1953 FÖRSTA KAHMA11EN Nr30 (Riksdagens protokoll 1953:30)

RIKSDAGENS

rnmi

PROTOKOLL

1953 FÖRSTA KAHMA11EN Nr30

24—28 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 november.

Svar på interpellationer:

av herr Franzén om åtgärder i anledning av Gotlandskommitténs

förslag ................................................

av herr Persson, Ola, ang. avskedandet av vägarbetare i Väster norrlands

län ..........................................

av herr Persson, Karl, ang. införselavgifterna å kraftfoder

Statens övertagande av enskilds skadeståndsförpliktelse m. m.....

Inläggande av vatten- och avloppsledningar i vissa Djurgårdsfastig lieler

......................................................

Kompensation till författare för bokutlåning......................

Översyn av läns- och landstingsindelningen

Ändringar i reglementet för statens pensionsanstalt ..............

Statens övertagande av underhållet å vissa enskilda vägar

Rätt för myndighet att ingå anslagskrävande förbindelser ........

Upphävande av förordningen om värdering av varulager vid taxering
in. in...................................................

Godkännande av Genéve-konventionerna om skydd för krigets offer

Översyn av bestämmelserna om kioskhandeln m. m...............

Utredning om införande av högertrafik ..........................

Interpellation av herr Norling ang. förebyggande av flyghaverier.

Sid.

5
8

16
20
21
26
28
34

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 30.

Nr 30.

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 25 november. Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 164, ang. statens övertagande av enskilds
skadeståndsförpliktelse m. m............................... 15

— nr 165, ang. försäljning av en fastighet i Västerbottens län ...... 16

— nr 166, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan .................................................... Ig

— nr 167, ang. vissa utredningar i befolkningsfrågan ............ 16

— nr 168, ang. flyttning av Stockholms örlogsbas .............. 16

- nr 169, ang. inläggande av vatten- och avloppsledningar i vissa

Djurgårdsfastigheter ........................................ 16

— - nr 170, ang. utdelning i folkskolorna av Förenta Nationernas för klaring

om de mänskliga rättigheterna ...................... 20

— nr 171, ang. kompensation till författare för bokutlåning ...... 20

— nr 172, ang. översyn av rikets indelning i län och landstingsområden
.................................................... 21

— nr 173, ang. ändringar i reglementet för statens pensionsanstalt 26

— nr 174, ang. förbättring av pensionerna åt vissa f. d. arbetare

vid vägväsendet ............................................ 28

— nr 175, om utredning ang. ytterligare en livräddningsbåt för

Hanöbukten ................................................ 28

— nr 176, ang. statens övertagande av underhållet å vissa enskilda

vägar ...................................................... 28

— nr 177, ang. ordnandet av trafiken mellan Seskarö och fastlandet 34

— nr 178, ang. broförbindelse mellan Alnön och fastlandet ...... 34

— nr 179, ang. anställningsformen för platsvakter vid statens järnvägar
...................................................... 34

— nr 180, ang. myndighets rätt att ingå anslagskrävande förbindelser
........................................................ 34

— nr 181, ang. räntan på ur statens pensionsfonder beviljade äldre

lån med .särskilt höga räntesatser ............................ 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. skattelättnader vid avveckling
av vissa fastighetsföreningar ...................... 38

— nr 60, ang. upphävande av förordningen av värdering av varulager
vid taxering .......................................... 38

Första lagutskottets utlåtande nr 42, ang. domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden .......................... 40

— - nr 43, ang. godkännande av Genéve-konventionerna om skydd

för krigets offer ............................................ 40

— nr 44, ang. ändring i 1 och 27 kap. strafflagen m. m........... 43

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, ang. en översyn av butikstäng ningslagens

bestämmelser om kioskhandeln m. m............. 43

— nr 39, ang. utredning om införande av högertrafik ............ 49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändrad ordning för ex propriationsmålens

handläggning m. m. ...................... 51

— nr 32, ang. ändring i expropriationslagen .................... 51

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang'', övervaknings- och patrulle ringstjänst

med minsvepare till de svenska fiskarnas hjälp i södra
Östersjön ............................................... 51

— nr 40, ang. åtgärder till fiskerinäringens främjande m. m....... 51

--nr 41, om utredning ang. bevakningsfartyg å fladenfisket ...... 51

Tisdagen den 24 november 1953.

Nr 30.

Tisdagen den 24 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 18 och
den 21 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogat läkarintyg får jag
härmed vördsamt anhålla om tjänstledighet
på grund av sjukdom fr. o. m.
den 23/11 t. o. m. den 5/12 1953 från
riksdagsmannauppdraget.

Övertorneå den 23 november 1953.

Jakob F. Grym.

Att riksdagsman Jakob Grym, Svanstein,
fr. o. m. den 23 november 1953
tills vidare t. o. m. den 5 december 1953
på grund av sjukdom (intagen å Övertorneå
sjukstuga för hjärtobservation)

är oförmögen att fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag
intygas härmed på heder
och samvete.

Övertorneå den 23 november 1953.

E. G. Rova,
provinsialläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 164—181, bevillningsutskottets
betänkanden nr 59 och
60, första lagutskottets utlåtanden nr 42
—44, andra lagutskottets utlåtanden nr
38 och 39, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 31 och 32 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 39—41.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Onsdagen den 25 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes ett till kammaren inkommet
protokoll, så lydande:

År 1953 den 24 november sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått
i uppdrag att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av val av en ledamot i styrelsen
över riksdagsbiblioteket efter herr
A. V. Wallentheim, som avlidit, jämte en
suppleant för honom för återstående delen
av valperioden 1953—1957; och utsågos
därvid till

ledamot:

herr Sundström, Nils Walter, ledamot av
riksdagens andra kammare med 28
röster;

suppleant:

herr Håstad, Elis Wilhelm, ledamot av
riksdagens andra kammare med 28
röster.

Adolv Olsson. Sigfr. Nordkvist.
Carl Eskilsson. Glist. Elofsson.

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
"''in detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 394, till Konungen i anledning
av väckta motioner om ändring av 17
kap. 9 § handelsbalken.

Om åtgärder i anledning av Gotlandskommitténs
förslag.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som tillkännagivit att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Franzéns interpellation om åtgärder
i anledning av Gotlandskommitténs
förslag, erhöll ordet och anförde: Herr
talman! I en interpellation har herr
Franzén frågat mig, huruvida något initiativ
kan förväntas från min sida inom
den närmaste tiden i den riktning, som
Gotlandskommittén föreslagit.

Med anledning av denna fråga vill jag
meddela, att det förslag, som gotlandsutredningen
framlagt och de alternativa
lösningar av problemet, som kan tänkas,
alltjämt är föremål för Kungi.
Maj :ts prövning. Jag vill bl. a. nämna,
att en omfattande rationalisering av
transporterna mellan Gotland och fastlandet
ägt rum under de sista två åren
genom gotlandsbolagets egen försorg. Sedan
en första etapp därav nu synes vara
slutförd, har förhandlingar inletts mellan
bolaget och kommunikationsdepartementet
om trafikens framtida utformning.
Sålunda har helt nyligen flera
sammanträffanden ägt rum. Överläggningarna
kommer att fortsättas, och jag
kan självfallet inte på detta stadium uttala
mig om vad som kan framkomma
därav.

Herr FRANZÉN (bf): Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation, men
jag kan inte underlåta att säga att enligt
min åsikt har herr statsrådet lämnat
en alltför kortfattad redogörelse för denna
för Gotlands befolkning mycket viktiga
fråga.

Herr statsrådet påstår, att en omfattande
rationalisering av transporterna

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. avskedandet av vägarbetare i Västernorrlands län.

mellan Gotland och fastlandet har ägt
rum under de sista två åren genom gotlandsbolagets
egen försorg. Jag vill inte
förneka, att någon förbättring kanske har
inträtt, sedan riksdagen beslöt om utredning
av frågan. Men som jag ser saken,
är förbättringen ingalunda av den storleksordningen,
att man kan tala om en
omfattande rationalisering av transporterna.
Den enda förbättring som har skett
när det gäller godstransporterna är, att
bolaget anskaffat något slags transportboxar
för det mindre styckegodset.

Vi vet alla att Gotland är ett län, som
har stort överskott på jordbruksprodukter.
Dessa måste fraktas från ön, och vårt
främsta avsättningsområde är Stockholm.
Hur är det då ställt i transporthänseende
med en så ömtålig vara som kött och
fläsk? Först skall köttet lastas på lastbil
vid slakteriets anläggningar i Visby
för att transporteras till båten, där varan
omlastas för hand. I Nynäshamn lastas
varan på lastbil eller i järnvägsvagn för
att slutligen transporteras till Stockholm.
Med hänsyn till att det inte finns möjlighet
att nedkyla köttet under transporten,
förstår var och en, att detta särskilt
under den varma årstiden måste medföra
nedklassning av varorna och därmed ett
lägre pris på desamma. Om man jämför
med transportförhållandena på orter,
där varorna direkt lastas i kylvagnar för
transport utan omlastning till avsättningsområdena,
måste man säga, att
fraktförhållandena är urusla, när det
gäller transporterna från Gotland till
fastlandet. När det gäller befraktningar
av kött och fläsk har i stort sett förhållandena
faktiskt inte förbättrats under
de senaste 25 åren. Under sådana
omständigheter har jag, herr statsråd,
mycket svårt att förstå, att man kan tala
om en omfattande rationalisering.

Sedan vill jag beröra ännu en viktigare
sak. Det gäller persontrafiken. Någon
liten förbättring har kanske ägt rum
även på detta område, sedan utredningen
slutförts. Man har i någon mån utökat
hyttplatserna i den s. k. turistklassen,
men under den tid, då resandeströmmen
är som störst, får i alla fall
de flesta passagerarna resa på däck eller

i lastrummet. Det är den s. k. däcksklassen.
Men vid dåligt väder — som
det ofta är på sjön —• kan man utan
överdrift påstå att den resan kan jämföras
med en resa i en godsfinka på statens
järnvägar.

Herr statsrådet nämnde i interpellationssvaret
att en första etapp nu syntes
vara slutförd och att förhandlingar inletts
mellan gotlandsbolaget och kommunikationsdepartementet.
Detta är i
och för sig upplysande och intressant att
höra, men, herr statsråd, det är en tredje
part som har det största intresset av
att förbindelserna mellan Gotland och
det övriga Sverige förbättras. Det är Gotlands
befolkning. Skulle det inte finnas
möjligheter vid de förhandlingar, som
kommer att föras, att låta även representanter
för Gotlands näringsliv, landsting
och kommuner, få ett ord med i
laget? Det är ju til syvende og sidst
gotlänningarna själva som får betala
fraktpriserna och biljettpriserna. Vad
fraktkostnaderna då kommer att bli, är
ju inte den minst viktiga saken.

Till sist, herr statsråd, vill jag återge
en viktig synpunkt, som utredningen har
framfört. Vad kommittén föreslagit är
varken mer eller mindre än bevarande
av ett rent gotländskt trafikföretag med
representanter för samtliga större intressegrupper
i styrelsen för att därigenom
skapa större finansiella möjligheter
och resurser i övrigt.

Herr talman! Jag uttalar den förhoppningen,
att denna för Gotland livsviktiga
fråga kommer att lösas i samförstånd
med berörda parter.

Herr statsråd! Jag ber ännu en gång
att få tacka för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. avskedandet av vägarbetare i Västernorrlands
län.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
HJALMAR NILSON, som meddelat
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Ola Perssons interpellation

6 Nr 30. Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. avskedandet av vägarbetare i Västernorrlands län

angående avskedandet av vägarbetare i
Västernorrlands län, och nu yttrade:
Herr talman! I en interpellation har herr
Ola Persson — under framhållande av
att ca 450 vägarbetare i Västernorrlands
län fått meddelande om avsked från den
17 november i år och att en minskning
med ytterligare 100 man för underhållsarbeten
varslats — frågat mig, om jag
övervägt några åtgärder för att avskedandet
må kunna återkallas och sysselsättning
vid vägarbeten i fortsättningen
beredes dessa arbetare.

Med anledning härav vill jag till en
början lämna följande allmänna redogörelse.
Varje vägförvaltning erhåller årligen
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i november—december uppgift om
rambeloppen för väg- och brobyggnadsverksamheten
under följande kalenderår.
Vägförvaltningen uppgör med ledning
därav ett preliminärt arbetsprogram,
som omfattar alla de företag, som
enligt flerårsplanerna skall utföras under
detta år. För varje företag beräknas
behovet av arbetskraft månadsvis. På i
huvudsak motsvarande sätt sker en planläggning
även av vägunderhållsverksamheten.
Under hänsynstagande till av länsarbetsnämnden
lämnade uppgifter om
den beräknade tillgången på sådan arbetskraft,
som kan disponeras för vägväsendets
arbeten, samt till av nämnden
framförda önskemål sker såvitt möjligt
jämkningar av programmet. Om enighet
ej nås, tillställes programmet väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen som samråder
med arbetsmarknadsstyrelsen. Även
eventuellt erforderliga revideringar av
programmet sker i samråd med arbetsmarknadsorganen.

Vad beträffar läget i Västernorrlands
län har vägförvaltningen uppgjort arbetskraftsprogrammet
enligt dessa principer.
Programmet har godkänts av länsarbetsnämnden
i februari 1953 och sedermera
i september reviderats i samråd
med nämnden. Antalet byggnadsoch
underhällsarbetare har därvid
beräknats i medeltal uppgå till ca
980 man i september men därefter successivt
nedgå till 810 i oktober, 650 i
november och 590 i december. Arbets -

styrkan under vintern 1953—1954 beräknas
även till 590. Enligt inkomna
rapporter togs i verkligheten i september
950 vägarbetare i anspråk, alltså något
färre än beräknat. Därefter har arbetsstyrkan
varit i oktober 900 och i november
680, d. v. s. större än programmet
förutsatt. Jämfört med förhållandena
i september måste nu en minskning
ske med ca 360 man. Härtill kommer
20 man färjpersonal, som inte är
medtagna i programmet, så att den totala
nedgången blir 380 man.

Samtidigt förflyttas 130 man från vägunderhållet
till byggnadssidan. Därvid
sker en blott formell uppsägning från
förstnämnda slags arbete och vederbörande
får besked om att sysselsättning
kan beredas vid vägbyggnadsarbete. Något
verkligt avskedande är det alltså ej
fråga om.

Enligt avtal med Svenska vägarbetareförbundet
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
åtagit sig att om möjligt bereda
arbetare med mer än 10 års sammanlagd
anställningstid sysselsättning
året runt. Vägförvaltningen har emellertid
funnit det möjligt att sysselsätta ytterliga
några underhällsarbetare och därför
ansett sig kunna draga gränsen vid
minst 7 års anställningstid.

Vid vägväsendets pianläggningsverksamhet
eftersträvar man på allt sätt att
söka åstadkomma möjligaste jämna sysselsättning.
Särskilt vad angår norrlandslänen
måste emellertid hänsyn härvid
även tagas till det förhållandet, att
en del av den i vägväsendet sysselsatta
arbetskraften under vintern i normala
fall erfordras för arbeten inom skogsbruket.
Då det i dessa län i regel är svårt
att vintertid bedriva vägbyggnadsarbeten
på ett ekonomiskt sätt, kan det uppenbarligen
inte anses såsom ett samhällsintresse
att kvarhålla hela arbetsstyrkan
i vägväsendet under vintern, om
skogsbruket samtidigt har behov av arbetskraft.
Denna växelverkan mellan
vägväsendet och skogsbruket ingår därför
såsom ett normalt led i arbetskraftsplaneringen.

Den friställning av arbetskraft vid
vägförvaltningen i Västernorrlands län,

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. avskedandet av vägarbetare i Yästernorrlands län.

som nu är aktuell, sker i överensstämmelse
med uppgjort och av vederbörande
arbetsmarknadsorgan godkänt program.
Om emellertid mera väsentliga
svårigheter skulle uppkomma att bereda
annan sysselsättning åt den friställda arbetskraften,
får jag efter samråd med
socialministern meddela, att speciella
åtgärder torde få övervägas.

Herr PERSSON, OLA (k): Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet Hjalmar
Nilson för det snabbt avlämnade svaret
på min interpellation.

Avsikten med min interpellation var
att få ett auktoritativt besked, huruvida
sådana permitteringar och avskedanden,
som nu skett i Västernorrland, ingår i
de statliga förvaltnings- och arbetsorganens
uppgjorda planer och arbetsprogram
eller om det beror på att vägförvaltningen
helt plötsligt stod utan pengar
för att fullfölja sitt program i fråga
om vägbyggnader och vägunderhåll. Vidare
ville jag veta, om statsmakterna anser
sådana omfattande permitteringar
vara i överensstämmelse med talet om
att bereda anställda arbetare jämn och
full sysselsättning.

Av statsrådets svar framgår, att i det
av vägförvaltningen uppgjorda arbetsprogrammet
för året behovet av arbetskraft
beräknas månadsvis. På enahanda
sätt sker en planläggning även
av vägunderhållsverksamheten. Det är
då i hög grad anmärkningsvärt, hur lösa
dessa vägarbetares anställningförhållanden
i själva verket är. Det är endast arbetare
med minst 10 års sammanlagd
anställningstid som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
åtagit sig att om möjligt
bereda sysselsättning året om. Enligt interpellationssvaret
har vägförvaltningen
i Västernorrlands län dragit gränsen vid
minst sju års anställningstid.

Statsrådet säger i sitt svar att »vid
vägväsendets planeringsverksamhet eftersträvar
man på allt sätt att söka åstadkomma
möjligaste jämna sysselsättning».
Det är just på detta som jag i interpellationen
bland annat tagit sikte. Det skulle
behövas ytterligare tre miljoner kro -

nor i anslag för att kunna behålla hela
arbetsstyrkan över vintern och därmed
inte behöva tillgripa dessa åtgärder att
fem, sex veckor före jul permittera och
avskeda så stor arbetsstyrka. Enligt uppgift
från fackföreningshåll hade vägarbetaravdelningarna
vid årsskiftet 1952
—53 1 575 medlemmar. Av siffrorna
framgår, att det är en mycket hög procent
av vägarbetarna som nu permitteras.
Det är ingen brist på arbeten, som
vägförvaltningen planerat att utföra.

Man talar om full sysselsättning, och
folk börjar i allmänhet också tro att
statsmakterna eftersträvar detta, men en
sådan här säsongmässig anställning står
i bjärt kontrast till talet om trygghet i
anställningen, d. v. s. jämn och full sysselsättning.
Äldre arbetare, som icke kan
hänvisas till skogsarbete, kommer i en
mycket svår ställning. De statliga organen,
d. v. s. vägförvaltningarna, bör väl
beredas möjlighet att erhålla anslag för
sina arbetsuppgifter, så att denna jämna
och fulla sysselsättning i första hand
garanteras hos dem anställda arbetare.

Statsrådet hänvisar till skogsbrukets
behov av arbetskraft och anser att »växelverkan
mellan vägväsendet och skogsbruket
ingår som ett normalt led i arbetskraftsplaneringen».
Det synes vara
en idealisk anordning för skogsägarna
i Västernorrlands län att, såsom statsrådet
säger, »den friställning av arbetskraft
vid vägförvaltningen, som nu är
aktuell, sker i överensstämmelse med
uppgjort och av vederbörande arbetsmarknadsorgan
godkänt program». Det är dessa
tvångsåtgärder mot vägarbetarna under
hänvisning till skogsarbete, som är
i så hög grad osympatiska. Med förbättrade
skogsarbetaravtal skulle skogsbruket
säkerligen kunna tillgodose sitt
behov av arbetskraft utan att behöva gå
till väga såsom nu sker beträffande vägarbetarna.
Bland så många permitterade
vägarbetare är det säkerligen många som
icke tidigare varit ute på skogsarbete.

Denna s. k. friställning av vägarbetare
skapar stora bekymmer för många
hem så här före jul och borde, synes
det mig, icke behöva ifrågakomma, om
avsikten i stället vore att åstadkomma

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. införselavgifterna å kraftfoder.

trygghet samt jämn och full sysselsättning
för de anställda.

Statsrådets svar har bekräftat, att det
är i full överensstämmelse med de statliga
organens arbetsprogram och planer
som nära en tredjedel av de organiserade
vägarbetarna i Västernorrland
ställdes utan arbete den 16 november.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Från västernorrländskt håll är vi glada
över den upprustning, som börjat ske
av våra vägar. Den har satt in på allvar
under de senaste åren. Vad beträffar antalet
vägarbetare, förstår alla, som vill se
på dessa problem nyktert och sakligt, att
man här har att välja mellan en mindre
fast kår eller en större kår för sommaren
och en reducering av kåren under
vintern. Klimatet där uppe nödvändiggör
en forcering av vägarbetena under
sommartiden, och då är det alldeles
naturligt att det blir en viss anhopning
av arbetskraft där under den tiden. Ser
man på dessa problem ur den synpunkten,
tror jag att inställningen blir en
annan till dem. Men kvar står ändå ett
problem, och det är just vad denna arbetskraft
skall syssla med, sedan den
blivit permitterad från vägarbetena. Då
har vi som regel skogsarbetena att tillgripa,
men i vissa fall går perioderna
inte ihop. Så är förhållandet just nu:
skogsarbetena har ännu inte börjat på
allvar, när permitteringarna från vägarbetena
sker, och då måste andra arbetsobjekt
tillgripas. Därvidlag tror jag nog
att det finns en lång rad av nyttiga och
nödvändiga arbeten, som kan komma i
fråga, t. ex. vatten- och avloppsarbeten
och liknande. Vi, som representerar länet,
skulle därför vara glada, om vederbörande
försökte ordna det så, att de,
som nu blir permitterade från vägarbetena,
inte behövde gå utan sysselsättning,
utan kunde överföras från ett arbete
till ett annat så fort ske kan efter
en permittering. Detta är huvudfrågan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. införselavgifterna å kraftfoder.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Karl Perssons interpellation
angående införselavgifterna å kraftfoder,
fick nu ordet och anförde: Herr talman!
I en med första kammarens tillstånd väckt
interpellation har herr Karl Persson
bett mig lämna en redogörelse för omständigheterna
kring de införselavgifter,
som införts på kraftfoder, och motiveringen
för dessa avgifter.

Med anledning härav får jag till en
början erinra om att Kungl. Maj:ts befogenhet
att förordna om införselavgift
på bland annat fodermedel grundar sig
på en av riksdagen år 1951 antagen förordning
angående reglering av införseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter
in. m. Avgiftens storlek skall enligt
denna förordning bestämmas av
Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
av statens jordbruksnämnd.
Riksdagens beslut i frågan innebar ingen
nyhet. Redan på 1930-talet hade riksdagen
i olika författningar lämnat enahanda
bemyndigande. 1951 års riksdagsbeslut
innebar i huvudsak endast, att
man skulle sammanföra ett antal äldre
författningar till en enhetlig förordning.

Det är väl knappast nödvändigt att i
detta sammanhang i detalj redogöra för
skälen till att införselavgift på fodermedel
i vissa situationer måste uttagas.
Dessa skäl är bland annat redovisade
i riksdagshandlingarna till 1947
års principbeslut om jordbrukspolitiken.
Jag vill endast påpeka, att det centrala
i prisstödet till jordbruket skall vara
att genom gränsskydd söka hålla de inhemska
jordbrukspriserna på lämplig
nivå. Det viktigaste medlet att ernå sådant
gränsskydd är införselavgifter. Ett
prisstöd åt animalieproduktionen förutsätter
ett visst skydd mot en ohämmad
fodermedelsimport. Import av fodermedel
till priser, som måste betraktas som
låga i förhållande till priserna på animalier,
skulle uppenbarligen inte bara
vara till skada för den svenska fodermedelsodlingen,
utan också ge upphov

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

till en väsentligt större produktion av
animalier än som svarar mot avsättningsmöjligheterna.
Det är uppenbart att konsekvenserna
av en sådan import måste
bli särskilt allvarliga i ett läge, då man,
såsom för närvarande, har överskott på
färdigprodukter och dessutom en riklig
tillgång på inhemska fodermedel. I
1947 års principbeslut förutsattes också
att man ej genom att möjliggöra en
på importerade fodermedel grundad animalieproduktion
skulle stimulera till en
produktionsökning som kunde medföra
avsättningssvårigheter. Om en fodermedelsimport
inte var önskvärd med hänsyn
till försörjningsläget, borde import
av kraftfoder därför tillåtas endast i den
utsträckning som behövdes för att balansera
foderstaterna (t. ex. täcka äggvitebrist
i det inhemska fodret).

Den omedelbara anledningen till att
frågan om införande av importavgifter på
fodermedel blev aktuell under våren
1953 var, att riksdagen samtidigt förelädes
ett förslag om att importen av fodervaror
senast den 1 september 1953
skulle helt friställas. Så länge Svenska
spannmålsaktiebolaget hade monopol på
fodermedelsimporten, fanns det inte något
egentligt behov av att uppta importavgift,
eftersom myndigheterna själva
bestämde utförsäljningspriserna och kunde
anpassa dessa till animaliepriserna.
Släpptes handeln däremot fri, kunde ett
sådant behov lätt uppstå, om priserna
på importfodermedel sänktes. Emellertid
räknade man i våras knappast med
att prisläget utomlands på fodermedel
skulle utveckla sig i sådan riktning, att
importavgifter i någon större utsträckning
skulle behöva tillgripas. Snarare
antog man, att den fria importen skulle
komma att medföra en viss fördyring
av fodermedlen.

Prisutvecklingen på fodervaror har sedermera
både på hemmamarknaden och
på världsmarknaden blivit en helt annan
än den förmodade. Man har fått bevittna
ett mycket starkt prisfall på alla slag
av foderspannmål och kli. Även priserna
på oljekraftfoder har gått ner. Samtidigt
har vi gynnats med en god skörd,
som föranlett att svensk foderspannmål

Ang. införselavgifterna å kraftfoder,
och svenskt kli gått ner i bottenpriser.

I detta läge har statens jordbruksnämnd
funnit det nödvändigt att införa införselavgifter
för att dels skydda den inhemska
marknaden på fodersäd, dels
hindra uppkomsten av större exportöverskott
av animalieprodukter.

Hittills har avgifterna, om man bortser
från en obetydlig prishöjning på majs
(omkring 1 kr/dt), icke medfört någon
förhöjning av priset på fodermedel inom
landet i förhållande till vad som gällde
före avgifternas tillkomst. Enligt en av
jordbruksnämnden uppgjord sammanställning
över foderpriserna vid olika
tidpunkter låg priset på svensk fodersäd
vid försäljning från producenter den 20
oktober 1953 8 å 10 kronor lägre än vid
motsvarande tidpunkt 1952. Ungefär
densamma är skillnaden i jämförelse
med priserna under våren 1953. Importpriserna
för prima foderkorn och foderhavre
ligger för närvarande vid 26: 50—•
27: — kronor för deciton, eif, och ingen
import äger rum. I fråga om majs har
utvecklingen på världsmarknaden den
senaste tiden varit sådan, att den skulle
ha medfört en prissänkning av drygt
4 kronor, om någon ändring av införselavgiften
ej genomförts. Jordbruksnämnden
har emellertid beslutat en höjning
av avgiften från 5 till 7 kronor från och
med den 16 november 1953. Detta gör,
att prissänkningen tills vidare torde begränsas
till omkring 2 kronor för deciton.
För närvarande motsvarar således
införselpriset + införselavgiften elt förbruka
rpris av knappt 47 kronor för deciton
fritt noteringsorten.

För oljekraftfoderblandning noteras
nu visserligen ett pris, som är 1 krona å
1 krona 50 öre högre för 100 kilogram än
under de första månaderna av år 1953.
Det bör emellertid observeras, att de nu
noterade priserna avser blandning, vars
fodervärde i förhållande till tidigare saluförd
blandning höjts ungefär lika mycket
som prisstegringen. Större krav på
halten av protein och råfett har nämligen
uppställts. För linkaksmjöl kan
konstateras en obetydlig prishöjning
på ca 50 öre för deciton. För sojamjöl
och jordnötskakor, vilka intill hös -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Äng. införselavgifterna å kraftfoder,
ten 1953 endast saluförts för yrkesmässig
tillverkning av hönsfoderblandningar,
är priserna genomsnittligt något lägre
nu än före införselavgifternas införande.
På svenskt vetekli är priset per den 20
oktober 1953 rätt avsevärt lägre än vid
samma tid 1952, och skillnaden i förhållande
till vårmånaderna 1953 är ännu
större, eller icke mindre än 5 å 6 kronor
för deciton. Något utländskt vetekli
säljes icke för närvarande, eftersom priset
på detta, inklusive införselavgift, blir
för högt för att kunna konkurrera med
den svenska varan, vars pris i viss mån
anpassats efter det inhemska fodersädspriset.
Världsmarknadspriset på vetekli
var den 6 november 1953 31 kronor 50
öre å 32 kronor för deciton eif, medan
noteringen på svenskt kli var något
högre.

Av vad nu sagts framgår, att det icke
är riktigt att tala om någon fördyring
av fodermedlen i förhållande till de priser,
som gällde före införselavgifternas
tillkomst. I verkligheten har jordbrukarna
i dag, i varje fall genomsnittligt
räknat, betydligt lägre fodermedelspriser
än man tidigare räknade med. Om interpellanten
vill göra gällande, att en fördyring
skett i förhållande till de priser,
som skulle ha funnits, om vi icke haft
några införselavgifter, så är detta påstående
riktigt endast beträffande oljekraftfoder
och majs. Vad angår kli och
annan fodersäd än majs har priserna på
hemmamarknaden för dessa varor varit
avsevärt lägre under tiden efter införselavgiftens
införande än under tiden
dessförinnan, och de skulle icke sänkas,
om man nu slopade införselavgiften. Utlandspriserna
ligger nämligen för närvarande
så högt i förhållande till de inhemska
att lönande import ej kan ske,
även om avgifterna borttages. Situationen
kan emellertid snabbt ändras, varför
skydd bör finnas mot att priserna
på hemmaproducerade fodermedel genom
import ytterligare pressas ned. Det
kan knappast vara riktigt, att den animaliska
produktionen vid småbruket,
som bedrives på grundval av inköpta fodermedel,
nu befinner sig i ett sämre
ekonomiskt läge än vid den tid, då inga

införselavgifter fanns. Det torde vara alldeles
uppenbart, att utfodringen genom
de sänkta priserna på svensk fodersäd
avsevärt förbilligats.

Slutligen vill jag framhålla, att jordbruksnämnden
föreslagit Kungl. Maj:t
att de medel, som inflyter genom införselavgifterna,
skall tagas i anspråk vid
utjämning av förluster, som kan uppstå
vid export av smör, fläsk och ägg. Detta
förslag har ännu icke prövats men klart
är, att avgiftsmedlen i varje fall i huvudsak
torde komma att användas i sådant
syfte. Därigenom kommer medlen bl. a.
småbruket till godo. Vid beräkningarna
för jordbrukskalkylen har man uppskattat
beloppet av införselavgifter under
1953/54 till 6,:: milj. kronor. Hittills har
praktiskt taget inga avgifter influtit, men
när så blir fallet, blir det aktuellt att
närmare pröva frågan om medlens användning.

Herr PERSSON, KARL, (bf): Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få uttala
mitt tack för svaret på interpellationen.

Från början vill jag framhålla, att jag
aldrig har ifrågasatt, att Kungl. Maj:t
inte skulle ha befogenhet att införa införselavgifter.
Vi kan således begränsa
oss till att diskutera deras verkningar
och ändamålsenlighet.

Jag är överens med statsrådet om att
införselavgifterna på annan fodersäd än
majs varit verkningslösa, därför att överskottet
på sådan fodersäd inom landet
är så stort i förhållande till efterfrågan,
att prisrörelserna har följt sina egna
ekonomiska lagar. Detta har jag ju för
övrigt också sagt i interpellationen. Jag
konstaterar således, att införselavgifterna
hittills inte har varit till något stöd
för den svenska fodersädsodlingen.
Däremot torde införselavgifterna på oljekraftfoder
och på raps- och senapsmjöl
i förening med inblandningstvång
av raps- och senapsmjöl i oljekraftfoderoch
hönsfoderblandningar ha varit till
gagn för den svenska oljeväxtodlingen
genom att den tvingat till förbrukning
av oljeväxtodlingens avfallsprodukter.

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Statsrådet säger, att det noterade priset
på oljekraftfoder visserligen är 1 krona
å 1 krona 50 öre per 100 kg högre än
innan införselavgifterna infördes, men
att kvaliteten är bättre. Nu förhåller det
sig så, att priset inte bara är 1 krona
50 högre än före nämnda tidpunkt, utan
även är lika mycket högre än det i jordbrukskalkylen
beräknade priset, samtidigt
som mjölkpriset har sänkts med 1
öre per liter jämfört med fjolårspriset.
Härtill kommer den prissänkning på
mjölken, som sker genom att allt fler och
fler småbrukare inte får producentbidrag.
Jag tror nog, att statsrådet behöver
se upp litet mera med jordbruksnämndens
göranden och låtanden. Jag
vet inte av att oljekraftfoderblandningen
har förbättrats i kvalitativt avseende.
Fortfarande skall den ju innehålla 30
procent av raps-, ryps- eller senapsmjöl.
Noteringen avser ju också fortfarande
43-procentig vara. Har den varit ännu
sämre förut?

Så ett par ord om majspriset. I jordbrukskalkylen
för 1953/54 är priset beräknat
till 47 kronor 40 öre per 100 kg.
I juli, således månaden innan införselavgifterna
infördes, var noteringen 48
kronor 12 öre, och för närvarande är
den 48 kronor 63 öre, allt enligt Lantbruksförbundets
medelnoteringar för
södra Sverige. I Norrland torde priset
vara ännu högre. Nog tycker man att införselavgiften
och i all synnerhet den
sista förhöjningen var omotiverad. Det
är för resten en gammal företeelse, att
kraftfoderpriset är högre än det beräknade.
Spannmålsbolaget har ju ofta på
de fodermedel som det haft monopol på
tagit ut högre pris än det i jordbrukskalkylen
beräknade priset.

Nu torde observeras, att den så gott
som enda användningen av majsen både
före och efter införselavgifternas införande
är till hönsfoder, där den knappast
helt torde kunna undvaras, om produktionen
skall kunna drivas något så
när rationellt. Även här gäller, att den
producerande varan, således äggen, för
produktionsåret beräknas till ej obetydligt
lägre pris än förra regleringsåret.
Nog bär relationen mellan foderkostnad

Ang. införselavgifterna å kraftfoder.

och priset på den färdiga varan försämrats,
då man jämför med priset på importerade
fodermedel. Att sedan priset på
svenskodlade fodermedel inte följt med
i uppgången, är en annan sak. I varje
fall har viljan varit god. Allt detta bevisar
bara, hur hopplöst det är att med
konstlade medel försöka styra produktionen,
så att vi producerar endast så
mycket som går åt i den svenska konsumtionen,
men ändå så, att det räcker
till. Härtill är nog statens tunga hand
alltför oformlig.

Rent allmänt torde kunna sägas, att
ett ingripande i ett avseende ofta medför
sådant resultat som inte kunnat förutses
och att ingripandet ibland till och
med kan ge ett annat resultat än det åsyftade.
I detta fall har endast uppnåtts
antingen en fördyring av produktionen
genom högre pris på importerade fodermedel
än som behövts eller en ej fullt
effektivt driven produktion — i vissa
fall bådadera. Man minskar det dyra
oljekraftfodret till under äggvitebalansen,
men slopar det inte helt och får
sämre effekt av det hemmaodlade fodret.
över huvud taget är nog införselavgifter
på produktionsmedel en sak som
man bör vara mycket försiktig med.
Därmed har jag inte sagt, att jag under
alla förhållanden är motståndare till införselavgifter
på fodermedel — det har
jag också framhållit vid något tillfälle
tidigare. Jag går med på att de var motiverade
de första åren på 1930-talet,
men de är det inte nu. Det är väl ändå
en oerhörd skillnad på pris och avsättningsförhållanden
då och nu. Vi måste
sträva efter att använda så billiga produktionsmedel
som möjligt och se till,
att vi bedriver produktionen effektivt.
Skulle detta strida mot 1947 års principbeslut
om jordbrukspolitiken, är det på
tiden att revidera detta. Jag tror emellertid
inte, att vi skall tolka det så. Visserligen
har vi ett visst exportöverskott
av både animaiiska och vegetabiliska
produkter, men detta grundar sig nog
mera på förbättrade produktionsresultat
inom hela jordbruket än på fodermedelsimporten.
Jag vill peka på förbättrad
konstgödselanvändning, mindre

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. införselavgifterna å kraftfoder,
antal hästar och import av drivmedel till
traktorer i stället, bättre brukningsmetoder
och en större kunnighet bland
jordbrukarna i såväl jordbruksspörsmål
som ekonomiska ting. Vi har även haft
jämförelsevis god och tjänlig väderlek
de senaste åren.

Jag tror, att det är bättre att småbrukarna
får liksom hittills bedriva sin animalieproduktion
utan alltför mycket införselavgifter
på importfoder. Då får vi
nog avsättning för det svenska fodersädsöverskottet.
Det är inte så farligt
med animalieöverskottet heller. Får vi
något över, går det väl att sälja. Ännu
har det ju inte varit några stora svårigheter.
Det finns andra, behändigare och
framför allt rättvisare medel att samla
in pengar för att täcka den förlust som
eventuellt kan uppstå genom att priserna
på exportmarknaden är lägre än på hemmamarknaden.
Slaktdjursavgifterna är
ett bra sätt, förmalningsavgiften ett annat.
Mejeriernas riksförening kan genom
clearing rättvist reglera förlust på smörexporten.

En annan sak, som jag tycker är betänklig
i statsrådets svar, är att statsrådet
svävar på målet när det är fråga
om hur de genom införselavgifterna influtna
medlen skall användas. Skall medlen
bara i huvudsak användas för att utjämna
förluster som kan uppstå vid export
av smör, fläsk och ägg? Jag trodde
det var självklart att de endast skulle användas
till detta.

Jag vädjar ännu en gång till statsrådet
att inte på konstlat sätt onödigtvis fördyra
oljekraftfoder- och hönsfoderblandningarna.
Det är ju ändå till mycket
stor del småbrukets produktionsresultat
det gäller.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Persson säger, att han inte har
tvivlat på att Kungl. Maj :t har befogenhet
att införa införselavgifter. Interpellanten
har dock begärt att få en redogörelse
för dessa, och då ansåg jag det nödvändigt
att något beröra även frågan om befogenheten.

Sedan säger interpellanten, att kraft -

foderpriset är högre än man kalkylerat
med i jordbrukskalkylen, trots att mjölkpriset
har sänkts. Tyvärr, herr Persson,
är det så, att även om priset har gått
ned med 1 öre, är produktionen i stigande,
och vi har för närvarande mycket
stora svårigheter att finna avsättning
för animalierna. Nu säger interpellanten,
att han inte tror att det är
så farligt. Det är ju bra att ha en god
tro, men verkligheten talar ett annat
språk. Försök i dag, herr Karl Persson,
att på världsmarknaden sälja det animalieöverskott
vi för närvarande har
och se vad resultatet blir! Läget var så
allvarligt, att regeringen ansåg det nödvändigt
att låta jordbruket träda in för
att se till, att de handelsavtal, som vi
har med vissa länder, verkligen blev fullgjorda
på det sätt som vi har räknat
med. Det är ju ingalunda så, att animalieproduktionen
har ökat endast i vårt
land. Vi har räknat med avsättningsmöjligheter
i stora delar av Mellaneuropa,
men i dag säger man därifrån: »Vår
egen produktion räcker till, och vi kan
inte för närvarande ta emot ett överskott
t. ex. från Sverige.»

Följaktligen är möjligheterna att finna
avsättning för animalier, speciellt smör,
ganska små i dagens läge. Mejeriernas
riksförening har väl just nu något över
10 000 ton smör i lager. Även om det
finns vissa möjligheter att exportera en
del av detta, är det inte fråga om annat
än att det för närvarande föreligger
mycket stora avsättningssvårigheter —
det kan ju hända att situationen förbättras.

Dessutom ligger det så till, att den
skörd vi bärgade år 1953 i fråga om
hemmaproducerat foder, som dock är
grundförutsättningen för mjölkproduktionen,
är av den storleken att mjölkproduktionen,
mänskligt att döma, inte
kommer att bli mindre under år 1954
än i år, utan kanske i stället större.

Herr Persson invänder nu, att priset
redan är sänkt med 1 öre. Ja, om
produktionen blir för stor och vi får
svårigheter att avsätta den utom landet,
kan vi få bevittna att mjölkpriset
sjunker ännu mer. Under sådana för -

Onsdagen den 25 novembei’ 1953.

Nr 30.

hållanden gäller det givetvis att bedöma
vad som är bäst för det största antalet
jordbrukare i vårt land, i synnerhet
för småbrukarna som i så hög grad
är beroende av mjölkproduktionen: å
ena sidan att man i någon mån fördyrar
de fodermedel, som åstadkommer en
konstlad produktion, eller i varje fall
ser till, att de icke förbilligas och därigenom
stimulerar till överproduktion,
å andra sidan att man låter dessa fodermedel
ohämmat föras in, så att man
åstadkommer en överproduktion som
kommer att föranleda en sänkning av
mjölkpriset. Som jordbrukare är jag av
den bestämda meningen, att det är bättre
ekonomi för jordbruket att inte importera
onödigt mycket kraftfoder.

.lag tillät mig säga i mitt interpellationssvar
— och de uppgifterna har jag
fått från jordbruksnämnden — att man
faktiskt har förbättrat kvaliteten på
kraftfoder, motsvarande prishöjningen
på 1 krona å 1 krona 50 öre per deciton,
genom att man har blandat in mer
högprocentigt äggvitehaltigt kraftfoder
— sojamjöl eller dylikt. Uppgiften är
lämnad av jordbruksnämnden som föreskriver
blandningarna.

Vad införselavgifterna beträffar säger
herr Persson att han kan förstå orsaken
till dem, men att man bör vara
mycket försiktig i sammanhanget. Ja,
det är jag överens med honom om. Men
jag menar, att jordbruksnämnden har
försökt vara försiktig i sin politik när
det gäller införselavgifterna. Det måste
vara en oerhört svår uppgift att göra
den avvägning som vid varje tillfälle är
nödvändig. Det är betydligt lättare att
vara efterklok och att i efterhand komma
med kritik. Ifrån jordbruksnämndens
sida har enligt min mening ingenting
företagits som man på jordbrukarhåll
i dag har anledning att kritisera.
Jordbruksnämnden har handlat av omtanke
om jordbruket, ingalunda i avsikt
att fördyra produktionen. Vad som har
skett står i full överensstämmelse med
1947 års riktlinjer om att kraftfodret
bör införas endast i den mån det fordras
för att upprätthålla äggviteminimum
i kraftfoderstaten.

Ang. införselavgifterna å kraftfoder.

Då säger herr Persson: »Det är så
riktigt, men vi har ju ändå en mycket
stor inblandning av hemmaproducerat
kraftfoder, avfallsprodukten av rapsodlingen.
» Ja, men om det inte förekommit
oljeväxtodling i landet, hade väl rätt
stora arealer friställts för annan odling,
och jag tror att det i så fall hade legat
närmast till hands att man odlat mera
foderväxter. Då hade vi kommit i samma
situation: vi hade fått en ökad animalieproduktion.
Även om man inte vill
tro det, måste jag än en gång påpeka,
att det i dagens läge råder svårigheter
att finna avsättning för överskottet av
mjölk, smör, ost m. in., vilket gör att man
måste iaktta försiktighet.

En hel del småbrukare har numera
mist producentbidraget, framhöll herr
Persson vidare. Det har de gjort. Men
det är väl inte de jordbrukare som för
sin huvudsakliga försörjning är beroende
av mjölkproduktionen, utan andra. När
man inom lantbruksnämnderna prövar
vilka som skall erhålla producentbidrag,
ser man efter, om vederbörande har sin
huvudsakliga inkomst av jordbruket eller
en så stor inkomst därav som motsvarar
vad en hel del arbetare i dag
har att räkna med.

Om man tar alla de olika synpunkterna
på frågan under övervägande och
om man verkligen vill åstadkomma det
bästa möjliga för jordbruket, så tror
jag, med all respekt för herr Perssons
åsikt, att jordbruksnämnden dock genom
sitt ställningstagande till införselavgifterna
just har fört den försiktiga
politik som herr Persson har förordat.

Herr PERSSON, KARL (bf): Jag vill
inte bestrida att det kan föreligga en
viss svårighet att finna avsättning för
överskottet av animaliska produkter,
men svårighet av minst samma valör råder
väl, när det gäller överskottet av
vegetabiliska produkter. Spannmålsöverskottet
har ändå medfört ungefär lika
stora bekymmer som överskottet av animaliska
produkter, kanske större, men
det har i alla fall inte vidtagits några
åtgärder för att minska den produktionens
effektivitet.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. införselavgifterna å kraftfoder.

Jag kan inte låta bli att påpeka än en
gång, att det är produktionens effektivitet
som införselavgifterna, åtminstone
på oljekraftfoder, till mycket stor del
går ut över. Jag bestrider att vi kan kalla
det för en konstlad produktion att använda
så stor del importerat oljerikt
kraftfoder, att man utnyttjar djurmaterialet,
stallarna och sin egen arbetskraft
på mest effektiva sätt. Ungefär detsamma
torde kunna sägas om användningen
av majs i hönsfoderblandningarna.

Jag vet inte, om jag skall säga något
om producentbidraget — jag nämnde det
ju endast i förbigående i mitt förra anförande.
Men det finns inte bara sådana
som mister producentbidraget, därför att
jordbruket inte är deras huvudsakliga
näring, utan det finns en hel del som
mister producentbidraget vid försäljning
av jordbruk. Nya brukare får ju inte något
bidrag, om de än bär sin huvudsakliga
näring av jordbruket. Jag erkänner
gärna att detta är i överensstämmelse
med 1947 års jordbruksbeslut, men det
är inte säkert att det är riktigt för den
skull.

Sedan tycker jag i alla fall att jordbruksnämnden
har använt större våld
än nöden kräver, när den höjt priset på
importerat foder genom införselavgifter
så mycket, att det blir högre än det i
jordbrukskalkylen beräknade.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag måste säga Karl Persson, att jag är
fullkomligt överens med honom om att
detta kraftfodermedel är till för att få
effektivt resultat av produktionen, men
jag är också fullkomligt tillfredsställd
med jordbruksnämndens handlande, ty
den har sett till, att man får in tillräckligt
med kraftfodermedel — och till ett
pris som är ekonomiskt försvarbart —
för att åstadkomma en rätt balansering
av äggvitan i foderstaten. Om man sedan
vill företa en, som jag tillät mig
säga, konstlad produktion, då ligger det
sämre till, det erkänner jag, men den
produktionen vill vi inte ha.

Nu säger herr Persson, att det är svå -

righeter att vinna avsättning inte bara
för animalier utan även för vegetabilier.
Ja, vi har vissa svårigheter, men,
herr Persson, de kan inte alls jämföras.
Det är mycket lättare att i dag finna
avsättning för spannmål ute på världsmarknaden
än det är att finna avsättning
för animalier. Det är så, herr Persson!
Det är bäst att undersöka saken,
innan man gör några påståenden om
motsatsen, ty för närvarande är det till
betydligt lägre mellanavgift som vi kan
få ut vegetabilier än animalier ur landet.

Det var fullkomligt rätt, när jordbrukets
organisationer redan 1951 framhöll
svårigheten att finna avsättning för animalier
och stimulerade jordbrukarna att
i stället i viss mån övergå till vegetabilier.
Det är ändå väl för den grupp
herr Persson vill göra sig till talesman
för, nämligen småbrukarna, att det skett
en övergång från animalier till vegetabilier,
så att vi inte har alltför stora
överskott på animalier, vilket givetvis
skulle ha drabbat småbruket allra mest.

Jag skall inte mera ingående ta upp
resonemanget om producentbidraget. Det
har vi diskuterat vid andra tillfällen.
Men jag säger, att man även där får göra
en avvägning. Om man, genom att kräva
att vem som helst skall få producentbidrag,
alltså även ny ägare av ett jordbruk,
äventyrar 1947 års riksdagsbeslut,
är det enligt min mening förnuftigare
att bibehålla 1947 års riktlinjer, även om
man inte är fullt överens i alla detaljer.
Men på vilket område i livet, herr Persson,
är man tillfredsställd när det gäller
alla detaljer?

Herr PERSSON, KARL (bf): Jag skall
inte diskutera vidare, men jag är inte
alldeles säker på vare sig att det är eller
att det blir lättare att avsätta spannmålsöverskottet
än vad det är att avsätta överskottet
av animalier. Åtminstone enligt
de uppgifter jag varit i tillfälle att ta
del av, är mellanskillnaden vid export
av spannmål proportionsvis minst lika
stor som när det gäller överskottet av
animalier. För övrigt är det väl åtminstone
för närvarande inte någon svårig -

Onsdagen den 25 november 1953. Nr 30. 15

Om statens övertagande av enskilds skadeståndsförpliktelse m. m.

het att avsätta vare sig äggöverskottet
eller fläsköverskottet, utan detta gäller
endast smöret.

Jag vill gärna vitsorda, att vi är
överens i långa stycken. Vi är således
överens om att äggvitekraftfodermedlet
behövs för att driva animalieproduktionen
effektivt, men då tycker jag att man
inte bör fördyra detta fodermedel mer
än som är nödigt, åtminstone inte till
mer än som är upptaget i jordbrukskalkylen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om statens övertagande av enskilds skadeståndsförpliktelse
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 164, i anledning av väckt motion
om statens övertagande i vissa fall
av enskilds förpliktelse att utgiva skadestånd
eller annan ekonomisk ersättning.

I en inom första kammaren av herr
Söderqaist väckt motion (I: 108) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och därav föranlett förslag
om sådana bestämmelser — exempelvis
genom förskottering från staten
—- att den, som av domstol tilldömdes
rätt till skadestånd eller annan ekonomisk
ersättning, erhölle möjlighet att få
sina genom dom godkända rättsanspråk
uppfyllda, särskilt i sådana fall där den
ersättningsberättigade vore starkt beroende
av skadeståndet eller ersättningen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 1:108 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Sundelin
och fröken Ager, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr SÖDERQUIST (fp): Herr talman!
Av det föreliggande utlåtandet att döma
har statsutskottet hyst stor sympati
för syftet med min motion. Man har i
själva verket tillstyrkt saken, även om

man avstyrkt motionen. Motionärer i
riksdagen råkar ju, som bekant, ofta ut
för det ödet, att en utredning pågår eller
planeras rörande den fråga, varom motionen
handlar. Det har hänt mig i det
här fallet.

Nu är det emellertid klart, herr talman,
att jag måste finna det tilltalande,
att man på högsta ort redan börjat
fundera över det problem, varom
jag motionerat, och jag är naturligtvis
glad över att få veta att en viss utredning
redan gjorts och att ytterligare en
är planerad. Det är bara en sak som gör
mig missnöjd, och det är att en utredning
ofta drar långt ut på tiden. Jag
hade därför hoppats, att utskottet skulle
ha funnit anledning och möjlighet till
erinran om att utredningen borde påskyndas.
Det är ju nämligen, herr talman,
här fråga om något som verkligen
brådskar.

Många exempel på ömmande fall kan
säkert lätt utfinnas. Jag skall nöja mig
med att peka på ett, det som nämnes i
motionen. Detta klargör också avsikten
med denna.

År 1950 blev en ung kvinna bragt om
livet i Solna, då hon var på väg till sitt
hem i Huvudsta från sin arbetsplats i
Stockholm. Dråparen, en ung man, blev
dömd skyldig men straffriförklarades
och internerades. Han dömdes emellertid
att till den dödas familj utgiva ett
belopp för begravningskostnader m. m.
Den dömde, som saknade möjlighet att
genast betala, kunde givetvis inte heller
under vistelsen på sinnessjukhuset få
möjlighet .att göra rätt för sig. Kanske
kan han det en gång, kanske inte. Hade
han blivit dömd till frihetsstraff för livet
eller för mycket lång tid eller vore
han obotligt sinnessjuk, finge han aldrig
ens tillfälle att betala sin skuld.

Det förefaller icke rimligt, att den som
genom laga dom blivit skadestånds- eller
ersättningsberättigad över huvud inte
ens skall ha någon möjlighet att få sin
rätt. Han måste finna domen meningslös.
Kanske uppfattar han den som ett
hån. Och mer än en har också givit uttryck
för förvåning över att det allmänna
inte ingriper i dylika fall.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Om inläggande av vatten- och avloppsledningar i vissa Djurgårdsfastigheter.

Jag kan försäkra, herr talman, att den
ersättningsberättigade i det här relaterade
fallet finner resultatet av domen
mycket underligt. Den dödade unga
kvinnans far har vid flerfaldiga tillfällen
diskuterat saken med mig, och
han finner icke någon större tröst, det
måste jag försäkra, i mina påpekanden,
att vad samhället eventuellt skulle kunna
hjälpa honom med att få dock bara är
en penningsumma; sitt barn kan han
inte få tillbaka. Han menar visserligen
också att pengarna som sådana långt
ifrån är allt, men han anser att den goda
vilja till förståelse, som samhället visade
genom att skadeersättningens utbetalande
garanterades ändå skulle kännas
som en lättnad.

Jag har intet yrkande, herr talman,
men jag vill enträget vädja till såväl
den pågående som den planerade utredningen
att skynda på. Det är av vikt
att något sker och sker snabbt på detta
område. Även reservanterna inom utskottet
har — så har det sagts mig •—
med sin reservation velat understryka
behovet av skyndsamhet med utredningarna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fastighet i Västerbottens län;

nr 166, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

167, i anledning av väckta motioner
om vissa utredningar i befolkningsfrågan;
och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående flyttning av Stockholms
örlogsbas.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om inläggande av vatten- och avloppsledningar
i vissa Djurgårdsfastigheter.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 169, i anledning av väckt motion
om inläggande av vatten- och avloppsledningar
i vissa fastigheter i gamla
Djurgårdsstaden.

I en inom första kammaren av herr
Möller väckt motion (1:111) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta anmoda
Kungl. Maj:t att ålägga fortifikationsförvaltningen
att sörja för inläggandet
av vatten- och avloppsledningar
i de under förvaltningen sorterande fastigheterna
i gamla Djurgårdsstaden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet gjort vissa uttalanden rörande
den i motionen berörda frågan, varefter
utskottet hemställt, att riksdagen
måtte i anledning av motionen I: 111 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Jag
har tillåtit mig att begära ordet på
denna punkt bl. a. av det skälet att jag
faktiskt inte förstår vad utskottet har
skrivit.

Jag tillät mig väcka denna motion, sedan
jag, närmast genom en tidningsartikel,
fått kännedom om att ett stort
antal av hyresgästerna i statens fastigheter
i gamla Djurgårdsstaden saknade
vatten och avlopp. Jag vet mycket väl
att där även finns andra hygieniska
missförhållanden, men jag begränsade
mig till att i min motion blott ta upp
denna fråga på grund av att avsaknaden
av vatten- och avloppsledningar medför
en mängd onödigt merarbete särskilt för
husmödrarna. Därtill kommer att staten
ju på den punkten i sin allmänna
bostadspolitik har intagit en mycket bestämd
ståndpunkt. Sådan denna ståndpunkt
uttolkats av bostadsstyrelsen har
den t. o. m. i vissa fall varit så bestämd,
att jag snarast har ansett att
man varit alltför sträng från statens sida.
Jag tänker då särskilt på vad som
fordras vid uppförande av enstaka bostadshus
på landsbygden.

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Om inläggande av vatten- och avloppsledningar i vissa Djurgårdsfastigheter.

Staten har bevisat sitt intresse för lösande
av frågan om vatten- och avloppsledningar
inte minst genom att bevilja
speciella anslag vid uppförande av bostäder
för att man där skall lägga in
vatten och avlopp. Staten anser det alltså
vara så viktigt att söka bespara husmödrarna
onödigt merarbete, då det
gäller att bli av med hushållens avskräde
och skaffa vatten till hushållen,
att man ger särskilda anslag för detta
ändamål. Man vill inte att husmödrarna
på vintern skall behöva springa långa
vägar utanför bostaden för att hämta
vatten.

Då staten alltså genom ett organ, bostadsstyrelsen,
som bär helt har regeringen
och riksdagen bakom sig, med
speciella bidrag uppmuntrar inläggande
av vatten- och avloppsledningar även
i gamla fastigheter, måste jag verkligen
fråga mig, om det kan vara rimligt att
samtidigt tillåta den ordningen, att statens
egna fastigheter saknar dessa bekvämligheter.

Utskottet har inte brytt sig om att referera
mer än själva klämmen i min motion,
vilket jag naturligtvis inte kan
säga något om. Jag vill dock begagna
tillfället att här något redogöra för motionens
innehåll.

Fortifikationsförvaltningen har hand
om ett tjugotal fastigheter i den s. k.
gamla Djurgårdsstaden. Jag förmodar att
många riksdagsmän har sett dessa kvarter
och kunnat bilda sig en uppfattning
om hur det ser ut där. De är ett mycket
pittoreskt och lustigt inslag i den stockholmska
stadsbilden, men det yttre skenet
bedrar ju ganska ofta. Om man går
in i fastigheterna och ser på dem litet
närmare, finner man att bostäderna där
är ganska undermåliga inte minst på
grund av att de saknar alla slags bekvämligheter.

1 de fastigheter, som fortifikationsförvaltningen
förvaltar åt staten, finns,
om de uppgifter jag fått är riktiga, 58
lägenheter. Husen härstammar från gammal
tid. Det märkliga är emellertid, att
i somliga fastigheter har en och annan
lägenhet vatten och avlopp, medan alla
de andra lägenheterna i samma fastighet

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 30.

saknar både vatten och avlopp. Det är
obegripligt, hur man kunnat ordna det
på det sättet. Jag har i varje fall inte
kunnat finna någon förklaring till att
somliga lägenheter gynnats med vatten
och avlopp, medan andra hyresgäster i
samma hus fått vara utan. Hyrorna är
låga, vilket ju ligger i sakens natur.

I utskottets utlåtande finns en uppgift,
som är av sådan art, att jag tycker
att utskottet borde ha »hajat» till när
man anför den närmast som ett bevis
för att man, enligt utskottets mening,
egentligen inte kan göra något åt dessa
förhållanden. Så tolkar i varje fall jag
utskottsutlåtandet. Det nämnes att försvaret
har omkring 8 000 bostäder, som
till ett mycket stort antal är omoderna.
Fortifikationsförvjaltningen har beräknat,
att de mest angelägna moderniseringsåtgärderna
skulle kräva ett anslagsbehov
av 10 miljoner kronor.

Jag talar här närmast å 58 bostadslägenheters
vägnar. De andra 7 000 eller
7 500 lägenheterna, vilka också är
av samma kvalitet — jag förmodar att
det är därför som utskottet har anfört
siffran — har antagligen ingen särskild
talesman i riksdagen och är måhända
också spridda över hela vårt långa land.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
vår militärbudget ju inte tillhör de missgynnade
numera. Det har kanske varit
så en gång i tiden, men vi har ju nu en
försvarsbudget på inemot 2 miljarder
kronor. Inom denna försvarsbudget kan
man emellertid inte finna utrymme för
att förse statens egna hyresgäster med
de allra enklaste små bekvämligheter.
Jag skall här nämna två fakta.

Det lär finnas tre ställen i gamla
Djurgårdsstaden, där hyresgästerna i de
undermåliga bostäderna utan vatten och
avlopp kan hämta vatten. Det må därför
vara ursäktligt, om man då och då där
ute ser en individ, som inte förefaller
ha tvättat sig på en vecka, ty det är förenat
med rätt stora besvärligheter att
hålla sig själv och sina kläder rena under
dessa förhållanden.

Det lär också finnas två eller tre ställen,
där vederbörande har möjlighet att
tömma avskrädet. Jag har naturligtvis

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Om inläggande av vatten- och avloppsledningar i vissa Djurgårdsfastigheter.

sett råttor där ute, men det är ju inte
någonting ovanligt i städerna. En av hyresgästerna,
kvinnan i hemmet, har sagt
mig att det inte är så svårt på sommaren,
men på vinterkvällarna däremot,
när det är mörkt, är hon rädd för att
gå ut och hämta vad hon behöver på
grund av de feta råttor, som springer
kring fotterna på henne. Dessa feta råttor
lever kanske inte helt och hållet men
i rätt hög grad på innehållet i avskrädestunnorna.
Dessa är visserligen nedgrävda,
men det faller ju alltid en del
utanför. Detta är endast några små försök
att ange vad det är man anser vara
en relativt likgiltig sak.

Utskottet erkänner, att en stor del av
ifrågavarande bebyggelse saknar mot nutida
krav på hygien svarande elementära
anordningar, och det kan man nog
säga. Jag vet inte om det är i avskräckande
syfte som utskottet för in frågan
om anordnande av WC, eftersom detta
jämte anordnandet av vatten och avlopp
skulle uppgå till omkring 500 000 kronor.
Den saken har jag emellertid inte
begärt, men det är naturligtvis i och
för sig önskvärt. Man har ju på många
håll önskat, att den gamla Djurgårdsstaden
i möjligaste mån skall bevaras i det
skick den är. Jag kan inte finna, att
inledandet av vatten och avlopp kommer
att medföra någon förändring i den
yttre bilden av fastigheterna, så att själva
stadsbilden därigenom skulle förvandlas.
Vilka verkningar inledandet av WC
i det avseendet skulle ha, vet jag inte,
men så mycket är alldeles klart, att det
är en mycket dyrbar historia. Jag har
emellertid inte betraktat denna fråga såsom
någonting av det angelägnaste i detta
sammanhang.

Jag skall inte ytterligare späda på,
men jag har ju ofta observerat, att när
vi här i riksdagen och i regeringen proklamerar
en viss politik på arbetsmarknaden
och på bostadsmarknaden, är staten
i regel någonting av det trögaste,
när det gäller att tillämpa de principer,
som man mer eller mindre har enat sig
om. Jag kan här endast nämna bestämmelserna
om krav på läkarintyg för personal
i statens tjänst. Jag vet inte om den

bestämmelsen är ändrad, men tidigare i
varje fall föreskrevs också viss synförmåga
för att en flicka skulle kunna bli
exempelvis telefonist. Det är ju allmänt
bekant att en blind person mycket väl
kan tjänstgöra såsom telefonist och antagligen
gör färre fel än en seende. Samma
sak gäller för en blind, som skriver
på skrivmaskin. En blind telefonist är
tvungen att på ett eller annat sätt lära
sig arbetets teknik.

Jag tycker för min del att det är i hög
grad skandalöst, att staten uppmanar enskilda
medborgare att förfara så och så,
men att man så snart det gäller staten
själv talar om mer eller mindre oöverstigliga
hinder — även i denna tvåmiljardersbudget
— för så enkla åtgärder
som jag här ifrågasatt.

Jag ville emellertid spörja om sista
stycket i utskottets utlåtande, fast jag
inte vet om någon från utskottet kan anse
sig befullmäktigad att ge ett klart
svar. Jag tolkar utlåtandet i övrigt så,
att man vill att förvaltningen av dessa
fastigheter skall flyttas över från fortifikationsförvaltningen
till byggnadsstyrelsen.
Detta vore utan tvivel ett framsteg,
om nämligen överflyttningen sker
någorlunda snabbt, så att inte detta tal
bara är en förevändning för att ytterligare
fördröja den obetydliga modernisering
jag begär. Då kommer ju ärendet
att behandlas inom ett annat departement,
och dessutom får man förutsätta
att byggnadsstyrelsen känner till de bostadspolitiska
riktlinjerna bättre än försvarsmyndigheterna
i landet uppenbarligen
gör.

Utskottet säger: »Med hänsyn till vad
sålunda framkommit har utskottet anledning
förutsätta, att frågan om modernisering
av här ifrågavarande bostadsbebyggelse
kommer att bliva föremål för
prövning.» Ja, det får man väl ändå hoppas!
Är jag inte illa underrättad, har
den varit föremål för prövning bland annat
av den nuvarande försvarsministern,
men han har inte rått på den militära
byråkratien. Utskottet fortsätter:
»Tidpunkten för igångsättande av sådana
arbeten torde givetvis böra bliva
beroende av dessas angelägenhetsgrad i

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Om inläggande av vatten- och avloppsledningar i vissa Djurgårdsfastigheter.

förhållande till andra motsvarande arbeten
beträffande kronans övriga fastigheter.
» Först och främst skulle jag vilja
veta vad utskottet menar med »modernisering»?
Betyder det att en sanering
skall göras exempelvis efter mönster av
saneringen av fastigheter i Gamla stan?
Skall man inventera alla statens fastigheter
och ställa upp dem i ordningsföljd
från nummer 1 till kanske nummer
20 000 och sedan modernisera fastigheterna
i tur och ordning? I så fall tror
jag, herr talman, att gamla Djurgårdsstaden
får vänta på modernisering åtminstone
tills åtskilliga av denna kammares
ledamöter avgått med döden.

Utskottet har, såvitt jag förstår, strävat
att ge motionen en i någon mån välvillig
behandling, men trots detta finner
jag att svaret på motionen egentligen
skulle kunna sammanfattas i ordet:
»Jaså.»

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Herr Möller borde kanske ha riktat sig
direkt till försvarsministern i stället för
till utskottet; försvarsministern bör ju
veta mera än vi om denna sak.

Men jag vill uttala min stora förvåning
över att herr Möller först i år upptäckt,
att de! är så dåligt ställt i denna
stadsdel. Om jag inte är fel underrättad,
har herr Möller under många år
bott där, och han har under tjugo år i
sträck suttit i regeringen och därvid
länge handhaft bostadsförbättringsverksamheten
och han har ingenting gjort i
fråga om gamla Djurgårdsstaden. Nu
kommer herr Möller och sätter statsutskottet
i gluggen för att vi inte skrivit
tillräckligt positivt om hans motion!

Herr Möllers tolkning av utskottsutlåtandet
förefaller mig synnerligen ansträngd.
Vi anser att utskottet har skrivit
positivt, och jag tror att herr Möller
kan medge att utlåtandet är positivt, om
han läser det rätt. Men utskottet kan helt
naturligt inte säga, att just dessa lägenheter
skall gå i allra första hand. Herr
Möller har själv erinrat om att det finns
ungefär 8 000 lägenheter under fortifikationsförvaltningen.
En föredragande i

utskottet har yttrat, att det är ännu sämre
på andra områden än i gamla Djurgårdsstaden,
fastän dessa områden inte
ligger i Stockholm och i närheten av
herr Möllers hus.

Herr Möller nämnde också att de mest
angelägna behoven, såsom utskottet
framhåller i utlåtandet, skulle kräva ett
belopp av 10 miljoner kronor. Hela
saneringen av detta stora bostadsbestånd
lär emellertid kräva omkring 100 miljoner
kronor, och det är inte precis småsummor.

Nu skulle jag tro att frågan kommer
i ett bättre läge, om andra kammaren
fattar samma beslut som första kammaren
nyss gjorde, när kammaren biföll
Kungl. Maj:ts proposition om flyttning
av örlogsbasen från Stockholm. Detta
275-miljonersbeslut kunde ju fattas utan
debatt, men nu får vi i stället en debatt
i denna fråga. Jag tror dock att herr
Möller kan lita på att frågan löses lättare
om byggnadsstyrelsen nu får hand
om fastigheterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Det
är självklart att jag väntade mig att få
höra, att jag bott så länge i närheten
av gamla Djurgårdsstaden att man var
förvånad över att jag inte ingripit tidigare.

Nu misstänker jag, herr Näsgård, att
utskottets ledamöter mycket väl vet, att
min uppmärksamhet fästes på dessa
missförhållanden genom en artikel i
Morgon-Tidningen år 1951 på hösten, vill
jag minnas. Jag har visserligen bott i
närheten av Djurgårdsstaden och sett
den mycket pittoreska och angenäma
exteriören, men jag har inte sprungit in
i fastigheterna för att se hur folk lever
och bor där — det har jag inte betraktat
som min uppgift vare sig som riksdagsman
eller regeringsledamot — förrän
jag verkligen fick veta att det förelåg
mycket stora missförhållanden.

Jag gjorde då en förfrågan hos försvarsdepartementet,
och när jag fick
veta att det inte fanns några pengar till

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Om kompensation till författare för bokutlåning.

att lägga in vatten- och avloppsledningar
i dessa fastigheter, bestämde jag mig
för att väcka en motion. Det är ju nämligen
så att man, om man väcker offentlig
skandal, har vissa förutsättningar för
att det blir rättelse i saken. Går man
däremot och tiger, är det bara: svampen
på! Då görs det ingenting åt saken, och
något intresse finns inte. Jag upprepar
att jag har den uppfattningen, att utskottet
borde ha visat sitt intresse genom att
skriva litet mera bestämt än det gjort.
Efter herr Näsgårds förklaring väntar
jag emellertid att vederbörande departement
kommer att uppfatta utskottets
skrivning som en verklig uppmaning att
göra den sanering i statens egna fastigheter
som man vill genomdriva med
extra hjälp i enskilda fastigheter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 170, i anledning av
väckta motioner angående tryckning
och utdelning i folkskolorna av Förenta
Nationernas förklaring om de mänskliga
rättigheterna, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om kompensation till författare för
bokutlåning.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 171, i anledning av väckta motioner
om kompensation till författare
för bokutlåning.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lnndqvist och Arrhén (1:266) och
den andra inom andra kammaren av
herr Dickson (II: 146), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
förelägga 1954 års riksdag förslag om
kompensation till författare för bokutlåning
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionerna förordats.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:266 och II: 146 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman,
endast några ord! Till stöd för sitt negativa
yrkande har utskottet framhållit,
att bokutredningens betänkande för närvarande
är föremål för övervägande inom
Kungl. Maj:ts kansli och att utskottet
av denna anledning inte anser det
lämpligt, att riksdagen nu i detta ärende
skulle skriva till Kungl. Maj:t.

Jag kan ju till nöds förstå denna
ståndpunkt. Jag förutsätter då emellertid,
herr talman, att den pågående utredningen
kommer att leda till ett positivt
resultat och att förslag i ärendet
från Kungl. Maj:ts sida kommer att avlämnas
till nästa års riksdag i överensstämmelse
med det önskemål, som uttalades
i motionen. — Jag har fäst mig
vid att utskottet inte gjort något eget
positivt uttalande på denna punkt.

Även om meningarna kan gå isär, när
det gäller vilka vägar man skall gå fram
på för att åstadkomma den ersättning
till författare det här gäller, vågar jag
dock personligen hysa den uppfattningen,
att om det förslag följes, som antytts
i motionen, detta icke kan medföra någon
som helst olägenhet. Jag hoppas att
Kungl. Maj:t under alla förhållanden
skall till nästa års riksdag framlägga ett
förslag, så att rättvisa verkligen här
kommer att skipas utan ytterligare dröjsmål,
ty att så bör ske tror jag alla är
fullt ense om.

Herr talman! Jag har intet särskilt yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Herr Lundqvist började sitt anförande
med att säga, att utskottet »till stöd för
sitt negativa yrkande framhållit» o. s. v.
Jag kan försäkra herr Lundqvist, att utskottet
inte alls varit negativt på denna
punkt, men herr Lundqvist vet väl såsom
gammal riksdagsman, att vi inte
brukar anbefalla Kungl. Maj:t att vidta

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Om översyn av läns- och landstingsindelningen.

en utredning, som faktiskt ligger på
Kungl. Maj :ts bord. Yi har ju följt vanlig
praxis inom detta hus på detta område,
men att utskottet skulle vara negativt
inställt, bestrider jag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om översyn av läns- och landstingsindelningen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 172, i anledning av väckta motioner
om översyn av rikets indelning i
län och landstingsområden.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göransson m. fl. (I: 102) och den andra
inom andra kammaren av herr Dahlén
m. fl. (II: 127), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om översyn av nu gällande indelning
av riket i län och landstingsområden.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 102 och II: 127 icke måtte
till någon riksdagen åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herr Hesselbom, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
I de yttranden som avgivits över de motioner
det här gäller framhålles bl. a.,
att man inte förnummit någon allmän
önskan bland befolkningen i de olika
länen att få en ändrad länsindelning,
och detta kan nog vara riktigt. Att så
är, beror väl till stor del på att det
här —• som det är sagt — finns månghundraåriga
traditioner, som lever kvar
med starkt liv; skulle det bli en ändring,
kommer den att rubba positionerna
i vissa hänseenden.

Å andra sidan måste hänsyn tagas till
det faktum, att länsindelningen genomfördes
för 300 år sedan under betingelser,
som är alldeles skilda från dagens.

Det var andra förhållanden som då rådde
beträffande bosättning och levnadsvillkor,
beträffande samfärdsel och teknik.
Detta gör att den tanken är på
frammarsch, att det förr eller senare
blir nödvändigt att vidta en översyn,
och detta erkännes ju i vissa av de yttranden
som avgivits och kanske i viss
mån också av statsutskottet. Men man
menar att man skall vänta och se vad
som kan komma av det samarbete, som
äger rum mellan olika regionala områden
i vårt land, och man menar också
att man skall liksom ha en mera uttalad
folkmening bakom sig, innan några åtgärder
vidtas.

Vad det gäller är att göra länsapparaten
och länsstyrelserna mera funktionsdugliga
och på ett effektivare sätt
ställa de samordnande krafter som finns
där till förfogande för den befolkning
som kan betrakta residensstaden som
sitt centrum.

På något ställe säges det, att det skulle
bli fråga om mycket radikala omdaningar.
Det är jag nu inte säker på. I
vissa fall tror jag omdaningarna kan bli
rätt ingripande, men i andra fall kommer
det väl att stanna vid tämligen små
justeringar.

Det är nödvändigt, enligt min mening,
att avskaffa en hel del anomalier. Det
erkänner även Landstingsförbundet, och
Stadsförbundet har i sitt utlåtande ganska
utförligt uppehållit sig vid alla de
brister som är förbundna med den nuvarande
länsindelningen. Jag understryker
detta och menar, att indelningen
bör göras sådan, att den underlättar
människornas levnadsvillkor och möjligheter
att komma i förbindelse med myndigheterna
och även ger länsstyrelserna
möjlighet att utveckla hela det samverkande
arbete, som bland annat avsågs
med 1952 års reform av länsstyrelserna.

Ett specialfall har tilldragit sig särskild
uppmärksamhet, nämligen förhåläven
av Stadsförbundet. På den punkten
har det rått större enighet om att
en ändring är nödvändig. Detta understrykes
av kammarkollegium, som eljest
ställer sig avvisande till tanken på en
allmän översyn, och det understrvkes

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Om översyn av läns- och landstingsindelningen.

även av Stadsförbundet. På den punkten
har också statsutskottet mycket tydligt
sagt ifrån, att utskottet är överens
med motionärerna om att starka skäl
kan anföras för en förutsättningslös statlig
utredning rörande denna fråga.

Att statsutskottet inte kommer fram
till ett tillstyrkande av motionen ens i
denna punkt sammanhänger väl med
att man väntar sig mycket av regionplaneförbundet
och andra organ, som
har tillsatts för överläggningar och samverkan
i olika hänseenden. Jag menar
att de skäl, som anförs i motionen för
en statlig utredning på denna punkt, alltjämt
har sin giltighet. Jag skall inte
trötta med att upprepa dem, men jag
anser det uppenbart, att när det gäller
Stor-Stockholm och stockholmsförhållandena
ett initiativ är nödvändigt för
att man skall få till stånd en tillfredsställande
lösning.

Ilerr THUN, FRITJOF (s): Herr talman!
Med anledning av motionen av
Herr Göransson m. fl. om översyn av
länsindelningen vill jag till en början
säga, att, såsom också herr Göransson
erinrade om, det är Stockholms län och
förhållandet till Stockholms stad som
tilldrar sig den största uppmärksamheten.

Jag kan nämna att frågan varit föremål
för riksdagsbehandling efter motioner
vid riksdagarna år 1908, 1928
och 1929. År 1938 tillsattes en kommitté
med uppdrag att försöka ordna
förhållandena mellan Stockholms stad
och Stockholms län. Kommittén arbetade
många år men blev därefter förpuppad.
År 1944 återupptogs arbetet av
kommittén, som antog namnet 1944 års
kommitté för kommunal isamverkan.
Den avgav år 1947 ett betänkande med
förslag till lag om regionkommuner.
Förslaget blev under remissbehandlingen
ganska illa åtgånget. Anledningen
därtill torde ha varit, att kommittén yrkat
på att de föreslagna överkommunerna
skulle få beskattningsrätt, vilket
på sätt och vis skulle beröva primärkommunerna
deras urgamla rätt att sig

själva beskatta, -som det gamla uttrycket
lyder. Det var således i känslan av att
vilja hävda sig och bevara sin självbestämningsrätt
som kommunerna tackade
nej till kommitténs förslag. Förslaget
vilar nu på någon Kungl. Maj:ts hylla.
Jag har vid något tillfälle talat om
saken med statsrådet, och han har sagt
att frågan är så allvarlig, att man uppenbarligen
måste ta ned förslaget från
hyllan igen och titta på det.

Nu har genom den föreliggande motionen
frågan ånyo blivit aktualiserad.
Motionen har varit på remiss på olika
håll, och bland de myndigheter, från
vilka yttrande inhämtats, befinner sig
naturligtvis kammarkollegium, som just
sysslar med sådana frågor.

Jag blev litet förvånad över att kammarkollegium
inte med ett ord berört
de frågor som sammanhänger med tillkomsten
av regionplaneförbundet, som
arbetar med statsbidrag för att åstadkomma
en lösning av dessa brännande
spörsmål. Inte heller har kammarkollegium
talat om den kommitté som under
ordförandeskap av universitetskansler
Thomson sysslar med dessa frågor. Jag
tyckte nog att dessa saker borde framhållas,
och utskottet har också berört
dem. Jag får säga att jag är fullkomligt
tillfredsställd med utskottets skrivning.
Utskottet har framhållit att frågan är
angelägen, men utskottet vill vänta och
förs se vad det pågående arbetet kan
resultera i, innan utskottet tar ställning
till frågan, om någonting ytterligare behöver
göras.

Det är alldeles uppenbart, att kommunerna
runt Stockholm gärna vill hävda
sin självbestämningsrätt, och det är
då fråga om hur man skall kunna ordna
det på ett tillfredsställande sätt. Den
kommitté, som arbetar under herr
Thomsons ledning, är ju ett organ mellan
Stockholms stads sjukhusförvaltning
och Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott. Det gäller alltså i
första hand sjukhusfrågorna, vilka kanske
också är de mest brännande. På
den punkten har med all rätt från allmänhetens
sida gjorts invändningar
beträffande de besvärligheter som pati -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Om översyn av läns- och landstingsindelningen,
enterna har, och det är väl deras bästa uppgår i landstinget och att landstinget

vi skall tänka på. Dessa frågor har inte
kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt
genom att staden och länet har egna
förvaltningsapparater. Patienterna vet
många gånger inte vilket sjukhus de
skall vända sig till, för att nu bara ta
ett enda exempel. Denna kommitté har
ju till uppgift att i första hand undersöka,
hur man skall ordna dessa spörsmål.
Jag ber att få erinra om att staden
och länet är överens på denna punkt.
Vi har kommit överens om att vi skall
sätta oss ned vid bordet och diskutera
igenom dessa frågor. Jag undrar huruvida
det inte är lämpligast, att försöka
lösa dessa problem på överenskommelsens
väg, om den är framkomlig.

Detta är i korthet vad jag ville säga.
Jag har haft tillfälle att konferera med
de stora primärkommunerna runt Stockför
att höra hur stämningen är för ett
eventuellt uppgående i Stockholm. Självfallet
ville vi höra det, innan vi satte oss
ned och började tala om dessa saker
med Stockholms stad. Jag har fått den
uppfattningen, att dessa kommuner
ganska bestämt hävdar sin självbestämningsrätt
och att de genom förhandlingar
och överenskommelser vill försöka
rätta till de besvärligheter, som
obestridligen här är rådande.

Som jag tidigare sagt har jag icke något
yrkande. Jag tycker tvärtom att den
skrivning som utskottet gjort, att man
vill vänta och se vad vi kan komma till,
är den riktiga.

Herr BERGVALL (fp): Herr talman!
Jag begärde ordet för att uppehålla mig
ett ögonblick vid den speciella fråga
som nu berörts av herr Thun. Jag skulle
först utan att i övrigt på något sätt polemisera
mot herr Thun vilja sätta fingret
på någonting som jag dock tycker är en
missuppfattning. Det är inte fråga om
några kommuners uppgående i Stockholm.
Det är inte fråga om att beröva
några kommuner deras självbestämningsrätt,
i varje fall inte i annan mening
än den, i vilken man kan säga att
kommunerna inom ett landstingsområde

berövar kommunerna deras självbestämningsrätt.
Någonting annat är det inte
heller fråga om här. Det är således inte
fråga om någon som helst attack mot
den kommunala självstyrelsen.

Jag vid konstatera, att även utskottet
och många andra institutioner under
årens lopp har erkänt, att länsindelningsfrågan
vad Stockholm och angränsande
kommuner beträffar är aktuell.
Hur vi än bär oss åt, lär vi inte komma
ifrån det aktualitetskravet, ty det grundar
sig på realiteter, vilka vi, vare sig
vi bor i den ena eller den andra kommunen,
inte kan göra någonting åt. Det
grundar sig på den intressegemenskap,
inte minst i ekonomiskt avseende, som
genom näringslivets enhetlighet, genom
bosättningsförhållanden och dylikt, skapats
inom en rayon som inte slutar vid
Stockholms stads administrativa gräns
och inte vid Solnas gräns vid Stallmästargården,
för att ta ett par exempel.
Det är här fråga om att till befolkningens
i alla dessa kommuner gemensamma
bästa söka åstadkomma en samordning
av frågor, som ingen av dessa kommuner
mäktar att lösa på ett för alla tillfredsställande
sätt. Det är ingalunda bara
sjukvårdsspörsmål det gäller. Dem
tror jag man kan komma en bit på vägen
med inom den av herr Thun omnämnda
kommittén. Yi har också samarbetsorgan
för andra frågor, som kan
komma en bit på väg. Men här gäller
det ju ett helt komplex av frågor. Hur
skall vi klara förhållandet mellan bostad
och arbetsplats inom denna stora ekonomiska
enhet, om vi inte får en enhetlig
samverkan på trafikväsendets område?
Detta är av fundamental betydelse
för människornas trevnad och bekvämlighet
samt för näringslivets trivsel och
så vidare. Vi har frågan om bostadsplanering
i vidsträckt mening, som inte
bara är ett stockholmsintresse utan i ika
hög grad ett intresse för förortskommunerna.
Kraftförsörjningen ligger också
ganska nära till hands att tala om i
detta sammanhang, och vad beträffar
det i dessa dagar högaktuella avloppsproblemet,
är det väl inte utan att man

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Om översyn av läns- och landstingsindelningen.

även där skulle behöva en samverkan,
inte i en ny stor primärkommun — det
bär aldrig satts i fråga — utan i en högre
kommunal enhet, som får sina funktioner
på något sätt begränsade.

Jag skall inte framställa något yrkande.
Utskottet har skrivit så välvilligt
som det över huvud taget varit tekniskt
möjligt att skriva, om man inte skulle
komma till ett rent tillstyrkande av motionerna.
Jag kan förklara mig nöjd med
den skrivningen. Eftersom herr Thun
citerade skrivningen från utskottet på
det sättet, att det synes utskottet välbetänkt
att man avvaktar resultaten av det
pågående samarbetet, vill jag bara lägga
till ett par ord som han tappade i sitt
citat. Utskottet skriver: »Det synes utskottet
välbetänkt, att man någon tid avvaktar
resultaten av det inom nämnda
och andra organ pågående omfattande
samarbetet, innan frågan om tillsättande
av en statlig utredning avgöres.» Detta
innebär en ganska bestämd anvisning
om att man inte kan ligga för länge på
dessa frågor till men för invånarna inom
detta stora komplex av kommuner,
som inte kan tillgodoses av att vi var
och en sitter och stirrar oss blinda på
vårt eget rent kommunala intresse utan
som förutsätter en samverkan i känslan
av att vi tillhör ett större kollektiv.

Jag har inget yrkande.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Jag har till detta utlåtande fogat en
blank reservation. Detta innebär emellertid
inte att jag inte delar utskottets
uppfattning i det förslag utskottet kommit
fram till.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
den diskussion, som hittills har förts här
om förhållandena i Stockholm och i
Stockholms län — det överlåter jag åt
stockholmarna och stockholmslänsborna
att inbördes diskutera. Jag vill endast
konstatera, att motionärerna i princip
har rätt, när de säger att starka invändningar
kan göras mot den nuvarande
länsindelningen. Så nog kan den nuvarande
länsindelningen behöva ställas under
diskussion.

Ser man på förhållandena i Västsverige
finner vi där att Älvsborgs län
sträcker sig från värmlandsgränsen i
norr och ned till smålandsgränsen i söder.
Länet är hopsnört till några kilometers
bredd på mitten, och det är svårt
att finna någon intressegemenskap mellan
dem som bygger och bor i Sjuhäradsbygden
och dem som bygger och
bor i exempelvis Dalsland. Härtill kommer
ju att man i denna landsända börjar
få ett storstadsproblem. Göteborgs
utveckling, både dess utbredning geografiskt
och dess ökande befolkningstal,
gör, att vissa konflikter uppstått mellan
storstaden Göteborg och Bohuslän i övrigt,
där de hänger ihop i samma län.
Frågan om en annan gränsdragning mellan
de olika länen i Västsverige har också
tid efter annan varit föremål för diskussion,
och senast har ju en sådan diskussion
aktualiserats i ett uttalande av
landshövdingen i Göteborg. Men ännu
har det inte utbildats någon entydig
opinion i de berörda bygderna för den
ena eller den andra lösningen. Jag har,
herr talman, den uppfattningen, att
när det gäller frågan om länsindelningen
det i första hand bör ankomma på befolkningen
i de berörda bygderna att söka
komma fram till en lösning, hur de
vill ha sin länsindelning ordnad. I andra
hand får det bli en statsmakternas
sak att pröva, om ett sådant önskemål
kan tillgodoses. Initiativet till en ändring
av länsindelningen bör därför enligt
min mening inte komma från riksdagen
utan från de berörda bygdernas
befolkning.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
jag har velat anföra i denna fråga, och
jag har intet yrkande.

Herr BERGH t''h): Herr talman! Eftersom
ingen av de föregående ärade talarna
har framställt något yrkande, som
avviker ifrån det som utskottet har
gjort, skulle det väl egentligen vara överflödigt,
att det från utskottets sida sades
någonting annat än ett konstaterande
av den enighet, som man i varje
fall till slut har uppnått, även om vissa

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Om översyn av läns- och landstingsindelningen.

intressemotsättningar givetvis har gjort
sig förnimbara, speciellt beträffande det
större delproblemet i denna fråga. Denna
enighet har uppenbarligen befrämjats
icke minst av att herr Göransson som
förste talare, så vitt jag har läst motionen
rätt, begränsade det mål som motionärerna
ställt upp för sig. I motionen
anges nämligen som ett önskemål att
sträva efter, att man vill åstadkomma
en länsindelning, som å ena sidan bleve
ett rätt uttryck för det samband, som
skapas av naturen och de kulturella traditionerna
och kanske främst av näringslivet,
och å andra sidan medförde
en normalisering av storleken av länens
och landstingens geografiska områden,
deras befolkningstal och deras skatteunderlag.
Det är ju ett mål, som är vitt
skilt från de smärre jämkningar, som
herr Göransson menade vara önskvärda
då det gäller länsindelningarna utom
Stockholm och stockholmsområdet.

Detta är ungefär vad också utskottet
menar. Vi har inte kunnat säga att allting
är bra som det är. Även vi har räknat
med att några smärre jämkningar
här och där kan bli erforderliga, och
vi har, som herr Hesselbom nu senast
påpekade, framhållit, att där man ute i
de olika länen finner behov föreligga
av smärre jämkningar, skulle man på dessa
orter ta de initiativ därtill, som till
äventyrs kan anses vara påkallade.

När det sedan gäller den besvärliga
frågan om Stockholm och kommunerna
omkring Stockholm, har vi egentligen
också kommit till enighet. Jag fruktade
ett slag, att herr Thun såsom talesman
för Stockholms län och herr Bergvall såsom
talesman för Stockholms stad skulle
ha litet grand att säga varandra, som
inte var fullt så fridsamt som det faktiskt
utvecklade sig till att bli. Nu har
de båda — om jag får kalla dem för parter
i detta sammanhang — betonat vikten
av samverkan, och de har bägge talat
om de organ som redan har tillskapats
för en sådan samverkan. Bägge menar
också, att vi får vänta och se, vad
det kan bli av detta, innan vad som
otvivelaktigt blir ett restproblem pockar
på sin lösning. Men allt slutade ju

med frid och försoning, och då intet
yrkande har framställts, kan jag, herr
talman, begränsa mig till att med konstaterande
av den enighet som framträtt
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr THUN, FRITJOF (s). Jag vill
bara säga några ord med anledning av
att herr Bergvall erinrade om att det
inte bara vara fråga om ett samarbete,
utan att vi först skulle se till hur det
utvecklade sig, och det borde ske snabbt.
Jag är även där på samma linje. Vad
gäller sjukhusfrågor är Stockholms läns
landsting angeläget om att få klara linjer.
Vi är mycket intresserade av att
allt detta sker så snabbt som möjligt.
Emellertid kan jag å andra sidan inte
underlåta att erinra om — vilket också
anföres i handlingarna — att tanken på
ett s. k. storlandsting har ingivit landstinget
vissa bekymmer. Vi konstaterade
att vid tillkomsten av ett sådant skulle
Stockholms stad få en oerhört dominerande
ställning; praktiskt taget hela länet
skulle, sedan vissa förorter lagts till
Stockholm, komma i ett sådant läge att
det inte kunde hävda sig. Det är klart
att detta har medfört vissa bekymmer.

Nu säger emellertid herr Bergvall, att
man kan tänka sig någon kombination
som skulle betyda att självbestämmanderätten
inte försvinner. Det får vi se
när vi kommer närmare in på dessa
frågor. Jag ber emellertid att få erinra
om den kamp som uppstod när det gällde
att försöka behålla Spånga i länet.
Det blev en ganska hård strid om den
frågan, och då uttalade man att vi i
fortsättningen inte längre skulle tänka
på inkorporering utan försöka få ett
samarbete till stånd. I några av de stora
stockholmstidningarna har dock erinrats
om att inkorporeringsmöjligheten
finns kvar. Tanken på denna har inte
helt lagts åt sidan, utan man skulle kunna
tänka sig att ånyo ta fram denna metod
för att få frågan ordnad. Men det är
inte på det sättet den skall lösas, utan
när vi från länets sida talar om samarbete
har vi den förhoppningen att
man skall kunna lösa dessa frågor efter

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Om ändringar i reglementet för statens pensionsanstalt.

andra linjer. Jag måste erinra om att
de stora primärkommunerna runt Stockholm
dock är ekonomiskt så livskraftiga,
att de har mycket stora förutsättningar
för att klara sig. Jag kan inte
heller underlåta att erinra om att Stockholms
läns landsting, speciellt för de
frågor som ett landsting sysslar med
och då först och främst sjukvårdsfrågor,
har mycket goda resurser och därmed
möjlighet att ge länet och förorterna en
service, som i största utsträckning kan
jämföras med den Stockholms stad ger.

Jag har bara velat anföra detta. I
övrigt har jag samma uppfattning som
herr Bergvall om behovet av samarbete
med Stockholms stad. Och även beträffande
vikten av att detta skall ske så
snabbt som möjligt torde vi vara på
samma linje, såvitt jag har uppfattat
herr Bergvall rätt.

Häri instämde herr Franzon (s).

Herr BERGVALL (fp): Herr talman! I
det sista avseendet är vi alldeles på samma
linje: samarbete är önskvärt. Men
jag är mera pessimistisk än herr Thun
om möjligheterna att lösa de mycket betydande
problemkomplexen, som inte allenast
rör landstingets nuvarande förvaltningsområde,
på denna samarbetslinje.

Jag har inte diskuterat inkorporeringsfrågan.
Jag betraktar den icke som aktuell.
Vad jag betraktar som aktuellt är
skapandet av en överkommunal enhet
som övertar vissa funktioner från primärkommunerna,
vilket icke är att beröva
dessa något av deras självbestämningsrätt.

Jag vill tillägga att jag är född rospigg.
Jag känner till en del om det här länet,
och de som gör det — till dem hör herr
Thun — kan kanske vara ense med mig
på en punkt. Gemensamheten i intressen
i olika avseenden mellan å ena sidan
trakterna längst norrut, såsom Öregrund
och Östhammar, samt å andra sidan Solna,
Saltsjöbaden, Djursholm, Huddinge
och Nacka m. fl. kan väl näppeligen jämföras
med samhörigheten mellan sistnämnda
kommuner och Stockholms stad.

Att intressegemenskapen i det sista fallet
är betydligt större än i det första står
väl klart för varje människa, som levat
i detta län eller i Stockholms stad hela
sitt liv, vilket jag har gjort — med undantag
av ett enda år, något som inte kan
beröra värdet av de erfarenheter jag bär.
Jag tror sålunda att det mycket snabbt
kommer att visa sig vara nödvändigt att
gå vidare mot en administrativ omordning
för att få det resultat som vi behöver
för det gemensamma bästa. Oron
för kommunerna kring Stockholm, herr
Thun, tror jag är fullkomligt obefogad.
Snart är Stockholm fullbebyggt inom sitt
administrativa område. Vår befolkning
måste stagnera, medan förortskommunerna
måste komma att tillväxa i mycket
snabbare takt. Ser vi frågan på lång sikt
måste inom en sådan kommunal sammanslutning
i ena eller andra formen
dessa s. k. förortskommuners makt och
inflytande — i den mån det blir intressemotsättningar
av den typen, vilket jag
icke tror att det behöver bli — komma
att växa oavbrutet. Även ur den synpunkten
tror jag att man kan se mycket
lugnt på problemet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Om ändringar i reglementet för statens
pensionsanstalt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 173, i anledning av väckta
motioner om pensionsreglering av deltidstjänster
och införande av s. k. pensionsperioder
i reglementet för statens
pensionsanstalt.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Sunne
(I: 150) och den andra inom andra
kammaren av fröken Höjer m. fl. (II:
195), hade hemställts dels att riksdagen
måtte besluta, att reglementet för statens
pensionsanstalt skulle ändras så att
möjlighet funnes att inrätta pensionsreglerad
deltidstjänst, dels att en anordning
med pensionsperioder måtte infö -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Om ändringar
ras även beträffande SPA-reglementet,
dels ock att, om detta senare erbjöde
organisatoriska svårigheter, befattningshavare
måtte få räkna sig till godo som
tjänstår för pension tjänstgöring över
pensionsåldern för antal år motsvarande
pensionsperiodens.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 150 och II: 195
icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! Jag
har i en motion, nr 150 i denna kammare,
yrkat att möjlighet måtte beredas
huvudmännen att ansluta deltidstjänster
till statens pensionsanstalt och motiverat
detta med den stora bristen på kontinuerligt
arbetande kvalificerade personer.
Detta gäller särskilt hälsovård, sjukvård
och vissa läroanstalter. I motionerna
— en likalydande är väckt i andra
kammaren — bär vi också särskilt pekat
på den reserv som finns bland de gifta
yrkeskvinnorna.

Frågan är ju under utredning, och
man vet från utskottsarbetet att det är
vanligt att utskottet i så fall skjuter frågan
från sig. Utskottet framhåller i sitt
utlåtande, att detta ärende självfallet
sammanhänger med den framtida utformningen
av pensioneringen över huvud
taget och dithörande problem och
därför är svårt att bryta ut ur sitt sammanhang.

Man kan då fråga: Vad gäller det
egentligen? Redan nu finns det möjlighet
för huvudmännen att anmäla en
tjänst till SPA och därefter lämna vederbörande
befattningshavare tillåtelse
att endast tjänstgöra en viss del av den
totala arbetstiden och erhålla denna del
pensionsberättigad. Här kommer alltså
de tekniska detaljerna upp angående
pensionsavgiften för denna tjänst. Alla
som haft att göra med tillsättande av
tjänster i olika sammanhang vet, att ingen
kommun kommer att inrätta dubbelt
antal tjänster mot vad som behövs endast
för att kunna klara pensionsfrågan
eller kontinuiteten i anställningen. Det

i reglementet för statens pensionsanstalt.
råder väl inte heller längre någon tvekan
om att det inte är rationellt att inrätta
en heltidstjänst när det är en deltidskraft
man behöver. Det börjar också
gå mer och mer upp för vederbörande
att beträffande de områden som har
många vakanser är kontinuerliga tjänster
bättre, även om det blir deltidstjänster,
än att ha heltidsanställd tillfällig
personal. Varje år man dröjer med att
införa dessa halvtidstjänster går ett stort
antal personer, särskilt när det gäller
sjukvård och hälsovård och då väl i
första rummet kvinnor, förlustiga för yrket,
därför att många av dem inte längre
orkar med heltidstjänst, och halvtidstjänsten
erbjuder dem inte samma villkor
som de tidigare innehaft.

Frågan om pensionsavgifter för dessa
grupper är redan löst i och med att en
heltidsanställd kan få övergå till deltidstjänst
och behålla sin pensionsrätt.
Det gäller alltså inte alltför stora problem.
Utskottet hänvisar till 1951 års
pensionsutredning, men det har ryktats
att denna kommittés huvudförslag, som
tar upp även det problemet, inte blir färdig
under de närmaste åren. Detta framhåller
vi även i motionen. Till dess är
bristen på arbetstagare tidvis katastrofal
på en rad områden, särskilt framträdande
är den inom sjukvården och vid högre
skolor.

Jag har erfarit, att jag tror att det är
riktigt, att denna kommitté under hösten
inte haft ett enda sammanträde. Detta
är naturligtvis inte så värst uppmuntrande,
när man tänker på att en snar
lösning behövs av denna fråga. Det är
klart att för arbetsområdena och för dem
som önskar erbjuda sina tjänster är frågan
mycket betydelsefull.

I utskottsutlåtandet uppges, att 1948
års pensionsålderskommitté inom den
närmaste tiden förväntas inkomma med
förslag angående införande av en anordning
med pensionsperioder i SPA:s reglemente.
Herr talman! Jag uttalar den
förhoppningen att detta kommittéutlåtande
skall kunna komma så snart att
det blir möjligt att framlägga förslag för
1954 års riksdag.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Om statens övertagande av underhållet å

Herr HUSS (fp): Herr talman! Jag vill
gärna med ett par ord understryka vad
herr Sunne här har anfört.

Vi befinner oss ju sedan länge i det
läget att vi har ett utomordentligt stort
underskott på sjuksköterskor. Samtidigt
har vi en högst avsevärd reserv av gifta
sjuksköterskor, som under vissa förutsättningar
har befunnits vara villiga att
hjälpa oss i arbetet på sjukhusen och
även med den öppna sjukvården. En
överenskommelse i detta avseende har
emellertid befunnits omöjlig att genomföra,
åtminstone under längre tid, just
därför att sjuksköterskorna säger sig, att
om de inte får någon som helst kompensation
i form av någon utsikt till
pension, har de inte något intresse för
detta arbete. Till detta kommer också
överväganden i samband med sambeskattningen
o. s. v.

Under sådana förhållanden hade det
ju varit önskvärt, om man hade kunnat
överge den gamla trollformeln att »saken
ligger under utredning» och föreslagit
att den hade brutits ut ur utredningssammanhanget
och gjorts till föremål
för en speciell snabbutredning.
Motivet härför har jag redan framlagt.
Bristen på sjuksköterskor är så stor att
vi inte utan bävan kan se den närmaste
framtiden an. Under sådana förhållanden
är det beklagligt att denna frågas
lösning skall uppskjutas kanske flera år
i avvaktan på den allmänna lösning av
pensionsproblemet, som statsutskottet
här har hänvisat till.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Jag kanske bör betona, att utskottets utlåtande
inte på något sätt får tolkas som
om utskottet vore motståndare till att
man skulle bereda möjlighet till pensionsreglerade
deltidstjänster. Det är bara
så, som herr Sunne redan har påpekat,
att utskottet har ansett att denna
fråga så nära hängde samman med
utformningen av den framtida pensioneringen
över huvud taget, att det var
svårt att bryta ut detta delproblem.

Nu vore det beklagligt, det är jag den
förste att erkänna, om 1951 års pensions -

vissa enskilda vägar.

utredning skulle dröja så länge med att
avlämna sitt betänkande, att frågan
skulle bli avsevärt fördröjd. Jag vill gärna
instämma i det önskemål som här
har uttalats om att pensionsutredningen
måtte komma fram med förslag inom
inte alltför avläsen framtid. Men, som
sagt, från utskottets sida har vi inte ansett
det vara försvarligt att föreslå, att
denna fråga skulle brytas ut ur sammanhanget.

Beträffande den andra frågan, om en
anordning med pensionsperioder i SPAreglementet,
lär ju, som här också är
påpekat, 1948 års pensionsålderskommitté
komma med förslag i ärendet inom
den närmaste tiden.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

174, i anledning av väckta motioner
om förbättring av pensionerna åt
vissa f. d. arbetare vid vägväsendet; och
nr 175, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ytterligare
en livräddningsbåt för Hanöbukten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om statens övertagande av underhållet å
vissa enskilda vägar.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 176, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av
underhållet å vissa enskilda vägar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Alfred Nilsson och Anderberg (I:
223) och den andra inom andra kammaren
av herrar Jansson i Kalix och
Åkerström (II: 335), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville för -

Onsdagen den 25 november 1953. Nr 30. 29

Om statens övertagande av underhållet å vissa enskilda vägar.

anstalta om en utredning rörande statens
övertagande av underhållet å de
enskilda vägar, som hade karaktär av
genomfartsleder.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 223 och II: 335 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Alfred Nilsson och Löfroth, vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr NILSSON, ALFRED (fp): Herr
talman! Säkert har många av kammarens
ledamöter sysslat med vårt vägväsen,
men jag är inte övertygad om att
alla har satt sig in hur sakta det går
med övertagandet av de enskilda vägarna
till allmänt underhåll. Yi har cirka
4 000 mil enskilda vägar i landet. Av
dem tas in till allmänt underhåll cirka
10 mil på år. Det skulle alltså dröja
400 år innan den sista vägen skulle tas
in till allmänt underhåll!

I vår tid när bilismen ökar och när
bilarna inte bara kör på de allmänna
vägarna utan även på de enskilda, vilket
gör dessa vägar svårare och svårare att
underhålla, är det säreget att de människor
som bor längs dessa vägar skall
— visserligen med litet statsbidrag någon
gång — i stort sett själva underhålla
dem. Vi motionärer har sysslat med
vägarna år ut och år in. Vi har märkt
detta avvita förhållande och vi trodde att
riksdagen nu skulle kunna ge Kungl.
Maj:t i uppdrag att hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ta reda på dels hur
många vägar, som är av den natur att
man kallar dem för genomfartsvägar,
d. v. s. sådana som förbinder två allmänna
vägar med varandra och på det
sättet är trafiken och allmänheten till
gagn, dels vad dessa vägar har i statsbidrag
och dels vad den enskilde får
offra av egna medel. Denna utredning
kunde väl inte vara så svår att göra. Vi
hade tänkt oss att Kungl. Maj :t skulle
uppdra åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att göra den, som i sin tur genom
vägdirektionerna i landet har alla vägar

på sina kartor och lätteligen med ringa
kostnader och ringa tidsspillan kunde
göra denna utredning. Sedan skulle riksdagen
bli uppmärksamgjord på saken
och lättare kunna säga, hur lång vägsträcka
som därefter årligen borde tas
in till allmänt underhåll —- 50, 100 eller
200 mil, eller vad man nu ansåg vara
rimligt och riktigt.

Men fjärde avdelningen i statsutskottet
har tyckt, att detta varit en så underlig
procedur, att fjärde avdelningen
och därmed även statsutskottet inte kunnat
vara med om den. I stället har man
i en passus, som inte är med i utlåtandet
men som var med från fjärde avdelningen,
skrivit: »En viss försiktighet
synes därför böra iakttagas såvitt fråga
är om att ålägga staten ytterligare förpliktelser
i nu berörda fall.»

Statsutskottet tyckte dock tydligen att
det var för starkt att skriva, att man
skulle vara i ytterligare mån försiktig,
när det redan nu dröjer 400 år innan
det sista vägstycket är övertaget, så utskottet
tog bort den passusen. Jag tycker
emellertid att den bör få vara med
i kammarens protokoll, ty den är rätt
underlig, för att nu inte använda ett annat
uttryck.

Nu har emellertid denna motion varit
remitterad till Länsvägnämndernas
förbund, som har skrivit: »Under åberopande
av det anförda har förbundet
tillstyrkt den av motionärerna föreslagna
utredningen, under förutsättning att
denna begränsas till att omfatta sådana
mera trafikerade enskilda vägar som
kunna betraktas såsom genomfartsleder.
»

Jag vill passa på att säga att jag, sedan
motionen skrevs, har blivit uppmärksamgjord
på att det i Norrland
finns åtskilliga vägar som av en eller
annan anledning — det ligger en sjö
eller ett berg i vägen — slutar vid en
by och inte kan fortsätta längre. Sådana
vägar står enligt min mening i samma
klass som genomfartsvägarna, och
jag skulle därför inte ha något emot, om
utskottet och riksdagen velat få med
dem i detta samamnhang.

Fjärde avdelningen skrev vidare:

30 Nr 30. Onsdagen den 25 november 1953.

Om statens övertagande av underhållet å vissa enskilda vägar.

»Ifrån denna utgångspunkt kunna onekligen
skäl åberopas för att staten i vidgad
omfattning bör övertaga underhållet
å de enskilda vägar som äro allmänneligen
befarna. Icke minst gäller detta
vägar av det i förevarande motioner
åsyftade slaget.» Därpå följer den i utskottsutlåtandet
sedermera strukna passus,
som jag förut omnämnt, och sedan
avstyrker fjärde avdelningen motionen
genom att säga att den finner förslaget
tveksamt. »Icke minst med hänsyn till
den i viss mån svävande innebörden av
begreppet ''genomfartsled’ synes det
nämligen oklart», säger avdelningen,
»på vad sätt och efter vilka riktlinjer
en dylik utredning lämpligen skulle arbeta
för att nå praktiskt användbara resultat.
»

Först har man alltså sagt att det var
rimligt riktigt att litet fler vägar togs in
till allmänt underhåll, men sedan förklarar
man sig icke kunna vara med på
en utredning, ty man vet inte vilka vägar
det skulle gälla. Jag tror nog att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vet
vilka det gäller —■ det är de enskilda vägar
som utgör förbindelseled mellan två
allmänna vägar.

Jag skall icke för ögonblicket begära
votering. Jag har hört att någon ledamot
av fjärde avdelningen skall uttala
sig, och kanske blir hans anförande sådant
att man kan nöja sig med det. Men
jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att det väl i våra dagar inte kan
anses riktigt att en viss grupp människor
ensamma skall bära — eller till
största delen bära — en sådan tunga
som det här gäller. Det är rimligare och
riktigare att hela landets innevånare bär
dessa bördor gemensamt. Jag undrar hur
det till exempel skulle uppfattas, om
några stadsfullmäktige bestämde att de,
som bor utmed vissa gator i staden, skulle
vara tvungna att själva underhålla
dessa gator. Jag tror att det med rätta
skulle uppstämmas ett ramaskri emot
något sådant.

Vi har stora bekymmer för desas frågor
uti i landet. Jag kan berätta att vi i
min hemsocken för tjugu år sedan lade
in en ansökan om att underhållet av en

enskild väg, cirka 3 kilometer lång,
skulle övertas av staten. Vägstyrelsen
tillstyrkte och fjärdingsmannen i orten
tillstyrkte, men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avslog. Gång på gång har de
lokala organ, som har med vägen att göra,
gjort framställning om saken, och
varje gång har vägstyrelsen och senare
vägnämnden tillstyrkt, men likafullt har
det blivit avslag ända till för kort tid
sedan. Då skrev vi att vi inte visste, hur
många gånger vi förut begärt en ändring
och undrade hur länge det skulle
dröja innan vår ansökan blev bifallen.
Efter tjugu års mångtaliga skrivelser
blev vägen då verkligen överförd till allmänt
underhåll.

På det sättet bör det inte gå till. Vi
måste försöka komma fram till en annan
och rättvisare ordning i landet när
det gäller vägarna.

Herr ANDERSSON, KARL (s): Herr
talman! Herr Alfred Nilsson framställde
intet yrkande, men han förväntade ett
yttrande av någon ledamot av statsutskottets
fjärde avdelning, och därför
skall jag inte stillatigande låta ärendet
gå förbi.

Motionärerna har påyrkat en utredning.
Statsutskottet har inte ansett att
en utredning på denna speciella punkt
är fullt motiverad och har följaktligen
avstyrkt förslaget. Statsutskottet har
emellertid i själva sakfrågan, som gäller
intagandet av enskild väg till allmänt underhåll,
speciellt sådana genomfartsleder
som motionärerna talat om, yttrat
sig mycket positivt och framhållit vikten
av att en snabbare och bättre lösning
av sådana frågor kommer till stånd.

Gentemot vad den föregående ärade
talaren yttrade om utskottets motivering
ber jag få framhålla vad utskottet säger
i sista stycket, sedan utskottet först förklarat
att en utredning inte kan anses
vara påkallad: »Möjlighet torde dock

föreligga att inom ramen för gällande
ordning skänka de av motionärerna anförda
synpunkterna beaktande. I överensstämmelse
härmed förutsätter också
utskottet, att såväl länsstyrelserna som

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Om statens övertagande av underhållet a vissa enskilda vagar.

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid behandling
av frågor om intagning av enskild
väg till allmänt underhåll skola
fästa särskilt avseende vid om vederbörande
väg kan anses utgöra genomfartseller
förbindelseled mellan olika allmänna
vägnät samt att nämnda myndigheter
därvid eftersträva en mellan olika
landsändar såvitt möjligt likformig tilllämpning
av gällande bestämmelser.»

Vi har alltså ansett det vara viktigare
att det sker någonting på detta område
än att det sättes i gång en utredning.
Jag vill nämna att jag för egen del har
varit med i ett par utredningar rörande
enskilt vägunderhåll, men jag har inte
funnit att det gett så särskilt mycket. I
detta fall förefaller det som om saken
vore ganska klar. Bestämmelserna om
och grunderna för hur vi skall gå till
väga i detta fall finns ju redan. Motionärerna
har också i inledningen till sin
motion anfört, vilka bestämmelser som
för närvarande gäller. Följaktligen har
vederbörande vägmyndigheter möjlighet
att inom ramen för gällande bestämmelser
intaga dylika vägar under allmänt
underhåll, och de bör enligt min uppfattning
också göra det.

Jag känner till en hel del fall, där länsstyrelsen
har prövat intagning av dylika
genomfartsvägar till allmänt underhåll
men har avstyrkt framställningarna. Det
har nog varit på det sättet, att länsstyrelserna
i olika län inte alltid förfarit
fullkomligt lika. Några länsstyrelser är
mer restriktiva, andra mer tillmötesgående.
Grunderna i bestämmelserna är
dock lika för hela landet, och utskottet
har med sin skrivning velat påpeka, att
då bör också bestämmelserna i möjligaste
mån tillämpas likformigt.

Jag vill också gärna medge att det
tar alltför lång tid många gånger med
behandlingen av dessa ärenden. Det är
ett förhållande, som för övrigt överrevisorerna
vid ett tillfälle har påtalat.
Jag skulle för min del gärna vilja understryka
önskvärdheten att vägmyndigheterna
— i detta fall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelserna
i de olika länen —- handlägger dessa
ärenden med större skyndsamhet och

följaktligen ser till att vägar, som uppenbarligen
är allmänt trafikerade och utgör
genomfartsleder i det allmänna vägnätet,
också bör komma in under allmänt
underhåll.

Herr talman! Detta är innebörden av
vad utskottet velat säga. Anledningen till
att vi inte gått längre och begärt en riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj:t i detta
ärende har varit, att vi hyser förhoppning
om att vad utskottet skrivit ändå
kommer att tagas ad notam och att det
kommer att ske någonting på detta område,
vilket är bättre än att vi nu sätter
i gång en ny utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Det är inte för att tala emot utskottets
utlåtande, som jag begärt ordet, utan för
att ytterligare understryka en synpunkt,
som framhållits här tidigare.

Det är givetvis ett rättvisekrav och
av mycket stor betydelse att flertalet vägar
intagas under allmänt underhåll. Utskottet
har i sitt utlåtande, visat på
möjligheten att inom ramen för gällande
ordning skänka de av motionärerna
anförda synpunkterna beaktande. Detta
är ju bra, men vad jag vill påtala är att
det tar oerhört lång tid med handläggningen
av ärendena. I sin berättelse för
verksamhetsåret 1951/52 lämnade överrevisorerna
vissa uppgifter om handläggningen
av ärenden, som avser förändring
till allmänna av enskilda vägar.
De anförde därvid bland annat, att det
med fog kunde anses otillfredsställande
att handläggningstiden, d. v. s. den tid
som förflyter mellan ingivande av ansökning
och meddelande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
av beslut, för dessa
ärenden är mycket lång. Detta förhållande
belyses genom en i berättelsen
intagen tabell. Av den kan man bland
annat se att för ett län, där man hade
totalt 54 avgjorda ärenden, slutfördes
13 inom ett år, 17 under en tid av mellan
ett och två år, 10 mellan två och
tre år, 5 mellan tre och fyra år samt 7
på en tid som översteg fyra år.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Om statens övertagande av underhållet å

Överrevisorerna har granskat väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens beslut den 12
juni 1953 i anledning av sammanlagt
64 ansökningar om förändring till allmänna
vägar av enskilda vägar. Därvid
befanns att liandläggningstiden i 14 procent
av ärendena understeg ett år, i 27
procent utgjorde ett till två år, i 22
procent två till tre år, i 17 procent tre
till fyra år och i 11 procent mer än
fyra år.

Det är verkligen anmärkningsvärt att
ett ärende i vissa fall tar mer än fyra år
att handlägga. Man får inte förundra
sig över om folk ute i bygderna känner
sig missnöjda över en sådan behandling.

Herr talman! Jag har bara velat framföra
dessa synpunkter för att de möjligen
skall kunna bidra till en rättelse
av de missförhållanden vid handläggningen,
som uppenbarligen är rådande.
Jag har givetvis inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERBERG (s): Herr talman!
Det är mycket folk i detta land, som
ställer sig frågande inför det sätt, på
vilket dessa ärenden har handlagts under
de gångna åren. Kritiken gäller inte
endast vad den sista ärade talaren berörde,
nämligen den långa tidrymd, som
åtgår för att få en dylik framställning
behandlad — vilket nyss anfördes exempel
på och som överrevisorerna i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har påpekat
— utan den gäller också att man
från de beslutande myndigheternas sida
har tagit så liten hänsyn till vad de
lokala vägnämnderna och lokala myndigheterna
anfört vid handläggningen av
dessa ärenden.

Detta är en fråga som inte endast
berör en viss landsända, utan man har
samma problem över hela landet. De av
oss som sysslat med vägfrågor har stött
på denna fråga litet varstans i landet
under de gångna åren. Överallt råder
stor irritation över det sätt på
vilket dessa ärenden handlagts av de
beslutande myndigheterna. Vi trodde att
det skulle bli något bättre i samband

vissa enskilda vägar.

med den stora kommunsammanslagningen.
Då kommunsammanslagningen beslöts,
gjordes ett uttalade, vilket riksdagen
också accepterade som sitt, att
man i samband med kommunsammanläggningen
skulle tillse att huvudorterna
i kommunerna fick tillgång till erforderliga
genomfartsleder och vägförbindelser.
Men förväntningarna på den
punkten har svikits. Det har gjorts ständiga
framstötar för att få till stånd en
rättelse, men utan resultat. Den förste
talaren här i debatten anförde exempel
på hur besvärligt det ibland kan vara
och hur lång tid det kan ta att få ett
klart besked. Då man träffar vägfolk
från olika delar av landet får man också
ständigt nya vittnesbörd om svårigheterna
på denna punkt. Jag var därför
mycket glad då jag hörde utskottets talesman
så positivt uttala sig för nödvändigheten
att på detta område få till
stånd en snabb ändring av de rådande
förhållandena.

Jag vill också understryka, att det
för oss motionärer naturligtvis inte är
det väsentliga att få till stånd en utredning.
Men vi brukar i vårt svenska samhälle
arbeta på så sätt, att innan statsmakterna
ger sig i kast med att söka
lösa ett problem vill man genom en utredning
söka få en uppfattning om problemets
storlek och vidd. Det var därför
vi förde fram förslaget om en utredning.
Men kan man nå ett snabbare
och bättre resultat utan att behöva tillgripa
metoden med en utredning, har
vi naturligtvis ingenting att erinra däremot.
Om de synpunkter, som utskottets
talesman här anfört, accepteras av riksdagen,
hoppas jag att vi också kommer
att få till stånd en viss ändring av
förhållandena. Det väsentliga är inte
själva utredningen, utan vårt främsta
syfte är naturligtvis att få bort de
nuvarande svårigheterna på denna
punkt.

Yi motionärer anser oss ha framfört
starka skäl för vår begäran. Även utskottet
har nu anfört, att man anser att
myndigheterna bör handlägga dessa
ärenden med större skyndsamhet. Vi är
glada över detta uttalande och hoppas

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Om statens övertagande av underhållet å vissa enskilda vägar.

att det skall leda till resultat. Vi håller
då naturligtvis inte envist fast vid vårt
yrkande om en utredning utan litar på
att utskottets uttalande skall resultera
i att den fråga, som vi här fäst uppmärksamheten
på, skall lösas. Om så inte
blir fallet, får vi komma tillbaka med
nya propåer. Det gäller här en angelägenhet,
vars lösning inte kan uppskjutas.
Vi kommer därför att med intresse
följa utvecklingen och skall återkomma
med en ny framstöt i händelse man
inte får någon rätsida på förhållandena.
Vi anser nämligen att stora delar av
landets befolkning här blivit behandlade
på oriktigt sätt.

Jag har, herr talman, intet yrkande.
Jag nöjer mig med att understryka vad
utskottet anfört och vad som ytterligare
framhållits av utskottets talesman i debatten,
nämligen att det är nödvändigt
att dessa ärenden handlägges på ett snabbare
och bättre sätt än vad som hittills
varit fallet.

Herr NILSSON, ALFRED (fp): Herr
talman! Även jag har observerat att
överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
påtalat de rådande missförhållandena,
vilket vi ju också anfört
i motionen. Men, herr Bengtson, om det
i 999 fall av 1 000 ändå blir avslag på
en framställning, spelar det inte så stor
roll, om man får det beskedet ett år
förr eller senare. Det hade naturligtvis
varit bättre om överrevisorerna klart
hade uttalat, att de anser att man tar
in för litet vägar under allmänt underhåll.
Låt oss slå fast, att det måste ske
i en snabbare takt.

Till min ärade vän herr Andersson
i Rixö vill jag säga, att jag är övertygad
om att om han själv finge bestämma över
intagningen av vägar, skulle vi nog vara
tämligen överens och då skulle vi helt
säkert inte ha behövt komma med vår
motion. Utskottet skriver i sitt utlåtande
i anslutning till fjärde avdelningens
ståndpunktstagande, att det redan nu
torde finnas möjlighet för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att inom ramen
för gällande ordning ta in fler vägar un 3

Första kammarens protokoll 1953. Nr 30.

der allmänt underhåll. Utskottet skriver
icke att fler vägar skall tas in under allmänt
underhåll. Det är en himmelsvid
skillnad! Ni nöjer er med att konstatera
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan
om den vill.

Som saken ligger till, nöjer jag mig
med det resultat vi uppnått och skall
nu avbida utvecklingen. Jag hoppas att
den anda, som präglade anförandet av
herr Andersson i Rixö, även skall bli
rådande hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
Det märks på denna diskussion att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inte
har någon representant i kammaren. Jag
skall inte för min del uppträda som styrelsens
representant, men jag tycker att
det krav på större statsbidrag till enskilda
vägar, som här framförts, varit så
enhälligt att det är rimligt om det också
höjs en annan röst i denna debatt.

Jag vill fråga alla dem, som så varmt
talar för att dessa enskilda vägar skall
tas in under allmänt underhåll, mot vem
man egentligen riktar sig. Ni talar om
myndigheterna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
etc. Men vad skall vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen göra, om
den inte får ökade anslag för ändamålet?
Vilka är det som beviljar dessa anslag?
Det är ju riksdagen. Såvitt jag kan förstå
är det alltså här fråga om ett direkt
klander mot riksdagen för att den inte
beviljar större anslag.

Är vi villiga att för detta ändamål gå
med på skattehöjningar? Jag tror inte
att så många av oss är det, och därför
tycker jag att man bör tala med litet
mindre bokstäver när man kräver detta.
Det är alldeles givet att en hel mängd
enskilda vägar borde tas om hand av
det allmänna, men detta är dock till sist
en kostnadsfråga. Det bör vi inte glömma
i en debatt som denna.

Herr ANDERBERG (s): Herr talman!
Vi har nog litet var märkt att anslagen
till våra vägar på sistone ökats. Vi vet
också i vilken utsträckning våra bilskat -

34 Nr 30. Onsdagen den 25 november 1953.

Om rätt för myndighet att ingå anslagskrävande förbindelser.

ter ökat. Därför har vi förutsatt att det
skall bli möjligt att klara underhållet
även av dessa enskilda vägar.

Ett visst statsbidrag utgår till enskilda
vägar, men det kan inte i vår tid vara
en rationell ordning, när enskilda
väghållare inte har möjlighet att utnyttja
moderna vägmaskiner utan måste
fortsätta att klara vägunderhållet efter
gammaldags metoder. Lån kan visserligen
utlämnas till företag, som är tillräckligt
stora, men möjligheterna att
sköta vägunderhållet blir i alla fall inte
desamma som vägförvaltningens. Likadant
är det med vinterväghållningen,
som nu kanske är något mera tillfredsställande
än förr.

Jag vill svara herr Elowsson, att det
naturligtvis är riksdagen som står bakom
i detta fall genom att den ger anslag,
men det är närmast väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som har att handlägga
dessa ärenden och fördela medlen efter
sin bedömning. Nu ställes emellertid
medel i större utsträckning till förfogande,
och de nya bilskattemedlen bör göra
det möjligt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att utöka sina åtaganden när
det gäller vårt vägväsende även i detta
avseende. Detta är alltså en bedömningsfråga
huru medlen skall användas.

Herr NILSSON, ALFRED (fp): Herr
talman! Jag vill bara säga till herr
Elowsson, att detta är en fördelningsfråga.
Om vi skall gå in för att bygga
autostrador mellan Malmö och Haparanda
eller mellan Malmö och Stockholm
— autostrador som kostar cirka 20 miljoner
kronor per mil ■— förstår var
och en att det inte blir några pengar
över. Men man får kanske trots allt
säga ett varningens ord när det gäller
dessa dyrbara vägbyggen. Jag klandrar
inte bygget av den nya autostradan i
Malmöhus län — jag har själv varit med
om att tillstyrka det — men man får
hoppas att dessa dyrbara vägbyggen inte
utsträckes hur långt som helst.

Herr Elowsson behöver inte vara orolig
när det gäller motionärernas förslag,
det rör sig inte om några större belopp.

Men jag tror att rättvisekravet i detta
fall är så starkt, att det inte kan hjälpas
att man måste säga ifrån ganska kraftigt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 177, i anledning av väckt motion
angående ordnandet av trafiken mellan
Seskarö och fastlandet;

nr 178, i anledning av väckt motion
om broförbindelse mellan Alnön och
fastlandet; samt

nr 179, i anledning av väckta motioner
om upptagande till förnyad prövning
av anställningsformen för platsvakter
vid statens järnvägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt för myndighet att ingå anslagskrävande
förbindelser.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av väckt motion
angående Kungl. Maj:ts rätt att ingå
förbindelser, som ej kunna infrias
med anlitande av anvisade anslag.

I en inom första kammaren av herr
llerlitz väckt''motion (I: 193) hade hemställts,
att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till bestämmelser
som klargjorde, under vilka förutsättningar
förbindelser finge ingås, som
ej kunde infrias med anlitande av anvisade
anslag.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen 1:103 icke måtte föranleda nånågon
riksdagens åtgärd.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Om
det vore så som utskottets förutsätter —
att den i motionen behandlade frågan
skall lösas av en nu pågående utredning
— skulle jag inte ha tagit till orda

Onsdagen den 25 november 1955.

Nr 30.

Om rätt för myndighet att ingå anslagskrävande förbindelser.

på detta stadium. Men jag är själv medlem
av utredningen och kan på den
tillämpa folkvisans ord: »I vänten mig
sent, men jag kommer aldrig!» Vi kan
inte vänta några snabba resultat av den
pågående utredningen, och det gör att
jag nu tar till orda i frågan.

Det spörsmål, som jag här tagit upp,
är frågan om möjligheten för Kungl.
Maj:t och myndigheter att ingå avtal
och förbindelser av olika slag, som leder
till en belastning av ett anslag, vilket
ännu inte är beviljat. Självfallet är
att myndigheterna inte får verkställa
en utgift med anteciperande av ett kommande
anslag. Men då uppstår frågan,
om de får träffa ett avtal, som inte
omedelbart innebär utgivande av pengar
men som då det skall infrias innebär
en belastning av ett anslag, som
ännu inte är beviljat.

Ja, det förekommer ju ibland, alt riksdagen
ger uttryckliga bemyndiganden
till ingående av sådana förbindelser.
Det sker helt enkelt varje gång som vi
beslular inrättande av exempelvis en
tjänst, eftersom det innebär att vederbörande
myndighet får ikläda sig en
förbindelse till tjänstemannen att år efter
år utbetala lön till honom. Det sker
vidare t. ex. genom de bekanta beställningsbemyndigandena
som vi använder
på försvarsväsendets område. Men går
det för sig, om nu riksdagen inte på
detta sätt har givit ett bemyndigande,
att man genom att ingå förbindelse belastar
kommande riksstaters anslag? På
den punkten tror jag att vi alla, som
har yttrat oss i detta ärende — både
jag och remissmyndigheterna och utskottet
— är ense om att det inte är
riktigt. Om det inte finns något bemyndigande,
skall inte Kungl. Maj:t och
myndigheterna kunna binda staten för
framtiden.

Nu är det mellertid fråga om, hur det
förhåller sig i detta hänseende. Jag har
för min del antagit, att det i närvarande
stund syndas mot denna princip. Jag
har utgått från att det lite varstans i
statsförvaltningen förekommer, att det
ingås avtal, som belastar ett anslag, vilket
ännu inte har blivit beviljat. Me -

ningen med min motion har varit —-det vill jag stryka under, eftersom det
inte alls kommer fram i utskottsutlåtandet
— att i den mån vi finner att,
ett sådant behov i praktiken är för handen,
skall det ges uttryckliga bemyndiganden
därtill. Med så mycket större
bestämdhet kan vi då eljest hävda den
sunda principen: intet dylikt belastande
utan ett riksdagens bemyndigande. Jag
stryker under detta därför att riksräkenskapsverket
och utskottet har framställt
mig såsom alldeles särskilt intresserad
av ett vittgående bemyndigande
för Kungl. Maj:t och administrationen.
Det är ett missförstånd.

Nu är emellertid frågan, om man i
praxis bryter mot principen eller inte.
Riksräkenskapsverket har därom ett
mycket kategoriskt uttalande. Riksräkenskapsverket
säger nämligen, att
»några verkliga undantag från regeln
att förbindelser, för vilkas infriande
medel icke anvisats, ej får ingås utan
riksdagens uttryckliga bemyndigande
icke för närvarande förekommer». Jag
må säga, att jag blev överraskad över
detta yttrande. Inte för att jag bär någon
personlig erfarenhet av statens medelsförvaltning
och vad därmed sammanhänger,
men jag har nu verkligen
eu gång sysslat med rätt ingående vetenskapliga
undersökningar på detta område,
och därifrån kvarstår såsom ett
mycket bestämt intryck, att det alltid
har framhållits som ett naturligt förhållande,
att myndigheterna till en viss
grad måste räkna med att anslag skall
beviljas undan för undan och att man
inte kan säga någonting om att de i denna
förväntan, om jag så får säga, drar
växlar på framtiden. Det som för mig
närmast aktualiserat frågan var för övrigt
ett ståndpunktstagande från ett departement,
som jag med avseende på ett
alldeles särskilt anslag kom i beröring
med. Där utgick man också från att
denna möjlighet skulle finnas, fastän det
inte uttryckligen hade sagts någonting
om det. Jag tar ett annat exempel, ehuru
av större storleksordning. Jag erinrar
mig ett tillfälle, då konstitutionsutskottet
år 1942 hade anledning att rikta en

36 Nr 30. Onsdagen den 25 november 1953.

Om rätt för myndighet att ingå anslagskrävande förbindelser.

anmärkning mot regeringen — jag stryker
under det, ty majoritetsanmärkningar
är ju inte så vanliga —■ för att regeringen
hade ingått ett slags garantiavtal
med vissa industrier utan att för
ändamålet ha några medel anvisade.
Konstitutionsutskottet åberopade vid
detta tillfälle just den princip, som jag
nu hävdar. Men saken visar, att man i
praktiken inte tagit den så allvarligt.

Vad jag alldeles särskilt i detta sammanhang
vill åberopa gentemot riksräkenskapsverkets
allmänna karakteristik
av läget är en på offentligt uppdrag
verkställd utredning av två män, nuvarande
expeditionschefen i finansdepartementet
och en utomordentligt sakkunnig
byråchef i riksräkenskapsverket.
Denna utredning har sammanfattats i
en bok med titeln Bestämmelser och
praxis rörande statens budget. Jag vill
i förbigående rekommendera alla riksdagsmän
att ta del av vad den innehåller.
Det heter där bland annat — jag
nödgas läsa upp det ordagrant — på
följande sätt: »Frånsett dessa av riksdagen
reglerade bemyndiganden förekommer
enligt praxis att myndigheterna
i sin verksamhet måste ingå vissa
förpliktelser som icke lämpligen kunna
underställas riksdagen. Sålunda avslutas
exempelvis hyreskontrakt för tider, som
icke sammanfalla med statsregleringsåret.
Myndigheterna måste vid ordnandet
av den löpande verksamheten självfallet
räkna med att deras verksamhet
skall fortbestå och vidtaga de åtgärder
som äro nödvändiga för dess kontinuerliga
upprätthållande. Detta förutsätter
att myndigheterna måtte ansvara för
vissa utgifter som förfalla till betalning
efter utgången av nästföljande statsregleringsår.
I den mån detta avser ofrånkomliga
löpande utgifter kan förfaringssättet
icke föranleda någon erinran.»
Ja, så skildrar dessa herrar hur det går
till, och det är detta uttalande som är
utgångspunkten för min framställning i
motionen.

Jag vill också till sista påpeka att
jag stötts i min uppfattning av statskontorets
kategoriska uttalande, att syftet
med den föreliggande motionen i och

för sig synes statsutskottet »angeläget»;
sedan kommer endast en hänvisning till
den utredning, som jag nyss talade om.

Nåja, herr talman, om nu, trots allt
vad som pekar i annan riktning, riksräkenskapsverket
har rätt, är ju allt gott
och väl. Jag kunde visserligen önska att
utskottet litet tydligare hade sagt ut den
väsentliga principen: inga åtaganden,
inga förbindelser utan stöd av anslag eller
uttryckliga bemyndiganden! Men jag
får väl anta att det är ungefär detta som
utskottet har menat, och jag anser att
det är av positivt värde att detta framgår
som resultat av denna motions behandling.

Men man kan stanna vid detta resultat
endast under den förutsättningen, att
det verkligen iakttages, att på detta område
inte utvecklas och fortbestår på
administrativt håll en praxis i strid med
vad nu har sagts. År det så, att det visar
sig att praxis fortfarande utvecklas
i strid med de grundsatser jag här har
hävdat, får man tänka på att antingen
gå rigoröst fram emot denna praxis och
se till att begränsa den, eller också —
och jag måste bekänna att jag fruktar
att denna väg måste beträdas — får man
kanske konstatera på en eller annan
punkt, att här ändock finnes praktiska
skäl som talar för att en statlig myndighet
liksom en enskild person skall
kunna binda sig ett litet, litet stycke i
framtiden. I sådana fall får man låta
sig angeläget vara att utverka för sådant
ändamål erforderliga bemyndiganden
från riksdagens sida.

Jag har naturligtvis inte något jfrkande,
ty av hela det resonemang, som här
förts, framgår som sagt att man i princip
ser saken på samma sätt som jag.
Jag vill bara uttala den önskan, att detta
spörsmål, som inte är alldeles oviktigt,
i fortsättningen blir föremål för uppmärksamhet.
Om det finns några statsrevisorer
här i salen, skulle jag vilja till
dem uttala den tanken, att detta möjliken
kunde vara ett ämne, som kunde bli
föremål för statsrevisionens intresse.

Herr HESSELBOM (s): Herr förste
vice talman! När utskottet haft att be -

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Om rätt för myndighet att ingå anslagskrävande förbindelser.

handia herr Herlitz’ motion, har vi haft
till förfogande det material, som motionären
lagt fram, och vidare det material,
som lagts fram i yttrandena från
statskontoret, riksräkenskapsverket och
1950 års budgeträttskommitté.

Utskottet har hänvisat till att denna
fråga för närvarande är föremål för utredning
av budgeträttskommittén. Herr
Herlitz gör gällande att så inte är förhållandet.
Att statsutskottet kommit till
sin slutsats, beror på det uttalande som
statskontoret har gjort. Statskontoret säger
nämligen i sitt yttrande att denna
kommitté vid fullgörandet av sitt uppdrag
uppenbarligen måste upptaga jämväl
den i nu föreliggande motion behandlade
frågan. Vi har utgått ifrån, att
statskontoret väl känt till direktiven och
denna utrednings arbete och att ämbetsverkets
ord var att lita på i detta sammanhang.
Vad som skall anses omfattas
av budgeträttsutredningens direktiv, får
väl herr Herlitz söka klara upp med
Kungl. Maj :t.

Rent sakligt ser vi nog inom statsutskottet
ganska restriktivt på att vägar
öppnas som skulle ge Kungl. Maj :t eller
myndigheterna möjlighet att ingå förpliktelser
utan riksdagens medgivande.
Sådana förbindelser har visserligen ingåtts,
men då har riksdagens medgivande
inhämtats, och Kungl. Maj:t har fått
bemyndigande exempelvis att lägga ut
beställningar för försvaret. Jag tror inte
att i varje fali statsutskottet med någon
större glädje sett denna utveckling, då
utfästelser gjorts som kommer att belasta
kommande budgetår. Det har givetvis
inneburit större svårigheter att
över huvud taget överblicka den statsfinansiella
utvecklingen, när hänsyn till
dessa i förväg gjorda bemyndiganden
måst tagas vid statsregleringen.

I sitt anförande säger motionären att
han för sin del inte är intresserad av
en allmän utvidgning i berörda avseende
eller att man skulle ge Kungl. Maj :t
eller myndigheterna ökad möjlighet att
åta sig sådana förpliktelser som det här
gäller. Jag vill försäkra herr Herlitz att
inte heller statsutskottet är intresserat.
Vad motionären säger sig syfta till är

att utverka ett beslut av riksdagen som
klargör, hur del förhåller sig i dessa
avseenden, och han gör då gentemot
rikräkenskapsverkets påstående gällande,
att grundlagen inte följes, när vissa
myndigheter trots förbud åtar sig sådana
förpliktelser. Jag vill inte yttra mig,
om herr Herlitz eller riksräkenskapsverket
har rätt — det får bli en sak som
det närmast ankommer på konstitutionsutskottet
att söka utreda. Statsutskottet
har emellertid för sin del kommit till
den slutsatsen, att det inte finns någon
anledning för riksdagen att ta initiativ
i denna fråga. Skulle Kungl. Maj :t av
praktiska skäl finna det nödvändigt med
en annan ordning, bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att ta initiativet och hos
riksdagen begära en sådan utvidgning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr HERLITZ (h): Vad herr Hesselbom
nyss sade föranleder inte någon erinran
på någon punkt för min sida. Jag
bara konstaterar, att vi ser saken på precis
samma sätt.

Jag vill särskilt stryka under, att då
herr Hesselbom talar om att statsutskottet
är intresserat av och håller styvt på
att myndigheterna inte skall ingå förbindelser
utan riksdagens avgörande, att
han då — det vet herr Hesselbom mycket
väi — talar ur mitt hjärta också.
Jag tror att debatten har varit till någon
nytta på så sätt att den klargjort, att
man på skilda håll ser saken på detta
sätt.

Jag begärde ordet för att nämna en
sak om den pågående utredningen. Det
är självklart att jag, som en gång i världen
— det var för tio år sedan — tog
initiativet till utredningen, har varit
mycket intresserad av den. Den har
verkligen legat mig varmt om hjärtat.
Det har kanske litet då och då framgått
av mitt riksdagsarbete, att jag är angelägen
att försöka åstadkomma klarhet på
en del punkter, där vårt budgetväsen
svävar i ett visst dunkel. Jag har därför
varit utomordentligt angelägen om att
kommittén skulle komma till ett resultat.

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. upphävande av förordningen om värdering av varulager vid taxering m. m.

Vad jag nödgats meddela är bara att jag
inte tror på möjligheten av ett sådant
resultat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 181, i anledning
av väckta motioner angående omprövning
av räntan på ur statens pensionsfonder
beviljade äldre lån med särskilt
höga räntesatser, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i
anledning av väckt motion angående
skattelättnader vid avveckling av vissa
fastighetsföreningar, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Ang. upphävande av förordningen om
värdering av varulager vid taxering m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr
755) med bestämmelser om värdering av
varulager vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt, jämte
en i ämnet väckt motion.

I en den 2 oktober 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 233, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
19 december 1952 (nr 755) med bestämmelser
om värdering av varulager vid
1954 års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt.

Till utskottets behandling hade hänvisats
den i anledning av propositionen
väckta motionen I: 509 av herr Ola Persson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition

nr 233 och att följaktligen förordningen
den 19 december 1952 med bestämmelser
om värdering av varulager vid 1954
års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt måtte sättas i kraft.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 233 samt med avslag å motionen
1:509 av herr Ola Persson m. fl.,
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående upphävande
av förordningen den 19 december
1952 (nr 755) med bestämmelser om
värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Herr PERSSON, OLA (k): Herr talman!
I anledning av Kungl. Maj:ts proposition
har jag väckt en motion med yrkande
om avslag på propositionen. Yrkandet
innebär att förordningen den 19
december 1952 med bestämmelser om
värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt
skall sättas i kraft.

Inskränkningen i värderingen av varulager
har varit ett komplement till
bestämmelserna om investeringsavgift.
Givetvis har bestämmelserna varit ett
bräckligt instrument när det gällt att få
fram en verklig lagerökning. Lagen avsågs
att ha den verkan, att den skulle
försvåra för företagen att undandraga
sig vanlig vinstbeskattning.

Riksdagen beslutade år 1952, att bestämmelserna
om varulagervärdering
icke skulle tillämpas på lagerökningar
under år 1952. Regeringen framhöll då
i sin proposition, att det skulle medföra
att ett visst bortfall av skatteunderlag
skulle bli ofrånkomligt.

I den föreliggande propositionen nr
233 om lagens slopande för lagerökningar
under år 1953 upprepas, att ett visst
bortfall av skatteunderlag, som ej närmare
låter sig beräknas, kommer att inträda.

Detta har varit den direkta anledningen
till vår motion. Ett upphävande av

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. upnhävande av förordningen om värdering av varulager vid taxering m. m.

bestämmelserna om begränsning i rätten
till fri lagervärdering skulle betyda
ett minskat skatteunderlag. Lagens upphävande
medför således förluster för
det allmänna och ökade vinster för företagen
— det är det enda som är helt
säkert.

Vi har sett detta mot bakgrunden av
de utredningar och förklaringar från regeringens
sida som är inriktade på att
skapa nya och kännbara skatter, även
indirekta skatter som är knutna till allmänhetens
konsumtion. Det har därför
framstått som utmanande att slopa en
skatt, som har tillkommit under en utpräglad
vinstkonjunktur för företagare
och bolag, men som av skilda anledningar
icke har blivit satt i funktion,
samtidigt som nya indirekta skatter planeras,
vilka kommer att hårdast drabba
de lägre inkomsttagarna.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till vår motion nr 509 i denna
kammare.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
kan inte finna annat än att herr Ola
Perssons resonemang i denna fråga vilar
på en rad missuppfattningar om
vad denna lagstiftning egentligen har
inneburit. Den tillkom ju för att man
i ett visst läge skulle söka att förhindra
spekulativa lagerökningar. Den har alltså
från början inte varit avsedd för något
egentligt fiskaliskt syfte, även om
den givetvis skulle få vissa fiskaliska
efterverkningar. Så är det ju med alla
begränsningar av en fri avskrivningsrätt,
men syftet var som sagt inte att
skaffa staten pengar. Syftet var i stället
att begränsa en befarad fortsatt vinstkonjunkturs
inflatoriska tendenser. Det
var vad som föranledde denna lagstiftning.
Den var ursprungligen antagen att
gälla för beskattningsåren 1952 och 1953,
men den upphävdes för året 1952 av
den anledningen, att man inte då kunde
iaktta några spekulativa lagerökningar.
Man visste däremot, att vissa lagerökningar
hade skett och att dessa hade
skett därför att man inom en del industrier,
kanske närmast inom skogsindu -

strierna, hade tillverkat på lager för att
sysselsätta arbetskraften. Ett så vettigt
syfte för en lagerökning ansågs inte böra
extrabeskattas —• vilket jag tycker att
herr Ola Persson borde kunna förstå
och värdera.

Hur ligger det då till i år med den
här saken? Jag vill villigt erkänna, att
det är mycket svårt att beräkna och värdera
just lagrens storlek inom vårt land.
Om det är något som är svårt att statistiskt
beräkna, är det just detta. Men om
herr Persson hade studerat konjunkturinstitutets
höstrapport, så hade han där
kunna finna att alla tecken tyder på
att inte någon lagerökning har skett.
Man räknar t. ex. i denna rapport med
att inom skogsindustrien de tidigare
onormalt stora lagren av skogsprodukter
redan vid årets slut skall vara nere i
normal nivå. Där finns alltså i stort sett
ingenting att beskatta. Inom textilindustrien
har man minskat lagren, och inom
verkstadsindustrien har vissa lager gått
upp och andra gått ned i storlek. De
som har gått ned gäller sådana varuslag
beträffande vilka man, om lagerhållningen
gått åt motsatt håll, kunde ha trott
att någon spekulation hade förelegat —-det gäller exempelvis råvaror och bränslelager
— medan däremot ilagren av
färdigvaror har ökat. Jag tycker att det
är erkännansvärt, om den industri, vars
verksamhet i detta läge är utsatt för en
viss påfrestning, i någon mån ökar sitt
lager för att därigenom kunna sysselsätta
sin arbetskraft.

När herr Ola Persson nu får dessa
upplysningar, tycker jag att han bör
förstå, att han varit ute i fullständigt
ogjort väder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i detta ärende.

Herr PERSSON, OLA (k): Herr talman!
Jag har ju anfört som skäl för motionens
tillkomst, att när man nu är benägen
att upphäva denna lag, innan den
skall tillämpas vid 1954 års taxering, så
konstaterar man samtidigt i Kungl.
Maj:ts proposition att ett bortfall av
skatteunderlag kommer att ske. Den sa -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. godkännande av Genéve-konventionerna om skydd för krigets offer.

ken är alldeles uppenbar, och mot den
bakgrunden har jag tidigare sagt, att det
verkar närmast utmanande att nu slopa
denna anordning och samtidigt behöva
med ljus och lykta leta efter möjligheter
att skaffa nya skatteobjekt. Man borde åtminstone
låta lagstiftningen gälla, tills
man fått någonting mera effektivt än för
närvarande. När man talar om att man
ur kommunalskattelagens synpunkt på
detta problem räknar med en bokföringsmässig
värdering av varulagren, så
är det naturligtvis ett mycket tänjbart
begrepp, och vi förstår väl alla här, att
en sådan värdering av varulagren egentligen
är en säkerhetsventil för företagarna.
Innan man fått fram några andra
bestämmelser för värderingen, borde
man ju kunnat låta nuvarande bestämmelse
om inskränkning i varulagervärderingen
gälla. Man bör söka få fram
någon garanti för hur bestämmelsen bör
vara för att värderingen skall gå rättvist
till.

Jag har alltså sagt att lagen som sådan
är ett svagt och bräckligt instrument att
begagna för att kunna få fram de egentliga
lagervärdena, men den har ändå inneburit
ett försök, som borde kunna
fortsättas över nästa taxering.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Det
är tämligen uppenbart, att även om man
konstaterar att i stort sett ingen lagerökning
har skett utan snarare tvärtom, så
kan det vid vissa företag ha ägt rum någon
lagerökning, och därigenom skulle
ett visst skatteunderlag bortfalla. Men
att det måste vara synnerligen obetydligt,
är tämligen klart efter alla de undersökningar
som gjorts. Om man, som
fallet är t. ex. inom verkstadsindustrien,
i någon utsträckning har ökat lagren av
färdigvaror, så har man gjort det för att
kunna sysselsätta arbetskraften. Sedan
skulle staten komma och beskatta denna
lagerökning, som är socialt fullt motiverad,
någonting som herr Ola Persson,
jag konstaterar det, fortfarande inte
begriper ett dyft av.

Vidare skulle jag vilja säga, att denna
beredskapsåtgärd var avsedd för inneva -

rande år. Den gäller alltså inte för beskattning
under följande beskattningsår
— för åren 1954, 1955 eller vilka år
det nu må vara. Där gäller det att undersöka
de behov, som kan finnas av
eventuellt ökade skatter, varom vi för
närvarande inte vet någonting. Här i
kammaren sitter nu en man, som vet
mycket mer om det än vad vi gör. Men
det är en fråga, varom diskussion får tas
upp vid nästa års riksdag. Då får vi mötas,
herr Ola Persson, och diskutera den
saken.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. godkännande av Genéve-konventionerna
om skydd för krigets offer.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av Genéve-konventionerna den 12
augusti 1949 angående skydd för krigets
offer.

Genom en den 30 januari 1953 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 37, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för samma dag,
äskat riksdagens godkännande av följande
vid konferensen i Geneve för utarbetande
av nya konventioner till skydd

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. godkännandet av Genéve-konventionerna om skydd för krigets offer.

för krigets offer den 12 augusti 1949
avslutade överenskommelser, nämligen
Genéve-konventionen angående förbättrande
av sårades och sjukas behandling
vid stridskrafterna i fält, Genéve-konventionen
angående förbättrande av behandlingen
av sårade, sjuka och skeppsbrutna
tillhörande stridskrafterna till
sjöss, Genéve-konventionen angående
krigsfångars behandling och Genévekonventionen
angående skydd för civilpersoner
under krigstid.

Med förmälan, att utskottet vid ärendets
behandling icke funnit anledning
till erinran mot berörda överenskommelser,
hade utskottet i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till förevarande
proposition, meddela av Kungl. Maj :t
äskat godkännande av ifrågavarande
överenskommelser.

Herr BRANTING (s): Herr talman!
Första lagutskottet har ju varit fullt
enigt i detta ärende. Några reservationer
föreligger inte, och utskottets utlåtande
går kort och gott ut på ett tillstyrkande
av bifall till den kungl. propositionen.

Jag skulle i alla fall vilja tillåta mig
några anspråkslösa ord angående detta
i grund och botten mycket stora och viktiga
ärende. Saken rör som synes fyra
genévekonventioner. Den första avser
sårades och sjukas behandling vid
stridskrafterna i fält. Den andra vser
motsvarande frågor beträffande sjökriget.
Den tredje konventionen berör krigsfångars
behandling, och den fjärde berör
skydd för civilpersoner under krig.

Jag måste säga att man får det intrycket
att det är någonting både patetiskt
och paradoxalt med dessa hjälplösa
försök att »humanisera» kriget, samtidigt
som kriget blir alltmera förfärligt.
De föreliggande konventionerna markerar
på en gång ett framsteg och en tillbakagång.
De markerar ett framsteg, enligt
mitt sätt att se, så till vida att man
preciserar mycket noga, hur det skall
förfaras i vissa angivna fall beträffande
de nu angivna kategorierna av krigets

offer. Det är möjligt att dessa preciseringar
kommer att lända till nytta. Man
får hoppas det, och för min del ser jag
saken så, att bestämmelserna i konventionerna
kan bli till stöd för militära
befälhavare, som personligen har den
inställningen, att de under krigföringen
vill gå fram så humant som möjligt,
kanske i viss motsats till kamrater eller
chefer som är mera hårdhänta. Men å
andra sidan kan man inte undgå att i
detta sammanhang observera, att här har
skett en ganska fruktansvärd tillbakagång
i fråga om hela vårt sätt att se
på civilisationen och humaniteten när
det gäller krigföringen. Vad som har
gällt i dylika avseenden gäller inte längre.
Det har blivit döda bokstäver. Det
har funnits genévekonventioner och
överenskommelser i Haag som förbjudit
och stämplat såsom barbariskt exempelvis
användande av s. k. dumdumkulor,
d. v. s. kulor som utvidgar sig, när de
kommer in i människroppen. Vidare har
användandet av de lömska undervattensminorna
fördömts. Det har ansetts vara
oriktigt och omöjligt för civiliserade
stater att militärt angripa orter, som
inte reser något militärt motstånd. Man
införde till och med på sin tid förbud
emot den krigföringsmetod som går ut
på att från luften släppa ner explosiva
projektiler. Detta var den s. k. ballongkonventionen.
Allt det där har sedan —
inte formellt — satts ur kraft men man
har sett så på saken, att eftersom de
krigförande hänsynslöst har åsidosatt
bestämmelserna, anses dessa inte längre
vara gällande!

Jag begärde ordet närmast med tanke
på den av dessa konventioner som berör
visst skydd för civilbefolkningen eller
rättare sagt vissa kategorier av civila
personer. Det gäller egentligen två kategorier,
nämligen dels utländska medborgare
som råkar befinna sig inom ett område,
vilket är ockuperat av den ena
krigförande makten, dels civil befolkning
som befinner sig i händerna på en
ockuperande makt. Man har gått in för
vissa bestämmelser, i och för sig mycket
bra, för hur det skall förfaras i dessa
situationer. Å andra sidan kan man ju

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. godkännande av Genéve-konventionerna om skydd för krigets offer.

knappast undgå att tänka på att just civilbefolkning,
som befinner sig i det
olyckliga läget att den vistas inom ett
område som är ockuperat av fienden,
kan bli utsatt för de mest förfärliga terroråtgärder,
inte av den ockuperande
makten, utan kanske av sina egna landsmän
eller av den makt som i sinom tid
måhända skall befria landet. Det finns
många exempel på den saken från det
sista kriget. Jag tar ur högen den olyckliga
staden Caen i Frankrike som under
många år befann sig i tysk besittning.
Sedan tyskarna fullständigt hade dragit
sig tillbaka och utrymt staden, utsattes
denna, enligt uppgifter som jag har från
första hand, för ett fruktansvärt bombardemang,
vilket lade hela staden i grus
och aska och naturligtvis utan åtskillnad
dödade män, kvinnor och barn. Här
gällde det alltså en civilbefolkning som
enligt vad man trodde befann sig i den
ockuperande maktens hand men som
naturligtvis inte reste något som helst
motstånd mot de framryckande engelskamerikanska
trupperna.

Vad vi över huvud taget kommer att
tänka på i detta sammanhang är givetvis
framträdandet av atomvapnet. Nu
säges det i den kungl. propositionen,
att 1949 års genévekonferens icke hade
att behandla frågan om skyddet för civilbefolkningen
vid krig i dess helhet.
Bl. a. föll frågan om användande av
»stridsmetoder» o. d. utanför dess
handläggning. Med dessa ord avser man
förklara att de här föreliggande konventionerna
inte behandlade t. ex. frågan om
atomvapnen. Nå, det fanns ju politiska
skäl för den saken, men man kan ändå
inte riktigt säga att frågan om »stridsmedlen»
inte hör hit. Ty om vi går vidare
i texten och ser på nästa ärende på
föredragningslistan, nämligen förslag om
viss ändring av den svenska strafflagens
27 kap. 11 §, så finner vi där bestämmelsen,
att den som genom användande
av stridsmedel, ägnat att förorsaka
onödigt lidande, förfar på sätt
som står i strid mot gällande avtal eller
eljest mot folkrätten, blir skyldig till
straff. Hans förfaringssätt betecknas som
kriminellt. Vi har alltså, om man nu

skall behöva säga det, även formell täckning
för att i detta sammanhang en smula
beröra det stridsmedel som kallas för
atomvapnet.

Jag hörde i går kväll en utrikespolitisk
kommentator från Växjö, som framförde
den blåögda förhoppningen att det
i ett kommande krig kanske kommer att
gå på samma sätt som under det sista
kriget, där man i alla fall icke tillgrep
giftgaserna. Den förhoppningen kan man
ju hysa, men den synes mer och mer
verklighetsfrämmande, allteftersom man
följer utvecklingen av vad som sker på
detta område.

Tidningen Expressen talade i en ledare
för ett par dagar sedan om dessa ting
och framhöll, hurusom det nu inte längre
är fråga bara om jättestora atombombardemang
från luften — man har
ju nu perfektionerat vapnet därhän, att
man kan använda det i projektiler avskjutna
från kanoner och i s. k. V-vapen
och dylikt. Jag antar att vi alla observerade,
att en medlem av den amerikanska
regeringen för inte så länge sedan
yrkade på att Förenta staterna skulle
avge en officiell förklaring, att atomvapnet
kommer att sättas in med hela
sin styrka i händelse av krig, vare sig
Förenta staterna blir angripet eller något
angrepp äger rum mot någon med
dem samverkande stat. Vederbörande
ansåg, att det var bäst att säga ifrån den
saken från början.

Vi såg också för någon tid sedan ett
tidningsmeddelande — jag känner inte
till saken närmare — att herr Sandler
som svensk representant i Förenta Nationernas
politiska utskott tog upp frågan
om atomkontroll och, om jag refererar
rätt, underströk att denna angelägenhet
ingalunda bör förbehållas bara
de stora makterna, tv även de små nationerna
och de s. k. neutrala har här de
allra starkaste intressen att bevaka. Jag
för min del tycker, att det var tacknämligt
att herr Sandler — såsom jag antar
i fullt samförstånd med herr utrikesministern
— gjorde denna framstöt. Jag
har från denna plats och vid detta tillfälle
bara velat stryka under, att det för
oss och för alla folk, större eller mindre,

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. översyn av bestämmelserna om kioskhandeln m. m.

är ett livsintresse att man återupptar
diskussionen om förbud mot eller kontroll
över atomvapnets användning eller,
klarare sagt, att man kriminaliserar
användandet av atomvapnet. Det gläder
mig, att herr utrikesministern är här,
och jag är övertygad om att han delar
dessa synpunkter. Att diskutera denna
sak är ju ingalunda någonting som bör
förbehållas stormakterna, utan tvärtom
bör en samlad opinion från alla länder
i hela världen trycka på för att få till
stånd ett beslut som — det må sen i
praktiken få vilket värde som helst —■
i alla fall nu förklarar det vara kriminellt
och folkrättsstridigt att använda
atomvapen.

Jag har blott velat säga dessa ord,
herr talman, vid detta tillfälle. För övrigt
ber jag givetvis att få yrka bifall till
utskottets hemställan, men i en stark
känsla av att vi här — när vi inför alla
dessa detaljbestämmelser om »liumanisering»
av kriget — är i färd med att
sila mygg och svälja kameler.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i 1 och 27 kap. strafflagen,
m. in,, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. översyn av bestämmelserna om
kioskhandeln m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckia motioner
angående en översyn av butikstängningslagens
bestämmelser om kioskhandeln
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
305 i första kammaren av herr Hällgren
och fru Wallentheim samt nr 398 i andra
kammaren av fru Löfqvist in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om att
vid översyn av butikstängningslagen eller
övervägande av ändra lagstiftningsåtgärder
på näringslivets område hänsynstagande
måtte ske till innehållet i
motionerna och framläggande för riksdagen
av de förslag, som härav kunde
föranledas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 305 och II:
398, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fru WALLENTHEIM (s): Herr talman!
De partiellt arbetsföras vilja och
förmåga till arbete behöver på allt sätt
uppmuntras och utnyttjas. Vi är väl alla
överens om att detta är ett betydande
samhällsintresse, allmänmänskligt och
samhällsekonomiskt. Kommittén för
partiellt arbetsföra liksom 1947 års butikstängningssakkunniga
har ju omfattat
samma synpunkter. Också departementschefen
underströk kraftigt i sin
proposition år 1948 om butikstängningslagen,
att socialvårdssynpunkterna borde
beaktas vid konkurrens om kioskrättigheterna.

År 1948 tillförde andra lagutskottet
debatten ytterligare en synpunkt, den
nämligen att försäljning från kiosk ofta
skedde på ett sätt som innebure slöseri
med fullt arbetsför arbetskraft. Utskottet
stannade emellertid vid att uttala en
förväntan att kommunerna vid upplåtelse
av allmän mark för kioskhandel liksom
vid yttranden angående öppethållande
skulle komma att beakta de partiellt
arbetsföras intresse och försörjningsförmåga.
Man byggde sedan på att
kommunerna skulle utnyttja sina förbehållsmöjligheter
till de partiellt arbetsföras
fördel vid upplåtelse till storföretagare
på området, exempelvis Svenska
pressbyrån, och man byggde också på
de uttalanden om förståelse för och positiv
inställning till samhällsintresset
som på denna punkt hade gjorts från
dessa företagares sida.

44 Nr 30. Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. översyn av bestämmelserna om kioskhandeln m. m.

I föreliggande utlåtande har andra
lagutskottet funnit att förväntningarna i
fråga om kommunerna i stort sett har
infriats och framhållit att Svenska pressbyrån
i sin tjänst har ett antal partiellt
arbetsföra människor. Andra lagutskottet
framhåller för sin del att utvecklingen
synes gå i önskad riktning. Utskottet
finner följaktligen inga motiv till en
omprövning av gällande lagbestämmelser
rörande näringsfriheten på detta
specialområde föreligga.

Jag har tyvärr skäl att tro att utvecklingen
inte riktigt blir den önskade,
samhälleligt sett. Jag vet mycket väl att
många kommuner bedriver en vidsynt
och socialt inriktad politik i denna fråga.
Men fall finns också som visar på
motsatsen. Sålunda använder många
kommuner ett anbudsförfarande vid
upplåtande av allmän mark för kioskhandel
och låter de rent ekonomiska
intressena bli utslagsgivande vid anbuds
antagande. Det förefaller mig alldeles
uppenbart att de partiellt arbetsföras
utsikter att hävda sig i den konkurrensen
är ganska minimala. Det förekommer
också att exempelvis Svenska pressbyrån
— kanske också andra — erbjuder
kommunerna förmåner i samband
med kiosks uppförande och utformning,
förmåner som har utgjort en lockelse
för kommunerna och bestämt deras
handlingssätt. En partiellt arbetsför, som
har varit medsökande, har då kanske
blivit ställd utan varje möjlighet att förvärva
kioskrättighet eller plats att uppställa
kiosk, eller också har man anvisat
honom en mindre lönande plats för verksamheten.

För min del tycker jag att man kan
ställa sig tveksam till om ett sådant tillvägagångssätt
från kommunernas sida
ens samhällsekonomiskt sett är särdeles
välbetänkt. Senast i dag har jag fått en
redogörelse för hur en partiellt arbetsför
i Stockholms län, en person som har
ganska stor familj och som har uppburit
invalidpension, med kommunens och
landstingets hjälp fått överta en kioskrättighet
och därigenom fått en tryggad
försörjning för sig och sin familj. Invalidpensionen
är indragen, och alla skäl

för sociala hjälpinsatser har bortfallit.
Jag vågar för min del tro att den samhällsekonomiska
vinst, som man gör genom
ett sådant förfarande, är betydligt
större än den vinst, som man eventueltt
kan göra genom att anta ett av ett storföretag
givet anbud på upplåtelse av
mark för kiosk.

Nog tror jag att en vägledande sats i
lagtexten av innehåll, att partiellt arbetsför
bland flera kompetenta sökande
bör ges företräde, vore motiverad, om
man verkligen önskar bereda de partiellt
arbetsföra försörjning och produktionsmässigt
vill utnyttja den arbetskraft som
de representerar. Något sådant behövs
för att det inte på många håll skall stanna
vid enbart deklarationer, utan verkligen
blir praktisk politik. Den positiva
inställning till de partiellt arbetsföras
problem, som storföretagarna på området
har betygat och som andra lagutskottet
förlitar sig på, har jag för min
del inte lika stor tilltro till. Av 2 400 anställda
inom Svenska pressbyråns kioskrörelse
är 175 partiellt arbetsföra. Den
siffran tycker jag inte är särskilt imponerande.
Deras anställningsförhållanden
är också osäkra. Svenska pressbyrån har
inte alltid visat omsorg om och förståelse
för den arbetshämmade arbetskraften,
när den har förmåtts överta sådan
arbetskraft vid överlåtelse av kioskhandel.
Man har tvärtom flera gånger haft
anledning att efterlysa en sådan positiv
inställning. Sitt intresse inom kioskhandeln,
som verkligen är mycket betydande
— omsättningen vid kioskerna uppgick
1951—1952 till drygt 250 miljoner
kronor — bevakar Svenska pressbyrån
på ett sätt som ter sig minst sagt anmärkningsvärt.
Jag har belägg för att
partiellt arbetsföra och andra i liknande
försörjningsläge, som driver kioskrörelse,
utmanövreras genom påtvingade förhandlingar
som ofta har karaktären av
hot. När Svenska pressbyrån i sitt remissyttrande
tillbakavisar varje antydan
om att den ådagalägger vissa monopolistiska
strävanden, synes mig detta mot
den här angivna bakgrunden inte vara
riktigt övertygande.

I ett flertal fall förekommer det ock -

Onsdagen den 25 november 1953. Nr 30. 45

Ang. översyn av bestämmelserna om kioskhandeln m. m.

lan oss två. Motsättningarna gör sig gäl -

så, att partiellt arbetsföra, som fått länsstyrelsens
tillstånd att i sin kiosk försälja
tidningar och tidskrifter, får sin
ansökan till Tidningsutgivareföreningens
kommissionärsnämnd om att få försälja
vissa pressalster avslagen. Den saken
förefaller egendomlig, då det flera gånger
har hänt att sådant tillstånd sedan
utan vidare lämnats till Svenska pressbyrån
när den öppnar kiosk några meter
ifrån den kiosk, vars innehavare har
förvägrats försäljningsrätten.

Herr talman! Jag har tacksamt noterat
andra lagutskottets välvilliga skrivning
i sak, men jag har ändå inte velat
avstå ifrån att här knyta några reflexioner
till denna fråga. De partiellt arbetsföras
sysselsättningsmöjligheter är ett
stort och ett svårt problem, och det blir
ju, som alla vet, större och allvarligare
i tider av åtstramade konjunkturer. Vi
har inom våra arbetsmarknadsorgan investerat
stora pengar, och organen ger
oss många bevis på energiska ansträngningar
att komma dessa arbetssökande
till hjälp. Vilken effekten av dessa pengar
och ansträngningar skall bli, beror
till stor del på kommunerna, och jag vågar
därför härifrån vädja till våra kommunalmän
att anlägga de synpunkter i
dessa olika sammanhang som i möjligaste
mån tillvaratar de partiellt arbetsföras
intressen, och jag uttalar en förhoppning
att de synpunkter som i motionen framförts,
trots andra lagutskottets uppfattning
att de inte direkt är motiverade,
ändå i olika sammanhang måtte vinna
beaktande.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Fru
Wallentheim har på ett riktigt sätt refererat
andra lagutskottets inställning
till det sammanhang som här kan skådas
mellan vad som är stadgat i butiksstängningslagen
och de partiellt arbetsföras
intressen och över huvud taget
samhällets intressen att tillgodose de
partiellt arbetsföras möjligheter att skaffa
sig en egen, mer eller mindre självständig
försörjning. I det fallet råder
sålunda inte några motsättningar emel -

lande i fråga om förhoppningarna vad
beträffar framtiden.

Utskottet har stött sina förhoppningar
och sitt uttalande i det avseendet framför
allt på en redogörelse som kommit
från arbetsmarknadsstyrelsen, som har
införskaffat upplysningar ifrån samtliga
länsarbetsnämnder om hur samarbetet
mellan de kommunala myndigheterna
och arbetslöshetsnämnderna går till när
det är fråga om att bereda arbetsmöjligheter
för de partiellt arbetsföra. Det är
alldeles påtagligt att där finns en intressegemenskap
av stora mått. Jag har i
min hand ett maskinskrivet aktstycke
på 16 sidor, i vilket länsarbetsnämnd efter
länsarbetsnämnd konstaterar, att
kommunerna är mycket intresserade för
de partiellt arbetsföras intressen när det
gäller upplåtelse av mark och tillstyrkande
av tillstånd för kioskhandelns bedrivande
utöver den vanliga butiksstängningstiden.

Beträffande önskemålet att man skulle
genom en skärpning av butiksstängningslagen
bättre än hittills kunna beakta
de partiellt arbetsföras intressen i
detta fall, är nog andra lagutskottet av
den bestämda meningen att det inte är
lämpligt att i lagen gå längre än vad
som har blivit utsagt i motiven under
förarbetena till lagen. Man kan inte i
lagen skriva in ett monopol för en viss
grupp av människor, även om det är
aldrig så behjärtansvärt att de får sina
möjligheter tillgodosedda.

Vad så beträffar de andra synpunkter,
som fru Wallentheim här framfört, har
utskottet funnit, att det är mycket där
som inte hör samman med butiksstängningslagen.
Vi har nog beaktat vad som
framförts i motionerna och i det övriga
material som kommit utskottet till handa
ifrån samma intressehåll, som motionerna
emanerar ifrån, och även ifrån andra
intressehåll i detta avseende.

Ärendet har varit rätt uppmärksammat,
och utskottet har haft uppvaktningar
från jag tror samtliga parter som här
kan ha något intresse, och det är ganska
självklart att de har litet olika uppfattningar.
Bakom det primära önskemålet

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. översyn av bestämmelserna om kioskhandeln m. m.

att tillgodose de partiellt arbetsföras behov
ligger nog, efter vad jag kan förstå,
också ett mera allmänt intresse från en
viss grupp näringsidkare att få möjligheter
till ett större livsrum. De små
kioskhandlarna känner sig trängda av
storföretagarna och ibland också trängda
av kommunerna, när dessa i sin strävan
att tillgodose de partiellt arbetsföras
intressen kanske går emot ett önskemål
från en privat företagare att fritt
inom lagens gränser få utöva sin näring.
Då är ju problemet överflyttat på
ett annat plan än det här närmast är
fråga om, nämligen de partiellt arbetsföras
intressen, och andra lagutskottet
har nog den bestämda meningen, att
man inte skall söka komma till rätta
med sådana förhållanden inom ramen
för en lagstiftning, som är begränsad
till tiderna för butikernas öppethållande
och mängden av de varor som där får
säljas.

Efter vad jag kan förstå är det i en
del fall berättigat att reagera emot de
erinringar som blivit gjorda. Jag har liksom
fru Wallentheim fäst mig vid att
Tidningsutgivarf öreningens kommissionärsnämnd
begränsat vissa mindre
kioskägares möjligheter att få tillgång
till tidningar och tidskrifter, men jag
tror nog att det ur affärssynpunkt är en
fullt berättigad synpunkt, som gjort sig
gällande därvidlag. Kioskägarna har returrätt
på alla sådana varor. Leverantörerna
har då naturligtvis ett visst intresse
av att det inte blir för mycket i
retur, och deras ståndpunkt kan därför
vara motiverad. Å andra sidan tycker
jag att det ligger i näringsfrihetens principer
att inte åstadkomma någon konkurrensbegränsning
på det angivna sättet.
Skulle speciella missförhållanden visa
sig föreligga, tycker jag att detta närmast
är en fråga, som det nystartade
näringsfrihetsrådet bör intressera sig
för. Möjligheten att åstadkomma något
slags rättelse eller bättre förhållanden
genom ändring av butiksstängningslagen
tror jag inte på. Jag finner inte heller
den vägen lämplig, och jag tror att utskottets
ledamöter är eniga med mig på
den punkten.

Jag tycker att frågan nu ligger så till,
att vi bör vänta och se. Jag skall inte
här diskutera om Pressbyråns övermakt
i det här avseendet. Vi har fått en ganska
klar bild av hur det ligger till genom
att vi har fått besked från olika
håll. Att bara ensidigt studera vad som
framkommit från det ena hållet klargör
inte de detaljspörsmål som här föreligger.
Men det är, som jag ser frågan, en
i detta sammanhang ovidkommande sak.
Jag kan därför instämma i fru Wallentheims
förhoppning om att det i fortsättningen
skall utveckla sig på samma
sätt som hittills, så att de människor
som närmast har behov av socialt stöd
för att klara sig får de möjligheter som
kan yppa sig när det gäller kommunernas
inflytande på denna fråga. Även om
en och annan privatföretagare då kommer
att känna sig trängd, tror jag nog
att det är riktigt, att den kommunala
överblicken och bestämmanderätten i
det här fallet mer och mer får göra sig
gällande, fast naturligtvis icke under annan
förutsättning än att de syftar till
att tillgodose sociala behov. Jag har alltid
reagerat emot när kommunerna vill
driva geschäft med markupplåtelse eller
tillståndsgivande och dra ekonomiska
fördelar därav. Det hoppas jag skall mer
och mer försvinna, i den mån detta
spörsmål mer och mer blir en kommunal
angelägenhet.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Jag skall inte hålla något längre anförande,
tv jag förstår att kammarens ledamöter
väntar på nästa ärende på föredragningslistan,
nämligen det som rör
högertrafiken.

Som medmotionär skulle jag kunna
instämma med fru Wallentheim, när
andra lagutskottets ordförande säger, att
rapporterna från länsarbetsnämnderna
talar om en lovvärd sysselsättning av
partiellt arbetsföra och hon påpekar att
dessa rapporter inte är enstämmiga,
ehuru tendensen går i den angivna riktningen.
Det har förekommit fall, då

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. översyn av bestämmelserna om kioskhandeln m. m.

t. o. m. en länsstyrelse bär föredragit
att bevilja rättigheter åt fullt friska personer
i stället för åt partiellt arbetsföra.
Det finns även klagomål från länen beträffande
detta.

Det är klart, såsom här sagts, att det
också är många mindre kioskägare som
känner sig trängda. Andra lagutskottet
har, såsom herr Norman sagt, inte
velat gå in på Svenska pressbyråns metoder,
men det förhåller sig dock så,
att det sätt, på vilket den försökt att
utvidga sin verksamhet, har väckt stort
missnöje bland kioskägarna. Man avtalar
med statliga eller med kommunala
myndigheter och får vissa förmåner,
som medför att den privata kioksägaren,
även om han är invalid eller partiell
arbetsför, blir att betrakta som något
slags bihang. Jag skall inte uppta
kammarens tid med att ge exempel härpå,
men det finns en mängd fall, som
visar hur pressbyrån försöker i konkurrenssyfte
starta en kiosk eller ställer
upp en försäljningsvagn på bara
några meters avstånd från en privatägd
kiosk eller också försöker genom hot
förmå vederbörande att sälja sin kioskrörelse
till Pressbyrån. Dessa metoder
har väckt stort missnöje. Herr Norman
hänvisade nu till att näringsfrihetsrådet
kan ta upp denna sak. Det förvånar mig
att lagutskottet inte tog hänsyn till denna
motion, när man under vårriksdagen
behandlade det ärendet.

Av de instanser, som har yttrat sig,
har arbetsmarknadsstyrelsen ställt sig
mycket sympatisk till motionen. Rikskommittén
för partiellt arbetsföra har
ansett en översyn vara nödvändig fortast
möjligt, innan det blir för sent. Utskottet
däremot anser tydligen att man
bör vänta och se. Resultatet av utskottets
ståndpunktstagande kan bli, att man
längre fram blir bunden av en utveckling
som gått i en icke önskvärd riktning.

Jag förbiser inte alls de fördelar som
kan vinnas genom en rationalisering av
kioskhandeln. Jag är också medveten om
att ett större företag har bättre möjligheter
att bereda de anställda en hygglig
levnadsstandard. Det är även värdefullt

att allmänheten tillförsäkras en god
service och att tidningar och tidskrifter
distribueras över landet under så objektiva
former som möjligt, även om vi
nog inte kan bortse från att det också
är en del smörja som tillhandahålles allmänheten
i fråga om tryckalster.

Man kan ju, som lagutskottets ordförande
säger, nöja sig med att vänta och
se, hurdan utvecklingen blir. Jag vill
dock uttala den förhoppningen, att förhållandena
på detta område skall förbättras
med stöd av nuvarande lagstiftning.
Om så inte sker, kommer givetvis
detta krav tillbaka, och då kan det bli
nödvändigt med en översyn av butikstängningslagens
bestämmelser.

Herr F.LOWSSON, NILS (s): Herr talman!
Det bar i detta sammanhang riktats
en del anmärkningar mot Svenska
pressbyrån för att den inte skulle i tillbörlig
utsträckning ha tagit hänsyn till
de partiellt arbetsföra. Fru Wallentheim
i synnerhet riktade sådana anmärkningar
men angav inga konkreta exempel.
Det är därför inte heller möjligt att ingå
på ett direkt svaromål på de anmärkningar
som hon framfört.

Svenska pressbyrån är ett företag som
ägs av Svenska tidningsutgivarföreningen.
Det är uppbyggt och organiserat för
att, som herr Hällgren nyss nämnde,
sörja för tidningsdistributionen i landet
i den form som den sker genom
kioskerna. Avsikten är självfallet att
åstadkomma en viss stadga och fasthet
i denna verksamhet för att möjliggöra
en viss begränsning av det antal exemplar
av de olika tidningarna och tidskrifterna
som sänds ut till de olika försäljningsställena.
Samtidigt vill man trygga
en god service och så långt möjligt
tillgodose de anspråk som personalen
har rätt att ställa. Jag tror för min del
att man kan konstatera, att den verksamhet,
som Svenska pressbyrån på detta
sätt bedriver, är gagnelig. Den uppfattningen
delas säkerliggn också inte bara
av Svenska pressbyråns anställda utan
också av den övervägande delen av Sveriges
kioskhandlare, som inte är anslutna
till de mindre kioskhandlarnas för -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

4 8

Ang. översyn av bestämmelserna om kioskhandeln m. m.

band, vars klagomål det egentligen är
fråga om i detta sammanhang.

När man säger att Svenska pressbyrån
inte har mer än 170 partiellt arbetsföra
bland sina sammanlagt 2 400 anställda,
förbiser man en ganska viktig
omständighet. Svenska pressbyrån tar
nämligen vid anställandet av personal
inte bara hänsyn till de partiellt arbetsföra
utan också till människor som kan
rubriceras som socialfall. Det är fråga
om t. ex. änkor, som blivit blottställda
genom mannens död och som man bereder
sysselsättning genom att anställa
dem i en kiosk. Detta gör, att om man
räknar samman de partiellt arbetsföra
och alla socialfall av denna art, har
Svenska pressbyrån 700 sådana perso
ner anställda, d. v. s. nära nog en tredjedel
av hela personalen. Det är ingen
låg siffra. Man kan naturligtvis säga att
den borde vara större. .lag kan här inte
på rak arm yttra mig om huruvida det
är möjligt att ytterligare öka siffran,
men man får inte glömma, att kioskverksamheten
är en affärsrörelse och måste
bedrivas efter någorlunda affärsmässiga
grunder. Det kanske är möjligt att
Svenska pressbyråns avkastning är så
stor att företaget i något större utsträckning
skulle kunna tjänstgöra som
något slags social inrättning, men jag
tror inte detta är möjligt i någon nämnvärt
större utsträckning än som redan
skett.

Om man tar hänsyn till dessa förhållanden,
får man nog medge, att den
verksamhet som Pressbyrån bedriver är
väl organiserad och i stort sett har tagit
hänsyn till de önskemål som motionärerna
har framfört. Jag är tämligen
övertygad om att de partiellt arbetsföra
och de andra, som kan betraktas
såsom socialfall, vilka är anställda inom
Pressbyråns verksamhetsområde, i all sin
otrygghet dock har en betydligt tryggare
ställning än de som är anställda hos enskilda
kioskägare. Det tror jag vi kan
vara tämligen överens om.

Nu bär ju Pressbyrån inte ännu hunnit
så långt i sin verksamhet, att den i
alla avseenden kunnat på ett önskvärt
sätt tillgodose de anställdas önskemål.

Den har bl. a. inte kunnat ordna pensionsfrågan,
men man har under senare
år lagt undan medel till en fond, som
är avsedd att utgöra grunden för en pensionsfond.
Den har för närvarande karaktären
av en understödskassa, ur vilken
understöd lämnas till dem bland
personalen, som är i behov därav, oavsett
om de är partiellt arbetsföra eller
ej.

Huruvida det kan vara möjligt att i
lag slå fast, att exempelvis kommunerna
skulle kunna kräva sådana garantier
vid upplåtandet av platser för kiosker,
antingen det nu gäller Pressbyrån eller
andra, att ett större antal partiellt arbetsföra
skulle kunna beredas anställning,
är jag inte kapabel att avgöra.
Jag tror emellertid knappast att det är
den bästa vägen att gå, när man vill hjälpa
de partiellt arbetsföra, utan kommunerna
och de som har enskilda företag,
av vilket slag det vara må, får nog i
stället komma överens om den saken.
Jag vill betona, att landstingen ju åtminstone
i viss utsträckning bedriver
en verksamhet, som avser att öka de
partiellt arbetsföras möjligheter att erhålla
sysselsättning. Eftersom landstingens
och kommunernas förvaltningar personellt
är mycket nära sammanvuxna,
kan man nog också utgå från att det
samarbete som där bedrivs kommer att
öka förutsättningarna för de partiellt arbetsföra
att få anställning.

Det är med hänsyn till dessa förhållanden
som andra lagutskottet inte har
ansett sig kunna gå längre än det har
gjort. Jag skulle också tro att man över
huvud taget inte kommer längre med
den här saken än man redan gjort. När
det gäller att ordna anställandet av partiellt
arbetsföra är jag av den bestämda
uppfattningen, att det går mycket lättare,
om man har att göra med ett stort
företag, som är föremål för en sådan
insyn från allmänhetens sida som Svenska
pressbyrån kan vara, än om man har
att göra med de många privata kioskägare
som det i annat fall skulle bli fråga
om.

Jag ber också, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Ang. utredning om införande av högertrafik.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Jag skulle endast vilja säga, att i förarbetena
till den nuvarande butiksstängningslagen
framhölls av de sakkunniga,
av departementschefen och av dåvarande
andra lagutskottet, att sociala skäl bör
beaktas vid beviljande av tillstånd till
försäljning från kiosk med utsträckt tid.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Ang. utredning om införande av högertrafik.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
angående utredning om införande
av högertrafik i Sverige.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 12
i första kammaren av herr Lindén m. fl.
samt nr 9 i andra kammaren av herr
Ericsson i Näs m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning och förslag till
nästa års riksdag angående införande av
högertrafik i Sverige.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av motionerna I:
12 och II: 9 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville utreda
förutsättningarna för vårt land att
under den närmaste framtiden genomföra
en övergång till högertrafik samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! För
ett par timmar sedan fattade kammaren
utan debatt ett beslut, som beräknas kosta
Sveriges folk 275 miljoner kronor. Nu
skall vi ta första steget till en utgift, som
för närvarande beräknas komma att uppgå
till 150 miljoner kronor, och jag tyc 4

Första kammarens protokoll 1953. Nr 30.

ker inte att vi bör fatta det beslutet utan
att åtminstone resonera en smula om saken;
jag ser att finansministern kommit
in i kammaren, och det kan ju hända att
han har något att säga.

Jag vill genast förutskicka, att jag inte
tänker gå på någon avslagslinje, utan avser
att yrka bifall till utskottets förslag
om utredning. Mitt anförande får närmast
uppfattas såsom en röstförklaring,
som det kan vara bra att ha till hands
när frågan återkommer till riksdagen för
slutligt avgörande.

Yad jag skulle vilja anmärka på utskottets
utlåtande är att det kanske är litet
för optimistiskt. Om jag läst rätt, skulle
utskottet vara av den uppfattningen, att
om vi en gång infört högertrafik skall
många fördelar därmed vara vunna. Utskottet
tror bl. a. att olyckshändelsernas
antal skulle minska. Det väntar jag för
min del inte alls vad gäller den svenska
trafiken. I vad mån omläggningen kan få
betydelse för utlänningar, som reser i
Sverige, skall jag inte yttra mig om, men
det förefaller självklart att en omläggning
ur den synpunkten bör vara en
fördel.

Det enda starka skälet för högertrafik,
som jag kan finna i utlåtandet och i den
förda diskussionen, gäller turisttrafiken.
Jag tror att vi inte i längden kan komma
ifrån att ansluta oss till det kontinentala
systemet, så som turisttrafiken har
ökat.

De övriga skälen förefaller mig ganska
svaga. Att ratten sitter till vänster i 95 %
av de svenska bilarna är knappast något
skäl för övergång till högertrafik. Det
vore måhända billigare att med lämplig
övergångstid flytta ratten till höger i bilarna
än att ändra trafikreglerna. Jag
skulle tro, herr talman, att många här i
kammaren erinrar sig att statsrevisorerna
för ungefär 20 år sedan anmärkte på
att postverket lät sätta ratten till höger
i sina nyköpta bilar. Kostnaden var 500
kronor för varje bil, och statsrevisorerna
tyckte att detta var en dyrbar hantering.
Postverket har efter anmärkningen avstått
från att flytta rattarna, men jag
har inte hört att olycksfallen för postens
bilar blivit flera sedan man började köra

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Ang. utredning om införande av högertrafik.

med ratten till vänster, fastän vi har
vänstertrafik.

Att omkörning av en framförvarande
bil vid vänstertrafik blir lättare om man
har ratten till höger är alldeles klart,
men jag tror inte att något större antal
olyckshändelser vållats av den nuvarande
ordningen med ratten till vänster.
Vill man minska antalet olyckshändelser
i trafiken, måste man nog utrusta
polisen med större resurser att hålla
efter fartdårarna ute på landsvägarna.
Det är omkörningar i ogenomskinliga
kurvor och över huvud taget vårdslösa
omkörningar och höga hastigheter som
åstadkommer de värsta olyckorna, oberoende
av om man har höger eller vänstertrafik.
Jag vet inte om det är domstolarnas
eller lagarnas fel, att det nu
är så billigt att göra vårdslösa omkörningar,
när de inte resulterar i någon
större olyckshändelse. Om ett någorlunda
strängt straff utmätes för en sådan
förseelse, är det någonting så ovanligt
att det föranleder stora rubriker i tidningarna.
I går läste jag i en skånetidning
att en häradsrätt klämt till mycket
hårt för grov vårdslöshet vid bilkörning.
Av artikeln framgick att bilisten
företagit omkörning i en kurva och med
hög hastighet kolliderat med en buss, så
att hans bil blivit fullständigt ramponerad.
Det rörde sig alltså om den grövsta
vårdslöshet man kan tänka sig. Domstolen
dömde ut två månaders fängelse villkorligt,
och att den domen skulle väcka
sådan uppmärksamhet tyder på att lagstiftningen
varit för mild. Om man vill
få ned olyckskurvan, blir det nog nödvändigt
att ge polisen resurser att hålla
efter fartdårarna — frågan om högereller
vänstertrafik har ingen betydelse i
det fallet.

Den viktiga frågan är naturligtvis vem
som skall betala en omläggning. Utskottets
utlåtande ger det intrycket, att alla
varit ivriga att införa högertrafik men
ingen särskilt ivrig att betala den. Det
betonas från många håll mycket starkt,
att högertrafiken är en hela folkets angelägenhet.
lag förmodar då att man menar,
att kostnaderna för omläggningen
skall komma på skattsedeln. För min del

undrar jag, om vi kan gå fram den vägen.

Några tidningar har kastat fram att
man borde kunna finansiera en omläggning
lånevägen såsom en investering,
därför att stora fördelar i framtiden
skulle vinnas genom högertrafiken. Jag
tror inte att det finns någon som helst
anledning att gå på en sådan linje. Möjligen
skulle man kunna tänka sig att
fondera bilskattemedel för att finansiera
bilismens andel i kostnaderna för såväl
vägarbetet som trafikomläggningen och
att på den vägen förränta och amortera
eventuella lån; längre kan jag inte tänka
mig att man skall kunna gå.

Jag tror t. ex. att landsbygden inte
anser sig ha någon större anledning att
deltaga i kostnaderna för ändring av
spårvagnarna här i Stockholm, över huvud
tror jag att det blir en mycket kinkig
sak att få fram pengarna till omläggningen
och att fördela kostnaderna.

Emellertid gäller det nu en utredning,
och jag kan inte finna annat än att det
är på tiden att frågan utredes, så att vi
får se vilket resultat det kan leda till.

Jag tillåter mig också att säga ett par
ord om att vi inte beslöt en omläggning
1945. Man har sagt att kostnaderna vid
ett beslut då skulle ha blivit ofantligt
mycket lägre än nu. Ja, det kan ju hända,
även om man tar hänsyn till penningvärdets
fall. Men man kan lika gärna
fråga, varför riksdagen inte beslöt en
övergång redan 1930, då visst den första
motionen i frågan väcktes. En övergång
1930 skulle praktiskt taget inte ha kostat
någonting alls. Jag erinrar mig att
vissa tidningar då sökte blåsa upp en
väldig opinion för högertrafik, men när
en motororganisation anordnade en omröstning
bland landets körkortsinnehavare,
stannade högertrafikens anhängare
i ohjälplig minoritet; det var ett ringa
fåtal som var beredda att övergå till högertrafik.
Jag nämner detta bara för att
visa, att man inte kan fatta ett beslut om
övergång, innan opinionen är någorlunda
mogen att ta steget.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 25 november 1953.

Nr 30.

Interpellation ang. förebyggande av flyghaverier.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST (s): Skrivelseförslaget godkändes under för Herr

talman! Utan att tynga protokollet utsättning att utskottets hemställan i bemed
någon som helst motivering skall tänkande nr 60 bifölls även av andra
jag be att få hemställa om avslag på ut- kammaren,
skottets yrkande. __

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckt motion
om ändrad ordning för expropriationsmålens
handläggning m. m.; och

nr 32, i anledning av väckt motion om
viss ändring i expropriationslagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 39, med anledning av väckta motioner
om anordnande av övervakningsoch
patrulleringstjänst med minsvepare
till de svenska fiskarnas hjälp i södra
Östersjön;

nr 40, med anledning av väckta motioner
om åtgärder till fiskerinäringens
främjande m. m.; och

nr 41, med anledning av väckt motion
om utredning angående bevakningsfartyg
åt fladenfisket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 395, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med bestämmelser
om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 396, i anledning av väckta motioner
angående domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Genéve-konventionerna den 12 augusti
1949 angående skydd för krigets offer;
samt

nr 398, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i 1 och 27 kap. strafflagen, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Interpellation ang. förebyggande av flyghaverier.

Herr NORLING (k) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Dagspressens
notiser om inträffade flygolyckor
visar, att antalet flyghaverier under
det gångna året fått en omfattning som
är skrämmande. Åtminstone ett 70-tal
flyghaverier synes ha inträffat under
året, och nu senast under innevarande
november månad har flyghaverier inträffat
i det närmaste var tredje dag. De
oersättliga förlusternai av människoliv
uppgår till över 30-talet hittills under
året.

Det stora antalet flyghaverier, som
skett under innevarande år med åtföljande
förluster av människoliv, är orimligt
stort, särskilt med hänsyn till att vi
är ett litet land och folk. Under november
månad detta år har flygolyckor och
totalhaverier inträffat den 3, den 6, den
10, den 13, den 16, den 20 och den 23
november. Därvid har, förutom ovärdeliga
människoliv, stora materialvär -

Nr 30.

Onsdagen den 25 november 1953.

Interpellation ang. förebyggande av flyghaverier.

den, som sannolikt uppgår till ett 50-tal
miljoner kronor, förstörts.

Folk ställer frågan: Vad är orsaken till
alla dessa flygolyckor? Föreligger måhända
en hänsynslös nonchalans för
människan bakom dessa offer av flygares
liv i de många flyghaverierna? Tillverkas
flygmaskinerna av icke fullgott
material eller är kontrollen av maskinerna
före flygningen otillfredsställande?

Jag hemställer därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få ställa följande
frågor:

Vill statsrådet inför riksdagen lämna

en förklaring till det stora antalet flyghaverier? Vilka

åtgärder vidtas för att förebygga
och nedbringa antalet flyghaverier?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.37 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 28 november 1953.

Nr 30.

Lördagen den

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj:ts proposition nr 240, angående anslag
till vissa ersättningar i anledning
av paratyfusepidemien år 1953.

Hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 241, med
förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 24 oktober
1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av tilläggsprotokoll
nr 4 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion;
samt

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse
angående Österrikes utländska offentliga
förkrigslån;

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kommunallag
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;
samt

nr 23, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 182, i anledning av väckt motion
angående översyn av sexualundervisningen; nr

183, i anledning av väckt motion
om ökat utrymme för undervisning i
barnavård inom olika skolformer;

28 november.

nr 184, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i näringslära; nr

185, i anledning av väckta motioner
om främjande av vetenskaplig forskning
och allmän folkupplysning genom upptagning
av kulturhistoriska filmer;

nr 186, i anledning av väckta motioner
om en översyn av de statsfinansiella
resurserna för de aktuella socialpolitiska
reformerna samt angående fördelningen
av kostnaderna för socialförsäkringen
mellan statsverket och övriga berörda
parter;

nr 187, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samordning
av det statliga anstaltsväsendet;

nr 188, i anledning av väckt motion
om genomförande av en allmän regionplanering
över hela landet m. m.;

nr 189, i anledning av väckta motioner
angående begränsning av den statliga
kontrollen över den kommunala
verksamheten;

nr 190, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de s. k. folksjukdomarna; nr

191, i anledning av väckta motioner
om begränsning och rationalisering
av den statliga verksamheten;

nr 192, i anledning av väckt motion
om en effektivisering av besparings- och
rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen
m. in.;

nr 193, i anledning av väckta motioner
angående omedelbar behandling av
frågan om förhöjning av äldre tjänsteoch
familjepensioner; samt

nr 194, i anledning av väckta motioner
om pensionsreglering för vissa förutvarande
anställningshavare vid av staten
övertagna enskilda järnvägar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning be -

Nr 30.

Lördagen den 28 november 1953.

träffande skatter å inkomst och förmögenhet
samt angående handräckning i
skatteärenden, m. m.; samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

bankoutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning i fråga om pension
åt f. städerskan vid riksdagshuset Karin
Andersson;

första lagutskottets utlåtande nr 45, i
anledning av väckta motioner angående

skärpt lagstiftning om straff för bilstölder
m. m.; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av väckta motioner angående
förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.04 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

533054