1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr 16 (Riksdagens protokoll 1953:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr 16

4—6 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 5 maj. Sid.

Svar på fråga av herr Lundqvist ang. ett kommunistiska ungdomsförbundet
beviljat s. k. rikslotteri ........................... 5

Svar på interpellationer:

av herr Lindahl ang. statens övertagande av Nora Bergslags järnväg
.................................................... 8

av herr Eskilsson ang. affärsverkens försämrade kundtjänst 10

Onsdagen den 6 maj.

Valkretsindelningen vid fullmäktigval .......................... 24

Förbättring av provinsialläkarnas inkomstförhållanden ......... 32

Ändringar i uppbördsförfarandet .............................. 33

Tillverknings- och importskatten å personbilar m. m............. 44

Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m............... 53

Utredning ang. de allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten
m. m........................................... 63

Höjda ersättningar till vissa yrkesskadade .......... 65

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 6 maj.

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. uppsägning av Sveriges medlemskap
i Unesco .......................................... 24

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. ändrad lydelse av 15 §
lagen om kommunalstyrelse i stad m. m..................... 24

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 16.

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 87, ang. rörlig kredit för örlogsvarvens
marinverkstäder ............................. 32

— nr 88, ang. avveckling av statens bränslekommission ........ 32

— nr 89, ang. vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna ........ 32

— nr 90, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens tvångs arbetsanstalt

å Svartsjö m. m............................... 32

— nr 91, ang. lönegradsplacering för viss biträdes- och hålkorts personal

........................................... 32

— nr 92, ang. förhöjning av vissa arvoden m. m............... 32

nr 93, ang. ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
m. in...................................... 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, ang. vissa ändringar i uppbördsförfarandet
m. m.................................. 33

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. vissa ändringar i uppbördsförfarandet
m. m..................................... 42

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m....................... 42

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, om överenskommelse med
Amerikas förenta stater ang. biträde för iindrivning av vissa
skatter m. m......................................... 42

— nr 38, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Belgien för

undvikande av dubbelbeskattning m. m....................... 42

— nr 39, ang. fortsatt giltighet av förordningen om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m................... 42

— nr 40, ang. alkoholbalten i maltdrycker av andra klassen in. m. 53

Första lagutskottets utlåtande nr 34, om utredning ang. de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten m. m....... 63

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring i förordningen om
tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
in. m........................................... 05

— nr 26, ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen in. m. 70
nr 27, ang. ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen 70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. ändring av 15 § jaktstadgan
in. in. ............................................ 70

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. ytterligare utgifter å tillläggsstat
II: jordbruksärenden .............................. 70

— nr 24, ang. åtgärder för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten
m. in.......................................... 70

Måndagen den 4 maj 1953.

Nr 16.

Måndagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
april.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg ber
undertecknad få anhålla om försatt ledighet
från riksdagsarhetet under en tid
av två veckor.

Arboga den 28 april 1953.

Iwar Anderson.

Att riksdagsman Iwar Anderson, Arboga,
på grund av genomgången operation
för ljumskbråck fortfarande är arbetsoförmögen
under minst två veckor
framåt intygas härmed.

Köping den 28/4 1953.

G. Levander.

Lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 183, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och
4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård
i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr
261) m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 185, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 229, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1952 vid dess
fjärde ordinarie möte samt år 1953 vid
dess extraordinarie möte fattade beslut.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 230,
angående överlåtelse av tomt för uppförande
av en byggnad för italienska institutet
i Stockholm.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckt motion angående uppsägning
av Sveriges medlemskap i
Unesco;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen om
kommunalstyrelse i stad, m. m.; samt
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. m., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet; -

Nr 16.

Måndagen den 4 mai 1953.

statsutskottets utlåtanden:
nr 87, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående rörlig kredit för
örlogsvarvens marinverkstäder;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avveckling av statens
bränslekommission;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
barnmorskeläroanstalterna;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal
jämte i ämnet väckt motion;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjning av
vissa arvoden m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni
1947 (nr 376), in. in.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet in. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med begäran om riksdagens
medgivande att överenskommelse må
träffas med Amerikas förenta stater angående
biträde och handräckning för
indrivning av vissa skatter å utdelning
å aktier;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Belgien för undvikande
av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträf -

fande skatter å inkomst och förmögenhet; nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
24 oktober 1951 (nr 660) om skatt vid
tillverkning och import av personbilar
m. in. samt om fortsatt giltighet av samma
förordning, jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om alkoholhalten
i maltdrycker av andra klassen
m. in., jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av väckt motion om utredning
angående de allmänstraffrättsliga problemen
inom specialstraffrätten, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete
in. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), m. m.;
samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648);

tredje lagutskottets utlåtande nr 22, i
anledning av väckta motioner dels om
viss ändring av 15 § jaktstadgan, dels
om viss översyn av jaktlagstiftningen,
dels ock angående viss ändring i grunderna
för bidrag ur älgskadefonden;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för

Tisdagen den 5 maj 1953.

Nr 16.

Ang. ett kommunistiska ungdomsförbundet beviljat s. k. rikslotteri.

budgetåret 1952/53, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; samt

nr 24, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för främjande
av fiske på avlägsna fiskevatten,
m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 5 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Näsgård anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
april.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 186, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 79 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet, m. m.

Ang. ett kommunistiska ungdomsförbundet
beviljat s. k. rikslotteri.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundqvist till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
framställt följande fråga: »Vill
statsrådet giva kammaren del av de överväganden,
som föranlett, att kommunistiska
ungdomsförbundet genom beslut
den 24 april i år beviljats tillstånd att
för sin ''studieverksamhet’ anordna s. k.
rikslotteri, ehuru överståthållarämbetet
i Stockholm avstyrkt bifall till ansökan
därom?»

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ERICSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Herr Lundqvist har frågat mig,
om jag vill giva kammaren del av
de överväganden, som legat till grund
för Kungl. Maj:ts beslut den 24 april
i år att bevilja Sveriges kommunistiska
ungdomsförbund tillstånd att för
sin studieverksamhet anordna ett s. k.
rikslotteri, trots att överståthållarämbetet
avstyrkt bifall till ansökan därom.

Härpå vill jag svara följande.

Alltsedan 1946 har tillstånd regelmässigt
lämnats åt sådana politiska organisationer,
som tillhör ett i riksdagen representerat
parti, att anordna lotterier
till förmån för organisationens studieverksamhet.
Denna praxis har följts även
då det gällt lotterier, som kommunistiska
ungdomsförbundet önskat anordna.
Kungl. Maj:t har sålunda under åren
1946—1952 vid fyra tillfällen beviljat
detta förbund lotteritillstånd. Tillstånd
har emellertid varje gång lämnats med
den inskränkningen, att lottförsäljning
endast får ske genom ungdomsförbundets
egna organisationer.

I det nu aktuella fallet har överståthållarämbetet
i sitt avstyrkande utlåtande
hänvisat till utvecklingen under senare
tid och uttalat farhågor för att

Nr 16.

Tisdagen den 5 mai 1953.

Ang-, ett kommunistiska ungdomsförbundet beviljat s. k. rikslotteri.

den studieverksamhet, som bedrives av
kommunistiska ungdomsförbundet, kan
vara vådlig icke blott för ungdomen
själv utan även för rikets säkerhet.

Enligt min mening bör den åskådning,
för vilken det kommunisatiska partiet
verkar, på allt sätt bekämpas genom upplysning.
Så länge det kommunistiska partiet
är representerat bär i riksdagen och
jämväl i övrigt åtnjuter alla politiska
och parlamentariska rättigheter, kan det
emellertid icke anses stå i god överensstämmelse
med demokratiska rättvisesynpunkter
att frånkänna partiets ungdomsförbund
förmånen av att liksom
andra politiska organisationer få anordna
ett lotteri för dess studieverksamhet.

Herr LUNDQVIST (b): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framföra
mitt tack för att min fråga har blivit
besvarad. Jag tackar härför, även om
jag vågar säga, att jag givetvis inte är
riktigt tillfredsställd med innehållet i
svaret.

Enligt svaret skulle det alltså vara en
praxis från år 1946 som föranlett Kungl.
Maj:ts beslut även i det föreliggande
fallet.

Redan då — 1946 — var väl meningarna
starkt delade om det lämpliga i att
räkna in kommunisterna bland de ungdomsorganisationer
som skulle anses berättigade
till detta stöd för sin studieverksamhet.
Jag skall emellertid inte gå
närmare in på den frågan, utan nöjer
mig med en stilla erinran om att man
väl ändå inte får tillämpa en praxis hur
slentrianmässigt som helst.

Ingen kan väl, herr statsråd, gärna efter
allt som blottats vid de senaste storspioneriprocesserna
förneka, att kommunisternas
verksamhet av i dag är direkt
vådlig för vårt lands säkerhet. Enligt
min uppfattning borde detta ha
gjort det till en bjudande plikt för regeringen
att denna gång säga nej till kommunisternas
ansökan, alldeles oberoende
av tidigare uppfattning och ställningstagande.

Regeringens bifall till kommunisternas
ansökan ter sig i mina ögon så mycket
allvarligare som överståthållarämbetet
denna gång så bestämt hade avstyrkt och
därvid alldeles särskilt tryakt just på
hänsynen till rikets säkerhet.

Jag måste säga, herr statsråd, att regeringens
nu visade undfallenhet gentemot
kommunisterna är i mina ögon
mycket beklaglig. Jag är också säker på
att denna uppfattning delas av vårt folks
övervägande flertal.

Den verksamhet, som det kommunistiska
partiet och dess ungdomsförbund
i dag bedriver, kan väl inte på något sätt
jämställas med det studiearbete, varåt
de demokratiska partierna och deras
ungdomsorganisationer ägnar sig. Att
göra gällande motsatsen måste väl närmast
betecknas som en förolämpning
mot de demokratiska ungdomsförbunden.
Såvitt jag kan förstå, har kommunisternas
s. k. studieverksamhet för närvarande
ingenting som helst att skaffa
med det som hör hemma hos och kan
gagna vårt demokratiska folkstyre. Ingen
tror väl att den s. k. »undervisning», som
det här gäller, är annat än den rena
kommunistiska bearbetningen för att
förvrida huvudet på unga människor,
för att dessa sedan, när de skolats tillräckligt
i hat, fanatism och pliktförgätenhet
mot eget fosterland, skall användas
till politiskt undermineringsarbete
eller vad som är ännu värre.

Herr statsrådet säger sig anse, att den
åskådning, för vilken det kommunistiska
partiet verkar, bör på allt sätt bekämpas
genom upplysning. Ja, men det
är väl ändå inte, herr statsråd, undervisning
eller upplysningsverksamhet av
det slaget som ingår i den kommunistiska
studieverksamheten, som nu av staten
direkt premieras?

Jag upprepar till sist vad jag redan
sagt, att regeringens behandling av denna
fråga är beklaglig. För många ter den
sig säkerligen som en direkt utmaning
mot alla lojala medborgare i vårt land.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag framhöll i mitt svar på herr

Tisdagen den 5 maj 1953.

Nr 16.

Ang. ett kommunistiska ungdomsförbundet beviljat s. k. rikslotteri.

Lundqvists fråga, att jag hyser den meningen,
att vi på allt sätt bör bekämpa
det kommunistiska partiet och dess verksamhet
genom upplysning.

Det ligger i sakens natur, att man kan
diskutera den studieverksamhet som det
här gäller. Man kan ju säga att den studieverksamhet,
som bedrives inom olika
politiska sammanslutningar, i varje fall
kan få sin prägel av huvudorganisationernas
politiska verksamhet. Det gäller
alla politiska organisationer, och det är
uppenbart att regeringen noga övervägde
det beslut som fattades år 1946, när
man knöt rättigheten att få tillstånd till
lotterier av detta slag till de politiska
partier som hade representanter i riksdagen.
Regeringen stödde sitt beslut delvis
på den praxis som tillämpats av länsstyrelserna.

Arten av den verksamhet, som det
kommunistiska partiet och dess ungdomsförbund
bedriver, har sedan länge
varit känd och stått klar för alla. De
händelser, som inträffat under senare
tid, innebär i det avseendet ingenting
principiellt nytt. Frågan är då, hur man
lämpligen skall bekämpa detta parti och
dess verksamhet? Det är där som sakfrågan
kommer fram. Kan man säga, att
en vägran att bevilja ett lotteri skulle
försvåra verksamheten för det kommuniska
ungdomsförbundet?

Är inte risken lika stor för att kommunisterna
tagit ett avslag som uttryck
för att regeringen tillämpar alldeles särskilda
behandlingsmetoder mot deras rörelse
och att de inte har samma rättigheter
som andra för att på det sättet få
i gång en medlidandekampanj, bli martyrer
och påverka människor, som måhända
tar intryck av denna propaganda?
Jag tror för min del att det är angeläget
att framhålla att det verkliga grovarbete,
som sker mot den kommunistiska
verksamheten här i landet, sker ute
på arbetsplatserna och på andra håll av
folk, som har behov av allt det stöd i
sin verksamhet, som vi kan ge, men vi
gagnar inga syften med att låta det kommunistiska
partiets ungdomsförbund
framträda som martyrer, som saknar rättigheter.

Jag vill tillägga att principfrågan ju
gäller detta partis arbete över huvud
taget. Kommunisterna arbetar nu legalt,
får använda riksdagens talarstolar och
den svenska radion för att framföra sina
åsikter. Partiet har möjligheter att också
på annat sätt komma i åtnjutande av
legalt stöd för sin studieverksamhet. Det
är denna principiella ståndpunkt, som
vi har intagit och som ligger till grund
för vårt beslut. Jag tror att en annan
linje föga gagnar det intresse, som väl
flertalet av oss hyser, att genom upplysningsverksamhet
övertyga människorna,
så att det parti, som nu blivit en
sekt inom vårt politiska liv, skall komma
att helt försvinna.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag kan inte tänka mig efter de stora
spioneriprocesserna och allt upprörande,
som därvid kommit i dagen beträffande
kommunistisk mentalitet, herr talman
och herr statsråd, att någon vettig
människa hade kunnat fästa något som
helst avseende vid eller tagit något intryck
av om kommunisterna, efter ett
avslag på denna ansökan, skulle sökt axla
martyrkappan. Sveriges folk vet säkerligen
i dag vilken andas barn våra kommunister
är. Jag menar alltså att ett avslag
från regeringen ingalunda hade
kunnat få några som helst menliga återverkningar.
Ett sådant avslag hade förvisso
däremot hälsats med den uppriktigaste
glädje inom alla demokratiska
kretsar här i landet. Jag beklagar att
vårt folk inte förunnats den glädjen.

Herr statsrådet säger vidare att grovarbetet,
när det gäller att bekämpa kommunismen,
kan inte ske genom politiska
ingripanden, utan det sker ute på arbetsplatserna.
Jag skall inte tvista med
herr statsrådet därom — i långa stycken
är det säkerligen alldeles riktigt — men
nog måste väl ändå herr statsrådet medge,
att det måste te sig underligt för
vanliga svenska medborgare, att när de
ute på arbetsplatserna gör allt för att
komma denna skadliga rörelse till livs,
så sitter landets regering och delar ut
ekonomiska understöd till det kommu -

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Ang. statens övertagande av Nora Bergslags järnväg.

nistiska partiet lika väl och i samma
omfattning som till dem, vilka bekämpar
kommunisterna. Jag kan inte hjälpa att
jag tycker att det resonemanget från herr
statsrådet sida haltar mycket betänkligt.

Herr statsrådet säger också att kommunisternas
inställning är icke någonting
nytt, vi har alltid känt till vilken
andas barn kommunisterna är och vad
det är för sorts verksamhet som de bedriver.
Det tror jag väl ändå inte herr
statsrådet själv vill gå med på. Jag vill
minnas att det inte var så länge sedan
ett av våra nuvarande regeringspartier
gick arm i arm med kommunisterna och
förklarade att det föredrog en kommunist
framför till och med den svenska
högerns representanter. Nog är det således
en viss förändring som skett. Och
om jag inte går så långt tillbaka i tiden,
är det ju ändå påtagligt efter överståthållarämbetets
uttalande i frågan, att något
nytt väl ändå måste anses ha inträffat,
sedan vi på ett så upprörande
sätt kommit underfund med vad man
från kommunistiskt håll kan göra sig
skyldig till gentemot det egna landet.

Till vad jag förut sade vill jag foga,
att regeringens hållning i detta fall troligen
kommer att på många håll tolkas
som ett bevis för en olycklig osäkerhet
hos landets regering när det gäller en
verkligt effektiv vakthållning om vår
svenska demokrati, en osäkerhet som
tyvärr i ett kritiskt skede kan få de mest
ödesdigra följder. Vi vet ju alla, att miljoner
och åter miljoner människor i
andra länder nogsamt och bittert fått erfara
sådana följder.

Jag är för min personliga del övertygad
om att den så kallade undervisning,
som bedrives inom de kommunistiska
ungdomsorganisationerna, i främsta rummet
syftar till utbildning av de femtekolonnare
som ingår i den kommunistiska
verksamheten. Att på något som
helst sätt ge understöd åt en verksamhet
av den arten borde väl vara det sista en
demokratisk regering inlåter sig på.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill bara gentemot herr Lund -

qvist framhålla att de, som har kontakt
med dessa problem ute på arbetsplatserna,
hyser en annan uppfattning än herr
Lundqvist här givit till känna. De anser
det angeläget, att man inte skapar något
slags undantagsbestämmelser för
kommunistiska partiet och därmed ger
det en särställning som det kan utnyttja
i sin propaganda.

Jag begärde emellertid ordet främst
för att säga en annan sak, herr talman.
Herr Lundqvist yttrade, att landets regering
sitter och beviljar understöd åt
Sveriges kommunistiska ungdomsförbund.
Det är inte fallet. Vederbörande
ungdomsförbund har fått ett lotteritillstånd,
och det finns ingenting som säger
att folk här i landet behöver köpa lotterna.
Och därvidlag kan ju herr Lundqvist
medverka till att lottförsäljningen misslyckas;
lotteriet kommer då så långt
ifrån att bli ett understöd och en förmån
att det snarare blir en belastning för den
som erhållit tillståndet.

Herr LUNDQVIST (h): Jag lovar, herr
talman, att i all den utsträckning jag har
möjlighet att negativt påverka försäljningen,
skall ingenting därvidlag felas.
Jag beklagar bara, att genom herr statsrådets
förvållande möjlighet över huvud
givits att komma över lotterna och på
det sättet lämna kommuniströrelsen ett
ekonomiskt understöd.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. statens övertagande av Nora Bergslags
järnväg.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Lindahls interpellation
angående statens övertagande av
Nora Bergslags järnväg, och nu yttrade:
Herr talman! I en interpellation har herr
Lindahl frågat mig, när förhandlingar
om Nora-Bergslagsbanans införlivande
med statens järnvägar kan tänkas leda

Tisdagen den 5 mai 1953.

Nr 16.

Ang. statens övertagande av Nora Bergslags järnväg.

till resultat och om tidpunkten för förstatligandet
nu kan anges.

Till svar får jag meddela följande.

Vid 1939 års beslut angående enhetliggörandet
av det svenska järnvägsnätet
förutsattes, att införlivandet av enskilda
järnvägar med statsbanenätet skulle ske
genom frivillig överenskommelse i varje
särskilt fall. För ett förvärv från statens
sida av Nora Bergslags järnväg tog järnvägsstyrelsen
i enlighet därmed år 1948
kontakt med ägarna till denna järnväg.
Av olika skäl, som jag icke nu anser mig
kunna redovisa, har dock den skriftväxling
och de sammanträffanden, som därefter
ägt rum, ännu icke lett till något
resultat. Järnvägsstyrelsen avser emellertid
att under 1953 taga förnyad kontakt
i frågan med järnvägens ägare. Vad
resultatet därav kan bli, kan jag självfallet
icke uttala mig om.

Härmed anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr LINDAHL (s): Herr talman! Jag
får framföra mitt tack till herr statsrådet
för det mycket snabba svaret. Tyvärr
innehåller dock inte detta svar vad bygden
väntar på, nämligen ett riktigt besked
om NBJ:s fortsatta öden och om
när ett förstatligande kan ske.

Nå, det fanns väl för herr statsrådet
inget annat svar att ge, kan jag förstå.
Men nog har man rätt att undra över att
ett 14-årigt riksdagsbeslut i ett par fall
ännu inte är genomfört. Var orsaken ligger
till att vissa banor inte blir införlivade
med statsbanenätet, kan man möjligen
ana, men jag var optimistisk nog
att tro, att svaret på interpellationen
skulle avslöja var bromsarna i det nu aktuella
fallet sitter.

Jag anför inte detta därför att jag till
varje pris vill se alla banor i statens
ägo. Säkert finns det järnvägar, som staten
i dag kunde vara glad åt att inte
vara ägare av. Jag föreställer mig emellertid
att Nora Bergslags järnväg, med
mycken godsbefordran på järnväg och
icke så liten persontrafik på järnväg
och landsväg, inte bör inklassas bland
de ur affärssynpunkt dåliga banorna.

NBJ bär ju att trafikera livliga industricentra
och folkrika orter, såsom exempelvis
Karlskoga med 32 000 invånare,
Degerfors, Nora, Gyttorp o. s. v. med
tillsammans åtminstone 25 000 invånare.

När jag sålunda gör mig till tolk för
den uppfattningen, att NBJ med det snaraste
måtte bli SJ:s bana och att väntan
på förstatligande åstadkommer att kommunikationsmedlet
i fråga får en allt
lägre standard, delas denna mening av,
skulle jag tro, hela denna del av Bergslagen.

Jag ber, herr talman, att inför herr
statsrådet och kammaren få återge några
uttalanden, som gjorts i anslutning till
min interpellation.

Ordföranden för drätselkammaren i
Karlskoga stad gör — efter att ha redogjort
för uppvaktningar i ärendet hos
järnvägsstyrelsen och kommunikationsministern
Nilsson — följande uttalande:
»Det bör också sägas ifrån att NBJ som
järnväg inte gör någon glad. Man märker
det bäst nar man från SJ byter till NBJ.
Det har alltid varit och lär väl även
komma att förbli så — d. v. s. så länge
det är ett företag i enskild ägo. Interpellanten
Lindahl har påtalat det dåliga
underhållet av stationshus och rullande
materiel, och det bästa beviset för riktigheten
i Lindahls påstående är väl
vårt eget stationshus i Karlskoga. Där
är ordet skandal på sin plats. När man
med rälsbussen nalkas stationen önskar
man helst att resande från andra orter
vill låta bli att titta på eländet. Det brukar
invändas, att företaget på sin tid
ville om- och tillbygga stationen, men
inte fick byggnadstillstånd av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Det är riktigt.
Men att underhålla den byggnad som
finns, att snygga upp och måla densamma
har ju inte varit förbjudet. Och inte
heller är det förbjudet att anordna en
användbar bekvämlighetsinrättning vid
stationen. För övrigt kan man lägga märke
till att flera av de i och för sig
ganska bra rälsbussarna numera befinner
sig i ett schabbigt och nedsolkat
skick. Detsamma gäller om en del —■
visst icke alla — av landsvägsbussarna.
Man kan, även på långlinjerna, råka

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst.

komma in i landsvägsbussar, vilkas
standard icke är försvarlig. Vid flera
tillfällen har jag själv rest i buss linjen
Nora—Karlskoga, som varit under all
kritik; någon gång även på den livligt
frekventerade Karlskoga—Örebro-linjen.
Dessa brister ävensom vissa andra förhållanden
har jag vid flera tillfällen påtalat
hos dem det vederbör. Men jag kan
ju förstå att de rederier i Göteborg, som
huvudsakligen äger NB.T, inte är benägna
att offra så mycket för den trafikerande
allmänhetens trevnad, i synnerhet
som förstatligandet förestår. — Härtill
kommer, vilket är rätt viktigt i sammanhanget,
att biljettpriserna vid NBJ är
högre än vid SJ. Den allmänhet, som betjänas
av detta enskilda företag, får betala
mera för en sämre service. Enbart
detta synes mig vara skäl nog för påskyndande
av förstatligandet.» Det heter vidare,
att de här framförda synpunkterna
delas av alla medborgargrupper i Karlskoga
stad, inte bara av arbetare och
tjänstemän utan även av företagare, affärsmän
m. fl. Slutligen säges: »Man väntar
överallt på att ett förstatligande av NBJ
skall komma så snart som möjligt, och
det råder ingen tvekan om att man är
mycket spänd på det svar, som kommer
att följa på interpellationen.»

Drätselkammarens ordförande i Nora
stad anför: »För hela Bergslagen är ett
förstatligande av stor betydelse. Det bör
till exempel bli möjligt att insätta direkta
motorvagnar från Hällefors, vilka över
Bredsjö och Nora knyter stora bergslagsområden
intimare till länsstaden
Örebro. Nu är det synnerligen besvärligt
för dessa trakters folk att komma till
och från Örebro. Restiden blir lång och
obekväm med flera tågbyten eller ombyten
från järnväg till landsvägsbuss
och omvänt. — Ur trafiksynpunkt bör
det också bli gynnsammare, eftersom
NBJ tillämpar högre taxor än SJ, vadan
man har att påräkna lägre avgifter för
såväl gods- som personbefordran. Det
ger givetvis större möjligheter för en
hel del verksamhet.»

Jag anför detta, herr talman, såsom etl
bevis för att förstatligandet av NBJ inte
är någon partifråga, utan denna upp -

fattning går igen bland alla medborgargrupper.
Skulle det till äventyrs vara
någon som tidigare av principiella skäl
hållit på att banan borde vara i enskild
ägo, så torde den miserabla skötseln av
resande ha givit vederbörande en annan
inställning till problemet.

Såsom framgått av olika uttalanden,
är det säkerligen ingen tvekan om att
ledningen för NBJ, i väntan på ett förstatligande,
inte gör några ansträngningar
för att ge den resande allmänheten
en bättre service.

Vidare kan personalens krav på att i
pensionshänseende bli jämställd med
SJ :s personal, liksom de gamla pensionärernas
upprepade framställningar om
bättre pensioner, inte vara orimliga med
hänsyn till NBJ :s taxepolitik. Dessa
framställningar har hittills blivit obeaktade
och torde sannolikt förbli så, så
länge järnvägen är i enskild ägo. Herr
statsrådet har i sitt svar meddelat, att
nya förhandlingar om förstatligande av
NBJ skall upptagas under detta år. Herr
statsrådet kan vara övertygad om att
detta meddelande kommer att mottagas
med stark spänning av befolkningen i
dessa bygder, liksom han har deras välsignelse
och tack på förhand, om dessa
förhandlingar kommer att ge det ur deras
sätt att se riktiga resultatet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Eskilssons
interpellation angående affärsverkens
försämrade kundtjänst, erhöll nu ånyo
ordet och anförde: Herr talman! I en
interpellation har herr Eskilsson frågat
mig, om jag är villig medverka till att
sådana utredningar kommer till utförande,
att de ekonomiska konsekvenserna
dels för allmänheten och dels för vederbörande
affärsdrivande verk blir redovi -

Tisdagen den 5 maj 1953.

Nr 16.

sade, innan inskränkningar i kundtjänsten
genomföres, som medför en väsentlig
försämring för allmänheten.

I den allmänna motiveringen för denna
fråga anför interpellanten inledningsvis
några synpunkter på de uppgifter
som han anser åvila de statliga affärsverken.
Sålunda erinrar han om, att dessa
verk intar en särställning i förhållande
till den privata företagsamheten så
till vida, att de »i vissa fall» är tvingade
att bortse från rent affärsmässiga överväganden
vid utformandet av kundservicen.
Detta förhållande, anför interpellanten,
har varit det kanske främsta argumentet
för att låta affärsverken inta
en mer eller mindre utvecklad monopolställning.
Det har ansetts rimligt, att
upprätthållandet av en oräntabel och
kanske i många fall förlustbringande
service av mer allmännyttig karaktär
skall få kompenseras av en utebliven
konkurrens på vinstgivande områden av
verksamheten. Medborgarna har därmed
fått sig tillförsäkrade en kundtjänst som
i stort sett varit likartad över hela riket.

Vad interpellanten sålunda anfört ger
enligt min mening en något knapphändig
bild av de särskilda villkor och förutsättningar,
under vilka den statliga affärsverksamheten
arbetar. Innan jag svarar
på den fråga, som riktats till mig,
vill jag därför komplettera hans framställning
med några synpunkter.

Interpellanten tar med lätt hand på
huvudproblemet i såväl statlig som privat
affärsverksamhet, nämligen frågan
om kostnadstäckningen. För de statliga
affärsdrivande verken lika väl som för
privat affärsverksamhet är och måste
målsättningen på denna punkt vara, att
verksamheten, i varje fall totalt sett för
varje verk för sig, skall lämna full kostnadstäckning,
inklusive skälig förräntning
på det investerade kapitalet. För
affärsverken bör rimligen i överskottet
även inrymmas ett belopp, vilket motsvarar
de skatteintäkter, som från privata
affärsföretags vinster tillföres det
allmänna, och vilket dessutom ger möjlighet
til! den resultatsutjämning mellan
goda och dåliga år, som ter sig lika
önskvärd för den statliga verksamheten

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst,
som för den privata. Fn målsättning för
den statliga affärsverksamheten, som beträffande
kostnadstäckningen siktade till
någonting lägre än detta, har i princip
aldrig godtagits, och den kunde också
med skäl kritiseras. Jag behöver blott
erinra om de invändningar mot en lägre
målsättning, som ofelbart skulle komma
att resas från företrädare för med statlig
verksamhet konkurrerande privat
affärsverksamhet, där sådan förekommer.
Och därtill talar statsfinansiella
överväganden, hänsyn till effektivitetsoch
kontrollsynpunkter och mycket annat
för att principen om full kostnadstäckning,
så som jag här angivit den,
icke frångås i den statliga verksamheten.

Det är emellertid samtidigt riktigt,
som interpellanten observerat, att den
statliga affärsdrivande verksamheten på
många områden utmärkes av en mycket
långt gående utjämning av kostnader och
service. I själva verket är denna utjämning
så långt driven, att den framstår
som en dominerande faktor för verksamhetens
utformning och förutsättningar.
Eftersom såväl interpellationen som
den aktuella debatten i övrigt kring de
statliga affärsverkens verksamhet givit
intrycket, att man i allmänhet icke är
medveten om i hur hög grad denna utjämning
och därmed förknippade omständigheter
präglar verksamheten, vill
jag utnyttja tillfället att här något uppehålla
mig vid frågan.

De statliga affärsverken arbetar som
bekant med i stort sett över hela landet
enhetliga taxor — undantagen från denna
regel är få och vanligtvis bestämda
av tekniska och andra omständigheter,
varför de icke kan sägas innebära något
avsteg från enhetlighetsprincipen. Systemet
innebär, schematiskt sett, att för
varje verks tjänster eller prestationer genomsnittsavgifter
fastställes, som så avpassas,
att affärsverken i vissa ortsrelationer
där ett starkt underlag för den
ifrågavarande verksamheten existerar
söker uppnå ett överskott, som är tillräckligt
för att täcka de underskott inom
andra och svagare delar av rörelsen, som
ofrånkomligen måste uppstå, om verk -

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst.

samheten där över huvud taget skall
kunna upprätthållas på en för allmänheten
önskvärd eller godtagbar standard.
Vid sidan av denna utjämning mellan
olika delar av landet förekommer en
viss utjämning mellan olika grenar av
verksamheten inom ett och samma verk
— t. ex. i postverket mellan brev- och
tidningsrörelserna — som har ett liknande
syfte, nämligen att till för allmänheten
godtagbara kostnader möjliggöra
en service, som eljest icke skulle vara
uppnåelig. Jag behöver inte särskilt
betona, att för den av verksamheten betjänade
allmänheten båda dessa slag av
kostnads- och serviceutjämning är av genomgripande
betydelse och att de numera
ter sig som helt omistliga inslag i
all hithörande verksamhets uppläggning.
Utan denna utjämning skulle framför
allt alla mer avlägset belägna och glesare
befolkade delar av vårt land vara
ojämförligt sämre ställda, än vad de f. n.
är. För dessa landsdelar skulle i annat
fall taxor och avgifter behöva ligga
långt över den nuvarande nivån, och i
många fall skulle de ekonomiska förutsättningarna
gestalta sig så ogynnsamt,
att verksamheten över huvud taget icke
skulle kunna upprätthållas. Det är berättigat
att i likhet med interpellanten
säga, att det är denna utjämning, som
talar för vidmakthållandet av den mer
eller mindre utpräglade monopolställning,
som i varje fall ett par av de
statliga affärsverken alltjämt intar, nämligen
post- och telegrafverken. Omdömet
kan snarast skärpas därhän, att en skyddad
monopolställning är förutsättningen
för att en så långt gående utjämning,
som det här är fråga om, skall kunna
genomföras.

Jag vill med några exempel ytterligare
belysa vad jag här sagt om taxesystemet.
Närmast till hands ligger att hänvisa
till det enhetliga brevportot. Numera är
ju, vare sig ett brev sändes i riks- eller
lokaltrafik, portot detsamma, och det
är avvägt så, att det tillsammans med
andra avgifter inom poströrelsen skall
ge total kostnadstäckning för denna.
Framför allt beträffande brevportot innebär
detta, att man i den trafik där

kostnaderna per brev är lägst, det vill
närmast säga i lokaltrafiken inom de
stora tätorterna, söker uppnå ett överskott
på den monopolskyddade delen
av brevpoströrelsen som är tillräckligt
stort för att bl. a. utjämna de underskott,
som vid rådande taxor uppstår inom
andra delar av poströrelsen, det må gälla
postbefordran till och från avlägsna orter
av vårt land eller speciella grenar
av postverkets verksamhet, såsom tidningsrörelsen.
Med överskottet på brevpoströrelsen
täckes till exempel vid nuvarande
taxor inom tidningsrörelsen ett
underskott på denna, som beräknas uppgå
till omkring 20 miljoner kronor per
år. Men vidare skall överskottet på den
bärkraftigare delen av poströrelsen även
täcka den föreskrivna förräntningen av
postkapitalet och den av statsfinansiella
skäl önskvärda nettoavkastningen. På
liknande sätt är taxorna uppbyggda inom
telegrafverket och statens järnvägar.
Inom det förra verket tar vi exempelvis
ut samma abonnemangsavgifter, vare sig
abonnemanget drar en relativt liten anknytningskostnad,
såsom merendels inom
städer och tätorter, eller det fordrar avsevärda
anläggningskostnader för ledningar
in. m., vilket ofta är fallet på
landsbygden. Effekten av det nuvarande
taxesystemet på telefonområdet har blivit,
att man för närvarande beträffande
praktiskt taget hela Norrland kan räkna
med ett underskott om ca 50 kronor
per abonnent och år, ett underskott som
vid angivna regler för den totala kostnadstäckningen
måste täckas inom den
övriga telefontrafiken. Liksom inom poströrelsen
innebär det enhetliga taxesystemet
på telefonområdet sålunda bl. a.,
att vissa trafikområden, speciellt städer
och tätorter, betalar betydligt mer
för sin telefontrafik än som är motiverat
av enbart kostnaderna för denna,
och därigenom blir det möjligt att i stor
utsträckning subventionera sådan telefontrafik
på framför allt landsbygden
som därförutan icke alls skulle kunna
komma till stånd.

För statens järnvägars del kan man
helt schematiskt säga, att man på några
få bärkraftiga linjer söker uppnå en så -

Tisdagen den 5 maj 1953.

Nr 16.

dan avkastning, att den i varje fall räcker
till för att subventionera alla ur
trafikekonomisk synpunkt sämre linjer
och dessutom ge en skälig förräntning
på järnvägskapitalet. Även här sker sålunda
en kostnadsutjämning. För att kunna
hålla trafiken i gång på en råd dåliga
linjer tar vi, vid i stort sett likartade
taxor över hela landet, på de bärkraftiga
linjerna ut betydligt mer än som
motsvarar kostnaderna för driften på
dessa. Detta taxesystem har även vid
järnvägarna uppbyggts under den förutsättningen,
att de skulle vara befriade
från konkurrens. Som bekant är emellertid
denna förutsättning icke längre
uppfylld, sedan konkurrensen från biltrafiken
satt in. I den situation, som järnvägarna
därmed kommit i, har det enhetliga
taxesystemet också visat sig leda
till stora svårigheter i konkurrenshänseende.
Det av detta system motiverade
tvånget för SJ att på de bärkraftiga linjerna
ta ut betydligt högre taxor än som
motsvarar de egentliga transportkostnaderna
har nämligen medfört, att biltrafiken
just på dessa linjer kunna bjuda
en mycket framgångsrik konkurrens. I
den mån som en trafikavledning av dessa
skäl fortgår, måste konsekvensen, då en
höjning av taxorna torde vara utesluten,
bli antingen successivt ökande totalunderskott,
som måste finansieras med skatter
eller en av ekonomiseringskrav nödvändiggjord
nedskärning av den förlustbringande
trafiken.

Om jag tolkat interpellanten rätt, så
synes han mena, att affärsverkens service
bör vara likformig för alla medborgare
över hela landet. Jag tror emellertid
att jag kan karakterisera detta
krav som synnerligen vittsyftande och
orealistiskt. Kravet på en likvärdig service
kan självfallet inte drivas hur långt
som helst utan hänsyn till föreliggande
behov och uppkommande kostnader.
Från fall till fall måste en avvägning
emellan trafikbehov och kostnader företagas,
och det är uppenbart, att en sådan
avvägning leder till att den bästa
servicen, när det gäller post, telegraf, telefon
och järnvägar, kommer att kunna
presteras i de delar av landet, där vi

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst,
har den största trafikintensiteten och
där sålunda förutsättningar för kostnadstäckning
föreligger. Med vad jag
här tidigare anfört, bär ]ag i stället velat
understryka den betydelsefulla funktion
det enhetliga taxesystemet vid affärsverken
fyller när det gäller att tillgodose
sådana servicebehov som alla i
och för sig anser rimliga men för vilka
taxorna skulle framsiå som rent prohibitiva,
om de anpassades efter kostnaderna
i det enskilda fallet. Inom de gränser
för den statliga affärsverksamheten,
som kravet på förräntning och viss avkastning
å investerat kapital uppställer,
sker, såsom taxorna nu är utformade,
en stark kostnads- och serviceutjämning
till förmån för den mindre bärkraftiga
trafiken. Då emellertid denna utjämning
redan nu lett till sådana differenser
mellan avgifter och kostnader för postoch
telefontrafiken inom städer och tätorter
och för trafiken på SJ:s huvudlinjer,
att en ytterligare höjning av taxorna
för närvarande måste anses utesluten,
blir konsekvensen, att en sträng
återhållsamhet måste iakttagas beträffande
alla sådana utvidgningar av affärsverkens
service, som icke ger full kostnadstäckning.

Interpellanten anför en del exempel
på den serviceförsämring, som enligt
hans mening fortgår vid affärsverken.
Han nämner därvid inskränkningen av
postutdelningen under söndagarna, tågförseningarna
samt väntetiderna vid installation,
flyttning och reparation av
telefonapparater. Han upprepar slutligen
den kritik, som riktats mot sex-minuterstrafiken
och frizonsindelningen på
telefontrafikens område.

Vad interpellanten i dessa hänseenden
anfört, måste jag säga ger en påfallande
ensidig bild av serviceutvecklingen
inom affärsverken. Det är ju ändå
uppenbart, att servicen i en betydande
utsträckning successivt förbättrats, och
jag är beredd att ge exempel därpå, om
det eventuellt skulle erfordras i den följande
debatten. Vad nu emellertid gäller
de anmärkningar, som interpellanten anfört,
så vill jag framhålla följande synpunkter.
Jag fattar mig relativt kort med

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst,
hänsyn till att jag haft tillfälle att i huvudsak
redogöra för min syn på dessa
frågor i tidigare interpellationssvar.

Beträffande inskränkningen i postutdelningen
om söndagarna vill jag erinra
om att beslutet därom framtvingades av
bestämmelserna om veckovila i den nya
arbetarskyddslagen av 1949 och av svårigheterna
att i det läge, som rådde på
arbetsmarknaden under åren närmast
därefler, anställda erforderlig extra
postpersonal. I sistnämnda hänseende
har läget numera lättat, men kostnaderna
för postverksamheten har i stället stigit
i sådan grad, att ett återupptagande
av söndagspostutdelningcn ändå icke
kan anses vara praktisk politik. Tågförseningarna
å andra sidan beror ju på
en rad olika faktorer. De hänger samman
med standarden på våra järnvägar
och beror därmed på exempelvis förekomsten
av bangårdsutrymmen, dubbelspår,
elektrifiering och dragkraft m. m.
Vidare spelar variationen i trafikintensiteten
in, liksom väderleksförhållandena.
Åtgärder har emellertid vidtagits för
att komma till rätta med problemet och
en successiv förbättring i tågföringen
har inträtt. Vad vidare gäller interpellantens
kritik av telegrafverket tror jag
den är avsevärt överdriven. Långa väntetider
förekommer visserligen vid installation
av telefonapparater, men det
betingas ju hl. a. därav, att statsmakterna
av samhällsekonomiska skäl funnit
det nödvändigt att begränsa investeringarna
i telegrafverket. Vill man ha
en ändring till stånd, så kräves därför en
ökning av investeringarna, en ökning
som sannolikt måste utjämnas med en
minskning på något annat område, som
vi hittills ansett böra ha företräde. Beträffande
telefontrafiken inom storkommunerna
vill jag tillägga, att frågan därom
utredes av den kommitté, som har
att pröva de föreliggande planerna för
fortsatt automatisering av telefontrafiken.
Bland annat undersöker kommittén,
huruvida de nuvarande principerna för
samtalsräkningen bör bibehållas eller
ändras. Den skall därjämte utreda förutsättningarna
för införande av enhetliga
och lägsta möjliga taxor för sam -

tal inom egen kommun. Jag kan inte finna,
att vi för närvarande kan göra annat
när det gäller dessa frågor än att avvakta
de resultat, kommittén kan komma
att lägga fram.

Vad slutligen gäller interpellantens
egentliga fråga, om jag är villig medverka
till utredningar av de ekonomiska
konsekvenserna för allmänheten och för
verken själva av eventuella inskränkningar
i verkens kundtjänst, vill jag svara,
att alla mer väsentliga förändringar i
verksamheten föregås av omfattande utredningar
om konsekvenserna i olika avseenden.
Givetvis söker man därvid
också klargöra, så långt sig göra låter,
vad förändringarna ur ekonomiska och
andra synpunkter kan betyda för allmänheten.
Jag är övertygad om att den
utredning om telefontrafikens fortsatta
automatisering, som jag nyss nämnt,
kommer att ge ett gott exempel härpå.
Med hänsyn till den praxis, som sålunda
redan råder i dessa hänseenden, anser
jag några särskilda åtgärder från min
sida icke behövliga.

Herr ESKILSSON (h): Herr talman!
Jag ber att först få framföra mitt tack
till statsrådet Andersson för interpellationssvaret.
Jag nödgas emellertid konstatera,
att detsamma icke är lika tillfredsställande
till innehållet som det är
fylligt till omfånget. Herr statsrådet har
inte i någon större utsträckning gått in
på de frågeställningar, som interpellationen
innesluter. Mot bakgrunden av
statsrådets egna antaganden, att interpellationen
ger en knapphändig bild utav
förhållandena inom de statliga affärsdrivande
verken, borde det ha varit
angeläget för statsrådet att klargöra vad
man skall kunna kalla för servicekostnader.
Statsrådet har i stället föredragit att
ge en utförlig redogörelse för den kostnadsutjämning,
som äger rum inom respektive
verk mellan bärkraftiga och
mindre lönsamma företagsgrenar. Detta
förhållande har jag redan antytt i min
interpellation, och det synes mig inte råda
några delade meningar om att enhetstaxorna
i de olika fallen har en stor mis -

Tisdagen den 5 maj 1953.

Nr 16.

sion att fylla både ur sociala och befolkningspolitiska
synpunkter.

Bakgrunden till min interpellation har
inte varit en önskan att på något sätt söka
ändra på nu existerande förhållanden
i detta avseende. Tvärtom. Jag har inte
heller i min interpellation förutsatt eller
föreslagit någon serviceförbättring, vilket
man lätt får intryck av vid ett studium
av statsrådets argumentation. Bakgrunden
till min fråga är i stället den
betydande oro, som på många håll i vårt
land under senare tid givit sig till känna
inför de med jämna mellanrum återkommande
förslagen om inskränkningar i än
det ena än det andra fallet av verkens
kundtjänst. Tidningarna har varit fulla
både av insändare och av redaktionella
artiklar i detta ämne, och om dess ständiga
aktualitet vittnar även de två frågor,
som här i riksdagen framställts i
likartade ämnen, sedan min interpellation
framfördes. Att denna oro är särskilt
stark på landsbygden är i och för
sig ganska naturligt, eftersom det ju ligger
nära till hands att verken i första
hand försöker inskränka på kundtjänsten
i sådana fall, där rörelsen kan betecknas
som mindre lönande eller kanske
rentav förlustbringande. Jag vill
emellertid från början slå fast, att jag
inte i och för sig har någonting emot en
rationalisering i detta ords egentliga bemärkelse.
Men jag kan inte acceptera en
rationalisering, som endast tar sikte på
de besparingar statsverket eventuellt kan
göra, och inte tar berättigad hänsyn till
den kostnadsfördyring, som samtidigt
inträffar för medborgarna. Jag vill i detta
sammanhang även anknyta resonemanget
till den sociala och befolkningspolitiska
skyldighet som de statliga monopolföretagen
måste anses ha. Jag tror
inte att vi, som bor på landet, förutsätter
att servicen skall, som statsrådet uttrycker
det, vara fullständigt likformig
med den som erbjudes i storstäder och
tätbebyggda samhällen. Jag tror således
inte, för att ta ett exempel, att det är någon
på landet som begär att lantbrevbäraren
skall göra lika många turer som
antalet postutbärningar t. ex. här i
Stockholm.

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst.

Det ligger ju nära till hands, när man
resonerar om sådana här saker, att man
går till sin egen bygd och ser, hur förhållandena
där utvecklar sig. För att ta
det hela mycket schematiskt kan nämnas
att det för närvarande i mina bygder
pågår strävanden framför allt från
postverkets sida att dra in postanstalter
vid järnvägsstationer och ersätta dem
med lantbrevbärarturer. Detta kommer,
såvitt jag förstår, att ha till följd att trafiken
och betydelsen av ifrågavarande
järnvägsstationer kommer att minska,
och då ligger det nära till hands att antaga,
att statens järnvägar gör sig påminta
och snart finner det förenligt med
sina intressen att också lägga ned någon
järnvägsstation och förändra den till eu
obemannad hållplats. Vad detta innebär
ur servicesynpunkt behöver jag kanske
inte närmare gå in på, utan jag vill endast
konstatera, att det då blir omöjligt
för befolkningen att t. ex. få ut varor
från städerna med järnvägen och hämta
dem vid den gamla stationen. Jag kan
redan nu konstatera, att indragningen av
postens söndagsutbärning har haft betydande
ogynnsamma verkningar, verkningar
som i många fall skulle ha kunnat
undvikas utan att detta, såvitt jag
förstår, skulle ha kostat posten så värst
mycket. Jag tänker som sagt på förhållandena
i min egen hembygd. Järnvägsstationerna
därute på landsbygden, som
ofta är kombinerade med poststation, är
bevakade även på söndagarna, och personalen
måste tjänstgöra sina timmar
för att passa tågen. De borde då ha haft
möjlighet att t. ex. sortera in tidningar
i postfacken. Men detta har postverket
nu satt effektivt stopp för genom att inte
längre skicka med postsäckarna till
dessa stationer förrän på måndagsmorgnarna.

Genom de inskränkningar, som posten
i detta fall gör i befordringsmöjligheterna,
stimulerar man kunderna, d. v. s. allmänheten,
att söka sig andra vägar för
att få tjänsterna utförda så billigt ocli
effektivt som möjligt. Därigenom minskar
man också inkomsterna för vederbörande
verk med en ytterligare serviceförsämring
som resultat för att täcka de

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst,
uteblivna inkomsterna. Jag såg för litet
sedan i en dagstidning, att Göteborgs
stads verk kunde göra ganska stora besparingar
genom att i egen regi ordna
distribueringen av räkningar och försändelser.
Man räknade med att på detta
sätt kunna spara omkring 120 000
kronor årligen. Det borde, såvitt jag förstår,
vara möjligt för posten att med en
viss elasticitet i utformningen av portosatserna
eller genom särskilda avtal med
en del större kunder åstadkomma mindre
stelbenthet och därmed större möjligheter
att få behålla lönande kunder.

När det gäller statens järnvägar gör
statsrådet gällande, att en successiv förbättring
i tågföringen har inträtt. Jag
är naturligtvis medveten om att de orsaker
till förseningar, som statsrådet
anför i interpellationssvaret, inte är
lätta att komma till rätta med genast.
Men det hade onekligen varit av ett
betydande intresse att få del av den
statistik över orsaker till tågförseningar,
som jag utgår ifrån att statens järnvägar
är i besittning av. Det hade t. ex.
varit ganska intressant att få reda på om
det är på några vissa platser, som förseningar
ofta uppstår, eller om orsaken
till förseningar i betydande utsträckning
beror på att lastning och lossning
av gods tar längre tid än som enligt
tidtabellen beräknats. Hade man fått
några uppgifter av detta slag, hade det
varit möjligt att diskutera vilka åtgärder
som kunde vidtagas, vad kostnaderna
för sådana skulle bli och om i så
fall dessa var större än de kostnader
som det förlorade antalet arbetstimmar
får sägas medföra för folkhushållet i
dess helhet.

Av allt att döma sker taxesättningen
inom statens järnvägar många gånger
på en höft. För några dagar sedan publicerades
i Dagens Nyheter ett uttalande
av överdirektör Oredsson i järnvägsstyrelsen,
där han helt frankt förklarade,
att »den taxehöjning som gjordes
förra året nog togs till litet i överkant.
Vi hade med andra ord en känsla av
att vi så småningom skulle få reducera
den». Jag tycker för min del, att detta
uttalande rimmar ganska illa med stats -

rådets eget svar på min interpellation,
då lian framhåller att alla mera väsentliga
förändringar i verksamheten föregås
av omfattande utredningar om konsekvenserna
i olika avseenden.

När det gäller servicen vid statens
järnvägar har de av Kungl. Maj:t förordnade
överrevisorerna i sin senaste
berättelse på tal om järnvägarnas ekonomi
bland annat uttalat följande: »Ett
ytterligare steg i kostnadssänkande riktning
är ersättande av järnvägstrafik
med biltransporter, bland annat genom
s. k. kretstrafik. Härigenom kommer de
på historiska förhållanden grundade avstånden
mellan järnvägsstationerna att
successivt i mån av kretstrafikens och
busstrafikens utveckling kunna förlängas
och antalet stationer minskas.»
Det är den synpunkt man lägger på saken
från järnvägens sida, men det är
ganska intressant att se vilken reaktion
en sådan omläggning av trafiken medför
från bygder som berörs av den. När
vi för drygt en månad sedan behandlade
frågan om statens järnvägars investeringsbehov,
yttrade en representant
från Bohuslän i andra kammaren
sig i ärendet och framhöll de betänkligheter
som man i hans bygder kände
inför förändringar av det slag som överrevisorerna
här antytt. Det framhölls
med all rätt, att det är beklämmande
att de små befolkningsgrupper, som är
bosatta vid småstationerna, skall få sitta
emellan för att man skall kunna betjäna
de större orterna med snabbare
tågförbindelser.

Jag kan inte heller underlåta att i
detta sammanhang protestera mot de
taxor som statens järnvägar åsatt cykeltransporterna.
Den fördyring som där
har inträtt drabbar i så betydande utsträckning
de mindre väl situerade i
samhället, att man får hoppas att den
nu annonserade sänkningen blir större
än vad som föreslagits.

Telegrafverkets service har ju tidigare
varit uppe till behandling här i
kammaren för inte så länge sedan, och
jag skall därför inte fördjupa mig alltför
mycket i denna fråga. Yad statsrådet
menar med att min kritik är av -

Tisdagen den 5 maj 1953.

Nr 16.

sevärt överdriven, har jag dock litet
svårt att förstå. 1 min interpellation har
jag anfört ett konkret exempel med utsättande
av namn och således möjlighet
att kontrollera för vem som helst. Sedan
är det naturligtvis en omdömessak, om
man anser att det är god service att
en abonnent skall betala in 200 kronor
för att få en telefon och sedan vänta
bortåt ett halvt år, innan han får den
installerad, eller att en flyttning av telefon
skall ta hortåt tre månader och en
reparation ett par veckor.

Statsrådet hävdar i sitt svar, att min
interpellation ger en alltför ensidig bild
av serviceutvecklingen inom affärsverken,
och statsrådet har i bakfickan en
rad exempel på förbättringar, exempel
som skall användas gentemot mig eller
andra vid debatten, om så erfordras. Hade
det inte, herr statsråd, varit lika
lämpligt att anföra några av dessa exempel
redan i interpellationssvaret som en
motvikt till den ensidiga bild som jag
tecknat? Men jag kan redan i förväg betyga,
att jag ingalunda är blind för den
utveckling till det bättre, som i många
stycken skett inom kommunikationsverken,
och det vore väl bedrövligt, om en
sådan utveckling inte hade skett. Låt
mig bara nämna ett par exempel. Här
har järnvägarna genom elektrifiering,
genom tillkomsten av rälsbussar och
andra tekniska förbättringar fått möjlighet
att förkorta restiderna och öka antalet
förbindelser mellan olika orter. Här
har telegrafverket genom en ökad automatisering
och vidgade frikretsar ökat
inte minst landsbygdens möjligheter till
förbättrade telefonförbindelser. Men det
bär förefallit mig att vi just nu befinner
oss i ett brytningsskede med tydliga tendenser
till försämring av kommunikationsverkens
kundtjänst, och då har jag
funnit det angeläget att hos kommunikationsministern
efterlysa motåtgärder mot
en sådan utveckling. Jag skulle önska att
statsrådet därvidlag som riktmärke tog
några ord i en proposition i ett helt annat
ämne till årets riksdag, där även förhållandet
mellan den statliga servicen
och allmänhetens bekvämlighet ventileras.

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 16.

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst.

I proposition nr 160 framliålles att
även servicesynpunkten bör betraktas
som en driftekonomisk synpunkt, nämligen
om den ses från de skattskyldigas
sida. Det ideala förhållandet är det som
medför de minsta sammanlagda kostnaderna
för staten och de enskilda. De
statsfinansiclla hänsynen får icke tillmätas
avgörande betydelse.

Det är just detta som jag, herr talman,
velat framhålla med min interpellation.
Ur samhällets synpunkt är det väsentligt
att inte medborgarna förorsakas betydligt
högre kostnader för en tjänst än
det tidigare kostat staten att utföra den.

Herr statsrådet ANDERSSON: Sedan

jag hört herr Eskilssons anförande, är
jag ännu mer övertygad om att jag har
formulerat mitt svar riktigt. När herr
Eskilsson fått tillfälle att studera svaret
mera ingående än jag förstår att han nu
haft möjlighet till, tror jag att han bättre
skall förstå den utveckling som vi befinner
oss i på detta område.

Herr Eskilsson förbigick ju även i sitt
anförande det som icke kan vara oväsentligt
när det gäller de statliga affärsverken,
nämligen att de måste uppnå
täckning för sina kostnader. Intet av de
verk, som jag har talat om, får ju något
tillskott av skattemedel, utan såväl post
och telegraf som statens järnvägar sköter
sin verksamhet så, att den bär sig.
Jag har i mitt interpellationssvar givit
bakgrunden till dessa förhållanden, och
jag vill nu ta upp några av de erinringar
som herr Eskilsson gjorde.

Vad postverket beträffar talade herr
Eskilsson redan i interpellationen om
att där pågår rationaliseringar som medför
försämring för allmänheten. Den försämring
för allmänheten, som har inträtt
och som vi ofta har talat om här i
riksdagen sedan år 1951, är indragningen
av söndagsutbärningen. Den åtgärden
anmäldes för riksdagen år 1951 utan att
någon erinran gjordes däremot. Och jag
viil framhålla för herr Eskilsson, när
han talar om att postverket borde genomföra
smidigare taxor, att det är en
sak som han i sin egenskap av riksdags -

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst,
man bör bevaka, eftersom det är riksdagen
som fastställer posttaxorna. Herr
Eskilsson bär, såvitt jag förstår, varit
med om att fastställa dem senast år 1952.

Den försämring, som skedde genom
upphörandet av söndagsutbärningen, är
ju uppenbar. Jag har i interpellationssvaret
sagt, att jag inte tror att det är
praktisk politik att tänka sig en återgång
— i varje fall omedelbart — till söndagsutbärning.
Jag har studerat den frågan
närmare och tagit reda på hur det förhåller
sig i andra länder; det kan ju ha
sitt intresse. Jag har funnit att söndagsutbärning
saknas praktiskt taget över
hela världen. Liksom här i Sverige delas
expressbrev ut även på söndagarna,
och i vissa europeiska länder har man
möjlighet att på söndag även komma in
på en poststation. Förteckningen över
de stater, som ännu har söndagsbrevbäring,
upptar egentligen endast mohammedanska
länder, och jag misstänker att
det beror på att dessa har sin veckohelg
på någon annan dag och på den grund
ensamma kan ståta i statistiken med
söndagsutbärning. Någon sådan förekommer
faktiskt inte i europeiska länder
och Amerikas förenta stater. Sverige
behöll den längre än de flesta. Vi
upphörde med den i första hand av ekonomiska
skäl. När det gäller många
europeiska länder och USA har inte bara
ekonomiska skäl spelat in, utan även
religiösa, men sådana anlägger ju ingen
här i landet på denna fråga, inte ens
representanter för högerpartiet.

Bakgrunden till den rationalisering
som pågår i form av indragning av en
del poststationer — inte många, men ändå
till ett sådant antal att det märks i
statistiken — är bl. a. det krav som man
på landsbygden reser på lantbrevbäring.

I syfte att förbättra servicen på landsbygden
håller postverket på att lägga ut
fler lantbrevbäringsturer. Vid utläggning
av dessa händer det att man mycket väl
kan dra in poststationer. Mellan åren
1948 och 1952 har i varje fall antalet
poststationer minskat med 430 stycken.
Denna utveckling sammanhänger med
att befolkningen på vissa håll minskat,
men även med tillkomsten av lantbrev -

bäringsturerna, varigenom allmänheten
får posten hemburen, vilket måste anses
vara en avsevärd förbättring. Jag kan
därför inte inse att denna s. k. rationalisering
är någonting annat än ett led i
strävandena att förbättra servicen för
allmänheten ute på landsbygden. Någon
annan syn på saken har jag inte heller
fått, då jag gått igenom de olika fallen,
och jag vill erinra om att möjligheten
att besvära sig hos Kungl. Maj:t över en
indragning av poststation har utnyttjats
bara i fyra fall under alla dessa år. Allmänheten
har alltså accepterat dessa åtgärder
och betraktat dem som en förbättring.

När det sedan gäller interpellantens
exempel från Göteborgs stad så slog det
mig, att han inte hade anfört det exemplet,
om han hade förstått innebörden av
interpellationssvaret, vars principer han
dock sade sig dela. Göteborgs stad —- eller
kanske det var Göteborgs gas- och
elverk — kan till en kostnad av ungefär
5 öre per styck utdela räkningarna till
sina abonnenter i Göteborgs stad, medan
det skulle kosta 25 öre per försändelse,
om det gick genom postverket. Jag kan
försäkra herr Eskilsson, att om postverket
finge begränsa sin verksamhet till
Göteborg och Stockholm, skulle också
postverket kunna dela ut post för 5 öre
per brev. Men det går inte lika bra, om
verket också skall bära upp en rörelse
ute i glesbygderna, där det inte är två
meter mellan brevlådorna utan kanske
två, tre, fyra kilometer. Det är ett exempel
på att herr Eskilsson fullkomligt
kommit att halka förbi det viktigaste och
bärande i principen om enhetstaxor. Det
är därför jag sagt att förutsättningen för
att man skall kunna ha enhetstaxor och
låga taxor t. ex. ute på landsbygden är,
att man i tätorterna får betala väsentligt
mera än vad själva kostnaden där uppgår
till. På det sättet får vi en utjämning
till stånd.

Herr Eskilsson ville ha uppgifter om
var tågförseningar speciellt förekommer,
och det vet vi väl. Under eftervintern
har det speciellt varit i Norrland
på grund av de våldsamma oväder som
vid några tillfällen varit rådande där.

Tisdagen den 5 inaj 1953.

Nr 16.

De vållade nu på vårsidan stora förseningar
under flera veckor. Men skall det
anses innebära en försämring av kundservicen,
om man på grund av oväder
ibland måste inställa turer eller får väldiga
förseningar inom flyget, järnvägarna
och båttrafiken? Var och en, som
sysslar med detta, vet att sådant kan inträffa,
och det inträffar inte mindre ofta
sedan vi fått järnvågarna elektrifierade
— som bekant är de elektrifierade
järnvägarna under vissa omständigheter
mycket känsliga för skiftande väderlek.

Vidare har förseningar uppkommit genom
att vi särskilt på stambanorna har
försökt förbättra kundservicen genom
tätare tågturer, och som framgår av interpellationssvaret,
beror detta på att vi
inte har dubbelspår överalt. Omkring
19C0 får vi dubbelspåren färdiga på några
av våra stambanelinjer, vilket kommer
att medföra en väsentlig förbättring och
möjlighet att föra fram tågen snabbare.
Vi förfogar inte heller över tillräckligt
antal rangerbangårdar och inte heller
över spår för omkörning ute vid stationerna.
Som jag framhållit tidigare här i
kammaren, råder tyvärr en mycket stor
brist på dragkraft, d. v. s. moderna lok.
Som alla vet, har riksdagen under de två
sista åren beviljat SJ väldiga investeringsanslag,
vilka under de närmaste
åren kommer att resultera i en modernisering
av både lok och vagnar, och detta
kommer i sin tur att motverka förseningar,
vilka förorsakas av den dåliga
vagnmaterielen.

Det är alla dessa faktorer och många
fler, som tillsammans åstadkommer tågförseningarna.
Jag har gått igenom statistiken
och försökt se efter, om det
verkligen håller på att bli sämre, men
till min glädje finner jag att 1952 innebar
ett stort framsteg, eftersom det uppstod
färre tågförseningar under detta år.
1953 har har kanske inte varit så gynnsamt,
beroende på de våldsamma oväder
som särskilt norrut skapade svårigheter
för SJ.

Vad sedan beträffar järnvägarnas ekonomi
och de förändringar av SJ:s verksamhet
som de ekonomiska förutsätt -

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst,
ningarna kommer att medföra, skulle det
ta alltför lång tid, herr talman, om vi
här tog upp en debatt om detta vidlyftiga
ämne. Jag vill bara säga, att om
vi håller fast vid att SJ:s verksamhet
skall vara affärsmässig och riksdagen
inte — vilket ju hittills inte heller skett
— skulle bevilja några subventioner till
järnvägsrörelsen i landet, då får vi nog
finna oss i att vara med om åtskilliga
förändringar inom järnvägsdriften. De,
som talar så varmt för att inga förändringar
skall ske, såsom herr Eskilsson
gjorde, och åberopar allmänhetens synpunkter,
som jag mycket väl förstår, bör
väl ändå komma ihåg att det under de
sista hundra åren, sedan vi började bygga
järnvägar, skett någonting. Vi har fått
bilar och flygmaskiner, och allt fler
människor begagnar dessa nya trafikmedel.
Många av våra järnvägssträckor
är redan utkonkurrerade och har nedlagts,
och många andra kommer att nedläggas.
Andra åter är nödvändiga, och
huvuddelen av järnvägsnätet måste vi
under alla förhållanden ha. Men vi kan
inte bedriva trafiken på samma sätt som
förut. Det är alldeles uteslutet att tänka
sig att SJ skall bedriva trafiken på samma
sätt som förut, sedan även SJ har
tillgång till de på vissa sträckor billigare
trafikmedlen, lastbilen och omnibussen.
Det kan därför inte hjälpas, att en av de
vägar man måste gå för att rädda järnvägarna
och göra dem ekonomiskt bärkraftiga
är att nedlägga småstationer.
SJ :s förmåga att konkurrera består i
den långväga trafiken, och man får därför
se till, att man framför tåg på längre
sträckor men låter bussar och lastbilar
ta de mera lokala transporterna. Det är
en sådan utveckling som skett ute i hela
världen, och om vi vill ha järnvägarna
affärsmässiga, kan vi inte komma ifrån
det.

Herr Eskilsson tog upp en annan detalj,
nämligen cykelbiljetterna. Dessa biljetter
har varit betydligt dyrare. Jag
sänkte dem förra året, och jag hoppas att
i år kunna sänka dem ytterligare. De höjdes
kraftigt för några år sedan, vilket berodde
på att SJ inte kunde skaffa personal.
Under denna tid var det mycket

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst,
stora svårigheter att få personval till
följd av arbetskraftsbristen. På grund
av det låga priset och den väldiga resandeströmmen
efter kriget ställdes SJ i en
fullkomligt hopplös situation. Det fanns
varken vagnar eller personal för det
stora antal cyklar som polletterades. Då
höjde man priset till det 3, 4-dubbla och
lyckades därmed — tråkigt för allmänheten
men nödvändigt för trafiken —
stoppa den stora tillströmningen av cyklar.
Sedan dess har SJ medvetet försökt
ordna det så, att man kan ta emot allt
fler cyklar, och man håller på att återgå
till det som trots allt är normalt, nämligen
att den, som reser, skall kunna
medföra sin cykel till rimligt pris. Det
tidigare förhållandet var en krisföreteelse,
och herr Eskilsson måste väl ändå
ha konstaterat att SJ planmässigt
företagit ett återtåg på den punkten.

Herr talman! Det skulle ha varit åtskilligt
mera att tillägga — detta är ju
ett mycket vidlyftigt ämne. Jag vill
emellertid sluta med att säga, att den
överskuggande frågan här inte är sådana
förändringar, som av många uppfattas
som försämringar, av typen att
en järnvägsstation blir nedlagd därför
att ingen utnyttjar den, eller att en
poststation blir överflödig därför att
man fått en lantbrevbäringslinje — vilket
egentligen är en förbättring. Detta
är inte det överskuggande när det gäller
den statliga affärsverksamheten
inom post, telegraf och järnvägar. Det
överskuggande där är faktiskt vad som
skett under de senaste tio, tjugu åren,
då vi trots världskriget har kunnat göra
revolutionerande förändringar till det
bättre på alla de områden det här är
fråga om.

Jag vill bara erinra om hur telegrafverket,
där man har långa köer av folk
som vill ha telefon, ändå under de senaste
åren har installerat ett mycket
större antal telefoner än tidigare. På
1930-talet installerade telegrafverket genomsnittligt
30 000 till 35 000 telefoner
per år, nu är vi uppe i över 100 000
per år. Det är denna väldiga efterfrågan
på detta område, liksom på andra områden
vi här talar om, som ger sken

av en försämring. I själva verket är det
så, att allmänheten mer och mer vill ta
i anspråk den service som de statliga
affärsverken ger.

Den som hörde det anförande, som
herr Lindahl höll i kammaren innan
vår debatt började, måste säga sig, att
det också finns enskilda företag som
under de senaste åren inte har kunnat
hålla samma goda kundservice som tidigare.
Det var inte alls arrangerat,
herr talman, att denna debatt föregicks
av en diskussion om en enskild bana
som allmänheten — både högermän,
folkpartister och andra — kräver skall
förstatligas, eftersom den har för höga
biljettpriser, för dåliga vagnar och stationsutrymmen
och så vidare. Det bara
föll sig så. Men det kanske ändå kan ge
herr Eskilsson en liten tankeställare om
att det också på områden, som behärskas
av privata företag, kan finnas anledning
att tala om att servicen är dålig.
Under senare år har vi ju alla fått
uppleva, hur det skett förändringar i
fråga om servicen. Inom affärsvärlden
till exempel har man inte under hela
efterkrigstiden kunnat i någon större
utsträckning låta kunderna få varorna
hemsända. Varubuden, som tidigare var
vanliga, har nästan helt försvunnit. Detsamma
har skett på en mängd andra
områden, där servicen har förändrats.

Sådana ändringar får man nog finna
sig i. Det väsentliga är emellertid, att
utvecklingen i stort är riktig, och jag
vågar påstå —• och det har också herr
Eskilsson erkänt — att den är riktig
beträffande våra statliga affärsverk.

Herr ESKILSSON (h): Herr talman!
Låt mig bara komma med ett par reflexioner
i anledning av herr statsrådets
anförande.

Jag tycker det var en smula långsökt
att, som herr statsrådet gjorde i slutet
av sitt anförande, åberopa den dåliga
kundtjänst, som ett enskilt företag hade
gentemot sina kunder, som försvar för
att man inom SJ och inom de statliga
affärsdrivande verken i övrigt inte lyckats
hålla sig riktigt tiptop i det av -

Tisdagen den 5 maj 1953.

Nr 16.

seendet. Vi bär annars, herr talman,
för oss, att man har anledning att ställa
litet större krav på den statliga verksamheten
på detta område, emedan den
i många avseenden arbetar under speciella
förhållanden. När det gäller post
och telegraf har statsrådet redan sagt,
att det där inte finns någon konkurrens
eller möjlighet för någon annan verksamhet
att göra sig gällande, och då har
man ifrån allmänhetens sida anledning
att ställa anspråken ganska högt på den
statliga verksamheten.

Jag menar inte att kommunikationsverken
i alla tider skall kunna bibehålla
den verksamhetsform som de hade
när de inrättades. Men vi bör vara på
vår vakt, så att inte den rationaliseringsverksamhet,
som t. ex. statens järnvägar
bedriver och som jag givit exempel
på, vilka herr statsrådet här har kommenterat,
motverkar andra strävanden
som riksdagen också omfattar. Vi försöker
ju främja uppkomsten av ett differentierat
näringsliv ute på landsbygden.
Det förhåller sig på det sättet att järnvägarna
mer än andra kommunikationsmedel
har varit av betydelse, när det
gällt att bygga upp ett mångsidigt näringsliv
i landet. Kring järnvägsstationerna
har samlat sig verksamhet av olika
slag. Sådana företag är många gånger
för sitt fortbestånd beroende av de kommunikationsmöjligheter
som järnvägarna
erbjuder. När det gäller statens järnvägar
får man därför inte uteslutande
tänka på driftsekonomien, utan man
måste ta hänsyn till att järnvägarna har
speciella uppgifter att fylla. På den enskilda
orten kan det vara av social och
befolkningspolitisk betydelse att upprätthålla
järnvägstrafiken även om den inte
ur rent ekonomisk synpunkt är bärig.

Herr statsrådet talade ganska mycket
om postverket, vilket väl är naturligt eftersom
jag i mitt tidigare anförande särskilt
uppehöll mig vid dess verksamhet.
Statsrådet ville framställa saken på det
sättet att när postverket lägger ned en
poststation, gör man det i regel för att
tillmötesgå ett krav från allmänhetens sida
på bättre kundtjänst: allmänheten
vill ha lantbrevbäringsturer i stället för

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst,
poststationer. Så kan väl också många
gånger vara fallet, jag erkänner det. Det
kan emellertid också råda olika åsikter
i en bygd om sådana frågor, och jag har
i min egen hembygd bevittnat hur man
på sista tiden från de kommunala myndigheternas
och från företagarnas sida
mycket livligt har protesterat mot att
poststationen skulle läggas ned, eftersom
en sådan dock ger större fördelar åt
dem, som är bosatta i trakten omkring
poststationen, än en lantbrevbäringstur.
För dem som bor längre bort är det
självfallet bekvämt att få posten hemskickad
kanske ända fram till stugdörren,
men för dem som har varit vana att
på tid som de själva har kunnat bestämma
besöka poststationen och uträtta sina
ärenden, innebär det en försämring
av kundtjänsten, när man blir hänvisad
till att passa en lantbrevbärares turer. I
det senare fallet kan man inte heller få
alla ärenden uträttade, även om lantbrevbärarna
kan betecknas som åkande
poststationer.

Vi får inte heller glömma bort sambandet
mellan post- och järnvägstrafik
— jag återkommer till den saken eftersom
den är mycket viktig. Utefter linjen
mellan Norrköping och Valdemarsvik
har i år en del poststationer dragits in.
Det har lett till att statens järnvägar,
som till stor del har levt på inkomsterna
av posttrafiken, ansett sig böra överväga
att också dra in järnvägsstationerna för
att göra motsvarande inbesparing. Vad
man sparar i det ena kommunikationsverket
medför således många gånger en
minskning av inkomsterna för det andra,
och därför kan man fråga sig om
slutresultatet av en besparingsåtgärd blir
så stort som man räknat med när man
sett åtgärden ensidigt ur ett verks synpunkt.
Att järnvägsstationerna dras in
och görs till obemannade hållplatser innebär
i alla fall, som jag sade i mitt förra
anförande, en betydande försämring
för den allmänhet som har varit van att
vända sig till både post- och järnvägsstationen
med sina ärenden. Den lantbrukare,
som t. ex. under en hråd skördetid
har behövt få hem en reservdel till
en maskin och inte själv hunnit åka till

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Ang. affärsverkens försämrade kundtjänst,
affären i staden eller tätorten, har kunnat
ringa dit och få reservdelen sänd
med järnvägen. Den affärsman, som behöver
komplettera sitt lager med någon
vara, har inte längre möjlighet att göra
det på samma enkla sätt, när det inte
finns någon järnvägsstation. För dem
innebär indragningen en avsevärd försämring
av servicen.

Ännu en liten sak ber jag att få ta upp
här. Statsrådet nämnde att man genom
anordningen med expressbrev velat öppna
en möjlighet för postverkets kunder
att få brådskande försändelser utsända
trots att söndagsutbärningen slopats. Ja,
det låter sig göra i en del fall, men jag
har själv haft erfarenhet av motsatsen
för inte alls länge sedan. Jag var hemma
i min hemsocken och behövde få dit
några blanketter från Stockholm. Jag
hade rekvirerat dem i mycket god tid
och var alltså inte för sent ute, men genom
ett förbiseende av dem, som jag rekvirerat
blanketterna av, hade de inte
blivit avskickade. Jag ringde upp dem
på lördagsmorgonen och bad dem skicka
försändelsen.

— Ja, det skall vi göra, sade man,
och vi skall skicka blanketterna som
expressbrev, så att de kommer fram
snabbt.

— Det har ingen praktisk betydelse,
om ni skickar blanketterna som expressbrev,
svarade jag, ty jag får dem i alla
fall inte förrän på måndag.

Försändelsen, för vilken man erlade
expressporto och som skickades från
Stockholm på lördagen, kom mig inte
heller till handa i mitt postfack förrän
på måndagen. I detta fall hade jag alltså
ingen möjlighet att utnyttja den väg
som man öppnat genom expressbrevsförsändelser.

Jag har även hört berättas av omdömesgilla
personer — jag har inte själv
råkat ut därför — att expressbrevsutdelningen
i Stockholm många gånger
inte fungerar så smidigt som vore önskvärt
och på ett sådant sätt att man tillgodoser
trafikanternas behov av snabba
förbindelser. Tidningsmän t. ex., som är
beroende av att snabbt kunna erhålla
nyheter som de i sin tur skall förmedla

till sina tidningar ute i landet, kan få
vänta en hel dag på att ett expressbrev
befordras från en plats i Stockholm till
en annan.

Även om expressbreven innebär ett
försök att avhjälpa svårigheterna, har
alltså denna utväg många gånger inte
slagit så väl ut som herr statsrådet ville
låta påskina.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Tillåt mig att anföra ytterligare
några synpunkter.

När det gäller den rationalisering av
postverket som sker kan man inte förneka,
att de som bor alldeles intill en
postanstalt, vilken blir indragen, har
anledning att bli ledsna, ty de har ju
tidigare haft poststationen alldeles i
närheten. Men för alla dem, som haft
mycket långa vägar till poststationen
och nu får all sin post hemburen, innebär
rationaliseringen en fördel. Det är
denna större fördel för dem, som bor
ett stycke från de små stationssamhällena,
som väl ändå är det väsentliga.
Alla blir nu ställda i samma klass —
alla får sin post utburen.

Sedan vill jag säga att om på något
ställe — det är ju möjligt att det kan
inträffa — indragningen av en poststation
skulle innebära, att även järnvägsstationen
indroges, tror jag inte att det
behöver medföra någon minskning av
statens järnvägars inkomster. Tvärtom
kan det innebära en vinst för statens
järnvägar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 230,
angående överlåtelse av tomt för uppförande
av en byggnad för italienska institutet
i Stockholm.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 3, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 12 och 13,
statsutskottets utlåtanden nr 87—93,
sammansatta stats- och andra lagutskot -

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

tets utlåtande nr 8, bevillningsutskottets
betänkanden nr 33 och 37—40, första
lagutskottets utlåtande nr 34, andra lagutskottets
utlåtanden nr 25—27, tredje
lagutskottets utlåtande nr 22 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 23 och 24.

På framställning av herr talmannen
beslöts att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13 och sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 8 skulle
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde i angiven ordning
uppföras näst efter bevillningsutskottets
betänkande nr 33.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka

nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 224, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område; och
nr 228, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Fahlander för tiden den 6
—den 16 innevarande månad för deltagande
i sammanträde med Europarådets
rådgivande församling.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.35 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 6 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herr Ericson, Eric, anmälde, att han
åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 29
nästlidne april.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed på grund
av sjukdom anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under maj månad.

Lund den 4/5 1953.

Alfr. Nilsson.

Härmed intygas att riksdagsman Alfred
Nilsson, född den 19/12 1887, Steneberg,
Vollsjö, för närvarande är in -

tagen å Lunds Lasarett för vård av sockersjuka
-j- lungsjukdom (Diabetes mellitus
-|- Tbc. pulm.) och på grund härav
är förhindrad att under de närmaste
2—3 månaderna deltaga i riksdagsarbetet.

Lungkliniken, Lund, den 5/5 1953.

I tjänsten
Erik von Rosen.

Överläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 224, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 228, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. valkretsindelningen vid fullmäktigval.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion angående uppsägning av
Sveriges medlemskap i Unesco, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. valkretsindelningen vid fullmäktigval.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen
om kommunalstyrelse i stad, m. m.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr
185, vari Kungl. Maj:t förslagit riksda -

gen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad;

2) lag angående ändrad lydelse av
34 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet;

3) lag angående ändrad lydelse av
31 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

4) lag angående ändrad lydelse av
13 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm;

5) lag angående ändrad lydelse av
10 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm.

I förstnämnda lagförslag var 15 § första
stycket så lydande:

(Nuvarande lydelse:)

För val av stadsfullmäktige skall stad
med mera än 10 000 invånare indelas i
valkretsar. Valbarhet är ej inskränkt
inom valkrets.

(Föreslagen lydelse:)

För val av stadsfullmäktige skall stad
med mera än 40 000 invånare indelas i
valkretsar. Är folkmängden i stad mindre
än nu sagts men överstiger den
10 000, må valkretsindelning ock företagas,
där så befinnes lämpligt. Annan
stad må ej indelas i valkretsar, såframt
icke till följd av stadens särskilt betydande
utsträckning eller liknande förhållanden
synnerliga skäl föreligga därtill.
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

De under 2 och 3 upptagna lagförslagen
inneburo i huvudsak, att kommun
(församling) med mera än 10 000 invånare
finge indelas i valkretsar där så
befunnes lämpligt, samt att annan kommun
(församling) ej finge indelas i valkretsar,
så framt icke till följd av kommunens
(församlingens) särskilt betydande
utsträckning eller liknande förhållanden
synnerliga skäl förelåge därtill.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två likalydande,
i anledning av propositionen
väckta och till utskottet hänvisade
motioner, nr 454 i första kammaren av

herr Weiland m. fl. och nr 567 i andra
kammaren av herr Swedberg m. fl. I motionerna
hade hemställts, att riksdagen
måtte för sin del antaga ändringar i de
nyss angivna stadgandena i lagen om
kommunalstyrelse i stad, lagen om kommunalstyrelse
på landet och lagen om
församlingsstyrelse av huvudsaklig innebörd,
att i kommun (församling) med
mera än 20 000 invånare valkretsindelning
skulle få äga rum men icke vara
obligatorisk samt att i annan kommun
(församling) valkretsindelning icke
skulle få ske, såframt icke till följd av
kommunens (församlingens) särskilt betydande
utsträckning eller liknande för -

Onsdagen den 6 mai 1953.

Nr 16.

Ang. valkretsindelningen vid fullmäktigval.

hållanden synnerliga skäl förelåge därtill.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
föreliggande proposition nr 185, antaga
de vid propositionen fogade förslagen

till

1) lag angående ändrad lydelse av
15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad;

2) lag angående ändrad lydelse av 34 §
lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet;

3) lag angående ändrad lydelse av
31 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

4) lag angående ändrad lydelse av
13 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm; samt

5) lag angående ändrad lydelse av
10 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm;

B) att motionerna 1:454 och 11:567
måtte anses besvarade genom vad utskottet
hemställt under A.

Reservation hade avgivits av herrar
Englund, Hansson, Hammar, Rimås och
Dahlén, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
föreliggande proposition nr 185 och motionerna
I: 454 och II: 567 måtte — med
förklarande att propositionen icke kunnat
i oförändrat skick bifallas — för
sin del antaga fem i reservationen införda
förslag till lagar i ovan angivna
ämnen.

I det av reservanterna framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse
av 15 § lagen om kommunalstyrelse i
stad hade 15 § första stycket avfattats
sålunda:

För val av stadsfullmäktige må stad
med mera än 20 000 invånare indelas i
valkretsar. Annan stad må ej indelas i
valkretsar, såframt icke till följd av stadens
särskilt betydande utsträckning eller
liknande förhållanden synnerliga

skäl föreligga. Valbarhet är ej inskränkt
inom valkrets.

Reservanternas förslag till ändrad lydelse
av 34 § lagen om kommunalstyrelse
på landet och 31 § lagen om församlingsstyrelse
inneburo i huvudsak,
att kommun (församling) med mera än
20 000 invånare finge indelas i valkretsar,
där så befunnes lämpligt, samt att
annan kommun (församling) ej finge
indelas i valkretsar, såframt icke till
följd av kommunens (församlingens)
särskilt betydande utsträckning eller liknande
förhållanden synnerliga skäl förelåge
därtill.

Herr ENGLUND (fp): Herr talman! Jag
har i detta ärende tillsammans med ett
antal meningsfränder avgivit en reservation.
Jag kan nämligen inte finna att
utskottets förslag är tillräckligt radikalt
för att undanröja de olägenheter, som
är förknippade med den nuvarande valordningen.

Den indelning i valkretsar, som äger
rum vid kommunala val, har förmodligen
sin historiska bakgrund i det valsätt
som vi hade här i landet vid den
tidpunkt då de proportionella valen infördes.
Det var en metod med begränsad
rangordning inom partierna, och
för att förhindra att denna rangordning
genombröts med orimliga resultat i fråga
om valresultatet, var det nödvändigt
att ha listor av relativt begränsad storlek.
Detta tekniska fel i den ursprungliga
valmetoden undanröjdes emellertid
ganska snabbt, och efter den tidpunkten
finns det av sammanräkningsskäl inte
någon som helst anledning att inte ha
hur långa listor som helst.

I utskottsutlåtandet, som i fråga om
de principiella delarna är mycket
knapphändigt, kan utläsas ytterligare
några skäl. Ett av dessa skäl har fått ett
utslag i en undantagsbestämmelse beträffande
kommuner med mindre än 10 000
invånare. Enligt 15 § kan en indelning
i valkretsar göras, om det finns särskilda
skäl därtill, såsom stadens betydande
utsträckning.

Jag kan emellertid inte finna, att det

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. valkretsindelningen vid fullmäktigval.

finns något tillräckligt skäl för ett dylikt
undantag. Det är nämligen så att
varje form av valanordning, som sker i
en valkretsindelad stad, noggrant kan
kopieras vid ett val, där staden icke är
indelad. Man behöver således inte någon
indelning av staden för att tillgodose de
lokala intressen inom en vidsträckt stads
område, som kan förefinnas, utan man
kan göra sina listor på precis samma
sätt som om staden vore indelad.

Däremot är det icke möjligt — och det
är anledningen till min tveksamhet inför
detta förslag — att vid en indelning
i valkretsar anordna valet på sådant
sätt som skulle vara önskvärt för
grupper, vilka icke är differentierade
i fråga om lokala säregenheter inom
staden, utan där grupperingen har skett
ur andra synpunkter. Detta har också
utskottet uppmärksammat. På s. 11 i utlåtandet
skildras på ett målande sätt de
olägenheter, som i detta sammanhang
kan uppträda. Jag har själv en mycket
livlig erfarenhet av dessa nackdelar.
Inom folkpartiet i Stockholm har jag
nämligen tillhört en fraktion, som har
grupperats helt och hållet efter ideella
grunder. Där har indelningen i de olika
valkretsarna icke spelat någon roll. Under
den första verksamhetstiden vållade
det oss mycket stora svårigheter att
på detta sätt vara bundna av en valkretsindelning,
som icke spelade någon roll
för vårt synsätt, men som medförde mycket
avsevärda nackdelar när det gällde
för oss att komponera våra listor. Först
när vi helt enkelt satte oss över valkretsindelningen
med de nackdelar den medförde
och gjorde en gemensam lista för
hela staden, fick vi en hjälplig anordning
för att genomföra våra val. Men
det skedde med de nackdelar ur sammanräkningssynpunkt,
som är skildrade
i utskottsutlåtandet. Dessa nackdelar
kommer i stor utsträckning att vara
kvar i de städer, som fortfarande kommer
att vara indelade, och med den diskretionära
prövningsrätt, som här finns
för myndigheterna, är det ovisst i vilken
mån de nuvarande olägenheterna
kommer att undanröjas.

För en begränsning av valkretsarnas

storlek talar enligt utskottet också någonting
som man helt allmänt betecknar såsom
»praktiska skäl». Om det över huvud
taget finns någon täckning i form av föreställning
bakom detta uttryck, består
den förmodligen däri, alt man har en
diffus känsla av att vissa icke närmare
preciserade nackdelar vid valet kommer
att vållas, om listorna blir alltför långa.
Troligen har man menat, att om varje
parti skulle uppgöra en lång lista, så
kommer ett antal kandidater att slinka in
utan närmare prövning. På det sättet
skulle fullmäktigesammansättningarnas
kvalitet sänkas under den nivå som man
kan räkna med om listorna har ett begränsat
omfång; möjligheterna att göra
ett noggrannare urval av kandidater
skulle, enligt den föreställning jag här
refererar, bli större i det senare fallet.

Den erfarenhet jag har visar, att en
sådan föreställning inte äger mycken
motsvarighet i verkligheten. Jag har varit
med om att göra listor med tio valbara
kandidater, där en skrupulös omprövning
skett i fråga om varje kandidat.
Det har inte visats likgiltighet för
något av namnen. Tvärtom skulle man
inom den relativt enhetliga grupp, det
gällt, ha fått möjligheter till en mera
tillfredsställande nyansering, om antalet
valbara kandidater varit femton i stället
för tio.

.Tåg kan inte underlåta att från min
stadsfullmäktigetid här i Stockholm göra
en observation, som belyser just denna
frågeställning; Stockholm har ju redan
ganska stora valkretsar med i vissa fall
ända upp till 25 representanter. Ett av
de andra partierna — som jag såsom
utomstående har kunnat tämligen opartiskt
bedöma ur denna synpunkt •— hade
en så stark ställning i en av valkretsarna,
att antalet valda höll sig uppe vid femton.
I ett par andra valkretsar var partiets
representation så svag, att den rörde
sig om ett, två eller tre mandat. Men
det var ingen tvekan om att genomsnittsprestationen
i den grupp, som valdes på
femtonmannalistan, var väsentligt högre
än prestationerna i de grupper där
man bara haft ett fåtal mandat att besätta.
Jag tror således att det är helt andra

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. valkretsindelningen vid fullmäktigval.

faktorer än längden som bestämmer en
listas kvalitet; det är faktorer av olika
slag i valmanskårens sammansättning,
som avgör om det skall bli en kvalitetslista
eller motsatsen.

Mot bakgrunden av denna erfarenhet
— som jag fått bekräftad från andra
delar av landet — har jag den mycket bestämda
meningen att motionären och
med honom reservanterna på goda grunder
hävdar, att man utan nackdel kan
ha en valkrets med 40 mandat. I utlåtandet
skildras, som jag nyss sade. på s.
11 de olägenheter, som är förknippade
med valkretsindelningen, och utskottet
har dessutom klargjort de uppkommande
orättvisorna i mandatfördelningen
partierna emellan. Alla dessa olägenheter
är så betydande i jämförelse med
de olägenheter, som kan vara förknippade
med större valkretsar, att jag för
min del inte har tvekat att i det hänseendet
förorda den mera vittgående ändring
som föreslagits av herr Weiland.

Jag ber således, herr talman, att med
hänvisning till dessa synpunkter få yrka
bifall till den i ämnet avgivna reservationen.

Herr PETTERSSON (s): Herr talman!
Jag skall inte ta upp det resonemang,
som hem Englund förde när det gäller
att göra upp listor och åstadkomma andra
förberedelser för kommunalval. Jag
anser att detta ligger vid sidan om den
fråga, som vi faktiskt nu har att behandla.

För närvarande gäller den bestämmelsen,
att kommun eller stad, som har mer
än 10 000 invånare, skall indelas i valkretsar.
I den föreliggande propositionen
föreslås — vilket konstitutionsutskottet
har tillstyrkt — att kommun, som
har över 10 000 och ända upp till 40 000
invånare, själv skall få bestämma, om
den skall indelas i valkretsar eller inte.
Detta innebär alltså att man ökar den
kommunala självbestämmanderätten. Det
måste väl ändå vara en fördel, att kommunerna
på detta sätt själva får avgöra,
om det är lämpligt att de indelas i valkretsar
eller inte.

Enligt reservanternas förslag skall
kommun upp till 20 000 invånare indelas
i valkretsar endast under den förutsättningen,
att mycket starka skäl talar
för denna indelning. Det skall alltså från
kommunens sida ske en bevisföring för
att så skall bli fallet. Det förslag, som
innefattas i propositionen och som konstitutionsutskottet
här tillstyrker, innebär
däremot ökade möjligheter för kommunerna
att själva fatta ett avgörande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets förslag.

Herr WEILAND (fp): Herr talman! På
denna fråga har man nu tydligen anlagt
samma synpunkter som vid det tillfälle,
då det beslutades att städerna skulle
indelas i valkretsar. Yi har inte samma
mening i de kretsar, där jag hör
hemma. Vi anser att det bör ordnas så,
att största möjliga rättvisa kommer att
skipas. I vissa fall har del nämligen varit
på det sättet, att stor orättvisa har
blivit begången. I någon stad har det till
och med hänt, att tre av mandaten har
blivit överförda till ett parti, som strängt
taget inte skulle ha haft något av dessa
mandat.

Det har här vid åtskilliga tillfällen anförts,
att det är nödvändigt av valtekniska
skäl att ha städerna indelade i
valkretsar. Man har sålunda inte tagit
hänsyn till att städerna och kommunerna
kan indelas i valdistrikt. Förut indelades
städerna i valkretsar för att det
skulle vara lättare för väljarna att avge
sina röster. Om staden eller kommunen
var stor, innebar det all det blev synlerligen
besvärligt för de röstande, om
de skulle behöva komma till en och samma
vallokal allesamman. När det då beslöts,
att valkretsarna skulle kunna indelas
i valdistrikt, föll detta argument
bort, enligt mitt förmenande.

Nu förhåller det sig ju på det sättet,
att man har rätt att ha vilken lista man
vill i vilken som helst av de olika valkretsarna.
Man behöver sålunda inte gå
fram med den lista, som är avsedd för
valkrets nr 1, enbart i den kretsen, utan
man kan använda den även i valkrets nr

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. valkretsindelningen vid fullmäktigval.

2. Detta har i vissa fall åstadkommit rätt
betydande svårigheter när det gällt sammanräkningen,
varvid olika metoder har
begagnats. I Nyköping användes vid ett
tillfälle metoden att betrakta den, som
hade blivit vald i två valkretsar, såsom
obefintlig i den andra valkretsen, och
sålunda blev han inräknad i den första
valkretsen. Emellertid överklagades beslutet
i regeringsrätten, och regeringsrätten
upphävde valnämndens beslut.
Man fick göra en ny sammanräkning, och
vid denna samanräkning tillämpades den
principen, att vederbörande skulle inräknas
i båda valkretsarna, och när han
sedan blivit vald i båda dessa valkretsar,
fick han lov att avsäga sig uppdraget
i den ena valkretsen. Då hade han
alltså ensam i sin hand att avgöra vem
som skulle komma att bli vald i stället
för honom i den andra valkretsen. Det
kan ju inte vara riktigt, att detta avgörande
lägges i en mans hand — det borde
strängt laget vara så att väljarna här
finge ha ett bestämmande ord med i laget.

Litet längre fram hade man kommit dithän,
att man ansåg att del var oriktigt
att förfara på det sättet. Det hände nämligen,
att ett val överklagades i Göteborg.
Vid sammanräkningen begagnades den
metod, som i det tidigare av mig nämnda
fallet ansågs vara riktig, men i detta
fall blev också valnämndens beslut upphävt,
och man fick således begagna sig
av den ursprungliga metoden. Sålunda
har inte ens regeringsrätten klart för sig,
hur man skall gå till väga vid sammanräkningen.

Att detta kan ställa till ganska betydande
svårigheter förstår vi, om vi studerar
första kammarens protokoll från
1949 och där tar del av vad herr Johan
Eric Ericson säger. Ilan anför: »De olika
partierna göra upp kandidatlistor,
som omfatta hela staden, eller också göras
listor upp efter andra synpunkter,
som inte sammanfalla med valkretsindelningen.
Man har t. ex. i min hemstad
gjort upp en lista för själva centrum
och en för ytterområdena. Men sådan
var inte valkretsindelningen.»

Nu kan vi alltså få använda en och

samma lista i samtliga valkretsar. Man
har också gått tillväga på det sättet, att
man inte haft några som helst enhetliga
grunder när det gällt att indela städerna
i valkretsar. Vi har t. ex. en förhållandevis
liten stad, som är indelad i fyra valkretsar,
vilken — såvitt jag nu inte
minns fel — enligt det nya förslaget
skulle kunna få ha en valkrets. I en annan
stad hade drätselkammaren enats om
att staden skulle indelas i tre valkretsar,
ehuru den inte hade mer än något över
10 000 invånare. När detta förslag sedan
kom på stadsfullmäktiges bord, var drätselkammaren
inte tillräckligt representerad
där, varför det beslöts att staden
enligt då gällande lag skulle indelas i
två valkretsar. Staden måste sålunda enligt
den lag som då gällde — och som
alltjämt gäller — indelas i valkretsar.
Den indelades alltså enligt detta beslut
i två valkretsar, men de som ville att
den skulle indelas i tre valkretsar tog
efter en månad upp stadsfullmäktiges beslut
och ändrade det. Det nya förslaget
skickades in till länsstyrelsen för fastställelse,
men länsstyrelsen fastställde
det första beslutet, det vill säga att staden
skulle indelas i två valkretsar i stället
för tre, vilket det nya beslutet innefattade.
Vid det val som förrättades omedelbart
efter det att staden blivit indelad
i två valkretsar fick en av partigrupperna,
som hade ett större röstetal, fem
mandat i stadsfullmäktige, under det att
en annan grupp, som hade ett mindre
antal röster, fick sex mandat. Det var
vid det tillfället som jag för min del började
intressera mig för denna fråga och
kom underfund med den orättvisa som i
det hänseende hade skett.

Jag skall sedan be att få peka på ett
förhållande, som nu har kommit till synes
i åtskilliga städer. Bondeförbundet
har ju börjat uppträda även i städerna,
där det tävlar om de väljandes ynnest,
och det har också lyckats för bondeförbundet
att i ett stort antal städer få representation
i stadsfullmäktige. Men i de
flesta fall förhåller det sig så, att bondeförbundet,
om staden inte varit indelad
i valkretsar och rösterna från de båda
valkretsarna sålunda fått sammanräk -

Onsdagen den 6 mai 1953.

Nr 16.

Ang. valkretsindelningen vid fullmäktigval.

nas, hade fått ytterligare mandat. Det
är alltså i regel på det sättet, att orättvisorna
går ut över de små partierna,
ehuru det väl någon gång kan hända att
det sker orättvisa även mot det större
partiet. Då ligger det nära till hands att
tänka sig, att det maktägande partiet,
sedan det nu föreliggande förslaget genomförts,
kommer att säga: »Vi vill att
staden skall indelas i valkretsar, även
om vi inte är skyldiga att göra det.»

Det föreliggande förslaget innebär sålunda
icke, vilket antyddes av herr Pettersson,
att kommunerna själva har att
bestämma i denna sak, utan kommunerna
eller städerna får komma med förslag,
vilket inlämnas till länsstyrelsen,
som sedan får avgöra hur många valkretsar
respektive stad eller kommun
skall indelas i. Om nu del dominerande
partiet anser, att det ur dess synpunkt
sett är lämpligt att indela staden i flera
kretsar, så är det klart att staden får
flera valkretsar. Följaktligen kan man
väl utan att vara alltför elak säga, att
denna kommunens självbestämmanderätt
understundom kan utnyttjas ganska godtyckligt.

Jag tror sålunda att det vore bättre
att man hade saken ordnad så som det
har föreslagits i motionen, att gränsen
sättes vid 20 000 invånare och att städer
med invånarantal därunder inte under
några förhållanden skulle indelas i valkretsar.

När det sedan gäller de långa listorna,
som det har talats om i olika sammanhang,
är det ju inte nödvändigt att ett
parti gör sådana listor att samtliga kandidater,
som partiet vill föra fram till
val, uppföres på en gemensam lista. Det
finns ju möjligheter att t. ex. här i
Stockholm ha lika många listor efter en
omändring till en valkrets, som nu föreligger.
Nu har man sex valkretsar och
sex olika listor. Men man kan, om nu
Stockholm bleve en enda valkrets, givetvis
även i fortsättningen gå fram med
sex olika listor. Den fördelen skulle då
också vinnas —- om det är så att något
parti har någon toppfigur som det vill
föra fram i samtliga valkretsar —• att
kunna sätta upp hans namn på alla dessa

listor utan att det sedan skulle åstadkomma
något trassel vid sammanräkningen.

Jag kan för min personliga del inte
finna att det ligger någon fördel i att
ha denna rätt att uppdela de städer och
kommuner, som uppnått en viss storlek,
i valkretsar. Jag vill därför, herr talman,
instämma med reservanterna och yrkar
bifall till reservationen.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Jag skall här inte alls gå in på den siste
ärade talarens resonemang om fall, där
det ena eller andra partiet råkat få något
mandat mer eller mindre än det i
verkligheten skulle ha haft. Jag vill bara
säga några ord om ärendets förhistoria.

Vid 1949 års riksdag hade herr Weiland
i första kammaren och herr Swedberg
i andra kammaren jämte medmotionärer
hemställt om upphävande av
gällande bestämmelser om att stad med
mera än 10 000 invånare skulle indelas i
valkretsar vid stadsfullmäktigeval. Syftemålet
med förslaget var att ernå större
proportionell rättvisa vid mandatfördelningen.
Konstitutionsutskottet föreslog
med anledning därav en skrivelse i
ärendet till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning, även om åtta reservanter,
däribland jag själv, var emot majoriteten
inom konstitutionsutskottet. Utredningen
har verkställts och dess förslag
föreligger i en kunglig proposition, som
nu skall leda till beslut i riksdagen.

På första sidan av utskottets utlåtande
återfinnes den föreslagna lagtexten, och
den lyder bl. a.: »För val av stadsfullmäktige
skall stad med mer än 40 000 invånare
indelas i valkretsar.» Enligt nuvarande
lydelse gäller bestämmelsen
stad med över 10 000 invånare. Genom
denna ändring har man försökt bereda
utrymme för den proportionella rättvisa,
som herrarna själva önskade få genomförd
1949.

Det heter vidare enligt den föreslagna
lydelsen av lagen, att beträffande stad
med mellan 10 000 och 40 000 invånare
»må valkretsindelning ock företagas, där
så befinnes lämpligt. Annan stad må ej

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. valkretsindelningen vid fullmäktigval.
indelas i valkretsar, såframt icke till
följd av stadens särskilt betydande utsträckning
eller liknande förhållanden
synnerliga skäl föreligga därtill».

Vad jag vill komma till är, herr talman,
att här har expedierats den beställning,
som herrar motionärer gjorde år
1949. Det förefaller mig därför vara
ganska egendomligt att man nu bråkar
och vill ha andra bestämmelser — jag
kanske vågar säga något spetsfundigare
bestämmelser — i stället för att riksdagen
här skall gå med på vad propositionen
föreslår, vilket innebär ett godtagande
av resultatet av den utredning som
riksdagen skrev om 1949.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr WEILAND (fp): Herr talman!
Det är klart att man kan resonera som
den föregående ärade talaren, men förslaget
innebär i alla fall åtminstone enligt
min mening en viss försämring av
nu gällande bestämmelser. Ty nu skall
städer även under 10 000 invånare kunna
delas i valkretsar, om synnerliga skäl
därtill föreligger. Sådana »synnerliga
skäl» kan man alltid hitta på, om man
tycker att det är lämpligt och tror sig
kunna tjäna på det inom en viss partigruppering.

Om man sålunda ser saken så som den
i verkligheten är, har det beträffande en
viss del av förslaget skett en liten förbättring,
men å andra sidan har det
skett en försämring i det hänseendet, att
även städer och kommuner med under
10 000 invånare kan indelas i valkretsar,
om det föreliggande förslaget kommer
att antagas av riksdagen.

Herr PETTERSSON (s): Herr talman!
Herr Weiland måtte ha mycket dåligt
förtroende till våra kommunalmän, då
han utgår från att de i detta stycke bara
sitter och gör taktiska spekulationer. Så
är ingalunda fallet. Jag vet inte, varifrån
herr Weiland fått sina informationer,
eftersom han är så pass initierad i
ämnet, men de får stå för hans egen
räkning.

Min erfarenhet är i varje fall inte sådan.
Jag tror att våra kommunalmän alldeles
säkert, även när de handlägger
frågor av detta slag, ser praktiskt och
ändamålsenligt på dessa. Vad vi har att
bygga på är att det hos kommunerna
finns en ärlig vilja att försöka åstadkomma
det bästa möjliga.

Och man skall väl inte medvetet söka
beskära den kommunala bestämmanderätten,
vilket faktiskt här kan komma att
bli fallet. Jag tycker det är riktigt att
kommuner, som har 10 000 invånare eller
däröver upp till 40 000, själva skali
få bestämma med hänsyn till kommunens
utseende, geografiska förhållanden
o. s. v., om de vill ha valkretsar eller
inte. Och jag vill inte alls att det misstroende,
som herr Weiland givit uttryck
åt gent emot kommunalmännen, skall på
något sätt slås fast av riksdagen genom
att den följer reservanternas förslag.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Jag
vill i korthet deklarera varför jag har
kunnat ansluta mig till konstitutionsutskottets
förslag. Jag delar helt och fullt
önskemålet att vi skall komma till en annan
ordning för de kommunala valen,
som lämnar större möjligheter till en
riktig representation av olika meningsgrupper.
Sedan är naturligtvis frågan om
hur långt man skall gå i detta hänseende
mera en avvägningsfråga.

Herr Weiland ville i sitt senaste anförande
söka bagatellisera det steg som
här har tagits och i sammanhang därmed
göra gällande, att förslaget på en viss
punkt innebar en försämring i den nuvarande
ordningen. Det är emellertid
inte berättigat att bagatellisera detta steg.
Det är ett ganska ordentligt steg som tagits
till friande från de band som förut
legat på kommunerna. Vad beträffar den
möjlighet som nu inte finns men som
enligt förslaget skulle finnas att dela
kommuner med mindre än 10 000 innevånare
i valkretsar, om synnerliga skäl
föreligger, sade herr Weiland, att sådana
»synnerliga skäl» hittar man ju alltid på.
Men låt oss inte glömma, att sådana beslut
inte bara beror på kommunernas

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. valkretsindelningen vid fullmäktigval.

godtycke utan också på länsstyrelsernas
prövning.

Det är, som sagt, en smaksak hur långt
man skall gå. För min egen del bekänner
jag, herr talman, att jag egentligen inte
har något eget omdöme om den saken,
men jag har tagit mycket starkt intryck
av remissyttrandena. Jag är inte den som
eljest är benägen att falla i farstun för
remissyttranden, men här är det något
alldeles särskilt. När det gäller den rent
praktiska frågan, hur vi skall ordna det
i kommunerna, och när kommunerna
runt omkring hörts och det visar sig
finnas en överväldigande majoritet i
kommunerna, som har accepterat utredningens
linje, medan de som har reagerat
är ett försvinnande fåtal, är detta
för mig en fingervisning om att här har
Kung!. Maj :t funnit en lösning, som man
kan vara tillfreds med och som man
kan erkänna, herr Weiland, innebär ett
betydande steg i den riktning som är
önskvärd.

Med åberopande av detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WEILAND (fp): Herr talman! Det
sades här nyss, att jag hade dåligt förtroende
för kommunalmännen. Om det
nu är så att vad jag sagt här kan tydas
på det sättet, så måste jag tillägga, att
denna min åsikt är grundad på erfarenhet.
När den stad där jag hör hemma
enligt då — och alltjämt — gällande lag
måste delas i valkretsar, behandlades
ärendet av drätselkammaren, och där
kom man underfund med att man skulle
dela staden i tre valkretsar. Detta hade
inneburit, så vitt jag inte räknat fel, att
högern på grund därav hade förlorat två
av sina mandat. Nu kom man i fullmäktige
till det beslutet, att man skulle dela
staden i två valkretsar, men frågan kom
på nytt på stadsfullmäktiges hord, och
den gången bifölls drätselkammarens ursprungliga
förslag, att staden skulle delas
i tre valkretsar.

Det var alldeles genomskinligt att man
kom till det beslutet bara för att de
borgerliga partierna skulle få svårare att

hävda sig vid det förestående valet, och
jag tror inte det finns någon som kan
göra ett motsatt påstående i det hänseendet
troligt.

Som jag nyss sade blev staden inte delad
i mer än två valkretsar, men detta
innebar likväl att högern fick ett mandat
mindre än den skulle ha fått, om
staden hade varit en enda valkrets.

Jag undrar hur vi skall se den saken,
herr Pettersson?

Herr LINDÉN (s): Herr talman! Jag
skulle bara till herr Weiland vilja säga,
att det inte kan vara rimligt och riktigt
att bygga upp en rikspolitisk uppfattning
om kommunernas rätt att få bestämma i
egna anlägenheter endast på den grunden,
att herr Weiland inte har kunnat
bemästra förhållandena i sin egen stad.
Herr Weiland har, så vitt jag förstår,
byggt upp hela sin argumentering på byskvaller,
på kommunala misslyckanden
i sin hemstad, på oförmågan att kunna
tala vett i folk, och därför vill han binda
kommunalmännen runt om i Sveriges
land.

Jag tror vi skall repetera en gång till,
vad det är fråga om: städer med över
40 000 invånare skall delas i valkretsar.
Om folkmängden i en stad överstiger
10 000, bör den ha rätt att indela staden
i valkretsar. Herr Weiland vill begränsa
den rätten till städer med över 20 000
invånare, medan städer med lägre invånarantal
än 20 000 inte skulle ha denna
rätt.

Jag tycker inte, herr talman, att detta
är mycket att diskutera. Den kommunala
självbestämmanderätten och kommunernas
frihet måste väl väga något mer än
den personliga trivsel, som herr Weiland
kan vilja känna i sin hemstad.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. förbättring av provinsialläkarnas inkomstförhållanden.

förklarade ''herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Weiland begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Weiland begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit för
örlogsvarvens marinverkstäder;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
statens bränslekommission;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
barnmorskeläroanstalterna;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens tvångs -

arbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal
jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjning av vissa
arvoden in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. förbättring av provinsialläkarnas
inkomstförhållanden.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376), in. m.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 125, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 6
mars 1953, dels föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2
och 3 §§ statens löneplansförordning den
30 juni 1947 (nr 376), dels ock anhållit
om riksdagens yttrande över ett vid
statsrådsprotokollet såsom bilaga fogat
förslag till ny provinsialläkartaxa.

I propositionen hade föreslagits, att
provinsialläkarna från och med den 1
juli 1953 skulle beredas förbättrade inkomstförhållanden.
Sålunda hade av rekryteringsskäl
förordats, att i löneplan
3 i statens löneplansförordning skulle införas
en ytterligare lönegrupp, avsedd
för provinsialläkare i glest befolkade
distrikt med framträdande rekryteringssvårigheter.
Vidare hade föreslagits, att
den nuvarande specificerade provinsialläkartaxan
skulle från och med den 1
juli 1953 ersättas med en läkarvårdstaxa
av grupptaxetyp, enligt vilken i
princip samtliga åtgärder vid ett konsultationstillfälle
skulle räknas som en
enhet i ersättningshänseende.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376);

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
det vid statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 6 mars 1953 fogade förslaget
till ny provinsialläkartaxa.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Jag vill
i detta sammanhang uttala min tillfredsställelse
över att den gamla s. k. speceritaxan
nu för provinsialläkarnas vidkommande
kommer att ersättas av en s. k.
grupptaxa, som i motsats till den nuvarande
taxan tar hänsyn till omfattningen
av den i läkarbesöket ingående undersökningen
och behandlingen och som
inte splittrar upp arvodet i en massa
poster. Det är med utgångspunkt härifrån
som jag känner en viss ängslan inför
pensionsstyrelsens inställning till
den nuvarande sjukkassetaxan. Särskilt
när nu efter allt att döma lagen om sjukförsäkring
kommer att träda i kraft,
måste man väl ändå utgå från att sjukkassetaxan
också i fråga om tillämpningen
i övrigt omarbetas till en grupptaxa.

Detta har emellertid pensionsstyrelsen
ansett vara tveksamt med hänsyn till,
som det heter, att den hittills frivilliga
anslutningen till sjukförsäkringen inom
en nära framtid kan beräknas bli obligatorisk.
Det kan emellertid knappast vara
lämpligt, att en provinsialläkare kommer
att debitera sjukbesöken efter en taxa —
alltså den nu föreliggande — och sedermera
kvittera arvodet för besöket efter
en sjukkassetaxa, uppbyggd på annat
sätt än provinsialläkartaxan.

Jag hemställer, att departementschefen
måtte ägna denna fråga uppmärksamhet
och om möjligt söka genomdriva,
att även den nuvarande sjukkassetaxan
vid tillämpningen i övrigt kommer att
få formen av en grupptaxa.

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 16.

Ang. ändringar i uppbördsförfarandet.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. ändringar i uppbördsförfarandet.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 33, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 20 februari 1953 dagtecknad
proposition, nr 100, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att

dels antaga 22 vid propositionen fogade,
med 1—22 betecknade författningsförslag; dels

ock bemyndiga Kungl. Maj :t att,
därest synnerliga skäl förelåge, efter
framställning förordna om återbetalning,
helt eller delvis, av avgift, som erlagts
på grund av bestämmelserna i 62 § uppbördsförordningen
den 31 december
1945, samt om befrielse, helt eller delvis,
av restavgift, som påförts på grund av
bestämmelserna i sistnämnda förordning.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick de under 10—17 upptagna författningsförslagen,
till konstitutionsutskottet,
vad beträffade det under 20 upptagna
författningsförslaget, till behandling
av lagutskott samt i övrigt till bevillningsutskottet.

De framlagda författningsförslagen
grundade sig huvudsakligen på en av
1949 års uppbördssakluinniga verkställd
översyn av det år 1945 beslutade uppbördssystemet.

Det under 1 upptagna författningsförslaget
innefattade ett förslag till ny uppbördsförordning,
som i nedan angivna
delar var så lydande:

4 § 3 mom.

För envar för ortsavdragens beräkning
vid inkomsttaxeringen använd ortsgrupp
skola upprättas särskilda tabeller,

Nr 16.

Onsdagen den 6 mai 1953.

Ang. ändringar i uppbördsförfarandet.

angivande den preliminära skatten under
förutsättning att statlig inkomstskatt
beräknas med tillämpning av det procenttal
av grundbeloppet, som bestämts
för inkomståret, samt att det sammanlagda
beloppet av kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel
beräknas för skattekrona och skatteöre
till vissa i hela krontal bestämda
belopp, vilka av riksskattenämnden fastställas
för varje inkomstår.

SO §.

1 mom. Utbetalar arbetsgivare, som är
skyldig verkställa skatteavdrag, lön utan
att denna minskats med föreskrivet belopp
för gäldande av arbetstagares skatt
och sker detta uppsåtligen eller av oaktsamhet,
som ej är allenast ringa, straffes
med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet
att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala belopp motsvarande
det, varmed arbetstagares lön
minskats för gäldande av dennes skatt,
och ligger i avseende härå uppsåt eller
grov oaktsamhet arbetsgivaren till last,
straffes med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

2 mom. Underlåter någon att behörigen
fullgöra vad honom enligt 19 § åligger,
eller

fullgör icke arbetsgivare behörigen
vad honom enligt 78 § 1 mom. första
eller andra stycket åligger,

straffes med böter, högst trehundra
kronor.

88 §.

Om debitering, uppbörd, indrivning och
redovisning av skatt i Stockholm skall
gälla utöver eller i stället för vad i denna
förordning är stadgat vad Kungl. Maj :t
därom särskilt förordnar.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 382
av herr Huss m. fl. och II: 474 av herr
Löfgren m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att § 88 uppbördsförordningen
skulle erhålla följande ändrade
lydelse: »Om debitering, uppbörd,

indrivning och redovisning av skatt i
Stockholm, Göteborg och Malmö skall
gälla---förordnar.»

2) de likalydande motionerna I: 390
av herr O hlon m. fl. och II: 480 av herr
Svensson i Göteborg m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 391
av herr Svärd samt 11:479 av herrar
Fröding och Nordqvist i Karlskoga, vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 100 måtte
besluta, att 80 § i det i propositionen
intagna lagförslaget skulle erhålla följande
lydelse:

80 §.

1 mom. Utbetalar arbetsgivare, som
är skyldig verkställa skatteavdrag, lön
utan att denna minskats med föreskrivet
belopp för gäldande av arbetstagares
skatt och sker detta uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet, straffes med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet
att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala belopp motsvarande
det, varmed arbetstagares lön
minskats för gäldande av dennes skatt,
och ligger i avseende härå uppsåt arbetsgivaren
till last, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Föreligger grov oaktsamhet vare straffet
dagsböter.

2 mom. Underlåter någon — — —
trehundra kronor.

4) de likalydande motionerna 1:392
av herr Svärd samt 11:478 av herrar
Fröding och Nordqvist i Karlskoga.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen a)

de likalydande motionerna 1:163
av herrar Weiland och Björck samt II:
216 av herrar Larsson i Stockholm och
Nyberg;

b) motionen I: 170 av herr Sundelin.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet avfattat sin hemställan i
särskilda med A 1—14, B och C 1—4 betecknade
punkter. I punkten A 1 hade

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

utskottet hemställt, att riksdagen måtte,
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 100, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet,
icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande
motionerna I: 382 av herr Huss m. fl.
och 11:474 av herr Löfgren in. fl., för
sin del antaga det vid propositionen fogade
förslaget till uppbördsförordning
med vissa under punkten angivna ändringar
av 4 § 3 mom. och 5 §. I utskottets
förslag hade till 4 § 3 mom. fogats
ett nytt stycke av följande lydelse:

Oaktat vad i nästföregående stycke
sägs, må riksskattenämnden beträffande
Stockholm, Göteborg eller Malmö, efter
framställning av vederbörande stad,
upprätta särskild tabell för inom staden
skattskyldiga, avseende en utdebitering
för kommunalt ändamål i femtiotal ören,
samt meddela de närmare föreskrifter,
som må erfordras för tillämpning av tabellen.
Den merkostnad, som kan uppkomma
för upprättandet av sådan tabell,
skall gäldas av vederbörande stad.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Spetz, Velander,
Söderquist, Kristensson i Osby, Hagberg
i Malmö, Sjölin och Strandh ansett,
att utskottet bort i punkten A 1
hemställa, att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 100, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna
1:382 av herr Huss m. fl. och
II: 474 av herr Löfgren m. fl. ävensom
de likalydande motionerna I: 391 av
herr Svärd samt II: 479 av herrar Fröding
och Nordqvist i Karlskoga, för sin
del antaga det vid propositionen fogade
förslaget till uppbördsförordning med
vissa i reservationen angivna ändringar
av 4 § 3 mom., 5 § och 80 § 1 mom.

Reservanternas förslag till ändrad lydelse
av 4 § 3 mom. och 5 § överensstämde
med det av utskottet framställda
ändringsförslaget. För 80 g 1 mom. hade
reservanterna föreslagit följande avfattning: -

Ang. ändringar i uppbördsförfarandet.

1 mom. Utbetalar arbetsgivare, som
är skyldig verkställa skatteavdrag, lön
utan att denna minskats med föreskrivet
belopp för gäldande av arbetstagares
skatt och sker detta uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet, straffes med
dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet
att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala belopp motsvarande
det, varmed arbetstagares lön
minskats för gäldande av dennes skatt,
och ligger i avseende härå uppsåt arbetsgivaren
till last, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Föreligger grov oaktsamhet vare straffet
dagsböter.

Reservation hade vidare anmälts av
herr Einar Eriksson, som dock ej antytt
sin mening.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Med den till utskottsbetänkande! fogade
reservationen har reservanterna velat
understryka den meningen, att man bör
iakttaga den största försiktighet, när det
gäller att genom straffhot söka effektivisera
uppbördssystemet eller avhjälpa
brister i detsamma. Begreppet arbetsgivare
får ju i det sammanhanget en mycket
vidsträckt innebörd. Det omfattar
människor med högst skiftande utbildning,
kunskaper, erfarenhet och omdömesförmåga.
Dessa arbetsgivare har mot
sin vilja nödgats påtaga sig uppgifter såsom
uppbördsmän, uppgifter av statlig
karaktär, vilkas fullgörande i de särskilda
fallen kan vara förenat med mycket
arbete, stor omsikt och betydande kostnader.
Det är inte någon lätt sak för
många av våra affärsidkare, hantverkare,
lantbrukare, husmödrar och andra
att komma till rätta därmed. Beaktas bör
också, att den kriminalisering, som det
här är fråga om, ligger utanför ramen
för den allmänna straffrätten.

Vad innebär det, straffrättsligt sett, att
en arbetsgivare innehåller viss del av sin
arbetstagares intjänta lön för att vid en
uppbördstermin, infallande kanske två
månader därefter, inbetala beloppet till
statsverket men sedan underlåter att

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. ändringar i uppbördsförfarandet.
verkställa inbetalningen? Att märka är
härvid, att det inte förutsättes, att han
skall betagas rätten att under mellantiden
använda det innehållna beloppet i
sin rörelse. Uteslutet är därför icke, att
han under denna mellantid kan råka
komma i ett sådant ekonomiskt läge, att
det över huvud taget inte är möjligt för
honom att inbetala beloppet.

Reservanterna har dock funnit sig
kunna vara med om en viss straffskärpning
i förhållande till vad som nu gäller,
särskilt i fråga om underlåtenhet att redovisa
innehållna belopp. Förutsättningen
för att frihetsstraff skall kunna utdömas,
är dock enligt reservanterna, atl
uppsåt ligger arbetsgivaren till last.

Jag skall kanske erinra därom, att man
har att skilja mellan två fall i detta sammanhang.
Det ena är underlåtenhet att
göra skatteavdrag. I det hänseendet gäller
för närvarande, att, om vederbörande
gör sig skyldig till uppenbar tredska,
bötesansvar inträder. Nu föreslås i propositionen,
att, om denna underlåtenhet
beror på uppsåt eller oaktsainhet, som
inte är allenast ringa, vederbörande
skall straffas med dagsböter. Reservanterna
menar att man inte bör införa bestämningen
»oaktsamhet, som ej är allenast
ringa», utan i stället använda bestämningen
»grov oaktsamhet».

Vid arbetsgivares underlåtenhet att
till uppbördsmyndigliet inbetala innehållet
belopp straffas enligt propositionen
grov oaktsamhet med dagsböter eller
fängelse; straffmaximum är därvid
sex månaders fängelse. Reservanterna
menar, att, om underlåtenheten beror på
uppsåt hos arbetsgivaren, det bör finnas
utrymme även för frihetsstraff. Om det
däremot föreligger endast grov oaktsamhet,
bör straffet stanna vid dagsböter.

Det är kanske inte någon så stor skillnad
mellan propositionens linje och reservanternas.
Det är dock en icke så
obetydlig sådan. Reservanternas linje
ansluter sig därjämte till de brottsbestämningar
i subjektivt hänseende, som
nu gäller enligt skattestrafflagen.

Jag skall här inte inlåta mig på någon
längre utläggning om dessa spörsmål.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att

med det anförda yrka bifall till reservationen.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Till
vad herr Velander nu sagt vill jag i
korthet tillfoga, att jag för min del inte
finner den tendens, som jag tycker mig
ha förmärkt, att i olika sammanhang
införa fängelsestraff vid överträdelse av
vissa lagar på det ekonomiska området,
vara lycklig. Såvitt jag förstår kompliceras
saken i någon mån också genom
det förslag, som har framställts om en
sammanslagning av de båda straffarterna
fängelse och straffarbete. Detta gör
att man bör vara försiktig när det gäller
att stipulera fängelsestraff även i sådana
fall av brott, där det bara är fråga
om grov oaktsamhet.

Jag finner det också rätt egendomligt
att straffbarhet, såsom här föreslagits
av Kungl. Maj:t och tillstyrkts av
utskottet, inträder i lindrigare fall när
det gäller en arbetsgivare, som underlåter
att göra skatteavdrag, än när en
arbetsgivare har gjort avdrag men underlåtit
att redovisa beloppet. I det förra
fallet inträder straffbarhet redan då
»oaktsamheten ej är allenast ringa», men
i det senare fallet inträder straffbarheten
inte förrän det är fråga om »grov
oaktsamhet».

Jag har, herr talman, den uppfattningen
att det förslag, som reservanterna
här har framlagt, i det avseendet
är mera logiskt, om jag så får säga, och
mer försiktigt, och jag ber därför att få
ansluta mig till herr Velanders yrkande.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Reservanternas
talesmän har framfört
bland annat den synpunkten att man
bör vara försiktig med straffreglerna i
detta sammanhang eftersom arbetsgivarna
här mot sin vilja har tvingats att
uppträda som uppbördsmän åt staten.
Det är uppenbart att ingen grupp gärna
åtar sig ett sådant uppdrag, men när
den nya uppbördsförordningen genomfördes
var man tämligen allmänt ense
om att A-skatten, d. v. s. den skatt som
löntagare skall erlägga, skulle tas upp

Onsdagen den 6 mai 1953.

Nr 16.

av arbetsgivaren; några delade meningar
på den punkten förekom inte annat
än i fråga om hur långt man borde gå.
Vad man däremot hade olika uppfattningar
om var frågan hur man skulle
göra med näringsidkares skatt.

Från näringsorganisationernas sida
restes alltså inte något större motstånd
mot själva källskattesystemet, och i riksdagen
var man ense om den reformen.
Men det hindrar naturligtvis inte att
man bör framträda med försiktighet
när man ålägger en hel mängd personer
här i landet att vara uppbördsmän.

Man säger att det finns en råd mindre
affärsidkare, lantbrukare, hantverkare
och andra, som kanske inte hade —
för att använda motionens ord — klar
insikt om det ansvar som pålades dem
och inte heller hade ingående kunskaper
om bestämmelserna i fråga.

Detta kunde kanske vara sant när
denna uppbördsförordning trädde i
kraft för sex år sedan. Men man vänjer
sig vid saker och ting, och nu tror jag
insikten är mycket utbredd och mycket
allmän. Jag tror att motionärerna, och
reservanterna i den mån de instämmer
med motionärerna, misskänner den insikt
i dessa ting, som mindre affärsidkare,
lantbrukare och hantverkare har.
De är, tror jag, mer klipska än vad reservanterna
menar.

Reservanterna och utskottets majoritet
har, som den förste ärade talaren sade,
olika åsikter på två punkter. Den ena
punkten gäller ansvar för dem som underlåter
att göra löneavdrag. Propositionen
föreslår, och utskottet instämmer
med propositionen på den punkten, att
ansvar skall kunna utkrävas när vederbörande
underlåtit att göra avdrag uppsåtligen
eller av »oaktsamhet som ej är
allenast ringa», medan däremot reservanterna
menar, att man skulle inskränka
sig till att utkräva straff när sådan
underlåtenhet skett uppsåtligen eller är
föranledd av »grov oaktsamhet».

Men, ärade kammarledamöter, om
över huvud taget källskattesystemet
skall kunna existera ■— och vi vill ju
alla efter vad jag kan förstå att det också
i fortsättningen skall existera — mås -

Ang. ändringar i uppbördsförfarandet.
te arbetsgivarna vara aktsamma på denna
punkt. Är de inte aktsamma utan
slarviga eller nonchalanta, så faller hela
systemet sönder.

Det är klart att om det gäller en bagatellförseelse,
rena förbiseendet eller
ett smärre misstag som begåtts, skall
man inte komma med stora straffklubban.
Men man måste kräva att uppbördsmännen-arbetsgivarna
är aktsamma,
och därför måste man i motsatt fall
kunna döma till dagsböter.

Den andra punkten, i vilken meningarna
skilt sig och som båda talesmännen
för reservanterna upphållit sig vid,
gäller frågan då en arbetsgivare har avdragit
pengar på lönen och givit åt vederbörande
kvitto på att han innehåller
så och så mycket skatt, men sedermera
använt pengarna, så att han inte kan
inbetala dem till statsverket, när de sex
betalningsterminerna kommer.

Alla är ense om att arbetsgivaren i
sådant fall bör straffas, men frågan är
när straffbarhet skall inträda. Det råder
egentligen inga delade meningar mellan
reservanterna och utskottet om straffarterna.
Därför tycker jag att herr Spetz’
resonemang, då han varnar för att införa
fängelsestraff i en sådan förordning
som denna, borde leda honom till
att yrka avslag på den passus som avser
fängelsestraff.

I vilka avseenden skiljer sig då utskottet
och reservanterna från varandra?
Beträffande frågan om när fängelsestraff
skall stipuleras säger utskottet,
att dagsböter eller fängelse skall kunna
ådömas vid uppsåtligt undanhållande
av skattemedel eller vid grov oaktsamhet.
Det betyder, att normalstraffet givetvis
blir dagsböter, men att i undantagsfall
också fängelse skall kunna ådömas.
Reservanterna däremot anser,
att fängelse bör kunna användas endast
när uppsåt föreligger men inte vid grov
oaktsamhet.

Utskottet vill naturligtvis inte uppträda
som lagtolkare — det får rättsinstanserna
göra — men vad utskottet menat
är, att de allra grövsta formerna av grov
oaktsamhet också till äventyrs bör kunna
bestraffas med fängelse.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. ändringar i uppbördsförfarandet.

Det sades av en av reservanterna, att
skillnaden mellan utskottets förslag och
reservanternas på denna punkt inte är
så vidare stor. Nej, det är den inte, men
där finns en liten skillnad. Den lilla
skillnaden är dock inte av den arten, att
den behöver skrämma kammaren eller
riksdagen från att biträda utskottets förslag.
Det begränsar praktiskt taget fängelsemöjligheterna
till de fall då det föreligger
uppsåt eller den allra grövsta formen
av oaktsamhet.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill anknyta till vad herr Sjödahl
yttrade i sitt anförande, nämligen att
denna fråga gäller källskatten.

Yi har detta system med källskatt. Jag
tror att de allra flesta människor i detta
land tycker att det var en bra reform.
Jag tror inte att det finns många, som
skulle önska att vi gick tillbaka till det
gamla. Det är klart att detta system för
skatteuppbörden måste medföra besvär
för arbetsgivarna. Det kan inte hjälpas.
Vill man ha källskatt, lär man inte komma
ifrån detta besvär. Det är ju beklagligt,
att människor skall besväras, men
man får bär väga värdet mot nackdelen.
Jag tror att även arbetsgivarna inser, att
källskattesystemet är värt sitt pris.

Om man skall kunna bibehålla källskattesystemet
måste man givetvis se till
att systemet verkar så att den allmänna
meningen tycker att systemet är effektivt.
Vi kan inte undgå att intressera oss
för den frågan och se till att få systemet
effektivt. Det förslag som föreligger
i dag innefattar också många andra frågor
än den detalj, som vi här debatterar,
och förslaget är ju resultatet av den
översikt över systemets verkningar, som
vi har gjort och där vi sökt tillvarataga
erfarenheterna från de gångna åren. Men
i effektiviteten ingår givetvis också, att
systemet skall fungera så att det inte
kränker det allmänna rättsmedvetandet.
Detta rättsmedvetande har en sida, som
reservanterna inte gått in på. Vi får

nämligen ha klart för oss att om man
skall kunna låta människor bära ett ansvar
och åtaga sig ett besvär, måste det
ske under den förutsättningen att alla
behandlas lika och att sålunda den samvetsgranne
och noggranne icke får bära
en hårdare börda, än den som medvetet
undandrar sig sina förpliktelser eller
slarvar. Det uppväcker allmänhetens
förargelse, att somliga människor helt
enkelt nonchalerar att fullgöra sina förpliktelser.
Kammarens ledamöter torde
under det gångna året inte ha kunnat
undgå att få erfarenheter av att det varit
mycket uppror i sinnena över det
sätt, på vilket vissa arbetsgivare har
skött sina förpliktelser på detta område.

Det är därför tyvärr så att vi inte kan
undgå att bär stipulera straff. Det är
också givet att vid utmätandet av straffsatserna
och i motiven för dessa får man
gå fram med stor försiktighet. Det är
ett specialområde — det sade herr Velander
här, och det var alldeles riktigt
— som inte är reglerat i den allmänna
strafflagen. Ingen kan väl emellertid förneka
att det måste regleras och att vi i
detta fall måste stipulera straffsatser.

Herr Velander gjorde i likhet med reservanterna
— eller kanske någon av
motionärerna — en uppräkning av alla
de kategorier av medborgare, som enligt
källskattesystemet faller under arbetsgivarbegreppet.
Det kom den vanliga
uppräkningen av hantverkare, jordbrukare
och husmödrar. Men jag frågar:
Är det någon som har den erfarenheten,
att det är just dessa kategorier, som hotas
av straffbestämmelserna? Är det där
uraktlåtenheten förekommer? Nej, ärade
kammarledamöter, det är icke inom de
kategorierna som vi möter dem som
slarvar. Det är snarast vissa slag av näringsidkare.
Det är den erfarenheten vi
har. Jag tror därför inte att man skall
göra detta till en de mycket små arbetsgivarnas
fråga, tv det är det icke.

Det finns en skillnad mellan utskottets
förslag och reservanternas. Skillnaden
är icke stor, det medger jag också,
men jag undrar om icke redan utskottets
förslag är mycket försiktigt. Det
sträcker sig likväl så långt, att med till -

Onsdagen den 6 mai 1953.

Nr 16.

hjälp därav det skall vara möjligt att
skapa tillräcklig respekt för arbetsgivarnas
skyldighet på detta område. Jag hävdar
att med den lilla skillnad, som reservanterna
skapar, så kommer man i
den situationen, att det kommer att uppstå
åtskilliga flagranta fall, där det allmänna
rättsmedvetandet reagerar emot
att människor, som här icke gör sin
plikt, slipper undan. Vi skall komma
ihåg, att när det gäller dessa straffbestämmelser,
bär det alltifrån början
framhållits i motiven, att man skall gå
fram med försiktighet. När därtill kommer
att bevisskyldigheten ligger hos
åklagarna, finns det ingen anledning att
tro, att bestämmelserna skall leda till att
människor blir straffade i sådana fall
där man enligt vanlig rättsuppfattning
icke skulle vilja att straff utmätes. Jag
tror inte heller att fängelsestraff kommer
att utmätas i något fall, där man
tycker att det bör räcka med böter. Jag
skulle därför vilja säga att utskottets
förslag är mycket försiktigt, medan reservanternas
förslag är alltför försiktigt.

Herr ERIKSSON, EINAR (s): Herr talman!
.Tåg ber om ursäkt för att jag inte
var närvarande i kammaren vid herr
talmannens första upprop.

Jag har till detta utskottsutlåtande fogat
en blank reservation, som anknyter
till 4 och 5 §§ i förslaget till uppbördsförordning.
Det gäller frågan om konstruktionen
av skattetabellerna.

Stockholm har tidigare haft möjlighet
att ha en s. k. femtioörestabell. Städer
som Göteborg och Malmö har naturligtvis
inte stillatigande kunnat finna sig
häri, utan man har motionsledes framfört
det önskemålet att åtminstone Göteborg
och Malmö måtte få möjlighet att
tillämpa s. k. femtioörestabell.

Den av motionärerna anförda motiveringen
synes mig vara riktig så till vida
att den kan gälla för alla kommuner i
landet. Stadsförbundet har också i sitt
remissyttrande framhållit detta. Departementschefen
påpekar emellertid att införande
av femtioörestabeller skulle medföra
ett mycket vidlyftigt förfarande.

Ang. ändringar i uppbördsförfarandet.
Man skulle, fastslår han, få ett större
antal tabeller, och det hela skulle bli
vidlyftigare och dyrare.

Jag anser att departementschefen gått
på den riktigare linjen, när han föreslagit
att man över hela linjen skall
tillämpa enkronastabeller. Jag kan därför,
herr talman, utan ytterligare motivering
ansluta mig till departementschefens
uppfattning.

Jag ber i anledning härav, herr talman,
att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts
förslag oförändrat i vad det avser 4 §
mom. 3 och 5 § i uppbördsförordningen.
I övrigt hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Herr statsrådets anförande nyss innehöll
ingenting överraskande.

När statsrådet talar om att man skall
vara aktsam, så att man inte kommer på
sidan om det allmänna rättsmedvetandet,
är väl alla ense med statsrådet på
den punkten. Frågan är blott, vad det
allmänna rättsmedvetandet kräver. Jag
är därtill långt ifrån säker på att det
kan anses sannolikt att man vinner något
när det gäller att upprätthålla respekt
för gällande bestämmelser genom
att söka skapa underlag för en vidgad
tillämpning av frihetsstraff.

Herr statsrådet yttrade vidare, att man
i sådana sammanhang som detta gärna
talar om våra mindre affärsidkare, hantverkare,
jordbrukare och husmödrar.
Men, sade statsrådet, de hotas icke av
straffbestämmelserna. Men är det påståendet
riktigt? Det är möjligt att jag har
en felaktig uppfattning i det hänseendet,
men jag tror faktiskt att det i praktiken
ganska ofta bland dessa kategorier människor
förekommer saker på detta område
som många kan vara benägna att
beteckna som slarv. Även om det formellt
kan hävdas, att vederbörande gjort
sig skyldig till ett visst slarv, anser jag
dock att man inte utan vidare bör stämpla
detta som kriminellt och utmäta straff
därför. Men det faktum att dessa straffbestämmelser
finns och utformas på sätt
här föreslås innebär ju, att över dessa

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. ändringar i uppbördsförfarandet.
människor kommer att vila ett visst
straffhot, och enligt min mening kan
detta icke vara tilltalande.

Herr Sjödahl säger, att man får utgå
från att de människor, som »motvilligt»
har gjorts till statens upphördsmän och
som från början kanske haft vissa svårigheter
att anpassa sig till fullgörandet
av sina skyldigheter, nu blivit »uppfostrade»
och inte längre har dylika svårigheter.
Men det är väl ändå så, herr Sjödahl,
att vi undan för undan vidgar basen
för de förpliktelser, som åligger
dessa »statens uppbördsmän». Ett exempel
härpå möter i det föreliggande förslaget,
när man, såvitt gäller förvärvskällan
rörelse, går in för att skatteavdrag
skall göras också vid korttidsanställning.

De sakkunniga var inne på att man i
det hänseendet skulle gå något längre.
Jag tror dock, att departementschefen
intagit en väl motiverad ståndpunkt, när
han inte har följt de sakkunniga därvidlag.
Även när det gäller preliminärskatteavdragen
vid korttidsanställning i rörelse
har jag för min del varit tveksam.
Men jag har fäst stort avseende vid vad
man anfört om de s. k. »hoppjerkorna»,
som inte stannar i sin anställning så
länge, att det blir en full vecka. Det är
kanske blott under en extrem högkonjunktur,
man får räkna med denna företeelse;
under normala förhållanden är
faran i det hänseendet knappast för handen.
Jag har dock, som sagt, velat beakta
den anförda synpunkten.

När man inlåter sig på bestämmelser
om kriminalisering i berört avseende,
bör man •— och det är grundläggande
för min inställning — hellre hålla sig i
underkant än i överkant. Man bör inte,
när det gäller ett system, som undan för
undan griper omkring sig allt mer och
mer och som tar människornas tjänster
i anspråk i allt större och större utsträckning,
göra det hela olustigt genom
att tillskapa ett straffhot, som gäller
även vid mycket enkla förseelser.

Herr NILSSON, PATRICK (bf): Herr
talman! Jag har i detta ärende biträtt

utskottsmajoriteten och bör därför kanske
säga några ord.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas ståndpunkt är,
såsom här tidigare framhållits, mycket
liten. Utskottsmajoriteten talar om
»oaktsamhet, som ej är allenast ringa»,
medan reservanterna talar om »grov
oaktsamhet». Naturligtvis kan man, inte
minst på juristhåll, tvista om nyanserna,
när dessa uttryck förekommer i lagtext,
men från lekmannasynpunkt tror jag inte
att skillnaden är så stor. Vi menar
från utskottsmajoritetens sida, att en
»allenast ringa» förseelse föreligger i
sådana fall då en handlande, hantverkare
eller husmoder — som i allmänhet
fullgör sina åligganden på ett utmärkt
sätt — eventuellt begår någon försummelse
i detta avseende. Någon grov
oaktsamhet blir det i sådana fall oftast
inte fråga om. Jag kan därför inte finna
någon större skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag.

Jag kommer sedan in på frågan om inbetalningen
av skattebelopp som avdragits.
Vi läser gång efter annan i pressen
om hur cn del slarviga, ja nästan
grovt oaktsamma personer underlåtit att
leverera in relativt stora skattebelopp.
Sådan underlåtenhet gränsar ofta nära
nog till brottslighet, och har vi nu gått
in för ett system, som gjort dessa människor
till uppbördsmän, får vi väl ändå
räkna med att samhället måste straffa
dem, om de inte fullgör sitt åliggande
på ett riktigt sätt.

Man hör ofta sägas, att strafflagarna i
vårt land tolkas på ett mycket humant
sätt. På reservanterna närstående håll
klagas ofta över att lagarna tillämpas
med en alltför humanitär grundsyn. Och
det kan vara riktigt, det vill jag inte på
något sätt bestrida. Jag skulle tvärtom
vilja säga att man inte heller i andra
sammanhang kanske bör vara alltför
rädd för att göra klart för medborgarna
i ett samhälle att de skall behandlas lika.
Den som sköter sig skall uppmuntras,
och den som inte sköter sig måste
tillrättavisas på ett eller annat sätt. Är
förseelsen grov eller uppsåtlig, får man
ta risken att få ett kännbart straff.

Onsdagen den 6 mai 1953.

Nr 16.

Det är säkerligen allas vår mening,
som har biträtt majoritetens förslag, att
denna bestraffning endast skall finnas
såsom en möjlighet att tillgripa i sällsynta
fall. Jag har, herr talman, inte funnit
det straff, som föreslagits av utskottsmajoriteten,
vara hårdare än att
jag kunnat biträda förslaget.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill bara göra ett par små repliker
till herr Velander.

För det första vill jag säga att vi väl
ändå inte eftersträvar att allt mer och
mer utbreda skyldigheterna för arbetsgivare.
Det är visserligen sant, att det
föreliggande förslaget innebär vissa ökade
skyldigheter, men samtidigt har vi
minskat skyldigheterna på andra punkter.
Det har varit en strävan att man inte
här skall kräva mer än vad som är
absolut nödvändigt.

När herr Velander skulle motivera,
varför han sköt fram de små arbetsgivarna,
sade han att straffhotet väl vilar
också över dem. Ja, ärade kammarledamöter,
alla straff, som staten stadgar i
sina lagar, vilar över alla medborgare,
både de oförvitliga och de förvitliga,
men i allmänhet känner vi inte det trycket
så hårt, och det gör inte heller alla
de arbetsgivare, som bär fullgör sin skyldighet.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
känner mig uppkallad av herr Einar
Erikssons yrkande när det gällde paragraferna
4 och 5. Han yrkade här avslag
på utskottets förslag.

Utskottet bär ju på denna punkt intagit
eu något annan ställning än Kungl.
Maj :t, nämligen i fråga om skattetabellerna.
Jag vill erinra kammaren om att
när källskatteförordningen första gången
kom till riksdagen innebar den enligt
regeringens förslag att det skulle finnas
tabeller för kommunalskatten både för
hela kronor och för femtioöringar där
emellan, detta naturligtvis för att man

Ang. ändringar i uppbördsförfarandet.
så riktigt som möjligt skulle kunna avpassa
källskatten efter den verkliga kommunala
utdebiteringen. Men så slogs det
alarm från Kungl. Maj :ts kansli. Man
var orolig för att det skulle bli för
många tabeller att utarbeta, och riksdagen
reagerade inför detta alarm, och
följden blev att 50-örestabellerna ströks.
Stockholm fick emellertid på grund av
en viss paragraf i uppbördsförordningen
rätt att ha en 50-örestabell mot att
staden själv fick stå för kostnaderna.
Kungl. Maj:t ansåg det vara riktigt.

Utskottet har nu med anledning av en
motion utsträckt denna möjlighet till de
tre största städerna. Det är inte därför
att dessa städer är stora som man har
gjort det, utan det är därför att man på
ett enkelt sätt kan hjälpa många. När
det gäller dessa tre städer erfordras inte
mer än högst tre tabeller, en för vardera
staden, kanske bara en eller ingen,
beroende på om städerna kommer att
ligga med sin utdebitering omkring kronan
eller omkring femtioöringen. Med
denna enkla åtgärd kan man hjälpa ett
mycket stort antal skattskyldiga till ett
riktigare skatteuttag. Det är motivet för
att utskottet här har gjort eu liten ändring
i regeringens förslag.

Jag vill desslikes erinra om att det
föreskrivits, att riksskattenämnden i detta
fall skall pröva saken. Riksskattenämnden
må nämligen bifalla en framställning
från en eller flera av dessa tre
städer, och vederbörande stad skall sedan
själv stå för den merkostnad som
föranledes därav.

Jag finner för min del, att det skulle
vara önskvärt om man mera allmänt
kunde komma fram till 50-örcstabeller,
men jag har tvekat inför detta, då man
därigenom skulle fördubbla tabellernas
antal från för närvarande 40 till 80. Enligt
utskottets förslag blir det bara en
ökning med en, två eller tre tabeller.
Man träffar på det sättet en ojämförligt
mycket större krets av skattebetalare än
man skulle träffa med ett liknande antal
tabeller för andra kommuner här i landet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. tillverknings- och importskatten å personbilar m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande utskottets hemställan
i punkten A 1 och särskilt beträffande
utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om punkten A 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2ro)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle godkänna
Kungl. Maj:ts förslag till uppbördsförordning
oförändrat.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i herr
Spetz m. fl. reservation, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 33
punkten A 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i nppbördsförfarandet in. in.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
bctänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med begäran om riksdagens
medgivande att överenskommelse må
träffas med Amerikas förenta stater angående
biträde och handräckning för
indrivning av vissa skatter å utdelning
å aktier; samt

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Belgien för
undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

Vad ■ utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. tillverknings- och importskatten å
personbilar m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för -

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. tillverknings- och importskatten å personbilar m. m.

ordning angående ändring i förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660) om
skatt vid tillverkning och import av
personbilar m. m. samt om fortsatt giltighet
av samma förordning, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 20 februari 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 85, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24 oktober
1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m.
samt om fortsatt giltighet av samma förordning.

I propositionen hade föreslagits, att
förordningen om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m., vars
giltighetstid utgick den 30 juni 1953,
skulle erhålla fortsatt giltighet för tiden
till och med den 30 juni 1954. I samband
därmed hade föreslagits vissa ändringar
i förordningen, huvudsakligen av teknisk
art.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:376
av herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson
samt 11:467 av herr Munktell m. fl.,
vari hemställts,

A. att riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 och

B. därest detta icke vunne riksdagens
bifall, att riksdagen måtte vidtaga sådan
ändring i förordningen den 24 oktober
1951 (nr 660) om skatt vid import av
personbilar m. in., att skyldighet att erlägga
skatt komrne att åligga köparen,
samt att uppbörden anförtroddes länsstyrelserna; 2)

motionen 1:385 av herrar Ola
Persson och Öhman, vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 85,

att, om detta förslag inte vunne bifall,
riksdagen måtte besluta, att den inhemska
tillverkningen av personbilar och motorcyklar
skulle befrias från den särskil -

da tillverkningsskatten å 10 % från och
med den 1 juli 1953; ävensom

3) motionen II: 468 av herr Adolfsson,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 85.

Till behandling i delta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen a)

de likalydande motionerna I: 168
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 201 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att förordningen
om skatt vid tillverkning och import
av personbilar och motorcyklar
icke skulle förlängas att gälla efter den
30 juni 1953 eller, om detta icke vunne
riksdagens bifall, att berörda bilaccis
skulle inräknas bland automobilskattemedlen; b)

de likalydande motionerna I: 290 av
herr Spetz och II: 356 av herr Kristensson
i Osby m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte för sin del besluta, att
förordningen av den 24 oktober 1951 om
skatt vid tillverkning och import av
personbilar m. m. (nr 660/1951) skulle
upphöra att gälla senast den 1 mars
1953.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 85, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 24 oktober
1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. in. samt
om fortsatt giltighet av samma förordning;
ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 168
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 201 av
herr Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 290
av herr Spetz och II: 356 av herr Kristensson
i Osby m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 376 av
herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson samt
II: 467 av herr Munktell m. fl.,

Nr 16.

Onsdagen den 6 mai 1953.

Ang. tillverknings- och importskatten å personbilar m. m.

4) motionen I: 385 av herrar Ola Persson
och Öliman, samt

5) motionen II: 468 av herr Adolfsson,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna I: 168 och II:
201 har framställts yrkande av innebörd
att, därest den ifrågavarande beskattningen
skall fortsätta att gälla, avkastningen
därav skall inräknas i automobilskattemedlen.
Med anledning härav
får utskottet erinra om att såväl 1951 som
1952 års riksdagar avslagit motionsvis
framställda yrkanden av enahanda innehåll.
Med hänvisning härtill samt till att
utskottet i sitt den 21 i denna månad
avgivna betänkande nr 31 avvisat den i
de föreliggande motionerna 1:168 och
II: 201 hävdade uppfattningen avstyrker
utskottet berörda motioner i förevarande
del.»

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Velander, Söderquist, Kristensson
i Ost)}, Hagberg i Malmö, Sjölin och
Kollberg, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

A) dels avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 85;

dels ock antaga följande

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660) om skatt
vid tillverkning och import av personbilar
m. m.

Härigenom förordnas, att förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660) om
skatt vid tillverkning och import av personbilar
m. m. skall upphöra att gälla
med utgången av maj månad 1953; dock
skall förordningen fortfarande tillämpas
beträffande tillverkning eller import, för
vilken skattskyldighet inträtt före den
1 juni 1953.

B) förklara, att de likalydande motionerna
I: 168 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 201 av herr Hjalmarson m. fl., de
likalydande motionerna I: 290 av herr
Spetz och II: 356 av herr Kristensson i
Osby m. fl., motionen 11:468 av herr
Adolfsson, de likalydande motionerna
1:376 av herrar Björnberg och Ebbe
Ohlsson samt II: 467 av herr Munktell
m. fl. ävensom motionen I: 385 av herrar
Ola Persson och öhman finge anses
besvarade med vad reservanterna förut
anfört och hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande betänkande skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr VELANDER (h): Herr talman! I
det föreliggande utskottsbetänkandet
möter vi eu bekant från tidigare sammanhang,
nämligen bilaccisen. Den dök
ju upp första gången — och det mycket
oförmodat — i oktober 1951. Motiveringen
för dess införande var ju den,
att begränsningar av investeringsverksamheten
var påkallade för vinnande av
en stabilisering av penningvärdet och
för samhällsekonomisk balans över huvud
taget. Bilaccisen jämställdes i detta
hänseende med exempelvis investeringsavgiften
och begränsningarna av
den fria lagervärderingen. Dessa regleringar
skulle, enligt finansministern, »för
företagens vidkommande medföra en effekt
av i huvudsak samma innebörd
som en allmän räntehöjning, vilken av
olika skäl» — verkliga eller konstruerade
—• städse »ansetts böra undvikas».

Det för företagsamheten i det sammanhanget
utmärkande läget, inför vilket
finansministern hyste en utomordentlig
oro, karakteriserades — jag citerar —
»på det hela taget av en högt uppdriven
vinstkonjunktur, som särskilt berört exportindustrierna
och i första hand
skogsindustrien», och denna »utpräglade
högkonjunktur inom företagarsfären
utgjorde det allvarligaste hotet mot strävandena
till ekonomisk balans. Någon
avmattning i konjunkturen hade inte

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. tillverknings- och importskatten å personbilar in. m.

gjort sig gällande. Snarare tydde vissa
tecken på en intensifiering därav».

Utvecklingen blev ju dock en annan.
Den gick i motsatt riktning mot vad
man räknade med. Men alldeles oavsett
hur man än har betraktat de här antydda
skälen för genomförandet av olika
regleringar, är det uppenbart, att de i
dagens läge saknar varje som helst bärkraft.
Den högt uppdrivna vinstkonjunkturen,
som utgjorde, såsom det hette,
»det mest allvarliga hotet mot strävandena
mot ekonomisk balans», har
helt förflyktigats. Avsättningssvårigheter,
utomordentligt höga byggnads-, material-
och maskinkostnader samt likviditetshänsyn
har satt och kommer väl
att sätta sin prägel på investeringsviljan.
Företagsamheten måste nu i stället vara
inriktad på att i olika hänseenden söka
möta och övervinna de påfrestningar,
som den inträdda konjunkturdämpningen
kan vara ett allvarligt förebud till.

Bilaccisen och andra därmed jämförliga
regleringar får heller icke betraktas
såsom beredskapsåtgärder för ovissa lägen.
Fn sådan synpunkt kan lika gärna
åberopas såsom motiv för en permanentning
därav samt för vidtagande av snart
sagt vilka regleringsåtgärder som helst.
Och inte får det antagas, att finansministern
anlägger fiskaliska synpunkter
på frågan om bilaccisens vara eller icke
vara, att han med andra ord skulle mena,
att en hel del miljoner kronor därigenom
skulle kunna tillföras statskassan.
Fn sådan inställning strider i varje
fall bestämt mot alla tidigare deklarationer
om en motsatt uppfattning.

Här är det icke min mening att provocera
någon allmän ekonomisk debatt.
En sådan är nämligen att motse nästa
onsdag i anslutning till något bankoutskottets
utlåtande. Jag har dock med
det anförda velat fastslå, att de på sin
tid från högerhåll framförda skälen mot
bilaccisens införande i dag på grund av
utvecklingen med än större styrka talar
mot varje prolongation därav.

Den ekonomiska politiken i vårt land,
vilken understundom kännetecknats icke
såsom en kamp mot utan såsom en flykt
undan de inflationsdrivande krafterna,

har lett till att den allmänna kostnadsnivån
pressats upp till ett läge, kanske
högre än i varje annat land i vår världsdel.
Vad detta betyder och kommer att
betyda för våra möjligheter att hävda
oss i förhållande till utlandet i fråga
om produktion, handel och varuutbyte
behöver knappast sägas. Klart är emellertid,
att ingenting kan vara mera angeläget
än att med alla till buds stående
medel söka pressa ned kostnadsnivån
till en med hänsyn till den allt starkare
framträdande konkurrensen rimlig
höjd. Det är uppenbart, att sådana ting
som investeringsavgiften och dess komplement,
bilaccisen, inte kan utgöra något
förnuftigt led i ett sådant sammanhang.

Under utskottsbehandlingen har från
olika håll understrukits angelägenheten
av att bilaccisens avskaffande bör ske
utan något längre varsel därom, detta
till förebyggande av menliga verkningar
för industri och handel, i detta fall
då bilhandeln. Reservanterna har velat
anpassa sig till denna synpunkt och föreslagit
bilaccisens upphävande med utgången
av denna månad.

I de lika lydande motionerna I: 168
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 201 av
herr Hjalmarson m. fl. har hemställts,
att, därest bilaccisen skulle komma att
fortbestå efter den 30 juni 1953, densamma
skall inräknas bland automobilskattemedlen.
Detta yrkande, som ligger
helt i linje med vad som i fråga om
bilaccisen från högerns sida städse hävdats,
har inom utskottet fullföljts av
bl. a. dess högerledamöter. Jag vidhåller
för min del alltjämt denna ståndpunkt.

Huruvida ett yrkande om bifall till
motionerna i denna del kommer att ställas,
blir beroende av kammarens ställningstagande
till punkten A) i utskottsbetänkandet.
Om det går i annan riktning
än reservationen anvisar, kommer
jag att under punkten B) ställa det yrkande,
som innefattas i motionärernas
nyss åberopade alternativ.

I anslutning till vad sålunda anförts
ber jag alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Spetz m. fl. till
utskottsbetänkande! beträffande punkten
A) fogade reservationen.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. tillverknings- och importskatten å personbilar m. m.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Jag
har ingen anledning att gå in på frågan
om de statsfinansiella verkningarna
av ett avskaffande av bilaccisen. Jag
vill bara erinra om att de motiv, som
anfördes när bilaccisen genomfördes, i
dag inte har samma relevans som då.

Det finnes därför enligt min mening
inte någon anledning att belasta bilismen
med speciella avgifter, då man, såsom
vi för en vecka sedan gjorde, lade
eu extra beskattning på bilismen för att
tillgodose vägväsendets behov. Vad jag
främst reagerar emot är just detta, att
praktiskt taget hela kostnaden för vägväsendet
lägges på motorismen, på motorfordonstrafiken,
och att dessutom
denna belastas med avgifter som, utan
att några särskilda motiv därför anföres,
går in direkt i statskassan.

Jag skall, lierr talman, med dessa ord
i all korthet be att få instämma i det
yrkande, som herr Velander ställde, och
jag vill, för den händelse kammarens beslut
under punkt A) kommer att gå i den
riktningen att ett särskilt yrkande sedan
kommer att framställas beträffande medlens
användning, instämma även i det.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Det
nämndes av en av talarna, att bilaccisen
var ett komplement till investeringsavgiften,
och det är ju riktigt, ty det har ju
varit motiveringen för den. När man
ville begränsa investeringarna genom
investeringsavgiften, tog man ju bland
de saker, som skulle drabbas av den avgiften,
också med lastbilar och bussar
som ingick i rörelse. Men man undantog
personbilar och motorcyklar på
grund av vissa skäl, närmast därför att
en förordning därom, om den skulle bli
effektiv, måste träda i kraft omedelbart.
Därför fick vi också den där snabba behandlingen
av förslaget på hösten för
något år sedan.

Utskottet har liksom regeringen nu
bedömt läget så, att det visserligen inträtt
en konjunkturdämpning men att
vi ännu inte kan känna oss så säkra beträffande
dess varaktighet att vi inte
under ännu någon tid bör behålla en

del av de åtgärder, som är beslutade för
att dämpa den höga konjunkturen. Därför
kommer uppenbarligen inte nu något
förslag från regeringshåll om investeringsavgiftens
borttagande, och eftersom
bilaccisen är, som någon av reservanterna
uttryckte sig, ett komplement
till investeringsavgiften, bör väl rimligen
komplementet också behållas en tid
framåt.

Därtill kommer att vi, som det är oss
alla bekant, har haft en mycket stark
valutautströmning från landet. Det är
uppenbart att de kreditbegränsande och
importreglerande åtgärder, som i viss
mån vidtagits, kan, jämte denna bilaccis,
verka dämpande på denna import.
Det rör sig ändå om en siffra av
storleksordningen ett par hundra miljoner,
och det bör vara av ett visst värde
för landets allmänna ekonomiska ställning,
om man skulle kunna minska den
med några tiotal miljoner.

Det sägs vidare att det skulle vara
oriktigt att här belasta bilismen med
dessa tio, elva procent det här gäller i
skatt vid tillverkning och import av bilar
och att det är tydligt att detta är en
belastning av bilismen. Det är ju en belastning,
men tycker verkligen kammaren
att det skulle vara rimligt, när man
ändå bibehåller belastningen för lastbilar
och bussar, att fritaga personbilar
och motorcyklar från motsvarande belastning?
Jag har svårt att finna att någon
rättvisa ligger i detta. Även om
kammaren här skulle vara till bristningsgränsen
fylld av personbilförande
herrar och damer, tycker jag att det
skulle vara litet svårt, så länge vi har en
investeringsavgift på lastbilar och bussar,
att fritaga personbilarna och motorcyklarna
från denna belastning.

Jag läste häromdagen — som många av
oss säkert gjort — den engelske finansministerns
anförande i budgetdebatten,
där han till underhusets stora förtjusning
meddelade, att han hade sänkt bilaccisen
— ifrån 662/s procent till 50
procent. Där kan man tala om en belastning
av personbilarna, och underhuset
sken upp när det fick höra att den
belastningen sänkts till 50 procent. Här

Onsdagen den 6 mai 1953.

Nr 16.

Ang. tillverknings- och importskatten å personbilar m. m.

i landet har vi att göra med en belastning
på 11 procent. Inför vad som äger
rum i våra dagars England liksom i
Danmark kan personbilarnas förare
känna sig relativt lugna och bära denna
lilla börda tills vidare.

Men, säger reservanternas talesmän
här, vi skulle kanske ha kunnat gå med
på bilaccisen, om den hade gått till vägväsendet.
Det är fråga om en skatt som
man inför för att bekämpa inflationsdrivande
krafter och som man har givit
en så tillfällig karaktär, att både regeringspropositionen
och utskottsbetänkandet
viftar litet med tanken att den
skulle kunna borttagas vid något tillfälle
under nästföljande budgetår. En sådan
tillfällig skatt vill man nu överföra
till vägväsendet för att bestrida ordinarie
utgifter på vägväsendets område.
Hade herrarna och damerna till äventyrs
velat lägga om bilskatten till en ordinarie
beskattning, skulle man ju ha
kunnat diskutera, om den skulle föras
till vägväsendet, men inte när det gäller
en inflationsmotverkande skatt, som
är av tillfällig natur och alltid angivits
som sådan. Jag tror inte det skulle vara
klokt eller rationellt ur budgetmässig
synpunkt att överföra den till vägväsendets
speciella stat.

Reservanterna vill avskaffa skatten
med denna månads utgång. Propositionen
rymmer att den gäller även nästföljande
budgetår, men man håller där
frågan öppen, om konjunkturen kan bli
av den arten, att man kan avskaffa en
eller flera av de inflationsmotverkande
skatterna, och därvid kan givetvis även
bilaccisen komma i fråga. Jag tror att
det är klokt att inte ange några tidpunkter
under ett följande budgetår, då skatten
skall kunna avskaffas, utan hålla
hela den frågan öppen. Vi vet inte hur
förhållandena kan utveckla sig, och tidpunktens
bestämmande bör ske i så nära
anslutning som möjligt till skattens
verkliga avskaffande. Reservanterna vill
ju följa samma linje, då de fastställer
ett datum som maj månads utgång, men
mot detta talar ju alla de skäl som jag
förut anfört om denna skatts karaktär,
dess existens som ett komplement till

investeringsavgiften. Den bör behandlas
på samma sätt som denna och dess
avskaffande övervägas i samband med
att man överväger mindre energiska åtgärder
mot de inflationsdrivande krafterna
över huvud taget.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:
Jag delar, herr talman, den föregående
ärade talarens uppfattning att investeringsavgiften
och bilaccisen bör elimineras
samtidigt. De har med min inställning
lika litet berättigande. Jag tycker
emellertid, att herr Sjödahl inte hade
bort klandra reservanterna för att
de tolererade, att lastbilar och bussar
drabbades av investeringsavgiften, men
ville ta bort accisen på bilar. Det finns
nämligen, herr Sjödahl, motioner från
högerhåll, som siktar till investeringsavgiftens
omedelbara avskaffande.

För övigt vill jag säga, att oberoende
av de tankegångar, som under debatten
kommit till synes och oavsett utfallet
av blivande omröstningar, har jag det
stora förtroendet till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet, att han
inom en mycket snar framtid kommer
att vidta en så förnuftig åtgärd som att
upphäva både förordningen om investeringsavgiften
och förordningen om bilaccisen.

Jag tror inte, att herr Sjödahl har någon
anledning att åberopa den engelske
finansministern i detta sammanhang.
Han har dock sänkt bilaccisen, och han
har sänkt både de direkta och de indirekta
skatterna. För övrigt borde vi väl,
när det gäller möjligheterna att klara
oss, knappast ha anledning att falla tillbaka
på någon jämförelse med England.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Velander anser att de argument
som hösten 1951 anfördes för bilaccisen
inte längre existerar. Detta beror enligt
herr Velanders mening därpå att vi nu
befinner oss i en konjunkturavmattning,
och då är det felaktigt att tillämpa åt -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. tillverknings- och importskatten å personbilar in. m.

gärder av detta slag. Jag skall inte heller
inlåta mig på någon djupgående
prövning av konjunkturläget, men jag
vill i alla fall erinra om att under de
tre sista kvartalen har konjunkturen
gått uppåt, framför allt i Förenta staterna.

Denna uppåtgående konjunkturrörelse
har vi också känning av på det sättet
att det finns anledning befara att vi under
den kommande sommaren får större
efterfrågan på arbetskraft än tillgång.
Ett sådant fenomen är inflationsdrivande
och bör därför bekämpas. Det
är följaktligen rimligt att man under
kommande sommar behåller i kraft åtgärder
som medverkar till att begränsa
investeringarna. Det är väl då ganska
naturligt att man vill begränsa de investeringar
som man finner vara minst
angelägna.

På grund härav har jag i en proposition
som i dag avlåtes till riksdagen
tillåtit mig att framföra den meningen
att investeringsavgiften skall gälla till
den 1 januari för att därefter icke ytterligare
förlängas. Jag menar att den
behövs för att under den kommande
sommaren hålla tillbaka investeringsverksamheten
och hjälpa till att bibehålla
balans inom vår sysselsättning.

Vad som gäller investeringsavgiften
gäller också bilaccisen. Man får säga vad
man vill, men investering av kapital i
personbilar är väl ändå något av det
minst angelägna av våra investeringsbehov.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att under första kvartalet i år har
i det allra närmaste inregistrerats 14 000
personbilar, under det att inregistreringen
första kvartalet i fjol, då man
väntade sig en nedgång i konjunkturen,
inte kom högre än till 11 000. Det finns
därför enligt min mening mycket starka
skäl för att man nu bibehåller även
bilaccisen för att därigenom leda de
medel, som sparandet ger, till angelägnare
investeringar än forcerad anskaffning
av personbilar. Detta är enligt mitt
sätt att se en fullgod motivering för att
man nu bibehåller bilaccisen.

Det är alldeles riktigt som här har
sagts att investeringsavgift och bilaccis

så att säga bör gå hand i hand. Så tycker
jag också i princip, men jag måste
här förklara att jag inte är beredd att
låta bilaccisen upphöra på samma datum
som investeringsavgiften, utan jag
förbehåller mig att få återkomma till
den frågan vid en tidpunkt som ur olika
synpunkter kan befinnas lämplig.
Men i princip menar jag att när investeringsavgiften
har avskaffats är det tid
att överväga att också låta bilaccisen gå
sin väg.

Detta för mig in på frågan om de
statsfinansiella synpunkterna. Jag ger
herr Spetz allldeles rätt däri att man
inte skall anlägga statsfinansiella synpunkter
på frågan om bilaccisen. Men
man kan ju inte se bort från det faktum
att bilaccisen ger en inkomst till
staten, och denna inkomst är medräknad
i det kommande budgetårets inkomstberäkning.
Detsamma gäller investeringsavgiften.
Det är ju självklart att
i det ögonblick riksdagen beslutar att
någon av dessa skatteformer skall upphöra,
så måste ett sådant beslut kompletteras
med ett förslag om varifrån nya
statsinkomster skall tas för att balansera
budgeten. Detta kan man inte komma
ifrån, och jag vill för min del här förklara
att den dag jag föreslår bilaccisens
avskaffande, om jag får något sådant
tillfälle, kommer jag att i det sammanhanget
också framlägga de förslag
som kan erfordras för att bibehålla budgetbalansen.
Jag menar alltså, att även
om man inte skall låta de statsfinansiella
synpunkterna spela en roll här, skall
man inte se bort från det ansvar man
får för budgetens balans när man tar
bort avgiften.

Låt mig sedan säga några ord om användningen
av dessa pengar. Jag vet ju
att det är en religion, som är särskilt
utbredd bland personer vilka arbetar för
den s. k. motorismen, att alla pålagor
som drabbar denna »-ism» skall gå till
vägarna. Jag ställer bara den lilla frågan:
Är det en religion som riksdagsmän
skall ansluta sig till? Vi som har
att ta ansvar för statsverkets tillstånd
och behov kan ju lätt råka ut för vidlyftiga
konsekvenser om vi ansluter oss

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. tillverknings- och importskatten å personbilar m. m.

till den meningen. Varför skall pengarna
från bilaccisen gå till vägarna, när
inte den investeringsavgift som faller på
lastbilar och bussar går till vägarna,
och varför skall inte också tullavgiften
på importerade bilar gå till vägväsendet?
Ja, jag skulle kunna göra en mycket
lång uppräkning. Vi får väl ändå
tillåtas göra en avgränsning mellan vad
som är vägskatt och vad som inte är
det. Det finns fullgoda skäl för att låta
inkomsterna av denna tillfälliga skatt,
som herr Velander envisas att kalla för
en reglering, gå till den allmänna statskassan
och icke till automobilskattemedlens
fond. Det finns fullgoda skäl
för riksdagen att bibehålla den ståndpunkt
i detta avseende som riksdagen
två gånger tidigare har anslutit sig till.

Herr PERSSON, OLA (k): Herr talman!
Tillsammans med herr Öhman har
jag i denna fråga i en motion yrkat, att
Kungl. Maj :ts proposition nr 85 om förlängning
av giltighetstiden för förordningen
om skatt vid tillverkning och import
av personbilar m. m. måtte avslås
av riksdagen.

Vi har pekat på att den ekonomiska
situationen nu kännetecknas av vikande
konjunkturer och att vid landets bilverkstäder
sker betydande driftinskränkningar,
varjämte arbetare avskedas.
De avskedanden som redan skett
liksom de som signalerats motiveras med
avsättningssvårigheter.

Därför kan vi inte godkänna departementschefens
argumentering för att bibehålla
den tioprocentiga skatten. Han
talar om behovet av särskilda skattepolitiska
åtgärder för att dämpa konjunkturen.
Avsättningssvårigheterna ökar och
sysselsättningen hotas inom bilindustrien,
bland annat på grund av den prishöjning
som tillverkningsskatten åstadkommer.

I denna situation förklarar departementschefen
i propositionen att det ej
heller för dagen finns anledning att genom
ett borttagande av tillverkningsskatten
skapa förutsättningar för en stegring
i efterfrågan på inom landet fram 4

Första kammarens protokoll 1953. Nr 16.

ställda fordon. Vi har dock i vår motion
ställt ett alternativt yrkande, att om riksdagen
inte skulle bifalla förslaget om avslag
på Kungl. Maj :ts proposition nr 85,
densamma måtte besluta att den inhemska
tillverkningen av personbilar
och motorcyklar befrias från den särskilda
tillverkningsskatten från och med
den 1 juli 1953 och att vederbörande utskott
vid bifall till detta yrkande utarbetar
motsvarande ändringar i förordningen
den 24 oktober 1951.

Våra förslag står i full överensstämmelse
med regeringens utfästelser att
upprätthålla full sysselsättning, och detta
i en tid då sysselsättningsfrågan skapar
allt större problem för många arbetare.
Då utskottet tillstyrker en förlängning
av förordningens giltighetstid till
och med den 30 juni 1954, förutsattes
dock att det kan visa sig erforderligt att
tidigare ompröva skälen för ett bibehållande
av denna beskattning. Vi anser att
det redan nu bör beslutas att slopa denna
särskilda beskattning.

Om riksdagen beslutar antaga utskottets
hemställan under punkt A), är jag
av formella skäl hindrad att yrka bifall
till vårt alternativ att den inhemska tillverkningen
av personbilar och motorcyklar
måtte befrias från ifrågavarande
beskattning.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till reservationen i dess helhet.

Herr SJÖDAHL (s): Jag vet inte om
jag får lov att gratulera reservanternas
skara från högern och folkpartiet till
den förstärkning av oppositionen som
nu bär annonserats från kommunisternas
sida.

Jag begärde närmast ordet för att en
smula belysa den engelska bilaccisen
och den svenska. Om en bil kostar 15 000
kronor före accis, så skulle den, trots
sänkningen av accisen i England, där
kosta ungefär 22 500 kronor. Det är alltså
en beskattning på 7 500 kronor. I Sverige
skulle motsvarande bil gå på cirka
lö 500 kronor. Skatten är alltså fem
gånger så stor i England som här, och
desslikes förekommer där vissa tilläggs -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. tillverknings- och importskatten å personbilar m. m.

skatter på bilar, vilka sannolikt skulle
ytterligare vidga skillnaden mellan den
engelska och den svenska bilaccisen.

Desslikes, herr talman, kan jag med
anledning av den siste talarens anförande
nämna att skulle man befria den
svenska tillverkningen från bilaccisen,
då skulle man göra en diskriminering
av importen. Hur detta kan stämma
överens med våra internationella förpliktelser
förstår jag inte. Men för herr
Ola Persson betyder det väl mindre, ty
han vill ju att vi skall alldeles skilja
ut oss från allt internationellt ekonomiskt
umgänge åtminstone när det sker
västerut.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Jag noterade självfallet med stort intresse
finansministerns meddelande att en
proposition kommer att föreläggas riksdagen
med förslag att investeringavgiften
skall bortfalla med detta års utgång.
Frågan om bilaccisens vara eller icke
vara avsåg finansministern att ta upp
till prövning i ett senare sammanhang.
Jag beklagar dock dröjsmålet i förra
hänseendet.

Såsom skäl för att bilaccisen och investeringsavgiften
skulle bibehållas tills
vidare åberopade finansministern den
något uppåtgående konjunkturen i Förenta
staterna. Till detta vill jag här inte
säga någonting annat än att den konjunkturrörelse
i gynnsam riktning, som
under senare tid kunnat konstateras i
Förenta staterna, dock in le på något sätt
täcker de skäl och synpunkter som framfördes
av finansministern till stöd för
införandet av bilaccisen och investeringsavgiften.
Jag menar sålunda, att de
skäl, som finansministern nu anförde för
dessa pålagors bibehållande, med avseende
på sin tyngd inte på något sätt
kan jämföras med de motiv, som av honom
anfördes senhösten 1951.

Med utgångspunkt från att investeringsavgiften
enligt finansministern
skall bibehållas under hela detta år, förefaller
det mig, som om man nästan hade
rätt att presumera, att bakom det ståndpunktstagandet
ligger rent fiskaliska

hänsyn. Finansministern befinner sig
måhända i ett något besvärande läge,
när det gäller täckningen av statens utgifter,
och det är ju ganska många miljoner
kronor, som kan inkasseras vid ett
bibehållande av investeringsavgiften till
årets slut. Beträffande bilaccisen gäller
detsamma.

Finansministern talade något om folk
som arbetar för motorismen och detta
på ett sådant sätt, att man kunde beteckna
det som något av en religion. Jag undrar,
om det inte borde ligga så till att
det för oss alla framstode såsom utomordentligt
angeläget atl söka befordra
motorismens intressen, och detta på
grund av den stora betydelse som motorismen
har för vårt samhälleliga liv.

När finansministern låter framskymta
den meningen, att man ändå, när det
gäller motorismen, får tänka sig en avvägning
— som jag då förmodar skall
vara rättvis och skälig — så vill jag därtill
säga, att den synpunkten inte är ny
för mig. När vi förra onsdagen diskuterade
treöreshöjningen av bensinskatten,
antydde jag också, att det var att beklaga,
att inte finansministern hade sökt
få den nu pågående utredningen om beskattningen
av motorismen i hamn på
ett tidigare stadium, så att man erhållit
något fastare underlag för en diskussion
i detta ämne, en diskussion som alltså
kunde leda fram till mera bestämda ställningstaganden
än som för närvarande är
möjligt.

När man här understryker bilaccisens
betydelse ur investeringsbegränsande
synpunkt, förbiser man helt den omständigheten,
att det nu, liksom vid bilaccisens
införande, tillämpas importkvotering
i fråga om bilar och motorcyklar.
Från den utgångspunkten förstår
jag inte riktigt herr Sjödahl, när han talar
om att ett befordrande av bilimporten
måste innebära en diskriminering av
den inhemska tillverkningen av bilar.
Jag vet förresten inte, hur det ställer sig
för de svenska fabrikanternas vidkommande
i det sammanhanget, men jag har
närmast haft den inställningen att de
utan svårighet får avsättning för hela
sin tillverkning. Importen har också un -

Onsdagen den G maj 1953.

Nr 16.

Ang. tillverknings- och importskatten å personbilar in. m.

dergått en mycket stark förskjutning
nedåt sedan år 1950.

Jag vill sluta med att säga, att, hur
man än ser på frågan om bilismen, har
vi väl ändå i tidigare sammanhang varit
ense om att bilen utgör ett oumbärligt
kommunikationsmedel av den största betydelse
för företagsamheten i detta land.
Om exempel kan anföras på att det
understundom förekommer någonting
som kan kallas »lyxbilar», synes det mig
inte böra tilläggas någon nämnvärd betydelse.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Finansministern
påpekade alt ett avskaffande
av bilaccisen betydde ett hål i
statsinkomsterna. Det visar ju bara, hur
farligt det är att införa sådana där »tillfälliga»
skatter och hur svårt det är att
ta bort dem igen. Den svårigheten hade
varit betydligt mindre, om dessa medel
hade gått till vägväsendet — inte för att
tillgodose något av vägväsendets ordinarie
behov, men för att minska eftersläpningen
på området som, det vet vi ju
alla, är så stor att varje förstärkning,
även om den är tillfällig, är välkommen.
Argumentet, att man inte skulle kunna
använda tillfälliga skatter för exempelvis
vägväsendets behov, är alltså ingalunda
hållbart.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag ber att få göra några små reflexioner
med anledning av de båda senaste
anförandena.

Herr Velander trodde att jag befann
mig i ett statsfinansiellt besvärande läge,
och herr Spetz hade också vissa funderingar
i detta avseende. Jag känner
mig inte alls vara i den situationen. Om
det hade varit så, att jag hade ansett
mig böra lägga fram förslag till bilaccisens
avskaffande, skulle jag utan
varje spår av tvekan också ha föreslagit
de kompletteringar som erfordrades
för att balansera budgeten.

Jag tror inte, herr Spetz, på resonemanget
att en avsättning av bilaccismedel
till tillfälliga åtgärder på vägvä -

sendets område på något sätt skulle befria
oss från bekymmer. Kom ihåg, att
vi har använt en kvarts miljard kronor
ur bilskattemedelsfonden till förbättring
av vägarna utan att vi sedan har varit
i stånd att sänka nivån! Det hade blivit
mycket tråkigare för herr Spetz och bilismens
förespråkare, om vi hade använt
bilaccispengarna till vägväsendet,
ty då hade det säkerligen blivit aktuellt
att ytterligare öka bensin- och fordonsskatterna.
Och detta hade ju varit ytterligt
otillfredsställande ur deras synpunkt
som ömimar så varmt för motorismen.

Jag kommer så över till herr Velanders
utläggning om motorismen. Jag har
aldrig någonsin bestritt att den ökade
användningen av motorfordon utgör ett
stort framsteg ekonomiskt, socialt och
kanske i viss mån också kulturellt. Jag''
är inte alls motståndare till denna utveckling.
Men det är litet överraskande
för mig att en man med den ekonomiska
och samhälleliga erfarenhet, som herr
Velander besitter, ändå inte inser att
motorismen kommit över vårt samhälle
i ett tempo som ställer så stora krav på
mångahanda ting — på vägar, på parkeringsplatser,
på garageutrymmen, på
genomfarter i våra tätorter — att det
väl ändå måste betecknas som förståndigt,
om man försöker avpassa takten i
framstegen på området så, att vi orkar
med de konsekvenser som följer av utvecklingen.

Till sist vill jag bara säga att jag icke
har ansett den uppåtgående konjunkturen
i Amerika vara ett argument för att
behålla bilaccisen ännu någon tid. Mitt
huvudskäl är att vi, såsom var och en
tydligt kan se, riskerar översysselsättning
till sommaren, om vi inte är i
stånd att bromsa investeringsverksamheten.
Det är mitt skäl.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Till herr statsrådets anförande nyss vill
jag blott foga en kort erinran.

När statsrådet säger, att bilismen kommer
över oss i ett sådant tempo och ställer
så stora anspråk i skilda hänseenden,
att det inte kan vara annat än befogat

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. tillverknings- och importskatten a personbilar m. m.

att söka moderera takten därvidlag,
medger jag, att det måhända kan ligga
åtskilligt däri. Men eftersom bilismen
kommer över oss i detta tempo och har
en så utomordentligt stor betydelse för
hela vårt samhällsliv, får man inte inlåta
sig på åtgärder, som inte är väl övervägda.
Finansministern har efter mitt sätt
att se inte ansträngt sig så synnerligen
mycket under de senaste åren för att
åstadkomma ett bärande underlag för
ett riktigt bedömande av hithörande frågor.
Och det är farligt att inlåta sig på
improviserade åtgärder i sådant hänseende.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i punkten A i
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 39
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten A i den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Velander begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten B 1.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Med hänsyn till kammarens ståndpunktstagande
under punkten A) hemställer
jag, dels att den del av utskottets
motivering å s. 12 i det tryckta betänkandet,
som börjar med orden »Med anledning
härav» och slutar med orden »förevarande
del» skulle utgå och ersättas
med följande: »Enligt vedertagen princip
skall statsverkets inkomster från beskattningen
av motorfordonstrafiken
uteslutande användas för vägväsendets
behov. Från denna princip bör något
avsteg icke göras, varför de medel, som
inflyter av skatten vid tillverkning och
import av personbilar m. in., i sin helhet
bör reserveras för vägväsendet.»;
dels ock att i anslutning härtill utskottets
hemställan under punkten B 1 måtte
avfattas sålunda: »att de likalydande
motionerna I: 1C8 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:201 av herr Hjalmarson in. fl.
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.»

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
her att få yrka bifall till utskottets förslag
i förevarande del såväl vad gäller
klämmen som motiveringen.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Jag
her att få instämma i herr Velanders
yrkande.

Överläggningen ansågs härmed avslutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande
punkten yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med godkännande
av den därtill hörande motiveringen;
samt 2:o) av herr Velander, dels
att den del av utskottets motivering å

Onsdagen den 6 mai 1953.

Nr 16.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

s. 12 i det tryckta betänkandet, som
började med orden »Med anledning härav»
och slutade med »förevarande del»,
skulle utgå och ersättas med följande:
»Enligt vedertagen princip skall statsverkets
inkomster från beskattningen av
motorfordonstrafiken uteslutande användas
för vägväsendets behov. Från
denna princip bör något avsteg icke göras,
varför de medel, som inflyter av
skatten vid tillverkning och import av
personbilar m. m., i sin helhet bör reserveras
för vägväsendet.»; dels ock att
i anslutning härtill utskottets hemställan
under punkten B 1 skulle avfattas sålunda:
»att de likalydande motionerna
I: 168 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 201
av herr Hjalmarson m. fl. måtte, i den
mån de icke kan anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av den därtill hörande motiveringen
vara med övervägande ja bebesvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 39
punkten B 1 och godkänner den därtill
hörande motiveringen, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Velanders
under överläggningen gjorda yrkande.

Då emellertid herr Velander begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 34.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna B 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av
andra klassen m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
om alkoholhalten i maltdrycker av andra
klassen m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 6 mars 1953 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 130, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser om alkoliolhalten
i maltdrycker av andra klassen
in. m.

I propositionen hade föreslagits förbud
att tills vidare försälja eller till landet
införa maltdrycker av andra klassen
med en alkoholhalt överstigande 2,8 viktprocent.
Från det föreslagna förbudet
hade uppställts undantag beträffande
bland annat försäljning av julöl. Förbudet
hade kompletterats med vissa bestämmelser
angående etikettering av importerade
maltdrycker av andra klassen
(klassbeteckning m. m.). Bestämmelserna
voro avsedda att tillämpas från och
med den 1 juni 1953 tills vidare till
den 1 oktober 1955.

Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna 1:434 av
herr Svärd m. fl. samt 11:517 av herrar
Cassel och Magnusson, vari hemställts,

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

att Kungl. Maj:ts proposition nr 130
måtte av riksdagen avslås.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 130 samt med avslag å de likalydande
motionerna 1: 434 av herr Svärd in. fl.
samt 11:517 av herrar Cassel och Magnusson,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med provisoriska
bestämmelser om alkoholhalten
i maltdrycker av andra klassen m. m.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Franzon och Gustaf Elofsson,
som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 130;

II) av herrar Velander och Hagberg i
Malmö, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Den föreliggande propositionen är ju
på sitt sätt ett uttryck för den utomordentliga
omsorg, som vår nådiga regering
ägnar oss medborgare. Det går oss
inte väl, anser man, därest vår tillvaro
eller vår livsförsel icke kringgärdas av
statliga regleringar även i rätt så små
sammanhang.

Beträffande tillverkning och försäljning
av pilsnerdricka gäller f. n., att
sådan dryck får ha en alkoliolhalt av
upp till 3,2 viktprocent. Enligt särskilda
överenskommelser har denna gräns
för alkoholhalten temporärt minskats till
2,8 viktprocent, till en början på grund
av bristen på korn under kriget och därefter
i avvaktan på att nykterhetskommittén,
som ju har arbetat sedan många
år, skulle framlägga sitt betänkande. Sedan
detta äntligen skett, meddelade
Bryggarföreningen någon gång i februari
detta år sin avsikt att ta upp tillverkningen
av maltdrycker med den
högre alkoholhalten.

Såsom bakgrund härtill kan erinras
alt nykterhetskommittén beträffande
maximigränsen för alkoholhalten i pilsnerdricka
visserligen ansett, att denna
skulle komma att utgöra 2,8 viktprocent,

men att samtidigt ett starkare Öl, ett exportöl
eller vad man vill kalla det, skulle
få tillverkas med en alkoliolhalt av
upp till 4,5 viktprocent.

Kontrollstyrelsen har slagit larm inför
denna Bryggarföreningens betänkliga
avsikt, och finansministern har genast
funnits beredd att söka avvärja detta
hot mot vår säkerhet. De mindre ängsliga
bland oss har dock nödgats fråga
sig, huruvida det skulle medföra någon
större olycka, om under någon kortare
tid maltdrycker men en eller annan tiondels
viktprocent högre alkoliolhalt än
den på senare tid praktiserade finge föras
ut i marknaden. Det kanske kunde
medföra vissa erfarenheter av värde
både ur konsument- och producentsynpunkt.
Vissa farhågor, som man i diskussionen
ofta mött och möter, skulle
måhända på den vägen kunna elimineras.
Man skulle väl därigenom också
kunna få besked om konsumenternas inställning,
huruvida de är tillfredsställda
med en måltidsdryck av den beskaffenhet,
som nu finnes att tillgå, eller om
de föredrager en maltdryck med något
högre alkoliolhalt. Denna synpunkt
framstår som mycket naturlig, eftersom
nykterhetskommittén, såsom nyss nämndes,
dock gått in för att det skall få
tillverkas en maltdryck med en alkoholstyrka
av upp till 4,5 viktprocent.

Det är inte lätt att förstå uttalandet i
propositionen — utskottet har samma
inställning — att det ur olika synpunkter
är olämpligt att, innan nykterhetskommitténs
förslag slutgiltigt prövats,
ändra den nu faktiskt tillämpade alkoholgränsen.
Risk skulle, säges det, därigenom
kunna uppkomma att förutsättningarna
för prövningen av kommitténs
förslag på denna punkt bleve förskjutna.
Jag avvaktar gärna något uttalande
av finansministern om vad som egentligen
ligger bakom detta uttalande.

Man kan också säga, att ett bifall till
propositionen skulle vara att betrakta
såsom ett föga konsekvent handlande å
riksdagens sida. Under den långa tid
nykterhetskommittén har varit i arbete
har det nämligen i olika sammanhang
framkommit förslag och yrkanden om

Onsdagen den G maj 1953.

Nr 16.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

ändringar på olika punkter i den gällande
lagstiftningen. Alla dessa uppslag
har dock avvisats med den motiveringen,
att ingenting finge ske, förrän nykterhetskommitténs
betänkande framlagts.
På det sättet och med den motiveringen
har man avlivat utomordentligt
många förslag som säkerligen åtminstone
i viss utsträckning har haft fog för
sig.

Här gäller det nu att ta ställning till
en ändring av temporär giltighet. Det
kan icke sägas, att ett bifall till förslaget
därom är i överensstämmelse med
den ordning, som hittills praktiserats.
Jag förbiser därvid inte att på grund
av särskilda överenskommelser alkoholhalten
i pilsnerdrickan varit maximerad
till 2,8 viktprocent. Det måste dock
för en vanlig människa vara svårt att
begripa, varför denna gräns skall anses
vara låst, då en högre alkoholgräns lagligen
är gällande. Vi är också tills vidare
i ovisshet om hur det förslag kan
komma att se ut, som finansministern
så småningom kan komma att arbeta
sig fram till med utgångspunkt från
nykterhetskommitténs betänkande. Vi
vet över huvud taget inte ens, om ett
sådant förslag kommer att föreläggas
oss, vi blott anar oss till det. Finansministern
har i alla fall för kort tid sedan
antytt, att han överväger ytterligare
utredningar på detta område. Jag
ser att finansministern skakar på huvudet,
men det är dock ett faktum, att
den uppgiften, såsom finansministern
själv säkerligen uppmärksammat förekommit
i pressen. Det kan dock hända
att finansministern nu i anledning av
detta mitt omnämnande begagnar tillfället
att avvliva uppgiften i fråga.

Jag bär inom utskottet yrkat avslag
på den kungl. propositionen och tillåter
jag mig nu, herr talman, att fullfölja
den ståndpunkten. Jag hemställer alltså
om avslag på den kungl. propositionen.

Herr FRANZON (s): Herr talman!
Tillsammans med herr Gustaf Elofsson
i denna kammare har jag till bevillningsutskottets
betänkande fogat en reservation,
vari vi yrkar att riksdagen

måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 130.

Vårt ståndpunktstagande baseras i
första hand på den inställning som denna
kammare, och kanske i all synnerhet
bevillningsutskottet, städse intagit till
förslag i frågor, som under många år
varit och alltjämt är under utredning.
Riksdagen bär ju nästan på löpande
band »slaktat» motioner under motivering,
att frågan är föremål för utredning,
att förslag kan väntas och att man
därför inte bör göra någonting.

Så sent som i februari månad detta
år yttrade bevillningsutskottet i sitt betänkande
nr 6 på s. 6: »Utskottet anser
sig böra instämma i den av riksdagen
tidigare omfattade ståndpunkten, att
ifrågavarande spörsmål icke bör upptagas
till ett isolerat bedömande utan ses
i samband med alkohollagstiftningens
utformning över huvud taget. Därjämte
kan framhållas, att föreliggande frågor
kan förväntas bliva ytterligare belysta
i de remissyttranden, som kommer att
avgivas över kommitténs förslag.»

Nykterhetskommitténs förslag är nu
ute på en lång remiss, och man vet inte
vad de olika yttrandena kommer att innebära.
Därför anser vi att riksdagen
nu bör intaga samma ståndpunkt som
den tidigare gång på gång gjort i liknande
fall. För oss reservanter gör det ingen
skillnad, om det är en motion eller
en kungl. proposition som avslås med
den motiveringen.

Vi har denna inställning, så mycket
mera som man under en följd av år genom
en frivillig överenskommelse har
begränsat aikoholhalten i pilsnerdricka
till 2,s viktprocent, fastän lagen tillåter
en viktprocent av 3,2. Under ransoneringstiden
var det ont om spannmål, och
vissa år torde alkoholhalten ha varit
lägre än 2,8 procent. Därefter träffades
frivilligt den överenskommelsen, att
man så länge nykterhetskommitténs arbete
pågår, skall fasthålla vid den förut
tillämpade ordningen. Det är ju, herr
talman, en väldig skillnad mellan en
frivillig överenskommelse och en lagbestämmelse.

Vad anser egentligen riksdagens leda -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

möter om en lagstiftning, som innebär
att det under tiden 1 december—15 januari
inte är något brott att framställa
pilsner med 3,2 procents alkoholhalt och
att låta svenska folket under en och en
halv månad varje år dricka sådan pilsner,
medan det under tio och en halv
månader är förbjudet att framställa och
saluföra sådan pilsner dricka? Bör man
stadfästa någonting sådant i en förordning? Bryggarföreningen

har yttrat, att det
är svårt att hålla alkoholhalten vid 2,8
procent. Skall det nu bli en lagstiftning,
bör man enligt föreningens mening tilllåta
en tolerans av 0,2 viktprocent. Det
är lättare att hålla volymprocenten, om
man i lag har den nuvarande bestämmelsen
om 3,2 procent.

Departementschefen har ju rekommenderat
kontrollstyrelsen, som nu skall
bli åtalsmyndighet, att fara försiktigt
fram och visa nödig hänsyn, om alkoholhalten
någon gång skulle överstiga
2,8 procent. Också utskottet har understrukit
detta. Om man då tillåter en tolerans
av 0,2 procent, kommer man till
en högsta alkoholhalt av 3 procent. Den
nuvarande lagen föreskriver 3,2 procent.
Är den skillnaden över huvud taget någonting
att lagstifta om?

Nu vet jag mycket väl, att nykterhetskommittén
föreslår att alkoholhalten i
pilsnerdricka skall vara högst 2,8 procent
samt att Öl med högre alkoholhalt
skall få säljas under friare former än
hittills. Men man vet, som sagt, inte vad
remissyttrandena kommer att innehålla,
och jag anser därför att man bör överväga
och pröva alla dessa frågor i ett
sammanhang.

Vill man vara litet demagogisk — och
det har man rättighet till i denna fråga,
där motparten många gånger tillåter sig
detsamma -— skulle man kunna erinra
om att nykterhetskommittén alltid talat
om en friare försäljning, då den under
årens lopp låtit undslippa sig ett och
annat yttrande. Det första resultatet av
kommitténs arbete bör väl då rimligen
inte bli en skärpning av den tidigare
bestämmelsen om en högsta alkoholhalt
av 3,2 procent.

Jag anser, herr talman, att detta är
en lagstiftning något i överkant, om jag
får använda det uttrycket, och jag ber
att få yrka bifall till herr Elofssons och
min reservation.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
När herr Velander säger, att det väl inte
kan vara riktigt att på detta område,
som är föremål för utredning, genomföra
en temporär förändring, och när
herr Franzon talar om att man inte bör
genomföra en sådan här isolerad sak,
utgår båda dessa talare från ett rent
formalistiskt betraktelsesätt, som icke
har någonting med realia att göra. Vi
har nämligen inte sedan år 1940 haft
högre alkoholhalt i pilsnern än 2,8 procent.
Nykterhetskommittén har föreslagit
att alkoholhalten i fortsättningen
skall vara 2,8. Nu skulle här uppstå en
period av något år, då man skulle ha
3,2 procent, .lag frågar då, varför nykterhetskommittén
— vars förslag i denna
del biträtts även av en reservanterna
— bestämt sig för att föreslå en
alkoholhalt av 2,8 procent även i fortsättningen.
Ja, det har man gjort på
grund av mycket genomgripande utredningar,
ledda av docenten Goldberg, vilka
visar att den högre alkoholhalten på
3,2 procent medför åtskilliga risker för
konsumenternas omdömes- och precisionsförmåga.
Kommittén har därför
gått in för den linjen att man så att
säga i vardagslag skulle behålla den
pilsnertyp som vi haft sedan år 1940,
alltså med en alkoholhalt av 2,8 procent,
och så skall man i stället införa ett
starköl med 4,5 procent, som skall säljas
under samma betingelser som vin
och som alltså människorna skall ha tillgång
till för mera festliga och extraordinära
förhållanden.

Om man nu skall följa sommitténs
linje, kan jag inte se annat än att det
är en ganska betydande risk för att
kommitténs förslag inte skall kunna genomföras,
därest man nu skulle gå in
för en pilsner med 3,2 procent. Vi kan
inte se bort från, att om alkoholhalten
höjes till 3,2 procent kommer det, med

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

den fria försäljning som nu sker, att
bli ett pilsnerfylleri. Det kan mycket väl
hända att man, när vi kommer fram till
prövningen av nykterhetskommitténs
förslag, kommer att säga, att när vi nu
under ett år prövat en starkare pilsner
och funnit att det var olyckligt, kanske
vräker överbord hela förslaget. Hela den
konstruktion, som nu har skapats och
som innebär att man i vardagslag skulle
förtära en svagare maltdryck men att
man under vissa förutsättningar skulle
ha tillgång till en alkoholstarkare dryck,
går då kanske fullständigt upp i rök.

Om man i lugn och ro vill pröva nykterhetskommitténs
förslag, skall man enligt
min mening låta det tillstånd fortsätta,
som vi har haft i många år, till
dess vi kan gå över till en annan ordning.
Det är väl ändå, såsom jag nyss
sade, bra formalistiskt att säga att vi
väl inte bör genomföra en temporär
ändring. I verkligheten har vi ju sedan
år 1940 haft 2,8 procent. Skall vi nu
under ett och ett halvt år, eller vad det
kan bli, ha 3,2 procent för att sedan
gå ned till 2,8, eller hur skall det bli?
Jag vill bara säga att alla, som åtminstone
man och man emellan önskar komma
fram till ett starköl, nog kommer att
få se sin dröm gå upp i rök, om man
gör det experimentet att för denna korta
tid införa den högre alkoholhalten.
Om man vill, att nykterhetskommitténs
förslag skall prövas förutsättningslöst
och i lugn och ro, bör vi inte göra detta
experiment med att tillfälligt ge pilsnern
en alkoholhalt som den icke haft på
många år.

Herr Franzon sade att man inte kan
hålla 2,8 procent, utan att det behövs
en tolerans. Ja, herr Franzon, det gör
detsamma vilken alkoholhalt man väljer.
Precis samma fenomen uppstår
ändå. Det är icke mycket svårare för
bryggerierna att hålla 2,8 än 3,2 procent.
Det beror nämligen på den vörtstyrka
man använder för att framställa
ölet. Om bryggerierna har fått herr
Franzon att tro något annat, har de nog
överdrivit.

Om man inte vill föregripa prövningen
av nykterhetskommitténs förslag, bör

man alltså bifalla den kungl. propositionen.
Går man på reservanternas förslag,
kan åtminstone inte jag garantera
hur det kommer att ställa sig med det
förslaget, när det skall avgöras.

Till herr Velander vill jag säga, att
jag för min del icke någon gång har
annonserat, att jag skall ta upp någon
ny utredning rörande vad man brukar
kalla för nykterhetslagstiftningen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
har ingen anledning att upprepa de argument,
som framförts av finansministern,
då det i det stora hela har varit
samma argument, som har varit aktuella
för utskottet vid dess ställningstagande
i denna fråga.

Jag vill endast i största korthet säga
att vi ju under 12, 13 år haft en viss
högsta viktprocent på ölet och att man
nu har liggande på bordet ett förslag
från nykterhetskommittén om att denna
högsta viktprocent skall bibehållas även
i fortsättningen, men med möjlighet
tillika att få ett ännu starkare Öl. Under
sådana förhållanden har utskottet
funnit all anledning att bibehålla den
nu existerande ordningen för att få en
prövning utan det störande moment som
det skulle innebära, om man nu plötsligen
för ett eller två år sknlle kasta
in en alldeles ny öltyp på marknaden,
som man inte haft under 12, 13 år.

Utskottet menar alltså, i motsats till
herr Franzon, att denna fråga är bäst
betjänt av att man undviker ett isolerat
bedömande av saken i dag, utan uppskjuter
det, tills man om något år skall ta
upp ärendet i hela dess vidd till behandling.
Det betyder bara status quo i ett
förhållande som existerat i 12, 13 år
under de ett eller två år som remissförfarandet
och departemientsbehandlingen
pågår. Jag tycker att det är en mycket
rimlig begäran. Att det blivit en lagstiftning,
är beroende av att bryggerierna
har velat känna sig trygga gentemot den
utländska konkurrensen, och det är rimligt.
Genom att ha en lagstiftning ser
man till att även det Öl, som importeras
från t. ex. Holland eller Tyskland, håller

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

sig under 2,8 procent och icke går upp
till 3,2 procent, vilket det hittills haft
möjlighet att göra. En lagstiftning om 2,8
procent utgör alltså ett skydd för bryggerinäringen.

Jag vill dessutom understryka de
svårigheter att hålla gränsen 2,8 procent,
som man från bryggeriindustriens
sida har pekat på och som föranlett
regeringen att i propositionen angiva, att
vi här bör gå fram med smidighet och
försiktighet. Detta yttrande har utskottet
understrukit. Här kan icke anställas åtal
annat än från kontrollstyrelsens sida,
och kontrollstyrelsen som ämbetsmyndighet
bör hantera denna åtalsrätt med
tillbörlig försiktighet och smidighet när
det gäller de hänsyn till bryggeriindustrien,
som denna kan ha rätt att fordra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf): Herr
talman! När vi, ett par ledamöter i utskottet,
reserverade oss för avslag på
Kungl. Maj :ts proposition, så gjorde vi
det i huvudsak därför, att vi inte kunde
få någon uppgift om huruvida man försökt
åstadkomma en frivillig överenskommelse,
vilket vi haft sedan 1940. Vi
har ansett det vara egendomligt att man,
när nu nykterhetskommitténs yttrande
är ute på remiss, inte har kunnat träffa
en frivillig överenskommelse, i avvaktan
på Kungl. Maj :ts proposition med
anledning av nykterhetskommitténs förslag,
för att då behandla hela frågan i
ett sammanhang, utan i stället vill bryta
ut denna speciella fråga och göra en
särskild lagstiftning med förbud mot
tillverkning av starkare Öl än 2,8 procent.

Jag blev litet förvånad, när jag hörde
finansministern säga, att om vi nu genomtrumfar
en lagstiftning, som tillåter
Öl med 3,2 procent, så kommer starkölet
att blåsas bort. Jag skall inte ta upp
någon dispyt med finansministern på
denna punkt. Jag vill bara säga att det
verkar litet egendomligt, att våra bryggerier
skall vara underkastade en lag,

enligt vilken de inte får tillverka maltdrycker
med högre sprithalt än 2,8 procent,
medan vi däremot har kunnat gå
med på import av starkare Öl i rätt stor
utsträckning. Det är detta som gjort, att
vi reservanter ansett att det inte behöver
vara mer bråttom med att besluta
att alkoholhalten i pilsnerdricka skall
vara 2,s procent, än att vi kunde avvakta
finansministerns proposition, som jag
förmodar kommer med anledning av nykterhetskommitténs
betänkande.

Jag skall sedan beröra en sak som
herr Franzon var inne på. Jag förstår
inte, i varje fall inte ur nykterhetssynpunkt,
att man låter alkoholhalten i ölet
stiga till 3,2 procent under julhelgen,
medan denna alkoholhalt är förbjuden
under den andra delen av året. Jag tror,
i motsats till herr finansministern, inte,
att en ändring härvidlag kan vålla några
större olägenheter i nykterhetshänseende
— om så skulle vara förhållandet,
är det beklagligt. Jag tror emellertid att
denna lagstiftning hade kunnat anstå, tills
vi får se, hur denna fråga i övrigt tar
sig ut. Jag vågar knappast tro att nykterhetskommitténs
förslag skall kunna
realiseras, men genom den lagstiftning,
som nu föreslås, fastlåses det hela, och
det blir sedan svårare att ordna denna
sak igen.

Jag bär velat deklarera, att det inte
är som en demonstration mot finansministern,
som jag anslutit mig till avslagsyrkandet,
utan det har skett helt och
hållet därför att jag anser att man borde
ha förlängt detta frivilliga avtal, till dess
det framläggs en proposition med anledning
av nykterhetskommitténs förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag betraktar inte någon av reservanternas
ståndpunkter här som en demonstration
mot mig. Jag tror alldeles säkert att
det ligger helt andra skäl bakom den
ståndpunkt de intagit. Men jag begärde
ordet egentligen för att till herr Elofsson
först och främst säga att det inte har
tillåtits någon import av starköl. Om herr

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

Elofsson avser att det har tillåtits import
av Öl med en alkoholhalt av 3,a
viktprocent, är det ju riktigt, ty det är
ju den gräns, som är fastställd i lagen,
och de utländska företagarna har ju inte
varit bundna av överenskommelsen.

När nu den situationen uppkom, att
bryggerierna blev fria från överenskommelsen,
tog jag ett samtal med dem om
denna sak. Vi kom överens om att det
var bättre med eu författningsändring
än med en frivillig överenskommelse.
Det var vad vi från båda sidor överenskom,
och skälet därför var inte minst
det, att det var litet märkvärdigt att
de svenska bryggerierna på grund av
en överenskommelse måste tillverka Öl
med lägre alkoholhalt, under det att importerat
Öl icke faller under dessa bestämmelser.
Det är detta som gör att en
frivillig överenskommelse inte är så
lämplig.

Efter dessa upplysningar kan jag nu
inte förstå, hur herr Elofsson kan ha
några argument kvar för sitt avslagsyrkande.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Det
är för mig nästan lika främmande som
för herr Elofsson i Vä att göra någon
demonstration mot finansministern i
denna hans egenskap. Det är inte alls
av den orsaken jag har väckt den motion,
som i dag behandlas, utan helt enkelt
därför att jag i motsats till finansministern
anser att svenska folket bör
kunna få även i vardagslag dricka ett
hyggligt Öl och att riskerna av denna
frihet inte är så särskilt stora.

Vad innebär ur s. k. nykterhetssynpunkt
Kungl. Maj:ts proposition''? Den
genomsnittliga konsumtionen av Öl är
25 liter om året, och med den utgångspunkten
innebär alltså finansministerns
förslag, att han vill bespara svenska
folket risken av att inta en alkoholmängd,
som är ökad, jämförd med nu,
med vad som motsvarar en snaps i
kvartalet. Man kan ju nu bedöma verkan
av denna kvantitet olika, men jag är
inte beredd att vara med om en särskild
lagstiftning för att hindra dessa verkningar.

Det är dessutom, herr talman, en
smula egendomligt att det i det stora
flertalet länder — jag kan nämna Danmark,
Norge, Finland, Holland, Frankrike,
Belgien, Schweiz, England och
USA — finns ett Öl, även som vardagsdryck
och kanske mindre som tillbehör
vid festliga tillfällen, vilket i alkoholstyrka
väsentligt överstiger den dryck
svenska folket utspisas med. Såvitt jag
vet, har det icke kunnat visas att denna
omständighet medfört något så rysansvärt
fylleri i något av dessa länder. Den
allmänna erfarenhet man gör är ju snarare
den, att det s. k. nykterhetstillståndet
är en aning bättre än i vårt i
detta hänseende väl övervakade land.

Det har här i debatten talats mycket
om — och det är väl den egentliga utgångspunkten
såväl för propositionen
som för det med denna intimt sammanhängande
anförande, som herr Sjödahl
här hållit — att vi i 12,13 år haft ett
Öl med en alkoholhalt av 2,8 viktprocent.
Jag beklagar att jag måste framhålla
att denna uppgift är felaktig. Vi
har sedan 1940 haft ett Öl, vars alkoholstyrka
varierat mellan 2,1 och 2,8 procent,
alltså med 0,7 procent. Alkoholhalten
har alltså varierat i större utsträckning
än den skulle komma att variera,
för den händelse finansministern gav
sina vänner rätt alt följa den oansvariga
motion, som här har väckts. Den överenskommelse,
som år 1939 träffades
med bryggeriindustrien, var icke en
överenskommelse om alkoholhalten utan
en överenskommelse om inbryggningsstyrkan
i Öl, som med hänsyn till försörjningsläget
sänktes. Den minskade
alkoholhalten är en sekundär företeelse
i förhållande härtill. Först 1947 fick vi
detta 2,8-procentiga Öl, om vilket här nu
taias, och det är först 1949 — om jag
inte minns fel — som en nykterhetspolitiskt
betingad överenskommelse träffades
mellan å ena sidan bryggeriindustrien
och, märkligt nog, å andra sidan
1944 års nykterhetskommitté. Den träffades
under förutsättning att nykterhetskommittén
skulle vara färdig med
sitt betänkande inom ca ett halvt år.
Så bär som bekant icke blivit fallet.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

Med dessa utgångspunkter kan jag
inte finna att man kan prestera någon
täckning bakom talet om riskerna med
att låta bryggerierna nu tillverka det
lagligt tillåtna ölet, och jag kan inte
se att man måste göra en sammanknytning
mellan denna fråga och den stora
frågan om den svenska nykterhetspolitiken.

Den risk, som väl här skulle kunna
föreligga, skulle vara, att svenska folket
på ett år vande sig vid en bättre
måltidsdryck, men den risken kan jag
inte anse vara alltför stor.

Herr talman! Jag instämmer i yrkandena
om avslag på den kungliga propositionen.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Finansministern bär redan bemött ett
par formella anmärkningar från reservanternas
sida, och jag har ingen anledning
alt ta upp dem igen. Men jag
anser att man här bör beakta de nykterhetspolitislca
synpunkterna •— i synnerhet
efter det anförande, som herr Svärd
nu höll, och de spekulationer, som han
gjorde om faran av pilsnerkonsumtionen.
De måste betecknas såsom fullständigt
saknande realitet, och de stöder sig inte
på några av de vetenskapliga undersökningar,
som gjorts i detta fall.

På 1930-talet gjordes en del undersökningar
om vilken roll ölet spelade för
det grova alkoholmissbruket, och det visade
sig då att pilsnern var källan till
minst en tiondel av det grova missbruket
och sannolikt spelade en viktig roll
för omkring en tredjedel. Det har sedermera
gjorts undersökningar om det nuvarande
ölets och dess alkoholhalts inverkan,
och man ko<m vid undersökningar
åren 1938 och 1939 till att antalet
fyllerister, som uppgivit enbart ölförtäring
som orsak, var omkring 10 procent
av samtliga, medan vid undersökningar
1946—1948 motsvarande siffra
var knappa 3 procent. Därför kan man
inte undgå att finna att det råder ett
visst sammanhang mellan alkoholstyrkan
i pilsner och missbruket. Detta konstaterar
också nykterhetskommittén, då

den säger, att det är tydligt att alkoholhalten
i ölet spelar en viss roll. Det nuvarande
ölet med den alkoholhalt kommittén
föreslår, begränsad till högst 2,s
viktprocent, torde sålunda ha avsevärt
mindre skadeverkningar än förkrigspilsnern.

Docenten Goldbergs undersökningar
har här åberopats, och det säges i kommittébetänkandet,
att »både vid laboratorieprov
och praktiska experiment visade
sig mätbara rubbningar i precision
och prestationsförmåga redan vid en
konsumtion som inte enligt vanligt
språkbruk kan betecknas som missbruk
(2—3 flaskor av 3,2 viktprocents alkoholhalt)
».

Den ändring beträffande alkoholhalten,
som här föreslås, är alltså ingalunda
så ofarlig. Enligt de undersökningar,
som gjorts, spelar den en mycket större
roll än herr Svärd säger, när han räknat
ut, att en ändring av procentsatsen skulle
betyda så litet. Jag tror att det är
bättre att stödja sig på docenten Goldbergs
utredningar än på herr Svärds spekulationer.

Vad beträffar starkölet skulle jag vilja
tillägga, att om detta friges -—- vilket
jag hoppas inte blir fallet, och jag kan
utan vidare deklarera, att jag har samma
uppfattning som reservanterna i det avseendet
— så blir försäljningen därav
en försäljning under helt andra former
än vad den vanliga pilsnern beträffar.
Man kan således inte heller i det fallet
göra någon jämförelse med nuvarande
förhållanden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Det
imponerande allvar, med vilket herr
Bengtson behandlade en skillnad på 0,4
procent i alkoholhalten hos Öl, var anslående.

Naturligtvis är docenten Goldbergs
sakkunskap på dessa områden omöjlig
att motsäga. Sådana sorters utredningar
har gjorts i, jag höll på att säga, all oändlighet.
Den enda lilla fråga jag skulle
vilja resa är den, hur det kan komma

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen in. m.

sig, att ölet är så rysansvärt farligt i Sverige,
under det att det i Danmark, där
konsumtionen är något mer än dubbelt
så stor som här, betraktas utan de
skräckkänslor, åt vilka herr Bengtson så
vältaligt gav uttryck.

Låt mig sedan bara tillägga att man i
Norge har gjort den observationen, att
spritkonsumtionen, d. v. s. konsumtionen
av starksprit, har minskat betydligt,
sedan man där införde ett Öl, som
har en alkoholhalt av omkring 3,5 procent.

Herr FRANZON (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill endast replikera
finansministern, då han vände sig mot
mig och sade, att herr Franzon borde
förstå, att det är svårt att hålla en alkoholhalt
av 2,8 hos Öl. Jag vill då endast
säga att jag stöder mig på vad departementschefen
själv yttrat å s. 7 i propositionen:
»Det lär sålunda av bryggeritekniska
skäl vara svårare att gardera
sig mot tillfälliga överskridanden av
gränsen 2,8 viktprocent än att hålla den
högre gränsen 3,2 viktprocent.»

Det var som sagt detta, som jag stödde
mig på och som även utskottet understryker.
Då kommer jag tillbaka till det,
herr statsråd, att om det skall vara den
tolerans, som både statsrådet och utskottet
föreslår och som kontrollstyrelsen
skall övervaka, men man ändå råkar
komma upp i en alkoholhalt av t. ex. 3
procent hos ölet, så kan man fråga sig:
Vad spelar det för roll under dessa ett
och ett halvt år, då vi har att förvänta
det starköl, som nu enligt finansministern
bliver lättare att framlägga förslag
om, om dagens beslut blir 2,8 för pilsnern?
Samma locktoner har riktats till
oss inom utskottet, som hade en annan
ståndpunkt i denna fråga än utskottsmajoriteten.

Så skulle jag vilja säga en sak till,
herr talman! Vi har ändå haft en import
av pilsner, som har innehållit 3,2
procent, och nu förbjuder man denna
import. Vad det kan ha för handelspolitiska
konsekvenser, kan jag inte avgöra,
och jag skall inte heller diskutera det,

men har man märkt några farliga verkningar
av att vi importerat pilsner med

3,2 procent, under det att vi haft bestämmelser
om 2,8 procent för den
svenska pilsnern?

För övrigt har allt detta tal om nykterhetspolitiska
konsekvenser ingen betydelse
för mig, utan det som har betydelse
för mig är, att enligt den nuvarande
lagen kan en bryggare inte åtalas,
med mindre än att han överskridit

3,2 procent, men denna lag innebär att
han skall få ett åtal på halsen, om han
överskrider 2,8 procent. Det är denna
lagändring, som jag anser onödig i avvaktan
på den stora lagstiftning som
skall komma.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Franzon tror, att om man stipulerar
en alkoholhalt på 2,8 procent, behöver
man en tolerans, men om man stipulerar
3,2 procent, behöver man ingen
tolerans. Det kan jag inte förstå. Skillnaden
är inte så stor som herr Franzon
tror.

Vidare vill jag säga, att jag inte tänker
deltaga i hela den stora diskussionen
om nykterhetsfrågan, som herr Svärd
tydligen vill göra, utan jag vill bara säga,
att herr Franzon slår ju alldeles sönder
herr Svärds statistik. Herr Franzon säger
sig förtära obetydligt mer Öl än jag,
och jag dricker inget alls. Jag antar att
herr Svärd noga studerat sig själv, så
att herr Svärd vet att herr Svärd motsvarar
genomsnittet, men därför att herr
Svärd ligger på genomsnittet, får man ju
inte tänka sig att alla gör det, och då
stämmer det väl inte, att den ökade alkoholmängden
i ölet skulle motsvara en
snaps i kvartalet per person. Det kan ju
för somliga betyda mycket mera, herr
Svärd!

Herr SVÄRD (h) kort genmäle: Herr
talman! Till finansministerns upplysning
kan jag endast meddela, att jag inte använder
Öl alls; det är emellertid mindre
etiska än dietiska skäl som för mig varit
avgörande.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

Sedan vill jag bara tillägga, att det är
uppenbart att det finns folk, som genom
finansministerns åtgärd skulle få sin
konsumtion minskad med mer än som
motsvarar en snaps, men det är en svaghet
som vidlåder all statistik, att den
alltid räknar med genomsnitt, och jag
undrar, om dessa, som är i så starkt behov
av snaps, inte förmår att skaffa sig
den på annat sätt, oavsett bur finansministern
lagstiftar.

Herr ELOPSSON, GUSTAF (bf): Herr
talman! Jag skulle öara vilja säga till
finansministern, när han upplyser om
att han underhandlat med bryggerierna
och att de var överens om ändringen,
så att vårt avslagsyrkande på grund därav
skulle vara omotiverat, att nykterhétskommitténs
förslag är, efter vad jag
gjort mig underrättad om, ute på remiss,
och det kan hända att svaren på de remisserna
kan visa något annat. Eller
kanske finansministern inte ämnar ta
hänsyn till remissvaren? Det är en sak
för sig, men annars menar jag, att man
kan avvakta och se, vilket resultat remisserna
medför.

Herr ENGLUND (fp): Herr talman! 1
överensstämmelse med en av de dialektiska
metoder som Schopenhauer rekommenderade
åt den, som vill ha rätt till
varje pris, har herr Svärd lagt i sin motståndares
mun, att de betraktar ölet som
rvsansvärt farligt. Herr Bengtson sade
inte så i debatten, och ingen annan har
sagt det heller. Det är tvärtom så, att
nykterhetskommittén vid sina undersökningar
på denna punkt har gått till prövning
av ölets farlighetsgrad alldeles förutsättningslöst.
Det var en mycket framskjuten
ledamot av kommittén och av
nykterhetsrörelsen, som startade sitt inlägg
i fråga om kommitténs hållning till
ölet med att ta upp en tanke, som för
några tiotal år sedan lanserades av några
högermän på jönköpingsbänken: att
man skulle kunna sätta alkoholhalten i
det svagaste ölet så högt, att tvisterna
mellan nykterister och andra måttlig -

hetsmän om denna gräns i stor utsträckning
skulle kunna elimineras. Men när
docenten Goldberg gjorde sina undersökningar,
fann han att det var påfallande
differenser i verkningarna mellan vårt
nuvarande svagdricka och ett Öl på 2,8
procent och ännu mera framträdande
differenser när man kom upp till 3,2
procent.

När nykterhetskommittén sett ett myckel
stort framsteg i nedsättningen från

3,2 till 2,8 procent, beror detta sålunda
på att ölets skadeverkan växer exponentiellt
med alkoholhalten. Nykterhetskommittén
har ansett det möjligt att med en
sänkning till 2,8 procent mildra de nuvarande
reglerna vid försäljning på
landsbygden. Vidare har nykterhetskommittén,
som man kan läsa i kommitténs
betänkande, vid jämförelse med utlandet
konstaterat något som i hög grad
avviker från en åskådning som under
många år har funnits inom nykterhetsrörelsen,
nämligen att det är en mycket
betydande skillnad mellan skadorna av
ölet och skadorna av spritdryckerna, om
man, som man hittills gjort, omräknar
och jämför dryckernas verkningar med
hänsyn till alkoholkvantiteten, absolut
räknat. Man får då sätta en mycket högre
skadlighetskoefficient för spriten än
för ölet. I betänkandet refereras flera
exempel på hur väsentlig denna skillnad
är. Men det innebär dock inte att
man kan säga, att det inte föreligger
skadeverkningar, och även en måttlig
skada kräver i alla fall en måttlig restriktionsåtgärd.

Beträffande Bryggarföreningens hållning
var det ju så, att nykterhetskommittén
hade ingående överläggningar
med föreningen på denna punkt. När vi
träffade en överenskommelse av innebörd,
att alkoholhalten inte skulle rubbas
så länge utredningsarbetet pågick,
levde vi alla i den föreställningen, att
Bryggarföreningen uppfattade det så, att
denna tid skulle sträcka sig fram till
dess den nya lagstiftningen tillkommit,
om detta kunde tänkas ske inom rimlig
tid. Nykterhetskommitténs ledamöter
blev därför mycket överraskade över
den av Bryggarföreningen beslutade

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Om utredning ang. de allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten m. m.

ändringen. Det är möjligt att de vidtagna
åtgärderna inte är formellt av den
strukturen, att de står i strid med överenskommelsen
mellan nykterhetskommittén
och Bryggarföreningen, men de
står i varje fall mycket bestämt i strid
med den tankegång som låg bakom denna
överenskommelse. Det är ju — som
finansministern redan påpekat — ingen
vettig mening med avtalet om man bär
skulle ha ett från inskränkningen fritt
intervall mellan tidpunkten för betänkandets
avlämnande och tidpunkten för
den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Till detta skulle jag vilja foga en kommentar
till herr Svärds uppgifter om förhållandena
i utlandet. Man har inte något
särskilt starkt Öl i de länder, som
lierr Svärd här talade om. De danska
ölen Carlsberg och Tuborg är inte starka,
de innehåller 3,2 eller 3,?> procent.
Visserligen finns det vid sidan av dem
ett starköl — ett lyxöl, som det kallas
— men det dricks i mycket liten omfattning.
Alkoholhalten i det engelska
ölet har sänkts enormt sedan tiden före
första världskriget, inte på grund av
lagstiftning utan på grund av bryggeriernas
ekonomiska intresse — skatten
är nämligen avpassad efter den försålda
alkoholmängden i ölet. Det Öl som engelsmännen
dricker på puberna är därför
ett mycket svagt Öl. Vad herr Svärd
sade om Danmark har således endast en
obetydlig poäng, vad han sade om England
har ingen poäng alls.

,Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposilion: -

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 41.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om utredning ang. de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 34 i anledning av väckt motion
om utredning angående de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten,
m. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen i anledning av en
av herr Göransson inom första kammaren
väckt motion, nr 177, ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten
och om en översyn av gällande specialstraffrättsliga
stadganden i förtydligande
och förenhetligande syfte.

Herr IIERLITZ (h): Herr talman! Då
jag nu begär ordet är det på intet vis
för att rikta någon gensaga mot vad
utskottet föreslår riksdagen att hemställa
hos Kungl. Majt. Jag är tvärtom

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Om utredning ang. de allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten m. m.

synnerligen belåten med det förslag
som här föreligger. Det kan kanske tilllåtas
mig att säga, att jag redan i ett
betänkande, som jag avgav i ett besläktat
ämne för sju år sedan, uttalade önskemålet
om åtgärder för åstadkommande
av större likformighet och konsekvens
i vår mycket splittrade s. k. specialstraffrätt.
Jag är således helt och
fullt överens med utskottet om önskvärdheten
av en utredning i syfte att
få till stånd fastare principer och större
konsekvens på detta område.

Då jag begärt ordet är det med tanke
på vad som kan och bör göras i detta
nu, innan man har fått i gång en stor
och vidlyftig utredning. I utskottets betänkande
resoneras det en liten smula
om möjligheten att redan nu bättre än
som sker sörja för att sådana författningar
blir föremål för uppmärksamhet
och att de uppkommande spörsmålen
får en rationell lösning. Utskottet ger
sig i det hänseendet till freds med ett
konstaterande av att i anledning av ett
konstitutionsutskottsinitiativ år 1949 har
i Kungl. Maj :ts kansli inrättats en byråchefsbefattning,
vars innehavare skall
stå de konsultativa statsråden till tjänst
vid den granskning av författningar
som åligger dem.

Jag är för min personliga del inte
riktigt till freds med den nuvarande
ordningen, och jag är det framför allt
inte då jag tänker på att det problem,
som utskottet här har haft att sysselsätta
sig med, nämligen frågan om
straffbestämmelsers utformning, dock
bara är en liten del — en viktig del,
men en liten — av frågan om hur man
över huvud taget skall åstadkomma enhetlighet,
sammanhang och konsekvens
i vår ständigt växande och oerhört
splittrade lagstiftning på olika förvaltningsrättsliga
områden.

Det är alldeles klart och påfallande —
och detta är en sak som jag har haft
anledning att sysselsätta mig med —
att det på hela detta område lika väl
som på den del, som utskottet nu särskilt
har behandlat, lagstiftas med mycket
liten överblick över sammanhangen
och i följd därav med mycket liten kon -

sekvens. Kammarens ledamöter erinrar
sig den gamla historien om Göteborgs
domkapitel. En domkapitelsledamot tillfrågades
hur kapitlet brukade ställa sig
till uppkommande principfrågor, och
hans svar blev det klassiska: »Ja, se i
Göteborgs domkapitel gör vi än si och
än så och än annorlunda.»

Det är ingen överdrift, herr talman,
att det är efter den principen som nu
den väldiga förvaltningsrättsliga lagstiftningen
måste handhas, i brist på
överblick. En författning skall totas ihop
i stor hast. Man hinner inte med att studera
dess sammanhang med likartade
författningar. Man hittar kanske någon
annan författning, som kan duga till
mall, och så skriver man av den. Det
blir inte någon överblick och inte något
sammanhang.

Jag skall naturligtvis inte alls fälla
något omdöme om hur de konsultativa
statsråden och den hos dem anställde
byråchefen verkar. Jag kan inte ha något
samlat omdöme om den saken. Jag
vill bara skjuta in, att där hänger det
inte endast på de personella resurserna.
Där är det så som ett konsultativt statsråd
eu gång framhöll för mig, att det
också sammanhänger med den speciella,
förfärliga vanan i de olika fackdepartementen
att då och då slunga över en
författning till konsulterna och säga:
Det här är väldigt brådskande! Den här
författningen skall vi ha granskad till i
eftermiddag eller i morgon. Det ges över
huvud taget inte någon tid.

Det finns alltså varjehanda svårigheter,
och jag lastar ingen, men så mycket
kan jag i alla fall konstatera att den
konsekvens man kunde önska i lagstiftningen
har vi på intet sätt vunnit.

Låt mig bara berätta en liten belysande
sak — den kan tyckas inte vara
så viktig, men den kännetecknar ändå
läget. I rättegångsbalken har man infört
att räkna frister för besvär och dylikt
inte i dagar, som vi gjort sedan gammalt
i förvaltningsrättsliga författningar
— där man t. ex. talar om 30 dagar
— utan man räknar i veckor och månader.
Nu är det inte så alldeles oviktigt
att detta blir redigt och ordentligt. För

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. höjda ersättningar till vissa yrkesskadade.

det. ändamålet skickade de konsultativa
statsråden — jag tror det var de — för
några år sedan ut ett cirkulär till alla
departement i vilket det stod: Var goda
att hädanefter iakttaga, att nu sätter vi
inte ut några besvärstider i dagar, utan
vi skall sätta dem i veckor eller månader.
Hur gick det med detta enkla initiativ?
Jag har haft tillfälle att följa med
massor av författningar, för vilka detta
påpekande helt och hållet har blivit
luft, och det fastän det gällde en så enkel,
påtaglig och mycket litet kinkig
sak.

Herr talman! Mitt ärende med detta
antörande har endast varit, att jag ville
begagna tillfället att framhålla att med
den oerhörda tillväxt vår lagstiftning
bär och med dess specialisering på mångahanda
Olika områden råder det ett ständigt
växande behov att sörja för att vi bemästrar
det hela, så att vi även inom
denna lagstiftning upprätthåller vad
som skall vara all lagstiftnings princip,
nämligen att det skall råda likformighet
och konsekvens. Lika fall skall behandlas
och bedömas på lika sätt.

Jag tror som sagt att det är anledning
att något starkare understryka detta
behov än som har skett i lagutskottets
utlåtande. Men jag har inte velat föra
fram någon opposition mot detta utlåtande,
utan jag vill tvärtom med fullt
hjäria yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLKVIST (s) : Herr talman! Eftersom
herr Herlitz inte hade annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan
och eftersom han tycktes vara
ense med motionären och utskottet om
behovet av en utredning angående de
straffrättsliga problemen inom specialstraffrätten,
kan givetvis herr Herlitz’
yttrande inte föranleda mig till något
längre inlägg i debatten.

Om jag fattat herr Herlitz rätt, var det
endast när det gällde ett avsnitt av motionen
och därmed utskottsutlåtandet,
som herr Herlitz menade att utskottet
inte varit tillräckligt positivt, nämligen i
fråga om den av motionären väckta frågan
om ett centralt granskningsorgan för

5 Första kammarens protokoll 1953. Nr 16

administrativa författningar. Herr Herlitz
sade visst någonting om att sedan utskottet
konstaterat, att en byråchef tillsatts
för att biträda konsulterna vid
granskning av författningar, var utskottet
till freds med detta.

Det är väl ändå att göra en något
pressad tolkning av utskottsutlåtandet.
Utskottet fortsätter nämligen, efter att
ha konstaterat att det varit en åtgärd i
rätt riktning, med att säga, att om den
åtgärden icke skulle visa sig vara till fyllest,
förutsättes att erforderliga organisatoriska
förändringar kommer att vidtagas.
Skillnaden mellan herr Herlitz’
uppfattning och utskottets är alltså kanske
något mindre än vad som tycks framgå
av herr Herlitz’ yttrande. Vi har med
andra ord inom utskottet ansett det så
naturligt att tillräcklig juridisk sakkunskap
finns tillgänglig i Kungl. Maj:ts
kansli för att biträda med granskningav
författningar, att detta avsnitt i motionen
inte behövt bli föremål för någon
speciell utredning. Utskottet har därför
endast understrukit nödvändigheten av
att åtgärder vidtages där så erfordras.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. höjda ersättningar till vissa yrkesskadade.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1953 dagteclcnad
proposition, nr 147, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. höjda ersättningar till vissa yrkesskadade.

1) förordning angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om
tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 296) om
tillägg av statsmedel å vissa livräntor
enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr
375) angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av
olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars 1938
(nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars 1938
(nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.; samt

5) förordning angående höjning av
vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar
m. fl.;

dels medgiva, att tillfälliga ersättningar
till av silikos drabbade arbetstagare
finge utgivas under budgetåret
1953/54 enligt de grunder som i propositionen
förordats;

dels ock för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. ett
förslagsanslag av 5 100 000 kronor; samt

2) till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag
av 3 500 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits höjda
tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
m. m. Den nuvarande regeln,
att tillägg utgår endast i skadefall
som inträffat före 1949, hade föreslagits
ändrad så att tillägg komme att
utgå även i skadefall från 1949 och 1950.
Tilläggen hade föreslagits avvägda så,
att skadad med 75—100 % invaliditet
skulle erhålla sina nu utgående förmåner
ökade med 25 %. För skadad med

50—75 % invaliditet hade föreslagits
en höjning motsvarande ungefär 7, samt
för skadad med 30—50 % invaliditet
ävensom för efterlevande make en höjning
motsvarande cirka V» av vad som
föreslagits för helinvaliderna. I skadefall
från åren 1949—1950 hade tillägg
dock ej ansetts böra utgå till personer
med högst 50 % invaliditet och ej heller
till efterlevande make. Motsvarande förbättring
hade föreslagits för personer,
som uppburo livräntor enligt 1918 års
fiskarförsäkringsförordning.

Propositionen hade, såvitt angick anslag
under femte huvudtiteln, hänvisats
till statsutskottet och i övrigt till lagutskott,
därvid den behandlats av andra
lagutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat tre i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 441 av herr Norling in. fl., samt

inom andra kammaren:

nr 477 av herr Andersson i Ryggestad
m. fl., och

nr 539 av herr Senander och fru Nilsson.

I motionerna 1: 441 och 11:539, som
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att de förhöjningar,
som föreslagits i Kungl. Maj :ts
proposition nr 147 för ersättning för skador
vid olycksfall i arbete, skulle utgå
även för skador, där arbetsförmågan
nedsatts till 25 % och vilka inträffat under
åren 1949—1950 samt att tillägg å
livränta för efterlevande make skulle utgå
även för dödsfall som inträffat under
åren 1949—1950.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna
1:441, 11:477 och 11:539 och
bifall till förevarande proposition nr
147, såvitt denna behandlats av utskottet,

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. höjda ersättningar till vissa yrkesskadade.

tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. in.;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 296) om
tillägg av statsmedel å vissa livräntor
enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr
375) angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd
av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars 1938
(nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars 1938
(nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar in. fl.; samt

5) förordning angående höjning av
vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar
in. fl.;

dels medgiva, att tillfälliga ersättningar
till av silikos drabbade arbetstagare
finge utgivas under budgetåret 1953/54
enligt de grunder som i propositionen
förordats.

Reservation hade anförts av herr
Landberg, som ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort tillstyrka propositionens
författningsförslag med vissa i reservationen
angivna ändringar.

Herr NORLING (k): Herr talman! I
en kommunistisk motion, som bland andra
jag undertecknat i denna kammare,
har vi föreslagit, att den nedre gränsen
för erhållande av ersättningstillägg genomgående
skulle sänkas från 30 till 25
procents invaliditetsgrad. Vi framlade
denna motion då vi hade fått kännedom
om att det är en ganska stor grupp
skadade, som har en invaliditetsgrad av
25 procent. Detta har också visat
sig vara riktigt. Utskottet påpekar självt
i sitt utlåtande, att det finns en större
grupp just på detta procenttal av invaliditet.

Vi hade också i motionen begärt, att
sänkningen skulle träda i kraft även för
sådana skadefall som inträffat under
åren 1949 och 1950, likaså att tillägget
på livränta till efterlevande make måtte
utgå även för dödsfall som inträffat under
åren 1949 och 1950. Utskottet har
avstyrkt denna begäran med att peka på
att i vissa fall har, åtminstone vad livräntan
beträffar, bestämmelserna för beräkning
av ersättningarna ändrats i för
den försäkrade förmånlig riktning, och
detsamma har skett beträffande skadestånd
för olycksfall under åren 1949
och 1950.

Beträffande frågan om sänkning av
gränsen från 30 till 25 procents invaliditet
utgår utskottet ifrån att där redan
nu en kompensation kommit till
stånd, och någon gräns måste ju sättas.
Till utskottsutlåtandet är nämligen fogad
en reservation av herr Lundberg. Herr
Lundberg har gått längre i denna reservation
än vad som föreslagits i motionerna.
Han föreslår att samtliga fall av
invaliditetsgrad skulle erhålla tilläggsersättning
för invaliditet. Jag kan inte
annat än instämma i den motivering som
herr Lundberg ger för sin reservation.
Det är nämligen så, att om än en skada
är lindrig, och om än invaliditetsgraden
är ganska låg, inverkar detta trots allt
på den skadade, och han kan inte upprätthålla
sitt arbete på ett sådant sätt
som om han inte varit skadad.

Jag kan därvid särskilt peka på ögonskadorna.
En arbetare som har fått ena
ögat skadat — antingen han har mist
det eller är blind på det, två fall som utskottet
här talar om — måste, särskilt
om han är verksam i det mekaniska facket,
vara mycket försiktig i sitt arbete
för att inte riskera att genom en oförsiktighet
skada också det friska ögat,
varigenom han ju skulle bli helt invalidiserad.
Detta verkar naturligtvis mycket
deprimerande på honom i hans arbete,
varför en tilläggsersättning borde
utgå också till en sådan arbetare, så
mycket hellre som levnadskostnaderna
har stigit mycket kraftigt.

Då jag emellertid av formella skäl inte
kan yrka bifall till reservationen oför -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. höjda ersättningar till vissa yrkesskadade.

ändrad, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den med följande ändringar:

1) I hemställan rörande den föreslagna
förordningen angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 om tillägg av
statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall m. m.
erhåller den första dels-satsen (överst
s. 27) följande lydelse:

»dels ingressen erhåller följande lydelse: Härigenom

förordnas, dels att 5 § första
stycket förordningen den 2 juni 1950
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. in. skall upphöra
att gälla, dels ock att 2, 6, 7, 9—11 och
15 §§ samma förordning skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives».

2) I hemställan rörande den föreslagna
förordningen angående ändring i
förordningen den 2 juni 1950 om tillägg
av statsmedel å vissa livräntor enligt
förordningen den 11 juni 1918 angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall
erhåller den första dels-satsen (överst s.
28) följande lydelse:

»dels ingressen erhåller följande lydelse: Härigenom

förordnas, dels att 2 § första
stycket förordningen den 2 juni 1950
om tillägg av statsmedel å vissa livräntor
enligt förordningen den It juni 1918
(nr 375) angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall skall upphöra att gälla,
dels ock att 3 och 4 §§ nämnda förordning
den 2 juni 1950 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.»

Herr NORMAN (s): Herr talman! Herr
Norlings yrkande lät ju mycket invecklat
och svårförståeligt, men jag skall
hjälpa herr Norling genom att förklara
att ändringen bara innebär att ett visst
stycke av en viss paragraf, som innehåller
reservantens önskemål, skall utgå
och vad som där står i stället skrivas
in i ingressen till förordningen, vilket
är det lagtekniskt riktiga.

I själva sakfrågan har jag bara att sä -

ga att vi här på nytt möter det gamla
tröskelproblemet: var skall man dra
gränsen eller skall man kanske inte ha
någon gräns alls? Herr Lundbergs reservation
innebär att man inte skall göra
någon gränsdragning i så måtto att tillläggsersättningen
inte skall börja utgå
vid en viss invaliditetsgrad, utan utgå
över hela linjen. Det är även enligt min
mening en logiskt riktig ståndpunkt.
Men sådana här spörsmål blir nästan alltid
komplicerade av olika anledningar,
och så förhåller det sig också i detta
fall.

Ifrågavarande ersättningar grundar sig
ju på arbetsinkomsten vid olyckstillfället,
och ersättningen är beräknad till ett
belopp som kan anses lämpligt med hänsyn
till den inkomst som den förolyckade
då hade. Genom de förändringar i
penningvärdet som på den senaste tiden
inträtt har uppstått ett behov att
ge livräntetagarna ett handtag. Från början
bär emellertid kostnaderna för ersättningarna
bestritts av arbetsgivarna
enligt försäkringstekniska grunder. Man
kan inte gärna komma till arbetsgivarna
Och säga att de nu skall kompensera livräntetagarna
för den försämring i dessas
ekonomiska ställning, som har uppstått,
utan skall ett handtag ges, måste
staten träda emellan och betala. Yi har
sedan flera år tillbaka varit överens om
detta. Det kan vara skäligt att statsmakterna
hjälper till med en tilläggsersättning.
Och det är när staten skall hjälpa
till med sådant som alltid frågan om en
gränsdragning kommer upp.

Man har därvid att ta hänsyn till behovet
av hjälp och till frågan om vad
denna hjälp kostar. Nu är det tydligen
så, att behovet är mindre i den mån ersättningarna
är små, ty om man gör ett
mindre procentuellt tillägg till en liten
summa blir ökningen så ringa att den
hjälpen inte betyder så särdeles mycket
för den det vederbör. Men statsfinansiellt
kan det betyda ganska mycket. Bara
den sänkning av gränsen från 30 till 25
procents invaliditet, som herr Norling
föreslagit i sin motion, skulle enligt en
uppgift som utskottet fått från riksförsäkringsanstalten
kosta en miljon kronor.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Nr 16.

Ang. höjda ersättningar till vissa yrkesskadade.

Om ersättning skulle utgå i samtliga fall
blev kostnaden ännu högre.

Vi har inom utskottet ansett att eftersom
den ifrågavarande förordningen är
uppbyggd i huvudsak efter samma grunder
som tillämpats i fråga om de förbättringar,
som statsmakterna förut beviljat,
är det lämpligt att följa samma
principer också när det gäller tilläggsersättningen,
i synnerhet som det förts
vissa resonemang om att man bör lägga
om hela systemet för de förbättringar
det här är fråga om. Riksförsäkringsanstalten
har uppgjort en del förslag, eller
i varje fall påpekanden, beträffande
lämpligheten av en allmän indexreglering
av dessa förbättringar. Departementschefen
har uttalat, att det är önskvärt
att man gör en utredning beträffande
det spörsmålet. Även reservanten,
herr Lundberg, har erinrat därom i sin
reservation och anfört, afl det är skälet
till att han icke gått så långt i sina yrkanden,
som han eljest skulle ha önskat.
Konsekvensen härav borde nog ha varit
den, att även herr Lundberg stannat vid
utskottets ståndpunkt. Det finns ett alldeles
särskilt skäl för att stanna vid det
förslag, som föreligger i propositionen,
nämligen att detta spörsmål kommer att
ligga till på ett annat sätt, när det nästa
gång kommer att föreläggas riksdagen.
Riksdagen bör därför inte nu föregripa
vad som kan komma fram vid ett objektivt
bedömande av dessa frågor under
utredningsarbetet.

Båda dessa skäl, således dels att det i
och för sig finns viss anledning att nu
stanna vid dessa 30 procent och dels att
denna fråga säkerligen kommer igen i
en ny form, gör att det är lämpligt att
ta regeringens förslag, som tillstyrkts av
utskottet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan,
herr talman!

Herr HUSS (fp): Herr talman! Det förhåller
sig ju så, att den stundande obligatoriska
sjukförsäkringen och framför
allt dess samordning med yrkesskadeförsäkringen
kastar sin skugga framför sig
i detta ärende. I såväl propositionen

som utlåtandet framhålles det nämligen,
att 1952 års riksdag ifrågasatte en provisorisk
förbättring av yrkesskadeförsäkringens
ersättningsgrunder i avvaktan
på den nya lagstiftningen. Denna
förbättring avvisas nu av såväl riksförsäkringsanstalten
som departementschefen
med hänvisning till att den framlagda
propositionen om sjukförsäkringen
innefattar en ny sjukpenningskala,
som i avsevärd utsträckning medför
sänkningar av kompensationsgraderna.
Utskottet däremot har, såvitt jag kan se,
inte direkt berört denna fråga.

Jag vill gärna begagna detta tillfälle
till en personlig deklaration. När jag i
en motion har yrkat avslag på propositionen
om den obligatoriska sjukförsäkringen,
så bär det varit med det huvudargumentet,
att dess samordning med yrkesskadeförsäkringen
kommer att medföra
en betydande försämring av nu utgående
förmåner vid yrkesskada och att
det inte hitintills har varit riksdagens
sed att besluta om nedsättning i redan
utgående förmåner — att ta med ena
handen vad man ger med den andra.

Det kanske också är befogat att tillägga,
att i en annan motion, väckt i denna
kammare av herrar Werner, Bror Nilsson
och Elofsson i Vä, likaledes påyrkats
att denna samordning med yrkesskadeförsäkringen
för närvarande icke
skulle komma till stånd. Utgångspunkten
har alltså varit likartad, och den tekniska
konsekvensen av de båda motionerna
är också densamma.

Jag har, herr talman, endast velat avgiva
denna deklaration och har intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu förevarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Norling, att kammaren skulle godkänna
den vid utlåtandet avgivna reservationen
med de av honom under överläggningen
påyrkade ändringarna.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

Ang. höjda ersättningar till vissa yrkesskadade.

utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), m. in.;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av väckta motioner dels om viss ändring
av 15 § jaktstadgan, dels om viss översyn
av jaktlagstiftningen, dels ock angående
viss ändring i grunderna för bidrag
ur älgskadefonden, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 23, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; och

nr 24, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder för främjande
av fiske på avlägsna fiskevatten,
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhets -

område, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för
utrikesrepresentationen m. in.;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges deltagande
i europeiskt samarbete på kärnforskningens
område;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
in. in. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. in. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 172, i anledning av väckt motion
om ersättning till K. E. Engström för
sjukdom, som ådragits under militärtjänstgöring; nr

173, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret in. in.;

Onsdagen den 6 mai 1953.

Nr 16.

nr 174, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn in. m.; samt

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understödjande av
riksföreningen för kräftsjukdomarnas
bekämpande.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit
förslag om ändrade tjänste- och personalförteckningar
för riksdagens verk
m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om anstånd
i visst fall med beslut angående
landstingsområdes indelning i valkretsar
m. m.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen,
in. in.; samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till stadga angående
protokollföring i utrikesnämnden;

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1953/54 till byggande av fiskehamnar; nr

95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1953/54 till Tekniska högskolan
i Stockholm: Avlöningar och till Chalmers
tekniska högskola: Avlöningar;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till riksarkivet jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till Ericastiftelsen
in. in.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till föreningen

Röingegården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten
m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens sjuksköterskeskolor; nr

100, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51 m. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/
53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 102, i anledning av riksdagens år
1952 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter i Trollhättan;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

105, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans
pensionsanstalt m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsbidrag till åtgärder
för krigsförsörjningen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om tillsättning av vissa befattningshavare
inom socialvården, dels ock i ämnet
väckt motion; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1952 vid dess trettiofemte
sammanträde fattade beslut; ävensom

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953.

tredje lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt till sand-,
grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde
m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att nästa
arbetsplenum komme att hållas lör -

dagen den 9 innevarande månad med
början kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.33 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

531314