1953 FÖRSTA KAMM AREN Nr (Riksdagens protokoll 1953:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

w&aam

1953 FÖRSTA KAMM AREN Nr

9—15 april.

Debatter m. m.

Onsdagen den 15 april. Sid.

Anslag under tionde huvudtiteln:

Statens provningsanstalt .................................... 17

Statens hantverksinstitut .................................... 18

Tekniskt-vetenskaplig forskning m. m....................... 20

Hemmens forskningsinstitut ................................ 21

Aktiebolaget Svensk torvförädling .......................... 25

Främjande av företagsverksamhet m. m..................... 26

Upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor .... 39

Anslag under elfte huvudtiteln:

Inrättande av en professur i reumatologi .................... 42

Användning av epidemivårdsanstalt för annat sjukvårdsända mål

...................................................... 58

Civilförsvarsstyrelsen ...................................... 59

Inköp av verkskyddsmateriel in. m......................... 66

Riktlinjerna för den statliga exportkrediten .................... 68

Anslag till odontologisk försöksverksamhet vid Vipeholms sjukhus 73

Utflyttning från Stockholm av centrala ämbetsverk in. m......... 77

Utredning ang. redogöraransvaret .............................. 81

Landstingens vårdbidrag till karolinska sjukhuset m. m......... 83

Ändrade bestämmelser rörande veckovila ...................... 90

Ändring i 12 § semesterlagen .................................. 92

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering .......... 97

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 9 april.

Gemensam omröstning ang. anslag till inrättande av inackorderingsliem
m. m........................................... 3

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 13.

Nr 18.

Innehåll.

Onsdagen den 15 april. Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. ändring av § 21 riks dagsstadgan

.............................................. 17

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) ............................ 17

— nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
.................................................. 42

— nr 55, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ 68

— nr 56, ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten ...... 68

— nr 57, ang. statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser

av Husaby aktiebolag ...................................... 73

— nr 58, ang. anslag till Sveriges geologiska undersökning ...... 73

— nr 59, ang. anslag till odontologisk försöksverksamhet vid Vipe holms

sjukhus ............................................ 73

•—- nr 60, ang. medicinsk undervisning vid vissa Stockholms stad

tillhöriga sjukhus ........................................ 76

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, om utredning angående tulltaxorna
för importerad frukt m. m........................... 76

—• nr 28, ang. beskattningen av icke börsnoterade aktier ........ 77

— nr 30, ang. ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen m. m. . . 77

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. fortsatt tillämpning av bestämmelserna
om in- och upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit
.................................................... 77

—- nr 7, ang. fortsatt giltighet av valutalagen .................. 77

— nr 8, ang. flyttning av de s. k. talmansporträtten till kamrarnas

plenisalar ................................................ 77

— nr 9, ang. ändring av direktiven för ännu ej avslutade strukturutredningar
.............................................. 77

—- nr 10, ang. utflyttning från Stockholm av centrala ämbetsverk

in. m..................................................... 77

—- nr 11, ang. ändring i avlöningsbestämmelsetna för riksdagens

tjänstemän .............................................. 81

Första lagutskottets utlåtande nr 24, ang. ändring av vissa bestämmelser
i rättegångsbalken .................................. 81

— nr 25, om utredning ang. redogöraransvaret .................. 81

— nr 26, ang. ändrade bestämmelser om ersättning åt oskyldigt

häktade eller dömda m. fl................................... 83

— nr 27, om undantag för medborgare i våra nordiska grannländer
från föreskrifterna ang. vistelse inom skyddsområde ...... 83

— nr 28, om fortsatt giltighet av bestämmelserna ang. olovlig befattning
med spritdrycker och vin m. m..................... 83

— nr 29, ang. ändrad lydelse av 5 § lagen om disciplinstraff för

krigsmän ................................................ 83

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. landstingens vårdbidrag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m......... 83

— nr 18, ang. ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen ........ 90

— nr 19, om lagstiftning ang. saluförande av smör m. m......... 92

— nr 20, ang. ändring i 12 § lagen om semester ................ 92

— nr 21, ang. utredning av frågan rörande auktorisering för offentlig
kemisk undersökningsverksamhet .................... 97

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. anslag till befrämjande av
landsbygdens elektrifiering ................................ 97

— nr 8, ang. anslag till veterinärstaten ........................101

— nr 9, ang. anslag till jordbrukets lagerhusfond ..............101

— nr 10, ang. anslag till fiskerilånefonden ....................101

Torsdagen den 9 april 1953.

Nr 13.

Torsdagen den 9 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 40 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition
:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 218 och II: 296 ävensom
motionen II: 164 till Bidrag till inrättande
av inackorderingshem m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 15 600 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen II: 164 samt
med bifall till motionerna 1:218 och II:
296 till Bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. in. för budgetåret
1953/54 anvisat ett reservationsanslag
av 46 600 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 260, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 63 ja och 146 nej
samt att båda kamrarnas sammanräkna -

de röster befunnits utgöra 134 ja och 207
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 31
nästlidne mars och den 1 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
m. in.; och

nr 180, med förslag till lag om tillsättning
av vissa befattningshavare inom
socialvården.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Lundgren
m. fl. väckta motionen, nr 393, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 394, av herr Hansson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953/54
till Stockholms högskola;

nr 395, av herrar Ohlon och Sunne, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1953/54
till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 396, av fru Sjöström-Bengtsson, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, m. m.; samt

Nr 13.

Torsdagen den 9 april 1953.

nr 397, av herrar Sanne och Huss, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa byggnadsarbeten vid
statens sinnessjukhus m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 39S, av herr Eriksson, Einar, och
herr Thun, Edvin,

nr 399, av herr Weiland m. fl., samt
nr 400, av herr Söderquist och herr
Andersson, Axel,

alla i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Anderberg
in. fl. väckta motionen, nr 401, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 402, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln m. in.;
samt

nr 403, av herrar Spetz och Sanne, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1953/54
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. in.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 176, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

178, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 179, angående befrielse i visst fall
från nöjesskatt;

nr 181, med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 6 juni 1952
(nr 375) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning;

nr 182, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker, m. in.;

nr 183, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), in. m.;

nr 184, angående rörligt tillägg under
år 1953 på tjänste- och familjepensioner
för statstjänstemän m. m.;

nr 185, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni
1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i
stad, m. in.; samt

nr 190, angående portofrihet i den inrikes
posttjänsten för försändelser från
och till krigsfångar och civilinternerade.

Herr EWERLÖF (h) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med
hänsyn till omfattningen av det ärende,
som avses i Kungl. Maj:ts proposition
nr 178, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
hemställer jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl. proposition
utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar från
den dag propositionen kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 404, av herr Göransson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till fångvården m. m.;

nr 405, av herrar Svärd och Magnusson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1953/54 m. in.;

Torsdagen den 9 april 1953.

Nr 13.

nr 400, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1953/54 in. m.;

nr 407, av herr Lundqvist in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- in. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1953/54 m. in.;

nr 408, av herrar Svärd och Magnusson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1953/54 m. in.;

nr 409, av herr Elmgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1953/54 m. in.;

nr 410, av herr O hlon, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.;

nr 411, av herr Snygg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953/54 till
främjande av bostadsförsörjningen m. m.;

nr 412, av herr Eriksson, Einar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1953/54
till främjande av bostadsförsörjningen
in. m.;

nr 413, av herr O hlon, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.;

nr 414, av herr Wehtje, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953/54 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.;

nr 415, av herr Norling in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953/54 till
främjande av bostadsförsörjningen m. in.;

nr 416, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953/54 till
främjande av bostadsförsörjningen m. m.;

nr 417, av herrar De Geer och Söderquist,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1952/53 till

vissa i arbetslöshetsbekämpande syfte
anordnade arbeten m. in.;

nr 418, av herr Jansson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
uttagande av en avgift för främjande
av forskning och rationalisering
på byggnadsområdet samt inrättande av
en statens nämnd för byggnadsforskning;

nr 419, av herr Wehtje, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
uttagande av en avgift för främjande av
forskning och rationalisering på byggnadsområdet
samt inrättande av en statens
nämnd för byggnadsforskning;

nr 420, av herrar Lundqvist och Spetz,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående uttagande av en avgift för
främjande av forskning och rationalisering
på byggnadsområdet samt inrättande
av en statens nämnd för byggnadsforskning; nr

421, av herr Pettersson, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster,
in. in.;

nr 422, av herrar Osvald och Weiland,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, m. m.;

nr 423, av herr Larsson, Sigfrid,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående lönegradsplaceringen
-för vissa tjänster, in. in.;

nr 424, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Eskitsson i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän in. fl.;

nr 425, av herr Boo in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
ny lönegruppering för statens tjänstemän
in. fl.;

nr 426, av herrar Weiland och Osvald,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ny lönegruppering för
statens tjänstemän m. fl.;

nr 427, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående förhöjning av vissa arvoden
in. in.;

nr 428, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
omorganisation av gymnasierna vid de
högre allmänna läroverken m. in.;
nr 429, av herr Ewerlöf in. fl., i an -

Nr 13.

Torsdagen den 9 april 1953.

ledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående omorganisation av gymnasierna
vid de högre allmänna läroverken
in. in.;

nr 430, av fröken Ranmark m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av gymnasierna
vid de högre allmänna läroverken
in. m.;

nr 431, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Mai ;ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953/54 till avlöningar
vid de allmänna läroverken
in. in.;

nr 432, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1953/54
till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 433, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till kommerskollegium
in. in.;

nr 434, av herr Svärd m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser om alkoholhalten i maltdrycker
av andra klassen m. m.;

nr 435, av herr Osvald in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om varuskatt, m. in.;

nr 436, av herr Landquist m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till polisväsendet
för budgetåret 1953/54 in. m.;

nr 437, av herr Göransson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 21
december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. in.;

nr 438, av herrar Boman och Hnss, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) in. m.;

nr 439, av herr Svärd m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
förbättring av ersättningarna inom
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. in.;

nr 440, av herr Norling in. fl., i anled -

ning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
in. m.;

nr 441, av herr Norling m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 2 juni 1950 (nr
295) om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., m. m.;

nr 442, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m.;

nr 443, av herr Nordenson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m.;

nr 444, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet in. m.;

nr 445, av herr Norling m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 3 och 11 §§ lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, in. in.;

nr 446, av herrar Bergvall och Ohlon,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, in. in.;

nr 447, av herr Ewerlöf in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering in. in., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
in. in.;

nr 448, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 3 och 11 lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering in. in., så

Lördagen den 11 april 1953.

Nr 13.

ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m.; samt

nr 449, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1953/54, in. in.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Svenson för tiden från och

med den 14 till och med den 27 i denna
månad för utrikesresa.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 11 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg anhåller
jag härmed vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 1
april—den 2 maj 1953.

Karlskoga den 9 april 1953.

Eric Ericson.

Härmed intygas, att kommunalborgmästaren
Eric Ericson, Karlskoga, på
grund av sjukdom (depression med
sömnlöshet) är förhindrad att deltaga i
riksdagsarbetet under tiden den 1 april
—den 2 maj 1953.

Kristinehamn den 8 april 1953.

N. Wennerholm,
Överläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en

allmänna arvsfonden tillfallen fastighetsandel; nr

112, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser justitiedepartemetets verksamhetsområde; nr

114, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

115, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 13.

Lördagen den 11 april 1953.

proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Stornorrfors
kraftstation m. m.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna
arvsfonden tillkommande fordran på
grund av borgen;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1953 m. m.; och
nr 122, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt S. T. Magnusson
för skada, ådragen under värnpliktstjänstgöring.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 16
oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg; nr

127, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i och översyn av
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik;
samt

nr 128, i anledning av väckt motion
om ställande av vissa kronan tillhöriga
båtar under kontroll av inspektionsmyndighet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 176, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 178, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 179, angående befrielse i visst fall
från nöjesskatt.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
181, med förslag till lag om fortsatt tilllämpning
av lagen den 6 juni 1952 (nr
375) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

F’öredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 182, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 183, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), m. m.

Foredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 184,
angående rörligt tillägg under år 1953
på tjänste- och familjepensioner för
statstjänstemän m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :s proposition
nr 185, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni
1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i
stad, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 190, angående portofrihet i den inrikes
posttjänsten för försändelser från
och till krigsfångar och civilinternerade.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Göranssons motion, nr 404,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till fångvården

m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 405, av herrar Svärd och Magnusson,

Lördagen den 11 april 1953.

Nr 13.

nr 406, av herr Lundgren,
nr 407, av herr Lundqvist m. fl.,
nr 408, av herrar Svärd och Magnusson,
samt

nr 409, av herr Elmgren,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fi.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1953/54 m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 410, av herr O hlon,
nr 411, av herr Snygg m. fl.,
nr 412, av herr Eriksson, Einar, m. fl.,
nr 413, av herr Ohlon,
nr 414, av herr Wehtje,
nr 415, av herr Norling m. fl., och
nr 416, av herr Ewerlöf m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 417, av herrar De Geer och Söderquist,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/53
till vissa i arbetslöshetsbekämpande syfte
anordnade arbeten m. m.; samt

Föredrogos nedannämnda motioner:
nr 419, av herr Wehtje, samt
nr 420, av herrar Lundqvist och
Spetz,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående uttagande av en avgift
för främjande av forskning och rationalisering
på byggnadsområdet samt
inrättande av en statens nämnd för byggnadsforskning.

Motionerna hänvisades, såvitt de angingo
Kungl. Maj:ts förslag till förordning
angående byggnadsforskningsavgift,
till behandling av lagutskott och i
övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 421, av herr Pettersson,
nr 422, av herrar Osvald och Weiland,
samt

nr 423, av herr Larsson, Sigfrid, in.
fl.

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 424, av herr Ohlsson, Ebbe, och
Eskilsson,

nr 425, av herr Boo in. fl., samt
nr 426, av herrar Weiland och Osvald,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ny lönegruppering för
statens tjänstemän m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Osvald m. fl. väckta
motionen, nr 427, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förhöjning
av vissa arvoden in. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 428, av herr Arrhén,
nr 429, av herr Ewerlöf m. fl., och
nr 430, av fröken Ranmark m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av
gymnasierna vid de högre allmänna läroverken
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 431, av herr Arrhén, och
nr 432, av herr Bergvall m. fl.,

Nr 13.

Lördagen den 11 april 1953.

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken in. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Ohlon in. fl. väckta
motionen, nr 433, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
kommerskollegium m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 434, av herr Svärd m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser om alkoholhalten i maltdrycker
av andra klassen m. m.; och
nr 435, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Landquist m. fl.
väckta motionen, nr 436, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående vissa
anslag till polisväsendet för budgetåret
1953/54 m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

437, av herr Göransson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m.; samt
nr 438, av herrar Boman och Hnss, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

439, av herr Svärd m. fl., och

nr 440, av herr Norling m. fl.,
båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Norling
m. fl. väckta motionen, nr 441, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete in. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 442, av herr Ohlon m. fl.,
nr 443, av herr Nordenson, och
nr 444, av herr Ewerlöf m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet in. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

445, av herr Norling m. fl.,
nr 446, av herrar Bergvall och Ohlon,
samt

nr 447, av herr Ewerlöf m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 3 och It §§ lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Ewerlöf m. fl. väckta
motionen, nr 448, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 3
och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. in., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, in. m.

Lördagen den 11 april 1953.

Nr 13.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Pålsson m.
fl. väckta motionen, nr 449, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till statens försöksgårdar för budgetåret
1953/54, m. m.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 191, angående vissa frågor om det
mindre och medelstora handelstonnaget;

nr 192, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303);

nr 193, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. in.;

nr 194, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 195, angående det fortsatta stödet åt
hampodlingen m. m.;

nr 199, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648);

nr 200, angående flyttning av Stockholms
örlogsbas;

nr 201, angående överförande till Sverige
av vissa sjuka flyktingar m. in.;

nr 202, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni
1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder;

nr 203, med begäran om riksdagens
medgivande att överenskommelse må
träffas med Amerikas Förenta Stater angående
biträde och handräckning för indrivning
av vissa skatter å utdelning å
aktier;

nr 204, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 76 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 205, angående nya bestämmelser
om medlemskap av finska församlingen
i Stockholm samt tyska församlingarna i
Stockholm och Göteborg m. m.;

nr 207, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886

(nr 46) angående stenkolsfyndigheter
in. in.;

nr 208, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 13
april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp;

nr 209, med förslag till lag om anstånd
i visst fall med beslut angående landstingsområdes
indelning i valkretsar
in. in.;

nr 211, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 214, angående den framtida verksamheten
vid Solhems sjukhus;

nr 215, angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för vissa befattningshavare; nr

217, angående försäljning av vissa,
kronan tillhöriga områden; och

nr 219, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckta motioner om viss
ändring av § 21 riksdagsstadgan;

statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under elltc huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. in.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1953/54;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten
jämte i ämnet väckt motion;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förlängning av sta -

Nr 13.

Lördagen den 11 april 1953.

tens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Sveriges
geologiska undersökning jämte i ämnet
väckt motion;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till odontologisk försöksverksamhet
vid Vipeholms sjukhus i
Lund jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av
medicinsk undervisning vid vissa Stockholms
stad tillhöriga sjukhus;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om utredning angående tulltaxorna för
importerad frukt, m. m.;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för beskattningen av
icke börsnoterade aktier; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 maj 1952 (nr 325) med särskilda
bestämmelser om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 8, i anledning av väckta motioner
om flyttning av de s. k. talmansporträtten
från konstitutionsutskottets sammanträdesrum
till kamrarnas plenisalar;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om ändring av direktiven för ännu ej
avslutade strukturutredningar;

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående förläggningen av centrala ämbetsverk
till annan ort än Stockholm
och den statliga rådgivningen rörande
näringslivets lokalisering m. in.; samt
nr 11, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med förslag
om ändring i avlöningsbestämmel -

serna för hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckt motion angående
ändring av vissa bestämmelser
i rättegångsbalken;

nr 25, i anledning av väckt motion
om utredning av redogöraransvaret;

nr 26, i anledning av väckt motion om
ändring av bestämmelserna om ersättning
åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl.;

nr 27, i anledning av väckta motioner
om undantag för medborgare i våra nordiska
grannländer från de för utlänning
gällande föreskrifterna angående vistelse
inom skyddsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, in. in.; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 30
juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och
4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting och
städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i
vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 18 i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen; nr

19, i anledning av väckta motioner
om viss lagstiftning angående saluförande
av smör m. in.;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 12 § lagen om semester;
samt

nr 21, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan rörande auktorisering
för offentlig kemisk undersökningsverksamhet;
ävensom

Tisdagen den 14 april 1953.

Nr 13.

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 8, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Jordbrukets

lagerhusfond jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 10, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.11 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 14 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
129, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1953/54
till bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 191,
angående vissa frågor om det mindre och
medelstora handelstonnaget.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 192, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 193, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 194,
angående vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 195, angående det fortsatta stödet åt
hampodlingen m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 199, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 200, angående flyttning av Stockholms
örlogsbas; och

nr 201, angående överförande till Sverige
av vissa sjuka flyktingar m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 202,med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni
1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder.

Nr 13.

Tisdagen den 14 april 1953.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

203, med begäran om riksdagens
medgivande att överenskommelse må
träffas med Amerikas Förenta Stater angående
biträde och handräckning för indrivning
av vissa skatter å utdelning å
aktier; samt

nr 204, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds propositioner: nr

205, angående nya bestämmelser
om medlemskap av finska församlingen
i Stockholm samt tyska församlingarna i
Stockholm och Göteborg m. m.;

nr 207, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj
1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. in.; och

nr 208, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 13
april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 209, med förslag till lag om anstånd
i visst fall med beslut angående landstingsområdes
indelning i valkretsar
in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 211, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. in.;

nr 214, angående den framtida verksamheten
vid Solhems sjukhus;

nr 215, angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för vissa befattningshavare;
och

nr 217, angående försäljning av vissa,
kronan tillhöriga områden.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
219, med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering m. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 10, 11 och 55—
60, bevillningsutskottets betänkanden nr
26, 28 och 30, bankoutskottets utlåtanden
nr 6—11, första lagutskottets utlåtanden
nr 24—29, andra lagutskottets
utlåtanden nr 17—21 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 7—10.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 186, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. in.;

nr 187, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 188, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in.;

nr 189, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Belgien för undvikande
av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

196, angående utformningen av det
tekniska systemet för stödet av den inhemska
smörproduktionen m. m.;

nr 197, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1953/54 m. m.;

nr 198, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 206, om godkännande av en den
26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna
2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge den
6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap,
m. in.;

Tisdagen den 14 april 1953.

Nr 13.

nr 210, med förslag till kommunallag
in. in.;

nr 212, med förslag till lag om rätt
till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde m. m.;

nr 213, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen, m. m.;

nr 216, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

218, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385);

nr 220, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen;

nr 221, angåend^ godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående tyska utlandsskulder;

nr 222, med förslag till lag om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag);
samt

nr 223, angående godkännande av mel -

lan Sverige och Finland undertecknad
överenskommelse rörande tillägg till
konventionen den 29 januari 1926 angående
fredligt avgörande av tvister.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 450, av herr Ewerlöf, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom m. m.; samt

nr 451, av herrar Ewerlöf och Werner
i samma ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Onsdagen den 15 april.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

186, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.; samt

nr 187, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 188, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

189, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Belgien för undvikande
av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

nr 196, angående utformningen av det
tekniska systemet för stödet av den inhemska
smörproduktionen in. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1953/54, in. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr

198, angående vissa tjänster vid kommunikationsverken.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 206, om godkännande av en den
26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna
2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och
Norge den 6 februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption och förmynderskap,
m. in.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 210, med förslag till kommunallag
in. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 212, med förslag till lag om
rätt till sand-, grus- och stentäkt inom
allmänt vattenområde m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 213, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen,
in. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 216, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: -

Onsdagan den 15 april 1953.

Nr 13.

nr 218, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385);
samt

nr 220, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 221, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse
angående tyska utlandsskulder.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 222, med förslag till lag om
hälso- och sjukvård vid krig och andra
utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
223, angående godkännande av mellan
Sverige och Finland undertecknad överenskommelse
rörande tillägg till konventionen
den 29 januari 1926 angående
fredligt avgörande av tvister.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 450, av herr Ewerlöf, samt
nr 451, av herrar Ewerlöf och Werner,
båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner om viss ändring
av § 21 riksdagsstadgan, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ 2

Första kammarens protokoll 1953. Nr 13.

Anslag till statens provningsanstalt.
ningar rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen beslöts
att förevarande utlåtande skulle företagas
till avgörande punktvis och, där
så erfordrades, momentvis.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Anslag till statens provningsanstalt.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Statens provningsanstalt: Utrustning
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 135 000 kronor.

Av berörda anslag var ett belopp av
15 000 kronor avsatt för anordnande av
lokal provningsverksamhet vid ett av
de högre tekniska läroverken.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! I anslutning
till ifrågavarande punkt skulle
jag gärna ha velat ställa en fråga till
departementschefen. Jag beklagar att
han inte nu är närvarande i kammaren
—■ jag vänder mig därför till utskottets
representanter.

Här har föreslagits att man skulle utvidga
en viss provningsverksamhet, bedriven
av statens provningsanstalt, och
knyta den till de tekniska läroverken.
Man skulle alltså nu förlägga en viss
kommersiell verksamhet till undervisningsanstalter.
Det kan naturligtvis förtjäna
ett visst övervägande, om detta kan
vara lämpligt.

Frågan har varit uppe till utredning
i ett par omgångar men först nu förts
fram såsom ett definitivt förslag. Av de -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till statens hantverksinstitut.
partementschefens uttalande liksom av
utskottets utlåtande får man ingen riktig
klarhet om vad det här gäller. Det
har sagts att provningsverksamheten
skulle anordnas försöksvis vid ett tekniskt
läroverk, och i de uttalanden, som
är refererade i departementschefens
förslag, står det nämnt om provning av
vissa material, särskilt sådana av vilka
det kan vara önskvärt att företaga en
rutinmässig provning. Det är kanske
närmast betongprovningar som avses.
Eftersom detta berör min verksamhet,
skulle det vara av ett mycket stort intresse
för mig att få höra litet närmare
om vad man avser att göra. Ty om det
nu är meningen att verksamheten i första
hand skall avse sådan provning, skulle
jag vilja framföra vissa synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 21—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2b.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Anslag till statens hantverksinstitut.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Weitand
(I: 252) och den andra inom andra
kammaren av herrar Carlsson i Tibro
och Mårtensson i Smedstorp (II: 285),
hade hemställts, att riksdagen måtte till
Statens hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar
för budgetåret
1953/54 anvisa ett anslag av 50 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 252 och II: 285 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Ståhl, Svensson i

Ljungskile, Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 252 och II: 285 till Statens
hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar
för budgetåret
1953/54 anvisa ett anslag av 50 000
kronor.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Här
föreligger en fråga beträffande vilken
den grupp, som jag tillhör, år efter år
har väckt motion. Det gäller anslaget till
statens hantverksinstitut för rationaliseringsundersökningar.
Om det tidigare
har varit angeläget att hantverksinstitutet
har fått ett sådant anslag för att befordra
småindustriens utveckling, så är
detta i ännu högre grad fallet i dag med
hänsyn till de kreditrestriktioner och
den investeringsavgift, som har pressat
hantverket och småindustrien mycket
hårt. Jag skall inte gå närmare in på
den frågan; det kommer en annan talare
efter mig att göra.

Jag vill nu bara begagna tillfället att
understryka det angelägna i att hantverksinstitutet
får berörda anslag, och
jag yrkar bifall till den reservation som
är fogad till denna punkt.

Herr WEILAND (fp): Herr talman!
Som vi alla känner till inrättades i statens
hantverksinstitut år 1946 en särskild
rationaliseringstjänst, vilken skall
gå hantverket och småindustrien till
handa med råd och anvisningar i frågor
som berör organisation, driftsekonomi,
arbetsstudier och övriga rationaliseringsformer.
Under den tid avdelningen
varit inrättad har den enligt vad
som meddelats anlitats i mycket stor
utsträckning dels av enskilda företagare,
som påkallat dess hjälp i skilda
spörsmål, och dels av representanter
för olika branscher och näringsorganisationer,
som önskat få utredningar utförda
till förmån för branschens samtliga
medlemmar.

Rationaliseringsverksamhetens eko -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

nomiska grundval utgöres i huvudsak
av de intäkter som inflyter från denna
verksamhet i form av bidrag från
branschorganisationer eller genom ersättning
från enskilda företagare för
utförda uppdrag. Erfarenheten har visat,
att stort intresse för rationaliseringsavdelningens
verksamhet föreligger
inom näringslivet. Det har också
framförts önskemål om att verksamheten
skulle utbyggas till att omfatta flera
branscher än vad som i brist på ekonomiska
resurser hittills varit möjligt, och
att i denna verksamhet skulle ingå systematiska
undersökningar på bred basis
på de enskilda verkstäderna och företagen.
Större resultat av verksamheten
vore härigenom säkert att förvänta.

Hos den mindre industrien och hantverket
föreligger dock endast i undantagsfall
möjligheter att själv bekosta den
kvalificerade arbetskraft som härför behövs.
En utbyggnad av institutets expertis
på dessa områden skulle därför
säkerligen medföra betydande fördelar
för den del av näringslivet som betyder
så mycket för hela det svenska folkhushållet.
Man beräknar att var sjunde invånare
i landet är för sin utkomst helt
eller delvis beroende av hantverket och
småindustrien.

Hantverksinstitutets rationaliseringstjänst
skall, såsom förut påpekats, för
sin löpande verksamhet principiellt finansieras
genom inkommande avgifter
och bidrag. Erfarenheten har dock visat,
framhåller ledningen för denna
verksamhet, att omfattande skriftliga
och muntliga förfrågningar och konsultationer
förekommer, som tager avsevärd
tid i anspråk utan att dock vara av
den art att avgifter rimligen kan uttagas.
Det har vidare visat sig att åtskilliga
rationaliseringsuppdrag kan ge
uppslag till mera ingående försök och
utredningar till förmån för hela branschen
eller del av densamma än vad
som kräves för lösandet av det enskilda
uppdraget, och det kan ju då icke
vara rimligt att den enskilde skall betala
detta.

Här ifrågavarande förhållandevis lilla
anslag kan åstadkomma miljonvärden åt

Anslag till statens hantverksinstitut.
landet och folket i dess helhet. Detta visar
för övrigt de resultat, som man uppnått
genom rationaliseringsåtgärder på
olika områden. Hantverket och småindustrien
är en sådan värdefull del av
det av det svenska näringslivet, att det
stöd som här begäres är mer än väl motiverat.

Utskottet framhåller för övrigt också
i sitt utlåtande, att det vore önskvärt att
man kunde lämna det begärda bidraget.
I motiveringen för sitt avslagsyrkande
erinrar utskottet emellertid om att motioner
av samma innehåll som de nu förevarande
avslogs av föregående års
riksdag. Att en liknande motion avslogs
i fjol skulle alltså vara en motivering
för att riksdagen inte nu skall bevilja
det begärda anslaget. Om man skulle
godkänna en dylik motivering, skulle
det betyda, att man aldrig skulle kunna
återkomma till riksdagen med en framställning
som en gång avslagits.

Jag undrar om man inte i detta fall
kan citera det gamla ordspråket: snålheten
bedrar visheten. Det är väl ingen
som har en annan mening än att en väl
utförd rationalisering framför allt på det
område som det här närmast gäller är
till gagn för det hela. Utskottet hade därför
enligt min mening bort sluta upp
bakom motionärernas hemställan och
tillstyrka vår begäran om anslag för denna
verksamhet, särskilt som det ju här
gäller ett förhållandevis litet anslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr THUN, EDVIN (s): Herr talman!
Utskottet har vid sin behandling av förevarande
punkt varit fullt på det klara
med att det föreligger behov av att i
högre grad än hittills kunna hjälpa småindustrien
och hantverket framför allt
genom sådana rationaliseringsundersökningar
som motionärerna här har framhållit
såsom önskvärda. Under punkt 27
har kammaren emellertid nyss beslutat
höja ett anslag som tidigare utgått med
170 000 kronor till 245 000 kronor. Man
har möjlighet att i viss utsträckning ut -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.

nyttja detta höjda anslag för sådan kursverksamhet
in. m. som kan skapa förutsättningar
i den riktning som motionärerna
önskar.

Det hade givetvis varit önskvärt att
ytterligare medel hade kunnat ställas till
förfogande för detta ändamål, men här
som i andra fall har man måst ta hänsyn
till de statsfinansiella förhållandena.
Det finns många ändamål, för vilka anslag
begärts under innevarande riksdag
— och fler kommer — i fråga om
vilka man med lika stort fog kan göra
gällande att anslagskraven borde tillgodoses,
om det blott hade funnits förutsättningar
härför. Det torde nog, särskilt
med tanke på de möjligheter som
finns tack vare anslaget under den tidigare
punkt, till vilken jag nyss hänvisade,
vara möjligt att med tillgängliga
medel tillgodose de största behoven på
här närmast ifrågavarande område. Skulle
det framöver visa sig nödvändigt att
vidta ytterligare åtgärder på detta område,
är jag övertygad om att erforderliga
åtgärder efter hand även kommer
att vidtagas.

Herr Weiland omtalade att en tidigare
motion i denna fråga avslagits, och detta
skulle enligt herr Weilands uppfattning
ha utgjort motiv för ett avstyrkande
även denna gång. Han ifrågasätter
i anledning därav om det är möjligt för
framtiden att över huvud taget komma
fram med den här frågan. Jag kan inte
tänka mig att utskottet sett frågan på
det sättet, utan utskottet har, såsom jag
tidigare anförde, intresse av densamma.

Herr Weiland säger vidare att snålheten
bedrar visheten, när man inte vill
ta hänsyn till motionärernas äskande
om ytterligare 50 000 kronor. Vill man
emellertid rätt utnyttja det anslag under
punkt 27, som höjts rätt avsevärt, tror
jag inte att herr Weilands farhågor i
det hänseendet skall behöva besannas.

Herr talman! Det är inte mycket att
tillägga. Jag ber att med det anförda få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena proposi -

tioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Weiland begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Weiland begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 103;

Nej — 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 30—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning
m. m.

I enlighet med Kungl. Maj ris i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i denna
punkt hemställt, att riksdagen måtte till

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 1 395 000 kronor.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Det
är svårt för den enskilde riksdagsmannen
att få någon klarhet i frågor, som
här förekommer, när departementschefen
ej är närvarande och jag inte heller
vet om någon är närvarande från utskottet
eller den avdelning, som behandlat
den föreliggande frågan.

Departementschefen har i sitt förslag
redovisat att han under flera år haft
under övervägande att lämna statliga
fasta bidrag till ytterligare två forskningsinstitut.
Det ena är Svenska forskningsinstitutet
för cement och betong vid
tekniska högskolan i Stockholm, och det
andra är ett institut för optisk forskning.
Jag sitter med i styrelsen för det förstnämnda
och vet att de driver en mycket
gagnande verksamhet. Dess möjligheter
att bedriva sin verksamhet vilar
emellertid i stor utsträckning på det anslag,
som institutet med stor välvilja fått
och kan få från tekniska forskningsrådet.
Tekniska forskningsrådets begränsade
medel lämnas i stor utsträckning just
till byggnadsforskning. Vid institutet för
cement och betong ser man sig nu icke
i stånd att föra verksamheten vidare i
den utsträckning, som man gärna skulle
vilja och som nog vitsordats har varit
mycket önskvärd. Jag vet inte varför
departementschefen har dröjt med att
anvisa särskilda medel till institutet. Det
är väl den allmänna sparsamheten som
gör sig gällande.

Nu föreligger emellertid förslag om att
man skall införa en särskild byggnadsforskningsavgift
och anvisa medel under
en annan huvudtitel för att främja just
byggnadsforskningen. Jag vill då i anslutning
till behandlingen av det föreliggande
ärendet uttala den förhoppningen,
att forskningsinstitutet för cement
och betong också skall kunna komma i
åtanke, fastän dess anslagsfrågor behandlas
under en annan huvudtitel än
frågorna om byggnadsforskningen i allmänhet.
Vi har ju för närvarande inom
den statliga anslagsgivningen den kon -

Anslag till Hemmens forskningsinstitut.

struktionen, att vissa ärenden handläggs
inom ett departement samtidigt som liknande
ärenden behandlas inom ett annat
departement. Här skulle ett förenhetligande
vara påkallat, och jag skulle vilja
uttrycka den önskan, att man åtminstone
får till stånd en sådan samordning, att
medel kan överföras från ett anslag
under ett departement till ett annat anslag
under ett annat departement.

Jag förstår att jag kanske inte får
något svar nu heller, men jag har i alla
fall velat uttrycka denna önskan i förhoppning
om att den så småningom skall
vinna beaktande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 34—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Anslag till Hemmens forskningsinstitut.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
reservationsanslag av 130 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boo m. fl. (I: 17) och den andra inom
andra kammaren av fru Eriksson i
Stockholm m. fl. (11:26), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1953/54 bevilja Hemmens forskningsinstitut
ett statsanslag av 180 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald (I: 253) och den andra
inom andra kammaren av fröken Ager
m. fl. (II: 289), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte för budgetåret 1953/54
bevilja Hemmens forskningsinstitut ett
med 50 000 kronor förhöjt reservationsanslag
för inrättande av en särskild upplysningsavdelning
inom institutet.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till Hemmens forskningsinstitut.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:17 och 11:26 samt 1:253
och II: 289, till Bidrag till Hemmens
forskningsinstitut för budgetåret 1953/
54 anvisa ett reservationsanslag av
130 000 kronor.

Herr BOO (s): Herr talman! Tillsammans
med några andra ledamöter av
denna kammare har jag i en motion yrkat,
att såsom bidrag från statens sida
till Hemmens forskningsinstitut för budgetåret
1953/54 skall anvisas ett reservationsanslag
av 180 000 kronor. Detta innebär
en höjning av Kungl. Maj:ts förslag
med 50 000 kronor.

Utskottet har med yrkande om avslag
på motionen biträtt Kungl. Maj:ts förslag,
men då det här är en fråga av betydligt
större format än vad anslagets
storlek anger må det tillåtas mig att jag
säger några ord i detta sammanhang.

Avslagsyrkandet grundar utskottet uteslutande
på det förhållandet, att institutet
inte har begärt högre anslag. Jag
vet inte om utskottets ställningstagande
beror på den allmänna brådskan, som
hindrat ett grundligare inträngande i
problemställningen, eller kanske helt enkelt
på att man ju måste ha något att
haka upp avslagsyrkandet på. Formellt
kan utskottet ha rätt, men om man ser
något närmare på vad som här har förevarit,
måste man komma till en annan
slutsats. Man behöver inte mer än läsa
propositionen grundligt på denna punkt
för att få klart för sig, att institutet både
behöver och önskar ett större bidrag.
Förhållandet är följande.

I början av förra året var institutet
föremål för granskning av statens sakrevision.
Institutet har därefter för andra
halvåret genomfört omfattande besparingsåtgärder
samt gått in för en genomgripande
omorganisation. Besparingsåtgärderna
skapade ett beräknat överskott
för år 1952 av 50 000 kronor. I sin framställning
till Kungl. Maj :t den 13 september
1952 hemställer institutet att få
använda detta överskott såsom rörelse -

kapital. Därvid förutsättes att institutet
skulle klara även nästa budgetår med
samma belopp som utgått för innevarande
budgetår. På grund av omläggning av
räkenskapsåret för institutet från kalenderår
till budgetår hemställes om att
därutöver skulle utgå ett särskilt tillläggsanslag
för första halvåret 1953 på
65 000 kronor. Det är den ena delen av
vad som här förevarit.

Den 8 december i fjol anhöll styrelsen
om anslag för innevarande budgetår
med ytterligare 50 000 kronor, under
förklaring att de hårda åtgärder, som
man av besparingsskäl tvingats vidtaga,
hotade att helt spoliera ett fruktbärande
arbete inom institutet.

De belopp som här har varit ifrågasatta
— alltså 65 000 kronor för omläggning
av räkenskapsåret och 50 000 kronor
såsom ett tilläggsanslag för innevarande
budgetår, eller tillsammans 115 000
kronor — är nu beviljade på tilläggsstat.
När utskottet sålunda anför, att institutet
självt inte begärt större anslag än
130 000 kronor för det kommande budgetåret,
grundar sig väl detta uttalande
uteslutande på den första framställningen,
som gjordes i september, och de kalkyler
som legat till grund för de då genomförda
besparingsåtgärderna. Vad som
därefter förekommit och som här i korthet
relaterats, synes ha gått utskottet
spårlöst förbi, trots att det ingående redovisats
i handelsdepartementets huvudtitel.

Alldeles givet är att institutet även
nästa budgetår behöver ett större anslag
än de 130 000 kronor, som ursprungligen
begärdes, för att rationellt kunna
driva sitt gagnerika arbete i konsumentupplysningens
tjänst. Alternativet är att
verksamheten måste nedbringas och ge
ett sämre resultat. Därmed är jag inne
på frågans storleksordning.

Det är obestridligt att statsutskottets
ställningstagande gentemot motionsyrkandet
innebär en besparing av 50 000
kronor i statsutgifter, men man kan också
ställa frågan: Vad sparas i folkhushållet?
Där gör man förlust, då den summan
— om man sätter in den i institutets
verksamhet — kan inbesparas i

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

hemmens ekonomi många gånger om. Vi
har här ett område som trots sin stora
ekonomiska betydelse är eftersatt. Samhället
måste här göra större insatser till
folkhushållets fromma. När nu institutet
omorganiserats och så att säga kommit i
goda händer genom att de stora intresseorganisationerna
gått in som huvudmän,
kan man väl rekommendera en utvidgning
av verksamheten som ger större och
bättre resultat.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionen nr 17 i denna kammare.

Häri instämde herr Osvald (fp).

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF
(s): Herr talman! Utskottet har på olika
sätt framhållit den betydelse, som utskottet
tillmäter forskningsinstitutets
verksamhet. Det är obestridligt att det
har en mycket stor betydelse för hela
vår folkförsörjning. Institutets styrelse
har ju nu framlagt ett förslag till omorganisation
av verksamheten, en omorganisation
som såväl departementschefen
som utskottet inte har någonting att erinra
mot. Det är troligt att denna omorganisation
kommer att göra det möjligt
för institutet att på ett ännu bättre
sätt än tidigare gagna de syften, som det
skall gagna.

Nu har motionärerna framhållit, att
det är av betydelse att institutet får mera
pengar än departementschefen har föreslagit.
Jag skall kanske inte uttala någon
bestämd personlig mening på den
punkten, men utskottet har ansett att det
är av vikt att institutet nu får en viss
tid på sig för omorganisationen och stabiliseringen,
och verksamheten bör då
inte ytterligare utvidgas under den tiden.

Utskottet har tillstyrkt det anslag, som
institutet begärt och som departementschefen
gått med på. Motionären säger,
att institutets anslagsäskande är en rent
formell sak. Detta är emellertid vad
som framgår av statsverkspropositionen,
och utskottet har inte haft något annat
att lita till. Jag tycker att det skulle vara
ganska egendomligt, om kammaren på

Anslag till Hemmens forskningsinstitut,
grund av en enskild motion går med
på att höja anslaget så mycket som begäres,
i synnerhet som förslaget går utöver
vad institutets styrelse har äskat.

Jag skall inte ytterligare gå in på
denna fråga utan ber endast att med
det sagda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Till vad herr Boo nyss sagt — och i
vilket jag helt kan instämma — skulle
jag vilja foga några ord utifrån de erfarenheter
man kan åberopa, när man
medverkat vid omorganisationen av
Hemmens forskningsinstitut och sitter
med i dess nya styrelse.

Utskottet ger en honnör åt hemhushållets
och hemarbetets stora samhälleliga
betydelse, och jag inhöstar den tacksamt
för institutets räkning. Men samtidigt
avstyrker utskottet motionerna om ökning
med 50 000 kronor av anslaget till
institutets verksamhet för nästa budgetår.
Man gör detta med tvenne skäl. Det
första är att utskottet icke vill förorda
större medelsanvisning än vad institutet
självt föreslagit. Det andra skälet är,
att institutet bör skapa en någorlunda
stabil grund för sin fortsatta verksamhet,
innan medel anslås för en utvidgning
av institutets kapacitet.

Den första punkten har redan berörts
av både herr Boo och herr Andersson.
Utöver vad herr Boo sagt vill jag framhålla,
att då institutet i september förra
året skrev sina riksdagspetita med
sikte på budgetåret 1953/54, så måste
institutet utgå från den då tillämpade
bidragsregeln beträffande statsanslag
och anslag från privat håll. Statsanslaget
borde enligt denna regel i stort sett
balanseras med anslag från näringslivets
organisationer. Begärde man en höjning
av statsanslaget, måste man alltså kunna
peka på möjligheten att få en proportionellt
motsvarande höjning från enskilt
håll. Vid de förhandlingar om de privata
bidragen, som föregick institutets
riksdagspetita, visade det sig emellertid
att någon höjning av anslagen från näringslivet
inte var att påräkna och att

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till Hemmens forskningsinstitut,
till och med de hittillsvarande bidragen
befann sig i farozonen. Anledningarna
härtill var flera, och det finns inget skäl
att referera dem alla. Vare det nog sagt,
att det lätt uppstår konflikter mellan
producent- och konsumentintressen när
det gäller att avgöra, i vilken utsträckning
och på vad sätt de negativa forskningsresultaten
rörande olika varor skall
delges konsumenterna-allmänheten. Ett
annat irritationsämne var forskningsinstitutets
dåliga ekonomi, som vållats av
löne- och andra kostnadsstegringar, lokalbyten
och sådant; det uppstod likviditetskriser
med åtföljande tvång att så
fort som möjligt indriva utlovade bidrag.
Institutets riksdagspetita i september
förra året tillkom alltså under trycket av
den bidragsregel, som jag här har nämnt
och som innebar en hård åtstramning av
den hittillsvarande verksamheten, en
faktisk krympning, med avskedande av
en del forskningspersonal etc.

Men bara några månader senare var
situationen en annan: en omorganisation
av institutet med förstärkning av konsumentinflytandet
på hela verksamheten
och med en majoritet i den nya styrelsen
av representanter, som utsetts av
Kungl. Maj :t, hade fäst tidningspressens
uppmärksamhet på institutets oerhört
viktiga uppgift såsom den enda institution
i vårt land som bedriver vetenskaplig
undersökning och utprovning av
våra konsumtionsvarors egenskaper och
ändamålsenlighet. Under senhösten i fjol
kunde man i tidningarna läsa en rad artiklar,
som underströk betydelsen av institutets
verksamhet och menade att staten
i spetsen för konsumentintressena
borde ge ett större bidrag till konsumtionsvaruforskningen,
oberoende av vad
näringslivet var villigt att offra. Handelsdepartementet,
som spelade en effektiv
roll vid omorganisationen av institutet,
visade också all förståelse för detta.

I december månad, sedan dess riksdagspetita
hade malts in på vanligt sätt i
statsverkspropositionen, gjorde institutet
en framställning om extra 50 000 kronor
för att slippa den fortsatta nedkrympningen
av sin verksamhet. Framställningen
bifölls genom det tilläggsanslag,

som riksdagen beviljat här tidigare i vår
och som alltså är avsett att förbrukas under
innevarande budgetår. Men någon
justering av förslaget till budget för
nästkommande budgetår var det ju för
sent att ingiva till statsmakterna vid den
tidpunkten.

Med detta vill jag bara ha sagt, att när
utskottet åberopar att man nu bara följer
institutets egen framställning, gäller
detta alltså en framställning, som byggde
på helt andra förutsättningar än de
nuvarande och som av tekniska skäl inte
sedermera kunnat revideras från institutets
sida.

När vidare utskottet såsom ett andra
argument framhåller, att institutet hellre
bör stabilisera sin nuvarande verksamhet
än bygga ut dess kapacitet, är jag
villig att medge detta, men det gäller
inte desto mindre att det ena göra och
det andra inte underlåta. Den utbyggnad,
som man tänkt sig, är en mycket
försiktig sådan och skall helt och hållet
hänföras till upplysningsarbetet, d. v. s.
den för närvarande underdimensionerade
upplysningsverksamheten när det gäller
institutets forskningsresultat. Det är
ju ändå detta som tidigare har efterlysts
här i riksdagen, inte minst i denna kammare,
att få en spridning av konsumtionsvaruforskningens
goda rön till de
breda lagren av konsumenter här i landet
genom populärt hållna broschyrer,
genom en presstjänst, som tillhandahåller
nytt kunskapsstoff på dessa områden
åt dagspress och fackpress o. s. v.

Jag beklagar, herr talman, att jag inte
haft tillfälle att inom utskottet framlägga
dessa upplysningar — då kanske
det hade kunnat bli åtminstone en liten
reservation att haka upp ett framgångsrikt
yrkande på. Nu bär vi bara den välvilliga
skrivningen från utskottets sida
och herr Boos yrkande om bifall till sin
motion, i vilket jag ber att få instämma.

Herr BOO (s): Herr talman! I egenskap
av utskottets talesman upprepade herr
Andersson nu den argumentering, som
finns i utskottets utlåtande, nämligen att
utskottet inte kunnat bygga sitt ställnings -

Onsdagein den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till Aktiebolaget Svensk torvförädling.

tagande på något annat än just den framställning
från institutets sida, som fanns
redovisad i propositionen. Men utöver
detta redovisas väl också i propositionen,
herr Andersson, vad som hänt efter
det att denna första framställning gjordes.
Det är väl obestridligt på det sättet,
att institutet utöver de 130 000 kronor,
som tidigare beviljats för hela året,
för innevarande budgetår fått ett tillläggsanslag
på 50 000 kronor. Institutet
disponerar alltså för innevarande budgetår
180 000 kronor för sin verksamhet.
Därmed är väl också klart, att om inte
institutet skall skära ned sin verksamhet
till nästa budgetår, måste det ha
mer medel till förfogande än de 130 000
kronor, som utskottet här har tillstyrkt.
Om inte riksdagen nu vill ändra utskottets
ställningstagande, blir det väl ingen
annan lösning än att institutet får begära
ett tilläggsanslag även för nästa
budgetår för att hålla sin verksamhet i
gång på ett sätt som är rationellt och
ändamålsenligt.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF
(s): Jag medger, herr talman, att det
från och med den tidpunkt, då anslagsäskandena
kommer in till Kungl. Maj:t
och till och med den tidpunkt, då de
skall behandlas av riksdagen, kan inträffa
händelser som gör att det kan bli
nödvändigt med en annan anslagsberäkning.
Det är ganska klart att så många
gånger varit fallet. Här har jag tidigare
poängterat, att Hemmens forskningsinstitut
har en mycket betydelsefull uppgift
och att dess verksamhet uppskattas av
hela riksdagen. Visar det sig nu, att de
medel, som utskottet här tillstyrker, inte
är tillräckliga utan att styrelsen måste
återkomma ett annat år och göra framställning
om ett förhöjt anslag, tror jag
att riksdagen är beredd att mycket välvilligt
pröva den saken.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på

bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen I: 17; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 39 och bO.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten bi.

Anslag till Aktiebolaget Svensk torvförädling.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att
riksdagen måtte till Bidrag till Aktiebolaget
Svensk torvförädling för torvforskning
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 1 100 000 kronor.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
ber om överseende för att jag återkommer
och kanske återigen blir en förgäves
ropandes röst. Men här gäller det
ju en ganska viktig anslagsfråga, nämligen
stöd åt bränsleforskningen i den
mån den omhänderhas av Svensk torvförädling,
det statliga bolaget i Sösdala.

Redovisningen i statsverkspropositionen
är synnerligen knapphändig, och
utskottet har ej heller kostat på så många
rader i sitt uttalande i denna fråga.
Främst saknar jag en redovisning över
hur verksamheten har gått. Det är dock
ett statligt bolag, som i detta sammanhang
hade kunnat göra ett uttalande om
resultatet under det gångna året och om
hur forskningen har fortskridit. Men
därom finnes inte ett ord.

Styrelsen för bolaget säger i sin framställning
till departementschefen, att man
behöver pengar för att fullfölja ett forskningsinstitut
för våtkolning. Den större
delen av anslaget tages i anspråk för
detta ändamål, och därutöver vill man
ha 400 000 kronor för den ordinarie
forskningsverksamheten och 300 000 kronor
för utvecklingsarbete på maskin -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

torvområdet. Departementschefen skär
ned detta anslag, så att det återstår
400 000 kronor. Efter vad jag kan se är
det vad som åtgår för den ordinarie
forskningsverksamheten, och då blir det
ingenting över för utvecklingsarbetet på
maskintorvområdet. Jag finner detta beklagligt.

Vi har en statlig bränsleutredning, som
nu överväger vilka åtgärder som skall
kunna vidtaigas för att på lång sikt
säkerställa vår bränsleförsörjning, och
här intar just torven en mycket betydelsefull
plats. Torv och oljeskiffer är de
råmaterialtillgångar, som vi i detta land
har i mycket stora mängder och som vi
under en avspärrning kanske i väsentlig
utsträckning får lita till på samma sätt
som vi fick göra under det sista världskriget.
Det skulle vara mycket beklagligt,
om staten nu skulle dra in anslaget
för det utvecklingsarbete, som anses vara
så nödvändigt. Det skulle betyda att
något som man i andra sammanhang brukar
beteckna såsom mycket betydelsefullt
helt och hållet skulle få skrinläggas.

Jag vet inte, om man inom utskottet
har trängt så djupt in i detta problem att
jag kan få något svar på min fråga. Departementschefen
är tydligen upptagen
på annat håll, och något svar får jag
tydligen ej.

Jag skulle, kanske med risk för att
eljest bli satt i den situationen att det
inte blir något svar, vilja uttala det
önskemålet, att i den mån det bedrives
ett arbete för utveckling av torvforskningen
och torvberedningen, detta får
betraktas som ett commune bonum.

Jag bär en känsla av att man i viss
mån satt den prägeln på bolagets praktiska
utvecklingsarbete, att resultaten
skulle vara bolagets egendom och att de
som i övrigt arbetar på detta område får
sköta sig själva. Eljest är det inom industrien
så, att man utbyter rön och erfarenheter,
men det har ej gått med det
statliga bolaget.

Herr talman! Jag har velat föra fram
dessa betydelsefulla frågor och hoppas
att få dem något belysta, så att inte det
hela bara passerar helt obemärkt förbi.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 42.

Anslag till främjande av företagsverksamhet
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1953/54 anvisa dels
till Upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och småindustri
ett reservationsanslag av 370 000
kronor, dels ock till Kostnader för främjande
av företagsverksamhet in. m. ett
reservationsanslag av 1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lodenius m. fl. (I: 250) och den andra
inom andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl m. fl. (II: 347), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte anvisa dels
till Upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och småindustri
ett reservationsanslag av 475 000
kronor, dels ock till Kostnader för främjande
av företagsverksamhet m. m. ett
reservationsanslag av 2 500 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Näslund och Axel Andersson (I: 249)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl. (II:
267), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att en lånefond skulle
inrättas för Lån till företagareföreningarna
att upptagas bland statens utlåningsfonder,
dels ock att till Lån till
företagareföreningarna under kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Näslund och Axel Andersson (I:
248) och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl. (II: 266), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av stats -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

verkspropositionen, tionde huvudtiteln,
måtte besluta för budgetåret 1953/54
dels till Upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och
småindustri anvisa ett reservationsanslag
av 475 000 kronor, dels, under förutsättning
att yrkandet om inrättandet av
en lånefond för lån till företagareföreningar
bifölles, till Kostnader för främjande
av företagsverksamhet anvisa ett
reservationsanslag av 150 000 kronor,
dels ock, under förutsättning att ett investeringsanslag
på 3 000 000 kronor beviljades
för nämnda lånefond, till avskrivning
av detta anslag anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och öhman (1:251)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg i Stockholm
(11:270), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och översyn
av fonden för hantverks- och småindustrikredit
med inriktning på att skapa
vidgade möjligheter för små företagare
till krediter till förmånliga villkor och
likaledes hemställa om förslag från
Kungl. Maj :t till 1954 års riksdag (med
förslag) i anledning av utredningsresultatet; dels

ock eu inom andra kammaren av
herrar Gustafsson i Skellefteå och Carlsson
i Stockholm väckt motion (11:268),
vari hemställts, att riksdagen måtte bevilja
ett anslag av 25 000 kronor till organisationen
Hantverkarnas ungdomsrörelse
för budgetåret 1953/54 under 10:e
huvudtiteln, rubriken Upplysnings- och
organisationsverksamhet i fråga om hantverk
och småindustri.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
248 och 11:266 samt 1:250 och 11:347,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionen II: 268, till Upplysnings-
och organisationsverksamhet i fråga
om hantverk och småindustri för

budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 370000 kronor;

b) avslå motionerna I: 249 och II: 267
om en lånefond för lån till företagareföreningarna; c)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
248 och 11:266 samt 1:250 och 11:347,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Kostnader för främjande av företagsverksamhet
m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor;

II. att motionerna 1:251 och 11:270
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Näsgård, Ohlon, Pålsson,
Sundelin, Lundqvist, Ståhl, Svensson i
Ljungskile, Johansson i Mysinge, Åkerström,
Wedén, Onsjö och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
248 och 11:266 samt 1:250 och 11:347,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionen 11:268,
till Upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och småindustri
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
reservationsanslag av 475 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 249
och II: 267 till Lån till företagareföreningarna
för budgetåret 1953/54 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:250 och 11:347
samt med bifall till motionerna 1:248
och II: 266, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Kostnader för främjande
av företagsverksamhet in. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor;

b) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke i fråga om utskottets motivering.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

Mom. 1.

Herr PÅLSSON (bf) : Herr talman!
Mitt lilla resonemang i denna fråga kommer
väsentligen att anknyta till de synpunkter
och tankegångar, som har framförts
i den vid denna punkt under beteckningen
a) fogade reservationen, som
avgivits av herr Näsgård m. fl. och till
vilken reservation jag för min del anslutit
mig.

Det framhålles bland annat i skrivningen
att hantverks- och småindustriverksamheten
har en mycket väsentlig
betydelse för näringslivet. Det är ju vad
vi alla känner till. Det är väl också på
det sättet att denna form av företagsamhet
är den som har de största möjligheterna
att differentiera näringslivet på
landsbygden, och de fördelar som följer
med en sådan differentiering är ju kända
av oss alla. Det innebär fördelar
såväl ur befolkningssynpunkt som ur allmänekonomiska
synpunkter.

I reservationen har yrkats en ökning
av anslaget till upplysnings- och organisationsverksamheten
med 105 000 kronor
och av anslaget till lån till företagarföreningarna
med 1 miljon kronor,
från 1,5 till 2,5 miljoner kronor.

Då jag anslutit mig till de tankegångar,
som i reservationen anges som motiv
för de ökade anslagen, har det skett
på grund av den erfarenhet som jag förvärvat
i egenskap av ledamot i styrelsen
för mitt hemläns företagarförening, vilken
styrelse jag haft nöjet tillhöra, sedan
föreningen bildades för något mer
än tio år sedan. Jag har därvid kommit
till den uppfattningen, att det är ett
mycket gott grepp av statsmakterna att
gynna företagarföreningarnas verksamhet
och därmed denna småföretagsamhet.

Jag har också gjort en annan erfarenhet
på en punkt där jag kanhända
från början hade en viss skepsis. Jag
har gjorts den glädjande erfarenheten,
att de ekonomiska förlustriskerna i dessa
företagarföreningars verksamhet är
förhållandevis ytterst små. Det är självklart
att sådana risker finns och att
sådana förluster kan inträffa, men jag

måste säga, att enligt min erfarenhet
från mitt hemläns företagarförening
dessa risker är mycket mindre än jag
föreställt mig.

Om jag sedan får säga några ord först
om ökningen av anslaget till organisations-
och upplysningsverksamhet, så vill
jag framhålla den utomordentliga betydelse
som denna föreningarnas verksamhet
har. En småföretagare som skall
starta ett litet företag behöver inte bara
låna pengar, han behöver framför allt
sakkunnig hjälp. Det kan gälla maskininköp,
det kan också gälla att lägga upp
en lämpligt omfattande och lagom arbetskrävande
bokföring för den lilla rörelse
han skall driva, och det kan också
gälla att skaffa marknad för det lilla företaget.
I detta avseende har jag den erfarenheten,
att företagarföreningarnas
verksamhet är utomordentligt bra för
dessa småföretagare. Genom att de i föreningarna
får någonting att stödja sig
på, ser jag det som en mycket stor angelägenhet,
att föreningarna får ökade
möjligheter att utöva denna upplysnings-
och organisationsverksamhet.

Vad sedan beträffar låneanslagets storlek
är det klart att en ökning med en
miljon är ett ganska stort belopp. Det är
jag medveten om, men å andra sidan behöver
väl inte detta belopp betecknas
som en ren driftkostnad, utan det är
ju lånemedel, och jag skulle för min
del tro, att staten får igen anslaget både
genom återbetalning av kapitalet och genom
ett ökat skatteunderlag, en ökad
möjlighet för människorna att få bärgning
och utkomst. Jag skulle därför tro,
att denna ökning med en miljon rimligen
bör ses på ett något annat sätt än
om det gällde att öka en ren driftkostnad
med samma belopp. Från den
utgångspunkten har jag också funnit det
rimligt, att detta anslag förs upp såsom
lånefond. Jag kan inte förstå annat än
att detta bör vara formellt riktigt.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta
längre med mitt resonemang. Det finns
ju en hel skara reservanter, och jag förmodar
att flera talare efter mig kommer
att exemplifiera vad företagarföreningarnas
verksamhet innebär och nyttan av

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

densamma. Jag nöjer mig därför, herr
talman, med det sagda och yrkar
bifall till den av herrar Näsgård och
Ohlon m. fl. under punkten avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(hf) : Herr talman! Den anslagsfråga
kammaren nu behandlar avser ju dels
medel till upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och
småindustri och dels kostnader för främjande
av företagsverksamhet m. m. Då
jag, herr talman, är en av motionärerna
på denna punkt och då ifrågavarande
verksamhet ingår i strävandena att söka
åstadkomma ett mera differentierat näringsliv
på landsbygden, skall jag be att
i anslutning härtill få i korthet beröra
några erfarenheter från rena landsbygdskommuner
av i dag och från en
speciell verksamhetsgren inom mitt eget
län.

När man som jag haft förmånen att
praktiskt taget hela livet vara bosatt på
landsbygden och att där ha sin huvudsakliga
verksamhet, har man ju haft
möjlighet att på nära håll följa utvecklingen
i typiska landsbygdskommuner
med jordbruket som huvudnäring. Det
är med bekymmer man under många år
sett och fortfarande ser, hur befolkningen
undan för undan uttunnas och vilka
svårigheter detta medför på olika områden,
inte minst för de kommunala myndigheterna.
Det är för övrigt inte endast
folkminskningen som sådan, som inger
bekymmer i detta sammanhang, utan
minst lika mycket åldersfördelningen
hos den befolkning som finns kvar. Det
är ju ett känt förhållande, att det är
framför allt ungdomen som flyttar till
städer och andra tätorter. Följden blir
självfallet, att antalet åldringar är förhållandevis
betydligt större på den rena
landsbygden än i städer och tätorter. Beträffande
de arbetsföra åldrarna är förhållandet
det rakt motsatta. Detta medverkar
naturligtvis till att försämra
landsbygdskommunernas skatteunderlag,
och därmed begränsas deras förmåga att
vidtaga åtgärder för medborgarnas triv -

sel. Ju mer befolkningstalet minskar, ju
mer barnantalet går ner, desto svårare
blir det att ordna exempelvis skolväsendet
enligt nutida krav, att ordna med
idrottsplatser, andra fritidsanläggningar,
samlingslokaler m. m. Den allmänna service,
som behöver finnas också på landsbygden,
går inte heller att upprätthålla,
därför att befolkningsunderlaget är otillräckligt.
Det är inte alls ovanligt, att
man på landsbygden nu för tiden måste
vända sig till närmaste stad eller annan
tätort för att få en hel del arbeten utförda
som man inte kan eller hinner
med att utföra själv. Härigenom fördyras
omkostnaderna för befolkningen i
högre grad än om tillgång till sådan service
fanns på boningsorten.

För många landsbygdskommuner är
det i dagens läge ett problem, hur de
skall ordna med sitt skolväsen, inte
minst när det gäller upprustning eller
nybyggnad av skollokaler och lärarbostäder.
Centralisering av skolväsendet
har måst ske i stor utsträckning för att
kunna upprätthålla en något så när
tillfredsställande skolform, exempelvis
B 1-formen. Långa skolskjutsar har
måst tillgripas; 2—4 mil per dag och
därutöver är inte ovanligt för en stor del
av barnen. Men barnantalet fortsätter att
minska, och där man för några år sedan
hade tillräckligt med barn till en B 1-skola, räcker barnantalet i dag endast
till en B 2-skola. Frågan uppstår då,
hur långt kan man gå i centralisering och
hur långt barnen kan åka i bilar eller i
bussar varje dag utan att det blir för påfrestande
för dem. Inom många skoldistrikt
på landsbygden står man i dag inför
problemet att ettdera återgå till en
lägre skolform — B 2 eller t. o. m. B 3
— eller att varje dag transportera barnen
till skolan längre väg, än som kan
anses rimligt och försvarligt.

För säkerhets skull bör jag, herr talman,
kanske påpeka, att vad jag här i
korthet sökt skildra inte härleder sig
från Norrland utan förekommer på flera
håll i Stockholms län, bl. a. i Roslagen,
där jag har min hemortsrätt. Man kan
på goda grunder säga att vi i Stockholms
län och kanske framför allt i Roslagen,

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

både på dess fastland och i skärgården,
i många avseenden har ett Norrland i
miniatyr, hur underligt detta än kan låta
i mångas öron. Orsakerna härtill är
flera. Förutom den fortlöpande och
landsomfattande flykten från landsbygden
i samband med jordbrukets rationalisering
har, vad Stockholms län beträffar,
en hel del andra ogynnsamma faktorer
medverkat till nuvarande förhållanden.
Sålunda har en del tidigare omfattande
och inkomstbringande näringsgrenar
under en relativt kort tidsperiod
bortfallit. Man kan härvid peka på den
tidigare så omfattande bruksdriftens
nedläggande i den norra länsdelen och
bortfallandet av den mindre sjöfarten,
vilken särskilt för skärgården och för
kustsocknarna betydde så mycket. Även
fisket har försämrats, och arbetstillgången
vid de mindre skeppsvarven har reducerats.
Detta i förening med ett dåligt
utvecklat kommunikationsnät har medfört
att läget för närvarande inom många
kommuner i fråga om befolkningens åldersfördelning
och förminskning nära
nog kan betraktas som katastrofalt.

Likartade förhållanden som jag här i
korthet relaterat från Stockholms län förekommer
inom landsbygdskommunerna
över praktiskt taget hela vårt land.
Landsbygdens avfolkning är ett stort och
allvarligt problem, som kräver kraftåtgärder
för att kunna rättas till. Dess
bättre synes numera de flesta ha klart
för sig att denna utveckling inte kan
fortgå längre. Många motioner liar här i
riksdagen väckts i denna fråga, utredningar
har gjorts och förslag framställts
i syfte att motverka landsbygdens avfolkning.
Åtgärder har väl också vidtagits
av statsmakterna, men, så vitt jag
kan bedöma, knappast med det resultat
man hade hoppats. Det gamla kända ordspråket:
»medan gräset växer, dör kon»,
äger nog här sin tillämpning.

Frågan är då, vad som skall göras. Ja,
något verkligt radikalmedel torde inte
vara lätt att uppleta. Sannolikt får man
här som i många andra sammanhang undan
för undan söka bättra på vad som
brister och gå delreformernas väg. För
ett par veckor sedan debatterades här i

kammaren landsbygdsproblemen i anslutning
till en motion av herr Sten. Från
beredningsutskottet, som avgivit utlåtande
över motionen, anfördes bland annat
att motionen var för omfattande och att
den inte innehöll några konkreta förslag.
Den reservation, som fogats till den
punkt, kammaren nu behandlar, och de
motioner från folkparti- och bondeförbundshåll
som ligger till grund för denna
reservation, kan man inte gärna avfärda
med samma motivering som man
avfärdade herr Stens motion med. Här
är fråga om ett begränsat område och
om konkreta förslag till anslagshöjning i
syfte att främja tillkomsten av småföretagsverksamhet.
Fn av de viktigaste åtgärder,
kanske den viktigaste, som i dagens
läge kan vidtagas för att motverka
ungdomens avflyttning från landsbygden,
torde vara att på allt sätt söka medverka
till bättre och jämnare tillgång på
arbetstillfällen därstädes eller med andra
ord till ett mera differentierat näringsliv.
Finnes det inte tillgång till
lämpligt arbete på hemorten, så är det
naturligt att man söker sig sådant på annat
håll, och i regel blir det då någon
stad eller annan tätort man söker sig till.

Jag skall, herr talman, be att få lämna
några uppgifter från verksamheten inom
Stockholms län. Inom detta län ökar invånarantalet
ganska kraftigt varje år.
Ökningen sker emellertid nästan uteslutande
i tätorterna runt om huvudstaden.
I de rena landsbygdskommunerna,
framför allt i den norra länsdelen och i
skärgården, pågår folkminskningen oavbrutet.
Landstinget har också uppmärksammat
denna inte önskvärda utveckling
och tillsatte för några år sedan, närmare
bestämt 1948, efter en utredning
av frågan ett särskilt organ, benämnt närings-
och kommunikationsrådet, för att
söka befrämja utvecklingen av ett mera
differentierat näringsliv inom länet,
främst inom de glesbebyggda delarna.
Rådet har också att verka för bättre
kommunikationer. Till sitt förfogande
har rådet en heltidsanställd konsulent,
som helt avlönas av landstinget. Förutom
härtill och till administrationskostnader
har landstinget beviljat anslag till

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

vissa utredningar och specialundersökningar.

Även om några stora resultat inte kan
uppvisas för den korta tid, som nämnda
verksamhet bedrivits av landstinget, så
har dock, främst genom konsulentens
verksamhet, en hel del uträttats både till
hjälp i olika avseenden för de småföretagare,
som redan finns på landsbygden,
och för de icke så få småindustrier
och hantverk, som har kommit till under
medverkan av vår konsulent. Vi har
också fått en del värdefulla erfarenheter
genom denna verksamhet. Bland annat
har vi kunnat konstatera hur viktigt det
är för idkare av hantverk och småindustri,
särskilt vid nyetablering, att erhålla
lån på förmånliga villkor. Tyvärr
har närings- och kommunikationsrådet i
Stockholms län hittills, främst på grund
av formella skäl, inte haft möjlighet att
liksom företagarföreningarna förmedla
de statliga lånen för hantverk och småindustri.
En ansökan från rådet om att i
detta avseende bli jämställt med företagarföreningarna
ligger för närvarande
hos Kungl. Maj:t, och vi hoppas att denna
vår begäran snart skall bifallas. Som
exempel på efterfrågan på dessa statliga
lån kan jag nämna, att — trots att närings-
och kommunikationsrådet saknat
möjlighet att förmedla dylika lån — har,
enligt uppgift som jag fått av vår konsulent,
från april 1949, då vår konsulent
började sin verksamhet, till november
1952 icke så få småindustrier och hantverkare
gjort låneförfrågningar hos konsulenten.
I 34 fall har det gällt lån till
rörelsekapital, i 20 fall till maskinanskaffning,
i 16 fall till uppförande av
byggnader och i 39 fall till nyetablering.
De flesta låneförfrågningar i samband
med nyetablering har gällt företag som
velat omplacera sin verksamhet speciellt
från stockholmstrakten till olika orter i
Stockholms län. Hade vi, herr talman,
haft möjlighet att ordna kreditfrågan genom
förmedling av statliga lån och hade
tillräckliga anslag till sådana lån stått
till förfogande, så hade •—• det är vi
inom rådet övertygade om — många
småföretagare, som nu får trängas i
Stockholm eller dess närmaste omgiv -

ning, i dag haft sin verksamhet förlagd
till länets glesbygder. Detta hade, såvitt
jag förstår, ur alla synpunkter varit till
fördel, inte blott för företagarna själva
och för glesbygden, utan också för den
stora tätorten, där man, såsom alla känner
till, har stora problem att brottas
med på grund av den stora och hastiga
folkökningen.

En annan och enligt mitt förmenande
glädjande erfarenhet, som vi fått genom
den av Stockholms läns landsting bedrivna
verksamheten på detta område,
är att många, som tidigare flyttat från
landsbygden till storstaden, gärna återvänder
till sin födelseort eller annan
plats på landsbygden, blott tillgång till
lämpligt arbete där finnes. Vill man,
herr talman, verkligen motverka avflyttningen
från landsbygden, så är det enligt
min mening en högst angelägen sak
att underlätta, genom förmånliga lån och
på annat sätt, för de företagare, som så
vill, att etablera sig på landsbygden.

Jag har, herr talman, talat något om
erfarenheterna från mitt hemlän. Förhållandena
på detta område är väl i stort
sett likartade inom andra delar av vårt
land. Även om de anslagshöjningar, som
föreslås i motionerna och i reservationen,
inte är av den storleksordning, att
man därav kan vänta sig några stora
resultat, så är de dock ett steg i rätt
riktning i avvaktan på den översyn av
företagarföreningarnas verksamhet, som
lär pågå inom handelsdepartementet,
och den sakkunnigeutredning, som enligt
vad utskottet framhåller satts i gång
av statsrådet och chefen för finansdepartementet.

I övrigt vill jag, herr talman, hänvisa
till vad som förut sagts av herr Pålsson
och till den reservation som på denna
punkt avgivits av herr Näsgård m. fl.,
och jag ber för min del att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Som så
ofta råder på denna punkt en vidsträckt
enighet om det mål man vill uppnå, men
i lika hög grad delade meningar om de
medel som skall användas för att man

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

skall nå det eftersträvade målet. Jag tror
att hela denna kammare och hela riksdagen,
oavsett parti, har ett starkt intresse
för att åstadkomma ett differentierat
näringsliv och för att hejda näringslivets
ur ett långtidsperspektiv ganska
diskutabla centralisering till de stora
tätorterna, och likaledes har ett starkt
intresse för att den småföretagsamliet,
som betyder så mycket för vårt lands
allmänna ekonomi och som betyder så
mycket i ett fritt näringsliv över huvud
taget, får leva under gynnsammaste möjliga
förhållanden och utvecklas på gynnsammaste
möjliga sätt.

Vad gäller det eftertraktade målet råder
alltså inga delade meningar. Även
den som med skepsis ser på statliga åtgärder
av den art, som motionärerna här
har aktualiserat, är nog också böjd att
erkänna att företagarföreningarna i huvudsak
bär uträttat ett gott arbete och
i huvudsak har uppfyllt de förhoppningar
man hade rätt att ställa på dem. Vad
som emellertid kan diskuteras och hör
diskuteras är, huruvida en höjning av
ett låneanslag med 1 000 000 kronor —
vilket är den reella innebörden i reservanternas
framställning — på något
avgörande sätt kan påverka den utveckling
reservanterna vill främja. Vad är
det för problem i dag som är de väsentliga
för den mindre företagsamheten och
för de företagsamma människor som vill
etablera sig, inte minst på landsbygden?
Det är en lång rad av ting som då framträder:
det är skattefrågor, det är kommunikationsfrågor,
det är saker som
hänger samman med den allmänna ekonomiska
politik som föres i detta land,
men i ögonblicket är det nog framför
allt finansieringsfrågan — problemet
hur man skall kunna skaffa det riskvilliga
kapital som all företagsamhet, således
också den mindre företagsamheten,
är i behov av.

Att denna fråga har en speciell aktualitet
just nu — vilket ju synes i de olika
framstötar som gjorts under tionde huvudtiteln,
naturligtvis alla på rent sakliga
grunder — är beroende på den omständigheten,
att det tillämpade systemet
för kreditåterhållsamhet inte innebar nå -

gon kreditåterhållsamhet, utan en kreditransonering,
en kvantitativ ransonering
som uppenbarligen och enligt direktiven
i väsentlig grad skall inriktas
mot ny företagsamhet.

Detta är alltså problemet. Vill man
åstadkomma någon avgörande och verkligt
betydelsefull förändring, får man vara
beredd att vidta ändringar i det avseendet.
Man får med andra ord vara
beredd att lägga om systemet för kreditåterhållsamheten,
och man får naturligtvis
framför allt vara beredd att driva
en politik, som kan stimulera till den
ökning i det enskilda sparandet, som
ändå är den avgörande omständigheten
härvidlag. Det är alltså ett allmänekonomiskt
problem och knappast ett anslagsproblem.
Om staten av ett redan knappt
och alltför knappt sparande lånar en miljon
på marknaden, innebär ju detta i
och för sig inte, att tillgången på sparande
ökar eller åt! kreditmöjligheterna
förbättras. Det innebär bara en omläggning
av formerna för denna kredits
beviljande.

Enligt vår mycket bestämda uppfattning
måste även i fortsättningen den allt
väsentliga delen av den kredit, som småföretagen
liksom andra företag behöver,
ställas till förfogande på marknaden och
förmedlas genom de kreditinstitut, som
har till uppgift att förmedla den sortens
kredit: affärsbanker och sparbanker
i främsta rummet. Vad som statsmakterna
där skulle kunna göra är att
vidta åtgärder för att underlätta för småföretagarna
att inom denna fria ram få
den behövliga krediten. Därvidlag föreligger
ju inom handelsdepartementet ett
omfattande utredningsmaterial, som delvis
är av rätt aktningsvärd ålder. 1949
års banklagssakkunniga har haft frågan
uppe, och om jag inte är alldeles felaktigt
underrättad, skall det inom departementet
finnas utarbetat ett förslag rörande
det statliga stödet i detta hänseende
åt hantverket och den mindre
industrien. Jag tror att man gör bäst i
att se hela denna väsentliga samhällsfråga
i dess rätta sammanhang och inte
försöker komma ifrån den med större eller
mindre medelsanvisningar över bud -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

geten, ett system som ju ändå alltid måste
vara ett surrogat med utomordentligt begränsad
verkningsförmåga.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag i denna punkt med
den ändringen, att punkt I b erhåller
följande lydelse: »att riksdagen må i anledning
av motionerna I: 249 och II:
267 uttala, att kreditrestriktionerna enligt
dess mening bör tillämpas på ett
sådant sätt, att nya och mindre företag
i kredithänseende icke försättes i mindre
gynnsamt läge än andra företag».

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Jag
har dristat mig att begära ordet i denna
fråga av det skälet, att under min tid i
socialdepartementet sorterade företagarföreningarna
under detta departement.
Frågan om dem betraktades alltså minst
lika mycket som en social fråga som en
näringslivets speciella fråga. Likaledes
sorterade anslaget till främjande av företagsamhet
under socialdepartementet —
det var i själva verket en del av de stora
anslagen till bekämpande av arbetslösheten.

Jag kan bara vitsorda, att företagarföreningarnas
verksamhet åtminstone i
allmänhet — misstag kommer alltid att
begås och kan inte helt undvikas — visade
sig mera fruktbar än jag för min
del vågade vänta mig, när föreningarna
började. Det är riktigt, att de närmast
avsåg de arbetslöshetsplågade länen, där
man ju fick klart för sig, att den ytterst
ensidiga industriella delen av näringslivet
gjorde länen utomordentligt konjunkturkänsliga.
Dessa län byggde nästan
uteslutande på exportindustrier och
var följaktligen beroende av världsmarknaden,
och man fick fullkomligt klart för
sig att det var nödvändigt att söka åstadkomma
större mångsidighet, framför allt
då genom att stödja uppkomsten av småindustri
och hantverk. Jag erinrar mig
mycket väl, när jag en gång var uppe i
Västernorrlands län. Man skulle där
skaffa möbler till ett nytt sjukhus, och
jag frågade vederbörande landstingsdirektör,
varifrån man kunde få dem. Det
visade sig då att det inte fanns någon

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 13.

möbelfirma i de norrländska länen som
kunde leverera möblerna, utan man fick
vända sig söderut —■ jag skulle tro att
det blev smålänningarna som levererade
dem. Det var en post på 80 000 kronor.
Det är klart att detta avslöjade någonting
snedvridet i det norrländska näringslivet.

När man nu här diskuterar vilket belopp
som skall användas för främjande
av företagsamhet och reservanterna vill
bevilja 1 000 000 kronor mer än vad
Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten har
föreslagit, frågar man sig ju först och
främst, vilket belopp som kan anses vara
behövligt. Det belopp på 1 500 000 kronor
— tidigare var det mindre, 1 000 000
kronor — som det så att säga nästan
blev tradition att anvisa i anslag under
denna punkt, har i stort sett, så långt
min erfarenhet sträcker sig, visat sig
vara tillräckligt. Jag vågar inte säga, om
utvecklingen i dag är sådan, att detta
belopp inte skulle vara tillräckligt —
man måste sitta mycket närmare de beslutande
instanserna för att över huvud
taget kunna ha något säkert omdöme på
den punkten. Men när jag nu för min del
ändå inte anser mig böra förorda reservationens
förslag, utan förordar bifall till
utskottets förslag, gör jag det i den säkra
förvissningen, att om det skulle visa sig
att detta belopp på 1 1/2 miljon kronor
under nästa budgetår inte kommer att
tillfredsställa en rimlig efterfrågan —
man kan ju inte bifalla vilka krav som
helt — på bidrag från detta anslag, kommer
Kungl. Maj :t att i en tilläggsproposition
antingen till höstriksdagen eller till
nästa års vårriksdag — förr kan det väl
knappast bli —• begära det belopp som
man då bedömer bli nödvändigt. Det kan
hända att dessa 1 1/2 miljoner kronor
räcker, det kan hända att beloppet visar
sig för ringa, men jag har svårt att tro
alt Kungl. Maj:t skall underlåta att göra
en sådan framställning till riksdagen, om
det behövs. Visserligen har anslagen flyttats
från socialdepartementet till handelsdepartementet,
men det kan väl ändå
inte betyda en fullständig förändring i
regeringens gamla politik på den punkten.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

Herr GILLSTRÖM (s): Herr talman!
Efter herr Möllers anförande finns inte
många ord att säga från utskottets sida.
Motionärer och reservanter har anfört
många goda skäl för sina önskemål, skäl
som man inom utskottet också har accepterat.
Frågan har bara varit: År de
anslag, som finns upptagna i huvudtiteln,
tillräckliga eller måste de fyllas på ytterligare
nu? Utskottet har tyckt sig finna,
att man inte har någon anledning att
öka ut dem, såsom motionärerna har velat.
De synpunkter, som motionärerna
och reservanterna har anlort, har inte
gått ut på att visa att anslagen i och för
sig just nu kan anses vara otillräckliga.
Det är dessutom i första hand statsfinansiella
skäl som gör, att man inte
gärna vill medverka till ökade statsutgifter,
ytterst alltså skatteskäl — de höga
skatterna diskuterar vi ju ofta i andra
sammanhang.

Beträffande den första reservationens
synpunkt, att ju mer man satsar på denna
sak, desto mer får man igen, vill jag
säga att det kan vara riktigt att anslagen
framför allt på landsbygden kan ge tillbaka
så mycket mera genom en förbättrad
företagsamhet. Jag vill dock påpeka
för kammaren, att även om detta alltså i
och för sig kan tänkas, är det väl lika
riktigt vad den andra reservationen säger,
nämligen att om man håller igen på
utgifterna, kan man hålla igen skatterna,
och de lägre skatterna är ett viktigt stöd
åt näringslivet och gagnar dess utveckling,
inte minst småföretagsamhetens. Utskottet
är inte övertygat om att man kan
gå på bägge dessa linjer, utan vill för sin
del vidhålla sin uppfattning.

Det finns ett särskilt skäl att inte göra
några ändringar nu, och det är den översyn
som pågår inom departementet beträffande
företagarföreningarnas verksamhet,
en översyn som möjligen kan
förändra både organisationen och innehållet
i verksamheten. Man bör enligt utskottets
mening avvakta denna översyn.
Området för verksamheten berörs också,
skulle jag tro, i någon mån av den av finansministern
igångsatta utredningen beträffande
statliga stödåtgärder åt näringslivet.
Det kan tänkas att man även

där kommer in på sådant som påverkar
både anslagsbehov och annat inom småindustriens
och hantverkets område.

Det finns inte mycket mer att anföra,
herr talman, och jag ber att för min del
också få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PÅLSSON (bf): Herr talman! Jag
har inte alls tänkt polemisera emot de
anföranden som hållits här. Herr Svärds
anförande ger mig dock anledning till
ett par reflexioner. Det är ju meningen
i alla händelser, att man genom företagarföreningarna
skall kunna hjälpa
sådana företagare, som icke har möjligheter
att skaffa sig vad man i dagligt
tal brukar kalla bankmässiga krediter.
Det är väl bland annat för att kunna
lösa den frågan som dessa statliga medel
har ställts till förfogande, och det har
nu visat sig, att det finns ett starkt behov
av en ökning av anslagen till detta
ändamål, vilket framhållits i reservationen.

Då herr Svärd fortsatte med att säga
någonting om att det borde göras ett
uttalande om att dessa företag, det vill
säga hantverk och småindustri, inte
skulle missgynnas, gjorde jag mig den
frågan, om han var inne på den tankegången
att avtalet med riksbanken på
något sätt skulle kompletteras ytterligare
och att det skulle bli någon sorts
dirigering via bankerna av kreditgivningen
till dessa företag. Det var ett par
reflexioner som jag gjorde, och jag anför
dem utan polemiskt syfte.

Vad sedan beträffar herr Möllers anförande,
som från mina synpunkter var
mycket sympatiskt, vill jag bara nämna,
att Kungl. Maj:t varit rätt restriktiv under
senare tid. Företagarföreningarna
får sålunda i sin långivning inte gå över
40 000 kronor utan att höra Kungl. Maj :t,
och när det gäller större belopp har vi
åtminstone i vår förening den erfarenheten,
att Kungl. Maj:t undersöker saken
mycket noggrant, innan det lämnas
bifall. Jag ville bara nämna detta som
en liten kommentar, herr talman, och
jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Jag
skall bara replikera på en punkt.

Det infördes under min tid som socialminister
en gräns vid 40 000 kronor,
som) företagarföreningarna inte fick
överskrida utan att ha Kungl. Maj :ts tillstånd
därtill. Det berodde på att meningen
ju var att stödja småföretag. Kom
man upp i lånebelopp på SO 000 ä
100 000 kronor, som det ibland varit
fråga om, var det svårt att utan vidare
förklara att det gällde småföretag. Men i
varje fall under min tid som departementschef
behövdes det ingenting annat
än att man ordentligt kunde visa att
det sannolikt var fråga om ett företag
som skulle komma att bära sig, för att
Kungl. Maj:t skulle ge sitt tillstånd. Jag
kan faktiskt inte erinra mig att det blev
något avslag på sådana framställningar
under min tid. Men det är självfallet att
man krävde särskilt noggranna kalkyler
och förberedelser då det gällde att riskera
mycket stora belopp på ett enda
företag.

Vad bankrestriktionerna beträffar har
de ju inte med detta anslag att göra. Det
är ju Kungl. Maj :t och företagarföreningarna
som själva bestämmer vem som
skall få låna pengarna, och det är statens
pengar som ställs till förfogande. Man
frågar ju varken riksbanken eller någon
banksammanslutning, huruvida man får
använda de pengar, som riksdagen beviljar
för detta ändamål, på det sätt som
företagarföreningarna — i vissa fall efter
tillstånd av Kungl. Maj:t — själva
finner vara önskvärt.

Herr WEILAND (fp): Herr talman!
Jag har egentligen begärt ordet för att
instämma med herr Lodenius. När det
gäller det problem, som han rullade upp
i sitt anförande här, kan man väl säga
att vi diskuterat så mycket om vad som
skall göras, men att det blivit mycket
litet gjort, i somliga fall ingenting alls.
Det vore kanske skäl i att nu övergå
från resonemang om vad som bör göras
till att göra någonting.

Det finns orter, där man har gått in
för att göra någonting för att få med -

borgarna, särskilt ungdomen, att stanna
kvar på landsbygden, och detta arbete
har också visat sig ganska framgångsrikt.
Min granne här bakom mig berättade
för ett ögonblick sedan hur det är
i ett par socknar som han mycket väl
känner till hemma i Jönköpings län. Där
har man vidtagit åtgärder efter sådana
principer, att ungdomarna stannar kvar
på orten, och detta har visat sig vara till
gagn både för ungdomarna själva och
för den bygd i vilken de bor.

Det är ju inte här fråga om att belasta
statsfinanserna. Ofta visar det sig nämligen
att de som får hjälp till självhjälp,
när de startar sina företag, blir mycket
goda skattebetalare. Det berättas sålunda
i en artikel, som gått genom den svenska
pressen under det senaste året, att
en av dem, som börjat på detta sätt, hade
skatter som uppgick till mycket stora
belopp.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig
till reservationen.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Jag
ber endast att få göra den reflexionen
— också utan all polemisk udd —■ att
det moderna svenska bankväsendet inklusive
sparbanker redan i betydande
utsträckning beviljar s. k. förtroendekrediter,
varvid det alltså icke föreligger
vad man med en strikt tolkning brukar
kalla bankmässig säkerhet. Det är emellertid
uppenbarligen på det sättet —■ och
därvidlag håller jag fullständigt med den
ärade reservanten — att sådana förtroendekrediter
icke förekommer i tillräcklig
utsträckning. Jag framhöll också i
mitt första inlägg nödvändigheten av att
genom förändringar i banklagstiftning
och på annat sätt öka utrymmet för denna
sorts »banking», den sortens byggande
verksamhet från de kreditförmedlande
institutionernas sida.

Sedan vill jag bara göra den lilla
reflexionen, att jag inte kan finna att
riksdagen skulle vara alldeles förhindrad
att uttala sig om en så väsentlig
ekonomisk-politisk fråga som beträffande
de kreditrestriktioner och sättet för
deras tillämpning, som icke har under -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

ställts riksdagen och knappast ens i någon
form bringats till riksdagens kännedom.
Jag har den principiella inställningen,
att när det gäller samhällsekonomiska
åtgöranden av denna storleksordning
bör riksdagen icke alldeles betagas
rätten att hysa en mening.

Herr Weiland var angelägen om att
någonting skulle göras, och det är jag
också. Jag har utgått ifrån att herr Weiland
var liberal. Från den utgångspunkten
förefaller det mig vara ganska egendomligt
att herr Weiland tydligen för sin
del anser att om någonting skall göras,
så är det staten som skall göra det, och
att staten då skall göra det i form av
statsanslag. Huruvida detta är uttryck
för den moderna socialliberalismens nya
inställning eller inte, skall jag inte uttala
mig om.

Enligt herr Weiland medför inte detta
anslag någon statsfinansiell belastning.
Jag trodde att vi från den yttersta vänstern
till den yttersta högern var överens
om att vi måste hålla det statliga lånebehovet
nere, så långt nere som det över
huvud taget är möjligt. Även på den
punkten tycks herr Weiland företräda en
ultramodern socialliberal uppfattning.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf): Herr talman! Jag skall inte säga
något emot de rekommendationer som
exempelvis herr Svärd här gjort i fråga
om finansieringen av sådana här företag
och finanspolitiken i stort. Men jag är
rädd för att det kommer att ta alltför lång
tid, innan allt detta kan ordnas. Jag
framhöll redan i mitt första anförande,
att snabba åtgärder här är av nöden.
Det är ju inte ovanligt på andra områden
att staten ställer lån och ibland också
subventioner till förfogande.

Såvitt jag kan bedöma ifrån den verksamhet,
som vi på detta område bedrivit
i Stockholms län, är det i de flesta fall
kreditfrågorna som är det avgörande då
det gäller att främja företagsamheten.
Vederbörande måste kunna få erforderliga
krediter och lån och framför allt erhålla
dem på relativt förmånliga villkor.
Staten kan här göra en mycket värde -

full insats. Alla, som har närmare erfarenhet
av hur det är ställt med dessa
möjligheter ute i landsortskommunerna,
måste säga sig, att det inte kan fortsätta
längre på samma sätt som hittills, utan
att något måste göras, och det snart. Staten
bör faktiskt få möjligheter att i större
utsträckning än hittills träda hjälpande
in. Jag redogjorde i mitt förra anförande
för läget på detta område inom
Stockholms län och påvisade, hurusom
vi inte haft möjlighet att förmedla de
statliga lånen. Jag är övertygad att om
närings- och kommunikationsrådet finge
samma rätt som företagarföreningarna,
vi skulle kunna förmedla många lån till
småföretagare. Jag nämnde t. ex. att det
inkommit 93 ansökningar från företagare
som ville ha hjälp för nyetablering,
eller rättare sagt för överflyttning av sitt
företag från tätort till glesbebyggelsen
inom länet. Planerna strandar oftast på
att vederbörande då måste ha kreditmöjligheter,
vilket han har svårt att få med
nuvarande ordning.

De anslagssummor, som det här gäller,
är ju för övrigt inga svindlande belopp
och alls inte av en sådan storleksordning
att de i nämnvärd mån kan påverka
statens finanser.

Jag anser fortfarande, herr talman, att
det anslag som här begäres i reservationen,
d. v. s. ett investeringsanslag av 2,5
miljoner kronor under statens utlåningsfonder,
är mycket rimligt. Anslaget kommer
ju för övrigt inte att belasta driftbudgeten.
Jag vidhåller därför, herr talman,
yrkandet om bifall till denna reservation.

Herr WEILAND (fp): Herr talman! Jag
erkänner utan vidare att jag inte besitter
samma nationalekonomiska kunskaper
som herr Svärd, men något litet om
ekonomi har jag i alla fall lärt mig under
årens lopp. Jag är övertygad om att
om staten ger hjälp till självhjälp, så innebär
detta icke att man förstör landets
ekonomi, utan att man tvärtom förbättrar
den. Det har ju, som jag nyss sade,
visat sig att somliga av dessa företagare
skattevägen har kunnat återbetala myc -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

ket av den hjälp de tidigare fått. En del
av dem har till och med betalat in så
mycket i skatt, att vi vanliga dödliga
aldrig kunde drömma om att utvecklingen
skulle bli så lyckosam.

Vad sedan gäller de s. k. förtroendekrediterna
från bankerna, är det tydligen
så, att det finnes en och annan bank
som vill ge sig in på dylika experiment.
En del banker har dock funnit dessa experiment
inte vara så lyckliga, varför
de inte vågar fortsätta. Såsom herr Lodenius
sade, torde det vara lättare för
staten än för de enskilda bankerna att
bevilja förtroendekrediter. Det skulle säkerligen
inte hända någon större olycka,
om vi härvidlag vore litet generösare
än tidigare.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
vill bara konstatera, att herr Svärd önskar
ändra kreditrestriktionerna därhän,
att i överenskommelsen mellan riksbanken
och affärsbankerna skulle affärsbankerna
åläggas att lämna förtroendekrediter
i större utsträckning än
för närvarande. Var och en som har
någon aning om begreppet förtroendekrediter
vet, att dessa krediter i sig innesluter
stora risker. Man kan då ställa
sig den frågan, vad bankinspektionen
skulle säga inför ett dylikt läge. Bankinspektionen
följer i detalj affärsbankernas
utlåningsverksamhet och tillser
att insättarnas rätt —• jag talar icke om
aktieägarnas — bevakas. Det skulle uppstå
en, såvitt jag förstår, fullkomligt
olöslig konflikt mellan å ena sidan de
direktiv som bar ålagts bankerna och å
andra sidan bankinspektionens krav.
Jag föreställer mig att herr Svärd och i
varje fall hans kolleger inom högern vid
närmare eftersinnande måste taga avstånd
från dessa något förhastade tankegångar.

Vad gäller denna fråga förhåller det
sig nog, som herr Weiland framhöll,
så, att de pengar, som staten här ger
ut eller eventuellt riskerar, är pengar
som samhället får igen många gånger
om. Den som haft tillfälle att resa igenom
bygder, där arbetslöshet och nöd

var rådande under 1930-talet, och nu i
stället möter blomstrande tätorter, låt
vara mindre tätorter, måste konstatera
att den verksamhet som företagarföreningarna
gjort har varit till stor välsignelse
i vissa landamären.

Nu säger herr Svärd att det dock är
på den allmänna politiska politiken som
det ytterst kommer an. Ja, visst är det
så, det kan jag till fullo instämma med
honom i, men tror verkligen herr Svärd
att det skall vara möjligt att få riksdagen
att i detta sammanhang ge regeringen
direktiv för en ny ekonomisk
politik?

Herr PERSSON, HELMER (k): Herr
talman! Från kommunistiskt håll har vi
väckt en motion i denna fråga med syfte
att åstadkomma vidgade möjligheter för
små företagare att erhålla krediter på
förmånliga villkor. Varför har vi gjort
detta? Jo, det är med kännedom om att
under de senare åren småföretagarna
haft stora svårigheter genom kreditåtstramningen.
Här bör emellertid understrykas
att de åtgärder, som är vidtagna
tidigare av statsmakterna, har i många
avseenden varit bra och har fyllt en betydelsefull
uppgift. Men jag vill instämma
i vad herr Möller sade här tidigare,
att också misstag har blivit begångna,
och bland annat bör man i fortsättningen
se till, att inte samma stora misstag
kommer att begås i den praktiska verksamheten.
Jag syftar icke minst på det
misstag, som bland annat har gjorts i
Norrbotten av småindustriföreningen
där, när man på ett mycket ensidigt sätt
gick in för att bygga upp småindustrien,
vilket ledde till väldiga svårigheter,
framför allt vid den tidpunkt när byggnadsregleringen
trädde i kraft och det
blev en stor åtstramning på byggnadsfronten.

Utskottet säger att hela detta problemkomplex
är föremål för översyn inom
handelsdepartementet. Det är ju gott och
väl, men jag tror att situationen är den,
att det behövs omedelbara, kraftigare
åtgärder än departementschefen och utskottet
föreslår, och det är dithän den

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till främjande av företagsverksamhet m. m.

av herr Näsgård m. fl. avgivna reservationen
syftar. Den syftar, enligt vad jag
kan finna, till omedelbara åtgärder för
att förbättra villkoren för småföretagarna.

Med hänsyn därtill vill jag deklarera
att vi kommer att stödja den av herr
Näsgård m. fl. avgivna reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s): Iierr talman!
Denna verksamhet har ju varit av stor
betydelse, icke minst för de norrländska
länen, med den ensidiga industri som
vi har där uppe. Herr Möller nämnde,
att när han för ett antal år sedan besökte
Västernorrland fick han reda på
att man där inte kunde leverera möbler
till sjukhusen för landstingets räkning.
Om herr Möller kom dit upp i dag,
skulle han finna att vi har stora möbelfabriker,
som kan leverera såväl till det
egna länets sjukhus som till andra sjukhus.
Men det var inte för att säga det
jag begärde ordet utan för att beröra en
annan fråga.

Staten har bidragit på ett utomordentligt
värdefullt sätt till småindustriens
uppbyggnad, men denna motarbetas av
staten i ett annat avseende. Staten äger
fastigheter i samtliga län. Det är emellertid
nästan hopplöst för företagen där
uppe att få leverera till dessa fastigheter.
Vad beror det på? Jo, det beror på
den gällande upphandlingsförordningen,
enligt vilken all statlig upphandling skall
skötas genom krigsmaterielverket. Det är
därför så gott som omöjligt för dessa
företag att vara med i konkurrensen.
Det var detta, som jag ville påtala i detta
sammanhang. När staten nu på annat
sätt hjälper småföretagarna, hoppas vi
att staten skall undanröja svårigheterna
även på detta område, så att dessa företag
också kan få leverera till staten.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Naturligtvis
har jag icke ett ögonblick ifrågasatt
att riksdagen skulle uppmana riksbanken
att ändra på överenskommelsen
om kreditrestriktionerna i det hänseendet,
att utrymmet för förtroendekredi -

terna skulle ökas. En sådan uppfattning
från min sida skulle vara fullkomligt
orimlig, eftersom detta problem av fullt
naturliga skäl över huvud taget inte blivit
berört i överenskommelsen om kreditrestriktionerna.

Jag har velat att riksdagen skall göra
ett uttalande om att dessa restriktioner
skall tillämpas på sådant sätt, att den
mindre företagsamheten inte missgynnas.
Jag har velat framhålla önskvärdheten
av att det utredningsmaterial, som ligger
i handelsdepartementet och på andra
ställen och som gäller frågan om förtroendekrediterna,
göres till föremål för
ett beslut från Kungl. Maj :ts sida och
en framställning till riksdagen. Det är
två olika saker.

Det förvånar mig att min gamle lärare
i matematik, herr Ohlon, inte kan skilja
mellan ett och två, men det kanske beror
på att han snart inträder i pensionsåldern.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 :o) att vad utskottet i det
nu ifrågavarande momentet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Pålsson, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Näsgård m. fl. vid
punkten anförda reservationen; samt
3:o), av herr Svärd, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
att punkten I b erhölle följande lydelse:
»att riksdagen må i anledning av motionerna
1:249 och 11:267 uttala, att kreditrestriktionerna
enligt dess mening bör
tillämpas på ett sådant sätt, att nya
och mindre företag i kredithänseende
icke försättes i mindre gynnsamt läge
än andra företag.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontrapro -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till upplysningsarbete
position i den förestående omröstningen;
och förklarade lierr talmannen sig
anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Pålssons yrkande.

Herr Svärd äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 10 punkten 42 mom. I antager
bifall till herr Pålssons yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontrapropositionen
i nämnda votering antagits bifall till
herr Svärds yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
42 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näsgård m. fl.
vid punkten anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

avseende produktions- och exportfrågor.

Ja — 62;

Nej — 62.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda rösturna
en ja-sedel och en nej-sedel, båda
lika till storlek och utseende, tryckta
och omärkta samt var för sig slutna och
hoprullade, varefter på anmodan av herr
talmannen fru Wallentheim ur rösturnan
upptog den ena av röstsedlarna, och
befanns denna vara ja-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut i
enlighet med ja-propositionen.

Mom. II.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 43.

Anslag till upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen II: 258, till
Upplysningsarbete avseende produktions-
och exportfrågor för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag av
250 000 kronor.

I motionen II: 258, av herr Hammar,
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag om ett reservationsanslag
för budgetåret 1953/54 på
250 000 kronor till Upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin,
Ståhl, Svensson i Ljungskile, Wedén och
Gustafsson i Skellefteå ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 258 till Upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till upplysningsarbete avseende

Herr OHLON (fp): Herr talman! Det
är nu åtskilliga år sedan riksdagen beviljade
medel för detta ändamål; under
åren 1949 och 1950 anslogs sammanlagt
1 850 000 kronor. Nettoutgifterna har varit
sådana, att reservationen tydligen har
räckt i flera år; den utgjorde vid senaste
budgetårsskifte 446 952 kronor. För
innevarande budgetår räknar man med
en medelsförbrukning av 382 000 kronor.
Vid budgetårets slut skulle sålunda endast
65 000 kronor återstå, och för att
fylla ut anslaget äskar Kungl. Maj:t
250 000 kronor.

Man har ingen anledning att fördölja,
att mycket delade meningar om angelägenheten
av detta anslag har rått alltsedan
det tillkom, och detta gäller även
företagare och sådana som tillhört de
organisationer, som samarbetat med statens
organ i denna verksamhet. Tidigare
bedrev Ekonomisk information en
livlig agitation mot överrörligheten på
arbetsmarknaden och den onödiga frånvaron
från arbetet. Det heter nu att denna
uppgift har minskat i betydelse på
grund av det ändrade läget på arbetsmarknaden.
Jag vill minnas att vi diskuterade
denna fråga i kammaren år 1950.
Man kunde då på grund av en statistik i
socialstyrelsen konstatera, att frånvaron
från arbetet under lördagarna visserligen
hade minskats, men att vederbörande i
stället börjat skolka på måndagarna i
ungefär samma utsträckning som de förut
gjort på lördagarna. Betydelsen av
denna verksamhet skulle alltså i detta
sammanhang vara ungefär plus minus
noll. Nå, detta är kanske överdrivet —
en viss betydelse har väl verksamheten
haft, men säkerligen inte i proportion
till de stora anslag som beviljats.

Nu heter det att verksamheten skall
inriktas på andra uppgifter, t. ex. den
omflyttning på arbetsmarknaden som blir
en nödvändig följd av den ändrade sysselsättningen
inom olika branscher. Det
är också meningen att bedriva upplysningsverksamhet
för att nedbringa
olycksfallsfrekvensen inom näringslivet.
För dessa ändamål har vi emellertid redan
två ämbetsverk, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen
— som särskilt om

produktions- och exportfrågor.

man räknar med underlydande organ hör
till de allra största ämbetsverken i landet
— och vidare arbetarskyddsstyrelsen.
Det ligger då nära till hands att
misstänka, att en dubblering av denna
verksamhet inträffar. En dubblering blir
det nog; så som uppgifterna här skisseras,
är det ofrånkomligt att Ekonomisk
information kommer att verka på samma
område som de nämnda ämbetsverken.

1 utskottsmajoritetens yttrande heter
det att det inte är fråga om ett dubbelarbete
i egentlig mening, utan om en
kompletterande insats. Ja, det där uttrycket
går alltid igen i dylika sammanhang,
när man vill försvara en dubbelverksamhet
inom statens domäner.

Vi är i år mycket hårt trängda beträffande
det statsfinansiella läget. Riksdagen
har redan beslutat ökningar under
flera punkter av budgeten. Man borde
då söka finna några ställen i budgeten,
där besparingar kan göras utan att man
åsamkar vare sig det allmänna eller enskilda
några svårigheter. Det är klart
att Ekonomisk information inte omedelbart
kan sluta med sin verksamhet,
utan att den måste avvecklas så småningom.
Det finns 65 000 kronor i beräknat
reservationsöverskott den 1 juli
i år, och vi reservanter har ansett att
om verksamheten därutöver får 50 000
kronor, borde det räcka. Man skulle på
det sättet spara 200 000 kronor på driftbudgeten.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den reservation, som har
avgivits under föreliggande punkt.

Herr THUN, EDVIN (s): Herr talman!
Herr Ohlon har i sitt anförande framhållit
att man har kunnat konstatera,
att det trots allt har rått vissa delade
meningar om nyttan av den verksamhet,
varom det här är fråga. Han har
också ifrågasatt, om inte denna verksamhet
möjligen på något sätt bidragit
till de skolkningar från arbetsplatserna
på måndagarna som förekommit och
som tydligen har blivit av en rätt stor
omfattning.

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.

Dessa resonemang är givetvis inte på
något sätt hållbara. Om man ser på hela
detta stora problem, kan man utan
vidare slå fast att det här åstadkommits
en anknytning mellan arbetsmarknadens
båda olika parter på ett sätt som
med all säkerhet har varit fruktbärande
och som i framtiden också kommer att
bli det. Bland annat just arbetet med
problemet om den överrörliga arbetskraften
måste naturligtvis ha spelat en
avgörande roll.

Vad sedan angår möjligheten för arbetsmarknadens
båda parter att få likformiga
ekonomiska uppgifter beträffande
olika ekonomiska problem beträffande
våra exportnäringar och andra
frågor, är den ju givetvis av mycket
stor betydelse. Jag skulle tro att den
möjligheten i någon mån också bidrar
till avspänning då det gäller avtalsuppgörelser.
Helt naturligt kan nu genom
det arbete, som bedrives, båda parterna
på ett annat sätt än tidigare utgå ifrån
det ekonomiska läget, sådant som det
är, och diskutera det från dessa utgångspunkter,
och bara detta spelar givetvis
en mycket stor roll.

Det måste vara av största betydelse,
att man fortsätter på denna väg och anpassar
dessa informationer efter de
krav, som förhållandena vid olika tidpunkter
ställer. Jag tror inte att det på
något sätt är bortkastat att offra dessa
250 000 kronor på ett, kan man säga, av
våra viktigaste områden och ge arbetsmarknadsparterna
möjlighet till visst
samarbete inom den organisationsform,
som föreligger. Vi kan väl ändå konstatera,
att Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation enhälligt
uttalat sig för att denna verksamhet
skall fortsätta. Att dessa stora organisationer
ändå vill behålla verksamheten,
är väl ett bevis för att den är av mycket
stor betydelse på det område det här
gäller. Jag tror att dessa pengar har
större effekt än anslag på vissa andra
områden.

Med stöd av det anförda ber jag kort
och gott att få yrka bifall till utskottets
förslag på förevarande punkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 43.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 44—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52—9.9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om inrättande av en professur i reumatoiogi.

Punkten 100.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo samt företogs punktvis
och momentvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av
Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1953/54
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

Punkterna 1—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Om inrättande av en professur i reumatoiogi.

Kungl. Majd hade under elfte huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
(bilaga 13 till nämnda proposition)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj d att vidtaga av departementschefen
föreslagna ändringar i
personalförteckningen för karolinska
sjukhuset, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
karolinska sjukhuset, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1953/54, dels
ock till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 18 009 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Huss m. fl. (1:33) och den andra
inom andra kammaren av herr Olsson i
Gävle m. fl. (II: 63);

dels en inom första kammaren av herr
Huss m. fl. väckt motion (I: 77), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att inrätta en professur i reumatoiogi
vid karolinska sjukhuset fr. o. m. den 1
april 1954, vars innehavare tillika skulle
vara överläkare för reumatologiska kliniken
vid karolinska sjukhuset i stället

för den av Kungl Maj:t föreslagna biträdande
överläkaren vid denna klinik,
samt att riksdagen i övrigt måtte bifalla
vad i statsverkspropositionens bilaga 13
begärts beträffande den nya reumatologiska
klinikens vid karolinska sjukhuset
personalbehov;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Huss (I: 78) och den andra inom andra
kammaren av fröken Höjer m. fl. (II:
102);

dels ock en inom första kammaren av
herr Wistrand väckt motion (I: 258).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. i anledning av motionen I: 258 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet under punkten anfört;

II. besluta att icke bifalla motionen
I: 77;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
78 och II: 102, i vad de avsåge förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
karolinska sjukhuset, vilka påkallades av
vad departementschefen förordat i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 2 januari 1953;

b) godkänna under punkten införd avlöningssiat
för karolinska sjukhuset, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 18 009 000 kronor;

IV. i anledning av motionerna I: 33
och 11:63 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva tillkänna vad utskottet under punkten
anfört;

V. i anledning av ett av riksdagens revisorer
gjort uttalande rörande poliklinikerna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning i de hänsenden, revisorerna
angivit.

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

Reservationer hade anmälts

a) av herrar Ohlon, Pålsson, Huss,
Malmborg i Skövde och Ståhl samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionen I: 77 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva tillkänna vad i det av
reservanterna förordade yttrandet anförts; b)

av herr Lundgren, som ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under II och III a) hemställa,
att riksdagen måtte

II. i anledning av motionen I: 77 besluta
att inrätta en professur i reumatologi
vid karolinska sjukhuset fr. o. m.
den 1 april 1954, vars innehavare tillika
skulle vara överläkare för reumatologiska
kliniken vid karolinska sjukhuset;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 78
och II: 102, i vad de avsåge förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, vilka påkallades
av vad av departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 2 januari 1953 samt av utskottet
förordats.

I den i herr Ohlons in. fl. reservation
förordade motiveringen hade bland annat
uttalats, att utskottet ville starkt understryka
vikten av att Kungl. Maj:t
framlade förslag om inrättande av en
professur i reumatologi vid karolinska
sjukhuset om möjligt redan vid 1954 års
riksdag eller i vart fall inom sådan tid,
att beslut i ärendet förelåge före återbesättandet
av den professur i invärtes
medicin, med vilken tills vidare avsåges
vara förenad överläkarbefattningen vid
karolinska sjukhusets reumatologiska
klinik.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Det rör
sig här om en fråga, där meningarna
mycket starkt bryter sig mot varandra.
Att det inte är någon politisk fråga,
framgår bl. a. av att reservanterna på
denna punkt önskar få en trepartimotion
bifallen. Bland dem, som har undertecknat
denna trepartimotion, märks
för övrigt denna kammares förste vice
talman.

Kungl. Maj:t och utskottet vill, när det
gäller föreståndarbefattningen för den
nya reumatologiska kliniken på karolinska
sjukhuset, tillsätta allenast en biträdande
överläkare, under det att reservanterna
anser att starka skäl talar
för att denna överläkare ges en självständig
ställning och helst ställning som
professor.

Vilka argument är det nu som Kungl.
Maj:t och utskottet åberopar som väsentliga
för att avböja denna motion? Ja,
de pekar först på läkarutbildningssakkunnigas
yttrande, i vilket man inte
närmare gått in på frågan om undervisningen
i reumatologi och inte heller föreslagit
någon professur i detta ämne.
Emellertid är att märka att inte heller
läkarutbildningssakkunniga varit blinda
för behovet av undervisning i reumatologi
genom fortbildningskurser efter
medicine licentiatexamen. Vidare är det
uppenbart att den som närmast skall
leda denna klinik måste bli den som
kommer att undervisa våra blivande
överläkare vid de reumatologiska kliniker,
som senare kommer att skapas här
i landet.

Det anföres också av utskottet, att
frågan bör lösas i ett större sammanhang,
och man pekar på att motionärerna
själva har talat om att det behövs
professurer i denna vetenskapsgren vid
samtliga medicinska högskolor och universitet
i riket. Mot detta argument kan
man säga, att när vi nu fått en ny, stor
reumatologisk klinik vid karolinska
sjukhuset och då denna klinik av olika
skäl måste bli den ledande i landet, så
finns det ju inte någon anledning att
avvakta hur frågan skall lösas vid de

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

andra klinikerna, allra helst som frågan
om de andra klinikerna i högsta grad är
ställd på framtiden.

Ett annat argument för att man inte
skulle bifalla motionen har åtminstone
under hand varit att det är lämpligast
att reumatologien allt fortfarande utgör
en underavdelning till invärtesmedicinen.
I denna fråga har Riksföreningen
mot reumatism begärt yttrande från en
del utländska sakkunniga. Man har
skrivit till elva framstående reumatologer
i England och Amerika, men hittills
har man endast fått svar från tre.
Två av dessa säger, att en reumatologisk
klinik bör ha egen överläkare, medan
den tredje anser att överläkaren bör
sortera under ett vetenskapligt centrum
men i övrigt inta en självständig ställning
och vara högklassig till sin kompetens.

Nu har det alltså spelat stor roll i
denna fråga, att man har sagt att det
inte går att lösgöra reumatologien från
invärtesmedicinen. Då frågar man sig,
om inte ändå sjukvården skall gå före
professorns och professurens enskilda
intressen. Det har påpekats, att den arbetsbörda
som påvilar den nuvarande
professorn är onormalt stor. Professorn
i fråga har, utom en invärtes klinik på
170—180 sängar, en särskild underavdelning
för fysikalisk terapi att sköta,
vidare en yrkesmedicinsk avdelning,
och därjämte skulle nu denna reumatologiska
klinik falla under professorns
domvärjo. Man bör inte heller glömma,
att professorn i fråga dessutom är föreståndare
för Konung Gustaf V:s forskningsinstitut,
en uppgift som dock
lyckligtvis kanske inte överlämnas till
hennes efterträdare.

Det är således alldeles uppenbart, att
chefskapet för den reumatologiska kliniken
blir en ren formsak och att kliniken
praktiskt taget helt kommer att skötas
av den biträdande överläkaren, som
ju inte med visshet kommer att ha någon
bestämd reumatologisk kompetens.
Det enda som kommer att fordras av
honom är att han har kompetens i invärtes
medicin, och det finns alltså inte
någon som helst garanti för att han

har någon specialutbildning i reumatologi.

Som ett extra argument har det anförts
i debatten — dock inte i utskottsutlåtandet
—■ att det inte skulle finnas
någon som vore kompetent till denna
professur inom landet. Härom är att säga,
att det väl knappast torde finnas någon
som kan bestämt avgöra om så är
förhållandet. Eftersom vi inte har någon
professur inom landet, är det ju
ingen som kan yttra sig om den saken.
Men vi kan peka på det förhållandet, att
vi dock har två docenter, som länge arbetat
inom disciplinen, och att en av
dem under många år har varit sekreterare
i den internationella läkarsammanslutning
som arbetar på detta område.

Den relativt ringa generositet, som
man i detta fall visar i fråga om kompetensen
hos den läkare som närmast
skall svara för denna klinik, disharmonierar
enligt min uppfattning på ett
mycket märkligt sätt med den flotta
personaluppsättning som i övrigt förekommer
på kliniken. Man begär nämligen
inte mindre än 53 befattningshavare
för att sköta 73 patienter. Den disliarmonierar
också i hög grad med de
betydande resurser som Riksföreningen
mot reumatism har fått under sin landsomfattande
insamling. Som vi vet stiftades
denna förening år 1945, och bland
stiftarna märktes då våra stora folkrörelser:
Kooperativa förbundet, Lands organisationen,

Arbetsgivareföreningen
och Sveriges lantbruksförbund. Nu förhåller
det sig så — vilket avdelningen
inte redovisat i utskottsutlåtandet — att
riksföreningens ordförande, den gamle
värderade f. d. talmannen Sävström, har
varit uppe i avdelningen och erbjudit,
att föreningen betalar den merkostnad
som uppkommer genom att denna tjänst
omändras från biträdande överläkartjänst
till professur. Det har antytts
man och man emellan, att en sådan finansiell
transaktion inte skulle vara
förenlig med riksdagens arbetsformer.
Men man kan ju peka på det faktum,
att riksdagen många gånger har mottagit
donationer för att finansiera forskningsprofessurer
och personliga profes -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

surer, och då skulle enligt samma tankegång
den anordningen inte heller ha
varit omöjlig här.

Det finns också andra frågor som betänkandet
inte herör och som förefaller
en utomstående ganska egenartade, bl. a.
det förhållandet att personalbehovet vid
denna klinik har uppskattats till 53 personer,
medan den reumatologiska kliniken
i Lund, som har samma storlek nämligen
72 vårdplatser, inte behöver mer
än 35 personer. Även andra omständigheter,
t. ex. att man inte har begärt en
egen gymnast, som skulle kunna fungera
på kliniken på dagarna, talar för att
den reumatologiska sakkunskap som
finns i landet inte har fått göra sig tillräckligt
hörd vid utformningen av denna
klinik.

Det anförda talar enligt min uppfattning
för ett bifall till den första av reservationerna,
som är så moderat, att
den endast begär att Kungl. Maj:t skall
komma med ett förslag till nästa riksdag,
och jag får därför, herr talman, yrka
bifall till den reservation som är avgiven
av herr Ohlon m. fl.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Såsom kammarens ledamöter torde ha
funnit av utskottets utlåtande, förekommer
utöver den reservation, till vilken
herr Huss nyss har yrkat bifall, även en
reservation av mig, i vilken jag yrkar,
att riksdagen skall bifalla den av herr
förste vice talmannen, herr Huss och
mig väckta motionen, och jag tillåter
mig, herr talman, att med hänvisning till
vad herr Huss redan har anfört i frågan
mycket kort få motivera min ståndpunkt.

Redan den 1 april 1954 blir den nya
reumatologiska avdelningen vid karolinska
sjukhuset färdig. Det har varit olika
meningar om hur chefskapet där
skall ordnas. Majoriteten i direktionen
för karolinska sjukhuset anser, att chefskapet
bör utövas av en överläkare, men
reservation mot detta har anförts av direktionens
ordförande samt av överdirektören
Dahlberg och professor Skoog,
vilka ansett att chefen för reumatologis -

ka avdelningen under en övergångstid
bör vara biträdande läkare, underställd
chefen för medicinska avdelningen. Nu
har departementschefen anslutit sig till
minoritetens i direktionen förslag, vilket
också tillstyrkts av statskontoret och
även blivit majoritetens i statsutskottet
förslag.

Jag vill då liksom herr Huss, som redan
varit inne på den saken, erinra om
att professor Nanna Svartz, som skulle
bli chef för den nya reumatologiska avdelningen,
har många fler mycket viktiga
tjänster: hon är professor i invärtes
medicin, varmed följer chefskap på
en medicinsk avdelning med 180 platser.
Hon är chef för den medicinska polikliniken.
Hon är chef för en yrkesmedicinsk
avdelning och för avdelningen för
fysikalisk terapi. Därjämte är hon också
t. f. chef för Konung Gustaf V:s forskningsinstitut.
Jag vill också erinra om
att hon på grund av chefskapet för forskningsinstitutet
av Kungl. Maj:t beviljats
tjänstledighet under tiden 1 april 1950
till den 31 december 1951 för att uppehålla
föreståndarbefattningen vid Konung
Gustaf V:s forskningsinstitut.

Karolinska sjukhuset är ju inte bara
ett sjukhus, avsett för sjukvård i vanlig
mening, utan det är ju också avsett för
forskning. Bland de invalidiserande folksjukdomarna
intar de reumatiska sjukdomarna
en utomordentligt viktig plats,
och främst drabbar de reumatiska sjukdomarna
de befolkningsklasser som är
sysselsatta med hårt kroppsarbete. Jag
har haft tillfälle att se detta icke minst
under min ganska långa verksamhet i
övre Norrland, där reumatismen är i
mycket hög grad utbredd.

För att det skall kunna rådas bot på
de reumatiska sjukdomarna fordras ju
en intensifierad forskning. Forskningen
blir emellertid mer och mer specialiserad,
och specialisering är nödvändig för
t. ex. eu läkare som skall vetenskapligt
ägna sig åt en liten del av det stora område,
som invärtes medicinen utgör. Under
sådana omständigheter bör en chefsplats
på den reumatologiska avdelningen
kunna möjliggöra för chefen på avdelningen
att få ägna sig åt vetenskapligt

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

arbete inom det speciella området. Härmed
är ingalunda meningen att detta
ämne, reumatologi, skall bli ett examensämne
— därom är det inte fråga —
men väl att personer, som håller på med
exempelvis avhandlingar, skall kunna få
även vetenskaplig handledning genom
att tjänstgöra såsom underläkare på den
reuinatologiska avdelningen.

Herr Huss var inne på frågan om vad
merkostnaderna skulle bli för en professorstjänst
i förhållande till en tjänst
som biträdande läkare. Det rör sig om
8 796 kronor. Såsom herr Huss nämnde
kommer emellertid Riksföreningen mot
reumatism att under en övergångstid betala
denna kostnadsskillnad.

Både utskottsmajoriteten och de andra
reservanterna är ju ense om att man
inom en inte alltför långt avlägsen framtid
skall inrätta en professur i reumatologi.
Efter de utfästelser, som man under
hand fått från denna förening om
att den skall betala kostnadsskillnaden,
bör det alltså inte medföra någon utgiftsökning
för staten, om man bifaller
den reservation som jag avgivit.

Professor Nanna Svartz kommer att
avgå om två år. Enligt gällande universitetsstatuter
skall en professur ledigförklaras
ett år före befattningshavarens
avgång. Det är av vikt att i fråga om
denna professur i reumatologi liksom
beträffande professuren i medicin beslut
fattas redan vid innevarande års riksdag.

På grund härav, herr talman, tillåter
jag mig yrka bifall till den reservation
som jag avgivit vid utskottets utlåtande
och som innefattar bifall till den av herr
förste vice talmannen, herr Huss och
mig väckta motionen.

Herr BERGH (h): Herr talman! Innan
jag övergår till att redogöra för utskottets
syn på de spörsmål, som herrar Huss
och Lundgren har berört, skulle jag vilja
understryka ett önskemål som utskottet
bär gett uttryck åt på ett par ställen
i detta utlåtande när det har gällt karolinska
sjukhusets personalstat. När vi

behandlade den här frågan i första kammaren
i fjol påtalades att personalåtgången
vid karolinska sjukhuset var relativt
stor. Det sattes då i fråga om icke
en organisationsundersökning skulle göras,
och jag har nu att uttrycka vår
tillfredsställelse över att särskilda sakkunniga
har tillkallats för att fullgöra
denna uppgift. Jag har också att uttrycka
tillfredsställelse över att man
inom direktionen utan avbidan på denna
undersökning har vidtagit vissa rationaliseringar,
som har åstadkommit besparingar,
utan eftersättande av angelägna
uppgifter, såsom jag tror. Till dessa
erkännanden skulle jag vilja knyta ett
önskemål att detta rationaliseringsarbete
inom karolinska sjukhuset fortsattes.

Yi har inom utskottet haft att behandla
framställningar även i år om rätt väsentliga
personalökningar. Vad gäller
barnavdelningen vid karolinska sjukhuset
har vi tillstyrkt att den får flera
barnsköterskor än tidigare. Men vi har
inte kunnat undgå att göra vissa jämförelser
med andra undervisningssjuklius
och vi har funnit, att personaltätheten
på karolinska sjukhuset fortfarande relativt
är större än vid de andra undervisningssjukhusen.
Detsamma gäller
kökspersonalen, där centrala sjukvårdsberedningen
har tillhandagått med vissa
uppgifter. Jag skulle alltså vilja uttrycka
det önskemålet och den förhoppningen,
att det rationaliseringsarbete
som man inom direktionen satt i gång
med och den undersökning som Kungl.
Maj:t nu bär påbörjat skall avsätta resultat
till nästa år.

Därpå skall jag be att få övergå till
det problem som herrar Huss och Lundgren
var inne på: tvistefrågan om den
reumatologiska kliniken bör ha en självständig
överläkare eller om där, såsom
föreslås i propositionen, skall vara en biträdande
överläkare.

Jag tror att man ställer kyrkan mitt i
byn om man i det sammanhanget börjar
med att säga, att i fråga om syftena
är det praktiskt taget ingenting som skiljer
utskottet från de bägge ärade reservanterna.
Det råder inga delade meningar
om det för bedömningen av proble -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

met grundläggande faktum, att reumatismen
är en folksjukdom av sådan omfattning,
att samhälleliga resurser här
måste sättas in. Vi är vidare ense om
att det här är nödvändigt med en intensifierad
forskning och att det även är
nödvändigt — om inte för den grundläggande
läkarutbildningen så dock för
utbildningen av specialister — att denna
forskning så långt det någonsin är möjligt
bedrives så, att man kan få fram
behandlingsmetoder som motverkar denna
allvarliga folksjukdom.

På den punkten är vi eniga. Detta har
utskottet för sin del framhållit med ett
för statsutskottet osedvanligt starkt uttryck,
då utskottet skriver att det räknar
med att Kungi. Maj :t ägnar hela denna
fråga skärpt uppmärksamhet.

Det är en fråga till, där linjerna också
löper parallellt ett långt stycke. Det är
frågan om specialisering eller icke.
Bland invärtes medicinens målsmän förekommer
tvist om reumatologien bör
utvecklas till en särskild specialitet eller
inte. På den punkten kan ju vi lika
litet som reservanterna uttala oss med
någon säkerhet. Vågar jag ge uttryck åt
en personlig tro skulle den närmast kunna
formuleras så, att det vore egendomligt
om inte hela detta vidsträckta ämne,
invärtes medicinen, på samma sätt som
erfarenheten visat att det inträffar med
andra discipliner, kommer att bli uppdelat
i specialiteter, till gagn för forskningen
och ytterst för de sjuka. Men jag
är angelägen att säga, att man inte utan
vidare kan påstå att just inrättandet av
en professur i ämnet löser forskningsproblemet.
Det skapar möjligheter härför,
men här som annars gäller det ju att
de rent personliga förutsättningarna hos
de människor som det är fråga om blir
avgörande för vad som kan ernås. Forskning
pågår, och om jag som lekman vågar
uttala någon mening, så skulle det
närmast vara den att ofta visar sig medicinska
upptäckter vara biprodukter,
när man har sysslat även med andra
ting. Jag tror att en professur i ämnet
skulle föra forskningen framåt, men jag
tror inte att vi skall sträcka oss så
långt att vi säger att forskningen är

alldeles avhängig av att det blir en professur.
Kanhända är det så, som någon
har uttryckt saken, att uppträder här
en forskare av hög kvalitet så gagnar
man syftet bättre genom att inrätta en
personlig professur för honom.

Här kan man ha delade meningar och
jag ger inte uttryck för någon bestämd
åsikt, men jag har velat säga att detta
tål att fundera på en liten smula.

Det är, som jag antydde, inte så synnerligen
mycket som skiljer oss — nåja,
i förhållande till herr Lundgrens reservation
är det ju en hel del. Herr Lundgren
menar att riksdagen redan nu skall
besluta sig för inrättande av en professur.
I herr Huss’ m. fl., reservation är
det ju mera fråga om ett principbeslut
— man vill ha en beställning hos kungen
om ett förslag till riksdagen rörande
en sådan professur i så god tid, att allt
är klart när professuren i invärtes medicin
vid karolinska sjukhuset i Stockholm
blir ledig. Vi har velat vara en
liten aning försiktigare på den punkten.
Vi har sagt oss att Kungl. Maj:t bör få
litet rådrum. 1948 års läkarutbildningssakkunniga
har nyligen avgett sitt betänkande,
och det är föremål för kungens
prövning. Vilken regering som än
sitter hör ha tillfälle att ta ställning till
sådana sakkunnigutlåtanden och med
anledning av dem framlägga de förslag
som kan befinnas erforderliga.

Nu invänder herr Huss, att läkarutbildningssakkunniga
ju icke har föreslagit
någon professur i reumatologi. Det är
möjligt, men den invändningen är ju inte
så mycket värd, därför att det är dock
deras betänkande som skall ge Kungl.
Maj:t impulsen till den översyn som här
behövs. Inte minst med anledning av den
skrivning, som utskottet här har presterat,
lär väl Kungl. Maj:t vid den prövningen
inte kunna undgå att ta upp även
frågan om särskild professur i ämnet.

Det är egentligen huvudsakligast på
den punkten som vi skiljer oss. Vi är alltså
eniga i fråga om syftet, men vi tycker
att det är för tidigt att i dag fatta definitivt
beslut. Vi vill att regeringen skall
få tillfälle att titta en smula på dessa
saker och sedan komma tillbaka till riks -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om inrättande av en professur i reumatologi.
dagen. Jag tror att den ståndpunkten

är väl avvägd.

Nu bär det sagts under debatten att
Riksföreningen för reumatismens bekämpande
har ställt pengar till förfogande,
så att skillnaden i avlöningskostnad mellan
en överläkare och en biträdande
överläkare skulle under ett antal år
framåt betalas av riksföreningen. Det är
ett välkommet erbjudande, men de 8 000
kronor som det här är fråga om kan ju
inte i detta sammanhang tillmätas avgörande
betydelse. Det är själva organisationsfrågan
som man framför allt bör
titta på.

Det är ungefär denna motivering, herr
talman, som har föranlett utskottets majoritet
att skriva som den har gjort. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!

Det är kanske inte så tacksamt att inför
denna jämförelsevis tomma kammare
försöka med någon argumentering påverka
vota, som i stor utsträckning kommer
att avges utan att man bar åhört
diskussionen, men jag liar ändock en
del som jag vill säga här. Det ser ju
nästan ut som om kammaren till stor
del hade gripits av en invalidiserande
folksjukdom, som för en stund har gjort
den oförmögen till riksdagsarbete!

Jag ber först och främst att få tacka
herr Bergh för hans erkännande åt karolinska
sjukhusets direktion för vad
den redan har gjort i fråga om rationaliseringsarbete.
Jag är också mycket glad
åt att en hel del av de missuppfattningar,
som faktiskt har förelegat angående
karolinska sjukhusets ställning i förhållande
till andra sjukhus, har blivit tillrättalagda
— inte minst, herr statsråd,
genom den kungl. proposition, som
har avgivits i ärendet och som innehåller
mycket talande uppgifter i det avseendet.

Jag är vidare tacksam mot statsutskottet
för den behandling som det har givit
ett par av mina motioner. De har
visserligen inte tillstyrkts, men de har
ändå blivit behandlade på ett sådant sätt

som jag tror vara ägnat att föra ett
ostört och framgångsrikt sjukhusarbete
framåt.

Vad beträffar frågan om att personalstyrkan
vid karolinska sjukhuset är större
än vid andra undervisningssjukhus är
detta nog riktigt, och jag hoppas att
man skall kunna åstadkomma ytterligare
rationalisering på den punkten. Men denna
skillnad kan aldrig helt upphävas.
Den är i mycket hög grad beroende på
att karolinska sjukhuset är byggt under
senare tid, vilket bland annat innebär
att det har mindre sjukavdelningar än de
andra undervisningssjukhusen och därför
i stort sett måste ha en något större
personaluppsättning. Man kan inte komma
ifrån det.

Vad angår siffran på kökspersonalens
antal per portion, som statsutskottet
anför såsom anmärkningsvärt hög
vid karolinska sjukhuset, beror det förhållandet
till stor del på en statistisk
felkälla: man har räknat med hela personaluppsättningen
på köksavdelningen,
men inte tagit hänsyn till att en stor del
av sjukhuset — hela den pediatriska avdelningen
— inte var i gång under den
allra största delen av det år som statistiken
gäller. Förhållandena kan helt säkert
förbättras även på detta område,
men räknar man rätt, visar det sig att
karolinska sjukhusets siffra ingalunda
är en av de högsta; den hör visserligen
inte heller till de lägsta, utan ligger på
en tämligen god medelnivå. Detta om
detta.

Jag vill emellertid, om det tillåts mig,
något uppehålla mig också vid den fråga,
som föranlett reservationer mot utskottets
utlåtande.

Det föreligger väl en mycket allmän
uppfattning om nödvändigheten att få
allt vad som kan göras gjort beträffande
såväl forskning och undervisning som
sjukvård när det gäller de reumatiska
sjukdomarna. Det bästa beviset på detta
är ju tillkomsten av den reumatologiska
kliniken vid karolinska sjukhuset vars
chefskap det nu är frågan om att ordna.
Karolinska institutets lärarkollegium
hade föreslagit att chefsposten skulle
besättas med en ordinarie överläkare.

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

Ingen av de ansvariga myndigheterna
har gått därhän att man föreslagit tillsättande
av en professur i ämnet. Man
har allmänt ansett att den frågan vore
en smula för tidigt väckt.

Inom karolinska sjukhusets direktion
var meningarna starkt delade i denna
fråga. Direktionens majoritet kom att
stanna för att gå på samma linje som
karolinska institutets lärarkollegium,
nämligen att det skulle bli en ordinarie
överläkare. Hans ställning gentemot chefen
för den medicinska kliniken var
emellertid en smula oklar. Man ansåg att
det under alla förhållanden borde finnas
ett visst samband mellan dessa kliniker.
Emellertid syftar man på alla håll mot
inrättandet i framtiden av en professur
i reumatologi. Vad som har hindrat denna
önskan att för närvarande komma till
ett klart uttryck i form av ett förslag
är utan tvivel den omständigheten att
det i dag inte finns någon i landet av
sådan överlägsen kompetens att han
skulle vara självskriven till en professur
i reumatologi. Man har på de håll, där
man kan bedöma dessa saker, närmast
haft den känslan att det vore riktigt
att vänta med inrättande av en professur
i reumatologi några år i förhoppning,
att man vid en senare tidpunkt skall
kunna få den bästa möjliga innehavaren
av befattningen. Jag har härmed, herr
talman, inte sagt att det inte i denna
stund skulle finnas kompetenta sökande
till en professur; det finns det alldeles
otvivelaktigt. Men när särskilt herr
Lundgren här har uppehållit sig så
ofantligt mycket vid betydelsen av forskning
i reumatologi, så vill jag säga att då
man en gång tillsätter en professur, är
det ytterst angeläget att man är förvissad
om att denna forskning får den förnämligaste
ledning som kan ernås. Denna
förvissning föreligger ej i nuvarande situation.
Detta om professuren.

En sådan har emellertid, som jag
nämnde, icke föreslagits av karolinska
institutets lärarkollegium. Detta har däremot
föreslagit att platsen skulle besättas
med en ordinarie överläkare, och det
finns ju mycket som talar för det. Alldeles
otvivelaktigt bör denna institution

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 13.

i det långa loppet stå under chefskap av
en självständig överläkare. Det är ingen
som helst tvekan om detta. Men när meningarna
delade sig i direktionen på så
sätt att direktionens ordförande, sjukhusets
överdirektör och sjukhusets vice direktör,
professor Skoog, alla tre reserverade
sig emot den fyramannamajoritet
som fattade det andra beslutet, var det
i känslan av att det kunde vara oklokt
att sätta till en ordinarie överläkare, när
man kunde förutse att det om några år
skulle tillsättas en professor i reumatologi,
som bör vara chef för denna institution.
Har man då tillsatt en överläkare,
som man kanske fått välja inom
en trängre krets än den ur vilken man
skall utvälja professorn, har man gjort
saken en otjänst. Denne överläkare blir
mycket svår att gå förbi vid professurens
tillsättande, men skulle så underligt
hända, att han komrne bort i konkurrensen
om professuren, står man i den obehagliga
situationen att ha en professor
i ämnet tillsammans med en överläkare,
som sitter fast på sin plats vid den reumatologiska
kliniken. .lag vet inte hur
den situationen skulle lösas; antagligen
skulle väl professorn få överta huvudansvaret
och då skulle han få arbeta där
tillsammans med cn annan överläkare
som kanske hade tänkt få professuren
och känner sig undanträngd. Man förstår
hur det skulle verka.

Därför ansåg vi reservanter i sjukhusets
direktion, att det vore riktigare att
man under ett par, tre år framåt besatte
platsen med en biträdande överläkare.

De biträdande överläkarna är, som
kammarens ledamöter benäget torde
hålla i minnet, inte tillsatta på fullmakt.
De finns över huvud taget inte på ordinarie
stat och inte extra ordinarie heller,
utan de är arvodesanställda och
kan sålunda entledigas. En biträdande
överläkare står sålunda inte på långa
vägar på samma sätt som en ordinarie
överläkare i gluggen när man skall göra
det slutliga urvalet.

Detta har varit, herr talman, anledningen
till att jag och flera med mig har
haft den uppfattningen, att man för dagen
borde nöja sig med en biträdande

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

överläkare. Skillnaden är inte stor emellan
herr Huss’ reservation och statsutskottets
utlåtande, och kanske just därför
att skillnaden är så liten tycker jag
reservationen är jämförelsevis onödig.
Därför vill jag förena mig med dem som
i denna fråga yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr PÅLSSON (bf): Herr talman! Jag
ansluter mig till den av herr Ohlon avgivna
reservationen. Jag har givetvis en
del skäl därtill. Jag tycker att jag i alla
händelser skall redovisa även den rena
lekmannens synpunkter på denna fråga.

Så långt jag kunnat tillägna mig vad
som sagts i saken såväl i propositionen
som i utskottsutlåtandet har jag inte
kunnat med bästa vilja bli övertygad om
utskottets linje, även om skillnaden inte
är så stor mellan utskottets yrkande och
reservationen. Det är för mig svårt att
undgå en känsla av att även ovidkommande
synpunkter kommit in och påverkat
frågan. Jag har svårt att komma
ifrån, att det här synes gälla mera en
maktstrid än att tillgodose vad man
verkligen skall tillgodose.

I statsutskottet och i någon män här i
kammardebatten har redan vidrörts en
del skäl till att man nu skulle vänta med
att tillsätta en professor. Det sades i
statsutskottet av en ledamot av avdelningen,
att det ur medicinsk synpunlc
var angeläget att hålla tillsammans området
för den invärtes medicinen, bland
annat med tanke på läkarkandidaternas
utbildning. Det är kanske förmätet att
hysa en mening på den punkten, men
jag anser att med det nu vanliga kvacltandet
— om jag litet vårdslöst vågar
använda det uttrycket — när det gäller
de reumatiska sjukdomarna har vi hållit
på rätt länge, och jag kan inte anse att
vi på den vägen gjort nämnvärda framsteg.

För 25 å 30 år sedan hade jag en anhörig
som drabbades av denna sjukdom.
Efter en del år blev hon sängliggande,
och efter nio års sängläge var hennes
hjärta slut och hon dog. I dag har jag,
några kilometer ifrån mitt hem, en små -

brukare, en mycket energisk och arbetsam
man, som nyligen fyllde 42 år.
Någon gång i början av 1940-talet drabbades
han under inkallelse av en mycket
svår förkylning och därefter började
den reumatiska sjukdom, som nu lagt
honom såvitt jag förstår definitivt till
sängs. Sjukdomen är så svår att han inte
kan ta sig ur sängen utan hjälp. Mannen
har vid skilda tidpunkter ambulerat
mellan tre olika sjukhus.

I detta fall liksom i det förut nämnda
tror jag att man har försökt alla de möjligheter
till bättring, som vid de skilda
tidpunkterna stått folk i allmänhet till
buds. Såsom lekman har jag kommit till
den uppfattningen att vi befinner oss i
samma läge nu som för 30 år sedan och
att vi måste gå in på en annan linje och
låta forskningen sätta in på ett helt annat
sätt.

Jag åhörde med mycket stort intresse
herr Wistrands anförande. Jag blev dock
litet betänksam, då han kom in på resonemanget
om att det inte finns någon
tillräckligt kompetent person för den
professur varom nu är fråga. Därom vågar
jag självfallet inte hysa någon mening.
Det förvånar mig dock att detta
argument anföres, vilket skett både i utskottet
och här i kammaren. Jag tycker
att talesmännen för den linjen därmed
indirekt ger ett in-blanco-erkännande av
att detta lilla land ändå lyckats få fram
en professor, som är kompetent på en
hel rad professorsområden. Visserligen
har man under den senaste tiden hört
talas om tredimensionella företeelser,
bl. a. om tredimensionell film. Jag vägrar
dock att tro på möjligheten av tredimensionella
professorer, eller måhända
riktigare uttryckt tredimensionella
professurer.

Det har vidare sagts — det sades i
statsutskottet — att det inte skulle vara
god sedvänja att i ett sådant här ärende
göra en beställning hos Kungl. Maj:t,
vilket reservationen innebär. Det är möjligt
att det förhåller sig så. Jag skall
inte yttra mig om vad som är att anse
som god sedvänja. Här begär man ju
»förslag om inrättande av en professur i
reumatologi vid karolinska institutet om

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

möjligt redan vid 1954 års riksdag eller
i vart fall inom sådan lid, att beslut i
ärendet föreligger före återbesättandet
av den professur i invärtes medicin, med
vilken tills vidare avses vara förenad
överläkarbefattningen vid karolinska
sjukhusets reumatologiska klinik».

Det är ju en mycket hovsain beställning,
som här göres, en beställning som
till och med är villkorlig. .lag erkänner
att från mina synpunkter hade jag rätt
stora sympatier för doktor Lundgrens reservation,
ty jag tyckte nog att hela frågan
låg så till, att riksdagen borde säga
ifrån fullt tydligt. Då jag litet närmare
övervägde saken fann jag emellertid att
jag måhända gjorde klokare i att följa
den linje, som herr Ohlon m. fl. är inne
på, ty då binder man sig inte lika hårt
som om man tar doktor Lundgrens reservation.
Därför gick jag på herr Ohlons
linje. Jag vill göra det tillägget, att såvitt
jag kan förstå hela spörsmålet ligger
så till, att det är både riktigt och angeläget
att riksdagen markerar angelägenheten
av denna fråga på ett tydligt sätt.
Jag tror visserligen inte att Kungl. Maj :t
är i särskilt behov därav, men uppenbarligen
är det andra intressen som nödvändiggör
ett tydligt språk.

Detta bar, herr talman, för mig varit
det väsentliga skälet. Jag har sett så
många exempel på den invalidiserande
verkan, som denna sjukdom har, att jag
anser att vi äro tvungna att göra någonting
på forskningens område. Yi kan
inte enbart nöja oss med den allmänna
vården av människorna, ty här förlorar
landet för stora tillgångar både i arbetskraft
och annat. — Bifall till herr
Ohlons m. fl. reservation.

Herr WISTRAND (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag sade, herr Pålsson, precis
motsatsen till vad hem Pålsson gjorde
gällande att jag sagt. Jag har inte sagt
att det inte finns någon kompetent sökande,
men jag har sagt att det är angeläget
att det blir större konkurrens,
och en sådan kan vi få genom att vänta
ett par år. I hela mitt anförande — till
vilket herr Pålsson inte lyssnade eller

kanske inte förstod, beroende tyvärr på
att jag inte kunnat utlägga tillräckligt
tydligt vad jag menade — betonade jag
hur önskvärt det är just ur forskningssynpunkt
att vi här får ett uppehåll på
ett eller annat år för att kunna till platsen
knyta en person, om vilkens förmåga
att kunna leda forskningen på det
lyckligaste sättet det icke råder några
som helst delade meningar — så långt
man nu kan komma i den vägen när det
gäller akademiska befattningar.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Herr
Pålsson antydde i slutet av sitt anförande
att det här gällde en fråga, där
det bör ankomma på riksdagen att säga
ifrån sin mening. Jag föreställer mig att
herr Pålsson tänkte på att det var en
makt- och prestigefråga.

Svenska staten har inrättat en ny institution,
en reumatologisk klinik vid karolinska
sjukhuset. Vad frågan närmast
gäller är huruvida denna moderna institution
skall få en självständig chef eller
ej. Nu ifrågasättes en biträdande överläkarbefattning,
och en av de båda professorerna
i medicin vid karolinska sjukhuset
skall stå såsom formell chef för
det hela. Den framstående person, som
det här gäller, har redan följande uppdrag
— jag vet inte om det sagts förut
i debatten: som överläkare vid medicinska
kliniken med dess 180 sängplatser,
chef för medicinska polikliniken,
chef för yrkesmedicinska avdelningen,
chef för avdelningen för fysikalisk terapi
och t. f. chef för Gustaf Y:s forskningsinstitut.
Hon innehar alltså redan
fem chefsbefattningar och skulle nu få
den sjätte.

Vi stöter inom statens verksamhet understundom
på fall, där det ena uppdraget
efter det andra hopas på en och samma
person. Ibland går det bra, men
ibland inte alls bra. Att man förfar på
detta sätt kan inte bara bero på brist
på kompetent arbetskraft, utan det måste
bero på andra ting, exempelvis bristande
fantasi ifrån de handläggande myndigheternas
sida.

I fjol väckte vi inom folkpartiet en

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

motion om åtgärder för att bekämpa de
invalidiserande folksjukdomarna. Vi hade
då framför allt hjärt- och kräftsjukdomarna
och de reumatiska sjukdomarna
i åtanke. I samband med motionen
åberopades att det just på dessa områden
brister i fråga om forskningsverksamhet.
Motionen missuppfattades av
tredje avdelningen och behandlades som
om det hade varit fråga om ett förslag
om förbättrad åldringsvård. Det var det
ju inte, utan det var framför allt ett förslag
om en intensifierad forskning. Till
vår stora glädje har högern i år tagit
upp vårt uppslag och avlämnat i stort
sett samma motion som vi gjorde i fjol,
ehuru något förkortad. Jag vill i förbigående
nämna att den motion, som vi
avlämnade i fjol, var utarbetad av en
kommitté läkare.

Vi gladde oss storligen inom folkpartiet
när vi konstaterade högerns läraktighet
och följsamhet i år. Äntligen har
man förstått vad det var fråga om. Denna
motion har ännu inte behandlats, men
en fråga som står i samband med den
är förslaget om inrättande av en professur
i reumatologi vid landets förnämsta
medicinska läroanstalt. En av undertecknarna
av högerns motion i år är herr
Bergh, ordförande i statsutskottets tredje
avdelning. När herr Bergh nu ställs
inför den första konkreta åtgärden i motionens
syfte, yrkar herr Bergh — låt
vara i artiga former — avslag! Jag får
säga att det är ett anmärkningsvärt exempel
på konsekvens i det politiska
handlandet.

Det har gjorts gällande att det inte
skulle finnas kompetenta forskare i tillräcklig
utsträckning för att få en sådan
här professur besatt. Jag låter det vara
osagt, hur det förhåller sig med den saken.
Efter vad jag hört från flera, som
jag tror, sakkunniga personer, finns det
fullt kompetenta personer i landet, inte
bara en enda utan två, kanske tre. Därmed
må dock vara hur som helst. Vi i
första kammaren är inte rätt forum för
att yttra oss om den saken. Men vi bör
komma ihåg att om man vill få fram
en värdefull forskning på ett visst område,
måste det finnas åtminstone en

professur som hägrar för vederbörande
vid horisonten. Det är visserligen sant
att en stor del av det forskningsarbete
som utföres i vårt land presteras i form
av doktorsavhandlingar men också i
form av professorsspecimina. Frånvaron
av en professur på ett visst ämnesområde
verkar faktiskt deprimerande på
forskningen.

Herr Wistrand menar, att om det inte
finns en för uppgiften överlägsen man
— eller kvinna — är det inte riktigt att
besätta platsen för många år framåt.
Kanske inte. Men man skulle kunna gå
till väga på det sätt som riksdagen förut
gjort, när riksdagen tagit upp 1945 års
universitetsberednings förslag till behandling,
nämligen att man har fattat
beslut om inrättande av en professur på
ett visst ämnesområde utan att ange tidpunkten
när professuren skall tillsättas.
Då finns den där, och hugade forskare
vet vad de har att rätta sig efter. Därigenom
befordrar man forskningen på
området i fråga.

Nu skall jag villigt erkänna, att tredje
avdelningen under herr Berghs presidium
har gått motionärerna ett stycke
till mötes, dock inte så långt som jag
trodde att herr Bergh skulle göra med
hänsyn till den motion hans parti varit
med om att väcka i ämnet, låt vara i ett
annat sammanhang.

Genom att bifalla den första vid punkten
anförda reservationen binder man
inte Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t får full
handlingsfrihet, men riksdagen säger
ifrån varthän vi skall syfta på detta område.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr BERGH (h) kort genmäle: Herr
talman! I sitt anförande hade herr Ohlon
älskvärdheten att ägna min ringhet en
speciell uppmärksamhet. Han trodde sig
kunna konstatera en viss motsättning
mellan en motion och den ståndpunkt
som jag intagit i utskottet. Herr Ohlon
gick så långt att han påstod, att jag med
mitt namn undertecknat en motion, som
skulle innefatta en annan ståndpunkt än
den jag företrätt i utskottet. Jag bekla -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

gar å herr Ohlons vägnar, att denna uppgift
är totalt felaktig; mitt namn finns
icke på den åsyftade motionen. Därav
följer att det mesta av vad herr Ohlon
i det sammanhanget yttrade hänger i luften.

Men jag skall fortsätta avrättningen
ett litet ögonblick till. Herr Ohlon ville
göra litet reklam för sitt parti, och det
må vara honom väl unnat. Han talade
om det förutseende man visade i”fjol och
den stora insats man gjorde i en partimotion.
I år skulle högern ha följt efter,
och däröver har herr Ohlon uttalat sin
glädje. Förklaringen är mycket enkel,
herr Ohlon: folkpartiet liar oerhört

många åsikter, som framföres i de mest
skilda sammanhang och skiftande former,
och det är därför inte så underligt
att åsikter och yrkanden, som förekommer
i en folkpartimotion, också kan råka
vara identiska med åsikter som högern
företräder.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag beklagar att jag sagt, att
herr Bergh hade skrivit under högermotionen.
Uppgiften lämnades emellertid
vid statsutskottets plenarsammanträde
av en herr Berglis partikollega utan att
herr Bergh vid det tillfället protesterade.

Herr BERGH (h) kort genmäle: Denna
sista omständighet har gett mig möjligheten
att göra min replik nu mera verkningsfull! -

Herr förste vice talmannen STRAND
(s): Herr talman! Jag tillhör dem som
skrivit under den motion som nu närmast
diskuteras, och jag känner ett behov
att redovisa den uppfattning som
lett till att jag stöder motionen.

Jag har inte underskrivit motionen såsom
någon i medicinska ting speciellt
sakkunnig, utan såsom en intresserad
medlem i den förening som finns nämnd
både i utskottets utlåtande och i reservationen,
nämligen Riksföreningen mot
reumatism. Det var med verklig över -

raskning vi kunde konstatera den stora
tillströmningen av bidrag i småposter
till föreningens insamling. Man måste
tolka den som ett uttryck för det stora
intresset ute bland folket för att någonting
mera än hittills skall göras för att
bekämpa de reumatiska sjukdomarna,
som i alltför stor utsträckning ansetts
vara obotliga; det har endast varit fråga
om att lindra, icke att försöka komma
till rätta med dem.

När vi nu kunnat konstatera att en särskild
avdelning för de reumatiska sjukdomarna
skulle inrättas vid karolinska
sjukhuset, har vi räknat med att både
forskningen och undervisningen väl ändå
skulle befrämjas, om den nyupprättade
avdelningen kunde få en självständig
chef. Det är därför som vi inom föreningen
gärna skulle se, att frågan löstes
på detta sätt.

Jag har inte möjlighet att bedöma och
heller inte anledning att diskutera, huruvida
den medicinska sakkunskap
finns, som skulle erfordras för att bekläda
en sådan chefspost, men jag förmodar
att frågan kan lösas. Jag har inte
heller möjlighet att med herr Wistrand
diskutera de administrativa eller organisatoriska
synpunkter, som varit avgörande
för sjukhusets ledning när man
slutligen fastnat för den ordning, som nu
skall bli gällande. Med hänsyn till det
stora intresset ute bland folket för både
föreningen och dess syfte skulle det dock
vara önskvärt att man redan från början
ger den nyupprättade avdelningen
vid karolinska sjukhuset en sådan ledning,
att också statsmakterna därigenom
visar sitt intresse för att så mycket som
över huvud taget är möjligt göres för att
komma till rätta med de reumatiska sjukdomarna.
Inom föreningen kan vi med
glädje konstatera, att genom statsmakternas
beredvillighet ett stort sjukhus —
nämligen det gamla sjukhuset i Spenshult
— ställts till förfogande och utrustats
för reumatikervården. Vi förmodar
att mycket skall kunna göras på den
vägen.

Själv lutar jag närmast åt den reservation,
som underskrivits av herr Lundgren
och som utgår från att institutio -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

nen redan från början skulle ha den
chef, som vi tycker att den borde ha. Såsom
gammal förhandlare vet jag emellertid
att det inte alltid är möjligt att få
just det man önskar, och jag förmodar
att det ligger en kompromiss i den reservation,
som underskrivits av herr
Ohlon m. fl. Av taktiska skäl ber jag,
herr talman, att få ansluta mig till sistnämnda
reservation.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Först vill jag säga att det inte
föreligger några delade meningar mellan
utskottsmajoritetens ledamöter och
reservanterna i fråga om angelägenheten
av att allt göres för att bekämpa de reumatiska
sjukdomarna. I det hänseendet
är vi alla lika intresserade. Beträffande
de praktiska och administrativa förhållandena
råder emellertid, såsom herr
förste vice talmannen nyss sade, i viss
mån delade meningar. Utskottsmajoriteten
och statsutskottets tredje avdelning
har måst taga hänsyn till dessa
praktiska ting.

Vad utskottsmajoriteten vill är att
Kungl. Maj:t skall få rådrum att framlägga
ett förslag för riksdagen, där också
läkarutbildningssakkunnigas förslag
skall kunna tagas med. Detta praktiska
tillvägagångssätt har vi inte kunnat
bortse ifrån. Det går helt i linje med
riksdagspraxis och den hänsyn som
varje utskott måste taga till Kungl.
Maj:ts förslag och ställningstagande härvidlag.

När vi nu diskuterar frågan om tillsättande
av en professor såsom föreståndare
för den avdelning i reumatologi,
som skall inrättas vid karolinska
sjukhuset, är det kanske skäl i att erinra
om att det tidigast om ett år blir
möjligt att flytta in i de lokaler som
avses för ändamålet. Man håller på att
bygga, och man beräknar att tidigast i
april månad 1954 kunna flytta in —
med alla reservationer för att lokalerna
inte kan bli färdiga till denna tidpunkt.
Det finns således möjlighet för regeringen
och för riksdagen att ytterligare

diskutera denna fråga innan verksamheten
kan börja. Det är inte möjligt att
hörja den redan den 1 juli, eftersom lokalerna
då inte är färdiga. Utskottsmajoriteten
har den meningen att det måste
vara lämpligt att åstadkomma en avlastning
för den professor, som det här
är fråga om och som obestridligen redan
i normala fall har en mycket stor
arbetsbörda. Men det är här fråga om
en kapacitet på området, som ingen har
kunnat förneka. Vederbörande professor
avgår om ett par år och det tar väl
åtminstone ett år att förbereda återbesättandet.
Det är detta förberedelsearbete
som utskottsmajoriteten anser att
regeringen skall kunna göra utan att
vara bunden av ett direkt beslut av
riksdagen. Vi anser att detta är en enkel
och praktisk anordning.

Det är detta påpekande, herr talman,
som jag har velat göra i den debatt som
nu pågår och som jag tycker svällt ut
alltför mycket. Jag vill kanske dock
säga några ord till i anledning av herr
Ohlons anförande.

Jag fäster mig inte alls vid den blomsterhyllning,
som högern nyss fick och
som väl efter vad jag kan förstå gick i
ironiens tecken. Den saken får väl
eventuella talesmän från högerns sida
klara upp. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att i det ärende, som
här föreligger, finns en konkret motion,
som har fört frågan om exempelvis
hjärtsjukdomarnas behandling ett litet
steg närmare sin lösning. I denna motion
rekommenderas underhandlingar
med Stockholms stad om att staden skall
upplåta sin utomordentliga klinik för
undervisning och forskning. Jag skulle
för min del tro att sådana konkreta motioner
fortare och bättre leder till resultat
än sådana här stora, jag vågar
kanske säga i någon mån diffust utformade
motioner. Det är lättare om man
får någonting att ta på. Om överenskommelse
kan träffas med Stockholms
stad och dess klinik kan ställas till förfogande,
har man i kampen mot hjärtsjukdomarna
vunnit en del.

Jag har endast velat göra detta påpekande,
då jag tror att dylika stora pro -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

gramuppslag är mera användbara utanför
detta hus än inom detsamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Herr Wistrand förklarade i sitt första
anförande, att det inte fanns någon som
var självskriven till en professur i reumatologi.
Nu är det emellertid mycket
vanligt att man ledigförklarar en professur
utan att en viss person är självskriven
till densamma. Det finns i detta
fall två docenter, som väl torde komma
att söka professuren. Jag har inte
behörighet eller kompetens att yttra
mig rörande deras kvalifikationer, men
det är väl ganska sannolikt att de båda
är kompetenta för professuren.

Herr Karlsson talade om att nybyggnaden
för den reumatologiska avdelningen
blir färdig för inflyttning tidigast
den 1 april 1954. Om jag fattade
herr Karlsson riktigt ansåg han att det
var en relativt god tid att tillsätta en
eventuell professor. Universitetsstatuterna
räknar emellertid med ett år som
normal tillsättningstid för en professur.
Det föreskrivs i statuterna att en professor
skall begära avsked ett år före pensionsålderns
inträde, ty man räknar
med att denna tid normalt åtgår för att
tillsätta professuren, med sakkunnigutlåtanden
och allt vad därtill hör.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Herr
Wistrand framförde i sitt anförande, vilket
jag till stora delar kan acceptera,
bland annat den uppfattningen, att det
kunde vara olägligt att binda befattningen
vid en ordinarie överläkare, och att man,
vilket även herr Lundgren anmärke på,
vill ha fler att välja på, innan man skapar
en professur i reumatologi. Jag tycker
att detta är ett rätt egendomligt sätt
att se på saken. När vi har två docenter
i landet, kan man väl anta, att dessa hinner
meritera sig mer under de år som
följer än de nya adepter som möjligen
kan hålla på att växa upp just nu. Vi har
för övrigt en tredje aspirant som har dis -

puterat och som är underläkare på S:t
Eriks sjukhus.

Jag kan inte uppfatta detta uttalande
på annat sätt än att det återspeglar innehavarens
av professuren i invärtes medicin
ovilja mot de docenter som för närvarande
finns i ämnet men att hon å
andra sidan med fjärrskådarblick anar
blivande professorsämnen i de adepter
som växer upp i hennes hage.

Jag vill passa på att tacka herr Karlsson
i Munkedal för att vi fått bifall till
vår motion rörande förhandlingar om en
hjärtklinik på Södersjukhuset och om
dess upplåtande för undervisningsändamål.
Jag vill i egenskap av motionär
framföra ett varmt tack även till herr
Bergh m. fl. för att avdelningen gått oss
till mötes på den punkten. Jag hoppas
att dessa förhandlingar med Stockholms
stad kommer att leda till ett gott resultat.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Vi är väl alla överens om att reumatismen
är ett så pass svårt ont i vårt
samhälle, att man måste föra en intensiv
kamp mot den sjukdomen. Jag tror
också att man måste vitsorda, att det från
statsmakternas sida görs rätt mycket på
detta område. Jag erinrar om vad herr
Huss sade för en stund sedan i fråga om
personaluppsättningen på karolinska
sjukhusets reumatologiska klinik. Jag
fick nog närmast den uppfattningen att
han kritiserade saken ifrån den utgångspunkten,
att man hade varit för frikostig.
Jag är emellertid inte alldeles säker
på att herr Huss menade så. Det kan ju
också ha varit på det sättet, att den jämförelse
han gjorde med Lund och förhållandena
där avsåg att utmynna i en kritik
av dessa förhållanden och att han
ville göra gällande att personaluppsättningen
där är alldeles för liten. Jag blev
alltså inte på det klara med, huruvida
avsikten var den ena eller den andra. 1
varje fall fick man nog det intrycket, att
herr Huss var mycket belåten med den
personaluppsättning, som är avsedd att
anskaffas för karolinska sjukhusets reumatologiska
klinik.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

Det är alltså inte om intresset för att
bekämpa dessa sjukdomar som man nu
har att orda. Alla som här har talat om
sjukdomens invalidiserande verkningar
och allt detta förefaller mig ha slagit in
öppna dörrar. Det är inga delade meningar
på den punkten, utan det är en
lämplighetsfråga, hur man skall ordna
med chefskapet för den reumatologiska
kliniken. Det intresse för folksjukdomarna
från statsmakternas sida, som jag talat
om, har också kommit till uttryck i
en proposition som nyligen lagts fram
och som avser bidrag till en fond för
kräftsjukdomarnas bekämpande. I propositionen
föreslås, att det under vissa
viilkor från statens sida skall anslås inte
mindre än 10 miljoner kronor, alltså ett
icke oväsentligt belopp.

Som jag sade går meningarna isär i
fråga om föreståndarskapet för den reumatologiska
kliniken. Argumenteringen
går fram efter två linjer. Den ena innebär,
alt reumatologien är en integrerande
del av invärtesmedicinen, d. v. s. att
de reumatiska åkommorna har ett så
nära sammanhang med invärtesmedicinen
i övrigt, att det är lämpligt med en
samordning. När det gäller undervisningen,
menar man på vissa håll, att det
är diskutabelt hur långt specialiseringen
skall sträcka sig. Utan att själv på något
sätt ta ståndpunkt till frågan, skulle jag
bara vilja åberopa några ord som professor
Jan Waldenström i Lund framfört
i en av dagstidningarna, där han varnar
för en alltför långt driven specialisering.
Han säger: »Någon anledning att införa
speciella kurser i vissa typer av kirurgiska
eller medicinska sjukdomar eller
införa professurer som för all framtid låser
utvecklingen av medicinsk forskning
och medicinsk undervisning finns icke
enligt min åsikt.» Sedan tillägger han följande
betydelsefulla sak: »Till slut skulle
jag vilja säga några ord om inrättandet
av nya professurer i kliniska ämnen. Yad
landet behöver är ett antal rörliga professurer
för särskilt framstående forskare
inom olika fält. Har vi eu särskilt
duktig hj ärtläkare vid något universitet,
bör han få möjligheter att bedriva sir.
forskning med en krets av medarbetare,

men låt oss då slippa den vanliga ''rättviseprincipen’,
att det genast måste inrättas
samma professur i Uppsala, Lund,
Stockholm och Göteborg.»

Detta var professor Jan Waldenströms
uttalande. Vi har nyss fått ett betänkande
om läkarutbildningen. Det är avgivet
av 1948 års läkarutbildningskommitté. I
detta understryker man starkt sambandet
mellan reumatologien och invärtes
medicinen i dess helhet. Man säger så
här: »De reumatiska sjukdomarna, vilka
de senaste åren betecknats såsom
kollagenoser eller bindvävssjukdomar,
är givetvis allmänsjukdomar med symtom
ej blott från lederna utan även mycket
ofta från hjärta och andra inre organ.
De moderna behandlingsmetoder,
som nyligen framkommit, är säkerligen
icke det sista i fråga om ledgångsreumatismens
behandling, men de markerar
tydligt ämnets samhörighet med invärtesmedicinen
i stort.»

Det föreligger således inte full enighet
om huruvida man inte även i fortsättningen
lämpligen bör behålla ett
visst samband mellan invärtesmedicinen
i dess belhet och reumatologien. Det är
alltså en argumentering för att chefen
för invärtesmedicinska kliniken också
skall utöva chefskapet över reumatologiska
kliniken.

Vidare finnes en argumentering, som
går fram efter en annan linje. Den behöver
jag inte längre uppehålla mig vid
— herr Wistrand har utförligt redogjort
för den; det var hans skäl för att ansluta
sig till de tre reservanterna i karolinska
institutets sjumannastyrelse. Han
säger, såvitt jag kan förstå med full rätt,
att tiden faktiskt inte är mogen för att
inrätta en professur i reumatologi. Det
bör få anstå några år, innan man tar
ställning till den saken, och då är det
oklokt att binda sig vid en överläkare,
som måhända inte kommer att passa som
professor. Det kan innebära att man
nödgas som professor anta någon som
man annars inte skulle ha velat anställa
med hänsyn till hans kvalifikationer,
och det kan också innebära andra komplikationer.

Då det talades om den stora arbetsbör -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om inrättande av en professur i reumatologi.

dan för chefen för invärtesmedicinska
kliniken och anfördes, att hon inte orkar
med den, kan man naturligtvis, med
hänsyn till de arbetsuppgifter hon har,
förstå att denna synpunkt kommit fram,
men meningen är inte att hon för den
reumatologiska klinikens vidkommande
skall handha dem på egen hand. Det är
dock avsett att anställa en biträdande
överläkare vid kliniken, och hon skall
ha överinseende över och upprätthålla
sambandet mellan den reumatologiska
kliniken och den invärtesmedicinska
kliniken i dess helhet.

I detta läge, då de lärda alltså tvistar
om lämpligheten av att helt söndra ut
reumatologien från invärtesmedicinen
och då man även bland dem, som har
detta önskemål, finner sådana som anser
att tiden ändå inte är mogen för att
anställa en professor utan att man bör
dröja några år därmed, har vi inom departementet
sagt oss att det är klokast
och ändamålsenligast att gå fram på den
vägen, att det anställes en biträdande
överläkare. Detta har vi gjort i den känslan,
att den reumatologiska kliniken i
alla fall, så länge den nuvarande professorn
tjänstgör på invärtesmedicinska
kliniken, kommer att vila i mycket goda
händer. Jag har tillåtit mig —- om
jag nu får andra en sådan sak här —-fråga framstående personer på det medicinska
området, vem som skulle betraktas
såsom mest kompetent att sköta
den reumatologiska kliniken. Jag har
fått det svaret, att det otvivelaktigt är chefen
för den invärtesmedicinska kliniken
på karolinska sjukhuset. Huruvida det föreligger
andra meningar på den punkten,
känner jag inte till. Men uttalandena
har ingivit mig en känsla av trygghet,
när vi gått in för detta arrangemang
med en biträdande överläkare, arbetande
under överinseende av chefen för invärtesmedicinska
kliniken på karolinska
sjukhuset.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Herr
statsrådet Hedlund riktade en fråga till
mig med anledning av mitt uttalande om
personalen vid den nya reumatologiska

kliniken. Jag talade om personalen i två
sammanhang. Det första var för att belysa,
att man varit mycket generös när
det gällt att tillsätta personal i allmänhet
men visat njugghet när det gällt tillsättande
av den ledande personalen vid
kliniken. Sedan återkom jag till frågan
på tal om anordningarna vid kliniken på
karolinska sjukhuset. Jag pekade på den
omständigheten, att personalantalet var
femtio procent högre än vid reumatologiska
kliniken i Lund och på en del andra
lokala arrangemang, som gjorde att
man frågade sig, om tillräckligt med reumatologisk
expertis varit representerad
i den kommitté, som sysslat med frågan
om denna klinik.

Jag vill sluta med att framhålla, att
när herr statsrådet menar, att man nu
bör känna sig trygg i förvissningen om
att professorn i invärtes medicin, som
har fem andra befattningar att sköta, har
överinseendet över det hela, så känner
vi läkare oss otrygga, därför att vi vet
att det blir en ung förste underläkare,
med biträdande överläkares ställning,
som kommer att sköta praktiskt taget
hela verksamheten vid reumatologiska
kliniken.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
citerade en artikel av professor
Jan Waldenström, i vilken denne gör gällande,
alt man inte skall uppdela invärtesmedicinen
i olika specialiteter, och
personligen förklarade statsrådet senare
i sitt anförande att det var olämpligt att
bryta ut reumatologien ur invärtesmedicinen.
Det är alldeles självklart, och
ingen vill göra gällande, alt reumatologien
skall bli ett examensämne —• det
sade jag också i mitt första anförande.
Men däremot är reumatologien ju utomordentlig
viktig såsom forskningsämne
för att man skall komma längre i kampen
mot de reumaiiska sjukdomarna.
Men som sagt: ingen vill göra gällande
att man skall ha detta ämne som ett nytt
examensämne — lika litet det som andra
specialiteter, som kan tänkas komma i
fråga när det gäller invärtesmedicinen.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Ang. användning av epidemivårdanstalt för annat sjukvårdsändamål.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Jag vill bara understryka att jag
tidigare framhållit, att jag för egen del
inte kunde ta någon ställning till dessa
svårlösta vetenskapliga frågor, bland annat
den om huruvida en uppdelning är
lämplig eller inte. Jag nöjde mig med
att konstatera att meningarna går isär,
och om jag inte missminner mig föll
slutorden i mitt anförande så att »härom
tvista de lärde». Detta var en av anledningarna
till att man borde se tiden an
något.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu ifrågavarande momentet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Ohlon m. fl. vid punkten anförda
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i motsvarande del av herr Lundgrens
vid punkten avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Iluss begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i herr
Ohlons m. fl. reservation, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande den 11 punkten
34 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 42.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. 111—V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 35—60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61.

Ang. användning av epidemivårdanstalt
för annat sjukvårdsändamål.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Bidrag till driften av
epidemivårdanstalter för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
700 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet berört
ett spörsmål, som upptagits i en inom
första kammaren av herr Fritjof Thun
väckt, till lagutskottet remitterad motion
(1:85), vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära en skyndsam utredning dels beträffande
sådan ändring eller komplettering
av epidemilagen att, utan att kravet
på beredskap mot de smittsamma
sjukdomarna eftersattes, användning av
epidemivårdanstalt eller avdelning därav
för vård av akut sjuka, konvalescenter
och kroniskt sjuka medgåves, dels beträffande
ökade möjligheter att utnyttja
truppförbands sjukhus för civila.

Herr THUN, FRITJOF (s): Herr talman!
Jag har tagit mig friheten att väcka
en motion på denna punkt, och på
denna motion svarar utskottet, att Kungl.
Maj:t i ett brev den 7 maj 1943 redan

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

har bemyndigat medicinalstyrelsen och
epideminämnderna att medgiva tillfällig
användning av platserna på epidemivårdanstalter
för annat sjukvårdsändamål.

Jag måste framhålla, att medicinalstyrelsen
har varit tämligen restriktiv, när
det gällt sådana medgivanden. Vi har
gjort åtskilliga framstötar för att få utnyttja
dessa vårdplatser väsentligt mera
än medicinalstyrelsen tänkt sig. .Tåg medger
gärna, att man sedan lång tid tillbaka
har gått med på att upplåta en del av
vårdplatserna, men vi har funnit att medicinalstyrelsen
hade kunnat sträcka sina
medgivanden väsentligt längre. För
att ta ett exempel från mitt län vill jag
erinra om att vi i december 1952 i genomsnitt
hade 41 vårdplatser belagda av
195 och att således 154 platser stod till
ingen användning. Det fanns omkring 75
personer anställda för att sköta dessa 41
patienter. Vi har ansett att detta innebär
ett oerhört slöseri, när vi vet hur stor
brist vi har på vårdplatser; jag tänker
då närmast på kronikervården, där vi i
alla län har ett väldigt underskott. Vi vet
ju att åldringsvården är synnerligen aktuell.
För att kunna lösa den frågan och
för att kunna hjälpa primärkommunerna
har det varit nödvändigt att kunna utnyttja
dessa vårdplatser. Jag skall villigt
medgiva, att medicinalstyrelsen under
senare år har ändrat sig väsentligt och
medgivit att en mycket större del av dessa
vårdplatser fått tagas i anspråk för
annat ändamål inom vårt län. Jag förmodar
att det bär varit samma förhållanden
i övriga län, och nu kommer det således
att slås fast, att medicinalstyrelsens medgivanden
har varit alltför restriktiva och
att alltför många vårdplatser bär stått
till ingen nytta, medan vi haft en sådan
oerhörd brist på vårdplatser i mitt län
och efter vad jag känner till även i andra
län. Jag konstaterar alltså med tillfredsställelse
att en ändring kommit till stånd
på senare tid, och vi hoppas mycket av
den ändring som nu skall vidtagas.

Vad sedan gäller truppförbandens
sjukhus, som jag också har berört i min
motion, vill jag även där erinra om den
stora betydelsen av att man kan ta dessa

Anslag till civilförsvarsstyrelsen.
vårdplatser i anspråk på helt annat sätt
än hittills. Jag har sagt i motionen, att
ungefär 1 200 vårdplatser, som nu stått
till ingen eller mycket liten användning,
skulle kunna ställas till förfogande för
civil sjukvård. Emellertid har riksdagens
revisorer i år gjort anmärkning på denna
punkt, och man framhåller att det
skall bli en ändring även här. Jag är glad
över detta och hoppas att vi genom ett
sådant medgivande skall ha möjligheter
att lösa sjukvårdsfrågan på bättre sätt
än hittills, speciellt då vården av kroniskt
sjuka, och på det sättet kunna ordna
åldringsvården till fromma och gagn
inte minst för primärkommunerna.

Herr talman! Som frågan nu ligger till
har jag inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 62—754.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155.

Anslag till civilförsvarsstyrelsen.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 55 och
II: 66.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen
öka antalet kontorsbiträden i Ca
8 med 2;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlö ningar

för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 1 325 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:55 av
herr Ragnar Persson och II: 66 av herr
Thapper m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte medgiva inrättandet av en
kvinnlig befattning i 25 lönegraden hos
civilförsvarsstyrelsen med uppgift att
främst handlägga ärenden, som hade

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till civilförsvarsstyrelsen.
samband med kvinnornas medverkan i
civilförsvaret.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Ragnar Persson, Huss
och Ståhl, fröken Elmén, herr Thapper
och fröken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
55 och II: G6

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen
öka antalet kontorsbiträden i Ca
8 med 2;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 1 341 500 kronor.

Herr PERSSON, RAGNAR (s): Herr
talman! Den fråga som reservanterna här
vill skjuta i förgrunden har inte stor
ekonomisk räckvidd. Den har i stället
enligt vår mening en mera markerad
praktisk och psykologisk betydelse. Den
bar ungefär samma karaktär som de uppmuntringsbidrag
vilka denna församling
då och då ger åt organisationer och sammanslutningar
som arbetar i vällovliga
syften. De syften och arbetsuppgifter
som reservanterna vill stödja har, det
vågar jag påstå, fått åtminstone moralisk
sanktion från högre ort.

Den korta historik, varmed jag vill
styrka detta påstående, börjar med den
vädjan till Sveriges kvinnor som i december
1950 offentliggjordes och som
var utställd och undertecknad av partiledarna
för högern, bondeförbundet,
folkpartiet och socialdemokraterna. Med
hänvisning till den förtätade politiska
spänningen ute i världen manades kvinnorna
till ett aktivare engagemang i civilförsvaret
än som kunde väntas genom
den lagstadgade civilförsvarsplikten. Det
är ingen överdrift att säga att appellen
hörsammades. I april 1951 bildades med

anknytning till civilförsvarsstyrelsen ett
kvinnoutskott som sammansattes av
kvinnor från de stora ideella, fackliga
och politiska huvudorganisationerna här
i landet. Detta utskott var ursprungligen
avsett som kontaktorgan mellan civilförsvarsstyrelsen
och dessa olika kvinnliga
topporganisationer, men man kom snart
underfund med att basen behövde vidgas
och att man behövde komma de
kvinnor närmare som man ville påverka
och engagera. Man eftersträvade med
andra ord att få stödjepunkter i form av
kvinnokommittéer i varje län. Man satte
i gång med detta arbete, och denna organisationsbyggnad
är nu färdig. Bakom
detta ligger ett inspirerat och uppoffrande
arbete av kvinnoutskottets ordförande,
som rest till varje län i detta avlånga
land och bildat dessa lokala kommittéer
och som nu, när detta arbete är
färdigt, naturligtvis inte tappat intresset
för uppgiften men på grund av annan
verksamhet inte anser sig ha tid och
krafter över för arbetet med den konsolidering
som är nödvändig inom denna
nya organisation.

Civilförsvarsstyrelsen menar att det
nedlagda arbetet här kan äventyras om
man inte får en fast replipunkt inom
styrelsen, med andra ord får en befattningshavare
som blir den förmedlande
länken mellan civilförsvarsstyrelsen och
de underordnade nybildade länsorganen.
Denna befattningshavare skulle ha att
samla upp och ge impulser samt i tal
och skrift förmedla upplysning om de
kvinnliga arbetsuppgifterna i civilförsvaret.
Styrelsen hemställde därför i sina
petita att få inrätta en tjänst i 25 lönegraden
med ungefärligen dessa åligganden.
Departementschefen yttrade sig
högaktningsfullt om den utomordentliga
betydelsen av att på detta sätt kunna informera
kvinnorna redan i fredstid och
om den viktiga uppgift som kvinnoutskottet
och de kvinnliga civilförsvarskommittéerna
i länen har, men det stannade
vid detta. Den pågående organisationsundersökningen,
menar han, lägger
hinder i vägen för honom att nu ta ställning
till frågan.

Motionärerna och reservanterna tar

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

upp civilförsvarsstyrelsens yrkande odelat.
Vi anser, att den organisationsutredning
som pågår och som kanske kan vara
motiverad på andra avsnitt inom civilförsvaret
inte kan ha påkallats av att
ansvällningen just på detta avsnitt inger
några bekymmer. Trots att närmare en
halv miljon av de i civilförsvaret inskrivna
ca 900 000 personerna är kvinnor,
finns det inom civilförsvarsstyrelsen
inte en enda befattningshavare, som
helt och odelat kan ägna sig åt arbetet
med denna stora kvinnliga personalkader.
Vi har ansett det vara ett mycket
blygsamt krav — ett krav som organisationsnämnden
och riksdagen inte kan
komma ifrån — att detta rättas till, och
med hänsyn till de fordringar som ställs
på en dylik befattningshavares arbete är
inte heller lönegradsplaceringen oskälig.

Jag kan inte underlåta att göra en liten
jämförelse med ett annat område,
som också i någon mån granskas av tredje
avdelningens argusögon. Det gäller
den centrala organisation som vi har för
den sociala hemhjälpen här i landet.
Den har inom socialstyrelsen en topporganisation,
som består av en konsulent
i 27 lönegraden, två byråsekreterare i
Ce 25, en amanuens och tre kontorsbiträden.
Denna ingalunda blygsamma apparat
utgör den centrala ledningen för
3 000 hemvårdarinnor i landet. Det är
möjligt att organisationen var motiverad,
när verksamheten började. Numera
har emellertid löner och andra arbetsvillkor
kommit att regleras genom kollektivavtal
med hemvårdarinnorna, och
denna socialstyrelsens topporganisation
har praktiskt taget ingenting att säga
till om när det gäller arbetsuppgifterna.

Efter denna jämförelse tycker jag att
man har rätt att för den halva miljonen
kvinnor i civilförsvaret begära en speciell
befattningshavare, som —• med
frångående av det hälftenbruk som för
närvarande bedrives inom civilförsvarsstyrelsen
— får helt ägna sig åt att upprätthålla
kontakten mellan styrelsen och
de lokala kvinnoorganisationerna. Det
tycker jag inte är att begära för mycket.

Statsutskottet följer tredje avdelning -

Anslag till civilförsvarsstyrelsen.
en. Utskottet drar som vanligt ned den
effektiva rullgardinen som organisationsnämnden
är och yrkar avslag på
motionen. Utskottet vill kort och gott
bibehålla den nuvarande ordningen. Som
jag förut sade, innebär det ett hälftenbruk
mellan olika grenar inom civilförsvaret.
Jag tycker inte det är rätt, när
man kräver dessa arbetsinsatser av kvinnorna
här i landet, att man inte skall
kunna visa sin uppskattning av detta arbete
genom att inrätta en tjänst, vars befattningshavare
speciellt får dessa uppgifter.
Jag tycker inte att den snorkighet
som avdelningen och utskottet och
för all del också departementschefen visar
mot detta blygsamma krav är berättigad.

Det är inte nog med att man från utskottets
och statsrådets sida anser sig
nöjd med det tillstånd som nu råder,
utan det förefaller mig också som om
man anser sig kunna spara ytterligare.
Det står nämligen på s. 111 i utskottets
utlåtande ett citat ifrån departementschefens
uttalande. Det är inte kommenterat
av utskottet, och jag tar för givet
att man anser det vara kungsord: »Vad
civilförsvarsstyrelsens kvinnoutskott beträffar
förutsättes, att några resekostnader
icke skall behöva uppkomma annat
än i mycket begränsad omfattning.» Innebär
denna uppfattning — jag tillåter
mig ställa den frågan — att departementschefen
och utskottet anser, att det
frivilliga arbete av landsomfattande karaktär
som har byggt upp denna organisation
har blivit för dyrt? Då borde man
säga ifrån den saken. Det kan alltid tjäna
till ledning för dem som nedlagt detta
arbete, och det kan tjäna som mätare
på hur man från riksdagen värdesätter
det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid denna punkt i utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr BERGH (li): Herr talman! Jag
skulle vilja börja med att säga, att jag
i flera avseenden kan instämma i vad
den ärade föregående talaren sagt.

Jag tror sålunda att han ger uttryck

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till civilförsvarsstyrelsen.
åt en allmän mening, när han uttalar
tillfredsställelse över att kvinnorna i landet
på sätt som skett har velat offra tid
och intresse åt civilförsvaret. Dessa deras
insatser är desto mera tacknämliga
som vårt land för den händelse vi skulle
råka i krig måste kunna påräkna kvinnornas
intresse i civilförsvaret. På den
punkten råder det alldeles säkert icke
några som helst delade meningar, och
vilket beslut riksdagen än kommer att
fatta i denna fråga, kan man inte säga
att riksdagens ställning i det avseendet
är rubbad.

Sedan skall jag be att få instämma i
herr Perssons synpunkter i ett avseende
till. När, såsom här är fallet, så många
kvinnor ute i landet ägnar sig åt detta
arbete, är det såvitt jag kan se ett fullt
naturligt önskemål både att vi får en
särskild person i civilförsvarsstyrelsen
som uppehåller kontakten och att denna
person är en kvinna. Även i det fallet
är vi överens.

Då kan herr Persson fråga sig: Varför
tillstyrker då inte statsutskottets majoritet
den väckta motionen? När jag
skall försöka svara på den frågan måste
jag, även om herr Persson inte blir glad
åt det, peka på att civilförsvarsstyrelsen
tyvärr i fjol blev föremål för en viss
kritisk uppmärksamhet från riksdagens
sida. Både civilförsvarsstyrelsen själv
och riksdagen har samstämmigt givit uttryck
åt den meningen, att verkets personalorganisation
bör undersökas. Den
organisationsundersökningen har Kungl.
Maj:t satt i gång, och man brukar inte
inrätta nya tjänster, medan en sådan
undersökning pågår.

Då kan herr Persson med full rätt säga,
att vad den undersökningen än får
för resultat kommer den sannolikt inte
att finna annat än att det behövs en
kvinnlig befattningshavare med just den
uppgift som det här är fråga om. Det
håller jag också med herr Persson om.
Men herr Persson vet lika väl som vi
andra — han nämnde ju exempel från
socialstyrelsen — vilken benägenhet verken
har att svälla. När vi inom utskottets
majoritet inte vill inrätta tjänsten nu
under avbidan på organisationsunder -

sökningen än det under förhoppning om
att det skall bli tjänsteindragningar i civilförsvarsstyrelsen
i åtminstone sådan
omfattning, att det blir plats för denna
kvinnliga befattningshavare.

Men då gör herr Persson en annan
invändning. Han talar om att det ligger
fara i dröjsmål. Man kan befara att de
frivilliga krafter, som nu ägnar sig åt arbetet,
drar sig tillbaka. Vi har emellertid
inom utskottet försökt sörja för att det
hela skall kunna hållas löpande under
nästa år. Vi har fått reda på — det står
inte i propositionen — att den befattningshavare
i 17 :e lönegraden, som skötte
sekreterararbetet för denna verksamhet,
uppehöll tjänsten på förordnande
och skulle återgå till sin elftegradstjänst
från den 1 juli. Vi ansåg att det ju skulle
uppkomma en orimlig situation, om inte
civilförsvarsstyrelsen kunde få pengar
till förfogande för att fortfarande anlita
den sekreteraren. Enligt vad vi fått uppgift
om är den ordinarie innehavaren
av tjänsten inte lämplig att överta den,
därför att det är en man. Vi föreslog
då att ställa till Kungl. Maj:ts förfogande
det belopp som motsvarar skillnaden
mellan 17 :e och 11 :e lönegraderna.
Det betyder att sekreterargöromålen
inom civilförsvarsstyrelsen under nästa
budgetår kan skötas på precis samma
sätt som nu.

På det sättet anser vi oss ha sett till
att arbetet kan löpa. Och under sådana
förhållanden kan vi lugna oss i fråga om
den nya tjänsten, till dess vi får so vad
organisationsundersökningen kommer
till för resultat. Jag tror att denna kvinnliga
befattning kommer att inrättas, men
riksdagen bör finna det angeläget att
icke tillsätta nya tjänster innan en sådan
undersökning är verkställd. Här får man
nog för övrigt i första hand inrikta sig
på att få till stånd ett utbyte av tjänster.

Detta tror jag i huvudsak är den motivering
som ligger bakom utskottsmajoritetens
förslag, till vilket jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Herr Berghs resonemang är gans -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

ka typiskt för de synpunkter som brukar
anföras när frågan om civilförsvarsstyrelsen
och dess verksamhet diskuteras.
Jämt och ständigt intygas i olika
sammanhang vilken oerhörd betydelse
civilförsvaret har för vårt totala försvar.
När det gäller försvarets övriga grenar
anslår man, jag höll på att säga, hur
mycket pengar som helst. Men så fort
det är fråga om denna utomordentligt
viktiga gren av vårt försvar är man så
njugg, att jag undrar hur herrarna
egentligen tänker sig att detta skall kunna
fungera.

När herr Bergh här står och instämmer
med herr Persson, vill jag säga att
jag tycker att herr Be,rgh kunde ha
tänkt på det instämmandet litet tidigare
och gått med på det mycket moderata
yrkande som framställts i motionen,
vilken jag inom parentes sagt inte
har undertecknat. Det är ju dock så, att
man inte heller när det gäller civilförsvaret
kan leva bara på hoppet — det
gäller viktiga problem som måste lösas
och lösas nu i dagens läge. Det står för
övrigt en läsvärd artikel i Svensk Tidskrift,
som jag läste för en stund sedan.
Där talas just om dessa platoniska försäkringar
att civilförsvaret är så utomordentligt
viktigt för hela totalförsvaret.
Och så klarläggs hur man i handling
verkligen bemöter detta civilförsvar.

Nu sade herr Bergh att man ställer
löneskillnaden mellan 11 :e och 17:e lönegraderna
till förfogande. Utskottsmajoriteten
säger ju att Kungl. Maj:t har
att ta ställning till detta och »om så anses
ofrånkomligt» disponera beloppet.
Det behövs — det tror jag alla som känner
till dessa problem är ense om —
en snar reglering på denna punkt, så att
tjänsten kan ledigförklaras och besättas
med en effektiv kraft; om det skall bli
den som nu uppehåller befattningen eller
inte, vet jag ingenting om.

Utskottet går fram på känt maner.
Det hänvisar till en utredning. Men oavsett
vad denna utredning kommer med,
kan den aldrig, om den inte är totalt
vriden, komma till annat resultat än att
en befattning behövs och — jag betonar
det än en gång — behövs omedelbart.

Anslag till civilförsvarsstyrelsen.
Jag tycker nog att civilförsvarsstyrelsen
har varit mycket moderat när den
beträffande personaluppsättningen har
yrkat endast på denna tjänst.

Herr Persson har nyss redogjort för
vad tjänsten är avsedd till och vad verksamheten
går ut på. Jag skall därför
fatta mig mycket kort i den delen.

Det rör ju, som redan nämnts, samarbetet
mellan styrelsen och kvinnoorganisationerna
via det kvinnoutskott,
där det sitter representanter för de organisationsgrupper,
vilka herr Persson
räknade upp. Man bör väl ta någon
hänsyn till styrelsens uppfattning, när
den säger att den hyser allvarliga betänkligheter
mot att civilförsvarsstyrelsen
i så hög grad sättes åsido, när det
gäller att få tillräckligt med arbetskraft.
Den kan inte fungera helt enkelt utan
att man tar vara på de krafter som ställer
sig till förfogande. Civilförsvarsstyrelsen
kan inte för närvarande ta vara
på dessa krafter. Det är också redan
sagt. Den kan inte ta upp och lösa de
problem, som kommer från kvinnornas
sida och aktualiseras av dem.

Departementschefen säger i propositionen
att det är av vikt att redan i
fredstid ta vara på det intresse som
finns, att informera och att hålla fortlöpande
kontakt via organisationerna.
Det är just dessa uppgifter, som denna
tjänsteman skulle handhava. Om det sedan
blir en man eller kvinna, vill jag i
förbifarten säga, hör inte hit. Det är en
tjänst som skall ledigförklaras, och som
bekant bär vi i detta land kommit ifrån
att i annonserna utsäga om det skall vara
en man eller kvinna. Det rör sig dock
här om en kader på cirka en halv miljon
kvinnor, av vilka årligen cirka
50 000 skall rekryteras, som skall utbildas
o. s. v. Det har också nämnts att
kvinnoutskottet kom till på grund av
det upprop, som i december 1950 gjordes
av de demokratiska partiledarna.
Kvinnorna strömmade till och bildade
det kvinnoutskott som det här är fråga
om. Jag var själv med då, och jag kan
verifiera att det var med hänförelse,
som kvinnorna grep sig an detta verk.

Den rekrytering, som denna person

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till civilförsvarsstyrelsen.
skall ha hand om i hög grad, är ju
utomordentligt viktig för hela försvaret.
Det gäller exempelvis att stimulera kvinnorna
att genomgå instruktionsutbildning.
Jag kan nämna att knappt 10 procent
av instruktörerna är kvinnor, och
dock är detta uppgifter som i väsentlig
mån väl lämpar sig för kvinnor. Det gäller
utrymnings- och socialtjänst, som är
den största av civilförsvarets tjänstegrenar,
och det gäller sjukvårdstjänst, som
rekryteras till 75 procent av kvinnor.

Från sakkunnigt håll betonas att de
resultat som redan uppnåtts kan äventyras,
om man intar en negativ inställning
till det föreliggande problemet. Det
är, såsom jag redan sagt, inget tvivel
om att det behövs en tjänsteman nu
omedelbart och en tjänsteman av god
kvalitet. Utredningen kan, vilket utredningar
understundom för sed hava, dra
ut på tiden. Det är väl ändå inte försvarligt
att dessa krafter, som ställt sig
till förfogande, inte tas om hand på ett
vettigt sätt.

Det har talats om den nuvarande ordföranden
och hennes utomordentliga
insatser. Jag känner tyvärr inte vederbörande
personligen, så jag talar inte
ur personliga synpunkter. Hon har
emellertid utfört ett utomordentligt arbete
under själva upporganisationstiden.
Jag kan också nämna att hon inte
är ensam, utan har vid sin sida en rad
av uppoffrande krafter, som gjort vad
på dem ankommer för att föra verket
framåt.

Kanske en och annan av kammarens
ledamöter har läst om det stora möte
som hölls i Medborgarhuset i förrgår
kväll och där från olika håll betygades
vilken utomordentlig vikt dessa kvinnors
insatser har när det gäller vårt försvar.
Det betonades t. ex. att på grund
av de relativt små årsklasserna av män
måste kvinnorna i mycket stor utsträckning
rycka in och fylla luckorna. Det
räcker inte ■— jag vill sluta med att understryka
det, herr talman — att bara
agitera för att kvinnorna skall sluta upp
i leden — det har de gärna gjort, och
jag hoppas att de skall göra det också i
fortsättningen —■ utan de måste få något

stöd, så att de känner att deras krafter
kommer till en förnuftig användning.
De behöver all den hjälp och allt det
stöd, som de kan få. Jag talar här inte
bara ur kvinnornas synpunkt, det är en
mycket oviktig synpunkt i detta sammanhang,
utan ur hela försvarets synpunkt.

Herr talman! Jag skall inte ta upp tiden
längre. Jag yrkar bifall till reservation
2). Det är ju emellertid inte så
värst många ledamöter inne i kammaren
nu — den där folksjukdomen, om
vilken herr Wistrand talade nyss, tycks
fortfarande influera på kammarens ledamöter.
Jag har därför inte så stort
hopp om att den reservationen skall gå
igenom. I andra hand vädjar jag emellertid
till det icke närvarande statsrådet
att han åtminstone skall anse det
ofrånkomligt att fylla ut klyftan mellan
11 och 17 lönegraden.

I detta anförande instämde herrar
Domö (h), Ahlberg (h), Björnberg (h)
och Huss (fp).

Herr PERSSON, RAGNAR (s): Herr
talman! Det kan inte bestridas att herr
Berghs taktik är mycket effektiv med
hänsyn till dem som kanske bara har
ett ganska svalt intresse för denna lilla
detalj. Herr Bergh har lärt av departementschefen
när det gäller att avvisa
otrevliga krav, d. v. s. först kommer man
med en mängd smekningar, men till
sist visar man ändå tänderna och blottar
sitt verkliga jag.

Herr Bergh ville göra gällande att
statsutskottet gjort ett särskilt krafttag
genom att förorda att den nuvarande
ordningen skall gälla. Där bakom finns
dock ett eventuellt, således en del reservationer.
Då herr Bergh säger att utskottet
har ställt pengar till förfogande,
kan jag inte med bästa vilja i världen
läsa fram, var dessa pengar finns. Utskottet
skriver i stället, att »den förslagsvis
beräknade arvodesposten på civilförsvarsstyrelsens
avlöningsstat lämpligen
synes kunna disponeras för ändamålet».
Det rör sig, såvitt jag kan läsa
ut, här om 13 800 kronor. Utskottet an -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

visar inga nya pengar för detta ändamål,
utan utskottets uttalande innebär att
civilförsvarsstyrelsen tvingas dra in på
några av sina andra arbetsuppgifter för
att klara det arrangemang som statsutskottet
och tredje avdelningen här tänkt
sig.

Man må sedan ha hur stor respekt
som helst för organisationsnämnden,
men det förvånar mig verkligen att man
inte ansett sig kunna rikta en vänlig förfrågan
till organisationsnämnden för att
få reda på hur den ställer sig i detta
speciella fall. Det gäller ju dock här ett
mycket särpräglat område. Som jag sade
redan i mitt tidigare anförande kan det
inte vara denna speciella punkt som
statsrevisorerna och sakrevisionen tänkt
på, ty då hade man inte börjat denna
speciella verksamhet bland kvinnorna.
Det kan således inte, fastslår jag, vara
denna fråga som stimulerat organisationsnämnden
att blanda sig i civilförsvarets
angelägenheter. Det horde då
vara tämligen lätt för organisationsnämnden
att svara på en sådan fråga
som man här bort göra. Organisationsnämnden
hade ju bara kunnat svara, att
här rör vi oss väsentligen på ett nytt
och oprövat fält, men såvitt man kan
bedöma måste en sådan tjänst inrättas.
Att vi vill ha den till stånd redan i år
beror, som tidigare sagts, enbart på att
vi icke vill äventyra resultatet av det arbete
som redan nedlagts.

Det gäller här en så pass liten utgift
att man inte behöver avvisa den ens
med de mest nyktra penningkalkyler.
Eftersom det är statsutskottets specialitet
att komma med dylika'' argument,
vill jag emellertid inte ta upp någon
strid på den punkten. Trots att vad som
här föreslås naturligtvis kommer att
medföra en ekonomisk utgift, är den ju
dock så pass begränsad, att den på intet
sätt kan äventyra vårt lands ekonomiska
ställning.

Herr BERGH (h): Herr talman! Herr
Persson har påtalat, att utskottet inte
har föreslagit någon ökad medelsanvisning.
Jag ber att få rikta herr

5 Första kammarens protokoll 1953. Nr 13.

Anslag till civilförsvarsstyrelsen.
Perssons uppmärksamhet på att den
anslagspost, som det här är fråga om,
är ett förslagsanslag och att utskottets
skrivning innebär ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att överskrida
anslaget. Anslagsfrågan är sålunda ordnad.

Herr Persson ansåg vidare att vi väl
borde ha kunnat göra en vänlig förfrågan
hos organisationsnämnden om
hur den ställer sig i detta speciella fall.
Jag tillät mig redan i mitt första anförande
antyda den förmodan, att en
sådan förfrågan egentligen är överflödig.
Vi begriper ändå att det kommer
att finnas behov av en befattningshavare
just för detta ändamål. Men vad organisationsnämnden
icke kan ge besked
om och vad som är det väsentliga i
detta sammanhang är: vilka motsvarande
indragningar kan organisationsnämnden
åstadkomma?

Herr DOMÖ (h): Det finns ett särskilt
skäl, herr talman, som gör att man bör
betrakta denna fråga med särskilda ögon.
Jag skall inte ingå på frågan om civilförsvarets
organisation, utan det får bli
utredningens uppgift att visa, hur den
skall bli i fortsättningen. Jag vill bara
framhålla, att man ute i bygderna är
ganska fundersam över hur det skall bli
med det enskilda intresset för civilförsvaret.
Det ligger en fara i dröjsmål här.
Jag hoppas därför att den utredning,
som kommer till stånd, skall gå snabbt
till verket, ty det råder faktiskt på vissa
håll ute i landet en påtaglig oro över
hur det skall bli med civilförsvaret i
fortsättningen.

Man litar inom civilförsvaret i hög
grad till kvinnorna och appellerar till
dem på olika sätt. Kvinnorna har också
i stor utsträckning trätt in för att åstadkomma
vad man önskar att de skall försöka
utföra. Men det behövs nu ett litet
tecken på att allt vad de gör uppmärksammas
och uppskattas. Här har vi nu
en sådan där liten punkt där riksdagen
genom ett positivt beslut kanske kan
åstadkomma mycket mer för att uppmuntra
till en ökad insats av kvinnorna
än på något annat sätt.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till inköp av verkskyddsmateriel

I herr Domös yttrande instämde herr
Olsson, Karl Johan (s).

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
tror inte att det finns någon anledning
att låta denna fråga avgöras så att säga i
panikens tecken.

Både herr Persson och fröken Andersson
har samstämmigt uttalat sin tillfredsställelse
över det sätt, varpå denna verksamhet
hittills uppehållits, och anser att
de frivilliga krafter, som haft hand om
organisationsarbetet, skött det på ett utomordentligt
sätt.

Jag vill erinra om vad jag sade i mitt
första anförande, nämligen att utskottsmajoritetens
förslag att ställa ett sekreterararvode
till förfogande innebär, att
man med dessa pengar plus traktamentsanslag
o. s. v. skapar möjligheter för att
verksamheten under nästa år kan upprätthållas
på precis samma sätt som under
det gångna året.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
155, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

m. m.

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Persson, Ragnar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 43.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 156—168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169.

Anslag till inköp av verkskyddsmateriel

m. in.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Inköp av verkskyddsmateriel
för statliga myndigheter m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Vad departementschefen anfört har
icke föranlett utskottet att frångå sin
år 1951 intagna, av riksdagen godkända
ståndpunkt att kostnader av förevarande
art såsom rena administrationskostnader
bör inräknas i de anslag, över
vilka myndigheterna förfogar för sina
ordinära löpande utgifter. En central
prövning av medelsbehoven — även med
hänsyn till angelägenhetsgraden •— och
centralupphandling av materiel kan
åstadkommas lika väl vid den av utskottet
förordade anordningen som vid den
av departementschefen förordade. Till
ett kommande år bör kostnader av ifrågavarande
slag alltså inräknas i myndigheternas
ordinarie omkostnadsanslag,
varvid förevarande anslag bör utgå.

Under åberopande av det anförda och
då anslagsberäkningen icke givit utskottet
anledning till erinran hemställer utskottet,
att riksdagen må

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till inköp av verkskyddsmateriel m. m.

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
formen för medelsanvisning till inköp av
verkskyddsmateriel för statliga myndigheter
m. m.;

b) till Inköp av verkskyddsmateriel
för statliga myndigheter m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.»

Herr LANGE (s): Herr talman! Jag
har begärt ordet i anslutning till punkten
om verkskyddsmateriel för att göra
ett påpekande.

Som framgår av utskottsutlåtandet begärdes
redan år 1951 ett anslag på en
miljon kronor för detta ändamål. Utskottet
skrev vid det tillfället, att medel för
denna verksamhet i fortsättningen inte
borde anvisas under ett särskilt anslag,
utan i stället inräknas på de olika omkostnadsstaterna
för verk och institutioner.
Det fordras naturligtvis mycket
starka skäl för att Kungl. Maj :t skall gå
emot ett sådant uttalande av riksdagen.
Då det likväl skett i årets statsverksproposition,
är skälen i huvudsak följande.

Man har den övertygelsen att en central
anskaffning är den enda säkra garantien
för att verksamheten inte växer
i alltför hastigt tempo, med svällande
kostnader som följd. Jag ber kammarens
ärade ledamöter betänka vad resultatet
skulle bli, om medel i stället inräknades
på de olika omkostnadsanslagen. I det
fallet skulle civilförsvarsstyrelsen, som
ju har uppgiften att tillse, att beredskapen
på detta område hålles så hög som
möjligt, kunna utan begränsning av någon
anslagsram göra framställning hos
verken om anskaffning av verkskyddsmateriel.
Liksom civilförsvarsstyrelsen
har möjlighet att geutemot enskilda industriföretag
till och med ge föreläggande
om anskaffning, skulle styrelsen ha
all möjlighet att hos olika institutioner,
myndigheter och verk föreskriva eller i
varje fall begära att medel äskas för ändamålet.
Kungl. Maj:ts möjligheter skulle
i det fallet bli mycket mindre att verkligen
få till stånd en lämplig avvägning
och se till, att utbyggnadstakten här inte
blir alltför starkt uppdriven.

Jag har tolkat den uppfattning, som
ligger bakom utskottets rekommendation
i detta hänseende, så, att man även från
utskottets sida vill eftersträva sparsamhet
på området och önskar att försiktighet
i fortsättningen iakttages. Jag tror,
herr talman, att enda garantien för att
detta syfte uppnås är att Kungl. Maj :t
även i framtiden får möjlighet att begära
medel under ett anslag och därmed
inte bara ge civilförsvarsstyrelsen de
möjligheter som för närvarande står den
till buds, utan också den begränsning
som en anslagsram utgör.

Jag har, herr talman, bara velat göra
detta påpekande för att inte utskottets
motivering på denna punkt skulle stå
helt oemotsagd.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Herr Lange har alldeles riktigt
tolkat utskottets syfte med den skrivning
och det förslag som här föreligger. Vi
har ansett att det skulle vara ganska nyttigt,
om också statens verk vart för sig
finge en smula känning av precis detsamma
som enskilda får i sina anläggningar.
Man borde kanske ändå fara en
liten smula varligare fram på områden,
där det i alla händelser råder delade
meningar om lämpligheten av vad civilförsvarsstyrelsen
föreslår. Det råder
som bekant mycket delade meningar, om
det kan vara lämpligt att vidtaga dessa
mycket kostnadskrävande anordningar
i bostadshus och i verk och anläggningar.
Man tvivlar på att det blir verklig
nytta för de pengar, som man lägger
ned, i händelse olyckan skulle inträffa
att man behöver anlita dessa anordningar.
Jag tror nog — och erfarenheterna
pekar också i den riktningen — att om
varje verk får vara med och bedöma
dessa frågor, skulle skulle det bli en något
försiktigare fart på detta område än
om civilförsvarsstyrelsen släppes mera
fri, även om Kungl. Maj:t också håller
tag i civilförsvarsstyrelsen. Det får inte
missuppfattas, om jag säger att vi väl
litet var har det intrycket, att när inrikesministern
själv och inrikesdepartementet
prövar civilförsvarsstyrelsens

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

äskanden om ett engångsanslag att fördelas
mellan de olika verken, det kanske
sker med en något generösare syn
än när finansdepartementet ser på dessa
frågor. Jag säger att anslagssiffrorna
i någon mån talar i den riktningen.

Jag vill emellertid, herr talman, också
ha sagt att om den anordning, som
här föreslagits av utskottet, skulle leda
till större kostnader, håller utskottet
självfallet inte på den, ty syftet är att
få så enkla, så billiga och så effektiva
anordningar som möjligt. Skulle som
sagt det visa sig att den väg, som utskottet
anvisar, inte är den lämpligaste för
att nå det målet, skulle jag tro att det inte
föreligger någon svårighet för Kungl.
Maj:t att få en annan anordning godkänd
än som här föreslagits.

Herr LANGE (s): Herr talman! Jag
är herr Karlsson mycket tacksam för
den deklaration, som han här sist avgivit.
Det är givet, att om det begärs ett
anslag till civilförsvarsstyrelsen, tillstyrkes
ju inte detta anslag utan att det både
inom fackdepartementet och vid budgetberedningarna
noggrant granskas
vartill detta anslag skall användas och
hur medlen skall disponeras.

Jag är emellertid, herr talman, som
sagt utskottets talesman tacksam för den
deklaration, som han i slutet av sitt anförande
avgav.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 170—182.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 183.

Lades till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stat för försvarets fastighetsfond för
budgetåret 1953/54, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten
jämte i ämnet väckt motion.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 55 framlagda
förslag samt med avslag å motionen
11:444, medgiva,

a) att under tiden till och med utgången
av budgetåret 1953/54 statlig exportkreditgaranti
finge lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 13 februari
1953;

b) att staten finge under samma tid
inom ramen för tidigare beslutat maximibelopp
av 300 miljoner kronor åtaga
sig betalningsansvar för lagerhållning i
utlandet samt i form av finansieringsgarantier,
avseende produktion för export,
till ett belopp av sammanlagt högst 100
miljoner kronor.

Enligt departementschefens förslag
skulle ifrågavarande finansieringsgarantier
helt reserveras för export till hårdvalutamarknaderna.

I motionen II: 444, av herrar Hagberg
i Stockholm och Johansson i Stockholm,
hade hemställts, att riksdagen, med bifall
i övrigt till Kungl. Maj:ts proposition
nr 55, måtte besluta, att exportkreditgaranti
skulle kunna lämnas vid försäljning
till alla länder, med företrädesrätt
för främjandet av sådan export, som
vore av betydelse för upprätthållande av
full sysselsättning.

Herr PERSSON, OLA (k): Herr talman!
Jag skall be att vid detta utskottsutlåtande
få ställa följande yrkande,

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

nämligen att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 55, medgiva
a) att under tiden till och med utgången
av budgetåret 1953/54 statlig exportkreditgaranti
må lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 13 februari
1953, med den förändring som föreslagits
i motionen II: 444, att exportkreditgaranti
må kunna lämnas vid försäljning
till alla länder, med företrädesrätt
för främjandet av sådan export som är
av betydelse för upprätthållande av full
sysselsättning. Beträffande punkten b)
föreslås att punkten blir likalydande
med utskottets förslag.

Herr WEHTJE (li): Herr talman! Genom
de av Kungl. Maj :t i den nu aktuella
propositionen 55 föreslagna ändringarna
i riktlinjerna för den statliga
exportkreditgarantiverksamheten har
handelsministern visat förståelse för exportnäringarnas
intressen och behov.
Det synes mig, som om han gjort riktiga
bedömningar i de viktiga avseenden,
där han nu har föreslagit utvidgning av
exportkreditgarantien. I uttalandena i
propositionen har handelsministern
dock rekommenderat en viss återhållsamhet
och försiktighet. Det är nog välbetänkt.
Försiktighet är alltid en dygd,
men skall det bli någon nytta med exportkreditgarantierna,
så får man inte
vara alltför återhållsam, utan man måste
ta vissa risker för att vinna något. Den
redovisning, som är lämnad, visar att de
gångna årens verksamhet inte har kostat
staten något, utan tvärtom har det blivit
tio, tolv eller fjorton miljoner kronor
över.

En annan sak är att man har velat
begränsa särskilt den nya verksamheten
till export på vissa länder, särskilt hårdvalutaländer.
Det är väl kanske även en
riktig tanke, att man vill ge dessa länder
ett visst företräde. Men som läget
för närvarande ter sig för vår exportindustri
och med de önskemål som finnes,
att vi skall försöka upprätthålla vår export
och vidga den och därigenom öka

våra valutatillgångar, så får man väl
inte tänka sig en alltför ensidig inriktning.

Jag har sett, att handelsministern
även i andra avseenden tänkt sig visa
ett positivt intresse för utvecklingen av
exporten. Det har framgått av en departementspromemoria
med förslag om
stöd särskilt för dollarexporten, vilket
skulle ha den formen att det skulle medges
viss skattefri avsättning av de intjänade
hårdvalutorna till utjämningsfonder,
som skulle få användas för avskrivning
och konsolidering inom exportföretagen.
Det visar ju den goda viljan.
•lag vet inte, om man tänker fullfölja
dessa planer. Mot dem restes av olika
anledningar ganska starka betänkligheter
från näringslivets sida, och jag förmodar
att handelsministern därför överväger
någon annan form av stöd åt exportnäringarna.
I flera länder finnes bestämmelser
som främjar exporten i olika
avseenden, och utvecklingen går i den
riktningen, att man söker åstadkomma
allt större lättnader av sådant slag, som
givetvis skulle vara lämpliga även i vårt
land.

Vi har ju en högt uppdriven kostnadsnivå,
som kanske utgör det svåraste
hindret för bedrivande av vår export i
önskvärd omfattning. Denna kostnadsnivå
har, som många gånger påtalats här
i riksdagen, fått ytterligare belastning
genom en del skattepålagor, som fortfarande
finnes kvar sedan den utpräglade
inflationstiden. Jag tänker på elskatten
och kanske ännu mer på investeringsavgiften.
Samtidigt som man här å ena
sidan vill visa förståelse och lämna
hjälp, ådagalägger man inte någon förståelse
för att de hinder som linnes är
av sådan art, att exportförsäljningar
över huvud taget inte kan komma till
stånd. Om det blir fallet behövs ju inte
någon exportkreditgaranti. Garantien
kommer avgjort i andra rummet; de pålagor,
som utgör ett direkt hinder för exporten,
måste vara av primärt intresse.

Genom förslagen i propositionen sker
en utvidgning av stödet till exporten, i
den mån denna äger rum genom entreprenadverksamhet
i utlandet. Jag står

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

själv i den ställningen, att jag förhandlar
om hjälp genom exportkreditgarantier,
och man får det hela tillrättalagt på ett
utmärkt sätt. Men själva affären kan inte
komma till stånd, därför att det för
denna entreprenadverksamhet behöver
anskaffas nya maskiner till betydande
belopp, på vilka skall läggas 12 procent
investeringsavgift. Sådan utgift har inte
de utländska konkurrenterna. I den mån
de belastas av sådana pålagor — såsom
omsättningsskatter, sociala pålagor och
annat — så rabatteras dessa vid export.
Men här i landet går man efter de
gamla linjerna och räknar med att det
man en gång haft i ett visst syfte skall
leva kvar, och man tänker inte på konsekvenserna.

Ännu vet vi inte, om finansministern
kommer att framlägga något förslag till
detta års riksdag om att slopa investeringsavgiften
— det finns ännu tid till
det. I varje fall skulle jag vilja rikta en
fråga till handelsministern: Har dessa
saker beaktats, och om de har beaktats,
vad kan statsrådet ge mig för råd i ett
fall som det jag angivit? Skall vi nödgas
avstå från stora entreprenadaffärer, som
skulle tillföra landet inkomster inte bara
genom denna affär direkt utan även
genom senare leveranser främst från
svensk verkstadsindustri? I dessa dagar
vore vä! ökade leveransmöjligheter för
verkstadsindustrien utomordentligt önskvärda! -

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag har inte någon anledning att
uppehålla mig vid det yrkande, som herr
Ola Persson ställde, i annan mån än att
jag kan meddela kammaren, att exportkreditgaranti
lämnats i mycket stor utsträckning
vid försäljning till de länder,
som jag föreställer mig att herr Persson
i första hand tänkte på att tillgodose
med sitt yrkande, med andra ord att
exportkreditnämnden i sin verksamhet
lämnat exportkreditgarantier till åtskilliga
affärer, som avslutats med vad man
kallar för öststaterna.

Det förslag till utvidgning av den statliga
exportkrediten, som riksdagen nu

har till behandling, sträcker sig utöver
vad man tidigare har tänkt sig, nämligen
i så måtto att den syftar till att underlätta
själva produktionen av de varor,
som skulle exporteras. Detta är ett mycket
långtgående förslag. Det är jag medveten
om, men just därför har jag ansett
mig nödsakad att begränsa denna
utvidgnings omfattning när det gäller
olika marknader. Av denna anledning
skall garantierna helt reserveras för export
till dollarländerna. Herr Wehtje
vitsordar också att det kanske var välbetänkt
att förfara på det sättet, men å
andra sidan uttryckte herr Wehtje det
önskemålet, att vi mer än tidigare skulle
beakta det förhållandet, att vår export
möter allt större svårigheter. Inför denna
kammare behöver jag inte betyga, att
regeringen med all möjlig uppmärksamhet
följer utvecklingen. Den nuvarande
dämpningen av konjunkturen tar sig
uttryck i en krympning av importen
men samtidigt också i ett hårdare motstånd
när det gäller att exportera våra
svenska varor.

Det är säkerligen också på det sättet,
att man, när nu åtskilliga av de regleringar,
som har utgjort ett marknadsskydd
för den svenska företagsamheten,
bortfaller, kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på mera traditionella medel
för att hävda näringslivets intressen
på dessa speciella områden. Vi är
på väg fram emot normalare förhållanden
än vi hade under tidigare efterkrigsår.
I och för sig tycker jag att det inte
är någonting att beklaga, utan tvärtom.

När herr Wethje frågar, om regeringen
har uppmärksammat att det alltjämt
förekommer sådana belastningar på
svenskt näringsliv, som försvagar vår
konkurrenskraft, vill jag svara att jag
helt naturligt är medveten därom. Jag
har däremot inte tidigare hört några
konkreta uttryck för det förhållandet,
som herr Wehtje nu berör, att man direkt
kan peka på investeringsavgiften såsom
orsak till att vi inte kan hävda oss
i den utländska konkurrensen. Det måste
vara alldeles speciella omständigheter,
som i så fall skulle vara för handen.
Denna investeringsavgift har ju kommit

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

till av alldeles särskilda skäl. I den mån
denna avgift innebär att det åstadkommes
minskade investeringar, får staten
inga inkomster, varför denna avgift inte
tillgodoser några fiskaliska intressen.

Om däremot utvecklingen blir den, att
investeringsverksamheten minskar i så
hög grad, att det uppstår verkliga sysselsättningssvårigheter,
är det klart att man
bör överväga, huruvida denna investeringsskatt
kan avskaffas vid en tidigare
tidpunkt än regeringen genom finansministern
förut tillkännagivit — enligt det
besked, som tidigare lämnats, skall den
slopas den 1 januari 1954. Det är alldeles
uppenbart, att om sådana förändringar
skulle inträffa, som medför att vi får allvarliga
svårigheter inom näringslivet, bör
det spörsmål, som herr Wehtje förde in i
debatten, beaktas. Det är naturligt, att
jag å regeringens vägnar inte kan avge
någon deklaration om att förslag kommer
att framläggas från regeringens sida
under innevarande år, som går ut på
att avskaffa denna skatt tidigare än vad
vi förut beräknat.

Herr Wehtje frågade mig, om jag hade
för avsikt att fullfölja det förslag till
skattelättnader för dollarbetald export,
som utarbetats i form av en promemoria
och som hade utsänts på remiss. I det
avseendet vill jag, herr talman, svara, att
så som situationen har förändrats, kommer
inte regeringen för närvarande att
förelägga riksdagen förslag i det avseendet.
Förspelet var, att man från näringslivets
sida vid upprepade tillfällen hade
gjort framställningar till regeringen, att
regeringen måtte tillmötesgå näringslivets
önskemål när det gällde att uppmuntra
exporten. Vi tog fasta på dessa
önskemål och utarbetade inom handelsdepartementet
ett förslag, som sändes på
remiss för att man skulle få höra olika
myndigheters och organisationers uppfattning.
Vi blev ju inom handelsdepartementet
inte litet förvånade, när vi fick
in remissvaren på den promemorian.
Förslaget innebar i stort sett, att man
skulle ge en skattelättnad, som vi beräknade
till ungefär 20 miljoner kronor per
år men som skulle ökas i den mån dollarexporten
blev större. Vi trodde det

var helt naturligt, att näringslivet skulle
vara intresserat av ett sådant förslag,
men åtskilliga av remissvaren gick i avstyrkande
riktning, och det är inför detta
faktum som regeringen har sagt sig,
att det med denna inställning från näringslivets
sida inte finns någon anledning
att hos riksdagen hemställa om
skattelättnader. Visserligen tillstyrktes
förslaget i allmänhet, och det sades att
utformningen var ändamålsenlig, men
man förklarade att man principiellt inte
skulle använda skattelagstiftningen för
att gynna en viss del av näringslivet, i
detta fall exporten till vissa länder. Vi
har böjt oss för detta, och jag konstaterar
att man från näringslivets sida inte
kan komma och säga att vi är likgiltiga
för dess bekymmer, utan vi har tagit ad
notam de önskemål som framkommit,
men när vi sedan utformade ett konkret
förslag, tackade en del av näringslivet
nej. Jag har därför i dag, herr talman,
anledning att säga, att regeringen icke
kommer att förelägga riksdagen något
förslag om skattelättnader för dollarbetald
export.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
tackar för den orientering som handelsministern
lämnat. Jag ville inte framställa
någon direkt fråga; jag uttalade
endast en förmodan, men den har ju bekräftats
ganska fullständigt av herr statsrådet.
Eftersom statsrådet lagt fram saken
så fullständigt, kanske jag också
skulle framföra några synpunkter i all
korthet.

Den betänksamhet, som man från näringslivets
sida ansåg sig böra uttala mot
förslaget om skattelättnader för dollarexport,
var, som herr statsrådet angav,
att man var mycket tveksam, om det
var riktigt att använda skattelagstiftningen
i ett nytt syfte, det vill säga, i valutapolitiskt
syfte. Det kan ju vara farligt
att använda skattelagstiftningen som
ett allroundinstrument, ty vill man ena
gången genom beskattningen främja export-
och valutaintressen, vill man kanske
en annan gång använda den för konjunkturpolitiken,
och då är det väl en

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

risk att man till slut får en ganska egendomlig
och mycket komplicerad skatterätt.
Det får vi väl vara försiktiga med.

De andra betänkligheterna hänförde
sig till att förslaget skulle ge företagen
mycket litet, såsom det var utformat,
medan det skulle komma att kosta staten
ganska mycket. Statsrådet nämnde
20 miljoner, men det var fråga om 20
miljoner om året, och man tick binda sig
för omkring sex år, d. v. s. för 120 miljoner
kronor. Av dessa 120 miljoner
skulle åtminstone 60 gå till företag som
ändå exporterar på dollarländer, alltså
rent bortkastade pengar från statens sida,
och man tyckte inom näringslivet, att
man också borde slå vakt om en viss
försiktighet vid handhavandet av statens
medel. Men denna fråga ligger ju litet
vid sidan om dem, som jag egentligen
ville ha fram till diskussion här.

Herr statsrådet nämnde att den stora
fråga, som jag här reste, var ny och att
man egentligen inte hade fått uppmärksamheten
riktad på den förut. Det är ju
så i levande livet, att förhållandena där
visar en mycket mera rikt fasetterad yta
än man kanske tänker på när man sitter
i sin kammare och bedömer dem. Hade
problemen varit aktuella för mig tidigare
hade jag, så lätt som jag har att komma i
kontakt med herr statsrådet, framhållit
dem, men frågan mötte jag faktiskt först
i går, och den avser en så pass stor sak
att jag ville i detta sammanhang föra
fram den.

Jag konstaterar bara, att vi här står
inför möjligheter till en export på flera
tiotal miljoner, som kommer att ske dels
i form av en entreprenad i utlandet och
dels med all sannolikhet genom därpå
följande leveranser av svenska industriprodukter.
Det hela kanske nu blir omöjligt
på grund av denna utomordentliga
investeringsavgift, som skall tas ut, när
företaget behöver anskaffa maskiner för
entreprenadarbetet för 10 miljoner kronor.
Arbetet blir därigenom en eller
en och en halv miljon dyrare än för våra
utländska konkurrenter.

Vi har här i landet redan tidigare en
hög kostnadsnivå, och så kommer detta
med investeringsavgiften efter som salt i

i surt öga. Jag kan inte se att finansministern
har anvisat några utvägar i ett
fall som detta. Om, vilket är mycket
möjligt, hela denna entreprenad går oss
ur händerna, beror det på det envisa
fasthållandet vid denna investeringsavgift
i en tid, som utvecklar sig till att
bli alltmer normal —■ ty vi får väl säga
att högkonjunkturen är i stort sett över,
och någon lågkonjunktur har vi inte heller
kommit in i, utan vi befinner oss
väl i ett medelläge, som man kan kalla
för en normal konjunktur. Då bör man
inte bibehålla dessa kvarlevor från en
gången tid, när man skulle möta en inflation.
Skulle man inte kunna fatta sig
samman i regeringen och säga: »Å la
bonne heure, vi har haft nöje av investeringsavgiften
i ett år och fått in litet
pengar i statskassan. Nu får vi bortse
från den saken och se frågan litet mera
i stort!»

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det under behandling varande
utlåtandet endast yrkats, av herr
Persson, Ola, att riksdagen skulle, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
55, medgiva

a) att under tiden till och med utgången
av budgetåret 1953/54 statlig exportgaranti
finge lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer, som
angivits i statsrådsprotokollet över liandelsärenden
för den 13 februari 1953
med den förändring, som föreslagits i
motion nr 444 i andra kammaren, att exportkreditgaranti
skulle kunna lämnas
vid försäljning till alla länder, med företrädesrätt
för främjandet av sådan export,
som vore av betydelse för upprätthållande
av full sysselsättning;

b) -----(lika med utskottet).

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
enligt herr Ola Perssons yrkande;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet vid Vipeholms sjukhus.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag; och
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Sveriges
geologiska undersökning jämte i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet
vid Vipeholms sjukhus.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till odontologisk försöksverksamhet
vid Vipeholms sjukhus i
Lund jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 74, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 20
februari 1953, föreslagit riksdagen att
till Odontologisk försöksverksamhet vid
Vipeholms sjukhus i Lund för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 53 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Dahlén in. fl. väckt motion (II: 453) hade
hemställts, att propositionen nr 74
angående anslag till odontologisk försöksverksamhet
vid Vipeholms sjukhus
i Lund måtte avslås.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 11:453 till Odontologisk försöksverksamhet
vid Vipeholms sjukhus
i Lund för budgetåret 1953/54 under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 53 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon och fröken Vinge, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Som
en bilaga till detta utskottsutlåtande finnes
tryckt en P. M. av generaldirektören
och chefen för kungl. medicinalstyrelsen.
Det heter i denna promemoria att
under överinseende av medicinalstyrelsen
och tandläkarhögskolan i Stockholm
har bl. a. bedrivits studier av kariesfrekvensen
hos patienterna under olika
dietformer vid Vipeholms sjukhus. På
s. 6 i promemorian heter det att man
har experimenterat med koststandarden
för patienterna, som i förbigående sagt
befinner sig på ett ganska lågt intelligensstadium
— det sägs att de har en
intelligensutveckling motsvarande beteendet
hos 2—6-åring''ar. Man har bl. a.
experimenterat med förbättringar i standarden.
Nederst på s. 6 heter det att
dödligheten hos patienterna, från att tidigare
ha varit hög i detta material,
sjunkit till hälften i samband med de
företagna standardförbättringarna. Samtidigt
har också en markant nedgång i
tuberkulosfrekvensen konstaterats. Längre
fram i promemorian heter det, att
man nu skall börja experimentera med
en annan sorts kost.

Man kan då ställa sig det spörsmålet:
Hur kommer det att gå med dödligheten
i fortsättningen eller med tuberkulosfrekvensen
hos patienterna?

Jag vill bara begagna detta tillfälle
att uttala en viss förvåning över vad som
här sägs. Denna fråga har tydligen andra
aspekter än vad man från början föreställt
sig, och jag får säga att det enligt
mitt förmenande är med en viss olust
man tar del av promemorian i fråga.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr BERGH (h): Jag tror, herr talman,
att det är ganska värdefullt att frågan
om dessa undersökningar på Vipeholm
blir föremål för diskussion även i
riksdagen.

Det har i andra kammaren väckts en
motion, där påståenden görs, som, ifall
de skulle vara riktiga, hade varit ägnade
att inge ganska stora bekymmer. I denna
motion har påståtts att den undersökning,
som pågår på Vipeholm i syfte att

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet vid Vipeholms sjukhus.

minska tandåkommorna och bota sådana,
skulle bedrivas så, att man under
densamma framkallar tandsjukdomar.
Det är ett i och för sig rätt häpnadsväckande
påstående, och jag vill här meddela,
att när vi inom statsutskottets tredje
avdelning hade att ta ställning till
denna motion, bad vi generaldirektören
i medicinalstyrelsen att komma dit för
att tala om hur det låg till. Det är i samband
med det besöket som den promemoria
kommit till, vilken nu finns som
bilaga till föreliggande utskottsutlåtande.
Där säger medicinalstyrelsen att dessa
påståenden från motionärernas sida är
felaktiga. Det har icke varit avsikten, är
icke avsikten och kommer icke heller
att bli avsikten alt framkalla tandåkommor.
I stället säger medicinalstyrelsen
att tandvården på Vipeholm är bättre än
på andra anstalter och att standarden
över huvud taget i både det avseendet
och då det gäller kosthållet är hög.

Det har varit värdefullt att få dessa
uppgifter. Jag tar för givet att när menige
man har att välja auktoritet, litar han
mera på vad medicinalstyrelsen, som är
den ansvariga myndigheten, säger än på
vad enskilda motionärer, om än så högt
aktade, kan råka skriva. Det är beklagligt
att sådana uppgifter som de i motionen
har kunnat lämnas. De har fått
rätt stor publicitet, och när pressen och
allmänheten har reagerat, så har det
skett, som om uppgifterna i motionen
skulle vara riktiga. Det har givetvis
väckt oro. Dessa människor nere i Vipeholm,
vare sig de är unga eller gamla,
har ju också anhöriga, och deras ställning
är svår nog utan att man på detta
sätt skall i onödan oroa dem ytterligare.

När nu dessa uppgifter har kommit
fram och fått en så pass auktoritativ
form som en riksdagsmotion kan ge, så
hoppas jag att samma pressorgan, som
har varit så intresserade av att sprida de
uppgifter som finns i motionerna, skall
vara lika angelägna att sprida även de
beriktiganden, som det ansvariga ämbetsverket
har lämnat.

Det är närmast för att uttrycka det
önskemålet, herr talman, som jag har begärt
ordet.

Jag kan härtill foga, att visst kan det
råda delade meningar om det riktiga eller
oriktiga i att experimentera med
människor. Riksdagen har begärt en undersökning
i syfte att minska tandåkommorna,
och det är den som pågår nu.
Det är kanske intet försvar för experimenten
på Vipeholm. Man kan säga, att
eftersom det här gäller människor •—
även om de är gamla till åren — som
närmast är att betrakta som obildbara
sinnesslöa, så hade det kanske varit bättre,
om dessa undersökningar fått företas
på sådana som mera rått över sig själva.
Jag vågar inte i det avseendet ha någon
mening, men jag för min del har i varje
fall funnit en tröst i medicinalstyrelsens
promemoria, av vilken det framgår att
allmäntillståndet hos dessa människor
har förbättrats, att den kost, som bjuds
dem, kontrolleras av institutet för folkhälsan
och att tandvården där är bättre
än på motsvarande anstalter. Då har man
ju svårt att tänka sig att någon skada
har åstadkommits på de här patienterna.
Tvärtom har en förbättring inträtt. Har
man den meningen, kommer ju frågan
om det berättigade eller icke berättigade
i experimenterande med detta klientel
i en något annan dager än den motionen
ger.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Jag vill för min del omedelbart deklarera
att den promemoria, som medicinalstyrelsen
har avgivit angående denna
odontologiska försöksverksamhet, inte är
så alldeles lätt att tränga igenom för den
som är lekman. Såvitt jag förstår, kan
man emellertid uppdela försöksverksamheten
i två faser, en som sträckte sig
från 1947 till 1951 och en annan som vi
är inne i nu. Det förefaller mig, som om
man under den första tiden, från 1947
till 1951, givit patienterna en förbättrad
kost, en kost som i näringsfysiologiskt
hänseende motsvarat högt ställda krav,
och dessutom tillsatt den med mycket
socker i olika former. Nu står det i promemorian
att kariesangreppen ökat; det

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet vid Vipeholms sjukhus.

har dessa undersökningar visat. Det är
väl då obestridligt att det bär inträtt någon
form av skada.

Sedan konstaterar man tre faktorer
som är uppmuntrande: 1) Patienterna
har blivit mycket lugnare; tidigare bar
ett permanent orostillstånd gjort sig
märkbart bos dem, framkallat av bristande
mättnadskänsla. 2) Dödligheten
har sjunkit med 50 procent. 3) Tuberkulossjukligheten
bar sjunkit. — Man
liar vidare, när man införde denna försöksverksamhet,
tydligen ernått att statsmakterna
har beviljat mera pengar till
tandvården vid sjukhuset. Förut fanns
anvisat endast en krona per år och intagen.
Det beloppet har ökats betydligt.

Dessa framsteg är värda att noteras.
Det är bara den reflexionen som inställer
sig, att en kost, som tar bort den permanenta
hungerkänslan, eller en tandvård,
som tillgodoser ett föreliggande behov,
eller ansträngningarna att sänka
dödlighetsprocenten på sjukhuset är tre
saker, som inte behöver kopplas ihop
med en odontologisk försöksverksamhet.
De tre sakerna står alldeles för sig
själva.

Nu säger man, att vad man syftar till
är att lägga om kosten i den senare fasen.
Jag kan inte närmare beskriva detta,
ty jag bar inte fullt fattat innebörden.
Då inställer sig emellertid den frågan,
som herr Ohlon gjorde: Hur går det med
dödlighetsprocenten och mättnadskänslan,
när kosten förändras? Därom lämnas
intet besked.

Jag nalkas i och med detta en rent
principiell fråga. Det är frågan, i vad
mån vi har rätt att använda människor
som försöksobjekt vid medicinska undersökningar.
Det är en mycket central
fråga. I sinnessjukstadgan står, att de,
som är intagna på sinnessjukhus, skall
behandlas efter människokärlekens fordringar,
och läkaretiken föreskriver, att
en läkare skall främja livet; han får inte
göra någonting som skadar det. Jag ifrågasätter,
om vad som nu sker kan sägas
överensstämma med sinnessjukstadgan
eller med läkarens etiska imperativ.

Jag gör mig en annan fråga. Dessa undersökningar
har bedrivits också i and -

ra länder — i Förenta staterna, England
och Norge — och man fäster sig vid att
då med förkärlek utväljes sinnesslöa. Det
ger en otrevlig bismak. Om man nu är
så intresserad för dessa undersökningar,
borde man väl utvälja människor som
har kapacitet att bestämma över sig själva.
Det som anförs här i promemorian,
att en fjärdedel av patienterna inte vill
ha något socker och att andra äter mera
än vanligt, får icke tolkas så, som att
en viss valfrihet föreligger; uttalandet
beror på en illusion. När man säger, att
man inte för försöksverksamheten använder
sådana som inte frivilligt fogar
sig efter den — alltså att man inte använder
yttre tvång — tycker jag att detta
föga rättfärdigar det ingrepp som har
gjorts. Jag säger mig vidare: Om man
i ett internatläroverk skulle föreskriva,
att eleverna där skulle vara underkastade
ett visst kosthåll för att man skulle
få undersöka förhållandet mellan sötsaker
och karies, tror jag att föräldrarna
skulle neka att skicka sina barn till sådana
experiment. Här är en grupp, som
man kan säga tillhör den hjälplösaste
bland de hjälplösa. Dessa människor har
en intelligensålder mellan 2 och 6 år, deras
reaktioner är barnets reaktioner, och
deras möjligheter att överblicka konsekvenserna
av ett handlande måste med
nödvändighet vara ytterligt beskurna.
Jag vänder mig i princip mot detta och
anser ett varningens ord vara på sin
plats. När det gäller av staten omhändertagna
människor, skall staten vara
dubbelt aktsam och inte använda sina
maktmedel för att nyttja människorna
i det bär avsedda syftet.

Vår humanitet och vår kultur vilar på
någonting så paradoxalt och irrationellt
som respekten för människovärdet även
hos dem som socialt sett är fullständigt
onyttiga. Det är detta som är själva finessen,
att människovärdet aldrig kan
praktiskt försvaras; det är en vördnad
för livet som i många fall ter sig antiförnuftig.
Men om vi tillspilloger detta värde,
hamnar vi i despoti och godtycke
och ett överstatligt förmynderskap, som
är en direkt motsättning till frihet. År
1945 skrevs det i våra tidningar, mot

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet vid Vipeholms sjukhus.

bakgrunden av de avslöjanden som
gjorts, om hur man i vissa länder experimenterat
med människor: »Det hör
till ett etiskt minimum att människor
icke får utnyttjas för medicinska experiment,
som kan orsaka dem skada.» Jag
tycker att det är skäl att erinra härom
i detta sammanhang, så att, om sådana
här experiment framdeles skulle bli aktuella,
man då betänker, att man rör sig
med ytterligt farliga ämnen. Om man
tillåter att hjälplösa och på anstalt omhändertagna
människor får tjänstgöra
som försöksobjekt, kan man så småningom
underminera själva det fundament,
varpå vår kultur vilar, nämligen respekten
för det levande livet och för människan
med hela hennes gåtfullhet, med
alla hennes resurser — också den människa
som saknar varje kapacitet att göra
en samhällsnyttig insats.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Det är uppenbart att man här rör
sig på ett utomordentligt känsligt område,
ett område där den allra största
vaksamhet är påkallad. Jag är till stora
delar fullt överens med den siste ärade
talaren, när han talar om respekten för
människovärdet och om att detta skall
gälla varje levande individ.

Vad är det nu man gör med dessa
barn? Ja, det är, att man varierar sockerhalten
i födan. Jag undrar: Är man
i dag fullt på det ldara med att mat med
en viss sockerhalt är skadligare än mat
med annan sockerhalt? Det är man väl
inte, utan det är någonting som man alltjämt
i viss utsträckning försöker ta reda
på.

Vad man här gör är alltså att man i
kosten varierar sockerhalten. Sedan
granskar man periodvis barnens tänder
och lagar dem. Jag måste medge, att när
jag första gången kom att ta närmare
befattning med detta ärende, kunde jag
inte undgå att göra den reflexionen att
barn ju ofta är rädda för tandläkaren
och att det faktiskt finns tandläkare som
är onödigt hårdhänta gentemot barn. Jag
ställde mig då frågan, hur det kunde förhålla
sig i detta avseende med sådana

barn det här gäller, som bar svårt att
eller över huvud taget inte alls kan framföra
några klagomål. Jag tog tillfället i
akt för något mer än ett år sedan och
besökte Vipeholm för att titta på dessa
förhållanden. Jag var där närapå en hel
dag, och jag måste säga att jag blev förvånad
över att inte se något av barnen
hysa någon motvilja mot tandläkarbehandlingen.
Jag drog den slutsatsen, när
jag såg dem som satt i väntrummet, såvitt
man kunde se utan någon som helst
olustkänsla, och dem som satt i tandläkarstolen,
att man tydligen även när det
gällde att laga tänder hade iakttagit den
försiktighet som man uppenbarligen är
skyldig att göra.

En annan fråga är varför man gör dessa
försök på just de internerade barnen
— det är ju ett slags försök — med att
variera sockerhalten i födan för dem som
är internerade. Ja, uppenbarligen är det
därför att man här har den bästa möjligheten
att kontrollera, hur mycket socker
var och en får.

Jag har med detta velat säga, att så
långt det har varit möjligt att kontrollera
tycks det inte ske dessa barn någon
orätt genom att man, som jag sade, varierar
sockerhalten i maten, kontrollerar
tänderna, reparerar uppkomna skador
och — naturligtvis — registrerar
och drar slutsatser av vad som har framkommit.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 60,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anordnande av medicinsk undervisning
vid vissa Stockholms stad
tillhöriga sjukhus, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkan den:

nr 26, i anledning av väckta motioner
om utredning angående tulltaxorna för
importerad frukt, m. in.;

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om utflyttning från Stockholm av centrala ämbetsverk m. m.

nr 28, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för beskattningen
av icke börsnoterade aktier; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
m. m.

Vad utskottet i dessa betänkande!!
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt tillämpning av förordningen den
30 maj 1952 (nr 325) med särskilda bestämmelser
om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 8, i anledning av väckta motioner
om flyttning av de s. k. talmansporträtten
från konstitutionsutskottets sammanträdesrum
till kamrarnas plenisalar;
samt

nr 9, i anledning av väckta motioner
om ändring av direktiven för ännu ej
avslutade strukturutredningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utflyttning från Stockholm av
centrala ämbetsverk m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående förläggningen av centrala
ämbetsverk till annan ort än Stockholm
och den statliga rådgivningen rörande
näringslivets lokalisering m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 173 i första kammaren av
herr Karlsson, Fritiof, in. fl. och nr 221
i andra kammaren av herr Jansson i Benestad
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte 1) besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
rörande förläggning av centrala
ämbetsverk till annan ort än Stockholm
i enlighet med motionens syfte; samt 2)
uttala, att den statliga rådgivningen rörande
lokaliseringen av näringslivet
samt byggnadsregleringen borde inriktas
på att förhindra ytterligare koncentration
av industriell företagsamhet till
Stockholm.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 173 och
II: 221 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Sköldin, Persson i Norrby och Eliasson,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr ELIASSON (bf): Herr talman!
Tillsammans med herrar Sköldin och
Persson i Norrby i medkammaren bar
jag avgivit en blank reservation till bankoutskottets
utlåtande. Jag vill därför
med några ord ange av vilka skäl jag
liksom de andra reservanterna inte har
kunnat finna utskottets uttalande helt
tillfredsställande.

Vill man nå en ur många synpunkter
önskvärd decentralisering av näringslivet
och förvaltningen, måste problemet
angripas från dess olika sidor. I de motioner,
som detta utskottsutlåtande avser,
begärs dels en skyndsam utredning om
förläggningen av centrala ämbetsverk
till annan ort än Stockholm och dels ett
uttalande om att den statliga rådgivningen
i lokaliseringsfrågorna samt byggnadsregleringen
skall inriktas på att förhindra
en ytterligare koncentration av
industriell företagsamhet. Det är alltså
här fråga om ett par icke oviktiga spörsmål
i det stora frågekomplex, som måste
angripas, om man vill eftersträva en
lämplig fördelning av förvaltningen och
näringslivet i landet.

Jag framhöll redan i årets remissdebatt,
att folkomflyttningen medför allvarliga
konsekvenser inte bara för glesbygden
utan också för de stora tätorterna
— framför allt gäller detta Stockholm.
Jag skall inte fördjupa mig i dessa

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om utflyttning från Stockholm av centrala ämbetsverk m. m.

konsekvenser utan vill bara helt kort
nämna dem. Skatteunderlaget minskar,
näringslivet tenderar att bli mera ensidigt
och konjunkturkänsligt, det blir svårare
att ordna hyggliga skolformer i bygdeskolorna,
det blir allt dyrare att åstadkomma
en hygglig social och kulturell
standard. Vi har redan en disproportion
mellan könen och mellan olika åldersgrupper
på landsbygden, en disproportion
som denna folkomflyttning förvärrar.
Här i Stockholm har omflyttningen
medfört andra konsekvenser: bostadsbrist,
svåra sociala problem, som myndigheterna
har att bemästra, vidare och
inte minst kommunikationsproblemet,
som staden har mycket dryga kostnader
för, m. m. Här råder jäkt och vantrivsel.
Ingenting av detta är ju okänt för
någon i denna kammare.

I den generalplan, som presenterats
för Stockholm, har man räknat med att
befolkningen i staden kommer att stiga
till omkring 900 000 inom några år och
att Stor-Stockholms befolkning kommer
att öka till 1,3 miljoner människor. Man
måste ju fråga sig, om en sådan utveckling,
som denna generalplan tydligen
räknar med, skulle vara lycklig för individ
och samhälle. Man måste ställa
frågan gång på gång: Kan det vara försvarligt
i atombombens tidevarv att koncentrera
bortåt en femtedel av landets
befolkning till detta område? Man kan
också ställa frågan, om det ur nationalekonomisk
synpunkt är klokt att här i
staden investera hundratals miljoner i
kommunikationer uppe på marken och
under jorden för att klara trafikproblemen,
medan man samtidigt ser att landsbygden
avfolkas, bland annat på grund
av bristande kommunikationer.

Jag menar alltså att det nu, lika väl
som när Stockholms stad skickade ut parollen:
»Res inte till Stockholm!» är ett
gemensamt intresse för storstaden och
glesbygden att undgå en fortsatt stark
expansion av huvudstaden och de närmast
omkring liggande städerna.

Jag vill, herr talman, utan vidare erkänna,
att utskottets utlåtande präglas
av en positiv ställning till dessa frågor.
Utskottet understryker i sin skrivning

att koncentrationen av befolkningen liksom
av förvaltningen och företagsamheten
till Stockholm bör i skilda sammanhang
och ur olika synpunkter noga följas
av myndigheterna och att olika förslag,
som kan vara ägnade att verksamt
motverka denna tendens, enligt utskottets
mening ingående bör prövas. När
det gäller frågan om ämbetsverkens förläggning
anser utskottet, att den bör prövas
från fall till fall, till exempel då lokalfrågorna
aktualiseras eller då nya organ
skall inrättas.

Utskottet förutsätter också, att frågan
om utflyttning av statliga organ från
Stockholm fortlöpande ägnas uppmärksamhet.
Däremot vill utskottet inte vara
med om att nu företaga en allmän utredning
av ämbetsverkens förläggningsfrågor.
Det är på denna punkt som vi
reservanter har ansett, att utskottet hade
kunnat kosta på sig en något mer
positiv skrivning. Vi har liksom arbetsmarknadsstyrelsen,
som yttrat sig över
motionerna, den uppfattningen, att behovet
av en intim kontakt med andra
ämbetsverk och departementen inte är
lika utpräglad för alla centrala ämbetsverk
och förvaltningsorgan. Det är väl
inte lika nödvändigt att t. ex. pensionsstyrelsen,
lotsstyrelsen eller skogsstyrelsen
är förlagda till Stockholm som att
statskontoret är det.

Man bör i detta sammanhang inte
glömma bort, vilket jag vill särskilt understryka,
att det också finns andra statliga
institutioner och verksamheter som
säkerligen utan någon olägenhet skulle
kunna flyttas från Stockholm till andra
orter. Är det exempelvis alldeles nödvändigt
att postgirokontoret ligger i
Stockholm?

Vi reservanter har också menat, att
även om Kungl. Maj:t inte gör en allmän
utredning om ämbetsverkens förläggning,
skulle man ändå kunna göra
en inventering av vilka statliga institutioner
och organ som finns i huvudstaden.
Beträffande dem, som kanske kunde
flyttas ut till landsorten, borde man
göra en specialutredning. Enligt vår
mening bör Kungl. Maj:t inte dröja med
att företa en sådan undersökning till

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om utflyttning från
dess att vederbörande ämbetsverk eller
institutioner måste skaffa sig andra lokaler,
ty det kan dröja ett par årtionden
innan den frågan blir aktuell. Man
måste nog, herr talman, konstatera att
statsmakternas insatser för att åstadkomma
en lämpligare fördelning av
förvaltningen och näringslivet hittills
icke varit särskilt stora och att man har
anledning önska, att statsmakterna visar
större aktivitet på denna punkt.

Vi reservanter menar, att när man år
efter år diskuterar för- och nackdelar
av en utflyttning av vissa statliga institutioner,
borde man också kunna kosta
på sig en utredning för att få fram skälen
för och emot en utflyttning, de verkliga
för- och nackdelarna, så att man kan
få frågan diskuterad på allvar. Det borde
väl inte finnas någon som hade något att
erinra mot en dylik objektiv undersökning.

Utan att på något sätt vara elak vill
jag säga, att jag tycker att man från
statsmakternas sida knappast skulle
kunna ge Stockholms stad en lämpligare
present vid 700-årsjubileet än att
statsmakterna tar ett initiativ, som kan
medföra att man något lättar bostadsbristen
i huvudstaden och råder bot
även på en del andra problem, som förorsakar
staden stora svårigheter.

Med problemet om utflyttning av statliga
institutioner från Stockholm hör
också samman frågan om förläggningen
av nya institutioner. Det är angeläget
att statsmakterna prövar den frågan
med den allra största omsorg. Det kan
exempelvis inte vara klokt att till Stockholm
förlägga en lärarhögskola med 900
elever. Jag hoppas verkligen och upprepar
därvid vad jag sade i remissdebatten,
att ecklesiastikministern här
skall ta den allra största hänsyn till de
lokaliseringspolitiska synpunkterna.

Vad till sist gäller utskottets uttalande
om rådgivning rörande lokalisering
av näringslivet delar jag den uppfattningen,
att man tills vidare bör avvakta
erfarenheterna av den verksamhet som
bedrives av den nya byrån inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Det framgår av styrelsens
yttrande, att den har nått vissa

Stockholm av centrala ämbetsverk m. m.
positiva resultat i sina strävanden att
avråda företag från att förlägga ny industriell
verksamhet till huvudstaden.
För egen del tror jag att arbetsmarknadsstyrelsen
har rätt, när den bedömer
saken så, att det kan bli nödvändigt att
tillgripa ytterligare åtgärder för att begränsa
företagsetableringen i Storstockholm,
om det under de närmaste åren
konstateras att vi inom detta område
får en fortsatt kraftig expansion av näringslivet.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr KARLSSON, FRITIOF (bf): Herr
talman! Som en av motionärerna i denna
fråga vill jag anlägga några synpunkter
på densamma.

Den starka tillströmning av människor
till Stockholm, som årligen äger rum, och
de följdverkningar som delta har med
sig i olika avseenden synes enligt min
mening vara så allvarliga, att statsmakterna
inte utan att åtgöra något kan låta
en sådan utveckling fortsätta.

Å ena sidan skapar befolkningsanhopningen
till huvudstaden olägenheter, som
visat sig vara synnerligen svåra att bemästra.
Man kan i detta sammanhang
peka på trångboddheten och bostadsbristen
med dess för befolkningen menliga
moraliska och sociala verkningar. Ser
man vidare på trafikproblemen, de överfyllda
skolorna in. m., så frågar man sig
osökt om den nuvarande utvecklingen är
riktig eller nödvändig i vårt på utrymme
ingalunda missgynnade land.

Ännu mer ödesdigra är verkningarna
av denna utveckling för andra delar av
landet, i våra glest befolkade bygder, där
befolkningen mer och mer uttunnar, där
skolväsendet knappast kan nöjaktigt upprätthållas
och där ödebygdsnaturen alltmer
börjar göra sig gällande. I stora områden
på den svenska landsbygden har
ungdomen nästan försvunnit, och den
kvarvarande befolkningen synes alltmera
förgubbas, till men för bygdens näringsliv
och utveckling. Denna utveckling har
blivit särskilt påtagbar under de senaste
åren, och frågar man vad de unga människorna
tagit vägen får man svaret: till

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om utflyttning från Stockholm av centrala ämbetsverk m. m.

storstaden. Vanligen flyttar man från
landsbygden in till närmaste stad eller
tätort, och så blir nästa etapp Stockholm
eller Göteborg, där man slutligen hamnar.

Vi motionärer har sett på detta problem
och frågat oss om en sådan utveckling
är nödvändig. Kan ingenting göras
för att leda utvecklingen in i andra banor?
Vi bär ansett att en del centrala
ämbetsverk, som inte behöver ha direkt
kontakt med de administrativa myndigheterna
och som sysselsätter massor av
människor, utan olägenhet skulle kunna
förläggas till andra platser i landet. Vi
anser det även från militär synpunkt
riskfyllt och olämpligt att försvarets centrala
ledning och övriga militära anläggningar
är förlagda till Stockholm eller
dess omedelbara närhet. Amiral Elirensvärd
har nyligen i ett uttalande i Tidskrift
för sjöförsvaret påtalat detta förhållande.

Som motionär är jag naturligtvis tacksam
för utskottets positiva skrivning, där
det understryker att de frågor, som upptagits
i motionen, är värda den största
uppmärksamhet, och att den fortgående
urbaniseringen och i synnerhet koncentrationen
av befolkningen liksom förvaltningen
och företagsamheten till
Stockholm bör i skilda sammanhang och
ur olika synpunkter noga följas av myndigheterna
och att olika förslag, som kan
vara ägnade att motverka denna tendens,
bör ingående prövas.

Då sålunda utskottet och även arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt yttrande över
motionerna synes vara eniga med motionärerna
i sak, förefaller det mig som om
utskottet bort ha tagit steget fullt ut och
tillstyrkt motionärernas krav om utredning,
ty endast härigenom kan man ingående
pröva lämpliga vägar för ett förverkligande
av motionernas syfte.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till motion nr 173 i första kammaren.

Herr SUNDVIK (s): Herr talman! Man
kan konstatera att riksdagsledamöternas
intresse för en intensifiering av närings -

livet är stort i år. Det är då i främsta
rummet småindustrien man tar sikte på.
Detta är ej så mycket att förvåna sig över
med hänsyn till den flyttning från landsbygden
till tätorterna som förekommit
under de senaste åren. Att denna tendens
bär varit stor är ju allmänt omvittnat
och att den blivit en stor samhällsekonomisk
och organisatorisk fråga är
otvivelaktigt riktigt.

Det synes inte föreligga någon egentlig
skillnad mellan reservanternas uppfattning
och utskottsmajoritetens. Vad
reservanterna givit uttryck för är, kan
man säga, i stort sett samma uppfattning
som utskottsmajoriteten givit till känna.
Principerna för den statliga rådgivningen
rörande näringslivets lokalisering var
före här i riksdagen så sent som föregående
år. Riksdagen gav då till känna
sin uppfattning och godtog de riktlinjer
som departementschefen framlagt.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller
nu i sitt yttrande över de här föreliggande
motionerna, att styrelsen följer
verksamheten med stort intresse. Vid
överläggningar med företag i lokaliseringsfrågor,
som berört Stockholm, har
styrelsen klargjort det rådande arbetsmarknadsläget
och ur arbetsmarknadssynpunkt
avrått från lokalisering till
stockholmsområdet. I de fall det gällt
redan i staden befintliga företag, som
sökt byggnadstillstånd för nybyggnad
eller utbyggnad, har styrelsen gjort sig
underrättad om förutsättningarna för en
förflyttning av hela företaget eller förläggande
av filialer till områden, där det
förelegat bättre möjligheter än i Stockholm
att tillgodose arbetskraftbehovet.

I många fall har arbetsmarknadsstyrelsen
uppnått resultat därvidlag. Den
har också haft inflytande inom byggnadsstyrelsen,
när det varit fråga om
förläggande av nya industrier till Stockholm
eller ombyggnad av här befintliga
industrier.

En företagare som vill börja en verksamhet
ser i första hand på möjligheterna
att få avsättning för sina produkter.
Sedan undersöker han väl också hur
kommunikationerna är på platsen och
vidare på bostadsförhållandena och till -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

gången på arbetskraft. En annan fråga
är hur företaget kan ekonomiseras. Herr
Svärd har ju förut här i dag framhållit,
att bankerna i vissa fall ställer sig välvilliga
till företagarnas framställningar
om banklån. Jag tror att hans framställning
överensstämmer med verkligheten.
Om en företagare lägger fram sina spörsmål
för en bankman och denne finner
att pengar kan ställas till förfogande, så
får företagaren ett lån. Ur den synpunkten
är det klart att företagen i stor utsträckning
blir förlagda där förutsättningarna
är störst för att få dem att bära
sig.

Nu är frågan, om det fria näringslivet
kan klara denna sak på egen hand eller
om samhället måste hjälpa till. Med tanke
på de omfattande flyttningarna från
landsbygden till tätorterna tror jag att
man i framtiden får se denna fråga på
ett annat sätt än hitintills.

Reservanternas synpunkter beträffande
ämbetsverkens flyttning har här redovisats
av herr Eliasson. .lag tror att utskottet
i stor utsträckning delar dem,
men det kan ju inte vara lämpligt att i
dessa tider, då vi försöker begränsa investeringarna,
flytta ämbetsverk från
Stockholm till andra platser och på det
sättet framskapa nya stora investeringsbehov.
Jag tror att det är riktigt när utskottet
uppmanar myndigheterna att i
fråga om nybyggen för olika institutioner
tänka på möjligheterna att förlägga
dem till annan plats.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret fram 6

Första kammarens protokoll 1953. Nr 13.

Om utredning ang. redogöraransvaret.
ställning med förslag om ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av väckt motion angående ändring
av vissa bestämmelser i rättegångsbalken,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om utredning ang. redogöraransvaret.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckt motion
om utredning av redogöraransvaret.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 42, vilken
behandlats av första lagutskottet,
hade herrar Bergh och Herlitz hemställt,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning av
ämbets- och tjänstemännens redogöraransvar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet lämnat en redogörelse för
den tidigare behandlingen av frågan om
redogöraransvaret, varefter utskottet anfört
bland annat:

»Såsom framgår av den föregående
redogörelsen har riksdagen på förslag av
utskottet i skrivelse till Kungl. Maj :t den
30 juni 1945, nr 532, anhållit, att Kungl.
Maj :t måtte låta verkställa utredning angående
redogöraransvaret inom statsförvaltningen
jämte därmed sammanhängande
frågor samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Denna utredning har ännu
icke igångsatts.

De skäl som föranledde riksdagens
förutnämnda begäran om utredning av
redogöraransvaret jämte därmed sammanhängande
frågor äga i allt väsentligt
fortfarande giltighet. Behovet av en utredning
kvarstår följaktligen oförminskat.
Utskottet delar motionärernas upp -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om utredning ang. redogöraransvaret.
fattning om angelägenheten av att en utredning
kommer till stånd snarast möjligt.
Med hänsyn till sambandet mellan
hithörande frågor, å ena, samt frågorna
om de allmänna förliandlingsproblemen
och om lönedomstol, å andra sidan, ifrågasätter
utskottet, huruvida redogöraransvaret
icke lämpligen kan utredas i
samband med den förnyade utredning
av sistnämnda frågor som enligt vad
ovan anförts torde komma att företagas.
Genom ett sådant arrangemang skulle
den av riksdagen år 1945 begärda utredningen
kunna igångsättas utan ytterligare
dröjsmål.

De sålunda framhållna synpunkterna
synas utskottet böra genom skrivelse till
Kungl. Maj:t bringas till Kungl. Maj:ts
kännedom.

Under åberopande av det ovan anförda
får utskottet alltså hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motion,
1: 42, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva till känna vad
utskottet ovan angivit.»

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Det
är i detta utlåtande fråga om en rättslig
reglering och begränsning av det utomordentligt
tunga ansvar, som de statstjänstemän
får bära som förvaltar statliga
medel, ett ansvar som i sin nuvarande
utformning måste sägas strida
mot elementära rättsstatliga principer.
Jag konstaterar med stor glädje, att utskottet
förordar att riksdagen i detta
ärende gör en ny framstöt utöver den
som skedde för åtta år sedan. Från regeringshåll
har för fjorton år sedan förklarats,
att man hade denna fråga under
allvarligt övervägande, och jag hoppas
livligt att utskottets yttrande kommer
att föranleda att det nu verkligen
blir slag i saken.

Men jag begärde inte ordet, herr talman,
för att säga dessa från min utgångspunkt
självklara saker, utan endast
för att fästa uppmärksamheten vid vad
utskottet i sin motivering anför om sättet
för den önskade utredningens bedrivande.
Utskottet ifrågasätter, huruvida
inte redogöraransvaret lämpligen

kan utredas i sammanhang med den förnyade
utredning av frågorna om statstjänstemännens
förhandlingsrätt och om
lönedomstol, som, enligt vad utskottet
upplyser, kan förväntas bli igångsatt.
Jag vill tillåta mig att mycket starkt ifrågasätta,
huruvida en sådan sammankoppling
är praktiskt lämplig. Såvitt jag förstår,
rör det sig här om mycket olikartade
saker. Då det gäller förhandlingsrätten,
kommer man in på över huvud
taget alla de spörsmål, som hänför sig
till statstjänstemännens rättsliga ställning.
Beträffande redogöraransvaret blir
det fråga om litet mera juridiskt betonade
utredningar med hänsyn tagen alldeles
särskilt till den praktiska anordningen
av vårt revisionsväsende, ty det
är tydligt att om man borttager eller
minskar den garanti för en sund förvaltning,
som redogöraransvaret nu kan
anses innebära, inställer sig frågan om
något annat skall göras i stället. Dessa
båda frågor kan, såvitt jag förstår, inte
mötas på någon annan punkt än då det
blir fråga om att anföra besvär över de
beslut, som riksräkenskapsverket fattar
angående redogörarnas ansvarighet. I
detta fall anföres klagan nu till kammarrätten,
och enligt de förslag om förhandlingsrätt,
som föreligger, skulle i
stället talan föras inför en särskild lönedomstol.
Detta betraktar jag emellertid
såsom en så pass perifer fråga i sammanhanget,
att jag inte tycker att den
bör föranleda sakernas sammankopplande.

Jag vill, herr talman, inte på något
sätt provocera till någon debatt i denna
fråga. Jag vill inte alls begära att kammaren
skall ställa sig bakom min mening.
Jag har inte önskat någonting annat
än att detta tvivelsmål med avseende
på lämpligheten av det av utskottet
framförda uppslaget skall komma till
kammarens protokoll, och jag hoppas,
att vad som kommer i kammarens protokoll
också på någon väg kommer till
herr statsrådets öra.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Ang. landstingens vårdbidrag till karolinska sjukhuset m. m.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 2G, i anledning av väckt motion om
ändring av bestämmelserna om ersättning
åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl.;

nr 27, i anledning av väckta motioner
om undantag för medborgare i våra nordiska
grannländer från de för utlänning
gällande föreskrifterna angående vistelse
inom skyddsområde;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 30
juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. landstingens vårdbidrag till karolinska
sjukhuset m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och
4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting och
städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 20 februari 1953 dagtecknad
proposition, nr 68, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordningom
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa fall å
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

I förordningsförslaget voro de tre
första styckena i 1 § så lydande:

Då någon för vård, som avses i 1 §
lagen om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, intages å karolinska
sjukhuset, har det landsting, inom
vars område han är boende, att till sjukhuset
erlägga bidrag till kostnaderna för
vården enligt vad nedan sägs.

Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag
föreligger under förutsättning antingen
att den å karolinska sjukhuset
intagne under vistelse inom Stockholms
stad eller Stockholms län insjuknat i den
sjukdom, vården avser, eller ock att han
erhållit hänvisning till karolinska sjukhuset
för vård, som ej kan beredas å
landstingets sjukvårdsinrättningar. Sådan
hänvisning skall ske skriftligen och
må meddelas av lasaretts-, sjukstugu-,
sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare
vid lasarett, sjukstuga, sanatorium eller
tuberkulossjukstuga, som drives av
landstinget, så ock av vederbörande
tjänsteläkare. Med lasarettsläkare, som
nyss sagts, skall i förevarande hänseende
jämställas överläkare vid akademiska
sjukhuset i Uppsala samt överläkare
vid statens sinnessjukhus och annat
därmed jämförligt sinnessjukhus.

Vårdbidraget skall, oavsett huruvida
vården meddelas å allmänt, enskilt eller
halvenskilt rum, för varje vårddag utgå
med det belopp, varmed den för sjuka
från landstingsområdet fastställda legosängsavgiften
å allmänt rum vid karolinska
sjukhuset överstiger tre kronor.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fyra i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 370 av herr Huss och

nr 371 av herr Söderquist m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 448 av fröken Höjer och herr Dahlén
samt

nr 449 av herrar Hall och Thapper.

T motionerna 1:370 och 11:448, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta,

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Ang. landstingens vårdbidrag till karolinska sjukhuset m. m.

A. att 1 § första stycket i förslaget till

ny förordning skulle erhålla följande
ändrade lydelse: »Då någon för vård
—--han är boende, att till sjukhu set

såsom bidrag till kostnaderna för
vården erlägga ett belopp av tolv kronor
för vårddag.»

B. att 1 § tredje stycket i förslaget
till ny förordning skulle erhålla följande
ändrade lydelse: »Vårdbidraget skall
utgå, oavsett huruvida vården meddelas
å allmänt, enskilt eller lialvenskilt rum.»

I motionerna 1:371 och 11:449, vilka
jämväl voro Iikalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte

dels besluta utforma bestämmelserna
om remissrätt i huvudsaklig överensstämmelse
med utomlänsavtalet,

dels hos Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till kompensation för landsting
och städer utanför landsting för den utgiftsökning,
som förorsakades av de ökade
bidragen till vård å de i den kungl.
propositionen avsedda statliga sjukhusen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 370 och II: 448 samt I: 371 och
II: 449, såvitt sistnämnda båda motioner
avsåge remissrätten, måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:371 och 11:449,
såvitt motionerna avsåge hemställan hos
Kungl. Maj:t om förslag till kompensation,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Sunne och fröken Höjer,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag

från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet — måtte
för sin del med bifall till motionerna
I: 370 och II: 448 och med avslag å motionerna
I: 371 och II: 449, såvitt sistnämnda
båda motioner avsåge remissrätten,
antaga nämnda förslag med den
ändringen, att 1 § tredje stycket erhölle
följande lydelse: »Vårdbidraget skall,

oavsett huruvida vården meddelas å allmänt,
enskilt eller lialvenskilt rum, för
varje vårddag utgå med 12 kronor.»

B. att motionerna I: 371 och II: 449,
såvitt motionerna avsåge hemställan hos
Kungl. Maj:t om förslag till kompensation,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av fru Johansson i Norrköping och
herr Nilsson i Göteborg, som ansett, att
utskottets motivering bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen med bifall till motionerna I:
371 och II: 449, såvitt motionerna avsåge
remissrätten, funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda författningsförslaget — måtte
med avslag å motionerna I: 370 och II:
448 för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning om ändrad
lydelse av 1 och 4 § t? förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet;

B. att motionerna 1:371 och 11:449,
såvitt motionerna avsåge hemställan hos
Kungl. Maj:t om förslag till kompensation,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I det av sistnämnda reservanter förordade
förordningsförslaget hade 1 §
andra stycket avfattats sålunda:

Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag
föreligger under förutsättning antingen
att den å karolinska sjukhuset
intagne under vistelse inom Stockholms

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Ang. landstingens vårdbidrag till karolinska sjukhuset m. m.

stad eller Stockholms län insjuknat i den
sjukdom, vården avser, eller ock att han
erhållit hänvisning till karolinska sjukhuset
för vård, som ej kan beredas å
landstingets sjukvårdsinrättningar. Sådan
hänvisning skall ske skriftligen och
må meddelas av lasarettsläkare vid lasarett
som drives av landstinget. Hänvisning
må även, efter samråd med läkare
som nu nämnts, meddelas av sjukstugu-,
sanotorie- eller tuberkulossjukstuguläkare
vid sjukstuga, sanatorium
eller tuberkulossjukstuga, som drives av
landstinget, så ock av vederbörande
tjänsteläkare, överläkare vid akademiska
sjukhuset i Uppsala samt överläkare vid
statens sinnessjukhus och annat därmed
jämförligt sinnessjukhus; och skall anteckning
om samrådet ske å den handling,
som upprättas för hänvisningen.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! Vid
detta utlåtande har jag tillsammans med
fröken Höjer avgivit en reservation, vilken
jag med några ord skall be att få
motivera.

Frågan gäller här i vilken utsträckning
landstingen och städerna utanför
landstingen skall bidra till kostnaderna
för vården å s. k. riksplatser vid karolinska
sjukhuset och iserafimerlasarettet.
Dessa platser har ju inrättats för att
tillgodose åtminstone i främsta rummet
den medicinska forskningens behov.
Den fråga det här gäller anser jag därför
vara av stor betydelse både principiellt
och ekonomiskt. Grunden är ju
att riksdagen år 1937 fastställde ett vårdbidrag
från landstingen och städerna av
2 kronor 50 öre per vårddag. Man utgick
då ifrån att legosängsavgiften vid dessa
båda sjukhus borde fastställas till vad
som då i allmänhet tillämpades vid landets
lasarett, alltså 5 kronor per vårddag.
Dessa siffror är ju när det gäller
dagens penningvärde oerhört låga, det
kan väl ingen bestrida. Nu bär ju också
taxorna för utomlänspatienter vid de
kommunala sjukhusen genom utomlänsöverenskommelsen
undergått en mycket
kraftig höjning. Denna taxa är nu 35
kronor för vård på allmän sal.

Departementschefen anser i proposi -

tionen att man även när det gäller riksplatserna
på karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet skulle tillämpa denna
taxa, d. v. s. med en patientavgift av
3 kronor skulle vårdavgiften höjas från
2 kronor 50 öre till 32 kronor per vårddag.
Det är ju en oerhört kraftig stegring,
och dessutom skulle det överlämnas
åt Kungl. Maj:t att i fortsättningen
justera vårdbidraget.

Enligt officiell statistik utgjorde kostnaden
per vårddag vid serafimerlasarettet
år 1936 cirka 10 kronor och legosängsavgiften
5 kronor. Man får därför
anse att riksdagsbeslutet år 1937 innebar
att legosängsavgiften skulle uttagas
med högst hälften av den verkliga vårdkostnaden.

Statsutskottet framhöll också vid 1951
års riksdag i ett utlåtande med riksdagens
godkännande, att de hel- eller lialvstatliga
sjukvårdsanstalternas rikskaraktär
får anses innebära, att den vårdbehövande
eller den för honom betalningsansvariga
kommunala instansen inte får
betungas av ersättningen för lämnad
vård.

Statsutskottet föreslog också en skyndsam
utredning av frågan från Kungl.
Maj:ts sida. En sådan utredning har
emellertid ännu icke framlagts. Den borde
ju helst ha kommit i samband med
propositionen. Utskottsmajoriteten medger
att för patienter, för vilka vårdbidrag
ej kan ifrågakomma, kommer legosängsavgifterna
att verka hämmande
och att dessa patienter i mycket begränsad
omfattning kommer att ta riksplatser
i anspråk. Det finns personer utanför
Stockholms stad och län, som av en
eller annan anledning inte varit tillfredsställda
med hemortens kommunala
sjukhus. De har hittills för rimlig kostnad
kunnat söka vård i de omnämnda
sjukhusen. Men om det nu föreliggande
utskottsförslaget blir riksdagens beslut,
kommer detta i fortsättningen med hänsyn
till den höga kostnaden endast att
bli möjligt för mycket förmögna personer.

Det mest beklagliga är emellertid, att
ett bifall till utskottsmajoritetens förslag
kunde komma att medföra betydande olä -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Ang. landstingens vårdbidrag till karolinska sjukhuset m. m.

genheter för undervisning och forskning
vid de båda rikssjukhusen. För de båda
undervisningssjukhusen i Lund och
Malmö har tillämpningen av utomlänstaxan
visat, att frekvensen av mera omfattande
operationer vid några kliniker
nedgått med inte mindre än 50 procent,
och det är ju beklagligt, om de
unga läkarkandidaterna inte skulle erhålla
tillräckligt och lämpligt studiematerial
för sin utbildning.

Lärarkollegiet vid karolinska sjukhuset
har också bland annat framhållit intresset
av att inte en sådan höjning av
avgifterna företas att det skulle medföra
risk för underbeläggning på sjukhusets
riksplatser och därmed utgöra en fara
för den av institutet bedrivna undervisningen
och forskningen.

Den föreslagna taxehöjningen skulle
också medföra en övervältring av kostnaderna
på landstingen och städerna
utanför landstingen med inte mindre än
4 miljoner kronor. Nu har visserligen
styrelserna för landstings- och statsförbunden
yrkat på kompensation för landstingen
i någon annan ordning, vilket
emellertid av departementschefen avvisats.
Detta yrkande har också framställts
i ett par motioner. I vår reservation har
vi framfört den synpunkten att detta
yrkande kan tillgodoses genom en nedsättning
av vårdbidragen, och vi har
därför föreslagit att vårdbidraget fastställes
efter en till 15 kronor beräknad
legosängsavgift på allmän sal, varifrån
skulle avgå patientbidraget med 3 kronor.
Man liar då tagit hänsyn till levnadskostnadsindex
stegring från 1937 till
1953. Vårdbidraget skulle alltså i så fall
komma att utgå med 12 kronor.

Vi anser det också vara lämpligast, att
vårdbidragsbeloppet preciseras till sin
storlek och inte automatiskt anpassas
efter den taxa som man sedermera kan
finna lämpligt att fastställa för de kommunala
sjukhusen, i vilket fall riksdagen
för framtiden skulle berövas bestämmanderätten
rörande vårdbidragets storlek.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
under I avgivna reservationen.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Jag
skall begränsa mig till att framföra ett
par principiella synpunkter.

Frågan gäller här närmast vem som
skall betala kostnaderna för vård på våra
undervisningssjukhus. Hittills har
staten gjort det, och nu föreslår man
att hela bördan på en gång skall övervältras
från staten till landstingen och
städerna utom landstingen. Det säges i
propositionen, att dessa vårdplatser har
tillkommit i undervisningssyfte. Man bör
då dra den konsekvensen av detta uttalande,
att Kungl. Maj :t också skall vara
beredd att betala en stor del av kostnaderna
för dessa vårdplatser. Frågan gäller
alltså här om staten eller landstingen
skall betala kostnaderna. Som motionär
anser jag i likhet med reservanterna
att det är principiellt felaktigt att
vältra över denna kostnad på landstingen.

Jag skulle även vilja anföra en annan
principiell synpunkt. År 1951 sade statsutskottet
uttryckligen ifrån, att det är
staten som skall betala huvudparten av
dessa kostnader. Nu, ett par år senare,
kommer andra lagutskottet och instämmer
i Konungens förslag och låtsar som
om statsutskottets yttrande aldrig hade
fällts. Jag frågar mig litet oroligt, om
det verkligen överensstämmer med riksdagens
traditioner och utskottens uppgift
att fungera som väktare över riksdagens
prestige och självständighet gentemot
Kungl. Maj :t, att andra lagutskottet låtsas
som om statsutskottets uttalande för
två år sedan över huvud taget aldrig hade
skrivits. Jag frågar mig vidare, om
statsutskottets representanter här i kammaren
verkligen kan acceptera en sådan
sidovördnad från andra lagutskottets
sida.

Herr talman! Med anledning av dessa
rent principiella synpunkter ber jag att
få yrka bifall till den av herr Sunne m. fl.
avgivna reservationen.

Hem WISTRAND (h): Herr talman!
Detta ärende har aktualiserats genom
den överenskommelse, som landstingen
gjort sinsemellan angående avgiften för

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Ang. landstingens vårdbidrag till karolinska sjukhuset m. m.

remisspatienter mellan landstingen. Den
skulle bli 50, 60 respektive 70 kronor
för vård på allmän sal, halvenskilt och
enskilt rum.

De svårigheter för de andra akademiska
sjukhusen, som jag tror herr Huss
här åberopade — jag kunde faktiskt inte
riktigt höra vad han sade — och som
i varje fall åberopats i utskottet, beror
just på att man särskilt i Lund är skyldig
att tillämpa landstingstaxan. Karolinska
sjukhusets direktion, som ägnat
denna sak en mycket grundlig undersökning
och mycket omsorgsfullt övervägt
frågan, har ansett att staten inte
kan tillämpa de regler som finns för
landstingen inbördes, då det under sådana
omständigheter, på grund av att
kostnaden bleve för hög, skulle vara
mycket svårt att få remisspatienter.

Direktionen och Kungl. Maj:t, som
följt direktionen, har sålunda beaktat
de synpunkter, som herr Huss givit uttryck
åt, och man har föreslagit en taxa
på 35 kronor för allmän sal, av vilka
3 kronor betalas av vederbörande patient
och 32 kronor av vederbörande
landsting, vilket ungefär motsvarar och
säkerligen icke på många håll överstiger
den kostnad, som landstingen själva skulle
ha om de skulle vårda vederbörande
patient på sitt eget sjukhus. Det är sålunda
allt fortfarande i många fall knappast
någon ekonomisk fördel för landstingen
att skicka patienter till de sjukhus
det här gäller.

Nu ömmar herr Sunne och herr Huss
alldeles särskilt för dem, som kommer
direkt till karolinska sjukhuset och vill
bli vårdade där; de kan naturligtvis
förutsätta att där få den förnämsta vård
som finns här i landet. Men är det riktigt
rätt att släppa dem lösa helt och
hållet i detta fall? I den mån de kan
skaffa sig remissrätt utifrån av en tjänsteläkare,
har de ju möjlighet att få ligga
för en lägre avgift, varvid landstinget
betalar mellanskillnaden, precis som
om de skulle ligga på sjukhus i sitt eget
län. Att minska denna summa till någonting
så lågt som motionärerna ha
föreslagit skulle innebära en fullkomlig
ström av patienter, som man från

landstingen ville lasta över på karolinska
sjukhuset, då man skulle tjäna 25
ä 30 kronor per dag och patient genom
att ha dem liggande där och inte hemma
på landstingssjukhusen. Det är inte
hållbart. Och det är faktiskt så, att de
taxor, som har uttagits vid karolinska
sjukhuset, har varit oförändrade under
en synnerligen lång tid och medfört en
från början på intet sätt avsedd kostnad
för statsverket. Att detta nu rättas till
i enlighet med de allmänna grunderna
för sjukvårdens handhavande är inte
annat än en mycket rimlig begäran, och
vid en jämförelse med landstingens egna
taxor kan det inte sägas annat än
att det föreliggande förslaget har av
Kungl. Maj:t utformats på ett synnerligen
resonabelt och moderat sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FRANZON (s): Herr talman! Jag
har ingenting att invända mot det förslag,
som här föreligger och som utskottet
också tillstyrkt, då detta vårdbidrag
i huvudsak överensstämmer med det
utomlänsavtal, som finns mellan landstingen.
Därtill kommer, att det här föreslagna
bidraget när det gäller vård åt
remisspatienter är lägre än det som gäller
landstingen emellan.

Nu göres också av departementschefen
gällande — vilket även utskottet understryker
— att karolinska sjukhuset ocli
serafimerlasarettet genom detta vårdbidrag
får en merinkomst på 4 miljoner
kronor, och det blir i huvudsak landstingen
som får betala denna merinkomst.
Jag har lieller ingenting att invända mot
detta, ty landstingen kanske ändå skulle
få betala en stor del av dessa 4 miljoner
kronor, om patienterna vårdades på
landstingens egna lasarett.

Det bar i en motion gjorts gällande,
att högre statsbidrag i någon form skulle
utgå för landstingens merutgift, men
departementschefen har ställt sig avvisande,
och utskottet säger att denna
fråga skall prövas i annat sammanhang.
Jag har ingenting att invända mot utskottets
resonemang.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Ang. landstingens vårdbidrag till karolinska

Det var emellertid en fråga, som herr
Wistrand var inne på och på vilken jag
skulle vilja anlägga en annan synpunkt.
Herr Wistrand sade nämligen, att landstingen
skulle vilja vältra över en massa
av sina patienter på karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet. Men det förhåller
sig inte på det sättet. .Tåg är litet
rädd för den remissrätt, som nu skall
utövas av vederbörande tjänsteläkare.
Man vet hur förhållandena är i städer
och större samhällen, där tjänsteläkarna
av helt andra orsaker än rent objektiva
föreslår patienterna att ta vård på karolinska
sjukhuset eller serafimerlasarettet
i stället för på något av landstingens
egna sjukhus. Detta har vi landstingsmän
ofta funnit vara fallet. Våra lasarett
i Stockholms län, som dock icke
inbegripes i den bestämmelse det här
gäller, vill vi ha belagda i så hög grad
som möjligt för att inte dagavgifterna
skall springa i höjden, och det föreligger
ju därigenom ett intresse för landstingens
egna sjukhus att inte skicka över
alltför många patienter till karolinska
sjukhuset eller serafimerlasarettet, så
att patientantalet minskar. Det föreligger
säkerligen samma intresse för de
övriga landstingen att inte remissförfarandet
blir så utsträckt, att deras egna
sjukhus inte blir belagda med sådana
fall, som sjukhusens egna läkare kan behandla.
Av den anledningen anser jag
att den vid utlåtandet avgivna, med 2)
betecknade reservationen är den enda
riktiga ur landstingens egen synpunkt.

Kungl. Maj:ts förslag, som utskottet
har tillstyrkt, slutar med att remiss skall
ske, förutom av landstingets egen läkare
vid skilda anstalter, också av vederbörande
tjänsteläkare. I reservationen föreslås
att så skall ske efter samråd med
landstingets egna lasaretts- och andra läkare.
Jag anser det riktiga vara, att en
tjänsteläkare skall samråda med lasarettsläkaren
eller sanatorieläkaren i frågan,
huruvida lasarettet eller sanatoriet
kan behandla ett visst sjukdomsfall eller
om det är absolut nödvändigt att remiss
sker till karolinska sjukhuset. Då tycker
jag det hela blir mera objektivt, och därför
anser jag att det är ett intresse även

sjukhuset m. m.

för landstinget. Jag tror inte heller att
karolinska sjukhuset, som ofta har ont
om plats, skulle vara emot att alla remisser
av tjänsteläkare skulle ske efter
samråd med landstingets egna lasarettsläkare.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
denna punkt av utlåtandet fogade reservationen.

Häri instämde herrar Erik Gustaf Andersson
(s), Ramberg (s) och Krugel
(s), herr andre vice talmannen (bf)
samt herr Söderquist (fp).

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Jag tror ändå att herr Franzons ståndpunkt
inte är så alldeles lämplig. Den
innebär för det första en betydande inskränkning
i den remissrätt som hittills
har funnits. Den enda utsträckning som
har begärts av Kungl. Maj:t har varit att
även sinnessjukvårdens läkare skulle få
remittera, vilket är i högsta grad befogat,
eftersom en sinnessjukläkare ofta
behöver remittera ett fall till en neurokirurgisk,
en neurologisk eller till och
med en psykiatrisk klinik vid våra sjukhus.
Ingen har heller opponerat sig mot
denna utsträckning. Däremot har hittills
alltid en provinsialläkare kunnat remittera
till karolinska sjukhuset, och jag vet
inte av att det medfört några stora svårigheter.
Det har sina risker att dra in
lasarettsläkarna i denna sak så att säga
mot deras vilja, ty det kan komma in
prestigesynpunkter som är en smula obefogade.
Det är också värdefullt, om ett
fall som är av stor betydelse för undervisningen
och kanske också för forskningen
kommer till vederbörande klinikchefs
kännedom, att han skall kunna
ordna med en remiss från vederbörande
läkare, utan att detta skall vara förenat
med alltför stor omgång.

Jag har visserligen hört, att det skulle
finnas läkare, som föredrar att remittera
till karolinska sjukhuset i stället för
det egna centrallasarettet, men sådana
fall har man ju på karolinska sjukhuset
inte alls någon glädje av att ta emot. Och
vi skall komma ihåg, att remissrätten

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Ang. landstingens vårdbidrag till karolinska sjukhuset m. m.

inte betyder att patienten är intagen på
sjukhuset i och med att en remsis skett,
utan det beror på om klinikchefen vill
ta emot honom eller inte. Det är där
avgörandet kommer att ske.

Jag tror alltså, att man mycket lugnt
kan bifalla utskottets förslag, vilket i
detta fall sammanfaller med Kungl.
Maj:ts proposition.

Herr FRANZON (s): Herr talman! Det
är alldeles riktigt, som hr Wistrand sagt,
att det är fråga om en ändring av nu
gällande bestämmelser, men det är alldeles
naturligt att man skärper villkoren,
när landstingets bidrag höjs från 2
kronor 50 öre respektive 3 kronor 50
öre för dag till 32 kronor. Det är klart
att man då ser saken något annorlunda.

När det sägs att man inte skall koppla
in lasarettsläkarna vill jag anföra, att
jag tror att lasarettsläkarna ser dessa
frågor från den synpunkten, att om de
inte kan behandla fallet, är det nödvändigt
med en remiss, men om de är så
kapabla och har sådana resurser, att de
kan behandla fallet själva, så gör de det
också. Det händer inte alltid, men mycket
ofta, att vederbörande tjänsteläkare
inte gör denna undersökning. I Stockholms
län liar vi haft stark känning av
detta, när vi har haft att erlägga avgifterna
till karolinska sjukhuset.

Så vill jag tillägga, att den vård som
lämnas på karolinska sjukhuset är vi
glada över, och jag tror också att alla
patienter som kommer till karolinska
sjukhuset är glada över att få komma dit.
Men ofta påverkas vederbörande tjänsteläkare
av patienternas egna önskningar,
och jag tror inte att herr Wistrand
skall kunna finna något fall då någon
läkare vid karolinska sjukhuset har avvisat
en patient som remitterats dit; det
tror jag åtminstone är ganska sällsynt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den

av herr Sunne och fröken Höjer vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i fru Johanssons
i Norrköping och herr Nilssons i Göteborg
vid utlåtandet anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Franzon begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som
innefattades i herr Sunnes och fröken
Höjers reservation.

Herr Franzon äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 17 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
den av herr Sunne och fröken Höjer vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i fru
Johanssons i Norrköping och herr Nilssons
i Göteborg vid utlåtandet anförda
reservation.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om ändrade bestämmelser rörande veckovila.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Johansson i Norrköping
och herr Nilsson i Göteborg vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Franzon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 42.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om ändrade bestämmelser rörande
veckovila.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner om ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
302 i första kammaren av herr Norling
m. fl. samt nr 388 i andra kammaren av
herr Hagberg i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 21 § arbetarskyddslagen skulle
få nedan angivna lydelse:

(Gällande lydelse:)

För varje period om sju dagar skall
arbetstagare, där ej särskilt förhållande
tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta
minst tjugofyra timmars sammanhängande
ledighet. Sådan veckovila skall
såvitt möjligt förläggas till söndag och
till samma tider för alla vid ett arbetsställe
anställda.

(Föreslagen lydelse:)

För varje period om sju dagar skall
arbetstagare, där ej särskilda förhållanden
tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta
eu sammanhängande ledighet omfattande
minst ett kalenderdygn. Sådan
veckovila skall så vitt möjligt förläggas
till söndag och till samma tider för alla
vid ett arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen,
efter hörande av
vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare
och arbetstagare, medgiva
undantag för visst slag av arbete eller
arbetsställe. Dock skall veckovilan alltid
förläggas så att den omfattar minst ett kalenderdygn,
såvitt inte berörda grupp av
arbetstagare genom sin fackliga organisation
aiinat påyrkar eller godkänner.

Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan skall motsvarande
frihet från arbete så vitt möjligt beredas.

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner I: 302
och 11:388 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k): Herr talman! Den
ändring av 21 § arbetarskyddslagen, som
föreslagits i förevarande motioner, har
föranletts av den tolkning, som arbetarskyddsstyrelsen
givit denna paragraf. I
sitt yttrande över motionen meddelar arbetarskyddsstyrelsen,
att den i ett flertal
fall haft frågan om tolkning av bestämmelserna
om veckovila till föremål
för behandling. Härvid har man utgått
från en period av sju arbetsdagar, som
kan börja vilken valfri veckodag som
helst under en kalendervecka, samt att
vid slutet av en period om sju arbetsdagar
arbetarna skall erhålla minst 24 timmars
sammanhängande ledighet. Denna
ledighet bör enligt styrelsens mening ej
omfatta ett obrutet kalenderdygn utan
kan sträcka sig över två dygn. Det är
denna tolkning av bestämmelsen om veckovilan
som gör att, vid oregelbunden
skifttjänst såsom exempelvis vid statens
järnvägar, man således kan inräkna fritiden
efter vanlig tjänstgöring i veckovilan
vilket inte skulle kunna göras, om
veckovilan gällde kalenderdygn.

Svenska järnvägsmannaförbundet hemställde
redan år 1951 bos järnvägsstyrelsen
om att veckovilan skulle beräknas
på kalenderdygn, vilket föranledde en
kostnadsundersökning. Denna undersökning
visade enligt styrelsen, att en sådan
omläggning av veckovilan skulle medföra
en betydande merutgift för ämbetsverket,
varjämte man påpekade, att personalen
ej hade laglig rätt att göra anspråk
på sådan veckovila.

I januari 1952 gjordes en förnyad framställning,
denna gång av landsorganisationen
till Kungl. Maj:t, om ändring av
21 § arbetarskyddslagen. Hur lagen nu
verkar framgår av järnvägsmannaförbundets
skrivelse vid det tillfället, där det
beter: »För personalen vid SJ, där tjänstgöringen
börjar på de mest oregelbundna
tider på dygnet, förekommer det ofta,
att man varje vecka, en eller flera gång -

ändrade bestämmelser rörande veckovila.
er skiftar från förmiddagstjänst den ena
dagen till eftermiddagstjänst påföljande
dag. Med den tolkning, som ovan anförts,
skulle man enligt arbetarskyddslagen
i dessa fall icke behöva någon
ledig dag under månaden, medan däremot
de arbetstagare, som har regelbunden
arbetstid förlagd till samma tider
varje dag, skall erhålla ledighet alla
sön- och helgdagar eller i varje fall minst
4 dagar per månad. Av det ovan anförda
framgår det att nu gällande lag och arbetarskyddsstyrelsens
tolkning av denna
lag i praktiken medför orimliga konsekvenser
inom vårt förbunds område.»

I sitt över motionen avgivna yttrande
meddelar emellertid järnvägsstyrelsen,
att minst 75 procent av all personal nu
bar kalenderdygnsvila. Det oaktat avstyrkes
de ändringsförslag som framföres
i motionen om att veckovila skall
utgå som kalenderdygnsvila. Motiveringen
för avslagsyrkandet är bl. a. att viss
personal uttalat sig mot sådan veckovila,
och man räknar upp en del platser,
där detta skulle vara fallet. Så sent
som i går hade vi kontakt med en del
av de avdelningar i Norrbotten, som
järnvägsstyrelsen påstår inte skulle vilja
ha en sådan veckovila, och vi bar därvid
konstaterat i vad det gäller avdelningar
av Svenska järnvägsmannaförbundet,
att de instämmer i vad deras
förbundsstyrelse sagt och begärt, vilket
också föreslås i motionen, nämligen att
veckovilan skall utgå för kalenderdygn.
Tydligen är det endast någon viss personal
eller någon viss grupp, som varit
av den mening som järnvägsstyrelsen
åberopar.

Vidare åberopar styrelsen ett svar som
arbetarskyddsstyrelsen på förfrågan har
lämnat. Däri säges, att det inte föreligger
någon skyldighet för arbetstagare att
utnyttja av arbetsgivaren erbjuden veckovila.
Stiftar man verkligen sådana lagar
som inte behöver följas av vare sig
den ena eller den andra parten? Detta
järnvägsstyrelsens uttalande verkar som
sagt ganska egendomligt.

En lagtext om veckovila, som skall
utgå för dygn, säger järnvägsstyrelsen
samtidigt, skulle frånta den enskilde

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

tjänstemannen rätt till fritt val av veckovila.
Det är också en mycket egendomlig
motivering. Är lagen så lösligt skriven,
att man kan tolka den på så sätt,
att den enskilde tjänstemannen skall ha
full valfrihet att ta veckovila eller inte,
oaktat lagen säger, att veckovila skall utgöra
24 timmar. Landsorganisationen
har i anledning av motionen uttalat, att
den för sin del anser, att intet avgörande
hinder torde möta att förlägga veckovilan
till kalenderdygn och att en sådan
omläggning skulle motsvara vad flertalet
av arbetarna önskar.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande,
att det bör vara en allmän strävan att
förlägga veckovilan så att den omfattar
ett kalenderdygn. Längre kan dock utskottet
inte sträcka sin välvilja. Samtidigt
omtalar utskottet, att en utredning
pågår inom den statliga förvaltningen
rörande s. k. obekväm arbetstid, och med
hänsyn härtill avstyrker utskottet motionen.

Herr talman! Med det sagda vill jag
hemställa om bifall till motionen om
ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen.

Herr STEN (s): Herr talman! Med hänvisning
till vad utskottet har anfört,
särskilt i sista stycket av motiveringen,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner om viss lagstiftning
angående saluförande av smör m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om lindring i 12 § semesterlagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av väckta
motioner om viss ändring i 12 § lagen
om semester.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
189 i första kammaren av herrar Norling
och Helmer Persson samt nr 230 i
andra kammaren av herr Lundberg.

I motionen 1:189 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta om sådan ändring
i lagen om semester, att första stycket
i § 12 finge följande lydelse:

»Semestern skall utgå i ett sammanhang
och under sommarmånaderna, såframt
icke överenskommelse om annan
ordning träffas med arbetstagaren.»

I motionen II: 230 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att den mening
i 12 §, som lydde: »Överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar»,
skulle utgå.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionen 1:189, såvitt anginge
bestämmelse om semesterns förläggning
under sommarmånaderna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen 1:189, såvitt anginge
bestämmelse om sammanhängande semester,
och motionen II: 230 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Lundberg och fru Västberg, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, slutande
med en hemställan,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen I: 189, såvitt anginge bestämmelse
om sammanhängande semester,
och motionen 11:230, för sin del antaga
följande förslag till

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Om ändring i 12 § semesterlagen.

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) Föreslagen lydelse:)

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern, om
arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid. Utan arbetstagarens
medgivande må semestern icke förläggas till sådan tid för hans bortovaro
från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och tredje stycket skall
jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett samman- Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse om hang, såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffas med arbetstaga- annan ordning träffas med arbetstagaren.
Överstiger semestertiden tolv da- ren.
gar, må dock semestern förläggas till
två skilda perioder, av vilka den ena
utgör minst tolv dagar.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande utgå
annat än i svensk hamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

B. att motionen 1:189, såvitt anginge
bestämmelse om semesterns förläggning
under sommarmånaderna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k): Herr talman! När
lagen om treveckorssemester antogs, var
det med stor tillfredsställelse som arbetarna
hälsade riksdagens beslut. Man
hade då den uppfattningen, att man nu
fått en ledighet av tre veckor i en följd
för att vila ut och vederkvicka sig efter
ett långt års arbete.

Så mycket större har nu besvikelsen
blivit, när det visat sig, att vissa arbetsgivare
utnyttjar lagens bestämmelser och
delar på semestern. Redan innan lagen
antogs hade såväl fackförbunden som
landsorganisationen förordat, att semestern
skulle vara sammanhängande och
förläggas till sommaren. Riksdagen följde
emellertid departementschefens av
utskottet rekommenderade linje, vilken

innebar att arbetsgivaren fick rätt att
dela semestern. Kommunisterna förordade
i en motion den linje som fackförbunden
och landsorganisationen rekommenderat.
Vi framhöll redan då, att
arbetarna inte kunde utnyttja en delad
semester och därmed få den vila som
semestern avsåg att ge. En industriarbetare
har inte ekonomiska möjligheter
att utnyttja en delad semester. För att
kunna tillgodogöra sig semestern i rekreationssyfte
måste man komma bort
från den dagliga omgivningen till en
plats där man verkligen kan njuta av
den ledighet från arbetet som avses med
semestern. Här blir som sagt ekonomien
av avgörande betydelse. Man erhåller
endast den vanliga lönen, men utgifterna
för semestern blir betydligt större
än vanligt. Därtill bidrager inte minst
resorna. Om man har svårt att klara av
en resa, hur skall man då få råd till
de två resor som behövs, om semestern

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om ändring i 12 § semesterlagen,
delas? Resultatet blir att semestern blir
spolierad och bortfuskad.

I en motion nr 189 i denna kammare
har vi också pekat på ett fall, där arbetsgivaren
utnyttjat lagens bestämmelser
för att pressa arbetarna till en semester
som inte är lämplig. Detta gjordes
under hot om avsked, ifall arbetarna
inte tog den semester arbetsgivaren
erbjöd dem. Här följdes inte heller lagens
rekommendation, att semestern
skall förläggas under sommartid — fallet
inträffade strax efter julhelgen. Det
finns också fall där man utnyttjat arbetslöshetsförsäkringens
bestämmelser
om karenstid som påtryckning. Man har
meddelat arbetarna, att man ansett sig
nödsakad permittera en vecka, såvida
de inte tog semester den ifrågavarande
veckan. Följden har naturligtvis blivit,
att arbetarna, i stället för att gå arbetslösa
en vecka utan understöd, antagit
erbjudandet och därmed fått delad semester.

Hos bägge parter kan naturligtvis föreligga
omständigheter som gör det svårt
att ta ut hela semestern på en gång, och
därför bör möjlighet lämnas öppen för
parterna att föra förhandling och träffa
uppgörelser om delad semester. Den formulering
av 12 §, som föreslagits i motionen,
ger också möjlighet till förhandling
och överenskommelse om delad semester,
ifall parterna enas härom.

Enligt Landsorganisationen har årets
uppgörelser om semester för stora grupper
givit till resultat en sammanhängande
semester, varför vi får anta att de
svårigheter som man från början räknade
med inte finns. Den omständigheten
att delad semester skulle underlätta
givande av sommarsemester förefaller
också vara en överdrift. I regel stänger
industrierna sina företag under semestern,
varför en sammanhängande semester
skulle vara att föredra även för arbetsgivaren.
De uppgörelser som redan
träffats för stora grupper bekräftar också
detta.

Meningen med treveckorssemestern
var väl att ge kroppsarbetarna den avkoppling
och rekreation som de behöver
och som de nu skulle kunna få bättre

än när det var tolv dagars semester. Om
detta syfte nu skall förverkligas, bör
också semestern utgå i en följd och inte
delas.

Då utskottsutlåtandet innehåller en
reservation, som i stort sett täcker motionens
yrkande, vill jag, herr talman,
yrka bifall till denna reservation.

Herr DAMSTRÖM (s): Herr talman!
Jag har begärt ordet för att tala om utskottets
utlåtande i punkten B. Det gäller
undanröjande av den i lagen givna
rätten för arbetsgivaren att uppdela semester
som överstiger tolv dagar.

Jag behöver knappast här framhålla
behovet av en sammanhängande semester
för de yrkesgrupper som det främst
gäller, nämligen dem med manuellt arbete.
Vi kan väl alla vara överens om
detta. När utskottet ändå företräder den
meningen att den nuvarande bestämmelsen
skall kvarstå, så förefaller mig dess
motivering litet egendomlig. Dess resonemang
borde givetvis ha utmynnat i ett
bifall till den i andra kammaren med nr
230 väckta motionen. Jag vill bara konstatera
att det remissvar som Landsorganisationen
avgav 1951 och det som den
nu har avgett bevisar att den bestämmelse
som nu finns inte har någon praktisk
betydelse. Hittills har ju, som Landsorganisationen
säger, de träffade uppgörelserna
enbart inneburit sammanhängande
semester. Man måste säga att nuvarande
bestämmelser ensidigt ger arbetsgivarna
makten. Om man inte träffar
uppgörelse, kan arbetsgivaren helt
enkelt förlägga den del av semestern som
överstiger tolv dagar till vilken tid av
året han vill.

Arbetsgivareföreningen har också i
cirkulärskrivelse rekommenderat sina
medlemmar att fördela semestrarna på
det sätt som lagen anger. Trots detta har
man nu träffat de uppgörelser som
Landsorganisationen har talat om.

Det förefaller mig sålunda att ett borttagande
av den bestämmelse som nu
finns är väl motiverat av den praxis som
råder. Skulle det på något sätt haka upp
sig och överenskommelse inte nås, tyc -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

ker jag att det vore helt naturligt att lagen
själv finge begränsa rätten till placering
av semestern.

Efter vad jag har anfört, herr talman,
är det naturligt att jag yrkar bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det kan ju för oss alla
vara svårt att diskutera erfarenheterna
av den nya semesterlagen, eftersom det
i år är första året vi får 18 dagars semester.
Emellertid har arbetarna hela
tiden hävdat den meningen, att om semestern
skall ge den riktiga rekreationen,
bör den utgå i ett sammanhang. Så
kommer förmodligen också att bli fallet
i år för mycket stora delar av industrien,
eftersom den inte har möjlighet att dela
semestern på så sätt att man ger en period
om tolv dagar och vid annan tidpunkt
ytterligare sex dagar. Av rent
praktiska skäl kan flertalet av industrierna
icke skicka hem endast vissa delar
av de anställda, utan det är nödvändigt
att alla får semester på en gång.

Följaktligen bör enligt Landsorganisationens
mening huvudregeln i lagen vara
att semestern skall utgå i ett sammanhang,
om icke överenskommelse om annan
ordning träffas. Sådana överenskommelser
kommer med all sannolikhet att
beröra den mindre delen av industrien
och framför allt småindustrien, där man
möjligen i regel ordnar semestern på det
sättet att arbetarna får ledigt undan för
undan. Några större olägenheter av en
sådan bestämmelse i lagen tror i varje
fall vi inom Landsorganisationen icke
skulle uppkomma, ty det är ju inte den
enskilde arbetaren som skall träffa överenskommelsen,
utan denna slutes i regel
med organisationen, som bör ha god
kännedom om förhållandena inom det
företag det gäller att träffa överenskommelse
med.

Trots att motionen har väckts redan
innevarande riksdag, innan vi har någon
egentlig erfarenhet av hur lagen kommer
att verka, har Landorganisationen, som
har fått motionen på remiss, tillstyrkt

Om ändring i 12 § semesterlagen.

densamma. Jag vill med dessa få ord,
herr talman, tala om att jag för min del
kommer att rösta för den reservation
som är avgiven till utlåtandet.

Herr ANDERSSON, KARL (s): Herr
talman! Utskottet har motiverat sitt
ställningstagande till motionen med att
man saknar erfarenhet av hur lagen tilllämpas.
Detta är helt naturligt alldenstund
lagen om treveckorssemester tilllämpas
först från och med innevarande
år och man följaktligen inte kan ha några
större erfarenheter på området.

Jag har emellertid en erfarenhet från
ett visst område, som jag inte vill underlåta
att nämna. Det gäller stenindustrien.
Stenindustriens arbetare fick sig
påtvingad en veckas semester från den 5
till den 12 januari innevarande år. Omedelbart
efter att den nya semesterlagen
hade trätt i kraft, fick denna arbetargrupp
en veckas semester på den mest
otjänliga tid man kan tänka sig, veckan
efter julhelgen. Det finns alltså fall att
peka på, när det har skett missbruk,
eller i varje fall ett bruk av lagens bestämmelser
som icke kan vara förenligt
med arbetarnas intressen.

Dessutom måste bestämmelsen sådan
den är utformad i den nya lagen med
tillägget, att om man inte träffar överenskommelse
kan semestern uppdelas,
ovillkorligen i sin tillämpning bli ensidig.
Det blir företagarna som fördelar
semestern, det kan inte bli de anställda.
Likaså måste vid själva förhandlingarna
om semesters förläggning detta vara ett
tryck i förhandlingarna som minskar utsikterna
att komma överens, ty företagarna
vet, att om det inte blir någon
överenskommelse, har de med lagens
rätt möjlighet att uppdela semestern i
två perioder som de behagar. Det är
dessa missförhållanden som jag anser
bör bortarbetas ur lagen, och därför vill
även jag ansluta mig till den reservation,
som är bifogad utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr
Karlsson, Gustaf (s).

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Om ändring i 12 § semesterlagen.

Herr STEN (s): Utskottets utlåtande
utgöres huvudsakligen av en saklig redogörelse
för frågans innebörd och tidigare
behandling. Som kammarens
ledamöter finner slutar det stora stycket
i mitten på sid. 11 med att man vid
övervägandet av vilketdera alternativet
man skulle ta stannade vid att utforma
lagen på ett sådant sätt, att arbetsgivaren
fick rätt att förlägga den tredje semesterveckan
till en särskild period.
Man ville därigenom tillgodose arbetstagarens
intresse av en sammanhängande
semester, men å andra sidan lämna öppen
den möjlighet till uppdelning som
betingades av produktionstekniska synpunkter.
Av betydelse vid bedömningen
var bland annat att vid ovillkorlig rätt
för arbetstagarna att utfå liela treveckorssemestern
i ett sammanhang kunde
befaras medföra ökade binder för arbetsgivarna
att förlägga semestern till
sommarmånaderna. Där skulle det ena
av de önskemål som framförts i motionerna
bli en fiende till det andra av
dessa önskemål.

Huvudvikten i den ståndpunkt som
utskottet har intagit till dessa motioner
ligger dock i de följande två korta styckena,
någonting som ju redan berörts
av de föregående talarna, nämligen att
det stora flertalet av arbetstagarna först
i år kommer i åtnjutande av fulla tre
veckors semester, att man därför saknar
erfarenhet av lagbestämmelsernas tilllämpning
och att för innevarande år i
stor utsträckning uppgörelser torde ha
träffats om semester i ett sammanhang.
Utskottet har därför följt vanlig riksdagspraxis,
när det har ansett att det
inte har varit möjligt att genom ett bifall
till motionerna frångå det beslut om
semesterns utformning, som statsmakterna
så sent som år 1951 fattade och
som torde kunna anses utgöra en kompromiss
mellan skilda intressen. Men utskottet
ställer sig inte avvisande till en
översyn av de bestämmelser varom nu
är fråga, sedan någon tids erfarenhet
har vunnits.

Under hänvisning till utskottets motivering,
som jag i korthet har refererat,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Jag skall fatta mig mycket kort.

Jag tror inte att det i praktiken kommer
att uppstå så stora svårigheter att
komma överens beträffande semestern
vare sig bestämmelsen skulle vara formulerad
på det ena eller andra sättet.
Men det är enligt min mening principiellt
ytterst motbjudande att ändra en
lag som ännu inte har hunnit träda i
funktion. Gör man det, följer man inte
de normer som vi bör ha för lagstiftning,
och därför, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr DAMSTRÖM (s): Herr talman!
Jag ber bara att få framställa en fråga
till utskottets talesman. Det är först i år
som treveckorssemestern tillämpas i full
utsträckning. Vi får alltså nu 18 dagars
semester. År 1952 utgick semestern med
15 dagar. Skulle det förhållandet att semestern
förlängs med 3 dagar kunna betyda
så mycket ur erfarenhetssynpunkt
som utskottets talesman bär gör gällande? Överläggningen

ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Damström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Då emellertid herr Damström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej -—• 40.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av väckt motion om utredning av
frågan rörande auktorisering för offentlig
kemisk undersökningsverksamhet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 7, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 3 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

II: 184 av herr Rubbestad m. fl., i
vilken motion hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning rörande grunderna för statsbidrag
till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering enligt i motionen närmare
angivna riktlinjer;

7 Första kammarens protokoll 1953. Nr 13.

2) I: 348 av herr Bengtson m. fl. och
II: 410, likalydande, av herr Johansson
i Norrfors m. fl., ävensom I: 349 av herr
Persson, Helmer, m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med bifall
till motionerna I: 348 och II: 410
samt I: 349, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering å riksstaten för
budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor;

2) att motionen II: 184 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Jon Jonsson, Eskilsson, Einar Persson,
Gustafson i Dädesjö, Andersson i Hyssna,
Hseggblom och Jonsson i Järvsand
samt fru Eriksson i Hallstahammar, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 348 och II: 410
samt I: 349, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering å riksstaten för
budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
3 500 000 kronor;

2) att motionen II: 184 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr JONSSON, JON (s): Herr talman!
Det framgår av utlåtandet att utskottsmajoriteten
och reservanterna har samma
uppfattning om önskvärdheten av att
elektrifieringen på landsbygden — särskilt
den mera avlägsna landsbygden där
kostnaderna är stora — sker så fort som
möjligt. Vad som skiljer dem åt är först
och främst frågan om anslagssummans
storlek.

Det var ju så, att anslaget vid fjolårets

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till befrämjande av landsbygdens
riksdag ökades från 3 miljoner till 3,3
miljoner kronor. Nu bär Kungl. Maj:t
framlagt förslag om ett anslag av samma
storlek som förra året, men utskottet förordar
en höjning till 4 miljoner kronor.
Vi reservanter anser att man med hänsyn
till de statsekonomiska förhållandena
bör vara försiktig när det gäller att
gå med på så pass stora utgiftsökningar
som det här är fråga om —- 500 000 kronor.
Jag vill därtill framhålla att det dels
föreligger en utredning angående de
grunder efter vilka de statliga bidragen
utgår, dels också har företagits en översyn
i övrigt beträffande statens medverkan
när det gäller befrämjandet av elektrifieringen
på landsbygden. Kammarkollegium,
som har yttrat sig över det föreliggande
förslaget och motionen om höjning
av anslaget till 4 miljoner kronor,
säger att det har företagits en undersökning
av vissa socknar i Västerbottens,
Västernorrlands och Jämtlands län och
att man har kommit till det resultatet att
medelkostnaden för de olika områdena
varierade mellan 520 och 1 504 kronor
per normaltariffenhet och för samtliga
områden uppgick till cirka 740 kronor
per normaltariffenhet. Det tillägges att
även om varken förräntning eller amortering
kräves å någon del av anläggningskostnaderna,
kommer grundavgiften
vid en anläggningskostnad av 740
kronor per normaltariffenhet att bli cirka
22 kronor, vilket är 2,:i gånger grundavgiften
i statens kraftverks normaltariff
för landsbygdsdistribution. Om restelektrifieringen
skall drivas som självständig
enhet med normala taxor, kan alltså
jämväl årliga subventioner bli erforderliga.

Det bidrag till grundavgiften, som lämnas
till sådana företag på landsbygden
som är bidragsberättigade, går upp till
225 kronor. Nu invändes att, såsom kommerskollegium
uttryckligen framhållit,
bidraget i speciella fall kan komma att
ges med högre belopp. Vi reservanter anser
emellertid att bidraget för dem, som
har de största utgifterna, kanske 1 000
kronor per normaltariffenhet, ändå inte
betyder så mycket utan att svårigheter
kommer att kvarstå. Vi ser saken så, att

elektrifiering.

om man skall företa en så väsentlig höjning
av anslaget, som här är motionsvis
föreslaget, är det klokare att vänta med
delta till dess att man får de nya grunderna.
Vi utgår nämligen från att de
nya grunder, som med utgångspunkt från
utredningsresultatet kommer att föreläggas
riksdagen, kommer att bli sådana att
även de, som bor mest avlägset och således
har det svårast att finansiera inte
bara indragandet av elektricitet utan sedan
också betalningen av grundavgifterna,
kan få bättre hjälp än vad som är
möjligt enligt nuvarande bestämmelser.

Herr talman! Jag ber med anförande
av dessa synpunkter att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSLUND (fp): Herr talman!
Jag vill börja med att fästa uppmärksamheten
vid, att detta sista som herr
Jonsson i Fjäle var inne på ligger utanför
bedömningen av behovet för den här
verksamheten. Det gäller ett utredningsresultat,
som visserligen redan avlämnats
till Kungl. Maj:t men f. n. är ute på
remiss för yttrande. Det blir alltså vid
en senare tidpunkt som Kungl. Maj:t
och riksdagen får ta ståndpunkt till den
utredningen. Om den kommer att innehålla
väsentligt gynnsammare villkor än
för närvarande, skall jag inte resa någon
opposition däremot. Utskottsmajoriteten
lämnar emellertid nu den utredningen
åsido. Vi diskuterar det anslagsbehov
som för dagen föreligger. Om det
nu är så att man på några håll ber om
pengar för att kunna utföra dessa anläggningar
efter de sämre villkor, som
herr Jonsson i Fjäle påpekar att nuvarande
bestämmelserna innebär, tycker
jag afl det borde ligga reservanterna
varmt om hjärtat att medverka till att de
människor, som kan klara sig med nuvarande
oförmånliga bidragsvillkor, får
de anslag som är nödvändiga för att de
skall kunna utföra de företag som de är
beredda att göra och bära den uppoffringen
som är förenad därmed.

Elektrifieringsberedningen redovisar
ju behovet till i runt tal 6,o miljoner
kronor för det budgetår som vi nu talar

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

om. Utskottsmajoriteten har ansett att
det kan vara lämpligt att hjälpa till med
att avarbeta denna balans genom en anslagsuppräkning
av 500 000 kronor. Det
är inget oväsentligt belopp, det är riktigt.
Även inom jordbruksutskottet har vi
respekt för 500 000 kronor, men jag understryker
ännu en gång, att när behovet
är så trängande och eftersläpningen
är så stor, att de som är intresserade av
att få sin bygd elektrifierad på dessa
sämre villkor sätter in de ökade kostnader,
som är förenade därmed, tycker jag
att det vore förmånligt för riksdagen att
tillmötesgå önskemålet.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid vad elkraftutredningen anför just i
fråga om de bygder, om vilka det talas i
reciten. Det påpekas att för de allra
sämst ställda finns det redan nu möjligheter
att lämna bidrag utöver de normala
gränserna. Dylika möjligheter finns
där särskilda omständigheter föreligger,
bl. a. vid fjällbygds-, skogsbygds- och
skärgårdselektrifieringar.

Det är de skälen, som utskottsmajoriteten
grundat sitt ståndpunktstagande
på, och jag vill betona, att det är en god
grund, som utskottsmajoriteten därvid
står på. Härtill kommer att vid användningen
av det anslag, som det här är
fråga om, också arbetsmarknadsfrågan
kommer in. Såsom läget ter sig för närvarande
litet varstans, icke minst i de
bygder som berörs av denna verksamhet,
måste man hälsa med tillfredsställelse
varje utökad verksamhet, vilket område
det än gäller. Man får alltså här såsom
ett mycket tacknämligt brev på posten
också en viss ökad sysselsättningsgrad.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga överläggningen. Jag har med
det anförda trott mig kunna redovisa de
skäl, som utskottsmajoriteten har behov
av att anföra, och ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JONSSON, JON (s): Herr talman!
För att ingen missuppfattning
skall föreligga vill jag i anledning av
herr Näslunds uttalande, att det, om spe -

ciella omständigheter föreligger, i särskilda
fall kan lämnas högre bidrag än
225 kronor, påpeka att detta hittills förekommit
i mycket liten omfattning och
troligen kommer att bli ganska sällsynt
även i fortsättningen.

Yi reservanter ser saken så, att även
om man höjer detta anslag, är bidragsbestämmelserna
sådana att de som är
mest i behov av hjälp inte i nämnvärd
utsträckning kan få sitt behov tillgodosett.
Om utredningen nu är ute på remiss,
kan man väl räkna med att remissyttrandena
så småningom inkommer
till Kungl. Maj:t och att hela frågan
sedan blir föremål för Kungl. Maj:ts
övervägande. Vi har kanske redan till
nästa riksdag att motse ett förslag om
andra grunder för statsbidragens utbetalande,
så att de som verkligen är illa
ställda och har de största svårigheterna
att genomföra elektrifiering vid sina
gårdar får ökad hjälp. Det anser vi vara
ett starkt motiv för att vänta med att
anslå mer pengar för detta ändamål.

Vi är, herr talman, fullt medvetna om
den eftersläpning som råder på detta
område. Men det är ju inte bara under
nionde huvudtiteln som det finns vissa
eftersläpningar, utan även på andra områden
har man liknande eftersläpningar,
i det att mycket behjärtansvärda behov
inte kunnat tillgodoses på grund av det
statsfinansiella läget. Jag har för min del
handlat efter den regeln, att man inte
bör iaktta sparsamhet bara i fråga om
ändamål som man inte själv är direkt intresserad
av, utan att man bör visa sparsamhet
även i fråga om anslagsbehov
som man har intresse för. Jag har därför
stannat vid den uppfattning, åt vilken
reservationen ger uttryck.

Jag vidhåller, herr talman, mitt . yrkande.

Herr SVEDBERG, LAGE (s): Herr talman!
Då utskottsmajoriteten tillstyrkt
bifall till de föreliggande motionerna,
grundar vi vårt ståndpunktstagande
framför allt på den kännedom vi har
om de bygder som ännu saknar elektricitet.

100 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

Anslag till befrämjande av landsbygdens

I utskottets recit redovisas att det beräknas
föreligga behov av statsbidrag
på sammanlagt 35 miljoner kronor för
att genomföra återstående restelektrifieringar
i landet. De bygder som saknar
elektricitet är helt naturligt ganska
handikappade på många områden. Man
har här tidigare i dag diskuterat småindustriens
utveckling och dess möjligheter
på landsbygden, inte minst är svårigheterna
stora inom glesbebyggelsen,
där man ofta inte har tillgång till elektrisk
kraft. Ifrån statsmakternas sida har
visats stort intresse för jordbrukets yttre
och inre rationalisering. Stora belopp
lämnas årligen i form av subventioner
och bidrag till landsbygden på detta område.
Det fåtal bygder i vårt land, som
ännu saknar elektrisk belysning, är naturligtvis
särskilt handikappade.

Den halva miljon, som det här är fråga
om, kan i någon mån bidra till att
den eftersläpning, som för närvarande
råder på detta område, inhämtas. Under
krigsåren rådde brist på arbetskraft och
material; det fanns t. ex. inte koppar
för ledningstråd. Man måste därför under
kriget avstå från en hel del elektrifieringsföretag
och skjuta upp dem i
väntan på bättre materialtillgång. Nu
finns både material och arbetskraft, och
vad som behövs är bidrag från staten
för att kunna förverkliga de eftersatta
elektrifieringsarbetena. Många kommuner
har gjort vad i deras förmåga stått
för att hjälpa de byar och gårdar som
ännu saknar elektrisk kraft. På många
håll har man emellertid trots allt inte
kunnat fullfölja elektrifieringen på grund
av att kostnaderna blir alltför betungande
även med de bidrag som hittills
kunnat erhållas.

Det är, herr talman, dessa skäl som
legat till grund för mitt ställningstagande
i utskottet. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr NÄSLUND (fp): Herr talman!
Jag avstod i mitt förra anförande med
avsikt från att understryka det trängande
behovet av bidrag, ty även reser -

elektrifiering.

vanterna har skrivit så rörande välvilligt
i det avseendet, att jag tolkade det
så att det råder full samstämmighet mellan
majoriteten och reservanterna i fråga
om behovet.

Det är bara i fråga om lämpligheten
att i år höja detta anslag med 500 000
kronor från 3,5 till 4 miljoner kronor
som det råder delade meningar. Mot
majoritetens i det avseendet välvilliga
ståndpunkt anför reservanterna, att det
vore klokare om man väntade till nästa
år; måhända får riksdagen då ta ställning
till elkraftutredningens förslag,
som bebådas vara betydligt förmånligare.
Från utskottsmajoritetens sida svarar
vi då: Låt de sökande, som ber om
statsbidrag enligt nuvarande sämre
grunder, få avgöra det själva. Jag misstänker
att det inte blir några stora reservationer
kvar till budgetåret 1954/55,
även om riksdagen skulle gå med på
utskottsmajoritetens förslag och bevilja
en halv miljon kronor mer än Kungl.
Maj:t har begärt.

Reservanternas argumentering innebär
kort sagt: Dröj med att elektrifiera,
tills villkoren blir bättre. Utskottsmajor
ite ten säger: Skynda på med elektrifieringen,
så länge ett trängande behov
föreligger. Jag tycker att det är en mycket
logisk ståndpunkt utskottsmajoriteten
har kommit till.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonsson, Jon, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Onsdagen den 15 april 1953.

Nr 13. 101

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — Öl;

Nej — 62.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 8, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Jordbrukets
lagerhusfond jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 10, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 130, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 30 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 44) med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen
den SO maj 1952 (nr 325) med
särskilda bestämmelser om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit;
samt

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 49) med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350).

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Spetz under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 452, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. in.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit

102 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953.

utsedda att jämte dem tillsätta
befattningshavare hos kamnta^
ren, den H april 1953,

På därom gjord ansökning beviljades
stenografen hos kammaren K. E. Skarvall
för fullgörande av militär repetitionsövning
tjänstledighet under tiden
den 15 april—den 16 maj 1953.

Till vikarie för Skarvall under ifrågavarande
tid antogs vikarierande kanslisten
hos kammaren G. Schenning, och till
vikarierande kanslist i den sistnämndes

ställe förordnades reservstenografen R.
Söderström.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

531114