig.

Jag vill dessutom, herr talman, fästa
uppmärksamheten på vilka konsekvenser
det skulle kunna få i en viss situation
ifall man nu håller på att även sådana
vägarbeten som utförs för arbetslöshetens
bekämpande skall bekostas av
motortrafiken. Antag, vilket ju inte är
omöjligt, att samtliga ordinarie bilskattemedel
är slut — om de inte är det i
dag, så lär det i alla fall inte dröja så
länge förrän de pengar är slut som vi
nu har att röra oss med. — Antag vidare
att arbetslösheten kommer att fortsätta
och öka, vijlket vi hoppas inte
skall ske, men vi har ju inte någon garanti
för att det inte blir fallet. Hur
skall man då göra? Är det då meningen
att man skall ta ut nya bilskatter eller
bensinskatter för att få möjligheter att
övervältra på motortrafiken det allmännas
kostnader för arbetslöshetens
bekämpande? Jag tror att konsekvenserna
är ganska orimliga.

Jag har velat peka på vart det kan
leda ifall man på det sätt, som här sker,
blandar ihop de olika slagen av vägarbete.
Jag vill därtill också erinra om
att vi under senaste höstriksdagen hade
att behandla en tilläggsstat under sjätte
huvudtiteln där det fanns upptagna särskilda
anslag för arbeten att i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens regi igångsättas
i händelse förhållandena på arbetsmarknaden
gjorde det önskvärt. Under
sådana förhållanden tycker jag det är
underligt att man nu begär att kostnaderna
för de arbeten som är utförda i
arbetsmarknadsstyrelsens regi skall belasta
motortrafiken. Det hade väl då varit
riktigare att man fått de arbetena
medräknade i den tilläggsstat som behandlades
i propositionen i höstas.

Herr BERGH (h): De bägge ståndpunkterna
rörande finansieringen av dessa
vägarbeten får väl anses redovisade nu,
och därför har jag begärt ordet närmast
i anledning av herr Ohlons subtila
resonemang. Jag tror att man lättast får
grepp om saken om man börjar med
yrkandet i den motion som herr Ohlon
pläderar för. Där begärs att riksdagen
måtte »i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande åtgärder
att i händelse av hotande arbetslöshet
och i sysselsättningsskapande syfte —
som led i en i sådant läge utvidgad
svensk eller internationell stödaktion åt
s. k. underutvecklade länder — vinna
avsättning för svenska produkter samt
om framläggande inför riksdagen av de
förslag utredningen kan föranleda». Om
det är någon som inte riktigt begriper
detta, kan jag försvara mig med att jag
har citerat klämmen ordagrant.

I motionens motivering har motionärerna
själva pekat på en utredning som
pågår, och herr Ohlon har talat om att
denna utredning avser att arbeta på just
det fält som det bär är fråga om. Motivet
till den igångsatta utredningen är
att man vill få en stimulans åt sysselsättningen
inom den svenska företagsamheten,
och då tänker man sig att man
måste knyta exportkontakter, undersöka

Lördagen den 9 mai 1953.

Nr 17.

Anslag till arbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte.

kreditfrågor och så vidare. Man måste
alltså diskutera denna sak en smula,
även på det internationella planet, men
så menar herr Ohlon, att vad som fattas
i direktiven för utredningen och som
nu skulle motivera en särskild skrivelse
till Kungl. Maj :t är att i utredningsdirektiven
de underutvecklade länderna inte
särskilt omnämnts. Det är om den detaljen
som motionärerna vill att det skall
göras en särskild framställning till
Kungl. Maj :t.

Vi har tyckt inom avdelningen att
detta är att bruka större våld än nöden
kräver, ty även om i direktiven uppmärksamheten
inte riktats speciellt på
de underutvecklade länderna, är det väl
ändå självklart att man för att kunna
fullgöra ett utredningsuppdrag av detta
slag måste röra sig över hela det fält
där man kan gissa sig till att vi kan få
avsättning för svenska produkter. Då,
har vi tänkt oss, kommer även den avsättningssektor,
som de underutvecklade
länderna utgör, i blickpunkten. Följaktligen
menar vi att det inte är nödvändigt
med någon skrivelse till Kungl.
Maj:t, och den ståndpunkten tycker jag
har goda skäl för sig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag har det intrycket, att herr
Bergh överansträngde sig på att bara
tala om en detalj, nämligen de underutvecklade
länderna. Men det är inte det
väsentliga i motionen. Det väsentliga i
motionen är begäran att våra arbetsskapande
åtgärder fogas in i ett större, internationellt
ekonomiskt sammanhang
när det gäller å ena sidan avsättning, å
andra sidan finansiering av de arbeten
som skall igångsättas. Som en detalj
i det hela hänvisas till att det borde
genom internationellt samarbete kunna
åstadkommas möjligheter för export just
till de länder som är i behov av de varor
vi producerar.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! Jag
har i detta ärende fäst mig vid en om -

ständighet som inte berörts i den hittills
förda diskussionen. Jag observerar att
det begärs i arbetslöshetsbekämpande
syfte anslag på sammanlagt 55 159 500
kronor, och samtidigt sägs det både från
arbetsmarknadsstyrelsens sida och i utskottsutlåtandet
att man i själva verket
skulle ha kunnat nöja sig med ett 9 miljoner
lägre belopp. Anledningen till att
man begär ett så högt anslag är rent
budgetteknisk. Dessa 55 miljoner kronor
skall nämligen slås ut på alla möjliga
olika rubriker, och därför behöver
man ta till litet mera på varje särskild
punkt. I själva verket begär man 9 miljoner
kronor mer än man behöver för
ändamålet. För mig ter det sig ganska
horribelt, att man inte skall kunna finna
någon form för att lösa denna tekniska
fråga — ty annat än en teknisk
fråga är det ju inte — så att riksdagen
skall kunna nöja sig med att bevilja det
anslag, som alla är eniga om behövs för
ändamålen. Vi har väl ändå inte så gott
om pengar, att vi kan röra oss med marginaler
av denna bredd och alltså på
ett sammanlagt anslag av 55 miljoner
kronor ha en marginal av 9 miljoner
kronor, som endast är föranledd av rent
budgettekniska omständigheter.

Jag har här velat göra detta påpekande
och vänder mig i främsta rummet till
den representant för regeringen, som
här är närvarande, med en hemställan
att man med anlitande av den expertis,
som finns på detta område, måtte söka
finna en budgetteknisk lösning på detta
problem.

Herr BOMAN (fp): Herr talman! Jag
fick av herr Lundqvists yttrande intrycket,
att han hade den uppfattningen, att
dessa arbeten skulle sättas i gång rent
improviserat. Det är inte på det sättat,
när det gäller vägarbetena. Där har vi en
mängd planlagda arbeten, som ligger färdiga
att sättas i gång men som icke kunnat
utföras tidigare på grund av brist
på arbetskraft. Det är här fråga om en
beredskapsåtgärd, som gör det möjligt
att i händelse av arbetslöshet igångsätta
arbeten, vilka såvitt jag förstår skall ut -

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte.

föras dels i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
egen regi och dels i form av
entreprenadarbeten.

Jag har bara, herr talman, velat påpeka
detta för herr Lundqvist.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Jag har begärt ordet i anledning
av herr Ohlons anförande.

Den stora skillnaden mellan herr
Ohlons och motionärernas uppfattning
å ena sidan och utskottsmajoritetens å
den andra är, förutom de skäl som herr
Bergh här har anfört, egentligen den,
att utskottsmajoriteten utgår ifrån att
eftersom regeringen arbetar under den
förutsättningen att såvitt möjligt upprätthålla
den fulla sysselsättningen, så
behöver man inte i detalj utpeka, hur
detta mål skall nås. Utskottsmajoriteten
har denna grunduppfattning, under det
att herr Ohlon inte litar på att regeringen
skall vidtaga erforderliga åtgärder.
Herr Ohlon tror att regeringen bara kommer
att sitta där med armarna i kors i
förlitan på att en kommitté fått i uppdrag
att sköta det hela. Jag för min del
är övertygad om att om direktiven för
denna kommitté icke skulle täcka hela
området, kommer regeringen att komplettera
direktiven och vidta erforderliga
åtgärder för att här vinna det avsedda
syftet.

Trots att det här gäller ett mycket
allvarligt ämne tillåter jag mig, herr talman,
att säga, att folkpartiet i år tydligen
går in för en travestering av den
schlager som sjöngs för några år sedan
om att »Det skall vara en löjtnant i
år». Folkpartiet har tydligen i år växlat
in på den linjen att det skall vara
en utredning i år. Det var ju inte så
värst länge sedan vi från folkpartihåll
alltid fick höra, att utredningarna är
alldeles för omfattande, men nu har man
uppenbarligen ändrat uppfattning.

Jag är, herr talman, alldeles övertygad
om att det syfte, som motionärerna
siktar till, kommer att vinnas med den
skrivning och det yrkande som utskottsmajoriteten
gjort.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman! I
anledning av herr Bomans inlägg vill
jag bara fastslå, att det här icke är fråga
om arbeten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi utan i arbetsmarknadsstyrelsens! Sedan

överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande vardera av de båda punkterna
av utskottets i det nu ifrågavarande
utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt -skulle bifallas, dels ock
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som förordats i den
av herrar Lundqvist och Birke vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herrar Lundqvist och Birke vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt

Lördagen den 9 mai 1953.

Nr 17.

Ang. poliklinikerna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av riksdagens år
1952 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1952 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade, efter tagen
kännedom av vissa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i
övrigt erforderliga upplysningar, i det
föreliggande utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

Punkterna 1—3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11—li.

Lades till handlingarna.

Punkterna 15—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkten 20.

Ang. poliklinikerna vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet.

Under inrikesdepartementet, § 27, hade
revisorerna förordat, att en undersökning
skulle verkställas om möjligheten
att nedbringa väntetiderna för patienterna
vid karolinska sjukhusets och serafimerlasarettets
polikliniker.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten erinrat, att utskottet beträffande
detta spörsmål yttrat sig under punkten
34 i sitt utlåtande nr 11.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!

Statsrevisorerna har under den punkt,
som nu är föremål för kammarens behandling,
tagit upp frågan om väntetiderna
vid karolinska sjukhusets polikliniker.

Statsrevisorerna anför bl. a. följande:
»Att allmänhetens möjligheter att utan
dröjsmål erhålla erforderlig vård det
oaktat synes i flera avseenden mindre
tillfredsställande torde i viss mån sammanhänga
med det förhållandet, att man
inte på alla polikliniker ägnat frågan

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Ang. sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

om nedbringandet av väntetiderna all
önskvärd uppmärksamhet. Vidare förekommer
förhållanden — exempelvis
den osedvanliga omfattningen av verksamheten,
vilken medför att kommunernas
ansvar för den öppna sjukhusvården
i viss mån överflyttas på staten — varöver
varken poliklinikföreståndarna eller
sjukhusen kan råda.»

Detta uttalande från statsrevisorerna,
att kommunerna har ansvar för den öppna
sjukhusvården, torde bero på ett
missförstånd. Så är nämligen icke fallet.
Det är landstingen, som har ansvar
för denna sjukhusvård. Det heter i lagen
om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, 1 »Landsting, så ock
stad, som ej deltager i landsting, åligger
att för dem, som hava sin vistelseort eller
hemort inom landstingsområdet eller
staden, ombesörja anstaltsvård för
sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån
icke annan drager försorg om sådan
vård. I enahanda omfattning bör landsting
liksom stad, som nyss nämnts, ombesörja
anstaltsvård vid barnsbörd.»
Landstingen är alltså skyldiga att sörja
för den slutna kroppssjukvården, men
någon skyldighet för landstingen och
ännu mindre för primärkommunerna att
sörja för den öppna kroppssjukvården,
i den mån den bedrives på sjukhus,
finns inte. Det finns visserligen en bestämmelse
i denna lag, där man reglerar
lasarettsläkarnas mottagning för öppen
sjukvård och där det heter att lasarettsläkarna
är skyldiga att betala viss ersättning,
därest de har mottagning för öppen
sjukvård. Men det är en sak som
rör förhållandet mellan lasarettsläkare
och huvudman.

Jag förutsätter alltså, att det är ett
misstag från statsrevisorernas sida, när
de talar om kommunernas ansvar för
den öppna sjukvården, ty, herr talman,
något sådant ansvar åligger icke kommunerna.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Riksdagen har ju redan vid sin behandling
av statsutskottets utlåtande nr 11
tagit ställning till denna punkt i reviso -

rernas berättelse, och jag hemställer
därför att kammaren utan erinran måtte
lägga den till handlingarna.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Eftersom
jag hade att syssla med denna
fråga i statsrevisionen och då herr Lundgren
kommit och satt en något magistral
bock för en del av vad revisorerna yttrat,
vill jag bara säga, att när vi i revisionen
skrev om kommunernas ansvar
för den öppna sjukhusvården, så inlade
vi i begreppet kommunerna även landstingskommunerna.
Vi resonerade dels
om de städer, som inte tillhör landstingskommun
och dels om landstingskommunerna
som sådana, och vi kom då fram
till detta gemensamma begrepp. Jag vill
erinra om att, såvitt jag minns rätt,
så har Kungl. Maj:t i det förslag till
landstingslag, som nu ligger på riksdagens
bord, använt en terminologi liknande
den som kommunallagskommittén använt;
där går landstingskommunerna under
begreppet kommuner.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Jag har också utgått ifrån att landstingen
är kommuner av högre ordning. Men
jag visade, tyckte jag, med mitt första
anförande, att landstingen inte har någon
sådan skyldighet att ombesörja den
öppna sjukhusvården, som statsrevisorena
i sitt utlåtande talar om.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, lades förevarande punkt
till handlingarna.

Punkterna 21 och 22.

Lades till handlingarna.

Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24.

Ang. sommartidstjänstgöringen inom
statsförvaltningen.

Under civildepartementet, § 31, hade
revisorerna förordat en skyndsam utredning
rörande sommartidstjänstgöringen
inom statsförvaltningen.

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Ang. sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»Enligt revisorernas mening ha de allmänna
förutsättningar, på vilka 1907 års
riksdagsbeslut angående särskild sommartidstjänstgöring
inom statsförvaltningen
grundades, numera i flera avseenden
ändrats. Med hänsyn till den stora
ansvällning av förvaltningen och den
betydande stegring av lönernas nominella
belopp som ägt rum sedan nämnda
tidpunkt ha revisorerna även av statsfinansiella
skäl funnit en omprövning
av frågan om sommartiden och dess utformning
påkallad. För en dylik omprövning
talade jämväl personella rättvisesynpunkter.
Revisorerna ha vidare
framhållit, att sommartiden för allmänhetens
vidkommande bereder olägenheter
och medför en försämrad service.
Mot bakgrunden härav ha revisorerna
förordat, att en utredning rörande sommartidstjänstgöringen
skyndsamt kommer
till stånd.

I likhet med revisorerna anser utskottet,
att förevarande spörsmål bör göras
till föremål för särskild utredning. Vid
denna utredning bör enligt utskottets
mening bl. a. övervägas om en minskning
av arbetstiden under sommaren
lämpligen bör kombineras med en ökning
av arbetstiden under annan del av
året. Utskottet hemställer därför, att
riksdagen må i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.»

Reservationer hade anmälts

a) av fröken Andersson, herrar Lundqvist,
Huss, Malmborg i Skövde, Nihlfors
och Löfroth samt fröken Ager, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna, vad i reservationen
anförts;

b) av herr Hesselbom, som likväl ej
antytt sin åsikt;

c) av herrar Näsgård, Pålsson, Rubbestad,
Åkerström och Almgren, likaledes
utan angiven mening.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet
hade anförts, bland annat, att utskottet
icke hade något att erinra mot
att en undersökning verkställdes angående
tillämpningen inom olika statliga
organ av gällande bestämmelser rörande
sommartidstjänstgöringen och att, i
den mån anledning därtill visade sig
föreligga skärpta direktiv utfärdades
till förhindrande av att denna tjänstgöring
utnyttjades på icke avsett sätt.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag har vid behandlingen av detta ärende
i statsutskottet med tillfredsställelse
konstaterat, att utskottets majoritet inte
har velat godtaga statsrevisorernas yrkande,
som ju går ut på en utredning,
vilken i första hand skulle sikta till att
helt slopa sommartidstjänstgöringen. Jag
tror, herr talman, att revisorerna här
har gått litet för hastigt fram och tagit
litet för lätt på den fråga det här gäller.
Jag understryker, vad även statskontoret
framhållit, att om statsmakternas direktiv
följs, kan inte gärna nämnvärda merkostnader
för det allmänna uppstå.

Skulle man på vissa håll från ledningens
sida ta för lätt på det krav, "som
är föreskrivet i statsmakternas direktiv,
är jag den förste att beklaga detta och
också den förste att vilja yrka på skärpta
direktiv för att förhindra sådant.
Men å andra sidan tycker jag att man
inte skall glömma, att det är minst lika
mycket ett statens intresse som berörda
tjänstemäns, att de tjänstemän, som har
att år efter år utföra ett stillasittande
inomhusarbete på kontorsstolen, när arbetstillgången
på högsommaren kan tilllåta
det, må kunna få tillgodogöra sig
någon timmes kortare tjänstgöring för
att på det sättet hämta krafter för att
sedan kunna hugga i med så mycket
friskare tag.

Jag vill också i detta sammanhang erinra
om att en mycket betydande del av
den kategori tjänstemän, som det här
är fråga om, är tjänstemän av högre
grad, vilka under större delen av året
får arbeta både de sju, åtta timmarna
och många timmar däröver, på kvällar
och långt in på nätterna, utan någon

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Ang. sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

som helst övertidsersättning. Jag tycker
inte det finns någon anledning att missunna
dessa tjänstemän att få komma i
åtnjutande av denna villkorliga förmån,
som redan finns och som har funnits i
40 år. En något mera välvillig behandling
tycker jag nog att dessa ämbetsoch
tjänstemän gjort sig förtjänta av än
att man på det sätt som stasrevisorernas
majoritet föreslagit skulle igångsätta en
utredning, som i första hand skulle syfta
till att dra ett streck över alltsammans.

Jag nöjer mig med dessa ord till motivering
och ber att därmed få yrka bifall
till den under punkten 1 a) av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Herr PÅLSSON (bf): Herr talman! Jag
skall be att med några ord få redovisa
den reservation, som har avgivits av mig
och herr Näsgård jämte några ledamöter
i andra kammaren.

Under denna punkt har revisorerna
kommit med ett förslag, som enligt min
mening till såväl form som innehåll är
rätt allvarligt. Jag har utgått från att
det även från revisorernas sida har varit
allvarligt menat, då de har påkallat
en skyndsam utredning angående sommartidstjänstgöringen
och därvid uttalat
att det bör övervägas, huruvida inte
minskningen av arbetstiden på sommaren
helt skall avskaffas. I varje fall anser
revisorerna att inskränkningen i
sommartidstjänstgöringen bör kunna
göras avsevärt mindre än nu, då den
alltså är nio timmar per vecka, och de
ifrågasätter slutligen om inte denna
minskning av arbetstiden under viss del
av sommaren skulle kunna motsvaras av
en ökad arbetstid under annan del av
året.

Även inför risken att enligt herr
Lundqvists mening föra missunsamhetens
talan skulle jag vilja säga, att jag
är långt ifrån övertygad om att de tjänstemannagrupper,
som får denna förmån,
är de som allra bäst behöver den. Det
är ju inte hela tjänstemannagruppen
såsom sådan, som får denna förmån,
utan en viss del av den. Jag vill inte
ifrågasätta annat än att det i många
fall kan finnas skäl för en dylik anord -

ning, men här kommer upp frågor, som
får vägas däremot, såsom förvaltningsapparatens
ansvällning etc.

Herr Lundqvist sade nyss att han,
därest anvisningarna skulle missbrukas,
skulle vara den förste att förorda
skärpta direktiv. Det är möjligt, men
jag undrar hur pass lätt det är att göra
detta utan en ordentlig översyn av det
hela. Enligt gällande bestämmelser skall
ju sommartid kunna medges »om och
i den mån omständigheterna det tilllåta».
Jag är inte övertygad om att det
är dessa synpunkter, som är de helt
vägledande och avgörande. Jag skulle
tro att man snarare får se läget så, att
om en verkschef skulle anse, att åsyftade
omständigheter inte tillåter tillämpande
av sommartid, ja då skulle han
av sina underlydande komma att stämplas
såsom ogin. Man kommer att peka
på parallellfall och säga: »Där går det
bra men hos oss går det inte alls.» Jag
föreställer mig att det inte är så lätt att
göra en sådan omprövning.

Det är inte första gången statsrevisorerna
påpekar detta förhållande, utan
så har skett ett par gånger tidigare.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
att järnvägsstyrelsen i en förklaring den
15 januari 1943 på en liknande framställning
uttalade bl. a. följande: »övertidsarbetet
på ifrågavarande avdelning
under sommartiden skulle blivit mindre,
om hela dess personal även då
tjänstgjort full ordinarie tid. Det syntes
styrelsen icke rimligt, att viss avdelnings
tjänstemän, utgörande endast
en mindre del av ett kontors hela personal,
på grund av rådande extrema
undantagsförhållanden i fråga om trafiken
skulle vara helt utesluten från en
förmån, så länge denna fortfarande kunde
få åtnjutas såväl av deras kamrater
på kontorets övriga avdelningar som av
personalen å övriga tjänsteställen inom
styrelsen.» Detta anser jag vara ett
klart besked om hur pass lätt det är
att tillämpa bestämmelsen »om omständigheterna
så medgiva».

Vidare har här framhållits — något
som dock inte herr Lundqvist påpekat
men som kommit till uttryck i den tidi -

Lördagen den 9 maj 1953,

Nr 17.

Ang. sommartidstjänstgöringen

gare debatten — att den begränsade
sommartidstjänstgöringen skulle ha en
viss betydelse vid avtalsförhandlingar.
Hur pass lätt det då skall vara för en
verkschef att fritt och obundet överväga
denna fråga, har jag svårt att föreställa
mig. Denna begränsade sommartidstjänstgöring
betraktas vid vissa tillfällen
som en löneförmån, och vid andra
tillfällen, då det gäller att avge mer
eller mindre platoniska förklaringar,
hänvisas till bestämmelsen »om omständigheterna
så medgiva».

Jag har sålunda för min del inte kunnat
bli övertygad av det resonemang,
som utskottsmajoriteten här fört. Utskottets
fjärde avdelning var med undantag
av dess ordförande, som reserverade
sig, enig om ett annat förslag,
i vilket revisorernas hemställan på ett
annat sätt utformades. Emellertid träffades
inom statsutskottet en kompromiss.
Denna kompromiss föreligger nu,
och jag är nu inte i det läget, att jag
kan ställa något yrkande, utan jag har
bara velat begagna tillfället att anföra
en del synpunkter, som ligger bakom
den blanka reservation som anförts av
mig m. fl.

Utöver vad jag bär sagt angående
möjligheterna att tillämpa begränsad
sommartidstjänstgöring, i den mån detta
är lägligt, ber jag att få säga ett par
ord om den service myndigheterna tillhandahåller
allmänheten. Självfallet är
att den inte kan bli lika god under de
månader då sommartiden tillämpas som
under annan tid. Detta har ju på flera
sätt framhållits i skrivningarna — jag
skall inte upprepa dem i allt för stor
utsträckning — men i dessa hänvisas
till att sommartiden kungöres i verkslokalerna
och angives i telefonkatalogerna.
Visserligen har alltså tiderna
formellt tillkännagivits, men det är inte
säkert att det åtminstone för landsbygdens
folk, som kanske har ärenden in
både till en residensstad och en eller
annan gång till huvudstaden, går att
uträtta mer än ett ärende en och samma
dag på grund av den sommartid
som nu tillämpas. Detta innebär alltså
en försämring.

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 17.

inom statsförvaltningen.

I den tidigare debatten har också
framhållits att vi måste hålla till godo
med postens — jag höll på att säga —
religiösa söndagar, men jag undrar, om
det finns anledning att åberopa detta
som motiv för att bibehålla den nuvarande
sommartjänstgöringstiden —• i så
fall kan man ju gå synnerligen långt i
en sådan argumentering och behöver inte
nödvändigtvis stanna vid sommartiden
utan kan fortsätta med att tala om
kommunikationer och andra ting.

Det som jag anser vara väsentligt, är
att rättvisesynpunkterna blir tillgodosedda.
Jag är för min del inte alls övertygad
om att tjänstemännen själva är så
värst eniga om att ha kvar denna sommartidstjänstgöring.
Jag skulle tro att de
grupper, som inte har förmånen av begränsad
sommartidstjänstgöring, ser
ganska kritiskt på denna förmån. Jag
misstänker att om de, som skall föra
dessa gruppers talan, skulle redovisa sin
ståndpunkt samvetsgrant och uppriktigt,
skulle vittnesbörden inte bli så helt entydiga.

Herr talman! Jag har med detta resonemang
velat redovisa de synpunkter,
som ligger bakom den blanka reservation,
som jag har undertecknat, och jag
har, herr talman, i föreliggande läge
självfallet icke något yrkande.

I detta anförande instämde herr Näsgård
(bf).

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:
Herr talman! När det talar om försämringen
av servicen för allmänheten under
sommarmånaderna, vill jag säga, att
jag tror, herr Pålsson, att allmänheten
blir mer lidande av semestrarna under
sommaren för tjänstemännen t. ex. på
länsstyrelserna än av den avkortade
tjänstgöring som slutar klockan tre på
dagen. Jag tror att en allmän semester
under sommaren vållar större svårigheter.

Vidare är det statskontoret som i sitt
utlåtande påpekat att frågan om tjänstgöringstiden
under sommar och vinter
varit uppe till prövning vid de löneregleringar,
som ägt rum, utan att yrkande

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Ang. sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

från något håll framställts om att slopa
sommartidstjänstgöringen. Detta har alltså
statskontoret framhållit.

Några religiösa motiv för denna anordning
har jag inte hört talas om tidigare,
och de är också för mig fullkomligt
främmande.

När man sedan här talar om att man
vill slå vakt om rättvisesynpunkterna,
vill jag bara säga att jag har mycket
svårt att förstå, att man inte tror att
tjänstemännen själva är kapabla att klara
den saken. Regelrätta förhandlingar
sker ju mellan tjänstemannaorganisationerna
och verksledningarna, och skulle
det finnas en allmän mening att sommartiden
innebär en orättvis förmån,
såsom man här sagt, hade den säkerligen
förts fram. Jag tror inte att man i
varje fall på den punkten behöver från
riksdagens sida träda in för att bevaka
vissg tjänstemannaintressen; den saken
klarar nog tjänstemännen själva.

Allra sist vill jag bara säga, herr talman,
att även den av mig underskrivna
reservationen förutsätter att en utredning
skall göras om hur det verkligen
hänger ihop med efterlevnaden av dessa
bestämmelser. Jag är naturligtvis glad
över att herr Pålsson nu efteråt ägnat
denna fråga så stort intresse, att han
gått 10, 11 år tillbaka i tiden för att finna
ett exempel på att tjänstemän inte
utan extra ersättning suttit på sin stol
som de borde ha gjort. Men jag är av
den uppfattningen att en ändring i det
avseendet skett under senare år och att
herr Pålssons farhågor därför är ogrundade.

Herr SJÖDAHL (s): Ilerr talman!

Statsrevisorerna, som jag förra året tillhörde,
har i sin berättelse redovisat skälen
till att man önskar en allsidig utredning
av heia spörsmålet. Herr Pålsson
har delvis redogjort för dessa skäl, och
jag skall bara i allra största korthet försöka
sammanfatta vad som ligger bakom
revisorernas framställning.

Budgetårets omläggning gör att sommaren
blir en mycket bråd tid för ämbetsverken.
Dels skall man avsluta räkenskaperna
och göra sitt bokslut, och

dels skall man utarbeta petita för nästkommande
budgetår. Under sådana omständigheter
är det rätt naturligt att just
de centrala ämbetsverken, som det här
närmast gäller, har åtskilligt att göra under
sommarmånaderna. Följden blir förseningar
och svårigheter att slutföra arbetet
inom rimlig tid; i varje fall lägges
ett mycket omfattande merarbete på de
under sommaren arbetande tjänstemännen.

Man har ett visst belägg för detta i den
anmärkning närmast mot statens järnvägar,
som herr Pålsson delvis refererade.
I sin berättelse år 1942 nämnde revisorerna,
att vid statens järnvägars kontrollkontor
hade utbetalats ersättningar
för övertidsarbetet under ett år med
112 000 kronor; på en viss avdelning
hade sådana ersättningar betalats för
arbetet under sommarmånaderna, då reducerad
arbetstid tillämpats på kontoret.
För att kunna medhinna arbetet hade
man måst tillgripa övertid, beroende på
den begränsade sommartjänstgöringen.
Och detta hade man inte alltid redovisat
på sommarmånadernas övertidslista,
utan man hade till och med tillåtit sig
alt upptaga det på höstmånadernas övertidslista.
Anledningen uppgavs vara att
gottgörelse för nämnda övertidsarbete —
som fallit inom den eljest normala arbetstiden
— inte kunnat utgå enligt gällande
bestämmelser för övertidsersättning.
Ja, sådant kan man lockas till att
göra. Personalen måste tydligen utnyttjas
mera under sommarmånaderna, och
eftersom det inte är möjligt att då uttaga
övertidsersättningar i full utsträckning,
hade man i stället fört en del övertidsersättningar
till höstmånaderna. Det är
alldeles uppenbart att man har försökt
sticka undan den saken.

Naturligtvis är detta inte ensamt anledningen
till statsrevisorernas framställning,
men jag tror att man litet mera
allmänt bör granska, hur kungörelsen om
sommartidstjänstgöring användes och
därvid alltså hur övertidsersättningarna
utgår.

Man talar om de sociala skälen och säger,
att tjänstemännen behöver komma
ut och lufta på sig för att sedan kunna

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Ang. sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

arbeta bättre. Det är ganska länge sedan
sommartiden infördes, och därefter har
vi fått ordnad semester, som innebär att
t. ex. en fyrtioårig kansliskrivare dock
får 35 dagars semester. Man borde ju
kunna vänta att han på de 35 dagarna
rekreerat sig så mycket, att han under
den återstående delen av sommaren skulle
kunna utföra lika mycket arbete som
de ganska många tjänstemännen ute på
lokalavdelningarna, som inte har någon
begränsad sommartjänstgöring. De
många kollektivanställda har ju inte heller
under sommaren kortare arbetsvecka
än de 48 timmarna.

Dessa rättvisesynpunkter har också
godtagits från reservanternas sida. Man
bör nog överväga hela denna sak med
hänsyn både till det brådskande arbete
som ofta finnes att utföra under sommarmånaderna,
till de utvidgade semesterperioderna
och till att det finns stora
personalkategorier inom tjänstemannakretsarna,
som inte får komma i åtnjutande
av denna sommartid, och att det
desslikes inom de kollektivanställdas
krets inte finns någon som helst möjlighet
att utnyttja en motsvarande förmån.

Revisionen bär föreslagit att man i
första hand skulle överväga, huruvida
det finnes skäl att helt avskaffa denna
förkortning av arbetstiden under sommaren.
Det är alltså fråga om ett övervägande.
Men vidare menar revisionen,
att om något sådant avskaffande inte
borde göras, skulle man överväga, huruvida
inte tiden för sommartjänstgöringen,
som för närvarande är tre månader,
skulle kunna begränsas, eller om inte inskränkningen
av arbetstiden per vecka
skulle kunna begränsas till ett lägre antal
timmar än nio. Vid utredningen borde
också omprövas, huruvida inte -— såsom
sker i vissa kommunala verk, t. ex.
i min egen kommun — minskningen av
arbetstiden under viss del av sommaren
kunde motsvaras av en något ökad tjänstgöring
under annan del av året. Revisorerna
understryker också att vid detta
övervägande givetvis hänsyn bör tagas
till befogade önskemål, som skulle kunna
komma fram från personalens sida.

Herr talman! Jag förstår att det förslag
till yttrande från statsutskottets sida,
som bär föreligger, är ett försök att
sammanjämka olika meningar. Det är
tydligt att några av reservanterna, som
har reserverat sig blankt, har velat gå
ännu längre, och det finns några reservanter,
som inte har velat gå så långt.
Men även om det funnits olika uppfattningar
inom statsutskottet, har en betydande
majoritet efter allt att döma samlats
kring att utskottet åtminstone skulle
säga vad det här har sagts.

Jag tror med hänsyn till vikten av att
denna fråga blir utredd i hela sin vidd,
vilket inte uteslutes genom denna statsutskottets
skrivning, att kammaren borde
kunna ena sig om att bifalla utskottets
förslag i denna punkt, till vilket jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

I herr Sjödahls yttrande instämde
herr Boman (fp).

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Utöver vad som redan sagts i denna
fråga skall jag bara tillägga några ord.

Den normala arbetstiden på ifrågavarande
område är ju 42 timmar i veckan,
med möjlighet till införande av nio timmar
kortare arbetstid i veckan under
sommartid, som beräknas till högst tre
månader. Det innebär alltså en minskning
av arbetstiden till 33 timmar i veckan.
Meningen är väl att någon betalning
för övertid, som inte överstiger
denna minskning av arbetstiden, inte
skall utgå. Herr Sjödahl har påpekat att
det för några år sedan i något fall påvisades
att sådan övertidsersättning hade
utbetalats.

Herr Lundqvist, som är huvudreservant
i utskottet och reservant i statsrevisionen,
lade sitt anförande mycket försiktigt,
och det förstår jag. Men utskottet
har i allt väsentligt tillstyrkt vad
statsrevisorerna har föreslagit. Det anser
att förhållandena är sådana, att de
bör göras till föremål för en särskild
utredning, och då förhållandena i detta
avseende inte är likartade inom de olika
verken — herr Lundqvist använde ju
också uttrycket »om bestämmelserna till -

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Ang. sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

lämpas som de skall» — skadar det inte
att en allmän översyn sker över lmr
dessa bestämmelser tillämpas och även
huruvida bestämmelserna bör gälla i
fortsättningen eller ej.

Jag har från många håll hört att man
beklagat sig över att ett visst oefterrättlighetstillstånd
har rått på detta område;
en del anställda har kommit i åtnjutande
av denna extra semestertid, medan en
del andra inte har gjort det. Vidare vill
jag erinra om att vi för ett par veckor
sedan här i kammaren behandlade ett
förslag med yrkande bl. a. om utredning
om minskning av 48-timmarsveckan för
kroppsarbetare. Då beslöt denna kammare
med 69 röster mot 59, alltså med
10 rösters övervikt — och herr Lundqvist
var naturligtvis bland majoriteten
— att avslå detta yrkande. Logiken kräver,
synes det mig, att man bör inta en
sådan ställning i nu föreliggande fall,
att man i detta ärende biträder statsutskottets
förslag, till vilket jag yrkar bifall.

Herr ANDERSSON, KARL (s): Herr
talman! Jag har inte deltagit i statsutskottets
slutbehandling av detta ärende,
men jag hade förut deltagit i fjärde avdelningens
arbete därmed. Då ville det
övervägande flertalet av avdelningens ledamöter
ställa sig bakom revisorernas
yttrande. Nu har det emellertid inom
utskottet blivit en kompromisslösning,
som jag inte haft tillfälle att ta ställning
till och som jag inte helt och
fullt gillar. Men för att vi ändå skall få
någon ordning på detta, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Det vore förvisso mycket att säga om
detta komplicerade problem, men jag
skall inte ingå på alla de detaljer som
bl. a. herr Sjödahl varit inne på. Jag
vill endast med hänvisning till vad statskontoret
sagt i sitt remissyttrande konstatera,
att denna fråga varit föremål för
prövning i samband med de löne- och

tjänsteförteckningsrevisioner som nu
slutförts, och vid dessa förhandlingar
har det ju inte heller framställts några
krav på utökning av tjänstgöringstiden
vare sig på sommaren eller eljest.

Jag har den uppfattningen, att man
mycket väl kan diskutera, huruvida den
nuvarande ordningen är riktig eller inte.
Jag har alltså inget emot att en sådan utredning,
som föreslagits, kommer till
stånd, men jag hävdar, att skall det här
ske en ändring, måste den ske, sedan
förhandlingar har förts med de berörda
befattningshavarnas organisationer, och
att en sådan ändring helst bör komma
till stånd i samband med att man tar
ställning till en eventuell framtida tjänsteförtecknings-
eller lönerevision för berörda
befattningshavare. Att först förhandla
och träffa överenskommelser om
lönesättningen och sedan omedelbart ta
upp frågan om arbetstiden, anser jag inte
vara en rimlig ordning.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som ligger bakom den av mig avgivna
blanka reservationen, och jag vill med
dessa ord ha givit till känna min uppfattning
i frågan. Jag har, herr talman, inget
yrkande.

Ilerr PÅLSSON (bf): Herr talman!

Herr Hesselboms yttrande innebär ju
ett belägg för mitt resonemang, att bestämmelsen
om att sommartiden skall
tillämpas, då omständigheterna så medger,
är bara en chimär. Herr Hesselbom
gav en direkt hänvisning till att här
måste ske förhandlingar med de berörda
organisationerna, och då menar jag
att det är så mycket större anledning att
taga fasta på statsrevisorernas ursprungliga
förslag, att här skall ske en utredning
av hela spörsmålet.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten angivna reservatio -

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Ang. anlitandet av statens järnvägars resebyråer vid tjänsteresor.

nen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Punkten 26.

Ang. anlitandet av statens järnvägars
resebyråer vid tjänsteresor.

I en till riksdagen avlåten skrivelse,
nr 59, hade Kungl. Maj:t lämnat en redogörelse
för de åtgärder som vidtagits
på grund av riksdagens skrivelser den
22 mars, den 2 april, den 26 april och
den 29 maj 1952, nr 98, nr 11, nr 150
resp. nr 293, i anledning av, såvitt nu
var i fråga, riksdagens år 1951 församlade
revisorers berättelse.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
första kammaren av herr Svärd
väckt motion (I: 230), vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t ville
upphäva kungörelsen den 30 juni 1952
om anlitande av statens järnvägars resebyråer
vid vissa resor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionen I: 230 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Huss, Skoglund i Doverstorp och
Staxäng ansett, att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionen I: 230, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville upphäva kungörelsen den 30 juni
1952 (nr 523) om anlitande av statens
järnvägars resebyråer vid vissa resor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. 1.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Som bekant finns det en kungörelse
om att man vid resor i statens ärenden
eller då kostnaderna väsentligen bestrids
av statsmedel skall anlita statens
järnvägars resebyråer. I den föreliggande
motionen, till vilken reservationen
ansluter sig, yrkas att denna kungörelse
skall upphävas. Vi anser nämligen, att
denna bestämmelse är ett onödigt ingrepp
i den fria företagsamheten. Det är
enligt vår mening ganska egendomligt,
att statens företag skall behöva skaffa
sig fördelar på enskilda företags bekostnad.
Det är nämligen klart, att dessa genom
en sådan här bestämmelse måste
lida avbräck i sin verksamhet. De har
dock tidigare väl fyllt kraven på god
service, och de gör det fortfarande även
när det gäller denna kategori av resande.
De större privata byråerna är för
resten statens järnvägars egna godkända
agenter.

Nu säger utskottet, att den aktuella
kungörelsen näppeligen kan sägas innebära
något obehörigt ingripande i de privata
resebyråernas legitima rörelse. Detta
är ju ganska svårt att förstå, ty
om man förbjuder denna stora kategori
att använda de privata byråerna, måste
det ju bli ett avbräck i deras verksamhet.
Det är väl närmast ett axiom. Vidare
säger utskottet, att resultatet för statens
järnvägars vidkommande blivit ett icke
obetydligt inkomsttillskott. Ja, detta måste
väl innebära, att de privata byråerna
har gått miste om denna inkomst, som
har ökat statens järnvägars.

Vidare säger utskottet, att det vill till
starka skäl för att upphäva kungörelsen.
Då kan man fråga sig, vad som i detta
sammanhang menas med »starka skäl».
Utskottet påstår att det inte i motionen
har förebragts några sådana skäl. Vi anser
att det är skäl nog, att de privata
byråerna skall få konkurrera på jämlik
fot med de statliga. Vi tror att detta gagnar
verksamheten. Det är ju så — och
det var inte länge sedan detta diskuterades
i denna kammare — att det inte är
alltid som de statliga företagen erbjuder

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Ang. anlitandet av statens järnvägars resebyråer vid tjänsteresor.

så god service, när de har absolut monopol
— och inte eljest heller, för resten.

Nu säger utskottet dessutom att statsmyndigheterna
redan tidigare till övervägande
del har anlitat SJ :s resebyråer.
Vi menar att man bör låta dem fortsätta
med det och vända sig dit där de får
den bästa servicen. Utskottet säger -—
och det vore intressant att få en motivering
för det —- att dessa ökade arbetsuppgifter
har kunnat klaras utan merkostnad.
Jag undrar om man också har
kunnat klara dem utan att de andra kunderna
har märkt den ökade belastningen
på statens järnvägars resebyråer. Det
är ju det som saken gäller.

Jag tror alltså att det gagnar det hela,
om man får fritt välja resebyrå, och därför,
herr talman, yrkar jag bifall till reservationen.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Jag utgår från att de privata resebyråer,
som motionärerna och reservanterna vill
slå vakt om, har till sin främsta uppgift
att utöva ackvisitionsverksamhet
och försöka stimulera reselivet. När det
gäller här avhandlade resor, som alltså
företas av statstjänstemän, behövs ju
ingen stimulans. Det är inget statsintresse
att det blir många resor på statens
bekostnad utan snarare tvärtom. Jag kan
därför inte, herr talman, finna, att om
staten för sina egna resor utnyttjar ett
av statens serviceorgan, detta innebär
att man inkräktar på de enskilda resebyråernas
vällovliga arbete att stimulera
reseverksamhet och hjälpa enskilda resenärer
till rätta.

Jag tror inte att det finns anledning att
vidare ingå på vad motionärerna och
reservanterna har anfört, utan jag vill
sluta med att kort och gott yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h): Jag vill bara
helt kort säga, att när man ser det
sätt, på vilket SJ reklamerar för ökad
reseverksamhet, förefaller det som om SJ
förde exakt samma annonskampanj för

ökat reseliv som de privata resebyråerna.
Statens järnvägar vill väl spara in
den där provisionen, som de ger till de
privata resebyråerna, vilket också står
i motionen.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Mom. II.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 103, i anledning av Ivungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter i Trollhättan;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans
pensionsanstalt m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till åtgärder
för krigsförsörjningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillsättning av vissa befattningshavare
inom socialvården, dels ock i ämnet
väckt motion; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Ang. rätt till sandtäkt inom allmänt vattenområde in. m.

yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1952 vid dess trettiofemte
sammanträde fattade beslut.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. rätt till sandtäkt inom allmänt vattenområde
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om rätt till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde m. m.

Genom en den 8 april 1953 dagtecknad
proposition, nr 212, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att
antaga följande förslag till

Lag

om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom
allmänt vattenområde.

Härigenom förordnas som följer.

Rätten till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde tillkommer
kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

dels ock att godkänna i propositionen
förordade grunder för upplåtelse av den
rätt, som enligt nyss återgivna lagförslag
skulle tillkomma kronan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition.

Reservation hade anförts av herrar
Ebbe Ohlsson och von Seth, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition.

Herr OHLSSON, EBBE (h): Herr talman!
Det förefaller, som om man i denna
fråga skulle ha skyndat åstad fortare
än nöden krävt. Lagförslaget är begränsat
till att avse rättighet till sten-, gruseller
sandtäkt inom allmänt vattenområde,
men tar visligen ingen ställning till
frågan, hur rättsläget beträffande allmänt
vattenområde bör mera generellt
bedömas. Det är emellertid överraskande
att departementschefen ansett frågan vara
av så pass brådskande natur, att
inga myndigheter eller andra sakkunniga
har fått tillfälle att yttra sig över
förslaget. Detta är enligt min mening
ganska häpnadsväckande. Lagrådet säger
klart ifrån att lagstiftningsärendet
över huvud synes föreligga i tämligen
outrett skick, och rådet hyser betänkligheter
mot förslaget, även om det inte
vill avstyrka detsamma. Man får väl
tolka lagrådets uttalande — fastän detta
inte utsäges — som ett tillstyrkande med
mycket stor tvekan.

Även utskottsutlåtandet bör ge de kammarledamöter,
som inte varit med vid
behandlingen av detta ärende, ett intryck
av hur betänksam man var inom utskottet
och av att det var med en viss självövervinnelse
som man tillstyrkte förslaget.
Reservanterna har den uppfattningen
att man här har all • anledning att
skynda något långsammare.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Herr OHLSSON, WILLIAM (s): Herr
talman! Då denna fråga behandlades i
utskottet, förmärktes en viss tveksamhet.
Denna grundade sig närmast på det utlåtande
som lagrådet har avgivit. Jag citerar:
»Ej heller ha, såvitt remissprotokollet
utvisar, några myndigheter eller
andra sakkunniga erhållit tillfälle att
yttra sig över förslaget. Lagstiftningsärendet
synes över huvud föreligga i
tämligen outrett skick. Under sådana
omständigheter erbjuder det svårigheter
att bedöma vilka erinringar som kunna
framställas mot den föreslagna lagregeln,
och lagrådet kan ur denna synpunkt icke
undgå att hysa betänkligheter mot förslaget.
»

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Ang. rätt till sandtäkt inom allmänt vattenområde in. m.

Precis samma betänkligheter hyste
utskottets ledamöter, då de behandlade
ärendet. Där anfördes en del fall ur levande
livet, och jag tar mig, herr talman,
friheten att dra ett exempel från
kusten invid Simrishamn. Där finns en
strandägare som under många år brutit
icke ringa mängder grus, sand och
strandmal, som det heter, vilket användes
till olika ändamål. Detta har han inte
forslat i land på mekanisk väg, utan
stormar och strömningar i havet har fört
gruset i land.

Detta lagförslag avser naturligtvis närmast
att kontrollera sådan grushämtning
som sker genom sandsugning från allmänt
vattenområde. Det kan dock ifrågasättas,
om inte lagen, ifall den tillämpas
i full utsträckning, även kommer att
avse sådana grustagare som den nu
nämnde. Enligt min uppfattning hämtas
det grus, som förs i land av stormar och
strömmar, från allmänt vattenområde.

Jag är övertygad om att denna lag
kan kollidera med hävdvunna rättsuppfattningar.
Utskottet har emellertid på
ett markant sätt tillkännagivit vissa betänkligheter,
som i stort sett sammanfaller
med vad jag här har uttalat. Jag
vill dock, fastän med tvekan, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OSYALD (fp): Herr talman! Det
är riktigt, som de båda föregående talarna
har sagt, att utskottet var tveksamt
beträffande den fråga som tagits upp i
denna proposition. Då utskottet ändå
stannat för att yrka bifall till propositionen,
var anledningen framför allt den
att det nu har förekommit ett aktuellt
fall, där det har visat sig önskvärt med
eu reglering av rättsförhållandena. Men
såsom utskottet har framhållit, är detta
ett område, där frågan om rättighet och
rätt icke är tillräckligt utredd och där
det finns ett stort behov av ett klargörande.

Reservanterna säger i sitt förslag till
utskottsutlåtande: »Utskottet vill även
framhålla, att det föreslagna stadgandet
kan leda till men för rättigheter som är
knutna till enskilda vattenområden.» Då

skulle jag vilja säga — och det sade man
sig också inom utskottet — att även enskilt
utnyttjande av sand på allmänt vattenområde
kan leda till samma resultat
som reservanterna här pekar på. Det är
av den anledningen som utskottet har
kunnat ge sin anslutning till bl. a. det
yttrande som departementschefen gör,
att det av flera orsaker ej kan vara rimligt
att naturtillgångar, belägna på områden
som är undandragna enskild äganderätt,
skall kunna i betydande omfattning
tillgodogöras av enskilda. Här är
det, menar vi, ett område, där det behövs
en utredning men där man under
nu rådande förhållanden dock har ansett
sig böra ge sin anslutning till propositionen.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på vad utskottet anför, nämligen
att ett lagfästande av här föreliggande
förslag icke bör få inverka prejudicerande
vid ett framtida ställningstagande
till den allmänna frågan om rätten till
nyttigheter inom här avsedda vattenområden.
Detta är, såsom det framhålles
på flera olika håll, en utomordentligt
viktig fråga. Här beröres enskild rätt
och det allmännas rätt, och frågan påverkas
av faktorer av geologisk, hydrografisk
och biologisk art. Det är ett mycket
stort och vidsträckt frågekomplex,
och man hade väl kunnat vänta att en
så pass viktig fråga hade blivit ordentligt
utredd, innan den framlagts i en
kungl. proposition som inte omfattar
mer än nio sidor. Det finns ett stort behov
av en utredning på detta område,
men med hänsyn till det nu föreliggande
fallet har vi dock inom utskottet menat,
att det vore riktigt att i enlighet
med vad lagrådet gjort tillstyrka bifall
till propositionen.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OHLSSON, EBBE (h): Jag vill
bara kort och gott säga, att efter att ha
hört utskottsmajoritetens ärade talesmän,
är jag ännu mera övertygad om att utskottet
bort i denna fråga intaga en annan
ståndpunkt än som skett.

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Ang. rätt till sandtäkt inom allmänt vattenområde m. in.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle med avslag
å utskottets hemställan godkänna
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av det återstående
ärendet på föredragningslistan,
konstitutionsutskottets utlåtande nr 16,
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 196, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse
angående tyska utlandsskulder; samt
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland undertecknad
överenskommelse rörande tilllägg
till konventionen den 29 januari
1926 angående fredligt avgörande av
tvister;

statsutskottets utlåtanden:
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till avlöningar vid
universitetet i Lund jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1953/54 till bi -

drag till anordnande av skolmåltider
m. m.;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
gymnasierna vid de högre allmänna läroverken
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående depåverksamheten
till stöd för blinda hantverkare jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1953/54;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörligt tillägg under
år 1953 på tjänste- och familjepensioner
för statstjänstemän m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; samt

nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till C.
A. V. Hagström m. fl.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt, m.
m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 42, i anledning av väckta motioner
om ökad rättvisa i skatteavvägningen
mellan olika folkgrupper, m. m.;

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

nr 43, i anledning av väckt motion
om tillsättande av särskild tjänsteman i
prövningsnämnderna med uppgift att
tillvarataga de skattskyldigas intressen;

nr 44, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till anvisningarna
till 3 § kommunalskattelagen;

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i förordningen
om skatt å elektrisk kraft; samt
nr 52, i anledning av väckt motion
om anordnande av konsultativ folkomröstning
rörande motbokssystemets bibehållande
eller avskaffande;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 16, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
dels ock väckta motioner
angående riktlinjerna för den ekonomiska
politiken;

nr 18, i anledning av dels väckta motioner
om rätt för sparbankerna att bedriva
priemiesparrörelse, dels ock väckt
motion om åtgärder för främjande av
det enskilda personliga sparandet; samt
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg, m. m.; samt

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående viss lagstiftning rörande
pensionsstiftelser;

andra lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av väckt motion om vidgad
användning av epidemivårdsanstalter
och truppförbands sjukhus; ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 26, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hem -

ställan rörande anslag till statens hingstdepåer
och stuteri jämte i ämnet väckt
motion; samt

nr 27, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående särskilda stödåtgärder
för hästa vein in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående rörlig kredit för
örlogsvarvens marinverkstäder;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avveckling av statens
bränslekommission;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
barnmorskelär oanstalterna;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förhöjning av vissa
arvoden m. in.; samt

nr 210, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376), m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 12.12 på dagen,
att ajournera sina förhandlingar till kl.
1.30 eftermiddagen, då vissa ytterligare
utskottsbetänkanden väntades inkomma
till bordläggning.

Då förhandlingarna återupptogos kl.
1.30 eftermiddagen, anmäldes och bordlädes -

Tisdagen den 12 maj 1953.

Nr 17.

konstitutionsutskottets betänkande och
utlåtande:

nr 17, med förslag till skrivelser i
författningsfrågor; samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i bestämmelserna rörande
val till riksdagens första kammare;

sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket,
m in., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående vissa anslag

till polisväsendet för budgetåret 1953/
54 in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 25,
med anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna för budgetåret
1953/54 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 1.32 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 12 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 5, 6 och
8 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet t. o. m. den
23 innevarande månad.

Sjuntorp den 9 maj 1953.

Otto Niklasson.

Att riksdagsmannen Otto Severin Niklasson
på grund av hjärtsjukdom icke
bör deltaga i riksdagsarbetet under tiden
s/5 1953 t. o. in. 23/5 1953 intygas
härmed.

Vänersborg den 8 maj 1953.

Albert Grönberg.

Lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 181, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., iså ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till behandling av lagutskott
;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj

Nr 17.

Tisdagen den 12 maj 1953.

1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;

nr 217, i anledning av väckta motioner
dels om en utredning angående vissa
frågor rörande brandväsendet, dels
ock om viss ändring i brandlagen; samt

nr 218, i anledning av väckta motioner
dels om viss ändring av 15 § jaktstadgan,
dels ock om viss översyn av
jaktlagstiftningen.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om anstånd
i visst fall med beslut angående
landstingsområdes indelning i valkretsar
in. in.; och

nr 212, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen,
in. in.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 219, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om tillsättning
av vissa befattningshavare inom
socialvården; och

nr 220, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1952 vid dess trettiofemte
sammanträde fattade beslut.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 221, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till riksarkivet jämte
i ämnet väckt motion;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till Ericastiftelsen
m. m.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lån till föreningen
Röingegården u. p. a. för vissa ombygg -

nadsarbeten m. in. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens sjuksköterskeskolor; nr

225, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51 m. in.;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/
53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten in. m.;

nr 227, i anledning av riksdagens år
1952 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. in.;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter i Trollhättan;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans
pensionsanstalt in. in.; och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsbidrag till åtgärder
för krigsförsörjningen.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 4 och 5, konstitutionsutskottets
betänkande nr 17 och
utlåtande nr 18, statsutskottets utlåtanden
nr 107—119, sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtanden nr 11 och
12, bevillningsutskottets betänkanden ni
41—44, 46 och 52, bankoutskottets utlåtanden
nr 16—19, första lagutskottets utlåtanden
nr 35 och 36, andra lagutskottets
utlåtande nr 30 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 25—27.

Tisdagen den 12 maj 1953.

Nr 17.

På framställning av herr talmannen
beslöts att konstitutionsutskottets betänkande
nr 17 och utlåtande nr 18 skulle
uppföras sist bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.