1953 FÖ RS TA K A M M A KE N Nr 18 (Riksdagens protokoll 1953:18)

RIKSDAGENS

RHfl

PROTOKOLL

1953 FÖ RS TA K A M M A KE N Nr 18

13 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 13 maj. Sid.

Anförande av talmannen ang. riksdagsarbetets ordnande ........ 6

Protokollföringen i utrikesnämnden ............................ G

Forskarstipendium för docenten 0. H. Olsson .................. 9

Kristendomsämnets ställning på gymnasiet...................... 12

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus ................... 25

Statstjänstemannens rörliga pensionstillägg .................... 27

Polisväsendets förstatligande .................................. 42

Förstärkning av ordningsstatspolisen .......................... 49

Ökad rättvisa i skatteavvägningen .............................. 52

Jordbrukares rätt att deklarera efter brutet räkenskapsår ........ 55

Skatten å viss elektrisk kraft .................................. 58

Konsultativ folkomröstning rörande motbokssystemet ............ 68

Riksbankens valuta- och penningpolitik in. m................... 71

Riktlinjerna för den ekonomiska politiken ...................... 115

Främjande av det personliga sparandet ........................ 1 IG

Fortsatt giltighet av lagen om räntereglering m. m............... 119

Anslag till statens hingstdepåer och stuteri...................... 121

Särskilda stödåtgärder för hästaveln ......................... 123

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 13 maj.

Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering . . 3

ang. anslag till byggande av fiskehamnar .................. 3

ang. terminsavgifterna vid tekniska högskolan i Stockholm . . 4

ang. terminsavgifterna vid Chalmers tekniska högskola ...... 5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. protokollföringen i utrikesnämnden
............................................. 6

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 18.

Nr 18.

Innehåll.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, om godkännande av överenskommelse
ang. tyska utlandsskulder ............................ 9

— nr 5, om överenskommelse med Finland rörande tillägg till konventionen
iang. fredligt avgörande av tvister.................. 9

Statsutskottets utlåtande nr 107, ang. anslag till avlöningar vid universitetet
i Lund .......................................... 9

— nr 108, ang. anslag till anordnande av skolmåltider m. m....... 11

—• nr 109, ang. omorganisation av gymnasierna m. m............ 12

—- nr 110, ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

m. in..................................................... 25

— nr 111, ang. anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
................................................... 27

— nr 112, ang. depåverksamheten till stöd för blinda hantverkare 27

— nr 113, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 27

— nr 114, ang. fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik ........ 27

— nr 115, ang. understöd åt inrikes lufttrafik................. 27

— nr 116, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........ 27

— nr 117, ang. rörligt tillägg på pensioner för statstjänstemän m. in. 27

— nr 118, ang. ersättning i anledning av olycksfall i arbete m. m. 42

— nr 119, ang. ersättning till C. A. V. Hagström m. fl........... 42

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 11, ang.
ändring i lagen om polisväsendet i riket m. m.............. 42

— nr 12, ang. vissa anslag till polisväsendet m. m............... 48

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. ändring i förordningen
om varuskatt m. m....................................... 52

— nr 42, ang. ökad rättvisa i skiatteavvägningen mellan olika folkgrupper
in. m............................................. 52

— nr 43, ang. tillsättande av särskild tjänsteman i prövningsnämn derna

med uppgift att tillvarataga de skattskyldigas intressen . . 55

— nr 44, ang. tillägg till anvisningarna till 3 § kommunalskattelagen 55

— nr 46, ang. ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft . . 58

— nr 52, ang. konsultativ folkomröstning rörande motbokssystemet 68

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning ..... 71

— nr 17, ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m. . 115

— nr 18, ang. åtgärder för främjande av det enskilda personliga

sparandet ................................................ 116

— nr 19, ang. fortsatt giltighet av lagen om räntereglering m. m. . . 119

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändrad lydelse av 1 och
4 §§ lagen om inteckning i fartyg m. m..................... 121

— nr 36, ang. viss lagstiftning rörande pensionsstiftelser ........ 121

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. vidgad användning av epidemivårdsanstalter
och truppförbands sjukhus .............. 121

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. anslag till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna m. m......................... 121

— nr 26, ang. anslag till statens hingstdepåer och stuteri ........ 121

— nr 27, ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln m. m......... 123

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj formiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 22 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med avslag
å motionerna I: 348 och II: 410 ävensom
I: 349, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering å riksstaten för budgetåret
1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 3 500 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt med bifall till
motionerna I: 348 och II: 410 samt I: 349,
till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
å riksstaten för budgetåret 1953/
54 under nionde huvudtiteln anvisat ett
reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 75.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 400, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 92 ja och 106
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 147 ja
och 181 nej, vadan beslut i frågan blivit

av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 94 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
1:225 samt med bifall till motionerna
1:29 och 11:68, 1:30 och 11:42 samt
Ii: 334, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 29 och II: 68, I: 30
och 1:42, 1:225 och 11:334, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Ja — 68;

Nej — 65.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 401, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 111 ja och 88

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 179 ja
och 153 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 95 punkten 1
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:35 och 11:40 samt 1:36 och
11:39, samtliga dessa motioner såvitt
här är i fråga,

b) godkänna följande avlöninigsstat
för tekniska högskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis . . 1 700 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av
Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt speciallärare
och biträdande
lärare,
förslagsvis .... 413 148

b) Övriga arvoden

och särskilda ersättningar
13 452 426 600

3. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal ...... 2 150 0t00

4. Hörligt tillägg, förslagsvis 1 613 400

Summa kronor 5 890 000

Särskilda uppbördsmedel:
Avgifter från de studerande 220 000
Nettoutgift kronor 5 670 000

c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1953/
54 anvisa ett förslagsanslag av 5 670 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:35 och 11:40 samt
1:36 och 11:39, samtliga dessa motioner
såvitt här är i fråga, beslutat att

b) godkänna följande avlöningsstat
för tekniska högskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis .. 1 700 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av
Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt speciallärare
och biträdande
lärare,
förslagsvis .... 413148

b) Övriga arvoden

och särskilda ersättningar
.... 13 452 426 600

3. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal ........ 2 150 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 1 613 400

Summa kronor 5 890 000

Särskilda uppbördsmedel:
Avgifter från de studerande. 350 000
Nettoutgift kronor 5 540 000

c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1953/
54 anvisa ett förslagsanslag av 5 540 000
kronor.

Nej — 49.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 402, som upplästes

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 113 ja och 85
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 198 ja
och 134 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 95 punkten
2 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning av
Kung]. Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 35 och II: 40 samt I: 36 och II: 39,
samtliga dessa motioner såvitt här är i
fråga,

c) godkänna följande avlöningsstat för
Chalmers tekniska högskola, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1953/54:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis .... 900 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av
Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt speciallärare
och biträdande lärare,
förslagsvis .... 313 464

b) Övriga arvoden

och särskilda ersättningar
... 13 136 326 600

3. Avlöningar till övrig icke-or dinarie

personal ........ 1 230 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis. . 937 400

Summa kronor 3 394 000

Särskilda uppbördsmedel:

Avgifter från de studerande . . 135 000

Bidrag från Göteborgs stad

m. fl..................... 44 000

Summa kronor 179 000
Nettoutgift kronor 3 215 000

d) till Chalmers tekniska högskola: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa

ett förslagsanslag av 3 215 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:35 och 11:40 samt
I: 36 och IT: 39, samtliga dessa motioner
såvitt här är i fråga, beslutat att

c) godkänna följande avlöningsstat
för Chalmers tekniska högskola, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1953/54:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 900 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av
Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt speciallärare
och biträdande lärare,
förslagsvis ... 313 464

b) övriga arvoden

och särskilda ersättningar
.... 13 136 326 600

3. Avlöningar till övrig icke-or dinarie

personal ........ 1 230 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis. . 937 400

Summa kronor 3 394 000

Särskilda uppbördsmedel:
Avgifter från de studerande . 210 000

Bidrag från Göteborgs stad
m. fl................... 44 000

Summa kronor 254 000
Nettoutgift kronor 3 140 000

d) till Chalmers tekniska högskola: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 3 140 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspi
opositionen upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —- 94;

Nej — 39.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mai 1953 fm.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 403, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 112 ja och 84
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 206 ja
och 123 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg ber
undertecknad få anhålla om ytterligare
ledighet från riksdagsarbetet till den 25
maj.

Arboga och Köping den 11 maj 1953.

livar Anderson.

Att riksdagsman livar Anderson på
grund av operation för ljumskbråck
fortfarande är arbetsoförmögen till den
25 dennes intygas härmed.

Köping den I t mars 1953.

G. Levander.

Lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag beträffande
riksdagsarbetets ordnande meddela,
att, såvitt nu kan bedömas, arbetsplena
med kamrarna kommer att hållas
lördagen den 16, onsdagen den 20 och
fredagen den 22 maj, men däremot icke
lördagen den 23 maj, som är pingstafton.
Efter pingsten hålles arbetsplena tisdagen
den 26 och onsdagen den 27 maj
samt därefter i den mån så erfordras
för riksdagsarbetets avslutande. Alla nu
angivna arbetsplena börjar klockan 10
förmiddagen.

Ang. protokollföringen i utrikesnämnden.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande över förslag till
stadga angående protokollföring i utrikesnämnden.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr
120, vari Kungl. Maj:t anhållit om riksdagens
yttrande över ett vid propositionen
fogat förslag till stadga angående
protokollföring i utrikesnämnden.

I berörda förslag var punkten 2 så
lydande:

Vad de vid sammanträdet närvarande
vid överläggningarna yttra skall ordagrant
upptecknas av för ändamålet anlitad
stenograf, där ej den som leder
förhandlingarna för visst fall annorlunda
bestämmer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet lämnat en redogörelse för
vad tidigare i detta ärende förekommit,
varefter utskottet yttrat:

»Av det anförda framgår, att riksdagen
år 1947 på hemställan av konstitutionsutskottet
anhöll om utredning av bl. a.
frågan om ändrade regler för protokollföringen
i utrikesnämnden. Med anledning
därav föreslås i nu förevarande
proposition, att yttranden vid nämndens
överläggningar ordagrant skola upptecknas
av för ändamålet anlitad stenograf.

I likliet med föredragande departementschefen
finner utskottet avgörande skäl
tala för att överläggningarna inom utrikesnämnden
regelmässigt stenograferas.
Intresset av att kunna fastställa vad
som yttrats vid överläggningarna och
vilka råd nämndens ledamöter därvid
givit bör även enligt utskottets uppfattning
tillmätas större vikt än risken för
att överläggningarna genom det ordagranna
upptecknandet förlora något
av den förtroliga karaktär som motiverat
den hittillsvarande ordningen. Utskottet
finner det dock, i likhet med departementschefen,
motiverat, att möjlighet
gives för diskussion »utanför pro -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

tokollet». Ledamot av nämnden bör
emellertid enligt utskottets uppfattning
ej därigenom berövas sin hittillsvarande
rättighet att, då han så önskar, få sin
uttalade mening tagen till protokollet.
Utskottet finner i övrigt ej anledning
till erinran mot det vid propositionen
fogade förslaget till stadga angående
protokollföring i utrikesnämnden och
hemställer, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.»

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! Detta
ärende presenterar sig för kammaren
i form av ett enhälligt utlåtande från
konstitutionsutskottet. Man skulle ju då
kunna dra den slutsatsen att några meningsskiljaktigheter
i denna icke oviktiga
fråga inte skulle föreligga. Så är
emellertid ingalunda förhållandet, och
jag har därför ansett mig böra begära
ordet för att deklarera att i varje fall
jag — jämte andra — har företrätt en
annan mening.

Prövningen av detta förslag har i första
hand skett genom informella överläggningar
mellan utrikesministern och
utrikesutskottet. Vi har ägnat inte mindre
än två sammanträden i utrikesutskottet
åt att i detalj diskutera denna fråga.
Därvid kom mycket delade meningar
fram. Jag dristar mig inte att säga hur
ställningen skulle ha blivit vid en omröstning,
men jag har närmast ett intryck
av att det efter den sista överläggningen
förelåg övervikt för den mening
som hävdade att vi i det väsentliga
om också med någon komplettering borde
bibehålla de nuvarande reglerna för
protokollföringen i utrikesnämnden.

Det är självklart att just inom utrikesutskottet
finns erfarenheten företrädd
om hur arbetet i utrikesnämnden lämpligen
bör försiggå. Det är ju endast på
grund av rent formella bestämmelser som
denna fråga har hänförts till konstitutionsutskottet
och möjlighet icke beretts
för utrikesutskottet att ge ett officiellt
utlåtande till kamrarna i detta ärende.

Man ser ju av handlingarna att ända
från tiden för utrikesnämndens tillkomst,
på förslag av den utredning som

Ang. protokollföringen i utrikesnämnden,
föreslog inrättande av utrikesnämnden,
protokollföringen i nämnden varit reglerad
på det sättet, att till protokollet
skall icke antecknas annat än de närvarande,
de överläggningsämnen som förekommer
och namnen på dem som yttrar
sig i ärendena, så vida icke ordföranden
i nämnden eller någon dess ledamot
yrkar att för visst fall en protokollföring
om diskussion och beslut skall äga
rum. Detta har grundat sig därpå, att
man ville åt utrikesnämndens förhandlingar
bevara, som det heter, en »förtrolig
och tvångsfri karaktär». Jag kan
inte neka till att den erfarenhet jag har
från arbetet i nämnden säger mig, att
det var mycket vist och förutseende av
utredningen att tillmäta sådan betydelse
åt dessa förhandlingars tvångsfria och
förtroliga karaktär.

Nu har utrikesministern föreslagit att
man alldeles skall kasta om presumtionen.
Man skall inte som nu endast ha
detaljerad protokollföring i de fall, där
så yrkas av ordföranden eller ledamot,
utan nu skall stenografiska referat upptas
av allt som förekommer vid nämndens
överläggningar, såvida inte för visst
fall ordföranden eller ledamot av nämnden
påkallar att stenografering eller ordagrann
upptagning icke skall äga rum.
Det är ju en mycket väsentlig skillnad
mellan dessa två ting. Jag är inte säker
därom, men jag tror inte att det vid något
tillfälle under de nuvarande reglernas
tid har förekommit att yrkande
ställts om en detaljerad protokollföring.
I detta borde det ändå kunna ligga något
bevis för att man inte har tyckt att behovet
av detaljerad protokollföring har
varit trängande, och därför borde det
kunna räcka med att man även i framtiden
hade den anordningen att endast i
vissa fall föres ett detaljerat protokoll.

Man skall inte underskatta den psykologiska
betydelsen av den förändring
som här föreslås. Jag tror att mycket av
den förtroliga karaktären kommer att
försvinna med denna ändring. Utrikesnämnden
ställs ju många gånger inför
frågor, där den inte på förhand är på
något sätt orienterad, och då förlöper
kanske debatten under en del av sam -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. protokollföringen i utrikesnämnden,
manträdet i form av frågor och trevanden
för att komma fram till vad det
verkligen gäller att ta ställning till. Det
kommer att bli en hämsko på hela arbetet,
om ledamöterna skall räkna med att
allt vad som säges skall tecknas upp i
ett stenografiskt referat.

Jag skulle för min del ha tyckt att det
i detta läge hade varit en lämplig avvägning
om man hade stannat vid att utvidga
föreskrifterna om protokollföringen
till att gälla innebörden av den rådgivning,
i vilken de olika yttrandena i
nämnden kan komma att utmynna, så
att man på det viset kunde av protokollet
direkt utläsa, vilken ställning nämndens
olika ledamöter intagit i en viss
konkret fråga, utan att detta skulle behöva
åtföljas av en stenografisk uppteckning
av allt som förekommit vid nämndens
förhandlingar. Naturligtvis skulle
möjligheten alltjämt stå kvar att få en
detaljerad protokollföring i de särskilda
fall där man ville mera fullständigt bevara
vad som förekommit vid nämndens
förhandlingar.

Herr talman! I det läge vari ärendet
nu befinner sig måste jag med beklagande
konstatera, att det inte gärna är möjligt
att ställa något yrkande och räkna
med att därmed kunna få en annan utgång
av denna fråga. Men jag har inte
velat underlåta att till kammarens protokoll
uttala, att jag betraktar det såsom
en icke önskvärd utveckling att man nu
slår in på den väg som här föreslås.
Jag tror att den avvägning man här har
gjort, mellan å ena sidan värdet av den
förtroliga karaktären hos dessa överläggningar
och å andra sidan värdet av
att för framtiden ha fastslagit allt vad
som har förekommit vid nämndens förhandlingar,
alltjämt borde ha givit övervikt
åt intresset att bevara den förtroliga
karaktären på nämndens överläggningar.

Häri instämde herr Domö (h).

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
Något yrkande är inte av föregående talare
framställt, och jag skall därför endast
säga några ord.

Beträffande de förtroliga överläggningarna
i utrikesnämnden skriver konstitutionsutskottet
på sid. 16: »Utskottet
finner det dock, i likhet med departementschefen,
motiverat, att möjlighet
gives för diskussion ''utanför protokollet’.
»

Vidare uttalas i förslaget till »stadga»
att vederbörande talare skall ha tillfälle
att justera de stenografiska referaten
av anförandena.

Jag tror att det väsentliga för Kungl.
Maj:t och för konstitutionsutskottet är
att de anföranden som hålls i viktiga frågor
— eftersom det är utrikesfrågor kan
ju ärendena bli speciellt viktiga — inom
utrikesnämnden är av så stor betydelse
inte bara för nuet och landets
ställning i det aktuella utrikespolitiska
ärendet, utan även för det historiska studiet
i framtiden, att det kan vara motiverat
att i detta fall gå längre än man
gör i de vanliga riksdagens utskott, så
att man här får stenografiska referat,
godkända av de ledamöter som hållit
anförandena.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SANDLER (s): Herr talman!
Som herr Ewerlöf redan sagt har utrikesutskottet
dryftat denna fråga under
två långa sammanträden. Då ärendet
ju inte har kommit att behandlas av
utrikesutskottet är det inte möjligt att
officiellt konstatera, vilken ståndpunkt
utrikesutskottet skulle ha kommit att inta,
men jag är nödsakad att för min del
deklarera, att mitt intryck av förhandlingarna
i utrikesutskottet inte sammanfaller
med det soin herr Ewerlöf nyss
har framfört här. Personligen har jag
hört till dem inom utrikesutskottet, som
har ansett övervägande skäl tala för att
införa stenografisk uppteckning av yttrandena
i utrikesnämnden. Och det alternativ
som förelåg till bedömning inom
utskottet var inte den nuvarande
ordningen, utan det var, som herr Ewerlöf
ju har antytt i sitt anförande, att
man skulle få ett något fylligare referat
i protokollen. I valet mellan de två

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Om forskarstipendium för docenten O. H. Olsson.

möjligheterna tycker jag för min del
att de stenografiska referaten innebär
alldeles avgörande fördelar. Vore jag
tjänsteman i utrikesdepartementet och
skulle få i uppdrag att svara för dessa
referat, skulle jag för min del begära
att få en stenograf vid min sida.

Jag har inte några större bekymmer
för konsekvenserna av den ordning som
nu införes.

I detta anförande instämde herr Werner.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden
:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående tyska utlandsskulder;
samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland undertecknad
överenskommelse rörande tilllägg
till konventionen den 29 januari
1926 angående fredligt avgörande av
tvister.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om forskarstipendium för docenten O. H.

Olsson.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av Kungl.
Maj ds framställningar angående anslag
för budgetåret 1953/54 till avlöningar
vid universitetet i Lund jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds i punkten 83 av åttonde
huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
framlagda förslag ävensom
med avslag å motionerna 1:56 och
11:62, 1:232 och 11:263 samt 1:6 och
II: 15,

a) bemyndiga Kungl. Majd att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Lunds
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för Lunds universitet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1953/54;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
9 395 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 56, av
herr Arrhén m. fl., och 11:62, av herr
Gustafsson i Bogla in. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
anslag för personligt, icke tidsbegränsat
forskarstipendium för docenten Olof
Herbert Olsson vid Lunds universitet
måtte anvisas i överensstämmelse med
ett av universitetskanslern framlagt förslag
fr. o. m. budgetåret 1953/54.

I de likalydande motionerna I: 6, av
herr Huss m. fl., och II: 15, av herr
Netzén m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att innehavaren av
preceptoratet vid universitetet i Lund
skulle utan ansökan utnämnas till professor
i ekonomisk historia och att preceptoratet
därvid skulle indragas, allt i
enlighet med ett förslag, som universitetskanslern
framlagt för omvandling av
preceptoratet i ekonomisk historia vid
Göteborgs högskola till professur.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson, herrar
Arrhén, Malmborg i Skövde, Rnbbestad,
Svensson i Ljungskile, Widén, Hoppe
och Kyling samt fröken Vinge ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till
motionerna I: 56 och II: 62 angående inrättande
av en personlig forskardocentbefattning
för docenten i teologisk etik

O. H. Olsson samt till följd därav att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:56 och 11:62 ävensom med
avslag å motionerna I: 232 och II: 263
samt I: 6 och II: 15,

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Om forskarstipendium för docenten O. H. Olsson.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Lunds
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
och reservanterna anfört; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
9 416 000 kronor.

Herr AKKHEJN (.nj: nerr talman! Jag
har i fråga om anslagen till Lunds universitet
väckt en motion som i föreliggande
utlåtande återfinnes såsom reservation.
Den går ut på att riksdagen måtte
besluta ett anslag till ett personligt
icke tidsbegränsat forskarstipendium för
docenten Olof Herbert Olsson.

Denne docent Olsson är en av Lunds
mest eminenta forskarprofiler på det
vetenskapliga område, som han företräder.
Hans insatser har framför allt gällt
renässanstiden. Han är vår för närvarande
bäste Lutherkännare. Som sådan
liar han ytterligare stora arbeten under
förberedelse. Docent Olsson har under
tiden den 1 januari 1946 till den 31 december
1951 innehaft ett forskarstipendium,
som utgick den 31 december 1952
efter erhållen förlängning med ett år.
vilket ju är vanligt i dylika fall.

Forskarstipendierna har, som bekant,
en speciell karaktär. De är avsedda att
vid uppkommande behov tilldelas forskare,
som efter docentstipendietidens utgång
förblivit obefordrade. Det är den
synpunkt, som anlades av 1945 års universitetsberedning
på initiativ av naturvetenskapliga
forskningskommittén.
Vi har här att behandla ett typiskt fall,
på vilket denna beredningens allmänna
regel är tillämplig.

Nu hör också till saken att teologiska
fakulteten i Lund har ingått till större
akademiska konsistoriet och begärt ett
icke tidsbegränsat forskarstipendium för

docent Olsson, vilket större akademiska
konsistoriet har varmt tillstyrkt. Detta
ärende går som bekant sedan till
universitetskanslern. Universitetskanslern
har i sin förteckning över petita
till Kungl. Maj: t satt upp en begäran om
fortsatt icke tidsbegränsat forskarstipendium
för docent Olsson som tredje
punkt. Han har också i andra sammanhang
betonat sin uppskattning av docent
Olssons forskargärning och sin varma
förhoppning, att det skall lyckas att
på denna väg få honom räddad till fortsatt
forskning.

I motionen har också återgivits några
synpunkter, som anförts av de teologie
studerandena vid Lunds universitet vid en
uppvaktning inför undervisningsnämnden
i teologiska fakulteten för några
månader sedan. Därvid framhölls att
klagomålen över den teologiska utbildningen
i allmänhet går ut på att studierna
är alltför teoretiskt lagda. De studerande
blir bokmalar vid skrivbordet,
de får ingen kontakt med det praktiska
livet. I det avseendet har docent Olsson
visat en vilja att ge de studerande en
sådan kontakt, inte minst genom att ge
de teologiska studerande en orientering
om samhället sådant det är, för att förbereda
dem på de problem de kommer
att ställas inför i ett modernt samhälle,
detta samhälle som i så hög grad är
präglat av industrialismen och vad därmed
sammanhänger. Docent Olsson har
under föregående år hållit en serie föreläsningar
i denna anda, vilka livligt
uppskattats av de studerande. Dessa har
nu inför undervisningsnämnden uttryckt
den förhoppningen att det skall beredas
docent Olsson möjlighet att fullfölja dessa
intentioner.

Det förefaller alltså som om fronten
står tämligen obruten bakom motionens
begäran: den teologiska fakulteten, större
akademiska konsistoriet, universitetskanslern
och, skymtande i bakgrunden,
studenterna. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid utlåtandet.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Redan
vid fjolårets riksdag hade jag tillfälle

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Om forskarstipendium for docenten O. H. Olsson.

att motionsledes framföra ett yrkande
om ett forskarstipendium för docent
Olsson. Till handlingarna i ärendet kunde
jag då foga ett utlåtande från teologiska
fakulteten i Lund, som innehöll
superlativa omdömen om den forskargärning
som docent Olsson hade utfört.
Det framhölls också, att han vid den in
i det sista mycket jämna konkurrensen
om professuren i teologisk etik i Lund
hade kommit att bli förbigången, men
att detta inte berodde på att han kunde
anses vetenskapligt mindre kvalificerad
än den som utsågs till professuren i
fråga. Jag tillåter mig därför att nu, när
frågan på nytt framkommit i motionsform,
liksom herr Arrhén yrka bifall till
reservationen på denna punkt.

Jag vill också i anledning av motionerna
nr 6 i första kammaren och nr 15
i andra kammaren framhålla, att frågan
om en professur i ekonomisk historia i
Lund numera kanske har kommit i ett
nytt läge sedan förslaget om motsvarande
professur i Göteborg, som likaledes
avsågs bli en personlig professur, har
blivit avslaget. Det finns därför inte
någon anledning att yrka bifall till motionens
framställning på denna punkt. Å
andra sidan måste det understrykas, att
utskottet nu för andra gången har pekat
på att denna fråga länge har varit undanskjuten
och att den pockar på sin
lösning.

Med understrykande av detta och av
vikten av att preceptorsbefattningen ändras
till en professur, vill jag alltså säga,
att jag på denna punkt inte har något
bestämt yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! I
utskottet har vi ägnat denna fråga en
ingående överläggning, och det har icke
rått någon meningsskiljaktighet om docent
Olssons kvalifikationer. Samtliga
har vi ansett, att han är duktig forskare
och en förnämlig representant för sitt
ämne, och det är inte därom vi här behöver
tvista.

På de olika punkterna har vi emellertid
försökt att göra en avvägning, en
ekonomisk avvägning framför allt, och

när Kungl. Maj:t, som har bättre möjligheter
än utskottet att göra en rättvis
fördelning mellan anslagen, inte ansett
sig kunna tillstyrka detta förslag, har
inte heller utskottet ansett sig kunna
göra det. Men vi har skrivit följande:
»På grund härav förutsätter utskottet, att
Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer
utvecklingen på detta område» o. s. v.

Detta har helt enkelt varit en ekonomisk
fråga. Hade vi ansett det vara möjligt
att bifalla framställningen om detta
forskarstipendium, tror jag inte det hade
varit någon inom avdelningen som hade
haft något emot saken. Och vi hoppas
att Kungl. Maj:t så fort det blir möjligt
kommer att ordna denna sak.

Herr talman! I det här sammanhanget
vill jag tillägga en synpunkt. Vi har i
utskottet gemensamt försökt ålägga oss
stor återhållsamhet i vad det gäller ekonomiska
ting och utgifter över huvud
taget. Efter de omröstningar som företagits
här i riksdagen.! dag, herr talman,
måste jag emellertid tyvärr säga,
att jag tycker vårt arbete på det området
har varit förgäves. Utskottet har
grundligt penetrerat även småanslag på
några tusen kronor för att kunna göra
besparingar, men sedan kan riksdagen
genom en omröstning i ett svep kosta
på sig utgifter på miljontals kronor. Det
är inte befordrande för den allmänna
sparsamhet, som vi måste iakttaga, framför
allt med hänsyn till de tider som
kan komma.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 108, i anledning
av Kungl. Maj ds i statsverkspropositio -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

nen under åttonde huvudtiteln gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till anordnande av
skolmåltider m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. kristendomsämnets ställning
på gymnasiet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation
av gymnasierna vid de högre allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 145, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 27 februari 1953, föreslagit riksdagen
att fatta beslut på sätt i propositionen
under 12 särskilda, med 1—12
betecknade punkter närmare angivits. I
punkterna 1 och 2 hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen

1. att godkänna av departementschefen
förordade grunder för organisationen
av de högre allmänna läroverkens
gymnasier;

2. att bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
anslutning till vad departementschefen
förordat fastställa linjeorganisationen
för de särskilda läroverkens
gymnasier.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft åtskilliga i ämnet
väckta motioner.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet avfattat sin hemställan i fem
särskilda, med A—E betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten A.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten It.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Ewerlöf m. fl. (1:429) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 538), hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 145 måtte uttala, att kristendomsämnets
ställning i gymnasiets timocli
kursplaner icke borde försvagas.

I en inom andra kammaren av herr
Nelander m. fl. väckt motion (11:534)
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att den
av skolöverstyrelsen föreslagna reduktionen
av antalet lärotimmar i ämnet
kristendomskunskap icke borde äga
rum.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att motionerna I: 429
och II: 538 samt II: 534 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Kristendomsämnets ställning avhandlas
i motionerna I: 429 och II: 538 samt
II: 534. Syftet med dessa motioner torde
vara att förebygga en ifrågasatt reduktion
av ämnets utrymme på reallinjens
timplan. Utskottet vill med anledning av
vad som förekommit erinra om att kristendomsämnet
vid sidan av de andra ingår
som ett led i den allmänna orientering
i kunskapens värld, som skolan
skall ge, men därjämte, såsom bland annat
skolkommissionen vitsordat, har särskilda
uppgifter och erbjuder särskilda
möjligheter i skolans personlighetsutvecklande
och karaktärsbyggande arbete.
Dess ställning på timplanen är dock,
liksom andra ämnens, en avvägningsfråga:
intet kan läggas till utan att något
annat, som också har värde, går förlorat.
Utskottet anser sig kunna förutsätta,
att frågan skall bli föremål för noggrann
och allsidig prövning från Kungl. Maj :ts
sida.»

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Arrhén, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde, Rubbestad,
Svensson i Ljungskile, Widén
och Kyling, vilka ansett att det nyss
återgivna stycket i utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort un -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. kristendomsämnets ställning pa gymnasiet.

der B hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I: 429 och II:
538 samt II: 534, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i det
av reservanterna förordade yttrandet anfört.

I reservanternas förslag till motivering
hade de båda sista meningarna i nyssnämnda
stycke utbytts mot följande uttalande
:

»Med hänsyn härtill finner utskottet
de i motionerna framförda synpunkterna
synnerligen beaktansvärda. Utskottet
anser sig kunna förutsätta, att frågan
skall bli föremål för noggrann och allsidig
prövning lrån Kungl. Maj :ts sida.»

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
De motioner som föreligger på
denna punkt syftar till att förebygga den
reduktion av kristendomsämnet på reallinjen,
som har ifrågasatts. Det är dels
två partimotioner från högern och dels
en flerpartimotion i andra kammaren ■—
en massmotion kan man säga.

Det kan synas som om skillnaden mellan
utskottets uttalande och vårt önskemål
inte är så stor, men i alla händelser
anser jag det är av utomordentlig vikt
att riksdagen just på denna punkt gör
ett klart uttalande.

Utskottet citerar skolkommissionens
uttalande, »att kristendomsämnet vid sidan
av de andra ingår som ett led i den
allmänna orientering i kunskapens
värld, som skolan skall ge, men därjämte,
såsom bland annat skolkommissionen
vitsordat, har särskilda uppgifter
och erbjuder särskilda möjligheter i
skolans personlighetsutvecklande och
karaktärsbyggande arbete.»

Det är bra så långt. Men sedan fortsätter
utskottet: »Dess ställning på timplanen
är dock, liksom andra ämnens,
en avvägningsfråga, intet kan läggas till
utan att något annat, som också har värde,
går förlorat.»

Det är andeinnehållet i denna sista
sats, som reservanterna inte har kunnat
helt acceptera. Åtminstone jag anser
nämligen, att kristendomsämnet inte bör
betraktas som vilket ämne som helst.

Mot den bakgrunden vill vi i stället för
den sist citerade satsen ha ett uttalande
av följande innebörd: »Med hänsyn härtill
finner utskottet de i motionerna
framförda synpunkterna beaktansvärda.
»

Jag kan inte för min del — och jag
antar inte heller de andra reservanterna

— anse att kristendomsämnet är jämställt
med andra ämnen, utan det står i
en klass för sig. Vi kan alltså inte heller
acceptera departementschefens uttalande,
när han säger att ämnet kan hänföras
till »tim- och kursplanernas många
detaljfrågor». Det är, menar jag, icke
någon detaljfråga, utan det är en huvudfråga.

Självfallet skall riksdagen inte i detalj
bestämma kursplanerna, det är uppenbart,
men jag tycker att det är av utomordentlig
vikt, att riksdagen här säger
sitt ord och gör det entydigt. Det råder

— det vet vi nog alla — runt om i vårt
land en stark opinion mot den ständiga
beskärningen av just detta ämne. Jag är
fullt på det klara med att det är ett pussel,
när man skall ordna de olika ämnena,
men att ständigt beskära just kristendomsämnet
tror jag leder till allvarliga
konsekvenser i tidens längd.

I skolöverstyrelsens förslag till timplaner
har kristendomsämnet fått behålla
sin ställning på latinlinjen och
den allmänna linjen, under det att man
på reallinjen har minskat det med en
timme i näst högsta ringen. Nu kan man
ju tycka att en timme är inte mycket att
resonera om, men om man tar en timme
då och en timme då, blir det ju en
ständigt fortgående minskning, som —
jag har understrukit det flera gånger —
jag tycker är allt annat än önskvärd
och, vilket jag också sagt förut, kan leda
till allvarliga konsekvenser. Det är dock
så att reallinjen för närvarande har det
största antalet lärjungar, och av allt att
döma kommer det att så förbli också i
framtiden. Dessa adepter, som i stor
utsträckning skall bli läkare, tekniker
och så vidare, behöver i minst lika hög
grad som övriga denna undervisning.
Det är för övrigt så — det får man klart
för sig, när man resonerar med dessa

Nr 18.

Onsdagen den 13 mai 1953 fm.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

kategorier — att de för sin kommande
verksamhet i liög grad behöver den
grund, som kristendomsundervisningen
dock utgör.

Den svenska ekumeniska nämnden
och en reservant inom skolöverstyrelsen
har starkt understrukit vikten av
att någon beskärning inte kommer till
stånd, hland annat med hänvisning till
1946 års skolkominission, som uttalade,
att ämnet mer än de flesta andra ämnen
är ägnat att vara ett instrument för
den personlighetsdaning, som är skolans
väsentligaste uppgift. Jag kan också
påminna om att både Kungl. Maj:t och
riksdagen tidigare har uttalat sig i samma
riktning.

Det är också intressant att följa de
diskussioner, som nu föres vid det pågående
kyrkliga mötet. Där framhöll t.
ex. ärkebiskopen i förrgår risken av att
kunskaperna i kristendomsämnet starkt
försämras, och i går uttalade sig den
flertusenhövdade församlingen för att
en minskning inte skulle få ske. Mötet
riktade, enligt ett referat, en vädjan till
vederbörande myndighet om hänsynstagande
till den starka och växande opinionen
mot ett försvagande av kristendomsundervisningen,
och man uttalade,
att detta främst gällde förslaget just nu
om minskning av antalet timmar i det
nya gymnasiet.

Jag kan helt instämma i det uttalandet
och ber, herr talman, att få yrka bifall
till den under B. avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Bror Nilsson
(bf), Arrhén (h) och Magnusson (h)
samt fru Svenson (bf).

Herr OHLON (fp): Herr talman! Såsom
den föregående ärade talarinnan
sade, är det inte riksdagens sak att fastställa
timplanerna. Riksdagen har ju
endast blivit presenterad ett förslag angående
gymnasiets allmänna organisation
och speciellt då om införande av den
nya allmänna linje, varom riksdagen
fattade beslut redan år 1950.

I de föreliggande akterna finns alltså

inga timplaner. Vi vet dock att enligt
riktlinjerna för det förslag, som skolöverstyrelsen
har inlämnat till Kungl.
Maj :t, skall en minskning av arbetstiden
i realskola och gymnasium komma till
stånd. En rad ämnen har fått vidkännas
reduktion i sitt timtal jämfört med vad
som nu gäller, särskilt om man tar hänsyn
till vissa av de på det nuvarande
gymnasiet förefintliga ämneskombinationerna.
Jag kan nämna alt huvudämnena
på de två dominerande linjerna,
latin- och reallinjen, även har fått vidkännas
denna reduktion på så sätt att på
latinlinjen latinet minskas med en timme
och på reallinjen matematiken med
en timme. Beträffande matematiken gäller
detta för dem som har matematik
som specialämne, och för de elever, som
inte har matematik som specialämne, är
reduktionen ännu större.

Den reduktion av timantalet som måste
ske har även träffat andra ämnen. I
det av skolöverstyrelsen ursprungligen
utarbetade förslaget kom kristendomsämnet
i farozonen, men detta har nu rättats
till. I motsats till huvudämnena på
latin- och reallinjerna får kristendomsämnet
nu behålla sin ställning både på
latinlinjen och den allmänna linjen, medan
det får vidkännas en timmes reduktion
på reallinjen.

Jag förstår mycket väl fröken Andersson
och gillar de synpunkter, som hon
här gjort gällande beträffande kristendomsämnets
karaktärsdanande roll. Förutsättningen
för att kristendomsämnet
skall kunna fylla denna uppgift på gymnasiets
schema är dock, att vi får lärare
som kan bära upp undervisningen. Det
torde inte finnas något ämne, där det
är så svårt att sköta om undervisningen
som just i kristendomsämnet. Därför förvånar
det mig att samma personer, som
nu yrkar på en ökning av kristendomsämnet
på latinlinjen, i ett ärende, som
nyss behandlades, avseende Lunds universitet,
föreslog en anordning som skulle
komma att beröva läroverken en lektor,
om förslaget genomfördes. Det är
nämligen en stor brist på lektorer, inte
minst i ämnet kristendom. Vi bär därför
fått krångla oss fram med vikarier, ofta

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

ganska otillräckligt utbildade. Jag vågar
som pedagog säga, att kristendomsämnet
inte gör någon nytta, ifall inte den lärare,
som skall bära upp ämnet, i alla
avseenden fyller kvalifikationerna. Även
om man kan instämma med fröken Andersson
i hennes principiella inställning,
får man därför se till att man i verkligheten
förfar på sådant sätt att de principer,
som man hävdar, kommer i tilllämpning.

Den skrivning, som föreligger från utskottets
sida, är resultatet av en kompromiss.
Utskottet är positivt inställt
gentemot kristendomsämnet. Utskottet
anför: »Utskottet vill med anledning av
vad som förekommit erinra om att krisdendomsämnet
vid sidan av de andra
ingår som ett led i den allmänna orientering
i kunskapens värld, som skolan
skall ge, men därjämte, såsom bland annat
skolkommissionen vitsordat, har särskilda
uppgifter och erbjuder särskilda
möjligheter i skolans personliglietsutvecklande
och karaktärsbyggande arbete.
»

Så långt är majoriteten och reservanterna
eniga. Majoriteten forsätter med
följande mening: »Dess ställning på timplanen
är dock, liksom andra ämnens,
en avvägningsfråga: intet kan läggas till
utan att något annat, som också har värde,
går förlorat.» Denna sista mening vill
reservanterna ha ersatt med följande:
»Med hänsyn härtill finner utskottet de
i motionerna framförda synpunkterna
synnerligen beaktansvärda.»

Jag frågar mig, vad det skall tjäna till
alt riva upp en stor debatt i ett spörsmål,
där synpunkterna är sammanfallande
och där det bara gäller en nyansskillnad,
nämligen huruvida man skall
ta hänsyn också till de andra ämnenas
ställning på gymnasiet. Vi ansåg oss
inom statsutskottet icke vara kompetenta
att ta upp en dylik debatt.

Jag erinrar om att år 1933 genomfördes
utan riksdagens hörande efter beslut
av Kungl. Maj :t en ny gymnasiereform,
där timtalet ändrades ganska väsentligt
för vissa ämnen. Svaret från
fackhögskolorna blev vid det tillfället
att om inte gymnasieorganisationen gö -

res om, måste studietiden förlängas, och
tekniska högskolan annonserade, att den
i så fall finge förlänga studietiden med
en termin. Resultatet var att Kungl.
Maj :t fick gå till Canossa och två år efteråt,
alltså år 1935, komma med en ny
gymnasiereform, som tillfredsställde
fackhögskolornas krav.

Jag nämnde nyss att ämnet matematik,
huvudämnet på reallinjen, redan har
fått vidkännas en minskning på en veckotimme.
Matematikundervisningen kan
vi alltså inte inskränka till förmån för
kristendomsundervisningen, ifall man
inte skall komma i kollision med fackhögskolornas
berättigade krav eller komma
i motsats till önskemålet att studietiden
för dem, som fortsätter efter studentexamen,
inte får förlängas.

Jag har mina privata funderingar om
hur man skulle kunna gå reservanterna
till mötes, men jag har inte vågat, vare
sig i utskottet eller här i dag, ge till känna
denna min uppfattning. Jag vet nämligen
att vilket ämne jag här än nämnde
skulle jag få en mycket stark specialistopinion
emot mig, och det skulle
medföra tråkiga konsekvenser.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
framhålla, att Kungl. Maj :t med
den skrivning, som utskottet har förebragt,
har frihet att tillmötesgå reservanternas
önskemål, om det finns någon
fysisk möjlighet att göra detta. Det tror
jag att det finns, men jag vågar inte
nämna några detaljer.

Fröken Andersson nämnde förut i dag,
och det står i någon av motionerna, att
kristendomsämnets reduktion berör flertalet
av gymnasiets lärjungar. Hur vet
fröken Andersson eller motionärerna
det, när den allmänna linjen ju först i
höst skall träda i tillämpning och vi
ännu inte har någon erfarenhet av hur
linjevalet kommer att gestalta sig? Det
sägs i motionen, att den allmänna linjen
kommer att rekryteras av de elever,
som eljest skulle gå latinlinjen. Det är
inte sant. Den allmänna linjen rekryteras
i stor utsträckning, enligt de preliminära
uppgifter som kommit fram nu i
vår, av de elever, som eljest skulle ha
gått reallinjen, och det är inte alls säkert

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

att reallinjen kommer att omfatta flertalet
av gymnasiets lärjungar.

Med hänsyn till denna frågas mycket
ömtåliga och komplicerade innebörd tror
jag det vore klokast av kammaren att
följa utskottsmajoritetens förslag.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan tyvärr inte på
ett par minuter gå in på några detaljer.
Jag konstaterar med glädje att herr
Ohlons inställning dock i grund och botten
är positiv, och det var ju synd att
det inte kom till uttryck i utskottet.

Jag begärde emellertid ordet när herr
Ohlon tydligen i något slags argumentnöd
hänvisade till att vi på en tidigare
punkt, såsom herr Ohlon sade, ville beröva
läroverken en god lärare. Det är
inte riktigt — jag skall inte säga fair
play, ty det kanske låter litet illa —
att ta på denna fråga på det sättet. Vår
inställning kan nämligen sammanhänga
med att vi anser, att denne professor in
spe på ett än bättre sätt kan tjäna det
syfte vi vill nå med vår reservation.

Sedan förstår jag inte herr Ohlons
fråga, vad det tjänar till att riva upp en
debatt i denna fråga. Varför sitter vi
här, om inte för att ställning till sådana
för hela vårt folk livsviktiga frågor
som jag anser — jag skall bara tala
för mig själv — att denna fråga är? Det
är, herr Ohlon, ingen nyansskillnad i utskottets
och reservanternas inställning.
Det är, såvitt jag förstår, en artskillnad.

Det är riktigt, att Kungl. Maj:t kan
ordna den här saken på det sätt vi vill,
och jag vädjar till herr statsrådet att
också göra det, men jag tycker sannerligen
inte det är ur vägen att riksdagen
i en så viktig fråga gör ett uttalande i
den riktning riksdagen önskar. Jag tycker
riksdagen har både rätt och skyldighet
att ta ställning till en fråga som
denna. Det är sannerligen inte så ofta
som riksdagen blir i tillfälle att tala om
vad den vill, utan den ställs alltför ofta
inför fait accompli, och det var det som
vi inte ville i detta sammanhang.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Fröken Andersson uttalade sin
förvåning över att jag inte, med den
principiella inställning som jag här deklarerat,
följt reservanterna.

Jag ber att få upprepa vad jag sade i
mitt förra anförande, nämligen att utskottets
utlåtande är resultatet av en
kompromiss. Om denna kompromiss inte
hade kommit till stånd, hade det blivit
en skrivning från utskottets sida, som
hade omöjliggjort för Kungl. Maj :t att gå
fröken Andersson och hennes medreservanter
till mötes. När ärendet kom från
andra avdelningen till statsutskottet, ansåg
jag mig vara moraliskt pliktig att
stå fast vid den kompromiss, som hade
ingåtts på avdelningen.

Herr MOGÅRD (s): Herr talman! Om
det i dag just inte kan sägas bo vankelmod
under de liljekullar som finns här
i salen, så tycks vankelmodet vara så
mycket större i det mäktiga folkpartiets
ledares bröst; herr Ohlons anförande
tyder på att han i denna fråga om kristendomsundervisningen
är synnerligen
vankelmodig och obeslutsam. Han faller
tillbaka på en kompromiss och ber att
vi andra skall avkoppla vårt intresse
för kristendomsämnets ställning på skolschemat
till förmån för denna kompromiss,
som i varje fall de flesta av oss
ingalunda haft tillfälle att vara med om
att åvägabringa.

Herr Ohlon säger också, att det i mycket
hög grad beror på lärarna, om kristendomsämnet
skall få någon betydelse
på skolschemat. Förhållandet är detsamma
i fråga om alla andra ämnen. Men
hur duktig en lärare än må vara, så
förmår han ingenting, om han inte får
tid på skolschemat för sin undervisning.

När till och med en så mäktig skolmandarin
som herr Ohlon inte vågar uttala
någon personlig mening om timplansförändringarna
i varje fall beträffande
kristendomsämnet, detta av fruktan
för att han skall bli uppvaktad av
representanter för en rad olika ämnen,
är det då inte ytterst betydelsefullt att

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

riksdagen — vi valda ombud för Sveriges
folk och, föreställer jag mig, även
för de människor i detta land som har
religiösa intressen — vågar för skoldepartementets
clief påpeka vår uppfattning
i denna fråga?

Kristendomsämnet har under många
år genomgått en lidandeshistoria, som
när det gäller ett så viktigt och betydelsefullt
ämne torde vara ganska unik.
Timantalet har ständigt minskats. År
1928 genomfördes den ändringen, att
kristendom inte längre ens fick vara
examensämne, detta till skillnad från
alla andra läroämnen på skolschemat.
Var gång skolöverstyrelsen skall utarbeta
förslag till ny timplan, går ändringarna
på något sätt ut över kristendomsämnet.

Det nya förslaget till timplan bär
vittne om hur stor rådvillheten inom
det förberedande organet är. För en
gymnasieperiod på tre år varierar tidsmåttet
från tre till fem timmar, och
när vi betänker hur ringa denna tid
är, framstår det som uppenbart att man
inom skolöverstyrelsen, under trycket
just av dessa skiftande meningar rörande
ämneskombinationen, låter kristendomsämnet
sitta emellan.

År det då underligt att motionärer i
riksdagen önskar att vi skall skriva till
Kungl. Maj:t, som har det slutliga avgörandet
i denna fråga om schema och
timplan? Det måste vara betydelsefullt
för ecklesiastikministern att just i denna
fråga veta, var han har oss vanliga,
enkla riksdagsrepresentanter.

Jag må säga att man skulle försumma
en stor chans, om man inte, när det
gäller en så enkel timplansförskjutning
som denna, påpekar, att just den nya
treåriga reallinjen särskilt väl behöver
kristendomsämnet. Den utbildning av
teknokrater, som vi överallt ser exempel
på, behöver mycket väl kompletteras genom
att även kristendomsämnet införes
på schemat. Det är de etiska värdena
i kristendomen som främst bör framhållas;
jag tror inte så mycket på undervisningen
i kyrkohistoria, utan fäster
mera vikten vid själva livsåskådningsinnehållet
i kristendomen. Det är

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 18.

allmänmänskligt, någonting som pojkarna
och flickorna i gymnasieåldern behöver
på allvar konfronteras med. Och
om det skall bli någonting av detta, måste
kristendomsämnet få ett tillräckligt
antal timmar på schemat.

Jag ber därför att på det bestämdaste
få ansluta mig till den avgivna reservationen;
jag har därvidlag tagit hänsyn
i synnerhet till motionen nr 534 i
andra kammaren.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill understryka vad herr
Mogård nyss sade om kristendomsämnets
stora etiska betydelse. I begynnelsen
av sitt anförande drog herr Mogård
in partipolitiska spekulationer, och jag
vill mot den etiska bakgrunden framhålla,
att denna fråga enligt min mening
är alldeles speciellt otjänlig för
partipolitiska piruetter.

Herr Mogård nämnde, att kristendomsämnet
sedan år 1928 inte är examensämne
i studentexamen. Jag vill framhålla
att stora skaror av lärare i modersmålet,
historia och de övriga allmänorienterande
ämnena anser, att detta innebär en
förmån för kristendomsämnet. Frågan
kan alltså ses ur olika synpunkter.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det hade naturligtvis varit värdefullt
för mig att här kunna deklarera
att regeringen kommer att göra så och
så i denna viktiga fråga. Det har nu tyvärr
inte blivit möjligt för regeringen
att behandla frågan före denna debatt.
Men jag anser givetvis också att regeringen
rimligtvis inte bör binda sig för
en viss ståndpunkt förrän riksdagen tagit
ställning till frågan, och rent formellt
är det naturligtvis omöjligt för regeringen
att över huvud taget besluta innan
de organisatoriska problem i gymnasiereformen,
om vilka riksdagen skall
fatta avgörande, har blivit definitivt
klarlagda.

Vad sedan beträffar ståndpunktstagandet
till denna onekligen synnerligen
viktiga fråga torde det inte vara många

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

av kammarens ledamöter, som svävar i
okunnighet om min personliga mening i
detta avseende. Jag liar i flera olika offentliga
uttalanden framhållit önskvärdheten
av att bereda kristendomen bästa
möjliga ställning även på gymnasiet. Jag
har med tillfredsställelse hälsat alla de
många olika uttalanden om kristendomsämnets
betydelse, som jag har fått
ta emot under det år denna fråga rätt
ingående diskuterats. Jag har överlämnat
dessa uttalanden till skolöverstyrelsen,
och jag vet inte i vad mån överstyrelsen
har tagit intryck av de petitioner,
som har inkommit till den, men det har
ju i varje fall kunnat konstateras, att
skolöverstyrelsens slutliga förslag ur dessa
synpunkter är bättre än det preliminära
förslag, som utsändes för mer än
ett år sedan och som har givit upphov
till den offentliga debatten. Jag kan sålunda
inte säga annat än att den vaksamhet,
som den allmänna opinionen
här bär visat, är ett hälsotecken, såsom
jag ser det, och jag vill naturligtvis inte
på något sätt förmena riksdagen att debattera
detta spörsmål och göra de uttalanden,
som riksdagens ledamöter finner
lämpliga. Men jag skulle för min
del inte bli särskilt glad, om riksdagen
absolut bunde regeringen härvidlag. Jag
tyder också de uttalanden, som å ena
sidan reservanterna och å andra sidan
utskottet har gjort, på sådant sätt, att
man inte vill tillstyrka att riksdagen
skall binda regeringen. Jag tycker inte
att skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas ståndpunkt är
så stor.

Med hänsyn till vad jag tidigare sagt
kan jag utan tvekan ansluta mig till reservanternas
uttalande, att de i motionerna
framförda synpunkterna är beaktansvärda.
Å andra sidan anser jag
att detta inte skiljer sig så mycket från
utskottets uppfattning att kristendomens
ställning på timplanen är en avvägningsfråga.
Detta måste den otvivelaktigt
ändå bli. När fröken Andersson säger
att hon ej kan instämma i departementschefens
uttalande att detta hör till
de många detaljfrågorna i timplanerna,
är det klart att man i alla fall kan vidhål -

la detta men tillägga att det är en av de
viktigaste detaljfrågorna samt hör till
de frågor, beträffande vilka det enligt
gammal praxis — herr Ohlon har också
berört den saken — inte i propositionen
redovisats några ståndpunktstaganden
för riksdagen.

Jag konstaterar sålunda att regeringen
enligt båda ståndpunkterna inom utskottet
har att pröva denna viktiga fråga
jämte andra liknande spörsmål, som
här upptagits, och det är givet, att regeringen
kommer att pröva dem ur alla
synpunkter. Här bär påpekats att det är
önskvärt att få lika timtal i de olika linjerna
på gymnasiet. Jag kan hålla med
om att detta har praktisk betydelse. Man
kommer förmodligen att få ordna samläsning
mellan olika linjer i vissa läroverk,
om man får halva klasser i olika
linjer, och om det då kan ordnas samläsning
i rätt många ämnen, uppkommer
därigenom kostnadsbesparingar.
Det är också klart att många, som står i
valet och kvalet mellan olika linjer, finner
det mycket enklare och rejälare, om
de endast behöver tänka på karaktärsämnena
för de olika linjerna och inte på
olikheter i andra ämnen — jag skulle
föreställa mig att kristendomsämnet enligt
mångas bedömande hör till den senare
gruppen som kunde göra valet svårare.
Rent praktiskt ger ju också undervisningen
i ett entimmesämne inte hälften
mot undervisningen i ett tvåtimmarsämne.

Nu kan man emellertid genom en viss
koncentrationsläsning avhjälpa svårigheterna
härvidlag. Men det är klart att
entimmesämnen är ett oting. Jag har
inte heller glömt den rad av beskärningar
av kristendomsämnet, som gjorts under
de senare åren, och även detta bör
naturligtvis tas i beaktande, när denna
fråga skall avgöras. Jag anser mig emellertid
kunna försäkra den ärade kammaren,
att regeringen, oavsett vilken av
de båda ståndpunkter som här förordats
blir kammarens beslut, kommer att
synnerligen ingående pröva denna sak.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
tror att alla vi, som livligt önskar att

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

kristendomsämnets ställning på gymnasiets
tim- och kursplan inte skall försvagas,
har anledning att vara ganska
tacksamma för det anförande som ecklesiastikministern
nu har hållit. Man kan
ju inte gärna tolka statsrådet Perssons inlägg
på annat sätt än att hans mening är
att kristendomsämnets ställning icke bör
försvagas. Han nämner vissa svårigheter
när det gäller att få plats för ämnet på
det belastade schemat, vilka var och en
torde vara medveten om. Men jag tror
att man kan tolka ecklesiastikministerns
anförande på det sättet, att hans grundsyn
är att kristendomsämnets ställning
på timplanen icke bör försvagas. Det är
detta uttalande som jag tror vi har anledning
att vara tacksamma för, och när
ecklesiastikministern har gjort detta uttalande
offentligt i riksdagen, har det
uppenbarligen eu mycket starkt förpliktande
innebörd.

Det gladde mig också, att statsrådet
Persson tolkat utskottets förslag till uttalande
på samma sätt som jag har gjort,
nämligen att detta uttalande egentligen
inte innehåller någonting. Det heter i
utskottets uttalande: »Utskottet vill med
anledning av vad som förekommit erinra
om att kristendomsämnet vid sidan
av de andra ingår som ett led i den allmänna
orientering i kunskapens värld,
som skolan skall ge, men därjämte, såsom
bland annat skolkommissionen vitsordat,
har särskilda uppgifter och erbjuder
särskilda möjligheter i skolans personlighetsutvecklande
och karaktärsbyggande
arbete.» Detta är egentligen
intet eget uttalande från utskottets sida
utan bara ett konstaterande av vad andra
sagt och vad vi väl allesamman är
eniga om. Sedan kommer den andra
truismen: »Dess ställning på timpla nen

är dock, liksom andra ämnens, en
avvägningsfråga; intet kan läggas till
utan att något annat, som också har värde,
går förlorat.» Därefter kommer en
tredje truism: »Utskottet anser sig kunna
förutsätta, att frågan skall bli föremål
för noggrann och allsidig prövning
från Kungl. Maj:ts sida.» Den sista meningen
andas en aning ohövlighet, emedan
den kan tydas på det sättet, att ut -

skottet inte generellt anser sig kunna
förutsätta en allsidig och noggrann prövning
från Kungl. Maj:ts sida.

Utskottets utlåtande innehåller, såvitt
jag förstår, icke någonting som binder
Kungl. Maj:t vid prövningen av detta
ärende. Ecklesiastikministern har dessutom
i likhet med reservanterna ansett
att önskemålet om att ämnets ställning
icke skall försvagas är beaktansvärt, och
då måste jag upprepa vad jag sade i
början av mitt anförande, nämligen att
man har anledning att vara tacksam för
statsrådets uttalande.

Jag skulle så vilja tillägga att något
försvagande av kristendomsämnets ställning
inte föreslås beträffande latinlinjen
eller den allmänna linjen utan endast
beträffande reallinjen, där man vill
minska timantalet med en timme.
Jag skulle i detta sammanhang vilja
ge uttryck åt den meningen, att om man
i likhet med utskottsmajoriteten anser
att kristendomsämnet har en alldeles
särskild uppgift då det gäller vad vi här
kallar för personlighetsvård och karaktärsutveckling,
så måste man dra den
slutsatsen, att i fall kristendomsämnet
behövs i föreslagen omfattning på latingymnasiet
och den föreslagna allmänna
linjen, så behövs det i alldeles särskilt
hög grad på realgymnasiet, där de personlighetsvårdande
ämnena — jag tänker
särskilt på de humanistiska — har
mindre plats än på de övriga linjerna.

Jag vill slutligen dra den slutsatsen,
att om — vilket egentligen borde vara
rätt överraskande — utskottsmajoriteten
skulle vinna i denna kammare, den vädjan,
som enligt vad statsrådet Persson
själv sade på mångahanda sätt har gjorts
till honom, skall leda till resultat. Det
förefaller, som om man vid diskussionerna
här i riksdagen och kanske inte
minst i statsutskottets andra avdelning
i dessa ting inte riktigt hade kontakt
med de önskemål som faktiskt lever ute
bland folket och där lever med mycket
starkt liv. Jag vill erinra om att när
skolkommissionen på sin tid hade diskuterat
kristendomsämnets ställning i
våra skolor och man inte riktigt visste
vad som skulle komma att stå i den pro -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

position som väntades, så uppkom i
Luleå stift en rörelse, som kan kallas
en folkrörelse och som var fullkomligt
spontani tillkommen, och resultatet blev
en masspetition, där namnunderskrifterna
fyllde flera tjocka band. Den överlämnades
till dåvarande ecklesiastikministern
och dåvarande kronprinsen. Den
opinionsyttringen var som sagt spontan,
och när man här refererar uttalanden
från det kyrkliga mötet här i Stockholm,
skall ingen av oss ett ögonblick tro att
denna opinionsyttring är så att säga
regisserad, utan dessa uttalanden till förmån
för kristendomsämnets bevarande
i våra skolor har en djup anklang hos
vårt svenska folk. Jag vill därför tro, att
den rätt sterila syn på detta problem
som lyser igenom det intetsägande uttalandet
av statsutskottets majoritet, skall
uppfattas som en nullitet, eftersom det
i realiteten ändock säger mycket litet
och eftersom det otvivelaktigt är ett önskemål
hland majoriteten av vårt folk, att
kristendomsämnet skall tillbörligen tillgodoses,
när timplanen en gång skall utfärdas.

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Det
största intresset i denna debatt måste
utan gensägelse knytas till det anförande,
som hölls här av herr statsrådet. Vi
har all anledning att med tillfredsställelse
notera vad han där uttalade. Han
sade bl. a., att han ansåg sin ställning
i dessa frågor vara mer eller mindre
självklar. Han hade vid olika tillfällen
accentuerat sina meningar och meddelade
till och med, att han hade skickat
över det material, som var ägnat att belysa
denna hans inställning, till skolöverstyrelsen.
Statsrådet tilläde inte
precis: »till den kraft och verkan det
hava kan». Det skulle vi i varje fall
vara ganska litet betjänta av. När vi nu
har hört statsrådets uttalande, har vi
den kommentaren att göra, att vi hoppas,
att herr statsrådet verkligen visar sig ha
råg i ryggen, när det gäller att följa denna
frågas vidare behandling i underlydande
instanser samt i regeringen.

Det var av motsvarande värde att höra

representanten för utskottets andra avdelning,
herr Ohlon, när han i början
av debatten gjorde sig mödan att understryka,
att det för honom inte förelåg
så stor skillnad mellan avdelningens uttalande
och den reservation, som här
föreligger. Likväl är det väl i alla fall
någon skillnad, även om skillnaden är
att förlägga till nyansernas område.

Fröken Andersson betonade i sitt anförande,
att det gällde en mycket stor
del av gymnasieungdomen, när vi här talar
om kristendomens ställning på realgymnasiet.
Fröken Anderson använde
uttrycket »flertalet». Herr Ohlon ville
opponera mot den formuleringen, och
det kan man ju göra, ty i nuvarande
stund vet man, som herr Ohlon i en replik
framhöll, inte detta exakt. Man tror
sig emellertid på grund av stickprovsundersökningar
veta så mycket, att i valet
mellan de kommande tre linjerna,
om vilka vi nu skall besluta, kommer
antagligen omkring 27 procent att välja
latinlinjen, 32 procent den allmänna
linjen och 40 procent reallinjen. Detta
är visserligen endels hypotetiska siffror,
men man kan dock ha rätt att uppfatta
dem som tendenssiffror. De pekar i den
riktningen, att vi till större delen får
realare att räkna med.

.lag tror för min del att, såsom tidigare
talare här velat understryka, det
är av stor vikt, att man på reallinjen får
kvar så många allmänbildande, allmänt
orienterande ämnen som möjligt.

Det finns vid denna riksdag ett antal
motioner, vari man har vänt sig
emot den torka i detta avseende, som
kan iakttagas på vissa tekniska utbildningslinjer.
Vid de tekniska gymnasierna
och även i samband med yrkesutbildningen
har dylika synpunkter framförts.
Denna fråga ligger ungefär i linje med
dylika synpunkter. Förminskar man här
den allmänna kulturorientering, som till
exempel har möjliggjorts genom att läsa
kyrkohistoria i näst högsta reallinjen,
utarmar man också allmänbildningsmomentet,
när det gäller kursläsningen på
reallinjen över huvud taget.

Sedan vill jag bara till sist knyta några
allmänna reflexioner till detta tema.

Onsdagen den 13 mai 1953 fm.

Nr 18.

Ang. kristendomsämnets ställning- på gymnasiet.

Det är ju så, att hela vårt folk lever liksom
fångar i indextänkandets bur, om
jag så får uttycka mig, och vi ägnar
vår tillvaros andliga innehåll och vad
därmed sammanhänger ett förstrött intresse
eller låter det komma liksom vid
sidan.

När jag under de senare åren, efter
andra världskriget, har tagit kontakt
med stämningar och strömningar inom
de folk, som bebor vår världsdel, har jag
till en början till min överraskning kunnat
finna att just frågor av denna natur,
som jag nyss antydde, där är centrala
på ett annat sätt än för oss. Man
kan därvidlag hänvisa till de resolutioner,
som vid slutet av 1940-talet antogs
vid europarörelsens möten, där man mödade
sig om att få fastställt vad som
egentligen menades, när det talades om
en europeisk gemenskap: Vilka andliga
realiteter ligger bakom den rubriken, eller
vad kan det annars röra sig om?

Jag minns att man år 1948, i samband
med europarörelsens s. k. haagkonferens,
antog en stor resolution, där
den nya plattformen preciserades. Man
markerade därvid de kristna värdena
och den kristna kulturtraditionen på ett
tämligen uppseendeväckande sätt. Detta
var så till vida uppseendeväckande som
bakom denna resolution ställde sig politiskt
mycket radikala element, icke
minst från Frankrike. Jag minns, att jag
tog kontakt med just fransmännen efter
denna resolutions antagande och frågade
efter deras motiveringar. De svarade
då med meningsfyllt eftertryck: »Vi har
upplevat en del under det senaste årtiondet.
» Det var måhända den mest
koncisa förklaring till även vårt ståndpunktstagande
här i dag, som härvidlag
kan ges.

Man kan också erinra om vissa uttalanden
från den tid, då det engelska
labour ännu satt i regeringsställning,
och som då gjordes av ledaren för Englands
arbetarparti, Attlee, samt även av
hans finansminister Cripps, vilka bägge
gjorde sig stor möda att utåt markera
den europeiska kulturens kristna idégrund.
Jag minns särskilt, hur Attlee
vid ett tillfälle framhöll nödvändighe -

ten av att alla borde samlas kring den
väldiga, inspirerande och civilisatoriska
kraft, som han ansåg kristendomen och
de kristna idéerna under historiens gång
ha utgjort och fortfarande utgjorde.

Dessa uttalanden är ett utslag av en
historisk syn, en redovisning för att
man är mäktig ett historiskt perspektiv.
Det saknar man mycket ofta i vårt
land. Det är om denna historiska syn,
om detta historiska perspektiv som även
vår ungdom bör orienteras. Det är därför,
herr talman, som denna sak ligger
oss reservanter varmt om hjärtat, det är
därför vi helst skulle se, att kammaren
här i dag toge reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Som en av företrädarna för utskottets
förslag ber jag att få säga några ord.

Herr Mogård anförde, att kristendomsämnet
har undan för undan fått
vidkännas minskning. Jag vet visserligen
inte vilket område av vårt skolväsende
som herr Mogård närmast tänkte
på. Skulle han tänka på den lägre skolan,
är det väl alldeles riktigt, ty om
man går ungefär hundra år tillbaka i
tiden, finner man, att vi då praktiskt
taget hade bara kristendomsundervisning,
och därför är det väl naturligt, i
den mån man ansåg att även andra
ämnen skulle komma fram, att det måste
bli en viss undanskjutning av kristendomsämnet.

När vi behandlade detta ärende i utskottet
rådde, som herr Ohlon har sagt,
olika meningar där, och det är ju ingen
hemlighet här heller, att såväl i andra
avdelningen av statsutskottet som i riksdagens
kamrar finns människor, som
tänker något olika i dessa frågor. Man
kan inte stöpa alla i en och samma form,
utan det förekommer olika uppfattningar
på detta område såväl som på andra.
Efter en mycket noggrann prövning av
ärendet kom vi dock inom utskottet till
det resultatet, att vi skulle kunna göra
denna kompromiss. Den tillfredsställde ju
inte alla, men jag vet inte riktigt, hur
man skall kunna göra en kompromiss

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

ens i andra avdelningen, som skulle
kunna tillfredsställa alla. Denna kompromiss
tillfredsställde i alla fall de
flesta.

När nu herr Bergh säger, att vad utskottet
här har skrivit är egentligen ingenting,
blir man litet betänksam. Här
är så många som teoretiskt slår vakt om
kristendomen, men det blir inte lika
många, när man skall försöka omsätta
den i praktisk verksamhet. Jag måste
säga att jag inte fann någon underton
av kristlig kärlek vare sig hos herr
Mogård eller hos herr Bergh, och det
är väl inte första gången vi gör en sådan
erfarenhet.

Det väsentliga här, herr talman, är ju
inte fromma önskningar, utan det väsentliga
är att föreslår man att öka timtiden
för ett visst ämne, bör man också
vara så korrekt att man talar om var
den tiden skall tas och vilket ämne som
skall få träda tillbaka. Jag har inte
hört någon komma med förslag därom.
Om man skall kritisera på det sätt man
gör, bör man väl också komma med ett
bättre förslag, och det har vi ju inte lyckats
få fram i avdelningen eller i utskottet.

Det säges här att det har förekommit
petitionslistor med namnunderskrifter.
Jag vet att så har varit, men när man
känner till hur sådana listor kommer
till, måste man kanske ändå säga att
värdet av dem sjunker en aning. Det
är ju ett gammalt känt faktum att sällan
så mycket smuts kommer fram som
vid ett prästval, och gårdagens tidningar
hade ju också en rad artiklar om
något sådant som är allt annat än smakligt.
Detta är avigsidorna, men det har
ingenting att göra med realiteten här,
nämligen vilket ämne som skall beskäras.
Om de ärade kammarledamöterna
läser sidan 44 i utskottsutlåtandet, finner
de att vissa motionärer önskar mera
tid till franska, andra önskar att samhällsläran
skall bli ett fristående ämne
o. s. v. Då skall ju skolöverstyrelsen och
Kungl. Maj :t försöka få ihop det där
pusslet, och då måste det bli svårigheter.
Den saken är uppenbar.

Jag vill helt understryka vad herr

Ohlon har sagt på dessa punkter, och
jag måste till min partivän Mogård säga
att det inte var riktigt ärligt vad han
på den punkten sade till herr Ohlon.
Vi har försökt att efter bästa förstånd
och bästa förmåga nå fram till en skrivning
som skulle kunna anses både vara
rättvis och ge uttryck för vad avdelningen
tänkte och kände, och vi, som
står för utskottsutlåtandet, är ense därom
och bär ansvaret för det.

Jag skulle rent personligen gärna se
att det bleve litet mindre av patetiska
tonfall och litet mera av praktisk verksamhet
i den anda som alla här har talat
om.

För någon tid sedan gjorde man en
undersökning vid läroanstalter i Stockholm
om det intresse som olika ämnen
väckte bland lärjungarna. Därvid visade
det sig att kyrkohistoria var det
ämne som minst intresserade eleverna.
Jag vill dock inte dra några slutsatser
därav. Jag tror att denna undersökning
är av samma slag som de där petitionslistorna.
Man kan få fram nästan vad
som helst, om det ligger tillräcklig agitation
bakom. Jag tror att vi lugnt och sansat
bör avväga dessa ting och inte glömma
att det finns olika tänkande människor
som har rätt att även de föra fram
sina synpunkter.

När herr Bergh säger att utskottets
skrivning egentligen inte är någonting
alls, därför att utskottet bara åberopar
vad skolkommissionen har skrivit, måste
jag fråga: Är det oriktigt att citera
vad ett annat organ har skrivit, om
man har samma uppfattning som det organet?
Jag kan inte finna det. Jag tror
att vi gör klokt i att se på dessa ting
liksom på andra spörsmål med oväld
och försöka att göra det hästa möjliga
av den situation som vi befinner oss i.
Jag har fullt förtroende för skolöverstyrelsen
och Kungl. Maj:t på detta område.
Jag är övertygad om att de kommer
att göra en så rättvis avvägning som
möjligt mellan de olika ämnena.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Grym (s).

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Jag skulle vilja med några ord kommentera
vad herr Näsström sade om skröpligheten
hos dem som säger ja till kristendomen.
Det ligger någonting i detta.
Vår Herre har säkert anledning att
många gånger förvåna sig över att den
tro, som en gång tändes på jorden, har
kunnat bestå trots efterföljarnas svaghet
och det sätt på vilket de många
gånger missförstått hans lära. Men detta
utesluter inte undret, nämligen att där
kristendomen har gått fram i världen
har den ändå haft förmågan att på ett
genomgripande sätt omgestalta samhällsförhållandena.

För att vi skall bli på det klara med
varandra vill jag genast säga att vi, som
hyser sympatier för reservationen, inte
anser oss företräda någon som helst högre
kategori av rättfärdighet eller människokärlek.
Vi frånkänner inte dem,
som underskrivit utskottets utlåtande,
intresse — kanske lika stort intresse som
vårt — för dessa frågor. Det gäller åtminstone
vissa medlemmar av majoriteten.
Men vi vill på ett tydligt sätt säga
ifrån, att vi anser kristendomen såsom
något som är oupplösligt förenat med
vår västerländska livslinje och med de
samfundsförhållanden som har skapats
i denna del av världen.

För att återgå till herr Näsströms kritik
mot kyrkan vill jag säga att den kritiken
var mycket befogad på den tiden,
då kyrkan allierade sig med de makthavande
och inte alls förstod den kristna
färgen hos de rörelser som framträdde.

Kyrkor och samfund är ofta svaga.
Tidvis går det upp och tidvis går det
ned. Men jag bedömer läget för närvarande
så, att vi på grund av att vår generation
har mött de totalitära ideologierna
har kommit till en annan syn på de
värden som är inneslutna i kristendomen.
Mötet med dessa ideologier och
den grymhet som där avslöjades, det förakt
för människan som kom till synes
i förföljelser mot människor av annan
ras och annan åskådning eller mot människor
som enligt ett nyttighetsbetraktelsesätt
ansågs vara obehövliga för samhället,
gjorde att vi samlade oss på nytt

— även många av kristendomens motståndare
eller åtminstone många av dem
som var likgiltiga för kristendomen —
för att överväga vad som utgjorde skillnaden
mellan kristendomens livsuppfattning
och den livsuppfattning som företräddes
av de totalitära staterna.

En av våra författare — dessutom tidningsman
— skrev i slutet av 1930-talet
en bok som han kallade »Tjugotalet in
memoriam». Där lämnas en intressant
beskrivning av strömningarna under
1920-talet och tidigare. Vid en återblick
på vad som har passerat skriver han —
jag citerar mycket fritt, ty jag har inte
boken till hands — att man måste hålla
i minnet, att den jämlikhetslära som den
franska revolutionen proklamerade,
hämtade sin inspiration ifrån den jämlikhetslära
som kristendomen hade burit
fram, den jämlikhetslära som säger:
Även den högst begåvade, även den mest
framgångsrike, även den högst uppsatte
är ingenting annat än en fattig, syndig
människa — även den människa som
står längst ned i socialt anseende, i begåvning
och i sitt handlande är en konungason.
Det är dessa paradoxala tankar,
som inte får förglömmas om vi skall
kunna bevara den grund som vi anser
vara oumbärlig för vår kultur. Så länge
liknelsen om den barmhärtige samariten
förkunnas, har detta, vare sig man vill
det eller inte, en oavlåtlig återverkan
på tänkesätt och handlingssätt. Det är
somliga som säger: »Om man slutar upp
att tala om den barmhärtige samariten,
kommer barmhärtigheten i alla fall att
existera, ty vi har blivit så förtrogna med
att vi skall vara barmhärtiga, att det
inte är någon risk att vi upphör att vara
det.» Alf Ahlberg har i tidningen Broderskap
för en tid sedan framhållit, att
det är med kristendomen som det är med
solen. Så länge solen finns, finns det en
aftonrodnad, men om solen försvinner,
försvinner aftonrodnaden. Om kristendomen
försvinner, försvinner också den
aftonrodnad som dröjer kvar över ett,
som vi tycker, sekulariserat Europa i
form av den tanken, att vi måste taga
vara på våra bröder.

Jag skall gå över till en synpunkt, som

Nr 18.

Onsdagen den 13 mai 1953 fm.

Ang. kristendomsämnets ställning på gymnasiet.

har ännu närmare beröring med kristendomsundervisningen,
nämligen att
det är högst angeläget, att okunnigheten
om kristendomen bringas att upphöra.
Konsten och litteraturen, musiken och
samhällslivet — allt detta bygger på
kristendomen. Vi begriper inte litteratur
eller konst, om vi inte har lärt oss
att bli förtrogna med de kristna symbolerna.
Vid en folkhögskola läste man en
gång Heidenstams gravsång om Fröding.
Där står: »Du satt mot din vägg som Job
på sin hög av aska och jord.» Eleverna
log, och läraren frågade varför. De svarade:
»Det är så konstigt det där med
jobbet.»

Här pågår en utarmning inom vår kultur.
Därför kommer för mig den frågan
i bakgrunden: Finns det möjligen något
annat ämne som skulle kunna avstå
en timme åt kristendomen? Frågan blir
i stället: Har vi råd att låta en timme
i kristendomsundervisningen falla bort
för de åldrar som mer än några andra
brottas med livsåskådningsfrågorna?
Det kan vara riktigt, att gymnasisterna,
så som herr Näsström sade, inte har intresse
för kyrkohistoria. Sådant intresse
fanns inte heller när jag gick i skolan,
men vi var intresserade när läraren
började tala om livsåskådningsfrågor.
Då blommade allting upp. Vi hade en
bra kristendomslektor. Det finns naturligtvis
sådana som är mindre bra, och
det råder brist på kristendomslektorer,
men jag kan inte se att detta är någon
anledning att beskära ämnet. Om det är
besvärligt att få duktiga lärare i detta
svåra ämne, kan man heller inte vänta
sig att sådana skall stiga fram i större
antal, när kristendomsundervisningen
sakteligen får en alltmer undanträngd
ställning.

Jag ber att få uttala mitt tack till
ecklesiastikministern för vad han har
yttrat i denna fråga. Hans positiva inställning
på denna punkt är löftesgivande.
Jag tror vidare att vi, som är intresserade
för den här saken, har rätt att
göra vår röst hörd. Vi kan inte finna att
vi därmed gör någon skada. Tvärtom kan
vi befrämja en utveckling, som vi anser
nödvändig, genom att ansluta oss till re -

servationens ordalydelse, och det är det
jag har velat göra med detta anförande.

I herr Göranssons yttrande instämde
herr andre vice talmannen (bf) samt
herrar Weiland (fp) och Björck (fp).

Herr BRANTING (s): Herr talman!
Efter herr Göranssons anförande, som
ju fört upp debatten på ett så högt plan,
att det nästan är svårt att nu ta till orda,
har jag ändå inte velat underlåta att
framhålla en viss sida av denna fråga.

Man har här från olika håll och i högstämda,
för att inte rent av säga en smula
salvelsefulla ordalag, framhållit, hurusom
kristendomslärarna har en karaktärsdanande
uppgift och att man bör i
främsta rummet sätta det etiska innehållet
i vad de bär att delge sina lärjungar.
Men är det inte så, herr talman, att dessa
principiella deklarationer ofta nog blir
ganska innehållslösa i realiteten? För
att kunna meddela någonting som helst
av värde till unga människor i etiska och
moraliska ämnen krävs det nämligen
inte bara att lärarna har avlagt vissa
akademiska examina, utan det krävs
självfallet att vederbörande själva är sådana
karaktärer, sådana personligheter,
att ungdomen känner att ifrån dem kommer
någoniing av värde och någonting
att ta vara på. Om så icke är förhållandet,
kommer med all sannolikhet undervisningen
i etik och försöken från lärarnas
sida att »dana karaktärer» ofta nog
att verka rent av i motsatt riktning.
Ungdomen är skarpsynt, mina damer
och herrar, och den tål inte hycklare.
Dess naturliga rättspatos reser sig emot
moralpredikningar ifrån individer hos
vilka de känner att det inte finns någon
överensstämmelse mellan vad dessa högtidliga
herrar har att ge som personligheter
och den lära som de förkunnar.

Det finns därför enligt min mening
ganska mycken tomhet i det myckna talet
här om den »oerhörda» vikten av att
kristendomsundervisningen eller moralundervisningen
eller karaktärsdaningen
tilldelas en timme mer eller mindre på
skolschemat. Det är ju i alla fall så, att
vilken student som helst, av vilka blan -

Onsdagen den 13 mai 1953 fm.

Nr 18.

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus.

dade motiv som helst och med vilken
karaktär som helst, kan slå sig på de
universitetsstudier, som till sist ger honom
formell kompetens för präst- eller
lärartjänst. Ganska många vittnesbörd
finns, både i livet och i litteraturen, beträffande
den direkta, djupa och beståndande
skada i unga människors själsliv,
som har förorsakats av individer, vilka
i realiteten varit ganska suspekta karaktärer,
men som fått uppgiften att undervisa
i moral och etik.

Jag har velat säga detta, därför att det
viktiga enligt min mening är en omläggning
på en annan punkt, nämligen att
det kommer till stånd en viss sovring redan
vid universiteten och seminarierna,
på så sätt att sådana studerande avskiljes,
vilka absolut icke passar till att vara
lärare eller s. k. karaktärsdanare i den
ena eller andra formen.

Jag har icke velat underlåta, herr talman,
att framhålla den sidan av saken.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 109 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 86;

Nej — 47.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna C—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 124, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 13 mars 1953, föreslagit riksdagen
att, utom annat,

dels besluta om vissa i propositionen
närmare angivna byggnadsarbeten vid
statens sinnessjukhus;

dels till Vissa byggnadsarbeten vid
statens sinnessjukhus m. m. under statens
allmänna fastighetsfond anvisa

a) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53 ett investeringsanslag
av 2 989 000 kronor;

b) för budgetåret 1953/54 ett investeringsanslag
av 22 052 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 397
av herrar Sunne och Huss och II: 498
av fröken Höjer m. fl.,

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus.

dels ock motionen II: 482 av herrar
Jacobsson i Sala och Vigelsbo.

I de likalydande motionerna I: 397 av
herrar Sunne och Huss och 11:498 av
fröken Höjer m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att under anslaget
till vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus under budgetåret
1953/54 skulle utöver vad Kungl. Maj:t
förordat anvisas 700 000 kronor för
uppförande av upptagningspaviljong vid
Restads sjukhus i Vänersborg, 795 000
kronor för uppförande av upptagningspaviljong
vid Säters sjukhus och 700 000
kronor för uppförande av upptagningspaviljong
vid Frösö sjukhus vid Östersund.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i åtta
särskilda, med I—VIII betecknade punkter.
I punkten VIII hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:397 och 11:498 i skrivelse
till Kungl. Majt giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Vad i motionerna 1:397 och 11:498
anförts om angelägenheten av att uppförandet
av upptagningspaviljonger vid
Restads sjukhus i Vänersborg, Säters
sjukhus och Frösö sjukhus vid Östersund
påbörjas finner utskottet i och för
sig beaktansvärt. Å andra sidan är utskottet
icke berett att i nuvarande läge
förorda att den av Kungl. Maj:t angivna
kostnadsramen vidgas. Emellertid har
departementschefen föreslagit, att bl. a.
de av motionärerna avsedda byggnadsarbetena
i händelse av ett ändrat arbetsmarknadsläge
med sysselsättningssvåriglieter
skall komma i fråga som beredskapsarbeten.
Utskottet, som tillstyrker
detta förslag, förutsätter att Kungl.
Maj:t i ett sådant arbetsmarknadsläge
beaktar angelägenheten av att de av motionärerna
angivna byggnadsarbetena
påbörjas. För den händelse förutsättningar
för igångsättande av beredskapsarbetena
icke skulle uppkomma under
nästa budgetår, vill utskottet erinra, att

departementschefen föreslagit att de i
propositionen angivna fördelningarna
av anvisade medel icke skall vara i detalj
bindande för medelsdispositionen,
utan en minskning av beräknad medelsdisposition
för visst ändamål bör enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande kunna tagas
i anspråk för annat ändamål. Utskottet
har intet att erinra mot att en sådan
omdisposition sker, därest förhållandena
skulle så påkalla. Skulle så bli fallet,
vill utskottet förorda, att Kungl. Maj :t
tager ifrågavarande spörsmål, särskilt i
vad det avser Restads sjukhus, under
förnyat övervägande.»

Herr HUSS (fp): Herr talman! Detta
ärende ligger till på det sättet, att Kungl.
Maj:t för några år sedan uppgjorde ett
femtonårsprogram för förbättrings- och
tillbyggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus.
Totalbeloppet beräknades då
till inalles omkring 350 miljoner kronor,
vilket innebär ungefär 23 miljoner kronor
per år. Det är uppenbart, att detta
belopp numera icke är tillräckligt och
att det totala beloppet sannolikt kommer
att växa till 400 miljoner kronor. Icke
desto mindre gör Kungl. Maj:t nu i sitt
framlagda förslag framställning om ett
belopp, som är lägre än det nämnda,
d. v. s. bara omkring 22 miljoner kronor.

Av största betydelse vid bedömandet
av denna fråga är det otillfredsställande
sätt, på vilket ifrågavarande sjukhusbyggnader
bär hållits i nivå med utvecklingens
gång. För att nämna ett
exempel har vårdpaviljongerna vid Restads
sjukhus i Vänersborg inte varit föremål
för någon mera omfattande modernisering
sedan sjukhusets tillkomst
under åren 1900—05.

För att i någon mån understryka nödvändigheten
av ett något snabbare tempo
i dessa moderniseringsarbeten har
väckts en motion, där det begärs anvisande
av medel för uppförande av upptagningspaviljonger
vid Restads sjukhus
i Vänersborg, Säters sjukhus och Frösö
sjukhus vid Östersund. Det förhåller sig
nämligen så, att renoveringen av dessa
sjukhus inte kan igångsättas, förrän man
har möjlighet att under den pågående

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

ombyggnaden överflytta patienter till en
sådan evakuerings- eller upptagningspaviijong,
vilken sedan kan tas i kontinuerligt
bruk för att minska den köbildning
som för närvarande förekommer. Motionärerna
har resonerat som så, att det i
varje fall borde vara angeläget att nu
påbörja arbeten som är att betrakta som
förberedelsearbeten.

Utskottet har inte ställt sig helt avvisande
till motionärernas förslag, som utskottet
betecknar som beaktansvärt. Å
andra sidan är utskottet icke berett att,
som det heter, i nuvarande läge förorda
att den av Kungl. Maj:t angivna kostnadsramen
vidgas. Utskottet hänvisar
dock till att medelsfördelningen icke är
i detalj bindande för medelsdispositionen
och att utskottet inte har något att
erinra mot en omdisposition, därest förhållandena
skulle så påkalla.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag har med det anförda velat understryka
det faktum, att alla som är insatta
i denna fråga — och jag tror även
utskottet — anser det nödvändigt att så
snart som möjligt genomföra de arbeten
som motionärerna har velat få igångsatta
redan under nästa budgetår och att den
förutsättning som utskottet pekar på,
nämligen att förhållandena påkallar det,
rätteligen måste anses vara för handen
redan nu.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående depåverksamheten
till stöd för blinda hantverkare jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Majrts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1953/54;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt inrikes
lufttrafik; och

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. statstjänstemännens rörliga pensionstillägg.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörligt tillägg under
år 1953 på tjänste- och familjepensioner
för statstjänstemän m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

1 en till riksdagen avlåten proposition,
nr 184, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 27 mars 1953, föreslagit riksdagen
besluta, att på tjänste- och familjepensionernas
grundbelopp skulle under år
1953 utgå rörligt tillägg enligt de grunder,
som i propositionen angivits.

Det föreliggande propositionsförslaget
innebar, att på det rörliga tillägget på
tjänstepensionerna — vilket liksom under
föregående år för närvarande beräknades
efter 53 procent — skulle för den,
som uppnått 67 års ålder, fr. o. m. den
1 maj 1953 göras avdrag med för oavkortad
pension omkring 280 kronor för
år. Det nuvarande avdraget på 792 kronor
skulle sålunda höjas till ca 1 070
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels följande i anledning av nämnda
proposition väckta motioner, nämligen

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ahlberg
m. fl. (I: 456) och den andra inom
andra kammaren av herr von Seth m. fl.
(11:565), i vilka hemställts, att riksda -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

gen måtte bifalla ifrågavarande proposition
med den ändringen, att nedsättning
av rörligt tillägg på tjänste- och
familjepensioner till statstjänstemän in.
fl. under år 1953 icke skulle ske i andra
fall eller i annan mån, än som kunde
erfordras för att sammanlagda tjänsteoch
folkpensionen icke skulle överstiga
2/3 av tjänstens nuvarande slutlön i
ortsgrupp 2, ävensom att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att frågan om vilka grunder i övrigt
som borde gälla rörande rörligt tilllägg
på tjänste- och folkpension för
statstjänstemän m. fl. måtte upptagas till
behandling i så god tid, att frågan kunde
föreläggas 1954 års riksdag, samt att
de ytterligare tillägg, som därvid visade
sig motiverade, borde gälla retroaktivt
från och med den 1 maj 1953;

en inom andra kammaren av herr A7elander
m. fl. väckt motion (II: 566), vari
hemställts, att riksdagen måtte bifalla
ifrågavarande proposition med viss i motionen
föreslagen ändring;

dels ock två likalydande motioner,
väckta före den ordinarie motionstidens
utgång vid riksdagens början, den ena
inom första kammaren av herr Ahlberg
m. fl. (I: 151) och den andra inom andra
kammaren av herr Kylingm. fl. (II: 193),
i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam
utredning — verkställd antingen efter
direktiv därom av 1951 års pensionsutredning
eller av särskilda för uppdraget
utsedda — och förslag till utfyllnad
av inkomstklyftan mellan tjänste- och
folkpensionen på sätt i motionerna angivits.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 456 och II: 565 samt
11:566, förstnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att på
tjänste- och familjepensionernas grundbelopp
skulle under år 1953 utgå rörligt
tillägg enligt de grunder, som av departementschefen
angivits;

II. att motionerna I: 456 och II: 565, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 151 och II: 193
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Kyling,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna 1:456 och 11:565,
såvitt nu vore i fråga, samt med avslag
å motionen II: 566, besluta att på tjänsteoch
familjepensionernas grundbelopp
skulle under år 1953 utgå rörligt tillägg
enligt de grunder, som av departementschefen
och reservanterna angivits;

2) av herrar Ohlon, Axel Andersson
och Malmborg i Skövde, fröken Elmén,
herr Nihlfors och fröken Ager, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna 1:456 och II:
565, såvitt nu vore i fråga, hos Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till 1954 års
riksdag om en definitiv och tillfredsställande
lösning av frågan om samordning
av tjänste- och folkpension.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Med hänsyn till att det framlagda
förslaget endast innebär ett provisorium
har vi i reservation 1) nöjt oss med att
yrka den ändringen, att nedsättning av
det rörliga tillägget på tjänste- och familjepensioner
till statstjänstemän m. fl.
icke skall ske i andra fall eller i vidare
mån än som erfordras för att den sammanlagda
tjänste- och folkpensionen icke
skall överstiga två tredjedelar av den nuvarande
slutlönen i ortsgrupp 2. Det var
ju denna relation som bestämdes vid
1947 års pensionsreglering. Enligt propositionens
och utskottsmajoritetens för -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

slag kommer pensionerna nu att i vissa
fall ligga under denna nivå.

De reservanter, som står för reservation
2), bar inte ansett sig kunna gå
med på ens denna sänkning till högst två
tredjedelar av slutlönen. De anför att
förslaget är svåröverskådligt till sina
konsekvenser och innefattar spörsmål,
som är i behov av särskild utredning.
Det är möjligt att så är fallet, men till
dess att denna utredning blir klar anser
reservanterna under 1) att man skall
säkra att den angivna nivån hålles.

Hela denna samordningsfråga är som
bekant föremål för utredning av 1951
års pensionsutredning. Vid 1951 års
riksdag väcktes motioner rörande samordning
av tjänste- och folkpensionen.
Utskottet konstaterade då i anledning av
dessa motioner, att frågan borde upptas
som en av de första etapperna vid utredningen.
Men ännu efter två år är utredningen
icke klar på denna punkt. I år
finns det åter motioner, och då anför utskottsmajoriteten,
att utskottet förutsätter
att de i motionerna framförda synpunkterna
blir uppmärksammade vid utredningen.
Jag ber att få starkt understryka
angelägenheten härav och betonar
vikten av att denna utredning blir
klar snabbast möjligt.

Det föreliggande förslaget innebär att
på det rörliga tillägget skall från den 1
maj 1953 göras avdrag av ungefär 1 070
kronor i stället för nuvarande 792 kronor.
Såsom väl alla vet, har hela denna
samordningsfråga vållat irritation i vida
grupper och, kan jag tillägga, missförstånd.
Jag anser det därför, herr talman,
— jag talar naturligtvis bara på mina egna
vägnar — att det vore bäst att klart
skilja tjänste- och folkpensionen åt. Syftet
med den tillämpade samordningen
har ju bland annat varit att åstadkomma
en utjämning av förmånerna före och efter
67 års ålder. Detta kan naturligtvis
anses önskvärt ur vissa synpunkter, men
tjänstemännen vet ju när de uppnår pensionsåldern
och bör väl därför kunna
planera för sig själva åtminstone i någon
mån, så vi slipper allt detta trassel
och dessa beräkningar som blir nödvändiga
på grund av samordningen.

Det är alldeles riktigt, som det har
sagts, att irritationen till viss del beror
på missförstånd, men inte helt och hållet,
tv i en hel del fall är irritationen,
såvitt jag förstår, motiverad. De som
t. ex. har hög pensionsålder — det beror
givetvis på livslängden — förlorar på
den nuvarande samordningen.

Det har diskuterats ganska ingående,
huruvida personalrepresentanterna vid
förhandlingarna år 1946 principiellt accepterade
denna samordning. Det har
bestritts från personalhåll, vilket också
har påpekats i en del av motionerna.
Vid samma tillfälle år 1946 framfördes
krav på en utredning rörande tjänstepensionens
oantastbarhet. Det går ju inte
riktigt väl ihop med samordningen.

Nu säger utskottet att det framlagda
förslaget bygger på, såsom det heter,
en förhandlingsöverenskommelse. Ja,
det är alldeles riktigt. Men hur är det
med pensionärerna, har de fått förhandla?
Ingalunda! Det har också uppstått
en stark och, såsom jag tycker, väl
motiverad reaktion mot att så inte fått
bli fallet. Vi har ju från vårt håll motioner
vid årets riksdag, som går ut på att
också pensionärerna skall få förhandla
i den ena eller andra formen.

Jag var i går uppe i utskottet och tittade
igenom en hel del petitioner, som
kommit in från pensionärshåll. De uppgår
till ett sjuttiotal. Man skulle ju kunna
tänka sig att de var centralt dirigerade.
Men det som slog mig vid genomläsandet
av en mängd av dessa petitioner
var att de inte var ett dugg stereotypa
utan formulerade var och en från
olika utgångspunkter. Så vitt jag kunde
finna, var det emellertid två linjer, som
gick igenom framställningarna. Den ena
var klagomål över att pensionärerna inte
fått vara med om förhandlingarna, och
den andra linjen gick ut på att denna
samordning borde upphävas.

Såsom också framhållits i motionerna
I: 456 och II: 565 är ett av de främsta
skälen för att beskära de statliga
pensionärernas delaktighet i den beslutade
höjningen av folkpensionerna, att
man vid samordningssystemets antagande
icke räknade med att det rörliga

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

tillägget skulle stiga så mycket som
skett. Anledningen härtill är emellertid
de höga levnadskostnaderna, och
även pensionärerna bör väl rimligtvis
vara berättigade till den standardhöjning,
som kommit övriga medborgare
till del.

Det är riktigt, såsom man säger i propositionen
och i utskottsutlåtandet, att
den nuvarande samordningen har medfört
vissa fördelar för pensionärerna.
Man får i detta sammanhang dock icke
glömma bort att pensionsåldern har
höjts och, vilket kanske är det viktigaste,
att den gjorts rörlig. Tidigare var den
som bekant fast. Till detta kommer —
och det är inte minst viktigt — att alla
medborgare, som avgått ur tjänst före
den 1 juli 1952, inte fått den pensionsförbättring,
som tillkommer deras yngre
kolleger. För övrigt skulle hela denna
fråga, som det gjordes ett så stort nummer
av vid utskottsbehandlingen, huruvida
tjänstemännen vinner eller inte
vinner på detta, komma ur världen, om
man upphävde samordningen.

Jag har redan sagt, att vinsten eller
icke vinsten för de enskilda beror på
åldern vid pensioneringen. Och om
tjänstemännen genomsnittligt vinner någonting,
beror detta på att det hela är
försäkringsmatematiskt fel uträknat.
Frågan om vinst eller förlust i detta
sammanhang intresserar inte mig; det
finns ju ingenting som talar för att pensionärerna
bör vinna på denna anordning.
Det skulle betyda att statspensionärerna
får en större del av det vi bär
råd att ge åt folkpensionärerna, och det
finns ju ingen rimlig anledning att ordna
det så. Därför skulle jag helst vilja
ur resonemanget utmönstra hela frågan
om vinst eller förlust på denna anordning.

För dem, som håller på pensionens
oantastbarhet, är såvitt jag förstår det
enda riktiga att man kommer bort från
samordningen över huvud taget. Det är
rätt intressant att i det fallet läsa remissyttrandena
över departementspromemorian
i ärendet. Både telegrafstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen betonar, att
tjänstepensionen är att anse som upp -

skjuten lön, och jag ber att helt få instämma
i denna synpunkt.

Jag har, herr talman, velat lägga litet
mera allmänna synpunkter på problemet,
ehuru det nu som sagt endast rör
sig om ett provisorium, och jag ber med
dessa ord att få yrka bifall till reservation
nr 1.

Herr AHLBERG (h): Herr talman! Jag
kan fatta mig kort efter fröken Anderssons
anförande nu, i vilket hon utförligt
har framlagt de synpunkter som återfinns
i reservationen och i de av utskottet
behandlade motionerna. Jag önskar
dock i ett par avseenden komplettera
vad som här framförts.

Även om man inte formellt vid förhandlingar
mellan staten och representanter
för tjänstemännen kommit överens
om att hänsyn skall tas till den icke
inkomstprövade folkpensionen, tror jag
att man ändå förr eller senare blivit
tvungen att ta sådan hänsyn. Efter den
nu senast beslutade höjningen av folkpensionen
är det åtminstone för mig,
och säkerligen för det stora flertalet,
tämligen klart alt man inte kan låtsas
som om denna pension inte finns.

Om man alltså inte har någonting att
erinra på den punkten, måste det ändå
ur tjänstemännens, lika väl som ur riksdagens
och statens synpunkt framstå såsom
ytterst angeläget, att frågan om förhållandet
mellan tjänstepension och
folkpension klaras upp på ett bättre och
— jag ber om ursäkt för att jag kanske
uttrycker det litet grovt — mera renhårigt
sätt än hittills.

Då riksdagen för några veckor sedan
beslöt höja folkpensionen för gift pensionär
med 280 kronor för år, gjordes
inget som helst undantag för någon
medborgargrupp. Förbättringen tillerkändes
alla medborgare som uppnått 67
års ålder. Det är helt naturligt, om
statspensionärerna räknade med att denna
förbättring skulle komma också dem
till del. Staten har emellertid i sin egenskap
av arbetsgivare, kanske på något
diskutabla vägar, skaffat sig rätten att
på tjänstepensionen ta igen vad man ger

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

genom den allmänna folkpensionen. I
reglementena finns inget förbehåll, som
från statens sida kan åberopas för en
sänkning av pensionen, och därför har
man här måst inskränka sig till att tala
om det rörliga tillägget. Det är inte en
utfäst och för framtiden bestående förmån
som tillkommer pensionärerna.
Där har man sålunda underlaget för den
anpassning som det nu är fråga om.

Man har alltså träffat den av fröken
Andersson närmare kommenterade överenskommelsen,
som innebär sådan sänkning
av det rörliga tillägget att man i
normalfallet kommer undan med 280
kronor. Organisationerna har gått med
på detta, och det är givet att den överenskommelsen
kan åberopas, när man
avvisar de önskemål och yrkanden, som
jag och mina medmotionärer här har
framfört. Men jag tycker ändå att man
har rätt att säga att det sätt, på vilket
denna förändring i pensionärernas inkomster
sker, inte står i överensstämmelse
med den goda ordning och det
förhållande, som borde råda mellan sta
ten som arbetsgivare å ena sidan och
dess tjänstemän och pensionärer å andra
sidan. Ju förr dess hellre måste det
ordnas så, att staten på grund av förbehåll
har en ostridig och av pensionären
känd rätt att justera tjänstepensionen vid
ändring av folkpensionen. För många
pensionärer kommer den föreslagna
minskningen av det rörliga tillägget säkerligen
som en överraskning nummer
två; den första överraskningen erfor de
vid uppnådda 67 år efter att ha varit
pensionerade under något eller några
år. Man har nämligen inte kunnat finna
någon form, genom vilken pensionärerna
skulle göras underkunniga om det
system för sammanfogandet av tjänstepensionen
och folkpensionen, som man
stannat för och som ur sakliga synpunkter
i viss utsträckning kan klandras.

När vi för några veckor sedan höjde
den icke inkomstprövade folkpensionen,
var detta med den klara motiveringen
att folkpensionärerna borde komma i
åtnjutande av en förbättring, som relativt
sett svarade mot den standardförbättring,
som kommit de aktiva åldrarna

till del. Alla var överens om detta, och
alla var glada över att vi kunde förbättra
pensionerna på detta sätt. År det då inte
fullt konsekvent att säga, att statens egna
pensionärer, som hittills inte har kommit
i åtnjutande av någon sådan standardförbättring,
i lika hög grad som folkpensionärerna
skall bli ihågkomna och
få sina pensioner justerade. För mig är
det alldeles uppenbart, att man inte kan
komma ifrån detta, såvida man vill handla
konsekvent och såvida ekonomiska
möjligheter för ett tillgodoseende av dessa
önskemål står till buds.

Stora grupper av statens tjänstemän
har fått sina löner förbättrade, och deras
standard har alltså höjts. De som har
lämnat sina tjänster, vilka nu innehas
av de aktiva, har väl under sådana förhållanden
ett starkt och moraliskt underlag
för önskemålet att få sina pensioner
justerade, så att dessa står i relation
till nuvarande löner. I den mån jag
har rätt att tala såsom representant för
tjänstemännen vill jag säga, att ett dylikt
önskemål inte bara finns och näres
överallt utan också för dessa pensionärers
del måste framstå såsom moraliskt
fullt försvarligt. Det finns täckning för
detta anspråk.

Om man nu emellertid inte i detta
sammanhang kan diskutera en dylik justering
av utgående pensioner, ligger det
väl ändå mycket nära till hands att, på
sätt som jag och mina medmotionärer
har gjort, föreslå att man åtminstone inte
för dem, som inte kommit upp i den rätta
pensionsnivån, skall ta bort den förbättring,
som skulle följa av den höjda
folkpensionen. Vi har i motionen begränsat
oss till det yrkandet. Den pensionär,
som inte i dag vid full tjänstetid
har en pension motsvarande två tredjedelar
av slutlönen i ortsgrupp 2, borde
få dessa 280 kronor, som vi här talar
om, såvida han inte därmed kommer
över två tredjedelar av lönen.

Det är naturligtvis lätt att betygsätta
vad man själv föreslår och propagerar
för, men jag försöker frigöra mig från
benägenheten att övervärdera de argument,
som anföres från motionärernas
sida. Jag tycker man har rätt att säga

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

att detta önskemål är skäligt. Jag beklagar
att utskottet inte har ansett sig kunna
stödja motionärernas förslag, och jag
skulle beklaga om inte i denna kammare
så många skulle vilja ställa sig bakom
det i mitt tycke mycket rimliga anspråket
att reservationen, till vilken jag yrkar
bifall, kan antagas av riksdagen.

Utskottet har i samband med denna
fråga avfärdat de motioner, i vilka hemställts
om skrivelse till Kungl. Maj :t med
begäran om en skyndsam utredning av
sammanfogningsproblemet. När förra
året det parti jag tillhör i en rätt brett
upplagd motion analyserade hela detta
problem, kostade utskottet på sig fjorton
sidor för att övertyga riksdagen om att
denna fråga skulle komma att klaras av
1951 års pensionsutredning. Jag var inte
säker på detta, och det har inte heller
skett. Alltjämt är det lika bristfälligt ordnat
med denna sammanfogning, och sedan
har detta inträffat att pensionsåldern
har höjts för en del och att andra
följdföreteelser av den ursprungliga anordningen
har visat sig medföra olägenheter
både ur statens och pensionärernas
synpunkter.

Utskottet tröstar nu motionärerna med
att man kan förutsätta, att 1951 års pensionsutredning
skyndsamt skall slutföra
denna detalj av utredningsuppdraget,
och utskottet hänvisar till att det redan
vid fjolårets riksdag förutsatte att detta
ärende skulle ges förtursrätt. Jag vill inte
på något sätt ifrågasätta att inte kommittén
har intresse för detta problem
eller att inte kommittén arbetat energiskt.
Jag vill endast beklaga, och det
gör jag med all styrka, att den inte har
lyckats angripa denna del av sitt uppdrag,
så att ett förslag kunnat framläggas
till årets riksdag, och än mer skulle
jag beklaga, om inte denna fråga kan
finna sin lösning vid nästa års riksdag.
Utskottet bär emellertid uttalat, att man
måhända inte kan räkna med att så kommer
att bli fallet. Om utskottets representant
kommer att ta till orda, skulle
jag vara intresserad av att höra om detta
uttalande gjorts efter samråd eller
kontakt med utredningen.

Fröken Andersson har uttalat en stil -

la förvåning över att inte pensionärerna
har beretts tillfälle att genom representanter
för sin organisation få framföra
sina önskemål och synpunkter i denna
fråga. Jag är också förvånad över detta,
alldeles speciellt med tanke på den hänsyn,
som departementschefen i många
andra sammanhang visat representanter
för de anställda och med hänsyn till att
han personligen, förefaller det mig, skulle
vara den siste att avvisa representanter
för en korporation, som vill tala
med honom i angelägenheter, vilka hänger
samman med förhållandet mellan de
anställda och arbetsgivaren. Jag hoppas
att det inte är så, att frånvaron av rätt
till förhandling för en grupp arbetstagare
skall vara liktydigt med ett förbud
för en sådan sammanslutning att få säga
sin mening.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Jag vill,
även med risk att upprepa vad fröken
Andersson tidigare sagt, erinra om att
den mellan 1945 års lönekommitté och
personalrepresentanterna år 1946 träffade
överenskommelsen borde betraktas
som ett provisorium och att den i varje
fall från personalrepresentanternas sida
inte innebar något frånträdande av principen
om pensionens oantastbarhet. Det
ansågs emellertid redan då nödvändigt,
att frågan blev föremål för en närmare
utredning, och detta underströks särskilt
av 1946 års pensionssakkunniga. Av någon
anledning, som inte blivit redovisad,
har en sådan utredning emellertid inte
kommit till stånd förrän 1951. Samma
års riksdag gjorde med anledning av vissa
motioner det uttalandet, att frågan om
en samordning mellan statlig tjänstepension
och folkpension borde upptas som
en av de första och viktigaste etapperna
i utredningens arbete. Det är mot bakgrunden
av detta långa dröjsmål, som
man har att se den ökade irritationen
över att frågans handläggning inte har
blivit fullt avslutad. Till denna irritation
har givetvis också bidragit, vilket jag

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

tror även fröken Andersson framhöll, att
pensionärernas egen organisation bär
ställts utanför de förhandlingar, som i år
förts med statstjänarna och som ledde
till en provisorisk lösning för innevarande
år.

Av vad som nu anförts torde rätt klart
framgå, att det är nödvändigt att denna
fråga snarast får en mera definitiv lösning.
Riksdagen bör därför begära ett
förslag från Kungl. Maj:t redan till nästa
års riksdag.

Gentemot reservationen nr 1 torde
det inte vara någon annan erinran att
göra än att yrkandet i denna reservation
skulle gynna vissa grupper av högre befattningshavare,
som fått sina löner lyftadc
sedan de lämnade sina befattningar.
Även om jag sålunda på vissa punkter
ansluter mig till reservation nr 1, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Ohlon
in. fl. gjorda reservationen nr 2.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Det har under de anföranden som
här hållits fällts en del yttranden, som
föranlett mig att begära ordet.

Den samordning, som nu gäller mellan
tjänstepension och folkpension, kan naturligtvis
diskuteras, och jag skall inte
alls ta upp något försvar för den, ty
även jag vet att den har brister. Detta
var anledningen till att jag uppdrog åt
1951 års pensionsutredning att ta upp
frågan till prövning. Då frågar man:
Varför är inte denna fråga redan klar,
skulle den inte ha tillhört utredningens
första etapp? Ja, det är så många frågor
som ligger hos denna utredning, och
man ansåg det vara angeläget att som
första etapp ta upp frågan om beredande
av pensionsrätt till grupper som för
närvarande saknar sådan. Proposition
härom har lämnats till riksdagen och
kommer väl att prövas av kamrarna när
som helst.

Fröken Andersson sade, om jag inte
missuppfattade henne, att man från organisationernas
sida bestrider, att man
godkänt den princip som ligger bakom
samordningen. Jag vet inte om jag skall
tro fröken Andersson eller om jag skall

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 18.

tro vad organisationerna säger. I en
skrivelse från de berörda organisationerna,
Statstjänarkartallen, Statstjänstemännens
riksförbund och Tjänstemännens
centralorganisation, säser man beträffande
denna fråga: »Organisationerna
vill till en början erinra om att de
nu gällande bestämmelserna för samordningen
av tjänstepension och folkpension
grundar sig på en av statsmakterna
godkänd förhandlingsöverenskommblse
mellan 1946 års pensionssakkunniga och
organisationerna.» Det är vad organisationerna
säger, och någon tro skall man
väl sätta till dem. Jag tror alltså inte att
organisationerna har varit främmande
för denna samordning, även om de inte
tycker att den i alla delar är riktig eller
från början ansett den vara så riktig, att
den inte skulle kunna klandras. Men
man förhandlade sig fram till en överenskommelse,
som löste de problem som
då hade uppkommit.

I den med 2) betecknade reservationen
yrkas att utredningsarbetet skall bedrivas
så, att förslag skall kunna föreläggas
1954 års riksdag. Om så skulle
kunna ske, skulle jag vara mycket tacksam
för det, men jag vet att det inte går.
Det är alltför stora problem, som här
rullas upp. Organisationerna har varit
inne på denna fråga, och för att inte
kammarens ledamöter skall tro att det
bara är ett de obotfärdigas förhinder
från min sida, vill jag hänvisa till vad
organisationerna anfört i samma skrivelse,
som jag tidigare refererat. Däri står:
»Vad särskilt angår samordningsfrågan
föreligger emellertid enligt organisationernas
mening åtskilliga andra viktiga
spörsmål, till vilka hänsyn även bör tagas
vid frågans bedömning.» Det anföres
vidare: »De olika frågorna griper
även in i varandra på ett sätt som gör
att de bör bli föremål för en samlad bedömning.
» Med hänsyn härtill och i betraktande
av det stora arbete, som lösningen
av dessa problem måste dra med
sig, godtog organisationerna den överenskommelse,
som här redovisats i propositionen
såsom ett provisorium.

Här har också sagts att pensionärerna
inte har blivit tillräckligt upplysta om

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

hur samordningen verkar. Det är nog
möjligt att det förhåller sig på detta sätt,
men de försök till spridande av upplysningar,
som har gjorts, har i vissa
fall mött stark misstro. Det har tyvärr
funnits sådana som har varit mera intresserade
av att förhindra upplysning
än att medverka till upplysning. Av egen
erfarenhet vet jag att flertalet organisationer
åren 1946 och 1947 bedrev en
mycket intensiv upplysningsverksamhet
både bland de i tjänst varande och de
pensionsavgångna om hur denna samordning
verkar. Man kan säga att statsmakterna
genom broschyrer eller på annat
sätt skulle ha lämnat fullständigare
upplysningar. Jag skall inte gå in därpå.
Jag vill bara erinra om att det ibland är
synnerligen svårt att få de upplysningar,
man försöker skicka ut, vidarebefordrade.
Men jag anser också att man
bör sträva efter att göra allt vad som i
fortsättningen kan göras i fråga om upplysning
■— om vi nu kommer fram till
något annat system — ty okunnigheten
kan många gånger göra problemen större
och besvärligare än vad de i realiteten
är.

Herr Alilberg sade, att statspensionärerna
till skillnad mot folkpensionärerna
på sin statspension icke åtnjutit någon
standardförbättring. Detta var kanske
litet överdrivet, tv under förhandlingarna
under fjolåret om det rörliga
tillägget diskuterades även en standardförbättring
som ingick i det rörliga tilllägget.
Det rörliga tillägg, som då gällde
både för de i tjänst varande och för pensionärerna,
finnes redovisat i propositionen.

Beträffande den med 1) betecknade
reservationen sade fröken Andersson att
reservanterna hade ett begränsat yrkande.
I ärendet framgår ju, att både de
som undertecknat den med 1) betecknade
reservationen och de, som undertecknat
den med 2) betecknade reservationen,
godtar den föreslagna reduceringen
i princip såsom ett provisorium.
Men den höjning, som påyrkas i den
första reservationen och som föreslagits
i en av herr Ahlberg m. fl. väckt motion,
är av rätt stor omfattning. I reser -

vationen beröres två frågor. Reservanterna
utgår nämligen inte från lönen vid
pensionstillfälJet utan från den nuvarande
slutlönen å ortsgrupp 2. Detta
måste väl innebära att pensionsunderlaget
för exempelvis en redan avgången
stationskarl höjes från 12 till 13 löneklassen.
Stationskarlstjänsten har nämligen
flyttats upp från 9 till 10 lönegraden,
och då skulle alltså en motsvarande
höjning av pensionerna ske. Det skulle
innebära en förbättring på 293 kronor
för år. För en byråchef, för vilken
lönegradsförhöjningen varit större, skulle
pensionsunderlaget höjas från 36 till
40 löneklassen, eller med 2 056 kronor
för år.

Utöver den omständigheten, att vad
som här föreslagits är en helt ny princip
som aldrig tidigare tillämpats i samband
med tjänsteförteekningsändringar,
tillkommer här givetvis vid genomförandet
av ett sådant förslag mycket stora
svårigheter. Jag skulle vilja säga att
dessa svårigheter blir så pass stora, att
de knappast skulle kunna bemästras på
ett tillfredsställande sätt. Det skulle innebära
att man nu i efterhand skulle
pröva, huruvida en tjänsteman, som avgått
ur tjänst för sex å sju år sedan, nu
skulle ha erhållit en högre tjänst. Man
skulle nog kunna avgöra detta när det
gäller lönegradsuppflyttning för en hel
grupp. Om jag fortfarande tar exemplet
med stationskarlarna, så har hela
gruppen flyttats från 9 till 10 lönegraden,
och småskollärarna har allesammans
flyttats från 13 till 15, men vi
får då komma ihåg, att för alla tjänster
som tillsättes efter ledigförklarande
skall man pröva saken på samma sätt
som vid annan tjänstetillsättning. Hur
skall man efter sex eller sju år kunna
avgöra, om en stationskarl skulle efter
tjänsteförteckningen ha fått en tjänst i
11 eller 12 lönegraden? Man kan inte
ledigförklara dessa framräknade tjänster
för pensionärerna, och jag skulle
tro att det skulle vålla irritation, om
inte pensionärerna finge besvärsrätt på
samma sätt som vid tillsättande av andra
tjänster. Jag kan inte förstå, hur
man skall kunna lösa de problem man

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

här kommer in på. Man skulle ge sig
till att befordra folk sedan de avgått
med pension och flera år efter avgången.
En sådan befordran måste nämligen
ligga bakom för att avgöra det nuvarande
löneläget för den tjänst de tidigare
haft. Det är inte tjänstemannen
som flyttas upp, utan tjänsten, och den
tjänsten skall sökas av dem som anses
lämpliga att inneha den.

Men detta är nu endast en del av yrkandena
i reservationen. I den andra
frågan, som för dagen är mest aktuell,
måste resultatet av de yrkanden som
jag här berört inverka.

När det nu sägs, att man inte skall
dra av dessa 277 kronor, såvida det inte
kvarstår en pension motsvarande minst
två tredjedelar av den nya lönen, så bör
vi beakta att pensionsförmånerna för
närvarande motsvarar en så pass hög
procent av den nu aktuella lönen, att
det erfordras uppflyttningar med 2—4
lönegrader, innan man kommer ned till
tvåtredjedelsnivån. Detta kan kontrolleras
av de siffror som finns redovisade

1 propositionen. Enligt reservanternas
yrkande skulle exempelvis med dessa
beräkningar en pensionerad stationskarl
visserligen få en förbättring på tjänstepensionen
med 293 kronor, men lian
skulle fortfarande få vidkännas avdraget
på 277 kronor. Byråchefen, som
skulle erhålla en pensionsförbättring på

2 056 kronor per år, skulle däremot befrias
från avdraget. Det är det som ligger
i reservanternas yrkande.

Som ytterligare exempel på hur reservanternas
förslag skulle verka kan jag
nämna, att om en tjänsteman för närvarande
åtnjuter pension enligt lönegrad
15 men på grund av uppflyttningar
skulle få sin tjänst uppreglerad till 17
lönegraden, skulle han fortfarande få
vidkännas avdraget på 277 kronor, men
blir däremot uppflyttningen så stor att
han kommer upp i 19 lönegraden, alltså
får ett ytterligare pensionstillägg på 918
kronor per år, så skulle han befrias från
avdraget. Herr Ahlberg tyckte att denna
omreglering vore skälig. Det beror kanske
på vilka synpunkter man lägger på
frågan, men jag befarar att det skulle

bli minst lika svårt att förklara skäligheten
i detta för pensionärerna som det
hittills har varit att kunna förklara samordningen.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:
Jag tror, herr talman, att herr statsrådet
missförstod mig litet. Jag har aldrig förnekat
att detta förslag bygger på förhandlingar,
dock inte från pensionärernas
sida, men vad jag ifrågasatte var,
huruvida personalrepresentanterna 1946
principiellt accepterade samordningen.
Det var bara det, som det rörde sig om.

Sedan sade herr statsrådet, att det
kanske finns intressen som vill förhindra
upplysning i stället för att medverka
till den. Jag vet inte vad det uttalandet
syftade på. Jag har aldrig varit tillsammans
med någon som har velat förhindra
upplysning här, och jag hoppas väl
att uttalandet inte heller var personligt
adresserat. Jag underströk att reaktionen
berodde på ett missförstånd beträffande
beräkningsmetoderna, men hur
man än upplyser, tror jag inte det går
att få pensionärerna att förstå dessa finesser.
Det är, gudi klagat, nog om man
kan få en aning begrepp om dem, när
man hållit på med dem ett par veckor.
Därtill kommer att jag, som jag redan
sagt, anser hela samordningen principiellt
oriktig. Kommer man ifrån den, så
kommer man också ifrån de besvärligheter
som herr statsrådet var inne på.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag skall visligen akta mig för att gå
närmare in på att diskutera byråchefspensionen,
ehuru det hade varit ganska
roligt att göra det, då, såvitt jag förstår,
de uppgifter som herr statsrådet nu lämnat
nog borde ge anledning även till
vissa andra reflexioner och konklusioner
än dem som herr statsrådet fann
anledning att göra. Men det ämnet är
kanske litet brännbart.

De motioner som är väckta i frågan
och de handlingar som vi i övrigt bär
fått här i riksdagen från pensionärshåll
liksom också de yttranden som redan

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

här har hållits har ju emellertid med all
önskvärd tydlighet visat, att särskilt
inom de äldre statspensionärernas krets
det kungl. förslaget väckt en mycket
stark reaktion. Detta tycker jag inte heller
är underligt.

I detta sammanhang skulle jag i förbigående
vilja säga ett par ord om den
överenskommelse, som träffades år 1946.
Jag är inte alldeles främmande för den.
Men det är ju så, herr statsråd, att vi
inte minst i dessa dagar upplever en
mängd s. k. frivilliga överenskommelser
på alla livets områden, och åtminstone
beträffande en hel del av dessa »frivilliga»
överenskommelser har man ju litet
svårt att tro att frivilligheten har varit
det mest utmärkande draget. Det
skulle kanske kunna vara av ett visst intresse
att gå tillbaka till den överenskommelse,
som träffades 1946, och ta
reda på vilka alternativ man då hade
att välja mellan. Jag skall emellertid inte
här ta upp tiden med det heller. Jag
nämner det bara därför att den överenskommelsen
ändå kan vara en av orsakerna
till den irritation och den reaktion,
som för närvarande gör sig så bred
— tyvärr, säger jag — inom dessa statens
gamla trotjänarkretsar. Jag bestrider
för min del inte att vissa och
goda skäl kan anföras för den ståndpunkt,
som herr statsrådet har intagit i
propositionen, men jag tror för min del
att inte heller någon — och inte ens
herr statsrådet själv — vill bestrida att
det också finns mycket goda skäl för
den starka reaktion från statspensionärernas
egna led, som det här tidigare
har talats om. Jag hänvisar bara till de
anföranden som förut här har hållits
och till de synpunkter som utvecklats
av de föregående talarna.

Jag skulle också gärna vilja ha framhållet
att det väl är självfallet, att stämningen
bland dessa statspensionärer inte
har lättats upp genom att civilministern
har vägrat dem att vid ärendets beredning
få delta i överläggningar eller
över huvud taget muntligen framföra sina
synpunkter och önskemål, trots det
att man från deras sida ju framfört direkt
framställning om det.

Det är naturligtvis riktigt som det står
i utskottets utlåtande, att detta förslag
har föregåtts av överläggningar med
personalorganisationerna. Men alla vet
ju, att statspensionärernas egen stora
riksomfattande organisation har förvägrats
att vara med där. Personligen —•
jag hoppas att inte herr statsrådet tar
illa upp, om jag säger det — har jag
svårt att förstå, att statsrådet Lingman,
för vilkens person jag sedan många år
på grund av samarbete på andra håll
hyser den allra största sympati, verkligen
har kunnat och velat vara med om
att inta denna avvisande hållning gentemot
statens gamla trotjänare.

Utgången av ärendets behandling här
i kammaren och i riksdagen är helt naturligt
p>å förhand given. Jag beklagar
detta, men jag vädjar samtidigt till civilministern
att åtminstone göra allt vad
som över huvud taget är möjligt för att
snarast få fram de utredningsresultat,
som man i departementet anser ytterligare
erforderliga för att få till stånd åtminstone
en något större provisorisk
förbättring, för att på det sättet alltså
komma till rätta med de brister, som vi
alla är överens om för närvarande föreligger
på grund av de inträffade ändrade
förhållandena.

Jag förstår fuller väl att utredningar
av detta slag tar mycket lång tid, men,
herr statsråd, det gäller ju utredningar
om ekonomiska förhållanden för en kategori
gamla människor, som ju inte
gärna kan ha någon större tillfredsställelse
och tröst av att veta att det kanske
om så där fyra eller fem år blir en ändring,
som kommer några andra till godo,
men kanske inte dem själva, av vilka
redan många antagligen slutat att ha
några bekymmer för den timliga tillvaron.
Om det verkligen är så, att denna
kommitté har suttit sedan 1951 och ännu
inte hunnit så långt att man vågar
hoppas på att ens till 1954 års riksdag
få fram ett förslag, som gäller pensionärerna,
måste man fråga om det då är
alldeles omöjligt att tänka sig, att det
skulle kunna tillsättas en annan utredning,
som kanske skulle kunna få litet
bättre tid att syssla med några av dessa

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

frågor, bara för att man på det sättet
skall visa sin goda vilja gentemot dessa,
som nu har lämnat sin tjänst men som
ju i alla fall samtliga har arbetat i statens
tjänst under många år. Jag måste,
för att ta ett annat exempel, som jag
kanske lättare törs röra vid, nämligen
det som herr statsrådet själv drog fram
om de pensionerade stationskarlarna,
säga, att nog är det väl ändå ganska hårt
att sådana, som har avgått ur tjänst strax
innan denna lönereglering skedde — jag
tror att det var 1951 — inte skall kunna
få komma i åtnjutande av samma pensionsförmåner
som de, vilka avgick ett
år senare eller som avgår i dag. Det kan
väl inte anses vara just. Det förefaller
mig som om man i alla fall härvidlag
borde göra någonting för att rätta till
dessa, som jag tycker, orättvisa förhållanden,
och det borde väl inte vara
omöjligt att gå fram ungefär på samma
väg nu. som år 1947, då man ju, som
herr statsrådet säkert erinrar sig, drog
ett streck över alla de olika pensioner
som fanns, äldre och nyare, och lät alla
få de nyaste. Jag kan inte säga om det
går för sig att helt och hållet göra så,
men då togs ett krafttag, och nog vore
det värdigt statsmakterna, om något
liknande kunde göras nu. Jag vädjar till
herr statsrådet att göra en insats. Finns
viljan härtill, bör det inte vara omöjligt.

Sedan ber jag att få deklarera mitt instämmande
i reservation nr 1. Jag vill
göra det, därför att jag har lovat att
kvitta, om voteringen skulle ske under
den närmaste tiden.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Det var ett yttrande av herr Lundqvist
som jag blev något förvånad över.
Herr Lundqvist ville göra gällande, att
jag hade vägrat att förhandla med pensionärerna.
Jag förstår inte varifrån denna
uppgift har kommit. Jag har aldrig
vägrat att ta emot någon som velat tala
med mig. Statspensionärernas organisation
har varit hos mig flera gånger, och
jag ber herr Lundqvist fråga organisationen,
när jag skulle ha vägrat att ta

emot den. Om det förs in i kammarens
protokoll, att jag skulle ha vägrat detta,
skulle det vara av intresse att få reda på
när det skett.

Vad organisationen har varit missnöjd
över är att den inte blivit kallad till de
särskilda förhandlingar som fördes med
huvudorganisationerna. Det är någon
skillnad mellan att inte kalla till särskilda
förhandlingar och att vägra att
förhandla.

Så länge förhandlingarna om det rörliga
tillägget tillämpats har de förts med
de stora huvudorganisationerna. Förhandlingar
om det rörliga tillägget har
varje år efter år 1950 förts med dessa
organisationer, och den här frågan kom
upp i samband med fastställandet av
det rörliga tillägget.

Den nu arbetande pensionsutredningen
blev mycket riktigt tillsatt år 1951.
Den arbetade år 1952 med att få fram
de förslag om anslutning till statens pensionsanstalt,
som tidigare har nämnts.
Herr Lundqvist rekommenderar att ytterligare
en utredning tillsättes. Man visar
ingen god vilja, herr Lundqvist, att
lösa denna fråga genom en sådan åtgärd,
utan det skulle vara en mycket säker
metod att ytterligare fördröja utredningsresultatet.
Dessa frågor sammanhänger
nämligen så nära att utredningarna
komme att bli beroende av varandra.
Den goda vilja man därmed skulle
manifestera skulle leda till motsatt resultat
mot vad man åsyftar, och det vill
jag inte medverka till. Däremot är jag
mycket intresserad av att 1951 års pensionsutredning
slutför sitt uppdrag så
snabbt som det över huvud taget är möjligt.
Men jag och organisationerna är
fullt medvetna om vilka problem utredningen
har att brottas med, och man
måste därför räkna med att det tar lång
tid.

Den reglering av de äldre pensionerna
som herr Lundqvist talade om kan
inte likställas med den här frågan. Detta
skulle vara en följd av en lönereglering,
och herr Lundqvist menade, att det var
beroende på min goda vilja, om det händer
någonting eller inte. Jag tycker att
det var en smula elakt sagt av en så vän -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

lig herre som herr Lundqvist, ty frågan
beror inte bara på den goda viljan, utan
man måste även se till realiteterna. .Tåg
är inte övertygad om att stationskarlen,
som herr Lundqvist talade så varmt för,
skulle bli särskilt förtjust, om reservationen
skulle bifallas. Jag tror att både
lierr Lundqvist och jag skulle få stora
svårigheter att övertyga stationskarlen
om riktigheten av att denne skall få avdrag
med 277 kronor om han får en
förbättring med 230 kronor i annan
form, medan byråchefen befrias från
avdraget, då han får en pensionsförbättring
på över 2 000 kronor per år. Jag
tror inte att stationskarlen skulle betrakta
det som ett utslag av god vilja
från min sida.

Herr LUNDQVIST (b) kort genmäle:
Herr talman! Jag behöver väl inte erinra
herr statsrådet om att jag inte står som
reservant och inte heller som motionär.
Men vi kan väl ändå vara överens om så
mycket att herr Alilbergs m. fl. motion
har syftat till att skipa rättvisa åt alla.
Att sedan reservanterna inom utskottet
har nöjt sig med att försöka få fram vad
som nu kunde anses vara möjligt att genomföra
omedelbart, kan man väl också
förstå.

Herr statsrådet säger, att han inte nekat
pensionärernas organisation att komma
upp och framföra sina önskemål.
Men organisationen har ju gjort framställning
hos statsrådet att bli kallad till
förhandlingar för att få delta i de överläggningar
som rörde pensionen. Jag har
stött mitt uttalande bär på uppgifter som
jag har fått från Pensionerade statstjänstemäns
riksförbund och som varit offentliggjorda
i pressen. Om uppgifterna
är felaktiga, tycker jag det är märkvärdigt
att man inte från departementet dementerat
dem. Det hade varit värt att
göra det.

Herr AHLBERG (h): Herr talman!

Med anledning av departementschefens
yttrande för en stund sedan vill jag säga
ett par ord.

Departementschefen uttalade, att man
hade förfäktat en ny princip, när man
menade, att pensionen skulle stå i en viss
relation till den aktuella lönen i den
tjänst som vederbörande innehaft. Jag
vill inte framföra denna tanke som en
princip. Vad jag har hävdat är, att det
måste vara konsekvens i riksdagens
handlande, och nu ber jag herr statsrådet
och riksdagens ledamöter att erinra
sig vad som förekom här när vi behandlade
frågan om höjd folkpension.
Chefen för socialdepartementet hade föreslagit
en viss höjning av den icke inkomstprövade
folkpensionen under hänvisning
till att lönerna i landet allmänt
stigit med så och så många procent. Han
tog alltså detta såsom mått på den förbättrade
standarden, och det motiverade
en ökning utöver den justering som
skett på grund av ändring i levnadskostnaderna
med 280 kronor för makar. Där
har alltså målsättningen varit denna förskjutning
av det allmänna löneläget, och
ingen kan opponera mot den bedömningsgrunden.
Den är riktig. På grund
av detta konstaterande beslutar så riksdagen
att varje folkpensionär skall ha
280 kronor till. Om nu en folkpensionär
— han kan vara byråchef ehuru
jag inte nämnt den tjänstemannen och
inte undersökt vilka som nu kan komma
i fråga här — konstaterar att sedan han
blev pesionerad har lönerna för hans efterträdare
stigit med så och så många
procent bör väl också han få sin inkomstnivå
förbättrad. Han anser det motiverat
att hans pension skall ställas i relation
till dessa höjningar, och ökas med
x kronor — de! kan vara 280 kronor eller
mera. Vad utskottet ifrågasätter är ju
att till den mannen eller kvinnan skall
man säga: Vi inte bara låter bli att höja
er pension nu, utan vi tar också ifrån er
de 280 kronor som alla 67-åringar och
äldre i detta land skall få på grund av
riksdagens beslut att folkpensionen skulle
anpassas efter det ändrade standardläget.
Jag finner det utomordentligt svårt
att svara den pensionär som frågar mig:
»Hur kunde riksdagsmannen vara med
om att fatta det beslutet?» Jag skall efter
herr statsrådets anförande säga: »Viljan

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

fanns på alla håll, men det skulle administrativt
medföra så stora besvär att
få tag i Er, att vi måste avstå från detta.»
Jag är medveten om att en sådan här
justering av avdraget naturligtvis medför
administrativa besvär. Jag är inte på det
klara med liur stora de blir, men jag får
tro på uppgiften att de skulle vara stora.
Men skall man avstå från att ha det besväret
om man därmed kan uppnå att
man tillgodoser de starka erinringar mot
vad som händer och sker här, som jag
tycker kan framföras och som jag i varje
fall känner mig mycket besvärad av? Det
är inte bra att säga till någon: »Bara
därför att vi inte med säkerhet kunnat
få tag i Er skall det vara på det här sättet.
» Det är föga tröst för dem som nu
har gjort sig räkning på denna lilla förbättring
av sin inkomst.

Jag vet inte hur övriga motionärer förfarit.
Jag har själv försökt att få någon
kännedom om vad det skulle röra sig
om, hur många personer som skulle
komma i fråga och dylikt, men staten
har ju i varje fall icke någon officiell
statistik eller några data som underlättar
en bedömning, och jag beklagar det.
Syftet med motionen, tanken i den, moralen
i den, om jag får uttrycka det så,
hoppas jag ingen kan ställa sig avvisande
till. Jag beklagar alltså om det skulle
vara så att endast rent administrativa svårigheter
hindrar oss att skipa en rättvisa
som väl är påtaglig för alla och eftersträvansvärd
åtminstone för pensionärerna.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Bara ett par ord till herr Ahlberg!
Jag skall inte lägga mig i hur herr Ahlberg
vill upplysa människorna om det
här, men jag vill säga att av det exempel
som anförts framgår att det inte bara är
administrativa utan framför allt reella
svårigheter man blir ställd inför, och det
bör väl inte glömmas bort. Man kan också
tillägga, vilket finns redovisat i propositionen,
att den reducering på 277
kronor som är ifrågasatt inte är beroende
på att man inte vill att statspensionärerna
skall få denna förbättring, utan be -

ror på att statspensionärerna har fått
denna förbättring i förväg, inte med 277
kronor utan med 350 kronor.

Herr LEANDER (s): Herr talman! Samtidigt
som jag yrkar bifall till utskottets
förslag vill jag säga några ord. Jag vill
då först påpeka att såväl utskottet som
de båda grupperna av reservanter är
eniga om att föreliggande förslag är ett
förhandlingsresultat och får betraktas
som ett provisorium i avvaktan på att
nu pågående utredning skall komma med
ett slutgiltigt förslag till en mera definitiv
lösning. När detta förslag kan komma
vet vi ingenting om. Yi skulle naturligtvis
gärna instämma i önskemålet,
för att inte säga kravet på att detta förslag
måtte föreläggas redan 1954 års
riksdag, men jag vågar säga att vi är så
pass reellt betonade att vi lika väl som
motionärerna vet att det är föga troligt,
ja, det är mera otroligt att ett sådant
förslag kan komma redan till nästa år.

Herr Ahlberg efterlyste huruvida utskottets
uttalande härom var baserat på
något slags korrespondens med utredningen
och statsmakterna. På det kan jag
nog svara att så är det verkligen. Man
liar från både det ena och det andra
hållet fått tämligen klart besked om att
detta omfattande problemkomplex omöjligen
kan bli färdigt till 1954 års riksdag.

Reservanterna är ense med utskottet
i vad gäller huvudinnehållet i det nu
föreliggande förslaget men har avvikande
uppfattningar i vissa avseenden.

Vad beträffar den första reservationen,
där det yrkas att ingen reduktion bör
ske utöver två tredjedelar av nuvarande
grundlön, har ju departementschefen
klart utvecklat vad ett sådant förslag
skulle innebära. Jag får erkänna att när
vi behandlade frågan i utskottet var vi
nog litet tveksamma beträffande de konsekvenser
detta egentligen skulle komma
att medföra. Vi hade, såsom herr
Huss påpekade, på känn att det var en
fråga som kanske inte så mycket berörde
det stora flertalet eller framför allt
de lägre tjänstemännen, utan främst var

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

av intresse för tjänstemännen i de högre
lönegraderna. Efter den klarläggande
framställning av saken som departementschefen
har lämnat torde det inte
råda något tvivel om att ett bifall till
reservation nr 1 inte är önskvärt strängt
taget ur någon synpunkt. Ett bifall till
den skulle medföra fördelar för de högre
tjänstemännen men nackdelar för de
lägre, och detta vill vi inte vara med
om. Jag vill också påpeka att man i reservation
nr 2 tar bestämt avstånd från
detta yrkände i reservation nr 1.

Vad sedan beträffar yrkandet i reservation
nr 2 att den utredning som nu
pågår skall vara färdig att framläggas
för 1954 års riksdag, så har man i den
första reservationen visserligen uttalat
sympatier för detta förslag, men man
har dock inte direkt anslutit sig till detsamma
genom att framställa ett liknande
yrkande. Det är ju klart, som jag nyss
sade, att det vore önskvärt att det väntade
förslaget kom så snart som möjligt.
Man kan naturligtvis säga att när
statsrådet i sina direktiv till utredningen,
då den tillsattes år 1951, framhöll
att frågan om samordningen skulle upptagas
i första hand, så är det helt naturligt
att man efterlyser ett resultat av
utredningen på denna punkt. Då man
emellertid vet att utredningen har att
syssla med en hel del andra problem,
som nära sammanhänger med detta, har
vi för vår del inte ansett det vara lämpligt
att begära en snabbutredning som
kanske skulle ge ett sämre resultat än
en utredning som får litet mera tid på
sig. Vi utgår ifrån att utredningen skall
behandla alla frågorna i ett sammanhang.

Till fröken Andersson vill jag säga att
missnöjet i fråga om samordningen
kanske inte är så stort som hon vill
göra gällande. När samordningen efter
mycket ingående förhandlingar genomfördes
år 1947, tror jag att samtliga parter
var tämligen belåtna med denna form
av utjämning av pensionsförmånerna före
och efter folkpensionsålderns inträde.
Att det sedan kanske har uppstått ett
stigande missnöje och en ökad irritation
är nog möjligt. Kanske beror detta till

en del på — jag vågar säga det — en
viss ensidighet i framställningen av dessa
problem på vissa håll. Herr Ahlberg
var ärlig nog att på tal om pensionernas
oantastbarhet medge att man inte
gärna kan tänka sig annat än att staten
skall ha rätt och möjlighet att revidera
pensionerna med hänsyn till nya förhållanden.
Det anser naturligtvis även
jag vara tämligen självklart.

Påståendet att statspensionärerna inte
har fått någon standardförbättring jämförlig
med folkpensionärernas har statsrådet
i någon mån belyst. Jag vill till
vad han sade tillägga att om man jämför
folkpensionernas förbättring med
tjänstepensionernas, finner man ju att
det är en avsevärd skillnad. Ingen kan
förneka att det föreligger större behov
av en standardförbättring i fråga om
folkpensionerna än i fråga om tjänstepensionerna,
vilka dock för de lägre lönegraderna
•—• 10:e, 11 :e och 12:e till
exempel — ligger man kan säga tre gånger
över den pension som folkpensionärerna
får även enligt det i år genomförda
förslaget.

Vad sedan beträffar frågan om klagomålen
över att tjänstepensionärernas
riksförening inte har fått delta i förhandlingarna
är jag överens med herr
Lundqvist om att det naturligtvis är
litet skillnad på att få föra fram sina
önskemål vid en uppvaktning och på
att få delta i regelrätta förhandlingar.
Men jag vill framhålla att statstjänstemännens
riksorganisationer representerar
även statspensionärerna. Att pensionärsorganisationerna
skulle få delta i sådana
förhandlingar vore någonting nytt. Jag
förmodar emellertid att den pågående
utredningen kommer att beakta även frågan
om de framtida formerna för överläggningar
rörande hithörande spörsmål
mellan organisationerna och statsmakterna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att jag tar
till orda igen.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. statstjänstemannens rörliga pensionstillägg.

Jag beklagar att statsrådet gick ut just
nu. Jag hade annars tänkt rikta en direkt
fråga till statsrådet. När här talas om
att de lägre tjänstemännen kommer att
förlora och de högre kommer att vinna
— detta är nu felaktigt, ty det är ingen
som förlorar, men relativt sett alltså —
är det då meningen att pensionerna på
något sätt skall användas som ett medel
i inkomstutjämnande syfte? År det
så, att de lägre tjänstemännen har för
små pensioner, hör den saken rättas till
på annat sätt, men den skall väl inte klaras
upp i detta sammanhang.

Jag begriper inte ett smack av det resonemang
som förs här. Det hör inte
hit ett dugg.

Herr ELIASSON (bf): Herr talman! Det
är kanske förmätet av en ledamot av
kammaren som inte tillhör statsutskottet
att ta till orda i denna debatt, men
jag har velat säga ett par ord närmast
med anledning av herr Lundqvists anförande.
Han framhåller så starkt å reservanternas
vägnar, att man bör ta
krafttag för att skipa rättvisa åt alla.
Jag skulle då, herr talman, bara vilja
ställa en fråga.

Här gäller det en grupp som fått, som
herr statsrådet sade, en pensionsförmån
i förskott. Jag skall dock inte ge mig in
på den saken nu, utan ta upp problemet
att de som avgått från statstjänst för
t. ex. fyra, fem eller sex år sedan har
ett mindre grundbelopp och får en
mindre pension än de som nu avgår.

Statsrådet visade, att om man skulle
följa högerreservanternas linje skulle en
pensionerad stationskarl, om jag inte
missminner mig, få 293 kronors förbättring
på grund av lönegradsuppflyttningen
—• dock med det nämnda avdraget
på 280 kronor — under det att en byråchef
skulle få 2 056 kronors förbättring,
det vill säga en sammanlagd pension per
år av över 18 700 kronor.

Man säger alltså att detta förslag är
ett utomordentligt starkt rättvisekrav,
och att man skall skipa rättvisa åt alla.

Jag vill då ställa frågan, herr talman:
Vad menar reservanterna att man skall

göra för att skipa rättvisa åt andra grupper
i samhället? Vad skall vi göra åt de
industri-, lant- och skogsarbetare som
slutade sin insats i produktionen för
kanske tre, fyra eller fem år sedan och
som inte fick vara med om den lönebättring
som senare följde? Hur skall
man göra med småbrukaren, som efter
kanske trettio, fyrtio års slit sålde sin
gård 1939 eller 1945 till ett lägre pris än
han hade fått i dag?

När man tar så stora ord i munnen
som att »skipa rätt visa åt alla», tycker
jag man också skall tänka på de stora
grupper av vårt folk, som svarar för basproduktionen.
Deras insats i produktionen
bör man beakta. De grupper, som
bara har sin folkpension att lita till, har
rätt att ställa samma krav som andra
grupper på att bli ihågkomna.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag vill bara gentemot den siste talaren
säga, att även om riksdagen kan nästan
vad som helst, så lär det ändå vara
omöjligt att ta upp och skipa rättvisa
åt småbrukare, grosshandlare och
industriarbetare m. fl. när man behandlar
frågan om de statliga pensionärernas
ställning. De frågorna får tas upp i annat
sammanhang, och jag förmodar att
inte heller de kommer att utebli.

Vad industriarbetarna beträffar, hörde
vi ju bland annat under förstamajförkunnelsen
hurusom LO, som ligger
närmast till att ta upp den frågan, redan
tagit upp spörsmålet om arbetarpension,
och jag förmodar väl att detta ärende
så småningom kommer till riksdagen.
Då får vi försöka hjälpas åt med det.
Och jag förmodar att herr Eliasson inte
tänker svika, när det gäller att söka förbättra
förhållandena så mycket som
möjligt för landsbygdens folk. Jag tycker
för övrigt, att vi, alldeles oavsett vilket
parti vi tillhör, vid plenum efter
plenum har ansträngt oss just att i olika
avseenden försöka skipa rättvisa åt denna
grupp.

Men låt oss i dag sysselsätta oss med
den grupp som överläggningen avser.

Nr 18.

Onsdagen den 13 mai 1953 fm.

Ang. polisväsendets förstatligande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 117 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson in.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eliasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 17.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
punkten II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ohlon in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; och

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till C.
A. V. Hagström m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. polisväsendets förstatligande.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
första lagutskottets utlåtande nr 11,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket, m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 168, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket;

2) förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med
vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m.

I propositionen hade föreslagits åtgärder
inom ramen för den bestående kommunala
polisorganisationen i syfte att

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

undanröja vissa brister i densamma och
höja polisväsendets effektivitet. Tanken
på att förstatliga rikets polisväsende hade
däremot avvisats.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts två motioner,
nämligen nr 401 i första kammaren av
herr Anderberg m. fl. och nr 505 i andra
kammaren av herr Ahlsten m. fl.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 168
måtte uttala sig för fortsatta överväganden
om ett förstatligande helt eller delvis
av polisväsendet och hos Kungl.
Maj:t anhålla om ett förslag i frågan till
nästa års riksdag.

Propositionen och motionerna, vilka
hänvisats till lagutskott och tilldelats
första lagutskottet, hade enligt överenskommelse
mellan statsutskottet och
första lagutskottet liänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och första
lagutskott, vilket utskott i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 168;

B) att motionerna 1:401 och 11:505,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Såsom framgår av propositionen har
departementschefen vägt skälen för och
emot ett förstatligande mot varandra
och kommit till det resultatet att han
förordar att polisverksamheten liksom
hittills skall vara en kommunal angelägenhet.
Goda skäl kunna anses tala för
båda utvägarna. Under nuvarande förhållanden
anser utskottet dock att den av
departementschefen valda utvägen torde
vara den lämpligaste. Det synes även
av olika skäl vara angeläget att frågan
om huvudmannaskapet icke hålles svävande,
utan att det nu avgöres huru därmed
skall förhålla sig under en åtmin -

Ang. polisväsendets förstatligande,
stone icke alltför kort tid framåt. Att
såsom motionärerna påyrkat nu, omedelbart
efter antagandet av föreliggande
förslag, uppta frågan om ett förstatligande
helt eller delvis av polisväsendet
till fortsatta överväganden torde sålunda
enligt utskottets mening icke vara
lämpligt. Därmed är dock icke sagt att
denna fråga kan anses löst en gång för
alla. Sedan erfarenheter av den nya lagstiftningen
vunnits kunna förhållandena
påkalla att frågan om huvudmannaskapet
ånyo prövas.»

Herr ANDERBERG (s): Herr talman!

I det utskottsutlåtande, som vi nu går
att behandla, föreslås vissa organisatoriska
och andra förändringar i fråga
om polisväsendet. Såsom framgår av
remissyttrandena kommer beslutet att
genomföras mot kommunernas vilja. Det
måste väl ändå inge betänkligheter, eftersom
det förutsättes att kommunerna
alltjämt skall vara huvudmän för polisväsendet.
Jag vill också påpeka att bland
kommunalfolk ute i landet kommer beslutet
att väcka stor besvikelse.

I den motion, som från olika partier i
denna kammare har väckts i frågan, har
vi framhållit en del synpunkter, som vi
ansåg behövde tas i betraktande vid avgörande
av denna fråga.

Då detta ärende var ute på remiss visade
det sig att kommunerna och de
hörda myndigheterna i stort sett numera
har den uppfattningen, att polisväsendet
bör vara en statlig angelägenhet.
Vi anser att den föreliggande propositionen
liksom utskottsutlåtandet alltför
lätt har gått förbi det förslag, som
1948 års polisutredning hade om förstatligande
av polisväsendet. Den kommunala
opinionen har på sistone, såväl
inom stadsförbundet som inom landskommunernas
förbund, svängt alltmer.
Vi är nu på kommunalt håll i stort sett
eniga på detta område. I likhet med departementschefen
vet vi, att det är ett
viktigt riksintresse att ordna frågan om
polisens hemvist. Vi har haft en ungefär
likartad fråga uppe för några år sedan,
nämligen frågan om vägväsendets förstatligande.
Alltmer hade vägväsendet

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. polisväsendets förstatligande,
kommit att domineras av motortrafiken,
och staten hade blivit nödsakad att ta
hand om vägarna. Vi har nu funnit att
polisens arbetsuppgifter alltmer kommit
att knytas till motortrafiken och att
alltså det polisiära arbetet numera i
mycket stor utsträckning avser trafikärenden.
Vi har samtidigt funnit att
många av de gamla arbetsuppgifter, som
den kommunala polisen hade, förändrats
till sin allmänna struktur och att
det kunde vara lämpligt — vilket man
också ansett från statsmakternas sida —
att man skapade större distrikt för polisorganisationen.
Man har försökt att
gå in för landsfiskalsdistrikt. De nuvarande
landsfiskalsdistrikten sammanfaller
emellertid inte med de kommunala
enheter, som vi för närvarande har. Icke
heller de kommunalförbund, som skall
ha hand om polisväsendet i dessa större
distrikt, är emellertid enligt vår mening
tillräckligt skickade att göra detta.

Nu invändes från statsmakternas sida,
att de inte är beredda att ta på sig så
stora utgifter, som ett övertagande helt
eller delvis av polisväsendet skulle medföra
— det är alltså av kostnadsskäl som
man inte nu vågar sig på detta. Men polisutgifterna
skall ju betalas i alla fall,
och om staten eller kommunerna skall
göra det blir därför ytterst en avvägning
mellan den progressiva stats- och
den proportionella kommunalsbeskattningen.

Det kommer att bli mycket bekymmer
och besvärligheter när kommunerna
skall tvingas att mot sin vilja bli huvudmän
och tvingas att förstärka poliskårerna
på det sätt som här är ifrågasatt.

Jag bortser inte ifrån, att den proposition
som här föreligger i många avseenden
bär förtjänster. Den utbyggnad
av kriminalpolisen, som här föreslås,
kommer att medverka till att kommunerna
inte i samma utsträckning som
hittills behöver engagera så många polismän
för utredningsärenden som de
gjort tidigare.

Jag blev verkligen förvånad när jag
tog del av vissa avsnitt av utskottets
utlåtande. Den föreliggande frågan är av

mycket stor räckvidd och den är tydligt
och klart redovisad i propositionen,
där man pekar på alla dess olika sidor.
Men här får vi från utskottet ett mycket
kort och jag kan gott säga motsägande
utlåtande, där man ger med den ena
handen och tar med den andra. Det är
ett typiskt kompromissutlåtande.

Det är också svårt att förstå vad utskottet
åsyftar på flera punkter, exempelvis
då de säger att goda skäl talar
för båda utvägarna, statlig eller kommunal
polis. Det säger även, att frågan
om huvudmannaskapet skall inte hållas
svävande utan avgöras för en inte alltför
kort tid framåt.

Vad menas med »inte alltför kort tid
framåt»? Betyder det att vi från kommunalt
håll inte skall våga komma med
några motioner i detta ämne under en
viss tidrymd, eller vad är meningen?
Vad utskottet här föreslår är ju ett provisorium
och en tillfällig anordning.
Motionärerna har inte heller tänkt sig
att vi skulle kunna komma längre i år än
att hålla frågan öppen under betonande
av att vad som nu beslutas blir ett provisorium.

Utskottet förklarar, att denna fråga
icke kan anses löst en gång för alla. Nej,
det är ingen fråga som är det! Det händer
ju att en fråga kommer igen här i
riksdagen, och så kommer nog att bli
fallet även med denna sak.

Utskottet anför vidare, att sedan erfarenheter
av den nya lagstiftningen vunnits,
kan förhållandena påkalla att frågan
om huvudmannaskapet ånyo prövas.
Det är ju ingenting annat än vad vi
från motionärernas sida önskar, således
att frågan skall göras till föremål för
ny prövning, när vi vunnit viss erfarenhet.

Bland kommunalfolket finns, det vågar
jag säga, ett mycket stort intresse
för att denna fråga skall lösas på ett
förståndigt sätt. I inrikesdepartementet
vilar för närvarande ett par hundra besvär
från kommuner, som besvärat sig
över länsstyrelsernas beslut. Dessa ärenden
har inte kunnat avgöras i avvaktan
på riksdagens beslut. Det är därför
självklart att man från kommunalt håll

Onsdagen den 13 mai 1953 fm.

Nr 18.

med intresse avvaktar det beslut som
riksdagen i dag fattar.

Utskottet bär varit enigt i sitt ståndpunktstagande,
och det finns således
ingen reservation. Jag skall, herr talman,
inte heller framställa något yrkande.
Jag har bara velat göra dessa erinringar
ocli påminnelser därför att jag
anser det nödvändigt att denna fråga
kommer igen. Vi kommer säkerligen
också att på nytt möta den här i riksdagen.
Vi vill därför redan vid detta
tillfälle säga klart ifrån, att vi icke är
tillfredsställda med det föreliggande
förslaget.

Efter uppbördsreformens genomförande
har man i kommunerna inte längre
något intresse för polisorganisationen
såsom hjälp i indrivningsverksamheten.
Fjärdingsmännen på landsbygden var
tidigare i stor utsträckning sysselsatta
med skatteindrivning och fick därigenom
goda kontakter med kommunalmännen.
Det må så vara, att man då
betraktade polisväsendet som en kommunal
uppgift. I och med motorismens
genombrott och den ökade befolkningsrörligheten
liar emellertid polisens arbete
i allt större utsträckning övergått
till att bli en ordningsuppgift. Detta gäller
inte bara på landsbygden utan även
i köpingar och mindre städer. Enligt
det framlagda förslaget skall även köpingar
och mindre städer få statsbidrag
till polisväsendet. Även detta är en
punkt, där man måste ställa sig litet
undrande mot riktigheten i det framlagda
förslaget, nämligen den gränsdragning
som måste ske mellan kommuner
som skall ha statsbidrag och de som inte
skall ha det.

Att vi på kommunalhåll har denna inställning
till polisen heror mycket på
det sätt, varpå de lokala statliga polisledningarna
ordnat olika polisfrågor.
Polisens arbete är ju helt undandraget
kommunal insyn. Vi har i kommunarna
ingen möjlighet att bedöma personalbehovet,
varför det blivit en mycket
ojämn utbyggnad av polisorganisationen.
I vissa kommuner har man
fallit undan för landsfiskalernas, landsfogdens
eller länsstyrelsens krav, men

Ang. polisväsendets förstatligande.
på andra håll har man inte velat böja
sig, vilket ju framgår av det stora antal
besvärsärenden som nu ligger i inrikesdepartementet
och väntar på avgörande.

Det ur kommunal synpunkt kanske
mest irriterande är att vi anser att den
statliga polisledningen ute i landet ofta
obehörigt blandat sig i lönefrågorna. I
propositionen och utskottets utlåtande
redovisas en ganska märklig framställning,
som för några månader sedan ingavs
till Kungl. Maj:t av Landskommunernas
förbund och Stadsförbundet. Däri
hemställde vi, att polispersonalens avlöningsförmåner
skall fastställas genom
ett statligt avlöningsreglemente. Det är
faktiskt någonting ganska märkligt från
kommunernas synpunkt, att de har måst
ta detta steg i en tid, då väl alla torde
vara överens om önskvärdheten av att
tvärtom öka den kommunala självbestämmanderätten.
Men vi har funnit att
det hittillsvarande systemet är ohållbart.
Om kommunerna utan inblandning
av landsfiskaler och landsfogdar fått
sköta denna fråga genom förhandlingar
med polisens fackliga organisationer,
skulle den eftersträvande likformigheten
i lönesättningen redan ha vunnits.
Man har nu i stället fått förhandla sig
fram från fall till fall, varför vi ansett
det lämpligt att låta riksdagen centralt
bestämma i denna fråga. Enligt uppgift
kommer vår framställning också att föranleda
en proposition till höstriksdagen.

När man från kommunernas sida ber
att få slippa ifrån den hittillsvarande
medbestämmanderätten i polisfrågorna,
gör man det i medvetandet att här inte
finns något reellt utrymme för ett varaktigt
kommunalt inflytande. Åtminstone
på landskommunalt håll kommer man
att betrakta det statliga avlöningsreglementet
såsom första steget till ett helt
förstatligande.

Det är givetvis riksdagen som avgör
arbetsfördelningen mellan staten och
kommunerna. Kommunerna har ju att
finna sig i vad riksdagen härvidlag beslutar.
Men nog bör vi väl i riksdagen
ta hänsyn till den faktiska utvecklingen.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. polisväsendets förstatligande.

Varje kommunalt initierad vet, att det i
praktiken är på upphällningen med utövandet
av kommunal självstyrelse i
fråga om polisväsendet. Det kommunala
medinflytandet kommer ytterligare att
uttunnas, sedan riksdagen i dag — såsom
jag tänker mig, då intet annat yrkande
är framställt — har godkänt det
föreliggande utskottsutlåtandet. Möjligheten
att tvångsvis förordna om bildandet
av kommunalförbund utsträckes,
trots att riksdagen så sent som i fjol förklarade
sig inse bristerna i det nuvarande
kommunalförbundsinstitutet och begärde
en utredning, som nu pågår. En
ännu större del av den kommunala poliskåren
kommer i fortsättningen att tillsättas
av statliga myndigheter. Kommunernas
medverkan blir i verkligheten endast
av det ekonomiska slaget. Både arbets-
och kostnadsfördelningen framstår
ur kommunala synpunkter som irrationell.

En kommunal uppgift kan handhas på
olika sätt. Endast den, som är okunnig
om kommunalförvaltningens arbetssätt,
kan leva i den tron att det kommunala
polisväsendets standard definitivt skall
bli höjd genom1 de nu föreslagna ändringarna
i polislagstiftningen. Man kommer
i kommunerna att göra det man är ålagd
eller det man vet att man inte kan komma
ifrån, men för polisväsendet har en
kommunal förankring av detta slag mycket
tvivelaktigt värde.

Under debatten om polisväsendets förstatligande
har man mycket talat om att
det ur allmänt demokratisk synpunkt
skulle vara en stor fördel att ha ett kommunalt
polisväsen. Ja, det är eu blandning
av önsketänkande och gamla talesätt.
Men nog är det väl ett svagt halmstrå
man griper efter, när man talar om
att polisväsendet skulle bli mera demokratiskt,
därför att den obefordrade polismannen
är tillsatt av kommunen;
kommunen bär ju sedan inte ett dugg
att säga till om. Tillsättningen är för
övrigt ingalunda fri. Kommunerna kan
tillsätta en ålderdomshemsföreståndarinna,
en kommunalkamrer eller en
stadsdirektör med helt bortseende från
pappersmeriter, men i fråga om fjär -

dingsmän väger papper,smeriterna tyngre
än den personliga lämpligheten, och
där skall myndigheterna bedöma hur
tillsättningen skall ske.

Den här föreslagna organisationen
måste betraktas såsom en oformlig nödlösning.
Det samarbete mellan å ena sidan
städer och köpingar samt å andra
sidan landskommuner, som man avser
att framtvinga, kommer säkerligen att i
praktiken leda till komplikationer av
olika slag. Man måste ha blygsamma anspråk,
om man tror att statsbidragsfrågan
blivit löst på ett förnuftigt sätt. Utbyggnaden
av kriminalpolisen, varom
förslag också föreligger, måste väl ses
mot bakgrunden av att en rad polisdistrikt
vägrar utbygga polisorganisationen
med befäls- och kriminalkonstapeltjänster.
Man har med rätta åberopat, att
det här rör sig om arbetsuppgifter som
tillkommer den statliga landsfiskalsorganisationen.
Inte minst den nya rättegångsreformen,
som statsmakterna har
ansvaret för, medför att utredningsarbetet
fordrar betydligt mera kvalificerad
polispersonal än tidigare. Man får då
också från statens sida se till att den
frågan ordnas. Situationen blir onekligen
egendomlig om de kommuner, som
har böjt sig för dekretet om personalökning,
nu skall få vidkännas kostnader
som de motsträviga kommunerna slipper
ifrån.

Från kommunalt håll kan vi inte betrakta
sammansatta stats- och första lagutskottets
förslag annat än som ett provisorium.
Vi räknar inte med att det
skall vara något annat, och det vore värdefullt
om någon talesman för utskottet
här ytterligare ville klarlägga, hur man
kommit fram till det resultat som här
föreligger.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Edvin Thun (s), Ramberg (s), Fritjof
Thun (s), Sundvik (s), Eskilsson (h),
Lindahl (s) och Olofsson (s).

Herr BERGH (li): Herr talman! Jag
har varit ledamot av det sammansatta utskott,
som enats om det föreliggande ut -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

skottsutlåtande, som nu har utsatts för
en del kritik. Eftersom den föregående
ärade talaren inte framställde något yrkande,
skulle det väl i vanliga fall inte
vara behövligt att ytterligare diskutera
frågan, men nu har herr Anderberg frågat
vad utskottet egentligen menar, och
på den grund har jag begärt ordet för
att försöka förklara den saken, i varje
fall så som jag har fattat den.

I centrum för herr Anderbergs inlägg
står frågan, om polisväsendet i sin huvuddel
fortfarande skall vara en kommunal
angelägenhet eller om det helt
skall förstatligas.

I den motion, som herr Anderberg bar
burit fram i denna kammare, har han yrkat,
»att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 1G8 måtte uttala sig för
fortsatta överväganden om ett förstatligande
helt eller delvis av polisväsendet
och hos Kungl. Maj:t anhålla om ett
förslag i frågan till nästa års riksdag».
Jag tror att vi bör ha i minnet inte minst
den sista delen av yrkandet, när vi diskuterar
utskottets inställning till denna
fråga.

När jag skall försöka förklara vad utskottet
har menat, skulle jag först och
främst vilja trycka på utskottets uttalande,
att goda skäl kan tala för både den
ena och den andra utvägen då det gäller
huvudmannaskapet för polisväsendet. I
valet mellan dessa båda vägar har utskottet
kommit till att man för närvarande,
sådana förhållandena nu är, bör ansluta
sig till den linje, som propositionen
företräder, d .v. s. att polisväsendet skall
vara en kommunal angelägenhet. Utskottet
framhåller emellertid, att frågan om
förstatligande eller icke förstatligande inte
kan anses vara slutgiltigt löst i och
med det beslut, som fattas nu. Att man
inte kan biträda motionen på det sättet,
att man till nästa år beställer ett förslag
om förstatligande utan att samtidigt avslå
föreliggande proposition är väl uppenbart.
Och att antaga en polislag, som
skulle gälla ett eller ett par år, är väl
ändå uteslutet.

När utskottet säger, att det under nuvarande
förhållanden ansett sig böra biträda
huvudlinjerna i propositionen, är

Ang. polisväsendets förstatligande,
det ju inte närmare uttolkat vad utskottet
menar med uttrycket »under nuvarande
förhållanden». Men jag vågar säga att väl
knappast någon i detta hus i det budgetläge,
som nu föreligger, skulle anse sig
kunna gå en annan väg och rent av till
nästa år oeställa ett förslag om förstatligande.

Jag tycker nog att herr Anderberg tolkar
utskottets skrivning, såsom jag fattar
den, på ett riktigt sätt, då han säger att
det beslut beträffande huvudmannaskapet,
som riksdagen nu föreslås att fatta,
icke är slutgiltigt, utan att den organisation,
som man nu tänker sig, möjligen
får anses ha en provisorisk karaktär. Det
är å andra sidan, såsom jag nyss sade,
uppenbart att man ju inte kan besluta ett
det ena året och ett annat det andra året.

Jag skulle också vilja säga några ord
om varför jag tror att detta problem inte
kan anses vara slutgiltigt löst, och på
den punkten är det mina personliga reflexioner
som jag framför.

Om jag har fattat propositionens ledande
motiv riktigt, så är det till en del
statsfinansiella hänsyn. Därtill kommer
emellertid att man med ett bibehållande
av kommunerna såsom huvudmän velat
försöka åstadkomma en ökad rörlighet
inom polispersonalen, så att dess tjänstgöring
inte lika strängt som nu skall
vara bunden till det egna polisdistriktet.
Personalen skall sålunda kunna tagas i
anspråk utanför anställningsområdet i
vidare mån än vad som nu är fallet.
Detta syfte har man ju sökt vinna på två
vägar, dels genom att kraftigt utöka
statspolisen, som ju är en rörlig polisorganisaiton,
och dels genom att öka rörligheten
i någon mån även bland den
kommunalt anställda personalen.

Emellertid har, förmodar jag, statsfinansiella
hänsyn utgjort ett hinder för
att i den utsträckning, som varit önskvärd,
åstadkomma denna rörlighet i vad
angår den kommunalt anställda polisen.
Det är givetvis svårt att kommendera
kommunalt helt avlönad polispersonal
till tjänstgöring på andra orter. De nuvarande
möjligheterna därvidlag är ju
starkt beskurna. Genom att föra in ett
statsbidragssystem, som har vidare rä -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. polisväsendets förstatligande,
jong än det nuvarande, har man emellertid
skapat ett underlag för statliga
myndigheter att i ökad omfattning förfoga
över denna personal, men när man
icke har utsträckt statsbidraget till samtliga
polisdistrikt saknas ju det underlag,
som statsbidraget kan skapa, för ett
ianspråktagande av personalen i dessa
distrikt i samma omfattning som av personalen
i distrikt, där statsbidrag utgår.

Att inte statsbidragssystemet har tilllämpats
i full utsträckning kan i detta
sammanhang anföras såsom ett hinder
för den mobilitet som man i propositionen,
såvitt jag förstår, velat ernå. Därav
följer också att om anspråken på polisens
rörlighet skulle ökas ytterligare,
kommer provisorietanken in även i detta
avseende. Både den konstruktion, som
propositionen har fått, och önskemålen
—- vilka är rätt allmänna •— att huvudmannaskapet
skall ändras, ger mig anledning
att dra den slutsatsen, att förevarande
förslag blir ett provisorium.
Men det kan inte bli alltför kortvarigt
utan måste gälla någon tid, då man inte
hör byta bestämmelser alltför ofta.

Jag tror nu, herr talman, att jag har
försökt dels att klarlägga hur utskottet
enligt min mening har sett på det hela,
och dels att med stöd av mina personliga
funderingar ge en litet fylligare
bild av hur resonemangen här förts. Jag
ber också de ärade motionärerna lägga
märke till klämmen i utskottets utlåtande.
Utskottet har visserligen yrkat, att
motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd men att detta bör ske
i den mån som utskottets motivering icke
innefattar ett positivt svar på de önskemål
som härvidlag har framställts.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Jag kan i stort sett instämma i det anförande,
som här för en stund sedan
hållits av herr Anderberg. Jag har emellertid
begärt ordet för att ytterligare
framhålla några synpunkter på det föreliggande
problemet.

Jag har, herr talman, vid många till -

fällen i denna kammare framhållit, att
det är nödvändigt att göra en boskillnad
mellan de statliga och kommunala uppgifterna.
Detta är nödvändigt främst av
två skäl. Det första är hänsynen till den
kommunala självbestämmanderätten. Om
kommunerna skall sköta statliga uppgifter
med bidrag från staten, måste staten
få sådan kontrollrätt över kommunerna,
att den kommunala självbestämmanderätten
blir en illusion. För det andra
är det av vikt att åstadkomma denna boskillnad
med hänsyn till önskvärdheten
att erhålla en effektiv skatteutjämning
olika kommunerna emellan.

Ur dessa synpunkter anser jag, herr
talman, att det är beklagligt att propositionen
liksom utskottsutlåtandet avvisat
tanken på förstatligandet av polisväsendet.
Det förhåller ju sig på det sättet
— något som ju herr Anderberg också
framhöll — att kommunerna praktiskt
taget inte har mycket att säga till om,
och under sådana omständigheter bör
också staten överta kostnaderna. Från
utskottets sida anföres emot resonemanget
om förstatligandet att budgetläget är
sådant, att det är otänkbart att för närvarande
belasta den statliga budgeten
med utgifter av denna storleksordning.
Men å andra sidan får man ha klart för
sig att det ju samtidigt blir en minskning
av kommunernas utgifter, varför det
ju blir en besparing på annat håll.

Hem talman! Såsom saken för närvarande
ligger till, har jag icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa anslag till polisväsendet
för budgetåret 1953/54 in. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Punkten 6.

Om förstärkning av ordningsstatspolisen.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 171, hade Kungl. Maj:t, utom
annat, föreslagit riksdagen att till Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 6 775 000 kronor,
därav 900 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 436 av
herr Lundqvist m. fl. och II: 560 av herrar
Cassel och Edström hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte tillsätta
en snabbutredning i syfte att möjliggöra
för Kungl. Maj:t att vid innevarande
års höstriksdag framlägga förslag om
en successiv förstärkning av ordningsstatspolisen
från den 1 januari 1954.

Propositionen och motionerna hade
remitterats till statsutskottet och efter
överenskommelse mellan nämnda utskott
och första lagutskottet behandlats
i sammansatt stats- och första lagutskott,
vilket utskott i den nu föredragna punkten
på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte till Statspolis organisationen:

Gottgörelse till polis distrikten

för budgetåret 1953/54 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 6 775 000 kronor, därav 900 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionerna 1:436 och 11:560
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
När vi för några veckor sedan hade att
behandla Kungl. Maj :ts proposition angående
åtgärder för trafiksäkerhetens
främjande, hade vi glädjen att kunna
låta diskussionen och vårt ställningstagande
bygga på ett utlåtande från andra
lagutskottet — det var utskottets utlåtande
nr 8 —• där utskottet på ett

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 18.

omisskänneligt sätt underströk angelägenheten
av att en hel del åtgärder vidtogs
för trafiksäkerhetens främjande. Ett
av de krav, som man då alldeles särskilt
underströk från utskottets sida och
som också godtogs av riksdagen, var att
en skärpt polisbevakning var oundgänglig När

sedan propositionen nr 171 kom,
som nu givit anledning till ett utlåtande
från sammansatta stats- och första lagutskottet,
blev man litet förvånad över
att departementschefen för nästa budgetår
inte ställde i utsikt någon som helst
utökning av ordningspolisen. Det är ju
ett faktum att ordningsstatspolisens numerär
sedan 1938 ökats med endast en
man, trots den enastående ökning av
motortrafiken som skett under dessa år.
Departementschefen anförde vissa skäl
för alt han nu inte ansåg sig kunna lägga
fram något förslag till utökning av
denna del av statspolisen; det tarvades
först vissa undersökningar från hans
sida.

Jag tillät mig då, liksom några andra
ledamöter av riksdagen, att i anslutning
till propositionen väcka en motion, vari
vi hemställde, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte tillsätta en snabbutredning
i syfte att möjliggöra för Kungl. Maj :t
att till innevarande års höstriksdag
framlägga förslag om en successiv förstärkning
av ordningsstatspolisen från
januari 1954. Nu har denna motion liksom
propositionen alltså gått till det
sammansatta stats- och första lagutskottet.
Jag hoppas att det inte tas illa upp
av någon om jag säger, att det är mycket
beklagligt att inte andra lagutskottet
fått vara med om detta ärendes beredning.
Jag är alldeles övertygad om
att man då hade fått ett betydligt kraftigare
understrykande av behovet av
snara åtgärder på detta område än vad
man får bevittna i det nu föreliggande
något bleka utskottsutlåtandet.

Utskottet erinrar om att andra lagutskottet
har sagt ifrån, att någon särskild
utredning inte behövs för att klara
dessa trafiksäkerhetsfrågor. Det förefaller
som om sammansatta stats- och förs -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Om förstärkning av ordningsstatspolisen.
ta lagutskottet tagit detta tidigare uttalande
till intäkt för sitt uttalande, att
den utredning, som vi föreslagit i anledning
av den senare propositionen, inte
heller är motiverad.

Jag ber då att få fästa uppmärksamheten
på att det här gäller två utredningar
av helt olika slag. Den utredning,
som vi nu begär, avser att hjälpa herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
att fortast möjligt få fram den
undersökning, som han själv förklarat
vara nödvändig för att vi skall kunna
få några positiva åtgärder vidtagna på
detta område. Det finns inget skäl som
talar för att man inte kan begära att den
utredningen påskyndas så mycket som
möjligt, så att vi kan få eu successiv
utbyggnad av statspolisen från 1954, så
mycket angelägnare som under de år
som gått inte åstadkommits någon som
helst utökning och då alla är överens
om att trakiksäkerheten på våra vägar
lämnar mycket övrigt att önska och
att en av de väsentligaste åtgärder, som
erfordras, just är en utökning av polisstyrkan.

Jag nöjer mig med att säga detta. Jag
beklagar att riksdagen nu inbjudes att
göra ett uttalande, som såvitt jag förstår
mycket lätt inom departementet kan tolkas
som ett avståndstagande från det uttalande
som gjorts bara för några veckor
sedan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 436 och II: 560, som
är omnämnda under nu föredragna
punkt i utlåtandet.

Herr BERGH (h): Herr talman! Herr
Lundqvist har yrkat bifall till den motion,
som han har väckt i denna kammare
och som går ut på att riksdagen
i år måtte besluta att skriva till Kungl.
Maj :t och begära en snabbutredning, som
skulle göra det möjligt för Kungl. Maj:t
att vid innevarande års höstriksdag
framlägga förslag om en successiv förstärkning
av ordningspolisen från och
med den 1 januari 1954. I motiveringen
för detta sitt yrkande har herr Lundqvist
med mycken rätt erinrat om att

inte minst när det gäller övervakningen
av trafiken på våra vägar är polisstyrkorna
otillräckliga.

Om önskemålet att få ordningspolisen
förstärkt, icke minst med hänsyn till
trafikövervakningen, råder — som utskottet
bär har skrivit — inga som helst
delade meningar. Men här är det fråga
om möjligheten att kunna fylla behovet
av folk. Om damerna och herrarna
lägger märke till det utskottsutlåtande,
som talar om förstärkning av statspolisen
på kriminalsidan, befinnes det, att
man där inte räknar med att kunna
omedelbart fylla personalbehovet för
de befattningar, som riksdagen nu har
beslutat ta upp på avlöningsstat. Detta
rörde som sagt frågan om kriminalpolisen,
men det råder som jag nyss sade
inte heller några som helst delade meningar
om att ordningspolisen behöver
förstärkas, inte minst med hänsyn till
trafikövervakningen. När det dock är
brist på tillräckligt antal polispersonal,
måste man uppenbarligen vänta till dess
att polispersonal hunnit utbildas i sådan
mängd att det finns folk att anställa.

Det är den enkla förklaringen bakom
allt detta. Det råder således ingen
tvekan om önskvärdheten av denna förstärkning,
men vi måste genomföra den
allteftersom polisskolorna hinner utbilda
folk.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Jag
ber att få säga några ord med anledning
av utskottets motivering. Det var med
intresse jag lyssnade till herr Berghs
anförande; jag kunde emellertid inte
ur det utläsa någonting av vad jag nästan
tycker mig ha läst ut ur utskottets
motivering och som jag vill något reagera
emot. Herr Lundqvist har erinrat
om andra lagutskottets handläggning av
trafiksäkerhetsfrågorna vid årets riksdag,
vilket åberopas i detta utlåtande.
Men så säger nu det sammansatta statsoch
första lagutskottet, att utskottet finner
sig »mot bakgrunden av vad sålunda

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

förekommit icke kunna tillstyrka yrkandet
i förevarande motioner».

Jag tyckte att jag i detta uttalande
nästan läste ut konstitutionella betänkligheter;
att alltså frågan har behandlats
förut under riksdagen och därför
inte kunde tas upp igen på det sätt som
motionärerna här har önskat. Det är
denna tolkning av utlåtandet -— den är
min privata och den kanske är felaktig
— som jag i alla fall något vill reagera
emot. Jag kan ju efter en hastig
genomläsning och ett hastigt begrundande
inte ha någon bestämd mening
om det rent konstitutionella i detta läge,
men jag tror att jag kan säga, att om
lagstiftningen rörande polisväsendet hade
legat under andra lagutskottets handläggning
och det sammansatta utskottet
alltså hade bestått av delegater från
andra lagutskottet jämte samma ledamöter
från statsutskottet som nu, så hade
kanske motiveringen inte blivit just den
här. Vi förordade visserligen inte inom
andra lagutskottet, att riksdagen skulle
skriva till Kungl. Maj:t och begära någon
utredning om åtgärder för att främja
trafiksäkerheten, men vi underströk
i vårt utlåtande mycket kraftigt kravet
på en förstärkt övervakning. Och i anknytning
till det uttalandet skulle jag
för min del nog helst ha sett, att det hade
funnits en mer positiv inställning till
just det önskemålet än man nu kan utläsa
ur det sammansatta utskottets motivering.

Jag känner mig i varje fall efter andra
lagutskottets handläggning av trafiksäkerhetsfrågorna
oförhindrad att
rösta för herr Lundqvists yrkande.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Jag är fullt medveten om att övervakning
av trafiken på våra vägar kräver
ytterligare personal, men det är
inte möjligt att tillgodose alla önskemål
på en gång. Vi bar gått till en mycket
betydande förstärkning av statskriminalpolisen
— en förstärkning som rör
sig om ett hundratal man. Det skulle förvåna
mig, om man på en gång lyckades
uppbringa dessa hundra man, och att un -

Om förstärkning av ordningsstatspolisen.
der sådana förhållanden nu gå in för en
ökning även av ordningsstatspolisen
skulle väl närmast komma att innebära
ett slag i luften. Om det finns flera angelägna
behov får man först ta det mest
angelägna.

Man får se till att vi får möjlighet att
utbilda ytterligare personal. Det har
också framlagts förslag om förbättring
av utbildningsmöjligheterna. .lag är på
det klara med att nästa reform i fråga
om polisväsendet just bör ta sikte på
en ökning av den polispersonal som har
att vaka över ordningen på våra vägar
och garantera trafiksäkerheten, så långt
nu detta över huvud taget är möjligt.

Jag är alltså i det hänseendet fullt
överens med motionärerna.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
På samma gång som jag tackar andra
lagutskottets ordförande för hans inlägg
ber jag att, då herr statsrådet säger
att man inte kan tillgodose alla önskemål
på en gång, få svara honom: Nej,
det är nog sant, men behovet av ökad
övervakning på vägarna har ju inte uppstått
i dag eller i går. I mitt förra anförande
erinrade jag om att sedan 1938,
alltså på 15 år, har denna polisstyrka
bara ökats med en enda man. Motortrafiken
har ju däremot ökats ganska våldsamt
under många år.

Det är beklagligt att man inte tidigare
vidtagit åtgärder för att fylla dessa luckor
genom att anställa personal. Denna
erinran drabbar kanske inte främst den
nuvarande innehavaren av ämbetet som
chef för inrikesdepartementet, men det
är ju i alla fall ett faktum, att det hade
varit påkallat att vidtaga förberedande
åtgärder tidigare. Nu hoppas jag emellertid
att herr statsrådet gör vad som
är möjligt. Och inte bör det väl vara
alldeles uteslutet att redan nu kunna
åstadkomma en blygsam början till denna
utökning, då alla är överens om att
den bör ske. Varje steg som här kan tagas
är naturligtvis ytterst värdefullt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Om ökad rättvisa i skatteavvägningen.
kats propositioner komme att framställas
särskilt rörande vartdera av de båda
momenten av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande mom. II förekomma yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda moment hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 7—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om varuskatt, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om ökad rättvisa i skatteavvägningen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av väckta
motioner om ökad rättvisa i skatteavvägningen
mellan olika folkgrupper, m.
m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) motionen 11:5 av herr Lindberg,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville hemställa om en
allsidig utredning rörande vårt skattesystem
i och för åstadkommande av ett
effektivt och för olika medborgargrupper
rättvist skattesystem samt att Kungl.
Maj:t måtte förelägga riksdagen de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda;
samt

2) motionen II: 359 av herrar Svensson
i Ljungskile och Ohlin, vari hem -

ställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att sakkunniga
för en teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen
måtte erhålla i uppdrag
att ägna särskild uppmärksamhet
åt möjligheterna att uppnå en ökad
rättvisa i skatteavvägningen olika folkgrupper
emellan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att motionen 11:5 av herr Lindberg
angående en allsidig utredning av
gällande skattesystem måtte anses besvarad
genom vad utskottet i betänkandet
anfört; samt

2) att motionen II: 359 av herrar
Svensson i Ljungskile och Ohlin om
ökad rättvisa i skatteavägningen mellan
olika folkgrupper måtte anses besvarad
genom vad utskottet i betänkandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Framställningar från riksdagens sida
har i många av de i motionerna berörda
frågorna redan skett och föranlett tillsättande
av särskilda sakkunniga. Det
ligger vidare i sakens natur, att det pågående
reformarbetet syftar till ett förbättrat
skattesystem. Utskottet finner
därför ej skäl föreligga att nu föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning. Utskottet förutsätter
dock, att 1950 års skattelagssakkunniga,
när så erfordras i samråd med
företagsbeskattningskommittén, söker
vinna större likformighet i beskattningen.
Med hänvisning till det anförda anser
utskottet de föreliggande motionerna
besvarade.»

Reservation hade anmälts av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr VELÄNDER (h): Herr talman!
Det är inte utan tvekan, jag har tillåtit
mig alt begära ordet. Jag nödgas nämligen
bekänna, att den till utskottsbetänkandet
fogade reservationen sammanhänger
med att reservanterna, trots god
vilja att söka tillägna sig motionärernas

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

tankegångar, inte har lyckats därmed.
Den bristande förståelsen gäller självfallet
inte sådana allmänna — kanske inte
heller så originella — uttalanden som att
det är »av vital betydelse, att medborgarna
bär känslan av att de styrande
eftersträvar en rättvis behandling av alla
folkgrupper» och att i fråga om deklarations-
och skattesystemet »huvudvikten
bör läggas vid åstadkommande av
förslag till ett effektivt och så rättvist
skattesystem som möjligt» etc. Anledningen
är en annan.

När jag bär inlåter mig på några antydningar
därom, vill jag till en början
säga, att motionen nr 5 i andra kammaren
är helt uppbyggd på motionärens
inställning till förekomsten av skattefusk
och därmed sammanhängande förhållanden.
Jag skall inte gå närmare in
på denna motion. Jag vill endast hänvisa
till att utredning pågår i av motionären
berörda hänseenden.

Den andra motionen — nr 359 i samma
kammare — utgår ifrån att, när det
gäller jordbrukets beskattning, man måste
i viss utsträckning räkna med en tilllämpning
även i fortsättningen av kontantprincipen
och att man på grund därav
synes ha anledning att »pröva huruvida
nuvarande praxis skapar tillräcklig
garanti för en riktig skattemässig behandling
av belopp, som användes för
nyinvesteringar, vilka formellt framstår
såsom ersättningsanskaffning utan att i
sin helhet vara det». Det är klart, att
man är mycket intresserad av att få veta
vart motionärerna siktar med detta. Inte
inskränker sig vid problemet till ett klarläggande
av vad som i de särskilda fallen
är att hänföra till nyinvestering eller
till ersättningsanskaffning. Så snart frågan
gäller någonting som är att hänföra
till nyanläggning, grundförbättring eller
dylikt är det klart, hur kostnaden därför
skall behandlas i beskattningshänseende.
Är det fråga om ersättningsanskaffning,
reparationer eller dylikt, då är ju
också den skatterättsliga situationen
fullständigt klar: det föreligger då rätt
till avdrag. Jag förstår alltså inte vad en
utredning på denna punkt skall leda eller
tjäna till.

Om ökad rättvisa i skatteavvägningen.

I motionen heter det vidare: »För företagare
inom alla branscher bereder avskrivningsmöjligheterna
tillfälle till ett
skattefritt sparande. Vi anser detta bl. a.
med hänsyn till konsolideringsbehovct
inom affärsföretag vara i stort sett berättigat.
Emellertid uppkommer ett rättvisespörsmål,
då löntagare inte har någon
motsvarande möjlighet till skattefritt
sparande. Trots att svårigheterna är
uppenbara synes man böra pröva om
någon väg kan finnas att skapa en lättnad
för löntagarnas sparande som ställer
dem i paritet med företagarna på
detta område eller i varje fall innebär
ett steg i denna riktning.» Det skulle
vara synnerligen önskvärt att få veta något
om vad som döljer sig under detta
uttalande — det är säkerligen mycket
intressanta synpunkter — och vilka syften
en utredning skall kunna fullfölja.
När jag fäster uppmärksamheten på denna
passus i motionen, är det närmast
för att bereda någon i kammaren, som
står motionärerna nära, tillfälle att belysa
eller klarlägga innebörden därav.
Om det inte sker, drar jag den slutsatsen,
att man här rör sig på områden,
där det nog är svårt att komma någon
vart med allenast dunkla antydningar
eller talesätt.

Sedan kommer motionärerna in på så;
dana traditionella meningar som att
jordbrukarna och deras familjer skulle
komma undan allt för lätt vid uppskattningen
av värdet av de produkter, som
de själva förbrukar. Motionärerna finner
dock, att läget i detta hänseende inte
är så farligt för närvarande, men vad
som oroar dem är »upptaxeringen av
andra naturaförmåner, t. ex. värdet av
fri bostad», som enligt deras mening
inte sker på ett tillfredsställande sätt. De
anser därför, att »ett eventuellt förtydligande
av anvisningarna och reglerna
för värderingen av naturaförmåner förtjänar
att övervägas». Här är det dock
inte fråga om lagstiftning, utan om rättstillämpning.
och det föreligger knappast
någon tvekan om vad som därvidlag
skatterättsligt faktiskt gäller.

Motionärerna vill också åstadkomma
större rättvisa beträffande förmögen -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Om ökad rättvisa i skatteavvägningen.
hetsbeskattningen, och då säges det, att
»Innehav av statsobligationer och fordringar
i inteckningar eller pengar på
sparräkning synes tillhöra de relativt
strängt behandlade slagen av kapital»
samt tillägges: »Det är inte alldeles
självklart, att detta med hänsyn till verkan
på sparandet är en klok ordning, ej
heller att tillräcklig hänsyn tas till rättvisekravet.
» .lag beklagar, att motionärerna
inte har sökt lämna ens den minsta
antydan om hur man bör gå fram på
den här punkten. Motionärerna kan väl
inte förutsättas vara inne på blott sådana
synpunkter, som kommer till uttryck i
de årligen återkommande motionerna
angående premiering'' av sparandet eller
en befordran av detta på andra i sådant
sammanhang angivna sätt?

Sedan kommer motionärerna in på ett
spörsmål, som vi alla har haft anledning
att reflektera över. De talar om rättvisa
i beskattningen och samtidigt om angelägenheten
att åstadkomma största möjliga
enkelhet däri. Detta är nu två saker
som det är mycket svårt att förena.
Personligen har jag närmast den meningen
att det över huvud taget inte låter
sig göra, i varje fall inte — vilket
också motionärerna är inne på — så
länge beskattningen har den utomordentliga
tyngd som för närvarande är
fallet. När jag säger detta — och motionärerna
åsyftar väl också här utredning
— vill jag även efterlysa de linjer eller
vägar, man skall söka följa vid cn sådan
utredning. Jag upprepar dock, att det
synes mig alldeles självklart, att, om man
på grund av skattetryckets höjd nödgas
närma sig vad som plägar uttryckas med
ordet »millimeterrättvisa», någon väsentlig
förenkling av beskattningsreglerna
inte är möjlig.

Detta mitt anförande har, som redan
sagts, bottnat däri att reservanterna inte
har riktigt förstått vad som är kärnan i
motionärernas tankegångar samt i reservanternas
intresse av att vinna klarhet
om vad motionärerna egentligen avser.

Bevillningsutskottet är emellertid förtjänt
av den största beundran för att det
har funnit sig böra ge sig in på så

många olika spörsmål och åstadkomma
ett betänkande, som åtminstone kvantitativt
sett är imponerande. Då jag tänker
mig möjligheten av att åtskilliga av
dem, som har sällat sig till utskottsmajoriteten,
inte har haft nämnvärt större
förutsättningar än reservanterna att förstå
eller uppfatta motionärernas tankegångar,
känner jag mig något oviss inför
ställningstagandet till utskottsbetänkandet.
Det kan ju hända att man genom
etl biträdande av utskottets uttalanden i
olika hänseenden binder sig för meningar,
som det kanske i fortsättningen inte
är så lämpligt att behöva gå in för eller
stå för.

Från dessa utgångspunkter, herr talman,
vågar jag hemställa att kammaren,
med strykande av utskottets motivering,
måtte besluta, att de föreliggande motionerna
inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SJÖDAHL (s): Herr Velanders
anförande innebar närmast ett försök
till uppgörelse med folkpartiets motion,
och del har ju herr Velander rätt till.
Jag hade därför inte tänkt begära ordet,
ty om de borgerliga oppositionspartierna
ligger litet i luven på varandra, så
bereder det ju oss andra en odelad tillfredsställelse,
och det fanns ingen anledning
att blanda sig i den debatten.
Men till slut kom herr Velander med
ett yrkande att man skulle stryka utskottets
motivering och avslå motionerna.
Det är detta som föranleder mig att säga
några ord.

Vi har i bevillningsutskottet funnit
att en hel del av de anmärkningar som
är framförda om brister i vår skattelagstiftning,
både av herr Lindberg och av
herrar Svensson i Ljungskile och Ohlin,
är värda beaktande. Man kan inte ha
vistats i bevillningsutskottet så många
år, som både herr Velander och jag har
gjort, utan att vara på det klara med att
vårt skattesystem har en hel del brister,
och detta visar sig inte minst i tillämpningen
av de rätt besvärliga regler som
vi nödgas komma fram till, beroende
på att skattebetalarna eftersträvar den -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. jordbrukares rätt att deklarera efter brutet räkenskapsår.

na millimeterrättvisa som bevillningsutskottet
skämtar en smula med.

Nog finns där brister. Därför har utskottet
redovisat de viktigaste av de synpunkter
som är framförda i motionerna,
talat om hur dessa frågor är under
behandling och vad som kan åtgöras.
Utskottet har kommit till det resultatet,
att eftersom de i motionerna framförda
synpunkterna på olika sätt och på olika
håll ligger under utredning i särskilda
sakkunnigkommittéer, närmast hos 1950
års skattelagssakkunniga och kanske
också i någon mån i företagsbeskattningskommittén,
så har utskottet inte
velat förorda en skrivelse i denna sak,
utan avvaktar de utredningar som pågår.
I detta uttalande ligger naturligtvis
också ett erkännande av att det fanns
åtskilligt i motionerna som var värt att
diskutera.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall inte bara till utskottets hemställan
utan även till motiveringen för denna
hemställan, .lag har naturligtvis
ingenting emot, herr talman, att denna
lilla debatt mellan högerpartiets representanter
och folkpartiets fortsätter både
i denna kammare och i tidningarna
och pågår i obegränsad tid.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Som den siste ärade talaren antydde,
förhåller det sig på det sättet, att de
frågor, som utskottsmajoriteten kunnat
utläsa i motionen, antingen helt nyligen
liar fått sin lösning genom av riksdagen
fattade beslut eller också är föremål för
utredning. Jag har för min del inte kunnat
utgå från att det är sådana frågor,
om vilka antingen riksdagen nyligen
fattat beslut eller utredning pågår, som
motionärerna åsyftat.

Herr Sjödahl började sitt anförande
med att säga, att det gladde honom, att
de båda oppositionspartierna befann sig
i något slags konflikt med varandra. Jag
tycker dock inte, att herr Sjödahl skall
känna någon översvallande glädje i det
hänseendet; jag känner inte till någon sådan
konflikt i detta sammanhang mellan
folkpartiet och högern och inte heller

mellan mig personligen och motionärerna.
Jag har framfört en bekännelse, som
synes mig befogad, den nämligen att
jag inte har kunnat tillägna mig de tankegångar,
som ligger under uttalandena
i motionen, och jag hade gärna velat få
ett klarläggande, eftersom de antydningar,
som gjorts i motionen, väl ändå
får anses peka hän mot intressanta spörsmål.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad yttrade herr talmanen, att i avseende
på det nu förevarande betänkandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Velander, att kammaren skulle, med utelämnande
av utskottets motivering, besluta
att de föreliggande motionerna
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning
av väckt motion om tillsättande
av särskild tjänsteman i prövningsnämnderna
med uppgift att tillvarataga de
skattskyldigas intressen, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Ang. jordbrukares rätt att deklarera efter
brutet räkenskapsår.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning av väckta
motioner om visst tillägg till anvisningarna
till 3 § kommunalskattelagen.

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motioner,
I: 268 av herr Sigfrid Larsson m.
fl. och 11:357 av herr Nilsson i Svalövm.
fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådant tillägg till anvisningarna
till 3 § kommunalskattelagen, att därav
framginge att jämväl jordbrukare,
som deklarerade enligt den s. k. kon -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. jordbrukares rätt att deklarera efter brutet räkenskapsår.

tantprincipen, skulle äga rätt att ha annat
räkenskapsår än kalenderår, under
förutsättning att han hade sådan bokföring,
som krävdes för redovisning av
inkomst i förvärvskällan jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
I: 268 av herr Sigfrid Larsson m. fl.
och II: 357 av herr Nilsson i Svalöv m.
fl. om visst tillägg till anvisningarna till
3 § kommunalskattelagen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr LARSSON, SIGFRID (bf): Herr
talman! Ett enhälligt bevillningsutskott
har avstyrkt bifall till den föreliggande
motionen, vilket avstyrkande i korthet
innebär, att de jordbrukare, som deklarerar
efter den så kallade kontantprincipen
— och jag antar att det är de
flesta — efter den 1 januari 1954 inte
som nu är fallet får använda s. k. brutet
räkenskapsår som underlag för deklarationen,
utan skall deklarera efter kalenderår.

Av remissinstanserna har lantbruksstyrelsen
och Sveriges lantbruksförbund
ansett att motionerna borde bifallas.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
har däremot avstyrkt, och det har
också riksskattenämnden gjort.

Jag vill emellertid framhålla som anmärkningsvärt,
att riksskattenämndens
beslut inte är enhälligt. Två ledamöter
i nämnden har reserverat sig, och jag
kan inte underlåta att anföra ett par
körta citat av vad dessa reservanter
sagt. De säger: »Den omständigheten,
att ett så stort antal jordbrukare, som
haft ordnad bokföring tidigare, tillåtits
deklarera sin inkomst för annat beskattningsår
än kalenderåret, oaktat inkomsten
redovisats enligt den s. k. kontantprincipen
— och detta utan väsentliga
svårigheter för taxeringsmyndigheterna
och med avsevärda fördelar för de skattskyldiga
— visar, att den genom departementschefens
uttalande i propositionen
nr 191/1951 gjorda inskränkningen

till de skattskyldigas nackdel utgör större
våld än nöden kräver.» De säger vidare:
»I motiveringen för avstyrkandet
av de föreliggande motionerna synes
riksskattenämndens majoritet hava sett
problemet helt ur taxeringsmyndigheternas
synpunkt», och det förefaller också
mig, som om utskottet vid sitt ställningstagande
låtit sig enbart influeras
av taxeringsmyndigheternas inställning.
Det är den som har blivit den avgörande.

Jag förstår mycket väl, att det blir
mera arbete för taxeringsmyndigheterna
när en del deklaranter tillämpar systemet
med s. k. brutet räkenskapsår, och
det är klart att man inte bör införa någonting,
som ytterligare ökar taxeringsnämndernas
säkerligen redan nu mycket
betungande och omfattande arbete.
Det har också framskymtat, att det skulle
vara svårare för taxeringsmyndigheterna
att kontrollera vederbörandes inkomster
och utgifter, om deklaranten
deklarerar enligt brutet räkenskapsår.
Jag vill dock i det sammanhanget erinra
om att man, då det gäller jordbrukare
som deklarerar på bokföringsmässiga
grunder, har sagt att det går för sig
att deklarera enligt brutet räkenskapsår,
och det står också någonstans i utskottets
utlåtande, att det under sådana
förhållanden är möjligt att kontrollera
utgifterna och inkomsterna, även om —
och det förstår jag också — det måste
vara en smula besvärligare.

Det är givet att man vid bedömande av
denna fråga bör ta vederbörlig hänsyn
till taxeringsmyndigheternas uppfattning.
Men jag tycker att någon hänsyn
bör tagas också till deklaranterna. Jag
skall inte gå in på hela problemet, men
alla som är insatta i jordbrukets förhållanden,
känner ju till att kalenderåret
inte är lämpligt som bokföringsår vid
jordbruket, vilket sammanhänger med
svårigheterna att företa lagervärdering

O. S. V.

Ett skäl, som utskottet har anfört för
att man inte bör ändra stadgandet att
den, som deklarerar efter kontantprincipen,
bör göra det per kalenderår, är
det, att man därigenom fortare skulle

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Ang. jordbrukares rätt att deklarera efter brutet räkenskapsår.

komma över till att alla jordbrukare deklarerade
på bokföringsmässiga grunder.
Även jag vill gärna komma dithän,
och utvecklingen går väl i den riktningen.
Men är verkligen rätta sättet att få
jordbrukarna över på den linjen att fastställa
att de, när de tillämpar kontantprincipen,
måste gå efter kalenderår?
Alla jordbrukare har nog inte sådana
kunskaper i bokföring att de kan föra
sina räkenskaper på bokföringsmässiga
grunder. De kan få hjälp därmed av
lantbrukssällskapets bokföringsbyrå, av
bokföringsföreningar o. s. v. Men för
närvarande finns inte tillräckligt med
personal för att alla skall kunna få hjälp.
Detta kommer kanske att ordna sig efter
hand, och allt fler jordbrukare kanske
själva skaffar sig erforderliga kunskaper.
Men de kan inte göra det nu.
De har kanske deklarerat enligt brutet
räkenskapsår — per den 14 mars eller
den 1 juli — vilket förefaller mig vara
förnuftigt. Nu måste de övergå till kalenderår,
därför att de inte är beredda
att övergå till att deklarera på bokföringsmässiga
grunder. Om några år kanske
de går över till bokföringsmässiga
grunder, och då måste de lägga om bokföringsåret
igen.

Jag tycker nog, herr talman, att utskottet
kunde ha tagit litet större hänsyn
till deklaranterna och inte enbart
fäst sig vid taxeringsmyndigheternas
önskemål. Men då ingen reservation har
avgivits i utskottet, är det väl lönlöst för
mig att framställa något yrkande.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
måste säga några ord i denna fråga.

Det finns två system som en jordbrukare
har att välja mellan i detta avseende.
Antingen deklarerar han på bokföringsmässiga
grunder, och då får han
göra det per kalenderår eller brutet räkenskapsår.
Eller också deklarerar han
efter kontantprineipen, men då är det
enligt vad riksdagen vid flera tillfällen
har uttalat lämpligast med kalenderår.
Jag vill erinra om att när 1951 års riksdag
behandlade en proposition om rätt
för jordbrukare att bli taxerade på bokföringsmässiga
grunder, förelåg också

motioner om att deklaration enligt kontantprincipen
skulle få ske med brutet
räkenskapsår, men dessa avvisades av utskottet.
Förra året var ett förslag uppe,
som ledde till liknande uttalanden och
i år återkommer saken.

När riksskattenämndens majoritet har
avvisat förslaget, sammanhänger det med
två saker. Vill man deklarera med brutet
räkenskapsår skall man före beskattningsårets
början anmäla detta till vederbörande
taxeringsnämnd liksom att
man ämnar tillämpa bokföringsmässig
redovisning, detta för att kontroll skall
kunna utövas. Man anser nämligen att
en viss kontroll uppnås dels genom den
tidigare anmälan, dels genom den bokföringsmässiga
redovisningen i deklarationen.
Riksdagen har menat att man inte
får ta vad man vill ur dessa båda alternativa
förslag. Man får välja det ena
efter det andra. Väljer man brutet räkenskapsår,
får man lämna bokföringsmässig
redovisning och göra anmälan i
vederbörlig tid. Väljer man kontantprincipen,
får man ta vad som följer med
det.

Huruvida det för jordbrukarna skulle
vara olämpligt med deklaration per kalenderår,
vågar jag inte ta upp någon
diskussion om. Men jag vill erinra om
att det kommit ett betänkande angående
jordbruksekonomiska undersökningar.
Efter diskussion angående olika räkenskapsår
har föreslagits, att man från att
förut ha haft bokföringsår 1 juli—30
juni skall lägga om det till kalenderår.
Vi har här på vårt bord ett betänkande
från jordbruksutskottet, som godkänner
den proposition, som är fotad på den
utredning angående jordbruksekonomiska
undersökningar, som jag nyss hänvisade
till. De sakkunniga säger i sitt
betänkande — jag stöder mig uteslutande
på det — bl. a. följande: »En värdesättning
av grovfodret per 31 december
torde många gånger icke vara mera
komplicerad än en förrådsinventering
per 30 juni, om denna skall inkludera
den växande grödan.»

Vill herr Larsson ta upp en diskussion
härom, så skall han inte göra det
med mig, som är ytterst osakkunnig på

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. skatten å viss elektrisk kraft,
detta område, utan vända sig till de synnerligen
sakkunniga herrar, som har deltagit
i denna undersökning eller suttit
i jordbruksdepartementet eller suttit i
jordbruksutskottet och godkänt detta
förslag. Men herr Larsson i Svalöv skulle
kanske kunna vända sig till ett ännu
närmare håll. Det är nämligen så, att
herr Larsson på sin egen lantmannaskola
har en person som är medmotionär i
denna fråga och som heter Nilsson i
Svalöv och som sitter i andra kammaren.
Herr Nilsson i Savlöv har, trots
att han är medmotionär, underskrivit
detta betänkande utan att komma med
någon som helst reservation. Han har
troligen blivit övertygad om att vad utskottet
här skrivit är riktigt. Jag avvaktar
med ett visst intresse, hur denna diskussion
på lantmannaskolan i Svalöv
skall sluta — om den skall sluta med att
herr Larsson vid Svalövs lantmannaskola
övertygar herr Nilsson vid Svalövs
lantmannaskola och vi alltså får en ny
motion nästa år, eller om det tvärtom
blir så, att herr Nilsson på lantmannaskolan
i Svalöv övertygar sin rektor,
vilket ju skulle tilltala mig i allra högsta
grad och leda till att de inte kommer
någon motion nästa år.

I avvaktan på förhandlingarna vid
Svalövs lantmannaskola ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID (hf): Herr
talman! LIerr Sjödahls bekymmer för
hur vi skall klara upp denna sak i
Svalöv är ganska onödiga, ty jag tror
nog att vi är överens, min medmotionär
och jag.

Jag har inte närmare penetrerat, varför
min kollega herr Nilsson i andra
kammaren inte reserverat sig i utskottet,
men det vore felaktigt att därav sluta
sig till att han ändrat uppfattning.
Han är nog ganska överens med mig om
att man även i fortsättningen bör kunna
tillämpa detta system, som har gått
bra i många år, nämligen att deklarera
efter kontantprincipen men med brutet
räkenskapsår.

Jag skulle ha kunnat böja mig för det
argumentet, att det i så fall inte är möj -

ligt att tillräckligt noga kontrollera
jordbrukarnas deklarationer. Man måste
naturligtvis ha sådana former för redovisningen
att man kan kontrollera deklarationerna.
Men utskottet har ju i
annat sammanhang sagt, att detta är
möjligt vid tillämpning av bokföringsmässiga
grunder. Det står ju också i
motionen att vederbörande skall föra
böcker på visst sätt, även om man tilllämpar
kontantprincipen.

Sedan förstod jag inte riktigt herr
Sjödahl när han sade, att man får välja
antingen det ena eller det andra. Det
är ju här fråga om två olika saker. Det
ena är att man får deklarera efter kontantprincipen
eller på bokföringsmässiga
grunder. Den andra frågan gäller, om
man skall få använda s. k. brutet räkenskapsår
eller kalenderår. Jag kan inte
förstå att dessa två saker nödvändigtvis
måste kopplas ihop med varandra.
Det går lika bra i det ena fallet som i
det andra att ha brutet räkenskapsår
eller kalenderår.

Det är mycket möjligt, herr Sjödahl,
att vi kommer igen nästa år; vi får ju
se, hur frågan ligger till då. Eftersom
det inte finns någon reservation till utskottets
utlåtande, skall jag emellertid i
dag inte yrka bifall till motionen och
har således, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. skatten å viss elektrisk kraft.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring i förordningen
om skatt å elektrisk kraft.

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motioner, I: 169 av herr Svärd och II:
370 av herrar Sjölin och Edström, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

att s. k. processkraft, i huvudsak använd
inom den elektrokemiska och elektrotermiska
industrien, inte skulle drabbas
av skatt på elektrisk kraft enligt samma
förordning.

Utskottet hade i del nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 169 av
herr Svärd samt II: 370 av herrar Sjölin
och Edström angående viss ändring i
förordningen om skatt å elektrisk kraft
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Spetz, Veländer, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin, Kollberg och Nilsson i
Svalöv, vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 169
av herr Svärd samt II: 370 av herrar
Sjölin och Edström ansett, att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
1 § förordningen den 1 juni 1951 (nr 374)

om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen).

1 §•

Den som---skatten restitueras.

Elskatt skall icke utgå för elektrisk
kraft som

a) framställes och förbrukas inom
Gotlands län,

b) nyttiggöres inom rörelse för produktion
eller distribution av elektrisk
kraft,

c) nyttiggöres för produktion och allmän
distribution genom ledningsnät av
gas eller för allmän distribution av vatten,
eller

d) användes såsom s. k. processkraft
för elektrotermiska och elektrokemiska
ändamål.

Vid tillämpningen----av kraften.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.

Ang. skatten å viss elektrisk kraft.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Det är nu två år, sedan elskatten genomdrevs
här i riksdagen. Det skedde
mot de tre borgerliga partiernas enhälliga
mening och med lottens hjälp, om
jag icke missminner mig.

Argumentationen från oppositionens
sida gick ut på bl. a., att elskatten var
ett ytterst otjänligt medel till inflationens
bekämpande, att den drabbade
en nödvändighetsvara, vars tillgång som
regel utgjorde en oundgänglig förutsättning
för snart sagt varje slag av produktion,
och detta synnerligen ojämnt och
olikformigt, att den med hänsyn till
elkraftens mångskiftande avändningsområden
var i olika hänseenden förenad
med stora olägenheter samt att kostnaderna
för uppbörd och redovisning därav
blev oproportionerligt höga.

Vid fjolårets riksdag beslöts på förslag
av Kungl. Maj :t att undanta hushållsförbrukningen
av elkraft från ifrågavarande
skatt. Det var ett steg i rätt
riktning, som medförde, att elskatten numera
endast drabbar förvärvskällan rörelse.
Detta betyder ur fiskaliska synpunkter,
att skattens avkastning minskades
med något mellan hälften och två
tredjedelar. På högerhåll beklagades i
det sammanhanget mycket livligt, att
inte elskatten helt avvecklades. Man
misstog sig emellertid t. o. m. på bondeförbundets
medverkan i detta sammanhang.
Omkastningen i dess inställning
som följd av dess inträde i regeringen
i snart sagt alla frågor, där enighet
förut förelegat med övriga borgerliga
partier, sträckte sig även till elskatten.
Ocli likväl har denna aldrig
varit avsedd att vara annat än av tillfällig
natur. Denna uppfattning har
städse vidhållits. Den bekräftades exempelvis
av finansministern under fjolårets
debatt i ämnet genom följande replik
till mig, jag citerar: »Var det inte
meningen, sade herr, Velander, att denna
skatt skulle bli tillfällig? Jo, det
var och är meningen. Hur länge skall
den gälla? Så länge vi kan räkna med
en överkonjunktur, svarar jag.»

Detta finansministerns besked gavs
den 14 maj i fjol. Hur var det då, och

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. skatten å viss elektrisk kraft,
huru är det nu med den där överkonjunkturen?
Med mitt sätt att se var och
är den tämligen obefintlig. Finansministern
räknar knappast själv längre
med denna överkonjunktur. Det var ju
på hans förslag, som elskatten redan för
ett år sedan upphävdes till inemot två
tredjedelar genom hushållsförbrukningens
undantagande från densamma. Vidare
har finansministern numera bestämt
sig för att låta investeringsavgiften försvinna
vid viss angiven tidpunkt. Detsamma
gäller väl också bilaccisen.
Tvånget till spärrkontoavsättningar av
skogsinkomster har fr. o. m. årets ingång
hävts. Hävandet av begränsningen
av den fria lagervärderingen har också
finansministerns intresse. Dessa och
andra exempel måste anses ge vid handen,
att finsministern själv knappast
tror, att det längre går att på allvar bita
sig fast i den där överkonjunkturen såsom
någon realitet. Den blir till slut
blott ord och rätt så tomma sådana.

Att elskatten har ytterst ojämna och
irrationella verkningar i olika hänseenden,
måste vara ostridigt. Enligt finansministerns
egen karakteristik har den
ju fallit under begreppet »obehagliga
ting». Till belysande av dessa högst skiftande
verkningar plägar hänvisas till
att elskatten för den elektrokemiska och
elektrotermiska industrien utgör till alldeles
övervägande del råvara i produktionen
och sålunda blott till mindre del
drivkraft. Detta förhållande måste med
hänsyn till elskattbelastningen framstå
såsom synnerligen allvarligt. Man kommer
heller icke förbi detta faktum genom
eu hänvisning till möjligheten att
erhålla dispens från elskattens utgörande
i större eller mindre utsträckning.
Redan den omständigheten, att man
nödgats tillskapa denna möjlighet, utgör
på sitt sätt en bekräftelse på mitt
påstående om elskattens irrationella karaktär.

Olägenheterna av elskatten söker man
ofta vifta bort genom att hänvisa till att
avsikten dock varit och är att densamma
skall övervältras på konsumtionen.
En sådan övervältring kan dock som regel
icke genomföras annat än delvis och

understundom icke alls, och detta gäller
självfallet även företag, som representerar
den elektrokemiska och elektrotermiska
industrien. Visserligen är produktionen
inom dessa industrier i väsentlig
utsträckning inriktad på hemmamarknaden,
men denna marknad är dock
mycket begränsad, och export måste
därför eftersträvas icke minst med hänsyn
till framtiden. Sambandet mellan
produktionsvolym och produktionskostnad
bör och får man icke bortse ifrån.

Med tanke närmast på den kemiska
industrien kan det i detta sammanhang
vara av intresse att erinra om sådana
auktoritativa uttalanden som exempelvis
dessa: att »tillförseln av kemiska produkter
är av strategisk betydelse för
stora delar av näringslivet», att »en väl
utbyggd kemisk industri är dessutom av
stor betydelse för den tekniska utvecklingen
inom andra näringsgrenar, i det
att härigenom möjligheter föreligger för
ett fruktbärande gemensamt forskningsoch
utvecklingsarbete» samt att »en stark
utveckling av den kemiska industrien
samhällsekonomiskt sett medför en betydande
breddning av industriproduktionen
och utökning av landets tillverkningsregister».
Dessa uttalanden är hämtade
från det ekonomiska långtidsprogrammet;
och klart är väl att, hur man
än betraktar elskatten, densamma dock
måste vara en starkt negativt verkande
faktor, när det gäller att befordra företagsamheten
i detta land.

Med hänsyn till att vi i tidigare sammanhang
ingående dryftat hithörande
spörsmål samt med hänsyn till den ekonomiska
debatt, som vi väl om en stund
är inne på, skall jag begränsa mig till
det anförda. Det är min förhoppning,
att finansministern, trots hans något avvaktande
inställning enligt uttalanden i
propositionen nr 227 rörande de nya inkomstberäkningarna,
med det snaraste
tar initiativ till elskattens fullständiga
slopande. I avvaktan på att detta sker,
bör elskatten, såvitt angår processkraften,
omedelbart avskaffas såsom ett steg
i riktning mot detta mål.

Någon frågar kanske, varför inte reservanterna
ställt yrkande om elskattens

Onsdagen den 13 mai 1953 fm.

Nr 18.

omedelbara slopande i dess helhet! Till
det vill jag säga, att täckning för ett sådant
yrkande saknats, eftersom det inte
förelegat någon motion av den innebörden.
I det läget ber jag alltså, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! I
detta ärende har några reservanter yrkat,
att processkraften för elektrotermiska
och elektrokemiska ändamål skall fritagas
från beskattning.

Vid remissbehandlingen av motionerna
har bland annat framhållits, att det
är rätt besvärligt att lagtekniskt med tillbörlig
precision ange vad som är processkraft.
Under sådana omständigheter
är det litet olustigt att i förordningen
införa en sådan beteckning. Men det har
också framhållits, att om man fritar processkraften
när det gäller den elektrotermiska
och elektrokemiska industrien,
så skulle därmed andra industrier ofta
försättas i ett sämre läge, fastän elskattens
del i tillverkningskostnaden där är
ungefärligen lika stor. Det påvisas i en
undersökning, som framlades för utskottet,
att elskatten i procent av partiförsäljningspriset
ingår med samma andel
exempelvis i torr slipmassa som i aluminium
eller ljungasalpeter, med samma
bråkdel av en procent när det gäller
rostfria göt som när det gäller manganjärn
och med ungefärligen samma bråkdel
av en procent när det gäller tidningspapper
som när det gäller vätesuperoxid
och kalkkväve. Ett borttagande
av skatten inom den elektrotermiska och
elektrokemiska industrien skulle alltså
verka orättvist i andra fall. Det skulle
inte vara tillbörligt att gå fram efter en
sådan generell linje.

Däremot finns, såsom utskottet framhåller,
möjligheter att genom beslut av
Kungl. Maj :t direkt eller av kontrollstyrelsen,
som handlar på Kungl. Maj:ts
uppdrag, erhålla dispens från bestämmelserna
om skatteunderlaget, detta med
hänsyn till de särskilda omständigheter
som kan föreligga inom en industri eller

Ang. skatten å viss elektrisk kraft,
en bransch. Befrielse från eller återbäring
av skatt kan också medges, då synnerliga
skäl föreligger. Denna dispensbestämmelse
har Kungl. Maj :t också tilllämpat
och i rätt stor utsträckning nedsatt
skatten till 0,1 öre per kilowatttimme,
medan den för den elektrotermiska
och elektrokemiska industrien i
stort håller sig vid 0,20—0,25 öre per
kilowattimme.

Med hänsyn till att ett generellt borttagande
av skatten varken av lagtekniska
skäl eller ur rättvisesynpunkt skulle
vara tillbörligt och lämpligt samt med
hänsyn till att dispensmöjligheter finns
och även i fortsättningen kan utnyttjas,
har utskottet kommit till den uppfattningen
att de framförda motionerna bör
avstyrkas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Herr
Sjödahl gjorde först den invändningen,
att det ur lagteknisk synpunkt skulle
vara svårt att avgränsa begreppet processkraft
när det gäller att bestämma
elskatten. Men, herr Sjödahl, en sådan
avgränsning har man ju redan tillämpat
vid den nedsättning av beskattningsvärdet
för elektrisk kraft, som vissa förbrukare
erhållit vid elektrotermisk och elektrokemisk
tillverkning, alltså när man
sänkt skatten på processkraft till 0,15
respektive 0,10 öre per kilowattimme.
Det bör då, föreställer jag mig, inte heller
vara någon svårighet att avgränsa
begreppet processkraft när det gäller hel
befrielse från elskatt.

Herr Sjödahl säger, att det inte är
lämpligt med en generell befrielse, och
han anför vissa siffror beträffande elskatten
i procent av försäljningsvärdet,
men därmed erhåller man ju inte någon
som helst mätare i fråga om behovet av
nedsättning i omkostnaderna. Det är väl
iindå så, att olika produkter, för vilkas
framställning används elektriskt kraft,
står sig mycket olika när det gäller att
sälja dem. Konkurrensen på världsmarknaden
är ju en helt annan när det gäller
tidningspapper än när det gäller en

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. skatten å viss elektrisk kraft,
elektrokemisk produkt. Om alltså procenttalet
i fråga om tidningspapper ligger
lika högt som i fråga om en dylik
produkt, innebär det inte att det därför
föreligger ett behov av befrielse från elskatt
beträffande tidningspapper, medan
däremot en sådan befrielse kan vara i
högsta grad påkallad när det gäller framställning
av en viss elektrokemisk produkt.

I det läge, som är rådande på världsmarknaden
och som jag förmodar att vi
får höra talas om litet senare i dag, är
vi väl alla inställda på att nedbringa
omkostnaderna för näringslivet i vårt
land, och därvidlag vill vi väl i sista
hand tänka oss en sänkning av löneläget.
Yi är väl inriktade på att i första
hand anlita alla andra vägar för att få
ned omkostnaderna, och då måste jag,
herr talman, säga mig att en av de allra
första åtgärder, som vi därvid bör tillgripa,
är ett avskaffande av skatten på sådan
elektrisk ström, som så att säga utgör
en råvara för den framställda produkten.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
instämma i herr Velanders 3''rkande.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Till
vad reservanterna redan har anfört såsom
skäl för ett bifall till motionerna
om befrielse från skatt på elektrisk
kraft, som används för elektrokemiska
och elektrotermiska ändamål, har jag ingenting
att tillägga. Jag skulle emellertid
helt allmänt vilja framföra några synpunkter
på frågan om uttagande av skatt
på elektrisk kraft.

Som skatten nu har utformats, drabbar
den uteslutande produktionen och
medför alltså en ökning av tillverkningskostnaderna.
I olika sammanhang har
det allmänt vitsordats, att vår kostnadsnivå
är hög i jämförelse med andra länders
och att detta förhållande försvårar
våra konkurrensmöjligheter och medför
risk för sysselsättningen och vår ekonomiska
balans. Det är därför synnerligen
viktigt, att vi inriktar oss på att försöka
rationalisera vår tillverkning och att förbilliga
vår produktion. Till detta bidrar

en billig råvara i form av elektrisk kraft
också högst betydligt.

När man ser vad som kan göras för
att främja produktionen, och särskilt exportföretagens,
synes det mig att vi också
bör se om vårt hus i nu ifrågavarande
avseende. Om vi gör det, måste det framstå
såsom irrationellt att vi bibehåller
denna pålaga, som infördes under en
krissituation i syfte att, i den mån den
kunde verka därhän, motverka en inflationistisk
utveckling, och under framhållande
av att dess bibehållande skulle vara
av begränsad varaktighet. Denna pålaga
verkar nu endast kostnadsuppdrivande.

Det ser ut som en tanke, att frågan om
befrielse från elskatten kommer upp till
behandling här i kammaren samma dag
som vi skall diskutera vårt lands ekonomiska
förhållanden. Det är därför anledning
att nu uttala det önskemålet, som
jag hade hoppats kunna framföra till finansministern,
att han utan vidare uppskov
beslutar sig för ett slopande av elskatten
i sill helhet så snart som möjligt.

Jag har velat framhålla detta som en
angelägen sak, utan att ställa något särskilt
yrkande.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Endast någon kortare erinran i anslutning
till herr Sjödahls anförande!

Herr Sjödahls huvudargument föreföll
vara, att det med utgångspunkt från vissa
yttranden, som avgivits över motionerna,
kunde påvisas fall, då viss produktion
pressades lika hårt av elskatten
som den elektrokemiska och elektrotermiska
industrien. Jag vill inte bestrida
att sådana fall förekommer. De exempel,
som anfördes, är emellertid av mycket
begränsad omfattning.

När herr Sjödahl i sammanhanget faller
tillbaka på dispensförfarandet och
anser, att rättvisekraven tillgodoses på
den vägen, förhåller det sig väl på det
sättet, att man har tvingats att tillskapa
detta dispensförfarande på grund av den
bristande jämlikhet, som elskattens uttagande
medför för olika skattskyldiga.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Men inte tror väl herr Sjödahl, att man
vid tillämpningen därav vinner fullt tillfredsställande
resultat? Jag tror inte därpå,
utan betraktar detta dispensförfarande
såsom en nödfallsutväg, som man tillgripit
för att söka lugna det något oroliga
samvetet!

När elskatten tillkom — det skedde på
förslag av en utredning, i vilken herr
Sjödahl själv medverkade — underströks,
att den intog en annan ställning
än de andra punktskatterna på grund av
att den elektriska energien utgjorde en
oundgänglig konsumtionsvara för bland
andra företagsamheten i vidsträckt mening.
Vore inte då en naturlig konsekvens
därav att även herr Sjödahl hade
förståelse för och visade åtminstone något
intresse av slopandet av denna skatt?
Det är också anmärkningsvärt att i vissa
av de yttranden, som finns redovisade
i utskottsbetänkandet, inte ett ord antydes
om skattens tillfälliga natur liksom
ock att utskottsmajoriteten nogsamt underlåtit
att yttra ett ord om den saken.

Herr Sjödahl var även inne på svårigheterna
att avgränsa processkraften. På
denna punkt har ju herr Spetz presterat
ett klarläggande. För min del vill jag
härtill säga, att, när vi inom utskottet
och här i kammaren diskuterade denna
fråga för ett år sedan, framfördes, såvitt
jag kan erinra mig, icke den synpunkten.
Utskottet hade också vid sina undersökningar
kommit till det resultatet,
att dylika svårigheter knappast vore att
räkna med.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Herr
Spetz hade vissa resonemang om att
man redan hade klargjort vad processkraft
innebar, då dispensförfarandet hade
genomförts för en del industrier. Även
om processkraflen för vissa industrier
hade fått sin beskattning minskad,
var det ju lättare att överblicka
ett eller annat industriellt företag än att
i beskattningshänseende göra skillnad
mellan processkraft och drivkraft över
hela linjen för alla de hundratals och
säkerligen tusentals företag, som begagnar
sig av elkraft. Att härvidlag med -

Ang. skatten å viss elektrisk kraft,
dela generella undantagsbestämmelser
kommer att medföra stora svårigheter,
under det att det blir lättare att tillämpa
dispensförfarandet i de enstaka fallen.

Herr Wehtje och andra talare anförde
konkurrensen på världsmarknaden såsom
motiv för att man nu skulle frita
processkraften från beskattning. Men
denna konkurrens på världsmarknaden
gäller inte bara den elektrokemiska och
eleletrotermiska industrien, utan gäller
över huvud taget alla industrier, och
vad som i detta avseende skulle kunna
göras är om man bedömer läget som
kritiskt, att slopa hela elskatten. Att enbart
uttaga skatt på den egentliga drivkraften
kommer att medföra det resultatet,
att vissa industrier favoriseras i
jämförelse med andra industrier, för vilka
den elektriska kraften ingår med
motsvarande procent i försäljningsvärdet.
Detta kan enligt min mening inte
vara rimligt.

Slutligen skulle jag endast vilja säga,
att ett dispensförfarande med prövning
i varje särskilt fall med hänsyn till särskilda
omständigheter, särskilt då med
hänsyn till marknadsläge och annat, naturligtvis
kan leda till vissa misstag —
det håller jag fullständigt med herr Velander
om. Det är ju människor, som
har att tillämpa vissa lagar, och i dessa
fall kan misstag ske. Men jag tror att
det vore ett mycket större misstag, om
man enbart här skulle frita processkraften
från beskattning, med alla de svårigheter,
som det skulle föra med sig.

Iierr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Jag tilllåter
mig att bara kort och gott konstatera,
att hela det resonemang, som bevillningsutskottets
majoritet för och som
herr Sjödahl fört här i kammaren, i själva
verket är ett argument för avskaffande
av hela den egendomliga och synbarligen
i viss hast tillkomna beskattning,
som går under namnet elskatt. Om
en skatt verkar på sådant sätt och framkallar
sådana problem av lagteknisk och
avvägningsnatur, som utskottsmajorite -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. skatten å viss elektrisk kraft,
ten och herr Sjödahl här gjort gällande,
kan den icke vara en lämplig skatteform.
Därtill kommer alla de allmänekonomiska
argument, som herr Wehtje
här anfört och som, förefaller det mig,
med utomordentlig kraft understryker
nödvändigheten av en rationalisering
även på denna punkt. Ett avskaffande
av elskatten måste jag nämligen betrakta
som en i dagens läge högst nödvändig
rationalisering.

I herr Sjödahls anförande märktes
mycket intresse för rättvisa. Där kom
till uttryck många bekymmer av s. k.
lagteknisk art, men inte något försök att
fixera den problemställning som det innebär,
att man här på måfå plockar ut
en råvara — ty en råvara är ju den
elektriska energien för den elektrokemiska
och elektrotermiska industrien —
och skattebelägger den. Det är ju detta
som är problemet, och det är detta problem,
som motionerna sysslar med.

Allt talar således för att man snarast
vidtar den förenklingsåtgärden, att man
låter hela elskatten försvinna ner i någon
av de många skrivbordslådor, med
vilka man håller sig i finansdepartementet.

Jag vill emellertid, herr talman, göra
ytterligare en invändning, som måhända
har en viss principiell räckvidd. Utskottsmajoriteten
föredrar i fråga om
elskatten, liksom på de flesta punkter,
ett dispensförfarande i stället för en generell
befrielse. Det betyder, att utskottsmajoriteten
föredrar en skälighetsprövning
i det enskilda fallet framför en generell
rättighet, som utan en sådan mer
eller mindre — oftast mer — osäker
skälighetsprövning skulle tillkomma producenterna
i fråga. Som ett enda exempel
på vart en sådan skälighetsprövning
kan leda kan man erinra om den upplysning,
som kommer fram i bevillningsutskottets
betänkande. Utskottet räknar
för vissa industrier, utplockade på ett
eller annat sätt, fram ett s. k. beskattningsvärde
av den elektriska energien,
som avviker från de värden den elektriska
energien som sådan egentligen
har. År inte detta ett kineseri och en
konstruktion utan någon som helst mot -

svarighet i verkligheten, och var skall
det sluta, om vi på punkt efter punkt på
detta vis skapar möjligheter för konstruktioner
utan verklighetsunderlag och
för dispensförfarande, där med nödvändighet
godtycket kommer att spela en
viss roll?

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
tillåta mig den principiella deklarationen,
att jag bestämt föredrar generella
rättigheter framför nådiga dispenser.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Det
enda argument, som står kvar i herr
Sjödahls resonemang är, såsom någon
nyss antydde, att motionen endast åsyftar
ett borttagande av elskatten när det
gäller den elektriska energien såsom
råvara men inte när det gäller den
elektriska energien som kraftalstrare.
Konsekvensen av herr Sjödahls resonemang
borde väl då vara, vilket
herr Wehtje också antydde, att man tar
bort hela elskatten såsom en i dagens
läge alldeles onödig belastning på den
svenska industrien.

Folk har i allmänhet en egendomlig
uppfattning om vari standardhöjningen
i vårt samhälle har sin rot och sitt upphov.
Alldeles nyligen har det bland vissa
arbetargrupper gjorts en sociologisk
undersökning angående orsakerna till
standardhöjningen. De tillfrågade hade
för sig, att standardhöjningen till 44
procent berodde på fackföreningsrörelsens
insatser, till 26 procent skulle den
bero på politiska åtgöranden, men endast
till 8 procent skulle den ha sitt ursprung
i tekniska och vetenskapliga
framsteg.

Det är, när man tar del av dessa siffror,
beklämmande att finna, hur folk i
gemen kan ge fullkomligt bakvända svar
på sådana frågor. Det råder ingen tvekan
om att orsaken till den standardförhöjning,
som har skett under industrialismens
tidsålder, om vi går till botten
av det hela, övervägande beror på
de vetenskapliga och tekniska framstegen.
Där kommer elektrotekniken i första
rummet. Jag behöver bara erinra om

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

en sådan sak som att dagens människor
för en kostnad av tio eller kanske tjugu
öre per timme kan ha tio eller tolv slavar
arbetande för sig, om vi gör en jämförelse
med förhållandet under antiken.
När nu den elektriska forskningen och
den elektrotekniska utvecklingen har
gett oss detta som resultat, hur handlar
då herr Sjödahl och hans partivänner?
Jo, de kan inte hitta på något annat än
att beskatta standardförhöjningen. Jag
får säga att det är ett alldeles felaktigt
sätt att angripa problemet. Det enda
riktiga i dag är att över huvud taget
slopa elskatten. Denna kom till för två
år sedan i en ganska olycklig situation,
och jag skulle vid detta tillfälle vilja
bringa i åtanke det energiska anförande,
som exempelvis herr Werner då höll
emot elskattens införande. Det var det
bästa som sades i denna församling, då
skatten för två år sedan behandlades.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Det
förefaller mig av herr Sjödahls yttrande
att döma som om han hade grundligt
missförstått mitt uttalande. Jag yttrade
aldrig att man skulle generellt slopa
skatten på processkraft, utan min mening
var att hela elskatten skulle slopas.
Om nu herr Sjödahl har missförstått
mig, så får jag fråga, om herr Sjödahl
också är inne på tanken att vi skulle
slopa elskatten helt, eftersom ett delande
på den är så svårt att åstadkomma. Det
har dock under debatten framförts så
starka argument för den utveckling, som
jag menar skulle vara den riktiga -— ett
totalt slopande av elskatten — att det
vore av stort intresse att få höra, om
herr Sjödahl har tagit intryck av den
argumentering, som har förts för elskattens
slopande.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Här
har man så småningom i diskussionen
kommit fram till frågan, om elskatten
skall avskaffas eller ej. Den frågan har
inte varit väckt och det är inte till den,
som bevillningsutskottet har haft att ta
ställning, utan till frågan, om process 5

Första kammarens protokoll 1953. Nr 18.

Ang. skatten å viss elektrisk kraft,
kraften skulle ensidigt undantas från elskatt.
Det är därmed som bevillningsutskottet
har sysslat och inte med något
annat.

Herr Ohlon har av sina fysikkunskaper,
som vi gång på gång haft nöjet att
iakttaga, letts över till allmänna betraktelser
över den elektriska industrien, till
uppfinningar på det området och till
vetenskapens framväxt och framgång
här i landet. Det är väl ingen som är
ledsen för denna framgång, utan tvärtom
är vi mycket glada för att vetenskapen
även på detta område har utvecklats
och fört fram till tekniska resultat, som
vi alla har glädje av. Det är ju att slå
in öppna dörrar att ta upp en diskussion
om en sådan sak. Ty vad gäller det
här? Jo, det gäller frågan, om all processkraft
skall fritas från beskattning eller
om man skall bibehålla tills vidare
det nuvarande systemet så länge elskatten
existerar. Jag är fullkomligt medveten
om att den är en temporär skatt och
att vi så länge den existerar får behålla
ett dispensförfarande med prövning i
de särskilda fallen. Om den borttages
generellt för processkraften kan det inte
bestridas, enligt de uppgifter som har
kommit till bevillningsutskottet och genom
detta till riksdagen, att i så fall en
hel del tillverkningar favoriseras, beroende
på att för en del andra tillverkningar
fordras elkraft, som ingår till
samma procent av deras försäljningsvärde.
Den orättvisan skulle man då
komma fram till.

Bevillningsutskottet har ingen lust för
dispenser. Hade herr Svärd från någon
annan och vidare utsiktspunkt än från
den där han vanligtvis beser världen,
t. o. m. inifrån bevillningsutskottet —
ja, herr Svärd, man lär sig åtskilligt i
ett utskott, och därom kanske herr
Svärd har gjort en viss erfarenhet — så
skulle han ha vetat, att man där aldrig
i första rummet önskat gå fram på någon
dispensväg utan i stället velat ha
generella bestämmelser. I denna punkt
har man dock inte kunnat komma fram
till någon generell bestämmelse, som
skulle kunna anses vara rättvis och likformig.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Ang. skatten å viss elektrisk kraft.

Herr talman! Ett avskaffande generellt
av processkraftens beskattning
skulle leda till större ojämnhet i fråga
om beskattningen i detta avseende än
om man tar fram var för sig de industrier
och företag det gäller och undersöker
deras förhållanden för att kunna
medgiva nedsättning av beskattningsvärdet
eller fritagning från skatten.

Herr SVÄRD (h): Får jag, herr talman,
bara fråga, om det förhållandet
att bevillningsutskottet icke haft att behandla
framställningar om elskattens avskaffande
är ett hinder för herr Sjödahl
att i den frågan hysa en personlig uppfattning? Från

den vidare utsiktspunkt som bevillningsutskottet
erbjuder vid en utblick
över världen av i dag har herr
Sjödahl kommit till den uppfattningen,
att bevillningsutskottet icke föredrar ett
system med dispenser. Jag tillåter mig
då bara att ställa den frågan: Varför rekommenderar
bevillningsutskottet då i
så många sammanhang ett dispensförfarande
som utskottet icke tycker om?
Beror det på något slags självplågeri,
eller är det en självövervinnelse, som
vittnar högt om bevillningsutskottets moraliska
standard?

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Jag har inte kunnat undgå att fästa mig
vid att herr Sjödahl alltjämt lever högt
på sitt konstaterande, med stöd av någon
remissinstans, att det finns viss produktion,
som i något läge belastats av
elskatten i minst lika hög grad som den
industri, som i detta sammanhang närmast
framträder för oss, och att det därför
skulle vara en orättvisa mot denna
produktion, om man skulle fritaga processkraften
från elskatt. Men samtidigt
har herr Sjödahl i debatten fallit tillbaka
på dispensförfarandet, som infördes
för att man skulle komma till rätta
med eller mildra främst den mycket betydande
extra belastningen på den elektrokemiska
och elektrotermiska indu -

strien, och herr Sjödahl är ju liksom jag
på det klara med att detta dispensförfarande
lett till att denna industri fritagits
från mycket betydande elskattebelopp.
Hur kan dessa båda resonemang
gå ihop, herr Sjödahl? Det eller de exempel,
som herr Sjödahl letat fram, då
visst slags produktion drabbats ganska
hårt av elskatten, måste alltså gälla mycket
begränsade områden.

Kammarens ärade ledamöter kunde
säkerligen konstatera, att herr Sjödahl
inte alls ville svara på den av herr
Wehtje ställda frågan, om han inte ville
vara med om att omedelbart eller snarast
möjligt slopa elskatten i dess helhet.
Ja, sakligt sett behöver herr Sjödahl
icke svara på den frågan; finansministern
har ju lämnat otvetydiga besked,
som åberopats av mig i mitt första
anförande. Det framgår också av finansministerns
uttalande i propositionen nr
227 med de nya inkomstberäkningarna,
att han alltjämt är fullt på det klara med
att elskatten såsom en tillfällig anordning
skall helt elimineras, fastän det
skall ske då man inte längre behöver
räkna med någon överkonjunktur, vad
som nu menas därmed!

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Herr
Wehtje frågade mig, hur jag skulle ställa
mig, om det skulle bli fråga om att
helt borttaga elskatten. Ja, saken ligger
ju så till, att elskatten kommit till som
en temporär skatt i ett visst konjunkturläge.
I det konjunkturläge vi nu har bibehålies
en hel rad av dessa åtgärder
som då vidtogs. Jag tänker på begränsningen
av den fria avskrivningen, jag
tänker på investeringsavgiften och åtskilligt
annat. Denna skatt ingår också
i det sammanhanget. Man får alltså pröva
saken ur synpunkten av hurudant
konjunkturläget är, då det gäller att ta
bort flera eller färre av de olika bromsar
som man tillskapade i ett visst konjunkturläge.

I fråga om elskatten ligger ju saken i
viss mån i ett annat läge. När det gäller
framställning av elektrisk kraft här
i landet är ju läget sådant, att vi släp -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

per till allt kapital och all arbetskraft
som erfordras för att i raskaste takt
göra utbyggnader. Icke förty uppstår
emellanåt knapphet, och reservanterna
inom elskattenämnden talade om den
ibland »katastrofala knapphet» på kraft
som kunde uppkomma. I ett dylikt läge
kan det ju vara bra, att man har en viss
beskattning av elektrisk kraft, så att vederbörande
drar sig för att övergå till
elkraft i så stor utsträckning som skulle
bli fallet om den icke var beskattad. Sådant
var ju läget för några år sedan.
Huruvida detta läge förefinnes också
just nu eller inom den närmaste framtiden
kan jag för min del inte med någon
säkerhet uttala mig om.

Jag vill till slut erinra om ännu en
sak. Ett borttagande av en skatt ger ju
en viss lättnad åt dem — i detta fall
vissa industrier — som befrias från
skatten. Men å andra sidan uppstår en
inkomstminskning för staten. Jag vill
minnas att vi redan nu räknar med ett
underskott på 27 miljoner kronor för
nästa budgetår. Ett borttagande av elskatten
skulle betyda att man ökade detta
med, om jag inte minns fel, ett trettiotal
miljoner kronor. Det är också en
sak att erinra om. Man kan inte besluta
utgifter av mångfaldiga slag utan att
man också har de inkomster som erfordras
för att täcka dessa utgifter. Den
inkomst som elskatten ger får nog inräknas
i de inkomster som vi har för
närvarande och som vi behöver för att
täcka de utgifter, som vi allmänt är
eniga om.

Det är fullständigt oriktigt, när herr
Svärd återigen påstår, att bevillningsutskottet
är speciellt inriktat på att i
olika frågor förorda ett dispensförfarande.
Det är tvärtom så, att vi i allmänhet
vill ha bort dispensförfarandet. Men
i detta speciella fall menar vi, att det
är riktigare att gå denna väg än att
generellt ta bort elskatten.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Herr Sjödahl hade ett uttalande nyss,
som är ägnat att inge mycket stora farhågor,
för den händelse det skulle ligga

Ang. skatten å viss elektrisk kraft,
någon mening bakom detsamma. Han
kopplar samman avkastningen av elskatten
med frågan om åstadkommande av
balansering av budgeten och säger, att
elskatten är absolut nödvändig ur den
synpunkten. Men detta har tillförne aldrig
varit finansministerns ståndpunkt.
Finansministern har i alla möjliga sammanhang
tagit avstånd från tanken, att
fiskaliska hänsyn skulle få motivera denna
skatt. Elskatten liksom andra liknande
pålagor har varit led i den ekonomiska
politiken med syfte att uppnå
samhällsekonomisk balans. Det har också
från alla håll sagts ifrån att avkastningen
av dessa särskilda eller extraordinära
pålagor skall inte räknas med,
när det gäller att åvägabringa balans i
budgeten. Det ligger på sidan om den.
Jag har inte kunnat underlåta att påpeka
detta, därför att herr Sjödalils mening,
sådan den framträdde i hans anförande,
strider mot den vedertagna principen
och är till sina konsekvenser mycket
farlig.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 46,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Om konsultativ folkomröstning rörande motbokssystemet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om konsultativ folkomröstning rörande
motbokssystemet.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i anledning av väckt
motion om anordnande av konsultativ
folkomröstning rörande motbokssystemets
bibehållande eller avskaffande.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, I: 295,
av herr Bergvall hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte till instundande
höstsession framlägga förslag
till lag jämlikt regeringsformen § 49
mom. 2 om anordnande av konsultativ
folkomröstning rörande motbokssystemets
bibehållande eller avskaffande, utformad
i anslutning till vad i motionen
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 295 av herr Bergvall om
anordnande av konsultativ folkomröstning
rörande motbokssystemets bibehållande
eller avskaffande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr BERGVALL (fp): Herr talman!
Jag har inte begärt ordet för att framställa
något yrkande i denna fråga. Jag
tycker visserligen att bevillningsutskottets
betänkande är litet räddhågat; med
litet god vilja skulle bevillningsutskot -

tet redan nu kunnat ta ståndpunkt till
frågan, även om jag går ut ifrån att det
är naturligt att själva frågeställningarna
inte fixeras förrän remissbehandlingen
är avslutad och man ser de kritiska synpunkter
som kommer fram i olika sammanhang.
Jag förutsätter emellertid att
Kungl. Maj :t, i vars händer utskottet vill
lägga denna frågas framtida öden, inte
är gripen av samma räddhåga som utskottet,
utan är mäktig en något starkare
beslutsamhet i ett ärende som otvivelaktigt
på ett sådant sätt ingriper i medmänniskornas
privata liv, i deras handlande
och dylikt, att det i ovanlig grad
lämpar sig för ett uttalande från medborgarnas
sida om deras mening i frågan.

Jag skall i detta sammanhang inskränka
mig till dessa reflexioner, herr talman.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 199, med anledning av väckta motioner
om ersättning åt arrendatorn C.
Elm för vattenskador å 1951 års skörd;

nr 200, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet jämte i ämnet
väckt motion;

nr 201, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, m. m.;

nr 202, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

nr 203, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder för
främjande av fiske på avlägsna fiskevatten,
m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 213, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande över förslag
till stadga angående protokollföring
i utrikesnämnden.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 232, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående rörligt tillägg under år
1953 på tjänste- och familjepensioner för
statstjänstemän m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 117 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 233, till Koningen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 41 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av väckt motion om inrättande
av särskilda organ för samverkan
mellan riksdagen och regeringen vid behandlingen
av vissa grupper av ärenden;

statsutskottets utlåtanden:
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1953/54;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. in.;

nr 122, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående bestridande av
kostnader för å kryssaren Gotland vattenskadad
ammunition;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till turistpropaganda i Amerikas
förenta stater;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
det mindre och medelstora handelstonnaget
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga områden;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1953/54 till kostnader för genomförande
av en behovsprövning på
bostadsmarknaden jämte väckta motioner; nr

127, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till vissa tillägg å
ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete m. m. samt till statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i
arbete in. m.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1953/54 till maskin- och verktygsutrustning
m. m. för fångvårdsanstalterna; nr

129, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1953/54 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlösning av avgälder
från de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

132, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Interpellation ang. villkoren för kallelse till professur.

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. in.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för vissa befattningshavare
jämte i ämnet väckta motioner; sammansatta

stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition angående
uttagande av en avgift för främjande av
forskning och rationalisering på byggnadsområdet
samt inrättande av en statens
nämnd för byggnadsforskning, dels
ock i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om godkännande av en den
26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna
2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge den
6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap,
m. m.; samt

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 6
juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder;

tredje lagutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385), dels
ock i ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 28,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1953/54 till Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Interpellation ang. villkoren för kallelse
till professur.

Herr SJÖDAHL (s) erhöll på begäran
ordet och anförde: Uti universitetsstatuterna
§ 54 p. 2, stadgas om kallelse till
professur: »Ej må någon kallas med
mindre hans skicklighet till ämbetet är
uppenbar och han anses förtjänt att till
ämbetet nämnas framför varje annan
svensk man, som är sökande till befattningen
eller föreslagits till kallelse.»

Det har inträffat ett fall, då som sökande
till professur stod en svensk och
en dansk medborgare, den sistnämnde
tillika docent vid ett svenskt universitet.
Förslag väcktes att kalla den svenske
sökanden. Då den medsökande var dansk
medborgare, underlät de sakkunniga att
verkställa en jämförelse mellan de tvennc
sökande. Alldeles oavsett hur en sådan
jämförelse kunde ha utfallit, synes
det olämpligt att i varje fall sökande
från annat nordiskt land undanskjutes
från såväl granskning av deras meriter
som jämförelse med den, som föreslagits
till kallelse. Med hänsyn till det ökade
nordiska samarbete, som eftersträvas inte
minst på det vetenskapliga området, synes
det mig önskvärt om ändring av
universitetsstatuterna i detta avseende
vidtogs.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få rikta följande
interpellation:

Är statsrådet benägen att överväga sådan
ändring av universitetsstatuterna §
54 p. 2 att ej någon må kallas till professor
med mindre han är förtjänt att
nämnas till ämbetet framför varje annan,
eller i varje fall varje annan svensk,
dansk, finländsk, isländsk eller norsk
man eller kvinna, som är sökande till
befattningen eller föreslagits till kallelse? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 488, av herrar Ewerlöf och Werner,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §
rättegångsbalken;

nr 489, av herr Falk, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område; samt

nr 490, av herr Persson, Karl, och
herr Svedberg, Lage, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.49 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 13 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 13 april 1940 (nr 215) om
utrymningshjälp.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik
m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 16, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet gjort vissa
uttalanden angående den allmänna
ekonomiska utvecklingen under år 1952
samt rörande riksbankens valuta- och
penningpolitik, varvid utskottet anfört
bland annat följande:

»Utskottet finner att riksbanken i sin
politik i stort sett följt de riktlinjer som

uppdragits av riksdagen. Priserna har
stabiliserats, och sysselsättningen har bibehållits
på en hög nivå. Bostadsbyggandet
har under året ökat icke oväsentligt.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla,
att utskottet med tillfredsställelse
konstaterat, att kreditåtstramningen kunnat
genomföras på ett sådant sätt, att en
allmän räntehöjning icke blivit följden;
endast för industrilån, växelkrediter etc.
har en räntehöjning om V2—1 procent
förekommit. Enligt utskottets bedömande
skulle nämligen en allmän räntehöjning
hösten 1952 i rådande läge sannolikt
ha försvårat eller rent av förhindrat
stabiliseringen på pris- och löneområdet.
Det är heller icke antagligt, att svårigheterna
på kapitalmarknaden skulle ha
lösts genom en höjning av den långa räntan.
Detta uttalande innebär emellertid
från utskottets sida icke något principiellt
ställningstagande i fråga om räntan
som penningpolitiskt instrument, beträffande
vilket utskottet hänvisar till
sitt utlåtande nr 36/1951.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet
härigenom velat för riksdagen
omförmäla.»

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Schmidt,

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik in. m.

Gustafson i Göteborg och Nordqvist i
Karlskoga, vilka ansett, att utskottets utlåtande
under punkten 1 bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade. I
det av reservanterna föreslagna utlåtandet
hade bland annat anförts:

»Att upprätthålla kravet på kreditåtstramning
utan rörlig ränta torde i längden
icke vara möjligt, och ju längre man
försöker att genom regleringsåtgärder av
olika slag undvika räntans anpassning
efter kreditåtstramningen desto större
störningar riskerar man att vålla i kreditmarknadens
normala funktionssätt.
Förr eller senare måste man välja att
antingen låta räntenivån stiga till vad
som erfordras för att nå jämvikt på kreditmarknaden
eller också genom en expansiv
penningpolitik öka kreditmarknadens
resurser så mycket att den lägre
räntenivån kan vidmakthållas. I en tid
då man har att räkna med möjligheten
av nya inflationsimpulser borde det icke
vara någon tvekan om att den förra vägen
är den rätta. Om ett sådant val hade
träffats i fjol, hade en stabilare jämvikt
mellan tillgång och efterfrågan på kredit
kunnat vinnas, och därmed hade vi ståtl
bättre rustade att möta de påfrestningar
på kreditmarknadens resurser som med
hänsyn till det starkt försämrade statsfinansiella
läget är att vänta i år.

Vad i detta ämne förekommit bär utskottet
härigenom velat för riksdagen
omförmäla.»

Herr EWERLÖF (h): Herr talman!
Bankoutskottet har i år önskat medverka
till en koncentration av den ekonomiska
debatten genom att samtidigt lägga fram
sina utlåtanden i fråga om decharge för
riksbanks- och riksgäldsfullmäktige och
i fråga om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.

Vi hade nog hoppats, att det skulle
kunnat ske vid cn tidigare tidpunkt, men
det bar av olika skäl icke låtit sig göra.

Det framstår som en framträdande
brist i riksdagsarbetet att de många frågor
av finans- och penningpolitik natur,
som tillsammans konstituerar vår
ekonomiska politik, splittras upp på olika
utskott, som vart och ett sysslar med

sina avsnitt. Den allmänna överblicken
har under sådana förhållanden svårt att
komma till sin rätt. Man ser inte skogen
för bara träd. Det är egentligen endast
på grundval av bankoutskottets utlåtanden
som tillfälle bereds till en mer samlad
ekonomisk debatt. I och för sig vore
det därför önskvärt, att denna debatt
kunde komma till stånd på ett jämförelsevis
tidigt stadium av riksdagsarbetet,
varigenom den skulle kunna vara till
nytta vid den fortsatta behandlingen av
de olika i komplexet ingående delfrågorna.

Enligt talmannens välvilliga medgivande
får den nu inledda debatten samtidigt
röra sig om bankoutskottets utlåtanden
nr 16 och 17. Min avsikt är nu
att med några ord kommentera de reservationer,
som i dessa ärenden avgivits av
representanterna för folkpartiet och högern.

Den mest framträdande meningsskiljaktigheten
mellan majoriteten och oppositionen
i fråga om den ekonomiska politiken
under efterkrigstiden har varit
att vi inom oppositionen påyrkat en kreditåtstramande
penningpolitik såsom det
främsta medlet att undvika inflation, under
det att majoriteten trott sig kunna
bekämpa inflationen med en rad av regleringar,
samtidigt som man ända till
början av 1952 bedrev en expansiv penningpolitik.
Resultatet känner vi ju. Det
blev en penningvärdeförsämring av stora
mått, som hårt drabbat stora grupper
av vårt folk och som alltjämt utgör ett
hot mot vårt välstånd genom vår minskade
konkurrenskraft mot utlandet. Först
i början av 1952, då konjunkturen redan
börjat vända, inleddes en kreditåtstramande
politik på grundval av överenskommelser
mellan riksbanken och kreditinstituten,
varigenom vissa räntesatser
för prioriterade ändamål fixerades
och skärpta krav ställdes på affärsbankernas
likviditet.

Även om man allmänt från kreditinstitutens
sida torde ha ansett att kreditåtstramningen
bort genomföras med en
återgång till rörlig ränta lämnade man
sin medverkan för att bereda det rådrum
i fråga om räntepolitiken, som finans -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

ministern vid den ominösa räntelagens
tillkomst förklarat vara denna lags uppgift
att eljest skapa.

Finansministern angav i detta sammanhang,
att han var väl medveten om
att det på någon sikt icke var möjligt att
hålla en lägre ränta än marknadsläget
betingade. Utvecklingen fram till hösten
1952 visade oförtydbart, att de fixerade
räntesatserna icke motsvarades av det av
åtstramningen betingade marknadsläget.
Obligationsmarknaden gick mer eller
mindre i stå. Genom en promemoria i
slutet av september 1952 ställde riksbankschefen
fullmäktige inför valet mellan
fyra olika alternativ, nämligen 1) en
räntehöjning i samband med en serie
andra åtgärder, en räntehöjning, som då
förutsattes skola röra sig om en procent;
2) hårda regleringar, innefattande tvång
att reservera nyplaceringar för vissa
prioriterade ändamål; 3) återgång till
den expansiva penningpolitik, som riksbanken
förde före 1952; 4) försök att i
huvudsak fullfölja den i början av år
1952 inledda politiken.

Fullmäktige valde alternativ 2) i kombination
med alternativ 4), det vill säga
hårdare regleringar till stöd för den inledda
politiken. Denna linje utformades
sedan genom överenskommelser med
kreditinstituten, överenskommelsen med
försäkringsbolagen, som tillkom efter utarbetandet
av ett lagförslag om reglering
av bolagens placeringar — att användas
i händelse uppgörelse icke kunde nås —
innebar ett åsidosättande av de principer
och lagregler angående dessa placeringar,
som så sent som år 1950 antagits
av riksdagen på grundval av enhälligt
förslag från 1945 års försäkringsutredning.

I konsekvens med vår tidigare hävdade
uppfattning anser vi reservanter, att
riksbanksfullmäktige i det ställda valet
bort stanna för räntehöjningsalternativet.
Enligt vår uppfattning är det på sätt
vi närmare utvecklat i reservationen till
utlåtandet nr 16 i längden icke möjligt att
upprätthålla kravet på kreditåtstramning
utan rörlig ränta. Förr eller senare
måste man välja att antingen låta räntenivån
stiga till vad som erfordras för

att nå jämvikt på kreditmarknaden eller
också genom en expansiv penningpolitik
öka kreditmarknadens resurser så mycket
att den lägre räntenivån kan vidmakthållas.

I den otillfredsställande konstruktion,
som kreditåtstramningen fått, ser vi den
främsta orsaken till att riksbanken icke
lyckats konsekvent vidmakthålla ett
stramt likviditetsläge under hela år 1952.
Genom det stora övertagandet av statspapper
i december månad kom likviditeten
på marknaden under kalenderåret
som helhet att ökas med icke mindre än
524 milj. kronor. Såsom framgår av vår
reservation kan vi inte anse, att den likviditetsökande
effekten av statsupplåningen
helt neutraliserats genom den
återbetalning, som skedde i början av
detta år.

Även om vi beklagar, att man vid
övergången till en restriktiv penningpolitik
ännu inte tagit steget fullt ut mot
en rörlig ränta, hälsar vi ändå såsom ett
stort framsteg, att den tidigare ödesdigra
kreditexpansionen äntligen avlösts
av en låt vara bristfällig politik, som
syftar till kreditåtstramning, och att riksbanken
ånyo är beredd att hävda att den
på sitt område har ett självständigt ansvar
för samhällsekonomiens stabilitet.
Bättre sent än aldrig, bättre något än
inget.

I fråga om riktlinjerna för framtiden
torde målet för vår ekonomiska politik
kunna i all enighet angivas så: ett stabilt
penningvärde, en tillfredsställande
valutareserv och en stabil sysselsättning
inte bara på kort utan på lång sikt. Alla
dessa tre ting är direkt beroende av varandra.
Man kan näppeligen tänka sig
det ena utan att det andra är med i bilden.
För att nå detta mål måste vi hålla
våra utgifter inom ramen för våra reala
resurser, d. v. s. konsumtionen inom ramen
för löpande inkomster och investeringarna
inom ramen för det verkliga
sparandet.

De svårigheter, som i nuvarande läge
främst möter för att realisera detta program,
är dels det genom inflationen högt
uppdrivna kostnadsläget inom näringslivet,
som minskat vår konkurrenskraft

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

mot utlandet, och dels den närmast underbalanserade
budgeten och det statliga
lånebehov, den förutsätter.

För att underlätta näringslivets kostnadsanpassning
förordar vi i reservationen
— förutom en stram penningpolitik
med rörlig ränta — en avlyftning från
näringslivet av hämmande regleringar
och extra pålagor, som tillkommit i ett
helt annat konjunkturläge än det nuvarande.
Vi följer därvid i stort sett de
tankegångar, som utvecklas i motionerna
I: 300 och II: 374, vilka vunnit anslutning
från så gott som alla i ärendet hörda
instanser. .lag skall nu inte ta upp
tiden med att i detalj diskutera dessa
regleringar och pålagor, som var för sig
antingen redan behandlats av riksdagen
eller kommer att behandlas under återstoden
av vårsessionen. Jag vill bara helt
allmänt understryka det orimliga i att
staten, i stället för att underlätta för näringslivet
att komma till rätta med det
för samhällsekonomien så betydelsefulla
kostnadsproblemet, lägger sten till börda
genom att vidmakthålla för en helt annan
situation avsedda anordningar, som
driver kostnaderna i höjden. Tag t. ex.
investeringsavgiften och därmed jämförliga
pålagor, som infördes i ett extremt
inflationsläge, dels för att hålla de privata
investeringarna tillbaka och dels
för att överbalansera budgeten och därmed
också undandraga marknaden köpkraft.
I nuvarande dämpade konjunkturläge
har de privata investeringarna gått
kraftigt tillbaka, inte bara på grund av
denna investeringsavgift utan redan av
konjunkturskäl, fastän vårt kapital måhända
just nu knappast skulle kunna i
det helas intresse få en bättre användning
än att medverka till kostnadsnedpressande
rationaliseringar inom näringslivet.
Därtill kommer att den näringslivet
avkrävda tributen inte längre
skall tjäna syftet att överbalansera budgeten
utan ätes upp av löpande utgifter
av utpräglad konsumtionskaraktär. Jag
tycker att denna våldsamma motivförskjutning
skulle komma även finansministern
att gripas av en känsla av svindel.

Betydelsen av en kostnadsanpassning

inom näringslivet framstår i klar dager
inför det faktum, att med den uppläggning
budgeten fått, valutareserven efter
reviderade beräkningar förutses nedgå
med 300 miljoner kronor under innevarande
år. Detta är en omständighet, som
förtjänar att bedömas med största allvar.
Det sker i ett läge, som trots dämpningen
alltjämt i stort sett måste betecknas
som en högkonjunktur. Då bör en
förtäring av valutareserven icke få äga
rum, utan en förstärkning eftersträvas
för att i ett depressionsläge möjliggöra
en effektiv konjunkturstödjande politik.

Jag vill dessutom ånyo påpeka nödvändigheten
för oss att i god tid förbereda
oss för möjligheten att deltaga i den vidgade
konvertibilitet för olika europeiska
valutor, som kan bli en följd av målmedvetna
strävanden i sådan riktning hos
åtskilliga länder. En förutsättning härför
är, att vi kan falla tillbaka på en stark
valutareserv.

I sitt yttrande till bankoutskottet, fogat
som bilaga till utlåtandet nr 17, framhåller
riksbanksfullmäktige, att valutareserven
för närvarande icke kan anses
tillräcklig. Fullmäktige fortsätter: »Strävandena
att söka förbättra den böra sålunda
fortsätta, då en stark valutareserv
är en av förutsättningarna för att vi
över huvud skola nå inre och yttre ekonomisk
balans. För en gynnsam utveckling
av valutareserven är det av vikt, att
vårt internationella konkurrensläge förbättras.
» Jag har intet annat att göra än
att instämma. Och jag tillägger, att om
en förtäring av valutareserven i nuvarande
läge skall — såsom skedde i statsverkspropositionen
— motiveras med
hänvisning till sysselsättningsskäl, så erinrar
det närmast om Döbelns medicin.

Såsom den andra av de svårigheter,
som möter vid realiserandet av målsättningen
för vår ekonomiska politik,
nämnde jag nyss den närmast underbalanserade
budgeten och det statliga lånebehov,
som den förutsätter. Redan vid
årets remissbedatt tillät jag mig uttala
betänkligheter i detta hänseende. Dessa
betänkligheter har inte lättats sedan jag
tagit del av propositionen angående
komplettering av riksstatsförslaget. Det

Onsdagen den 13 mai 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

statliga lånebehovet för nästa budgetår
uppgår nu — under förutsättning att
ingen underbalansering tillätes — till
2 173 miljoner kronor. Detta skall jämföras
med att kapitalmarknadens kapacitet
uppgår till cirka 2 000 miljoner om
året, eller om sparandet utvecklar sig
gynnsamt måhända ett eller annat hundratal
miljoner därutöver.

Men staten är inte ensam om att behöva
låna. För innevarande år beräknas
lånebehovet för kommunala ändamål,
för bostadsbyggande utöver statliga lån
för samma ändamål samt för kraftverksbyggen
uppgå till cirka 2 000 miljoner.
Då har jag i övrigt inte alls räknat med
någon nettoupplåning från det privata
näringslivets sida. Under de närmast föregående
åren har staten endast i mycket
begränsad utsträckning tagit lånemarknaden
i anspråk. Under de sex
budgetåren 1946/47 till och med 1951/
52 steg statsskulden med 1 135 miljoner
eller sålunda i genomsnitt med
cirka 190 miljoner om året. Vid 1952
års slut uppgick statsskulden totalt till
12 710 miljoner. Den ökning av statsskulden,
som hotar för nästa budgetår,
skulle sålunda på ett enda år, ett fredligt
år med, som vi nu bedömer det, god
konjunktur, uppgå till icke mindre än
1/6 av hela vår samlade statsskuld.

Hur skall denna fråga tekniskt lösas?
Det är uppenbart att kapitalmarknaden
med bästa vilja i världen inte förslår
för att täcka mer än cirka hälften av
det samlade lånebehov som här föreligger
dels för statens vidkommande och
dels för de ändamål jag nyss uppräknat.
Kapitalmarknaden kan inte göra
pengar. Det är endast riksbanken som
har den förmågan. Kapitalmarknaden
är helt beroende av det enskilda sparandets
omfattning. Nu kommer det
klart fram vilken betydelse det enskilda
sparandet har för våra möjligheter att
realisera alla påträngande önskemål. Det
borde, såsom vi så många gånger framhållit,
ha varit angeläget för statsmakterna
att bättre vårda sig om spararnas
intressen än vad som varit utmärkande
inte minst för den regim vi levat under
sedan krigsslutet.

Hur skall staten täcka den alldeles avgörande
del av sitt lånebehov, som icke
rymmes på kapitalmarknaden? Antagligen
avser man i första hand att fortsätta
med upplåning i- affärsbankerna av
den typ, som kommit till användning under
den gångna delen av detta år. Jag
skall inte inlåta mig på den mycket svåra
frågan vilka möjligheter som här erbjuder
sig eller vilken verkan en sådan
upplåning kan få. Så mycket kan väl
dock sägas att de pengar, som på det
sättet ställes till förfogande, icke representerar
något verkligt nysparande
och att skillnaden i förhållande till en
upplåning i riksbanken därför inte är
lätt att upptäcka.

Återstår härefter en upplåning direkt
i riksbanken. Vad det innebär i ett läge
med risk för inflation har vi numera
dyrköpt erfarenhet av. Riksbanksfullmäktige
skriver också härom i sitt nyss
citerade yttrande följande: »De inflationsrisker
läget rymmer gör det synnerligen
angeläget, att samhällets totala
investeringar hållas inom ramen för de
reella resurserna. Fullmäktige vilja än
en gång understryka, att i konjunkturläge
av ovan angiven art skulle en finansiering
av statsutgifterna genom riksbanken
— annat än tillfälligt — allvarligt
rubba förutsättningarna för riksbankens
kreditpolitik och försvåra möjligheterna
att bibehålla och förbättra
den uppnådda balansen.»

Det föreligger sålunda en uppenbar
motsättning mellan den restriktiva penningpolitik,
som riksbanken vill föra,
och den expansiva lånepolitik, som riksgäldskontoret
skulle bli tvunget att föra.
Fn samordning mellan penning- och lånepolitiken
kommer med nödvändighet
att på det ena eller andra sättet tvinga
sig fram. Antingen måste den restriktiva
penningpolitiken, om vars behövlighet
alla tycks vara ense, uppgivas med
risk för att den samhällsekonomiska balansen
ånyo går förlorad, eller också
måste lånepolitiken jämkas in inom ramen
för den restriktiva penningpolitiken.
Uppenbarligen måste den senare
vägen vara den enda, som jag hoppas
att även regeringen reflekterar på att

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

beträda. Tyvärr har nu lånebudgeten i
allt väsentligt passerat riksdagen, utan
att någon inskränkning kommit till
stånd. I förhållande till statsverkspropositionen
beräknar finansministern till
och med eu ökning på ytterligare 133
miljoner. Nu återstår endast den möjligheten,
att Kungl. Maj:t med noggrant
aktgivande på utvecklingen vid budgetens
realiserande begagnar sig av alla
förefintliga möjligheter att begränsa användningen
av låneanslagen så, att våra
fördämningar mot en ny inflation inte
sprängs. Måtte regeringen inte ännu en
gång i förment syfte att gagna den fulla
sysselsättningen begå det stora misstaget
att offra penningvärdet. Om man
ser på sysselsättningsproblemet, inte bara
för dagen utan på längre sikt, torde
en politik som misslyckas i att bevara
ett stabilt penningvärde och att upprätthålla
en betryggande valutareserv allvarligt
äventyra just den sysselsättning
som man avser att skydda.

Herr talman! Mycket skulle vara att
tillägga, men jag har i tidsbesparande
syfte sökt begränsa mig till vissa punkter,
som jag betraktar som väsentliga i
detta sammanhang, och får i övrigt hänvisa
till reservationerna. Det torde för
övrigt nog bli anledning för mig att
återkomma i fortsättningen.

Jag ber att få yrka bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen mot
bankoutskottets utlåtande nr 16.

Herr DE GEER (fp): Herr talman!
Man har väl anledning att förvänta att
den ekonomiska debatten vid denna
riksdag går efter traditionella linjer, som
den gjort många gånger tidigare och som
den förut i dag gjort i medkammaren.

T ett avseende föreligger dock en väsentlig
skillnad. Föregående års ekonomiska
debatter har skett mot bakgrunden
av en utpräglad högkonjunktur och ett
starkt inflationstryck. Nu föreligger ett
helt annat läge — det råder om icke lågkonjunktur
så dock en i hög grad dämpad
konjunktur, och de depressiva tendenserna
är påtagliga. I varje fall känner
vi dem starkt inom industrien.

Herr Ewerlöf har berört frågan om
valutareserven, den statliga lånepolitiken
och lånebehovet samt det enskilda
sparandet. Vi står båda på samma reservation;
väd han sagt överensstämmer
i stort s''ett med vad jag tänkt säga, och
jag har därför i mitt manuskript dragit
ett streck över vad jag i dessa avseenden
tänkt säga. Jag kommer att begränsa
mig till investeringsavgiften och
räntepolitiken.

Innan dess är det mig kanske tillåtet
att komma med en liten parentes. Det
hör kanske inte direkt till ämnet, men
indirekt gör det så. Jag tänker nämligen
med några ord beröra skattepolitiken
i allmänhet, och det gör jag av den
anledningen att det tillkommit en faktor
sedan vi granskat riksbankens
protokoll och sedan propositionen om
ränteregleringslagen kom. Jag syftar på
den ganska märkliga händelsen, att finansministerns
kollega i England, Mr.
Butler, föreslagit långtgående och generella
skattesänkningar i ett budgetläge,
som i England sannerligen inte är bättre
än vårt. Man kan ju ännu inte tala
om konsekvenserna härav, därför att det
är så nytt. Men vi, som står i ständig
kontakt med våra kolleger i England,
har dock erfarit att denna skattesänkning
har gått som en elektrisk stöt genom
hela det engelska näringslivet, och
man väntar att den skall stimulera sparandet,
företagarandan och skattemoralen.
Alla dessa tre faktorer berör penningpolitiken,
och det är sålunda berättigat
att beröra denna fråga inom ramen
för dagens debatt.

Det var som sagt bara en parentes.
Visserligen tillhör finansminister Butler
ett annat parti än vår finansminister,
men trots detta är jag övertygad
om att finansminister Sköld som god
demokrat respekterar Englands erfarenhet
och tradition på det ekonomiska
området.

Jag går så över till frågan om investeringsavgiften.
Vi näringslivets män
känner nog starkare konjunkturväxlingarnas
pulsslag än den byråkratiska planeringen
här i Stockholm. Nu vill jag
inte identifiera denna med finansminis -

Onsdagen den 13 mai 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. in.

tern, och jag vill gärna medge att han
har haft rätt att vara tveksam intill den
senaste tiden. Men är inte nu tidpunkten
inne att låta tveksamheten falla och
vid denna riksdag på en gång taga bort
investeringsavgiften ?

Jag vill visa på ett varningstecken —
en stormsvala kan jag säga — på detta
Dmråde i de mekaniska verkstädernas
orderstockar. Dessa har fallit mycket
kraftigt på senare tid, och de har fallit
kraftigare i vårt land än i våra stora
konkurrentländer på kontinenten. Dessa
orderstockar återspeglar den långsiktiga
planeringen inom näringslivet. Det
gäller sådana order, där man får förbereda
sig i god tid, och just därför är
det önskvärt, om vi kunde bli av med
investeringsavgiften genast.

Nu kan finansministern invända, att
han har utlovat att den skall försvinna
vid årsskiftet — därför, näringslivets
män, var så goda och gör era beställningar
så att leveranserna kommer den
2 januari eller i varje fall i början på
det nya året!

Det är riktigt, att betydelsen av investeringsavgiften
minskas efter som tiden
går. Men det är inte bara fråga om
att köpa maskiner. Det är också fråga
om många förberedelser: grundläggningar,
ombyggnader av hus och andra arbeten
vid de egna verkstäderna, och dessa
bromsas upp om investeringsavgiften
finns kvar, ty 12 procents kostnadsökning
är ganska betydande i vårt nuvarande
av hård konkurrens präglade läge.
Jag är övertygad om att just investeringarna
inom näringslivet är en av de viktigaste
faktorer vi har att räkna med när
det gäller att anpassa oss till den internationella
konkurrensen och motverka
effekten av vårt höga kostnadsläge.

Förr var investeringarna ofta betingade
av skattepolitiska skäl. Man resonerade
som så, att staten betalar ju hälften
av investeringarna. Nu är läget annorlunda.
Ofta betraktar vi kanske ett
aktuellt investeringsprojekt som ett
sista halmstrå — nå, det kanske var något
överdrivet — men det är i ett helt
annat läge som vi nu planerar investeringarna
med tanke på att skärpa vår

konkurrenskraft. Att investeringsavgiften
i dagens liige kan verka direkt hämmande
på sysselsättningen, det belyste
herr Wehtje i en debatt här i kammaren
häromdagen. Han återkommer kanske
själv till den saken, men för det fall att
han inte gör det skall jag ta mig friheten
att återge vad han sade. Han påpekade
att det fanns ett aktuellt, mycket
stort entreprenadkontrakt, som eventuellt
kunde förvärvas av svenska industrier
och som skulle kunna ge svenska
mekaniska verkstäder arbete för
lång tid, men att detta krävde en ganska
stor anskaffning av maskiner för
att kunna realiseras, och i dagens läge
tvekade vederbörande, om han skulle
våga gå in för en sådan omfattande investering.
Man skulle kunna anföra flera
dylika konkreta exempel, som talar
sitt tydliga språk.

Konklusionen av vad jag här sagt är
att även om jag erkänner, att betydelsen
av investeringsavgiften som hämmande
faktor för näringslivets investeringar
minskas undan för undan allteftersom
tiden går mot årsskiftet, tror jag ändock
att det vore en klok åtgärd att redan nu
avskaffa den. Jag återkommer till den
saken senare.

Härefter kommer jag till en gammal
bekant sak, som även herr Ewerlöf var
inne på, nämligen räntepolitiken, frågan
om en rörlig ränta. Observera att jag inte
säger, att det nödvändigtvis skall vara en
hög ränta. Här är de båda partierna i
regeringen mycket eniga — de är på den
punkten enigare än på något annat område
— om att en högre ränta hade varit
farlig i det läge vi haft hittills. Man
säger att vi inte hade kunnat hålla den
status quo-linje i fråga om avtalsförhandlingarna
som vi i stort sett lyckats genomföra.
Man säger också att byggnadskostnaderna
för bostäder genom en högre
ränta skulle höjas och därigenom hyresnivån
också höjas.

Jag skall analysera detta litet närmare.
Tror man månne att all industri i vårt
land bara arbetar på lån? Om vi ser på
bankernas stora utlåningar och stora insättningar
märker vi, att lånen inte uteslutande
lämnas till näringslivet, medan

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

insättningarna kommer från privatpersoner
eller myndigheter. Näringslivet har
i mycket stor utsträckning likvida tillgångar,
i synnerhet nu efter en lång och
ganska framgångsrik konsolideringsperiod.
En räntehöjning verkar inte bara
på utgiftssidan utan även på inkomstsidan,
och för många industriföretag liksom
även — det är jag övertygad om —
för många jordbrukare i vårt land verkar
en räntehöjning minskande på utgifterna
genom att man får en ökad inkomst
på sina depositioner. Det argumentet
att en höjd ränta inför ett kostnadsstegrande
element i produktionsprocessen
a priori, det vänder jag mig emot.

På bostadsbyggandets område måste
man ju dock erkänna att en räntehöjning,
som blir av längre varaktighet, kan
inverka fördyrande på bostadsbyggandet
och därigenom på hyresläget. Och då
är man inne på ett mycket ömtåligt socialt
problem. Vi på folkpartihåll har på
det området inget att invända emot att
den tillfälliga fördyring man räknar med
i fråga om hyrorna hör — och hellre på
det området än på andra områden —
kunna kompenseras med subventioner.

Sedan vill jag säga något emot ett
frankt påstående, som jag nu väntar skall
komma från min kollega på värmlandsbänken,
herr Werner, ty han är alltid
mycket bestämd i fråga om räntepolitiken
och dess kostnadsstegrande konsekvenser.
Om vi ser på den historiska erfarenheten,
ger den då belägg för den
tesen att en räntestegring nödvändigtvis
verkar kostnadshöjandc? Hur var det under
tiden före första världskriget då de

— utan jämförelse i övrigt -— traditionella
reglerande åtgärderna fungerade
på sitt klassiska sätt. Jo, då följde alltid
en kostnadssänkning på en räntestegring.
Och hur var det under mellankrigstiden,
som vi kanske bättre kommer ihåg

— t. ex. åren 1922 och 1923, då vi hade
två räntehöjningar, båda gångerna på
en procent? Båda gångerna följdes de av
en katastrofal nedgång av priserna. Ett
tredje exempel kan vi finna från tiden
efter andra världskriget i andra länder,
men jag medger gärna att en jämförelse
med andra länder härvidlag är svår att

göra. Men det är likväl mycket svårt att
med ledning av utvecklingen i andra
länder, där man haft en rörlig ränta och
tillämpat räntestegringar, göra gällande
att de verkat kostnadsstegrande. Erfarenheten
säger att det många gånger är
tvärtom.

I alla dessa tre fall — från tiden före
första världskriget, från mellankrigstiden
och från dagens erfarenheter från andra
länder — kan det påvisas att en räntestegring
verkar sänkande på kostnaderna.
Då är det ganska frankt att påstå a
priori, att det inte blir så. Det blir inte
sannare, om man jämt och ständigt upprepar
det.

Jag skall sluta mitt anförande i dag
med att påpeka, att det inte ligger i oppositionens
och naturligtvis inte heller i
regeringspartiernas intresse att i dag söka
riiåla läget för svenskt näringsliv i
mörka färger. Det är sant att konjunkturen
har svängt, men vi har fortfarande
en relativt god konjunktur. Vi har en
köparens marknad, men köparens marknad
är en sund sak, som vi bör eftersträva.
På de olika internationella marknaderna
bär vissa gynnsamma symtom
visat sig. Priserna på våra trävaror är
utomordentligt tillfredsställande, på
massan är de fortfarande dåliga, men
prisfallet där har stoppat. På viktiga importvaror,
exempelvis metaller och
bränslen, har priserna sänkts avsevärt,
detta till fördel för vårt näringsliv. Vi
har nått en samhällsekonomisk balans.

När jag kan konstatera detta bör väl
tidpunkten vara inne att så småningom
börja avveckla regleringsapparaten, och
jag tycker att vi skulle göra en god början
i dag genom att icke förnya ränteregleringslagen
och genom att ge vår
riksbank direktiv att föra en mera rörlig
politik i fråga om räntan.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen, på
vilken herr Ewerlöfs och mitt namn står.

Herr SUNDVIK (s): Herr talman! Utskottet
har vid sin granskning av den
av riksbanken förda politiken under det
gångna året funnit att riksbanken har fört
uen ekonomiska politik som riksdagen,

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta, och penningpolitik m. m.

när den föregående år debatterade den
framtida ekonomiska utvecklingen, sade
att riksbanken skulle föra. Utskottet anser
alltså, att riksbanken med vaksamhet
och fasthet har fört en sådan politik
under det gångna året som den också
bör föra i fortsättningen.

Riksbanken har ju under det gångna
året, som herr Ewerlöf har framhållit
här, träffat en överenskommelse med de
olika bankerna och under senare delen
av året även med försäkringsföretagen
om att föra en viss ekonomisk politik.
Ett stabilt penningvärde och en tillfredsställande
valutareserv är ju ett par
av huvudförutsättningarna för att vi
skall kunna få en yttre ekonomisk balans.
Den ekonomiska utvecklingen och
bedömningen av densamma växlar ju
nu från vecka till vecka. Den ena veckan
uttalas stark pessimism angående
utsikterna för våra viktigaste exportvaror
på världsmarknaden, och den andra
veckan kommer ett uttalande om att
läget har ändrats i gynnsam riktning.
Finansministern säger ju i proposition
nr 227, att det gynnsamma världsläge
som för närvarande råder väntas bli gällande
även under återstående del av detta
år.

Beträffande det ekonomiska läget inom
landet anförs i samma sammanhang
att den vid årsskiftet uppgjorda nationalbudgeten
för år 1953 alltjämt torde
äga giltighet. Om vid årets början de
depressiva tendenserna befarades bli förstärkta
under året, så har situationen
nu förändrats därhän att de inflatoriska
tendenserna återigen kommit i blickfältet.
Detta motiverar alltså en fortsatt
restriktiv penningpolitik, allt under förutsättning
att någon stabilitet i världsläget
ej är att hoppas på under den
närmaste tiden. Skulle det bli slut på
kriget i Korea är det säkerligen ingen,
som i dag kan förutsäga verkningarna
härav på världshandeln eller förutsäga
vilken penning- och ekonomisk politik
som skall föras i detta land.

Utskottet uttalar också sin tillfredsställelse
över att den kreditåtstramande
politik, som förts under det gångna året,
har kunnat föras utan att räntan har be -

hövt höjas. Reservanterna sätter ju i år
liksom tidigare år sitt hopp till en förhöjd
ränta. Läget på penningmarknaden
och förhållandena inom samhället i övrigt
har dock så förändrats, att man
kan fråga sig, om man nu kan gå ut från
samma förutsättningar vid bedömningen
av denna fråga som man har gjort
tidigare. Samhället är ju nu så inrutat
av intresseorganisationer, som slåss om
den gemensamma kakan, att förutsättningarna
är helt andra på detta område
än tidigare.

Man behöver ju bara peka på räntans
betydelse som kostnadsfaktor vid uppgörandet
av jordbrukskalkylen. Räntans
betydelse för hyrorna har ju också ofta
framhållits, men man har svårt att göra
klart för sig vad räntan verkligen betyder
vid bostadsbyggandet. Jag har under
de senaste dagarna varit hemma och
tagit del av det kommunala bostadsbolagets
verksamhet under det gångna året,
och det slog mig, hur stor betydelse räntan
bär på hyresmarknaden och för bostadsbyggandet.
Jag fann, att räntan tillsammans
med den amortering som man
får göra för ett hus, som färdigställdes
1949, tar drygt hälften av alla hyresintäkter.
Jag tycker för min del att det är
en skrämmande siffra.

Nu påstås det ju också, att det skall
finnas en grå penningmarknad här i
landet, på vilken man begär sex eller
sju procents ränta. Jag förstår inte, vilka
företagare som kan göra sina företag
vinstbärande med en så hög ränta, men
det är i alla fall ett faktum, att det finns
en sådan efterfrågan.Det motsäger reservanternas
resonemang om att en hög
ränta skulle kunna styra penningmarknaden.

Jag ber i övrigt att få hänvisa till utskottets
uttalanden. Det bästa ställningstagandet
synes mig vara, att riksdagen
uttalar sin förhoppning om att riksbanken
även i fortsättningen skall föra den
politik för bevarande av penningvärdet
och stärkande av valutafonden, som förhållandena
kräver.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Herr LANGE (s): Herr talman! Jag vill
begagna tillfället att till bankoutskottets
förevarande två utlåtanden knyta några
reflexioner om den ekonomiska politiken.

Utvecklingen under det år som förflutit
sedan penningpolitiken behandlades
här i riksdagen i fjol har i flera avseenden
varit ganska tillfredsställande.
Inom landet har prisstegringarna upphört.
Under den gångna vintersäsongen
har också en bättre balans mellan tillgång
och efterfrågan på arbetsmarknaden
förelegat än som varit fallet under
de två senaste åren. Sysselsättningen
är alltjämt mycket hög, inte endast om
man jämför med åren före det sista
världskriget, utan även om man ser på
åren omedelbart efter världskrigets slut.

Det finns också en del andra tecken
som tyder på att det ekonomiska läget
stabiliserats. Den tidvis omåttligt uppdrivna
investeringslusten inom näringslivet
har minskat, och under det senaste
året har också det enskilda, personliga
sparandet undergått en ökning. Jag tror
man kan säga att målet för våra strävanden
att åstadkomma balans i samhällsekonomien
med bibehållen full sysselsättning,
åtminstone för dagen har
uppnåtts. Man kan alltid tvista om vilken
roll man vill tillmäta den ekonomiska
politiken i ett visst utvecklingsförlopp.
Meningarna kan gå isär även bland
ekonomer av facket, det vet vi väl. Men
en sak tror jag att vi ändå alla kan vara
överens om — i varje fall överensstämmer
på den punkten uppfattningarna
hos reservanterna och majoriteten i bankoutskottets
två utlåtanden — nämligen
att den förda ekonomiska politiken har
bidragit till att bryta överkonjunkturen
med alla dess ekonomiska skadeverkningar
för näringslivet och har bidragit
till att över huvud taget skapa ett lugnare
läge.

Det kan väl, herr talman, knappast vara
ur vägen att i detta sammanhang påpeka
att denna återgång till ett mera
normalt ekonomiskt klimat skett icke
tack vare, utan trots oppositionspartiernas
rekommendationer beträffande utformningen
av den ekonomiska politi -

ken. På punkt efter punkt har oppositionen
framlagt förslag om lättnader och
uppmjukningar. Det räcker härvidlag att
erinra om att högern liksom folkpartiet
föreslog uppmjukningar av investeringsavgiften
— denna lagstiftning skulle ges
en sådan form, att den redan från början
hade blivit praktiskt taget verkningslös.

Jag tyckte att det var rätt intressant
att lyssna till herr Ewerlöf här i dag.
Man fick nästan den föreställningen av
hans anförande att högern ursprungligen
ställt sig bakom investeringsavgiften
och ansett att den åtminstone i ett
visst läge gjort någon nytta. Men ser
man till förhållandena, sådana de var
just vid den tidpunkt, då regeringens
förslag om investeringsavgift lades på
riksdagens bord, finner man att högern
sannerligen inte hörde till dem som
ställde sig helhjärtat bakom denna lagstiftning.
Och varken högern eller —
när det kom till kritan — folkpartiet
ville vara med om att indraga en del
av 1951 års konjunkturvinster till det allmänna.
Båda oppositionspartierna motsatte
sig — jag vill erinra om det, herr
talman — mycket bestämt den tillfälliga
begränsningen av de skattefria avskrivningarna
hos företagen. Oppositionen yrkade
redan för ett år sedan på väsentliga
uppmjukningar av bvggnadsregleringen
och priskontrollen. Den ansåg till och
med i fjol tiden var mogen för en skattesänkning
som gick utöver vad regering
och riksdagsmajoritet bedömde såsom
möjlig.

Jag erkänner gärna att det inte lönar
sig att spekulera i vad som skulle ha
blivit följden, om riksdagen hade följt
oppositionens linje. Men så mycket är väl
i alla fall säkert att vi knappast skulle
ha kunnat få bukt med spänningsmomenten
i ekonomien, om riksdagen hörsammat
oppositionen. Utgångsläget skulle
också ha varit betydligt sämre för ett
genomförande av de sociala reformer
och förbättringar, varom beslut redan
fattats vid innevarande års riksdag eller
kommer att fattas inom den allra närmaste
framtiden. Och jag tror inte att
det behövs någon större grad av skarpsinnighet
för att förstå att utgångsläget

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

för eu verklig beredskap mot en arbetslöshetskris
skulle ha varit betydligt sämre,
om driftsbudgeten för innevarande
år till följd av oppositionens olika skattesänkningsförslag
i fjol hade varit underbalanserad.
I varje fall hade den finansiella
beredskapen på det området i
så fall varit avgjort ofullkomlig.

Jag håller emellertid gärna med om
att det är viktigare att tala om framtiden
än att uppehålla sig vid det förflutna.
Ovissheten är större än någonsin.
Utvecklingstendenserna är klart
motstridiga på många håll i världen. I
Förenta staterna råder alltjämt en högkonjunktur
med en viss dragning uppåt.
Även i Sverige överväger för tillfället
tendenserna till en överkonjunktur på
kort sikt. Både utskottets majoritet och

— om jag har förstått dem rätt — reservanterna
är överens om att risker föreligger
för en överfull sysselsättning under
sommarmånaderna. Men på litet
längre sikt syns tendenserna till en fortsatt
avmattning av konjunkturen utomlands
och här hemma kunna få övertaget.

En sådan snabbskiss, som jag, herr
talman, försökt göra av de ekonomiska
framtidsutsikterna, kan väl endast leda
till en bestämd slutsats. Dagens läge kräver
en försiktig politik, som handhas
med vaksamhet mot uppdykande svårigheter
både i den ena och i den andra
riktningen. Vi måste hålla en beredskap
mot både en depression och en på nytt
uppflammande konjunktur.

Jag vill understryka att det råder samstämmighet
i fråga om uppfattningarna
om konjunkturläget just nu. Bedömningen
är densamma i finansdepartementet

— det framgår av det nyligen framlagda
förslaget om komplettering av riksstaten
— den är densamma i konjunkturinstitutet
— det utvisar den vårrapport,
som i stencilerat skick lagts på
kammarledamöternas bord — och den
är densamma både hos reservanterna
och hos majoriteten i bankoutskottet.
Ja, fullmäktige i riksbanken har samma
uppfattning beträffande läget och de
risker som läget rymmer.

Det finns risker för att den balans,

ti Första kammarens protokoll 1953. Nr 18.

som uppnåtts under de senaste åren, kan
komma att rubbas på nytt. De senast
tillgängliga uppgifterna om antalet arbetssökande
i förhållande till antalet lediga
platser, lika väl som antalet utan
sysselsättning i fackföreningsstatistiken
tyder på, att vi kan komma att raskt närma
oss en situation liknande den vi hade
i fjol.

Alla tycks också vara överens om att
vårt valutaläge påkallar en särskild försiktighet.
Givetvis, det vill jag understryka,
skall svårigheterna inte överbetonas,
och någon ljusning tycks ändå på den
sista tiden ha inträtt i bedömningen i
jämförelse med situationen, sådan den
framträdde vid årsskiftet. Det har inträtt
någon liten förbättring. Man räknade
i samband med nationalbudgetens
uppgörande och finanplancns framläggande
med att vi skulle kunna få en valutautströmning
på 400 till 500 miljoner
kronor. En liten förbättring har därför
inträtt, när man nu uppskattar den avtappning,
som valutareserven kan komma
att undergå, till cirka 300 miljoner
kronor. Efter den avsevärda förstärkning,
som valutareserven undergått under
1951, borde egentligen inte en sådan
åderlåtning — om den är tillfällig
— i och för sig te sig alltför oroväckande.
Samtidigt erkänner vi alla, att det
är nödvändigt att vi på längre sikt skapar
en större valutareserv för att vi skall
få en större ekonomisk handlingsfrihet
vid utformningen av vår ekonomiska politik
här i landet. Även med hänsyn till
nödvändigheten för våra exportindustrier
att tillgodose sina behov av råvaror
på billigast tänkbara marknader är en
god valutatillgång av synnerlig vikt.

Det kan väl knappast göras gällande,
att det svenska kostnadsläget i förhållande
till utlandets utgjort det avgörande
hindret för en gynnsam utveckling
av vår export hittills och för vår valutareserv.
I varje fall tror jag inte, herr
talman, att det finns så många exempel
på — även om det finns några — att
svenska anbud avvisats till förmån för
utländska konkurrenters, därför att de
offererade priserna varit alltför högt
tilltagna. De svårigheter, som hittills

Nr 18.

Onsdagen den 13 mai 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik in. m.

mött våra exportnäringar, har haft andra
orsaker. De sammanhänger framför allt
med de importrestriktioner, som en rad
länder, bland annat Västtyskland, England
och Frankrike, av valutaskäl infört
och som drabbat särskilt hårt den svenska
skogsindustriens produkter. Priserna
på svenska exportvaror har sjunkit, det
är sant, men det är icke prisfallet i och
för sig som medfört den minskade exportvolymen,
utan de nya spärrar, som
den svenska exporten möter på utlandsmarknaderna.
Det är framför allt i försämringen
av exportvarornas priser i
förhållande till importvarornas som vi
har att söka den främsta orsaken till
försämringen i vår valutaställning hittills.
Här tror jag finns plats för en rätt
intressant iakttagelse.

I den ekonomiska debatt, som förts under
de senaste månaderna utanför riksdagen
— samma tankegångar har mer
eller mindre indirekt kommit till uttryck
i debatten i andra kammaren i dag och
i reservanternas uttalanden till bankoutskottets
utlåtande om sedelutgivningen
— har man anställt vissa jämförelser
mellan utvecklingen å ena sidan i Sverige
och å andra sidan i sådana länder
som Danmark, England och Västtyskland.
De sistnämnda länderna, påpekar
man, förstärkte sin valutareserv under
1952, och de fortsätter att göra det i år
också, medan Sverige försämrar sin valutaställning.
Detta heror emellertid, om
man ser närmare på orsakssammanhanget,
just på olikheterna i fråga om bytesrelationerna
i utrikeshandeln. Från 1951
till 1952 försämrades sålunda våra exportpriser
i förhållande till importpriserna,
eller vad man brukar kalla för
terms of trade, med 6 procent, medan
Danmark förbättrade sina terms of trade
med 8 procent, England med 7 och Västtyskland
med 13 procent.

Jag tror icke någon på allvar kan
skylla dessa olikheter i utvecklingen
mellan de länder, som jag nämnt, på den
interna ekonomiska politiken. Den sammanhänger
åtminstone i huvudsak med
förhållanden som icke har eller kan påverkas
av den ekonomiska politiken i
varje enskilt land.

För fullständighetens skull kan tillläggas
att utvecklingen var den rakt
motsatta mellan 1950 och 1951. Då förbättrades
Sveriges terms of trade med
22 procent, medan Storbritanniens försämrades
med 11, Västtysklands med 4
och Danmarks — om jag minns rätt —
med 12 procent.

Tar man hela perioden från Koreakrigets
utbrott och anställer en jämförelse
över hur bytesrelationerna utvecklat
sig'', skall man nog komma till den
slutsatsen, att utvecklingen för vårt land
i varje fall icke förflutit ogynnsammare
än för andra länder. Jag tror icke
att oppositionen är beredd att dra den
slutsatsen av den anledningen, att den
ekonomiska politiken här i landet varit
så mycket skickligare och mer förutseende
utformad.

Jag vill emellertid gärna understryka
att om vår industri på längre sikt skall
kunna hävda sig i konkurrensen med
utlandet både på de utländska och inhemska
marknaderna, bör produktionspriserna
pressas ner. Jag tror inte att
möjlighet härtill helt saknas. Resultatet
av tidigare investeringsansträngningar
mognar ut efter hand. Jag tror också att
det kan vara värt att understryka, att
en större sparsamhet med utgifterna hos
företagen kan vara av nöden. Inte minst
ur den synpunkten är det av vikt att åtstramningen
bibehålies och att det inte
blir alltför gott om pengar hos företagen.
I det avseendet måste väl i alla fall
indragningen av en del vinstmedel till
staten och steriliseringen av övervinsterna
i skogsindustrien ha haft en gynnsam
effekt.

Jag konstaterar alltså, att såväl utskottets
majoritet som reservanterna i huvudsak
är överens om att läget fortfarande
kräver återhållsamhet. Riskerna
får att vår jämvikt rubbas på kort sikt
med bestående skadeverkningar, kanske
innefattande ökad överrörlighet och
ökad frånvarofrekvens på arbetsmarknaden,
har icke försvunnit ännu.

Om man är överens om bedömningen
av läget, borde väl också konsekvensen
av denna bedömning inte kunna bli mer
än en. Den skulle då vara, att tidpunk -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik in. m.

ten för en avveckling av stabiliseringsåtgärderna
ännu icke liar kommit. Men
den slutsatsen vill oppositionen icke
vara med om att dra. Den erkänner visserligen
att läget manar till försiktighet
och att riskerna på kort sikt för en nedåtgående
konjunktur är betydligt mindre
än riskerna för nya inflationsimpulser.
Men med ett undantag utmynnar oppositionens
krav beträffande den ekonomiska
politikens utformning i uppmjukningar
och lättnader igen. Man kräver
att investeringsavgiften skall upphävas
redan för innevarande år, och man begär
byggnadsregleringens snara upphävande
och priskontrollens slopande. Är
det verkligen rimligt att inför riskerna
för en påspädning av den nuvande konjunkturen
kräva en snabb avveckling av
stabiliseringsåtgärderna?

Såvitt jag förstår, herr talman, har
majoriteten i bankoutskottet gett sin anslutning
till de riktlinjer, som uppdragits
för den ekonomiska politiken redan
i finansplanen och nu senast i förslaget
till komplettering av riksstaten.
Det betyder, att så länge nuvarande läge
består med de risker, som föreligger att
jämvikten i samhällsekonomien skall
rubbas på nytt, måste spärrarna för den
ekonomiska verksamheten, särskilt på
investeringsområdet, upprätthållas. Denna
politik innebär, att byggnadsregleringen
bibehålies, eftersom alltjämt,
trots nedgången under det sista året, antalet
ansökningar överstiger kvoterna.
Den innebär vidare, att de skattepolitiska
åtgärder, som vidtagits för att dämpa
verkningarna av vinstkonjunkturen inom
företagen och för att hålla investeringarna
inom ramen för vad vi har
råd till och resurser för, tills vidare får
vara kvar. Jag tänker härvid på investeringsavgiften
och på den tillfälliga begränsningen
av den fria avskrivningsrätten.
Men denna politik innebär också,
att dessa skattepolitiska åtgärder och de
få direkta regleringarna, exempelvis i
fråga om byggnadsverksamheten, priskontrollen,
valutakontrollen och regleringen
av handeln med dollarområdet
— det är de enda detaljregleringar som
vi har kvar — måste samordnas med

de skattepolitiska åtgärderna och med
kredit- och penningpolitiken till ett system,
där ingripandena på ett område
icke står i strid med utan tvärtom harmonierar
med ingripanden och åtgärder
på ett annat område. Jag tror inte
att man kan säga att detta är fallet med
den linje, som oppositionen företräder,
i varje fall icke sådan denna linje formulerats
i reservationerna till bankoutskottets
två utlåtanden.

Oppositionens politik är, såvitt jag
förstår — jag skall strax exemplifiera
det — sammansatt av flera sinsemellan
disparata element. Jag tror inte ens att
man kan använda beteckningen en »linje»
om den politiken. Vill man använda
en geometrisk bild, får man nöja sig
med att beteckna högerns och i ännu
högre grad folkpartiets ekonomiska politik
som en samling punkter, utspridda
i ett diagram utan inre sammanhang
med varandra, utkastade på måfå och i
varje fall utan annat sammanhang än
att de uppkommit i vissa situationer och
vid vissa tillfällen för att skaffa vederbörande
partier tillfälliga taktiska fördelar.

Jag skall bara nämna några exempel.
Inför risken av en ny vändning i konjunkturen
rekommenderar man en kreditåtstramning
med räntans hjälp för
att begränsa investeringarnas omfattning.
Men investeringsavgiften, som just
har det syftet att hålla tillbaka investeringarna,
och den tillfälliga begränsningen
av den skattefria avskrivningsrätten
vill man inte vara med om, trots
att de fyller samma uppgift som en reglering
av räntan enligt reservanternas
mening skulle få. Man anser att det
finns risker för att statens och kommunernas
verksamhet växer i sådan
grad, att den spränger ramen för vad vi
har materiella resurser och arbetskraft
till. Men i varje fall folkpartiet har icke
gjort något här i riksdagen för att begränsa
denna verksamhet, när statsutgifterna
och anslagen för olika ändamål
varit uppe till behandling.

Man söker som sagt förgäves efter
sammanhang mellan olika krav på modifikationer
i den nu förda ekonomiska

84 Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

politiken, som framställts från högerns
och folkpartiets håll.

Jag får kanske här ett ögonblick uppehålla
mig vid investeringsavgiften;
den har ju förts på tal både av herr
Ewerlöf och av herr De Geer. Inför en
hotande påspädning av högkonjunkturen
under sommaren kan det, såsom jag
förut framhållit, inte anses tillrådligt att
omedelbart avskaffa denna avgift. Den
kommer därför i enlighet med den ursprungliga
planen att bibehållas intill
årets slut. Därefter skall den försvinna,
och om jag förstått finansministern rätt,
är det inte hans mening att föreslå att
den skall ersättas av någonting annat;
det skulle ju också stå i uppenbar strid
med dess syfte, att uppmuntra företagen
att inför kostnadsökningen skjuta
mindre nödvändiga projekt framåt i tiden,
tills konjunkturen blir lugnare, läget
på arbetsmarknaden mindre ansträngt
och resurserna mindre knappa.

Nu gör reservanterna gällande — och
det upprepades, om jag hörde rätt, både
av herr Ewerlöf och av herr De Geer
—■ att investeringsavgiftens bibehållande
kommer att drabba industrien hårt,
särskilt verkstadsindustrien, och över
huvud taget försvåra en rationalisering
och driftomställning i stora delar av
näringslivet. Jag undrar, om man inte
gör sig skyldig till ett feltänkande. Investeringsavgiften
hindrar ju inte att beställningar
lägges ut redan nu — det erkände
också herr De Geer — och man
behöver därför inte heller föra upp de
väntade utgifterna i 1952 års bokslut.
Det är endast resultaten av 1952 års rörelse
och 1951 års rörelse dessförinnan,
som kommer att drabbas av denna form
av beskattning. Det tar också en avsevärd
tid, innan beställningarna mognar
ut till leveranser, och bara vetskapen om
att avgiften bortfaller vid årets slut bör,
tycker man, redan ha medfört en övergång
i viss utsträckning till det läge, som
reservanterna och oppositionen eftersträvar.
Men om avgiften slopas redan
nu, skulle följden kunna bli en alltför
hastig aktivisering av investeringslusten
och en överansträngning under somma -

ren, då ingen ledig arbetskraft finns tillgänglig.

På en punkt har emellertid reservanterna
givit den nu förda ekonomiska politiken
ett klart erkännande, och det gäller
kreditpolitiken. Även om herr Ewerlöf
anser att de åtgärder, som vidtagits
i syfte att begränsa kreditgivningen, tillkommit
under ett tryck som högern och
väl också folkpartiet vill ta avstånd från,
erkänner man också i dechargeutlåtandet
att den förda politiken varit till
gagn för den ekonomiska utvecklingen.
Betydelsen av den penningpolitiska åtstramning
som genomfördes i fjol, säger
man i dechargeutlåtandet, skall här
ingalunda förringas. Det är enligt min
mening mycket glädjande att enighet nu
nåtts om att kreditpolitiken haft gynnsamma
verkningar. Att det inte alltid
varit lika väl beställt med enigheten därvidlag,
förringar väl ändå inte betydelsen
av den nuvarande uppslutningen såsom
ett viktigt och i dagsläget nödvändigt
led i strävandena att skapa och vidmakthålla
den ekonomiska jämvikten.
Särskilt i folkpartipressen har åtskilliga
angrepp riktats mot kreditbegränsningen,
men om det nyss citerade uttalandet
verkligen innebär ett klart ställningstagande
till förmån för den förda kreditpolitiken,
finns det väl all anledning för
riksdagsmajoriteten att glädjas däråt.

Reservanterna vill i det avseendet till
och med gå ett steg längre än riksdagsmajoriteten
förordat. Om jag förstått reservationen
riktigt, menar man att kreditbegränsningen
skulle haft en ännu
mer hälsobringande effekt, om den kombinerats
med en rörlig ränta. Det kan
därför vara skäl att syna också det resonemanget
en smula närmare i sömmarna.

Vad som här föres fram är i själva
verket inte i dagsläget kravet på en rörlig
ränta. I det avseendet tror jag att
alla parter är ense; jag hörde nyss debatten
i andra kammaren, och där gav
i varje fall utskottets ordförande sin
fulla anslutning till principen, att man
i vissa lägen skall kunna ha en rörlig
ränta.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Men vad oppositionens rekommendation
i själva verket innebär i dagsläget
är inte en rörlig ränta i sig själv utan
en höjd ränta och en ränta, som höjts
på de långa krediterna. Det utsägs för
övrigt klart i reservationen till dechargebetänkandet.
Där framhålles, att en spänning
mellan olika räntesatser uppstått,
en spänning som gjort det svårt att placera
statslån, kommunlån och bostadskrediter.
Reservanterna menar tydligen
att ett jämviktsläge på kreditmarknaden
skulle kunna vinnas genom en uppjustering
av räntesatserna för guldkantade
lån och bostadskrediter med en halv till
en procent.

Bakom denna tankegång tycks ligga
någon föreställning om räntan såsom ett
automatiskt verkande medel, när det gäller
att skapa balans mellan tillgång och
efterfrågan på kreditmarknaden. I verkligheten
ligger ju saken emellertid till
på följande sätt. Som ett led i överenskommelsen
mellan riksbanken å ena sidan
och kreditinstituten å andra sidan
medgav riksbanken, att räntan på industrilån
och vissa andra krediter skulle
tillåtas stiga något. Det gällde bland annat
kraftverkslånen, som därigenom
kommit upp till 3,75 procents ränta mot
de 3,5 procenten på obligationslånen.
Man medgav detta såsom en kompensation
för de åtaganden, som kreditinstituten
gjorde, och på villkor att kreditinstituten
inte skulle kräva högre ränta
på statsobligationer för bostadskredit eller
på kommunlånen.

I princip, herr Ewerlöf, skulle man
väl här mycket väl kunna åstadkomma
en minskad spänning genom att återgå
till det läge, som vi hade, innan denna
uppjustering av industrilånen och de
kommersiella krediterna tilläts, men jag
tror inte att herr Ewerlöf för ett ögonblick
skulle vilja rekommendera denna
utväg för att komma ifrån spänningen.
Det skulle ju i så fall strida mot de stora
försäkringsföretagens intresse, som
herr Ewerlöf i många sammanhang företräder.

Nej, ärade kammarledamöter, vi vet
efter de många debatter, som ägt rum i
denna kammare, vad en räntehöjning av

det slaget, som reservanterna förordar,
betyder. Trots det bestridande, som herr
De Geer här försökte sig på, vill jag understryka,
att en höjd ränta i dagsläget
— och det är det vi talar om, herr De
Geer — betyder höjda bostadskostnader,
höjda hyror och höjda livsmedelspriser.
Det kan ligga något — om jag nu skall
ge mig in på det — i herr De Geers resonemang,
om man ser verkningarna av
en räntehöjning på något längre sikt.
Herr De Geer menade att en räntehöjning
mycket väl kan verka kostnadsdämpande
och att den på det sättet får
en effekt, som klart skulle ligga i linje
med vad vi alla för närvarande strävar
efter, nämligen att åstadkomma ökad
konkurrenskraft för den svenska industrien.
Herr De Geer skulle emellertid
ha fullföljt tankegången. Hur skulle en
höjd ränta kunna verka kostnadsdämpande?
Jo, på två vägar, nämligen dels
genom att den kraftigt begränsar den
ekonomiska verksamheten och på det
sättet friställer arbetskraft och säkert
skapar ett gynnsammare utgångsläge för
förhandlingarna för arbetsgivarna, om
det gällde att pressa ned arbetslönerna.
En sådan åtgärd kan möjligen också påverka
kostnadsläget i sänkande riktning.
Genom den minskade köpkraften, när
arbetskraft friställs eller till äventyrs lönerna
pressas ned, minskas efterfrågan,
vilket kanske i sin tur, som sagt, åstadkommer
vissa fallande priser.

Men det är ett resonemang på mycket
lång sikt, och även om det kan ligga ett
visst teoretiskt berättigande i det, så
tror jag inte att jag för min del som socialdemokrat
för ett ögonblick skulle
vilja reflektera på en räntehöjning som
ett lämpligt medel i kampen att stabilisera
den svenska ekonomien. Jag vill i
varje fall inte vara med om att köpa
stabiliseringen till priset av den fulla
sysselsättningen eller till priset av nedpressade
löner. Trots de mycket stora
erfarenheter som jag erkänner att herr
De Geer besitter, så tror jag ändå att
man måste tillmäta RLF större vittnesgillhet
när det gäller att uttala sig om
verkningarna av en räntehöjning för
jordbrukets vidkommande. RLF har un -

Nr 18.

Onsdagen den 13 mai 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

derstrukit, att en räntehöjning skulle innebära
en kostnadsökning för jordbruket
på ungefär 100 miljoner kronor. Herr De
Geer viftar bort detta och säger, att man
kan subventionera bort detta liksom man
kan subventionera bort de icke önskade
effekterna av en räntehöjning när det
gäller bostadshyrorna och bostadsförsörjningen.
Men jag undrar, om inte herr
De Geer har anledning sitta ner en liten
stund med herr Ewerlöf för att höra,
om herrarna är överens även på denna
punkt. Är ni överens om att öka utgifterna
i detta avseende? Av vad högern
hittills gjort har jag inte kunnat utläsa
att detta kan vara en politik, som kan
påräkna högerns stöd. När allt kommer
omkring, kanske den enighet, som herrarna
lyckas uppnå i bankoutskottets reservation,
inte sträcker sig så synnerligen
långt.

•lag vill därför bara fastslå, att om en
räntehöjning skulle tillgripas i dagens
läge, så skulle den i själva verket torpedera
strävandena att stabilisera löner
och priser. Man skulle, som sagt var,
kanske kunna undvika eu räntehöjning,
om man i stället ville vara med om att
höja skatterna för att på den vägen kunna
ge de subventioner, som herr De Geer
talade om. Men jag undrar om högern
vill vara med om en skattehöjning. Jag
har inte heller under denna riksdag
hört, att folkpartiet anser, att man bör
för några som helst ändamål överväga
en skattehöjning.

Bakom reservanternas krav på en räntehöjning
skymtar också en annan föreställning,
som jag inte vill gå förbi. Man
anser tydligen, att vi genom en räntehöjning
skulle kunna åstadkomma en
begränsning av investeringsverksamheten
och den reala efterfrågan i samhället.
Detta framträder klart i herr Ewerlöfs
anförande. Det skulle i så fall, såvitt
jag förstår, ske genom minskade offentliga
investeringar hos stat och kommun
och genom ett minskat bostadsbyggande
— antingen det ena eller det andra
eller kanske en kombination av bådadera.
Det kan konstateras att en sådan
effekt — om man verkligen önskade den
— skulle kunna åstadkommas på ett be -

tydligt enklare sätt. Ja, det är inte ens
säkert att en räntehöjning skulle få en
sådan effekt. Det kan hända, att en räntehöjning
endast ledde till att det blev
ett mindre utrymme för enskilda investeringar,
därför att de offentliga investeringarna
skulle te sig mera lockande
och mera lönande. Jag vill inte bestrida
att i ett visst läge, åtminstone när det
gäller de kommunala investeringarna för
bostadsbyggande, en höjning av den
långa räntan skulle kunna verka dämpande
och återhållande på investeringsvolymen.

Jag har bara velat säga, att man skulle
kunna uppnå detta på ett betydligt enklare
satt. Vi har ju kvar byggnadsregleringen
och skulle kunna skärpa den, om
vi ville uppnå en sådan effekt. Vi skulle
också kunna begränsa de statliga utgifterna,
om vi verkligen ville få till stånd
en minskning av den offentliga investeringsvolymen.
Om konjunkturen på allvar
och mera bestående skulle vända
uppåt igen, så är det väl just den vägen
man får beträda. Det är här fråga om
områden, på vilka det allmänna direkt
kan utöva inflytande. Någon räntehöjning
är som sagt icke i och för sig nödvändig
för att åstadkomma en dylik begränsning
av den ekonomiska verksamheten.

Men enligt den uppfattning, som både
regeringen och, såvitt jag förstår,
riksdagsmajoriteten företräder, föreligger
i varje fall inte i dag det läget. Det
har beräknats att det nyligen framlagda
definitiva budgetförslaget — och det
skiljer sig inte i någon avsevärd grad
från vad som utsagts i finansplanen —
kommer att medföra en sammanlagd
statlig upplåning av bortemot 2 000 miljoner
kronor, dels för att finansiera de
statliga kapitalutgifterna och dels för att
finansiera eftersläpande betalningar till
kommunerna. Det är ingen, herr Ewerlöf,
som för ett ögonblick vill förneka att
en upplåning av denna storleksordning
kan inge bekymmer under vissa omständigheter
och i vissa situationer. Det
framgår för resten redan av den nyligen
framlagda propositionen, nr 227, angående
komplettering av riksstatsför -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

slaget, att finansministern är fullt medveten
om detta förhållande, och fullmäktige
i riksbanken är det också — det
har herr Ewerlöf erinrat om — och likaså
majoriteten inom bankoutskottet.
Men jag tror att herr Ewerlöf litet för
lätt sätter något slags likhetstecken mellan
utvecklingen beträffande sparandet
och utvecklingen beträffande de dagliga
och skiftande förhållandena på kapitalmarknaden.
Avgörande för, om en upplåning
av denna storleksordning kan
genomföras eller ej, är ju att vi inte
överanstränger oss, så att vi får en sådan
ansvällning av penningefterfrågan,
att det medför nya prisstegringar och en
försämring av penningvärdet. Och avgörande
för den saken är ju i vilken grad
våra reala resurser verkligen utnyttjas
eller ej.

Läget på arbetsmarknaden är ett —
men jag erkänner inte det enda — kriterium
som kan uppställas, när man vill
bedöma, huruvida finansieringen av statens
och det allmännas verksamhet lånevägen
kan komma att verka inflationistisk
eller inte. Skulle konjunkturkurvan
böja nedåt, behövs ju tvärtom, att
den offentliga verksamheten upprätthålles
och till och med expanderar för att
motverka att en depression och en arbetslöshetskris
utvecklar sig. Jag är inte
alls blind för — och det tror jag ingen
inom socialdemokratien är och inte heller
någon bland reservanterna inom utskottet
— att vår begränsade valutareserv
kan medföra svårigheter när det gäller
att föra en aktiv konjunkturpolitik. Men
jag hyser den uppfattningen, att svårigheterna
inte är omöjliga att bemästra.
Det finns nog ganska stora möjligheter
att utforma de konjunkturstimulerande
åtgärderna på ett sådant sätt, att
det inte behöver stegra importbenägenheten
och försämra bytesrelationerna
och alltså inte heller i alltför hög grad
tära på valutareserven.

Inför den nedgång i den enskilda investeringsverksamheten,
som de flesta
tecken tyder på att att vi har att emotse
på något längre sikt, tror jag att utrymmet
för en finansiering av de ökade
anspråken från statens och det allmän -

nas sida inom ramen för våra reala resurser
inte behöver sprängas. Det är mot
bakgrunden härav som jag tror att man,
för att åter använda några ord i finansplanen,
bör kunna hysa förtroende för
kreditmarknadens förmåga att tillgodose
upplåningsbehovet för offentliga investeringar
och bostadsbyggande.

Om nu högern och folkpartiet hyser en
annan uppfattning än majoriteten i
riksdagen gör och anser att upplåningsbehovet
och investeringsvolymen är för
stor, bör man väl ha rätt att begära besked
om vilka offentliga investeringar
oppositionspartierna vill vara med om
att reducera. Vill högern och folkpartiet
att vi skall bygga färre bostäder,
anser jag att partierna i klarhetens intresse
bör säga ifrån. Är det möjligen
investeringarna på försvarets område,
som ter sig oroväckande stora för högern
och folkpartiet? Jag tror inte att
vi får något jakande svar på den sista
frågan. Men kanske skall man överväga
att skära ned kraftverksinvesteringarna
och minska takten i utbyggnaden av
vår elkraft. Hur skulle det då gå med
rationaliseringsåtgärderna inom industrien?
I själva verket är just kraftverksinvesteringarna
en nödvändig förutsättning
för rationaliseringen inom andra
områden, den enskilda sektorn av näringslivet,
och detsamma gäller egentligen
investeringarna i kommunikationsverken
— statens järnvägar och telegrafverket.
Eftersätter man dess investeringsbehov,
så minskar servicen på andra
områden av näringslivet. Det klagas
ju redan nu på att telegrafverket och
SJ inte räcker till för att handha sina
uppgifter.

Jag är inte säker på att jag får svar
på mina frågor, men jag skulle vilja
veta, om det är på dessa områden eller
kanske på skolbyggnaderna eller sjukhusbyggnaderna
som man vill begränsa
sig. Man begär inte för mycket, om man
ber den opposition, som kräver en begränsning
av statens och kommunernas
verksamhet, att närmare precisera vad
den åsyftar och konkret ange vilka investeringar
som man anser överflödiga i
dagens läge. Herr Bergvall borde kan -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

ske också beredas tillfälle att besvara
en fråga i detta sammanhang. Anser han
att Stockholms stads investeringsprogram
är alltför omfattande? Bör kanske
enligt hans mening takten i tunnelbanebygget
minskas eller saneringen av Nedre
Norrmalm, som jag har läst en del
om i tidningarna, uppskjutas?

Innan vi har fått svar på dessa frågor,
får väl oppositionen faktiskt ursäkta oss,
om vi har litet svårt att ta den på allvar,
när den kräver en restriktiv kreditpolitik,
ty om detta krav på en rörlig ränta
— som i dagsläget, det erkänner även
reservanterna, ingenting annat betyder
än en höjd ränta — skall ha någon effekt
och skall verka gynnsam på utvecklingen
själv, då skall den ju verka begränsande
på investeringsverksamheten. En
räntehöjning, som inte alls har en sådan
effekt, kan inte fylla något annat
syfte än att vara till nytta och gagn för
kreditinstituten och bankerna, och det
är väl inte detta som oppositionen närmast
har i åtanke, när den här rekommenderar
en höjd ränta som ett önskvärt,
ja, nödvändigt komplement till kreditpolitiken
och dess utformning i framtiden.

Jag vill, herr talman, avslutningsvis
konstatera att den ekonomiska politik
som uppburits av riksdagens majoritet,
har lett till stabilitet. Det har inte alls
varit de mest populära åtgärderna som
vidtagits i olika lägen.

Skatter, kontrollåtgärder och annat är
sannerligen inte populärt, och till och
med kreditbegränsningen har av naturliga
skäl medfört svårigheter för många
enskilda företag. Men tillsammantagna
har dessa åtgärder, såvitt jag förstår,
givit oss en grund att bygga vidare på,
och utan dem skulle den socialpolitiska
offensiv, som på regeringens initiativ
kommit att prägla årets riksdagsarbete,
varit otänkbar. Våra möjligheter att
möta en sysselsättningskris skulle, den
grund som här skapats förutan, ha varit
betydligt sämre. Det är av vikt att
man inte för tidigt släpper stabiliseringsåtgärderna
och därmed raserar den
grund för en hållbar ekonomisk politik,
som vi med stor möda under de gångna
åren har byggt upp.

Herr DE GEER (fp): Herr talman!
Bara en detalj! Herr Lange åberopar
sig på RLF:s mycket stora sakkunskap,
och jag vill inte bestrida den, men han
förklarade att RLE hade beräknat, att en
räntehöjning skulle medföra kostnadsstegringar
på 100 miljoner. Men vilken
räntehöjning? Det sade han inte. Jag antar
att han menar 1 procent, men vi har
inte avgivit något bestämt förslag i det
avseendet. Räntan verkar väl för övrigt
både på debetsidan och kreditsidan. Alla
jordbrukare har väl inte uteslutande
skulder och inte jordbrukets sammanslutningar
heller, utan de har stora tillgångar
på bankerna också, så att en
räntehöjning blir både ett plus och ett
minus.

Jag respekterar RLF:s sakkunskap,
men jag skulle kunna åberopa många
förnämliga internationella experter och
även svenska, som har sysslat hela sitt
liv med denna fråga och som har kommit
till motsatt uppfattning mot RLF.
Ser vi på längre sikt, verkar en räntehöjning,
om den blir bestående, sänkande
på jordvärdena och därmed till fördel
för jordbrukarna. De vill ju alla ha
lägre jordvärden.

Jag har aldrig rekommenderat några
subventioner till jordbrukarna med anledning
av en räntestegring. Jag sade
att jag kunde tänka mig subventioner till
bostadsbyggandet, emedan detta är ett
mycket ömtåligt socialt problem, vilket
jag inte anser att jordbruket är i dagens
läge.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Det skulle egentligen behövts
längre tid att bemöta herr Langes
anförande, men för att i möjligaste mån
begränsa debatten skall jag försöka göra
det i form av ett genmäle. Jag vill då
säga såsom ett allmänt omdöme om detta
anförande, att det för mig onekligen var
en besvikelse, så till vida att jag tyckte
att det i så väsentlig mån rörde sig
med rent demagogiska argumenteringar.
Det ligger inte så väl till i varje fall
för min röst att föra diskussionen på
detta plan. Jag hade väntat mig, att när
man fick tillfälle att diskutera ekono -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

mien med statssekreteraren i finansdepartementet,
skulle man ha möjlighet att
göra det från mera sakliga utgångspunkter
än detta anförande erbjöd.

Jag måste protestera emot denna historieskrivning
som här ges om denna
opposition, som har svävat i det blå under
alla dessa år och som inte har haft
någon linje eller något alternativ mot
den förda politiken. Samtidigt utdömes
vehementer det alternativ som vi hela
tiden konsekvent hävdat kreditåtstramning
med rörlig ränta — såsom varande
alldeles för kraftigt och beskrives
som om det skulle ha kommit allting att
gå mer eller mindre om styr. Låt mig
göra en fråga! Anser herr Lange, att det
har varit riktigt, att man under alla högkonjunktur-
och överkonjunkturåren ända
fram till 1952 fört en klart expansiv
penningpolitik? Hur skall det då förklaras
att man 1952 äntligen genomförde
en kreditåtstramning i ett läge, där konjunkturen
redan börjat vika?

Nu vänder man på bladet och ger sig
sken av att ha tagit initiativet till en
kreditåtstramande politik som oppositionen
i efterhand nödgats ansluta sig
till. Ja tacka för att vi är med om en
politik, som vi under alla dessa efterkrigsår
har påyrkat såsom varande det
väsentliga medlet för att komma till rätta
med överkonjunkturen, det medel
som kunde ha gjort många av dessa andra
åtgärder, med regleringar, extraskatter
och allt vad som varit, obehövliga.
Vi betrakta denna politik som ett framsteg,
trots att vi har fått den på skruvar
och under metoder som gör att den inte
har kunnat få de gynnsamma verkningar
alltigenom som den skulle ha kunnat få.
Jag framhöll uttryckligen i mitt anförande,
att det är bättre att vi äntligen
har fått en kreditåtstramning, låt vara i
denna bristfälliga form, än om vi inte
fått den alls: bättre något än intet, bättre
sent än aldrig, som mina ord föll.
Detta lägges nu fram, som om det är vi,
som tvingats erkänna att den politik,
som förts från regeringens sida, varit
den riktiga. Det är ju att ställa förhållandena
på huvudet.

Herr Langes beskrivning av de prak -

tiska verkningarna av en rörlig ränta
lämnar all verklighet bakom sig. Det talas
om att den skulle kunna leda till arbetslöshet
och hindra lönehöjningar och
jag vet inte allt. Det är ju ändå en känd
sak, att det inte finns något generellt
verkande medel som är smidigare i tilllämpningen
än just den rörliga räntan,
ty man kan med denna omedelbart anpassa
politiken efter de skiftningar i
konjunkturerna som inträder. Detta är
ju vetenskapligt erkända sanningar, som
nu framställes som rena galenskapen.

Så säges det, att det inte är rörligränta
utan räntehöjningar som vi yrkar
på. Ja, i det läge, där vi nu befinner oss
och där vi är överens om att vi måste
upprätthålla en kreditåtstramning, ligger
det i sakens natur att räntan höjes, i den
mån den är rörlig. Vad är kreditåtstramning
annat än att man medvetet begränhar
tillgången på kredit? Räntan är ingenting
annat än priset på krediten. Om
tillgången på krediten minskar, stiger
priset i ett naturligt förlopp. Motsatsen
gäller i ett läge där tillgången på kredit
anses böra ökas; då inträder en
sänkning av räntan.

Herr LANGE (s) kort genmäle: Herr
talman! Herr Ewerlöfs betygsättning av
mina brister som talare skall jag förbigå.
Jag vill bara erinra om att det var
herr Ewerlöf som gick till angrepp mot
den ekonomiska politiken och det sätt,
som riksdagsmajoriteten viiljer för att
försvara den, frågar vi inte herr Ewerlöf
till råds om.

Jag vill vidare säga att jag inte har
fått svar på någon av mina frågor. Däremot
gör herr Ewerlöf gällande, att jag
har misstolkat honom och på något sätt
vanställt hans uttalanden. Han menar
att högern i själva verket hela tiden velat
ha en återhållsam kreditpolitik. Jag
har aldrig bestritt detta. Mitt uttalande
vände sig mot vad som stått i folkpartipressen.
Men jag skulle i stället vilja
fråga herr Ewerlöf, om högern hela tiden
har ansett, att de åtgärder, som vidtogs
på hösten 1951 och som inleddes
från och med 1952, borde ha vidtagits

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

för länge sedan. I så fall frågar jag, varför
högern inte ville vara med om att
sätta i regeringens hand det instrument
som behövdes för att verkligen åstadkomma
en sådan kreditbegränsning.

Jag vill slutligen, herr talman, erinra
om att också vi under de senaste åren
försökt den väg som herr Ewerlöf särskilt
rekommenderar, nämligen en räntehöjning.
Herr Ewerlöf har väl inte glömt
hort, att sommaren 1950 inleddes en utveckling
som så småningom resulterade
i en höjning av räntan med ungefär en
halv procent. Trots detta fick vi inte
den kreditåtstramning som herr Ewerlöf
i dag säger att han hela tiden strävat
efter, men som vi saknat förståelse för.
Nej, jag tycker att tiden också är inne
för herr Ewerlöf, när jag nu bemött honom,
att besvara några av mina frågor.

Herr WERNER (bf): Herr talman:
Mina möjligen bristande penningpolitiska
insikter kan kanske göra det ursäktligt,
om jag i likhet med en fullmäktig
i riksbanken uttrycker min något bristande
respekt för långrandiga penningpolitiska
programförklaringar. De ekonomiska
lagarna har en obehaglig förmåga
alt inte ta särskilt stor hänsyn till
politiskt maktspråk, och jag tror också
att den ekonomiska utvecklingen i mycket
hög grad beror av andra faktorer
än dem som diskuteras här i riksdagen.

Min självkänsla stärktes något för en
stund sedan då jag av rektor Ohlon fick
ett mycket lysande överbetyg för ekonomiska
prognoser och uttalanden för ett
par år sedan här. Jag vill erinra om att
den gången gällde det vissa justeringar
av riksstaten, och jag vände mig mycket
kärvt emot den då av regeringen presenterade
punktbeskattningen. Jag har
inte på något sätt frångått min uppfattning
från det tillfället. Jag kan i dag stå
för varje ord jag sade den gången, och
jag skulle vara glad om jag kunde återgälda
herr Ohlons betyg, vilket jag kanske
inte kan, då jag erinrar om att jag för
ett och ett halvt år sedan fick en mycket
frän reprimand av samme herr Ohlon
därför att jag hade gjort några pessimis -

tiska prognoser beträffande den kommande
statsfinansiella situationen. Den
gången gjordes ju från folkpartiet gällande
att vi levde i ett hav av överflöd,
där riksstaten kom att rinna över av betydande
överskottsmedel, som då, i fjol,
teoretiskt kunde beräknas till ett belopp
av över 1 100 miljoner kronor. Den nakna
sanningen är att i dag har detta lysande
överskott smält samman till ett
beräknat belopp av knappast 50 miljoner
kronor och att nästa års budget
ofrånkomligen torde förete en brist som
redan nu signaleras till ca 50 milj. kr.

Detta är inga lysande perspektiv, och
om jag såsom lekman vågar ta till orda
i detta svåra ämne, så kan måhända just
detta konstaterande som jag gör här sättas
som rubrik över vad jag kommer att
söka påvisa.

Vi debatterar här bankoutskottets tvenne
utlåtanden. Låt oss komma överens
om att vi i sak är mycket eniga; både
från utskottsmajoritetens sida och från
reservanternas siktar vi allesamman mot
ett stabilt penningvärde, vi siktar mot
förstärkt valutareserv och vi siktar mot
en hög och jämn, stabil sysselsättning.
Men när det gäller att nå dessa mål går
vår enighet isär. Åtminstone på vissa
punkter kan jag inte förena mig med de
uppfattningar som görs gällande från reservanternas
sida.

Vi möter här att slitet uttryck som
alltid kommer igen liksom galten Särimner,
och det är den s. k. rörliga räntan,
som i år fått det lilla tillägget att den
skall röra sig med små intervaller. Den
rörliga räntan är nog, såsom herr Ewerlöf
mycket ärligt sade för en stund sedan,
ingenting annat än en höjd ränta.
Detta är det universalmedel som nu skall
göra’t, som är ett botemedel mot en tidigare
kanske misslyckad penningpolitik.
Låt mig säga att jag har ingen anledning,
då jag här talar på utskottsmajoritetens
vägnar, att gå i försvar för de
missgrepp eller möjligen misstag som har
gjorts före den omdiskuterade regeringskoalitionens
början. Den får vederbörande
svara för själva. Men om jag i likhet
med oppositionen konstaterar att vi
nu har nått en viss ekonomisk balans,

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik in. m.

så är det inte enbart på grund av utvecklingen
som detta skett, utan det kan
också i någon mån gottskrivas den försiktiga,
restriktiva politik — särskilt tänker
jag på kreditrestriktionerna — som
mycket konsekvent har förts under det
senaste året och som också har lett till
klagomål, till och med mycket starka
klagomål, från vissa håll.

Jag skall emellertid gå in på en diskussion
om räntehöjningens välgörande
verkningar. Vi kan väl vara överens om
att en höjd ränta är en omkostnadsfaktor
i produktionen, som måste sätta sina
spår i befolkningens levnadskostnader
liksom också i resultatet av produktionen,
i varor och tjänster som måste betalas
med högre priser. I likhet med de
stegrade lönekostnaderna och skatterna
utgör även räntan en omkostnadsfaktor,
som varje god företagsledare måste räkna
in i sina kalkyler, och som måste
ta ut sin konsekvens i varupriser eller,
som jag nyss sade, i högre pris på varor
och tjänster.

Vi rör oss i dagens samhälle med
eu skuldsättning som på många punkter
uppgår till astronomiska tal. Om räntan
tilllåtes stiga — vi har ännu inte fått något
begrepp om hur mycket den behöver
stiga för att göra sin verkan — måste
det som sagt leda till fördyrade produktionskostnader.
Vad som vållar bekymmer,
särskilt för vår exportindustri,
är väl för dagen den hårdnande konkurrensen
på utlandsmarknaden, där vi
måste, såsom någon sade här, möta denna
hårdnande konkurrens med förbilligade
produktionskostnader för att
kunna behålla våra marknader och hålla
vår sysselsättning, .lag undrar då om,
i all synnerhet på områden där dessa
förbilligade produktionskostnader måste
bottna i nyinvesterat kapital för rationalisering
av produktionsapparaten, det
kan vara en riktig väg att fördyra det
kapital som är nödvändigt och som dock
utgör näringslivets motoriska kraftkälla.

Herr De Geer talar om nyttan av den
höjda räntan för jordbrukarna. Vilka
jordbrukare och industriidkare är det
som har nytta av en höjd ränta? Det

måste vara de som har gott om kapital i
bankerna. Jag undrar emellertid om herr
De Geers rekommendation kan vinna
förståelse hos de ungdomar ute på landet
som, sedan det gamla föräldrahemmet
har skövlats på grund av arvssplittring
genom vilken sparkapitalet rinner
i väg till städerna, måste bygga sitt bo
på lånekapital, skaffa sig sitt hem, sin
fastighet, sin utrustning, sina inventarier,
i mycket hög grad med lånat kapital.

Jag undrar om det inte kan ligga något
i det gamla slagordet om ränteslaveriet
som kan inge betänkligheter. Jag
tror att vi kan sakligt diskutera just
räntans verkan utan att behöva tillvita
varandra några politiska avsikter. Det
finns en mycket saklig grund för att diskutera
räntans verkningar på produktionen.
Jag för min del kan i detta hänseende
helt dela ansvaret för den politik
som har förts då det gällt att hålla
den långa räntan på .ett lägre plan. Vi
skall heller inte glömma, att vi i fråga
om de korta räntorna fått en stegring
på 1 å l1/-'' procent. Jag kan erinra om
att bondeförbundets representant i riksbanken
var ensam reservant, vill jag
minnas, den gången riksbanksfullmäktige
beslöt att sänka räntan med en halv
procent — om jag inte minns fel från
3 till 2Vs procent. En viss höjning av
räntan är något som vi i varje fall från
vårt håll inte opponerat mot, men då
man icke får något grepp om vad reservanterna
egentligen menar om hur
långt räntan skall stegras, måste vi resa
mycket starka betänkligheter mot denna
rekommenderade patentmedicin. Jag
bestrider ingalunda att en räntehöjning
kan vara ett mycket effektivt verkande
medel på det sättet att man därigenom
skulle kunna åstadkomma en stagnation
inom näringslivet, en arbetslöshet som
skulle bli mycket svårbemästrad, och en
förlust av exportmarknader. Vi har sett
exempel i våra grannländer på att man
i varje fall inte lyckats hejda inflationen
genom en räntehöjning.

Det finns i de ekonomiska framtidsutsikterna
vissa oklara och oroande
tendenser. Vi måste först och främst

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

tänka på den stegrade konkurrensen på
utlandsmarknaderna och rusta oss för
att kunna hävda oss på dem och därmed
bevara vår höga sysselsättning.
Inte minst betydelsefullt är det att genom
en vidgad export skapa jämvikt i
vår handelsbalans och därmed lägga
grunden till en förstärkt valutareserv.
Nedgången i valutareserven med 300
miljoner kronor är oroande. Det har
skett en viss förbrukning av reserven
efter den förbättring av läget som ägde
rum under fjolåret då vi började återhämta
oss. Om denna nedgång skulle
fortsätta, har vi förlorat ett viktigt medel
när det gäller att stabilisera penningvärdet.

Eftersom sambandet mellan handelsbalansen
och valutareserven är nära nog
oupplösligt, måste jag konstatera att det
gäller för oss att öka vår export och
samtidigt också utöva en viss kontroll
över importen. Jag vågar ifrågasätta,
om vi inte skulle kunna leva i detta land
ifall vi fick in litet mindre av lyxbilar
— jag skall inte säga »dollargrin» —
om vi fick in litet mindre av lyxvaror
sådana som silkesstrumpor, frukt o. s.v.
Om vi i ett nödläge tvingas till en viss
kontroll över importen av umbärliga
varor, skall det inte resas något motstånd
däremot från min sida.

Det är inte .särskilt behagligt att behöva
konstatera att handelsbalansen under
förra året utvisade ett underskott av
1 miljard kronor. Hur den kommer att
utfalla i år, är ännu ovisst, men det är
i varje fall otänkbart att en valutareserv
skall kunna byggas upp, om man inte
på något sätt åstadkommer ett tillflöde
av främmande pengar. När man här har
rekommenderat en uppbyggnad av valutareserven
har jag förgäves väntat på
att få höra hur detta egentligen skulle
gå till, men jag har inte fått några anvisningar
om det. Jag hoppas att finansministern
kommer att ge någon vägledning
i den frågan.

Även andra oroväckande tendenser
kan iakttagas. I bankoutskottet har vi ju
ventilerat frågan om det allmännas lånebehov,
vilket i fjol finansierades med
skattemedel men som i år måste finan -

sieras lånevägen. Lånebehovet är åtminstone
preliminärt angivet till ett belopp
av 2 000 miljoner kronor. Där bakom
skymtar emellertid också behovet av
täckning av ett underskott i driftsbudgeten
för ett kommande år på 50 miljoner
kronor som i ett olyckligt fall kan växa
till 150 miljoner kronor. Vissa av framtidsutsikterna
ter sig inte så ljusa. När
jag lyssnade till herr Lange frågade jag
mig också, var man egentligen skall kunna
begränsa de statliga investeringarna.
Jag vill helst inte vara med om en begränsning
av sådana investeringar som
är i hög grad räntabla, exempelvis investeringar
i våra elkraftverksbyggen.
Frågan är hur detta stora lånebehov skall
kunna täckas. Om man summerar städernas
lånebehov — jag tänker då inte
minst på Stockholms stad, som ju har
ett konstant lånebehov av åtskilliga
hundra miljoner kronor, för att inte säga
närmare en miljard — kommer man
sammanlagt upp till ett så stort belopp,
att man måste fråga sig, hur det skall
vara möjligt att täcka detta stora kreditbehov
utan att belasta riksbanken och
sätta sedelpressarna i gång. Gör man det
är inflationslavinen i gång på nytt. Alla
är vi väl ense om att vi måste göra allt
vad vi kan för att förhindra en dylik
utveckling. Skulle det visa sig nödvändigt
får väl hela investeringsprogrammet
tas under omprövning. En dylik omprövning
kan för övrigt vara nödvändig, vilket
utskottet också påpekar.

Herr De Geer nämnde skattebelastningen
som en omkostnadsfaktor. Jag
förstår att jag kanske kan ådraga mig
kritik från visst håll, då jag sätter i fråga
om det verkligen varit nödvändigt
att i år, då vi glädjande nog kunnat genomföra
den sociala upprustning, som
förbättringen av folkpensionerna innebär,
även presentera förslaget om den
fria sjukförsäkringen. Vi kan ju ännu
bara skymta konturerna av de slutliga
kostnaderna för densamma, men så mycket
är ju klart att kostnaderna blir mycket
betydande även för staten. Visserligen
kommer de försäkrade själva att få
betala en del av kostnaderna, men de
kommer naturligtvis i sin tur att kräva

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik in. m.

kompensation härför i form av löneökningar.
Allt detta betyder att skattetrycket
måste betraktas som en omkostnadsfaktor
i produktionen som icke får lämnas
helt obeaktad. Vad som är anmärkningsvärt
är dock att hela detta kostnadskrävande
förslag presenteras till antagande
utan att åtföljas av någon som
helst finansplan.

Det vore verkligen en pedagogisk uppgift
för herr Ohlon att undervisa exempelvis
folkpartiet i nödvändigheten av
större försiktighet när man kräver utgiftsökningar
på olika fronter. Samtidigt
skulle det vara mycket värdefullt att få
en upplysning om hur man inom folkpartiet
tänker sig kunna genomföra
konststycket att sänka skatten på samma
gång som man kräver ökade statsutgifter.
Jag medger att mina ekonomiska begrepp
på denna punkt kanske kan vara
litet oklara, men det finns faktiskt fler
än jag som undrar hur man skall kunna
göra det konststycket.

Det skulle vara nyttigt om man inom
de olika partierna över lag ville ålägga
sig litet större återhållsamhet när det
gäller att under valkampanjerna vartannat
år ge väljarna löften, som sedan måste
infrias. Jag ifrågasätter till och med
om det inte vore nyttigt att vi hade val
endast vart fjärde eller åttonde år. Det
kanske skulle innebära en viss lättnad
för finansministern.

Jag har, herr talman, med vad jag nu
sagt endast velat antyda några av de
besvärligheter som skymtar på det ekonomiska
området. Jag vill därtill lägga
att det är en angelägen uppgift för oss
att stimulera produktionen och öka värdeskapandet,
varvid vi inte får glömma
den roll som det svenska jordbruket spelar,
när det gäller att trygga landets
självförsörjning och undvika att kapital
flyter ut ur landet som betalning för importerade
livsmedel, som sedan förbrukas
här i landet, utan att vi genom ökad
svensk produktion på andra områden
har möjlighet att skapa balans i vårt
handelsutbyte. Jag vill påvisa den undanskymda
men ändå betydelsefulla
roll, som den stora svenska jordbruksproduktionen
spelar, när det gäller att

skapa kapitaltillgångar och bidra till
vårt lands höga levnadsstandard.

Vi har här i dag hört vissa pessimistiska
tongångar. På vissa punkter har
jag kunnat ansluta mig till dem. Men låt
oss även något stanna inför de positiva
dragen i bilden.

Vi är medborgare i ett land med en
gles befolkning och med råvarutillgångar
som andra länder saknar. Vi har en
solid bas för vår höga levnadsstandard,
under förutsättning att vi bedriver en
vettig ekonomisk hushållning och inte
lever över våra tillgångar eller försöker
lyfta oss själva i håret, utan rättar mun
efter matsäcken, som ett gammalt ordstäv
lyder.

Vårt land har i överflöd tillgångar av
råvaror, som andra länder saknar. Vi
har vårt jordbruk, våra stora skogar, som
ger oss mer än hälften av vår exportvaluta
genom vår export av skogsprodukter.
Vi har vidare stora malmtillgångar,
som ger en god råvaruförsörjning för
vår metallindustri. Vi har en högt uppdriven
industriell verksamhet, och en
rationaliserad och konkurrenskraftig sådan.
Vi har vidare ett tekniskt mycket
kunnigt folk och jättelika tillgångar i
våra utbyggda vattenfall.

Man talar om bristande sparsamhet.
Jag kan visserligen medge att det finns
vissa oroande tendenser till bristande
enskild sparvilja. Men vi får inte glömma
att den utveckling, som skett under
de senaste 25—50 åren i fråga om samhälleliga
investeringar och teknisk företagsamhet,
medfört en formlig revolution.
Jag kan inte frånkänna det betydelse
för folkets levnadsstandard, att
samhället, staten, har kunnat investera
så betydande värden och nyttiggöra dessa
naturtillgångar, som utgör en mycket
bärkraftig grund för den levnadsstandard,
som vi anser det vara god politik
att sträva efter. Dessa stora fonderade
sparade nationaltillgångar, visserligen i
statens ägo, är av omistligt värde för
hela vår ekonomiska standard.

Jag vill, som sagt, gärna erinra om
dessa fakta. Medan vi äro inne på detta
känsliga område, vill jag dock, samtidigt
som jag konstaterar att staten har

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

vissa lämpliga områden för sin verksamhet,
understryka att det finns andra
områden, som bör ligga utanför statens
verksamhet. Jag skulle t. ex. inte tro att
herr Ewerlöf vill vara med om att rösta
för bifall till en proposition av finansminister
Sköld att sälja Trollhättan till
Stockholms enskilda bank. Ett dylikt
förslag skulle säkerligen möta motstånd
från alla partier. Detsamma gäller nog
om vi skulle vilja avhända staten vissa
andra naturtillgångar. Samtidigt som jag
fastslår att staten bör ha ett visst område
för sin ekonomiska verksamhet, bör också
åt de enskilda lämnas ett så stort
fält kvar, att de med egna initiativ och
ofta risktagande insatser har möjlighet
att där skapa sin utkomst. Det är den
gränsdragning som jag skulle vilja göra
mellan statlig och enskild verksamhet.
Jag vill inte vara med om att staten
skall tränga ut den enskilde företagaren
från områden, där han bättre sköter sina
uppgifter än vad staten visat sig kunna
göra.

Jag har inte mycket att tillägga. Jag
kan sluta där jag började, nämligen med
att säga, att det inte tjänar mycket till
med långrandiga penningpolitiska förklaringar
och deklarationer. Det är emellertid
angeläget, att vi med aktgivande
på utvecklingen söker möta de förändrade
situationer, som kan uppstå. Med
den bas, som vårt land äger och med,
såsom vi får hoppas, individens vilja
att sätta in sina produktiva krafter i värdeskapande
verksamhet, tror jag vi med
tillförsikt skall kunna möta en kommande
besvärlig situation.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till bankoutskottets
utlåtande i de föreliggande punkterna.

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
t propositionen nr 277 har finansministern
redogjort för den ekonomiska utvecklingen
under första kvartalet av detta
år, och han konstaterar att utvecklingen
både utom och inom landet snarast
gått i gynnsam riktning, gynnsammare
än man i början av året hade anledning
vänta sig. Det är också en myc -

ket ljus optimism, som präglar finansministerns
uttalande, men detta måste
inge en viss förvåning och oro hos den
som redan i statsverkspropositionen kunde
konstatera vissa mörka sidor i bilden
och som nu finner att dessa hotande svårigheter
alltjämt kvarstår. Det är särskilt
på tre punkter, som man har anledning
till oro.

Denna oro gäller först valutareserven.
Här har redan påpekats det bekymmersamma
i att vi har att räkna med en valutautströmning,
särskilt mot bakgrunden
av att det nu försiggår en strävan
hos de europeiska länderna att åstadkomma
allmän konvertibilitet. Det måste
vara ytterst angeläget för oss att vi, om
en sådan kommer till stånd — låt vara
att det ligger rätt långt fram i tiden —,
har en så stark valutareserv, att vi kan
ansluta oss och därmed får möjligheter
att driva handel med alla länder.

Herr Ewerlöf har också påpekat det
bekymmersamma med vaiutautströmningen
ur en annan synpunkt, nämligen
att den sker under en konjunktur, som
vi alltjämt måste betecka såsom en högkonjunktur
och i en tid då valutareserven
rätteligen borde byggas upp. Den
skall ju vara ett medel för oss att möta
en depression, då det gäller att upprätthålla
sysselsättningen och för detta ändamål
anlita valutareserven för att få nödiga
råvaror.

Svårigheten att bevara valutareserven
måste nog i hög grad sägas bottna i den
minskade konkurrenskraft, som vi för
närvarande har på världsmarknaden. Läget
kan ju bedömas olika härvidlag. Vi
har fått höra ganska optimistiska toner
i andra kammaren i dag på förmiddagen.
Men jag tror att man inom näringslivet
på många håll ser mycket bekymrat på
läget och starkt känner angelägenheten
av att kunna pressa ned kostnaderna.

I det läget har man inom näringslivet allmänt
ansett, att det hade varit rimligt
att de speciella restriktioner, som betungar
näringslivet, inte minst exportindustrien,
borde lättas. Finansministern
har dock inte velat behjärta detta önskemål.
Han släpper inte investeringsavgiften
förrän vid årets slut, och han anser

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

att ingripandena när det gäller lagervärderingen
och den fria avskrivningen
samt elskatten tills vidare bör kvarstå.
Det är sant, att dessa åtgärder är ett
led i den restriktiva politiken, men frågan
är, om de utgör en så pass allvarlig
hämsko på produktiviteten just på det
område, där det nu är angeläget att
åstadkomma en lättnad med tanke på att
man därmed skulle göra det möjligt för
våra exportindustrier att nedbringa sitt
kostnadsläge.

Även om man ser optimistiskt på det
nuvarande läget, kan man inte komma
ifrån att här föreligger en allvarlig
minskning av vår konkurrenskraft. Det
förefaller mig som om finansministern
tagit väl lätt på problemet. Han har
nämligen inget annat råd att komma
med än att industrien bör eftersträva
kostnadssänkningar genom rationalisering,
som inte fordrar investering. I förbigående
vill jag understryka att finansministern
med detta råd, sin optimism
till trots, dock har erkänt att
kostnadsreduktioner för industrien är
angelägna. De omfattande rationaliseringar,
som under de senaste tio åren
ägt rum i det svenska näringslivet, har
i mycket hög grad byggt på stora investeringar,
och jag tror att man alltjämt
måste räkna med att verkliga rationaliseringar
kommer att kräva ganska stora
kapitalinsatser. Den rationalisering, som
kan åstadkommas utan investeringar,
är säkerligen av ganska blygsam art.
Finansministerns inställning i detta avseende
synes mig mycket anmärkningsvärd,
och jag tror att den kan leda till
ogynnsamma verkningar.

Passiviteten i finansministerns inställning
underströks i hans anförande under
debatten i andra kammaren. Han
menade att försämringen av vårt läge i
främsta rummet borde tillskrivas våra
försämrade terms of trade; det gäller då
närmast valutan. Under vissa perioder
hade våra terms of trade förbättrats
med en inströmning av valutan som
följd, menade finansministern, och däremellan
hade försämringar inträffat med
valutautströmning som följd. Det föreföll
som om finansministern menade, att

man kunde göra rätt litet åt detta och
att man fick vänta på att utvecklingen
vänder sig. Det bör dock vara alldeles
uppenbart, att vi därvidlag själva måste
försöka vidtaga åtgärder, och därför
måste våra strävanden inriktas på att
söka underlätta och utveckla vår export.

Statsrådet sade att det inte var märkvärdigt
om orderingången går ned, ty
det gör den vid en köparens marknad.
Men det är ju ganska märkligt, att medan
orderingången hos de svenska mekaniska
verkstäderna i stor omfattningning
går ned, så har orderingången hos
de schweiziska industrierna av motsvarande
art stadigt stigit. Det finns väl
anledning att då dra den slutsatsen, att
vi kanske inte är fullt så konkurrenskraftiga
som vi borde vara och att vi
bör allvarligt överväga, vad vi kan göra
för att öka vår industris konkurrensmöjligheter.

Den andra fråga jag skulle vilja beröra
är lånebehovet. Herr Ewerlöf har
redan framfört de bekymmer vi där har,
i det att under de närmaste åren ett
utomordentligt stort lånebehov kommer
att föreligga.

För offentliga och enskilda investeringar
kan man beräkna det totala lånebehovet
till drygt 4 miljarder, och frågan
är var dessa medel skall skaffas.
Man har uppskattat möjligheterna att
låna på den ordinarie lånemarknaden
till någonting mellan 2 och 2,5 miljarder,
och bristen skulle sålunda röra sig
om 1,5 miljarder eller kanske mera. Här
har nämnts att behovet eventuellt skulle
kunna täckas genom lån i riksbanken,
men det förefaller mig vara ett så uppenbart
avsteg från den politik som vi nu
äntligen kommit fram till — nämligen
att försöka hålla tillbaka tendenserna
till köpkraftens spridning — att en sådan
eventualitet måste framstå såsom
alldeles utesluten.

Det återstår då att tänka sig att man
skulle anskaffa dessa medel genom att
gå till bankerna. Det är då fråga om
hur en sådan upplåning skulle komma
att verka på marknaden. Det innebär,
såvitt jag förstår, att av de medel, som

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik in. m.

bankerna bär till sitt förfogande — det
är närmast fråga om kontanter och innestående
medel hos riksbanken på giro
— skulle vissa delar flyttas över till
skattkammarväxlar eller korta lån, och
därigenom skulle riksgäldskontoret få
medel till sitt förfogande, som skulle
kunna tas i anspråk av statsmakterna för
de utgifter, som skall göras. Det kommer
icke att ändra på bankernas likviditetsförhållanden,
eftersom dessa girotillgodohavanden
och skattkammarväxlar tillsammans
ingår i beräkningen av deras
likviditet. Men det som händer är att
de medel hos bankerna, som stått inne
hos riksbanken och som är avsedda att
därigenom undanhållas marknaden,
kommer att via riksgäldskontoret och
statsmakterna föras ut på marknaden.
Jag kan inte förstå annat än att detta
måste innebära en spridning av köpkraft
och tillhandahållande av medel i
marknaden med ty åtföljande expansion
av samma art, som om man skulle släppa
på hela den restriktivitetspolitik, som
är genomförd för bankerna, och tillåta
dem att efter eget gottfinnande låna ut
sina pengar till företagsamheten. T båda
dessa fall skulle man åstadkomma att
medel, som är avsedda att stå reserverade
och inte komma ut i marknaden
helt enkel slappes ut igen, och detta
måste bli en inflationsstimulerande faktor
av mycket stora mått.

Vi måste sålunda konstatera att de
stora utgifter, som staten åsamkat sig
och som den nu inte anser sig kunna
avvisa, i sista hand på detta sätt blir en
stark inflationsdrivande kraft i vår
ekonomi. Jag vågar säga att det är de stora
statsutgifterna, som nu äventyrar vår
balanspolitik, och utgör stabiliseringspolitikens
farligaste fiende. Det är ett
förhållande som jag tror att vi allesammans
här i riksdagen något mer borde
observera, när vi går att besluta alla de
anslagskrävande åtgärder och reformer,
som bringas på vårt bord.

Jag har, herr talman, beträffande denna
lånepolitik inte heller kunnat undgå
att känna förvåning inför finansministerns
yttrande. Han säger beträffande
upplåningen, att man bör kunna hysa

förtroende till kapitalmarknadens förmåga
att tillgodose det ökade statliga
upplåningsbehovet. Han grundar detta
uttalande på att industriinvesteringarna
nu hålles tillbaka, och då blir det större
utrymme för statliga investeringar, men
som framgår av de siffror som ovan
nämnts, blir kravet så utomordentligt
mycket större än tidigare att det ingalunda
ryms ens sedan företagsamhetens
investeringar har fått träda i bakgrunden.

Den tredje punkten gäller den fortsatta
konjunkturens karaktär. Finansministern
diskuterar egentligen endast två
alternativ — utom status quo — för den
fortsatta utvecklingen: antingen en fortsatt
inflationistisk högkonjunktur, som
då måste mötas med en skärpt restriktiv
politik, eller också en depression, åtföljd
av arbetslöshet, vilken borde mötas
av en expansion av de statliga utgifterna
för att motverka arbetslösheten.
Detta är de klassiska alternativen
från tidigare nationalekonomiska betraktelsesätt,
men frågan är om inte utvecklingen
i verkligheten kan komma
att gå andra vägar. Den svåra konkurrens,
som vi har att räkna med för våra
exportartiklar, kan medföra en depressiv
tendens för de hithörande industrierna.
Söker man då motverka den tendensen
genom att hålla sysselsättningen
på hemmamarknaden hög, så kan det
medföra en expansion inom hemmamarknadssektorn
som får starka inflationistiska
tendenser. Vi kan således
komma i det läget, att vi får en delvis
depressiv konjunktur men med inflationistiska
tendenser. Motaktionen måste
här enligt min mening bli den som jag
förut nämnde, nämligen att söka sätta
exportindustrien i tillfälle att bli konkurrenskraftig,
så att den kan upprätthålla
sin sysselsättning. Därmed skulle
man kunna undvika den depression
som hotar. Det måste emellertid, tror
jag, ske med kostnadsanpassning. Jag
tycker, att finansministern har gått förbi
denna eventualitet litet lättvindigt.
Även om vi hoppas på en gynnsam utveckling,
så måste vi i alla fall diskutera,
vilka olika lägen vi kan komma i.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Får vi en sådan särpräglad utveckling,
blir situationen såtillvida ömtålig, att
det blir mycket svårare att bedöma vad
en åtgärd i den ena eller andra riktningen
kommer att ha för inverkan på
våra förhållanden, och vi riskerar på ett
annat sätt att vidtagna åtgärder kan
komma att motverka just de syften, som
vi ställt upp för oss.

Det har, herr talman, både tidigare
och under den här diskussionen slagit
mig, att så snart det blir en ekonomisk
debatt här i riksdagen, får vi i oppositionen
höra från regeringshåll, att vi
inte har några alternativ. Det förklaras
överlägset, att vi inte har någonting att
komma med annat än möjligen räntan —
det är det enda man vill tillskriva oss.
Det finns, inte minst efter ett anförande
som hållits här tidigare, därför anledning
att närmare jämföra de linjer
som regeringen följt i sin politik
och de linjer som oppositionen, trots
vad som här sagts, i alla fall framför
och förordar. En sådan granskning visar,
att det finns ganska djupgående
skillnader i de ståndpunkter som intas
av regeringen och oppositionen.

Regeringspolitiken har uppställt två
krav såsom de fasta gångjärn, kring vilka
hela det ekonomiska samhällsmaskineriet
borde röra sig. Det ena har varit
vidmakthållandet av en hög sysselsättning
med bevarat penningvärde. Men
beträffande det kravet är att märka, att
när de däri ingående två faktorerna
kommer att stå mot varandra, såsom
fallet var inför inflationshotet 1950, så
förklarar man från regeringshåll, att
man anser det angelägnare att vidmakthålla
sysselsättningen än att bevara penningvärdet.
Resultatet blev då den s. k.
engångsinflationen. Det anmärkningsvärda
härvidlag var, att vi även vid den
tidpunkten levde i en konjunktur, som
i och för sig krävde och motiverade
dämpande åtgärder, och att faran för
penningvärdets försvagande var avgjort
större än risken för en verklig arbetslöshet.
Och därmed blev det klargjort,
att regeringen sätter en mycket hög
sysselsättning i främsta rummet och penningvärdets
bevarande i andra rummet.

7 Första kammarens protokoll 1953. Nr IS.

Den andra riktpunkten har varit en
ortodox strävan att fasthålla vid förkrigstidens
hyresnivå, vilket har nödvändiggjort
den förda lågräntepolitiken.
Man finner, att medan samtliga levnadskostnader
utom skatter 1939—1952 har
fått stiga till 212 procent, därav livsmedlen
till 219, så har hyrorna hållit sig i
cirka 120 procent. Man har ju anledning
fråga sig, varför just denna post i levnadskostnadsbudgeten
har låsts och blivit
sakrosankt. Varför låser man inte
kläder och livsmedel? Är det till äventyrs
så att de samhällsgrupper, som blir
lidande på grund av hyresstoppet, har
alltför ringa röstresurser jämfört med
andra grupper för att man skall ta hänsyn
till dem? Resultatet av att man har
gjort hyran sakrosankt är emellertid att
man har blivit tvungen att hålla den
låga räntan.

De medel som regeringspartiet har använt
för att realisera sitt program har
varit regleringar och åter regleringar:
hyresreglering, räntereglering, byggnadsreglering,
priskontroll m. m. och en
rad av skatter: bilaccis, investeringsavgift,
elskatt m. m. Mot detta har vi från
oppositionshåll fört fram ett grundväsentligt
skilt program, som kan sammanfattas
i att vi vill ha ekonomisk stabilitet
med fast penningvärde i en fri
marknad och att denna stabilitet skall
åstadkommas med rörliga och generellt
verkande medel.

Den främsta uppgiften har för oss varit
att bevara penningvärdet. Vi är medvetna
om att detta kan komma i konflikt
med sysselsättningskravet, men
därvid anser vi att penningvärdets bevarande
i en konjunktur av det slag som
vi genomlever måste vara det primära.
Därmed är ingalunda sagt, att man är
beredd att acceptera en massarbetslöshet
— det är väl ingen i vårt land som
är beredd till det — men i en konjunktur
av den art som rått under de gångna
åren efter kriget och som till hela sin
karaktär har varit en högkonjunktur
har vi ansett det nödvändigt att åstadkomma
en dämpning av konjunkturen
för att bevara kronans värde. En sådan
dämpning måste på vissa punkter med -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

föra en övergående minskning av sysselsättningen
av anpassnings- och omställningskaraktär.
Produktionslivet måste
efter en överkonjunktur med nödvändighet
undergå en viss korrigering i sin
inriktning för att möjliggöra en fortsatt
gynnsam utveckling. En viss näringslivets
rytmik är ofrånkomlig för en progressiv
utveckling, och i en konjunktur
sådan som vi senast genomlevat har kravet
på en restriktiv politik för oss framstått
som det främsta medlet för penningvärdets
bevarande.

Jag tror att man kan sammanfatta innebörden
av de olika politiska programmen
sålunda, att regeringens politik har
varit, att räntepolitiken har fått böja
sig för hyresstoppet och penningvärdet
har fått böja sig för kravet på en höggradig
sysselsättning. Oppositionen har
med hänsyn till den konjunktur som
rått satt penningvärdets bevarande i
främsta rummet och ansett att räntepolitik
och sysselsättning inom rimliga
gränser borde anpassas efter detta krav.

Här föreligger enligt min mening en
mycket bestämd skillnad, och det är ju
fullkomligt orimligt att tala om att det
inte här har erbjudits alternativ från
oppositionens sida. Ja, en skillnad föreligger
även i fråga om bedömningen av
det läge, vari vi nu befinner oss. Från
regeringshåll proklameras med icke ringa
tillfredsställelse, att vi har balans i samhällsekonomien.
Men då glömmer man
att det är en konstlad balans med betydande
snedvridningar på vissa områden,
upprätthållen endast med hjälp av
regleringar och restriktioner.

Vad vi eftersträvar och alltjämt syftar
till är en den fria marknadens naturliga
balans mellan tillgång och efterfrågan
och en därav bestämd prisbildning.
På stora områden av vårt samhällsekonomiska
liv föreligger ingalunda någon
sådan naturlig balans. Det har från ett
håll sagts, att vårt program endast var
ett punktprogram, som tillfälligt åstadkommits
utan sammanhang. Till detta
vill jag säga, att det är alldeles klart
att i och med att de krav, som vi uppställt,
inte blir realiserade utan man går
andra vägar, så uppkommer helt nya si -

tuationer, som vi inte tidigare haft anledning
att bedöma. Vi måste självfallet
då modifiera våra program till de nya
— enligt vår mening tyvärr försämrade
lägen — som uppstått, och därigenom
åstadkommes vissa modifikationer, vilket
ingalunda innebär att vi skulle ha
släppt grundlinjerna i vårt program.
Det anförande, som framfördes här av
sagde talare, tyckte jag var intressant.
Det verkade på mig som ett lysande fyrverkeri
av självbelåtenhet. Jag undrar
bara om inte möjligen talaren har tagit
miste på datum — i dag är det den 13
maj och inte den 1 maj!

Jag skulle emellertid, herr talman,
med anledning av den diskussion, som
förts här inte minst i dag utan även
tidigare, vilja göra några mera allmänna
principiella reflexioner. Jag tror att
de skillnader som här föreligger mellan
våra krav på den ekonomiska politiken
och de, som framförts från regeringshåll.
bottnar i skilda inställningar till
några av de grundläggande samhällsproblemen
och särskilt, tror jag, till den
individuella friheten.

Vi är alla beredda att proklamera oss
som vänner av frihet och att kämpa för
friheten, men jag tror att mycket få
människor gjort klart för sig vilka krav
skapandet och upprätthållandet av friheten
ställer på samhällsmedlemmarna.
Någon har en gång sagt, att friheten är
en förnämlig klenod och att den kräver
ett högt pris. Det ligger i frihetens natur
att den lätt kan missbrukas av den,
som fått sig den tillerkänd, och det pris,
som samhället måste betala för att kunna
bevara och upprätthålla friheten är
att inom rimliga gränser tolerera missbruk
av friheten. Det går emellertid en
stark tendens inom det moderna samhället,
livligt anammad av regeringspartierna,
att slå larm inför varje påvisat
missbruk av friheten och att kräva dettas
undanröjande med en hård lagstiftnings
hjälp.

Jag skall ta några exempel. Man konstaterar
att vissa människor lagt sig till
med jordegendomar och exploaterat dem
på ett otillfredsställande eller stötande
sätt. Genast tillgriper man en lag, en

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

mycket hård lag, som praktiskt taget
hindrar majoriteten av Sveriges inbyggare
att realisera en djup, genom sekler
nedärvd drift hos svenska folket att bli
ägare till svensk jord. Vi kan ta ett annat
exempel. En prisreglering, som tillkommit
för tider av krig och krigsfara
och för att möta varuknapphet, biter
man sig fast vid åratal efter det att krig,
krigsfara och varuknapphet upphör och
strävar att omskapa den till ett instrument
för en permanent dirigering av näringslivet,
detta därtill på så ömtåliga
och svårbedömliga förhållanden inom
det ekonomiska livet, att man till sist
riskerar, att rena godtycket hos dem
som handhar instrument, blir det normgivande.
Om några dagar får vi här i
kammaren tillfälle att behandla ett omfattande
lagförslag om konkurrensbegränsning,
fastän föregående lag på området
endast är sex, sju år gammal.

Andra utslag av den brinnande ivern
att slå ned på missbruk av friheten har
vi i de olika reglerings- och fullmaktslagarna,
som i många fall, fastän tillskyndarna
erkänner att de inte omedelbart
behövs, likväl bibehålls och nu fyller
kanslihusets vapenhus till trängsel.
Jag behöver inte nämna mer än några
stycken. Det är lagarna om hyresreglering,
byggnadsreglering, räntereglering,
prisutjämningsavgift in. fl.

Man frågar sig ibland, om det i regeringspartiernas
andliga boningar finns
någon nämnvärd plats för frihetens gudinna
annat än vid de stora paradtillfällena.
Då får hon självfallet vara med.
Det förefaller mig som om det till vardag
knappast fanns rum för henne i härbärget.
På sin höjd tycks man unna
henne en Prokrustesbädd.

Jag vill hävda att ett bevarande av friheten
nödvändigt kräver att man inom
vissa rimliga gränser tolererar att människorna
missbrukar den. Går vi in för
att beivra och avskaffa varje missbruk
genom regler och paragrafer, så utlöser
vi en reaktion hos människorna, som blir
kraftigare ju hårdare lagarna är, och
som gör att missbruket och missförhållandena
till nöds försvinner på ett område
men dyker upp på något annat

angränsande och i andra former. Ett
hårt ingripande mot alla missbruk av
friheten kan möjligen förskjuta dem från
ett område till ett annat men knappast
utplåna dem. Men vad den hårda lagstiftningen
säkert gör, det är, att den utplånar
friheten.

Jag tror, herr talman, att lagarnas paragraftecken
bör vara vägvisare och varningstecken
i kanten av de vägar, som
människorna tillåts gå i samhället, och
inte bör omformas till handklovar som
binder människornas händer.

Nu kan man fråga sig: vad skall då
medlet vara för att avlägsna missbruket?
Svaret är mycket enkelt: Det som är
grundval för all sund demokrati, nämligen
uppfostran och åter uppfostran. Det gäller
att lära människorna att rätt bruka
den frihet som blivit dem anförtrodd. Yi
kan självfallet inte tolera alla missbruk,
det måste vi alla vara ense om, men vi
borde begränsa oss till att vända lagarna
mot de svåra fallen. Inom en sådan
måttlig lagstiftnings vidast möjliga ram
bör vi lita på människornas omdöme och
ansvar vid utövandet av den frihet som
blivit dem tillerkänd.

En konsekvens av detta betraktelsesätt
är åt! hårda och snäva lagar, som tillkommit
för säregna förhållanden också
bör slopas, när de utomordentliga förhållandena
försvunnit. Sålunda bör, för
att ta ett exempel, ett organ som priskontrollnämnden
se som sin främsta
uppgift att, sedan krig, krigsfara och varuknapphet
upphört, avskaffa sig själv
och inte söka permanenta sin existens.
Om den det gör, har den inte mycket
sinne för friheten.

Jag vill, herr talman, göra gällande, att
här föreligger en grundväsentligt olika
inställning till ett mycket viktigt samhällsproblem.
Å ena sidan har vi här
en övertro på lagstiftningens möjligheter
att dirigera människorna, vilken ytterst
bottnar i en klentro på människornas
förmåga att bära friheten. Å andra sidan
föreligger en tro på att friheten kan
bevaras endast om människorna inom
en jämförelsevis vid ram fostras att
handha friheten.

Jag vill ett ögonblick, herr talman,

100 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

återkomma till talet om att vi aldrig har
haft något alternativ under de gångna
åren. Detta har delvis bemötts av herr
Ewerlöf, men jag anser att talet kommer
i en ganska pikant dager, om man går
tillbaka och ser vad oppositionen har
krävt och vad regeringen efter hand har
gjort. Vårt fundamentala krav under
åren fram till 1949 var, att riksbanken
skulle sluta att köpa obligationer för att
inte öka tillgången på betalningsmedel i
marknaden och därmed stimulera inflationen.
Vi krävde alltså en restriktiv politik.
Först efter flera år accepterades
detta av regeringen och riksbanken. Sedermera
har vi krävt en fortsatt likviditetsåtstramning
med andra åtgärder —
låt vara med risk av räntestegring, men
åtstramningen var för oss det primära.
Den genomfördes kring årsskiftet 1951—
1952, men först sedan inflationsvågen
hade gått fram över landet. Den låga
räntan var ju då alltjämt helig, och åtstramningen
genomfördes därför med
regleringar. Man måste dock konstatera,
att det inte är oppositionen som har
anslutit sig till regeringspolitiken, utan
det är regeringen som — låt vara dröjande
och åratal för sent — har realiserat
just det krav som rests av oppositionen.

Alltjämt kämpar regeringen tappert
för sin lågränta. Hösten 1951 tog man
ett litet steg uppåt, men just på grund
av att det var begränsat och förklarades
vara definitivt, hade det ingen verkan.
De korta räntorna har däremot efter
hand stigit. Jag blir inte alls förvånad,
om regeringen och riksbanken om ett
par år kapitulerat på den punkten inför
den hårda händelseutvecklingen.
Därmed vore bilden komplett. Redan nu
kan vi emellertid konstatera, att oppositionens
främsta alternativ har efter
hand, låt vara dröjande, accepterats av
regeringen, samtidigt som de naturligtvis
ständigt förklarats vara nonexistenta
eller värdelösa.

Efterlysandet av en hårdare opposition
har inte begränsat sig till den ekomiska
debatten. Vi fick också i den utrikespolitiska
debatten från regeringshåll
höra överlägsna uttalanden om att

oppositionen framförde sina synpunkter
med en sådan tamhet. Jag skall, herr
talman, tillåta mig att framhålla, att om
oppositionen i vissa fall går fram med
en viss hovsamhet i formen, så har detta
en alldeles speciell psykologisk bakgrund.

Det har sedan gammalt rått den uppfattningen
i vårt land, att en person som
sitter vid konungens rådsbord bör åtnjuta
ett allmänt förtroende, och om
allvarliga anmärkningar och hårt klander
riktats mot honom, så har det kunna
hända, att han blivit nödsakad att
träda tillbaka från sin post. Jag tror att
den principen fortfarande tillämpas i
parlamentarismens klassiska land. Hos
oss har den parlamentariska utvecklingen
gått i en något annan riktning. Det
statsråd som blir hårt angripen och
klandrad kan vara alldels säker på att få
sitta kvar. Här tillämpas inte den gamla
förtroendeparlamentarismen, utan en
partisolidaritetens parlamentarism. Den
går helt enkelt ut på att om någon i laget
angripes, skall man särskilt kraftigt slå
vakt om honom.

Det finns i kortspelets värld en term
som lyder: »Utlagt kort ligger». Det förefaller
mig som om en viktig regel i
svensk parlamentarism vore: »Utskällt
statsråd sitter». Ingen sitter säkrare än
han. Ju mer han angripes, desto hårdare
slår man vakt om honom. Men slutar
angreppen har han kommit ut i farozonen.
Jag föreställer mig att statsrådet
Hedlund under de senaste månaderna
med en viss spänning öppnat Svenska
Dagbladet på morgnarna för att förvissa
sig om att Kar de Mumma fortfarande
uppmärksammat honom. Sedan angreppen
i pressen nu avstannat — jag skall inte
alls ingå på frågan om deras berättigande
— gissar jag att det är en fråga om
några månader innan vi får se herr Hedlund
placerad på en landshövdingestol
någonstans i Sverige.

Jag vill nämna, att denna uppfattning
om parlamentarismen återfinnes även
utanför riksdagen. Jag kan anföra ett exempel.
Det kom en dag en herre, som
tydligen var en mycket stor beundrare
av statsrådet Sköld, och sade till oss,

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

101

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

några riksdagsmän ur oppositionen: »Ni
måste skälla mycket mer på herr Sköld!»
— »Ja», sade vi, »vi kritiserar honom
ganska träget». — »Nej, ni måste kritisera
honom mycket, mycket hårdare.
Märker ni inte att han har börjat tröttna?
Går han, får vi säkert någon som
är mycket sämre. Ni måste ''skälla fast’
honom vid taburetten. Och förresten
måste vi ju ha någon duktig karl kvar
i regeringen!»

.lag tror att den återhållsamhet, som
oppositionen understundom ådagalägger,
bör ses mot bakgrunden av dessa mycket
säregna psykologiska förhållanden
inom svensk politik.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid denna punkt av herr Ewerlöf
m. fl. avgivna reservationen.

Herr WEHTJE (li): Herr talman! Jag
skall i första hand uppehålla mig vid
valutafrågan och frågan om konvertibiliteten.

Dessa frågor har ju berörts i flera
olika sammanhang av bankofullmäktige,
av bankoutskottets majoritet och av reservanterna.
Utskottsmajoriteten ger uttryck
åt oro med anledning av valutareservens
utveckling. Det beräknades ju
först att valutareserven skulle minska
med mellan 400 och 500 miljoner kronor.
Vid en senare beräkning har man
kommit till det resultatet, att det kunde
förutses en minskning, begränsad till
300 å 325 miljoner kronor. Skillnaden
är visserligen något hundratal miljoner
kronor, men den är dock inte större än
att den ligger inom gränsen för en felräkning.

Det har sagts här i debatten att det
kanske ännu inte finns anledning att
känna någon starkare oro för detta underskott
i vår bytesbalans under innevarande
år. Vi upplevde ju dock ett tidigare
år en betydande ökning av valutareserven,
och om det nu blir en åderlåtning,
får man väl ta detta med jämnmod.
Men, herr talman, man måste härvid
hålla i minnet att den ökning, som
vi uppnådde under de föregående 12—
18 månaderna, berodde på alldeles ex -

ceptionella förhållanden som det knappast
finns anledning att räkna med kan
komma tillbaka. Vi bör också beakta valutareservens
absoluta omfattning. Den
är dock inte större än att den helt visst
behöver en ytterligare påbyggnad. Därom
är man ju ense.

Bankoutskottets majoritet förutsätter,
att man skall vidtaga lämpliga åtgärder
för att förbättra valutareserven. Vari de
åberopade åtgärderna konkret skulle bestå,
finner jag knappast någon annan
antydan om än tron att en försämrad
likviditet inom näringslivet stimulerar
till större exportansträngningar och försvårar
importen. Det kan ju vara möjligt,
att importen kan hållas tillbaka genom
en kreditåtstramning för importörerna,
men jag tror knappast att exporten
stimuleras genom en motsvarande
åtgärd. Vill företagen stärka sin likviditet
är det väl troligt, att de försöker göra
det på de områden där det är lättast
att vinna avsättning för produkterna,
och det är mycket, inte minst den
statliga budgetpolitiken, som gör det
troligt, att det blir hemmamarknaden
snarare än exportmarknaderna som blir
föremål för försäljningsansträngningarna.

Den linje, som reservanterna anvisar,
synes mig betydligt klarare. De pekar
på nödvändigheten av att stärka exportnäringarna,
de framhåller behovet av att
för det ändamålet ges en absolut prioritet
vare sig det rör sig om investeringar,
om tillgodoseende av kreditbehov eller
andra åtgärder. Även staten bör medverka
och med uppgivande av sina egna
direkta önskemål bereda plats åt exportnäringarnas
behov, speciellt för deras
fortsatta rationalisering och utbyggnad,
produktion och produktivitetsförbättring.

Utskottsmajoriteten har anslutit sig
till samma uppfattning som framförts i
de båda högermotionerna — nr 300 i
första kammaren och nr 374 i andra
kammaren — och som understryks i reservationen,
nämligen att valutareserven
kan komma att utsättas för påfrestningar
i samband med att vissa valutor görs
fritt omväxlingsbara.

102

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Det synes emellertid som om utskottet
tiinkt sig att det är fråga om speciellt
pundets konvertibilitet. Men det gäller
också den tyska marken och andra valutor.
Den schweiziska francen är som
bekant redan fritt växlingsbar. Majoriteten
synes mig ta ganska lätt på denna
sak, när den menar, att påfrestningarna
på vår valuta inte behöver beräknas bli
större än att de kan uthärdas. Det kan
vi naturligtvis hoppas på, men om det
blir så vet vi inte. Det kommer helt
visst an på hur vi själva ordnar det för
oss.

Utskottsmajoriteten utgår också från
att det kan dröja förhållandevis lång tid
innan konvertibilitetsfrågan löses. Även
finansministern tycks luta åt samma
uppfattning, enligt vad som framgår av
ett uttalande i propositionen angående
komplettering av riksstatförslaget. Han
säger däri, att utvecklingen av de internationella
betalningarna inte ger anledning
att se en näraliggande lösning av
dollarknapphetens problem, och att de
särskilda begränsningarna av importen
från dollarområdet inte kan avskaffas
ännu på länge.

Jag törs för min del inte uttala mig
om hur lång vägen är dit och över huvud
taget inte om tidpunkten för eu mera
allmän konvertibilitet. Jag vill framhålla,
att det inte heller i högermotionerna
görs några gissningar om tidpunkten.
Men det är inte huvudsaken.
Vad som sägs är, att målmedvetna ansträngningar
numera, till skillnad mot
tidigare, görs i de viktigaste europeiska
länderna för att nå ett friare, naturligare
och rimligare system för de löpande betalningarna,
och att detta skapar särskilda
risker för andra länder, som inte
gör liknande ansträngningar och verkligen
går in för att stärka sin valutaställning.

Det kan man väl säga, herr talman, att
vårt land inte gör, om vi under den goda
konjunktur, som nu ändå råder, måste
räkna med att i år förlora 300 miljoner
i valutor. Vad kommer då att ske nästa
år‘? Blir det bättre då?

Det är givetvis svårt att bedöma utvecklingen.
Världskonjunkturen befin -

ner sig nu i ett mycket ovisst läge. Vi
kan bara bedöma läget på kort sikt, för
nästa halvår. Redan under den tiden
kan det inträffa en utveckling mot det
sämre. Man försöker ju även ute i världen
att göra viss bedömning av framtidsutsikterna.
Vi har ett alldeles färskt
uttalande från vårt västra grannland.
Norges statsminister förklarade i ett anförande,
som han höll i söndags vid
norska landsorganisationens kongress,
bl. a. följande: »Tiden framför oss är
otrygg och inte utan mörka moln. Många
tecken tyder på att vi står inför ett konjunkturomslag.
Vi får många påminnelser
om att vi lever i en värld där Norge
på många sätt är helt beroende av de
skiftande konjunkturerna och att händelserna
utomlands snabbt kan påverka
läget här hemma.»

Vi måste väl medge att vårt västra
grannland lever under förhållanden som
i stort sett är jämförbara med våra. Vi
bär då all anledning att lägga dessa varningsord
på minnet.

Vi måste också hålla i minnet, att när
det är fråga om förändringar i konjunkturen
sker en förbättring blott så småningom,
medan en försämring kan komma
mycket snabbt. Det kan därför vara
nödvändigt med en helt annan beredskap
för att kunna möta en försämring.
Försummelser eller felbedömningar kan
vålla skador som blir svåra att reparera,
när man går mot en konjunkturförsämring.
Det kan komma att stå oss dyrt,
om vi inte har en fullgod beredskap även
för detta alternativ.

Det har under debatten om våra förhållanden
gång på gång understrukits,
att vad som gör vårt läge osäkert är vår
höga kostnadsnivå. Den beror på utvecklingen
av vår inre ekonomi och vår kronas
värde. Det har emellertid i debatten
förklarats, att våra svårigheter inte
ligger däri att våra priser och vår kostnadsnivå
är för höga, utan däri att vi
möter samma svårigheter som våra konkurrenter
ute på den internationella
marknaden. De olika länderna omgärdar
nämligen sin utrikeshandel med import-
och kreditrestriktioner. Där ligger,
anser man, den verkliga orsaken till att

Onsdagen den 13 mai 1953 em.

Nr 18.

103

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

vi har svårt att sälja våra varor till andra
länder.

Jag medger att det kan ligga något i
denna argumentering, men vi måste då
beakta, att trots dessa förhållanden lyckas
våra konkurrenter ändå ganska bra.
De kommer över dessa hinder, de kan
lämna krediter och göra bytesaffärer,
som vi är urståndsatta att göra. Visserligen
kan våra priser på sätt och vis
redovisas som gynnsamma för vår exportindustri,
men om man tår med i beräkningen
vad det kommer att kosta att
övervinna de antydda försäljningshindren
utomlands, är det ett faktum att våra
priser ligger för högt.

Det har också anförts, att det faktum
att våra orderstockar krymper inte skulle
utgöra något klart tecken på att läget
för vårt land är besvärligare än för
andra länder. Orderstockarna minskas,
har det påpekats, även t. ex. i Tyskland.
Det må så vara. Jag tolkar dock
läget på det sättet att orderstocken hos
våra tyska konkurrenter i väsentlig utsträckning
krymper därigenom att de
kan fullgöra en stor del av sina inneliggande
order. De kan i övrigt fortsätta
med sina försäljningar. Vår orderstock
däremot krymper genom att vi inte kan
sälja i fortsättningen.

Det är, säger man vidare, inget oroande
tecken att vår orderstock krymper,
ty det ger oss en fördel därigenom
att vi kan åtaga oss leveranser på kortare
leveranstid. Det är visserligen sant,
men om vi kommer riktigt i botten, så
är dessa absolut prompta leveranstider
ett ganska svårt onus. Då kan nämligen
tillverkningen inte läggas upp rationellt.
Vi får hoppas att vi inte kommer så
långt ner i botten, att svårigheterna med
en bristande orderstock kommer att bli
en alltför hård belastning.

Jag vill, herr talman, sedan med några
ord belysa konvertibilitetsproblemet
för att söka klargöra det. Frågan är då
vad det finns för anledning att se på
läget annorlunda än majoriteten och finansministern
gjort. Det finns mycket
som talar för att dollarknappheten så
långt ifrån att avtaga kommer att förbli
lika stor eller att skärpas, och detta är

just det som inger oro. Balans i betalningarna
med dollarländerna måste
åstadkommas i vilket fall som helst, och
det är mycket möjligt, att det kommer
att bli på en sänkt nivå i varuutbyteskvantitet
eller i priser eller bådadera.
Det betyder detsamma som att trycket
nedåt på de internationella priserna
kommer att fortsätta och att konkurrensen
kommer att hårdna.

Det finns en uppfattning som vill göra
gällande, att de europeiska länderna inte
kan få balans i sina betalningar med
dollarområdet, främst Förenta staterna,
och därför måste ha ekonomisk hjälp
därifrån. Vad vi emellertid nu måste
räkna med är att det kanske ej blir någon
fortsatt dollarhjälp, i varje fall inte
i formen av ett rent valutastöd. Jag bortser
därvid från rustningshjälpen i olika
former till atlantpaktsländerna. I hela
denna fråga om konvertibiliteten är det
nämligen dollarhjälpen som är avgörande.
Ur amerikansk synpunkt — och det
är ju amerikanarna, som står för dollarhjälpen
— bedöms frågan om balansen
i betalningarna förmodligen något annorlunda
än vi gärna vill göra. Jag skulle
tro, att man därvid i Amerika söker
klara ut, hur det förhåller sig i faktiska
siffror med betalningsbalansen och med
ledning därav drar sina slutsatser och
fattar sina beslut.

Under föregående år, alltså 1952, ökade
länderna utanför Förenta staterna sina
guld- och dollartillgångar med icke
mindre än 1 400 miljoner dollar. Konjunkturinstitutet
säger i sin rapport, att
det rör sig om 1—1,5 miljard dollar och
vågar sig till och med på att spå ett liknande
resultat i år. Hur det blir i år,
vet vi dock inte någonting om. Den under
1952 inträffade ökningen är för
västeuropeiska kontinenten inte mindre
än 1 250 miljoner dollar. England och
sterlingområdet förlorade fram till våren
1952 betydande belopp i dollarvaluta.
Under den följande sommaren inträdde
ett jämviktsläge. Under hösten
började sedan en stegring, som var stor
nog att höja den engelska dollarbehållningen
med 20 procent över läget vid
tolvmånadersperiodens början, och man

104 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

uppnådde den betydande ökning, som
redovisas i den nyligen avlämnade propositionen.

Sveriges insatser i det sammanhanget
är långt ifrån lysande. Endast tack vare
ett överskott under första kvartalet 1952
kunde vi bidraga med ett femtiotal miljoner
dollar.

Den nyssnämnda ökningen av 1 400
miljoner dollar förklaras av att Amerika,
bortsett från rustningshjälp, gav
2 300 miljoner såsom valutastöd och privat
investerade 800 miljoner dollar
utomlands. Det var sålunda endast 900
miljoner som fattades för att betalningarna
skulle ha varit i balans år 1952, om
de utländska guld- och dollarreserverna
inte ökats och långtidsinvesteringarna
borträknas. Man kan förstå, om beloppet
900 miljoner dollar i amerikanska
ögon inte förefaller vara ett alltför överväldigande
problem att klara av för hela
världen utanför Förenta staterna.

När man skall bedöma denna fråga
bör man också ha klart för sig, hur tillgångarna
av guld och dollar fördelar sig
mellan Amerika och övriga länder. Förenta
staterna har i runt tal 23 miljarder
dollar i rent guld och 1 miljard i utländska
valutor, medan den övriga världen,
inklusive internationella fonden
och internationella banken, har 13 miljarder
i guld och 11 miljarder i dollar,
vilka senare kan omvandlas till guld.
Förhållandet skulle alltså teoretiskt kunna
bli, att det fanns dubbelt så mycket
guld i den övriga världen som i Förenta
staterna. Även detta faktum gör det fullt
förståeligt, om amerikanarna nu skulle
finna det rimligt att de övriga länderna
utnyttjar sina tillgångar i Förenta staterna
i stället för att hemställa om dollarhjälp.

Kanske kan dessa fakta bidra till att
klara upp de problem, som ligger bakom
den alltmer aktuella konvertibilitetsfrågan.
Jag skulle för min del tro, att amerikanarna
kommer att fordra, att konvertibilitetens
återställande skall gå
hand i hand med avskaffandet av diskrimineringarna,
eftersom de knappast torde
tillåta att tillgångarna på utländska
betalningsmedel ökas med direkta reg -

leringar. Dollarhjälpen torde vara på
avskrivning för att inom en viss tid vara
helt borta, och då måste betalningarna
balanseras med vad andra länder kan
intjäna i dollar. Skulle man därvid försöka
att upprätthålla nuvarande diskrimineringar,
får man nog räkna med betydande
risker för att dessa kan komma
att besvaras med krav på vidgade
protektionistiska åtgärder i Förenta staterna.
Redan nu är tendenserna åt det
hållet påtagliga. Slutresultatet av allt
detta kan därför mycket väl bli, såsom
jag nyss sade, att världshandelns värde
sjunker genom minskad omsatt kvantitet
och sjunkande priser med en allmän
utveckling i depressiv riktning som
följd.

Det är klart, och det är det som sagts
i de ifrågavarande motionerna, att Sverige
med sitt stora beroende av utrikeshandeln
kan komma att vid en sådan
utveckling råka i svårigheter, som blir
onödigt stora på grund av en alltför svag
valutaställning, och jag tror att det i
grund och botten inte är någon, som
vill bestrida detta.

Naturligtvis får vi inte utgå ifrån att
de stora länderna inte skulle inse de
risker som hotar. Klara uttalanden föreligger
ju om att man energiskt tänker
bekämpa en utveckling mot depression
och krympande världshandel. Målet för
alla ansträngningar på det internationella
planet är ju att få till stånd en vidgad
internationell handel och stigande
produktion. Alla borde också vara medvetna
om att diskrimineringar är lika
stora hinder härför som tullar. Frågan
är följaktligen, vad som kommer att
hända när dollarhjälpen upphör. Skall
världen falla tillbaka i bilateralism och
regleringar av allsköns slag? Eller skall
man söka sig fram på friare vägar?

Jag tror att man gör klokt i att räkna
med de möjligheter, som friare marknader
och friare betalningar ger. Utvecklingen
hittills pekar åt det hållet,
och vi gjorde helt visst klokt i att också
i vårt land söka oss fram den vägen.
Vi måste anpassa oss till de nya förhållanden,
som håller på att växa fram
i en allt snabbare takt. Vi kan bara se

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

105

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

på vad som sker på de internationella
råvarumarknaderna, när de engelska
varubörserna åter öppnats och samtidigt
priserna på de varor, som man där
handlar med, gått ned markant. Vi vet
inte, om inte hel- och halvfabrikat av
olika slag kommer att följa efter; det
är mycket sannolikt att vi får se en liknande
utveckling där. Konkurrensen
mellan företagen blir då ofrånkomligen
hårdare, och för vårt näringsliv tränger
sig därmed frågan om en anpassning av
kostnaderna på nytt fram med växande
styrka.

Frågan är blott, på vilket sätt den
nya situationen skall mötas. Klart är, att
det bästa vore om vi kunde höja näringslivets
produktivitet fortare än det
kan ske utomlands. Vår export skulle
därigenom kunna behålla och skjuta
fram sina positioner, och hemmamarknadsproduktionen
skulle kunna avvisa
den främmande konkurrensen.

Men jag måste fråga: Vad har under
de gångna åren gjorts för att förbättra
våra produktionsbetingelser? Nog har
näringslivet försökt att genom investeringar
och rationaliseringar förbättra
och öka produktionen, och mycket har
därvidlag uträttats, men hela tiden har
det hetat att inflationen kommit från
företagens vinstkonjunktur. Åtgärderna
mot inflationen bär därför främst inriktats
mot företagens investeringar,
som så kraftigt bidragit till att höja
produktiviteten; dem har man gått in
för att hålla tillbaka. Byggnadsregleringens
uppgift har varit att hindra nya industriinvesteringar,
investeringsavgiften
skulle fördyra dem och genom den extra
belastningen hindra och försvåra dem.
Elskatten har borttagits för konsumtionen,
men bibehållits som en belastning
av produktionen. Begränsningarna
i rätten till fri avskrivning på inventarier
och i rätten till fri lagernedskrivning
har verkat i samma riktning och
medfört en höjning av företagens skatteutgifter.
Kreditåtstramningen har
främst riktat sin udd mot företagen, och
turordningen för att erhålla obligationslån
är ju till för att hålla tillbaka låneefterfrågan
på dessa. Kredit- och ränte -

regleringen har gjort krediterna dyrare
för företagen. Det är som synes en lång
lista på åtgärder, som uteslutande riktar
sig mot produktionen.

Jag skall inte närmare gå in på alla
dessa åtgärder. Två har emellertid alldeles
särskilt diskuterats, och jag skall
därför ägna några ord åt dem.

Här har sagts att byggnadsregleringen
inte kan avskaffas under nuvarande förhållanden.
Ändå är det ju en utomordentligt
liten sektor av samtliga våra
investeringar som uteslutande beror på
detta licenstvång, inte mer än omkring
10 procent. Och investeringskommittén
har i sitt nyligen avgivna betänkande
klart sagt ifrån att investeringarna mycket
väl kan hållas inom önskad ram på
annat sätt än med den fysiska kontroll
som byggnadsreglering innebär.

Investeringsavgiften har också varit
föremål för långa utläggningar. Herr
Lange nämnde, att man inte kunde tänka
sig att slopa den inför sommaren, då
det var fara värt att den expansiva politiken
skulle framkalla en översysselsättning
i sommar. Jag skulle vilja fråga:
Var finns en sådan expansiv tendens?
Man kan inte gärna säga att företagen
bedriver en expansiv politik på investeringsområdet.
Jag tror att det var den
sista konjunkturrapporten som konstaterade,
att industriens investeringsönskemål
begränsats i sådan utsträckning, att
de praktiskt taget faller inom den ram
som man kunde tänka sig. Det har visat
sig att investeringsviljan gått tillbaka
med mellan 20 och 25 procent. Till yttermera
visso har inte heller de beviljade
investeringarna i sin helhet kommit
till utförande, utan även där föll mellan
20 och 25 procent bort.

Nu är det väl i stället på det viset, att
den expansiva politiken bedrives på annat
håll. Det är väl statens och kommunernas
investeringar som kan vara utmätta
i för stor omfattning. Bostadsbyggandet
ligger också inom samma sektor.
Det torde väl bli där, som den erforderliga
återhållsamheten får iakttagas. Jag
har förut framhållit, att investeringsavgiften
inte verkar annat än kostnadsförhöjande,
och därför bör den slopas. Det

106

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

är väl ändå klart att under nuvarande
förhållanden, med den åtstramning som
här i landet blivit genomförd på penningmarknaden,
kommer inga andra investeringar
till utförande än de, som är
av största angelägenhetsgrad. När det,
som finansministern har sagt, förhåller
sig så, att effekten av investeringsavgiften
försvagas, allteftersom tiden lider,
och försvinner med utgången av året,
kan man väl lika gärna slopa den på
en gång..

Som exempel på hur betungande och
orimligt investeringsavgiften kan verka
vill jag redovisa några fall jag funnit.

Det gäller investeringar av stor samhällelig
betydelse. För ett entreprenadföretag,
som har möjlighet att få betydande
entreprenader, kommer investeringsavgiften
att medföra en betydande
kostnadshöjning genom att de maskiner,
som måste anskaffas, blir avgiftsbelagda.
Maskinerna måste anskaffas omedelbart,
arbetet skall nämligen igångsättas
på en gång. — Vi har ett annat företag,
som har en betydelsefull uppgift för förbilligande
av bostadsbyggandet. Det måste
förnya sin maskinpark, och denna åtgärd
kan inte uppskjutas. Ytterligare
exempel skulle helt visst kunna lämnas,
men jag skall avstå därifrån. De nämnda
är säkert till fyllest.

I detta sammanhang skulle jag vilja
svara herr Lange på en fråga som han
framställde, nämligen vilka investeringar
man skulle kunna skjuta på framtiden,
bostadsbyggande, försvarsbyggen,
skolor eller sjukhus. Det är ju omöjligt
att ange exakt, men så länge vi har byggnadsregleringen,
så får man väl avgöra
angelägenhetsgraden och döma efter
den. Vad som skall komma till utförande
omedelbart får väl bedömas från olika
utgångspunkter. Det är ju inte fråga
om ett definitivt slopande, utan det är
fråga om ett uppskov på ett halvår eller
på ett år, och det tål helt visst många av
de objekt som nu släppts fram. Ena
gången kan det vara samlingslokaler, en
annan gång ett vägbygge, i ett tredje
fall kan det vara ett kontorsbygge och i
ett fjärde fall en teaterbyggnad. Vi har
för våra företag fått byggnadstillstånd,

m. m.

som vi måst lämna tillbaka, därför att
vi inte ansett oss ha råd att under nuvarande
förhållanden använda dem. Det
tror jag man får tänka sig blivit fallet
på många håll, när man gått in för en
prövning med hänsyn till samhällsnyttan
och samhällsintresset.

Jag skall, herr talman, sluta med att
instämma i yrkandet om bifall till herr
Ewerlöfs m. fl. reservation.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall bara ge några repliker till de
föregående talarna. Jag föreställer mig,
att det efter de mycket långa tal som
vi fått lyssna till, kan vara tacknämligt
att jag är en smula kortfattad.

Jag skulle först vilja säga till herr
Ewerlöf, att det kanske inte har varit
så lyckligt att, som bankoutskottet tänkt
sig, försöka sammanföra både dechargen
och frågan om direktiven för riksbanken
till samma diskussion. Det är nämligen
på det sättet, att man bättre kan bedöma
läget i framtiden, ju närmare framtiden
man är, och det har alltid varit en strävan
att förlägga sådana avgöranden så
sent under riksdagen som möjligt. Efter
det har vi anpassat vår proposition om
komplettering av riksstaten och överlämnandet
av konjunkturrapporten. Nu
har det blivit så i år, att bankoutskottet
har redovisat sitt material här utan
att ha tagit del av det material, som från
finansdepartementets och konjunkturinstitutets
sida lagts fram. Jag vill bara
säga att man kanske ändå kan ha olika
meningar om tillvägagångssättet.

I den diskussion det gäller här i dag
har jag inte anledning att yttra mig så
mycket, ty herr Lange har redan sagt
vad som i det avseendet behövde sägas.
Det är klart att jag känner mig en smula
pikerad av den admonition, som herr
Ewerlöf riktade till herr Lange. Jag
skulle för min del tro att sakligheten i
hans anförande nog låg över genomsnittet
även av vad som serveras i riksdagen,
och jag skulle tro att herr Ewerlöf
inom sin egen krets nog kan finna exempel
på sätt att tala, som kanske inte alls
når upp till den standard, som det an -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

107

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

förande herr Lange här höll. Men jag
känner igen den där kritiken. Likadant
var det för nära trettio år sedan, när
jag försökte tala såsom statssekreterare.
Äldre herrar, som var f. d. statsråd, försökte
också då att sätta sig på mig, och
sådant tycker jag är en ganska felaktig
taktik -- det är inte säkert att det leder
till resultat.

När herr Nordenson säger att herr
Lange förväxlat datum och trott det vara
den 1 mai i stället för den 13, undrar
jag'', om inte herr Nordenson också förväxlat
datum och tror att han talar på
vårfesten i Uppsala i stället för i en
ekonomisk debatt här i riksdagen. Jag
anser att man bör vara en smula måttlig
i sina anmärkningar mot andra.

Herr Ewerlöf sade till mig, att när jag
en gång lade fram propositionen om ränteregleringslagen,
hade jag sagt att man
icke på längre sikt kunde reglera räntan
utan att ta hänsyn till läget på penningmarknaden.
Nu förhåller det sig på
det sättet, att vi inte har gjort någon
räntereglering. När de räntesatser, vi nu
har, fastslogs efter överenskommelse
med försäkringsbolagen, ansåg man att
de ungefärligen täckte marknadsräntan.
Sedan kan det naturligtvis bli frågan,
om man träffade precis rätt med en ränta
på 373 för guldkantade papper, 3,75
för kraftverkslån och 4 för industrilån.
Det kan hända att där blivit en spänning
som inte är riktig. Den kan lösas
på många sätt. Den kan inte bara lösas
på det sättet, som utskottet tänker sig,
alltså antingen i form av en allmän räntehöjning
eller en expansiv kreditpolitik,
utan den kan ju också lösas därigenom,
att man justerar ner industri- och
kraftverkslåneräntorna, eller lösas genom
att man preciserar avtalet litet mer.
Men det blir en helt annan sak, om man
går över till reservationens linje, som
ju närmast kan beskrivas så, att man
skulle täcka de allmänna behoven av lånemedel
via obligationslån och erbjuda
kapitalägarna en räntesats som gör att
de sätter obligationsutlåning i prioritet,
så att pengarna strömmar över åt den
kanten. Det ligger ju i sakens natur att
beroende på den storlek av långfristig

upplåning, som man då vill eftersträva,
marknadsräntan blir olika, och ju mer
jag vill låna på detta sätt, desto mer stiden
den långa räntan. Då kommer man
in på två alternativ. Det ena är att räntan
då bli så hög för den statliga upplåningen
och för kommunernas upplåning,
att det inte längre är möjligt att
göra offentliga investeringar i samma
omfattning som nu, inte bygga bostäder,
sjukhus och skolor i samma utsträckning
som nu.

Det är klart att då bär väl en person
som herr Wehtje vunnit sitt syfte — då
har han fått en begränsning av de offentliga
investeringarna och då kan industrien
få mer av de tillgängliga medlen.
Men det skulle också kunna tänkas,
att staten går den andra vägen — det
har inte saknats antydningar om sympati
för den linjen även på folkpartihåll
— nämligen att man i så fall subventionerade
och att staten, eftersom
den har beskattningsrätt, betalade räntehöjningen.
Vad blir då följden? Jo,
följden blir att affärsbankerna tömmes
på likvida medel och att det blir minddc
för det enskilda näringslivet att låna.
Då har man i stället kommit i en rent
motsatt situation och har försvårat för
det enskilda näringslivet att få låna och
inte tvärtom. Vill man alltså — det är
ju helt och hållet beroende på den inställning
man har till omfattningen av
de offentliga investeringarna — skära
ned bostadsbyggandet, skära ned byggandet
av skolor och sjukhus, kan man
gå den väg som reservanterna här vill
gå. Men jag tycker, uppriktigt sagt, att
det väl skulle vara lättare att åstadkomma
en begränsning av de offentliga investeringarna,
om riksdagen i så fall
bestämde sig för att inte bevilja pengar
till dessa investeringar. Det vore väl lättare
att skapa en begränsning på det
sättet än att gå omvägen med en räntehöjning,
som, hur man än vill resonera,
i det nuvarande läget skulle skapa en
kostnadsstegring i form av höjda levnadskostnader
och ett hårdare tryck på
lönemarknaden — en situation som vi
säkerligen inte önska.

Då säger man, särskilt från herr Ewer -

108 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

iöfs sida att med den finansieringsmetod
vi har, skapar vi på det sättet en
kreditexpansion, och han menade att
den utlåning på korta papper, som sker
från affärsbankerna till riksgäldskontoret,
då riksgäldskontoret får hand om
bankernas likvida medel, är av samma
natur, som om riksbanken betalade ut
pengar direkt. Man skapar en kreditexpansion
och sätter i omlopp för mycket
pengar, man sprider köpkraft. Jag vill
inte för min del förneka, att rent teoretiskt
kan man ju tänka sig detta. Men
det läget uppstår, om det allmänna under
statens ledning använder mera pengar
för investeringar än vad vi har reala
resurser att genomföra investeringar för.
Yi kan till och med förenkla detta resonemang
genom att säga, att om vi på
den vägen ger ut så mycket pengar, att
vi skapar större efterfrågan på arbetskraft
än det finnes tillgång till, så är
det klart att vi skapar en kreditexpansion,
som leder till inflation.

Men jag frågar: Är det nödvändigt att
gå över en räntestegring för att hindra
detta? Det ligger ju i statens hand att se
till, att de offentliga investeringarna inte
blir större än att våra reala resurser
räcker till för dem, och om inte det sker,
uppstår inte de följderna av den finansieringsmetoden
som herr Ewerlöf fruktar.
Därför kan man kanske rikta den
uppmaningen till herr Ewerlöf, att här
vänta litet och se, hur det kommer att
bli.

Men här kommer vi in på frågan, om
vi kan göra någonting för att upprätthålla
vår valutareserv. Som herr Lange
tidigare sagt, berodde den minskning i
valutareserven, som 1951 ägde rum i
t. ex. England och Danmark, på en försämring
av terms of trade, medan vi
vid den tiden fick en förbättring, som
ökade vår reserv. Nu bär våra terms of
trade försämrats, vilket lett till att vår
valutareserv nu sakta minskats. I Danmark
och England har man fått förbättrade
terms of trade, och därför har valutareserven
där stigit.

Det är klart att jag till fullo inser betydelsen
av att vi har en så stor valutareserv
som möjligt, och jag vill gärna

göra vad som kan göras för att förbättra
den, men jag vill inte för att åstadkomma
detta skapa en depression inom landet
som lamslår hela näringslivet.

Ja, vad vill man då att vi skall göra
för att förbättra våra terms of trade?
Här har man nu ifrån reservanternas
sida som det praktiskt taget enda saliggörande
framfört en höjning av räntan.
Det finns i den nya konjunkturrapporten
liksom det finns i ett otal engelska
tidningar och tidskrifter redogörelser
för hur den ökning i den engelska valutareserven
under sista året, som nu är
ett faktum, har åstadkommits, och det
har visat sig, att där har importregleringen
varit den enda av regeringen vidtagna
åtgärden som har haft en sådan
effekt. Huvuddelen av förbättringen faller
på de förbättrade terms of trade. Vi
kan alltså med det exemplet för ögonen
slå fast, alt en räntehöjning icke ökar
valutareserven, och vi kan slå fast, att
en importreglering kommer att öka valutareserven.
Skall vi tillgripa en importreglering?
Jag tror att vi vill försöka
ha vår fria utrikeshandel så länge
det är möjligt, och jag vill bara säga,
att då finns det inte några universalmedel
som vi kan tillämpa. Det är klart
att vad som här skulle kunna betyda någonting,
det är, om vi kunde öka vår
export, och här kommer no det resonemang
in, som jag hållit på att diskutera
hela dagen i andra kammaren men som
vi inte kommit överens om i alla fall.
Man säger, att det är kostnaderna som
gör att vi inte kan exportera. Jag säger:
Det är inte så.

Det är inte så, att kostnadsläget i dag
är den återhållande kraften. Vad som
hindrar oss från att öka vår export i
större omfattning är andra länders valutasvårigheter.
Jag har haft många
sammanträden och samtal om denna
sak, och jag säger bara till herr Wehtje:
Jag vet inte, om herr Wehtje var med
den gången, då vi diskuterade järn- och
metallmanufakturindustriens läge, men
då kom det klart fram, att exportsvårigheterna
inte berodde på priserna, utan
på den kvotering av importen som länderna
i främre Orienten hade genom -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

109

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

fört. Det är inte så lätt att klättra över
de valutarestriktioner och importregleringar
som finns i hela världen. Kom
ihåg att England förlorade 6 procent av
sin exportvolym i fjol, trots den politik
som där förts och som man ifrån den
svenska oppositionens sida anser vara
så betydelsefull! Vi här i Sverige tappade
också en del av exportvolymen.
Varför har då England fått en ökning
av valutareserven och vi en minskning?
Uteslutande på grund av att England har
fått bättre terms of trade, medan vi har
fått sämre.

Nu håller det emellertid på att ske en
utjämning. Visserligen hörde jag någon
av de föregående talarna säga att den
omständigheten, att vi nu beräknar att
minskningen i valutareserven inte blir
425 miljoner kronor utan 300, kan ligga
inom felmarginalen — ja, det kan allting
göra på detta ovissa område — men jag
vill fråga: Varför har de ansvariga myndigheterna
kunnat räkna sig fram till
detta? Jo, helt enkelt därför att det har
blivit en förbättring av våra terms of
trade. Exportpriserna har stabiliserat
sig, och importpriserna är fortfarande
i fallande. Det är ju alltid på det sättet,
att om ett land kan upprätthålla en
inre balans, så blir det en utjämning
även av den yttre balansen. Vi skall för
vår del eftersträva att upprätthålla denna
inre balans.

Herr Wehtje har sagt en del hel om
hurusom andra länder klarar sig mycket
bättre än vårt land. Jag säger bara:
Det är inte på det sättet. Jag har fått
upplysningar från många håll och fått
mycket material som gör, att jag kan
säga att i stort sett är det samma konjunkturbild
man möter i andra länder.
Jag skall gärna medge att när det gäller
Schweiz ligger det till på ett annat sätt.
Schweizarna har ju bland annat sin stora
export av ur på dollarmarknaderna
som de alltid har haft, som är deras
ögonsten och som i viss mån ger dem
en särskild ställning.

Jag tycker visst inte att det är bra att
vår valutareserv minskar. Det är klart
att vi skall göra vad vi kan för att
minskningen skall förbytas i en ökning.

Jag vill bara säga att de recept, som i
det avseendet läggs fram i reservationen,
icke har övertygat mig att man på
det sättet kommer fram till ett förbättrat
läge. Det är klart att det har en
ofantlig betydelse för oss vilken valutareserv
vi har den dagen, när konvertibiliteten
kan bli aktuell. Det dröjer sin
tid. Jag skall inte gå in på att diskutera
detta, jag skall inte uppta en diskussion
med herr Wehtje om den frågan.
Jag vill bara säga: Det blir ingen konvertibilitet
på annat sätt än att ett antal
länder i Europa kommer överens om
att gemensamt våga språnget. Det ligger
i sakens natur att en sådan konvertibilitet
kommer att skapas under överläggningar,
där det tages hänsyn till olika
länders möjligheter.

Det är väl ändå inte obekant för denna
kammares ledamöter, att bland de
länder, som kan komma i fråga, hör
vårt land icke till de sämre i fråga om
resurser. Vad andra länder kan vara
med om kan säkert också vi vara med
om. Jag för min del har den uppfattningen,
att när denna möjlighet kommer
skall vi vara med. Det är så rätt som
alla säger, att för ett land, där näringslivet
har sådan struktur som i Sverige,
är konvertibiliteten en viktig sak. För
oss är utrikeshandeln alltid av stor betydelse,
och ju friare den kan vara, desto
bättre.

Jag vill sluta med att säga, att på kort
sikt har vi väl att vänta en översysselsättning
under den kommande sommaren,
vilket naturligtvis — såsom någon har
sagt här förut — beror på att vi fortfarande
har högkonjunktur. Under den
bästa säsongen i en högkonjunktur finns
det alltid risk för översysselsättning, och
det går inte att säga: »Huvudsaken för
oss är att vi har ett hyggligt medeltal i
sysselsättningen, vi kan ha låg sysselsättning
på vintern och översysselsättning på
sommaren.» Så kan man inte resonera. Vi
måste hålla oss inom ramen för våra
resurser även på sommaren, och det gör
att vi under den närmaste sommaren
behöver ha en stramare politik än den
som vi med all sannolikhet behöver längre
fram, ty på något längre sikt är det

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

ganska uppenbart, att vi kan komma att
möta en period med mindre högt uppdriven
ekonomisk verksamhet. Vi måste
vara på vår vakt och se upp för både
inflationstendenser och depressiva tendenser.
För att vi skall kunna göra detta
får vi ha en beredskap, och hörnstenarna
i den måste vara en stram kreditpolitik
och en balanserad budget.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle: Herr
talman!

I mitt förra anförande framhöll jag,
att vi här i landet levde i en tämligen
god konjunktur. Men vi har inte längre
någon överkonjunktur, och om vi i vissa
avseenden eller på visst håll synes följa
en alltför expansiv linje, så är det i varje
fall ej inom näringslivet. Det är inte den
enskilda företagsamheten, som arbetar
efter en sådan linje, utan det allmänna.
Därför kan vi på andra vägar nå den
balans som vi vill ha. Det behövs inte
genom räntereglering, utan det kan ske
genom beslut om en annan inriktning
av statens investeringspolitik. Därmed
kommer flera frågor att finna en naturlig
lösning, och jag vill uttala den
förhoppningen att regeringen kommer
att beakta detta.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Min
vän på värmlandsbänken, herr Werner,
är mycket svår att tillfredsställa. Vare
sig jag kritiserar honom eller jag berömmer
honom, är han lika missnöjd.

Herr Werner poängterade i sitt anförande,
att han inte var beredd att ta
ansvaret för vad som har skett på den
ekonomiska fronten här i landet före
den 1 oktober 1951 — vad som skedde
före den tidpunkten får socialdemokraterna
ensamma bära ansvaret för. Herr
Werner är därför inte ansvarig för elskatten
av år 1951; däremot ställer sig
han själv neutral och hans partivänner
sympatiska gentemot samma elskatt 1953,
när den rakt inte behövs.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att polemisera emot min vän herr Werner,
utan jag begärde ordet, när stats -

sekreterare Lange hade hållit på en
stund. Herr Lange började sitt anförande
med att säga, att vårt ekonomiska läge
för närvarande är stabilt. Vi har en god
konjunktur, dock ej överkonjunktur, sade
han. Men nu fick vi höra av herr
Langes förman, finansministern, att vi
fortfarande har högkonjunktur. Jag ställer
mig då den frågan: Vad är sanning?
Den ekonomiska politiken måste väl lämpa
sig efter det förhandenvarande läget.
Finansministern säger, att vi har högkonjunktur,
hans statssekreterare säger,
att vi inte har det. Splittringen i regeringen
ekonomiska politik torde i denna
motsättning finna sin förklaring.

Herr Lange är ny här i kammaren,
och vi må därför låta honom, om han
kom med en del överord. Han har
kanske lyssnat litet mera i andra kammaren
än i denna och fogat sig därefter.

Han menade, att återgången till ett
mera normalt ekonomiskt klimat inte
beror på några åtgärder från oppositionspartiernas
sida. Tvärtom har övergången
till ett mera normalt ekonomiskt klimat
skett under våldsamt motstånd ifrån
högerns och, han nämnde det alldeles
speciellt, folkpartiets sida. Men i det
sammanhanget glömde herr Lange en
sak. Han påpekade ju själv den vikt som
måste tillmätas kreditrestriktionerna för
att vi har kommit in i mera lugna ekonomiska
fåror. Då vill jag erinra herr
Lange om att vi från folkpartiets sida
under ett par års tid energiskt påyrkade
kreditrestriktioner utan att möta något
som helst gehör ifrån finansdepartementets
håll. Kreditåtstramningen kom
för sent. Hade den satt in tidigare, hade
säkert inte engångsinflationen behövt ha
en så våldsamt förödande effekt som
den haft här i vårt land, där den berövat
spararna, särskilt småsparare med fasta
placeringar, ett belopp på fem, sex miljarder.

Jag skall inte gå in på det försvar som
herr Lange i övrigt lämnade för regeringens
ekonomiska politik, men jag vill
erinra honom om att när investeringsskatten
först genomfördes och sedan investeringsavgiften,
mötte dessa skatteformer
i princip inget motstånd från vår

Onsdagen den 13 mai 1953 em.

Nr 18.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

sida. Här har tydligen herr Lange ingenting
lärt, men — i motsats till bourbonerna
— nästan allting glömt.

Han talade också om konjunkturskatten.
Ja, jag skall inte nu ta upp frågan
om konjunkturskatten, ty det är ju en
ganska bedrövlig historia. Jag vill bara
påminna herr Lange om att den konjunkturskatt,
som vi pläderade för hösten
1951, siktade framåt, och vad vi
motsatte oss i regeringens förslag var en
konjunkturskatt som skulle få retroaktiv
verkan. Men, sade talesmannen för finansdepartementet,
det är viktigare att
tala om framtiden än om det förflutna,
och det vill jag hålla med honom om.

Det är viktigare att tala om framtiden,
och framtiden ter sig verkligen inte så
vidare ljus för vårt. land i ekonomiskt
avseende. Visserligen är det sant att konjunkturinstitutet
har kunnat räkna fram,
att valutautströmningen, som vid riksdagens
början beräknats bli 425 miljoner
kronor, nu bara skulle uppgå till 300
miljoner. Men detta är ju en högst avsevärd
avtappning av den relativt ringa
valutareserv som vi har.

I det sammanhanget skulle jag vilja
uttala mina tvivel om finansministerns
och även statssekreterare Langes energiska
framhävande av att valutareservens
fluktuationer uteslutande skulle
bero på fluktuationerna i våra terms of
trade ute på världsmarknaden. Så enkel
är nog inte saken. Ty om man ser på
vår valutareservs öden alltifrån slutet
av år 1945, då den uppnådde sitt maximum,
så finner man att det skedde en
uttömning av den även i en situation,
då våra handelsförbindelser utåt var
gynnsamma. Vi har nog här att räkna
med en kombination av terms of trade
och det kostnadsläge som råder inom
industrien. Och i det sammanhanget
kommer jag in på frågan om de skattepålagor,
som speciellt belastar industrien:
elskatten och investeringsavgiften.
När vi nu, såsom alla våra exportörer
vittnar om, har svårt att hävda oss på
världsmarknaden på grund av vårt höga
kostnadsläge och då en sänkning av lönerna
inte är tänkbar, borde man väl
befria industrien ifrån alla de extra be -

lastningar, varmed den för närvarande
betungas. Talaren sade att vårt lands
ekonomiska utveckling efter Koreakrigets
utbrott inte varit sämre än andra
länders. Jag vill med anledning av det
ställa den frågan: Hur många länder är
det som sedan år 1948 har fått en prisstegring,
inklusive skatt, på omkring 40
procent såsom vi här hemma? Det torde
endast vara sådana länder som Frankrike
och Finland, som har varit i färd med
att fullkomligt ödelägga sin valuta. Inga
andra länder, som hållit sig något så
när flytande, har nått den kostnadsstegring
som vi har råkat ut för.

Nu säges det från regeringshåll att det
är lättsinnigt att kräva borttagande av
regleringarna — byggnadsregleringen,
investeringsavgiften, begränsningen i den
fria avskrivningsrätten, priskontrollen
med mera sådant. Men samtidigt hoppas
finansministern att vår internationella
handel skall få arbeta under så fria förhållanden
som möjligt. Jag efterlyser
konsekvensen i dessa båda uttalanden.

Det har sagts gång på gång här i dag,
att det enda alternativ, som vi från folkpartiets
sida har att komma med, är
högre ränta. Vi har icke yrkat på högre
ränta utan på en rörlig ränta, anpassad
efter det varierande läget. Alla vet, hur
förhållandena gesaltat sig på den svenska
lånemarknaden i år. De kommunallån,
som har emitterats till 3,5 procents
förräntning, har varit mycket svåra att
placera på marknaden och har endast
kunnat placeras efter påtryckningar från
statens sida. Samtidigt har lån, som emitterats
till 3 3/4 procent, alltså till en
kvarts procent högre ränta, men med
svagare säkerheter, ögonblickligen funnit
sin placering. Erfarenheten från lånemarknaden
i år har visat, att det bara
behövs en räntestegring på en kvarts
procent för att man skall få utslag i riktig
riktning. I andra länder, där man har
gått in för en rörlig räntepolitik, har
man fått en så gynnsam effekt gentemot
spararna, att man där redan kunnat
återgå till en lägre räntesats.

Varför skall man bara tala om en hel
procents stegring? RLF beräknar att en
räntestegring med en procent skulle be -

112

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

tyda en prisökning på jordbrukets produkter
med 100 miljoner kronor, men det
innebär ju att en räntehöjning med en
kvarts procent bara skulle betyda en
prisökning med 25 miljoner kronor.

En variabel ränta, säger statssekreterare
Lange, skulle torpedera stabiliteten
i vårt ekonomiska liv. Varför har inte
denna olycka inträffat i andra länder,
som arbetat med rörlig ränta? Tvärtom
har man där ernått en fastare stabilitet
än vad vi gjort här hemma.

Av finansministerns anförande — eller
det kanske var något annat inlägg,
jag minns inte riktigt — framgick att
lånemarknaden i år vållar vederbörande
bekymmer. Det gäller att placera för
statens räkning lån på ett par miljarder
och bortåt lika mycket för den privata
marknaden och för kommunernas räkning.
Jag tror, att om man kunde inge
den svenska allmänheten, de svenska
spararna, en säker förvissning om att
några fler inflationer, vare sig engångsinflationer
eller vad de må kallas, icke
skall uppstå, skulle det inte vara svårt
att placera dessa lån på marknaden.
Men man är tydligen nu bland spararna
osäker inför regeringens hållning gentemot
dem. Det är för övrigt inte att undra
på sedan de berövats omkring 15
miljarder på grund av inflationen, räknat
i nuvarande penningvärde.

Jag har här en redogörelse för hur
sparverksamheten har utvecklats i år.
Det har visat sig, att för den sista månad,
för vilken statistik föreligger, nämligen
för mars månad, har sparkasseinlåningen
hos affärsbankerna sjunkit i
jämförelse med förra året. Samma tendens
till mindre insättningar än i fjol
kan spåras även i fråga om inlåningen
hos sparbankerna. Hos postsparbanken
uppgick insättningsöverskottet för mars
endast till 7 miljoner kronor i år mot
nära 25 miljoner för ett år sedan. Hos
de 84 största enskilda sparbankerna i
landet blev insättningsöverskottet inte
större än 6 miljoner kronor i år mot 13
miljoner i mars förra året. Utvecklingen
under mars skiljer sig alltså från den
som kunde konstateras i fjol.

Det är av värde, när man går att be -

handla den ekonomiska politiken, att
man beaktar inte bara de rent tekniska
faktorerna utan även tar hänsyn till de
psykologiska faktorerna, d. v. s. att man
inger folket säkerhet, så att folket tror
på framtiden, tror på statsmakternas vilja
och förmåga att hävda ett fast penningvärde.

Herr LANGE (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill inte för ett ögonblick
bestrida det ovedersägliga faktum, att jag
är nyare här i kammaren än herr Ohlon,
men jag tillåter mig tvivla på att mitt
minne är så mycket svagare än herr
Ohlons.

När herr Ohlon säger, alt folkpartiet
egentligen inte reste något motstånd
mot investeringsavgiften, vill jag påminna
herr Ohlon om att det förelåg förslag
om flera uppmjukningar och att
riksdagsmajoriteten stannade inför en
tolviprocentig investeringsavgift, under
det att folkpartiet och — om jag minns
rätt — även högern ansåg att tio procent
var den riktiga avvägningen. Det
var också ursprungligen regeringens förslag.

Även beträffande kreditåtstramningen
tror jag att minnet en smula sviker herr
Ohlon. Vi bär i själva verket haft den
som ett led i den ekonomiska politiken
långt före det senaste året.

Vad sedan gäller anmärkningen att vi
inte tidigare åstadkom en överenskommelse
med kreditinstituten om att hålla
en åtstramande linje, vill jag säga att det
faktum, att vi inte lyckades särskilt väl
med vår politik har sina mycket förklarliga
orsaker. Att trots en viss räntehöjning
överenskommelse inte kunde träffas
1950 med den effekt och verkan, som
överenskommelserna i dag har, berodde
bland annat på att man då inte hade
bakom avtalen den möjligheten att som
yttersta nödfallsutväg tillgripa en räntereglering.

Till slut vill jag bara säga, herr talman,
att jag förstår så väl att herr Ohlon
anser konjunkturskatten vara ett sorgligt
kapitel. Den är icke ett sorgligt kapitel
för socialdemokraterna, men jag vet
att den är det för folkpartiet.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

113

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Lange tror, och om tron
heter det ju att det är en fast förvissning
om det man hoppas och icke tvivel
på det man icke ser.

Att regeringen till en början sprack
på kreditöverenskommelserna, berodde
nog inte på frånvaron av den bekanta
revolvern i kreditinstitutionernas bröst,
utan det berodde snarare på ett visst dåligt
handlag från statsmaktens sida. Hade
underhandlingarna från statens sida
skötts på ett annorlunda sätt, hade säkerligen
denna frivilliga kreditåtstramning
kunnat komma till stånd långt tidigare
utan någon obehaglig räntereglering.

Herr ELIASSON (bf): Herr talman !
Herr Nordenson berörde i sitt anförande
ett spörsmål, som jag inte kan finna
bör ihop med bankoutskottets utlåtande,
men jag skall, herr Nordenson, avstå
från att bemöta anförandet, ty det låg
inte på ett sådant plan att det förtjänar
något bemötande.

Jag skulle i slutet av denna debatt vilja
ställa en fråga till herr De Geer. Det
tjänar knappast någonting till att man
vid det här laget upprepar de ganska
vältröskade argumenten för och emot
en räntehöjning. I diskussionen har
dock ingen från oppositionens sida förnekat,
att en räntehöjning i varje fall
på kort sikt måste medföra en kostnadsstegring.
När det nu gällde hyrorna,
ville tydligen herr De Geer att man
skulle öka de statliga subventionerna.
.Tåg måste då ställa frågan: Hur går det
ihop med löftena från oppositionens sida
i höstens valrörelse, att man skall
sänka skatterna? På den punkten måste
ett besked lämnas.

Herr De Geer betonade, att man av
sociala skäl måste subventionera hyrorna.
Men betydelsen av kompensationen
till jordbruket ville herr De Geer tydligen
förringa. Det skulle vara värdefullt att
innan debatten slutar få ett klarare besked
på den punkten, om nu herr De
Geer finns kvar i kammaren. Jordbruket
har, enligt 1947 års program, rätt

8 Första kammarens protokoll 1953. Nr 18.

till kompensation för inträffade kostnadsstegringar;
den saken borde vara
bekant för alla i denna kammare. Om
räntan höjes med en halv procent, har
jordbruket alltså rätt att omedelbart påkalla
förhandlingar om kpmpensation
med ca 50 miljoner kronor, och om
räntehöjningen är en procent, uppgår
kompensationens belopp till ca 100 miljoner
kronor. Om man med statliga subventioner
skall kompensera jordbruket
för sådana kostnadsstegringar, hur skall
vi då kunna undgå en skattehöjning?
Och om jordbruket skall få kompensationen
via prishöjningar, hur går det då
med stabiliteten på lönefronten?

Det är dessa frågor jag måste ställa.
Jag har förutsatt, herr talman, att herr
De Geer inte tillhör den grupp inom
folkpartiet, som menar att jordbrukskalkylen
skall följas endast under en förutsättning,
nämligen att den visar överskott
som skall föranleda prissänkning.

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
Finansministerns yttrande skulle kunna
ge anledning till en hel del reflexioner,
men eftersom han inte längre är närvarande
skall jag fatta mig kort. Det
är emellertid några punkter, där jag
inte kan låta hans uttalanden stå oemotsagda.

Finansministern gör gällande, att vår
konkurrenskraft kvarstår och att det
endast är de andra ländernas importrestriktioner
och valutabrist som gör att
vi inte kan exportera. Jag tror inte att
man kan se så enkelt på vårt kostnadsproblem.
Den, som rör sig inom näringslivet,
får titt och tätt höra att vår
industri fått avslag på sina leveranserbjudanden
till utlandet, därför att lägre
anbud gjorts från annat håll. Läget ter
sig därför ingalunda så ljust som statsrådet
här har målat det.

Vårt höga kostnadsläge återverkar
även så, att vissa industrier här hemma,
som tidigare kunnat leverera vårt inhemska
behov av vissa varor, nu blir
utslagna av konkurrensen från andra
länder. Man kan inte sänka kostnader -

114

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

na så mycket, att marknaden bevaras.
Följden blir att vi får en import av varor,
som förut tillverkats inom landet.
Därmed utsattes vårt valutaläge för en
ytterligare påfrestning. Det verkar precis
på samma sätt som ett försvårande av
exporten. Det är ingalunda så att vårt
kostnadsläge skulle vara så gynnsamt,
att vi inte haft några svårigheter.

Jag vill härefter beröra frågan om hur
en upplåning av de medel, som behövs
för investeringarna, kommer att
verka. Finansministern var inne på denna
fråga, och han medgav att en upplåning
i riksbanken möjligen skulle verka
ogynnsamt men att en upplåning
skulle kunna ske i bankerna. Han gick
dock inte närmare in på den kritik, som
jag hade levererat, utan det enda som
han egentligen kom med var att vi inom
oppositionen skulle åläggas att säga vilka
statliga investeringar vi ville skära
ned.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
den kritik, som jag på denna punkt riktade
mot finansministern, främst innebar
att han tagit alltför lättvindigt på
problemet. Jag har icke sagt, att det
skulle vara enbart regeringspolitiken,
som gått oförsiktigt fram, utan jag strök
under att vi alla i riksdagen mer eller
mindre liar varit med om att besluta så
höga utgifter, att, när vi nu skall täcka
kostnaderna, vi står inför ett så bekymmersamt
upplåningsproblem att vi har
anledning fråga oss, om vi över huvud
taget kan lösa det på önskvärt sätt. Problemet
kvarstår, trots vad finansministern
sagt. Vi har anledning fråga oss,
om vi kan klara det utan en köpkraftsspridning'',
som skulle spränga den stabilitet
vi eftersträvat.

Jag vill således understryka, att det är
frågan hur vi gemensamt skall lösa detta
problem. Min anmärkning mot finansministern
innebär att han tagit alldeles
för lätt på detta problem, vilket jag
beklagar. När svårigheterna visar sig,
tror jag att det måste lösas med förenade
krafter.

Beträffande mitt sista yttrande vill
jag säga att det var ett försök att förklara
varför vi inom oppositionen i vis -

sa fall ser oss nödsakade att framföra
våra anmärkningar i mycket hovsamma
ordalag. Av psykologiska skäl har oppositionen
i detta land nämligen måst intaga
en mycket egendomlig ställning.
Det allvarliga bakom dessa ord, som jag
yttrade, är en bestämd anmärkning mot
den utveckling, som parlamentarismens
förtroenderegler har fått i vårt politiska
liv.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Herr
Eliasson ställde en fråga till herr De
Geer, men då herr De Geer nu har rest
och inte själv kan svara kanske jag får
säga ett par ord.

Frågan gällde herr De Geer och jordbrukskalkylen.
Det är ju inte den frågan
vi diskuterar här i dag, men jag
vill säga till herr Eliasson, att jordbrukskalkylen
har visat sig besitta en
så amöbaaktig konsistens, att även den
nog skulle behöva undergå en stabilisering.
Men den saken får vi väl tala om
i ett annat sammanhang.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats dels att densamma skulle
läggas till handlingarna, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av herr
Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
punktens läggande till handlingarna vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerluf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att punkten 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 16 skall läggas
till handlingarna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Onsdagen den 13 mai 1953 em.

Nr 18.

115

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 6
juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
dels ock väckta motioner angående
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I en den 20 mars 1953 dagtecknad proposition,
nr 181, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 6
juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

I sammanhang med förevarande ärende
hade utskottet ansett sig böra behandla
två likalydande, till bankoutskottet
hänvisade motioner, väckta den ena
inom första kammaren under nr 300 av
herr Ewerlöf m. fl., och den andra inom
andra kammaren under nr 374 av herr
Hjalmarson m. fl. I dessa motioner hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av riktlinjerna för den ekonomiska
politiken måtte uttala, atl utvecklingen
inom och utom vårt land nödvändiggjorde
en omprövning av den hittills förda
ekonomiska politiken i riktning mot fria -

re linjer, vilket förutsatte avveckling av
kvarstående regleringar och extraskatter,
anlitande av mera generellt verkande
medel samt begränsning av statsutgifterna.

Utskottet, som ansett sig i anslutning
till handläggningen av den föreliggande
propositionen samt de likalydande motionerna
I: 300 och II: 374 böra upptaga
frågan om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken, särskilt i vad de avsåge
den fortsatta valuta- och penningpolitiken,
hade i det nu förevarande utlåtandet
anfört bland annat:

»Bedömningen av föreliggande frågor
får ske mot bakgrunden av den målsättning,
som uppsatts för den ekonomiska
politiken: full sysselsättning med bevarat
penningvärde. De problem, som sammanhänger
därmed, är fortfarande föremål
för särskild offentlig utredning, men
utskottet anser sig liksom föregående år
böra särskilt understryka, att denna målsättning
måste ställa helt andra krav på
en aktiv ekonomisk politik från samhällets
sida än som varit fallet under tidigare
skeden av den ekonomiska utvecklingen.

Med vad utskottet sålunda anfört torde
de föreliggande motionerna få anses besvarade.
Utskottet är sålunda icke berett
att tillstyrka bifall till motionärernas
hemställan om avlåtelse av skrivelse till
Kungl. Maj :t i av motionärerna angivet
syfte.

Åberopande det anförda hemställer
utskottet, att riksdagen må 1) bifalla
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 181; 2) i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet ovan anfört
i fråga om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken; 3) anse de likalydande
motionerna I: 300 och II: 374 besvarade
genom vad utskottet ovan anfört och under
punkt 2 hemställt.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ewerlöf, De Geer,
Nordenson, Schmidt, Gustafson i Göteborg
och Nordqvist i Karlskoga ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits.
I det av reservanterna förordade

116

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Om främjande av det personliga sparandet.

utlåtandet hade bland annat anförts och
hemställts följande:

»Därest den statliga utgiftspolitiken
på sätt som utskottet i det föregående
förordat kommer att bedrivas så, att en
ny köpkraftsexpansion undvikes, underlättas
i hög grad riksbankens uppgift att
föra en balansskapande penning- och
kreditpolitik. Det bör då bli möjligt att
med en inom relativt små marginaler
rörlig ränta åstadkomma jämvikt över
hela fältet utan diskrimineringar mellan
skilda låneändamål. Genomföres en sådan
penning- och kreditpolitik, samordnad
med en sund och till konjunkturutsikterna
anpassad statlig investeringspolitik,
bör avgörande steg kunna tagas att
successivt avveckla nu bestående regleringar.

1 fråga om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken; 3) anse de likalydande
motionerna I: 300 och II: 374 besvarade
genom vad utskottet ovan under punkt

2 hemställt.»

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande avgivna reservationen.

Herr SUNDVIK (s): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen; efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17, röstar
Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Om främjande av det personliga sparandet.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels väckta
motioner om rätt för sparbankerna att
bedriva premiesparrörelse, dels ock
väckt motion om åtgärder för främjande
av det enskilda personliga sparandet.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 297 i första kammaren av
herr Weiland m. fl. samt nr 375 i andra
kammaren av herr Gustafsson i Borås
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelses till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte, om möjligt
till innevarande års riksdag, framlägga
förslag till bestämmelser, enligt
vilka landets sparbanker skulle äga rätt
att bedriva premiesparrörelse i huvudsak
efter de principer, som gällde för
det tyska premiesparandet.

Till bankoutskottet hade även hänvisats
en inom riksdagens andra kammare
av herrar Nilsson i Göingegården och
Håstad väckt motion, nr 376, i vilken
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning om och förslag till konkreta
åtgärder att främja det enskilda
personliga sparandet.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

117

Om främjande av det personliga sparandet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 297 och II: 375 samt
motionen II: 376 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Ewerlöf, Mogårcl, Norclenson, Schmidt,
Gustafson i Göteborg och Nordqvist i
Karlskoga, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman!
Jag har jämte några andra av utskottets
ledamöter avgivit en blank reservation.
Den är åtminstone för min del närmast
föranledd av att man i utskottsutlåtandet
hänvisat till vad utskottet givit uttryck
åt i sitt nyss behandlade utlåtande
nr 17. För egen del vill jag i stället hänvisa
till den vid nämnda utlåtande fogade
reservationen.

Herr WEILAND (fp): Herr talman! Då
man läser utskottets yttrande rörande
de här ifrågavarande motionerna, får
man närmast den uppfattningen att principen
att anordna lotteri i syfte att befrämja
sparandet skulle vara helt ny
här i landet. Så är dock ingalunda fallet.
Vi har ju sedan flera år premieobligationerna
och den utlottning som
där förekommer. Vidare har vi lönsparandet,
som dock icke fått den anslutning,
som man kunnat vänta. I en sparbank,
som icke är bland de mindre i
landet, hade man endast 12 lönsparare
med ett i förhållande till bankens hela
omslutning synnerligen blygsamt belopp
insatt. Detta sparande bär i år kostat
staten sammanlagt 163 250 kronor,
som fördelade på 2 300 vinster utlottades
den 9 mars.

Det tyska premiesparandet, som är
förbundet med lotteri, har såvitt jag
kunnat finna inte bdlastat den västtyska
staten med några utgifter, och ändå
synes resultatet av denna sparform
vara synnerligen gott. Sparbanksväsendet
i Västtyskland har under efterkrigstiden
uppvisat en mängd intressanta företeelser,
sägs det, och därför bär Svens -

ka sparbanksföreningen ansett det vara
önskvärt, att sparbanksförhållandena
i detta land närmare studerades. Två
representanter för sparbankerna, nämligen
kamreraren i Uppsala Sparbank
och kamreraren i Jönköpings stads och
läns sparbank skickades därför som
Svenska sparbanksföreningens stipendiater
under förra året till Tyskland för
att studera vissa aktuella problem inom
sparbanksväsendet där, bland annat premiesparandet.
De fann, att premiesparandet
hade varit mycket gynnsamt.
Kamreraren Erik Björkholm i Jönköping
har i sin stipendieberättelse bland annat
framhållit, att lusten att deltaga i lotteri
av olika slag har varit och är synnerligen
stor. För att leda detta intresse i
rätt riktning har de tyska sparbankerna
skapat premiesparandet. Det förbinder
med varandra sparandet och spelandet
och sammankopplar på så sätt två
mänskliga böjelser, som ju egentligen är
varandras motsatser. Av denna anledning
hyste man också i Tyskland stora betänkligheter
mot införandet av premiesparandet.
Sedan man nu prövat systemet,
kan man konstatera att det finns
åtskilliga människor, hos vilka det finns
vilja att spara men som behöver en särskild
anledning för att låta denna vilja
ta sig uttryck i handling. Det har också
visat sig, att just vinstmöjligheterna i
premiesparandet har kunna ge dem denna
stöt i rätt riktning. Många har blivit
premiesparare i sparbankerna, om vilka
man med säkerhet har kunnat säga, att
de tidigare icke varit sparare över huvud
taget. I och med att sparandet har
vuxit har också dessa sparare fått känna
glädjen av att äga någonting, och
enligt tysk uppfattning har härigenom
en avsevärd del av premiespararna vunnits
för premiesparandets idé, sedan de
sålunda kunnat se, att deltagandet ger
resultat även för dem som inte har turen
att vinna. Ehuru denna sparform
inte har praktiserats så länge, anser man
sig dock redan nu med säkerhet kunna
fastställa, att premiesparandet åter har
gjort sparandet populärt bland dem, som
på grund av valutareformen 1948 hade
upphört att spara, och att tack vare pre -

118 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Om främjande av det personliga sparandet.

miesparandet även sådana har vunnits
för sparidén, vilka inte tidigare varit
sparare. Ja, så resonerar man, och det
lär inte finnas någon där, som reflekterar
på att lägga ned denna form av
sparverksamhet.

Det påstås av någon av de hörda instanserna,
att förhållandena här i landet
när det gäller intresse för lotterier inte
är likartade med förhållandena i Tyskland.
Man har nog anledning att fråga
sig om detta påstående är riktigt. Här
heviljas, tycker jag, lotteritillstånd på
löpande band, och det synes inte vara
några större betänkligheter för att fortsätta
i den riktningen. Ett stort antal,
för att inte säga snart sagt alla, ideella
föreningar har slagit in på samma väg
för att härigenom söka bättra på sin
ofta hårt ansträngda ekonomi. Att det
sålunda finns ett stort intresse för lotteri
även här i Sverige går inte att förneka.
Vore det därför inte riktigt att
även vi sökte leda in detta intresse på
rätt spår och på samma sätt som man
gjort i Västtyskland?

Herr talman! Jag har intet yrkande
att ställa. Jag liar bara velat framföra
dessa synpunkter för att man må ta
hänsyn till dem i den mån det anses
lämpligt.

Herr MOGÅRD (s): Herr talman! Såsom
en av medlemmarna i gruppen av
reservanter ber jag bara att få tillkännagiva,
att min reservation ingalunda åsyftar
att stödja den motion, vari påyrkas
att vi här i landet skulle tillämpa det
tyska premiesparandet. Jag tror att vi redan
har tillräckligt med lotterier för att
man skulle förena den mycket hedervärda
sparsamlietsdygden med den bekväma
vinningslystnaden. I det stycket
delar jag således fullständigt den uppfattning
utskottet här framfört.

Att jag här antecknat en reservation
beror uteslutande på att jag tycker att
hela utlåtandet egentligen borde föranleda
ett yrkande om bifall till den motion,
som understryker vikten av att
frågan om de enskilda spararnas insatser
just tas upp till utredning. Det har

dock under remissbehandlingen av dessa
motioner påvisats att man i varje fall har
anledning att övertänka några andra metoder
för att främja det enskilda sparandet
än de hittills här försökta. Svenska
bankföreningen har sålunda framhållit,
att avbetalning på lån är en av de mera
betydelsefulla sparformerna. Landsorganisationen
har också för sin del understrukit
detta, och Kooperativa förbundet,
som ju varit ställt inför stora svårigheter
när det har gällt för detta att skaffa
rörelsekapital för dess utvidgade verksamhet,
har sökt finna en form av värdebeständighet
i sin sparkasseverksamhet
och rekommenderat den till utvidgad
användning. I vad mån det är möjligt att
tillämpa dessa förslag till ökat sparande
hos de enskilda, är ju inte lätt att säga,
men man tycker dock att de borde bli
föremål för en särskild utredning.

Detta har varit min inställning till
denna fråga, och därför har jag reserverat
mig blankt på detta sätt. Jag har
intet yrkande att framställa.

Herr BJÖRNBERG (h): Herr talman!
Det har under den ekonomiska debatten
i dag med skärpa framhållits, att
det enskilda sparandet är alldeles otillräckligt
i förhållande till det stora investeringsbehovet
på såväl den offentliga
som den enskilda sektorn. Av bankoutskottets
utlåtande nr 17 förefaller det
emellertid som om man inom utskottet,
åtminstone dess majoritet, hade en tämligen
optimistisk uppfattning beträffande
utvecklingen av sparandet. Man gör
nämligen gällande, att det enskilda sparandet
under år 1953 sannolikt inte
bara skall komma upp i 1952 års nivå
utan även överskrida denna. Låt mig
med anledning därav säga att sparandet
hittills i år ingalunda ger anledning till
en sådan optimistisk prognos. Om vi ser
på sparinstitutens siffror för detta år,
kan vi konstatera att takten i sparandet
i år minskat ganska väsentligt. Herr
Olilon berörde nyss denna sak och lämnade
en del siffror för mars månad. Jag
har färskare siffror för den hittills gångna
delen av året, alltså fyra månader.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

119

Ang. fortsatt giltighet av lagen om räntereglering m. m.

Jag skall inte trötta kammaren med dessa
siffror, utan vill bara konstatera att
i alla slag av bankinstitut har sparandet
hittills i år minskat i jämförelse med i
fjol. Det är alltså en klar och tydlig tendens
i vikande riktning.

I denna sena timme skall jag inte fördjupa
mig i någon analys beträffande
anledningarna till denna utveckling. Jag
vill bara konstatera faktum: sparandet
är otillräckligt och det är i avtagande.
Men, herr talman, jag ställer mig likväl
tämligen skeptisk emot att införa det
tyska systemet med en kombination av
lotteri och sparande, som herr Weiland
talade så varmt för här. Det är ett intressant
uppslag, det erkänner jag, men
som sparbanksman är jag för min personliga
del inte vidare tilltalad av detta
förslag. När detta system infördes i Tyskland,
rådde där helt andra förhållanden
än dem vi har här. Valutan hade
rutschat ned betydligt mera där än den
gjort i vårt land, och detta resulterade
för några år sedan i en valutarefom innebärande
en konvertering av gamla
Reichsmark till Deutschmark i förhållandet
10: 1. Det är alldeles uppenbart
att tyskarna, som var hårt prövade av
valutaförstörelse efter två världskrig,
inte var benägna att spara sina pengar;
de hade förlorat förtroendet för valutan.
I detta läge måste man i Tyskland
söka sig nya vägar för att få folk att
spara, och man införde då detta lotterisystem
med vinster som lockbete.
Detta sätt att förmå folk att spara synes
mig vara tämligen osympatiskt. Det är
väl ändå riktigare — därom är vi nog
alla överens — att alla sparare får sådana
villkor att det lönar sig att spara
och stimulerar till ökat sparande.

Nu säger herr Weiland, att vi i viss
mån redan introducerat lotterisystemet
igenom den statliga upplåningen mot
premieobligationer och genom införandet
av lönesparande. Jag vill säga att
lönesparandet givit ganska svaga resultat,
i varje fall sämre än man väntat,
medan däremot premieobligationerna givit
ett ganska vackert resultat. Men det
beror sannolikt på de höga vinsterna
där. Möjligheten att om man har tur vin -

na en förmögenhet på ett par hundra tusen
kronor lockar. Vinsterna i det tyska
systemet är däremot mycket mindre;
de rör sig om högst 5 000 mark.

Helt avvisa förslaget vill jag ändå inte
vara med om. Det är intressant och det
bör övervägas, dock i ett större sammanhang.
Jag tycker att motionen nr
376 i andra kammaren, som syftar till
en allsidig utredning av möjligheterna
att främja sparandet borde ha kunnat
bifallas. Den tar upp hela frågekomplexet,
och det är värt att utredas. Det har
förekommit utredningar härom tidigare,
det vet jag, men ingen möjlighet bör
lämnas oförsökt, när det gäller att komma
till rätta med problemet om ökat sparande.

Jag har emellertid, herr talman, inte
något yrkande i denna fråga, eftersom
nyssnämnda motion redan avslagits i
andra kammaren.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av lagen om räntereglering
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

I en den 8 april 1953 dagtecknad proposition,
nr 219, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, jämlikt 87 §
regeringsformen, föreslagit riksdagen att
antaga följande

Förslag

till

Lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7
december 1951 om räntereglering m.
in., vilken gäller till och med den 30

120 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. fortsatt giltighet av lagen om räntereglering m. m.

juni 1953, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1954.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 458 av herr Ohlon m. fl. och
nr 459 av herr Ewerlöf m. fl. samt motionerna
i andra kammaren nr 581 av
herr Ohlin m. fl. och nr 582 av herr
Hjalmarson in. fl. Motionerna I: 458 och
II: 581 voro likalydande, liksom motionerna
I: 459 och II: 582. I motionerna
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå
propositionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med avslag å motionerna
1:458, 1:459, 11:581 och 11:582, måtte
bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Ewerlöf, Nordenson och
Nordqvist i Karlskoga, vilka ansett, att
utskottet, med bifall till motionerna
1:459 och 11:582, bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå propositionen;

2) av herrar De Geer, Schmidt och
Gustafson i Göteborg, vilka ansett, att
utskottet, med bifall till motionerna
1:458 och 11:581, hort hemställa, att
riksdagen måtte avslå propositionen.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! Det
gäller i detta ärende en förlängning av
den fullmaktslag angående räntereglering
som genomfördes i december 1951.
Jag skall inte vid denna sena timma
upprepa den förkrossande och nästan
över hela linjen enhälliga kritik som riktades
mot detta förslag, när det ursprungligen
lades fram. Det har som bekant
inte kommit i fråga att sätta lagen
i kraft, och man kan ju förstå av motiveringen
i sammanhang med förlängningen,
att man inte heller nu väntar sig
att lagen skall behöva sättas i kraft. Jag
föreställer mig att ingen egentligen skulle
kunna tänka sig möjligheten att skänka
liv åt detta foster. Men finansministern
vill ha lagen förlängd. Han har ut -

talat sitt »Sic volo, sic jubeo», jag vill
och jag befaller. Han behöver denna lag,
det har han själv förklarat, såsom en revolver
att rikta mot de olika grupper
som han vill tvinga till s. k. frivilliga
överenskommelser. Vi har ju här på senare
tid blivit vana vid det ena lagstiftningshotet
efter det andra, för att man
på den vägen skall kunna framtvinga
»frivilliga» överenskommelser. Det leder
till en allvarlig sänkning av respekten
för lagstiftningsmakten, när den missbrukas
på detta sätt.

Det nu föreliggande förslaget angående
förlängning av ränteregleringslagen
är avstyrkt av bank- och fondinspektionen
och av ett enhälligt lagråd. Förra
gången var tre lagrådsledamöter emot
lagen, under det att en ledamot ansåg
sig om ock med stor tvekan icke böra
helt avstyrka men fann vissa ändringar
nödvändiga i rättssäkerhetens intresse.
Ingen av dessa ändringar kom emellertid
till stånd, och denna gång är alla
fyra ledamöterna av lagrådet eniga om
att avstyrka.

Självfallet kan det från vårt håll inte
bli fråga om annat än att framställa ett
avslagsyrkande, och det har skett i form
av anmälda reservationer. Jag ber då, herr
talman, att få fästa uppmärksamheten på
att det genom ett rent misstag har blivit
två reservationer. Till beslutet har
anmälts en gemensam reservation av
alla de här antecknade reservanterna,
som var beredda att gemensamt åberopa
de fyra motioner i ärendet som finns
antecknade här. Innehållet i dessa motioner
är inte sådant, att det på något
sätt har motiverat en uppdelning av reservanterna
i två grupper.

Jag ber således att få framställa följande
yrkande: att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:458 och 1:459
samt 11:581 och 11:582, avslå Kungl.
Maj ds proposition i ärendet.

Herr SUND VIK (s): Herr talman! I
den tidigare debatten om den framtida
ekonomiska politiken har man pekat på
vikten av att föra en stram penningpolitik
i fortsättningen. Då härtill kommer,

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

121

Anslag till statens hingstdepaer och stuteri.

att utskottet inte kan finna någon anledning
till att man just nu skulle behöva
avstå från denna lag, skall jag be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
vill bara säga en enda sak. Herr Ewerlöt
tillät sig citera ett latinskt ordstäv,
vars innebörd är »så vill jag och så befaller
jag». Att herr Ewerlöf kommit med
detta citat i detta sammanhang hoppas
jag beror på den sena timmen, men det
är en förolämpning mot de två partier,
som stöder den sittande regeringen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Ewerlöf, att kammaren skulle med bifall
till de i ämnet väckta motionerna
avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg m. in.; samt

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående viss lagstiftning rörande
pensionsstiftelser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av väckt motion om vidgad användning
av epidemivårdsanstalter och
truppförbands sjukhus, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 25, med anledning
av Kungl. Maj:ts [proposition
angående anslag till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna för budgetåret
1953/54 m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anslag till statens hingstdepåer och
stuteri.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 26, med anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till
statens hingstdepåer och stuteri jämte
i ämnet väckt motion.

Kungl. Maj:ts hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa ändrad avlöningsstat
för statens hingstdepåer och
stuteri, dels till Statens hingstdepåer
och stuteri: Avlöningar och Omkostnader
anvisa förslagsanslag å respektive
663 100 och 370 000 kronor, dels ock till
Statens hingstdepåer och stuteri: Byggnadsarbeten
anvisa ett reservationsanslag
av 180 000 kronor.

Sistnämnda anslag avsåg uppförande
av en tvätt- och badinrättning vid Flyinge
hingstdepå.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 408, av herr Rimås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående dels omfattningen
av den varmblodiga hästaveln och
dels den framtida utformningen av verksamheten
vid statens hingstdepåer samt

2. i avbidan på resultatet av denna
utredning och de åtgärder densamma
kunde föranleda avslå Kungl. Maj :ts förslag
om uppförande av en tvätt- och badinrättning
vid Flyinge.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

122

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Anslag till statens hingstdepåer och stuteri.

A. att riksdagen måtte

1) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens hingstdepåer och
stuteri, att tillämpas tills vidare från och
med hudgetåret 1953/54;

2) å riksstaten för budgetåret 1953/54
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens hingstdepåer och stuteri:
Avlöningar ett förslagsanslag av
663100 kronor;

b) till Statens hingstdepåer och stuteri:
Omkostnader ett förslagsanslag av
370 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen
II: 408, såvitt nu vore i fråga, till Statens
hingstdepåer och stuteri: Byggnadsarbeten
å riksstaten för budgetåret 1953/
54 under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 180 000 kronor;

B. att motionen II: 408, såvitt anginge
yrkandet om utredning rörande dels
omfattningen av den varmblodiga hästaveln
och dels den framtida utformningen
av verksamheten vid statens hingstdepåer,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Antby och Widén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen —--(lika med utskottet)
---- 370 000 kronor;

B. att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 408, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts framställning i vad
avsåge anslag till Statens hingstdepåer
och stuteri: Byggnadsarbeten;

C. att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 408 i förevarande del i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville dels låta företaga en
utredning angående omfattningen av den
varmblodiga hästaveln och den framtida
utformningen av verksamheten vid statens
hingstdepåer, dels ock förelägga
riksdagen det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Det är
ju i kväll inte fråga om zigenare, varom
det häromdagen fördes en roande debatt,
men det är fråga om hästar.

De yrkanden, som jag kommer att
framställa i fråga om det föreliggande
utlåtandet och det därefter följande, innebär
en besparing på över en halv miljon
kronor. Då det just i kväll har talats
så mycket om sparande, så hoppas
jag att kammaren kommer att bifalla de
yrkanden jag skall framställa.

Vid jordbruksutskottets utlåtande nr
26 har fogats en reservation, där det föreslås
att riksdagen skall i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
huruvida den verksamhet, som här avses,
måste bedrivas på två anstalter. Det
förhåller sig ju på det sättet att man har
lagt ned en lång rad olika företag som
riksdagen haft att ta ställning till: det
har varit fråga om hampberedningsverk,
om sockerfabriker och annat sådant. Det
torde kunna ifrågasättas, om det inte
skulle vara möjligt att göra en förenkling
och en besparing också när det gäller
statens hingstdepåer och stuteri.

I avvaktan på den utredning, som begärs
i reservationen, skulle man kunna
spara in 180 000 kronor genom att underlåta
att bygga en tvätt- och badinrättning
vid Flyinge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Vid denna sena timme skall jag inte gå
in på något längre bemötande av vad
herr Spetz nu anfört och vad som anförts
i den motion som han åberopade.
Jag ber endast att helt kort med hänvisning
till utskottets motivering och till
vad lantbruksstyrelsen har yttrat i saken
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna re -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

123

Ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln.

servationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 27, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 20 februari
1953 avlåten, till utskottet hänvisad proposition,
nr 121, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att ur statens hästavelsfond
disponera erforderliga medel till särskilda
åtgärder för stödjande av hästaveln
i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i propositionen,
dels till Hästavelns befrämjande
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
reservationsanslag av 1 330 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 402 av herr Spetz och II: 494,
likalydande, av herr Svensson i Ljungskile,
vari hemställts, att riksdagen med
anmälan om att förevarande proposition
ej kunnat oförändrad bifallas måtte besluta 1.

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag till nästa
års riksdag om avveckling av alla statliga
åtgärder beträffande hästaveln;

2. att bemyndiga Kungl. Maj:t att ur
statens hästavelsfond disponera samma
belopp som föregående år, i den mån
dessa vore nödvändiga för att under året
upprätthålla redan tidigare beslutade åtgärder; 3.

att till Hästavelns befrämjande för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 1 330 000 kronor;

b) IT: 495 av herr Lindström, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta

1. att sänka det till Svenska ridsportens
centralförbund föreslagna beloppet

100 000 kronor till 60 000 kronor, d. v. s.
samma belopp som föreslagits till Travsportens
centralförbund;

2. att avslå förslaget om ett anslag till
Jockeyklubben å 50 000 kronor;

3. att anslaget till de lantliga ryttarföreningarna
skulle sänkas från föreslagna
30 000 kronor till samma belopp
som under innevarande budgetår eller
20 000 kronor.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 402 och II: 494 i förevarande del bemyndiga
Kungl. Maj :t att ur statens hästavelsfond
disponera erforderliga medel
till särskilda åtgärder för stödjande av
hästaveln i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i
propositionen;

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning ävensom motionerna
II: 495 samt I: 402 och II: 494, de båda
sistnämnda såvitt nu vore i fråga, till
Hästavelns befrämjande å riksstaten för
budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 260 000 kronor;

B. att motionerna I: 402 och II: 494,
såvitt avsåge yrkandet om utredning rörande
avveckling av alla statliga åtgärder
beträffande hästaveln, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Nord, Antby och
Widén ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:402 och 11:494 i förevarande
del bemyndiga Kungl. Maj:t att ur statens
hästavelsfond disponera erforderliga
medel till särskilda åtgärder för
stödjande av hästaveln i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer, som
angivits i reservationen;

124 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln.

2) med anledning —- ■—• — (lika med
utskottet)---av 1 260 000 kronor;

B. att motionerna---(lika med

utskottet) — •—■ — riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville dels låta företaga den utredning,
som i reservationen förordats, dels ock
förelägga riksdagen det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.»

I det av reservanterna föreslagna yttrandet
hade bland annat anförts:

»Utskottet, som icke kan instämma i
motionärernas uppfattning att stödet till
hästavelns främjande helt kan avskaffas,
anser emellertid att starka skäl föreligger
för en omprövning av de anslag,
som utgår för detta ändamål. Till de
spörsmål, som speciellt bör omprövas,
hör hästpremieringarna. Den minskade
hästaveln bör nämligen kunna medföra
ett förenklat premieringsförfarande. Utskottet
får därför förorda, att dessa frågor
göres till föremål för en utredning.»

Reservation hade vidare avgivits av
herrar Tjällgren, Näslund, Eskilsson,
Bertil Andersson, Bror Nilsson, Gustafson
i Dädesjö, Hseggblom, Svensson i
Va och Mårtensson i Smedstorp, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, som i denna reservation angivits,
och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall--- ■— (lika med utskottet)
--— i propositionen;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna 1:402 och
II: 494, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionen II: 495 till Hästavelns
befrämjande å rilcsstaten för
budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 1 330 000 kronor;

B. att motionerna---(lika med

utskottet) ----riksdagens åtgärd.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Såsom framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet
har jag järnte åtta andra
ledamöter av utskottet tillåtit mig att an -

teckna mig som reservant mot utskottets
förslag.

Jag vill erinra om att i samband med
behandlingen av den till grund för utskottets
utlåtande liggande kungl. propositionen
har utskottet jämväl haft att
taga ställning till vissa i anslutning till
propositionen väckta motioner vilka
finns redovisade å s. 1 i utskottets utlåtande.
Jag skall nu endast uppehålla mig
vid yrkandet i motion nr 495 i andra
kammaren.

I denna motion hemställes att riksdagen
måtte besluta 1) att sänka det till
Svenska ridsportens centralförbund föreslagna
beloppet 100 000 kronor till
60 000 kronor, d. v. s. samma belopp som
föreslagits till Travsportens centralförbund;
2) att avslå förslaget om ett anslag
till Jockeyklubben å 50 000 kronor
och 3) att anslaget till de lantliga ryttarföreningarna
sänkes från föreslagna
30 000 kronor till samma belopp som
under innevarande budgetår eller 20 000
kronor.

Utskottet har så till vida tillstyrkt motionen
att det av Kungl. Maj:t äskade
anslaget minskats med inte mindre än
70 000 kronor. Detta betyder bland annat
att det sedan en lång följd av år utgående
anslaget till Jockeyklubben å
50 000 kronor inte vidare skulle utgå.

Jag skall här inte närmare gå in på de
skäl, som motionären anfört till stöd för
sin motion. Jag tror emellertid, att motionären
i någon mån missuppfattat meningen
med de anslag som det här är
fråga om. Så torde särskilt vara fallet
med anslaget till Jockeyklubben. De medel,
som eventuellt kommer att anslås
under nämnda rubrik, går helt oavkortade
till hästavelns befrämjande. För att
få full klarhet i det avseendet har jag
vänt mig till lantbruksstyrelsens stuteribyrå.
Det må kanske tillåtas mig att här
läsa några rader ur det yttrande som
chefen för nämnda byrå överlämnat till
utskottet: »Vid anvisandet av det anslag,
50 000 kronor, som Jockeyklubben
varje år alltsedan budgetåret 1947/48
åtnjutit, har Kungl. Maj:t föreskrivit, att
ett belopp av 40 000 kronor skall enligt
av lantbruksstyrelsen godkända grunder

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

125

användas till uppfödarpris, vilka i samband
med offentliga, under klubbens
överinseende anordnade kapplöpningar
utdelas till svenska uppfödare av pristagande
hästar samt återstoden användas
dels för utgivande av Svensk stuteribok
för fullblod, dels ock såsom bidrag
till klubbens med kapplöpningsväsendet
förenade administrationskostnader. Anslaget
kommer sålunda helt den svenska
fullblodsaveln tillgodo, och av detsamma
går 80 procent direkt till de uppfödare
som bedriver detta slags avel. Fullblodsaveln
har under senare år gått kvalitativt
starkt framåt, och för de jordbrukare,
som syssla därmed, bär den blivit
av allt större ekonomisk betydelse.
För vår remontavel är fullblodsuppfödningen
inom landet av stor betydelse.
För produktion av remonter erfordras
alltid ett mindre antal fullblodshingstar,
och för detta ändamål lämpliga hingstar
uppfödas numera inom landet och kunna
av staten förvärvas till väsentligt lägre
pris än vad jämförbara hingstar skulle
betinga, om de måste importeras.» Slutligen
anföres: »Statens andel i totalisatoromsättningen
från galoppbanorna under
år 1952 utgjorde 1 864 000 kronor».
Det är av dessa medel som anslag skall
utgå.

Jag skall inte trötta längre med att
läsa upp vad chefen för stuteristyrelsen
sagt, och jag tror inte heller det är nödvändigt
att motivera reservanternas
ståndpunkt i föreliggande ärende. Jag
vill endast tillägga, att för mig var resultatet
av omröstningen inom utskottet
i detta ärende en fullkomlig överraskning.
Jag tror, uppriktigt sagt, att det
också varit en överraskning på många
håll ute i landet.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade med 2) betecknade reservationen.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Jag
tillåter mig att påpeka, att dessa båda
utlåtanden innebär en utgift för nästkommande
budgetår på 3 343 100 kronor,
en summa som jag anser vara full -

Ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln.
komligt orimlig sett mot bakgrunden av
den betydligt minskade användningen
numera av hästar och hästavelns minskade
omfattning.

Jag har tillåtit mig att väcka en motion,
som innebär en besparing av
800 000 kronor. Men jag skall inte rida
hårt på den i natt! Jag inskränker mig
till att yrka bifall till den reservation
som innebär den största sparsamheten,
nämligen reservation 1) av herrar Nord,
Antby och Widén.

Herr SVEDBERG, LAGE (s): Herr talman!
I den fråga, som här redovisas
från jordbruksutskottet, har enighet inte
kunnat nås. Utskottets ärade ordförande
har redogjort för den reservation,
kring vilken minoriteten samlat sig.
Han sade bl. a. att det var med överraskning
han mottog resultatet av omröstningen
i utskottet.

Det är klart att utskottsmajoritetens
förslag innebär en besparing. Denna besparing
grundar sig egentligen på ett
förslag från 1950 års besparingsutredning,
vilket herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet redovisade
redan i 1951 års statsverksproposition.
Det besparingsförslag, som där förelåg,
var dock väsentligt längre gående än den
besparing som utskottsmajoriteten har
hemställt om. Här rör det sig om 70 000
kronor, varav 50 000 kronor skulle sparas
på anslaget till Jockeyklubben.

Om man närmare granskar de totalisatormedel,
som inflyter från å ena sidan
travsporten och å andra sidan galoppsporten,
finner man att det är en
väsentlig skillnad i beloppen. Travsporten
har under 1952 till statsverket inlevererat
11 780 000 kronor, medan galoppsporten,
såsom jordbruksutskottets
ärade ordförande nyss nämnde, bidragit
med 1 864 000 kronor. Av det stora
belopp, som influtit från travsporten,
återgår blott en mycket blygsam del till
travsportens företrädare genom de statsbidrag,
som det här är fråga om. Att
staten får in så mycket pengar från
travsporten beror på, att travsporten
har lyckats samla ett mer allmänt intres -

126 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln.
se ute i bygderna. Man ställer då frågan:
Vad beror det på att galoppsporten inte
har kunnat tillvinna sig samma allmänna
intresse som travsporten?

Jo, om man granskar ledningen inom
å ena sidan travsporten och å andra sidan
galoppsporten, skall man finna att
ledningen inom galoppsporten nog kan
inordnas under den rubrik, som en insändare
i gårdagens eftermiddagstidning
Expressen gjorde gällande var den
rätta, nämligen »hippologiskt klickvälde».
Tar man del av stadgarna för Jockeyklubben
finner man att den utgör en
kvarleva från fåtalsväldets odemokratiska
tid. Det framgår bland annat av stadgarna
för denna exklusiva klubb med
sammanlagt omkring 160 medlemmar,
att det vid inval i klubben inte behövs
mer än tre röster emot för att en person,
som är intresserad av klubbens
verksamhet och söker inträde, inte skall
få bli medlem. Jag frågar om det kan
vara riktigt att man på sätt jordbruksutskottets
ärade ordförande redogjort
för överlämnar utdelandet av premier
och priser till en klubb, som på detta
sätt är inkapslad för insyn. Man tycker
nog att statsmakterna i stället borde ge
pengarna till en verksamhet, där det
finns möjlighet till en mera allmän insyn.

Det är visserligen sant, att hästbeståndet
sjunker när det gäller draghästar.
Det reduceras även när det gäller antalet
fullblodshästar, icke minst på grund
av den mekanisering som sker inom
jordbruket och försvarsväsendet och på
andra håll, där man tidigare begagnat
hästar men nu övergått till användning
av traktorer. Avelsutredningen har visat
att antalet draghästar i landet har
sjunkit till en nivå av 350 000. För ett
tiotal år sedan rörde det sig om det
dubbla antalet hästar. Det är klart att
det innebär en beredskapsåtgärd att
hästbeståndet bibehålies, men jag tror
inte att det är möjligt att stimulera till
hästavel på det sätt som förordas i reservation
1).

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammarens tid längre utan vill endast
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSLUND (fp): Herr talman! Utskottets
ärade ordförande har ju motiverat
de skäl, som reservanterna under
2) har för sin ståndpunkt, så att det är
ganska överflödigt att ytterligare orda
därom. Men med anledning av dels herr
Spetz’ anförande för en stund sedan
och dels herr Svedbergs anförande nu
senast kan jag inte underlåta att säga
ett par ord.

Jag vill då först påminna om att det
klart och bestämt sades ifrån, när 1923
års riksdag beslöt att tillåta totalisatorn
i detta land, att inkomsterna oavkortat
skulle tillföras bästaveln. Totalisatorn
fick emellertid så stor omfattning, att
ett betydande överskott uppstod under
tiden fram till år 1946; dessa medel redovisades
då i en särskild totalisatorfond.
År 1947 föreslog dåvarande departementschefen,
nuvarande finansministern
herr Sköld, på grundval av en utredning,
som visade att medelstilldelningen
för hästaveln inte var tillfredsställande,
att totalisatormedlen inte
längre skulle redovisas i en specialbudget
utan införas i den allmänna budgeten.
Samtidigt framlades ett program
för bidrag till hästaveln, som tillstyrktes
av jordbruksutskottet. Inte heller
riksdagen hade någon erinran att göra
mot detta program, och det är i huvudsak
detta 1947 års bidragsprogram som
fortfarande — med någon ökning på
vissa punkter — ligger till grund för
stödet åt hästaveln.

Då totalisatorfonden år 1947 överfördes
till den allmänna budgeten, fanns
där ett överskott på 7 miljoner kronor.
Sedan 5 miljoner kronor avsatts till den
nuvarande hästavelsfonden, tillfördes
statskassan återstoden. Det är de nämnda
5 miljonerna som nu skall fördelas. Då
kommer man så högröstat som till
exempel min vän herr Spetz på bohusbänken
och talar om att stora besparingar
bör göras. Här gäller det ju
pengar som hästarna själva har tjänat
in! Rid sedan på vad som helst, men
kom inte med sådana befängda bluffmetoder
för att försöka övertyga kammaren
om att stora besparingar kan göras.
Det är hästarnas pengar, och får in -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

127

te hästarna det anslag som vi här begär
så skall de fem miljonerna finnas kvar
ograverade, min vän herr Spetz!

Jag skall också rikta några ord till
herr Svedberg. Han gjorde skillnad mellan
trav- och galoppsporten och sade,
att galoppsporten inte tjänat in mer än
1 864 000 kronor. Lantbruksstyrelsen redovisar
emellertid, enligt ett papper som
jag här håller i handen, statens andel
från galoppbanorna till just det belopp
herr Svedberg nämnde. Det är väl skillnad
på intjänta medel och det netto,
som galoppsporten levererar in till
statskassan. Man har tydligen här grundat
sitt ståndpunktstagande på ganska
ofullständiga premisser. Jag är tämligen
övertygad om det, herr talman, och jag
vågar därför säga det.

Med hänvisning till vad utskottets
ärade ordförande redan har sagt och
till vad jag här framhållit finner jag, att
det finns goda skäl för kammarens ledamöter
att rösta för den reservation till
utskottets utlåtande, som betecknas
med 2).

Jag vill emellertid, herr talman, göra
ännu en kommentar. Jag har dels under
utskottets överläggningar i hithörande
spörsmål och dels efter samtal med olika
personer funnit, att man har reagerat
inför att en organisation som Jockeyklubben
skall få vara med och förvalta
50 000 kronor av dessa medel. Nu är det
emellertid på det sättet, att Kungl. Maj:t
föreskriver hur pengarna, åtminstone
till en viss del, skall användas, och det
sker enligt av lantbruksstyrelsen godkända
grunder. Någon risk för att klubben
skall överträda de föreskrifter, som
har lämnats av lantbruksstyrelsen och
Kungl. Maj:t tror jag inte föreligger,
även om den inte precis till alla delar
motsvarar organisationsformerna i dagens
Sverige.

Om man nu går på utskottets förslag,
är det att märka, att man därigenom avliänder
Jockeyklubben de 50 000 kronor,
som den alltsedan år 1947 har vant
sig vid att få och som den har förvaltat
och fördelat enligt Kungl. Maj:ts brev
och lantbruksstyrelsens föreskrifter.

Ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln.
För oss reservanter är det någonting
fullständigt främmande, att man beter
sig på det sättet mot en organisation,
att man stryper det anslag, som den har
förvaltat utan klander. Det är inte riksdagen
värdigt att gå till väga på det sättet.
Om inte Jockeyklubben till äventyrs
hade följt de givna anvisningarna,
hade det funnits anledning att fara fram
på detta hårdhänta sätt, men såvitt jag
har kunnat finna är anledningen härtill
huvudsakligen den omständigheten, ait
klubben är en sammanslutning av den
beskaffenheten, att den inte anses vara
lämplig att handha förvaltningen och
fördelningen av det anslagsbelopp, varom
nu är fråga. Det är ju inte herrarna
i Jockeyklubben, som lider någon skada,
om riksdagen följer utskottsmajoritetens
förslag, utan det är den varmblodiga
hästaveln som förlorar dessa
pengar.

Jag vill, herr talman, sluta mitt anförande
med att säga, att jag tror det skulle
vara förståndigt om Jockeyklubben
efter detta — jag hoppas ju att den får
pengarna i år — överlät förvaltningen
av dessa 50 000 kronor till en organisation,
som har bättre anklang hos herr
Svedberg med flera.

Det förefaller mig, som om exempelvis
Avelsföreningen för svenska varmblodiga
hästen skulle vara synnerligen
lämpad att handha denna organisation,
och jag vill, herr talman, med denna
sista kommentar bara skicka min hälsning
till departementet och till Jockeyklubben
för övervägande, med den verkan
det hava kan. Slutligen vill jag säga
att bakom detta mitt djärva uttalande
ligger uteslutande känslan för den
svenska hästaveln, jämväl för den varmblodiga
hästaveln.

Herr talman! Vi skulle ju inte ha behövt
fortsätta denna debatt så länge —
vi är ju redan inne på Kristi himmelsfärdsdag
— men jag har inte kunnat
underlåta att lämna ett litet bidrag till
klarläggande av det dunkel, som på
denna punkt rått. Jag slutar med att
instämma i det yrkande, som herr
Tjällgren här har ställt.

128 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Efter det anförande, som herr Näslund
hållit, skulle jag kunna avstå från att
göra några vidare uttalanden. Jag begärde
emellertid ordet för att rätta till
ett misstag, som herr Svedberg gjorde
sig skyldig till. Han nämnde att det
inte är riktigt — eller hur orden nu
föll — att man till en enskild klubb
skulle utlämna stora penningbelopp,
som sedan av klubben skulle utdelas
efter gottfinnande. Det förhåller sig inte
på det sättet, herr Svedberg — licrr
Näslund har ju i viss mån rättat till
denna missuppfattning — utan fördelningen
av förevarande anslag skall ske
efter av lantbruksstyrelsen fastställda
grunder, och det är doek litet annorlunda
än att lättvindigt utlämna bidrag
till Jokcyklubben för att av denna sedan
utdelas.

Vidare skulle jag vilja rätta till ett
misstag, som kanske motionären har
gjort sig skyldig till. Jag vill säga -—•
eftersom motionären är här närvarande
i kammaren — att detta anslag inte alls
går till medlemmarna i Jockeyklubben
utan användes till hästavelns befrämjande.

I anledning av herr Spetz’ yttrande
vill jag hänvisa till s. 3 i utskottets utlåtande,
där det finnes intagen en redogörelse
för hästavelsutredningens betänkande.
Därav framgår det framtida
sannolika behovet av hästar här i landet,
och jag hoppas att herr Spetz skall
studera vad som där står.

Jag skall inte säga mer nu, herr talman,
utan vidhåller mitt yrkande om
bifall till reservationen nr 2), vilket är
detsamma som ett bifall till Kungl.
Maj ds förslag i ämnet.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Även om det av denna diskussion framgår,
att det föreligger intresse för den
varmblodiga hästaveln, har utskottsmajoriteten
stannat för att man skulle
minska anslaget till hästavelns befrämjande.

Jag tror att det är ganska nödvändigt
att göra en historisk återblick på
detta område. En del talare här har re -

dan sagt, att före 1947 års riksdagsbeslut
användes totalisatormedlen till understöd
av hästaveln. Vid 1947 års riksdag
beslöts den ordningen, att de pengar,
som kom in genom totalisatorspel,
skulle få användas till att understödja
hästaveln.

Emellertid har det visat sig, att dessa
totalisatormedel gått till sådana belopp
att de ingalunda går åt för att stödja
hästaveln. De är av den storleksordningen,
att de årligen går upp till miljoner
kronor. Det har numera blivit ett
stort intresse för staten, att tävlingar
med totalisatorspel får fortgå. Från galoppsporten
kom till staten 1952
1 864 000 kronor och från travsporten
inte mindre än 11 780 689 kronor. När
det kommer in så stora belopp till statskassan
— skall man då minska möjligheterna
för den varmblodiga hästaveln
genom att skära ner de stora belopp,
som — vilket herr Näslund mycket riktigt
sade — hästarna själva springer in?
Jag tror att det skulle vara en mycket
missriktad sparsamhet.

När det gäller klandret mot fördelningen
av de medel som går till Jockeyklubben
vill jag säga, att det ingalunda
är på det sättet att denna förening fördelar
beloppet som den själv anser
lämpligt, utan det sker efter grunder
som fastställts av lantbruksstyrelsen. Av
de medel som lämnas till Jockeyklubben,
50 000 kronor per år, går 40 000
kronor till uppfödarpriser och 10 000
till administration. Av de 100 000 kronor
som därutöver anslås går 45 000 kronor
ut i form av uppfödarpremier i syfte
att uppmuntra uppfödarna, och 45 000
kronor går till ryttarpriser. Även dessa
belopp fördelas efter grunder som är
fastställda av lantbruksstyrelsen. Det är
sålunda här inte fråga om någon utdelning
som sker godtyckligt, utan det
sker efter av statsmakterna fastställda
grunder.

Jag skulle tro, att den som aldrig så
litet känner till de möjligheter som i
dag finns för en jordbrukare att ägna
sig åt den varmblodiga hästaveln, också
förstår att det på detta område inte är
mycket pengar att förtjäna. Om det inte

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

129

fanns ett levande intresse för den varmblodiga
hästen, så skulle snart den delen
av vår husdjursavel försvinna.

Ja, då säger kanske någon: Låt den
försvinna! Man kanske kan säga på det
sättet, men jag tror att den varmblodiga
hästen fortfarande fyller ett mycket
stort behov, inte minst för armén. Här
gäller det att åstadkomma den häst som
behövs vid armén. Även om hästens betydelse
i och med den utveckling, som
skett på motorområdet, har minskat,
tror jag dock att vi fortfarande har ett
mycket stort behov av hästar, inte
minst de varmblodiga. Det vore önskvärt,
om man kunde få fram en häst,
som lämpligen kunde användas såväl i
armén som i jordbruket. Då ju numera
traktorn har övertagit mycket av de
tyngre körslorna, bör en varmblodig
Ihist kunna komma mera till sin rätt
inom jordbruket.

Jag tycker att kravet på att anslaget
till Jockeyklubben skall minskas är
ganska obefogat. Denna organisation inlevererar
dock inte mindre än 1 864 000
kronor om året till staten, och här begärs
att det skall gå 100 000 kronor till
ridsporten och 50 000 kronor till Jockeyklubben.
Dessa organisationer har
dock Linder de år som gått fyllt en mycket
stor uppgift.

Jag är även ganska förvånad över att
man begär att det anslag, som nu går
ut till de lantliga ryttarföreningar, skall
skäras ned. Alla som har sett på sådana
tävlingar, där lantbruksungdomen samlats
till lantbruksmöten eller sommarfester
och där tävlingar till häst mellan
jordbrukarsöner och jordbrukardöttrar
förekommer, får väl erkänna att
de utgör ett inslag i dessa festligheter,
som höjer stämningen. Därtill gagnar
de ett gott ändamål, den varmblodiga
liästens bevarande.

Enligt min mening innebär det förslag,
som reservanterna här framlägger,
just vad de, som ägnat intresse åt den
varmblodiga hästens bevarande, liar rätt
att begära. Och jag tycker nog att det
skulle vara egendomligt om man nu efter
1947 års beslut, efter vilket hästsporten
har gett betydligt mer till staten än man

Ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln.
då räknade med, skulle skära ned detta
anslag med några futtiga tiotusental kronor.
Den reservation, som har som första
namn herr Tjällgren, sammanfaller med
det förslag, som Kungl. Maj:t har framlagt
och överensstämmer med de beslut,
som riksdagen på denna punkt har
fattat under de senare åren. Jag kan
aldrig tänka mig att man med hänsyn
till de penningmedel, som dessa varmblodiga
hästar skaffar åt staten, skulle
från riksdagens sida vilja så att säga
skära av den gren, som man själv sitter
på. Det skulle emellertid bli resultatet,
om utskottsmajoritetens förslag här
skulle segra.

Herr SVEDBERG, LAGE (s): Herr talman!
Jag har begärt ordet närmast för
en replik till herr Näslund, som här reklamerade
för sin långvariga och varma
känsla för dessa frågor. Tyvärr måste jag
säga att långvarigheten inte har sträckt
sig längre än till det tillfälle, då vi justerade
utskottsutlåtandet, ty när vi röstade
i frågan i utskottet var herr Näslund
på utskottsmajoritetens sida. Jag säger
det därför att det är riktigt.

Sedan hade tydligen herr Näslund hört
fel, ty jag använde uttrycket »till statsverket
inlevererade totalisatormedel».
Jag omnämnde även den klubb, som herr
Näslund särskilt varmhjärtat slog vakt
om och »demokratien» i dess stadgar.
Jag skall nu läsa upp paragraf 7 i stadgarna,
som lyder som följer.

»Aktiv medlem inväljes vid ordinarie
sammanträde, efter av styrelsen framställt
förslag. Förslag till inval av medlem
skall skriftligen, undertecknat av
tvenne medlemmar, tillställas sekreteraren
minst sju dagar före det sammanträde,
vid vilket inval skall ske. Uppgift
å till inval föreslagna personer skall fr.
o. in. samma tid för klubbens medlemmar
finnas tillgänglig å sekretariatet. Inval
sker medelst sluten omröstning, och
kräves för bifall tre fjärdedels majoritet
av de i röstningen deltagande. Den föreslagne
är dock ej invald om mot honom
avgivits mer än tre nejröster.»

Det är således en klubb med särdeles
demokratisk utformning. Jag framställer

9 Första kammarens protokoll 1953. Nr 18.

1-30 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln.
denna kritik därför att jag tror, att om
det hade varit en annan ledning för
galoppsporten här i landet, skulle den
ha fått en större popularitet ute i de
svenska bygderna. Detta torde bäst visas
av skillnaden i de inlevererade totalisatormedel,
som det här är fråga om.

Herr Näslund ansåg det självklart att
dessa medel borde återgå till avelns befrämjande.
Kan man inte ställa samma
fråga när det gäller tipsmedlen, att dessa
medel borde återgå till idrotten för att
befrämja den ute i landet? Stora bidrag
inflyter ju till statsverket från Tipstjänst.

Jag tycker nog, att om man tar del
av tidningsreferaten av galopptävlingarna,
får man närmast det intrycket, att
det är referat ifrån mannekänguppvisningar,
där publikens klädsel spelar den
största rollen och där de franska modehusen
får demonstrera sina klädnyheter.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att här ändra uppfattning. Herr Näslund
borde erinra sig den ståndpunkt
han intog, när utskottet realbehandlade
frågan. Att han ändrade uppfattning vid
justeringen, det är en annan sak, men i
varje fall kan omtanken om denna del
av statsbidraget inte ha funnits så långt
tillbaka i tiden.

Herr NÄSLUND (fp): Herr talman! Jag
hade trott att det skulle vara överflödigt
att förlänga denna debatt genom att
blanda in saker, som jag med avsikt sökt
hålla utanför diskussionen här i kammaren.

Jag skall ärligt och uppriktigt erkänna,
att jag vid första voteringen i utskottet
röstade för utskottsmajoriteten.
Men det skedde efter det att en av utskottets
ledamöter hade givit en fullkomligt
vilseledande beskrivning av Joc.-keyklubben och dess verksamhet. Sedan
har jag bemödat mig att ta reda på sakförhållandet.
Jag medger att det är genant
att ändra åsikt, men jag tycker det
är mera klädsamt att säga till i tid, att
man blivit vilseledd och inte vill fortsätta
på den linjen längre, och det gjorde
jag, herr Svedberg, i utskottet. Jag
tillkännagav där med angivande av det
skäl jag nu nämnt, att jag inte längre
ville vara med och bilda majoritet.

Om nu herr Svedberg har behov av
att beteckna detta som något särskilt
kortvarigt intresse för hästaveln, så tycker
jag att utskottslokalen hade varit
den lämpliga platsen för att hålla räkning
med mitt vankelmod.

Det är, herr talman, inte mitt fel, att
man behöver dra ner debatten på detta
plan, men jag har velat lämna den förklaring
som jag ansett nödvändig.

Jag måste ha uttryckt mig mycket illa
i mitt första anförande, då herr Svedberg
av detta kunde dra den slutsatsen,
att jag hade »slagit vakt» om Jockeyklubben.
Jag har ingalunda slagit vakt
om Jockeyklubben, utan jag var till och
med djärv nog att rekommendera Jockeyklubben
att inte befatta sig med detta
förvaltningsuppdrag. Och detta berodde
just på en argumentering, liknande
den som lierr Svedberg kommit med
i sitt sista anförande och som har stärkt
min egen uppfattning, att min förmodan
var riktig och att min hälsning till
både departementet och Jockeyklubben
var mycket befogad. Jag hoppas att utvecklingen
kommer att leda dithän.

Nu sade herr Svedberg, att om det hade
varit en annan organisation, som
skulle ha förvaltat dessa 50 000 kronor,
så skulle det ha varit något annat — han
nämnde inte beloppet 50 000 kronor,
men han sade »en annan organisation
än Jockeyklubben», vilket ju inte kan
betyda någonting annat än att om det
hade varit en annan organisation, som
inte hade haft det där skenet emot sig
som Jockeyklubben nu har börjat få, så
skulle det ha varit frid och fröjd. Och
då kanske vi i kväll måhända utan vidare
hade kunnat klubba igenom ett enhälligt
utskottsutlåtande.

Jag vill uttala den förhoppningen, att
denna debatt har varit vägledande för
den framtida utvecklingen och att den
skall lända den svenska hästaveln till
fromma.

Jag skall icke alls inlåta mig på någon
närmare diskussion om herr Svedbergs
förmodan, att mitt intresse för
hästaveln hänför sig från den dag när
vi justerade detta utskottsutlåtande. Jag
vill bara förklara att jag, långt innan
vare sig herr Svedberg eller jag tillhör -

Onsdagen den 13 mai 1953 em.

Nr 18.

131

de denna församling, var positivt engagerad
i en hästavelsförening. Jag har
ådagalagt intresse, men jag har också
lärt mig, hur tungt det är att vara med
i ledningen för hästavelsarbetet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående punkterna A 1 och B
samt särskilt angående punkten A 2 av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkterna A 1 och B, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i motsvarande delar
av den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Hen, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkterna
A 1 och B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande delar av den
av herr Nord in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de yrkanden, som förekommit rörande
punkten A 2, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i

Ang. särskilda stödåtgärder för hästaveln.
motsvarande del av den av herr Tjällgren
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
A 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Tjällgren m. fl. vid utlåtandet avgivna
réservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg, Lage,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 39;

Nej — 53.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av de återstående ärendena
på föredragningslistan måtte få uppskjutas
till eu annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.17 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.