1953 FÖ RS TA K AM M A RE N Nr (Riksdagens protokoll 1953:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 FÖ RS TA K AM M A RE N Nr

16 maj.

Debatter in. m.

Lördagen den 16 maj. Sid.

Anslag till kostnader för behovsprövning på bostadsmarknaden . . 3

Ny lönegruppering för statens tjänstemän ...................... 5

Ang. vissa författningsfrågor................................... 33

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m......... 76

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 16 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 120, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet
................................................. 3

— nr 121, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag

under fjärde huvudtiteln m. m............................... 3

— nr 122, ang. kostnaderna för å kryssaren Gotland vattenskadad

ammunition .............................................. 3

— nr 123, ang. anslag till turistpropaganda i Amerikas förenta stater
....................................................... 3

— nr 124, ang. vissa frågor om det mindre och medelstora han delstonnaget

.............................................. 3

— nr 125, ang. försäljning av vissa kronan tillhöriga områden . . 3

— nr 126, ang. anslag till kostnader för behovsprövning på bostadsmarknaden
........................................... 3

— nr 127, ang. tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i

arbete m. m................................................. 5

— nr 128, ang. anslag till maskin- och verktygsutrustning m. m.

för fångvårdsanstalterna ................................... 5

— nr 129, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m....... 5

— nr 130, ang. avlösning av avgälder från de till skatte försålda

s. k. halländska kyrkohemmanen ............................ 5

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 20.

Nr 20.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 131, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II: finansdepartementet .............................. 5

— nr 132, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente

m. m...................................................... 5

— nr 133, ang. ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familje pensionsreglementen

m. m................................... 5

nr 134, ang. lönegruppering för statens tjänstemän in. fl..... 5

— nr 135, ang. pensionsrätt i statens pensionsanstalt för vissa be<

fattningshavare ............................................ 33

Konstitutionsutskottets betänkande nr 17, med förslag till skrivelser
i författningsfrågor ........................................ 33

— utlåtande nr 18, ang. ändring i bestämmelserna rörande första kammårval

................................................ 76

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 13, ang. uttagande
av en byggnadsforskningsavgift m. m................. 76

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 9 och
den 12 innevarande månad.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 20 i denna
månad, företaga val av valmän och suppleanter
för utseende av ej mindre fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret
än även suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och kontor.

Detta förslag antogs.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! I anslutning till det av kammaren
fattade beslutet får jag föreslå, att
kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som skall
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dem,
bestämmes till tio.

Vad herr andre vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg, m. m.; samt

nr 247, i anledning av väckta motioner
angående viss lagstiftning rörande
pensionsstiftelser.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och första lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 248, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket,
om. in., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
till polisväsendet för budgetåret 1953/54
m. in.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

120, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1953/54;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för å kryssaren Gotland vattenskadad
ammunition;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till turistpropaganda i Amerikas
förenta stater;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om det
mindre och medelstora handelstonnaget
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga områden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till kostnader för behovsprövning
på bostadsmarknaden.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1953/54 till kostnader för ge -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Anslag till kostnader för behovsprövning på bostadsmarknaden.

nomförande av en behovsprövning pa
bostadsmarknaden jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 151, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 13 mars 1953, föreslagit
riksdagen att dels antaga vid propositionen
fogade lagförslag angående fortsatt
giltighet av hyresregleringslagen in. m.,
dels ock till Kostnader för genomförande
av en behovsprövning på bostadsmarknaden
för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag av
75 000 kronor.

Propositionen hade hänvisats till statsutskottet,
såvitt den angick anslaget under
femte huvudtiteln, samt i övrigt till
behandling av lagutskott. I de delar propositionen
hänvisats till lagutskott hade
den behandlats av tredje lagutskottet.

I två likalydandc motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:448) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:544), hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå förslaget i proposition
nr 151 om ett anslag av 75 000 kronor
under rubriken Kostnader för genomförande
av en behovsprövning på
bostadsmarknaden.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet anfört:

»Utskottet, som erinrar att riksdagen
numera i anledning av tredje lagutskottets
utlåtande nr 18 uttalat sin anslutning
till den i propositionen förordade
behovsprövningen på bostadsmarknaden,
tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen.
Av det anförda framgår att
utskottet avstyrker motionerna I: 448
och 11:544.

Utskottet hemställer alltså, att riksdagen
må med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
448 och II: 544 till Kostnader för genomförande
av en behovsprövning på bostadsmarknaden
för budgetåret 1953/54
under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 75 000 kronor.»

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, vilka ansett,
att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:

»Den omständigheten att riksdagen numera
i anledning av tredje lagutskottets
utlåtande nr 18 uttalat sin anslutning till
den i propositionen förordade behovsprövningen
på bostadsmarknaden bör
enligt utskottets mening icke föranleda
bifall även till den föreslagna medelsanvisningen.
Med hänsyn till att det här
gäller en försöksverksamhet om vars
lämplighet delade meningar råder och
om vars verkningar det ännu är för tidigt
att ha en bestämd mening synes frågan
om statligt bidrag till fastighetsägarorganisationernas
kostnader för verksamheten
i vart fall böra anstå tills vidare.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen må
med bifall till motionerna 1:448 och II:
544 avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag.»

Fröken ANDERSSON (h): Jag ber bara
att helt kortfattat få påpeka, att i den
reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande, yrkas avslag på beviljandet
av detta anslag. Vi anser nämligen att
fastighetsägarna bör kunna klara denna
försöksverksamhet utan statens stöd.
Det statsfinansiella läget är ju allt annat
än lysande för närvarande, och
75 000 kronor är också pengar — åtminstone
får vi lära oss det när vi begär
några tiotusental kronor i anslag till
hemgårdar och skyddskonsulenter eller
annan liknande verksamhet.

Jag skall, herr talman, inte gå närmare
in på sakfrågan, utan nöjer mig med
att helt kort yrka bifall til reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande utlåtandet endast yrkats, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

127, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1953/54 till vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
in. m. samt till statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1953/54 till maskin- och verktygsutrustning
m. in. för fångvårdsanstalterna; nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1953/54 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlösning av avgälder
från de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde
;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. in.; samt

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ny lönegruppering för statens

tjänstemän.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 132, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 20
mars 1953, föreslagit riksdagen att 1)
godkänna att spännvidden i den statliga
lönegrupperingen — med bibehållen
spännvidd grupperna emellan — från
och med den 1 januari 1954 minskades
från 16 till 12 procent; 2) bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela de övergångsbestämmelser,
som kunde befinnas erforderliga
vid genomförandet av de förordade
ändringarna i lönegrupperingen;
3) bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret
1953/54 medgiva de överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter,
som kunde föranledas av vad sålunda
föreslagits; samt 4) till Täckning
av beräknat överskridande av anslagsmedel
på grund av ändrad lönegruppering
å riksstaten för budgetåret 1953/54
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 500 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att gränserna mellan de olika dyrortsgrupperna
skulle bestämmas av följande
indextal, nämligen — 919, 920 —
959, 960 — 999 och 1 000 —.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ebbe Ohlsson och Eskilsson (1:424)
och den andra inom andra kammaren
av herr von Seth m. fl. (II: 519), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 132 måtte uttala sig
för en gradvis avveckling av dyrortssystemet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

Boo m. fl. (I: 425) och den andra inom
andra kammaren av herr Lundqvist
in. fl. (11:522), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta bifall till Kungl.
Maj:ts hemställan i proposition nr 132
under punkterna 1, 3 och 4; att riksdagen
måtte besluta bifall till Kungl. Maj :ts
hemställan i proposition nr 132 under
punkten 2 med följande tillägg: »dock
att ingen ort skall hänföras till lägre
ortsgrupp än den förut tillhört»; samt
att riksdagen måtte uppdraga åt Kungl.
Maj:t att ägna dyrortsfrågan fortsatt
uppmärksamhet och snarast möjligt för
riksdagen framlägga nytt förslag till ortsgruppering; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Weiland och Osvald (1:426) och
den andra inom andra kammaren av fru
Sjöstrand in. fl. (11:520), i vilka hemställts,
att en ny utredning måtte företagas,
som toge sikte på en 3-gruppsindelning
med en total spännvidd av 8 %
eller, om detta icke vunne riksdagens
bifall, att en 4-gruppsindelning med
12 % spännvidd måtte beslutas, varvid
de tre högsta ortsgrupperna borde omfatta
40 indexenheter vardera, alltså med
följande intervaller: —903, 904—943,
944_983, 984—;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rubbestad väckt motion (11:521),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels fastställa en dyrortsgruppering
med 3 dyrortsgrupper, varvid ortsgrupperna
1 och 2 skulle flyttas upp till
ortsgrupp 3 samt de nuvarande ortsgrupperna
4 och 5 bibehållas oförändrade,
dels godkänna att spännvidden i den
statliga lönegrupperingen — med bibehållen
spännvidd grupperna emellan —
från och med den 1 januari 1954 minskades
från 16 till 8 procent, dels ock i
övrigt godkänna Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 426 och II: 520 samt II:
521, godkänna att spännvidden i den
statliga lönegrupperingen — med bibe -

hållen spännvidd grupperna emellan —
från och med den 1 januari 1954 minskades
från 16 till 12 procent;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:425 och 11:522, såvitt nu
vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att
meddela de övergångsbestämmelser, som
kunde befinnas erforderliga vid genomförandet
av de angivna ändringarna i
lönegrupperingen, dock att därvid ingen
ort finge hänföras till lägre ortsgrupp
än den nu hade;

III. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret 1953/54
medgiva de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som kunde
föranledas av vad under I och II angivits; IV.

att riksdagen måtte till Täckning
av beräknat överskridande av anslagsmedel
på grund av ändrad lönegruppering
för budgetåret 1953/54 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
7 500 000 kronor;

V. att motionerna 1:425 och 11:522, i
vad nämnda motioner avsåge hänvändelse
till Kungl. Maj:t i fråga om nytt
förslag till ortsgruppering, samt motionerna
I: 424 och II: 519 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I motionerna I: 424 och II: 519 hemställes
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 132 måtte uttala sig
för en gradvis avveckling av dyrortssystemet.
Beträffande motiveringen för detta
yrkande vill utskottet fästa uppmärksamheten
vid att motionärerna själva anfört,
att det vid ett upphörande av dyrortssystemet
torde vara nödvändigt att
i vissa områden införa »dyrhetstillägg».
Bet kan även tänkas att krav på införande
av andra tillägg, exempelvis rekryteringstillägg
på vissa orter, skulle komma
att framställas. Enligt utskottets mening
bör ytterligare erfarenheter avvaktas innan
riksdagen binder sig för ett uttalande
om avveckling av dyrortssystemet.
Med hänsyn härtill finner sig utskottet

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

icke böra tillstyrka ifrågavarande yrkande.
»

Reservationer hade anmälts

1) av herr Rubbestad, som ansett, att
utskottet bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och med bifall till motionen 11:
521 samt med avslag å motionerna I: 426
och 11:520, godkänna att spännvidden
i den statliga lönegrupperingen — med
bibehållen spännvidd grupperna emellan
— från och med den 1 januari 1954
minskades från 16 till 8 procent;

2) av herrar Gustaf Karlsson, Näsgård,
Pålsson, Näsström, Edvin Thun, Bergman,
Eric Holmquist, Olsén, Andersson
i Malmö, Lindholm, Hoppe, Gustafsson
i Stockholm, Svensson i Stenkyrka och
Almgren, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
425 och 11:522, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela de
övergångsbestämmelser, som kunde befinnas
erforderliga vid genomförandet
av de angivna ändringarna i lönegrupperingen; 3)

av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under Y hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 425 och 11:522, såvitt
nu vore i fråga, samt i anledning av motionerna
I: 424 och II: 519 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte noggrant följa förändringarna i
levnadskostnaderna och relationerna
mellan de olika orterna samt omedelbart
framlägga av förändringarna betingade
förslag för riksdagen;

4) av herrar Näsgård, Pålsson och
Svensson i Stenkyrka, vilka ansett,

dels att den del av utskottets yttrande,
som började med »I motionerna 1:424

och 11:519» och slutade med »ifrågavarande
yrkande», bort ersättas med text
av följande lydelse:

»Utskottet vill i anledning av motionerna
1:424 och 11:519 framhålla, att
enligt utskottets mening dyrortsgrupperingen
för bl. a. löner och skatter bör
helt avvecklas, frånsett att vissa tillägg
göres för delar av Norrland. Med hänsyn
främst till kostnaderna för det allmänna
bör avvecklingen ske i etapper.
Kungl. Maj:ts förslag utgör ett steg i riktning
mot en avveckling av dyrortsgrupperingen.
Utskottet förutsätter att den
enhetlighet för större områden, som kännetecknar
förslaget, icke brytes sönder
genom att enstaka orter inom dessa områden
flyttas upp i högre ortsgrupp samt
att Kungl. Maj:t inom en nära framtid
låter utreda frågan om en fortsatt avveckling
av dyrortsgrupperingen.»

dels ock att utskottet bort under V
hemställa, att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna 1:425 och 11:522, i
vad nämnda motioner avsåge hänvändelse
till Kungl. Maj:t i fråga om nytt
förslag till ortsgruppering, samt i anledning
av motionerna 1:424 och 11:519 i
skrivelse ge till känna vad utskottet i
det av reservanterna föreslagna yttrandet
anfört.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis, dock att vid behandlingen
av punkten I överläggningen
finge omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkten I.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag har tillåtit mig begära ordet
redan nu för att få tillfälle att lämna en
del förklaringar och redogörelser i frågan.

Till en början vill jag erinra om att
det i propositionen nr 132 framlagda
förslaget till ändrad lönegruppering i
vissa fall skiljer sig rätt betydligt från
den nu gällande grupperingen. Förslaget
bygger på de grunder, som redovisades
till 1951 års riksdag i propositionen
nr 111. Riksdagen godtog då dessa

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

grunder, och socialstyrelsen har sedan
med ledning av dem föranstaltat om en
prisinsamling.

Vid bearbetningen av det insamlade
prismaterialet har man strävat efter att
få ett system för ortsgruppering med
större enhetliga områden än de nuvarande.
Jag får kanske erinra om att den
dyrortsgruppering, som gällde fram till
år 1947, byggde på nio ortsgrupper. Det
förekom ofta, att kommunerna var uppdelade
på två eller flera ortsgrupper.
Bilden var alltså splittrad, och man ansåg
att denna gruppindelning var mycket
besvärlig. Hela systemet omlades
därför år 1947. Antalet grupper minskades
från nio till fem, och i princip strävade
man efter att varje kommun skulle
tillhöra en och samma ortsgrupp. Fortfarande
kvarstod dock den olägenheten
att kommuner, som gränsade intill varandra,
ganska ofta var placerade i skilda
ortsgrupper.

På begäran av vissa ledamöter i riksdagen
har vi här satt upp några kartor
för att belysa förhållandena. På kartorna
till höger ser vi hur splittringen verkar:
de gröna fläckarna är 1-orter, de
blå 2-orter, de röda 3-orter, de svarta
4-orter och de gula 5-orter. Även om
denna indelning är väsentligt mycket
bättre än indelningen före år 1947, har
indelningen ändå skapat mycken irritation
och föranlett en mängd klagomål.

När det nu gällt att få fram ett nytt
system, bär vi som sagt strävat efter att
åstadkomma större enhetliga områden.
På kartorna till vänster ser man den
indelning som har föreslagits av socialstyrelsen;
färgbeteckningen är densamma
som på kartorna till höger. De södra
delarna av landet skulle i huvudsak bli
2-ort och vissa städer 3-ort. Mellansverige
i sin helhet, med undantag av
Stockholm och vissa orter däromkring,
skulle bli 3-ort. Norrland skulle bli 5-ort
i något större omfattning än nu; kustlandet
skulle liksom nu vara 4-ort.

Det skall omedelbart erkännas, att kritik
kan riktas även mot detta system.
Anmärkningarna framföres emellertid
från skilda håll med olika skäl. Förslaget
innebär ju en minskning från fem

till fyra ortsgrupper, och spännvidden
i löneskalan minskas därmed från 16
till 12 procent. Några säger, att denna
hopkrympning är för liten; det insamlade
prismaterialet skulle tyda på att
en ännu större krympning vore skälig.
Jag vill redan nu erinra om att de här
framräknade siffrorna inte är fullt jämförbara
med siffrorna 1946, detta på
grund av att prisinsamlingen nu har
skett i syfte att få till stånd stora områden.
Men det skall inte förnekas, att
en viss utjämning kan konstateras.

Man får också höra bestämda varningar
mot en längre gående hopkrympning.
Spännvidden minskas till 12 procent,
medan den enskilda industrien har
en spännvidd på 27 å 28 procent och
byggnadsindustrien över 30 procent.
Och vi kan inte, med hänsyn till konkurrensen
om arbetskraften, helt bortse
från detta läge på den enskilda marknaden.

Några av kritikerna säger, att de nu
gjorda prisinsamlingarna är ofullständiga.
De återspeglar inte det verkliga
prisläget, utan man borde tillämpa en
ännu fullständigare metod vid prisinsamlingen.
Andra däremot säger, att redan
den nu tillämpade metoden är för
invecklad; man söker fånga in alltför
många olika faktorer, och det leder till
att felkällorna blir för många och stora.

Från en del håll framhålles, att det för
städernas vidkommande alltid föreligger
väsentligt högre kostnader än för
bygden i övrigt och att man i detta sammanhang
inte har tagit tillräcklig hänsyn
till detta. Andra däremot säger att
prisinsamlingsmetoden gynnar städerna
och missgynnar landsbygden på grund
av att det där föreligger så många faktorer,
som inte prismässigt kan mätas.

Det skulle kunna ges en mycket rik
provkarta på alla de anmärkningar och
erinringar, som kommer fram i kritiken,
och de kanske kommer att upprepas
här i kammaren i dag. Jag kan inte
neka till att det kan finnas fog för de
flesta av dessa anmärkningar och kritiska
synpunkter, men var och en förstår,
att det inte är möjligt att taga hänsyn
till alla anmärkningar, om man skall

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

kunna komma fram till ett system. Man
får försöka sig på en avvägning för att
komma fram till en linje, som ur allas
synpunkt kan befinnas vara någorlunda
skälig i det tidsläge vi nu befinner oss
i. Jag har aldrig trott att man skall
kunna lösa dyrortsfrågan så, att alla
människor blir nöjda. Såvitt jag förstår
är det utsiktslöst att göra detta.

Kritik har även riktats mot de fastställda
gruppgränserna. Man frågar varför
dessa skall gå just där de nu har
satts, och det är klart att man kan fråga
sig det. Hela lönegrupperingen är emellertid
en fråga om relationer mellan orterna.
Det har framförts missnöje från
vissa orter, vilka betecknats såsom de
billigaste i landet. Man säger att det
visst inte är billigt på dessa orter utan
tvärtom mycket dyrt, och det kan man
hålla med om. Det är ingen ort som är
billig i och för sig, utan priserna har
stigit över hela landet, så att det blivit
dyrare på alla orter. Men här är det
fråga om relationerna mellan orterna,
och när man skall mäta dessa relationer
finns det tyvärr inte någon absolut
fast punkt, som av alla kan erkännas
vara den riktiga.

Före år 1947 utgick man från ett medeltal
för hela landet. Från och med
1947 utgick man från Stockholmstalet,
som inte låg i mitten på 5-orten utan
ett stycke under mitten. Nu utgår man
från Stockholmstalet i botten på 5-orten. Varför gör man det? Ja, det är
klart att man kan flytta dessa gränser
allteftersom man anser att det finns ekonomiska
förutsättningar för att klara
därigenom uppkomna kostnadsökningar.
Man kanske skulle kunna slopa gränserna
och dyrortsgrupperingen helt, om
man anser att läget är sådant att vi kan
höja kostnadsläget på lönesidan här i
landet med 1,2 ä 1,3 miljarder kronor.
Men det är många människor som har
den uppfattningen, att man skall vara
försiktig med att höja våra omkostnader
ytterligare. Vi har arbetat under den
förutsättningen, att det här skall vara
möjligt att få till stånd en ändrad lönegruppering
utan att därmed genomföra
en allmän lönereglering eller en mera

genomgripande skattesänkning. Båda
frågorna måste diskuteras för sig. Vill
man sänka skatterna, skall den saken
diskuteras såsom ett skatteproblem. Man
bör inte gå omvägar. Om lönerna skall
höjas, skall man diskutera lönefrågan
och se vilka möjligheter som finns att
göra någonting i ett visst läge.

När nu socialstyrelsen på grundval av
de siffror, som hav framkommit, utarbetat
ett förslag till dyrortsgruppering,
har den för att nå enhetliga områden i
så stor utsträckning som möjligt varit
tvungen att i viss omfattning lösgöra sig
från de absoluta talen. Man är medveten
om att de priser, som man får uppgift
om, inte kan vara absolut riktiga.
De kan vara påverkade av tillfälligheter
just vid prisinsamlingen, som förrycker
pristalet för en ort. Bara det förhållandet
att en ort under åren 1948—
1950 har haft ett mycket kraftigt tillskott
av bostäder har lett till att denna ort,
när prisinsamlingen gjordes år 1951, hade
rätt höga hyrestal. En annan kommun
kanske inte har kommit i gång med
sitt bostadsbyggande på samma sätt, och
den får således vid prisinsamlingen ett
relativt lågt hyrestal, ett hyrestal som
kanske kommer att höjas sedan. Det är
på samma sätt med skattesatserna, vilka
kan svänga från tid till annan kommunerna
emellan.

Man kan därför aldrig säga att de
siffror, som erhålles vid en prisinsamling,
är absolut riktiga. Man har i detta
sammanhang inte följt dem helt utan i
viss omfattning använt dem såsom en
vägledning för att komma fram till områdesindelningen.
Jag vill som exempel
nämna att de siffror, som man fått fram
för övre Norrland, om man följt dem
helt, skulle ha lett till att större delen
av övre Norrland, som nu är i 5-ort,
flyttats ned till 4-ort och vissa områden
ända ned till 3-ort. Här har man resonerat
på det sättet, att det råder så speciella
förhållanden i övre Norrland, att
det föreligger svårigheter att lägga dessa
siffror till grund för en ortsindelning,
och man har därför skälighetsmässigt
föreslagit att övre Norrland
skulle få bibehållas vid 5-ort — den

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

högsta ortsgruppen — varvid man
sträckt ut tillämpningen av 5-ortsområdet
ända ned mot Jämtland. Mellansverige,
som enligt förslaget blivit ett enhetligt
3-ortsområde, lika för städer och
landsbygd, skulle i detta avseende ha
blivit mera splittrat, om man följt de
olika talen helt. Det skulle ha funnits
många kommuner ute på landsbygden
kvar i 2-ort, men socialstyrelsen har
härvidlag föreslagit, att man för att nå
enhet skulle skälighetsmässigt flytta upp
dem till 3-ort.

På samma gång har man också — om
jag nu håller mig till Mellansverige —-resonerat som så att man, om en ort i
kostnadshänseende obetydligt sticker
över omgivningen med några promille,
därför inte skall flytta upp denna ort
till en högre ortsgrupp, då det kan vara
tillfälligheter som gör att pristalet
just för denna ort kommit att ligga något
högre. Av den anledningen har orten
fått stå kvar i samma ortsgrupp för
att hela området skulle bli enhetligt.
Detta gäller Mellansverige i dess helhet
utom beträffande stockholmsområdet,
för vilket speciella problem varit rådande
med de fem städer, som här är hopvuxna.
De har klara 5-ortstal med undantag
av Sundbyberg, men då Sundbyberg
är kringvuxet av Stockholm och
Solna, har det ansetts underligt, om man
skulle behålla Sundbyberg som en 4-ort
i 5-ortsområdet.

Problemet har här uppkommit, hur
det skall förfaras med den omkringliggande
delen av landet. Hade man gått
in för en placering i 3-ort, hade det blivit
en skillnad i lönehänseende på 8
procent, och därför har socialstyrelsen
föreslagit en 4-ortsring omkring Stockholm,
där en hel del kommuner har 4-ortstal, men där en hel del andra åter
skälighetsmässigt flyttats upp för att enhet
skulle uppnås.

Vad jag här redogjort för, har, såvitt
jag förstår, även godtagits av utskottet.
Emellertid har man mer hänsyn till att
det finns orter, som genom sin nuvarande
placering sticker upp över omgivningen
utan att ha så höga tal, att de motiverar
inplacering i en högre grupp. Vissa orter

kan peka på att de har dessa tal, men
genom att — som jag tidigare nämnde
— socialstyrelsen här har tillämpat en
marginal, har de kommit att hållas tillbaka.
Detta förhållande är alltså uppmärksammat.
I propositionen har jag
föreslagit, att särskild hänsyn skulle tas
till sådana orter. Jag anser det själv vara
orimligt att de anställda i en ort, som
på det sättet skall flyttas ned till en lägre
ortsgrupp, skall behöva vidkännas inkomstminskning.
De har inte själva upptäckt
att det blivit något billigare, och
för att det inte skulle bli en lönesänkning,
har jag i detta fall föreslagit, att
de skulle få bibehållas vid de löner, som
vid övergångstillfället gäller för den
ortsgrupp de tidigare varit inplacerade
i. Det har tyvärr i något sammanhang
uppstått missförstånd om vad denna
övergångsbestämmelse skulle innebära.
Man har trott att det skulle innebära
att om en befattningshavare på en sådan
ort flyttar upp i löneklass, skulle en avräkning
ske, likaså om han befordras,
eller att en nytillträdande på platsen inte
skulle få den högre ortsgruppens lön.
Det är emellertid inte meningen med
övergångsbestämmelserna, utan meningen
är att den högre ortsgruppens lön
skall gälla även för den nytillkommande.
Skulle man gå en annan väg, skulle
man få ett mycket krångligt system.

Det förslag som socialstyrelsen utarbetade
och bekantgjorde åtföljdes av ett
meddelande, att de kommuner, enskilda
och organisationer, som hade erinringar
att göra mot förslaget, skulle få tillfälle
att inkomma med sådana inom en viss
tid. Det tyder ju på att det inte var någon
definitiv inplacering utan att man
var beredd att pröva förslaget ytterligare.
Vid en sådan prövning är det klart
— det har jag hela tiden varit medveten
om — att man måste fästa särskild uppmärksamhet
vid sådana orter, som enligt
förslaget skulle nedflyttas i en lägre
grupp. Man bör emellertid beakta att
det här rör sig om 36 orter. Av dessa är
det 17 orter, som utgör delar av en kommun.
Jag kan som exempel nämna att
det i ett av de södra länen finns en liten
kommun, som nu är 3-ort. Omgiv -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

ningen består av 2-orter. Denna kommun
har i samband med kommunreformen
sammanslagits med fyra andra kommuner
till en storkommun. Dessa fyra kommuner
är 2-orter. Enligt utskottets förslag,
att ingen ort skall flyttas ned från
den ortsgruppering som nu gäller, skulle
denna lilla kommun i storkommunen
fortfarande få stå kvar i ortsgrupp 3,
medan, de andra fyra delarna av storlcommunen
skulle stå i ortsgrupp 2, såvida
inte meningen är att dessa skulle
följa med den lilla kommunen upp till
ortsgrupp 3. Men då frågar man sig vad
omgivningen där nere säger, i synnerhet
som denna storkommun är en av
dem som har de lägsta talen i hela länet.
Exemplet skulle kunna mångfaldigas. Vi
skulle få en splittring av kommunerna,
som vi nu försöker komma ifrån.

Bortsett från de splittrade orterna anser
jag det emellertid i dessa fall vara
möjligt att vid den fortsatta prövningen i
större utsträckning ta hänsyn till de indexmässigt
konstaterade kostnadstalen
än vad som kommer till uttryck i det nu
föreliggande förslaget. I det sammanhanget
kan även vissa orters pristal få
granskas närmare med hänsyn till de
uppgifter som lämnas i de besvärsskrivelser,
som ingivits i anledning av förslaget.
Detta måste ligga i den prövning
som skulle följa, när man utsatt en besvärstid,
men det är nödvändigt att man
får göra denna prövning, så att man kan
följa den princip som hela förslaget bygger
på.

Jag finner det därför vara beklagligt,
om kammaren skulle följa utskottsmajoriteten
och utan vidare slå fast, att om
en kommun en gång kommit i en högre
ortsgrupp, så skall den vara kvar där,
även om den kommer att utgöra en liten
del av en ny storkommun. Därmed skapas
nya problem, som jag har fått särskild
kännedom om vid alla de uppvaktningar
jag haft under den senaste tiden.
.Tåg tror, att det finns anledning att ta
hänsyn till detta. Jag tror också att vi
kan förlita oss på att den fortsatta prövningen
kommer att leda till att ett väsentligt
antal av de orter som nu är föreslagna
till nedflyttning inte kommer att

riskera en sådan nedflyttning. Jag förstår
inte, varför man skall bryta ut just
dessa 36 orter för att få deras inplacering
fastställd av riksdagen, medan
Kungl. Maj:t skall pröva de övriga. Jag
tror, att kommunerna ute i landet sätter
stort värde på att de blir likvärdigt behandlade
och att deras inplacering sker
efter samma måttstock.

Nu kan man också säga, att det bör
finnas utrymme för skälighetssynpunkter
och skälighetsprövningar. Ja, det är
alldeles riktigt, och som jag tidigare
nämnde har just skälighetssynpunkterna
i hög grad påverkat det av socialstyrelsen
utskickade förslaget, vilket nu diskuteras.
Men denna skälighetsprövning
kommer att fortsätta, ty frågan skall också
behandlas av dyrortsnämnden. Vad
beträffar de här särskilda orterna, som
jag förstår är särskilt känsliga, är jag
beredd att låta personalorganisationerna
framföra de synpunkter de har, innan
dyrortsgrupperingen slutgiltigt fastställes.
Jag tror, att man måste försöka
handlägga frågan så, om det skall finnas
några möjligheter att komma fram
utan att skapa ännu större irritation än
den som för närvarande finns i denna
fråga. Dyrortsfrågan är ju av sådan karaktär,
att den inte kan undgå att irritera
ute i orterna.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Herr statsrådets framställning här
visar till full evidens hur besvärlig denna
fråga egentligen är. Jag tror inte det
är någon överdrift om jag säger att den
är en av de besvärligaste frågor vi haft
att behandla i statsutskottets femte avdelning,
och det vill som bekant inte
säga litet. Mot denna bakgrund är det
ganska egendomligt men kanske också
litet hoppfullt, att enigheten dock —
trots de reservationer som finns — har
kunnat bli så pass stor som den ändå
är. Den enda sakliga avvikelsen är ju
den om att ingen ortsgrupp skulle nedflyttas.
Det är kanske mest av psykologiska
skäl som vi har intagit den ståndpunkten.
Vi stöder oss där principiellt
på Kungl. Maj :ts egna övergångsbestäm -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

melser, och vad vi vill är bara att redan
nu få ett klart uttalande att ingen
ortsgrupp — här rör det ju endast lönesidan
— får flyttas ned. Samma sak
gäller beträffande herr statsrådets eget
förslag, nämligen att ingen grupp nu
får flyttas ned i lönehänseende, och det
är alltså bara en formsak det rör sig om.

Den andra avvikelsen är den, att vi
vill att riksdagen redan nu skall i en
skrivelse klart uttala att det inte är bra
som det är utan att den kräver ett ständigt
aktgivande och omedelbara åtgärder
så snart omständigheterna det kan
motivera.

När man lägger den synpunkten på
detta att det skall vara stora enhetliga
områden, såsom ju framgår av de färgglada
kartor, som här i salen omger oss,
så är det klart att det i och för sig är
önskvärt med en sådan enhetlighet. Men
man får ju inte göra precis vad som
helst med prissiffrorna i den heligblivna
enhetlighetens intresse. För övrigt
har ju enhetligheten redan brutits på
en del håll, och det rör sig inte här om
en artskillnad, utan om en gradskillnad.

Herr statsrådet har redan omnämnt,
att det inte är så lätt att i denna fråga
få alla nöjda. Det tror inte jag heller.
Det system som, så länge vi över huvud
taget har ortsgrupperingen, kan leda till
att alla blir eniga, existerar inte, och jag
tror inte att det står i mänsklig makt
att hitta på något sådant; vare sig man
behåller det nuvarande systemet eller
går in för tillägg, blir det samma
krångel.

Det är en rad allvarliga invändningar,
som här har gjorts. Det har gjorts
invändningar från tjänstemännen själva,
som nu dessa lönehistorier närmast gäller,
det har gjorts från den enskilda arbetsmarknadens
representanter, och inte
heller statsrådet är, som vi nyss hört
och som också framgår av propositionen,
nöjd med det hela. Det är klart
att det inte går att få ett fullständigt siffermaterial,
på vilket man kan stödja
sig och säga, att här har vi en hundraprocentig
rättvisa. Men man kan dock
mer eller mindre förfina metoderna, och
framför allt, när man har gjort det, be -

höver man kanske inte i fullt samma utsträckning
som skett här manipulera —
jag använder det ordet utan någon som
helst bismak — med siffror så som
skett med 10-procentstillägget och fråndragen
och vad det nu är för något
mera.

Jag skall inte här gå in på själva metoderna.
Det skulle föra för långt, och
kanske en del av kammarens ledamöter
inte skulle ha intresse eller möjlighet
att ändå förstå hela sammanhanget, om
man inte är inne i det förut, ty det hela
är ju ganska invecklat. Jag skall alltså
inte gå in på detaljerna utan bara anlägga
allmänna synpunkter på hela frågan.

Om jag då först ser på den tidpunkt,
vid vilken undersökningarna har skett,
kan jag nämna att den bär kritiserats
av t. ex. kommerskollegium och Svenska
arbetsgivareföreningen som — och det
så vitt jag förstår med full rätt — ytterligare
understryker vikten av att man
tar varligt på de framkomna siffrorna.
Man framhåller, att 1951 inte var den
lämpliga tidpunkten för fastställande av
relationen mellan dyrorterna. Då var
det ett osedvanligt labilt läge på marknaden.
Priserna hoppade upp, och det
var en över huvud taget mindre normal
prisspridning än vad som i relativt normala
fall är förhållandet.

Departementschefen yttrar i propositionen
någonting som är mycket svårt
att förstå. Jag har sett i artiklar och i
andra sammanhang att det har vållat litet
förvåning, varför det kanske vore
önskvärt att få en precisering av innebörden
av satsen, att den här omläggningen
inte får leda till en allmän lönereglering
eller en allmän skattesänkning.
Jag föreställer mig att den saken
är alldeles självklar, eftersom ju hela
detta problem rör frågan om relationerna
mellan de olika orterna. Jag vet inte
om här påyrkats någon sådan form av
allmän lönereglering över huvud taget,
men det kanske bara är en så att säga
motivering i förbifarten. Vidare sägs det
— vi känner igen satsen — att statstjänstemännen
har godkänt förslaget vid
överläggningar men betonat att man inte

Lördagen den IG maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

bör gå längre i sammanpressning nu än
ifrån fem till fyra grupper. Jag understryker
detta nu, ty det riktar blickarna
mot framtiden, då man har att följa utvecklingen
och ta ståndpunkt till de förändringar
som kan visa sig nödvändiga.

Statstjänstemännen bär också understrukit
att det är en viss risk ur olika
synpunkter att nu gå längre. Problemet
har också — och det var herr statsrådet
inne på, när han nämnde siffran
1 300 000 000, vill jag minnas — en statsfinansiell
sida, och jag kan redan nu
säga, att jag över huvud taget inte förstår
resonemanget om att när det statsfinansiella
läget — jag har sagt samma
sak i avdelningen — så tillåter, kan vi
utjämna. Där är man ju så att säga låghalt
på båda henen, ty har man räknat
sig fram till en reell skillnad mellan de
olika orterna och strävar efter att reallönen
skall vara densamma på olika orter
så långt detta är möjligt med de
ofullkomliga instrument vi har till vår
hjälp, kan man inte samtidigt göra saken
till en statsfinansiell fråga och
plocka hort hela graderingen, oavsett
hur priserna ställer sig. Åtminstone är
jag inte beredd att nu gå in på att hela
detta system skall avvecklas, så fort det
statsfinansiella läget tillåter, att betrakta
det här som en etapp o. s. v.

Det gäller alltså inte bara löneökningen
och kostnaderna för den, utan
det gäller också skatteminskningen. I
departementspromemorian, som ju bär
varit ute på remiss, betonades det att
skattegrupperingen i fortsättningen bör
utformas på samma sätt som lönegrupperingen.
Den frågan ligger ju som bekant
nu i bevillningsutskottet.

Jag skall inte gå in på spännvidden
och sådant. Herr statsrådet har redan i
sin utförliga framställning redogjort för
detta. Jag skall bara knyta an till att
spännvidden för de manliga fullvuxna
industriarbetarna är så stor som 27 procent,
och den ökning som redan nu
föreslagits i skillnaden har vållat tveksamhet
från flera remissmyndigheter.
Svenska stadsförbundet uttalar t. ex.
starka betänkligheter mot att spännvidden
mellan den offentliga och den pri -

vata marknaden minskas. På den privata
marknaden har ju parterna fått
överlägga fritt, och resultatet ger väl
ändå en viss anvisning på det reella läget
på prismarknaden. T. C. O. säger
också, att varje ytterligare minskning i
relationen mellan offentlig och enskild
marknad kan leda till komplikationer,
och som jag redan sagt är också departementschefen
en aning tveksam just
med hänvisning till den enskilda marknaden.
I en del remissyttranden har
också betonats verkningarna på samhällsekonomien
över huvud taget av en
minskning av spännvidden, alltså av en
ökning i skillnaden mellan den enskilda
och den offentliga marknaden.

Departementschefen har redan varit
inne på att »en betydande del av den
framräknade minskningen i spännvidden
kan hänföras till de ändrade metoderna
för undersökningen». Det är klart
att mot den bakgrunden kritiken är motiverad.
Det har ju också här erkänts,
och det är alltså inte på något sätt fråga
om någon kritik mot herr statsrådet.

Svenska lantbruksförbundet och Kooperativa
förbundet har också sett frågan
ur samhällsekonomisk synpunkt och
framhållit att en fullständig utjämning
inte ens är önskvärd. Det betonas nämligen
att detta skulle leda till en ytterligare
flykt från landsorten till de dyrare
orterna, särskilt de större städerna.
Det betonas också, att företagen
givetvis inte skulle ha samma intresse
av att förlägga sin verksamhet till de
billigare orterna, som ju i stor utsträckning
tillhör landsbygden. En sådan
bortfyttning eller underlåtenhet att placera
företag i dessa orter skulle medföra
konsekvenser både för landsbygden,
för företagen och för kommunerna, men
det ligger i vad jag redan sagt, att det
är av största vikt att man noga följer
utvecklingen, så att det inte sker orättvisor
mot befolkningen på de nuvarande
lågorterna.

Nu förutsätter utskottet »att Kungl.
Maj:t med uppmärksamhet följer den
fortsatta utvecklingen och vidtager de
åtgärder vartill densamma anses böra
föranleda». Det är i det hänseendet, som

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

vi i vår reservation under punkt V vill
gå fram litet hårdare och önskar att
riksdagen redan nu måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
noggrant följer förändringarna i levnadskostnaderna
och relationerna mellan
de olika orterna samt omedelbart
framlägger av förändringarna betingade
förslag för riksdagen. Detta är alltså
ett mera direkt ställningstagande till
frågan än vad som ligger i utskottets
skrivning i denna del.

Jag tror att det i längden ur är samhällets
synpunkt till större gagn, om
förändringarna får slå igenom så snabbt
som möjligt. Hittills har det ju varit en
ständig sammankrympning. Det finns
rätt stora sannolikheter för att denna
sammankrympning kommer att fortsätta
i framtiden, men, som jag redan har
sagt, därför är det inte motiverat att
redan nu uttala sig för att systemet skall
avskaffas, utan man får ju se hur förändringarna
ställer sig.

Jag vill sluta med att säga att jag tror
att det vore önskvärt, att man funne
andra metoder för dessa undersökningar.
Det kanske också vore önskvärt att
man funne helt andra metoder för utjämning
av lönerna, t. ex. tillägg i vissa
fall. Jag tror att detta har nämnts i någon
av reservationerna. Men vi har nu
detta system att röra oss med och för
att citera ett uttalande som gjorts i helt
annat sammanhang: Är det inte det yppersta,
är det dock för närvarande det
yppersta som givs.

Som herr statsrådet nämnde har kritiken
utgått från olika utgångspunkter.
Städerna klagar, landsbygden klagar, alla
klagar, men jag har inte kunnat finna
att man på något håll har framfört
något hållbart förslag till förbättring av
systemet, utan det har för vissa grupper
blivit inte bara lag utan också evangelium
att dyrortsgrupperingen skall bort,
men samtidigt kan man inte frigöra sig
från att det ändå behövs någon sorts
åtgärd i detta avseende, t. ex. tillägg.
Framtiden får väl utvisa, om man kan
komma fram till bättre förhållanden. Kan
man det, skulle ingen vara mera tacksam
än jag. Då kunde man komma ifrån den -

na sak och slippa hålla på med den så
som vi gjort i femte avdelningen. Ändå
är utskottsledamöterna liksom folket i
allmänhet missnöjda med det föreliggande
förslaget.

Herr talman! Jag kanske borde framställa
yrkandet under punkt V, men jag
gör det redan nu. Jag yrkar alltså bifall
till reservationen 3) under utskottsutlåtandet.

Herr HOLMQVIST (s): Herr talman!
En riksdagsman sade häromdagen, att det
ärende som nu skall behandlas enligt
hans mening är den viktigaste fråga
som riksdagen hade att behandla i
år. Han menade dessutom, att den lösning
som föreslagits var den sämsta som
han för sin del kunde tänka sig.

Det var en temperamentsfull man som
yttrade sig, men hans uttalande kan nog
sägas på sitt sätt vara symboliskt för de
stämningar som ett förslag i dyrortsfrågan
kan utlösa. Det tycks vara få ärenden
i riksdagen, som förmår att frammana
så mycket intresse och lidelse. Det
är väl inte att undra på, att särskilt sådana
som befarar att den egna hembygdens
eller egna kommunens intressen
skall trädas för nära intresserar sig för
dyrortsgradcringen.

Jag har emellertid en bestämd känsla
av att civilministerns förslag, sådant
som det har presenterats för riksdagen,
har blivit föremål för en hel del missuppfattningar.
Jag tror också att man
kan säga, att utskottsbehandlingen av
frågan visat, att åtskilliga tycks ha glömt
hort det syfte som man hade med reformeringen
av dyrortssystemet. Jag vill
därför erinra om förspelet till den här
saken.

De sakkunniga, som på sin tid hade
till uppgift att undersöka, efter vilka
principer man skulle bygga upp ett nytt
och bättre dyrortssystem än det vi har
nu, stannade inför att landet skulle indelas
i större, lokalt avgränsade områden
och att ett enhetligt pristal skulle
fastställas för varje område. Ingen utbrytning
av enskilda orter skulle få förekomma
utan att särskilda skäl förelåg.

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

Man hade tydligen då i minnet det gamla
9-gradiga systemet, som delade in landet
i ett brokigt lapptäcke i dyrortshänseende
och som utan tvivel skapade missnöje
och irritation nästan överallt i landet.
Liknande företeelser tyckte man sig
också iakttaga i fråga om det rådande
systemet.

När statsutskottet år 1951 uttalade sig
om det då framlagda förslaget om hur
den nya dyrortsundersökningen skulle
verkställas, sade man sig inte ha någonting
att invända mot de riktlinjer för
en områdesindelning som departementschefen
hade uppdragit. Det hette: »Utskottet
vill understryka departementschefens
och dyrortssakkunnigas uttalanlande
att endast markerade skillnader
i dyrhet bör få motivera att en kommun
placeras i en annan grupp än en
närliggande kommun.»

Det rådde enighet inom utskottet om
denna uppfattning. Ja, det var t. o. m.
några reservanter som fann blandningen
av 1- och 2-orter så pass besvärande, att
man inte ville invänta utredningen,
utan krävde att dyrortsgrupp 1 omedelbort
skulle flyttas upp till grupp 2. Majoriteten
inom utskottet ville invänta det
resultat som utredningen kunde komma
till, men uttalade för sin del: »Utskottet
är väl medvetet om att en uppdelning av
de nya storkommunerna i olika dyrortsgrupper
måste medföra olägenheter och
irritation. Det är därför enligt utskottets
mening önskvärt att största möjliga enhetlighet
snarast åvägabringas i detta
hänseende. En uppdelning av storkommunerna
bör således inte ges längre giltighet
än som är oundgängligen nödvändigt.
»

Jag har, herr talman, roat mig med
att noga läsa igenom vad som blev sagt
i kamrarna år 1951, och jag kan inte
finna att det gjordes någon egentlig invändning
mot principerna om stora, enhetliga
dyrortsområden och om önskvärdheten
av att inte splittra någon kommun
i olika grupper.

Detta var alltså vad som förekom år
1951.

Om man sedan ser på vad utskottet i år
har varit överens om, kan man såsom

framgår av skrivningen, finna att principen
om att skapa stora områden hyllas
såväl av utskottsmajoriteten som av
den minoritet av reservanter som jag
tillhör. Det råder också samstämmighet
om att denna princip inte kan hävdas in
absurdum. Utbrytningar skall kunna ske,
men de bör ske endast då markerade
prisskillnader framträder. Detta har vi
som sagt alla varit överens om, och det
torde för kammaren vara ganska välbekant,
att representanter för ett flertal
städer — i synnerhet i södra och mellersta
delarna av landet — har lagt ned
ett mycket gott arbete när det gällt att
informera åtminstone statsutskottets
femte avdelning om var det finns platser
som skulle kunna brytas ut enligt denna
regel.

Det finns anledning att understryka,
att reservanterna med lika stort intresse
som majoriteten har tagit del av de
synpunkter som framförts och även visat
sig lyhörda för betydelsen av en liberal
bedömning när det gäller orter,
som nu befinner sig i en sådan situation,
att de enligt de nya indextalen skulle
löpa risk att bli nedflyttade i en lägre
dyrortsgrupp.

Man har som sagt framfört sina bekymmer
från olika håll, och av pressen
har det ju framgått, att civildepartementet
fått mottaga liknande uppvakntnigar,
vilket också civilministern deklarerade i
dag. Men såvitt jag kan erinra mig har
de uppvaktande — åtminstone de som
uppvaktat avdelningen — inte begärt något
annat än ett hänsynstagande från fall
till fall. Ingen har begärt en så drastisk
lösning som den utskottets majoritet nu
föreslagit: Att man helt skall bortse från
utredningsresultatet och helt enkelt dekretera
att ingen enda ort skall flyttas
ner.

Reservanterna vill inte vara med om
en sådan lösning, och vi har starka skäl
för vårt ställningstagande. Vi vill, som
det står i utlåtandet, att Kungl. Maj:t
vid bestämmandet av de olika orternas
placering i ortsgrupp i erforderlig utsträckning
låter skälighetsprincipen få
göra sig gällande för ernående i vissa
gränsfall av en i möjligaste mån smidig

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

tillämpning av de nya grunderna för
ortsgrupperingen. Vi har med detta uttalande
velat lämna åt departementschefen
att närmare pröva dessa frågor, och
av departementschefens deklaration här
i dag framgick, att han är besjälad av
en vilja att göra de justeringar som kan
vara påkallade.

Men vi skall observera, att det hittills
varit så, att Kungl. Maj :t haft befogenheten
att inplacera orterna i de olika dyrortsklasserna,
och såvitt vi reservanter
kan finna bör inte riksdagen, som saknar
möjlighet att studera denna fråga
på det sakliga och inträngande sätt som
står regeringen till buds, avgränsa regeringens
möjlighet att göra en riktig
gruppering.

Jag vet inte hur utskottets majoritet
sakligt kan motivera, att alla orter som
vid undersökningen för sju år sedan —
så länge sedan är det ju — placerades
in i en viss grupp, alltjämt skall utan
någon som helst prövning bibehållas i
denna grupp, oavsett vad som skett under
tiden. Detta är enligt vårt sett att
se fullständigt orimligt. Det gäller att
finna vad som nu är motiverat. Det hade
ju faktiskt varit meningslöst att göra
en utredning i denna fråga, om man inte
vill ta någon som helst hänsyn till möjligheten
att en ort kan ha sjunkit i dyrhetshänseende
i relation till övriga orter
under denna tid. Att så kan ha skett
är lika naturligt som att vissa orter under
samma tid kan ha ökat sitt dyrhetstal
i förhållande till andra orter. Därför
borde logiken ha bjudit, att utskottsmajoriteten
förklarat, att ingen ort, oavsett
de pristal som framkommit, skulle få
flyttas upp.

Låt mig till sist, herr talman, få peka
på en annan orimlighet i den hemställan
som under punkt II vunnit majoritet inom
utskottet. Hur kan fröken Andersson
och andra, som år 1951 fann det så angeläget
att flytta upp grupp 1 i grupp 2
med hänsyn till kommunsammanslagningen,
nu vilja förorda, att man konserverar
skilda dyrortslägen inom en och
samma kommun? Det blir ju konsekvensen
av ett bifall till majoritetens yrkande.
Vi kommer då även i fortsättningen

att ha dessa underliga kommuner, där
det på ena sidan staketet finns en dyrort
och på den andra sidan en annan.
Det ansågs år 1951 vara så angeläget att
rätta till detta, att några reservanter —
däribland fröken Andersson — då menade,
att man inte kunde invänta utredningen,
utan borde omedelbart göra en
korrigering med hänsyn till dessa olägenheter.
Det är sannolikt lika angeläget
att vi inte nu för framtiden konserverar
detta irritationsmoment på vissa
orter i landet.

Herr talman! Jag vill med detta mitt
anförande yrka bifall till den av herr
Gustaf Karlsson m. fl. under punkt II
avgivna reservationen.

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Herr Holmqvist började sitt anförande
med att ge en interiörskildring från
statsutskottets behandling av denna fråga.
Jag vet inte vilken ledamot av statsutskottet
han därvid åsyftade, men jag
har på känn att denne i varje fall inte
är ledamot av denna kammare. För egen
del har jag sökt se denna fråga så sakligt
och rationellt jag kunnat, och sökt
bilda mig en uppfattning om vad som
kan vara rätt och rimligt när det gäller
detta i och för sig mycket komplicerade
spörsmål.

Utskottets majoritet har i stort sett tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag. Även om utskottet
i fråga om de nya gruppgränserna
förklarar att icke heller den i propositionen
förordade metoden synes vara
helt invändningsfri, har utskottsmajoriteten
likväl i allt väsentligt accepterat
Kungl. Maj :ts förslag. Jag bär därför ingen
anledning att i detalj gå in på detta
förslag, så mycket mindre som reservanternas
talesman och framför allt statsrådet
och chefen för civildepartementet
ganska ingående har redogjort för de
principer som legat till grund för förslagets
utarbetande. Jag skall däremot,
herr talman, ta mig friheten att något
syssla med hur dessa principer och
grunder för en ny dyrortsgruppering
har tillämpats av socialstyrelsen vid utarbetandet
av dess förslag till dyrorts -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

indelning, alltså hur dessa grunder och
principer kommer att verka i praktiken.

Det av socialstyrelsen utarbetade förslaget
innebär ju bl. a. att en rad orter
— om jag fattade statsrådet rätt, var det
fråga om 36 orter — skulle komma att
nedflyttas i lägre dyrort. Det är framför
allt fråga om orter i Mellan-Sverige som
flyttas ned från grupp 4 till grupp 3, och

1 södra Sverige en rad orter som flyttas
ned från grupp 3 till grupp 2.1 det senare
fallet innebär alltså förslaget, att orter
som tidigare legat mitt på dyrortskalan
och haft två ortsgrupper under sig och
två över sig, nu plötsligt kommit att
betraktas som billigaste ort — ortsgrupp

2 är ju den lägsta enligt det nya förslaget.

Om det förhöll sig så, som bl. a. herr
Holmqvist förutsatte, nämligen att de
prisinsamlingar, som har företagits och
som ligger till grund för socialstyrelsens
förslag, visade att dessa orters relativa
levnadskostnader hade minskats, så skulle
det ju inte ha varit så mycket att invända
mot en sådan nedflyttning. Nu
kan man emellertid beträffande praktiskt
taget samtliga dessa orter konstatera
att det relativa dyrhetstalet — alltså
i jämförelse med Stockholm — har
ökat från den dag de placerades i den
ortsgrupp, där de nu befinner sig, och
tills den utredning- företogs som ligger
till grund för socialstyrelsens förslag.
Det har alltså där skett en relativ ökning
av levnadskostnaderna, och det är klart
att de människor, som där bygger och
bor, har litet svårt att fatta att deras ort
plötsligen skulle ha blivit billigare, när
allt utredningsmaterial tvärtom visar att
det har ägt rum inte bara en faktisk
fördyring, utan också en fördyring i
förhållande till Stockholm som är jämförelseort
vid dyrortsgrupperingen. Denna
fördyring kan i vissa fall uppgå till
inte mindre än 30 enheter, d. v. s. tre
fjärdedelar av skillnaden mellan två intill
varandra liggande dyrortsgrupper.

När riksdagen tidigare har diskuterat
och tagit ställning till principerna för
den nya dyrortsgrupperingen, hade åtminstone
jag den uppfattningen att man
hela tiden syftade till att åstadkomma

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 20.

en hopkrympning på det viset, att man
skulle flytta upp orter som var lågt placerade;
man skulle alltså skära bort i
botten. Det är väl ingen som har tänkt
sig att man skulle åstadkomma den önskade
utjämningen genom att flytta ned
orter utan att detta var motiverat av
dyrhetstalen i och för sig.

Jag kan anföra ett par exempel på hur
socialstyrelsens förslag kommer att verka
i praktiken, och jag skall då ta mig
friheten att utnyttja de kartor som någon
har varit vänlig att pryda kammaren
med.

Det finns i Jönköpings län en stad
som heter Tranås. Den hänförs enligt
nuvarande dyrortsgruppering till ortsgrupp
3. Den är insprängd mellan ett
2-ortsområde och ett 1-ortsområde.
Tranås har fått se sitt relativa levnadskostnadstal
höjt med 23 enheter, men
enligt socialstyrelsens förslag har Tranås,
såsom synes på den andra kartan,
fått blå färg, vilket innebär att det sjunkit
ned till ortsgrupp 2, medan däremot
angränsande bygd i Östergötland flyttats
upp i grupp 3.

Jag kan ta även min egen hemstad
som exempel. Det gäller den lilla staden
Åmål, som är placerad i ortsgrupp 3 och
är omgiven av bygder i Värmland och
Dalsland som hänförts till ortsgrupp 2.
Man finner av den andra kartan att det
nu har blivit så billigt att leva i denna
stad, att den i framtiden skall placeras
lägre än hela Värmland, trots att stadens
relativa dyrhetstal ökats med drygt 28
enheter.

Det är bara ett par exempel som visar,
hur Kungl. Maj :ts förslag verkar, när socialstyrelsen
med ledning av Kungl.
Maj ds direktiv har utarbetat sitt förslag
till ny dyrortsgruppering. Men det är
inte bara städer det bär är fråga om. Vi
ser exempelvis, hur det i norra Värmland
för närvarande finns ett område
som ligger i dyrort 4 och som enligt förslaget
skulle komma att hänföras till
ortsgrupp 3.

Kungl. Maj :t har ansett det vara orimligt,
att statstjänarna på de berörda orterna
skulle få sina löner sänkta, när de
inte själva kan komma underfund med

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

att deras levnadskostnader relativt sett
skulle ha minskats. Man har därför föreslagit
en övergångsbestämmelse som innebär,
att de statstjänare, som är bosatta
på sådana orter som skulle nedflyttas,
kommer att få behålla sina löner, intill
dess att en ny lönereglering kommer
till stånd, då de alltså inte skall få
ta del av de eventuellt kommande lönehöjningarna.
Det finns ju ingenting att
säga om denna princip, och statsutskottet
har också anslutit sig till den.

Denna fråga är alltså i dagens läge
inte någon statstjänarfråga, men den
kan ganska snart bli en mycket angelägen
fråga för stora delar av löntagarna
inom det enskilda näringslivet. Det
finns inga garantier för att Arbetsgivareföreningen
och de olika avtalsslutande
organisationerna på arbetsgivarsidan
inom det enskilda näringslivet kommer
att bli lika hyggliga som statsrådet Lingman
och Kungl. Maj:t när det gäller att
ta ställning till lönefrågan, utan man
har nog anledning befara, att de kommer
att kräva en omedelbar verkan av
det nya dyrortssystemet. Jag vill i det
sammanhanget erinra om att en mycket
stor del av det enskilda näringslivets
avtal är dyrortsgraderade, och det är
därför helt naturligt, att man i orter,
som är föreslagna att flyttas ned, känner
bekymmer inför framtiden, då man
måste räkna med lägre löner och högre
skatter, samtidigt som det kan konstateras,
att de relativa levnadskostnaderna
faktiskt har ökat.

För att komma ifrån dessa orimliga
förhållanden har statsutskottet ansett
att man inte skall gå bryskt fram, utan
föreslagit att ingen kommun i den nya
dyrortsgrupperingen skall komma att
nedflyttas i lägre ortsgrupp. Det har invänts
från såväl huvudreservanternas
som statsrådets sida, att detta utskottets
yrkande skulle få orimliga konsekvenser
i avseende på vissa storkommuner,
som nu skulle få bibehålla den
splittring, som man genom ändringarna
har velat komma ifrån. Det är en synpunkt,
som inte kom fram vid statsutskottets
behandling av denna fråga. Jag
är för min del villig att erkänna, att det
kanske inte kom att tillräckligt observe -

ras att statsutskottets yrkande under
punkt II kunde få sådana konsekvenser.
Jag kommer därför, herr talman, att vid
behandlingen av punkt II i utskottets
utlåtande göra ett tilläggsförslag så att
denna punkt skulle få följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 425 och II: 522, såvitt
nu är i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
att meddela de övergångsbestämmelser,
som kan befinnas erforderliga vid genomförandet
av de angivna ändringarna
i lönegrupperingen, dock att därvid
ingen ort må hänföras till lägre ortsgrupp
än den nu har, såvida detta ej
motiveras av önskvärdheten av att viss
kommun i sin helhet skall kunna hänföras
till en och samma ortsgrupp». Genom
detta ändringsyrkande faller alltså
den invändningen bort, att man inte
skulle kunna komma till rätta med dessa
detaljer på ett rimligt sätt.

Slutligen skulle jag vilja säga några
ord med anledning av den reservation,
som är avgiven av fröken Andersson
in. fl., och som är betecknad med 3). I
denna reservation begäres en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om ett
nytt förslag så fort som möjligt.

Utskottet bär för sin del ansett sig i
viss mån kunna tillmötesgå de motioner,
som yrkat härpå, genom att i sin
skrivning i näst sista stycket på sidan 9
säga: »Utskottet, som förutsätter att frågan
om dyrortsindelningen alltfort kommer
att bli föremål för Kungl. Maj :ts
övervägande, anser tillräckliga skäl icke
föreligga för att nu tillstyrka ett yrkande
av denna innebörd.» Därmed anser
sig utskottsmajoriteten ha tillmötesgått
de nämnda yrkandena i så stor utsträckning
som är aktuellt för dagen, eftersom
vi förutsätter att Kungl. Maj:t alltjämt
ägnar denna fråga uppmärksamhet, och
kommer, när anledning därtill förefinnes,
att lägga fram förslag i frågan.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag, med
det tillägg som jag här tidigare anfört.

I detta anförande instämde herrar
Karl Andersson (s), Gillström (s) och
Ragnar Persson (s).

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

Herr statsrådet LINGMAN: När jag
lyssnade till herr Hesselbom, blev jag
mycket förvånad över de mycket snabba
slutsatser han var beredd att dra av
det av socialstyrelsen uppgjorda förslaget.
Den kritik han anförde gällde socialstyrelsens
förslag, såsom det nu föreligger
— tydligen utan någon tanke på
att det förslaget skall ytterligare prövas.

Det är klart att man kan plocka fram
en del skönhetsfläckar här och var i ett
sådant förslag, men jag har tidigare
nämnt, att förslaget kommer att prövas
ytterligare. Man har berett de olika
kommunerna möjligheter att komma
med sina klagomål. Dessa klagomål
skall prövas inte bara av Kungl. Maj:t
— om nu någon skulle vara misstänksam
mot Kungl. Maj:ts objektivitet —
utan även av dyrortsnämnden, som är
sammansatt av representanter för olika
intressegrupper.

Det är rätt anmärkningsvärt att man
på det sättet demonstrerar sin misstänksamhet
redan innan prövningen har
skett, i all synnerhet som den av utskottsmajoriteten
föreslagna linjen skulle
leda till mycket underliga konsekvenser.
Fröken Andersson sade visserligen,
att det bara var fråga om en formell
ändring, men det uttalandet måste väl
innebära att man här skulle vara formell
endast för att få till stånd en ändring,
även om ändringen i fråga kommer
att leda till absurda förhållanden,
vilket den måste göra i vissa fall.

Även de, som tillhör utskottsmajoriteten,
bör nog ta sig en ytterligare funderare
på denna sak. Frågan kan säkerligen
lösas utan att man går till ett så
tillspetsat beslut som det skulle innebära
att riksdagen bestämmer placeringen
i dyrort för ett visst antal orter, medan
man överlåter åt Kungl. Maj:t att
bestämma placeringen för övriga orter.

Herr BOO (s): Herr talman! Statsutskottet
uttalade i sitt utlåtande nr 132
vid 1951 års riksdag, när man behandlade
anslaget till kostnaderna för den
dyrortsundersöikning, vars resultat nu
föreligger: »Utskottet vill för sin del un -

derstryka vikten av att dyrortsundersökningen
upplägges så att allmänheten
får förtroende för undersökningens resultat.
» Det var så att säga ett ord på
vägen, som statsutskottet ville skicka
med. Visserligen talas här om undersökningen,
men utskottet måtte väl också
ha menat det av utredningen föranledda
förslaget — ty det är ju det som blir
av avgörande betydelse. I så fall borde
de statsutskottsledamöter, som var med
om denna rekommendation, ha rätt stor
anledning att i dag vara betänksamma
inför det resultat som nu föreligger.
Häri ser jag faktiskt en förklaring till
det ställningstagande som utskottets
majoritet har gjort.

Jag har sett en uppgift om att 125 orter
har gjort framställning om ändring
i det framlagda förslaget till dyrortsgruppering.
Det är en imponerande manifestation.
Jag erkänner gärna att man
måste räkna med att det vid varje förändring
i dyrortsgrupperingen kommer
att uppstå missnöje på en del orter med
åtföljande framställningar. Jag har ingen
större respekt för dylika framställningar,
tagna var för sig. Men när protesterna,
såsom i detta fall, växer ut till
något av en folkstorm, måste ju detta
faktum säga oss, att det här är fråga
om något betydligt allvarligare och mer
djupliggande.

Statsrådet Lingman har i dag konstaterat,
att det nog kan finnas fog för de
flesta av de anmärkningar som framförts
i detta sammanhang. Det är ju ett
uttalande att notera för dem som här
anmält missnöje.

Man behöver för övrigt inte syssla
länge med detta problem, förrän det står
klart, att det är gränsdragningen mellan
grupperna i det nya förslaget som är roten
och upphovet till den överväldigande
delen av missnöjet. Därmed föres
också stridsfrågan över till det rent principiella
planet.

I detta sammanhang konstaterar statsrådet
Lingman här i dag, att gränserna
i de olika dyrortsgrupperingsförslag,
som framlagts med olika tidsintervall,
naturligtvis kan flyttas allt efter de ekonomiska
förutsättningarna. Det uttalan -

Nr 20.

Lördagen den 1G maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

det måste väl innebära, att man här lanserar
en ny princip.

De, som gentemot det framlaga förslaget
hävdar en annan mening, framhåller,
att varje förslag till en ny dyrortsgruppering
måste ha en klar anknytning
till det föregående vad gäller
gränsdragningen mellan grupperna. Vad
tjänar det annars till att göra en dyrortsundersökning,
om man inte genom
en nära anslutning till gällande gruppering
godtar resultatet av utredningen?
Med en godtycklig gränsförflyttning blir
den genom utredningen redovisade sammanpressningen
av spännvidden endast
siffror och streck på papperet, eftersom
många orter trots stegring i dyrhet i
proportion till Stockholm antingen vägras
berättigad uppflyttning eller nedflyttas
på grund av att de oavsett fördyringen
kommer nedanför den nya med
30 enheter höjda gränsen. Då blir det
hela en parodi. Allmänhetens förtroende
—■ som statsutskottet år 1951 var angeläget
om — kan det föreliggande förslaget
aldrig någonsin få.

Statsrådet Lingman anförde vidare
som motivering för förändringen av
gränserna att det material, som den föreliggande
undersökningen bygger på,
inte är detsamma som låg till grund för
1946 års ortsgruppering. Det kan vara
riktigt, men man kan väl också konstatera,
att det material, som 1946 års dyrortsgruppering
byggde på, inte heller
var detsamma som låg till grund för
den ortsgruppering som gällde dessförinnan.
Man har alltså undan för undan
fört in nya moment i dessa undersökningar.
Det har ju skett därför att man
ansett det rimligt och rättvist att dessa
nya faktorer fått vara med och påverka
orternas placering i dyrort. Det gäller
här resekostnader av olika slag o. s. v.

Herr statsrådet ville också göra gällande
att Stockholm ingalunda låg i mitten
av nuvarande ortsgrupp 5, utan att
det i Norrland finns orter, som ligger
betydligt däröver. Ja, det är alldeles riktigt
att man inte med den ortsgruppering,
som då genomfördes, kunde famna
hela den spännvidd, som fanns, men inte
heller i botten räckte den genomförda

ortsgrupperingen till för att famna hela
spännvidden.

Jag skulle sedan vilja gå in på de huvudskäl,
som från civildepartementets
sida har redovisats för ett frångående av
den gällande gränsdragningen. Det första
av dessa huvudskäl är det allmänt omfattade
önskemålet om större enhetliga
områden. Denna strävan torde väl ingen
vilja motverka. En dylik princip måste
emellertid drivas med sans och måtta.
Liksom hela dyrortssystemet inte kan
avskaffas i ett enda jättesteg — det erkännes
ju genom det ställningstagande,
som vi gör här i dag — kan inte heller
på detta område enhetligheten genomföras
i ett sammanhang, utan att allvarliga
olägenheter uppstår. När nu departementet
ändå gjort detta så radikalt, att
några streck över kartan indelat landet i
ett fåtal enhetliga områden, har olägenheterna
också omgående framträtt. Felet
är nämligen att de olika kommunerna
och orterna inom dessa stora områden
ingalunda är så enhetliga, som man
kan tro av deras inpassning i systemet.

Dessa orter låter sig alltså inte utan
vidare inpassas i en dylik enhetlighet.
Principen har här enligt min och
mångas uppfattning drivits alltför långt
och kommit att skapa nya orättvisor.
Här kommer alltså det yrkandet in och
får sin motivering, som framställts från
utskottsmajoritetens sida, att ingen ort
skall flyttas ned.

Det andra huvudskälet som anförts är
att ett bibehållande av den gamla gränsdragningen
mellan grupperna skulle leda
till en allmän lönereglering och skattesänkning.
Med andra ord och rent ut
sagt: resultatet av dyrortsundersökningen
visar en så betydande sammankrympning
mellan dyrare och billigare orter,
att man inte anser sig kunna ta konsekvenserna
av detta, och då flyttas
gränserna på lämpligt sätt upp i stället.
När gränsuppflyttningen anpassats så,
att den motverkar sammankrympningen,
blir det inga stora konsekvenser.

Man kan även ställa frågan vad som
menas med en allmän lönestegring och
skattesänkning. Fröken Andersson var
här tidigare inne på den frågeställning -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

en. En undersökning, som jag fått ta del
av, visar att av landets städer skulle, om
den gamla gränsdragningen tillämpades
vid inplaceringen, cirka två tredjedelar
av invånarantalet stanna kvar i nuvarande
dyrortsgrupp och en tredjedel
flyttas upp. Det kan man väl inte kalla
för en allmän lönereglering och skattesänkning.
Jag måste fråga vilket sinne
för ordets valör som är rådande, när
man lägger in dessa begrepp i detta sammanhang.

En fråga, som man också måste ställa,
är vilken grund man i civildepartementet
haft för den nya gränsdragningen. Så
vitt jag kunnat finna, bygger den ej på
något direkt riksdagsuttalande. Allt vad
som inom överskådlig tid förekommit i
denna fråga har syftat till att utgångspunkt
för undersökningarna borde vara
Stockholm, vilken ort bör placeras i
mitten av högsta dyrortsgruppen. Redan
1943 års dyrortskommitté anförde i sitt
betänkande 1945 bl. a. följande: »då
dessutom Stockholm av praktiska skäl
bör tagas till utgångspunkt för övergången
från en gruppering till nästa, blir
det lämpligt att utan vidare placera
Stockholm mitt i den dyraste ortsgruppen.
Från denna punkt bestämmes därefter
den lägsta ortsgruppens nedre
gräns.» I det föreliggande förslaget har
man nu förfarit tvärtom — börjat från
lägsta dyrortstalet och gått uppåt.

Även 1950 års dyrortssakkunniga har
anslutit sig till vad den föregående utredningen
anförde i detta sammanhang.
Dyrortssakkunniga skrev: »Gruppindelningen
bör därför verkställas på så sätt,
att Stockholm placeras mitt i en grupp
och liksom i den gällande grupperingen
tages till utgångspunkt även för bestämmandet
av gruppgränserna. Den grupp,
i vilken Stockholm placeras, kommer
alltså, om 4 %-intervall accepteras, att
få gränserna 980 och 1 020.» Detta är väl
klara besked.

Tidigare synes inte heller några invändningar
ha rests häremot, men nu
kommer en talesman för reservanterna,
herr Holmqvist, och säger att han studerat
vad som yttrades i riksdagen, när
anslaget till dyrortsundersökningen be -

handlades år 1951, och då förekom ingen
kritik i delta sammanhang. Man måste
emellertid observera, att riksdagen då
byggde sitt ställningstagande på de båda
dyrortsutredningarnas klara uttalanden
om var Stockholm borde placeras och
om att Stockholm borde vara utgångspunkt
för gränsdragningen. När nu kritiken
sätter in just på denna punkt såsom
den avgörande, säger departementschefen,
att han ej kan finna denna kritik
sakligt motiverad. Hur skall man då
över huvud taget kunna sakligt motivera
någonting? Här har två dyrortsutredningar
arbetat i åratal och kommit
fram till att Stockholm bör ligga i mitten
av en dyrortsgrupp och bilda utgångspunkt
för gränsdragningen, men
det viftas utan vidare bort med orden:
denna kritik kan jag inte finna sakligt
motiverad.

Men det går inte att med åtta ord
komma förbi kritiken mot den föreslagna
gränsdragningen mellan grupperna. Systemet
leder faktiskt till orimliga konsekvenser,
inte bara därigenom att många
orter trots fördyringen flyttats ned, utan
kanske ännu mera därför att det inte
är konsekvent genomfört. Förskjutningen
uppåt av gruppgränserna med 30 enheter
gäller egentligen endast grupperna
2 och 3 samt 3 och 4. I fråga om gränsen
mellan grupperna 4 och 5 går man
däremot ned till nu gällande gräns, och
anpassning sker uppåt, alltså i motsatt
riktning. En jämförelse visar att detta
får följande resultat. I ett område, som
hänförts till ortsgrupp 3, måste en ort
för att kunna bryta sig ut ur enhetligheten
komma över poängtalet 970. Inom
Stockholms län har alla orter, som fått
högre poängtal än 980, tillförts dyrortsgrupp
5. Skillnaden blir alltså i praktiken
endast 10 enheter. Den s. k. skälighestprövningen
vid inplaceringen har givit
till resultat, att skillnaden i detta
fall bara är fjärdedelen av en ortsgrupp.
Om Stockholms län behandlats efter
samma metod som landet i övrigt och
gruppgränsen för ortsgrupp 5 blivit
1 010, hade ingen ort i hela länet och
inte heller Stockholm kommit i ortsgrupp
5. Socialstyrelsen har i sitt för -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

slag placerat Stockholm jämte tio orter
i Stockholms län i dyrortsgrupp 5, och
det övriga landet måste efterlysa de
sakliga skälen till att något sådant kan
ske.

Med hänsyn till dessa konsekvenser
av det framlagda förslaget till dyrortsgruppering
har jag jämte andra ledamöter
av denna kammare i motion nr 425
föreslagit, att ett helt genomförande av
en ny dyrortsgruppering skulle anstå
till dess ekonomiska möjligheter förefunnes
att ordna saken på ett rättvist
sätt, d. v. s. genom ett huvudsakligt bibehållande
av de nuvarande gruppgränserna.
— Som en partiell reform skulle
dock lägsta dySrortsgruppen avskaffas
och justeringar ske, så att storkommuner
helt komme i samma dyrortsgrupp; utjämning
mot större dyrortsområden skulle
ske så långt det av Kungl. Maj:t
äskade anslaget räckte härför. — I det
läget borde ingen ort flyttas ned.

I sin huvudgrund innebar sålunda
motionen ett yrkande om återremiss till
Kungl. Maj:t.

Det föreliggande utskottsutlåtandet behandlar
dessa yrkanden lösryckta och i
olika sammanhang, och situationen i dag
innebär enligt mitt bedömande ingen realiserbar
möjlighet att yrka bifall till motionen.
Jag vill understryka min uppfattning,
att utskottet med sitt ställningstagande
att acceptera den nya gränsdragningen
förbigått det principiellt viktiga
i denna fråga. Utskottets majoritet
har dock genom sitt förslag, att ingen
ort skall nedflyttas, visat sig angelägen
om att avlägsna den största missnöjesanledningen.
Så som läget nu är, kommer
jag därför givetvis att stödja utskottsmajoritetens
förslag.

I reservationen nr 2 av herr Gustaf
Karlsson m. fl. — som väl är alternanativet
i detta .fall — har man i polemik
mot yrkandet att ingen ort må flyttas
ned anfört, att vid en konsekvent tilllämpning
härav jämväl borde föreskrivas,
att ingen ort skall hänföras till
högre ortsgrupp.

Man måste fråga dem, som fört fram
en dylik argumentering, om de verkligen
trängt in i föreliggande problem -

ställning så pass mycket, att de observerat,
att förutom Kiruna stad och några
få kommuner i Norrland har över
huvud taget alla orter fått en ökning i
dyrheten i proportion till Stockholm.

Herr Holmqvist berörde detta problem
— det är ju det grundläggande i dessa
reservanters ställningstagande —- och
han ville hävda, att från utskottsmajoritetens
sida inte tagits hänsyn till vad
som kan ha skett sedan år 1946. Nu är
det ju på det sättet, att de flesta orter
av någon betydelse, vilka i socialdepartements
förslag ställts på ned.flyttningslistan,
har fått en ökning i sina dyrortstal
med 20—30 enheter, d. v. s. minst
halva spännvidden för en dyrortsgrupp.
Därmed faller, enligt mitt sätt att se,
hela reservationens motivering sönder
och samman.

I reservation nummer 3) av fröken Andersson
in. fl. har vår motion tillstyrkts
i sitt yrkande om att riksdagen ville
uppdraga åt Kungl. Maj:t att snarast möjligt
framlägga nytt förslag till dyrortsgruppering.
Här har denna del av motionen
blivit lösryckt ur sitt sammanhang.
Såsom jag tidigare anfört, var yrkandet
om nytt förslag knutet till ett provisoriskt
bibehållande av den gamla
grupperingen med grupperna 2—5 i avvaktan
på möjlighet att genomföra en
på denna gränsdragning grundad gruppering
i sin helhet.

Reservanterna har här applicerat denna
tankegång efter att ha godtagit den
nya gränsdragningen. De får därför ursäkta
mig, om jag nu i föreliggande situation
nödgas rösta mot min egen motion.
Som den här föreligger, kan jag
nämligen inte känna igen mer än numret
på densamma.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Vi
bondeförbundare har i många år haft
ett fullständigt avskaffande av dyrortsgrupperingen
på vårt program, men vi
har samtidigt sagt, att det av kostnadsskäl
måste ske etappvis. Vi har därför

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering'' för statens tjänstemän.

hälsat propositionen i år såsom ett framsteg,
därför att den slopar den lägsta
dyrortsgruppen och dessutom gör en
mycket stor uppflyttning från den andra
till den tredje gruppen.

Jag kan redan nu säga, att vi i stort
sett kan ansluta oss till propositionens
förslag, även om vi gärna skulle ha önskat
att det gått litet längre. Om man
ser på kostnaderna, förstår man emellertid,
att det är omöjligt i dessa tider.
Propositionens förslag drar, om allting
medräknas, en totalkostnad av ungefär
150 miljoner kronor. Ett bifall till herr
Paibbestads motion, vilken delvis är
grundad på 1946 års och delvis på 1951
års utredning, skulle enligt uppgifter i
statsutskottet medföra en kostnad på 210
miljoner kronor, medan det i propositionen
anges att ett bifall till ett tregruppsförslag
enligt 1951 års utredning
— ett förslag, för vilket uttalats vissa
sympatier i yttranden av lantbruksförbundet
och R.L.F. — skulle dra en kostnad
av mellan 350 och 450 miljoner
kronor. Jag kan för min del inte ställa
mig bakom förslag, som skulle draga så
avsevärda kostnader.

1 utskottets förslag, som vann majoritet
med en röst, föreligger en väsentlig
ändring i Kungl. Maj:ts proposition. Det
är ett mycket märkligt förslag, som utskottsmajoriteten
här framlagt och som
berörts i olika anföranden. Det innebär
nämligen att Kungl. Maj :t helt och hållet
skulle klavbindas vid prövningen av
den slutliga inordningen i dyrortsgrupper,
därigenom att ingen ort skulle få
flyttas ned i lägre grupp. Förslaget är
tekniskt mycket oformligt, och man
tycks nu också ha insett detta, eftersom
herr Hesselbom i dag har yrkat på en
ganska väsentlig ändring, vilken innebär
att ett söndersprängande av storkommunernas
enhetlighet inte skulle få
ske.

I detta sammanhang skall jag be att
ett ögonblick få rikta mig till fröken
Ebon Andersson, som här står för utskottsmajoritetens
förslag. Så sent som
i fjol hade fröken Andersson, jag och
några till en gemensam reservation i
statsutskottets utlåtande nr 39 den 26

februari. Jag anger både nummer och
datum för att fröken Andersson skall
kunna kontrollera, att det är riktigt. I
denna reservation skrev vi tillsammans:
»Enligt utskottets mening äro de olägenheter,
som vållas av att delar av en och
samma storkommun tillhöra skilda dyrorter,
i flera avseenden så framträdande,
att det är högeligen angeläget, att
de med det snaraste undanröjas.» Denna
reservation var förutom av fröken Andersson
och mig undertecknad av min
partivän herr Pålsson, högermännen
Bergh och Skoglund i Doverstorp, bondeförbundaren
Svensson i Grönvik, högermannen
Staxäng och bondeförbundaren
Johansson i Mysinge.

Alla dessa högermän återfinns nu under
utskottets utlåtande, vilket på en
viktig punkt skiljer sig från den uppfattning
som de tidigare hade. Statsrådet
har i dag meddelat, att om utskottets
hemställan bifalles, så kommer inte
mindre än 17 orter inom storkommuner
att brytas ut ur sitt sammanhang. Det
var precis det som vi i vår reservation
i fjol ansåg vara mycket allvarligt. Yad
kan ha inträffat sedan dess, som gjort
att fröken Andersson och hennes partivänner
ändrat ståndpunkt så grundligt?

Vad vi i bondeförbundet sätter mest
värde på i propositionen är, att den
skall åstadkomma enhetlighet inom stora
områden. Jag hoppas nu, att den enhetligheten
vid den slutliga inplaceringen
i dyrorterna inte skall brytas sönder.
Herr Pålsson, herr Svensson i Stenkyrka
och jag har en särskild reservation,
där vi förutsätter att vissa områden
inte flyttas upp i högre ortsgrupper
på ett sådant sätt att enhetligheten brytes.
Det anser vi vara ganska viktigt.
Å andra sidan förstår vi — även utskottsmajoriteten
borde begripa det —
att man inte kan föreskriva, hur Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall skall behandla
ett besvärsärende. Det är klart, att
Kungl. Maj :t måste ha frihet i detta avseende,
men vi förutsätter att de huvudlinjer,
som har angivits, kommer att
följas.

Med den inställning jag har intagit
kommer jag, herr talman, att vid vote -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

ringen stödja den reservation, som har
avgivits av herr Gustaf Karlsson in. fl.
Dessutom ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 4) av mig, herr Pålsson
och herr Svensson i Stenkyrka, vilken
reservation gäller en punkt i motiveringen.

Häri instämde herr Pälsson (bf).

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Tidigare har herr
Holmqvist apostroferat den reservation,
som vi hade förra året och som gick ut
på att ortsgrupp 1 skulle flyttas till ortsgrupp
2. Den ställningen intog jag då
och gör det även i dag.

Vidare har herr Näsgård med välbehag
uppehållit sig vid samma problem.
Det är alldeles riktigt, att jag var med
på reservationen, och jag håller fortfarande
på att ortsgrupp 1 bör flyttas till
ortsgrupp 2. Vi uttalade oss också i reservationen
för önskvärdheten av enhetlighet.
Den ståndpunkten kan jag inta
även i dag, men enhetligheten får ju
inte gå så långt, att man offrar än större
värden och åstadkommer orättvisa.

Nu vill jag säga, att det inte bara är
reservanterna som spränger denna enhetlighet.
Det gör Kungl. Maj:t och utskottet
också genom att man, som synes
på kartan, fått flytta ut vissa grupper ur
enhetligheten. Det är alltså, herr Näsgård,
bara en gradskillnad här, som man
inte har någon som helst anledning att
göra något större nummer av.

Inte heller kan jag lida med herr Näsgård
för att man skulle klavbinda Kungl.
Maj:t. Skulle inte riksdagen lämpligen
kunna uttala sig för att den vill en viss
sak, utan att behöva fälla krokodiltårar
över att vi klavbinder Kungl. Maj:t?

Nu har ju herr statsrådet uttalat att
man — om jag fattade statsrådet rätt —
vid den slutliga prövningen kommer att
ta långtgående hänsyn till de synpunkter
som framförts och alltså ytterligare
splittra den där förtjusande enhetligheten.
Jag undrar, huruvida det inte vore
både lättare och lugnare för Kungl.
Maj:t, om Kungl. Maj:t hade riksdagens
klara uttalanden att gå efter. Annars blir

det en ny opinionsstorm på den här
punkten.

Det må i detta hänseende gå hur som
helt i kamrarna — vi har dock genom
förslaget, att ingen ortsgrupp får flyttas
ned, vunnit att herr statsrådet lovat, att
all möjlig och tänkbar hänsyn till de
synpunkter, som framförts här, skall tas
vid den slutliga inplaceringen.

Jag tror, att det vore psykologiskt
klokt att redan nu besluta om att ingen
sådan nedflyttning får ske. Jag instämmer
i detta hänseende i det av herr
Hesselbom framförda tilläggsyrkandet
till utskottets utlåtande.

Herr LARSSON, SIGFRID (bf): Herr
talman! Statsrådet Lingman, herr Holmqvist
och nu senast herr Näsgård har
klart och tydligt visat, hur omöjligt utskottsmajoritetens
förslag egentligen är.
Å ena sidan godkänner den i detta förslag
av Kungl. Maj :t förordade principen
för dyrortsgrupperingen, men å andra
sidan vill den sätta upp spärrar, som
hindrar Kungl. Maj:t att i full utsträckning
tillämpa dessa principer. Man blev
rätt betänksam, när man hörde herr
Hesselbom något modifiera sitt yrkande
och säga, om jag förstod honom rätt,
att man skulle kunna gå med på att en
del av en storkommun nedflyttas till den
dyrortsgrupp, som kommunen i övrigt
tillhör men att nedflyttning i andra fall
icke skulle få förekomma. I förra fallet
böjer han sig för kravet på enhetlighet
som —• såvitt jag hört rätt — alla talare
funnit vara lämplig men i andra fallet
icke. Går vi med på att det här och
var skall få sticka upp en topp, så bryter
vi sönder en av de viktigaste principerna
i det förslag som nu är framlagt.

Det är klart att vi från bondeförbundets
sida — det har herr Näsgård redan
deklarerat — inte är helt belåtna med
den kungl. propositionen. Men å andra
sidan får vi medge att de föreslagna åtgärderna
har korrekt grundats på de
slutsatser, som kan dras av den principiella
uppfattning Kungl. Maj:t har givit
till känna. Och det kan inte heller förnekas,
att Kungl. Maj:ts förslag innebär en
korrigering av en del av de orättvisor

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

som följer av den nuvarande dyrortsgrupperingen.
Vad riksdagen har att
diskutera här är väl närmast principerna
för dvrortsgrupperingen och inte inplaceringen
av de olika orterna i dyrortsgrupper.
Detta ankommer, såvitt jag
förstår, på Kungl. Maj:t. Vad utskottet
nu föreslagit är knappast en princip för
dyrortsgruppering, utan närmast ett sätt
att beträffande vissa orter föregripa
Kungl. Maj:ts fastställelse av vilken dyrortsgrupp
dessa orter skall tillhöra.

Beträffande de allmänna principerna
för dyrortsgrupperingen är det bara ett
par saker jag vill nämna. Det gäller först
och främst gränsdragningen. Herr Boo
har redan varit inne på den frågan. Jag
kan hålla med herr Boo om att det ur
vissa synpunkter kunde ha varit lyckligare
med en annan gränsdragning, men
jag vill inte gå så långt som herr Boo
och säga att det är alldeles felaktigt och
att det inte finns något motiv för att höja
gränserna med 20 enheter. Det är väl
ändå så, att spännvidden mellan högsta
och lägsta dyrort är mindre än vad den
var år 1946, och om man no skulle ha
samma gräns för 5-ort som man hade då,
måste detta medföra något av en allmän
lönereglering. Herr statsrådet Lingman
har i propositionen anfört att han inte
kan vara med om detta, och vi kan vara
överens om att vi inte har råd att genomföra
en sådan allmän lönereglering.

Bortser man emellertid från dessa
tungt vägande ekonomiska konsekvenser
kommer man säkerligen till resultatet att
det varit riktigare att fastställa den undre
gränsen för 5-orten till indextal 980,
d. v. s. samma gränsdragning som vid
1947 års dyrortsgruppering. Detta har
den fördelen, att man slipper dra gränsen,
där elementens antal är stort; i detta
fall där det finns ett stort antal invånare.
Nu har gränsen sålunda dragits
vid Stockholm, den undre gränsen för
5-orten har satts vid indextalet 1 000.
Det innebär, att i 4-ort placeras de orter,
som har indextalen 960—999. Det är
klart att man rent statistiskt, i stället
för att börja med en nolla, skulle kunna
börja med en etta och alltså ha gränserna
961 och 1 000. Det är en skillnad med

endast en enhet d. v. s. en tiondels procent.
Men vilken effekt skulle detta ha
fått? Jo, den effekten att hela Stockholm
då hade kommit i ortsgrupp 4.

Herr talman! Jag vill inte föreslå, att
vi skulle göra den lilla ändringen — jag
vistas ofta i Stockholm och vill gärna
leva i fred med min omgivning. Men jag
nämner detta för att visa, hur vanskligt
det är att dra gränsen i ett sådant
läge, och orsaken till det missnöje, som
uppstått i de södra delarna av Sverige
när det gäller ortsgrupperna 1 och 2 var
•— om jag inte är fel underrättad — att
gränsen mellan dessa två ortsgrupper
drogs i ett indexområde, där antalet invånare
var stort, varför det ofta berodde på
en ren slump om orterna hänfördes till
den ena eller den andra dyrortsgruppen.
Om vi ett ögonblick skulle se efter hur
socialstyrelsens förslag hade tett sig, om
den undre gränsen för 5-orten hade dragits
vid ett indextal av 980, skulle vi
finna att nästan hela Sveriges befolkning
då skulle ha bott i områden, som skulle
höra till dyrortsgrupperna 3 och 5.
Skulle vi ha valt den indelningen, hade
den undre gränsen för 3-ort fastställts
vid 900. Hur många hade kommit i en
lägre ortsgrupp? Jo, ett rätt stort antal
orter men endast 350 000 invånare, i runt
tal 5 % av Sveriges befolkning.

Jag kan inte heller underlåta att peka
på en sak som det har talats om i pressen
och i annat sammanhang, nämligen
att det är en stor fördel att dyrortsgrupp
1 genom den nya dyrortsgrupperingen
tagits bort. Men om det inte kommit
fram något förslag om att slopa dyrortsgrupp
1 utan vi bara ser efter, hur levnadskostnaderna
ändrats sedan 1946,
vad blir då resultatet? 1951 års dyrortsundersökning
ger svaret. Det finnes inte
längre några orter i detta land där levnadskostnaderna
äro så låga att de kunna
hänföras till dyrortsgrupp 1, inte ens
om man tillämpar den hårdare gränsdragning
som Kungl. Maj :t i sina direktiv-
till- socialstyrelsen beordrat. Dyrortsgrupp
1 har försvunnit av sig själv.

Låt mig'' så återgå till gränsdragningen
med 980 som nedre gräns för dyrortsgrupp
5. Det betyder att i dyrortsgrup -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

pen 2 skulle komma 350 000 personer.
Ser vi efter, hur indextalen för dessa
orter ligger, finner vi att för ungefär
hälften av dessa, alltså cirka 170 000,
ligger index mellan 895 och 899 —-d. v. s. en halv procent under den nedre
gränsen för dyrortsgrupp 3. Nu vet vi
alla, hur utvecklingen gått när det gäller
dyrortsundersökningen. År 1934 hade
vi en spännvidd mellan billigaste och
dyraste ort på 48 procent. 1946 var den
28—29 procent och 1951 var den 14 procent.
.lag är väl medveten om att metodiken
vid dyrortsundersökningarna har
spelat en viss roll, men det har otvivelaktigt
också, vilket även framhålles i
den kungliga propositionen, skett en
sammankrympning av levnadskostnadsdifferenserna.
Fortsätter utvecklingen i
samma takt beträffande sammankrympningen
— därom är det ingen som vet
någonting, men det vore rätt märkvärdigt,
om denna kurva, som vi nu kan
rita upp på grund av resultaten av de
föregående undersökningarna, skulle
brytas — och om vi gjorde en undersökning
i dag, skulle det måhända visa
sig att dyrortsgruppen 2 skulle försvinna
på samma sätt som ortsgrupp 1
om vi drar den nedre gränsen för ortsgrupp
5 vid 980. Jag skulle tro att det
i varje fall skulle vara betydligt färre
orter, som skulle ligga under indextalet
900 än som var fallet 1951.

Om det nu är på det sättet, borde
man inte då redan i år ta bort också
dyrortsgruppen 2? Jo, det är min uppfattning
att det finns mycket starka skäl
härför. Men å andra sidan finnes ju någonting
annat som gör att man inte kan
vara med på detta, och det är kostnaden.

Ett borttagande av både dyrortsgrupp
1 och 2 skulle innebära en kostnad på
350 eller 400 miljoner för staten, kommunerna
och det enskilda näringslivet.
Har vi i dagens läge råd att ta en sådan
utgift? Jag tror man kan bestämt påstå
att vi inte har det.

Fröken Andersson nämnde något om
att vi inte bör koppla ihop frågan, hur
vi skall göra indelningen, med frågan om
vad vi har råd till; vi hör göra indelningen
rättvis. Om jag förstod henne

rätt, menade hon, att det inte hade varit
rättvist att gå ett steg längre än som nu
föreslagits, utan det hade inneburit att
man flyttat upp en del orter högre än
de egentligen skulle vara placerade. Men
det är inte säkert, fröken Andersson, att
detta varit så orättvist, om utvecklingen
gått i samma riktning sedan 1951 som
den gjort dessförinnan, och vilket är
sannolikt. Därför måste man ju säga att
detta problem bör tas upp igen inom
en inte alltför avlägsen tidrymd, vilket
ju också påyrkats i en reservation till
punkt 5, där vi sagt oss hoppas att vad
som nu föreslagits bara är ett steg på
vägen och att vi i första hand skall få
upp även dem, som är i dyrortsgrupp 2,
i dyrortsgrupp 3.

I ett remissyttrande från KF har det
uttalats att det är fördelaktigt för landsbygden
med den differens i lönenivå,
som i regel finnes mellan tätorter och
landsbygd, tv därigenom dragés industrier
till landsbygden. Fröken Andersson
var också inne på detta ämne och sade
att det är bra att vi har den graderingen.
Varför? Jo, därför att nu en del industrier
kan förläggas ute på landsbygden,
eftersom lönerna till följd av dyrortsgrupperingen
är lägre där. Uppflyttas
landsortskommunerna i dyrortshänseende
stiger lönerna och minskas intresset
för att ha industrier på landsbygden, och
det skulle vara till skada för denna.

Det har visats genom 1951 års dyrortsundersökning
att det är ungefär lika
dyrt att bo och leva på landsbygden som
i städerna, och tror någon att detta kommer
att stimulera folk att stanna kvar
på landsbygden med dess lägre lönenivå? Vad

vi i dagens situation får böja oss
för är de istora kostnaderna. Vi får därför
nöja oss med det förslag, som Kungl.
Maj:t liar framlagt, och hoppas att frågan
kan tas upp igen inom en icke alltför
avlägsen framtid.

Jag ber, herr talman, med detta att få
yrka bifall till den reservation som avgivits
av herrar Gustaf Karlsson m. fl.
och beträffande punkt 5 till det tillägg,
som återfinnes i herr Näsgårds m. fl.
reservation.

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag begärde ordet i anledning av
det anförande som herr Boo höll. Han
erinrade om vad utskottet sagt 1951, att
man förväntade ett system som kunde
vinna allmänt förtroende. Ja, vi skulle
nog alla vara mycket tillfredsställda,
om man kunde genomföra en lönegruppering,
som kunde få allmänt förtroende,
men svårigheterna att komma dit är
stora. Jag vet inte, om det förslag som
herr Boo närmast rekommenderade och
som han kallade för att ha Stockholm i
mitten, skulle skapa detla allmänna förtroende.
Hur skulle det ha verkat? Jo,
om man hade bestämt gruppgränserna
så att Stockholm hade placerats i mitten
på högsta gruppen hade de flesta
mellansvenska städerna placerats en
ortsgrupp över den kringliggande landsbygden,
och man hade inte fått detta enhetliga
system. Man hade fått Mellansverige,
med undantag av de flesta städerna,
placerat i 3-ort och stora delar
av södra Sverige, som enligt förslaget
skall vara 2-ortsgrupper, hänfört till 3-ort. Undantagen hade varit Småland och
Halland som endast blivit 2-orter.

År man övertygad om att detta hade
mottagits med allmän tillfredsställelse?
Jag är inte säker på den saken, och det
hade i alla fall kostat mellan 400 och
450 miljoner kronor, med alla de återverkningar
som detta måste ha på priserna
framför allt inom industrien.

Men när man nu gång efter annan gör
regeringen uppmärksam på att vi bör
undvika åtgärder som verkar prisstegrande,
finns det ju anledning att ta hänsyn
till detta även när man skall pröva
en fråga som denna.

Herr Boo anmärkte på en del skrivsätt
i propositionen, där vi hade talat
om allmän lönereglering eller allmän
skattesänkning. Jag skall inte ta upp
frågan, om det är de rätta valörerna på
orden — det kan ju alltid diskuteras —
men man kan ju också fråga sig, om
herr Boo tog så stor hänsyn till ordens
valör, när han talade om den folkstorm
som rasade ute i landet. Han sade att
det hade kommit klagomål från 125 orter.
I själva verket är det över 140 orter

som klagat av 1 038 berörda kommuner.
Det är klart att det är många missnöjda,
om det är 140 orter, men att tala om
en allmän folkstorm förefaller i alla fall
att vara något överdrivet, och jag vet
inte, om man avvärjer denna allmänna
folkstorm från över 140 orter genom att
riksdagen nu spikar lönegrupperingen
för 19 orter. Det var nämligen 36 orter
som utskottet talade om vid sin första
prövning, men sedan måste man ta hänsyn
till att bindningen inte skall gälla,
om man splittrar kommunerna, och då
bortfaller 17. Då är det med de 19 återstående,
som man skulle avvärja folkstormen.
Jag tror därför att det är litet
överdrift i det resonemanget.

Det har också talats om att intervallerna
är för vida. Det är klart att avståndet
mellan gruppernas gränser påverkas
av hur många ortsgrupper man
har. Om spännvidden nerifrån är från
880 eller 890 upp till 1 000 och man har
två ortsgrupper, så får man dela denna
indexserie ungefär i mitten. Vill man ha
5 eller 6 grupper, blir intervallerna snävare,
och skulle man gå tillbaka till 9
grupper, som man hade före 1946, blir
de ännu mindre. Att man dragit gränsen
så, att Stockholm kommit i den
högsta ortsgruppen, sammanhänger naturligtvis
med — det kan jag inte neka
till — hänsynstagande till lönesättningen.
Man kommer inte ifrån det faktiska
förhållandet, att löneläget på arbetsmarknaden
i övrigt är högre i Stockholm
än i landsorten. Av de yttranden
som avgivits av affärsverken och som
är redovisade i propositionen framgår,
att de avstyrker detta förslag, därför att
de menar att det kommer att medföra
löneförbätttringar på sådana platser ute
i landet, där de inte har några rekryteringssvårigheter.
De rekryteringssvårigheter,
som har förelegat exempelvis vid
statens järnvägar, har förekommit i
Stockholm och i någon mån i Göteborg
men inte ute i landet i övrigt. Nu är
dessa svårigheter på grund av det ändrade
läget på arbetsmarknaden inte så
starkt framträdande, men då läget var
som svårast, fanns det sådana svårigheter,
och vi kan inte bortse från dem, då

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

vi går att bestämma det system som
skall styra det statliga löneläget och
även påverka det kommunala löneläget.

Fröken Andersson var tilltalad av att
jag lämnade en deklaration här, och jag
är mycket nöjd med att fröken Andersson
är nöjd, men den deklarationen hade
jag varit beredd att lämna mycket
tidigare, om bara någon hade kommit
och frågat mig, hur jag tänkte handla.
Men det har ingen gjort, utom de som
har varit och uppvaktat. Med dem har
just dessa frågor diskuterats. Det är
alltså inte fråga om någon hastigt påkommande
välvilja, som fröken Andersson
här kanske spårat. Jag anser det
vara av mycket stor betydelse att man
får pröva dessa orters placering på
samma sätt som alla de andra, vilka är
över tusentalet.

Herr BOO (s) kort genmäle: Herr talman!
Jag skulle vilja säga några ord
till herr Sigfrid Larsson, som menar att
man bör dra gränserna där antalet orter
är litet, så att det blir ett litet antal
gränsfall. Då skulle jag vilja anföra,
att även med den gamla gränsdragningen
är inte problemet större än att man
skulle ha kunnat övervinna svårigheterna.
Skillnaden mellan antalet »gränsorter»
i det nu gällande systemet och i
det nya är inte så avsevärd. Om departementet
hade tänkt sig att den rätta och
rimliga lösningen skulle sökas på den
här vägen, hade det nog löst problemet.
Det avgörande här är väl kostnadsfrågan
med de konsekvenser som man inte
kunnat och velat ta.

Herr statsrådet Lingman säger, att
med Stockholm i mitten på den högsta
ortsgruppen skulle man även fått fram
orimligheter. Fn hel del städer skulle
ha fått uppflyttning. Detta yttrande visar
väl faktiskt det berättigade i den
från en del orter framförda kritiken,
vari det erinras om att de trots en fördyring
på genomsnittligt 20—30 enheter
ändå genom gränsförskjutningen
kommer att bli nedflyttade.

Jag använde nyss ordet »folkstorm».
Det kan diskuteras huruvida detta ord

var för starkt, men den som varit med
och sett vad som i dag sker i de orter,
där det finns en allmän opinion mot
förslaget, har kanske en annan uppfattning
än de som kritiserar detta ord.
Statsrådet Lingman säger att det är 140
orter som klagat. Det är alldeles givet
att denna summa kommer fram sedan
storkommunerna skapats och på grund
av att den områdesindelnuing, som är genomförd
i det nya förslaget, givetvis
begränsar antalet klagande. Men även
140 orter som berörs i så begränsade
områden av vårt land är väl en ganska
anmärkningsvärd siffra.

Herr LINDAHL (s): Herr talman! I den
fråga som vi diskuterar måste jag dra
den slutsatsen, att man ändå är relativt
nöjd med det nya förslaget. Dyrortsgrupperingen
har ju alltid satt andarna
i rörelse på ett alldeles speciellt sätt, och
det är klart att inte heller nu är man
helt nöjd med det förslag som föreligger.
Det skulle varit underligare om alla
hade varit nöjda med ett förslag till dyrortsgruppering.
Jag tror inte att den är
född som kan åstadkomma ett förslag,
vilket gör alla medborgare nöjda i hela
detta långa land med alla dess olika bygder
och skilda grupper i varje bygd. Det
går helt enkelt inte, därför att man vid
en dyrortsgruppering aldrig kan få fram
den absoluta rättvisan. Det finns alltid
invändningar att göra i olika fall.

Vad jag ändå tycker mig förstå av
denna debatt är att detta förslag är rättvisare
än det system som tidigare har
funnits. Jag vill erinra om att den första
grupperingen till och med delade upp
småkommuner i två grupper. Där kunde
ett litet stationssamhälle i en kommun
ligga i B-ort, medan bygden omkring
låg i A-ort. Det är klart att detta
föranledde ständiga slitningar. Man kan
nog med visst skäl säga, att det fanns
en folkstorm emot den dåvarande dyrortsgrupperingen.
Vi fick en ny, och
denna betydde ju att kommunerna blev
enhetligare, men länen såg faktiskt ut
som lapptäcken. Där fanns 1-, 2- och
3-områden bredvid varandra, och det är

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

alldeles givet att detta förhållande åstadkom
mycken irritation, i all synnerhet
när man i en del kommuner kunde tala
om att orsaken till att man kommit i
grupp 1 eller 2 sammanhängde med att
potatisen, kålrötterna och morötterna
var så billiga just de dagar när man på
dessa orter samlade in de prisuppgifter
som låg till grund för placeringen i
dyrortsgrupp.

Det är givet att detta system inte kunde
bestå, och oppositionen mot det var
ju mycket stark. Yi hade även när dyrortssystemet
nummer två sattes in omkring
300 överklaganden, vilket är betydligt
fler än i dag. Men den skillnaden
föreligger att överklagandena då kom
från mera landsbygdsbetonade orter,
framför allt i södra Sverige, där man
reagerade mot det som jag nyss beskrev
som ett lapptäcke.

Nu har vi kommit fram till det som
man ansåg skulle vara av mycket stort
värde och som skiljer sig från det gamla
dyrortssystemet, nämligen större enhetliga
områden. Jag vet av egen erfarenhet,
att om man kan hålla ett län
i en och samma ortsgrupp, det må vara
grupp 2 eller 3, så betyder det faktiskt
att diskussionen om dyrortsgrupperingen
blir avskriven, därför att allesammans
har det likadant och inte har någon
annan ort att peka på om vilken
de kan säga: »Den här orten har förmånligare
läge, fastän allting hos oss
är lika dyrt som hos dem.» Så har man
tidigare sagt. Därför var det också enligt
mitt sätt att se med mycket stor tillfredsställelse
vi fick klart för oss, att
dét nya förslaget skulle betyda större
enhetliga områden.

Detta förslag föreligger nu, men det
finns ju opposition mot det — det framgår
av debatten, av överklagandena och
uppvaktningarna hos statsrådet o. s. v.
Men det är denna gång städerna som är
mest missnöjda, och det är klart att
detta är en i och för sig mycket allvarlig
sak. Det är inte roligt med människor
som ständigt går omkring och är
missnöjda och tycker: »Jag skulle ha
betalning enligt den dyrortsgrupp som
ligger över den jag nu tillhör.» Å andra

sidan tror jag det är oriktigt att säga att
alla är missnöjda. Jag vet av egen erfarenhet
att det finns stora delar av detta
land, som uppskattar det förslag vilket
i dag ligger på riksdagens bord. Något
annat skulle ju inte heller vara möjligt.
Detta förslag betyder att den första dyrortsgruppen
har kommit bort. Alla som
stod i grupp 1 har ju flyttats upp till
grupp 2, och stora 2-områden har kommit
till grupp 3. Detta betyder sålunda
en faktisk uppflyttning av mycket stora
områden. Jag vill erinra om att socialstyrelsen
ansåg att det förelåg vissa motiv
för att ytterligare län borde ha kommit
i grupp 3. Med den generösa och
välvilliga inställning som statsrådet har
och som han också här i dag har deklarerat
råder det väl ingen tvekan om
att de frågor om uppflyttning som kommer
att behandlas också kommer att
handhas på ett så rättvist sätt som möjligt.

Jag förstår för min del dem av utskottets
ledamöter, som till äventyrs har
sin varelse i en stad vilken har blivit
nedflyttad i dyrortshänseende. Jag förstår
att de ställer sig på utskottsmajoritetens
sida. Motsatsen skulle ha varit
ganska underlig, därför att i regel är ju
riksdagsmannen den första klagomuren,
om medborgarna anser att de blivit illa
behandlade på en ort. Detta är ju känt
och omvittnat och behöver inte talas
om för kammarens ledamöter. Det är givet
att, som jag nyss sade, dyrortsgruppering
är någonsing som sätter andarna
i rörelse på ett sätt som kanske ingen
annan fråga gör. Då är det klart att det
också för riksdagsmannen gäller att försöka
få fram någonting som betyder att
han har visat sin goda vilja att hjälpa
sin hemort.

Men jag tycker, att ifrån detta och
till att riksdagen skall åtaga sig att placera
vissa orter i annan grupp är det
ändå ett ganska långt steg. Jag tycker
för min del att det låter litet äventyrligt,
det kan inte hjälpas. Ty ett sådant
beslut betyder ju att både Kungl. Maj:t
och dyrortsnämnden så att säga »ställs
offside». Regeln om den där skälighetsprövningen,
som skall användas med

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

bästa förstånd av Kungl. Maj :t och dyrortsnämnden,
försvinner ju för en hel
rad orter. Och vad skall man säga om
det? För min del tycker jag nästan att
det hade varit renhårigare, om utskottet
hade tagit sig för att placera alla
orter. Ty här blir det verkliga kruxet
hur man skall lösa det problem som
kommer att uppstå, om riksdagen nu
fattar det beslut som utskottet här föreslår.

Vad innebär det? Jo, det innebär att
i Mellansverige, där en hel rad städer
ansetts böra placeras i dyrortsgrupp 4,
kommer Karlstad och Kristinehamn med
i denna grupp bara för att de förut hört
till ortsgrupp 4 men inte i kraft av att
dyrortstalet där är av sådan höjd att de
på grund av detta dyrortstal skulle ha
varit placerade i dyrortsgrupp 4.

Vad skall då jag, som tillhör Örebro
län, säga om Karlskoga, som inte utskottet
har något yrkande om men som har
ett dyrortstal vilket borde placera staden
i ortsgrupp 4? Skall i fortsättningen
Karlskoga med sitt högre dyrortstal
höra till ortsgrupp 3, medan andra städer
endast på grund av att de tidigare
har legat högre skall få höra till grupp
4, fastän de nu inte uppvisar detta tal?

Det blir ganska svårt för dem som
senare skall syssla med denna fråga, om
de på denna punkt blir bundna vid hur
det varit förut. Om man bara fastslår att
orter, som varit i den eller den gruppen
skall vara kvar där i evighet, kunde
man ju lika gärna säga att det är
onödigt med någon prövning alls i dyrortshänseende.

Detta går inte, utan man måste följa
de utslag som kan bli resultatet av de
dyrortsundersökningar som förekommer,
och i den mån det finns skäl därtill,
bör vederbörande orter kunna flyttas
upp.

Jag tror för min del, herr talman, att
detta är den lugnaste vägen, och därför
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 2 av herr Gustaf Karlsson m. fl.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Efter allt som sagts i denna fråga här i
kammaren i dag skall jag inte mycket

förlänga diskussionen. Jag känner endast
ett behov av att avge en personlig
deklaration.

Jag har deltagit i behandlingen av
detta ärende i statsutskottets femte avdelning,
men på grund av att jag deltog
i en statlig utredning och i en resa, som
denna utredning företog just den dag
då detta ärende behandlades i statsutskottets
plenum, hade jag inte tillfälle
att vara med om ärendets behandling
där. Jag vill emellertid meddela, att jag
i avdelningen biträdde propositionens
linje, och jag har ingen anledning att
frångå det ställningstagandet i dag. Jag
kommer således här att biträda den reservation
som är betecknad med 2), avgiven
av herr Gustaf Karlsson m. fl.,
emedan jag för min del anser, att det i
dagens läge inte vore lyckligt om riksdagen
skulle föregripa den slutliga prövningen
av de olika orternas inplacering
i dyrortsgrupp.

Då jag har hört, att det uppstått en
viss undran över anledningen till att jag
inte deltagit i behandlingen av detta ärende
i statsutskottets plenum, har jag velat
lämna denna upplysning. Jag vill
också meddela, att jag med mitt ställningstagande
i avdelningen inte ansett
mig ha bundit mitt partis, folkpartiets,
ställning i denna fråga. Vi hade över huvud
taget inga överläggningar om denna
sak inom min partigrupp innan frågan
behandlades i avdelningen. Det är
alltså mitt personliga ställningstagande
som jag har redovisat i detta sammanhang.
Jag är mycket medveten om att
man inom folkpartiets riksdagsgrupp
hyser olika meningar i denna fråga, och
det har inte på något sätt varit tal om
att binda medlemmarna i gruppen vid
någon bestämd ståndpunkt.

Detta är den deklaration jag velat avge,
och jag ber med dessa ord att få
yrka bifall till den reservation som finnes
fogad till utskottets utlåtande av
herr Gustaf Karlsson m. fl.

Herr LEANDER (s): Herr talman! I
likhet med herr Sundelin har jag behov
av att göra en personlig deklaration, ty
inte heller jag var närvarande när ären -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ang. ny lönegruppering för statens tjänstemän.

det behandlades av statsutskottet in pleno.
Om jag så varit, hade jag naturligtvis
intagit samma ställning som reservanterna
i reservation nr 2 — jag hade
med andra ord anslutit mig till Kungl.
Majrts förslag.

Jag får ju erkänna att när vi började
behandlingen inom avdelningen ställde
jag mig ganska skeptisk och tvivlande
till en del av de propåer som hade gjorts
av socialstyrelsen i dess försök till förberedande
förslag till dvrortsgruppering.
Men efter hand som vi inom avdelningen
fick dels information om att den
slutgiltiga placeringen skulle föregås av
ytterligare förhandlingar med de intresserade
kommunerna och organisationerna,
dels en försäkran om att vid den
slutliga placeringen all möjlig hänsyn
skulle tagas till de befogade invändningar
som kunde göras mot förslaget, ansåg
jag mig för min del kunna ansluta mig
till propositionen.

Jag måste säga att jag finner stridsfrågan,
den springande punkten här,
huruvida en ort skall kunna nedflyttas
eller ej, vara ganska egendomlig. Jag vill
påminna om att vid tidigare dyrortsförändringar
har det förekommit att orter
blivit nedflyttade i lägre grupp. När
man nu så att säga vill göra den nuvarande
dyrortsplaceringen av vissa orter
till någonting sakrosankt är detta
tämligen verklighetsfrämmande. Att en
del orter vid detta tillfälle lika väl som
tidigare skulle komma att flyttas från
sin nuvarande grupp till en lägre måste
jag för min del anse vara, om inte alldeles
oundvikligt — det vill jag inte
påstå — så i varje fall ganska naturligt.

Nu har det sagts ifrån att den slutliga
placeringen skall föregås av ytterligare
förhandlingar med vederbörande ortsrepresentanter
etc. Efter de försäkringar
vi har fått vid behandlingen av frågan i
avdelningen och efter den ännu mera
bindande försäkring om all möjlig hänsyn,
som departementschefen har avgivit
här i dag, anser jag mig både kunna
och böra ansluta mig till Kungl. Maj:ts
förslag och kommer därför att biträda
den av herr Gustaf Karlsson m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen.

Herr Lindahl ifrågasatte ironiskt om
inte riksdagen borde ta steget fullt ut och
själv placera samtliga orter. Det skulle
naturligtvis bli ett förfärligt knåpgöra.
Jag vill emellertid påpeka att ett bifall
till utskottets förslag skulle innebära att
en del av de administrativa befogenheter,
som man tidigare, när det gällt den
lämpliga maktfördelningen mellan riksdag
och regering, ansett tillkomma regeringen,
nu skulle flyttas över till riksdagen.
Detta är väl ändå ingenting som
kan anses önskvärt. Hur det nu än må
förhålla sig med den saken måste vi väl
erkänna att även om en och annan
riksdagsman av omständigheternas makt
tvingas att mera ingående syssla med
vissa dyrortsfrågor och därför kan anse
sig vara i stånd att bedöma just den detaljen
bättre än andra, torde Kungl. Maj :t
under alla förhållanden ha möjlighet att
ta alla de hänsyn och pröva alla de omständigheter
som bör vara utslagsgivande
vid orternas slutliga placering. Jag
anser mig kunna med fullt förtroende
överlåta åt regeringen att ta både förnuftsskäl
och vederbörlig hänsyn.

Jag yrkar bifall till reservation nr 2.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten II.

Herr HOLMQVIST (s): Jag ber att få
yrka bifall till herr Gustaf Karlssons m.
fl. reservation.

Herr HESSELBOM (s): Jag ber att få
yrka bifall till utskottets förslag med
följande tillägg till punkt II: »såvida
detta ej motiveras av önskvärdheten av
att viss kommun i sin helhet skall kunna
hänföras till en och samma ortsgrupp.»

Herr BERGMAN (s): Jag yrkar bifall
till den med 2) betecknade reservationen
under punkt II.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats l:o), av herr Hesselbom, att

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. ny lonegruppering for statens tjänstemän.

vad utskottet hemställt skulle bifallas
med följande tillägg: »såvida detta ej
motiveras av önskvärdheten av att viss
kommun i sin helhet skall kunna hänföras
till en och samma ortsgrupp»; samt
2:o) att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Gustaf
Karlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare
enligt berörda yrkanden; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de under l:o) och 2:o) här
ovan angivna yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det
förslag, som innefattades i herr Gustaf
Karlssons m. fl. reservation.

Herr Hesselbom äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 134 punkten II antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Gustaf Karlsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Hesselboms yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boo begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 85;

Nej — 34.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 134 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Karlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkterna III och IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten V.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den
med 3) betecknade reservationen.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Jag
her att få yrka bifall till reservation 4).

Herr HESSELBOM (s): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

i den under behandling varande punkten
hemställt skulle bifallas; 2:o), av fröken
Andersson, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av henne m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Näsgård, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i den av
henne m. fl. avgivna reservationen, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 134 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 135, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsrätt i statens pensionsanstalt
för vissa befattningshavare jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa författningsfrågor.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 17, med förslag till
skrivelser i författningsfrågor.

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 20.

Ang, vissa författningsfrågor.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft:

1) de likalydande motionerna I: 63 av
herr Åman och fru Lindström och II: 89
av herr Edberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att regeringen ville föranstalta
om en samlad och förutsättningslös
översyn av principerna och formerna
för den parlamentariska demokratien
och den författningsmässiga ramen
för vårt parlamentariska liv, innefattande
samtliga i motionerna berörda
problem, och framkomma med de förslag
till författningsrevisioner etc., vartill
denna översyn kunde föranleda;

2) de likalydande motionerna I: 100
av herr Bergvall m. fl. och II: 128 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen,
under uttalande av angelägenheten
att folkomröstningsinstitutet i statliga
angelägenheter utbyggdes på det
sätt i motionerna angivits, måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om framläggande
till nästa års riksdag av förslag om sådant
utbyggande;

3) de likalydande motionerna I: 198
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:253 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till 1954 års
riksdag till grundlagsbestämmelser avseende
utbyggnad av det statliga referenduminstitutet
i huvudsak enligt de
förslag, som framlagts av högerns och
folkpartiets representanter i 1950 års
f olkomröstningskommitté;

4) de likalydande motionerna I: 99 av
herr Bergvall m. fl. och 11:129 av herr
Ohlin in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte för sin del besluta att såsom
vilande antaga sådana ändringar i riksdagsordningen,
som möjliggjorde införandet
av 30 riksmandat vid val till riksdagens
andra kammare, medan återstående
200 mandat fördelades omedelbart
i valkretsen;

5) de likalydande motionerna I: 197
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:254 av
herr Hjalmarson m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte besluta att i skrivel -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
se till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag i god tid före 1956 års
val rörande en omläggning av den proportionella
valmetoden för andrakammarval
i sådan riktning, att denna baserades
på principen om tilläggsmandat;

6) de likalydande motionerna I: 5 av
herr Bengtson och II: 11 av herr Ericsson
i Näs m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t
anhålla om en förutsättningslös utredning,
som borde vara färdig innan nu
gällande provisoriska valsystem bleve
definitivt och som syftade till att i vårt
lands valsystem bereda större plats för
personval t. ex. i enlighet med det system,
som gällde i Finland;

7) de likalydande motionerna I: 96 av
herr Bergvall m. fl. och II: 125 av herr
von Friesen m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj :t
om en utredning om införande av enkammarsystem
och därmed sammanhängande
författningsfrågor;

8) motionen I: 97 av herr Herlitz, vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående ändrade grunder för
första kammarens sammansättning i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
motionen anförts och om framläggande
för riksdagen av förslag i ämnet.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville begära förslag under innevarande
mandatperiod för andra kammaren
om utbyggande av institutet med
rådgivande folkomröstning;

C) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville, i anslutning till vad utskottet
anfört, hemställa om utredning av
frågan om partiella reformer inom tvåkammarsystemets
ram berörande första

kammarens sammansättning, ställning
och funktioner; samt

D) att motionerna 1:63 och 11:89, I:
100 och II: 128, 1:198 och II: 253, I: 99
och II: 129, I: 197 och II: 254, I: 5 och
II: 11, I: 96 och II: 125 samt I: 97 måtte
anses besvarade med vad utskottet
förut anfört och hemställt.

I motiveringen hade utskottet under
rubriken »Allmän författningsrevision»
anfört:

»I motionerna I: 63 och II: 89 hemställes
om. en samlad och förutsättningslös
översyn av principerna och formerna
för den parlamentariska demokratien
och den författningsmässiga ramen
för vårt parlamentariska liv innefattande
i motionerna särskilt berörda problem.
De särskilt berörda frågorna äro
dels vilken utformning folkomröstningsinstitutet
bör givas i vår författning,
dels vilka principer som böra ligga
till grund för valsystemets utformning,
dels också hur representationen bör vara
uppbyggd: en- eller två-kammarsystem
och kamrarnas behörighet inom ett
tvåkammarsystem. Enligt motionärerna
böra icke dessa frågor bedömas isolerade
från varandra. Frågan om exempelvis
folkomröstningsinstitutets utformning
vore beroende på representationsskickets
uppbyggnad. På samma sätt
kunde principerna för valsättet utöva ett
betydande inflytande på bedömningen
såväl av frågan om riksdagens uppdelning
i kamrar som av folkomröstningsinstitutets
utformning. Utskottet finner
i likhet med motionärerna att det mellan
de berörda problemen finnes samband
som kan tala för att ställningstaganden
för genomgripande reformer på de berörda
områdena borde ske efter en samlad
prövning. Övervägande skäl tala
emellertid enligt utskottets uppfattning
mot att dessa frågor i sitt nuvarande läge
skulle kräva en allmän författningsrevision.
En sådan kan näppeligen med fördel
övervägas, förrän hithörande spörsmål
i den allmänna politiska diskussionen
vunnit en högre grad av aktualitet
samt klarare problemställningar och
ståndpunkter utformats så att utskottet

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

ser sig i stånd att angiva något så när
bestämda riktlinjer för en blivande utredning.
Utskottet vidhåller därför även
nu den av utskottet tidigare intagna
ståndpunkten att, i den mån ändringar
i författningen visa sig behövliga, dessa
böra vidtagas genom partiella reformer.
Från denna utgångspunkt skall utskottet
därför i det följande ingå på prövning
av de i motionerna berörda särskilda
författningsproblemen.»

Under rubriken »Riksdagens fördelning
i två kamrar och därmed sammanhängande
frågor» hade utskottet yttrat
bland annat följande:

»Den samtidiga behandlingen av
ärenden i kamrarna — en egendomlighet
för det svenska riksdagsskicket —
kan ur flera synpunkter anses vara irrationell.
Den ena kammaren kan genom
den samtidiga behandlingen gå
miste om de argument och upplysningar,
som framförts i den andra. Härtill
komma svårigheterna för statsrådets ledamöter
att på ett effektivt sätt deltaga
i båda kamrarnas överläggningar.
Onekligen är denna ordning förenad
med olägenheter. Utskottet tillstyrker
därför en utredning av möjligheterna
till successiv behandling av ärendena
kamrarna emellan. Givetvis förutsattes
att en sådan omläggning av riksdagsarbetets
former, som här ifrågasatts, ej
skall rubba den för vårt riksdagsskick
väsentliga regeln om ärendenas beredning
i gemensamma utskott.

Även om starka skäl kunna tala för
ett bibehållande av grundsatsen att
kamrarna i utskotten företrädas av ett
lika antal ledamöter, förtjänar det enligt
utskottets mening att övervägas, huruvida
ej de personliga krafter som finnas
inom riksdagen kunde effektivare
utnyttjas än som sker. Utskottet vill
därför förorda ett förnyat övervägande
av möjligheterna att bereda de olika
kamrarna en utskottsrepresentation, som
tar hänsyn till antalet ledamöter i kamrarna.

I samband med den av utskottet sålunda
tillstyrkta utredningen bör även
beaktas den i motionen I: 97 föreslagna

Ang. vissa författningsfrågor.
breddningen av valmansunderlaget för
första kammaren. Likaledes bör frågan
om enhetlig reglering av suppleantinstitutionen
för de olika valkorporationerna
till första kammaren uppmärksammas.
»

Reservationer hade avgivits

1) av herr Sandberg, som beträffande
utskottets motivering ansett, att den mening
i det förra av de nyss återgivna uttalandena,
som började med orden: »En
sådan» och slutade med »blivande utredning»,
bort utgå;

2 a) av herrar Bergvall, von Friesen
och Nordkvist i Kalmar, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa om förslag till 1954
års riksdag om utvidgning av den rådgivande
folkomröstningen och införande
av beslutande folkomröstning i huvudsaklig
anslutning till vad som föreslagits
i motionerna I: 100 av herr Bergvall
m. fl. och II: 128 av herr Ohlin
in. fl. samt I: 198 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 253 av herr Hjalmarson m. fl.;

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa om förslag under
innevarande mandatperiod för andra
kammaren till definitiv reglering av valsystemet
för val till riksdagens andra
kammare, varvid lösningen efter företagen
utredning borde sökas i ett utjämningsförfarande
genom rikslista eller
tilläggsmandat med återgång till valkretsarna;
samt

C) att riksdagen i anslutning till motionerna
I: 96 av herr Bergvall m. fl.
och II: 125 av herr von Friesen m. fl.
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära
en utredning av såväl frågan om införande
av enkammarsystem som frågan
om partiella reformer inom tvåkammarsystemets
ram;

D) att motionerna I: 63 och II: 89,
1:100 och 11:128, 1:198 och 11:253,
1:99 och 1:129, 1:197 och 11:254, 1:5
och II: 11, I: 96 och II: 125 samt 1:97

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
måtte anses besvarade med vad reservanterna
förut anfört och hemställt;

2 b) av herrar Hansson och Swedberg,
som, med förklarande att de avstått
från att deltaga i voteringen inom
utskottet i spörsmålet om utredning av
förstakammarfrågan i hela dess vidd, i
övriga delar anslutit sig till reservationen
under 2 a;

3) av herrar Herlitz och Håstad, som
ansett, att utskottets yttrande i frågorna
om folkomröstning och om valsättet
till andra kammaren bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort beträffande nämnda frågor
hemställa,

A) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa om förslag till 1954
års riksdag om utvidgning av den rådgivande
folkomröstningen och införande
av beslutande folkomröstning i huvudsaklig
anslutning till vad som föreslagits
i motionerna I: 100 av herr Bergvall
in. fl. och II: 128 av herr Ohlin
in. fl. samt 1:198 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:253 av herr Hjalmarson m. fl.;

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa om förslag under
innevarande mandatperiod för andra
kammaren till definitiv reglering av valsystemet
för val till riksdagens andra
kammare, varvid lösningen efter företagen
utredning borde sckas i ett utjämningsförfarande
genom rikslista eller
tilläggsmandat med återgång till valkretsarna; 4)

av herrar Karl August Johanson
och Sandberg, vilka ansett,

a) att utskottet under punkten A i sin
hemställan bort avstyrka såväl förslagen
om utbyggande av det rådgivande folkomröstningsinstitutet
som förslagen om
införande av grundlagsbestämmelser
om beslutande folkomröstning; samt

b) att utskottet under punkten C i sin
hemställan bort avstyrka såväl förslaget
om utredning av frågan om en- eller
tvåkammarsystcm som förslagen om partiella
reformer inom tvåkammarsystemets
ram, berörande första kammarens

sammansättning, ställning och funktioner; 5)

av herr Karl August Johanson, som
ansett, att utskottet i sin hemställan under
punkten B bort föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en förutsättningslös utredning av
frågan om majoritetsval eller proportionella
val till riksdagens andra kammare
samt om framläggande för riksdagen
under innevarande andrakammarperiod
av det förslag till definitiv reglering av
valsättet till samma kammare, vartill utredningen
kunde föranleda.

På framställning av herr talmannen beslöts
att förevarande betänkande skulle
företagas till avgörande punktvis, dock
att vid behandlingen av punkten A överläggning
skulle få äga rum angående betänkandet
i dess helhet.

Punkten A.

Herr BERGVALL (fp): Herr talman!

Även om en författning sådan som den
svenska fungerar i stort sett bra och tillfredsställande
— det har inte förekommit
så stora missnöjesyttringar — lär
man väl inte komma ifrån det ganska
självklara fenomenet att det i ett levande
samhälle är behov av en fortlöpande författningsrevision.
Bestämmelser som antogs
för decennier tillbaka passar inte
i ett nytt läge och i ändrade samhällsförhållanden.
Man lär väl också kunna
konstatera, att det är efter den linjen
som utvecklingen skett under de år som
gått. Att författningsfrågan nu på nytt
aktualiserats är väl i och för sig inte
egendomligt. Vi har ju under de senaste
decennierna genomgått en mycket genomgripande
omdaningsperiod.

Det föreliggande utskottsutlåtandet
omfattar ett komplex av frågor. Det sysslar
med frågan om folkomröstning, beslutande
eller rådgivande, med frågan
om valsystemet, första kammarens ställning
och annat. Dessa frågor kan helt
säkert delvis behandlas var för sig. Delvis
hänger de emellertid så nära samman
att det finns anledning att dryfta
dem i ett sammanhang, eller att i varje

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

fall se den ena av dem mot den andra
som bakgrund. Jag skall därför använda
mig av herr talmannens tillåtelse att behandla
alla punkterna på en gång i ett
anförande.

Skulle man leta reda på ett drag som
är karakteristiskt för vårt nuvarande politiska
liv, måste man väl konstatera att
det är partisystemet. Vårt politiska liv
bygger på partisystemet •— partierna är
de enheter som opererar. En medborgare
har små om ens några möjligheter att
göra sin mening gällande i politiskt avseende,
om han inte ansluter sig till ett
visst parti. Den tid då vildarna utanför
partierna kunde göra sin röst hörd med
större framgång är nog i stort sett borta.
Ja, jag kan gå ett steg längre och
säga, att jag har svårt att tänka mig hur
ett politiskt system, likartat med det vi
har, skulle kunna fungera utan ett väl
utformat och väl utbyggt partiväsen.

Jag hör från dessa utgångspunkter
ingalunda till dem som klankar på och
klagar över partiväsendet. Tvärtom anser
jag de politiska partierna, såsom jag
redan sagt, vara nyttiga och nödvändiga
instrument i det politiska parlamentariska
livet, utan vilka vi skulle klara oss
mycket dåligt. Men det hindrar inte att
även partiväsendet, hur nyttigt och nödvändigt
det än är, har sina baksidor och
avigsidor. Den växande dominansen för
partierna leder naturligtvis lätt till att
den enskilde medborgaren formar hela
sin åskådning på sådant sätt, att han följer
ett parti och slutar med att ägna det
djupgående, självständiga och fria intresse
åt olika politiska spörsmål, som i
grund och botten är det underlag, som
måste bära upp ett demokratiskt system.

Det finns sålunda en risk för att partiväsendet
kan ta överhanden. Det är
självfallet att den risken ökas i en tid,
då på grund av den ekonomiska utvecklingen
och andra omständigheter frågorna
blir av allt mer komplicerad natur
och allt svårare att överskåda för
den enskilde.

När det är ställt på det sättet måste
man, om man är intresserad av ett fortbestånd
för en sund demokrati, ha ett
levande intresse för varje reform som

Ang. vissa författningsfrågor.
till sin natur är ägnad att öka den
enskilde medborgarens intresse inte bara
för det politiska partiarbetet och det politiska
partis framgång, till vilket han
hör, utan för de enskilda politiska spörsmål,
d. v. s. de samhällsspörmål, inför
vilka vi i olika sammanhang ställs. Det
gäller att ta vara på medborgarens levande
intresse för de politiska sakfrågorna.
Detta intresse kan fördunklas, grumlas,
minska, utan att detta tar sig uttryck
i minskat valdeltagande, ty de vältrimmade
partiapparaterna och den intensiva
agitationen driver ändå fram
människorna till valurnorna. Bibehållandet
och fördjupandet av detta intresse
är ett centralt önskemål i varje demokrati,
som vill bevara sig själv sund och
levande. Detta är den ena synpunkten.

Den andra synpunkten, som jag vill
aktualisera i detta sammanhang och som
för mig är mycket central, är att hur
knutna vi än är till ett politiskt parti,
hur intresserade vi än är för ett visst
politiskt parti, hur många års verksamhet
vi än har nedlagt inom ett politiskt
parti, så är det väl ändå inte så med
någon av oss, att vi på det sättet vill
identifiera oss med visst parti, att vi i
varje fråga, i vått och torrt, under alla
omständigheter, omfattar den mening
som är partiets officiella ståndpunkt.

Vi söker oss till ett visst parti därför
att vi delar dess allmänna grundsyn
på samhällsproblemen; vi tycker
att partiet närmast speglar de ideal,
som vi vill se förverkligade i samhällsarbetet,
arbetar i den riktning vi anser
vara den för samhällsutvecklingen
önskvärda. Men vi bör ändå som fria,
tänkande, självständiga medborgare ha
möjligheten att i ett visst givet ögonblick
skilja oss ut från partiet för att
i en viss sakfråga intaga en ståndpunkt,
som inte är partiets.

Därtill kommer ytterligare en sak:
vid valen tar vi ställning till partierna,
till ett fåtal betydelsefulla frågor som
dominerar valkampanjen, men vi tar
inte ställning till ett otal andra betysefulla,
stora och viktiga frågor, som aktualiseras
mellan valtillfällena.

Från dessa utgångspunkter, utifrån

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
min allmänna syn på partiväsendets funktion
i en demokrati, på dess förtjänster
och brister, kommer jag fram till folkomröstningsinstitutet
såsom ett naturligt
komplement till våra politiska val. Vi
har så till vida ett folkomröstningsinstitut
inskrivet i den svenska författningen,
att möjligheten till rådgivande folkomröstning
står öppen. Konstitutionsutskottets
utlåtande är i det avseendet
positivt, att det syftar till att bereda ökade
möjligheter för den rådgivande folkomröstningen.
Men vid sidan av den rådgivande
folkomröstningen behöver vi
också ha en beslutande folkomröstning.

Den rådgivande folkomröstningen kan
avgjort fylla en av de funktioner jag i
detta sammanhang talat om, nämligen
att stimulera intresset för allmänna frågor
och bidraga till att den enskilde
medborgaren siitter sig in i de för ögonblicket
aktuella spörsmålen. Dessutom
ger den regering och riksdag upplysning
om hur opinionen bland folket går
i de aktuella frågorna. Men den rådgivande
folkomröstningen kan icke fylla
den decisiva folkomröstningens funktion,
nämligen att möjliggöra ett bindande,
självständigt ståndpunktstagande för
den enskilde i en viss betydelsefull fråga,
som kommit upp till avgörande i riksdagen
och som kanske inte alls dryftats
före det val, där riksdagens sammansättning
skapats, eller som kanske är
av den arten, att han hyser en annan
uppfattning än den som företrädes av de
partivänner, som han närmast ser som
representanter i riksdagen för sin egen
meningsriktning.

För mig är det därför naturligt, att vi
bör ha ett institut med såväl en rådgivande
som en beslutande folkomröstning
såsom komplement till vår nuvarande
författning. Och dessa instrument
bör kunna bringas i tillämpning utan
beslut av regering och riksdag samfällt
eller av en våldsamt stor minoritet i
kamrarna, ty eljest skulle de inte vara
funktionsdugliga instrument när människorna
vill föra in i blickpunkten frågor,
där händelsevis en relativt stor riksdagsmajoritet
har en motsatt mening.

Ä andra sidan måste man självklart ha

bestämda garantier för att frågor inte i
onödan kommer upp till folkomröstning,
Det bör med andra ord för beslut i
riksdagen om folkomröstning krävas en
rimlig minoritet. I den reservation som
jag på den punkten närmast talar för —•
därvidlag sammanfaller yrkandet för övrigt
med högerreservationens — begäres
anslutning av ett antal riksdagsmän, som
måste anses representera en miljon väljare,
och jag tycker att man kan konstatera,
att det förslaget är tillräckligt försiktigt.

Så långt om folkomröstningen, som
jag kanske får tillfälle att återkomma
till senare under debatten. Jag skall nu
beröra de övriga spörsmålen.

Min syn på partiväsendet leder mig
även när det gäller valsystemet till en
bestämd slutsats, nämligen att om vi
över huvud taget skall ha proportionella
val, så bör det proportionella valsystemet
i möjligaste mån återspegla väljarnas
anslutning till politiska partier. Jag
kan erkänna att det finns anledning till
en viss försiktighet, om det gäller partier
med en utomordentligt liten och
spridd anslutning över hela landet. Men
rent principiellt tycker jag att man bör
söka utforma ett proportionellt valsystem
på sådant sätt, att partiernas anslutning
ute i landet verkligen avtecknas
i riksdagens sammansättning.

Och därvidlag tror jag inte att vårt
nuvarande proportionella valsystem fyller
måttet. Jag tror inte heller att det
provisoriska valsystem, som vi experimenterade
med vid det senaste andrakammarvalet,
erbjuder en lämplig lösning
av problemet. Så länge jag arbetat
med dessa frågor, har jag kommit till
den slutsatsen, att ett system med riksmandat
eller tilläggsmandat är den enda
vägen till ett rimligt och riktigt resultat,
varigenom man utesluter partitaktiska
räkneoperationer, manövrer, valspekulationer
och agitation, grundad på valmetodens
utformning.

Personligen föredrar jag avgjort ett
system med riksmandat. En viss del av
andra kammarens ledamöter bör väljas
på en rikslista, och endast andra kammarens
totala medlemsnumerär minus

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

detta antal bör utses genom de primära
valen i valkretsarna.

Jag är inte ett spår rädd för att detta
betyder ett ökat inflytande för partiledningarna.
Jag betraktar farhågan, att det
skulle betyda att storstäderna, speciellt
Stockholm, skulle få en ökad representation
som mycket överbetonad. Jag är
övertygad om att när partierna, eller
vilka det blir som skall göra upp denna
rikslista — här kan man ju tänka sig
många möjligheter — kommer de att
finna den allra största anledning att se
till att de för denna rikslista får erforderlig
lokal förankring. All erfarenhet
över huvud taget från politiska nomineringar
ger väl vid handen, att så är fallet.
De representanter, som sitter i denna
kammare, är tillräckligt erfarna i politiskt
arbete för att veta att om man
över huvud taget gör någonting vid nomineringar,
som måhända sträcker sig
längre än vad som är rimligt och riktigt,
är det att man tittar sig omkring
för att se till, att alla grupper och alla
särintressen blir representerade. Man
syndar snarare i den riktningen än i
motsatt riktning.

Men skulle man vara rädd för riksmandaten,
som enligt min mening innebär
det bästa systemet, finns ju möjligheten
med tilläggsmandat, även om jag erkänner
att systemet med tilläggsmandat
medför komplikationer när man skall
återföra mandaten till valkretsarna.
Framför allt kommer man med det system,
som jag här antytt, ifrån det valtaktiska
räknandet, vilket jag tycker är
en utomordentlig fördel. Man slipper en
agitation, byggd på tillfälliga röstsiffror,
och man får renodlade listor.

Det medför inte heller någon ökad
partisplittring. Om man är ängslig för
det, kan man sätta in tillräckligt kraftiga
spärrar. Jag tror över huvud taget
inte på förutsättningarna för en långtgående
partisplittring i vårt land. Jag
tror inte att det är en genomförd långtgående
proportionalism som föder partisplittring.
Föds en partisplittring, är det
på grund av helt andra förhållanden.

Om jag sedan övergår till det tredje
problem som här är aktualiserat, nämli -

Ang. vissa författningsfrågor.
gen förstakammarproblemet, i den korta
översikt, som jag skall ge, vill jag säga
att det förefaller mig utomordentligt naturligt
att förstakammarproblemet så
småningom aktualiseras. Det fanns en
gång en första kammare — jag skall lämna
därhän, huruvida den fyllde en funktion
i vårt offentliga liv eller inte — som
hade en sådan sammansättning att den
representerade ett element i vårt politiska
liv, som var väsensskilt från det
element som representerades av andra
kammaren. Huruvida detta var förnuftigt
eller oförnuftigt skall jag lämna åsido i
detta sammanhang. Ett faktum var att
första kammaren representerade någonting
för sig och andra kammaren någonting
för sig''. Nu har åren gått. Vi har
ändrat valbarhetsbestämmelserna och
valrättsbestämmelserna. Vi har ändrat
det ena efter det andra, och det är inte
mycket kvar som skiljer kamrarna åt.
Vad som för närvarande skiljer dem åt
är den längre mandattiden för första
kammarens ledamöter, den successiva
förnyelsen och de indirekta valen.

Det finns många i riksdagen som har
längre erfarenhet från riksdagsarbetet
än jag — jag har inte suttit i riksdagen
mer än 17, 18 år — men på en punkt
liar min erfarenhet varit relativt fördelaktig,
nämligen så till vida att jag suttit
halva tiden i andra kammaren och halva
tiden i första kammaren. Jag har sålunda
sett andra kammaren inifrån, och jag
har sett första kammaren inifrån ■— en
förmån som jag för all del delar med åtskilliga
andra. Och vad har det lärt mig?
Jo, att det för varje år som gått har varit
svårare för mig att upptäcka de skillnader
i fråga om kammarmedlemmarnas
utrustning i olika avseenden, kvalifikationer
o. s. v., som skall motivera första
kammarens bibehållande. Det är numera
inte lätt att skilja på en förstakammardebatt
och en andrakammardebatt. Talet
om att en mängd människor, som kommer
in i första kammaren, inte skulle
kunna taga sig in i andra kammaren är
en ren mytbildning, om det inte till
äventyrs hänför sig till det enkla matematiska
fenomenet att det naturligtvis
är lättare att komma in om man har att

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
välja på sammanlagt 230 plus 150 platser
än om man bara har att disponera
230 platser. Men om jag bortser från detta,
måste jag säga att de speciella kvalifikationer
i olika avseenden, som skulle
göra det lättare för den ena eller den
andra att komma in i andra eller första
kammaren, för mig varit omöjliga att
upptäcka.

Jag tycker, som sagt, mina damer och
herrar, att första kammaren och andra
kammaren är varandra ganska lika.
T. o. m. ålderssammansättningen inom
båda kamrarna börjar likna varandra.
— Något äldre är vi ju i denna kammare,
ty det flyttas väl alltjämt över en
och annan gentleman eller dam från
andra kammaren till första kammaren.
Vi håller väl alltså ett litet försteg i fråga
om åldern. Men jag måste säga att
med den genomsnittsålder, som karakteriserar
andra kammarens ledamöter,
krävs det inte ytterligare ett antal år i
genomsnittsålder för att jag skall tycka,
att vi har en mogen representation för
svenska folket. Måhända borde vi i stället
flytta ned genomsnittsåldern ett betydande
antal år i båda kamrarna. Det
vore sannolikt en lyckligare utveckling.

Skillnaderna har blivit mindre och
mindre också i fråga om personliga kvalifikationer,
och jag måste fråga, om det
är rimligt och riktigt att behålla institutioner
parallellt vid sidan av varandra,
när den ena institutionen är den andra
precis lik. Det händer i någon fråga, att
den ena kammaren röstar på ett sätt
och den andra kammaren på ett annat
sätt, och det blir gemensam votering.
Men då har mycket ofta den ena eller
andra kammaren ändrat mening! Kamrarna
röstar lika när de fått tänka på
saken ett par tre dagar, vilket ju inte
heller särskilt väl dokumenterar karaktärsskillnaden
mellan kamrarna.

Nu kan man naturligtvis vända på saken.
År det ingen skillnad kan man ju
hängiva sig åt det konservativa ideal,
som föresvävar många människor som
det förnämligaste i tillvaron, oavsett
vilket parti de tillhör, ocli säga: Om nu
kamrarna är lika gör det ju ingen skada
att vi bibehåller dem båda! Vi kan väl ha

dem kvar, så slipper vi att ändra det
som är traditionsbundet.

Jag förmodar att en sådan åskådning
inte är främmande för alla ledamöter av
konstitutionsutskottet. Jag har spelat en
oerhört kort gästroll i konstitutionsutskottet
detta år, och detta har på mig
gjort intryck av cn vördnadsvärd och
respektabel, men starkt konservativ församling,
där inga nya tankar gärna tas
emot förrän de har vunnit en mycket
hög ålder och grånat i olika avseenden.

Jag måste säga, att redan den omständigheten
att första kammaren inte fyller
någon speciell funktion är för mig
ett tillräckligt skäl att avskaffa den. Då
invänder man, att första kammaren
hindrar snabba och tvära kastningar i
folkviljan och att den förhindrar oöverlagda
beslut. Det skulle då närmast vara
den successiva förnyelsen som gör, att
första kammaren i vissa situationer avspeglar
en opinion, som ligger många,
många år längre tillbaka i tiden än den
som andra kammaren representerar.

Ja, mina damer och herrar, behöver
vi vara så förfärligt rädda för snabba
kastningar i svenskt politiskt liv med
vårt proportionella valsystem, med vårt
på ett oerhört fast rotat organisationsväsende
uppbyggda samhälle? Nej. Funnes
det inga större anledningar till oro
än våldsamma och snabba kastningar i
svenskt politiskt liv, tror jag att ni alla
skulle kunna sova gott om natten! Jag
talar här inte om de kastningar, som
skulle kunna inträda efter ett nytt
världskrig eller dylikt. Då lär inte heller
några författningsbestämmelser vara
ett tryggt värn mot omkastningar. I
verkligt upprörda tider hjälper de ingenting.

Jag tror alltså inte att vi i normala
fall behöver vara rädda för omkastningar.
Tvärtom försvårar den successiva
förnyelsen av första kammaren i motsats
till vad som sägs i olika sammanhang
— jag tror att det även står i konstitutionsutskottets
utlåtande — möjligheten
att skapa en effektiv regeringsmakt.
Det är ingen svårighet att med
vårt nuvarande valsystem tänka sig en
andra kammare med en majoritet av en

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

viss politisk färg och en första kammare
med en majoritet av en annan färg. Hur
man då skall kunna bygga upp ett effektivt
regeringssystem har jag svårt att
förstå. De som är speciellt intresserade
av att vilja trygga sig mot partisplittring
och som för det stora partiet vill
trygga en representation som motsvarar
— och gärna överstiger — ställningen
bland valmännen för att underlätta regeringsbildningen
borde vara synnerligen
lyhörda på denna punkt, ty detta
kan i vissa situationer vara en allvarlig
käpp i hjulet för ett ärligt och sunt
parlamentariskt regeringssystem.

Därtill kommer — jag skall dock inte
närmare gå in på detta — att vi har
en hel serie praktiska olägenheter av
tvåkammarsystemet, som delvis blivit berörda
här: paritetisk utskottssammansättning,
samtidig behandling och mycket
annat. Skall vi bibehålla det nuvarande
tvåkammarsystemet — man kan
naturligtvis tänka sig att avskaffa andra
kammaren i stället för första kammaren,
om detta är smakligare — bör man
åtminstone reformera de båda kamrarnas
ställning gent emot varandra i olika
avseenden. Det finns ingen anledning
att ha en första kammare, som är helt
jämställd med andra kammaren. Man
kan tänka på uppskjutande veto i olika
frågor. Det finns ingen anledning till
att kamrarna, som har olika medlemstal,
har en paritetisk utskottssammansättning.
Skall behandlingen av två kamrar
över huvud taget fylla någon uppgift
bör det rimligen vara ordnat på det sättet,
att det är en avgjord tidsskillnad
mellan behandlingen i den ena kammaren
och behandlingen i den andra kammaren,
så att den ena kammarens behandling
av ärendet får mogna i den
offentliga diskussionen och därigenom
ge en viss vägledning åt behandlingen i
medkammaren. Det finns en hel del reformer,
som enligt min mening bör och
måste genomföras, om vi skall bibehålla
tvåkammarsystemet.

Enligt min mening räcker det emellertid
med eu kammare. Den garanti mot
tvära kastningar och omogna beslut, som
första kammaren anses utgöra, kan man

Ang. vissa författningsfrågor.
vinna genom det folkomröstningsinstitut,
som jag talade om i det föregående.
Till syvende og sidst måste det ändå
vara så i en demokrati, att om det finns
riksdagsmajoritet för ett beslut och om
det sedan vid en folkomröstning finns
majoritet bland folket härför, så bör
denna samstämmiga vilja få göra sig gällande.
Det finns möjlighet till betänketid,
om man med ett enkammarsystem
opererar både med en rådgivande och
en beslutande folkomröstning, som inte
användes i onödan. Jag tror inte att några
politiska partier är intresserade av
att ett folkomröstningsinstitut användes
i onödan, men det bör användas, när
det är fråga om viktiga och betydelsefulla
frågor.

För min del, herr talman, anser jag
sålunda inte att vi skall kasta allting i
en stor sump och utreda hela författningen;
då blir ingenting gjort. Dessa
stora utredningssumpar är nämligen
oftast ett de obotfärdigas förhinder. Vi
bör gå de partiella reformernas väg. Vi
bör se till att vi snarast möjligt från regeringens
sida får förslag om både rådgivande
och beslutande folkomröstning,
vi bör se till att vi får ett rättvist valsystem,
byggt enligt min uppfattning
närmast på riksmandatsystemet, eventuellt
på tilläggsmandatsystemet, och vi
bör se till att vi får en ordentlig utredning
av förstakammarproblemet.

Utifrån den allmänna åskådningen,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande av
mig m. fl. avgivna, med 2)a) betecknade
reservationen.

Herr LINDÉN (s): Herr talman! Det är
åtminstone på en punkt som all opposition
är ense när det gäller författningsfrågor
och en del andra frågor, som behandlats
av konstitutionsutskottet, och
det är att konstitutionsutskottet uppenbarligen
består av en samling personer,
så konservativt konstruerade, att de är
okänsliga för sådant som rör sig i tiden.
Herr Bergvall sade tydligt ifrån att han
betraktade utskottet som en konservativ
samling; i andra kammaren för några

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
timmar sedan lyckades jag få höra att
man sade om detta utskott, att det var
så konservativt och var så ovilligt att
över huvud taget vidta någonting som
kunde tyda på reformer, att det endast
kunde pressas dithän av »den absolut
gröna nöden».

Det kan ju hända, att konstitutionsutskottet
har tagit det litet försiktigt.
Men det kan också hända, herr talman,
att de motionärer, som mobiliserat dessa
åtta motioner, och de skribenter,
som skriver om nödvändigheten av en
allmän författningsrevision, är litet för
tidigt ute — eller kanske ute i ogjort
väder. Om damerna och herrarna ser
sig omkring, tyder ju inte besättningen
i kammaren just nu på något särskilt
starkt intresse för en allmän författningsrevision;
det är de tomma platsernas
intresse, så vitt kan kan se.

Jag måste väl såsom den, som försöker
att vara detta utskotts talesman,
även roa mig med litet historik. Redan
1933 — det var alltså innan konstitutionsutskottet
hade råkat i det här antydda
allmänna förfallet under en svag
ledning och med osjälvständiga och
okunniga utskottsledamöter — konstaterade
konstitutionsutskottet, att regeringsformen
alltsedan sin tillkomst genom
sin elasticitet visat sig väl fylla sin
uppgift och möjliggjort en lycklig
konstitutionell utveckling. Vidare konstaterade
utskottet 1933, att trots de
ändringar, som vid åtskilliga tillfällen
företagits i denna grundlags bestämmelser,
utgjorde densamma såväl formellt
som sakligt en enhetlig och fast
grundval för Sveriges författning. En
revision av regeringsformen vore så
mycket mindre befogad, sade utskottet,
som dess bestämmelser visade sig möjliggöra
en god samverkan mellan Kungl.
Maj:t och riksdagen i olika och för skilda
tider lämpade former. 1 den mån så
erfordrades, hade i regeringsformen företagits
partiella reformer, och det vore
utan tvivel den väg som borde beträdas.
Vidare sades, att vad utskottet sålunda
anfört beträffande regeringsformen
gällde även — om än i mindre grad —
om rikets övriga grundlagar.

Herr Bergvall sade, att ett levande
samhälle behöver en fortlöpande författningsrevision.
Detta kan vi allesammans
stryka under. Men är det nödvändigt
att plocka ihop alltsammans i eu
sump, eller är det nödvändigt att vidta
sådana åtgärder som herr Bergvall och
hans partivänner vill vidta? Även 1953
års konstitutionsutskott vidhåller den
meningen, att i den mån ändringar i
författningen visar sig behövliga, bör
dessa vidtas genom partiella reformer.
Herr Bergvall sade — jag upprepar det
— att ett levande samhälle behöver en
fortlöpande författningsrevision. Jag
tycker i det sammanhanget, att det bör
erkännas, att konstitutionsutskottet i
sitt utlåtande visat stor förståelse för
nödvändiga justeringar med hänsyn till
utredningens krav. Jag skulle kanske
möjligen kunna tillägga, att utskottets
nuvarande ordförande, prosten Hallén,
väl kanske inte är någon professor
Reuterskiöld. Men varje fågel sjunger
efter sin näbb, och frågan är, om inte
prosten Hallén kan sådana melodier,
som var professor Reuterskiöld främmande.
I varje fall tror jag att de i fråga
om huvudtemat uppenbarligen varit
eniga.

Herr talman! Med detta vill jag inte
ha sagt, att det inte kan tänkas situationer,
då en allmän översyn av våra
grundlagar skulle vara betingad. Jag
vill inte ens ha sagt, att utskottets utlåtande,
sådant det nu är formulerat, är
det absolut riktiga ordet. Men på en
punkt är jag säker — kanske konservativ
— och det är att grundlagar inte bör
få bli föremål för klåfingrighet i onödan.
Det skall finnas ett väl dokumentex^at
behov, innan grundvalen för rikets författning
utsättes för mer eller mindre
välmenande eller partipolitiskt färgade
attacker.

Ibland har jag en känsla av att krav
på en beslutande folkomröstning eller
framför allt krav på enkammarsystem
inte är någonting annat än uttrycken
för ett radikalt koketteri, som man plockar
fram då och då. Jag höll på att säga
att detta radikala koketteri står i klass
ungefär med den där Strixhistorien, där

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

man diskuterade riksdagens två kamrar
och tyckte, att man borde spara pengar
och hyra ut den ena. Det går inte att
se på saken på det sättet, även om det
kan vara lustigt och även om det kan
fånga in en och annan personlig anhängare.
.Tåg ställer mig fortfarande frågan,
och jag tror inte att jag lever alldeles
främmande för strömningarna ute
hos folket: Finns det ett verkligt behov
av stora förändringar, och har ett sådant
behov tagit sig starka uttryck i
riksdagen och bland folket i fråga om
en allmän författningsrevision? Jag tror
det inte! Men däremot kan det, och det
håller jag på, finnas anledning att söka
framkalla ett allmännare intresse för
författningsfrågorna.

Det var den ena saken. Den andra är
att vidtaga sådana partiella reformer,
som är betingade av utvecklingen och
utvecklingens krav. Det är från dessa
två utgångspunkter som konstitutionsutskottet
har utformat sitt betänkande.
Konstitutionsutskottets betänkande innebär
ingen underskattning av den svenska
demokratien, som en tidning rubriksatte
en kritisk anmärkning härom dagen.
Tvärtom innebär utskottets betänkande
en sådan uppskattning av den
svenska demokratien att denna inte får
göras till lekboll för illa överlagda propåer.
Ja, låt oss gärna falla in i den
tankegång som framkommit då och då:
konstitutionsutskottet är ett knastrigt
konservativt utskott, dess majoritet är
behärskad av partikonklaver och partilydnad,
sades det ju nyligen. Endast minoriteten
är naturligtvis alltid självständig
och obunden.

Trots detta har dessa åtta motioner inte
gett en dålig utdelning, om man vill vara
ärlig, och i varje fall inte om man tar
hänsyn till de brister och den oklarhet,
som kännetecknar en del av dessa motioner.
Låt mig summera resultatet.

Utskottet föreslår en utredning med
anledning av motionerna. Det uttalar sig
för en konsultativ omröstning, det kräver
en definitiv reglering av valsättet.
Utskottet finner visserligen en utredning
om majoritetsval meningslös, och det
konstaterar att det proportionella val -

Ang. vissa författningsfrågor.
systemet har fått en sådan förankring
hos det svenska folket att det är praktiskt
taget omöjligt att tänka sig ett majoritetsval.
Men inte ens på den punkten
säger konstitutionsutskottet så bestämt
ifrån att inte Kungl. Maj:t har
möjlighet, för den händelse Kungl. Maj:t
vill tillsätta en utredning, att även ta
med detta.

Vad konstitutionsutskottet är tveksamt
om och inte vill vara med om, är att
skapa ett valsätt och ett sammanräkningssystem,
som syftar fram till en så
absolut millimeterrättvisa att lokala intressen
och utrymme för ett personval
kan helt förintas.

På grund av en motion accepterar
konstitutionsutskottet för sin del en undersökning
om möjligheterna till ökat
utrymme för personval inom proportionalismens
ram. Det föreslår en utredning
om en successiv behandling av
ärendena kamrarna emellan, det tycker
att frågan om en paritetisk utskottsrepresentation
skall undersökas, det accepterar
en motion av professor Herlitz
om utredning angående breddning av
valmansunderlaget till första kammaren,
och det uttalar sig till slut för att suppleantinstitutionen
för olika valkorporationer
till första kammaren bör bli föremål
för en undersökning.

Det tycker jag inte är så dåligt. Det
är ganska bra marscherat av detta konservativa
utskott.

Men så finns det dessutom — såvitt
jag förstår — ytterligare ett resultat av
icke ringa betydelse i utskottets betänkande,
och det är själva utlåtandet. Vad
man klagat över och vad också herr
Bergvall hade att säga och som visas här
i kammaren är ju, att det inte finns tillräckligt
intresse att diskutera författningsfrågor
här i riket. Vi måste här liksom
i så många andra frågor som småningom
vuxit fram skapa ett intresse,
men för att göra det måste man
till allmänhetens förfogande ställa ett
lättillgängligt material. Det är ju inte
alldeles omöjligt, att den redovisning av
historiska och principiella synpunkter,
som konstitutionsutskottet givit i sitt utlåtande,
kan ha betydelse för en inten -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.

sifiering av debatten om författningsrevisionen.
Jag betraktar också stora delar
av utskottsutlåtandet som ett diskussionsunderlag
för framtida klarläggande
debatter, genom vilka problemställningar
och ståndpunkter kan utformas.

Jag bär åtminstone i en av motionerna
funnit ett uttalande, som givit konstitutionsutskottet
anledning att lämna
en bredare redovisning än det kanske eljest
skulle ha gjort. I ett par motioner
av några partivänner till mig meddelar
motionärerna, att de inte har någon
egen mening i dessa frågor men att de
begär en förutsättningslös utredning för
att, såvitt jag har tolkat dem rätt, få
tillgång till alla de element som de behöver
för att kunna realistiskt bedöma
frågan. Det är ärligt och klart uttryckt.
När sedan någon av motionärerna också
i en radiodebatt viker undan och säger
att han inte har någonting att invända
mot tillvaron av en första kammare,
och när någon annan av motionärerna
säger, att han inte riktigt vet,
om de är så förfärligt intresserade av
folkomröstningen, så naggas den där motionen
ganska hårt i kanten. Utskottsbetänkandet
försöker emellertid ge en
både historisk och principiell belysning,
och här bör alltså de som vill främja
en diskussion ha litet material för en
utvidgad debatt.

Så återstår, herr talman, ett par ärenden
som herr Bergvall särskilt berörde
och som jag kanske må få offra ytterligare
några ord på. Det råder i allt väsentligt
— bortsett från, som jag tror
och hoppas, enstaka röster — enighet
om en utbyggnad av den konsultativa
folkomröstningen. Denna enighet baserar
sig på det faktum att vi alla accepterar
den tes, som bl. a. herr Bergvall
nyss underströk och som kanske kan
uttryckas på det sättet, att demokrati betyder
att de röstberättigade medborgarna
skall bestämma över landets politik
och att, som det står i en av reservationerna,
demokratien måste vila på en
personlig övertygelse hos medborgarna.
Herr Bergvall hade hårda ord att säga
om det partiinflytande, som lär dominera
och påtvinga den enskilde sin me -

ning och som just därför — fortfarande
enligt herr Bergvall — gör att den enskildes
intresse slappnar. I något sammanhang
sade han också, att vi måste
skilja ut oss ifrån partierna. Det hängde
mig på läpparna att fråga: Är lierr
Bergvall beredd att skilja ut sig från sitt
parti? Jag är i varje fall inte beredd
att skilja mig från mitt, men detta behöver
väl inte betyda, att partianslutna
människor i vått och torrt och på alla
punkter accepterar vad partiets majoritet
kan finna riktigt.

I direktiven till 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutrednings betänkande
anförde statsrådet några skäl som
kunde tala emot en beslutande folkomröstning.
Jag hoppas att jag inte tröttar
kammaren, om jag läser några statsrådsord.
Statsrådet säger: »Man kan nog inte
bortse från att flera invändningar kunna
riktas mot en beslutande folkomröstning.
Endast sällan torde sålunda den
fråga som föreligger till avgörande vara
av den art, att den kan bedömas fristående
från andra viktiga spörsmål. Vid
en folkomröstning torde man vidare i
regel endast ha att välja mellan två alternativ,
bifall eller avslag; någon möjlighet
till sådana modifikationer eller
kompromisser som kunna uppnås inom
en representation föreligger icke vid en
folkomröstning. Ett system med referendum
kan också befaras leda till att frågor,
som skulle väcka föga uppseende
inom representationen, skulle kunna väsentligt
förstoras i agitationen inför
folkomröstningen. Därigenom skulle
spelrum beredas för en onyanserad och
förenklande propaganda.»

I sin reservation säger herr Bergvall
m. fl., att samhället har blivit alltmer
komplicerat: »Många av de politiska

problemställningarna, t. ex. de kring
vilka den ekonomiska debatten rör sig,
har blivit så invecklade att den krets,
som kan bedöma dem, blivit alltför
trång.» Det är således herr Bergvalls
egen bedömning av situationen. Därför
drar han också självklart — såsom alla
de närvarande kan se av reservationen
— den slutsatsen, att i första hand bör
krävas ökad politisk kunskap hos med -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

borgarna. Därigenom, säger herr Bergvall,
kan innebörden av komplicerade
politiska frågeställningar bli mera allmänt
tillgänglig och klart fattad. Det låter
säga sig. Men så fortsätter han i reservationen:
»En ökning av folkets direkta
och effektiva inflytande kan också
åstadkommas genom ett vidgat användande
av folkomröstningar. Det låter
också säga sig, att en ökning av folkets
direkta ocli effektiva inflytande blir resultatet
av en folkomröstning, men hur
korresponderar det med herr Bergvalls
tal om det komplicerade samhället och
svårigheterna för den stora allmänheten
att över huvud taget fatta vad det rör
sig om? Man kan fråga: Vart tog kravet
på ökad politisk kunnighet vägen? Eller
menar reservanterna, att kunnigheten
följer med folkomröstningsinstitutet som
ett brev på posten, att den Gud ger ett
ämbete ger han också förmågan att sköta
det? Eller är avsikten att anordna något
slags hästkur, varvid oroväckande
misstag skulle få bli läromästare för
framtiden? Eller är det helt enkelt bara
så, att man ovillkorligen vill bryta den
nuvarande politiska stabiliteten?

Naturligtvis finns det frågor som kan
lämpa sig för inte enbart en rådgivande
utan också en beslutande folkomröstning.
Men är vi verkligen beredda nu att
låta omröstningen bli avgörande? Det är
så lätt att blåsa upp en stämning, det vet
vi allesammans som har varit med i
valrörelser eller följt politiska frågor.
Är det så — med det system som vi har
här i riket — att ett folkomröstningsinstitut
är lika nödvändigt hos oss som i
länder med ett annorlunda utformat konstitutionellt
system? Jag tror nog för
min del, att den personliga ansvarighet
som riksdagsmän har ändå är av värde
vid prövningen av de frågor som riksdagen
har att behandla. Nog bör det vara
klokt av riksdagen, när den skall utvidga
det folkomröstningsinstitut som
redan finns, att först ta den rådgivande
folkomröstningen och låta oss vinna erfarenheter
under åren framåt.

Herr Wallentheim som reservant i
1950 års kommitté menade för sin del,
att man skulle genomföra en utvidgad

Ang. vissa författningsfrågor.
rådgivande folkomröstning för att vinna
erfarenheter, som kanske kunde komma
honom och andra att vilja gå tillbaka
till det nuvarande systemet. Det är
den ena synpunkten. För min personliga
del vill jag gärna deklarera, att om erfarenheterna
av en rådgivande folkomröstning
blir fördelaktiga och om de förhoppningar
som herr Bergvall ställer på
folkomröstningen infrias, då är jag beredd
att småningom diskutera en vidare
utveckling. Men sådana erfarenheter har
vi inte nu, och för dagen får vi nog finna
oss i att stanna vid vad utskottet föreslår
och räkna med de partiella reformerna
även i framtiden.

Sedan vill jag, herr talman, några få
minuter uppehålla mig vid första kammarens
ställning.

Jag förolämpar väl ingen, om jag ger
uttryck för den misstanken, att frågan
om enkammarsystem och första kammarens
likviderande har en viss, vi kan
kalla det konjunkturpolitisk, betydelse.
Genom den successiva förnyelsen och
den längre mandatperioden fördröjs en
utlösning av de åsiktsbildningar som
finnes vid valtillfällena, har man sagt i
debatten. Vidare har det sagts, att en politisk
meningsriktning, som vid flera valtillfällen
kunnat mönstra blott en minoritet
av rösterna och därför förlorat majoriteten
i andra kammaren, kan ett antal
år bevara majoriteten i första kammaren
och försvåra att tillräcklig hänsyn
tas till folkmajoritetens åsikt. Om
nu vad som här sagts är auktoritativt så
ger det en känsla av att man skulle vilja
ha något slags rörlig grundlag som anpassade
sig efter omständigheterna på
ungefär samma sätt som när man häromåret
skaffade sig en sammanräkningsmetod
vilken utan tvivel också anpassade
sig efter omständigheterna.

Reservanterna vill liksom vi andra ha
en garanti mot tillfälliga folkstämningar
för att inte dessa skall kunna ställa till
oreda. Därför säger de: »Garanti mot
tillfälliga folkstämningar kan måhända
understundom behövas.» Det är att gardera
sig, men det är dock ett erkännande.
Slutsatsen blir väl att man bl. a,
skall ha den beslutande folkomröstning -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
en. Det kan också tänkas upprepade läsningar
i riksdagen, kvalificerad majoritet
och andra utvägar.

Tvåkammarsystemet, säger man också,
skapar svårigheter vid regeringsbildningar.
Det är klart att om man som nu
har en andra och en första kammare med
olika majoritetsförhållanden så kan det
skapa svårigheter, men det har också
visat sig att det gick att lösa svårigheterna.
Om man tog ett steg mot det som
folkpartiet inte är främmande för och
inte heller högern, nämligen ett samregerande,
om man också inte tog steget
fullt ut, så visade emellertid detta att
det var möjligt att komma fram till ett
samförstånd som skapade ett ordentligt
regeringsunderlag.

I detta sammanhang ber jag att få påpeka
att utskottet har förordat en successiv
behandling i kamrarna. Den tanken
kan väl också gälla tillvaron av två
kamrar, av vilka den ena är oberoende
av den andra och av vilka den ena successivt
förnyas. I onsdags hade vi fyra
stycken gemensamma voteringar. I tre
av dessa ändrade andra kammaren mening,
sedan den hade funderat på de kloka
beslut som första kammaren hade fattat.
Har inte den successiva behandlingen
något annat värde, så skulle den ändå
kunna ge den efterföljande kammaren
litet andrum. Det är tydligt att någon
garanti behövs.

Jag kan hålla med herr Bergvall, när
han inledde sitt avsnitt om två- eller enkammarsystem
med att säga att denna
fråga sä småningom bör aktualiseras.
Konstitutionsutskottets allmänna uppfattning
är att om utvecklingen kräver
det och behoven är styrkta är tiden för
partiella reformer inne. Men det kan inte
enligt min syn på saken vara särskilt
trängande just nu att ta upp frågan om
en allmän författningsrevision till något
slags avgörande, och vi bör ha tid att
närmare diskutera igenom de stora förändringarna,
innan vi griper an någonting
i alla fall så pass avgörande och förpliktande
som en utredning om dessa
stora frågor. Man har i debatten gång på
gång hänvisat till hur det är i utländska
stater, man har hänvisat till de nor -

diska grannländerna, man har hänvisat
till Schweiz, Frankrike och Amerikas
förenta stater. Detta har inte gjort något
särskilt starkt intryck på mig, ty
vi lever i ett land där så många medborgare
är svaga för det utländska och
finner allt utländskt stort och förnämligt,
medan det svenska ter sig litet
och dunkelt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets framställning.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
Den debatt som har börjat här i
i kammaren utgör en fortsättning på den
författningsdebatt som under några år
har pågått i vårt land och som otvivelaktigt
har haft sitt stora värde. Denna
debatt har kommit att röra sig om vissa,
åtminstone för många väsentliga ting.
Det har gällt folkomröstningen, det har
gällt tilläggs- eller riksmandaten, det har
gällt om vi skall ha en eller två kammare,
och det har gällt valmetoden till
andra kammaren.

När den författningsdebatten satts i
gång har man från början haft det intrycket
att debatten mindre har uppstått
av behovet att ändra författningen än
därför att styrkeförhållandena i riksdagens
kamrar har blivit andra än vad de
var tidigare. Det är väl också detta som
gör att denna debatt hålles vid liv. T
och för sig är det ingenting galet i att
så sker, men jag håller icke desto mindre,
liksom den närmast föregående talaren,
före att det finns all anledning att
gå mycket varligt fram när det gäller
att ändra grundlagen.

Den statsförfattning, vi har, kom som
vi vet till under en för Europa mycket
orolig period. Det var under Napoleonskrigen
som hade följt på den franska
revolutionen. Vi hade i vårt eget land
haft erfarenheter först av enväldet, sedan
av frihetstidens självsvåld, därefter
av ett nytt envälde som ju hade slutat
med praktiskt taget eu katastrof. Vi hade
också sett Amerikas förenta stater växa
fram, och vi hade sett hur även den
franska staten fick en ny författning.
Vi hade av allt detta lärt så mycket att

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

den, som skrev 1809 års författning, med
ledning av dessa erfarenheter kunde
skapa en författning med en sådan fördelning
av makten mellan regering och
riksdag och mellan de olika stånd, som
fanns på den tiden, att det har varit möjligt
att bibehålla den författningen ända
tills nu, ehuru man inom den givna ramen
har kunnat vidta partiella förändringar.

Detta måste säga oss, att den författningen
uppenbarligen passar det svenska
folket. Jag skulle tro att den som sätter
sig ned och allvarligt begrundar innehållet
i denna författning kommer till
den uppfattningen att den kan stå sig
mycket länge ännu.

När man nu vill komplettera vår författning
med bl. a. en beslutande folkomröstning,
måste jag verkligen fråga
mig, om detta kan vara allvar. Har de,
som motionerat om en beslutande folkomröstning,
tänkt sig in i vart detta
skulle leda? Jag har svårt att tro det.
Jag har snarare fått den uppfattningen
att man väckt förslaget i den fasta förvissningen
att det icke skall kunna genomföras.
Om man trott att det skulle
kunna genomföras, hade man aldrig vågat
framlägga det. Vi får ju ändå betänka
att beslutande folkomröstning är någonting
som vi aldrig har haft i vårt land
när det gällt riksvårdande angelägenheter.
Vi har följaktligen aldrig prövat den
saken. Jag vet inte, om professor Herlitz
kommer att erinra mig om hur vi
hade det t. ex. under vikingatiden då
storbönderna i detta land hade tillfälle
att genom slag på sköldarna och med
stort gny ge sin mening till känna på
tinget. Men detta var ju inte någon folkomröstning
i verklig mening, tv det
fanns ju många andra människor än
storbönder i detta land.

Vi har, herr talman, aldrig haft eu sådan
folkomröstning när det gällt, som
jag nämnde, riksvårdande angelägenheter.
Däremot har vi haft en beslutande
folkomröstning i kommunala angelägenheter,
nämligen på kommunalstämmornas
och kyrkostämmornas tid. Där fick
alla de, som vid den tiden hade rösträtt,
gå och rösta, och det gjorde de mycket

Ang. vissa författningsfrågor.
ofta. Ibland kunde det bli väldiga stämmor
som man höll. Men i de allra flesta
fallen var det en mycket ringa anslutning
till dessa stämmor. Jag har själv varit
med om att bli anmodad att komma
till en sådan stämma bara för att den
skulle bli så talrikt besökt att den blev
beslutmässig. När man vet att denna
form av folkstyre kan gestalta sig på det
sättet när det gäller lokala, kommunala
spörsmål som angår medborgarna så nära,
frågar man sig, om någon verkligen
på allvar tror att vi i vårt land skulle
kunna mobilisera ett så stort intresse
för riksangelägenheterna att vi gång efter
annan med framgång skulle kunna
begagna oss av beslutande folkomröstning,
alldeles bortsett från frågan om vi
kan ha en sådan tilltro till den svenska
röstberättigade allmänheten att vi anser
den vara i stånd att bedöma alla frågor
den skulle få yttra sig om.

En sådan förmåga tror jag nu för min
del inte att väljarna vare sig har eller
kommer att bry sig om att skaffa sig.
Hur mycket vi än gör för att öka det
politiska intresset, kommer det ändå
aldrig att bli så levande att vi kan lägga
avgörandena i händerna på väljarna direkt.
Jag kan peka bara på en sådan sak
som ju mycket väl skulle kunna tänkas
förekomma i Stockholms stad och som
bör intressera finansborgarrådet Bergvall.
Antag att vi hade en kommunal beslutande
folkomröstning — det är inte
orimligare än det förslag som vi nu diskuterar
— och att ett förslag av honom
om en höjning av skatten i Stockholm
skulle gå ut till stockholmarna för avgörande.
Tror han då att han skulle få
majoritet för det förslaget bland väljarna?
Alldeles säkert skulle han få ett sådant
besked genom folkomröstningen att
jag misstänker att han inte längre komme
att vara finansborgarråd. Men om
han ändå skulle sitta kvar och han sedan
lät även frågan om en höjning av
spårvägsavgifterna gå ut till beslutande
folkomröstning, är jag tämligen säker på
att då vore hans saga som finansborgarråd
all.

Det är tämligen säkert att vi skulle
få uppleva någonting liknande, om vi

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
genomförde en beslutande folkomröstning
i riksangelägenheter, och därför
är väl den delen av de föreliggande författningsförslagen
dödfödd. Man kan inte
tänka sig att det förslaget någonsin
skulle kunna föras ut i levande livet.

Vad sedan beträffar den rådgivande
folkomröstningen har vi ju redan det
institutet. Vad det nu gäller är ingen
annan förändring än att den skulle kunna
påkallas på ett annat sätt än nu sker.
Om detta är i och för sig ingenting att
säga. Man kan emellertid tryggt påstå,
att om intresset för dylika folkomröstningar
inte blir större än det som låt
mig säga folkpartiet har visat under de
år som gått sedan 1922, förefinns inte
något särskilt stort behov av en sådan
folkomröstning heller. Om det funnits
ett verkligt intresse hos folkpartiet
för den folkomröstningen, hade man
väl ändå från dess sida fört fram kravet
på en rådgivande folkomröstning någon
gång under de mer än trettio år
som har gått sedan vi hade en sådan
folkomröstning, den enda som förekommit
här i landet. Nej, förhållandet är
naturligtvis det, att inte ens de, som för
talet om folkomröstningens stora betydelse
på läpparna, tror att folkomröstningen
har denna betydelse, utan de har
funnit detta vara ett sätt att försöka
misstänkliggöra bland annat socialde,^
mokratien för att inte vara tillräckligt
demokratiskt sinnad. Detta leder till att
man funderar ett slag över om det inte
vore skäl att vi inom alla partier tog
upp titl behandling frågan huruvida
folkomröstningsinstitutet över huvud taget
har den demokratiska förnämitet,
som man gärna vill tillmäta det.

Är en folkomröstning verkligen ett demokratiskt
sätt att utröna folkviljan på
och samtidigt nå bästa möjliga resultat?
Jag är inte övertygad om det. Jag utgår
ifrån att demokrati inte bara är det samma
som flertal, utan en verkligt levande
demokrati är en sådan, där man också
når de allra bästa resultaten. Det är därför
som vi aldrig haft folkomröstning
här, utan i stället haft beslutande församlingar.
Vi har, som jag nämnde, haft
kommunalstämmor och kyrkostämmor,

men dem ersatte vi med kommunalfullmäktige
och kyrkofullmäktige, liksom
vi förut hade köpingsfullmäktige, stadsfullmäktige
och municipalfullmäktige.
Vi måste ha mindre korporationer för
att få en riktig behandling av de olika
ärendena, och när det ligger till på så
sätt är man inte alls övertygad om att
folkomröstningen är så förträfflig som
somliga försökt göra gällande.

För att nu bara några sekunder sysselsätta
mig med frågan om uppdelningen
av riksdagen i två kamrar vill jag
säga, att det är ganska klart, att man
kan ha delade meningår om den saken.
I långa stycken kan jag instämma med
herr Bergvall, men man kommer dock
icke ifrån att inte minst i vår tid, när
människorna enligt vad det faktiskt visat
sig kan vara mycket lyhörda för
nya meningar som inte varit så särskilt
väl grundade eller genomtänkta, det kan
behövas en broms. Låt oss titta på utvecklingen
exempelvis i Tyskland, när
det drev fram mot nazismen. Det är alldeles
iklart, att det inte finns någon
författning som hade räckt som ett motvärn
mot sådana metoder som nazismen
använde, men man behöver ju inte alltid
räkna med att råka ut för lika aggressiva
metoder. Det räcker med de propagandametoder,
som gång efter annan
används och som mycket väl kan driva
fram en folkstämning som kan tänkas
leda till en tvär omkastning. Om
man under sådana förhållanden har en
kammare med en sådan sammansättning
som första kammaren har och med de
valbarhetsbestämmelser som gäller för
den, och om den kammaren i övrigt är
lik medkammaren, då får man väl ändå
säga, att om den kammaren skulle
ha annan mening än medkammaren har,
sker därmed ingen större riksolycka.

Jag föreställer mig alltså att tvåkammarsystemet
åtminstone ännu så länge
för vårt lands vidkommande inte är en
överlevd metod för styrelseskicket.

Vad tilläggs- och riksmandat beträffar
skulle jag vilja säga, att om man
vill ha den så kallade millimeterrättvisan
genomförd, kan mapi naturligtvis
ansluta sig till den metoden, men då

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

får man samtidigt ta med i beräkningen
att man tar ett steg som innebär
ett undergrävande av demokratien.
Det blir nämligen detsamma som att
uppamma småpartisystemet. Ett litet
parti skulle kunnas räkna med att få
ytterligare några röster genom tilläggsmandat.
Det skulle leda till att allt flera
frestades till att bilda småpartier. Det i
sin tur skulle leda till att vi skulle få
en riksdag sammansatt av en mängd
småpartier, och följaktligen skulle det
inte bli lika lätt att skapa en arbetsduglig
regering. Därför anser jag, att
tilläggs- och riksmandaten utgör en
verklig fara för demokratien och inte
är något stöd för densamma. För min
del kan jag således inte ansluta mig
till de så kallade reformivrarna på detta
område.

.lag utgår ifrån att om man ser till
demokratiens arbetsmöjligheter innebär
de förslag som jag nu berört reformer
bakåt. Därför anser jag också att kammaren
bör stanna vid det förslag som
konstitutionsutskottets majoritet har
framlagt, och jag skall be att få ansluta
mig till det.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST (s):
Herr talman! Jag har inte kunnat följa
utskottet i dess beslut utan har anfört
ett par reservationer och skall bara i
korthet ge en deklaration om anledningen
till dessa.

Men innan dess vill jag säga några
ord till herr Bergvall. Jag tänker inte
alls polemisera emot vare sig den ena
eller den andra, men när herr Bergvall
talar om konservatismen inom utskottet
och hos dess ledamöter vill jag säga följande.
Efter ett 23-årigt ledamotskap i
detta utskott har jag kommit till den
uppfattningen, att man inte i onödan —
och dit räknar jag det fall som nu föreligger
— skall företa några förändringar
i våra författningar. Det måste ligga
mycket starka och bärande skäl bakom
sådana åtgärder.

Jag har tidigare både i utskottet och
i kammaren fått betyget att jag är konservativ,
och jag är verkligen konserva 4

Första kammarens protokoll 1953. Nr 20.

Ang. vissa författningsfrågor.
tiv på detta område. Under ett av mina
första år i konstitutionsutskottet tog utskottet
i ett ärende mycket stor hänsyn
till vad utskottet hade anfört vid behandlingen
av ett liknande ärende för
över åttio år sedan. Jag uttalade då för
en av de äldre ledamöterna i utskottet
min förvåning över att utskottet tog hänsyn
till så gamla uttalanden som man
den gången gjorde. Han svarade: »Åttio
år är väl ingenting. Om du går med mig
upp, skall jag visa dig ett över hundra
år gammalt uttalande, som står pall än
i dag.»

Ja, detta är kanske orsaken till att jag
blivit ganska konservativ, då det gäller
våra författningar. Det är också denna
inställning som ligger bakom mitt ståndpunktstagande
i de grundlagsfrågor, som
konstitutionsutskottet denna gång behandlat.

Jag deklarerade så sent som i fjol min
inställning till folkomröstningsinstitutet.
Jag har inte heller i år kunnat följa utskottet
på dess linje. Jag anser nämligen
att utskottet gått alldeles för långt, då
det förklarar: »Det råder också en betydande
enighet om ett sådant ökat utrymme
för konsultativ folkomröstning.»
Nej, det råder ingen enighet härom! Jag
är icke enig med utskottets majoritet.
Även om jag blott representerar en tjugondedel
av utskottets ledamöter, kan
man därför icke säga att utskottet varit
enigt. Jag vill därför till herr Lindén
säga, att jag respekterar den möjlighet
till folkomröstning, som redan nu finns,
men jag kan icke vara med på att folkomröstningsinstitutet
utvidgas.

Jag skall här tillåta mig anföra ett
exempel för att visa hur omröstningsinstitutet
ibland kan missbrukas. I torsdags
passerade jag Kungsträdgården någon
gång mellan klockan sex och sju på
eftermiddagen. Där förekom då en diskussion
i Hyde Park-stil. Talare ur publiken
fick gå upp i talarstolen och fick
vissa minuter på sig för att framföra sin
mening om motboken. Men det var inte
om motboken som de flesta talade, utan
om allt möjligt annat. Jag fäste mig särskilt
vid att en talare yttrade: »Nykteristerna
har motbok varenda en, och se -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
dan säljer de brännvinet för 40 kronor
litern.» Detta uttalande hälsades med jubel
av folket kring talarstolen. Man sympatiserade,
efter vad jag kan förstå, allmänt
med den talare, som slungade ut
detta påstående. Det var visserligen en
talare som efteråt steg upp och protesterade
emot detta uttalande. Men då förklarade
eu av de personer som skötte
högtalararrangemangen: »Vi gör eu omröstning,
så får vi se, hur många av de
närvarande som tror att det är på det
sättet. Räck upp en hand alla ni som
tror att det är riktigt.» Det var en mängd
händer som räcktes upp.

Detta var, tycker jag, ett skrämmande
exempel på varthän det kunde leda,
om vi beslutade en utvidgning av folkomröstningsinstitutet.
Nu gällde det visserligen
i Kungsträdgården inte en regelrätt
folkomröstning, men vad som där
utspelades kan nog ändå anses vara ganska
belysande för hur det kan gå till. Om
kammarens ledamöter hade varit närvarande
i Kungsträdgården i torsdags eftermiddag,
tror jag nog att ni över lag
skulle ha fått en något annan syn på
folkomröstningen, i varje fall den beslutande
folkomröstningen, än vad många
nu tycks ha.

Jag skulle kunna anföra många liknande
exempel på folkomröstningsinstitutets
svagheter. Är det verkligen någon
i denna kammare som på allvar önskar
att militäranslagen, värnplikten eller
andra för vårt folk vitala frågor skall
göras till föremål för folkomröstning?
Jag tror det icke. För mitt vidkommande
kan jag absolut icke vara med om att
utvidga folkomröstningsinstitutet utöver
vad som redan nu gäller. Vi har redan
nu möjlighet till folkomröstning, och den
möjligheten räcker, anser jag. Kammarens
ledamöter må anse att jag är konservativ,
men från denna uppfattning viker
jag icke.

Vad beträffar valsättet anser jag, att
man bör ta steget fullt ut och i den av
utskottet föreslagna utredningen även ta
upp frågan om majoritetsval i enmansvalkretsar.
Utskottet anför: »Utskottet är
emellertid ej övertygat om att en dylik
undersökning skulle kunna leda till ett

praktiskt resultat.» Vad vet utskottet härom?
Absolut ingenting! Varken jag eller
utskottet kan veta något om vad resultatet
skulle kunna bli.

Jag tillåter mig att erinra om vad som
hände då vi år 1949 här i riksdagen behandlade
frågan om en reformering av
valsättet. Jag hade då framställt ett
blankt avslagsyrkande på det förslag,
som utskottet framlagt. Mitt avslagsyrkande
samlade inte mindre än 45 röster
mot 77 för utskottets förslag. Under
den diskussion som förekom här i kammaren,
yttrade en mycket värderad, numera
avliden kamrat följande ord, som
jag tycker är så bra att jag än en gång
vill anföra dem till kammarens protokoll:
I en replik till herr Wahlund,
som påstått, att »vi är tämligen ense på
denna punkt» — det gällde en reformering
av det proportionella valsättet —
yttrade herr Lindström, att vi inte är
eniga på den punkten, och så fortsatte
han: Den saknar ingalunda aktualitet
ute bland svenska folket. Det svenska
folket skulle gärna vilja återgå till majoritetsval
i enmansvalkretsar, där de olika
kandidaterna på allvar finge visa
sina färdigheter och kämpa mot varandra.
Då skulle man, såsom i gamla tider,
få fram färgstarka parlamentariska
typer, varjämte allmänhetens intresse
både vid valen och riksdagsarbétet
skulle bli betydligt större än för närvarande
är fallet. Han fick också medhåll
från åtminstone några talare, som
förklarade sig vara anhängare av majoritetsval.

Denna fråga var uppe även vid 1952
års riksdag, då man från flera håll uttalade
sin anslutning till tanken på majoritetsval
i enmansvalkretsar. Jag anser
därför, herr talman, att denna fråga bör
tas med i den blivande utredningen, men
det har utskottet avvisat. Jag har därför
reserverat mig även på denna punkt.

Sedan har vi frågan om enkammarsystem.
Herr Bergvall rättade till frågeställningen
här. Det har ju även i pressen
talats om att det skulle gälla att avskaffa
första kammaren. Nej, det blir ju
båda kamrarna som avskaffas, om vi inför
enkammarsystem. Jag skall här inte

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

ingå på någon utförligare motivering för
mitt ståndpunktstagande.

Utskottet anför i sitt utlåtande: »Även
om starka skäl kunna tala för ett bibehållande
av grundsatsen att kamrarna i
utskottet företrädas av ett lika antal ledamöter,
förtjänar det enligt utskottets
mening att övervägas, huruvida ej de
personliga krafter som finnas inom riksdagen
kunde effektivare utnyttjas än
som sker. Utskottet vill därför förorda
ett förnyat övervägande av möjligheterna
att bereda de olika kamrarna en utskottsrepresentation,
som tar hänsyn till
antalet ledamöter i kamrarna.» Här har
utskottet enligt mitt förmenande gett för
mycket på hand åt dem som önskar införa
enkammarsystem. Skulle man genomföra
denna ändring i representationen
i utskotten i förhållande till antalet
ledamöter i kamrarna, är jag övertygad
om att det sedermera skulle bli ett välkommet
argument för dem som ivrar för
enkammarsystem. Det har framhållits i
motionerna, att man skall bereda arbete
åt flera av andra kammarens ledamöter
genom en sådan åtgärd. Jag har litet
grand undersökt vad resultatet skulle bli
av en dylik åtgärd. I sextonmannautskotten
skulle det medföra en ökning av antalet
andrakammarledamöter med två,
och det skulle således i dessa utskott
bli 10 ledamöter från andra kammaren
och 6 från första. Även i tjugumannautskotten
skulle antalet ledamöter från andra
kammaren ökas med två och i trettiomannautskotten
med tre. Det skulle bli
hela resultatet av den stora apparat, som
är nödvändig för att genomföra den ändring
som man här vill få till stånd. Jag
anser för min del att det icke är lämpligt
att biträda utskottets linje i denna
del, ty vad som här föreslås skulle sedan
kunna tas till intäkt för genomförande
av enkammarsystemet.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre utan ber att få sluta med
att yrka bifall till de två reservationer,
som jag har fogat till utskottets utlåtande,
nämligen reservationerna 4) och 5).

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Avfärdandet av den socialdemokratiska

Ang. vissa författningsfrågor.
motionen om en samlad och förutsättningslös
översyn av principerna och
formerna för den parlamentariska demokratien
får i konstitutionsutskottets
utlåtande en märklig motivering. En sådan
översyn kan näppeligen »med fördel
övervägas», säger utskottet, »förrän
hithörande spörsmål i den allmänna politiska
diskussionen vunnit en högre
grad av aktualitet». Man frågar sig häpen
inför detta besked, vad utskottet
egentligen menat med den »allmänna
politiska diskussionen». Här har nu i
åtta motioner till årets riksdag, framförda
av en lång rad representanter för
riksdagens samtliga demokratiska partier,
krävts utredning om eller förslag
till olika författningsmässiga reformer,
och tidningspressen har skrivit många
långa spaltmeter om folkomröstningar
o. s. v. Utskottet tycker likväl inte att
detta är tillräckligt för att konstituera
en allmän politisk diskussion.

Inte heller har författningsfrågorna
nått någon hög grad av aktualitet, förklarar
utskottet. Om utskottet menar,
att det ännu inte utvecklats någon stark
folkopinion som påfösare på de här frågorna,
är ju detta riktigt. Men styrkegraden
hos en opinion är icke liktydig med
styrkan i den aktualitet som ett problemkomplex
har. Och författningsfrågorna
är ett komplex som har aktualiserats
mindre av opinionen än av
otympligheter i det politiska arbete,
som vi alla här och i medkammaren är
engagerade i och som för resten varje
politiskt intresserad medborgare även
utanför riksdagen kan lägga märke till.

En del av dessa svagheter i vårt parlamentariska
system är utskottet berett
att erkänna, andra inte. De utlåtanden,
som vi här i dag debatterar, innebär ett
uppstyckande av motionerna och deras
förslag i sådana bitar, vartill utskottet
säger blankt nej, och sådana, vartill utskottet
säger ett försiktigt ja. Man har
nästan det intrycket att utskottet har
satt sig mitt i motionsfloran och likt
flickan med prästkragarna plockat
bland förslag efter förslag till ackompagnemang
av »ja — nej, ja — nej».
Utskottet säger »ja» till rådgivande folk -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
omröstning, »nej» till ett beslutande referendum,
»ja» till definitiv reglering
av valsystemet till andra kammaren,
men »nej» till en undersökning av majoritetsval
i enmansvalkretsar, dock
»ja» till en prövning, huruvida det vore
möjligt att inom det proportionella valsystemets
ram bereda ökat utrymme för
personval; »nej» till en utredning om
tvåkammarsystemet som sådant, men
»ja» till en utredning om partiella reformer
inom tvåkammarsystemets ram.
Därvid är utskottet villigt att förorda ett
förnyat övervägande av möjligheterna
att bereda de olika kamrarna en utskottsrepresentation,
som tar hänsyn
till antalet ledamöter i respektive kammare.

Rent principiellt säger sig utskottet
vidhålla sin tidigare intagna ståndpunkt,
att — i den mån ändringar i författningarna
visar sig behövliga — dessa
bör vidtagas genom partiella reformer.
Förslaget om en samlad översyn av alla
dessa i varandra inbakade frågor, så
som föreslås i den socialdemokratiska
motionen, avstyrkes med hänvisning till
denna tidigare ståndpunkt till förmån
för partiella reformer. Ja, det må förlåtas,
om den motionär blir litet konfunderad,
som 1952 motionerade om den
paritetiska utskottsrepresentationens ersättande
med en proportionell sådan
och som då fick sin motion avstyrkt av
konstitutionsutskottet med den motivering,
som för övrigt helt omisstänksamt
citeras på s. 43 i föreliggande utlåtande,
nämligen att en så genomgripande förändring
»näppeligen bör genomföras
isolerat utan först bör upptagas till
prövning i samband med en av motionärerna
ingalunda påyrkad omprövning
av hela vårt tvåkammarsystem».
Men när så samma motionärer tar fasta
på denna utskottets anvisning och nu
motionerar om en översyn av hela tvåkammarsystemet,
så är detta fel, ty nu
skall det vara partiella reformer i stället!
Att upptäcka följdriktigheten mellan
utskottets tidigare och nuvarande
ståndpunkt är inte så alldeles lätt.

De motionärer, som nu vill ha en
översyn av samtliga stora författnings -

frågor i känsla av att de bör länkas in i
ett vettigt sammanhang med varandra,
har inte själva låst sig fast vid några
bestämda ståndpunkter; däri har herr
Linden alldeles rätt, men jag tycker inte
att det förminskar motionens moraliska
värde, såsom han antydde. Motionärerna
har önskat en helt obunden utredning
av frågor, som enligt deras mening
fått tillräcklig aktualitet för att
förtjäna en belysning.

När dessa socialdemokratiska motionärer
önskar att tvåkammarsystemet underkastas
en kritisk granskning, är det
inte utifrån en aprioriuppfattning att
enkammarsystemet är bäst och att första
kammaren bör avskaffas. Motionärerna
har tvärtom inbördes ganska olika
synpunkter på vilka reformmöjligheter
en eventuell utredning borde stanna för.
Personligen tror jag alltjämt på tvåkammarsystemets
berättigande, detta av
skäl som jag strax skall antyda. Men jag
tror samtidigt att här behövs en mera
omfattande reformering av riksdagens
arbetssätt än en proportionell utskottsrepresentation
och en successiv behandling
av ärendena i kamrarna skulle
innebära — det är ju dessa båda reformer
utskottet nämner såsom i varje
fall värda att fundera litet över.

Kombinationen av en första och en
andra kammare i vårt författningsliv utgår
från tanken — såsom den formulerades
i det betänkande, som 1926 års förstakammarsakkunniga
på sin tid avgav •—
att även i det genomförda demokratiska
statsskicket, och inte minst där, behovet
av friktion gör sig gällande och fordrar
att bli författningsmässigt tillgodosett.
Tvåkammarsystemet har en friktionsfunktion.
Det finns alltid skäl att antaga,
att en fråga blir bättre gnuggad
och mera genomtänkt, får en livsdugligare
lösning, om det är två individer eller
församlingar som måste komma överens
än om beslutet skall fattas av bara
en. Ensam kan man — vare sig det är en
individ eller ett kollektiv -— klippa till
med ett beslut, som blir förhastat under
inflytande av en suggestiv opinion i omgivningen.
Det är inte heller absolut nödvändigt,
herr Bergvall, att de båda är

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

olika till läggning och temperament. Huvudsaken
är att det är två, som har att
fatta beslut var för sig.

Första kammaren har förvisso förlorat
den karaktär av konserverande, återhållande
element i vårt författningsliv,
som den tidigare hade. Den har inte förutsättningar
att längre genom en högre
medelålder spela en modererande roll i
vårt politiska liv — i varje fall är åldersskillnaden
numera obetydlig — inte heller
genom att dess ledamöter bär mera
av denna världens goda — förmögenhetsnivån
torde inte ligga nämnvärt högre
i denna kammare än i den andra -— eller
genom en mera konservativ politisk
syn hos ledamöterna själva. Så långt är
vi allesammans ense, utskott som motionärer
av alla kulörer. För närvarande är
det ju rent av så att den vänsterorienterade
politik, som den nuvarande regeringen
för, bär sitt starkaste underlag i
första kammaren.

Men som jag redan tillåtit mig att säga:
Det väsentliga är inte, som jag ser
det, att kamrarna är olika, utan att de
är två som balanserar varandra. Och
den eftersläpning, som så starkt och otåligt
kritiseras särskilt i folkpartimotionerna,
behöver ju inte betraktas som
något ont, i varje fall inte något ensidigt
ont, av dem som värdesätter en
viss stabilitet i regeringsunderlaget, en
viss kontinuitet i politiken på lång sikt,
och som ser nackdelen av tvära kastningar,
exempelvis om man vill föra en
planhushållningspolitik med sikte på
långt framskjutna mål.

Men härmed är naturligtvis ingalunda
sagt, att tvåkammarsystemet i dess nuvarande
former fungerar på det bästa
sättet. Det finnes alla skäl att taga under
omprövning såväl första kammarens
sammansättning som dess kompetensområde.
Den frihet från bostadsband, som
skulle kunna möjliggöra en rekrytering
till första kammaren av värdefulla rikskandidater,
utnyttjas tyvärr alldeles för
litet, ja, enligt mitt intryck allt mindre
och mindre.

Skulle man månne med en annan rekryteringsmetod
än den nuvarande kunna
göra första kammaren till mer av

Ang. vissa författningsfrågor.
en expertförsamling? Jag menar då inte
med expertförsamling något slags intresse-
eller korporationsrepresentation.
Intresserepresentationsidén var ju i äldre
tider förverkligad i ståndsriksdagen,
och den blev ju otidsenlig. Organisationerna
har i våra dagar så stort inflytande
såväl utom riksdagen som genom sina
inströdda representanter i båda kamrarna,
att de påverkar våra beslut alldeles
tillräckligt. För övrigt skulle det möta
utomordentliga svårigheter att fixera
själva grupperna och mellan dem fördela
representantmandaten på ett tillfredsställande
sätt. Men ett större utrymme
för personval och ett personval
utan geografiska insnävningar tror jag
skulle ge första kammaren ett nytt politiskt
värde. Om det av professor Herlitz
föreslagna extra elektorsvalet är en
lämplig väg att uppnå detta syfte, lämnar
jag därhän. En förutsättningslös utredning
av hela tvåkammarsystemet skulle
givetvis ställa alla reformförslag under
kritisk prövning, inklusive förslaget
om kamrarnas sammansmältning till en,
och det bärigaste förslaget finge utgå
som segrare vid jämförelsen.

Motionärerna bakom den socialdemokratiska
motionen, vilken herr Bergvall
karakteriserade som »sumpen», har icke
själva affischerat något ställningstagande.
De menar bara, och här citerar jag
motionen, att »en kartläggning av alla
hithörande problem är nödvändig för att
diskussionen skall få stadga och för att
man skall få det material som behövs
för en realistisk bedömning».

Konstitutionsutskottet har inte delat
den meningen. För dagen vill utskottet
gå fram på de partiella reformernas väg.
De partiella reformer, beträffande vilka
utskottet medger att de nog skulle behöva
utredas, är trots allt ganska många.
Då det knappast kan vara tänkbart, att
Kungl. Maj:t skulle tillsätta en rad små
specialutredningar för vart och ett av
dessa närbesläktade ämnesområden, är,
såvitt jag kan se, det enda praktiska att
de sammanförs till en utredning. När
utskottet likväl har skyggat för denna
tanke och för en förutsättningslös utredning,
som utskottet inte är i stånd

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
att ange något så när bestämda riktlinjer
för — jag citerar utlåtandet på s. 4 —
menar jag nog att denna skygghet är
släkt med skygglappar.

Jag får därför, herr talman, sluta med
att vidhålla motionskravet på en samlad
och förutsättningslös utredning av författningsfrågorna
och yrkar därmed bifall
till motionerna I: 63 och IT: 89.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Det
iir inte särskilt roligt att begära ordet i
denna fråga vid en tidpunkt av riksdagen,
och en lid på dagen, då kammarens
ledamöter förväntar den lojaliteten
från talarnas sida, att de skall tala
så kort tid som någonsin är möjligt.
Konstitutionsutskottet får ju i första
hand bära ansvaret för att denna fråga
kommit fram på riksdagens bord iså sent;
den som känner till litet om detta betänkandes
förhistoria vet ju dock, att
regeringen är en liten ismula delaktig i
ansvaret för förseningen även av detta
ärende.

Det är som sagt tråkigt att inte få
ägna så lång tid åt denna fråga. Det är
tråkigt för mig personligen, ty föreliggande
betänkande rymmer ett stort problemkomplex,
i vilket jag kunde ha haft
glädje av att få yttra mångahanda ting.
Man får väl också säga, att det är ett
stöld och betydelsefullt frågekomplex.

För min del får jag betyga min stora
glädje över att dessa författningsfrågor
nu blivit upptagna från olika håll med
ett sådant påfallande intresse vid denna
riksdag. Det är alldeles tydligt att den
där långa perioden av torka nu är förbi.
Vi som är något till åren minns med
vilken livaktighet alla politiskt intresserade
sysselsatte sig med författningspolitiska
frågor på 1910-talet och kanske
ännu litet på 1920-talet. Sedan har de varit
borta. Man har levat sig in i den föreställningen
att så som det varit ordnat
skall det vara ordnat. Det var inte värt
att se på de gällande formerna utifrån,
med kritik eller att tänka på någon utveckling.
Vi hade kommit fram till den
riktiga ordningen, och därmed basta.

För min del hör jag nu inte alls till

dom som kan se saken på det sättet. Det
har talats om de konservativa här i kammaren
och i konstitutionsutskottet. Jag
hör inte alls till dem. Jag brukar få på
mig etiketten av grundlagsvårdare. Jag
accepterar beteckningen om den betyder
att jag är angelägen om att gällande
grundlag skall åtlydas. Men det utesluter
inte hos mig ett mycket livligt intresse
för grundlagens reformering efter förändrade
förhållanden. Kammaren skulle
förskräckas, om tiden hade tillåtit mig
att här gå igenom Sveriges nu gällande
regeringsform och punkt för punkt peka
på hur mycket däri, som redan är under
utredning och hur mycket därav
som enligt min mening ytterligare skulle
behöva överses. Särskilt har jag, så länge
jag varit här i riksdagen, varit gripen
av ett starkt medvetande om att de utomordentliga
förändringar i statslivet, som
vi har upplevat, inte rimligtvis kan vara
förenliga med att vi utan eftertanke i
alla delar bibehåller en ordning, skapad
under helt andra förutsättningar. Jag
har tjatat om detta nu i halvtannat årtionde,
och jag får säga att det är en stor
glädje för en gammal reaktionär statsrättsprofessor
att man nu omsider, inom
socialdemokratien t. ex., börjar uppmärksamma
att så förhåller sig: här
finns verkligen en del saker att tänka
på. Jag får betyga att det varit med intresse
och verklig sympati som jag sett
den friskhet, med vilken dessa spörsmål
tagits upp och diskuterats i den av herr
Åman och fru Lindström väckta motionen,
och, för all del, jag har också sett
med sympati på folkpartiets reformhåg
i och för sig.

Jag skulle emellertid vilja säga att
denna sympati tills vidare närmast är
platonisk. Jag kan nämligen inte följa
motionärerna, då de tänker sig en utredning,
med en uppgift, närmast besläktad
med den som den danska förfatningskommissionen
hade, då den hade
i uppdrag att skapa en helt ny grundlag.
Ty här antydes ett kommittéuppdrag,
som skulle omfatta över huvud taget allting.
Mot tanken på denna synnerligen
vidsträckta utredning har jag för det
första den invändningen, att den är allt -

Lördagen den 16 mai 1953.

Nr 20.

för omfattande, och för det andra vidhåller
jag vad som har sagts i utskottets
utlåtande, nämligen att det inte går att
sätta i gång en sådan utredning på det
stadium, då alla ännu går här mer eller
mindre trevande i de allmänna författningspolitiska
frågorna, just därför att
diskussionen inte alls varit i gång omkring
dem. Tar man upp frågorna på
detta stadium, blir det att göra ett antal
personer till ett slags studiegrupp —
som bland annat skulle studera den
utomordentligt rikhaltiga litteratur i
detta ämne, som redan finns men som
jag fruktar är föga observerad av riksdagens
ledamöter. Men om det skall tillsättas
en kommitté, som arbetar med resultat
i sikte, bör väl förutsättningen
vara att linjerna och problemställningarna
i allas våra medvetanden något så
när har klarnat. Jag skulle som sagt inte
vara rädd för att — när tiden är inne —
ta upp diskussionen i sådana här ämnen
på bred basis, men tiden är inte mogen,
eller låt oss uttrycka det så: vi är på
grund av vår likgiltighet i årtionden för
de författningspolitiska frågorna icke
mogna att ta upp dem på detta sätt i
hela deras vidd.

Utskottet bär sålunda — och jag är
med på detta i princip — tagit upp de
enskilda frågorna och prövat dem var
för sig. Fru Lindström har ironiserat litet
över att utskottet sagt ja ibland och
nej ibland, som om man plockat på en
prästkrage. Det borde inte ha överraskat
fru Lindström, ty detta är vad utskotten
gör alltid, och det är inte märkvärdigare
att det skett i fråga om detta problemkomplex
än på andra områden.

Jag skall nämna något litet om de olika
frågorna. Det gäller först och främst
folkomröstningen. Ja, herr Elowsson, jag
tar verkligen den saken på allvar; jag
menar verkligen det jag här varit med
om att föreslå. För mig är inte något
avgörande argument mot införande av
en ny ordning att vi, såsom herr Elowsson
sade, aldrig haft något sådant förut.
Detta är den verkliga konservatismens
ståndpunkt. Men jag är inte alldeles
främmande för tanken att införa någonting
som inte funnits förut.

Ang. vissa författningsfrågor.

Utgångspunkten för mig vid denna
saks bedömande är, att det för mig är
en hjärtesak att finna de rätta vägarna
till att aktivisera folket. Kom ihåg, mina
damer och herrar, hur det var för länge
sedan i världen, då demokratien bröt
igenom, hur vi på skilda håll drömde
om ett folk av människor, som omfattade
de allmänna angelägenheterna med
intresse, följde dem, studerade dem, visste
något om dem och ville något i dem.
För min del får jag relatera ett litet personligt
minne från studieåren, därför att
det gjort ett starkt personligt intryck på
mig. Jag läste en bok — det kan kanske
inte intressera kammarens ledamöter
vad det var för bok, men den var skriven
av en författare, som sysslade med
svensk författningshistoria. I boken
fanns det en fras, som jag aldrig glömt,
om huruledes det vädjades till de människor,
som hade något av överhet i sig.
»Ha något av överhet i sig» betyder att
ha läggning för att inte bara se till egna
intressen, kräva och fordra och avvisa,
utan höja sig ur den sfären och känna
sig såsom ansvarig för det hela. Och
den formen tog sig mina drömmar på
den tiden: ett folk, som skulle ha något
av överhet i sig.

Jag skall inte komma med några svartmålningar,
men vi är alla överens om
— handen på hjärtat — att vi på alla de
områden, där vi lever och verkar, i det
politiska och kommunala livet, i olika
slags organisationer o. s. v., vet att vi
upplever bittra besvikelser. Vi har därvidlag,
så vitt jag kan se, ett gemensamt
problem, ett fundamentalt och för oss
alla gemensamt problem för svensk
demokrati: det levande, viljande och
handlande folket. Jag förstår inte den
blindhet, som kan förbise, att det här
står ett mene tekel skrivet på väggen.
Och efter orden mene tekel följer: »Ditt
välde skall tagas ifrån dig.» Jag försäkrar,
mina damer och herrar, att de demokratiska
institutionerna vacklar, ifall
vi kommer därhän, att det inte finns en
levande vilja hos det folk, som är deras
grund. Detta är orsaken till att jag intresserar
mig för folkomröstningen såsom
en väg att mana fram dessa krafter.

Nr 20.

Lördagen den 16 mai 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.

Jag skall inte fördjupa mig i någon
vidare diskussion om saken. Men läser
man utskottsutlåtandet, finner man, att
det avgörande skälet mot folkomröstningen
är, att den skulle kunna bli så
förfärligt farlig för regeringen eller parlamentarismen,
som man uttrycker det.
Det skulle kunna hända det fruktansvärda,
att den regering som sitter med den
parlamentariska majoriteten, finge ett
mothugg i en folkomröstning, och inför
en så fantastiskt äventyrlig situation
känner man sig alldeles villrådig.

Det är lustigt att se, hur den där starka
parlamentariska regeringen figurerar
i allsköns resonemang. Utskottet fasar
för tanken, att regeringens maktställning
skulle kunna rubbas genom en folkomröstning.
Samma resonemang förs i fråga
om valsättet; vi skulle kunna få en
riksdag, som i följd av sin splittring
inte kan skapa underlag för en stark regering.
Herr Bergvall har precis likadana
tankegångar. För honom är det förfärligt
oroande perspektiv, att vi skulle
kunna få det så ställt, att en regering
behövde riskera en eller annan motgång
i första kammaren.

Ärade kammarledamöter! Vår politiska
erfarenhet — inte längre tillbaka än
att de flesta här har varit med om den

— rymmer historien om regeringar, som
verkligen kunnat klara sig, fastän de
tvingats att ibland lida en och annan
motgång eller göra en och annan
kompromiss, som de inte varit så förtjusta
i. Så regerades det i min tidiga
ungdom på 1910-talet, för att inte tala
om 1920-talet. Per Albin Hansson fick
också regera efter den modellen under
halva 1930-talet. Riket bestod emellertid;
det gick ganska bra. Det är ganska
orimligt, hur man skjuter fram den
maktfullkomliga regeringen såsom den
svenska demokratiens egentliga blomma,
som framför alla andra skall ansas och
vårdas.

Jag går över till frågan om valsättet

— det skall bli några mycket få ord.

Man har börjat resonera om majoritetsval.
Ja för all del, det är en tanke
som jag väl kan förstå. Systemet har gått
mycket bra i t. ex. England. Men jag

tror, av skäl som jag inte skall åta mig
att närmare utlägga, att det proportionella
betraktelsesättet gått det svenska
folket i blodet. Vi uppfattar det som
riktigt och rimligt, vid alla val som vi
företar, att de grupper, som är engagerade
skall bli likformigt företrädda.
Vi har ju regler om åtskilliga kommunala
nämnder, som formellt väljs med majoritetsval,
men det har blivit en religion
att de i själva verket skall väljas proportionellt.
Proportionaliteten har blivit
en svensk tradition, som jag tror får
sägas stå utanför diskussionen. Jag vill
tillägga, att om majoritetsval är möjliga
t. ex. i England, så är det därför att de
gäller ett parlament som gör mycket litet,
av vilket det icke förväntas aktiva
insatser i fråga om att läsa handlingar,
studera och utarbeta ändringsförslag
o. s. v. Där kan det spela mindre roll,
hur starkt minoriteten är representerad.
Det är annorlunda hos oss.

Låt mig för tids vinnande och för att
inte provocera min ärade kollega herr
Wahlund, som skall efterträda mig här
såsom talare, att dra ett streck över frågan
om reformering av det proportionella
valsättet, ehuru jag kunde ha mycket att
säga därvidlag, och gå vidare till frågan
om första kammaren.

Det hör till de uppfriskande inslagen
i förstakammarfrågans behandling att se,
huruledes socialdemokratien, som väl
fortfarande har enkammarsystemet på
sitt program, med eu sådan beslutsamhet
har fylkat sig kring första kammaren.
Å andra sidan minns jag från författningsrevisionen
1918, huruledes det
särskilt var liberala krafter, som var intresserade
av att på rent demokratisk
grund göra någonting av första kammaren.
Jag minns hur t. ex. C. G. Ekman och
Mauritz Hellberg på 1920-talet ivrade
för att istärka första kammarens ställning.
Folkpartiets inställning har sålunda
radikalt ändrats. Men det är för
all del icke i och för sig någon större
försyndelse att ändra mening.

Jag skall här bara beröra ett par av
de skäl som anförts. Jag får för det första
säga, att det ligger en viss fördel i att
kammaren till en viss grad företrädes

Lördagen den

av en äldre opinion, att de omslag i
folkmeningen som gör sig gällande retarderas
något, om jag så får säga. Jag
känner vidare ett behov att säga ifrån,
att det är en fördel att till första kammaren
få krafter, som är av sådant slag
att de inte skulle komma in i andra kammaren.
Det är mycket delikat att utforma
några sådana omdömen och med
några adjektiv ange, hur första kammarens
ledamöter borde vara beskaffade.
Jag är inte bara med mina läppar utan
även i hjärtat fullkomligt främmande
för sådana tankar som att första kammarens
ledamöter borde vara »mognare»,
»insiktsfullare» o. s. v., men det
står för mig som någonting av väsentligt
politiskt värde, att det i första kammaren
finns utrymme för män och kvinnor,
som inte har håg eller läggning eller
tillfälle att kasta sig in i stridsvimlet
där ute på den politiska fronten men
som ändå kan tillföra riksdagsarbetet
någonting av betydelse.

Det kan ju framhållas i förbigående,
att det nu inte har kunnat sägas, att
första kammaren har begått några försyndelser
eller har några ogärningar på
sitt samvete. Det är från folkpartiets sida
fråga om ett renodlat teoretiskt och
principiellt upplagt resonemang. Därvid
har naturligtvis utlandet kommit
med i spelet, det har åberopats att det
finns en tendens till enkammarsystem i
andra länder. Ja, det är både si och så
med den saken. Hur det går i Danmark,
vet vi inte. I Norge finns det inte något
rent enkammarsystem, och i Finland
är enkammarsystemet försett med garantier,
som jag inte tror att någon bär i
riksdagen skulle vilja acceptera. Det är
vanskligt att åberopa sådana utländska
förebilder. Inte därför att jag känner
mig så nationell som herr Linden, som
principiellt hyste avsky för det utländska.
Jag är mycket för att hämta erfarenheter
från utlandet. Men man får
vara försiktig när man gör det. Det gäller
att sovra de upplysningar man får
därifrån och se de olika institutionerna
i deras sammanhang.

Jag slutar, herr talman, med att säga,
att det varit mig en glädje att utskottet,

16 maj 1953. Nr 20. 57

Ang. vissa författningsfrågor.
samtidigt som det avvisar den enligt
min tanke förhastade tanken på en övergång
till enkammarsystem, dock har fattat
första kammaren i ögonsikte och vill
se till vad som kan göras för att den
skall kunna bättre fylla sina funktioner
i statslivet. Jag är mycket glad över att
man har reflekterat på min tanke på en
breddning av underlaget för denna kammare.
Det har berett mig en särskild
glädje, att man fått korn på den egendomliga
opraktiska ordning, under vilken
vi arbetar, med samtidig behandling
av ärendena i båda kamrarna.
Redan på den tiden, då jag gick här i
riksdagen som ung utskottssekreterare,
gav mig denna underliga och i intet annat
land kända eller ens tänkbara arbetsmetod
anledning till den ständiga reflexionen:
hur kan vi arbeta under så
orimliga former? Detta hörde till de
käpphästar som jag red mycket ofta,
men jag fann så småningom att den
stötte på patrull och att denna anordning
ansågs vara helig. Jag är glad över
att man omsider börjat reflektera över
den principen. Poängen är ju, att sägs det
någonting vid en frågas behandling i
medkammaren, lämnas det där några
viktiga upplysningar som kanhända omstämmer
den kammaren i en oväntad
riktning, finns det ingen möjlighet för
att dessa upplysningar kommer oss till
handa och påverkar vårt beslut. Inte
heller finns det något utrymme för det
som i varje annat land räknas till det
väsentligaste i tvåkammarsystemet, nämligen
det förnyade övervägandet efter
någon tid. Den ena kammarens beslut
kan kanske befinnas vara grundat på
hastigt tillkomna felaktiga uppgifter, eller
det kan vara en opinion utanför riksdagen,
som gör gällande synpunkter som
blivit obeaktade. Det är ju detta, som
man räknar som den största fördelen
med tvåkammarsystemet i andra länder,
denna möjlighet för nya synpunkter att
göra sig gällande efter någon liten tid.
Jag vill understyrka, att vi i våra gemensamma
utskott har förutsättningen
för att en sådan successiv omprövning
inte skulle behöva medföra att det bleve
lång tid mellan de olika kamrarnas be -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
handling, som i vissa andra länder, där
det kanske behövs månader för förnyad
utskottsbehandling o. s. v.

Jag är som sagt glad över att denna
tanke har tagits upp, och jag hoppas att
man skall kunna göra något av den.

Herr talman! Detta är vad jag hoppas
att vi i dagens situation skall kunna
åstadkomma: en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet,
en rättvis valordning
och vissa reformer i fråga om första
kammaren. Men därmed slutar inte mitt
intresse, herr talman. Jag hoppas livligt
att den diskussion om de författningspolitiska
frågorna över huvud taget, som
det har gjorts en del ansatser till vid
denna riksdag, skall fortgå och att den
skall väcka intresse och framdeles avsätta
frukter.

Herr talman! Jag her att med avseende
å punkterna A) och B) få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven
av herr Håstad och mig. Med avseende
å punkterna C) och D) yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr STEN (s): Herr talman! Enligt
våra oskrivna lagar torde det väl vara
nära nog förbjudet för någon »obehörig»,
alltså någon som inte är motionär
eller utskottsledamot, att deltaga i denna
debatt. Att jag trots detta dristat mig att
begära ordet beror på att jag har mycket
svårt att taga ställning i frågan i enlighet
med något av de alternativ som
vi har att välja på.

Detta beror inte på att jag är anhängare
av beslutande folkomröstning eller
att jag utan vidare är på det klara med
att första kammaren bör avskaffas. Men
i det senare avseendet är jag verkligen
beredd att stödja ett utredningsyrkande.
Även den, som har en mycket stor förståelse
för metoden att hälla nytt vin
på de gamla läglarna, har undan för undan
måst böja sig för kraven på en författningsrevision.

Vad då först tvåkammarsystemet beträffar
står det klart, att mitt historiska
sinne bjuder mig att ta all hänsyn till
den ursprungliga meningen med detta
system. Dessa synpunkter hör naturligt -

vis även beaktas vid en utredning av frågan
nu. Men ändock tror jag för min
del att vårt verklighetssinne bjuder oss
att böja oss för det faktum att första
kammaren är tämligen räddningslöst förlorad.
Detta dels på grund av att demokratiseringen
gjort kamrarna allt för
lika varandra och dels på grund av det
sätt varpå första kommaren har rekryterats
i senare tid. Även om man ju
bör undvika att tala om rep i hängd
mans hus kan man inte komma ifrån
den förändring som har skett i detta
senare avseende. Visserligen träffade jag
en ledamot av konstitutionsutskottet under
utskottets behandling av dessa motioner
som förtalte mig, att den dagen
hade han räddat första kammaren med
åberopande av Gävleborgs läns representation.
Han hade i utskottet framhållit,
att det dock fanns ett län — han
hade inte nämnt dess namn — som i
sin representation hade en förutvarande
stats- och utrikesminister, som brukar
vara den ledande mannen i Sveriges delegation
i Förenta Nationerna, en förutvarande
gruppledare i sitt parti här i
kammaren och en förutvarande politisk
statssekreterare, ett län som i sin representation
faktiskt inte har mer än en
landstingsman och en stadsfullmäktigordförande.
Men bortsett från att det ju
inte är fråga om något Sodom, är jag
inte övertygad om att det räcker med
sex rättfärdiga. Missförstå mig nu inte,
ärade kammarkamrater! Jag står här
inte som representant för fariséerna i
templet. Det är inte något fel på första
kammarens ledamöter, men nog måste
vi medge att våra väljarkorporationer i
regel har upphävt karaktärsskillnaden
mellan kamrarna så grundligt som möjligt
är.

Den andra anledningen till att jag
tror att första kammarens dagar är räknade
är att nutidens medborgare uteslutande
anlägger rationella synpunkter
på denna fråga. Och då kan man nog inte
komma ifrån, att en enkammare onekligen
skulle kunna svara för lagstiftningen
och beskattningen, vilket ju av
ålder varit riksdagens främsta arbetsuppgifter.
Det kan hända att man finge

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

införa några rent tekniska garantier
emot överraskningar, t. ex. på grund av
hög frånvarofrekvens; inte i form av
kvalificerad majoritet utan snarare någon
extra »läsning» under vissa förhållanden
eller i vissa frågor. Möjligt är ju
även att denna enkammare, utan att den
i princip gjordes större än den nuvarande
andra kammaren, finge reformeras
i någon mån, t. ex. därigenom att
bostadsbandet lättades beträffande ett
antal mandat. Men rent principelit måste
man ju medge, att frågan icke vore
olöslig.

En fråga, som intresserar mig mycket
och som är den egentliga anledningen
till att jag har begärt ordet, är, att
därest enkammarsystem infördes för lagstiftningen
och beskattningen, inställer
sig den fråga, där den ärade talesmannen
för utskottsmajoriteten tog ordet ur
min mun, när han talade om att »hyra
ut» den kammare som blir ledig för något
ändamål som är aktuellt i vår tid.

För 25 år sedan väckte jag ett förslag
om ett »ekonomiskt parlament», och i
slutet av förra året var jag på nytt inne
på samma tanke. Jag kommer dit på
tvenne sammanlöpande vägar.

Den ena är att samhället i allt högre
grad sysslar med ekonomiska frågor.
Även om riksdagen respekterar det ekonomiska
livets egna lagar, intresserar vi
oss i stigande utsträckning för dess utveckling
och förkovran, nämligen oavsett
om vi är anhängare av planhushållning,
ramhushållning eller så kallat enskilt
näringsliv. Det är nämligen så, att
förutsättningarna för fortsatta framsteg
på det sociala området ligger på det
ekonomiska området.

Den andra väg som för mig fram till
detta resultat är att det onekligen förhåller
sig så, att det ekonomiska livet icke
är företrätt i riksdagen i förhållande till
sin betydelse. Det är sant, att jordbrukare
och arbetare också representerar näringslivet,
att kommunalmän och landstingsmän
icke står främmande för detsamma
och att riksdagsarbetet ger ledamöterna
tillfälle att förkovra sina insikter
även på dessa områden. Men det är
lika sant, att ledande industrimän, bank -

Ang. vissa författningsfrågor.
män, fackföreningsmän, föreningsbönder
och kooperatörer är ganska sällsynta och
någon gång också främmande fåglar i
vår riksdag. Då det väl ibland beror mera
på tur än på skicklighet att några sådana
män väljes, skulle man t. ex. kunna
tänka sig, att i denna kammare stockholmsbänken,
som onekligen under de
senaste perioderna hållit oss med några
av de främsta männen av detta slag, efter
detta års utgång skulle sakna sådana.
Det skulle utan tvivel märkas.

Min tankegång är alltså den, att om
lagstiftningen och beskattningen — de
så att säga ordinarie parlamentariska arbetsuppgifterna
— skulle kunna ombesörjas
av en enkammare, i huvudsak av
andra kammarens nuvarande karaktär,
skulle första kammaren med fördel kunna
omvandlas till ett ekonomiskt parlament,
sammansatt av sådana krafter
som, med de krav som numera ställes
såväl i vårt politiska som i vårt ekonomiska
liv, i regel icke kan stå till förfogande
för riksdagsarbetet. Vi har alla
mött sådana män bland industriens,
jordbrukets, skogsbrukets, bankvärldens,
fackföreningsrörelsens och kooperationens
spetsar. När jag strax före jul återupplivade
min gamla tanke på ett ekonomiskt
parlament, var det på grund av
att jag under loppet av några få dagar
händelsevis hade varit i tillfälle att lyssna
till några av dessa män från skilda
arbetsfält. Jag hade då inte kunnat undgå
att få ett starkt intryck av hur värdefullt
det skulle vara, om de kunde
sammanföras några dagar om året eller
kanske ett par gånger om året för överläggningar
i de allt flera och allt stöd
gemensamma frågorna på det ekonomiska
livets område.

Naturligtvis åtar jag mig inte att ens
skissera en sådan församlings konstitutionella
ställning och befogenheter. Jag
har en gång framkastat, att den kunde
vara en »bolagsstämma» för statens ekonomiska
engagemang. Men därmed är
måhända förenade så stora olägenheter,
bl. a. församlingens matematiska politisering,
att denna tanke icke kan realiseras.
Kanske skulle en sådan representation
för det ekonomiska livet utöva ett

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.

tillräckligt stort inflytande genom sin
blotta tillvaro, så att konstitutionella befogenheter
därvidlag spelar mindre roll.

Man kan naturligtvis svara mig: »Detta
är ju den rena korporativismen. Mussolini
och Hitler har för evärdliga tider
misskrediterat denna tanke.» Jag behöver
som svar härpå inte citera den tidigare
gävlerepresentanten P. P. Waldenströms
ord, att om själva djävulen säger,
att 2 gånger 2 är 4, så är det sant. Det
finns nämligen ingen släktskap mellan
min tanke och den skenparlamentarism
som jag nyss nämnde. Inom parentes
sagt fick jag nyligen läsa i en tidning,
att Churchill för några årtionden sedan
varit inne på denna tankegång genom att
tala om en »ekonomikammare». Min inspirationskälla
var annars den ekonomiska
världskonferens som hölls någon
gång i mitten av 1920-talet, med en
svensk representation, som även innefattade
fackföreningsmän och kooperatörer,
och den norska ekonomiska rikskonferens,
som hölls ungefär vid samma
tid och där landsorganisationens dåvarande
ordförande Ole O. Lian spelade en
roll. Kanske kan jag dit räkna även ett
ungdomsminne från detta hus, den Liibeckska
arbetsfredskonferensen i mondistisk
anda, som onekligen var en svala
som förebådade en sommar på sitt område.

När vi är mogna att uppta förstakammarproblemet
till allvarlig diskussion, så
är det min förväntan att de tankar, som
jag nu i all bristfällighet har refererat,
också upptas till prövning. För min del
hade jag gärna velat vara med om att
göra det redan vid denna riksdag. Jag
har tidigare här i vinter upplevat att
man efterlyst två betydelsefulla frågor
som var för sig är av intresse — om
inte som dagens ärende för hela nationen,
så i varje fall för vardera halva
nationen — vilket visar att man sällan
för tidigt beslutar att uppta en stor fråga
till utredning. Det ena fallet gällde arbetarpensioneringen,
och det andra rörde
grunderna för fastighetsbildningen.

Beträffande folkomröstningsinstitutet
skall jag endast anföra en synpunkt som
kompletterar vad som yttrades av herr

Nils Elowsson, nämligen att utvecklingen
i vårt land — vilket herr Herlitz synes
ha förbisett — under det senaste
tredjedels seklet bär gått i motsatt riktning.
Vi har alltså på det kommunala
området övergått till fullmäktigeinstitutioner
i stället för stämmor och rådstugor,
och på det fackliga området har vi
övergått från omröstningar till befullmäktigade
ombudsförsamlingar, i den
insikten att det ju i själva verket icke
rör sig om demokratiens princip utan
uteslutande om dess teknik. Man har
svårt att föreställa sig att den beslutande
folkomröstningen skulle vara förenlig
med vårt parlamentariska demokratiska
system.

Till sist en konservativ synpunkt, som
utgör ett oöverstigligt hinder för att jag
skulle kunna följa utskottet i en av
punkterna i dess hemställan. Man har
givit ett halvt finger åt den omöjliga
tanken att fördela utskottsplatserna efter
kamrarnas storlek. Så länge första
kammaren existerar måste den hålla på
sin grundlagsenliga rätt till lika behörighet
och myndighet. När någon av kammarens
ledamöter härom året uppträdde
som en liten »fraktion» till tankegångarna
i andra kammaren på detta område,
där man vill lösa frågan med utgångspunkt
från det arbetslöshetsproblem som
lär föreligga där inne, så var vi väl tämligen
eniga om att betrakta denna lilla
fraktion som »förrädare» gentemot första
kammaren. Nu står kammaren i begrepp
att på konstitutionsutskottets inbjudan,
både i motiveringen och i hemställan, ge
— som jag uttryckte det — ett halvt
finger åt denna tanke. Det stycke, som
börjar med »Även om starka skäl» och
som slutar »som tar hänsyn till antalet
ledamöter i kamrarna», bör därför utgå
ur utskottets motivering.

Jag framställer yrkande härom, och
jag yrkar även av samma anledning avslag
på vad utskottet hemställt under
punkt C. I övrigt röstar jag i första hand
för bifall till fru Lindströms yrkande
såsom varande det, som ligger närmast
de synpunkter om en förutsättningslös
utredning även av förstakammarproblemet,
som jag här har anfört.

Lördagen den 1C maj 1953.

Nr 20.

Herr WAHLUND (bf): Utvecklingen
har inte gått i riktning mot folkomröstning,
sade herr Sten nyss. Det är sant,
och herr Sten skulle ha kunnat gå längre
tillbaka i historien och visat att från
början, alltså på den tiden då ordet demokrati
först präglades, liknade demokratien
ganska mycket just en folkomröstning.
Jag tänker på situationen i de
gamla grekiska stadsstaterna och hos våra
nordiska förfäder. Men detta, att utvecklingen
gått i en annan riktning, blir,
herr Sten, just för mig ett motiv för
folkomröstning.

Den demokrati vi har i dag blir ju en
demokrati på valdagen: varje man, varje
kvinna en röst. Valmännen får välja
mellan olika riktlinjer för samhällsverksamheten,
sådana de dras upp i valprogrammen.
Valmännen överlämnar sin
beslutanderätt till folkrepresentanterna.
Dessa delegerar sin beslutanderätt till
andra genom majoritetsval, genom proportionalitetsval
eller på annat sätt. Så
får vi här en politisk hierarki med regeringen
längst upp, en regering som baserar
sitt inflytande på en riksdagsmajoritet.

Det ter sig för mig som alldeles självklart,
att det i detta system någon gång
kan inträffa, att vad man beslutar går
emot en folkmajoritets uppfattning. Herr
Bergvall har utvecklat den saken, och
jag tycker att den är alldeles självklar.
Det uppkommer nya frågor mellan valen,
och vi vet också att vid valen bara
vissa stora spörsmål fångar intresset och
att faktiskt de politiska partierna undviker
frågor som skär genom partigränserna.

Jag anser alltså, att det finns behov
av en möjlighet till såväl rådgivande
som beslutande folkomröstning. Emellertid
går jag därvidlag mera försiktigt
fram än vad högern och folkpartiet gör.
I utredningen i detta ämne förordade
jag, att beslutande folkomröstning — och
för all del också rådgivande —- skulle
få utlösas, endast om den påyrkades av
en tredjedel av medlemmarna i de båda
kamrarna.

Utskottet vill ställa strängare krav eller
säger åtminstone att det är fråga

Ang. vissa författningsfrågor.
om ens tredjedelen räcker till. I den
reservation, som avgivits av herr Bergvall
m. fl., tycker reservanterna, att detta
uttalande från utskottets sida vittnar
om en misstro, som man säger, mot
minoriteten i folkrepresentationen. Jag
vill för min del säga, att min inställning
inte bottnar i misstro mot minoriteten.
Jag anser helt enkelt att det här gäller
någonting så nytt och oprövat att
man därför bör gå försiktigt fram. Jag
menar också, utan att jag på denna
punkt vill överdriva, att en folkomröstning
givetvis är en omständlig historia
som kostar mycket pengar. Kanske
inte minst för folkomröstningsinstitutets
egen skull bör man se till att det
inte missbrukas. Framför allt anser jag
man bör se till, att folkomröstning inte
skall kunna förekomma i sådana fall,
där det på förhand ter sig som självklart
att den inte leder till något resultat.
Har yrkandet om en folkomröstning
inte kunnat samla mer än en fjärdedel
av representanterna i vardera kammaren,
är det inte stora utsikter för att
det förslagsställarna vill skall omfattas
av hälften av folket.

När det gäller punkten A i utskottets
betänkande, kan jag alltså inte följa utskottet,
men jag kan inte heller följa
reservanterna. Jag anser det meningslöst
att här komma med något särskilt
yrkande och kommer därför att vid voteringen
avstå på den punkten, herr talman.

Jag kommer sedan till valreformen.
Herr Herlitz sade, att han inte ville provocera
fram mig, och jag skall kvittera
genom att inte uppehålla mig vid valmetoderna
vid denna sena timme. En
sak måste jag i alla fall säga till herr
Karl August Johanson.

Han påminde kammaren om en debatt,
som vår minnesvärde vän Bickard Lindström
och jag hade här en gång. Jag
säger i dag som jag sade då, att jag inte
alls är någon principiell motståndare
till enmansvalkretsar. Jag säger ungefär
som herr Herlitz sade nyss: »för
allan del». Men det är dock som utskottet
säger — vilket blir avgörande för
mig —■ att det proportionella valsättet

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
nog har en sådan förankring hos folket,
att frågan om enmansvalkretsar inte
är aktuell. Skulle herr Karl August
Johanson tro att jag har fel på den punkten,
har han möjlighet att ta initiativ
till rådgivande folkomröstning och få
reda på vad folket tänker. Jag är ganska
säker på att jag får rätt.

Jag kan alltså, såsom herr Herlitz och
säkert många andra önskar, avstå från
att tala om valmetoderna, och jag vill
bara säga, att jag helt instämmer i vad
utskottsmajoriteten sagt. Vi skall försöka
få ett ur rättvisesynpunkt godtagbart
resultat —■ det är huvudregeln — men
jag tillägger med utskottet, att man inte
får driva de proportionella rättvisesynpunkterna
så långt, att det inbjuder till
splittring i småpartier.

Herr talman! Beträffande punkterna
B, C och D i utskottsbetänkande! kan
jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (s): Herr
talman! När vi i fjol diskuterade frågan
om folkomröstning, yttrade jag mig
ungefär så, att man inte bör fingra på
författningen, annat än när det finns ett
verkligt behov av att göra ändringar i
den. I konsekvens med denna uppfattning
måste jag i dag vända mig emot
kravet på en utredning, som innebär eller
i varje fall siktar på en omstöpning
av vår konstitution.

Det har enligt min mening inte inträffat
någonting som motiverar en allmän
författningsrevision. Det förhållandet,
att en del medborgare och medborgargrupper
diskuterar författningsfrågor
av olika slag, är inte detsamma som att
dessa frågor äger någon aktualitet. Sådana
diskussioner och framstötar har
tidigare förekommit och lär väl inte utebli
framdeles, men det kan inte vara
fråga om att dessa framstötar har någon
aktualitet, förrän det kan påvisas,
att det finns en allmän folkmening
bakom kraven, och ett sådant konstaterande
kan man inte göra i dag.

Jag skulle som ett faktum vilja fastslå
att vår författning har visat sig vara
tämligen ändamålsenlig och att vårt
parlamentariskt demokratiska system

ingalunda har kört fast, utan att den
svenska demokratien i stort sett fungerar
mycket väl. Jag kan därför inte se
något skäl till att man nu skall släpa
ihop en hel rad författningsproblem, av
vilka många är inaktuella, till en stor
mammututredning om hela vår författning.

Men det är självklart, herr talman, att
jag inte motsätter mig överväganden av
olika frågor som berör den svenska författningen.
När det t. ex. gäller frågan
om valsättet, är det helt enkelt nödvändigt
att ett sådant övervägande kommer
till stånd. Det valsystem, som vi hade
före år 1952, var, som jag tillät mig säga
i fjol, inte alls så dåligt som en hel del
har gjort gällande. Men det hade ett par
svagheter: mandatfördelningen blev rätt
ojämn på grund av att många valkretsar
var tämligen små och valsystemet utgjorde
ett incitament till bildandet av
valkarteller. Alla har vi emellertid varit
överens om att vi skulle försöka komma
ifrån valkartellerna. Det var därför vi
införde den provisoriska valmetod, som
nu gäller. Detta var framför allt ett försök
att komma ifrån kartellsystemet.
Den nya valmetoden har slagit bra ut,
men den är ett provisorium. Det är
självklart att man inte kan nöja sig med
ett sådant, och därför måste det fattas
beslut om valsystemet under den valperiod,
som vi nu är inne i. Men den frågan,
herr talman, kan inte kopplas ihop
med de andra författningsfrågor, som
här berörts i motioner och reservationer.
En sådan mammututredning, som
här har ifrågasatts, kommer att spänna
över så lång tid, att det över huvud taget
inte är tänkbart att man skall kunna
inordna valsättsfrågan i densamma. Vi
måste därför ta ställning till valsättsfrågan
alldeles oberoende av vilken inställning
vi har till de andra här berörda
problemen.

Jag skall inte gå in på de skäl som talar
för och emot olika valsystem. Tidpunkten
är sen, och det finns ingen anledning
att upprepa vad andra talare redan
sagt. Tillåt mig bara säga några ord
i anslutning till vad herr Karl August
Johanson yttrade!

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Det är ett avsnitt av valsättsfrågan,
som inte har blivit allvarligt behandlat,
och det är frågan om införande av
majoritetsval. För min del har jag i
tvenne sammanhang givit uttryck för
min sympati för detta system. Att jag
har kommit att intressera mig för det,
beror på att jag har funnit att proportionalismen
leder till rena orimligheter.
Det har gripit omkring sig en sjuka här
i landet, som man skulle kunna kalla
proportionalismsjukan, som blir allt
värre. Man kommer inte att ge sig, så
länge inte den fullständiga matematiska
rättvisan är genomförd. Inför de konsekvenserna
ryggar jag tillbaka, herr talman,
och jag föredrar att återgå till det
majoritetsvalsystem som vi tidigare hade,
dock med den ändringen att vi genomgående
bör försöka åstadkomma
enmansvalkretsar.

Då kan man ställa den frågan: är detta
ett problem som behöver kostas på en
särskild utredning? Jag förstår mycket
väl att en sådan fråga kan göras. Vi
har här i landet haft både majoritetsval
och proportionella val. Vi har alltså
erfarenheter av bådadera, och det tillkommer
vem som helst att bedöma vilket
av de systemen som är det bättre.
I England förekommer majoritetsval, och
vi kan mycket väl bedöma, hur systemet
där faller ut. Det är möjligt att detta
inte är någon utredningsfråga, utan endast
en politisk lämplighets- och omdömesfråga.

Men det finns kanske ändå en sak i
sammanhanget som behöver utredas.
Detta är inte bara en politisk fråga, utan
det är också en teknisk fråga — frågan,
om det låter sig göra att uppdela dagens
Sverige i enmansvalkretsar på ett
sådant sätt, att man får valkretsar av
något så när samma storlek. Jag föreställer
mig att det är där svårigheterna reser
sig. Man måste nog i varje fall släppa
kravet på att valkretsarna skall vara
ungefär lika stora. Man får ha större
och mindre valkretsar vid sidan av varandra.
Systemet gick bra i gamla tider,
då man följde stadsgränser och häradsoch
domsagogränser, men det går självfallet
inte lika lätt med den folkomflytt -

Ang. vissa författningsfrågor.
ning som skett i samhället sedan dess.
På den punkten är det naturligtvis angeläget
att det sker en undersökning. Jag
delar därför herr Karl August Johansons
uppfattning att utskottet bort föreslå
och riksdagen bör besluta en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning även beträffande majoritetsvalsystemets
införande.

Jag kommer så till frågan om folkomröstningen.
Även på den punkten har
jag haft tillfälle att yttra mig tidigare i
kammaren och behöver därför inte ägna
mig så mycket åt den. Jag behöver bara
upprepa att jag är en övertygad motståndare
mot införande av beslutande folkomröstning
i vårt land. Herr Herlitz ironiserade
över den rädsla som konstitutionsutskottet
hade gripits av vid tanken
på att det skulle bli besvärligt med
regeringsbildningen och att regeringarna
skulle få svårigheter. Konstitutionsutskottet
må svara för sig självt. För min
personliga del är inte rädslan så förfärligt
stor, att jag tror att vi inte skulle
kunna överleva de svårigheterna. Men
jag kan inte förstå, varför man skall
göra en sak krångligare och svårare än
den är. Har vi ett system, som fungerar
något så när bra, finns det väl ingen anledning
att krångla till det så att blir
ineffektivare. Detta är väl inte att gå
den rätta vägen.

Jag vill tillägga att frågan om folkomröstning
ju inte heller behöver utredas
så särdeles mycket. Den har redan utretts
i två omgångar, nämligen i början
av 1920-talet av en stor kommitté och
av 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning.
Problemet är alltså tämligen
väl kartlagt. Vad det gäller är att ta
ståndpunkt till de förslag som föreligger
— att acceptera eller förkasta —
och vad beträffar förslaget om beslutande
folkomröstning tvekar jag inte ett
ögonblick att förkasta det.

I anledning av vad som här yttrats
om regeringarna och regeringsmakten
vill jag säga, att vi här i landet har erfarenheter
av både perioder med starka
regeringar och svaga. Denna fråga är
verkligen ingenting att ironisera över,
ty jag tror att erfarenheterna visar, att

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
ett tillstånd, där regeringen sitter och
gungar jämt och inte vet, huruvida den
har majoritet eller ej, inte är något att
eftersträva. Det måste för vårt demokratiska
system vara ett önskemål att
även regeringsmakten är stabil och
stark. Det behöver ingalunda innebära
att regeringen blir maktfullkomlig, som
herr Herlitz uttryckte sig.

I anslutning till vad jag nu sagt om
regeringsmakten och dess ställning, därest
en beslutande folkomröstning skulle
inpassas i vårt demokratiska system,
skulle jag vilja gå till förhållandena i
England och göra det tankeexperimentet,
att den Churchillska regeringen
skulle vara beroende av ett system, där
en minoritet i parlamentet när som helst
kunde påkalla folkomröstning om viktiga
beslut, som regeringen fattat eller
står i begrepp att fatta, eller om viktiga
förslag. Såsom herr Herlitz kanske förstår,
är jag inte någon särskilt stor beundrare
av det konservativa regementet
i England, även om jag erkänner
Churchills förtjänster i mycket hög
grad. Mina sympatier ligger nog på den
andra sidan. När vi nu emellertid har
en regering Churchill i England, anser
jag, att den bör ha möjlighet att genomföra
sitt program. Det mår England och
världen i övrigt bäst av. Jag önskar inte
Churchill så illa, att han skulle begåvas
med det demokratiska system, som en
del ledamöter av den svenska riksdagen
vill begåva vårt land med.

Om jag sedan går över till förstakammarfrågan,
förstår jag att man kan ha
olika mening om huruvida det skall
vara en eller två kamrar i den svenska
riksdagen. Om vi hade enkammarsystem
i dag, skulle väl knappast någon komma
på idén att föreslå införande av tvåkammarsystem.
Nu har vi emellertid sedan
bortåt hundra år tillbaka tvåkammarsystem,
och detta tvåkammarsystem
har, såvitt jag förstår, inte visat sig oändamålsenligt.
Det är klart att det ibland
medför litet större omgång när det gäller
att fatta beslut. Vi får fatta beslut i
två lokaler och i två församlingar, varjämte
vi ibland måste ha gemensamma
voteringar eller sammanjämkningar. Men

inte har dessa svårigheter varit av det
slaget, att man behöver rusa i väg och
kräva att första kammaren skall avskaffas.
Det är självklart att det kan tänkas
vissa komplikationer med tvåkammarsystem.
Med det parlamentariska system,
som vi har, kan det tänkas att en regering
har majoritet i andra kammaren
men inte vid gemensamma voteringar,
varför det kan bli svårigheter för regeringen.
Hittills har det dock inte visat
sig några sådana svårigheter, och skulle
de inträffa, finns det alltid möjlighet
att företa en riksdagsupplösning och
vädja till folket i val. Skulle det införas
en större möjlighet att påfordra rådgivande
folkomröstning, har man även
den vägen att skapa klarhet i hur folket
vill ha det.

Jag kan alltså inte se något avgörande
skäl som talar för att vi nu bör aktualisera
frågan om första kammarens vara
eller inte vara.

Jag tycker nog för övrigt att det ligger
en sund tanke i detta, att man har
en kammare, som är våld direkt av folket,
och en senat, som är vald av länsriksdagarna,
d. v. s. av landstingen. Sedan
skall jag inte ingå på frågan, hur
dessa valkorporationer, dessa länsriksdagar,
sköter sin uppgift att utse ledamöter
i första kammaren, ty i det fallet
är jag jävig liksom många andra.

Men även om man alltså anser, att
tvåkammarsystemet ännu inte tjänat ut,
kan man diskutera frågan om vissa reformer
av det system som vi nu har.
Konstitutionsutskottet har, såsom vi sett
och hört, varit inne på den linjen, att
man inom tvåkammarsystemets ram skulle
kunna genomföra en del partiella reformer.
Jag vill inte bestrida, att det
kan finnas motiv för en del sådana. Jag
tar först den fråga, som en talare alldeles
nyss berörde, nämligen frågan om
utskottsplatsernas fördelning mellan
kamrarna.

När vi för en del år sedan behandlade
frågan om riksdagens arbetsformer
i det särskilda utskottet, reserverade
jag mig jämte nuvarande talmannen i
andra kammaren och ytterligare en ledamot
för att man åtminstone skulle

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

överväga den tanken att genomföra en
sådan utskottsrepresentation, att utskottsplatserna
fördelades mellan kamrarna
med hänsyn till deras ledamotsantal.
Någon större anklang vann inte
vår tanke den gången.

No ser jag att konstitutionsutskottet
åtminstone kommit så långt, att det inte
vägrar att diskutera frågan, vilket ju
alltid är ett framsteg. Jag kan nämligen
inte förstå den ståndpunkten, att man
väl kan diskutera, huruvida första kammaren
skall bestå eller inte, men vägrar
att över huvud taget diskutera, om utskottsplatserna
skall fördelas på det ena
eller andra sättet. Jag tycker att konstitutionsutskottets
förslag innebär ett litet
framsteg, även om jag är väl medveten
om de svårigheter, som här kommer
att uppstå.

Sedan är det en annan sak, som berörts
i olika sammanhang, när man diskuterat
den svenska riksdagen och den
svenska parlamentarismen, och det är
att folkviljan släpar efter i första kammaren,
som man brukar säga, dels på
grund av att mandattiden är så lång, dels
på grund av att förnyelsen sker successivt.
Jag kan för min del inte neka till
att jag anser att åtta år är en något för
lång mandattid. Det kan inte vara nödvändigt,
att mandatperioden i första
kammaren är jämnt dubbelt så lång som
i andra kammaren. Jag skulle mycket
väl kunna tänka mig att den nedsattes
till, låt mig säga sex år. Jag skulle till
och med kunna tänka mig fyra år, men
givetvis med bibehållande av den successiva
förnyelsen.

Det har här talats om den samtidiga
behandlingen av ärendena i riksdagens
båda kamrar. Jag medger att däri ligger
en olägenhet, som man bör försöka komma
ifrån. .lag tror nog också att det
skall bli möjligt att komma över den
olägenheten. Det är klart att det är önskvärt
att ärendena behandlas i kamrarna
på ett sådant sätt, att regeringsledamöterna
kan bevaka sina ärenden fullt ut
och inte behöver riskera att samma frågor
kommer upp vid samma tidpunkt i
båda kamrarna. Även ur andra synpunkter
är det önskvärt med en ändring. Det

5 Första kammarens protokoll 1953. Nr 20.

Ang. vissa författningsfrågor.
riktigaste skulle enligt min mening vara
att alla frågor först behandlades i
andra kammaren och därefter gick till
första kammaren. Men det är ju inte det
väsentliga här, utan det väsentliga bär
är att kunna åstadkomma en annan ordning
än den, som för närvarande råder.

Jag medger alltså, herr talman, att det
här och var kan göras reformer, soon är
rimliga och praktiska. De synpunkter,
som jag här refererat, leder mig fram
till att konstitutionsutskottets formuleringar
i nuvarande läge är tämligen väl
avvägda. Även om jag inte skulle vilja
skriva under allt som sagts, är jag för
min del beredd att ansluta mig till konstitutionsutskottets
förslag. Dock vill jag
göra den uttryckliga reservationen att
jag i fråga om valsättet alltjämt ansluter
mig till herr Karl August Johansons mening.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Jag
skall inskränka mig till några reflexioner
om folkomröstningsinstitutet.

Jag var motionär år 1948, när riksdagen
skrev och begärde utredning, och
interpellerade något år senare, för att
stöta på regeringen, då jag tyckte att
den dröjde för länge med att sätta i
gång utredningen. I min motion framhöll
jag att den klassiska engelska parlamentarismen
bygger på den förutsättningen,
att det endast finns två politiska
partier, isom tävlar om makten. Ehuru
denna förutsättning saknas i de flesta
länder, har man velat efterlikna England
och sökt utarbeta egna varianter av det
parlamentariska systemet. Man kan ju
här inskjuta — särskilt sedan ett par
talare uttryckt sympati för majoritetsval
på samima sätt som i England — att detta
parlamentariska system inte alltid har
slagit så väl ut i England heller. Det har
varit rätt långa perioder, då systemet
haft svårigheter att fungera. På 1920-talet, när Labour trädde fram, bröt man
med tvåpartisystemet, och det dröjde
ganska länge, innan det liberala partiet
blev så söndersmulat, att man återigen
kom tillbaka till tvåpartisystemet. Det
har inte heller på sistone lyckats för

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.

England att tå fram en verkligt arbetsduglig
majoritet. År 1950 fick sålunda arbetarpartiets
ledare nöja sig med en majoritet
av, jag tror det var 6 å 7 röster
i underhuset, och år 1951 fick Churchill
16 rösters majoritet i underhuset, vilken
i dessa dagar har ökat till 18. Man anser
i England att detta är alltför små majoriteter
för att regeringen skall vara fullt
arbetsduglig.

I min motion yttrades starka sympatier
för det schweiziska systemet. Enligt
detta är som bekant alla större partier
ständigt företrädda i regeringen. Grundtanken
är att ett land inte kan styras på
ett tillfredsställande sätt, om regeringen
endast stöder sig på den ena hälften av
folket eller på en minoritet. Jag kan bl. a.
erinra om att statsminister Per Albin
Hansson flera gånger framträdde som förespråkare
för en permanent samlingsregering
och att många statsvetenskapsmän
i vårt land, kanske flertalet, hyser
sympatier för en sådan omläggning av
regeringssystemet.

Det brukar anföras mot samlingsregeringen,
att den innebär en betydande
maktkoncentration och att den offentliga
politiska debatten försvagas. I motionen
uttalades att om systemet med
permanent samlingsregering komme att
tillämpas i vårt land, torde det vara nödvändigt
att vi liksom i Schweiz begagnar
folkomröstningsinstitutet för att valmanskåren
direkt skall få säga sin mening
om viktiga politiska frågor. Frågan
om införande av permanent samlingsregering
tillhör helt den praktiska
politiken men synes knappast vara mogen
för förverkligande.

Oberoende av om denna stabila samverkan
kommer till stånd eller ej, kan
naturligtvis användning av folkomröstning
motiveras med liknande skäl, som
anförts för systemet med samlingsregering.

Konstitutionsutskottet har accepterat
tanken på ett utbyggande av folkomröstningsinstitutet
och anser att det skulle
kunna medföra ett mer aktivt deltagande
från folkets sida i statsverksamheten.
Detta syfte kan emellertid, enligt utskottets
mening, i väsentlig utsträckning vin -

nas genom en utbyggnad av det rådgivande
folkomröstningsinstitutet. Att meningarna
är synnerligen delade om
lämpligheten av att införa beslutande
folkomröstning, medan det råder större
enighet om ett ökat utrymme för konsultativ
folkomröstning, får man väl ge utskottet
rätt i efter den diskussion som
förekommit. Frågan om en permanent
samlingsregering som på ett naturligt
sätt skulle kunna kompletteras genom
beslutande folkomröstning, bar inte heller
vunnit någon ökad anslutning under
de senare åren. Tvärtom har motsättningarna
skärpts på ett sådant sätt, att
det nu är svårare att vinna gehör för
samlingstanken än det var för fem år sedan.

Under sådana förhållanden, och då
förslaget om en utbyggnad av det rådgivande
folkomröstningsinstitutet innebär
ett framsteg, kan jag för min del godtaga
utskottets ståndpunkt.

Herr PERSSON, OLA (k): Herr talman!
Endast ett par ord till deklaration, huru
vi i den kommunistiska gruppen kommer
att ställa oss vid omröstningen i de
olika förslagen. I andra kammaren har
min partikamrat herr Senander i ett
längre tal utvecklat och motiverat vårt
ståndpunktstagande till en mera allmän
och omfattande författningsrevision. Jag
kan därför bidraga till riksdagsarbetets
rationalisering genom att inskränka mitt
anförande till endast några ord i anslutning
till de ställda yrkandena.

Vi kommer under punkten A) att rösta
för utskottets hemställan. Vi anser
nämligen att en utbyggnad av det rådgivande
folkomröstningsinstitutet bör
ske och förväntar därför att förslag i
ärendet skall framläggas av Kungl. Maj:t
under innevarande mandatperiod för
andra kammaren. Jag yrkar sålunda bifall
till utskottets förslag under punkten
A).

Under punkten B) anser vi, att valsystemet
för val till riksdagens andra
kammare bör lösas så, att de politiska
meningsriktningarna får lika chans, att
varje röst får lika värde och att valsys -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

temet får en definitiv lösning i denna
riktning under innevarande mandatpe
riod för andra kammaren. Kommunistiska
partiets mandat i andra kammaren
kostar för närvarande 34 000 å 35 000
röster, då exempelvis de socialdemokratiska
mandaten kostar 14 000 å 15 000
röster. Rikslista eller annat utjämningsförfarande
får prövas vid frågans avgörande.
Härvidlag sammanfaller våra synpunkter
med de i reservationen 2) under
punkten B) ställda yrkandet, till vilket
jag också ber att få yrka bifall.

Under punkten C) hemställer utskottet
om utredning av frågan om partiella
reformer inom tvåkammarsystemets ram,
berörande första kammarens sammansättning,
ställning och funktioner. Detta
förutsätter att tvåkammarsystemet skall
bibehållas. Nog bör det vara angeläget
att på allvar ställa frågan, huruvida ett
bibehållande av första kammaren är sakligt
motiverat eller icke. En utredning
bör, synes det oss, i första hand inriktas
på att besvara denna fråga men därjämte
också att utreda frågor, som har med
partiella reformer inom det nuvarande
tvåkammarsystemets ram att skaffa. I
denna fråga ansluter vi oss till det i reservationen
nr 2) under punkten C)
framstiillda yrkandet.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman! Jag
har i utskottet varit med om att diskutera
en del av de frågor, som här berörts,
och jag skall därför be att få avge
en deklaration beträffande min syn på
dessa frågor.

Jag beklagar att fru Lindström har
avlägsnat sig från kammaren. Hon yrkade
bifall till en motion, som hon varit
med om att väcka i denna kammare,
och hon beklagade att utskottet icke
kunnat ansluta sig till motionen.

Herr Bergvall ansåg, om jag förstod
honom riktigt, att konstitutionsutskottet
var konservativt. Ja, kanske man kan
säga det. Men utskottet har ju till uppgift
att vårda — och kan jag tillägga
att ansa — våra grundlagar, och innan
utskottet framlägger några förslag vill

Ang. vissa författningsfrågor.
utskottet någorlunda veta vad dessa förslag
innebär. Ett förslag från utskottets
sida skall ju, om det tages ad notam av
Kungl. Maj:t och det igångsätts en utredning,
delvis tjänstgöra såsom direktiv.

Yad innebär då den motion, som fru
Lindström här talade om. Jo, att Kungl.
Maj:t skall föranstalta om en samlad
och förutsättningslös översyn av principerna
och formerna för den parlamentariska
demokratien och den författningsmäsisiga
ramen för vårt parlamentariska
liv, innefattande samtliga i motionerna
berörda problem, och framkomma
med de förslag till författningsrevisioner
etc., vartill denna översyn kan
föranleda.

När jag hörde fru Lindström, erinrade
jag mig att jag innan fru Lindström
var född — eller för 47 år sedan — gick
och sålde en tidning som hette Fram,
i vilken Per Albin Hansson var redaktör.
Jag höll föredrag och bildade socialdemokratiska
ungdomsklubbar, fackföreningar
o. s. v. Vi hade då inte sådana
tider som vi har nu, men den som
under nära ett halvt sekel har följt med
utvecklingen i detta land och sett den
demokratiska utvecklingen på det politiska
och i någon mån på det ekonomiska
området faller inte för en sådan
motion och begär att en utredning skall
igångsättas, vilken skall undersöka i vilket
hänseende resultat, som vi nu kommit
till, skall stöpas om utan att närmare
ange några direktiv för hur detta
skall ske. Man lär sig att vara litet försiktig
för att hålla kvar vad vi har erövrat,
om jag får använda ett sådant uttryck
i fråga om rättigheter åt det svenska
folket.

Däremot har utskottet gått in för partiella
reformer, bl. a. rådgivande folkomröstning
av annan art än den vi för
närvarande har. I vårt partis program
står: ett demokratiskt representationsskick,
folkomröstning. Vi har förut blivit
erinrade om detta. Folkomröstningen
står som ett komplement till det demokratiska
representationsskicket.

Nu har förslag om beslutande folkomröstning
framställts. Men är det inte så,

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
att en beslutande folkomröstning kan bereda
svårigheter inte bara för en sittande
regering, som representerar en demokratisk
ordning, utan också för den
lagstiftande församlingen? Jag kan inte
tänka mig annat än att riksdagens möjligheter
att fatta beslut kommer att begränsas
och bestämmas av folkomröstningens
resultat, hur det sedan kommit
till. Men de sakerna skall jag inte nu ge
mig in på.

Utskottet har som sagt gått in för
rådgivande folkomröstning av sådant
slag, att riksdagen efter att ha hört folkets
mening äger möjlighet att fatta sitt
beslut under ansvar och stå för det inför
svenska folket. Jag kan inte hjälpa
att jag har intrycket att de, som talar
för den beslutande folkomröstningen,
försöker att i vår parlamentarism införa
någon sorts dagordningsinstitut. Man
har ett sådant i Frankrike, och det är
enligt min mening ett oting för det landet,
med tanke på de ständiga ombytena
av regering. I diskussionen framskymtar
allt som oftast möjligheten, att
en folkomröstning skulle kunna gå den
sittande regeringen emot, varefter regeringen
skulle upplösa kamrarna, utlysa
nya val o. s. v.

Man har åberopat erfarenheter av
folkomröstningsinstitutet i utlandet, särskilt
i Schweiz. Jag har försökt sätta mig
in i huruvida ordningen i Schweiz skulle
kunna vara tillämplig hos oss, men
kommit till resultatet att förebilden inte
är efterföljansvärd. Schweiz är ett land
som består av förbundsstater, och man
håller omröstningar dels i kantonerna
och dels inom edsförbundet. Vid något
tillfälle har man med detta folkomröstningsinstitut
fått beslutat, att ingen vid
de statliga järnvägarna anställd skulle
få tillhöra den lagstiftande församlingen,
man har en annan gång vrakat förslag
om ålderdomspensionering, man
har vägrat tillerkänna kvinnorna rösträtt
och vid något tillfälle hållit en folkomröstning
som framkallades av en
anonymt finansierad propaganda. Jag
tycker inte att exemplet är efterföljansvärt
för vårt land.

Vill man ha en demokrati och ett par -

lamentariskt styrelseskick, bör man givetvis
förbättra det där så behövs, men
man måste också se till att det fungerar
ordentligt. Och jag är mycket betänksam
mot att ge mig in på några
äventyrligheter i det fallet.

Frågan om majoritetsval i enmanskretsar
har berörts av ett par talare. Jag
skall inte längre uppehålla mig vid den,
men jag undrar om inte ett sådant system
skulle visa sig bli mindre rättvist
än det nuvarande proportionella
systemet. Så småningom leder det ju
fram till ett tvåpartisystem; det ena partiet
drar tillbaka sin kandidat från en
valkrets för att det andra partiets kandidat
skall bli vald. Resultatet blir lätt
tvära omkastningar av majoriteten i parlamentet
med stora förändringar i den
förda politiken som följd. Det kan hända
att en regering beslutar socialisera
exempelvis stålindustrien, men så kastas
majoriteten om vid ett val, och den nya
regeringen upphäver den nyss genomförda
socialiseringen.

Jag tror att den politiska utvecklingen
blir lugnare, därest man bär elt proportionellt
valsystem som ger de olika
åsiktsriktningarna större möjligheter att
komma till tals även i parlamentet. Det
är av sådana skäl jag i utskottet har varit
med om att avvisa förslaget om en
utredning rörande majoritetsval i enmanskretsar.

Hur tror exempelvis herr Bergvall, att
herr Ohlin och han själv skulle kunna regera
i detta land, även medhjälpavherrar
Hjalmarson och Ewerlöf, om vi hade
beslutande folkomröstning och socialdemokrater
och bondeförbundare i opposition
gemensamt mobiliserade de resurser
som partierna, Landsorganisationen
och böndernas alla organisationer
förfogar över? Vi skulle nog ha möjlighet
att fälla nästan vilket förslag som
helst av en sådan minoritetsregering.

Därefter vill jag endast säga några
ord om enkammarsystemet. Förr i världen
var det ju så, att första kammaren
skulle med sin konservatism vara en
återhållande kraft, därest andra kammaren
skulle bli för demokratisk. Vi har
numera demokratiserat vårt valsätt in i

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

minsta detalj, slopat streck, sänkt åldersgränsen
för valbarhet osv. I det avseendet
är följaktligen den politiska demokratien
genomförd. Men det finns
kanske ändå skäl för att bibehålla tvåkammarsystemet.
Andra kammaren har
kortare valperioder och direkta val och
många gånger är det så, att det i stort
sett är mindre betydelselösa och tillfälliga
frågor, som spelar den största rollen
i agitationen inför ett andrakammarval.
Det kan bli en omkastning i majoriteten
av just sådana skäl. Jag skall inte dra
ner debatten genom att erinra om dylika
propagandametoder. Det kan emellertid
då vara av vikt, att man i första kammaren,
som är vald genom indirekta val,
som har en annan mandattid ■— den kan
mycket väl tänkas sänkt till 6 år, som
föreslogs av herr Olsson — och som
förnyas successivt. Jag vill inte säga,
att den skulle vara en återhållande kraft,
men det kan åstadkomma en bättre balans
i vårt representationssystem, om
vi har två kammare, valda enligt olika
grunder, även om i grund och botten det
demokratiska valsättet har trängt igenom
i de primära valen för båda kamrarna.

Det är av denna anledning som jag
har biträtt förslagen, sådana de är utformade
av konstitutionsutskottet. Det
har visserligen sagts, att man i Danmark
har gått in för enkammarsystem, men
en förteckning över parlamenten i de olika
länderna runtom i världen visar, att
åtskilliga länder har tvåkammarsystem.
Jag skall inte gå in på frågan om i dessa
länder senaten, överhuset eller vad
det kallas har andra kompetensuppgifter
än vår första kammare. Jag kan
nämna sådana länder som Belgien,
Frankrike, Holland, Irland, Italien, Jugoslavien,
Ryssland — det kan ju vara
en liten erinran till den föregående talaren
— Schweiz, Storbritannien o. s. v.
Jag behöver inte gå utanför Europa. Men
det finns mer än ett fyrtiotal länder,
som fortfarande har tvåkammarsystem.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
utan ber, herr talman, att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets förslag.

Ang. vissa författningsfrågor.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL
(bf): Herr talman! Eftersom jag deltagit
i utskottets behandling av denna fråga
och röstat för utskottsutlåtandet, anser
jag det vara alldeles onödigt att som
en del andra talare ingå i någon detaljredogörelse
varför jag intagit denna
ståndpunkt. Det anser jag vara tillräckligt
redovisat i utskottets motivering.
Det var alltså inte därför jag begärde
ordet, utan det var på grund av en del
invändningar som gjorts mot konstitutionsutskottets
ställningstagande till och
behandling av denna fråga såväl i debatten
i utskottet som senare här i kammaren.

När det gäller kravet på första kammarens
avskaffande har det framhållits,
att eftersom den nu är demokratiserad
och alltså är bra lik andra kammaren,
så bär den ingen uppgift att fylla. Nu
skall den avskaffas. Det är inte bara
folkpartiet som har den uppfattningen,
utan även herr Sten var inne på den linjen.

Jag tycker för min del, att detta är
ett mycket underligt resonemang. Det
har tidigare ansetts, att första kammaren
varit alltför konservativ. Den skulle
moderniseras och demokratiseras. När vi
nu äntligen bär gjort detta, säger man,
att den är färdig att avskaffas. Hade man
spjärnat mot demokratiseringen, bibehållit
dess konservatism och de många
spärreglerna vid valen till första kammaren,
skulle jag ha kunnat förstå dem
som säger, att kammaren i vårt demokratiska
samhälle inte hade någon uppgift
att fylla utan var en spärr mot utvecklingen.

Så kommer herr Sten med ett hugskott
om att vi borde ha en »ekonomisk»
första kammare. Han saknar tydligen
bankdirektörer i våra led — ja, jag räknar
inte sparbanksdirektörer utan endast
de stora bankdirektörerna — och stora
sågverkspatroner från Norrland. Det har
även från andra håll sagts, att första
kammaren är ensidigt sammansatt och
inte ger tillräckligt utrymme för personval.
Dugande krafter skulle inte kunna
väljas in i första kammaren. Jag har

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
gjort en överblick av första kammarens
sammansättning och kommit till det resultatet,
att ett sjuttiotal olika näringar
yrken och anställningar för närvarande
är representerade bland första kammarens
150 ledamöter. Det tycker jag inte
tyder på att kammaren skulle vara otillräckligt
representativ. Såvitt jag kan
finna är det ingen större folkgrupp som
saknar representation — utom hantverkare
och småindustriidkare, vilka utgör
en inte så liten grupp. Men detta är ganska
naturligt, ty de befinner sig i en sådan
ekonomisk ställning, att de inte kan
lämna sitt hantverk eller sin lilla industri
för att sitta här i riksdagen och därmed
spoliera sin näring.

Annars finns här i första kammaren
representanter från småbrukarna — till
vilken grupp jag själv hör — ända upp
till de största godsägarna, från mycket
lågt avlönade arbetare — lantarbetare
och de lägst avlönade industriarbetarna

— ända upp till de högsta inkomsttagarna
inom storindustrien. Beträffande
de intellektuella finns här innehavare
av de lägsta befattningar, för vilka teoretisk
utbildning kräves, ända upp till
professorer, med alla olika variationer
emellan. Jag kan inte förstå att detta
inte skulle vara en tillräckligt nyanserad
representation för svenska folket
och att man därför skulle behöva avskaffa
första kammaren.

Om man går över till andra kammarens
katalog och studerar ledamöternas
yrken och titlar — vilket jag inte gjort

— skall man säkerligen finna att den
kammaren inte är mer mångskiftande
än första kammaren, varför första kammaren
i detta avseende tämligen bra kan
sägas avspegla svenska folket.

Vidare vill jag säga några ord till
herr Bergvall. Enligt min mening gjorde
han ett angrepp mot konstitutionsutskottet,
vilket går i stil med de angrepp som
göres av folkpartiets tidningspress, i synnerhet
den del av pressen som älskar
att angripa riksdagen och om möjligt
skandalisera den. Där har man fått läsa
åtskilligt om att konstitutionsutskottet är
arbetsodugligt, konservativt och på alla
siitt mindervärdigt. Och här uppträder

nu på samma linje en av folkpartiets
främsta och mest betrodda representanter,
som mycket litet deltagit i utskottsarbetet
inom konstitutionsutskottet —
han tillhör konstitutionsutskottet men
har inte varit där mer än vid några enstaka
tillfällen, fastän det har hänt att
då ordinarie ledamöter av konstitutionsutskottet
från folkpartiet har varit förhindrade
att delta har stolarna stått
tomma. Jag tycker faktiskt att det hade
varit värdefullt, om herr Bergvall med
sin eminenta sakkunskap och duglighet
hade besatt någon av dessa stolar som
en motvikt mot den stelbenta konservatism,
som påstås göra sig gällande.
Han infann sig bara när denna fråga
skulle behandlas för att han skulle få
sitt namn under utskottsutlåtandet. Jag
anser för min ringa del att det inte är
lämpligt att riksdagsmän på ett sådant
sätt som han gjort kritiserar arbetet i
ett utskott, som de själva tillhör, för att
ge belackarna ytterligare anledning till
kritik.

Herr Bergvall kom sedan in på åtskilligt
annat när det gäller första kammaren,
och det är kanske bemött med vad
jag förut sade. Han menar, att första
kammaren inte har någon uppgift att
fylla. Det kan hända att folkpartiet anser
att den inte har någon uppgift, därför
att den inte tillräckligt hastigt i
praktiken omsatt folkpartiets vinster vid
landstingsmannavalen. Men växlingar i
politiken är inte ovanliga. Det kan hända
att folkpartiet under tio eller femton
år framåt kommer att få nytta av första
kammarens efterblivenhet i fråga om
representationen på grund av valsättet,
så att det kan få en större representation
än det skulle ha i förhållande till
sitt landstingsmannaantal. Då tror jag
inte att folkpartiet kommer att kräva
första kammarens avskaffande!

Det är ju för övrigt tydligt och uppenbart,
att det här är fråga om en kamp
om makten och ingenting annat. Och
det kan klart sägas ifrån; det behövs
inga omskrivningar om den saken. Hade
förhållandet varit annorlunda och socialdemokratien
varit underrepresenterad
i första kammaren och folkpartiet över -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

representerat, skulle aldrig någonsin en
folkpartist ha funderat på att föreslå
första kammarens avskaffande på grund
av det ålderdomliga valsättet och förskjutningar
i framtiden.

Jag skulle gentemot den högt aktade
professor Herlitz vilja göra den invändningen,
då han också ansett att det är
svårt att få in dugande krafter här i
kammaren — något som kan vara delvis
besvarat med vad jag förut sade beträffande
titlarna — att högern enligt min
mening inte har någon anledning att
klaga över att partiet är dåligt företrätt
här i kammaren. Här är högern representerad
av den högsta intelligensen och
kunskapen, och här finns representanter
för de framgångsrikaste industriidkare
och bolagsdirektörer, som väl fyller
sin uppgift på detta område. Den juridiska
sakkunskapen är också representerad,
liksom olika yrken och näringar.
Jag har litet svårt att förstå, varför man
klagar på högerhåll. Man har större möjligheter
att välja in sådana krafter här
i kammaren än i andra kammaren, och
då kan väl inte detta vara skäl för att
representationssystemet skall behöva
ändras i så stor utsträckning som ibland
ifrågasatts.

Jag har velat göra dessa små invändningar,
och jag ber om ursäkt om man
ansett det vara onödigt i denna långa
debatt — jag brukar emellertid inte ofta
ta kammarens tid i anspråk. Jag har för
min del bara velat säga, att jag tycker
att åtskilliga av de invändningar, som
här framförts mot konstitutionsutskottet,
är föga bärande om man ser på verkligheten
sådan den är.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Om
första kammaren skulle debattera detta
stora komplex av författningsfrågor så
som deras vikt kräver och även med
sikte på sin uppgift att genom riksdagsdebatterna
stimulera den allmänna diskussionen,
skulle vi väl få räkna med
ytterligare några timmars diskussion,
och i själva verket känner jag mig nu
oerhört frestad till ett anförande på
en halvtimme eller något sådant. Snart

Ang. vissa författningsfrågor.
sagt varje anförande, som här har hållits,
har ju innehållit synpunkter eller
uppgifter, som har manat till diskussion.

Jag blev alldeles särskilt frestad av
herr Gustav Emil Anderssons anförande,
för att nu bara tala om det sista intrycket.
Men jag skall, herr talman, inte
falla för den frestelsen, ty jag förstår
att kammaren inte vill det på detta sena
stadium. Jag skall be att få inskränka
mig till en sak. Den gäller nämligen en
liten korrigering av det yrkande jag tidigare
har ställt.

Saken är den att herr Bergvall och jag
har yrkat bifall till vardera sin reservation
till utskottets betänkande. Men nu
förhåller det sig så, att dessa reservationer
skiljer sig endast i avseende på motiveringen,
särskilt därför att folkpartiets
reservation spänner över hela problemkomplexet,
medan de båda reservationerna
är ordagrant identiska i avseende
på klämmen.

Herr Bergvall och jag har tyckt det
vara meningslöst att nu av kammaren
påkalla ett ståndpunktstagande mellan
dessa båda olika motiveringar, och i
samförstånd med herr Bergvall vill jag
sålunda, herr talman, be att få återta
mitt yrkande om bifall till min reservation
i dess helhet och i stället yrka bifall
till den hemställan, som förekommer
under punkten A) i vardera av reservationerna,
nämligen reservation 2)
a) av herr Bergvall m. fl. och 3) av herr
Herlitz m. fl.

Herr BERGVALL (fp): Herr talman!
Jag måste säga som professor Herlitz, att
herr Gustav Emil Andersson är en svår
frestare — och jag borde ju strängt taget
vara skyldig att falla för frestelsen.
Jag har just slumpvis läst snabbprotokollet
över mitt anförande, och jag blev,
när jag läste det, ledsen över att jag
inte hade förstått vilka känsliga naturer
det finns i första kammaren.

Vad jag sagt om konstitutionsutskottet
var att det var ett strängt konservativt
utskott, och inte kunde jag drömma om
att herr Gustav Emil Andersson var en

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.

sådan radikal bjässe, att han ansåg att
uttrycket konservativt om ett utskott,
där han var medlem, var en skandalisering
inte blott av honom personligen
utan jämväl av utskottet. Jag skall komma
ihåg hans radikalism för framtiden! Om

jag nu lämnar detta område, vill
jag i övrigt i all korthet säga, att jag inte
kan hjälpa att jag tycker att de motiveringar
inte håller, som framförts gent
emot oss i folkomröstningsfrågan. De
bottnar i farhågor för att underställa
folket prövningen i några få fall av
spörsmål, om vilka delade meningar råder.
Jag tycker inte att det finns några
utländska erfarenheter, som bestyrker
dessa farhågor.

Vad förstakammarproblemet beträffar
skulle jag egentligen vilja säga, att min
vän herr K. J. Olsson, om vilken jag
vet att han är så radikal, att han inte
blir förolämpad om jag säger att han är
konservativ i författningsfrågor, faktiskt
gav en rätt god motivering för första
kammarens avskaffande. Han konstaterade
för det första, att om vi inte hade
den, skulle vi inte införa den, för det
andra att den otvivelaktigt i vissa sammanhang
kunde åstadkomma svårigheter
när det gäller regeringsbildning, och
för det tredje att den behövde en hel
serie reformer.

Jag skall emellertid inte heller föra
diskussionen längre — då kan den blossa
upp på nytt. Jag skall inskränka mig
till att i överensstämmelse med den motivering,
som herr Herlitz nyss gav,
återta det av mig tidigare framställda
yrkandet och förena mig med herr Herlitz
i det av honom nu senast framslällda
yrkandet.

Herr EWERLÖP (h): Herr talman !
Det är inte heller min mening att på
detta stadium av debatten försöka få
den att blossa upp igen, utan jag har
snarast begärt ordet för att i korthet
ange, hur jag för min del avser att rösta.

Jag kommer att rösta för punkterna
A) och B) med den lydelse som herrar
Herlitz och Bergvall har yrkat.

När det sedan gäller punkten C) går

ju utskottets hemställan ut på utredning
av frågan om partiella reformer inom
tvåkammarsystemets ram, berörande
första kammarens sammansättning, ställning
och funktioner. Det motsvarar i
det väsentliga min ståndpunkt, att man
skall försöka gå fram på de partiella
reformernas väg med avseende på första
kammaren, men jag måste i likhet
med herr Sten förklara, att jag bland de
uppslag till reformer i detta hänseende,
som angivits i utskottets motivering, inte
är beredd att stödja kravet på att det
skall vara en proportionell representation
i utskotten mellan andra kammaren
och första kammaren. Jag anser att
så länge vi har en första kammare,
skall vi inte på det sättet förminska
kammarens inflytande i det gemensamma
arbetet, som det skulle innebära om
man släppte pariteten på denna punkt.

Jag tänker också på en annan konsekvens
av en sådan anordning. Den måste
ju antingen innebära, att man skulle
minska det antal ledamöter från första
kammaren som för närvarande sitter i
utskotten och att antalet skulle fyllas ut
med representanter för andra kammaren.
Då skulle det bli så få ledamöter
från första kammaren, att det inte gärna
skulle bli möjligt att få en någorlunda
arronderad representation för kammaren.
Eller också skulle man gå den
vägen, att man ökade utskotten med ett
antal representanter från andra kammaren.
Men detta, mina damer och herrar,
är enligt min mening en mycket
väsentlig fråga beträffande hela riksdagsarbetet.
Det innebär en mycket stor
skillnad, jämfört med nuvarande förhållanden,
om vi skulle göra samtliga utskott
så månghövdade som de skulle bli
genom en sådan förändring.

Av båda dessa skäl anser jag, att det
inte finns anledning för en första kammare,
som alltjämt är beredd att motivera
och strida för sin fortsatta existens,
att erbjuda detta finger för en reform,
som efter min mening skulle väsentligt
påverka förhållandet mellan kamrarna
och måhända innebära endast en ytterligare
spik i den likkista, som man nu
vill snickra ihop åt första kammaren.

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Jag kommer därför att biträda herr
Stens yrkande om att ur motiveringen
skall strykas det stycke på sidan 54
som talar om denna sak. Om detta
stycke utgår ur utskottets motivering,
skulle det inte för mig föreligga några
svårigheter att rösta för utskottets hemställan
under punkten C).

Häri instämde herr Wistrand (h).

Herr SANDLER (s): Herr talman! Jag
kommer att biträda det yrkande, som
framställts i den socialdemokratiska
motion som begär en allmän översyn av
författningsbestämmelserna, innefattande
valsätt, folkomröstning och enkammarsystem.
Jag förmodar dock att förslaget
faller i kammaren och att konstitutionsutskottets
förslag blir antaget. I
det läget anser jag regeringen självfallet
vara oförhindrad att vidga ramen
för den av utskottet begärda utredningen,
och jag har begärt ordet allenast för
att uttrycka förhoppningen, att regeringen
ville göra bruk av denna sin
grundlagsenliga rätt.

Herr LINDÉN (s): Herr talman! Jag
har begärt ordet med anledning av herr
Ewerlöfs sista anförande, trots att jag
hade kommit överens med mig själv om
att inte säga mera.

Jag vet inte om det kan glädja herr
Ewerlöf eller herr Sten att höra, att de
farhågor och resonemang som herr
Ewerlöf framfört har gjort sig gällande
även i utskottet bland dem som har
ställt sig bakom utskottets yttrande. För
min egen del har jag varit ytterst tveksam
i denna punkt, och jag har inte haft
något starkt behov av att driva en sådan
linje som här föreslås. Men när
man ändå skickar en skrivelse med begäran
om utredning till Konungen, har
jag inte velat motsätta mig att denna
sak blir prövad. Därmed har emellertid
inget löfte blivit givet. Så vill jag tolka
denna utskottets framstöt.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! På
denna punkt har jag varit en smula tveksam.
Jag har dock ansett mig kunna an -

Ang. vissa författningsfrågor.
sluta mig till vad utskottet här sagt,
men jag är angelägen om att betona, att
utskottet inte har gjort något uttalande,
som skulle sikta på en proportionell representation
kamrarna emellan. Det är
således inte utsagt, att antalet utskottsrepresentanter
skall stå i förhållande
till ledamotsantalet i kamrarna, utan
det är tänkbart med mycket mindre steg
i den riktningen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad yttrade herr talmannen, att, utom
beträffande motiveringen, till vilken han
ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade i avseende på den nu
ifrågavarande punkten förekommit följande
yrkanden:

1 :o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o), av herrar Bergvall och Herlitz,
att kammaren skulle bifalla den hemställan,
som förekomme under punkten A
i vardera av reservationerna 2 a, av herr
Bergvall m. fl., och 3, av herr Herlitz
m. fl.;

3:o) av fru Lindström, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:63 och II:
89; samt

4:o) att utskottets hemställan skulle
avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Bergvall och Herlitz begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herrar Bergvalls
och Herlitz yrkande.

Herr Sten äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll. Med
anledning härav upptog herr talmannen

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ang. vissa författningsfrågor.
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den sålunda begärda, närmast
före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen); och
förklarade herr talmannen sig finna de
härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras åsikt, som ville
till kontraproposition antaga avslag.

Herr Herlitz begärde likväl votering
även om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutionsutskottets
betänkande nr 17 punkten A antager
avslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
fru Lindströms yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för den första förvoteringen
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutionsutskottets
betänkande nr 17 punkten A
antager bifall till herrar Bergvalls och
Herlitz yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits avslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 42;

Nej — 62.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten B.

Herr LINDÉN (s): Herr talman! Jag
ber att får yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den hemställan,
som förekommer under punkt B) i vardera
av reservationerna 2 a) av herr
Bergvall m. fl. och 3) av mig och herr
Håstad.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig avgivna reservationen
nr 5.

Herr BERGVALL (fp): Herr talman!
Jag ber att få förena mig med herr Herlitz
om det av honom framställda yrkandet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställts skulle bifallas; 2:o),
av herrar Bergvall och Herlitz, att kammaren
skulle bifalla den hemställan, som
förekomme under punkten B i vardera
av reservationerna 2 a, av herr Bergvall
m. fl., och 3, av herr Herlitz m. fl.; samt
3:o), av herr Johanson, Karl August, att
kammaren skulle godkänna den av honom
vid betänkandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt -berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergvall begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herrar Bergvalls och
Herlitz yrkande.

Herr Johanson, Karl August, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutionsutskottets
betänkande nr 17 punkten B
antager bifall till herrar Bergvalls och
Herlitz yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Karl August Johansons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Ang. vissa författningsfrågor.
vid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Karl August Johanson vid betänkandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten C.

Herr LINDÉN (s): Jag ber att få yrka
bifall till vad utskottet har anfört under
punkten C.

Herr BERGVALL (fp): Jag hemställer
om bifall till yrkandet under punkten C
i reservation 2 a.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST (s):
Jag ber att få yrka bifall till den av mig
avgivna reservationen som är betecknad
4 b, vilket innebär avslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu förevarande punkten yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergvall, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
punkten C i den av honom m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att utskottets hemställan skulle
avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Forordmngsf örslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

Herr Johanson, Karl August, begärde
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits avslag
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
17 punkten C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johanson, Karl
August, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —■ 59;

Nej — 36.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om utskottets motivering, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade
yrkats dels att kammaren skulle godkänna
näst sista stycket av utskottets
yttrande å s. 54 i det tryckta betänkandet
(»Även om---i kamrarna»),

dels ock, av herr Sten, att nämnda stycke
skulle uteslutas.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på styckets godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sten begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i
konstitutionsutskottets betänkande nr 17

godkänner näst sista stycket av utskottets
yttrande å s. 54 i det tryckta betänkandet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Stens yrkande
om uteslutande av nämnda stycke.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkten D.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av väckta motioner om viss ändring
i bestämmelserna rörande val till
riksdagens första kammare, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift
m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
tredje lagutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående uttagande av en avgift
för främjande av forskning och rationalisering
på byggnadsområdet samt inrättande
av en statens nämnd för byggnadsforskning,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Under punkterna 67 och 68 av femte
huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, under femte huvudtiteln
för budgetåret 1953/54 beräkna

dels till Statens kommitté för byggnadsforskning
ett förslagsanslag av
65 000 kronor,

dels ock till Byggnadsforskning ett reservationsanslag
av 350 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t genom
en den 13 mars 1953 dagtecknad propo -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

sition, nr 163, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att

A. antaga ett vid propositionen fogat
förslag till förordning angående byggnadsforskningsavgift; B.

godkänna av departementschefen
framlagt förslag i fråga om inrättande
fr. o. m. den 1 juli 1953 av en statens
nämnd för byggnadsforskning;

C. godkänna i propositionen införd
personalförteckning för statens nämnd
för byggnadsforskning, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1953/54;

D. godkänna i propositionen införd
avlöningsstat för statens nämnd för
byggnadsforskning, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1953/54;

E. under femte huvudtiteln för budgetåret
1953/54 anvisa

dels till Statens nämnd för byggnadsforskning:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 68100 kronor;

dels till Statens nämnd för byggnadsfoskning:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 52 000 kronor;

dels ock till Byggnadsforskning ett reservationsanslag
av 275 000 kronor.

I anledning av propositionen nr 163
hade inom riksdagen väckts sex motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 418 av herr Jansson m. fl.,
nr 419 av herr Wehtje samt
nr 420 av herrar Lundqvisl och Spetz
ävensom

inom andra kammaren:
nr 550 av herr Severin i Gävle in. fl.,
nr 551 av herrar Carlsson i Stockholm
och von Seth samt

nr 552 av herrar Edström och Nordqvist
i Karlskoga.

I motionerna I: 418 och II: 550, vilka
voro likalydande, hade hemställts att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 163 måtte giva sin anslutning
till i motionerna anförda synpunkter be -

träffande inriktningen och utövandet av
den föreslagna nämndens verksamhet.

I motionerna 1:419 och 11:552, vilka
även voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

dels att avslå propositionen nr 163,

dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att Kungl. Maj:t måtte tillsätta
en utredning med uppdrag att framlägga
nytt förslag om sammansättningen
av uppgifterna för och sättet för finansiering
av en byggnadsforskningsnämnd,

dels att till Statens kommitté för byggnadsforskning
för budgetåret 1953/54
anslå ett förslagsanslag av 65 000 kronor
och

dels att till Byggnadsforskning för
budgetåret 1953/54 anslå ett reservationsanslag
av 350 000 kronor.

I motionerna I: 420 och II: 551, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 163

A. måtte antaga det till proposition fogade
förslaget till förordning angående
byggnadsforskningsavgift, dock att 1, 2
och 3 §§ i förordningen måtte erhålla
den ändrade lydelse, som i motionen
angivits;

B. måtte — med beaktande av de synpunkter
som anförts i motionerna —
godkänna inrättandet fr. o. m. den 1
juli 1954 av en statens nämnd för byggnadsforskning; C.

icke måtte godkänna Kungl. Maj:ts
förslag om personalförteckning för statens
nämnd för byggnadsforskning;

D. måtte avslå Kungl. Maj:ts anslagsäskande
för avlöningar och omkostnader
till Statens nämnd för byggnadsforskning
ävensom till Byggnadsforskning
å 395100 kronor;

E. måtte under femte huvudtiteln för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 65 000 kronor till Statens kommitté
för byggnadsforskning samt ett reservationsanslag
av 350 000 kronor till
byggnadsforskning i enlighet med vad

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

som föreslagits i årets statsverksproposition.

Propositionen nr 163 och motionerna
I: 419 och 420 samt II: 551 och 552 hade,
såvitt de angingo förslag till förordning
angående byggnadsforskningsavgift, hänvisats
till behandling av lagutskott och
tilldelats tredje lagutskottet. Sagda proposition
och motioner i övrigt ävensom
motionerna I: 418 och II: 550 samt ovannämnda
punkter i statsverkspropositionen
hade hänvisats till statsutskottet. Efter
överenskommelse mellan statsutskottet
och tredje lagutskottet hade samtliga
här berörda frågor hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och tredje
lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom förevarande proposition
nr 163 framlagda förslaget till
förordning — måtte med avslag å motionerna
1:419 och 11:552 samt 1:420
och II: 551, i vad de berörde sagda förslag,
för sin del antaga under punkten
infört förslag till förordning angående
byggnadsforskningsavgift;

B. att riksdagen måtte godkänna i
propositionen framlagt förslag i fråga
om inrättande fr. o. m. den 1 juli 1953
av en statens nämnd för byggnadsforskning; G.

att riksdagen måtte godkänna i
propositionen föreslagen personalförteckning
för statens nämnd för byggnadsforskning,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1953/54;

D. att riksdagen måtte godkänna i
propositionen föreslagen avlöningsstat
för statens nämnd för byggnadsforskning,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1953/54;

E. att riksdagen måtte under femte
huvudtiteln för hudgetåret 1953/54 anvisa dels

till Statens nämnd för byggnadsforskning:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 68 100 kronor,

dels till Statens nämnd för byggnadsforskning:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 52 000 kronor,

dels ock till Byggnadsforskning ett reservationsanslag
av 275 000 kronor;

F. att motionerna I: 418 och II: 550
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i sin motivering anfört; samt

G. att motionerna I: 419 och II: 552
samt I: 420 och II: 551, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet under A—E hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I det av utskottet framställda förordningsförslaget
voro 1 och 2 §§ så lydande: 1

§•

Den som yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet
under sådana förhållanden,
att han är att anse såsom arbetsgivare
enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, så ock kommun,
vilken såsom arbetsgivare i nämnda
lags mening bedriver byggnadsverksamhet,
är skyldig att, i enlighet med vad
nedan sägs, till främjande av forsknings-
och rationaliseringsverksamhet
inom byggnadsfacket erlägga en särskild
avgift (byggnadsforskningsavgift).

Från avgiftsskyldighet är staten befriad.

2 §.

Byggnadsforskningsavgift utgår för
kalenderår med tjugu kronor för varje
fullt antal av trehundra dagsverken,
som under året utförts med anlitande
av arbetstagare, för vilken arbetsgivaren
skall påföras avgift enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete och
vilken vid debitering i riksförsäkringsanstalten
av dylik avgift är att hänföra
till någon av följande verksamhetsgrenar,
nämligen

inom yrkesgruppen metallindustri:

bleck- och plåtslageri i samband med
husbyggnadsarbete samt

installation av gas-, vatten-, värmeoch
avloppsledningar;

inom yrkesgruppen byggnadsverksamhet
nedanstående i anstaltens pre -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

mietariff för arbetsgivare med i regel
minst fem arbetare upptagna undergrupper
eller specialgrupper:

B. Husbyggnader.

F. Byggnadsyrken.

G. Övrig hithörande verksamhet.

2. entreprenadarbete (större byggnadsarbeten
och anläggningar),

3. uppförande av järnkonstruktioner,

6. skorstensbyggnadsverksamliet,

8. ställningsbyggnadsarbete.

Vid tillämpning av vad i föregående
stycke föreskrivits skall iakttagas, att
vid entreprenadarbete avgift skall erläggas
endast i den mån fråga är om
arbete, som även eljest är belagt med
avgift enligt denna förordning.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan,

1) herr Bergh och fru Boman, vilka
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 419
och II: 552, besluta

dels att avslå propositionen nr 163,

dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte tillsätta
en utredning med uppdrag att
framlägga nytt förslag om sammansättningen
av, uppgifterna för och sättet
för finansiering av en byggnadsforskningsnämnd,

dels att till Statens kommitté för
byggnadsforskning för budgetåret 1953/
54 anslå ett förslagsanslag av 65 000
kronor och

dels att till Byggnadsforskning för
budgetåret 1953/54 anslå ett reservationsanslag
av 350 000 kronor;

2) herr Bergh och fru Boman, vilka
för den händelse reservationen under 1
icke vunne bifall på åberopade grunder
yrkat,

beträffande punkten A att riksdagen
— med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra företagas i det genom
förevarande proposition nr 163
framlagda förslaget till förordning —
måtte i anledning av motionerna I: 420
och II: 551 i vad de berörde sagda förslag
för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
byggnadsforskningsavgift;

beträffande punkterna B—E att riksdagen
måtte bifalla de i motionerna I: 420
och 11:551 under nämnda punkter gjorda
yrkandena.

I det av reservanterna förordade förordningsförslaget
hade 1 och 2 §§ avfattats
sålunda:

1 §•

Den som---(lika med utskottet)

--— avgift (byggnadsforskningsavgift)- 2

§.

Byggnadsforskningsavgift utgår för kalenderår
med femton kronor — — —
(lika med utskottet) — — — och avloppsledningar; inom

yrkesgruppen byggnadsverksamhet
allt arbete.

Avgift som nu sagts utgår även för all
i statlig regi bedriven byggnadsverksamhet.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr OSY ALD (fp): Herr talman! I avseende
å föredragningen av sammansatta
stats- och tredje lagutskottets utlåtande
nr 13 får jag hemställa, att detsamma
må företagas till avgörande punktvis
och punkten A på det sätt, att först föredrages
utskottets förordningsförslag
paragrafvis med iakttagande av att 1 §
behandlas styckevis samt att slutbestämmelse,
ingress och rubrik förekommer
sist, varefter utskottets hemställan föredrages;
att vid behandlingen av den del
av förslaget, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i
dess helhet; samt att författningstext ej
må behöva uppläsas i vidare mån, än
då sådant av någon kammarens ledamot
begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets förordningsförslag.

1 § första stycket.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Att
stora landvinningar ännu kan göras genom
ökade insatser för forskning och
rationalisering inom byggnadsverksam -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

heten är väl en allmänt omfattad mening.
Jag vill till en början understryka
att jag delar den. Genom bättre teknik
och organisation och med hjälp av
nya maskinella, anordningar och nya
material har man under de senaste åren
kunnat framvisa mycket betydande framsteg.
Men jag tror inte att möjligheterna
är uttömda med detta.

I propositionen har departementschefen
i mycket stor utsträckning stött sig
på en promemoria, upprättad av kommittén
för byggnadsforskning. Dess
framställning av förhållandena synes
mig emellertid inte motsvara verkligheten
och inte heller ge rättvisa åt dem
som verkar inom byggnadsindustrien.
Tvärtemot vad som där säges, tror jag
att man från det allmännas sida har all
anledning att skänka sin erkänsla åt det
stora intresse som byggnadsindustriens
män visat för framstegsarbetet inom
branschen. Denna industrigrens uppbyggnad
med många små och medelstora
företag verkar inte i någon nämnvärd
grad hämmande på framstegstakten. De
mindre företagen är ofta lika effektiva
som de större, fastän de kanske saknar
mera omfattande maskinella hjälpmedel.
De kan helt visst med framgång tävla
med de större och till synes bättre rustade
företagen.

När det i promemorian framhålles att
produktiviteten inom byggnadsindustrien,
räknad i producerad mängd per arbetstimme,
för närvarande ligger på ungefär
samma nivå som i mitten av 1930-talet, under det att produktivitetsökningen
vid den stationära industrien
uppgår till i genomsnitt 4 procent per
år, så får man allt ta det påståendet
med en nypa salt. Man kan räkna på så
många olika sätt, och siffrorna säger
dock inte allt. Det rör sig inte här om
en så avgjort efterbliven industrigren.

I den mån utvecklingen inte varit helt
tillfredsställande har ju detta sin grund
i de arbetsbetingelser som förelegat.
Produktiviteten inom denna verksamhetsgren
har, det kan vi ju först fastslå,
på grund av de speciella förhållanden
som råder där blivit i mycket hög grad
lidande av den överfulla sysselsättning -

en. Vidare skall vi söka göra klart för
oss hur det har inverkat att staten inte
visat något större förståelse för vad
industrien behövt för sin utveckling. Beviljade
anslag till byggnadsindustriens
forskningar har, även om de uppgått
till ganska stora belopp, dock inte varit
tillräckliga. Om man nu tar sig samman
och gör en kraftansträngning är det
ju i och för sig glädjande.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
som ett belägg för statens brist
på förståelse för byggnadsindustriens
behov framhålla skattelagstiftningen,
särskilt avskrivningsreglernas utformning
och investeringsavgiften. Dessa företeelser
har utgjort verksamma bromsar,
men trots påpekandena härom har
statsmakterna inte velat lyssna till varningarna
och lätta på belastningen av
denna industri. Man kan inte räkna med
en snabb utvecklingstakt samtidigt som
man bromsar utveckling och rationalisering
genom beskattning av både ersättnings-
och nyanskaffning.

Jag övergår sedan, herr talman, till
frågan om själva innebörden av förslaget,
och jag vill då i första hand ta upp
finansieringsfrågan.

Här söker man sig fram på en ny väg.
Man skall avgiftsbelägga verksamheten
i branschen. Det är ju ett slags beskattning,
och så snart jag såg detta —■ jag
fick samtidigt ögonen på andra förslag
som gick ungefär samma väg —• blev
jag mycket betänksam. Man måste nämligen
fråga sig, var gränsen går för statens
möjligheter att på denna väg skaffa
fram medel vid sidan av den vanliga
beskattningsordningen. Min betänksamhet
blev ännu större när jag fann
att de här framskaffade medlen skulle
få disponeras utan att de redovisades
över budgeten. De skall redovisas av
organ som är fristående och får arbeta
i stort sett efter program som de själva
gör upp. Det brukar ju eljest vara så,
att när man ålägger medborgarna att
betala skatter, får de också en redovisning
i budgeten för användningen. Det
får man ju inte här, och det anser jag
vara en mycket betänklig sak.

Nu säger visserligen departements -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20. 81

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

chefen att han likväl anser sig böra lägga
fram förslaget, eftersom det gäller
en angelägen uppgift — och det kan jag
hålla med om — men att det för närvarande
inte går att skaffa de erforderliga
medlen via driftbudgeten. Det
vore synnerligen önskvärt att vi finge
en förklaring att det bara är i dagens
situation, som han avser att finansieringen
skall ske på detta sätt, och att
han sedan ämnar övergå till den ordning
som väl måste anses vara den normala.
Det är dock till ett allmänt ändamål
dessa medel skall användas, och
då bör väl också pengarna tas ut av
medborgarna i vanlig ordning.

Det försvar som utskottet har försökt
prestera för denna åtgärd — man har ju
varit medveten om att det ligger något
extraordinärt i den — har varit att förslaget
biträtts av de berörda branschorganisationerna.
Det är nog en sanning
med stor modifikation. De åberopade
branschorganisationerna har sagt, att de
i princip kunde vara med om förslaget,
men i övrigt och med avseende på utformningen
går de in på helt andra
vägar.

De menar först och främst att avgifterna
borde omfatta hela anläggningsindustrien
och vidare att lika väl som
kommunerna är med borde staten vara
med, emedan det eljest inte blir någon
rättvisa. Vi måste tänka på hur det kommer
att verka.

Jag vet att man kommer att säga, att
staten lämnar bidrag på annat sätt. Staten
lämnar stora belopp för själva förvaltningen
och administrationen samt
en grundplåt för forskningen, och dessa
kommer att motsvara ungefär vad staten
skulle ha betalat om avgift hade
lagts även på statens byggnadsarbeten.
Men om man skall göra en kalkyl för
planerade arbeten, bör alla kostnader
tas med. De enskilda företagarna måste
i sina kalkyler ta upp dessa avgifter som
direkt omkostnad, men den statliga verksamheten
har inga sådana avgifter att
räkna med i sina kalkyler. Det är likadant
på andra områden. Statens byggnadsverksamhet
har heller inga skatter
att kalkylera med, så att redan där bör 6

Första kammarens protokoll 1953. Nr 20

jar olikheten i konkurrensställning. Och
det är angeläget att dessa olikheter inte
utbygges.

Branschorganisationerna har också
sagt, att om forskningen nu skall utvidgas
och intensifieras, bör det inte ske
genom att man skapar ett nytt statens
ämbetsverk. Man bör i stället skapa ett
fristående, neutralt organ, där den bidragsgivande
industrien får en starkare
ställning än vad den har i det tilltänkta
statliga institutet.

Det är också att observera att det föreliggande
förslaget inte har mottagits
med någon entusiasm av andra byggande
institutioner utanför de nämnda
branschorganisationerna. Jag vill peka
på att en sådan organisation som Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag har
blankt avstyrkt, likaså Svenska byggnadsarbetareförbundet
och Svenska murareförbundet.
De kommunala organisationerna
— Stadsförbundet, Landskommunernas
förbund och Landstingsförbundet
— har också visat mycket ringa
intresse och närmast gått på avslagslinjen.

Den slutsats som jag alltså kommit
till vid min bedömning av denna fråga
är, att förslaget helt visst inte hade bort
framläggas. De i remissvaren framlagda
önskemålen hade bort tas under närmare
omprövning. Det kan ju inte spela
någon roll om verksamheten igångsättes
något år tidigare eller senare, ty det är ju
mycket långsiktiga frågor som åsyftas,
och det är viktigare att man kommer in
på rätt bana från första början än att
man sätter i gång något år tidigare men
med en organisation, som senare visar
sig vara felaktigt uppbyggd på sådant
underlag som inte är till fyllest.

Utifrån dessa utgångspunkter hemställer
jag, herr talman, om bifall till den
vid utskottets betänkande fogade reservationen
nr 1 av herr Bergh och fru Boman.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! I
detta ärende har jag två fullkomligt skilda
saker att andraga. Jag hemställer sålunda
att kammaren och departements -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

chefen betraktar mitt anförande som
sönderfallande i två alldeles skilda delar.

Jag ville först säga några ord om själva
finansieringsformen, nyss berörd av
herr Wehtje. Under mera outvecklade
tider i vårt land kände man till den ordningen,
att staten hade en särskild inkomst
i form av en avgift, som användes
för något särskilt ändamål. Detta kom vi
emellertid i vårt land att betrakta som
en primitiv form, och en strävan som
småningom alltmer har genomförts var
att få översikt över alla statsinkomster
och att få dem allesammans införda i
budgeten.

Då det har gällt byggnadsforskningen
har man gått en annan väg. Jag kan så
väl förstå, hur det gått till under fäktningarna
i statsrådsberedningen i den
här frågan. Då har den omständigheten
att man har velat föra denna sak utanför
budgeten varit herr Strängs sköld
mot den stränge herr Sköld, skulle jag
vilja säga, och möjliggjort att frågan
kunnat föras igenom. Men nog är det en
ordning som bör begagnas med mycket
stor försiktighet, och detta är två synpunkter.

För det första kräver alla sådana här
anordningar ett noggrant beaktande av
huruvida det är rättvist, rimligt och befogat
att en viss grupp av människor,
företag eller vad det är belastas för ett
särskilt ändamål. Det har rests tvivel i
det avseendet i detta fall. Jag kan tänka
mig, att om man här går in på denna
väg, ligger det nära till hands att göra
likadant på andra områden. Det är frestande
att göra det därför att denna väg
är så lätt att gå och leder förbi budgeten.
Men då kommer vi in i ett system, där
man belastar vissa medborgare särskilt
för vissa ändamål, vilket tycks mig antikverat
och betänkligt.

En särskild betänklighet, tycker jag,
ligger däri, att denna avgift icke kunnat
konstrueras så, att den till sitt belopp
ansluter sig till det behov som i varje
särskilt fall föreligger. Man bestämmer
här schematiskt och schablonmässigt en
viss avgiftsstorlek, och så säger man, att
vad som här inflyter — det må bli mind -

re eller mer — skall användas för byggnadsforskning.

Sådana här anordningar känner man
mycket från förr. Erfarenheterna har
ständigt givit vid handen detsamma,
nämligen att de innebär att man frånhänder
sig en verklig prövning av utgiftsbehovet.
Vad som här föreslås kommer
att medföra, att byggnadsforskningen
har sina medel en gång för alla. Ingen
kommer att rannsaka om de fortsatta
behoven, ingen kommer att väga detta
allmänna behov mot andra allmänna behov.

Herr talman! Jag har velat ge uttryck
åt dessa allmänna synpunkter på finansieringsproblemet,
tv det gäller inte bara
denna sak, utan vi ser fram mot möjligheten
att denna utväg kan komma att
användas i åtskilliga andra fall.

Men så var det en annan synpunkt,
som jag ber kammaren att lyssna till utan
tanke på att jag nyss har tillåtit mig att
ställa mig i opposition mot regeringen.

Då man tänker på denna byggnadsforskning,
som tydligen enligt en allmän
mening bör i en eller annan form stödjas,
glider tanken över till ett initiativ
som togs av Nordiska rådet för några
månader sedan. Det initiativet gick ut
ifrån det förhållandet, att vi på en
mängd olika områden har vetenskapliga
institutioner, forskningsinstitutioner och
undersökningsinstitutioner, som är inrättade
i varje särskilt land för dess egna
behov. Vad Nordiska rådet har velat ha
undersökt över hela linjen är, om man
inte kan komma fram till institutioner
som tjänar gemensamma behov, alltså
samnordiska institutioner eller svenska
institutioner som genom något arrangemang
kan tjäna norska och danska intressen
och vice versa.

Poängen i denna tanke är tvåfaldig.
För det första skulle man få fördelen att
få ett utbyte av erfarenheter mellan olika
länder, och för det andra har man
den viktiga synpunkten att rimligtvis bör
mycket kunna göras billigare, om gemensamma
behov klaras i gemenskap
mellan de nordiska länderna eller några
av dem.

Från denna utgångspunkt har jag med

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

intresse läst vad som står i propositionen.
Jag har där funnit, att det mycket
riktigt finns ett institut med sådana syften
som det här är fråga om, i varje fall
i Danmark och Norge; om det finns även
i Finland vet jag inte. Det finns också
antydningar om att ett visst samarbete
har ägt rum mellan dessa institutioner,
men man får c''et intrycket att detta samarbete
har varit mycket litet, oaktat man
ju skulle kunna tycka, att på detta område
skulle en gemenskap vara naturlig.
Problemet hur man skall bygga hus måste
väl i väsentliga delar ställa sig likadant
i de olika nordiska länderna. Jag
tänker mig inte att man skall gå så långt
som till en radikal sammanslagning av
verksamheten vid de olika instituten,
men till en förnuftig arbetsfördelning,
så att man i ett land klarar en grupp av
uppgifter och i ett annat land en annan
grupp. Jag vill därför passa på tillfället,
då jag ser att statsrådet är här i
kammaren, att fråga honom, huruvida
det förekommer ett sådant samarbete i
större utsträckning än vad som framgår
av handlingarna. Jag vill också fråga,
hur statsrådet ser på denna fråga och
om statsrådet är villigt att i överensstämmelse
med den grundtanke, som
Nordiska rådet hade, se vad som kan
ordnas för en gemenskap på detta område.
Jag vill tillägga, även om jag inte
är sakkunnig, att jag föreställer mig att
ett samarbete på byggnadsmarknadsområdet
kan ha en hel del rent tekniska
fördelar. Jag kan föreställa mig sådana
saker som standardisering av byggnadsnadsmaterial
och därigenom möjliggörande
av en industri med större marknader
o. s. v.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman! I
anslutning till den föreliggande propositionen
har bl. a. herr Spetz och jag
väckt en motion. Jag skall därför be att
få säga ett par ord. Jag lovar att bli mycket
kort.

Mot den principiella tanken i Kungl.
Maj:ts förslag, att forsknings- och rationaliseringsverksamheten
bör samordnas,
har jag för min del ingen erinran. Be -

träffande förslagets närmare utformning
i olika avseenden delar jag emellertid i
långa stycken den uppfattningen, som
herr Wehtje här tidigare givit uttryck
åt. Jag tror att det hade varit lyckligt, om
den nya nämnden fått en gentemot staten
mera självständig ställning, och det
synes mig också ur flera synpunkter
både rimligt och sakligt motiverat, att
även den statliga verksamheten fått vara
med och betala den föreskrivna avgiften
till forskningsverksamheten. Jag
understryker vad herr Wehtje här sade,
att när man på sätt som här skett undantager
den statliga verksamheten från
avgiftsbeläggning, måste detta av många
på goda skäl tolkas som ett otillbörligt
gynnande av statlig verksamhet gentemot
det privata. Jag tycker att staten
borde vara angelägen att handla så, att
en dylik förebråelse inte med fog kan
framföras.

Såsom framhållits i vår motion, nr 420,
i denna kammare, är det enligt min uppfattning
riktigare att avgiftsbelägga all
byggnads- och anläggningsverksamhet
än att begränsa den på det sätt, som i
propositionen är föreslaget. Jag vill erinra
om att ett betydande antal remissinstanser
har givit uttryck åt precis samma
uppfattning. Jag anser alltså att det
är olämpligt att begränsa avgiftsskyldigheten
till husbyggnadsområdet. Låter
man avgiftsbeläggningen på sätt jaghär
förordat och givit uttryck åt i motionen
omfatta all byggnads- och anläggningsverksamhet
bör, såvitt jag förstår,
det årliga avgiftsbeloppet kunna
utan olägenhet sänkas från 20 till 15
kronor för varje fullt antal av 300 dagsverken.

På grund av vad jag här framhållit
och under åberopande av vad i övrigt
anförts i reservation 2) till stöd för motionen
nr 420 i denna kammare ber jag
redan nu att få yrka bifall till den av
mig åsyftade reservationen, detta dock
givetvis under förutsättning att herr
Wehtjes yrkande inte skulle vinna kammarens
bifall.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När man börjar bli bekant med

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

bostadsbyggnadsproblemet kan man inte
undgå att rätt snart dra vissa slutsatser.
Man tvingas bl. a. konstatera, att vi trots
allt bygger ganska dyrt bär i landet. Vi
bär ett hyresläge, som vid en internationell
jämförelse ställer sig rätt liögt,
och hyran utgör en så pass väsentlig utgift
i vår personliga budget, att det är
naturligt att vi gör reflexionen: Hur
skall man kunna angripa detta problem
för att få ned byggnadskostnaderna med
motsvarande gynnsamma verkningar på
hyresmarknaden? När man börjar fundera
på detta, märker man bur pass
många kuggar, som går in i hela detta
sammanhang. Det är förhållandena på
arbetsplatserna, arkitektarbeten, stadsplanering,
fastighetsförvaltning, materialforskning,
frågan om olika hustyper
och frågan om byggnadslagstiftningens
och byggnadsstadgans utformning. Det
är alltså fråga om en rad olika ting. Man
kommer rätt snart underfund med att
på dessa olika fält arbetar alla med
ganska dåliga kontakter med varandra.

Skall man kunna få till stånd ett
forskningsarbete, som ger resultat, behöver
man en samordning över hela fältet
och de erforderliga resurserna härför.
Detta är naturligtvis icke några nya
upptäckter, även om jag kanske kommit
fram till de slutsatserna först under
de senaste åren, då jag mera aktivt sysslat
med dessa frågor.

Om vi går tillbaka i tiden visar det
sig att vi under 1940-talet lade ned åtskilligt
med pengar och utredningsarbete
för att komma i gång med dessa frågor.
Vi hade statliga utredningar både
1946 och 1947, vilka båda utmynnade i
att vi borde få någonting, som man kan
kalla för ett statligt forskningsinstitut
för byggnation. De planerna avancerade
så långt, att vi de åren hade praktiskt
taget färdigt ett förslag på papperet,
men som aldrig kom längre, därför att
finansieringen hade planerats efter de
linjer, som det här uttalats intresse för,
nämligen helt över statsbudgeten. Vid
den slutliga bedömningen av de statsfinansiella
dispositionerna visade det
sig att det var andra områden som låg
längre fram. Frågan har sedan skjutits

undan, och det har inte blivit något resultat.

Vi behöver inte ta upp någon diskussion
om behovet av forskning och behovet
av samordning på de olika områdena.
Därom är vi ense. Ett uttryck härför
utgör väl de remissvar, som avgavs
rörande den statliga bostadsutredningens
betänkande på 900 stencilsidor
och som refereras i en proposition, som
skall behandlas här i riksdagen nästa
vecka. I den remisskvarnen var meningarna
ytterst delade på många punkter.
Det var fallet i fråga om bostadsrabatter,
lånegränser och praktiskt taget hela den
bostadspolitik vi för, men på en enda
punkt fanns det icke några delade meningar,
utan där var alla strålande ense,
nämligen när det gäller behovet av en
förstärkt forskningsverksamhet på detta
område.

Jag nämnde nyss, att man varken år
1946 eller år 1947 ansåg, att de statsfinansiella
möjligheterna kunde ge detta
ärende en sådan prioritet, att den normala
och vanliga finansieringsvägen
kunde anlitas och en proposition i ämnet
framläggas. Jag måste nog säga, att
läget nu inte är bättre. Jag kan korrigera
herr Herlitz och upplysa om att
det inte har varit några slagsmål mellan
finansministern och mig på den här
punkten. Vi har över huvud taget inte
diskuterat frågan utifrån de mera traditionella
finansieringsgrunderna. Jag
kom nämligen rätt snart till det resultatet,
att statens väsentligaste uppgift här
var att uppträda såsom koordinator till
alla de splittrade intressen, som av naturliga
skäl karakteriserar denna bransch
och detta område. Det är inte någon ny
företeelse att man finansierar över avgifter.
Det har provats i andra länder.
Norrmännen tog för något år sedan ett
beslut, som är ganska likt det förslag,
vilket i dag ligger på kammarens bord.
Det var då helt naturligt att jag frågade
mig, om ändå inte högst reala skäl talade
för att man borde försöka gå den
vägen.

I det byggnadsråd, som arbetar under
ledning av socialdepartementet och där
alla de olika intressena på bostadspro -

Lördagen den 16 mai 1953.

Nr 20.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

duktionens och byggnadsmarknadens
område är samlade, togs mycket tidigt
på hösten 1952 upp diskussioner i frågan,
och det visade sig att man utifrån
synnerligen reala och principiella synpunkter
kunde få anslutning till en finansieringsväg
såsom den här presenteras.
Inom industrier, där stordriften har
en annan tyngd och dominans, finns det
möjligheter att inom en enskild bransch
bygga upp en forskningsavdelning, som
svarar mot alla krav på effektiv modern
och rationell forskning. Givetvis håller
denna industri många gånger forskningsresultaten
såsom sin egen privata hemlighet
för att på så sätt få preferens i
den allmänna konkurrensen, och inget
ont i det. De andra industrierna har i
regel samma möjligheter att bygga upp
sina forskningsavdelningar och att arbeta
på sina områden, och det blir en
många gånger fruktbringande tävlan.
Inom byggnadsverksamheten finns det
visserligen storföretag såsom byggherrar,
men såsom byggentreprenörer har
vi ännu i en dominerande utsträckning
enskilda företagare, som helt enkelt inte
har haft vare sig resurser eller intresse
att bygga upp någon forskningsverksamhet
i detta ords egentliga bemärkelse.
Dessutom har situationen på bostadsmarknaden
varit sådan, att alla, som har
fått ett hus färdigt, har kunnat bli av
med det till hyresgästerna, även om hyran
har varit relativt hög. Forskningen
har sålunda i den konjunktur, i den
bostadsbrist, som vi har haft under de
senaste åren, inte för den enskilde företagaren
varit lika aktuell på detta område
som på många andra områden. Jag
tänker på exportindustrien, som får
kämpa i konkurrens på världsmarknaden
och som forskningsmässigt får tävla
med andra länder på sina områden.

Jag kan delvis ge herr Wehtje rätt i
att siffran rörande produktivitetsutvecklingen
kan vara föremål för diskussion.
Talar man med praktiska byggare, finns
det de som säger, att vi i dag bygger
med ungefär samma metoder och samma
teknik som faraonerna använde på
den tiden, då de byggde pyramiderna,
och talar man med andra byggmästare

säger de, att det har gjorts åtskilligt under
de senaste åren och de senaste decennierna
och att vi numera är rätt väl
framme i fråga om byggnadsteknik. Jag
tror att det i båda dessa diametralt motsatta
uppfattningar ligger någonting av
sanning och verklighetsunderlag. Det
finns en byggenskap här i landet, som
följer moderna och rationella metoder,
och framför allt har väl det senaste decenniets
framsteg i fråga om maskintekniken
spelat en viss roll härvidlag. Men
vi arbetar ännu i dag på andra håll
inom byggnadsverksamheten med metoder,
som är primitiva och som saknar
en modern och rationell utformning.

Med detta såsom bakgrund framstår
det såsom angeläget att ge industrien
forskningsresurser och att skapa möjligheter
för en publicitet beträffande de
forskningserfarenheter, som man kan
vinna, en publicitet som inte inskränker
sig till de enskilda företagen utan
som blir hela den byggande allmänhetens
egendom den dag då forskningen
har givit resultat. Om vi skall klara det,
måste det ske en koordination över hela
fältet, och det är det som är bakgrunden
till det föreliggande förslaget.

När frågan togs upp i vad jag här
kallar byggnadsrådet, var det inte svårt
att från dessa utgångspunkter vinna gehör
hos de enskilda byggarna, hos de
kooperativa byggarna, hos de s. k allmännyttiga
byggarna och arbetsmarknadens
parter. Det är mången som har
sagt mig, att just här har man ett område,
som har varit källa till traditionsmässig
bundenhet och som i sin tur
har verkat i negativ riktning på ett rationellt
arbetsförlopp inom industrien.
Jag tror nog emellertid att arbetsmarknadens
parter numera är med på den
linjen, att inte heller deras område skall
vara tabu för en forskningsverksamhet
i syfte att rationalisera byggenskapen
och förbilliga kostnaderna. Vi fick gehör
även här, och under sådana omständigheter
var det rätt naturligt att
man ansåg tiden mogen att slå ett slag
för denna forskningsverksamhet.

Då kan man säga: Allt detta är bra,
men vi gillar inte finansieringsmetoden.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

I debatten har sådana synpunkter framförts
som att här tvångsvis lägges en avgift
på vissa medborgargrupper, och
man har velat sätta likhetstecken mellan
den och en skattemässig utdebitering.
Ja, må det tillåtas mig att säga,
att avgiften inte kommer att betalas av
byggmästarna, utan ovedersägligen av
hyresgästerna. Och då kan man fråga
sig: Är det riktigt att hyresgästerna får
betala den föreslagna avgiften på några
promille av arbetskostnaden, 20 kronor
per helårsarbetare? Jag tror att det är
riktigt, eftersom det gäller en utgift som
hyresgästerna skall ha igen med god
ränta. All forskningsverksamhet har ju
en sådan ekonomisk bakgrund. Varför
bygger den enskilda storindustrien upp
forskningsavdelningar, om man inte menar
att detta är en god investering som
ger industrien bättre chanser att konkurrera
genom en förbilligad produktion?
Jag vågar säga att också den avgift,
som här skall läggas på hyresgästerna,
ur deras synpunkt är en god investering;
den skall så småningom resultera
i en hyresreduktion, som jag
tror att vi i lagens läge på hyresmarknaden
ganska väl behöver.

I reservationen och kanske även här
i debatten har yppats betänkligheter mot
att forskningsinstitutionen skulle komma
att i någon mån kännetecknas av de
statliga organens tröghet. Och även om
man inte fäster så stor vikt vid dessa
farhågor, vänder man sig kanske mot
den dualism som skulle ligga i att företagen
formellt betalar in en avgift, som
sedan disponeras av ett statligt organ.
Jag fick närmast det intrycket, att om
detta tas över budgeten så är det ingen
som protesterar mot att forskningsinstitutionen
är rent statlig, men att man
just på grund av finansieringssystemet
tycker att det bör vara en större frihet
och självständighet över det hela.

Tillåt mig förklara, herr talman, att
jag är lika angelägen som någon av
talarna här att slå fast, att denna nämnd
för byggnadsrationalisering och byggnadsforskning
skall arbeta under största
möjliga frihet. Det är aldrig bra med
pekpinnar för ett forskningsarbete, här

i landet sätter vi ju pris på att forskningen
skall så långt som möjligt vara
fri och obunden.

Men när en viss statlig sanktion ändå
givits å detta organ, beror det helt enkelt
på att man inte vinner ett effektivt
resultat med mindre än att vissa representanter
för statliga verk ingår i det
verkställande och förvaltande organet.
Jag tänker mig att man inte gärna kan
komma ifrån att låta sådana statliga organ
som bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
vara representerade. Byggnadsstyrelsen,
som arbetar med bestämmelserna
i byggnadsstadgan och de övriga
förordningar, som har avgörande betydelse
för ett ekonomiskt eller oekonomiskt
byggnadssätt, är direkt involverad
och bostadsstyrelsen, som handhar hela
den låneverksamhet som numera förekommer,
har samma intresse av att se
hur dessa medel användes. Vidare skall
självfallet arbetsmarknadens organisationer
både på arbetsgivar- och arbetarsidan
med, det enskilda, det bostadskooperativa
och det allmännyttiga byggandet
bör vara representerat, och slutligen
skall forskningen ha sina speciella
representanter.

Det hela skall ha formen av ett teamwork
med ett litet och, som jag hoppas,
slagkraftigt kansli. Men detta kansli bör
ha en av alla intressen garanterad självständig
ställning, och det når man bäst,
om föreståndaren får en tjänst på löneplan
och om man i övrigt använder statens
medel för de arvoden som utbetalas
till övriga ingenjörer och teknici. Att
en sådan ordning skulle innebära någon
begränsning av forskningens frihet
är en tanke som jag absolut vägrar att
acceptera. Hela staben av professorer
vid våra forskningsinstitut och högskolor
hindras inte på något sätt i sitt forskningsarbete,
därför att deras tjänster
står på statliga löneplaner. Tvärtom har
jag nog intrycket, att om någon av dem
inte har sin tjänst upptagen på statlig
löneplan, så lägger han i regel ned en
mycket stor energi på att den skall
komma dit. Därför är det alldeles omotiverat
att tala om att denna statliga
auktorisation sådan den här tar sig ut -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Pörordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

tryck skulle i något avseende hindra
detta organs och dess forskares fria och
självständiga handlande.

Det finns i reservationen vissa andra
invändningar som kunde förtjäna att något
bemötas, men jag lade märke till
att de tre föregående talarna inte speciellt
fäste sig vid dessa invändningar.
Därför är det kanske överflödigt att
jag tar tiden i anspråk för att närmare
utföra en motargumentation.

Men det har bland annat frågats, varför
man inte skall gå ut över ett vidare
forskningsfält än vad som föreslås i propositionen.
Jag har helt enkelt resonerat
på det sättet, att man här ger sig in
på ett område, som av naturliga skäl är
helt oprövat; det är det första verkliga
steget mot att koordinera uppgifterna på
detta område och att åstadkomma ekonomiska
resurser för att driva en verklig
forskning. Låt oss till att börja med
inrikta oss på en speciell uppgift, och
när det gäller den speciella uppgiften
vill jag framställa frågan: Hur skall vi
få det svenska bostadsbyggandet billigare
än vad det nu är? Det blir ett praktiskt
rationaliseringsarbete, där hela frågan
— som jag inledningsvis berörde —
blir aktuell sedd ur olika synpunkter
och aspekter. Jag tror att nämnden kommer
att ha att göra med detta under de
närmaste åren framöver.

När detta är avklarat, tränger sig de
mera forskningsbetonade uppgifterna
fram i förgrunden såsom en andraliandsfråga,
och då skall nämnden vara
beredd att ta hand om dessa. Självfallet
innebär vad jag här sagt inte att man
utesluter forskningen initialmässigt, men
jag tror att det av många olika skäl •—■
samhällsekonomiska, liyresekonomiska
och medborgarekonomiska — är angeläget
att man inriktar de första årens
ansträngningar på det praktiska bostadsbyggandets
område.

När man sedermera kommit till botten
med dessa problem och får tid och utrymme
för att intressera sig för andra
ting, brobyggnadsarbeten, cementforskning
och dylikt — det kanske herr Wehtje
klarar så bra själv, att det är onödigt
för nämnden att intressera sig för dessa

frågor — anser jag att ingenting av detta
skall vara förbjudet, men det får väl
bli en redovisning för riksdagen, såsom
utskottet här presenterat sitt utlåtande,
innan nya områden läggs under
denna verksamhet.

Herr Herlitz ställde en speciell fråga
till mig och undrade, hur jag såg på
det nordiska samarbetet i samband med
de forskningsinöjligheter, som jag nu
hoppas skall bli verklighet. Ja, det är
angivet i propositionen att detta organ
för byggnadsforskning skall följa alla
rön, både inländska och utländska, och
de forskningserfarenheter man gör skall
publiceras och behöver självfallet inte
spridas och ha sin informatoriska betydelse
enbart i vårt land utan kan väl
meddelas även de andra skandinaviska
länderna. Nu har vi forskningsverksamhet
i Danmark, Norge och Finland, i
Norge uppbyggd efter ungefär samma
struktur som här i dag föreslås i utskottsutlåtande!.
Jag finner det ganska
naturligt —• om jag kan glädja herr Herlitz
med det — att denna forskningsnämnd
på byggnadsindustriens område
bör beflita sig om att hålla intima kontakter
med vad som sker i våra skandinaviska
broderländer, där bland annat
de naturliga förutsättningarna för byggenskap
är ungefär likartade med dem
i vårt land. Det bör ges möjligheter till
ett mer konkret och givande utbyte än
vad vi tidigare haft.

I detta sammanhang finns ju naturligtvis
också möjlighet att ta upp en sådan
fråga som standardiseringsproblemen.
Det är ju inte nödvändigt att man
för vår byggnadsindustri och materialindustri
bara har ett av de skandinaviska
länderna till marknad; det bör vara
en ekonomisk och riktig sak att här
sträva efter en nordisk standardisering.
Men allt detta förutsätter en vidare diskussion
och ett nordiskt samarbete i
fortsättningen, och jag har en bestämd
känsla av att man nu bör ha större praktiska
möjligheter att komma till resultat
än vad vi tidigare haft.

Herr talman! Jag vet inte om jag har
så mycket mer att säga. Jag bär i detta
anförande sökt förklara, att om vi vill

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

lia någonting på detta viktiga område
och om vi vill att någonting skall ske
och ske relativt snabbt, är det min mening
att detta är den enda vägen att gå
fram. När man sedan vänder sig mot
finansieringsmetoden, är det, som jag
sade, i sista hand hyresgästen, som betalar,
och det är en god investering, ty
den skall hyresgästen ha igen med ränta
— det må vara den väsentligaste synpunkten
i detta avseende. Är man vidare
ängslig för att forskningen här
skall bindas av några statliga regler, är
sammansättningen — såsom jag skisserat
den — av denna nämnd en ganska
tillfredsställande garanti för ett fritt och
självständigt arbetssätt. Jag har varit angelägen
att understryka att detta också
är min mening. Jag har slutligen velat
svara på herr Herlitz’ fråga om det nordiska
samarbetet på detta område.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Även
om man kan ge herr Wehtje rätt i vad
han sade om byggnadsindustriens utveckling,
tror jag att man i alla fall
måste ge dem rätt som säger, att det föreligger
ett mycket stort behov av forskning
på byggnadsområdet. Det har vi
också inom det sammansatta utskottet
känt oss övertygade om. De skäl, som
i den nu föreslagna anordningen framförts
för en mera intensiv forskning på
byggnadsindustriens område, är — vilket
flera talare och nu senast herr statsrådet
har framhållit — att det är svårt
för denna industri på grund av dess
struktur att bedriva forskning på samma
sätt som inom andra industrier och
att det därför har varit önskvärt med
statens medverkan för att få denna
forskning i gång.

Det har framför allt riktats en kritik
mot systemet för finansieringen av denna
forskning. Både herr Wehtje och
herr Herlitz har sagt, att detta är en
specialbudget — en sak som man länge
motarbetat och velat komma bort ifrån.
Det har vi också inom utskottet varit
fullt på det klara med.

I vårt utlåtande säger vi bland annat:
»Principiella betänkligheter kan möta

mot att låta utgifter till allmänna ändamål
bli beroende av inkomster, vilkas
storlek det ej är möjligt att med säkerhet
beräkna.» Man bör ju även i fråga
om byggnadsforskningen kunna ställa
det kravet att medel inte skall uttagas i
större omfattning än vad som kan sägas
motsvara behovet, och att utgifterna
skall prövas på samma sätt som andra
statsutgifter. Så långt har vi också inom
det sammansatta utskottet varit fullt
eniga med dem som har reserverat sig.
Emellertid har vi i anslutning till vad
som sagts i en del av remissyttrandena
menat, att denna avgift kanske inte kan
betecknas som en pålaga i samma mening
som vanliga skatter, utan att det,
som också framhölls av statsrådet, är
ett sätt för staten att lämna sin medverkan
för att få fram de medel, som industrien
behöver för att kunna bedriva
forskning. Därom säges i utskottsutlåtandet,
att det kan »sägas mindre gå ut
på en pålaga än att tillhandahålla ett på
grund av byggnadsindustriens struktur
önskvärt bistånd från statens sida i syfte
att ifrågavarande industri skall kunna
själv åvägabringa erforderlig forskning».
Med detta har vi velat säga, att
även vi tar avstånd från specialbudgeter,
men vi menar, att man här kan anlägga
en annan synpunkt på denna avgift
än vad reservanterna gjort. Härtill
kommer ytterligare den omständigheten,
att det är av vikt att denna forskning
kommer i gång och att den kommer
i gång snart. Vi har därför inom utskottet
inte ansett det vara lämpligt att
nu hänskjuta frågan till ytterligare utredning.

Det har sagts av bland annat herr
Wehtje, att det är många som avstyrkt
denna avgift. Han räknade upp en hel
mängd remissinstanser, som avstyrkt
den anordning som nu är föreslagen.
Jag skall då be att få hänvisa kammarens
ärade ledamöter till s. 4 i utskottsutlåtandet,
där det förekommer
en uppräkning av den stora mängd remissinstanser,
som hörts i denna fråga.
Även om det är rätt många instanser,
som herr Wehtje räknade upp och som
avstyrkt avgiften, är dessa ändå ett för -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

svinnande fåtal i förhållande till den
stora mängd remissinstanser som blivit
hörda.

Det har här också riktats kritik mot
att man för närvarande inte har velat
utsträcka byggnadsforskningen över hela
fältet eller, som herr Wehtje uttryckte
det, att man inte tagit med hela anläggningsverksamheten.
Härutinnan har
vi inom utskottet haft den meningen, att
den stora och viktiga uppgiften för närvarande
är byggnadsforskningen, kanske
alldeles speciellt bostadsbyggnadsforskningen.
Vi har ansett, att denna bör
komma i första hand. Men om det senare
visar sig, att även andra grenar av
byggnadsverksamheten lämpligen skulle
kunna bli objekt för forskningsverksamheten,
har ju riksdagen möjligheter
att utvidga det område, från vilket avgifter
uttages.

Herr Lundqvist sade, att det sätt, på
vilket avgifterna uttages, gynnar statens
egen byggnadsverksamhet på ett
otillbörligt sätt. Detta är säkert en överdrift,
även från den synpunkten att det
ju i själva verket rör sig om små belopp
i förhållande till hela kostnaden för
byggnadsverksamheten. Därför kan man
knappast säga, att denna avgift på något
väsentligt sätt kan inverka på förhållandet
mellan den rent statliga verksamheten
och den enskilda. Vi har också
framför allt velat ta hänsyn till det
motiv som här anförts, nämligen att eftersom
uttagandet av forskningsavgiften
är knutet till uttagandet av olycksfallsförsäkringsavgiften,
skulle det stöta
på svårigheter av rent administrativ art
eller i varje fall göra organisationen
mera komplicerad, om avgift skulle uttagas
även av den verksamhet, som bedrives
i rent statlig regi.

Låt mig till sist, herr talman, säga ett
par ord om vad som här har yttrats om
forskningens frihet. Man har velat göra
gällande, att det på det sätt som denna
organisation har byggts upp skulle läggas
ett visst statligt tvång över forskningen.
Statsrådet Sträng har redan varit
inne på samma problem, och jag
skulle vilja säga att det inte finnes någon
möjlighet att göra gällande, att den

i statlig regi bedrivna forskningsverksamheten
är mindre fri än den som bedrives
i enskild regi. Om det är någon
skillnad, är det snarast den, att den
verksamhet, som drives i enskild regi
kan vara belagd med låt mig säga tysthetslöften
av olika slag. Den uppfattningen
att den i statlig regi bedrivna forskningen
skulle vara ofri framskymtade
under utskottsbehandlingen, men det var
inte någon inom utskottet, som fäste något
nämnvärt avseende vid sådana uttalanden.

Jag tror man har anledning anta, såsom
statsrådet Sträng också här har uttalat,
att denna forskningsverksamhet
kan komma att bli av mycket stor betydelse,
och jag ber, herr talman, med
dessa ord att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
skall be att få säga några ord med anledning
av herr statsrådets uttalande
nyss. Man får ju lätt det intryck, som
jag försökte lägga till rätta när jag började
mitt anförande förra gången, att
utgångspunkten för resonemanget fortfarande
är att vi skulle bygga osedvanligt
dyrt i detta land. Herr statsrådet anförde
att det var någon som sagt, att
man kanske rent av inte bygger bättre
än på faraonernas tid — andra säger
att man hunnit en bit vidare. Jag tror
att man hunnit ganska långt. Även om
det fortfarande byggs med tegelstenar
och små byggenheter, har man ändå
gjort stora framsteg. Jag tycker att ett
sådant yttrande är att ställa det hela i
en alldeles skev dager och framkalla
den föreställningen att nu gäller det att
besluta i dag och sätta i gång i morgon,
ty annars blir vi alldeles på efterkälken.
Men så är det inte. Om vi bygger dyrt
här i landet, beror det för det första
på att våra klimatiska förhållanden är
sådana att våra hus behöver vara ganska
väl isolerade. För det andra är vi ganska
bortskämda och vill bo bra. Men bortsett
därifrån är det klart att ett forsknings-,
rationaliserings- och utvecklingsarbete
är önskvärt och helt visst kan ge
goda resultat.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

Statsrådet kom in på frågan om finansieringen.
Det är ju en av de väsentligaste
frågorna. Försvaret för tvångsutdebiteringen
var, att det dock inte var
byggnadsföretagarna som själva fick betala
dessa avgifter och fick stå för dem,
utan det var hyresgästerna, som de till
slut blev övervältrade på. Precis detsamma
kan man säga, om det är skattebetalarna
som får betala kostnaderna. De
får ändå till sist den glädjen att de får
billigare och bättre bostäder och på det
sättet kan dra nytta av forskningsresultaten.
Vi är överens om att det är hyresgästerna,
som skall betala detta, men
jag tycker att det är felaktigt att gå
denna väg med uttagandet av tvångsavgifter
från en del av byggnadsföretagarna.

För övrigt ställde jag den frågan i
mitt första anförande, att det väl är riktigt,
då jag fattar saken så att det här
är fråga om ett temporärt arrangemang.
Det sägs ju i propositionen att det i dagens
statsfinansiella läge inte är möjligt
att gå någon annan väg. Detta innebär
ju att i ett bättre läge skall kostnaderna
gå på driftbudgeten. Om vi hade
den saken klarlagd, hade vi i alla fall
kommit någon bit på väg.

Den andra huvudfrågan gällde, hur
detta arbete skall organiseras. Statsrådet
nämnde att det bara var ett litet
slagkraftigt kansli, som han sade, som
skulle tillskapas för att hålla det hela
samman. Det är just i detta som vi ser
faran. Jag tror inte att det för denna
koordination, vars behövlighet är så
starkt understruken av socialministern,
behövs en så stor förvaltningsorganisation.
Jag har också erfarenhet av hur
sådana forskningsinstitut har organiserats
upp inom näringslivets verksamhetsområde.
Där har man aktat sig för
de fasta organisationskostnaderna och
ansett att de i första rummet skall hållas
nere. Sedan gäller det arbetsvillkor
och anställningsvillkor för forskningen,
som ju ändå blir helt andra, om forskningen
kan drivas i fria former i likhet
med vad som sker i de forskningsinstitut,
som är anknutna till en lång rad
branscher och branschorganisationer.

Herr talman! Jag vill med detta endast
framhålla, att jag tycker att de argument
som jag anfört för att man skall
skynda långsamt och ta tid på sig för att
utreda både finansieringen och organisationen
talar för att man gör denna angelägna
sak till föremål för en utredning
och sedan ser till att den genomföres,
när man nått en större enighet än hittills.

Jag vill också för utskottets ärade ordförande
påpeka vad som anges i propositionen
på s. 25, där man refererar yttrandena
från remissinstanserna. Det
är riktigt att det finns många som anmodats
yttra sig upptagna på s. 4 i utskottsutlåtandet,
men dessa återfinns
nästan allihop på s. 25 i propositionen
bland dem som avstyrker det här framlagda
förslaget.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När jag talade om önskvärdheten
av ett litet men slagkraftigt kansli, var
det faktiskt mening med båda dessa uttryck.
Jag hoppas att det skall bli slagkraftigt,
och jag hoppas att det skall bli
litet. Det kan ju kammarens ledamöter
övertyga sig om genom att se på förslaget.
Det är fråga om en löneplansanställd
föreståndare och i övrigt arvodister till
en årlig kostnad av 60 000—70 000 kronor.
Vi måste väl säga, att detta är att
gå så långt ned som man kan, om man
skall få ett ordentligt arbete utfört.

Sedan vill jag säga till herr Wehtje,
att han inte har citerat fullt riktigt ur
remissvaren. Herr Wehtje inräknade
byggnadsarbetarnas organisationer bland
dem som avstyrker, och detta är oriktigt.
De har uttalat sin veneration för en
annan finansieringslinje, men om det
inte går — och det har ju inte gått —
är de ändå principiellt anhängare av
förslaget, och ordföranden i deras organisation
har deltagit i diskussionerna
under hela förberedelsearbetet och varit
i fullt samförstånd med oss. Herr
Wehtjes citat var alltså inte helt korrekt.

Jag beklagar att jag glömde bort att
svara på den direkta fråga som herr
Wehtje ställde, men jag skall göra det
nu. Det har anförts som skäl för denna

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Förordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

typ av finansiering, att det statsekonomiska
läget inte medger någon annan
väg. Så länge jag har erfarenhet i det
här garnet har det statsekonomiska och
statsfinansiella läget varit ansträngt. Jag
tror att denna motivering håller, och jag
är ledsen att säga till herr Wehtje, att
vill vi se realistiskt på saken, får vi nog
med samma motivering räkna med denna
finansieringsmetod som relativt permanent.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Efter
det sista tillägg som herr statsrådet
Sträng gjorde, att man får betrakta denna
finansieringsmetod som permanent,
skulle jag på det allra allvarligaste vilja
varna kammarens ledamöter för att nu gå
med på förslaget. Jag skall inte upprepa
de skäl jag redan framfört, men de
gäller ju med så mycket större tyngd,
om det är meningen att det skall bli en
permanent institution. Detta har inte
framgått av handlingarna, utan jag trodde
verkligen att det låg något i uttryckket,
att man gav sig in på denna finansieringsmetod
i dagens statsfinansiella
läge, men nu hör jag att det inte var
någon allvarlig mening i det uttalandet.

Sedan vill jag understryka att de två
organisationerna inom byggnadsbranschen
som har åberopats säger, att de
helt allmänt vill gå in för en medverkan
för att främja saken, men det är under
förutsättning att även staten betalar avgiften,
att den lägges på byggnads- och
anläggningsindustrien i allmänhet och
att det icke blir ett statsinstitut utan
en institution som får arbeta under fria
former. Att man likväl påstår att de tillstyrker
förslaget, kan jag inte finna vara
rätt då det ej gällt det förslag vi nu talar
om.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag tror att herr Wehtje innerst
inne, om han blickar fram på de statsfinansiella
möjligheterna, inte drar den
slutsatsen, att vi om fyra eller sex eller
åtta år eller hur lång tid vi vågar tänka
framåt skall ha en statsfinansiell ställ -

ning som är så avgjort bättre än den vi
bär i dag, att vårt allmänna beraktelsesätt
på statens inkomster och utgifter
blir väsentligt annorlunda än det är nu,
och då tycker jag att ärligheten kräver
att man gör en sådan deklaration som
jag gav här.

Herr WEHTJE (li): Jag får verkligen
uttala den förhoppningen, att vi utan
att vänta i sex—sju år skall kunna få ett
bättre statsfinansiellt läge än vi har i
dag; annars tycker jag det är synd om
vårt land och vårt folk. Jag hade ju
hoppats, att man kanske ganska snart
skulle kunna konstatera en sådan förbättring,
att det skulle finnas råd att anvisa
de erforderliga medlen för en så
utomordentligt god investering som att
främja utvecklingen på detta viktiga
forskningsområde.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av det nu
föredragna stycket samt vidare på avslag
å förordningsförslaget i denna del;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på styckets
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § första stycket
i det av sammansatta stats- och tredje
lagutskottet i utlåtande nr 13 punkten A
framställda förordningsförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås förslaget i denna
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Forordningsförslag ang. byggnadsforskningsavgift m. m.

1 § andra stycket.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
I enlighet med yrkandena i reservationen
nr 2 ber jag att få föreslå att det
sista stycket utgår ur 1 §.

Herr OSVALD (fp): Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande stycket
yrkats dels att detsamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle besluta,
att nämnda stycke skulle utgå ur
förordningsförslaget.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på styckets godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

övriga delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å förordningsförslaget.

Punkterna B—G.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. in., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet; statsutskottets

utlåtanden:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlönings -

m. fl. anslag för budgetåret 1953/54 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till medicinska högskolan
i Göteborg och Göteborgs högskola
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till Stockholms högskola
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa frågor
rörande statsbidrag till försöksdistrikt
med enhetsskola m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1953/54 till understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
jämte i ämnet väckta motioner; nr

141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till civilförsvaret m.
m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående organisationen
av den civila sjukvår dsberedskapen
in. in.;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar till häradsskrivarna
m. fl. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida
verksamheten vid Solhems sjukhus;

nr 146, i anledning av väckta motioner
om viss ersättning av statsmedel åt
Clara Johanna Maria Nyström; samt
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m., dels ock i ämnet väckt
motion; samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till fångvården m.
m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 45, i anledning av väckta motioner
om upphävande av lagen om investeringskonto
för skog m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m.
m., jämte i ämnet väckta motioner; samt
betänkande nr 53, i anledning av
väckta motioner om införande av avdragsrätt
i fråga om erlagd förmögenhetsskatt
samt om höjning av det skattefria
beloppet för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen
;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

20, angående användande av riksbankens
vinst för år 1952;

nr 21, i anedning av väckta motioner
angående ändring av tidsangivelserna
i riksdagstrycket;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m.;

nr 24, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om pension åt städerskan vid riksdagshuset
Anna Lillberg; samt

nr 25, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om
pension åt städerskan vid riksbankens
avdelningskontor i Jönköping Sofia Wiborg; första

lagutskottets utlåtande nr 39, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts propo -

sition angående nya bestämmelser om
medlemskap av finska församlingen i
Stockholm samt tyska församlingarna i
Stockholm och Göteborg m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m.
m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner; nr

33, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 34, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om rätt till arbete; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
om tryggande av yrkesfiskares nyttjanderätt
till av dem arrenderade fiskevatten;
samt

nr 25, i anledning av väckt motion
om översyn av gällande tätortslagstiftning;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden
nr 30, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1953/54,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 31, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående det fortsatta stödet
åt hampodlingen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 491, av herrar Osvald och Ahlberg,
i anledning av till bankoutskottet från
delegerade för riksdagens verk inkommet
förslag om ändrade tjänste- och
personalförteckningar för riksdagens
verk m. m.;

nr 492, av herr Andersson, Lars och
herr Pålsson, i anledning av Kungl.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område; nr

493, av herr Björnberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område;

nr 494, av herr Anderson, Erik Gustaf,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;
och

nr 495, av herr Boman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.35 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

531401