1953 ANDRA KAMMAREN Nr 29 (Riksdagens protokoll 1953:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 29

18 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 18 november. Sid.

Svar på interpellationer av herr Birke ang. tillämpningen av överenskommelsen
om frivillig bostadsfördelning och herr Dahlén ang.

vissa ändringar av samma överenskommelse.................. 3

Svar på fråga av herr Christenson i Malmö ang. försöksverksamhet på

televisionens område .................................... 19

Svar på interpellationer av:

herr Gustafson i Göteborg i anledning av förslag att förlägga ett

ångkraftverk till Stenungsund .......................... 22

fröken Karlsson ang. behovet av lokaler för skolsociala anordningar
m. m......................................... 30

Interpellationer av:........................................

herr Agerberg ang. handläggningen av sjöregleringsmål ........ 36

herr Nygren ang. importregleringen för linolja m. m........... 38

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 29.

<•

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Onsdagen den 18 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 7, den
10 och den 11 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till andra kammarens kansli, riksdagshuset,
Stockholm.

Riksdagsman Karl Olof Carlsson,
Bakeröd, Ljungskile, är på grund av
muskelreumatism oförmögen inställa
sig till riksdagsarbete fr. o. m. 16/11
t. o. in. 25/11 1953, vilket härmed intygas.

Bakeröd 16/11 1953.

Wilh. Ivarsson,
prov.-läk.

Härmed intygas att riksdagsman Axel
Rubbestad skadat vänster knä vid en
olycka den 10/11 1953, och nu på grund
av smärta, svullnad och utgjutning är
förhindrad att deltaga i riksdagens
sammanträden fr. o. m. 17/11 till den
29/11 1953.

Vänersborg den 17/11 1953.

Torsten M. Beckman,
överläkare,

Kammaren beviljade herrar Carlsson
i Bakeröd och Rubbestad ledighet från
riksdagsgöromålen under de i respektive
läkarintyg angivna tidsperioderna.

§ 3.

Svar på interpellationer ang. överenskommelsen
om den frivilliga bostadsfördelningen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang

besvara dels herr Birkes interpellation
angående tillämpningen av överenskommelsen
om den frivilliga bostadsfördelningen,
dels ock herr Dahléns interpellation
angående vissa ändringar av
överenskommelsen om frivillig bostadsfördelning
och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herrar
Birke och Dahlén till mig riktat vissa
frågor rörande den frivilliga behovsprövningen
vid fördelningen av lediga
bostadslägenheter.

Jag vill då först med några ord erinra
om hur denna behovsprövning har
tillkommit och vad den innebär. Förslag
i ämnet framlades av hyresregleringskommittén
i dess i fjol höst avgivna
betänkande nr I. Kommittén
konstaterade, att det förelåg ett trängande
behov av åtgärder, som kunde
bereda barnfamiljerna och yngre gifta
eller förlovade par en mera gynnad
ställning i konkurrensen om lediga bostäder.
Det ansågs nämligen att fastighetsägarna
bland annat av ekonomiska
skäl hade visat en markerad benägenhet
att icke hyra ut lägenheter till sådana
bostadssökande. Kommittén fann,
att man borde kunna komma till rätta
med problemet på endera av två vägar,
genom lagstiftning eller genom
frivilliga överenskommelser med fastighetsägarorganisationerna.
Kommittén
hade under sitt arbete trätt i kontakt
med följande organisationer, nämligen
Sveriges fastighetsägareförbund,
Svenska byggnadsindustriförbundet,
HSB, Svenska riksbyggen och Sabo.
Samtliga hade förklarat sig villiga att
söka förmå sina medlemmar att följa
vissa riktlinjer, som uppdragits vid
överläggningar mellan kommittén och
organisationerna. Riktlinjerna innebar
i korthet, att lägenheter om ett rum och
kök, som icke vore påtagligt olämpliga

4 Nr 29. Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

som familjebostäder, skulle upplåtas till
hushåll om minst två personer och lägenheter
om två eller flera rum och
kök till hushåll om minst tre personer.
Dessa normer avsåg icke lägenhetsbyten.
Det var vidare icke meningen att
upphäva äldre överenskommelser om
rätt för kommunal bostadsförmedling
att anvisa sökande till lediga lägenheter
eller att hindra att sådana överenskommelser
framdeles inginges.
Kommittén ansåg sig sakna anledning
att uttala sig om efter vilka riktlinjer
förmedlingarna borde handha uthyrningen.
Dispens från de uppställda normerna
skulle i viss utsträckning kunna
lämnas av lokala organ, uthyrningsnämnder,
som skulle inrättas av fastighetsägarföreningarna.
I valet mellan
lagstiftning och utvägen med frivilliga
överenskommelser förordade kommittén
— om ock med viss tvekan — den
sistnämnda.

Propositionen i ämnet, nr 151, till
årets riksdag, anslöt sig till kommitténs
förslag och förordade alltså, att
ett försök skulle göras med en frivillig
behovsprövning. Detta blev också riksdagens
beslut. Senare träffades vid
sammanträde med fastighetsägarorganisationerna
under ordförandeskap av
en av regeringen utsedd förhandlare
definitiv överenskommelse om behovsprövning
efter de förut angivna riktlinjerna.
Vid förhandlingarna uppdrogs
närmare regler för dispensgivningen
och beslöt organisationerna inrätta ett
gemensamt organ, Centralrådet för bostadsfördelning.
Detta skall bl. a. ombesörja
den gemensamma propagandan.
Organisationerna utsände vid månadsskiftet
augusti—september i år
appeller till sina medlemmar och redogjorde
däri för de överenskomna fördelningsprinciperna.
Organisationerna
har förbundit sig tillämpa dessa principer,
om så finnes påkallat, till och
med den 30 juni 1956.

Herr Birke frågar nu, om jag anser
det stå i överensstämmelse med den

frivilliga karaktären av överenskommelsen
om bostadsfördelning att genom
olika slag av prickningar tvinga
fastighetsägarna till överenskommelsens
efterlevnad.

Härpå vill jag svara, att statsmakterna
icke vid något tillfälle tagit initiativ
till eller uttryckt önskemål om några
sanktioner för att förmå organisationernas
medlemmar att följa de överenskomna
normerna. Frågan om sanktioner
har sålunda icke berörts vare
sig vid de förhandlingar, som hyresregleringskommittén
fört med organisationerna,
eller vid de senare, slutliga
förhandlingarna. Och varken i kommitténs
betänkande eller i propositionen
har några sanktioner förordats.
Ej heller i vederbörande utskottsutlåtande
under riksdagsbehandlingen har
frågan berörts.

Vad interpellanten åsyftar torde vara
ett uttalande, som fällts vid en presskonferens
av en representant för Sveriges
fastighetsägareförbund. Denne lär
ha yttrat, att förbundet hade medel att
förmå fastighetsägarna att följa förbundets
rekommendationer.

Jag vill med anledning därav säga,
att om organisationerna, för att kunna
efterkomma sina utfästelser, anser
det nödvändigt att tillgripa sanktioner
i en eller annan form mot tredskande
medlemmar, så är detta en organisationernas
interna angelägenhet, som
icke bör föranleda något ingripande
från statsmakternas sida.

Herr Birke frågar vidare, om jag har
uppmärksamheten riktad på den bristande
överensstämmelse, som råder
mellan bostadsförmedlingarnas och uthyrningsnämndernas
fördelningsnormer.

Herr Birke torde syfta på det förhållandet,
att bostadsförmedlingarna
uppges icke lämna barnfamiljer och
nygifta ett lika utpräglat företräde till
lediga lägenheter, som följer av organisationernas
fördelningsnormer.

Vid en diskussion av dessa frågor

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29. 5

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

måste man hålla i minnet, att bostadsförmedlingarna
inte är parter i den
slutna överenskommelsen om frivillig
behovsprövning. Vidare måste man beakta,
att även om överenskommelsen
formellt sett omfattar alla lägenheter,
så kommer det likväl i praktiken att
bli så, att bostadsförmedlingarna främst
kommer att syssla med det nybyggda
bostadsbeståndet under det att uthyrningsnämnderna
i regel endast kommer
att få befattning med äldre fastigheter.
Som jag redan nämnt avser
nämligen den frivilliga beliovsprövningen
icke att upphäva äldre överenskommelser
om rätt för kommunal bostadsförmedling
att anvisa sökande till
lediga lägenheter, och på de flesta större
orter har bostadsförmedlingarna redan
nu skaffat sig ett mer eller mindre
fullständigt grepp över nyproduktionen.
Deras möjligheter att anvisa sökande
till lediga lägenheter i äldre hus
är däremot små.

Man måste vidare komma ihåg, att
det numera byggs lägenheter om ett
rum och kök i mycket mindre utsträckning
än tidigare. De nya husen har
därför en annan lägenhetssammansättning
än de äldre.

Även med allt beaktande av barnfamiljernas
och de nygiftas svårigheter
att finna bostad skulle det likväl
föra för långt att låta dessa ensamma
disponera över alla nybyggda lägenheter
av den storlek som nu är i fråga.
Av flera skäl är det nödvändigt att
låta någon del av de nya lägenheterna
uthyras till andra sökande. I fråga om
det äldre fastighetsbeståndet åter har
hyresregleringskommittén påvisat, att
en betydande minskning i boendetätheten
inträtt. Antalet barnfamiljer är
med andra ord där ganska litet. Samtidigt
får man hålla i minnet, att det
är relativt sällan som lägenheter blir
lediga i dessa hus. Det är därför angeläget,
att så många som möjligt av
dessa lediga lägenheter upplåtes till
barnfamiljer respektive makar. Någon

risk att i dessa hus skulle uppstå en
alltför stor anhopning av barnfamiljer
föreligger uppenbarligen icke.

Jag vill emellertid tillägga, att mindre
orter i regel saknar kommunal bostadsförmedling.
Det förekommer också, att
endast en del av de nybyggda lägenheterna
står till förmedlingens disposition.
I dessa fall kommer alltså den
frivilliga bostadsfördelningen att omfatta
även nybyggena. Å andra sidan
har bostadsförmedlingarna i någon utsträckning
tillförsäkrat sig möjlighet
att anvisa hyressökande även till lägenheter
i äldre hus. Naturligtvis är
det önskvärt, att i stort sett samma fördelningsprinciper
blir tillämpliga vid
uthyrning av likartade lägenheter, vare
sig uthyrningen kommer till stånd efter
anvisning av bostadsförmedlingen
eller med tillämpning av den frivilliga
överenskommelsen. Någon anledning
att befara någon mera väsentlig oöverensstämmelse
mellan bostadsförmedlingarnas
principer och frivilliglinjens
finnes emellertid icke. Förmedlingarna
har hittills ansett det angeläget att
tillgodose de socialt mest behjärtansvärda
behoven, och jag utgår från att
förmedlingarna även framdeles kommer
att låta denna princip vara vägledande
för sin verksamhet. I fråga
om den frivilliga beliovsprövningens
tillämpning i nybyggda hus är vidare
att märka, att dispens kan medges, om
antalet barnfamiljer annars skulle bli
alltför stort. De uppgifter, som förekommit
i tidningspressen om ett motsatsförhållande
mellan bostadsförmedlingarna
och centralrådet, torde vara
betydligt överdrivna och delvis vilseledande.
Underhandlingar pågår för
närvarande mellan centralrådet och
förmedlingarna, och jag saknar därför
anledning att nu ytterligare uppehålla
mig härvid.

Jag vill dock framhålla, att man bör
akta sig för att överdriva de olägenheter,
som uppstår genom att barnfamiljerna
i första hand beredes bostä -

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

der. En- och tvåbarnsfamiljerna är de
helt dominerande familjetyperna medan
flerbarnsfamiljerna är relativt få.
Även om så gott som samtliga lägenheter
i en fastighet upplåtes till familjer
med ett eller två barn, skapas
därigenom inga »barnrikehus». Den
termen avser nämligen det speciella
slag av kategorihus, som uppfördes i
slutet av 1930-talet och början av 1940-talet. Lägenheterna i dessa hus uthyrdes
vanligen till synnerligen barnrika
familjer. I allmänhet gällde det familjer
med minst tre barn; ofta var det
fråga om familjer med fyra, fem eller
ännu fler barn.

Jag övergår härefter till de av herr
Dalilén väckta spörsmålen.

Interpellanten frågar till en början,
om jag har för avsikt att medverka till
sådan ändring av överenskommelsen
om frivillig bostadsanvisning, att viss
ökning av barnfamiljernas möjlighet att
erhålla lämplig bostad uppnås utan
olycklig anhopning av barnrikeområden.

Svaret på denna fråga ligger delvis i
det redan anförda. Bostadsförmedlingarna
har sålunda sedan länge strävat
efter att tillgodose särskilt barnfamiljerna.
På de flesta större orter kan
bostadsförmedlingen disponera över
flertalet lägenheter i det nybyggda
fastighetsbeståndet. Däremot är förmedlingarnas
möjligheter att anvisa
sökande till lediga äldre lägenheter
små. Som en följd härav gör sig trycket
från barnfamiljerna särskilt starkt
kännbart på den marknad, som representeras
av de nya lägenheterna. Den
frivilliga behovsprövningen vill nu öppna
det äldre fastighetsbeståndet för
barnfamiljerna. Det är att hoppas, att
trycket från deras sida på de nybyggda
fastigheterna härigenom skall i någon
mån minska. Å andra sidan behöver
man — som jag nyss utvecklat — icke
befara en alltför stor anhopning av
barnfamiljer i de äldre husen. Man kan
därför säga, att själva grundtanken

bakom den frivilliga behovsprövningen
är den av interpellanten angivna, nämligen
att öka barnfamiljernas möjlighet
att erhålla lämplig bostad utan anhopning
av dessa familjer inom särskilda
områden.

Herr Dahlén frågar vidare, om jag
har för avsikt att medverka till sådan
ändring av överenskommelsen att gifta
utan barn och personer, som önskar
ingå äktenskap, får möjlighet att hyra
2-rummare och ensamstående personer
1-rummare. Uppenbarligen vill interpellanten
med dessa uttryck förstå lägenheter
om två rum och kök respektive
ett rum och kök.

Interpellanten berör här själva kärnpunkten
i fördelningsnormerna. \7i
måste hålla i minnet, att lägenheterna
om ett rum och kök utgör nära 1/a av
hela bostadsbeståndet i orter med över
20 000 invånare. Lägenheterna om två
rum och kök utgör i sin tur nära 30 %
av samma bostadsbestånd. Om 1-rummarna
undantas från fördelningen
skulle detta därför innebära ett allvarligt
intrång i den företrädesrätt som
bör tillkomma barnfamiljerna och makar
m. fl. Man måste likaledes besinna,
att om barnfamiljerna inte finge företräde
till 2-rummarna utan nödgades
konkurrera om dem med barnlösa makar
m. fl., så skulle barnfamiljernas
ställning bli avsevärt försvagad. De lägenheter,
som de skulle ha ensamrätt
till, eller 3-rummarna och större lägenheter,
utgör nämligen bara omkring
19 9o, alltså inte ens 1/5 av hela lägenhetsbeståndet.

Jag vill vidare erinra om att dessa
spörsmål ingående diskuterades här i
riksdagen i våras. Samma önskemål,
som nu framföres av herr Dahlén, hade
då framförts i motioner av herrar
Bergwall och Ohlon samt av herr Svensson
i Ljungskile m. fl. Tredje lagutskottet,
vars utlåtande i ämnet godkändes
av riksdagen, anförde på denna punkt
följande.

De av liyresregleringskommittén för -

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

Svar på interpell. ang.

ordade behovsprövningsnormerna är
resultatet av ingående undersökningar
och överväganden om vad som kräves
för att förverkliga målsättningen om
en mera önskvärd fördelning av ledigblivna
bostäder. Motionärernas yrkande
om ändringar i normerna är i själva
verket så vittgående, att ändringarnas
genomförande kan befaras äventyra
nämnda målsättning. Så som yrkandet
formulerats synes det därför icke böra
biträdas, över huvud taget torde man
icke våga tänka sig generella modifikationer
av de föreslagna fördelningsprinciperna.

Detta yttrades som sagt av utskottet
i våras. Såvitt jag kan finna har sedan
dess icke inträffat något, som bör föranleda
till ett annat ställningstagande.

Jag vill till sist framhålla, att de normer,
som uppställts för den frivilliga
behovsprövningen, vid första påseendet
kan synas vara ganska stränga. Som
påpekats i skilda sammanhang kan
emellertid under vissa förutsättningar
avvikelser medges från normerna. Särskild
hänsyn tas sålunda till dem, som
bär skiftarbete, till dem som på grund
av sjukdom eller ålderdom behöver ha
hembiträde eller vårdarinna boende i
lägenheten, till dödsbodelägare som vill
övertaga avliden anförvants lägenhet,
till dem som förrättar arbete i hemmet
och därför behöver särskilt arbetsrum
och till många andra. Jag vill här
särskilt fästa uppmärksamheten på att
dispens kan medges, om bostadsläget
på en ort visar sig vara sådant att en
strikt tillämpning av normerna icke är
behövlig. Skulle en mera allmän lättnad
i läget inträda, hör givetvis normerna
modifieras över lag. Självfallet kommer
regeringen att följa utvecklingen på
detta område med uppmärksamhet.

Härpå anförde:

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman!
Först ber jag att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

När jag nu går att framföra några
reflexioner skall jag försöka undvika
att gå in på det som herr Birke i sin
interpellation berört i annan mån än
det sammanfaller med det jag har haft
att andraga.

Bakgrunden till min interpellation
var ju uttalanden från centralrådet för
bostadsfördelning angående hur den
här överenskommelsen skulle tillämpas
och den reaktion härpå som gav sig
till känna från olika håll i landet.

Det förefaller mig nog som om statsrådet
i sitt interpellationssvar diskuterade
den här frågan i någon mån i
lufttomt rum, skilt från denna världen
split och kiv. Han säger i slutet av
sitt interpellationssvar att ingenting har
hänt som skulle göra det nödvändigt
att fundera på saken en gång till. Har
avsikten alltså varit att få bort den
bär debatten så mycket som möjligt
från det som bär hänt sedan sist, ber
jag att få gratulera — inte endast tacka
således — ty här har statsrådet verkligen
lyckats att se bort från den diskussion
som pågår.

Statsrådet förbigår såvitt jag kan se
de två kärnpunkterna i det nya läget.
Den ena är kvar sedan diskussionen i
våras, nämligen att vi behöver se till
att vi kan hjälpa barnfamiljerna på
bättre sätt att få lägenheter utan en
olycklig anhopning av barnfamiljer i
nybyggda områden. Den andra punkten
är överenskommelsens alltför negativa
hållning till ensamstående makar utan
barn, d. v. s. i regel nygifta, och deras
möjligheter att få lägenheter. Den senare
synpunkten berördes ju i en motion
från vårt håll i våras, såsom herr
statsrådet anför.

Om man ser på hur det ligger till
för närvarande, gäller det att återigen
fråga sig: Om överenskommelsen angående
frivillig bostadsanvisning skall
följas, uppstår det då inte risk för en
olycklig anhopning av barnfamiljer i
nybyggda områden?

Överenskommelsen innebär, som

8 Nr 29. Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

statsrådet anför, beträffande nyproduktionen
att det kan tänkas bli så för det
första i orter som inte har kommunal
bostadsförmedling, i den mån det finns
sådana där överenskommelsen skall
hållas — det går jag inte in på — och
för det andra där den kommunala bostadsförmedlingen
inte behärskar hela
nyproduktionen. Här medger statsrådet
att det kan tänkas risker av den
art jag här har påtalat.

Eftersom enrummare inte produceras
i så stor utsträckning nu som tidigare
— vilket åtminstone jag hälsar
med tillfredsställelse —■ kommer ett
strikt följande av överenskommelsen
att innebära att barnfamiljer och andra
makar -— och dessa är i regel nygifta
som enligt naturens ordning i de
flesta fall ganska snart kommer att få
barn — kommer att få den alldeles
överväldigande delen av bostadsbeståndet
i nybyggda områden.

Att en förbättring för barnfamiljerna
är nödvändig, därom behöver vi inte
tvista, det är uppenbart, men frågan
är om man inte i överenskommelsen
har gått för långt.

Vilka olägenheter skulle det bli, utöver
det allmänna uttalandet att man
inte bör ha för många barnfamiljer i
nybyggda områden? En av ombudsmännen
i Hyresgästföreningen i Stockholm
är kanske vittnesgill, möjligen
mer för statsrådet än för mig. Han har
sagt:

»Systemet med den frivilliga behovsprövningen
av bostadssökande kommer
inte att kunna tillämpas i de nybyggda
områden i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Det måste, om systemet tillämpas,
bli barnfamiljer i nästan varenda
ny lägenhet. Detta leder till att behovet
av skolor, barndaghem, barnträdgårdar,
mödravårdscentraler etc. kommer
att bli oerhört mycket större än vad
man hittills beräknat. Hela planeringen
av de nya förorterna ställs på huvudet.
För de stora städerna blir det ett svårt
ekonomiskt problem att bygga så många

fler skolor och sociala institutioner än
vad man hittills gjort i nya områden.»

Vid sammanträde med styrelserna för
bostadsförmedlingarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö framgår det av
protokollet att de kom fram till ungefär
enahanda ståndpunkter.

Nu kanske statsrådet vill försvara sig
med att överenskommelsen inte skall
gälla bostadsförmedlingarna. Trots att
statsrådet understryker detta i sitt interpellationssvar,
verkar det som om
han ändå glömt bort en del saker och
gjort det litet för enkelt för sig. Jag
skulle vilja framhålla, att centralrådet
för bostadsfördelning, som skall sköta
om dessa saker, i sin skrivelse till
bostadsförmedlingarna har uttalat följande:
»Med hänsyn till statsmakternas
inställning anser sig centralrådet kunna
förutsätta att bostadsförmedlingarna
vid lägenhetsanvisningar till bostadssökande
i huvudsak följa de normer,
som fastighetsägarna åtagit sig
att iakttaga vid uthyrning av ledigblivna
lägenheter.»

Men inte nog därmed. Vidare har representanter
för centralrådet senare i
pressen upprepat denna sin uppfattning.
Ordföranden i centralrådet sade:
»Det är uteslutet att fastighetsägarna
och bostadsförmedlingarna vid uthyrning
av bostäder skulle följa skilda
linjer». Såvitt framgår av uttalandena
måste detta gälla nyproduktionen. Så
har det uppfattats i varje fall, och någon
dementi har jag trots ihärdigt letande
inte kunnat se publicerad.

Om jag nu frågade statsrådet om han
trots allt frångått sin uppfattning från
i våras, att överenskommelsen inte berör
de kommunala bostadsförmedlingarna,
skulle statsrådet säkert svara nej
under hänvisning till sitt interpellationssvar.
Men då kommer ju helt naturligt
frågan: Vilka åtgärder har då
statsrådet vidtagit för att skingra den
oklarhet, som enligt hans mening måste
ha uppstått efter centralrådets skrivelse
och efter det att ordföranden och

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

vice ordföranden i rådet uttalat att
förmedlingarna skall följa överenskommelsens
regler? Den frågan kan ju
statsrådet inte gärna komma ifrån genom
att hänvisa till att förhandlingar
pågår — vilket han gör i interpellationssvaret.

Uttrycket »förhandlingar pågår» verkar
med den kännedom jag har också
litet egendomligt. Den största bostadsförmedlingen
i landet har av centralrådet
inbjudits till ett sammanträde i
nästa vecka, och finns det ingen annan
täckning för påståendet — jag reserverar
mig, ty jag känner inte till det —
är uttrycket »förhandlingar pågår för
närvarande» inte särskilt adekvat.

Statsrådet har vitsordat att bostadsförmedlingarna
i stort sett tillämpar
den sociala bedömning, som vi alla anser
bör tillämpas vid uthyrning av lägenheter.
Men då frågar man sig: Vad
skall då förhandlingarna mellan centralrådet
och bostadsförmedlingarna
syfta till? Jag förutsätter att syftet inte
är att bostadsförmedlingarna skall ta
mindre hänsyn till barnfamiljerna, utan
det måste väl vara en önskan att bostadsförmedlingarna
skall lägga om sin
politik. Det har de själva förklarat vara
olyckligt, om det skulle ske i riktning
mot överenskommelsens regler, och jag
delar bostadsförmedlingarnas synpunkt
att det säkert skulle vara olyckligt. Är
det bara för att tala om att de av statsrådet
påpekade dispensmöjligheterna
finns även för bostadsförmedlingarna,
om de följer överenskommelsens regler?
Eller är det kanske så att centralrådet
vill ha fastslaget, att bostadsförmedlingarna
inte kommer att ändra på
sin uthyrningspraxis, medan fastighetsägarna
för de nybyggda områdena skulle
vara bundna av den restriktiva överenskommelsen?
Det vore ju onekligen
anmärkningsvärt, om dessa grupper
skulle behandlas så olika.

Det vore alltså intressant att få veta,
vad ämnet för de förestående förhandlingarna
är. Jag föreställer mig att

statsrådet i riksdagen inte gärna kan
säga, att han inte kan lämna besked om
vad diskussionen skall röra sig om. Det
borde inte behöva vara någon hemlighet.
Det behöver skapas klarhet om bostadsförmedlingarnas
ställning och om
huruvida de enskilda fastighetsägarna
skall diskrimineras, när de arbetar under
i huvudsak jämförbara förhållanden
med förmedlingarna.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja fråga, vilka upplysningar om arbetets
handläggning, som uthyrningsnämnderna
har fått av centralrådet. I
varje fall känner jag till en uthyrningsnämnd,
som över huvud taget inte fått
något som helst besked, trots att sådant
tidigare ställts i utsikt i skrivelse
från centralrådet till bostadsförmedlingarna.

Min första fråga i interpellationen
gick ut på att vädja till statsrådet att
medverka till ändring i överenskommelsen,
så att barnfamiljerna i förhållande
till läget före överenskommelsens
ikraftträdande fick lättare att få lägenheter
utan att man skapade risk för
olycklig anhopning av barnfamiljer i
nybyggda områden. Denna fråga har
statsrådet tolkat som om jag ville en
sådan förändring i förhållande till läget
efter överenskommelsens ikraftträdande.
Jag medger att frågan var oklart
formulerad och har därför ingenting
att anmärka på statsrådet för hans svar
ur den synpunkten. Men den fråga som
jag avsåg kvarstår. Anser inte statsrådet
efter allt som har hänt, att det vore
lämpligt att en jämkning åstadkommes,
som leder till det av mig anförda syftet?
Jag skulle gärna vilja ha ett mycket
direkt svar härpå.

Min andra fråga var, om statsrådet
hade för avsikt att medverka till sådan
ändring i överenskommelsen att
gifta utan barn och personer, som önskar
ingå äktenskap, får möjligheter
att hyra tvårummare och ensamstående
personer enrummare. Detta överensstämmer
med den motion, som fram -

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

fördes från folkpartihåll i våras. Statsrådet
slätade över på den punkten och
gick vidare. Jag beklagar denna ovillighet.
Men i detta sammanhang skulle
jag gärna vilja höra statsrådets uppfattning
på en punkt, som är mycket
intimt förknippad med frågan om överenskommelsens
följande.

Det är ju så, att ensamstående och
familjer utan barn kan få statslån för
byggande av eget hem, som kan rymma
tre, eventuellt fyra rum, vilket i och
för sig inte är orimligt, men andra, som
inte har råd och inte anser sig ha möjlighet
att skaffa sig ett eget hem, skall
av en överenskommelse som tillkommit
under statens medverkan i vissa
fall hindras att få en tvårumslägenhet.
Visar inte detta, herr statsråd, att överenskommelsen
är felkonstruerad? Man
kan inte behandla människor så olika
därför att de har olika ekonomiska förutsättningar.
Den ene kan tänka sig, att
bygga sig ett eget hem, en villa, den
andre kan det inte. Statsmakterna bör
inte på detta sätt diskriminera den ena
gruppen.

Såvitt jag förstår är det orimligt att
ensamstående inte fått en markerad
plats i överenskommelsen och att det
inte uttalats att nygifta skall kunna
beredas möjlighet att få tvårummare.
Dispensvägen, som statsrådet flitigt
hänvisar till, är enligt min mening
otillräcklig. Därför vädjar jag verkligen
till statsrådet att ta upp denna
fråga till förnyad prövning. Det går inte
att säga att ingenting har hänt.

Herr BIRKE (li): Herr talman! Jag
skall be att få tacka herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet för
det svar som jag har fått på min interpellation.

Jag skall inte här gå in på någon
principdebatt om bostadsfrågan, ty vi
får ju tillfälle att återkomma till den
saken i annat sammanhang. Jag skall
endast hålla mig till de två frågor, som
jag har ställt till herr statsrådet.

Den första frågan gällde, om justitieministern
ansåg att det kunde vara
befogat att man inom den frivilliga
överenskommelsen hade ett prickningssystem.
Jag syftar, som justitieministern
mycket riktigt antydde, på ett uttalande
på en presskonferens. Nu säger
justitieministern, att uttrycket har
fällts av en person som är representant
för fastighetsägareförbundet, och därför
kan inte statsmakterna ingå på
detta.

Jag vill emellertid göra kammaren
uppmärksam på att uttalandet gjorts på
en av centralrådet anordnad presskonferens
av en ledamot från centralrådet
och därför hade officiell karaktär. Det
är ganska naturligt, att man får det
intrycket, att det är centralrådets uppfattning,
allra helst som inte någon ledamot
av centralrådet motsade uttalandet.
Det är väl ganska vanligt, att
i en sådan situation uppfattas saken
på det sättet, och det har jag också
gjort. Därför tycker jag, att svaret på
den punkten inte är tillfredsställande.

Den andra frågan är, huruvida justitieministern
med uppmärksamhet följer
den bristande överensstämmelse,
som råder mellan bostadsförmedlingarnas
och uthyrningsnämndernas fördelningsnormer.
På det svarar justitieministern,
att de uppgifter, som har
förekommit i tidningspressen om motsatsförhållanden
på detta område, är
överdrivna och vilseledande. Jag tror
inte att det är så i verkligheten. Jag
vill inte tvista med statsrådet om vilken
uppfattning som kan vara riktig, den
som han har givit tillkänna eller den
jag har, nämligen att motsättningar förefinnes.
Utvecklingen får väl visa, vilken
av oss som har den rätta uppfattningen,
om det sålunda inte i verkligheten
existerar allvarliga motsättningar
här.

Det är ju ännu inte klart, hur bostadsförmedlingarna
skall arbeta. Det
är riktigt, att de inte är part i målet,
men den erfarenhet, som bostadsför -

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

Svar på interpell. ang.

medlingarna har, tycker jag inte har
kommit riktigt till uttryck i detta samarbete.
Man vet inte efter vilka normer
de arbetar.

I slutet av interpellationssvaret säger
statsrådet, att när förhållandena blir
sådana, att det blir en mera allmän
lättnad, kommer dessa normer att modifieras.
.lag vill ställa den frågan till
statsrådet: Är det bara meningen, att
de skall modifieras? Är det inte tänkbart,
att bestämmelserna kan upphävas?
En sådan lösning skulle naturligtvis
ur de synpunkter jag företräder
vara mera ägnad att öka tillfredsställelsen
på detta område. Det parti jag
tillhör, nämligen högern, har ju inte
trott på eller röstat för bostadsransonering.
Därför ställer jag frågan, om
statsrådet vill medverka till att upphäva
dessa bestämmelser.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag kan fatta mig ganska kort, ty båda
de ärade interpellanterna har i stort
sett berört saker och ting, som jag redan
i mitt interpellationssvar har tagit
upp till behandling. Jag skulle emellertid
vilja göra några tillägg på ett
par punkter.

Herr Dahlén både började och slutade
med att tala om att saken kommit
i ett nytt läge sedan i våras. När han
skulle tala om vari det nya bestod,
kunde jag inte få klart för mig annat
än att han tog fram, icke en statistik
av sakliga förändringar utan precis
samma motivering, som ifrån hans partis
sida hade framförts mot förslaget i
våras och som då underkändes av utskottet
och riksdagen.

Helt allmänt skulle jag vidare vilja
för både honom och herr Birke särskilt
understryka, att centralrådet inte är ett
statligt organ. I överensstämmelse med
riksdagens beslut har staten hjälpt till
med starten genom att ställa en person
till förfogande för de preliminära överläggningarna.
Emellertid är detta en

rent privat organisation för fastighetsägarna,
och regeringen kan och bör
inte ta något ansvar för om någon ledamot
av centralrådet, som här var fallet,
på en presskonferens gör ett uttalande.
Det får stå för hans och eventuellt
för rådets och fastighetsägarnas
räkning.

Med anledning av de missförstånd
och eventuella svårigheter, som kan ha
uppkommit i förhållandet mellan å ena
sidan centralrådets arbete och å andra
sidan bostadsförmedlingarnas arbete,
vill jag utöver vad jag förut har sagt
understryka, att de i mycket stor utsträckning
arbetar med olika slags fastigheter.
Fastighetsbeståndet är olika.
Lägenhetsfördelningen är olika i gamla
och i nya hus. I ett nytt hus bli ju alla
lägenheterna på en gång lediga, medan
det droppar en och annan lägenhet i
de äldre husen. Dessa omständigheter
gör att det är vissa skillnader i sak,
som kan föranleda en sakligt sett olika
behandling. Men som jag också sagt i
mitt interpellationssvar är det naturligtvis
ett intresse, att lika fall behandlas
lika, och de överläggningar, som nu
är aktuella, avser just att försöka åstadkomma
en sådan likartad behandling.
Jag kanske inte uttryckte mig riktigt
tydligt, när jag använde orden pågående
förhandlingar. Det förhåller sig
så, att vad som hittills liar skett är en
skriftväxling mellan centralrådet och
bostadsförmedlingarna. De personliga
överläggningar, som sedan skall hållas,
tar sin början på måndag. Jag har hört
sägas, även om jag betonar, att det inte
är statsmakterna som driver saken, att
förhandlingarna särskilt skall gå ut på
att diskutera förhållandena vid de nya
husen, som ju bostadsförmedlingarna
har hand om, och där, som jag sade,
förhållandenas egen natur kan påkalla
en annan behandling än beträffande de
då och då ledigblivna lägenheterna i
äldre hus.

Vidare frågade herr Dahlén, om jag
ansåg, att jämkningar — om jag förstod

12 Nr 29. Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

lionom rätt — omedelbart borde göras i
den överenskommelse som är träffad.
.lag kan inte finna, att det finns någon
anledning att göra sådana, när överenskommelsen
ännu knappast hunnit bli
tillämpad och innan några sakliga förändringar
har skett. På den punkten var
det särskilt två ting, som herr Dahlén
tryckte på. Det ena var en jämförelse
med egnahem, där ju en ensamstående
liksom en familj kan få större bostadsutrymme,
om han bygger en villa än om
han hyr en lägenhet. Det är väl ändå
alldeles omöjligt att säga, att de fallen
skall behandlas precis lika, så att den
som hyrt en lägenhet skall vara likaberättigad,
i den mån statsmakterna
över huvud taget har med det att skaffa,
att få samma rumsutrymme som när
det byggs egnahem, eventuellt med
hjälp av statliga medel. Det är väl alldeles
självklart att sådana fall måste
bedömas efter andra grunder. En egnahemsbyggnad
skall ju stå i 60—70 år
och har därför en helt annan och mera
permanent karaktär. De frivilliga och,
som jag hoppas, kortvariga bostadsfördelningsprinciperna
är avsedda att vara
av tillfällighetskaraktär.

Det andra argumentet i samband med
egnahemmen, som herr Dahlén kom
med •— och som enligt min mening var
alldeles missvisande — var att vissa kategorier
bostadssökande skulle få en
mera markerad plats. Herr Dahlén
nämnda i första hand ensamstående,
och jag erkänner att de härvidlag är
hårt trängda. Om en sådan företrädesrätt
skulle givas åt de ensamstående,
tror jag emellertid att hela fördelningen
skulle bli alldeles meningslös. Detta
framgår också av de siffror jag angivit
över bostadsbeståndets fördelning på
olika lägenhetstyper. Min mening är att
man i nuvarande situation bör ge företräde
— eller en markerad plats, som
herr Dahlén sade — icke för ensamstående
utan, i den mån detta är möjligt,
för familjer med barn, för att över

huvud taget skaffa dem tak över huvudet.

Slutligen vill jag svara på herr Birkes
fråga huruvida inte hela denna reglering
kan upphöra, när ändrade förhållanden
inträder. Av avslutningen på
mitt interpellationssvar framgår, att jag
avser att så bör ske. Jag hoppas och
tror att bostadsregleringen skall vara
ett tillfälligt och övergående bekymmer.
Jag upprepar vad jag sagt i slutet på
mitt svar, nämligen att om vi får en
allmän lättnad i bostadsläget, så bör
givetvis normerna över lag modifieras,
och regeringen följer självfallet utvecklingen
på detta område med största
uppmärksamhet för att ingripa så snart
detta blir möjligt.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman!
Statsrådet började sitt anförande med
att säga, att det icke hade framkommit
några nya omständigheter, som gör
det nödvändigt att ompröva hela detta
problem. Det är emellertid ganska
många olika instanser, som uttalat sig
i frågan och visat på sådana nya omständigheter.
Att då bara säga, att inga
nya omständigheter framkommit, är
kanske att ta litet för lätt på detta
spörsmål. Skall bostadsförmedlingarna
tillämpa den överenskommelse som föreligger
— och det har man ju på vissa
håll sagt att man skall göra — så kommer
utomordentligt stora svårigheter
att uppstå i stora nybyggda områden,
den saken lär ingen kunna komma
ifrån.

Jag vill här påpeka ytterligare en
sak. Jag fick för en stund sedan siffrorna
över hurudant läget för Stockholm
var den 1 januari i år beträffande
antalet bostadssökande, eller rättare
sagt vissa grupper av bostadssökande.
Vi hade då 15 600 bostadssökande bestående
av två eller flera vuxna personer
utan barn, som icke hade någon
egen direktförhyrd lägenhet att tillgå.
Det rörde sig nog i stor utsträckning
om personer som ämnade gifta sig. An -

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

talet färdigställda enrummare i Stockholm,
ett rum och kök, om man skall
uttrycka sig riktigt tydligt — statsrådet
tillägnade sig ju så småningom min
terminologi i interpellationssvaret —
var under 1952 endast 320. Om alla de
nämnda 15 600 bostadssökande skulle
tävla om enkelrum med kokskåp eller
enkelrum med kokvrå, hade de möjlighet
att tävla om ytterligare 1 250
stycken. Jämför man denna sistnämnda
siffra med antalet bostadssökande, förstår
man att det är en oerhört stor
mängd människor, som väntar förgäves
på en lägenhet för att kunna gifta sig.
Att då träffa en överenskommelse som
— om centralrådet vill att bostadsförmedlingen
i Stockholm skall tillämpa
densamma — skulle innebära att dessa
bostadssökande skulle få utomordentligt
liten chans att vara med och tävla
om bostad, tycker jag är ganska starka
skäl för en omprövning!

Nu säger statsrådet att detta visste
både han och riksdagen förut, men inför
de siffror jag här nämnt tycker jag
det finns all anledning att ännu en
gång ta situationen under övervägande.

Sedan frågade jag vad statsrådet
gjort för att klarlägga det missförstånd,
som väl enligt statsrådets mening måste
råda, när centralrådet säger att bostadsförmedlingarna
skall tillämpa överenskommelsen.
På den frågan svarade
statsrådet, att regeringen inte kan ta
något ansvar för den saken. Detta svar
förefaller mig mycket egendomligt. Här
har det lagts fram en överenskommelse
för riksdagen, som Kungl. Maj :t har ansett
vara riktig och som enligt statsrådet
i de flesta fall uteslöt bostadsförmedlingarna,
och den överenskommelsen
har riksdagen godkänt. Sedan har
Kungl. Maj:t utsett presidiet i det organ,
som skall handha hela verksamheten.
Nu säger statsrådet, om jag fattade
honom rätt, att om sedan det tillsatta
organet tolkar överenskommelsen
felaktigt, så har ändå det ansvariga
statsrådet ingen skyldighet att upplysa

om det. Det förefaller mig vara en mycket
unik ställning för ett statsråd, som
varit med om att presentera en överenskommelse,
som sedan totalt missuppfattats!
Statsrådet vill alltså inte uttala
sig om saken. Han vill inte tala om
att hela denna strid kanske ur hans
synpunkt är onödig.

Det förefaller som om Kungl. Maj:t
skulle sköta det på det sättet att sedan
beslut väl är fattat får det gå hur som
helst —■ till en tid. Även om betydande
organ, t. ex. bostadsstyrelsen, missuppfattat
det hela spelar det ingen roll.
Men jag tycker nog att statsrådet därvidlag
borde fundera en gång till på
om det inte varit klokt att tala om hur
statsrådet anser att det ligger till.

Statsrådet vill icke göra någon jämkning
i överenskommelsen, sade han.
Därvidlag har vi alltså fått besked.

Han ansåg det inte vara rimligt att
jämföra dessa regler med de bestämmelser
för lån som gäller för egnahem.
Jag upprepar vad jag tidigare sagt,
nämligen att jag finner ingen anledning
att ändra på egnahemslånebestämmelserna.
De är bra, och i varje fall bör
de inte göras sämre. Men att man inte
här skall kunna dra en parallell med
hur statsmakterna vill behandla ungefär
samma grupper av människor tycker
jag är kanske något egendomligt att
inte vilja erkänna. Att egnahemmen
skall stå under en lång tid är uppenbart,
men det hindrar inte att man
bör ställa egnahemslånebestämmelserna
som bakgrund när man diskuterar
ifrågavarande överenskommelse.

Jag vet inte om jag uppfattade statsrådet
rätt men jag tyckte, att han menade
att mitt uttryckssätt att de ensamstående
bör få en markerad plats i
överenskommelsen skulle innebära, att
de skulle få en bättre ställning än andra.
Yad jag åsyftade var en önskan
att man inte skall sträcka sig längre än
att de över huvud taget skall få en
plats.

Sedan måste jag säga att jag inte vid

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

riksdagsbehandlingen i våras observerat
en passus i den överenskommelse
som gjorts med de allmännyttiga bostadsföretagen.
Där står det inte talat
om annat än »lediga» lägenheter och
ingenting om nyproduktionen. Jag
skulle vara intresserad av att få reda
på en sak. Om ett kommunalt byggnadsföretag
bygger där det inte finns någon
kommunal bostadsförmedling, skall det
kommunala bostadsbolaget då vara befriat
från att tillämpa överenskommelsen,
medan HSB, Riksbyggen och privata
byggnadsfirmor skall göra detta?
Varför denna skillnad i uttryckssättet?
År det bara en tillfällighet, eller är det
helt enkelt meningen att de kommunala
bolagen skall ställas i en särklass; det
vore i så fall anledning fråga sig om
inte en ändring bör komma till stånd.

•lag efterlyser alltså fortfarande ett
besked från statsrådet beträffande en
av kärnpunkterna: Hur blir det med
bostadsförmedlingarnas ställning? Såvitt
jag kan fatta kunde statsrådet inte
lämna något definitivt svar på den
frågan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Herr Dahlén har verkligen en stor förmåga
att missförstå vad jag säger.

Om jag skall börja bakifrån med vad
han sade beträffande bostadsförmedlingarnas
ställning så bör den naturligtvis
vara precis densamma som hittills.
Vad sedan beträffar vad herr Dahlén
nämnde om regeringens ansvar för denna
verksamhet som vi här talat om, så
är det ju alldeles självklart, att regeringen
lika väl som riksdagen har ansvar
för vad regering och riksdag gjort
när de godkänt dessa principer. Hur
man kan tänka sig något annat är mig
fullkomligt obegripligt. En annan sak
är att handhavandet av dessa principer
uppdragits åt de privata organen och
skall skötas i deras regi. Vad får då
statsmakterna för ansvar? Jo, naturligt -

vis att följa denna utveckling och se om
den inte går efter de normer som statsmakterna
bestämt. Då kan det vara anledning
att ingripa och ett sådant ansvar
har naturligtvis regeringen. Emellertid
har denna verksamhet alldeles
nyss börjat, och det finns praktiskt taget
ingen som helst praxis ännu, och
man kan över huvud taget ännu inte
uttala sig om hur de av statsmakterna
uppdragna principerna kommer att
tillämpas i praktiken.

Vad jag ville säga var att jag inte
kunde ta ansvar för vad som sagts av
en enskild ledamot av detta råd på en
presskonferens, och det håller jag fortfarande
fast vid. Det får ju bli hans
och eventuellt hans organisations ensak,
men det har ännu inte avsatt
några spår av handling, alltså är det
ingenting som statsmakterna ännu har
något ansvar för.

Sedan kom herr Dahlén med exempel
på hur många smålägenheter som är
nyproducerade i Stockholm och frågade
om det inte var felaktigt att inte tillgodose
ensamstående personer bättre
än vad som skett enligt den godtagna
principen. Jag vill säga, att detta är
också en rätt så klar missuppfattning
av herr Dahlén. Här rör det sig om nybyggda
hus i Stockholm. Och där har
bostadsförmedlingen fullständigt hundraprocentig
kontroll över nyproduktionen.
Dessa principer är som jag redan
sagt inte alldeles desamma som den
överenskommelse som statsmakterna
knäsatt, detta av naturliga skäl, som
jag också framhållit, därför att de nya
husen i flera hänseenden är annorlunda
än de gamla.

Slutligen trodde herr Dahlén att de
kommunala bostadsföretagen härvidlag
skulle vara undantagna. Ytterligare en
klar missuppfattning! Dessa bostadsföretag
finns med i den organisation,
Sabo, som är med i överenskommelsen;
det har jag sagt redan i mitt interpellationssvar.

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Endast ett par ord. Beträffande
justitieministerns senaste yttrande
påpekade jag att de kommunala
bostadsföretagen var medtagna i överenskommelsen
men att det också finns
eu annan formulering beträffande dem,
där det bara står talat om »lediga lägenheter».
Jag frågade statsrådet: Gäller
detta icke nyproduktionen? Jag
trodde att det skulle framgå att det var
detta jag frågade, och på den punkten
väntar jag således fortfarande på svar.

Statsrådet sade att de kommunala
bostadsförmedlingarna skall arbeta som
förut; det är de som har kontrollen,
och de farhågor jag hyste beträffande
Stockholm var alltså ogrundade. Då
återkommer jag till min fråga: Vad
skall förhandlingar tjäna till om man
inte skall ändra den praxis som bostadsförmedlingarna
har tillämpat? Såvitt
jag förstår går statsrådets resonemang
i cirkel. Och varför? Jo, det är
för att han, kanske av någon sorts vänlighet,
inte vill säga ifrån att centralrådet
har uttalat sig på ett olyckligt
sätt.

Inledningsvis påpekade statsrådet,
att riksdagen och regeringen inte kan
ha något ansvar för tillämpningen av
denna överenskommelse. Statsrådet har
delvis rätt: riksdagen kan inte ha något
ansvar. Vem har då ansvaret? Det
är regeringen, som är riksdagens verkställande
organ. Om statsrådet föreslår
att en överenskommelse skall godkännas
men denna misstolkas — jag får
anta att det är detta statsrådet menar
—- så har statsrådet den uppfattningen,
att även om denna misstolkning är
spridd inom Ivungl. Maj ds kansli, i
detta fall tydligen bostadsstyrelsen,
bland bostadsförmedlingarna och inom
hyresgästföreningarna, då ankommer
det ändå icke på statsrådet att upplysa
om rätta förhållandet, utan misstaget
skall i sinom tid få klaras upp på
något sätt. Jag tycker fortfarande att

ett något kraftigare ingripande här
skulle varit på sin plats.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Redan
i remissdebatten hade jag anledning beklaga
att inte justitieministern ingripit
och givit en riktig och auktoritativ
tolkning åt denna uppgörelse när missförstånden
börjat sprida sig. Det är
uppenbart att detta vållat skada, och
jag tror att denna frivilliga uppgörelse,
genom att intet klarläggande gjordes,
tyvärr kommit i en sämre dager än
den är värd. Detta gäller även parterna
på fastighetsmarknaden, fastighetsägareförbundet
och de övriga. De har varit
med om denna uppgörelse för att
hjälpa till att lätta trycket från de bostadslösa,
och därför hade de varit
värda det stöd och det skydd, som en
förklaring härvidlag hade inneburit.

Jag tror inte att man i allo kan försvara
vad som i varje fall har sagts i
tidningsuttalanden från ledningens för
centralrådet sida. Jag skulle vilja säga
som komplettering till vad justitiemiministern
sagt, att det är naturligtvis
riktigt att centralrådet är en privat institution,
men dess ordförande och vice
ordförande är likväl utnämnda av
Kungl. Maj:t. Därför har Kungl. Maj:t
åtminstone indirekt ett visst ansvar för
att inte vilseledande uppgifter kommer
i spridning. Och det hade väl varit skäl
för justitieministern att ingripa när
missförstånden började sprida sig, även
om jag nu inte vil! lägga skulden på
den ene eller andre för att detta skedde.
Jag konstaterar bara att det skedde
och att saken borde ha klarats upp från
regeringens sida.

Får jag ytterligare, eftersom jag deltagit
i förarbetet på denna uppgörelse
och i förhandlingarna på det förberedande
stadiet, bara säga ett par ord
utan någon som helst polemisk udd åt
något håll utan endast för att försöka
förklara innebörden av uppgörelsen.
Det framgår för var och en som läser
betänkandet, att bostadsförmedlingarna

16 Nr 29. Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

av hyresregleringskommittén konsekvent
undantagits från uppgörelsen.
Det har inte varit meningen att bostadsförmedlingarna
skulle beröras. Orsaken
härtill är helt enkelt den uttunning
av boendetätheten, framför allt
beträffande barnfamiljerna, som sker i
det gamla beståndet. Fastighetsägarna
och myndigheterna och alla som intresserar
sig för denna fråga vet, att det
pågår och under många år har pågått
en sådan uttunning just i det gamla
beståndet. Därför menade kommittén
att i den mån lägenheter blir lediga i
detta gamla bestånd bör dessa lämnas
åt barnfamiljerna för att man på detta
sätt skulle få en mera allsidig och harmonisk
sammansättning av hyresgästklientelet
i detta fastighetsbestånd.

Hur är det i det allmännyttiga beståndet,
det som är utlämnat till bostadsförmedlingarna
för upplåtelse? Jo,
eftersom relativt få barnfamiljer har
kommit in i det gamla beståndet och
eftersom barnfamiljerna måste sägas
vara det socialt mest ömmande klientelet
på bostadsmarknaden, så har bostadsförmedlingarna
nödgats upplåta
lägenheter till barnfamiljerna i första
hand. Detta har lett till att många fastigheter
i det nya beståndet förvandlats
till barnrikehus, vilket inte var meningen.
Detta har även fastighetsägare
av olika kategorier insett och de har
resonerat som så: Vi vill medverka till
att, genom att prioritera barnfamiljerna
i vårt fastighetsbestånd, avlyfta trycket
i den mån det är möjligt från nybeståndet
och på det sättet få en riktigare
och normalare fördelning av
barnlösa och barnfamiljer över hela
fastighetsbeståndet.

Man kan då möjligen säga: Ja, men
skall det verkligen gälla strängare villkor
för lägenheterna i de enskilda fastigheterna,
vilkas ägare gått med på
denna uppgörelse, än för dem som disponeras
av bostadsförmedlingarna? På
den frågan skulle jag vilja svara, att på
papperet kan det möjligen synas som

om så skulle bli fallet. För bostadsförmedlingarna
är det emellertid så, att
de får ta hand om en ny fastighet på
låt oss säga 50 lägenheter. Men en enskild
fastighetsägare får i allmänhet endast
en lägenhet i sänder ledig, och han
kanske inte har en enda barnfamilj i
de övriga lägenheterna. I den ledigblivna
lägenheten har han då åtagit sig att
placera en barnfamilj. Bostadsförmedlingen
däremot, som har de 50 lägenheterna
i sin nya fastighet, blir kanske
tvingad att i alla dessa lägenheter placera
barnfamiljer. Detta gör, att det
de facto kommer att gälla strävare och
hårdare regler för bostadsförmedlingarna
än dem fastighetsägarna har åtagit
sig att följa. Det är viktigt att ha
överblick över hur det ser ut på bostadsmarknaden,
innan man i detta fall
drar förhastade slutsatser.

Jag skulle vilja säga ett ord också i
anslutning till den diskussion som
förts, huruvida det är riktigt att en familj,
som bygger en fastighet, skall få
ett större lägenhetsutrymme än den
som hyr. Om det gäller egnahem, vilket
har diskuterats här, så är det på det
viset. Men om man går ett steg längre,
som vi gjorde i kommittén när vi diskuterade
detta, och tänker sig att en
person köper låt oss säga en stor hyresfastighet,
skulle man då i uppgörelsen
innefatta att denne, om han inte
har några barn utan det bara är han
själv och hans hustru, i sin egen fastighet
endast skall få ett rum och kök,
trots att han gjort en så stor affär? Vi
ansåg verkligen, att så drastiskt var det
inte önskvärt att gå fram. Det skulle
vara ett alltför djupt ingripande i både
ägande- och besittningsrätten, och vi
var alldeles ense om att dra gränsen
mellan hyreslägenhet och lägenhet i en
fastighet, som man äger.

Jag vill göra ytterligare ett tillägg,
utöver detta konstaterande att bostadsförmedlingarna
inte är berörda av uppgörelsen,
närmast i anslutning till den
skrivelse, som utgått till bostadsför -

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Svar på interpell. ang. överenskommels

medlingarna från centralrådet. Jag är
angelägen att betona att skrivelsen enbart
gäller ledigblivna lägenheter. På
s. 3 i skrivelsen står: »Enligt centralrådets
uppfattning är det nödvändigt
för uppnående av ett gott resultat att
ledigblivna lägenheter i största möjliga
utsträckning uthyras under iakttagande
av de uthyrningsnormer (med dispensmöjligheter),
som med statsmakternas
gillande skola tillämpas ...»

Vad man syftar på med ordet »ledigblivna»
är ju inte nybeståndet utan sådana
lägenheter i det äldre beståndet,
som blir lediga och lämnas till bostadsförmedlingarna
för uthyrning. Då har
centralrådet sagt sig, att samma regler
bör gälla. Jag skall lämna det därhän

1 detta sammanhang; jag lutar nog åt
att detta är litet större våld än nöden
kräver, och jag har den uppfattningen
att bostadsförmedlingarna, med det
tryck de har över sig, skulle kunna få
förtroendet att upplåta även ledigblivna
lägenheter utan att vara bundna av
uppgörelsen. De har så många hänsyn
att ta, som inte går in i uppgörelsen,
och därför tycker jag det är tveksamt,
om detta över huvud taget hade behövt
beröras. Men när det nu blivit gjort, är
jag angelägen att i rättvisans namn fästa
uppmärksamheten på att vad man
vill resonera om är tydligen inte nybeståndet
utan de ledigblivna lägenheterna
i det gamla beståndet.

Jag vill till sist säga, utöver vad justitieministern
yttrade om uppgörelsen
mellan SABO och de övriga, att denna
uppgörelse i och för sig är av mycket
underordnad betydelse. Såvitt jag vet
tillämpas nämligen den ordningen att
SABO, alltså de allmännyttiga bostadsföretagen,
överlämnar sitt lägenhetsbestånd
till bostadsförmedlingarna och
därmed får alla sina uthyrningsbekymmer
avklarade.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Sedan
jag något närmare övertänkt den
diskussion, som förts mellan justitie 2

— Andra kammarens protokoll 1953.

i om den frivilliga bostadsfördelningen.

ministern och herr Dahlén, skulle jag
endast vilja försöka reda ut ett par
punkter, som nog enligt min mening
står kvar i hög grad oklara.

Herr Dahlén tog ett exempel med vissa
siffror om lägenhetsefterfrågan i
Stockholm, jämförde dessa siffror med
produktionens sammansättning och frågade
sedan justitieministern, hur det
egentligen skulle gå i praktiken, om
den nuvarande frivilliglinjen skulle följas.
Då svarade justitieministern med
att säga, att herr Dahléns farhågor var
obefogade, eftersom bostadsförmedlingen
i Stockholm behärskar hela nyproduktionen
och att herr Dahléns fråga
följaktligen skulle vara ställd på sidan
om verkligheten. Men i sitt interpellationssvar
säger justitieministern, såvitt
jag hörde rätt, uttryckligen, att det inte
finns anledning att befara någon särskild
skillnad mellan bostadsförmedlingarnas
praxis och frivilliglinjen.

Mellan justitieministerns uttryck i
interpellationssvaret och justitieministerns
senare yttrande till herr Dahlén
finns det, såvitt jag förstår, en bestämd
skillnad.

Om det från början varit klart att bostadsförmedlingarna
skulle vara utanför
överenskommelsens principer, då
är det ju märkvärdigt att dessa har satt
sig så på tvären som de faktiskt har
gjort. Det är ju uppenbart, att det finns
en uttrycklig strävan från centralrådets
sida att komma fram till en gemensam
linje, som även bostadsförmedlingarna
skulle följa.

Det synes mig vara riktigt att säga,
herr justitieminister, att det som verkligen
har skett sedan i våras är att man,
när det gäller nyproduktionen, på ett
helt annat sätt än vad som var fallet då
har fått upp ögonen för att den frivilliga
överenskommelsen i sin nuvarande
utformning är omöjlig. Detta är
av väsentligt intresse, vilket ju även
justitieministern mycket riktigt har
framhållit, just därför att de kommunala
bostadsförmedlingarna inte ber
29.

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpell. ang. överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

härskar hela nyproduktionen. Så är
inte fallet i en så pass stor stad som
min hemstad. Det är säkert inte förhållandet
på många andra håll heller, där
det finns en relativt stor nybebyggelse
även i andra former än den kommunala.
Här kommer den mycket brännande
frågan in, nämligen om en viss
del av nyproduktionerna, den som utföres,
som herr Dahlén sade, av HSB,
Riksbyggen och enskilda, skall behandlas
efter överenskommelsen under det
att den del av nyproduktionen, som
ligger inom de kommunala bostadsförmedlingarnas
område, skall följa andra
riktlinjer.

I det fallet är det väl ändå nödvändigt
att komma fram till en gemensam
ordning. Det skulle vara välgörande om
justitieministern principiellt ville förklara,
att man när det gäller nyproduktionen
skall ha enhetliga grunder så
att man inte ställer större krav på vissa
kategorier bostadsproducenter än på
andra, vilket skulle framstå som uppenbart
orimligt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag måste ha fasligt svårt för att uttrycka
mig tydligt på den punkt, som
nu den siste ärade talaren först tog
upp. Han återkommer till en sak, som
jag trodde att jag hade svarat på åtminstone
två gånger förut, nämligen om
skillnaden emellan bostadsförmedlingarnas
praxis och överenskommelsen i
frågan. Vad jag har sagt i interpellationssvaret
är att lika fall skall behandlas
lika, och det menar jag naturligtvis
fortfarande.

Vad jag vidare har sagt är att det
finns vissa faktiska olikheter, nämligen
mellan lägenheterna i gamla och nya
hus, något som enligt sakens natur gör
att de kommer att behandlas och bör
behandlas olika. Eftersom bostadsförmedlingarna
i allt väsentligt sysslar
med nya hus, medan överenskommelsen
till allra största delen kommer att

gälla de gamla husen, uppstår denna
skillnad. Det är väl inte så konstigt.

Får jag sedan tillägga att vad beträffar
å ena sidan de fall då bostadsförmedlingarna
har hand om äldre hus
och de fall då en del nya hus inte går
i bostadsförmedlingarnas regi, så är det
just sådana fall som de aktuella överläggningarna
mellan bostadsförmedlingarna
och centralrådet skall behandla.
Jag kan nämna att jag har hört att
man från bostadsförmedlingarnas sida
har sagt — åtminstone från flera bostadsförmedlingar,
jag vet inte om det
gäller alla — att i den mån bostadsförmedlingarna
får hand om äldre lägenheter,
vilket alltså inte är så vanligt,
skulle bostadsförmedlingarna vilja följa
överenskommelsen.

Vad å andra sidan beträffar den del
av nyproduktionen, som bostadsförmedlingarna
inte får hand om, är det
min mening att denna del av nyproduktionen
bör behandlas efter samma allmänna
principer som den överväldigande
delen av nyproduktionen som bostadsförmedlingarna
sedan gammalt på
ett förtjänstfullt sätt själva har skött. Jag
vet att också denna fråga om normerna
för den del av nyproduktionen, som
ligger utanför bostadsförmedlingarnas
verksamhet, just skall behandlas vid de
snart blivande överläggningarna med
centralrådet.

Herr WEDÉN (fp) : Herr talman! Nu
gav verkligen justitieministern för första
gången i dag ett par klarläggande
besked. Det ena gällde hans förmodan,
att bostadsförmedlingarna, i den utsträckning
de får hand om äldre lägenheter,
skulle vara villiga att följa överenskommelsens
principer. Det andra
var, när han förklarade att nyproduktionen
över huvud taget enligt hans
mening, om jag förstod honom rätt,
skulle behandlas i huvudsaklig överensstämmelse
med de principer som
bostadsförmedlingarna hittills har tilllämpat.
Detta är ju verkligen, herr tal -

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

Svar på fråga ang. igångsättande av försöksverksamhet på televisionens område.

man, besked av en art som jag tror att
hela debatten hittills har syftat till att
få fram. Men om justitieministerns besked
på den senare punkten, som gäller
nyproduktionen, är riktigt och visar
sig med verkligheten överensstämmande,
då kan man fråga sig vad det
över huvud taget tjänade till att göra
en överenskommelse av nuvarande art,
som berörde nyproduktionen. Ty justitieministerns
nu givna besked i den frågan
innebär ju ett underkännande av
den träffade överenskommelsen när det
gäller nyproduktionen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Det är naturligtvis helt enkelt så, att
överenskommelsen, som har en allmän
och principiell karaktär, har tagit sikte
på normalfallen. Nu, när man har satt
i gång, börjar man att diskutera de fall
som kan komma vid sidan av. I de
största städerna, där ju behovet är mest
brännande och där de största bekymren
för bostäder finns, förhåller det
sig så enligt statistiken i hyresregleringskommitténs
betänkande, att av nyproduktionen,
som kommer till, disponerar
de kommunala bostadsförmedlingarna
i Stockholm 100 procent, i
Göteborg 100 procent och i Malmö
100 procent. Man har helt enkelt i den
principiella överenskommelsen i första
hand diskuterat normalfallen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. igångsättande av försöksverksamhet
på televisionens område.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som anförde: Herr talman! Herr Christenson
i Malmö har frågat mig, om något
initiativ kan väntas från min sida,

så att en ur alla synpunkter ändamålsenlig
och vägledande försöksverksamhet
på televisionens område snarast
möjligt igångsättes.

Med anledning härav vill jag svara
följande.

Förslag om en sådan mer eller mindre
försöksbetonad verksamhet på televisionens
område, som herr Christenson
möjligen avser, har som bekant
framlagts vid två tillfällen, först av televisionsutredningen
och nu senast av
ett privat konsortium. Det förstnämnda
förslaget, som avsåg en rätt omfattande
försöksverksamhet i televisionsutredningens
regi, har i avvaktan på fortsatt
utredning inte föranlett någon åtgärd
från regeringens sida. Det sistnämnda
förslaget, som närmast får karakteriseras
som avseende en provisorisk
start med televisionsverksamhet
på kommersiell basis och i enskild regi,
befinner sig ännu under sedvanlig
remissbehandling. Även om jag inte
anser mig böra föregripa denna med
något uttalande nu om förslagets sannolika
fortsatta öde, vill jag helt allmänt
anföra ett par synpunkter, som
enligt min mening ofrånkomligen måste
anläggas vid prövningen av varje
fråga om en sådan försöksverksamhet,
som herr Christenson åsyftar. Varje beslut
om en mera allvarligt upplagd försöksverksamhet
på detta område måste
med nödvändighet i olika avseenden
komma att föregripa kommande ställningstaganden
rörande en svensk televisionsverksamhets
definitiva utformning.
Detta gäller inte minst med tanke
på de dispositioner, till vilka en sådan
försöksverksamhet kommer att leda såväl
hos allmänheten för dess apparatanskaffning
som hos den apparattillverkande
industrien o. s. v., men det
gäller självfallet också med avseende
på de stora investeringar, som det allmänna
får vidkännas. Med hänsyn härtill
bör enligt min mening televisionssändningar
i större omfattning näppeligen
ens i försöks- och experimentsyfte

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på fråga ang. igångsättande av försöksverksamhet på televisionens område.

igångsättas, förrän en någorlunda betryggande
säkerhet vunnits för att varken
allmänheten, industrien eller det
allmänna senare drabbas av förluster
på grund av felinvesteringar eller eljest
ekonomiska dispositioner, som senare
icke visar sig förenliga med televisionsverksamhetens
definitiva utformning.
Med andra ord, jag anser,
att även en som försöksverksamhet betecknad
inledande verksamhet på området
måste grundas på en någorlunda
fullständig utredning av hela televisionsfrågan,
och det är i avsaknad av
en sådan, som jag hittills icke ansett
mig kunna förelägga riksdagen något
förslag i ärendet. Mitt svar på herr
Christensons fråga blir alltså att jag i
och för sig är beredd att föra fram ett
sådant förslag men först när pågående
utredningsarbete givit det erforderliga
underlaget för bedömningen av de olika
därmed förknippade problemen.

Härefter yttrade:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för det lämnade svaret på
min fråga om televisionsspörsmålet.

Herr statsrådet säger i slutet av sitt
svar, att när televisionsutredningen
framlagt det erforderliga underlaget
för televisionsproblemet, först då är
statsrådet beredd att lägga fram förslag.

Herr statsrådets egna sakkunniga är
av motsatt uppfattning. I en skrivelse
av den 29 oktober 1952 framhåller den
statliga televisionsutredningen bl. a.
följande: »Så snart som möjligt, förslagsvis
under första halvåret 1953, bör
personalutbildning och interna försök
startas, så att man har förvärvat en viss
rutin innan dessa försök genom utsändning
göres tillgängliga för allmänheten.
» Alltså, praktiska erfarenheter,
menar televisionsutredningen, innan
den slutliga utredningen utformas.

Slutsatsen av herr statsrådets uttalande
är att televisionsutredningen

skall skynda långsamt och att regeringen
ställt televisionsverksamheten i Sverige
på en oviss framtid.

I en motion vid 1951 års riksdag,
alltså innan televisionsutredningen tillsatts,
framförde jag ett förslag om anslag
till en experimentell televisionsprogramverksamhet.
En sådan försöksverksamhet
ansågs vara av stor betydelse
för den inhemska radio- och televisionsindustrien.
Statsutskottet, som
behandlade motionen, förutsatte också
att de berörda spörsmålen skulle komma
att tas upp till behandling av den
statliga televisionsutredningen.

Regeringen har använt det gamla
vanliga sättet att kasta frågan i utredningskvarnen
för att därigenom lugna
televisionsivrarna, men under tiden
börjar det här i landet växa fram en
folkopinion mot dröjsmålet. Enligt en
gallupundersökning är cirka 600 000
hushåll beredda att skaffa sig en televisionsapparat
för cirka 1 500 kronor.
De flesta av dem väntar säkerligen på
att något positivt skall ske på det praktiska
televisionsområdet.

Det bör kanske också i detta sammanhang
erinras om att Kooperativa
förbundet, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruksförbund i en
skrivelse till regeringen har påpekat,
att utvecklingen på televisionens område
numera har nått en sådan mognad
i olika hänseenden, att praktiska åtgärder
är möjliga även här i landet.
Dessa tre organisationer talar på 1,3
miljoner medlemmars vägnar. Allmänhetens
ekonomiska intresse för apparatinköp
torde härigenom vara klarlagt.

Radioindustrien och organisationer
inom handel och jordbruk har som bekant
begärt koncession för förberedande
av kommersiell televisionsverksamhet
med början nästa år. Sammansättningen
av konsortiet, som består av
olika, med varandra konkurrerande
företagsformer, vittnar om att det här
gäller något viktigt, som av parterna
tillmäts en ofantlig betydelse. De pri -

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

Svar på fråga ang. igångsättande av försöksverksamhet på televisionens område.

vata initiativtagarna syns vara beredda
att starta med försöksverksamheten
redan under år 1954. Frågan är
om inte televisionsärendet bör prövas
om. Skulle det privata förslaget om bildandet
av ett televisionsbolag inte föranleda
några åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida, får man hoppas, att den
statliga televisionsutredningen utökas
med representanter för industri och
handel.

Våra radiofabriker är redan nu färdiga
att sätta i gång tillverkning av
televisionsapparater såväl för svarta
och vita bilder som för bilder i färg.
När televisionen en gång kommer, hoppas
fabrikanterna få göra televisionsapparater
även för export, men därför
krävs ett å två års planering, innan
man kan nå full produktion. Fastställandet
av tidpunkten för televisionsverksamhetens
start är sålunda av stor
betydelse för investeringarna.

För ett land med Sveriges höga kulturnivå
och levnadsstandard erbjuder
televisionen oanade vidgade perspektiv.
Televisionen kan skänka vetenskapen,
undervisningen och militärutbildningen
liksom många andra grenar av
vårt kulturliv stora fördelar till gagn
för hela samhället. Televisionsinvesteringar
är en viktig statsangelägenhet.
Televisionen har utvecklats snabbt i
åtskilliga länder, och en sak är säker,
nämligen, att vi, liksom när det gällde
radion, i vår lilla vrå av världen inte
kan låta utvecklingen gå oss förbi.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag vill absolut skingra
det missförstånd, som herr Christenson
gör sig skyldig till. Han tror, att mitt
svar skall tolkas så, att televisionsutredningen
skall skynda långsamt. På
det sättet förhåller det sig emellertid
inte alls.

Herr Christenson erinrar om att jag
för ett år sedan har fått förslag från
televisionsutredningen om ett visst slags

försöksverksamhet i utredningens regi.
Det är alldeles riktigt. Jag har inte ansett
mig kunna ta upp det förslaget,
därför att utredningen inte har tagit
ställning till de viktiga frågor, som
den enligt direktiven skulle ta ställning
till, utan funnit det nödvändigt att gå
vägen över en försöksverksamhet i
egen regi.

Jag kunde inte när jag fick denna utredning
i min hand se, att det var möjligt
att lägga fram ett förslag för riksdagen
på grundval av densamma. Televisionsutredningen
medger ju själv att
det skulle innebära en start för televisionen
i landet, om försöksverksamheten
komme i gång. Det är möjligt att
de tekniker och andra sakkunniga, som
sysslar med televisionsfrågan, har en
sådan överblick över de tekniska och
ekonomiska problemen, att de kan rekommendera
en dylik start, men jag
har i varje fall inte ännu på mitt bord
fått någon utredning, som gör det möjligt
för mig att vidarebefordra sådana
erfarenheter till riksdagen. Varken
riksdagen eller jag kan alltså ta ställning
därtill. Om de tekniska problemen
råder det, såvitt jag vet, oenighet,
och det är inte alldeles säkert att
den försöksverksamhet, man sätter i
gång, kan följas av kontinuerliga televisionsutsändningar.
Man löper därför
faktiskt risken att lura en massa människor
att köpa dyra apparater och
lurar kanske också industrien att påbörja
en produktion, som måste omläggas.
Erfarenheterna från flera europeiska
länder, där både de topografiska
och demografiska förhållandena är
mycket gynnsammare för televisionen
än i Sverige, är sannerligen inte heller
sådana, att man framlägger vilka förslag
som helst om television för den
svenska riksdagen.

Min inställning är, att man för att
vara säker på att inte totalt misslyckas,
som man gjort i så många länder, måste
vara på det klara med hur man vill
ha televisionen ordnad i framtiden. Fn

22 Nr 29. Onsdagen den 18 november 19o3.

Svar på interpellation i anledning av förslag att förlägga ett planerat ångkraftverk
till Stenungsund.

mängd problem återstår. Ett av de viktigaste
är om man skall finansiera televisionen
såsom nu i hela Europa med
licensavgifter eller som i Förenta staterna
med kommersiell reklam. Det är
en sak som utredningen ännu inte tagit
ställning till.

Om det alltså dröjer något med televisionen,
kan det väl anses beklagligt,
men det är ingen skada skedd. Det påståendet
vågar jag stå för. Jag är naturligtvis
övertygad om att tiden håller
på att mogna för televisionsstart i Sverige,
men jag tror inte att vi med vårt
dröjsmål har förlorat någonting. Jag
vet att vissa andra länder är mycket
avundsjuka på oss som varit förståndiga
ocli velat vänta ocli se. Det är de
länder som gjort ett totalt misslyckande.
Det tar många år att reparera ett
sådant. Jag menar därför, att vi har
ett ganska bra utgångsläge.

Televisionsutredningen har sagt mig,
att den nästa år kan komma med ett
underbyggt förslag. Det gör det möjligt,
hoppas jag, att under nästa höst
behandla dessa frågor i regeringen.

Konsortiets förslag har vi inte tagit
ställning till. Det är ute på remiss och
då vill jag inte uttala mig om det.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Statsrådet säger att han
icke kan framlägga vilket förslag som
helst för riksdagen i televisionsfrågan.
Men redan 1950 begärde telegrafstyrelsen
efter samråd med AB Radiotjänst
ett investeringsanslag till en försöksanläggning
för televisionsverksamhet. I
stället för att framlägga förslag härom
tillsatte regeringen en utredning. Denna
har kommit med samma förslag beträffande
försöksverksamheten. Men statsrådet
vill vänta och se, medan de sakkunniga
genom försöksverksamhet vill
dra slutsatser om televisionens slutgiltiga
utformning.

Regeringen tvekar och funderar. Under
tiden fortsätter televisionen sitt se -

gertåg över världen. I många andra länder
är televisionen varje familjs egendom,
men i vårt folkhem lyser den alltför
länge med sin frånvaro.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag tycker inte herr
Christenson skall ta det så hårt, att vi
har kommit litet efter på detta område.
I varje fall behöver han inte känna hela
tyngden av detta misslyckande vila på
sig personligen. Den kan vi nog dela
gemensamt. Men regeringen sitter inte
och »tvekar och funderar». Yi väntar
på en utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation i anledning av
förslag att förlägga ett planerat ångkraftverk
till Stenungsund.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som anförde: Herr talman! I en interpellation
har herr Gustafson i Göteborg
frågat mig dels om jag anser, att en
förläggning av det planerade ångkraftverket
till Stenungsund är lämpligt med
hänsyn till det förhållandet att denna
trakt är ett av Göteborgs bästa fritidsområden
med sommarstugor, barnkolonier,
semesterhem, ungdomshem och
allmänna badmöjligheter, och dels om
jag ville låta verkställa ytterligare undersökningar
beträffande möjligheten
att förlägga kraftverket till annan plats,
innan förslaget förelägges riksdagen.

Som svar på interpellantens första
fråga vill jag meddela, att vattenfallsstyrelsens
förslag om ett nytt ångkraftverk,
förlagt till Stenungsund i Bohuslän,
är föremål för prövning vid nu pågående
budgetberedningar och att jag
först i den kommande statsverkspro -

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

Svar på interpellation i anledning av förslag att förlägga ett planerat ångkraftverk
till Stenungsund.

positionen anser mig kunna redovisa
mitt ställningstagande.

Med anledning av interpellantens fråga
om jag ämnar verkställa ytterligare
undersökningar beträffande kraftverkets
förläggning vill jag erinra om att
vattenfallsstyrelsens förslag har framkommit
efter mycket omfattande undersökningar
och utredningar, som pågått
sedan år 1947. Ett femtiotal förläggningsplatser
har övervägts, belägna
längs den bohuslänska kusten och vid
Göta och Nordre älvar. I detalj har undersökts
17 platser och styrelsens experter
har slutligen kommit fram till
att enhälligt förorda stenungsundsalternativet.
Det avgörande motivet för att
detta föredragits framför det närmast
konkurrerande alternativet, en förläggning
vid Nordre älv, 5 km från Kungälv,
har varit att anläggningskostnaden
för det förra blir 10 milj. kr. lägre.

Utöver vattenfallsstyrelsens utredningar
föreligger och står till mitt förfogande
en längre PM från Svenska naturskyddsföreningen,
i vilken föreningen
i valet mellan Kungälv och Stenungsund
för förläggning av kraftverket förordar
den förra platsen och utförligt utvecklar
de synpunkter, som talar emot
stenungsundsalternativet. Föreningen
yrkar slutligen liksom interpellanten på
fortsatt utredning av frågan. Med de utredningar
som vattenfallsstyrelsen utfört
och de synpunkter på frågan som
Naturskyddsföreningen andragit tror
jag dock att frågan är tillräckligt belyst
för att det skall vara möjligt att ta ställning
till den, varför några ytterligare
utredningar, såvitt jag nu kan finna,
icke torde vara erforderliga.

Härpå yttrade

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få uttala mitt tack för det
svar jag har fått på min interpellation.

En och annan tycker kanske, att frå -

gan om var på västkusten det planerade
ångkraftverket skall förläggas är en lokal
angelägenhet utan större allmänt intresse.
Den uppfattningen har tydligen
delats av den kommitté inom vattenfallsstyrelsen
som utrett denna fråga.
Kommittén säger att den är medveten
om en opposition från de organisationer
som inom trakten representerar huvudsakligen
sommargästintressena.

I min interpellation har jag försökt
klargöra att frågan har större räckvidd.
Nu har också, som framgick av svaret,
Svenska naturskyddsföreningen avgivit
ett remissyttrande med anledning av interpellationen.
Den har därvid utgått
från de synpunkter, som den har att bevaka.
Dessa framgår av första paragrafen
i den naturskyddslag som vi alla varit
med om att besluta förra hösten. Den
lyder: »Naturen utgör en nationell tillgång,
som skall skyddas och vårdas. Envar
hör i sitt umgänge med naturen visa
varsamhet, så att onödig skada ej uppkommer.
» Svenska naturskyddsföreningen
har i detta yttrande framhållit,
att detta icke är en lokal fråga utan
måste bedömas som en riksangelägenhet.

Jag skall nu inte i detalj referera
Svenska naturskyddsföreningens remissyttrande
men låt mig bara framhålla
— vilket väl även framgått av min
interpellation — att vattenfallsstyrelsen
planerat att lägga detta nya stora ångkraftverk,
med en anläggningskostnad
av betydligt över 200 miljoner kronor,
till en trakt, som enligt Svenska naturskyddsföreningen
är den vackraste platsen
utefter järnvägen mellan Göteborg
och Strömstad. För att få en föreställning
om storleksordningen hos detta
kraftverk kan jag nämna, att det vid
full drift kommer att åtgå 200 ton kol
i timmen för att driva hela ångkraftverket.
Mitt i badområdet skall man
lägga en oljehamn, som skall kunna ta
emot jättetankfartyg på 35 000 ton med
alla de risker som detta medför för vat -

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar pa interpellation i anledning av förslag att förlägga ett planerat ångkraftverk

till Stenungsund.

tenföroreningar. Dessutom får man ett
ask- och sotproblem av stora mått. Kommittén
har enligt uppgift räknat med en
sotavskiljning på 85 procent. Detta innebär
att vid full drift cirka tre ton
aska per timme kommer att utföras med
röken genom skorstenarna. Vidare skall
man lägga ut aska och slagg i vikarna
med de risker detta för med sig för
fågelliv m. m.

Hade det nu inte funnits något annat
alternativ när det gällde förläggningen
av detta kraftverk, så hade man väl varit
tvungen att resignera inför ett oundvikligt
öde. Det torde nämligen vara
ostridigt att ett sådant ångkraftverk behövs
på västkusten. Nu finns det emellertid
ett alternativ, som i utredningens
slutomgång tävlat med Stenungsund,
nämligen Bolsten vid Kungälv. Naturskyddsföreningen,
som även tittat på
den platsen, säger, att platsen utan att
vara ful dock inte på något sätt är
märklig ur naturskönhetssynpunkt. Askoch
sotproblemet skulle inte bli särskilt
stort, då platsen ligger på ett betryggande
avstånd från tätbebyggelsen. Naturskyddsföreningen
säger om detta alternativ
sammanfattningsvis följande:
»Att förlägga ångkraftverket till Bolsten
förefaller, med hänsyn till förhållandena
där och hushållningen med tillgänglig
mark, vara ur plansynpunkt
uppenbart riktigt. Lågvärdig mark kommer
där till bättre användning än eljest
blivit fallet. Industrien kommer på
lämpligt avstånd från tätbebyggelsen.
Ingen värdeförstöring äger rum.» Så
långt alltså Naturskyddsföreningen.
Dessutom är det klart — och det erkännes
även av vattenfallsstyrelsen -—■
att berget vid Bolsten är lämpligare för
en kraftstation. Man får också en betydligt
kortare sträckning av kraftledningarna,
vilken skulle betydligt nedbringa
anläggningskostnaderna på denna
punkt.

Varför har nu vattenfallsstyrelsen
stannat för Stenungsund? Av utredning -

ens yttrande att döma beror det huvudsakligen
på ekonomiska skäl. Man räknar
nämligen med att bolstensalternativet
skulle bli cirka tio miljoner kronor
dyrare. När kraftverket blir fullt utbyggt
kommer skillnaden enligt kalkylerna
att reduceras till sju miljoner
kronor. Det rör sig således om betydligt
under fem procent av anläggningskostnaderna.
Nu är givetvis dessa kalkyler
mycket preliminära. De omfattar
t. ex. inte kostnaderna för markanskaffning,
skadestånd och administration,
vilket torde bli betydligt dyrare i Stenungsund
än i Bolsten. I Stenungsund
skulle fem gamla fina gårdar beröras
och ägarna där har — som kommunikationsministern
har kännedom om sedan
i går — energiskt motsatt sig hela projektet
i Stenungsund. I Bolsten skulle
endast en gård beröras med ett markområde,
som inte är lika värdefullt.

Det är klart att man vid en avvägning
här måste ta hänsyn till ekonomiska
fakta. Det är därför naturligt att
man från de håll där man är intresserad
för bolstensprojektet — inte minst
från Kungälvs stads sida — försökt att
se om det inte finns någon annan väg
att gå och om man inte kan planera
bolstensalternativet så, att inga merkostnader
skulle behöva uppstå. Vid en
uppvaktning i går inför kommunikationsministern
lades ett nytt alternativ
fram till utformning av bolstensprojektet,
ett alternativ, som enligt de preliminära
kostnadsberäkningarna — dessa
måste vara preliminära — skulle kunna
tävla med stenungsundsförläggningen. I
stället för en planerad ny uthamn vid
Hästevik vid Göteborg räknar man med
en kolhamn vid Ellesho vid Göta älv,
där inte någon större uppmuddring
skulle behövas, och med oljetillförsel i
pipeline från skarvikshamnen. Jag hoppas
att detta förslag kommer att undersökas
grundligt. Det är många människor
som väntar på besked — inte bara
16 000 sommargäster, som brukar vis -

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

Svar på interpellation i anledning av förslag att förlägga ett planerat ångkraftverk
till Stenungsund.

tas i trakten, utan även de som sköter
de tio barnkolonierna samt alla andra,
som brukar gästa Stenungsund.

Nu har man från Stenungsunds kommun
märkt en mycket stark opposition
mot tanken på att lägga ångkraftverket
på annat ställe. Det framgick av en
gårdagstidning att man sagt, att man
inte kan leva på ett naturreservat.
Detta håller jag gärna med om. Även
om man i Stenungsund underskattat
värdet av de 16 000 sommargästernas
och de många turisternas köpkraft, så
tycker jag att det är en berättigad önskan
från kommunens sida att genom
ytterligare industrier göra kommunen
mera bärkraftig. Detta bör enligt min
mening förverkligas genom ytterligare
lätta industrier av den typ som man redan
börjat med i Stenungsund.

Men kraftverk av denna storleksordning
kommer alltid att medföra problem,
och det kan vara nyttigt att tänka
på vad Naturskyddsföreningen säger
därom: »Även om direkta kostnaden
för bolstensalternativet skulle beräknas
bli högre än för stenungsundsalternativet»
— den kände inte till det
nya projektet — »kan det vara ekonomiskt
väl motiverat att välja det förra
alternativet. En eventuellt nedsmutsande
industri kan bli allvarlig för framtida
utveckling av samhället med annan
industri och därtill hörande bebyggelse.
»

Tyvärr har det också gått en del
känslotänkande i denna fråga. Från
vissa, mycket begränsade, håll i Bohuslän
har man velat göra gällande, att
det är Göteborgs stad som är ute för
att »röva» kraftverket från Bohuslän
och förlägga det till Göteborg. Låt mig
därför för att undvika varje missförstånd
genast säga klart ifrån, att jag
för min del inte har den ringaste önskan
att se detta kraftverk förlagt till
Göteborg. Det har i ett tidigare skede
visserligen förts underhandlingar med
staden, men saken är nu inte alls ak -

tuell. Flera myndigheter i Göteborg
har för övrigt avstyrkt förläggandet av
ett ångkraftverk dit med tanke på den
sotrisk ett sådant alltid medför. I den
ringa mån det projekt som i går framlades
för kommunikationsministern berör
Göteborg, har icke något initiativ
tagits från stadens sida, och Göteborgs
myndigheter har inte haft någon anledning
att taga ställning till förslaget.
Dessa upplysningar är kanske inte nödvändiga
här i huset, men med tanke på
den debatt, som förts utanför riksdagen,
är det angeläget att slå fast, att
bohuslänningarna och jag är överens
om att kraftverket bör ligga i Bohuslän.
Sedan kan man givetvis diskutera
vilket läge som ur olika synpunkter är
lämpligast.

Man kan invända, att vattenfallsstyrelsen
nu har hållit på så länge med
förberedelserna för stenungsundsverket,
att det kanske skulle vara svårt för
den att sadla om till ett nytt projekt.
Jag har emellertid under hand erfarit
från styrelsen, att projekteringen i fråga
om Stenungsund fortfarande befinner
sig på ett förberedande stadium.
Man kan alltså utan större olägenhet
gå över till ett annat alternativ, om det
skulle visa sig bättre. Man har också
redan förklarat, att man givetvis vill
förutsättningslöst pröva även de nya
uppslag, som framkommit de senaste
dagarna.

På min första fråga, huruvida statsrådet
anser förläggningen till Stenungsund
lämplig, har kommunikationsministern
svarat, att han vill redovisa sitt
ställningstagande i den kommande
statsverkspropositionen. Jag har ingen
anledning att på sakens nuvarande
ståndpunkt försöka forcera fram något
annat svar.

På min andra fråga, huruvida statsrådet
vill göra ytterligare undersökningar
om förläggning till en annan
plats, svarar kommunikationsministern,
att de föreliggande utredningarna in -

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpellation i anledning av förslag att förlägga ett planerat ångkraftverk

till Stenungsund.

klusive Naturskyddsföreningens skrivelse
torde ge en tillräcklig belysning
av frågan. Jag tolkar detta svar så, att
frågan nu kommer att tagas upp till
prövning inom departementet och att,
om det under denna prövning skulle
visa sig erforderligt att göra ytterligare
utredningar, sådana också kommer till
stånd.

Herr JOHANSSON i Torp (s): Herr
talman! Då jag nu ber att få taga kammarens
tid i anspråk med ett inlägg i
denna debatt, är det därför att frågan,
vilket även interpellanten var inne på,
berör inte bara Göteborg och dess befolknings
behov av rekreationsområden
utan även landsbygden och dess behov
av ett förbättrat näringsliv. Jag skall
alltså inte engagera mig som något
slagträ för vare sig den ena eller
andra platsen utan jag behandlar frågan
mest ur principiell synpunkt.

Herr statsrådet redovisade den omfattande
och långvariga undersökningen
av ett mycket stort antal platser för
att finna den lämpligaste förläggningsorten.
Detta ger anledning till den reflexionen,
att vattenfallsstyrelsen måste
ha haft en ovanligt stor otur, då den
bland alla dessa platser lyckats träffa
på den, som enligt vad interpellanten
och en del andra i Göteborg anser, är
den totalt olämpligaste. Nu är det väl
så, att både interpellanten och jag är
lekmän på det rent fackliga området
och därför får nöja oss med den utredning
som teknikerna åstadkommer och
med att anknyta reflexioner till denna.

Interpellanten gjorde gällande att
det skulle ha gått känslotänkande i detta.
Om så är förhållandet, vill jag försäkra
att det i varje fall inte är fallet
från landstingsområdets sida. Den diskussion,
som drogs upp föregående vinter,
kom i första hand från en organisation,
som av någon märklig anledning
kallar sig för Ödsmåls Vänner.
Det är en organisation av sommargäs -

ter, som tog upp frågan om hur man
skulle hindra denna för bygden betydelsefulla
anläggning. Såvitt jag har
kunnat följa diskussionen har den sedan
eldats upp av sommargästerna, medan
man ute bland den bofasta befolkningen
tagit ganska kallt på saken.
Som ett tecken på hur lugnt man
tagit det från länet i övrigt vill jag påpeka,
att trots att många platser var
för sig har gått och drömt om möjligheterna
att få denna stora anläggning,
har man accepterat det val vattenfallsstyrelsen
har kommit till. Man har böjt
sig för teknikernas syn på saken och
förklarat, att om vår plats icke är
lämpligast, må det vara hänt.

Nu har interpellanten uttalat sin välvilja
och sin fulla förståelse för behovet
av att Stenungsund får bättre underlag
för ett rikt utvecklat näringsliv. Jag
får väl lov att översätta detta till att
välviljan sträcker sig till hela landstingsområdet,
som åtminstone i dess
mellersta och norra del är synnerligen
pressat av utflyttningen, inte minst till
Göteborg. Men interpellantens anvisningar
om på vad sätt näringslivet skall
upphjälpas inskränker sig till ganska
allmänna ordalag. Därför ser jag denna
debatt som en principdebatt om huruvida
tätorterna skall dominera över
landsbygden, huruvida landsbygden
över huvud taget — och då tänker jag
inte på någon särskild plats — närhelst
det yppar sig något tillfälle till uppryckning
av näringslivet, skall vara
skyldig att träda tillbaka för att sommargästintresset
skall få göra sig gällande.

Interpellanten säger i sin interpellation,
att flykten från landsbygden till
de större städerna skapat en mängd
problem såväl för städerna som för
landsbygden, och så fortsätter han: »Ett
av de glädjande inslagen i denna situation
är emellertid den flykt till
landsbygden som särskilt sommartid
ger städernas folk möjlighet att om än

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Svar på interpellation i anledning av förslag att förlägga ett planerat ångkraftverk

till Stenungsund.

under en begränsad tid återknyta kontakten
med naturen.» Det är självfallet
glädjande om städernas befolkning kan
komma ut på landsbygden för rekreation.
Därom är vi ense, och jag skall
inte på något sätt förmena vederbörande
dessa möjligheter, det vill jag säga
ifrån för att inte bli missförstådd. Men
det är fullkomligt missvisande att framställa
sommargästernas uppträdande på
landsbygden som en flykt tillbaka till
landsbygden, som på något sätt kompenserar
den avfolkning som äger rum
i fråga om mantalsskrivna personer.
Vad vi behöver på landsbygden för
att kommunerna över huvud taget skall
kunna hävda sig är inte en invasion av
sommargäster, utan det är i första
hand ett utvecklat näringsliv, som ger
ungdomen möjlighet att finna sin försörjning
och stanna kvar. Sedan är sommargästerna
välkomna i den mån det
finns plats för dem, men då skall de
också komma i håg, att de är gäster,
och inte försöka blanda sig i den bofasta
befolkningens rätt att själv besluta
i eget hus. Först om de tusentals
sommargäster det här är fråga om beslutar
sig för att mantalsskriva sig på
vederbörande ort och bära tungan och
bekymret tillsammans med övriga kommunmedlemmar,
anser jag att sommargästerna
har någon som helst rätt att
blanda sig i traktens ekonomiska angelägenheter.

Jag har med detta velat säga ifrån,
att avgörandet om var ångkraftverket
skall förläggas inte på något sätt skall
influeras av sommargästintresse från
storstaden. Uteslutande sakliga skäl,
tekniska och ekonomiska, skall vara bestämmande,
och i det stycket anser jag
att jag håller mig på en fullt riktig
grund.

Med dessa ord har jag väl sagt det
mesta av vad som är att säga i denna
sak. Naturvärdena har självfallet sin
givna betydelse, men även en anläggning
av här ifrågavarande slag kan

väl skapa vissa skönhetsvärden, vilket
inte helt bör förbises i detta sammanhang.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Ilerr talman! Det är naturligtvis inte
möjligt att blanda sig i den här debatten
ifrån tekniska och ekonomiska synpunkter,
i varje fall inte från min sida
— jag har tyvärr inte blivit kraftverksingenjör
— men några allmänna synpunkter
i marginalen kanske det i alla
fall kan vara tillåtet att framföra.

Vi har blivit påminda, inte minst
denna sommar, om att tekniken och
naturen alltid och allestädes är ett problem,
och det är ett önskemål, vare sig
kraftverket läggs på det ena eller på
det andra stället, att man i största möjliga
utsträckning försöker bemästra
detta problem. Jag förutsätter och hoppas
att ingenting kommer att lämnas
obeaktat när det gäller att klara de
problem som följer med en kraftverksanläggning
och dess placering i orten.

När en så pass stor anläggning nu
diskuteras och planeras från statens
sida, kommer naturligtvis lokaliseringssynpunkterna,
regionplanesynpunkterna,
nödvändigt med i sammanhanget.
I detta avseende är det ju inte
bara fråga om vad som ligger innanför
eller utanför en storstadsgräns, ty denna
regionplanefråga sträcker sig ju över
hela fältet. Det finns onekligen en dragning
emot storstaden och tätorterna,
som inte bara gör sig gällande i stadens
närmaste omgivningar, utan som
gör sig gällande, jag höll på att säga
utefter hela sträckan till den region
där en annan stad drar åt ett annat håll.
De trakter som ligger längst ifrån de
centrala orterna blir alltså gärna utsatta
för den kraftigaste uttunningen.
Det blir en successiv förskjutning mot
de stora, folkrika ekonomiska kraftcentra
som storstäderna utgör. Därför
tycker jag inte att herr Gustafson på
något sätt har klarat upp det bohus -

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpellation i anledning av förslag att förlägga ett planerat ångkraftverk

till Stenungsund.

länska problemet genom att förklara
att kraftverket enligt hans förslag ligger
utanför Göteborgs stads gräns och
alltså ligger i Bohuslän.

På tal om dessa regionsynpunkter vill
jag framhålla att Stenungsund representerar
en centralpunkt i ett rätt stort
landsbygdsområde, som ligger ungefär
mitt emellan ett par städer som drar
åt var sitt håll. Det är alltså utsatt för
risken att bli ett befolkningsvakuum,
vilket också befolkningssiffrornas utveckling
visar, om man nu inte skall
räkna in gästerna, vilket man inte är
benägen att göra, på samma sätt som
de i området mantalsskrivna personerna.

Man har i Bohuslän erfarenhet av att
tävlan mellan sommargäster och i bygden
förankrat näringsliv i vissa sammanhang
kan ge upphov till en kritisk
situation. Man når en kritisk gräns — en
hel del samhällen har gjort det — då
det i orten förankrade näringslivet liksom
tappar fästet på något sätt, och sedan
blir det en olycklig spiralverkan,
där ungdomen flyttar bort från området
och sommargäster och andra köper upp
fastigheter och hus och flyttar in. Rätt
vad det är har hela bygden förvandlats
till ett område med denna från
många synpunkter tråkiga karaktär,
som det blir när man inte har en tillräckligt
talrik mantalsskriven befolkning,
ett näringsliv som är tillräckligt
bärkraftigt och en därtill anknuten
kommunalstyrelse i orten.

Nu har vi ju från bohusbänkens sida
här i riksdagen, såsom herr Johansson
nyss påpekade, icke på ett förberedande
stadium engagerat oss för den ena
eller den andra platsen. Vi har naturligtvis
hoppats och önskat att anläggningen
skulle hamna inom landstingsområdet
— fast inte heller detta har vi
egentligen kunnat göra någonting åt —
men vi har på ett förberedande stadium
inte engagerat oss för den ena eller
andra platsen, och det är ju inte heller

meningen att föra kommunalpolitik här
i kammaren. Men när nu vederbörande
verk har fastnat för en viss plats, som
från länets synpunkt kan ha åtskilliga
fördelar, och man sedan ifrån göteborgshåll
tar upp frågan om var verket
skall ligga, då förvånar jag mig inte
över att stenungsundsborna blir en smula
upprörda, ty den kommunala självstyrelsen
bör ju utövas av de på platsen
boende och det bör inte vara något
slags kolonialstyrelse från en storkommun
på annat håll. Jag förstår mycket
väl, att man kan vara en smula upprörd
bland dem som har att sköta
kommunalfrågorna i Stenungsund, men
jag hoppas att kommunikationsministern
beaktar olika synpunkter. Skall
man väga folkopinioner emot varandra,
så har man inte minst anledning att ta
hänsyn till dem som bo på orten och
känner förhållandena där, ty de är ansvariga
för dessa. Det är klart att stenungsundsborna
vill ha både kraftverket
och badgästerna. Jag förmodar, att
om kommunikationsministern ger dem
kraftverket kommer badgästerna också.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Med anledning av vad
som nu sagts av herr Johansson i Torp
och herr Svensson i Ljungskile kanske
jag först skall yttra mig om sommargästerna
och deras rätt att över huvud
taget få yttra sig i något som helst
sammanhang, när det gäller en ort, där
de befinner sig. Jag håller fullständigt
med herr Johansson i Torp, att när det
gäller kommunala angelägenheter, skall
de i kommunen mantalsskrivna bestämma
i eget hus. Det är ingen tvekan om
den saken. Det har jag aldrig bestritt.
Men när herr Svensson i Ljungskile för
sin del nu resonerar som om det vore
Stenungsunds kommun som bygger
detta kraftverk med en anläggningskostnad
på nära 200 miljoner kronor,
och säger, att den skall få bestämma
denna sak själv och att inga, som bor

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

Svar på interpellation i anledning av förslag att förlägga ett planerat ångkraftverk
till Stenungsund.

utanför Stenungsund, knappast ens lierr
Svensson i Ljungskile, som ju inte är
mantalsskriven där, skulle få uttrycka
en mening, så är det klart, att om man
har sinne för humor, kan man uppskatta
detta. Men när herr kommunikationsministern
skall ta ställning till detta
problem, behöver han inte, skulle jag
tro, fästa avseende vid den synpunkten.

Vad jag vill påpeka är, att detta inte
enbart är ett sommargästintresse. Det
är nämligen Svenska naturskyddsföreningen,
som har engagerat sig från
sina synpunkter. Den har gjort det så
objektivt som den kunnat och funnit,
att det ur de synpunkter den har att
bevaka är olämpligt att förlägga kraftverket
till Stenungsund. Vattenfallsstyrelsen
har ju motiverat sitt ställningstagande
huvudsakligen med ekonomiska
synpunkter. Om det nu skulle visa sig,
att det är möjligt att förlägga kraftverket
till Kungälv, som också är en ort,
som inte är så förfärligt stor och som
kan behöva ha möjligheter till utveckling,
och att det bleve lika billigt att
bygga där samt att man då skulle slippa
de nackdelar, som är förbundna med
stenungsundsprojektet, bör man ta detta
under övervägande. Jag vill instämma i
herr Svenssons i Ljungskile uttalande,
när han uttryckte förhoppningen, att
ingenting kommer att lämnas obeaktat,
när det gäller dessa problem, utan att
alla de synpunkter, som har kommit
fram i själva sakfrågan, kommer att
beaktas.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag vill bara rätta en liten
missuppfattning. Jag har inte gjort
gällande, att stenungsundsborna skulle
bygga kraftverket.

Herr JOHANSSON i Torp (s): Herr
talman! Herr Gustafsons i Göteborg
åberopande av Svenska naturskyddsföreningen
och dess synpunkter må ha sitt
värde, men det var väl i all rimlighets
namn inte riksdagens mening, när den

antog naturskyddslagen, att hela kommuner
skulle förgås eller i varje fall
stoppas i sin utveckling bara inte naturskyddet
träddes för nära. Det var
aldrig riksdagens mening, åtminstone
inte min, då jag biträdde lagförslaget.

Sedan påpekar herr Gustafson i Göteborg
mycket riktigt, att om kraftverket
förlägges till Kungälv, blir det i alla
fall förlagt inom landstingsområdet.
Emellertid är det fråga om, huruvida
det inte är, vad man på vanlig svenska
kallar en hund begraven i detta, att
vissa göteborgsintressen förordar kungälvsalternativet.
Herr Gustafson i Göteborg
påpekade, att oljebränsle skulle
kunna tas i pipe lines från, observera
Göteborgs oljehamn. Det ger mig anledning
erinra om att en göteborgstidning
för ett par dagar sedan uttryckte sin
syn på saken på det sättet, att skulle
det finnas utsikter att det utvecklade
sig på så sätt, har Göteborgs stad all anledning
att följa utvecklingen med största
uppmärksamhet, ty då skall staten
betala hamnavgifter till Göteborg. Där
kom det ekonomiska intresset från storstaden
fram, sedan må kommunalmän
och riksdagsmän säga vad de vill. Måhända
var den framställning, som kom
till uttryck i tidningen, den uppriktigaste.

Det är inte alls säkert att Kungälv,
trots att kungälvsalternativet nu stödes
av Göteborg, längre fram kommer att
få samma stöd av Göteborgs stad. Det
kan hända att det blir ett nytt steg.
Man kanske säger, att eftersom man
skall gå till Göteborgs hamn med det
flytande bränslet, är det lika bra att
förlägga kraftverket ännu närmare Göteborg.

Jag har härmed endast velat säga, i
den mån min röst når till staden Kungälv,
som ett litet observandum för kommunalmännen
där, att om Kungälv vill
äta plommon med de stora är det bäst
att se upp, ty annars kan det hända att
man får kärnorna i synen. Det skulle i

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpellation ang. behovet av lokaler för skolsociala anordningar m. m.

så fall vara ett nytt försök från storstadens
sida att kväva ett spirande näringsliv
ute på landsbygden för att
åstadkomma största möjliga ekonomiska
favör för sig själv.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! När det gäller den liund
som herr Johansson i Torp anser vara
begravd i denna fråga, vill jag försöka
klara upp den saken och säga några
ord om oljetransporten.

Det är visserligen sant att om man
lägger en oljeledning från Göteborgs
hamn, kan det medföra vissa hamnavgifter
för Göteborgs hamns räkning. Nu
är det emellertid så enligt upplysning
som jag har fått, att det endast kommer
att behövas cirka fem båtar per
år — i början i varje fall — och detta
är inte en ekonomisk faktor av den
storleken, att den i någon större utsträckning
skulle påverka ställningstagandet
från Göteborg.

För övrigt vill jag fastslå vad jag
sade i mitt första anförande, att Göteborgs
stads myndigheter inte på något
sätt tagit ställning till denna fråga. Om
man tar upp oljan till Stenungsund,
torde man i stället få betala ett ungefärligen
motsvarande belopp för fördyrad
frakt på grund av svårigheterna att
komma upp till Stenungsund, men det
kan väl ur herr Johanssons i Torp synpunkt
vara likgiltigt, om beloppet går
till rederierna eller till Göteborgs hamn.

Vidare sade herr Johansson i Torp,
att Göteborg kanske har planer på att
beröva även Kungälv detta ångkraftverk.
Jag tror nog att de betänkligheter,
som jag redovisade ifrån Göteborgs sida
i fråga om ett kraftverk inom Göteborgs
stad, är så stora att herr Johansson i
Torp inte behöver befara någon sådan
önskan. Det finns ingen önskan från
Göteborgs stads sida att förkväva något
näringsliv på landsbygden. Tvärtom
har det märkts, att man inom Göteborgs
stad är synnerligen angelägen
att icke göra något sådant.

Sedan sade herr Johansson i Torp på
tal om naturskyddet, att det inte är meningen
att man bara skall ta hänsyn till
naturskönheten och dess intressen. Naturskyddsföreningen
har i sitt remissyttrande
givetvis tryckt på dessa saker,
men också påpekat de risker som kan
vara förbundna för Stenungsunds kommun
med att få ångkraftverket inom sitt
område på grund av de olägenheter som
kan uppstå för den övriga bebyggelsen.

Slutligen förhåller det sig inte så
som herr Svensson i Ljungskile ville
göra gällande, att man kan åberopa en
absolut enhällig opinion i Stenungsunds
kommun. Jag vet att den är mycket
omfattande i de kommunala instanserna,
men jag känner också exempel
på att det finns folk boende inom
Stenungsunds kommun som har en annan
uppfattning i denna fråga.

Efter dessa repliker vill jag förnya
min förhoppning om att de projekt som
framkommer blir undersökta på ett sakligt
sätt. Jag representerar inte några
speciella intressen här på det ena eller
andra sättet utan har endast velat se
frågan utifrån vad jag anser vara riktigt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. behovet av
lokaler för skolsociala anordningar m. m.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har fröken
Eva Karlsson frågat mig, om jag
anser, att vid skolbyggen lokaler för utövande
av skolans huvuduppgifter är
de mest angelägna eller om lokaler för
de skolsociala anordningarna och samlingslokaler
bör komma i främsta rummet,
samt om jag avser att inom en snar
framtid företaga åtgärder för att minska
bristen på gymnastiklokaler och i så fall
vilka.

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

behovet av lokaler för skolsociala anordningar m. m.

Svar på interpellation ang.

Det torde vara kammaren välbekant,
att begränsningen av skolbyggnadsverksamheten
föranlett en noggrann angelägenhetsprövning
av alla aktuella skolbyggnadsprojekt
och av de olika lokaliteterna
inom ett och samma projekt, så
att man i första hand sökt få fram klassrum
och vissa speciallokaler för den
teoretiska och praktiska undervisningen.
I andra hand har måst komma
övriga lokaler. I vilken inbördes ordning
man skall gradera dessa, t. ex. skolmåltidslokaler,
aulor och gymnastiksalar,
kan naturligtvis vara föremål för
olika meningar. När man i en situation
av stark åtstramning på byggnadsmarknaden
ställts inför tvånget att här göra
ett val, har man nog i allmänhet kunnat
konstatera, att det är gymnasiksalen
och aulan, som lättast kan undvaras
någon tid. Icke så att den fysiska fostran
i och för sig skulle vara mindre
betydelsefull, men denna är till sin natur
icke lika bunden vid fasta lokaler
som den teoretiska undervisningen utan
torde hjälpligt under en övergångstid
kunna bedrivas utomhus eller med mer
provisoriska anordningar. På åtskilliga
håll finnes även äldre gymnastiklokaler,
vilka, om de också icke i allt uppfyller
nutida krav på storlek och utrustning,
dock är fullt användbara. I den mån
dessa, såsom interpellanten framhåller,
måst tagas i anspråk som klassrum, torde
de åter kunna frigöras för sitt ändamål,
allteftersom klassrumsbehovet täckes
genom nybyggnader. När det gäller
skolmåltidsverksamheten, som ju i princip
är en helt ny företeelse i skolans
liv, har man inte samma möjligheter att
falla tillbaka på redan förefintliga lokaler
och icke heller lika lätt att ordna
med provisorier. Det torde väl även
vara ställt utom allt tvivel, att denna
verksamhet på de allra flesta håll omfattas
med stort intresse och betraktas
som en mycket angelägen och betydelsefull
uppgift för samhället.

Om sålunda dessa synpunkter länge
föranlett ett i det närmaste hundrapro -

centigt uppskjutande av gymnastiklokalerna
vid nybyggnader till en senare
etapp, så kan jag glädja interpellanten
med att man inom ecklesiastikdepartementet
sedan någon tid bedömer läget
så, att en del, låt vara tills vidare en
relativt liten del, av skolbyggnadskvoten
bör kunna användas för gymnastiklokaler,
varvid främst sådana skolor och
orter får tillgodoses, där man kan vänta,
att lokalerna kommer att fullt utnyttjas
för skolans eget behov.

Även om det givetvis icke är möjligt
att på länge inhämta eftersläpningen
i fråga om gymnastiksalar, så är det
dock min förhoppning, att vi på detta
sätt så småningom skall kunna tillgodose
det mest trängande behovet av dylika
lokaler.

Härpå yttrade:

Fröken KARLSSON (h): Herr talman!
.lag ber att få tacka statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet för
svaret. Mera tacksam skulle jag dock
ha känt mig, om statsrådet ansett sig
vara i tillfälle att ge löftet en sådan
formulering, att vi kunnat räkna med
att inom en snar framtid få det skriande
behovet av klassrum och gymnastiksalar
fyllt. Statsrådet nöjer sig med att
uttrycka den förhoppningen att så småningom
få det mest trängande behovet
fyllt. Det låter inte fullt så optimistiskt
som önskvärt vore.

På min fråga huruvida statsrådet anser,
att lokaler för skolans huvuduppgifter
bör gå före andra lokaler säger
statsrådet, att man vid noggrann prövning
sökt få fram först klassrum och
vissa speciallokaler för den teoretiska
och praktiska undervisningen, i andra
hand andra lokaler.

Jag delar helt statsrådets uppfattning
att så bör ske. Jag har velat fästa statsrådets
uppmärksamhet vid att man inte
alltid i praktiken följer den ordningen.
Själv är jag från ett skoldistrikt där vi
i fråga om klassrum är så lyckligt lot -

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar på interpellation ang. behovet av lokaler för skolsociala anordningar m. ro.

tade, att vi f. n. ej behöver tillämpa
den ur alla synpunkter förkastliga dubbelläsningen,
men jag känner till alltför
många orter i vårt land, där man
nödgas låta barnen genomlida dubbelläsningens
besvärligheter, ja, i
många fall föra en ambulerande arbetstillvaro.
Det är inga överord om jag
kallar skolan ambulerande, när en småskoleklass
får varje vecka läsa i ej
mindre än sex olika klassrum.

Jag skall inte trötta med många exempel,
även om det vore lätt att anföra
en hel rad sådana. Enbart i Stockholm
är klassrumsbristen 240, vilket betyder
att så många klasser saknar egen lokal.
I Malmö, rikets tredje stad, har man en
dubbelläsning på över 50 procent. Under
vårterminen 1953 saknade 258 klasser
eget klassrum, trots att man — säkerligen
beroende på lokalsvårigheter
—■ icke hunnit längre än till 7-årig folkskola.
Under senare år har byggts lokaler
för bespisning i så stor utsträckning,
att mellan 85 och 90 procent av
folkskolans barn deltar i densamma.
Det är inte min avsikt att undervärdera
betydelsen av skolmåltider; även däri
delar jag statsrådets uppfattning att det
är en angelägen och betydelsefull uppgift
för samhället. Jag skulle vilja tilllägga,
att det bör utbyggas på ett föredömligt
sätt, där så är påkallat. Jag vill
inte säga huruvida man i Malmö har
det så dåligt ställt, att man måste tillgripa
skolbespisning i någon större utsträckning.
Jag vill inte uttala mig om
huruvida behovet av bespisningen i
Malmö är särskilt stor, men däremot vill
jag bestämt påstå, att alla människor
och framför allt barnen, även i Malmö,
behöver en trygg arbetsmiljö — vilket
i detta sammanhang betyder ett eget
klassrum för varje klass. För såväl lärare
som barn är det en ofrånkomlig
förutsättning för gott resultat, och när
det är en realitet är vi ett gott stycke
på väg mot en förnäm skolreform.

Vad behovet av gymnastiksalar beträffar
säger statsrådet, att man icke är

så bunden av fasta lokaler utan att gymnastik
torde hjälpligt kunna under en
övergångsperiod bedrivas utomhus eller
i provisoriska lokaler.

Att gymnastiken ens nöjaktigt kan bedrivas
på sätt statsrådet anger, ter sig
för dem, som sysslar med skolarbetet
och ser det så att säga inifrån, tämligen
verklighetsfrämmande. Olämplig väderlek
hindrar många gånger, och dessutom
får man inte bortse från att skolhygienen
inte ens tillnärmelsevis kan tillgodoses,
vare sig klassrummet användes
eller skolgården. Barnen har inte tillgång
till dusch och måste oftast utomhus
gymnastisera i sina vanliga kläder.
Man frågar sig, om det kan vara enbart
hälsofrämjande. Att den s. k. sjukgymnastiken
blir eftersatt säger sig självt.

Statsrådet säger, att detta provisorium
skall gälla endast under en övergångstid.
Hur lång denna kan bli är väl
svårt att säga, men man har skäl att befara
att den blir alltför lång, när statsrådet
senare i sitt svar säger, att det
givetvis icke är möjligt att på lång tid
inhämta eftersläpningen. Eftersläpningen
är skriande, mellan 550 och 600, enbart
i Stockholm ett 100-tal. I Kalmar
läns norra inspektionsområde har sedan
1945 icke byggts en enda gymnastiksal.
I Oskarshamns stad med över
1 000 folkskolebarn finns ingen enda
gymnastiksal för folkskolans behov.
Detta förhållande får, som inspektören i
Östergötlands läns västra inspektionsområde
säger, »icke fortsätta, om inte
stora värden av oersättlig natur skall
spolieras». Jag vill tillägga att det behövs
krafttag för att den svenska skolgymnastiken
skall bli vad den var tidigare
och sådan vi vill ha den.

Jag har med det anförda velat visa
på befintliga brister inom här berörda
skolområden och vill sluta med att uttala
förhoppningen om att det skall
yppa sig möjligheter för statsrådet att
snarast medverka till att alla nutidens
barn får ett eget klassrum. Det behöver
både lärare och barn. Jag önskar att för

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

Svar på interpellation ang. behovet av lokaler för skolsociala anordningar m. m.

alla barn i alla skolformer skall beredas
drägliga förhållanden under skoltiden.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Vi har här tidigare talat om den kommunala
självstyrelsen och att det skulle
vara de, som är mantalsskrivna på en
ort, som skulle få lov att rätt mycket
utöva beslutanderätten. Jag'' kan upplysa
den ärade interpellanten om att
vid avvägningen av frågan om vilka
lokaler som skall komma till utförande
har vi rätt mycket — och jag tror att
vi kommer att göra det i ännu högre
grad — tagit hänsyn till vad de beslutande
myndigheterna på vederbörande
ort sätter som främsta mål.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skulle vilja säga att
det är väl ändå så, att om det visar sig
att de kommunala myndigheterna gör
ett misstag, vilket jag inte säger att de
gör, är det statsrådet som har att se
till att det rättas till. Det är dock på
statsrådet som ansvaret ytterst vilar.
Sedan är det väl också så, som jag har
mig bekant från min egen hemort, att
trots att myndigheterna vid upprepade
tillfällen gjort framställning i ärendet,
de inte fått sina önskemål tillgodosedda
i den utsträckning och i den ordning
som vederbörande skolmyndigheter har
önskat.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Statsrådets sista påstående,
att man i de flesta fall handlar i
samförstånd med kommunen och den
kommunala självstyrelsen, gäller inte
alls beträffande Stockholm och de
större städerna. Tvärtom föreligger det
sedan lång tid tillbaka mycket skarpa
motsättningar mellan kommunernas
ledningar och rikets styrelse beträffande
byggnadsfrågorna.

Till de siffror som fröken Karlsson
här anfört vill jag lägga några exempel
från den stad där riksdagen samman -

träder, alltså från Stockholm. Staden
expanderar ju kraftigt, huvudsakligen
utom tullarna, och redan i fjol saknades
i de nybyggda områdena 65 gymnastiksalar,
20 bad — 17 samlingslokaler
och 7 planerade skolbespisningslokaler.
Som fröken Karlsson här anfört,
har antalet eftersläpande gymnastiklokaler
nu ökat till närmare 100.

Det är att märka att inte heller statsrådets
påstående att det finns någorlunda
goda ersättningslokaler håller
streck i ytterområdena. Där »saknas
alla möjligheter att ordna gymnastikundervisningen
inom andra lokaler
inom stadsdelen. Skolungdomen i dessa
områden har därför praktiskt taget berövats
alla möjligheter till regelmässig
fysisk fostran.» Det är inte bara jag som
säger detta, utan det är folkskoledirelctionen
i Stockholm. Av alla de som
årligen slutar folkskolan är det tusentals
här i staden, som aldrig någonsin
har utövat gymnastik i en för ändamålet
byggd lokal. Även i den inre staden
är det mycket dålig tillgång på ersättningslokaler.
Genom den eftersläpning
som uppkommit skulle det redan i fjol
ha blivit 7,7 miljoner kronor dyrare att
bygga gymnastiklokalerna, än om de
hade byggts kontinuerligt och samtidigt
med skolbyggnaderna i övrigt. Denna
kostnadsstegring är större än statsanslagen
till dessa gymnastiklokaler. Här
i Stockholm är det cirka 40 procent av
skolbarnen — i absoluta tal närmare
30 000 — som icke får någon gymnastikundervisning
i riktiga gymnastiklokaler.

Vidare är att märka, att gymnastiklokalerna
också bör vara centrum för
traktens övriga befolkning, och de brukar
också användas för inomhussport.
Det är inte några små befolkningsgrupper
det här rör sig om. I Stockholms
förorter saknar man i dag i de nybyggda
delarna gymnastiklokaler för områden
med en befolkning på inte mindre
än 300 000 människor. Den tillbakagång
i vår inomhusidrott, som kunnat

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Svar pa interpellation ang. behovet av lokaler för skolsociala anordningar m. m.

konstateras framför allt i storstäderna,
torde stå i direkt samband med att det
inte finns några lokaler där ungdomarna
kan träna och öva sig, och det kommer
att gå bakåt ytterligare, om det
inte blir en förändring snart.

Statsrådet nöjde sig med att hänvisa
till den gamla angelägenhetsprövningen,
som sedan länge är mogen för omredigering,
och gav ett vagt löfte om
att man nu skulle i mycket blygsam
form börja tillgodose de aktuella kraven.
Hittills har man för Stockholms
vidkommande bara sagt nej, och undan
för undan har det ackumulerats ett
behov av gymnastiklokaler, som är så
stort att det blir svårt att komma i fatt.
Det är på tiden att det nu reses eu
mycket stark opinion. Det har nämligen
gått långt, när kulturborgarrådet
i Stockholm öppet förklarar, att det är
ett groteskt tillstånd som råder och att
man måste överväga att lägga ned all
gymnastikundervisning, om det inte
snart sker en ändring. Det är i Per
Henrik Lings gamla land det gått så
långt! Jag tror inte att det är ecklesiastikministern
som därvidlag är det
stora hindret. Jag tror det är finansministern,
och som kammaren vet är
det inte så lätt att rubba det hindret!
Jag tror att läget i dag är så prekärt,
att en opposition måste sättas in för att
åtminstone få något byggt. Vi bör få i
gång åtminstone årskvoter. Sedan kan
vi börja knappa in på den eftersläpning
i gymnastiklokalbyggnationen, som
påtalats i denna interpellationsdebatt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är inte, som den föregående talaren
tycktes tro, omöjligheten att få
fram de statliga bidrag som här kräves,
som är orsaken till inskränkningar
i byggnadsverksamheten, och det tror
jag att praktiskt taget var och en i
denna kammare vet. Svårigheten ligger
i att avväga våra samlade resurser på
byggnadsfronten. Om jag frågade dem

som yttrat sig här i debatten, om de
kunde ange vilka kvoter vi skulle kunna
minska för att öka skolbyggnadskvoten,
tror jag inte de skulle kunna bli
överens, och jag tror ännu mindre att
kammaren skulle vara det, om det gällde
att besluta i saken.

Det är alltså omöjligheten att bygga
hur mycket som helst som är orsaken
till svårigheterna. Därav följer också
att det inte kan förhålla sig så som
herr Johansson i Stockholm uppger,
att vi inte är i samförstånd med vederbörande
myndigheter i Stockholm beträffande
fördelningen av kvoten. Vad
vi i ecklesiastikdepartementet skall
göra — det vill jag också erinra interpellanten
om — är att verkställa en
fördelning mellan de olika orterna. Att
Stockholm inte kan få hur mycket som
helst och inte Malmö heller, är ingen
av kammarens ledamöter obekant. Men
jag vågar ytterligare upprepa, att vi i
stort sett varit i samförstånd med vederbörande
kommunala myndigheter
beträffande uppdelningen av den skolbyggnadskvot
som kunnat medgivas
dessa städer.

Besvärligheterna på området har tyvärr
mycket hårt gått ut över gymnastiksalar
på en så stor och snabbt
växande ort som Stockholm. Om jag
inte är felaktigt underrättad har emellertid
stockholmsmyndigheterna visat
synnerligen stor förmåga att ordna
provisorier för gymnastiken, låt vara
enkla i jämförelse med nya fullgoda
gymnastiksalar. Men nog har det gått
att klara det hela hittills. Vi kommer
som sagt att medge uppförande av åtskilliga
gymnastiklokaler under den
närmaste tiden, och då skall väl inte
kungl. huvudstaden bli utan sin del.

Fröken VINGE (fp): Herr talman!
Just på grund av våra begränsade resurser
är det ju viktigt att vi handlar
ekonomiskt. Varje kommunalman vet
att det system man för närvarande tilllämpar
på detta område, uppförande av

Onsdagen den 18 november 1953. Nr 29.

Svar på interpellation ang. behovet av lokaler för skolsociala anordningar m. in.

byggnader i etapper, innebär ett oerhört
slöseri. Det går åt mer arbetskraft
och ibland mer material när man på
detta sätt nödgas avsluta ett arbete ena
året för att kanske börja på nytt nästa.
Jag skulle vilja hemställa till statsrådet
att framför allt söka se till att vi kommer
bort från dessa etappbyggen och
får göra en hel skolanläggning färdig
på en gång.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Jag har inte alls hävdat
att det var omöjligheten att få fram
statsanslag som härvidlag var hindrande.
Jag har klart sagt ifrån, att det var
kvoteringen och den s. k. angelägenhetsprövningen
som var i vägen. Statsbidragen
nämnde jag endast för att visa
att eftersläpningen medför, att dessa
gymnastiklokaler i dag kostar så mycket
mer än de skulle ha gjort om de
byggts samtidigt med skolorna.

Statsrådet Persson hävdade att det
gäller att fördela och sade att Stockholm
och andra städer inte kunde få
så mycket de ville. Men, herr statsråd,
åtminstone borde väl Stockholm, med
hänsyn till den väldiga nyinflyttning
som ägt rum hit, ha fått någonting. Det
har emellertid sagts ett mycket kyligt
nej på snart sagt alla propåer härifrån
i den vägen under senare år.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Till den siste
talaren vill jag bara säga att Stockholm
de senare åren har brukat få bygga
för ungefär 16 å 18 miljoner kronor
till folkskolorna av en samlat kvot i
landet på mellan 140 och 150 miljoner.
Det är alltså ingen liten del som kommit
huvudstaden till godo.

Jag vill erinra fröken Vinge om att
vi sedan någon tid faktiskt har minskat
rätt väsentligt på etappbyggandet. Vi
har på senare tid inte beslutat sådana
etappbyggen, att byggnadskroppar så
att säga skurits sönder, och det hoppas
vi kunna undvika också i fortsättningen.

Men vi har inte medgivit uppförande
av ett och annat fristående hus inom
en större skolanläggning, varigenom det
i många fall blivit just gymnastiksalarna
som drabbats.

Fröken KARLSSON (h): Herr talman!
Det har väl inte undgått statsrådet, att
man vid dessa etapputvidgningar av
skolor i flera fall låtit flygelbyggnader,
som skulle ha innehållit lärosalar, stå
tillbaka för exempelvis bespisningslokaler.
Jag vill ytterligare poängtera, att
jag är vän av barnbespisningen och är
angelägen att det byggs lokaler för den.
Men det måste väl ändå vara absolut
nödvändigt att lokaler för undervisningen
kommer till, och då menar jag
att om det inte finns mer än en viss
kvot att använda, så bör det ses till att
denna används så, att den kommer undervisningen
till godo på bästa möjliga
sätt. Jag kan bara erinra om Solängens
skola i Gävle — där fattas flera klassrum,
och i Spjuttorps skola är det likadant.

Vad Svalöv beträffar vill jag med anledning
av statsrådets påstående, att det
bara är fristående byggnader som man
inte beviljar medel till, säga att det blir
väl i alla fall ett etappbygge. I Svalöv
har man ännu inte fått lov att uppföra
hela sin skola. Där fördyras skolan just
genom att man bygger i etapper, det må
sedan vara halva hus eller hela flyglar
som man väntar med.

Jag har alltså velat säga, att det vore
önskvärt att skolbyggnadskvoten kunde
ökas, men så länge det inte går är det
väl nödvändigt att man desto noggrannare
ser till att skolornas viktigaste
behov blir tillgodosedda.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Det är inte alls så svårt
att hitta ett alternativförslag för att få
fram gymnastiklokaler. Denna debatt
gäller ju i första hand dem och i andra
hand barnens samlings- och bespisningslokaler.

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Interpellation ang. handläggningen av mål angående sjöregleringar.

Att skolorna i Stockholm fått en stor
del av anslaget och att det byggts en
rad skolor, vill jag inte bestrida; det
byggdes ju enbart i fjol tio skolor, men
det var av rena nödtvånget för att inte
analfabetismen skulle vinna återinsteg
här i landet. Vad jag vill framhålla är
emellertid att man sade nej till gymnastiklokaler.
Det står i den svenska skollagen
att barnen har rätt till gymnastikundervisning,
men kulturborgarrådet i
Stockholm tvingas säga, att man snart
inte är i stånd att fullfölja denna skollagens
bestämmelse utan måste begå
författningsbrott.

Chefen för ecklesiastikdepartemenherr
statsrådet PERSSON: Herr talman!
Om Stockholms stad hade ansett sig
kunna gå in för samma duplicering som
Malmö, så hade Stockholm kunnat undgå
att bygga åtskilliga delar av skolor
och säkerligen kunnat få gymnastiklokaler
i stället. Jag har ställt frågan
till vederbörande myndigheter här i
Stockholm, om de vill göra på det sättet,
men de har visat på de stora kommunikationssvårigheterna
och förklarat
sig inte vara villiga att gå in på en
sådan lösning. Jag har då böjt mig för
detta.

Däremot skall jag villigt erkänna att
jag inte har ställt frågan till Malmö,
om de skulle vilja minska litet på dupliceringen
genom att skära ned barnbespisningen,
men i Malmö är man
tydligen van vid dupliceringen och finner
sig någorlunda i systemet, så att
man anser, att barnbespisningslokalerna
är av utomordentligt värde.

Vad beträffar den omständigheten,
att vi en och annan gång har låtit en
viss flygel eller en viss småskolebyggnad
inom en större skolanläggning anstå,
så har det skett i samförstånd med
vederbörande skolmyndigheter på orten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till bevillningsutskottet följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner, nämligen

nr 237, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt angående handräckning i
skatteärenden, m. m.; och

nr 238, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

§ 8.

Föredrogs den av fru Sjöstrand vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående prövning av
frågan om statsbidrag till byggnadsarbeten
för allmänna läroverk.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Interpellation ang. handläggningen av
mål angående sjöregleringar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr AGERBERG (h), som anförde:
Herr talman! Det har vid åtskilliga tillfällen,
bl. a. i ett par motioner till innevarande
års riksdag, påvisats, hur de
stora sjöregleringarna i Norrland medfört
allvarliga skadeverkningar och
nackdelar i många olika avseenden för
de bygder och deras innevånare, som
drabbas av dessa regleringar. Den stora
nytta för hela landet, som ett bättre
utnyttjande av vattenkraftsresurserna
medför, gör givetvis, att åtgärderna i
allmänhet måste accepteras trots de
olägenheter, som uppstår för enskilda
människor. För dessa olägenheter skall

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Interpellation ang. handläggningen av mål angående sjöregleringar.

för övrigt lämnas ersättningar, som
håller de därav drabbade skadeslösa.

I vissa avseenden är emellertid förhållandena
på detta område mycket
otillfredsställande. Sedan ansökning om
tillstånd till reglering ingivits, värdering
av de skador, som kommer att
uppstå verkställts —■ i allmänhet dels
av de sökande och dels av de skadelidande
— och regleringarna i många
fall genomförts, tar det ofta en orimligt
lång tid innan vattendomstolarna
slutbehandlat målen och ersättningarna
fastställts. Detta medför en stark irritation
och icke sällan en känsla av
rättslöshet i de bygder, där sjöregleringarna
går fram.

Som ett exempel kan jag nämna regleringen
av Kallsjögruppens sjöar i
Jämtland (Kallsjön, Torrön, Juveln,
Rensjöarna och Anjan), där man nog
utan överdrift skulle kunna beteckna
förhållandena som upprörande. Ansökningar
om tillfällig reglering av dessa
sjöar ingavs första gången i början
av 1940. De första tillfälliga regleringstillstånden
gavs i april och maj 1940.
Alltsedan 1941 föreligger tillstånd till
tillfällig reglering av sjöarna i den omfattning
regleringarna nu är genomförda.
Dessa tillstånd utlöper 1954 och
1955. Det har emellertid uppgivits, att
några tillstånd enligt vattenlagen av
allt att döma icke kommer att meddelas
vid utgången av de nu löpande tillfälliga
regleringsperioderna, utan man
torde få räkna med att, om icke några
åtgärder vidtagas ifråga om vattendomstolens
arbetsförhållanden, tillstånd
till reglering enligt vattenlagen icke
kan föreligga förrän mot slutet av 1950-lalet.

Som ett annat exempel kan jag nämna
regleringen av Långans sjöar, också i
Jämtland. Målet angående reglering av
dessa sjöar har varit anhängiggjort hos
vattendomstolen sedan 1942 och 1943.
Regleringarna genomfördes i nuvarande
omfattning i början av 1940-talet utan
att vattendomstolens tillstånd avvakta -

des. I början av 1951 gjordes anmälan
av vederbörande fiskeriintendent till
landsfogden i Jämtlands län om att regleringarna
genomförts utan laga tillstånd.
I slutet av året meddelades därefter
tillfälligt tillstånd till reglering i
den omfattning den då redan var genomförd.
Tillståndet utlöper emellertid
vid instundande årsskifte och slutdom
anses nu kunna påräknas tidigast
1955.

Det säger sig självt, att sådana förhållanden
skapar stark irritation och
olust framförallt bland de markägare,
som fått stora delar av sina fastigheter
överdämda utan att samtidigt få någon
ersättning därför och som nu får
gå år efter år och vänta på besked om
vilken ersättning, som eventuellt kommer
att utdömas. Det gör inte saken
bättre att överdämningen i vissa fall
skett helt utan tillstånd. Det förekommer
givetvis, att en del markägare träffar
frivillig överenskommelse om ersättning,
många kanske därför att de
numera anser det hopplöst att vänta
på domstolsutslag under deras livstid.
Men det har också förekommit, att man
i sådana fall träffat avtal om betydligt
lägre ersättningar, än vattendomstolen
senare utdömt i liknande fall, vilket helt
naturligt också bidragit till att skapa
irritation.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att även sökandena i regleringsmålen,
vattenfallsstyrelsen och regleringsföreningarna,
vid olika tillfällen framhållit
de stora olägenheter ur allmän
synpunkt och de stora förluster, som
uppstår genom de långvariga förseningarna
vid vattenmålens behandling.

Även för vattendomstolarnas personal
måste de nuvarande förhållandena
vara mycket otillfredsställande, då trots
en mycket stor arbetsbörda de arbetsuppgifter,
som åligger domstolarna, icke
medhinnes i rimlig tid. Jag vill i detta
sammanhang framhålla, att vad som i
det föregående anförts icke innebär

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Interpellation ang. importregleringen för linolja m. m.

något klander mot vattendomstolens
befattningshavare.

På grund av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor:

1) Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på de missförhållanden,
som framför allt ur markägarnas synpunkt
råder inom de områden, där de
stora sjöregleringarna genomföres?

2) Har herr statsrådet i så fall för
avsikt att vidtaga åtgärder, som medför
en snabbare handläggning av mål angående
sjöregleringar vid vattendomstolarna? Kammaren

biföll denna anhållan.

§ 10.

Interpellation ang. importregleringen för
linolja m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NYGREN (h), som yttrade: Herr
talman! I Kungl. Maj:ts proposition nr
196 till årets riksdag angående utformningen
av det tekniska systemet för
stödet av den inhemska smörproduktionen
m. m. framlades förslag om en omläggning
av det gällande accis- och
clearingsystemet. Förslaget innebar bl.
a. att linfrö och icke härdad linolja
skulle falla utanför regleringssystemet.
Propositionen tillstyrktes av bevillningsutskottet
och bifölls av riksdagen.
I anslutning härtill utfärdade Kungl.
Maj:t en den 23 juni 1953 dagtecknad
förordning, nr 395, angående reglering
av införseln av fettråvaror och fettvaror
m. m. Förordningen trädde i kraft
den 1 juli 1953.

I skrivelse den 12 juni 1953 hemställde
jordbruksnämnden hos Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t måtte lämna utan erinran
att clearingsystemet för linolja
bibehölles intill utgången av februari
månad 1954. Sedermera har från jordbruksnämnden
ingivits en inom nämnden
den 28 oktober 1953 upprättad pro -

memoria i ämnet, enligt vilken jordbruksnämnden
den 27 oktober 1953 beslutat,
att importregleringen för linolja
skall upphävas från och med den 1 december
1953. Kungl. Maj:t har därefter
i skrivelse den 6 november 1953 lämnat
utan erinran att regleringssystemet för
linolja bibehålies intill utgången av november
1953.

Genom uttagande av clearingavgift
under en tid av 5 månader efter det
denna skulle ha upphört har linoljan
kommit att betinga ett pris, som med
cirka 1 krona per kg överstiger det pris
som skulle ha varit gällande, därest föreskrifterna
i förordningen nr 395 hade
tillämpats.

Under åberopande av vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet att ett statens
administrativa organ har befogenhet
att frångå bestämmelserna i en förordning,
som tillkommit efter beslut av
riksdagen och Kungl. Maj:t?

2. Vad är anledningen till att Kungl.
Maj:t lämnat jordbruksnämndens åtgärd
att i strid mot gällande författning
uttaga clearingavgift för icke härdad
linolja utan erinran?

3. Har statsrådet för avsikt att tillse,
att de sålunda utan lagligt stöd uttagna
clearingavgifterna restitueras?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 393, till Konungen med förslag
till lag om hälso- och sjukvård vid krig
och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag).

§ 12.

Anmäldes, att till kammaren avlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 239,

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375)
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

Denna proposition bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.