1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr 12 (Riksdagens protokoll 1953:12)

RIKSDAGENS

|->t- 5lJ

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr 12

28 mars—1 april.

Debatter m. m.

Onsdagen den 1 april. Sid.

Byggande av järnväg Luleå—Karlsborgsverken ................... 8

Villkoren för familjepension åt frånskild make.................... 11

Promilletalet för skogsvårdsavgiften............................ 12

Rätt att utströ avlidens aska.................................... 21

Medverkan av ämbetsman vid borgerlig begravning.............. 22

Formen för utträde ur svenska kyrkan.......................... 23

Fiskerätten vid Runnö........................................ 35

Kvarstående olösta norrlandsfrågor ............................ 40

Främjande av näringslivets utveckling i Norrland.............. 45

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 1 april.

Statsutskottets memorial nr 40, ang. gemensam votering rörande
anslag till inrättande av inackorderingshem in. m............. 8

.— utlåtande nr 41, ang. försäljning av en allmänna arvsfonden tillfallen
fastighetsandel ...................................... 8

— nr 42, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet. 8

— nr 43, ang. anslag å kapitalbudgeten: justitiedepartementet. ... 8

— nr 44, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet 8

— nr 45, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet...... 8

— nr 46, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag 8

— nr 47, ang. försäljning av vissa fastigheter.................... 8

— nr 48, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag.......... 8

— nr 49, ang. anslag till Stornorrfors kraftstation m. m........... 8

— nr 50, ang. förslag till 1953 års riksdag att bygga järnväg Luleå—

Karlsborgsverken .......................................... 8

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 12.

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna arvsfonden tillkommande fordran .... 10

— nr 52, ang. statstjänstemännens löner under år 1953 m. m....... 10

— nr 53, ang. villkoren för statlig familjepension åt frånskild make 11

— nr 54, ang. ersättning åt S. T. Magnusson för skada, ådragen under

värnpliktstjänstgöring ...................................... 12

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften
för år 1953.................................. 12

— nr 27, ang. avskaffande av avdragsrätten för ränta å s. k. bene fika

barnreverser .......................................... 21

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning...................... 21

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ändring i 9 § 2 mom. lagen
om jordfästning m. m....................................... 21

— nr 22, ang. officiellt bistånd av officiant vid icke-kyrklig begravning
...................................................... 22

— nr 23, ang. ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen........ 23

Andra lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändrad lydelse av 20 §
lagen om tillsyn å fartyg.................................... 34

— nr 15, om ändring i och översyn av förordningen ang. yrkesmässig
automobiltrafik .................................... 34

— nr 16, ang. ställande av vissa kronan tillhöriga båtar under kontroll
av inspektionsmyndighet .............................. 34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen
om gräns mot allmänt vattenområde........................ 35

— nr 13, ang. utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen

in. in..................................................... 40

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 4, ang.
kompetensbevis för innehavare av deklarationsbyrå .......... 40

— nr 5, ang. översyn av bestämmelserna rörande förvisning från

högre skolor ........................................_ 40

— nr 6, ang. omprövning av 1952 års upphandlingskungörelse. . 40

— nr 7, ang. kvarstående olösta norrlandsfrågor.................. 40

— nr 8, ang. främjande av näringslivets utveckling i Norrland.... 45

Lördagen den 28 mars 1953.

Nr 12.

Lördagen den 28 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 21 och
den 24 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Att

riksdagsman Lars Andersson, född
den 22 september 1888, på grund av influensa
är arbetsoförmögen den 27 mars
—den 1 april 1953, intygas härmed.

Bromma den 27 mars 1953.

Allan E. Larson.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner m. in.;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/
53, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under försvarets fonder;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde

huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1953/54 till
utrustning för vindtunnelanläggning m.
m. vid flygtekniska försöksanstalten och
till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under statens allmänna fastighetsfond
m. in., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel i vissa clearingkassor;
och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1953/54 av underskottet för
Iuftfartsfonden.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 99, till Konungen i anledning
av väckt motion angående åtgärder
för underlättande av svenskars röstning
utomlands.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 100, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461) samt om
fortsatt giltighet av samma lag.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 373, av herrar Boman och Björnberg,
samt

nr 374, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Björnberg, båda i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

Nr 12.

Lördagen den 28 mars 1953.

nr 375, av herr Magnusson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit, in. in.; samt

nr 376, av herr Björnberg och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660) om
skatt vid tillverkning och import av personbilar
in. in. samt om fortsatt giltighet
av samma förordning.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Bergman m. fl. väckta
motionen, nr 377, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt
in. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott deii av herr Sunne
in. fl. väckta motionen, nr 378, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
törslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 379, av herr Eskilsson m. fl.,
nr 380, av herr Näsgård m. fl., och
nr 381, av herr Sundelin,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 17 juni 1948
(nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Huss in. fl.
väckta motionen, nr 382, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 383, av herr Andersson, Axel, och
herr Persson, Johan, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till avlöningar
vid blind- och dövskolorna; samt
nr 384, av herr Andersson, Axel, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1953/54 m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

40, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till inrättande
av inackorderingshem in. in.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighetsandel; nr

42, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde
;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts

Lördagen den 28 mars 1953.

Nr 12.

proposition angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Stornorrfors
kraftstation m. m.;

nr 50, i anledning av väckt motion om
förslag till 1953 års riksdag att bygga
järnväg Luleå—Karlsborgsverken;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna
arvsfonden tillkommande fordran på
grund av borgen;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemannens
löner under år 1953 m. m.;

nr 53, i anledning av väckta motioner
om förnyad prövning av villkoren för
statlig familjepension åt frånskild make;
samt

nr 54, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt S. T. Magnusson för skada,
ådragen under värnpliktstjänstgöring; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1953 skall utgå,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 27, i anledning av väckt motion
om avskaffande av rätten att vid taxering
till skatt åtnjuta avdrag för ränta
å s. k. benefika barnreverser;

bankoutskottets utlåtande nr 5, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckt motion, angående
viss ändring i 9 § 2 mom. lagen
om jordfästning;

nr 22, i anledning av väckt motion
angående officiellt bistånd av officiant
vid icke-kyrklig begravning; samt

nr 23, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts pro -

position med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 16 oktober
1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i och översyn av
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik;
samt

nr 16, i anledning av väckt motion om
ställande av vissa kronan tillhöriga båtar
under kontroll av inspektionsmyndighet; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 4 § lagen om
gräns mot allmänt vattenområde; samt
nr 13, i anledning av väckta motioner
rörande dels viss utvidgning av den s. k.
sociala arrendelagstiftningen m. m., dels
ock ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr
288) om uppsikt å jordbruk; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 4, över motion om beredande av
möjlighet för innehavare av deklarationsbyrå
att hos myndighet erhålla intyg om
sin kompetens;

nr 5, över motion om en översyn av
gällande bestämmelser rörande förvisning
från läroverk och andra högre skolor; nr

6, över motion angående omprövning
i visst avseende av 1952 års upphandlingskungörelse; nr

7, över motion angående kvarstående
olösta norrlandsfrågor; samt
nr 8, över motion om åtgärder för
främjande av näringslivets utveckling i
Norrland.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 175,
angående försäljning av kronoegendomen
Åraslöv 151 i Kristianstads län.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Persson, Ola, under sammanträdet till
herr förste vice talmannen avlämnad,
av honom och herr Öhman undertecknad
motion, nr 385, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag

Nr 12.

Tisdagen den 31 mars 1953.

till förordning angående ändring i förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660)
om skatt vid tillverkning och import av
personbilar m. m. samt om fortsatt giltighet
av samma förordning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 31 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 25 och
den 28 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 108, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 11
juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp,
m. in.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 109, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 175, angående försäljning av kronoegendomen
Åraslöv 151 i Kristianstads
län.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Persson, Ola,
och herr öhman väckta motionen, nr
385, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24
oktober 1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar

in. m. samt om fortsatt giltighet av samma
förordning.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 40 och utlåtanden
nr 41—54, bevillningsutskottets betänkanden
nr 24 och 27, bankoutskottets
utlåtande nr 5, första lagutskottets utlåtanden
nr 21—23, andra lagutskottets
utlåtanden nr 14—16, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 12 och 13 samt första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 4—8.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 120,
med anhållan om riksdagens yttrande
över förslag till stadga angående protokollföring
i utrikesnämnden.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 386, av herr Björck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
depåverksamheten till stöd för
blinda hantverkare;

nr 387, av herr Thun, Fritiof, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa frågor rörande statsbidrag
till försöksdistrikt med enhetsskola,
in. in.;

nr 388, av herrar Holmquist och Svensson,
i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

position angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. in.;

nr 389, av herrar Sjödahl och Ohlon,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till medicinska
högskolan i Göteborg och Göteborgs högskola,
m. m.;

nr 390, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
m. m.;

nr 391, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag

till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
m. m.; och

nr 392, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 1 april.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg ber
undertecknad få anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. den 30
mars och tills vidare.

Arboga den 30 mars 1953.

livar Anderson.

Att riksdagsman Iwar Anderson är
intagen å Köpings lasarett i dag för genomgående
av bråckoperation och att
han kommer att vara arbetsoförmögen
under en månad framåt intygas härmed.

Köping den 30 mars 1953.

G. Levander.

Lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, den i åberopade läkarintyget
omförmälda arbetsoförmågan
varade.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, med anhållan om riksdagens

yttrande över förslag till stadga angående
protokoilföring i utrikesnämnden.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 386, av herr Björck in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
depåverksamheten till stöd för
blinda hantverkare;

nr 387, av herr Thun, Fritjof, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande statsbidrag till
försöksdistrikt med enhetsskola, m. m.;

nr 388, av herrar Holmqvist och
Svensson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m.; samt

nr 389, av herrar Sjödahl och Ohlon,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till medicinska
högskolan i Göteborg och Göteborgs högskola,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 390, av herr Ohlon m. fl.,
nr 391, av herr Svärd, och
nr 392, av herr Svärd,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Om byggande av järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

sition med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 40, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1953/54 till bidrag
till inrättande av inackorderingshem m.
m., godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en allmänna arvsfonden tillfallen
fastighetsandel, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Stornorrfors
kraftstation in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om byggande av järnväg Luleå—
Karlsborgsverken.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av väckt motion om

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Om byggande av järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

förslag till 1953 års riksdag att bygga
järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

I en inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Norling väckt motion
(I: 7) hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till innevarande års
riksdag att bygga järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 7 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER (k): Herr
talman! .lag tillät mig i januari 1952 att
väcka en motion i denna fråga med yrkande,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skulle hemställa om förslag att bygga
järnväg Luleå—Karlsborgsverken. Yad
blev resultatet? Jo, det blev en hänvisning
till att frågan redan var underställd
Kungl. Maj :t genom en av järnvägsstyrelsen
framlagd utredning.

Vid frågans behandling i kammaren
tillät jag mig säga, att saken varit föremål
för otaliga utredningar under de
gångna 35 åren. Otaliga utredningsförslag
har överlämnats till olika regeringar,
men ännu har ingen regering framlagt
något förslag som syftar till att lösa
problemet. Bladen i de första utredningarna
har för länge sedan gulnat, nya utredningar
har avlöst de gamla, nya regeringar
har trätt till, nya löften har ersatt
gamla löften. Men en viktig del av
Norrbotten saknar fortfarande järnväg.

Som jag nämnde har utredningarna
under de förflutna 35 åren varit föremål
för olika regeringars prövningar, och
riksdagsutskotten har med hänsyn därtill
sagt, att det måste anses mindre
lämpligt att riksdagen tar något initiativ
i frågan. Så har det varit tidigare,
och så är det även i dag, när en motion
i frågan ligger på riksdagens bord. Så
här säger utskottet nu: »Enligt vad utskottet
under hand erfarit är denna utredning
alltjämt föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. Med hänsyn härtill finner
utskottet det mindre lämpligt att

från riksdagens sida något initiativ nu
tages i frågan.» Ett halvt år har regeringen
haft till förfogande för sin prövning,
ty det är drygt ett halvt år sedan
järnvägsstyrelsen framlämnade sin utredning,
men ännu föreligger inget förslag
från regeringen. Jag vill erinra om
att överbefälhavarens utredning med ett
program till upprustning var knappast
mer än tre månader gammalt, när regeringen
lade fram det förslag, som ledde
till en ytterligare upprustning i det här
landet med 600 miljoner kronor.

Om nu den utredning, som järnvägsstyrelsen
har framlämnat till regeringen,
varit den första i sitt slag, kunde man
ju ha förstått utskottets hållning, men
här handlar det ju om en fråga, som under
35 års tid utretts och varit föremål
för prövning. År det då inte en åtgärd
av självhävdelse, om riksdagen äntligen
skulle beställa ett förslag från regeringen?
Det anser emellertid inte utskottet,
som i stället medverkat i det cirkusskådespel,
som nu har pågått i denna
fråga i hela 35 år.

Nå, är nu detta enbart min åsikt? Är
det enbart mitt hårda omdöme? Nej,
ingalunda. Det är en åsikt, som delas av
den överväldigande majoriteten av Norrbottens
folk. Det är en åsikt som bl. a.
delas av Svenska järnvägsmannaförbundets
femte distrikt, som klart har uttalat
sig i denna fråga och därvid begärt,
att riksdagen skall ta ställning till densamma,
och som också kommer att uppvakta
regeringen.

Däremot är jag inte så säker på inställningen
hos den norrbottensrepresentant,
som i statsutskottet har jamat
med i utskottets jämmerliga melodi. Det
tycks vara så, att vissa representanter
för Norrbotten handlar på ett sätt i hembygden
och på ett annat sätt i riksdagen.
Vid varje val inbjudes en minister,
som i kustbygden i högtidliga former uttalar,
att det är klart att bygden skall
få en järnväg. Den politiken har bedrivits
nu i 35 år. Och på valmötena i
Norrbotten säger den utskottsrepresentant,
som intar denna märkvärdiga ställning,
att Norrbotten måste resa sig mot
kolonialförtrycket. Men i utskottet säger

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Om byggande av järnväg Luleå—Karlsborgsverken.

han ungefär så här: Vi måste vara honnetta
mot vår regering. Har man nu i
35 år legat och värpt på frågan, fordrar
anständigheten att man inte bryter denna
oanständighetens politik!

Jag motiverade i fjol höst utförligt
behovet av denna kustjärnväg. Andra har
gjort detsamma tidigare, och jag anser
det därför icke nödvändigt att här upprepa
de sociala och ekonomiska skäl,
som motiverar att frågan nu snabbt
bringas till sin lösning.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr 7 i
denna kammare.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Såsom den föregående talaren påpekade,
är detta en mycket gammal fråga. Den
har i 35 års tid varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet och föranlett
en lång rad av utredningar. Att järnvägen
detta till trots inte kommit till
stånd, kan inte bottna i ovilja från riksdagens
eller regeringens sida mot att
bygga järnvägar uppe i Norrbotten, utan
det måste bero på att det varit tveksamt,
huruvida de ekonomiska och trafiktekniska
förhållandena där uppe är sådana,
att förutsättningar för en järnväg föreligger.
När vi nu har kommit in i en
tid, då järnvägsstyrelsen föreslår att
man skall riva upp redan byggda järnvägar,
kan man naturligtvis ställa sig
ännu mera tveksam till huruvida detta
projekt, som i och för sig givetvis vore
önskvärt, skall kunna realiseras.

Jag vill inte uttala någon mening om
huruvida det järnvägsföretag, som motionärerna
åsyftar, kan och bör komma
till stånd, men då frågan är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning, får vi väl anta
att denna prövning kommer att resultera
i ett beslut av Kungl. Maj:t och att frågan
alltså på nytt kommer att underställas
riksdagen.

Då motionären redan varit välvillig
att referera utskottets utlåtande på denna
punkt, vill jag endast hänvisa till detta
och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GRYM (s): Herr talman! Jag
hade inte tänkt lägga mig i debatten,
men det var herr Helmer Persson, som
uppkallade mig. Han sade nämligen, att
det var en norrbottning, som jamat med
i utskottsmelodien vid skrivningen, och
den norrbottningen är enligt närvaroförteckningen
Ivar Jansson i Kalix.

Nu vet jag inte alls, hur resonemanget
har förts inom utskottet och inom avdelningen,
men jag kan upplysa kammarens
ledamöter om att herr Jansson i
Kalix är fullt ut lika intresserad av denna
järnvägs tillkomst som herr Helmer
Persson i Luleå. Om det är någon, som
arbetat för att denna järnväg skulle
komma till stånd, är det Ivar Jansson,
och han är inte ensam därom, utan
många andra kalixbor, törebor och råneåbor
är lika intresserade. Det är alldeles
uppenbart, att det föreligger ett
allmänt intresse i Norrbotten, att denna
järnväg kommer till stånd — det kan
inte råda någon tvekan om den saken.

Men herr Persson vet ju utomordentligt
väl, att detta är en fråga av synnerligen
stor ekonomisk räckvidd. Vi får
väl ändå ge oss till tåls ett eller ett par
år. Det är ju inte hela världen; har vi
väntat i 35 år med att lösa frågan, kan
vi väl vänta ett par år till.

Jag kan med gott samvete, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna
arvsfonden tillkommande fordran på
grund av borgen; och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ang. villkoren för familjepension åt frånskild make.

proposition angående statstjänstemannens
löner under år 1953 m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. villkoren för familjepension åt
frånskild make.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av väckta motioner
om förnyad prövning av villkoren
för statlig familjepension åt frånskild
make.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av lierr
Lundqvist (1:265) och den andra inom
andra kammaren av fröken Wetterström
m. fl. (II: 188), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungi. Maj:t ville
hemställa, att villkoren för statlig familjepension
åt frånskild make måtte
upptagas till förnyad prövning.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:265 och 11:188
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag kan mycket väl förstå att utskottet
efter de upplysningar, som utskottet inhämtat
i departementet, inte nu har ansett
sig kunna förorda någon framställning
till Kungl. Maj:t i motionens syfte.
Jag förstår utskottets hållning men måste
dock samtidigt beklaga, att något riksdagens
initiativ här nu inte tages, ty det
är ju så att erfarenheterna redan tydligt
visat, att man mycket ofta försummar
att utverka domstols förordnande om
rätt till familjepension för den frånskilda
maken, vilken därför också inte sällan
har gått helt miste om sådan pension.

Efter utskottets ställningstagande tjänar
det givetvis ingenting till att yrka
bifall till motionen, och jag inskränker
mig därför till att inträngande vädja
till Kungl. Maj:t att om och när dylika
fall kommer inför Kungl. Maj :ts prövning
dispensvägen visa största möjliga
förståelse och generositet. Självfallet

hoppas jag vidare att 1951 års pensionsutredning,
som nu också har denna fråga
under behandling, måtte påskynda slutförandet
av sitt arbete. Det är ju ändå
så, att det här föreligger många utomordentligt
viktiga spörsmål, som väntar
på sin lösning.

Jag hoppas givetvis också, att utredningen,
när den kommer att ta ställning
till här föreliggande fråga, skall göra sitt
yttersta för att söka skipa den rättvisa,
som säkerligen riksdagen är enig om
att här vilja åstadkomma.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr AHLBERG (h): Jag skulle vilja,
herr talman, instämma i sista delen av
herr Lundqvists anförande, alltså i hans
hemställan och förhoppning om att den
pågående utredningen måtte slutföras så
snart som möjligt. Anledningen härtill
är inte bara den, att det är önskvärt
för de statsanställda att få denna sak
klarlagd och rätten fastslagen, utan också
den, att vad staten här kommer att
göra får betydelse för pensionsfrågans
lösning på det privata området. Frågan
om vilken rättsställning en frånskild
maka har i fråga om familjepension är
utomordentligt svårlöst, och när nu en
kungl. kommitté är sysselsatt med att
penetrera problemet, är det väl att hoppas
och förvänta, att man finner någon
form, som kan vara rätt avvägd och
därför tjäna till föredöme vid lösningen
av motsvarande problem på det privata
området.

Med hänsyn till behovet av att en ordning
skapas i denna sektor finner jag
det för min del ytterst önskvärt, att kommittén
så snart som möjligt slutför sitt
arbete. Detta innebär givetvis ingen kritik
och inget klander mot kommittén för
den tid den hittills har tagit på sig för
att slutföra sitt uppdrag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av
väckta motioner om ersättning åt S. T.
Magnusson för skada, ådragen under
värnpliktstjänstgöring, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1953 skall utgå,
jämte i ämnet väckta motioner.

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1953 utgå med en och en
halv promille.

Statsverkspropositionen hade i denna
del remitterats till bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 160
av herrar Tjällgren och Näsgård samt II:
362 av herr Jansson i Aspeboda m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att inkomsterna av skogsvårdsavgifter
för budgetåret 1953/54 skulle beräknas
till 5,2 miljoner kronor och att
uttagningen av skogsvårdsavgifterna i
konsekvens härmed skulle ske efter en
promille av taxeringsvärdena av skogsmark
och växande skog å fastigheter,
för vilka avgift skulle uttagas; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 161
av herr Velander m. fl. och II: 363 av
herr Agerberg m. fl., vari hemställts, att
promilletalet för uttagande av skogsvårdsavgift
för budgetåret 1953/54 måtte
fastställas till 1,0 och att i enlighet härmed
inkomsten av skogsvårdsavgiften
måtte upptagas till 5,2 miljoner kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående skogsvårdsavgiften
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 160 av herrar Tjällgren
och Näsgård samt II: 362 av herr Jansson
i Aspeboda m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 161 av herr Velander
m. fl. och II: 363 av herr Agerberg
m. fl. besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1953 utgå med en och en
halv promille.

Reservation hade anmälts av herrar
Velander och Hagberg i Malmö, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till de likalydande
motionerna I: 160 av herrar
Tjällgren och Näsgård samt II: 362 av
herr Jansson i Aspeboda m. fl. ävensom
de likalydande motionerna I: 161 av herr
Velander m. fl. och II: 363 av herr Agerberg
m. fl. samt med avslag å Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag i ämnet besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1953 utgå
med en promille.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Den nu gällande ordningen för skogsvårdsstyrelsernas
ställning och uppgifter
genomfördes vid 1946 års riksdag.
Därvid åsyftades att nå fram till ett vidgat
statligt inflytande på skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Rörande finansieringen
av denna verksamhet förelåg olika
uppfattningar. Skogsvårdsstyrelseutredningen
hade gått in för att skogsägarna
borde drabbas av någon mindre avgift
såsom bidrag till täckning av kostnaderna
härför. Utredningen resonerade
i det sammanhanget om ett belopp på
3 900 000 kronor. Dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet, som är identisk
med den nuvarande chefen för finansdepartementet,
ansåg ock att skogsägarna
borde påföras »en mindre årlig
avgift» såsom bidrag till täckning av
kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Jordbruksutskottets majoritet
ställde sig på samma linje men maximerade
bidraget till 4,5 miljoner kro -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

nor. Till jordbruksutskottets utlåtande
fanns dock fogad en reservation från
ledamöterna av högern och bondeförbundet,
och i den hävdades, att någon
särskild belastning av skogsbruket inte
borde ifrågakomma.

Nu är det så, att om man hölle sig
till de gällande bestämmelserna och
värdet av skogsmark och skog alltså belastades
med en avgift av 1,5 promille,
så skulle på grund av taxeringsvärdenas
höjning följa en stegring av skogsägarnas
bidrag till ifrågavarande verksamhet
från nuvarande cirka 4,6 miljoner
till 7,8 miljoner, alltså en stegring med
åtskilligt över 70 procent. Man måste
ställa sig mycket tveksam härtill liksom
också till frågan, huruvida över huvud
taget några speciella avgifter eller skatter
bör upptagas till täckande av kostnaderna
för denna verksamhet. Om staten
anser sig böra ur allmänna utgångspunkter
inlåta sig på en reglerande och
ledande verksamhet på ett visst område,
där det exempelvis gäller att tillvarata
och befordra samhällets intressen beträffande
en näringsgren, som har en så
utomordentlig betydelse för vår utrikeshandel
och därmed för vår levnadsstandard
och ekonomiska ställning över huvud
taget, kan man verkligen fråga sig,
om de som berörs därav skall påföras
speciella skatter för det ändamålet. I
detta fall rör det sig därtill om en objektbeskattning
av fastighet, och redan den
omständigheten gör, att man måste ställa
sig mycket frågande till anordningen
som sådan. Man skall inte heller glömma
bort, att skogsvårdsstyrelsernas
största inkomstkälla, när det gäller den
egna verksamheten, är de avgifter som
belastas dem, som tar skogsvårdsstyrelsernas
tjänster i anspråk, och därmed
får ju skogsvårdsstyrelserna betalt av
skogsägarna för sina tjänster till dem.

Min inställning till föreliggande spörsmål
ligger principiellt på det planet, att
jag betraktar skogsvårdsavgiften på samma
sätt som den nu gällande allmänna
fastighetsbeskattningen. Frågan därom
ligger dock i stöpsleven. Det finns ett
nyligen avgivet betänkande i ämnet från
skattelagssakkunniga, vilket är föremål

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften.
för remiss. I avvaktan på den vidare behandlingen
därav vill jag icke ställa något
yrkande om eliminerande av den
objektbeskattning, alltså skogsvårdsavgiften,
som vi här syssla med. Jag menar
i stället, att den belastning som härigenom
drabbar skogsägarna får tills vidare
tolereras men att man inte får gå
in för någon höjning därav. Om man
därvid, såsom skogsstyrelsen i sin framställning
till Kungl. Maj :t har förordat,
sänker repartitionstalet för skogsvårdsavgiften
från en och en halv till en promille,
skulle resultatet i alla fall bli en
höjning på 600 000 å 700 000 kronor, och
det tycker jag måste vara tillräckligt
även för dem, som anlägger fiskaliska
synpunkter i detta sammanhang.

Från de utgångspunkter jag här har
antytt skall jag, herr talman, be att få
yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Innan jag slutar, skall jag dock tillåta
mig ett par erinringar i anslutning till
bevillningsutskottets betänkande. Det
är ju så, att den fråga, som här är uppe,
låg till på samma sätt i fjol. Då avvisade
man emellertid vidare diskussion
genom att säga, att man inte hade full
klarhet angående den faktiska stegringen
av taxeringsvärdena på skogsmark
och växande skog, och ett ståndpunktstagande
borde därför undanskjutas, tills
man nått fram till bestämda siffror i det
hänseendet. Nu faller bevillningsutskottet
tillbaka just på denna fjolårsståndpunkt
och säger, att, om vi bifaller motionärernas
yrkande, skulle det betyda,
att avkastningen av skogsvårdsavgiften
skulle bli mindre än den blev på grund
av beslutet, som fattades i fjol. En vägande
motivering alltså!

Sedan har bevillningsutskottet ett uttalande,
vars närmare innebörd jag nödgas
efterlysa. På s. 10, sista stycket i
betänkandet heter det: »Såsom tidigare
nämnts utgör höjningen av berörda inkomst
ca 3,2 miljoner kronor från och
med innevarande budgetår. Inom utskottet
har uttryckts önskemål om att denna
ökade tillgång på skogsvårdsavgiftsmedel
skulle tillgodoföras skogsnäringen
i form av ökat statligt stöd åt de skogs -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften.
vårdande åtgärderna.» Jag skulle gärna
vilja erfara från någon, som anser
sig kunna föra utskottsmajoritetens talan,
vad som menas med detta. Det är
för mig alldeles obegripligt. Det kan ju
hända, att man åsyftar något som gällde
under skogsvårdsstyrelsernas tidigare
verksamhet före regleringen av deras
ställning år 1946. Då låg det nämligen
så till att varje skogsvårdsstyrelse ägde
att inom ramen för sina ekonomiska resurser
i stort sett själv bestämma den
skogsvårdspolitik som den skulle föra. Är
det någonting i den riktningen som man
inom utskottet syftar till med citerade
uttalandet, eller vad menar man därmed?
Det är ock möjligt att avsikten
kan vara att åstadkomma något dunkelt
uttalande, som någon, som måhända har
ändrat ståndpunkt i detta ämne från något
tidigare sammanhang, skulle kunna
falla tillbaka på. Det är även då ganska
naturligt, att man vill ha närmare besked,
ty det kanske kan övertyga även
oss andra.

Herr SJÖDAHL (s) : Herr talman! Herr
Velander sysslade litet med skogsvårdsavgiftens
liistorik i sitt anförande, då
han nämnde något om att man ursprungligen
hade avsett, att en viss mindre avgift
skulle påläggas skogsbruket såsom
ett bidrag till skogsvårdsstyrelsernas arbete.
Jag vill erinra kammaren om att
denna av herr Velander med orden
»mindre avgift» betecknade skogsvårdsavgift
enligt både departementschefens
och jordbruksutskottets uttalande på sin
tid avsåg att täcka närmare två tredjedelar
av nettomedelsbehovet för skogsvårdsstyrelserna.
Man kan, om man så
vill, säga att det är en mindre avgift,
men det är i alla fall större delen av den
utgift som var avsedd att täckas med
skogsvårdsavgiften.

Det blev inte riktigt på det sätt som
man tänkte sig. Till en början täckte avgiften
inemot två tredjedelar av utgiften,
men skogsvårdsavgiften stod fullständigt
stilla, beroeende på det sätt varpå vi taxerar
våra fastigheter — det dröjer
minst fem år innan det blir en iindring,

och i detta fall dröjde det ännu längre.
Ingen har väl den uppfattningen att utgifterna
för det behov, som man skulle
fylla, stod stilla. Från 1946/47, då de
var 6,2 miljoner kronor, har de utvecklat
sig till beräknade 14,4 miljoner i år.
De har alltså mer än fördubblats, praktiskt
taget har de ökat med ungefär 130
procent. Under större delen av denna tid
stod skogsvårdsavgiften fullständigt stilla.
Vi kan då begripa att de där två tredjedelarna
sjönk undan för undan, så att
avgiften kommit att täcka allt mindre
och mindre del av det behov, som den
var avsedd att fylla.

Man säger från reservanternas sida —
det framfördes nu av herr Velander —
att om vi skulle bifalla regeringens förslag
skulle skogsvårdsavgiften ökas med
70 procent. Jag har inte räknat efter,
men jag förmodar att man kan lita på
reservanternas beräkning. Skogsvårdsavgiften
har dock stått praktiskt taget oförändrad
under alla dessa år, medan utgifterna
ökats med 130 procent, och då
kan man ju begripa att den kommit att
täcka en allt mindre del av behovet.

Vad blir följden om man tar regeringens
förslag eller om man tar reservanternas?
Vid bifall till propositionen skulle
nettoutgifterna täckas till något över
hälften med den ökade skogsvårdsavgiften
— om jag har räknat rätt är det 54
procent. Det ligger alltså under två tredjedelar,
och det kommer också att ligga
under vad som utgått i år, ty man har
till underlag haft de nya taxeringsvärdena,
på vilka man tagit ut 1,5 promille.
I år täcker detta ungefärligen 62 procent
av utgifterna. Om vi åter följer motionärerna,
täcker skogsvårdsavgiften endast
cirka 36 procent; i stället för de av
regeringen och jordbruksutskottet på sin
tid omnämnda två tredjedelarna kommer
man då ned till närmare en tredjedel av
det utgiftsbehov som föreligger på denna
punkt.

Genom dessa siffror är det alldeles
klart att det behov som man haft att
täcka under dessa år i allt lägre och lägre
grad fyllts av skogsvårdsavgifterna.
Även efter höjningen av taxeringsvärdena
kommer denna avgift ändå inte upp

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

till de ursprungligen avsedda två tredjedelarna
utan ligger avsevärt därunder.

Detta sammanhänger ju mycket med
hela den konstruktion vi har av vår fastighetsbeskattning.
Den står stilla under
en följd av år, och om penningvärdet då
försämras och utgifterna ökas, så kommer
givetvis de som betalar skogsvårdsavgiften
att erlägga allt mindre och
mindre del av de ökade kostnaderna,
och detta i ett sämre penningvärde. När
det då blir en upptaxering skulle man
kunna tänka sig att andelen återfördes
till det ursprungliga, men så har ju ingalunda
skett.

Jag tycker därför för min del att ett
bibehållande av ett uttag av 1,5 promille
inte särskilt tillgodoser någon fiskalisk
synpunkt. Det blir ju ändå en mindre del
av utgifterna än den ursprungligen avsedda
som kommer att täckas genom
skogsvårdsavgifterna.

Vidare har utskottet skrivit något som
har väckt herr Velanders funderingar.
Utskottet har skrivit att denna ökade tillgång
på skogsvårdmedel borde tillgodoföras
skogsnäringen i form av ökat statligt
stöd. Vad innebär detta? Jo, då vi
har haft 1,5 promilles uttag på de ökade
taxeringsvärdena i år liksom nästa år —
vilket ger en inkomst på 7,8 miljoner
kronor — så har under denna tid utgifterna
ökats från 10,5 miljoner kronor till
i år 14,4. Det är alltså en ökning med
nära 4 miljoner bara under dessa två år.
Inkomsterna av skogsvårdsavgiften har
under den tiden ökats från 4,5 till 7,8
miljoner, alltså med 3,3 miljoner. Dessa
nya inkomster har sålunda redan under
de två åren förbrukats för skogsvårdsändamål,
och dessutom har staten tillskjutit
ytterligare medel. Jag tror inte att
skogens målsmän behöver vara oroliga
här.

Vad utskottet dessutom har antytt är
att det här kan komma ytterligare behov
av understöd för att hjälpa fram skogsbruket,
och utskottet menar att dem bör
man kunna tillgodose ännu något mera
efter denna ökning i inkomsterna, trots
att man under de två sista åren redan
tillgodosett skogsbruket med mer än som
svarat mot inkomsten av skogsvårdsav -

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften.
gifterna. Vilka dessa ytterligare åtgärder
skall bli kan inte bevillningsutskottet
lägga sig i. Det kan bara uttala att det
finner sådana önskemål rimliga. Vad som
skall utföras blir närmast en fråga för
jordbruksutskottet, och den bör prövas
på vanligt sätt inom departement och
riksdag. Om nästa budgetår åtgärder
skulle behövas, t. ex. med anledning av
arbetslöshet i de trakter där skogshushållningen
spelar en roll, skulle man
kunna tänka sig att av de medel som
står till Kungl. Maj :ts förfogande ytterligare
anslag anvisades för skogens behov.
I ett annat fall skulle det kunna tänkas
att anslag beviljades på tilläggsstat, och
det skulle ytterligare kunna tänkas att
saken toges upp till omprövning i samband
med nästa års budget på jordbruksdepartementets
huvudtitel.

Jag lämnar dessa uppgifter för att försöka
skingra det töcken som tycks finnas
hos herr Velander rörande vad bevillningsutskottet
skriver i denna punkt.

Herr talman! Detta är ett förslag från
Kungl. Maj:ts och senare från bevillningsutskottets
sida till riksdagen, vilket
placerar skogens bidrag till dessa speciella
utgifter på en lägre procentuell nivå
än den man tänkte sig då man införde
skogsvårdsavgiften. Det kommer desslikes,
om man ser på de utgifter som riksdagen
redan har beslutat, att betyda, att
dessa ökade medel redan är tagna i anspråk
under de två år jag nämnde för att
tillgodose skogens behov. Dessutom har
utskottet pekat på att om det kan finnas
befogat bör Kungl. Maj:t låta den ökade
avgiften föranleda särskilda anslag till
skogsvårdsändamål.

Jag yrkar med detta, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Herr Sjödahl gjorde en jämförelse mellan
kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet och inkomsterna av denna
skatt. Jag har ingenting att erinra
mot detta, men jag skulle vilja säga herr
Sjödahl, att denna skatt inte är det enda
som skogsägarna får direkt bidra med
til verksamheten, utan det finns också

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften.
taxor för biträdesverksamheten. Om jag
är rätt underrättad har dessa taxor höjts
upprepade gånger under årens lopp, och
i årets stat är annonserat att de skall
höjas ytterligare. Jag tror till och med
att jordbruksministern har talat så
varmt för en höjning av dessa taxor att
jordbruksutskottet ansett sig böra
bromsa en smula, så att de inte skulle
bli alltför höga. Om herr Sjödahl vill
göra en rättvis jämförelse här, får han
också ta med dessa taxor.

Herr Tjällgren och jag har i en motion
i denna fråga erinrat om att skogsvårdsavgiften
genom 1946 års beslut förvandlades
till en skatt av rent statlig
natur och med karaktär av speciell skatt
på ett visst slag av fastighetsobjekt. Från
vårt håll erinrades redan 1946, när
skogsvårdsavgiften infördes, om att den
i sin nya form skulle bli en särskild
fastighetsskatt för skogsbruket. Det är
nu inte så förvånande, om skogsägarna
med en viss oro ser på utvecklingen av
denna skatt.

Förslaget om denna skatt kom från

1944 års skogsvårdsstyrelseutredning.
Denna utgick från att avgiften skulle
bli relativt låg. Om skogsvårdsavgiften,
uttagen på taxeringsvärdet, bibehölles
på ungefär samma låga nivå som de hittillsvarande
avgifterna — d. v. s. den
skogsvårdsavgift som grundades på
skogsaccisen — torde den icke komma
att medföra någon sådan belastning på
skogsbruket, som kunde anses bliva alltför
kännbar för skogsägarna, ansåg utredningen.
Nu grundade sig utredningens
beräkningar av skogsvårdsavgiften
på de taxeringsvärden som gällde efter

1945 års allmänna fastighetstaxering. Vi
har i motionerna påpekat att taxeringsvärdena
genom 1952 års allmänna fastighetstaxering
har höjts mycket betydligt,
och skogsstyrelsen har tagit denna
omständighet som motiv för att föreslå
att promilleavgiften skulle sänkas från
1,5 till 1.

Jag förstår av bevillningsutskottets betänkande
att det inte är möjligt att få
igenom motionerna nu — jag tror inte
att herrar Velanders och Hagbergs reservation
har utsikt att vinna bifall. Jag

läser emellertid ut så mycket av bevillningsutskottets
betänkande som att promilleavgiften
inte är fastlåst för framtiden.
Det förelåg enligt min mening en
fara för att den högsta tillåtna uttagningen
enligt 1946 års beslut, 1,5 promille,
skulle bli fastslagen även för
framtiden. Nu har utskottet uttryckligen
strukit under att prövning årligen
skall komma att ske. Då finns det ju
möjlighet att ta upp frågan på nytt nästa
år.

Herr Velander fällde ett yttrande som
tydligen syftade på vår motion. Han
undrade, om vi skulle falla ifrån den.
I bevillningsutskottets betänkande finns
en passus, som herr Sjödahl var inne på
nyss och som jag fattar som en kompromiss.
Jag tillåter mig, herr talman,
att läsa upp detta uttalande i dess helhet
för att få det intaget i protokollet:
»Inom utskottet har uttryckts önskemål
om att denna ökade tillgång på skogsvårdsavgiftsmedel
skulle tillgodoföras
skogsnäringen i form av ökat statligt
stöd åt de skogsvårdande åtgärderna.
Utskottet kan för sin del ge dessa önskemål
sin anslutning. Det bör emellertid
ankomma på Kungl. Maj:t att taga
denna fråga under övervägande och
framlägga eventuella förslag så snart
förutsättningar föreligga härför.»

Utskottets representant, herr Sjödahl,
har nyss i det avseendet antytt olika
möjligheter. Jag vill direkt uttala den
förhoppningen att regeringen för nästa
budgetår föreslår ett tilläggsanslag för
skogsvårdsändamål som ungefär motsvarar
höjningen av skogsvårdsavgiften.
Om det skall vara någon mening med
denna kompromiss inom utskottet och
med utskottets hänvisning till att det
ankommer på Kungl. Maj:t att ta frågan
under övervägande, måste det betyda
att någonting göres redan under nästkommande
budgetår. Jag hoppas alltså
att Kungl. Maj:t framlägger en proposition
med begäran om anslag på tilläggsstat
för att öka möjligheterna att utföra
skogsvårdande åtgärder. Det skulle
också vara synnerligen välbetänkt med
hänsyn till det läge på skogsbrukets arbetsmarknad
som nu råder och som jag

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

nog tror kommer att råda en tid framåt.

Jag slutar, herr talman, med att uttala
denna förhoppning och har intet
särskilt yrkande.

I detta anförande instämde herr Tjällgren
(bf).

Herr VELÄNDER (h): Herr talman!
Den siste ärade talaren sökte finna en
tröst i att han kunnat utläsa ur utskottsbetänkandet
att skogsvårdsavgiftens storlek
inte behövde uppfattas såsom för
framtiden låst, utan att den kunde komma
att undergå förskjutningar. Ja, det
är alldeles uppenbart att, om det är herr
Sjödahl som inspirerat till dessa herr
Näsgårds förhoppningar, så kommer de
att gå i uppfyllelse, och det i mycket hög
grad. Men förändringarna kommer att
gå endast i en riktning, i den riktningen
nämligen att de ständigt stigande totala
kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet alltid skall till två tredjedelar
gäldas såsom objektskatt på skogsmark
och växande skog.

Såvitt jag har förstått, har emellertid
herr Sjödahl därvid fullständigt abstraherat
ifrån vad som i detta fall var utgångspunkten.
Redan år 1945 talade
skogsvårdsstyrelseutredningen om en
mindre avgift, som skulle uttas av skogsägarna.
Kungl. Maj :t i den nuvarande finansministerns
gestalt uttalade år 1946,
att han ansåg det vara försvarligt att
»en mindre årlig avgift» belastade skogsägarna.
Och eftersom det var fråga om
en mindre årlig avgift, kunde han också
förorda, att denna skulle täckas genom
en belastning å skogsmark och växande
skog i den ordning, som då genomfördes.
Jordbruksutskottet talade också om
en mindre avgift och maximerade summan
därav till 4,5 miljoner kronor. Herr
Sjödahl går inte in på dessa ting; han
biter sig endast fast vid den omständigheten
att dessa 4,5 miljoner kronor händelsevis
motsvarade ungefär två tredjedelar
av de år 1946 beräknade totala
kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Då är det emellertid uppenbart,
att herr Sjödahl bl. a. inte kan

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 12.

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgift^!,
känna sig besvärad av, om utskottets
förslag nu går igenom, att avkastningen
av skogsvårdsavgiften kommer att
väsentligt överstiga den totala kostnaden
för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
sådan den beräknades vid riksdagen
1946. Och skall man gå på i den galoppen,
fordras det givetvis mycken sjäivövervinnelse
för att man, såsom herr
Näsgård, skall känna sig nöjd med vad
man från de av herr Sjödahl urgerade
utgångspunkterna slutligen kan komma
att nå fram till. Det betyder i varje fall
att man inte skall låtsas om vad en dylik
extra belastning av skogsägarna i själva
verket kan komma att betyda för
dem. De har nu den gamla, alltjämt gällande,
i många fall betungande objektbeskattningen
av fastighet, och de har
till på köpet fått denna skogsvårdsavgift.
Vi är väl allesammans mycket angelägna
om att söka på olika sätt nedbringa
den allmänna kostnadsnivån. Är
detta den rätta vägen? Det räcker med
att ställa den frågan.

Betyder inte även den omständigheten
något, att skogsstyrelsen såväl i fjol som
i år har gjort särskilda framställningar
om att man på grund av taxeringsvärdenas
utveckling skulle sänka promilletalet
för skogsvårdsavgiften från 1,5 till 1 ?
Bör man inte utgå ifrån att skogsstyrelsen
vid övervägande av hithörande
spörsmål har beaktat vad som kan vara
lämpligt och skäligt ur både allmänna
och enskilda synpunkter?

Jag vill vidare något anknyta till herr
Sjödahls antydningar om vad uttalandet
från bevillningsutskottet i sista stycket
på s. 10 av betänkandet egentligen innebär.
Jag fick inte någonting gripbart
ur dessa antydningar. De syntes emellertid
innebära att de skogsvårdande uppgifterna
hade åsidosatts och det på ett sätt
som ogynnsamt återverkat på de enskilda
skogsägarna. Nu skulle detta på något
sätt rättas till. Men ligger det inte så till
att uppgifterna på detta område som regel
är av sådant slag, att kostnaderna
därför i varje fall inte rimligen bör uttagas
av den enskilde skogsägaren genom
speciella avgifter eller skatter? Eftersom
det här är fråga om en reglerande

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften.
och ledande verksamhet från det allmännas
sida i dess eget intresse, betingat av
näringspolitiska och andra synpunkter,
måste man alltså upprepa den principiella
frågan, om det överhuvud taget
kan vara påkallat med några speciella
avgifter. I mitt tidigare anförande antydde
jag, att frågan därom nog komme
upp i ett annat sammanhang, nämligen
vid den förestående diskussionen om den
form av objektbeskattning, som vi blivit
vana vid att någon gång då och då nalkas,
den allmänna fastighetsbeskattningen.

När vi varit inne på skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet är det kanske nödvändigt
att säga något ord om vari denna
består enligt vad man tänkte sig 1946
och förmodlingen alltjämt. Det var ju
klart, att skogsvårdsstyrelserna skulle
kontrollera tillämpningen av den lagstiftning
och den ordning, som gällde
på området. Sedan siktade man till såsom
en av de främsta av deras uppgifter
att bidraga till skogsvårdens främjande
och att vara bärare av det allmännas intresse
av att skogsvårds- och avverkningspolitiken
fördes efter kloka och
framsynta linjer, som framstode såsom
de mest lämpliga och ändamålsenliga
för landet i dess helhet. Såsom utomordentligt
betydelsefull motsågs vidare
den undervisnings- och upplysningsverksamhet,
som man tänkte sig skulle
komma att via skogsvårdsstyrelserna genomföras
på detta område; och det är
väl inte vanligt att undervisnings- och
upplysningsverksamheten i vårt land
skall bekostas genom speciella skatter,
lagda på dem som beräknas komma i
åtnjutande därav!

I förgrunden ställdes också mycket
kraftigt de stora arealerna kalmarker
samt restskogar, förvildade hagmarker
och skräpskogar, vilka så snart sig göra
läte ansågs böra försättas i produktivt
skick. Kalmarkerna uppskattades i det
sammanhanget till omkring 900 000 hektar
och skräpskogarna till omkring
500 000 hektar.

Det är klart, att, om man följer herr
Sjödahls tankegångar, vilka herr Näsgård
för sin del fann tilltalande, man får

mycket ljusa perspektiv, när det gäller
den extra beskattningen av dem, som är
ägare av jordbruks- och skogsfastigheter
i detta land, därest de i form av
skogsvårdsavgift eller annan objektbeskattning
skall satsa de medel, som kräves
till fullföjande av nyss antydda uppgifter
och åtskilliga därutöver.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Herr Velander refererade
med en viss vällust allt, som kunde tyda
på att det rent av kunde komma att
ställas krav på en förhöjning av denna
promillesats i stället för en sänkning.
Man fick nästan det intrycket att herr
Velander önskade en katastrof så att
säga, alltså att man skulle driva det så
långt, att han skulle få rätt i sina farhågor
Jag tror att det vore klokare av
herr Velander, om han förenade sig med
oss och försökte göra sitt bästa för att
hålla denna promillesats nere och inte
på detta sätt betona motsidans argument.

Sedan sade herr Velander att vi motionärer
var mycket förnöjsamma. Jag
vill underställa kammarens prövning den
frågan vem som är mest förnöjsam, herr
Tjällgren och jag, som godtagit en kompromiss
i bevillningsutskottet, vilken
rimligtvis bör redan under nästa budgetår
ge skogsvården ett extra tillskott
av omkring 3 miljoner kronor till skogsvårdande
arbeten, eller herr Velander,
som för att rädda sin själ i en reservation
utan motivering yrkat på att promillesatsen
skall bestämmas till det belopp
som föreslås i motionen.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag förstod inte riktigt den
siste ärade talaren, när han yttrade, att
det skulle vara klokt av mig att följa hans
linje, ty då skulle man för de ökade
skogsvårdande uppgifterna nå fram till
en höjning av skogsvårdsavgifternas avkastning
med 3,2 miljoner kronor. Dessa
3,2 miljoner kronor är emellertid redan
disponerade, herr Näsgård! De kan därför
inte användas för det något dunkla
ändamål, som lekte herr Näsgård i hågen.

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Sedan undrade herr Näsgård, om det
inte vore klokare av mig att göra på
samma sätt som han och herr Tjällgren
såsom motionärer, d. v. s. vänta till nästa
år och då göra en framstöt för att förverkliga
just den tanke, som herr Näsgård
skattade åt. Ja, det kanske jag skulle
kunna reflektera på, om herr Näsgård
vill upplysa mig om huruvida han nästa
år kan inta en friare ställning, så att vi
då kan falla tillbaka på den ståndpunkt,
som han tidigare företrätt och som ligger
helt i linje med min egen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
skulle bara vilja erinra om att vad man
utgick ifrån, då man räknade med att
två tredjedelar av utgifterna skulle bestridas
genom skogsvårdsavgifter, var
nettoutgifterna för skogsvårdsstyrelserna.
Det gäller alltså två tredjedelar av de
utgifter som återstår, sedan man avräknat
inkomster, vilka inflyter från taxor och
annat dylikt. Det är den delen av utgifterna,
som dessa avgifter skulle bidraga
att täcka. Om man följde herr
Velanders motion, skulle man bara få
in en tredjedel av det erforderliga beloppet.

Utskottet har för sin del inte gjort
något uttalande om en minskning av
promillesatsen för skogsvårdsavgifterna.
Utskottet har endast sagt att de
pengar, som inflyter, kan motivera ökade
anslag för skogsvårdsstyrelserna i
deras arbete. Jag tror att det är viktigt,
herr Velander, att vi här i landet
ökar de medel, som står till förfogande
för skogsvårdsändamål. Det finns då
icke någon anledning att föreslå en
minskning av skogsvårdsavgifternas promilletal.

Vad innebär det, om man på ett skogstaxeringsvärde,
som stått oförändrat i,
låt mig säga minst fem år — i detta fallet
var det sju å åtta år eller något dylikt
— tar ut 1,5 promille även sedan
skogsmarken blivit upptaxerad? Ja, orsaken
till upptaxeringen är väsentligen
att vi fått ett annat penningvärde. Upptaxeringen
betyder alltså att skogsför -

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgift^,
mögenheten räknas upp och anpassas
till det nya penningvärdet. Om man tar
ut 1,5 promille på det nya taxeringsvärdet,
så innebär detta därför relativt sett
ingen avgiftsökning, utan avgiften är
densamma som den ursprungligen var.

Sedan bugade sig herr Velander för
skogsstyrelserna och deras arbete. Det
tycker jag han har allt skäl att göra.
Men det är väl ändå inte skogsstyrelsen
som regerar i det här landet, utan det
är Kungl. Maj:t och riksdagen, och det
är vi som skall träffa avgörandena, och
vi har rätt att gå andra vägar än respektive
ämbetsverk gör.

Jag vill slutligen erinra om att för några
år sedan genomfördes avdragsrätt för
skogsvårdsavgifter. De utgår med 7,8
miljoner kronor. Avdragsrätten innebär
att bolagen inte behöver betala mer än
hälften, alltså inte 1,5 promille utan endast
0,75 promille. För de enskilda varierar
avgiftens storlek efter vederbörandes
inkomstförhållanden. Om herr
Velander vore skogsägare, skulle jag gissa
att han med gällande avdragsrätt
skulle få betala någonting mellan hälften
och en tredjedel av den eljest utgående
avgiften.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Jag skall inte förlänga debatten. Jag vill
dock fastslå, att herr Sjödahl principiellt
intagit den ståndpunkten i fråga
om den särbelastning av fastighet, som
fastighetsskatten och jämväl skogsvårdsavgiften
medför, att man bara har att gå
på i ullstrumporna så snart som man
som motiv för sitt handlande kan falla
tillbaka på penningvärdets fall.

Herr Sjödahl bortser emellertid då
ifrån bl. a. att denna objektbeskattning,
vare sig den förekommer i det ena eller
andra fallet, medför en snedvridning av
skatteförmågan samt drabbar ojämnt
och slumpartat. Den ene drabbas hårdare
än den andre, och det är inte alltid
den som har den större skatteförmågan
som drabbas hårdast. Tvärtom blir det
som regel den, som har den mindre
skatteförmågan, som drabbas tyngst.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgift^!.

Herr HERLITZ (h): Herr talman!

Tillåt mig bara säga några ord angående
det uttalande av utskottet, som, för
att uttrycka det klart, är vederlaget för
att bondeförbundet frånfallit sitt motionsyrkande! Principiellt

är jag alltid mycket betänksam
mot anordningar som i likhet
med den här föreslagna innebär, att man
tar sig en viss inkomst —■ i detta fall
ett visst överskott på skogsvårdsavgifterna
— vars storlek man inte kan beräkna,
och bestämmer att vad som inflyter
av denna inkomst skall användas
för en viss utgift. Man har för all del
gjort så många gånger förr. Så gjorde
man helt naturligt under ett äldre och
primitivare statslmshållningssystem.
Ingenting var då vanligare än att man
sade, att »nu skapar vi oss en viss inkomst
som vi sedan använder för det
ena eller andra ändamålet». Men man
lärde sig så småningom att detta var en
primitiv form av statshushållning, som
ibland medför att ett behov, som skulle
tillgodoses, fick för litet och ibland att
ett annat behov fick orimligt mycket.
Man har som sagt insett detta och kommit
ifrån dylika statshushållningsformer.
Det är därför rent principiellt beklagligt
att se detta gamla system dyka
upp igen än här och än där. Detta med
skogsvårdsavgifterna är ett exempel. Ett
annat exempel kommer vi att stå inför
om några veckor, då vi skall behandla
förslaget om eu byggnadsforskningsavgift.

Jag tycker, herr talman, att det har
varit skäl att erinra om denna principiella
synpunkt, som ganska naturligt
leder mig fram till att jag ansluter mig
till herr Velanders reservation.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
vill bara till herr Velander säga, att jag
inte alls tagit ståndpunkt till fastighetsbeskattningen
i princip. Att herr Velander
tror det måste bero på att han för
tillfället är utrustad med eu alltför livlig
fantasi.

Herr Herlitz’ anmärkning att det är
eu primitiv form av beskattning att ta

ut en skogsvårdsavgift, som användes
för skogliga ändamål, skulle vara riktig
under den förutsättningen att vi gjorde
på samma sätt som i det samhälle som
herr Herlitz närmast hade i tankarna,
nämligen praktiskt taget indelade den
svenska statens inkomster för vissa speciella
ändamål. Det samhället har vi
lämnat för mycket länge sedan. Men vi
har fortfarande kvar en viss intressebeskattning,
som föranledes just av utgifter
på ett visst fält. Det är möjligt att
herr Herlitz också betraktar det som ett
primitivt system, när vi t. ex. tar ut
automobilskatt som ju tillför statskassan
många hundra miljoner kronor, vilka
pengar uteslutande användes för vägväsendet.
Det är ett primitivt system ur
herr Herlitz’ synpunkter, men den
svenska riksdagen har godkänt det som
en förnuftig form för beskattning.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Jag
vill bara erinra om att sådana här, såsom
man brukar kalla det, specialdestinationer
av statsmedel kan ta sig många
former. Det betänkliga som jag talade
om i mitt anförande ligger däri, att man
frånhänder sig ett bedömande av hur
stora utgifterna skall bli på ett visst område
genom att man låter deras storlek
bestämmas av vilka inkomster som råkar
inflyta. Något sådant frånhändande
har icke skett i fråga om automobilskatten.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Vad
som här föreslås innebär icke något
dylikt frånhändande. Skogsvårdsavgifterna
har under alla dessa år inbringat
något över 4,5 miljoner kronor, medan
statens utgifter till skogsvårdsstyrelserna
ökat från 6,2 till 14 miljoner kronor.
Att dessa 4,5 miljoner kronor varit
anvisade för detta ändamål har således
icke betytt någon begränsning av den
svenska riksdagens anslagsmakt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan lian upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 17.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande, nr 27, i anledning
av väckt motion om avskaffande
av rätten att vid taxering till skatt
åtnjuta avdrag för ränta å s. k. benefika
barnreverser, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om rätt att utströ avlidens aska.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 5, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om rätt att utströ avlidens aska.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckt
motion angående viss ändring i 9 § 2
mom. lagen om jordfästning.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom första kammaren
väckt motion, nr 87, av herr Nerman, i
vilken motion hemställts, att riksdagen
ville till Kungl. Maj :t hemställa om utredning,
huruvida sådan ändring kunde
åstadkommas i jordfästningslagens 9 §
mom. 2, att frihet efter Konungens prövning
kunde medges de efterlevande att i
värdig form efter avlidens i livstiden
uttalade önskan utströ hans aska å jord
eller över vatten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, I: 87, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NERMAN (s): Herr talman! I
motion nr 87 talar motionären inte i egen
sak. Personligen har jag samma traditionella
känsla som de flesta människor
har och som Allmänna svenska prästföreningen
i sitt avstyrkande remissuttalande
har gjort sig till tolk för: jag sätter
värde på ett minnessamband mellan
levande och döda genom en fast grav.
Men det är en sak för sig. Här gäller det
något annat: ett stycke religionsfrihet
som består i att jag kan förordna om
ett friare begravningssätt och få det utfört.
Man kan ju inte neka till att det
finns mera säregna människor, som i en
panteistisk känsla för, låt mig säga alllivet
önskar i sill aska återgå till allnaturen
och inte på något sätt vara bundna
vid en speciell plats. Det kan vara
starkt religiösa människor, i varje fall är
det här fråga om högst respektabla personligheter
med ett utpräglat frihets -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

sinne. Någon masshistoria lär det aldrig
kunna bli.

Jag kan nämna två allmänt kända fall:
skalden Verner von Heidenstam, som
spridde sin faders aska över Vättern, och
Fabian Månsson. Fabian hade uttalat
som sin sista vilja, att hans aska
skulle strös i havet vid den kust
där hans vagga stått. Fredrik Ström,
som talade vid begravningen, betonade
att lagen inte tillät det men att Fabian
med kungens medgivande kunde begravas
på stranden av sin fäderneö Hasslö
alldeles invid Östersjöns vatten i Blekinge.
Så skedde alltså, och ingen skulle
väl personligen ha velat förmena Fabian
att få sin sista önskan helt uppfylld. Men
lagen gjorde det.

I andra land får man strö ut askan efter
en kremerad över vatten eller land.
I England, det konservativa England,
är det sedan länge tillåtet, och där har
man också särskilda kyrkogårdar eller
minneslundar, kallade Gardens of rest
eller Gardens of remembrance, där askan
får spridas under värdiga former.
Det uppges också vara tillåtet i Förenta
staterna, Australien, Holland och åtminstone
några av de nordiska länderna —
efter ansökan om tillstånd. Jag har i
min motion begränsat rätten så, att Konungens
prövning skall erfordras. I Sverige
har Svenska eldbegängelseföreningen
gjort en hemställan till regeringen
om rätt till spridning av askan,
tyvärr utan framgång.

Min motion har formellt avstyrkts av
första lagutskottet, men utskottet har
likväl ansett att »förevarande spörsmål
förtjänar att utredas» och förordar bifall
i så måtto, att motionen hänskjutes
till den utredning som pågår beträffande
jordfästningslagens omarbetning. Jag
är utskottet tacksam för det och hoppas
alltså, att ärendet har kommit i goda
händer och kommer att av utredningsmannen
behandlas lika välvilligt som
av utskottet.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om medverkan av ämbetsman vid borgerlig
begravning.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckt motion
angående officiellt bistånd av officiant
vid icke-kyrklig begravning.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en av herr Nerman inom
första kammaren väckt motion, nr 88,
vari hemställts, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj :t hemställa om utredning, huruvida
officiellt bistånd av officiant
kunde anordnas för icke-kyrklig begravning
i fall där så önskades.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, I: 88, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NERMAN (s): Herr talman! Utskottet
har avstyrkt motionen nr 88, men
det har givit en intressant historik i sak.
Bland annat meddelas, att 1918 års religionsfrihetskommitté
år 1920 var inne
på tanken om officiell borgerlig jordfästning.
Det var friska revolutionära år
det där, som man kommer ihåg, men
när sedan proposition avgavs 1925, hade
allt återgått till »ordningen», och sakan
förföll. Jag hade nu tänkt, att den
kunde vara förtjänt av någon begrundan
i samband med den nya religionsfrihetslagen.
När den behandlades för
två år sedan, var det tyvärr ingen som
kom att tänka på den detaljen.

Nu medger jag, att förslaget har sina
svårigheter. Det är sant, som Sveriges
stadsdomare och efter dem utskottet säger,
att det är skillnad på vigsel och begravning:
Vigseln har vissa rättsverkningar,
begravningen som sådan har
inga. Jag förstår också, att Sveriges
landsfiskaler är ohågade att officiera.
De har väl nog göra ändå, och de sysslar
ju i allmänhet med personer och ärenden
som inte befordrar ett särskilt intresse
för den funktion det här skulle
vara fråga om. Det är också sant, att det
skulle bli svårt att skapa en gemensam
ritual — om man nu behövde en sådan.

Å andra sidan tycker jag nog att sam -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ang. formen för utträde ur svenska kyrkan.

hället har vissa skyldigheter mot de
människor som det här gäller — och jag
har betonat, att det enbart gäller när så
önskas, alltså i rena undantagsfall. Man
kunde ju också tänka sig, som Förbundet
för religionsfrihet har antytt i sitt
remissyttrande, att »i varje kommun utses
en eller flera personer i aktad medborgerlig
ställning och med de personliga
och formella kvalifikationerna att
på begäran officiera vid icke icke-kyrklig
begravning». Alldeles omöjligt vore
det kanske inte, och nog vore saken värd
en utredning. Tills vidare får man resignera.

Jag ber emellertid, herr talman, att
få yrka bifall till motionen.

Herr AHLQVIST (h): Herr talman! Såsom
motionären här erinrade om, kan
man inte, på det sätt som sker i motionen,
göra jämförelser mellan å ena sidan
vigsel och å andra sidan begravning.
Jag vill emellertid nöja mig med
att helt kort säga, att den främsta orsaken
till att utskottet icke ansett sig kunna
tillstyrka denna herr Nermans motion,
är att utskottet icke funnit det
lämpligt att ålägga någon viss ämbetseller
tjänstemannagrupp att bistå som
officiant vid iclce-kyrklig begravning.
Utskottet har snarare haft den uppfattningen,
att Förbundet för religionsfrihet
bör sörja för att officiant finnes tillgänglig
vid icke-kyrklig begravning.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den i ämnet väckta motionen;

och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. formen för utträde ur svenska
kyrkan.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta
motioner om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 86 i första kammaren av
herr Nerman m. fl. samt nr 116 i andra
kammaren av fru Eriksson i Stockholm
och herr Wallentheim. I motionerna, vilka
voro likalvdande, hade hemställts, att
riksdagen måtte antaga följande ändrade
lydelse av 11 § religionsfrihetslagen:

»Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan om
utträde genom personligt besök eller genom
av två personer bevittnad skriftlig
framställning till pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd.»

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 86 och II: 116,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lodenius, utan angiven
mening;

2) av herr Branting, fru SjöströmBengtsson
samt herrar Göransson, Hedquist
och Larsson i Stockholm, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 86 och II: 116, måtte för sin
del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680).

Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. formen för utträde ur svenska kyrkan.

(Nuvarande lydelse:)

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde personligen hos pastor i den
församling, där han är kyrkobokförd.

(Föreslagen lydelse:)

§•

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om uträde hos pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd. Anmälan skall
göras personligen eller ock i egenhändigt
undertecknad, av två personer bevittnad
handling.

Fru SJöSTRöM-BENGTSSON (s):
Herr talman! Vid detta utlåtande finns
en reservation, som har underskrivits
av ledamöterna i denna kammare herr
Branting, herr Göransson och mig; ett
par reservanter från andra kammaren
finns också. I denna reservation har vi
begärt en sådan ändring av religionsfrihetslagen
att det skapas möjligheter för
den, som så önskar, att genom eu skriftlig
anmälan få göra sitt utträde ur kyrkan.

Utöver vad som anförts i reservationen
har jag egentligen inte mycket att
tillägga. Jag vill bara påminna om att
departementschefen, i den proposition
om denna lag som framlades år 1951
och som föranledde riksdagens beslut
om ny religionsfrihetslag, förde ett resonemang
som gick ut på att formerna
för anmälan av utträde icke finge hindra
utträdet, men att å andra sidan garantier
såvitt möjligt borde finnas för
att gjorda anmälningar bygger på ett
fritt avgörande och är allvarligt menade.
Departementschefen ansåg att den
lämpligaste utvägen vore, att anmälan
om utträde skulle ske vid ett personligt
besök hos präst i den församling, där
vederbörande var skriven. Ett sådant
förfarande skulle, ansågs det, förhindra
att grupper av människor, kanske genom
andras påverkan, gemensamt gjorde
en skriftlig anmälan om utträde ur
kyrkan.

Särskilda utskottet, som förberedde
ärendets behandling i riksdagen, accepterade
den tankegången men fastslog
mycket kraftigt, att utträdet skall vara
fritt. Pastor har således ingen rätt att
påverka den som anmäler sitt utträde
ur kyrkan. Prästens uppgift blir då en -

dast att mottaga en anmälan om utträde.
Under sådana förhållanden kan man
fråga sig: Vad tjänar då en personlig inställelse
för ändamål? Ett sådant besök
tror jag för min del inte är mer ägnat
att stämma vederbörande till allvarlig
eftertanke, som det heter, än vad författandet
av en skrivelse i ärendet kan
vara.

Synpunkter liknande dem jag nu anfört
anlades i en vid särskilda utskottets
utlåtande fogad reservation. Jag tillhörde
även då reservanterna, och ingenting
har sedan dess hänt som fört mig
på andra tankar. Någon massflykt ur
kyrkan har det inte blivit. Föredraganden
i första lagutskottet nämnde siffran
3 promille. Den siffran är dock inte officiell,
och den kanske inte är absolut
säker. Den ändring, som vi reservanter
föreslår, tror jag inte kommer att nämnvärt
öka antalet av dem som kommer
att lämna kyrkan. Men den kan underlätta
det för en och annan som av olika
skäl är eller anser sig vara förhindrad
att i ett sådant ärende besöka prästen
och som hellre vill få ärendet uträttat
genom en skrivelse. Anledningarna till
att människor inte kan eller vill besöka
prästen kan vara mångahanda. Exempel
på sådana återfinns i reservationen.
Därutöver skulle jag vilja peka på de,
kanske inte så många, stilla här i landet,
som tillkämpat sig en livsåskådning
avvikande från den gängse och som
inte är vana att tala med myndigheter,
men som för sitt samvetes skull inte anser
sig böra vara medlemmar av kyrkan.
Jag tror att det för dem skulle vara
en lättnad att genom en skrivelse få
meddela sin önskan om utträde.

Jag skall inte säga mer i denna fråga.

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ang.

Jag ber bara att få yrka bifall till den
reservation, som ;ir underskriven av
herrar Göransson, Branting och mig
samt av två ledamöter i andra kammaren.

Hem AHLKVIST (s): Herr talman!
Fru Sjöström-Bengtsson sade att ingenting
hänt, sedan riksdagen 1951 antog
religionsfrihetslagen, som har föranlett
henne att ändra uppfattning i denna
fråga. Jag skall på denna punkt gärna
understryka vad fru Sjöström-Bengtsson
sade. Jag har inte heller kunnat upptäcka
att någonting därvidlag hänt, sedan
riksdagen fattade beslut i ärendet.
De argument, som motionärer och reservanter
andrar för en sådan ändring
av religionsfrihetslagens 11 §, att även
skriftligt förfarande skulle få användas
vid utträde ur kyrkan, är desamma som
anfördes i särskilda utskottet, när det
1951 behandlade detta ärende. Å andra
sidan vill jag säga, att de, som argumenterar
för paragrafens nuvarande lydelse,
d. v. s. att för utträde ur kyrkan
skall personlig inställelse hos pastor vara
erforderlig, använder också samma
argument som anfördes 1951. För min
del får jag nog säga, att jag varken 1951
eller i år har funnit någondera partens
argument särskilt övertygande. De har
sålunda inte lyckats få mig att tro, att
den, som verkligen önskar utträde ur
svenska statskyrkan, skulle vara förhindrad
till detta genom att han är
tvungen att personligen inställa sig hos
pastor. Man har inte heller lyckats få
mig att tro att ett bifall till reservationen
skulle resultera i massutträde ur
svenska kyrkan.

Jag tillhörde särskilda utskottet 1951,
men jag fanns inte bland reservanterna.
Det innebär att jag biträdde majoritetens
förslag. Men redan av det sagda
torde framgå, att även om minoriteten
hade blivit majoritet, skulle jag inte varit
att finna bland reservanterna. Med
andra ord, jag tror inte att denna detalj
i religionsfrihetslagen är avgörande för
religionsfrihetens vara eller icke vara.

Utskottet har, trots den korta tid som
förflutit sedan religionsfrihetslagen an -

formen för utträde ur svenska kyrkan,
togs, remitterat motionen till olika remissinstanser,
till ett par domkapitel,
till Allmänna svenska prästföreningen,
til Sveriges yngre prästers förbund, till
Frikyrkliga samarbetskommittén och till
Förbundet för religionsfrihet. Domkapitlet
och de prästerliga organisationerna
avstyrker motionen med samma motivering
som kom till användning 1951.
De båda andra förbunden, Frikyrkliga
samarbetskommittén och Förbundet för
religionsfrihet, tillstyrker, såvitt jag kan
se, med tidigare använd motivering. Det
förekommer emellertid i båda dessa remissuttalanden
ett par motiveringar för
tillstyrkandet som föranleder mig att säga,
att man nog ändå skjuter något över
målet i denna fråga. Sålunda säger frikyrkliga
samarbetskommittén att det inte
låter sig förena med en konsekvent
genomförd religionsfrihet, att det krävs
personlig inställelse vid ansökan om utträde.
Förbundet för religionsfrihet säger,
att för religionsfrihetsprincipens
fulla förverkligande är det av väsentlig
betydelse att lagen på denna punkt ändras.
Ja, om man får läsa dessa remissyttranden
som de är skrivna, skulle det
närmast föranleda mig att säga, att för
den händelse vederbörande menar att
med denna lilla ändring av 11 § full
och konsekvent religionsfrihet skulle bli
genomförd, så har man små anspråk på
religionsfrihet. Det finns i religionsfrihetslagen
bestämmelser, som utgör väsentligt
större hinder för en full och
konsekvent religionsfrihet än vad denna
detalj i § 11 gör, och vore jag anhängare
av den absoluta religionsfriheten,
skulle jag inte ha kunnat nöja mig
med den lilla detaljändring som här föreslås.

Herr talman! Jag vill vidare tillägga,
att om man efter så kort tid — riksdagen
fattade ju 1951 på denna punkt
praktiskt taget enhälligt beslut att för
utträde ur statskyrkan skulle erfordras
personlig inställelse hos pastor — i en
detalj skall göra ändring, anser jag nog
att det bör ha inträffat någonting, som
motiverar att man just på denna punkt
företar en ändring i lagen. Varken motionärerna
eller reservanterna bär emel -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. formen för utträde ur svenska kyrkan.

lertid kunnat peka på att här har inträffat
någonting i det hänseendet. Det få
skulle nog vara lättare för dem, som har
den motsatta uppfattningen, att visa att
de farhågor, som reservanterna 1951
hyste, icke har besannats. De framhöll
nämligen då som det kraftigaste motivet
för att utträde ur statskyrkan skulle
få göras skriftligen, att pastor kunde
påverka vederbörande som infann sig
för att anmäla sin utträdesansökan. Mot
detta skrev särskilda utskottet 1951 att
utskottet ansåg sig kunna utgå ifrån, att
pastor, som handlar under ämbetsansvar,
skulle handlägga dessa ärenden
med grannlagenhet och takt. Såvitt första
lagutskottet har sig bekant, har också
prästerna handlagt dessa ärenden med
grannlagenhet och takt. Ingen bär kunnat
påvisa något fall, hittills åtminstone,
då prästerna i det avseendet uppträtt
olämpligt.

Reservanterna säger i dag — vilket
också innebär en upprepning från 1951
— att det för sjuka och åldriga personer
ändå kan föreligga svårighet att inställa
sig hos pastor och personligen
göra sin utträdesanmälan. Vad som i
detta avseende har inträffat, sedan lagen
antogs, är ju att stiftscheferna utfärdat
direktiv att i sådana fall, där någon,
som önskar utträde ur statskyrkan,
på grund av sjukdom eller ålderdom
har svårighet att inställa sig, pastor bör
uppsöka vederbörande. Enligt remisssvaret
från Allmänna svenska prästföi''-eningen bär så också skett.

Här har alltså, herr talman, inte anförts
några nya argument för att efter
denna korta tid göra någon detaljändring
i religionsfrihetslagen. Jag kan
mycket väl tänka mig, att när denna lag,
som i stort sett var en kompromiss vid
antagandet 1951, en längre tid varit i
tillämpning, det kan bli erforderligt
med en allmän översyn över lagen, men
detta kan enligt min uppfattning inte
motivera att man redan nu gör en ändring
i detalj. Att göra en ändring i en
detalj, då ingenting inträffat, som motiverar
detta, verkar på mig närmast,
som om man vill göra en lagändring för
lagändringens egen skull.

Jag ber med detta, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NERMAN (s): Herr talman! Att
argumenten är desamma i år som för
två år sedan, behöver inte betyda att de
är dåliga. Och herr Ahlkvist säger ju
själv att han kunde ha stått på vilken
sida som helst, och han har alltså ingen
direkt aversion mot att man här gör
förbättringar i lagen.

Vidare sade herr Ahlkvist, att det
fanns viktigare hinder för religionsfriheten.
Jag vet inte vad han menar, men
jag fattade det som ett löfte om att dessa
kommer att försvinna. Man får lära
sig här i huset att gå fram mycket, mycket
sakta och ta en detalj i taget. Detta
har bland andra motionärerna lärt sig,
varför de har tagit fasta på en liten detalj,
som de ansåg vara av intresse att
röra vid.

Motiveringarna är i stort sett desamma,
men det har faktiskt inträffat någonting
nytt. Vi har nu en erfarenhet —
visserligen bara ett års erfarenhet, men
ändå en mycket betydande erfarenhet.
Det går inte att förneka att utskottsreservanterna
1951 fick rätt i att det inte
blev något massutträde ur statskyrkan
och att det inte var någon risk för propaganda,
som skulle föra till att mängder
av människor anmälde sitt utträde
på gemensamma listor. Utskottets representanter
underströk särskilt starkt denna
risk, och jag vill också peka på att
utskottets reservanter den gången fick
rätt.

I de nu föreliggande motionerna har
ytterligare föreslagits, att anmälan om
utträde skall göras genom en av två personer
bevittnad skrivelse, och jag tror
inte att utträde i sådan form komme att
åstadkomma något oroande eller otillbörligt
ohägn. Vi vet också — en erfarenhet
som är av vikt — att under det
gångna året har knappast förekommit
någon propaganda alls för utträde. Den
lilla och mycket försynta verksamhet,
som Förbundet för religionsfrihet har
förmått att utveckla, bär också helt gått
i religionsfrihetens tecken utan några

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ang.

utsvävningar av antifrälst s. k. ateistagitation.
Första lagutskottet vill emellertid
inte tro på erfarenhetens vittnesbörd
utan fruktar fortfarande, att bestämmelsen
med två vittnen på den
skriftliga avsägelsen inte skulle vara någon
garanti mot framagiterade massutträden.
Det måste väl ändå sägas vara
en överdriven oro. Och jag tycker nog
att oron har en liten smak av monopolintresse,
som inte står i överensstämmelse
med religionsfrihetens anda.

Utskottet vill inte förstå den i motionen
åberopade trögheten och blygheten
i allmänhet hos det svenska folket, som
gör att man inte kommer sig för att gå
till prästen eller finner det otrevligt att
möta honom med utträdesanmälan. Utskottet
menar att den trögheten eller
blygheten »i de flesta fall» torde övervinnas
av en allvarlig önskan att utträda
ur kyrkan — observera uttrycket »i
de flesta fall»! Här medges alltså, att
det kan finnas fall, då trögheten eller
blygheten är elt hinder för religionsfrihetens
fulla tillämpning i nuvarande
lagformulering. Hur mänga fall det gäller,
är inte huvudsaken, och att sådana
fall finns, det bevittnas av frikyrkliga
samarbetskommitténs uttalande, som jag
hänvisar till.

Man kan också med en tidning påpeka,
att det personliga besöket saknar ju
betydelse, eftersom prästen ändå inte
får på något sätt påverka den utträdessökande,
och veterligen bär inte heller
någon präst gjort det — det har talats
om sådant på vissa håll, men jag har
inget bevis, utan det tycks ha gått ganska
friktionsfritt.

Men det väsentliga i detta ärende är
ju att själva principfrågan har skjutits
åt sidan. Detta att man sätter spärr —
och utskottet har ju inte kunnat helt
förneka att det är en spärr — för utträdet
genom den personliga inställelsen,
det kan dock, som utskottets reservanter
säger, icke anses stå i god överensstämmelse
med den förut nämnda
grundsatsen att ingen må vara skyldig
att tillhöra trossamfund. Jag erinrar
också om att den, som söker svenskt
medborgarskap och förut är evangelisk -

formen för utträde ur svenska kyrkan,
luthersk trosbekännare, plus alla barn
som föds i formellt statskyrkliga hem,
automatiskt tas in i statskyrkan. Det är
alltså en sorts kollektivanslutning —
med reservationsrätt efter aderton år,
om jag minns rätt. I ett land med verklig
religionsfrihet borde det ju vara så,
att man frivilligt gick in i ett religionssamfund.
Detta bör vara det väsentliga.

Motionärerna menar, att man redan
nu efter detta års ganska märkliga erfarenhet
bör sanera religionsfrihetslagen
genom den lilla lagändringen, att
utträde medges genom att — som reservanterna
har formulerat det —• anmälan
göres »personligen eller ock i egenhändigt
undertecknad, av två personer bevittnad
handling».

Det är av intresse, att medan man
från statskyrkans håll har avstyrkt motionen,
har frikyrkliga samarbetskommittén
gått med på motionens tanke.
Den säger i sitt utlåtande: »Det kan icke
vara rimligt, att inträde i kyrkan
kan ske helt medelst skriftligt förfarande,
vilket ju gäller hela den grupp, som
åsyftas i 9 §, och större delen av den
grupp, vilken åsyftas i 10 §, medan däremot
utträdet endast kan ske under villkor
att vederbörande inställer sig på
pastorsexpeditionen för att på så sätt
dokumentera allvaret i sin övertygelse.
Ur en kyrkas synpunkt torde det för övrigt
vara lika angeläget att skapa garantier
för att inträde sökes på grund av
personlig övertygelse som att fordra
denna garanti i fråga om utträde, eftersom
grunden för tillhörighet till trossamfund
enligt lagens 4 § är full frivillighet
. .. Det viktigaste skälet för en
ändring är dock enligt samarbetskommitténs
uppfattning, att den nuvarande
lydelsen ej låter sig förena med en konsekvent
genomförd religionsfrihet.»

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservanternas uttalande.

Häri instämde herr Osvald (fp) och
fru Wallentheim (s).

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(bf): Herr talman! Jag har till detta utlåtande
låtit anteckna en blank reserva -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. formen för utträde ur svenska kyrkan.

tion, och den kan kanske kräva någon
förklaring.

Redan då religionsfrihetslagen behandlades
vid 1951 års riksdag, var jag
för min del något tveksam, om det var
nödvändigt att föreskriva en personlig
inställelse hos pastor för erhållande av
utträde er svenska kyrkan. Med hänsyn
till att man då saknade erfarenhet om
hur omfattande utträdet ur svenska kyrkan
skulle bli efter religionsfrihetslagens
antagande och huruvida någon mera
omfattande agitation skulle igångsättas
för ett sådant utträde, ansåg jag liksom
majoriteten inom särskilda utskottet,
att den garanti mot förhastade beslut,
som den personliga inställelsen hos
pastor väl ändå får anses utgöra, kunde
vara befogad. Med de erfarenheter, som
vi nu vunnit, är jag överens med reservanterna
om att en skriftlig anmälan,
på det sätt som reservanterna föreslå,
bör kunna godtagas.

Att jag, herr talman, ändock icke velat
ansluta mig till reservanternas förslag,
beror på att jag har svårt att tro,
att behovet av en lagändring på denna
punkt är så stort, att man redan nu,
sedan lagen varit i kraft endast något
över ett år, bör vidtaga en sådan lagändring
som denna. Religionsfrihetslagen
har som bekant godkänts av kyrkomötet,
och jag förmodar att även en
ändring av lagen som den här föreslagna
måste underställas kyrkomötet, något
som, såvitt jag förstår, något komplicerar
en lagändring. Det är väl inte heller
uteslutet, att det framdeles, kanske
inom rätt kort tid, kan visa sig önskvärt
med någon ytterligare ändring av
religionsfrihetslagens bestämmelser, och
då kan det enligt mitt förmenande vara
lämpligt att vidtaga den ändring av 11 §
som reservanterna nu föreslår. Det brukar
väl knappast vara vanligt, att riksdagen
så kort tid efter en lags ikraftträdande,
som här är fallet, vidtar ändringar
utan mycket starka skäl, och så
starka skäl kan jag, herr talman, inte
finna föreligger i förevarande sammanhang.

Med denna motivering, herr talman,
kan jag ansluta mig till utskottets kläm.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
När riksdagen våren 1951 diskuterade
religionsfrihetslagen, svävade vi alla i
rätt stor ovisshet om hur denna lag
slutligen skulle komma att verka. Det
uttalades farhågor från kyrkligt håll att
det skulle bli fråga om ett utträde i
stort format och, när det gäller denna
punkt, framfördes farhågor från motsatta
sidan, att plikten att personligen
anmäla sig hos pastor i församlingen,
skulle leda till trakasserier och obehag.
Ingendera av dessa farhågor har besannats.

När jag nu har skrivit på reservationen,
innebär det att jag har frångått
den ståndpunkt jag intog våren 1951;
då följde jag särskilda utskottets majoritet
och i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag biträdde jag alltså den meningen,
att den, som ville utträda ur statskyrkan,
skulle ge detta till känna vid
ett personligt besök hos pastor. När jag
nu går på reservationen, gör jag det därför
att jag tycker att det under den tid
av något mer än ett år, som har gått
sedan religionsfrihetslagen trädde i
kraft, här bär hänt en del. Vi har blivit
åtskilligt mera upplysta och kloka
efter vad som har passerat.

Vad som kanske främst skrämde vid
tiden för lagens antagande var som
nämnts den föreställningen, att det här
skulle bli fråga om en våldsam agitation,
under vilken man med otillbörliga
medel skulle försöka förmå även sådana
människor att utträda ur statskyrkan,
som egentligen ville stå kvar. Dessa farhågor
har inte i någon mån besannats.
Vissa stickprov har gjorts angående utträdenas
art, och vid ett sådant stickprov,
som gjordes i december 1952 och
företogs på ett tämligen stort material,
visade det sig att de, som i första hand
utträder, är de ensamstående människorna
och att, när utträde sker inom
en familj, så är det ofta mannen ensam
som utträder, medan hustrun och barnen
stannar kvar. Denna observation
ger vid handen att utträdena ur statskyrkan
har fått den individualiserade
karaktär, som de bör ha och som man
från början önskade att de skulle få.

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ang.

Jag menar att bl. a. den, omständigheten
leder till att det kan vara skäl att
ompröva de argument, som anfördes
mot att ansökan om utträde skulle kunna
ske även skriftligen.

Att det förekommit agitation och påverkan
på människor i denna fråga, det
vet vi ju alla, men det hör ju till religionsfriheten,
och det hör ju till vår
handlings- och frihetssfär, så därpå är
inget att anmärka. Men det finns inget
fog, så vitt jag kan bedöma, för påståendet
att det skulle ha förekommit någon
sorts psykiskt våld på folk att lämna
statskyrkan.

Jag skall inte här ånyo redovisa de
skäl, som liar anförts av reservanterna.
För övrigt tyckte jag, att herr andre
vice talmannen i sin motivering anfört
ungefär samma synpunkter, som jag vill
framhäva.

Under den gångna tiden har det berört
mig obehagligt, att personer, som
1951 stod på den linjen, att det borde
finnas utträdesmöjlighet även via ett
skriftligt förfarande, med visst fog kunnat
göra gällande, att kyrkan försökt
hålla kvar människor som av sjukdom,
lyte, ålder eller psykisk ömtålighet inte
kan komma till prästen eller inte vågar.
Jag skulle vilja uppehålla mig vid det
sistnämnda förhållandet, ty det har kanske
nonchalerats.

Jag vet, att även om människor har
aldrig så rent samvete och är ute i, såsom
de tycker, det bästa ärende, så
finns det bland det svenska folket en
och annan så beskaffad att han känner
sig tämligen knäsvag, när han skall uppsöka
en myndighetsperson. Jag skulle
kunna berätta drastiska historier om
hur människor sitter och ängslas, innan
de skall tala med någon som har makt
och myndighet.

.Tåg vill inte att vi skall ha kvar en
bestämmelse, vars motiv och syften kan
misstänkliggöras. Därvid stöder jag mig
vidare på det faktum, att det i motsvarande
norska lagstiftning finnes en bestämmelse
om att utträde ur statskyrkan
gäller efter muntlig eller skriftlig
begäran hos statskyrkopräst i vederbörandes
bostadsort. En skriftlig begäran

formen för utträde ur svenska kyrkan,
skall vara bekräftad av två vittnen. Detta
är alltså något som till formen stämmer
ungefär med vad motionärerna bär
föreslagit och vad reservanterna bar
accepterat.

Jag tror att en generositet på denna
punkt skulle vara ägnad att undanröja
vissa alldeles onödiga irritationsanledningar,
och med anledning härav, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr BJÖRNBERG (h): Herr talman!
Jag har en känsla av att opponenterna
slår in öppna dörrar i denna diskussion.
Dörrarna till den svenska kyrkan är
nämligen öppna —• öppna för såväl inträdes-
som utträdessökande. Vi har
religionsfrihet i detta land på denna
punkt, och den som vill lämna kyrkan
här rätt att göra det, och det är lätt att
göra det. Vi är nog alla överens om att
vi bör slå vakt om denna frihet att följa
samvetets bud.

Vad opponenterna här vänder sig
emot är ju den bestämmelse som säger,
att man skall personligen inställa sig
hos prästen för att söka utträde ur kyrkan.
Denna bestämmelse har ju kommit
till, såsom herr Ahlkvist nämnde, för att
motverka utträde genom agitation eller
under tillfällig sinnesstämning. Om det
vore så lekande lätt att lämna kyrkan,
att det bara fordrades att man skrev sitt
namn på en lapp eller en lista, kan lätt
en påverkan ske. Denna påverkan kan
få mycket stor effekt, om de människor,
som påverkar, står i något slags förmansställning,
eller om de som påverkas
befinner sig i någon beroendeställning
till vederbörande. Då kan påverkan
få stor omfattning, vilket nu inte har
varit fallet, då det krävts personlig inställelse.

Det har sagts här under diskussionen,
att den omständigheten, att det skulle
fordras två vittnen på en utträdesansökan,
skulle utgöra en garanti för att kollektiva
ansökningar icke skulle kunna
göras. Men :så är ingalunda fallet. Två
personer kan mycket väl bevittna en
mängd namn på en lista. Sådant sker ju

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. formen för utträde ur svenska kyrkan.

ofta på legala handlingar och i andra
sammanhang, det känner vi alla till.

Så säges det, att det skulle vara en personlig
påfrestning för många att besöka
prästen i ett sådant här ärende, och man
säger rent av, att man kanske, skulle
tycka att det för prästen vore kränkande
att motta ett dylikt besök. Jag får säga,
att om jag vore präst, skulle jag finna
det mindre kränkande att få ett personlig
besök än att man helt nonchalant kastade
in en lapp med posten om utträde
ur kyrkan.

I motionen talas om »trögheten och
blygheten i allmänhet hos det svenska
folket», och samma utttalande bär gjorts
här under diskussionen. Det har också
talats om en viss rädsla för att gå till
prästen i detta ärende. Svenska folket
skulle alltså vara trögt och blygt och
fegt. Detta säger man på ärans och hjältarnas
språk! Och i en församling, som
består just av representanter för detta
folk! Jag tror inte att vi skall ta det så
allvarligt och högtidligt. Jag är övertygad
om att det inte är så illa ställt, .lag
är förvissad, att om det finns människor,
för vilka det är en hjärteangelägenhet att
lämna kyrkan, så gör de det. De har säkerligen
både mod och företagsamhet
nog att göra det.

Att lämna kyrkan är dock ett ganska
allvarligt steg. Kyrkan har en central
plats i vårt samhällsliv, och jag tycker
att det inte är för mycket begärt, att
man gör en personlig inställelse för att
begära utträde, i stället för att skicka en
blankett med posten.

Här har också talats om att det skulle
vara svårt för gamla och sjuka att besöka
prästen i ett ärende som detta.
Frånsett den omständigheten, att gamla
och sjuka nog i regel vänder sig till kyrkan
och inte från kyrkan, är det så, som
herr Alilkvist nämnde här, att stiftscheferna
har beordrat prästerna att i sådana
fall själva besöka de gamla och de
sjuka, om så begäres.

Jag kan inte finna, herr talman, att någonting
inträffat som motiverar, att man
nu skulle ändra denna lag som varit i
kraft bara att drygt år. Vi bör ha längre
tid på oss att pröva dess verkningar. Jag

ber därför att få yrka bifall till vad utskottet
föreslagit.

I herr Björnbergs yttrande instämde
herrar Lundqvist (h), Nils Theodor
Ivarsson (bf) och Gustaf Elof sson (bf).

Herr WEILAND (fp): Herr talman!
Om jag vore präst i svenska statskyrkan,
skulle jag ha en mening precis motsatt
den som herr Björnberg förde till torgs
här. Jag hyser nämligen den uppfattningen,
att det inte skulle vara trevligt
att få den misstanken emot sig, att jag
såsom präst sökte påverka dem som
kommer för att begära utträde. Det går
inte att påstå, att vederbörande inte har
den känslan, att det är besvärligt och
obehagligt att komma personligen. Såsom
det sades här av någon talare, finns
det många som hör till de stilla i landet,
och de vill inte på något sätt opponera
sig. De vill inte heller opponera sig i
detta hänseende, och följaktligen tycker
de att det är bäst att det får vara
som det är, även om de har en annan
mening. Jag tycker sålunda för min personliga
del, att statskyrkans präster inte
borde ha intagit den ställning som de
har intagit här, utan i stället varit med
om att få denna lagändring till stånd.

Jag hör inte till dem, som vill på något
sätt förringa prästernas arbete inom
vårt folk. Jag tror att de under långa tider
har utfört en gärning, som varit
synnerligen betydelsefull, och att de ännu
gör det. Men jag tror i alla fall, att
det ligger så till, att om svenska statskyrkan
bleve en frikyrka såsom andra
frikyrkor, skulle den ha mycket större
möjligheter att gagna svenska folket. Jag
kan således inte finna, att det ens ur
denna synpunkt är lämpligt att ha kvar
paragrafen sådan den är, och jag ber,
herr talman, att få instämma med reservanterna.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Jag ville bara säga, att i reservationen
står, att de lagändringar som är föreslagna
skulle förebygga, att anmälan om

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ang.

utträde sker annorledes än genom individuell
anmälan. Därmed är listorna
alltså ur världen.

Herr AHLKVIST (s): Herr talman!
Jag sade i mitt första anförande att det
inte hade anförts några nya argument,
och jag kan tillägga, att under den diskussion,
som därefter pågått, har inte
heller sagts mycket som föranleder mig
till några erinringar. Jag skall endast
komma med ett par små detaljinvändningar.

Herr Nerman menade, att man borde
göra denna ändring för att få jämställdhet
med inträde i kyrkan, som kan anmälas
skriftligen. Jag vill endast säga
till herr Nerman, att det ändå inte skulle
bli någon jämställdhet. Dels krävs i
vissa fall personlig inställelse, även när
det gäller ansökan om inträde i kyrkan,
dels tillkommer, såsom herr Nerman
själv erinrade om, att barn som föds av
föräldrar som tillhör kyrkan automatiskt
blir medlemmar i kyrkan.

Sedan var det en detalj som herr Göransson
tryckte på. Han menade att reservanterna
här kommit till ett bättre
förslag än i reservationen år 1951 genom
att man hade lagt den norska lagstiftningen
till grund och fört in, att
utträdesanmälan skall underskrivas av
två vittnen. Det skulle utgöra en garanti
för att det inte skulle bli några massutträden.
Jag kan inte se vari den garantien
skulle bestå. Om man skriver en
petitionslista med en mängd namn, kan
ju två personer på en gång bevittna alla
namnen, och så är saken klar. Någonting
annat krävs inte. Det enda som tillkommer
är alltså att två personer skall
skriva på den petitionslista man var
rädd för.

Det är alltså inte någon som helst
ändring i sak. Det enda bestämmelsen
för med sig är enligt min uppfattning,
att lagtexten blir ful och tung. Hade jag
haft reservanternas uppfattning, skulle
jag i 11 § ha velat stanna vid orden »i
den församling, där han är kyrkobokförd».
Det hade täckt vad reservanterna
ville, och man hade som sagt sluppit
denna fula och tunga lagtext.

formen för utträde ur svenska kyrkan.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Herr Weiland sade alldeles nyss, att om
han vore präst i svenska statskyrkan,
skulle han inte ha haft den uppfattning
som kommit till uttryck i remissyttrandet
från prästföreningens sida. Han uttalade
också sin förvåning över att präster
i svenska kyrkan hade denna uppfattning
i frågan. Jag kanske får erinra
herr Weiland om att det är inte bara
den svenska kyrkans präster som haft
den uppfattningen. När frågan behandlades
år 1951, delades uppfattningen —
om jag inte minns alldeles fel —- även
av frikyrkoprästerna. Vi kommer nog
mycket väl ihåg från utskottsbehandlingen,
att herr Mosesson, som satt som
vice ordförande, anslöt sig till samma
uppfattning som majoriteten, alltså den
uppfattning som i dag alltjämt hävdas
av svenska kyrkans representanter. Det
nya är således, såvitt jag förstår, att frikyrkornas
representanter nu tycks ha
en annan uppfattning än den som från
det hållet kom till uttryck vid ärendets
behandling år 1951. Detta säger jag utan
att rikta något klander. Jag vill bara
konstatera faktum, ty det är angeläget
att riktiga upplysningar kommer in i
riksdagens protokoll även i en sådan
fråga som denna.

Herr BRANTING (s): Herr talman! Det
kan kanske tyckas onödigt att fortsätta
en debatt om en sak, som var och en
kan bilda sig en uppfattning om utan
så många argument. Jag tror i själva verket
inte att någon av de ärade ledamöterna
i denna kammare kan förneka, att
den nuvarande bestämmelsen i alla fall
utgör en liten spärr när det gäller utträdet
ur kyrkan.

Inom processjuridiken känner vi ju
till den där bestämmelsen om »personlig
inställelse». Den förekommer när domaren
betraktar saken på det sättet, att
han har anledning att fråga parten personligen
för att av denne få närmare
upplysningar. Här finns ju inte någon
som helst motsvarande motivering för
den personliga inställelsen. Det är inte
meningen, att prästen skall inhämta upp -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. formen för utträde ur svenska kyrkan.

lysningar, utan tvärtom uttryckligen utsagt,
att något personligt förhör inte får
förekomma.

.lag reagerar mot den nuvarande lagen,
därför att den i alla fall innebär
ett visst tvång. Man känner liksom kyrkans
lätta band på sin axel genom det
där: »Du skall i alla fall gå dit personligen
och visa dig och se pastorn i ögonen.
» Detta stämmer inte väl med de
principer som religionsfrihetslagen ger
uttryck för.

Här har förut betonats, att de flesta
svenska medborgare kommer in i svenska
kyrkan rent automatiskt, blott genom
födseln. Om det inte anses vanvördigt,
skulle jag härvidlag vilja likna kyrkan
vid en ryssja, där fiskarna åker in utan
att de själva märker det — men när de
sedan skall försöka trassla sig ut igen,
blir det inte lika enkelt.

Man har strukit under, att det var så
nyligen riksdagen antog bestämmelsen
i dess nuvarande form. Det är obestridligt,
att om här vore fråga om en lagändring
i vanlig, juridisk mening, brukar
vi understundom resonera på det
sättet — det ger jag herr Ahlkvist rätt i.
Men här gäller det ju en samvetsfråga,
en känslofråga, en angelägenhet som
inte bör jämställas med andra lagändringar.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker
att det finns någonting av de obotfärdigas
förhinder i detta argument att
lagen tillkom 1951.

Vill man ha en ändring till stånd, tar
man inte så stor hänsyn till att riksdagen
för några år sedan intog en viss
ståndpunkt i ärendet. När vi socialdemokrater
på sin tid var intresserade av
att få en ändring till stånd t. ex. i Åkarpslagen
— all jämförelse för övrigt
utesluten — var det ju inte något hinder
för oss att komma igen år efter år
med vårt krav; vi lät inte alls mota oss
av det argumentet, att riksdagen fattat
beslut i ärendet föregående år!

Jag vill för min del, när jag nu åter
ansluter mig till reservationen, verkligen
tillåta mig att vädja till kammarledamöternas
upplysta omdöme i denna
sak och deras känsla för vad som kan
vara skäligt gentemot det fåtal svenskar

som av samvetsskäl vill anmäla sitt utträde
ur kyrkan.

Herr BJÖRNBERG (h): Herr talman!
Jag begärde ordet för att replikera herr
Weiland men blev till väsentliga delar
förekommen av herr Lundqvist. Jag vill
emellertid erinra om att även i stora
församlingar, där församlingsmedlemmarna
i mycket ringa omfattning känner
sina präster, förekommer utträde ur
kyrkan i mycket ringa grad. Där är väl
ändå inte människorna rädda för sin
präst eftersom de inte känner honom.

Jag vill också tillägga, att i frikyrkliga
församlingar är medlemmarna i allmänhet
fortfarande medlemmar även av
statskyrkan. Utträde sker i mycket ringa
omfattning. Ingen tror väl att dessa frikyrkomedlemmar,
som ägnar ett så hängivet
och uppoffrande arbete åt sina
samfund och som bekänner sin tro med
så stor frimodighet, skulle av rädsla för
prästen nödgas stanna kvar i folkkyrkan.
Så är säkerligen inte fallet. Det
förhåller sig utan tvivel på det sättet, att
gamla, starka band binder folk vid fädernas
kyrka. De känner gemenskapen
med denna, och de vill inte slita dessa
gemenskapsband.

Detta tror jag är den rätta förklaringen
och ingalunda det där talet om
rädsla, tröghet och blyghet — det har
fått alldeles för stor omfattning i denna
diskussion.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Jag
hade inte tänkt yttra mig i denna debatt,
men jag har lyssnat på den, och
jag är uppriktigt sagt förbluffad över
den energi, med vilken motståndarna
till en skriftlig anmälan går i kamp för
sin sak. Det måste vara oändligt mycket
större värden som står på spel än jag
har föreställt mig i detta sammanhang.

Det argumentet som jag hört många
gånger upprepas, att lagen är så ny, är
väl inget argument i sak. Det är bara
ett formellt argument, men man vet att
riksdagens ledamöter är mycket känsliga
för denna formalistiska syn på en så -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ang. formen för utträde ur svenska kyrkan.

dan sak, och därför använder man argumentet.
Det har tydligen gjort starkt
intryck på en stor del av ledamöterna i
utskottet.

När denna lag antogs, var jag redan
en ganska ålderstigen person. Även om
jag varit med i svenska kyrkan som en
ur religiös synpunkt komplett likgiltig
ledamot, tyckte jag, att när jag stått som
medlem i 67 år, kunde jag väl stå kvar
min återstående livstid också. Men efter
dagens debatt kommer jag att ta under
mycket noggrann prövning huruvida jag
inte skall utträda. Jag är inte rädd för
prästen, så personligen behöver jag inte
ha möjligheten att utträda skriftligen.

När jag hörde herr Ahlkvist ironisera
över hur han skulle ha gjort, om han
vore en verklig anhängare av religionsfriheten,
måste jag göra den observationen,
att även om det förslag som här
framförts inte innebär något stort steg
i riktning mot ökad religionsfrihet i landet,
innebär det ändå ett litet steg i den
riktningen. Hela religionsfrihetslagen
av år 1951 var i grund och botten ett
ganska litet steg på den vägen, men när
vi nu går de små stegens väg, kommer
jag för min del att även ta det lilla steg
som här föreslås.

Jag tycker uppriktigt sagt, att det motstånd
som nu reses mot skriftigt utträde
gör saken alldeles för stor. Det kan väl
i alla fall inte vara en så ytterligt allvarlig
fråga huruvida man underlättar
eller ej för de personer att utträda, som
inte anser sig ha motiv för att stanna
kvar i kyrkan.

Herr AVEILAND (fp): Herr talman!
Jag har bara ett par saker att säga beträffande
herr Lundqvists uttalande om
att man i frikyrkliga kretsar hade en
annan mening när lagen antogs än man
har nu.

Om jag inte är fel underrättad förhöll
det sig så, att bestämmelsen i denna
paragraf —• liksom så mycket annat
när det gäller religionsfrihetslagen ■—
var en kompromiss mellan olika meningar.
Om man hade fått det precis
som man ville ha det, hade paragrafen

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 12.

kommit att lyda ungefär som nu föreslagits
av reservanterna.

När det gäller frikyrkans präster är
det förmodligen alldeles fel att påstå,
att största delen av dem vid lagens genomförande
var på utskottets linje. Det
förhöll sig i stället så att största delen
— jag vågar nästan säga minst 90 procent
—- av frikyrkans präster var av den
åsikten, att man skulle få lämna sin ansökan
om utträde skriftligen. Jag tror
sålunda, att herr Lundqvist har fullständigt
missuppfattad denna sak.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Om
det nu förhåller sig så som herr Björnberg
gjorde gällande i sitt senaste anförande,
måste jag säga att jag har mycket
svårt att förstå varför man nu reser ett
så bestämt motstånd mot den av motionärerna
och reservanterna föreslagna
förändringen. Jag skulle vilja gå så långt
att jag säger att vad herr Björnberg yttrade
förefaller vara ett starkt argument
för bifall till reservanternas förslag.

Herr BJÖRNBERG (h): Herr talman!
Jag vill erinra herr Osvald om en händelse
som inträffade uppe i Norrland för
inte så länge sedan. Det var en sammanslutning
där, som blev litet förargad på
en statskyrkopräst och av den anledningen
hotade att kollektivt utträda ur statskyrkan.
Om det då varit möjligt att bara
skaffa namn på en lista med begäran
om utträde och skicka in den till prästen,
hade detta troligen också gjorts i
detta fall. Men nu fanns det ett hinder i
vägen — vederbörande måste gå till
prästen och anmäla sitt utträde, och det
drog man sig uppenbarligen för. Det är
alldeles självklart att ett listsystem kan
och skulle missbrukas, om det bleve lagligt.

Det är just för att motverka ett sådant
framagiterat utträde — knappast förenligt
med verklig religionsfrihet — som
bestämmelsen om personlig anmälan tillkommit
och bör bibehållas.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. formen för utträde ur svenska kyrkan.

Herr AHLKVIST (s): Herr talman!
Endast ett par ord med anledning av
herr Möllers anförande.

Jag ber att få erinra om att den religionsfrihetslag
som framlades år 1951 av
den regering, som herr Möller då tillhörde,
var en kompromiss. Utskottsutlåtandet
var, såsom jag redan framhållit,
också en kompromiss. Man kan diskutera,
hur länge man bör hålla fast vid en
kompromiss innan: man kan inta en annan
ståndpunkt. Jag vill i det sammanhanget
framhålla att jag för min del inte
dolt att jag anser att det kan vara nödvändigt
att sedan någon tid förflutit
företaga en allmän översyn av religionsfrihetslagen.
Men jag har tillagt att jag
inte finner den nu ifrågavarande detaljen
så betydelsefull att man för den sakens
skull nu bör göra en lagändring.
När det gäller lagändringar anser vi
för övrigt i lagutskottet att man inte bör
springa ifrån sin ståndpunkt från det
ena året till det andra. Man bör avvakta
erfarenheterna och övertyga sig om att
någonting har inträffat, innan man ändrar
uppfattning.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Det
är alldeles riktigt att mitt namn står under
propositionen från år 1951. Men av
den omständigheten att mitt namn har
stått under olika propositioner i tjugu
år bör herr Ahlkvist inte dra slutsatsen,
att jag har gillat varje detalj i de förslag
regeringen sålunda framlagt. Så är det
inte. Arbetet i en regering bedrivs inte
på det sättet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Branting m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nerman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Branting m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 61;

Nej — 59.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra laguskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 16
oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg; nr

15, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i och översyn av förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik;
samt

nr 16, i anledning av väckt motion om
ställande av vissa kronan tillhöriga båtar
under kontroll av inspektionsmyndighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ang. fiskerätten vid Runnö.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 4 §
lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 60
i första kammaren av herr Larsson, Nils
Theodor, m. fl., och nr 73 i andra kammaren
av herr Jonsson i Skedsbygd
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ville för
sin del besluta, att 4 § lagen den 1 december
1950 om gräns mot allmänt vattenområde
skulle erhålla ändrad lydelse
på sätt i motionerna närmare angivits.
Den föreslagna lagändringen innebar en
utvidgning av vad som enligt nämnda lag
utgjorde enskilt vatten. Ett vattenområde
norr om Runnö i Döderhults kommun,
Kalmar län, vilket nu var allmänt
vatten, skulle nämligen enligt förslaget
hänföras till fastigheterna och därmed
bli enskilt vatten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:60 och II:
73, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LARSSON, NILS THEODOR (bf):
Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
nr 12 behandlar motion nr 60 i
denna kammare. I motionen har motionärerna
hemställt om en ändring av 4 §
lagen den 1 december 1950, som handlar
om gräns mot allmänt vattenområde.

Vi har hemställt om en ändring som
skulle komma att innebära en utvidgning
av vad som enligt denna lag utgör
enskilt vatten. Det gäller ett område norr
om Runnö i Döderhults kommun, Kalmar
län, ett område som enligt den nämnda
lagen fråntogs fiskarfastigheterna på
Runnö och gjordes till allmänt vatten.
Alltsedan åboarna på Runnö år 1767
köpte sin gamla kronohemman till
skatte har de hävdat som enskilt det vat -

Ang. fiskerätten vid Runnö.

tenområde, varom här är fråga. Så sent
som år 1929 blev genom vederbörlig lantmäteriförrättning
vattenområdet bestämt
till sina gränser.

Anledningen till att kalmarlänsbänkens
samtliga riksdagsmän i båda kamrarna
tagit sig an runnöbornas sak och
framburit motionerna är den, att ifrågavarande
vattenområde är av synnerlig
vikt för öbornas bärgning, både nu och
framöver. Åborna driver en kombination
av jordbruk, fiske och jakt. Jordmånen
är dålig, jordbruken är svaga och ofullständiga.
Endast tack vare fisket kan
befolkningen tänkas även för framtiden
-finna bärgning på Runnö.

Det vattenområde, som togs från Runnö
år 1950, är så lokaliserat, att det är där
som ålen kommer strykande på sin vandring
norrifrån ut mot Atlanten. Runnöbornas
ålbottengarn är satta på deras enskilda
vatten, som gränsar omedelbart
intill det omtvistade området. Men öborna
behöver även kunna med redskapen
nå ut på det numera allmänna vattnet,
och de behöver ha detta område skyddat.

Utskottet säger sig icke kunna biträda
motionärernas förslag, att ifrågavarande
område skall utgöra ett enskilt vatten.
Men, fortsätter utskottet, »de syften motionärerna
velat främja bör emellertid
också enligt utskottets mening, understödjas.
Det vore beklagligt, om fiskets
bidrag till upprätthållandet av runnöjordbrukens
bärkraft bleve mindre. Synnerligen
angeläget är därför att runnöbornas
möjligheter till fiske med fast
redskap icke försvagas genom störande
fiska av frivattensfiskare.» Utskottet Understryker
till slut »betydelsen av att
länsstyrelsen meddelar runnöborna det
skydd för deras fiske, som gällande författningsbestämmelser
medger».

Det är riktigt att länsstyrelsen kan ge
ett visst skydd, men motionärerna och
framför allt runnöborna kan inte finna
denna möjlighet tillfredsställande.

Vid utskottets utlåtande finnes fogad
en reservation av herr Nyberg, vari det
bl. a. heter: »Enligt utskottets mening
bör avsevärd vikt fästas vid överlantmätarens
yttrande, att runnöjordbrukets

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. fiskerätten vid Runnö.
bärkraft till huvudsaklig del är beroende
av omfattningen av de till jordbruken
hörande fiskerätterna. Inskränkningen
av dessa innebär sålunda, att bärkraftiga
jordbruksfastigheter löper risken att förvandlas
till ofullständiga sådana. Följden
kan bli en icke önskvärd befolkningsuttunning
på ön.» Reservanten drar
emellertid endast den slutsatsen av vad
han anfört, att Kungl. Maj:t bör ha sin
uppmärksamhet riktad på saken och vid
lämplig tidpunkt vidta de åtgärder, som
kan anses befogade. »Detta skulle bl. a.»,
heter det i reservationen, »kunna tänkas
bli fallet, om det i framtiden visade sig
att runnöbornas möjligheter att försörja
sig på sina jordbruk med därtill hörande
fiskevatten avsevärt försämrades.»

Men när den situation som reservanten
förutsätter har inträffat, är det för sent
att ingripa. Då har många av runnöborna
flyttat ifrån sin ö. Man flyttar inte
tillbaka till en mager försörjning på en
skärgårdsö, om man en gång gett sig
därifrån. Så går inte folkströmmen i våra
dagar. De som en gång flyttat från ön
kommer aldrig tillbaka. Det förslag som
reservationen utmynnar i kan därför inte
innebära en tillfredsställande lösning.

De båda motionerna har tillstyrkts av
överlantmätaren i länet, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och länsstyrelsen.
Detta har emellertid inte inverkat
på utskottets ledamöter, utan utskottet
har gått sin egen väg och avstyrkt
bifall till motionerna.

Vi representanter för Kalmar län är
medvetna om att vi inte kan vinna stor
förståelse från kammarens sida gentemot
ett starkt utskott. För att understryka
att motionärerna dock haift ett
angeläget ärende att frambära i kammaren
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till motion nr 60 i denna kammare.

I detta anförande instämde herrar
Björnberg (h) och Lindén (s).

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
skall först be att få erinra kammarens
ärade ledamöter om 1950 års lag angående
gräns mot allmänt vattenområde.

I den lagen anges vissa generella regler
för gränsdragningen, och dessutom finns
i lagen angivna vissa särskilda vattenområden
som skall vara enskilda. Lagens
antagande innebar att många enskilda
vatten förändrades till allmänt
vatten.

Jag skall sedan be att få säga några
ord om utvecklingen för just Runnö.
Fiskerättskommittén och lagberedningen,
vilkas arbeten föregick 1950 års lag,
uppdrog för Runnö och den närmast omgivande
trakten, alltså även Vållö, endast
generella regler. Enligt dessa skulle Runnö
mista en hel del fiskevatten, som förut
varit enskilda. Emellertid vidtog departementschefen
vissa förändringar i de
av fiskerättskommittén och lagberedningen
framlagda förslagen, och i den
proposition, som avgavs till 1950 års
riksdag, gjordes vissa avvikelser till förmån
för bl. a. runnöborna. Därigenom
fick runnöborna behålla en icke obetydlig
del av vad som enligt fiskerättskommitténs
förslag skulle ha blivit allmänt
vatten.

När tredje lagutskottet behandlade
ärendet förelåg också motioner, vari yrkades
på ytterligare förbättringar för
runnöborna och även för vållöborna.
Motionerna behandlades mycket välvilligt
av utskottet, som föreslog att vissa
modifikationer skulle göras i Kungl.
Maj :ts förslag till förmån för runnöborna.
Utskottet sade, då det biträdde
motionerna, att detta skedde på grund
av vissa säregna förhållanden kring
Runnö och Vållö.

Då vi i utskottet haft att behandla de
nu i år föreliggande motionerna har vi
givetvis vid vår avvägning inte kunnat
undgå, att finna, att runnöborna i själva
verket har blivit behandlade kanske
gynnsammare än de allra flesta fiskare
längs Sveriges kuster, möjligen med undantag
för vållöborna. Här har faktiskt
den lagstiftande församlingen gett runnöborna
en större förmån än vad som
enligt den mycket grundliga utredningen
skulle ha tillkommit dem.

Utskottet har därför icke ansett sig
kunna tillstyrka motionerna. Utskottets
ställningstagande grundas på flera olika

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

skäl, men några statsfinansiella skäl har
alls inte varit avgörande. Utskottet har
vid behandlingen av denna fråga tvärtom
kommit till den slutsatsen, att det i
själva verket inte är särskilt stora ekonomiska
intressen som här står på spel.

Herr Larsson talade nyss om den stora
ekonomiska betydelse, som fisket med
ålbottengarn skulle ha för dessa människor.
Detta överensstämmer också med
vad som uttalats från flera håll. Fiskerikonsulenten
bär bl. a. förklarat, att fiske
med ålbottengarn utgör omkring 80
procent av hela värdet av fisket. Herr
Larsson påstår att ålbottengarnen behöver
kunna nå ut över de enskilda vattnen.
Det kan de emellertid redan enligt
nu gällande lagstiftning. Herr Larsson
gör också gällande, att fisket är av synnerlig
vikt för runnöbornas bärgning.
Även utskottet anser det vara angeläget
att man icke minskar befolkningens möjligheter
till bärgning. Det föreligger
emellertid ett protokoll, vari anges för
var och en av invånarna på Runnö hur
stor inkomstminskning som kan beräknas
uppstå genom nu gällande lagstiftning
jämfört med situationen före lagens
tillkomst. Där har uppgivits siffror,
som varierar mellan 100 och 200
kronor per fiskelag. Vi har inom utskottet
menat, att ett belopp av den storleksordningen
icke kan vara särskilt betydelsefullt
då det gäller att trygga dessa
människors bärgning.

Man måste också ta hänsyn till att
samtidigt som -runnöfiskarna har blivit
berövade en viss del av de vatten, som
tidigare varit deras enskilda vatten, har
de också fått möjlighet att fiska på
vatten, som tidigare varit enskilda men
som nu är allmänna. De bär visserligen
fått avstå en del vatten som varit enskilt,
men har i stället fått större möjligheter
att fiska på andra områden. Vi
har i utskottet inte kunnat undgå att
ta hänsyn till att den uppskattade inkomstminskningen
för runnöbornas del
är ganska blygsam och att de dessutom
måste få en viss kompensation genom
att de nu får fiska på vatten, där de
tidigare inte ägt rätt att fiska.

Herr Larsson förklarade vidare, att

Ang. fiskerätten vid Runnö.
motionerna tillstyrkts av olika myndigheter
i länet. Det är riktigt. Men däremot
är det icke riktigt, då herr Larsson
påstår att utskottet gått sin egen
väg. Utskottet har nämligen haft fiskeristyrelsens
yttrande att falla tillbaka på.
Fiskeristyrelsen anför: »Det torde också
med ett visst berättigande kunna hävdas,
att fastighetsägarnas intressen här
tillgodosåges i minst lika stor utsträckning
som på andra håll. Ett bifall till
motionen skulle därför kunna få ganska
betänkliga konsekvenser, enär fiskevaftensägare
då snart sagt var som helst
skulle kunna med lika stort berättigande
som i förevarande fall kräva få ändring
i den i lagen uppdragna gränsen mellan
allmänt och enskilt vatten.»

Då vi i utskottet vid vår behandling
av motionerna funnit, att det här är
fråga om en del av Sveriges kust, som
faktiskt blivit gynnsammare behandlad
än de flesta andra, har vi inte ansett
oss ha någon anledning att tillmötesgå
ytterligare önskemål från invånarnas sida.
Det är av den anledningen som utskottet
inte har ansett sig kunna biträda
motionsyrkandet.

Dessutom ger även nuvarande lagstiftning
länsstyrelsen möjligheter att utfärda
bestämmelser med stöd av 22 § fiskerättslagen.
Herr Larsson menar, att
detta icke är en fullgod säkerhet. Jag tror
emellertid inte att man behöver vara så
misstänksam mot kommande länsmyndigheter
i Kalmar län, att man sätter i
fråga att de skall på bästa sätt söka tillgodose
runnöbornas berättigade krav på
att få de förmåner, som kan beredas
dem inom -ramen för gällande lag.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, NILS THEODOR (bf):
Herr talman! Utskottets ärade ordförande
säger, att runnöborna har behandlats
gynnsammare än andra fiskare utefter
Sveriges kust. Jag tycker nog att det yttrandet
rimmar dåligt med att ett vattenområde
fråntagits dem, som de hävdat
sedan skatteköpet år 1767. Denna

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. fiskerätten vid Runnö.
rätt sedan mer än 200 år tillbaka har ju
också blivit fastställd vid lantmäteriförrättning
år 1929. En sådan behandling
kan väl knappast anses vara särskilt
gynnsam, i synnerhet som området faktiskt
har ekonomisk betydelse för den
torftiga försörjning denna lilla grupp
medborgare ute på Runnö har.

Herr Osvald sade, att utskottet inte
hade intrycket att det här rör sig om
några stora ekonomiska värden. Det är
kanske riktigt ur statsverkets synpunkt,
men för den enskilde medborgaren med
i övrigt knapp försörjning har nog dessa
ekonomiska värden betydelse. Herr
Osvald sade, att det rör sig om 100—
200 kronor per fiskevattensägare. Men
det gäller bara fjällfisket, herr Osvald.
Intrånget i fråga om strömmningsfisket
värderas ju till 1 000 kronor per år. Och
därtill kommer att fiskarna själva anser
att länsstyrelsens skydd inte är tillräckligt
för deras ålfiske i det område, som
gränsar intill det vatten som fråntagits
dem. Skyddet träder inte i kraft förrän
den 15 juli och gäller alltså inte fjällfisket
från islossningen fram till den 15
juli.

Utskottets ordförande säger, att man
inte bör vara misstänksam mot kommande
myndigheter i länet, utan hoppas
att de skall beakta runnöbornas
verkliga behov. Ja, det är fromma förhoppningar.
Men vilken garanti kan utskottets
ärade ordförande ställa för att
dessa behov kommer att respekteras i all
framtid? Kan utskottet på något sätt garantera
länsstyrelsens skydd för all
framtid eller för avsevärd tid framåt?
Jag skulle också vilja fråga utskottets
ärade ordförande, hur det blir med ersättningen
till ägarna, om ingen sådan
garanti kan presteras. Skall ersättning
lämnas som om skyddet existerar eller
som om det inte existerar? Och vad tror
tror man att det kan komma att kosta
staten? Jag tror att den årliga, kapitaliserade
avkastning, som här är hotad,
uppgår till ett inte oväsentligt belopp.

En sak har öborna redan vunnit genom
motionen och de undersökningar,
som därefter blivit verkställda, nämligen
att frågan om äganderätten till detta

område före år 1950 blivit klarlagd. Såväl
lantmäteristyrelsen som överlantmätaren
har gjort uttalanden, som klart visar
att man anser att området var öbornas
rättmätiga egendom. Vid ett definitivt
avstående till allmänt vatten skall
de alltså få ersättning.

Men detta kan inte vara tillfredsställande
för öborna. De önskar inte bli utlösta
ur ett vatten, som ger ett väsentligt
bidrag till deras försörjning. De önskar
få behålla sitt vatten.

Jag ber, herr talman, alltjämt att få
vidhålla mitt yrkande om bifall till motion
nr 00.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
ber att än en gång få fästa uppmärksamheten
på att det var många som förlorade
sitt förut enskilda fiske, när 1950
års lag infördes. Fiskerättskommittén
hade föreslagit mycket längre gående
bestämmelser än riksdagen sedermera
beslöt. Runnöborna hade en särställning
så till vida, att de först genom Kungl.
Maj:t och sedan genom tredje lagutskottet
fick disponera som enskilt vatten en
hel del områden, som enligt fiskerättskommitténs
förslag skulle ha blivit allmänt
vatten. Det är detta som gör att
de sakkunniga myndigheterna, så vitt jag
kan bedöma med stort fog, har sagt att
runnöborna faktiskt blivit minst lika
gynnsamt behandlade som den fiskande
befolkningen längs någon annan del av
Sveriges kuster.

Jag vill också ännu en gång framhålla,
att om runnöborna förlorat en del
genoin att de blivit av med ett område,
som förut varit deras enskilda vatten,
så har de å andra sidan fått möjligheter
att fiska över vidsträckta områden, som
förut varit andra fiskares enskilda vatten.
Skall man bedöma saken ekonomiskt,
kan man inte bara ta hänsyn till
vad runnöborna i sin fiskenäring förlorat,
utan får också tänka på vad de vunnat
på andra håll.

Herr Larsson säger än en gång, att
länsstyrelsens skydd inte är tillräckligt,
och frågar mig vilka garantier för
framtiden som tredje lagutskottet skulle

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

kunna ställa. Jag förmodar att frågan
endast var retorisk, ty herr Larsson menar
nog inte att ett riksdagsutskott skulle
kunna ställa några garantier i fråga
om länsstyrelsernas framtida handlingssätt.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRNBERG (h): Herr talman!
Jag har redan begärt att få instämma i
herr Larssons yrkande, men jag ber ändå
att i all korthet få understryka, att
småbrukarna på Runnö i hög grad är beroende
av sitt fiske. Jag bor där nere i
trakten i likhet med herr Larsson och
känner mycket väl till förhållandena.
Varje minskning av dessa fiskares fiskevatten
innebär en försämring av deras
redan förut mycket blygsamma levnadsförhållanden.

Visserligen kan ersättning av statsmedel
erhållas för mistat fiskevatten, men
detta är icke någon hjälp i framtiden.
Minskningen innebär i varje fall en fortsatt
uttunning av befolkningen där nere
på öarna. Om det nu finns folk, som är
så fästade vid sin torva och sin ö, att
de trots de blygsamma levnadsförhållandena
är villiga att bo kvar där och sköta
sin lilla jordbit och sitt fiskevatten, skall
vi hjälpa dem i stället för att försämra
deras existensmöjligheter.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr NILZON, IVAR (bf): Herr talman!
När utskottet har behandlat denna
fråga har det inte kunnat undgå att ta
hänsyn till de konsekvenser, som ett bifall
till motionen skulle innebära. När
fiskelagen antogs var det nämligen inte
bara fiskarna i Kalmar län som förlorade
fiskevatten. Såsom utskottets ordförande
redan framhållit förlorade de kanske
mindre än fiskare på andra håll. Från
motionärernas sida framhålles det visserligen,
att det i detta län rådde säregna
förhållanden, och det kan man hålla med
om. Men det var väl inte avgörande för
fiskarna förut, under vilken juridisk
form som deras fiskevatten var upplåtet.

Ang. fiskerätten vid Runnö.
Om de hade ett enskilt fiskevatten, som
de förlorade, så var givetvis förhållandet
detsamma över hela landet. Den
långa kuststräckan från Torne älv till
Idefjorden kan säkert uppvisa många
ställen, där fiskare har förlorat minst
lika mycket som fiskarna på Runnö.

Det är självfallet att utskottet inte
kunnat undgå att ta hänsyn till vad som
skulle bli följden om utskottet skulte
tillstyrka ett bifall till motionen. Vi kunde
säkerligen i så fall ett annat år vänta
oss att man på många håll i landet skulle
komma att peka på hur vi handlat i detta
fall och med hänvisning härtill kräva
en ändring av fiskelagens bestämmelser.
Det finns exempelvis på västkusten —
där det inte förut fanns något enskilt fiske
utan där sådant uppläts först genom
den nya lagen — stora områden som förut
varit allmänna men som blev enskilda.
Det är alldeles givet, att om vi börjar
att tumma på lagen i den ena riktningen
kan man få göra det iiven i den andra
riktningen. Det är ju inget som hindrar
att yrkesfiskarna på västkusten begär att
de vatten, som blev enskilda för ett par
år sedan, skall bli allmänt vatten igen
etc. Allt detta är skäl som gjort att utskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka
motionen.

Utskottet har emellertid skrivit på ett
sådant sätt, att jag tycker att det i någon
mån skulle kunna tillfredsställa motionärerna.
Utskottet framhåller att fisket har
en betydelse just för de små Runnöjordbruken,
och utskottet skriver vidare, att
det vore beklagligt, om fisket skulle bli
mindre omfattande. Även om utskottet
inte, såsom herr Larsson här frågar, kan
ställa någon garanti för hur länsstyrelsen
i Kalmar län kommer att handla, blir
det dock, om riksdagen går på utskottets
förslag, ett riksdagsbeslut, där man understryker
betydelsen av att fiskarna på
Runnö får det skydd som lagstiftningen
kan ge. Den nuvarande lagstiftningen
kan dock ge dem ett ganska gott skydd.
Fiskeristyrelsen påpekar också, att detta
skydd kan ytterligare utökas inom den
nuvarande lagstiftningens ram.

Från motionärernas sida har ändå
framhållits — det gjordes av en motio -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. kvarstående olösta norrlandsfrågor,
när, som i utskottet redogjorde för motionen
— att ännu ingen har förlorat något,
detta på grund av de bestämmelser
som länsstyrelsen har utfärdat. Vad
motionären fruktade var vad som skulle
hända i framtiden. Jag anser emellertid
att utskottet har tillmötesgått motionärerna
just genom sin skrivning, där vi
understrukit betydelsen av att länsstyrelsen
och myndigheterna i fortsättningen
ger dessa fiskare det skydd som lagstiftningen
medger. Jag anser att motionärerna
därigenom fått sin motion så
välvilligt behandlad som det över huvud
taget varit möjligt för utskottet att göra,
särskilt med hänsyn till de konsekvenser
som — såsom jag här pekat på — ett
bifall till motionen säkerligen skulle ha
lett till.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Det
har sagts att det skulle vara beklagligt,
om runnöborna genom 1950 års lagstiftning
skulle mista en väsentlig del av
sina möjligheter till bärgning och att
man nu skulle behöva räkna med att bygden
uttunnades. Vi anser också i tredje
lagutskottet, att det skulle vara en beklaglig
följd av lagstiftningen. Men jag
vill därvid erinra om vad utskottet —
under hänvisning till ett uttalande av
fiskerikonsulenten —- skrivit på s. 12 beträffande
strömmingsfisket —■ vi har redan
förut talat om ålfisket. »Beträffande
strömmingsfisket torde det i stort sett
vara utan betydelse, huruvida området
är enskilt eller allmänt.»

Vidare tillädes: »Vad slutligen angår
övrigt fiske kan, med hänsyn till runnöbornas
möjligheter att även framgent bedriva
fiske å ifrågavarande allmänna vatten,
ifrågasättas, om de över huvud taget
åsamkats någon förlust genom 1950
års lagstiftning.»

Detta var alltså fiskerikonsulentens
uppfattning, och de fiskesakkunniga
inom utskottet — vi har bland ledamöterna
en del personer som sysslat mycket
med fiske —- har till och med gjort
gällande, att om man räknar både med

vad fiskarna förlorar genom att eu del
av deras förut enskilda vatten blivit allmänt
och vad de vinner genom att få
fiska på vatten, som förut tillhört andra
fiskare, blir saldot i själva verket positivt.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till motionen I: 60; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner rörande dels
viss utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen
m. m., dels ock ändring
i lagen den 30 juni 1947 (nr 288)
om uppsikt å jordbruk, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden:

nr 4, över motion om beredande av
möjlighet för innehavare av deklarationsbyrå
att hos myndighet erhålla intyg
om sin kompetens;

nr 5, över motion om en översyn av
gällande bestämmelser rörande förvisning
från läroverk och andra högre skolor;
samt

nr 6, över motion angående omprövning
i visst avseende av 1952 års upphandlingskungörelse.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. kvarstående olösta norrlandsfrågor.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
7, över motion angående kvarstående
olösta norrlandsfrågor.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att första kammaren i anledning

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ang. kvarstående olösta norrlandsfrågor.

av en av herr Sten inom kammaren
väckt motion, nr 14, för sin del ville besluta,
att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t hemställa om sådana överväganden,
utredningar, förslag och andra åtgärder,
att kvarstående olösta norrlandsfrågor
komme till sin rätt.

Reservation hade anmälts av herrar
Sandberg, Birger Andersson och John
Wiktor Jonsson, vilka ansett, att utskottets
motivering bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att motion I: 14
ej måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr ANDERSSON, BIRGER (s): Herr
talman! Den reservation, som fogats till
allmänna beredningsutskottets utlåtande
i anledning av herr Stens motion, mynnar
ut i ett avslagsyrkande. Detta avslagsyrkande
får inte så uppfattas, som
om vi reservanter på grund av att två
av oss är smålänningar och en skaraborgare
skulle vara likgiltiga för Norrland
eller för norrländska problem eller
att vi skulle hysa någon speciell lust att
få kvadda motionären. Personligen hyser
jag den allra största respekt och aktning
för herr Hemming Stens lidelsefulla
intresse för Norrland, en landsända
som han med sannskyldigt Lindliagenskt
patos slåss för, närhelst han
kommer åt.

Men då vi inom allmänna beredningsutskottet
haft att ta ställning till herr
Stens motion, har vi tvingats att fundera
över vad motionären vill och vart
hans yrkande egentligen syftar. Motionens
kläm har följande formulering: »Att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa
om sådana överväganden, utredningar,
förslag och andra åtgärder att
kvarstående olösta norrlandsfrågor kommer
till sin rätt.»

Det är dock inte det nya i och för sig
i yrkandets formulering, som har gjort
oss tveksamma utan — som vi anför i
vår reservation —- att yrkandet fått en
så allmän och oklar formulering, att det
svårligen kan läggas till grund för ett
riksdagsbeslut. Det är inte s. k. riksdags -

konservatism, som förmått oss att reagera
på det sättet, utan vi reservanter
menar, att om riksdagen skall skriva till
Kungl. Maj:t och hemställa om någonting,
skall detta »någonting» vara av
den konkreta natur, att vederbörande i
Kungl. Maj:ts kansli exakt vet vad det
gäller.

En genomgång av det material, som
föreligger i fråga om norrlandsproblem
och som herr Sten vill ha till stånd,
har utskottets majoritet ansett vara berättigad.
Vi reservanter har inte kunnat
acceptera detta av bl. a. det skälet, att
den stora norrlandsutredningen så sent
som 1948 avslöt sitt fyraåriga arbete.
Även resultaten av ett vidlyftigt utredningsarbete
bör få en viss mognadstid,
innan nya utredningar sättes till för att
se vad som återstår olöst.

I norrlandsutredningens slutbetänkande
redovisades en lista över framställningar,
som kommittén gjort under sitt
arbete — framställningar, som föranlett
åtgärder. Denna lista säger oss bl. a., att
administrationsbidraget till de norrländska
småföretagsföreningarna ökats,
att åtgärder vidtagits för att utöver
nämnda bidrag stödja småföretagsverksamheten
i Norrland, att försöksverksamhet
ordnats för att åstadkomma en
bättre fastighetsarrondering i Norrland,
att åtgärder vidtagits för främjande av
skogsvård och betesförbättringar i norra
Sverige, att lån och bidrag beviljats för
anläggande av ett ullspinneri i Norrland,
att Kungl. Maj:t bemyndigats stödja inrättandet
av en central sågverksskola i
Norrland jämte ett tiotal andra åtgärder.
Där konkreta förslag förelegat — som i
detta fall från norrlandsutredningen, då
denna var i verksamhet — har resultat
uppnåtts. Detta anser vi vara en tankeställare.
Och norrlandsutredningen tycks
vara en guldgruva att ösa ur för hugade
motionärer.

Herr Stens brinnande nitälskan för
Norrland är värd all aktning och all
respekt. Hans yrkande, som utskottsmajoriteten
gjort till sitt eget, kan jag emellertid
inte understödja. Det är, enligt
mitt sätt att se, alltför oklart. Skall en
riksdagsskrivelse avlåtas, bör den inne -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. kvarstående olösta norrlandsfrågor,
hålla preciserade förslag och inte vara
så allmänt hållen som vad utskottet här
föreslår.

På grund av denna min och mina
inedreservanters inställning yrkar jag
bifall till reservationen, som innebär
detsamma som avslag på herr Stens motion.

Herr ANDERSSON, AXEL (fp): Herr
talman! Reservanterna och reservanternas
talesman tycks ha den uppfattningen,
att ett bifall till vad utskottet föreslagit
skulle medföra en ny stor norrlandsutredning.
Det är emellertid inte
på det sättet som utskottet eller motionärerna
har sett saken. Vad motionären
och utskottet syftar till är att man skall
få till stånd en översyn av hela det
komplex av frågor, som hör samman
med norrlandsproblemet. Man vill ha
ökad klarhet om vad som fortfarande
återstår att göra, man vill ha fram angelägenhetsgraden
hos de olika frågorna
och naturligtvis även vilka möjligheter
som finns för att klara upp dem.

Herr Birger Andersson sade, att en
hel rad detaljer redan klarats upp beträffande
de frågor som norrlandsutredningen
behandlat. Det är alldeles riktigt;
det är en hel rad detaljer som man
redan har kommit till klarhet om. Men
de verkligt stora och betydelsefulla frågorna
är fortfarande olösta, och det åldern
vi vill ha belysta. Vi anser att det
inte behövs någon stor utredning, ty nu
finns det möjlighet att vid en översyn
ta kontakt med vissa speciella norrlandsorgan
som redan existerar. Utskottet säger
också, att det finner det önskvärt att
denna inventering företages under medverkan
av de speciella norrlandsorganen,
nämligen samarbetsdelegationen för
de fyra nordligaste länen och norrlandsförbundet.
I dessa organ har man hela
tiden fortsatt utredningsarbetet och har
säkerligen ett mycket rikt material att
ställa till förfogande, och därför behöver
det inte bli någon vare sig långvarig
eller kostnadskrävande utredning.

Jag sade, att en del detaljer var uppklarade,
men att de stora problemen

kvarstår. Det är frågan om vad Norrland
skall få behålla av allt som kommer
från Norrland: skogsprodukter,

malm och vattenkraft. Det är ju faktiskt
på det sättet, att Norrland svarar för
betydligt mer än hälften av landets export,
men mycket litet av det som tillförs
landet tack vare vår expor! kommer
Norrland till godo. En för Norrland
i detta sammanhang mycket allvarlig
fråga är också, hur man i fortsättningen
skall kunna bedriva skogsbruket på samma
sätt som tidigare har skett. Det är
alldeles självklart att de skogrika trakterna
där uppe ofta är mycket glest befolkade,
och ju sämre förhållandena blir,
i desto större utsträckning flyttar folk
ifrån dessa skogsbygder och desto svårare
blir det att få arbetskraft till skogen,
vilket kommer att bli inte bara
Norrland utan hela vårt land till nackdel.

Yi inom utskottet menar alltså att det
finns fullgod anledning att göra en översyn
för att skapa bättre möjligheter att
lösa de betydelsefulla norrländska frågorna.
Jag ber, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herrar Grym (s) och
Nyström (s).

Herr STEN (s): Herr talman! Med anledning
av reservanternas omdömen om
motionen vill jag i allra största korthet
hänvisa till de föreliggande dokumenten
i detta ärende, d. v. s. riksdagens
skrivelse år 1940 med anledning
av en då väckt motion om det norrländska
näringslivets utveckling och förkovran,
vederbörande departementschefs
direktiv nämnda år samt år 1943 för
omfattande utredningar i dessa frågor,
med anledning av dessa utredningar avlämnade
betänkanden — senast norrlandskommitténs
principbetänkande 1948
— samt den redovisning för kommitténs
olika förslag som finns i utskottsutlåtandct.

Om något ytterligare bevis hade ansetts
erforderligt, hade man ju kunnat
avfordra landstingens samarbetsdelega -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

tion, utom yttrande över motionen, även
förteckning över de frågor, som den
sysslat med sedan dess. Men förmodligen
har väl samarbetsdelegationen och utskottet,
liksom motionären, tillämpat den
gamla satsen att »känd sak är så god
som vittnad».

Om det skulle vara motionens kläm,
som vållat reservanterna bekymmer, kan
jag inte finna att den i sak innehåller
någonting annat än vad en vanlig riksdagsskrivelse
med hemställan om en utredning
brukar göra. Ordalagen är valda
just med tanke på .att utesluta vad reservanterna
skriver om, nämligen att det
skulle vara fråga om en ny stor utredning.

Om jag tar det första ordet i klämmen,
»överväganden», så är väl det strängt
taget överflödigt, överväganden äger väl
alltid rum när en riksdagsskrivelse lämnas
till Kungl. Maj :t och i detta särskilda
fall har i motionen antytts, att
dessa »överväganden» skulle förenas med
överläggningar med eller inhämtande av
upplysningar hos nämnda organ, alltså
exempelvis hos norrlandskommitténs
huvudsekreterare och hos samarbetsdelegationens
sekreterare.

»Utredningar» — det är det andra ledet
— skulle sedan följa i den mån och
på det sätt som Kungl. Maj:t funne påkallat
och ändamålsenligt. Jag har ju där
även skrivit någonting om de problem,
som skulle utkristallisera sig ur Kungl.
Maj :ts överväganden.

»Förslag» — det är det tredje ordet
— vartill utredningar föranleda är väl
också väl förenligt med vanligt riksdagsspråk.

Vad slutligen gäller det fjärde ledet,
»andra åtgärder», kan det ju vara kompletterande
direktiv till andra pågående
utredningar, det kan vara instruktioner
inom ramen för Kungl. Maj :ts befogenheter
och inte minst förhandlingar, som
ju numera är så vanliga, med näringslivet,
med de stora kreditinstituten och så
vidare. Man bör ju komma ihåg att det
här i mycket stor utsträckning gäller
en kreditförsörjningsfråga just för att
främja »det norrländska näringslivets
utveckling och förkovran». Det är alltså

Ang. kvarstående olösta norrlandsfrågor.

ordalag, som såväl motionärer som regering
och riksdag tidigare har rört sig
med i denna fråga. Jag vägrar därför erkänna,
att det finnes något fog för reservanternas
uttryckssätt.

Den ledamot av Nordiska rådet, som
nyss talade för reservationen, har säkerligen
kännedom om att våra närmaste
grannländer ägnar sina »norrlandsfrågor»
mycket stor uppmärksamhet just
för närvarande. I Finland har man under
statsminister Kekkonens personliga ledning
sysslat med dem under denna vinter,
och i Norge diskuterade stortinget
nyligen motsvarade frågor under ett par
dagar med positivt resultat. Det finns
även uti svenska trycksaker, som säkerligen
är bekanta för reservanternas ärade
talesman, utförliga redogörelser för
vad man kallar »utbyggingsprogrammet»
för Nordnorge.

Jag skulle kunna gå ett stycke längre
och utgå ifrån att den ärade talesmannen
för reservanterna, min boksynte vän
i den andra änden av det svenska skogsbruket
och skogsindustrien — om man
nu menar, att denna produktionsprocess
börjar där träden står och slutar där
man tillverkar tändstickorna — säkerligen
i år har läst i en svensk tidskrift en
uppsats som heter »Tre länders Norrland»,
en utomordentligt intressant uppsats
med en jämförelse mellan Norrland
i Sverige, Sibirien i Ryssland och Alaska
i Amerika. Det rör sig alltså här om en
internationell företeelse, men jag har,
inom parentes sagt, aldrig hört talas om
att vare sig Sovjetunionen eller Amerikas
förenta stater har några västgötaproblem.
Det rör sig alltså inte om några
vanliga bygdeproblem, utan det rör sig
om nationella svenska problem med avseende
på näringslivets utveckling och
förkovran för att bredda underlaget för
social trygghet och kulturella framsteg,
inte bara för Norrland utan för hela nationen,
framför allt genom att på kommunikationsväsendets
och kapitalförsör—
ningens områden skapa förutsättningar
för den återstående utvecklingen av det
norrländska näringslivet.

Då det är mycket vanligt bär i riksdagen
att vi intresserar oss just för so -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ang. kvarstående olösta norrlandsfrågor,
ciala och kulturella framsteg, bör det
vara en vällovlig strävan att man också
intresserar sig för de positivt uppbyggande
arbetsuppgifter på näringslivets
område, som syftar till just att skapa
förutsättningar för de fortsatta sociala
och kulturella framstegen.

När man fått en så allvarlig reprimand
som jag fått i denna reservation,
är det ju klart att man måste fråga sig,
vad det är för galet man gjort sig skyldig
till. Jag tillbakavisar som sagt anmärkningarna
i vad det gäller reservanternas
bevisföring, men för att visa att
jag ingalunda är främmande för tanken
på en självprövning vill jag tillägga, att
jag skulle ha förstått, om det hade kommit
en erinran emot denna min motion
ifrån andra norrlandsmotionärer. Jag
skrev min motion före jul. Jag förmodar
att den motion som förekommer under
nästa punkt på dagens föredragningslista,
men framför allt motionerna nr
41 och 315 i denna kammare, bar tillkommit
efter samråd med samarbetsdelegationen
i riksdagens början. Jag skulle
ha förstått, om dessa motionärer hade
sagt mig, att de i år fäst den största
vikten vid dessa samnorrländska framstötar.
Men någon sådan erinran har inte
riktats till mig, och samarbetsdelegationens
tillstyrkande utlåtande borgar för
att den motion som vi nu behandlar går
väl ihop med samarbetsdelegationens intentioner.

För min del hoppas jag, att även övriga
vid denna riksdag väckta norrlandsmotioner
skall föranleda positiva beslut.

Herr ANDERSSON, BIRGER (s): Herr
talman! Jag vill inte alls förlänga denna
debatt, men när herr Sten kritiserar reservanterna
för deras inställning i denna
fråga, vill jag ytterligare stryka under
hur vi sett på saken.

Vi skall hålla i minnet, att 1948 avslutade
norrlandsutredningen sitt arbete
efter fyra år. Det har gått fem år sedan
utredningen avlämnade sitt betänkande,
och det är helt naturligt, att inte allt som
kommit fram i denna väldiga dossier har
kunnat förverkligas. Men att nu tillsätta

en utredning, som skall utreda vad som
återstår av det som norrlandsutredningen
har utrett, det anser vi vara mindre
lämpligt.

Vi anser också att den formulering,
som motionären valt och som utskottet
stannat för, är något främmande. Jag
kan tillägga, att den förefaller mig inte
bara fullständigt oklar utan även mycket
vidlyftig. Den gäller ju både överväganden,
utredningar, förslag och andra
åtgärder. Vi menar, att när man vill ha
någonting gjort, skall man konkret säga
ifrån vad det är och inte på detta sätt
fånga in så mycket som möjligt, när vi
alla vet, att det inte gäller någonting annat
än att få en katalog över vad som
återstår. Personligen tycker jag, att ledamöterna
av norrlandsutredningen och av
den norrländska samarbetskommittén
möjligen skulle kunna göra det utan att
besvära Kungl. Maj:t.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Även om de personer som herr Birger
Andersson nyss nämnde skulle kunna
göra detta inventeringsarbete, förmodar
jag att det ändå behövs någon som samordnar
de krafter det här gäller. Det är
inte heller så, som herr Birger Andersson
gjorde gällande, att man skulle vilja sätta
i gång en ny stor norrlandsutredning
några år efter det att den andra avslutats,
utan det är ju i huvudsak bara fråga
om en genomgång av det hela, även
om det skulle kunna behövas någon liten
utredning på vissa punkter.

Jag tycker, att reservanterna har väl
stora krav på innehållet i en riksdagsskrivelse,
när de menar att detta förslag
är alltför allmänt hållet och oklart formulerat.
Herr Sten har visserligen nyss
sagt, att det inte är fråga om någon bygdepolitik,
och det är ju riktigt, ty dessa
frågor omspänner mycket stora områden,
men jag skall peka på en fråga, som
är omnämnd av utskottet och som har
sin mycket stora betydelse för de norrländska
kommunerna. Norrlandsutredningen
förordade en omläggning av skattesystemet,
så att uppkommande företagsvinster
i beskattningshänseende skul -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Om främjande av näringslivets utveckling i Norrland.

le fördelas mera rättvist till förmån för
de ofta mycket skattetyngda norrlandskommunerna.
Jag skulle tro att bara en
sådan fråga berättigar till en ny framstöt
till Kungl. Maj:t på detta område,
och jag skulle tro att när frågan om fastighetsbeskattningens
omläggning inom
kort blir aktuell, så bör denna speciella
norrlandssynpunkt tränga sig fram och
tillmätas en betydande vikt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STEN (s): Herr talman! Jag vill
endast erinra den ärade talesmannen för
reservanterna om att det ju ändå är uppenbart,
att Norrland så att säga har
haft otur på det sättet, att riksdag och
regering har haft så mycket annat att
göra under den tid som har gått sedan
betänkandena avlämnades i slutet av år
1948. Vad beträffar den vida omfattning
som yrkandet fått och som beredningsutskottet
inte ansett sig böra avvika ifrån
vill jag säga, att jag här ådagalagt att det
på grund av den av mig skildrade utkristalliseringsprocessen
inte finns någon
som helst risk för att det skulle kunna
hända några olyckor eller att Kungl.
Maj :t skulle sätta i gång en ny stor utredning,
om riksdagen skriver enligt utskottets
förslag och frågan sedan, med
beaktande av vad som har anförts i detta
sammanhang, handlägges av en ledamot
av regeringen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Birger, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens
allmänna beredningsutskott hemställt
i sitt utlåtande nr 7, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 66;

Nej — 36.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle
kammarens beslut i förevarande ärende
genom utdrag av protokollet delgivas
andra kammaren.

Om främjande av näringslivets utveckling
i Norrland.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 8,
över motion om åtgärder för främjande
av näringslivets utveckling i Norrland.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 15, hade herr Olofsson och herr
Svedberg, Lage, hemställt, att riksdagen
måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa skyndsam utredning av
möjligheterna till åtgärder av i motionen
antydd art för främjande av näringslivets
utveckling inom de norrländska
länen samt till riksdagen inkomma med
förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Om främjande av näringslivets utveckling i Norrland.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motion I: 15 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr SVEDBERG, LAGE (s): Herr talman!
Den motion, som första kammarens
allmänna beredningsutskott redovisar
i det nu föredragna utskottsutlåtandet,
syftar icke till en utredning, som
skulle resultera i förslag om att bereda
det norrländska näringslivet en speciell
förmånsställning jämfört med näringslivet
i de övriga delarna av landet. Motionens
syfte är endast att få en utredning
med förslag till att någorlunda skapa
ett jämviktsläge mellan näringslivets
utveckling i Norrland och dess utveckling
i det övriga landet. Norrland vill
icke under några förhållanden kräva att
staten skall bereda det ett förmånsläge,
men vad norrlänningarna kräver är att
bli jämställda med den övriga delen av
svenska folket.

Jag lyssnade med uppmärksamhet till
den debatt som fördes om det föregående
ärendet, och jag måste beklaga den
inställning, som reservanterna då gåvo
uttryck åt. Trots att det bar förekommit
utredningar, trots att norrlandskommitténs
slutbetänkande avlämnades
så sent som år 1948, tornas nya problem
upp när det gäller det norrländska näringslivets
utveckling. Här har vattenkraftens
exploatering väckt nya frågor,
som borde undersökas, icke minst för
att hjälpa de grupper i samhället som
beröres av uppdämningarna i samband
med exploateringen och som knappast
kan sägas ha kvar trivseln i sitt arbete.
Dessa svårigheter har även gjort
sig gällande i sydligare delar av landet.
Så sent som den 14 februari i år
återgav t. o. m. stockholmspressen klagorop
från exempelvis Värmland. En
jordbrukare därifrån berättade hur
kraftbolagen för att tillgodose sina intressen
höjt uppdämningarna. Man hade
erbjudit honom 1 340 kronor för det jordområde
som försämrades på grund härav,
men han talade samtidigt om att hans
skörd bara året förut hade minskat från
80 säckar havre till 25.

Hur ligger det till i Norrland? Hur
ligger det till för den väglösa befolkningen
där? Man frågar sig detta, när
man vet vilka åtgärder som vattenfallsstyrelsen
redan åstadkommit och planerar.
Det gäller de väglösa bygderna som
har sjöarna till färdvägar, där uppdämningsmöjligheterna
försämrar förbindelser
med den övriga bebyggelsen, där
barnens skolgång även riskeras, där avtappningen
från fördämningarna gör
isarnas bärighet osäker, där föräldrarna
till barnen med bekymmer ser på
framtiden. Vi finner hur innehavarna av
fjällägenheter på statens områden tvingas
hort på grund av de uppdämningar
som skall vidtas. Man säger: Vattenkraften
betalar väl för de skador som åstadkoms?
Ja, det är riktigt i den mån som
den som åsamkas skadan har äganderätten
till fastigheten och har gräns till sjöregleringsområdet.
Men tänk på fjällägenhetsinnehavaren
som endast får ersättning
för det arbete han har lagt ned
på (iet hem, där han och hans familj har
sin existens. Staten äger marken, staten
gör även anspråk på att äga bostadsbeståndet.
Det blir kommunen som får ta
ansvaret för dessa människors framtida
existensmöjligheter.

Norrlandskommittén yttrade bl. a. i
sitt betänkande redan 1938 att den förutsåg
eu merbelastning på Norrlands näringsliv
på drygt 40 miljoner kronor.
Professor Ohlin hade gjort en utredning
för vilken redogörelse lämnades vid
Härnömässan i Umeå. Han uppskattade
den allmänna merbelastningen för näringslivet
i Norrland till över 50 miljoner
kronor årligen. Där inräknas inte
den indirekta merbelastning som kommer
på näringsutövarna ute på den glest
befolkade landsbygden. Den folkström
som går söderut är omfattande. Samarbetsdelegationen
redovisar i ett yttrande
till utskottet att under en 13-årsperiod
har inte mindre än 70 000 ungdomar
lämnat Norrland. Detta värdesättes så
högt att man menar att det är miljarder
kronor som har strömmat ut från Norrland.
Föräldrarna har mödosamt strävat
med att fostra dessa ungdomar, och när
de når den åldern då de kan göra en

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Om främjande av näringslivets utveckling i Norrland.

produktiv insats i näringslivet lämnar
de Norrland.

Hur ligger det till med fraktkostnaderna?
Hur ligger det till med varuförmedlingen
över huvud taget? För endast
sprit, för tobak, för kol och för böcker
får norrlänningen betala detsamma som
befolkningen i övrigt i detta land, men
för nästan alla andra varuslag högre.
Vi har dryga fraktkostnader som i sin
tur icke stimulerar till en snabbare utveckling
av näringslivet. De betyder även
ett handikap för den industri som har
sin verksamhet i Norrland. Samarbctsdelegationen
redovisar att sedan industrialismens
inträde har exporten från
Norrland varit två och en halv gånger
större än från de övriga delarna av landet.
Men de industrier vi har är starkt
konjunkturbetonade, inte minst därför
att produktionen forceras när det är högkonjunktur.
Då tiderna blir sämre drabbas
norrlandsföretagen i första hand av
reducerad produktion. Inte minst inom
massaindustrien kan vi se ett klart exempel
härpå. Där har tidvis svår arbetslöshet
förelegat. Under högsta toppkonjunkturen
har industrien arbetat för högtryck.
Under lågkonjunkturen har den
fått ägna sig åt reparationer och samtidigt
inskränkt produktion.

Vad landsbygdsproblemet beträffar är
inte heller skattebördan i Norrland jämförlig
med den i Sydsverige. Inte ens affärsbankernas
lånepolitik är densamma.
Man kräver högre ränta av låntagare i
övre Norrland än av låntagare i Sydsverige.
Men gäller det att införa skyddstullar
till stöd åt näringslivet i södra Sverige
av vars produkter norrlänningen i
många fall är konsument, klagar man
icke från Norrlands sida. Man inser nödvändigheten
i många fall av sådana åtgärder.
Vad vi i Norrland kräver är
emellertid förståelse för de problem som
inte minst sedan år 1948 med särskild
styrka framträtt på landsbygden. Landskommunerna
har svårigheter med åldringsproblemet.
Ungdomsflykten från
Norrland, som jag nyss talade om, har
liaft till följd att trivseln minskat. Barnens
skolgång har försämrats på grund
av denna uttunning av befolkningen. Me -

dan man på många andra håll i världen
brottas med svårigheter till följd av överbefolkning,
möter i Norrland i dag problem
som har sin grund i befolkningsuttunningen.
Man kan inte avfärda norrlandsfrågan
på det sätt som herr Birger
Andersson gjorde när föregående ärende
behandlades. Den är alltför brännande.
Den kommer oupphörligen att ge återklang
i riksdagen, och jag är förvissad
om alt samarbetsdelegationen med landshövdingarna
i de fyra norrländska länen
har känt sitt särskilda ansvar när
den avgivit det yttrande, för vilket allmänna
beredningsutskottet har redovisat
i sitt utlåtande i detta ärende.

Motionärerna har pekat på att det finns
möjligheter att via en accis på kraftkällorna
skapa en möjlighet för länsstyrelserna
att stödja näringslivet i Norrland.
Vattenfallsstyrelsen har i sitt yttrande
förklarat att den norrländska landsbygden
borde framföra ett uppriktigt tack
för vattenfallsstyrelsens exploateringsintresse.
Jag tycker nog att riksdagen borde
tillmötesgå kravet på en utredning av
dessa frågor i synnerhet med hänsyn till
de faktiska omständigheter som nu är
rådande i Norrland. Det går inte att
bortresonera att detta problem är brännande.
Det är ett vitalt problem. Kommunerna
i Norrbotten hävdar sedan några
år tillbaka rätten att ta ut skatt av
dem som exploaterar naturrikedomarna,
t. ex. järnmalmen. Det har gått så långt
att de tydligen har fått lov att väcka process
för att få ut sin rättmätiga andel
därav.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar i
sin senaste rapport att arbetslöshetsproblemet
är mest brännande i Norrland,
eftersom näringslivet där har en sådan
konstruktion att försämringar i konjunkturen
först ger sig till känna där. Kommunerna
brottas redan med det problemet.
Helt kommunala arbeten och statskommunala
beredskapsarbeten har igångsatts.

Det finns förutsättningar för att skapa
ett näringsliv i Norrland som skulle ge
existensmöjligheter åt de ungdomar, som
flyr därifrån. Men fraktkostnaderna är
alltför höga för att stimulera en utveck -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Om främjande av näringslivets utveckling i Norrland.

ling i den riktningen. De klimatiska förhållandena
ger inte sjöfarten samma
möjligheter i övre Norrland som i Sydsverige.
Det finns många andra problem
att taga hänsyn till, inte minst sådana
som provinsialläkarna redogör för i sina
ämbetsberättelser och som de kommit
i kontakt med i sin gärning ute
bland landsbygdens folk.

Jag skall inte ytterligare gå in på norrlandsfrågorna.
Herr Sten har berört dem
i dag, och han talade om dem förra onsdagen.
Trots norrlandskommitténs arbete
och dess slutbetänkande av år 1948
finns det alltjämt brännande problem
att undersöka och lösa. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till den
motion som utskottet i detta utlåtande
har yttrat sig över.

Herr ANDERSSON, AXEL (fp): Herr
talman! Jag kan i många stycken dela
herr Svedbergs uppfattning, framför allt
när det gäller det yttrande som vattenfallsstyrelsen
har avgivit över motionen.
Detta yttrande måste vi säga är ett synnerligen
brutalt aktstycke, där man, såsom
herr Svedberg just konstaterat, försöker
göra gällande att det är något
slags välgärning mot Norrland, när man
kommer dit upp och lägger beslag på
forsar och fall, dämmer upp sjöar och
ställer till en massa ohägn. Man låtsas
att man inte vållar någon skada utan
gör Norrland en tjänst, medan det i
själva verket är på det sättet, att i många
av de norrländska trakterna, särskilt naturligtvis
inom fjällbygderna och lappmarkerna,
den enda glädje befolkningen
har av dessa jättestora kraftledningar
är att de får höra hur det sjunger i
trådarna. Själva får de inte någon del
av den elektriska kraften.

Man nämner inte ett ord om hur man
har fördärvat fisket i de norrländska
älvarna och sjöarna. Vattenfallsstyrelsen
har visserligen ordnat någonting som
kallas för laxtrappor och laxdammar.
Man har haft fotoceller som skulle registrera
hur många laxar som gått upp
för laxtrapporna, men fotocellerna har

i stället registrerat de barkstycken som
flutit utför strömmen. Fisket har fullständigt
fördärvats på många områden,
och detta har givetvis betytt oerhört
mycket för befolkningen.

Jag kan också hålla med herr Svedberg
om det orimliga i att vi i Norrland
skall betala frakter som man inte behöver
betala i södra Sverige. När det säljs
bensin ifrån Stockholm upp till Norrland,
får vi betala ett frakttillägg på
mellan 3 och 6 öre per liter, men när
man skickar elektrisk kraft från Porjus
ned till Skåne, behöver skåningarna inte
betala något frakttillägg.

Jag kan alltså i flera stycken hålla
med motionärerna, men utskottet har
likafullt stannat för att yrka avslag på
motionen, och det beror helt enkelt på
att utskottet anser, att den fråga som
motionärerna tagit upp kan tillgodoses i
samband med den översyn som utskottet
hade tillstyrkt i samband med den
nyss bifallna motionen. Vi utgår nämligen
ifrån att man i det sammanhanget
skall ta upp frågan om fortsatt elektrifiering
av den norrländska landsbygden
och pröva villkoren för kraftleveranserna
till småindustrien och hantverket.
Det som motionärerna har yrkat bör
alltså kunna tillgodoses genom det beslut
första kammaren nyss har fattat, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GRYM (s): Herr talman! Det kan
vara riktigt som herr Axel Andersson
säger, att den föreliggande motionen har
besvarats med den skrivning utskottet
gjort i första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 7, men
nog tycker jag för min del att det föreliggande
utlåtandet är sällsynt magert,
trots att dock tre norrlänningar varit
med vid ärendets behandling, nämligen
herr Lars Andersson som ordförande
samt herrar Nyström i Kiruna och Axel
Andersson i Örnsköldsvik. Utlåtandet är
alltså magert, och om detta nu beror på
ledamöterna i utskottet eller på någonting
annat vill jag lämna osagt. Man brukar
ibland kunna kosta på sig en välvil -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Om främjande av näringslivets utveckling i Norrland.

lig skrivning, men inte ens detta har
man gjort här.

Jag har inte själv skrivit under motionen
— jag var inte i tillfälle därtill —
men jag sympatiserar med den och tycker
för min del att motionärerna, herrar
Svedberg och Olofsson, har varit ute
i mycket vällovliga ärenden. Det är nog
ingen tvekan om den saken.

Jag ber att få säga, att till exempel
landstinget i Norrbottens län har arbetat
mycket för att få fram vissa primäruppgifter
och få vissa utredningar till stånd.
Om jag inte missminner mig, har under
loppet av fem eller sex år Norrbottens
läns landsting gett ut 800 000 kronor för
att få fram siffermaterial, och det är
alldeles uppenbart att detta siffermaterial
i mycket stor omfattning kommer
de statliga utredningar till godo, som
eventuellt kommer att tillsättas.

Herr talman! Det blir till sommaren
troligen en riksdagsresa till Västerbotten.
Vi norrbottningar och västerbottningar
hoppas livligt att denna resa
verkligen kommer till stånd och att så
många sörlänningar och mellansvenskar
och andra som inte känner till övre
Norrland kommer att delta i resan. Vi
hoppas också att de sedan skall stödja
oss i våra strävanden på olika områden,
när vi norrlänningar kommer med våra
framställningar här i riksdagen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr STEN (s): Herr talman! Jag skall
inte ingå på motionen eller utskottets utlåtande
över densamma. Det är väl vattenfallsstyrelsens
yttrande angående den
av motionärerna föreslagna »kilowattaccisen»
som har avskräckt utskottet.
Vad beträffar mitt eget ställningstagande
till den föreslagna anordningen vill jag
åberopa ett gammalt visdomsord och säga:
»Jag vet inte om det är möjligt, men
jag tror att det är nödvändigt.» Jag anknyter
då till vad jag yttrade vid behandlingen
av föregående ärende, nämligen
att för utnyttjande av Norrlands
naturliga möjligheter måste man åstadkomma
en clearing inom nationen be 4

Första kammarens protokoll 1953. Nr 12.

träffande kapitalförsörjningen —- på det
ena eller andra sättet.

Jag vill påpeka att kammaren får tillfälle
att återkomma till detta ärende vid
behandlingen av motion nr 41, alltså en
av de motioner som emanerar från samarbctsdelegationen
som jag nämnde i
mitt anförande vid behandlingen av det
förra ärendet. Bakom den motionen ligger
den samfällda erfarenhet som de
norrländska länsstyrelserna och landstingen
har fått på detta område under
det senaste årtiondet. Där finns ett i sak
likalydande önskemål, nämligen att de
norrländska länen ej blott i nutiden utan
även i framtiden blir tillförsäkrade elkraft
för sin egen utveckling och en skälig
ersättning för »exporterad» elkraft,
lämpligen uttagen i form av accis. När
man inom det utskott, till vilket den motionen
blivit remitterad, skall ta ställning
till densamma, kan man näppeligen
komma förbi en objektiv utredning av
dessa frågor. Det sätt, varpå kammaren
nu inbjudes att besluta beträffande den
motion som herr Svedberg och herr
Olofsson väckt, kan alltså inte få betraktas
som sista ordet för denna riksdag i
denna angelägenhet.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Vid Härnömässan i Umeå år 1944 höll
professor Bertil Ohlin ett föredrag med
rubriken »Är Norrland missgynnat nationalekonomiskt
sett?» Han kom där
till det resultatet, att tullskyddet för
främst det skånska och mellansvenska
jordbruket och industrien vid den tidpunkten
— alltså för omkring tio år sedan
— kostade Norrland ungefär 50 miljoner
kronor om året. Norrland kan ju
inte tillgodogöra sig detta tullskydd utan
är främst hänvisat till exportindustrien.
Hem Svedberg var inne på denna sak i
sitt anförande, men jag vill här understryka
att man bör ta hänsyn till dessa
fakta när det gäller att bedöma de norrländska
problemen.

Det är emellertid, herr talman, ytterligare
en synpunkt som jag vill tillåta mig
att framhålla i detta sammanhang. Staten
har ålagt kommunerna en mångfald

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Om främjande av näringslivets utveckling i Norrland.

uppgifter som måste betraktas som rent
statliga. Dit hör exempelvis skolväsendet
och polisväsendet. Att barn får undervisning
i skolan måste ju främst vara en
statlig och icke en kommunal angelägenhet,
och att upprätthålla ordningen är ju
en statens primära uppgift. Jag lät för
några år sedan göra en utredning rörande
kostnaderna för folkskoleväsendet inom
olika kommuner. Det visade sig därvid
att för norrlandskommunerna var
kostnaderna för folkskoleväsendet per
skattekrona ungefär dubbelt så höga som
för kommunerna i mellersta och södra
Sverige.

Jag tror inte, herr talman, att man
kan konstruera statsbidragen så, att man
får en verkligt rättvis avvägning av dessa
kostnader. Jag har för övrigt personligen
den uppfattningen, att staten helt
bör övertaga dessa kostnader, då kommunerna
ändå inte har någonting att säga
till om på dessa områden, där praktiskt
taget allt bestäms av de statliga
myndigheterna. Men detta är något som
vi inte skall debattera vid detta tillfälle.

Jag har, herr talman, bara velat anföra
dessa två synpunkter, och jag har,
såsom frågan nu ligger till, intet yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER (s): Herr
talman! Jag vill bara kort och gott säga
att det finns ju problem i alla delar av
Sverige. Skulle man från varje landsända
deklarera vad man anser vara eftersatt
o. s. v., skulle vi sannolikt få sitta
här hela påskhelgen. Jag tror att herrarna
på norrlandsbänken överbetonar en
del av de synpunkter som de har framfört.
Därmed menar jag inte alls att man
inte kan komma med berättigade krav
från Norrland eller från andra delar av
landet. Men när vi inom allmänna beredningsutskottet
gått emot herr Svedbergs
motion är det med den motivering, som
finns angiven i utlåtandet och som herr
Andersson i Örnsköldsvik tidigare anfört.

Herr talman! Jag ber att helt kort få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE (s) (kort genmäle):
Herr talman! Herr Birger Andersson
säger att om vi skulle diskutera
alla dessa problem, så befarar han att
påskledigheten skulle minskas. Är det
det skälet som ligger till grund för utskottets
magra motivering?

Herr BERGH (h): Herr talman! Det här
skulle kunna arta sig till en stor norrlandsdebatt.
Men jag tänker inte förlänga
diskussionen mycket.

När herr Birger Andersson betraktar
dessa framstötar från norrlandshåll såsom
uttryck för några alldeles speciella,
halvt partikularistiska intressen, har nog
emellertid herr Birger Andersson missförstått
situationen. Jag måste medge att
missförståndet kan vara förklarligt, ty
inte heller jag är främmande för att den
s. k. norrlandspropagandan gör sig skyldig
till ganska stora överdrifter emellanåt.
För min del har jag i män av
förmåga, när det gällt att befrämja näringslivet
i Norrland, propagerat endast
för sådana investeringar, som jag har
kunnat anse nationalekonomiskt försvarbara.
Därtill kommer emellertid en alldeles
speciell omständighet beträffande
Norrbotten, som till sin egen skada är en
i stor utsträckning socialiserad landsända,
i det att staten där äger inte bara
hälften av marken och hälften av skogen
utan praktiskt taget alla malmfyndigheter
och dessutom 95 procent av vattenkraften.
När man skall tala om denna
landsändas ekonomiska efterblivenhet,
kan man inte lämna den förklaringsgrunden
ur sikte, att staten väl länge dröjt
med att fylla sina äganderättsförpliktelser.

När det gäller att få till stånd en uppryckning
av näringslivet i Norrland hävdar
jag bestämt att vi från norrlandshåll
icke bör komma med anspråk, som skulle
bringa denna landsända i någon särställning.
Det vore oklokt och omotiverat.
Men låt mig gå så långt att jag säger,
att det inte är rättvist och inte heller
klokt att den landsändan behandlas
sämre än andra. Jag skall bidraga till
debatten med två exempel, som visar att

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Om främjande av näringslivets utveckling i Norrland.

norrbottensbefolkningen missgynnas i
skattehänseende på grund av att statens
egen ekonomiska verksamhet favoriseras
när det gäller skatterna.

Det ena exemplet gäller det besynnerliga
fraktavtal, som finns mellan LKAB
och statens järnvägar, där man för innevarande
år kan tala om överinkomster
som torde komma att uppgå till ca 90
miljoner kronor. För 1951 uppgick de
till över 44 miljoner kronor. Avtalet är
nämligen konstruerat så besynnerligt,
att ju mera malm som fraktas och ju
större betalning bolaget får per ton för
denna malm, desto högre är frakten per
ton. Man tillämpar alltså en progressiv
skala både med hänsyn till kvantitet och
pris. Det är ett sätt varigenom staten via
statens järnvägar drar till sig pengar
från bolaget. Dessa pengar blir inte föremål
för kommunal beskattning, vilket
betyder att det blir vi andra där uppe,
som får betala, ty det allmännas utgifter
är inte mindre därför att staten har
en ekonomisk verksamhet i gång. För år
1953 gör detta fraktavtal, att vi andra
får betala ungefär 6 miljoner kronor
mer i kommunalskatt inom malmfältkommunerna
och inom landstinget, än
vi skulle ha gjort om normala frakttaxor
tillämpats.

Det andra exemplet, som också verkat
i samma riktning, gäller vattenfallsstyrelsens
taxeringar till kommunal inkomstskatt.
Här är bestämmelserna sådana,
att hela det anläggningskapital,
som vi har i vattenfallsstyrelsens anläggningar,
skall förräntas efter medelräntefoten
för statens gäldränta, men det
besynnerliga är att vinsterna aldrig betraktas
som amorteringar, utan skuldsumman,
som förräntas, växer undan för
undan allteftersom anläggningarna blir
större. Därvidlag får vi andra också betala,
vad staten slipper undan.

Det är ganska blygsamma anspråk som
vi har, när vi gör gällande att staten åtminstone
inte skall favorisera sin ekonomiska
verksamhet i skattehänseende
på medborgarnas bekostnad. Det är en
synpunkt som jag tror hör hemma i denna
debatt. I övrigt är det ett exempel på
vad jag här velat framhålla, nämligen

att vi inte begär några favörer men att
vi inte vill bli sämre behandlade än vad
andra landsändar blir.

Herr ANDERSSON, BIRGER (s): Herr
talman! Jag skall inte förlänga debatten,
men för att inga missförstånd skall
uppstå vill jag framhålla några synpunkter.

Såsom jag redan tidigare sagt i utskottet
finns det problem av likartad natur
i andra landsändar som de man har i
Norrland. När herr Bergh talar om att
Norrland har utarmats i olika avseenden,
erinrar jag mig — herr Sten har ju tidigare
sagt att jag skulle vara boksynt
—- några böcker som jag läste i min
ungdom om baggbölarna och om de stora
skogsbolagen som utarmade Norrland.
Den utarmning, som då skedde, har staten
ju sedermera sökt att reparera.

Herr Bergh talade vidare om beskattningen
och framhöll att kommunerna i
Norrland inte alltid kan tillgodogöra sig
beskattningen på företagen i Norrland.
Ja, min egen hemstad har under minst
trettio år varit i fullkomligt samma predikament.
Vi har slagits med alla tänkbara
myndigheter för att få Tändsticksbolaget
att betala sin skatt i Tidaholm,
där bolaget har sin största fabrik, men
den betalades först i Stockholm och sedermera
i Jönköping. Vi har även ett
annat företag, där förhållandet är exakt
likadant.

Dessa problem, som man från norrländskt
håll kan peka på, finns alltså här
och var ute i landet, fastän de kanske
inte är lika komprimerade och stora som
i Norrland. Och skulle vi dra upp allt
detta, tror jag att vi kunde få sitta här
hela påsken. Hade vi räknat med en
sådan risk, skulle vi givetvis ha tillstyrkt
motionen.

Herr GRYM (s): Herr talman! Herr
Andersson säger att liknande problem
finns i andra delar av landet. Det är i
så alla fall bara att lägga fram dem i
motioner inför riksdagen. Jag är ganska
övertygad om att vi norrlänningar

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Om främjande av näringslivets utveckling i Norrland.

inte kommer att sätta oss på tvären när
det gäller att lösa dem på ett förnuftigt
sätt — åtminstone vågar jag nog lova,
att vi kommer att kosta på en välvilligare
skrivning än beredningsutskottet i
detta fall har presterat!

Herr SVEDBERG, LAGE (s): Herr talman!
Vi hemställer om en utredning av
frågor, som vi betraktar såsom svårlösta,
men ett bifall till utredningsförslaget
innebär naturligtvis inte att riksdagen
binder sig för framtiden. Vi betraktar
en framstöt i riksdagen om unundersökning
av olika samhällsproblem
som en relativt blygsam begäran. Ute på
den norrländska landsbygden vittnar
man samstämmigt om problemens betydelse,
och jag vill säga till herr Birger
Andersson att det väl under sådana förhållanden
är en blygsam begäran, att
frågorna undersökes och katalogiseras,
så att regeringen får möjligheter att bedöma
önskemålen om åtgärder och göra
förslag om förbättringar. Problemen
är enligt min mening sådana, att en utredning
är påkallad för att belysa de påståenden
och önskemål, som vi från
norrländskt håll här har framfört.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
ber endast att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att vi för en liten stund
sedan biföll en motion, som går ut på
att Kungl. Maj:t skall ta hand om och
utreda alla kvarstående olösta norrlandsfrågor.
I och med att en så vid motion
bifallits, återstår ju ingenting, utan alla
norrlandsfrågor har överlämnats till
Kungl. Maj:t för utredning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
m. m.; och

nr 180, med förslag till lag om tillsättning
av vissa befattningshavare inom socialvården.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 110, till styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 5 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 123, till Konungen
i anledning ay Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1953 skall utgå.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning, att utskottets hemställan i
betänkande nr 24 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ratifikation av tilläggsprotokoll
till Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna;
samt

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av tlllläggsprotokoll
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier
och immunitet.

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 393, av herr Lundgren m. fl., i anledning
av Kung!. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på
landet, m. m.;

nr 394, av herr Hansson m. fl.,, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953/54 till
Stockholms högskola;

nr 395, av herrar Ohlon och Sunne,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 396, av fru Sjöström-Bengtsson, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, m. m.;

nr 397, av herrar Sunne och Huss, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus m. m.;

nr 398, av herr Eriksson, Einar, och
herr Thun, Edvin, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m.m.;
nr 399, av herr Weiland m. fl., i an -

ledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet m. m.;

nr 400, av herr Söderquist och herr
Andersson, Axel, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet
m. in.;

nr 401, av herr Anderberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m.;

nr 402, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln in. in.;
samt

nr 403, av herrar Spetz och Sunne, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1953/54
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.39 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.