1953 FÖRSTA KAMM AREN Nr 31 (Riksdagens protokoll 1953:31)

RIKSDAGENS

Mil

mmi

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMM AREN Nr 31

1—2 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 december. Sid.

Svar på interpellation av herr Ohlon ang. principerna för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens brobyggnadsverksamhet.............. 3

Onsdagen den 2 december.

Svar på interpellation av herr Wistrand ang. upphävande av pass -

viseringstvånget för västtyska medborgare.................... 8

Förslag till kommunallag m. m................................. 11

De statsfinansiella resurserna för socialpolitiska reformer m. m..... 50

Begränsning av den statliga verksamheten m. m................. 58

Effektivisering av besparingsarbetet inom statsförvaltningen m. m. . . 69
Förhöjning av vissa äldre pensioner.............................. 71

Pensionsreglering för de statsövertagna enskilda järnvägarnas pensionärer
.................................................. 87

Godkännande av ett dubbelbeskattningsavtal med Danmark 91

Lagstiftning ang. straff för bilstöld m. m......................... 92

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 2 december.

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, om godkännande av tilläggsprotokoll
nr 4 till överenskommelsen ang. upprättande av en europeisk be talningsunion

.............................................. 10

— nr 9, om Sveriges anslutning till en överenskommelse ang. Österrikes
utländska offentliga förkrigslån..........................10

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 31.

Nr Bl.

Innehåll

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. förslag till kommunallag
m. m....................................................... n

— memorial nr 23, ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner 50

Statsutskottets utlåtande nr 182, ang. översyn av sexualundervisningen
.................................................... 50

— nr 183, ang. ökat utrymme för undervisning i barnavård inom

olika skolformer............................................ 50

— nr 184, ang. inrättande av en professur i näringslära............ 50

— nr 185, ang. främjande av forskning och folkupplysning genom

upptagning av kulturhistoriska filmer ........................ 50

— nr 186, ang. de statsfinansiella resurserna för socialpolitiska reformer
m. m............................................... 50

— nr 187, om utredning ang. samordning av det statliga anstalts väsendet

.................................................. 58

— nr 188, ang. allmän regionplanering över hela landet m. m.....58

— nr 189, ang. begränsning av den statliga kontrollen över den kommunala
verksamheten ...................................... 58

— nr 190, om utredning ang. de s. k. folksjukdomarna............ 58

— nr 191, ang. begränsning och rationalisering av den statliga verksamheten
.................................................. 58

•— nr 192, ang. effektivisering av besparings- och rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen m. m.........................69

— nr 193, ang. omedelbar behandling av frågan om förhöjning av

äldre tjänste- och familjepensioner............................ 71

— nr 194, ang. pensionsreglering för de statsövertagna enskilda järnvägarnas
pensionärer ...................................... 87

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. godkännande av ett dubbelbeskattningsavtal
med Danmark beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet m. m..................................... 91

— nr 62, ang. godkännande av ett dubbelbeskattningsavtal med Danmark
beträffande skatter å kvarlåtenskap...................... 92

Bankoutskottets utlåtande nr 31, ang. pension åt f. städerskan vid
riksdagshuset Karin Andersson .............................. 92

Första lagutskottets utlåtande nr 45, ang. skärpt lagstiftning om straff
för bilstölder m. m......................................... 92

Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å pensionärer m. m............... 95

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Tisdagen den 1 december.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 24, 25
och 28 nästlidne november.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 399, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående utredning om
införande av högertrafik i Sverige.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 400, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående försäljning av en
fastighet i Västerbottens län;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

402, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående flyttning av Stockholms
örlogsbas;

nr 403, i anledning av väckt motion
om inläggande av vatten- och avloppsledningar
i vissa fastigheter i gamla
Djurgårdsstaden;

nr 404, i anledning av väckta motioner
angående tryckning och utdelning i
folkskolorna av Förenta Nationernas
förklaring om de mänskliga rättigheterna;
samt

nr 405, i anledning av väckta motioner
om förbättring av pensionerna åt vissa
f. d. arbetare vid vägväsendet.

Ang. principerna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
brobyggnadsverksamhet.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Ohlons interpellation angående

principerna för väg- och vattenbyggnads
styrelsens brobyggnadsverksamhet, er
höll ordet och anförde: Herr talman!
Herr S. Ohlon har — med anledning av
att professorn vid Chalmers tekniska
högskola S. O. Asplund i en framställning
till Kungl. Maj :t riktat kritik mot
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyggnadsverksamhet
— frågat, om jag
har för avsikt att ombesörja en undersökning,
huruvida de principer, som styrelsen
tillämpar i denna verksamhet, kar
anses tillfredsställande.

I anledning härav får jag anföra föl
jande.

Professor Asplund kritiserar framför
allt de normer och bestämmelser för
broars utformning och dimensionering,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan
många år tillämpat och alltjämt tilllämpar
beträffande dels den trafikbelastning,
som anses böra läggas till grund
för konstruktion av en bro, och dels broöverbyggnadernas
styvhet, d. v. s. tilllåtna
nedböjningar. Han gör därvid jämförelser
med motsvarande bestämmelser
i vissa andra länder. Genom att uppställa
mindre rigorösa men enligt Asplund
ändock fullt tillfredsställande krav
skulle enligt hans förmenande avsevärda
besparingar kunna göras.

Med anledning av remiss har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i utlåtande den
16 september 1953 bemött Asplunds kritik.
Styrelsen uttalar bl. a., att den med
hänsyn till att Asplunds framställning
innehåller så svåra beskyllningar och
vunnit så stor publicitet anser sig berättigad
att ställa krav på en undersökning
i frågan. Karaktären av framställningen
är enligt styrelsen dock sådan,
att den ej borde föranleda någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.

Sedermera har båda parter skriftligen
ytterligare utvecklat sina synpunkter.
Det sista yttrandet inkom i slutet
av oktober från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Ang. principerna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyggnadsverksamhet.

Det är uppenbart, att ett ekonomiskt
och tekniskt riktigt handhavande av brobyggnadsverksamheten
i landet är en
mycket viktig angelägenhet, icke minst
i dagens läge, när upprustningen av vårt
vägnät bedrives i snabb takt och broinvesteringarna
är betydande.

Med hänsyn härtill och på grund av
den framförda kritikens beskaffenhet har
detta ärende också upptagits till ingående
överväganden inom kommunikationsdepartementet,
varvid i första hand
de engagerade parterna, som jag nämnde,
fått tillfälle att slutligt bemöta varandras
synpunkter. De ifrågavarande problemen
är till väsentliga delar av svårbedömbar
teknisk-vetenskaplig karaktär.
Jag har därför ansett det både önskvärt
och erforderligt att granskningen av
frågorna på ett eller annat sätt sker med
hjälp av särskild sakkunskap. Denna
bör givetvis vara helt fristående i förhållande
till de i frågan uppträdande
parterna. Redan på ett tidigt stadium har
jag också låtit inleda undersökningar i
syfte bl. a. att nå kontakt med utomstående
expertis. Yissa svårigheter har tyvärr
yppat sig härutinnan, vilket gör att
jag ännu icke är beredd att på grundval
av dessa efterforskningar lämna närmare
besked om hur ärendet fortsättningsvis
kommer att behandlas. Jag kan emellertid
försäkra interpellanten, att jag
kommer att ägna frågan all den uppmärksamhet
dess vikt kräver.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet för svaret,
som jag inte har något att erinra
emot. I slutet av svaret förekommer emellertid
en passus, som kanske behövde
ägnas en smula uppmärksamhet.

Statsrådet sade, att det hade varit
svårt att få kontakt med utomstående
experter. Han hade redan på ett tidigt
stadium låtit inleda undersökningar för
att få svar på frågan om vem som här
har rätt, men det hade hittills inte lyckats
honom att få tillgång till den sakkunskap,
som skulle behövas för ändamålet.
Man får kanske förklaringen till
detta i vad som har förekommit under

debatten omkring våra brobyggnadsfrågor.
När den pågick som livligast, inkom
från byggmästare Olle Engkvist i Stockholm
ett brev, där han gjorde gällande,
att ingen expert, anställd i privat
tjänst, hittills vågat opponera mot vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen, därför att
denna enväldigt kontrollerar och programskriver
brobyggena. Det är först
när professor S. O. Asplund, stridbar och
framstående konstruktör och ekonomiskt
oberoende genom sin professur, erhållit
en så fri ställning, säger herr Engkvist,
att han kunnat bortse från otillbörliga
hänsynstaganden, som diskussionen flammat
upp.

Storbyggmästaren i Stockholm framhåller,
att han som gammal byggnadsföretagare
och utredare inte kunnat undgå
att konfronteras med förhållandena
på ett så närbesläktat område som brobyggnadsområdet.
Det har inte kunnat
döljas, säger han, att ett spänningsförhållande
länge rått mellan entreprenörerna
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och att denna icke tagit tillräcklig
hänsyn till sund och klok ekonomi.

I initierade kretsar, fortsätter herr
Engkvist, förefaller det högst sannolikt,
att onödig merkostnad genom alltför höga
krav och stränga bestämmelser från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgår
till minst 100 miljoner kronor de
senaste tjugo åren. Och ändå har under
den övervägande delen av dessa år
brobyggnadsverksamheten av kända orsaker
varit mycket begränsad. När nu
brobyggnadsverksamheten visar tendens
till stark expansion, är det högeligen
önskvärt och välkommet med kritik och
krav på fritt och gott omdöme såväl
beträffande projektering och planering
som vid ekonomiskt handhavande av
dessa väldiga utgifter.

Herr Engkvist tar såsom exempel ett
broärende, som förekom under kriget.
Det var en bro — en viktig förbindelse
med annat land — som skadades svårt
det första krigsåret. Vid reparationsfrågornas
behandling framförde väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen med stor kraft,
att bron, med hänsyn till det andra landets
»berättigade» anspråk, skulle åter -

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Anp-, principerna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyggnadsverksamhet.

ställas i det skick den hade före katastrofen.
Revisionsutlåtandet däremot slog
fast, att bron skulle repareras så, att den
efter reparationen fyllde sakliga krav på
hållfasthet och utseende. Kostnadsskillnaden
mellan de två förslagen belöpte
sig till cirka en miljon kronor. Trots
att revisionsförslaget inte ur vare sig
byggnadstekniska eller ekonomiska synpunkter
kunde angripas, vidhöll ändock
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen envist
sitt förslag. Lösningen blev en kompromiss,
som dock inbesparade cirka en
halv miljon kronor åt staten. Ingen som
helst kritik eller missnöje från någon
part har efteråt avhörts.

Detta är nog, säger herr Engkvist, ett
typexempel på det centrala ämbetsverkets
sätt att handlägga vissa ärenden.

Sedan kommer han in på frågan om
den mycket omtalade Strömsundsbron i
Jämtland. Om den har professor Asplund
lämnat en del ganska intressanta upplysningar.
Det gäller en bro nära gränsen
till Lappland och intill ett samhälle med
1 500 invånare. Var och en som har rest
där uppe vet ju att det är fråga om ganska
öde marker. 1950 trafikräknades där
409 fordon per dygn. Den 12 1/2 meter
breda bro, som styrelsen nu vill beställa
för åtta miljoner kronor, kommer att
kunna föra över 8 000 fordon per timme
och därtill belastas med 6 600 människor.
Professor Asplund fortsätter: Det
är tydligt att staten står i begrepp att
bara på denna enda bro kasta bort omkring
tre miljoner kronor, som skulle
kunna inbesparas, om man i stället för
något mer än halva kostnaden nu byggde
en hälften så bred bro. Den halverade
bron får då en trafikkapacitet av 5 000
fordon per timme. Det är 50 gånger mer
än den trafik man nu kan räkna med.
Först om femtio eller hundra år, när behovet
av en större bro verkligen föreligger,
kan man bredvid bygga en likadan
eller bättre dubblerande bro. Dennas nuvärde
kan efter 5 procents ränta beräknas
till en halv miljon kronor, om den
skulle byggas om femtio år, och 40 000
kronor, om den skulle byggas om hundra
år.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har

emellertid hårt hållit på sitt förslag beträffande
Strömsundsbron, och denna
blir väl nu byggd i sin avsedda mera
vidlyftiga gestaltning.

Det har sagts i diskussionen att det
bara är professorerna vid Chalmers tekniska
högskola som står för oppositionen.
Det är nog inte alldeles riktigt. För
inte så förfärligt länge sedan hölls ett
offentligt föredrag i Svenska teknologföreningen,
betitlat »Tekniska bestämmelser
— ett ting på gott och ont». Föredragshållare
var byrådirektör Bror
Fellenius i järnvägsstyrelsen. Han framhöll
bland annat att en byråkratisk tilllämpning
av bestämmelser leder till onödigt
kostsamma konstruktioner och
bromsar den tekniska utvecklingen. Så
snart bestämmelserna fastställts, tillämpas
de i praktiken ofta byråkratiskt oresonligt.
En fruktbringande smidig inställning
till bestämmelserna förekommer ofta
inte bland vår tids många gånger byråkratiskt
inställda tekniska tjänstemän.
Deras inställning är kanske förklarlig.
Bestämmelser, tillämpbara på alla förhållanden,
blir en katekes efter vilken
allt styrs. Kompetenskraven för såväl
konstruktörer som kontrollanter blir de
minsta möjliga. Allt går efter de givna
föreskrifterna. Något ansvar behöver inte
tas. Tekniken blir en robot under bestämmelserna.
— Detta är ju mycket
hårda ord!

Vår kanske förnämste expert här i landet
på betongteknik, i varje fall en av
de förnämsta, professor Hjalmar Granholm,
har också yttrat sig i ärendet. Man
skulle tro att han såsom betongtekniker
skulle hålla styvt på de betongbyggda
broarna, men det gör han inte, utan
tvärtom förefaller det av de inlagor som
han inlämnat under den här kontroversen,
som om han skulle ha blicken öppen
för alla möjligheter som man kan
tänka sig. Han framhåller t. ex. att då
det gäller betongbroar kommer in ett sådant
fenomen som krypningen, vilket innebär
att materialet under långvarigt
tryck allt mer pressas ihop. Sandöbron
var ju en betongbyggd bro. Han gör gällande
att så länge de krypningsundersökningar
som väg- och vattenbyggnads -

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Ang. principerna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyggnadsverksamhet

styrelsen utfört på Sandöbron inte publicerats
och inte är tillgängliga för vetenskaplig
forskning, är det knappast
rådligt att fortsätta att bygga med betong
i ännu större skala. Han avråder
från att gå vidare till ett nytt världsrekord
— det gäller nu brobyggnaden från
Bohuslän till Tjörn eller Orust —- innan
erfarenheterna från det tidigare jättearbetet,
alltså vid Sandö, bearbetats vetenskapligt.
Han framhåller också, att hängbroarna,
som visserligen inte förbjudits
här i Sverige men som på grund av gällande
bestämmelser inte har kunnat
komma till utförande, i andra länder, exempelvis
i Norge och Amerika, utnyttjas
i stor utsträckning. En av de största broar
som finns, nämligen Golden Gate
Bridge vid San Francisco med 1 280 meters
spännvidd, är byggd i form av
hängbro åren 1932—1936. Detsamma gäller
om den kanske mest trafikerade
bron i världen, nämligen George Washington
Bridge över Hudson River vid
New York mellan Manhattan och New
Jersey, byggd 1928—1932. Den är visserligen
inte världens längsta, men tack vare
sin stora bredd och enorma trafik
världens mäktigaste hängbro. Huvudspannet
har en längd av 1 067 meter och
en bredd av inte mindre än 36 meter.

När man tar del av dessa experters
framställningar, kan man inte värja sig
för det intrycket att hängbroproblemet
tycks vara vetenskapligt klarare utrett
än betongbroproblemet — när det gäller
längre spännvidder.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
gjort gällande att det inte är lämpligt
att bygga hängbroar i närheten av våra
kuster på grund av den saltmättade luften.
Detta gäller speciellt västkusten, och
man tänker då på broförbindelsen från
Bohuslän till Orust eller Tjörn. Mot detta
anmärker professor Granliolm att i
New York mellan Manhattan och Brooklyn
finns en hängbro, den s. k. Brooklynbron,
som med ett mittspann på 486 meter
varit i tjänst sedan 1883. När Brooklynbrons
kablar öppnades för inspektion,
sedan de varit i tjänst i 50 år, visade
det sig att trådarna var helt utan
rostangrepp. Det förhåller sig nämligen

så, att den sammanlagda ytan av järnkonstruktioner
i en hängbro är tämligen
liten, om man utför tornen i betong, och
målnings- och underhållsarbetet blir
därför inte så omfattande. Jag vill minnas
att den senast byggda bron i Amerika,
den över Chesapeake Bay, åtminstone
i mittspannet är utförd som hängbro,
men det törs jag inte säga med full säkerhet.
Det är emellertid tydligt att amerikanarna,
som väl får anses vara de förnämsta
experterna på brobyggnadsområdet,
icke går så ensidigt och dogmatiskt
fram som vi tycks ha gjort i vårt
land.

Nu vill jag, herr talman, inte alls
framställa mig såsom någon sorts kännare
på detta område. Tvärtom — jag är
i hög grad lekman på detta gebit. Men
när man tar del av de hårda motsättningar
mellan svenska experter, som här
har yppat sig, finner man det vara allt
skäl att understryka — vilket ju också
herr statsrådet önskade — att det göres
en objektiv och grundlig undersökning
rörande dessa ting. Skulle det av vissa
skäl, som väl herr statsrådet känner
mycket bättre än jag, inte vara möjligt
att uppbringa svensk expertis för ändamålet,
får vi väl gå till utländska sakkunniga
och begära deras hjälp.

Jag vill ännu en gång understryka att
det gläder mig att statsrådet har visat sig
vara intresserad av saken och kommer
att göra vad på honom ankommer för att
den skall bli till fullo utredd.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Till de exempel på olika
konstruktioner och annat, som herr
Olilon här har anfört, vill jag bara knyta
den reflexionen, att jag anser det lämpligt
att vi avstår från att diskutera sådana
ting till dess de experter, som det
är meningen skall få yttra sig i frågan,
haft ordet.

Jag är dock angelägen att samtidigt
också få klarlägga en annan sak. Om någon
av interpellationssvaret eller herr
Ohlons reflexioner kring detta skulle få
den föreställningen att de svårigheter, vi
hittills liaft att knyta kontakt med öns -

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Ang. principerna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyggnadsverksamhet.

kad expertis, skulle bero på att ingen
vågar åta sig sådana uppdrag, så finns
det ingen grund för den uppfattningen.
Yad som har skett är att vi har vänt oss
inte till svenska, utan till experter från
främmande land, och de experter, som
hittills blivit tillfrågade, har på, så långt
vi kan bedöma, fullt legitima skäl avböjt.
Jag är angelägen att understryka
detta, så att intet missförstånd skall uppstå
på denna punkt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 8 och 9, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22 och
memorial nr 23, statsutskottets utlåtanden
nr 182—194, bevillningsutskottets
betänkanden nr 61 och 62, bankoutskottets
utlåtande nr 31, första lagutskottets

utlåtande nr 45 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 40.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 510, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa ersättningar i anledning av
paratyfusepidemien år 1953; samt

nr 511, av herrar Velander och Ahlberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr
375) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.26 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Onsdagen den 2 december.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Ang. upphävande av passviseringstvånget
för västtyska medborgare.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena 1JNDÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Wistrands
interpellation angående upphävande av
visumtvånget för västtyska medborgare
vid resa till Sverige, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Wistrand frågat, om jag anser
det möjligt att utan dröjsmål gå i författning
om upphävande av visumtvånget
för västtyska medborgare vid resa till
Sverige.

I anledning härav får jag meddela, att
frågan om upphävande av visumtvånget
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland varit föremål för förnyat övervägande,
sedan jag den 7 november 1951
besvarade en enkel fråga av herr Wistrand
i ämnet. Som svar på en framställning
från Förbundsrepubliken Tysklands
härvarande beskickning meddelade
jag i en note den 6 maj 1953 till beskickningen,
att svenska regeringen ännu icke
anser sig beredd att frånfalla viseringskravet
i fråga om tyska medborgare, som
önskar besöka Sverige, men framhöll i
sammanhanget, att de svenska viseringsmyndigheterna
i Förbundsrepubliken
Tyskland erhållit generella bemyndiganden
att i mycket stor utsträckning visera
pass för tyska medborgares besök i Sverige
utan föregående förfrågan hos vederbörande
myndighet i Sverige. Detta
betyder för de flesta tyska medborgare,
att visering kan erhållas utan tidsutdräkt
och omgång.

Tilläggas må att danska och norska
regeringarna i denna fråga hittills in -

tagit samma ståndpunkt som den svenska
regeringen.

Sedan Förbundsrepubliken Tysklands
regering med verkan från den 1 juli
1953 upphävt visumtvånget för svenska
medborgare, som önskar besöka Förbundsrepubliken
Tyskland och vilkas
vistelse inte kommer att överstiga tre
månader, har på svensk sida genom beslut
den 3 juni 1953 förordnats, att avgift
för visering ej längre skall avkrävas
tyska medborgare för resor till Sverige
efter den 1 juli 1953.

Slutligen vill jag nämna att frågan
om visumtvång för västtyska medborgare
vid resa till Sverige för närvarande
är föremål för förnyad prövning av vederbörande
svenska myndigheter. Enär
frågan ännu icke slutbehandlats, är jag
icke för dagen beredd att göra något uttalande
om regeringens ställningstagande,
när ärendet blir färdigberett.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
.lag ber att till hans excellens herr utrikesministern
få framföra ett tack för
svaret, ehuru det ju inte är slutgiltigt.

När jag för första gången väckte denna
fråga här i riksdagen för två år sedan,
hade jag nog hoppats, att jag inte
skulle behöva komma tillbaka till saken,
även om jag med stor tacksamhet och erkänsla
vill inkassera de lättnader som
på detta område redan har beretts från
svenskt håll. Den gången var ett av mina
främsta motiv, att det ömsesidiga visumtvånget
vållade mycket besvär för alla
svenskar, som vid resa till utlandet måste
passera genom Tyskland. Denna svårighet
har nu undanröjts genom att västtyska
regeringen ensidigt upphävt visumtvånget
vid resor till de västeuropeiska
länderna, men dessa lättnader från
tysk sida har hittills inte givit anledning
till i varje fall fullt adekvata åtgärder
från alla dessa länders sida gentemot
Västtyskland.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. upphävande av passviseringstvanget för västtyska medborgare.

llet skäl som närmast föranledde min
fråga år 1951 bär alltså numera bortfallit.
Kvar står emellertid det principiella
önskemålet att vårt land helst bör inte
bara marschera med i den allmänna utvecklingen
i Europa utan om möjligt
befinna sig i främsta ledet, då det gäller
att vidta positiva och reella åtgärder
för att underlätta både den andliga och
den kommersiella samfärdseln mellan de
västeuropeiska länderna.

Det är nu flera år sedan visumtvånget
upphävdes mellan de flesta västeuropeiska
länderna inbördes, men Tyskland
har alltjämt fått kvarstå i en viss särställning.
Det är naturligt att man måste
tillämpa den ordningen under en avsevärd
tid innan Västtysklands status som
jämbördig stat blev erkänd inom Västeuropa.
Västtyskland har nu fått den
ställningen, till stor del tack vare Europarådets
verksamhet. Jag erinrar mig att
hans excellens iierr utrikesministern på
sin tid här i riksdagen framhöll detta
såsom en av de värdefullaste följderna
av Europarådets arbete. Vi bör nu inte
vara alltför rädda att ta konsekvenserna
av vår inställning.

Man kan naturligtvis säga att det behövs
en viss kontroll över inresorna till
Sverige från Västtyskland på grund av
att man inte kan kontrollera inresorna
från östzonen till Västtyskland. Farhågorna
på denna punkt bör dock inte
överdrivas. Riskerna torde i varje fall
inte vara större än de farhågor som vi
kan hysa beträffande inresande från
ett annat land med i någon mån motsvarande
förhållanden, för vilket land Sverige
upphävt inte endast visumtvånget
utan även passtvånget.

Den nu tillämpade ordningen att bevilja
visum utan avgift och i största utsträckning
utan att de svenska viseringsmyndigheterna
i Västtyskland behöver
göra några förfrågningar hos vederbörande
myndighet i Sverige förefaller mig
vara en mellanform, som icke ger något
av värde åt något håll men som ändå
skapar ett visst obehag. Om inga förfrågningar
behöver göras här i Sverige
och visum utan vidare beviljas åt de allra
flesta sökande, innebär ju detta, att

garantien mot att icke önskvärda element
kommer hit i hög grad försvunnit. Men
svårigheterna och besvärligheterna kvarstår
för de tyskar, som vill resa till
Sverige. Man bibehåller sålunda besväret
för de resande utan att man från
svensk sida vinner något väsentligt i
fråga om säkerhet. Hela denna anordning,
som har något av provisoriums
olust över sig, är av den arten, att den
bör avskaffas så snart som möjligt.

Det har också gjorts framställning från
turistväsendets organisationer här i landet,
särskilt från Sydsverige, där man varit
van vid att ha en ganska stark tillströmning
av tyska turister som man nu
vill ha tillbaka, att Sverige skulle i detta
hänseende jämställa Västtyskland med
övriga länder i Västeuropa. Vi befinner
oss nu faktiskt i den egendomliga situationen,
att Västtyskland icke tillämpar visumtvång
gentemot Sverige och sålunda i
hög grad underlättar för svenska turister
att resa till Västtyskland, medan vi
i Sverige bibehåller visumtvånget och
därmed skapar vissa svårigheter, som
visserligen inte är oöverstigliga men som
dock i någon mån hämmar den tyska turistströmmen
till vårt land. Detta är ej i
överensstämmelse med våra ekonomiska
intressen.

Det står ju för alla klart, att den situation,
i vilken Västtyskland ännu befinner
sig, när det gäller det intereuropeiska
umgänget, står inför sitt slut.
Efter vad jag gjort mig underrättad om
har redan tre länder, nämligen Holland,
Schweiz och Turkiet, upphävt visumtvånget
för västtyska medborgare, som
önskar resa till dessa länder. Det förefaller
mig som om vi här i Sverige inte
skulle behöva töva alltför mycket att
följa det exemplet. Jag skulle med stor
glädje hälsa, om vårt land åtminstone
inte kom bland de allra sista, när det
gäller att vidta en åtgärd, om vilken
man helt säkert inom kort allmänt kommer
att enas.

Jag förstår mycket väl att hans excellens
på detta stadium, då frågan är under
utredning, inte kan ge ett bestämt
svar på hur denna utredning skall utfalla.
Jag har likväl velat begagna tillfäl -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. upphävande av passviseringstvånget för västtyska medborgare.

let att be honom fullfölja den vänliga
attityd, som han visade i sitt anförande i
anledning av min interpellation för två
år sedan, och nu se till att vi utan dröjsmål
även i förhållande till Västtyskland
följer samma regler som dem vilka vi
tillämpar i förhållande till andra västeuropeiska
länder.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skall inte göra några invändningar
mot herr Wistrands anförande, ty jag
är personligen i hög grad böjd att tillstyrka,
att vi så snart som möjligt upphäver
detta visumtvång. Men jag vill
gärna att herr Wistrand skall veta, vilka
invändningar som egentligen finns.
Det är nog inte i första hand fråga om
säkerhetssynpunkten. Den har kanske
spelat en roll på vissa håll, men det är
inte den som är av större betydelse.
Detta framgår redan därav att enligt nu
gällande bestämmelser har för innevarande
år fram till den 31 oktober beviljats
visum för över 42 000 västtyska
medborgare, och visum har vägrats för
endast 1 200. Det är klart att när visum
beviljats i så stor utsträckning, så innebär
det att det inte sker någon gallring
eller försök till gallring ur säkerhetssynpunkt,
utan den invändning som här
på sina håll framförts och alltjämt göres
gällande är att med det nuvarande
läget i Tyskland, med de många flyktingarna
från Östtyskland, som inte har
kunnat beredas arbete ännu i Västtyskland,
ligger det en stark frestelse för
många tyskar i alt söka sig hit. Visserligen
vet de — om vi upphäver viseringstvånget
— att detta inte innebär befrielse
från skyldighet att söka arbetstillstånd.
Rätt till inresa innebär alltså
inte utan vidare att den resande har
rätt att ta arbete här i landet. Men det
har sagts, att när de väl kommer in i
landet försöker de likväl skaffa sig arbete,
och det blir då vissa svårigheter
att kontrollera detta och visst trassel,
när det gäller att avvisa dem som söker
hålla sig kvar längre än den stadgade tiden,
2 å 3 månader, i syfte att ändå få

en möjlighet till arbete här. Det är alltså
snarast det sociala trycket, som motiverar
invändningen mot att upphäva
visumtvånget för västtyska medborgare.

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
Jag förstår mycket väl den invändningen,
men jag tror inte att man skall tillmäta
den alltför stor betydelse. De, som
skulle komma att resa hit på vinst och
förlust i avsikt att söka arbete, tror jag
inte kan bli så synnerligen många. Därutöver
vill jag säga, när nu sociala skäl
åberopas, att kan vi i någon mån lätta
det stora och svåra tyska flyktingproblemet
genom att bereda ett eller annat
hundratal flyktingar som kommit hit
möjlighet att få stanna kvar här och få
arbete, så innebär detta verkligen ingen
social olycka.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Huss’ motion, nr 510, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa ersättningar i
anledning av paratyfusepidemien år
1953.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herrar Velander och
Ahlberg väckta motionen, nr 511, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375)
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

8, i anledning av Kungl. Majrts
proposition om godkännande av tilläggsprotokoll
nr 4 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion;
och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse an -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

gående Österrikes utländska offentliga
förkrigslån.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Förslag till kommunallag m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunallag m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 15 april
1953 hänvisat en av Kungl. Maj:t till
riksdagen avlåten proposition, nr 210,
däri Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) kommunallag;

2) lag om införande av kommunallagen; 3)

lag angående ändring i lagen den
13 juni 1919 (nr 293) om ordning och
villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning;

4) lag angående ändring i kommunala
vallagen den G juni 1930 (nr 253);
samt

5) lag angående ändrad lydelse av 33
§ lagen den 26 november 1920 (nr 796)
om val till riksdagen.

Förevarande proposition grundade sig
i allt väsentligt på ett av 1946 års kommunallagskommitté
den 4 februari 1952
avlämnat betänkande.

I samband med propositionen, vars
behandling uppskjutits till höstsessionen,
hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av propositionen
väckta och till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 501 av herr Herlitz,

nr 502 av herr Lundgren,

nr 503 av herr Lodenius m. fl.,

Förslag till kommunallag m. m.

nr 504 av herr Svensson,
nr 505 av herr Weiland m. fl.,
nr 506 av herr Spetz och herr Ohlsson,
Ebbe,

nr 507 av herr Sunne m. fl. och
nr 508 av herr Nilsson, Patrick, m.
fl. ävensom

inom andra kammaren:
nr 618 av herr Nihlfors,
nr 619 av herrar Hammar och Hagård.
nr 620 av herr Adamsson,
nr 621 av herr Ekdahl m. fl.,
nr 622 av herr Persson i Norrby
m. fl.,

nr 623 av herr Svensson i Va m. fl.
och

nr 624 av fru Sjöstrand m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick bifallas, i
anledning av sagda proposition samt
motionerna 1:501, 1:502, 1:503 och II:
622, 1:507 och 11:624 samt 1:508 och
II: 623 ville för sin del antaga fem under
punkten införda, med 1—5 betecknade
förslag till lagar i nu ifrågavarande
ämnen;

B) att motionerna

a) 1:501,

b) I: 504 och II: 620,

c) I: 505 och II: 619,

d) I: 506 och II: 621,

e) I: 507 och II: 624,

f) 1:508 och 11:623 samt

g) 11:618,

i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under A hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Det av utskottet framlagda förslaget
till kommunallag var i nedan angivna
delar så lydande:

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

(i Kangl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

5 § första stycket.

Fullmäktiges antal bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda, att
kommun med 2 000 invånare eller därunder utser 15—30,
kommun med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 20—35,
kommun med över 5 000 till och med 20 000 invånare utser 25—40,
kommun med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 35—50, samt
kommun med över 40 000 invånare utser 45—60.

7 § andra stycket.

Landshövding, landssekreterare och
landskamrerare må icke utses till fullmäktige.

8 § första stycket.

Fullmäktige väljas för fyra år, räknade
från och med den 1 januari året näst
efter det, då valet skett, dock skola fullmäktige
redan samma år de utsetts förrätta
val av fullmäktiges ordförande och
vice ordförande samt kommunalnämnd,
drätselkammare och stadskollegium på
sätt bestämmes nedan i denna lag.

Landshövding, landssekreterare och
landskamrerare samt i kommunens
tjänst anställd befattningshavare, vilken
såsom föredragande hos kommunens styrelse
eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden
intager den ledande ställningen
inom kommunens samfällda förvaltning,
må icke utses till fullmäktige.

Fullmäktige väljas för fyra år, räknade
från och med den 1 januari året näst
efter det, då valet skett.

11 § första och andra styckena.

Fullmäktige välja varje år för nästkommande kalenderår bland sig en ordförande
och en vice ordförande samt, då fullmäktige så besluta, jämväl en andre
vice ordförande. Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn
och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

För året näst efter det, då val av fullmäktige
ägt rum, skall ordförandevalet
förrättas av de nyvalda fullmäktige vid
sammanträde i december månad det år
fullmäktigvalet skett. Kungörelse om
detta sammanträde utfärdas av den för
sistnämnda år utsedde ordföranden.
Denne förer vid sammanträdet ordet,
till dess ordförandevalet ägt rum.

mäktige

För året näst efter det, då val av fullägt
rum, skall ordförandevalet
hållas i januari månad och ordförandeskapet
intill dess utövas av den som fullmäktige
därtill särskilt utsett.

32 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse, verkan
av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 § är stadgat
om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer, som avses

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Förslag till kommunallag m. m.

(i Kungl. May.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i kommunens tjänst anställd befattningshavare,
som är chef för något till styrelsens förvaltningsområde hörande verk,
utses till ledamot eller suppleant i styrelsen.

33 § första stycket.

Ledamöter och suppleanter i kommunens
styrelse väljas för fyra år räknade
från och med den 1 januari året näst
efter det, då valet skett. Valet skall förrättas
i december månad det år då allmänna
val av fullmäktige ägt rum vid
det sammanträde som avses i 11 § andra
stycket.

76 § 1 mom. första stycket.

Över beslut av fullmäktige äger, där ej annat är särskilt föreskrivet, medlem av
kommunen anföra besvär hos länsstyrelsen. Sådan klagan må grundas endast därå,
att beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras
befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

76 § 2 mom.

I fråga om besvär över beslut av kommunens styrelse eller annan kommunal
nämnd skola bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning, där ej annat
sägs i 3 mom. eller är särskilt stadgat. Mot beslut av rent förberedande eller verkställande
art må talan dock ej föras.

76 § 3 mom. första stycket.

Kommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär
över kommunens styrelses eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande
av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan
befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet
eljest skolat föras enligt 2 mom.

I Kungl. Maj:ts förslag till lag om införande av kommunallagen var 3 § av följande
lydelse:

I samtliga kommuner och municipalsamhällen skola de fullmäktige, som utses
vid de allmänna valen av fullmäktige år 1954, i december samma år förrätta val
av fullmäktiges ordförande och vice ordförande, ledamöter och suppleanter i
kommunens styrelse samt ordförande och vice ordförande i styrelsen i enlighet
med bestämmelserna i den nya lagen. I stad, där stadskollegium skall finnas från
ingången av år 1955, skola i enahanda ordning väljas ledamöter och suppleanter
jämte ordförande och vice ordförande i drätselkammaren.

Ledamöter och suppleanter i kommunens
styrelse väljas för fyra år räknade
från och med den 1 januari året näst
efter det, då valet skett. Valet skall förrättas
i december månad året näst efter
det då allmänna val av fullmäktige ägt
rum.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

Denna paragraf saknade motsvarighet
i utskottets lagförslag i förevarande
ämne.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits 1)

av herrar Englund och Hammar,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka
det i motionerna I: 505 av herr Weiland
in. fl. och II: 619 av herrar Hammar och
Hagård väckta förslaget, att riksdagen
för sin del ville besluta sådan ändring
av 5 § i propositionens förslag till kommunallag,
att kommun med 2 000 invånare
eller därunder skulle utse 25 fullmäktige,
kommun med 2 001—5 000 invånare
35, kommun med 5 001—15 000
invånare 40, kommun med 15 001-—
35 000 invånare 45, kommun med 35 001
—50 000 invånare 50 och kommun med
över 50 000 invånare 60 fullmäktige;

2) av herrar Karl August Johanson,
Englund, Herlitz, Lindén, Hansson, Thun
och Hammar, som på de i kommittébetänkandet
och propositionen angivna
skäl ansett, att val av kommunens styrelse
och av fullmäktiges ordförande borde
förrättas i december månad det år, då
fullmäktigval ägt rum, och fördenskull
ansett, att utskottet bort i avseende på
8, 11, och 33 §§ förslaget till kommunallag
och 3 § förslaget till lag om införande
av kommunallagen tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag oförändrat;

3) av herrar Herlitz, Nilsson i Göingegården
och Hammar, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 507 av herr Sunne
m. fl. och II: 624 av fru Sjöstrand
m. fl. för sin del måtte antaga 32 § förslaget
till kommunallag i följande lydelse:
»I avseende å valbarhet till ledamot
eller suppleant i kommunens styrelse,
verkan av valbarhetens upphörande och
rätt till avsägelse skall vad i 7 § är stadgat
om fullmäktig äga motsvarande tilllämpning;
dock må utom personer, som
avses i andra stycket av nämnda paragraf,
ej heller den, som tillhör personalen
vid något till styrelsens verksamhetsområde
hörande verk, utses till ledamot
eller suppleant i styrelse.»

4) a) av herr Sandberg, som på anförda
skäl ansett, att 76 § 3 inom. förslaget
till kommunallag borde utgå samt
att, som en konsekvens härav, i paragrafens
2 mom. borde uteslutas orden »sägs
i 3 mom. eller»;

b) av herr Hammar, som ansett, att
utskottet i anledning av motionen II: 618
av herr Nihlfors bort tillstyrka sådan
ändring i 76 § 3 mom. förslaget till kommunallag,
att de anställdas organisationer
garanterades visst inflytande vid val
av sådan särskild besvärsnämnd, som
där avsåges;

5) av herr Herlitz rörande utskottets
motivering beträffande frågan om besvärstidens
beräkning och längd;

6) av herr Herlitz mot utskottets motivering
i frågan om särskilt besvärsinstitut
i ärenden angående tjänstetillsättningar
m. m.;

7) av herrar Spångbergi och Hammar,
som ansett, att utskottet i anledning av
motionerna 1:506 av herrar Spetz och
Ohlsson, Ebbe, samt II: 621 av herr Ekdahl
m. fl. bort föreslå riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande införande i kommunallagen
av sådana bestämmelser, att vid
val av stads-, kommunal- och municipalfullmäktige
även suppleanter måtte utses
för att inträda såväl vid ledamots
avgång som vid hinder för honom att
bevista sammanträde.

Dessutom hade särskilda yttranden avgivits 1)

av herr Hällgren rörande frågan
om införande av suppleanter för fullmäktige; 2)

av herr Herlitz angående ett i 81 §
förslaget till kommunallag infört stadgande
rörande rättigheter och skyldigheter
för medlem av municipalsamhälle
i hans egenskap av medlem i den kommun
samhället tillhörde.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr JOHANSON, KARL AUGUST (s):
Herr talman! Med avseende å föredrag -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

ningen av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22 får jag hemställa, att kammaren
måtte besluta som följer:

1) Utlåtandet företages till avgörande
punktvis samt punkten A) på det sätt,
att de av utskottet framlagda lagförslagen
föredras vart för sig, det första i
den mån så erfordras paragrafvis och
momentvis med ingress och rubrik sist,
varefter och sedan alla lagförslagen blivit
genomgångna samt beslut fattats angående
eventuellt förekomna yrkanden
med avseende å utskottets motivering
utskottets hemställan i punkten A) föredrages.

2) Vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, må
denna omfatta utlåtandet i dess helhet.

3) Lagtext må ej behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammares
ledamot begäres.

4) Utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
och moment samt i formellt hänseende
i övrigt vidtaga sådana ändringar,
som påkallas av kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets förslag till kommunallag.

1 §.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Det
här föreliggande lagförslaget bygger på
ett osedvanligt grundligt och värdefullt
kommittéarbete. Kommitténs betänkande
passerade också lyckligt genom remissinstansernas
skärseld. Det mottogs allmänt
med gillande, och man får kanske
säga att Kungl. Maj :ts regering haft en
mycket enkel uppgift; det har i allt väsentligt
bara blivit fråga om att acceptera
de förslag som förelegat. Situationen
torde också här vara den, att det
på alla håll i stort sett råder enighet
om det framlagda förslaget. Meningsskiljaktighet
föreligger bara på enskilda
punkter; jag antar att detta kommer att
bringas till uttryck vid behandlingen av
de olika paragraferna. Så som landet 1ig -

Förslag till kommunallag m. m.

ger kan man därför tycka, att en allmän
debatt vore överflödig. Men att vi nu får
en ny kommunallag är väl en händelse
av sådan vikt, att den ändå tarvar några
kommentarer.

En mycket sakkunnig granskare av
förslaget har gjort den iakttagelsen, som
jag finner slående riktig, att det är märkvärdigt,
hur vi nu efter 90 år dock i
väsentliga delar bygger på den grund
som lades 1802, hur mycket av de ursprungliga
reglerna vi känner igen i det
nu föreliggande förslaget. Men på samma
gång tillägger han alldeles riktigt, att
förhållandet är ungefär detsamma här
som i fråga om 1809 års regeringsform:
lagtexterna står kvar, men det är en oerhörd
utveckling som ägt rum. Det är påfallande,
att kommunallagstiftning och
kommunalförvaltning undergått genomgripande
förändringar sedan år 1862.
Måhända kan det vara anledning att i
dag erinra om några drag i denna utveckling
och se det föreliggande kommittéförslaget
mot bakgrunden av dem.

Då 1862 års kommunallagar skrevs,
var det naturligt att man gjorde en skarp
skillnad mellan land och stad. Det är
välbekant, att den samhälleliga utvecklingen
under senare tid mer och mer utplånat
den skillnaden och att lagstiftningen
följt utvecklingen i spåren, så att
en mångfald av förut bestående skiljaktigheter
upphävts. Det är en fullkomligt
naturlig konsekvens nu föreliggande
förslag tar, då det skapar en gemensam
kommunallag för stad och land, gemensam
inte bara på det vis landshövding
Hammarskjöld tänkte sig år 1930, då
han förordade en lag med olika kapitel
för land och stad. Man föreslår nu
helt enkelt enhetliga regler för land
och stad. Den som har till yrke att syssla
med lagtexter hälsar detta med mycket
stor glädje, men saken har påtagligen
betydelse och värde ur mycket vidare
synpunkter. På en och annan punkt kan
man måhända ta sig för huvudet och
fråga, huruvida det är rationellt att precis
samma regler skall gälla för den
minsta landskommun och exempelvis Göteborgs
stad, men jag skyndar att till -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

lägga, att fördelarna alldeles påtagligt
överväger.

Ett annat intressant drag i utvecklingen,
som man kommer att tänka på då
man läser detta förslag, är att sedan ungefär
50 år tillbaka här i landet skett
en utveckling på kommunalväsendets
område, som bestått däri att man med
början i municipalsamhällesinstitutionen
försökt skapa specialkommuner för olika
ändamål. Då befolkningen på en ort haft
ett speciellt intresse, har man bildat
en specialkommun för detta intresses
handhavande. Denna utveckling har ansetts
sund och lycklig, men olägenheterna
av den därigenom skapade söndersplittringen
av vårt kommunalväsen har
mer och mer trätt i dagen. Det är tack
nämligt att man nu får den ordningen
genomförd — i betänkandet kanske litet
undanskymd, men enligt min mening
nog så viktig — att om någon av de bekanta
s. k. stadsstadgorna skall tillämpas
på ett visst område, så innebär det
inte med nödvändighet att ett municipalsamhälle
skall bildas.

Karakteristiskt för kommunalstyrelsen
var ju sedan gammalt såsom en självklar
sak, att människorna fick beskatta
sig själva för gemensamma ändamål. Det
betydde alltså, att det var de skattskyldiga
som utövade rösträtt — de och inga
andra. Delta betraktades under långliga
tider såsom en livsnerv i den kommunala
självstyrelsen, något som rättfärdigade
den; frihet åtnjöt medborgarna i
fråga om vad som skulle göras med deras
egna pengar. Detta har ju nu brutits
sönder. Jag syftar inte så mycket
på det förhållandet, att den gamla 40-gradiga skalan för länge sedan upphört,
utan jag syftar på det mycket viktiga
men inte tillräckligt uppmärksammade
förhållandet, att vi för 35 år sedan bröt
varje sammanhang i kommunerna mellan
skattskyldighet och rösträtt. Detta
var ett steg, som man till en början trodde
skulle ha ringa betydelse men som
nu har framstått såsom ganska betydelsefullt.
För några år sedan gjorde
jag en uträkning, som visade att ungefär
en fjärdedel av de röstberättigade i
många kommuner inte betalade någon

som helst skatt till kommunen. Dessa
människor hade alltså inte någon annan
anknytning till kommunen än sitt intresse
av de föranstaltningar som kommunen
kunde göra till deras och andras
förmån.

Det är naturligt att kommittéförslaget
inte berör denna fråga. Man kan säga
att den nya tidens ordning i en enda
liten detalj på ett mycket expressivt
sätt kommer till uttryck däri, nämliligen
att den ändringen genomföres, att
jämväl de som är av fattigvården omhändertagna
för varaktig försörjning
skall vara valbara till kommunala uppdrag.
Det är emellertid inte någon som
tänker sig en ändring i rösträttsreglerna
på denna punkt. Rösträttsfrågorna har
ju passerat, och jag vill inte heller gräva
upp dem ur graven. Jag har endast
velat påpeka, att detta som jag här har
pekat på kanske är den mest djupgående
förändring som skett i vår kommunala
förvaltning. Man får alltid i diskussionen
om kommunala angelägenheter
komma ihåg, att vi har förlorat den
garanti för en sund kommunalförvaltning,
som ligger däri att den är ett
organ för självbeskattning: det är till
stor del vissa röstberättigade, som beskattar
helt andra än sig själva.

Det är som bekant ett viktigt drag i
utvecklingen, att de gamla stämmorna
försvunnit. Den direkta demokratien har
undan för undan trängts tillbaka, och
det är bara slutstenen på den utvecklingen
som satts av det föreliggande
förslaget, enligt vilket stämmosystemet
helt och hållet avskaffas. Men i det ögonblick
då vi gör det kan det vara rimligt
att ändå erinra sig vad det har betytt,
att medborgarna genom deltagande i
stämmor har ställts i en omedelbar kontakt
med allmänna angelägenheter och
fått bära ett direkt och personligt ansvar
för dem. Sådana kontakter mellan
de enskilda människorna och det allmänna
är för varje demokrati av avgörande
betydelse, och det är — ehuru
ingen nu vill tala för ett vidmakthållande
av kommunalstämmorna och allmänna
rådstugor — någonting väsentligt som
vi förlorar genom avskrivandet av detta

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

system. Vi har anledning att tänka på
huruvida det möjligen kan finnas andra
utvägar, genom vilka det direkta förhållandet
mellan kommunmedlemmarna och
det allmänna kan upprätthållas. Jag tänker
i det sammanhanget på det vilande
förslaget om kommunalt referendum.
Det finns emellertid också andra vägar.
Framfor allt tänker jag på en sak, som
för mig framstår såsom en väsentlig angelägenhet
i all kommunalförvaltning,
nämligen att vi bör se till att så många
som möjligt rycks in i ansvarigt arbete i
styrelser och nämnder.

Utvecklingen i kommunerna kännetecknas
under den gångna tiden av att
makten har förskjutits mer och mer från
stämmor och fullmäktige till nämnder
och styrelser. Sådant framträder naturligtvis
mer eller mindre. Jag fick nästan
en chock, då jag för något år sedan läste
en initierad skildring av förhållandena
i Stockholms stad. Jag minns dem
från min barndom, då jag brukade bevista
stadsfullmäktiges förhandlingar,
där det på den tiden verkligen skedde
någonting. Men nu erfar man, att allting
där har koncentrerats till nämnder
och styrelser och att fullmäktiges verksamhet
betyder oerhört litet. Det är naturligtvis
på grund av tidsförhållandena
likadant på alla möjliga håll. Av denna
utveckling därhän, att de administrativa
organen har fått en mycket större betydelse
än de beslutande inom nutida kommunalförvaltning,
finner man åtskilliga
betydelsefulla spår i det föreliggande förslaget.
Vi ser det däri att kommunallagskommittén
givit sig in på ett ämne som
hittills varit helt och hållet oreglerat.
Den har nämligen företagit sig att meddela
regler angående de nämnder och
styrelser, som kommunerna fritt tillsätter
vid sidan av kommunalnämnd respektive
drätselkammare för olika kommunala
angelägenheter. Och vi ser det
framför allt däri att förslaget strävar att
ge vad man nu kallar kommunens styrelse
— d. v. s. kommunalnämnd eller
drätselkammare — en centralare, en starkare
och en mera ledande ställning. Det
kan sägas att man här inom kommunalförvaltningen
möter en motsvarighet till

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 31.

Förslag till kommunallag m. m.

den — skall vi säga —• byråkratisering
och maktkoncentration i regeringens
hand som vi känner från utvecklingen
inom det statliga författningslivet.

Jag har för min del ingenting att invända
på denna punkt. Det är nog nödvändigt
att — såsom onekligen här sker
— vissa band lägges på kommunerna,
att de kommunala organens former regleras
mera än som tidigare ägt rum;
det är väl ofrånkomligt, kan jag förstå,
ur rent praktiska synpunkter med en
ökad maktkoncentration hos den kommunala
regeringen. Huruvida det sedan
skall kallas en utveckling i demokratisk
riktning eller inte, beror på vad man
vill lägga in i detta mångtydiga ord.

En av de kinkigaste frågorna i kommunalrätten
och politiken, en av de
praktiskt betydelsefullaste, som många
kommunalmän har stått inför, har varit
spörsmålet, i vilken utsträckning det går
för sig att delegera fullmäktiges beslutanderätt
till nämnder och styrelser.
Man har mycket grubblat över detta problem,
och kommunallagskommittén har
också försökt sig på att lösa det. Men
den har resignerat och sagt att frågan,
i vad mån sålunda makten får förskjutas
till exempelvis kommunalnämnden
från fullmäktige, hädanefter som hittills
får lösas av rättstillämpningen. Man kan
känna en viss olust inför detta negativa
resultat, dels därför att en klar kompetensfördelning
ur många synpunkter är
önskvärd och dels just därför att den
oklarhet som råder kanske lämnar möjlighet
till en mycket vittgående maktkoncentration
hos kommunens styrelse
med undanskjutande av den kommunala
representationen, men jag har inte någon
annan mening än kommunallagskommittén;
också jag tror att det inte
går att lösa detta spörsmål. Svårigheten
ligger däri, att om alltför snäva och
strikta regler på detta område skulle
ställas upp, skulle inte rättvisa skapas åt
de olika förhållanden i så förfärligt
olikartade kommuner, som ju nu denna
lag syfter till att generellt reglera. Behovet
av delegation är ett annat i Stockholms
stad än i en liten landskommun.

Då vi läser förslaget, erinrar vi oss

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.
att liksom kommunalförvaltningen på
landsbygden sedan århundranden byggts
upp på och knutits till de för svenskt
väsen egenartade och karakteristiska
stämmorna, har i städerna den självstyrelse,
som präglat dem ända sedan medeltiden,
varit knuten till borgmästare
och råd, till vad vi under senare århundraden
kallat magistraten. Nu är
det ett faktum, att magistratens betydelse
inom stadsförvaltningen, som år 1862
ännu var rätt stor, mer och mer trängts
tillbaka. Ingen kan väl säga annat än
att det är ett naturligt slutsteg i utvecklingen,
som nu tages, då magistratens befattning
med kommunala angelägenheter
helt och hållet försvinner. Ändå känner
jag ett behov, i en stark känsla av vad
denna institution har betytt för svensk
självstyrelse genom tiderna, att lägga en
liten blomma på dess grav och tillika
säga, att det dock låg något värdefullt

— och att det kanske även för framtiden
ligger något värdefullt — i den tanken,
att den kommunala förvaltningen
upprättliålles under samarbete i naturliga
former mellan lekmannakrafter och
ett ämbetsmannamässigt skolat element.

Den stora frågan med avseende på
kommunalutvecklingen är ju spörsmålet
om frihet och tvång. Därutinnan har
utvecklingen sedan 1862 varit komplicerad;
den har gått i olika riktningar. Vi
kan ju konstatera, att kommunernas
handlingsfrihet i vissa hänseenden ökats

— detta skedde t. ex. genom ändringen
1948 då kommunernas kompetens vidgades
— det heter ju inte längre »gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter».
Jag antar också, att det
kan sägas att kommunernas fastighetspolitik
och deras bostadspolitik är ett
område, där en kommunal fri verksamhet
har blommat på senare tid i en
omfattning som man förut inte kände
så mycket av.

På samma gång som man framhåller
betydelsen av den kommunala friheten,
är det å andra sidan välbekant, hur den
snörts in mer och mer genom att den
kommunala verksamheten inordnats i
ett statligt förvaltningssystem genom allsköns
lagar, som reglerar kommunernas

förehavanden, genom myndigheters kontroll
o. s. v.

Ehuru kommittébetänkandet talar
vackra ord, som jag helt kan instämma i,
om betydelsen av att upprätthålla den
kommunala friheten, kan man inte säga
att kommittén tar några betydelsefulla
steg till vidgande av denna frihet —
utom på en punkt, som är rätt intressant.
Åtminstone de äldre kammarledamöterna
erinrar sig väl, hur man förr
ansåg det vara en betydelsefull regel, att
kommunens medlemmar var underkastade
beskattning endast för de aktuella
behoven, alltså för den budget som gjordes
upp för kommande år, och att det
inte kunde tolereras att skatter uttogs
för framtida utgifter. Den principen modifierades
genom den bekanta lagstiftningen
om kommunal fondbildning, som
under vissa förutsättningar och med vissa
begränsningar gav kommunerna rätt
att ta ut skatter för framtida behov. Det
är ett intressant drag, som framträder i
det nu föreliggande förslaget, att man
där har tagit ytterligare ett steg och givit
kommunerna rätt att beskatta sina
invånare för fondbildning i en nära nog
obegränsad omfattning. Allting som kan
motiveras med skatteregleringsbehov eller
investeringsbehov berättigar sålunda
till fondcring och en däremot svarande
beskattning. Det är en ganska tydlig motsvarighet
till den utveckling, som vi har
haft inom det statliga budgetväsendet,
där man för ett 20-tal år sedan tog ut
skatter allenast för det kommande budgetårets
behov och ingenting annat, medan
vi nu som en normal företeelse har
överbalansering av budgeten, vilket innebär
att vi tar ut mer skatter än som
behövs för det kommande året.

Jag har inte någon invändning att göra
mot vad kommittén här föreslagit, så
mycket mindre som jag saknar direkt
praktisk erfarenhet om dessa ting och
jag i de yttranden, som har avgivits, inte
har funnit några allvarliga gensagor.
Men jag skulle ändå apropå denna frihet
och den kommunala friheten över
huvud vilja säga: Låt oss ändå komma
ihåg, att var gång som vi talar om frihet
för kommunen, så ligger däri tillika

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

någonting annat och mera. Friheten har
ju, var den över huvud taget möter oss i
samhällslivet, vanligtvis två sidor. Jag
vill bara peka på följande. Frihet för
kommunerna betyder naturligtvis på
samma gång ökad makt för den kommunala
majoriteten gentemot skattedragarna.
En ökning av kommunens makt
betyder självklart en begränsning av de
kommunala skattedragarnas frihet. Man
skall alltid hålla den aspekten klar för
sig. Mot detta kan man naturligtvis säga:
»Men, för all del, det är ju fråga om
självbeskattning, de som beskattas är
ju själva med om det.» Man får emellertid
inte bortse från att i vårt nutida samhällsliv
är det dess värre en realitet, att
oändligt stora grupper av människor är
fullkomligt passiva och känner sig utanförstående
gentemot kommunala myndigheter
lika väl som gentemot statliga.

Man får inte heller glömma, att i kommunerna
finns det ändå motsättningar.
Det kan vara så, att friheten betyder en
makt för en majoritet att tvinga en minoritet.
Det kan vara motsättningar mellan
olika politiska partier och mellan
olika gamla kommuner inom en storkommun,
i vilken de uppgått. Det kan
vara motsättningar mellan tätbygd och
landsbygdsområden och mellan en stad
och dess inkorporerade områden. Det
kan till äventyrs vara motsättningar mellan
dem som betalar skatt till kommunen
och den stora grupp av människor,
som bara har intresse av att åtnjuta förmåner
från kommunen.

Jag säger detta endast för att understryka,
att när det talas om den kommunala
friheten, saknar jag alltför ofta en
erinran om att denna kommunala frihet
i själva verket ur de enskilda människornas
synpunkt inte är någonting annat än
ett tvång.

Det är emellertid inte bara gentemot
skattedragarna som kommunerna utövar
makt. Låt mig med några ord också få
peka på vad kommunens makt betyder
i förhållande till de enskilda medborgarna.
Det är ju nämligen så, att kommunens
organ har att träffa varjehanda avgöranden
som angår enskilda medborgares
rätt. Jag skall tillåta mig att med av -

Förslag till kommunallag m. m.

seende på det förhållande som då uppstår
mellan kommunen och medborgarna
göra några reflexioner, som i viss
mån anknyter till reservationer som jag
har gjort. Vad jag har att säga skall emellertid
inte utmynna i något som helst
yrkande om ändring av vad som föreslås
i lagförslaget. Jag skall bara peka på
vissa föreliggande svårigheter.

Jag tycker nog att det är ett problem
som vi får tänka på i fortsättningen,
att rätten att besvära sig över kommunala
organs beslut är och förblir förbehållen
kommunens egna medlemmar.
Det är ett problem, att de kommunala
organen i stor utsträckning kommer i
beröring med och träffar avgöranden angående
deras rätt som icke är medlemmar
av kommunen. Vad detta innebär
kan illustreras genom proposition och
kommittébetänkande. Jag skall inte uppta
tiden med det. Jag vill bara säga att
detta problem står kvar, och i den mån
det visar sig ha praktisk betydelse får
det lösas på något vis.

Jag kommer sedan till en annan sak,
som jag har haft alldeles särskilt intresse
för. Med avseende på de nämnder
som kommunen tillsätter utan att
lag och författning föreskriver det —
det gäller alltså inte fattigvårdsstyrelse,
barnavårdsnämnd o. s. v., utan det gäller
hamnstyrelse, gasverksstyrelse, biblioteksstyrelse
o. s. v. — är det tacknämligt
att kommittéförslaget i överensstämmelse
med rättspraxis på senare år uppställer
den bestämda regeln, att dessa
nämnders beslut är överklagbara på vanligt
sätt hos länsstyrelse och regeringsrätt.
Men jag är litet missbelåten med
de former som där är stadgade. Förut
fick man klaga över t. ex. ett kommunalnämndsbeslut
inom en viss tid efter det
att detta blivit personligen delgivet. Hur
skall det hädanefter gå till, om en enskild
person har en angelägenhet, som
rör honom själv, en rent personlig sak
hos en kommunal myndighet och han
vill överklaga dennas beslut? Nu skall
det gå så till, att på kommunens anslagstavla
kommer att tillkännagivas inte vad
som har beslutats utan bara att den och
den nämnden har sammanträtt då och

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.
då. Detta är ju en mycket otillfredsställande
anordning. Den enskilde får inte
någon anvisning om vad för beslut som
har fattats rörande honom. Det där kungörandet
på kommunens anslagstavla har
ju ingen praktisk innebörd för honom.
Han blir hänvisad att gå till vederbörande
nämnd eller styrelse och fråga hur
hans ärende ligger. Man förklarar nu att
detta system är gott, den mödan kan den
enskilde kosta på sig. Statsrådet har visst
i sitt yttrande till och med sagt något
litet om att den enskilde ger sig frivilligt
in med kommunen, och då får han
stå sitt kast. Han får alltså vara så god
att gå och ta reda på hur saken ligger.
Eljest riskerar han att förlora sin rätt.
Detta har stött mig mycket, därför att
man här är inne på en väg som är rakt
motsatt den man följer i fråga om medborgarnas
mellanhavanden med statliga
myndigheter. Där fick man förr i världen
gå upp och hämta ut utslaget då det
var färdigt hos myndigheterna. Dessa
bekymrade sig inte om de enskilda. Men
nu har man slagit in på en annan väg
och kommit långt på denna. Nu skall
myndigheterna lämna service, som det
heter, gentemot medborgarna. De skall
hjälpa dem på alla sätt, och då följer
man framför allt den regeln, att när ett
beslut rörande en enskild medborgare
träffats, skall det genom myndighetens
försorg överbringas till honom. Jag har
velat föra fram denna sak bara för att
säga, att jag inte tror att kommunalförvaltningarna
i det långa loppet mår
väl av att hålla lägre standard i detta
hänseende än statsförvaltningen och
mindre än denna bekymra sig om medborgarnas
rätt.

Till sist bara en liten kort hjärtesuck
med avseende på förhållandet mellan
kommunerna och medborgarna. Det är
en gammal tanke, att besvär över kommunala
tjänstetillsättningar skulle möjliggöras.
Nu föreslås inrättande av rent
kommunala besvärsnämnder för detta
ändamål. Jag har alltid trott att det skulle
behövas något annat och mera, och
jag vill bara korteligen deklarera, att
den meningen vidhåller jag, ehuru föreliggande
utredning inte har givit mig

några som helst möjligheter att därutinnan
framlägga några positiva förslag.

Herr talman! Jag har tagit upp vissa
allmänna synpunkter på förslaget. Vad
det innehåller av nyttiga, praktiska och
värdefulla enskildheter hade jag tänkt
att man helt och hållet skulle kunna gå
förbi. Det torde vara bekant för kammarens
ledamöter. Jag skall bara inskränka
mig till att helt kort, nästan katalogmässigt,
konstatera, på vilka punkter
konstitutionsutskottet har enhälligt
avvikit från Kungl. Maj:ts förslag.

För det första har konstitutionsutskottet
ansett det rimligt, att den tjänsteman
som intar en ledande ställning i en
kommuns förvaltning inte skall vara valbar
till fullmäktige. Man har menat, att
det inte är lyckligt, om en sådan person,
som skall stå objektiv till och obunden
av alla intressen, binder sig för en
viss politisk riktning.

För det andra har konstitutionsutskottet
utformat den jävsregel, som i och
för sig är ett mycket tacknämligt inslag
i lagförslaget, på ett något lyckligare
sätt än vad som gjorts i Kungl. Maj:ts
förslag.

För det tredje har det ställts vissa
skärpta krav med avseende på beskaffenheten
av de protokoll, som skall föras
hos både fullmäktige och nämnder.

För det fjärde har det stipulerats att
de ledande tjänstemän, som konstitutionsutskottet
inte vill göra valbara till
fullmäktige, skall få närvara vid fullmäktiges
sammanträden.

För det femte har konstitutionsutskottet,
vilket är ett personligt glädjeämne
för mig, genom några enkla ändringar
starkare än i Kungl. Maj :ts förslag fastslagit
den utomordentliga vikten av en
god kommunal arkivvård.

Herr talman! Jag skall förbehålla mig
att på ett par punkter få återkomma till
speciella spörsmål, där jag har en avvikande
mening, över huvud taget har
bland konstitutionsutskottets härvarande
medlemmar den tanken gjort sig gällande,
att vi skulle försöka att så mycket
som möjligt skjuta över diskussionen
angående rent speciella ämnen till de
särskilda paragraferna. Jag nöjer mig

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

nu, herr talman, med att yrka bifall till
den föreliggande 1 §. I detta yrkande
lägger jag in ett oförbehållsamt förord
för förslaget i dess helhet. Jag är övertygad
om att det, då det upphöjes till
lag, kommer att bli till gagn för de
svenska kommunerna.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL
(bf): Herr talman! Efter professor Herlitz’
långa principanförande skall jag
fatta mig mycket kort. Det jag vill säga
skulle jag givetvis kunna vänta med tills
vi kommer till de särskilda paragraferna,
men det har så pass stor betydelse
att jag vill begagna detta tillfälle att
säga några ord. Det gäller frågan om val
av kommunens styrelser. På denna punkt
har utskottet delat sig mer än på andra
punkter, i det att sju av första kammarens
ledamöter har reserverat sig mot
utskottets förslag. Utskottet har föreslagit
att ordförande och vice ordförande
i kommunalnämnd samt drätselkammare
och stadskollegium i städerna skall väljas
i januari månad året näst efter det
år som valet har skett, under det att i
propositionen och av kommittémajoriteten
föreslagits, att de nya kommunalfullmäktige
skulle sammanträda i december
månad och välja dessa styrelser för det
kommande året. Av andra kammarens utskottsledamöter
har endast en reserverat
sig emot utskottets förslag.

Nu kan det framhållas, att det nuvarande
systemet förskjuter tidpunkten för
den nya kommunalnämndens respektive
drätselkammarens tillträdande av sina
tjänster. Men jag anser att detta är en
fördel, därför att om det skulle bli en
så pass stor förskjutning inom kommunalfullmäktige
eller stadsfullmäktige att
majoriteten blir en helt annan, så är det
inte nödvändigt att denna majoritet genast
vid nyår skall träda i funktion.
Kommittémajoriteten har framhållit, att
det ur andra synpunkter är synnerligen
värdefullt att de nya ledamöterna har
ett år på sig att sätta sig in i det arbete
de kommer att få såsom beslutande organ
inom kommunen. Ävenså kan det
under det året kanske visa sig, att man

Förslag till kommunallag m. m.

bättre kan överblicka frågan, vilka personer
som är mest lämpliga att väljas
in i den nya styrelsen. Den gamla ordningen
har ju fungerat tillfredsställande.
När man ser på remissyttrandena,
finner man också, att kommunerna gett
uttryck för denna uppfattning. Av de
kommunala myndigheter som yttrat sig
har ungefär tre gånger så många uttalat
sig för minoritetsförslaget, som är konstitutionsutskottets
förslag, som för kommittémajoritetens,
sedermera Kungl.
Maj :ts förslag. Detta visar, att det inom
kommunerna är en allmän uppfattning,
att den nuvarande ordningen är tillfredsställande.
Man önskar alltså ingen
ändring i det avseendet.

Jag ber med hänsyn till detta och till
den erfarenhet som den gamla ordningen
givit att få yrka bifall till utskottets
förslag på denna punkt. Jag återkommer,
när vi sedan kommer in på paragraferna.

Herr WEILAND (fp): Herr talman!
Man kan väl säga om det förslag till
ny kommunallag som här föreligger, att
det i många avseenden innebär en betydande
förbättring jämfört med vad
som förut varit gällande. Det är bara
några punkter som jag har fäst mig vid,
däribland frågan om bestämmandet av
antalet ledamöter i fullmäktige. Här har
man gått in för att det skall ordnas så,
att antalet ledamöter i stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige kan variera
högst betydligt. En majoritet kan därvid
spekulera i att så avväga antalet fullmäktigeledamöter,
att det gagnar den
egna gruppen på andra gruppers bekostnad.
Nu kanske någon säger, att det väl
aldrig någonsin förekommit någonting
i den vägen. Jag skall då be att få verifiera
min uppfattning med ett enda exempel.

I en stad hade man kommit dithän,
att antalet ledamöter skulle ökas. Man
hade emellertid litet olika meningar om
hur många ledamöter fullmäktige skulle
ha. Den ena gruppen ansåg, att det skulle
vara 36 ledamöter, och den andra
gruppen ansåg att det skulle vara 40
ledamöter.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

Nu sades det, i ett obevakat ögonblick,
av en av företrädarna för den stora gruppen,
att man hade stannat vid detta antal,
36 ledamöter, eftersom den grupp
han själv tillhörde då kom att få ett
bättre underlag i fullmäktige. Det låg så
till, sade vederbörande, att de tre borgerliga
partierna skulle belägga tre av
de fyra platser som det var strid om,
och det andra stora partiet skulle sålunda
bara få en av dessa fyra. Följaktligen
kom majoriteten att minskas för
det stora partiet. När man så i allmänna
rådstugan diskuterade dessa problem,
kom man också fram till att besluta att
det skulle bli endast 36 ledamöter i stället
för 40.

Jag tror inte att det är riktigt att
man har det ordnat på detta sätt, och
därför har jag för min del ansett, att
det hade varit bättre om man hade haft
fasta intervaller. Så var det ju också
tidigare. När det gällde den minsta
gruppen av kommuner fick man ha 20
ledamöter i fullmäktige, varken mer eller
mindre. Nu kan fullmäktigeinstitutionen
i den lägsta gruppen — kommuner
med upp till 2 000 invånare — variera
mellan 15 och 30 ledamöter. Sedan
fortsätter denna variation, så att
man i kommuner med minst 2 000 upp
till 5 000 invånare kan utse mellan 20
och 35 fullmäktigeledamöter. Jag tror
inte att det är klokt att ha en sådan variation,
utan det är bättre att ha fasta
intervaller i likhet med vad som föreslagits
i den motion, som har framburits
av mig, och den reservation, som betecknats
såsom reservation nr 1.

Det är på ännu en punkt som man har
givit ett litet handtag i samma riktning.
Det är i 9 § och avser valkretsarnas antal.
När det gäller att bestämma antalet
valkretsar i eu stad har bestämmelserna
förbättrats åtskilligt genom riksdagens
senaste beslut. Yi får sålunda som det
nu är inte besluta, att vi skall ha mer
än en valkrets, förrän staden kommer
upp till 40 000 invånare. När denna ordning
beslutades här i kammaren var meningarna
delade. Många ansåg att man
kunde ha haft valkretsarna betydligt
större än vad som då föreslogs. Nu har

man gått in för den principen i det föreliggande
förslaget, att även om invånarantalet
är blott 10 000 skall man kunna
få besluta att dela kommuner och
städer i valkretsar. Jag tror att det är
en oklok anordning. Det hade varit bättre
att gå in för den principen att kommun
ej skulle få uppdelas i valkretsar
förrän den uppnått 40 000 innevånare.

Herr talman! Jag skall i detta sammanhang
inte ställa något yrkande, utan
jag har bara velat påpeka dessa förhållanden.

Herr NILSSON, PATRICK (bf): Herr
talman! I sista stycket i 36 § av det nu
framlagda förslaget till ny kommunallag
angives ju, såsom vi alla har sett, att
en suppleant äger rätt att närvara vid
kommunalstyrelses sammanträden och
skall kallas till dessa. Det är ju alldeles
naturligt och riktigt. I anslutning härtill
har jag och några medmotionärer
framfört ett förslag om att samma rätt,
som här tillerkännes suppleant, skulle
tillkomma också ordföranden i fullmäktige.

Orsaken till att denna fråga har
väckts är att det enligt vår mening skulle
vara till stort gagn för det kommunala
arbetet, om fullmäktiges ordförande
på detta sätt kunde bli i tillfälle att
på ett tidigt stadium få informationer
genom att följa kommunalstyrelsens arbete.
Det skulle vara till stor nytta för
honom och därmed också för den beslutande
församlingen, d. v. s. fullmäktigeförsamlingen.

Att denna vår uppfattning är riktig
stödes av det faktum, att det på många
håll i landet redan nu är vanligt, att
fullmäktiges ordförande får meddelande
om att kommunalnämnden — eller kommunalstyrelsen,
som den nu skall kallas
— sammanträder. Man har kommit
underfund med att detta är gagneligt
för kontinuiteten i det kommunala arbetet
och för att fullmäktiges ordförande
skall kunna på förfrågan lämna upplysningar
till fullmäktigeledamöter och
andra i kommunen, som själva inte tillhör
någon nämnd. Denna praxis, som

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

alltså har utvecklats på många håll i
landet, skulle det vara lämpligt att få
lagfäst, när man nu står i begrepp att
antaga en ny lag.

Nu har emellertid konstitutionsutskottet
inte velat vara med härpå, utan skriver:
»Utskottet har ej kunnat finna, att
det föreligger något behov av en lagbestämmelse
för det angivna ändamålet.
Det synes böra vara en intern kommunal
angelägenhet att bestämma i en dylik
fråga.»

Jag är inte riktigt på det klara med
vad utskottet menar med att detta skulle
kunna behandlas som »en intern kommunal
angelägenhet». Får man fatta
skrivsättet så, att det skulle vara berättigat
för fullmäktige exempelvis att besluta,
att fullmäktiges ordförande skall
erhålla underrättelse om att ett sammanträde
inom kommunalstyrelsen äger
ram? Om så skulle vara meningen, kommer
väl beslutet åtminstone i någon mån
i konflikt med den nu gällande bestämmelsen,
och jag ser inte att det nya förslaget
till kommunallag innehåller något
nytt på denna punkt, varigenom det skulle
ankomma på kommunalnämnden att
besluta, om någon som icke är ledamot
av nämnden skall få tillfälle att närvara
vid kommunalnämndens sammanträde.
Nu inför man här bestämmelse om att en
del funktionärer och tjänstemän skall få
tillfälle att närvara i fullmäktiges sammanträden
utan att vara ledamöter av
fullmäktigeförsamlingen, och det kan väl
vara riktigt och gagneligt för handläggningen
av de kommunala ärendena. 1
analogi härmed har vi ansett att det
skulle vara lämpligt, att också fullmäktiges
ordförande hade denna både skyldighet
och rätt, om man vill uttrycka det
så, i vad som rör kommunens styrelse.
Man skulle då kunna få en bättre kontakt
mellan de två organen.

Herr talman! Mot ett enhälligt konstitutionsutskotts
avstyrkande — det föreligger
inte någon reservation på denna
punkt — skulle det inte vara någon mening
med att framställa ett yrkande,
och jag ämnar inte heller göra det. Jag
har endast med dessa få ord velat motivera
varför vi liar framlagt vår motion.

Förslag till kommunallag m. m.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! I fråga
om de kommunala tjänstemännens
rätt att utöva kommunala förtroendeuppdrag
har jag tillsammans med några andra
av kammarens ledamöter väckt en
motion, vari yrkas att riksdagen måtte
besluta förbud för i kommunens tjänst
anställd befattningshavare, vilken såsom
föredragande hos kommunens styrelse
eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden
intar en ledande ställning i
kommunens samfällda förvaltning, att
tillhöra fullmäktige, kommunens styrelse
och kommunala nämnder för oreglerad
förvaltning. Det är helt i stil med
det yrkande som kommunallagskommittén
har framställt men som har frångåtts
av Kungl. Maj :t.

Herr Herlitz nämnde att detta var en
av de punkter där konstitutionsutskottet
har frångått Kungl. Maj:ts förslag, och
det är med särskild tillfredsställelse jag
konstaterar att konstitutionsutskottet har
tagit det yrkande, som har framställts i
motionen, endast med någon liten ändring.
Jag anser i likhet med utskottet,
att det för det kommunala förvaltningsarbetet
måste anses vara högst angeläget
att den främste befattningshavarens sakkunskap
och erfarenhet tillförs kommunen
i hans egenskap av befattningshavare
och icke som representant för något
politiskt parti. Utskottet förordar,
som herr Herlitz nämnde, en bestämmelse
enligt vilken vederbörande får rätt
att delta i fullmäktiges överläggningar.
Detta anser jag också vara synnerligen
lämpligt. På den punkten är jag sålunda
fullt överens med konstitutionsutskottet.

I den motion som jag har varit med
om att framlämna finns emellertid också
ett annat yrkande, nämligen om förbud
för anställda i kommunala verk att
vara ledamöter eller suppleanter i
nämnd, varunder verket lyder. Detta yrkande
har emellertid inte biträtts av utskottet,
som ansett att endast verkets
chef borde genom lagbestämmelse hindras
från att tillhöra nämnd under vilken
verket lyder. De anställda skulle däremot
vara valbara. Av dem som avgett
remissyttranden om denna sak har särskilt
Stadsförbundets styrelse ansett att

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

en dylik anordning är olämplig. Enligt
vad styrelsen har sig bekant har det i
praktiken mer än en gång visat sig, att
en sådan valbarhet medfört påtagliga
olägenheter och försvårat arbetet inom
ifrågavarande styrelse och nämnd. Det
kan ju inträffa, vilket också omnämnes
i något remissvar, att en befattningshavare
på sätt och vis blir överordnad sin
egen verkschef. Förtroendeuppdraget
kan ju ställa innehavaren därav inför
grannlagenhetsprövningar, som kan vara
mycket besvärliga för honom själv.

Stadsförbundet påpekar också att vi
numera har någonting som heter samarbetsnämnder
och att anordningen med
dessa ju toge sikte på att bereda de anställda
ett visst medinflytande när det
gällde deras arbetsförhållanden. Genom
samarbetsnämnderna, menar Stadsförbundet,
bör man på ett både för kommunen-arbetsgivaren
och för arbetstagaren
lyckligare sätt kunna tillvarata
de positiva värden som valbarhet för
de anställda till respektive a erksstyrelser
kunde tänkas innebära.

Herr Herlitz har i en reservation tillsammans
med några andra ledamöter i
konstitutionsutskottet yrkat bifall till
denna del av motionen, och jag ber, herr
talman, att då 32 § föredras få återkomma
och yrka bifall till herr Herlitz’ reservation.

Herr HERLITZ (h) kort genmäle:
Herr talman! I anledning av det anförande
som hölls av herr Sunne, och jämväl
de anföranden, som tidigare hållits
av herrar Andersson, Nilsson och Weiland,
får jag konstatera, att den hemställan
som jag tillät mig att rikta till
kammarens ledamöter, att vi skulle kunna
få diskutera de särskilda frågorna
under varje särskild paragraf, inte har
vunnit bifall. Herrarna har en annan
mening, nämligen att man nu under den
allmänna debatten bör kunna ta upp vilken
fråga som helst.

Jag får bara tillkännage att jag vidhåller
min uppfattning. I den mån jag har
någonting att säga om de särskilda frågor,
som har tagits upp till diskussion

på detta stadium, skall jag alltså tillåta
mig att begära ordet vid de särskilda paragrafernas
föredragning.

.lag har velat säga detta till undvikande
av att min tystnad skall missförstås.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST
(s): Herr talman! Jag skall försöka i
korthet motivera utskottets inställning
till de spörsmål som framförts av motionärerna.

Den fråga, som herr Sunne tog upp,
får han väl svar på så småningom i den
diskussion som kommer att ägnas problemet
om besvärsinstitutionen; om jag
inte fattade honom fel gällde hans inlägg
den saken.

Herr Nilsson var inne på ett annat
problem. Han talade om den motion som
han väckt angående vissa bestämmelser
som utskottet inte hade tillstyrkt. Jag
vill därvidlag bara i all korthet hänvisa
till vad utskottet har sagt om motionen:
»Utskottet har ej kunnat finna, att det
föreligger något behov av en lagbestämmelse
för det angivna ändamålet. Det
synes böra vara en intern kommunal
angelägenhet att bestämma i en dylik
fråga. Utskottet avstyrker sålunda motionerna
i förevarande del.»

Herr Weiland talade för sin motion
och ville göra gällande att det förslag
han hade framfört angående fullmäktiges
antal skulle vara bättre än det som
utskottet har framlagt. Jag undrar, om
herr Weiland kan vara så säker på den
saken. Herr Weiland föreslår att riksdagen
skall besluta att en kommun skall
kunna bestämma att den skall ha ett
visst antal ledamöter i fullmäktige. Är
det inte litet smidigare, och håller man
inte samtidigt på den kommunala självbestämmanderätten,
om man föreskriver
att kommunerna inom ramen för de siffror,
som här är angivna, får bestämma
antalet ledamöter i kommunalfullmäktige?
Jag skall inte plädera så mycket i
dessa detaljfrågor — de är, måste jag
säga, mycket noga genomgångna och
penetrerade av utskottet, som efter sin
noggranna behandling av lagförslaget

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

har kommit fram till de resultat som
här föreligger.

Jag skulle sedan bara vilja svara herr
Herlitz, men jag skall kanske vänta med
det tills den ifrågavarande paragrafen
föredragits — det gäller frågan om besvär
snämnd erna. Jag vill emellertid säga
att det ju här är frågan om en frivillig
sak för kommunerna: de kan utse besvärsnämnder
eller låta bli att göra det.

Nu skall jag i alla fall, herr Herlitz,
frondera litet mot det beslut som vi hade
fattat att vi inte skulle diskutera frågorna
annat än paragraf för paragraf.
Det gäller den paragraf som herr Gustav
Emil Andersson talade om och den reservation
som sju ledamöter av utskottet
avgivit, där vi hemställer om bifall till
Kungl. Maj ds förslag. Jag tar upp den
frågan redan nu, då många av kammarens
ledamöter kanske skulle finna det
vara ett svaghetstecken om vi inte diskuterade
frågan medan vi ännu har i
friskt minne vad herr Gustav Andersson
anförde. Herr Herlitz skakar på huvudet,
men det kan inte hjälpas.

Det förhåller sig på samma sätt med
denna fråga som med alla andra: utskottet
har noga penetrerat den. Jag skulle
vilja säga att jag för min del bygger min
uppfattning på en rätt lång tids erfarenhet.
Om man har varit kommunalnämndsordförande
i nära 30 år har man
ju kunnat följa ärendena och utvecklingen
av den inre förvaltningen i kommunen
ganska noga. Jag har resonerat som
så, att det väl ändå är bättre att man har
samma majoritetsställning i kommunalfullmäktige
som i kommunens styrelse.
Jag instämmer i både vad kommunallagskommittén
har sagt och vad statsrådet
anfört i propositionen, då han säger
att detta inte är någon stor fråga. Den
har inte så allra värst stor betydelse.
Men vad jag vänder mig emot är den
motivering som utskottet har anfört då
det går emot den kungliga propositionen.
Den motiveringen kan jag för min
del under inga förhållanden skriva under.
Utskottet säger en hel del saker,
som jag inte tycker är riktiga, bl. a. följande:
»Detta bekräftas därav att frågan
om en ändrad ordning över huvud taget

Förslag till kommunallag m. m.

icke synes ha tagits upp till debatt på
kommunalt håll förrän med anledning
av kommitténs förslag. Redan detta förhållande
manar till försiktighet, när det
gäller att överväga införandet av nya bestämmelser.
»

Vidare heter det: »Till det sagda må
tilläggas, att man genom att bibehålla
det system, som gäller för kommunalnämndsval,
undviker den i och för sig
mindre lämpliga anordningen med två
samtidigt fungerande fullmäktigförsamlingar.
»

Jag kan inte förstå hur utskottet kommit
till en sådan motivering. Den kommunalfullmäktigeförsamling
eller stadsfullmäktigeförsamling,
som väljes 1954,
får endast ett enda i lagen stadgat uppdrag
att utföra, och det är valet av kommunens
styrelse och val av ordförande
i kommunalfullmäktige. Under sådana
förhållanden kan man väl ändå inte säga,
att man har »två beslutande församlingar».
För all del, formellt heter det att
man har två samtidigt fungerande församlingar,
men märk väl, att den ena
endast har dessa val att utföra. Jag tycker
nog att detta är att så att säga slå
på trumman litet för hårt för en uppfattning,
som utskottet självt anser inte
vara av så stor betydelse i vår kommunalförvaltning.
Jag anser inte heller att
frågan har någon större betydelse, men
när vi nu får en ny kommunallag —
vilket jag hälsar med tillfredsställelse —
menar jag att man borde ta steget fullt
ut.

Minoriteten i kommunallagskommittén
har inte vågat sig på att ta detta steg.
Men kommunallagskommittén har vågat
föreslå borttagande av kommunalstämma
och dylikt, och under sådana förhållanden
tycker jag detta tal om rädsla vara
en smula obefogat. Jag kan inte finna
något bärande skäl för att man inte skulle
kunna ta steget fullt ut och godta denna
del av den kungl. propositionen, och
vår reservation sammanfaller helt och
hållet med den kungl. propositionen.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
denna argumentering. Jag tycker att det
finns så många talande skäl för saken,
att kammarens ledamöter skulle kunna

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

följa Kung], Maj:ts förslag och alltså

även vad reservanterna har framfört.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Jag skulle gärna vilja respektera professor
Herlitz’ önskan att endast en allmän
debatt skulle förekomma vid föredragning
av 1 § och att man när det
gäller reservationerna till olika paragrafer
skulle vänta med debatten tills vi
kommer så långt fram att lagtexten blivit
föredragen. Emellertid synes det vara
ogörligt. Diskussionen har flödat ut,
och man har redan talat för motionerna
och reservationerna, vare sig de berör
1 § eller andra paragrafer i lagförslaget.
Ehuru jag inte skulle ha velat
taga ordet vid denna tidpunkt, tvingas
jag därför att redan nu ta upp dessa
saker till en stunds beskådande.

Yad professor Herlitz’ inledningsanförande
beträffar — vilket jag anser vara
mycket förnämligt — skulle jag om
några små små saker i detsamma vilja
säga, att de farhågor som han hyste
icke behövde vara så stora.

Han talade exempelvis om minoritetens
svårigheter att göra sig gällande hädanefter.
Nu kan man ju säga, att så
länge vi har det proportionella valsystemet
har minoriteten också representanter
i fullmäktigeförsamlingen. Denna
är sålunda ett fullödigare uttryck för
den allmänna meningen i en kommun,
landsbygd eller stad, än det var med
den gamla sortens stämmor och allmän
rådstuga.

Beträffande besvärsnämnden och dess
sammansättning får man väl ge sig till
tåls. Jag poängterar att detta är någonting
nytt i kommunallagstiftningen, som
har diskuterats i flera år. Yi kan väl
göra som vi brukar göra, vi gamla riksdagsmän,
nämligen försöka den form
som utskottet föreslår. Lämpar den sig
inte sådan som den är föreslagen och
fyller den inte sin uppgift, finns det
ju möjligheter att sedan komma fram
till en ändring. Jag ser saken på detta
sätt, och därför har jag i denna punkt
gått med på utskottets förslag.

Beträffande Patrick Nilssons bekym -

mer för att det inte är inskrivet i lagen,
att kommunalfullmäktiges ordförande
skall kallas till kommunalnämndens sammanträden,
uppskattar jag till fullo hans
åsikter om att det kan vara av stort värde
för kommunalfullmäktiges ordförande,
och därmed givetvis också för kommunalfullmäktiges
behandling av ärendena,
att han är tillräckligt informerad.
Men hans närvaro vid sammanträdena
kan ske ändå, utan att det skrivs
in i någon lagtext. Det kan skrivas in
i reglementet för kommunalnämnden,
exempelvis. Och det finns många frågor
som kommunalnämnden behandlar,
t. ex. interna frågor om bostadsförmedling
till enskilda personer och en mängd
andra saker, som det inte kan vara av
speciellt intresse för kommunalfullmäktiges
ordförande att i timmar sitta och
höra på. Allt detta kan sålunda ordnas
under hand.

Sedan har det talats för reservation
nr 1 och de motioner den bygger på. Det
gäller antalet fullmäktige. 1948 beslutade
riksdagen en förändring i fråga om antalet
representanter i fullmäktigeförsamlingar.
Närmaste motiveringen var kommunsammanslagningen,
och man ville
utvidga fullmäktiges antal för att de
många småkommuner, som förut hade
varit självständiga, skulle få möjlighet
att få in representanter i den nya fullmäktigeförsamlingen.
Man gav sålunda
kommunerna frihet att själva besluta
antalet — de minsta kommunerna skulle
ha mellan 15 och 30 representanter,
därefter 20—35, därefter 25—40, därefter
35—50 samt sist mellan 45 och 60,
allt efter kommunernas storlek i förhållande
till folkmängd.

Principen att stämman förut — eller
hädanefter fullmäktige själva -— inom vissa
latituder skall få besluta hur många
fullmäktige som skall väljas, har gamla
anor, när det gäller städerna ända från
1862 och för landskommunerna från
1913. Reservanterna vill nu att det i lagen
skall bestämt föreskrivas hur många
fullmäktige som skall väljas. Utskottsmajoriteten
har icke ansett sig böra gå den
vägen. Med hänsyn till att lagen så nyligen
ändrats och att man i det längsta

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

önskar ge kommunerna åtminstone någon
frihet har vi inte kunnat biträda
det önskemål, som på denna punkt framförts
i reservation nr 1 till utskottets
utlåtande.

Föregående talare var även inne på
reservation nr 2, och jag ber om ursäkt,
herr talman, att jag nu tar upp också
den frågan. Det gäller 8, 11 och
33 §§ i förslaget till kommunallag och
3 § i förslaget till lag om införande av
kommunallagen. På den punkten finns
många reservanter, de flesta från denna
kammare. Det gäller tiden för val
av ordförande och vice ordförande samt
kommunstyrelse, vilket reservanterna
anser borde förrättas i december månad
det år då fullmäktigeval ägt rum.

Under den förberedande behandlingen
av denna fråga har kommunallagskommittén
varit splittrad. Fem ledamöter,
d. v. s. majoriteten, har föreslagit, att
de kommunalfullmäktige, som Valts i
oktober månad och för vilket val sammanräkningen
ägt rum någon månad senare
— i något fall kanske länsstyrelsens
sammanräkning tar ännu längre tid
— skall sammanträda i december månad
för att välja ordförande och vice
ordförande samt kommunstyrelse, d. v. s.
kommunalnämnd eller drätselkammare.
Kungl. Maj:t har följt kommittémajoriteten.
Emellertid är det fyra av kommitténs
ledamöter som har reserverat sig
för den hittills mest förekommande ordningen,
nämligen att ordförande- och
viceordförandevalet skall företas i januari
månad av de nya fullmäktige samt
att valet av kommunstyrelse skall förrättas
i följande december månad.

Av dem som har yttrat sig över kommunallagskommitténs
förslag har 4 länsstyrelser
och 39 kommuner förordat
majoritetsförslaget, medan 14 länsstyrelser,
95 kommuner och 4 municipalsamhällen
uttalat sig för reservanternas linje.
193 kommuner och 36 municip har
icke tagit ställning till denna fråga. .lag
vill här erinra om att vi enligt senast
tillgängliga siffror inom landet har 814
landskommuner, 133 städer och 90 köpingar.
Av alla dessa kommuner har endast
en del av städerna tillämpat det

Förslag till kommunallag m. m.
system som kommittémajoriteten, Kungl.
Maj:t och utskottsreservanterna förordat.
Bakom reservanternas förslag ligger
enligt mitt förmenande huvudsakligen
politiska synpunkter. De menar
att om valet gett ett visst utslag och ett
parti fått några mandat mer än tidigare,
så bör detta omedelbart påverka kommunstyrelsen.
Konstitutionsutskottets
majoritet har inte så mycket fäst sig
vid dessa politiska synpunkter, utan har
mer sett frågan ur rent praktiska synpunkter.
När de politiska synpunkterna
har vädrats ut i samband med ett
fullmäktigeval i en kommun, mår säkerligen
de kommunala ärendenas handläggning
bäst av att frågorna inte för
mycket politiseras.

Det mest bärande motivet för utskottets
förslag är att denna lag skall gälla
för såväl landskommuner som städer
med undantag för Stockholm och att en
likartad lagstiftning förbereds för de
stora kommunerna, d. v. s. länskommunerna
eller landstingen. Inom utskottet
har det ansetts vara en oformlighet att
när valet av fullmäktige företas i oktober
månad för nästa fyraårsperiod och
sedan sammanräkningen kanske tar lång
tid — vartill kommer att besvär kan anföras
över valet, vilket ju kan förekomma
i de bästa familjer — så skall de
valda fullmäktige sammanträda och förrätta
val innan deras mandattid börjat.
Det sker icke för närvarande och kommer
väl ej heller att föreslås ske då det
gäller länskommunerna eller landstingen.

Enligt reservationen skall man i december
sammankalla två fullmäktigeförsamlingar:
de gamla fullmäktige för sig
och de nyvalda för sig. De gamla fullmäktige
skall välja revisorer, folkskolestyrelse,
fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd,
pensionsnämnd, familjebidragsnämnd,
brandstyrelse m. fl. sådana organ.
De nya fullmäktige skall endast utöver
ordförande- och viceordförandeval,
vilket lika bra kan ske i januari månad,
förrätta val av kommunstyrelse, d. v. s.
kommunalnämnd eller drätselkammare.

Det finns norrlandskommuner som till
ytinnehållet är större än var för sig

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

många av länen i södra Sverige. Härtill
kommer de dåliga kommunikationerna,
som gör att bevistandet av ett sammanträde
kan med resa ta mer än en dag i
anspråk. Det har sagts som motiv för
reservanternas förslag att den nya kommunstyrelsen
skall förbereda statförslaget.
Delstaterna i statförslaget förberedes
emellertid av styrelser, valda av de
gamla fullmäktige. I oktober månad var
jag med och fastställde en kommunstat
på 1,8 miljoner kronor, där delstaterna
var bl. a. följande: för skolan 659 000,
för fattigvården 211 000, för barnavården
44 000, för folkpensioneringen
62 000, för familjebidragsväsendet 24 000,
för brandväsendet 18 000 kronor o. s. v.
Lägger jag ihop de av mig nämnda delstaterna
kommer jag upp i över en miljon
kronor av de 1,8 miljoner kronorna.
Det var alltså de delarna av statförslaget,
som förbereddes av styrelser, valda
av de gamla fullmäktige. Sedan har vi
amorteringar och avsättningar till skattefonder,
eventuellt till allmän investeringsfond,
saker och ting som det i regel
inte är någon svårighet att komma
överens om.

Vidare vill jag erinra om att prövningen
av statförslaget för kommande
år är en angelägenhet för de nya fullmäktige
under oktober månad, precis på
samma sätt som för närvarande gäller
för landstingen. Den slutliga prövningen
sker alltså i varje fall av de nya fullmäktige.

Jag har blivit upplyst om att bortsett
från Stockholm, som skall ha sin egen
kommunallag, är det endast tre städer,
Göteborg, Karlstad och en till, vilka
förrättar val av drätselkammaren på
det sätt som reservanterna föreslagit för
val av kommunstyrelser för samtliga
kommuner inom landet. Dessutom lär
det finnas en brokig karta av reglementsbestämmelser
för drätselkammaren, såsom
angående successiv förnyelse, olika
mandattider etc., vilka icke är ägnade
att vara förebild för den lagstiftning som
skall gälla för alla städer och landskommuner
— med undantag för Stockholm
— och som bör innehålla bestämmelser
som är så likartade som möjligt.

Det är sålunda enhetligheten i kommunallagen,
praktiska skäl och, så långt
det är möjligt, befrämjande av kontinuiteten
i kommunalförvaltningen, som utskottsmajoriteten
har önskat verka för
genom dessa olika förslag om val av ordförande
och vice ordförande i fullmäktige,
val av kommunstyrelse o. s. v.

Jag kommer sålunda, herr talman, att
i alla punkter biträda utskottets hemställan.

Herr NILSSON, PATRICK (bf): Herr
talman! När ledamoten av konstitutionsutskottet
herr Karl August Johanson
skulle lämna mig ett svar, så gjorde han
det genom att läsa upp vad jag själv
tidigare läst upp, nämligen konstitutionsutskottets
avstyrkande av min motion.
Det svaret anser jag inte så värdefullt,
att jag kan använda den vanliga frasen
och tacka för det.

Jag skulle däremot vilja ha ett riktigt
svar på den fråga, som jag tidigare
ställde. När konstitutionsutskottet skriver
att det synes vara »en intern kommunal
angelägenhet» att fullmäktiges
ordförande skall ha rätt att närvara vid
sammanträde med kommunens styrelse
och att bli underrättad om tid för sådant
sammanträde, vill jag fråga konstitutionsutskottets
ledamöter, vem som svara
gitter, om i detta skrivsätt får inläggas,
att fullmäktige skall ha rätt att fatta
ett beslut av den arten, att fullmäktiges
ordförande skall underrättas om att sammanträde
äger rum?

Nu säger man att detta kan skrivas
in i reglementet. Det är nog riktigt. Men
blir det inte så även framdeles, att det
i många kommuner inte kommer att upprättas
några reglementen? Det kommer
att ske endast i de kommuner, där man
inrättar en central förvaltning med kommunalkontor
och vad därmed följer. Men
många kommuner kommer inte att gå
den vägen, åtminstone inte på många år
ännu. Då uppstår, såvitt jag förstår, en
olikformighet — en kommun gör på ett
sätt och en annan kommun på ett annat
sätt.

Vi motionärer tycker att det inte varit

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

ur vägen, när man nu står i begrepp att
införa en ny lag, om man med några
enkla ord i lagtexten slagit fast den princip
som jag här pekat på och som efter
vad jag har hört omvittnas från många
håll skulle vara till stort gagn för det
kommunala arbetet.

Herr STEN (s): Ilerr talman! Detta anförande
kommer helt och hållet att hålla
sig inom ramen för herr Herlitz’ uppfattning
rörande föredragningsordningen.
Det avser att ersätta en motion, som
jag inte väckte vare sig under motionstiden
i våras eller den 19 oktober. Jag
vet inte om det framkallar en chock
eller ett leende hos kammarens ledamöter,
om jag säger att den skulle ha gått
ut på att vi borde i detta sammanhang
ha avskaffat ej mindre våra municipalsamhällen
och köpingar än även Sveriges
städer. Min tankegång är följande:
Vi har sedan några år tillbaka varit sysselsatta
med den kommunreform, som
först tagit sig uttryck i en ny kommunindelning
med sikte på att göra även
landskommunerna skickade att fullgöra
sina arbetsuppgifter, och nu lägger vi i
dag slutstenen genom en för de olika
kommunformerna gemensam kommunallag.

Nu vet jag att det finns någonting som
heter stadsprivilegier. Då jag utan jämförelse
för övrigt har i det närmaste lika
stor respekt för historia och tradition
som herr Herlitz, har jag vid mina överväganden
böjt mig för detta faktum. Men
vad jag i sak velat framhålla står kvar,
nämligen att man efter denna kommunreform
— som tagit sig uttryck både ute
på marken, som Lindhagen brukade säga,
och i denna kommunallag •— bör utgå
från att det skede i de svenska kommunernas
historia i stort sett bör vara avslutat,
då man på grund av vad som i
vårt västra grannland en gång kallats
»aeresfplelse» eller det slags kommunala
protektionism, som grundar förslag om
förvandling av kommunformen eller om
inkorporering på det förhållandet, att
vissa medborgare har sin arbetsplats i
den ena kommunen och sin bostad i den

Förslag till kommunallag m. m.

andra, sysslade med förvandling av en
kommuns status. Ändringar av den kommunala
indelningen, som prövas vara
nödiga och nyttiga, bör naturligtvis vara
möjliga att genomföra även i framtiden,
men i stort sett utgår jag från att man
skall kunna arbeta efter de riktlinjer,
som jag på detta kortfattade och bristfälliga
sätt tillåtit mig att skissera.

Om jag får tillägga en sak med anledning
av herr Herlitz’ anförande, så är vi
väl alla ense om att den kommunala
självstyrelsen har haft och fortfarande
har ett stort egenvärde och värde för
nationen. De svårigheter, som herr Herlitz
brottas med i övergångsskedet, beror
enligt min mening på det moderna
organisationsväsendets genomslagskraft
i utbildningen av våra tänkesätt och när
det gäller våra åtgärder i detta hus. Stat
och kommun har av begynnelsen varit
skilda element. Allt fortfarande förekommer
meningsbrytningar, som exempelvis
karakteriseras av att man här i riksdagen
talar om ett landstingsparti och att
en stor del av riksdagens ledamöter är
kommunalmän. Men å andra sidan har
staten och kommunen i det moderna
samhället fått fler och fler gemensamma
arbetsuppgifter. De känner sig inte
som motståndare utan som medarbetare.
Kommunen har blivit vad vi på organisationsspråket
kallar lokalavdelningen,
länet och landstinget ersätter distriktsorganisationen,
och de riksomslutande
organen samverkar med de lokala instanserna
i en gemensam strävan.

Alltjämt föreligger givetvis en åtskillnad.
Jag tittade under herr Herlitz’ första
anförande på herr förste vice talmannen
och tänkte, att Landsorganisationen
på sätt och vis är en syntes av ett demokratiskt
samhälle och en kämpande
armé; den är centraliserad i något större
utsträckning än statsförvaltningen inklusive
kommunalförvaltningen. Men jag
tror ändå att förklaringen till de problem
som herr Herlitz brottas med •—
och som jag är tacksam för att någon
i detta hus sysslar med ■— ligger just
i vad jag nyss sade om de moderna tänkesättens
genomslagskraft. Vi hämtar
förebilderna från organisationsarbetet

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

och tillämpar dem på lagstiftningsarbetet,
när det gäller att reglera förhållandet
mellan staten, länet och kommunen,
som vi sysslar med här i dag.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Det
vore rimligt att de reflexioner, som herr
Sten nu sist anfört, toges upp till ett
mera djupgående meningsutbyte; de lockar
i hög grad till ett sådant. Men jag
skall inte upptaga kammarens tid därmed,
då det skulle föra alldeles för långt.

Jag begärde ordet bara med anledning
av vad herr Sten sade om den tilltänkta
motionen angående de svenska städernas
avskaffande. Jag kände ett behov av
att betona vad som törhända är självklart
för många av kammarens ledamöter,
men som kanske inte alla tänker
på, nämligen att frågan om vi skall ha
en åtskillnad mellan land och stad naturligtvis
inte i väsentliga delar är en
kommunallagsfråga. Kommunallagarna
reglerar de skillnader som kan bestå i
fråga om den kommunala organisationen,
men vid sidan därav har vi eu myckenhet
lagar och författningar som ger skiljaktiga
regler angående förhållandena i
stad och på landsbygd. Dessa regler har
under senare tid i stor utsträckning genombrutits,
därför att i städerna finns
landsbygdsområden och i landsbygdskommunerna
tättbebyggda samhällen.
Men skillnader kvarstår i alla fall, på
jorddelningsväsendets, rättskipningens,
ordningsväsendets och hälsovårdens områden
liksom i en hel del andra avseenden.

Fastän jag är en gammal liebhaber på
de svenska städernas privilegier ■— jag
har sysslat mycket med dem och känner
varmt för de svenska städerna -— bar
jag inga fördomar mot en översyn av
lagstiftningen med sikte på större enhetlighet;
denna översyn är för övrigt
redan på god väg. Däremot vågar jag
inte på förhand fälla några generella omdömen
om hur långt vi där kan komma.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Jag
har den uppfattningen, att denna lag är

välkommen och iatt den på många punkter
innebär en förenkling, som kommer
att få en utomordentligt stor betydelse.

På några punkter skall jag emellertid
be att få några upplysningar av exempelvis
professor Herlitz. Det finns några
skönhetsfläckar, sam jag tycker inte borde
ha funnits i lagen. I varje fall borde
det ha givits förklaringar, som hade kunnat
ge positiva resultat.

I paragraf 26 heter det: »Så snart fullmäktiges
protokoll blivit justerat, skall
avskrift av protokollet överlämnas till
kommunens styrelse .. .». De flesta kommuner
har ju numera centraliserad förvaltning,
och det skulle betyda att den
ena handen skulle skriva ett protokollsutdrag
och överlämna det till den andra.
Det är såvitt jag kan förstå ett i mycket
hög grad onödigt arbete, som här skulle
ske. I de kommuner, där man inte har
centraliserad förvaltning, kan det ju vara
av en viss betydelse med en sådan ordning,
men i varje fall inte i de något
större kommunerna. Nu vet jag inte, om
en sådan här detalj har diskuterats inom
utskottet, men den kan förorsaka rätt
mycket onödigt merarbete i åtskilliga
kommuner.

I paragraf 30 heter det: »Kommunens
styrelse skall leda förvaltningen av
kommunens angelägenheter och hava
inseende över övriga nämnders verksamhet.
» Hur långt sträcker sig denna
möjlighet? Upphäver man andra lagar,
exempelvis fattigvårdslagen? Äger kommunens
styrelse göra anmärkningar mot
en fattigvårdsstyrelse när den följt fattigvårdslagen?
Var finner man någonting
om en klar gräns i fråga om befogenheterna
mellan dessa styrelser och nämnder? Jag

önskar ju att det skall bli en vettig
tillämpning på detta område, och det
önskar vi väl alla, men det kan tänkas
att det kommer att skära sig på dessa
punkter. Har för övrigt i en stor kommun
denna s. k. kommunens styrelse någon
möjlighet att i detalj följa med de
andra styrelsernas och nämndernas verksamhet?
Jag tror det knappast.

Vad beträffar paragraf 33 har jag den
uppfattningen, att det inte spelar någon

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

som helst roll, om man väljer ledamöter
och suppleanter i kommunens styrelse
samma år som valet skett eller om det
sker påföljande år. Jag tror inte att det
sker någon olycka vilket man än gör.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Herr
Näsström ställde ett par frågor till mig.

Den första frågan gällde 26 §, där
spörsmålet om överlämnande av handlingar
till kommunens styrelse behandlas.
Jag kan inte ha någon personlig mening
om den saken. Jag kan bara konstatera,
att utskottet verkligen har behandlat
denna lag mycket noga. Vi har funderat
på paragraf efter paragraf, och det
har inte varit någon kommunalman som
gjort den anmärkningen, att det här
skulle bli för mycket pappersexercis.
För min del förefaller det naturligt att
papperen skall finnas på båda hållen,
och jag föreställer mig att det med skrivmaskinernas
allt större användning inte
blir så besvärligt att sörja för den saken.
Det är vad jag kan svara på den första
frågan.

Vad den andra frågan beträffar, alltså
spörsmålet om kommunstyrelsens uppsikt
över vissa genom särskilda författningar
reglerade styrelser, är jag tacksam
för herr Näsströms anförande. Det
står i den kungl. propositionen på s. 117,
att departementschefen finner det klart
att kommunens styrelse i följd av detta
inseende icke erhåller några direkta befogenheter
gentemot i speciallagstiftningen
reglerade nämnder i fråga om deras
där avsedda uppgifter. Jag kan emellertid
nämna, att jag inom utskottet framhöll
att denna sak inte är klart uttryckt
i lagtexten. Jag ifrågasatte därför, om vi
inte borde företaga en justering, så att
denna viktiga fråga blev klar. Det ansågs
emellertid att man hade departementschefens
yttrande att hålla sig till.
Och vad viktigare är, jag tar väl inte
miste om jag säger att uttrycket är detsamma
som redan nu finns i lagen om
kommunalstyrelse på landet, och vi är
väl på det klara med att det inte får
misstolkas i den riktning det här är fråga
om. Vid sådant förhållande underlät

Förslag till kommunallag m. m.

jag att göra någon särmening gällande i
utskottet.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
den nu föredragna paragrafen.

2-4 §§■

Godkändes.

5 §.

Herr WEILAND (fp): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
nr 1 på denna punkt.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST
(s): Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Jag
ber att få ansluta mig till sistnämnda
yrkande. Jag tycker nästan att det är —
om jag får använda ordet — eu grotesk
insnörning av kommunernas frihet som
här ifrågasättes. Det är en ordning, som
vi har levat under så länge fullmäktigeinstitutionen
funnits, att det finns möjligheter
att bestämma över antalet fullmäktige.
Men enligt förslaget kan det gå
på det sättet, att om en stad ökar sin
folkmängd från 1 990 innevånare till
2 000, så måste den förändringen genomföras
att staden, som förut haft 25 fullmäktige,
nu skall plocka fram 10 nya.
Detta är en regel som jag för min del
anser kommer att te sig orimlig.

Jag ansluter mig således, herr talman,
till yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av den nu förevarande
paragrafen samt vidare därpå att
nämnda paragraf skulle godkännas med
de ändringar, som förordats i den av
herrar Englund och Hammar vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

6 och 7 §§.

Godkändes.

8 §.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Jag
hade ju närmast tänkt mig, att diskussionen
om denna fråga, som har väckt mycken
uppmärksamhet i den offentliga debatten
skulle börja först efter föredragningen
av den nu behandlade 8 §, men
nu har kanske det mesta redan blivt sagt
förut i debatten.

Alla kammarledamöter har klart för
sig vad frågan gäller. Det är alltså huruvida
kommunens styrelse skall väljas i
december samma år, som fullmäktigvalet
hållits, eller ett år senare. Jag kanske
skall inskjuta den anmärkningen, att också
en mellanlinje har diskuterats, som
ligger mycket nära vad reservanterna
förfäktar, nämligen att kommunens styrelse
skulle väljas i januari månad närmast
efter fullmäktigvalet. Det är emellertid
en linje, som innebär rätt stora
vanskligheter. Man kan ju inte på alla
håll anordna valet just den 2 januari.
Då uppkommer det trassel, som föranledes
av att en kommunalnämnd inte
fungerar under hela året, utan under
ett valår kommer ansvaret att fördelas
mellan den gamla kommunalnämnden,
som suttit till den 5, 6 eller 10 januari,
och den nya nämnden som fungerar under
återstoden av året.

Till vad som förut sagts är jag angelägen
att foga ytterligare en synpunkt.
Herr Hällgren sade att bakom önskan
om en ny ordning i fråga om valen av
kommunens styrelse låg framför allt politiska
synpunkter, i det att man ansåg,
att då en ny majoritet kommit till makten,
den genast borde kunna göra sig
gällande. Det är en synpunkt, som jag
tycker kräver allt beaktande, men för
min personliga del skulle jag också vilja
anlägga en annan synpunkt, som är helt
oberoende av fullmäktiges politiska sammansättning.
Jag räknar med den situation,
som lätteligen kan inträffa och
som man då och då hört talas om, nämligen
att flera gamla erfarna kommunalmän
vid samma tidpunkt önskar draga

sig tillbaka efter att ha tjänat ut sin tid.
Vad skall då ske? Då får de sitta kvar
ett år i styrelsen, sedan de lämnat fullmäktige.
De leder då kommunens förvaltning
under ett år av den nya mandatperioden
och gör upp planen för
kommunens förvaltning under ytterligare
ett år framåt. Det kan ju invändas,
att de kan ersättas av suppleanter. Det
kan för all del hända, att suppleanternas
antal räcker till och att saken kan
ordnas på det sättet. Men det förefaller
i varje fall mig mindre rationellt att låta
det till äventyrs inte så överlagda suppleantvalet
tre år tidigare vara avgörande
än att låta de nytillträdande ta hand
om saken. Jag tycker att den anordning
som här föreslås är både sund och naturlig
och rimlig, och de invändningar,
som har rests från olika håll, är mig delvis
alledeles obegripliga.

Jag förstår mig sålunda inte ett dugg
på huruledes praktiska män kan falla
till föga inför de teoretiska bekymmer,
som skulle uppkomma därigenom att två
fullmäktiginstitutioner, såsom det säges,
fungerar samtidigt. Vad är det för bekymmer?
Man måste vara besynnerligt
formalistiskt lagd för att låta ett sådant
betraktelsesätt vara avgörande. Lika litet
förstår jag alla de resonemang, som går
ut på att man inte alls kan lita på de nyvalda
fullmäktiges omdöme — det sägs ju
att de inte på något sätt kan vara mogna
att träffa ett så viktigt avgörande som
att välja kommunens styrelse. Helt oförstående
är jag också inför resonemanget,
att valet till kommunalfullmäktige skulle
på ett oroväckande sätt politiseras
genom att man då skulle ha i tankarna
vilka som skulle väljas in i kommunens
styrelse. Valen är ju alltid politiserade,
och inte vet jag, om de blir det mer
på detta sätt.

Jag skulle gärna ha resonerat om linjen
att välja styrelse i början av januari
trots de svårigheter som jag antydde.
Jag kan emellertid inte se att man egentligen
vinner något väsentligt ur utskottsmajoritetens
synpunkt på den vägen.
Kan man ta valet i januari, kan man
precis lika väl ta det i december månad.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Det invändes att andra styrelser väljes
senare, men det beror till stor del på
kommunernas egna avgöranden. De kan
själva reglera valperioden för sådana
styrelsens, enär författningarna inte ger
några föreskrifter därom.

Herr talman! För min del har jag blivit
mycket övertygad av de skäl, som
har förebragts i den kungl. propositionen,
och jag ber att få yrka bifall till den av
herr Karl August Johanson m. fl. avgivna
reservationen, vilken innefattar bifall
till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf): Herr talman! Vi behandlar nu
närmast 8 §, men även därmed sammanhängande
frågor beröres, såsom herr
Herlitz också var inne på, framför allt
33 §, som gäller val av kommunalnämnd
eller, som det nu heter, kommunens styrelse,
och 11 § kommer också in i blickpunkten.

I egenskap av motionär i fråga om
det avsnitt av lagförslaget, som nu behandlas,
skulle jag gärna vilja rikta ett
tack till utskottsmajoriteten för att den
biträtt den av mig m. fl. väckta motionen.
Glädjen minskas emellertid något
av att sex av de sju reservanterna tillhör
denna kammare. Det förefaller mig
något egendomligt att så många av reservanterna
kommer från denna kammare,
som brukar hålla på kontinuiteten
och stabiliteten så mycket som möjligt.
Om man följer utskottets förslag tror
jag att man bättre tillgodoser behovet
av stadga och kontinuitet i den kommunala
förvaltningen.

Emellertid är jag fullt på det klara
med att det finns skäl som talar både
för det ena och det andra alternativet,
och jag får kanske också säga, att detta
avsnitt i förhållande till det stora lagförslaget
i sin helhet inte kan betecknas
som någon stor fråga i egentlig mening.
Men det finns ju inte heller något avsnitt
av detta lagförslag, där meningarna
varit så delade som just beträffande
det föreliggande, vilket rör val av kommunens
styrelse.

Såsom herr Hällgren redan påpekat,

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 31.

Förslag till kommunallag m. m.
har fem av kommitténs ledamöter lagt
fram det förslag, som utskottsreservanterna
nu följer, under det att fyra av
ledamöterna med ordföranden Fast i
spetsen gått in för det förslag, som utskottsmajoriteten
tillstyrkt. Såsom herr
Hällgren också påpekat, har ett väsentligt
flertal av de remissinstanser, som
verkligen tagit upp denna fråga till behandling,
uttalat sig för det förslag, som
utskottet här tillstyrkt, nämligen att val
av kommunalnämnd eller kommunens
styrelse skall förrättas i december året
efter det, då allmänna fullmäktigval ägt
rum, och mandattiden sålunda börja —
såsom nu är fallet —- den 1 januari året
efter det val av styrelsen skett.

Man kan ju se saken från olika synpunkter.
Om emellertid en ändring av
en bestämmelse, som länge gällt, skall
företas, bör ju undersökas, om fördelarna
eller nackdelarna överväger. Även i
detta avseende kan delade meningar råda
— det förstår jag av herr Herlitz’
yttrande. För min del kan jag inte komma
till annat resultat än att vissa nackdelar
är förknippade med systemet att
styrelsen skall utses i december det år
fullmäktigval ägt rum. Jag skall inte
hänga upp mig på det förhållandet, att
det blir två fullmäktiginstitutioner i
slutet på detta år. Det kan väl inte ha
någon större betydelse, men det kan
leda till andra komplikationer, inte
minst om ett val överklagas. Jag anser
inte att man skall bortse från denna
olägenhet. Jag skall erkänna att det i
princip är åtminstone enligt min mening
riktigt, att kommunalfullmäktiges
sammansättning så fort som möjligt och
redan första året får så att säga slå igenom
i kommunalnämnden, men å andra
sidan anser jag att det behövs ganska
starka skäl för att den principen —• som
i och för sig är riktig — skall införas,
därför att det finns inte så få praktiska
olägenheter för ett sådan system.

Herr Hällgren har tidigare för övrigt
berört det mesta som kan anföras i detta
sammanhang, och jag skall därför inte
gå in på alla detaljer. Men jag anser
att den principen, att kommunens styrelse
skall ha samma sammansättning

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

som fullmäktige, inte har förordats exempelvis
i det förslag, som samma sakkunniga
har lagt fram rörande ny landstingslag.
I detta fall har ju de sakkunniga
stannat för att bibehålla det nuvarande
systemet, nämligen att ledamöter
i förvaltningsutskott inte skall väljas
förrän året efter det allmänna landstingsmannavalet.
Nu vet jag mycket väl
att i detta förslag anförts tungt vägande
skäl för denna ordning och att där uttalats
att det skulle stöta på stora olägenheter,
särskilt ur kostnadssynpunkt, att
sammankalla landsting enbart för att
välja förvaltningsutskott. Men ur principiell
synpunkt kan jag inte finna annat
än att det måste vara minst lika viktigt
att landstingens sammansättning så
att säga får slå igenom inom förvaltningsutskotten
som att kommu1,nalfullmäktiges
sammansättning skall få inverka
på valet av kommunens styrelse.

Vidare kan jag för min del inte finna
att fördelarna av denna lagändring,
jämfört med vad som hittills gällt under
många år, väger över de nackdelar, som
denna ändring medför. Att något större
missnöje inte rått med det förhållande,
som för närvarande gäller, framgår väl
därav — såsom de sakkunniga i sin utredning
påpekar — att det inte framkommit
något önskemål om ändring på
denna punkt. Såsom herr Hällgren också
mycket riktigt framhöll, har man inom
städerna inte tillämpat något nytt
system vid val av drätselkammare —
möjligen i några ytterst få undantagsfall
— utan man har till och med haft sådana
bestämmelser, att drätselkammare
utsetts två år efter fullmäktigval.

Herr talman! Jag kan inte komma till
något annat resultat än att den lagändring,
som de sakkunnigas majoritet har
föreslagit och som även departementschefen
— ehuru med viss tvekan, om
jag läst propositionen rätt — gått in för
och som slutligen reservanterna inom
konstitutionsutskottet stannat för, icke
är motiverad, och jag anser att man
därför inte bör ändra på en bestämmelse,
som tillämpats under många år
och som, såvitt jag vet, ingen har framställt
önskemål om att få ändrad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr THUN, FRITJOF (s): Herr talman!
Jag har inom kommittén följt majoritetsförslaget
om den nya ordningen,
d. v. s. att val av kommunstyrelse skall
ske i december månad, för att den skall
kunna ingripa i och ta förvaltningen
och ansvaret omedelbart in på det nya
året, och jag har då också måst ansluta
mig till minoriteten eller reservanterna
inom konstitutionsutskottet.

Liksom herr Herlitz är jag mycket förvånad
över att man vill göra ett så stort
nummer av denna bristande kontinuitet.
Man talar, som herr andre vice talmannen
här gjorde, om att stabiliteten rubbas.
Jag kan inte fatta vad som skulle
kunna skada denna stabilitet, om riksdagen
följde vad minoriteten i konstitutionsutskottet
föreslår. Jag tycker att det
är demokratiskt att man tar hänsyn till
vad valmännen har sagt när de gått till
val. Det är väl snarare egendomligt, att
ett parti, som kommit i minoritet, skall
sitta på underkända mandat under ett
helt år. Jag kan fuller väl förstå, att
det var nödvändigt att bevara kontinuiteten
vid den nya kommunallagens genomförande
1918 och 1919, tv det var
då tveksamt för dem, som skrev den nya
lagen, hur kontinuiteten skulle kunna
bevaras, när så mycket nytt folk kom in
i den kommunala förvaltningen. Men sedan
den lagen har gällt i ungefär 35 år
och vi har märkt att det funnits tränat
och dugligt folk att tillgå i stället för
dem som avgått ur en styrelse, tycker
jag att man skulle kunna slopa detta
gamla argument och vara beredd att anta
detta nya förslag.

Det är också så, som det här har erinrats
om, att det inte kommer att ske
någon fullkomlig revolution, där de tränade
kommunalmännen försvinner, utan
att många av de gamla kommer tillbaka i
styrelserna varigenom kontinuiteten ändå
bevaras. Men även om så inte skulle
ske, är man nu på ett helt annat sätt
mera allmänt insatt i de kommunala lagarna
och kommunalförvaltningen än

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

vad man var då den nya kommunallagen
efter den stora rösträttsreformens genomförande
trädde i kraft. Det talas om
att 95 kommuner och fyra municipalsamhällen
har avstyrkt kommittémajoritetens
förslag, under det att endast 39 kommuner
har tillstyrkt förslaget. Det är
dock så, att 193 kommuner och 36 municipalsamhällen
har tillstyrkt förslaget
såsom sådant. Och det förhållandet, att
man inte haft någon invändning att göra,
förutsätter ju, att man verkligen är med
på samma linje som kommittémajoritetens
förslag innebär.

Ilerr talman! .lag anser för min del
att vi mycket väl kan följa konstitutionsutskottets
reservanters förslag beträffande
8 §, och jag yrkar alltså bifall till reservanternas
hemställan.

Häri instämde herr Sjödahl (s).

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL
(bf): Herr talman! Det var med stor förvåning
jag hörde att herr Thun började
sitt anförande med att säga, att utskottets
majoritet hade gjort ett så stort nummer
av denna fråga. Utskottets majoritet
har inte gjort större nummer av den
frågan än reservanterna. Det är två skilda
meningar, som här står emot varandra,
och att man då på ömse håll försöker
försvara sin åsikt, är helt naturligt. Man
kan inte gärna i det fallet rikta någon
anmärkning emot utskottsmajoriteten.

När sedan herr Thun framhåller, att
det är så angeläget att de nya makthavarna
inom en kommun efter ett val så
fort som möjligt får ta hand om den
kommunala ledningen, kan ju detta visserligen
vara sant, men nog ligger det
väl litet av politik i att man så fort som
möjligt vill begagna sig av sin nya maktställning.

Som jag förut sagt tror jag, att den
gamla ordningen har fungerat så tillfredsställande,
att det knappast finns anledning
vare sig att anmärka mot den
eller att ändra på den. I det avseendet
vill jag uttrycka min förvåning över professor
Herlitz’ inställning till frågan. Jag
vet ju, att professor Herlitz tycker, att
jag inte begriper det här, men han är

Förslag till kommunallag m. in.
eljest rätt konservativ till sin läggning
och vill gärna bevara sambandet mellan
vad som har varit och vad som kommer,
och han vill följa med utvecklingen men
modernisera litet försiktigt. Jag skulle
därför ha tyckt att det varit naturligare
att han stått på ut skottsmajoritetens sida.
Men när han säger att vi, som bildat majoriteten
i utskottet, kommer med så underliga
påståenden, att han inte kan förstå
oss, fastän vi skulle vara praktiska
män, måste jag verkligen replikera, att
vi är praktiska män, som bygger vårt vetande
på praktisk erfarenhet. Vi står
ofta mycket oförstående inför vad teoretikerna
föreslår, men teoretikerna har
också svårt att förstå oss på den praktiska
sidan. Därför kan vi komma att
stå litet undrande på ömse sidor.

En sak, som här endast helt flyktigt
har berörts, gäller, hur man skall ställa
sig till en sådan situation som att ett
kommunalfullmäktigval överklagas och
upphäves, innan detta nya förslag hinner
träda i kraft. Det kan inträffa att
ett nytt överklagande sker, och att det
även då begåtts en olaglighet. Vem skall
då välja kommunalnämnd? Eller ger den
nya lagen befogenhet för de gamla kommunalfullmäktige
eller den gamla kommunalstyrelsen
att fortsätta även sedan
valperioden utgått? Det kan väl också
bli litet krångel i det fallet.

Det har också sagts att det är rimligt
att den gamla kommunalstyrelsen gör
upp budgeten för ett år framåt. Men
även enligt det förslag, som reservanterna
kommer med, får den gamla kommunala
styrelsen uppgöra ett budgetförslag
för det kommande året.

Jag skall inte uppehålla tiden längre.
Jag tror att det finns minst lika goda
skäl för den nuvarande ordningens bibehållande
som för det nya lagförslaget.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HERLITZ (h) kort genmäle: Herr
talman! Herr Gustav Emil Andersson
kunde inte riktigt förstå hur min ståndpunkt
kunde rimma med en konservativ
åskådning. Jag får uttrycka den förhopp -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

ningen, att den iakttagelse, som herr
Gustav Emil Andersson sålunda gjort,
ger honom anledning att göra sig underrättad
om vad han tydligen inte känner
så mycket tilJ, nämligen vad en konservativ
åskådning innebär.

Sedan vill jag bara konstatera, att det
var roligt att finna en fullkomlig överensstämmelse
mellan herr Gustav Emil
Andersson och mig i grundsynen. Herr
Andersson förfäktade med en viss känsla
och styrka de praktiska synpunkternas
företräde framför teoretiska spekulationer.
Ja, herr Gustav Emil Andersson,
jag är hjärtans tacksam för det. Det är
just det jag gjort i detta sammanhang.
Jag säger, att herrarna gjort upp en del
teoretiska spekulationer om det betänkliga
i att det sitter två fullmäktigkorporationer
tillsammans. Det tycker jag är
ett hjärnspöke.

Herr LINDÉN (s): Herr talman! När
jag hörde herr Lodenius, kunde jag inte
låta bli att göra en liten i och för sig
obetydlig reflexion. Jag tycker det är
ganska besynnerligt, att herr andre vice
talmannen i denna förnämliga kammare
sade, att det väckt ett visst uppseende
att majoriteten av reservanterna återfinns
i denna kammare. Någon gång i
tiden hävdades det att första kammaren
genom diverse valbarlietsbestämmelser
skulle anses garanterad ett betydande
förnuft, karakteriseras av samhälleligt
nit och samhällelig omtanke och ge intryck
av större visdom än medkammaren.
Därför störde det mig litet grand
att herr andre vice talmannen Lodenius
gav uttryck för en större uppskattning
av medkammaren än av den kammare,
han är satt att tjäna.

Det var inte utan att jag också fick ett
litet besynnerligt intryck av det tal som
min ärade vän, herr Gustav Emil Andersson
höll, då han bl. a. tog upp till
något slags belysning »det besynnerliga»
i att herr Herlitz, som är konservativ,
hade råkat ramla på den här reservationen.
Då slog det mig — eftersom jag är
en vänlig och snäll man — att man möjligen
skulle kunna karakterisera herr

Gustav Emil Andersson, respektive herr
Herlitz med skaldens ord »Strunt är
strunt och snus är snus om ock i gyllne
dosor, men rosor i ett sprucket krus är
ändock alltid rosor».

Jag vill, när det gäller själva sakfrågan,
säga, att det väl finns anledning
att vid avgörandet av detta ärende
bringa i åtanke vad kommittémajoriteten
—■ de sakkunniga — haft att säga i denna
fråga. Jag skall be att få citera vad
de sagt, om kammarens ledamöter händelsevis
glömt vad de tidigare samvetsgrant
läst: »Genom att valen till kommunalnämnd
— liksom till drätselkammare
— kunna förrättas proportionellt,
och en fördelning av platserna även
utan proportionellt val i allmänhet sker
med hänsynstagande till de olika gruppernas
numerär, komma dessa nämnder
icke att förete den ensidighet som befarats.
Det är snarare sannolikt, att i
huvudsak den äldre uppsättningen av
nämndledamöterna kommer att återväljas,
dock med återspeglande av fullmäktiges
nya sammansättning. Det är likaså
överensstämmande med erfaranheten, att
fullmäktige även efter ett nyval komma
att i allmänhet inrymma icke blott ett
flertal av de förutvarande fullmäktigledamöterna
utan även de ledande kommunalmännen
från olika partigrupper,
för såvitt de icke avböjt förnyad kandidatur.
Fullmäktige äro på grund härav
väl skickade att redan för året efter valet
utse kommunalnämnd och drätselkammare.
» Och så drar man en slutsats: »Av
det anförda framgår, att det — även om
kommunens styrelse tillsättes av de nyvalda
fullmäktige redan för första året
efter nyval — finns skäl antaga, att kontinuiteten
uti kommunalförvaltningen
kommer att upprätthållas.»

Jag utgår ifrån, att de skäl, som här
redovisats, kan vara bärande. Det har
gentemot förslaget om ändring sagts, att
det ju är den gamla kommunalnämnden
eller den gamla drätselkammaren som
har gjort upp det fastställda statförslaget
och följaktligen bör svara för att det
blir genomfört. För mig är det ett besynnerligt
resonemang. Om det är så,
att en gammal majoritet genom sitt or -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

gan har fastställt en stat, ett slags arbetsordning
för det kommande året, skall då
en ny majoritet, som har kommit till efter
ändrade signaler och på grund av
en i valet uttryckt folkmening, ovillkorligen
behöva finna sig i att det gamla
släpar efter? Detta tekniska förhållande,
att det finns en gammal stat att svara
för, kan inte vara avgörande, utan frågan
är här, om förvaltningen i kommunen
omedelbart skall få möjlighet att anpassa
sig efter den nya folkmening som
kommit till uttryck i valet. Att en rad övriga
nämnder och styrelser inte enligt
denna lag kan på samma sätt komma i
åtnjutande av detta som jag kallar för en
förmån, tycker jag spelar mindre roll.

Herr talman! Det som har gjort mig
till en övertygad anhängare av kommittémajoritetens
och Kungl. Maj :ts förslag
är således respekten för en folkmening,
som tagit sig uttryck i ett val. Den kan
inte utan vidare nonchaleras. Jag tycker,
herr talman, att det på något sätt är ett
slags demokratiskt renlighetskrav att låta
alla de väljare, som står bakom majoriteten,
få påverka kommunens förvaltning
omedelbart efter valet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
skulle vilja börja med att säga, att det
relativt gynnsamma mottagande som
kommunallagskommitténs betänkande
har fått hos remissorganen beror, såvitt
jag förstår, till väsentlig del på att vi
som tillhörde kommittén, for rätt varsamt
fram då det var fråga om att ändra
vad som nu gäller. Vi tyckte att det var
ett djärvt försök att slå ihop lagen om
kommunalstyrelse i stad med lagen om
kommunalstyrelse på landet, men ju längre
vi höll på med detta försök, desto lättare
fann vi det vara. Även om kommittén
avsatte som resultat förslag till gemensam
kommunallag, innebar det
egentligen på det hållet heller ingenting
annat än att vi gick varsamt fram och
anpassade oss efter de erfarenheter man
hade vunnit, sedan dessa lagar justerats
år 1930.

Förslag till kommunallag m. m.

Jag skulle tro, att när vi inom kommittén
inte blev eniga i den detaljfråga,
som nu diskuteras, var det väl ingen
av oss som betraktade frågan som någon
stor fråga, och jag är litet överraskad
över att man i dagens debatt här i kammaren
tar till så starka ord som att det
här är fråga om demokratiska renlighetskrav
och att mångahanda stora värden
står på spel, om reservanterna ej skulle
vinna. Såvitt jag begriper är frågan
mycket mindre än så.

Inom kommittén blev det en mycket
knapp majoritet för den ordning, som
herr Lindén senast har förfäktat. Jag kan
nämna att majoriteten till och med växlade.
Vid en tidigare tidpunkt var det
majoritet för vad som sedan blev reservation.
Jag skulle tro, att herr Thun kan
ge mig rätt, om jag säger att vi icke inom
kommunallagskoinmittén betraktat
denna fråga som någon verkligt magistral
fråga, i vilken man skulle tala så
vackra och högstämda ord som herr
Lindén nyss har uttalat.

För min del har jag liksom herrar
Hällgren och Lodenius sett denna sak ur
praktisk synpunkt. Vi har inte från
landsbygdshåll under kommitténs arbete
fått uppgifter, som gått ut på att den
hittillsvarande ordningen skulle vara
olämplig. Det låg väl då nära till hands,
med den allmänna inställning som åtminstone
jag har haft under detta arbete,
att man bibehöll den ordning, som
ett så stort antal kommuner i landet hade
tillämpat under drygt trettio år. Men så
visste vi, att när vi skulle göra en gemensam
kommunallag för land och stad, fick
vi välja mellan att behålla den ordning,
som gäller för kommunalnämnderna, och
att behålla den frihet som städerna har
i detta avseende. För städerna finns nämligen
i nuvarande stadslag inga föreskrifter
om när drätselkammare skall
väljas, och därför har man gjort på olika
sätt. Men den undersökning, som vi företog,
pekar på att man i städerna i det
ojämförligt största antalet fall handlar
på samma sätt som på landsbygden. När
det inte heller där framkom några bestämda
önskemål om en annan tingens
ordning, var det ganska naturligt, att

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

man ville bibehålla en anordning som
hade fungerat. Det har inte hänt, som
herr Tlmn sade, någon olycka under dessa
trettio år. Varför då inte behålla anordningen? Nu

kan man nog inte, om reservanternas
förslag skulle gå igenom, tänka
sig att för framtiden skilja på drätselkammare
och kommunalnämnd å ena sidan
och andra styrelser och nämnder,
vare sig de är specialreglerade eller inte,
å den andra, utan det får väl ändå betraktas
som en ganska naturlig ordning,
att vad som nu här beslutas i den allmänna
kommunallagen blir normerande
även när det gäller tidpunkt för val av
fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd,
folkskolestyrelse o. s. v.

Då kommer jag till vad jag betraktar
som en rätt avgörande praktisk synpunkt,
nämligen att man faktiskt behöver
tid på sig att tänka ut vilka som bör
placeras i de olika styrelserna och nämnderna.
Det är ett behov, som gör sig gällande
inom samtliga partier. Man behöver
tid att titta på de nya som har kommit.
Man behöver tid att se, hur förnyelsen
skall ske på lämpligaste sätt.
Det är lämpligt att för detta ändamål
just ha det år som förflyter efter valet.
Vi är ju eniga om att vi inte kan räkna
med några starka förskjutningar. Inte
kan det betraktas som en stor olycka att
man får en kommunalnämnd eller en
drätselkammare, vars sammansättning
inte avspeglar fullmäktigförsamlingens
och att det blir ett annat beslut i fullmäktige
i någon fråga än vad majoriteten
hos drätselkammaren eller kommunalnämnden
har föreslagit. När man
här tar till stora ord om vad som är demokratiskt
och inte demokratiskt, förefaller
det, som om man hade glömt, att
minoriteten väl ändock finns representerad
i drätselkammare eller kommunalnämnd.
Om vad som är minoritet i det
förberedande organet råkar vara majoritet
i det beslutande organet och majoriteten
vinner där, måtte väl ändå demokratiens
krav vara tillgodosedda. Det
enda fall, då det resonemang man för
skulle vara hållbart, är det fallet, att
minoriteten över huvud taget icke finns

representerad i det beredande organet.

Jag kommer som sagt, herr talman, till
det resultatet, att denna fråga inte alls
är stor. Den är mycket mindre än vad
de flesta av dem, som här yttrat sig, har
försökt göra den. Det är här fråga om
praktiska anordningar och ingenting annat.
Såvitt jag förstår, talar praktiska
skäl för att man bibehåller den ordning,
som man under ett 30-tal år funnit vara
ändamålsenlig, och utsträcker den att
giilla även städer.

På denna grund, herr talman, ber jag
att få biträda utskottets förslag på denna
punkt.

Herr PETTERSSON (s): Herr talman!
Då det i debatten har framförts från
reservanternas sida att man inte skulle
följa den åsikt, som valmännen givit till
känna, om man skulle rösta med utskottet,
kanské det finns anledning att
säga något som kan motivera varför man
följer utskottet. Jag har nämligen en
känsla av att man på utskottssidan har
lika stark respekt som reservanterna för
valmännen. Det finns några skäl, som
i varje fall för mig är utslagsgivande.

Det första skälet är, att jag tycker att
det ligger något oegentligt i att människor
skall sammankomma för att fatta
för en kommun bindande beslut, innan
de faktiskt har tillträtt sina mandat. De
är valda från och med 1 januari, men
de skall ändå kunna sammankomma i
december, innan mandattiden inträder,
för att i förväg besluta om vissa val.

Det andra skälet är respekten för valmännen.
Om det vore på det sättet, att
ändringen slog igenom i hela kommunen
från och med 1 januari, kanske det låge
någon mening i det, men vi skall erinra
oss att det förslag, som sedermera kommer
att beslutas, med all sannolikhet
kommer att innebära, att där man har
självständiga avdelningar i drätselkammaren,
kommer det att bli självständiga
nämnder och styrelser för fastighetsförvaltning,
gatuväsen och dylikt. Dessa
mycket viktiga organ skall icke väljas
omedelbart, utan det sker först vid de
ordinarie val, som äger rum i december

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

månad året efter det att de allmänna valen
hållits. Så har vi alla de nämnder och
styrelser, vilkas verksamhet är reglerad
i speciallagar och för vilka man har ansett
det vara så pass värdefullt att behålla
ett samband i tiden, att man inte
kan förnya dem i sin helhet. I fattigvårdslagen
står, att fattigvårdsstyrelsen
skall förnyas till hälften vid varje valtillfälle,
och på samma sätt har man
bestämt i fråga om barnavårdsnämnden.
I de nuvarande hälsovårdslagarna finns
samma bestämmelse. Man vill alltså bevara
ett samband i dessa kommunala
nämnder och styrelser. Av den redogörelse,
som herr Hällgren lämnade beträffande
de medel som passerar över
en kommun, finner man, att det är den
största delen som handhas av dessa
nämnder och styrelser, vilkas verksamhet
är reglerad av speciallagar. Kommunens
styrelse är det samordnande och
sammanhållande organet. Jag kan alltså
inte finna, att det ligger någon mening
i att sammankomma, innan man blivit
vald, för att välja en kommuns styrelse.

Sedan finns en synpunkt, som jag tycker
väger rätt tungt. I oktober månad
sammankommer fullmäktige för att fatta
beslut om utgifts- och inkomststaten
för nästkommande år. På grundval av
dessa uppgifter fastställer man utdebitering,
och jag skulle tro att det är en
allmänt vedertagen regel hos våra kommunalmän,
att de stater, vilka är uppgjorda,
skall respekteras och att man inte
skall gå ifrån dem hur som helst. Detta
gör alltså, att man har en bundenhet
framför allt hos dem, som har hand om
den stora mängden av pengar som är
reglerade av speciallagar, och denna
bundenhet medför, att det inte kan hända
så mycket under detta år.

När det sedan gäller andra saker,
skall vi kanske erinra oss, att genomslaget
sker i den förändrade sammansättning
som finns i den beslutande församlingen.
Det är den som avgör, om
det skall tas några nya initiativ; det
gör detsamma hur nämnden eller kommunens
styrelse är sammansatt, det är
ändå det beslutande organet som har avgörandet
i sin hand, och detta kan ock -

Förslag till kommunallag m. m.

så gälla som en motivering när man
säger, att det är den gamla kommunstyrelsen
som skall uppgöra utgifts- och
inkomsstaten för nästföljande år. Den är
helt avhängig av den åsikt den beslutande
församlingen har.

Herr talman! Jag har den uppfattningen,
att om man skall följa det förslag
som reservanterna här har framställt, så
skulle det komma att innebära onödigt
krångel i våra kommunala församlingar.
Erfarenheten av arbetet hittills är enbart
god, och det finns, vad jag kan förstå,
ingen som helst anledning att göra
någon ändring.

Jag ber därför få yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Andersson,
Birger (s).

Herr JOHANSON, KARL AUGUST
(s): Herr talman! Jag skall bara ge en
replik till min gamle vän herr Pettersson
i Visby, när han slår på trumman för
sin mening och gör gällande att det skulle
ske ofantligt många farligheter om
man nu beslutar att kommunens styrelse
skall väljas i december i stället för under
det kommande året. Herr Pettersson,
jag skall inte i kammaren upprepa de
ord jag använde i utskottet, ty då kommer
de in i kammarens protokoll, och
det vill jag inte, men jag kan säga, att
det inte är så farligt som herr Pettersson
nu vill göra gällande i denna fråga.

Sedan några ord till herr Bergh! Det
var egentligen honom jag tänkte på i det
här sammanhanget. Han talar om att
denna fråga är så obetydlig, att det
knappast är någonting att tala om. Men
ändå har herr Bergh i kommittén reserverat
sig emot att vi skall välja styrelsen
i december månad. Alltså ansåg inte herr
Bergh för sin del att frågan var så obetydlig,
eftersom han redan i kommittén
anförde reservation. Han menar att man
var rädd för att vidtaga denna åtgärd.
Men man var inte rädd för att avskaffa
magistrat, kommunalstämma och kommunalborgmästarinstitutionen.
Det var
man inte rädd för att göra, ty det ansåg
man tydligen vara ändå mindre frågor.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

Jag kan inte finna herr Berghs argumentering
bärande, ty man har på andra
områden gjort avkall genom att föreslå
avsevärda förbättringar, som jag hälsar
med mycket stor tillfredsställelse.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Allteftersom samhällsförhållandena
blir mer och mer komplicerade, får människorna
ett större behov av samverkan.
Fler och fler uppgifter läggs på det allmänna,
och medborgarna skapar sig privata
sammanslutningar för att lösa gemensamma
uppgifter. Det behov av större
samverkan genom det allmänna, som
alltså föreligger, motsvaras också av vidgade
möjligheter för det allmänna att
klara olika slag av uppgifter — möjligheter
som framför allt ligger på det ekonomiska
planet. — Det är ju framstegen
och framåtskridandet i landet som åstadkommer
resurserna härför.

Men samtidigt som utvecklingen sålunda
både möjliggör och ställer krav på
ökad samverkan, underlättar den också
de faktiska möjligheterna för något annat
nämligen för en centralisering och
en centraldirigering av ordnandet av
människornas gemensamma angelägenheter
från, låt oss säga Stockholm och i
något fall också Göteborg. Vi har ju fått
ett av våra centrala ämbetsverk förlagt
dit. Det är naturligtvis utvecklingen av
kommunikationsväsendet — vägväsendet,
postväsendet, telefonen o. s. v. —■ som
skapar dessa faktiska betingelser för ett
vidgat centralt handhavande av de gemensamma
angelägenheterna. I en sådan
situation är det viktigt att göra klart för
sig varthän man egentligen vill att utvecklingen
skall gå, för att sedan överväga
vad man kan göra för att påverka
utvecklingen i önskad riktning. Vill man
— för att tala konkret vid ett tillfälle
som detta när det är kommunernas angelägenheter
som behandlas — att kommunerna
skall handha så många uppgifter
som möjligt eller vill man att endast
ett minimum av angelägenheter skall ankomma
på kommunerna att ombesörja?

Det är självfallet flera synpunkter att
lägga på en så utomordentligt stor fråga.

Det är ändamålsenlighetssynpunkterna.
En centralisering har ofta sina fördelar
— det kan man inte komma ifrån — vilket
man ser bl. a. inom näringslivet. Men
man kan också med bestämdhet göra gällande
att möjligheterna att centralt ordna
frågor har sin givna begränsning. Det
går inte att sträcka sig hur långt som
helst i det avseendet. Jag talar nu uteslutande
med hänsyn till vad som kan
kallas ändamålsenligt.

Men man har också andra synpunkter
att anlägga på frågan, t. ex. värdet av
att medborgarna känner med sig alt de
i möjligaste mån kan öva ett inflytande
på hur de allmänna angelägenheterna
sköts. Det är en känsla som väl ändå får
sägas vara tillfinnandes i åtminstone de
inte alltför stora kommunerna, trots det
representativa system som vi efter hand
liar nödgats gå över till och som leder
till att den enskilde inte har något direkt,
omedelbart inflytande på angelägenheternas
avgörande. Samhörigheten
mellan de enskilda kommunmedlemmarna
och de valda förtroendemännen är
emellertid i allmänhet så pass nära, att
jag tror att allmänheten menar sig ha
ett icke oväsentligt inflytande på ordnandet
av de gemensamma angelägenheterna.
Det är naturligtvis också av den
allra största betydelse att så många som
möjligt får tillfälle att sätta sig in i de
förutsättningar som finns att i samverkan
komma till rätta med frågorna och
se de svårigheter som möter i det kommunala
arbetet, och det är naturligtvis
dessutom av ett synnerligen stort värde
att tillföra all förvaltning så mycket som
möjligt av praktisk erfarenhet.

Från dessa utgångspunkter kommer
jag fram till att kommunerna bör sköta
så mycket som möjligt, så mycket som
de kan påtaga sig utan att ändamålsenligheten
träds för nära. Så mycket som
kommunerna är mäktiga att sköta om,
bör de alltså enligt min mening också
tillåtas att ombesörja.

Men det är mycket viktigt att kommunernas
representanter verkligen känner
sig ha någonting att säga till om,
att det inte är statens tjänstemän som
kommer och bestämmer, att så och så

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

skall det ordnas, och sedan får de kommunala
förtroendemännen bara verkställa
detta. Det måste vara en så vid
ram som möjligt för kommunernas självbestämmanderätt,
om intresset skall kunna
bli bestående. Jag tror att det är viktigt
att stryka under den saken.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga att jag tror att det är oklokt av
kommunerna att försöka bli kvitt olika
kommunala uppgifter och få dem överflyttade
på staten. Jag tycker att strävvandena
hellre borde gå i motsatt riktning,
samtidigt som man mycket starkt
understryker nödvändigheten av att
kommunerna verkligen får behålla sin
självständighet, får ha något att säga
till om och icke i alltför hög grad bli
beroende av de statliga myndigheternas
och tjänstemännens uppfattning om hur
det bör ordnas i det ena eller andra hänseendet.
Jag tror att de ändringar, som
har vidtagits i kommunallagarna under
de senare åren, jämte det förslag, som
nu diskuteras, är ägnade att främja en
förnuftig fördelning av arbetsuppgifterna
mellan stat och kommun och att möjliggöra
ovärderliga insatser från kommunernas
sida i samhällets tjänst.

De divergenser, som föreligger mellan
Kungl. Maj :ts förslag och utskottets, är
ju tämligen små. Det har här från skilda
håll betonats att så är fallet, och jag är
villig att stryka under detta. Det har i
dessa hänseenden varit divergenser redan
på det utredande stadiet, och det
har varit divergenser i remissyttrandena.
Jag måste säga att när det gäller vissa
av dessa frågor har skälen för och emot
en ståndpunkt vägt nära nog jämnt.

Vad beträffar frågan om mandatperioden
för de verkställande organen och
de beslutande organen — för att nu endast
dröja vid en enda sak —• har jag
nu kommit till den uppfattningen att
det är bättre, om dessa perioder så mycket
som möjligt sammanfaller, låt vara
att man inte genomgående kan ordna
saken så på grund av den successiva förnyelse
som äger rum av vissa nämnder
o. s. v. När jag nu i propositionen efter
tvekan — jag medger det —• har stannat
för att låta perioderna i görligaste

Förslag till kommunallag m. m.
mån sammanfalla, har det berott på att
jag har trott att det motsatta förfarandet
kanske i en del fall skulle vara ägnade
att åstadkomma något av tvedräkt inom
kommunen mellan det nya beslutande organet
och det gamla förvaltande organet.
Jag medger villigt att det endast är i
relativt sällsynta undantagsfall som man
behöver befara något sådant, men detta
har likväl varit ett av motiven för att
vi stannat för propositionens linje.

I övrigt skall jag, herr talman, på detta
stadium av debatten inte gå närmare
in på de olika spörsmålen.

Herr BERLITZ (h): Herr talman! Herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
har nu vid behandlingen av
8 § hållit ett anförande, som hänfört
sig till lagförslaget i dess helhet. Jag är
därför säker på att herr talmannen ursäktar,
om jag också gör ett mindre avsteg
från föredragsordningen. Jag är
nämligen angelägen att säga en sak vid
ett tillfälle då statsrådet är närvarande
här i kammaren.

Jag kritiserade i mitt första anförande
vissa uttalanden av departementschefen.
Jag är angelägen att säga att jag gjorde
mig skyldig till ett minnesfel därutinnan,
att det uttalande av statsrådet, som
jag måste ogilla, hänförde sig till spörsmålet
huruvida den som icke är medlem
i kommunen skall få rätt att anföra
besvär. Jag reagerade och reagerar fortfarande
starkt mot uttalandet, att den
som utan att vara medlem av kommunen
träder i förbindelse med dess organ på
sådant sätt, att han kan beröras av deras
beslut, gör detta av fri vilja och därför
får underkasta sig den för kommunen
gällande ordningen. Det uttalande
som hänförde sig till själva den fråga,
vilken jag berörde, nämligen frågan om
delgivning av de kommunala nämndernas
beslut, gjordes av konstitutionsutskottet,
som säger att det torde få förutsättas,
att den som särskilt beröres av
ett anliängigt ärende under hand gör sig
underrättad om ärendets gång och däri
meddelade beslut.

Jag har varit angelägen att klarlägga
detta missförstånd, som jag beklagar.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
skall be att få säga några få ord. Att jag
ingriper i debatten beror på att jag inom
kommunallagskommittén tämligen enträget
förfäktade den mening, som blev majoritetens,
den mening som sedermera
Kungl. Maj:t upptog i sin proposition
och som reservanterna nu gjort till sin.

Jag skulle bara vilja understryka en
sak, och det är att det var utomordentligt
väsentligt för kommunallagskommittén
att på allt sätt förstärka den kommunens
styrelse som redan finns och
göra denna kommunens styrelse till den
verkligt centrala makten i förvaltningen.
Yad vi syftade till under alla dessa år
av arbete var att på alla punkter och på
allt sätt främja den saken. Det var det
som ledde majoriteten att föreslå, att
kommunens styrelse, d. v. s. kommunalnämnd
eller drätselkammare eller stadskollegium,
skulle väljas omedelbart efter
det att val förrättats till kommunalfullmäktige
eller stadsfullmäktige, så att styrelsens
sammansättning kom att helt
motsvara fullmäktiges sammansättning.
Vi gjorde det av samma skäl som man,
när ett regeringsskifte diskuteras efter
ett andrakammarval, anser att utgången
av andrakammarvalet måste föranleda
en omprövning av regeringens sammansättning.
På samma sätt menar vi, att
när det gäller en kommunal regering
borde ett fullmäktigval efterföljas av
en prövning av kommunstyrelsens sammansättning.
Det var dessa motiv, herr
talman, som föranledde oss att framföra
de förslag, som sedermera Kungl. Maj:t
och nu även reservanterna upptagit. Det
är uppenbart att det enbart gäller kommunens
styrelse. Det gäller inte de olika
förvaltningsnämnderna, varken de av
kommunen tillsatta egna nämnderna, gasverks-
eller elektricitctsverksstyrelser eller
vad de må heta eller de genom olika
förvaltningslagar, fattigvårdslagen o. s.
v., reglerade nämnderna. Det är alltså
endast kommunens styrelse, som det gäller
att snabbt få i samklang med fullmäktige.

Utskottsmajoriteten menar att dess förslag
betyder, att under hela det första
året måste den budget som finns respek -

teras. Det är klart att den måste respekteras,
men det finns ju alltid möjligheter
att begära både tillägg till den och vissa
ändringar i det beslut som fattats. Emellertid
vilar hela arbetet med att förbereda
arbetet under den nya fyraårsperioden
i väsentlig grad på kommunalnämnd,
drätselkammare eller stadskollegium. Det
är väl då tämligen rimligt att den styrelse
som skall göra det förberedande
arbetet, är väl avpassad efter fullmäktiges
sammansättning.

Herr talman! Det var bl. a. och huvudsakligen
av dessa skäl, som kommunallagskommittén
kom fram till sitt förslag.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till reservanternas förslag
när det gäller 8 §.

Herr BERGH (h) kort genmäle: Herr
talman! Det var mycket belysande för
det teoretiserande som ligger bakom reservanternas
ståndpunkt, att herr Sjödahl
menade att man vid tillsättande av
kommunalnämnd bör anlägga ungefär
samma synpunkter som när det kan bli
ett regeringsskifte efter ett andrakammarval.
En sådan ståndpunkt kan man
möjligen inta i Stockholm eller Göteborg,
men jag undrar om den har relevans
i Lillhärdal eller Hietaniemi, där
man känner sina kommunalgubbar och
vill ha tid på sig innan man tillsätter
nya.

Sedan vill jag också påpeka, att vad
som nu beslutas i fråga om tidpunkten
för val av kommunstyrelse rimligtvis
icke kan undgå att få vissa bestämda
konsekvenser när det gäller tidpunkten
för val av övriga styrelser och nämnder.
Man kan för all del sätta kommunstyrelsen
i särställning, men om man ser
på det ekonomiska ansvar, som olika
kommunala styrelser är underkastade,
kan det mycket väl tänkas, att det finns
specialorgan inom en kommun som har
väl så stort ekonomiskt inflytande som
en kommunalnämnd, även om ärendena
före avgörandet i fullmäktige passerar
genom kommunalnämnden. Jag understryker
alltså, att vad vi här beslutar
utan tvivel kommer att få inflytande på

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

tidpunkten även för val av styrelser och
nämnder i övrigt.

Herr PETTERSSON (s): Herr talman!
Jag begärde närmast ordet med anledning
av den jämförelse som herr Sjödahl sökte
göra mellan ett andrakammarval och
ett kommunalval.

Jag måste säga att herr Sjödahls jämförelse
haltar oerhört. Efter ett andrakammarval,
som ju förrättas tredje söndagen
i september, har regeringen möjlighet
att på ett helt annat sätt påverka
det statförslag som riksdagen sedan
skall få fatta beslut om. Efter det kommunalval,
som äger rum vid samma tidpunkt,
upprättas staten i oktober, alltså
månaden efter valet, och den staten skall
gälla för kommande år.

Vidare bör man enligt min mening
icke bortse från det faktum, att det icke
på något håll bland de kommuner i landet,
som berörs av denna sak, uttalats
den uppfattningen att man inte utan
olägenhet skulle kunna fortsätta med att
tillämpa hittills gällande ordning.

Det är säkert också en överdrift att
påstå att denna fråga skulle ha någon
politisk betydelse. Det är praktiska skäl
och ingenting annat som gör att man
bör välja den av oss förordade ordningen
för att därmed undvika onödigt
krångel.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Herr
Bergh menade att om man väljer kommunstyrelse
på hösten efter fullmäktigvalet,
så fordrar konsekvensen att man
också väljer de olika förvaltningsnämnderna
på hösten. Men den konsekvensen
finns nog bara i herr Berghs fantasi.
De olika förvaltningsnämnderna väljs
ju för mycket olika perioder. En del förnyas
helt, andra successivt, och det finns
faktiskt en mängd olika former när det
gäller att tillsätta de reglerade nämnderna.
Om vi byter regering efter ett andrakammarval,
så finns det ju därför ingen
anledning att också byta statskontor,
kammarkollegium eller skolöverstyrelse.
Lika litet finns det något behov att företa

Förslag till kommunallag m. m.

ett motsvarande skifte inom de kommunala
organen.

Herr Pettersson yttrade att det finns
en viss skillnad mellan riksdagsmannaval
och kommunalval. Ja, förvisso, men
om den saken behöver man väl inte upplysa
första kammarens ledamöter. Jag
vill erinra herr Pettersson om att man
här kan göra eu jämförelse på sådant
sätt att sanningen kommer att ligga mitt
emellan herr Pettersson och mig, dock
närmare mig. Om man väljer styrelse i
kommunen samma år som man har valt
fullmäktige, kommer man nämligen att
vara fastlåst vid den budget som uppgjorts
för nästföljande år. Man måste
helt enkelt hålla sig inom den ramen,
i den mån fullmäktige inte beslutar något
tillägg eller någon ändring, vilket
man naturligtvis kan göra. En regering
som efter ett andrakammarval tillträder
kanske i oktober måste respektera den
budget som riksdagen redan har fastställt
och som gäller till den 1 juli nästföljande
år. Det är först för nästföljande
års sista hälft som det kan bli fråga om
en ny budget.

Det viktigaste i mitt anförande var
emellertid, att jag ville påpeka att då det
gäller att förbereda arbetet för en fyraårsperiod
inom kommunen måste det
finnas förberedande organ som står i
full samklang med fullmäktiges sammansättning.
Det är detta som här är det
väsentliga, och jag tycker inte att de
båda senaste talarna har kunnat motbevisa
mig på denna punkten.

Herr STEN (s): Herr talman! Det är
väl sannolikt att min kollega från Visby
skapat balans i åsiktsbildningen i kammaren
inför avgörandet. Utan att på något
sätt ansluta mig till de lovvärda ansträngningar
som här gjorts att ge denna
debatt en humoristisk och litterär anstrykning
vill jag göra ett allvarligt påpekande.
Det sakligt viktigaste står inte
i de tryckta handlingarna. Det är att utskottets
andrakammarhalva med herr
Erik Fast i spetsen sannolikt skall visa
sig segerrikare än den nya firman »Herlitz
& Karl August Johanson för teori

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

och praktik i lagom blandning» och att
olika beslut i kamrarna rimligen inte
kan medföra något annat än en inbjudan
till den ena kammaren att följa den
andras beslut. Då någon saklig sammanjämkning
sålunda inte kan åstadkommas,
är det säkrast att första kammaren i likhet
med andra kammaren följer konstitutionsutskottets
hemställan även på denna
punkt.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Herr Patrick Nilsson frågade om fullmäktiges
möjligheter att, även om man inte
har något särskilt reglemente för kommunstyrelsen,
besluta om att kommunstyrelsen
meddelar till fullmäktiges ordförande,
så att han kan närvara vid sammanträdena.
Det förefaller mig som om
kommunalfullmäktige enligt kommunallagarna
har full frihet att fatta beslut i den
saken. Det blir då ett slags reglemente för
kommunalnämnden, även om det inte
tillkommit i den vanliga ordningen. Jag
tror därför att man kan besvara herr
Nilssons farhågor med att kommunerna
bör kunna ordna denna sak på ett praktiskt
sätt, om vi överlåter den åt dem.

Herr Sjödahl talade om kommunstyrelsen
som en regering. Det är nog inte
alldeles riktigt, eftersom fullmäktige har
att välja styrelsen och behandla ansvarsfrågan.
Fullmäktige lämnar nog inte
kommunstyrelsen större befogenheter än
fullmäktige själva vill.

Herr Sjödahl talade också om att det
gäller att planlägga fyra års arbete, och
han viftade bort alla andra styrelsers
och nämnders uppgifter när det gäller
staterna. Det var en ledamot som viskade
i mitt öra, att skolstaten utgör halva
inkomst- och utgiftsstaten i hans kommun.
Jag tycker att detta ger belägg för
den åsikt jag hävdade i mitt första anförande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Jag
begärde ordet med anledning av herr
Stens inlägg. Det var av en typ som är
välkänd i situationer av detta slag; man

erinrar om att det finns en andra kammare
i detta hus och ifrågasätter, huruvida
vi inte rimligen bör böja oss för
vad den tänker och tycker. Sådana maningar
brukar i denna kammare mottagas
med blandade känslor. Jag skulle
bara vilja säga: Låt oss inte gå till röstningen
i denna fråga med den föreställning,
som herr Sten ville inge kammaren,
att det inte finns möjlighet att komma
fram till en sammanjämkning. Det
är konstitutionsutskottets sak att pröva
den frågan. Jag skall inte här uttala mig
om den. Fattar kamrarna olika beslut,
får utskottet pröva möjligheterna. Ingen
olycka sker om första kammaren röstar
efter sin övertygelse och kommer till
annat beslut än andra kammaren. Konstitutionsutskottet
får i det fallet litet ytterligare
arbete; det måste utskottet naturligtvis
ta på sig. Eventuellt blir resultatet
därefter att första kammaren får
vika.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Herr
Sten inbjuder kammaren att följa den
mening, som han tror blir andra kammarens.
Min maning till kammarens ledamöter
är blott att stödja den uppfattning,
som de anser riktigast och lämpligast
med tanke på kommunernas arbete.
Min egen mening i den frågan har
jag redan tillkännagivit.

Herr STEN (s): Herr talman! Jag instämmer
med herr Herlitz i teorien men
inte i praktiken!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
den nu ifrågavarande paragrafen samt
vidare därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse Kungl.
Maj:t föreslagit; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Herr Johanson, Karl August, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 8 § av konstitutionsutskottets
i utlåtande nr 22 framlagda
förslag till kommunallag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 59;

Nej — 72.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

.9 och 10 §§.

Godkändes.

i i §■

Herr HERLITZ (h): Herr talman! I
överensstämmelse med kammarens nyss
fattade beslut anhåller jag beträffande
denna paragraf att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
annat yrkande ej förekommit, än
att kammaren skulle godkänna den under
behandling varande paragrafen med
den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedermera gjordes propositioner,
först på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag samt vidare enligt
berörda yrkande; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Förslag till kommunallag m. m.

12—31 §§.

Godkändes.

32 §.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! 32 §
har redan förut varit berörd i diskussionen,
och jag skall försöka att inte bli
långrandig. Måhända kan det emellertid
ha runnit ur minnet vad saken gäller,
och jag skall därför be att få säga några
ord i denna fråga.

Det är här fråga om ett yrkande, som
ursprungligen framställdes i ett remissyttrande
från Svenska stadsförbundets
styrelse och som sedan har framburits
i en motion, till vilken några reservanter
anslutit sig. Detta yrkande går ut på
att personal, som lyder under ett visst
kommunalt verk, inte skall vara valbar
till ledamotskap i styrelsen för detta
verk. Det har enligt min mening anförts
mycket vägande skäl för den uppfattningen.
Ett skäl, som särskilt framhållits,
är att det i mycket stor omfattning
förekommer, att de vid ett verk anställda,
som sitter i en styrelse, med sina
personliga intressen är direkt engagerade
i vissa där förekommande frågor. Jag
vill gärna stryka under vad herr Sunne
i detta hänseende utvecklade för en
stund sedan.

Men jag skulle vilja erinra om att det
också finns en annan synpunkt som gör
en sådan anordning betänklig, en synpunkt
som inte så mycket understrukits,
fastän den kanske antytts av Stadsförbundet.
Jag kan inte förstå annat
än att man kommer till ganska ömtåliga
och otrevliga förhållanden på
grund av ett sådant ömsesidigt beroende,
då verkschefen å ena sidan är överordnad
över en tjänsteman, men denne
tjänsteman å andra sidan är överordnad
i förhållande till honom. Det blir en ur
många synpunkter otrevlig situation.
Det innebär att verkschefen törhända
inte har möjlighet att gentemot denne
tjänsteman, som tillika sitter i en överordnad
ställning, till fullo utöva den ledning
av verkets angelägenheter, som han
är ansvarig för, på det sätt som han anser
vara det riktiga. Det kan också myc -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

ket väl hända att en tjänsteman, som
sätts in i en verkstyrelse, känner sig stå
under det dolda trycket av sin verkschef
i sådana situationer, då han i styrelsen
skall träffa avgöranden om vad
denne verkschef och verket i övrigt har
att göra. Detta är en underlig sammanblandning
av subordinationsförhållandena,
som inte kan vara till välsignelse.

Det må inte lämnas oomnämnt här,
att riksdagen tidigare haft att behandla
frågor av denna art. För några år sedan
gällde det frågan om ledamotskap i polisnämnd
och i sjukhusstyrelse. Tanken
ligger då nära till hands att säga, att vi
ju då tog ståndpunkt till principfrågan
och att det inte finns någon anledning
att nu se saken annorlunda. Jag är med
anledning därav angelägen att betona ett
par saker av vikt.

Yi genomförde regeln, att personal
skall kunna sättas in i en sjukhusstyrelse,
men det skedde därför att vi visste
att det tillika i sjukhusstadgan fanns
mycket stränga regler om att en person
inte får delta i avgöranden, där han har
ett intresse som är väsentligt stridande
mot sjukhusets. Det är sålunda här en
mycket strängare jävsregel än den som
skall gälla enligt den nya kommunallagen.

Jag vill också erinra om att man i diskussionen
om dessa frågor fäste stort
avseende vid det argumentet, att det var
svårt att i en kommun finna verkligt
skickliga personer att sätta in i en styrelse.
Det ansågs därför inte skäligt att
begränsa kretsen av de valbara. Detta
var ett skäl, som kunde vara bärigt på
den tiden, då vi hade de små kommunerna,
men som förlorat mycket av sin
bärkraft med den omfattning som kommunerna
numera har fått.

Till sist vill jag framhålla att vid det
ståndpunktstagande, som skedde i fråga
om sjukhusstyrelser och polisnämnder,
var det ett väsentligt argument att man
frågade sig, varför vi på dessa områden
skulle ha en regel som avvek från den i
kommunallagen i övrigt gällande ordningen.
Våra ståndpunktstaganden då
hindrar oss sålunda inte att i dag ta den
stora principfrågan under förnyat övervägande.

Under åberopande av vad jag nu har
anfört och vad som har sagts i motionen
ber jag att på denna punkt få yrka bifall
till 32 § i den lydelse, som är upptagen
i reservationen nr 3.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Utöver de synpunkter som herr Herlitz
har anfört vill jag ytterligare framhålla
följande.

Tidigare kunde med visst fog göras
gällande, att personal tillhörande ett
verk skulle kunna väljas till ledamot av
styrelsen för verket. Jag säger att man
tidigare kunde ha haft ett visst fog för
den uppfattningen. Numera finns enligt
min mening inte dessa skäl. Personalen
har nämligen numera förhandlingsrätt
och kan därför få sina synpunkter framförda
vid förhandlingar i lönefrågor. När
det gäller andra samarbetsproblem har
personalen möjlighet att framföra sina
åsikter genom den samarbetsnämnd, som
skall finnas vid varje verk och som skall
sammanträda minst en gång i kvartalet.

Jag har, herr talman, velat framhålla
dessa synpunkter och ber att få instämma
i det yrkande, som nyss framställdes
av herr Herlitz.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! Jag
har tidigare i denna kammare framfört
de synpunkter som talar för reservationen,
och jag skall därför nu endast inskränka
mig till att yrka bifall till den
under punkt 3 upptagna reservationen
av herr Herlitz in. fl.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu föredragna paragrafen endast yrkats
av herr Herlitz, att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den av honom m. fl. därom anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare
enligt herr Herlitz’ yrkande; och
förklarade herr talmannen sig anse den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Herr Elmgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som beträffande 32 § av konstitutionsutskottets
i utlåtande nr 22 framlagda
förslag till kommunallag godkänner
paragrafen med den lydelse, som
förordats i den av herr Herlitz m. fl.
därom anförda reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen enligt
utskottets förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

33 §.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Jag
anhåller att under 33 § få yrka bifall till
den lydelse, som är föreslagen i Kung].
Maj:ts förslag. Det är en följdändring
med anledning av kammarens beslut beträffande
8 §.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
annat yrkande ej förekommit, än
att kammaren skulle godkänna den nu
ifrågavarande paragrafen med den lydelse
Kungl. Maj :t föreslagit.

Därefter gjordes propositioner, först
på godkännande av utskottets förslag till
paragrafens iydelse samt vidare enligt
berörda yrkande; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

34—75 §§.

Godkändes.

76 §.

Herr SANDBERG (s): Herr talman!
Jag har avgivit en reservation, som riktar
sig mot tredje momentet i 76 §, det

Förslag till kommunallag m. m.

moment som avser möjlighet för en kommun
att inrätta en kommunal besvärsnämnd,
dit befattningshavare inom kommunen
skulle kunna vända sig i befordringsfrågor
och, utöver detta begränsade
område, även i rent disciplinära angelägenheter.

I min reservation har jag ifrågasatt,
om detta förslag verkligen är uppbyggt
på sådant sätt, att det skulle tillgodose de
berättigade intressen, som givetvis kan
finnas på detta område. Frågan är om
denna besvärsnämnd i den föreslagna
formen verkligen kan bli den auktoritativa
institution inom en kommun som
man väl har syftat till. Jag är personligen
mycket tveksam på den punkten,
och jag har i min reservation tillåtit mig
anföra ett par synpunkter, som jag ber
att få referera och något litet kommentera.

Jag har tillåtit mig säga, att jag finner
det principiellt riktigt att en besvärsrätt
av denna art är en kommunal angelägenhet
och icke en riksangelägenhet, en
ståndpunkt som ju såväl kommittén som
departementschefen har intagit. Men jag
säger i fortsättningen, att det kan diskuteras,
om det är tillfredsställande att
tillkomsten av en sådan nämnd, som i
alla fall kan beräknas ha en stor betydelse,
skall vara beroende av ett fullmäktigebeslut
så till vida, att den tillkommer,
om en majoritet så önskar, men ej om
en majoritet skulle vara däremot. Jag
anser att det på ett sådant område som
det här är fråga om och som dock i alla
fall gäller rättsfrågor av kanske understundom
ömtålig beskaffenhet, inte kan
vara tillfredsställande att ett organ skall
inrättas efter en sådan metod.

Jag har även tillåtit mig att i fortsättningen
sätta i fråga, om en besvärsnämnd
inom en kommun, tillsatt på dessa
grunder, bör anses förfoga över större
kompetens och större objektivitet när
det gäller en tjänstetillsättning och en
omprövning av ett sådant ärende inom
en kommun. Det finns inte här antydda
några regler, efter vilka en dylik nämnd
skulle tillsättas. Det anses tydligen att
kommunen — såvitt jag har kunnat förstå
— skall kunna ha en viss frihet när

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Förslag till kommunallag m. m.

det gäller sammansättningen av nämnden
men att reglementet för en sådan
nämnd skall föras fram till länsstyrelsen
för prövning och fastställelse. Jag ber
att få erinra om att kommittén hade önskat
att Kungl. Maj :t skulle vara den fastställande
instansen men att departementschefen
i sitt förslag angivit länsstyrelsen
såsom den lämpligaste instansen
härvidlag.

Det säges också i departementschefens
yttrande att det när det gäller reglementet
för en sådan nämnd är att räkna med
att kommunförbunden, d. v. s. Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund, skulle utarbeta någon
sorts normerande bestämmelser, som
skulle vara av värde för kommunerna
när det för dem gäller att fastställa sina
reglementen. Vi vet mycket väl, såväl i
städer som i landskommuner, vilken stor
nytta vi haft av dessa organisationer på
flera områden, men jag måste säga att
jag ändå är en smula tveksam när det
gäller att föra in dem på detta sätt i det
här sammanhanget. Det finns således
ingenting bär som på något sätt binder
några fasta bestämda regler, hur en dylik
besvärsnämnd skall vara sammansatt,
och detta kan jag för min del inte finna
tillfredsställande.

Jag har svårt att tänka mig att i en sådan
besvärsnämnd skall sitta personer
som är ledamöter av nämnder och styrelser,
och det är många sådana inom
en kommun som har att utse befattningshavare.
Jag skulle finna det rimligt, om
man sökte sammansätta en sådan nämnd
på det sättet, att man vid tillsättningen
gick utanför kretsen av de personer som
är ledamöter av nämnder och styrelser.
Men på denna punkt kan uppstå problem
som kan vara en smula vanskliga. Det är
klart att det går att sätta till eu kommunal
besvärsinämnd, bestående av ansvarsmedvetna
medborgare, som är kända för
rättfärdighet i sitt umgänge med människor,
klokhet och omdömesförmåga,
och att därigenom få ett organ, som skulle
kunna ta upp spörsmål av denna art
till behandling. Men kan en dylik besvärsnämnd
tillmätas större betydelse
och auktoritet än det organ, som har för -

rättat ett val? Kan en dylik nämnd inom
en medelstor stad anses ha större kompetens
och större objektivitet än t. ex.
den drätselkammare, som hade valt en
befattningshavare ur den ena eller den
andra kategorien, en bokhållare, en kassör
eller till äventyrs en kontorist? Omfattningen
av de tjänstemannakategorier
som skulle föras in under denna besvärsrätt
framgår inte heller alldeles klart,
utan det anges endast i något sammanhang
att detta skall prövas — om jag har
fattat det hela rätt — i samband med besvärsfrågorna.

Jag har i min reservation tillåtit mig
säga, att om en nämnd eller en styrelse
söker efter den medarbetare — och det
är också på det formella planet som det
sker — som den anser att den behöver
och som den har nytta och hjälp av, är
det väl tämligen klart att en majoritet
inom t. ex. en drätselkammare och inte
minst dess ordförande bär ett mycket
starkt önskemål att få en kompetent
kraft till sitt förfogande. Jag förstår att
man här fruktar, att politiken möjligen
skall spela in och att en politisk majoritet
skall välja en dylik tjänsteman efter
politisk färg, men det tror jag inte att
man numera behöver befara skall ske i
högre grad. Jag menar sålunda att det
väljande organet, och jag valde drätselkammaren
som exempel, måste anses ha
den större kompetensen vid bedömandet
av de sökande det är fråga om i ett visst
aktuellt sammanhang, än en besvärsnämnd,
som har blivit tillsatt vid sidan
om.

Det förefaller mig emellertid också
vara ganska egendomligt, om det kan
ligga till på det sättet att en besvärsnämnd
skulle kunna på ett eller annat
sätt — jag är inte på det klara med, hur
det skulle gå till — upphäva ett val som
en kommunalnämnd, en komniunalstyrelse,
en drätselkammare eller en socialnämnd
har förrättat.

Jag har sålunda den uppfattningen,
att detta problem inte är riktigt genomarbetat
och klart. Jag kan inte finna,
att det förslag som här föreligger löser
de problem som nog kan tänkas existera
på detta område. Vad jag här sagt

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

betyder inte, att jag inte önskar att
tjänstemännen skall vederfaras största
möjliga rättvisa, men jag har inte kunnat
komma till den uppfattningen, att
den anordning man här rekommenderat
skulle vara den bästa möjliga.

.lag har inom den lilla intima kretsen
av konstitutionsutskottets medlemmar
framfört ungefär dessa synpunkter men
inte lyckats vinna någon anslutning utan
står nu som ensam reservant. Den positionen
är kanske i och för sig inte
så särskilt angenäm, även om det understundom
kan ha sin tjusning för en
ensam ledamot att gå emot ett majoritetsblock,
sammansatt av representanter
för olika partier. Därför vågar jag ändå,
herr talman, yrka bifall till den av mig
avgivna reservationen.

Herr LINDÉN (s): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
den nu förevarande paragrafen samt vidare
därpå att paragrafen skulle godkännas
med de ändringar, som förordats
i den av herr Sandberg vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sandberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 76 § av konstitutionsutskottets
i utlåtande nr 22 framlagda
förslag till kommunallag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
de ändringar, som förordats i den av
herr Sandberg vid utlåtandet avgivna
reservationen.

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 31.

Förslag till kommunallag m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 76;

Nej — 38.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag om införande
av kommunallagen.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Jag
anhåller att i överensstämmelse med
vad som beslutats beträffande 8 § kommunallagen
få yrka, att kammaren ville
anta Kungl. Maj:ts förslag till lag om
införande av kommunallagen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
annat yrkande ej förekommit, än
att kammaren skulle godkänna det under
behandling varande lagförslaget med
den lydelse Kungl. Maj :t föreslagit.

Sedermera gjordes propositioner, först
på lagförslagets godkännande enligt utskottets
förslag samt vidare enligt berörda
yrkande; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

De med 3—5 betecknade lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Bifölls, i vad den ej besvarats genom
kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. de statsfinansiella resurserna för socialpolitiska reformer m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 23, angående
uppskov med behandlingen av vissa motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

182, i anledning av väckt motion
angående översyn av sexualundervisningen; nr

183, i anledning av väckt motion
om ökat utrymme för undervisning i barnavård
inom olika skolformer;

nr 184, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
näringslära; och

nr 185, i anledning av väckta motioner
om främjande av vetenskaplig forskning
och allmän folkupplysning genom upptagning
av kulturhistoriska filmer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. de statsfinansiella resurserna för
socialpolitiska reformer m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 186, i anledning av väckta motioner
om en översyn av de statsfinansiella
resurserna för de aktuella socialpolitiska
reformerna samt angående fördelningen
av kostnaderna för socialförsäkringen
mellan statsverket och övriga
berörda parter.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Sunne
m. fl. (I: 220) och den andra inom
andra kammaren av herr Svensson i
Ljungskile m. fl. (11:310), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn
av de statsfinansiella resurserna under
de närmaste åren och av kostnaderna
för de aktuella socialpolitiska reformerna
i syfte att ge riksdagen möjlighet
att bedöma reformtakten med hänsyn till
samhällets såväl ekonomiska som personella
resurser och till önskvärdheten av
lägre direkta skatter.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Ståhl m. fl. väckt motion
(11:304) hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en utredning rörande fördelningen
av socialförsäkringens kostnader statsverket
och övriga berörda parter emellan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att motionen II: 304 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

b) att motionerna 1:220 och 11:310
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Svensson i Ljungskile, Nihlfors och Löfroth
samt fröken Ager, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under a hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionen II: 304 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
utredning rörande fördelningen av socialförsäkringens
kostnader statsverket
och övriga berörda parter emellan;

2) av fröken Andersson, herrar Sundelin,
Bergh, Axel Andersson, Svensson i
Ljungskile, Kyling, Nihlfors, Birke och
Löfroth samt fröken Ager, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under b hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:220 och 11:310 i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en översyn av de
statsfinansiella resurserna under de närmaste
åren och av kostnaderna för de
aktuella socialpolitiska reformerna i syfte
att ge riksdagen möjlighet att bedöma
reformtakten med hänsyn till samhällets
såväl ekonomiska som personella resurser
och till önskvärdheten av lägre direkta
skatter.

Herr SUNDELIN (fp): Till detta utskottsutlåtande
är två reservationer fogade.
Jag skall säga några ord med anledning
av reservation nr 1. Den ankny -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. de statsfinansiella resurserna för socialpolitiska reformer m. m.

ter till en motion, II: 304 av herr Ståhl
m. fl., och denna går ut på att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning rörande fördelningen
av socialförsäkringens kostnader
mellan statsverket och övriga berörda
parter.

Utskottet säger i sitt utlåtande att frågan
rörande fördelningen av socialförsäkringens
kostnader i skilda sammanhang
har varit föremål för prövning av
årets riksdag, bland annat i samband
med behandlingen av förslaget om höjning
av folkpensionerna. I reservationen
hävdar vi reservanter, att vad riksdagen
tidigare fattat beslut om har varit
av mera begränsat slag. Något försök till
ett samlat grepp på det här området har
inte åstadkommits. Vi anser att det är
befogat och önskvärt att man här får
en samlad utredning med hänsyn både
till det nuvarande skattetrycket och till
syftet att få försäkringen till stånd på
en tillräcklig bidragsnivå. Det är därför
som vi i reservationen yrkar, att riksdagen
måtte med bifall till motionen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en dylik utredning av socialförsäkringens
kostnader statsverket och övriga berörda
parter emellan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! I de
motioner som jag vill säga några ord
om, nr 220 i första kammaren och 310
i andra kammaren — de är likalydande
— har hemställts om en översyn av de
statsfinansiella resurserna under de närmaste
åren och av kostnaderna för de
aktuella socialpolitiska reformerna, för
att ge riksdagen möjlighet att bedöma
reformtakten med hänsyn till samhällets
såväl ekonomiska som personella
resurser. Vi påpekar i motionerna att
mycket betydelsefulla socialpolitiska reformer
nu genomförts och att det av
ekonomiska skäl troligen inte blir möjligt
att hålla samma reformtakt som hittills.
Försvarskostnaderna kommer säkert
inom de närmaste åren att bli mycket
höga, och skolväsendet kommer sä -

kerligen också att dra mycket ökade
kostnader under en hel del år framåt.

I motionerna nämnes en hel rad sociala
reformer som borde genomföras,
alla ungefär lika behjärtansvärda. På en
del områden finns det färdiga delplaner
eller pågår utredningar, varför vi anser
att den för en översyn erforderliga utredningen
bör kunna göras ganska
snabbt. Man måste ställa upp en turordning
som grundas på de olika reformernas
angelägenhetsgrad. Vissa reformer
måste uppskjutas medan andra kräver
skyndsam behandling. Syftemålet med
översynen skulle vara att få en samlad
överblick över såväl det statsfinansiella
utrymmet som kostnaderna och personalbehovet
inom socialpolitiken ett antal
år framåt.

Dessa motioner har ju behandlats välvilligt
av utskottet. Det säger att det i
likhet med motionärerna anser att en
prognos, avseende samtliga statsutgifter,
och en nationalbudget av typen långtidsplanering
skulle vara av intresse,
men utskottet finner sig i alla fall inte
kunna förorda något utredningskrav.
Man säger ungefär detsamma när det
gäller rangordningen och svårigheten att
fastställa personalbehovet ett antal år
framåt. Utskottet säger vidare att det i
ett utlåtande till 1951 års riksdag i anledning
av väckta motioner om en tioårsplan
för eftersatta vårdområden anfört
bl. a., att man inte får förbise risken
av en alltför strikt upplagd och alltför
energiskt fasthållen tioårsplan. Detta
kunde skymma blicken för möjligheterna
att under årens lopp genomföra
mindre omfattande men därför inte
mindre värdefulla reformer. Utskottet
slutar med att avstyrka motionerna.

Till utskottets utlåtande har fogats en
reservation, nr 2, av fröken Andersson
m. fl., där man tar upp det välvilliga i
utskottets yttrande och sedan säger:
»Även om sådana utredningar i viss
mån måste bygga på osäkra antaganden,
kan de dock ge riktlinjer för det
praktiska politiska handlandet på längre
sikt.» Därför biträdes utredningskraven.

Vidare säger reservanterna: »Att de

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. de statsfinansiella resurserna för socialpolitiska reformer m. m.

olika socialvårdsåtgärderna i viss mån
griper in i varandra och att en angelägenhetsgradering
med nödvändighet
borde bestämmas av åtskilliga subjektiva
moment hindrar enligt utskottets
mening icke att en sådan gradering
skulle ha en viktig uppgift att fylla.»
Reservanterna säger vidare: »Att märka
är, att motionen till 1951 års riksdag
avsåg en 1 O-årsplan, medan de nu
föreliggande motionerna åsyftar en avvägning
mellan resurser och behov, avsedd
att ge riksdagen möjlighet att bedöma
reformtakten på det sociala området
för de närmaste åren.» Därpå föreslår
reservanterna att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 220 och II:
310 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av de statsfinansiella
resurserna under de närmaste
åren och av kostnaderna för de aktuella
socialpolitiska reformerna i syfte
att ge riksdagen möjlighet att bedöma
reformtakten med hänsyn till samhällets
såväl ekonomiska som personella resurser
och till önskvärdheten av lägre
direkta skatter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med nr 2 betecknade, av
fröken Andersson m. fl. avlämnade reservationen.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Denna fråga är ju en del av den
större fråga, som sedermera kommer
upp till behandling under statsutskottets
utlåtande nr 191. Jag skall vid det
tillfället närmare motivera min inställning.

Beträffande nu förevarande mycket
viktiga fråga — när jag säger att den
är en delfråga menar jag inte att den
inte är viktig, den är oerhört omfattande
och därför också viktig — har man
ju från vårt håll under många år arbetat
för att få fram en sådan här översyn
rörande de ekonomiska möjligheterna,
rörande samordning och framför
allt rörande de personella möjligheterna,
med ett ord de materiella resurserna
över huvud taget. I det här huset
har man ju alltför ofta beslutat refor -

mer, som det efter vad som sedan visat
sig icke har funits reella förutsättningar
för att genomföra i det praktiska livet
på ett vettigt sätt, eller i alla händelser
på det sätt som man har tänkt
sig.

Herr Sunne har redan givit en så pass
ingående motivering att jag inte behöver
uppehålla mig längre vid denna fråga.
Jag återkommer, som sagt, och nöjer
mig nu, herr talman, med att yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Som kammarens ledamöter finner
är detta utlåtande uppdelat i tvenne
punkter, och det föreligger reservationer
på båda.

Under punkt a) har endast representanter
för folkpartiet reserverat sig till
förmån för den avgivna motionen, vari
yrkas utredning och övervägande om
fördelningen av socialförsäkringens
kostnader. Utskottets majoritet har erinrat
om att på de väsentligaste avsnitten
av vårdområdena har riksdagen i år
varit i tillfälle att verkställa en prövning,
nämligen dels av folkpensioneringen,
dels av sjukförsäkringen. Detta är de
väsentligaste avsnitten. Rörande vad som
möjligen kan bli kvar menar utskottet,
att man åtminstone nu inte kan begära
en särskild utredning. Detta kan i varje
fall bara gälla ett mycket litet avsnitt.
Det är alltså huvudskälen till att utskottet
har avstyrkt motionen. Reservanterna
har ju anfört skäl mot utskottets
ståndpunkt, men dessa skäl anser jag för
min del alls inte bärande.

Bakom reservationen under punkt b)
ligger en motion, om vars innehåll jag
tillåter mig att erinra en smula. I denna
motion påpekas att en allmän tjänstepensionering
är önskvärd, att åldringsvården
blivit ett alltmera akut spörsmål
och att såväl arbets- som vårdproblemet
för denna växande befolkningsgrupp
därför kräver skärpt uppmärksamhet.
Vidare säger man att ungdomsvården i
vidsträckt bemärkelse har mött växande
svårigheter, och samhället måste här
allvarligt överväga om icke ökade medel

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. de statsfinansiella resurserna för socialpolitiska reformer m. m.

måste ställas till förfogande för ungdomsarbetet.
Inom fångvården finns det
stora problem, säger man i motionen,
och där reses ökade anspråk på både
personal och anstalter. På samma sätt
är det med alkoholistvården. Bristerna
är påtagliga, säger man, när det gäller
vårdmöjligheterna och den vetenskapliga
forskningen. Likadant är det beträffande
kroppssjukvård och sinnessjukvård.
De kroniserande folksjukdomarna kräver
också uppmärksamhet vid sidan av den
allmänna sjukvårdens utbyggnad. Forskningen
och undervisningen på detta område
behöver en betydande upprustning.
Vidare sägs det i motionen att i den familj
evår dande politiken återstår betydelsefulla
spörsmål. Barnbidragen har
genom prisstegringen undergått en väsentlig
värdereduktion. Hjälpen vid
barnsbörd är knappast tillfredsställande.

Ja, det är en liten provkarta på områden,
där man nu anser att åtgärder
bör vidtagas av olika anledningar. Och
så slutar då motionens yrkande med att
man borde göra en avvägning av angelägenhetsgraden
hos dessa reformer med
hänsyn till samhällets såväl ekonomiska
som personella resurser och till önskvärdheten
av lägre direkta skatter.

Detta är något som — såsom den gamle
biskopen sade — »klingar i öronen»
när man läser det. Man räknar upp en
hel mängd områden där man anser att
förbättringar bör vidtagas, och så skulle
man se efter, om man kan sänka skatterna! Under

den förberedande diskussionen
och förbehandlingen av ärendet såväl på
avdelningen som i statsutskottet har vi
försökt få reda på för det första vilka
reformer det är som man anser inte borde
ha genomförts och vad det är av
vad som har skett som inte borde ha
skett. På detta har inte lämnats något
svar. För det andra har vi frågat, hur
utredningen skall kunna äga rum utan
att man bromsade upp det successiva reformarbetet.
Man måste väl, har vi sagt,
samla ihop allt utredningsmaterial som
finns, och det är inte så litet. Det är
också en hel del utredningar som pågår
— jag skall inte trötta kammaren allt -

för länge, utskottet bär för sin del hänvisat
till berättelsen över vad sig i riket
tilldragit. Det mesta av det jag här har
räknat upp efter motionen är föremål för
utredning eller har utretts, och utredningsresultaten
ligger på Kungl. Maj :ts
bord. Vi anser, att det väl då inte finns
någon möjlighet att göra en avvägning
i fråga om angelägenhetsgraden utan att
man lägger allt detta tillsammans och
försöker väga vad som är angelägnast.
Det måste resultera i ett uppbromsande
av de successiva reformerna och det
successiva förbättringsarbetet, så långt
det ekonomiska läget medger. Detta har
vi för vår del ansett vara en så stor
nackdel, att vi icke har kunnat tillmötesgå
motionärerna härvidlag.

Det har visserligen sagts från reservanternas
sida — det gäller den reservation
som representanter för såväl högern
som folkpartiet har kunnat enas
om — att man skulle kunna göra en
överarbetning utan att behöva hejda de
successiva reformerna. Vi tror inte att
detta är möjligt. Det går kanske an att
skriva något sådant i en reservation, men
det går inte att utföra i det verkliga livet.
Det är därför som utskottsmajoriteten
har ansett att den icke kan tillstyrka
vad som här har föreslagits.

Jag är nu alldeles övertygad om att
reservationen i fråga om punkt b) har
en ganska bestämd politisk syftning, men
sådant är ju tillåtet, och det är ingenting
att säga om det. Jag tror emellertid
ändå att man bör se mera till vad man
kan vinna i sak än till den politiska
syftningen, och eftersom det är utskottsmajoritetens
övertygelse att man icke genom
de åtgärder, som reservanterna här
föreslår, kan vinna någonting i sak,
utan tvärtom skulle försvåra det successiva
reformarbetet under de närmaste
åren, har utskottet avstyrkt motionerna.

Jag anhåller således, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan
under såväl punkt a) som punkt b).

Herr BERGH (h): Herr talman! När
min gode och ärade vän herr Karlsson
i Munkedal säger att reservationen -—•
han avsåg då reservation nr 2 — har

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. de statsfinansiella resurserna för socialpolitiska reformer m. m.

en politisk syftning, så har han naturligtvis
rätt i det. Men den har inte en
politisk syftning i den mening som jag
tror att han använde ordet.

När jag erkänner att här finns ett politiskt
syfte, så skulle jag vilja ge syftet
den innebörden, att det inte minst med
hänsyn till det sociala reformarbetets
fortgång är nödvändigt att man försöker
se åtminstone en liten bit in i
framtiden.

Det är väl ingen som vill bestrida, att
vårt lands ekonomi är överansträngd,
att det undan för undan dalande penningvärdet
är ett symtom på denna överansträngning,
och att den utveckling vi
har råkat in i får en alldeles bestämd
effekt även när det gäller det sociala
reformarbetet, nämligen i första hand
på det sättet, att de anordningar av olika
slag, som vi har velat tillskapa, numera
inte har tillnärmelsevis det värde som
de hade när besluten en gång fattades.
Jag tar som exempel 1946 års beslut om
folkpensioner, som vi i fjol fick ta under
omprövning just på grund av att
det belopp vi 1946 tänkte oss skulle utgå
hade försämrats så radikalt i värde,
att vi måste späda på det.

I den fortsatta utvecklingen på detta
område är det nödvändigt, att vi bevarar
realvärdet. Men ifall vi, som vi också
är eniga om, numera har kommit till
en gräns då det gäller statsutgifter, där
man inte är övertygad om att tillväxten
i nationalinkomsten motsvarar ansvällningen
av utgifterna, då blir resultatet
av varje sådan påspädning, att man kan
riskera att urholkningen av de sociala
förmånernas värde fortsätter ytterligare.

Jag menar alltså, att när vi av olika
anledningar har kommit i ett sådant ansträngt
ekonomiskt läge, att vi inte törs
bara räkna i summor utan måste försöka
se vilka värden som ligger bakom,
så är det i det sociala reformarbetets eget
intresse att man försöker åstadkomma
en avvägning mellan resurser å ena sidan
och önskemål å den andra. I en sådan
inställning ligger — det hoppas jag
ingen vill förneka — en omsorg om de
sociala anordningarnas värdebeständighet.

Föreliggande motion, som är en folkpartiets
partimotion, syftar till en sådan
avvägning. Jag erkänner utan vidare
att det har sina svårigheter att
göra en prognos för resurserna och deras
förändringar, och en sådan prognos
blir naturligtvis mer oviss, ju längre
fram i tiden den sträcker sig. Men att
såsom utskottets majoritet med den motivering,
som den givit, avstå från tanken
på en prognos, är väl ändå något
som man inte gärna kan acceptera. Jag
vet inte om man kan säga att det är en
defaitistisk inställning på så sätt, att
man menar att vid här är inne i något
ödesbestämt. Att svårigheten att kunna
komma till riktiga prognoser skulle avhålla
oss från att göra ett försök kan i
varje fall inte överensstämma med den
politiska syftning, som jag tycker att
riksdagens arbete bör ha.

Det var det ena. Det andra är att man
skulle försöka åstadkomma en gradering
av de önskemål som undan för undan
anmäler sig. Herr Karlsson invände
i det sammanhanget, att detta skulle
betyda ett avstannande av reformarbetet.
Det ligger någonting i de farhågorna
endast så till vida, att man i varje
fall måste göra en sammanställning och
skaffa sig en överblick. Men som utskottet
självt säger pågår ju utredningar på
olika områden, och vad som skulle behövas
vore alltså en liten sammanställning
av vad dessa utredningar pekar på.
Det skulle bli någon form av uppskattning
även där.

Man måste erkänna att bedömningarna
kan bli subjektiva, men det är väl
bättre att ha en bedömning än att icke
ha någon bedömning alls.

När jag anslutit mig till denna reservation
har jag alltså inte varit blind
för de svårigheter som uppställer sig.
Men jag har som sagt ansett, att när vi
har kommit i ett läge, då det gäller att
ge akt på förhållandet mellan nationalinkomstens
tillväxt och utgifternas ansvällning,
är vi egentligen tvungna att
göra ett försök, även om vi vet att det
kan vara svårt. Ty skulle vi fortsätta
utan att ha en överblick, över vad som
kan vara mer eller mindre angeläget,

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. de statsfinansiella resurserna för socialpolitiska reformer m. m.

då kan vi också riskera att komma i den
situationen, att sådant som vi hellre
skulle vilja göra än någonting annat är
vi satta ur stånd att göra.

Det är, såvitt jag förstår, de tankegångar,
som ligger bakom den reservation,
vilken jag har medverkat till. Jag
tycker att de synpunkter som jag har
anlagt är ytterst legitima och icke minst
besjälade av omsorg om det sociala reformarbetet
som sådant.

Herr talman! Med den här anförda
motiveringen yrkar jag bifall till reservation
nr 2).

I detta sammanhang skulle jag också
vilja passa på att säga, att när jag inte
har ansett mig kunna ansluta mig till
den med 1) betecknade reservationen,
så är det inte därför att inte det spörsmål,
som där behandlas, är ytterligt aktuellt.
Jag tillhör dem, som tror att vi
måste på allvar reflektera på att ge försäkringstanken
ett ytterligare utrymme
i vår sociallagstiftning och att avvägningen
mellan skattefinansiering och avgiftsfinansiering
bör tas upp i ett större
sammanhang. Men när vårriksdagen på
mycket väsentliga avsnitt har behandlat
den frågan, så har jag ansett det ligga
utanför linjen för praktisk politik att redan
nu vid höstriksdagen föra fram krav
på utredning. Jag är dock tämligen säker
på att allteftersom tiden går blir
kraven på en sådan utredning allt mer
och mer aktuella. Jag delar alltså i det
avseendet motionärernas syfte, men jag
anser att tidpunkten är något olämpligt
vald.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Om
inte herr Karlsson i Munkedal har någonting
särskilt emot det, så vill jag säga
att jag i långa stycken delar hans
uppfattning om den sorts mycket allmänna
utredningar som här föreslås. Jag
förstår att han är kritiskt inställd. För
hans del bygger väl skepticismen på en
erfarenhet, vunnen under mångårigt deltagande
i utredningsarbete. För min del
är den snarare uttryck för inre personlighet.

Jag tror alltså inte att en sådan här

mycket allmän utredning kan vad den
vill, allra minst om den inte är riktigt
säker på vad den vill. Anledningen till
att jag trots detta kommer att rösta med
reservanterna under 2) är att jag fattar
reservationen som ett allmänt understrykande
av den ofrånkomliga nödvändigheten
att innan man fortsätter att utvidga
den statliga verksamheten på detta
speciella område ha övertygat sig om
att resurserna föreligger, statsfinansiellt
och samhällsekonomiskt. För min del
blir det alltså här fråga om mindre ett
utredningskrav och mera en opinionsyttring.

Jag skulle kunna avstå från ytterligare
kommentarer, men när jag hörde herr
Karlsson i Munkedal lika eftertryckligt
som personligt hävda, att en utredning
av föreslagen art skulle hindra det successiva
reformarbetet på socialpolitikens
område, kommer jag att tänka på att vi
sedan åtskilliga år har i gång en utredning
om möjligheterna att förena ett fast
penningvärde med en full sysselsättning.
Är det herr Karlssons uppfattning, att
denna utredning har hindrat successiva
åtgärder i syfte att stadga penningvärdet?
I så fall har herr Karlsson förklarat
åtskilligt som jag länge grubblat på.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Om jag först får säga några ord
i anledning av herr Berghs inlägg, så antecknar
jag med tacksamhet, att herr
Bergh medgav att det var ett politiskt
syfte med den reservation som avgivits,
vilket även bekräftades av herr Svärd.
Vidare är jag tacksam för att herr Bergh
här uttalade vad han vet mycket väl och
vad vi dryftat mycket hyggligt gemensamt
på avdelningen, nämligen att om
denna utredning blir beslutad, så blir
den mycket svår att genomföra.

Efter vad jag fattade av diskussionerna
i utskottet skulle herr Berghs huvudskäl
för att vidhålla reservationen vara,
att det skulle vara nyttigt med en prognos,
så att vi fick klart för oss vilka
möjligheter som fanns att genomföra,
helt eller delvis, olika sociala reformer
eller genomföra förbättringar på områ -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. de statsfinansiella resurserna för
den, där vi redan har genomfört reformer.
Men en sådan prognos meddelas ju
varje år av konjunkturinstitutet. Minst
en gång om året får vi en väldig lunta,
däri det ekonomiska läget är kartlagt
och där vi kan dra våra slutsatser om
vad samhället kan ha för möjligheter att
fylla det ena behovet eller det andra.
Någon ytterligare prognos är därför
knappast behövlig. Avvägningssvårigheterna
kommer då i förgrunden. Och därvidlag
anser vi nog, att vad man kan
komma fram till i varje särskilt fall kan
Kungl. Maj :t bedöma själv utan att riksdagen
gör någon framställning.

Herr Svärd höll med mig i långa stycken.
Jag måste säga herr Svärd, att det
i viss mån är komprometterande för en
socialdemokrat att få instämmande av
herr Svärd — men låt gå för det! Han
höll med mig om att man kanske inte
skulle vinna så mycket med en sådan
här utredning, utan han betraktade det
mer som en opinionsyttring. Han ville
liksom ha papper på vad samhället kan
åstadkomma för att man inte skall ge sig
in på något som man inte har ekonomiska
resurser att klara.

På den punkten liar det presterats ett
ganska intressant aktstycke i år, nämligen
den beräkning som framlagts över
den automatiska stegringen av statens
utgifter fram till 1959. Den utredningen
redovisar en sammanlagd automatisk utgiftsökning
av 850 miljoner kronor. Detta
visste i varje fall reservanterna, när
de skrev om önskvärdheten av lägre direkta
skatter. Även herr Bergli anser, om
jag fattat honom rätt, att vi bör vara angelägna
om att göra de sociala reformerna
värdebeständiga. Om penningvärdet
försämras, skall man alltså öka på utgående
sociala bidrag, så att de behåller
sitt realvärde. Detta är önskvärt men
blir nog inte lätt att genomföra. Jag är
övertygad om att vi även i fortsättningen
från Kungl. Maj:t successivt skall få
de förslag till reformer som Kungl. Maj:t
efter sin avvägning anser kan genomföras.
Sedan får riksdagen granska de förslagen.

När detta ärende behandlades vid utskottets
plenum, tillät jag mig att säga,

socialpolitiska reformer m. m.

att det väl ändå i första hand är Kungl.
Maj:t som har att pröva de reformförslag
som olika sakkunnigutredningar framlägger.
Kungl. Maj :t får, om så behövs,
frisera utredningarnas förslag och sedan
för riksdagen framlägga sitt förslag.
Riksdagen har sedan både rätt och skyldighet
att granska Kungl. Maj:ts förslag
och vidta de ändringar däri som riksdagen
kan finna lämpliga och nödiga. Jag
tror inte att det vore lämpligt att införa
en sådan arbetsordning att riksdagen
skulle granska de sakkunnigas utredningar
och på så sätt bestämma om de
förslag som Kungl. Maj :t skall framlägga.
Men det bleve ju i realiteten effekten
av reservanternas förslag. Den arbetsordningen
är säkerligen icke lämplig för
de svenska statsmakterna, vilket är ytterligare
ett skäl för mig, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON, IWAR (s): Herr
talman! Herr Karlsson i Munkedal kände
sig i viss mån komprometterad av att få
instämmande av herr Svärd. Jag skall nu
i min tur försöka att kompromettera herr
Svärd genom att med odelat nöje instämma
i hans tveksamhet beträffande utredningar
i allmänhet. Jag tillät mig att
säga när tredje avdelningen behandlade
detta ärende vad jag sagt flera gånger då
vi behandlat andra motioner i höst, att
vi måste försöka att på något sätt hejda
utredningsraseriet. Man kräver utredningar
på alla möjliga områden, och vi
måste helt enkelt söka sätta stopp någonstans.

I själva sakfrågan är jag förekommen
av herr Karlsson i Munkedal. Jag tänkte
nämligen erinra om allt det material som
vi får varje år beträffande nationalinkomsten
och annat. Om avsikten är att
här söka få fram ett långtidsprogram
vill jag erinra om att vi väl alla gjort
den erfarenheten, att ett dylikt program
ofta blir inaktuellt mycket snart.

Med detta konstaterande ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH (h): Herr talman! Herr
Karlsson i Munkedal gjorde ett uttalan -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. de statsfinansiella resurserna för socialpolitiska reformer m. m.

de som jag tycker att man bör ta fasta
på därför att det ställer de olika betraktelsesätten
här i god belysning.

Herr Karlsson delade den mening, som
jag tillåtit mig ge uttryck åt, nämligen
att när vi beslutar en socialreform, skall
vi försöka ordna det så att förmånerna i
fråga blir värdebeständiga. För att bevara
värdebeständigheten måste man
ibland, sade herr Karlsson, öka på beloppen
så att kompensation erhålles för
den skedda penningvärdeförsämringen.

Man kan naturligtvis diskutera på det
sättet till en viss gräns. Men om situationen
i vårt land just nu är sådan som
jag uppfattar den —• att varje ansvällning
av utelöpande medel i och för sig
innebär ett incitament till ökat inflatoriskt
tryck — kommer man enligt min
mening inte ifrån en nödvändig avvägning
med hänsyn till de verkliga resurserna.
Det gäller här inte de nominella
resurserna sådana de tar sig uttryck i
vår utelöpande sedelmängd, utan resurserna
sådana de kommer till uttryck i
den verkliga nationalinkomsten. Här
finns en gräns och så fort man överskrider
den gränsen, urholkar man realvärdet.

Detta är den ena punkten där vi skiljer
oss åt. Det finns också en annan
punkt. Herr Karlsson i Munkedal menade,
att en avvägning först gjordes inom
Kungl. Maj :ts kansli när det gäller att
lägga fram förslag och att sedan riksdagen
fick ta ståndpunkt. Men kan vi mot
bakgrunden av de senaste årens erfarenheter
då det gäller penningvärdets
växlingar säga, att regeringen alltid gjort
den rätta avvägningen? Om den gjort
det, skulle väl penningvärdet inte ha rutschat
utför så snabbt som skett. Man kan
invända, att det får bli riksdagens sak
att justera vad den inte anser bra. Men
var och en som några år suttit i detta
hus vet, att riksdagens möjligheter därvidlag
är ganska beskurna, eftersom vi
inte i tillräcklig utsträckning bär tillgång
till det material som behövs. Då
riksdagen arbetar i olika utskott och på
olika avdelningar inom utskotten, blir
våra möjligheter ännu mindre att bedöma
huruvida avvägningen mellan de oli -

ka huvudtitlarna varit den allra lämpligaste.

Här kan jag sluta. Visst är svårigheterna
stora, jag upprepar det, både när det
gäller att få en bild av möjligheterna och
en bild av önskemålen. Men gör vi inte
avvägningen dem emellan löper vi den
risk, som jag i det sociala reformarbetets
eget intresse har ansett att man bör undvika.

Jag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
mom. a förekomma yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
i berörda del samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Sundelin m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Beträffande mom. b, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan i nämnda
del, dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig
finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 186 mom. b,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

187, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samordning
av det statliga anstaltsväsendet;

nr 188, i anledning av väckt motion om
genomförande av en allmän regionplanering
över hela landet m. m.;

nr 189, i anledning av väckta motioner
angående begränsning av den statliga
kontrollen över den kommunala
verksamheten; och

nr 190, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de s. k. folksjukdomarna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om begränsning av den statliga verksamheten
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 191, i anledning av väckta motioner
om begränsning och rationalisering
av den statliga verksamheten.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 221) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 331), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t framhålla, att en begränsning och
rationalisering av den statliga verksam -

heten enligt dess uppfattning vore ofrånkomlig
som förutsättning för en sund
statsfinansiell och samhällsekonomisk
utveckling i vårt land, samt anhålla om
de konkreta förslag, som därav kunde
föranledas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 221 och II: 331
Icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Kyling och Birke, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 221 och II: 331, i skrivelse till Kungl.
Maj:t framhålla, att en begränsning och
rationalisering av den statliga verksamheten
enligt riksdagens uppfattning vore
ofrånkomlig som förutsättning för en
sund statsfinansiell och samhällsekonomisk
utveckling i vårt land, samt anhålla
om de konkreta förslag, som därav
kunde föranledas;

2) av herrar Ohlon, Sundelin, Svensson
i Ljungskile, Wedén, Gustafsson i
Skellefteå och Löfroth, vilka ansett, att
utskottets motivering bort lyda så, som i
denna reservation angivits.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Från vårt håll har i båda kamrarna
väckts motioner som går ut på att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte framhålla, att en begränsning och
rationalisering av den statliga verksamheten
är ofrånkomlig som förutsättning
för eu sund statsfinansiell och samhällsekonomisk
utveckling i vårt land, samt
anhålla om de konkreta förslag som därav
kan föranledas. Det gäller alltså områden
som, höll jag på att säga, ett otal
gånger diskuterats i bägge kamrarna. De
diskuterades förra hösten i anslutning
till liknande motioner, som då hade
väckts, och de har diskuterats i årets remissdebatter
och i anslutning till en rad
ekonomiska debatter.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

Icke förty tror jag det är ganska
nödvändigt att återigen få ställas inför
dessa problem, då det förefaller som om
deras aktualitet blir allt mer brännande.
Praktiskt taget alla är ju eniga om att
de direkta skatterna inte kan höjas utan
snarare borde sänkas. Redan för två år
sedan fann ju som bekant skatteutredningen,
att en sänkning av statsskatten
från 110 till 100 procents uttagning var,
såsom utredningen uttryckte det, »oundgängligen
nödvändig». Var den oundgängligen
nödvändig då, är det förhållandet
inte mindre den dag i dag är.
Vi har ganska hemska exempel på hur
långt det kan gå, om man för en ekonomisk
politik, som går utöver vad som
svarar mot de resurser som finns tillgängliga.
Vi har sådana exempel från
Finland, där man på grund av skattetryckets
skadlighet för det ekonomiska
livet över huvud taget har lagt fram
förslag om en minskning av statsskatten
med inte mindre än 36 procent.

Vi vet allesammans att skattetänkandet
mer och mer har brett ut sig. Det är
alldeles självfallet — det må vara hur
som helst med innebörden av detta skattetänkande
— att det ändock leder till
en försämring av produktionsmöjligheterna
och därmed påverkar hela samhällsekonomien,
så att möjligheterna till
framåtskridande, till sociala reformer
och allt vad man vill blir allt mindre
och mindre. Det är självfallet inte så
lätt att på kort sikt lägga om och sänka
skatterna, men man kan åtminstone börja
så vackert. För att kunna börja krävs
det emellertid en klar planering. De
skattelättnader, som man år 1947 fann
nödvändiga, har, såsom också är bekant,
ätits upp av den pågående inflationen
— eller kanske jag skall säga inflationerna.

Det väsentliga är ju — jag tror att
herr Svärd nyss i annat sammanhang
var inne på den saken — att göra klart
för människorna sambandet mellan å
ena sidan kraven på det allmänna och
å andra sidan de höga skatterna. Det går
såvitt jag kan förstå inte riktigt bra
ihop att å ena sidan klaga över en tung
skattebörda och å andra sidan springa i

väg till staten och begära hjälp i tid
och otid.

När det läggs fram utgiftsförslag sker
ju detta ofta mer eller mindre tydligt
under hänvisning till att det är ett led
i inkomstutjämningen i samhället. Det
må vara hänt att detta är nödvändigt
till en viss gräns, men när det har gått
så långt att de, som får del av inkomstutjämningen,
själva får betala den, har
utjämningen,själva får betala den, har det
enligt mitt sätt att se gått för långt. Det är
ju dock ett faktum, som erkänns från alla
håll, att utgiftsstegringarna numera inte
kommer så att säga från ovan utan från
nedan, med andra ord från de s. k. breda
lagren, som man säger sig vilja skydda.
Detta gäller inte bara de direkta skatterna
utan också de indirekta skatter,
som man nu är i färd med att föreslå
en höjning av. Det bär ju blivit en allt
starkare tendens i detta land liksom i en
del andra länder att ta ut de väntade
stegringarna i nationalinkomsten i förskott.
Vi har därför fått en rad permanenta
och automatiska utgiftsstegringar,
som det nu är fråga, om vi över huvud
taget kan klara. Del saknas inte tecken
till stagnation i inkomststegringen.

Samma tendens gör sig gällande vad
beträffar sparandet, som håller på att
sjunka. I våra motioner säger vi följande:
»Stagnerar eller sjunker det inkomstunderlag,
med vilket man kan räkna,
måste resultatet bli en hårdare press
på inkomststagarna och ett starkare motstånd
från dessas sida.» Det blir, skulle
man kunna säga, en kumulativ process,
där den ena tendensen förstärker den
andra i riktning mot en sänkning av
våra möjligheter.

Nu säger utskottet: »Då i övrigt läget
på ifrågavarande område i allt väsentligt
synes oförändrat sedan utskottet till
fjolårets riksdag avgav sitt berörda utlåtande
nr 205, kan utskottet i nu förevarande
sammanhang begränsa sig till
att hänvisa till nämnda utlåtande.» Det
är ett rätt enkelt sätt att komma ifrån
det hela, och jag måste säga att jag förstår
inte utskottet, som inte kan se, att
det dock för närvarande är litet annorlunda
på marknaden än vad det var för

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

ungefär ett år sedan. Det är dock en
hård realitet, att vi måste räkna med
sjunkande statsinkomster. Om inga särskilda
åtgärder vidtages, står vi inför
risken av att underbalansera vår budget,
trots att det råder god sysselsättning på
marknaden. Jag tycker att detta faktum
visar allvaret i hela läget.

I herr Ohlons in. fl. reservation nr 2
säger man så här: »Den i motionerna uttryckta
meningen, att en konjunkturnedgång
med stagnerande inkomstunderlag
måste medföra en ytterligare skärpt beskattning,
kan utskottet däremot ej dela.
Denna mening synes helt förbise moderna,
vetenskapligt starkt underbyggda
konjunkturpolitiska uppfattningar.» Det
är en mycket intressant sats. Jag tycker
nog att man skall vara litet försiktig
med att skylla ett och annat på vetenskapen,
och, herr Sundelin, det vore kolossalt
intressant för oss att få veta, hur
dessa verkligt goda konjunkturteorier ser
ut, enligt vilka man trots åtstramade
ekonomiska möjligheter gärna kan gå
med på utgiftsstegringar, samtidigt som
man hävdar vikten av skattesänkningar.
Jag tror att det vore ganska upplysande
för oss att få veta, vad som menas med
denna passus i reservationen.

Dessa reservanter säger i fortsättningen
att både motionärerna och till och
med Kungl. Maj:ts kansli ger en alltför
onyanserad och pessimistisk bild av det
statsfinansiella läget. Till det vill jag
endast säga, att det är mycket bra att
man tror på att det skall fortsätta att
vara bra och bli bättre. Men som jag ser
det, är det viktigare och helt enkelt nödvändigt,
att man i gärningar hjälper till
att förverkliga denna tro, ty tro utan
gärningar är död också på detta område,
såvitt jag förstår.

Andra uppfattningar framföres också
i den Nothinska utredningen, som nämndes
här för en stund sedan. Den utredningen
bygger på realiteter och betonar,
att »man mycket lätt kan komma i ett
läge där inga marginaler finnes för att
möta oförutsedda påfrestningar, med
därav följande risker i form av bunden
handlingsfrihet och försämring av penningvärdet».
Alternativet är, säger ut -

redningsmannen, mycket stora utgiftsstegringar
eller en mycket restriktiv utgiftspolitik.

Utskottet hänvisar till att de automatiska
stegringarna, vilka herr Gustaf
Karlsson också nämnde här för en
stund sedan, kommer att gå lös på 850
miljoner kronor under den närmaste
femårsperioden. Till det vill jag bara
säga, att om man tar med löneklassförskjutningar,
lokalkostnader, räntekostnader
och nya kapitalinvesteringar blir
kostnaderna för femårsperioden inte
mindre än 1 300 miljoner kronor. Och
ändå tillägger utredningsmannen, att tabellsammanställningarna
ingalunda utvisar
hela den automatiska utgiftsstegring,
som är att vänta. Den kan alltså
bli ännu större.

Utskottet anser det emellertid inte påkallat,
som det heter, att riksdagen för
närvarande anhåller om konkreta förslag.
Reservanterna under reservationen
nr 1 anser tvärtom, att det mot den bakgrund,
som jag här bara har skisserat,
är i hög grad påkallat, att riksdagen
klart säger ut sin mening om nödvändigheten
att spara i nuvarande läge. Vi
menar att det är i hög grad viktigt,
inte bara att man vidtar rationaliseringar
inom statsförvaltningen, hur viktiga
dessa än må vara, utan också att
man tar under omprövning direkta inskränkningar
i statsdriften över huvud
taget.

Om jag först ett ögonblick dröjer vid
frågan om rationaliseringar, är det klart,
att dessa pågår ständigt, men jag är alldeles
övertygad om att det finns en hel
del ytterligare att göra på det planet.
Man kan se till, hur de anslagna medlen
användes. Vi har nyss talat om en
samordning och översyn av socialvården,
och jag hänvisar bara till den debatt
som då fördes. Det är dock så, att
utgifterna inom social- och inrikesdepartementens
verksamhetsområden för
30 år sedan uppgick till en åttondel av
hela riksstaten men nu utgör inte mindre
än en tredjedel av denna. I stora
drag har vi varit eniga på det området,
och det är ingenting att säga om den
saken. Men det är å andra sidan vik -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

tigt att se till, att de väldiga summor,
som det här rör sig om, användes på
avsett sätt — jag säger inte rätt sätt,
jag säger avsett sätt. Jag kan ta ett litet
exempel, som gått genom pressen under
senare tider. Det har påtalats att pensionerade
arbetare anmäler sig som arbetslösa
och får dagersättning med 17
kronor under 100 dagar. Är det då underligt,
kan man fråga, om kostnaderna
för arbetslöshetsförsäkringen stiger och
stiger trots relativt god sysselsättning?

Nu säges det — och det är ett typiskt
sätt att föra resonemanget, när man
kommer in på särskilt det sociala området
— att dessa arbetare ju betalat
sina avgifter och därför skall ha någon
reveny härav och att de är i sin fulla
rätt. Det är riktigt, att de är i sin fulla
rätt enligt de bestämmelser, som gäller.
Men frågan är, om det i grund och botten
är lämpligt och riktigt att på detta
sätt använda arbetslöshetskassornas medel.
Det är väl ändå nödvändigt att också
på det sociala fältet tänka med hjärnan,
när det blir fråga om hur de ekonomiska
tillgångarna skall räcka till för
att vi skall kunna klara av vad vi redan
åtagit oss och för att eventuellt
kunna realisera såväl nya som redan
beslutade reformer. I detta sammanhang
bör vi undersöka, i vad mån vi kan
inskränka på även redan beslutade reformer.
Jag skall inte gå in på detta
specialgebit just nu.

Hur viktigt det än är med rationaliseringar,
är dessa emellertid inte tillräckliga,
utan det är nödvändigt med
en omprövning av frågan om statsingripanden
över huvud taget. Det innebär
självfallet en omprövning av åtskilliga
statliga utgifter. Såsom i motionerna
framhållits, är tidpunkten nu mycket
lämplig. Just nu föreligger svårigheter
att balansera budgeten, skatterna har
höjts till eller man kan nästan säga över
bristningsgränsen, och näringslivet börjar
få svårigheter att uppehålla produktionen
i full utsträckning. Om vi inte
vidtar åtgärder i tid, kan det finnas
risk för att vi inom en relativt kort tid
står inför nödvändigheten att vidta lika
drastiska åtgärder som förslagits i Fin -

land — något som jag nyss nämnde. Jag
skall i förbifarten nämna några av de
förslag, som man där på grund av
den hårda ekonomiska nödvändigheten
tvingats lägga fram.

I Finland har föreslagits en drastisk
nedskärning av mödrahjälpen och barnbidragen,
avskedande av över 5 000
statsanställda, ökning av skolklasserna
till 40, 50 elever — vi förfasar oss över
att ha klasser med 30, 35 elever, och
detta är riktigt. Bland en hel rad förslag
— som jag inte här skall räkna upp
— förordas till yttermera visso en sänkning
av skoltiden från sju till sex år.
Detta är dock ganska drastiska åtgärder.

Går man inte på denna linje, återstår
ett andra alternativ, som kanske är ännu
värre, nämligen att ytterligare förstöra
penningvärdet. Då är vi inne på
den vägen, som det också talades om
här nyss, att man urholkar de sociala
förmånerna inifrån och förstör åtskilligt
för mycket lång tid och att man
sannerligen inte uppmuntrar till något
sparande.

Det kan med viss rätt sägas, att det
är lätt att tala om sparande i allmänhet,
men att det gäller att lägga fram
konkreta förslag. Jag kan förstå detta
påpekande. Men jag vill då säga — något
som framhållits ett otal gånger —
att det är omöjligt för dem, som inte
har tillgång till den administrativa apparaten,
att lägga fram detaljförslag.
Dock har vi i motionerna pekat på besparingsmöjligheter
på vissa områden,
t. ex. subventions- och bostadspolitiken,
konsulentverksamhet av olika slag, övervakning
av kommunerna och allt vad
därmed sammanhänger, byggnadslagstiftningen
— regleringspolitiken på det
hela taget. Jag vill i förbigående säga
att på detta område har vissa ljusningar
under de senaste dagarna märkts, och
detta är bara att med glädje notera.
Jag kan bara säga: »Tack för mer, detta
har vi fått!» Över huvud taget anser jag
att det vore önskvärt att man i den offentliga
hushållningen i högre grad än
nu är fallet tillämpade de principer,
som de enskilda med nödvändighet måste
följa i sitt ekonomiska handlande,

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

nämligen att »rätta mun efter matsäcken»
och inte tvärtom. Med detta menar
jag självfallet att man först skall beräkna
inkomsterna och sedan rätta utgifterna
därefter. Det kan vara lämpligt
att börja sänka uttagningsprocenten till
100, och sedan fortsätta ned till 90
o. s. v.

I den Nothinska utredningen betonas
ytterligare, att en restriktiv utgiftspolitik
inte bara behöver avse nya utgifter,
utan också sådana, som redan är representerade
i budgeten. Vidare tillägger
utredningsmannen — vilket är alldeles
riktigt — att detta ytterst är av rent
politisk art. Det ankommer alltså på
statsmakterna att avgöra vad som kan
fullföljas och vad som av finansiella
skäl måste anstå.

Reservanterna anser sålunda att det
är hög tid att riksdagen tar det politiska
ansvaret för en besparingslinje och
att regeringen lägger fram de konkreta
förslag som kan vara nödvändiga. Det
kan sägas hur mycket som helst om att
Kungl. Maj :t nog ser till, att det kommer
fram förslag och att vi skall sätta
oss ned och vänta på dem. Jag anser
att också riksdagen har skyldighet inte
bara att passivt vänta utan också att
anhålla om dessa förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 1) betecknade reservationen.

Herr HOLMQVIST (s): Herr talman!
Jag skall inte försöka att bemöta vad
fröken Andersson anförde om den ekonomiska
situationen just nu. Fröken Anderssons
anförande var utomordentligt
intressant. Jag tror emellertid att man
har anledning att göra den reflexionen,
att man när det gäller samhällelig verksamhet
självfallet inte kan anpassa denna
till den ekonomiska situation som
råder vid varje särskilt tillfälle. Vi vet
att under en följd av år har kunnat noteras
en ökning i nationalinkomsten på
låt oss säga 3, 4 procent. Vid andra tillfällen
har ökningen stannat vid en procent,
och vi har kanske också i vissa
lägen kunnat iakttaga en tillfällig för -

sämring. Jag tror emellertid att man, om
man gör en analys på mycket kort sikt,
måste finna det vara förenat med stora
svårigheter att tillämpa den uppfattning,
man kommer till för en bedömning av
den statliga verksamhetens omfattning.
Skulle man i varje situation inregistrera
det ekonomiska läget och anpassa statens
verksamhet efter detta, tror jag att
man skulle komma i en ohållbar situation.
Därför anser jag liksom utskottet
att man, när man i år tar ställning till
föreliggande motion, kan handla utifrån
ungefär samma utgångspunkt som gällde
vid förra årets riksdag.

När det gäller värdet av sparsamhet
med statens medel, råder det säkert inga
delade meningar här i kammaren om
betydelsen och önskvärdheten av sparsamhet
och rationalisering inom de statliga
organen. Men det är närmast i frågan
om i vilken form kammaren skall
ge sin mening till känna som utskottsmajoriteten
och reservanterna har olika
uppfattning. Därtill kommer emellertid,
att motionärerna och reservanterna
tycks ha en från utskottsmajoriteten avvikande
mening om värdet av statlig
verksamhet på vissa områden.

Man kan säga att motionen egentligen
bottnar i misstro till regeringens vilja
att med kraft effektivisera förvaltningen
och att begränsa fältet för den statliga
verksamheten. Motionärerna vill tydligen
väcka Kungl. Maj:t till insikt om
behovet av att sparsamhet iakttages.

Det kan erinras om att det i tidigare
skeden har förts fram propåer om en
generell nedskärning av statsutgifterna.
Det talades således på sin tid om möjligheterna
att göra en besparingsoffensiv,
som skulle reducera praktiskt taget
alla utgifter med 10 procent. I fjolårets
motion av herr Nordenson m. fl. riktade
man emellertid in strålkastarljuset
på vissa delar av statsförvaltningen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen
och priskontrollnämnden, för
för att endast nämna några av dem. Fröken
Andersson och herr Bergh har i sin
reservation framhållit, att det fortfarande
är ett aktuellt krav, att dessa verk och
styrelser blir föremål för uppmärksam -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

het och att vissa kan avvecklas och andra
reformeras.

När det gäller önskvärdheten av effektivisering,
är det, som jag sagt, angeläget
att få fram en så smidig och rationell
verksamhetsform som möjligt också inom
dessa företag liksom inom andra grenar
av statsförvaltningen. Men utskottsmajoriteten
vill inte utan vidare begära
en begränsning i målsättningen för verkens
och styrelsernas arbete.

Det kan således knappast vara välbetänkt
att från riksdagens sida begära en
begränsning av exempelvis arbetarskyddsstyrelsens
verksamhet, när man
vet att det bland arbetstagarna finns ett
starkt intresse av att arbetarskyddsverksamheten
bygges ut för att ännu bättre
än hittills kunna fylla uppgiften att tillförsäkra
arbetare och andra hygieniska
och sunda arbetsförhållanden.

Eller låt mig ta ett annat exempel:
priskontrollnämnden! Det råder olika
uppfattningar om värdet av dess verksamhet,
men för en kort tid sedan anfördes
en uppgift i medltammaren, som
kan belysa värdet av att upprätthålla en
statlig verksamhet på detta område, även
om den kostar stora pengar.

Det nämndes att endast eu åtgärd från
priskontrollnämndens sida — sänkningen
av priset på mopeder — hade tillfört
konsumenterna en besparing på 8 miljoner
kronor, d. v. s. lika mycket som
priskontrollen har kostat samhället under
en hel treårsperiod.

Man kan således inte se dessa frågor
på det sättet, att man ensidigt kan inställa
sig på att försöka nedbringa statsutgifterna.
Man måste samtidigt göra
klart för sig, vilka andra kostnader och
vilka besvärligheter det åsamkar medborgarna
i övrigt.

Tvärtemot vad reservanterna menar,
anser vi, att Kungl. Maj:t har visat intresse
för att hålla statens utgifter inom
rimliga gränser. När statsrådet och chefen
för finansdepartementet tillkallar
en särskild utredningsman med uppgift
att utreda de s. k. automatiska utgiftsstegringarna,
är detta väl ett uttryck om
något för viljan att komma till klarhet
om möjligheterna att i framtiden bära de

ökade kostnader, som samhället ställes
inför.

Utskottsmajoriteten finner det alltså
inte vara påkallat att, så kort tid efter
det att utredningsmannen har redovisat
sitt arbete och innan Kungl. Maj:t haft
möjlighet att pröva vad som har framkommit,
påyrka några särskilda åtgärder
från riksdagens sida.

Jag ber, herr talman, med detta få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Det är gott och väl att regeringen
har tillkallat en utredningsman, men det
vi vill förvissa oss om är, att verkligen
förslag framkommer på grundval av den
utredning, som denne har gjort. Vi menar
att riksdagen bör uttala ett önskemål
om att få en sådan klart preciserad sparplan
så att säga för den statliga verksamheten.

Herr Holmqvist sade, att samhällets
verksamhet inte kunde anpassas efter den
aktuella situationen. Om det nu, såsom
fallet är i denna utredning, påvisas, att
de automatiska utgiftsstegringarna har
tagit en sådan omfattning att all sannolikhet
talar för att vi inte kan klara upp
dem utan risk för försämring av vårt
penningvärde och därmed också risk för
genomförda reformer och dylikt, har
därmed då inte visats, att man sträckt
sig alltför långt och att det är på tiden
att göra helomvändning och att
riksdagen, som dock utövar svenska folkets
urgamla rätt att sig beskatta, som
det heter, också bör säga till, att vi inte
kan fortsätta med att stegra skatterna
därför att det medför sådana indirekta
verkningar, som vi betraktar som skadliga
inte bara för den nödvändiga samhällsverksamheten
utan för medborgarna
över huvud taget.

Det vore ytterligare en del att tillägga,
men jag skall inte upptaga tiden längre.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag erinrar om att när jag
i detta sammanhang talar om svårigheterna
att anpassa den statliga verksam -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

heten till det ekonomiska läget, så menar
jag att det är svårt att på kort tid
göra en sådan analys. Det är uppenbart
att man i längden måste se till, att man
bibehåller harmonien mellan statens inkomster
och utgifter.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! I sitt
utlåtande hänvisar utskottet i första
hand till sin omprövning av en liknande
framställning, som framfördes motionsvis
i fjol, och herr Holmqvist säger också
under diskussionen i detta ärende, att
de skäl, som kunde åberopas i fjol, är
bärande även i år. Men det har väl ändå
hänt en del sedan i fjol. Tiden rider ju
fort, och jag menar att förhållandena i
år är ganska olika dem som rådde förra
året. Vi ser väl nu ändå något klarare.
Det passerade året har vi bakom oss, och
utvecklingen under denna tid har vi en
vägledning av.

Man hänvisar också till den utredning,
som gjorts om de automatiska utgiftsförändringarna
inom statens verksamhet,
och säger att med anledning av
denna utredning kan förväntas förslag i
nästa års statsverksproposition. Ja, det
får vi väl hoppas, men utredningen omspänner
ju endast vissa sektorer av den
statliga verksamheten, och i motionerna
syftar man längre; där vill man även gå
in på en omprövning av utövandet av
den statliga verksamheten och söka nå
en effektivisering och besparing. Detta
har ju inte behandlats i utredningen. Man
kan väl därför inte räkna med att det
förslag vi väntar till nästa års riksdag
kommer att gå i den riktningen. Det
förslaget kommer väl sannolikt att gå ut
ifrån de mera ekonomiska beräkningar,
som här är utförda.

Det är väl ändå så, herr Holmqvist, att
vi måste vara på det klara med att vi
befinner oss på gränsen av utnyttjande
av våra reella ekonomiska resurser. Jag
skall inte räkna upp alla de områden,
där man punkt för punkt kan påvisa
detta. Jag kan därför inte annat än förstå
att här föreligger klara och tungt

vägande skäl för ett bifall till de framställningar,
som är gjorda i motionen
och som reservationen går ut på.

Jag skall bara ta ett enda exempel,
nämligen ett område för den statliga investeringsverksamheten.
Jag har under
hand genom vad jag kunnat inhämta
från min egen verksamhet funnit, att
man nu är på väg att mycket starkt begränsa
utbyggandet av de statliga kraftverken.
Det gäller här ett område, där
man förut velat ge prioritet inte hara åt
den statliga verksamheten utan även åt
enskild. Vad är man nu på väg att göra?
Nu skall man till förmån för andra intressen,
som man anser vara viktigare,
begränsa investeringen för nödvändiga
långsiktiga vattenkraftutbyggnader, vilka,
om de begränsas eller fördröjes, helt
visst kommer att påverka våra möjligheter
att framdeles upprätthålla vårt ekonomiska
och sociala framåtskridande.
Vore det inte skäl att inför en sådan utveckling
verkligen ta sig en stunds funderare
och se vad man kan göra för att
eventuellt undvika en så betänklig utveckling,
som det här är fråga om? Det
är ju ingenting annat som den föreslagna
utredningen syftar till.

Jag vet inte, om man inom utskottet
över huvud taget har samlat sig till ett
övervägande. Det vore roligt att höra
vilket material utskottet haft på bordet
utöver de avslagna motionerna från i
fjol och denna utredning, på vilken man
säger att Kungi. Maj:t kommer att basera
ett förslag i nästa års statsverksproposition.
Vad har utskottet gjort under
denna i övrigt så »arbetstyngda» höstriksdag
för att därpå kunna grunda sitt
ställningstagande i denna mycket viktiga
fråga?

Jag ber att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen,
avgiven av fröken Andersson, herr
Bergh m. fl.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
kan i mångt och mycket instämma i vad
vid den föregående ärade talaren sade.
Vårt ekonomiska läge är i år otvivelaktigt
mycket sämre än det var för ett år

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

sedan. Trots att jag trodde, att litet var
hade klart för sig att vi inte kunde gå
längre på den direkta beskattningens
väg, finns det dock inflytelserika människor
i detta land som menar att vi kan
gå ännu en bit. Förra veckan förekom
en offentlig diskussion i Göteborg, där
den ena kontrahenten var herr Wigforss.
När han av sin motståndare tillfrågades,
huruvida han kunde tänka sig en ytterligare
skärpning av den direkta beskattningen,
blev svaret från förre finansministern
att han visst kunde föreställa sig
en ytterligare skärpning av den progressiva
beskattningen, inte bara med syfte
att skaffa pengar till statsverket, utan
också för att åstadkomma en inkomstutjämning
medborgarna emellan i samhället.
Inför sådana tongångar får man säga
att det gäller att vara uppmärksam.

Att vi ändå inte inom folkpartiet har
ansett oss denna gång kunna gå med på
det förslag, som framställts i högermotionen,
beror på vissa erfarenheter som har
gjorts beträffande dylika besparingsaktioner.
Fröken Andersson tycktes nyss
göra gällande att förre överståthållare
Nothins utredning var en besparingsutredning
som det nu gällde för Kungl.
Maj:t att ta upp. I verkligheten är väl
herr Nothins insats bara att han gjort
en sammanställning av utgiftsutvecklingen,
sådan han föreställer sig den. När
man tar del av den Nothinska utredningen
kan man konstatera att han inte bara
tagit med de automatiska utgiftsstegringarna
utan också en del stegringar som
skulle bli följden av att vissa önskemål
bleve uppfyllda.

Jag säger att vi ställer oss rätt skeptiska
inför den framstöt som här har
gjorts i högermotionen, detta beroende
på tidigare tråkiga erfarenheter. Någon
gång i slutet av 1930-talet var jag med i
Göteborgs stadsfullmäktige, då man där
beslöt på yrkande av en viss grupp i
fullmäktige att tillsätta en besparingsutredning.
Jag blev tyvärr, vill jag säga,
bisitlare i denna utredning. Vi arbetade
ett par tre år och gjorde saneringsundersökningar
i det ena verket efter det andra,
men resultatet blev praktiskt taget
plus minus noll. Det intressanta var att

5 Första kammarens protokoll 1953. Nr 31.

det största motståndet mot besparingar
inom vissa verk mötte man från motionärerna
närstående kretsar.

En annan erfarenhet kan vi hämta
från den bespanngsutredning som verkställdes
i statlig regi i början av kriget.
Denna utredning arbetade, om jag minns
rätt, direkt under finansministerns ledning
med parlamentariska deltagare i
kommittén. Resultatet vart plus minus
noll. Det vart berget som födde en råtta.

Skall man komma någonstans i besparingsavseende
gäller det att se upp under
den politiska vardagen och motsätta
sig onödiga utgifter, när de konkret föreligger.
Jag tror inte, om riksdagen skall
ha någon talan i detta sammanhang, att
det räcker med en allmän välment deklaration,
utan det är nog nödvändigt att
riksdagen pekar på konkreta åtgärder,
pekar på fall, där man kan sätta in aktioner.
Detta har ju skett i flera av de
betänkanden som ligger på kammarens
bord här i dag. Jag vill erinra om den
debatt som nyss förekom kring utskottets
betänkande nr 186, det beslut, som
fattades med anledning av utskottets betänkande
nr 189, och det ärende som vi
inom kort kommer att behandla med anledning
av utlåtande nr 192. Jag menar
alltså att den riktiga vägen är att utskottet
ger Kungl. Maj :t klara anvisningar,
när det vill ha sina önskemål tillgodosedda.

Jag vill sedan ytterligare en gång understryka
att jag inte önskar stå såsom
någon opponent emot herr Wehtjes eller
fröken Anderssons yrkanden. Att vi inte
har kunnat gå med på högerns reservation,
beror på att vi har den uppfattningen
alt man inte når målet på den
vägen.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 2.

Herr SVÄRD fh): Herr talman! Det är
ju en ganska säregen motivering som
herr Ohlon här ä folkpartiets vägnar har
levererat för dess vägran att vara med
i försöket att åstadkomma en opinionsyttring
för en hårdare återhållsamhet
med statsutgifterna.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

Herr Ohlon tror inte på utredningar,
och av den orsaken anser han sig inte
kunna rösta för reservationen nr 1 till
detta utlåtande. Det är bara då att göra
den lilla observationen, att denna reservation
icke slutar med något krav på utredning,
Med andra ord, den grund på
vilken herr Ohlons tveksamhet bygger,
existerar inte.

För en liten stund sedan var herr
Ohlon däremot beredd att rösta för en
utredning på ett begränsat område, men
mycket allmänt inriktad, av just den typ
som nu står som hinder för honom. Situationen
är så beklaglig att det, om jag
inte alldeles har tagit fel, finns ytterligare
möjligheter om en liten stund för
herr Ohlon att rösta för ännu en utredning
av just detta slag. Han är alltså
kringgärdad på båda sidor av ett hinder,
som man inte vill hoppa över nu,
men som nu inte finns.

När jag läste folkpartiets reservation,
kom jag till den slutsatsen, att den politiskt
icke initierade — den som inte
känner till hur utskottsutlåtanden skrivs
— skulle framför allt finna det vara karakteristiskt,
att i denna väsentliga fråga
slutar folkpartireservationen »intet yrkande.
» Den, som är mera insatt i metodiken
här, drar närmast den slutsatsen
av reservationen —• men inte av herr
Ohlons anförande i dag, det vill jag ha
sagt — att folkpartireservanterna vill
detsamma som regeringen, men på ett
annat sätt. De vill så att säga tala
franska, för att så få människor som
möjligt skall förstå vad de säger.

På en annan punkt har dessutom våra
bröder i synden, d. v. s. i oppositionen,
råkat litet illa ut, och i enlighet med
min natur kan jag inte underlåta att
erinra därom. Beträffande bostadspolitiken
hänvisar man i folkpartireservationen
till reservationen 1 b) till statsutskottets
utlåtande nr 153 vid årets vårsession.
Detta hade varit en taktiskt riktig
synpunkt ännu så sent som i lördags
kväll, men efter den kommuniké om bostadspolitiken,
som värkte fram under
lördagen och presenterades svenska folket
i söndags, är denna hänvisning att be -

trakta som i rätt hög grad föråldrad. Jag
kan nämligen inte föreställa mig, att
folkpartiet i dag vidhåller kravet på generella
tilläggslån med 3 kronor, då regeringen
bet i det sura äpplet och tog 2
kronor i söndags. En sådan brist på
följsamhet skulle väl vara rätt märklig.

I själva den sakfråga som här diskuteras
gäller det naturligtvis helt enkelt
en politisk värdering, där det går en skiljelinje
mellan åtminstone huvuddelen av
det nuvarande regeringsunderlaget och
framför allt högerpartiet. Yi inom högerpartiet
värderar den enskildes rätt att få
förfoga över en större del av sin egen inkomst
högre än man gör inom regeringspartierna.
Vi är beredda att på grund av
denna vår politiska värdering vidta de
åtgärder som är möjliga för att sänka
kvoten för det allmännas förfogande över
människornas inkomster, även om vi är
medvetna om de nackdelar som detta
medför för just de enskilda människorna.
Inom regeringspartierna eller åtminstone
inom det största av regeringspartierna
värderar man däremot den statliga
omsorgen om människorna så högt, att
man är beredd att ta konsekvenserna i
form av ökade och ständigt stigande anspråk
på människornas inkomster. Det
finns naturligtvis ingen möjlighet att objektivt
fastställa, vilken av dessa värderingar
som är den riktiga eller vilken
som är den i ögonblicket mest arbetsdugliga.
I det sammanhanget blir det till slut
ändå fråga om en subjektiv ståndpunkt,
och motsättningarna mellan i främsta
rummet socialdemokraterna och högern
i det här avseendet behöver ju inte föra
till annat än till att vi konstaterar motsättningarna.

Det har, herr talman, ägnats mycket
intresse åt frågan, hur stor del av människornas
inkomster som det allmänna
kan förfoga över utan att det medför
följder, vilka ur allmänekonomisk och
till slut statsfinansiell synpunkt måste
betraktas som vådliga. Jag tror inte det
är möjligt att där fixera någon procentsats.
Jag tror inte det är möjligt att en
gång för alla säga var gränsen går emellan
den andel, som det allmänna kan ta

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

i anspråk, och den som de enskilda under
alla förhållanden måste få råda över
själva. Men det finns tydliga tecken som
visar på att vi här i vårt land under
alla förhållanden har nått gränsen för
statens förfogande, nått den gräns, där
detta statliga förfogande skapar farliga
konsekvenser på kort sikt och på lång
sikt, och i själva verket talar ganska
mycket för att man har överskridit den
gränsen. För vår del har detta medfört
en medveten inställning som syftar till
att dra ner den statliga verksamhetens
omfång och att på detta sätt skapa utrymme
för ett friare förfogande för de
enskilda människorna.

Om man på socialdemokratiskt håll
motsätter sig detta, får man naturligtvis
också vara beredd att ta konsekvenserna
av sin ståndpunkt. De konsekvenserna
har 1949 års skatteutredning redovisat,
och dess redovisning står kvar
oemotsagd i allt väsentligt. Man är nu
inne på de indirekta skatternas område
i förhoppning om att motståndet där
skulle bli mindre från medborgarnas
sida. Det är möjligt att motståndet till
en början blir mindre, men man kan
vara alldeles övertygad om att, i den
mån man anstränger resurserna, växer
samma tendenser fram på den indirekta
beskattningens område som vi tidigare
bär mött på den direkta.

För den händelse man nu har denna
allmänna utgångspunkt, när man litet
mera generellt bedömer frågan om statens
utgifter, är det alldeles naturligt att
man måste förutsätta, att antingen bör
riksdagens direkta och omedelbara möjligheter
att vara med i det förberedande
budgetarbetet stärkas, eller också får
man från regeringspartiernas sida nöja
sig med allmänna krav på sänkningar av
statsutgifterna utan den i och för sig
behövliga konkretionen. Jag menar med
andra ord, att för den händelse man från
majoritetspartiernas sida menar allvar
med sina anspråk på konkreta alternativ,
är man skyldig att skapa de politiska
förutsättningarna för att sådana konkreta
alternativ skall kunna läggas fram. På
den punkten borde vi under alla förhållanden
vara överens.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag anser det vara ganska meningslöst
att fortsätta dispyten med herr
Svärd, eftersom det mål, till vilket vi
syftar, är detsamma. Jag skall inte heller
ta upp någon tävlan med honom i hans
förmåga att tala franska eller göra konster.
Jag vill bara göra ett tillrättaläggande.

I det förslag till yttrande, som vi här
har framställt, hänvisar vi till statsutskottets
utlåtande nr 153 vid årets vårsession.
Herr Svärd säger, att vi då var
med om en minskning av subventionerna
till tilläggslånen från 4 till 3 kronor
per kvadratmeter, och nu frågar herr
Svärd, om vi är villiga att gå vidare med
Kungl. Maj :t, sedan Kungl. Maj :t har annonserat
att man vill ytterligare reducera
subventionerna.

Jag vill säga herr Svärd, att han läst
vår reservation från i våras på samma
sätt som en viss potentat brukar läsa bibeln.
Han bär utelämnat en högst väsentlig
passus, där det heter att vi hoppas
på en successiv minskning av dessa
subventioner, och den beställning, som
sålunda gjordes från folkpartiets sida,
håller nu Kungl. Maj :t på att effektuera.

Jag vill nämna detta såsom ett exempel
på hur man skall gå fram, ifall man
vill ernå en sparverksamhet i den statliga
regimen. Man skall peka på konkreta
punkter, såsom skett i de andra betänkandena,
vilka föreligger här i dag, och
inte bara yttra sig så där ins Blaue
hinein.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle: Får
jag bara, herr talman, göra det enkla
konstaterandet, att i statsutskottets utlåtande
nr 153 accepterade folkpartiet
generella tilläggslån med 3 kronor per
kvadratmeter. Det är till detta som man
hänvisar i den reservation vi i dag behandlar.
Att sedan Kungl. Maj:t i betydligt
närmare anslutning till högerreservationen
har sänkt siffran till 2 kronor,
det rår varken herr Ohlon eller jag för
— i varje fall inte herr Ohlon.

Herr HOLMQVIST (s): Herr talman!
Jag måste fresta kammarens tålamod en

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning av den statliga verksamheten m. m.

liten stund, eftersom lierr Wehtje ställde
en direkt fråga till mig. Han ville ha besked
om på vilket material utskottet hade
grundat sin behandling av denna fråga.
Det var således ett slags begäran om insyn
i företaget som herr Wehtje framställde.

Utskottet bär haft att behandla föreliggande
motion tillsammans med en likartad,
nämligen den som kammaren om
en stund skall gå att behandla. Även den
gäller rationaliseringsfrågan. Fastän den
ena råkar vara en högermotion och den
andra en folkpartimotion, bär utskottet
när det gällt frågan om rationaliseringen
byggt sitt resonemang på båda dessa motioner.
Vi bär inhämtat yttranden från
en rad organisationer. Dessa har uttalat
sig speciellt om organisationsfrågor, men
i svaren bär också antytts en del om den
rationaliseringsverksaimhet som pågår
inom statliga verk. Jämsides med detta
har vi haft tillgång till den utredning,
som tidigare åberopats bär, om de automatiska
utgiftsstegringarna. Och så har
det självfallet ankommit på alla utskottsledamöter
— främst ledamöterna på avdelningen
— att utifrån sina personliga
förutsättningar och möjligheter försöka
bilda sig en uppfattning om den ekonomiska
situationen och annat som kan
spela in vid avgörandet. Jag vill betona,
att när det gällt frågan om till vilka man
skulle vända sig för att få yttranden,
har det, såvitt jag vet, inte rått några
delade meningar inom utskottet eller på
avdelningen, utan man har varit ense
om metoden.

Låt mig till sist säga att hade det inte
varit två så självständiga människor som
fröken Andersson och herr Wehtje, som
tagit till orda här, så skulle jag gärna ha
velat fråga, om denna heta önskan att
åstadkomma effektivisering och sparsamhet
inom den statliga förvaltningen
inte skulle ha kunnat tillgodoses motionsvägen.
Med den uppfattning jag har
om dessa båda, vilken jag nyss antydde,
vill jag emellertid inte göra gällande att
det skulle vara av rädsla att hålla i skaftet
som de föredragit tillvägagångssättet
att hos regeringen begära åtgärder, som
de inte själva velat utforma.

Herr AVEHTJE (h): Herr talman! Det
är ju inte så lätt, herr Holmqvist, att
komma fram motionsvägen med konkreta
förslag. Fröken Andersson har redan
tidigare i debatten framhållit att sådant
ju rimligen bör ankomma antingen på de
rent statliga organen — departementen
eller de styrelser och verk som är dem
underställda — eller på dem som direkt
arbetar med effektiviserings- och rationaliseringsuppgifterna
och med avvägningen
av utgifterna.

Jag tycker att det hade varit på sin
plats att man fått en något fylligare redogörelse
för eventuella åtgärder i det
angivna syftet, ty det är väl ändå ganska
förmätet att vilja påstå att allting inom
statens omfattande verksamhet är gott
och väl, där finns inte mycket mer att
göra; Kungl. Maj:t ser säkert till att allt
som bör göras också blir gjort. Åvilar
det någon ett så stort ansvar, bör man
enligt min mening inte resa motstånd
mot insyn och översyn. Tänk om de enskilda
företagarna gått den vägen och
slagit sig för sitt bröst och sagt att här
är allt gott och väl! Hur många gånger
får inte vi företagare ta itu med att se
över verksamheten och organisationen?
Jag tycker att det egentligen är en ganska
billig begäran att man går motionärerna
till mötes i detta fall. Jag tror inte
att sista ordet är sagt i frågan. Och nog
är det ett ganska stort ansvar man påtar
sig när man gör gällande att allting
egentligen är väl beställt. Exemplet att
man sänkt priset på mopeder med åtta
miljoner kronor räcker väl inte så långt
som försvar för att vår ekonomi är så
effektiv som den kan vara.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, vartill
lierr talmannen ville återkomma efteråt,
om anledning därtill gåves, hade i
fråga om det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Andersson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 191, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 17.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
motivering, som förordats i den av herr
Ohlon in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande
av utskottets yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Om effektivisering av besparingsarbetet
inom statsförvaltningen m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av väckt motion
om en effektivisering av besparingsoch
rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen
m. m.

I en inom andra kammaren av herr
Wedén m. fl. väckt motion (II: 269) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t dels
anhålla, att Kungl. Maj:t snarast måtte
för riksdagen framlägga förslag med anledning
av 1949 års rationaliseringsutrednings
betänkande och syftande till
en effektivisering av besparings- och rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen,
dels begära, att Kungl. Maj:t
måtte uppdraga åt lantbruksstyrelsen
och organisationsnämnden att gemensamt
framlägga förslag till överflyttning
av de lantbruksnämnderna tillkommande
uppgifterna på hushållningssällskapen,
lantmätcriorganen och andra lämpliga
organ, dels ock anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte föranstalta om en genomgång
av de statliga lånefonderna och bestämmelserna
för dessa i syfte att uppnå
förenkling och förenhetligande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 269 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Ohlon, Sundelin, Svensson
i Ljungskile, Wedén, Gustafsson i
Skellefteå och Löfroth, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen II:
269, i skrivelse till Kungl. Maj:t

a) anhålla, att Kungl. Maj :t efter överarbetning
av rationaliseringsutredningens
betänkande måtte för riksdagen
framlägga förslag i enlighet med huvudlinjerna
i betänkandet,

b) i övrigt giva till känna vad utskottet
i det av reservanterna föreslagna yttrandet
anfört;

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om effektivisering av besparingsarbetet inom

2) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Kyling och Birke, vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!

Det ärende som behandlas i föreliggande
statsutskottsutlåtande har ju en viss
släktskap med det ärende som nyss behandlades,
men det har en mera begränsad
omfattning. Man pekar på särskilda
punkter, där man anser att en viss rationalisering
och en viss besparing skall
kunna äga rum. Det gäller först och
främst den fråga, vilken såsom ett förslag
framlades av 1949 års rationaliseringsutredning
och som syftar till en
sammanslagning av statens sakrevision
och organisationsnämnden med statskontoret.

Nu är ju den frågan enligt vad som
meddelats föremål för Kung!. Maj :ts
övervägande. I den motion som behandlas
i det föreliggande utskottsutlåtandet
har man likväl ansett det vara befogat
att hos Kungl. Maj :t efterhöra, om det
inte vore på tiden att något förslag i anledning
av rationaliseringsutredningens
betänkande förelädes riksdagen.

I de remissyttranden som utskottet infordrat
har framkommit olika meningar
om denna sammanslagning, men bl. a.
statskontoret har ansett, att det vore förmånligt
om en sammanslagning kunde
komma till stånd. I varje fall var statskontoret
av den meningen i sitt yttrande
över rationaliseringsutredningens betänkande,
och i det yttrande som statskontoret
nu avgivit över den föreliggande
motionen har statskontoret sagt, att
det icke ändrat mening.

Den andra punkten som man pekar
på i motionen gäller det dubbelarbete,
som man har fått belägg för inom lantbrukets
rationaliseringsverksamhet. 1
motionen antydes, att det kanske vore
möjligt att överflytta de lantbruksnämnderna
åvilande uppgifterna på hushållningssällskapen,
lantmäteriorganen och
andra lämpliga organ.

I ett tredje avsnitt av motionen föreslås,
att riksdagen skall göra en anhållan
hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om en genomgång av de stat -

statsförvaltningen m. m.
liga lånefonderna och bestämmelserna
för dessa i syfte att nå förenkling och
förenhetligande.

Motionen innehåller alltså preciserade
förslag. Under utskottsbehandlingen har
det framkommit, att i vissa fall en översyn
redan pågår. Man har bl. a. i den
reservation, som jag ämnar yrka bifall
till, erinrat om denna översyn. Utskottet
har också i sitt yttrande erinrat om 1951
års j or dbruksrationaliseringsutredning,
som man antar skall ta upp frågan om
arbetsfördelningen mellan lantbruksnämnderna
och andra organ på lantbrukets
område.

Den reservation som är fogad till utskottsutlåtandet
ansluter sig inte helt till
motionens yrkande. I reservationen hemställes,
att riksdagen i anledning av motionen
måtte anhålla, att Kungl. Maj :t
efter överarbetning av rationaliseringsutredningens
betänkande måtte för riksdagen
framlägga förslag i enlighet med
huvudlinjerna i betänkandet och i övrigt
ge till känna vad utskottet anfört.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till denna reservation av herr Ohlon
m. fl.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Jag skall bara med några få ord
motivera den blanka reservation som är
fogad till utskottets utlåtande.

Jag och mina medreservanter instämmer,
såsom framgått av diskussionen under
föregående punkt, naturligtvis helt i
det syfte som ligger bakom den motion
som herr Sundelin talade för. I klämmen
bar man emellertid kopplat samman sitl
förslag med en begäran, att Kungl. Maj :t
och riksdagen skall framlägga förslag i
enlighet med huvudlinjerna i rationaliseringsutredningens
betänkande. Där föreslås
bl. a. att statskontoret, sakrevisionen
och organisationsnämnden skall
sammanföras till ett gemensamt organ.
Då vi som står för den blanka reservationen
inte tror på lämpligheten av en
sådan anordning, har vi icke kunnat ansluta
oss till reservationen nr 1.

Herr IIOLMQVIST (s): Herr talman!
Det bör kanske framhållas, att av de re -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

missinstanser, som yttrat sig över förslaget
att skapa det tilltänkta centrala
besparings- och rationaliseringsorganet,
har endast statskontoret uttalat sig till
förmån för en sådan anordning. Statskontoret
har således gett sitt bifall till
ett sammanförande av dessa organ men
framhåller, att man gör detta under den
förutsättningen, att det fria och obundna
arbetssätt, som sakrevisionen och organisationsnämnden
hittills kunnat tillämpa,
skall få bestå även i framtiden. Både
sakrevisionen och organisationsnämnden
har för sin del avvisat tanken på ett
sammanförande, och deras motivering
förefaller utskottsmajoriteten så bärande
att vi inte velat yrka bifall till en dylik
sammanslagning.

Organisationsnämnden har särskilt
framhållit värdet av att den i sin verksamhet
kan påräkna ett förtroendefullt
samarbete med de verk som den skall
bistå i rationaliseringssträvandena. Den
anser sig ha lyckats vinna ett sådant
förtroende och uttalar farhågor för att
detta förtroende skulle gå förlorat om
samma organ som skall befrämja effektivitetssträvandena
också skall ha revisionell
karaktär. Den uppfattningen sammanfaller
säkert med de erfarenheter
som vi alla har av samarbetsmöjligheter
från andra områden. Det är inte lyckligt
att i samarbetet människor emellan
den ena parten utrustas med vittgående
fullmakter och den andra ställes i stark
beroendeställning. De bästa resultaten
nås i fri samverkan. Utan en förtroendefull
atmosfär kan man säkert inte frammana
den positiva medverkan som måste
finnas inom de olika statliga förvaltningsorganen
för att man skall lyckas i
uppgiften att åstadkomma besparingar
och ökad effektivitet.

Jag ber, herr talman, att med det sagda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som in -

om förhöjning av vissa äldre pensioner,
nefattades i den av herr Ohlon m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 192, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande
nr 193, i anledning av väckta motioner
angående omedelbar behandling
av frågan om förhöjning av äldre tjänste-
och familjepensioner.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ahlberg
m. fl. (I: 152) och den andra inom
andra kammaren av herr Kyling m. fl.
(II: 194), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att 1951 års pensionsutredning
måtte få i uppdrag att utbryta frågan beträffande
förhöjningar av äldre tjänsteoch
familjepensioner och upptaga denna
till omedelbar behandling samt att
Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga
de förslag utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner.

att motionerna 1:152 och II: 194 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Bergh, Staxäng, Birke, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:152 och II: 194, i skrivelse till Kung],
Maj :t anhålla, att frågan om förhöjningar
av äldre tjänste- och familjepensioner
måtte upptagas till omedelbar utredning
samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen
framlägga de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda;

2) av herrar Ohlon, Svensson i Ljungskile
och Nihlfors, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att jag är
så pratsam i dag, men jag skall bättra
mig längre fram.

Den fråga som vi nu har att behandla
gäller en omedelbar utredning om förhöjning
av äldre tjänstepensioner. Före
den 1 juli 1947 fanns som bekant s. k.
äldre, nyare och nyaste pensioner för
flertalet statliga befattningshavare. I enlighet
med proposition till 1947 års
riksdag, vilken bifölls av riksdagen,
skedde en omreglering av dessa olika
pensioner, så att också de äldre pensionärerna
fick del av de pensionsförbättringar,
som följde med den då nyligen
företagna löneregleringen. Denna förändring
innebar, att även redan avgångna
befattningshavare fick del av den
standardförbättring, som den samtidigt
beslutade löneregleringen innebar för
statens tjänstemän. Både år 1951 och år
1952 har ju emellertid stora lönejusteringar
skett, varigenom en liknande
skillnad i pensionshänseende uppstått
som den som fanns före år 1947 och
som då ansågs oriktig.

Utskottet säger nu, att 1947 års beslut
visserligen avlägsnade åtskillnaderna beträffande
i pensionshänseende likvärdi -

ga tjänster men att pensionsförbättringarna
för de avgångna tjänstemännen
dock grundades på den lönegradsplacering
som vederbörande hade vid avgången.
Däremot, säger utskottet, beror
den nu uppkomna differentieringen på
de senaste tjänsteförteckningsrevisionerna,
som gällt ändringar i tjänsternas
lönegradsplacering. Differentieringen
står således, anser utskottet, i överensstämmelse
med 1947 års pensionsreglering.
Det är obestridligen riktigt, rent
formellt sett, men det är ju dock så att
vid tjänsteförteckningsrevisionerna hela
grupper flyttats upp i lönegrad. Det är
självfallet inte så svårt att skipa rättvisa,
då det gäller en uppflyttning av
hela grupper, som fallet är när det gäller
tjänster, som har ledigförklarats i
samband med lönegradsförändringen. Vi
får emellertid inte glömma bort att det
är många grupper som fått vänta i flera
år på en lönerevision på grund av den
hopslumpning, som har skett.

Vi anser alltså att behandlingen av
de tjänstemän som avgått före löneregleringen
reellt sett står i strid mot beslutet
av år 1947. Dessa grupper har
nämligen gått miste om både löneförbättringarna
och de högre pensionerna.
Även om det skulle vara svårt att undanröja
orättvisorna för samtliga, är
det dock inte ur vägen att rättvisa skipas
åt så många som möjligt. Det är
då av naturliga skäl självfallet och önskvärt,
att detta bör ske så snart som någonsin
är möjligt.

Att det här rör sig om ett rättvisekrav,
erkänner också utskottet, även om
det sker i ganska försiktiga ordalag.
Utskottet säger nämligen så här: »Visst
fog synes däremot föreligga för motionärernas
kritik av den ojämnhet, som
enligt det statliga systemet uppkommer
emellan pensionärer, som avgått strax
före respektive omedelbart efter en
tjänsteförteckningsrevision.» Utskottet
säger vidare: »Frågan är dock av den
beskaffenheten, att den måste behandlas
i ett större sammanhang.» Jag vill
emellertid framhålla, att det här gäller
äldre människor, som inte rimligtvis
bör vänta i alltför många år på att rätt -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

visa skall skipas för deras vidkommande.

Nu säger någon, att detta är en ny
princip. Nej, mina damer och herrar,
det är det visst inte, ty när riksdagsmännens
pensioner genomfördes år 1951,
fick också de redan då pensionerade
del av höjningen. Något prejudikat skapas
alltså ingalunda. Jag tycker det vore
rätt egendomligt, om riksdagen säger
nej till andra, medan den säger ja till
sina egna förmåner.

Jag skall, herr talman, inte ta tiden
i anspråk längre. Jag anser att frågan
är av sådan vikt och att en lösning av
densamma är så pass brådskande, att
den inte bör dränkas i några större utredningar.
.lag yrkar således bifall till
reservationen nr 1.

Herr LEANDER (s): Herr talman! Det
är naturligtvis obestridligt, att man kan
säga såsom fröken Andersson sade, att
tjänsteförteckningsrevisionerna även inneburit
en viss lönehöjning, men det är
väl dock i alla fall en väsentlig skillnad
på denna löneförändring och de
löne- och pensionsförändringar som
skedde år 1947. Man strävade väl då
närmast efter att anpassa sig efter då
rådande högre levnadskostnader, vilket
gjorde att man i första hand gick in för
löneförhöjningar och sedan anpassade
pensionerna därefter.

Sedan decennier tillbaka har det i
vårt land vid utformningen av de statliga
och kommunala pensionsreglementena
varit en grundläggande princip, att
en viss relation mellan lön och pension
bör eftersträvas; avgångstjänstens lön
har i allmänhet lagts till grund vid bestämmande
av pensionen. För statens
vidkommande har man i allmänhet räknat
med en pension på två tredjedelar
av den vid avgången innehavda lönen;
i vissa fall har man kanske tagit hänsyn
till en något lägre period, men lönen
har i alla fall varit utslagsgivande för
pensionen.

Att man före 1947 hade olika pension
för likvärdiga tjänster, berodde som
bekant på att en hel del olika pensions -

Om förhöjning av vissa äldre pensioner,
reglementen tillämpades. Grundpensionerna
var olika, liksom även tilläggen
på grundpensionerna, och i vissa fall
blev skillnaderna ganska stora. Vid 1947
års pensionsreglering för de nya, de
nyaste och de äldre pensionerna blev
emellertid den vid avgången ur tjänst
innehavda lönegradsplaceringen avgörande,
och pensionen anpassades efter
den. Att man inte vidtagit några särskilda
anpassningar med anledning av
tjänsteförteckningsrevisionerna går alltså
fullt i stil med den uppfattning som
ligger till grund för 1947 års pensionsreglering.

Fröken Andersson sade att man inte
önskade införa någon ny princip. Jo,
enligt min och utskottets mening avviker
man markant från förut tillämpade
principer vid pensionssättningen. Den
differentiering som uppkommit står, såsom
utskottet påpekar, i full överensstämmelse
med för 1947 års reglering
grundläggande principer. Ett bifall till
motionen skulle innebära ett betydande
avsteg från hittills följda principer, som
skulle få även ekonomiska och administrativa
konsekvenser.

Löne- och pensionsregleringen 1947
innebar ett försök till anpassning efter
de högre levnadskostnaderna. Skiftningen
i levnadskostnader mötes nu genom
ett för löntagare och pensionärer lika
dyrtidstillägg, som för närvarande utgår
med 53 procent.

När motionärerna begär utbrytning av
frågan om de äldre pensionernas höjning
ur 1951 års pensionsutrednings arbete,
förbiser de att denna utredning
icke har till uppgift att framlägga konkreta
förslag om förbättring av de äldre
pensionerna. Utredningens uppdrag är
att ge en principiell belysning av frågan
om de äldre pensionernas förbättring.
Om denna principiella belysning
leder till uppfattningen, att en förbättring
av de äldre pensionerna får anses
önskvärd, förutsätter jag att Kungl.
Maj:t kommer att vidtaga de åtgärder
som kan anses lämpliga. Pensionsutredningen
har i övrigt till uppgift att utforma
de bestämmelser som skall tilllämpas
för blivande pensionärer.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner.

Man talar här om rättvisekrav, och
fröken Andersson påpekade att även utskottet
gjort det. Men det är dock en
detalj, utskottet därvid pekar på; det
gäller skillnaden i pension för byråchefer
som avgått den 30 juni 1951 och den
31 juli samma år. Vi kan inte finna att
det föreligger några starkare skäl att
eljest tala om rättvisekrav i detta fall.
Man talar gärna om pensionärernas dåliga
ställning och vill göra gällande, att
pensionerna försämrats under årens
lopp. Även med risk att trötta kammaren
skall jag dra några siffror som belyser
förhållandena. Vid avgång ur tjänsten
år 1938 uppbar en befattningshavare
i lönegrad som motsvaras av den nionde
en nettolön på medeldyr ort av
273: 25 kr. per månad och på högsta
dyrort 328: 75 kr. per månad. För den
som avgick 1943 var lönen 357: 15 respektive
426: 10, och vid avgång 1948
var lönen efter den genomförda löneregleringen
500 respektive 543 kr. per månad.
Samtliga dessa befattningshavare
erhåller nu, oavsett vid vilken tidpunkt
de avgått, en pension på 471: 24 kr. Man
bör jämföra lönen på 500 respektive 543
kr. med pensionen på 471 kr., och då
måste man väl erkänna, att det inte
är fråga om någon försämring. Det kan
anföras ytterligare siffror, men jag skall
avstå från att göra detta.

De siffror jag relaterat visar i varje
fall, att här har genomförts betydande
förbättringar, och jag vill bara påpeka,
att exempelvis nuvarande pension för
en tjänsteman i 9 lönegraden utgår med
nästan samma belopp som motsvarar hela
slutlönen 1943 på medeldyrort, och
detta —• väl att märka — även om kompensation
för penningvärdets förändringar
medräknats.

I förevarande motioner hemställes —
som jag sade — att denna fråga skulle
utbrytas ur det arbete som överlämnats
åt 1951 års pensionsutredning, ehuru denna
inte har till uppgift att utreda den
frågan utan endast att avge ett principiellt
betänkande. Ett bifall till yrkandet
i motionerna skulle innebära, att
exempelvis en stationskarl finge en pensionsförbättring
med ungefär 20 kronor

1 månaden, under det att en byråchef
skulle få en pensionsförbättring med
173 kronor i månaden. Det har förut i
år från högerhåll yrkats på en samordning
mellan statspensioner och folkpensioner,
och skulle detta förslag och yrkandet
i förevarande motioner bifallas,
skulle det komma att innebära, att en
stationskarl skulle få en minskning i
sin nuvarande pension med 38 kronor,
under det att en byråchef skulle få bibehålla
sin pensionsförhöjning med

2 056 kronor per år.

Reservanterna är naturligtvis på det

klara med att det inte går att genomföra
de krav som här ställes. Utskottet
påpekar ju att pensionslyftningar i anledning
av de lönegradsplaceringar som
inträffat under senare år kan synas mycket
diskutabla. För min del skulle jag
vilja säga inte bara diskutabla utan i
många fall orimliga. Reservanterna säger
nu, att även om det inte är möjligt att
skipa rättvisa åt alla, bör detta inte
hindra en höjning av pensionerna i de
fall där detta rimligen kan ske. Men
skall vi tala om rättvisa, undrar jag om
känslan för rättvisa blir starkare, om
några eventuellt skulle få en förbättring
och andra däremot inte. Alla kan
ju inte få det — det är vi på det klara
med. Reservanterna har därför ställt ett
annat yrkande än motionärerna och
hemställt, att frågan måtte tas upp till
omedelbar utredning. De menar väl då,
att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att
utse de personer, som skall företa denna
utredning. Och det kan naturligtvis
också tänkas, att den kommitté som nu
håller på med frågan om det allmänna
pensionsväsendets framtida utformning,
också kan ta upp detta spörsmål. Utskottet
vill för sin del helt naturligt inte motsätta
sig en utredning men anser att denna
fråga bör ses i ett större sammanhang
och behandlas med hänsyn till det
resultat, som utredningen om det allmänna
pensionsväsendets framtida utformning
kan komma till. Vad beträffar
frågan, om pensionsutredningen skulle
ge prioritet åt de problem det här gäller,
har ju utskottet sagt ifrån, att vi
inte har någonting emot det. Det behö -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

ver inte uteslutas att så sker, men vi
anser att frågan nu som 1947 bör behandlas
i hela sitt sammanhang.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag
ovan anfört anser jag mig nödsakad att
yrka avslag på den med 1) betecknade
reservationen och bifall till utskottets
förslag.

Herr AHLBERG (h): Herr talman! Under
de två år jag haft äran att tillhöra
denna kammare har jag haft tillfälle att
medverka vid tillkomsten av några motioner
och själv väckt några motioner,
som gällt statstjänstemännens pensionsförmåner.
Jag har gjort detta, då jag vid
försök att tränga in i problemet i första
hand rörande samordningen mellan
tjänstepensioner och folkpensioner upptäckte
att denna utformning var behäftad
med uppenbara och påtagliga brister.
Det var känt att detta utlöst missnöje
bland statens pensionärer, och jag
har trott att det var rätt och angeläget
ur alla synpunkter att eliminera detta
missnöje. På denna punkt har jag alltså
föreslagit och talat till förmån för en
överarbetning av dessa regler och ett
tillrättaläggande så att berättigad anledning
till missnöje inte kvarstod i varje
fall i så stor utsträckning som nu. Detta
är särskilt orsaken till att jag återkommer
till denna fråga. Här har nu genomförts
en höjd pensionsålder efter det att
dessa regler utformades, och det inträffade
sedan, att man vid höjningen av
den icke behovsprövade folkpensionen
var nödsakad att göra vissa undantag för
statens egna pensionärer.

•Tåg skall inte uppehålla mig vid den
delen av denna serie av pensionsproblem,
som diskuterats här. Jag vill bara
erinra därom och säga att det har rått
missnöje och råder missnöje bland statens
pensionerade tjänstemän av denna
anledning.

Vidare gäller det denna fråga om en
förbättring av pensionerna för de statstjänstemän
som avgick efter 1947 men
före den sista löneförhöjningen. Man har
på det hållet menat — och de som har
haft att bedöma frågan och stått utan -

Om förhöjning av vissa äldre pensioner.

för har delat den mening som dessa
pensionärer givit uttryck åt — att man,
om rättvisa skall skipas, borde bli delaktig
av den höjda iönestandard som genomförts
för statens tjänstemän. När detta
resonemang förts, har också pensionären
kunnat erinra sig, att den förbättring
av folkpensionerna, som nyligen beslöts
av riksdagen, ju var motiverad av
den allmänna standardförbättring som
vårt folk hade kunnat glädja sig åt under
det sista året. Det var inte fråga om
att hålla folkpensionerna i nivå med de
stigande levnadskostnaderna, tv det hade
skett automatiskt, utan folkpensionärerna
hade fått en liten slant därutöver
för att bli delaktiga av den högre standard
som vi uppnått, och därvid kunde
regeringen glädja sig åt att ha alla partier
med sig. Man frågar sig då: Är det
konsekvens i detta, att man med hänvisning
till den allmänna löneförbättringen
för de stora arbetstagarmassorna höjer
folkpensionerna men samtidigt underlåter
att höja pensionerna för statens
egna pensionärer med den motivering,
som då anfördes, och dessutom tar
från dem lejonparten av höjningen i
folkpensionen? Jag tror att det är svårt
att försvara detta handlingssätt, och det
betyder att man måste förstå det missnöje
som allmänt råder bland de pensionerade
statstjänstemännen.

Så har nu denna fråga ånyo bragts inför
riksdagen. Man har erinrat om dessa
saker och velat påkalla en undersökning.
Det har varit omöjligt för dem,
som står bakom denna motion, att på
egen hand avgöra, om det är genomförbart
att rätta till det som kan vara oriktigt,
och de har lika litet kunna ange
det sätt, på vilket rättelse skall ske. Men
jag och mina medmotionärer har menat,
att det här ändå rör sig om ett problem
av den beskaffenhet, att riksdagen inte
kan vara likgiltig för det. Någonting
måste väl göras här, om vi vill vara konsekventa
och eliminera det missnöje,
som vi alla vet finns i vida kretsar bland
statens pensionärer.

I motionen föreslog vi, att ärendet
skulle anförtros åt 1951 års pensionskommitté
och att det där skulle få för -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner,
tursrätt. Vi ville få till stånd en skyndsam
utredning. Yrkandets utformning
var föranledd av ett yttrande vid förra
årets riksdag angående en liknande motion.
Då hänvisade utskottet till samma
1951 års kommitté. Om nu utskottet fått
den upplysningen, att kommitténs direktiv
är sådana, att detta ämne inte faller
inom ramen för kommitténs verksamhet,
är det naturligt att, såsom skett i
reservationen, yrkandet ändras till att
avse en begäran om utredning, därvid
det överlämnas åt Kungl. Maj:t att avgöra,
huruvida 1951 års kommitté skall få
sina direktiv ändrade på sådant sätt, att
kommittén kan ta hand om ärendet och
även ge det förtursrätt.

Inom utskottet tyckes man nu ha tagit
fasta på och gjort en stor sak av formen
för den löneförhöjning, som statens
tjänstemän i den sista omgången har
fått. Det säges att det inte har varit en
löneförhöjning i vanlig mening utan en
lönegradsuppflyttning. Man kan ha formellt
rätt i detta — det skall jag inte bestrida.
Men jag skulle inte behövt vara
verksam så länge bland tjänstemännen
för att reagera mot detta oerhört formella
betraktelsesätt. De tjänstemän som
har fått sina tjänster uppflyttade till
högre lönegrad betraktar detta som en
löneförhöjning. Det spelar liten eller ingen
roll, vad man kallar lönegraden —
vilket nummer den har — utan det betydelsefulla
är summan av de pengar
man får. Statens tjänstemän har fått mera
pengar, de har fått en löneförhöjning.
Så resonerar i vart fall med all säkerhet
majoriteten av de pensionärer, som
jämför sin pension med den pension
som deras efterföljare skall komma i åtnjutande
av, sedan deras löner höjts
genom höjd lönegradsplacering.

Av vad herr Leander yttrade framgår
också, att han själv åtminstone talar om
en viss löneförhöjning. Jag föreställer
mig att skillnaden mellan hans och min
uppfattning inte behöver vara alltför
stor.

Den som här representerar utskottet
har genom att anföra några sifferuppgifter
bevisat, att staten ändå varit frikostig
gentemot sina pensionärer genom

att pensionen stigit så och så mycket.
En så där tämligen löst utkastad uppgift
kan komma oss att tro, att det är
på det sättet, men vad vi här upplever
är en av konsekvenserna av den olyckliga
och katastrofala nedgången i penningvärdet.
Man frågar sig: Vilken är
realpensionen för dem som fått förhöjning,
och hur ligger deras inkomster till
i förhållande till de inkomster, som de
nuvarande arbetstagarna har? På det
sättet kommer vi in på samma problem
som behandlas i motionen. Man måste
konstatera, att pensionärerna inte får
den försörjning på sin ålderdom, som
svarar mot den tänkta planen, att ålderdomsförsörjningen
skulle kunna ordnas
med en inkomst, som i princip motsvarar
två tredjedelar av den för tjänsten
utgående lönen.

Det har sagts, att denna fråga skall
behandlas i ett större sammanhang, och
jag har i och för sig ingenting att erinra
mot detta. Jag vill visst inte att
man här skall ge sig in på något hastverk,
men om detta större sammanhang
betyder, att vi skall vänta tills 1951 års
pensionsutredning är färdig med sitt betänkande
och detta har behandlats på
sedvanligt sätt, kan det komma att dröja
så länge, att de personer, vars intressen
jag här tillåtit mig att göra mig till tolk
för, hunnit lämna sin jordevandring.
Jag har orsak att säga detta med den
kännedom jag i dag fått om att 1951
års pensionsutredning inte avhållit något
sammanträde sedan i våras. Detta
behöver väl i och för sig inte betyda
att kommittén är overksam — det kan
naturligtvis ha utförts arbete av ordföranden
och sekreteraren eller på kansliet
— men det vittnar ju inte om något
forcerat arbete inom kommittén, som
skulle kunna inge förhoppningar om att
detta utredningsarbete skulle vara färdigt
inom en relativt närliggande framtid.

Jag kan inte befria mig från känslan,
att dessa önskemål grundar sig på vad
som är rättfärdigt. Det är därför jag
tycker att anspråken på en utredning,
företagen av 1951 års kommitté eller
någon annan, är starkt motiverade, och

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till reservationen.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Jag har biträtt den här ifrågavarande
reservationen. Jag är fullt medveten om
att det här är en mycket svårbedömbar
fråga, men jag har ansett att det finns
så mycket fog för motionen i detta ärende,
att jag inte velat ställa mig avvisande
till den. Utskottet säger också,
att visst fog synes föreligga för motionärernas
kritik av den ojämnhet som enligt
det statliga systemet uppkommer
mellan pensionärer, som avgått strax före
respektive omedelbart efter en tjänsteförteckningsrevision.
Man förstår, att
just denna ojämnhet vållar irritation
bland pensionärerna. Det är ju angeläget,
att man genom en utredning försöker
få detta område klarlagt. Jag är inte
beredd — och det är väl knappast någon
annan av reservanterna heller — att ta
någon preciserad ställning till detta
spörsmål, förrän en utredning kommit
till stånd. Men om man anser att en utredning
bör komma till stånd, är det
åtminstone enligt min mening synnerligen
angeläget, att den utredningen kommer
till stånd utan allt för långt dröjsmål,
ty medan man väntar på att denna
fråga skall utredas kommer missnöjet
bland pensionärerna att leva kvar
och kanske ge sig mer och mer till känna.
Även om jag anser att det kanske
hade varit lyckligast, om 1951 års pensionsutredning
hade fått detta uppdrag,
så tycker jag att den här föreslagna utredningen
bör ske på annat sätt, ifall
ärendet skulle fördröjas, om det överlämnades
till 1951 års pensionsutredning.
I reservationen hemställes ju om
en anhållan att Kungl. Maj:t måtte ta
upp frågan om utredning och sedan
framlägga de förslag, som härav kan föranledas.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 1 av fröken Andersson
in. fl.

Herr NÄSGÅED (bf): Herr talman!
Herr Sundelin var så försiktig i sitt yttrande,
att jag är förvånad över att han

Om förhöjning av vissa äldre pensioner.

över huvud taget reserverat sig. Jag
skulle tro att hans synpunkter är tillgodosedda
med den passus i utlåtandet,
som lyder på följande sätt: »En anordning,
som medför en successiv och mera
smidig anpassning av pensionen efter
lönehöjningar mot slutet av anställningstiden,
förefaller utskottet vara väl värd
att överväga vid utformningen av de
framtida bestämmelserna.»

De motioner som föreliggande reservation
bygger på liksom hela frågan är
av en ganska betydande storleksordning.
Det har upplysts inom statsutskottet, att
ett bifall till motionerna skulle leda till
en merutgift av omkring 25 miljoner kronor
per år. Jag måste verkligen uttrycka
min förvåning över att såväl högern som
folkpartiet på det här sättet slutit upp
kring en så kraftig utgiftsökning. Nu antecknar
jag, att av folkpartiets ledamöter
i statsutskottet har tre inte ansett
sig kunna biträda reservationen i den
form den fått utan endast reserverat sig
blankt. Det är herrar Ohlon, Svensson i
Ljungskile och Nihlfors. De övriga folkpartiledamöterna
har tillsammans med
högern anslutit sig till reservationen. Jag
är så mycket mer förvånad över högern
som vi i ett nyss behandlat utlåtande
hade en reservation av fröken Andersson,
herrar Bergh, Kyling och Birke,
där det sägs att vi måste iaktta den
allra största försiktighet i fråga om utgiftspolitiken.
Reservanterna citerar, vad
den av regeringen vid årets början tillkallade
särskilda utredningsmannen har
sagt, nämligen: »Man har att välja mellan
mycket stora utgiftsstegringar eller
en mycket restriktiv utgiftspolitik. Utan
att närmare ingå på de allmänekonomiska
och statsfinansiella förutsättningarna
i framtiden, torde det dock stå klart,
att man mycket lätt kan komma i ett
läge där inga marginaler finnes för att
möta oförutsedda påfrestningar med därav
följande risker i form av bunden
handlingsfrihet och försämring av penningvärdet.
» Reservanterna ansluter sig
helt till »vad den statliga utredningsmannen
här givit uttryck åt», och de
vill »i vad gäller möjligheterna att genomföra
ett effektivt statligt besparings -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner,
program först fästa uppmärksamheten
på betydelsen av att hindra nya utgifter
som ej kan betraktas såsom ofrånkomliga»,
men här har nu högern och
folkpartiet reserverat sig för ett förslag,
som skulle kosta 25 miljoner kronor per
år, om det genomfördes.

Vad den lönetekniska sidan av saken
beträffar behöver jag inte gå in på den,
ty den har herr Leander redan så utförligt
behandlat.

Vad herr Ahlbergs anförande angår,
förstår jag honom mycket väl med den
ställning han har. Men det kan inte undvikas
att man blir förvånad över att
han inte har bättre tillgodogjort sig statsrådet
Ungmans förklaring för några månader
sedan här i kammaren om sambandet
mellan folkpension och tjänstepension.
Efter statsrådet Lingmans klarläggande
därav förstår jag inte att det
behöver kvarstå någon anledning till
verkligt missnöje.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara säga,
att när det här talas om att genomförandet
av detta förslag går löst på 25 miljoner
kronor, så är det en siffra som vi
inte fått upplysning om i avdelningen.
Avdelningens ordförande drog fram den
i statsutskottet, men den motiverades
inte.

.Tåg förstår mycket väl, att herr Näsgård
inte fattar sammanhanget, men det
behöver ju inte betyda att sammanhanget
är felaktigt. Skulle detta förslag gå löst
på 25 miljoner, visar detta ju bara hur
mycket man undandrar pensionärerna.
Jag menar inte vare sig principiellt eller
praktiskt, att man skall spara genom att
behandla tjänstemännen på ett orättfärdigt
sätt. Här rör det sig inte om någon
automatisk utgiftsstegring, utan utgifterna
kommer ju automatiskt att minska
efter hand som vederbörande går till ett
bättre land.

För övrigt vill jag säga, att den där
bristen på sammanhang, som herr Näs -

gård så vällustigt uppehöll sig vid, inte
alls är någon motsägelse, utan vi åsyftar
en begränsning av den statliga verksamheten.
Går man in på den linjen, minskas
ju också antalet tjänstemän, och då
blir ju både löne- och pensionskostnaderna
lägre i alla fall — så att där finns
det ingen motsättning, herr talman.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäler
Herr talman! Vällusten får fröken Andersson
svara för själv, men jag ville bara
konstatera, att när fröken Andersson
ena gången propagerar för sparsamhet,
befordrar hon andra gången mycket stora
utgifter. Det är alltid så med högerns
sparsamhet, att när det gäller försvaret
eller högre tjänstemän, tar man inga hänsyn.

Herr LEANDER (s): Herr talman! Jag
nämnde inte kostnaderna i mitt förra
anförande, ty om en reform betraktas
som lämplig, nödvändig och skälig, anser
jag inte att kostnaderna skall vara
det avgörande vid ställningstagandet till
densamma. Jag skall inte nu uppehålla
mig så länge vid det spörsmålet, jag vill
bara säga, att om det vore tekniskt möjligt
att genomföra vad som yrkas i motionen,
så skulle det medföra en kostnadsökning
av ungefär 20 miljoner kronor
per år. Men jag kan dessutom tillägga,
att samtidigt med detta yrkande har
förelegat yrkanden om beräknande av
pensionerna på tioårstider i stället för
på tvåårstider och vidare har det framställts
även vissa andra yrkanden. Skulle
de från högerhåll särskilt framställda yrkandena
ha bifallits, skulle detta ha medfört
en höjning av pensionskostnaden för
nästkommande år med ungefär SO miljoner
kronor. Jag kan i förbigående påpeka,
att kostnaden för det statliga pensionsväsendet
nu uppgår till ungefär 500
miljoner om året och den ökas med 25
miljoner varje år, så att man räknar med
att denna kostnad om 15 år skall vara
uppe i 800 miljoner kronor. Det har påpekats
förut, men jag kan ändå inte låta
bli att understryka det, att det talas om

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

att man skall spara när konkreta möjligheter
därtill föreligger, och nu föreligger
en sådan möjlighet.

Herr Ahlberg och jag är väl överens
om att 1947 års pensionsreglering väl av
statstjänarna betraktas som en mycket
god uppgörelse. Inte sant? Ja, herr Ahlberg
blir mig svaret skyldig.

Sedan 1948, då denna anordning genomfördes,
och fram till halvårsskiftet
i år har levnadskostnaderna stigit med
närmare 30 procent. Tjänstepensionerna
har under samma tid intill 67 års ålder
stigit med 36—37 procent och efter 67
års ålder, sedan avdraget gjorts, med något
mera. Detta gäller för dem som avgått
före genomförandet av tjänsteförteckningsrevisionen.
För dem som avgått
senare och berörts av denna har tjänstepensionerna
under samma tid ökats med
mellan 44 och 54 procent. Den sammanlagda
tjänste- och folkpensionen har för
de pensionärer som avgått före tjäusteförteckningsrevisionen
stigit med mellan
38 och 43 procent, medan levnadskostnaderna
gått upp med 30 procent.

Det går således inte att säga att pensionärerna
utgör någon eftersatt grupp.
Att de sedan ändå är missbelåtna vet jag
mycket väl, men jag undrar om inte detta
till stor del beror på att det råder
mycket stor förvirring och på att man
inte tar tillräcklig hänsyn till förutsättningarna
vid bedömningen av möjligheterna
för pensionsärendenas lösning.

Till sist vill jag i förbigående påpeka,
att det synes mig ganska underligt att
varken statstjänarkartellen eller TCO har
engagerat sig i denna fråga. Huruvida
någon framställning har gjorts till TCO
vet jag inte. I varje fall har inte frågan
varit aktuell där. Framställning har
gjorts till statstjänarkartellen, men denna
har inte ansett sig kunna biträda de
där framförda kraven och lagt ärendet
till handlingarna. Jag menar att allt talet
om orättfärdig behandling o. s. v. kan
vara ett uttryck för känslotänkande. Om
man försöker se litet objektivt på frågan
och jämför statspensionärerna med de i
städer och andra kommuner f. d. anställda
samt med pensionärerna från enskild
tjänst, så måste man konstatera att

Om förhöjning av vissa äldre pensioner,
staten förhållandevis väl har tillgodosett
sina pensionärers intressen.

Herr ÅMAN (s): Jag hade inte tänkt
att hålla något längre anförande i denna
diskussion. Jag vill bara vitsorda vad
som här förut sagts, att i vissa fall kommer
ett naturligt missnöje fram när en
tjänsteförteckningsrevision medför att
de som har trätt i pension omedelbart
före denna kommer i en annan ställning
än de som avgår efter det denna revision
ägt rum.

Eftersom jag ser att herr civilministern
är här och misstänker att han och
jag får en del mellanhavanden på denna
punkt, skulle det vara av värde att bär
få höra hans uppfattning om förhållandet
mellan tre ting, nämligen de årliga
löneregleringarna, dyrtidstilläggen och
tjänsteförteckningsrevisionerna. Eftersom
ju både dyrtidstilläggen och de årliga
löneregleringarna automatiskt verkar
på pensionerna, kan det vara av intresse
att höra civilministerns uppfattning
om inte ändringar vid en tjänsteförteckningsrevision
i vissa fall skulle
kunna klassas lika med de andra mera
generella uppflyttningarna.

Jag är medveten om — och jag vill
säga det redan i förväg — att man kommer
till fall där det skulle bli alldeles
orimligt att tillämpa principen om likställdhet.
Om man genomför tjänsteförteckningsrevisioner,
som är grundade på
faktiskt organisatoriska förändringar av
tjänsten, och skulle kräva att alla de, som
tidigare haft samma benämning på sin
tjänst och samma lönegrad, nu skulle få
höjd pension därför att de som står i
det aktiva arbetet organisatoriskt fått
nya och mera maktpåliggande uppgifter,
så vore det orimligt. Men det kan
finnas fall, där den synpunkten kanske
inte är lika relevant.

Även om det inte är civilministerns
ärende som nu behandlas utan ett utskottsärende,
skulle jag vara mycket
tacksam att få höra hans synpunkter på
problemet.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag hade inte tänkt delta i denna

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner.

debatt, även om jag med intresse lyssnat
på vad som här har anförts. Då herr
Åman nu riktar en direkt fråga till mig
hur jag ser på dessa problem och om
det är möjligt att skilja på tjänsteförteckningsförändringar,
som genomförts på
grund av omorganisation, och andra generella
förbättringar, skulle jag vilja säga
att det nog är mycket svårt att dra upp
sådana gränslinjer. Det sker alltid vissa
omorganisationer, men om dessa är av
den betydelsen att de i och för sig motiverar
en ändrad inplacering på tjänsteförteckningen
eller om ändringen är en
följd av andras inplacering, som i sin
tur förorsakats av omorganisationer på
andra områden, är synnerligen besväx--ligt att avgöra.

Det är mig kanske tillåtet, herr talman,
att i detta sammanhang säga några
ord i den principiella fråga, som nu behandlas
och sammanhänger med herr
Åmans fråga.

Man kan väl utgå från att såväl motionärerna
som reservanterna inom statsutskottet
med sina yrkanden intagit en
principiell ställning till hur pensionerna
skall avvägas i förhållande till det aktuella
löneläget. Om det är så, kan denna
fråga givetvis i allra högsta grad intressera
tjänstemännen. Men jag vill tillägga:
såväl statstjänstemän som tjänstemän i
enskilda företag. År det en principiell
inställning till frågan, utgår jag från att
principen skall tillämpas överallt där
man beräknar pensioner. Det som anses
rättvist för den ena skall väl bedömas
lika också för den andra.

Pensionerna kan som bekant anpassas
till ett aktuellt löneläge genom att förses
med rätt till kompensation för förändrade
levnadsomkostnader, men de
kan också anpassas genom att äldre pensioner
omräknas till det ändrade löneläge,
som genomförts för den som fått
tjänsten efter pensionären eller för annan,
som vid senare tidpunkt bestrider
tjänsten. Det är det sista som nu i första
hand är aktuellt genom denna motion.

Beträffande den första frågan är det
bekant för alla, att de statliga pensionerna
är försedda med rörligt tillägg,
som har gett statspensionärerna kompen -

sation, en kompensation som jag vågar
påstå överstiger vad som svarar mot levnadskostnadernas
stegring. Utskottets talesman
har här anfört några siffror, och
det är ingen tvekan om att dessa är
riktiga. Det har gjorts gällande, att man
genom den reducering av det rörliga
tillägget som beslöts av vårriksdagen tog
bort en del av kompensationen för levnadskostnadernas
förändringar. Det förhåller
sig inte så. Från år 1948 då samordningen
genomfördes fram till nu har
levnadskostnaderna stigit med ungefär
30 procent, medan pensionerna från
samma tidpunkt fram till G7 år, såsom
herr Leander nämnde, stigit med mellan
36 och 37 procent och för tiden därefter
något mera.

Det kan också påvisas, att ett mycket
stort antal pensionärer, som avgick låt
oss säga år 1943, för närvarande åtnjuter
en pension som är ungefär lika stor
som hela den lön de uppbar vid avgångstillfället,
uppräknad med kompensationen
för prisföi^ändringarna. Detta
gäller även om man gör beräkningen på
3-ort, trots att pensionen skall motsvara
två tredjedelar av lönen på 2-ort. Det är
därför litet överraskande, när herr Ahlberg
säger, att statspensionärerna har
blivit så illa behandlade. Jag tycker att
det är en för hård bedömning.

Beträffande den andra frågan kan jag
nöja mig med att hänvisa till att det inte
tidigare bär förekommit, att staten förändrat
äldre pensioner enbart därför att
de tjänster vederbörande innehaft sedermera
höjts eller sänkts.

Nu har den diskussion, som kommit
i gång med anledning av dessa motioner,
uppmärksammats av grupper utanför
statspensionärernas led. Jag har vid
flera tillfällen fått förfrågningar från
tjänstemän inom den enskilda marknaden,
hur pensionerna där behandlas i
dessa avseenden. Jag har svarat, att jag
inte har tillräcklig kännedom om hur
pensionen beräknas vare sig i fråga om
kompensationen för föi''ändrat penningvärde
eller i andra avseenden vid enskilda
pensionsinrättningar. Jag har också
sagt, att det är frågor som regeringen
inte lägger sig i.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

När herr Ahlberg nu bär givit uttryck
för sitt stora intresse för de statsanställdas
pensioner och han, om jag är rätt
underrättad, även är styrelseledamot i en
av våra större pensionsinrättningar —
jag menar SPP — skulle det givetvis vara
av rätt stort intresse, om herr Ahlberg i
denna principfråga ville upplysa, i hur
stor utsträckning de enskilda pensionsinrättningarna
har kompenserat tidigare
avgångna befattningshavare för det förändrade
penningvärdet. Det skulle också
vara av intresse att höra, i vilken utsträckning
man i dessa pensionsinrättningar
kompenserar äldre pensionstagare,
om deras efterträdare i tjänsten får
en högre lön än de själva har haft. Jag
utgår nämligen från att om herr Ahlberg
och övriga motionärer anser att vad de
föreslagit är riktigt och därför skall tilllämpas
inom såväl det statliga området
som andra områden, där man själv har
inflytande. Min frågeställning bygger på
att detta är tämligen självklart.

Motionerna och den diskussion som
har uppstått omkring dem har hos tjänstemännen
på den enskilda marknaden
således väckt förhoppningar om att få
en behandling, som är likvärdig med
den som man nu anser skall tillämpas
för de statsanställda. Man kan kanske
säga att det är svårare för de enskilda
pensionsinrättningarna att skaffa medel
för att finansiera en sådan omräkning.
Jag utgår ifrån att motionärerna liksom
reservanterna inom utskottet menar, att
den påbyggnad av pensionerna, som det
skulle vara fråga om för statspensionärerna,
helt skall betalas av staten i egenskap
av arbetsgivare. Det är ganska naturligt,
om anställda inom privata företag
anlägger samma synpunkter på den frågan.
Jag förmodar att högerns representanter,
när de nu förfäktar den linjen, är
på det klara med att man verkligen företräder
åsikter som är utbredda och godkända
inom det befolkningslager som
man politiskt företräder. Jag utgår alltså
ifrån att det inte råder någon tvekan
på den punkten. Man kan naturligtvis
säga, att det under de senare åren har
skapats svårigheter för pensionsinrättningar
att skaffa medel genom de gällande

6 Första kammarens protokoll 1953. Nr 31.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner,
kreditrestriktionerna. Nu har dessa gällt
sedan år 1951, och min frågeställning
kan därför mycket väl avse hur dessa
pensionsinrättningar har förfarit under
tiden dessförinnan och hur de tänker
förfara, då kreditrestriktionerna upphör.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Innan jag säger några ord i själva sakfrågan,
kanske jag kan få stryka under
att jag inte själv har varit motionär i
frågan, att jag inte heller har deltagit i
ärendets behandling i statsutskottet och
att jag alltså ännu mindre tillhör reservanterna
där. Detta hindrar ju emellertid
inte att jag är livligt intresserad av
denna fråga.

Jag måste säga att jag vart något förvånad
över den uppläggning som herr
civilministern gav frågan i sitt anförande.
Som ett första villkor för att statsmakterna
skulle behandla de gamla pensionärerna
litet hyggligare, uppställde
statsrådet när nog kravet — såvitt jag
förstod honom rätt —• att det borde finnas
garantier för att varje enskild arbetsgivare
också tillämpade samma princip.
Annars hade statsrådet ju inte behövt
vara så noga med att få reda på hur
det förhöll sig med den saken. Jag kan
inte minnas, herr talman, att de, som satt
i regeringen och lade fram förslaget år
1947, eller de, som satt i riksdagen och
beslöt den genomgripande förändring,
som då skedde, på något sätt antydde att
det förutsattes att samma principer skulle
tillämpas överallt inom den enskilda
verksamheten. Jag trodde verkligen för
min del att man å statsmakternas sida önskade
att staten skulle kunna betraktas
som en hygglig och god arbetgivare som
gärna ville vara ett gott föredöme för
andra. Jag vill inte göra några vidare
kommentarer till civilministerns uttalande
här.

.lag kan, herr talman, inte heller göra
några nämnvärda kommentarer till de
anföranden som herr Leander höll, eftersom
det var så svårt att uppfatta vad
han sade. Jag fäste mig emellertid vid,
att han uppenbarligen föredrog valda
stycken ur någon promemoria eller nå -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner,
gonting i den stilen, innehållande ganska
intressanta löne- och pensionsuppgifter.
Som ledamot av riksdagen måste jag
finna det synnerligen beklagligt, att sådant
material inte på något sätt har företetts
vid ärendets behandling på avdelningen
och över huvud taget inte tillhandahållits
dem som sysslat med ärendets
beredning inom utskottet. Det tycks ha
förbehållits endast lämpligt utvalda representanter
i riksdagen. Jag är ledsen
att behöva säga detta, men jag tycker att
vi litet var borde ha kunnat få ta del av
ett sådant papper. Det hade kanske kunnat
ge anledning till vissa kommentarer
som kunde ha varit av värde för
ärendets bedömning. Jag hoppas emellertid,
att handlingen nu skall finnas tillgänglig
även för andra, så att den åtminstone
efteråt kan bli föremål för några
eventuella reflexioner av dem som är
intresseraade av frågan. Det är väl en
billig begäran.

Under den förda debatten har så mycket
talats om vad som hände år 1947
och vad som skulle hända ifall den nu
föreliggande motionen vann riksdagens
bifall. Man har talat om den utomordentligt
stora skillnad som föreligger
mellan dessa båda fall. Jag skall visst
inte förneka, herr talman, att det finns
en viss skillnad mellan den reglering
som skedde år 1947 av de »äldre», »nyare»
och »nyaste» pensionerna, som det
då hette och som det så många gånger
sedan har talats om, och den reglering
å andra sidan som motionärerna och
reservanterna nu förordar. Förra gängen
skedde ju samordningen i samband med
en allmän löne- och pensionsreglering,
säger man. Det är riktigt. Någon sådan
har inte ägt rum nu — det är också alldeles
riktigt.

Men å andra sidan, herr talman, har
ju de nu vidtagna tjänsteförteckningsrevisionerna
inneburit en så omfattande
uppflyttning av olika tjänster, att den
reella skillnaden gentemot en allmän lönereglering
ter sig skäligen obefintlig, i
varje fall i vad gäller mycket stora befattningshavargrupper.
Jag har framför
mig här, herr talman, proposition nr
107 av 1952, alltså den proposition i vil -

ken Kungl. Maj:t lämnade redovisning
för första etappen av 1949 års tjänsteförteckningskoinmittés
arbete och därav
härledande förslag till tjänsteuppflyttningar
i högre lönegrad. När man studerar
denna proposition med dess bilagor,
som var många och kanske innehöll det
viktigaste i hela propositionen, är det
mycket lätt att konstatera, inte bara att
det där rörde sig om ett mycket betydande
antal tjänster som flyttades upp
utan också — och detta förtjänar såvitt
jag förstår alldeles särskilt att uppmärksammas
— att i mycket stor omfattning
uppflyttningen ingalunda gällde endast
enstaka tjänster på grund av att det
hade blivit mera kvalificerat arbete, som
herr Åman antydde, utan att uppflyttningen
tvärtom i mycket stor omfattning
gällde hela befattningshavargrupper.

För mig, herr talman, som är gammal
järnvägsman, ligger det nära till hands
att ur denna proposition nr 107 av år
1952 peka på hurusom vid SJ uppflyttning
skedde av hela mycket stora personalgrupper,
sådana t. ex. som alla banvakter,
alla stationskarlar, alla konduktörer,
alla stationsförmän, alla lokomotivförare
och en hel lång rad ytterligare
och vidare också andra hela grupper
längre upp på löneskalan, t. ex. byråassistenterna,
byråsekreterarna, kontrollörerna,
revisorerna, trafikinspektörerna,
baningenjörerna, maskiningenjörernas
o. s. v. — Det är även mycket lätt
att se av propositionen, att enahanda
också var förhållandet i övriga statsverk.

Ingen lärer därför kunna övertyga någon,
som är det allra minsta insatt i
de faktiska förhållandena, om att den
verkliga innebörden av dessa tjänsteförteckningsförflyttningar
av hela grupper
är av så väsentligt annan art än om det
hade skett en lönereglering, att det därför
skulle saknas anledning att nu justera
några äldre pensioner. När det gäller
hela gruppuppflyttningar är det min bestämda
uppfattning, att de moraliska
skälen nu är minst lika uppenbara och
starka som de var år 1947. Jag betonar
de moraliska ■—■ rent juridiskt föreligger

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

väl såvitt jag förstår inga som lielst förpliktelser
för statsmakterna, nu lika litet
som 1947. Men de moraliska existerar
såvitt jag kan bedöma saken i samma
grad som då, när det här faktiskt
gällt flyttning av hela grupper utan någon
som helst kvalitetsbedömning av de
enskilda tjänsterna.

Beträffande de fall, då inte alla tjänster
inom en och samma grupp uppflyttats
vid den verkställda tjänsteförteckningsrevisionen,
kan givetvis vissa svårigheter
komma att uppstå, när det gäller
att söka bedöma, hur de äldre pensionärerna
bör behandlas. I många fall
är det emellertid så, att döma av proposition
nr 107 år 1952, att visserligen inte
alla men dock det alldeles övervägande
flertalet inom gruppen uppflyttats till
högre lönegrad, och i dessa fall synes
mig svårigheterna att ordna de äldres
pensioner på ett hyggligt sätt inte behöva
bli särskilt stora. Något annorlunda
ligger givetvis frågan till i sådana fall,
då endast någon enstaka tjänst i en viss
grupp ansetts böra uppflyttas, detta naturligtvis
då på grund av att den befattningen
kommit att kännetecknas av
alldeles särskilda kvalifikationskrav. Går
det inte här att efter närmare utredning
komma fram till en hundraprocentig rättvisa,
är detta givetvis beklagligt. Jag tror
emellertid, att staten, om viljan är god,
även i dessa fall bör ha råd och möjlighet
att åtminstone i någon män i handling
visa en välvillig förståelse.

Här behöver vi ju inte heller, såsom
redan påpekats, räkna med några ständigt
rent automatiskt stigande utgifter.
De utgifter vi här beslutar kommer att
mycket hastigt krympa. Bortfallen har
redan hunnit bli många bland dem som
väntat på att komma i åtnjutande av
någon förbättring, och bortfallen kommer
helt naturligt att öka mycket hastigt.

Jag kan inte komma ifrån att jag fått
ett intryck av att det på sistone gått
partipolitik här i riksdagen också i denna
frågas behandling. Jag understryker
att motionerna dock är undertecknade
av representanter för alla de fyra demokratiska
partierna.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner.

Personligen kan jag också av egen
erfarenhet vittna om att det inom pensionärernas
egna organisationer inte råder
den allra minsta meningsskiljaktighet
mellan hög och låg eller mellan dem
som politiskt hör hemma i det socialdemokratiska
partiet och dem som hör
hemma inom något av de borgerliga
partierna. Där är enheten så hundraprocentig
som den över huvud taget kan
vara. Det är vidare ett obestridligt faktum,
att irritationen och besvikelsen
över den hållning, som från regeringens
sida hittills har visats i denna för de
gamla pensionärerna mycket viktiga fråga,
är minst lika stor bland de grupper,
som befinner sig längre ner på löneskalan
som bland grupperna något högre upp.

Jag skulle sedan till slut, herr talman,
bara vilja understryka, att ingen kan
förneka, att genom den stora anhopning
av uppflyttningar av tjänster, som har
skett på en gång på grund av att man
har skjutit upp förändringarna under
flera år, har många av de tjänstemän,
som tvingats att gå i pension innan denna
reform trädde i kraft, gått miste om
både den löneförbättring och den höjda
pension som de hade fått om det hade
gått till på det vanliga sättet, d. v. s.
att man för varje år gjort motiverade
uppflyttningar.

Det är, herr talman, kanske alldeles
utsiktslöst men jag skall ändå — och
då talar jag närmast som representant
för de många pensionärerna — rikta en
vädjan Bil kammaren att än en gång
överväga, om man inte skulle kunna bifalla
reservanternas hemställan om en
utredning. Den bör ske snarast möjligt
med tanke på den ålder som det stora
flertalet av dessa gamla trotjänare har.
Om riksdagen ville ge sin anslutning till
det yrkande, som reservationen innebär,
skulle detta på pensionärshåll komma
att uppfattas som ett tecken på en glädjande
förståelse från statsmakternas sida
och därför också mötas av den uppriktigaste
tacksamhet.

Jag nöjer mig, herr talman, med vad
jag här anfört och ber att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till reservationen.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner.

Herr AHLBERG (h): Herr talman! Jag
har litet svårt att resonera på det sätt
som några talare här gjort. Jag är ledsen
att säga att jag har en känsla av
att vi inte rikligt talar i samma sak.

Jag vill allvarligt understryka att jag
för min del icke vill att de pensionärer,
som gick i pension mellan 1947 och 1952,
skall ha ett enda öre mer än vad som
följer av tillämpningen för denna grupps
vidkommande av de regler som gäller
för nyblivna pensionärer och för dem
som fick sin pension justerad 1947. Men
den grupp, som det här närmast gäller,
anser att den inte fått sin rättvisa. Deras
pension har inte bestämts på det sättet.
Den lönejustering, som har skett i
de tre etapperna, måste nämligen betraktas
som en löneförhöjning jämförlig
i allt väsentligt med de lönejusteringar
som ägde rum innan deras pension
justerades 1947.

Låt mig för att konkretisera denna
min tanke bara välja en enda liten grupp.
Jag väljer vägmästarna, som har känt
sig oriktigt avlönade. De har begagnat
de möjligheter som stått dem till buds
för att aktualisera sin lönefråga på samma
sätt som alla andra fackligt organiserade
arbetstagare gör. Man har argumenterat,
sökt påverka myndigheterna
och i sina framstötar gått så högt upp
man kunnat. Så småningom kunde vägmästarna
också utverka ett provisoriskt
lönetillägg av GOO kronor om året. Men de
kunde icke uppnå den enligt deras förmenande
rättvisare löneställning som de
eftersträvade annat än i samband med
tjänsteförteckningsrevisionen. Då fick
dessa arbetstagare sin löneförhöjning i
form av en höjd lönegradsplacering. Av
det högre lönebeloppet hade man emellertid
diskonterat 600 kronor redan
året innan. Dessa 600 kronor har givetvis
inte varit pensionsgivande, och de
som gått i pension innan denna uppflyttning
i lönegrad skedde har inte fått
sin pension räknad på dessa 600 kronor.
De har givetvis inte heller fått någon
sådan höjning nu och än mindre fått
den höjning av sin pension som skulle
svara mot den pension, som deras efter -

blivande kolleger erhåller när de en gång
går i pension.

Jag måste säga att dessa arbetstagare
inte känner sig riktigt rättvist behandlade,
men har de fel i den uppfattningen
vill jag att detta skall klarläggas
genom en utredning. Jag understryker
än en gång att jag icke önskar att
någon grupp skall favoriseras framför
andra.

Låt mig sedan säga till herr Näsgård,
som var vänlig att ge mig en sådan där
älsklig klapp som man ger varandra i
gott uppgänge, att jag som högerman gärna
åtager mig att tala för de högre tjänstemännen
men därför inte gör det med
större värme eller på annat sätt än när
det gäller lägre tjänstemän. Jag gör ingen
skillnad mellan de olika grupperna
när jag resonerar om pensionsfrågor.

Jag har haft klart för mig att det är
svårt att kunna få riksdagen med på en
utredning när det gäller statens egna
tjänstemän och deras pensionsproblem.
Jag har försökt det under de två år som
jag suttit här och funnit att det är tämligen
svårt. Statsrådet Lingman har nu
visat mig, att det faktiskt är ännu svårare
än jag någonsin kunnat föreställa
mig. Jag trodde att jag som ledamot av
denna kammare var i min fulla rätt att
påkalla uppmärksamhet och intresse för
ett pensionsproblem, som ligger så till,
att jag tycker att det direkt inbjuder
till undersökning. Jag skall inte gyckla
med statsrådet Lingmans frågor till mig,
men jag utgår ifrån att han inte menade,
att jag skulle kvalificera mig för att
tala här genom att ute på det stora privata
området ordna en tjänstepension,
likvärdig med den staten gett sina tjänstemän
som gått i pension efter 1943.
Jag häpnar inför den upplysningen, att
de som gick i pension 1943 nu har en
pension, som är lika med den lön de
då åtnjöt plus dyrtidstillägg uppräknat
efter index. Jag får säga, att jag,
om jag fått stanna kvar i riksdagen,
skulle haft orsak att ännu mer titta på
statens pensionsordning än vad jag
gjort under de år jag suttit här. Ty detta
kan väl icke vara riktigt!

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Jag har sålunda inte lagt så mycket
allvar i statsrådets ord till mig, men när
han ändå ställde frågorna vill jag med
några ord beröra dem.

Statsrådet bär själv förutsett svaret i
ett avseende, nämligen att de pensionsanstalter
som vi bar här i landet, och dit
hör SPP, är underkastade i hela sin
verksamhet statlig kontroll, vilken är till
för att de försäkrades intressen skall
under alla förhållanden beaktas. Följaktligen
har den av honom nämnda pensionsinrättningen
icke haft möjlighet
att höja utgående pensioner, så mycket
mindre som man under inflationen, vilken
motiverar en väsentlig höjning av
utgående pensioner, icke haft förmånen
att kunna höja de vinster, som en fri
ränta skulle tillfört denna inrättning.
SPP har alltså inte haft möjlighet att
höja pensionerna.

Till flera arbetsgivares heder vill jag
säga att de har bättrat på utgående pensioner
genom att ge tillägg utan att det
förelegat någon juridisk skyldighet därtill
eller funnits något bindande åtagande
därom. Dessa tillägg på utgående
pensioner är dock ingalunda annat än
undantagsvis av sådan valör, att pensionärerna
inom det fria området har
en pension i dag, som står i riktig relation
till dagens löner och pensioner.
Men — och det är det väsentliga —
jag känner inget fall, där arbetsgivarna
valt ut en grupp pensionärer och sagt
till dem, att de med hänsyn till landets
beträngda ekonomiska läge får finna
sig i en lägre pension relativt sett än
nödvändigt. .Tåg liajade till inför statsrådets
förklaring på denna punkt. Jag
tolkar läget som så att här har staten
i fråga om en grupp bestämt pensionen
på sådant sätt eller underlåtit att vidta
åtgärder, som föranleder att denna grupp
har berättigad anledning att hysa missnöje.

Här har nämnts att kostnaderna är
över 20 miljoner kronor. Jag vet inte hur
man räknat fram den siffran. Jag har
inget underlag för beräkningen och därmed
inte heller för någon kritik av den
siffran. Den kan vara riktig, men den
kan också vara fullkomligt oriktig.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner.

Jag frågar emellertid: Är beloppets
storlek motiveringen för att man här
skall säga nej? Är det statsfinansiella
skäl som är orsaken, så säg då detta
till pensionärerna. Deras svar torde i
sin tur bli: om det råder ett sådant
nödläge, är det då inte lättare att granska
alla pensionerna och se till att alla
får sin pension sänkt efter samma mall,
så att man alltså får likvärdiga pensionsförmåner
för alla tjänstemän. Det är
denna rättvisa avvägning som jag velat
uppnå, och jag hade räknat med att väl
knappast någon kunde vara emot att
detta problem underkastades en saklig
utredning och prövning. Har man sedan
inte råd härtill, så beklagar jag och
dessa pensionärer detta förhållande.

Jag skall vara så försiktig att jag inte
ens säger, att jag har rätt i mitt påstående,
att dessa grupper blivit orättvist
behandlade. Men däremot kan jag med
full rätt säga att dessa pensionärer själva
lever i den föreställningen, att deras
intressen inte på ett riktigt sätt beaktats
av deras arbetsgivare.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
I anslutning till de frågor, som jag
ställde till herr Ahlberg, frågar nu herr
Lundqvist om det kan vara skäligt, att
staten för att pröva en sådan här fråga
ställer villkor på den enskilda marknaden.
Nej, det är det inte! Men det var
inte så frågeställningen var framförd.
Det sades här i debatten att de statliga
pensionärerna blivit illa behandlade, och
det påståendet framfördes av herr Ahlberg,
som själv är styrelseledamot i SPP.
Med hänsyn härtill och med hänsyn till
att jag fått förfrågningar från flera anställda
inom det enskilda näringslivet,
tog jag mig då friheten att fråga hur det
förhöll sig med kompensationsgraden
inom den privata sektorn och i vilken
omfattning man där hade höjt pensionerna
i de fall, då efterträdarna i tjänsten
fått en högre lön.

.lag kan nu konstatera att herr Ahlberg
noggrant undvikit att lämna ett svar på
den frågan under hänvisning till att området
är för vittomfattande och att sta -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om förhöjning av vissa äldre pensioner,
ten utövar kontroll över de enskilda
pensionsinrättningarna. Det sista är ju
alldeles riktigt, men jag skulle tro att
staten icke i något fall sagt nej, när
en pensionsinrättning eller en enskild
arbetsgivare ökat på utgående pension,
därest det skett under för pensionstagaren
betryggande former.

Herr Ahlberg har här, såvitt jag förstår,
begränsat den nu aktuella frågan
till att avse pensionärer som avgått med
pension mellan 1947 och 1953. Jag förstår
inte riktigt varför, ty vi har ju pensionärer
som avgått med pension ännu
tidigare. Herr Lundqvist framhåller, att
visserligen kan staten ha juridisk rätt
att säga nej, men han tycker att det är
rättare om man vänder på det och säger:
staten har inte juridisk skyldighet
att säga ja, men väl moralisk. Jag trodde
att jag av herr Ahlberg skulle få ett
svar på frågan, om han ansåg att även
de enskilda hade samma moraliska skyldigheter
eller om de kunde få uppträda
omoraliskt. Det sista tror jag nu förstås
inte!

Jag är väl medveten om svårigheterna
inom det enskilda näringslivet att ordna
dessa frågor. Jag vill emellertid erinra
om att det inte går att förenkla
frågeställningen för statens pensionärer,
men det har ju framgått av diskussionen
att de talare, som talat för reservationen,
på upprepade punkter förklarat sig inte
ha haft kännedom om det ena och det
andra. Om man nu inom utskottet har
skaffat sig kännedom om dessa förhållanden
så pass, att majoriteten ansett sig
kunna intaga en bestämd ståndpunkt,
bör detta väl ändå tillmätas någon betydelse.

Jag vill inte påstå att här ifrågasatta
omräkningar uteslutande är en kostnadsfråga
och att det skulle vara möjligt att
höja pensionerna, om det bara funnes
pengar till förfogande. Detta är i stället
en fråga, som sammanhänger med bedömningen
av hur pensionen skall stå
i förhållande till lönen. På denna punkt
pågår som bekant en utredning, och där
kommer man in på frågan om den försäkringstekniska
beräkningen och pensionens
oantastbarhet. I det sammanhang -

et blir det nog nödvändigt att utforma
vissa normer att gå efter. Ju högre pensionen
blir, desto högre måste givetvis
avgifterna bli, i den mån det skall beräknas
avgifter. Den omständigheten att
statstjänstemannen f. n. åtnjuter nettolöner
innebär ingalunda att de är helt befriade
från att bidraga till egen pension.
Vid en omläggning kan därför nettolönen
röna påverkan av hur man beräknar
kostnaden. Kostnadsfrågan kommer
vi givetvis inte ifrån, utan någon
måste ju svara för den, och i dessa
fall måste staten skaffa pengarna.

Under behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 191 yttrade herr Svärd,
att högerns yrkande gick ut på att den
kvot, som staten förfogar över, skall
minskas. I denna fråga går yrkandena i
motsatt riktning, nämligen att staten
måste få mera pengar till förfogande för
att kunna klara de utgifter som begärs,
även om man nu lägger utgifterna på det
moraliska planet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
fröken Andersson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 193, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Om pensionsreglering för de statsövertagna enskilda jarnvagarnas pensionärer.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 27.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om pensionsreglering för de statsövertagna
enskilda järnvägarnas pensionärer.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 194, i anledning av väckta motioner
om pensionsreglering för vissa
förutvarande anställningshavare vid av
staten övertagna enskilda järnvägar.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Fritjof
Thun m. fl. (I: 195) och den andra
inom andra kammaren av herr Thapper
m. fl. (II: 108), hade hemställts, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t
att, efter verkställd utredning, utfärda
bestämmelser om att de av staten övertagna
enskilda järnvägarnas pensionärer
skulle få sina pensioner omreglerade så,
att i princip full likställighet med motsvarande
pensionärer vid statens järnvägar
ernåddes.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:195 och 11:108
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herrar
Karl Andersson och Hesselbom, vilka ansett,
att utskottet hort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 195 och II: 108, bemyndiga Kungl.
Maj:t att, efter verkställd utredning, ut -

färda bestämmelser om att de av staten
övertagna enskilda järnvägarnas pensionärer
skulle få sina pensioner omreglerade
så, att i princip full likställighet
med motsvarande pensionärer vid statens
järnvägar ernåddes.

Herr FRANZON (s): Herr talman! I
den föreliggande motionen, som nu liksom
föregående år har avstyrkts av utskottet,
yrkas att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att efter verkställd
utredning utfärda bestämmelser om att
de av staten övertagna enskilda järnvägarnas
pensionärer må få sina pensioner
omreglerade så, att i princip full likställighet
med motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar ernås.

Såsom jag nyss nämnde har denna fråga
väckts tidigare och senast vid 1952
års riksdag. Statsutskottet ansåg då liksom
nu att några rättsliga förpliktelser
inte åvilar staten gentemot dessa pensionärer.
Vidare har kostnadsskäl ansetts
tala mot en likställighet i detta avseende.
Förra året gjordes inom utskottet inte
någon utredning beträffande huru många
pensionärer som skulle beröras i detta
fall och inte heller hur stor kostnaden
för statsverket skule bli. I motionen i år
har vi emellertid hemställt om en utredning
i dessa avseenden, och statsutskottet
har också framlagt en sådan.

Jag vill i detta sammanhang säga —
jag skall inte bli långrandig — att denna
fråga på det sättet är närbesläktad
med den fråga, som nyss avgjordes, att
de pensionärer vid de enskilda järnvägarna,
som har avgått strax innan statens
övertagande av järnvägarna, har fått en
pension motsvarande 80 procent av den
statliga. Om någon har avgått ett halvt
år efter statens övertagande av järnvägen
har pensionen blivit 90 procent och
efter detta halvår har de fått full pension,
alltså lika med den statliga. Det är
klart att dessa pensionärer har svårt
att förstå, att om de avgått någon dag
innan statens övertagande av järnvägen
skall de ha en mindre pension än efter
det att staten övertagit järnvägen.

Det är denna fråga som nu ånyo förts

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om pensionsreglering för de statsövertagna enskilda järnvägarnas pensionärer.

på tal. Vi anser att rättvise- och billighetskrav
talar för att en ändring bör
komma till stånd i detta avseende.

Utskottet har som sagt gjort en utredning
—- den återfinns i utskottsutlåtandet
— beträffande hur många av de vid
staten övertagna järnvägarna som skulle
beröras av en omreglering och vilka
kostnader det skulle medföra. Utskottet
har därvid kommit fram till att det skulle
bli fråga om en utgiftssumma på omkring
3,6 miljoner kronor. Med hänsyn
till storleken av detta belopp anser utskottet
i år liksom föregående år, att
statsfinansiella skäl talar för att motionen
skall avslås.

Jag erkänner gärna, herr talman, att
summan kan synas ovanligt stor, större
än man kanske hade väntat. Men en
automatisk minskning av denna utgift
kommer väl ändå att ske varje år, kanske
varje månad; på det sättet skiljer
sig denna utgift från andra, som automatiskt
innebär ökade anslag. Dessa pensionärer
är till åren komna, och de är
inte heller så särskilt många. Då de försvinner
som pensionstagare, minskar
statens pensionsutgifter. Därför tror jag
inte att det skulle vara så riskabelt
att ge dem likställighet med sina senare
avgångna kamrater. Alla de anställda har
kommit i åtnjutande av de statliga löneförmånerna,
och det är klart att man
frågar sig varför inte statliga förmåner
skall utgå när det gäller pensionärerna.

Härtill kommer en sak, som enligt min
mening har väsentlig betydelse. De här
ifrågavarande pensionärerna har under
en lång följd av år på sin ganska ringa
lön inbetalt en tämligen stor avgift till
de enskilda järnvägarnas pensionskassa.
Denna kassa har övertagits av staten,
och statsverket har på det sättet tillförts
cirka 168 miljoner kronor i fonderade
pensionsmedel. Dessa pensionärer anser
helt naturligt, att detta är ett skäl som
talar för att de bör kunna få lika hög
pension som de, som kanske inte erlagt
någon pensionsavgift alls eller en
mindre sådan.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen. Jag vågar
verkligen vädja till kammaren att följa

det förslaget och rösta för reservationen.

Häri instämde herr Thun, Fritjof (s).

Herr NORLING (k): Herr talman! Jag
hade kunnat nöja mig med att instämma
i herr Franzons motivering för bifall
till den föreliggande reservationen,
men jag bar begärt ordet i anledning av
att Göteborgs stad haft ett särskilt intresse
när det gäller pensionärerna vid
Bergslagens järnvägar.

Den 21 november 1947 ankom till Göteborgs
stadsfullmäktige en skrivelse
från dessa pensionärer, där de klagade
över att den nya pension de då erhållit
innebar en minskning av den utgående
pensionen. Detta föranledde stadsfullmäktige
och stadskollegiet att i en skrivelse
till styrelsen för Bergslagens järnvägar
begära sådan omreglering, att pensionerna
skulle bli jämförbara med de
statliga pensionerna, på det sätt som nu
föreslås i reservationen. Sedan dess har
åtskilliga skrivelser växlats mellan de
berörda instanserna, och bl. a. har stadskollegiet
framfört sin syn på denna fråga
i sin skrivelse till chefen för finansdepartementet.

Trots allt är grundpensionerna för de
pensionärer som överförts från de privata
järnvägarna omkring 730 kronor
lägre per år än motsvarande statliga pensioner.
Dessa pensionärer anser det naturligtvis
orättvist att pensioner skall
utbetalas enligt så olika grunder, en till
statens egna pensionärer och en till pensionärerna
vid de privata järnvägar som
staten övertagit. Även om en merkostnad
för staten kommer att uppstå, har dock
dessa pensionärer såsom herr Franzon
nämnde satsat omkring 168 miljoner kronor
av egna medel till en pensionsfond,
som staten fått övertaga i och med att
dessa pensionärer övergått till den statliga
pensionsformen. Dessa pensionärer
anser sig nästan ha en fordran på staten,
att åtminstone få den pension som utgår
till övriga statstjänare i motsvarande
ställning.

Jag vill, herr talman, instämma i de
synpunkter som framförts i motionen
och yrka bifall till föreliggande reservation.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Om pensionsreglering för de statsövertagna enskilda järnvägarnas pensionärer.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Bara några få ord! Jag kan mycket väl
förstå de motiv, som har föranlett herr
Franzon att göra den framställning som
han här gjort; och jag skall för min del
själv stödja hans yrkande. Men jag kan
inte underlåta att uttala min förvåning
över att han, om han har den inställning
till vad som är rättvist och rimligt, som
i hans anförande kom till uttryck, då
icke ansåg sig böra ge sin anslutning
till det yrkande, som motionärerna ställde
i den förra frågan när det gällde att
skipa en smula rättvisa bl. a. åt Statens
järnvägars egna gamla pensionärer.

Vidare skulle jag, herr talman, bara
vilja tillägga följande. Jag vet inte, om
jag är felaktigt underrättad, men det har
sagts mig att även dessa pensionärer vid
av staten övertagna enskilda järnvägar
•— som alltså bara får SO procent av den
eljest utgående pensionen -— har fått vidkännas
motsvarande avdrag som vi statspensionärer
drabbats av med anledning
av det beslutade folkpensionstillägget.
Jag tycker —• jag hoppas att det inte tas
illa upp, om jag säger det ■— att det verkar
egendomligt, om man ansett det vara
rimligt och kanske nödvändigt att göra
dessa beskärningar även för dessa
pensionärer, som icke varit statstjänstemän
och icke heller uppbär full pension.
Jag skulle alltså med detta uttalande
och genom att få detta antecknat
till protokollet gärna vilja rikta en vördsam
vädjan till den det vederbör inom
regeringen — kanske är det civilministern
— att ta under välvilligt övervägande,
huruvida inte här — därest jag
har rätt i mitt antagande att avdrag verkställes
-—• en ändring åtminstone på den
punkten borde kunna göras. Det bleve
då i varje fall någon om också blygsam
förbättring för denna grupp av befattningshavare.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Denna fråga har behandlats tidigare av
riksdagen, senast under förra året. Beslut
om pensionsreglering för de pensionärer
det här gäller fattades ju vid 1948 års
riksdag, och det kanske kan vara skäl
i att påpeka — något som också utskot -

tet erinrar — att denna pensionsreglering
byggde på ett av järnvägsstyrelsen
framlagt förslag, mot vilket Svenska
järnvägsmannaförbundet förklarade sig
inte ha något att erinra. Vid detta tillfälle
uttalades också, att man skulle se
till, att dessa pensioner inte vid något
tillfälle understeg de pensionsbelopp, som
skulle ha tillkommit vederbörande, ifall
han stått kvar i den enskilda järnvägens
tjänst.

Nu är det klart — jag håller med
herr Franzon därom ■— att här givetvis
uppkommer sådana gränsproblem, som
består däri, att det för en befattningshavare
kan te sig orättvist att han inte
skall få uppbära full pension, om han
avgått ur tjänst före statens övertagande
av den enskilda järnvägen, under det
att en, som avgått ur tjänsten något senare,
alltså efter det att staten övertagit
järnvägen, skall få full pension. Den
utredning, som utskottet här har verkställt,
ger ju ändock vid handen, att
den beslutade pensionsregleringen inte
medfört någon försämring för en enda
befattningshavare, utan för de allra flesta
i varje fall inneburit en förbättring,
även med hänsyn tagen till penningvärdesförändringarna.
Då riksdagen emellertid
så sent som förra året tagit ställning
till denna fråga, har utskottet inte
kunnat finna några omständigheter föreligga,
som skulle motivera ett ändrat
ståndpunktstagande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FRANZON (s): Herr talman! Jag
begärde ordet med anledning av att
herr Lundqvist gav mig en fingervisning
om vilken ställning jag borde ha
tagit i föregående fråga. Jag sade emellertid
i mitt anförande att det råder en
viss likhet mellan denna fråga och den
som vi nyss behandlade, åtminstone vad
gäller befattningshavarnas avgångstid.
Annars har motionerna i föregående
ärende större räckvidd än de nu föreliggande.

Som herr Lundqvist kanske märkte,
avstod jag från att rösta. Jag har således
inte heller tagit ställning emot.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om pensionsreglering för de statsövertagna enskilda järnvägarnas pensionärer.

Herr HESSELfSOM (s): Herr talman!
Eftersom jag har tyckt mig förmärka, att
herr talmannen och kammarens ledamöter
önskar undvika kvällsplenum, skall
jag söka fatta mig kort, även om mycket
skulle vara att anföra i denna fråga.

När herr Lundqvist drar en parallell
med den senast behandlade frågan, skulle
jag gentemot honom vilja säga, att det
inte är riktigt samma sak som vi nu diskuterar.
Enligt det förut avhandlade förslaget
skulle t. ex. en stationskarl, som
har avgått med pension före tjänsteförteckningsrevisionen,
kunna tillgodoräkna
sig en pension på ett löneunderlag,
som om jag inte missminner mig, är två
lönegrader högre än han nu är berättigad
till. Det är inte det som det är fråga
om här. Det gäller inte här, om t. ex. en
stationskarl, som varit i statens tjänst,
skall få sin pension uppräknad, utan här
gäller det, om en stationskarl, som varit
i enskild tjänst, då han gick i pension,
skall få samma pension som en stationskarl
som varit i statlig tjänst. Det är därför,
herr Lundqvist, nu inte fråga om
samma sak.

Jag vill, herr talman, ingalunda bestrida,
att dessa pensionärer inte har blivit
hyggligt behandlade av staten efter dess
övertagande av järnvägarna. De har ingen
som helst juridisk rätt att få större
pension, och motionärerna har inte heller
gjort gällande att så skulle vara fallet.
Vad som ligger bakom motionen är
billighetsskäl som säger, att det måste
vara rätt och rimligt, att om en människa
nedlagt arbete i en samhällelig tjänst bör
han få samma pension, vare sig företaget
ägts av staten eller låt mig säga Göteborgs
stad eller enskilda.

De personer, som det här gäller, har
som järnvägsmän utfört ett arbete i samhällets
tjänst, och vi anser att det är
rimligt, att de får tillgodoräkna sig samma
pensionsförmåner som tillkommer
dem, som haft turen att göra samma
tjänst i ett statsägt företag.

Såsom ett litet exempel på hur de nuvarande
bestämmelserna verkar, kan jag
nämna ett par siffror, som är redovisade
i utskottsutlåtandet på s. 10. En banvakt
eller en stationskarl, som har fått

pension, innan staten övertog järnvägen,
har 732 kronor mindre i årlig pension
än han skulle ha fått, om han gått i pension
efter statens övertagande av järnvägen.
För en lokförare uppgår skillnaden
i pension under samma förutsättningar
endast till 20 kronor. Det är alltså,
herr talman, främst en fråga för de
lägsta pensionstagarna, och det styrker
mig i min uppfattning, att det skulle vara
en gärd av billighet och rättvisa att ge
dem samma förmåner som de skulle ha
fått, om de blivit pensionerade först
efter det staten övertagit järnvägen.

Med denna argumentering vill jag,
herr talman, yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Franzon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 194, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. godkännande av ett dubbelbeskattningsavtal
med Danmark.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning av Ivungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Danmark
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och
förmögenhet samt angående handräckning
i skatteärenden, in. m.

I detta betänkande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 237,

1) godkänna två med propositionen
överlämnade, den 27 oktober 1953 undertecknade
avtal mellan Sverige och Danmark
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och
.förmögenhet samt angående handräckning
i skatteärenden jämte till förstnämnda
avtal hörande slutprotokoll;

2) antaga ett vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 5 juni 1953 (nr
293) om särskild sjömansskatt;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, i den
mån Kungl. Maj:t förordnade, riksskattenämnden,
att därest det för genomförande
av ifrågavarande avtal erfordrades,
vidtaga ändringar i verkställda
taxeringar, vare sig de avsåge statliga
eller kommunala skatter;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i den
omfattning Kungl. Maj:t bestämde, uppdraga
åt riksskattenämnden att övertaga
de med tillämpningen av ifrågavarande
avtal sammanhängande arbetsuppgifter,
vilkas handläggning eljest
skulle ankomma å Kungl. Maj:t; samt

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
propositionen anförts under förutsättning
av ömsesidighet ingå överenskommelser
med främmande makt om särskilda
regler för beskattning av studerandes
och praktikanters inkomst vid
undervisning, utbildning eller praktiktjänstgöring
här i riket.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Vid
det nordiska rådets sammanträde i Köpenhamn
i februari bragtes på tal frågan
om tillämpningen av då gällande
dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige
och Danmark. Därvid beklagades det, att
en svensk vetenskapsman, som blivit kallad
till en lärarbefattning i Danmark,
trots avtalet fick en extra beskattning
på inte mindre än It 000 danska kronor
för en inkomst, som var förvärvad utanför
Danmark. Det är uppenbart, att jag
därför var intresserad av hur det nya
dubbelbeskattningsavtalet skulle komma
att verka.

Jag blev först glad, då jag i artikel 9
fann en bestämmelse om att då det gäller
inkomst av personligt arbete, skulle
denna inkomst beskattas allenast i den
av de bägge staterna, där han utövat
den verksamhet, från vilken inkomsten
härrörde. Jag tänkte, att då är ju saken
klar, men när jag läste vidare, upptäckte
jag ett slutprotokoll, där det fanns en
bestämmelse som gick ut på att den regel
som jag nyss redogjorde för, inte utgjorde
något hinder för Danmark att beskatta
en skattskyldig, som flyttat från
Sverige till Danmark, för inkomster av
personligt arbete, vilka förvärvats i Sverige
före flyttningen. Därmed upphävdes
praktiskt taget den principiellt riktiga
lösning, som angavs i en artikel i
huvudavtalet.

Nu är det lyckligtvis så, att det till
detta fogats en bestämmelse om att den
högsta finansmyndigheten i Sverige —
det blir väl riksskattenämnden — skulle
kunna med den danska motsvarande
myndigheten träffa särskilda överenskommelser
om avvikelser från dessa bestämmelser,
när uppenbara orättvisor eljest
skulle ske. Jag skulle vilja uttala det
önskemålet, att man, om sådana bestämmelser
genomförs, försöker träffa en
överenskommelse, så att en svensk medborgare
i Danmark liksom en dansk medborgare
i Sverige icke drabbas av obilliga
skatter, beroende på ett dubbelbeskattningsavtal,
som, i den form det nu
har, inte leder till det åsyftade resultatet.

Det finns ytterligare en ljusglimt i denna
sak, nämligen att man i Danmark väntar
en ny skattelag. Efter den skattela -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om lagstiftning ang. straff för bilstöld m. m.

gens genomförande skall nya förhandlingar
upptagas, varför denna överenskommelse
får betraktas som ett provisorium.
Jag vill livligt uttala den önskan
och förhoppningen, att man vid de nya
förhandlingar, som skall tas upp, skall
kunna genomföra bestämmelsr som praktiskt
taget upphäver den dubbelbeskattning,
som med nuvarande avtal kan inträffa.

Vi talar så mycket om möjligheterna
att upphäva gränserna mellan de nordiska
länderna i olika avseenden, och jag
förstår då inte, att vi inte för nordiska
medborgare, som flyttar från det ena
nordiska landet till det andra, skulle
kunna tillämpa mindre snäva bestämmelser
än dem vi till äventyrs av fiskaliska
hänsyn är nödsakade att fastställa
när det gäller överenskommelser i detta
avseende mellan Sverige och andra främmande
länder än de nordiska — om vi
nu skall använda beteckningen »främmande»
för de nordiska länderna.

Det skulle vara synnerligen lyckligt,
om den debatt, som togs upp i Köpenhamn
i februari, skulle kunna leda till
att vi vid de fortsatta förhandlingarna
och även vid tillämpningen av denna
överenskommelse kunde bortse från alltför
snäva fiskaliska hänsyn när det gäller
nordiska medborgare.

Med detta uttalande ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Herlitz
(h).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av avtal mellan
Sverige och Danmark för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter å
kvarlåtenskap, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning i fråga om pension åt f.
städerskan vid riksdagshuset Karin Andersson,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om lagstiftning ang. straff för bilstöld
in. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckta motioner
angående skärpt lagstiftning om
straff för bilstölder m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 178 i första kammaren av herr Larsson,
Sigfrid, m. fl. och nr 250 i andra
kammaren .av herrar Adolfsson och
Hansson i Skegrie. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t begära dels framläggande av förslag
till riksdagen i år eller senast nästa
år till lag om straff för bilstölder i enlighet
med vad i motionerna anförts och
dels stadgande om en förebyggande undervisning
i folkskolorna i enlighet med
motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:178 och II: 250,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LARSSON, SIGFRID (bf): Herr
talman! Utskottet är ense med motionärerna
om att bilstölderna är en form
av brottslighet, som utgör ett allvarligt
problem. Motionärerna anser att det är
så allvarligt, att det motiverar snara åtgärder
från det allmännas sida. Utskottet
anser som sagt, att problemet är allvarligt,
men utskottet tycker att det räcker
att ha det under ständig uppmärksamhet.
Ja, det kan man knappast undgå
att ha. Så gott som varje dag innehåller
tidningarna uppgifter om bilstölder,
om vansinnesfärder med de stulna
bilarna, om materiella skador till bety -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Om lagstiftning ang. straff för bilstöld m. m.

dande belopp och tyvärr ej sällan, och
det är det mest beklagansvärda, förlust
av människoliv eller lemlästning av människor.

Utskottet söker trösta sig med att tillgreppen
av motorfordonen inte ökat i
antal under de båda senaste åren. Ja, det
är riktigt. Men antalet har inte heller
minskat nämnvärt, och de absoluta talen
är av en skrämmande storleksordning.
Närmare 9 000 fall av motorfordonsstölder,
som kommit till polisens kännedom,
torde man få räkna med som siffra
för år 1953. Detta betyder att årligen i
medeltal en motorfordonsägare på 80 får
räkna med att få sin bil eller motorcykel
olovligt »lånad». När den återfinnes
— »återlämnas» är väl inte det
rätta uttrycket i det sammanhanget, ty
det är väl mera sällan så sker —- är den
ofta inte mer än en skrothög.

De materiella värden, som årligen går
till spillo genom »lån» av bilar och motorcyklar,
lär uppgå till 4 å 5 miljoner
kronor.

Man frågar sig då, om det i detta läge
räcker att med »ständig uppmärksamhet
följa problemet». Det förefaller snarare,
som om situationen vore sådan, att det
krävdes snabba åtgärder från myndigheternas
sida.

Sedan dessa motioner väcktes, har
straffrättskommittén föreslagit, att vad
som nu kallas billån i flertalet fall skall
betecknas som bilstöld. Detta är tacknämligt,
kanske inte så mycket därför
att straffet för att olovandes tillägna sig
ett motorfordon därigenom kan skärpas,
utan mera därför att det inte är osannolikt
att en yngling, som gripes av lockelsen
att ta en bil, hesiterar mer, om
denna handling betecknas som stöld, än
om den endast rubriceras som lån. Det
är ju mest ungdomar som olovandes tar
motorfordon, och ofta gäller det så unga
människor, att straffarbete eller fängelse
inte kan komma i fråga. Jag är för min
del fullt införstådd med att för ungdomar,
som gjort sig skyldiga till brott, är
en på ändamålsenligt sätt ordnad skyddsuppfostran
betydligt mera ägnad att dana
dem till bättre medborgare än ett
fängelsestraff. Hela denna organisation

med skyddsuppfostran ligger emellertid
för närvarande i stöpsleven. Vi får hoppas,
att vi i framtiden skall få en bättre
tingens ordning än nu, då enligt vad en
tidning skrev i går »polisen tvingas fungera
som en parodisk och löjeväckande
resetjänst åt samhällets problembarn».
Uttalandet är givetvis överdrivet men
torde innehålla ändå en kärna av sanning.

Frågan om bilstölderna har sedan 1949
nästan varje år varit uppe i riksdagen.
Vilka åtgärder har då vidtagits under
dessa fyra år? Såvitt jag vet är det bara
en, nämligen eu utredning om vilka tekniska
åtgärder bilägarna kan företa för
att hindra eller försvåra tillgrepp av bilar.
Det är givetvis i och för sig mycket
tacknämligt att man gör allt vad man
kan i den vägen, men frågan är, om
det räcker.

Utskottet säger, att det inte vill vara
med om att en grupp av unga lagöverträdare
— då tänker man väl på billånarna
—- skall göras till föremål för särskild
behandling. Men vore det så alldeles
orimligt att man, i avvaktan på slutförandet
av det reformarbete som pågår,
snabbt utredde frågan, om det inte skulle
vara möjligt att genom någon form av
provisoriska åtgärder nedbringa billånefrekvensen.
Det förefaller vara något galet
med denna fråga här i landet, då en
sådan företeelse som dessa bilstölder lär
förekomma endast i mycket ringa utsträckning
i utlandet.

Nu menar jag inte, att vi skall klanka
på ungdomen. Jag har den uppfattningen,
och jag har i mitt arbete mycket
med ungdom att göra, att ungdomen är
utmärkt här i landet och minst lika
bra som i utlandet; även om billånen är
många och givetvis också antalet billånare
är stort, utgör de en försvinnande
liten del av ungdomarna i vårt land.
Ungdomen i allmänhet är säkert minst
lika bekymrad över bilstölderna som vi
äldre och fördömer dem sannolikt ofta
ännu hårdare än vi gör. Men det kan
också hända, att deras bekymmer blandas
med förvåning över att de, som har
makten, gör så litet för att denna trafik
skall upphöra.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om lagstiftning ang. straff för bilstöld m.

Utskottet och motionärerna är ense
om att detta problem är ett allvarligt
problem, och de är uppenbarligen också
ense om att åtgärder behöver vidtagas.
Motionärerna menar att ett snabbt ingripande
av myndigheterna är av nöden.
Utskottet hänvisar till ett par eller närmare
bestämt tre pågående utredningar,
och jag betvivlar inte, att dessa utredningar
kan leda till resultat, som kan
bli värdefulla för denna frågas lösning.
Det är bara så, att det kanske tar åtskilliga
år, innan de blir klara, och då händer
en hel del under den tiden.

Då utskottets utlåtande är enhälligt
och då för övrigt i fråga om målsättningen
utskottet uppenbarligen har samma
inställning som motionärerna, har
jag, herr talman, intet yrkande. Jag vill
endast till sist uttala den förhoppningen,
att arbetet med de av utskottet omnämnda
reformerna måtte framskrida snabbt
och ge praktiska resultat, så att motortrafiken,
som i våra dagar spelar en så
stor roll för alla medborgare i vårt land,
skall befrias från den ekonomiska belastning,
det obehag och den osäkerhet
som billånen eller bilstölderna åstadkommer.

Herr AHLKVI5T (s): Herr talman! När
motionärernas talesman inte yrkat bifall
till motionen, har jag ingen anledning att
mera ingående motivera utskottets ståndpunktstagande.
Det var emellertid några
uttalanden av herr Larsson, som jag inte
skall låta stå alldeles oemotsagda.

Herr Larsson underströk vad motionärerna
säger, att det praktiskt taget endast
är i vårt land som bilstölder förekommer
och att detta enligt motionärernas
uppfattning skulle bero på att man
i andra länder bar strängare straff och
fastare korrektionsmetoder för denna
form av brott. Jag förmodar, att herr
Larsson, när lian inför kammaren understryker
detta, då också undersökt att det
verkligen förhåller sig så. Enligt vad utskottet
har sig bekant är nämligen det
enda utskottet med säkerhet kan säga,
att uppgifterna mte är riktiga. Utskottet

har däremot inte kunnat göra en så noggrann
undersökning, att utskottet kan
säga precis, hur det förhåller sig.

När herr Larsson säger, att utskottet
och motionärerna är överens om att åtgärder
bör vidtas, är det riktigt. Men när
han tillägger, att utskottet hänvisar till
pågående utredningar, måste det bero på
att han har läst fel i utskottsutlåtandet.
Vi hänvisar nämligen inte till någon pågående
utredning, utan återger endast
vad motionärerna själva säger, att flertalet
av dessa brott utförs av underåriga,
och det kan följaktligen som regel inte
bli tal om fängelse eller straffarbete,
utan skyddsuppfostran. I detta hänseende
hänvisar utskottet till omorganisationen
av denna verksamhet. Utskottet säger,
att den beräknas vara färdig i så
god tid, att den lag, som riksdagen i detta
hänseende antog förra året, skall kunna
träda i kraft under nästa år.

När emellertid motionärerna anser
skärpta straff och fastare korektionsmetoder
vara det enda sättet att komma till
rätta med dessa missförhållanden, är iag
inte övertygad om att utskottet är ense
med motionärerna. Jag är inte heller helt
övertygad om att motionärerna själva
tror på detta, ty de fortsätter strax därefter
med att nämna andra åtgärder,
genom vilka man skulle kunna minska
denna brottslighet. När herr Larsson i
detta sammanhang hänvisade till att utskottet
nämner, att straffrättskommittén
i sitt betänkande föreslår, att flertalet av
dessa tillgrepp skall kunna bestraffas
som stöld, är jag angelägen att påpeka,
att utskottet därmed inte på sågot sätt
tagit ståndpunkt till kommitténs förslag
i detta hänseende. Utskottet väntar med
att pröva detta, tills förslaget eventuellt
blir föremål för proposition.

Sedan betonar herr Larsson med stor
bestämdhet, att här borde vidtas snabba
åtgärder. Då måste jag nog efterlysa, vari
dessa åtgärder skulle komma att bestå.
Herr Larsson säger att statsmakterna inte
har gjort någonting, men motionärerna
har inte något annat uppslag att komma
med än skärpta straff och fastare korrektionsmetoder,
samtidigt som man erkänner,
att flertalet billånare är under -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Om lagstiftning ang. straff för bilstöld m. m.

åriga och följaktligen inte kan ådömas
dessa skärpta straff.

Utskottsmajoriteten har nog den uppfattningen,
att skyddsuppfostran är det
bästa medlet, och när skolorna härför
blir helt uppbyggda med särskilda avdelningar
för det svårare klientelet, blir
skyddsuppfostran det bästa korrektionsmedlet
vid ungdomsbrottslighet, oavsett
om ungdomarna stjäl bilar eller begår
andra brott. Den uppfattningen delade ju
riksdagen för ett år sedan, och jag förmodar
att den har samma uppfattning
i år.

När herr Larsson anför de där stora
talen och nämner att det enda som är
gjort är en utredning om möjligheten
av att förhindra dessa stölder genom åtgärder
från bilägarnas egen sida, så får
jag kanske lov — eftersom flertalet motionärer
är skåningar — att återge ett
referat av en artikel i en malmötidning
från den 16 mars detta år. Det heter där:
»En påfallande och ganska märklig nedgång
i antalet motorfordonsstölder har
de senare åren konstaterats bos malmöpolisen.
Antalet stölder uppgick sålunda
i Malmö sista kvartalet 1951 till 192 och
sjönk samma kvartal i fjol till 62. Hittills
under första kvartalet i år, som snart
gått till ända, har anmälts blott 35 stölder
av bilar och motorcyklar.» Tidningen
fortsätter: »På försäkringsmannahåll,
där man gjort samma iakttagelser, tillskriver
man nedgången i antalet fullbordade
stölder — försök till stölder
förekommer i ungefär oförändrad omfattning
— främst den ökade användningen
av rattlås, men även propagandan
för att bilar aldrig bör lämnas olåsta
har haft en gynnsam inverkan.» Jag
får säga, att om denna enkla åtgärd har
så gynnsamm verkan som detta referat
från Malmö visar, är den väsentligt effektivare
än de åtgärder som motionärerna
ifrågasatt här.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, SIGFRID (bf): Jag
skall bara på ett par punkter göra invändningar
mot vad herr ordföranden i

första lagutskottet sade. Han förklarade
att utskottet inte hänvisat till några utredningar,
men det står dock på s. 7
i ulåtandet talat om en omorganisation
av ungdomsvårdsskolorna, och det står
litet längre ned på samma sida om en
översyn av barnavårdslagens bestämmelser,
och det blir två utredningar. Den
tredje är ju redan färdig, nämligen
straffrättskommitténs, men den kom i
alla fall efter motionen. Jag har därför
räknat det som tre utredningar, och de
är omtalade av utskottet.

Jag håller gärna med herr Ahlkvist om
att det inte är så lätt att komma med
förslag om åtgärder som är lämpliga,
men vi har ju bara begärt en utredning.
Vi har haft en känsla av att dessa billån
fått en sådan omfattning, att man väl
kunde göra ett försök. Det är tacknämligt
att billånen gått så starkt tillbaka i
Skåne. Om jag fattade herr Ahlkvist rätt,
beror tillbakagången på att bilägarna
där tillämpade säkerhetsföreskrifterna.
Men läser vi utskottsbetänkandet, finner
vi att under de tre första kvartalen 1953
var antalet billån eller bilstölder i landet
närapå exakt detsamma som samma
tid i fjol. Där kan man alltså inte utläsa
en tillbakagång. Om det varit så stark
minskning i de södra delarna av landet,
måste det ha varit en ökning i andra delar
av landet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av väckta motioner angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende
å till denna anslutna pensionärer,
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 406, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt angående handräckning i skatteärenden,
m. m.; och

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 415,
till Konungen angående val av ledamot
i riksdagsbibliotekets styrelse med suppleant; dels

ock till riksdagens förordnanden:

nr 416, för herr Nils Walter Sundström
att vara ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket; och

nr 417, för herr Elis Wilhelm Håstad
att vara suppleant för en av riksdagen
utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse.

Anmäldes en av herr Norling under
sammanträdet till herr talmannen avlämnad,
av honom och herr Persson, Ola,
undertecknad motion, nr 512, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
anslag till vissa ersättningar i anledning
av paratyfusepidemien år 1953.

Motionen hänvisades till statsutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.40 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

S33114