1953 FÖRSTA KAMM AREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1953:2)

RIKSDAGENS

mamm.

mmi

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAMM AREN Nr 2

20—21 januari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 januari.
Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m.

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Tisdag-en den 20 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 13 och
den 15 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg anhåller
jag härmed vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 20—24
januari 1953.

Karlskoga den 17 januari 1953.

Eric Ericson.

Att borgmästare Eric Ericson, f. 27
augusti 1888, Karlskoga, på grund av
sjukdom (övre luftvägsinfektion med feber
samt hjärtbesvär) är oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet under tiden 20
januari—24 januari 1953 intygas härmed.

Karlskoga den 17 januari 1953.

Gösta Wannstedt,
provinsialläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1953/54, samt nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1952/53.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Dubbelmoral
är något, som förföljt människan
såsom hennes skugga. Den har framträtt
i alla tider och i alla länder. I början
av förra århundradet framstod den
tyske diktaren Heinrich Heine såsom
den oförtrutne gisslaren av denna mänsk -

liga svaghet. Han skrev en gång en dikt
som ofta citeras i olika sammanhang,
även politiska. Jag har, herr talman, försökt
att göra en översättning till modern
svenska av den och kommit till följande
resultat:

Känn inte mig, min röde vän!

Och kyss mig ej öppet på kinden!

Vi träffas snart hos mig igen;

Allt groll då väck med vinden!

Heines epigram i sin försvenskade
form fick en plötslig och överraskande
aktualitet vid omvalet i Jämtlands län
före jul. Det var inte nog med att man
på socialdemokratiskt håll där uppe med
välbehag anammade den kommunistiska
rösthjälpen; man etablerade rent av ett
organisatoriskt samarbete med det parti,
som socialdemokratisk press brukar kalla
för spionpartiet, och verkställande direktören
för detta samarbete placerades
såsom socialdemokratisk riksdagsman i
andra kammaren. Samtidigt förklarade
man sig inom socialdemokratien vara
den förnämsta kämpen mot kommunistisk
infiltration i samhället. Detta är en
dubbelbottnad politik, som inte är ägnad
att inge förtroende.

Men det var ju den nya budgeten som
i dag främst skulle utgöra föremål för
våra överläggningar. I början av december
månad föregående år fälldes av två
av våra främsta statsmän yttranden, vilka
båda var ägnade att framkalla bävan
hos oss andra. Det ena uttalandet gjordes
av statsminister Erlander i Hälsingfors.
Det gick ut på att koalitionens insatser
varit lyckosamma, inte bara för
de samverkande parterna i och med att
deras inflytande reducerats, utan också
för landet. Men de verkliga följderna av
koalitionen, fortsatte herr statsministern,
skulle visa sig i all sin prydno
först i år. Vilka de verkliga följderna
kommer att bli, återstår nu att se. Blir
det en ytterligare stegring av margarinpriset
med mera sådant?

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det andra uttalandet kom från jordbruksministern,
och det var nästan värre.
Han påstod nämligen, att vi höll på
att klara krisen. Vi vet ju alla, hur farliga
dylika påstående brukar vara. Varje
gång vi enligt regeringen klarar krisen
eller är på väg att göra det, har något
obehagligt stått på språng att falla över
detta tålmodiga folk. Det liksom går troll
i vissa ord, och detta tycks ha en hög
grad av tillämpning på talet om klarade
kriser. Jag skall inte gå in på den psykologiska
bakgrunden härtill, om jag inte
blir tvingad under debatten.

Man har sagt, att finansplanen i år,
liksom finansministerns uttalanden i
samband därmed, präglas av ovisshet,
och det är möjligt att ovissheten i år
är större än vanligt, men förhåller det
sig inte på det sättet, herr talman, att
osäkerheten inför framtiden är beständig
vare sig vi arbetar med så kallad
planhushållning, som enligt erfarenheten
visat sig vara ingenting annat än en hägring,
eller med mera utpräglad marknadshushållning?
Vi är beroende av väder
och vind, och vi är beroende av inflytelserna
utifrån, vad för sorts ekonomiskt
system vi än må tillämpa, ty vi
kan inte avskärma oss från yttervärlden,
om vi vill att folket skall leva vidare.

Nationalbudgeten söker betrakta hela
folkhushållet som en enhet. Men det är
ett hushåll, som mera påminner om den
enskilde företagarens än om tjänstemannens
eller löntagarens. Liksom den enskilde
företagaren måste ta risker och
handla därefter samt tvingas att rätta
mun efter matsäcken, gäller detsamma
om folkhushållet i dess helhet. Det finns
inga indexklausuler, som tillförsäkrar ett
helt folk en viss levnadsstandard inom
världsekonomien. Folkets levnadsstandard
beror på vilka naturliga resurser
landet har och hur dessa resurser utnyttjas,
den beror på folkets arbetsvilja
och förmåga att följa med i den tekniska
utvecklingen. Det är förunderligt hur ofta
människor vägrar att inse detta. De tilltvingar
sig i stället större förmåner än
vad folkhushållet kan bära. Sparandet eftersättes
eller placeras i strykklass. Folk -

hushållet lever över sina tillgångar, och
resultatet blir den form av växelförfalskning
som inflationen utgör.

Finansministern förmenar, att det internationella
ekonomiska läget under följande
budgetår blir präglat av en relativt
hög produktion och handel men med
fortsatt tendens till skärpt konkurrens
och måttligt fallande priser. En liten
brasklapp bifogas dock uttalandet för säkerhets
skull. Läget är så ovisst att man
också måste ta med i beräkningen antingen
depressiva tendenser eller inflationistiska
impulser. Och härmed är möjligheterna
uttömda. Det blir antingen si
eller så eller någonting mitt emellan.
Jag vill, herr talman, inte vara elak,
inte kritisera. Jag tror tvärtom att det
är alldeles riktigt att, som finansministern
gör, fånga in alla eventualiteter i
blickfältet. Det gör också den enskilde
företagaren, om han är framsynt och
försiktig.

Finansministern understryker mycket
riktigt nödvändigheten av en ytterligare
förstärkning av landets valutareserv. Detta
är en ofrånkomlig förutsättning för
att vår handel skall kunna manövrera
fritt på världsmarknaden. En svag valutareserv
innebär i och för sig en tendens
till en ytterligare försvagning därav
och nödgar ofta köparen att göra sina
affärer på oförmånliga marknader med
höga priser. Den förstärkning av valutareserven
på i runt tal en miljard kronor,
som ägde rum under det för oss gynnsamma
exportåret 1951, har inte fortsatt
föregående år. För i år räknar man
med en tömning av valutareserven med
bortåt en halv miljard kronor. Med denna
dystra profetia som bakgrund är det
att beklaga att vi genom ryssavtalet avhänt
oss drygt en halv miljard kronor
i kurant valuta till ingen synbar nytta.
Till tack tycks vi i stället bara bli utskällda
av den mäktige grannen i öster.

En röd tråd i finansministerns och
nationalbudgetdelegationens skildring av
den s. k. samhällsekonomiska balansen
är det svenska näringslivets höga
kostnadsnivå. Denna utgör ett latent hot
mot vår konkurrensförmåga gentemot
utlandet. Funnes inte dessa kostnader,

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

skulle vi ha helt andra möjligheter, säger
finansministern, att hävda oss på
viirldsmarknaden. Vi kanske då skulle
kunna hålla vår valutareserv intakt eller
rent av kunna förstärka den, med lägre
importpriser och prissänkningar över
lag som följd. Det är glädjande att detta
klart uttalas i inkomstbilagan. Utrikeshandelns
gestaltning är av avgörande betydelse
för hela produktions- och sysselsättningsutvecklingen
inom landet,
sägs det. För inte många år sedan hörde
jag en tongivande politiker här i
landet utveckla samma tema, men på ett
annat sätt. Han försökte göra gällande
att det där pratet om export bara var
bosch. Vad skulle det tjäna till att exportera
maskiner och importera livsmedel?
Nej, låt oss avgränsa oss gentemot
utlandet, det var hans statsmannamässiga
paroll. Nu får vi veta att fjolårets
utveckling gett åskådliga vittnesbörd
om exportens strategiska betydelse
för landets näringsliv och allmänna ekonomiska
läge.

Fn ökning av exporten ernår man
emellertid inte i en handvändning. Det
är en fråga om tålmodigt, uthålligt arbete
på lång sikt. Det är också en fråga om
psykologiska faktorer om vilka det gäller
att landets politiska ledare inte genom
nyckfulla uttalanden framkallar
farhågor och förvirring inom exportindustrierna
eller eventuella åtgärder
utomlands som hindrar vår export. Våra
exportproblem har ofta här hemma behandlats
på ett lättsinnigt sätt.

Under tidigare efterkrigsår fick våra
företagare i ganska kärv ton besked
om att deras primära plikt var att tillgodose
hemmamarknadens behov. Exporten
fick komma i andra hand. Det
dröjde emellertid inte länge förrän resultatet
visade sig. Den stora valutareserven
i slutet av år 1945 var ett par tre
år senare nere i bottenläge. Nu blev situationen
omkastad. Det var ingen hejd
på den välvilja och det tillmötesgående
varmed exportnäringarna, åtminstone
talemässigt, behandlades. Vi fick i gång
en exportdrive, och valutareserven började
fyllas på. Men då vände sig bladet.
Den industri, som i exportdrivens tid

Statsverkspropositionen m. m.
uppmanats att forcera sin utbyggnad,
fick nu veta att den varit lättsinnig och
byggt ut för mycket. Man såg sig därför
nödsakad att medelst investeringsavgifter
av olika slag dämpa dess expansionslusta.
Och så till sist började
man i slutet av år 1951, det goda valutaåret,
leka med tanken på exportavgifter
för all export, inte bara för de näringar
som otvivelaktigt haft en lysande konjunktur,
utan också för dem som förde
en seg kamp om utrymmet på världsmarknaden.

Nå, det där talet om generella exportavgifter
blev, som väl var, ingenting
annat än en tankelek. Hade vi genomfört
den, hade ovtivelaktigt våra
svenska varor satts i strykklass på
många marknader. Vi hade råkat i handelskrig,
och ingen vet hur äventyret
hade slutat. Och nu befinner vi oss,
som sagt, i en exportnäringarnas smekmånad
igen. Hur länge, återstår att se.
Om man i dag skulle vilja uttala ett
önskemål, så skulle det vara, att den
offentliga svenska exportpolitikens vartannatårsfrossa
måtte genom lämpliga injektioner
dämpas ner en smula.

En exportökning är påkallad, inte
bara med hänsyn till betalningsbalansen.
Den utgör, såsom framhålles i inkomstbilagan,
ett ofrånkomligt villkor
för bibehållen full sysselsättning, ej att
förglömma också för fortsatt framåtskridande
på grundval av en stigande
produktion. Exporten möter i dag betydande
svårigheter. De många permitteringarna
och driftinställelserna är en
följd därav. I inkomstbilagan diskuteras
utförligt orsaken till att vi kommit in i
detta läge. Jag hänvisar till vad som där
sägs. Vi måste försöka nå fram till en
gynnsammare relation mellan de svenska
och utländska kostnadsnivåerna än
vad som för närvarande är fallet. Kan
vi hoppas på att de utländska produktionskostnaderna
skall stegras, medan
de svenska ligger stilla? Är det inte en
alltför tvivelaktig förhoppning? Vad som
däremot inte är tvivelaktigt är att ytterligare
kostnadsstegringar ofelbart leder
till ytterligare avsättningssvårigheter
för våra exportartiklar och medför

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ökad konkurrens på hemmamarknaden
från importsidan, varigenom produktionen
ytterligare går nedåt. Det är givet,
att vi kan försöka oss på en ny nedskrivning
av den svenska kronans värde,
såsom skedde år 1949, med en ny
dosis inflation såsom påbröd. Sannolikt
vågar sig ingen regering in på ett sådant
vågsamt experiment, vilket i själva
verket skulle utgöra ett löftesbrott. Erfarenheten
visar att varje dylikt fifflande
med kronvärdet är en ganska förgänglig
manöver. Jag vill minnas att
t. o. m. finansministern i något sammanhang
påpekat, hurusom vinsten med
1949 års devalvering redan förskingrats.

Dollarproblemet är alltjämt den stora
frågan. Från ledande amerikanskt håll
har vid flera tillfällen uttalats, att detta
problem aldrig kan lösas, så länge
Amerikas handelspartner ej gör slut på
den inre ekonomiska osäkerheten. De
icke-amerikanska länderna måste hålla
dollarimporten inom ramen för sina egna
resurser, även om importvolymen för
en tid skulle sjunka. Den största faran för
Sverige liksom för många andra länder
är att vi inte följt spelreglerna i det internationella
samarbetet genom att i tid
strama åt den inre ekonomien. En räntehöjning
skulle troligen bättre än nu framtvinga
en prövning av kreditbehov hos
såväl enskilda som det allmänna, men
fortsatt frivillig återhållsamhet är också
i fortsättningen av nöden. Bristen på
inre balans har alltid en tendens att försvaga
valutaläget. I en situation, där
konkurrensen skärpes och tar sig nya
former, synes det vara särskild anledning
att slå vakt om valutareserven.

Gustav Sundbärg, den idérike ehuru
emellanåt bisarre statistikern, yttrade i
sin bok »Det svenska folklynnet» ungefär
följande: Ekonomiens lagar vill

svensken aldrig underkasta sig, med
dem för han ett evigt krig. Därest först
i våra dagar nationalekonomerna upptäckt
lagen om tillgång och efterfrågan,
så skulle ofelbart genast någon svensk
riksdagsman väckt motion om en utredning,
hur vi för Sveriges del skulle kunna
göra oss oberoende av den lagen.

Gustav Sundbärg hade ju det felet,

som många har, att han ofta tillskrev
svenska folket säregenskaper, som i själva
verket är allmänmänskliga eller bottnande
i en viss tradition. Men den här
gången träffade han nog prick. Hur förvirrad
den ekonomiska diskussionen
stundom kan bli i detta land, fick vi
ett kuriöst vittnesbörd om i somras. Det
hade då som förut klagats över att inflationen
framför allt drabbade småspararna.
Nu kom det fram en ny synpunkt.
Penningvärdeförsämringen innebar
inte bara förluster för småfolket.
Detta fick också del av ett vinstkonto.
Vinsten tas hem av dem som köper på
avbetalning. Själva Morgon-Tidningen,
som mig veterligt aldrig uttalat en åsikt
som ej är regeringens, utlät sig på följande
sätt: »För diskussionen om inflationens
debet och kredit betyder det, att
den som sparar i denna form» — d. v. s.
köper på avbetalning — »betalar av i ett
successivt minskat penningvärde, sålunda
i denna del av sin ekonomi gör en
vinst.» Inför denna överraskande synpunkt
må man fråga sig, varför regeringen
i dagarna avlåtit en proposition,
där man säger sig syfta till att motverka
de ekonomiska och sociala olägenheter,
som visat sig vara förbundna med avbetalningssystemet.
Ja, man syftar väl ytterst
till en inskränkning av denna form
av affärsverksamhet. Och ändå har avbetalningsaffärerna
under den inflationistiska
skördetiden gått med vinst för
köparen, liksom fallet varit med transaktionerna
hos hypoteksgruppens spekulanter,
som har en inrotad motvilja mot
att hellre dra in på staten än att sätta
sig i skuld. Helst bör man ju se till att
skulden får några år på sig. En tioårig
skuld på 10 000 kronor är i dag inte
mycket mera värd än vad 5 000 var för
tio år sedan. Ja t. o. in. en ett års skräddareräkning
har kunnat visa sig ge en
vinst på en hundralapp.

I själva verket vill vi ju alla ha full
sysselsättning, och det stora flertalet —
inte alla — vill också ha ett stabilt penningvärde.
Vi vill också förhindra en
avtappning av valutareserven; helst vill
vi ha en påfyllnad på den. Vi har nog
också alla klart för oss, att det är inte

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

lätt att uppnå detta idealtillstånd i ett
samhälle, som på grund av organisationernas
stora makt håller på att utveckla
sig i korporativ riktning. Fjolårets löneförhandlingar
utgjorde ett bistert vittnesbörd
härom och hör nog'' vara ett memento
för de svenska statsmakterna.

Penningvärdet håller sig f. n. konstant
— hur länge återstår att se. Värre är
det med den fulla sysselsättningen,
kanske inte så mycket i dag som i framtiden.
Vi har svårt att konkurrera och
måste på ett eller annat sätt förbilliga
produktionen. Det kan ske genom en
fortsatt mekanisering och modernisering
av produktionsapparaten. Men härför
krävs dyrbara investeringar, vilket är
lättare sagt än gjort i denna kreditrestriktionernas
tid. Och så tillkommer investeringsavgiften
såsom en extra belastning.
Eftersom vi inom folkpartiet
redan motionerat om dess avskaffande,
skall jag inte gå närmare in på det problemet.
Vi bör emellertid komma ihåg
att det område av vår samhällsekonomi,
där arbetslösheten är som mest hotande,
är verkstadsindustrien, inklusive maskinindustrien.
En rationaliseringsprocess
inom industrien över huvud med nya
investeringar betyder i viss mån ombyggnader,
men framför allt nya, modernare
maskiner. Genom att bibehålla
investeringsavgiften hindrar man inte
bara företagens rationalisering, utan man
sätter också eu spärr för fortsatt sysselsättning
inom verkstadsindustrien. Folkhushållet
får på det sättet mindre inkomster,
och kanske t. o. in. samhället
får en mindre skatteintäkt, även om investeringsavgiften
bibehålies.

När det i statsverkspropositionen göres
gällande, att det finns »avsevärt» utrymme
för kostnadssänkande rationaliseringar,
även om investeringarna begränsas,
gör man sig sannolikt skyldig
till ett önsketänkande, men det kan ju
hända att den långa högkonjunkturen
under de sistförflutna 15 åren medfört
ett minskat intresse, eller om man så
vill, ett minskat tvång att vidtaga saneringsåtgärder.
Utvecklingen får visa,
huruvida budgetdelegationens uttalanden
har fog för sig.

Statsverkspropositionen m. m.

Finansministern understryker, att en
fortsatt restriktiv kreditpolitik får en
alltmera ökad vikt för att dämpa efterfrågan
i samma mån som budgetens roll
som balanseringsfaktor försvagas. Vi
inom oppositionen instämmer och tilllägger:
Budgetens överbalansering, finanspolitiken,
har nog aldrig haft den
avgörande betydelse som regeringen
tilltrott den. Penningpolitiska medel borde
tidigare och mera generellt ha tillgripits,
men därom skall vi inte tvista
i dag. Mera betänkligt är, att finansministern
inför de ovissa framtidsutsikterna
tills vidare vill upprätthålla alla dessa
konjunkturdämpande åtgärder, som vi
andra kallar regleringar.

På det socialdemokratiska bokförlaget
Tiden utkom strax före kriget ett verk,
betitlat »Europas historia från det romerska
rikets upplösning till våra dagar».
Det heter där om den medeltida
ekonomien:

»Medeltidsmänniskan hade ingen tilltro
till ekonomiska lagar om tillgång och
efterfrågan såsom orsaker till prisbildningen,
och ej heller till principen om
den fria konkurrensen såsom den bästa
sporren för det ekonomiska livet. Om
hon över huvud ägnade dem någon uppmärksamhet,
så syntes de henne omoraliska.
I stället ansåg hon att det för varje
vara fanns ett ''rättvist pris’ som borde
vara detsamma i tider av knapphet och
överflöd. Detta rättvisa pris bestämdes
av seden och byggde på råmaterialets
normala pris plus den ''skäliga vinst’,
som var nödvändig för att tillförsäkra
hantverkaren och köpmannen den levnadsstandard,
som allmänna opinionen
ansåg motsvara hans stånd. Det var i
stor utsträckning kyrkan som utvecklade
denna teori och förskaffade den giltighet,
men de världsliga myndigheterna
antogo den, såsom den självklara förutsättningen
för all lagstiftning rörande
priser.» Naturligtvis fyllde denna lagstiftning
icke alltid sitt syfte. Teorien om
det rättvisa priset var alltför tänjbar.
»Förkastelsedomen över ''ocker'' — varmed
menades att taga ränta på utlånta
pengar — hade sin grund i en liknande
teori. Man ansåg icke penningen som

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
någon aktiv kraft, och att fordra ett pris
för att någon använde den ansåg man
vara att tillskansa sig oskäliga fördelar
på nästans nödställda belägenhet. Men
denna princip iakttogs i praktiken ännu
mindre än principen om det rättvisa
priset. Trots allt vad kyrkan och den
världsliga makten sökte göra för att motverka
det, fortfor man att låna ut mot en
ränta, som endast var svagt maskerad.»

I hela denna liistorieframställning går
såsom en underton tron på den liberala
ekonomiens överlägsenhet över den medeltida
ekonomien, som vi numera kalla
regleringsekonomi. Må det tillåtas att vid
detta tillfälle ge uttryck för den förhoppningen,
att regeringen i fortsättningen
släpper medeltiden ur hågen och
ansluter sig till historieskrivarna på Tidens
förlag med deras moderna liberala
inställning till de ekonomiska företeelserna.

Bland de regleringar, som uppges bibehållna
tills vidare, må nämnas byggnadsregleringen
för bostäder. Samtidigt
vill man öka tillståndsgivningen för bostäder
år 1953, motsvarande 53 000 lägenheter.
Med nuvarande knapphet på
penningmarknaden är det tvivelaktigt,
om medel kan anskaffas för denna byggenskap.
Vore det inte då lika så bra att
släppa hela denna reglering och ge möjligast
fullständiga frihet för byggnadsverksamheten?
Kanske skulle man då
också få en bättre och säkrare försörjning
för byggnadsarbetarna? Från auktoritativt
håll har nämligen under de senaste
dagarna deklarerats, att anledningen
till den arbetslöshet, som skymtar i
byggnadsfacket, är att söka i felaktig
planläggning från statsmakternas sida.

Vi är alla eniga om kreditrestriktionernas
fortbestånd i någon form. De nuvarande
restriktionerna syftar ju också
till att leda över kreditströmmen till
byggnadsverksamheten. Det är då av
vikt, att restriktionerna tillämpas på ett
intelligent sätt och att kreditinstitut
med lång erfarenhet på fastighetsmarknaden
och med möjlighet att arbeta med
en betydligt mindre räntemarginal än
flertalet andra inte hindras eller stäckes
i sin verksamhet. Regleringsåtgärder

med en från början förnuftig uppläggning
kan med en oskicklig centraldirigering
leda till rena absurditeter.

De svenska nationalbudgetsberäkningarna
bär under det sista året varit utsatta
för hård kritik. Sålunda har det
påståtts, att vår nationalinkomst inte alls
växt i den takt som beräkningarna angivit.
Jag skall inte gå närmare in på
den frågan; för en icke initierad är det
svårt att fälla något omdöme, huruvida
kritiken haft rätt eller är överdriven.
Det vore emellertid intressant att få frågan
belyst från sakkunnigt håll, från regeringens
sida.

Hur det iin må förhålla sig med dessa
invändningar rörande nationalbudgetsberäkningarna,
ger deras horoskop för
innevarande år ett ganska ogynnsamt utslag.
Industriproduktionen beräknas inte
stiga, och totalproduktionen väntas kunna
öka med en halv procent. Med hänsyn
tagen till felgränserna i beräkningarna
innebär detta i stort sett en stagnerande
totalproduktion, jämfört med en
ökning på 4 å 5 procent under vissa efterlcrigsår
och omkring 3 procent i genomsnitt
under mellankrigsperioden.
Det ankommer alltså på regeringen att
utveckla all sin inneboende styrka, om
vi inte skall rutscha ner för en ny inflationsbana
på grund av ökade anspråk
från de enskilda på folkhushållet.

Årets budget är formellt balanserad,
med 8168 miljoner på såväl inkomstsom
utgiftssidan, och kan inte tas som
utgångspunkt för några mera vidlyftiga
partipolitiska piruetter. Det är också för
tidigt att redan vid riksdagsarbetets början
göra några bestämda uttalanden angående
budgetens hållfasthet eller möjligheten
av skattesänkningar, i år mindre
än tillförne eftersom inga överskott
redovisas. En del inkomstposter förefaller
att vara tilltagna i underkant, och eu
del reserver har smusslats undan. Bedömningen
av det hela må emellertid
uppskjutas till längre fram under vårsessionen;
i slutet av den skall ju uttagningsprocenten
fastställas.

Finansministern betonar, att då driftbudgeten
blott är balanserad, kan redan
en måttlig försämring av det ekonomiska

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

läget ha till följd, att den blir underbalanserad.
Även kapitalutgifterna i
årets budgetförslag företer en stegring,
liksom fallet är med driftbudgeten. Kapitalutgifternas
stegring hänför sig framför
allt till affärsverken. I huvudsak är
emellertid denna ökning avsedd att tas
i anspråk vid vikande tendens för den
privata investeringsverksamheten. Kapitalbudgeten
visar på så sätt ett lånemedelsbehov
på 1 140 miljoner eller inklusive
rörlig kredit och beräknad äldre
förbrukning av äldre anslag någonting
bortåt r/2 miljard.

En avgörande skillnad mellan årets
riksstatsförslag och de närmast föregående
årens är att enligt finansministern
något överskott på driftbudgeten denna
gång icke står till förfogande för finansiering
av utgifter på kapitalbudgeten.
Men jag vill då erinra om de avskrivningar
som göres på vissa punkter, vilka
i själva verket utgör stora dolda reserver.

Finansministern anser emellertid att
man bör kunna hysa förtroende till kapitalmarknadens
förmåga att tillgodose
det ökade statliga upplåningsbehov, som
kan inträda redan under innevarande
och i än högre grad under nästkommande
budgetår.

»Kreditföretagen», säger finansministern,
»har redan visat vilja till samarbete
för att en lösning skall komma till
stånd av de frågor, som uppkommer i
samband med det nya läget på kapitalmarknaden.
» Han fortsätter: »Med den
stramare finanspolitik som förts har staten
under de senaste åren i betydande
utsträckning kunnat avhålla sig från att
anlita kreditmarknaden för att finansiera
den offentliga investeringsverksamheten.
Härigenom har investeringsverksamheten
inom det enskilda näringslivet
kunnat beredas ett större utrymme.
När nu denna verksamhet till följd av
den bistrare framtidsbedömningen och
åtstramningen av den ekonomiska politiken
visar tecken att gå tillbaka ökar
givetvis möjligheterna för det allmänna
att anlita lånemarknaden för sina behov.
»

Jag har ingen annan kommentar till

Statsverkspropositionen m. m.
detta än att man nog måste säga att
skildringen av läget på lånemarknaden
är alltför optimistisk.

På tal om inflationen framhåller finansministern
att ett tillskott till den
allmänna efterfrågan i samhället måste
uppkomma genom övergången från en
överbalanserad till en balanserad driftbudget.
Denna tendens kommer också
att förstärkas under nästkommande budgetår
på grund av de ökade skatteutbetalningarna
till kommunerna. En fortsatt
restriktiv kreditpolitik får därigenom
ökad betydelse.

Särskilt en post, den sistnämnda, har
under de senaste åren visat sig vara
svår att beräkna, nämligen statens innehav
av kommunalskattemedel. Som alla
vet, svarar staten numera för indrivningen
både av statsskatt och kommunalskatt,
även om vissa magistratsstäder har
egna skattemyndigheter. Mellan statsverket
och kommunerna sker en årlig
avräkning, varvid kommunerna erhåller
den dem tillkommande utdebiteringen.
Staten tar förlusten för restantier å såväl
kronoutskylder som kommunalutskylder.
Här möter vi den första osäkerhetsfaktorn.
Då källskattesystemet från
och med år 1947 infördes, beslöt riksdagen
att vid avräkningen med kommunerna
hänsyn skulle tagas till en eventuell
höjning i det kommunala skatteunderlaget
från den tidpunkt, då utdebiteringen
fastställdes, fram till den tidpunkt,
då taxering iigt rum av debiteringsårets
inkomster. Här möter vi den
andra och den mycket stora osäkerhetsfaktorn.
De senaste åren har nämligen
det kommunala skatteunderlaget ökats
betydligt. Staten har sålunda legat inne
med betydande, kommunerna tillkommande
skattebelopp, vilka tidigare oavkortade
inräknats på statens tillgångssida.

I fjol bragte herr Ohlin i andra kammaren
denna fråga på tal, och det hade
till resultat att i fjolårets budget avsattes
500 miljoner kronor till en ny fond
för kommunalskattemedel. Samma belopp
beräknas skola avsättas under detta
budgetår. Det blir tillsammans 1 miljard
kronor. Men samtidigt tänker sig

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Kungl. Maj :t att i år 150 miljoner kronor
skall uttagas. För nästa budgetår
skulle alltså återstå 850 miljoner kronor.
Vidare tänker man sig att ingen avsättning
skall ske till fonden för sistnämnda
budgetår, men däremot skulle 500 miljoner
kronor uttagas ur fonden. Resultatet
blir alltså att av denna fond vid utgången
av budgetåret 1953/54 skulle återstå
endast 350 miljoner kronor. Spörsmålet
är nu, huruvida de 350 miljoner
kronorna förslår för att täcka kommunerna
för deras merinkomst på grund
av ökat skatteunderlag i framtiden. Det
är möjligt att beloppet räcker. Jag har
icke någon egen mening härom, utan jag
har endast velat ställa frågan under
diskussion, och jag har velat belysa att
här föreligger på grund av källskattesystemet
en källa till osäkerhet i statens
affärsställning.

Vad beträffar utgifterna gäller detsamma
som om inkomsterna, att det är
för tidigt att i dag fälla något slutligt
omdöme. Det är med detta vi skall arbeta
under riksdagens lopp.

De ökade försvarsutgifterna är väl
ingenting att göra åt. Jag vill endast uttala
den förhoppningen, att försvarsfrågan
såsom fallet var i fjol måtte kunna
lyftas ovan partigränserna. Det blir tydligen
dyrt att stå ensam i denna hårda
tid. Om de ökade folkpensionerna tycks
enighet föreligga. Vi inom folkpartiet
vill i varje fall uttala vår glädje och
uppskattning över att regeringen anammat
det förslag, som vi vågade resa i
fjol under stort motstånd från koalitionens
sida. Man må endast glädja sig
varje gång som en syndare sig omvänder
och bättrar.

Inom övriga huvudtitlar kan väl en
del småjusteringar verkställas. Jag vill
lyckönska ecklesiastikministern till att
han på så många punkter kunnat göra
sina synpunkter gällande. Åttonde huvudtiteln
har ju varit eftersatt i många
avseenden, och det är klart att alla fortfarande
inte är nöjda. Sannolikt har
man för den skull att här möta ytterligare
anslagskrav eller krav på minskad
belastning inom denna huvudtitel på
de enskilda från statsverkets sida. Men

i stort sett måste man säga, att ecklesiastikministern
har lyckats överraskande
väl att rykta sitt värv.

Det heter någonstans i finansplanen
eller dess bihang, att sikten är oklar.
Man tänker väl då närmast på den ovissa
konjunkturutvecklingen. Men även sikten
på den inrikespolitiska fronten är
långtifrån klar.

Under den amerikanska presidentkampanjen
karakteriserade den demokratiske
kandidaten Stevenson general
Eisenhowers belägenhet gentemot Taftfalangen
med att citera den gamla limericken
om den där unga ladyn från
Niger, som log, mens hon red på en
tiger. »De kom hem från sin ritt. Hon
i vilddjurets mitt. Den som log det var
nu hennes tiger.»

Måtte det inte gå med bondeförbundet
som med den där flickan från Niger!
Måtte det alltjämt förunnas partiet att
få le — med vita tänder och läppars röda
glans!

Med denna förhoppning, herr talman,
ber jag att få yrka remiss av föreliggande
proposition till vederbörande utskott.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! Det
intryck man får av årets statsverksproposition
blir mycket olika, beroende på
om man läser den på eller mellan raderna.
På raderna får vi veta, att vi befinner
oss i ett läge av inre balans, som
inte längre kräver en överbalanserad
budget, varefter en på öret balanserad
budget presenteras. Mellan raderna kan
det konstateras, att vi nu nått den allvarliga
punkt, där de av inflationen ansvällda
utgifterna alltjämt ökar, medan
statens inflationsinkomster stagnerar
och tenderar att minska. Hela produktionsökningen
beräknas för nästa budgetår
komma att stanna vid en halv procent,
därvid industriproduktionen beräknas
helt stagnera.

Förändringen har ju givit sig till känna
redan i den löpande budgeten. Enligt
riksstaten beräknades den skola ge ett
överskott på över en miljard, under det
att enligt nu gjorda beräkningar överskottet
skulle uppgå till endast 268 mil -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

joner. Det sägs emellertid att man kan
vänta ett ökat inkomstbortfall och nya
utgiftsstegringar, varför det är tveksamt,
om över huvud taget något överskott
kommer att föreligga, när budgetåret
gått till ända.

Alltså, hela raden av omstridda s. k.
tillfälliga skatter och avgifter, som skulle
tjäna syftet att överbalansera budgeten
och dämpa överkonjunkturen och
icke fick användas för utgifter på driftbudgeten,
tycks nu helt och hållet komma
att gå åt för detta förbjudna ändamål.

För att försvara detta har finansministern
fört ett sofistiskt resonemang om
att de tillfälliga inkomsterna kan få användas
för att bestrida utgifter av tillfällig
art eller engångsnatur på driftbudgeten,
och därvid skulle allting vara
gott och väl.

Inser man inte det ologiska i denna
konstruktion? Om pålagor, som motiverats
uteslutande av icke fiskaliska, allmänt
ekonomiska överväganden och
som hade till syfte att hindra köpkraftsbildningen,
användes för utgifter — låt
vara tillfälliga sådana — av konsumtionsnatur,
så är syftet helt förfelat.
Samtidigt som man beklagar sig över
den sjunkande aktiviteten inom näringslivet,
vidmakthåller man pålagor som
har till syfte just att dämpa denna aktivitet.

När det nu talas om att man för nästa
år kan nöja sig med en balanserad budget,
borde det väl ha inneburit, att alla
de tillfälliga inkomster, som tillkommit
för att möjliggöra överbalansering, inte
längre skulle behöva lagas i anspråk.
Men så är inte förhållandet. Hela raden
av pålagor och avgifter med undantag
av den till ett år begränsade famösa
konjunkturskatten återfinns i det nu
framlagda budgetförslaget för att de
skall hjälpa till att ge balans åt driftsbudgeten.
I fråga om konjunkturskatten
konstaterar vi, att den nu har smält ned
från beräknade 150 miljoner till 50 miljoner
kronor; det bör sättas i relation
till allt det rabalder, som stått kring
denna skatt, och allt som man på olika
håll menade skulle få sin lösning genom

Statsverkspropositionen m. m.
den skatten. Nu har den äntligen kommit
i sitt rätta perspektiv eller med andra
ord i det perspektiv, som vi redan
vid skattens tillkomst tillät oss att ställa
den i.

När finansministern nu överger sin
omhuldade överbalanseringsidé, torde
det endast innebära att han gör en dygd
av en hård nödvändighet. Känner jag
honom rätt, skulle han inte minst inför
kapitalbudgetens högt uppdrivna krav
på lånemedel gärna sett, att budgeten
överbalanserats, om det över huvud taget
varit möjligt. Men nu får det karaktären
av bara en rent naturlig utveckling,
där budgeten övergår från att vara
överbalanserad till att vara balanserad
på grund av ett, som man skulle kunna
tro, förbättrat ekonomiskt läge. Men så
är ingalunda förhållandet. Fråga är, om
man ens kan tala om en balanserad budget
även för det fall att konjunkturen
inte skulle bli sämre än vad den är för
närvarande.

Inkomsterna finner jag — till skillnad
från herr Ohlon — vara tämligen optimistiskt
beräknade. Jag har svårt att se
att där finns — som det nu ser ut —
någon marginal för oförutsedda eller ens
för förutsedda ytterligare utgifter. Eller
är måhända meningen att vi i och med
denna budget, om ingenting inträffar i
konjunkturförsämrande riktning, inte
förrän nästa budgetår har att motse någon
som helst tilläggsstat. På tilläggsstat
har ju brukat presenteras hundratals
miljoner kronor om året, men här finns
inte så mycket som ett öre, som avser
några utgifter på tilläggsstat. Allt, som
på den vägen kan komma till, kommer
således att föranleda en underbalansering,
för att inte tala om att varje konjunkturförsämring
måste utlösa underbalansering.

På mig gör budgeten intryck av att
vara utomordentligt ansträngd. Det har
därför åtminstone överraskat mig att i
trontalet finna att det sociala reformarbetet
kommer att stå i främsta rummet
just vid denna riksdag. Alla är vi nog i
och för sig lika intresserade av detta
arbete, men en förutsättning för framgång
är att det vilar på hållbar ekono -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
misk grundval. De på senare år gjorda
erfarenheterna om redan genomförda
socialförmåners urholkning genom penningvärdeförsämring
borde ha givit oss
alla värdefulla lärdomar. Den bild man
får i statsverkspropositionen av läget för
en närmare framtid synes snarare anvisa
oss att tålmodigt arbeta på att lägga
en sådan ekonomisk grundval än att
börja bygga stolta bus på den osäkra
grund, som nu finns. I vilket fall som
helst måste vi väl kunna förvänta, att
regeringen, när förslagen lägges fram,
kommer att prestera en ekonomisk långtidsplan,
som visar, bur man från regeringens
sida menar att denna ekvation
skall kunna gå ihop.

Jag vill tillägga att jag i detta sammanhang
tänker mindre på förbättringen
av folkpensionerna, om vilken tämlig
enighet torde råda och som ju också
enligt förslaget till väsentlig del är avsedd
att täckas genom en höjning av
folkpensionsavgifterna, än jag tänker på
andra signalerade förslag.

Den främsta orsaken till vårt försämrade
läge härflyter ur vår minskade
konkurrenskraft på världsmarknaden
till följd av att våra produktionskostnader
stigit kraftigare än utomlands. Vi
kan i detta läge inte längre skylla på
utlandet, som ju alltid har varit busen i
våra diskussioner om våra svårigheter,
utan nu måste vi helt och hållet ge oss
själva skulden för den konjunktur vi tillskapat.
Det är helt enkelt den inflation,
som släpptes lös från och med 1951,
som nu alltjämt håller på att värka ut.
Om denna inflation fick allmänheten i
valrörelsen veta, att regeringen valde
inflationen för att säkra full sysselsättning.
Meningen var väl att inge den föreställningen,
att den fulla sysselsättningen
var regeringens förtjänst och inflationen
det nödvändiga priset härför.
Det gick ju inte gärna att gå ut till
svenska folket och säga att målet för
den ekonomiska politiken varit att bevara
vårt penningvärde. Det hade varit
att alltför eklatant visa upp ett misslyckande.
Men full sysselsättning hade vi
faktiskt, och det är något som vi alla värderar.
Då föredrog regeringen att säga

att det är den fulla sysselsättningen den
satt i främsta rummet, och så har inflationen
fått bli priset.

Men detta går inte riktigt bra ihop
med de diskussioner, som vi här i riksdagen
under de gångna åren har fört.
Vid varje tillfälle har då stått i centrum
för diskussionen: Vad är det som krävs
för att vi skall kunna bevara vårt penningvärde?
De planer, som presenterats
från finansministerns sida i så och så
många punkter, har avsett att ange vad
han ansett erforderligt för penningvärdets
bevarande, och vi å vår sida har
kritiserat detta och sagt att vi inte trott
att dessa medel skulle hjälpa, utan att
man borde välja andra medel. Men åtminstone
här i riksdagen har vi haft anledning
utgå ifrån att vi var överens om
ändamålet: penningvärdets bevarande såsom
främsta mål för vår politik. Vi vidhåller,
att om man tidigare hållit överkonjunkturen
borta med de medel, som
vi då anvisade, framför allt kreditåtstramningen,
skulle inflationen ha kunnat
hållas inom väsentligt trängre gränser
med mindre risk för att inte kunna
upprätthålla full sysselsättning än den
risk vi nu löper. Nu fick vi kreditåtstramning
först från och med år 1952,
då konjunkturen var på nedgång. Erfarenheten
torde ha visat att detta medel
var just vad som ytterligare krävdes för
att få penningvärdet under kontroll.

Varför fick vi inte denna åtstramning
tidigare? Man kan väl inte på allvar göra
gällande, att ett insättande av en kreditåtstramning
i överkonjunkturens tid
skulle erbjudit större risker för arbetslöshet
än vad det gör genom att sätta
in detta medel på det sena stadium, då
konjunkturen håller på att vika. Snarare
skulle man väl anse att i det läget
risken för att skapa arbetslöshet vore
större än vad den skulle ha varit om
detta hade skett på det tidigare stadiet.
Nu liärflyter det verkliga hotet mot sysselsättningen
ur den inflation, som regeringen
säger sig ha valt. En sysselsättningspolitik,
som skapar ett så högt
kostnadsläge att vi inte blir konkurrenskraftiga
på utlandsmarknaderna, motverkar
i längden sitt eget syfte.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Jag kanske rent parentetiskt får omnämna
en sak. Jag såg i någon tidning
ett uttalande av vår ärade förste vice talman,
tillika Landsorganisationens ordförande,
om vad han menade att man
hade åstadkommit i den fulla sysselsättningens
intresse genom den tidigare förda
politiken. Han säger där: Jag är inte
övertygad om att någonting i den ekonomiska
politiken egentligen gjorts för
att främja den fulla sysselsättningen under
dessa år. Mycket talar för att vi fått
den låt oss säga till skänks under krigsåren
på grund av de säregna förhållandena
då och under efterkrigsåren på
grund av verkningarna från dessa krigsår.

Är det möjligt att den förmenta uppoffring
i form av inflation, som har
gjorts för den fulla sysselsättningen, inte
har haft det värdet, så är det onekligen
icke minst för alla dem, som har fått
bidraga till denna inflation med en
minskad förmögenhetsställning i olika
avseenden, ganska dystert att behöva
konstatera en sådan utgång.

Jag delar uppfattningen, att läget alltjämt
kräver en kreditåtstramande penningpolitik,
men jag beklagar att finansministern
i höstas, då marknaden på
grund av åtstramningen klart indicerade
behovet av en räntehöjning, i stället
valde att gå fram på de hårda regleringarnas
väg genom de s. k. frivilliga överenskommelserna
med kreditinstituten.
Genom dessa konstlade ingrepp riskerar
man att desorganisera kreditmarknaden
med alla de vådor som därav
följer. — Jag återkommer något senare
till den frågan.

Vad jag nu har sagt leder mig över
till att något granska budgetförslaget ur
synpunkten av de krav det ställer på
kreditmarknaden. Det gäller att till varje
pris undvika fortsatt inflation. För
det ändamålet fordras balans mellan investeringar
och sparande. Kan sådan
balans väntas med ett lånebehov av den
storleksordning budgeten förutsätter?

Det synes icke osannolikt, att vi för
kalenderåret 1953 har att räkna med ett
statligt upplåningsbehov på bortåt 1 500
miljoner, eller ca 125 miljoner kronor i

Statsverkspropositionen m. m.
månaden. Vi har ett kommunalt upplåningsbehov
för samma tid på ca 400
miljoner. Bostadsbyggandets anspråk direkt
på kapitalmarknaden vid sidan om
den statliga budgeten torde röra sig om
storleksordningen 1 miljard. Kön av
kraftverks- och industrilån hos riksbanken
torde röra sig om ca 300 miljoner.
Om man summerar dessa anspråk för
det nu innevarande kalenderåret kommer
man upp i en siffra på över 3 miljarder.

Jag är medveten om att en sådan
summering blir i någon mån missvisande,
eftersom de medel, som lånas upp, i
viss utsträckning flyter tillbaka till
marknaden. Men även med denna reservation
är det uppenbart, att anspråken
vida överstiger marknadens kapacitet.
Denna kapacitet torde väl kunna
uppskattas för ett kalenderår till högst
1 Va miljard under förutsättning att riksbanken
och affärsbankerna underlåta
att vidta expansiva åtgärder.

Hur reagerar då finansplanen för denna
mycket allvarliga prognos på kapitalmarknadsutvecklingen?
»Enligt min uppfattning»,
säger finansministern, »bör
man kunna hysa förtroende till kapitalmarknadens
förmåga att tillgodose det
statliga upplåningsbehov, som kan komma
att inträda under innevarande och i
än högre grad under nästkommande budgetår.
»

Ja, det skulle vara mycket intressant
att under loppet av denna debatt från
finansministern få någon förklaring på
hur han kan mena sig förvänta, att kapitalmarknaden
skall ha den förmåga som
detta skulle förutsätta. Det är ju tacknämligt
att få konstatera förtroendet,
men det finns en »latinsk» sentens, som
heter: »Ultra posse kan ingen gosse!»
Och det är samma förhållande med kapitalmarknaden
i detta fall. Man resonerar
i viss mån så, att genom att vi nu
under en rad av år har haft ett budgetöverskott,
så har vid därmed liksom skapat
en reserv för att nu kunna anlita
lånemarknaden i denna ökade omfattning.

Ja, jag förnekar inte att detta budgetöverskott
på längre sikt självfallet har

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

en fördelaktig inverkan på statsskuldens
utveckling. Men vi måste ju ha klart för
oss, att detta överskott, som minskat underskottet
i budgetutjämningsfonden,
inte längre finns kvar i form av pengar.
Jag föreställer mig att ingen här i riksdagen
är offer för en sådan missuppfattning,
men det finns faktiskt människor,
som föreställer sig att det överskott man
på det sättet under tidigare år åstadkommit
är pengar, som man nu kan taga
fram och använda i detta sammanhang,
att det är en reserv i denna mening, vilket
ingalunda är förhållandet.

Finansministern tillfogar, att när den
enskilda investeringsverksamheten visar
tendens att gå tillbaka till följd av den
bistrare framtidsbedömningen och åtstramningen,
så ökas givetvis möjligheterna
för det allmänna att anlita lånemarknaden
för sina behov. Vilket siffermässigt
belägg finns det för denna optimism?
I själva verket inget alls! De
privata investeringarna kan enligt nationalbudgeten
väntas krympa med 30 miljoner
kronor; statens investeringar däremot
ökas med 350 och kommunens investeringar
med 180 miljoner. Redan detta
visar ju, att det inte finns någon proportion
mellan bortfallet inom den enskilda
sektorn och tillväxten inom den
allmänna. Men härtill kommer de ökade
anspråk på kapitalmarknaden som ställs
genom att budgeten inte längre kan finansieras
genom tvångslån via budgetöverskottet
och från exportindustrien i
form av prisutjämningsavgifter och att
de s. k. tillfälliga skatterna i stället för
att gå till kapitalbudgeten väntas bli använda
för löpande konsumtion.

Allt detta pekar på behovet av en översyn
av de statliga investeringarna för
att dessa skall anpassas efter våra tillgängliga
sparmedel. Det får inte gå så,
att staten genom extra pålagor på exportindustrien,
genom en allmänekonomisk
politik som ytterligare driver upp
kostnadsnivån, skärper svårigheterna för
exportindustrien och i stället skapar en
artificiell konjunktur på hemmamarknaden.
De produktiva investeringarna måste
få företräde; räntabiliteten måste bli
ledstjärnan för investeringarna. Det är

orimligt att dra arbetskraft från verkstadsindustrien
och i stället sysselsätta
den med byggande av simbassänger och
samlingslokaler.

En sådan politik skulle ställa oss vid
sidan om den samtidiga utvecklingen i
de ledande länderna på världsmarknaden,
där ansträngningarna i stället just
nu koncentreras på att bringa den interna
ekonomien i balans, att åstadkomma
överskott i utlandsbetalningarna och
att finansiera dessa överskott med äkta
sparande. Om man i den internationella
sfären lyckas i sina strävanden att nå
fram till någon form av konvertibilitet,
så är det av en utomordentlig betydelse
för oss här hemma, att vi har fört en
sådan inre politik, att vi har möjligheter
att deltaga i en sådan utveckling. Skulle
vi komma att ställas utanför den utvecklingen,
skulle detta komma att medföra
mycket allvarliga konsekvenser för det
svenska folkhushållet.

Vilken roll tillämnas nu riksbanken
inför de utomordentliga låneanspråk som
ställes? Tvingas inte riksbanken att ånyo
föra en expansiv politik? Finns det
någon möjlighet att realisera den presenterade
kapitalbudgeten utan att pengarna
i avgörande mån måste hämtas från riksbankens
sedelpressar med de konsekvenser
som vi här tidigare haft tillfälle att
konstatera?

Inte ens under år 1952 mäktade riksbanken
med att avhålla sig från påspädning
av marknaden. Detta framgår av
bankofullmäktiges nyss angivna redogörelse,
som är utdelad till kammarens ledamöter.
Enligt denna redogörelse slutade
fjolåret med ett likviditetstillskott
på 524 miljoner, medan motsvarande ökning
under 1951 var 768 miljoner. Detta
kan synas vara en förbättring, i all synnerhet
om man tar hänsyn till att affärsbankerna
ökade sina depositioner i riksbanken
med 100 å 200 miljoner, varigenom
expansionens verkliga omfattning i
motsvarande grad reducerades. Men i själva
verket är resultatet av fjolåret sämre
än 1951. Då ökades nämligen valutareserven
med en dryg miljard, medan den
1952 tillväxte med endast ett mindre belopp
— jag tror det är 70 miljoner som

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

är den sista siffran. Det är faktiskt ett
betydligt sämre resultat att öka likviditeten
med 524 miljoner och valutareserven
med 70 miljoner, som skedde i fjol,
än att liöja likviditeten med 768 miljoner
och valutareserven med en miljard, som
fallet var 1951. Riksbanksfullmäktige
framhåller också uttryckligen, att dessa
siffror, som jag nu relaterat, avspeglar de
svårigheter som ett ökat statligt upplåningsbehov
kan komma att aktualisera.
Detta är tydligen avsett att vara en varningssignal
i samma riktning som den
jag här velat ge.

Å andra sidan var det psykologiskt
betydelsefullt att man med kreditinstitutens
hjälp i fjol åstadkom en restriktiv
mentalitet under så gott som hela
året. Frågan är bara om inte denna hälsosamma
inställning nu betänkligt håller
på att uppluckras genom den upplåning
direkt i riksbanken som riksgäldskontoret
vidtog i fjolårets elfte timme
och som är orsaken till det likviditetsöverskott
som jag nyss redogjorde för.

Vårt försämrade konkurrensläge beräknas
nu för år 1953 leda till ett underskott
i vår handelsbalans av storleken
av en halv miljard kronor. Detta
måste betraktas som ett mycket allvarligt
drag i den allmänna bilden. I förra
årets statsverksproposition pläderade
man förhoppningsfullt för en ekonomisk
politik som skulle leda till den angelägna
ökning av valutareserven som man
menade var erforderlig. Även bankoutskottet
underströk kraftigt samma sak.
Nu vet vi ju att det gick ungefär jämnt
ihop i stället för att bli någon ökning,
och för detta år är som sagt en minskning
på en halv miljard att motse.

Detta föranleder finansministern närmast
till det uttalandet, att det är ytterst
angeläget att näringslivet genom
fortsatt rationaliseringsverksamhet söker
sänka sina kostnader och därigenom
öka vårt lands konkurrensförmåga.
Ja, det är fortfarande ett uttryck för ett
mycket stort förtroende, då man nu vill
överlämna till näringslivet att ombesörja
denna rationaliseringsverksamhet, med
bevarande av alla de band på dess rörelsefrihet
som den ekonomiska politi -

Statsverkspropositionen m. m.
ken innebär. Man skulle ju vilja fråga
sig, hur staten motsvarar det förtroende
som näringslivet borde kunna hysa.

Låt mig bara nämna de olika avgifterna,
investeringsavgiften m. fl., inskränkningen
i avskrivningsrätten och de olika
pålagorna, som bär kommit till för
att dämpa konjunkturen. De har, som
jag tidigare har sagt här, tillkommit
för att skapa överbalansering av budgeten
och icke av fiskaliskt intresse.
De har redan under detta budgetår blivit
i allt väsentligt använda för rent
budgetära ändamål, och i den mån de
står kvar kommer de för nästa budgetår
också att användas för rent budgetärt
ändamål. Hur förhåller det sig med
prisutjämningsavgifterna om vilka man
sade att de skulle steriliseras helt och
hållet? Detta ingick i överenskommelsen.
Jag bestrider inte att man formellt
har genomfört det genom att för dessa
pengar köpa upp statsobligationer i
riksbanken. Men samtidigt som man
med ena handen har tagit emot detta,
har man ju med den andra handen givit
ut nya statsobligationer och skattkammarväxlar
i en omfattning som inte bara
motsvarar allt vad som steriliserats
genom prisutjämningsavgifterna utan
dessutom motsvarar så mycket att, såsom
jag nyss förklarade, det hela har
slutat med ett likviditetsöverskott på
524 miljoner kronor. Hur bär det varit
med kreditåtstramningen, som ju har
drabbat näringslivet mycket hårt? Svaret
blir detsamma som det jag gav nyss.
Det blev en ökning av likviditeten på
marknaden.

Det måste betonas att nedpressningen
av vårt kostnadsläge icke kan ske
utan stöd av den allmänna ekonomiska
politiken och att staten måste ta på sig
sitt ansvar och stå för det. En dylik politik
kan väl tänkas påverka sysselsättningen
ogynnsamt under ett övergångsskede,
medan den omställnings- och anpassningsprocedur
pågår, som erfordras
för att mönstra ut mindre effektiv
företagsamhet och bygga ut och rationalisera
annan konkurrens- och bärkraftig
produktion. Men sannolikt behöver
man icke befara några svårare syssel -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

sättningsproblem om denna stramare
ekonomiska politik genomförs med erforderlig
smidighet och med anlitande
av riktiga medel. Om anpassningen till
det nya internationella konkurrensläget
uppskjuts, ökas risken för ännu svårare
följder för sysselsättningen vid en framdeles
ofrånkomlig anpassningsprocess.

Den ekonomiska politiken bör inriktas
på att få till stånd ett ökat enskilt
sparande, i första hand för att finansiera
projekt som ger snabb utdelning
i form av export. De nuvarande överenskommelserna
mellan riksbanken och
finansinstituten i kreditbegränsande
syfte kan väl knappast anses uppmuntra
vare sig till ökat sparande eller till riskbetonade
investeringar. En aktiv räntepolitik
i kombination med lättnader på
investeringsområdet synes för sådana
syften böra ges företräde. Riskvillighet
och ekonomisk bärkraft blir då i första
hand bestämmande för investeringsurvalet,
och något annat har vi helt enkelt
inte råd till.

Vi vidhåller alltjämt de olika alternativ
i fråga om den ekonomiska politiken,
som vi motionsledes och på annat
sätt tidigare framfört i riksdagen.
Vi önskar ett omedelbart avskaffande
av investeringsavgiften samt inskränkningarna
i den fria avskrivningsrätten,
som direkt motverkar syftet att åstadkomma
kostnadssänkningar inom produktionen.
Vi anser tiden mogen för avskaffande
av byggnadsregleringen och
priskontrollen — motiveringen har vi
lämnat i motioner. Vi finner en sanering
av bostadspolitiken utgöra en oundgänglig
förutsättning för sundheten i vår
samhällsekonomi. Vi påyrkar en fri kreditmarknad
med rörlig ränta under bevarad
kreditåtstramning. Vi finner en
väsentlig begränsning av istatsutgifterna
påkallad på sätt närmare framförts i en
motion av oss vid föregående års riksdag,
som blev avslagen i höstas. Sedan
dess har visserligen den av oss påyrkade
utredningen om de automatiska utgiftsstegringarna
satts i gång, men vi syftar
till mera genomgripande åtgärder. Vi
anser det enskilda sparandet vara en
av hörnstenarna i samhällsekonomien.

Det måste uppmuntras i stället för att
motverkas.

Och slutligen: Vi kommer att sätta
som mål för vår strävan vid ställningstagandet
till äskandena i den nu framlagda
budgeten att trots de till synes
oöverkomliga svårigheter som vi möter
söka finna underlag för en sänkning av
skatteuttaget till 100 procent i enlighet
med 1949 års skatteutrednings enhälliga
förslag. Jag skall inte nu upprepa alla
de skäl som talar för en sådan åtgärd.
Det är vår övertygelse att vi aldrig kan
räkna med en normalisering av våra förhållanden,
så länge vi har ett direkt
skattetryck, om vilket enhälligt intygas
att det är till skada för produktivitet,
arbetslust, sparande och deklarationsmoral.

Det förblir vårt praeterea censeo, herr
talman!

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Folkpartiets företrädare inledde debatten
här i dag med att tala om dubbelmoral.
Det var en mycket bra inledning,
men det hade ju inte varit nödvändigt
att anknyta den reflexionen till det för
folkpartiet mindre angenäma omvalet i
Jämtland. Han kunde lika bra ha applicerat
den på folkpartiets egen agitation
— på olikheterna mellan agitationen i
städerna, där man skall konkurrera med
socialdemokraterna, och agitationen på
landsbygden, där man skall konkurrera
med bondeförbundet. Han hade till och
med kunnat anknuta till en av sina egna
reflexioner strax efteråt, när han yttrade
sig om ryssavtalet —- folkpartichefen
var ju handelsminister i samlingsregeringen
under de avgörande underhandlingarna
om ryssavtalet.

När man i årets statsverksproposition
tar del av budgetläget, frågar man sig,
vad fjolårets diskussioner om statens inkomster
och utgifter samt om skatteuttaget
egentligen grundade sig på. Man
trodde i fjol, att budgetöverskottet skulle
bli något som närmade sig 1 200 miljoner
kronor. Nu får vi veta, att det kassamässiga
överskottet på driftbudgeten belöper
sig till endast 268 miljoner kro -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

nor. Med hänsyn till möjligheten av ytterligare
inkomstbortfall och nya utgiftsstegringar
är det dessutom tveksamt, om
över huvud något överskott kommer att
föreligga, när budgetåret gått till ända.

Vi bondeförhundare fick lida mycken
smälek under valstriden för att vi hade
stött regeringens förslag om en skattesänkning
med bara 360 miljoner, medan
högern och folkpartiet yrkat på 630 miljoner.
Det visar sig nu, att de 360 miljonerna
har blivit 410. Hur mycket de
630 miljonerna skulle ha vuxit i proportion
härtill vet jag inte, men det är
tydligt att det skulle ha blivit ett avsevärt
budgetunderskott, om det längre
gående skattesänkningsförslaget bifallits
av riksdagen. Eftersom budgetöverskottet
med därpå byggda spekulationer i
skattefrågan spelade den kanske största
rollen i fjolårets valstrid, förefaller det
nu efteråt, som om valstriden utspelades
under falska förutsättningar.

Den »kärva» ekonomiska politiken är
inte populär hos Sveriges folk. År 1948
led högern ett stort nederlag på denna
linje — 16 mandatförluster i andra kammaren.
Eftersom varken herr Ewerlöf
eller jag var närvarande vid höstens remissdebatt,
kan jag väl få passa på tillfället
att nu gratulera högerpartiet till
att det vid fjolårets val lyckades ta tillhaka
8 av dessa 16 förlorade mandat.
Vid 1952 års val förlorade både socialdemokrater
och bondeförhundare — vi
mest — röster och mandat på samma politiska
linje. Skillnaden var visserligen
att regeringspartierna ansåg sig skyldiga
att ta sin risk i kampen mot inflationen,
medan högern trodde att det
skulle vara taktiskt fördelaktigt att företräda
den kärva linjen. Folkpartiet höll
på rätt häst bägge gångerna och tog inga
risker.

Inflationen tycks emellertid nu ha fått
knäcken. Index har varit stillastående
sedan juni 1952, och nu har för första
gången på mycket länge till och med
förekommit blänkare om att det skulle
kunna bli fråga om en sänkning i stället
för de ständiga höjningarna, sedan överkonjunkturen
brutits och prisstegringarna
hejdats.

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m.

Det är mycket möjligt att vi till någon
del hade kunnat slippa inflationen,
om kraftiga åtgärder vidtagits tidigare
— dit räknar jag dock inte den så mycket
reklamerade s. k. måttliga räntehöjningen
— men det är lätt att vara efterklok.
.lag skall inte säga mer om den saken.
Jag måste även erkänna, att vårt
parti inte har så mycket att berömma sig
av framför de andra partierna när det
gäller den frågan.

Att klimatförändringen på det ekonomiska
området kommer att prägla det
nya årets politiska liv är väl självklart.
Det framgick ju också i hög grad av
herr Ohlons inledningsanförande här i
dag. I folkpartipressen har redan med
bekymmer konstaterats att oppositionspartierna
står inför uppgiften att välja
nya angreppsfronter. Miljardöverskottet
i budgeten, som utgjort den tacksamma
utgångspunkten för det populära skattesänkningskravct,
försvinner, men de
statliga utgifterna växer oavbrutet. Var
skall man pruta? Ingen utom kommunisterna
vågar yrka nedsättning av försvarsanslagen.
De cirka 2 miljarderna
till försvaret torde därför få betraktas
som låsta. Och vem skall yrka på nedsättning
av utgifterna på det .sociala området
efter alla vallöften? Inte gärna
folkpartiet som var så frikostigt under
valrörelsen förra året. Med den hårda
konkurrens som råder vågar väl inte heller
högern slå in på någon sparsamhets1
in jo. Herr Ewerlöf gjorde några försiktiga
uttalanden nyss som kanske skulle
kunna tyda på motsatsen, men vi får
nog vänta med att uttala något omdöme
därom tills vi har sett vad det blir av
den saken. För min del vill jag i detta
sammanhang uttrycka en särskild tillfredsställelse
över att regeringen lägger
fram förslag om den mycket goda förstärkning
av folkpensionerna som redan
har annonserats.

Det blir nog ingen annan råd än att
svälja utgifterna och vara tacksam, om
man undgår en höjning av skatterna —
någon sänkning kan det säkert inte bli
fråga om. Herr Ewerlöf var mycket modig,
tycker jag, när han nyss deklarerade
att högerpartiet i den nuvarande

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
budgetsituationen skulle yrka på nedsättning
av uttagningsprocenten till 100.
Lyckligtvis är, som en folkpartitidning
nyligen skrev, 1953 inte något valår, vilket
bör möjliggöra ett lugnare övervägande
av den nya situationens innebörd.
Från samma källa kommer också följande
som jag helt kan instämma i: »Vad
svenska folket framför allt begär av sina
valda representanter är kloka och riktiga
åtgärder för att möta lägesförändringarna;
sedan må det gå som det kan
med prestigen för det ena eller andra
partiet.» Det skulle vara nyttigt med
sådana uttalanden även under valår!

De krisbetonade skatterna, som inte
tillkommit för att täcka utgifterna på
driftbudgeten, tror jag det är tid att nu
börja avveckla i så snabb takt som omständigheterna
tillåter. Om- man t. ex.
toge bort investeringsavgiften, skulle
detta kännas som en betydande lättnad
för näringslivet och kanske bidraga till
att hålla produktionskostnaderna nere.
Bensinskatten föreslås höjd med en femöring,
och detta är tydligen nödvändigt,
om man skall kunna tillmötesgå de långtgående
krav på förbättrade vägar som
bilismens företrädare ställer. Men höjningen
skulle lättare accepteras, om regeringen
samtidigt kunde ställa i utsikt
att den 10-procentiga accisen på nya bilar
— som inte kommer vägväsendet till
godo — skulle avvecklas i en snar framtid.
Jag vill uttala min tillfredsställelse
med att regeringen nu har lagt fram proposition
om restitution av bensinskatt
för jordbruket. Jag tror att den åtgärden
kommer att bli till betydande nytta.

Vad skogen beträffar är de goda konjunkturerna
bara ett minne. Man kan nu
också i vissa siffror avläsa hur fantastiskt
överdriven uppfattningen om de
s. k. skogsvinsterna var för ett och ett
kvarts år sedan. Vart tog skogsnäringens
oerhörda konjunkturvinst vägen? Den
skulle uppgå till minst 2 000 miljoner
kronor brutto talades det om i riksdagen
vid slutet av år 1951. Konjunkturvinsten
hos samtliga skogsägare skulle
påstods det, komma att uppgå till sammanlagt
många hundra miljoner, kanske
ett tusental miljoner kronor. Som en

mätare på sannolikheten av sådana förutsägelser
har vi nu utfallet av konjunkturskatten
som dock inte enbart gällde
skogsbruket. Denna skatt är i riksstaten
för budgetåret 1952/53 upptagen till ett
belopp av 150 miljoner kronor. Enligt
uppgifter från länsstyrelserna samt mellankommunala
prövningsnämnden kan
skatten beräknas inflyta med cirka 45
miljoner kronor. Riksräkenskapsverket
är optimistiskt men anser sig dock inte
kunna räkna med mer än 50 miljoner
kronor. I detta fall kan man sannerligen
säga: mycket prutades ej, men

hälften prutades genast. Och man kan
gå ett stycke till, ty här måste vi gå
ned ända till en tredjedel för att komma
fram till verkligheten. Så illa stämmer
den med de förväntningar man
hyste.

Från domänverket inlevererades under
budgetåret 1951/52 91 miljoner kronor.
Om man tar med i beräkningen att
domänverket förvaltar en femtedel av
Sveriges skogsareal och icke betalar
skatt, förstår man vilken verklighetsgrund
som fanns i påståendet att konjunkturvinsten
för samtliga skogsägare
»kanske» skulle uppgå till ett tusental
miljoner kronor. För år 1952 beräknas
domänverkets överskott till 80 miljoner
kronor och för år 1953 uppskattas det
till 35 miljoner kronor. Siffrorna ställer
också jämförelserna mellan den tillfälliga
uppgången i skogsinkomsterna
och löntagarnas varaktiga förbättring av
sin ställning i deras rätta dager.

Skogsbeskattningen är ett alltjämt lika
aktuellt kapitel. Åtminstone vad de
mindre skogsägarna beträffar, och de
är ju helt dominerande, kan uttagen inte
göras kontinuerligt utan får i större eller
mindre grad karaktären av kapitalrealisation.
Men man får skatta för uttagen
som om det gällde ordinarie inkomster,
och kan inte ens utnyttja de i skattelagarna
medgivna avdragen. Om en »kapitalist»
vill reglera en skuld, kan han
utan skatteförlust realisera aktier eller
obligationer för att betala, men en skogsägare
kan inte realisera hopsparat kapital
i form av skogstillväxt. Om hans årsinkomst
plötsligt skjuter i höjden ge -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

nom en för hans förhållanden stor försäljning
av skog, avgår en oproportionerlig
del till skatt. Gäller det en stor
skogsägare, kan skatten gå till både 50
och 75 procent av försäljningssumman.
Även i sådana fall kan det vara fråga
om tvångssituationer, så att pengar helt
enkelt måste anskaffas. Varför skall den
som har sin förmögenhet placerad i
skog behandlas sämre än en som har
den placerad i aktier?

Bondeförbundet har sedan åtskilliga
år i riksdagen sökt genomdriva en lagstiftning
om investeringsfonder för
skogsbruk, så att visst belopp av ett års
inkomst från skogen skulle få avsättas
skattefritt för framtida användning. Partiet
har kunnat stödja sig på en enhällig
uppfattning hos den teoretiska och praktiska
skogliga sakkunskapen, därför att
detta också är ett mycket betydelsefullt
skogsvårdsintresse, men skattebyråkratien
har trott sig vädra ett försök av
bönderna att orättmätigt komma ifrån
skatter och därför satt sig på tvären. Vid
1951 års höstriksdag genomfördes en lagstiftning
om avsättning på investeringslconto
för skog, men den blev av tvångsmässig
natur och uppfattades därför som
en ny pålaga för skogsbruket. Nu har
regeringen begagnat sin möjlighet att ge
dispens från skyldigheten att sätta in
medel på dessa spärrkonton. Om det belopp,
som skall sättas in på sådant konto,
uppgår till högst 2 000 kronor, är
idkaren av skogsbruk befriad från insättningsskyldighet.
Eftersom denna
skyldighet avser kalenderåret 1952, då
skogsförsäljningarna inte var så stora,
torde det stora flertalet slippa undan.

Jag återkommer emellertid till mitt
gamla yrkande: gör en lagstiftning om
frivillig avsättning till investeringsfonder
eller spärrkonton för skogsinkomster.
Jag har motionerat så ofta om denna
sak, att jag tycker det är bäst att vända
sig direkt till regeringen denna gång.

Ett par ord bör sägas om de uppmärksammade
omvalen i höstas. Först
och främst: om det visar sig att fel begåtts
vid ett allmänt val, och om valet
överklagas och blir upphävt, då är det
varje demokratiskt partis skyldighet att

Statsverkspropositionen m. m.
finna sig i obehaget av ett omval. Det
är inte ett okynne utan en fundamental
rättighet i ett demokratiskt land att
överklaga ett val. Nu fick vi uppleva det
groteska skådespelet att en massa tidningar
kastade sig över bondeförbundet
för att det ansågs ha förorsakat valmanskåren
ett extra besvär. Utgången visade,
att överklagandena inte var omotiverade.
I den ena kretsen vann vi tillbaka det
vid septembervalet förlorade mandatet.
I båda fallen visade röstsiffrorna, att
en väsentlig omsvängning i väljaropinionen
ägt rum på de tre månader som förflutit
mellan de två valen.

Herr Ohlon slutade sitt anförande med
en blomma till bondeförbundet, och han
hoppades att vi inte skulle uppslukas av
rovdjuret. Vi för vara tacksamma för att
han har en sådan omtanke om vårt
parti. Jag kan försäkra herr Ohlon, att
vi har samarbetat förut med olika partier
i olika repriser, och vi har alltid
klarat oss. Folkpartiet skall inte ha några
bekymmer; jag tror allt går bra!

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
STRAND (s): Herr talman! I likhet med
herr Näsgård vill jag också för min
del säga, att jag fäste mig vid början
av herr Ohlons anförande. Jag fattade
den närmast såsom någonting som liknade
en djup suck: dubbelmoral!

Det var jämtlandsvalet i december herr
Ohlon tänkte på, och för att närmare belysa
vad han menade, citerade han en
dikt av Heinrich Heine, i vilken nämndes
både kyss på kind och andra lyriska
ting. Kommunisterna deltog inte i valet i
december med egen lista utan uppmanade
sina medlemmar och sina väljare
från tidigare val att rösta med socialdemokraterna.
Folkpartiet förlorade valet
i Jämtland, så jag förstår herr Ohlons
bekymmer. Jag kan inte illustrera min
förståelse med citat från någon namngiven
författare, men vill ändå göra så
gott jag kan genom att söka kläda herr
Ohlons tankar i en gammal skämtares
ord: »Kyss mig gärna, men kyss mig
långsamt, för jag har sorg!»

Att remissdebatten 1953 skulle kom -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ma att gå i något annorlunda banor i
ekonomiskt avseende, hade vi väl alla
väntat oss. Den måste präglas av den
påtagliga avmattningen i den högkonjunktur,
som under en följd av år kännetecknat
det svenska näringslivet och
den svenska arbetsmarknaden.

Vi har i den svenska riksdagen haft
många tillfällen till meningsutbyten om
liur land och folk borde utnyttja högkonjunkturens
möjligheter till ökat välstånd
och de resurser, som ett folk i full sysselsättning
kan skapa. Samtidigt har vi
diskuterat bästa sättet att bekämpa alla
de nackdelar, som otvivelaktigt följer i
högkonjunkturens släptåg och som befarats
kunna äventyra både vår möjlighet
att nå ett gott resultat av den fulla sysselsättningen
och den eftersträvade välståndsökningen,
vilken rimligen borde
följa såsom en naturlig lön för de mångas
arbete. Vi har egentligen aldrig lyckats
komma till någon enighet om vilken
som var den rätta vägen, och vi kommer
väl inte heller att göra det.

Förra årets remissdebatt återspeglade
händelseutvecklingen under det för
folkhushållet osedvanligt gynnsamma året
1951. En kraftig ökning av produktionen
och ett mycket gynnsamt utfall av
handelsutbytet med främmande länder
kunde konstateras. Konsumtionen visade
tendenser till att stagnera och sparandet
att öka. Valutareserven hade ökat betydligt,
och lagerhållningen bedömdes likaledes
ha ökat väsentligt.

Jag framhöll i debatten förra året att
allt detta var glädjande men uttalade
samtidigt att löntagarna icke fått sin rimliga
andel i det mycket goda resultat,
som bokslutet för året uppvisade. Visserligen
hade lönehöjningarna, beräknade
genomsnittligt för hela året, täckt
de på samma sätt beräknade levnadskostnadsstegringarna,
men vid årets slut förelåg
en reallöneminskning av omkring
2 procent. Utrymmet för en reallönehöjning
av storleksordningen 5 procent
fanns emellertid på grund av den gynnsamma
utvecklingen, men den höjningen
uteblev.

För år 1952 synes bokslutet för folkhushållet
i dess helhet hli avsevärt säm -

re än närmast föregående år och även
sämre än de försiktiga beräkningar, som
gjordes vid årets början. Löntagarna synes
emellertid ha fått ett bättre utbyte
av året med en sannolik reallöneförbättring
på 6 å 7 procent. För båda åren tillsammans
förefaller det alltså som om
utvecklingen själv rättat till vad som
blev felaktigt under 1951.

I den diskussion, som nu dagligen förekommer
i avtalsförhandlingar, i dagspressen
och i andra sammanhang, spelar
naturligt nog den konjunkturförändring,
som inträtt, en avgörande roll.
Både dagsläget och utsikterna för framtiden
rymmer så mycket av osäkerhet,
att bedömningen kan bli mycket varierande,
beroende på såväl det utgångsläge
man väljer som det intresse man kan ha
av att anlägga pessimistiska eller optimistiska
synpunkter såsom de mest framträdande.
Jag erkänner utan vidare den
gamla sentensen, att den som har de
trånga skorna på sig också har de största
möjligheterna att bedöma var de klämmer.
Jag räknar också med att företagarna
har bättre möjligheter än deras
anställda att bedöma, hur situationen ter
sig i dag inom näringslivet. Den framtida
utvecklingen är något vanskligare
att bedöma även för dem som har primärmaterialet
för dagen att tillgå, så i
det avseendet kanske vi är mera jämställda.
Men om det nu är så, att vi har
det eller får det trängre på fotterna än
tidigare, så blir det nog de anställda,
som i första hand får känna var skon
klämmer.

Våra kostnader har blivit för höga,
och möjligheterna att hävda oss i den
ökade konkurrensen på utlandsmarknaden
har därigenom försvårats. Att den
dagen en gång skulle komma, då den
gyllene tiden var förbi, har väl alla räknat
med. Att en sådan tid, som vi haft
under det senaste decenniet, icke skulle
vara evigt bestående, då köparna överbjöd
varandra i sin iver att snarast komma
över begärliga varor, eller då beställningarna
automatiskt flöt in och leverantören
hade möjlighet att ganska fritt
fastställa priset med hänsyn till förhållandena
i leveranstillfället, är det väl

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

ingen företagare som på allvar räknat
med. Det kan ju vara beklagligt om
detta idealtillstånd upphört, men det innebär
knappast någon överraskning ur
annan synpunkt än att omsvängningen
kommit mycket snabbt, t. o. m. kanske
alltför snabbt.

Att omsvängningen skulle komma och
att klimatet skulle bli kärvare på utlandsmarknaden,
om inte förr så när de
krigshärjade länderna fått återuppbygga
sina raserade industrier, bör ha stått
klart för alla, som arbetar på exportmarknaden.
Efter en mer än decennierlång
högkonjunktur och konsolideringsperiod
av sällsynta mått hade i varje fall jag
räknat med att våra företagare skulle
vara väl rustade att möta de påfrestningar,
som då otvivelaktigt skulle komma.
Det verkar föga förtroendeingivande,
om redan svaga moln på horisonten
skulle vara tillräckliga för det fria näringslivet
att söka efter sådana utvägar
som lönenedpressning och sysselsättningsminskning.
Det är väl dock i dag
inte fråga om någon depression utan endast
om skärpt internationell konkurrens
och en återgång till en köparnas
marknad, ett tillstånd som var normalt
under tiden före andra världskriget.

År det fråga om en normaliseringsprocess,
bör den inte mötas med panikåtgärder
och svartmålningar. Om den fria företagsamheten
efter alla de goda åren
icke känner sig vuxen uppgiften under
mera normala förhållanden, kommer detta
med rätta att uppfattas som en svaghet i
själva systemet och kan ge anledning
till nya överväganden om de former, i
vilka ekonomisk verksamhet bör bedrivas.

Det bör väl också i delta sammanhang
erinras om att den ekonomiska
utveckling, som för 1952 redovisas, icke
är speciellt särpräglad för vårt land. Förekommande
rapporter utifrån omtalar
liknande problem i ett flertal andra länder.
Eftersom konkurrensen från Tyskland
ofta namnes såsom särskilt besvärande
på grund av lägre lönenivå och
fördelaktigare råvarupriser, har jag i
rapporter därifrån observerat stigande
arbetslöshetssiffror och ökande ekono -

Statsverkspropositionen m. m.
miska svårigheter. Förhållandena i Belgien
är heller inte särskilt uppmuntrande.
Avmattningstendenserna är sålunda
icke lokaliserade till Sverige, utan
synes ha betydligt större räckvidd. Den
diagnos, som ställts för Sveriges industri,
nämligen ett för högt kostnadsläge,
är därför endast ett uttryck för en ytlig
bedömning. Avsättningssvårigheterna
är märkbara även i länder, som enligt
uppgift har ett gynnsammare utgångsläge
i angivna avseende.

Jag har med intresse tagit del av finansplanen
i statsverkspropositionen och
funnit, att den allmänna bedömningen
av den ekonomiska situationen förefaller
väl avvägd. Det är möjligt att det
kunde ytterligare understrykas, att världen
alltjämt befinner sig i en utpräglad
högkonjunktur och att man på många
håll utomlands räknar med förnyade
prisstegringstendenser. Aktiekurserna i
USA befann sig vid årsskiftet på toppnivå,
och för 1953 väntar man en ytterligare
ökning av den totala investeringsvolymen.
Nyligen framkomna uppgifter
visar vidare, att rustningsutgifterna
i USA kommer att kulminera först
1954—1955.

Därav torde följa att de objektiva förutsättningarna
för fortsatt högkonjunktur
och full sysselsättning i Sverige borde
vara ganska gynnsamma. Underlaget
för näringslivets påtagliga pessimism
synes på grund härav rätt svagt — vilket
dock inte hindrar att denna pessimism
börjar bli en stark ekonomisk realitet.
Om företagen börjar förlora modet
och denna inställning sprider sig,
kan detta i och för sig bli tillräckligt
för att skapa både köppanik och produktionspanik
i negativ riktning.

I finansplanen bedömes situationen
för dagen mer realistiskt, när det säges:
»Vad det emellertid i dagens konjunkturläge
och för den närmaste framtiden
gäller är icke att ge ny sysselsättning åt
friställd arbetskraft genom en generell
konjunkturstimulans, utan detta bör i
stället ske i form av speciella åtgärder
i syfte att övervinna de begränsade rubbningar
på arbetsmarknaden som kan föreligga.
»

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr Ewerlöf efterlyste avskaffande
med det snaraste av en del tidigare beslutade
åtgärder, vilket väl skulle ha en
sådan mer generellt stimulerande verkan.
Vad lierr Ewerlöf därvid syftade
på, nämligen avskaffande av investeringsavgiften
och återställande av den
fria avskrivningsrätten med mera sådant,
avvisas i finansplanen som icke
för dagen aktuellt. Man tror sig kunna
klara de svårigheter, som just nu föreligger
och som bedöms såsom engångssvårigheter,
genom speciella åtgärder
för att skapa arbetstillfällen åt dem som
i den inträffade situationen är utan sysselsättning.
Däremot säges det i finansplanen,
att såsom ett led i planläggningen
mot verklig depression bör de generellt
verkande medlen ges en efterfrågestimulerande
inriktning, medan specialåtgärderna
för ökad sysselsättning kommer
i andra hand. Här föreligger sålunda
närmast ett avvägningsproblem: har
man kommit så långt, att generellt verkande
medel för konjunkturstimulans
måste tillgripas? Finansplanens svar synes
vara nekande. Vad man hittills känner
till om situationen i landet ger, såvitt
jag kan finna, goda skäl för en sådan
ståndpunkt,

Sysselsättningsproblemet är just nu
den centrala frågan i den ekonomiska
politiken. Eftersom situationen icke bedömes
såsom varande så allvarlig, att
generella medel för bibehållande av den
fulla sysselsättningen behöver tillgripas,
är det så mycket nödvändigare att specialåtgärderna
blir effektiva. Det är
onekligen eu mycket oroande företeelse,
att just i den situation vari vi nu befinner
oss är arbetslösheten hland byggnadsarbetarna
större än på flera år. Materialtillgången
är god och de otillfredsställda
behoven mycket stora. Man frågar
sig därför, om det är brister i planeringen
eller den ogynnsamma väderleken
under hösten, som bär skulden
till att vi just nu måste dras med arbetslöshet
på detta område, där det ju
om på något område är angeläget att vi
upprätthåller full sysselsättning. Föreligger
det några brister i fråga om planeringen,
kan det ju inte avhjälpas ome -

delbart och i snabb takt. Men det är väl
ingenting som talar för annat än att då
våren kommer, så kommer också arbetet
inom byggnadsindustrien i gång igen,
vilket i sin tur får återverkningar på
andra områden. Det är dock beklagligt
att vi just nu skall behöva ha arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna, när behovet
av nya bostäder är så stort.

Det är inte bara inom byggnadsindustrien
som det råder arbetslöshet. Tidningspressen
har gjort mycket väsen av
de s. k. helgpermitteringarna, som var
dubbelt så stora vid den senaste juloch
nyårshelgen som ett år tidigare. Att
permitteringarna var så stora kan bero
på att den fulla sysselsättningen vid
verkstäderna är mindre än tidigare, varför
det inte är lika nödvändigt att driva
på i samma takt. Förmodligen beror
helgpermitteringarna emellertid mest på
att helgdagarna under jul- och nyårshelgen
denna gång kom så olämpligt, att
det inte blev någon riktig ordning på
arbetsdagarna mellan julafton och trettondagen.
Praktiskt taget alla de s. k.
lielgpermitterade inom verkstadsindustrien
har åter börjat arbeta. Detta var
alltså någonting som hörde samman med
de sönderbrutna arbetsveckorna. Däremot
är det i dag enligt de rapporter,
som jag har fått från förhandlingarna
inom verkstadsindustrien, omkring 10 000
som arbetar med inskränkt arbetstid och
nära 5 000 som är helt friställda inom
samma industrier. Det är ju i och för
sig ganska oroande siffror, eftersom vi
icke är vana vid arbetslöshetstal, som
går upp till de här nämnda. Det har
gjorts en undersökning inom departementet
— jag förmodar genom arbetsmarknadssyrelsen
— rörande utsikterna
för framtiden. Denna visar att läget inte
är så oroande som de tal jag här nämnde
kan ge ett intryck av.

Det har också i något sammanhang
sagts att en hel del av dessa permitteringar
skulle vara av taktisk natur, att
de således skulle ha samband med avtalsförhandlingarna.
Jag har för min del
inte någon tanke åt det hållet. Det är
knappast troligt att ett näringsliv i
full sysselsättning skulle begagna sig av

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

ett sådant medel som att inskränka produktionen
under den tid som förhandlingar
pågår, i all synnerhet som det
visat sig under ett flertal år att dessa
förhandlingar inte är någonting som
man klarar på en eller två veckor utan
någonting som kan ta en månad och
ibland upp till två månader.

Herr Ewerlöf citerade vad jag i ett
annat sammanhang hade sagt om vad
som gjorts för att bevara den fulla sysselsättningen.
Jag hade närmast kommit
till att man egentligen inte hade behövt
göra någonting, eftersom vi ändå
hade den fulla sysselsättningen och de
åtgärder, som vidtogs från statsmakternas
sida och som observerades ute
bland medlemsmassorna, allesammans
gick ut på att hålla igen en alltför stark
översysselsättning. Men om det nu är
riktigt för den tid som gått fram till
innevarande årsskifte, så är det väl troligt
att vi får vara litet mer aktiva i de
tider som kommer. Om vi inte får den
fulla sysselsättningen till skänks genom
en stark efterfrågan på varor, som ger
industrien full sysselsättning, är det väl
nödvändigt att vi tänker på åtgärder
från de offentliga myndigheternas sida
att hålla den fulla sysselsättningen. Vad
arbetarna sätter mest värde på är ändå
att det finns arbete åt alla som vill och
kan arbeta.

Med dessa ord, herr talman, har jag
sagt vad jag har att säga vid detta tillfälle,
och jag har ingenting att invända
mot remiss till utskottet av föreliggande
propositioner.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Under den debatt, som förts här i
dag, har av flera talare angivits vissa
synpunkter på arbetsmarknadssituationen,
och framför allt den siste talaren
yttrade ju därvidlag en de], som jag kanske
har anledning, inte att polemisera
mot men i varje fall kanske att dämpa
ned litet grand. Jag tror inte, om man
ser det hela i siffrornas kalla belysning,
att läget är sådant att man på allvar kan
göra gällande att situationen i något avseende
är skrämmande.

Statsverkspropositionen m. m.

Den omständigheten att det så ofta i
den allmänna debatten talas om den arbetslöshet,
som i dag är för handen, är
väl snarast ett uttryck för hur tanken
på den fulla sysselsättningen gått oss
allesammans i blodet. Så fort det uppstår
en viss arbetslöshet, även under den
årstid som är mest besvärande ur arbetsmarknadssynpunkt,
märker vi skillnaden
mot vad som gällt under de sista
åren och drar då genast slutsatsen, att
nu är kanske vissa faror för handen.

Jag skall försöka lämna en redogörelse
för hur jag ser på arbetsmarknadsläget,
och jag gör det i belysning av
vissa jämförelser med förhållandena under
denna vinter och under åren 1948
och 1949. Jag tar dessa år, därför att vi
väl räknar åren 1948 och 1949 som relativt
goda år, som präglats av sysselsättning
och högkonjunktur. Om jag däremot
skulle göra en jämförelse med åren
1950 och 1951, är det klart att resultatet
för år 1952 visar en klar nedgång,
men vi har å andra sidan alla den uppfattningen
att 1950 och 1951 var år med
en abnorm sysselsättningskonjunktur,
som ju ibland brukar kallas för en överkonjunktur,
och vi har väl kanske litet
till mans haft en känsla av att atmosfären
då inte i alla avseenden har varit
den ur samhällsekonomisk synpunkt allra
bästa.

Om jag skulle säga någonting om arbetsmarknadsläget
för närvarande och
under år 1952, vill jag tillåta mig att
först konstatera, att årets början karakteriserades
av vissa sysselsättningssvårigheter
inom ett flertal konsumtionsindustrier,
såsom textil-, beklädnads-, skooch
gummivaruindustrierna. Vid sommarens
ingång hade läget inom dessa industrier
emellertid stabiliserats, dock
på en lägre sysselsättningsnivå än förut.
Längre fram på sommaren började emellertid
nyintagningar av arbetskraft, men
samtidigt som läget inom konsumtionsvaruindustrierna
började stabiliseras,
rapporterades från skogsindustrierna ett
ganska tryckt läge. Hela våren och sommaren
syntes exporten av skogsindustriprodukter
ha råkat praktiskt taget i dödläge,
och detta ledde till permitteringar

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
av arbetskraft och korttidsarbete fram
på sommaren. Bilden förändrades emellertid,
och under sensommarens och
höstens lopp har avsättningsläget och
sysselsättningen stabiliserats. Framför
allt är detta mycket påtagligt inom sågverksindustrien
— där vi väl för dagen
inte kan tala om någon arbetslöshet —
men även för trävaru- och massaindustrien
i övrigt. Läget är väl egentligen
labilt endast inom pappers- och wallboardsindustrierna.

Mot slutet av året har sysselsättningssvårigheterna
däremot blivit mera pregnanta
inom metallindustrien, och det är
väl detta som givit anledning till den
just nu aktuella debatten om arbetslösheten.
Självfallet är det avsättningssvårigheterna
på exporten som där ligger i
botten; jag skall be att få återkomma till
detta litet längre fram. Inom byggnadsindustrien
har också, såsom här har
apostroferats, förekommit arbetslöshet
under de sista två månaderna, visserligen
inte av oroande omfattning, men
dock i en utsträckning som i varje fall
skiljer sig från siffrorna för de båda
högkonjunkturåren 1950 och 1951.

Under åren 1948 och 1949 redovisade
fackförbunden en medelarbetslöshet av
2,5 procent för årets första tio månader.
För år 1952 är motsvarande siffra 2 procent,
således lägre än 1948 och 1949.
Man får i detta sammanhang komma
ihåg att debatten om en hotande arbetslöshet
varit mycket mera intensiv under
1952 än den var 1948 och 1949.

En annan möjlighet att analysera problemet
erbjuder antalet hjälpsökande.
Det visar sig att detta antal var lägre
under sista halvåret 1952 än under motsvarande
tid åren 1948, 1949 och 1950
samt obetydligt högre än 1951; jag gör i
senare fallet undantag för november månad,
då man märkte en viss förändring.

Det finns också en annan, ganska intressant
jämförelsemöjlighet. Inom landets
alla arbetsförmedlingskontor göres
en viss dag i månaden ett slags test på
arbetslösheten, och jag har här en så
pass färsk siffra som för den 12 januari
1953. Man undersöker dels antalet anmälda
arbetslösa och dels hur många av

de anmälda, som kommer att vara arbetslösa
under de följande två veckorna.
Här ingår således en bedömning av omplaceringsmöjligheterna,
och den synpunkten
är utomordentligt viktig, eftersom
arbetslösheten under 1952 i allt väsentligt
har kunnat bemästras genom arbetsförmedlingarnas
överslussning'' av
friställd arbetskraft till sådana områden
där tillgången på personal inte varit tillfredsställande;
det finns ännu i dag företag
som ropar på arbetskraft. Detta prov
den 12 januari 1953 utvisar den ganska
respektingivande siffran av i runt tal
45 000 arbetslösa i hela landet. Den skall
emellertid ses i belysning av uppgifterna
om hur många som inom två veckor kan
placeras i andra arbeten, och siffran för
dessa är i runt tal 23 000. Den faktiska,
anmälda arbetslösheten torde alltså just
nu uppgå till ungefär 25 000 personer,
d. v. s. ett par procent av den totala arbetsstyrkan
i vårt land. Under den s. k.
gamla goda tiden 1938 och 1939, då man
som bekant räknade med att det var
högkonjunktur, uppgick den totala arbetslösheten
under vintermånaderna
normalt till 8—10 procent, och det framgår
härav att man är litet för tidigt ute,
om man nu vill dra alltför dystra slutsatser
av dagens arbetslöshetssiffror.

Såsom den siste talaren herr Strand
anförde, innebar det ett glädjande hälsotecken
att helgpermitteringarua var en
relativt kortvarig och avgränsad företeelse.
Under helgen permitterades inte
mindre än 70 000 arbetare, och pressen
gav ganska stor publicitet åt saken. På
många håll hade man nog en viss obehaglig
känsla, när man varje dag fick
läsa dessa rapporter. Nu var ju julhelgen
i år exceptionellt söndertrasad med helgdagar
och vardagar om varandra, och
man kan i en undersökning, som arbetsmarknadsstyrelsen
gjort så sent som den
10 januari, konstatera att dessa 70 000
helgpermitterade arbetare är praktiskt
taget till hundra procent tillbaka i sina
anställningar. Jag tar det trots allt såsom
ett hälsotecken på konjunkturen,
och man bör se den uppgiften i samband
med de övriga statistiska data som
jag här föredragit. Man har lyckats i

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

allra största omfattning omplacera den
permitterade arbetskraften, och det är
— såsom jag tidigare i andra kammaren
framhållit — vår numera effektiva och
funktionsdugliga arbetsförmedlingsorganisation
som i allt väsentligt har förtjänsten
av detta.

Om jag i största korthet gör en liten
summering av de olika industrigrenarna,
finner jag först och främst att det inom
jordbruket i vinter har rått en viss arbetslöshet,
framför allt i de södra delarna
av landet, men den är inte större än
vanligt. Den är exakt lika stor som den
vi haft även under de sista högkonjunkturåren.
Man kan säga att det inom jordbruket
har blivit en smula lättare att erhålla
nödvändig arbetskraft än vad det
varit under de sista åren.

Inom skogsbruket arbetar bolagen
med ungefär normala avverkningar. Staten,
d. v. s. domänverket, har en väl så
stor sysselsättning i år som under högkonjunkturåren;
jag tror den ligger litet
grand i överkant när det gäller domänverkets
avverkningar. Reduktionen faller
här på de privatägda skogarna, eller
som man i allmänhet brukar säga bondeskogarna,
och är naturligtvis ett utslag
av den klara och bestämda konjunkturförändringen,
framför allt i fråga om
massaved.

Inom järn- och metallindustrien är
arbetskraftssituationen vid järnbruken
en ganska god mätare på konjunkturutvecklingen.
Sedan några år tillbaka för
man en mycket noggrann statistik över
arbetskraftsbehovet inom de svenska
järnbruken. Den visar en del intressanta
siffersammanställningar. I november månad
1948 förelåg ett behov av 3 000 man
vid järnbruken, och i november månad

1951 hade siffran reducerats till 2 100
man. Detta är en följd av vissa samhälleliga
ansträngningar att stimulera överflyttningen
av arbetskraft till denna nyckelindustri
genom att dirigera bostadsbyggandet
till dessa orter och genom liknande
andra åtgärder. I november månad

1952 — den senast redovisade siffran —
fattades det ännu 600 man vid järnbruken.
Man har där börjat att komma i balans,
men här har vi faktiskt fortfarande

Statsverkspropositionen m. m.
ett område, där företagarna frågar efter
arbetskraft, visserligen yrkesutbildad och
kunnig arbetskraft, men därest sådan
står till förfogande föreligger det en
icke utnyttjad möjlighet till sysselsättning.

Vid årsskiftet är det ju främst det
labila läget inom verkstadsindustrien
som har föranlett den oro på marknaden,
som har kommit till uttryck även i
inläggen i dagens debatter. Jag håller
med om att utvecklingen under de allra
sista månaderna i detta fall gått ganska
snabbt. I början av år 1952 ansågs orderbeläggningen
vara betryggande för
lång tid framöver, och jag vill inte säga
att orderbeläggningen är precis oroväckande
nu heller. Den utredning, som
industriens utredningsinstitut har verkställt,
daterar sig visserligen från september
månad 1952, men den visar följande
jämförelsesiffror.

Under september månad 1951 hade
järn- och metallverken en orderbeläggning
för ungefär åtta månader. Ett år senare,
d. v. s. i september 1952, hade
den tiden reducerats till sex månader.
Mekaniska verkstäder och gjuterier hade
1951 i september en orderbeläggning på
13 månader, i september 1952 en orderbeläggning
för 11 månader. Elektriska
verkstadsindustrien hade 1951 en orderbeläggning
för 22 månader, 1952 för 17
månader. Varven hade 1951 en orderbeläggning
för 33 månader och 1952 för
29 månader.

Det är klart att jag är beredd på den
invändningen, att order kan annulleras.
Är det så att en klar dämpning av konjunkturen
fortsätter, kan dessa orderlistor
och dessa tidsperioder jag bär har
refererat naturligtvis rätt snabbt på nytt
förändras. Men sedd mot denna statistiska
bakgrund är ju ändå orderbeläggningen
relativt tillfredsställande — det
tror jag ingen vågar protestera mot.

Jag övergår till byggnadsindustrien.
Det är ju klart att det väcker en viss
uppmärksamhet att det inom byggnadsindustrien
råder arbetslöshet samtidigt
som vi saknar bostäder, och just denna
vår bostadsnöd är ett av de stora politiska
problemen, ett problem som vi väl

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

i stort sett allesammans är överens om
att vi bör lösa och lösa på det sättet,
att vi bygger fler bostäder. Man kan säga
att det är en abnorm situation att ha
arbetslösa byggnadsarbetare i detta bostadsläge,
och vad är förklaringen därtill?
Låt mig först kanske ge detta problem
dess rätta proportioner och sätta
det i dess rätta sammanhang! Yi har här
en statistik för byggnadsarbetare som
är — jag vågar påstå det — mycket
noggrann och som dessutom föres fram
så, att den har fördelen av att vara aktuell.
Om vi ser på siffrorna för den
15—20 december redovisas 7,c procent
arbetslösa byggnadsarbetare. Det är totalsiffran
för hela landet. Siffran för
1948 var 8,2 procent. Jag har tidigare
gjort denna jämförelse.

Den arbetslöshet bland byggnadsarbetare,
som vi har, är koncentrerad i
första hand kan jag säga till storstaden
Stockholm. Om jag ser på förhållandena
i Malmö, så hade vi där den 15 december
1948 en arbetslöshet bland byggnadsarbetarna
på 6,G procent. Den 15 december
1952 var arbetslöshetssiffran i
Malmö 1,5 procent.

Vad är det som bär gjort att vi på
vissa områden har fått arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna? Jag skall försöka
förklara det i några korta drag. På
sina håll här i landet har industrier
byggt i en större omfattning än som
motsvarar en normal utbyggnadstakt.
Låt mig nämna sådana exempel som
Borlänge och Hagfors. Det finns även
andra platser, där industrien befunnit
sig i eu omstöpningsprocess, som gjort
att man dragit till sig byggnadsarbetare
och därigenom fått en byggnadsarbetarkår,
som varit för stor med hänsyn till
det mera permanenta behovet av byggnadsarbetare.
När utbyggnaden av industrien
på vissa speciella platser börjar
bli färdig, kan man inte omedelbart
överföra byggnadsarbetarna till andra
orter, men vi arbetar medvetet på den
linjen. Jag kan nämna att för närvarande
slussas byggnadsarbetare från Luleå
upp till Kiruna för att möta det byggnadsbeliov,
som föreligger där, och
myndigheterna har vidtagit alldeles spe -

ciella åtgärder för att möjliggöra denna
överflyttning. Men därför fordras en viss
övergångstid, men förhållandet ger utslag
i den statistik, som man under tiden
för och där på vissa områden redovisas
en hög arbetslöshetsprocent, som
höjer hela rikssiffran.

Det är bekant för alla och envar att
vi i Mellansverige, låt mig säga Stockholm,
haft en höst som ur byggnadssynpunkt
varit besvärligare än någon höst
varit på, jag skulle tro, åtskilliga decennier.
Man har helt enkelt inte kunnat
komma i gång på arbetsplatserna av den
anledningen att grundarbetena på grund
av väderleken inte kunnat utföras. Det
har naturligtvis tagit sig det uttrycket,
att det blivit flera byggnadsarbetare
som måst anmäla sig som arbetslösa.

Herr Ohlon ifrågasatte i sitt inlägg,
om arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
var ett uttryck för bristande statlig
planering. Han var tydligen osäker
på sig själv, tv lian slutade med att
säga, att det påstås att arbetslösheten är
ett uttryck för bristande statlig planering.
Jag kan försäkra herr Ohlon, att
så är inte fallet. Det har inte fattats
byggnadstillstånd, och det är inte bristande
statlig planering som är anledningen
till att man nu har ett överskott
på byggnadsarbetare på vissa särskilda
platser i landet. Jag har redan nämnt en
av anledningarna, när jag talade om in—
dustribyggnationerna, som på sina håll
överstigit den byggnadsverksamhet som
man har att räkna med för industriens
mera normala investeringar. Jag har också
nämnt den dåliga väderleken under
hösten, och jag ber även att få understryka,
att man bland företagarna märker
en viss försiktigare bedömning vid
planering av industribyggen än för några
år sedan. Nu förekommer det att industriföretagare
tackar nej till utfärdade
byggnadstillstånd och säger, att det
är så pass osäkert, att de vill lugna sig
något år innan de bestämmer sig. Det
finns några siffror även på detta. Arbetsmarknadsstyrelsen
räknar med att i
stort sett 15 procent av de tillstånd, som
utfärdats till företagare för industribyggen,
har annullerats på grund av att

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

industriföretagarna avstått från att bygga
just nu. Det betyder också att ett visst
antal byggnadsarbetare friställts, och de
kan inte omedelbart slussas över till
bostadsbyggandet, som alltid bar sina
naturliga begränsningar i den kommunala
planeringen och projekteringen, i
vägbyggnationer och avloppsarbeten och
annat.

Låt mig till detta lägga att vi ju i dag
bär en byggnadsarbetarkår, som på ett
år ökats med 5 000 eller 6 000 man. Våra
ansträngningar att avhjälpa bristen på
byggnadsarbetare, som var flaskhalsen,
har resulterat i att vi i dag har en större
kår till förfogande. Det är naturligt att
det för med sig risk för arbetslöshet under
de besvärligaste vintermånaderna.

Inom arbetsmarknadsstyrelsen betraktar
man arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
som en övergående historia.
Benägenheten att bygga företrädesvis
på somrarna har ju tidigare medfört
vissa besvärligheter i vår sysselsättningspolitik,
och denna benägenhet blir
starkare accentuerad i dag, då vi har
ett hårdare kostnadsläge och en stramare
ekonomisk atmosfär råder, än den
var för något år sedan. I det rådande
läget är det ju inte så överraskande att
finna dessa arbetslöshetssiffror bland
byggnadsarbetarna, som alltid tidigare
utgjort eu grupp med markant säsongbetonat
arbete. Jag tror att jag kan försäkra
herr Ohlon och flera andra, att
när vi kommer fram på vårkanten kommer
byggnadsarbetarna att vara i arbete.
Jag har ibland sagt mig, när jag
har studerat den tillståndsgivning, som
från arbetsmarknadsmyndigheterna och,
det skall jag gärna säga, från socialdepartementet
har släppts loss under den
gångna hösten och vintern, att vi faktiskt
får passa oss så att det inte blir en
ny överansträngning på försommaren
1953 med alla därav följande negativa
fenomen i fråga om resultatet av byggandet.

.lag har uppehållit mig rätt länge vid
byggnadsindustrien, därför att jag har
haft en känsla av att det är den frågan,
som väl har oroat de flesta av talarna i
denna remissdebatt. Låt mig nu sedan

Statsverkspropositionen m. m.

ytterligare konstatera, när jag gjort denna
lilla inventering över olika områden,
att vi har en stabilisering inom
sko-, textil- och beklädnadsindustrierna,
att serviceområdena inte har nämnvärt
drabbats av någon stigande arbetslöshet
och någon åtstramad konjunktur.
Om vi nu har, som den senaste statistiken
visade, visserligen ungefär 45 000
anmälda arbetslösa men inom två veckor
kan sysselsätta mer än hälften av
dessa, och den kvarvarande arbetslöshetsprocenten
således rör sig om 2 eller
låt oss säga 272 procent, är detta fortfarande
en bild av full sysselsättning
och av ett livskraftigt näringsliv. Den
arbetslöslietskår på 20 000, 25 000 man,
som vi ändå har, utgöres och kommer
naturligtvis att utgöras av arbetare, som
i vissa fall är svårplacerade. En statistik
visar, att det är fråga om rätt gamla
arbetare, och vi kan väl aldrig komma
dithän att vi inte kommer att få en enda
man arbetslös under de mest besvärliga
vintermånaderna här i landet. Om
det kan ha något intresse, kan jag nämna
att för närvarande hjälpes 3 300 man
via arbetslinjen — det betyder arbeten,
som drives på beredskapsstat, det betyder
dessa egentliga sysselsättningsarbeten,
som finansieras med 50-miljonersanslaget
och det betyder de speciella
ansträngningar som de statliga affärsdrivande
verken gör för att sysselsätta
sitt folk. Kontantunderstödda är
i runt tal 1 500 man; det är framför allt
sådan äldre arbetskraft, som med naturnödvändighet
har svårt att få sysselsättning
på arbetsmarknaden.

Jag kanske också, eftersom jag här har
ganska utförligt uppehållit mig vid arbetslöshetssituationen,
har ett behov av
att för kammaren redovisa, att arbetet
fortgår med att förstärka beredskapen
efter olika linjer. Det är den traditionella
beredskapen, som nu bygges ut. Den omfattar
ökad planering av statliga byggnads-
och anläggningsarbeten. Vidare
intensifieras den kommunala beredskapen.
Det är planer i gång på en utökning
av yrkesutbildningsverksamheten,
och det utarbetas planer för industribeställningar.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Om jag således allra sist skulle tillåta
mig att göra en jämförelse, hur vårt
land ändå har bemästrat dessa problem
i förhållande till andra länder, kan jag
konstatera, att en sådan internationell
jämförelse inte ger något nedslående
resultat för vårt vidkommande. Man
dras i Belgien med en arbetslöshet på 9
procent — det är oktobersiffran 1952
— man dras i Tyskland med en arbetslöshet
på 6,2 procent — det är oktobersiffran
1952 — och man dras i Danmark
med en arbetslöshet på 9,2 procent
enligt oktobersiffran 1952. Vårt
lands motsvarande oktobersiffra för
1952 är 1,5 procent.

Jag skulle utöver detta, herr talman,
vilja vidare bemöta ett par av de synpunkter,
som framför allt herr Ohlon
gjorde sig till talesman för. Herr Ohlon
sade bl. a.: Varför inte släppa hela byggnadsregleringen
i ett sådant här läge?

Ja, det är alldeles uppenbart att den
situationen allvarligt har övervägts
inom kanslihuset och inom den bvggnadsberedning,
som har att behandla
dessa frågor. Jag vet inte om det är någon
överraskning för herr Ohlon, om
jag säger, att i denna beredning, vari
även näringslivets representanter deltog
diskuterades frågan om byggnadsregleringens
vara eller icke vara så sent
som i slutet på november månad. Det
var faktiskt ingen, som då ville ställa
förslag på byggnadsregleringens slopande
för 1952. Jag tror att det har framgått
— det framgår ju ur finansplanen
och ur de anföranden, som i dag har
hållits — att ingen vågar gå upp och
med bestämdhet säga att vi får en konjunkturutveckling
åt ena eller åt det andra
hållet. Det är så många osäkra faktorer,
som kommer in i denna bedömning
att det har varit en klok politik att
i dagens läge säga sig: Låt oss vänta
och se hur det utvecklar sig, och låt oss
inte göra oss vapenlösa ifall utvecklingen
går åt det håll som vi har erfarenhet
av från de två senaste åren.

Om man säger: »Låt oss avveckla byggnadsregleringen»,
så är väl herr Ohlon
och jag överens om att vi måste sätta
något annat i stället. Vi skall inte ha till -

baka den situation som vi hade före 1940
med 30—40 procent arbetslösa byggnadsarbetare
som en normal företeelse
under fem eller sex månader varje år.
Släpper vi byggnadsregleringen och lämnar
allt fritt, får man ett starkare incitament
för att flytta över byggandet till
sommarhalvåret, då det onekligen är
litet billigare att bygga, och då kommer
man från den enskilda sidan att
säga: Det får vara samhällets sak att
försörja de arbetslösa under vintern. I
varje fall säger man det i denna näring,
som från början har varit inställd på
en klart säsongbetonad verksamhet. Om
man avvecklar byggnadsregleringen, måste
man i stället skapa en annan möjlighet
för statsmakterna att se till att
arbetskraften blir något så när jämnt utnyttjad
året om, en möjlighet för statsmakterna
att i praktiken omsätta den meningen,
att det är bättre att använda
byggnadsarbetarna på byggnadsplatserna
under vintern än att låta dem stå i
ko och ta ut arbetslöshetsunderstöd. Vi
har inte det vapnet nu. Vi har det i
byggnadsregleringen, men vi har inte något
annat att sätta i stället. Det finns en
kommitté under ordförandeskap av universitetskansler
Thomson som sysslar
med saken, och den avlämnar ett betänkande
i dagarna. Herr Ohlon och jag
får väl se, när det kommer, om de har
hittat på någon möjlighet att klara säsongutjämningsproblemet,
men ännu så
länge har vi bara byggnadsregleringen,
och det menar jag är ett avgörande skäl
för att vi inte utan vidare skall göra
slut på den.

Herr Ohlon tillät sig vidare att på folkpartiets
vägnar uttala sin glädje över att
regeringen följt folkpartiet i fråga om
förstärkningen av folkpensionerna, och
herr Ohlon använde uttrycket, att det
blir ju alltid glädje i himmelen, när en
syndare sig omvänder och bättrar. Ja,
skall vi ta upp den trätan herr Ohlon, i
dag, eller skall vi spara den tills vi skall
diskutera folkpensionsproblemet? Jag är
medveten om att folkpartiet lade ned en
viss energi och ambition för att redovisa
sitt intresse för folkpensionärerna
under 1952, dels i maj månad, när man

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

bjöd över med ett extra tillägg utöver
det som regeringen föreslog, och dels
genom den julklapp som spelade en rätt
stor roll bland annat under valdiskussionen.
Efter valet blev jag däremot faktiskt
litet tveksam beträffande herr
Ohlon och hans partivänner. Jag alluderar
då på den remissdebatt som fördes
här i höstas, när vi från folkpartiet
fick höra, att vad man i dagens läge
behöver är den där planen för socialvården.
Man inskränkte sig då till planen
och var ytterst blygsam, när det
var fråga om konkreta förslag till folkpensionernas
förbättring. Jag trodde att
jag skulle få gå till attack mot herr
Ohlon och hans meningsfränder, när det
nu gällde att verkligen göra någonting
för folkpensionärerna, och jag blev litet
tveksam, men om jag har förstått herr
Ohlons anförande här i dag riktigt, kanske
jag kan bespara mig det slagsmålet
och hoppas på ett relativt litet besvär
med att driva förslaget igenom i riksdagen.

Herr Ewerlöf varnade i sitt anförande
för den sociala reformoffensiven. Han
accepterade gärna folkpensionerna och
deras finansiering, men fortsättningen
förstod jag inte riktigt. Var det en varning
för det övriga, eller var det en varning
så där rent allmänt för vad som
kunde komma efter det som nu presteras
i femte huvudtiteln? Ty, märk väl, herr
Ewerlöf, utöver de rent automatiska utgiftsökningarna,
som är gemensamma för
alla huvudtitlar, har socialdepartementet
en uppräkning med ungefär 130 miljoner
kronor, och av dem ligger cirka
100 miljoner på de direkta utgifterna för
förstärkning av folkpensionerna, som staten
få ta på lång sikt. I de övriga 30
miljonerna inryms en hel del. Där inryms
de särskilda barnbidragens förstärkning
för att ge chansen till ett barnbidrag
på 50 kronor i månaden till änkornas
och invalidernas barn. Har herr
Ewerlöf någonting emot det? Där ligger
vidare en förhöjning av maximibeloppet
för den behovsprövade mödrahjälpen,
så att de allra fattigaste mödrarna skulle
få möjlighet att få litet mera just vid det
tillfället. Herr Ewerlöf har ingenting

Statsverkspropositionen m. in.
emot det, om jag fattade honom rätt. Där
ligger vidare en förstärkning av bidragsförskotten.
Är det någonting att invända
emot det? Där ligger en förstärkning av
arbetslöshetshjälpen, och där ligger ett
statsbidrag till åldersdomshemmen, en
tidigare utställd växel som riksdagen helt
enkelt måste inlösa. När jag går igenom
denna lista, så konsumerar den den uppräkning
som kännetecknar femte huvudtiteln
och sätter jag detta emot herr Ewerlöfs
varning för den sociala reformoffensiven,
då frågar jag mig: Vad menar
herr Ewerlöf? Menar han att man får gå
så långt som vi nu går och inte längre? År

det någonting av det gamla högerpartiet
som på nytt talar via herr Ewerlöf,
så kan det ha sina fördelar. Det blir
klarare och rejälare linjer än det varit
under dessa sista år. Är det följaktligen
så, att herr Ewerlöf varnar för det sociala
reformarbete som kan ligga efter
1953 års riksdag, då kan man fråga: Vad
skall denna varning gälla? Avser den
sjukförsäkringen, den där restriktionssmörgåsen
— för att tala med herr Ewerlöfs
partiledare under valkampanjen 1952

— som åker ut och in på restaurangbordet
och som aldrig konsumeras? När
jag studerade herr Hjalmarsons anförande
föregående höst måste jag få den uppfattningen
att han önskade konsumera
den. Vill herr Ewerlöf desavouera honom
på den punkten, eller är herr Ewerlöf
överens med herr Hjalmarson och
mig om att den där restaurangsmörgåsen

— ett litet vulgärt uttryck för sjukförsäkringen
— som har åkt in och ut på
krogbordet nu skall konsumeras? Vad är
det då, som herr Ewerlöf varnar för i
framtiden? Jag är ytterst intresserad av
att få en upplysning om detta. Det sociala
reformarbetet skall väl ändå tas för
vad det är, reformerna skall tas i sin
konkreta och adekvata form, och det
skall inte bli en debatt mot väderkvarnar
utan att vi vet vad det är fråga
om.

Ja, herr talman, det var ett par kommentarer
som jag haft anledning att göra
på grund av de anföranden som hållits
här tidigare i dag.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Jag skall genast be att få svara på socialministerns
fråga. Såsom jag ser denna
sak har jag med den s. k. varningen i
främsta rummet åsyftat den annonserade
propositionen angående sjukförsäkringen.
Jag vill inte att den skall åka som en
restriktionssmörgås, ut och in, men det
kan ju undvikas genom att den inte presenteras
förrän i ett sammanhang där
man har möjlighet att också betala räkningen.
Vi skall inte ännu en gång, menar
jag, låta lura oss att binda oss för vittgående
åtaganden därför att dessa åtaganden
icke belastar den budget som vi
nu diskuterar. Om jag inte minns fel är
avsikten att realisera sjukförsäkringen
först från och med 1 januari 1955. Jag
kan inte tyda denna budget och den
framtidsprognos som den tecknar på sådant
sätt att våra möjligheter att ta på
oss detta vid den tidpunkten skulle vara
på något sätt bekräftade eller gjorda sannolika
i föreliggande materialet. Jag tilllät
mig därför också säga att jag betraktade
det såsom ett minimum av fordran
från riksdagens sida att när denna proposition
eller detta samlade program presenteras
man också från regeringens sida
får det inställt i ett ekonomiskt program
som visar hur man menar att man
kan påtaga sig detta nya åtagande från
och med den tidpunkt, som här är tänkt.
Detta har varit det väsentliga för mig,
herr talman.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! När
statsministern talade inför den socialdemokratiska
riksdagsgruppen yttrade
han att årets riksdag skulle komma att
präglas av en ny offensiv på den sociala
reformpolitikens område. Det var därför
med en viss förväntan man tog del av
statsverkspropositionen och började
söka efter de nya, djärva socialpolitiska
initiativ, som dels hade signalerats av
statsministern, dels också finns angivna
i trontalet. Jag måste säga att resultatet
blev tämligen nedslående. Det är inte så
att föreliggande budgetförslag präglas av
socialt reformpatos. Tvärtom blir helhetsbilden,
även om vissa reformer sig -

naleras, den att militariseringen av landet
ytterligare skall öka, att skatterna
inte skall sänkas utan i stället stegras
och att arbetslösheten med all sannolikhet
kommer att växa. Det sista vågar jag
säga trots den optimistiska bild av arbetsmarknadsläget
som socialministern
nyss har målat. Den innehöll siffror och
uppgifter, som huvudsakligen hänför sig
till situationen i slutet av förra året, närmare
bestämt oktober månad, men sedan
dess har ju en väsentlig förändring inträffat.

En ljuspunkt är emellertid förslaget
om förbättring av folkpensionerna. Folkpensionärernas
ihärdiga opinion för en
rimlig förbättring har regeringen tydligen
inte längre kunnat nonchalera, en
sak som jag med tillfredsställelse vill notera.
Jag kan göra det så mycket mer
som den höjning av pensionsbeloppen
som nu föreslås i huvudsak sammanfaller
med det förslag som vi ställde senast
vid föregående års riksdag. Men inte heller
den reformen saknar skönhetsfläckar.
Höjningen av folkpensionerna beräknas
kosta 240 miljoner kronor. Lejonparten
av detta, inte mindre än 140
miljoner kronor, skall tas in genom att
pensionsavgifterna i det närmaste fördubblas.
Denna finansieringsmetod innebär
att större delen av kostnaderna får
betalas av de mindre inkomsttagarna.
För många kommer denna höjning av
avgifterna att uppväga den skattesänkning
som fjolårets riksdag genomförde.
Det är mot den sidan av saken som vi
från vårt håll framför allt riktar kritiken
av det föreliggande förslaget.

Vad sedan gäller finansplanen och
funderingarna över det ekonomiska läget
och framtidsutsikterna, vill jag säga
att de innehåller ju egentligen ingenting
nytt. Det är samma svävande resonemang
som vi är vana vid sedan många
år, det är lika många »om» och »men»
som alltid brukar förekomma i de s. k.
ekonomiska planer som regeringen förelägger
riksdagen. Men vid en fingranskning
upptäcker man kanske ändå en
liten nyansskillnad mellan årets finansplan
och föregående års. Denna nyansskillnad
är dock inte av uppmuntrande

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

art. Den består nämligen däri, att regeringen
anser, att den ekonomiska konjunkturen
i Sverige nu i ännu högre
grad än för ett år sedan är beroende av
att Koreakriget fortsätter, att den internationella
spänningen hålles vid makt
och att den amerikanska upprustningen
fortsätter i ungefär samma takt som hittills
eller i ännu raskare takt. Om freden
återställes i världen, kapprustningarna
upphör och vi kommer in i vad vanligt
folk kallar normala tider, då kommer
den ekonomiska krisen i Amerika och
alla länder, vilkas styrande kretsar har
förbundit sitt öde med det amerikanska
monopolkapitalets. Ungefär så tecknar
regeringen det ekonomiska läget och utsikterna
för den överskådliga framtiden.
Denna mörka men sannolikt riktiga bild
av vad som är att vänta ger mig anledning
till ett par reflexioner och en kort
återblick.

Jag vill erinra om att när regeringen
år 1948 beslöt sig för att frångå arbetarrörelsens
efterkrigsprogram och inträda
i Marshallblocket, ställde alla partier
utom kommunisterna stora förhoppningar
på framtiden. Låt mig i minnet återföra
något av den debatt som förekom
i denna kammare den 29 juni 1948.

Utrikesministern förklarade då: »Vi
ha här ett försök till en internationell
planekonomi i väldig skala såsom en utväg
att komma ut ur ett krisläge.» Litet
längre fram i samma anförande yttrade
han: »Själva ryggraden i organisationen»
— alltså Marshallorganisationen —
»är tills vidare den storstilade amerikanska
hjälpen. Liksom Förenta staterna
under kriget lämnade enorma bidrag till
de angripna ländernas räddande och under
de första efterkrigsåren utövade en
jättelik välgörenhet i stora delar av den
förödda världen, på samma sätt erbjuder
den amerikanska världsmakten nu sina
oumbärliga tjänster för att rädda en rad
europeiska folk från ekonomiskt och
därmed också socialt och politiskt
kaos.»

Utrikesutskottets ordförande, herr
Sandler, förklarade att kommunisterna
önskade en eländets politik, och i polemik
mot oss yttrade han: »Emot denna

Statsverkspropositionen m. m.

eländets politik är det som här ställes
en annan, som syftar till att skapa stabilitet,
åstadkomma ökad produktionskraft
och en höjd levnadsstandard.»
Andra talare här i kammaren prisade
den amerikanska välgörenheten i om
möjligt ännu mera högstämda ordalag
och försäkrade, att valutasvårigheterna
skulle övervinnas, att handelsvägarna
skulle öppnas till dollarområdet, att
det skulle bli ekonomisk stabilitet i
Västeuropa och Sverige och att det allmänna
välståndet i världen skulle komma
att öka i mycket snabb takt.

Jag i min ringhet tillät mig att i samma
debatt yttra följande om den här politiken:
»Marshallplanen och den amerikanska
hjälpen till den europeiska återuppbyggnaden
är kanske när allt kommer
omkring inte så storsint och generös
som man i den vanliga propagandan
vill göra gällande. — Vid ett närmare
skärskådande av planen förefaller det i
stället som om den vore en plan för att
i första hand hjälpa Förenta staterna att
skaffa detta land ett dominerande inflytande
över de länder, som ansluta sig till
Marshallorganisationen.»

Det har gått ungefär fyra och ett halvt
år sedan denna debatt hölls, och nu
bör ju erfarenheterna kunna tala sitt
språk om Marshallpolitikens resultat.
Då vill jag fråga: Hur blev det med den
av regeringspartierna så prisade planekonomien?
Skildringen i finansplanen
av det ekonomiska läget i den kapitalistiska
världen visar ju, att planekonomien
alltjämt lyser med sin frånvaro. Hur
blev det med välståndet, som herr Sandler
siade om skulle komma i stället för
eländet? Se på läget i sådana länder som
Frankrike, Italien, England och Västtyskland,
just de länder som har blivit
mest utsatta för den amerikanska hjälpen
och välgörenheten. Har folken i
dessa länder fått ökat välstånd? Nej, alla
vet ju, att motsatsen är fallet, och det är
också omvittnat här i dagens debatt.
Levnadsstandarden sjunker, arbetslösheten
ökar, militariseringen tilltar, och
den nationella friheten sättes på spel.
Hur gick det sedan med den friare handeln
och valutaproblemens lösande? Är

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
det inte ,så att de kapitalistiska länderna
i Europa liar blivit alltmera beroende
av Förenta staterna i fråga om utrikeshandel,
ekonomisk politik och militarisering?
Jag tror inte att någon kan förneka
detta faktiska förhållande. Också
här i landet måste man nu allmänt erkänna
att de ekonomiska förbindelserna
mellan Sverige och Amerika icke har
varit så fördelaktiga för oss. Det s. k.
dollarproblemet som skulle lösas är alltjämt
olöst, och det kommer också att
förbli olösligt med de vägar som man nu
går.

För två år sedan redovisade riksbanken
en dollarreserv på omkring 500 miljoner.
Nu är reserven nere i 300 miljoner.
Exporten på Förenta staterna minskar,
men importen stiger och valutaläget
försämras i samma takt. Alla är nu
eniga om att fastställa, att läget på den
kapitalistiska världsmarknaden präglas
av en allt vildare konkurrens, av allt
större motsättningar och av ett allt bistrare
klimat.

Det är så i denna världen, att mellan
konkurrerande kapitalistiska grupper
och länder kan det helt enkelt inte finnas
någon varaktig vänskap. Umgänget
dem emellan präglas av en allas strid
mot alla. Tills vidare utspelas detta krig
i den skärpta konkurrensens och handelskrigets
form. De konkurrerande kapitalistiska
monopolen tar därvid ingen
hänsyn till folkens intressen, till nationernas
rätt till suveränitet och frihet.
Allt detta är underordnade frågor. Över
allt annat står intresset att få ut högsta
möjliga vinst. Det är drivfjädern för de
mäktiga finanskungarna i Förenta staterna,
England och andra länder, liksom
också för de, i jämförelse med dessa,
små finansfurstar vi har här i Sverige.

Men resultatet av denna kamp på den
hopskrumpna kapitalistiska världsmarknaden
blir oundvikligen, att de starkaste
kapitalsammanslutningarna vinner.
Därvidlag tycker jag, att den svenska
storfinansen skulle tänka på att den
egentligen bara är småföretagare — eller,
som man säger på stockholmska,
»småskuttar» — i jämförelse med sina
konkurrenter i Amerika, England, Väst -

tyskland, Japan och andra länder. Det
går ganska lätt för de svenska monopolen
att konkurrera ut småföretagan inom
landet, i synnerhet som regeringen
beredvilligt lämnar hjälp i form av kreditrestriktioner
och investeringsavgift,
men i den stora världen är det inte längre
så lätt att klara sig. Vi bär redan hört
klagomål här i dag.

Nu talar man om nödvändigheten av
att öka den svenska industriens konkurrenskraft
på världsmarknaden. Produktionskostnaderna
måste sänkas. Men på
vilkas bekostnad? Vill de svenska monopolkapitalisterna
krympa ihop vinstmarginalen?
Nej, naturligtvis inte, men
däremot inriktar man sig på att sänka
arbetslönen, och den ökade konkurrenskraft,
som man nu eftersträvar, vill man
uppnå på bekostnad av svenska folkets
levnadsstandard.

Om den planen på allvar sätts i verket,
är jag övertygad om att den kommer
att röna ett mycket bestämt och allyarligt
motstånd ifrån de svenska arbetarnas
sida. I den mån svenska industrien
börjar få avsättningssvårigheter,
får det inte drabba de anställda i företagen.
Den inhemska marknaden är ändå
den avgörande för svensk industri,
och en höjning av folkets levnadsstandard
och köpkraft är en av de viktigaste
vägarna att bemästra en kommande depression.

Men här tillkommer en annan mycket
väsentlig sak, nämligen att vi nu lever i
en annan värld än för 10—15 år sedan.
Vi har nu två världsmarknader, en kapitalistisk
och en socialistisk, och den socialistiska
världsmarknaden visar en helt
annan bild och helt andra utvecklingslinjer
och perspektiv än den kapitalistiska.
Där finns verkligen planekonomi, där
försiggår ett fantastiskt ekonomiskt uppsving.
Där praktiseras ekonomisk samverkan
mellan länderna i stället för handelskrig
och konkurrenskamp. Det förefaller
mig, som om regeringen inte upptäckt
detta historiska faktum. När den i
finansplanen behandlar den internationella
konjunkturen, rör det sig uteslutande
om den kapitalistiska delen av
världen. Jag tror att denna inställning

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

i längden blir ohållbar. Man kan ju inte
liga sig förbi realiteter. Det hjälper inte
heller att blunda. En regering måste
se och handla utifrån de konkreta betingelser
som finns. Annars kommer man
fel och grundlägger sin egen politiska
bankrutt.

Ett uttryck för kortsyntheten i regeringens
politik på detta område, en politik
som naturligtvis -— det förutsätter
jag — genomföres i samförstånd med finansministerns
»torsdagsklubb», är inriktningen
av de ansträngningar handelsministern
och exportföreningen nu
gör för att utvidga utrikeshandeln. På
de konferenser, som regeringen hållit
med exportörerna under de sista veckorna,
bär handelsministern beklagat,
att den svenska exporten till det så kallade
dollarområdet nu är drygt en tredjedel
mindre än före kriget, och att höga
tullar och tillkrånglade administrativa
regler lägger stora hinder i vägen för
svensk export till dessa områden.

Men likväl rekommenderar regeringen
särskilda åtgärder för att övervinna
detta amerikanska motstånd. Det är i
förbigående sagt motstånd från det land
som skulle hjälpa Sverige så generöst genom
Marshallplanen. Nu visar det sig
att »välgörarna» inte ens vill köpa svenska
produkter i samma omfattning som
förr. Och därför rekommenderar man
nu från regeringens sida att göra nya
marknadsundersökningar, att upprätta
speciella exportkontor och att ställa finansieringsgarantier
till förfogande av
statsmedel för att i övermäktig konkurrens
från Amerika, Kanada, Japan, Västtyskland
och andra länder söka bryta in
på marknaden i Kanada, i Texas och vid
Golfkusten. Trots det starka stöd som
regeringen utlovar åt exportkapitalisterna
är de av förståeliga skäl ganska pessimistiska
beträffande resultatet.

Därför vill jag ställa en blygsam fråga
till regeringen i detta sammanhang.
Hur vore det, om regeringen i stället för
att lägga ned så mycken energi och så
mycket kapital på den ovissa marknaden
vid Golfkusten, som lär bebos av 25
miljoner människor, skulle ägna åtminstone
hälften så stor uppmärksamhet åt

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
exempelvis marknaden i Kina, som bebos
av 500 miljoner människor? Där pågår
som bekant en väldig ekonomisk utveckling.
Ett omfattande industrialiseringsprogram
skall genomföras och Kina
omvandlas till ett modernt industriland.
Vore det inte ett intresse för Sverige
att där upparbeta en marknad, en
marknad som blir krisfri och stabil?

Jag skulle vilja rekommendera regeringen
och hugade kapitalistiska spekulanter
att göra en marknadsundersökning
i Kina i stället för i Texas. Detsamma
vill jag göra när det gäller folkdemokratierna
i Europa och Sovjetunionen.
Jag är ganska övertygad om att
den svenska industrien på dessa marknader
kan finna avsättning för praktiskt
taget allt vårt land kan producera
för export. Det finns också i dessa länder
råvaror och andra produkter som
Sverige kan få i utbyte. En handelspolitik
inriktad på den socialistiska världsmarknaden
skulle säkert ge resultat. Den
skulle garantera full sysselsättning för
lång tid framåt och hindra att vårt land
dras in i den ekonomiska kris som redan
är under uppsegling i Amerika.

Låt mig sedan med några ord uppehålla
mig vid regeringens ekonomiska
politik i övriga avseenden. Vad är det
nu för perspektiv som regeringen ställer
för den ekonomiska utvecklingen och
vilken politik ämnar den genomföra?

Perspektivet i stort kan sammanfattas
kort i orden: fortsatt upprustning
ute i världen, krig eller ekonomisk kris.
Och målsättningen för regeringens ekonomiska
politik? Den är fortsatt konjunkturdämpning
och återhållsamhet i
fråga om lönekraven.

Det är nu inte bara regeringen som
har detta program. Högern och folkpartiet
har samma mening i själva huvudfrågan.
Deras invändningar mot regeringen
gäller medlen, inte målet för
den ekonomiska politiken. Också de vill
upprätthålla konjunkturdämpningen, begränsa
investeringarna och krediterna
och hålla lönerna nere. Skillnaden är
bara den, att de vill använda räntehöjning
som medel i stället för investeringsavgift
och kreditrestriktioner, som

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

regeringen förordar, och det är ju klart
att en sådan väg är begärligare för ägarna
av storbanker och andra kreditinstitutioner.
En hög ränta är alltid förmånlig
för dem som har pengar att låna
ut.

Men resultatet av båda metoderna blir
detsamma. Det blir att de mindre företagen
kläms åt. Många av dem tvingas
slå igen, och monopolens maktställning
stärks för varje konkurrent som dukar
under. Efterfrågan på arbetskraft minskar,
och arbetarna kommer i ett sämre
läge. De får svårare att hävda sina lönekrav
både vid avtalsförhandlingarna och
på arbetsplatserna under avtalstiden.
Löneglidningen, som under de senaste
åren varit praktiskt taget den enda form
som arbetarna haft för att tillkämpa sig
en viss kompensation, har ju numera
upphört. Lönerna pressas nedåt, och arbetsgivarna
utnyttjar nu situationen till
att kräva kraftiga lönesänkningar, exempelvis
för metallarbetarna med inte
mindre än 7 procent.

Detta är enligt mitt sätt att se resultatet
av den ekonomska politik som regeringen
knäsatte hösten 1951 och vars
konsekvenser skulle bli arbetslöshet, såsom
statsministern också öppenhjärtigt
har medgivit. Vi kommunister är motståndare
till den politiken, som vi anser
gagna storfinansens intressen. I stället
för att hjälpa de stora monopolen att
slå ihjäl småföretagen borde regering
och riksdag slopa investeringsavgifterna
och kreditspärren och vidtaga åtgärder
för att ge kreditlättnader åt sådana
företag, som nu håller på att strypas, så
att de kan hålla hjulen i gång, bidraga
till produktionens utveckling och motverka
arbetslösheten.

Däremot är vi för en hårdare beskattning
av bolagens vinster, .lag erinrar
om att de redovisade bolagsvinsterna
det senaste taxeringsåret uppgick till
den väldiga summan av 2 493 miljoner
kronor. Sedan år 1948 har enligt riksräkenskapsverkets
utredning vinstsumman
ungefär fördubblats. En höjning
av bolagsskatten med 10 procent skulle
ge ett belopp som gott och väl motsvarar
kostnaderna för den planerade höj -

ningen av folkpensionerna. Vi kommunister
förordar en sådan politik i stället
för den höjning av pensionsavgifterna
som regeringen föreslår. Det är emellertid
en fråga, som framför allt oroar
arbetarna och som också socialministern
nyss var inne på, och det är sysselsättningsfrågan.
Jag vill påpeka att i
finansplanen talas inte längre om att
man skall bibehålla full sysselsättning.
Nej, nu heter det i stället att man skall
hålla en »hög sysselsättningsgrad». Vad
menar regeringen med det? Var går
gränsen? Går den vid 80 procent eller
vid 90 procent, eller hur många arbetslösa
menar regeringen att man kan ha
inom ramen för en »hög sysselsättningsgrad»?
Därom får vi inget besked
i finansplanen, men de besked som nästan
dagligen kommer om permitteringar,
driftsinskränkningar och korttidsarbete
visar tydligt, att den »höga sysselsättningsgraden»
är mycket elastisk.

Det är inte bara inom exportindustrien,
som arbetslösheten börjar bli ett
faktum. Också inom byggnadsindustrien
är förhållandet detsamma. Vi har, såsom
alla känner till, en väldig brist på
bostäder, och vi saknar skolor, gymnastiksalar
och sjukhus. Det finns byggnadsmaterial
och arbetskraft. Det finns
också kapital, men regeringen håller
tillbaka, konserverar bostadsbristen och
tycks inte oroas det minsta av att tusentals
byggnadsarbetare går arbetslösa.
Enbart i Stockholm är det just nu icke
mindre än 3 000 arbetsföra byggnadsarbetare,
som går och stämplar, samtidigt
som bostadskrisen dagligen förvärras.

Vi menar att det är en ansvarslös politik,
som direkt strider mot de utfästelser,
som regeringen tidigare gjort. I långtidsplaneringen
förutsågs att det skulle
byggas 60 000 bostadslägenheter om året
fram till år 1955. Förra året byggdes något
över 40 000, och i år planeras att bygga
50 000 lägenheter. Var finns de sakliga
skälen för en så restriktiv byggnadspolitik?
Vi menar för vår del, att man
innevarande år mycket väl skall kunna
bygga minst 60 000 nya bostadslägenheter.
Några hinder i fråga om material eller
arbetskraft för att genomföra ett så -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

dant program kan inte påvisas. Det är
endast fråga, om regeringen vill ta ett
krafttag för att lösa den bostadskris, som
sedan länge har varit ett av de största
sociala problemen i vårt land. En sådan
byggnadspolitik skulle också bidraga till
att mildra verkningarna av konjunkturdämpningen
och hålla uppe sysselsättningen.

Under valrörelsen i fjol höst lovade socialdemokratien
full sysselsättning. Vi
minns de färggranna socialdemokratiska
affischer, som lyste från anslagstavlorna
och på vilka det stod: »Arbetslöshet?
Xej!» Dagens verklighet rimmar väl ändå
ganska dåligt med denna utfästelse. På
kort tid har den redovisade arbetslösheten
fördubblats. Dessutom finns det en
omfattande dold arbetslöshet och korttidsarbete
blir alltmer vanligt. Någon förhoppning
om en snabb förändring i läget
torde väl inte ens regeringen på allvar
kunna hysa. Det är för övrigt regeringens
egen politik, som avsätter de resultat,
vilka vi nu bevittnar. Men regeringen
gav i senaste valrörelsen ett mycket
bestämt löfte om full sysselsättning.
Samma löfte har socialdemokratien givit
en följd av år. Det har varit lätt att
hålla, så länge läget kännetecknats av en
enastående högkonjunktur. Men hur blir
det nu i en vikande konjunktur? Det
kommer till synes i de rapporter, som
nästan dagligen kommer om permitteringar.

Jag vill därför ställa frågan: Vad har
regeringen gjort för att skaffa sig möjligheter
att hindra avskedanden? Absolut
ingenting enligt min mening. Någon ökad
trygghet i anställningsförhållandena har
inte åstadkommits under socialdemokratiens
tjugoåriga regeringstid. Det är alltjämt
de privata företagarna som bestämmer,
om ett företag skall ha tio eller
tusen arbetare anställda. De avgör fullkomligt
egenmäktigt, hur många som
skall permitteras eller avskedas, de frågar
varken regeringen eller fackföreningen
därom. Så kan det gå till, därför att
regeringen inte skaffat sig några befogenheter
att ingripa i privatföretagens självtagna
rätt att bestämma, om det skall vara
full sysselsättning eller arbetslöshet.

Statsverkspropositionen m. m.
Regeringen pratar om full sysselsättning,
men det är kapitalisterna som bestämmer,
om det skall bli det eller inte. Därför
har arbetarna heller ingen anledning
att ta regeringens löften på allvar i dessa
frågor.

I Förenta Nationerna har emellertid
Sverige godkänt deklarationen om de
mänskliga rättigheterna, som innehåller
det bestämda kravet på garanterad rätt
till arbete för varje arbetsför medborgare.
Den borde väl förplikta regeringen
att åstadkomma en ordning, som förbjuder
företag att avskeda arbetare i större
omfattning utan samråd och överenskommelse
med regeringen och dess organ.

Herr talman! Om regeringen saknar
handlingskraft när det gäller att ta itu
med monopolföretagens sysselsättningspolitik,
så visar den så mycket större
mod och styrka på andra områden, exempelvis
i fråga om upprustningen och
militariseringen av vårt samhälle. Jag
skall inte här ingå på utrikespolitiska
frågor, ty det blir ju en utrikesdebatt
längre fram. Jag vill bara med några
ord i anslutning till upprustningspolitiken
knyta an till den utrikespolitiska
kursen.

Sverige är officiellt ett alliansfritt
land, som skall ha vänskapliga förbindelser
åt alla håll och som inte —- enligt
de officiella deklarationerna — tar sikte
på att deltaga i något krig. Men i utrikespolitiken
liksom i fråga om kapprustningen
synkroniserar regeringen sin politik
med Atlantblocket.

De flesta av oss har säkerligen med
beklagande konstaterat, hur vårt västra
grannland, Norge, efter inträdet i Atlantpakten
tvingats till en upprustning
som blir allt mer pressande för det norska
folket. Men hur många har egentligen
tänkt på att vårt fredliga land, som
inte tillhör något militärt paktsystem,
upprustas och militariseras i minst samma
takt som Atlantpaktens länder? Medan
norrmännen i år anslår 25 procent
av statsinkomsterna till militära ändamål,
föreslår regeringen här en militärbudget
som slukar 26,:i procent av de
beräknade statsinkomsterna.

Under loppet av några år har utgif -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
terna för militära ändamål tredubblats.
Vi är nu uppe i den för oss fantastiska
summan av 2 150 miljoner till militarismen.
Denna väldiga upprustning har både
politiska och ekonomiska aspekter.

Ekonomiskt innebär det att ett maximalt
skattetryck vidmakthålles, att socialpolitiken
blir eftersatt, att den allmänna
standarden hålles nere och att en
rad kulturella uppgifter fullkomligt försummas.

2 150 miljoner är en aktningsvärd summa.
En enkel division visar, att vi varje
dag satsar 6 miljoner kronor till militära
ändamål, eller med andra ord att
svenska folket varje timme av dygnet,
dag som natt, får betala 250 000 kronor
till militära ändamål. Bara sedan remissdebatten
började klockan 11 har det väl
gått åt ungefär 1 miljon. Om man fördelar
militärutgifterna på hela folket, så
motsvarar de mer än 1 400 kronor om
året för varje tvåbarnsfamilj.

Man bör se denna generositet mot militärväsendet
i belysning av att regeringen
av statsfinansiella skäl, som det heter,
inte ämnar föreslå ett enda öres förhöjning
på de allmäna barnbidragen,
att den blygsamma förbättringen för folkpensionärerna
till större delen skall finansieras
genom ökade pensionsavgifter
och att värdet av en rad andra betydelsefulla
sociala reformer får förfalla
genom att ingen kompensation ges för
penningvärdeförsämring.

Vilket syfte tjänar nu den väldiga upprustningen?
Jo, säger man, vi måste vara
beredda att försvara landet i händelse
av angrepp. Allt det där låter ju
bra, och knappast någon skulle göra invändningar
mot de offer som får göras
om det verkligen gällde att värna landets
nationella frihet. Men uttalanden
från dem som har högsta ansvaret för
försvarsväsendet gör att jag finner det
berättigat att hysa bestämda tvivel om
att vår upprustning har det angivna syftet.

Men om syftet skulle vara det man säger,
måste man först undersöka varifrån
hotet kommer. Mot vilken tänkbar
angripare är det som vi skall försvara
vår nationella frihet? Då vill jag hän -

visa till våra erfarenheter från det senaste
världskriget men också till erfarenheterna
från det första världskriget.

Vi vet alla att under det andra världskriget
hotades Sveriges fred från två
håll, från Nazityskland och från västmakterna.
Från England föreligger det
numera officiellt bekräftelse på att man
hade utarbetat planer på att besätta
malmfälten i Norrbotten och Luleå i
syfte att förvandla Sverige till skådeplats
för uppgörelsen med Hitler-Tyskland.
Det var endast tillfälligheter och en viss
militär svaghet som gjorde att planerna
inte sattes i verket. Jag hänvisar i sammanhanget
endast till officiella brittiska
dokument.

Att Tyskland hade liknande planer i
april 1940 är allmänt känt. Det kan inte
heller bestridas, att det var Sovjetunionens
ingripande som korsade de tyska nazisternas
planer, en sak som bekräftats
genom den svenska regeringens officiella
tack till Sovjetregeringen för denna insats.

Detta är de erfarenheter vi har att
bygga på, när vi skall ta ståndpunkt till,
varifrån hotet mot vår nationella frihet
kommer och motivera behovet av den
väldiga upprustningen.

Om malmfälten i Luleå var åtråvärda
mål för västmakterna och krigsindustrien
i Ruhr under det andra världskriget,
måste man förutsätta att de är lika åtråvärda
i ett kommande krig för samma
makter.

Men är nu upprustningen ämnad för
att skydda landet mot de makter som tidigare
ägnat Sverige ett mycket stort
strategiskt intresse? Av allt att döma inte.
Den militära ledningen, vars ord kommer
att tillmätas en mycket stor betydelse
i en kritisk situation, betraktar de
makter, som under det andra världskriget
utarbetade planer på att besätta
Sverige, såsom givna och naturliga
bundsförvanter i det krig man räknar
med.

Denna inriktning av de militära planerna
kan få de mest ödesdigra konsekvenser.
Den bygger nämligen på ett vanetänkande
— eller kanske man om dessa
kretsar skall säga ett önsketänkande

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

— och inte på en riktig analys av den nuvarande
situationen. Det är inte säkert
att ett eventuellt kommande krig kommer
att utspelas mellan väst och öst,
såsom de flesta ännu tycks tro. Många
tecken tyder på att det kanske blir de
kapitalistiska staterna som drabbar ihop
i första omgången, liksom det var när
det andra världskriget bröt ut. Man får
inte förbise sådana eventualiteter i politiken.
Och under alla förhållanden anser
jag det vara ansvarslöst att på ansvariga
poster tolerera sådana människor
som förklarar att Sverige inte bör
försvara sig vid ett eventuellt angrepp
från en kapitalistisk stat.

Den inte utsagda, men klart förnimbara
utgångspunkten vid planerandet av
landets upprustning är, att Sovjetunionen
skall gå till angrepp eller att Sverige
skall deltaga i ett planerat krig mot
Sovjetunionen. Jag tror det är ett svenskt
intresse att denna moderniserade sågfilarpropaganda
måste bringas att upphöra.
Det gagnar inte landet, utan är en
fara för vår fred och säkerhet. Den är
icke underbyggd av några som helst fakta
och historiska erfarenheter.

Sovjetunionen har aldrig hotat vårt
land och inte något annat land heller,
som velat upprätthålla fredliga förhållanden.
Detta har varit grundvalen för
Sovjetunionens utrikespolitik i trettio år
och är det alltjämt. Senast utformades
grunderna för Sovjetunionens utrikespolitik
på den 19 partikongressen i Moskva
i bland annat följande ord av centralkommitténs
föredragande Malenkov. Han
anförde följande, som jag vill läsa in i
protokollet: »Sovjetunionens politik för
fred och säkerhet åt folken utgår från
att kapitalismens och kommunismens
fredliga samlevnad och samarbete är fullt
möjlig, om en ömsesidig önskan till
samarbete är för handen, om man är
beredd att fullgöra åtagna förpliktelser
och om principen om jämlikhet och ickeinblandning
i andra staters inre angelägenheter
respekteras.» Som bekant har
Stalin givit uttryck för precis samma
tanke i ett uttalande nyligen för en amerikansk
journalist.

Jag bär svårt att föreställa mig att

Statsverkspropositionen m. m.

någon uppriktig fredsvän i Sverige, någon
verklig svensk patriot kan ha någonting
att invända mot den inriktning
av utrikespolitiken som Sovjetunionen
tillämpar och som är utformad i de satser,
som jag bär föredragit. Ingen kan
väl säga att denna inriktning arv utrikespolitiken
skulle utgöra ett hot mot Sveriges
nationella frihet och fred.

Låt mig då till sist i detta stycke summera
mina ståndpunkter till frågan om
den nu föreslagna upprustningen!

Framstående svenska militärer förklarar
att svenska vapen inte skall komma
till användning mot kapitalistiska stater,
inte ens om de angriper Sverige, Upprustningen
kan således inte vara avr
sedd som ett skydd mot det hållet. Detta
för det första.

För det andra: svenska vapen behöver
inte användas mot Sovjetunionen och
folkdemokraterna, då dessa länder aldrig
hyst aggressiva planer mot vårt land eller
mot andra länder som vill leva i
fred.

Det återstår då två ändamål som upprustningen
kan tjäna. Det ena är att den
svenska krigsmakten, även om landet
formellt står alliansfritt, skall utbyggas
som ett komplement till Atlantpakten,
och det andra är, vilket kan komplettera
det första, att militärväsendet utbygges
för att bli ett vapen i händerna på reaktionen
mot det egna folket. Vi kan från
vår sida inte godkänna någotdera av
dessa motiv.

Utifrån dessa synpunkter går vi mot
upprustningen, och vi har i en motion
föreslagit att försvarskostnaderna bör
kunna skäras ned till omkring hälften
av vad regeringen föreslagit. Den miljard,
som därigenom sparas, bär användas
för en social och kulturell upprustning.

Låt mig till sist säga några ord om
demokratien! Erfarenheten från alla länder
har visat, att militariseringen av ett
land leder till förstärkt reaktionärt inflytande
på alla områden av samhällslivet.
Det är inte nog med att skaffa vapen.
De som skall sköta vapnen måste
också prepareras i ideologiskt avseende,
så att de blir lämpliga att fullgöra de

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fin.

Statsverkspropositionen m. m.

reaktionära krafternas order. Så följer
ovillkorligen med militariserigen en
ideologisk krigsförberedelse, som siktar
till att uppamma folkhat, undergräva de
demokratiska fri- och rättigheterna och
öppna vägen till åsiktsförföljelser och
trakasserier mot människor som hyser
uppfattningar, som är misshagliga ur de
härskandes synpunkt.

Vi bär här i landet tyvärr kommit ett
stycke på denna väg. Krigsårens politiska
polis är återinförd, de speciella
fullmakter den fick under kriget har
den nu fått tillbaka, anslagen till dess
verksamhet är frikostiga och friheten
för enskilda medborgare, som inte slår
följe med reaktionens krafter, blir stég
för steg beskuren.

Det blir säkert tillfälle att i andra
manhang under denna riksdag återkomma
till dessa frågor. För dagen skall jag
därför inskränka mig till att endast ta
upp en sak, som har direkt samband
med militariseringen av samhället och
uppluckringen av demokratien. Jag avser
den katalogisering av svenska medborgares
politiska uppfattningar som tydligen
på regeringens order pågår i rätt stor
omfattning.

Det har väckt ett berättigat uppseende
bland fackföreningsfolk att tjänstemän
inom Landsorganisationen i samarbete
med arbetsgivare, politiska polisen
och länsstyrelserna är i färd med att
bygga upp en särskild organisation av
tjallare på arbetsplatserna.

För dem som tilläventyrs inte vet,
hur det går till, kan jag berätta om saken.
En av DO utsedd kontaktman får
i uppdrag att till företagschefen lämna
uppgift på ett visst antal arbetare, som
han anser lämpliga för tjallaruppdraget
i fråga. Men de utsedda kandidaterna får
inte i förväg veta om att de tillhör de
utvalda, tv först skall arbetsgivaren
granska vederbörande, sedan skall hemliga
polisen ge sitt utlåtande, därefter
skall landshövdingen godkänna kandidaterna
och så skall länsstyrelsen kalla till
en konfidentiell konferens. Särskilda
legitimationskort utställes och överlämnas
av företagschefen personligen till
den ännu så länge ovetande, men sorg -

fälligt granskade kandidaten till tjallarorganisationen.

Allt detta sker under den vilseledande
beteckningen upplysningsverksamhet,
bedriven av Folk och Försvar. Det är
sannerligen en egendomlig upplysningsverksamhet,
som måste bedrivas i så
hemliga former. Ånej, det är inte fråga
om upplysningsverksamhet, utan det rör
sig om att organisera en politisk övervakning
på arbetsplatserna. Det är en
svensk variant av den beryktade oamerikanska
kommittén som här håller på
att växa fram, alltså den kommitté, vars
chef nyligen yttrade, att han omedelbart
efter presidentskiftet skulle kalla på
Truman och anklaga honom för korruption
och kommunistisk verksamhet. Syftet
är att bygga upp en spion- och tjallarorganisation
mot radikala arbetare
och aktiva fackföreningsmän, under ledning
av arbetsgivaren och polisen.

1 det nutida föregångslandet för denna
politiska åsiktsförföljelse har redan
två tredjedelar av befolkningen registrerats,
varvid man också i massor av fall
på smygvägar skaffat fingeravtryck.

Hur långt man hunnit här i landet
skulle kanske inrikesministern kunna
upplysa om — d. v. s. om han har tillräckligt
förtroende hos politiska polisen
för att få sådana uppgifter. Att registreringen
är omfattande torde ingen kunna
bestrida, och den drabbar inte bara
kommunister utan även socialdemokrater,
partilösa och borgerligt tänkande
människor, som verkligen vill göra någonting
för freden och som därför bekämpar
krigspolitiken.

Jag kain inte underlåta att säga att
det är en skam för regering och myndigheter
att denna åsiktsregistrering pågår.
Den strider också mot gr.unden för
den lagstadgade valhemligheten, den
strider mot demokratiska principer och
mot elementär anständighet, som säger
att en människa skall bedömas efter sina
gärningar.

Det kan heller inte vara främmande
för dem som anbefallt och sysslar med
denna verksamhet, att kartoteket kan bli
till gagn för en ockupationsmakt, som
skulle få ett färdigt register över dem

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

som kan tänkas bli aktivast i en svensk
motståndsrörelse.

Vi protesterar mot denna registrering,
som strider mot andan i § 16 regeringsformen
och som är ett försök att sortera
upp folket i — enligt vissa myndigheters
syn — fullvärdiga och sekunda medborgare.

I dagens stora och avgörande fråga
— fredens och den nationella frihetens
försvar — går skiljelinjen i vårt folk
mellan å ena sidan den stora majoriteten
av svenskar, som vill försvara den nationella
oavhängigheten mot varje angrepp,
och å andra sidan den lilla men
med många viktiga nyckelpositioner utrustade
grupp, som vill inlemma vårt
land i den USA-styrda krigsalliansen
och som motsätter sig försvar mot ett
angrepp från kapitalistiska makter.

Herr talman! Vi kommunister står
tveklöst på fredens sida. Vi vill tillsammans
med alla svenska patrioter försvara
vårt lands frihet. Vi vill värna och
utbygga vårt folks demokratiska fri- och
rättigheter.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Fröken ANDERSSON (li): Herr talman!
Det vore ganska frestande, anser
jag, att göra några reflexioner med anledning
av den föregående talarens patetiska
avslutning. När herr Öhman talar
om åsiktsförtryck och försvarskostnader
och allt detta på det sätt han här gjorde,
frågar man sig, om han inte inser det
groteska i det framställningssättet när
det gäller vårt land. Jag antar emellertid
att det kommer bemötanden på den
punkten från annat håll. Efter det att
de föregående talarna har spänt över hela
fältet, skall jag begränsa mig till ett
av de viktigaste sociala och ekonomiska
problemen vi har, och på den punkten
kan jag ansluta mig till den föregående
ärade talarens uppfattning, nämligen att
det största sociala och ekonomiska problemet
vi har är bostadsfrågan.

.lag väljer detta område, därför att

Statsverkspropositionen m. m.
man här i eminent grad får en uppfattning
om vart den sociala och ekonomiska
politik, som föres i detta land, leder
oss hän. Man är på det klara med, att
bostadseländet — jag uttrycker mig på
det sättet — säkerligen utan tvekan är
ett allvarligt problem, och det är väl
också därför som det i nationalbudgeten
för 1953 räknas med en ökning av investeringar
för bostadsbyggandet med en
summa av 200 miljoner kronor. Men frågan
är: Hjälper nu ens detta krafttag
med den politik som föres i landet? Jag
återkommer till den frågeställningen.

Det är rätt intressant att läsa 1951 års
bostadsutrednings betänkande. Där anges
en del mycket talande siffror för år
1950, och så säges det, att vid kvartalsskiftet
september/oktober 1951 ökades
det totala antalet bostadslösa med 10
procent och att de preliminära siffror,
som nu föreligger från hösten 1952, snarast
tyder på en fortsatt försämring. Detta
är alltså en utvecklingslinje som blir
allt mer skrämmande. När vi tidigare
har pekat på den väldiga bostadsbrist,
som otvivelaktigt råder, har man från
regeringshåll och regeringstroget håll
sagt, att vi överdriver. Nu är det emellertid
officiellt konstaterat, att vi har ett
minus av ca 100 000 lägenheter. Å ena
sidan har man hållit tillbaka produktionen
genom snäv byggnadsreglering, men
å andra sidan har man samtidigt stimulerat
efterfrågan genom hyresregleringar,
subventioner o. s. v. Trots detta —
och det är detta som ger anledning till
överraskning — säger man i direktiven
till den utredning, om vilken jag nyss
talade, att den hittills förda bostadspolitiken
i huvudsak varit framgångsrik
och att därför anledning nu saknas att
överväga ändring av de allmänna riktlinjerna
för bostadspolitiken.

Man har på olika sätt försökt förklara
bort att politiken har lett fram till det
elände, om vilket jag nyss talade. Man
hänvisar t. ex. till immigration från utlandet
och inflyttning från landsbygden
till tätorterna, till hög giftermålsfrekvens
och till att befolkningen tillväxt
snabbare än tillgången på bostäder. Allt
detta är bevisligen felaktigt. Inflyttning -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
en till exempelvis Stockholm var under
1930-talet större än under 1940-talet.
Giftermålsfrekvensen befinner sig i sjunkande,
och befolkningen har ökat med
10 procent, under det att bostadstillgången
har ökat med 20 procent. Dessa
siffror talar för sig själva.

Vi har nu i detta land fått leva så
länge på fagra löften, att man börjar
tvivla på —- och detta har man gjort
länge för resten — att man skall komma
ifrån läget på bostadsmarknaden, sådant
det nu är. Bostadsprofeterna — som man
brukar kalla dem — är emellertid, vilket
jag noterar som någonting hoppfullt,
inte längre så tvärsäkra, och den strävan
att öka produktionen, varom jag nyss
talade, inger kanske vissa förhoppningar.
Men för att det hoppet skall kunna
realiseras, måste, såvitt jag förstår —
jag'' skall strax återkomma till den saken
— bostadspolitiken, vilket här från
andra håll framhållits, liksom den ekonomiska
politiken över huvud taget bli
en annan än nu. Ett av statsråden skrev
för ett par år sen i en bostadsbroschyr:
»Vi vilja inte vara med om att den standardhöjningspolitik,
som redan givit
mycket märkliga resultat, skall få avbrytas.
»

Ja, nog kan man säga, att resultaten
är märkliga alltid, men till vilket pris
har man nått dem? Jag bar redan talat
om det tidigare. Jag vill bara i förbifarten
konstatera, att en annan ekonomisk
politik, som hade gått ut på att i första
hand hålla tillbaka allmänhetens konsumtion
— det är ett impopulärt påpekande
men inte desto mindre sant -—•
och främja sparandet, hade kunnat friställa
ett större utrymme för de totala
investeringarna i samhället och därmed
också skapa bättre förutsättningar för
bostadsproduktionen.

Här har talats om allmän och enskild
företagsamhet, men hur far man fram
med den senare? Jag kan t. ex. ett ögonblick
se på långivningen för bostadsändamål.
Där är det faktiskt så, att de
enskilda företagarna missgynnas, medan
de kommunala företagen och de s. k. allmännyttiga
— vad man nu skall mena
med det, eftersom all verksamhet på det

här området väl är allmännyttig — är
förmånligare ställda. Även i fråga om
byggnadsregleringen har de enskilda blivit
missgynnade. Det har lett till att den
enskilda byggnadsverksamheten nu är
nere i 40 procent av den tidigare produktionen.
Först hindrar man alltså på
olika sätt de enskilda från att konkurrera
på jämlika villkor, och sedan talar
man, såsom här tidigare har skett i dag,
om att därest inte de enskilda kan klara
upp svårigheterna har man minsann en
annan ekonomisk politik i bakfickan.
Trots vad som här har sagts understryker
jag att avskaffande av byggnadsregleringen
skulle åstadkomma konkurrens
mellan olika företagare och minska förseningar
och krångel av olika slag.

Socialministern talade för en stund
sedan om att byggnadsregleringen var
bra att ha. Den spred ut byggnationen
på ett förnuftigt sätt under de olika årstiderna.
Det låter ju säga sig, men jag
vågar påstå, att de nackdelar den medför
är väsentligt större än fördelarna,
och även om det skulle ligga något i vad
socialministern här sade, får väl ändå
byggnadsproduktionen bedömas från sina
egna specifika förutsättningar. Jag
menar att problemen måste klaras upp
inom verksamheten själv genom överenskommelser
på olika sätt. Man kunde t.
ex. tänka sig att under den dyrare byggnadstiden
föra ett annat slags lönepolitik
än under sommarhalvåret. Jag är alldeles
övertygad om att det skulle kunna
medföra en förbättring på marknaden,
och därför menar jag att byggnadsregleringen
bör avskaffas helt och hållet, ju
förr dess hellre. Nu skall det inte bestridas,
att det har medgivits vissa lättnader,
men det kan gärna gå med litet
snabbare fart.

Hur man än ökar byggandet, hjälper
inte det, så länge man på olika sätt stimulerar
till en ännu större ökning av
efterfrågan. Också officiellt erkännes nu
— det är jag angelägen att notera — att
den avgörande orsaken till bostadsbristen
är de relativt låga hyrorna, d. v. s.
inkomsterna har stigit väsentligt mera
än bostadskostnaderna, vilket självfallet
har ökat efterfrågan.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Det är rätt intressant att läsa vad statens
hyresråd säger i sitt yttrande över
det betänkande, som jag nämnde om.
Hyresrådet säger, att man måste undersöka
de egentliga orsakerna till bostadsbristen
och få fastslaget, om bristen över
huvud taget kan bävas genom nybyggande.
Det är alltså samma resonemang
som jag bär har fört, och man må tala
hur mycket som helst om önskvärdheten
av en höjning av bostadsstandarden
— därom råder, såvitt jag förstår, ingen
som helst åsiktsskillnad — så kan man
ändå uppställa frågan: Är det någon anning
med att »reglera på» folk högre
standard än de vill ha via relativt låga
priser t. ex.? Skulle inte människorna
själva kunna få bestämma, hur de skall
använda sina inkomster? Jag kan tillägga
— det är det väsentliga i mitt resonemang
— att om vi vore mindre ivriga
att hjälpa alla, skulle vi få bättre råd att
hjälpa dem som verkligen behöver hjälp.

Nu innehåller 1951 års bostadsutrednings
betänkande en hel del förslag, som
verkar direkt standardhöjande, och det
är, som jag sagt, gott och väl och önskvärt.
Men det är, såsom det har betonats,
inte det primära i hela resonemanget.

Prispolitiken har emellertid resulterat
i inte bara en stor bostadsbrist utan
också i att mängder av lägenheter förfaller
i brist på underhåll. Vi har visserligen
inte ännu här i landet nått så
långt i detta hänseende som i Frankrike,
men trots alla löften och försäkringar
om saneringar och dylikt är vi i alla fall
ett stycke på väg.

Nå, säger man —■ och tröstar sig därmed
och försöker trösta andra, vilket är
litet svårare — det är så många som fått
stora och förstklassiga lägenheter till ett
billigt pris. Det är sant och skall icke
förnekas, men till vilket pris har detta
skett? Jo, till priset av ingenting mindre
än en bostadskatastrof.

Därtill kommer att de låga hyror, om
vilka man talar, de facto är högre än
vad som får sitt uttryck i statistiken,
emedan hyresgästerna själva får bekosta
reparationer, betala tillträdespengar
o. d. Det beräknas t. ex. för Stockholms

Statsverkspropositionen m. in.
vidkommande, att dessa kostnader utgör
ca 10 procent av de årliga hyreskostnaderna.
Det tycker jag är siffror
som talar. Bostäderna underhålls alltså
endast av dem som vill och kan ta på
sig ansvaret, medan de övriga bostäderna
får förfalla. Det är självfallet genom
hyresregleringen som hyrorna har kunnat
hållas nere men till priset av ca
200 000 bostadslösa, vilka, väl att märka,
via skatterna får hjälpa till att betala
hyran för dem som varit lyckliga nog
att få bostäder. En hyresreglering i ett
aktuellt nödläge är en sak, men att ha
en sådan sju å åtta år efter krigets slut,
det är någonting helt annat. Denna lagstiftning
är, som en författare skrev för
några veckor sedan, ett privilegium för
dem som har bostad, ett gissel för dem
som ingen har. Och det är sådant som
kallas social rättvisa här i landet.

Att hyresregleringen för resten försämrar
betingelserna för bostadsproduktionen
erkände redan 1939 års bostadssociala
utredning. Vi har nu haft
en sådan reglering i över tio år, och
effekten har, som sagt, inte uteblivit.
Ändå vill man inte göra upp en plan
för en successiv avveckling, som man
flera gånger från vårt håll och även från
andra håll har begärt. Det är, det vill
jag understryka, viktigt att de olika
hindren för bostadsproduktionen tages
bort, i vissa fall snarast, i andra fall
successivt. Det är ju nämligen så, att nativitetsökningen
i slutet av 1930-talet och
början av 1940-talet kommer att fram
till 1960-talet ganska starkt öka efterfrågan
på bostäder.

Vi har så en annan sida av saken,
där staten griper in med sitt stöd. Jag
tänker på subventionerna. Man har ju
mer och mer gått fram på subventionsvägen
för att hålla hyrorna under de
faktiska kostnaderna. Då säger man: Ja,
om inte så skett, hade det varit risk för
hyreshöjning. Ja, det är självfallet. Men
som det i olika sammanhang uppvisats
finns det ingenting som säger att den
hyreshöjningen hade behövt bli av någon
väsentlig storlek för att det hela
skulle ha åtminstone börjat komma in i
rätta gängor. Och de 30 procent av ka -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
pitalkostnaderna för nyproducerade hus,
som staten nu betalar, måste ju tas någonstans.
Här har tidigare från en del
håll — närmast kanske från den föregående
talaren — förts ett resonemang
som om man skulle kunna sätta upp en
önskelista och säga: Så ska vi ha’t, utan
att man anser sig ha skyldighet att tala
om var man skall ta medlen att bestrida
kostnaderna ifrån. Men det är självfallet,
att vad som ges ut i subventioner
måste tas in skattevägen, ocli det är alltså
hyresgästerna själva som får betala
dessa subventioner — hyresgästerna tillsammans
med dem som inte har några
bostäder alls eller som bor i slumbostäder.

Det har här tidigare talats om att
skatteunderlaget, som ju tidigare har
ökats, främst på grund av inflationen,
numera upphört att växa och att tendensen
kanske snart bytes i sin motsats,
samtidigt som det kommer fram
ökade krav på utgifter från det allmännas
sida. Jag skall inte närmare gå in
på den saken. Mot denna bakgrund menar
jag, att det är nödvändigt att begränsa
bidragsgivningen på sådant sätt,
att de som verkligen behöver hjälp kan
hålla en rimlig standard på bostadsfrontens
område. Jag tänker då främst på
de barnrika, de gamla och de sjuka. Däremot
har vi stora kategorier, som kan
bära sin hyreskostnad själva och bära
den direkt, vilket skulle leda till ett
återhållande av efterfrågan, så att denna
mera svarade mot tillgången.

Jag vet, att när man kommer in på
dessa resonemang, så säger man: Är
det inte önskvärt med en höjning av
standarden? Men, som jag sade nyss,
man kan inte lyfta sig själv i håret på
detta område lika litet som på några
andra ekonomiska områden, utan kostnaderna
måste tas någonstans. Riktigheten
av det resonemang som jag här
fört beträffande subventionerna betonades,
när subventionerna för bostadsproduktion
infördes 1942. Då betecknade
man dessa subventioner som en tillfällig
åtgärd. Bostadssociala utredningen hade
1945 samma inställning och likaså
bostadsutredningen i sitt förslag 1951.

Då talades det också om en tillfällig utvidgning
av subventionerna. Nu tycks
man emellertid vara på väg att utvidga
subventionerna till att bli en permanent
institution. Det är klart att man till nöds
kan acceptera produktionssubventioner
för att kapa tillfälliga toppar i kostnaderna
liksom att avvecklingen, när det
nu finns subventioner, på samma sätt
som i fråga om hyresregleringen bör
ske successivt för att inte styra till det
ännu värre på marknaden än det är.
Men en sådan avveckling skulle stimulera
till förbilligande av produktionskostnaderna,
som ju i och för sig är ett
stort problem. Som kanske en och annan
av kammarens ledamöter minns diskuterades
den frågan här i höstas, och
då gavs det exempel på hurusom man
på olika vägar på materialsidan och på
arbetarsidan vidtagit åtgärder, som faktiskt
ökar kostnaderna och som inte
skulle behöva vara nödvändiga.

Medan man har talat om en höjning
av standarden har alltså läget förvärrats,
så att man nu har kommit därhän
att man planerar en bostadsransonering
i någon form. Vi har alltså kommit så
långt, säger jag, på grund av en snedvriden
ekonomisk och s. k. social politik.
Behovsprövning'' på bostadsmarknaden
är som alla vet föreslagen av hyhesregleringskommittén.
Denna behovsprövning
skall vara frivillig, på försök,
men det finns ett lagförslag utarbetat.
Denna fråga kommer ju att prövas senare.
Betänkandet är nu ute på remiss,
men eftersom jag anser att det här gäller
en utomordentligt allvarlig sak, tilllåter
jag mig att redan nu anlägga några
synpunkter på detta mycket intrikata
problem.

Det förslag som föreligger går ju i
korthet ut på att nyproducerade lägenheter
skulle få tas i anspråk endast efter
anvisning av bostadsförmedlingen.
Ensamstående skulle få ett rum och kokvrå,
och ett rum och kök skulle hushåll
på minst två personer få. I första hand
skulle de större lägenheterna gå till familjer
med barn, vilket — det vill jag
säga i förbifarten — är alldeles riktigt.

För ett par år sedan kritiserades som

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

flertalet kanske minns den s. k. »enrummarlagen».
Det hade då inom socialdepartementet
upprättats en PM enligt vilken
man skulle ingripa med ransoneringar
och de ensamstående alltså skulle
få ett rum med kokvrå. Mot bakgrunden
av — och jag upprepar det igen — den
politik som har förts, skulle detta senaste
förslag bli ett nytt slags provisorium
av permanent karaktär. Ransoneringen
skulle lägga i myndigheternas
hand att bestämma »vem som skall få
bostad, var han skall få den, och hur
stor den skall vara».

Om jag först ett ögonblick ser på konsekvenserna
härav för de ensamstående,
som skulle få »breda ut sig» i ett rum
med kokvrå, må det naturligtvis vara
hänt, att de kan klara sig, men man
har inte — och här kommer jag in på
själva definitionen av begreppet hushåll
— tänkt sig att ensamstående, det må
vara syskon eller kamrater som delar
bostad, skall kunna betraktas som hushåll,
utan de skall få sära sig och ha var
sin bostad. Jag vill parentetiskt anmärka,
att det är ett exempel på hur man ser
på företeelserna med skygglappar för
ögonen. Det är nämligen så att om ett
par människor, äldre eller yngre, slår
sig samman om en bostad, kan de vid
t. ex. sjukdomstillfällen ta hand om varandra
och därigenom minska belastningen
på samhällets organ, vilket sannerligen
inte skulle vara fy skam i dessa
tider med överbelastning av sjukhus och
dylikt. Det får inte de ensamstående enligt
förslaget göra. Man måste fråga sig,
hur långt man egentligen tänkt sig för
när man lagt fram detta förslag, då de
inte får hyra två rum och kök, inte ens
två rum med kokvrå, men väl var sitt rum
med var sin kokvrå och andra anordningar
— badrum, w.c. eller vad det kan
vara fråga om. Man frågar sig vad det
finns för rim och reson i en sådan anordning,
som naturligtvis måste försämra
i stället för förbättra läget på
bostadsmarknaden. Ett par makar skall
få ha högst ett rum och kök. Om man
analyserar detta närmare finner man,
att de alltså skulle bli relativt sämre
ställda än ensamstående.

Statsverkspropositionen m. m.

Det är klart att ett sådant hot leder
till en fastlåsning på bostadsmarknaden,
vilket sannerligen inte är någonting att
eftersträva, särskilt inte nu när arbetslösheten
börjar skymta. Jag uttrycker
mig så försiktigt mot bakgrunden av socialministerns
plaidoyer för att det här
inte är så farligt som man tror. Därvidlag
fanns det såvitt jag förstod en skillnad
mellan förste vice talmannens och
socialministerns uppfattningar beträffande
läget.

Nå, säger man nu, detta hot om ransonering
på bostadsmarknaden gäller
inte dem, som redan har bostäder. Nej,
det är gott och väl. Men om dessa av
någon anledning vill eller måste flytta,
är de fast för ransoneringen. Jag skall
inte gå närmare in på alla de verkningar
som skulle kunna uppkomma av
detta. Jag instämmer bara helt kort med
vad någon skrev, när betänkandet i november
förra året lades fram: »En mardröm,
det är vad det är, det hela!»

Jag skall också nämna en annan icke
oväsentlig sak: Hur blir det med rättssäkerheten
på detta område? Bostadsförmedlingen
skulle få stora maktbefogenheter
på detta ömtåliga område. I
vissa fall skulle det till och med saknas
besvärsmöjligheter. Det är såvitt jag förstår
ett nytt steg mot förmyndarstaten,
där individerna får sona de styrandes
missgrepp. I stället för att avskaffa regleringarna
skulle det skapas nya sådana,
som sannolikt skulle komma att ytterligare
försämra läget på bostadsmarknaden.
Det skulle också, och det är inte
det minst viktiga, bli en dyrbar och
obehaglig kontrollapparat såsom biprodukt.

Jag vill för undvikande av varje som
helst missförstånd betona vikten av att
barnfamiljerna får tak över huvudet —
gärna också ett rimligt tilltaget tak. Men
att därför göra ingripanden på detta
sätt, som skulle försämra läget, begriper
jag inte nödvändigheten av. Därvidlag
kan jag hänvisa till vad t. ex. TCO säger
i sitt yttrande över förslaget, nämligen
att lösningen inte står att vinna genom
regleringar av detta slag; andra åtgärder
måste vidtagas för att få balans mel -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen ni. in.

lan tillgång och efterfrågan. Detta kan

jag bara ytterligare understryka.

De regleringsåtgärder det här gäller
kunde kanske — jag vill betona det också
för undvikande av missförstånd —-uthärdas som ett ingripande under en
kort övergångstid i ett akut nödläge,
men om den hittills förda politiken med
sina märkliga resultat skall fortsätta,
kommer läget sannolikt att förvärras. —
Löftena i motsatt riktning tror vi inte
längre på. De stora grupper som det
här rör sig om —• jag tänker på barnlösa
äkta makar, änkor, änklingar, frånskilda
och andra ensamstående —
hör inte på detta sätt placeras i
särklass när det gäller att ordna sitt
hemliv. Ensamstående bör, menar jag,
ha samma rätt att välja bostad som andra
medborgare. Jag kan där stödja mig
på vad Göta hovrätt sade i sitt yttrande
över promemorian 1950, som jag nämnde
tidigare, att en kategoriklyvning mellan
privilegierade och oprivilegierade
hyresgäster ofta skulle te sig »stötande
och orimlig». Det har så ofta talats om
tryggheten i folkhemmet, och jag undrar
om det inte möjligen vore på tiden att
tillämpa den tryggheten också för människorna
i deras egna hem.

Jag kan sammanfatta vad jag här har
sagt ungefär så här: Bl. a. bör hyresregleringen
successivt avskaffas, byggnadsregleringen
för bostäder tas bort
snarast möjligt, de generella subventionerna
likaså, och konkurrens på lika
villkor för olika företagsformer införas,
vilket skulle minska den administrativa
apparaten. Detta skulle, menar jag, resultera
i en sänkning av kostnaderna,
större frihet på bostadsmarknaden och
skattelättnader för de enskilda, vilket •—
och därmed slutar jag, herr talman —
samtidigt skulle medföra större möjligheter
att effektivt stödja de verkligt
hjälpbehövande, såsom barnrika, gamla
och sjuka.

Herr WERNER (bf): Herr talman! Vid
en granskning av den föreliggande statsbudgeten,
särskilt i jämförelse med de
senaste årens, finner man att vi här bör -

jat glida in i ett bistrare ekonomiskt klimat.
Skatteunderlagets våldsamma stegring
de senaste åren som medgett en
ofta betydande överbalansering av budgeten
har nu stagnerat, och det kan starkt
ifrågasättas huruvida de beräknade inkomsterna
verkligen kommer att inflyta.
Allt beror på den kommande konjunkturutvecklingen
och huruvida vi i
en allt hårdare konkurrens på världsmarknaden
kan behålla våra exportmarknader
eller måste söka oss nya sådana
för att härigenom bibehålla den
fulla sysselsättningen åt de anställda, särskilt
inom våra viktigaste exportindustrier.
Vissa oroande tecken den senaste
tiden visar att våra produktionskostnader,
speciellt i lönehänseende, börjat
skapa svårigheter för avsättningen och
redan lett till vissa permitteringar. Det
bör vara ett mål att bibehålla den fulla
sysselsättningen, men även att se till att
detta kan ske inom den värdeskapande
produktionen, så att nationens välstånd
därigenom samtidigt ökas. Visserligen
saknar vi icke arbetsuppgifter inom landet
i redan planerade reservarbeten, och
vi är beredda att liksom förut lämna
vår medverkan till att hålla arbetslösheten
borta, men det är viktigt att reservarbeten,
i den mån de måste tillgripas,
inriktas på produktiva ändamål,
dit jag i särskilt hög grad hänför vägbyggande
och vägförbättringar samt ordnande
av vatten och avlopp på landsbygden.
Läget är emellertid sådant att
jag måste uttala en bestämd varning
emot ytterligare allmänna lönehöjningar
inom både den allmänna och den enskilda
sektorn.

Skulle vi på grund av ytterligare kostnadsstegringar
drivas ut från våra exportmarknader,
står vi inför två huvudalternativ:
endera att sänka lönerna eller
att på nytt devalvera valutan för att
återvinna vår konkurrenskraft. Bägge alternativen
är dock så pass allvarliga och
olyckliga att alla krafter inom nationen
bör samverka för att effektivt förebygga
en sådan utgång. För att möta den växande
utlandskonkurrensen bör allt stöd
ges åt en effektivisering och rationalisering
av produktionen, inte bara på så

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

sätt att produktionsapparaten förses med
arbetsbesparande maskinell utrustning
utan även så att tendenser till fallande
arbetsintensitet motverkas. Tyvärr synes
vi i sistnämnda hänseende ligga under
vissa av våra svåraste konkurrentländer.

När det gäller att möta konkurrensen
genom en modernisering av den materiella
produktionsapparaten, som kräver
nya kapitalinvesteringar, är det ofrånkomligt
att den s. k. investeringsavgiften
upphör inom vissa sektorer snarast
möjligt och att kreditåtstramningen lättas
i de fall där kapitalinvesteringar är
en förutsättning för ökad räntabilitet och
produktion. Då missförstånd om investeringsavgiftens
utsträckning på vissa håll
skymtat, är det angeläget att erinra om
riksdagens uttalande att avgiftsskyldigheten
bör helt upphöra i och med 1953
års utgång.

Då jag betraktar industriens och stadsbildningarnas
möjligheter att för framtiden
suga till sig och behålla arbetskraften
samt bereda denna en jämn och
tryggad existens, särskilt om krigsindustrien
i världen måste läggas om till civilproduktion,
såsom mycket osäkra, så
vill jag, herr talman, begagna tillfället
att uttala en varning till våra rationaliseringsorgan
på jordbrukets område, i
detta fall lantbruksnämnderna. De bör
gå varsamt fram med utslagningen eller
bortrationaliseringen av de mindre jordbruken
och stödjordbruken. I tider av
arbetslöshet, där familjeförsörjarens arbetskraft
inte kan förvandlas i tillräckligt
med pengar, innebär en familjeexistens
i en tätort en familjekatastrof, då
icke familjeförsörjaren längre kan sälja
sin arbetskraft, medan däremot ett stödjordbruk
med eget hem på landet dock
ger åt familjen en viss trygghet utan att
därmed beröva familjeförsörjaren möjlighet
till lönearbete.

Mycket av de oroande sociala och ekonomiska
problem som följer av städernas
alltför snabba tillväxt skulle vara obefintligt
eller bringas ur världen — jag
tänker härvid på den växande ungdomsbrottsligheten,
familjelivets upplösning
m. m. — om bebyggelsen bibehålies me -

Statsverkspropositionen m. m.
ra jämnt spridd över landet och med
det egna hemmet såsom det centrala i familje-
och samfundsliv.

Jag riktar detta påpekande till lantbruksnämnderna
för att samtidigt erinra
om nödvändigheten av att de ofullständiga
jordbruken, där så ske kan,
förstärks genom en större tilldelning av
skog. Arbetet med formerna för hur detta
skall ske har gått betänkligt sakta. Här
väntar en av de viktigaste sociala jordreformerna
i senare tid ännu på sin lösning.
Även om frågan är svårlöslig, är
den dock så utomordentligt viktig, att
den måste angripas och bringas till ett
avgörande. I tusentals hem i skogsbygderna
vegeterar nu familjerna på de ofta
skoglösa inägorna till en förut bärkraftig
fastighet, sedan fastighetens skog genom
ett felaktigt ägostyckningsförfarande
avstyckats och därigenom stamfastighetens
bärkraft spolierats. Här bör framför
allt finnas någon form för återköp,
varigenom fastigheten som försörjningsunderlag
återställes.

Då jag i det föregående talat om vissa
problem, som berör samhällsekonomien
och den minskade stabiliteten av statens
inkomster, övergår jag, herr talman, att
nu tala något om statens utgifter.

Samtidigt som statsinkomsterna stagnerat
och troligen kan komma att visa
minskning under de närmaste åren, stiger
statsbudgetens utgiftssumma med
enorma belopp. Låt vara att vi från
landsbygdsrepresentationens sida hälsar
med stor tillfredsställelse de ökade utgifter,
som ligger i den avsevärt förbättrade
ålderdomsförsörjning som höjningen
av folkpensionerna utgör, liksom
också förstärkningen av vårt försvar,
men den nu tydligt föreliggande bristande
balansen mellan statens inkomster
och de våldsamt ökade statsutgifterna
måste inge en allvarlig oro och påkalla
snabba åtgärder för att bringa utgifterna
under kontroll, särskilt då de automatiska
utgiftsökningarna.

Med den erfarenhet som vunnits och
de perspektiv som öppnats inför den
närmaste framtiden måste jag bestämt
hävda, att volymen av statens verksamhetsområde
inom företagarsektorn icke

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

bör ökas. En översyn torde därjämte bli
nödvändig för att söka rationalisera arbetet
inom de statliga organen med sikte
på förenklingar och även avveckling
av icke längre behövliga, men ännu
kvardröjande krisorgan.

Det kan ifrågasättas, om den nuvarande
ordningen för de statliga lönefrågornas
ordnande är riktig. Efter de två senaste
årens betydande lönekompensationer,
som på vissa avsnitt innebar reella
lönelyftningar, hade man en känsla
av att det endast återstod vissa smärre
justeringar där — det gällde att förbättra
läget för vissa låglönegrupper. I stället
har genom den så kallade tjänsteförteckningskommitténs
förslag, vilken institution
bär uppträtt som ett auktoritativt
förhandlingsorgan å statens vägnar,
skett en betydande ytterligare lönelyftning
även inom de grupper av statsanställda,
som förut varit väl kompenserade.
Riksdagens beslutmässighet har
bär ställts inför redan färdiga resultat,
och dess möjlighet att korrigera har varit
så gott som obefintlig. Vad som här
skett ger vid handen, att det är nödvändigt
att skapa mera betryggande former
för de statliga lönejusteringarna i framtiden.

I detta sammanhang är det skäl att
påtala den ansvarslösa löftespolitik, som
inför varje val så ohämmat flödar från
särskilt vissa partiers sida. När valen nu
inträffar vartannat år, måste de utställda
löftesväxlarna inlösas, oavsett om nationens
produktionsförmåga eller skatteunderlagets
bärkraft ger utrymme för
den stegrade skattebelastningen.

Med t. ex. folkpartiets nio punkter i
dess interpellation vid höstriksdagen,
varav de flesta innebar våldsamma utgiftsstegringar,
men med klimaxen i det
samtidiga kravet på sänkta skatter börjar
man utmana löjet. Svenska folket börjar
också alltmer inse hur liten tilltro
folkpartiets tuvhoppande politik förtjänar.
Detta framgår särskilt tydligt genom
partiets stora tillbakagång vid omvalen
i Kristianstads och Jämtlands län.
De skattelättnader som genomfördes av
regeringskoalitionen vid fjolårets riksdag
och som i valkampanjen framställ -

des såsom plus minus noll innebar dock
en skattelättnad, särskilt för familjer
med lägre inkomster, med ej mindre än
110 miljoner kronor och samtidigt en
minskning av statsinkomsterna i såväl
årets stat som även kommande. Man
måste, om än på sina håll motvilligt, nu
skänka ett erkännande åt finansministern
för den fasthet och framsynthet
med vilken han bedömde situationen.
Skulle riksdagen den gången ha följt
folkpartiets och högerns krav på total
skattesänkning enligt skattekommitténs
förslag, så skulle nu en underbalansering
av budgeten icke kunna undvikas.

Herr Ohlon kostade på sig en extra
reprimand till mig vid fjolårets remissdebatt,
därför att jag en gång tidigare
motsatt mig det ensamma folkpartiets
krav på sänkning av skatteprocenten,
och påvisade mot bakgrunden av de stora
överskotten i statsbudgeten hur rätt
folkpartiet hade och hur totalt felaktigt
vi andra bedömde finanssituationen.
Fjolårets optimism måste i år tydligen
svalna något inför det faktum att de i
fjol beräknade överskottssummorna
krympt ihop till ett minimum och i den
föreliggande staten kan motses bli förvandlade
till underskott. Om man icke
vant sig vid folkpartiets tuvhoppande,
skulle man kunna kosta på sig en liten
erinran till herr Ohlon om alltings förgänglighet,
men det kanske räcker med
en försynt fråga till folkpartiet, om det
inte även i år tänker upprepa sitt för
endast något mer än ett år sedan stora
slagnummer, kravet på en extra beskattning
av de formellt stora skogs- och konjunkturvinsterna.

Vad jag i detta sammanhang velat säga
är att både partierna och regeringen
bör vinnlägga sig om större återhållsamhet
när det gäller krav som ovillkorligen
måste leda till väsentligt ökat skattetryck.
Såsom jag ofta tidigare framhållit
måste skattebelastningen betraktas såsom
en omkostnadsfaktor i produktionen,
med en effekt som tager sig uttryck
i höjda priser för konsumenterna å varor
och tjänster. Genom denna sin indirekta
verkan, tillika med den direkta
verkan på den skattskyldiges försörj -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

ningsunderlag, kan skattetrycket för den
ekonomiskt svagare familjen utvecklas
till ett socialt ont som berövar denna
nödvändiga existensmedel. Samhällets
omvårdnad om individen i vissa hänseenden
får icke drivas så långt att denna
förlorar känslan av skyldighet att under
normala förhållanden taga ansvar för sig
själv.

I riksstaten signaleras en skattehöjning
på bensinen. Höjningen kan accepteras
såsom en tillfällig åtgärd, under förutsättning
att hela den inflytande bensinoch
fordonsskatten går till vägunderhållet
och till nödiga vägförbättringar. Det
kan med tillfredsställelse konstateras att
ett verkligt krafttag nu göres för att
iståndsätta det hittills försummade
svenska vägsystemet. Även om man erkänner
nödvändigheten av att huvudvägarna
permanentbeläggs, rätas och breddas
för att därigenom spara bilkapitalet
och förbilliga driften, så bör icke en
lika nödvändig upprustning av bygdevägarna
och det enskilda vägsystemet genom
statens bristande medverkan eftersättas.
För att de anslagna vägmedlen
skall få ökad effekt är det ofrånkomligt
att maskinell utrustning så långt möjligt
sättes in i stället för den manuella arbetskraften
och att vägföretagens kostnader
blir föremål för effektiv ekonomisk
kontroll.

Med tillfredsställelse hälsas regeringens
i dagarna vidtagna åtgärd att lindra
insättningsskvldigheten å investeringskonto
för skog genom att upphäva insättningsskyldigheten
för belopp under
2 000 kronor. Mot bakgrunden av det nu
starkt försämrade konjunkturläget för
skogsprodukterna kan man beteckna hela
denna anordning såsom mindre lycklig,
en anordning som framtvingats icke
minst genom folkpartiledarens bekanta
framstöt och den folkpartistiska partimotionen
vid 1951 års höstriksdag rörande
de s. k. skogsvinsterna. Med hänsyn
till den förändrade skogskonjunkturen
och den hårda beskattningen av både
progressiv och proportionell art, som
genom det allmänna skattesystemet träffar
såväl skogsvärd ena som skogsintäkterna,
bör det vara naturligt att skyldig -

Statsverkspropositionen in. ni.
heten att insätta skogsvinster på spärrkonto
avskaffas för år 1953. Redan nu
har ovissheten om hur det skall bli härmed
tillsammans med de försämrade
priserna verkat återhållande på avverkningarna,
och det kan befaras att industrien
icke erhåller tillräckligt med
råvara, särskilt pappersved, samt att en
viss arbetslöshet för skogsarbetarna uppstår.

Med hänsyn till att en del skogsägare
för gäldande av insättningsbeloppet för
fjolåret måst tillgripa hos de virkesköpande
bolagen innestående köpeskillingsbelopp
eller ock tvingas till nya
avverkningar är det starkt motiverat att
den nuvarande obligatoriska insättningen
ersättes med en rätt till frivillig insättning,
gärna spärrad i fem år men
med skattefrihet under insättningstiden.
Denna form av enskilt sparande skulle
säkert visa sig välgörande för en fortsatt
ekonomisk balans och tillföra kreditmarknaden
ett värdefullt tillskott.

Genom det försämrade exportläget
särskilt på pappers- och cellulosamarknaden
har skogsägarna framför allt i
Syd- och Mellansverige fått stora svårigheter
att till normala priser avsätta i
första hand sulfatveden. Det bör uppmärksammas
att den starkt stigande
barrskogsproduktionen i södra Sverige
tillsammans med bristen på tillräckliga
förädlingsmöjligheter nu för Sydsverige
medfört mycket stora avsättningssvårigheter
inom landet till skäliga priser,
särskilt då när det gäller sulfatveden. Innan
den planerade, nu nödvändiga sulfatfabriken
kommit till stånd, bör hinder
från statsmakternas sida icke resas
för en nödvändig avsättning av småvirket
genom export. Landet har emellertid
ett så starkt intresse av att den projekterade
sulfatfabriken snarast kommer
till stånd att någon form av stöd även
från statens sida bör övervägas.

Landets fastighetsägare väntar, särskilt
nu efter den senaste kraftiga höjningen
av fastighetstaxeringsvärdena,
att någonting äntligen göres åt den föråldrade
och till sina verkningar så uppenbart
felaktiga fastighetsskatten. Den
stegrade kommunala beskattningen, in -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
klusive landstingsskatten, kräver därjämte
att statsbidragsreglerna enligt de
glidande skalorna när det gäller vissa
ändamål liksom kommunernas bidragsskyldighet
till staten för folkpensioner
in. m. bringais under revision. Som läget
nu utvecklat sig genom det skenbart
starkt ökade kommunala skatteunderlaget
per kommuninvånare räknat har liela
bidragssystemet så att säga hoppat ur
gängorna och den en gång avsedda inbördes
kostnadsfördelningen i grund förändrats
till kommunernas nackdel. Härigenom
övervältras kostnaderna för uppenbara
statliga skyldigheter från staten
på kommunerna, vilket är att vrida klockan
tillbaka.

Vad beträffar den allmänna ekonomiska
utvecklingen under det senaste
året visar det sig att vi för ögonblicket
har situationen under en viss kontroll
och att inflationsvågen har hejdats eller
är på någon tillbakagång. Inom bondeförbundet
är vi beredda till fortsatt
medverkan i strävandena att hejda inflationen
och att skapa ett fast penningvärde,
dock under aktgivande på de förändringar
i vidtagna åtgärder som betingas
av inom produktionen och exporten
inträdda ändrade förhållanden.

Herr talman! Då jag här i vissa hänseenden
tecknat en pessimistisk bild av den
statsekonomiska framtiden, vill jag dock
till slut säga att vårt land i sina rika naturtillgångar
äger en stark försörj ningsbas
åt sin relativt glesa befolkning som vid
en förnuftig hushållning och en produktionsfrämjande
politik bör bilda ett
starkt underlag för att hela vårt folk
även i framtiden skall kunna upprätthålla
en god och tryggad levnadsstandard,
allt under förutsättning att vi får behålla
vår fred och vår frihet.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Till
en början skulle jag vilja säga några ord
med anledning av herr förste vice talmannens
inlägg i debatten för en stund
sedan. Han redogjorde först för sin syn
på konjunkturutvecklingen i Förenta
staterna. Det var i ljusa färger han målade,
och det finns väl ingen anledning

att ta upp ett meningsutbyte om nyanserna.

Vad jag nu ville framhålla är för det
första svårigheten att göra bedömningen
på något längre sikt. Utvecklingen
blir ju väsentligen beroende av förhållanden
på det internationella politiska
området och på rustningarna. Om vi får
leva i fred, eller om kriget fortsätter i
den kalla formen, blir det väl så, att
rustningarna snart nog kommer att
minskas. Möjligheten att rätt bedöma
förutsättningarna för att ersätta rustningsarbetena
med civil produktion
måste dock vara begränsad i nuvarande
läge.

För det andra vill jag göra gällande,
att de amerikanska förhållandena får
en säkerligen mycket begränsad inverkan
på vårt läge. Utvecklingen av våra
ekonomiska förhållanden under den
närmaste framtiden kommer inte mera
direkt att påverkas av konjunkturen i
Förenta staterna. Jag får anledning att
i annat sammanhang återkomma till
detta.

Herr förste vice talmannen uppehöll
sig vidare vid sysselsättningsfrågorna
och framförde som sin mening, att vad
som hittills framkommit i verkställda
undersökningar ej ger anledning till någon
mera pessimistisk bedömning, i varje
fall inte till någon panikstämning.
Socialministern var sedan inne på samma
frågor, och jag skall ta upp en del
av dem i annat sammanhang. I stort
överensstämmer de framförda synpunkterna
med min uppfattning, men jag
måste dock framhålla, att det i dagens
läge föreligger skäl för betänksamhet.

Herr förste vice talmannen uttalade,
enligt vad jag noterade, att företagarna
väl ändå borde ha räknat med att produktionskostnaderna
kunde öka alltför
mycket och att avsättningsmöjligheterna
i utlandet kunde bli sämre. Han
framhöll vidare, att han räknat med att
de svenska företagen skulle vara rustade
för det ögonblick, då de krigshärjade
länderna fått sina industrier återuppbyggda.

Jag skulle här vilja hänvisa till de
bestämda varningar, som under de två

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

senaste åren framförts mot alla åtgärder,
som medfört kostnadsfördyringar,
vare sig det gällt stegringar av arbetskostnaderna
eller belastningar och pålagor
på näringslivet från det allmännas
sida. Företagens protester har emellertid
förklingat ohörda. Man har såväl
från arbetstagarnas som från det allmännas
sida ständigt pekat på företagens
möjligheter att betala, och man har
helt bortsett från den möjlighet, som
ändå har funnits att visa återhållsamhet
— i stället för genom ökade löner
hade man kunnat sträva efter att nå en
bättre standard genom lägre priser.

Herr förste vice talmannen uttalade
vidare, att det kimde betraktas som en
svaghet i systemet om företagarna nu
inte är rustade. Detta förhållande får
emellertid ses mot bakgrunden av dels
att man, som sagt, inte dragit sig för
att belasta företagen och dels att den
ekonomiska politiken lagts så, att de
starka önskemål att konsolidera företatagen,
som företagarna fäst så stor vikt
vid, inte blivit tillgodosedda — man har
i stället genom en rad åtgärder försökt
begränsa just företagens möjligheter att
konsolidera sig och stärka sig för tider,
som de räknade med skulle komma och
som vi nu är på väg in i med hastig
takt.

Herr förste vice talmannen säger, att
omkastningen kanske kommit för lort.
Till det skulle jag vilja säga, att även
om man på visst håll blivit överraskad
av den snabba utvecklingen, tror jag i
varje fall inte att företagarna kan tillmätas
en sådan mera lättsinnig syn på
tingen. I den mån som det läge vi nu
befinner oss i beror på den förda allmänna
ekonomiska politiken, får jag anledning
att senare belysa .nina synpunkter
därpå.

Till slut nämnde herr förste vice talmannen,
att han inte trodde att de senast
vidtagna åtgärderna för begränsning
av företagens verksamhet var vidtagna
av taktiska skäl inför de nu förestående
löneförhandlingarna. Jag har
bemärkt denna deklaration och xnenar,
att vi bör ta fasta på den. Jag räknar

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

med att den är grundad på den ingående
kännedom om näringslivets verkliga
läge, som väl nu finns hos de anställda
och deras organisationer och
som i sin tur bygger på bättre kontakter
och den löpande orientering som
numera lämnas i bl. a. företagsnämnderna.

Socialministern behandlade sysselsättningsproblemen
ingående. Mot den redogörelse,
som han lämnade, finns kanske
inga nämnvärda erinringar att göra,
men jag vill dock göra ett par påpekanden.

Man fick av socialministerns redogörelse
den uppfattningen att läget nu inte
är alltför oroande. Jag tycker dock att
han kanske kunde ha gjort sina konklusioner
av de lämnade uppgifterna
något annorlunda. Vi fick inte siffrorna
sammanställda på sådant sätt, att vi
fick någon uppfattning om utvecklingstendenserna.

Socialministern anförde bl. a., att enligt
en helt nyligen företagen inventering
finns det redovisade 45 000 arbetssökande
hos arbetsförmedlingarna. Man
räknar med att 23 000 av dessa skall
vara placerade inom två veckor. Antalet
arbetssökande är i och för sig inte
alltför uppseendeväckande vid denna tid
på året. Men om man ser det mot bakgrunden
av de uppgifter, som lämnas i
finansplanen eller i budgetdelegationens
rapport, visar det sig att vi på ungefär
en månad har fått en ökning av antalet
arbetslösa, som det inte är möjligt att
placera på kort tid, från 12 000 till
22 000, vilket jag tycker är ett dåligt
varsel.

Sedan omnämnde socialministern, efter
vad jag fattade, inte den dolda arbetslöshet
som dock finns i ganska stor
utsträckning. Därest försämringen av
konjunkturen skulle fortsätta, kan den
komma att utlösa en verklig arbetslöshet
i en takt och omfattning som kan
göra att sysselsättningsproblemet blir
svårbemästrat.

I beräkningarna borde väl kanske också
ha upptagits den icke oväsentliga
minskningen av inom landet befintliga

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
utlänningar. Utilänningskommissionen
har enligt en uppgift i tidningarna för
några dagar sedan rapporterat, att 50 000
utlänningar lämnat landet. Antalet utlänningar
i Sverige har minskat från
280 000 till 230 000, vilket är en ganska
avsevärd minskning. Det får väl antas
att en stor del av dessa utlänningar har
varit produktivt sysselsatta, varför alltså
deras hemresa också vittnar om att
kadern av anställda inom näringslivet
minskat.

Socialminister Sträng uppehöll sig
särskilt vid två områden, där han menade
att det kanske kunde finnas anledning
till vissa bekymmer, nämligen i
fråga om verkstadsindustrien och byggnadsindustrien.
Statsrådet framhöll, att
verkstäderna har en orderstock av inte
obetydlig omfattning, varför vi kunde ta
de redovisade svårigheterna med ro. Men
det är ju så att inom den tunga verkstadsindustrien
måste man alltid räkna
med att orderstocken belägger en ganska
lång tidrymd framåt. Det tar ju åtskilliga
månader, kanske ett år eller två,
att tillverka tunga maskiner, vilket då
redovisas i form av en inneliggande orderstock
av icke obetydlig omfattning.
Man måste ta hänsyn till detta faktum
när man bedömer det verkliga läget.

Byggnadsindustrien redovisar en arbetslöshet
som jämförd med förkrigsårens
motsvarande siffror inte ger anledning
till några särskilda erinringar.
Siffrorna var i stort sett desamma. Men
det är ju ändå så, att vi nu har regleringsanordningarna
i funktion, och socialministern
framhöll ju att dessa anordningar
bl. a. var avsedda att minska
vinterarbetslösheten inom byggnadsindustrien.
Då är väl en arbetslöshet som
procentuellt är lika stor som år 1938,
när vi också hade en god konjunktur,
ganska anmärkningsvärd.

Socialministern pläderade för bibehållande
av byggnadsregleringen. Jag
kunde emellertid till slut inte finna något
annat motiv kvar för bibehållande
av byggnadsregleringen än önskvärdheten
att få en jämnare sysselsättning över
vinterhalvåret. Jag kan inte förstå att
det skall vara nödvändigt att ha i gång

en så stor apparat, som fördröjer och
komplicerar arbetet för byggnadsindustrien,
som man ju nu vill främja på allt
sätt, endast för att få till stånd en jämnare
arbetsfördelning över de olika säsongerna.
Med den betydande omfattning,
som de offentliga investeringarna
har, borde det väl vara möjligt för staten
och kommunerna att få byggnadsverksamheten
så lagd att man övervinner
svårigheterna att få till stånd en tillräcklig
byggnadsproduktion under vinterhalvåret.

Nu går det ju, för att återkomma till
byggnadsregleringens sätt att funktionera,
mycket lätt att få byggnadstillstånd.
Av de lämnade redovisningarna
framgår att den enskilda investeringsverksamheten
i stort sett kan bliva tillgodosedd.
Det säges uttryckligen i nationalbudgetdelegationens
uttalande, att
man har anledning räkna med att önskemålen
nu ligger inom den ram, som skall
kunna tillmätas för de enskilda investeringarna.
Min erfarenhet från min egen
praktiska verksamhet är, att de arbetsmarknadsreglerande
myndigheterna snarare
är angelägna att få till stånd byggnadsföretag
än att hålla tillbaka. Jag
hoppas därför att det skall finnas anledning
att snart nog ta under förnyat
övervägande att slopa byggnadsregleringen.

Jag vill sedan, herr talman, gå tillbaka
till finansplanen. Däri bedömer finansministern
den internationella ekonomiska
utvecklingen på ett ur flera synpunkter
intressant sätt. Utvecklingen i
Förenta staterna, som är av så stor betydelse,
kännetecknas av återhämtning efter
en tidigare avmattning och nu synes
där råda en god stabil konjunktur. Förhållandena
i Amerika har sedan utlöst
en allmän tendens till stabilisering i den
internationella konjunkturen. För Europa
är bilden emellertid splittrad. Vissa
länder, t. ex. Västtyskland och Schweiz,
har goda tider, medan andra har sämre.
Till det sistnämnda hör tydligen Sverige.
Vårt land kännetecknas enligt finansministerns
ord av »en fortsatt intern
konjunkturdämpning». Även i ett
annat hänseende syns det vara sämre

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

ställt för Sverige än för en hel del andra
länder. Det internationella betalningsläget
kommer under den närmaste framtiden
att förbättras, tror finansministern.
Men samtidigt räknar nationalbudgetdelegationen
med en valutaförlust i
år av 450 miljoner kronor för vårt lands
del, och med ett visst beklagande godtar
regeringen detta.

Det förefaller onekligen märkvärdigt,
att vi med vårt stora beroende av utvecklingen
utomlands skulle få sämre
tider, när det blir bättre i t. ex. Förenta
staterna och Västtyskland. Och i andra
sammanhang, exempelvis i fråga om priserna,
understryker finansministern ofta
vårt beroende av utlandet. För dem
som ansett den förda ekonomiska politiken
felaktig ligger det nära till hands
att söka förklaringen till vårt isolerade
sämre konjunkturläge i just denna politik.

Den kraftiga prisstegringen på världsmarknaden
1950—51 gjorde nämligen,
säger finansministern, »en anpassning av
det interna pris- och inkomstlaget oundviklig
under loppet av 1951». Såsom från
vårt håll upprepade gånger framhållits
hade denna anpassning, med en annan
politik än den regeringen fört och alltjämt
för, inte varit i så hög grad oundviklig.
Den hade inte heller sin motsvarighet
överallt utomlands. Också för
det just tilländalupna året 1952 visar det
sig, att inflationen gått längre i Sverige
än på många andra håll.

Konjunkturinstitutet framhöll ju redan
i våras, att den inhemska inflationen
ätit upp hela 1949 års devalveringsvinst
i konkurrenshänseende. De erfarenheter
vi fått göra under hösten och
det läge, vi nu befinner oss i, där kostnaderna
är det stora problemet, visar
oförtydbart, att den alltför långt gångna
inhemska inflationen undergrävt konkurrenskraften
mer än konjunkturinstitutet
då räknade med. Det ligger också
nära till hands att dra den slutsatsen,
att vi med oförsvagad konkurrenskraft
skulle kunnat hävda oss väl och utan
avsättnings- eller sysselsättningssvårigheter
i ett internationellt läge, som bär
alla drag av väl hävdad konjunktur. En -

Statsverkspropositionen m. ni.
gångsinflationen slår över i sin andra ytterlighet,
det isolerade sämre konjunkturläget.

Jag skulle tro att det inte råder några
delade meningar om att det är vår
försämrade konkurrensförmåga, som skapar
de nuvarande svårigheterna. Våra
kostnader är så höga att det i många
fall är svårt, för att inte säga omöjligt,
att bjuda lägre eller lika låga priser
som våra konkurrenter. I och för sig är
det naturligtvis ingenting att invända
mot en skärpt konkurrens. Den har tvärtom
många fördelar. Men det kan knappast
ens bli tal om konkurrens, om
svenskt näringsliv skall slåss mot rörliga
och fallande priser med ryggen mot
orörliga och stela kostnader. Det blir en
alltför ojämn kamp.

Det är därför A och O för vårt land
att vi med alla till buds stående medel
söker bringa ned vår kostnadsnivå. Det
är ej till fyllest att vi konstaterar att
kostnadsstegringen hejdats. Företagen,
liksom det allmänna, måste visa återhållsamhet
i utgifterna, avlyfta alla onödiga
kostnader och minska dem som är
möjliga att reducera genom nedprutningar
eller genom effektivisering av arbetet.
En del kostnader följer så att säga automatiskt,
t. ex. genom treveckorssemesterns
fulla genomförande eller genom
stegringar av de fasta kostnaderna per
producerad enhet vid minskat kapacitetsutnyttjande.
Det blir då en uppgift
att söka motväga kostnadsökningar av
denna art och tillse att dessa belastningar
på företagen inte får större omfattning.

Jag vill erinra om de allmänna pålagor
som vi har fått. Vi har, som tidigare
nämnts här i debatten, investeringsavgiften,
beskattningen av industriens användning
av elkraft, steriliseringen av
skogsinkomster, begränsning av rätten
till nedskrivning av varulager och begränsningen
av den fria avskrivningsrätten.
Dessa förhållanden måste tas med
i beräkningen, när vi skall bedöma vårt
kostnadsläge och våra konkurrensmöjligheter.

Den samhällsekonomiska fråga, som
särskilt synes vara på väg att bli bekym -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
mersam, är sysselsättningen. Vi har redan
nu en öppen arbetslöshet, som på
sina håll med den ojämna fördelningen
är en hård belastning. Jag skall inte gå
vidare in på den frågan, eftersom jag
redan berört den i anslutning till de
inlägg, som socialministern gjort här i
debatten. I det läge, som vi befinner oss
i, är det ju klart att vi måste söka att få
våra förhållanden så tillrättalagda, att
den fulla sysselsättningen kan upprätthållas
i första hand inom företagen.

Finansministern tillsatte dagen före julafton
en kommitté, som just skulle få
till uppgift att planlägga bcredskapsåtgärder
för bibehållande av den fulla sysselsättningen.
Kommitténs uppgift synes
emellertid mera bli att så att säga utreda
konsekvenserna för sysselsättningen
av den nu förda ekonomiska politiken,
således ej att framlägga några nya riktlinjer
för denna politik. Det hela går
tydligen mera ut på att mildra de ogynnsamma
verkningarna än att förebygga
dem. Eljest borde väl i direktiven ha
sagts ut att meningen i första hand varit
att undanröja alla nu förefintliga hinder
för utvecklingen av produktion och export,
åtgärder som vidtagits under helt
andra, nu inte längre rådande förhållanden.

Stöd åt företagsrationalisering genom
rationaliseringsfrämjande och kostnadssänkande
investeringar inom såväl industrien
som handel och jordbruk är sådant
som skall göras till föremål för behandling
inom kommittén. Men nu är
det ju så att än så länge kvarstår en del
av de produktivitetsbelastande åtgärderna.
Jag vill peka på straffbeskattningen
av investeringar. Därvidlag görs det ingen
åtskillnad, hur önskvärda vissa investeringar
än är. Vidare är att märka
att investeringsbeskattningen infördes
under helt andra förhållanden, och när
vi nu nått balans i vår inre ekonomi,
som det uppges, är det väl en anomali att
man inte först avskaffar pålagorna. När
man inte tar sig an uppgifterna så som
jag förmenar att man borde, alltså att
man i första hand undanröjer hindren
för en produktionsfrämjande utveckling,
är det ungefär som att i en uppförsbacke

börja lämpa av lasten på en lastbil i stället
för att först lossa på bromsarna.

I direktiven nämns också frågan om
produktivitetsfrämjande åtgärder på
skogens område. Det sägs att man vill
eventuellt främja skogsvårdande arbetsuppgifter.
Det får ses mot den bakgrunden,
att samtidigt som man nu skall lämna
stöd åt sådana åtgärder lägger man
beslag på en del av skogsägarnas inkomster
och steriliserar de inkomster, som
härstammar från gjorda avverkningar på
deras skogar. Jag kan inte förstå att ett
sådant tillvägagångssätt rimligen kan
förklaras.

Det sägs också att man genom kreditåtgärder
skall söka främja produktion
och export. Samtidigt vill man emellertid
bibehålla kreditrestriktionerna, och
det anser jag vara riktigt i ett ovisst läge,
men innan man främjar nya vägar
att förmedla kredit till företagsamheten
måste man väl tänka på att finna andra
former för att tillgodose företagens kreditbehov
i normal omfattning.

I höstriksdagens ekonomiska debatt
framhöll jag, att en expertkommitté för
Parisorganisationen, till vilken bland
andra professor Erik Lindahl i Uppsala
hörde, gjort vissa rekommendationer i
fråga om metoderna att uppnå en inre
finansiell stabilitet. Experterna hade avrått
från direkta kontrollåtgärder och i
stället hänvisat till de framgångar, som
vunnits med anlitande av en aktiv rörlig
penningpolitik. Om jag inte minns
fel, har Parisorganisationen också senare
konstaterat att vi här i landet haft en
jämförelsevis stark kostnads- och prisstegring.
Av finansplanen är det dock
inte möjligt att skönja någon ändrad inställning
från regeringens sida till kreditregleringen
och räntepolitiken.

Så mycket är väl klart, att en ändrad
finanspolitik, d. v. s. en underbalansering
av budgeten, blott under vissa bestämda
förutsättningar, som nu knappast
är för handen, låter sig förena med
kravet på en inre finansiell stabilitet,
och då kommer vi så mycket mera att
vara beroende av penningpolitiken och
dess utformning. Inte behöver man väl
heller dölja en ur finansiell stabilitets -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

synpunkt kritisk inställning till kreditregleringen
och dess prioritering av rent
oräntabla kapitalinvesteringar eller sådana
investeringar, som först på mycket
lång sikt förmår omsätta det nedlagda
kapitalet.

Bland annat ur denna synpunkt förtjänar
det annonserade förslaget om
zonexpropriation ingående prövning, eftersom
en genomgripande omdaning av
våra storstäders centrala delar kommer
att dra med sig väldiga kapitalbehov
från kommunernas sida. Till de stora
statliga kapitalbehoven av olika slag
skall alltså läggas växande kommunala
behov. Vad som under sådana förhållanden
kan bli över av kapital för det enskilda
näringslivet verkar inte att bli
mycket.

Jag vill inte dölja, att näringslivets
kapitalförsörjning inger bekymmer. Såväl
för en effektiv konkurrensduglig
produktion för export och den inhemska
marknadens behov som för sysselsättningens
upprätthållande behöver företagen
kapital. Med full rätt kan det hävdas,
att de enskilda företagen är den
första försvarslinjen mot arbetslösheten.
Det är också de som intjänar de pengar,
som möjliggör exporten. Kreditregleringen,
med dess strävan att placera de
enskilda företagen längst bak i de lånesökandes
växande ko, beaktar enligt min
mening inte alls näringslivets legitima
kapitalbehov. Om dessutom lönsamheten
sjunker, minskar utrymmet för självfinansiering.
Alla de företeelser, som vi
så väl känner igen från ransoneringar
och regleringar på andra områden, har
nu visat sig på kreditmarknaden: lång
ko, oberäkneliga väntetider, en del anmälda
behov som egentligen inte är några
behov men som försiktigtvis ändå anmäles,
en splittrad prisbildning, grå
marknad o. s. v. Och därifrån är steget
inte långt till en fullständig kvantitativ
reglering av krediterna, där helt
andra synpunkter lätt blir avgörande
än den, som borde vara vägledande för
kapitalinvesteringen, nämligen räntabiliteten.

Av den nu framlagda budgeten kan
man dra slutsatsen, att statens lånebe -

Statsverkspropositionen m. m.
hov har vuxit väsentligt. Med den kreditpolitik,
som föres, betyder det att näringslivet
skjutes ännu längre tillbaka i
kön — hur långt tillbaka är det dock
omöjligt att få något begrepp om. Finansministern
konstaterar förhandenvaron
av ett lånebehov och pekar på möjligheten
under vissa förutsättningar att
utnyttja det till 268 miljoner beräknade
budgetöverskottet i år samt kommunalskattemedelsfondens
350 miljoner. Tillsammans
är det cirka 600 miljoner kronor.
Däremot har jag inte kunnat finna
någon annan beräkning av lånebehovet
än den siffra på halvannan miljard, som
finns i finansplanens tablå över kapitalbudgeten.
Men det säges uttryckligen, att
en hel del av de statliga kapitalutgifterna
skall göras blott om den privata investeringsverksamheten
visar tendens att
vika.

Herr Ewerlöf har redan tidigare i debatten
efterlyst en plan från finansministerns
sida för hur dessa väldiga kapitalbehov
skall kunna tillgodoses. Jag
hoppas att vi, sedan finansministern nu
kommit in i kammaren, skall få del av
en sådan redogörelse.

Dessutom skulle jag, herr talman, vilja
understryka den betänksamhet man
har anledning att hysa inför den valutaförlust
på omkring en halv miljard, som
förutses för 1953. Valutareserven är ju
inte överdrivet stor, och om vi nu anser
oss behöva minska på den så kraftigt,
kan vi snart nog befinna oss i det läget
att vi måste ångra detta.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
göra en helt kort tillbakablick på år

1952. Man har all anledning att känna
tillfredsställelse över att året gått till
ända med bevarad arbetsfred, att levnadsstandarden
i stort sett kunnat hållas
på en hög nivå och att lönsamheten
för de flesta företagen varit relativt tillfredsställande.
De skuggor, som under
sista hälften av året framträtt på bilden,
har främst härrört från den hårdnande
konkurrensen och den vikande sysselsättningen.
När vi nu står i början av

1953, frågar vi oss nog litet till mans,
om de feta åren är definitivt slut och
de magra på väg. Och vi undrar, om

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

det skall bli oss möjligt att undgå en

isolerad inhemsk lågkonjunktur.

Detta beror, som jag tidigare sagt, i
mycket stor utsträckning på oss själva.
Jag skulle vilja knyta an till ett uttalande
av vår förre finansminister i en finansplan
för ett antal år sedan: ingenting
kan hindra ett helt folk från att bevilja
sig ökade inkomster i pengar räknat
— och jag skulle vilja tillägga: eller
i förmåner — utom insikten att man
därmed icke vinner någonting för en
höjning av den reella levnadsstandarden.
Med den insikten och med avståendet
från strävan att ta ut förbättringen
av vår levnadsstandard i förskott bör
vi söka skapa en verklig grund för upprätthållandet
av sysselsättningen och
säkrandet av penningvärdet.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Alla är naturligtvis klart medvetna om
att man i denna remissdebatt måste
konstatera ett långt kärvare läge inom
det svenska näringslivet än det som rådde
vid förra årets remissdebatt. Väsentligen
är det väl tre ting som skapat den
ökade kärvheten. De höga priserna under
senare år har lett till ökad produktion
i världen. Utbudet av varor har
ökat, och därmed har konkurrensen
skärpts. I sin tur har detta lett till prisfall.
Prisfallet har skapat köpmotstånd,
som det alltid gör; man väntar på att
priserna skall bli ännu lägre. Dessutom
har denna gång tillkommit, att prisfallet
på råvaror utsatte betalningslaget i
England och Frankrike för stora påfrestningar.
Man införde importrestriktioner

— något som skett också på andra håll

— och det har i sin tur ytterligare ökat
köpmotståndet.

Till dessa internationella förhållanden
kan naturligtvis sedan läggas stegringen
av det svenska näringslivets kostnadsläge,
som fortgått oavbrutet efter
Koreakrigets utbrott.

Nu säger man att det skulle ha varit
ett annat läge och att vi skulle ha haft
det bättre, om det förts en annan ekonomisk
politik. Det var nu sist herr
Wehtje som framförde den synpunkten.
Vi har diskuterat detta mycket ofta.

Man har sagt — och det har man gjort
i dag också — att regeringen valde inflationen
i stället för att bevara penningvärdet.
Vad vi gjorde var att vi förde
en politik, som gjorde det möjligt
för de stora löntagargrupperna och för
andra stora producerande grupper i landet
att få täckning för kostnadsstegringarna.
Det är mycket möjligt, att det
skulle ha kunnat föras en hårdare och
strävare politik, som lett till att våra
levnadskostnader legat en eller ett par
procent lägre, men med resultat att betydande
grupper av svenska folket skulle
ha fått en sänkt levnadsstandard. Vi
har icke velat göra detta, och vi står
för den åtgärden, och jag tror inte att
den politiken enbart har varit till skada.
Den har nog haft sina fördelar också,
även ur allmän ekonomisk synpunkt,
och det kanske blir svårt att avgöra vilket
som överväger.

I alla fall tror jag man kan våga det
påståendet i dag att det inte är det ökade
kostnadsläget i den svenska exportindustrien,
som förminskat vår export.
Det förhåller sig i själva verket på det
sättet att man har svårt att få sälja från
alla länders sida, just därför att folket
väntar lägre priser; man tär på sina lager,
man väntar och ser, och det blir
en mindre omsättning. Herr Wehtje talade
alldeles nyss om att man i vissa
länder nu hade goda tider, under det
att vi här i Sverige hade dåliga tider,
och framför allt pekade han på sina
två älsklingsländer, Västtyskland och
Schweiz.

Jag vill bara omtala att jag under de
sista månaderna läst upprepade rapporter
från det västtyska näringslivet, där
man allvarligt beklagar sig över den
minskade ordertillgången och den minskade
omsättningen. Jag fick häromdagen
i min hand ett referat av en rapport,
som en schweizisk kreditanstalt framlagt
över den ekonomiska utvecklingen
i Schweiz under förra året och i vilken
man får läsa, att det mot slutet av 1952
blev en långsammare orderingång, och
man får också där veta att det för att
det skall vara möjligt att upprätthålla
en oförändrad sysselsättningsgrad är

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

nödvändigt att underkasta produktionskostnaderna
en allt mer ingående prövning;
under alla omständigheter måste
dessa hindras att stiga. Det är alltså
uppenbart att vi här har en företeelse
som är lika framträdande även i de länder,
som herr Wehtje kallar dem som
har goda tider.

Nu är det emellertid en fråga, som
det gäller att ta ståndpunkt till, och det
är, om dessa nedgångstendenser, som vi
har i vårt land och som — vilket jag
nyss påpekat — även uppträder på andra
ställen, är ett tecken på att vi nu
går emot en allmän depression, en allmän
försämring av det ekonomiska läget.
Jag skulle för min del vilja säga,
att detta kan lika gärna vara ett uttryck
för en omställning. Vi har länge motsett
att det skulle bli ett hårdare klimat, allteftersom
de genom världskriget eftersatta
behoven blev fyllda och sedan man
mättat den stora upprustningen något så
när. Det är ett sådant där hårdare klimat
vi nu har fått. Det som varit möjligt
förut för företagen är inte möjligt
nu, och därför känner de för närvarande
kraftiga påfrestningar.

I början av förra året råkade den
svenska textilindustrien och vissa andra
konsumtionsvaruindustrier ut för en
motsvarande kris. Den visade sig vara
en omställningskris. Efter några månader
ledde den till ny balans, låt vara på
en lägre nivå, men dock till en balans.
Våra skogsindustrier drabbades av motsvarande
företeelse, och även de har nått
fram till ny balans. Och vi bör väl inte
bortse ifrån att det som nu händer inom
verkstadsindustrien — det är den som
närmast ligger i blickpunkten —- kan
vara en sådan omställningskris, som om
någon tid kan vara övervunnen. Det är
nämligen betecknande, att när man tar
del av de klagorop, som kommer från
detta industriområde, finner man att det
i hög grad är den del av verkstadsindustrien,
som producerar artiklar för konsumtionsändamål,
som utsatts för de hårdaste
påfrestningarna under det att producenterna
av kapitalvaror mindre känner
trycket. Det finns naturligtvis också
kapitalvaruindustrier, och framför allt

Statsverkspropositionen in. m.
specialindustrier, som tillverkar vissa
artiklar för kapitalvaror med export
över hela världen, vilka fått känna på
en sådan påfrestning, just därför att
man litet varstans ute i världen väntar
med sina investeringar i avvaktan på
att man skall komma fram till en ny balans
i prisläget. Jag menar därför att
det kanske inte nu bör sägas att vi står
inför en allmän depression. Det förhåller
sig ju dock på det sättet, att man i
Amerikas förenta stater nu har en god
konjunktur, som närmast pekar mot ökad
omsättning, och denna ökade omsättning
har på vissa områden även gjort sig gällande
här i Sverige, och kanske i ännu
högre grad i vissa länder i Västeuropa.
Det kan därför hända, att vi kommer
fram till ett nytt balansläge. Det kommer
alldeles säkert inte att likna det
som vi hade här under 1950, 1951 och
1952, utan det kommer att bli ett betydligt
kärvare läge, där man får kämpa
hårdare för att kunna konkurrera och
där man får nöja sig med mindre vinster,
men där det i alla fall kommer att
finnas en produktion och en sysselsättning.
Men det är klart att om vi skall
kunna på ett tillfredsställande sätt möta
även en sådan utveckling, är det viktigt
att våra kostnader icke stiger. De
måste hindras från att stiga, och om det
finns någon möjlighet därtill borde de
också pressas tillbaka.

Man har frågat mig i andra kammaren
i dag, om det finns en möjlighet för
oss här i Sverige att göra mer på detta
område än vad andra länder gör —- alltså,
om det finns någon möjlighet för oss
att förbättra vårt relativa kostnadsläge.
Jag säger, att vi kanske inte kan göra så
mycket för det, men en annan sak är
att, så vitt jag kan finna, håller redan nu
vårt relativa kostnadsläge på att förbättras.
Med varje prissänkning på kol,
koks, järn och olja följer att i de länder,
där man har subventionerat sill
egen industri med särskilt låga priser
på dessa varor, den ökade konkurrenskraft
som dessa subventioner medför
kommer att minskas, och vårt konkurrensläge
blir bättre gentemot dessa länder.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Om det nu blir så, som jag i min enfald
tror att det kommer att bli, nämligen
status quo på lönefronten under
detta år, kommer det också att innebära
en relativ förbättring av vårt kostnadsläge.
Den utjämnande politik, som vi tilllämpade
under den sista inflationstiden,
bar nämligen medfört den fördelen att
det blev möjligt för de stora löntagargrupperna
att i stort sett få en rimlig
avvägning av lönerna gentemot levnadskostnaderna,
under det att man i många
andra länder, där man förde en kärvare
politik, kunde hålla löneutvecklingen
och reallönerna tillbaka. Man skall emellertid
inte tro, att detta i längden kan
lyckas, utan i dessa länder, där löntagargrupper
har blivit eftersatta, sipprar
nu löneförbättringar igenom. Det
märker man i England och på andra
håll. Även genom en sådan utveckling
blir vårt kostnadsläge relativt sett förbättrat.

En sådan anpassning till det nya läget
från näringslivets sida fordrar helt
naturligt att det sker rationaliseringar.
Det kan finnas behov av investeringar,
och jag förstår mycket väl, att man tycker
att regeringens politik rymmer en
motsägelse, när regeringen samtidigt med
med att den uppmanar till kostnadsbegränsande
åtgärder t. ex. bibehåller investeringsavgiften.
Det är klart, att där
befinner vi oss i ett dilemma, det skall
jag för min del inte på något sätt bestrida.
Där är läget att vi från regeringens
sida menar att vi under den närmaste
tiden måste öka de offentliga investeringarna.
Vi måste öka bostadsbyggandet
och bygga mer skolor och sjukhus,
emedan det är områden som eftersatts
i den sociala utvecklingen. Men om
vi vill genomföra ökade offentliga investeringar,
kan vi inte också samtidigt låta
de privata investeringarna växa, ty om
det får ske, medför det ju en påfrestning
på kapitalmarknaden, som vi inte
kan bära. Då kan vi ställas inför den
situationen, att vår inre jämvikt blir
rubbad, och det betyder påfrestningar
på betalningsbalansen och därmed också
på valutareserven.

På tal om valutareserven skulle jag

bara vilja säga några få ord. Man har
bär — särskilt gjorde sig herr Wehtje
till talesman för den uppfattningen —
sagt att det var mycket underligt, att
vi utsattes för en påfrestning på vår
valutareserv. Men man får väl ändå se
till läget sådant det är. I och med att
råvarupriserna sprang upp, medförde
detta en kraftig förbättring av valutareserven
för alla länder som exporterade
råvaror. Det skedde i England, som
hade nytta av hela det brittiska imperiets
råvaruförsäljning, och det skedde i
Sverige. När sedan råvarupriserna faller
tillbaka, minskas valutainkomsterna
snabbt, men importen minskas ingalunda
lika snabbt, och då kommer man lätt
i ett läge, då man inte längre har en
jämn handelsbalans. Det inträffade för
England i samband med råvaruprissänkningarna,
och det tog sig där former
som ledde till en mycket kraftig importreglering.
Det är därför ganska naturligt,
att när vi nu har haft en mycket
stark höjning av våra exportpriser
på skogsprodukter och priserna därefter
i fråga om vissa produkter gått ned
till hälften, minskas våra valutainkomster
snabbare än vad vår import minskar.
Det är så att säga baksidan av samma
sak, och det kan ta någon tid, innan
man kommer i balans igen.

.lag kan inte för min del anse det för
någonting så fruktansvärt, om vi skulle
behöva tappa en halv miljard av vår
valuatreserv under nästa år, med hänsyn
till att vi ökade den mer än dubbelt
så mycket året förut, men det gäller naturligtvis
under förutsätning att man
sedan kommer fram till en balans med
en normalt arbetande produktion. Det
är klart att skulle man på den andra sidan
en sådan nedgång av valutareserven
möta en djupgående depression blir
läget mycket svårt för oss och även för
de flesta andra länder i världen.

Nu vill jag emellertid säga, att mycket
kan göras för rationalisering utan
omfattande investeringar. Vi skall inte
glömma, att vi har haft en mycket betydande
investering i det svenska näringslivet
under de närmast efter kriget
följande åren, och det finns dessutom

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

mycket att göra inom företagen för kostnadsminskningar
utan att man behöver
göra stora kapitalinsatser. Företagen har
hittills efter kriget inte haft en normal
press för att hålla utgifterna nere, och
det liar därför förekommit mycket som
är obehövligt och som nu kan sopas
bort. På den vägen finns det säkert mycket
att nå. Vi skall inte heller glömma,
att trots att vi har en regeringspolitik
med kreditåtstramning, investeringsavgift
och byggnadsrcglering, görs det i
alla fall fortfarande mycket stora investeringar
i det svenska näringslivet.

Men det är ju klart, att redan den investering
som vi räknar med, alltså det
ökade bostadsbyggandet och de ökade
offentliga investeringarna över huvud
taget, kommer att ställa mycket stora anspråk
på kapitalmarknaden, och dessa
anspråk blir naturligtvis särskilt stora
nu, när överbalanseringen av budgeten
upphör. Man ställs nu inför frågan, om
det är möjligt att ur kapitalmarknaden
få pengar till att möta dessa anspråk.
Jag vill till en början säga, att när herr
Ewerlöf i dag försökte reda ut detta
problem, angav han en siffra för det föreliggande
behovet av ökade kapitalplaceringar
från kreditinstitutens sida, som
såvitt jag kan fatta är väsentligt för låg.
Enligt de utredningar som jag tagit del
av kommer den att ligga väsentligt högre.
Sedan är det ju riktigt, som herr
Ewerlöf själv anförde, att bruttoanspråken
på kapitalmarknaden icke är nettoanspråk,
att investeringarna inte kommer
på en gång, att lånen inte tas upp
på en gång, utan att staten ger ut pengarna
och att en del av dem efter en tid
löper tillbaka till kreditinstituten och kan
användas för ny utlåning. Jag tror därför,
att det kanske skall visa sig vara
möjligt att få utrymme för dessa behov
på kapitalmarknaden, men det är ju
klart, att man här får gå fram med stor
försiktighet och varsamhet. Vi har nu i
flera år varit vana vid att finansiera
större delen av statens kapitalinvesteringar
via överbalanseringen av budgeten.
Nu kommer vi i stället med ökade
anspråk och lägger hela tyngden på kapitalmarknaden.
När jag i finansplanen

Statsverkspropositionen ni. in.

underströk nödvändigheten av en fortsatt
restriktiv politik på kapitalmarknadens
område genom bibehållande av kreditrestriktioner
och åtminstone tills vidare
även av investeringsavgifter, syftade
jag just på att man skulle skapa ett
läge på kapitalmarknaden, som i görligaste
mån skulle förhindra, att en kreditexpansion
från riksbankens sida blev
nödvändigt. Men för detta ändamål fordras
det, att man har en restriktiv ekonomisk
politik, och att vi får tillgripa både
kreditbegränsningen och investeringsavgiften
och byggnadsregleringen,
är enligt mitt sätt att se alldeles klart.
Nu förefaller det emellertid av herr
Ewerlöfs anförande, som om han ansåge
att varje påspädning från riksbankens
sida skulle vara en synd, som man
över huvud taget icke skulle tillåta sig.
Jag skulle vilja fråga, om herr Ewerlöf
menar att kreditrestriktionerna och andra
restriktiva åtgärder bör skärpas i en
sådan omfattning, att man inte i något
som helst läge skulle behöva överväga
den minsta påspädning genom riksbanken.
1 så fall måste detta kräva en ytterligare
skärpning av kreditrestriktionerna,
och denna skärpning måste eventuellt
ytterligare kompletteras genom
andra åtgärder. Jag skulle vidare vilja
fråga, om herr Ewerlöf menade, att man
skall ta de konsekvenser på arbetsmarknaden,
isom skulle inträda i ett sådant
läge. För min del har jag den uppfattningen,
att de restriktiva åtgärderna bör
ha ungefär den omfattning som vi här
har sagt och att man sedan från fall till
fall får försöka avgöra i vilken omfattning
en finansiering genom riksbanken
kan vara nödvändig för en kortare eller
längre tid. Det är en sådan handlingslinje,
vid vars utformning en nära kontakt
bör hållas mellan riksbanken och
kreditinstituten, som jag i finansplanen
uttalat mitt förtroende för.

Man kan naturligtvis ha den meningen,
att resultatet kan bli det jag tänkt
mig genom en annan ekonomisk politik
än den regeringen förordar. Man kan ju
ta den ståndpunkten, att de offentliga
investeringarna skäres ned för att bereda
ökat utrymme åt de privata inves -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
teringarna. Detta betyder ju inte att
man minskar anspråken. De blir ju desamma.
Det kommer nog att behövas en
starkt restriktiv politik även på den linjen.
Annars kan man inte komma till
ett balansläge där, såvida man inte på
en gång minskar både de offentliga och
de enskilda investeringarna. Men man
kan ju använda en annan restriktiv politik.
Man kan ju t. ex. använda vad som
här från flera talares sida har begärts,
det som man kallar för en rörlig räntepolitik.
Detta är ju ett förskönande uttryck
för en räntestegring. Alla vet ju,
att en rörlig ränta inte kan skapas. Så
snart man släpper räntan loss, stiger
den, och ingen vågar säkert låta den
stiga så högt som den av sig självt skulle
stiga. Då får man göra fast den igen
på en högre nivå, och alla sakförståndiga
människor säger ju, att en mindre
räntestegring än med 1 procent är rätt
meningslös att genomföra.

Det är klart, herr Ewerlöf, att om man
ovanpå våra restriktiva åtgärder lägger
en enprocentig räntestegring, så kan
man nog krympa investeringarna. Men
vilka investeringar blir då krympta? Ja,
det beror på staten. Om staten i det läget
vill göra en utökning av de offentliga
investeringarna, är det en smal sak
för staten att subventionera räntestegringen,
och då blir statens kapitalbehov
lika stort. Vem faller då tyngden på?
Jo, på det privata näringslivet. Vill man
i stället ta bort den nuvarande kreditpolitiken
med investeringsavgift och byggnadsreglering
och ersätta den med en
räntestegring, blir det sak samma. Vill
man ha de offentliga investeringarna,
kommer de att genomföras, och man
skapar ingenting annat än en kostnadsstegring
för det enskilda näringslivet
och möjligen en ändrad fördelning för
det enskilda näringslivets investeringar.
Här måste man välja vad man vill.

Jag ställer den frågan till herr Ewerlöf
om det alltså i högerns politik ingår,
att de offentliga investeringarna bör
ges en väsentligt mindre omfattning än
den som man från regeringens sida har
tänkt sig. Sedan kan det naturligtvis sägas,
som jag också har märkt att man

gjort här, att detta läge kan ändras genom
ett ökat sparande. Jag vill för min
del inte förneka möjligheten av att kunna
tillgripa en politik, som ökar sparandet.
Men om detta skall ske snabbt,
så kan den politiken endast läggas på
det området att den skapar större möjligheter
för de burgna i samhället att
spara. Det är klart att om jag väsentligen
sänker bolagsskatten, kan sparandet
inom företagen ökas. Det är klart, att
om jag sänker beskattningen för de större
privata inkomsttagarna, kan även där
skapas ett ökat sparande. Men detta betyder
ju minskning av statens inkomster,
och varifrån skall de inkomsterna i
stället komma? Skall bördan därför läggas
på menige man, eller skall minskningen
möjliggöras genom en nedskärning
av statens utgifter? Ja, jag vet att
högerns tanke är, att man skall skära
ned statens utgifter. Men jag har ju en
del erfarenhet av detta. Jag hade det
nöjet att i andra kammaren höra, hurusom
högerledaren där talade om att nu
skulle högerpartiet gå till en granskning
av tvåtusen utgiftsposter i den
framlagda budgeten, och jag gratulerar.
Är det ett förstagångsgöra — vilket det ju
inte är för alla — så kanske det roar,
men åtminstone jag, som har till uppgift
att varje år själv granska eller låta
granska dessa tvåtusen utgiftsposter och
försöka pressa ned utgifterna, vet hur
pass roligt det är och hur pass långt
man når, även om man sedan beskylles
för att vara särskilt snål när det gäller
att begränsa statsutgifter. Nej, det
finns inte så stora möjligheter till utgiftsminskningar.
Men det beror nämligen
på vad man vill minska på. Vill
jag'' inte minska på försvaret och vill jag
inte minska på folkpensionerna, inte på
kulturutgifterna eller på väganslagen
o. s. v., så blir det inte så stora sektorer
kvar att spara på att det kan leda till
någon omkastning i det statsfinansiella
läget. Och då finnes ingen annan möjlighet,
om jag vill skapa ett ökat sparande
hos de burgna i samhället, än att skatterna
för menige man ökas.

Det finns ett sätt till att snabbt öka
sparandet, och det är att överbalansera

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

statens budget. Herr Ewerlöf har här
sagt, att jag har gjort en dygd av nödvändigheten,
och det medger jag'' att jag
har gjort. När statens inkomster har
sjunkit och statens utgifter har stigit,
har man kommit till det läget att det
blivit plus minus noll. Men det läget är
ju inte så ofrånkomligt att det utan
vidare bör accepteras. Det finnes naturligtvis
möjligheter att göra en överbalansering
nu också, om man vill lägga
på de därför erforderliga skatterna. Att
vi inte har dragit denna drastiska konsekvens
beror helt på att vi menar, att
vi med nuvarande kärvare läge kan avstå
från överbalanseringen. Vi kan mjuka
upp den ekonomiska politiken på den
punkten, men vi kan inte låta denna
uppmjukning sedan sprida sig över hela
fältet. Jag vet, att det aldrig någonstans
har vunnits en erfarenhet om att man
på kort sikt — ja, knappast ens på lång
sikt — kan med andra metoder skapa ett
ökat sparande, som kan bli av väsentlig
betydelse. Vår erfarenhet och andras
säger också, att ju stabilare man kan
hålla penningvärdet, desto lättare är det
att få ett ökat sparande. Ett stabilt penningvärde
är praktiskt taget den enda
utväg man har för att åstadkomma detta.

Därför vill jag med förlov sagt uttala,
att jag icke tror att det ens för
högern, som dock på något sätt antyder
vad den vill, finnes någon möjlighet att
här skapa ett ändrat läge. Folkpartiet
skall jag i detta avseende inte ägna
många ord åt. När man tog del av herr
Olilons anförande fick man närmast det
intrycket, att han visserligen hade mycket
att säga och mycket att kritisera, men
att han i stort sett accepterade den konjunkturbedömning
som lades fram,
kanske möjligen med det tillägget att
han betraktade läget till och med något
ljusare än regeringen. Beträffande
budgeten fäller han ju ett för mig mycket
smickrande omdöme. Han säger, att
den nog är starkare än den ser ut, och
att det finns en del dolda reserver i den.
Herr Ewerlöf har rakt motsatt uppfattning.
På denna punkten kan man alltså
inte tala om någon enhetlig opposition.

Men det är klart, att om man vill ge -

Statsverkspropositionen m. m.
nomföra lättnader i den ekonomiska politiken,
är det bäst att teckna läget i
ljust. Då kan man enklare motivera vad
man vill åstadkomma, och man kan göra
det lättare när man tillhör oppositionen
än när man är i regeringsställning.
Men jag tror inte, att folkpartiet blir i
stånd att övertyga andra om att det går
för sig att nu mjuka upp den ekonomiska
politik vi för.

Men detta som jag nu säger hänför sig
givetvis till dagens läge. Jag fäster herr
Wehtjes uppmärksamhet på att när han
talade om den av mig tillsatta kommittén
så blandade han ihop två konjunkturer.
Den av mig tillsatta kommittén
har till uppgift att lägga fram förslag om
den politik, som skall bedrivas om vi
råkar ut för en depression, och då är
förutsättningen att vi — när den politik
som kommittén kommer att rekommendera
skall genomföras — skall ha
sopat undan kreditrestriktionerna, investeringsavgiften,
elektricitetsskatten och
dylikt. Då skall vi först ha tagit bort alla
dessa bromsar, allteftersom det behövs,
för att sedan sätta in de lättnader som
kommittén kan föreslå. Jag vill för min
del inte på något sätt säga, att läget inte
kan ändras. Det kan bli en ändring på
två håll. Det kan bli så att den amerikanska
konjunkturen åstadkommer en
starkare expansion än vi i detta ögonblick
tror — det är naturligtvis i sig
självt föga sannolikt, men möjligheten
föreligger. Det kan också bli så, vilket
ju är mera troligt, att det uppkommer
en mera allmän depression i världen,
när den amerikanska upprustningen
nått sin topp, och då kan utvecklingen
bero på om man i Förenta staterna har
kraft nog att koppla över den ökade
produktionsförmågan till civila ändamål.
Det är alltså möjligt att det kan
bli en längre gående depression, och det
är ju alldeles självklart, att vår politik
skall ändras, om detta inträffar. Då skall
vi genomföra en betydligt lättare politik.
Först och främst skall vi ta bort
bromsarna och sedan bereda andra lättnader.
I det läget kommer kapitalmarknaden
inte på något sätt att bli ett problem
för oss i vad gäller att upprätthålla

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
den inre balansen, ehuru — såsom jag
förut har sagt — vårt betalningsläge gent
emot utlandet då givetvis kommer att
medföra ett dilemma.

Vi menar i regeringen, att det är farligt
att sätta till mera segel, innan man
ser hur vinden blåser. Det är bäst att
vänta och so. Låt oss noggrant observera
vårt läge och vara beredda att göra
en ändring, om det behövs. Riksdagen
är ju samlad nu. Det kan bli en ändring
när som helst, och under alla omständigheter
kommer vi att i maj månad på
nytt diskutera hela detta problem. Sikten
kan då vara betydligt klarare än i
dag. Därför är ju meningsutbytet nu i
mycket hög grad av preliminär natur.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Finansministerns anförande
innehöll så mycket, att jag inte riktigt vet
hur jag skall hushålla med tiden för att
kunna ge ett bemötande inom ramen av
sex minuter. Jag får kanske återkomma.

Först och främst vill jag beröra historieskrivningen.
Den har vi diskuterat
förut. Här vidhåller finansministern, att
det var nödvändigt med inflationen år
1951 för att bevara levnadsstandarden.
Jag frågar och har ännu inte fått något
svar: Vad hindrade att vid en tidigare
tidpunkt än från 1952 års början, då vi
hade en nedåtgående konjunktur, sätta
in kreditåtstramning såsom det medel
för penningvärdets bevarande, som vi
alltifrån krigets slut år efter år har
framhållit såsom nödvändigt? Det är
den expansionistiska penningpolitik
som förts ända fram till den 1 januari
1952, som enligt vår bestämda mening
är orsaken till att inflationen blev så
omfattande, och det finns ingenting som
säger, att inte lönernas realvärde skulle
ha kunnat bevaras på samma höjd som
nu, låt vara på en lägre nominell nivå.

Finansministern varnade emot att se
för allvarligt på läget och utgå ifrån att
vi har att motse en allvarlig depression.
Jag skulle vilja säga att jag bedömer läget
på det sättet, att om vi inte använder
kloka och riktiga medel för att bemästra
den situation i vilken vi nu be -

finner oss, är det mycket stor risk för
att vi hamnar i en allvarlig depression,
men jag utgår alltjämt från att det finns
möjligheter att förebygga en sådan utveckling.

I fråga om investeringsavgiften säger
finansministern att det kan tyckas vara
en inadekvat anordning att här belasta
näringslivet därmed, då man samtidigt
begär att näringslivet skall sänka sina
kostnader, men det är nödvändigt att
hålla tillbaka näringslivets investeringar
för att kunna öka de offentliga investeringarna.
Ja, i det hänseendet tycker jag
att man valt ett ovanligt olämpligt tillfälle
för att öka de offentliga investeringarna
på de enskilda investeringarnas
bekostnad. Man gör det vid ett tillfälle,
då överbalanseringen är borta och
prisutjämningsavgifterna är borta, allt
detta som använts för att täcka statens
lånebehov. Samtidigt höjer man den allmänna
sektorns investeringar med inte
mindre än en halv miljard. Det är detta
konststycke som förefaller mig ganska
orimligt. Jag måste alltjämt hålla på att
det ligger i hela samhällets intresse att
vi begagnar den situation, som vi nu är
i, till att släppa fram de investeringar
som har utsikt att på kortast möjliga tid
förbättra vårt konkurrensläge. Jag tror
inte att det behöver innebära, att de enskilda
investeringarna går över det belopp
som man har räknat med i budgeten.
För den enskilda sektorn är det ju
bara 30 miljoner kronor mindre än man
tidigare räknat med. Jag tror inte att efterfrågan
är så stor att det inte skulle
vara möjligt att utan någon som helst
våda ta bort investeringsavgiften, som
uppenbarligen icke är adekvat i det läge
som nu föreligger och inte längre motsvarar
den motivering som man har haft
för dess införande.

I fråga om kapitalbudgeten, som jag
ville göra till en huvudpunkt i mitt anförande,
fick jag inte annat svar än att
finansministern förklarade att mina
uppgifter om vad kapitalmarknaden
borde kunna rå med upptog för låga belopp.
Jag vill då säga finansministern,
och jag hoppas han tror mig, att det inte
finns den ringaste tendens i de siffror

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

som jag tillät mig att framföra. Jag räknade
med att de sammanlagda anspråken
på lånemarknaden skulle för detta
kalenderår gå upp till ea tre miljarder
kronor och att man kunde räkna med
att kapitalmarknaden under samma tid
skulle kunna åstadkomma ca en och en
halv miljard. Samtidigt betonade jag
också den här cirkulationen av pengarna,
som jag inte nu skall uppehålla mig
vid.

Jag utgår fortfarande från att det icke
finns någon som helst möjlighet att realisera
detta kapitalinvesteringsprogram
utan att i stor omfattning behöva hämta
pengarna i riksbanken. Jag hade hoppats
att finansministern skulle säga att
han tror att detta skall kunna gå ihop,
men att, om det under resans gång skulle
visa sig att det icke finns andra möjligheter
än att hämta pengarna i riksbanken,
skall vi stoppa upp och icke
låta detta ske. Nu svävade finansministern
på målet och sade att han inte kunde
inse att inte någon mindre påspädning
från riksbankens sida skulle kunna
tänkas och att statslån skulle kunna tas
upp i riksbanken, inte bara för en kortare
tid utan också för en längre period.

Detta är enligt min mening själva
kärnpunkten i hela resonemanget. Det
måste ordnas på ett sådant sätt att man
inte behöver anlita riksbanken för statsupplåning
på längre sikt. Annars lagar vi
ihop till nästa »engångsinflation».

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! I början av sitt anförande försökte
finansministern göra gällande att det inte
var de ökade kostnaderna för det svenska
näringslivet som motverkade exporten.
Han var där inne på samma tankegång
som förut i dag har förfäktats av
herr Strand. Beviset för att så förhöll
sig, menade finansministern och förut
herr Strand, låg däri att samma klagomål
om köpmotstånd har man försport
även i länder med lägre kostnadsläge än
vårt. Det var alltså köpmotståndet, beroende
på en förhoppning om lägre priser,
som skulle utgöra det största hindret
för vår export att göra sig gällande. I

Statsverkspropositionen m. m.
statsverkspropositionen förfäktar finansministern
en helt annan ståndpunkt. Där
understryker han mycket starkt det allvarliga
i vårt höga kostnadsläge. Jag
skulle därför vilja fråga finansministern
vem som har rätt, herr Sköld i statsverkspropositionen
eller herr Sköld här
i dag. Finansministern understryker ju
i statsverkspropositionen också nödvändigheten
av att näringslivet genom rationaliseringsåtgärder
sänker kostnadsposterna.

Herr finansministern säger, att vi inte
kan släppa investeringsavgiften i dag; vi
behöver ha den kvar för att ge utrymme
för offentliga investeringar. Jag har en
fundering i det sammanhanget: Rör sig
här inte herr finansministern med inkommensurabla
storheter? Man kan jämföra
med varandra de privata och de
offentliga investeringarna, så länge som
de offentliga investeringarna avser produktiva
ändamål. Men är det riktigt att
subtrahera och addera dessa investeringar
med varandra när det är fråga
om sådana offentliga investeringar, som
icke avser en höjning av produktionen
i landet? Det är väl ändå den privata investeringsverksamheten,
med den ökade
avkastning från näringslivet som denna
verksamhet medför, som utgör grunden
även för den offentliga investeringsverksamhet,
vilken inte är av direkt produktiv
natur.

Jag vill instämma med herr finansministern
i slutet av hans anförande, att så
c viss som situationen är, kan överläggningarna
i dag bara bli av preliminär
natur. Ett bestämt omdöme om de ekonomiska
utsikterna får vi vänta med till
framemot slutet av vårsessionen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill till herr Ohlon säga, att om han
tänker närmare efter, måste han erkänna
att det är felaktigt att göra gällande,
att jag har förfäktat eu mening i finansplanen
och en annan mening här i dag. Jag
har den uppfattningen, att vårt höga
kostnadsläge är en besvärande omständighet
för oss och att det måste vidtagas
kraftiga åtgärder för att sänka detta

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kostnadsläge, men det kan jag väl säga
samtidigt som jag konstaterar, att detta
kostnadsläge hittills har betytt föga när
det gällt vår export.

Är det för övrigt alldeles riktigt att
säga, att de enskilda investeringarna är
produktiva och de offentliga investeringarna
icke produktiva? Då kommer
vi in i ett resonemang, som inte är så
lätt att klara ut, och jag tänker inte gå
in på det. Jag tänker bara ställa den
enkla frågan till herr Ohlon: Är alltså
även folkpartiet emot en ökning av de
offentliga investeringarna liksom högern,
enligt herr Ewerlöfs deklaration?

Till herr Ewerlöf vill jag säga, att man
visst kan påstå, att den politik vi förde
fram till nyåret 1952 icke var tillräckligt
hård. Men har herr Ewerlöf tänkt
igenom detta riktigt? Var det den överenskommelse,
som vi träffade med bankerna
och som trädde i kraft i början
av 1952, som var avgörande för den
skärpning av läget, som då inträdde?
Var det inte i stället vissa andra av regeringen
tidigare vidtagna åtgärder, som
då verkade, nämligen indragningen av
prisutjämningsavgifterna, den räntebeläggning
som vi införde på kvarskatten,
och därtill andra sådana åtgärder som
pressade bankernas likviditet?

Det är alltid det tråkiga med alla åtgärder
som vidtages, att det tar sin tid,
innan de verkar, och att man därför,
om man rör sig inom ett konjunkturförlopp
som är tillräckligt kort, kan säga
att åtgärderna blir sent igångsatta. Men
det föreligger väl inte någon egentlig
skillnad mellan mig och herr Ewerlöf
i fråga om att vi kan göra mycket gentemot
en depression, om vi använder riktiga
och lämpliga medel. Jag kan inte
se annat än att regeringens linje i nuvarande
ovissa konjunkturläge, där man
icke kan bedöma, om vi står inför en
stabilisering, en inflationsunge eller en
depression, bör vara att vi förhåller oss
avvaktande. Vi är emellertid klart inställda
därpå, att om läget förändrar
sig, skall också politiken ändras. Om
det blir tecken till ökad depression, eller
om det bara blir så, att vi får en
stabilisering på en lägre nivå, då skall

vi kunna lätta på den politik som nu
föres, och blir det tecken till allvarlig
depression, skall vi gå över till en alldeles
motsatt politik mot den vi fört under
1952 och den vi nu för.

Jag anser inte att man, som herr
Wehtje gjorde, skall säga, att investeringsavgiften
gör skada och bör tas
bort, samtidigt som han säger, att det
inte spelar någon roll och att det ändå
inte blir någon ökning av investeringarna.
Den beräkning av de enskilda investeringarnas
omfattning, som nationalbudgeten
innefattar, är gjord under
förutsättning att vi har kvar investeringsavgiften,
och därför kan inte dessa
siffror åberopas i detta sammanhang.

Vad det ökade placeringsbehovet beträffar
vill jag bara säga, att jag efter
mycket ingående och mycket vederhäftiga
undersökningar funnit, att det ligger
mer än en halv miljard högre än
den siffra på 1 V» miljarder, som herr
Ewerlöf här anfört.

Till sist vill jag bara slå fast vad jag
nyss antydde, nämligen att herr Ewerlöf
nu sagt att högern för sin del inte
önskar en ökning av de offentliga investeringarna.
Det är alltid en ståndpunkt
man kan ha. Och sedan kan man
ju ge sin motståndares linje betyget
oklok och sin egen betyget klok. Men
den frågan är kanske inte så enkelt avgjord.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:
Herr talman! Tiden medger ju inte att
jag går in på mer än några få av de
många frågor finansministern berört.

Jag skulle först vilja säga några ord
om vilken karaktär man får anse att det
nuvarande konjunkturläget har. Jag tror
ju för min del att i utlandet kan man tala
om en omställningskris. Där har produktionen
vuxit, och där möter nu ett visst
köpmotstånd. Men för oss kvarstår att
vårt kostnadsläge är för högt. Vi kan
inte möta våra utländska konkurrenter,
och av de redovisningar som föreligger,
framgår tydligt att vi har utomordentligt
svårt att konkurrera.

Finansministern säger att man bör

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

hålla ögonen på kostnadsnivån. I varje
fall bör man inte tillåta någon stegring.
Kunde man, så skulle man försöka
bringa ned kostnaderna. Men, som jag
förut sade, om vi går ut ifrån finansministerns
hypotes att vi nu befinner oss
i ett ungefär balanserat läge, varför skall
man då behålla krispålagorna, vad fyller
då investeringsavgiften, elektricitetsskatten
och annat för funktioner?

Finansministern tillmäter investeringsavgiften
en stor betydelse när det
gäller investeringsviljan hos den enskilda
företagsamheten. Men vi måste ju ändå
göra klart för oss att till investeringsavgiften
har nu också kommit konjunkturomsvängningen
och kreditåtstramningen.
Vad som har verkat mest
eller kraftigast behöver vi ju inte fästa
alltför stort avseende vid. Jag tror för
min del att investeringsavgiften har spelat
en relativt liten roll och att den nu
utgör en pålaga som endast medför en
kostnadsökning.

Som ett tecken på att vi nu skulle befinna
oss i en omställningskris nämnde
finansministern vidare att verkstadsindustrien,
vars förhållanden ju är ganska
väl redovisade, hade fått vidkännas
en särskild försämring när det gällde
tillverkningen av konsumtionsvaror, under
det att tillverkarna av kapitalvaror
inte var så hårt drabbade. Gentemot detta
skulle jag vilja peka på att det är
varven som haft den största nedgången
i orderstocken. De har haft en nedgång
när det gäller order som, om jag inte
missminner mig, enligt budgetdelegationens
redovisning uppgår till 65 procent
under de senaste månaderna. Och den
tunga elektriska industrien har också
haft en utomordentligt kraftig nedgång
i sin orderstock.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Jag fick inte något svar av finansministern
på min fråga, varför inte kreditåtstramning
hade kunnat genomföras före
den 1 januari 1952 — det är och förblir
en nyckelfråga i detta sammanhang -—
och inte heller på frågan, varför en sådan
då skulle ha fått alla de farliga verk -

Statsverkspropositionen m. m.

ningar för sysselsättning och levnadsstandard
som finansministern gör gällande.
Frågan, om den skulle ha realiserats
i den rörliga räntans form eller ej,
har vi talat om så inånga gånger förut,
fh jag inte nu skall uppehålla mig vid
det kapitlet.

När det gäller statslånen får vi väl
slå fast att finansministern och jag är
överens om att det är nödvändigt att
sparande och investeringar balanserar
varandra, att investeringar utöver sparandets
ram utgör en klar inflationsfaktor.
Men om man icke kan nöja sig med
äkta sparmedel för att genomföra del
program som det här är fråga om, utan,
såsom man här tycks utgå ifrån, hämtar
pengar i riksbanken d. v. s. från sedelpressarna,
är icke detta att åter införa
en klar inflationsfaktor i vårt ekonomiska
liv, med alla de vådor som detta
för med sig, nu kanske större vådoi
än tidigare?

Finansministern ville fastslå att jag äi
emot en ökning av de offentliga investeringarna
och önskar att de privata skall
gå före. Jag vill att de samlade investeringarna
skall hålla sig inom sparandets
ram, att hela programmet måste avvägas
med hänsyn till det och att, när
det gäller urvalet, prioritet bör ges åt
de investeringar som kan tänkas snabbast
leda till en förbättring av vår situation
i förhållande till utlandet. Jag
tror att samhället är bättre betjänt med
det i nuvarande läge. För övrigt är jag
fullt på det klara med att det föreligger
stora behov av offentliga investeringar.
Hur och i vilken omfattning dessa skall
få plats i ett sådant program är jag inte
i stånd att här klarlägga. Jag har endast
velat ange den allmänna princip efter
vilken jag menar att frågan bör bedömas.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Ewerlöf vill ha ytterligare svar på
frågan, varför vi inte genomförde kreditåtstramningen
tidigare. Ja, behöver
jag säga att det inte fanns någon möjlighet
för oss att komma fram till en effektiv
kreditreglering på den väg vi ville
gå, förrän vi först hade genomfört en

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ränteregleringslag? Om vi inte först hade
måst få till stånd en dylik lag, hade
kreditåtstramningen kunnat genomföras
tidigare.

Vad gäller frågan om riksbanken och
kapitalmarknaden vill jag bara säga, att
jag ju har samma mening som herr Ewerlöf,
att man bör söka undvika en påspädning
från riksbanken. Men jag vill
inte bindas fast vid att det därvidlag
skall vara ett idiotstopp. Därför måste
jag uttrycka mig på det sätt som jag nyss
gjorde.

Vad herr Wehtje beträffar, skall jag
nu bara ta upp några av hans faktiska
upplysningar. Han sade att varven har
fått vidkännas en förfärlig minskning
av sin orderstock. Ja, de har haft en sådan
minskning av orderstocken att de
fortfarande har order inne för mellan
två och två och ett halvt år framåt. Att
varvens orderstock minskat, beror icke
på varvens kostnader, utan på deras
långa leveranstider. De svenska varven
har alldeles för mycket order för att
kunna vara tillräckligt konkurrenskraftiga.

Vad gäller den tunga elektriska industrien
vill jag bara erinra om ett uttalande
av direktör Vrethem härom dagen.
Han förklarade att den tunga elektriska
industrien har tillräckligt med order för
alla avdelningar utom de avdelningar
som tillverkar småmotorer och andra
dylika standardartiklar.

När herr Wehtje påstår, att investeringsavgiften
i nuvarande läge inte bär
någon annan betydelse än att vara en pålaga,
vill jag till sist säga, att då måtte
alla de personer ljuga, som kommer till
mig och förklarar att de vill göra
den ena eller andra investeringen men
inte kan det, så länge investeringsavgiften
finns kvar. Var och en förstår väl,
att om investeringsavgiften har en återhållande
verkan, så är det just i år, då
ju alla vet att den under alla omständigheter
försvinner den 1 januari 1954.
Man betalar naturligtvis inte 12 procent
i skatt till staten utan att vara absolut
piskad därtill, när man vet att denna pålaga
försvinner, då detta år har gått till
ända.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill först säga några
ord om investeringsavgiften.

Det är alldeles klart att kreditåtstramningen
och ett försämrat konjunkturläge
utövar en stark inverkan på de
enskilda investeringarna, och jag håller
fast vid att i denna situation investeringsavgiften
spelar en underordnad
roll för en direkt begränsning av investeringarna.

Vad sedan angår sysselsättningen inom
den mekaniska verkstadsindustrien,
så framgår det ju ej av den redovisning,
som finns i nationalbudgetdelegationens
rapport, att det i första hand är inom
den del av branschen, som sysslar med
tillverkning av konsumtionsvaror, som
svårigheterna finns. Där är ju ändå redogjort
för såväl varven som järn- och
stålverken och den elektrotekniska industrien,
och av vad som står om dem
kan man inte dra den slutsatsen, att det
skulle vara så som finansministern i
sitt första uttalande gjorde gällande. Att
varven har order för två å två och ett
halvt år, är ju inte så särskilt uppseendeväckande,
ty det tar ju ändå åtskilliga
månader att färdigställa ett fartyg.

Då jag hade ordet förra gången, hade
jag tänkt säga, att jag inte tror att det
är den rätta taktiken att nu slå sig till
ro och avvakta utvecklingen till fram i
maj, när vi skall ha en ny ekonomisk
debatt. Vi ser ändå av de framlagda
siffrorna att förskjutningarna när det
gäller sysselsättningen sker hastigt, och
när det gäller stora områden vet vi
ännu inte, hurudant läget är. Vi har en
dold arbetslöshet, som måste tillmätas
en viss betydelse och som snart nog kan
utlösa en öppen arbetslöshet av en omfattning,
att det kan komma att krävas
nya åtgärder och kanske en fullständig
omläggning av politiken.

Jag menar också att man bör inte
föra en politik som är antingen utpräglat
produktions- och exportfrämjande
eller återhållande med tanke på en inflationistisk
utveckling. Vi får väl ändå
hoppas att det ska finnas någonting mitt
emellan. Åtskilliga punkter i finansministerns
uttalande tyder på att vi be -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

finner oss där nu. Då skall vi väl också
försöka få de politiska åtgärderna så
avvägda, att man kan säga att de är tilllämpliga
för normalfallet och vi bör inte
gå från den ena ytterligheten till den
andra.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Om investeringsavgiften
ville jag bara konstatera att sammanhanget
är följande. Man fordrar
å ena sidan av näringslivet att det
skall kunna sänka sina kostnader,
men å andra sidan belastar man det
med en investeringsavgift, som skall
avhålla näringslivet från investeringar.
Investeringsavgiften skall inte längre,
såsom tidigare varit fallet, motiveras av
icke-fiskaliska intressen, utan den skall
uttagas för att täcka direkta budgetkostnader,
till skillnad från vad som var
meningen, när den infördes. Det uppges
att ändamålet med denna extra belastning
på näringslivet är att göra det möjligt
för det allmänna att öka sina investeringar.
Det skall alltså ske på bekostnad
av näringslivet, som man begär
skall göra allt för att rationalisera och
sänka sina kostnader.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
För det första bör lierr Ewerlöf kanske
tänka på att under nästa halvår, alltså
första delen av nästa budgetår, som också
är det sista halvår då investeringsavgiften
finns, så kommer människornas
lust att göra investeringar att bli mycket
liten. Följaktligen kommer det inte
att flyta in så mycket pengar till statskassan
genom denna avgift att det har
någon betydelse för budgeten.

För det andra vill jag i fråga om de
krisskatter, som har pålagts för att hålla
tillbaka konjunkturen, i den mån sådana
finns kvar, säga, att, med undantag
för begränsningen av den fria avskrivningsrätten,
är alla de inkomster,
som härflyter härav, använda för sådana
tillfälliga utgifter som inte skall
komma igen budgetåren efter nästa.

Första kammarens protokoll 1953. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 6, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.;

nr 20, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om
restitution i vissa fall av skatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift;

nr 23, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 20 december
1946 (nr 781) om kontroll å överlåtelse
av vattenkraft;

nr 24, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 22 april 1949
(nr 164) med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål, m. m.;

nr 25, med förslag till lag om ändring
i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr
443); samt

nr 26, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 22
april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade
berättelse.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 24, av herr Herlitz, om inrättande
av särskilda organ för samverkan mellan
riksdagen och regeringen vid be -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

handlingen av vissa grupper av ärenden; nr

25, av herrar Söderquist ocli Spetz,
om vidgad rätt för utlandssvenskar att
deltaga i val till riksdagens andra kammare
m. in.;

nr 26, av herr Eriksson, Einar, om en
utredning av försvarsorganisation och
försvarsutgifter på längre sikt;

nr 27, av herr Sandler, om anslag till
sjökarteverket för anordnande av ett
tillfälligt jordmagnetiskt observatorium;

nr 28, av herr Linden m. fl., angående
breddning av vissa smalspåriga järnvägar
i sydöstra Sverige;

nr 29, av herr Hällgren m. fl., om ökat
anslag till byggande av fiskehamnar;

nr 30, av herrar Spetz och Hansson,
om ökat anslag till byggande av fiskehamnar; nr

31, av herr Lindahl m. fl., om avhjälpande
av vissa brister beträffande
eftervården av alkoholister;

nr 32, av herr Persson, Ragnar, och
lierr Mossberger, om ersättning åt S. T.
Magnusson för skada, ådragen under
värnpliktstjänstgöring;

nr 33, av herr Huss m. fl., om inrättande
av personlig professur i hjärt- och
kärlsjukdomar;

nr 34, av herr Wistrand, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till avlöningar vid serafimerlasarettet; nr

35, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl., om nedsättning av terminsavgifterna
för studerande vid handelshögskolorna
och de tekniska högskolorna;

nr 36, av herr Arrhén m. fl., om nedsättning
av terminsavgifterna för studerande
vid handelshögskolorna och de
tekniska högskolorna;

nr 37, av herr Elofsson, Gustaf, in. fl.,
om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten; nr

38, av herr Lindahl, om rätt för
hörselskadade skattskyldiga att vid taxe -

ring till skatt för inkomst åtnjuta avdrag
för i tjänsten använda hörselapparater
m. in.;

nr 39, av herr Damström, angående
vissa ändringar i villkoren för skattefri
avsättning till pensionsstiftelse m. m.;

nr 40, av herr Damström, angående
viss lagstiftning rörande pensionsstiftelser; nr

41, av herr Larsson, Nils August,
in. fl., angående skydd för de norrländska
länen mot skadliga verkningar av exploateringen
av vattenkraften, m. m.;

nr 42, av herrar Bergh och Herlitz,
om utredning av redogöraransvaret;

nr 43, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
om viss ändring i förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.;

nr 44, av herr Norling m. fl., angående
försörjningen av oförvållat arbetslösa; nr

45, av herr Norling och herr Persson,
Ola, om skyldighet för arbetsgivare
att utbetala lön för helgdagar;

nr 46, av herr Norling och herr Persson,
Ola, om införande av fem dagars
arbetsvecka;

nr 47, av herr Nilzon, Ivar, m. fl., om
åtgärder till fiskerinäringens främjande;

nr 48, av herr Boman och herr Persson,
Johan, angående en jordbruksstatistisk
undersökning enligt vissa riktlinjer; nr

49, av herr Bengtson, om undantag
för medborgare i våra nordiska grannländer
från de för utlänning gällande föreskrifterna
angående vistelse inom
skyddsområde; samt

nr 50, av herrar Bergh och Grym, om
viss ändring i villkoren för statens järnvägars
s. k. billighetsresor.

Kammaren åtskildes kl. 5.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Statsverkspropositionen m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1 och 2.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
När man sökte göra sig förtrogen
med den budget, som nu diskuteras,
kunde man inte undgå den stilla reflexionen,
vilka invändningar oppositionen
möjligen skulle ha att göra mot den. I
motsats till sina föregångare hade den
balanserats, inga nya skatter med undantag
för höjningen av bensinskatten
hade föreslagits. De önskemål för folkpensionärernas
del, som varit mycket
omdiskuterade framför allt under valrörelserna,
hade uppenbarligen blivit
tillgodosedda på ett sådan sätt, att det
tillfredsställde alla som visat intresse för
den saken, och över hela budgetområdet
hade man försökt väga de olika utgifterna
mot inkomsterna på ett så riktigt
och rättvist sätt som över huvud taget
kunde tänkas vara möjligt. Detta senare
gällde framför allt avvägningen mellan
förisvarsutgifterna och utgifterna för den
sociala huvudtiteln, och det förefaller
inte som om man hade några egentliga
invändningar mot de avvägningar, som
finansministern i olika avseenden gjort.

Det var därför rätt naturligt om man
hyste denna stilla undran, och efter att
ha lyssnat till herr Ohlon finner man
att den nog inte heller var så obefogad.
Hans inlägg i början av denna debatt
präglades ju inte av samma friska kritiklusta
som den, som kommit de nästföregående
budgetförslagen till del. Det
föreföll som om herr Ohlon i stort sett
tyckte att det hela var ganska gott. Han
nödgades därför fylla ut sitt anförande
med en hel del andra ting, som väl får

sägas i detta sammanhang vara i rätt
stor utsträckning ovidkommande.

Herr Ohlon drog bland annat den
mycket märkliga slutsatsen, att när en
socialdemokratisk partiombudsman uppe
i Jämtland hade begått, låt oss säga, en
omdömeslöshet, så skulle detta tyda på
att hela det socialdemokratiska arbetarpartiet
vore bekajat med dubbelmoral.
Man tycker nog att det bör fordras litet
grand starkare bevis för att en dubbelmoral
existerar än vad herr Ohlon kunde
läsa ut ur denna sak.

Han återkallade också i minnet den
där affischen från 1950 om att »vi klarade
krisen». Jag tycker att den saken
klarats ut för så pass länge sedan, att
man på folkpartihåll inte borde fortsätta
att köra med den. Men uppenbarligen
anser man, att man skall utnyttja
den så länge som det över huvud taget
går.

Herr Ohlon var också inne på en sak,
som jag för min del tycker att det var
en smula oförsiktigt av honom att beröra.
Han hänvisade nämligen till att vi
nu kunde haft behov av den omkring
halva miljard som Sovjetunionen fått i
form av kredit; vi borde inte ha lämnat
ifrån oss dessa pengar i det sammanhang
det skedde. Herr Ohlon förbisåg
här alldeles, att det var hans egen partiordförande,
herr Ohlin i andra kammaren,
isom var handelsminister vid det
tillfället och att kreditavtaiet träffades
på hans förslag. Om man kunnat rätt
tolka herr Ohlins något svävande formuleringar
sedan han lämnat handelsministerposten,
skulle han varit beredd
att gå ännu längre än till de ungefär 500
miljoner som krediten nu rör sig om.
När man sitter i ett så pass ömtåligt
glashus som folkpartiet i detta sammanhang
gör, borde man nog inte tala så
mycket om saken.

Emellertid fyllde herr Ohlon också ut
sitt anförande genom att delge oss litet

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
av sitt litterära vetande. Jag föreställer
mig att detta skulle utgöra en del av
mellanfyllnaden i den tårta, som en av
oppositionens representanter i andra
kammaren tidigare i dag har talat om.
Jag vill inte säga annat än att det vittnade
om en viss förtänksamhet från herr
Olilons sida, att han smaksatte sitt yttrande
just på detta vis.

Liksom andra av oppositionens talare
i dag var herr Ohlon inne på frågan,
i vilken utsträckning vi har möjlighet
att i det nya ekonomiska läget konkurrera
på exportmarknaderna. Den frågan
har ju alldeles särskilt aktualiserats i
dessa dagar genom de pågående avtalsrörelserna.
Det finns åtskilliga på arbetarsidan
som misstänker att den hårda
ekonomiska press, som man nu på
olika sätt utövar, är en orsak till allt
detta tal om exportproblemen. Man gör
bland annat gällande, att vår konkurrensförmåga
har försvagats och kommer
att ytterligare minskas, om det inte blir
en sänkning av lönerna inom olika näringsgrenar.
Det talas också om att investeringsavgiften
och andra avgifter
försvagar vår konkurrenskraft.

Om det verkligen skulle existera något
hot mot det svenska näringslivet på
detta område, tycker man att det borde
på något sätt avspeglas när det gäller
tilltron till detta näringslivs värde och
möjligheter. Men det visar sig att exempelvis
den svenska hörsen inte på något
sätt återspeglar profetiorna om kommande
svårigheter. Aktievärdena borde givetvis
sjunka inför alla hotande och pessimistiska
spådomar, men i stället visar
det sig att tendensen snarast är uppåtgående.
Så länge ägarna av företagen
hyser stark tilltro till företagens räntabilitet,
kan man väl inte rimligen begära
alt arbetarna skall vara mera pessimistiska.
De måste ju av detta ovillkorligen
få den uppfattningen, att det skall
vara möjligt att ta ut åtminstone samma
löner som nu ur företagen, så länge företagarna
räknar med att kunna ta ut
samma vinster som hittills, i varje fall
i stort sett.

Herr Ohlon berörde i dag liksom tidigare
en fråga med en viss ideologisk

anknytning. Han framhöll hurusom näringslivet
i vårt land under medeltiden
var insnört i mycket hårda bojor och hur
det blev den ekonomiska liberalismen
som väsentligen fick lösa dem. Han läste
i detta sammanhang bland annat upp
några stycken ur en historisk skildring,
som utkommit på Tidens förlag, och han
gjorde den konklusionen, förmodar jag,
i sitt stilla sinne, att eftersom den kommit
ut på Tidens förlag skulle den väl
kunna vara ett memento för socialdemokraterna
att handla på det sätt som det
stöd talat om där.

Nu får man emellertid komma ihåg att
den fria konkurrens, som den ekonomiska
liberalismen har företrätt och som
otvivelaktigt så småningom gjorde slut
på skråsystemet, som vi hade ärvt från
medeltiden, har inga blivit så dödsförskrämda
för som just de företagare och
de partier, som ivrigast förordat just
den fria konkurrensen. Man blev så rädd
för verkningarna av den fria konkurrensen,
att man inte såg sig någon annan utväg
att bemästra den och de vådor som
den förde med sig än att man måste
bilda karteller till försvar mot den fria
konkurrensens verkningar. Och det
märkliga och i viss mån roande var ju,
att samtidigt som man med kartellerna
praktiskt taget tar struptag på den fria
konkurrensen försöker man genom den
muntliga och skriftliga propagandans
pulmotor öva konstgjord andning på
patienten medan man alltjämt behåller
struptaget. Det är först när det från socialdemokratiskt
håll har tagits ett initiativ
för att genom kartellregistret få
slut på den bundenhet av näringslivet,
som kartellerna har utgjort och alltjämt
utgör, som man kan tala om en
återvändande frihet, d. v. s. att den fria
konkurrensen så småningom börjar att
på nytt få luft i lungorna. När man har
det ställt på det sättet inom folkpartiet,
alltså de liberala idéernas företrädare,
tycker jag inte att man skall gå till andra
för att ge dem råd hur de skall bete
sig när det gäller att släppa efter på regleringar
eller statliga ingrepp av det ena
eller andra slaget. Ty i den mån som de
företagits på socialdemokratiskt initia -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

tiv och genom den möjlighet socialdemokratien
haft att genomföra dessa initiativ,
har man ju avsett att skapa ett skydd
mot avarter av den fria konkurrensen, i
den mån som dessa avarter har siktat
till en utplundring av de stora massorna.

Man skall följaktligen inte berömma
liberalismen alltför mycket. Man skall
inte heller tro att liberalismen är framtidens
musik i vårt samhälle eller i vår
värld. Så är det uppenbarligen inte. Vi
kan inte, lika litet som liberalerna själva
har kunnat göra det, godkänna den
fria konkurrensens tillämpning i vilka
former som helst och under vilka förhållanden
som helst, utan vi måste nödvändigtvis
tänka oss en annan ordning.
Denna andra ordning kan vi nog säga
är på väg. Den har tagit sig uttryck på
en mängd olika sätt, och den kommer
utan tvivel också att vidareutformas efter
hand som utvecklingen skrider
framåt.

Vad jag i detta sammanhang tänker
på är det samarbete, som man kan säga
utgör en av grundvalarna för det socialistiska
tänkandet, och detta har under
de senaste decennierna — för att inte
tala om en ännu längre tidrymd — gått
såsom en storm genom sinnena i världen,
och det fortsätter det alltjämt att
göra. Och medan det sker, sitter den
nuvarande folkpartiledaren herr Ohlin i
sin kammare och sysslar med ett litet
pussel, som han kallar för socialliberalism
och som han menar skall kunna bli
en skärm, som skall skydda honom och
väl oss allesamman mot den storm som
dånar utanför fönsterrutorna. Det kommer
inte att lyckas. Den där skärmen
kommer att ryka som stickor och spån.
Den kommer aldrig att bli något sådant
skydd. Utvecklingen går inte i den riktningen
att den kan bli det. Utvecklingen
har tagit sig och kommer att ta sig helt
andra vägar än de som liberalismen har
förordat och också i viss mån har tilllämpat.
Det är närmast rörande eller
barnsligt att tänka sig någonting annat,
men det blir samtidigt också i viss mån
tragiskt när man tänker på att det är en
professor i nationalekonomi, som sysselsätter
sig med detta.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr Ohlon sade i sitt anförande vidare,
att han till litet längre fram på våren
skulle uppskjuta sitt ståndpunktstagande
till den budget, som nu föreligger.
Det är naturligtvis försiktigt gjort
att inte ta ståndpunkt till den redan i
dag. Men något måste det ändå förvåna,
att medan han andra år, låt oss säga
ända från år 1945 till och med förra
året, varit så absolut säker på sin bedömning
av dessa budgetförslags oriktighet,
så vågar han nu, när finansministern
lagt fram en balanserad budget,
inte säga huruvida finansministern har
handlat klokt eller ej när han försökt att
balansera den och inte överbalanserat
den som vid så många tidigare tillfällen.

Till slut nämnde herr Ohlon en sak,
som rätteligen inte bör få stå oemotsagd.

Folkpartiet har sedan rätt länge försökt
föra in i allmänna medvetandet en
legend, som går ut på att praktiskt taget
inga andra i detta land än just folkpartiet
har bekymrat sig om folkpensionärerna.
Partiet försöker i sina tidningar
få läsekretsen att tro, att om inte
folkpartiet hade bedrivit, som man säger,
en så »energisk påtryckning» på regeringspartierna
för att folkpensionärerna
skulle få det litet bättre, hade folkpensionärerna
inte fått den förbättring
i sina villkor, som nu är föreslagen.

Det förtjänar att i det sammanhanget
erinras om att när det blev klart med
jordbrukskalkylen förra året, kom man
på regeringssidan underfund med att det
indextillägg, som tillämpas på folkpensionerna,
inte skulle bli tillräckligt för
att täcka den fördyring av levnadskostnaderna,
som kunde förväntas, och att
det följaktligen var skäl i att ge dem
ytterligare tillägg. Det kravet framfördes
i en proposition ett stycke fram på vårriksdagen.
Då var motionstiden för länge
sedan utgången, och hade inte denna
proposition framlagts, skulle folkpartiet
aldrig haft tillfälle att under vårriksdagen
motionera i saken. Nu gjorde man
inte det förrän allra sista dagen, när
ärendet redan behandlades i utskottet
och folkpartiets ledamöter där tagit ställning
till regeringens proposition. Då
först kom man fram med ett förslag om

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
att folkpensionärerna skulle få ytterligare
ett tillägg, och det är den enda insats
som folkpartiet gjort i den saken
under förra året.

Sedan nämnde herr Ewerlöf en hel
del, som det kunde vara anledning att
fästa sig vid, men herr Ewerlöf och finansministern
har ju redan klarat upp
de sakerna, och det finns därför ingen
anledning att närmare gå in på dem.
Inte heller finns det så mycket anledning
att gå in på det resonemang, som
fröken Andersson förde beträffande
byggnadsregleringen, men det är ändå
en sak som jag skulle vilja fråga om. Jag
vet inte om det framgick av hennes anförande
— jag kanske var ouppmärksam
— men jag skulle vilja veta, huruvida
man på högerhåll vill avskaffa inte
bara byggnadsregleringen utan också hyresregleringen? Så

var det slutligen herr Öhman, som
övade sig i innanläsningens konst. Han
återkom till en del yttranden, som hade
fällts för flera år sedan i samband med
diskussionen om Marshallhjälpen, och
han gjorde nu gällande, att han tillsammans
med isina partivänner varit de
verkligt klarsynta, som sett vart det skulle
bära hän, om vi i vårt land tog emot
någon Marshallhjälp. »Hur ser det ut i
världen?» frågar herr öhman.

Ja, herr Öhman, hur ser det ut i världen?
Vi har haft ett krig borta i Korea
under den tid då denna Marshallhjälp
har kommit till användning, och det kriget
har ändrat förhållandena betydligt.
Herr öhman vet lika väl som jag, att det
kriget börjades av kommunisterna. När
herr öhman skall rikta förebråelser mot
något håll för att det ser ut i världen
som det gör nu, behöver herr Öhman
inte gå till sig själv, eftersom han inte
har kunnat öva något inflytande på kriget
i Korea, men han har säkert partivänner
i andra länder, som det kunde
vara betydligt mer befogat att rikta anmärkningar
mot än exempelvis vårt
lands regering.

Herr Öhman nämnde också att umgänget
mellan de kapitalistiska grupperna
präglas av konkurrens och strid. Ja,
det är en sak, som minsann inte är ny.

Men det är inte bara mellan kapitalistiska
grupper, som det förekommer strid,
utan det gäller väl i ännu högre grad i
fråga om olika kommunistiska grupper.
Och därvid räcker det inte med att de
tar pengarna från varandra, utan de
hänger varandra, vilket hänt i Tjeckoslovakien.
Det är inte alldeles uteslutet
att vi, om vi fick kommunistiskt styre
här i landet, skulle få se herr Öhman
en vacker dag hänga i en snara — såvida
vi inte redan dessförinnan själva
blivit hängda och därför inte kunde få
vara med om det nöjet.

Herr öhman hade också en del invändningar
att göra mot den upplysningsverksamhet
•— han satte visserligen
ordet inom citationstecken — som bedrivs
av Folk och Försvar. Den upplysningsverksamheten
har betingats uteslutande
av den omständigheten, att vi har
ett spionparti här i landet, som herr Öhman
kanhända känner till. Om jag tillhörde
det spionpartiet, skulle jag också
vara förargad över att Folk och Försvar
bedriver den här upplysningsverksamheten.
Men, herr Öhman, jag skulle aldrig
låtsas om det!

Herr DOMÖ (h): Herr talman! För de
flesta av riksdagens ledamöter och
även för de flesta av de politiskt intresserade
ute i landet innebär väl den
framlagda statsverkspropositionen inga
större överraskningar, utom möjligen
för en del i fråga om slutsiffrorna. Men
den framlagda statsverkspropositionen
är en bekräftelse på vad många länge
haft på känn, nämligen att vi har svårt
att få pengarna att räcka till, då löftespolitikens
räkningar strömmar till. Inflationen
har blivit starkare och långvarigare
än vad socialdemokraterna
trott, och framför allt har den blivit
mera svårbemästrad. Den så ofta debatterade
samhällsekonomiska balansen,
som socialdemokratiska statsråd och
förresten på senare tid även bondeförbundets
representanter i regeringen
talat så mycket om och som de ibland
ansett sig ha bemästrat och ibland ansett
sig ha inom nära räckhåll, synes
ännu vara obefintlig.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Budgetförslaget går ungefär jämnt
ihop, men ingen och säkerligen inte
ens regeringen vill val påstå, att den
framlagda budgeten är något starkt aktstycke.
Det är inte bara vissa formuleringar
som är flytande och osäkra. I
varje fall tycks inte greppet om statsrodret
vara särskilt fast, även om det
är herr Sköld som står vid rorkulten.

Särskilt oroande är den automatiska
utgiftsstegringen. Under tiden från
1945, då socialdemokraterna tog makten
och ansvaret, har beslutats många
s. k. reformer, vilkas kostnader beräknats
i någorlunda normalt penningvärde
men för vilka kostnaderna nu skall täckas
i ett mycket försämrat penningvärde.
Hur kostnadsstegringar under nuvarande
förhållanden skall kunna undvikas
är ett problem såväl för staten
som i särskilt hög grad för vår exportnäring.
För den i olika avseenden sent
tillkallade och på många områden ingripande
utredningsexperten, förre överståthållaren
Nothin, blir det säkerligen
inte lätt att föreslå effektiva åtgärder
emot de automatiska stegringarna i
statsutgifterna och få dessa fullföljda och
genomförda av regeringen.

För min del, herr talman, .skall jag
emellertid inte ge mig närmare in på
någon storpolitisk granskning av statsverkspropositionen.
I stället vill jag
framföra några synpunkter i vissa detaljfrågor.

Det förhåller sig väl ofta på det sättet,
att statliga åtgärder och ingripanden
ter sig olika inte blott ur stockholmsoch
landsortssynpunkt, utan också av
andra skäl, för dem, som är olika berörda.
Vad som teoretiskt ter sig ändamålsenligt
och förtjänstfullt går inte
alltid att genomföra i praktiken på avsett
sätt eller i beräknad takt. Ofta är
det så, att reformer och nya lagar beslutas
i en hastig vändning utan att vara
tillräckligt förberedda och utan att alla
konsekvenser kunnat överblickas. Statliga
åtgärder beslutas ibland utan att de
organ eller myndigheter, som skall
svara för genomförandet, får erforderliga
resurser. Exempel på s. k. pappersreformer
saknas ingalunda i vårt land.

Statsverkspropositionen in. in.
Den gamla goda regeln »få lagar men
goda lagar» är sannerligen ganska skamfilad
och den är också mycket dåligt
följd under senare tid. Det är väl så
— och jag tror att jag rätt uppfattat den
allmänna känslan ute i bygderna — att
man bland de lokala myndighterna, både
kommunala och andra, anser att det
kommer alltför mycket nya lagar och
förordningar. Man vill ha andrum och
sätta sig in i det som kommit och växa
in i de nya hopade uppgifterna, innan
ytterligare nya alltför hastigt lägges på.
Det talas så mycket i vår tid om planering,
men nog måste vi finna att »planerna
för planeringen» ofta är mycket
bristfälliga. Tag t. ex. samhällsplaneringen
enligt byggnadslagen! Splittringen
på olika organ och bristen på kvalificerad
arbetskraft framträder starkt
redan vid ett ytligt bedömande. Det
finns mycket god plats för decentralisering
och förenkling på detta område.

Det var mycket intressant att här höra
socialministern ge en beskrivning på
det nuvarande arbetsmarknadsläget. Jag
tror att han bedömde det rätt, när han
sade att läget visserligen är labilt och
att det finns en del störningar på vissa
områden, men att man i stort sett inte
bör vara alltför pessimistisk och att det
ännu inte är någon överhängande fara.
Jag tror att det förhåller sig på det sättet.
Men om detta säges av socialministern,
kan han vara övertygad om att det
läses med uppmärksamhet ute i bygderna,
och om socialministerns uttalande
skulle vara felaktigt, medför detta vissa
svårigheter ute i bygderna, därför att
man där tar intryck av den bild, som
ges här från socialministerns talarstol.
Man rättar sig efter detta, när det gäller
planeringar och dylikt, och det är därför
det är så oerhört viktigt, att vad som
sägs ifrån regeringshåll ger en exakt
bild av det verkliga läget.

Vi är nu i en situation, där det finns
arbetslöshet eller, för att begagna dagens
terminologi: »för stor friställdhet
av arbetskraft» är inte bara ett begrepp
utan en påtaglig och hård realitet, även
om de friställdas antal inte är större än
att det uppgår till mellan 2 och 3 pro -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
cent. I ett sådant läge kräves — och det
med rätta — att de myndigheter och
organ som skall svara för att arbete
beredes de arbetslösa också kan göra
det, snabbt och effektivt. Men det kan
de inte, om de arbeten som bäst lämpar
sig för hastiga hjälpåtgärder, såsom
väg- och broarbeten, vatten- och avloppsledningar,
inte är färdigprojekterade
i viktiga och avgörande detaljer.
Från denna synpunkt beklagar jag, att
man inte heller i år under sjätte huvudtiteln
i erforderlig mån bar tillgosett
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt dess underordnade organ med anslag
för behövlig kvalificerad teknisk
arbetskraft.

Låt mig som exempel la anslaget till
distriktsingenjörerna för vatten och avlopp.
Alla som är någorlunda insatta i
frågan vet, att det i varje län måste
finnas en Va-ingenjör, som i intimt
samarbete med planeringsorganen skall
förbereda arbeten och granska planer
för vatten- och avloppsledningar; i annat
fall hindras normal samhällsbildning
och försenas beredskapsplanerna. Såväl
Va-utredningen som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bar framhållit detta.
Nu föreslås tre nya distriktsingenjörer,
men tio måste anses behövliga innan
man får den uppsättning, som så gott
som från början har förutsatts för denna
anordning och är nödvändig om den
skall fungera.

Kommunerna är i princip skyldiga att
svara för arbetslösheten och bispringa
de arbetslösa — detta enligt kungörelsen
nr 278/1949 -— och därför skall
kommun, med stöd av statlig hjälp i någon
av de olika formerna, anordna sådana
arbeten, att arbetslösheten kan bemästras.
Ja, det skall kommunerna göra,
men hur ställer det sig sedan i praktiken
för dem? Det är inte alltid så lätt.
1 dagarna bär från arbetsmarknadsstyrelsen
gått ut ett cirkulär, som jag har
här i min hand. Där säger man, att kommunerna
inte överallt i tillräcklig grad
beaktat sina skyldigheter och att de
skall ta itu med dessa problem.

Ja väl, det är det som vi får i länsarbetsnämnderna
framhålla vid varje

sammanträffande med de kommunala
myndigheterna. Vare sig det är länsarbetsnämnder,
länsstyrelser eller andra
som framhåller detta, så möts de ofta
av det svaret: »Ja, vi vill så gärna, men
vad skall vi göra? De arbeten som vi
har och vill göra i ordning, dem kan vi
ju inte få klara».

För det första drar det ibland en
orimlig tid, när de skall prövas och planeras.
Ett arbete som gäller vatten och
avlopp skall planeras och godkännas av
myndigheterna, i första hand av den distriktsingenjör
som har att svara för
granskning och godkännande av Va-planer.
I vissa fall är han ensam i ett län,
vilket inte förekommer i många fall. I
regel omfattar hans distrikt flera län.
Han hinner inte ofta ut i bygderna;
folket kan inte i erforderlig omfattning
få tala vid honom, då han är överhopad
med ärenden. Så går tiden, och
arbetenas färdigprojektering drar långt
ut på tiden.

I ett samhälle som anses vara tättbebyggt
får inga avstyckningar ske och
inga lån beviljas förrän planerna för det
vatten- och avloppsledningssystem som
byggnadslagen föreskriver är klart och
godkänt. Resultatet blir uppskov, det
blir förstärkt flykt från landsbygden till
samhällena, och de objekt, som kommunerna
skulle ha för att sätta in vid en
arbetslöshet, kan man inte få färdiga i
tid. Staten skall lämna bidrag till utförande
av vatten- och avloppsledningar,
men dessa bidrag kan inte beviljas förrän
planen är undersökt och godkänd,
och då har det gått ibland flera år. För
att man emellertid inte skall få en alltför
stor förskjutning har man bestämt
att kommunerna skall få byggnadstillstånd
till sådana arbeten genom ett särskilt
beslut, utan att deras rätt till statsbidrag
skall bli bortklippt. Det finns
nämligen inte pengar i erforderlig mån
till de statsbidrag åt kommunerna, som
har ställts i utsikt. Man får då ett s. k.
påbörjandetillstånd och får låna pengar.

På delta sätt kan man fortsätta att
räkna upp många saker i den samhällsplanering,
som är särdeles viktig i den
situation, vari vi nu befinner oss men

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

som inte löper på beräknat sätt. Det är
lätt att lasta kommunerna för att allt
inte går som det bör, men staten bör också
göra sitt i rimlig tid.

.lag har, herr talman, med detta inte
velat anklaga någon utan har bara velat
framhålla hur verkligheten är, när beredskapsplaner
skall sättas i gång. För
min del vågar jag, herr talman, inte säga
att vår beredskap mot arbetslöshet är
tillräckligt god.

På s. 14 i sjätte huvudtiteln kan vi
läsa vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
refererar från sammanträden med
arbetsmarknadsstyrelsen, nämligen:
»Vid de överläggningar, som under den
senaste tiden ägt rum med de arbetsmarknadsvårdande
myndigheterna i anledning
av den situation på arbetsmarknaden,
som skulle kunna uppkomma under
senare delen av 1952 under viss förutsättning,
har det visat sig, att beredskapen
i fråga om planläggningen av
vägarbeten är sådan, att styrelsen inte
kan tillgodose ens de önskemål om igångsättning
av arbeten, som framkommit
under det gjorda antagandet att endast
en högst begränsad avmattning av
sysselsättningen inom näringslivet kommer
till stånd».

Det är en bild av vad man kommit till
för resultat, när man i de kretsar, som
skall fullgöra intentionerna, överlägger
om saken.

Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen
när det gällt bidrag till vatten- och avloppsverksamheten
framhållit, såsom
framgår å s. 57 av sjätte huvudtiteln,
önskvärdheten av att större anslag än
vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt ställes till förfogande för bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar och
detta för att inte den nuvarande anhopningen
av ansökningar om bidrag skall
ökas. Det finnes nämligen en tendens
till eftersläpning i bidragsgivningen.
Inom loppet av två år har det knappast
varit möjligt för kommuner att kunna
få statsbidrag till företag, som gällt utförandet
av vatten- och avloppsledningar.
För att inte denna tid skall ökas ytterligare
har arbetsmarknadsstyrelsen
framhållit, att det behövs mera pengar

Statsverkspropositionen m. in.

än vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskat. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har begärt 25 miljoner kronor, men det
beloppet har arbetsmarknadsstyrelsen
ansett vara för litet. Föredragande statsrådet
har sänkt beloppet till 20 miljoner
kronor.

Jag har här velat föra dessa frågor på
tal för att man inom regeringen och
inom de organ, som har att handlägga
dessa tekniska spörsmål, skall på allvar
beakta det nu rådande mycket besvärliga
läget. Vi har ju fått nya storkommuner
i landet. De styrande inom dessa
kommuner är besjälade av sin önskan
att fylla sina uppgifter. Men på det ena
området efter det andra stöter de på
svårigheter, som de har mycket svårt att
övervinna. De är många gånger inte
själva tillräckligt insatta i dessa olika
spörsmål, och de tror inte heller att det
är så nödvändigt att sådana åtgärder
vidtages omedelbart. Om de har den
uppfattningen att arbetslöshetsläget alls
inte är oroande blir följden ganska lätt
den, att förslagens lösning i obetänksamhet
försenas. Och det är just därför
som jag har tillåtit mig framhålla vikten
av att man från ansvarigt håll ger en
riktig bild av läget.

Jag skall ta mig friheten att beröra
även en annan sak. I statsverkspropositionen
har bebådats en särskild proposition
angående bidrag till ålderdoms
hem, som uppföres av kommuner. De!
är bra att nu veta, att ett sådant förslag
äntligen kommer -— det är litet senkommet.
Många kommuner har just betraktat
byggandet av ålderdomshem som
ett arbete som de i första hand vill genomföra.
De kanske också har på förslag
uppförandet av en församlingssal
eller ett kommunalhus, vilket ofta är en
mycket angelägen uppgift. Att ha en
branddamm anser man inte vara oviktigt
ute på landet, men i elfte huvudtiteln
vinkas med kalla handen åt dessa önskemål
och sägs ungefär så: »Branddammar
får anläggas i en situation då folk
bör sysselsättas av arbetsmarknadsskäl».

Ett ålderdomshem är dyrt att uppföra
och därför vill kommunen ha bidrag
därtill. Detta har också utlovats. Men

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
man vet ju inte ännu till hur stor procentuell
del av kostnaderna man kommer
att få statsbidrag. Det är en god sak
att vi har kommit så långt att vi har att
räkna med en proposition i ämnet. Jag
begagnar emellertid tillfället, herr talman,
att vädja till socialministern att
låta denna proposition komma fram så
snart som möjligt och att de förhoppningar,
som man har ingivit de kommunala
myndigheterna, inte skall gäckas
alltför mycket när det blir fråga om
att bestämma statens bidragsprocent.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
uttala en förundran med anledning av
herr förste vice talmannen Strands anförande
förut i dag, då han var inne på
sysselsättningen och konjunkturutsikterna.
Han sade att läget är svårare nu och
att det är ovisst hur det blir, men han
uttalade sin förvåning över att företagarna
hade blivit så oroliga och handfallna
inför det som hittills hade skett.
Han hade väntat sig att de skulle vara
beredda på större eller, som han uttryckte
det, värre hinder än som nu
har kommit. Ja, vi kan kanske litet var
säga det. Vi har så länge gått och inbillat
oss att läget är gott. Men vad jag blev
förvånad över var herr Strands konklusion,
den nämligen att tål man inte
mera, så leder det tankarna till att det
behövs »ändringar i systemet».

Säg mig, ärade herr förste vice talman,
vad menas med detta? Betyder det
att vi har att emotse att därest inte näringsföretagen
nu kan — enligt den
uppfattning som talar genom herr förste
vice talmannen — i tillräcklig mån
fullgöra sina skyldigheter, så skall vi
ställas inför förslag om ändrad ordning
när det gäller företagsamheten? Jag vet
inte om man skall tolka det så. Är det
inte väl mycket begärt, att sedan man
genom varjehanda åtgärder och pålagor
klippt klorna ordentligt på företagarna
komma och begära, att de skall
vara fullt stridsdugliga i långvarig sådan
kamp som kanske nu förestår när
det gäller vår export.

Sedan kan jag inte neka till att det
låg en viss självklarhet i repliken till
herr Ohlon, att man från folkpartiets

sida inte skall tala om dubbelmoral när
det gäller politikutläggning. Det är nog
så att från det hållet är allt sådant tal
en bumerang som slår tillbaka — rättvist
och hårt.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Den som i en följd av år har
varit i tillfälle att lyssna på de debatter
som föregått remissen av statsverkspropositionen
bär kunnat göra den iakttagelsen,
att det från oppositionens sida
har kommit allt sparsammare erkännanden
av de förslag som regeringen har
redovisat i statsverkspropositionen. Det
förefaller som under de senare åren
oppositionen fått för sig, att regeringen
rent av skulle sakna vanligt enkelt sunt
förnuft. Nu medger jag att remissdebatten
i dag har utgjort ett undantag. Här
har givits erkännanden åt vissa departementschefer,
men i stort sett har man
ställt sig ganska oförstående till de åtgärder
som har signalerats. I synnerhet
tycker jag att man har ställt sig oförstående
från folkpartiets sida. Men det
beror kanske på att folkpartiet så att säga
är det ledande oppositionspartiet.

Mer än en gång har jag, herr talman,
då jag har avlyssnat dessa debatter erinrat
mig en bohuslänning som levde för
omkring 150 år sedan. Herr Ohlon gick
tillbaka till medeltiden, och då må det
tillåtas mig att gå tillbaka åtminstone
150 år och erinra om den märklige bohuslänning
som levde då. Jag gör det
inte precis därför att jag tycker att oppositionens
talesmän, t. ex. herr Ohlon,
är särskilt lika denne Thomas Thorild,
som för övrigt kanske också herr Ohlon
känner till. Thorild var ju, det vet de
som har lärt känna honom, en mycket
spirituell och slagfärdig herre. Han sade
på sin tid högst tänkvärda saker om
dåtida Ohlinare och Ohlonar, och jag
tycker att jag skulle kunna få citera något
av vad han sade i sin skrift »En kritik
över kritiker» — oppositionens talesmän
skulle nog ha gott av att fundera
på det en liten smula.

Thorild säger om uppgiften att kritisera,
att ingenting tillkommer för sina

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

fels skull utan för sitt värdes skull, och
allt skall dömas efter sin grad och sin
art. Alldeles särskilt tänker jag på rektor
Ohlon, som nu här talar om obegripligheten
av en del av vad regeringen föreslår
och har föreslagit, då jag erinrar
om vad Thomas Thorild sade till en av
sina opponenter när han skulle försvara
en doktorsavhandling. Även den som
tycker att Thorild i övrigt var en bra
karl — låt vara att han var litet högfärdig
ibland — måste medge att det kanske
gick litet knaggligt för honom, men
han blev inte svarslös. En av opponenterna,
tydligen en lärd herre, började
med att säga, att han redan i skolan lärde
sig att han borde förstå vad han läste,
men han måste medge att han inte
kunde förstå den avhandling som Thorild
hade skrivit. Thorild svarade då:
»Varför blev ni inte kvar i skolan?»

Herr talman! I den första debatt som
vi hade i höstas efter valet föreföll det,
att döma av uttalandena från oppositionens
talesmän här i kammaren, som om
den politiska jordaxeln hade ändrat sitt
läge och att här måste uppstå ett helt
annat politiskt klimat. Detta klimat
måste uppkomma därför att socialdemokraterna
hade förlorat någon tiondels
procent och bondeförbundet förlorat
några procent av väljarunderlaget. För
min del tycker jag, att dessa uttalanden
i höstas vittnade om en överkänslighet
och en något uppjagad stämning, som
man ändå nu får räkna med har lagt
sig en smula. Härvid tänker jag alldeles
särskilt på de erkännanden av vad
regeringen bär förebådat i statsverkspropositionen,
som kommit från oppositionen.

Det är inte bara oppositionen som
kan ge erkännanden härvidlag. Med
tillfredsställelse hälsar säkerligen hundratusentals
medborgare de förslag som
syftar till åtgärder för att skapa ökad
trygghet vid ålderdom, sjukom, invaliditet
och arbetslöshet. Det övervägande
flertalet ledamöter i denna kammare
kommer alldeles säkert att med glädje
medverka till beslut i positiv riktning
för att skapa denna trygghet.

Av folkpartiets talesman, herr Ohlon,

Statsverkspropositionen m. m.
fick man ju den uppfattningen, att folkpartiet
för dagen inte är berett att bjuda
över, men erfarenheten säger oss, att
man snart nog kan ändra sig, och vi
får väl se hur det kan gå, när propositionerna
kommer. Det har som bekant
hänt att detta parti har ändrat uppfattning
!

Herr Ewerlöf har ju som företrädare
för högern klargjort för kammaren, att
det när det gäller det sociala reformarbetet
egentligen finns två slags höger.
Den ena är en gammal och försiktig höger,
och den finner vi i riksdagen. Herr
Ewerlöf ville egentligen inte vara med
om någonting mer än förbättringen av
folkpensionerna — han är mycket betänksam
inför att sträcka sig längre. Men
vi har ju också blivit bekanta med en
mycket hurtfrisk och socialt intresserad
höger. Den har vi lärt känna i valrörelsen.
Där bär man sannerligen inte talat
med någon större försiktighet, utan där
har man nog låtit väljarna förstå, att
högern är lika socialt intresserad som
något annat parti i detta land.

Men om det nu är så — vilket herr
Ewerlöf nickar bifall till — tycker jag
att det är alldeles obegripligt, hur man
kan vara så betänksam inför de förslag
som är signalerade och som uteslutande
syftar till att skapa trygghet vid de av
mig här nämnda tillfällena. Det förefaller
ju rent av, åtminstone att döma av
herr Ewerlöfs anförande tidigare i dag,
som om högern inte ens skulle vara intresserad
av den plan för de sociala reformerna,
som folkpartiet synes nöja sig
med här i riksdagen.

Jag ber sedan, herr talman, att få säga
någonting i anledning av fröken Anderssons
bostadspolitiska utläggningar.
Mina ord skall inte bli många — det vore
ju alldeles överflödigt eftersom vi
även i år får en bostadsproposition från
Kungl. Maj :t och alltså även en bostadsdebatt
här i kammaren. Men det skulle
säkerligen inte vara riktigt att låta fröken
Anderssons uttalande stå alldeles
oemotsagt.

Fröken Anderssons recept — och det
är väl också högerns — var ju tämligen
enkelt. Det innebar: bort med hyres -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
regleringen, bort med byggnadsregleringen,
bort med bostadssubventionerna
och till sist, som ett positivt element,
fram för trygghet i det egna hemmet.
Jag vet nu inte, hur fröken Andersson
kan komma fram till att man skulle få
trygghet i det egna hemmet, om vi slopar
hyresregleringen och byggnadsregleringen
omedelbart och tar bort bostadssubventionerna.
Det kan bara bli en
följd av dessa åtgärder: höjda hyror.

Fröken Andersson vet alldeles säkert
att bostadsbristen i dag beror på en rad
olika faktorer. Jag skall som sagt inte
gå in på dessa; det är alldeles överflödigt.
Det bör emellertid ändå sägas att
ingen vill försvara dessa regleringar
längre än de är nödvändiga. Men hellre
än kaos tar vi regleringarna. Och ännu
är det — det har både finansministern
och socialministern i dag tidigare utförligt
redogjort för — nödvändigt att
ha t. ex. byggnadsregleringarna kvar.
Det är enligt min mening ännu mer nödvändigt
att ha en hyresreglering för att
förhindra en hyreshöjning, vilken såsom
det nu ligger till uteslutande skulle
komma fastighetsägarna till godo. Och
hur de barnrika familjerna skulle kunna
känna någon trygghet i hemmet, om det
skydd, som dessa regleringar ger, tas
bort och de subventioner indras som nu
lämnas dem för att de skall kunna hyra
människovärdiga bostäder, det förstår
ju inte jag.

Behovet av bostäder har på grund av
en hel del omständigheter inte kunnat
fyllas. Man har här ytterst haft att göra
med en avvägningsfråga. Det har gällt
att ställa till förfogande materiel och
arbetskraft på de mångskiftande områden
där så har varit nödvändigt. Tidigare
har materiel och arbetskraft anvisats
till investeringar inte minst inom
den enskilda sektorn, till den enskilda
företagsamheten. Det har ju gällt att rusta
upp vår industri så att den skulle
kunna möta en lågkonjunktur. Jag vill
härvidlag instämma i vad förste vice
talmannen sade tidigare i dag, nämligen
att det förefaller som om det enskilda
näringslivet borde erinra sig denna upprustning
nu när det börjar knipa till.

Det är, herr talman, ytterligare ett par
ord jag skulle vilja säga. Det är inte så
lätt att här beröra det ämne som jag
nu tänker ta upp. Det är inte lätt för en
gammal pacifist att behöva peka på de
våldsamt stora anslag som måste lämnas
till vårt försvar. Men när herr Ewerlöf
uttalade bekymmer för de framtida kostnaderna
för t. ex. sjultvårdsförsäkringen,
så tycker jag nog att det vore lika
befogat att ge uttryck åt bekymmer för
de oerhörda utgifter som vi måste ta på
oss för vårt försvar.

Det rör sig enligt det förslag, som
har framlagts av försvarsministern, om
en ökning från 1 505 milj. kronor till
2 354 milj. kronor, d. v. s. med inte
mindre än 849 milj. kronor. Det förefaller
precis som om det var i en grå
forntid som vi tvistade om ett försvarsanslag''
på 148 milj. eller 136 milj. kronor
— det var, om jag inte minns fel,
år 1936. När man ser på de aktuella
siffrorna, verkar det som om detta hade
ägt rum under medeltiden. Till denna
kostnadsökning kommer en ökning av
beställningsbemyndigandena från 1 023
milj. kronor till 2 144 milj. kronor.

Och ändå anser jag inte att dessa stora
belopp i och för sig är det farligaste.
Ty vi alla som har genomlevt åren 1940
till 1945 kan självfallet inte ställa oss likgiltiga
inför möjligheterna att försvara
vår frihet. Det är inte detta jag ifrågasätter.
Men dessa stora utgifter till försvaret
synes medföra att ett slags militarisering
och ett militärt tänkande
tränger in även i vårt civila vardagsliv,
och det tror jag kan bli farligt.
Det ligger enligt min mening makt uppå
att framför allt den militära ledningen,
när den får så stora resurser till sitt förfogande,
verkligen känner sitt ansvar
inför vår demokrati, som inte bör vara
en demokrati så där »takt-tu, takt-tu»,
herr talman, utan en demokrati i anda
och sanning. För att tala med gamle
Hjalmar Branting — militären bör göra
klart för sig att den skall tjäna samhället
och inte styra samhället. Jag tycker
nog att det ibland av tidningsnotiser,
där den högre militären framträder,
verkar som om man vore på väg

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

att glömma detta, och jag tror därför
att ett ord om den saken kan vara befogat
också i denna debatt. Jag är alldeles
övertygad om att försvarsministern
behöver stöd av av alla goda krafter för
att kunna verka i den riktning jag här
har antytt. Att försvarsministern själv
är inställd därpå hyser jag intet tvivel
om.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag förstår inte herr
Karlssons frågeställning. Jag läste alldeles
nyss mitt förra anförande i protokollet,
och däri hade jag utomordentligt
starkt betonat vikten av att i första hand
barnfamiljerna får hyggliga bostäder.
Jag glömde då att nämna, att barnfamiljerna
redan nu de facto har företrädesrätt.
Frågeställningen är alltså på vilket
sätt hyrorna skall bestämmas. Man har
fått en skräck för höjda hyror, men —
och det är problemets kärna — hur menar
man då att kostnaderna för bostäderna
skall tas ut egentligen? Man får
ju ingenting för intet. Kort och gott —
jag hinner inte mycket i en replik —:
Bör inte bostadskostnaderna tas ut på
hyrorna, med sociala hjälpåtgärder åt
dem som behöver hjälp? Min mening är
att om vi inte via generella subventioner
delar ut pengar åt östan och västan, också
åt dem som inte behöver någon hjälp
utan kan betala hyrorna själva, så får vi
mera över för att hjälpa dem som realiter
behöver hjälp. Då kan vi också
hjälpa dessa mera effektivt.

Sedan uppstår ytterligare en fråga,
som jag också var inne på, nämligen
om det kan vara riktigt att ett par hundra
tusen människor, som går bostadslösa,
får hjälpa till att betala hyrorna för dem
som fått förstklassiga bostäder. Ja, herr
Karlsson, det är erkänt från officiellt
håll, att det fattas 100 000 lägenheter, och
det betyder att det antal människor jag
nämnt är bostadslösa.

Min uppfattning är, att ju mer man
reglerar, desto sämre blir läget på marknaden,
och det är därför som vi vill ha
bort regleringarna: hyresregleringen

successivt, byggnadsregleringen ju förr
dess hellre.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s) kort
genmäle: Fröken Andersson säger, att
ett par hundra tusen människor är bostadslösa,
men enligt de senaste undersökningarna
är det bland dem som står
i bostadsköerna 60 000 som är utan egna
bostäder.

Man må resonera hur mycket som
helst, men de som vill lösa bostadskrisen
genom höjda hyror, de tänker ändå
inte på dem som har dåligt ställt i detta
land.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag trodde inte att jag
skulle behöva ställa herr Gustaf Karlsson
inför frågan om han verkligen menar,
att det sociala intresset utan vidare
kan mätas efter den omfattning i vilken
man är med om att delta i sådana förslag,
således att den som går längst i yrkanden
alltid manifesterar det största
intresset. Vi har sett mycket av konkurrens
i det hänseendet, och det var inte
utan att det skymtade någonting i herr
Gustaf Karlssons anförande av oro för
att några även i nuvarande situation
kunde vilja ställa sig till vänster. Det
vore en besvärlig situation, ty då finge
man lov att gå ännu längre. Men jag
skulle vilja hemställa om en smula utrymme
för den åsikten, att det kan finnas
lika stark social medkänsla hos dem
som vill att det som nu skall ske sker på
en hållbar ekonomisk grundval. Det är
icke riktigt att mäta det sociala intresset
efter den andra måttstocken.

Sedan måste jag säga, att jag inte kände
igen någon av de siffror herr Gustaf
Karlsson anförde i fråga om försvarsdepartementet.
Siffran på driftbudgeten är
1 970 miljoner. Det innebär en ökning
med någonting på 465 miljoner kronor.
Av dessa 465 miljoner är 350 miljoner
kronor rena automatiken i form av höjda
löner och dyrare materielpriser etc. på
grund av inflationen. Det ger inte ett
dugg till förstärkning av försvaret, utan
det som återstår och representerar det
nya i denna budget motsvarar ett belopp
av 115 miljoner kronor.

Då det särskilt ställts till mig den
frågan, huruvida jag kunde vara med

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. in.

om en sådan höjning, vill jag säga, att
jag anser — som jag trodde i likhet med
alla kammarens ledamöter — att detta
är en primär utgift. För den händelse
man äger en fastighet anser man det
inte vara god ekonomi att spara på
brandförsäkringen.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Ett årsskifte kanske inte innebär så stora
förändringar, men hur det nu är så vill
vi gärna göra en återblick på vad som
förekommit under det år som gått.

Under 1952 har en avsevärd förändring
inträtt i vårt lands ekonomiska förhållanden.
Efter det att vi under en
följd av år fått kämpa mot inflation har
vi nu nära nog gått fram till ekonomisk
stabilitet. Detta förhållande måste hälsas
med största tillfredställelse, och i
synnerhet måste väl oppositionspartierna
vara belåtna, eftersom de under
valrörelsen och tidigare ständigt talat
om prisstegringarna 1951. Det ständiga
temat i oppositionspartiernas kritik under
valrörelsen mot regeringen var som
bekant, att ekonomisk stabilitet inte kunde
åstadkommas så länge denna regering
fick lov att bestämma och så länge
dess ekonomiska politik fick fortsätta.
Det måste väl kännas litet underligt för
oppositionen, när den vid riksdagens
öppnande i trontalet får höra konstateras,
att det ekonomiska läget inom landet
präglas av stabilitet. Någon prishöjning
har dock förekommit under 1952,
men det är att observera, att av denna
kommer 2 procent på förbättring av
lantarbetarlöner och jordbrukarinkomster
och 2,6 procent på övriga löner. Mot
bakgrunden av alla de häftiga angrepp,
som förekommit mot de höjda livsmedelspriserna,
bör det nogsamt observeras,
att prishöjningarna på grund av höjda
lantarbetar- och jordbrukarinkomster
stannat vid 2 procent. I det sammanhanget
skulle jag gärna önska att herr
Ohlon något mer klargör sitt uttalande
om margarinpriset. Herr Ohlon synes
missnöjd om margarinpriset skulle höjas,
och det är möjligt, att herr Ohlon
hellre vill ha en sänkning av priset. Jag

tror att landets jordbrukare skulle vara
tacksamma, om ordföranden i folkpartiets
förstakammargrupp ville göra ett
mer bestämt uttalande på denna punkt.

Efter att ha framställt denna lilla begäran
till herr Ohlon är det ett par
punkter i statsverkspropositionen som
jag vill beröra.

Det ekonomiska läget, som nu präglas
av stabilitet, återspeglas också i budgeten.
överbalansering har under flera år
ingått som ett viktigt led i inflationsbekämpandet,
men för kommande budgetåt
har vi fått nöja oss med en balanserad
budget. Det kan ju hända att oppositionen
kommer att presentera förslag
om stora besparingar. Jag kan som
exempel nämna vad herr Dornö sade om
anslagen till vatten och avlopp, som
höjts från 13 till 20 miljoner kronor.
Det föreföll som om herr Domö skulle
vilja höja dem ytterligare men då får
man också tänka på var man skall ta
pengarna. Om oppositionen inte framlägger
några förslag om besparingar,
måste man fråga sig, hur budgetutfallet
skulle ha blivit, om högern och folkpartiet
fått sitt skattesänkningsförslag av
1952 genomfört och om vi i år skulle ha
räknat med samma skatteuttagningsprocent.
Det skulle ha inneburit en inkomstminskning
med några hundra miljoner
kronor. Jag förmodar att folkpartiet
har något slags patentlösning så att
de kan komma med sitt skattesänkningsförslag
även i år. Jag kan väl inte tänka
mig att folkpartiet, väljarna till behag,
kommer med skattesänkningsförslag endast
under valår. Eller kanske det är något
slags skottårspolitik, så att det endast
blir vart fjärde år som folkpartiet,
förmodligen efter noggrann prövning efter
astronomiska eller andra grunder, i
framtiden kommer att lägga fram förslag
om skattesänkningar.

När nu inte någon skattesänkning kan
erbjudas, får man dock beakta, att viktiga
krav på stora utgiftshöjningar inom
betydelsefulla områden har kunnat beaktas.
Försvaret har fått betydligt ökade
anslag, och bland andra huvudtitlar observerar
man höjningen på socialdepartementets
huvudtitel. Här finner man eu

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

av de punkter i statsverkspropositionen,
där regeringens förslag hälsas med den
allra största tillfredsställelse, nämligen
att folkpensionärerna skall få en förbättrad
ställning. Vi har från det parti
jag tillhör i motioner och yttranden i
riksdagen, bl. a. i remissdebatter vid
åtskilliga tillfällen, talat för förbättrade
folkpensioner, tyvärr utan att vinna
nämnvärt gehör. Men under ett valår
kan man få bevittna mycket, och det är
glädjande att se att partier, som t. ex.
under år 1951 hade en ganska ljum inställning
till folkpensionärerna, under
valåret 1952 med största iver förklarade
att folkpensionärerna måste få det bättre.

Herr Ohlon uttalade sin glädje över
att regeringen följt folkpartiets förslag,
när den nu föreslår förbättrade folkpensioner.
Mig förefaller det vara en ganska
märklig historieskrivning som herr
Ohlon här presterar. Om man ser på
förslagen från år 1951 och 1952, så är
ju faktum att det 1951 från vår sida föreslogs
en utredning angående förbättrade
folkpensioner. Detta förslag stöddes
emellertid icke av folkpartiet. Det
fanns ingen reservant från folkpartiet i
sammansatta stats- och andra lagutskottet,
som behandlade frågan. Efter vad
jag kunnat finna var det heller ingen
folkpartirepresentant som talade för förslaget
vid dess behandling i kamrarna.
1952 kom emellertid en folkpartimotion
som i den delen innebar samma sak
som man gått emot 1951 och som dessutom
föreslog att man skulle ge folkpensionärerna
ett extra tillägg. Att få detta
till att det är folkpartiets linje som regeringen
nu har följt är en ganska besynnerlig
historieskrivning. Man måste
i så fall också fråga sig, om det är folkpartiets
ståndpunkt av 1951 eller dess
ståndpunkt av 1952, som regeringen nu
accepterat och som herr Ohlon menar
ligga till grund för det förslag som regeringen
nu framlagt.

Det finns emellertid tre svårighetsgrader
i fråga om såväl folkpensioner
som många andra frågor, vilka bör framhållas
i detta sammanhang. Den första
etappen är att ge löften i en valrörelse,
den andra är att fatta beslut om stora

Statsverkspropositionen m. m.
utgifter, och den tredje och svåraste är
att se till att det finns pengar att betala
den stora utgiften med. Folkpartiet t. ex,
klarade med glans den första uppgiften.
Jag hoppas att folkpartiet också klarar
den andra etappen, d. v. s. beslutet om
höjda folkpensioner. Men jag måste allvarligen
framhålla, trots att det sannolikt
kommer att vålla stora besvärligheter
för folkpartiet, att även den tredje
etappen måste klaras.

Den föreslagna höjningen av pensionerna
kommer säkerligen att bli synnerligen
välkommen hos landets folkpensionärer,
och den är efter våra möjligheter
för närvarande ganska god. Trots detta
vill jag dock mycket starkt betona att
den enligt min uppfattning endast är ett
steg mot det mål vi bör sträva efter.
Jag anser att folkpensionerna bör höjas
till ett betydligt större belopp än vad
som nu kommer att utgå. Därmed vill
jag, herr talman, säga några ord om en
viktig princip i fråga om ålderdomens
tryggande.

Pensioneringen sker för närvarande
på många olika sätt. Statstjänstemännen
är garanterade pensioner med varierande
belopp. Många företag har ordnat
pensionsfrågan för sina anställda, och
nu arbetas det intensivt på att få den
s. k. arbetarpensioneringen allmänt genomförd.
År detta då den riktiga principen
för att ordna pensionsfrågorna?

Det är givetvis önskvärt att allt fler
får sin ålderdom tryggad, men rättvisesynpunkten
får inte heller glömmas bort.
När företag efter företag ordnar sina
anställdas pensionering separat, så blir
det likväl vi andra som får bidraga till
kostnaderna därigenom att företagets
produkter, som vi köper, måste bära de
ökade kostnaderna. En sådan utveckling
leder till att vissa grupper, kanske i
många fall de sämst ställda, blir åsidosatta.
Om en konfektionsindunstri ordnar
pensionsfrågan för sina anställda,
så får lantarbetaren betala mera för de
kläder han köper och sålunda bidraga
till kostnaderna för pensioneringen. Men
det skulle vara intressant att höra hur
övriga partier ställer sig till att ordna
pensionsfrågan för lantarbetare och

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
jordbrukare genom att ta in dessa kostnader
i jordbrukskalkylen. Det finns
många andra grupper, som man kan befara
också skall bli bortglömda, om pensioneringen
ordnas företagsvis. Det är
exempelvis hantverkare, skogsarbetare,
diversearbetare m. fl.

Nej, herr talman, denna form av pensionering
löser inte problemet på ett rättvist
och tillfredsställande sätt. Det är
folkpensionen, som skall bringas upp till
en nivå som ger en dräglig försörjning
åt pensionärerna. Det kan synas otacksamt
att nu tala om än högre pensioner
då vi fått förslag om väsentlig förbättring,
men jag vill dock framhålla, att
den nu föreslagna höjningen också bör
betraktas som en etapp på väg mot målet
— en verkligt tryggad ålderdom åt
alla medborgare i vårt land.

Det finns andra delar inom socialvårdens
område, där ännu inte någon kompensation
lämnats för penningvärdeförsämringen.
Jag skall inte ta upp dessa
frågor till behandling nu, men jag vill
i varje fall framhålla att så snart det
finns möjlighet bör barnbidragen höjas,
så att också barnfamiljerna får en välbehövlig
kompensation för penningvärdeförsämringen.

Remissdebatten är en viss inledning
till riksdagens fortsatta arbete, och man
kan fråga sig vilken politik som kommer
att föras i fortsättningen. Det ger
mig anledning att säga några ord om
valåret 1952.

Vad det gäller det parti jag tillhör, så
är det inte möjligt att räkna upp all den
kritik som riktades mot bondeförbundet
från högern och folkpartiet. Vare nog
sagt att om hälften av allt som sades
hade varit riktigt, så skulle väl knappast
någon bondeförbundare våga sätta
sin fot i riksdagen mera. Det sades bland
annat från oppositionen, att bondeförbundet
skulle mista om inte allt så dock
en mycket stor del av sitt inflytande i
riksdagen. Hur har det gått med den saken?
Jo, bondeförbundets riksdagsgrupp
har jämfört med 1952 reducerats med
tre ledamöter. I denna kammare är bondeförbundet
i fråga om antalet mandat
fortfarande det näst största partiet.

Valet innebär i övrigt att högern återvann
åtta av de sexton mandat, som
partiet förlorade vid valet 1948, och
folkpartiet vann ett mandat. Förskjutningarna
är alltså inte så stora när man
betraktar valets slutliga resultat.

Skall då dessa relativt små förskjutningar
i antalet mandat medföra en förändring
i principerna för regeringens
politik. Det kan jag knappast tänka mig.
Trots att många obehagliga åtgärder har
måst genomföras för att bemästra den
besvärliga ekonomiska situationen, har
väljarna dock i så stor utsträckning röstat
med regeringspartierna, att principerna
för regeringens politik kan genomföras.
Även om inflationen nu hejdats,
måste vi dock beakta, att det endast
är under kort tid som vi haft ekonomisk
stabilitet och att en inflationsvåg
åter kan uppkomma, om man alltför
hastigt avvecklar de åtgärder, vilka
genomförts för att nå stabiliet. Alla krisbetonade
åtgärder bör avvecklas, men
de skall inte avvecklas för att skapa
gynnsamma positioner för politiska partier,
utan upphörandet skall ske så att
det bäst gagnar vårt lands ekonomi och
framåtskridande.

Därmed vill jag inte ha sagt att regeringens
politik blir oförändrad. Ingen
lär väl kunna uttala sig med säkerhet
om hurudan den ekonomiska utvecklingen
blir under 1953. Man får liksom
finansministern nöja sig med att konstatera,
att konjunkturutvecklingen är
oviss och att risk kan finnas både för en
ny inflation och för tendenser i depressiv
riktning. Vi tvingas därför att hålla
en viss beredskap för båda dessa alternativ.
Vad som mest oroar oss nu är de
föga gynnsamma utsikterna för utrikeshandeln.
En av de mest angelägna uppgifterna
är därför att på allt sätt främja
våra möjligheter till export. Detta
har också framhållits i finansplanen, där
det bland annat säges: »Målsättningen
för den ekonomiska politiken kan icke
vara någon annan än att med bevarande
av den nu vunna inre balansen och
en hög sysselsättningsgrad på olika vägar
söka förbättra vårt balansläge inom
utrikeshandeln.»

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Exportindustriens önskemål i fråga
om de svårigheter vi har på detta område
bör beaktas så långt det är möjilgt.
Vilka åtgärder som skall vidtagas
får väl bli föremål för senare överläggningar,
men det bör redan nu konstateras
att vad som göres inte får ha sådan
form att det äventyrar den inre balansen
eller eftersätter kravet på full
sysselsättning.

Det är möjligt att många svårigheter
kommer att möta under år 1953, men
jag har den förhoppningen att de politiska
frågorna under detta år skall
kunna diskuteras under något lugnare
former än under valåret 1952. Det parti
jag tillhör har alltid förordat samarbete
för att lösa för vårt land vitala problem.
Jag hoppas att det vid behandlingen av
alla de frågor, som möter oss under
1953, skall finnas god vilja till samverkan
från samtliga demokratiska partier.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag kan inte förstå varifrån herr
Bengtson har fått för sig att det politiska
läget skulle präglas av stabilitet. Då man
läser statsverkspropositionen får man en
klar bild av att är det någonting, som
inte utmärker den nuvarande situationen,
så är det stabilitet — finansministern
har räknat med möjligheten av både
depressiva tendenser och inflationistiska
impulser.

Sedan har herr Bengtsson tagit upp
någonting, som upprepats gång på gång
under debatten här i dag, men som jag
tidigare inte har itts besvara. Jag vill
emellertid begagna tillfället att göra det
nu. Man säger att folkpartiets skattesänkningsprogram
i fjol inte skulle ha haft
täckning — partiet begärde att uttagningsprocenten
skulle sättas till 100 i
stället för 110. Jag vill erinra herr Bengtson
om att enligt vad som meddelades i
våras fanns det ett överskott i statsverkets
räkenskaper på 1 171 miljoner kronor
— det har nu reducerats till 468 miljoner
kronor. Men därutöver bör vi komma
ihåg, att inbetalningen av den preliminära
skatten var abnormt stor i april
månad i fjol, varigenom en del av de in Första

kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

komster, som skulle ha kommit på det
nu löpande budgetåret, i stället kom på
det föregående budgetåret, vilket gav ett
överskott på 1 084 miljoner kronor.

Det har funnits god täckning i staten
för det skattesänkningsprogram, som
folkpartiet propagerade för i fjol vår.
Att säga någonting annat är att bestrida
uppenbara och klara siffror.

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:
Herr talman! Jag nämnde redan i mitt
första anförande, att de ord, som jag
fällde om att det ekonomiska läget inom
landet präglas av stabilitet, är hämtade
från trontalet.

Beträffande uttagningsprocenten vill
jag säga att om folkpartiet ville ha ett
hundraprocentigt uttag förra året förmodar
jag att folkpartiet också i år skulle
ha gjort sina beräkningar på denna
procentsats. Men nu är budgeten balanserad
på det sättet att procenten är 110,
och det var i det sammanhanget som vi
skulle ha haft några hundra miljoner
mindre, om vi räknat med 100 % uttag.
I annat fall hade väl folkpartiet tänkt
sig att man skulle ha sänkt skatten förra
året och höjt den nu igen.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Uttagningsprocenten bestäms
för varje budgetår för sig, och ingen kan
ett år bestämt veta hur den ekonomiska
situationen kommer att vara i framtiden.
Så har det alltid handlats tidigare. Så
handlar kommunerna, och på motsvarande
sätt handlar den privata företagsamheten.

Herr BERGVALL (fp): Herr talman!
Det är ju på det sättet att man skall försöka
lära av vad man hör. Jag hörde
herr Karlsson i Munkedal, och jag skall
försöka lägga på minnet vad han sade
om Thomas Thorild och dennes sats,
att allting skall bedömas efter sin förtjänst,
när jag nu skall rikta några kritiska
anmärkningar mot herr Karlssons
partivän herr Nils Elowsson.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Om jag då skall karakterisera förtjänsten
av herr Elowssons anförande har
jag, det vill jag ärligt erkänna, inte kunnat
finna något annat omdöme än att
anförandet utmärktes av en rik fabuleringsförmåga.
Det var ett fantasifullt anförande,
men det är omöjligt för mig att
utsträcka erkännandet till att gälla även
korrektheten i de uttalanden som gjordes
och deras överensstämmelse med
verkligheten. Jag kan inte gå igenom
hela anförandet — debatten är ju långt
framskriden — och jag har närmast begärt
ordet för att knyta några kommentarer
till det som jag tycker är debattens
centrum. Jag skall därför endast ta upp
ett par saker i herr Elowssons anförande,
som jag tycker inte skall stå oemotsagda.

Herr Elowsson sade att det var under
herr Ohlins handelsministertid som ryssavtalet
träffades. Detta är klart fel. Jag
förmodar att kammarens övriga ledamöter
minns att det var herr Myrdal som
stod för detta avtal. Det är riktigt att det
under herr Ohlins tid som handelsminister
fördes vissa förhandlingar om
ryssavtalet. Jag vill bara konstatera att
det då rörde sig om ett annat avtal i ett
annat ekonomiskt läge. Detta avtal syftade
till ett ömsesidigt utbyte inom avtalets
ram. Det är en gammal saga som
berättas från en del socialdemokraters
sida — ingalunda från alla — men den
bör så ofta den hörs avlivas.

Sedan ville herr Elowsson — jag fattade
honom kanske inte riktigt på den
punkten — beskriva folkpartiet såsom
ett parti med förkärlek för karteller och
truster och ett parti med rädsla för den
fria konkurrensen. Jag måste säga att jag
för egen del — och säkert gäller detta
alla dem som har samma uppfattning
som jag — känner en mycket stor undran
inför detta påstående. Jag tror att vi
sedan långa tider tillbaka har varit mycket
livligare anhängare av den fria konkurrensen
än herr Elowsson naturligt
nog med sin åskådning kan bli, och jag
vill erinra honom om, för att nämna ett
faktiskt förhållande, att vi på ett mycket
tidigt stadium väckte ett förslag om
kontroll över monopol och karteller.

Sedan kommer herr Elowsson — och
det är det sista jag skall säga till honom
— fram till det som jag förstår att han
inte kan undvika och som väl sitter som
en tagg inte bara i herr Elowssons sinne
utan i nästan alla socialdemokratiska
sinnen, nämligen herr Ohlins socialliberalism.
Jag vet inte hur många gånger
herr Ohlin och socialliberalismen har
avlivats på socialdemokratiskt håll. Den
här gången skedde det i den formen, att
herr Elowsson utmålade folkpartiledaren
såsom den som sitter och sysslar
med ett pussel, som han kallar socialliberalism
i tanke att detta skall kunna
hindra den storm, som världen över drar
genom sinnena och som skall sopa bort
liberalismen ungefär som stickor och
strån. Ungefär så föll herr Elowssons
ord.

Jag vill om detta bara säga att jag förstår
hur taggen sitter i herr Elowssons
sinne, hur han måste ge uttryck för sina
känslor. Jag respekterar detta. Undertrycker
man känslorna så blir det gärna
komplex i längden, och det är då bättre
att lufta dem fritt. Jag kan tyvärr inte
befria honom från ledsnaden och farhågan
att alltjämt få möta både herr
Ohlin, folkpartiets ledare, och socialliberalismen.
Det är väl den frammarsch,
som folkpartiet under herr Ohlins ordförandeskap
i socialliberalismens tecken
gjort och som vi skall försöka fortsätta,
som närmast irriterar herr Elowsson.
Jag skall med detta lämna herr Elowsson
och i stället gå över till debatten 1
övrigt.

Debatten har som naturligt är rört sig
väsentligen om det som ju måste vara
huvudfrågan vid eif sådant här tillfälle,
nämligen det ekonomiska läget, konjunkturen
som den ter sig i dag och konjunkturutsikterna
framåt. Bedömandena
kanske inte har varit så grundväsentligt
skilda. Det ena anförandet har präglats
av en litet större optimism än det andra.
Några talare har varit mera pessimistiska,
andra mera optimistiska, men i
stort sett har man väl varit ense på två
punkter.

Vi är nu inne i ett kärvare ekonomiskt
läge än vi haft tidigare. Det är

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

det ena man varit ense om. Det andra,
som man också varit överens om, är att
det är mycket svårt att överblicka den
fortsatta konjunkturutvecklingen. Det
finns inflationistiska tendenser, men det
finns också deflationistiska tendenser,
och det är svårt att säga vilka som i det
långa loppet kommer att väga över.

När man karakteriserar detta kärva
ekonomiska läge har man — och det
gäller nästan alla talarna — speciellt
kommit in på en fråga, som naturligtvis
i detta sammanhang är mycket känslig,
nämligen vår exportindustris läge och
de svårigheter den har att kämpa med.
Det ekonomiska välståndet i vårt land
och därmed medborgarnas välfärd i materiellt
hänseende heror ju i stor utsträckning
av exportindustriens framtid.
Det är då mycket betecknande att man
från socialdemokratiskt håll — herr
Sköld var långt ute i det sammanhanget
— försökt få bort ur bilden de betydande
svårigheter, som orsakas av det höga
kostnadsläge, som den svenska exportindustrien
arbetar med. Herr Sköld karakteriserade
läget så, att det snarast var
förväntningar om kommande prisfall
som födde köpmotstånd och därmed
åstadkom betydande exportsvårigheter
ej blott hos oss utan även på håll där
kostnadsläget är gynnsammare.

Detta försök att så att säga eliminera
det höga kostnadsläget ur bilden är politiskt
förståeligt, när det göres av dem
som i viss mån är ansvariga för detta
höga kostnadsläge. Men det rimmar inte
riktigt med de uttalanden som i detta
sammanhang göres både i statsverkspropositionen
och i nationalbudgeten, där
existensen av detta höga kostnadsläge
poängteras som en oroande faktor. Det
är väl ändå fullkomligt självklart, att ett
högt kostnadsläge måste öka svårigheterna
i en värld där man också, på
grund av de förhållanden som exempelvis
finansministern nämnde, har att räkna
med ett ökat köpmotstånd. Det höga
kostnadsläget kan rimligen inte förbättra
vår situation — det kan inte gärna
annat än försvåra den.

Herr Sköld gör då gällande att vi bär
valt lönehöjningarnas väg för att lön -

Statsverkspropositionen m. m.
tagarna skulle få den kompensation för
prisstegringarna, som de är berättigade
till. För att det inte skall uppstå något
missförstånd vill jag säga, att det för
mig är fullkomligt självfallet att löntagarna
var berättigade till kompensation
för prisstegringarna och därutöver till
den andel som de rimligen bör ha av en
växande nationalinkomst. Men den fråga
det här ytterst gäller är ju inte penninglönens
storlek, utan reallönens, och man
borde ha kunnat nå ett jämviktsläge och
en förbättring av reallönen vid en lägre
prisnivå. Hade man gjort detta, skulle
löntagarna överlag — både de till LO
och de till tjänstemannaorganisationerna
anslutna — haft det lika bra i dag eller
måhända bättre, men vi hade haft en
lägre prisnivå och därmed ett gynnsammare
konkurrensläge i förhållande till
utlandet, som gjort det möjligt för oss att
se framtiden i en något mera förhoppningsfull
dager.

Jag tycker att man inte bör trolla bort
detta faktum utan komma ihåg det. Hur
och i vilken utsträckning man i detta avseende
kunnat nå ett bättre resultat, är
en fråga som vi diskuterat ofta under
den gångna tiden, och jag skall inte gå
in på den saken nu.

Det är ett annat problem som bekymrar
mig, därför att det är betydelsefullt
både på kort och lång sikt, kanske ännu
mera i det sist nämnda avseendet. Jag
måste ärligt säga att jag inte förstår hur
man —- jag delar på den punkten till
viss grad herr Ewerlöfs pessimistiska
uppfattning — skall kunna tillgodose de
löneanspråk som i fortsättningen kommer
att resas för statliga investeringar,
kommunernas betydande låneanspråk
för mycket angelägna ändamål — vare
sig det nu gäller trafikväsendet, skolor,
sjukhus eller sociala inrättningar •— och
de betydande investeringsönskemål som
trots en relativ återhållsamhet alltid
måste komma från industriens och näringslivets
sida, om detta näringsliv
över huvud taget skall kunna följa med
i konkurrensen. För att katalogen skall
bli någorlunda fullständig vill jag också
nämna de stora låneanspråken för bostadsbyggande.
Jag förstår inte hur alla

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.

dessa anspråk på tillgängliga resurser
skall kunna rymmas inom den ram vårt
sparande har. Enligt uppgifter under sista
tiden har det enskilda sparandet ökat;
sannolikt är den ökningen väsentligt
mindre än den samtidiga nedgången i
företagssparandet, orsakad av företagens
sämre konjunktur. Jag förstår inte hur
ekvationen skall gå ihop.

Därför är jag övertygad om att det på
lång sikt är något av det angelägnaste
och viktigaste — verkningarna av vad
man gör framträder naturligtvis inte
omedelbart — är att vi för en sådan politik
att folk får ökad benägenhet att
spara. Och vilket beröm man än kan
ge socialdemokraterna för åtskilliga av
deras insatser, är det kanske ändå inte
riktigt att säga, att de till fullo behjärtat
sparandets betydelse i vårt samhälle
med hänsyn till medborgarnas framtida
väl och att de tagit tillbörlig och nödvändig
hänsyn till spararna.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Bergvall har
gjort invändningar mot min framställning
om rysskrediten. Ryssarna begärde
ju till att börja med 2 miljarder. Vid den
tidpunkten var herr Ohlin handelsminister,
och han bjöd 1 miljard. Det
var de underhandlingarna som Myrdal
fortsatte. När det efteråt blev tal om
saken, sade herr Ohlin att beloppet borde
ha varit något mindre. Han angav
inte en alldeles fixerad summa, men rörde
sig i sitt resonemang med omkring
750 miljoner. Det gällde inte något vanligt
handelsavtal utan ett kreditavtal, och
det är detta kreditavtal som alltså nu
har löpt slut. Man har därvid inte kommit
upp till en kredit på 750 miljoner,
utan till något över 500 miljoner. Man
håller sig alltså under det belopp som
herr Ohlin vid det tillfället ansåg lämpligt.

Vidare gäller det frågan om folkpartiet
och dess ställning till kartellerna.
Härvid möter vi på nytt den folkpartistiska
dubbelmoral, som man så ofta
har talat om. Det förhåller sig dock på
det sättet, att högern och folkpartiet före -

träder företagarvärlden i vårt land framför
alla andra partier, om vi undantar
den del som bondeförbundet företräder.
Och det är väl ändå så att det är företagarna,
d. v. s. de som stöder högern
och folkpartiet, som har ingått dessa karteller
antingen det gäller storföretagare
eller småindustriidkare eller hantverkare.
Det betyder alltså att de handlar
som politiker den ena dagen, när de befinner
sig på det ena stället, och handlar
som företagare den andra dagen på
det andra stället. Såsom företagare bildar
de karteller, men i sitt politiska
framträdande bekämpar de kartellerna.
Om inte detta är en dubbelmoral, vet jag
sannerligen inte vad dubbelmoral är.

Herr Bergvall trodde att socialliberalismen
var en tagg i socialdemokratiens
själ. Men hur skulle den kunna vara det,
när ingen vet vad socialliberalismen är.
Hur skall man kunna bli irriterad av någonting,
som är till den grad dimmigt
och uddlöst och någonting så gummiaktigt
som detta resonemang om socialliberalismen.
Det oroar oss inte det allra
minsta. Men vi vill ta folkpartiet ur missförståndet
att det med socialliberalismen
skall kunna rädda den ekonomiska
liberalismen ur den ragnarök, som går
fram över världen just nu. Jag tror inte
ett enda ögonblick att det går.

Vidare skulle jag säga ytterligare ett
par ord till herr Bergvall. Han menade
att socialdemokratien inte tillräckligt beaktat
sparandet. Det har vi visst gjort.
Vi har gjort det mer än något annat
parti här i landet, ty det finns intet säkrare
sätt för folk att spara än att få utnyttja
sin arbetskraft så långt det går.
Vi har utgått från att det varit mycket
förmånligare för vårt folk och vårt land
att vi har haft sysselsättning under den
tid, då penningvärdet sjunkit, än om vi
haft ett penningvärde som varit någon
procent högre, men slösat bort massor av
arbetstid genom arbetslöshet och allt det
som vi nu hunnit tillverka under den
tiden.

Herr OH LON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Ehuru herr Elowsson närmast

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

vänt sig mot herr Bergvall, har jag likväl
velat begära ordet.

Vad beträffar ryssavtalet är det alldeles
rikligt att det på hösten 1944 förekom
underhandlingar i handelsdepartementet
om detta avtal under den tid, då
herr Ohlin var handelsminister. Men kom
ihåg, herr Elowsson, att det handelsavtal,
som det då underhandlades om, var
ett helt annat än det som sprang fram ur
herr Myrdals huvud. Det ursprungliga
handelsavtalet avsåg nämligen ett ömsesidigt
utbyte mellan de båda länderna,
under det att det handelsavtal, som herr
Elowsson och hans kumpaner var med
om att genomföra, inneburit en kredit
på omkring 550 miljoner kronor i kurant
valuta till ryssarna utan att vi har
fått någonting i utbyte. Det är en ofantlig
skillnad, herr Elowsson.

Så var det talet om kartellerna. År
efter år har vi inom folkpartiet motionerat
om en förstärkning av monopolbyrån
inom kommerskollegium för att
åstadkomma en effektivare övervakning
av kartellerna men har blivit nedvoterade
av den socialdemokratiska majoriteten.
Så ser socialdemokraternas kamp
mot kartellerna ut i verkligheten.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Vår
vän herr Karlsson i Munkedal ledde nyss
tankarna ned till 1790-talet och gav en
diskret antydan om vilket öde som han
helst skulle vilja att oppositionen skulle
drabbas av, nämligen att den, om den
inte begrep vad den läste i Kungl. Maj :ts
proposition i dagens sammanhang, gjorde
bäst i att sitta kvar i skolan. Herr
Karlssons hänvisning till svenskt 1790-tal, och speciellt då Thorild, kom mig
att tänka på en antagonist till Thorild.
Han bar det icke obekanta namnet Johan
Henrik Kellgren och skrev en stridsskrift
mot Thorild, som bar titeln »Man
eger ej snille för det man är galen».
I det här sammanhanget skulle man
kanske kunna formulera om satsen och
säga: »Man äger ej snille för det man
tänker galet.» Vi menar nämligen, att
det inte finns några absoluta garantier
för att vad som står i Kungl. Maj:ts pro -

Statsverkspropositionen m. m.
position framställer det enda saliggörande
medlet, när det gäller att lösa de aktuella
problemen, vare sig de är av ekonomisk
eller annan art.

Det är fastmera så, att det finns en
viss typ av regimen, som älskar att kläda
sina tankar i dunkla vändningar, varigenom
det, som man säger sig åsyfta,
blir mycket svårt att förstå. I det sammanhanget
kommer jag att tänka på ett
uttalande av Bismarck, som i sina minnen
berättar, att han alltid mödade sig
om att för den fåkunniga allmänheten
framställa styrelsesystemet, alltså konsten
att styra en stat, som någonting
ofattbart. Det var nyttigt både för regimen
och för den fåkunniga hopen. Jag
vet inte, om det är en liknande tendens,
som gör sig gällande i Kungl. Maj:ts proposition
— det kan jag kanske inte
påstå — men det svårförståeliga och motsägelsefyllda
draget i Kungl. Maj:ts sätt
att argumentera har man i varje fall belagt
till alla delar.

Vår ansvarskännande vän herr Bengtson
gjorde den tungt vägande erinringen,
att om man skall göra en utgift måste
man också ha något att betala den med.
Eftersom vi tack vare de litterära pekpinnarna
kommit att tänka på svenskt
1700-tal, kan man säga, att den satsen
mycket livligt påminner om rekommendationerna
i salig Dumboms leverne.
Det är på detta område, vi möter motsägelsefulla
uttalanden såväl i propositionen
som i kommentarerna kring densamma.
Det jag närmast tänker på är,
att man å ena sidan utlovar ett fortsatt
socialt reformarbete men å andra sidan,
såsom herr Ewerlöf framhöll under förmiddagen
och även andra talare torde
ha gjort under dagens lopp, framlägger
en proposition, vilken knappast kan sägas
vara balanserad. Det är detta som
väcker vår nyfikna uppmärksamhet: Hur
kommer fortsättningen på ett dylikt trolleritrick
att te sig?

Vi har, mina damer och herrar, tillräcklig
erfarenhet på det här området.
Vi behöver bara tänka på det sätt, varpå
detta hus handlade den sociala reformpolitiken
under 1940-talets sista år.
Det hela kännetecknades därvid därav,

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
att man iklädde sig för stora förpliktelser,
som det semire visade sig omöjligt
att infria. Det är därför, som man i
andra kammarens debatt i dag — enligt
vad vi blev upplysta om genom statsrådet
Strängs inlägg på förmiddagen —
liknat reformprojekten vid restriktionsrätter,
som åker ut och in. Det förefaller
alltså — det blir slutsatsen av dessa
arabesker kring den allmänna uppläggningen
av propositionen — som om det
skulle kunna finnas skäl i att framföra
varningar, så att man inte sträcker benen
längre än skinnfällen räcker, som
ordspråket säger. Och denna sanning
bör nog regeringen främst skriva sig
till minnes, även om också oppositionen
därvidlag har en liknande om också icke
helt jämförlig skyldighet.

Ja, herr talman, det sagda har föranletts
av vad som förekommit i debatten.
Jag har emellertid, som var och en
av medlemmarna i denna kammare vet,
mina intressen inriktade på åttonde huvudtiteln,
och jag skall göra några randanteckningar
till den. Det är ju så att
vid sådana här tillfällen väntar man sig
i allmänhet av en riksdagstalare, att
han skall framträda, draperad i kverulantens
toga. Jag har emellertid tänkt,
att det ibland också kan vara nyttigt att
ge regeringen ett erkännande, då den

— naturligtvis bara för en gångs skull

— tänkt och handlat rätt och riktigt
och det till och med på ett ganska övertygande
sätt.

.Tåg avser här anslaget under Allmänna
läroverk: Bokinköp och bokinbindning,
under vilket även anslagen till biblioteks-
och materielkassorna vid våra
läroverk sorterar. Skolöverstyrelsen hade
här i dyster världsvishet inte begärt
mera än 20 000 kronor i förhöjning av
anslaget, men Kungl. Maj:t har för sin
del föreslagit en höjning med inte
mindre än 298 000 kronor, från 202 000
kronor till en halv miljon. Det är detta
grepp — man kunde väl säga djärva
grepp — om ämnet som för mig måste
te sig som hedrande för departementschefens
omdöme, när det rör dessa ting.
Det betyder nämligen vissa ökade möjligheter
för våra läroverk att anskaffa

modern utrustning av undervisningsmateriel.

Vad jag emellertid kanske skulle vilja
erinra om är, att inflationen innebär
fördyringar vid anskaffningen över
hela linjen och hela ämnesskalan igenom
på ungfär hundra procent och att
den eftersläpning, som finns är synnerligen
markant. Betänker man det, blir
den effektiva höjningen endast omkring
100 000 kronor att fördela på kanske
200 läroanstalter eller kanske mera.
Jag vill alltså för min del med erkännande
för regeringens initiativ ytterligare
understryka denna anslagsposts betydelse
för den högre skolans vardagsarbete.
Jag vill framhålla, att man på
denna väg verkligen har utsikter att på
ett effektivt sätt skapa en förbättrad
undervisning. Som aktiv lärare vet jag
var skon klämmer och att den verkligen
klämt hårt på detta område åren igenom.
Den halvslumtillvaro som alltför
många av våra läroverk, kanske mest
ute i landsorten, tvingas att föra genom
otillräckliga anslag på denna punkt,
måste nu vara slut, och det är, som
sagt, för mig en mycket stor glädje att
kunna konstatera, att regeringen tydligen
är av samma mening i det avseendet.

När man talar om hur våra svenska
läroverk för närvarande fungerar och
om deras möjlighet att bedriva sitt vardagsarbete
på ett för eleverna tillfredsställande
sätt, får man inte glömma lokalfrågan,
och där står det, som alla
vet, betydligt sämre till. För detta ändamål
får, som bekant, statsbidrag inte
anvisas, vilket dock är fallet, när det
gäller byggandet av folkskolor. Att här
få en likställighet till stånd, måste vara
ett önskemål, fastän jag naturligtvis är
fullt på det klara med att detta tillhör
framtidsmusiken. Själva tanken bör man
ändå försöka hålla levande.

Att döma av skolöverstyrelsens petita
i år har man pålagt sig moderation och
återhållsamhet. De höjningar som förekommer
är av automatisk natur, beroende
på prisstegringar eller ökat barnantal.
En särställning inlar här byggnadsfrågorna,
särskilt vid våra folksko -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

lor. Här har, som vi vet, ämnet gymnastik
drabbats på ett nästan förintande
sätt. Gymnastiksalar får, kan man säga,
sedan ett flertal år inte längre byggas
uti i landet, och det betyder, att man
för närvarande knappast kan tala om,
att vi har gymnastikundervisning i våra
primärskolor, vilket med tanke på att
det var här Henrik Ling eu gång arbetade
och verkade är tämligen chockerande.
Vi lever härvidlag i det s. k.
etappbyggandets epok.

En svensk skolman, som under föregående
år besökt Amerika, har i Folkskollärarnas
tidning — om jag minns
rätt i oktobernumret — skrivit ned en
del av sina erfarenheter från den resan.
Han sammanträffade bl. a. med en man,
som beklädde posten som högste chef
för skolorna i staten New York, och
denne, som haft erfarenhet av det s. k.
etappbyggandet, uttalade sig på följande
sätt, vilket kanske kan ha ett visst intresse
för herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet att höra. »Barackskolor
och etappbyggande», sade
han, »är det största misstag och den
största dumhet vi begått när det gäller
skolbyggnader. Vi kommer aldrig att
göra om det.»

Varför uttalade sig denne man på detta
tämligen förintande sätt om denna
metod för lösande av de byggnadsproblem,
som det bär gäller? Jo, därför att
barackskolorna i regel byggs med lägre
kvalitetskrav och därför efter ett mycket
litet antal år måste göras om, vilket
medför ökade kostnader. Detta överensstämmer
med vår egen erfarenhet. .Tåg
har ett lysande exempel från det läroverk
där jag tjänstgör. Vi byggde för 4, 5
år sedan en rätt stor barackanläggning
där. Den byggdes om i år av de anledningar,
som jag bär antytt. På lång sikt
förslummas dylika byggnader mycket
hastigt. Det har också visat sig, att s. k.
etappbyggande i regel bara innesluter
den första etappen, inte den andra. Professor
Holger Zimdahl, som är en av
vårt lands mest kända skolarkitekter,
fördömer för sin del etappbyggnadsmetoden
och har för resten även erinrat
om, när han uttalade sig i det samman -

Statsverkspropositionen m. m.
hanget nyligen, att vi här i landet nu
har inte mindre än 550 etappbyggnader.
Varför skulle vi inte här kunna ta varning
av USA:s och även av våra egna
experters erfarenheter?

Vi hade 1951 en byggnadskvot för
folkskolorna på 100 miljoner kronor
och 1952 på 147 miljoner kronor. Det
bör då ihågkommas, att vad vi kunde
bygga 1945 för 200 miljoner kronor,
det kostade 1949 250 miljoner kronor
och 1952 350 miljoner kronor. Där har
vi prisstegringarna och inflationen
illustrerade. Nu har, som vi vet, folkskolorna
ett byggnadsbehov, som beräknas
till ungefär 1 miljard kronor, varav
drygt hälften anses ge uttryck för
aktuella behov. Skolöverstyrelsen har i
år nöjt sig med 00 procent av den summan
eller 335 miljoner kronor, vilket
alltså motsvarar en mindre summa än
de 200 miljoner kronor som gällde för
året 1945. Under budgetåret 1953/54 beräknar
skolöverstyrelsen nu i statsbidrag
92 miljoner kronor, svarande mot
40 procent av byggnadskostnaden.

De siffror, som jag nu här rört mig
med ur skolöverstyrelsens petita, representerar
enligt dess mening ett absolut
minimum, men dessa siffror går inte
igen i Kungl. Maj ds proposition, där
man möter en blygsam höjning från 50
miljoner till 53 miljoner kronor. Jag är
emellertid naturligtvis fullt på det klara
med, att det väsentliga i detta sammanhang
inte alls är pengarna, utan i stället
den byggnadskvot, som finansdepartementet
för upp för skolor på sin
förteckning över byggnadskvoter.

Statsutskottet uttalade i fjol att det ansåg,
att skolor borde få dra fördel av
eventuella överskott på diversekvoten.
Det har, efter vad jag efterhört, inte
kommit något ut av denna vädjan från
statsutskottets sida i fjol. Det är nu min
förhoppning, att utskottet i år får tillfälle
att precisera och skärpa sin mening
om dessa ting. Det är självfallet
klart, att bostadsbyggandet kräver sin
stora andel av de kvoter, som det här
rör sig om, men i mitt tycke bör det
vara lika klart, att skolorna hör med i
samma bild som bostäderna. Där vi har

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
folk i bostäder, har vi åtminstone ännu
så länge oftast barn, och dessa skall enligt
lagens bestämmelser delges skolundervisning.

Det fördärvliga systemet med etappbyggen
och med förbud mot att bygga
gymnastiksalar fortsätter emellertid, och
det är i allra högsta grad av nöden att
man arbetar för att få detta system ur
världen.

Läroverkens byggnadskvot har av
skolöverstyrelsen satts till 95 miljoner
kronor. Här utgår, som jag redan erinrat
om, inget statsbidrag, men däremot
är kvotsättningen också här av mycket
stor betydelse. Att statsmakterna i år
skulle följa skolöverstyrelsens rekommendation
var väl otänkbart. Det är
sorgligt nog, att man vid sidan därav
kan iakttaga ett ganska blekt intresse
från de kommunala skolmyndigheternas
sida, när det gäller att sätta våra gamla
läroverk i stånd att möta den fantastiska
elevinvasion, som ökar år efter år och
inte minst stimuleras från detta hus.

Jag har tidigare flera gånger från
denna plats talat om arbetet på läroverkens
rektorexpeditioner. Det finns, som
bekant, en utredning från 1947, som, efter
nödig avdamning, skulle kunna läggas
till grund för eu kunglig proposition.
Vi har vidare ett kungligt brev av
den fi j-uni i fjol, enligt vilket 580 000
kronor skulle få tas ur ljus- och vedkassorna
för biträdeshjälpen på våra rektorsexpeditioner.
Nu har Kungl. Maj :t
utlovat en särskild proposition på detta
område till i mars i år. Det är min livliga
förhoppning, att denna proposition
kommer att ge en definitiv lösning på
detta problem, så att man slipper ha
detta trätofrö att prata om år efter år,
i all synnerhet som det kan visas, att
de utgifter, som statsmakterna redan nu
har för denna detalj, är desamma och,
som jag tror, för närvarande högre än
enligt det förslag, som utredningen av
1947 kom fram till.

En viktig punkt i departementets arbete
för vårt undervisningsväsen intar
den nu pågående försöksverksamheten,
vilken beslöts av 1950 års riksdag. Vad
det här gäller är att få fram möjligheter

att åstadkomma en verklig jämförelse
mellan de gamla skolformerna och de
nya. Den största risken vid ett bedömande
i detta viktiga avseende synes
vara att man å ena sidan arbetar med
en försöksskola, som man med olika medel
stimulerar, genom konsulentverksamhet
och genom att ge den bättre undervisningsmaterial
o. s. v., under det
att man å andra sidan har ett jämförelsematerial,
som inte får arbeta under
en motsvarande stimulans. Det är detta
som skapar ett något bräckligt underlag
för ett objektivt bedömande av de olika
skolformerna. Om det skall bli någon
mening med de försök, som man år 1950
avsåg skulle bli avgörande för den s. k.
enhetsskolans uppbyggande, måste man
allvarligt eftersträva grunder för en objektiv
jämförelse. Statsrådet uttalade under
remissen i november i höstas, att
man inte behövde vara ängslig för att
inte en objektiv bedömning på basis av
den nu pågående försöksverksamheten
skulle komma till stånd. Det var hugnesamt
att höra, men det kan, menar jag,
vara skäl för herr statsrådet att skärpa
sitt öra för den kritik mot försöksverksamhetens
nuvarande bedrivande vilken
utan tvivel är under uppsegling.

Hela problemet med den nya skolan
är visserligen just nu svårbedömbart
med hänsyn till att vi inte ännu fått betänkandet
från yrkesdelegationen i skolkommissionen,
som representerar en viktig
detalj i detta drama. Men vissa elementa
borde man väl kunna iakttaga när
det gäller att lägga upp denna verksamhet.

Det förefaller bland annat, som om de
blivande gymnasieformerna borde bli
föremål för en skärpt observation vad
organisation och arbetsmetoder angår,
innan de tillåts bli permanenta. Ett osäkerhetsmoment
har vi alldeles säkert i
den s. k. allmänna linjen i det provisoriska
gymnasiet, som skall börja sitt arbete
nästa läsår, liksom också i det förslag,
som berör upprättandet av ett de
vuxnas gymnasium. Det senare är en intressant
tanke, och jag har livligt understött
den tidigare. Jag är litet besviken
på den utformning, som den har fått,

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

därför att det förefaller mig, som om
den, som där har fört pennan, icke har
bedrivit praktisk pedagogisk verksamhet
under de senaste årtiondena. De elever,
som han förutsätter skall tillgodogöra
sig undervisningen i ett provisoriskt
gymnasium av den utformning, som där
skisseras, måste vara övermänniskor i
fråga om både sin kroppsliga status och
sina psykiska gåvor.

Om lärarhögskolan har också annonserats,
att förslag skall läggas fram i år
här i riksdagen. Jag skulle vilja fråga:
Har man kommit fram till beslutet, vars
innebörd vi visserligen ännu inte känner
i detalj, att inrätta denna högskola
genom en jämförelse med det nu tillämpade
systemet? Är det försvarligt ur
ekonomisk och även ur pedagogisk synpunkt
att lägga ned hela vår nuvarande
seminarieorganisation, i vilken under
årtiondenas lopp miljontals kronor investerats,
för ett projekt, om vilket man
för närvarande inte vet så mycket?
Framför allt känner man sig, i varje fall
när man läser utredningens betänkande,
inte övertygad om att detta nya system
är bättre än det system som vi för
närvarande har. Det skulle också finnas
en möjlighet att bygga ut det nu fungerande
systemet på ett vettigt sätt. Det
bleve eventuellt bättre för dem, som är
berörda av det, och billigare för staten.

Vad man skulle vilja säga om den pågående
försöksverksamheten, som jag
nyss talade om, är att den förefaller att
vara tämligen planlös och som sagt inte
ger möjligheter — vilket den ju dock
borde ge — att få bedömt, om den föreslagna
nioåriga enhetsskolan är bäst i
jämförelse med de andra skolformer som
vi nu har. Denna bedömning kan inte
rimligtvis åvila skolöverstyrelsens försöksrotel,
vars huvudsakliga uppgift
måste vara av organisatorisk och administrativ
natur. Att bedöma arbetets resultat
och att göra jämförelserna är en
uppgift av vetenskaplig art, och vi har
ett organ för dylik forskning i statens
psykologisk-pedagogiska institut.

Man kan vid läsningen av statsverkspropositionen
fråga sig, varför departementschefen
inte mera energiskt använt

Statsverkspropositionen m. m.
detta verktyg i samband med försöksverksamheten.
Visserligen erkänner
statsrådet, att det föreligger ett behov
av undersökningar genom institutets
försorg, men skillnaden mellan institutets
petita och vad Kungl. Maj:t gått
med på är dock 99 500 kronor. Institutet
begärde för att kunna fylla sin uppgift,
bl. a. i försöksverksamhetens tjänst,
167 400 kronor, men får 67 900 kronor.
Det är väl aldrig så, att Kungl. Maj:t på
något sätt är rädd för institutet, som arbetar
efter den principen, som allmänt
tillämpas i svenskt vetenskapligt arbete,
att forskningen skall vara fri och förutsättningslös,
d. v. s. icke statsdirigerad,
i syfte att ge oss garantier för en god
skola i framtiden, inte bara för en skola
som en viss politisk kombination just nu
fått för sig är den bästa? Regeringen
borde inse, menar jag, att dess uppgift
ligger i att bidra till att nå dylika objektiva
garantier. Det är dess plikt mot
hundratusentals föräldrar, som med stigande
oro frågar sig, vad man nu håller
på att tota ihop.

Åtskilliga av oss, som satt i särskilda
utskottet 1950, torde vidare med en viss
förvåning ha tagit del av departementschefens
förslag att redan nu till synes
definitivt låta småskollärarinnorna överta
undervisningen i klasserna 1—3 i Askolor.
Departementschefen säger att
detta »står i överensstämmelse med de
år 1950 beslutade riktlinjerna för skolväsendets
utveckling». Enligt dessa skall,
säger departementschefen, »enhetsskolans
lågstadium omfatta klasserna 1—•
3 . ..». Men, herr statsråd, det står inte
riktigt så i 1950 års riksdagsbeslut, utan
det står så här: »Enhetsskolan är avsedd
att uppdelas i tre stadier, vart och ett i
regel omfattande tre år. Undervisningen
på vart och ett av dessa stadier skall
i första hand bestridas av lärare, som
.särskilt utbildats för undervisning, huvudsakligen
på stadiet i fråga.»

Detta arrangemang skall alltså först
vidtagas — det är utan tvivel meningen
med skrivningen — då man på grundval
av försöksverksamheten kommit till insikt
om, att man bör genomföra en på
nioårig allmän skolplikt grundad en -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
hetsskola, avsedd att, om försöken talat
härför, ersätta nu existerande skolformer
till och med realskolorna. Så
långt är vi emellertid ännu inte komna.
Departementschefen resonerar här, som
om vi redan hade försöksstadiet bakom
oss och som om enhetsskolans uppbyggnad
redan vore klar. Denna hastiga slutsats
synes mig motsägelsefull och kan i
varje fall icke byggas på formuleringarna
i 1950 års beslut.

Jag bortser då också från, att jag liksom
en del andra år 1950 menade, att
småskollärarinnorna borde ha två års
allmänbildande kurs i stället för den
ettåriga, som riksdagen beslöt, före den
egentliga yrkesutbildningen. Departementschefen
säger sig nu tro, att småskollärarinnornas
utbildning —- alltså
den nuvarande — räcker till för undervisningen
i klass 3. Jag hoppas, att den
skall göra det, och i en hel del fall tror
jag, att man kan instämma i detta omdöme,
men att godta detta antagande som
en generell regel tror jag är vanskligt.
Det fordras dock en helt annan metodik
för att undervisa i klass 3 än för att undervisa
i första och andra klassen. En
hel del andra frågetecken skulle också
kunna sättas i det sammanhanget.

Det förefaller mig även med hänsyn
till att departementschefen förutsätter
att barnantalet i klass 3 skall vara som
på småskolestadiet, som om förslaget
måste innebära en mycket dyrbar nybyggnad
av klassrum. Den kostar, efter
vad en hastig överblick synes ge vid
handen, flera tiotal miljoner kronor.
Denna kostnad påverkar visserligen inte
nästa budgetår men däremot följande
budgetår. Det skulle ha varit en helt annan
sak, om statsrådet rekommenderat
att låta undervisningen i klass 3 bestridas
av småskollärarinnor i samband med
försöksverksamhet eller som en åtgärd
inför en viss annonserad arbetslöshet på
småskollärarinnehåll. Men den uppläggningen
finner vi inte i propositionen.
Den arbetar efter mera definitiva mallar.

Ja, herr talman, vi står sannerligen
inför svåra och genomgripande beslut
på ett flertal områden inom skolans

värld. När jag här framfört en del kritiska
erinringar, så är det inte för att
komma den enhetsskola till livs, som jag
principiellt anslöt mig till och arbetade
för vid 1950 års riksdag. Jag har emellertid
känt mig skyldig att erinra om,
att vårt beslut då i mycket byggdes på
hypotetiska förutsättningar. Det byggdes
på och gjordes beroende av de erfarenheter,
som vi kunde få av försöksverksamheten.
En försöksverksamhet
som är hederlig och rejäl har vi ingenting
emot. Att vara konservativ, har för
övrigt någon sagt, betyder, att man är
villig att pröva. Den satsen skulle vi
kunna tillämpa även på det här området.

Det är av vikt, att man låter diskussion
och debatt gå vidare, att man drar
konsekvenserna ur försöksverksamheten
i alla dess grenar, att man inte gräver ned
sig i några teoretiska skyttegravar utan
söker, ledd av egna erfarenheter, bygga
upp en svensk skola som är fast förankrad
i en lång och hedrande utveckling
på egen grund. En dylik inställning,
herr talman, kan välkomna varje nyhet
och varje uppslag, i den mån de bestått
provet, men detta inte blott vid den teoretiska
utan även vid den praktiska
prövningen.

Jag skulle med utgångspunkt från ett
dylikt betraktelsesätt kunna sluta mitt
anförande med Mefistofeles’ ord i Faust,
adresserade till statsrådet: »Grå, käre
vän, är varje teori, men grönt är livets
gyllne träd.» De orden skulle jag önska,
att herr statsrådet toge till rättesnöre vid
det fortsatta arbetet på detta område.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Det
är inte min avsikt att blanda mig i vad
som här säges vara remissdebattens huvudföremål.
Jag erkänner att jag inte betraktar
det som min uppgift att ställa
några prognoser vare sig i fråga om arbetsmarknaden
eller beträffande den ekonomiska
utvecklingen. Jag har sett så
många prognoser gå i kvav under de senare
åren, att jag inte lockas att själv
ställa några sådana.

Jag skall tillåta mig att ge socialmi -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

nistern en komplimang. Det råder intet
tvivel om att hans huvudtitel och vissa
löften som finns där betyder att de sociala
framstegen har börjat bli moderna
igen på fullt allvar. Vad som tilltalar mig
mest i det som nu föreslås, är, såsom
man kanske kan förstå, ökningen av folkpensionerna.
Det är ju en ganska vacker
sak att man ökar pensionen för ensamstående
åldringar och invalider från
1 400 kronor om året till 1 750 kronor
och för äkta makar från 2 240 kronor
till 2 800 kronor. Därtill kommer att
majoriteten av folkpensionärerna har
större eller mindre bostadstillägg.

Men jag har egentligen inte begärt ordet
för att prisa den nya sociala given —
jag har för övrigt på en punkt mycket allvarliga
erinringar att göra mot den —
utan det som har föranlett mig att begära
ordet är en legend som man under
några år har odlat. Den legenden säger,
att vi har så höga skatter, därför att våra
sociala utgifter är så våldsamt stora —■
jag tänker då på statsutgifterna och statsskatterna.

Det är klart att man kan tycka så, om
man tittar på huvudtitelns slutsumma:
närmare 2 177 miljoner kronor. Det är
ett belopp av en storleksordning, som
vi för, låt mig säga femton år sedan,
för att inte tala om tjugo år sedan, skulle
ha betraktat som, jag höll på att säga
idiotiskt utopiskt, och det är klart att
det känns för skattebetalarna. Det finns
emellertid vissa ting i detta sammanhang,
som man regelbundet glömmer
bort, när man skall bedöma den formella
siffran i slutet på huvudtiteln.

Femte huvudtiteln har alltså en slutsumma
på 2 177 miljoner kronor. Fjärde
huvudtiteln slutar i år, om jag bara talar
om driftbudgeten, alltså inte om kapitalutgifterna,
på 1 970 miljoner kronor.
Det betyder att femte huvudtiteln
med 206 miljoner överstiger fjärde huvudtiteln.

Men när man gör dessa jämförelser,
glömmer man enligt min mening bort
mycket väsentliga fakta. När vi genomförde
barnbidragen, som nu är upptagna
till ett belopp av 518 miljoner kronor,
strök vi rätten till skatteavdrag för barn.

Statsverkspropositionen m. m.
År 1947, när beslutet om de allmänna
barnbidragen fattades, beräknades denna
strykning ge staten en inkomst på
omkring 140 miljoner kronor. Om vi tar
hänsyn till den förändring av inkomster,
som ägt rum sedan 1948, finns ju
inte det ringaste tvivel om att man nu
måste räkna med en inkomstsida på åtminstone
200 miljoner kronor — för min
del håller jag för sannolikt, att det rör
sig om åtminstone 250 miljoner kronor,
men man kan inte utan speciella utredningar
komma fram till en säker siffra.
Man skall alltså observera, att de allmänna
inkomststegringarna har lett till
att människor, som då befann sig på en
låg progressionsnivå i skattehänseende,
nu kommit upp i en betydligt högre progression,
och att följaktligen de, om jag
så får säga genom konstruktionen 1947
åstadkomna statsinkomsterna, måste vara
ganska betydande. Om man hade en nettoredovisning
i stället för en bruttoredovisning
i budgeten, skulle alltså rätteligen,
med hänsyn till vad jag nu sagt,
barnbidragen tas upp inte till mer än en
halv miljard utan till endast ungefär 300
miljoner kronor.

I själva verket förhåller det sig på
det sättet att vi, när vi införde barnbidragen
år 1948, hade ungefär samma utgifter
för våra barnbidrag som norrmännen.
— Jag har inte några siffror från
någon senare tidpunkt. Norrmännen har
ett mycket lägre de-facto-belopp än vi
har, men de behöll rätten till skatteavdrag.
År 1948 utgjorde de norska utgifterna,
beräknade på så sätt, att man också
tar hänsyn till skatteavdragen, till
192 miljoner kronor. I Sverige räknades
då — tydligen även med de särskilda
barnbidragen lagda till de allmänna —
med en utgift på 435 miljoner kronor. I
förhållande till folkmängdens storlek
blev det 64 norska kronor i Norge och
64 svenska kronor i Sverige. Skillnaden
ligger alltså endast i värdeskillnaden
mellan norska och svenska kronor. Man
skall inte glömma bort dessa fakta, när
man talar om de sociala utgifterna.

Jag kommer sedan till frågan om folkpensionerna,
där vi har att ta hänsyn
till de speciella pensionsavgifterna.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
Folkpensionerna upptar ju ett väldigt
belopp — sammanlagt 1 272 miljoner
kronor. Men pensionsavgifterna bidrar
till finansieringen i den föreliggande huvudtiteln
med 272 miljoner kronor och i
nästa års huvudtitel, såvitt jag förstår,
med åtminstone 405 miljoner kronor,
vartill kommer räntorna på pensionsfonden,
upptagna här till 26 800 000
kronor. Det gör en summa på sammanlagt
298 800 000 kronor som icke betungar
skattebetalarna, försåvitt vi som
skattebetalning räknar inte själva pensionsavgifterna,
utan den skatt som utgår
efter den progressiva skalan.

Vad betyder nu detta? Jo, det betyder,
att om man skall få en riktig uppfattning
om det skattetryck som femte huvudtiteln
utövar, måste man från huvudtitelns
utgiftssida dra av 498 800 000 kronor.
Det beloppet är hållet i underkant
— jag är övertygad om att det rör sig
om betydligt mer än en halv miljard kronor
som rätteligen bör dragas ifrån. Gör
jag den operationen, sjunker femte huvudtiteln
från 2 176 miljoner kronor till
ungefär 1 678 miljoner kronor, under det
att fjärde huvudtiteln är oförändrad. Det
innebär att förhållandet mellan de två
huvudtitlarna blir omvänt mot det som
rent formellt framgår av budgeten. Då
finner man alltså att försvarshuvudtiteln
med minst 292 miljoner kronor
överstiger det belopp som staten ger ut
för sina sociala åtgärder.

Jag har velat nämna detta, väsentligen
av den anledningen att jag nu i ett
par år, för att inte säga ännu något
längre tid, har retat mig på de här försöken
att skylla vårt väldiga skattetryck
så gott som uteslutande på den s. k.
sociala välfärdspolitik som vi har bedrivit
här i landet. Det förhåller sig
helt enkelt inte på det sättet, vilket man
finner, om man verkligen undersöker
vad det är fråga om. Min avsikt har inte
varit att göra något angrepp i dessa avseenden.
Jag tillåter mig inte att ha något
preciserat omdöme om huruvida
fjärde huvudtiteln har fått stiga för mycket
i höjden eller ej. Att vi måste ha ett
starkt försvar, har jag för min del sedan
många år utan någon reservation

accepterat. Men jag tror nog att vi inte
får glömma bort att bland det som betungar
skattebetalarna räkna in de närmare
2 miljarder kronor på driftbudgeten
som nu utgår till försvarsändamål.
Jag tycker att det är ganska viktigt
att klargöra detta, eftersom alla de, som
har tendenser att vilja skapa förutsättningar
för en social reaktion, använder
skattetrycket som det främsta argumentet
emot nya sociala framsteg.

Jag skulle kunna sluta här, men jag
vill i alla fall också erinra om en sak
som icke under någon längre tid vidare
kan undanskjutas, nämligen en justering
av barnbidragen.

Vi beslöt de allmänna barnbidragen i
anslutning till genomförandet av den
nya skattekonstruktionen. Barnbidragen
sattes då till ett belopp av 260 kronor
per barn. Beloppet var avvägt i icke
ringa grad för att relativt högt upp i inkomstklasserna
så att säga kompensera
för skatteavdraget. Konstruktionen med
barnbidrag är naturligtvis ofantligt mycket
bättre än den med skatteavdrag,
men reformen kommer ju att förlora sitt
verkliga innehåll, om man låter bli att
följa med i den utveckling som har ägt
rum. Hade vi haft kvar skatteavdragen,
skulle avdragen ha höjts samtidigt med
inkomsterna. Som bekant var ett av motiven
för att vi införde barnbidrag i
stället för skatteavdrag att en person
med mycket stora inkomster genom
skatteavdragen fick ett väsentligt högre
barnbidrag än en person med låga inkomster.
Men hade vi haft kvar skatteavdragen,
skulle dessa ha ökat i samband
med själva inkomstutvecklingen
för familjerna. Nu är den ökning utesluten
som följde av själva den progressiva
skatteskalan, men vi har inte gjort
någonting annat i stället.

Jag har inte ansett mig kunna exakt
beräkna vad de nuvarande barnbidragen
är värda i 1948 års penningvärde. Men
jag skulle tro att de icke överstiger 200
kronor, det belopp som dåvarande befolkningsutredning
hade föreslagit men
som regeringen höjde. Sannolikt är man
något under detta belopp av 200 kronor
i 1948 års penningvärde, även om jag

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

inte vågar uttala någon bestämd uppfattning
på den punkten. Om det förhåller
sig ungefär så, som jag tror att
det gör, tycker jag att det är på tiden
att detta problem tas upp inte bara till
allvarlig prövning utan också till en
faktisk lösning.

Vad jag huvudsakligen har velat göra
med mitt anförande här är att slå ihjäl
legenden om att det är alla våra sociala
utgifter som har skapat det väldiga skattetrycket,
medan man tycks hortse från
praktiskt taget alla andra utgifter som
numera förekommer. Den legenden förtjänar
hara ett öde, nämligen att avlivas.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag vill i anslutning till den föreliggande
statsverkspropositionen säga några
ord om statsmaskineriets expansion i
våra dagar och kommunernas självbestämningsrätt.

Jag skulle då allra först i förbigående
vilja säga, att ingen kan väl förneka,
att de senaste årens utveckling inom
vårt land — trots demokrati och folkstyre
— i flera avseenden medfört en
stark beskärning av medborgarnas handlingsfrihet.

Jag tänker här helt naturligt på raden
av nya lagar och förordningar, innebärande
långt gående inskränkningar i den
enskildes fri- och rättigheter, t. ex.
äganderätten genom de nya byggnadsoch
expropriationslagarna, jordförvärvsoch
förköpslagarna, strand- och fiskelagarna,
hyreslagen o. s. v., och jag tänker
dessutom på dagens många byggnadsregleringar.

Det är emellertid inte bara enskilda
medborgare och olika folkgrupper som
på detta sätt fått se sina fri- och rättigheter
starkt reducerade. Detsamma gäller
i stort sett också kommunerna, landskommuner
likaväl som stadskommuner.
Ändock talas det så ofta stora ord om
vår kommunala självstyrelse. Och förvisso
är det också så, att kommunernas
självbestämningsrätt utgör en mycket
väsentlig och betydelsefull del av vår
svenska samhällsbyggnad. Att storkom -

Statsverkspropositionen m. m.
munreformen ytterligare stärkt kommunernas
möjligheter att på ett fullt tillfredsställande
sätt fullgöra sina viktiga
uppgifter är väl vidare uppenbart.

Inte desto mindre är det ju så i verkligheten,
såsom var och en som det
minsta känner förhållandena väl vet, att
den kommunala självbestämningsrätten
på senaste tiden allvarligt beskurits. En
lång rad nya ämbetsverk och andra statliga
institutioner har tillkommit med
befogenheter och uppgift att ingripa
reglerande och övervakande jämväl på
rent kommunala verksamhetsområden.
Jag nämner som exempel bostadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, länsbostadsnämnder,
länsarbetsnämnder o. s. v.

Jag tänker också på alla de många
ingående detaljbestämmelser berörande
den kommunala verksamhetens omfattning
och bedrivande som numera ofta
utfärdas av statliga myndigheter både
när statsbidrag är avsedda att lämnas
och när så icke är fallet. Alla vet vi att
på detta sätt kommunernas bestämmanderätt
i mycket hög grad har beskurits,
och detta samtidigt som kommunernas
förvaltningsbörda extra tynges genom
att när det gäller statsbidrag de statliga
redovisnings- och kontrollföreskrifterna
i många fall drives långt utöver vad som
kan anses skäligt eller rimligt. Saken
förbättras ingalunda heller av att de direktiv,
som de statliga myndigheterna
lämnar t. ex. beträffande de olika anstalternas
planering och inredning, personaluppsättning
och dylikt, inte sällan
är sådana, att kostnaderna blir orimligt
stora. Jag nämner här endast som exempel
barn- och daghemmen, lekskolorna
in. fl. I det sammanhanget skulle jag,
eftersom jag har nöjet att se herr socialministern
närvarande, gärna vilja efterlysa
det praktiska resultatet av det betänkande
som 1946 års kommitté för
den halvöppna barnavården avgav år
1951, vilket betänkande, såvitt jag kan
minnas, innehöll ett flertal reformer av
värde inte minst ur ekonomisk synpunkt.
Jag har emellertid inte sett till
något Kungl. Maj:ts beslut hittills i anledning
av detta kommittébetänkande.

Att de senaste årens starka utveckling

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.

av statens regleringsmaskineri medfört
omfattande ingrepp såväl i näringslivets
som i kommunernas självbestämningsrätt
ligger sålunda i öppen dag. Uppenbart
är väl också, att ett visst intrång
här har varit ofrånkomligt på grund av
de onormala förhållandena under de senaste
åren och den principiella uppläggning
som vår ekonomiska politik
haft. Nog synes det mig emellertid, som
om under alla förhållanden med god
vilja från statsmakternas sida olägenheterna
för näringslivet hade kunnat
mildras åtskilligt och likaså den kommunala
självbestämningsrätten bevaras
intakt i långt högre grad än vad som
nu skett. Likaså uppenbart synes mig
vidare vara, att den direkta ökning av
arbetsbördan, som genom dessa statliga
åtgärder vållats kommunerna, hade kunnat
göras betydligt mindre betungande
än vad nu blivit fallet — utan att detta
behövt bli till något som helst förfång
för staten eller det allmänna över huvud.

Att jag i detta sammanhang bl. a. tänker
på de senare årens statliga stöd till
bostadsförsörjningen lär inte förvåna
någon som något känner till det avsevärda
intrång i kommunernas handlingsfrihet
och den extra arbetsbörda, som
just denna statliga stödverksamhet vållat
och alltjämt vållar kommunerna.

Låt mig här endast få erinra om bostadsstyrelsens
nära nog diktatoriska
sätt att, när det gäller kommunernas hyreshusbyggen,
fastställa tillåtna såväl
tomtpriser som administrationskostnader,
räntesatser, hyror m. in., och att
styrelsens beräkningar därvid mången
gång sker utan att väsentliga faktiska
förhållanden tillräckligt beaktas, med
påföljd bl. a. att i praktiken en normal
och sund kommunal fastighetsförvaltning
i hög grad försvåras eller direkt
hindras.

Samma statliga bostadsstöd utvisar vidare
ett redovisnings- och kontrollförfarande,
som lämnar utomordentligt
mycket övrigt att önska i fråga om enkelhet
och ändamålsenlighet över huvud
taget. Jag skall såsom exempel endast
här nämna familjebostads- ocli bränsle -

bidragen till familjer i hyreshus. Här
har i fråga om själva utbetalningen av
dessa bidrag ända fram till slutet av
1952 tillämpats ett praktiskt och smidigt
förfaringssätt, som uti kommunerna allmänt
betraktats som en uppskattad statlig
förenklingsåtgärd. Jag skall icke här
trötta med att i detalj gå in på detta tillvägagångssätt
utan nöjer mig med att i
stället erinra om att bostadsstyrelsen i
oktober förra året tyvärr meddelade
kommunerna, att på grund av Kungl.
Maj:ts beslut den 4 juli samma år fick
inte längre det dittills tillämpade smidiga
tillvägagångssättet användas. I stället
infördes nu en ordning, som i varje
fall ur kommunernas synpunkt är i
högsta grad olämplig och tidskrävande.

I fråga om samma familjebostads- och
bränslebidrag har kommunerna vidare
allt sedan bidragens tillkomst varit skyldiga
att före den 15 februari lämna slutlig
redovisning till bostadsstyrelsen för
under föregående år utbetalade bidrag.
Upprättandet av denna redovisning är i
hög grad tidskrävande på grund av den
mängd detaljer, som skall lämnas uppgift
på, med personlig avräkning för
varje bidragsmottagare. Denna personliga
avräkning förefaller i varje fall mig
inte kunna vara av något praktiskt värde
för den centrala myndigheten, som
inte lär ha andra uppgifter att följa vid
sin eventuella kontroll vid bidragens utbetalning,
än dem som kommunerna själva
lämnat.

Många andra exempel skulle jag här
kunna lämna för att belysa det onödigt
tidskrävande redovisningsförfarande,
som staten ålägger kommunerna. Vad
den innersta orsaken kan vara till allt
detta, såsom det förefaller mig, skäligen
onödiga arbete och därmed förenade
ingalunda föraktliga extra kostnader för
kommunerna är svårt att förstå.

Här liksom på närbesläktade områden
borde väl emellertid regeringen snarast
möjligt ingripa för att få till stånd en erforderlig
ändring. Vilken mening vi än
kan ha om lämpligheten över huvud av
den starka utvidgning av vårt statsmaskineri,
som ägt rum under efterkrigs -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

åren, så borde vi väl alla vara överens
om att allt som utan olägenhet kan göras
för att förbilliga administration och förvaltning
för såväl det allmänna som för
näringslivet, också bör energiskt eftersträvas.
En särskild utredning i detta
syfte synes mig i vad gäller det kommunala
verksamhetsfältet vara så mycket
mera motiverat just nu som hela
den kommunala förvaltningen genom
storkommunreformen radikalt förändrats
och antalet kommuner väsentligt
minskat.

Med vad jag här sagt har jag också
velat rikta en vördsam vädjan till regeringen
att utan dröjsmål ta upp till närmare
välvilligt övervägande vad som här
kan göras i det syfte som jag berört. En
djupgående upprensning av det snår av
författningar och andra bestämmelser,
som i dag reglerar såväl de enskilda
medborgarnas som näringslivets och
kommunernas handlingsfrihet, skulle
förvisso hälsas med allmän tillfredsställelse
ute i landet. Att en klarare gränsdragning
bör ske mellan vad staten å ena
sidan och kommunerna å andra skall
ombesörja och bära ansvar för och även
bekosta synes mig ur många synpunkter
angeläget, liksom också att i anslutning
därtill kommunerna erhåller största möjliga
frihet att handha sina uppgifter efter
egen önskan och under eget ansvar.
Samtidigt bör staten helt naturligt i görligaste
mån söka fullgöra alla de uppgifter,
som skall åvila staten, på ett sådant
sätt att bland annat den kommunala
verksamheten inte försvåras eller fördröjes
på den grunden att så inte sker.

Jag erinrar om och instämmer jämväl
hundraprocentigt i vad herr Domö tidigare
i kväll i detta avseende har framhållit,
t. ex. beträffande planeringsarbetet
för vatten och avlopp, som är en
fråga av utomordentlig vikt just för kommunerna
och där det ju föreligger en
stark eftersläpning för närvarande.

Herr talman! Jag nöjer mig med vad
jag nu sagt och vill sluta med att upprepa
den vädjan till regeringen, som jag
nyss gjorde, nämligen att här låta företaga
en utredning, vilket jag tror skulle
vara en åtgärd från regeringens sida

Statsverkspropositionen m. m.
som skulle både för statskassan och för
kommunerna vara av stort värde och
som skulle hälsas med stor tillfredsställelse
i alla läger.

Herr ELIASSON (bf): Herr talman!
Jag har inte tänkt ta upp de finans- och
penningpolitiska frågorna. Det fältet
är ju ganska avbetat nu. Vad man kan
konstatera är två saker. Den ena är att
vi har en påtaglig avmattning i konjunkturen,
och den andra att vi har en avmattning
i oppositionens angrepp mot
regeringens politik.

Jag har begärt ordet för att säga något
om ett annat problem, som är äldre
än de konjunkturproblem vi just nu brottas
med, men som jag tycker ändå har
en ständig aktualitet. Vid varje nyårsskifte
konstaterar man att folkmängden
i landsbygdskommunerna minskar och
att städernas tillväxt fortsätter. I fjol
hade vi en folkomflyttning som innebar
att landsbygdskommunerna minskade
med ungefär 50 000 invånare och städerna
ökade i motsvarande mån. I den siffran
inkluderas visserligen inkorporeringar
av landsbygdsområden med städer,
men den visar ändå att folkomflyttningen
fortsätter. Det är möjligt att den
kommer att dämpas något, om vi skulle
gå in i en period med mera utpräglade
depressionstendenser, men på längre
sikt tror jag att man måste räkna med
att folkomflyttningen kommer att fortsätta,
om man inte sätter in effektiva
motåtgärder.

För övrigt skulle jag vilja säga, att
landsbygdens framtid inte får byggas på
några kortsiktiga spekulationer om en
depression, som ingen anser önskvärd
och som statsmakterna är beredda att
möta med olika åtgärder. Jag vill understryka
att landsbygdens framtida uppuPPSift
inte kan vara att fungera som
buffert i konjunkturväxlingarna.

Vad problemet gäller är att söka motverka
en folkomflyttning, som medför
allvarliga konsekvenser inte bara för
glesbygden utan också för de större tätorterna.
Det är ingen nyhet om jag
säger, att i glesbygden minskar trivseln

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.

och skatteunderlaget. De ekonomiska
resurserna blir för knappa för att man
skall kunna genomföra de gemensamhetsanläggningar
av olika slag, som behövs
för en högre social standard och
för trivseln. Näringslivet blir mera ensidigt
och konjunkturkänsligt. Det blir
svårare att skapa ett skolväsen med goda
skolformer, särskilt i bygdeskolorna, och
att skapa möjligheter till vidareutbildning
inom kommunen efter folkskolans
slut.

I de större städerna, framför allt i
Stockholm, blir konsekvensen av folkomflyttningen
bostadsbrist, trångboddhet,
besvärliga sociala problem och dryga
kostnader för trafikleder in. m. Och
hur är det, herr talman, med trivseln
t. ex. här i Stockholm? Inte tycker jag.
att det är någon överdriven vänlighet
och livsglädje man möter, när man stiger
på en buss eller spårvagn under rusningstid.
Det finns undersökningar som
bestyrker att ensamhetskänslan och
bristen på kontakter är utomordentligt
stor hos många människor just i storstaden.
Kostnaderna t. ex. för stadens
kommunikationer och socialvård blir
som sagt betydande. Kommunalskatten
här i Stockholm har höjts med 2:50,
men utdebiteringen förefaller ändå vara
i minsta laget, eftersom man i denna
landets rikaste stad numera inte tycks
ha råd att använda smör i skolbarnsbespisningen! Jag

avser inte att här ta upp någon
debatt om kommunalpolitiken i Stockholms
stad. Vad jag vill framhålla är, att
det borde vara ett gemensamt intresse
för storstaden och glesbygderna att vi
undgår en fortsatt koncentration av näringsliv
och bebyggelse. Det måste vara
en fördel för alla här i landet, att landsbygden
och de mindre orterna inte fortsätter
att avfolkas i den takt som har
kännetecknat de senaste 15 åren.

Stockholms stads nya generalplan har
nyligen presenterats i pressen, och jag
har för min personliga del gjort den
reflexionen, att huvudstadspressens
kommentarer varit ganska litet, eller
kanske snarare inte alls, färgade av den
inställning som kom till uttryck när man

för några år sedan från stadens sida
mycket drastiskt uppmanade folk ute i
landet: »Res inte till Stockholm.» Den
parollen mötte oss från anslagstavlorna
på järnvägsstationerna runtom i landet.
Nu synes man ganska lugnt och kallt
räkna med att huvudstadens folkmängd
på några år skall växa till 900 000 och
Stor-Stockholin så småningom nå en befolkningssiffra
av 1,3 miljoner. Stadens
investeringar i trafikleder, sjukhus m. m.
beräknas nu till 2,2 miljarder i 1949 års
penningvärde. I ytterområdena skall
600 hektar mark reserveras för industriändamål,
varav en tredjedel för utflyttning
av förelag som nu ligger inne
i staden. Meningen är tydligen att övriga
400 hektar skall användas för nya industrier
inom Stockholms område, en utveckling
som jag inte kan finna önskvärd.

Jag skall, herr talman, inte kritisera
denna generalplan. Det är väl naturligt
att experterna gör upp planer för en utveckling,
som de finner sannolik. Men
frågan måste ställas: Skulle en sådan

utveckling, som denna generalplan baseras
på, vara lycklig för individ och
samhälle? Skulle befolkningsökningen
verkligen främja trivseln i huvudstaden?
Är det ur nationalekonomisk synpunkt
försvarligt att i huvudstaden göra
investeringar i nya trafikleder för
hundratals miljoner, när samtidigt bygder
ute i landet avfolkas i brist på
hyggliga kommunikationer? Och kan
det ur försvarssynpunkt vara klokt att
i atombombens tidevarv tillåta att Stockholms
befolkning ökas med ytterligare
200 000 invånare? Kan det verkligen
vara rationellt att i ett land med så
stort svängrum som vårt koncentrera
en femtedel av landets totala befolkning
till Stor-Stockholms område?

För dem, som har ansvaret för Stockholms
stads förvaltning, borde utvecklingen
inge allvarliga bekymmer, eftersom
man redan har ganska besvärliga problem
att bemästra. Jag skulle gärna vilja
ställa frågan om de, som i dag har ansvaret
för stadens förvaltning, fortfarande
intar den ståndpunkt som föranledde
parollen: »Res inte till Stockholm.»

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Eller har man möjligen ändrat uppfattning
på den punkten, och vad är i så
fall motivet?

Vad man har att diskutera här i riksdagen
är ju inte så mycket Stockholms
planer i och för sig som frågan om hur
problemet ställer sig ur statsmakternas
synpunkt. För statsmakterna uppstår frågan
om en fortsatt folkström hit till
Stockholm är önskvärd. Om den frågan
besvaras med nej, återstår problemet
vilka positiva åtgärder statsmakterna är
beredda att tillgripa för att motverka en
sådan utveckling. Jag understryker att
det bör vara positiva åtgärder.

Problemet är ju att stimulera människorna
att stanna på landsbygden, och
det problemet måste angripas från olika
håll. Det är av avgörande betydelse att
de som arbetar inom jordbruk, skogsbruk,
fiske eller andra näringar på landsbygden
får en med andra grupper likvärdig
ekonomisk standard, och denna
likvärdighet är inte mindre betydelsefull
på det sociala området.

Jag tänker därvid främst på pensionsfrågan.
Vi har enligt min mening inte
nått en lösning av pensionsfrågan, som
innebär en rättvis avvägning mellan olika
folkgrupper med hänsyn till deras
insatser i produktionen. Pensionsfrågan
är inte löst så länge exempelvis de som
arbetar i basnäringarna får nöja sig med
en trots allt ganska knapp folkpension,
medan vissa grupper förutom folkpension
har ganska förmånliga tjänstepensioner.
Här behövs det en utjämning av
förmånerna. Om man vidare jämför pensionsåldern
för en småbrukare, en fiskare,
en lantarbetare eller en skogsarbetare,
med pensionsåldern för vissa andra
grupper, blir inte bristerna mindre
framträdande i det system, som vi för
närvarande har. Tvärtom.

Från samhällets sida bör en mera aktiv
insats göras i lokaliseringspolitiskt
syfte. Det är självklart att det inte på
alla håll finns råvaror, kommunikationer
eller en sådan struktur av näringslivet,
att det är lämpligt eller möjligt
att skapa ett differentierat näringsliv.
Men de möjligheter som finns borde kunna
utnyttjas bättre, och man skall inte

7 Första kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
heller glömma, att möjligheterna vidgas
i den mån man sätter in kraftåtgärder
för att skapa bättre kommunikationer,
förbättrad elförsörjning o. s. v. Låt mig
i detta sammanhang framhålla att det
för landsbygdens befolkning, dess ekonomi,
dess sociala och kulturella standard,
är av mycket stor betydelse att
befolkningen inte har alltför stora avstånd
till mindre tätorter, där det finns
affärer, service av olika slag, hantverk,
småindustri, samlingslokaler etc.

I den aktiva lokaliseringspolitiken har
utan tvivel företagarföreningarna gjort
betydande insatser. Man kan peka på
Västerbotten som exempel. Men jag undrar
om man inte från statsmakternas sida
borde stimulera en utbyggnad av denna
verksamhet till alla län och ge dessa
organ större resurser.

För de lokaliseringspolitiska frågorna
har vi nu fått ett litet frö till en byrå
inom arbetsmarknadsstyrelsen. Jag hoppas
att man där inte lägger ensidigt arbetsmarknadsmässiga
synpunkter på
problemen. Statsmakterna har här tagit
ett initiativ, som jag tycker är glädjande,
men det vore än mer glädjande om
statsmakterna betraktade det såsom endast
ett första steg mot en mera målmedveten
och aktiv politik. De erfarenheter,
som kan vinnas inom det nya organet,
men också de erfarenheter man vunnit
inom en mängd andra organ och organisationer
bör bli av stort värde för
en bedömning av på vilka områden och
på vilket sätt samhället skall sätta in
större resurser för att medverka till en
bättre balans mellan olika näringsgrenar,
mellan olika landsdelar och bebyggelsetyper.

Jag kommer nu, herr talman, till ett
annat problem, som inte heller är nytt
men som behöver luftas här i riksdagen.
Det är frågan om att flytta ut statliga
institutioner från de större städerna,
främst Stockholm, till mindre orter. Det
är sannolikt att en del kan vinnas på
denna väg, men för min del tror jag att
man lättare når resultat, om man går
den vägen att man undviker att förlägga
nya institutioner till Stockholm och andra
större städer samt fortsätter arbetet

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.

för att decentralisera förvaltningen och

ge de lokala organen större frihet och

beslutanderätt.

Låt mig i detta sammanhang erinra
om att det föreligger förslag att förlägga
en lärarhögskola till Stockholm. Jag måste
säga att det skulle vara felaktigt med
tanke på lokaliseringen och även ur andra
synpunkter att till huvudstaden förlägga
en lärarskola, till ett Vällingby,
som jag betvivlar kommer att bli någonting
annat än en sovstad av den typ som
vi har tillräckligt av förut.

Dessutom har skolöverstyrelsen framlagt
förslag om att det skall inrättas ett
gymnasium för vuxna, vilket under försökstiden
skall förläggas hit till Stockholm.
Jag tycker det är minst sagt överraskande.
Ett gymnasium av denna typ
är ju främst avsett för personer, som i
sin hembygd inte har möjlighet till gymnasieutbildning.
Jag undrar om inte skolöverstyrelsen
skulle ha funnit betydligt
flera möjligheter än de nu skisserade,
om den nedlagt litet större energi på
den här frågan. I det sammanhanget kan
man inte underlåta att påpeka, att i
landsorten — det gäller särskilt länen
norr om Mälarområdet — är man inte
särskilt bortskämd med kulturella institutioner.
Jag tycker att man borde ha
haft även den saken i åtanke, när man
bedömt detta spörsmål.

Jag tycker inte att skolöverstyrelsens
förslag vittnar om något större intresse
för decentraliseringskraven. Så har i varje
fall jag tolkat det hela. Men jag utgår
från att ecklesiastikministern, som under
många år här i kammaren har kämpat
med stor energi för en större decentralisering,
skall lägga andra synpunkter
på problemet än skolöverstyrelsen mäktat
att göra och att förläggningsorterna
inte skall bli de som man i de här båda
fallen har tänkt sig.

Låt mig, herr talman, till sist knyta
några synpunkter till frågan om decentralisering
av förvaltningen. Här har
man gjort en del, och jag tror att mycket
kan göras ännu. Från landskommunalt
håll har man påpekat, att man har
fått en ny kommunindelning, som innebär
inte bara att antalet kommuner har

minskat med 1 4G1 utan också att vi har
en mera utvecklad kommunal förvaltning.
Vi har inte bara ett större urval
i storkommunerna av förtroendemän,
utan härtill kommer att deras skolning
ökar. De lägger ned stor möda på att
följa med utvecklingen. Dessutom har
man i mycket stor utsträckning kvalificerad
förvaltningspersonal. Man har då
på landskommunalt håll sagt, att man
under sådana förhållanden borde göra
en översyn av behovet av statlig tillsyn
och inspektion med hänsyn till det
ändrade läge som inträtt efter kommunindelningsreformen.
Jag tycker att en sådan
översyn förefaller mycket motiverad.

En reform av statsbidragen till kommunerna
har sedan länge stått på kommunalmännens
önskelista, ty vi har nu
en verklig snårskog av olika statsbidragsbestämmelser.
Här har allmänna statsbidragsutredningen
kommit med en mycket
intressant och glädjande nyårsgåva,
när den i sitt betänkande föreslog, att
32 olika driftsbidrag skulle avlösas av
ett enda allmänt statsbidrag. Ett genomförande
av den reformen skulle oerhört
förenkla det administrativa och kamerala
arbetet. Det framgår inte minst av
att man har beräknat att 30 000 olika
blanketter, ansökningar och rekvisitioner
med vidhängande bilagor och verifikationer
skulle kunna slopas, om man genomförde
reformen. Här finns det mycket
att vinna i kampen för ökad kommunal
självbestämmanderätt och minskat
krångel.

Tyvärr har det ännu inte lyckats mig
att komma över ett tryckt exemplar av
betänkandet, och jag har därför inte
kunnat studera förslaget i detalj. Men
jag hoppas livligt att förslaget, vilket såvitt
jag kan erinra mig är enhälligt, skall
kunna bilda underlag för en efterlängtad
reform, som jag hoppas skall kunna genomföras
vid nästa års riksdag.

Till den förhoppningen vill jag, herr
talman, knyta ytterligare en, nämligen
att det skall vara möjligt att på den väg,
som utredningen anvisat, inte endast nå
en väsentlig förenkling av statsbidragsbestämmelserna
och därmed av tillsynen

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

och kontrollen utan också en annan utomordentligt
viktig sak, nämligen en effektiv
skatteutjämning.

Herr AHLBERG (h): Herr talman! Det
är närmast förmätet att vid denna sena
timma ta till orda i en remissdebatt.
Jag skall försöka fatta mig så kort som
möjligt men ändå anföra ett par synpunkter.
Utan att ha någon som helst
rätt därtill och ännu mindre något uppdrag
anser jag mig böra andraga några
tjänstemannasynpunkter.

Som några talare påpekat här tidigare
har vi orsak att efter detta årsskifte gå
att bedöma vad som hänt och skett under
de sista åren och i ett avseende är
väl alla iakttagelser lika — vi har genomlevt
en period av penningvärdeförsämring,
till vilken motsvarighet saknats
tidigare, i varje fall under fredstid.
Verkningarna av denna penningvärdeförsämring
börjar stå klarare för oss,
men vilka konsekvenser vi får dra av
dem är väl ännu inte fullt klart.

Dessa förändringar i penningvärdet
har säkerligen varit till olycka för alla,
men de har dock drabbat medborgarna
högst olika. De som direkt eller indirekt
äger våra industriföretag eller fastigheter,
jorden, skogarna eller andra realvärden
och som vi i vanliga fall betecknar
som privatkapitalister har inte haft
några — eller i varje fall endast ringa
— olägenheter av denna penningvärdeförsämring.
Jag skall inte göra gällande,
att regeringen haft någon särskild
omvårdnad om dessa medborgare. Jag
bara konstaterar att det är på det sättet.
De som gjort den stora förlusten är
de, som i en eller annan form har ägnat
sig åt ett kontant sparande. Bland dem
som drabbats hårdast har vi pensionärerna
och de åldringar, som skall försöka
att leva på ett litet sparkapital. Det
gäller här alla de människor, som under
ett långt liv har gnidit och sparat för
att på det sättet på egen hand trygga
sin ålderdomsförsörjning. Det är de stora
grupperna av tjänstemän, framförallt
privatanställda, en stor del av arbetarna
och andra lägre arbetstagare, som

Statsverkspropositionen m. m.
fått betala mest av alla för den penningvärdeförsämring,
som vi har fått vara
med om och finna oss i. De stats- och
kommunalanställda tjänstemännen liksom
andra arbetstagare som har en pension,
vilken något sånär följt med de allmänna
levnadskostnadsändringarna, har
mindre att klaga på. Men alla de privatanställda
tjänstemän och arbetare och
andra personer, som när krisen satte in
på allvar hade fem å tio år kvar till sin
pensionsålder och under denna tid inte
hann fortsätta ett sparande, som kompenserade
dem för denna väsentliga
penningvärdeförsämring, behöver vi inte
fråga hur de reagerar och hur de ställer
sig till denna politik. De har alltför
rika tillfällen att se konsekvenserna av
vad som här skett. De förstår bättre än
andra innebörden i de uttalanden, som
fälldes under valkampanjen och som betraktades
som valpropaganda, nämligen
att spararna förlorat cirka 10 miljarder
kronor genom denna penningvärdeförsämring.

Herr talman! Man kan säga att det är
överflödigt att i remissdebatten erinra
om dessa förhållanden, som är tämligen
välkända, och så skulle vara förhållandet,
om jag inte hade avsikten att genom
att erinra om vad som har skett så
starkt som möjligt understryka, att tjänstemännen
och med dem många andra i
liknande ställning betraktar det som
den mest angelägna uppgiften för statsmakterna
att i fortsättningen vårda penningvärdet.
Det får inte en gång till inträffa,
att man öppnar slussarna och
låter penningvärdet förändras på det
sätt, som skett under den period, som
vi nu tror ligger bakom oss. Det kan
inte vara riktigt att en del medborgare
på detta sätt skall bli offer för inflationen
samtidigt som en större grupp i
samhället ser sina realinkomster ökade.
Detta är särskilt upprörande också därför
att dessa sparare tack vare sitt
sparande varit med om att skapa de materiella
förutsättningarna för den standardhöjning,
som vi glatt oss åt i detta
land innan krisen på allvar satte in.

Nu kan någon säga, att det väl inte
föreligger någon risk för en ny infla -

100 Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
tion. Detta har i dag varit föremål för
diskussion, och jag skall inte tilltro mig
någon förmåga att bedöma det spörsmålet
med någon större säkerhet än de
gör, som menar att en sådan risk inte
förefinns. Men jag har svårt att föreställa
mig hur det skulle vara möjligt
att under loppet av ett år låna upp tre
å fyra tusen miljoner kronor, när vi är
medvetna om att ett verkligt sparande
av denna storlek icke existerar i vårt
land. Om det är oundgängligen nödvändigt
att samla in dessa höga belopp och
om detta till varje pris måste presteras,
är vi en vacker dag framme vid att man
ånyo börjar handskas med »hemmagjorda»
pengar, när sedelpressarna kommer
i gång igen. Och det är ur dessa synpunkter
som jag ser det som en rätt betänklig
och rätt allvarlig fråga, när finansministern
här för en stund sedan
deklarerade, att ett sådant förfaringssätt
visserligen var emot hans vilja, men
att han inte kunde vara med på ett
»idiotiskt stopp», som han betecknade
ett förbud mot att späda ut de verkliga
pengarna med dessa hemmagjorda sedeltryckeriprodukter.

Jag vill alltså, herr talman, säga att
regering och riksdag i första hand skulle
bereda tjänstemännen men även alla
andra, som är hänvisade till ett kontant
sparande och som funnit detta naturligt
och önskar göra det i fortsättningen
också, en oerhörd besvikelse, om
det i fortsättningen inte skulle vara möjligt
att slå vakt om vårt penningvärde.
Det bör och får inte inträffa en gång
till att det rakar i väg utför som det nu
har gjort.

Låt mig vidare säga att tjänstemännen
har ett lika stort intresse som övriga
arbetstagare av att i detta land
trygga full sysselsättning, så att var och
en som kan och vill arbeta skall få tillfälle
därtill. Detta är inte något speciellt
arbetarönskemål, utan det är ett allmänt
arbetstagarintresse och naturligtvis ett
intresse som vi alla, oavsett ställning och
arbetsuppgift, kan ena oss om.

Det är ju många av dem, som yttrat
sig i dag, vilka i likhet med mig befarat
att den kostnadsnivå, vilken vi uppnått i

detta land, innebär mycket stora risker
för en fortsatt arbetslöshet av större omfattning
än hittills inom vissa industrier
och framför allt inom de allra största,
om vi inte på något sätt kan få ned omkostnaderna.
Socialministern har i dag
tillhandahållit färska uppgifter — och
jag vill tacka honom för det — som
synes ge vid handen att den nuvarande
arbetslösheten jämförd med den vi hade
budgetåret 1948/49 inte på något
sätt är oroande. Det är uppenbart att
hans siffror och uppgifter är riktiga,
men jag har en naturlig benägenhet att
ställa mig tveksam så snart jag hör en
statistisk uppgift åberopas. Och jag vill
medge att jag ställer mig en smula tveksam
till den bild vi fick av läget genom
de siffror socialministern här anförde
— inte därför att de inte var riktiga,
utan därför att de enbart gav bilden av
arbetslösheten hos sådana arbetare, som
är organiserade och medlemmar i erkända
arbetslöshetskassor och därför åtkomliga.
Tappar vi månne inte i detta
sammanhang bort den minskning i hela
antalet sysselsatta arbetare, som beror
på att en rätt stor del av de många tiotusentals
utländska arbetarna som varit
sysselsatta i vår industri nu har sökt sig
tillbaka till sina hemland? Jag påstår
inte att det är på det sättet, men jag
tror att om man hade redovisat antalet
vid industrien sysselsatta arbetare för
en tid sedan och i dagens läge, hade
man kunnat konstatera att antalet sysselsatta
har nedgått i vida större utsträckning
än som framgår av de här
lämnade uppgifterna.

Hur som helst — jag tror inte att det
i och för sig är avgörande, hur starkt
vinden blåser i dag; det avgörande är
vindens riktning, d. v. s. tendensen, och
det är väl ingen tvekan om att vi särskilt
inom verkstadsindustrien har en
klar tendens till sjunkande sysselsättning.
Det blir antagligen klart inom
kort, att vi antingen får försöka få ned
framställningskostnaderna för att kunna
skapa konkurrensmöjligheter eller
också minska vår produktion.

Vad kan man då tillgripa för vägar
för att uppnå en sänkning av framställ -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

101

ningskostnaderna? Ja, det första och
närmast till hands liggande är väl att
utrusta industrien med moderna, tidsbesparande
och mer effektiva maskiner
och hjälpmedel. På det sättet skulle man
kunna få fram större effekt per arbetstimme,
kunna bibehålla arbetsersättningen
och ändå skapa ett bättre konkurrensläge.
Men den vägen är oframkomlig
på grund av den ekonomiska politik som
regeringen har gått in för och envist
fasthåller vid. Man kan i regel inte göra
dylika investeringar utan att anlita upplånat
kapital, och där hindrar den konstgjorda
fördämning som skall svara för
kreditåtstramningen. Om kapitalet nu
försöker leta sig fram till den plats, där
det skulle komma till bäst nytta, så
plomberar regeringen den läckan med
utnyttjande av de möjligheter som den
har, lagstiftningsvägen eller eljest. Vi
har ju ett exempel senast i uppgörelsen
med försäkringsbolagen. Det blir alltså
inte så mycket kapital som letar sig dit,
där det bäst skulle få användning för
detta ändamål, ehuru finansministern
för eu stund sedan menade, att så skulle
vara fallet.

Vi kan sålunda inte med vår nuvarande
ekonomiska politik lösa frågan om
elt förbättrat konkurrensläge genom att
gå in för en fortsatt och snabbare rationalisering.
Den vägen är stängd.

En annan väg skulle då vara möjlig.
Man skulle kunna säga, att vi skall utnyttja
våra materiella resurser bättre än
hittills, särskilt våra dyrbara och mera
svåranskaffade maskiner, genom att övergå
till treskiftsarbete. Det är klart att den
vägen i vissa fall skulle vara användbar,
och resultatet skulle då kunna bli, att
man med samma arbetsersättning finge
en billigare produkt och ett bättre konkurrensläge.
Men här är det också stopp.
Lagen om olycksfall i arbete, arbetarskyddslagen,
förbjuder treskiftsarbete,
där inte verksamheten är av sådan natur
att treskiftsarbete måste bedrivas. Jag
klandrar inte denna lagstiftning — den
är tillkommen av omtanke om arbetskraften
— jag bara konstaterar att inte
lieller den vägen är öppen.

Kvar står då endast en lösning, och

Statsverkspropositionen m. m.
det är att få ned arbetarlönerna. År det
regeringens linje? Ja, det vet jag inte,
men någonting måste göras, om vi skall
förhindra en alltmer ökad arbetslöshet.
Om förhållandena ligger till på det sätt
som jag här antytt — och de flesta tror
att det är så — låt mig då säga att jag
inte tror att det är möjligt att i godo få
ned arbetskostnaderna inom vare sig
verkstadsindustrien eller någon annan
industri med mindre än att arbetstagarna
är försäkrade om att levnadskostnaderna
också sjunker. För mig är i varje
fall den lösningen mycket litet tilltalande.

Har vi alltså inte här fått en konsekvens
av penningvärdets försämring och
av de upptrissade pris- och lönekostnaderna,
en sannolik utveckling mot en
växande arbetslöshet eller i varje fall
en påtaglig risk för en sådan utveckling?
Där har vi som tjänstemän ett stort intresse
att bevaka, och vi beklagar en politik,
som inte är så inriktad att den stimulerar
det sparande, som behövs för
att möjliggöra investeringar, en politik
som inte är produktionsfrämjande utan
som på sätt som här antytts snarare
lägger hinder i vägen för produktionen.

Jag vill peka på två speciella tjänstemannafrågor,
som kan komma att påverkas
av den ändrade konjunkturen och
det ändrade läget för staten. Under förra
riksdagen justerades lönerna för de
statstjänstemän som innefattades i vad
man kallar första och andra etappen i
tjänsteförteckningsrevisionens uppgift. I
år kommer den tredje etappen, som omfattar
mycket stora tjänstemannagrupper
som skall få sin lönefråga behandlad.
De kommer sist, de bär fått vänta
längst och är följaktligen redan rätt
missnöjda. Om nu dessa tjänstemän befarar,
att det ändrade konjunkturläget
och det väsentligt ändrade läget för staten
som arbetsgivare leder till att deras
lönefråga bedöms på ett annat sätt än
tidigare, att man inte gentemot dem vill
iakttaga den välvilja som man kan säga
att de båda föregående grupperna rönte,
om med andra ord dessa ändrade förhållanden
färgar av sig i statens-arbetsgivarens
beslut — ja, då har dessa tjäns -

102 Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
temän givetvis ett mycket starkt underlag
för missnöje, och det är klart att
ett sådant förfarande kommer att alstra
mycket stor irritation.

Om de farhågor i denna riktning, som
jag kan ha och säkerligen dessa tjänstemän
själva har i än större utsträckning,
är obefogade, är det ingen fara. Men skulle
dessa farhågor bli besannade, beklagar
jag också av det skälet vad som nu
har skett.

Vi har en grupp före detta statsanställda,
som också här har ett intresse att
bevaka. Vi räknar med att nu justera
folkpensionerna så att de inte bara får
följa med levnadskostnadsstegringen utan
också höjas upp till en nivå, som motsvarar
det förbättrade löneläget, alltså
levnadsstandardsökningen. Man kan väl
då inte gärna underlåta att underkasta
pensionsförmånerna till de statstjänstemän,
som gått i pension under de senaste
åren, en motsvarande justering? För dessa
skulle det framstå som tämligen obilligt
att staten gör en sådan justering
gentemot folkpensionärerna, men underlåter
att göra den revision av pensionerna,
som man i princip genomförde
1947 men som nu behövde göras om, därför
att läget är helt nytt. Jag vill erinra
om dessa båda snart aktuella tjänstemannafrågor,
därför att riksdagen väl i
år bör få ta ställning till dem.

Låt mig till sist, herr talman, beröra
en fråga, där tjänstemännen och många
med dem har ett starkt intresse men som
är av delvis mycket ömtålig natur. Det
förhåller sig på det sättet att de arbetstagare,
som har regelbundet arbete, som
tjänstgör hos samme arbetsgivare under
loppet av ett kalenderår eller längre tid
och inte har annan inkomst än den, som
följer av detta deras arbete, måste deklarera
vartenda öres inkomst och därför också
kommer att betala den skatt, som belöper
på denna inkomst. Det gäller alltså
de medborgare, som deklarerar rätt inkomst
och erlägger rätt skatt, om vi med
rätt skatt menar vad staten, landstingen
och kommunerna bestämmer. Det är den
stora gruppen tjänstemän och majoriteten
bland arbetarna. Jag skall inte säga,
att de har en bättre moral eller är mera

lojala mot samhället än andra, det är bara
så att de inte gärna har någon möjlighet
att »tappa bort» någon inkomst,
att underlåta att uppge någon inkomst.
De tvingas med andra ord att erlägga rätt
skatt.

Skall man klaga på detta? Nej, givetvis
inte under den förutsättningen, att
övriga inkomsttagare i vårt land på samma
sätt uppger sin inkomst och blir föremål
för samma beskattning. Om så sker,
väger det jämnt. Men om det förhåller sig
så, att många och stora grupper av andra
inkomsttagare tyvärr inte deklarerar hela
sin inkomst och följaktligen inte beskattas
för den rätta inkomsten, och sedan
kanske helt underlåter att betala sin
skatt, blir det uppenbart så att medborgarna
kommer att bli snedbelastade av
skattebördan. De, som har betalat sin
skatt riktigt, får betala för mycket. Utöver
vad som skulle komma på deras del
får de bära ett extra tillskott därför att
andra är försumliga. Detta är inte tillfredsställande.

Jag är angelägen understryka, när jag
omnämner detta skatteskolkande eller
att folk smiter undan sina plikter, att
jag inte åsyftar det i pressen nu mest
omdebatterade skattefallet. Jag skulle
finna det vara ovärdigt att åsyfta det i
denna debatt och gör det heller inte,
helt bortsett från vad som är rätt eller
icke i detta sammanhang. Men vi har
nyligen i pressen sett det ena exemplet
efter det andra på att personer visat en
märklig uppfinningsförmåga när det gällt
att komma ifrån att deklarera sin inkomst,
och vi har däribland funnit sådana,
som har haft mycket goda inkomster
och blivit beskattade för dem men
som har lyckats förbruka pengarna så
att, när skatten skulle erläggas, ingenting
fanns att ta. Detta är inte bra.

Dess bättre har vi i detta land en bestämd
motvilja mot angiveri. Det är massor
av tjänstemän och andra, som i taxeringskalendrar
och på annat håll kan finna
exempel på att personer, som erlägger
mycket liten skatt, lever på ett sätt som
gör det klart att de har betydande inkomster.
De underlåter emellertid att
anmäla förhållandet för undersökning,

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2. 103

och jag hoppas att vi inte skall behöva
få uppleva att vår obenägenhet mot angiveriet
skall slappna.

Risken för att feldeklarationerna eller
missförhållandet att man försöker smita
undan skatten skall bli större än den redan
är ligger givetvis till en del i skattens
storlek. Vid låg skatt, i varje fall
lägre än den nuvarande, är den snedbelastning
jag här antytt kvantitativt och
relativt sett något mindre och över huvud
taget skattemoralen bättre. Ju högre
skatt, desto större blir riskerna i det avseendet.
Ur den synpunkten skulle det
därför framstå som önskvärt, att skatten
inte behövde vara så tyngande som den
är i dag, men det är ju en annan sak.
Om det emellertid inte göres någonting
från samhällets sida i syfte att få fram
en riktig uppgift om de inkomster, som
medborgarna har haft, och om det inte
vidtages ytterligare åtgärder för att den,
som har inkomst, skall erlägga den skatt,
som han blivit påförd, medan han förfogar
över sin inkomst, måste missnöjet
bland de lojala, punktligt och hundraprocentigt
skattebetalande medborgarna
oavbrutet växa. Man får en stark känsla
av ett slags orättfärdighet i systemet,
när man oavlåtligt konstaterar hur den
grupp, som uteslutande har löneinkomst,
deklarerar vartenda öre i inkomst och
betalar vartenda öre i skatt, under det
att stora grupper kommer lindrigt undan
och smiter ifrån.

Jag tror, herr talman, att det inte är
betydelselöst, hur de personer som man
populärt fångar in i begreppet medelklass
reagerar inför vad som händer och
sker i vårt samhälle. Under de sista åren
har jag i varje fall haft det intrycket,
att just denna medborgargrupp anser, att
regering och riksdag inte har infriat de
förväntningar man haft rätt att ställa.
Den våldsamma penningvärdeförsämringen
har gått ut över denna grupp i
större utsträckning än över andra. Risken
för att en inflation ånyo skall släppas
lös uppväcker starka olustkänslor
och starka betänkligheter hos denna
grupp. Reskattningsförfarandet och uppbörds-
och skattesystemet lämnar i dess
tycke mycket övrigt att önska, och ris -

Statsverkspropositionen m. m.
ken att vi genom en nedsatt konkurrenskraft
i förhållande till utlandet får en
arbetslöshet är givetvis en källa till oro
för denna grupp i lika hög grad som för
arbetarna.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det har under debatten här i eftermiddag
ställts ett par direkta frågor till mig,
som jag inte kan uraktlåta att i allra
största korthet besvara.

Den siste talaren gjorde gällande, att
min bild av arbetsmarknadssituationen
borde ha innehållit även någonting om
den inverkan på området, som förändringarna
i utlänningarnas sysselsättning
innebär. Jag ser också, att herr
Wehtje har gjort samma invändning och
sagt, att min redogörelse skulle ha blivit
riktigare, om jag hade talat om de
30 000 utlänningar som avflyttat.

Jag vet inte varifrån herr Wehtje har
fått denna siffra. Enligt av de ansvariga
myndigheterna lämnade uppgifter, daterade
i mitten av januari månad, uppgick
antalet utlänningar på vår arbetsmarknad
— jag gör här den direkta jämförelse
som herr Ahlberg efterlyser — den
1 januari 1952 till 118 437 och den 1
januari 1953 var antalet 119 123. Vi sysselsatte
således den 1 januari i år mellan
600 och 700 flera utlänningar på
den svenska arbetsmarknaden än den
1 januari 1952. Men vi har haft en högre
utlänningssiffra. Det var på hösten
1952, ungefär under september eller oktober
månad, då siffran var cirka 6 000
högre än den 1 januari 1953. Jag tror
att dessa siffror är korrekta och därför
vet jag inte varifrån herr Wehtje har
fått uppgiften om 30 000 avflyttade utlänningar.

Vidare har det sags, att min bild skulle
ha blivit riktigare, om jag hade nämnt
något om den dolda arbetslöshet som
på sina håll är för handen. Att jag inte
nämnde någonting om den beror kanske
på att jag har den uppfattningen, att den
i många stycken balanseras av en dold
efterfrågan just nu. Det är nämligen ett
gammalt känt fenomen, att om hela arbetsmarknaden
ligger i avtalsförhand -

104 Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
lingar, som är så pass besvärliga som
förhandlingarna är innevarande år, och
man inte vet om det blir en uppgörelse
i godo eller en arbetsnedläggelse, innebär
denna osäkerhet alltid ett återhållande
moment för företagarna vid nyrekrytering
av arbetskraft. Det är inte
alls ovanligt — det vet var och en som
har praktisk erfarenhet av detta arbete
— att man i en sådan situation, om man
kan vänta, säger sig: »Vi får väl se bur
det går vid avtalsrörelsen, innan vi tar
ställning till nyrekryteringen». Det har
upplysts från en del länsarbetsnämnder,
att det just nu finns ett sådant dolt
sysselsättningsbehov, betingat av förhandlingsläget,
och man kan kanske säga
att detta dolda behov till stor del balanserar
den dolda arbetslöshet som det talats
om tidigare här i dag.

När jag i milt anförande med de föreliggande
siffrorna velat ge en så korrekt
redogörelse för läget som jag kan ge, är
det därför att jag har ett behov av att
lugna ned en stämning, som kommit till
uttryck lios en del talare. Jag har bara
kunnat lämna redovisning för år 1952
och fram till dags dato. Självfallet vet
jag inte någonting om framtiden. Men
vi går emot den tid, nämligen våren och
sommaren, som ju alltid arbetsmarknadsmässigt
är lättare än den tid som
vi nu håller på att passera. Mina prognoser
står naturligtvis inte för nästkommande
höst och nästkommande vinter.
Det är väl heller inte någon som har
uppfattat dem på det sättet. Det enda jag
här kan säga är att vi inte vet någonting
om hur det blir, men att vi för att
vara beredda på det värsta rustar oss
för en arbetslöshet som är större än den
vi har haft innevarande vinter.

Vidare har herr Lundqvist direkt frågat,
vad det har blivit av det digra betänkande
om den halvöppna barnavården,
som lades fram för jag vill minnas
ett eller ett och ett halvt år sedan. Jag
ber då att få rekommendera min huvudtitel
till herr Lundqvists studium. Det
finns tolv sidor i femte huvudtiteln, som
redovisar detta betänkande. Det är en
koncentrerad och kortfattad framställning
av ett stort betänkande, men herr

Lundqvist tillhör ju inte dem som älskar
många ord utan gärna vill ha ett
koncentrerat referat av uppfattningarna.
Jag har försökt — alldeles omedvetet
— att gå herr Lundqvist till mötes på
den punkten.

Vidare fattade jag herr Lundqvists anförande
på det sättet, att han rent allmänt
ogillade den tendens till centralisering
och byråkratisering som gör sig
gällande bland annat på bostadspolitikens
område. Om herr Lundqvist observerat
utvecklingen under det senaste
året tror jag herr Lundqvist inte bestrider
att man här kan skönja en klar tendens
till avbyråkratisering och till decentralisering.
Vi har i fråga om byggnadsregleringen
slopat de centralt utprickade
240 ortskvoterna och lagt i länsorganens
händer att vart och ett inom
sitt län disponera byggenskapen efter
behov. Vi har lättat på byggnadsregleringen
för att avbyråkratisera den. Vi
fattade i december månad ett beslut om
familjebostads- och bränslebidragens utbetalning
efter en överenskommelse
med Svenska stadsförbundet vilket beslut
innebär att bostadsstyrelsens handläggning
av dessa frågor fortsättningsvis
kommer att inskränka sig till en
sticksprovskontroll över hur verksamheten
skötes av stadskommunerna. Även
på flera andra områden, som jag inte behöver
trötta med att anföra, är en klar
strävan till decentralisering för handen.
Förflyttningen av flerfamiljshusens lånefrågor
till länsbostadsnämnderna från
den centrala bostadsstyrelsen är en annan
av decentraliseringsåtgärderna, allt
i akt och mening att göra kommunikationslinjerna
kortare mellan de direkt
berörda personerna och myndigheternas
organ.

Jag vill till sist svara på herr Domös
fråga om statsbidragen till ålderdomshemmen.
Herr Domö vädjade till mig
att så snart som möjligt framlägga en
proposition om bidrag för uppförande
av ålderdomshem. Den kommer att presenteras
denna vårriksdag inom laga
tid. Herr Domö uttalade vidare den förhoppningen,
att kommunerna icke skulle
bli besvikna över den bidragsprocent

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

105

som där skulle föreslås. Ja, herr Domö,
jag skall göra så gott jag kan. Men jag
satt nyss i andra kammaren och hörde
herr Domös partiledare herr Hjalmarson
ge det Bragelöftet, att bär skall i
fortsättningen varje enskild utgiftspost
granskas och nagelfaras. Detta är naturligtvis
ett visst återhållande moment
när jag skall försöka gå herr Domö till
mötes!

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få tacka
herr socialministern för svaret på mina
frågor. Jag tackar också för hänvisningen
till femte huvudtiteln. Det må kanske
förlåtas den enskilde riksdagsmannen
om han inte på den vecka, som har
förflutit sedan vi fick den nådiga luntan,
hunnit med att läsa igenom alla de
olika huvudtitlarna.

Emellertid är jag inte alldeles främmande,
herr socialminister, för innehållet
i femte huvudtiteln i detta fall. Jag
svävar ändå i en viss osäkerhet om vad
det praktiska resultatet verkligen skulle
bli i det avseende som jag närmast
uppehöll mig vid, nämligen beträffande
myndigheternas direktiv och standardbestämmelser,
mot vilka jag gjorde den
anmärkningen, att de för närvarande är
tilltagna så i överkant att kostnaderna
blir orimligt höga, både för statsmakterna
och för kommunerna. Jag har vid
den flyktiga granskning jag har hunnit
med inte kunnat återfinna några detaljerade
bestämmelser, men jag hoppas i
alla fall att herr socialministern är vänlig
att se till att här verkligen sker en
rationalisering, så att det hela blir litet
förnuftigare.

Den överenskommelse som socialministern
sade har träffats så sent som i
december med Stadsförbundet kände jag
givetvis inte till, lika litet som de kommunala
förvaltningarna. Men jag förstår
att man alltså genom denna överenskommelse
har tillmötesgått åtminstone
ett av de önskemål som jag framställde.
Då har jag bara att tacka och
hoppas att ärendet expedieras så pass
snart, att lättnader blir genomförda fortast
möjligt.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall endast med några
ord lägga till rätta det påpekande
som socialministern gjorde.

Mina uppgifter om utlänningarna hänförde
sig till en för några dagar sedan
publicerad uppgift av utlänningskommissionen.
De avsåg, som jag också
nämnde, det totala antalet utlänningar
här i landet. Jag angav detta helt allmänt,
när jag anförde siffrorna, och sade att
utvecklingen endast gav en allmän antydan
om att det minskade antalet utlänningar
i landet måste tyda på att även
de arbetande utlänningarna inom näringslivet
blivit färre. Detta var vad jag
nämnde, och det kan ju förklara den
stora skillnaden i siffror. Socialministerns
uppgifter avsåg antalet arbetsanmälda
utlänningar.

Herr NILSSON, BROR (bf): Herr talman!
Det är tvivelsutan riktigt, såsom
en föregående talare, herr Eliasson, antydde,
att den stora folkförflyttning som
äger rum i våra dagars Sverige är det
mest anmärkningsvärda som händer här
i landet och att den säkerligen är långt
mera värd att uppmärksamma än som
sker. Jag påminner bara om att under
loppet av tio år — mellan åren 1942
och 1951 — städernas innevånarantal
ökade med 1,5 miljoner människor och
att vid 1951 års slut endast en knapp halv
miljon fler människor bodde på landet
än i städer och tätorter. Man kan därför
ställa den frågan: Har denna folkförflyttning
satt några spår i den statsverksproposition
som nu diskuteras? Jag
skall tillåta mig att i största korthet söka
besvara den frågan.

Varje huvudtitel har ju sina lönekonton.
Dessa är mycket betydande, det vet
vi alla, och en vacker summa skulle det
bli, om man lade ihop alla dessa lönekonton.
För dem alla gäller den regeln
att de är dyrortsgrupperade, vilket innebär
dels att lönerna är högre i städer
och tätorter än på landsbygden, dels
att skatterna är lägre på dessa platser
än på den landsbygd varifrån människorna
strömmar till de så kallade hög -

106 Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
re dyrorterna. Såsom det första lilla
glädjande tecknet och svaret på min
fråga ser jag trontalets löfte om ett förslag
till riksdagen om en revision av
gällande dyrortsgruppering. Med glädje
skall vi landsbygdens representanter
hälsa detta förslag om en revision av
gällande dyrortsgruppering, och helst
skulle vi se att revisionen bleve så kraftig
att föga eller intet återstode av denna
gamla orättvisa mot den allt mer uttunnade
och folkfattiga landsbygden.

När vi kommer till femte huvudtiteln
märker vi de kanske djupaste spåren av
folkomflyttningen. De kan sammanföras
under begreppet bostadsfrågan. De från
landsbygden inströmmande människorna
möter i tätorterna genast bostadsproblemet.
Det är svårt att lösa och det är
dyrt att lösa. Samhället träder emellertid
till, och vi ser i femte huvudtiteln vad
det kostar. Kapitalbudgeten upptar å lånefonden
för bostadsbyggande i avskrivningsmedel
från riksstaten 118 750 000
kronor och i investeringsbemyndigande
356 250 000 eller sammanlagt 475 miljoner
kronor. Driftbudgeten upptar vidare
i hyresrabatter för mindre bemedlade
barnrika familjer 60 miljoner kronor
och till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
10 miljoner kronor.

Ehuru det vore frestande att ingå på
en kritisk granskning av den statliga
bostadspolitiken vill jag vid denna sena
timme inte göra det. Dels är det heller
inte nödvändigt för belysning av den
fråga jag uppställt, dels har denna fråga
redan berörts i dagens debatt av flera
talar. Det är tillräckligt att konstatera
att folkförflyttningen även på detta
område förorsakar statsmakterna både
utgifter och bekymmer.

Går vi sedan till sjätte huvudtiteln, så
märker vi där en ökad intensitet i vägbyggandet.
Visserligen är detta en alla
bilisters glädjande angelägenhet, men
människorna i de avlägsna orterna gläds
särskilt åt förbättrade kommunikationer.
De behöver nämligen ganska offa resa
till staden, även om de inte reser dit
för att stanna där.

Även i åttonde huvudtiteln spåras en

vilja att göra rättvisa åt landsbygdens
folk. Jag tänker på stipendierna åt den
läroverksungdom som under sin skolgång
måste antingen inackordera sig i
staden eller resa mellan hemmet och
läroverksstaden.

Det är emellertid främst i nionde huvudtiteln,
jordbrukets huvudtitel, som
vi möter och kan bedöma statsmakternas
beteende emot den folkgrupp och
den näring varifrån den stora folkflykten
äger rum.

Redan vid studiet av nationalbudgeten
för år 1953, införd som bilaga 1 till
statsverkspropositionen, erinras man om
jordbrukets oerhörda betydelse i folkbushållet.
I dess tabell I över den privata
konsumtionen år 1952 upptages livsmedlen
med en summa av 10 387 miljoner
kronor, utgörande 43,o procent av
konsumtionen. En del av denna konsumtion
består av importerade varor,
men det mesta och oundgängligaste har
det svenska jordbruket producerat. Ur
nationalbudgeten kan även inhämtas att
jordbruket under år 1952 ökat sin produktion
med ungefär 30 miljoner kronor
eller 1 procent, under det att industriens
produktion har gått tillbaka med 2 procent,
allt i jämförelse med 1951 års förhållanden.
Sedan sista förkrigsåret, 1938,
beräknar man att arbetskraften i vårt
jordbruk minskat med 25 procent. Samtidigt
har emellertid produktionsvolymen
ökat med 9 procent. Det är förvisso
en storartad utveckling, väl värd att notera.
Men denna utveckling kan icke pågå
hur länge som helst. En dag kommer
bakslaget, en tid kommer då vi
icke längre med de få armar som finns
kvar kan utnyttja den förnämsta och
dyrbaraste nationalförmögenhet vi äger
— den odlade jorden. Förmå vi icke
hejda denna utveckling innan dess, så
kommer fattigdomen till oss alla som ett
brev på posten.

Men, invänder någon, hur går det, om
bär blir överproduktion, som det icke
går att avsätta till för jordbrukarna tillfredsställande
priser? Detta är förvisso
också ett problem värt att beakta, särskilt
av jordbrukarna själva, men även
av statsmakterna. Enligt en uppgift i

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

107

Stockholms-Tidningen för några dagar
sedan av en moskvaresenär, vars namn
finns angivet under artikeln, kostar
smöret i denna metropol 38 kronor per
kilo och mjölken, som syntes vara
mycket svår att uppbringa, 4 kronor
för en halv liter. Potatisen kostade 2
kronor 50 öre per kilo. Brödet var däremot
inte dyrare än här. När det är sådana
priser på de animaliska produkterna
i ett av jordens bästa jordbrukarländer,
därtill vår granne, borde det ligga
inom möjligheternas gränser att åstadkomma
ett förnuftigt handelsutbyte. Den
animala livsmedelsproduktionen är
ingen lätt sak, den kräver mycket arbete
och stor insikt och, om man anlägger
kaloritänkande, även mycket
större areal jord än den enbart vegetabiliska.
Både vårt folk, vår jord och vårt
klimat passar för den animaliska produktionen,
och det vore till stor skada
om vi skulle nödgas göra väsentliga inskränkningar
i densamma. Särskilt gäller
detta om mjölken, vårt allra förnämsta
och finaste födoämne.

Hela den nionde huvudtiteln andas,
såsom tillbörligt är, den största välvilja
mot jordbrukets folk ävensom mot fiskarena.
Ämbetsverk, högre och lägre
skolor, hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser,
veterinär- och lantmäteristater,
alla får sin beskärda del. Visserligen
icke så mycket de önska, men ändå
så att allt detta betydelsefulla fungerar
och flyter. Anslaget till prisreglerande
åtgärder har upptagits med ett preliminärt
belopp, som med 31 miljoner
kronor understiger det i löpande budget
beviljade beloppet, och spannmålsbolaget
får nöja sig med 38,5 miljoner
kronor lägre anslag än i fjol, under det
att anslaget till den statliga lagerhållningen
höjes med 2 miljoner kronor.

De myndigheter som mest har att syssla
med den folkförflyttning, varom mitt
lilla anförande skulle handla, är de under
lantbruksstyrelsen lydande lantbruksnämnderna,
vilka som bekant inrättades
1948 på de gamla egnahemsnämndernas
ruiner. Åt dessa nämnder
har riksdagen givit mycket stora jordpolitiska
uppgifter och befogenheter,

Statsverkspropositionen m. m.
främst avseende att rationalisera landets
brukningsdelar. Deras uppgifter i
berörda avseenden är mycket svåra och
resultatet också skiiligen magert. Jag har
lyckats komma över en stencilerad berättelse
över nämndernas verksamhet
under åren 1949, 1950 och 1951. Sammanlagt
har under dessa tre år 21 551
fastighetsförvärv kommit till nämndernas
kännedom genom underrättelser
från landets inskrivningsdomare. Av
dessa bär 107 fall eller icke fullt en
halv procent blivit föremål för stämning
och alltså givit det resultat som
lagen om kronans förköpsrätt åsyftar.
Jag klandrar icke nämnderna för denna
försiktiga hållning, tvärtom, men
man kan fråga sig, om förköpslagen, vilken
faktiskt här och där inom lantbrukarkretsar
väcker irritation, är behövlig.
Jag tror att den när som helst
utan olägenhet och utan saknad kunde
helt avskaffas.

Det kan förtjäna anmärkas, att nio
nämnder under de ifrågavarande åren
icke använt sig av förköpsrätten och åtta
nämnder använt den endast en gång.
Det bör rättvisligen tilläggas, att nämndelrna
i 88 fall beslutat förköp'' men
träffat frivillig uppgörelse med vederbörande.
Det är i alla fall alldeles för
magert resultat av en så vidlyftig apparat
— och så kostsam sedan.

Antalet expropriationsärenden under
samma tid har varit fyra, vilket också är
anmärkningsvärt litet, men här kan man
icke tala om kostnader på samma sätt
som de det gäller förordningen om förköpsrätt.
Bäst synes nämnderna lyckas
med jordförvärv på den fria marknaden,
och detta är också det bästa och
lämpligaste sättet. Under de tre ifrågavarande
åren har nämnderna inalles —
alltså på alla vägar •— förvärvat 649 fastigheter,
innehållande 4 022 hektar åker
och 15 475 hektar skogsmark samt med
ett sammanlagt taxeringsvärde av
7 791 732 kronor. Av detta fastighetsinnehav
fanns vid 1951 års utgång kvar i
nämndernas ägo 461 stycken fastigheter
med 2 739 hektar åkerjord och 30 687
hektar skogsmark, taxeringsvärderade
till 6 476 307 kronor. Tyvärr ger icke

108 Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. in.
materialet upplysning om huru många
ofullständiga jordbruk som genom denna
verksamhet blivit kompletterade med
åker eller skogsmark, men tydligen bör
det ha blivit en hel del. Nämndernas
verksamhet på den inre rationaliseringens
område är dock mera betydande,
men jag skall här icke trötta med att anföra
siffror.

Jag tvingas nu som flera gånger tidigare
säga, att jag finner det inhumant
att stämpla vissa mindre jordbruk såsom
så kallade övergångsjordbruk, vilka icke
kan tilldelas bidrag och lån till förbättringar
av byggnader med mera. Redan
detta, att säga till en innehavare av ett
småbruk, som söker dylik hjälp, att hans
jordbruk är dömt att försvinna, att han
arbetar på ett sätt som ur samhällets
synpunkt icke är önskvärt, är inhumant,
ja, på sätt och vis grymt om nu vederbörande
kanske i många år bott på stället,
odlat och förbättrat detsamma, fött upp
barn och på det hela klarat sig bra. Jag
tror, ja jag vet, att nämndernas tjänstemän
uppträder och fäller dessa domar så
grannlaga som möjligt, men det är ändå
svårt och obarmhärtigt för dem som det
träffar. Stället, som fått en sådan dom
på sig, blir också mindre värt, om det
skall säljas, och det gör inte saken bättre.
Även genom bortfallen av producentoch
kontantbidragen, då ett mindre
jordbruk byter ägare, uppkommer olika
kategorier av brukningsdelar, nämligen
sådana som erhåller dylika bidrag och
sådana som icke kan erhålla sådana, liksom
det, såsom jag nyss sade, finns de
som kan erhålla statligt stöd vid sin upprustning
och de som icke kan få sådant.

Allt detta, liksom också förköpsrätten,
vållar irritation och oro bland landets
mindre jordbrukare. Det vilar något
bryskt och inhumant över de jordlagar,
som vi åstadkom 1947. Var det månne
det nyss genomkämpade världskriget,
som gjorde somliga av oss sådana? Samma
anda vilar över avvecklingen av de
gamla egnahemsnämndernas verksamhet.
Vi behöver en ny och humanare anda
på detta område, liksom vi har det på
alla andra områden av svenskt samfundsliv.

Sedan skulle jag till sist, herr talman,
vilja säga ett ord i en fråga som det hart
när är en samvetssak för mig att säga.
Vi plägar ju kallas för lagstiftare och
riksdagen för en lagstiftande församling.
Är det inte då av vikt att de lagar, som vi
åstadkommer, följes? Har en lag stiftats,
som bestämmer huru livförsäkringsbolagen
i försäkringstagarnas intresse skall
placera sina kapitalinnehav, så är det
inte rätt att denna lag sättes ur kraft genom
ett avtal med regeringen eller riksbanken.
Jag hoppas verkligen att regeringen
inte fortsätter på en så farlig och
vansklig väg. Det heter visserligen att
nöd bryter lag, men så stor var väl inte
nöden i detta fall. Riksdagen finns ju numera
alltid till hands.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.

Herr NILZON, IVAR (bf): Herr talman!
Jag hade tänkt att till en början
beröra några detaljer i propositionen.
Jag hade tänkt tala något om brandväsendet,
som jag är särskilt intresserad av
och som jag har att göra med hemma.
Jag hade också tänkt tala om bilar och
vägar. Jag skall emellertid på grund av
den sena timman avstå därifrån och
bara göra en kort, mera allmän deklaration.

Statsverkspropositionen visar till fullo
att vi har kommit in i ett kärvare ekonomiskt
klimat. Under de år som gått
har ju en hel del frågor, som borde ha
lösts, fått anslå och blivit skjutna på
framtiden. Man bär ofta i såväl propositioner
som motioner mött uttrycket,
att »i nuvarande ekonomiska läge» kan
inte den eller den åtgärden vidtagas. Jag
har ofta funderat över det uttrycket. Vi
har ju levat under en högkonjunktur
med överfull sysselsättning, och ändå
har vi inte kunnat genomföra en hel del
saker, som kan anses önskvärda. Hur
skall det då vara möjligt att under sämre
ekonomiska betingelser kunna klara
de frågorna. Vi har ju dock en del sociala
reformer, som pockar på sin lösning.
Att största möjliga sparsamhet med

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2. 109

statens medel måste iakttagas är vi alla
på det klara med, men alla är också på
det klara med alt möjligheterna att
åstadkomma begränsningar i statsutgifterna
inte är så synnerligen stora.

Det direkta skattetrycket har nått en
sådan höjd, att man knappast kan gå
mycket längre. En avvägning mellan olika
skatteformer måste därför enligt min
uppfattning ske.

Den indirekta beskattningen i vårt
land har ju gått i den riktningen att den
omfattar en allt mindre del av det samlade
skattetrycket. Jag sätter i fråga om
man inte har anledning att allvarligt
ompröva, huruvida det inte kan vara
fördelaktigt att ta ut en större del av
skatterna genom indirekt beskattning.
Den indirekta skatten har ju tidigare
mött ett mycket starkt motstånd, särskilt
på den grund att man ansett att
den skulle verka ojämnt; den skulle särskilt
hårt drabba de lägsta inkomstskikten.
Jag sätter dock i fråga huruvida
icke dessa olägenheter kan i mycket stor
utsträckning elimineras. Om man lägger
den indirekta skatten så att säga i botten
och den direkta skatten sedan konstrueras
så, att de lägre inkomstskikten skyddas
för en orättvis beskattning, kommer
man förbi den nämnda olägenheten.
Kvar står givetvis svårigheterna med de
lägsta inkomstgrupperna, som har så
små inkomster att de inte får någon inkomstskatt.
Man tänker väl då närmast
på folkpensionärerna och även barnfamiljerna.
Men borde inte här finnas en
möjlighet att via folkpensionerna och
barnbidragen kompensera dessa inkomsttagare? En

omläggning av beskattningen i
denna riktning är givetvis en mycket
stor sak som ej kan genomföras utan
noggranna överväganden. Jag sätter
dock i fråga, om det ej kan vara anledning
att statsmakterna har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga. Det är givet
att det samlade skattetrycket ej blir
mindre, om man tar ut en större del av
skatterna indirekt, men kvar står det
faktum, att det ur psykologisk synpunkt
går lättare att ta ut en skatt indirekt än
då den kommer på skattsedeln.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag vet ju inte om denna väg för omfördelning
av skattebördan är framkomlig,
men jag anser att den bör undersökas.
Den indirekta beskattningen är för
närvarande föremål för utredning, men
denna avser väl endast att finna indirekta
skatter för att täcka vissa speciella
utgifter på socialvårdens område och
inte att ompröva frågan om en omfördelning
av skattesystemet i hela dess vidd.
Just detta att vi måhända kan bli nödsakade
att acceptera införandet av indirekt
beskattning i ganska stor omfattning
gör det enligt min uppfattning angeläget
att en omprövning av de olika
skatteformerna med det snaraste äger
rum.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s): Herr talman! Jag liar föranletts att
begära ordet dels för att göra ett tillrättaläggande
av ett anförande av herr öhman
och dels för att svara på en fråga
av herr Domö. Nu är ingen av dessa båda
herrar, som jag närmast vänder mig till,
närvarande, men jag tror ändå att det är
värdefullt, om det kommer till protokollet
vad jag har att säga.

Herr Öhman talade om Folk och försvar
och den upplysnings- och informationsverksamhet
som bedrives genom
denna organisation. Han nämnde också
att en tjänsteman från Landsorganisationen
är med i detta arbete. Så långt
är det riktigt, men heller inte längre.
Inte ens herr Elowssons slutsats att informationsverksamheten
igångsatts därför
att vi bär ett spionparti i landet är
riktig. Både Folk och försvar och dess
informationsverksamhet existerade innan
vi kände till att det förekom spioneri
i den omfattning som har avslöjats
under den senaste tiden.

Folk och försvar är ingen militär organisation,
utan har till uppgift att bedriva
upplysningsverksamhet för att
stärka civilbefolkningens hållning under
krig och i allvarliga tider. Landsorganisationen
har varit medlem av Folk och
försvar alltsedan organisationens tillkomst.
Något hemlighetsmakeri i fråga
om arbetet föreligger inte och inte hel -

Ilo Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ler i fråga om upplysnings- och informationsverksamheten.

Landsorganisationen redovisar i sin
berättelse sitt medlemskap i Folk och
försvar. Informations- och upplysningsverksamheten
har ju för övrigt diskuterats
i mycket stora församlingar. Det
har anordnats åtminstone ett 25-tal upplysningskonferenser
i olika delar av landet,
varje konferens besökt av minst 40
personer. Jag tror inte att någon i denna
kammare tror att man hemlighåller
eller ens tänker att hemlighålla något,
om man ger så många personer del av
vad det gäller.

Informations- och upplysningsverksamheten
går ut på att stärka vaksamheten
ute på arbetsplatserna mot skadegörelse
genom vårdslöshet, medveten eller
omedveten, och mot det som i en allvarlig
tid skulle ha karaktär av sabotage.

Herr Öhman var påtagligt irriterad av
detta. Jag kan inte förstå att det kan
komma av något annat än ett dåligt samvete.
Vaksamheten ute på arbetsplatserna
vänder sig icke mot det kommunistiska
partiet, men naturligtvis mot en
kommunistisk arbetare om han är av
den läggning att han behöver bli föremål
för den vaksamhet som vi vill uppamma.
Men den vänder sig också mot
alla andra som kan ha en sådan läggning,
att de är vårdslösa eller intresserade
av att i någons tjänst bedriva, låt
mig säga, sabotage. Däremot har den
inget med spioneriet att göra och har
ingenting militärt över sig. Jag kan följaktligen
inte förstå irritationen. Det är
heller inte fråga om något hemlighetsmakeri.
Tjänstemannen från Landsorganisationen
har ingen annan uppgift än
att ge anvisningar på personer som är
lämpliga att delta i sådana här informationskonferenser,
men framför allt också
personer som kan vara lämpliga att
ta hand om upplysningsverksamheten
ute på de lokala platserna.

Jag har velat anföra detta för att inte
herr öhmans snedvridna framställning
av det hela skall stå oemotsagd i protokollet.

Sedan ville herr Domö ha ett förtydli -

gande av ett avsnitt i mitt anförande tidigare
under dagen. Jag sade, efter att
ha förklarat att en omsvängning av konjunkturen
hade inträffat och att klimatet
blivit kärvare på utlandsmarknaden,
att detta inte borde vara något som kommit
överraskande för sådana företag som
arbetar på exportmarknaden. Jag tilläde:
»Efter eu mer än decennier lång högkonjunktur
och konsolideringsperiod av
sällsynta mått hade i varje fall jag räknat
med att våra företagare skulle vara
väl rustade att möta de påfrestningar,
som då otvivelaktigt skulle komma.» Jag
tilläde: »Det verkar föga förtroendeingivande,
om redan svaga moln på horisonten
skulle vara tillräckliga för det fria
näringslivet att söka efter sådana utvägar
som lönenedpressning och sysselsättningsminskning.
» Vad herr Domö
vände sig mot var följande: »Om den
fria företagsamheten efter alla de goda
åren icke känner sig uppgiften vuxen
under mera normala förhållanden, kommer
detta med rätta att uppfattas som
en svaghet i själva systemet och kan ge
anledning till nya överväganden om de
former, i vilka ekonomisk verksamhet
bör bedrivas.» Jag kan inte ta tillbaka
någonting av detta, men jag håller med
om att ordet »överväganden» möjligen
kan vara felaktigt. Så kan ett statsråd
tala, men knappast någon som bara är
medlem av riksdagen. Jag syftar närmast
till att det kan ge fart åt diskussionerna
om de former, i vilka ekonomisk verksamhet
bör bedrivas, och skrivelser i
den riktningen har inte saknats under
höstens lopp. Bland annat har Metalls
stora avdelning i Göteborg i irritation
över förekommande permitteringar ifrågasatt,
om vi hade den företagsform som
var den riktiga.

Jag har själv understrukit, att jag tror
att klimatet har blivit hårdare liksom
också konkurrensen. Men jag måste använda
ordet tror, ty jag har ingen möjlighet
att bedöma de priser företagarna
tar ut, och jag vet inte heller vilka kostnader
utöver lönerna som belastar produktionen.
Jag har följaktligen inte heller
möjlighet att yttra mig om vilka kostnader
man i första hand bör rikta sig

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2. Hl

mot när det gäller att pressa en för hög
kostnadsnivå nedåt. Men vad jag vänder
mig mot är att man på företagarsidan,
efter tio, femton goda år med inte bara
stora redovisade vinster utan säkerligen
också en mycket stark konsolidering genom
att man haft tillfälle alt använda en
del av vinsterna för nedskrivning eller
fondering av ett eller annat slag, genast
skall rikta sig mot lönerna och säga, att
de måste ned. År 1952 kommer alldeles
säkert att stå som ett utomordentligt gott
är för våra företagare. Det är inte säkert
att konjunkturerna blir lika goda under
1953, men på arbetarsidan har vi i varje
fall mycket svårt att förstå, att man nu
skulle inrikta ansträngningarna på att
pressa ned lönerna bara inför risken av
en sämre konjunktur, när man har så
många år av goda konjunkturer bakom
sig.

Skulle vinsterna pressas är de för närvarande
så stora, att de tål en pressning.
Om det inte skulle vara tillräckligt,
utan när ett år har gått erfarenheterna
visar att ytterligare erfordras,
finns det möjligheter att då diskutera
längre gående åtgärder. Jag tycker att
företagen utan större risk skulle kunna
lita till sina samlade resurser, i varje
fall under ett år, ty så stora tror jag att
de är. Jag talar i första hand om den
del av vår industri som är exportmarknadsindustri.
Det är den stora, tunga
industrien och också den kapitalstarka
industrien.

Det är förvånande och överraskande
att man bara inför risken av en sämre
konjunktur skall gå på arbetslönerna i
första hand. Textilindustrien hade sina
särskilda svårigheter vid årsskiftet 1951
—1952, då det var fråga om en väsentlig
uppflyttning av lönenivån. I den
situationen tillsatte textilindustrien fyra
experter, två från eget håll och två
från arbetarsidan, som fick undersöka
hur läget egentligen var. Det hedrar dem
att de ville ge arbetarna en sådan inblick
i företagens ekonomi. Jag är inte
övertygad om att verkstadsindustrien i
dagens läge skulle vara med om någonting
liknande, men får vi belägg för att
situationen verkligen är så allvarlig, att

Statsverkspropositionen m. m.
redan nu en sänkning av arbetslönerna
är befogad, kanske vi också kan diskutera
den frågan ur andra synpunkter,
men för närvarande är vi fullständigt
oförstående till påståendet att det skulle
vara nödvändigt.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan
angivna delar remitterades till följande
utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1953 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 19,
angående bestridande av vissa haverikostnader.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 21, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 22,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre reservationsanslag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Boo m. fl. väckta motionen,
nr 17, om ökat statsbidrag till
Hemmens forskningsinstitut.

112 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Lindblom
m. fl. väckta motionen, nr 18, om avskaffande
av investeringsavgiften.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Björnbergs motion,
nr 19, om viss ändring av 17 kap.
9 § handelsbalken.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 20, av herr Karlsson, Gustaf, och
herr Andersson, Karl, om ökat anslag
till säkerhetsanordningar till ledning för
fiskefartyg;

nr 21, av herr Grym m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om

anslag till byggnads- och underhållsarbeten
vid statens skogsskolor; samt

nr 22, av herr Spetz, om ökat anslag
till säkerhetsanordningar till ledning för
fiskefartyg.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Huss motion, nr
23, om utredning av frågan rörande auktorisering
för offentlig kemisk undersökningsverksamhet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.07 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 21 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 6, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 20, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av skatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

23, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 20 decem -

ber 1946 (nr 781) om kontroll å överlåtelse
av vattenkraft;

nr 24, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 22 april 1949
(nr 164) med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål, m. m.; och
nr 25, med förslag till lag om ändring
i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 26, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 22
april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 24, av herr Herlitz, om inrättande
av särskilda organ för samverkan mellan
riksdagen och regeringen vid behandlingen
av vissa grupper av ärenden; samt
nr 25, av herrar Söderquist och Spetz,
om vidgad rätt för utlandssvenskar att

Onsdagen den 21 januari 1953.

Nr 2.

113

deltaga i val till riksdagens andra kammare
m. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 26, av herr Eriksson, Einar, om en
utredning av försvarsorganisation och
försvarsutgifter på längre sikt;

nr 27, av herr Sandler, om anslag till
sjökarteverket för anordnande av ett
tillfälligt jordmagnetiskt observatorium;

nr 28, av herr Lindén m. fl., angående
breddning av vissa smalspåriga järnvägar
i sydöstra Sverige;

nr 29, av herr Hällgren m. fl., om ökat
anslag till byggande av fiskehamnar;

nr 30, av herrar Spetz och Hansson,
om ökat anslag till byggande av fiskehamnar; nr

31, av herr Lindahl in. fl., om avhjälpande
av vissa brister beträffande
eftervården av alkoholister;

nr 32, av herr Persson, Ragnar, och
herr Mossberger, om ersättning åt S. T.
Magnusson för skada, ådragen under
värnpliktstjänstgöring;

nr 33, av herr Huss in. fl., om inrättande
av personlig professur i hjärt- och
kärlsjukdomar;

nr 34, av herr Wistrand, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till avlöningar vid serafimerlasarettet;

nr 35, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl., om nedsättning av terminsavgifterna
för studerande vid handelshögskolorna
och de tekniska högskolorna; samt
nr 36, av herr Arrhén in. fl., om nedsättning
av terminsavgifterna för studerande
vid handelshögskolorna och de tekniska
högskolorna.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 37, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten; nr

38, av herr Lindahl, om rätt för
hörselskadade skattskyldiga att vid taxering
till skatt för inkomst åtnjuta avdrag
för i tjänsten använda hörselapparater
in. in.; och

8 Första kammarens protokoll 1953. Nr 2.

nr 39, av herr Damström, angående
vissa ändringar i villkoren för skattefri
avsättning till pensionsstiftelse in. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

40, av herr Damström, angående
viss lagstiftning rörande pensionsstiftelser; nr

41,''av herr Larsson, Nils August,
in. fl., angående skydd för de norrländska
länen mot skadliga verkningar av
exploateringen av vattenkraften, m. in.;

nr 42, av herrar Bergh och Herlitz, om
utredning av redogöraransvaret;

nr 43, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
om viss ändring i förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik in. m.;

nr 44, av herr Norling in. fl., angående
försörjningen av oförvållat arbetslösa; nr

45, av herr Norling och herr Persson,
Ola, om skyldighet för arbetsgivare
att utbetala lön för helgdagar; samt
nr 46, av herr Norling och herr Persson,
Ola, om införande av fem dagars
arbetsvecka.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 47, av herr Nilzon, Ivar, m. fl., om
åtgärder till fiskerinäringens främjande;
samt

nr 48, av herr Boman och herr Persson,
Johan, angående en jordbruksstatistisk
undersökning enligt vissa riktlinjer.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Bengtsons motion,
nr 49, om undantag för medborgare
i våra nordiska grannländer från de för
utlänning gällande föreskrifterna angående
vistelse inom skyddsområde.

Föredrogs och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott den av
herrar Bergh och Grym väckta motionen,
nr 50, om viss ändring i villkoren
för statens järnvägars s. k. billighetsresor.

114 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 51, av herr Lindblom in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor;

nr 52, av herr Arrhén, om viss ändring
i reservbefälskungörelsen för armén; nr

53, av herr Andersson, Birger, och
herr Lindgren, om en översyn av statsbidragsreglerna
för vården av kroniskt
sjuka;

nr 54, av herr Persson, Einar, m. fl.,
om anläggande av en mellanriksbana
Älvdalen—norska gränsen;

nr 55, av herr Persson, Eagnar, om inrättande
av en kvinnlig befattning i 25
lönegraden hos civilförsvarsstyrelsen;

nr 56, av herr Arrhén m. fl., om anslag
till ett personligt forskarstipendium
för docenten O. H. Olsson;

nr 57, av herr Fahlander, om avskaffande
av de vid högre allmänna läroverk
utgående terminsavgifterna till läroverkens
kassor;

nr 58, av herr Huss, om en översyn
av gällande bestämmelser rörande förvisning
från läroverk och andra högre
skolor;

nr 59, av herrar Magnusson och Arrhén,
med förslag till lag om ändring av
11 kap. 2 § första stycket jordabalken;

nr 60, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl., angående ändrad lydelse av 4 §
lagen om gräns mot allmänt vattenområde; nr

61, av herr Fahlander, om ändrade
bestämmelser för val av biskop; samt
nr 62, av herr Karlsson, Gustaf, och
herr Andersson, Karl, om höjning av
maximigränsen för lån ur fonden för fiskerinäringens
befrämjande.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.03 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530243