1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1953:11)

RIKSDAGENS

rj-3

iimkm*

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMMAREN Nr 11

21—25 mars.

Debatter in. m.

Onsdagen den 25 mars. Sid.

''Vidgad rösträtt för utlandssvenskar ............................ 12

Underlättande av röstning å främmande ort .................... 12

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Sänkning av anslagen .................................... 14

Utredning av försvarsorganisation och försvarsutgifter ...... 21

Kostnadsavvägningen mellan försvarsgrenarnas materielplaner 21

Anskaffning av tygmateriel m. m. för armén ................ 23

Anskaffning av vapenmateriel m. m. för marinen ............ 27

Anskaffning av flygmateriel m. m........................... 28

Drift och underhåll av flygmateriel m. m................... 30

Vissa signalförbindelser m. m............................. 30

Färjeförbindelse Sverige—Västtyskland ........................ 31

Förvärv av billinjer .......................................... 38

Anslag under försvarets fonder:

Vissa byggnadsarbeten för marinen ........................ 49

Vissa flygfältsarbeten m. m................................. 51

Uppställningsplatser för radarstationer ...................... 52

Övriga befästningsarbeten .................................. 53

Fritidsbyggnad vid Göta ingenjörkår .......................... 54

Påskyndande av utredningen ang. allmän pensionsförsäkring .... 55

Ändring i jorddelningslagen m. m............................. 56

Vissa gemensamma landsbygdsproblem ........................ 63

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 25 mars.

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. ratifikation av tilläggsproto -

koll rörande Europarådets privilegier och immunitet ........ 11

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, ang. upphävande av § 113
regeringsformen .......................................... 11

— nr 5, ang. vidgad rösträtt för utlandssvenskar ................ 12

— nr 6, ang. underlättande av röstning å främmande ort ........ 12

— nr 7, ang. underlättande av svenskars röstning utomlands .... 14

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 11.

Nr 11.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) .............................. 14

— nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
.................................................. 31

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
.................................................. 49

— nr 34, ang. anslag under försvarets fonder .................. 49

— nr 35, ang. anslag till utrustning för vindtunnelanläggning m. m.

och till säkerhetsanstalter för sjöfarten .................... 54

—- nr 36, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m.:
handelsdepartementet .................................... 54

— nr 37, ang. anslag till fritidsbyggnad vid Göta ingenjörkår . . 54
—■ nr 38, ang. dispositionen av överskottsmedel i vissa clearing kassor

.................................................. 55

— nr 39, ang. upptagande å riksstaten av underskottet för luft fartsfonden

.............................................. 55

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6, ang.
muntligt hörande av övervakare vid rättegång med övervakad

in. in..................................................... 55

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. förordning om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
in. m..................................................... 55

— nr 4, om ändring i förordningen ang. Sveriges allmänna hypo teksbank

m. m........................................... 55

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring i lagen om avbetalningsköp
m. m....................................... 55

— nr 17, ang. fastare fixering av abortlagens tillämpningsområde

in. m..................................................... 55

— nr 18, ang. skärpning av straffen för högförräderi och spioneri 55

— nr 19, ang. översyn av skattestrafflagen ...................... 55

— nr 20, ang. ändring i lagen om skiljemän .................... 55

Andra lagutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring i hembiträdeslagen
m. m....... 55

— nr 13, om påskyndande av utredningen ang. allmän pensionsförsäkring
................................................ 55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, ang. utredning av frågan om
strandägares rätt till fiske ................................ 56

— nr 11, ang. ändring i jorddelningslagen m. m................. 56

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 3, ang.

vissa gemensamma landsbygdsproblem ...................... 63

Lördagen den 21 mars 1953.

Nr 11.

Lördagen den 21 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 14 och
den 17 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 86, till Konungen i anledning
av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 §
3 mom. samt 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 87, till Konungen i anledning av
väckt motion om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över skogsförläggningar.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i bidragsförskottslagen den 11
juni 1943 (nr 382), m. in.; samt

nr 89, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr
530) om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn.

Vid föredragning av Kungl. Maj ris proposition
nr 100, med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
de med 10—17 betecknade lagförslagen,
till konstitutionsutskottet, i vad propositionen
rörde förslaget till lag om ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, till behandling av
lagutskott samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
105, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlösning av avgälder från
de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 107, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 108, angående bestridande av kostnader
för å kryssaren Gotland vattenskadad
ammunition;

nr 109, angående vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna; nr

111, angående anslag till uppförande
av byggnader för Institutet för
konserveringsforskning;

nr 112, angående statsbidrag till åtgärder
för krigsförsörjningen;

nr 115, angående depåverksamheten
till stöd för blinda hantverkare; och
nr 116, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 99, angående ersättning i vissa fall
i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom;

nr 103, med förslag till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. in.;

nr 113, angående anslag för budgetåret
1953/54 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m.;

nr 117, angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens jordbruksnämnd och
statens kommission för krisuppgifter på
livsmedelsområdet;

Nr 11.

Lördagen den 21 mars 1953.

nr 118, angående försäljning av vissa
fastigheter i Trollhättan;

nr 119, angående Sveriges övergång
till ett på engelsk mätningsmetod byggt
skeppsmätningssystem m. m.;

nr 121, angående särskilda stödåtgärder
för hästaveln m. in.;

nr 123, angående anslag för budgetåret
1953/54 till Stockholms högskola;

nr 124, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. in.;

nr 125, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376), m. m.;

nr 126, angående vissa frågor rörande
statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola,
m. m.; samt

nr 134, angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ratifikation av tilläggsprotokoll
till den allmänna överenskommelsen rörande
Europarådets privilegier och immunitet; konstitutionsutskottets

utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion om
upphävande av § 113 regeringsformen;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för utlandssvenskar att
deltaga i val till riksdagens andra kammare
in. m.;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om underlättande av deltagande i val till
riksdagens andra kammare och i kommunala
val; samt

nr 7, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för underlättande av
svenskars röstning utomlands;

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

ningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
tioner m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/
53, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under försvarets fonder
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1953/54
till utrustning för vindtunnelanläggning
m. in. vid flygtekniska försöksanstalten
och till säkerlietsanstalter för sjöfarten;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under statens allmänna fastighetsfond
m. in., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

37, i anledning av väckta motioner
om anslag till iordningställande av en
fritidsbyggnad vid Göta ingenjörkår;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel i vissa clearingkassor;
samt

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1953/54 av underskottet för
luftfartsfonden;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckt motion om muntligt hörande av
övervakare vid rättegång med övervakad
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt

Lördagen den 21 mars 1953.

Nr 11.

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 11 juni
1915 (nr 219) om avbetalningsköp, m.
m., dels ock i ämnet väckt motion;

nr 17, i anledning av väckt motion
om en fastare fixering av abortlagens
tillämpningsområde, m. m.;

nr 18, i anledning av väckt motion om
skärpning av straffen för högförräderi
och spioneri;

nr 19, i anledning av väckt motion
om viss översyn av skattestrafflagen;
samt

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om skiljemän; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461) samt om fortsatt giltighet
av samma lag; samt

nr 13, i anledning av väckta motioner
om påskyndande av utredningen för utarbetande
av slutligt förslag till allmän
pensionsförsäkring;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10 i anledning av väckt motion angående
utredning av frågan om strandägares
rätt till fiske; samt

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet
m. m., dels ock motioner, som väckts
i anledning av propositionen; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 3, över motion
angående vissa gemensamma landsbygdsproblem.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Johannesson under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
och herr Hesselbom undertecknad motion,
nr 372, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till avlöningar och
omkostnader vid statens sinnessjukhus
och statens anstalt för fallandesjuka
m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 11.

Tisdagen den 24 mars 1953.

Tisdagen den 24 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 18 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till V.
G. G. Andersson m. fl.; och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
99, angående ersättning i vissa fall i
anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 103, med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
förslaget till lag om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

113, angående anslag för budgetåret
1953/54 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m.; samt

nr 117, angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 118, angående försäljning av vissa
fastigheter i Trollhättan; och

nr 119, angående Sveriges övergång
till ett på engelsk mätningsmetod byggt
skeppsmätningssystem m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 121, angående särskilda stödåtgärder
för hästaveln m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 123, angående anslag för budgetåret
1953/54 till Stockholms högskola;

nr 124, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 125, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376), m. in.;

nr 126, angående vissa frågor rörande
statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola,
m. m.; samt

nr 134, angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Johannesson och
Hesselbom väckta motionen, nr 372, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1953/

Tisdagen den 24 mars 1953.

Nr 11.

54 till avlöningar och omkostnader vid
statens sinnessjukhus och statens anstalt
för fallandesjuka in. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 2, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 4—-7, statsutskottets
utlåtanden nr 4, 9, 18 och 34
—39, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 6, bankoutskottets
utlåtanden nr 3 och 4, första lagutskottets
utlåtanden nr 16—20, andra lagutskottets
utlåtanden nr 12 och 13, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 10 och 11
samt första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 3.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 98, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

nr 102, angående anslag till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna för
budgetåret 1953/54 m. m.;

nr 110, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1953/54 m. m.;

nr 114, angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för utrikesrepresentationen
m. m.;

nr 122, angående vissa anslag till medicinska
högskolan i Göteborg och Göteborgs
högskola, m. m.;

nr 127, angående Sveriges deltagande
i europeiskt samarbete på kärnforskningens
område;

nr 128, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt, in. m.;

nr 129, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
in. m.;

nr 130, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om alkoholhalten
i maltdrycker av andra klassen
m. m.;

nr 131, angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/53

till vissa i arbetslöshetsbekämpande syfte
anordnade arbeten m. m.;

nr 132, angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl.;

nr 133, med förslag tilll lag om ändring
av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in.;

nr 135, angående bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. in.;

nr 136, angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik;

nr 137, angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 138, angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 139, angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1953/54
m. in.;

nr 140, angående anslag till kommerskollegium
m. m.;

nr 141, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning;

nr 142, med förslag till lag om ändring
i 1 och 27 kap. strafflagen, m. m.;

nr 143, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.;

nr 144, angående vissa anslag till fångvården
m. m.;

nr 145, angående omorganisation av
gymnasierna vid de högre allmänna läroverken
m. m.;

nr 146, angående ersättning till C. A.
V. Hagström m. fl.;

nr 147, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 2
juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete m.
m., m. m.;

nr 148, angående lån till föreningen
Röingegården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten
m. m.;

nr 149, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 150, angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53;

nr 151, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den

Nr 11.

Tisdagen den 24 mars 1953.

19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.;

nr 152, angående anslag till en statens
sjuksköterskeskola i Göteborg;

nr 153, angående rörlig kredit för örlogsvarvens
marinverkstäder;

nr 154, angående åtgärder för främjande
av fiske på avlägsna fiskevatten,
m. m.;

nr 155, angående anslag till statens
försöksgårdar för hudgetåret 1953/54,
m. in.;

nr 156, angående avveckling av statens
bränslekommission;

nr 157, angående anslag till turistpropaganda
i Amerikas förenta stater;

nr 158, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 159, angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen m. in.;

nr 160, angående anslag till avlöningar
till häradsskrivarna m. fl. för budgetåret
1953/54;

nr 161, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
in. in.;

nr 162, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261)
m. m.;

nr 163, angående uttagande av en avgift
för främjande av forskning och rationalisering
på byggnadsområdet samt
inrättande av en statens nämnd för byggnadsforskning; nr

164, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 165, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.;

nr 166, angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m.;

nr 167, angående understödjande av
Riksföreningen för kräftsjukdomarnas
bekämpande;

nr 168, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket, m. m.;

nr 169, angående förhöjning av vissa
arvoden m. in.;

nr 170, angående bidrag till Ericastiftelsen
för budgetåret 1953/54, m. m.;

nr 171, angående vissa anslag till polisväsendet
för budgetåret 1953/54
in. m.;

nr 172, angående ytterligare anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes;

nr 173, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg, in. in.; samt

nr 174, angående mottagande av den
till staten testamenterade egendomen
Harpsund.

Herr MAGNUSSON (li), erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med hänsyn till ärendenas omfattning
tillåter jag mig hemställa, att tiden för
avgivande av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 103, med
förslag till lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m., samt nr 138, angående
anslag för budgetåret 1953/54 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.,
måtte utsträckas till de plena, som infaller
näst efter 15 dagar från de dagar, då
respektive propositioner kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Onsdagen den 2.> mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogat läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 23/g—x/i
1953.

Eskilstuna den 24 mars 1953.

Gustaf Fahlander.

Härmed intygas, att riksdagsman
Gustaf Ragnar Fahlander, född 1892,
Strandgatan 8, Eskilstuna, är intagen
härstädes sedan den 23/3 och lider av
contusio reg. supraorbitalis dextr. och
lindrig commotio cerebri samt har en
sinusit på höger sida, som sköts av
öronavdelningen. Han behöver vara
sjukskriven minst till och med den 1
april 1953.

Intygas på heder och samvete.

Kirurgiska avdelningen, Centrallasarettet,
Eskilstuna, den 24 mars 1953.

Folke Bernstein,
andre underläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 98, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 102, angående anslag till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna för
budgetåret 1953/54 m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 110, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1953/54 m. m.;

nr 114, angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för utrikesrepresentationen
in. m.;

nr 122, angående vissa anslag till medicinska
högskolan i Göteborg och Göteborgs
högskola, m. in.; samt

nr 127, angående Sveriges deltagande
i europeiskt samarbete på kärnforskningens
område.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

128, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt, m. m.;

nr 129, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
m. in.; och

nr 130, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om alkoholhalten
i maltdrycker av andra klassen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 131, angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/53
till vissa i arbetslöshetsbekämpande syfte
anordnade arbeten m. m.; och

nr 132, angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 133, med förslag’ till lag om ändring
av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 135, angående bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. in.;

nr 136, angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik;

nr 137, angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 138, angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 139, angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1953/54 m.
m.; och

nr 140, angående anslag till kommerskollegium
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
141, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 142, med förslag till lag om ändring
i 1 och 27 kap. strafflagen, m. m.;
samt

nr 143, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 144, angående vissa anslag till
fångvården m. m.;

nr 145, angående omorganisation av
gymnasierna vid de högre allmänna
läroverken m. in.; och

nr 146, angående ersättning till C. A.
V. Hagström m. fl.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 147, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete
in. in., hänvisades propositionen,

såvitt angick anslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 148, angående lån till föreningen
Röingegården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten
m. m.; och
nr 149, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1952/53, hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 151, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick ett
anslag under femte huvudtiteln, till
statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 152, angående anslag till en statens
sjuksköterskeskola i Göteborg; och
nr 153, angående rörlig kredit för örlogsvarvens
marinverkstäder.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

154, angående åtgärder för främjande
av fiske på avlägsna fiskevatten,
m. in.; och

nr 155, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1953/54,
in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 156, angående avveckling av statens
bränslekommission;

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

nr 157, angående anslag till turistpropaganda
i Amerikas förenta stater;

nr 158, angående anslag för bugetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 159, angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen m. m.;

nr 160, angående anslag till avlöningar
till liäradsskrivarna m. fl. för budgetåret
1953/54; och

nr 161, angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950
(nr 261) m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 163, angående uttagande
av en avgift för främjande av forskning
och rationalisering på byggnadsområdet
samt inrättande av en statens nämnd för
byggnadsforskning, hänvisades propositionen,
såvitt angick förslag till förordning
angående byggnadsforskningsavgift,
till behandling av lagutskott och i
övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 164, angående vissa byggnadsfrågor
in. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 165, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, in. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 166, angående förbättring
av ersättningarna inom den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen in. in.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
förordningsförslagen, till behandling av
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 167,
angående understödjande av Riksföreningen
för kräftsjukdomarnas bekämpande.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 168, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 169, angående förhöjning av vissa
arvoden m. m.;

nr 170, angående bidrag till Ericastiftelsen
för budgetåret 1953/54, m. in.;

nr 171, angående vissa anslag till polisväsendet
för budgetåret 1953/54 in. in.;
samt

nr 172, angående ytterligare anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 173, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg, m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 174,
angående mottagande av den till staten
testamenterade egendomen Harpsund.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående ratifikation
av tilläggsprotokoll till den
allmänna överenskommelsen rörande
Europarådets privilegier och immunitet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av väckt motion om upphävande
av § 113 regeringsformen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar.

mande ort.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av väckta
motioner om vidgad rätt för utlandssvenskar
att deltaga i val till riksdagens
andra kammare m. m.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 25 i
första kammaren av herrar Söderquist
och Spetz och nr 47 i andra kammaren
av fröken Vinge och herr Gustafsson i
Borås hade hemställts att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning av möjligheterna att vidga
rätten för utlandssvenskar att deltaga i
val, i första hand i val till riksdagens
andra kammare.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:25 och 11:47 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman! Jag
har deltagit i konstitutionsutskottets behandling
av förevarande motioner och
har inget annat yrkande än om bifall till
konstitutionsutskottets förslag.

Svenskar som är bosatta på utrikes
ort och som tillhör svensk beskickning
har liksom sina familjemedlemmar och
sin svenska betjäning rösträtt vid andrakammarval
och kommunala val i Sverige.
Även missionärer och präster har sådan
rösträtt. Villkor för rösträtt är annars att
man skall vara kyrkobokförd och mantalsskriven
i Sverige samt upplagen i
röstlängd. Runt om i världen finns
svenskar, som inte är medborgare i något
annat land och som, med de av mig
nyss nämnda undantagen, inte har möjlighet
att utöva rösträtt vare sig i Sverige
eller annat land. Jag vill inte föreslå,
att dessa människor skall få rösträtt
i Sverige. De flesta av dem är bosatta
i Amerikas förenta stater, och svenskamerikanarnas
känsla för sitt gamla
hemland kan ofta vara lika stark som
många hemmasvenskars. Det skulle emellertid
bli en alltför svår uppgift att i
de enskilda fallen kunna kontrollera dessa
människors medborgarskapsförhål -

— Om underlättande av röstning å främ landen

för att vi skulle kunna tillförsäkra
dem rösträtt.

Förhållandena är emellertid något annorlunda
här i Norden. Vi har inom de
nordiska länderna åtskilligt samarbete
på olika områden, bland annat på det
sociala fältet. Det finns ett särskilt organ,
som skall tillse att samarbetet och
gemenskapen mellan de nordiska länderna
blir så friktionsfritt och bra som
möjligt, nämligen Nordiska rådet. Det
synes mig vara en uppgift för Nordiska
rådet att undersöka, huruvida inte inom
de nordiska länderna personer, som är
bosatta i annat land än sitt ursprungliga
hemland men som inte har medborgarrätt
i det land, där de kanske för längre
eller kortare tid är bosatta, skulle kunna
få utöva rösträtt vid politiska val i
sitt hemland.

Jag har således, herr talman, begärt
ordet för att vädja till dem av kammarens
ledamöter som är representanter i
Nordiska rådet att ta under övervägande,
om inte Nordiska rådet kunde undersöka
möjligheterna att personer, som inte
fått medborgarrätt i något annat av de
nordiska länderna än sitt egentliga hemland,
på något sätt skulle kunna få utöva
rösträtt i sitt gamla hemland.

Flfter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om underlättande av röstning å främmande
ort.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner om underlättande av deltagande
i val till riksdagens andra kammare
och i kommunala val.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 199 i
första kammaren av herr Weiland in. fl.
och nr 255 i andra kammaren av herr
Löfroth in. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning och förslag till
1954 års riksdag om underlättande av

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Om underlättande av röstning å främmande ort.

deltagandet i val till riksdagens andra
kammare och kommunala val.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:199 och 11:255 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr WEILAND (fp): Herr talman! Jag
förmodar att utskottet är överens med
motionärerna om att allt vad som kan
göras för att underlätta valdeltagandet
bör göras. Konstitutionsutskottet har
emellertid ansett att det är bra som det
nu är och att man åtminstone för tillfället
inte bör vidta några åtgärder för
atl få till stånd en bättre ordning i
vissa hänseenden.

När det gäller rätten att avlämna sin
röst till röstmottagare på postanstalt gäller
inte samma bestämmelser för andrakammarval
och kommunala val. Man tycker
att bara detta borde vara anledning
till att man ordnar det så att man får
likartade bestämmelser.

Vidare är det ju så, att sedan man
beslöt att röstmottagningen skulle få äga
rum på postanstalterna, har postverket
ändrat på tiderna för anstalternas öppethållande.
När bestämmelsen om röstmottagning
på postanstalt kom till hölls anstalterna
öppna på söndagarna, men numera
vet vi alla att postanstalterna är
.stängda under söndagarna. Jag förmodar
också att kostnaderna för röstmottagningen
på postanstalterna måste bli
avsevärt mycket högre på grund av att
anstalterna numera inte är öppna på
söndagarna, såsom tidigare var fallet.
Man måste således skicka dit personal
även på söndagarna, som inte är diir för
de ordinarie postgöromålen.

Utskottet har sökt utröna hur stora
kostnaderna var under den tid, då postanstalterna
hölls öppna på söndagarna,
och det meddelas i utskottets utlåtande
att kostnaderna belöper sig till ungefär
109 000 kronor. När det gäller den kostnad,
som det för närvarande innebär för
postverket att hålla öppet särskilt, har
man fått en approximativ siffra på
150 000 kronor, men man vet inte exakt

hur mycket det kostar. Det är sålunda
inte uteslutet att summan är betydligt
högre.

Nu tycker väl de allra flesta att en
summa på 150 000 kronor eller något
därutöver icke är någonting att resonera
om; den kan bagatelliseras. Jag tror
emellertid inte att man skall göra det,
vare sig när det gäller statens affärer
eller kommunernas. Man bör räkna med
även så små belopp som ju detta förhållandevis
är.

Jag tycker sålunda att en undersökning
hade varit på sin plats, om det inte
skulle vara möjligt att vidta sådana åtgärder,
att röstmottagningen hade kunnat
ske av ordinarie röstmottagare, d. v. s.
valnämnderna, och att alltså de kunnat
avdela personal för detta ändamål. Utskottet
har emellertid inte ansett detta
vara nödvändigt och följaktligen kommit
till den uppfattningen att man inte
borde vidtaga några åtgärder.

Jag skall inte ställa något yrkande i
det här avseendet nu, utan vi får väl bida
tiden och se om vi inte kanske kommer
dithän i alla fall, att vi kommer att
inse, att det vore bättre att de ordinarie
röstmottagarna, d. v. s. valnämnderna,
ordnade denna sak på ett lämpligt sätt.

Herr ELMGREN (s): Herr talman! Herr
Weiland menade att den omständigheten,
att det inte är likadana bestämmelser beträffande
kommunal- och riksdagsmannaval,
skulle vara ett skäl för utskottet
att föreslå utredning. Jag vill påpeka, att
differenserna är mycket små. Såvitt jag
vet är det bara i fråga om tiden för öppethållande
som det föreligger någon
differens mellan bestämmelserna för
dessa båda val.

Herr Weiland talar också om kostnaderna.
Då vill jag säga att den siffra av
omkring 150 000 kronor, som utskottet
nämner, enligt vårt förmenande inte kan
slå fel på mer än möjligen 10 procent.

Det väsentliga är emellertid att det
förslag, som herr Weiland framför i motionen,
redan år 1940 har blivit prövat.
Det framgår av utskottsutlåtandet att
man då gjorde en utredning och fann,

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Om sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

att det nu tillämpade systemet i många
avseenden skulle vara bättre. Det förefaller
som om detta skulle vara tillräcklig
grund för att inte nu göra den av motionären
begärda utredningen.

Det är en direkt felaktig uppgift i motionen,
då man säger att större delen av
de uttagna röstlängdsutdragen inte utnyttjats.
Utskottet har ju kommit fram till
att omkring 80 procent av röstlängdsutdragen
använts, och procentsiffran är
med säkerhet ännu större, eftersom åtskilliga
personer som uttagit röstlängdsutdrag
antagligen har röstat personligen
i hemorten. Det är alltså en felaktig uppgift
som motionen till stor del bygger
på.

På grund av dessa skäl ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr WEILAND (fp): Herr talman! Det
är alldeles riktigt som här säges, att uppgiften
om röstlängdsutdragen kan vara
tilltagen i överkant. Men det förhåller sig
väl i alla fall så, att mellan 20 000 och
30 000 personer av olika anledningar inte
har fått avge sin röst. Naturligtvis kan
det tänkas att en del av dessa personer
i alla fall röstat, men det har man inga
som helst bevis för, utan det är bara ett
antagande från utskottets sida. Och är
det 20 000 å 30 000 personer som på det
här sättet blivit nekade att avge sin röst,
så tycker jag att siffran är ganska betydande.

Från en valbyrå har jag hört att det
vid ett av de senaste valen kom in ett
stort antal personer som meddelade, att
de hade varit på posten för att avge sin
röst, men att de inte fått rösta därför
att kontoret varit stängt. De kunde inte
gå upp till vallokalen och begära att få
rösta, ty det var inte tillåtet.

Jag tror sålunda att det alltjämt finns
vissa skäl för att man undersöker den
här saken och ser efter, om inte en bättre
ordning kan åstadkommas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
för underlättande av svenskars röstning
utomlands, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
järnte i ämnet väckta motioner.

Punkten J.

Om sänkning av anslagen under fjärde
huvudtiteln.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (11:251) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de av Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
till försvaret äskade anslagen
skulle sänkas med 10 %.

Utskottet hade i den förevarande
punkten anfört:

»Att enbart på grund av försvarskostnadernas
storlek och utan att ingå i någon
som helst detaljprövning av de under
försvarshuvudtiteln äskade anslagen
vidtaga en summarisk nedskärning
av ettvart av dessa anslag anser utskottet
icke rimligen kunna ifrågakomma.
En dylik åtgärd omöjliggöres för övrigt
redan därav, att ett flertal anslag
tillkommit eller äro uträknade med hänsynstagande
till fastställda författningar
eller av Kungl. Maj:t och riksdag åtagna
förpliktelser. Utskottet avstyrker alltså
motionen.

Utskottet hemställer, att motionen
II: 251 icke må av riksdagen bifallas.»

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! När
riksdagen i fjol behandlade försvarsbudgeten
och då anslog 1 650 miljoner, var
kommunisterna här i riksdagen de enda
som opponerade.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Om sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

Jag tror man kan säga att läget i dag
är något annorlunda. Olusten över de
väldiga militärutgifterna breder ut sig
bland vårt folk. De socialdemokratiska
motioner, som vänder sig mot det militära
slöseriet eller förordar utredning i
syfte att åstadkomma minskade utgifter
för militära ändamål, ger ju uttryck för
den opinion till förmån för en nedskärning
av de väldiga militärutgifterna som
alltmer gör sig gällande i landet.

Och den som känner stämningen i
fackföreningarna och även inom det socialdemokratiska
partiets organisationer
kan intyga, att det håller på att växa
fram en mycket stark opinion mot den
nuvarande upprustningspolitiken.

Jag är övertygad om att försvarsministern,
om han vore närvarande och
ville göra det, säkert kunde berätta att
hans egna partikamrater ofta riktar anklagelser
mot honom för att han är alltför
släpphänt när de olika militära myndigheterna
framställer sina krav.

Arbetarna och med dem många andra
frågar: Var och när skall denna miljardrullning
sluta? I dag står riksdagen beredd
att bevilja över 2 miljarder kronor
för nästa budgetår, och alla vet ju att
det bara är en början och att den summa,
som riksdagen anslår i dag, inte är
den slutgiltiga. Den kommer att bli betydligt
större innan budgetåret är till
ända. Så blev det med riksdagens beslut
i fjol, och så har det varit alla de senare
åren. Till detta kommer att årets regeringsförslag
i större utsträckning än tidigare
bygger på diverse långtidsplaner,
som binder riksdagen för stora utgiftsökningar
under år som kommer. Men
också utan sådana långtidsplaner har de
militära anslagen en egendomlig tendens
att dra med sig ytterligare utgifter, som
riksdagen får kännedom om först långt
i efterhand. För ett par veckor sedan beviljade
riksdagen mycket stora anslag
för att täcka prisstegringar å material,
som beställdes eller inköptes under fjolåret.
De stora summor, som anslogs i
fjol, hade visat sig otillräckliga. De militära
myndigheterna, vilka inte har en
aning om vad sparsamhet betyder, krävde
mera pengar. Regeringen tillstyrkte

och riksdagen beviljade. Vid samma tillfälle
anslogs 100 miljoner kronor för inköp
av engelska stridsvagnar, men redan
nu har krav rests från militärt håll om
nya anslag för att uppföra byggnader,
där dessa stridsvagnar skall förvaras,
och dessutom förklarar den militära sakkunskapen
att dessa nya och dyrbara
maskiner inte kan släppas ut på öppna
fält utan att ha ett mycket starkt flygskydd.
Och så vill man ha en utökning
av flygvapnet därför att stridsvagnsparken
har blivit större. Hur många tiotals
miljoner kronor det kommer att kosta är
det väl ingen som vet ännu, och jag skulle
tro att knappast någon av dem här,
som frikostigt beviljade 100 miljoner
kronor av skattebetalarnas pengar, tänkte
på att det i verkligheten var fråga om
kanske det dubbla beloppet. Men så är
det över hela fältet. Den ena utgiften
drar den andra med sig. Ingen — förmodligen
inte heller försvarsministern —
kan i dag säga hur stora försvarsutgifterna
är eller hur stora de kommer att
bli under nästa budgetår.

Också om vi håller oss till de nu officiellt
redovisade summorna är de
tämligen skrämmande. Enligt budgeten
föreslås 2150 miljoner kronor för nästa
budgetår. Det motsvarar över 26 procent
av samtliga statsinkomster, och då skall
man lägga märke till att det sker i en
tid, som kännetecknas av flödande statsinkomster.
Men alla väntar ju ett konjunkturomslag,
en ekonomisk kris, som
ovillkorligen medför att inkomsterna
också för staten kommer att minska. Nu
blir emellertid militärutgifterna bundna
genom olika långtidsplaner, och till det
kommer det kända förhållandet att utgifter
av detta slag är mycket svåra att
pressa ned. Om vi gör det tankeexperimentet
att ett kommande konjunkturomslag
medför att statsinkomsterna sjunker
till vad de var 1949/50 men att rustningsutgifterna
bibehålies på samma nivå
som nu, kommer försvarsbudgeten att
sluka inte 26 procent men över 44 procent
av statens alla inkomster.

Att rustningarna redan nu är ett allvarligt
hot mot den sociala och kulturella
standarden är det knappast någon

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Om sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

som vill bestrida. Hur det blir i ett
läge av depression, om nuvarande politik
fortsätter, är väl också så klart, att
jag inte behöver närmare kommentera
det.

Dessa ekonomiska konsekvenser, som
hårt drabbar de mindre inkomsttagarna
här i landet, är en av anledningarna
till att vi från kommunistiskt håll
i några motioner har föreslagit ansenliga
prutningar på de militära anslagen.
Våra förslag innebär en minskning
av utgifterna på sammanlagt omkring
1 400 miljoner kronor. I denna
summa ingår då dels direkta besparingar
för nästa budgetår, dels en minskning
av bemyndigandena. Hela den besparing,
som vi föreslår, kan av tekniska
skäl inte göra sig gällande under nästa
budgetår. Därför har vi i en mera principiellt
betonad motion föreslagit en
snabbutredning i syfte att begränsa försvarsutgifterna
till den nivå, som föreslogs
av 1945 års försvarskoinmitté. Om
man tar hänsyn till förändringen i penningvärdet
sedan försvarskommittén
lämnade sitt betänkande, innebär vårt
förslag i denna principmotion ett önskemål
om en sänkning av försvarsutgifterna
med omkring en miljard kronor
i jämförelse med vad regeringen nu begär.

Det är emellertid inte enbart den ekonomiska
sidan som motiverar vårt förslag.
Vi har också anfört politiska skäl
för vårt ståndpunktstagande. Vi menar
att om ett försvar skall fylla sin uppgift
här i vårt land, måste detta försvar
verkligen vara inriktat på att försvara
landet i händelse av angrepp inte
bara åt ett väderstreck utan åt alla. Men
så är det tyvärr inte för närvarande här
i landet. De myndigheter, som handskas
med de miljarder riksdagen anslår och
vilkas uppgift skulle vara att utbygga
våra försvarskrafter till ett allsidigt folkförsvar,
opererar envist och ensidigt
endast med »krigsfall ost», som det heter.

Att Atlantblocket utbygger ett nät av
krigsbaser i Norge och Danmark och nu
bereder sig att bemanna dessa oroar
tydligen inte alls våra militära myndig -

heter. De hälsar tvärtom en sådan utveckling
med tillfredsställelse och skriver
i sina publikationer, att det vore en
absurditet, om Sverige skulle använda
sin försvarsmakt för att avvisa ett anfall
från det västliga hållet.

Den svenska militärapparaten utbygges
och anpassas enligt Atlantpaktens
intentioner. De strategiska planer som
uppgöres utgår från att Sverige kommer
att samverka med Atlantblocket i det
krig som förberedes. Därför pågår en
fortsatt samordning och standardisering
av vapenutrustningen. Det senaste i den
vägen var inköpet av engelska stridsvagnar,
vilket gör att vi blir beroende av inköpskällan
för erhållande av reservdelar
och annan service som dessa vagnar behöver.
På flygets område är sedan länge
en liknande standardisering genomförd.
Det ideligen förekommande s. k. studieutbytet
på det militära området mellan
Sverige och Atlantblockets länder och
den fraternisering som försiggår på olika
sätt mellan officerare i Sverige och dessa
länder är ett led i denna militärpolitiska
samverkan.

Om jag härtill fogar, att den svenske
ambassadören i Washington helt nyligen
förklarade — utan att bli emotsagd någonstans
i världen —- att Sverige deltar
i Atlantblockets alla militära organisationer
utom i själva NATO, så har jag
därmed givit ytterligare ett belägg för
att den militära upprustning som pågår
inriktas på att bli ett komplement till
Atlantblocket.

Samtidigt pågår en omfattande militarisering
av vårt land på alla områden,
och jag vågar påstå, att knappast någon
gång i vårt lands senare historia har generalerna
och de militära myndigheterna
haft så mycket att säga till om som i
våra dagar. De sätter sin prägel på hela
det politiska livet. Opinionen bearbetas
genom pressen och radion, och kriget
framställes som oundvikligt. Det är klart
att en sådan propaganda är nödvändig
för dem som vill hålla tillbaka folkopinionen
mot upprustningen. En sådan
propaganda är ett led i strävandena att
ge militaristerna allt större makt i samhället.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Om sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

Vi vet att det finns desperata krigsgalningar
i världen, som är beredda att
upprepa Hitlers förbrytelser. Men vi vet
också någonting minst lika väsentligt,
nämligen att de inte kan operera utan
stöd från folket. Och folken är emot
krig, och därför tror vi att freden kan
bevaras.

Jag tror att det vore klokare om regeringen
och riksdagen satsade mera på
freden och mindre på upprustning och
krig än vad man för närvarande gör.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
med våra yrkanden i anslutning till
de olika punkterna i föreliggande utlåtande.

Herr ERIKSSON, EINAR (s): Herr talman!
Herr Andersson i Linköping i andra
kammaren och jag har väckt likalydande
motioner med hemställan om en
utredning av försvarsorganisationen och
försvarsutgifterna på längre sikt.

Vår hemställan har närmast motiverats
av att det blivit känt, att försvarsministern
inte har kunnat tillgodose de
anspråk, som har framställts av de olika
militära myndigheterna, och därav
har lekmannen dragit den slutsatsen,
att vår försvarsorganisation måhända av
kostnadsskäl inte i önskvärd utsträckning
kan göras effektiv. Det har då förefallit
ganska självklart, att man skulle
försöka att begränsa försvarsorganisationen
och med de medel, som kan ställas
till dess förfogande, göra den så effektiv
som möjligt.

Utskottet har enligt vad det anfört
ansett sig inte kunna förorda en sådan
utredning på grund av vissa omständigheter.
Framför allt anser utskottet, att
om det skall bli en utredning på försvarsorganisationens
område, bör initiativet
tillkomma Kungl. Maj :t, och för
min del kan jag gärna acceptera utskottets
uppfattning. Man får nämligen en
mycket stark känsla av att utskottet är
inne på ungefär samma tankegångar som
motionärerna. Det finns vissa elementa
i utvecklingen som måhända kan ge en
ganska bestämd anvisning om att en ut 2

Första kammarens protokoll 1953. Nr 11.

redning och översyn i fråga om försvarsorganisationen
kan tvinga sig fram, inte
minst med hänsyn till att vi inom en
inte alltför avlägsen framtid kommer att
få ta emot mycket kraftigt ökade värnpliktskontingenter,
vilket självklart kommer
att ställa mycket större anspråk på
försvarsorganisationens driftsida än för
närvarande.

Jag har därför, herr talman, inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Innan jag slutar skulle jag emellertid
vilja anföra någonting som kanske inte
är särskilt relevant i sammanhanget, men
som i alla fall kan vara värt att nämna.
Eftersom våra motioner innehåller en
hemställan om utredning av försvarsorganisationen,
har de kommit att behandlas
av utskottet under en punkt, där
utskottet även redovisar en kommunistmotion,
som också innehåller ett utredningskrav.
Vi har således, herr talman,
kommit i ett mycket tvivelaktigt sällskap,
framför allt emedan den motion, som
bär kommunisternas stämpel, har en helt
annan syftning än den motion som jag
bär har talat för. Därför skulle det ha
varit tillfredsställande, om man både
från utskottets sida och framför allt från
pressens sida hade uppmärksammat skiljaktigheten
och inte försatt oss i den situationen,
att vi placerats i ett sällskap
där vi inte vill vara.

Jag fäste mig också vid vad herr öhman
framhöll i sitt anförande. Det är
något som kanske inte jag skall polemisera
mot — detta bör ankomma på utskottets
talesman — men när herr öhman
framhåller att det framför allt beror
på militären, att vi får så stora försvarskostnader,
och att militären är alltför
vårdslös med pengarna, grundar han
måhända sin erfarenhet på förhållanden
i andra länder än i Sverige. Det är kanske
sådana förhållanden, som föranlett
den enorma ansvällningen av militärväsendet
i Sovjetunionen och som gör
att detta lands försvarskostnader ligger
så himmelshögt över alla andra länders.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Om sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Motion nr 251 i andra kammaren, som
utskottsutlåtandets punkt 1) rör sig om,
innehåller ett yrkande, enkelt och flärdfritt,
att riksdagen måtte besluta, att de
av Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
till försvaret äskade anslagen måtte
sänkas med 10 procent. Motionären
inser givetvis själv, att detta är orimligt,
bl. a. med hänsyn till att ett flertal
anslag är bundna av författningsmässigt
åtagna förpliktelser. Han bör vara
mycket tillfredsställd med att utskottet
trots allt nödgats ägna hans motion
en motivering på nära åtta rader.

Vad de båda föregående talarna behandlat
är inte denna motion, utan motionerna
om utredning av försvarsorganisationen.
Två av motionerna har
väckts av kommunisterna, och i dessa
har hemställts att man skulle utreda och
framlägga förslag till en sådan minskning
av försvarsutgifterna, som håller
dessa inom ramen av 1 100 miljoner
kronor per år. Herr öhman har nyss
pläderat för dessa motioner, och jag
skall inte säga mer om den saken, än
att det med nuvarande utveckling och
nuvarande kostnadsläge skulle vara liktydigt
med en rasering av det svenska
försvaret, om denna hemställan bifölls.

Vidare har väckts två likalydande motioner,
den ena inom första kammaren
av herr Einar Eriksson och den andra
inom andra kammaren av herr Andersson
i Linköping, i vilka hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla
om en utredning av försvarsorganisationen
och försvarsutgifterna på
längre sikt. Jag medger gärna att de två
sistnämnda motionärerna kan ha anledning
att beklaga sig över sällskapet med
kommunisterna — det har ju herr Einar
Eriksson nyss gjort — eftersom syftet
med deras motioner är helt olika. Men
det har inte funnits någon annan möjlighet
för utskottet än att sammanföra
bägge utredningsyrkandena under samma
punkt.

Att försvarsutgifternas kraftiga stegring
oroar många är helt naturligt. Det
är dock svårt att se vad som skulle vara
att vinna just nu med att igångsätta

en utredning av detta slag. Utskottet
skriver, att denna fråga dock framdeles
kan tvinga sig fram till omprövning,
men att det i första hand bör ankomma
på Kungl. Maj:t att ta initiativet.
Därmed ansåg utskottet att motionärerna
kunde vara nöjda. Herr Einar Eriksson
har också nyss förklarat, att han
accepterar denna skrivning, och då behöver
jag inte orda mer om den saken.

Herr Eriksson bör vara tacksam för
att utskottet i sin motivering icke sammanfört
honom och medmotionären
med de kommunistiska motionärerna,
även om motionerna blir behandlade
under samma punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr THUN, EDVIN (s): Herr talman!
Under punkt 2 har jag avgivit en blank
reservation, och det beror närmast på
vad herr Einar Eriksson här tidigare
har framhållit, nämligen att utskottet behandlat
kommunistmotionerna i samband
just med de av herr Einar Eriksson
i denna kammare och av herr Andersson
i Linköping i andra kammaren väckta
motionerna. Jag ansåg vid utskottsbehandlingen,
att kommunistmotionerna
och dessa motioner låg på vitt skilda
plan och att de med hänsyn därtill
också borde behandlas åtskilda. Jag var
speciellt angelägen om att det skulle bli
en särskrivning av dessa motioner, då
jag ansåg att vad som anfördes i de
sistnämnda motionerna beträffande utredningen
av våra försvarsutgifter och
vår försvarsorganisation på längre sikt
var så välgrundat, att detta krav inte
kunde jämföras med de kommunistiska
motionerna, som ju för närvarade inte
gärna kan tas på fullt allvar på grund
av den politiska utvecklingen i världen.

Det var nu inte möjligt att få den
skrivning som jag önskade. Skrivningen
har dock i viss mån tillgodosett motionärerna
och de synpunkter som jag vid
diskussionen i utskottet anförde, men
jag vill ändå tillägga, att det finns en
hel del som pekar på att man hade kunnat
skriva något starkare just med hän -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Om sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln,

syn till att det ändå går att granska
vissa saker inom vår försvarsorganisation
utan att därför ta upp hela frågan
till granskning under nuvarande förhållanden.

Herr Eriksson berörde en sådan punkt,
nämligen de större årsklasser som man
får räkna med fram emot 1960-talet och
som otvivelaktigt kommer att skapa nya
problem för försvarsministern. Jag hyser
ingen misstro till försvarsministern på
denna punkt — och för övrigt inte på
någon annan heller — utan jag utgår
ifrån att han skall tillgodose de krav,
som riksdagen kommer att ställa på honom
när det gäller att lösa denna fråga
på ett vettigt sätt och inom den kostnadsram,
som försvarsministern räknat
med. Skulle man tänka sig att denna
kostnadsram ovillkorligen måste justeras
upp i takt med de ökade värnpliktskontingenterna,
skulle man säkerligen finna
att kostnaderna skulle komma att stiga
i en mycket brant kurva. Jag utgår ifrån
att försvarsministern på denna punkt
kommer att finna utvägar, så att inte
detta skall bli förhållandet.

Jag har alltså ingenting annat att anföra
än att jag utgår ifrån att man skall
kunna tänka sig vissa utredningar med
bortseende från den stora försvarsorganisationen,
så att det skall bli möjligt
att slippa ifrån ytterligare ökningar av
försvarskostnaderna, ehuru detta önskemål
icke kunnat komma till uttryck i utskottets
uttalanden.

Jag skulle här vilja beröra ytterligare
en sak, nämligen följdkostnaderna i anledning
av inköpet av Centurionstridsvagnarna.
Det är ju givet att det här kommer
att uppstå vissa utgifter, som riksdagen
för närvarande inte har möjlighet
att fullt bedöma, bl. a. för garagering och
för förstärkning av av broar o. s. v. Jag
anser nog att man i samband med beslut
om materielinköp också bör ha klart för
sig, vilka ytterligare utgifter som tillkommer,
och att man i sammanhang med
den stora frågan om materielinköpen bör
kunna bedöma även samtliga följdkostnader.
Annars blir det givetvis inte möjligt
att hålla kostnaderna inom den beräknade
ramen.

På den punkten fick jag inte den skrivning
jag ville ha, men vill ändock uttala
den förhoppningen, att försvarsministern
skall ha möjlighet att bedöma dessa
problem på ett effektivare och bättre
sätt än som i vissa avseenden hittills
har skett.

Herr BRANTING (s): Herr talman! Jag
har inte många ord att säga om den föredragna
punkten, men i en mera allmän
debatt i början av behandlingen av den;
extraordinära försvarsbudget som här
har framlagts — givetvis föranledd av
det osäkra utrikespolitiska läget — kan
det krävas några ord till belysning av
frågan utan direkt anknytning till utskottsutlåtandet.
För min del kommer
jag, herr talman, att ge min röst till
stöd åt statsutskottets förslag, men jag
vill därtill knyta ett par anmärkningar.

Det kommer kanske på sina håll utanför
vårt land att observeras, att Sveriges
riksdag just i nuvarande allmänna situation
anser det nödvändigt att pålägga
svenska folket dessa enorma ekonomiska
bördor för modernisering av vårt försvarsväsen.
Man torde väl i allmänhet
ha sig bekant, vilken vikt som vi i detta
land med vårt parlaments nuvarande
sammansättning tillägger upprätthållande
och förbättring av den sociala standarden,
och mot den bakgrunden är det
onekligen påfallande, att Sverige nu till
den grad ökar ut utgifterna för sitt försvar
och därmed också skjuter åt sidan
mängder av nödvändiga sociala framstegsåtgärder.

Jag vill då tillåta mig stryka under,
att vi här i landet givetvis hyser en lika
varm åstundan som folken i alla andra
länder och stater efter fred, allmän avspänning
och en uppgörelse mellan
stormakterna, som skulle skänka världen
ett drägligare modus vivendi än under
det kalla krigets epok.

Den nu framlagda försvarsbudgeten
har tillkommit under för världsfreden
föga ljusa auspicier. Den har som vi
alla vet sitt givna sammanhang med Sverikes
utrikespolitiska huvudlinje, i vår
bestämda önskan att göra allt för att

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Om sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

kunna hålla oss utanför en eventuell allmän
konflikt. Den är ett led i vår neutralitetspolitik
och skall ses i det sammanhanget.

Vi har ju däremot givetvis inte någon
åstundan att vidta åtgärder, som skulle
kunna misstolkas därhän att vi i grund
och botten är överens om och gillar den
allmänna kapprustningens metod för att
säkra freden. Tvärtom — och det är för
att framhålla detta, herr talman, som
jag begärt ordet — måste vi väl i dag
förbehålla oss rätten att under förbättrade
konjunkturer för världsfreden utan
dröjsmål krympa ihop den sektor inom
våra totala statsutgifter, som nu har tillmätts
åt försvarskostnaderna.

Det är så mycket större skäl, herr
talman, att i dag framhålla detta som ju
det framlagda förslaget inkluderar en
viss tioårsplan, vars förtjänster ur budgetteknisk
synpunkt jag ingalunda vill
bestrida men som samtidigt onekligen
kan ge det intrycket, att vi icke förväntar
några lättnader i det utrikespolitiska
trycket under det närmaste decenniet.
Alltför ofta — det vet jag — får pessimisterna
rätt. Men jag för min del vill
inte kasta fredsförhoppningarna överbord
i ett läge, som tvärtom kräver fortsatt
och intensifierat arbete för freden
och för det allmänna samförståndet.

Det var blott för att framhålla dessa
synpunkter, herr talman, som jag begärde
ordet.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! Jag begärde
ordet bara för att säga ett par
ord till herr Eriksson och herr Thun,
som bägge har beklagat sig över att de
genom sin motion kommit i någonting
som de kallade för dåligt umgänge.

Jag vill bara göra herr Eriksson uppmärksam
på att han mycket väl hade
kunnat undvika detta umgänge genom
att icke alls motionera. Vi hade nämligen
motionen nr 1, och herr Eriksson
kom mycket mycket längre ner i nummerordningen
med sin motion. Men det
kanske ändå var på det sättet — därpå
tyder både herr Thuns reservation, som
han inte yrkade bifall till, och herr
Erikssons bifallsyrkande till utskottets

hemställan —- att denna motion tillkom
som ett försök att fånga upp den tilltagande
opinion, som finnes inom herr
Erikssons eget parti, en opinion som vi
också i vår motion gav uttryck för, nämligen
att man här måste ta sikte på att
pressa ned våra väldiga militära utgifter.
Jag menar att yrkandet från herr
Erikssons sida tyder på att motionerna
hade enbart detta syfte.

Herr ERIKSSON, EINAR (s): Herr talman!
Det kanske är onödigt att för kammaren
understryka, att herr Öhman nu
såsom så ofta annars tar fullständigt
fel. Vad herr Öhman och de övriga kommunisterna
motionsledes har framfört
är nämligen ändå en klar anvisning om
eu försvagning av det svenska försvaret,
medan däremot den motion, som jag
i all blygsamhet här har talat för, syftar
till en ökad effektivisering av försvaret
genom att disponera tillgängliga medel
inom en begränsad försvarsorganisation.

Innehållet i dessa motioner, herr
Öhman, är så väsensskilt att det inte
går att tala om dem på samma dag. Det
var därför jag beklagade att de råkat
hamna inte bara i samma utlåtande utan
även i samma punkt av utlåtandet, och
jag beklagar än en gång detta olyckliga
sammanträffande.

Herr SANDLER (s): Herr talman! Den
korta debatt, som förekommit, tror jag
ändå bör ge anledning att hänvisa till
tvenne fakta.

Det ena är, att försvarskostnaderna i
den nuvarande budgeten inte upptar en
högre procent än i den föregående. Redan
av denna omständighet framgår, att
det i den nuvarande budgeten finnes utrymme
även för sociala reformer, och
fortsättningen av denna riksdag kommer
ju att ge vitsord om den saken.

Det andra är, att de svenska försvarskostnaderna
är jämförelsevis betydligt
lägre än de flesta andra länders i denna
tid. Vi vet alla, varpå det beror att försvarskostnaderna
är så höga. Och då det
här hänvisats till eventuella förbättringar
i det utrikespolitiska läget, tillåter jag
mig bara att säga: låt oss inte diskon -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Om utredning av försvarsorganisation och försvarsutgifter. — Ang. kostnadsavvägningen
mellan försvarsgrenarnas materielplaner.

tera sådana förbättringar, förrän de har
inträtt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 2.

Om utredning av försvarsorganisation
och försvarsutgifter.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. (I: 1) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg i
Stockholm m. fl. (II: 3), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta uppdraga åt
Kungl. Maj :t att skyndsamt utreda och
framlägga förslag till en sådan minskning
av försvarsutgifterna, som hölle
dessa inom ramen av 1 100 miljoner kronor
per år.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Einar Eriksson (I: 26)
och den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Linköping (11:57),
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
av försvarsorganisation och försvarsutgifter
på längre sikt.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna I: 1 och II: 3 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; b)

att motionerna I: 26 och II: 57 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Edvin Thun och Åkerström, vilka dock
ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. a.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motion nr 1 i
denna kammare.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande momentet hemställt
samt vidare på bifall till motionen I: 1;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Mom. b.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Ang. kostnadsavvägningen mellan försvarsgrenarnas
materielplaner.

I en inom andra kammaren av herr
Ståhl väckt motion (II: 132) hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av fjärde huvudtiteln måtte göra ett uttalande
av innebörd, att kostnadsavvägningen
mellan försvarsgrenarna inom
den av departementschefen föreslagna
kostnadsramen för krigsmaktens materielförsörjning
finge, då så ansåges erforderligt,
upptagas till ny omprövning
efter initiativ av Kungl. Maj :t eller riksdagen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat bland annat:

»Långtidsplaner för materielanskaffning
äro av betydande värde ur olika
synpunkter icke blott för disponeringen
av beställningar inom berörda industrier
utan även för att kostnadsbelastningen
på längre sikt bättre skall kunna
överblickas. I detta syfte har departementschefen
i det föreliggande förslaget
för ifrågavarande tidsperioder angivit
dels kostnadsram för de olika materielplanerna,
dels den totala kostnadsram
för försvaret, som härigenom kan beräknas.
I likhet med departementschefen
finner utskottet angeläget, att förstärkningar
och moderniseringar vidtagas
särskilt av arméns materiel, där för när -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. kostnadsavvägningen mellan försvarsgrenarnas materielplaner.

varande de största bristerna otvivelaktigt
förefinnas.

Det är självfallet, att av riksdagen
fastställda planer skola följas. Utskottet
förbiser emellertid icke, att sådana omständigheter
av militärpolitisk, militärteknisk
eller annan natur kunna inträffa,
som kunna aktualisera eller ge anledning
till omdisponering eller förnyad
avvägning av kostnaderna mellan försvarsgrenarnas
materielplaner. Redan
det förhållandet att varje långtidsplan
närmast är att betrakta som en arbetshypotes
kan i och för sig motivera ett
uttalande av den i motionen angivna innebörden
men principen bör såsom
ovan anförts vara att avsteg från de uppgjorda
planerna icke bör göras utan särskilt
vägande skäl.

Utskottet hemställer, att riksdagen må
i anledning av motionen II: 132 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet anfört.»

Herr OHLON (fp): Herr talman! .lag
vill först uttala min tillfredsställelse över
den enighet rörande försvarsfrågan, som
statsutskottet har kommit fram till, en
enighet som tydligen också omfattas av
det allt överväldigande flertalet av riksdagens
ledamöter, vilket de anföranden
som nyss har hållits bär vittnesbörd
om.

Under denna punkt finns en motion av
herr Ståhl, i vilken han hemställer, att
riksdagen vid behandlingen av försvarsliuvudtiteln
ville göra ett uttalande av
innebörd, att kostnadsavvägningen mellan
försvarsgrenarna inte skall vara ovillkorlig,
utan kunna upptagas till ny omprövning
efter initiativ av Kungl. Maj :t eller
riksdagen. Vad utskottet här säger kan
jag instämma i. Utskottet ställer sig nämligen
inte alls avvisande till motionen,
utan broderar tvärtom vidare på vad
som har framförts i motionen. Det är
alldeles riktigt, såsom utskottet säger, att
det behövs långsiktiga planer för att erhålla
eu rationell materielproduktion
inom de olika områdena.

Till synes kan man kanske göra gällande,
att det föreligger en viss motsägelse
i utskottets utlåtande. Utskottet

säger å ena sidan, att det är självfallet,
att av riksdagen fastställda planer skall
följas, och litet längre ned heter det, att
dessa planer inte är någonting annat än
arbetshypoteser. Såvitt jag kan förstå
föreligger här ingen motsättning, eftersom
vi i vårt land inte kan bestämma
över den internationella utvecklingen
och inte heller över den tekniska utvecklingen.
Här kan komma fram nya
synpunkter och nya lägen, som gör en
omprövning av försvarsfrågan nödvändig.
Jag tror att det är viktigt, att riksdagen
säger ifrån, att man på ledande
håll bör ha dessa synpunkter klara för
sig, så att inte vårt försvar tillätes glida
in i en utveckling som kanske står främmande
för det faktiska läget.

I anslutning till detta vill jag säga
om en annan motion — den som har
väckts av herr Einar Eriksson — att jag
för min del tror att en omprövning i modifierande
riktning av vår försvarsorganisation
kommer att tvinga sig fram,
men inte i dag. Jag tänker då på den
omständigheten, att vårt flyg kan komma
i farozonen genom de ekonomiska
åtaganden, som riksdagen gör med dagens
beslut. Flyget är ju dock vår första och
vår ständigt verksamma beredskap, och
redan detta gör, att man nog får räkna
med att en översyn blir nödvändig om
ett par år — i dag är flyget inte utsatt
för några risker.

De stora ökningarna, herr talman,
kommer på materielen. Men vi får inte
i detta sammanhang glömma bort den
personal som skall handha materielen.
Vid riksdagens början väckte vissa medlemmar
av den grupp, som jag tillhör,
en del motioner i syfte att tillgodose
just de personella behoven. Vi har i utskottet
varit ense om att avstyrka samtliga
dessa motioner, detta uteslutande ur
den synpunkten att vi anser det vara så
väsentligt, att man inom alla demokratiska
partier kommer fram till enighet
i försvarsfrågan.

Sedan får vi inte glömma bort den i
armén aktiva befälskadern, som inte har
behandlats i motionerna. Det räknas ju
med att i händelse av krig inte mindre
än — tror jag — tre fjärdedelar av be -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m m. för armén.

fälet upp till kompanichefsgrad kommer
att bestå av värnpliktigt befäl, alltså
av befäl som inte är på stat. Effektiviteten
av vårt försvar beror då i stor
utsträckning på hur denna befälskader
fungerar, och jag skulle vilja hemställa
till regeringen att i fortsättningen ha
sin uppmärksamhet riktad just på den
sidan av saken.

I övrigt, herr talman, kan jag instämma
i utskottets skrivning på denna
punkt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 4—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Anslag till anskaffning av tygmateriel
m. m. för armén.

Kungi. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna den plan för anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåren
1953/54—1962/63, som angivits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 2 januari 1953, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande av
beställningar enligt nämnda plan inom
en kostnadsram av 800 000 000 kronor,
dels ock till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1953/54
anvisa ett reservationsanslag av
315 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. (I: 202) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Stockholm in. fl. (II: 274), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte begränsa det
under förevarande anslagsrubrik begärda
beställningsbemyndigandet till 150
miljoner kronor och sänka det begärda
anslaget till 50 miljoner kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Åkerström väckt motion (II:
137), vari hemställts, att riksdagen vid

behandlingen av förevarande anslag
måtte besluta dels att icke oförändrat
godkänna den plan som framlagts för
anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåren 1953/54—1962/63, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t medgiva utläggande
av beställningar inom en kostnadsram
av 600 000 000 kronor, dels ock att
till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 239 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 202 och II: 274 samt
II: 137,

a) godkänna de i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2 januari
1953 angivna grunderna för plan för anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåren
1953/54—1962/63;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar enligt
nämnda plan inom en kostnadsram av
800 000 000 kronor;

c) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 315 000 000
kronor.

Reservationer hade anförts

A) av herrar Karl Andersson, Leander,
Eriksson i Sandby, Åkerström och
Karlsson i Olofström, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
med bifall till motionen II: 137 samt
med avslag å motionerna I: 202 och
II: 274,

a) godkänna de i reservationen angivna
grunderna för plan för anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåren
1953/54—1965/66;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar enligt
nämnda plan inom en kostnadsram av
600 000 000 kronor;

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.

c) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 239 000 000
kronor;

B) av herrar Gustaf Karlsson och Hesselbom,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ANDERSSON, KARL (s): Herr

talman! Vid denna punkt har avgivits
en reservation, med vilken avses att i
någon grad minska försvarets kostnader
genom att låta planen för nyanskaffning
utsträckas från den av Kungl. Maj:t föreslagna
tioårsperioden till tretton år.
Härigenom skulle medelsanvisningen för
budgetåret 1953/54 för anskaffning av
tygmateriel in. in. kunna minskas från
315 till 239 miljoner kronor. Samtidigt
kunde beställningsbemyndigandet minskas
från 800 till 600 miljoner kronor.

I reservationen har vi sagt att försvarsutgifterna
nu nått en sådan höjd,
att det är ägnat att inge allvarliga betänkligheter.
Det är kanske på sin plats
att här göra en liten återblick över försvarskostnadernas
utveckling under de
senaste tio till tolv åren. Jag skall inte
göra någon jämförelse med kostnaderna
före sista världskriget — dessa kostnader
har väl numera endast historiskt intresse.
Jag skall börja med försvarskostnaderna
för budgetåret 1940/41. De belöpte
sig till i runt tal 330 miljoner kronor.
År 1941 hade kostnaderna ökat till
550 miljoner kronor. År 1942 beslöt riksdagen
fastställa en femårsplan för försvaret
och beräknade medelkostnaderna
per budgetår under första tiden till 750
miljoner kronor för att sedan vid genomförd
organisation kunna sänka dem
till 650 miljoner kronor. Under de följande
åren, 1943—1950, höll sig försvarskostnaderna
i medeltal omkring 800
miljoner kronor.

Många ansåg, att den 1942 beslutade
försvarsplanen var för stor för vårt
land. Det visade sig också alt så var
fallet; anslagen kunde inte förbrukas
under den tid planen omfattade. Det
uppstod under dessa år stora reservationer
på materielanslagen. Dessa Te -

rn. för armén.

servationer uppgick vid cn viss tidpunkt
till sammanlagt över 1 miljard kronor.
Det visade sig således att riksdagen beviljade
större anslag än som kunde förbrukas.
Detta berodde givetvis på att
landets produktiva resurser åren under
och närmast efter kriget inte räckte till
för att tillgodose denna starka expansion
på försvarets område.

Budgetåret 1951/52 kom anslaget till
försvaret för första gången att överstiga

1 miljard kronor. Den verkliga kostnaden
blev i själva verket större, ty nu
började även reservationerna att förbrukas.
Sedan har det gått uppåt med
jättesteg. Budgetåret 1952/53 har vi en
beräknad kostnad på 1,5 miljard och
för nästa budgetår, som vi i dag behandlar,
har föreslagits sammanlagt över

2 miljarder. Försvar skostnaderna har
således på tre år fördubblats med en
ökning från 1 till 2 miljarder.

Jag bortser givetvis inte från den förändring
i penningvärdet, som under
denna tid skett, men även med hänsyn
till detta måste vi säga oss att ökningen
från den 1942 beslutade 5-årsplanen fram
till den nu föreslagna 10-årsplanen innebär
en oerhörd stegring.

Därtill kommer de stora ekonomiska
risker för framtiden som ligger i givna
beställningsbemyndiganden. Enligt departementschefen
skulle, vid bifall till
föreliggande proposition samt den tillläggsstat
riksdagen nyligen har antagit
för försvaret, 890 miljoner kronor, icke
vara täckta av betalningsmedel. Det betyder
alltså, att inemot en miljard kronor
måste täckas av kommande års anslag.
Detta kallar jag att dra växlar på
framtiden. Riksdagen blir bunden för
många år framåt att betala räkningar
för gjorda beställningar. Jag kan inte betrakta
detta som en framsynt ekonomisk
politik.

Den budget riksdagen i år har att behandla
är nätt och jämnt balanserad.
Hur utfallet blir, vet ingen i dag. Det
finns säkerligen mycket som talar för
att den i verkligheten kommer att bli
underbalanserad. De föreslagna försvarsutgifterna
tar en fjärdedel av hela budgeten.
På statens inkomstsida utgöres

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m m. för armén.

hälften av direkta skatter. Av dessa skatteinkomster
tar försvarskostnaderna
drygt hälften. Får vi en nedgående ekonomisk
konjunktur, minskas automatiskt
skatteinkomsterna, men även andra statens
inkomster minskar, samtidigt som
nya krav kommer att växa fram.

Därför tror jag, att en viss återhållsamhet
även på detta område är att rekommendera.
Genom att följa reservanterna
och utsträcka planen till att omfatta
13 år, skulle man kunna minska
beställningsbemyndigandet med 200 miljoner
kronor och den årliga utgiften med
76 miljoner.

Med dessa anförda fakta, som är av
den art att de talar för sig själva och
inte behöver utläggas vidare, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid denna punkt avgivna reservationen.

Häri instämde herr Leander (s).

Herr OLSSON, KARL JOHAN (s): Herr
talman! Jag brukar inte deltaga i riksdagens
försvarsdebatter. När jag ändå bestämt
mig för att göra det i dag, har det
varit därför, att jag ansett det önskvärt
att riksdagen med största möjliga eftertryck
markerar vår föresats att till det
yttersta hävda den nationella friheten.
Jag kunde ha yttrat mig på punkterna 1
eller 2, men jag ansåg det vara riktigare
att göra det på den punkt, där det är
fråga om de största anslagen.

Jag vill då säga att det sätt, på vilket
riksdagen manifesterar vår föresats att
slå vakt om den nationella friheten, ej
innebär något avståndstagande från den
fredstanke, som genomsyrat och alltjämt
genomsyrar hela vårt folk. Ej heller innebär
det något avsteg från den fredspolitik,
som vi nu fört i det närmaste
ett och ett halvt århundrade.

Det är uppenbart att ingen av oss älskar
krig och rustningar utan alldeles
tvärtom. Alla ansvarsmedvetna svenskar
beklagar utvecklingen och läget i världen
och beklagar också, att vi har kommit
i det läget här i vårt land, att vi
måste lägga ned så stora kostnader på
upprätthållandet av ett militärt försvar.

Om jag undantar dem som ställt sig i
främmande intressens tjänst, är emellertid,
tror jag, alla svenskar eniga om att
man bör inte bara försöka bevara freden
utan också försöka bevara den nationella
friheten.

Det tjänar emellertid inte så mycket
till att diskutera denna sak från dessa
utgångspunkter. Vi bär enligt min mening
att se vår försvarsfråga i dag ur följande
tre synpunkter. För det första med
hänsyn till det utrikespolitiska läget, för
det andra med utgångspunkt från vår
egen utrikespolitiska inställning, och för
det tredje med hänsynstagande till våra
resurser.

Om man nu först ser på världsläget,
måste man väl konstatera att läget är
mycket spänt samt fullt av friktionsanledningar
och faror för världsfreden.
Det »kalla kriget» är nu en gång ett faktum,
och stormakternas ökade militära
kraftanspänning är också ett faktum som
vi inte kan bortresonera. Även om man
inte vill acceptera den meningen att
upprustning och »kallt krig» med naturnödvändighet
måste leda till allmänt
krig, kan man inte komma ifrån, att en
ökad spänning mellan nationerna eller
mellan grupper av nationer ökar risken
för urladdningar. Man får också komma
ihåg att den som känner sig mycket
stark, som är tillräckligt hänsynslös och
som har möjligheter att in i det. sista
dölja sina förehavanden, kan frestas att
i ett läge, som bedöms såsom gynnsamt,
slå till. Bedömningen av läget kan vara
fullständigt felaktig, men den kan bli avgörande
för frågan om krig eller fred i
världen. I ett läge som det nuvarande är
det alltså, menar jag, inte rådligt att vidta
några åtgärder som innebär en försvagning
av det försvar vi har. Snarare
talar väl läget för att man borde försöka
i någon mån förbättra försvaret.

Jag kommer så över till den andra
synpunkten. Vi har ställt oss vid sidan
av de stora maktkonstellationerna i världen.
Vi har bestämt oss för att inte ställa
oss under någon annans beskydd. Men
vi har också klargjort vår vilja att till
det yttersta försvara den nationella integriteten
och friheten. Konsekvensen

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m. för armén.

av detta ställningstagande kan endast
bli en: att vi måste eftersträva att få ett
så starkt försvar som våra resurser tilllåter.

Och därmed är jag inne på den tredje
synpunkten. Där uppställer sig självklart
frågan: Vad har vi råd till? Ja, det beror
dels på vad vi anser friheten vara vård,
dels på vad vi anser att vi behöver för
andra ändamål än försvarsändamål. Här
kan man naturligtvis inte bortse från
det förhållandet, att försvarskraften inte
bara består av vapen och rent militära
anordningar, utan även är beroende av
medborgarnas trivsel och solidaritet
med samhället, deras känsla av att de
har några konkreta värden att försvara.
Här blir det alltså fråga om en avvägning,
där man har alt ställa lörsvarsbördorna
i förhållande till statsfinanserna,
till nationalinkomsten och till andra viktiga
behov — på det materiella och på
det kulturella området. Alla har vi naturligtvis
den uppfattningen att det
skulle vara bäst, om vi kunde använda
de miljoner eller miljarder, som försvaret
kräver, till att bygga bostäder, vägar,
skolor, sjukhus o. s. v., alltså skapa nya
värden åt samhället och åt framtiden.
Men vi råder inte över världsläget, vi
kan inte öva någon nämnvärd påverkan
på detta, utan vi har att inrätta oss efter
det läge, som faktiskt råder. Vi måste
här göra ett val, och skall vi då ha ett
försvar, bör det givetvis vara så starkt
som våra resurser tillåter.

Försvarsministern och regeringen har
gjort en avvägning som enligt min mening
är både klok och realistisk i dagens
läge. Att beskära materielanslagen
nu måste jag beteckna såsom oklokt.
Skall vi ha folk i vapen, bör vi också
ha vapen och materiel att förse dem
med. Och inte nog med det. Vi bör också
ha vapen och materiel som är så moderna
som möjligt, så att de verkligen
kan fylla sitt ändamål. Ju färre soldater
vi har — och vårt land är ju ganska
litet — desto större behov har vi av
bättre och modernare vapen. Sedan är
det ju uppenbart, att skall man anskaffa
moderna vapen och modern materiel,
kostar det mycket mer pengar än det

skulle göra, om vi behöll den föråldrade
materielen, och mycket mera än det
kostade att anskaffa vapen och materiel
tidigare. Men där är det också fråga om
förhållanden över vilka vi inte råder.

Mina överväganden leder mig alltså,
herr talman, till den slutsatsen att försvarsministerns
äskanden i dagens läge
inte tål någon nedprutning. Jag kommer
därför med gott samvete att lägga min
röst för statsutskottets förslag.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Reservanternas talesman har nyss blivit
bemött i det anförande, som herr Kar]
Johan Olsson höll, och jag behöver väl
därför inte uppehålla mig vid honom.
Jag skulle bara vilja säga, att när han
talar om att vi genom beställningsbemyndigandena
drar växlar på framtiden, så
undrar jag, om inte reservanterna drar
farligare växlar på framtiden genom sitt
yrkande som skulle mycket fördröja arméns
materielförsörjning.

Den punkt, som vi nu diskuterar, har
ett visst samband med punkten 3 som
vi behandlade för en stund sedan och
som herr Ohlon var inne på. Herr Ståhls
motion om en annan avvägning mellan
försvarsgrenarna torde i främsta rummet
bottna i en fruktan för att armén
skulle ta för stor del av de tillgängliga
försvarsanslagen i anspråk, så att det
inte skulle bli tillräckligt mycket kvar
för flyget, medan reservanterna i denna
punkt vill åstadkomma en minskning av
de totala försvarskostnaderna.

Första avdelningen i statsutskottet har
så grundligt som det varit möjligt undersökt
avvägningsfrågan, varvid försvarsgrenarnas
företrädare fått tillfälle
att utförligt framlägga och motivera sina
synpunkter.

Vad flyget beträffar har departementschefen
ansett att den år 1948 i princip
beslutade förstärkningen av fyra dagjaktflottiljer
bör anstå till förmån för en
snabbare omsättning av flygmaterielen.
Utskottet ansåg sig vid behandlingen av
samma ärende år 1951, alltså för två år
sedan, icke böra ingå på frågan i vilken
takt den fortsatta förstärkningen av or -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Anslag till anskaffning av vapenmateriel m. m. för marinen.

ganisationen borde ske. Detta finge bli
beroende på våra ekonomiska och materiella
resurser. Nu har, såsom framgår
av förebragta kostnadsutredningar, den
moderna flygmaterielen befunnits bli
betydligt dyrare i anskaffning än vad
som tidigare kunnat förutses. De beräknade
årskvoterna har därför blivit otillräckliga
för att möjliggöra en omsättning
av krigsflygplanen i den takt som
tidigare förutsatts.

De allvarliga bekymmer för krigsflvgets
framtid som årskvoternas otillräcklighet
framkallar torde i mindre grad
gälla nästkommande budgetår utan mera
vad som skall ske i fortsättningen. Då
man i den allmänna diskussionen den
senaste tiden har talat om en snedbelastning
av försvarsbudgeten, är det väl
antagligt att man i främsta rummet syftar
på framtiden. För min del anser jag
det inte uteslutet att man kan nödgas vidtaga
inskränkningar i arméns krigsorganisation
för att begränsa försvarets totalkostnader.
Under utskottsbehandlingen
har vi emellertid förvissat oss om
att detta i så fall icke påverkar den nu
aktuella materielplanen för armén. Då
armén hittills blivit tillbakasatt på grund
av att anskaffningsverksamheten måst
ske på kort sikt och varit inriktad på
begränsade områden, är materielläget
nu sådant att den planerade nyanskaffningen
behövs fullt ut även vid en förminskad
krigsorganisation. Utskottet erinrar
också att redan den beskärning,
som verkställts av departementschefen,
kommer att medföra att vissa av de förband,
som för närvarande ingår i krigsorganisationen,
blir utan ny materiel.

Jag menar således att avvägningsfrågan
de olika vapenslagen emellan inte
behöver sättas i samband med det nu
föreliggande förslaget under punkt 43
om en tioårsplan för arméns materielanskaffning.
Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den under behandling varande
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Andersson, Karl, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt 3ro), av herr Öhman,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen I: 202.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 44—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Anslag till anskaffning av vapenmateriel
Herr ÖHMAN (k): Herr talman! Jag m. m. för marinen,

ber att med hänvisning till vad jag tidigare
anfört få yrka bifall till motion I denna punkt hade utskottet hemnr
202 i denna kammare. ställt, att riksdagen måtte med bifall

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:203 och 11:272,

a) godkänna att anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåren 1953/

54—1958/59 skulle ske enligt en plan,
som fastställdes av Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2 januari
1953 angivna grunder;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av sammanlagt 187 000 000 kronor;

c) till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
in. m. för budgetåret 1953/

54 anvisa ett reservationsanslag av
85 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:203 av
herr öhman m. fl. och 11:272 av herr
Hagberg i Stockholm in. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
dels uttala, att anskaffning av vapenmateriel
in. in. för tiden utöver budgetåret
1953/54 ej finge ske enligt »planer» av
i propositionen nämnd typ, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva utläggande
av beställningar å vapenmateriel m. m.
inom en kostnadsram av högst 50 miljoner
kronor, dels ock till Marinen: Anskaffning
av vapenmateriel m. m. för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 30 miljoner kronor.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motion nr 203
i denna kammare.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på bifall till motionen 1:203; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 79—102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103.

Anslag till anskaffning av flygmateriel
in. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2 januari
1953 angivits medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 475 000 000 kronor,
dels ock till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 350 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Öhman m. fl. (1:204)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm m. fl. (II:
277), hemställts, att riksdagen måtte begränsa
det begärda bemyndigandet till
325 miljoner kronor samt sänka det begärda
anslaget till 225 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:204 och 11:277.

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsväsenden för den 2 januari
1953 angivits medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 475 000 000 kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel in. m. för budgetåret 1953/
54 anvisa ett reservationsanslag av
350 000 000 kronor.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Fjärde huvudtiteln företer visserligen en
mycket avsevärd ökning av utgifterna,
men om man ser närmare på propositionen
framgår, att av den sammanlagda
ökningen på cirka 457 miljoner kronor
är 350 miljoner kronor automatiska utgiftsstegringar,
beroende på ökade löneutgifter
och stegrade omkostnader för
övrigt, vilket ju ställer budgetens slut -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.

summa i en något annan belysning än
om man endast ser på siffrorna.

1948 års riksdag fattade principbeslut
om en utökning av flygplansstyrkan vid
samtliga tio dagjaktflottiljer med 50 procent.
Detta principbeslut har successivt
genomförts i fråga om sex av de tio flottiljerna.
Flygvapenchefen hade i sina petita
för nästa budgetår först upptagit en
utökning av dagjaktflottiljerna i enlighet
med 1948 års principbeslut, men har sedermera
frånfallit detta förslag, då han
ansett det viktigare med en snabb omsättning
av den nuvarande flygmaterielen
än med en ökning av flygvapnets totala
styrka.

Av de föredragningar, som vi har haft
på avdelningen, framgår emellertid, att
materielläget vid flygvapnet kommer att
bli mycket allvarligt under de närmaste
åren, även om det kanske inte
blir det nästa år eller ens året därpå.
Herr Näsgård har ju för övrigt redan varit
inne på detta problem.

Flygvapnets materiel omsättes med en
sjundedel varje år enligt en s. k. rullande
omsättningsplan. En sjundedel av
antalet flygplan förnyas varje år, även
om planen i fråga inte är utslitna, beroende
på att flygplanen har blivit omoderna
under de år de varit i bruk. För
att kunna fullfölja denna av statsmakterna
fastslagna omsättning av flygvapnets
flygplan fordras emellertid betydligt
ökade anslag i förhållande till vad
Kungl. Maj:t har äskat i nu föreliggande
statsverksproposition. Man räknar
med att det under sjuårsperioden 1953/
60 behövs en ökning med 160 miljoner
kronor och under tiden därefter med
210 miljoner kronor.

Om man inte ökar anslagen till flygvapnet,
har man två alternativ. Det ena
är att öka flygplanens livslängd och
använda även plan som inte är moderna,
och ett sådant alternativ är det väl
knappast någon som vill tillråda. Det
andra alternativet är att man minskar
flygvapnets styrka genom att dra in en
del flygflottiljer.

I en uppsats i Ny Militär Tidskrift
skriver överstelöjtnant Möller vid flygvapnet,
att den i propositionen beräk -

nade omsättningstakten innebär att flygplanens
livslängd måste höjas med omkring
50 procent. Mot slutet av budgetperioden
1953/60 måste flygplanens livslängd
ökas med 85 procent. Det är uppenbart
att en sådan åtgärd kommer att
allvarligt nedsätta flygvapnets stridsduglighet.

Man har då ingen annan väg att gå
än att dra in vissa flygflottiljer. Denna
indragning skulle uppgå till en tredjedel
av den nuvarande fredsorganisationen.
Av våra nuvarande 16 flottiljer skulle
man alltså behöva dra in 6.

Följderna av en sådan beskärning av
flygplansanskaffningen kommer också att
gå ut över vår flygindustri. Det är uppenbart
och har för övrigt mycket tydligt
framgått av föredragningarna i utskottet,
att anskaffningen av prototypen
till ett flygplan — arbetet med konstruktionsritningar,
proven med flygplanet
o. s. v. — kostar mycket stora
summor. Slår man ut denna engångskostnad
för en typ på ett relativt litet antal
flygplan, finner man att kostnaderna blir
så stora, att vår inhemska flygindustri
uppenbarligen icke är konkurrenskraftig
gentemot utlandet. Vi blir alltså beroende
av utländsk flygindustri, med de
konsekvenser av olika slag som det kan
innebära.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
på denna punkt, men jag bär velat
framhålla dessa ganska allvarliga betänkligheter,
som framkommit vid föredragning
i statsutskottets första avdelning.
Jag vill uttala den förhoppningen,
att det skall vara möjligt för försvarsministern
att vid uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1954/
55 på ett bättre sätt tillgodose flygvapnet,
så att dess styrka i vart fall kan
bibehållas på den nuvarande nivån.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motion nr 204
i denna kammare.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till drift och underhåll av flygmateriel m. m. — Anslag till vissa signalförbindelser
m. m.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionen I: 204;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 104.

Anslag till drift och underhåll av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Öhman m. fl. (I: 205)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm m. fl. (II:
273), hemställts, att riksdagen måtte begränsa
förevarande anslag till 75 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 205 och 11:273, till Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1953/54 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! .lag
ber att få yrka bifall till motionen nr
205 i första kammaren.

Herr NÄSGÅRD (b.f): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt samt
vidare på bifall till motionen I: 205; och
förklarades den förra propositionen, som

upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 105—147.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 148.

Anslag till vissa signalförbindelser m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskoftet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) till Vissa signalförbindelser m. m.
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att därutöver beställningar på materiel
finge utläggas inom en kostnadsram
av 1 500 000 kronor.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Anslaget till signalförbindelser uppfördes
första gången på tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1951/52 och upptogs
då till 3 000 000 kronor. För innevarande
budgetår har riksdagen anvisat
ett anslag för samma ändamål och till
samma belopp. Därjämte har riksdagen
medgivit att beställningar på materiel
får utläggas inom en kostnadsram av
1 500 000 kronor.

Chefen för försvarsstaben har hemställt
att anslaget för nästa budgetår
skall upptagas till 11 600 000 kronor och
även begärt fastställande av en åttaårsplan
för detta materielområde samt vissa
bemyndiganden utöver det äskade anslaget.
Av nämnda belopp hänför sig
6 365 000 kronor till signalanläggningar
för fullträffsäkra uppehållsplatser,
905 000 kronor till kompletteringar och
omläggning av orienteringsnätet, 245 000
kronor till underhåll och komplettering
av krigstelegrafnätet, 470 000 kronor till
anskaffning av radioutrustning för
krigstelegrafnätet m. m., 1 115 000 kronor
till anskaffning av kryptomateriel
samt 2 500 000 kronor till signalanordningar
för viss uppehållsplats.

Departementschefen har emellertid
icke ansett sig kunna uppta ett större

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. en farjeförbindelse Sverige—Västtyskland.

belopp än 5 000 000 kronor. Därjämte
begär departementschefen bemyndigande
att få utlägga beställningar på materiel
inom en kostnadsram av 1 500 000
kronor.

Vi har, herr talman, under de senaste
åren byggt fullträffsäkra uppehållsplatser,
avsedda för den högre civila och
militära ledningen i krig. Det är uppenbart
att det är ganska meningslöst alt
bygga dessa fulträffsäkra skyddsrum,
om det inte finns tillfredsställande signalanordningar.
Om så icke är fallet,
kan ju den kvalificerade personal, som
uppehåller sig i skyddsrummen, inte
göra någon nytta.

Det råder ju allmän enighet om försvarsanslagen,
och jag vill inte på denna
punkt framställa något yrkande. Jag har
emellertid även i detta fall den förhoppningen,
att försvarsministern ett kommande
år bättre tillgodoser detta mycket
angelägna önskemål.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 149—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 163.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande utlåtande skulle
företagas till avgörande punktvis och,
där så erfordrades, momentvis.

Punkterna 1—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Ang. en farjeförbindelse Sverige—
Västtyskland.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1953/54 anvisa följande investeringsanslag,
nämligen

a) Ny tågfärja 5 000 000 kronor,

b) Ombyggnad av sjöfartsmateriel
200 000 kronor;

II. att motionerna 1:226 och 11:178
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 226 av
herr Alfrecl Nilsson m. fl. och II: 178 av
herr Nelander m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta hos Kungl.
Maj:t hemställa om en snabbutredning
av frågan om en västtysk färjeförbindelse
på Trelleborg i samband med en allmän
översyn av övriga svenska färjeleder på
kontinenten.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Bergh, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
.lag hade inte tillfälle att inom statsutskottet
delta i slutbehandlingen av kapitalbudgeten
beträffande kommunikationsverken.
I det allra mesta är jag
emellertid fullt överens med statsutskottets
majoritet. När jag under den föreliggande
punkten bett om ordet, är det
för att ge uttryck åt några personliga
synpunkter.

Uppenbart är att riksdagen här bär
ställts inför ett mycket viktigt men samtidigt
också utomordentligt svårbedömbart
kommunikationsproblem. Jag vill
till en början fästa uppmärksamheten på
att de förutsättningar, på vilka järnvägsstyrelsen
och Kungl. Maj :t byggde sina
anslagsäskanden i fråga om sjöfartsmateriel,
numera synes ha förlorat all giltighet,
om man får döma av de underhandsupplysningar,
som järnvägsstyrelsen
har lämnat statsutskottets fjärde av -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. en färjeförbindelse Sverige—Västtyskland.

delning. För persontrafikens vidkommande
räknar järnvägsstyrelsen uppenbarligen
numera med att man för framtiden
måste helt bortse från de östtyska
färjehamnarna Sassnitz och Warnemiinde,
medan man tidigare räknade med
möjligheten att trafikera dessa. Av de
lämnade underhandsmeddelandena synes
järnvägsstyrelsen vidare vara av den
uppfattningen, att persontrafiken till
och från kontinenten i framtiden i allt
väsentligt skall ledas över Danmark och
Västtyskland, medan beträffande godstrafiken
goda skäl anses föreligga, för
att upprätthålla en svensk-tysk färjeled
vid sidan av transportvägarna över
Danmark. Det förefaller, som om denna
nya svensk-tyska godsfärjeled vore
tänkt att bli förlagd mellan Trelleborg
och en lämplig väst-tysk östersjöhamn,
närmast väl Grossenbrode och järnvägsstyrelsen
är därför av den uppfattningen,
att man bör överväga anskaffande
av en ny godsfärja med en kapacitet
motsvarande minst godsfärjan Starkes
kapacitet.

För en utomstående är det givetvis,
herr talman, omöjligt att bedöma huruvida
och när de genomgripande, mycket
kostsamma omläggningar av resvägarna
genom Danmark som, enligt vad
järnvägsstyrelsen uppgivit, den danska
statsbaneledningen på sistone har ställt
i utsikt, kan bli genomförda liksom också
hur stora fördelar i praktiken dessa
omläggningar kommer att medföra för
trafiken till och från Sverige. Alldeles
oavsett hur utvecklingen i de avseendena
kan komma att ställa sig, får man
emellertid enligt min mening inte bortse
från eller underskatta den mycket viktiga
roll, som Västtyskland i framtiden
med all sannolikhet kommer att spela i
olika avseenden. Personligen är jag
övertygad om att behovet av direkta såväl
person- som godstrafikförbindelser
mellan Sverige och Västtyskland i framtiden
kommer att bli betydande.

Enligt min personliga uppfattning
framstår det därför som ett mycket viktigt
önskemål att under alla förhållanden
söka i tid få fram en färja, som är
väl ägnad att trafikera en route mellan

Trelleborg och lämplig västtysk östersjöhamn.
Jag anser det alltså synnerligen
välbetänkt att i samband med det utredningsarbete
rörande vårt lands järnvägsförbindelser
söderut, som redan är
igångsatt inom järnvägsstyrelsen, det
också ingående undersökes, i första
hand, vilken möjlighet som finns att här
insätta relativt snabbgående kombinerade
person- och godsfärjor, och i andra
hand, därest alltså det första alternativet
visar sig orealiserbart, ett alternativ
med en ny färja främst för godstrafikän
damål.

Erfarenheten under den tid, som sassnitzrouten
har funnits till, har väl med
all önskvärd tydlighet visat oss, hur
utomordentligt värdefulla för vårt land
dessa direkta färjeförbindelser mellan
Sverige och Tyskland har varit, och för
min del kan jag inte tänka mig annat
än att de även framdeles skulle vara av
mycket stort värde för vårt land, om
statsbanorna även då kunde upprätthålla
egen färjeförbindelse på denna route
från Trelleborg till Västtyskland, alldeles
oavsett hur resvägarna över Danmark
kommer att förändras.

Med vad jag här har anfört har jag
alltså närmast velat ge min anslutning
till de önskemål och synpunkter, som
framförts i de i ämnet väckta motionerna,
och självfallet vågar jag också hoppas
att dessa önskemål och synpunkter
vid det fortsatta utredningsarbetet ägnas
all den uppmärksamhet, som de säkerligen
är värda.

Att statsutskottet rekommenderar riksdagen
att trots innehållet i den motivering,
utskottet anfört, bevilja de 5 miljoner
kronor, som Kungl. Maj:t har begärt,
är väl i och för sig ganska uppseendeväckande,
men det vittnar, såvitt
jag förstår, om en mycket god respekt
för och tilltro till Kungl. Maj :ts omdöme,
och jag har inte på den punkten någon
som helst erinran att göra.

Men å andra sidan vill jag också ha
sagt, att så utomordentligt oklart som
läget i dag uppenbarligen är — om man
skall döma av vad som hänt under senaste
månaderna och av de uttalanden
som under hand gjorts från järnvägssty -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. en färjeförbindelse Sverige—Västtyskland.

relsens sida — är det nog synnerligen
välbetänkt av statsutskottet, när det till
detta anslagsbeviljande har fogat den
förutsättningen, att inga pengar får lyftas,
förrän den nya utredningen blivit
fullbordad och riksdagen fått tillfälle att
ta del av dess resultat och då också fått
höra vad Kungl. Maj :t vill i denna sak.
Vi har ju i dag inte någon som helst
kännedom om vilken inställning som
Kungl. Maj:t — i varje fall officiellt —
intager i anledning av järnvägsstyrelsens
senaste underhandsbesked till utskottet.

Jag har bara velat framhålla dessa
synpunkter, herr talman, och skall inte
på denna punkt ställa något yrkande.

Herr DE GEER (fp): Herr talman!
Jag vill med några ord beröra denna
för näringslivet ytterst viktiga fråga, och
det är framför allt ur fyra olika synpunkter
som jag vill betrakta den.

Den första synpunkten hänför sig till
vår historiska erfarenhet av den gamla
routen Sassnitz—Trelleborg. Denna har
under flera decennier varit utomordentligt
värdefull för våra ekonomiska och
ständigt växande ekonomiska förbindelser
med Förkrigstyskland.

Den andra synpunkten är, att vi väl
antagligen under en tid, vars längd vi
icke kan förutse, måste räkna med ett
delat Tyskland, därvid vi visserligen har
allt intresse av ekonomiska förbindelser
även med Östtyskland, vilka dock av
naturliga skäl måste bli avsevärt begränsade
i jämförelse md de ekonomiska förbindelserna
med Västtyskland och dess
starkt utvecklade industri.

Den tredje synpunkten är, att vi ju nu
måste räkna med att Västtyskland inom
en nära framtid återtar sin plats såsom
ledande stormakt såväl ekonomiskt som
politiskt och att det därför är av stor
betydelse för svenskt näringsliv att alltjämt
ha mycket goda förbindelser med
den kanske främsta kunden när det gäller
avsättning för våra produkter för
framtiden.

Den fjärde synpunkten är, att jag anser
det vara förenat med stora risker

B Första kammarens protokoll 1952. Nr 11.

att härvid räkna för mycket på Danmark
och på att hela vår förbindelse
med Tyskland och kontinenten skall gå
över Danmark. Visserligen har här framförts
en hel del planer på att förbättra
dessa förbindelser, men det är ännu så
länge bara fråga om ganska lösliga projekt.

Vad nu angår utskottsutlåtandet kan
man ju framhålla, att de medel, som
ställs till förfogande för ändamålet, är
för små för att det skall kunna göras
någonting effektivt, men för stora för
att det inte skall göras någonting alls.
Såsom den föregående talaren, herr
Lundqvist, betonade, är utskottsutlåtandet
oklart, och jag vill härvid framhålla
att vi ur riksdagens och näringslivets
synpunkter hoppas att varken statens
järnvägar eller Kungl. Maj:t vidtar
några definitiva åtgärder på detta område,
förrän riksdagen ånyo får tillfälle
att yttra sig.

Jag tror härvid att man kan hävda, att
det inte är tillräckligt eller tillrådligt
för vårt land att endast anlägga järnvägsekonomiska
synpunkter på denna vitala
fråga. Skall vi få en verkligt effektiv
färjförbindelse över de längre sjösträckor,
som det här är fråga om, måste vi
ha snabbgående färjor. Från SJ:s sida
har framhållits, att detta inte är möjligt
att lösa ekonomiskt, därför att dessa
skulle bli alldeles för dyra. Jag vill erinra,
att en hel del av de svenska rederierna
på sista tiden har gått in för att
bygga lastfartyg, som kan prestera en
fart av upp till 21 knop, och jag anser
att det är önskvärt att vi, även om det
ställer sig dyrt, med tanke på framtiden
dryfta ett sådant alternativ även för de
kommande färjförbindelserna västerut.
Endast då kan såväl person- som godstrafikfrågan
lösas effektivt, och det är
önskvärt att båda kan lösas på en gång.
Skulle detta inte visa sig möjligt, får
man som ett sista, men inte önskvärt
alternativ inrikta sig på att tills vidare
tillgodose behovet av endast godstrafik.

I likhet med den föregående talaren
vill jag inte ställa något yrkande, men
jag förutsätter att hänsyn tages till de
här framförda synpunkterna, innan SJ

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. en färjeförbindelse Sverige—Västtyskland.

eller Kungl. Maj :t träffar något avgörande,
så att riksdagen sålunda ånyo får
tillfälle att granska frågan.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! I
denna trafikfråga vågar jag inte ha några
som helst egna meningar. Vid läsningen
av denna punkt i statsutskottets utlåtande
har jag emellertid gjort den reflexionen,
att riksdagen haft anledning
att för några månader sedan ta ståndpunkt
till en stor trafikfråga, som är
nära besläktad med och sammanhänger
med den föreliggande, nämligen frågan
om en trafikförbindelse över eller
under Öresund.

Kammaren erinrar sig säkert, att riksdagen
därom i höstas avlät en skrivelse
till Kungl. Maj :t, och kammaren har säkert
dessutom kännedom om att Nordiska
rådet vid sitt möte för en månad
sedan hemställde, att regeringarna i Sverige
och Danmark skulle vidtaga förberedande
undersökningar till belysning
av de allmänna ekonomiska och trafikala
förutsättningarna för en sådan förbindelse.

Det har frapperat mig en liten smula
att i utskottets ganska långa resonemang
detta spörsmål, såvitt jag kunnat se, inte
på något vis framskymtar. Jag är fullkomligt
på det klara med att det är ett
spörsmål på lång sikt — det är inte någonting,
som kan realiseras det ena eller
det andra året, utan det är fråga om årtionden,
innan det kan bli realiserat. Jag
hade emellertid väntat, att denna tanke
åtminstone skulle spela in här på något
vis. Men jag är förvissad om, fastän
det inte av utskottet har utsagts med
klara verha, att det ändå varit för utskottet
en självklar förutsättning, att
Kungl. Maj :t, då Kungl. Maj:t vidtar åtgärder
med anledning av det riksdagens
beslut, som nu skall fattas, gör detta
med beaktande tillika och på samma
gång av de önskemål, som riksdagen har
uttalat i den större frågan, och med
beaktande av hur de måhända kan påverka
denna fråga. Jag vet ju inte, hur
de kan påverka den. Jag kan inte bedöma,
huruvida utsikterna att åstadkom -

ma en förbindelse genom Danmark kan
utgöra skäl nog att slopa tankarna på
direkt förbindelse från Trelleborg till
Tyskland. Jag vill som sagt i dessa sakfrågor
inte uttala någon som helst mening.
Jag har bara velat uttala den förvissningen,
att utskottet har förutsatt
ett bedömande av sakerna i deras sammanhang.

Jag vågar tillika tro, närmast med
anledning av ett resonemang, som förekommer
på s. 35 i utskottets utlåtande, att
utskottet inte har resonerat som så, att
den omständigheten att till äventyrs en
linje från Trelleborg till Västtyskland
kan vara ägnad att »på ett framgångsrikt
sätt konkurrera» med direktrouten över
Danmark, är skäl nog för att hålla på
en sådan färjelinje.

Jag har så mycket större anledning
att förmoda, att utskottet har velat ha
sakerna sedda i deras sammanhang, som
jag kan konstatera, att av de ledamöter
i statsutskottet, som bär deltagit i detta
ärendes behandling och som står bakom
utskottets förslag, är det fyra, som tillika
står bakom Nordiska rådets rekommention
angående öresundsförbindelsen.

Herr ANDERSSON, KARL (s): Herr
talman! Jag har inte mycket att tillägga
på denna punkt utöver vad som redan
sagts, och jag har inte någon anledning
att på något sätt polemisera mot vare sig
herr Lundqvist eller herr Herlitz. Del
enda, som kunde föranleda mig att säga
några ord, var vad herr De Geer anförde.
Han ville göra gällande dels att utskottets
utlåtande var oklart — det kan jag
hålla med om — och dels att man inte
behövde räkna så mycket med dansk
genomgångstrafik.

Att utskottets utlåtande är oklart, bottnar
givetvis i att hela denna fråga för
dagen är mycket oklar. Ingen vet något
med bestämdhet om vad som skall kunna
göras inom den närmaste framtiden och
ännu mindre inom en längre bort belägen
tidpunkt. Läget är oklart, och det
finns i dag alltså egentligen inte några
lösningar att ta på. Utskottet har således
inte kunnat komma längre än det

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. en färjeförbindelse Sverige—Västtyskland.

gjort, när det bär sagt, att utskottet inte
vill motsätta sig att 5 miljoner kronor
anvisas för att en beställning på en färja
skall kunna utläggas, men hur denna
färja skall vara beskaffad och hur den
skall se ut, har utskottet inte nu på
grundval av föreliggande uppgifter i
ärendet kunnat ta någon ställning till.

Sedan vill jag bara göra ett litet påpekande
med anledning av herr De Geers
yttrande. Man får väl ändå kanske räkna
något med Danmark och dansk genomgångstrafik,
och man får väl göra detta
icke minst därför att vi ju ändå ganska
nyligen har talat litet om en bro över
Öresund. Vi har den i tankarna, och om
vi räknar med att den skall ligga där
färdig inom t. ex. tio år, måste vi givetvis
samtidigt räkna med en landtrafik
över Själland, d. v. s. vi kan inte bortse
från detta och bara bygga på sjötrafiken.
Att, såsom motionärerna önskat, nu omedelbart
gå in för snabbgående färjor för
att uppta trafiken på Västtyskland hade
givetvis varit bra, om vi kunde ha fått
dessa färjor levererade omgående. Men
det gäller för det första en mycket stor
investering, och det är, för det andra,
att märka, att även om dessa färjor skulle
bli byggda för hög fart, låt oss säga 20
knops fart, kunde de ändå inte på dessa
långa avstånd konkurrera med järnvägstrafiken,
om denna kommer att anordnas
så som danskarna planerat. Jag vill erinra
om att ett fartyg, som gör 20 knops
fart, vilket är en betydande fart på vattnet
och låter ganska bra, dock inte motsvarar
en större hastighet än 37 kilometer
i timmen, vilket är en ganska
låg hastighet i jämförelse med ett snälltågs.
Någon konkurrens med en järnvägslinje
från Köpenhamn över Rödby till
Västtyskland kan således inte heller dessa
färjor uppta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WEHTJE (li): Herr talman! Det
ganska ljumma intresse, som utskottet
visat för denna fråga, ger mig anledning
att säga några ord. Jag gör det också i

anslutning till en i denna fråga väckt
motion.

Det förhållandet, att man bär rör sig
på ganska osäkra områden och med
komplicerade frågor, kan ju inte utgöra
något skäl för att man skall ställa sig
avvaktande, utan tvärtom menar jag, att
ju svårare en fråga av denna stora vikt
och betydelsei är att bringa klarhet i, dess
större anledning finns det att ta sig an
den med energi. Det rör sig dock här om
förbindelsen med det land i Europa,
med vilket vi har det livligaste handelsutbytet.
Under 1950 uppgick varuutbytet
med Västtyskland, export och import
sammanlagda, till 1 357 miljoner kronor,
för 1951 till 2 144 miljoner kronor, och
1952 hade det stigit med ytterligare 400
miljoner kronor till 2 535 miljoner kronor.
Det är ju uppenbart, att det är av
utomordentlig betydelse för vårt land att
ha goda kommunikationer och transportmöjligheter
med ett land som för vår
utrikeshandel och för vår försörjning
spelar denna stora roll. Detta understrykes
ju också av järnvägsstyrelsen. I det
av statsutskottet refererade uttalandet
från järnvägsstyrelsen anges det först
vilka möjligheter som föreligga för att
upprätthålla en bekväm pesonförbindelse
med Västtyskland färjledes direkt
från Trelleborg, och sedan sägs det: »Beträffande
godstrafiken synas enligt järnvägsstyrelsens
uppfattning goda skäl föreligga
att upprätthålla en färjeled vid
sidan om transportvägen genom Danmark,
om konkurrenskraftiga fraktsatser kunna
bjudas på en sådan led. Man skulle
härigenom få en säker fraktregulator
och torde även kunna räkna med snabbare
godstransporter, enär en landsgräns
och en sjöled skulle undvikas.» Jag förmenar
att man bör ta fasta på detta uttalande.
Det överensstämmer helt med
min uppfattning.

Vidare framgår det av handlingarna
från fjolårets riksdag, hurudana förhållandena
äro. Järnvägsstyrelsen och departementschefen
säger ifrån, att de färjor,
som nu står till förfogande, är de
gamla färjorna Drottning Viktoria och
Gustaf V, anskaffade för Trelleborg—.
Sassnitzleden. De är över 40 år gamla.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. en färjeförbindelse Sverige—Västtyskland.

och underhållskostnaderna är relativt
höga. Frågan är vad man skall kunna
göra med dessa färjor. Det föreligger
ett förslag att inrätta dem för annan
drift, så att de mycket höga bränslekostnaderna
kan nedbringas. Man har också
ifrågasatt, att de skulle kunna genomgripande
repareras, så att deras livslängd
skulle kunna ökas med ca 10 år.
Dessa viktiga transportmedel befinner
sig alltså i ett ganska sorgligt skick.

Jag kan inte förstå annat än att det
är en mycket angelägen uppgift, att man
ser över vad som kan göras för att få
en direkt trafikförbindelse i varje fall
för gods men eventuellt också för viss
persontransport från Sverige, närmast
från Trelleborg, där vi ju redan har anordningar
för sådan trafik, direkt till
Västtyskland. Jag skulle med dessa ord
vilja uttala en förhoppning om att trots
det relativt svala intresse, som visas i
statsutskottets utlåtande, järnvägsstyrelsen
och kommunikationsministern dock
tar sig an denna fråga på sådant sätt,
att man snarast kan få fram förslag till
nyanskaffning av den erforderliga färjematerielen.

Man har ju också tänkt på att denna
färja skulle kunna byggas och utrustas
så, att den kunde användas som reservfärja
på leden Malmö—Köpenhamn. Där
finns nämligen ingen reservfärja, och om
det skulle uppstå några hinder för trafiken
till Västtyskland, så finns det, efter
vad jag förstår, ett behov av denna färja
för Malmö—Köpenhamns-leden, som,
även det, behöver fyllas.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Herr SVENSSON (s): Herr talman!
Man måste livligt beklaga, att det inte
har lyckats att lösa de mycket viktiga
trafikproblem som har dragits upp i
dessa motioner. Vi har ju under årens
lopp fått uppleva, hur utvecklingen har
gått därhän att man kunnat förvänta,
att frågan om bro eller tunnel skulle få
en lösning.

Under den tid då vi har utrett denna
mycket viktiga fråga, har vi kunnat
konstatera, att allt har blivit dyrare och

dyrare, och i dag måste vi väl säga, att
kostnaderna för att bygga en bro eller
tunnel är så stora, att de knappast är
överkomliga. Det har glatt mig mycket
att Nordiska rådet har tagit upp denna
fråga, och jag hoppas att den framstöt
som därmed är gjord skall medverka
till att denna fråga om bro eller tunnel
kommit något närmare sin lösning.

Jag har fäst mig vid en passus i statsutskottets
skrivning som jag också gärna
vill understryka. Med utgångspunkt
från att det ännu, trots allt intresse för
bro eller tunnel, naturligtvis ändå dröjer
många år, innan frågan blir löst, får
man göra vad som är möjligt för att snarast
lätta något på trafikförbindelserna.
Därvidlag tycker jag att utskottet har
funnit en god väg, när utskottet i detta
fall rekommenderar, att man, om det
skall bli nya färjor, i första hand bör
tänka på nya lastfärjor. Statistiken över
antalet bilar som skall fraktas över Öresund
visar en fantastisk stegring. Väntetiderna
äro långa vid vissa tillfällen för
dessa bilägare, och i den mån det kan
bli en förbättring på denna punkt kommer
det även att högst väsentligt underlätta
persontrafiken. Samma är förhållandet
med den övriga lasttrafik, som
sammanhänger med våra tågförbindelser
-— antalet vagnar som skall sköta transporterna
växer med varje år.

Jag skulle med detta, herr talman, endast
i all korthet vilja understryka vikten
av att någonting sker till förbättring
av trafikförbindelserna. Jag skulle tro
att den av statsutskottet förordade lastfärjan
är vad som närmast skulle behövas
för att lätta på trycket i vissa delar
av den trafik, som nu går över Öresund
och Östersjön.

Herr BERGH (h): Herr talman! I likhet
med de övriga talarna hyser jag givetvis
starkt intresse för att vi skall få
bättre förbindelser med kontinenten.
Icke desto mindre har jag för min del
ansett att det förslag som riksdagen nu
inbjudes att anta egentligen kan anses
inte så mycket innebära ett ändamålsbetonat
anslag som en finansfullmakt.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. en färjeförbindelse Sverige—Västtyskland.

Att jag har fogat en blank reservation
till denna punkt hänger närmast samman
med att jag inte riktigt kan inse,
att statsutskottet i detta avseende har
följt den goda riksdagstraditionen att innan
ett anslag beviljas skall medlens användning
vara fullt klarlagd.

Så är ju inte fallet här. Herr Lundqvist
påpekade, att de förutsättningar under
vilka regeringen begärde detta anslag
knappast längre kan anses föreligga. I
varje fall har läget förskjutits så till
vida att nya synpunkter har kommit in
och att hela frågan måste tas under omprövning.
Vi vet egentligen inte mera
än att vi anvisar fem miljoner kronor
till en färja. Om det blir en godsfärja,
en personfärja eller en kombination, vet
vi inte. Vi känner inte heller färjleden.
.lag menar, att dessa vaga ändamålsbestämningar
inte är sådana, som riksdagen
brukar begära innan den anvisar
pengar.

Nu förstår jag mycket väl, inte minst
av herr Wehtjes inlägg, att här kan det
ligga fara i dröjsmål, och fördenskull
har man velat ställa pengar till Kungl.
Maj:ts förfogande, så att någonting kan
göras så snart denna utredning är klar.
Jag godtar själva syftet.

Det finns i statsutskottets utlåtande
ett litet rudiment, som förmodligen avser
att bevara riksdagens traditionella
rätt till ändamålsbestämning. Där säges
nämligen att sedan ett slutligt klarläggande
av frågan skett förutsättes det att
ärendet redovisas inför riksdagen. Frågan
är vad man skall lägga in i begreppet
»redovisas». Jag vill inte däri lägga
in så litet som att utvecklingen blir den,
att när järnvägsstyrelsen gjort en utredning
ocli Kungl. Maj:t fattat ett beslut,
anmäler Kungl. Maj :t till riksdagen, att
så och så har pengarna använts. Jag
tror att man inte skall lägga in den betydelsen
i begreppet redovisning i detta
fall, utan skall vi efter en som jag tror
nödvändig riksdagssed hålla på att innan
riksdagen beviljar medel skall den
precis veta vad de skall användas till,
då bör nog uttrycket »redovisas» i detta
sammanhang tolkas på det sättet, att
riksdagen skall få ett avgörande ord med

i laget om hur dessa fem miljoner kronor
skall användas.

Det är för att uttala detta önskemål
som jag har begärt ordet.

Herr DE GEER (fp): Gentemot utskottets
talesman vill jag framhålla att jag
icke uteslutit tanken på en linje över
Danmark, men som tidigare anser jag
att man skall ha två pilar på sin båge
så att man kan skjuta med den ena eller
den andra eller helst med båda, som vi
gjorde före kriget. Största vikten tillmäter
jag då vår egen linje. I likhet med
andra talare här ställer jag mig ganska
skeptisk till realiserbarheten av den s. k.
fågelvägslinjen, som ju förutsätter två
långa järnvägsbroar till en kostnad av
flera hundra miljoner kronor eller också
en tunnel under Öresund. Vi har även
på det yttersta av dessa dagar fått andra
projekt, nämligen att helt och hållet
torrlägga Öresund. Sådana fantastiska
förslag tycker jag inte att vi skall ta
hänsyn till när det gäller att bedöma en
i så hög grad aktuell fråga som denna.

Vid underhandlingar med våra vänner
danskarna, som ju är ganska drivna
affärsmän, gäller det nog att ha olika
alternativ; det räcker inte att endast
komma med planer, ty det fäster de sig
inte vid, utan det måste vara konkret
handling. Jag vill betona att utskottsutlåtandei
här innebär ett första ehuru
ganska osäkert steg till konkret handling.
Det är dock ett steg vilket jag hoppas
vi kan ta mera definitivt när frågan
kommer åter till nästa års riksdag.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
När jag nu blandar mig i denna
debatt är det närmast för att klara ut
den fråga som aktualiserats genom herrar
Herlitz’ och De Geers anföranden
här.

Beträffande sammankopplingen av den
nya tågfärjan med öresundsbron vill jag
säga att det väl ändå inte finns något
som helst samband. Även om vi skulle
få en öresundsbro, kommer vi med den
ändå bara över till Själland, och det är

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till förvärv av billinjer.

ju hoppet vidare till kontinenten över
mycket besvärligare vatten som hela diskussionen
gäller. Här bär Sverige sedan
gammalt upprätthållit egna färj förbindelser
över Östersjön. Vi är nu bortmotade
från Sassnitz som har varit den traditionella
anknytningsorten. Vi har förbindelse
över Warnemunde, hur länge
vet jag inte, och frågan gäller här om
vi skall ha en självständig förbindelse
till västtysk hamn. En sådan förbindelse
skall vi få i sommar, och kärnan i den
riksdagsfråga som skall avgöras är väl
hur en färja skall se ut i framtiden. Därför
vill jag säga herr Bergh att vad vi
här begär anslag till är en tågfärja. Det
tycks alla vara eniga om. Vad som icke
är alldeles klart är väl typen, farten,
men jag föreställer mig att ändamålet
ändå är alldeles klart angivet i uttrycket
»tågfärja». De utredningar som pågår
inom SJ har ju nödvändiggjorts av
den nya situation som har uppkommit
sedan vi har blivit bortmotade från Sassnitz.
Var och en som känner till förhållandena
här kan sätta sig ned och
räkna ut hur lång tid det tar att på en
färja frakta bilar eller järnvägsvagnar
från Trelleborg till någon västtysk lämplig
hamn, Travemiinde eller Grossenbrode.
Man finner då att med det färjmaterial
vi nu har tar det så lång tid
att vägarna över Danmark ger oss större
möjligheter.

Den stora fråga som vi har att försöka
besvara här, om vi kan se in i
framtiden och bedöma vad som kommer
att ske, är om vi genom snabbgående
färjor kan konkurrera tidsmässigt med
de traditionella vägar som nu finns över
Danmark eller de nya vägar som eventuellt
kan uppstå om man löser frågan
om Rödby—Femern-linjen. SJ förhandlar
ständigt med danska och tyska myndigheter
om detta, och jag har haft samtal
med den västtyske kommunikationsministern
om det här problemet. Överläggningarna
måste fortsätta. Det är alltså,
som herr Lundqvist säger, fortfarande
oklart. Statsutskottet har ju självt varit
i förbindelse med SJ, och jag för min
del har ingenting att invända mot den
uppläggning som statsutskottet ger den -

na fråga. Det har hänt åtskilligt sedan
propositionen framlades, och det har
statsutskottet kunnat ta hänsyn till, vilket
jag inte kunde i januari. Diskussionerna
pågår, och så småningom kommer
det kanske att klarna.

Jag kan inte se att riksdagen genom
att besluta detta anslag frångår traditionen
att fullständigt ha klart för sig vad
det är fråga om. Det är under alla förhållanden
fråga om en tågfärja.

Herr HERLITZ (h): Herr talman!

Kommunikationsministern ville skjuta
undan den s. k. öresundsfrågan ur dagens
bild med den motiveringen att den
i alla fall bara rörde sig om en förbindelse
mellan Sverige och Själland, och
att kärnpunkten i frågan är att komma
vidare, komma till Tyskland. Jag vill i
anledning därav erinra om att då den
svenska riksdagen i höstas intresserade
sig för frågan om öresundsförbindelsen,
så framgick det med all tydlighet att
förutsättningen för det intresset var, att
öresundsförbindelsen kompletterades
med förbättrade förbindelser fram till
kontinenten efter fugleflugtliniens program
eller efter någon annan linje. Därför
har i alla resonemang om öresundsfrågan
möjligheten att förverkliga dessa
förbättrade förbindelser mellan Danmark
och kontinenten spelat en framträdande
roll. Jag deltog inte i enskildheter
vid behandlingen i Köpenhamn av
denna fråga, men jag har ett intryck av
att man nu också har börjat ta upp den
saken på fullt allvar i Danmark. Man
har där tyckt sig finna vissa möjligheter
att förverkliga vad som för oss var
en förutsättning för intresset för öresundsförbindelsen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad bifölls vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 21.

Anslag till förvärv av billinjer.

1 denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

I. med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag för budgetåret
1953/54 anvisa följande investeringsanslag,
nämligen

a) Garage- och verkstadsbyggnader
3 000 000 kronor,

b) Anskaffning av bilmateriel
10 500 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts därom
framlagda förslag och med avslag å motionerna
1:122 och 11:179 samt 1:229
och II: 330, förstnämnda båda motioner
i vad de avsåge förevarande anslag, till
Förvärv av billinjer för budgetåret 1953/
54 anvisa ett investeringsanslag av
3 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 122 av
herr Bergh m. fl. och II: 179 av herr
Cassel m. fl. hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anslag å 3 miljoner
kronor till förvärv av billinjer åt
statens järnvägar.

I de likalydande motionerna I: 229 av
herr Axel Andersson m. fl. och II: 330
av fru Sandström m. fl. hade likaledes
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag å 3 miljoner
kronor till förvärv av billinjer åt
statens järnvägar.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Bergh, Axel Andersson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl, Svensson i Ljungskile
och Staxäng, fröken Elmén samt
herr Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 122 och II: 179 samt I: 229 och II: 330,
förstnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till förvärv av billinjer;

b) av herr Gustaf Karlsson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr BERGH (h): Herr talman! I den
reservation som är fogad vid denna
punkt föreslås avslag på Kungl. Maj:ts

Anslag till förvärv av billinjer,
proposition i vad den avser ett anslag
på 3 miljoner kronor till förvärv av billinjer
för statens järnvägars räkning.

En sådan reservation har avgivits flera
år å rad, och den partigrupp jag tillhör
har år efter år motsatt sig att statens
järnvägar skulle få pengar till detta
ändamål. När vi nu från vår grupps
och folkpartigruppens sida återkommer
med en reservation av samma innebörd
är det därför att skälen enligt vår mening
i år är lika goda som de varit tidigare.

För min del ber jag att få framhålla
det enligt min uppfattning mest väsentliga
argumentet i detta sammanhang.
Det förefaller mig som om man bör bedöma
den här frågan mot bakgrunden
av två ting: för det första att vi har begränsade
möjligheter att ställa investeringsanslag
till statens järnvägars förfogande,
och för det andra att det fortfarande
råder brist på goda kommunikationer
här i landet. Under sådana förhållanden
synes det vara alldeles naturligt
att de medel, som riksdagen anvisar
åt järnvägsstyrelsen, bör användas till de
mest angelägna önskemålen. Och till det
mest angelägna räknar jag för min del
att man upprätthåller de anordningar
man har och att man förbättrar kommunikationsmöjligheterna
för allmänheten,
så att trafikföretag skapas, där sådana
inte finns. Detta är ju någonting helt annat
än att järnvägsstyrelsen lägger sig
till med trafikföretag som allaredan
finns. Där har ju allmänheten tillgång
till trafikmedel. Men så länge det är
brist på trafikmedel, så länge det finns
befogade önskemål om nya anordningar,
förefaller det mig vara mindre angeläget,
att statens järnvägar blir ägare till
och driver trafikföretag som redan finns.
Såvitt jag begriper måste det vara ett
allmänhetens intresse — och borde följaktligen
också vara statens järnvägars
— att sörja för bättre trafikförhållanden
där trafikmedel saknas. Detta är, herr
talman, enligt min mening det väsentligaste
argument man kan anföra till stöd
för vår reservation.

Så länge vi har begränsade ekonomiska
resurser och så länge det finns

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till förvärv av billinjer,
bygder som saknar busslinjer och tillfredsställande
järnvägsförbindelser, bör
järnvägsstyrelsen inrikta sina ansträngningar
på att bota de bristerna, medan
det som sagt är mindre angeläget att lägga
sig till med trafikföretag som redan
finns. På ett sådant överflyttande av
äganderätten kan allmänheten möjligen
vinna en något bättre service, men också
detta är i många fall ovisst, och i varje
fall leder det inte till att några nya
trafikföretag skapas, vilket såvitt jag förstår
är det väsentliga i detta sammanhang.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Jag har vid denna punkt fogat
en blank reservation. Den innebär inte
att jag vill solidarisera mig med de övriga
reservanterna eller med vad den
föregående talaren har anfört, åtminstone
inte principiellt. Jag har genom min
blanka reservation velat framhäva några
synpunkter av lokal karaktär. Jag vågar
göra det, därför att de lokalspörsmål,
som nu har blivit aktuella i det län som
jag representerar, också kan ha en viss
principiell innebörd.

Det är fråga om viss omläggning av
trafiken på norra delen av bohusbanan
och på lysekilsbanan. Den nye distriktschefen
förordar snabbgående tåg, som
skall gå förbi vissa stationer. Det kan
nog i och för sig vara riktigt; han strävar
efter kortare restider. Så vill han
sätta in bussar som går längs järnvägen
och samlar upp trafikanterna. Nu förhåller
det sig ju så, att om man kombinerar
en resa på tåg och buss, gäller
järnvägens taxor och tariffer. Men genom
denna omläggning blir en hel de]
människor urståndsatta att resa med
järnvägen. De har förut med tåg kunnat
resa till grannorterna och grannkommunerna,
men blir nu hänvisade uteslutande
till bussar, vilket leder till högre
kostnader. Detta förhållande är
ganska beklagligt, eftersom rätt många

har sin arbetsplats på andra orter. Dessa
människor kan nu inte använda tågen
utan får, genom att de måste färdas
med buss, vidkännas ökade kostnader för
att komma till arbetsplatsen.

Jag är fullt på det klara med, herr
talman, att varken kommunikationsministern
eller — ännu mindre — riksdagen
kan sitta och knåpa med tidtabeller
och sådana här lokala trafikproblem.
Men jag vill ändå ta upp spörsmålet här
och vädja till kommunikationsministern
att följa denna utveckling som jag
vet inte är alldeles enastående för de nu
omnämnda bandelarna. Jag vet att man
på vissa andra håll i landet har gjort på
samma sätt. Man strävar numera ofta
efter att komma ifrån järnvägen. Förr
ville man så mycket som möjligt föra
över trafiken till järnvägen. Men nu skall
man i stället belasta landsvägarna, man
skall köpa bensin, olja och gummi utifrån,
fastän vi får allt större tillgång
på inhemsk drivkraft. För en lekman
framstår detta som litet underligt, särskilt
som förbättringarna för långresenärerna
medför ökade kostnader för
den bofasta befolkningen, framför allt i
glesare bebyggda områden.

Det är dessa principiella spörsmål jag
vill fästa uppmärksamheten på här, då
jag ser att kommunikationsministern är
närvarande. Jag anser nämligen, att vi
måste vara järnvägsledningen tacksamma
för att den följer med i utvecklingen
och söker hålla järnvägen så konkurrenskraftig
som möjligt gentemot
andra trafikleder, så att det allmänna
inte förlorar alltför mycket på järnvägstrafiken,
men å andra sidan måste jag
bestämt säga, att de förbättringar som
man strävar efter inte får ske på bekostnad
av den bofasta befolkningens intressen.
Man strävar efter att göra det bekvämt
för badgäster och för alla andra
utom för dem som bo på platserna. De får
det dyrare och stundom också sämre.
Detta har man alltmera börjat reagera
emot ute i landet. Saken blir aktuell överallt
där sådana problem dyker upp. Det
är således av vikt, att vi följer detta
spörsmål, och jag har inget annat ärende,
herr talman, än att till kommunika -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

tionsministern rikta en vädjan om att
följa utvecklingen.

När det gäller de aktuella fallen där
uppe i norra Bohuslän och på lysekilsbanan,
får man vänta och se hur det
blir, men jag är tämligen övertygad om
att vi måste vädja till kommunikationsministern
om hjälp att få en ändring, om
det visar sig, att den nya ordningen medför
de olägenheter som vi nu befarar.

Till sist skall jag också säga ett par
ord om inlösen av privata busslinjer. En
enskild arbetar upp en busslinje, och när
den har nått en viss omfattning, tycker
statens järnvägar att den kan inrangeras
i trafiksystemet. Jag har i princip
ingenting emot detta. Jag vill bara säga
att jag tror, att det ur rättvisesynpunkt
också är skäligt att man vid dylika övertaganden
ser till att det inte blir någon
försämring i den service som den enskilde
givit och att man också är beredd
vid övertagandet att ge skälig ersättning
för den goodwill som skapats
genom den enskilde för busslinjen.

Herr talman, jag har inget yrkande.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Vid
denna punkt har det årligen under senare
tid förekommit debatt. Jag skulle
tro att denna debatt har uppkommit inte
så mycket på grund av att oppositionen
har någon aversion emot statens järnvägar
i och för sig, utan snarare i viss
mån åtminstone på grund av en reaktion,
dels emot yttringarna av statens
järnvägars aptit på bil- och busslinjer
och dels mot de metoder som statens
järnvägar använder vid övertagandet av
enskilda busslinjer.

När denna fråga tidigare har debatterats
här i kammaren, har ifrån utskottsmajoritetens
sida och ifrån statens järnvägar
närstående håll gjorts gällande, att
något tvång inte utövats ifrån statens
järnvägars sida. Det skulle i stället ligga
så till att vederbörande linjeföretag kommer
till statens järnvägar och anhåller
om att statens järnvägar skall lösa till sig
företaget.

Tyvärr förhåller det sig ofta tvärtom.
Jag träffade strax före jul en järnvägs -

Anslag till förvärv av billinjer,
tjänsteman från nordvästra Skåne. För
att det inte skall uppstå några misstankar
vill jag genast säga, att han inte är ledamot
av denna kammare och över huvud
taget inte ledamot av riksdagen. Han sade
som sin personliga mening i fråga
om statens järnvägars övertagande av
vissa busslinjer intill Åstorp, att det var,
som han uttryckte sig, »kniven på strupen».
Jag har ingen anledning tro att
det låg någon större överdrift i den karakteristiken,
ty jag har haft anledning
att på rätt nära håll följa en liknande
fråga ifrån min hembygd. Herr Gustaf
Karlsson snuddade vid den frågan, men
jag skall be, herr talman, att i korthet få
relatera förhållandena.

Ortsbefolkningen i en av norra Bohusläns
större landskommuner riktade för
fem år sedan en hemställan till statens
järnvägar om upptagande av en busslinje
mellan Rabbalshede järnvägsstation
och kustsamhällena, varibland Hamburgsund
är det största och Heestrand
slutpunkten. Sedan statens järnvägar undersökt
trafikunderlaget, vägrade man
tillmötesgå ortbefolkningen med den motiveringen,
att linjen inte kunde bli
räntabel. Jag tror att järnvägsstyrelsens
beräkningar därvidlag var riktiga. Ortsbefolkningen
förmådde emellertid en enskild
person att ta risken att öppna denna
busslinje. Han började så vackert
med en buss och har för närvarande fyra
bussar, om jag minns rätt, därav en modern
turistbuss, som han använder för
beställningstrafik. Hans inkomst ligger
ungefär i nivå med vad statens järnvägar
betalar en av sina chaufförer, vilket
bestyrker, skulle jag tro, att statens
järnvägars beräkning rörande räntabiliteten
var riktig, ty det är alldeles upppenbart
att ett enskilt företag — det säger
utskottet också — kan drivas med
betydligt mindre omkostnader än vad
statens järnvägar har. Detta bussföretag
var beroende av trafikunderlaget i skärgårdssamhällena.
För att gardera sig
mot en minskning av trafikunderlaget
begärde den här mannen koncession för
en linje på kustvägen från Fjällbacka
mot Hallindens station på lysekilsbanan.
Denna koncessionsansökan blev vi -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till förvärv av billinjer.

lande hos länsstyrelsen på grund av att
vissa delar av vägsträckan var i så dåligt
skick att vägförvaltningen där inte
ville tillåta busstrafik. När vägsträckan
var iordningställd år 1951 begärde statens
järnvägar hos Kungl. Maj:t att få
öppna en busslinje på sträckan Fjällbacka—Hallinden.
Vad det skulle betyda
för ortsbefolkningen och ägaren av
den enskilda billinjen ligger i öppen
dag. Hänsyn till parlamentarisk ordning
hindrar mig från att i ord kläda vad jag
tänker om en dylik affärsmässighet från
statens järnvägars sida. Harmen över statens
järnvägars tilltag var också synnerligen
kraftig bland ortsbefolkningen.
Samtliga myndigheter och korporationer
inom kommunen, både ekonomiska och
ideella, har enhälligt slutit upp bakom
den enskilde företagaren och har uppvaktat
såväl länsstyrelsen som chefen
för kommunikationsdepartementet.

Länsstyrelsen förklarade i sitt remisssvar
i anledning av statens järnvägars
begäran, att den icke vill motsätta sig
statens järnvägars hemställan under förutsättning
att en för båda parter godtagbar
överenskommelse kan träffas rörande
överlåtelse av den enskilda busslinjen
samt att statens järnvägar förbinder
sig att icke nedlägga förbindelsen
mellan Rabbalshede och Heestrand.

På grund av denna reservation av
länsstyrelsen upptog statens järnvägar
underhandlingar med den enskilde bussägaren.
Jag har kunnat följa dessa underhandlingar
på ganska nära håll och
vågar säga, att det där inte saknats vare
sig lockelser eller hot.

Någon överenskommelse har, såvitt
jag vet, ännu inte träffats och kommer
möjligen aldrig att kunna träffas. Det
bud, som statens järnvägar lämnat och
som eventuellt kan komma att höjas något,
är, om man ser det uteslutande ur
statens järnvägars egna ekonomiska synpunkter,
ett överbud som, om det antas,
kommer att innebära att det investerade
kapitalet aldrig kan förräntas. Man kan
då fråga sig, vad statens järnvägar kan
ha för anledning att lägga sig till med
denna linje. Att bussägaren trots allt in -

te vill anta statens järnvägars bud är
kanske inte så underligt. På grund av
gällande skattelagar måste han ju skatta
för hela den bokföringsmässiga vinsten,
däribland hela ersättningen för goodwill.
Han anser att vad som återstår
netto för honom blir för litet för att han
med dessa pengar som startkapital skall
kunna börja en ny egen verksamhet på
något annat område. Han har visserligen
blivit erbjuden anställning som
chaufför hos statens järnvägar men har
inte velat anta det erbjudandet, och jag
förstår hans inställning.

Jag kan tyvärr inte värja mig mot
misstanken att vad statens järnvägar
framför allt vill ha bort i detta fall är
beställningstrafiken. Den är en misshaglig
konkurrent till statens järnvägar, så
länge den enskilda busslinjen till Rabbalshede
finns. Det är nästan en ödets
ironi att vi vid årets riksdag kommer att
få ta ställning till en lagstiftning mot
konkurrenshämmande åtgärder, samtidigt
som man nu vill ge statens järnvägar
monopol inom ett visst område. Ett
monopol utövat av statens järnvägar kan
enligt min uppfattning inte försvaras, lika
litet som något annat monopol.

Jag vill i likhet med den föregående
ärade talaren, min länskamrat, vädja till
herr kommunikationsministern att i detta
fall inte bevilja statens järnvägars begäran.
Det finns, som ju redan framhållits,
så många områden där statens järnvägar
behöver investera kapital och rationalisera,
att det inte kan vara någon
anledning för SJ att på detta sätt emot
trafikanternas önskningar tvinga sig till
en rörelse från en person som icke vill
lämna den.

Jag hade, herr talman, egentligen också
tänkt säga några ord i den andra frågan
som här diskuteras, men där kan
jag inskränka mig till att helt instämma
i de synpunkter som framförts av
min kamrat på länsbänken. För att understryka
allvaret i de anmärkningar
som enligt min uppfattning finns att göra
på denna punkt ber jag att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Herr Bergh anförde att det enligt reservanternas
och motionärernas mening
finns minst lika goda skäl för deras yrkande
i år som tidigare under en följd
av år.

Han framhöll bland annat att det av
två skäl fanns anledning för riksdagen
att här gå emot Kungl. Maj :ts yrkande
om ett anslag på 3 miljoner kronor till
förvärv av billinjer. Han hävdade särskilt
— en synpunkt som även den senaste
ärade talaren var inne på — att
med den nedskärning av investeringarna
som statens järnvägar måst underkasta
sig under en lång följd av år borde
dessa 3 miljoner kronor kunna användas
på ett ur statens järnvägars synpunkt
fördelaktigare sätt genom att investeringen
skedde i järnvägsmateriel i
stället för genom förvärv av billinjer.
Det är klart att det är en synpunkt som
alltid kan diskuteras. Men när vi nu ändå
kommit i det läget, att statens järnvägar
i viss utsträckning också är ett
vägtrafikföretag, måste man naturligtvis
söka göra en avvägning av vad man kan
ge åt det ena hållet och åt det andra.
Ser man detta anslag på 3 miljoner kronor
i förhållande till hela anslagsbehovet
för statens järnvägar, som rör sig
om 311 miljoner kronor, utgör det
knappt en procent av det hela och kan
därför inte ha någon avgörande betydelse
för statens järnvägars möjligheter att
öka sina investeringar på andra områden.

Syftet med det anslag, som vi här diskuterar,
är enligt mitt sätt att se endast
att ge statens järnvägar möjligheter att
förvärva billinjer i den utsträckning
som är nödvändig och önskvärd, för att
SJ, framför allt när det gäller vägtrafiken
men även när det gäller järnvägstrafiken,
skall få möjligheter att genomföra
kostnadsbesparande rationaliseringar.
Det är nämligen i första hand fråga
om linjer, som ligger inflätade i SJ-nätet
och vilkas införlivande med SJ skulle
betyda ett bättre utnyttjande av personal
och bussmateriel och ett tillgodoseende
av trafikanternas önskemål om
bättre kommunikationer. Genom dylika

Anslag till förvärv av billinjer,
förvärv spar man alltså inte bara pengar
till SJ utan tillgodoser också trafikanternas
önskemål.

Till herr Bergh vill jag i detta sammanhang
säga att statens järnvägar utan
tvivel under en lång följd av år har försummat
att expandera på detta område,
i motsats till de enskilda järnvägarna
som under 1920- och 1930-talen kompletterade
sina järnvägsnät med mycket omfattande
billinjenät. SJ höll praktiskt
taget sina fingrar borta från landsvägstrafiken
och har därför kommit i den
situation, där SJ i dag befinner sig, att
sedan de enskilda järnvägarna blivit förstatligade
SJ inom dessa järnvägars trafikområden
har ett ganska väl utvecklat
busslinjenät, under det att inom vissa
andra områden man inte har lyckats
lösa trafikproblemen på tillfredsställande
sätt. Det är ur denna synpunkt endast
tacknämligt att man ger SJ denna möjlighet
till förvärv av billinjer även i
fortsättningen.

Herr Bergh sade sig vilja rekommendera
att SJ i stället för att övertaga redan
trafikerade linjer skulle öppna nya
billinjer och då framför allt i Norrland.
Det är ingen som vill bestrida att där
finns mycket att göra, och enligt min
uppfattning har SJ tidigare försummat
att tillgodose trafikbehovet framför allt
i de norra landsdelarna. Utan tvivel borde
man där redan tidigare ha tagit initiativ
och uträttat betydligt mera. Jag
kan emellertid aldrig acceptera en
ståndpunkt, som kommer att innebära
att man skall överlåta de starkt trafikerade,
»feta bitarna» i södra Sverige
åt enskilda företag och låta det allmänna
hållas till linjer, där man måste räkna
med förlust på verksamheten. Hur kommer
det att gå i det långa loppet med
statens järnvägars ekonomi, om man
skall föra en politik, som förbehåller de
mycket inkomstbringande linjerna åt
enskilda företag, under det att det allmänna
får påta sig kostnaderna för andra
linjer, som icke bär sig ekonomiskt?
Ser man på frågan ur skattebetalarnas
synpunkt, kan man ställa sig mycket
tveksam till den av herr Bergh rekommenderade
framgångslinjen.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till förvärv av billinjer.

Herr Spetz har ju mycket målande
skildrat hurusom statens järnvägar på
det här området uppträder såsom en
hänsynslöst framgående makt, som med
alla medel söker tilltvinga sig företag
av de stackars enskilda bussägarna här
i landet. Han kunde därvid hänvisa till
en anonym järnvägstjänsteman i Skåne,
som förklarat att dessa bussaffärer göres
upp med »kniven på strupen». Vi har
inte haft anledning i statsutskottets fjärde
avdelning att i år så mycket diskutera
just den synpunkten, då den ventilerades
ganska ingående förra §.ret och det
av de redogörelser, som därvid lämnades
från ansvarigt håll i järnvägsstyrelsen,
klart framgick att man använde
sig av normala affärsförhandlingar och
att det ofta var så — vilket inte kunde
bestridas från motionärernas och reservanternas
sida — att det var de enskilda
bussägarna som själva kom till SJ och
utbjöd sina företag. Herr Spetz får ursäkta
mig, om jag tror mera på vad en
ansvarig byråchef i SJ säger inför statsutskottet,
än vad en anonym järnvägstjänsteman
i Skåne till äventyrs sagt till
herr Spetz.

Herr Spetz’ skildring av förhållandena
i Bohuslän kan jag inte gå in på, då jag
inte är insatt i just denna speciella fråga.

Jag skulle slutligen, herr talman, vilja
säga ett par ord med anledning av de
synpunkter, som herr Gustaf Karlsson
framfört i debatten.

Överflyttningen av persontrafiken från
järnväg till landsväg kan utan tvekan i
vissa fall vara fullt motiverad dels med
hänsyn till att det blir billigare för SJ,
och dels med hänsyn till att det ibland
också kan innebära fördelar för trafikanterna.
Man kan få tätare förbindelser,
och man kan tillgodose bygder, som
man eljest inte kan tillgodose, därför att
järnvägslinjen en gång råkar ligga där
den ligger. Men det kan ifrågasättas om
inte SJ — särskilt i den landsända, som
såväl herr Gustaf Karlsson som jag representerar
— har gått litet för långt i
detta avseende. Man har nog anledning
fråga sig om vederbörande distriktsledning
inte här raskar på litet för hastigt,
då den försöker att på linje efter linje

överföra persontrafiken till landsvägarna.
Jag vill inte påstå att man ännu har
gått för långt, men jag ställer mig frågande
till om man verkligen är inne på
rätt väg.

Jag kan inte undgå att göra den reflexionen,
att ett överförande av persontrafiken
till landsvägarna i det långa
loppet kan medföra konsekvenser för
statens järnvägar. Om man vänjer folk
att åka på landsvägarna kan det ju tänkas
att de fortsätter med det, även när
det gäller längre avstånd. Jag tror därför
att det är påkallat att man här iakttar
en viss försiktighet.

Jag skall, herr talman, sluta med att
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
tror att det är ganska lätt för herr Hesselbom
och mig att finna en gemensam
utgångspunkt för vårt resonemang. Den
skulle i så fall vara, att statens järnvägar
såsom trafikföretag vid sidan av
andra har att försöka sörja för så goda
förbindelser som möjligt för allmänheten.
Jag tror att herr Hesselbom accepterar
den huvudsynpunkten, även om
han i ett senare avsnitt av sitt anförande
reagerade mot tanken att enskilda
skulle ha vad han kallar de feta bitarna,
medan statens järnvägar skulle bli
hänvisade till att ta de mindre lönande
linjerna. Jag tror att det är en liten
nyans av polemisk beskaffenhet, som
lian antydde där. Jag tror sålunda att
utgångspunkten för resonemanget är gemensam,
nämligen den som jag nyss angav.

Men om det är så, vad finns det då ur
allmänhetens synpunkt för ett intresse
att statens järnvägar lägger sig till med
välskötta bil- och busslinjer? Det vinner
så vitt jag kan förstå allmänheten ingenting
på.

Det föreföll som om herr Hesselbom
befarade en invändning på den punkten,
när han sade, att förvärvet av privata
billinjer framför allt förekom där privata
linjer, såsom han uttryckte det, var
inflätade i SJ-nätet. Men att göra något
nummer av det argumentet är, herr Hes -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

selbom, att polemisera mot det utskottsutlåtande,
som bland andra herr Hesselbom
står bakom, ty där har utskottet berömt
statens järnvägar för att liksom de
privata försöka att samordna trafiken,
där flera företagare har koncession på
de olika sträckorna. Herr Hesselbom får
därför ursäkta mig följande slutsats: Om
utgångspunkten är densamma, att man
här alltså avser att göra det bästa möjliga
för allmänheten, har jag litet svårt
att finna ett riktigt sammanhang i herr
Hesselboms resonemang.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Denna debatt upprepar samma argument
som framförts i många liknande
årligen återkommande debatter på samma
punkt, och det är bara en synpunkt
som jag nu skall ta upp, nämligen frågan
om vad det finns för anledning
just för statens järnvägar att lägga sig
till med sådana busslinjer, som är till
salu.

Statens järnvägar kan ju inte tvinga
de enskilda bussföretagen att avstå från
sin verksamhet, utan SJ kan ju endast
köpa sådana bussföretag, som den enskilde
företagaren vill sälja. SJ köper
icke upp alla sådana företag, som det
blir erbjudet. SJ köper endast upp företag,
som ligger i anslutning till SJ:s
järnvägsdrift eller bussdrift. Ett typiskt
exempel på detta har ju herr Spetz talat
om, när han nämner en privat linje, som
har tillkommit i Bohuslän och som ligger
precis mitt inne i SJ:s bussområde. SJ
behärskar hela norra Bohuslän. Inom detta
område finns en eller två enskilda företagare,
och förhandlingar pågår för närvarande.
SJ har över huvud taget inte
några statliga maktmedel bakom sig, när
det förhandlar, utan det är här fråga
om huruvida vederbörande kan komma
överens.

Nu säger man att statens järnvägar på
detta sätt kommer att få monopol på
bussrörelsen i landet. Ja, men den personbefordran
med buss, som vi har här
i landet, utgör ju genomgående ett monopol,
antingen för SJ eller för enskilda.
Har man fått koncession på en linje, be -

Anslag till förvärv av billinjer,
härskar man den linjen, och någon konkurrens
kan inte förekomma. Vi släpper
inte fram två företag på samma linje.
Varje koncession är på det sättet ett
monopol. När nu de många små företag,
som har monopol på sina områden,
vill upphöra med sin verksamhet, måste
de gå upp i större enheter, och det är
ju då fråga uppstår om SJ skall bli ett
stort bussföretag eller om man skall låta
något av de — det är inte så många —
stora bussföretag, som finns och som har
trafik över hela landet, få alla dessa trafikområden
och bli ett stort privatmonopol.
Jag föredrar där absolut SJ före
något av de privata företag som nu har
trafik över hela landet, och jag kommer
för min del att göra allt jag kan för att
stödja SJ när det gäller att i konkurrens
med stora, privata monopolföretag utvidga
SJ :s trafik på landsvägarna.

Herr Spetz och andra bär försökt
framställa saken så, att SJ mot önskemålen
bland trafikanterna ute i landet
försöker överta privata busslinjer. Det
är ju tvärtom så — jag bortser nu från
den fråga, som herr Spetz många gånger
har talat med mig om — att inte
minst kommunikationsministern ofta
blir uppvaktad av folk utifrån bygderna,
som hemställer till oss att försöka överta
företag. Man menar att SJ sköter trafiken
bättre, och man vill i alla händelser
ha ett statligt företag. Och jag kan
försäkra, att det inte bara är socialdemokratiska
kommunalmän som gör sådana
uppvaktningar, utan lika ofta kommunalmän
både från högern och från
folkpartiet.

SJ är ett företag'' som bedriver inte
bara järnvägs- utan också busstrafik.
Man kan numera inte skilja mellan ibussrörelse
och järnvägsdrift. SJ har bland
annat vid övertagandet av många enskilda
järnvägar blivit innehavare också
av dessa företags stora bussrörelser.
Därigenom har SJ blivit ett mycket stort
bussföretag och även tvingats tänka på
att få så helgjutna trafikområden som
möjligt. Det återstår fortfarande ganska
mycket innan SJ har fått sina linjer
rationellt lagda och nått en samordning
mellan buss- och järnvägstrafiken. Där -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till förvärv av billinjer,
för är det anslag, som SJ har begärt
och som jag nu hemställer om, egentligen
mycket litet. Det borde ha varit
större, om man skulle tillmötesgå alla
önskemål ute i landet att påskynda SJ:s
övertagande av busslinjer.

Jag skall inte nu gå in på den mycket
större fråga som herr Gustaf Karlsson
i Munkedal här dragit upp. Järnvägsdriften
är tyvärr kostsam, och bussdriften
ställer sig på korta sträckor oftast
mycket billigare. När SJ nu kämpar
för att klara sin ekonomi utan hjälp
av skattemedel, är det ganska naturligt
att man försöker göra besparingar inom
lokaltrafiken, och det har man tvingats
göra bland annat med hjälp av busstrafik.
Herr Gustaf Karlsson i Munkedal
vet mycket väl, hur vi genom att lägga
ut stora beställningar av rälsbussar försöker
bevara järnvägsdriften också när
det gäller lokaltrafiken. Men där är bussdriften
konkurrenskraftig. Problemet är
svårt, och vi vet alla att klagomål förekommer
från trafikanternas sida. SJ arbetar
emellertid ständigt vidare med
dessa problem, och jag tror, herr Gustaf
Karlsson, att vi inom sådana delar av
landet, där persontrafiken året om inte
är så stor, får finna oss i vissa omläggningar,
om SJ skall kunna vara ett ekonomiskt
bärkraftigt företag. Detta är nog
ofrånkomligt, och jag har under den senaste
tiden tvingats besluta nedläggande
av järnvägsdriften på flera håll i landet
och övergång till busstrafik samt andra
omläggningar som naturligtvis inte är
populära och som ortsbefolkningen inte
utan vidare har accepterat. Ändringen
har dock varit nödvändig, eftersom förlusterna
på järnvägsdriften inom dessa
områden varit för stora och SJ:s ekonomi
inte tillåter att man på vissa delsträckor
gör förluster av sådan storleksordning.

Slutligen vill jag säga till herr Bergh,
att jag för min del inte kan acceptera
tanken att SJ enbart skall utvidga sin
verksamhet i områden där enskilda över
huvud taget aldrig har försökt driva
trafik. SJ och postverket driver särskilt
i glesbebyggda trakter av Norrland en
trafik, som får betraktas och betecknas

som kulturlinjer; trafiken bär sig inte,
men den är nödvändig för befolkningen.
Att SJ uteslutande när det gäller bussrörelsen
skulle ägna sig åt sådana oekonomiska
linjer som privata företag
aldrig har försökt driva, det anser jag
fullständigt orimligt. Och jag kan inte
förstå hur en riksdagsman — som väl
också har anledning att här bevaka statens
intressen —- över huvud taget kan
gå in på sådana tankar.

SJ har som trafikföretag rätt att i konkurrens
med enskilda monopolföretag
köpa upp busslinjer — det är bara den
saken vi hävdar. Vi har sannerligen alla
gagn av att det statliga trafikföretaget
får möjligheter att bedriva en lönsam
verksamhet.

Herr BERGH (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag måste med ganska stort
beklagande konstatera den negativa syn
kommunikationsministern tycks ha på
SJ:s verksamhet, när han i sitt anförande
säger att det inte kan bli tal om
att statens järnvägar skall starta busslinjer,
där den enskilda företagsamheten
inte ens har försökt göra det.

Det är av två skäl jag kallar detta
uttalande beklagligt negativt.

Vad beträffar erfarenheterna från den
enskilda företagsamheten på området, är
det ett erkänt förhållande att busslinjer
ofta har börjat under mycket blygsamma
villkor, men att driften så småningom
blivit räntabel. Jag skulle tro att
de möjligheterna kan stå öppna även
för statens järnvägar.

Men det andra och i det här sammanhanget
väsentliga argumentet är att jag
tror att det ur rent nationalekonomisk
och allmänt kulturell synpunkt är en
alldeles för snäv uppfattning om SJ:s
verksamhet, om man i likhet med kommunikationsministern
menar att endast
den verksamhet som är direkt lönande
skall sättas i gång. Det är med ett trafikföretag
som SJ liksom t. ex. med flyget
på det sättet, att det ekonomiska resultatet
avspeglas icke allenast i bokslutet,
utan vi får se det ur betydligt
vidare synpunkter och betrakta SJ lik -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr li.

som andra trafikföretag också såsom incitament
till ekonomisk verksamhet. Om
man betraktar resultatet ur denna vidare
synpunkt, visar sig verksamheten ofta
förmånlig.

Jag förmodar att det var litet i hastigheten
som kommunikationsministern
gjorde sitt uttalande, och det är därför
jag omedelbart påtalar det i förhoppning
att han skall nyansera sitt uttalande på
den punkten.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s) kort
genmäle: Herr talman! Jag försökte i
mitt första anförande förklara, att jag i
princip inte hade någonting emot den
av järnvägsstyrelsen anförda synpunkten
att SJ skall kunna begagna sin konkurrenskraft
mot andra, kanske ganska
påträngande kommunikationsmedel. Vad
jag däremot ånyo vill framhålla i anledning
av kommunikationsministerns anförande
är att de förmåner för de
många, som vinnes genom dessa omläggningar,
inte skall betalas av de få, som
finns därute, ty de behöver den service,
de erhållit hittills. Om SJ inte orkar
med det utan att skattemedel måste ställas
till förfogande, får man väl ta den
saken under omprövning, men man kan
inte låta befolkningen få sämre service
än de har haft sedan järnvägen kom till.

Jag vill understryka nödvändigheten
av att kommunikationsministern beaktar
dessa synpunkter och länkar in frågan
på rätta spår.

Herr statsrådet ANDERSSON: Jag vill
med anledning av herr Berghs anförande
säga att jag icke yttrade, att SJ skulle
avstå från att gå in på sträckor, där
enskilda företag inte startat några linjer.
SJ och postverket har, som jag anförde,
tvingats att särskilt i Norrland
starta sådana kulturlinjer. Skillnaden
mellan herr Berghs och min uppfattning
är att herr Bergh i sitt första anförande
rent ut sade, att SJ skulle koncentrera
sig och inte utvidga sin verksamhet
annat än på detta särskilda område. Det
är det jag vill polemisera mot, eftersom

Anslag till förvärv av billinjer,
det ur SJ:s synpunkt inte kan vara något
vettig linje. SJ tvingas att träda in,
där ingen annan åtar sig trafikuppgifter

— det vet vi alla — och det måste SJ
självfallet även i fortsättningen finna
sig i. Men om man har den meningen,
skall man väl ändå ge SJ chansen att
i de delar av landet, där trafiken kan
vara mera lönande än i vissa delar av
Norrland, vara med och dela inkomsten
av trafiken. Där är skillnaden i uppfattning
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
och mellan herr Bergh och
mig.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Herr Bergh ansåg att jag polemiserade
mot utskottet, när jag var inne på frågan
om den nödvändiga samordningen
och om införlivandet med SJ av vissa
busslinjer, som låg inflätade i eller på
ett eller annat sätt var nära anknutna
till det av SJ redan ägda busslinjenätet.
Det konstateras i utskottsutlåtandet
att en viss samordning har kommit till
stånd, och man har i vissa fall lyckats
få till stånd samtrafik i viss omfattning

— i många fall har detta skett på initiativ
från SJ:s sida. Men det kan vara skillnad
från fall till fall. När det gäller
förvärv av busslinjer innebär detta inte
bara fördelar för trafikanterna, utan
man vinner också en möjlighet att rationalisera
SJ:s egen busstrafik genom
att såväl bussar som personal utnyttjas
på ett mer ekonomiskt sätt, och det var
detta jag avsåg att framhålla, när jag
framförde dessa synpunkter i mitt första
anförande.

Man får alltså bedöma denna fråga från
fall till fall. Det är en avsevärd skillnad
på sådana fall, där man utan att behöva
pruta på kraven på en rationell och ekonomisk
verksamhet kan träffa överenskommelser
med enskilda företag, och
sådana fall, där man inte kan komma
till ett ekonomiskt vettigt resultat utan
att SJ förvärvar busslinjen som sådan.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman! Då
kommunikationsministern är närvarande
här i kammaren, skall jag be att få

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till förvärv av billinjer,
beröra ett problem, som kanske ligger
en smula vid sidan av de frågor, som vi
nu debatterar.

Det förhåller sig på det sättet, att vi
har två statliga verk, som driver bussrörelse,
nämligen postverket och statens
järnvägar. Denna anordning har kommit
till av rent historiska skäl; postverket
hade på sin tid en mycket energisk
generaldirektör, Juhlin, som var tekniskt
intresserad. Han satte i gång med
de första försöken med bussförbindelse
mellan Hällnäs och Lycksele under de
första åren i början på 1920-talet. Det
förefaller emellertid ur lekmannasynpunkt
något underligt, att man inte samordnar
dessa två företag så, att exempelvis
SJ övertar hela den av postverket
drivna bussrörelsen. Det borde ju vara
en rationaliseringsåtgärd, såvitt jag kan
förstå. Postverkets egentliga huvuduppgift
ligger ju på ett annat plan. Samtidigt
borde det enligt min mening vara
lättare att åstadkomma en genomgående
zonberäkning mellan järnvägarna och
de av SJ drivna bussföretagen.

Herr talman! Jag har velat ta upp
denna fråga. Det är inte något problem,
som är aktuellt för dagen, men det förefaller,
som om det i alla fall vore en
fråga som borde vara förtjänt av övervägande.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Jag
hade närmast tänkt mig en replik till
kommunikationsministern.

Det är uppenbart, att SJ inte kan
tvinga en enskild bussägare att överlämna
sin linje till SJ, men detta är en
tvist om ord. Ty om SJ med Kungl.
Maj:ts hjälp kan slå ihjäl en enskild företagare
och fördärva hans rörelse, är
det precis samma sak.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
I anledning av herr Spetz’ anförande
vill jag säga, att jag för min del
inte vid något tillfälle har medverkat
till att ge SJ koncession på något område,
där en enskild företagare redan
har koncession, och jag ämnar inte göra
det i fortsättningen heller.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera av de båda momenten
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. II förekomna yrkandena
propositioner först på bifall till
vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
21 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 92;

Nej —- 36.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Anslag till vissa byggnadsarbeten för marinen.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 22—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1952/53, i
vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 34 i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under försvarets fonder jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Anslag till vissa byggnadsarbeten för
marinen.

Kungl. Maj d hade föreslagit riksdagen
att till Vissa byggnadsarbeten för marinen
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
investeringsanslag av 2 700 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Hällgren och Hansson (I:
67) och den andra inom andra kammaren
av herr Johnsson i Kastanj egården
m. fl. (II: 94), hemställts, dels att riksdagen
måtte rekommendera Kungl. Maj d
att i direktiven för den kommande
varvskommittén även införa i motionerna
närmare angivna synpunkter, dels
ock att riksdagen måtte utöver vad
Kungl. Maj d begärt till vissa byggnadsarbeten
för marinen för budgetåret

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 11

1953/1954 anvisa ett investeringsanslag
av 1 950 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna I: 67 och II: 94, i vad de avsåge
anslagsfrågan, till Vissa byggnadsarbeten
för marinen för budgetåret
1953/54 anvisa ett investeringsanslag av
2 700 000 kronor;

b) att motionerna I: 67 och II: 94, i
den mån de icke behandlats under a),
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Jag har begärt ordet i anledning av en
motion, som herr Hansson och jag väckt
i denna kammare. Motionen gäller närmast
förhållandena vid flottans örlogsstation
och varv i Karlskrona.

Innan frågan kom till riksdagen på
detta sätt, har statsrevisorerna i sin berättelse,
som avlämnades i december
1952, påpekat de oformliga organisatoriska
förhållandena där nere, och de har
begärt en utredning för att få litet mera
ändamålsenliga former för bedrivande
av varvsrörelsen. De senare åren har det
ju rått ett provisorium. Jag vill påpeka,
att varvsanläggningen i Karlskrona och
de övriga marina anläggningarna där är
Sveriges största statliga arbetsplats, mig
veterligt, då den sysselsätter 3 300 anställda.
Jag vill också inskjuta, att staten
under tidernas lopp har investerat
flera hundra miljoner kronor i dockor,
verkstäder och andra anläggningar där,
men jag vill samtidigt beklaga, att man
under senare tidsskeden inte har vidtagit
den modernisering som man i vår
tid har rätt att fordra vid ett industriföretag
av denna storleksordning. Man
använder ännu vid anläggningen vissa
attiraljer från 1860-talet. Dessa missförhållanden
har påpekats av statsrevisorerna.

Marinförvaltningen har också skrivit
om saken till Kungl. Maj :t, och det har
ställts i utsikt en utredning av de or -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag'' till vissa byggnadsarbeten för marinen.

ganisatoriska förhållandena. Man får
hoppas att denna utredning kommer till
stånd och att den kommer att bedrivas
så skyndsamt som möjligt för att få rättelse
i förhållandena.

I vår motion har vi ansett, att det
var nödvändigt att vidtaga en hel del
åtgärder fortast möjligt utan inväntande
av en sådan utrednings resultat. Vi har
påpekat exempelvis behovet av nya elektroverkstäder
med kraftcentral och förråd
i bergrum, av fortsatt omläggning av
spårnätet, av ombyggnad av vissa gator
och vägar, av ny kontorsbyggnad för
verkstäderna, av om- och tillbyggnad av
torpedverkstad, av förlängning av Drottninghallskajen,
av hrandsäkert tak på
stora verkstadsbyggnaden, av erforderliga
personalrum och skyddsrum, av fullträffsäkert
förråd för telemateriel, av
apteringsverkstad och optisk verkstad,
av förstärkning och avfuktning av vissa
bergrum samt av ombyggnad av skeppsbro.

Ett av dessa önskemål tillgodoses av
Kungl. Maj:t därigenom att anslag lämnats
för påbörjande av kontorsbyggnaden.
Sedermera omförmäler utskottet
här, att Kungl. Maj:t den 6 februari av
medel som var anslagna till arbetslöshetens
bekämpande har beviljat 450 000
kronor till fortsatt omläggning av varvets
spårnät. När vi godkände utskottsutlåtandet
beträffande tilläggsstaten, har
riksdagen beviljat 250 000 kronor till avlöpningsbädd
och kajanläggningar vid
varvet och vidare 125 000 kronor till ombyggnad
av artilleriverkstäder. Av det
som vi i vår motion ansåg nödvändigt
återstår sedan arbeten för cirka 1,5 miljon
kronor, som enligt vårt förmenande
borde ha ställts till förfogande utöver
vad Kungl. Maj :t har äskat av riksdagen.

Jag beklagar att inte statsutskottet, när
det har fördelat anslagen till militära
ändamål, har ansett det möjligt att avsätta
det i förhållande till de övriga militära
utgifter, som vi beslutat, relativt
blygsamma beloppet av 1,5 miljon kronor
för de åtgärder som vi har föreslagit.
Utskottet har dock sagt, att Kungl.
Maj :t bör inom ramen av tillgängliga
medel tillgodose de mest angelägna bygg -

nadsbehoven, och vi får val hoppas att
Kungl. Maj :t tolkar detta så att Kungl.
Maj:t skall finna möjligheter att vidtaga
de åtgärder i Karlskrona som är mest
överhängande.

Det råder ett otrygglietstillstånd bland
de anställda därför att på militärt håll
sedan gammalt bär sagts, att man vill
försöka förflytta flottans station från
Karlskrona till Stockholm. Det kan ju
möjligen vara ett intresse för de högre
officerarna att få bo här uppe i Stockholm,
men jag vill också understryka
vad som alltid har sagts när det gäller
militära anslag — det har framkommit
icke minst i dagens debatter och jag
har erfarenhet av det från hela min riksdagstid
— att när man från militärt håll
säger, att det är politiska eller strategiska
skäl som motiverar anslagsäskanden
och utgifter på försvarets område, så faller
såväl i statsutskottet som i riksdagen
allt annat resonemang till föga.

Vad jag vill komma till är, att såvitt
en lekman kan bedöma detta går Sveriges
längsta gräns utefter kusten från Svinesund
i väster och till Torne älv i norr
samt runt Gotland. Det är vår längsta
gräns, och även om vårt land i ett krig
är neutralt, är det vid den gränsen som
den första vakten får sättas ut för bevarandet
av vår neutralitet, för avvisandet
av neutralitetskränkningar och för
uppehållandet av våra sjöfarts- och handelsförbindelser
med den övriga delen
av världen. Sedan mer än tio år tillbaka
tror jag inte man kan påstå, att
förhållandena i södra Östersjön har ordnat
sig på ett sådant sätt att vi kan lämna
beredskapen vid gränsen därnere helt
åsido. Det synes mig tvärtom som om
all vår uppmärksamhet bör inriktas på
att hålla vår beredskap där i stånd.

Jag skall inte hålla på längre med detta
anförande. Jag ber helt enkelt att få
tacka statsutskottet för dess välvilliga
behandling av motionerna. Jag beklagar
att vi inte kunde få litet mera stöd för
de anslag vi har begärt, men jag vill vädja
till Kungl. Maj:t att beakta förhållandena
där nere och att försöka tillgodose
vad som i vår tid bör kunna fordras i
fråga om moderna anordningar vid en

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

arbetsplats, som är svenska statens
största.

Jag har, herr talman, sålunda inte något
yrkande, som avviker från statsutskottets.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

Anslag till vissa flygfältsarbeten m. m.

1 denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 113 och
II: 131,

a) medgiva, att flygfältsarbeten m. m.
vid flygvapnet finge komma till utförande
i av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
2 januari 1953 angiven omfattning;

b) till Vissa flygfältsarbeten m. m. för
budgetåret 1953/54 anvisa ett investeringsanslag
av 18 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:113 av
herr Hansson samt II: 131 av herrar Sjölin
och Åqvist hade hemställts, att riksdagen
måtte ompröva möjligheterna att
— inom ramen för av departementschefen
föreslagna kapitalinvesteringar till
försvaret — för modernisering av ytterligare
ett krigsflygfält anvisa dels ytterligare
2 500 000 kronor under anslaget
till Vissa flygfältsarbeten m. in., dels
ytterligare 300 000 kronor under det under
Flygvapnets delfond upptagna anslaget
till Vissa markförvärv.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Jag vill erinra om att riksdagen år 1947
fastställde en plan för utbyggnad av
flygfält, vilken plan skulle omfatta tre
år, budgetåren 1947—1950. Av olika anledningar
har emellertid de fastställda
arbetena inte blivit avslutade. Utöver
dessa arbeten erfordras emellertid fortsatt
utbyggnad av vissa flygfält för att
de skall vara användbara med de ökade

Anslag till vissa flygfältsarbeten m. m.
landningshastigheter som flygplanen
har, och med hänsyn till readriften, som
nödvändiggör att flygfältens landningsbanor
är hårdgjorda. Man kan inte längre
använda gräsfält.

Flygförvaltningen har i skrivelse till
Kungl. Maj:t äskat medel för vissa flygfältsarbeten
och beräknat anslagsbehovet
för nästa budgetår till 33 miljoner
kronor och därjämte begärt att få igångsätta
ytterligare utbyggnadsarbeten intill
en kostnadsram av 37 800 000 kronor.
Departementschefen har med hänsyn
till det ekonomiska läget och den
begränsade byggnadskvoten icke ansett
sig kunna tillstyrka, att anslaget uppförs
med större belopp än 18 miljoner
kronor, vilket innebar en höjning med
2 miljoner kronor i förhållande till vad
som gäller för nu löpande budgetår.
Därjämte begär han, att Kungl. Maj:t
skall erhålla bemyndigande att igångsätta
flygfältsarbeten inom en viss kostnadsram
utöver anslagsbeloppet.

Det är, herr talman, alldeles uppenbart,
att det är en ganska stor svaghet i
vår krigsberedskap, att vi inte har våra
flygfält utbyggda. Det är en sak som det
tar förhållandevis lång tid att göra. Nu
har emellertid utskottet i sitt utlåtande
på s. 2 framhållit, att dessa arbeten
eventuellt skall kunna utföras med hjälp
av andra medel — medel som är avsedda
att användas i händelse av arbetslöshet.
Utskottet skriver: »Utskottet förutsätter
att försvarsarbeten av hög angelägenhetsgrad,
beträffande vilka behovet
av medel icke eller endast delvis kan
tillgodoses genom medelsanvisning under
kapitalbudgeten och vilka äro av
natur att i detta sammanhang lämpligen
kunna ifrågakomma, gives förtursrätt
vid fördelningen av anslag till arbetslöshetens
bekämpande. Utskottet vill
därvid särskilt understryka behovet av
flygfältsarbeten och uppställningsplatser
för radarstationer.»

Med den formulering som utskottsutlåtandet
nu har fått har jag inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
framställning, men jag har icke velat
underlåta att framföra dessa synpunkter.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Anslag till uppställningsplatser för radarstationer.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 16—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Anslag till uppställningsplatser för
radarstationer.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Uppställningsplatser för radarstationer
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett investeringsanslag av 3 500 000 kronor.

Vidare hade i en inom första kammaren
av herr Lundgren väckt motion (I:
201) hemställts, att förevarande anslag
måtte upptagas till 5 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 1:201, till Uppställningsplatser
för radarstationer för budgetåret
1953/54 anvisa ett investeringsanslag av
3 500 000 kronor.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Jag har vid denna punkt väckt en
motion. Jag kan redan nu säga, att jag
inte kommer att yrka bifall till den, men
jag skall ändå be att få säga några ord.
Jag gör det med så mycket större skäl
som jag ser att försvarsministern är närvarande
här i kammaren.

För uppställningsplatser för radarstationer
bär vid 1950—1952 års riksdagar
anvisats sammanlagt 12 miljoner kronor.
Fortifikationsförvaltningen har beräknat,
att för nästkommande budgetår
erfordras ett investeringsanslag av
19 830 000 kronor, men Kungl. Maj:t har
för detta ändamål äskat endast 3 500 000
kronor.

För flygvapnet beställd radarmateriel
bar levererats i och med utgången av
år 1952 — den finns alltså tillgänglig -—
och för marinen avsedd radarmateriel
kommer att levereras före utgången av
1954. Det är såvitt jag förstår utomor -

dentligt angeläget, att medel står till förfogande
så att man skall kunna ställa
upp den levererade materielen. Om vi
inte har uppställningsplatser för radar,
kan man ju inte använda materielen på
avsett sätt, och man riskerar då att den
blir sönderslagen mycket hastigt.

Det är för mig fullständigt ofattbart,
att staten köper in dyrbar materiel från
utlandet och sedan inte vidtar anordningar
för att kunna använda den. Jag
skulle vilja fråga försvarsministern, vad
anledningen är till den mycket starka
beskärningen av detta anslag. Jag förstår
utomordentligt väl de ekonomiska
svårigheter som försvarsministern har
att brottas med. Jag förstår, att det har
varit nödvändigt att beskära på olika
håll, men det förefaller så underligt, att
man inte försöker på ett rationellt sätt
använda den materiel som man har. Därför
tillåter jag mig att fråga försvarsministern
om anledningen till att Kungl.
Maj :t inte sökt inom kostnadsramen —
det blir ju alltid en avvägningsfråga,
varvid det är mycket svårt att bedöma
behovet •— tillgodose detta såvitt jag
förstår mycket angelägna önskemål.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Eftersom herr Lundgren
ställde en direkt fråga till mig skall jag
svara på den.

Först vill jag påpeka att till den summa
på 3,5 miljoner kronor, som anges
i kapitalbudgeten, kommer ett anslag på
3,2 miljoner på tilläggsstaten. Sammanlagt
blir det sålunda 6,7 miljoner kronor.
Därtill vill jag också säga, att det
här »bergtänkandet» har gått mycket
långt, även om det i och för sig är förståeligt.
Vi får dock komma ihåg att när
det gäller sådan materiel, som det
här är fråga om, är det knappast
något land utom vårt som har den
skyddad i berg. Man tvingas att gömma
materielen, men man kan inte skydda
den. Vi befinner oss i det avseendet, i ett
fördelaktigare läge än nästan varje annat
land i världen.

Slutligen vill jag bara säga, att när
vi på grund av förhållanden, som är

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

kända även för herr Lundgren, tvingats
att hårt beskära kapitalbudgeten, så har
det skett efter en gradering i samförstånd
med de militära myndigheterna.
Man måste nämligen välja när man inte
kan få allt.

Jag har ingen anledning att tillägga
något utöver detta.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Jag skall be att få tacka herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret.

Jag förstår mycket väl att det här
blir en avvägningsfråga. Herr statsrådet
säger att vi befinner oss i ett mycket
lyckligt läge i förhållande till andra
länder. Där har man inte haft möjlighet
att spränga ned denna dyrbara materiel
på samma sätt som vi kan på grund av
våra naturförhållanden. Om vi befinner
oss i detta mycket gynnsamma läge,
är det väl också viktigt att vi använder
dessa möjligheter.

Vidare vill jag säga att det inte bara
är fråga om fullträffsäkra uppställningsplatser
utan även om andra uppställningsplatser.

Jag vill gärna vitsorda att det var ett
fel av mig att jag inte tog med anslaget
på tilläggsstaten. Det skulle naturligtvis
ha nämnts för fullständighetens skull.
Det var en lapsus från min sida.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 26—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Anslag till övriga befästningsarbeten.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Övriga befästningsarbeten
för budgetåret 1953/54 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

Anslag till övriga befästningsarbeten.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Jag ber att få belysa även denna punkt
med några få ord.

Fortifikationsförvaltningen har under
denna rubrik anmält behov av skyddsrum
för centralsikten. Luftvärnet kommer
under de närmaste åren att tillföras
nya centralinstrument, och då erfordras
det, för att dessa skall kunna utnyttjas
på ett ändamålsenligt sätt, att
de uppställs antingen i berg eller i
betongskyddsrum. Det är nödvändigt
med hänsyn till materielens oersättlighet
att dessa görs fullträffsäkra. Uppställningsplatserna
kan samtidigt användas
som förrådslokaler för materielen.
Man räknar med att hälften beredes
plats i bergskyddsrum och återstoden i
betongskyddsrum. Kostnaderna för de
erforderliga lokalerna beräknas enligt
prisläget den 1 april 1952 till 4 miljoner
kronor, men med hänsyn till anbefalld
medelsbegränsning har fortifikationsförvaltningen
äskat endast 1,3 miljoner
kronor för detta ändamål.

Departementschefen säger att han icke
anser sig kunna tillstyrka att beslut nu
fattas om anordnande av skyddsrum för
centralinstrument. Utskottet har uttalat,
att det förutsätter att det får ankomma
på Kungl. Maj :t att efter närmare utredning
rörande de olika arbetenas angelägenhetsgrad
fatta beslut om anslagets
fördelning. Därest Kungl. Maj:t anser sig
inom ramen för det belopp som riksdagen
nu ställer till förfogande kunna få
medel till i varje fall ett par av dessa
centralinstrument, kan Kungl. Maj:t då
också tillgodose detta önskemål. Statsutskottet
har skrivit på det sättet för
att det inte av formella skäl skall möta
något hinder för Kungl. Maj:t att omdisponera
medlen och eventuellt använda
dem för detta ändamål därest herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
så anser lämpligt.

Jag har, herr talman, velat anföra
detta och har inget annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

54 Nr 11. Onsdagen den 25 mars 1953.

Om anslag till fritidsbyggnad vid Göta ingenjörkår.

Punkterna 32 och 33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1953/54 till utrustning
för vindtunnelanläggning m. m.
vid flygtekniska försöksanstalten och till
säkerhetsanstalter för sjöfarten, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under statens allmänna fastighetsfond
m. in., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Om anslag till fritidsbyggnad vid Göta
ingenjörkår.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om anslag till iordningställande av
en fritidsbyggnad vid Göta ingenjörkår.

I två likalyidande miotioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gustav Emil Andersson m. fl. (1:112)
och den andra inom andra kammaren
av fru Sjöstrand m. fl. (11:130), hade
hemställts, att riksdagen måtte ställa ett
belopp av 115 000 kronor till förfogande
för iordningställande av en fritidsbyggnad
vid Göta ingenjörkår i Eksjö.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:112 och 11:130 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL
(bf): Herr talman! Utskottet har vid behandlingen
av förevarande motion uttalat
sig välvilligt om behovet av en fritidsgård
vid Göta ingenjörkår. Utskottet
slutar sitt utlåtande med följande ord:
»Med hänsyn emellertid till det behjärtansvärda
ändamål, varom här är fråga,
förutsätter utskottet, att, även om det
föreslagna byggnadsarbetet nu måste senareläggas,
detsamma kommer till utförande
så snart förhållandena det medgiva.
» Vi motionärer från Jönköpings
län är givetvis tacksamma för detta välvilliga
uttalande. Jag vill bara med några
ord ytterligare understryka behovet av
denna fritidsgård och framhålla några
omständigheter som gör att fritidsgården
bör komma till stånd så fort som
möjligt.

Det är klart att sådana här ändamål
med hänsyn till den ansträngda statsbudgeten
måste träda något tillbaka för
andra och viktigare. I detta fall finns
emellertid ett särskilt förhållande som
bör uppmärksammas. Man har i Eksjö
möjlighet att använda en byggnad som
uppfördes under kriget till ett flyktingläger,
som var förlagt till Ränneslätt
utanför Eksjö. Den är byggd monteringsfärdig
och är alltså lätt att flytta. Byggnaden
har ansetts vara mycket lämplig
för att användas till fritidsgård, och den
utnyttjas nu bara för ett sekundärt ändamål.
Den har ännu ett värde av mellan
40 000 och 50 000 kronor, men om den
inte snart blir flyttad och bättre underhållen,
förlorar den snabbt i värde.

Nu har kostnaderna för iordningställandet
givetvis stigit under årens lopp.
Det hade varit mycket billigare att bygga
fritidsgården för 6, 7 år sedan än nu.
Kostnaden beräknas för närvarande uppgå
till i runt tal 205 000 kronor. Staten
skulle emellertid icke behöva släppa till
mer än 115 000 kronor, då rivningen och
flyttningen av byggnaden i stort sett
skulle utföras av frivillig arbetskraft vid

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Om påskyndande av utredningen ang. allmän pensionsförsäkring.

ingenjörkåren. Lägerkassorna skulle i
fortsättningen svara för byggnadens underhåll.

Alla vet hur viktigt det är med fritidssysselsättning
för de i militärtjänst
inkallade. I all synnerhet vid en ingenjörskår
har man stora möjligheter att
utnyttja sin fritid på ett för de kommande
arbetsuppgifterna nyttigt sätt.
Jag har därför med dessa ord i all korthet
velat påpeka angelägenheten av att
denna fritidsgård så fort som möjligt
kommer till stånd. Fastän inte försvarsministern
är närvarande här vill jag
ändå vädja till honom att så fort som
möjligt vidtaga åtgärder i denna riktning.

Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Bengtson (bf), Heiiman (s) och Weiland
(fp).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel i vissa clearingkassor;
och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1953/54 av underskottet för
luftf artsfonden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckt motion
om muntligt hörande av övervakare vid
rättegång med övervakad m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1890 (nr 21, s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr
219) om avbetalningsköp, m. m., dels
ock i ämnet väckt motion;

nr 17, i anledning av väckt motion
om en fastare fixering av abortlagens
tillämpningsområde, m. in.;

nr 18, i anledning av väckt motion om
skärpning av straffen för högförräderi
och spioneri;

nr 19, i anledning av väckt motion
om viss översyn av skattestrafflagen; och
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
skiljemän.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag angående ändring i hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461)
samt om fortsatt giltighet av samma lag,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om påskyndande av utredningen ang.
allmän pensionsförsäkring.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om påskyndande av utredningen

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m.
för utarbetande av slutligt förslag till
allmän pensionsförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 304
i första kammaren av herr Damström
m. fl. samt nr 404 i andra kammaren
av herr Almgren m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
att den pågående utredningen för utarbetande
av slutligt förslag till allmän
pensionsförsäkring måtte påskyndas så
att utredningen snarast möjligt kunde
framlägga sitt förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 304 och II: 404 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr DAMSTRÖM (s): Jag har tillsammans
med några kamrater väckt en motion
om påskyndande av utredningen av
den allmänna pensionsförsäkringen. Anledningen
är den stora oro, med vilken
arbetstagarna inom såväl industrien som
på andra områden väntar på ett resultat
av nu pågående utredning.

Man kan tyvärr inte säga att utredningen
har gått så fort. Den har ingalunda
forcerats. Det är många år sedan
statsmakterna hade anledning att ta upp
denna fråga. Den allra senaste utredningen
har pågått sedan hösten 1951.

Man kan emellertid i detta sammanhang
med största tillfredsställelse notera
andra lagutskottets kontakt med utredningen
i fråga. Vi har fått en del tips
om hur frågan ligger till för närvarande.
Det har inte förut varit känt huru långt
utredningen har kommit, men nu kan vi
i alla fall notera ett resultat på det området.
Det är med största tillfredsställelse
jag konstaterar detta, och jag kanske
kan hoppas att utskottets kontakter
härvidlag också i någon mån kommer
att ha samma effekt som en skrivelse
skulle ha.

När riksdagen i fjol behandlade frågan
om avdragsreglerna för folkpensio -

neringen, uttalade socialministern, liksom
1950 års folkpensionsrevision gjort
beträffande rätten till avdragsfri inkomst
i folkpensioneringen vid arbetarpensionering,
en förhoppning om att man
skulle nå fram till ett bättre resultat i
fråga om arbetarpensioneringen inom
det enskilda näringslivet sedan den avdragsfria
inkomstgränsen höjts. Trots
att de nya bestämmelserna varit i kraft
sedan den 1 juli i fjol måste jag tyvärr
konstatera,- att dessa förhoppningar icke
infriats. En del arbetsgivare har naturligtvis
utnyttjat möjligheterna att förbättra
de anställdas pensioner, men i
stort sett har man inte gjort det. Detta
är ytterligare en anledning att rikta en
uppmaning till den pågående utredningen
att snarast söka komma fram till ett
resultat.

Jag förstår, herr talman, att det inte
är mycket lönt att mot ett enhälligt utskott
framställa något annat yrkande.
Jag skall inte heller göra det, men jag
hade dock önskat att utskottet med den
positiva skrivning som det här presterat
något kraftigare hade understrukit
behovet av att utredningen påskyndas.
Då jag utgår från att motionen i enlighet
med utskottets hemställan kommer
att avslås, skall jag dock, som sagt, inte
framställa något särskilt yrkande. Jag
hoppas emellertid, herr talman, att den
aktualitet som frågan har fått genom ut
skottets och riksdagens behandling skall
resultera i att utredningen söker bli färdig
så snart som möjligt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion angående utredning av
frågan om strandägares rätt till fiske,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels Kungl.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
in. in., dels ock motioner, som väckts
i anledning av propositionen.

Genom en den 20 februari 1953 dagtecknad
proposition, nr 63, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 5
kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag om verkan som laga skifte av
sämjedelning m. m.;

4) lag angående ändrad lydelse av
18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område;

5) lag angående ändrad lydelse av 24 §
lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med
särskilda bestämmelser om delning av
jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 368 av herr Pålsson m. fl. och
nr 369 av herr Pålsson m. fl. samt motionerna
i andra kammaren nr 446 av herr
Widcn m. fl. och nr 447 av herr Jönsson
i Rossbol m. fl.

I motionerna I: 368 och II: 446, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
proposition nr 63 måtte för sin del besluta
sådan ändrad lydelse av förslaget,
att av samtliga sakägare godkänd eller
eljest oklandrad gränsbestämning genom
lagakraftvinnandet ernådde samma rättskraft
som om den blivit genom lagakraftägande
beslut fastställd.

I motionerna I: 369 och II: 447, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts,

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m.
att riksdagen vid sin behandling av propositionen
nr 63

dels måtte besluta viss ändrad lydelse
av den i propositionen föreslagna utformningen
av 21 kap. 43 § lagen om
delning av jord å landet;

dels ock måtte besluta visst tillägg till
21 kap. 51 § 1 mom. tredje stycket i samma
lag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda lagförslagen
och alltså avslå motionerna I: 368
och II: 446 ävensom I: 369 och II: 447
i vad de avsåge nämnda lagförslag; samt

B. att motionerna I: 369 och II: 447
ej heller i övrigt måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr PÅLSSON (bf): Herr talman! 1
det ärende som nu föreligger till behandling
har jag jämte några andra ledamöter
av denna kammare väckt ett
par motioner. Likalydande motioner har
väckts i andra kammaren av herrar Widén
och Jönsson i Rossbol m. fl.

Tredje lagutskottets utlåtande såvitt
angår dessa motioner ger mig anledning
att i detta avseende upptaga såväl propositionen
nr 63 som utskottsutlåtandet
till en något närmare granskning. Jag är
väl medveten om att utsikterna att gentemot
ett enhälligt utskott kunna åstadkomma
en ändring torde vara ytterst
ringa. Emellertid anser jag frågan vara
av sådan vikt och betydelse, att jag ej
kan underlåta att framhålla mina och
medmotionärernas synpunkter på här
ifrågavarande spörsmål.

Vad då först beträffar motionen I: 368,
vilken är densamma som 11:446, så
åsyftar densamma att fastställelseprövning
beträffande gränsbestämningsförrättning
skall upphöra. Motionen är en
direkt följdmotion till motionen nr 219
i första kammaren vid 1952 års riksdag.
Årets motion har tillkommit av den anledningen
att departementschefen allenast
endels och starkt begränsat tillgo -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m.

dosett fjolårsmotionens syfte, oaktat
tredje lagutskottet och riksdagen år
1952 intog en klart positiv ställning till
motionsförslaget.

Innan jag går in på ett bemötande av
utskottsförslaget vill jag rätta ett redaktionellt
fel som insmugit sig i motionen.
På s. 8 rad 12 skall texten ha följande
lydelse: »reformen erbjuda icke obetydliga
fördelar även för det fall att den
av departementschefen föreslagna lagändringen
tankes genomförd.»

Vad sedan gäller utskottets utlåtande,
skulle jag vilja framhålla följande. Utskottet
grundar sitt i denna del avstyrkande
utlåtande helt på de av departementschefen
anförda skälen. Departementschefen
har sammanfattat dessa
skäl i fem olika punkter, av vilka departementschefen
medger att de fyra första
ej utgör några oavvisliga hinder. Det
femte kvarstående och avgörande skälet
skulle alltså enligt departementschefens
mening bestå i att reformen skulle, under
förutsättning att samtidigt framlagda
förslag genomfördes, leda till ringa
förenkling och obetydlig tidsvinst. Denna
sista synpunkt har bemötts i motionen
nr 368, men jag vill ytterligare framhålla
följande.

Lantmäteristyrelsen har uppgivit att
fastställelsetiden för gränsbestämning,
som godkänts, ej skulle komma att uppgå
till mera än två veckor. Den siffran
synes emellertid med tanke på lantmäterikontorens
stora belastning alltför
låg. Till denna tid kommer emellertid
den tid som förrättningsmannen måste
ha för att sända in handlingarna för
fastställelseprövning. Det är vad man
kallar respittiden, och den blir väl i
praktiken densamma som besvärstiden.
I huvudsak kommer hela respittiden att
utnyttjas. Det framgår bl. a. därav att
den nu gällande respittiden, fjorton dagar,
har visat sig för kort. Den totala tiden
från avslutandet till fastställandet
blir då omkring 30 dagar -f 1 å 2 veckor,
vilket är detsamma som en och en
halv månad. Den tiden torde emellertid,
med beaktande av att den tilltagits för
snävt, böra räknas till två månader.

I fråga om antalet godkända gränsbe -

stämningar uppger lantmäteristyrelsen
att för närvarande avslutas cirka 900
fristående gränsbestämningar inom lantmäteriets
distriktsorganisation per år.
Härtill kommer emellertid ett betydande
antal gränsbestämningar av annan
art, nämligen dels de som icke är fristående
utan verkställes i samband med
annan förrättning enligt jorddelningslagen,
dels de som verkställes enligt denna
lag av andra tjänstemän än dem som
tillhöra distriktsorganisationen. Eftersom
den låga besvärsfrekvensen ger anledning
till antagande, att flertalet
gränsbestämningar skulle komma att
bliva godkända, om godkännandet komme
att förläna förrättningen rättskraft,
synes på grund av det förestående siffran
1 000 för antalet godkända gränsbestämningar
enligt jorddelningslagen per
år icke vara för hög. Härvid har jag
icke medtagit gränsbestämning i samband
med annan, samtidigt avslutad förrättning.

Den totala tidsvinsten per år måste
bli den tid, som jag förut kom fram till,
två månader, gånger antalet förrättningar,
som man kan försiktigt ange till
1 000. Då kommer man fram till 2 000
månader, vilket motsvarar 166 år, eller,
såsom angivits i motionen, »drygt 150
år». Jag vill påpeka att härvidlag icke
räknats med den tidsvinst som uppkommer
för de gränsbestämningar som ej
godkännes vid avslutandet men som sedermera
ej heller överklagas. Enligt motionen
skulle de vinna rättskraft vid
respittidens utgång, men enligt propositionen
först vid fastställelsen. Tidsvinsten
kommer alltså för envar av dem
att bli densamma som väntetiden hos
överlantmätaren, d. v. s. cirka en månad
per förrättning.

Med en ordning enligt propositionen
kan vidare förekomma att förrättningen
på grund av en obefogad anmärkning
dragés till process och att sakägarna,
kanske först i högsta instans,
kommer till sin rätt. En sådan oformlighet
är utesluten enligt motionsförslaget.
Tidsvinsten blir i sådana fall densamma
som hela processtiden, vilken ju
för en enda förrättning kan dra ut över

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

ett par år. Ej heller med en dylik tidsvinst
har räknats i det föregående.

I fråga om de besparingar, som förslaget
medför för det allmänna, har i motionen
räknats med en besparing, som
motsvarar 1 000 lantmätarearbetsdagar
per år. Det blir ungefär 3 å 4 årslöner.
Jag tror att en mycket försiktig bedömning
leder fram till en besparing av
åtminstone 60 000 kronor.

Vad sedan gäller besparingar för den
enskilde, så har jag redan framhållit att
det enligt propositionen — alldeles som
enligt den nu gällande ordningen — kan
inträffa, att den enskilde tvingas till
processer med det allmänna utan att få
någon som helst ersättning för de ansenliga
förluster i tid och pengar, som
han därigenom tillfogas, även om han
vinner processen. Denna oformlighet
skulle bortfalla om motionsförslaget genomfördes.

Att reformen skulle leda till förenkling
och besparing har inte från något
håll bestritts. Tvärtom har alla vitsordat,
att reformen faktiskt skulle medföra dessa
gynnsamma verkningar. Såvitt man
kan se av föreliggande yttranden, gäller
tvisten endast storleken av dessa gynnsamma
verkningar.

Inga sakliga skäl mot reformens omedelbara
genomförande bär sålunda
framförts. Övervägande flertalet hörda
myndigheter bär tillstyrkt. Riksdagen
har själv förlidet år i likhet med utskottet
uttryckt sin sympati för reformen,
och under mellantiden har ingenting inträffat
som kan föranleda riksdagen att
ändra ståndpunkt. Det får anses klart att
reformen, även om departementschefens
förslag tänkes genomfört, skulle minska
allmänhetens väntetid högst avsevärt och
dessutom leda till besparingar för statsverket,
ehuru i mindre omfattning än
vid ett bifall till motionsförslaget.

Utskottet har för sin del konstaterat,
att principfrågan om fastställelseprövningens
avskaffande kvarstår. Emellertid
tröstar sig utskottet med att frågan
»skall få sin lösning i samband med att
förslag till ny jorddelningslagstiftning
i sinom tid framlägges».

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m.

Jag måste för min del fråga, vad uttrycket
»i sinom tid» i detta sammanhang
kan betyda. Då jag tänker på fastighetsbildningssakkunniga
— och det
kan väl just nu inte gärna undvikas —
och deras mödosamma värv från den 9
juni 1939 fram till dags dato, så förstår
jag att uttrycket »i sinom tid» här måste
avse en rätt betydande tidrymd. Det synes
mig därför vara en ytterligare anledning
att under den måhända rätt
långa väntetid, som till äventyrs kan
återstå, ta vara på den besparing i såväl
tid som kostnader, som motionen
syftar till.

Herr talman! Efter det sagda tillåter
jag mig yrka bifall till motionen nr 368
i denna kammare, med den lagtext som
fastighetsbildningssakkunniga föreslagit
och som återfinnes såsom bilaga Bås.
117 i Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Jag har i detta mitt yrkande kombinerat
nyss åberopade lagtext med motionen,
därför att sista stycket av 43 § i sagda
lagtext väsentligen tillgodoser motionens
syfte.

Om jag sedan, herr talman, får med
några ord beröra den andra av mig
nämnda motionen, som i denna kammare
har nr 369, skulle jag därvidlag
önska framhålla följande.

Motionen — som är likalydande med
motion nr 447 i andra kammaren av
herr Jönsson i Rossbol m. fl. — avser
liksom den nyss av mig berörda motionen
att minska risken för den enskilde
att råka i onödiga och dyrbara processer
med det allmänna. Propositionen
föreslår att överlantmätare, så snart han
vid sin fastställelsegranskning icke vågar
ta ansvaret för förrättningens fastställande,
skall hänskjuta ärendet till
rätten med en process som följd. Direkt
hänskjutande till rätten anser jag vara
befogat, då jordpolitiskt betingad tveksamhet
föreligger; i övriga fall däremot
lärer, som också motionen föreslår, anledning
inte finnas att frångå nuvarande
ordning, d. v. s. att ärendet hänskjutes
till domaren i stället för till rätten.
Det kan då mycket väl hända, att
domaren vågar taga en fastställelse på

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m.

sitt ansvar — tveksamheten kan ju i ett
sådant fall röra en rent juridisk fråga —
och något hänskjutande till rätten med
ty åtföljande process kommer ej till
stånd.

I det sammanhanget nödgas jag bestrida
utskottets yttrande, att motionens
förslag skulle kunna föranleda tvekan
hos överlantmätaren om när han bör
hänskjuta ärende till ägodelningsdomaren
respektive till ägodelningsrätten. Av
motionen framgår tydligt, att endast
jordpolitiskt betingad anmärkning skulle
föranleda hänskjutande till ägodelningsrätten.
Alla de övriga fallen skulle
hänskjutas till ägodelningsdomaren.
Större tydlighet kan man väl rimligen
inte kräva — åtminstone bör meningen
vara fullt begriplig för en överlantmätare.

Utskottet framhåller, att överlantmätaren
i tveksamma fall skulle kunna inhämta
upplysning från ägodelningsdomaren.
Denna anmärkning är i och för
sig riktig, men det är inte sagt att överlantmätaren
endast på grund av ett sådant
underhandsuttalande vågar påtaga
sig fastställelseansvaret. Vidare är att
märka, att domaren sitter inne med lagliga
medel för att bringa klarhet i ett
till äventyrs dunkelt ärende, medel som
överlantmätaren saknar. Domaren kan
sålunda uppdraga åt överlantmätaren att
med biträde av nämndemän verkställa
undersökning på marken, och han har
även möjlighet att förelägga sakägarna
att inkomma med erforderliga kompletterande
handlingar. Dessa undersökningar
och kompletteringar kan, såsom
erfarenheten visat, leda till att process
undgås.

Tillägget till 21 kap. 51 § jorddelningslagen
är en ren konsekvens av motionen
i övrigt. Tillägget bär emellertid
också en fullt självständig bevekelsegrund.
I praktiken inträffade fall har
nämligen visat, att domstolsutslag överklagats
från det allmännas sida och processen
mot enskilda sålunda förlängts
även i fall då något allmänt intresse, d.
v. s. i förevarande fall någon jordpolitisk
synpunkt, icke motiverat att målet
förts vidare.

På grund av det anförda får jag, herr
talman, yrka bifall jämväl till motionen
nr 369 i denna kammare.

Häri instämde herr Werner (bf).

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Den
proposition, som här föreligger till behandling,
rör förenklingar i förfarandet
vid lantmäteriförrättningar. Det kan naturligtvis
sägas — såsom också framhållits
i tredje lagutskottets utlåtande — att
delreformer i så pass stora lagverk, som
det här är fråga om, kan medföra olägenheter.
Tredje lagutskottet har emellertid
i likhet med Kungi. Maj:t ansett,
att då ändamålet i detta fall i främsta
rummet är alt fullfölja en rationalisering
av lantmäteriverksamheten bör inte något
hinder möta för att genomföra de av
Kung!. Maj.-t framlagda förslagen.

Herr Pålsson tog här först upp till debatt
frågan om fastställelseprövning vid
oklandrad gränsbestämning. Det är riktigt,
såsom herr Pålsson säger, att tredje
lagutskottet vid förra årets riksdag intog
en positiv ställning till denna fråga.
Sedan dess har frågan varit hos fastighetsbildningssakkunniga,
och den har
också varit ute på remiss. Departementschefen
har därefter haft att pröva de
olika synpunkter, som har framförts beträffande
de olika ändringsförslagen.

Tredje lagutskottet har nu vid sin behandling
av denna fråga funnit, att de
skäl, som departementschefen anfört för
sin uppfattning att en förändring beträffande
fastställelseprövningen vid
oklandrad gränsbestämning nu inte bör
ske, är riktiga. Departementschefen anför
såsom skäl för sin uppfattning bland
annat, att en förändring i viss mån skulle
föregripa ställningstagandet till den
allmänna principfrågan, huruvida fastställelseprövningen
över huvud taget
skall finnas kvar eller inte. Vidare säger
departementschefen, att jorddelningslagens
nuvarande enhetlighet skulle
komma att brytas av en sådan reform
och att den därjämte skulle medföra omfattande
lagändringar i andra stycken.
Dessa skäl har departementschefen själv
betecknat som sådana, att de inte är oav -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

visliga, men därutöver anser departementschefen
— och det har lagutskottet
också anslutit sig till — att de förenklingar,
som skulle vinnas, är obetydliga.

Herr Pålsson anser att förenklingarna
i själva verket skulle medföra en icke
obetydlig tidsvinst. På den punkten vill
jag emellertid hänvisa till att tredje lagutskottet
i sitt utlåtande sagt, att de
flesta av de myndigheter, som tillstyrkt
motionens förslag, också varit av den
uppfattningen att förenklingen blir obetydlig
och att man alltså skulle vinna
mycket litet genom att nu genomföra det
förslag, som på denna punkt föreslagits
i motionen. I detta sammanhang vill jag
säga, att de beräkningar och de siffror,
som herr Pålsson nyss anförde, inte
stämmer med de uppgifter som har lämnats
av remissmyndigheterna. Kraftigast
har denna synpunkt understrukits av de
myndigheter, som avstyrkt en reform i
motionens syfte.

Detta är anledningen till att tredje lagutskottet
vid sin behandling av frågan
har funnit att de motiv departementschefen
anfört för att man inte nu bör
slopa fastställelseprövningen vid oklandrad
gränsbestämning är så starka, att det
är riktigare att låta hela denna fråga
bli vilande till dess den slutliga reformen
av jorddelningslagen genomföres.

Vad så den andra frågan beträffar,
nämligen fastställelsegranskningen, har
tredje lagutskottet ansett att de frågor,
som inte överlantmätaren anser sig
kunna avgöra själv, bör hänskjutas till
ägodelningsrätten. I detta sammanhang
har utskottet också haft att studera bland
annat det lagförslag som motionärerna
har framfört, och jag måste säga att vi i
tredje lagutskottet inte hade någon möjlighet
att förstå i vilka fall ett ärende
skulle slutbehandlas av överlantmätaren,
när det skulle hänskjutas till ägodelningsdomaren
och när det skulle hänskjutas
till ägodelningsrätten. Utskottet
har ansett att det finns möjlighet för
överlantmätaren att i tveksamma fall inhämta
råd och upplysningar från ägodelningsdomaren,
som ofta nog är bosatt
på samma plats som överlantmätaren,
och att man därför skulle uppnå

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m.

den smidigaste och bästa behandlingen
av detta frågekomplex genom att följa
det förslag, som framlagts i propositionen,
till vilket också tredje lagutskottet
helt har anslutit sig.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PÅLSSON (bf): Herr talman!
Först vill jag rikta en replik till tredje
lagutskottets ordförande. Det tycks vara
så, att utskottet avstyrkt motionen av
den anledningen, att utskottet anser att
tidsvinsten och besparingen blir obetydliga
i händelse av bifall till motionens
förslag och att det skulle vara komplicerat
att genomföra ändringen, vilken
skulle medföra följdändringar.

Jag uppehöll mig redan i mitt första
anförande vid frågan om tidsvinsten och
besparingen, och jag skall inte ta upp
ytterligare tid därmed. Man kan givetvis
tvista om huruvida det är en liten fråga
att inbespara ungefär tre lantmätarbefattningar,
när lantmäteriorganisationen
är överbelastad med arbete och har
många andra uppgifter. Jag kan inte
dela utskottets mening att det är en
mycket liten och bagatellartad fråga.
Jag tycker tvärtom att den är stor, ty
vi har inte minst på detta område en
betydande brist på arbetskraft.

Vad sedan beträffar talet om att frågan
skulle vara komplicerad, så är det
rätt märkligt att i fjol, då en till syftet
och även till innehållet liknande motion
väcktes och remitterades till de sakkunniga
och fackkunniga myndigheterna —
lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga
— förklarade dessa
myndigheter att det var en lagtekniskt
sett enkel sak att genomföra förslaget.
Jag minns även att endera av de båda
institutionerna sade, att det till och med
kunde vara nyttigt att såsom en första
etapp i en större reform genomföra det
väckta förslaget, ty därigenom skulle
man vinna en viss erfarenhet av hur
systemet verkade, när man sedan skulle
ta itu med andra avsnitt av jorddelningslagen
och fick se, hur det utföll med des -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. ändring i jorddelningslagen m. m.

sa gränsbestämningar, som tar åt sig laga
kraft utan särskild fastställelse.

Det har som sagt tydligen skett en viss
förändring i uppfattningen. Det förefaller
mig emellertid något märkligt, att
både departementschefen och utskottet
underkänner de verkligt sakkunniga
myndigheterna på detta område. Utskottsutlåtandet
kan rimligen inte förstås
på annat sätt.

Här skall jag sluta min replik till utskottsordföranden.

Jag framställde nyss ett yrkande, som
inte lär kunna antagas, enär jag i detsamma
yrkade bifall till motionen med
en lagtext, som i form av en bilaga finns
fogad vid den kungl. propositionen. Jag
skall därför be, herr talman, att få ändra
mitt yrkande på så sätt, att jag rätt och
slätt yrkar bifall till motionen nr 369.

Herr OSVALD (fp): Gentemot vad herr
Pålsson nu anförde vill jag säga, att
tredje lagutskottet haft ett betydligt fylligare
material att grunda sitt omdöme
på, när det i år har behandlat denna
fråga, än utskottet hade i fjol.

Nu säger herr Pålsson, att tredje lagutskottet
underkänner de verkligt sakkunniga
myndigheter, som tillstyrkt
denna reform. I så fall vill jag bara erinra
om vad tredje lagutskottet här säger,
och jag vill påstå att det är med
sanningen överensstämmande. Där står
följande: »I åtskilliga av de tillstyrkande
yttrandena har emelljertid uttalats,
att endast obetydliga fördelar vunnes
genom reformen och att den således ej
kunde anses särskilt angelägen.» Detta
är alltså vad de sakkunniga myndigheter,
som tillstyrkt motionen, har sagt.
Sedan tillägger utskottet: »Nämnda uppfattning»
— nämligen att man vinner
obetydligt och att reformen därför inte
är angelägen — »är ännu mera allmän
bland de remissinstanser, som avstyrkt
förslaget.»

Herr PÅLSSON (bf): Herr talman! För
en vecka sedan stod en talare på den
här platsen och sade i ett annat sam -

manhang, att det kanske i viss mån kunde
vara av större värde att väga sakkunnigyttrandena
än att räkna dem. Då
tredje lagutskottets ordförande här säger,
att det övervägande flertalet remissinstanser
uttalat, att endast obetydliga
fördelar skulle vinnas genom reformen,
vill jag påpeka att det kan sägas endast,
om man ställer varje överlantmätare i
paritet med lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga.
På så sätt
tror jag man kan komma till det resultatet,
att det är det övervägande flertalet,
som går på den linjen, att reformen
endast skulle medföra ringa
förenkling och obetydlig tidsvinst. Jag
menar emellertid att man bör tillmäta
ett yttrande, bakom vilket finnes en samlad
sakkunskap — om jag så får uttrycka
saken — litet större värde, och jag
anser, att en sådan sakkunskap finnes
både inom lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga.

Herr OSV ALD (fp): Herr talman!

Även lantmäteristyrelsen har framhållit,
att man för närvarande inte vinner särskilt
mycket med reformen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på det nu förevarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Pålsson,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med de ändringar, som föranleddes av
bifall till motionen 1:369.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr It,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.
Vinner Nej, bifalles herr Pålssons under
överläggningen gjorda yrkande.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 24.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
3, över motion angående vissa gemensamma
landsbygdsproblem.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 3, hade herr Sten hemställt, att
riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t
anhålla om överväganden, utredningar,
förslag och andra åtgärder i fråga om
landsbygdens problem.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motion I: 3 ej måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Weiland, som dock ej antytt
sin mening;

2) av herr Lundqvist, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att första kammaren
i anledning av motion I: 3 för sin del
måtte besluta, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t snarast måtte förelägga riksdagen
förslag till olika åtgärder i syfte att motverka
flykten från landsbygden.

Herr STEN (s): Herr talman! I förevarande
motion har såsom synes frågan
om landsbygdens problem angripits från
andra utgångspunkter än tidigare skett
när det gäller befolkningsrörelsernas
motiv och ofrånkomlighet men även i
fråga om de just därigenom uppstående
landsbygdsproblemen. Utskottsmajoriteten
säger sig vara »ense med motionären
härom». Därmed är mycket vunnet.
Ekvationen har hyfsats. Överensstämmelsen
sträcker sig emellertid ännu längre.
Utskottet ger sin anslutning till önskemålet,
att »landsbygdsfrågorna blir föremål
för övervägande», såsom i motionen
föreslagits. Men utskottet »utgår
ifrån» att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på dem utan att någon
skrivelse nu avlåtes.

Av den historik, som i utskottsutlåtandet
finnes, framgår emellertid, att
riksdagen icke har skrivit till Kungl.
Maj :t i frågan annat än beträffande industriens
lokalisering under den nuvarande
regeringens tid, vare sig man
räknar denna från 1945 eller från 1951.
Om man jämför detta förhållande med
närvaroförteckningen i utlåtandet, kommer
man till den slutsatsen, att mina politiska
meningsfränder och koalitionsbröder
inom utskottet antingen anser
det onödigt eller på något sätt opassande
att skriva till sin egen regering.
Jag står främmande för detta betraktelsesätt.
Ute i livet utanför dessa murar är
det väl så, att bruket att skriva brev är
i avtagande. Men i den mån som det ännu
lever kvar, skrives det väl inte bara
kravbrev och skällbrev, utan det skrives
väl även vänbrev och brev med sakligt
innehåll till meningsfränder och
närstående.

Om nu utskottet har rätt i att regeringen
vår bön förutan antingen läser
igenom riksdagsprotokollen eller också
»tänker själv» i de frågor, som intresserar
eller bekymrar oss, vill jag påpeka
att det särskilt är tre uppslag, som jag
önskar få prövade på detta område. Jag
»utgår ifrån» att utskottet är ense med
mig i dessa avseenden liksom i övrigt.

Utom experter, som behöves för att
befrukta tänkande och handlande, och

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

ämbetsverk, som fullföljer riksdagens
och regeringens intentioner i fråga om
jordbruksrationalisering, bostadsbyggande,
industrilokalisering o. s. v., behövs
det också att bygdens eget folk
sättes i tillfälle att inverka på utformningen
av den egna bygdens framtid.

Jag har i motionen nämnt jordbrukarna,
lantarbetarna och skogsarbetarna,
kvinnorna och ungdomen och att dessa
brottas med dessa problem, det vet ju
varje tidningsläsare, om han inte har
mera handgriplig kännedom därom.

Det andra önskemålet som jag har är
att professor Wahlund eller någon annan
— om han återvänder till Indien •—
ger oss fortsättningen på de intressanta
befolkningsprognoserna beträffande
jordbruksfolket och skogsbygdsfolket
från mitten av fyrtiotalet. Och det tredje
är att doktor Eskeröds tanke upptas till
allvarligt övervägande. Och vad var det
då, som doktor Eskeröd föreslog i sitt
föredrag inför lantbruksakademien i
fjol? Jag skall sluta med att anföra detta
i kort referat för att kammaren skall
förstå dels vilken oerhört betydelsefull
fråga detta är och dels kanske också
varför jag begagnat det i en riksdagsmotion
ovanliga uttrycket »ödmjukt» i samband
med det intresse som jag önskade
att statsmakterna hade för denna fråga.
Den tankegång som doktor Eskeröd utvecklade
i sitt föredrag kan sammanfattas
på följande sätt: Han framhöll, att
verkligt allsidiga undersökningar av
landbygdens struktur är nödvändiga i
den nuvarande situationen. Dessa bör
göras i samarbete mellan sociologer,
etnologer, kulturgeografer, statistiker
och psykologer. I efterklokhetens belysning
ser man nu, att sådana undersökningar
hade varit på sin plats i mitten
av förra århundradet, då man förra
gången stod mitt uppe i eller inför en
ändring av landsbygdens struktur, men
vi får vara glada om vi kan komma
i gång med sådana inför den nya stora
omvandlingen av vår landsbygd. Han erinrade
om att ingrepp i ett avseende
medför förändringar på andra områden.
En kulturmiljö är en funktionell enhet,
där varje ingrepp inverkar på samspe -

let. Ingen kunde begära att man skulle
vara medveten om detta förra gången,
men nu finns det vetenskapliga metoder
som påvisar det.

Naturligtvis har inte jag och säkerligen
inte heller doktor Eskeröd avsett, att
ett förverkligande av denna tanke skulle
bli ett hinder för någonting av det som
de av utskottet nämnda myndigheterna
— lantbruksnämnderna, länsbostadsnämnderna
och lokaliseringsmyndigheterna
— praktiskt eller planeringsmässigt
sysslat med. Den kunde endast bli
till stöd och hjälp härutinnan. Dessa frågor
är så viktiga och samtidigt så känsliga,
att det föreligger all anledning att
det ena göra och det andra icke underlåta.
Det är därför som jag har kallat
dessa frågor för några av våra allra
största inrikespolitiska arbetsuppgifter.

Då utskottet icke ansett en riksdagsskrivelse
nu påkallad, är det givet att
jag livligt instämmer i utskottets förutsättning,
att dessa problem ändock blir
föremål för positiv uppmärksamhet i
motionens syfte.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Det är alltid intressant att vara med om
behandlingen av motionerna i beredningsutskottet,
därför att man där ställes
öga mot öga med en massa olika
problem. En sak, som har förvånat mig,
är emellertid, att utskottet — varför vet
jag inte — är så ängsligt att på normalt
sätt föra vidare de uppfattningar som
gör sig gällande inom utskottet. Motionären
har nu själv här påpekat, hurusom
utskottet i detta fall har på punkt
efter punkt sagt sig instämma med motionären
och dela hans uppfattning, men
utskottet slutar »naturligtvis» med att
motionen inte skall föranleda någon åtgärd.
Jag har aldrig riktigt kunnat förstå
detta, herr talman, kanske helt enkelt,
därför att jag hör till de flitiga motionärerna.
Då tycker man helt naturligt
inte, att det är så roligt, om en motion
så där a priori skall anses förtjänt
av att bara läggas i papperskorgen, även
om man breder några vackra blommor

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

över den, såsom nu skett med herr Stens
motion.

Det frågekomplex, som herr Sten berört,
är ju visserligen inte på något sätt
nytt för kammaren. Här har gång efter
annan under en lång följd av år landsbygdsproblem
av olika slag genom motioner
lagts på riksdagens bord, och,
som utskottet framhåller, hade vi ju så
sent som i fjol mycket omfattande motioner
ilrån det parti som jag har glädjen
tillhöra, däri man begärde en omfattande
angelägenhetsgraderad plan
över åtgärder som på detta område borde
kunna vidtagas av det allmänna för
att komma till rätta med de många särskilda
landsbygdsproblemen.

Herr Stens motion i år avviker väl i
vissa avseenden eller vissa nyanser från
tidigare motioner i detta ärende, men
herr Stens motion berör i varje fall i
allt väsentligt samma problem, och jag
skulle vilja säga, att man kan karakterisera
skillnaden på det sättet, att klädedräkten
nu är en något annan än den,
som tidigare har varit gängse, när det
gällt dessa motioner. Syftet med herr
Stens motion är, såvitt jag förstår, i stort
sett detsamma, i varje fall lika berättigat
och behjärtansvärt, som något som tidigare
har kommit fram.

Utskottet har nu i sitt utlåtande lämnat
en mycket utförlig historik över vad
som har förekommit på detta område
och gått långt tillbaka i tiden. Utskottet
har därvid inte heller dragit sig för att
lämna en redogörelse för de framställningar,
som i olika sammanhang har
gjorts till regeringen. Där konstaterar
emellertid utskottet — jag hänvisar till
dess uttalande på s. 4 — att »riksdagen
har tidigare uttalat sig för en översyn
och samordning av företagna och
pågående utredningar rörande landsbygdens
problem, men riksdagens skrivelser
i ämnet har icke lett till resultat».
Jag är angelägen om att få detta uttalande
intaget i dagens protokoll.

Det märkliga är nämligen, herr talman,
att detta negativa konstaterande
från utskottets sida inte har hindrat
samma utskott från att i slutet av sitt
utlåtande, överst på s. 5, göra följan 5

Första kammarens protokoll 1953. Nr 11.

de sammanfattande uttalande: »Utskottet
ger sin anslutning till önskemålet att
landsbygdsfrågorna blir föremål för
överväganden men utgår ifrån att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
desamma utan att riksdagen ånyo avlåter
skrivelse i ärendet och hemställer
därför, att motionen 1:3 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda».

För min del har jag, herr talman, inte
kunnat och inte vågat hänge mig åt en
sådan optimism eller, om vi så skall säga,
förnöjsamhet som utskottet här givit
uttryck åt. Jag anser tvärtom, att när
utskottet självt har konstaterat, att det
har gått år efter år, sedan riksdagen
gjort sina framställningar till regeringen,
utan att dessa framställningar har lett
till resultat, finnes det fullgod anledning
att på grund av den nu föreliggande
Stenska motionen göra eu ny framstöt
hos Kungl. Maj :t — alltså i överensstämmelse
med herr Stens önskan. Såvitt jag
förstår, är det väl ingen som vågar eller
vill förneka, att landsbygdens särskilda
problem alltjämt manar till ingående
överväganden och snara effektiva åtgärder
från det allmännas sida. För några
timmar sedan lyssnade vi här i kammaren
till en debatt, som gällde landsbygdens
kommunikationsfrågor, där meningarna
bröt sig rätt mycket mellan representanter
på regeringsbänken och bygderepresentanter
om hur den nuvarande
ordningen fungerade. Jag tror att enbart
de upplysningar, som där lämnades, och
de synpunkter som där kom fram, är
exempel som visar vilka viktiga problem
man på detta område har att brottas
med ute på landsbygden. Jag läste vidare
häromdagen i en av Stockholms ledande
tidningar ett referat av vissa föredrag
och diskussionsinlägg, som hade hållits
vid »Landsbygdskvinnornas dag» i Konserthuset
här i Stockholm i går åtta dagar.
I detta referat saknades sannerligen
inte stoff för att bevisa, hur mycket som
alltjämt brister i fråga om det allmännas
åtgärder för att komma till rätta
med dessa landsbygdsproblem, och där
talades många, många förnuftiga ord
också t. ex om vikten av att få till stånd
en klarläggande utredning av vilka nya

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

arbetsmöjligheter som kunde stå kvinnorna
till buds utan att de skulle behöva
söka sig från landsbygden och till städerna,
på det sätt som för närvarande är
fallet särskilt när det gäller den ogifta
ungdomen i åldrarna mellan 17 och 25
år. Där talades också, alldeles som herr
Sten nyss här gjorde, varmhjärtade ord
om effektiv vakthållning om olika kulturvärden
ute på landsbygden, om bygdevård
och mycket mera, varvid klart
påvisades uppenbara brister som medverkade
till alt göra livet ute på landsbygden
mindre tilldragande än vad som
var behövligt.

Jag har, herr talman, bara velat göra
dessa små axplock utanför vad som i en
lång rad motioner under tidigare år har
framförts av synpunkter, önskemål och
erinringar på detta område.

Utskottets negativa hållning i år liksom
i fjol förvånar mig. För mig synes
det uppenbart, att riksdagen har fullgod
anledning att på nytt göra sig påmint i
fråga om dessa för stora delar av vårt
folk så betydelsefulla problem. Jag har
tillåtit mig att avgiva en särskild reservation,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den.

Herr PERSSON, HELMER (k): Herr
talman! Jag har mycket intresserat läst
herr Stens motion, där han ånyo upprullar
det allvarliga problem som det
här gäller, nämligen landsbygdens problem.
Jag är överens med honom i
många stycken, men i många avseenden
kan jag icke dela den grundsyn som han
lägger på detta problem. Själva utgångsläget
i herr Stens motion, sådant jag har
fattat det, är ju att han känner sig mycket
besviken över att landsbygdsproblemet
icke kunnat angripas på ett fruktbärande
sätt. Jag vill här säga, att samtidigt
som herr Sten uttalar detta i sin
motion, uttalar han en mycket förkrossande
dom över socialdemokratien som
nu har suttit snart i 20 år i regeringen.

Jag är i stora delar överens med herr
Sten om beskrivningen av utvecklingen
på landsbygden och de konsekvenser
som därmed har följt. Men jag vill ytter -

ligare säga att sambandet mellan den
kapitalistiska utvecklingen i allmänhet
och utvecklingen inom jordbruket i synnerhet
samt de konsekvenser, som här
måste följa i fråga om skärpningen av
landsbygdens problem, allt detta tycker
jag mig sakna i herr Stens plädering.
Men även om herr Sten underlåtit detta,
söker han i alla fall att få fast mark
under fotterna, och det sker i motionens
avsnitt om kulturens utveckling på
landsbygden. Han skriver: »Beträffande
kulturens innehåll får man också tänka
sig en syntes mellan å ena sidan de naturliga
olikheter som härrör ur den ekonomiska
grundvalen och den sociala miljön
—». Detta är viktigt, det vill jag säga,
men så fortsätter herr Sten: »Den materialistiska
historieuppfattningen i dess
modifierade svenska transformation är
ingen dålig slagruta.» Det är här som
herr Sten enligt min mening levererar
den ideologiska förklaringen till socialdemokratiens
lappverk när det gäller att
lösa landsbygdens problem. Vet herr
Sten egentligen vad han ger sig in på, då
han söker korrigera vetenskapen genom
att här säga: »Den materialistiska historieuppfattningen
i dess modifierade
svenska transformation är ingen dålig
slagruta»? Denna formulering är med
sin udd riktad bl. a. mot vår ideologi.
Den är ett försök att ideologiskt motivera
den svenska socialdemokratiens politik,
bl. a. när det gäller lösningen av
landsbygdens problem.

Av vetenskapen söker man göra eu
modifierad svensk vetenskap, som naturligtvis
inte blir någonting annat än
en kvasivetenskap. Dra ut konsekvenserna
ur herr Stens resonemang! Naturlagar
finns — det känner vi till — de
verkar i England och i alla länder, även
här i Sverige, men konsekvensen av vad
jag här har citerat från herr Sten blir,
att till och med naturlagarna verkar inte
på vanligt sätt här i landet, utan här
har vi en modifierad svensk transformation
av naturlagarna. Jag kan exemplifiera
det på följande sätt. Om en man
hoppar ut från femte våningen i Paris,
London, Berlin eller Moskva, så hamnar
han naturligtvis på gatan eller gården.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

såvida inte ett brandsegel är spänt ut
för att fånga upp honom. Men enligt
denna kvasifilosofi, som man söker bygga
upp sin politik på, är det inte så i
Sverige. Om exempelvis herr Sten hoppar
ut genom fönstret från femte våningen
i Stockholm, hamnar han inte på
gatan eller gården, utan han kommer att
sväva i ett lufttomt rum och därmed
upphäva bl. a. tyngdlagen. Som bekant
gäller de ekonomiska lagarna under kapitalismen
i England, de är desamma i
USA och de är följaktligen desamma
även här i vårt land, därför att vårt
samhälle här har kapitalistisk typ. Men
herr Sten menar, att de ekonomiska lagarna,
som verkar oberoende av oss,
icke verkar här i Sverige, därför att vi
här har åstadkommit en modifierad
svensk transformation. Detta resonemang
innebär, att man egentligen talar
emot vetenskapen.

Vad jag här nu säger är inte något
försök att leka med ord, att teoretisera,
utan resonemanget har sina praktiska
konsekvenser. Det som jag har velat påvisa
är bland annat den ideologiska bakgrunden
till socialdemokratiens politik
i fråga om lösningen av landsbygdens
problem.

Men jag är helt överens med herr Sten
om att även med den ekonomiska struktur,
som landsbygden i dag företer, kan
mycket positivt göras. Det är synnerligen
angeläget att så sker, och vad herr
Sten i det avseendet betonade vill jag på
det kraftigaste understryka här.

Herr Sten vände sig i sin motion, som
jag fattade det, emot den ensidiga kategoriklyvningen
när det gäller bondbyar
och andra landsbygdssamhällen.
Han ville icke ha denna ensidiga kategoriklyvning
med renodlade bondbyar,
renodlade skogsarbetarbyar o. s. v. Jag
vill mycket starkt understryka herr
Stens synpunkter på detta område. För
att komma ifrån detta fordras omedelbara
åtgärder. Men praktiken har redan
gett oss bevis på förnuftiga och sunda
lösningar därvidlag. Jag vill här erinra
kammaren om att när man nu i Norrbotten
bygger skogsarbetarsamhällen,
bär man bland annat i Kåbdalis låtit

skogsarbetarbyn bli en integrerande del
av hela byn, och enligt min mening är
detta en mycket sund och bra lösning,
som tagit avstånd från den ensidiga kategoriklyvning
som många starka krafter
strävar efter att åstadkomma.

Såvitt jag förstår herr Sten, ville han
ha gemensamma samhällen på landsbygden
och övervinna bland annat den
splittring som nu råder, och jag är helt
överens med honom därom. Men dra ut
konsekvenserna ur detta resonemang,
herr Sten! Rullar man inte då upp hela
problemet om förändring av det svenska
jordbrukets ekonomiska struktur?
Så är utan tvivel fallet. En gång i tiden
hade vi ju bondesamhällen, denna tätbebyggelse
på den svenska landsbygden.
Vi känner till att dessa splittrades och
att det skedde genom det stora enskiftet.
Det var kanske då eu historisk nödvändighet
att göra så för att på detta sätt
bana vägen för det större jordbruket på
individuell basis. Men den historiska
utvecklingslinjen gör det väl nu tämligen
klart, att en återgång till en gemensam
samhällsbildning, men på annan
ekonomisk grundval, är nödvändig.

Jag vill här passa på att fråga: Hur
är det egentligen på den norrbottniska
landsbygden? Enskiftet genomfördes ju
icke konsekvent där, och det gör att
samhällsbildningen på landsbygden är
densamma i norra och södra kustbygden,
vissa delar av inlandet och rätt stora
delar av Tornedalen. Är detta nu bra
eller dåligt? Enligt mitt förmenande är
det bra. Skall man splittra denna samhällsbildning?
Jag anser, att man inte
bör göra det. Men i vilken riktning går
utvecklingen på detta område? Jag har
inte kunnat undgå att göra den erfarenheten,
att det finns vissa tendenser,
bland annat hos lantbruksnämnderna i
Norrbotten, att splittra den samhällsbildning
som vi har. Det sker ju exempelvis;
genom att man förklarar för vederbörande
jordbrukare: »Du får inte det och det
statsbidraget, om du inte flyttar ut från
byn.» Det vore väl naturligt att man utgick
ifrån den samhällsbildning, som vi
har i Norrbotten och delvis även i Västerbotten,
när man försöker lösa de

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

många brännande problem som finns
där uppe. Och vad skulle denna politik
syfta till? Jag vill bland annat framhålla
att med den samhällsbildning, som finns
på den norrbottniska landsbygden, föreligger
alla naturliga betingelser för att
man med kraft skall kunna gå in för att
bygga andelsladugårdar. Hur har utvecklingen
på detta område varit under efterkrigsåren?
Ja, man har utan tvivel i
mycket stor utsträckning byggt ladugåi''-dar och ekonomibyggnader och därvid
investerat ett väldigt kapital. För de
summor som man har lagt ned på detta
hade man, med statens effektiva hjälp,
kunnat bygga gemensamma ladugårdar.
Så har emellertid inte skett, och varpå
kan detta bero? Man säger att bönderna
inte vill, att bönderna är rädda och
skeptiska. Jag vill emellertid hävda att
detta är fel. Det är de som står i ledningen
för de borgerliga partierna och
även för socialdemokratien, som är rädda
och skeptiska. De är rädda för vissa
konsekvenser av en utveckling i den
riktning jag här talat om. Häri har vi att
söka förklaringen till att så få andelsladugårdar
uppförts.

Jag erinrar för övrigt om hur det var
på den tid då man började bygga upp
den svenska mejerirörelsen. Rådde inte
en ganska allmänt utbredd skepsis bland
de svenska bönderna mot den rörelsen?
Jo, utan tvivel. Men alla krafter sattes in
för att i handling bevisa för böndernas
stora massa att detta var den väg de måste
gå. Man har lyckats i det avseendet,
och därför kan de svenska producentföreningarna
i dag stå såsom ett mönster
när det gäller den väg som de svenska
bönderna i andra avseenden måste beträda
och som man skulle få dem att beträda,
om inte dessa skeptiker, dessa
rädda människor, fanns inom de partier
jag här har talat om, som är mycket räddare
än bönderna. Man skall inte komma
och tala om det oerhört svårlösta
landsbygdsproblemet, när man är så
rädd för att radikalt söka lösa det.

Till sist några ord om kulturproblemet
på landsbygden. Det är ju vittomfattande.
Jag skall ingalunda gå in på
det i dess helhet, utan tillåter mig en -

dast ta upp ett avsnitt, det som gäller
teatern.

Det finns så vitt jag vet ingen fast
scen norr om Sundsvall. Vi har att lita
till Riksteatern. Jag vill säga att den uträttar
goda saker, men den kan dock
icke fylla de anspråk som måste ställas.
För Norrlands vidkommande måste det
i varje län finnas en fast scen med egen
ensemble, och det måste finnas goda lokaler
ute på landsbygden. Då kan man
göra storverk. Då kan man, herr Sten,
anknyta verksamheten till bygdens särart,
till folkets goda traditioner. Det är
en upprörande snålhet som de svenska
statsmakterna visat när det gäller att
lösa detta problem. I fråga om att ge
landsbygden möjlighet att njuta av god
teater ligger ju vårt land långt efter det
lilla Finland.

En rad åtgärder, det vill jag till sist
poängtera, kan genomföras inom en snar
framtid. Därför ansluter jag mig till reservationen
nr 2.

Herr ANDERSSON, LARS (bf): Herr
talman! Det bör ju vara ägnat att glädja
landsbygdens folk och dem som har
att företräda landsbygdens intressen i
den svenska riksdagen, att man inte bara
i år, utan varje gång landsbygdens
problem varit på tal i riksdagen så livligt
och enhälligt förklarar att allt som
kan göras skall göras för att komma till
rätta med de s. k. landsbygdsproblemen
vilka tillsammantagna medför vad vi alla
anser så olyckligt: flykten från landsbygden.

Nu är herr Sten i år på sätt och vis
besviken över riksdagens beslut med anledning
av den s. k. Casselska motionen
i fjol, då det inte blev någon skrivelse
av, och han är besviken över att 1944
års riksdagsbeslut inte föranlett Kungl.
Maj:t att komma med den inventering
och samordning av de utredningar som
har företagits på detta område. Han har
därför i år väckt en motion —- mycket
intressant och välskriven — i vars innehåll
vi torde kunna i allt väsentligt
instämma. Men för egen del vill jag säga,
att jag är ganska tveksam huruvida

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

det är det riktiga att göra som herr
Sten föreslår, det vill säga att man liksom
fångar landsbygdsproblemen i ett
enda knippe och sedan skickar dem
över till Kungl. Maj:t i skrivelse från
riksdagen och anhåller, att Kungl. Maj:t
ville överväga, utreda och framlägga
förslag till åtgärder för landsbygdsproblemens
lösning. Skall man komma till
rätta med landsbygdsproblemen, får
man väl ändå komma med konkreta förslag
och försöka intressera riksdag och
regering att ge sig i kast med dem.

Efter att åhört dagens debatt hittills,
där motionens framställning kompletterats
med väldiga fång av landsbygdsproblem
och med sådana synpunkter
som vi nyss hörde av herr Helmer Persson,
då förstår man att det inte skall
vara lätt för Kungl. Maj :t att sålla ut det
som för landsbygden är det viktigaste
att komma till rätta med.

Kungl. Maj:t har inte effektuerat vad
som begärdes i riksdagens skrivelse av
år 1944, men det är dess bättre så —
jag vill särskilt understryka det — att
detta förhållande inte betyder att man
icke har gjort någonting för att komma
till rätta med landsbygdsproblemen. Jag
vill hänvisa till 1947 års riksdagsbeslut
om de framtida riktlinjerna för jordbrukspolitiken
och det arbete som lantbruksnämnderna
där har sig förelagt.
Lantbruksstyrelsens chef, generaldirektör
Nordlander, höll under lantbruksveckan
ett föredrag i vilket han angav
riktlinjer för effektuerande av detta
1947 års riksdagsbeslut på ett sätt, som
åtminstone inte ger mig någon anledning
till pessimism utan tvärtom ger mig
anledning till att hysa den allra största
tillförsikt och tillfredsställelse över den
verksamhet som lantbruksnämnderna
kommer att bedriva i fråga om jordbrukets
inre och yttre rationalisering. Detta
är ju områden, som är direkt ägnade
att påverka just de problem som vi här
diskuterar.

När det gäller ett annat mycket viktigt
organ på detta område, nämligen länsbostadsnämnderna,
får man lov att säga,
att folk ute i bygderna allmänt funnit
att länsbostadsnämnderna alltför

restriktivt tillämpat bestämmelserna om
bostadslån till egnahemsbebyggelse på
rena landsbygden. Men vi kan i dag i
Kungl. Maj:ts proposition nr 138, undertecknad
av socialminister Sträng, beträffande
just anslagen för bostadsförsörjningen
läsa: »I detta sammanhang
torde få upptagas frågan huruvida en
restriktiv inställning till egnahemsbyggande
på landsbygden är motiverad på
grund av de kreditrisker, som kan tänkas
föreligga beträffande ur vissa synpunkter
mindre välbelägna hus. Utvecklingen
under senare år av kommunikationerna
på landsbygden har medfört
att bestämda krav icke längre behöver
ställas på att husen skall ligga i anslutning
till tätort med dess möjligheter
till sysselsättning. Om vid belåning av
egnahem på landsbygden vissa risker
skulle tagas, betyder detta icke att landsbygden
favoriseras. Under de senaste
tio åren har med statligt stöd uppförts
ett stort antal egnahem på mindre industriorter.
De framtida försörjningsmöjligheterna
på dessa orter kan visa
sig vara helt beroende av att verksamheten
vid ett eller ett par företag på orten
icke kommer att inskränkas mera väsentligt.
Ifrågavarande långivning innebär
därför ett risktagande från statens
sida. — Av det anförda torde framgå att
statligt lån för uppförande av egnahem
på den rena landsbygden icke bör vägras
enbart av det skälet att efterfrågan
på egnahem utanför tätorter på längre
sikt möjligen kan förändras på sådant
sätt att staten i vissa fall skulle kunna
komma att löpa vissa risker. Det är ett
önskemål att uttunningen av befolkningen
på den egentliga landsbygden
icke blir för stor. Allmänt hållna bedömningar
av kreditriskerna bör därför
icke få fälla utslaget vid prövning
av ansökningar om egnahemslån till hus
på landsbygden.»

Jag har velat citera detta uttalande av
socialministern, därför att det gäller både
lantbruksnämnderna och länsbostadsnämndernas
verksamhet, vilka på ett så
avgörande sätt kan påverka just de problem
som vi här i dag diskuterar.

På samma sätt förhåller det sig med

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

den nya lokaliseringsbyrån inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Den är alldeles ny,
men man får väl knyta den förhoppningen
till verksamheten att den skall
komma att på ett mycket nyttigt och
verksamt sätt påverka de åtgärder för
landsbygdens del som vi önskar åstadkomma.

Senast i fjol behandlade vi, som jag
nämnde, en motion av liknande slag som
den vi nu diskuterar. Beredningsutskottet
avstyrkte även då, men beredningsutskottet
hade följande passus i sitt utlåtande:
»Enligt utskottets mening är

skapandet av likvärdiga inkomstmöjligheter,
arbets- och levnadsförhållanden i
tätorter och på landsbygden det effektivaste
sättet att hejda en icke önskvärd
befolkningsomflyttning.»

Jag skulle tro att när utskottet i fjol
anförde detta rörde det måhända vid
pudelns kärna, ty ingen torde kunna förneka
att just löneklyftan mellan det folk
som arbetar vid jordbruket med binäringar
och skogsbruket — vilket ju är
den överväldigande delen av landsbygdens
befolkning — och jämförbara grupper
i städerna alltid har varit och är
fortfarande så stor, att den utövar en
dragningskraft på framför allt landsbygdens
ungdom. Där har vi väl ändå den
stora orsaken till att landsbygdens ungdom
flyttar från landsbygden in till tätorter
och städer. Vill man alltså ha ett
instrument, som på ett snabbt och effektivt
sätt kommer till rätta med detta
landsbygdsproblem, skall man ge sig i
kast med att söka överbrygga just denna
löneklyfta som förefinnes. Hur skall
det gå till? Jag betvivlar inte att motionären
själv går med på min linje, men
jag betvivlar mycket starkt att reservanterna
Lundqvist och Weiland gör det,
ty det förutsätter att man, när det gäller
förhandlingar om priserna på jordbrukets
produkter inte får med alla tilllåtna
medel söka pressa ned priserna.
Genom en nedpressning av priserna på
jordbrukets produkter kan man ju inte
i rimlighetens namn påräkna att kunna
förbättra inkomstförhållandena för jordbrukets
folk och i varje fall inte åstadkomma
någon inkomstförbättring för

det folk, som arbetar vid familje- och
småjordbruket.

Till herr Helmer Persson vill jag säga
att den linjen säkerligen skulle stämma
mycke illa överens med herr Helmer
Perssons paroll »priserna ned, lönerna
upp», ty då får vi säkerligen icke något
underlag för en utveckling av inkomstmöjligheterna
för landsbygdens folk,
som här måste till för att man skall kunna
bromsa upp och hejda den flykt från
landsbygden, som för närvarande äger
rum.

Herr talman! Med det anförda skall
jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WAHLUND (bf): Herr talman!
Själva sakfrågan här är inte mycket att
diskutera om. Jag står på precis samma
ståndpunkt som herr Andersson,
men jag tycker i likhet med herr Sten,
att riksdagsledamöter från socialdemokraterna
och bondeförbundarna inte behöver
vara så blygsamma. Nog kan vi
väl skriva till regeringen i största förtroende.
Vi vet att regeringen är positivt
inställd till de här frågorna. Men
regeringen har många ting att syssla
med. Vad är det då för fel att riksdagen
ger en mening till känna i den riktningen,
att vi anser att just de frågor
vi nu har att behandla skall ha förtur?

När jag bläddrade i riksdagstrycket
och fick fram herr Stens motion, var
det ungefär som att komma in i en oas
från öknen. Det var välgörande att se,
att en riksdagsman verkligen kan ge sig
själv någon gång, då han skriver en motion.
Det är väsentliga frågor, som herr
Sten tar upp. De hör till våra viktigaste
inrikespolitiska frågor, som han själv säger.

Herr Sten önskade, att jag skulle fullfölja
mina befolkningsprognoser. När de
av herr Sten åberopade prognoserna
framställdes för ett tiotal år sedan, var
det folk som sade, att jag målade läget
väl svart, trots att jag själv försökte säga
att jag hade mycket försiktiga premisser.
I dag står saken klar: verkligheten
har överträffat prognosen. Jag har icke

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

gjort några nya prognosberäkningar,
men jag skulle ändå vilja anföra några
framräknade data till belysning av situationen
beträffande landsbygden och
dess befolkningsutveckling.

Ilet är klart att man i detta sammanhang
icke får gå till de befolkningssiffror
rörande den administrativa landsbygden
som man finner i de officiella
publikationerna. Här gäller det den ekonomiska
och den sociala landsbygden.
Jag har utgått från hela glesbebyggelsen
och till den lagt orter under 200 invånare
och dessutom jordbruksbyar med
tätortsbebyggelse och över huvud taget
liknande populationer med direkt jordbrukskaraktär.
Det visar sig då att den
egentliga landsbygdsbefolkningen — jag
kallar den så, herr talman — höll sig
tämligen konstant under 1920-talet. År
1930 var den 3,2 miljoner människor,
1940 hade vi 2,8 miljoner, och nu är vi
nere vid 2,4 miljoner. Jag kan, som sagt,
inte ge några prognosberäkningar i dag,
men jag är ganska säker på att om utvecklingen
fortsätter och ingen oväntad
förändring sker kommer vi att vara nere
i 2 miljoner människor år 1960 för den
egentliga landsbygdsbefolkningen.

Detta är en allvarlig situation. Denna
är i själva verket än mer kritisk än vad
de anförda siffrorna ger vid handen, ty,
såsom vi vet, är det ju framför allt folk
i de yngre arbetsåldrarna som ger sig i
väg från landsbygden till stadsbygden.
Det är folk i omkring tjugoårsåldern,
och det är kvinnor mer än män. Resultatet
har blivit att landsbygden tenderar
att alltmer bli en gammalungkarlarnas
och åldringarnas bygd.

Vi är överens om att denna utveckling
icke kan få fortgå. Vi är också överens
om att man bär naturligtvis inte får tillgripa
några tvångsåtgärder. Herr Sten
talar ingalunda om några sådana i sin
motion. Jag kan förstå att han har samma
uppfattning som jag, att det inte får
vara några direkta eller indirekta restriktioner
vad beträffar flyttningen från
landsbygd till stad. Landsbygdens ungdom
måste därvidlag ha sin fulla frihet.
Landsbygdens ungdom måste som all annan
ungdom ha rätt till fritt yrkesval.

Man måste således tillgripa andra åtgärder
än sådana av tvångskaraktär. Vi har
bär hört herrar Lundqvist, Andersson,
Sten och andra tala om en hel rad av
möjliga åtgärder. Vi vill nu ha till stånd
— så vill jag uttrycka det, herr Andersson
— en samordning och kvantifiering
av hela delta problem.

Herr Sten nämnde här först frågan
om industriens lokalisering. Jag vet
mycket väl att den frågan varit under
utredning, men jag vill ändå taga fram
denna sak. Det är ju många som säger,
att man inte kan lägga industrier på
landsbygden, tv industrierna skall ligga
där det finns gott om arbetskraft. Detta
konstaterande är riktigt, då det gäller
storindustri, men det är hantverk och
småindustri som det i detta sammanhang
gäller. Nog är det sant att också
småindustrien har svårt att göra sig gällande
på landsbygden. Det är många ting
som ligger hindrande i vägen, såsom
högre transportkostnader och högre utgifter
för sociala åtgärder, särskilt vad
beträffar bostadsfrågan, o. s. v. Men det
finns faktorer som innebär bestämda
fördelar för landsbygdens industri, nämligen
att man där som regel har en fast
och kunnig samt framför allt företagssolidarisk
arbetarstam.

I utlandet har man praktiserat den
metoden att dela upp industrien i olika
produktionsetapper, och man har därvid
haft mycket god framgång. På så sätt
kan man få ut industrien på landsbygden,
det är fördelaktigt som krigsberedskap.
Jag undrar om inte denna metod
vore något att tänka på också hos oss.

Herr Sten berörde i sin motion socialpolitiken
och vill att man skall försöka
anpassa de sociala åtgärderna efter
landsbygdens behov. Jag tror inte alls att
man på denna punkt behöver rikta någon
adress till regeringen. Det finns helt säkert
i nuvarande situation stora möjligheter
att få fram en socialpolitik och
för den delen också en skolpolitik som
passar landsbygden.

Herr Sten och andra har även talat
om ytterligare tänkbara åtgärder. Naturligtvis
kommer man allra sist alltid
tillbaka till frågan om betalningen för

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

arbetet på landsbygden och i stadsbygden
då det gäller att få till stånd en
likvärdig levnadsstandard mellan de breda
lagren av landsbygdsbefolkningen
och stadsbygdens folk. Detta bär sagts
så många gånger tidigare i denna kammare
att jag inte behöver upprepa det.

Lösningen på problemet är ju i själva
verket enkel till banalitet. Det gäller att
skapa likvärdiga förhållanden, att göra
landsbygden konkurrensmässig i fråga
om arbetskraften och att skapa en situation
som gör att ungdomarna själva vill
bli kvar på landsbygden.

Jag skall stanna här, herr talman, men
vill avslutningsvis tillägga ett par ord
till herr Helmer Persson.

Det gladde mig att höra herr Persson
helt öppet deklarera att det existerar
samma naturlagar i alla länder, alltså
även i Sovjetunionen. Jag har särskild
anledning till detta konstaterande bland
annat med hänsyn till att på senare år
den kommunistiska ärftlighetsläran —
det finns en sådan — vill frånsvärja sig
Mendels lära och hävdar förvärvade
egenskapers ärftlighet. Men naturligtvis
är det olika ekonomiska lagar i ett kommunistiskt
och i ett demokratiskt samhälle,
det har herr Persson så rätt i. När
herr Persson talade om att vi bör skapa
gemenskap på landsbygden, tänkte jag
på jordbruket och trodde att herr Persson
syftade på kolchos-systemet. Men
min oro var obehövlig. Vad han avsåg
var att åstadkomma gemensamma ladugårdar.

Herr talman! Herr Sten har inte yrkat
bifall till sin motion, och jag anser
mig därför inte heller kunna göra det.
Jag har således intet yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Då
jag har deltagit i ett par utredningar
som i varje fall delvis haft med dessa
frågor att göra, ber jag att få säga några
ord.

När man talar om flykten från landsbygden,
berör man ett problem som
finns i praktiskt taget alla kulturländer.
Det torde endast vara mycket underutvecklade
länder som inte har detta pro -

blem. Ett så typiskt jordbruksland som
Danmark har det ju i allra högsta grad.
Där har det gått så långt att landets halva
befolkning lever i en enda stad.

Jag har tyckt mig märka av tongångarna
här, att man har den uppfattningen
att Kungl. Maj:t inte har gjort någonting
på detta område. Jag måste protestera
mot en dylik uppfattning, ty den
är icke riktig. På ett flertal punkter har
Kungl. Maj:t vidrört det och indirekt
kommit med förslag, som måste vara till
fördel för landsbygden.

I den utredning, som företagits rörande
näringslivets lokalisering, var vi, oavsett
politisk uppfattning, fullt ense om
att någonting måste göras på detta område.
Frågan var bara vad som skulle
göras. Här fanns två huvudpunkter, den
ena innebärande en statlig dirigering av
näringslivet ut på landsbygden och den
andra frivilliga överenskommelser med
näringslivets företrädare. I denna utredning
var vi alla, så när som på en kommunist,
överens om att tvång inte kan
användas i detta fall, utan att man måste
gå den andra vägen, nämligen att försöka
komma till tals med näringslivets
företrädare när det gäller att skapa nya
industrier, vilka bör förläggas på sådana
platser, som ur samtliga synpunkter
kan anses lämpliga. Detta är inte bara en
arbetskraftsfråga, utan det är naturligtvis
också en fråga om kommunikationerna
och andra ting, som kan påverka
en företagare att vara villig att lägga en
industri på det ena eller andra området.

Redan tidigare liar det funnits ett sådant
frivilligt organ, där man haft vissa
överläggningar, och nu har vi fått denna
byrå på arbetsmarknadsstyrelsen.
Med den samarbetsvilja, som har visats
från olika håll, tror jag det skall vara
möjligt att i görligaste mån på detta område
få en spridning av industrien, som
kan vara att föredra.

Det är emellertid inte bara på detta
område som det har hänt någonting. De
som närmare känner till hur en länsbostadsnämnd
arbetar vet ju också att man
där försöker se till att landsbygden inte
avfolkas. Men samtidigt försöker man
se till att landsbygdens folk kan få unge -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

fär samma bekvämligheter som tätorternas
befolkning har. Vi skall dock villigt
erkänna att det under det senaste
året, för att inte säga de senaste åren,
härvidlag har varit vissa svårigheter,
därför att kreditinstitutionerna inte alltid
varit villiga att låna ut pengar till
nya bostäder, som har legat ocentralt
till. Det är ett bekymmer som vi har,
och vi torde nog också få dragas med
det.

Även i den s. k. länsstyrelseutredningen
hade vi dessa spörsmål uppe till behandling,
framför allt när det gällde
kommunernas planeringar i olika avseenden.
Redan nu finns ju dessa regionplaneringar,
och redan nu finns det andra
planeringar, som berör dessa problem.
Om vi vill vara ärliga mot oss
själva, kan vi väl ändå vara överens om
att det här inte hjälper med allmänna
talesätt utan att det krävs direkta förslag,
som kan leda till verkställighet.

I stor sett har jag samma uppfattning
som herr Sten, men det är på en punkt
som jag inte kan vara överens med min
vän. Han nämnde för en stund sedan att
vi skulle skaffa en rad av »-ologer», sociologer
med flera, som skulle lösa detta
problem åt oss eller i varje fall förbereda
det. Ja, herr Sten, jag måste säga att
jag är skeptisk i det fallet. Man löser
inte detta problem vid skrivbordet, utan
detta är ett allvarligt problem, som måste
lösas med verkliga kraftåtgärder.

Sedan har, herr talman, här talats om
kulturåtgärder. Herr Persson talade ju
både om bröd och skådespel. Vad har
hänt under de sista åren? Jag vill påstå
att det har hänt någonting alldeles anmärkningsvärt
i vad det gäller landsbygdens
kulturfrågor, nämligen 1950 års beslut
om enhetsskolan. Man kan vara hur
intresserad som helst av teater och annat,
men man måste väl ändå erkänna
att detta beslut kommer att lyfta landsbygden
till ungefär samma plan som tätorterna
har befunnit sig på tidigare.
Jag tror att det genom detta beslut skall
bli möjligt för oss att se till att även
landsbygdens befolkning kan få sin beskärda
del av dessa kulturgåvor. Därmed
ingenting ont sagt om teater och

annat. Jag tror att också den saken kommer
att ordnas, men allting tar sin tid.
De som i år har sett på åttonde huvudtiteln
vet vilken ansvällning som har
skett på det området, och det har i mycket
hög grad skett för att tillgodose
landsbygdens behov.

Herr Lundqvist talade om kommunikationerna,
och det är uppenbart att den
frågan är mycket viktig för landsbygden.
Jag har haft anledning att just under de
senaste dagarna syssla med ett sådant
problem. Ett vanligt bussföretag säger
att det inte lönar sig att köra på den och
den linjen. Hur skall vi då bära oss åt?
Skall vi lämna dessa byar åt sitt öde?
Nej. jag misstänker att samtliga säger,
att staten här måste gripa in. Så är det.
När ett företag inte bär sig, kräver vi
statens medverkan. Det kanske inte
hindrar att vi sedan säger: »Se, vilket
dåligt resultat statens kommunikationsföretag
ger.» Jag tror att det bör vara en
liten självprövning på detta område.

I utredningen rörande näringslivets
lokalisering var vi i huvudsak ense. Det
var endast en av ledamöterna som inte
var överens med oss, och det var kommunisten
Kämpe. Vi ansåg att man skulle
kunna lösa detta problem rörande industriens
lokalisering på överenskommelsens
väg. Herr Kämpe trodde inte på
detta och rekommenderade statligt
tvång. Jag tror inte det är många i denna
kammare som vill vara med om statliga
tvångsåtgärder på detta område.

Herr Wahlund och någon före honom
berörde en mycket väsentlig punkt på
detta område, nämligen lönsamheten.
Den kommer vi aldrig ifrån. Om det är
väsentligt mycket mera lönsamt inom
ett annat yrke, söker sig folk dit, och
det är ganska naturligt. Jag tror därför
att vi får se till just den detaljen mycket
noggrant, men jag tror inte vi behöver
några stora utredningar för den
sakens skull. Det är så uppenbart, och
det är så bevisat, att vi där kan handla,
om vi anser att det är riktigt att handla.

Jag tror, herr talman, att detta kommer
att bli något slags motionsföljetong
under årens lopp; dessa saker kommer
åter och åter att framhållas. Men jag vill

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

erinra om att till och med det stora,
mäktiga Stockholm har sina problem i
ytterområdena. Så kommer det alltid att
förbli också ute i landet: inom en landskommun
anser de, som bor i utkanterna,
att tätortsbefolkningen har vissa fördelar.
Jag tror aldrig att man helt kommer
att kunna utjämna dessa olikheter.

Detta hindrar å andra sidan inte, att
vi i görligaste mån bör se till att det blir
en utjämning. Jag har grunnat mycket
på denna fråga, herr talman, och jag
måste erkänna att jag bara ser två utvägar.
Den ena är att vi får ungefär lika
god lönsamhet inom de olika yrkena.
Den andra är att vi söker gå fram på
den väg, som våra företagarföreningar
med viss framgång har börjat beträda.
Men om dessa föreningar skall lyckas
med sin uppgift, måste vi ställa mera
medel till deras förfogande och på ett
betydligt bättre sätt än hittills vårda
oss om denna sak.

Min uppfattning är att vi alla, var och
en i sin stad, bör medverka till lösningen
av dessa problem. Jag tror att kommunalmännen
i mycket hög grad kan
medverka därvidlag. Ge landsbygdens
gårdar vatten och avlopp, ge dem hyggliga
vägar, så tror jag att vi från kommunalt
håll kan medverka rätt långt. Vi
kan också göra mycket genom att bygga
ordentliga skolor och samlingslokaler,
och jag vet att kommunalmännen på åtskilliga
håll gör mycket därvidlag.

Det vore oriktigt att säga, att Kungl.
Maj:t ingenting gjort på detta område.
Under de senaste åren har det faktiskt
skett någonting. Om detta varit tillräckligt
skall jag inte yttra mig om, men jag
tror att man inte löser dessa frågor i en
handvändning. Här fordras ett långvarigt,
tålmodigt arbete. Men får vi gå vidare
på de vägar vi numera är inne på,
så tror jag att vi så småningom skall
lyckas även här. Men man löser icke
dessa frågor med allmänna talesätt.

I detta anförande instämde herr Franzon
(s).

Herr WEILAND (fp): Herr talman! Om
det är något område där pappers -

kvarnarna malt länge och mycket, så är
det just detta. Här har väckts den ena
motionen efter den andra, utredning på
utredning har föreslagits. En del har
också blivit gjort, men vi kan nog påstå
att resultaten hittills är ganska små.

Ett par talare, eller kanske tre, har
framhållit att landsbygdens problem i
första hand är av ekonomisk art. Jag är
alldeles övertygad om att dessa talare är
inne på rätt linje. Vore vi alla ense om
att landsbygden bör lyftas upp på ett
högre ekonomiskt plan, skulle denna
fråga ganska säkert lösas fortare än vi
kanske är böjda att tro. Men nu ligger
det ungefär så till som utskottets ärade
ordförande nyss sade, att lönsamheten
på landsbygden inte på långt när är densamma
som i tätorterna.

Jag tror för min del att frågan inte
kan lösas med mindre än att landsbygdens
eget folk försöker ta intitiativ och
hugga i. Jag skulle vilja rekommendera
damerna och herrarna att resa ned till
en av de sämsta jordbruksbygderna i
Jönköpings län, Västbo härad, och
studera hur man där har det. Helst
skulle jag vilja råda er att resa under
vårens tid, då trädgårdarna där nere
står i blom och allt är som vackrast.
Där har folket i stor utsträckning stannat
i bygden. Duktiga karlar har startat
den ena industrien efter den andra, och
det har kommit att leda till att denna
trakt lyfts upp ganska bra.

Jag skall inte längre ta tiden i anspråk
utan vill bara, sedan jag tagit del
av herr Lundqvists reservation, instämma
i och yrka bifall till densamma.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! En
av de föregående talarna, herr Näsström,
ställde den pretentionen på de förslag,
som framlägges här i riksdagen, att de
skulle vara konkreta. Det var en ganska
hård fordran, ty om man tar initiativ av
den typen, brukar utskottsbehandlingen
utmynna i, att man inte utan föregående
utredning kan bifalla ett så direkt ställt
yrkande. Denna fras om utredningens
nödvändighet är, som vi alla veta, ju
gängse i sådana sammanhang. Därför
bör man nog inte a priori ställa sig av -

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

visande till behovet av utredningar i
olika avseenden.

Det var lustigt — om jag no får ta upp
något av vad som är sagt i denna debatt

— att höra herr Perssons synpunkter på
metoderna för att utveckla vårt lantbruk
och över huvud taget ordna förhållandena
på landsbygden. Han förklarade
sig, som vi alla hörde, vara av den
meningen, att det hela borde byggas på
andelsprincipen. Om jag hörde rätt, uttryckte
han sin förargelse över, att denna
princip hade visat sig mindre framgångsrik,
när det gäller att få fram andelsladugårdar
än i andra sammanhang.
Han uttalade sig i det sammanhanget berömmande
om andelsmejerirörelsen. Jag
har i det fallet endast anledning att uttala
den förmodan, att när det inte gått
att få fram något större intresse för de
s. k. andelsladugårdarna, så torde det
sammanhänga med att de i det praktiska
livet visat sig mindre bär- och livskraftiga
än exempelvis andelsmejerirörelsen.

Jag antar, att herr Persson känner
inte bara det moderna Rysslands förhållanden
— som han nu vill känna dem

— utan att han också litet känner till
det tsarryska Rysslands historia. Jag
kom att tänka härpå, när han här uttalade
sina sympatier för andelsverksamheten
över huvud taget. Det torde väl inte
vara herr Persson obekant att en tsarrysk
ministerpresident med namnet
Witte liksom även hans efterträdare efter
de stora oroligheterna i Ryssland
1905 inkallade jordbrukssakkunniga
från Danmark, vilka med dem diskuterat
möjligheterna att ersätta det gamla
ryska mirsystemet med ett danskt självägande
bondesystem, vilket — som vi
alla vet — i mycket hög grad även bygger
på andelsprincipen. Det är överraskande
att höra, att herr Persson är anhängare
av denna, åtminstone i ett visst
ögonblick, tsarryska uppfattning om det
ryska jordbruksproblemets rätta lösning.
Det ger en intressant inblick i det
principtänkande, som herr Persson kan
rubricera med sitt namn.

I övrigt begärde jag ordet, herr talman,
närmast med anledning av det an -

förande, som här hölls av herr Sten.
Han citerade däri en auktoritet, som jag
inte närmare känner till men som namngavs,
nämligen doktor Eskeröd, vilken
gjort sig till talesman för, efter vad jag
kan tycka, riktiga synpunkter, då han
efterlyst behovet av en ny strukturundersökning
på vår svenska landsbygd.
Tiden går nämligen mycket hastigt, och
vad som enligt våra uppfattningar var
giltigt beträffande den svenska landsbygden
och dess utseende för, låt oss säga,
omkring femton år sedan, är faktiskt
inte giltigt i dag. Den strukturundersökning,
som det här gavs en antydan om,
tror jag, att vi i nuvarande stund i högsta
grad, har behov av, när det för oss
gäller att bedöma, huruvida den nya
kommunindelningen är funktionsduglig
eller icke. Det är en viktig landsbygdsfråga
i nuvarande stund. Den sammanhänger
med bedömandet, huruvida de
storkommuner på 2 000, 3 000 personer,
som vi beslöt att föra ut i livet för
några år sedan, verkligen är i stånd att
åtaga sig de uppgifter, som vi då avsåg,
att de skulle vara mäktiga att fylla. Det
torde redan nu vara fullt klart, att denna
spekulation icke längre är bärkraftig.
Av den anledningen anser jag, att
det skulle vara ett mycket värdefullt bidrag
till de fortsatta bedömandena på
detta område, om vi i dessa avseenden
finge nytt stoff. Detta sammanhänger
framför allt med skattekraften hos de
storkommuner, som för närvarande mer
eller mindre stapplande bereda sig på
att leva sitt eget liv.

Herr talman! Debatten har varit lång,
och det finns ingen anledning för mig
att fördjupa mig mer i dessa ämnen,
som är outtömliga. Jag är själv ledamot
av beredningsutskottet men har av viss
anledning inte varit i tillfälle att delta i
behandlingen av detta ärende. Jag har
emellertid velat begagna tillfället att här
deklarera, att jag mest är böjd för att
stödja den reservation, som är avgiven
av herr Lundqvist.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Endast ett par repliker!

I anledning av herr Näsströms anfö -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

rande vill jag bara understryka, att det
inte är någon inom utskottet som sagt,
att Kungl. Maj:t inte gjort någonting när
det gäller landsbygdens problem. Vad
man sagt är, att man inte fått den plan,
som man begärt och att det inte heller
gjorts tillräckligt. På den punkten tror
jag vi är ganska eniga allesammans.

Herr Näsström säger vidare, att det
inte räcker med allmänna talesätt, utan
att det måste vara konkreta fall. Jag vill
erinra om den motion, som vi bar fram
i fjol och i vilken vi hade en lång lista
på olika åtgärder, som vi ansåg borde
vidtagas, samtidigt som vi ville få en
plan med angivande av angelägenhetsgraden
av de olika åtgärderna o. s. v.,
men även då avvisades motionen. Det är
inte så gott att veta, hur man egentligen
skall lägga fram frågorna för att de skall
vinna riksdagens beaktande.

Vidare var det fråga om kommunikationerna.
Jag tror att herr Näsström och
jag på denna punkt står varandra ganska
nära. Jag har många gånger här givit
uttryck åt min uppfattning rörande
vilka funktioner kommunikationerna bör
fylla och att man inte får bortse från de
samhälleliga intressena på detta område
vare sig i glest bebyggda trakter eller
i skärgårdarna.

Vidare en liten replik till utskottets
ärade ordförande! Han sade att han var
tveksam, huruvida det var riktigt att —■
såsom herr Sten gjort —- plocka ihop
alla önskemål i en bukett och överlämna
den till regeringen. Det måste, sade även
han, vara konkreta fall. Men vi kan väl
inte här i riksdagen — och ännu mindre
motionärer -— ha den apparat till förfogande,
att vi kan sitta och bena upp problemen
för att se vilka som ur ekonomiska
och andra synpunkter är möjliga
att realisera och angelägenhetsgraden
dem emellan. Vi måste vädja till regeringen
med dess större möjligheter att
bena upp de viktigare problemen. Det
var vad vi i fjol begärde, och det är närmast
vad herr Sten begär i år, när han
föreslår denna angelägenhetsgradering
och samordning av de olika problemen.

Jag vill bara anföra detta med anledning
av vad som sagts från annat håll.

Herr SANDBERG (s): Herr talman!
Min granne herr Weiland talade om förhållandena
i Västbo härad i Jönköpings
län. Jag kan gärna instämma i det beröm,
om man kan använda det uttrycket,
som han slösade över denna speciella
del av vårt län. Nu har jag emellertid
svårt att förstå, att just detta beröm kan
användas som ett led, när man skall bevisa
riktigheten av ett beslut i överensstämmelse
med motionen.

Denna bygd och vad man där kan se
— alla dessa små industrier och även
en hel del ting på lantbrukets område
-— är levande manifestationer av personliga
insatser av betydande mått. Det är
seghet och energi, arbetsamhet och en
okuvlig vilja att, även om situationen
kan te sig svår, skapa någonting av bestående
värde. Och här har man faktiskt
uppnått sådana resultat. Att sedan det
allmänna kanske under tidernas lopp
har kommit att underlätta arbetet för
vederbörande, skall naturligtvis inte förnekas,
men den föreliggande motionen
syftar ju dock till — det är kanske litet
hårt att säga det — centraldirigerad utredning
på det här området, och i det
sammanhanget tycker jag knappast att
herr Weilands exempel är så särskilt
lämpligt.

Jag tillhör ju ett parti, som i och för
sig har accepterat statliga åtgärder, ehuru
vi blivit så fina så småningom, allteftersom
tiderna gått och vi samlat erfarenheter
och fått åtskilliga illusioner
krossade, att vi förstår, att det finns en
gräns, och jag tror att man kanske kunde
säga, att vi tillämpar det statliga systemet
med den modifikationen, att vi
gärna vill ha balans mellan det enskilda
initiativet och det statliga. Det är i alla
fall inte farligt för en gammal socialdemokrat,
som varit med i flera år och
kanske även upplevat romantiken på det
här området, att komma med en dylik,
kanske något kall reflexion i det här
sammanhanget.

Jag undrar, om man inte i alla fall begär
för mycket på det här området. Herr
Stens motion är intressant. Den har sina
betydande estetiska värden, som det alltid
är roligt att möta även i motioner i

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

riksdagen och i det politiska livet över
huvud taget — det skall jag gärna erkänna.
Men jag måste säga, att jag är en
liten aning tveksam ändå, om den innehåller
sådana konkreta uppslag, som
dock borde vara värdefulla och betydelsefulla,
när riksdagens första kammare
skall gå att fatta ett beslut, som innebär
utredningar enligt den plan som motionen
har. Jag menar att det kanhända är
en viss disproportion mellan motivering
och slutsats. Nu är motiveringen mycket
elastiskt formulerad — den inrymmer
över huvud taget vad som helst. Det
hemställes hos Kungl. Maj:t om övervägande;
det är således en begäran att
Kungl. Maj:t skall pröva det hela.

När man framställer en dylik begäran,
tycker jag att det skulle vara mycket angeläget
att få någonting som kunde likna
en definition av vad landsbygden egentligen
är för någonting. Jag föreställer
mig, att om en stockholmare — jag säger
inte herr Lundqvist — kommer högst
upp på Katarinahissen och tittar ut över
omgivningen, så räknar han med att
Stockholm är vad han kan fånga med sin
blick —• det är staden, och allt det andra
är landsbygd. När jag satt i en socken
därhemma i Jönköpings län, betraktade
jag den socknen och mycket annat där
som landsbygd, medan Jönköping i alla
fall var en stad, som inte mera direkt
hörde till landsbygden, och begränsade
jag mig till mitt eget härad — det är
också ett gammalt trevligt härad, som
heter Norra Vedbo — tyckte jag att socknen
var landsbygd och att Tranås, som
då inte var så stort men senare blivit
större genom inkorporeringar, i alla fall
var staden.

Var går gränsen? Att samla allt detta
i en formel eller en definition kräver
naturligtvis oerhört mycket, och det
finns väl knappast någon i filosofiska
ting tränad hjärna, som skulle kunna
prestera det. Det går väl i varje fall inte
att göra det med den statistik som herr
Wahlund förfogar över. Det låter kanske
litet skämtsamt, men det är i alla fall en
realitet. Vad är landsbygd? Man skall inte
tro att förhållandena är så ensartade,
att de kan angripas med likformiga me -

del i olika avseenden. Landsbygden är
inte någonting statiskt utan stadd i
ständig utveckling, och man får pröva
förhållandena efter de nya situationer
som oupphörligen uppstår där.

Jag vill inte förlänga debatten, men
jag skulle likväl i detta sammanhang vilja
framställa en fråga till herr Wahlund.
Plan talade om socialpolitik på landsbygden.
Jag vet inte vad det innebär. Ur
principiell synpunkt skiljer man väl inte
mellan socialpolitik i städer och socialpolitik
på landsbygden. I varje fall gör
vi det inte på landsbygden. Den som varit
verksam i en kommun vet, att arbetet
där inte behöver präglas av passivitet,
och har man suttit i landsting och
dess förvaltningsutskott i åtskilliga år,
vet man att från landstingets sida göres
åtskilligt som kommer även landsbygden
till godo. Man rör sig här med en hel
del uttryck som inte är tillräckligt preciserade
för att kunna ange vad man
egentligen syftar till. Det är klart att här
skall göras allt som kan göras både för
landsbygd och städer, och det sker ju i
alla fall undan för undan. Därvidlag är
de personliga initiativen, som så ofta
kommer till synes ute i bygderna, av
oerhört stort värde och stor betydelse.

Här talas om att Kungl. Maj :t skulle
verkställa utredningar. Ja, det är klart
att Kungl. Maj :t naturligtvis förfogar
över tillräcklig intelligens och kanske
även intuition för att kunna leta upp de
områden, som kanske skulle lämpa sig
för dessa utredningar. Det kan jag inte
förneka. Så skall resultaten därav så
småningom läggas fram för riksdagen,
och det skall på grundval därav vidtagas
andra åtgärder i fråga om landsbygdens
problem.

Om man syftar på att detta skall göras
självständigt utan att det kommer i
kommunikation med riksdagen såsom
beslutande organ, framträder emellertid
inte alls tydligt. Jag menar att den slutsats
som motionären i all lians varmhjärtade
uppläggning av det problem,
som här föreligger, har kommit till, är
allt för omfattande. Han har nämligen
hemställt, att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägan -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 11153.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

den, utredningar, förslag och andra åtgärder
i fråga om landsbygdens problem.
Jag tycker att det bör vara ganska
svårt för riksdagens första kammare att
skicka i väg ett dylikt icke tillräckligt
dokumenterat papper till kanslihuset för
att det där skall tas om hand och det
skall göras vad man över huvud taget
tycker kan vara bra, nyttigt och trevligt
och att försöka leta reda på en del skäl
därför. Det kanhända finns lämpliga
skäl därtill anmälda, det vill jag inte förneka.

Är det inte lämpligare och bättre, att
man får mera konkreta ting att föra
fram? Det har sagts i debatten vilka problem
som kunna föras fram efter en rät
linje, så att man kan försöka få en förnuftig
lösning av dem.

Motionären och de som försvarat reservationen
skall således inte tro att vi
inom utskottet — jag deltog inte i beslutet,
men jag har hört diskussionen
där — visar någon kylighet i detta avseende
gentemot motionen. Det gör vi
inte. Men den förefaller oss brista en
liten smula i konkretion, och ur den
synpunkten tillåter jag mig att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WAHLUND (bf): Herr talman!
Till herr Sandberg vill jag säga, att med
statistik kan man bara åstadkomma en
allmän kvantifiering av problemen. Jag
har inte haft pretentioner på mera, och
jag tror inte heller att herr Sandberg
menade, att jag lade in mera i vad jag
sade.

Beträffande socialvården ocli de sociala
reformerna finns naturligtvis skillnader
mellan landsbygd och stadsbygd
så snart det är fråga om åtgärder, som
bekostas av kommunerna. Men sedan
dyrortsgrupperingen kommit hort, är
det klart, att de av staten bekostade åtgärderna
till formen är likartade på
landsbygd och i stad. Men jag menar att
det finns vissa slag av socialhjälp som
lämpar sig sämre för landsbygden, det
finns vissa reformer som har sämre möjlighet
att gå ut till landsbygden än till
stadsbygden. Alla kontantåtgärder går

likformigt ut till landsbygd och stad,
men all erfarenhet visar, att så snart
man inom sociallagstiftningen kommer
in på konsumtionsdirigerande åtgärder,
kommer landsbygden att ligga efter. Det
var detta, herr Sandberg, som utgjorde
bakgrunden till vad jag nyss sade.

Herr STEN (s): Herr talman! De anföranden,
som hållits av allmänna beredningsutskottets
ärade ordförande och
av herr Näsström, har jag inte uppfattat
som någon polemik emot motionen.
Jag bemödade mig i mitt förra anförande
att i koncentrerad form konstatera,
att motionären och utskottet var ense
både beträffande motiveringen och beträffande
syftet. Det var endast beträffande
själva klämmen som skiljaktighet
förekom.

För att nu inte, med anledning av det
sista kåseriet, den uppfattningen skall
kvarstå, att motionen skulle på något
sätt brista i en distinkt framställning av
det problem, som den har tagit sikte
på, vill jag endast hänvisa intresserade
kammarledamöter till att läsa motionen.
Min utgångspunkt var den, att fjolårets
högermotion hade avvisats i utskottet
och av kammaren huvudsakligen, som
jag hade anledning tro, av två olika skäl.

Det första skälet var att man där a
priori vände sig emot flykten ifrån
landsbygden, att man så att säga menade
att man skulle slå vakt om en statisk
landsbygdsbefolkning. Det andra
var att man — jag kommer inte exakt
ihåg, hur ordalagen föll — begärde
att en plan skulle utarbetas. Man fick
alltså den uppfattningen att det rörde
sig om eu mycket stor och omfatlande
utredning. Jag hade lagt motionen
åt sidan och tänkte delta i det meningsutbyte,
liknande detta, som jag trodde
skulle följa med anledning av densamma,
men jag blev förhindrad av fullt
legitima skäl, och då tog jag mig före
att under höstriksdagen, då vi hade gott
om tid, skriva en motion i samma ämne,
som jag inte trodde att allmänna beredningsutskottet
skulle kunna avstyrka.
Jag undvek nämligen de fallgropar som

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

herr Lundqvist och hans meningsfränder
hade ramlat i, ocli jag vill påpeka
att det i min motion finns klart utsagt
i själva anslaget, att jag icke vänder
mig mot befolkningsrörelser som föranledes
av nödvändigheten att ta naturrikedomar,
råvarukällor och andra naturliga
förutsättningar i anspråk, vare
sig de tar sig uttryck i emigration till
andra länder eller i utvandring från
landsbygden till städer och andra industriorter.
Jag säger vidare, att om
man vill framåt i ekonomiskt, socialt
och kulturellt hänseende, får man ta de
olägenheter som uppstår på grund av
sådana befolkningsrörelser. Men däremot
är det ett faktum, att befolkningsrörelserna
inom nationen skapar de
landsbygdsproblem, som jag kallar för
våra största inrikespolitiska arbetsuppgifter.
Sedan henar jag upp problemet
och säger att en hel del av dessa frågor
kan bäst angripas var för sig.

Herr Sandberg talade om att det skulle
bli en så omfattande utredning och
att jag hade stoppat alltsammans i samma
påse, men här står uttryckligen uppräknat
ibland frågor som lämpligen kan
angripas för sig exempelvis den stora
frågan om jordbrukets inriktning och
lönsamhet, som flera talare bär har varit
inne på, alltså både jordbruksreformen,
som lantbruksnämnderna sysslar
med, och den grundsats som riksdagen
är enig om, att jordbrukets ägare och
arbetare skall tillförsäkras en med andra
samhällsgrupper jämförlig standard.
Jag påpekar vidare, att vid denna riksdag
har i en motion skogsbrukets liknande
problem blivit framförda för specialbehandling
och att även frågan om
industriens lokalisering har varit och
är föremål för särskild uppmärksamhet.
Sedan går jag in på de sociala och kulturella
reformerna och nämner att man
därigenom, som jag uttrycker mig, »dikar
ut» åtskilliga av landsbygdsproblemen
och att man uppnår ytterligare resultat
genom att anpassa dessa föranstaltningar
efter landsbygdens speciella
förhållanden. Men, herr Sandberg, jag
fastslår därefter, att även efter en sådan
genomgång kvarstår tillräckligt

mycket av vad som konstituerar begreppet
landsbygdsproblem för att de skall
påkalla särskild upmärksamhet, och dit
hör framför allt samhällsbildningen på
landsbygden och dess kulturfrågor.

På den enda punkt, där min ärade vän
herr Näsström anmälde en uppfattning
som avvek ifrån min framställning,
nämligen när jag rekommenderade doktor
Eskeröds i ett föredrag på Lantbruksakademien
i fjol framkastade förslag
till allvarligt övervägande, vill jag
endast säga att jag trodde att man hade
den känslan för närvarande, att det var
litet för mycket av experter och specialister
från huvudstaden, som var sysselsatta
med att lösa dessa problem ute
i den svenska landsbygden. Eftersom jag
alltid söker efter synteser i stället för
teser och antiteser, ville jag ge en koncession
och ett erkännande åt specialisterna,
åt vetenskapsmännen. Men jag
sade uttryckligen, att jag inte ansåg att
man skulle taga taga upp doktor Eskeröds
tanke på en vetenskaplig utredning
av hur den svenska bygden skulle se ut
till förverkligande på sådant sätt att denna
utredning skulle hindra den verksamhet
som utföres av våra lantbruksnämnder,
av våra bostadsorgan eller av
våra organ för lokalisering av industrien.
Jag menade emellertid, att man kunde
vid sidan av dem behöva en rent vetenskaplig
utredning på dessa områden.
Och det var endast något som jag framförde
till övervägande.

Jag vill alltså säga, att det inte skulle
ha varit några som helst svårigheter för
Kungl. Maj:ts regering att med ledning
av motionen och med ledning av vad jag
anfört här i mitt första anförande kunna
utläsa, vad som var meningen att
man skulle överväga och utreda. Men
när jag fann att utskottet godkänt både
min motivering och mitt syfte, så framställde
jag icke något annat yrkande än
det som utskottet hade kommit fram
till. Och eftersom jag i själva ingressen
till min motion uttryckligen hade
sökt efter en annan utgångspunkt än
den, som man hade utgått ifrån i fjolårets
högermotion, framgick det ju tydligt
att jag icke hade möjlighet att in -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953.

Ang. vissa gemensamma landsbygdsproblem.

stämma i det yrkande som reservanten,
herr Lundqvist, har framställt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Lundqvist vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första kammarens
allmänna beredningsutskott hemställt
i sitt utlåtande nr 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundqvist vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 90, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda

framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54 jämte
i ämnet väckt motion;

nr 91, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående befrielse i
vissa fall från betalningsskyldighet till
kronan; och

nr 92, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1890 (nr 21, s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 373, av herrar Roman och Björnberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 374, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Björnberg, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående prisutjämningsavgift
in. in.;

nr 375, av herr Magnusson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt
å bensin och motorsprit, m. m.;

nr 376, av herr Björnberg och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660) om

Onsdagen den 25 mars 1953.

Nr 11.

skatt vid tillverkning och import av personbilar
m. in. samt om fortsatt giltighet
av samma förordning;

nr 377, av herr Bergman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans
pensionsanstalt in. in.;

nr 378, av herr Sunne in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång'' för byggnadsarbete;

nr 379, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 17 juni 1948 (nr
329) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet;

nr 380, av herr Näsgård in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 17 juni 1948 (nr
329) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet;
nr 381, av herr Siindelin, i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet; nr

382, av herr Huss m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag'' till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
in. in.;

nr 383, av herr Andersson, Axel, och
herr Persson, Johan, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till avlöningar
vid blind- och dövskolorna; samt

nr 384, av herr Andersson, Axel, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1953/54 m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

(i Första kammarens protokoll 1953. Nr 11.