1953 ANDRA KAMMAREN Nr 28 (Riksdagens protokoll 1953:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 28

11 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 11 november.

Sid.

Svar på fråga av herr Sjölin ang. anledningen till att järnvägståget
Londonpilen numera icke gör uppehåll i Herrljunga......... 4

Svar på interpellation av herr Gustafsson i Stockholm ang. den statliga
priskontrollen................................................. 6

Krigssjukvårdslag.................................................... 34

Interpellation av fru Sjöstrand ang. byggnadsbidrag till blivande enhetsskolor.
........................................................ 36

Samtliga avgjorda ärenden.

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 ang. krigssjukvårdslag.......... 34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, om ändring avl7kap.9§handels balken

och 11 kap. 2 § jordabalken .............................. 35

1 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 28.

Lördagen den 7 november 1953.

Nr 28.

Lördagen den 7 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare,
Stockholm.

Med hänvisning till bifogade läkareintyg
anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under sjukdomstiden.
Jag blev påkörd av m.-c.

Storbol, Rånäs, 5/11 -53.

Högaktningsfullt
Hj. Ähman.

Härvid var fogat detta läkarintyg:

Att hemmansägare Frans Hjalmar
Åhman, f. d. 3.12.92, Storbol, Rånäs, på
grund av benbrott f. n. vistas å sjukhus
och sannolikt ej på minst 3 månader
kan deltaga i riksdagsarbetet intygas.

Norrtälje 5.11.53.

Per Ericson,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Åhman ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 5 innevarande november tills
vidare.

§ 2.

Föredrogs följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Med anmälan att ledamoten av riksdagens
andra kammare Adolf Valentin
Wallentheim, som den 27 maj 1953 utsetts
till ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket
för tiden från valet, till
dess nytt val under år 1957 försiggått,
avlidit den 23 augusti 1953, får styrelsen
hemställa, att val av ny ledamot

i styrelsen för den tid, som för den avlidne
återstått, måtte jämlikt § 4 stadgarna
för riksdagsbiblioteket anställas.

Stockholm den 6 november 1953.

Å styrelsens för riksdagsbiblioteket
vägnar:

Georg Andrén

Erik Winge.

Kammaren beslöt i anledning härav,
att val av en ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket i herr Wallentheims
ställe skulle företagas, och uppdrog
verkställigheten härav åt de vid detta
riksmöte av kamrarna redan tillsatta
valmän och suppleanter för utseende
av riksdagens fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte deras suppleanter.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

andra lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag); och

tredje lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av väckta motioner dels om
ändring av 17 kap. 9 § handelsbalken,
dels ock med förslag till lag om ändring
av 11 kap. 2 § första stycket jordabalken.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Tisdagen den 10 november.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen,
varjämte på grund av förfall
för sekreteraren undertecknad, jämlikt
herr förste vice talmannens förordnande,
tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande november.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter andra
lagutskottets utlåtande nr 37 och tredje
lagutskottets utlåtande nr 30.

§ 3.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§21 riksdagsstadgan anmält, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
fortsatt utgivning av snabbprotokoll
från riksdagsdebatterna m. m.

Denna anmälan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.02 em.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 11 november.

Kl. 2 em.

§ I Svar

på fråga ang. anledningen till att
järnvägståget Londonpilen numera icke
gör uppehåll i Herrljunga.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade: Herr talman! Herr Sjölin
har frågat mig om jag vill meddela av
vilken anledning järnvägsstyrelsen icke
numera låter det tåg från Stockholm,
som kallas Londonpilen, göra uppehåll
i Herrljunga.

Som svar härpå vill jag lämna följande
från järnvägsstyrelsen inhämtade
uppgifter.

Londonpilen, som avgår från Stock -

holm kl. 12.20, har som främsta uppgift
att skapa en snabb förbindelse med Göteborg
och englandsbåtarna för de långväga
resenärerna och då inte minst för
de resande, som på morgonen kommer
till Stockholm från Helsingfors och
Åbo. Genom tidtabellsändringen den 10
juni i år gavs detta tåg en kortare gångtid
bl. a. för att få en tidsmarginal som
möjliggjorde att direkta vagnar kunde
växlas från Göteborgs central till båtarnas
tilläggsplats, den s. k. Londonkajen.
Detta arrangemang gjorde det dock
nödvändigt att slopa vissa uppehåll,
bl. a. i Herrljunga.

Härefter anförde:

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Jag
ber att få tacka kommunikationsminis -

Onsdagen den It november 1953. Nr 28.

Svar på fråga ang. anledningen till att järnvägståget Londonpilen numera icke gör
uppehåll i Herrljunga.

tern för svaret. Man kan säga att det är
ett enkelt svar på en enkel fråga, men
man kan samtidigt fråga sig om inte
järnvägsstyrelsen drivit förenklingen
väl långt. Resonemanget tycks mig förutsätta,
att med detta tåg följde i huvudsak
englandsresenärer, men det är
inte alls fallet. I själva verket är det
mycket litet englandsresenärer som
kommer med detta tåg. Först och främst
går inte englandsbåtarna varje dag. På
sommaren går de tre, andra tider två
och på vintern bara en gång i veckan.

I själva verket är det knappt 30 procent
av tågen som har kontakt med någon
englandsbåt. Dessutom är englandsresenärernas
antal mycket litet, nu på
vintern bara 25 å 50 stycken och på
sommaren 100 å 150. På ett tåg, som
omfattar kanske dussinet vagnar, kommer
englandsresenärerna att få plats i
högst två vagnar. Detta endast sagt som
belägg för min uppfattning, att man
också måste ta hänsyn till andra resenärer
än englandsresenärerna.

Nu sägs det i svaret, att denna omläggning
av förbindelserna har nödvändiggjort
att vissa uppehåll strukits. I
själva verket är inte heller detta riktigt
sant, ty det har inte varit nödvändigt.
Det är nämligen så att de resenärer,
som annars skulle byta i Herrljunga,
tvingas att byta i Falköping, och där
är uppehållet inte mindre än sex minuter.
Detta uppehåll ginge mycket väl att
dela upp, så att Herrljunga finge tre minuter
och Falköping tre minuter.

När man går av i Falköping och väntar
på att Londonpilen skall försvinna,
händer det den sista halvtiden knappast
någonting, utan man bara väntar.
De tre minuterna kunde användas bättre
för ett uppehåll i Herrljunga.

Om järnvägsstyrelsen skulle invända,
att tre minuters uppehåll är för litet, är
jag genast villig att ge den en minut
till. Det är nämligen på det sättet, att
det tåg som kallas Londonpilen rör sig
i själva verket inte alls med någon pi -

lens hastighet. Mellan Alingsås och Göteborg
t. ex. har detta tåg två minuters
längre gångtid än något av de andra
snälltågen. Där finns genast två minuter,
som vi kunde reservera för Falköping
och Herrljunga för att få ett uppehåll
i Herrljunga. Jag kan berätta att
det finns till och med ett persontåg
mellan Alingsås och Göteborg, som endast
tar 37 minuter mot Londonpilens
39 minuter. Det är inga som helst svårigheter
att arrangera det uppehåll, som
borde finnas i Herrljunga.

Jag vill slå fast att det är inte riktigt
när järnvägsstyrelsen säger, att det
var nödvändigt att slopa uppehållet i
Herrljunga. Det är tvärtom. Men därtill
kommer också en annan sak. Vad
innebär detta byte i Falköping som vi
tvingas göra, vi som annars byter i
Herrljunga? Först och främst innebär
det att vi skall gå av tåget och vänta i
18 minuter på ett nytt tåg. Det tåg som
vi väntar på skall nämligen gå in på
samma spår som det Londonpilen har
stått på. Vidare skall allt resgods bildligt
talat kastas ut, och så skall det stuvas
in i ett annat tåg. När detta tåg sedan
kommer till Herrljunga, skall resgodset
på nytt lastas av och återigen
stuvas in i ett nytt tåg. Detta måste jag
beteckna som synnerligen irrationella
åtgärder. Men det är inte nog med
detta, utan därtill kommer också att
man skall sätta in ett extra tåg mellan
Herrljunga och Falköping för att ta
hand om de resande, som nu tvingas gå
av i Falköping. Detta ökar det irrationella
momentet.

Jag hoppas att järnvägsstyrelsen skall
vara villig att ta saken under övervägande,
så att det, såsom alltid tidigare
varit fallet, kommer att göras uppehåll
i Herrljunga. Det är inte få resande som
nu tvingas att byta i Falköping. Då jag
under den senaste tiden vid två tillfällen
varit med tåget, har det den ena
gången varit 65 sådana resande och den
andra gången 100. Enligt vad jag hört

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

var det emellertid vid ett föregående
tillfälle 200 resande, som fick byta i
Falköping. Det finns såvitt jag förstår
inte den ringaste grund för ett sådant
arrangemang. Jag tvingas att säga, att
om SJ på det sättet vidtager åtgärder i
rationaliseringssyfte, är det inte underligt,
att bärigheten kommer att svikta
när det gäller SJ :s ekonomi.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Herr Sjölin glömde bort,
att det inte bara är uppehållet i Herrljunga
som slopats. Det gäller också uppehållen
för detta tåg i Flen, Töreboda
och Stenstorp. För de resenärer, som
skall resa till Borås eller till Uddevalla
över Herrljunga, har ju inte någon försämring
av restiden inträffat. För dem
som skall till Borås finns det i persontåget
en direkt vagn i Falköping, som
för dem över Herrljunga till Borås. De
får göra ett byte, men det hade de fått
göra, även om snälltåget gjort uppehåll
i Herrljunga. För resenärer på uddevallabanan
är det tyvärr två byten, ett
i Falköping och ett i Herrljunga, men
det är anknytning till samma tåg som
tidigare, och någon tidsförlust gör inte
vederbörande. Det tycker jag man skall
uppmärksamma i detta sammanhang.

Londonpilen har ett speciellt ändamål,
och det går ju mellan Stockholm
och Göteborg många flera snälltåg, som
gör uppehåll i Herrljunga. Londonpilens
speciella uppgift är att förbättra
kommunikationerna för resenärerna
med englandsbåtarna, vilket har nödvändiggjort
slopande av ovannämnda
uppehåll. Herr Sjölin vet mycket väl,
att ju fler uppehåll man gör utefter banan,
ju större risker är det för förseningar,
och dessa förseningar sprider
sig sedan över hela järnvägsnätet. Jag
kan inte finna, att SJ vid tågtidtabellens
uppgörande för detta speciella tåg
på något sätt har handlat oriktigt.

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Jag
är beredd att ge allt erkännande åt

järnvägsstyrelsen och åt dess ambitioner
att skapa snabba förbindelser för
englandsresenärerna. Men när detta kan
ske utan att man träder övriga resenärers
berättigade intressen för nära, tycker
jag, att järnvägsstyrelsen skall beakta
dessa intressen. Jag har i mitt
förra anförande visat, att detta är möjligt.
Att i detta sammanhang tala om
Stenstorp, Flen och Töreboda tycker
jag är litet sökt. Det kommer nämligen
inte tillnärmelsevis så många resande
till dessa stationer som till Herrljunga.
Jag hoppas ännu en gång, att det måtte
visa sig vara möjligt för järnvägsstyrelsen
att ta frågan under förnyat övervägande.
Jag ber att få betona, att det
är två särskilda aspekter på denna
fråga, dels de resandes bekvämlighet,
dels SJ :s rationaliseringssträvanden.
Att rationalisera på det sätt, som SJ här
gjort, är ju fullständigt bakvänt. Det
måste jag fasthålla vid.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag tror att järnvägsstyrelsen
har bättre möjlighet att bedöma
dessa saker än herr Sjölin.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. den statliga
priskontrollen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Gustafssons
i Stockholm interpellation angående den
statliga priskonirollen.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
upplästes nu av herr statsrådet
Ericsson.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
har i en interpellation frågat mig,
om jag anser att den ekonomiska situa -

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på Interpellation ang. den statliga priskontrollen.

tionen i vårt land nu nått en sådan stabilitet,
att en försvagning av den statliga
priskontrollens resurser utan risk kan
genomföras. Han har vidare velat veta,
vilka åtgärder jag tänker vidtaga för att
tillförsäkra konsumenterna en skälig
andel av de prissänkningar som ett
lägre kostnadsläge ger utrymme för.

Med anledning härav vill jag till att
börja med lämna en kort redogörelse
för hur priskontrollen f. n. bedrivs och
för några av de anordningar som i övrigt
finns för att genom åtgärder från
det allmännas sida påverka prisbildningen.

I och med att varutillgången inom
landet förbättrats har den statliga priskontrollen
sedan en tid tillbaka efter
hand inskränkts. Den direkta priskontrollen
har kunnat slopas på stora områden
och priskontrollnämndens verksamhet
har i ökad omfattning kunnat
inriktas på prisövervakning. Denna förändring
i priskontrollens struktur har
kommit till uttryck i de nya direktiv
för den prisreglerande verksamheten
som, efter att ha förelagts riksdagen,
utfärdades i juni i år. Ett av de grundläggande
dragen i dessa direktiv är
dessutom att med hänsyn till den förändrade
prissituationen ökad vikt fästs
vid angelägenheten av att åstadkomma
prissänkningar. I samband med att
priskontrollnämndens verksamhet sålunda
ändrats har en nedskärning av
nämnden genomförts. Nämnden har f. n.
knappt 90 befattningshavare; från senaste
årsskiftet har minskningen utgjort
omkring 20 befattningshavare. Ytterligare
minskning förutses komma att
ske under innevarande budgetår med ett
par tiotal befattningshavare.

Jag vill i detta sammanhang även erinra
om de åtgärder som vid årets riksdag
beslutats rörande motverkande av
konkurrensbegränsningar inom näringslivet.
Från och med årsskiftet
kommer att inrättas ett näringsfrihetsråd
och en ombudsman för näringsfrihetsfrågor
med uppgift att övervaka

tillämpningen av den nya lagstiftningen
mot konkurrensbegränsningar. Vidare
har genomförts en betydande förstärkning
av kommerskollegii monopolutredningsbyrå
i syfte att byrån skall kunna
bedriva den relativt omfattande utredningsverksamhet,
som den nya lagstiftningen
förutser.

Vad beträffar gränsdragningen mellan
priskontrollen och den nya lagstiftningen
mot konkurrensbegränsningar
har i den proposition till årets riksdag
(nr 192), som avsåg förlängning av
prisregleringslagen, bl. a. framhållits,
att ansvaret för åtgärder med syfte att
hindra missbruk eller skadliga verkningar
av konkurrensbegränsning inom
näringslivet i fortsättningen främst
skall åvila — förutom kommerskollegium
med dess monopolutredningsbyrå
—■ näringsfrihetsrådet och ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor. Den prisreglerande
myndighetens befattning
med övervakning av konkurrensbegränsningar
skall i motsvarande mån
inskränkas. Så länge förordnande enligt
prisregleringslagen ges förutsätts emellertid,
att den prisreglerande myndigheten
även efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande kan komma att pröva
priser och marginaler på områden,
där konkurrensbegränsning är för handen.
Givetvis skall därvid samarbete
ske mellan den prisreglerande myndigheten
å ena sidan samt näringsfrihetsrådet
och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
å andra sidan.

Vad beträffar interpellantens fråga
om försvagningen av priskontrollens resurser
vill jag först erinra om att prisregleringslagen
enligt statsmakternas
beslut gäller tills vidare t. o. m. den 30
juni 1954. Behovet av en samhällelig
övervakning och reglering av prisbildningen
i fortsättningen beror främst på
om en fri och effektiv konkurrens kan
åstadkommas. Det råder numera över
lag en riklig varutillgång, och det borde
sålunda i och för sig finnas förutsättningar
för att avveckla priskontrol -

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

len. Erfarenheten har emellertid —
som interpellanten antytt — visat att,
om priskontrollen avvecklas, det inte
finns någon garanti för att priserna
alltid snabbt anpassas efter förändringar
i kostnadsnivån. Tvärtom
har kunnat konstateras en viss tröghet
i fråga om prissänkningarnas genomslag
till konsumentledet, som bl. a. torde
sammanhänga med tendenser att vid
sänkta fabriks- och grossistpriser höja
handelsmarginalerna. I vad mån skadliga
konkurrensbegränsningar kommer
att effektivt motverkas genom den nya
lagstiftningen kan inte bedömas förrän
efter någon tids erfarenhet. Denna lagstiftning
har emellertid i sig själv en
begränsad räckvidd. Det kommer därför
att även framgent finnas en del områden,
där lagstiftningen inte är tilllämplig.
På sådana områden kan det,
om effektiv konkurrens inte uppstår,
vara angeläget att ytterligare någon tid
bibehålla en prisövervakning och möjlighet
att, om så visar sig nödvändigt,
ingripa med prisreglerande åtgärder.
Tiden är därför ännu inte mogen för
att ta slutlig ställning till om och vid
vilken tidpunkt priskontrollen skall
helt avskaffas. Det finns tvärtom åtskilligt
som tyder på att en begränsad priskontroll
kan behövas även efter utgången
av innevarande budgetår. Denna fråga
kommer emellertid att tas upp till
närmare bedömning av regeringen redan
vid behandlingen av budgeten för
1954/55.

Vad interpellanten sagt om angelägenheten
av att prissänkningar slår igenom
i detaljhandeln vill jag helt instämma
i. Det är alldeles klart, att förändringarna
av konsumentpriserna procentuellt
sett inte blir lika stora som
ändringarna av partihandelspriserna.
Bl. a. har arbetskostnaderna avsevärt
större betydelse inom detaljhandeln och
därmed för konsumtionsprisnivån som
helhet än för priserna inom partihandelsledet.
Men det är ändå anmärkningsvärt
att den betydande sänkning

av partihandelspriserna, som skett det
senaste året, endast gett utslag i en mycket
obetydlig sänkning av konsumtionsprisnivån.
över huvud taget har den
konkurrensvillighet, som så ofta deklareras
från det enskilda näringslivets sida,
inte avsatt konkreta resultat i den omfattning,
som man borde kunna vänta.
Det är min förhoppning, att näringsidkare
av alla slag skall visa sig kunna
bära det ansvar som följer av att den
direkta priskontrollen slopas. I annat
fall blir det nödvändigt att ompröva
hela målsättningen för samhälleliga åtgärder
på detta område. Priskontrolinämnden
bör vid sin fortsatta verksamhet
uppmärksamma de problem, som
sammanhänger med återverkningarna
på konsumentpriserna av prissänkningar
i tidigare led.

Konsumentpriserna påverkas ju också
i hög grad av distributionskostnaderna.
Det är därför av intresse ur samhällelig
synpunkt att främja en effektivisering
av distributionen. Jag vill erinra
om att detta intresse ju bl. a. kommit
till uttryck genom att en särskild
sakkunnigutredning tillkallats. En smidigare
anpassning av konsumentpriserna
skulle också främjas av bättre prismedvetenhet
hos köparna. Om den enskilde
affärsman, som håller lägre priser
än andra och sålunda utför en
bättre prestation, uppmuntrades genom
stigande omsättning och förmodligen
därmed bättre totalresultat av sin verksamhet,
skulle betydande fördelar uppnås
ur hela samhällets synpunkt. Ökad
upplysning och aktioner för att väcka
konsumenternas intresse för prisfrågorna
är sålunda av en utomordentlig betydelse
och rent av en förutsättning för
att åstadkomma större rörlighet i prissättningen.

Jag kan sålunda, med anledning av
interpellantens andra fråga, inte peka
på några nya och genomgripande åtgärder
från det allmännas sida för att
garantera att skäliga sänkningar av
konsumentpriserna kommer till stånd.

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

Jag är emellertid angelägen understryka,
att regeringen följer denna fråga
med den största uppmärksamhet. I vad
mån det kan bli nödvändigt överväga
andra åtgärder än som hittills prövats
blir beroende av utvecklingen.

I fråga om den statliga priskontrollen
kan sammanfattningsvis framhållas,
att prisregleringslagen gäller till och
med den 30 juni 1954 och att anslag för
priskontrollnämndens verksamhet beviljats
för hela innevarande budgetår.
Som jag lidigare nämnt kommer statsmakternas
ställningstagande till frågan
om fortsatta anslag till nämndens verksamhet
att ske inom en nära framtid.
Behovet av statlig priskontroll i framtiden
kan emellertid inte med säkerhet
bedömas förrän efter någon tids erfarenhet
av hur den nya lagstiftningen
mot konkurrensbegränsningar kommer
att verka.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag ber först att få tacka
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.

När jag tog upp dessa frågor i min
interpellation, var bakgrunden närmast
den, att vi ifrån den fackliga rörelsens
sida planlade vår avtalspolitik på hösten
1952 i förhoppning om att det
skulle ske en prissänkning under år
1953. Dessa förhoppningar var då ganska
allmänna och delades av såväl ekonomer
som företrädare för näringslivet.
Bland annat skrev Finanstidningen,
som väl får betraktas som organ för det
privata näringslivet, den 8 november
1952 beträffande motiven för en lönestabilisering
följande: »Ett annat är,
att i händelse av lönestabilisering relativt
goda utsikter av allt att döma finns
till en viss sänkning av konsumentpriser
och levnadskostnader under nästa
år i samband med fortsatt nedgång i
importpriserna och fortsatt priskonkurrens
inom landet.»

Vad har det nu blivit av den vackra
framtidsmusik, som man då uppbyggde
löntagarna med? Jo, trots ganska avsevärda
importprissänkningar och sänkningar
i partihandelsledet har levnadskostnaderna
under år 1953 sjunkit med
den storslagna siffran 0,4 procent. Det
är därför med tillfredsställelse jag noterar
handelsministerns understrykande
av samma sak, då han i interpellationssvaret
anför följande: »Över huvud har
den konkurrensvillighet, som så ofta
deklareras från det enskilda näringslivets
sida, inte avsatt konkreta resultat
i den omfattning, som man borde kunna
vänta.» Nej, det är nog det minsta
man kan säga i det sammanhanget.

När sedan handelsministern fortsätter
med att hoppas, att »näringsidkare
av alla slag skall visa sig kunna bära
det ansvar, som följer av att den direkta
priskontrollen slopas», så måste jag
säga, att jag inte delar herr statsrådets
förhoppningar. Jag tror inte — och jag
tycker utvecklingen i år har givit belägg
för detta — att det enskilda näringslivet
hyser någon önskan att konkurrera,
om man på något sätt kan
komma undan. Och när man tvingas
konstatera detta, är det enligt mitt förmenande
samhällets skyldighet att ingripa
och tvinga fram den prissänkning,
som det enskilda initiativet icke
bär förmått åstadkomma och icke har
något intresse för.

Under de senaste dagarna har det i
Stockholm utbrutit någonting, som tidningarna
kallar för priskrig. Jag tror
emellertid inte, att man skall överdriva
verkningarna av detsamma. Det är Konsum
i Stockholm, som har gått i spetsen
med att sänka priserna på vissa
områden, men jag tror ändå man måste
räkna med att konsumentkooperationen
omfattar en för liten del av den totala
varudistributionen för att den skall kunna
ge det utslag, som man här hoppas
på.

Jag säger detta även med risk för
att herr Kollberg kommer att beskylla

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

mig för regleringstänkande. Låt mig
då, herr talman, bara deklarera, att jag
inte har försvurit mig åt vare sig den
ena eller den andra potentaten, varken
åt regleringarnas eller åt den fria konkurrensens
välsignelser. Kan de som är
frälsta i tron på det fria näringslivet
ge oss andra bevis för dess omskrutna
förmåga att leda allt till det bästa —•
ja, då skall i varje fall inte jag påyrka
några ingripanden. Men till dess vi
får dessa bevis, tror jag nog det är klokast
att vi behåller och utökar samhällets
resurser för att styra och bromsa
in de mest ystra krumsprången inom
det privatkapitalistiska näringslivet.

Under den lilla förpostfäktning till
denna debatt, som herr Kollberg och
jag hade i onsdags natt, citerade herr
Kollberg ett tal av handelsministern,
där denne skulle ha sagt, att »många
anser, att priskonlrollen, som tillkom
för att bemästra situationen i ett utpräglat
krisläge, har en viktig uppgift
att fylla även i mera normala tider». Ja,
denna uppfattning är kanske inte så
tokig som den låter i herr Kollbergs
öron; jag är i varje fall inte övertygad
om annat än att det kan ha sin nytta
att man även under normala tider har
ett samhällets prisövervakningsorgan
med befogenhet att sänka priserna. Utvecklingen
under 1953 tycker jag även
ger ett gott belägg för den uppfattningen.
Ty vad är det som har skett under
året? Jo, trots att priskontrollen har
släppts på stora områden har några
prissänkningar inte följt med där, alltså
prissänkningar i konsumentledet.
Däremot har priskontrollen på vissa
varor genomfört sänkningar, som för
konsumenterna inneburit miljontals
kronor i besparingar. — För att nu ingen
skall komma och påstå att det här
är allmänt prat utan några preciseringar
vill jag bara nämna några exempel.
Jag vill då nämna sänkningen av priset
på mopeder, som betydde 8 miljoner
kronor per år; det är, för att jämföra
med en annan siffra, ungefär vad pris -

lcontrollen kostat under tre år. Priset
på bananer har sänkts med 6 miljoner
kronor, och prissänkningen på kameror
beräknas betyda en besparing för konsumenterna
på över 5 miljoner kronor
per år. Varför har inte dessa utrymmen
för prissänkningar utnyttjats av
företagarna? Ty vi är väl ändå ganska
överens om att det varit tämligen normala
tider under år 1953. Jag vill i
detta sammanhang också erinra om att
man i våra grannländer Norge och Danmark
tycks betrakta dessa spörsmål på
ett något annat sätt än vi gör här. I
Norge har man inte haft några tendenser
att tunna ut eller avveckla priskontrollen.
Norska arbetarpartiet gick i
stället 1953 till val på genomförandet
av en mycket långtgående utbyggnad av
prisregleringslagen, och jag tror att resultatet
härav i vart fall inte bör avskräcka
den svenska socialdemokratien.
Även i Danmark har man infört något
som väl närmast skulle kunna motsvara
vårt näringsfrihetsråd, men man har i
samband med detta inte ifrågasatt någon
nerbantning eller nerskärning av
den statliga priskontrollen. Man siktar
där tydligen i stället på att göra en
upprustning av de prisövervakande organen.

Ja, för att ett ögonblick återkomma
till frågan om prissättningen på mopeder
—- det är någon som kallat mopeden
för den fattiges bil — är den
prissättningen intressant också ur andra
synpunkter, inte minst därför att den
styrker mig i min uppfattning att den
fria konkurrensen inte alltid medför
lägsta möjliga pris, utan att det också
i ett sådant läge kan vara nödvändigt
med kontroll. Jag tycker att vad som
skett på detta område är ett typexempel
på vad som kan hända, även när
det ser ut som om det vore fri konkurrens.
Vi har, och hade även vid tidpunkten
för prissänkningen på mopeder
en hel rad svenska företag som tillverkade
sådana och dessutom en mycket
betydande import. Alla förutsätt -

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

ningar för en konkurrensmässig prissättning
skulle ju då varit för handen.
Mig veterligt förelåg inte heller på detta
område någon kartellöverenskommelse
som försvårade en prisanpassning
nedåt. Men trots dessa betingelser visade
priskontrollnämndens utredningar,
att det fanns ett mycket stort gap
mellan de priser som togs ut och de
priser som kunde anses rimliga för att
ge en skälig förtjänst. Jag menar därför
■—■ och jag är glad över att handelsministern
tycks ha samma uppfattning —
att även om vi nu från nyåret 1954 får
en lagstiftning om konkurrensbegränsning
och även om vi med den kan nå
ett mera konkurrensvänligt klimat, så
utesluter det inte behovet av en priskontroll.
Jag i vart fall vågar inte tro,
att enbart ett uppspårande och eventuellt
undanröjande av konkurrensbegränsande
överenskommelser inom näringslivet
utan vidare kommer att medföra
lägsta möjliga priser. Det tycks
man nog inte heller tro inom det av
näringslivet självt upprättade organet,
Industriförbundets kartellbyrå, om man
får tro ett uttalande av dess chef i gårdagens
nummer av Dagens Nyheter,
där han bland annat anför: »Enbart
upphävandet av näringslivets egna
konkurrensbegränsningar löser emellertid
inte konkurrensproblemet.» Vidare
heter det att näringslivets konkurrensnämnd
»kommer inte att få minskad
arbetsbörda sedan den nya kartellagen
trätt i kraft». Det är därför
naturligt om vi på löntagarhåll med bekymmer
ser på utvecklingen på prisområdet.
Vi tillåter oss också att hysa
den uppfattningen, att en skärpt prisövervakning
och en upprustning av
priskontrollen i stället för en nedrustning
i dagens läge vore det naturliga
svaret på det enskilda näringslivets ådagalagda
oförmåga att åstadkomma prissänkningar.

Jag vill slutligen med den största tillfredsställelse
notera den försäkran som
handelsministern gör i slutet av inter -

pellationssvaret, att regeringen följer
denna fråga med den största uppmärksamhet.
Jag tolkar denna försäkran på
det sättet, att därest den fortsatta utvecklingen
ytterligare bestyrker näringslivets
ovilja att åstadkomma en
rimligare prissättning, då är handelsministern
beredd att med alla de medel
som står samhället till buds se till
att priserna sänkes.

Jag vill även understryka handelsministerns
uttalande, att en smidigare
anpassning av konsumentpriserna skulle
främjas av bättre prismedvetande
hos köparna. Jag tror att det är alldeles
riktigt, men jag tror inte man får överdriva
möjligheterna att på den punkten
nå resultat. Tyvärr, kanske man får
säga, är nog det stora flertalet människors
kynne sådant att man inte kan
räkna med att den enskilde konsumenten
i alla sammanhang skall kunna ha
dessa saker för ögonen. Jag anser att
det är nödvändigt att man vid sidan om
den enskilde konsumentens intresse
för en övervakning av priserna har ett
samhälleligt organ, som åtnjuter konsumenternas
förtroende och som är så
sammansatt, att olika intressen där är
representerade, ett organ som kan biträda
då det gäller att få en rimligare
och lägre prissättning till stånd.

Herr KOLLBERG (fp): Herr talman!
Det är intet tvivel om att herr Gustafsson
i Stockholm och jag är oeniga om
en statlig priskontrolls förmåga att reglera
priserna. Men vi är i alla fall ense
om en sak — det vill jag bestämt understryka
—• och det är det önskvärda
i att konsumtionspriserna här i landet
blir så låga som möjligt, d. v. s. så
låga som omständigheterna för ögonblicket
tillåter.

Jag kan försäkra herr Gustafsson att
en framåtsträvande företagare är mycket
glad om han i sin dagliga verksamhet
upptäcker, att han kan sänka priset
på den ena eller andra varan. Anledningen
till den glädjen behöver jag

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

väl inte förklara. Den kommer sig av
att det öppnar sig möjligheter för honom
till en större omsättning vid ett
lägre pris och till ett övertag över konkurrerande
företag som inte har den
möjligheten. Det ligger helt enkelt i
hans natur att arbeta med låga kostnader
och en låg prisnivå.

Herr Gustafsson säger i sin interpellation
liksom även i sitt anförande här i
dag, att priskontrollen trots sina brister
för den stora massan av landets löntagare
framstår som den enda garantien
emot oskälig uppskörtning, som herr
Gustafsson uttryckte det vid ett tillfälle.
Ja, det är nog så sant som det är sagt.
Priskontrollen har också för mig framstått
såsom en sådan garanti. Men, herr
talman, det var under varubristens tid.
Jag vill vara den förste att föreslå återinförande
av skärpt priskontroll, om
vi återigen skulle råka i den situation
vi var under kriget, med varuknapphet
som pressar priserna uppåt.

Den situationen är emellertid i dag
ett minne blott. Nu pressas inga priser
uppåt och nu hotar ingen »uppskörtning».
Herr Gustafssons tes är den att
de skulle ha fel, som hävdar att priskontrollen
är ett otjänligt redskap när
det gäller att åstadkomma prissänkningar
och att priskontrollen rent av
hindrar naturliga sänkningar. Nu har
priskontrollen hävts på många områden,
resonerar herr Gustafsson, men var
är prissänkningarna? Ja, det resonemanget
utmärker sig till en början inte
för någon egentlig logik. Ingen har väl
menat att priskontrollen hindrar prissänkningar
i den meningen, att priserna
som genom ett trollslag skulle sjunka
i samma ögonblick som priskontrollen
på en vara liäves. Prissänkningarna
sker när ekonomiska förutsättningar
därför finns. Saknas sådana förutsättningar
kan ingen priskontroll åstadkomma
prissänkningar. Priskontroll kan
visserligen sänka priset på en viss vara.
Men detta kan i vissa fall, vid ett visst
konstnadsläge inom handeln, gå ut över

andra varor. Vad vi gör gällande är att
priskontroll ofta hindrar de prissänkningar,
som blir möjliga på grund av
sjunkande råvarupriser, rationaliserad
tillverkning och distribution etc., att
slå igenom på sådant sätt som ekonomiens
lagar anvisar. Jag tycker att vi
med all erfarenhet vi fått av priskontrollen
skulle kunna vara överens åtminstone
om detta.

Herr Gustafsson är alltså inte nöjd
med enbart de prissänkningar som förekommit.
Plerr Gustafsson erkänner
visserligen i sin interpellation att vissa
prissänkningar har förekommit, men
han hoppas att sänkningarna skall fortsätta.
Ja, herr Gustafsson, det hoppas
jag också. Hela handelns verksamhet
har ju bl. a. som syftemål att bidra
till att varorna blir billigare vid butiksdiskarna.

Men däremot kan jag inte dela herr
Gustafssons missnöje med vad som
åstadkommits under den sista tiden.
Herr Gustafsson har egentligen inte
något stöd för antagandet att en eftersläpning
av priserna föreligger, och
för min del tror jag inte att så är fallet.
Jag skall bo att få åberopa vad som
står i den rapport från konjunkturinstitutet,
som vi fick för några dagar sedan:
»Sedan slutet av 1951 har importpriserna
fallit med i genomsnitt 15
procent och partiprisindex med 7 procent.
---Frågan uppstår om kon sumentpriserna

släpat efter. — — —
Det är i själva verket synnerligen svårt
att avgöra om prisutvecklingen på olika
stadier av produktion och handel förlöper
så, att prisfall på råvaror och
höjd produktivitet fullt ut tillföres konsumenterna,
samtidigt som tidigare
överskottsvinster elimineras.»

Vidare säger konjunkturinstitutet:
»Föreliggande prisindextal är inte utan
vidare jämförbara för en sådan analys.
Sammansättningen av import —, partioch
konsumtionsprisindextalen är helt
olika---.»

Konjunkturinstitutet fortsätter: »Det

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

är visserligen lätt att plocka ut enstaka
varor och visa, hur priserna till konsumenten
tycks släpa efter i förhållande
till prisfall på råvarorna. Sådana
exempel har emellertid föga beviskraft;
det är nämligen också lätt att i den
aktuella utvecklingen plocka ut exempel,
där priserna tycks ha fallit för
mycket och priserna därmed ger dålig
täckning för produktionskostnaderna.»

Därefter lämnar konjunkturinstitutet
en kalkyl över utvecklingen och säger:
»Ovan anförda kalkyl gör givetvis inga
som helst anspråk på exakthet. Den visar
endast, att konsumtionspriserna i
genomsnitt över en längre period inte
synes ha fallit ur paritet med utvecklingen
av import- och lönekostnader.»

Herr Gustafsson visar på olika exempel,
bl. a. mopederna. Dessa har snart
blivit ett klassiskt exempel, som man
drar fram när priskontrollen diskuteras.
Mopederna anfördes redan i våras
såsom ett bevis för priskontrollens behövlighet,
och jag uttrycker min förvåning
över att herr Gustafsson nu
inte har något färskare exempel. Som
framgått av tidningarna har ju en ledamot
av priskontrollnämnden hos
nämnden begärt en undersökning av i
vilken utsträckning priserna släpar
efter. När den undersökningen kommer,
kanske vi får ett bättre underlag för en
fortsatt diskussion på denna punkt.

Jag skulle riktigt vilja unna herr
Gustafsson att få erfara den dagliga
konkurrens, som faktiskt råder för närvarande.
Jag tror att han snart skulle
komma till insikt om att den konkurrensen
känns mycket hårdare än en
priskontroll, särskilt därför att den spelar
över hela fältet. Man kan inte i en
sådan konkurrens längre slå sig till ro
och tänka, att nu säljer man till statsgaranterade
priser. Man kan över huvud
taget inte slå sig till ro i ett konkurrensläge.
Jag anser att det är fel
att inge allmänheten den föreställningen,
att en priskontroll är av avgörande
betydelse för prisnivån. Priskontrollen

kan sätta in en attack på en viss vara
och åstadkomma en prissänkning på
den, men detta kan inte annat än undantagsvis
ske utan att sänkningen
måste tas igen någon anannstans. Vidare
skall man komma ihåg, att på alla
de stora konsumtionsvarorna är distributionens
marginaler mycket hårt pressade
tidigare.

I sitt svar till herr Gustafsson framhöll
handelsministern, att konsumtionspriserna
i hög grad påverkas av distributionskostnaderna
och att det därför
är viktigt att distributionen effektiviseras
så mycket som möjligt. Jag vill
livligt instämma i detta. I den ekonomiska
utvecklingen ligger att handeln
spelar en allt större roll, och självklart
är det i samhällets intresse att alla
möjligheter till rationaliseringar tillvaratas.

Men en rationalisering är som bekant
oftast lika med en investering. Det kan
gälla en maskin som inbesparar arbetskraft
eller det kan gälla byggandet av
en lagerlokal som förenklar arbetet över
huvud taget. Det har ju varit så under
de sista åren, att det rent av fått anses
som en Gudi behaglig gärning afl avstå
från investeringar. Kreditrestriktionerna,
investeringsavgiften, byggnadsregleringen
osv. bär ju kommit till i det
syftet, och det vore nog att göra finansministern
orätt om man sade, att de
har varit utan verkan.

Jag vill med detta bara ha sagt, att
det negativa statliga inflytandet är också
en faktor att ta med i räkningen då
man bedömer handelns rationalisering
och då man talar om samhällets intresse
av att rationaliseringar sker.

Jag skulle också till slut vilja instämma
i vad handelsministern sagt beträffande
den utredning som nu pågår rörande
distributionskostnaderna. Jag
tror det är värdefullt att man genom
denna utredning söker klarlägga situationen,
och rätt bedriven borde den
kunna skingra diverse missuppfattningar
och bli en säker grund för framtida
bedömning av dessa frågor.

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Herr Kollberg talar om att priserna är
så låga som omständigheterna tillåter
och att priskontrollen inte har någon
betydelse annat än under varubrist.
Om man fick erfara den dagliga konkurrensen,
som är hårdare än priskontrollen,
skulle herr Gustafsson i Stockholm
inte ha talat som han gjorde, sade
han också. När jag hörde detta fick
jag en känsla av att herr Kollberg har
samma mentalitet som en affärsman
uppe i Tornedalen. Kyrkoherden där
uppe berättar att man frågade affärsmannen
hur det kunde komma sig att
det gått så bra för honom under åren,
och då svarade denne: »Jag tror på Gud
och följer hans bud, och så har jag
haft tur i smugglingen.»

Det är oerhört vackert att få höra av
de enskilda handlandena, att de är fyllda
av konkurrensvilja, medan de talar
om att vi å vår sida skulle vara besjälade
av regleringstänkande. Varför
visar då inte, herr Kollberg, de enskilda
företagen och handlandena i praktisk
gärning sin vilja till konkurrens,
och varför låter de inte priserna bestämmas
av konkurrensen? Varför låter
inte den enskilda handeln konkurrensviljan
komma till praktiskt uttryck i
stället för att gå andra vägar?

När man ser på de praktiska förhållandena
— jag har under ett år haft
tillfälle att göra det på olika områden -—■
måste man konstatera att det föreligger
ett omfattande regleringstänkande på
detaljiststadiet. Detta regleringstänkande
som kommer till uttryck inom den
enskilda handeln har icke någon motsvarighet
vare sig bland socialdemokraterna
eller inom någon annan grupp i
detta land.

Jag skall ta några praktiska exempel
för att visa herr Kollberg hur det ligger
till inom detaljhandeln. Jag skall villigt
erkänna att producenterna numera i
allmänhet vill sälja åt alla håll, men
herr Kollberg kan se efter hur det går
till inom exempelvis möbelbranschen

— vi har kanske i denna kammare folk
som är sakkunniga på det området. Det
är inte trevligt att få erfara att de ledande
inom möbelbranschen på någon
ort springer vid järnvägsstationen och
tecknar upp namn på leverantörer. När
dessa sedan skall försöka sälja till andra
handlande, tar man fram sin svarta
bok och säger: »Nej, ni har levererat
till den och den firman. Där är dörren;
var så god och gå.» Det är heller inte
trevligt att dagligdags få se att företag
anmäler sina konkurrenter för
att de tagit för låga priser för något
sortiment.

Nu kan det sägas att det ju finns
olika varor. Ja, herr Kollberg, vi kan
hämta exempel från möbelbranschen
här i landet. Det finns ett möbelfabrikat
som heter Dux och anses vara förnämligt,
dels därför att det är hög kvalitet
och dels därför att det är föremål
för en omfattande annonsering. Folk har
fått det intrycket, att man bör köpa Dux
om man skall ha någonting som är bra.
Att ett konkurrentföretag, Lani, har lika
bra eller kanske bättre varor och säljer
billigare spelar ingen roll, ty människorna
har fått för sig att de skall köpa
en viss vara. Om nu denna fabrik utestänger
möjligheterna till konkurrens,
måste man ju säga, att det inte föreligger
någon större konkurrensvilja.

Vi kan också ta hemapparater för
radio som exempel. En affärsorganisation
som omfattar 9 000 hushåll
är helt avstängd från möjligheten att
tillhandahålla Philips fabrikat. Herr
Kollberg kan nu säga, att man kan köpa
denna vara i en viss affär med fem eller
tio procents rabatt och sedan sälja den
igen. Nej, herr Kollberg känner marginalen
och vet att det inte skall gå till så.

Jag skulle kunna räkna upp en mängd
områden där den enskilda handeln har
gjort alla möjliga försök att avstänga
leveranser för att man själv skall slippa
sänka priser på varor där en prissänkning
är möjlig.

Jag måste också beklaga att den en -

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

skilda handeln nu uppträder brutalt
mot företagarna i detta land och utnyttjar
handelsorganisationerna på ett otillständigt
sätt. Herr Kollberg vill kanske
se till att vakter och sådant tas bort och
att den enskilda handeln själv visar
vilja att utöva konkurrens; den enda
konkurrens som den enskilda handeln
räknar med är den från konsum, men
någon konkurrens inom den enskilda
handelssektorn kan man inte räkna
med. Alla vet att kooperationen här i
landet, även om den är stark, ändå bara
kan påverka en del av marknaden.

Jag vill bara med detta säga, att det
finns anledning för herr Kollberg att
noggrant granska sina underordnades
vilja till konkurrens och prissänkningar.
Jag kan också säga, att det inte är
socialdemokrater, som upprätthåller
denna handel, så att det föreligger någon
vilja att reglera ur den synpunkten,
utan det är en bristande vilja, som
kommer till uttryck. Jag tror därför att
man kan beklaga, att vi skall behöva
ha en priskontroll. Men eftersom enligt
min mening inte förutsättningar finns
att vi skall kunna få till stånd en till
fullo pådrivande kraft för att sänka priserna
till en bättre nivå, som överensstämmer
med vad handeln behöver för
att klara sig, så tror jag det är nödvändigt
att man har priskontrollen kvar.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja göra en fråga till handelsministern
— det gäller min gamla käpphäst tobakshandeln.
Jag hoppas att den enmansutredning,
som var avsedd att vara
skyndsam, blir färdig i höst och att vi
kan förvänta en proposition till nästa
års riksdag. Om det skulle visa sig
svårt att påskynda saken, kanske det är
lämpligt att flytta utredningsmannen
från Rosenbad till någon lämpligare
lokal — kanske det går fortare då. Eftersom
de sakkunniga och all expertis
är på det klara med hur det hela skall
ordnas, bör ju en utredningsman kunna
skriva ihop resultatet hastigt. Tobakshandeln
är ju ett praktexempel, som

man inte kommer förbi i sådana här
resonemang.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! I sitt anförande bestrider
herr Lundberg helt enkelt, att det finns
någon konkurrensvilja inom den enskilda
handeln. Jag å min sida, som är sysselsatt
inom denna handel, vet att en
sådan konkurrensvilja finns. Jag kan
endast konstatera att vi har olika åsikter
i det fallet.

Jag har ju deklarerat, att det alltid är
ett intresse för handeln att få ned priserna
så långt de ekonomiska förutsättningarna
för detta är möjligt. Det ligger
uppenbarligen i handelns eget intresse.
Men jag inser till fullo, att det i
dagens situation är av utomordentligt
stor betydelse, att man får ett belägg för
detta. Och i det avseendet kan jag hänvisa
till den utredning, som man har
begärt hos priskontrollnämnden. Vidare
skulle jag, om jag kunde finna lämpliga
former härför, vilja föreslå, att man
ifrån de organisationer, som närmast
herr Gustafsson här företräder, skulle
vilja på något mera direkt sätt sätta sig
i kontakt med och inifrån söka bedöma
de förhållanden under vilka handeln
arbetar. Då tror jag inte, att det skulle
behöva bli de motsättningar, som man
tydligen nu av vissa skäl försöker driva
fram.

Herr NYGREN (h): Herr talman! Den
fråga, som herr Gustafsson har tagit
upp i sin interpellation och som nu har
besvarats av handelsministern, har ju
under senaste tiden i mycket stor omfattning
varit föremål för uppmärksamhet
i den offentliga debatten, i tidningspressen,
i talarstolar och vid möten
av olika slag. Bland annat har LO
gjort ett uttalande av kritisk natur och
även från TCO-håll har liknande synpunkter
kommit fram. Man är besvärad
över och kritiskt inställd mot att inte
de prissänkningar, som man hade väntat
sig vid de senaste stora avtalsuppgörelserna,
har slagit igenom. Man kan

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

både förstå och respektera dessa uttalanden
och den oro, som sålunda kommit
till uttryck. Men det är enligt min
mening angeläget att man också ser till,
att kritiken blir vederhäftig, att den
inte riktar sin udd åt fel håll och lägger
skulden där den inte bör läggas.
Så vitt jag förstår har emellertid detta
skett i inte ringa utsträckning, då man
i första hand har angripit handeln, inte
minst detaljhandeln, för bristande anpassningsförmåga
och konkurrensvilja
samt anfört detta som orsak till de uteblivna
prissänkningarna.

Jag skall nu inte närmast polemisera
mot herr Gustafsson i Stockholm och
hans argumentation, ty jag anser att
han i sin interpellation knappast har
presterat några argument för de beskyllningar,
som han har framställt mot
handeln. Han gör gällande, att prissänkningarna
i stort sett har stannat på vägen
från producenten till detaljhandeln
och inte slagit igenom i konsumentprisen.
Och han talar om en oskälig prisuppskörtning,
mot vilken han söker
skydd hos priskontrollnämnden. Men
någon bevisföring i egentlig mening
försöker sig herr Gustafsson inte på, om
man undantar de exempel som han drog
upp här i debatten och på vilka jag inte
skall ingå, eftersom jag vet, att herr
Stenberg har begärt ordet och han som
ledamot av priskontrollnämnden har
större möjligheter att bedöma dessa ting
än vad jag har. De hårda orden och de
fula beskyllningarna är vi ganska vana
vid inom handeln och dem får vi ta med
en viss ro. Alla minst skulle jag vilja
polemisera mot en talare som använder
sådana anekdoter som den herr Lundberg
anförde här i debatten. Vare sig
denna anekdot är konstruerad eller ej,
så menar väl ändå inte herr Lundberg
att Sveriges köpmän i allmänhet kan
karakteriseras med den bild som han
gav av en affärsman uppe i Tornedalen.

Men det finns många som på andra
håll har deltagit i debatten, och jag anser
det riktigt att en del av de uttalan -

den, som därvid gjorts, blir bemötta
här inför Sveriges riksdag. Herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
har visserligen icke i sitt interpellationssvar
riktat några grava anklagelser
mot detaljhandeln, även om han
i viss mån delar interpellantens uppfattning
om att eftersläpningen i fråga
om priserna har varit väl stor, men i
annat sammanhang har också herr statsrådet
varit inne på en del tankegångar
och en bevisföring som enligt mitt förmenande
inte bör stå oemotsagda. Denna
bevisföring, som även kommit till
synes på många andra håll, har i någon
mån berörts av herr Kollberg, då han
här citerat vad konjunkturinstitutet uttalat
om olika indexserier, men jag
skall tillåta mig att gå något mer i detalj
beträffande denna sak.

Man har pekat på utvecklingen av
partiprisindex och jämfört denna med
den samtida utvecklingen av konsumtionsprisindex.
Partiprisindex har, säger
man, sjunkit med cirka 8 procent
sedan mitten av förra året då det låg
som högst, medan under samma tid
sänkningen av konsumtionsprisindex
varit mycket liten.

Nu är det ju ett faktum, som väl ingen
i dessa frågor någorlunda bevandrad
kan eller vill bestrida, att det alltid blir
en viss eftersläpning av detaljhandelspriserna
i förhållande till partihandelspriserna,
vare sig prisutvecklingen går
uppåt eller nedåt. Handelsministern har
själv i ett föredrag för någon tid sedan
framhållit, att partipriserna i mitten av
förra året låg 45 procent högre än vid
Koreakrisens utbrott, under det att
konsumtionspriserna vid samma tidpunkt
hade stigit med endast 25 procent.
När partipriserna nu har gått ned
med 8 procent, ligger de likväl cirka
30 procent över den nivå, där de låg
innan Koreakrisen kom, under det att
motsvarande siffra för konsumtionspriserna
inte är mer än 25 procent.

Men det är ett annat och mera väsentligt
faktum som man i detta samman -

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar pa interpellation ang. den statliga priskontrollen.

liang har tappat bort eller »glömt» att
redovisa, nämligen att det är fullständigt
orimligt att göra jämförelser mellan
dessa båda indexserier och att på
basis av en sådan jämförelse påstå att
partipriserna har kraftigt fallit men att
detta inte har avspeglat sig i en motsvarande
sänkning av detaljhandelspriserna.
Det partiprisindex, som utarbetas
av kommerskollegium, innehåller ju
till mycket stor del — i själva verket
omkring 50 procent — prisnoteringar
på råvaror och halvfabrikat. Det konsumtionsvaruindex,
som utarbetats av
socialstyrelsen, omfattar däremot färdigvaror
och tjänster. Livsmedel och
beklädnadsvaror ingår givetvis i konsumtionsvaruindex,
men detta är också
fallet med tobak och spritdrycker,
resor, telefon, porton, hemhjälp, hälsooch
sjukvård, ja, t. o. m. bilresor med
taxibilar, bastubad och biobiljetter. Sådana
saker påverkas väl ändå bra litet
av prisfall på bomull, ull och armeringsjärn!
Under rubriken »övriga varor»
återfinns inte mindre än 365 poäng
av sammanlagt 1 000, vilka över huvud
taget saknas i partiprisindex.

Men än viktigare än denna skillnad i
detaljerna anser statistikerna det vara,
att en procentuellt mycket större andel
av konsumtionspriset består av arbetslöner
och frakter, indirekta skatter och
andra pålagor. Även en mycket kraftig
svängning i ett råvarupris kommer därför
inte att vålla nämnvärda fluktuationer
i konsumtionspriset, om råvarukostnaden
är relativt liten i förhållande till
detaljhandelspriset. Detta erkänner ju
också handelsministern i sitt interpellationssvar,
och min kritik är således i
detta avseende inte riktad mot honom,
men det har i den allmänna debatten
framkommit uttalanden, som ur min
synpunkt gör det angeläget att understryka
detta förhållande.

Vid en intervju av tidningen Köpmannen
för en tid sedan bar man inom
kommerskollegium framhållit följande:
»Vi samlar ju in våra partiprisuppgif2
— Andra kammarens protokoll 1953. Nr

ter en gång i månaden, men där de alls
berör samma varuslag som konsumtionsprisindex,
får vi ofta in de priser,
som partihandeln offererar nästa säsongs
varor till. Uppgifterna från partioch
detaljhandeln blir alltså inte alls
jämförbara. Någon direkt jämförelse
mellan de båda indexserierna är inte
möjlig helt enkelt därför att de som
regel avser helt andra varuslag, som
ingår med skilda ''vikter i bedömningen’.
»

Jag tror, herr talman, att jag med
stöd av detta material bestämt vågar
hävda att de jämförelser, som man i
vissa sammanhang har gjort mellan
dessa indexserier och som man har åberopat
såsom bevis för bristande anpassning
från detaljhandelns sida, är i hög
grad missvisande. Skall det ske en jämförelse
mellan partiprisindex och detaljprisindex,
måste väl dessa indexserier
i all rimlighets namn vara renodlade
och upptaga samma varuslag, så
att de verkligen blir jämförbara.

Jag behöver inte inför denna församling
erinra om att vi här i landet har
ett utbrett regleringssystem, bl. a. till
jordbrukets stöd. Jag klandrar inte den
förda jordbrukspolitiken — den är vi
väl alla mer eller mindre ansvariga för
— men att den i många fall medverkat
till att priserna på livsmedel och
även andra saker hålles uppe, är ju ett
ofrånkomligt faktum, för vilket inte
handeln och det enskilda näringslivet
kan lastas. Jag skall i annat sammanhang
återkomma till att tala om en vara,
som har mycket stor betydelse för folkhushållet,
nämligen linolja. Den kostar
i dag cirka en krona mer per kilo, jämfört
med vad den skulle kosta om den
fritt kunde importeras och världsmarknadspriset
finge göra sig gällande. Herr
Ohlin erinrade i remissdebatten om att
priset på margarin ligger ungefär 1: 40
eller 1: 50 högre än vad det skulle göra,
om det inte var reglerat. Man må ha
vilken uppfattning som helst om jordbruksstödet
och dess verkningar, men
28.

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

saken kan inte helt förbigås i detta sammanhang.

När man påstår att de inom partihandeln
genomförda prissänkningarna inte
slagit igenom i detaljhandeln, talar
man enligt min mening inte mot bättre
vetande, utan man yttrar sig utan något
vetande alls på den punkten. Inom olika
branschorganisationer inom detaljhandeln
har under de senaste åren upplagts
och fullföljts vissa interna prisindex,
närmast avsedda att vara medlemmarna
till tjänst vid bedömande av
varulagrets värdeförändringar. Jag känner
till några av dessa prisindex. Jag
vågar påstå, att en icke oväsentlig prissänkning
har skett på ett flertal varuslag
inom detaljhandeln. Redan ur vårt
officiella konsumtionsprisindex kan man
ju f. ö. utläsa, att exempelvis beklädnadsvaror
har sjunkit med 3,4 procent
från augusti i fjol till augusti i år. På
livsmedel har sänkningen varit mindre,
endast 1,5 procent.

.Beträffande interpellantens fasta förtröstan
på priskontrollen som det enda
och säkra skyddet för konsumenterna
mot hans påstådda »oskäliga prisuppskörtning»,
tillåter jag mig också att
göra några randanmärkningar.

Det är inte så länge sedan en prissänkning
genomfördes på hårt bröd.
Det var Wasafabrikerna som tog initiativet
och sänkte sina priser »utan priskontrollnämndens
hörande». Enligt uppgift
betydde detta en besparing för
svenska folket på ungefär 2 miljoner årligen.
I annonserna angavs orsaken vara
rationalisering i fabrikerna. Jag vill
inte ifrågasätta att inte den uppgiften
var riktig. Men vare sig orsaken var rationalisering
eller konkurrenshänsyn, är
det dock ett faktum, att prissänkningen
skedde utan priskontrollnämndens medverkan
eller tillskyndan. Jag tycker
detta är ett ganska gott exempel på att
näringslivets egna strävanden och konkurrensen
mellan olika företag och företagsformer
mycket lättare leder till
prissänkning än långdragna förhand -

lingar mellan priskontrollnämnden och
berörda parter.

När Volvo likaledes relativt nyligen
sänkte sina bilpriser kraftigt, skedde
det också utan att priskontrollnämnden
hade ett finger med i spelet. Men efter
detta initiativ fick man bråttom att uppta
förhandlingar med andra bilfabrikanter.
Ingen vill väl påstå att prissänkningarna
på hårt bröd och volvobilar
inte slagit igenom?

Jag har också ett exempel från min
egen bransch, där fabrikanterna av
trådspik den 23 februari i år genomförde
en prissänkning på grund av
sänkta priser på valstråd. Spikpriset
har under krisåren varit reglerat genom
ett visst kristillägg på grundpriset
och är så alltjämt. När spikpriset stod
som högst, var tillägget på grundpriset
101 procent. Enligt tidigare gällande
normer borde pristillägget på trådspik
efter valsjärnsprisets fall ha fastställts
till 51 procent. Priskontrollnämnden
ville emellertid medgiva 47 procent. Fabrikanterna
fastställde på egen hand ett
tillägg av 43 procent, som alltjämt gäller.
Priset ligger alltså lägre än det pris
som priskontrollnämnden medgivit.

Herr talman! Jag har med det anförda
velat påvisa, att den myckna kritiken
mot handeln och näringslivet och
inte minst detaljhandeln är i hög grad
orättvis och missvisande. Om det i ett
eller annat fall kan påvisas, att vissa
marginaler justerats uppåt när marknaden
blivit friare, får man å andra sidan
inte glömma, att den statliga priskontroll,
som nu har utövats under
ca tolv års tid, i många fall har pressat
ned marginalerna på ett sätt som
jag skulle vilja beteckna såsom »oskäligt».
Jag skall inte förneka, att i enstaka
fall en viss justering uppåt har
måst ske, då priskontrollen släppts på
grund av att tillbörlig kompensation för
kostnadsstegringarna inte tidigare har
kunnat ernås. Men det kan inte sägas
och får inte sägas att detta är en regel.
Det är undantag.

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

När herr Gustafsson talar om anpassning
till »lägre kostnadsläge», har jag
mycket svårt att förstå honom. Inom
detaljhandeln känner vi absolut inte till
något sådant. De mycket kraftiga kostnadsstegringarna
under inflationstiden
kvarstår obeskurna. I vissa fall har vi
t. o. m. fått ökade kostnader ännu in
på detta år. Sålunda har lönerna vid
vårens avtalsuppgörelser höjts, visserligen
inte tillnärmelsevis så mycket som
1951 och 1952, men dock med fem, tio,
femton kronor per månad för olika kategorier
av anställda. Det är väl inte
heller obekant, att även detaljhandeln,
som i mycket stor utsträckning är hyresgäst,
också fått sina hyreskostnader
ökade. Någon sänkning av skatter, frakter,
telefonavgifter, porton o. d. har
sannerligen inte skett på denna sidan
engångsinflationen. Inom flera branscher
har dessutom en inte obetydlig
omsättningsminskning inträtt.

Det är klart, herr talman, att man
har både rätt och skyldighet att kritisera
det man anser vara skevt i samhället
och att man bör söka tillvarata de
intressen, vilkas talesman man är i riksdagen.
Jag tror emellertid att vi skulle
kunna komma längre med varandra och
lättare kunna enas om lämpliga åtgärder
i det ena eller andra avseeendet, om
vi försökte atl litet bättre sätta oss in i
varandras problem, och om vi undvek
att slänga ut beskyllningar och anklagelser
mot andra samhälls- och intressegrupper
i den mån vi inte kan bevisa,
att sådana anklagelser är vederhäftiga
och sakligt grundade.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):
Herr talman! Det är ett faktum att det
spörsmål, som föranlett dagens interpellation,
verkligen upptar intresset hos
den stora allmänheten.

När det här har lämnats exempel som
skulle kunna visa, att det inte finns någon
anledning att rikta några anklagelser
mot handeln, skulle jag vilja anföra
några andra exempel. På en gång skul -

le jag dock vilja koppla bort hela den
moraliska frågan ur detta sammanhang.
Jag anser att man kan ge många goda
bevis för att handeln gör mycket bra
affärer och håller priser, som möjliggör
mycket stora profiter utan att man
därför ur moralisk synpunkt behöver
fördöma detta. Det är ju så att den
som säljer vill ha så mycket betalt som
möjligt, och när man nu haft och har
ett så utstuderat system för att skydda
dessa höga priser, så har de också
varit möjliga att hålla. Jag anser att
dessa priser varit möjliga bland annat
på grund av den allmänna linje som
följts från statsmakternas sida — kanske
har de också i viss mån underlättats
genom priskontrollens verksamhet.

Nu råder det bland löntagare och
med dem likställda konsumenter en
stark förbittring över att konsumtionsvarupriserna
inte går ner, trots att det
är uppenbart att sjunkande råvarupriser
och sjunkande fraktkostnader borde
kunna ge utrymme därför. Häromdagen
frågade LO-ekonomen Meidner
i ett inlägg i kooperationens tidning
Vi, om det inte är ganska allvarligt, att
partipriserna på ett år gått ner med 7
procent under det att konsumtionspriserna
sjunkit med blott mindre än
eu halv procent. Han var säkert uppriktig
när han sade att detta var allvarligt.
Det är många som tycker att
om det inte är allvarligt, så är det i
alla fall ganska märkligt, och jag tror
inte att den exemplifiering som herr
Nygren nyss givit kan anses vara uttömmande
när det gäller att motivera
detta förhållande. Det är säkert ingen
överdrift när man fastslår, att de uteblivna
prissänkningarna genom dessa
förhållanden redan i konsumentledet
har kostat konsumenterna miljoner kronor.

För dagen är det väl närmast brödpriserna
som står i centrum för uppmärksamheten.
Det är nu två månader
sedan priskontrollnämnden fastställde,

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga

att de sänkningar som skett av spannmåls-
och mjölkpriserna rimligen borde
leda till att priserna på mjölk och
bröd sattes ned med två å tre procent.
Någon sådan prissänkning har vi inte
sett till, och det förefaller mig som om
regeringen — jag kanske får närmare
precisera det och säga jordbruksministern
— därvid har ett väsentligt ansvar.

Jag kan anföra andra exempel på
hur prissänkning uteblivit där det
verkligen funnits motiveringar för att
sådan borde ha vidtagits. Det är då
nästan regel att detta har kunnat ske
i samband med att stoppriserna har
upphävts eller i samband med att priskontrollen
har avbyggts. Priskontrollnämnden
kunde i början av detta år
fastslå, att detaljhandelns marginaler på
exempelvis bomullstrikåvaror och yllestrumpor
sedan priskontrollen släppts
stigit med i genomsnitt 11 procent och
för vissa varugrupper med över 20
procent mer än vad nämnden själv betecknat
som motiverat.

Ostpriserna är ett annat exempel.
Då man tog bort priskontrollen på ost
var ju den uttalade avsikten den, att
prishöjningarna, som skulle tillföra
jordbrukarna vissa inkomstökningar,
skulle stanna vid ungefär 30 öre per
kilo. En efterkontroll visade emellertid
att prisstegringar på ända upp till
en krona per kilo genomförts i samband
härmed.

Inom bilbranschen — för att nämna
ett annat exempel — konstaterades på
sin tid s. k. handelspålägg på upp till
300 procent. Ett dimljus, som från den
svenska fabriken kostade 13: 55, kostade
vederbörande bilägare 40 kronor.
Ett s. k. garageöverdrag kostade från
fabriken 252 kronor men allmänheten
fick betala 420 kronor.

I fråga om tryckkokare avslöjades
på sin tid, att liandelsmarginalerna, så
snart prisregleringen på galvaniserad
plåt upphörde, höjdes med omkring
50 procent. På en sådan vara som disk -

priskontrollen.

bänkar har fabrikantföreningen, enligt
vad monopolutredningsbyrån kunnat
faslställa, tillämpat ett vinst- och rabattillägg
på 55 procent. Som exempel
kan också nämnas de s. k. torkställningarna
för disk, där konsumentpriserna
visade sig ligga upp till 182 procent
över fabrikspriset. Det märkliga
var, att priskontrollnämnden fick avslag
hos regeringen på en hemställan
om att få skära bort två tredjedelar av
denna oerhörda vinstmarginal. LO:s
tidskrift konstaterade i det sammanhanget,
att sådant inte uppmuntrar till
en aktiv priskontroll.

Fakta bekräftar alltså vad vi från
vår sida många gånger varnat för, nämligen
att en uppluckring och en rasering
av priskontrollen endast leder till
ökad prisuppskörtning och till att ytterligare
tiotals och hundratals miljoner
kronor avhändes konsumenterna
av smarta och skrupelfria spekulanter.
Allt som från så kallat företagarhåll
försäkrats om att en avveckling av
priskontrollen skulle stimulera till ökad
konkurrens och sänkta priser har visat
sig vara rent hyckleri.

Häromdagen ansåg sig till och med
bondeförbundets huvudorgan Skånska
Dagbladet böra taga upp saken till behandling,
och jag skall be att få citera
ett par meningar ur tidningen: »Det
märkliga är, att högre producentpriser
snabbt slår igenom i konsumentpriserna
men däremot inte lägre producentpriser.
Jordbrukarna har fått sina
inkomster minskade med i runt tal 100
miljoner — om man bortser från minskade
subventioner — men ändå har
konsumtionspriserna inte gått ned.»
Det är väl bara en bland många röster
som konstaterar dessa missförhållanden.

Statsrådet Ericsson förklarade i dag,
att det inte är bra som det är för närvarande,
men när han sedan skulle
gå in på frågan om vad man skulle göra
för att avskaffa missförhållandena svävade
han på målet. Han nämnde exem -

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

pelvis, att den s. k. monopolbyrån kunde
bli en hjälp för att hålla uppe en
oskälig prisbildning, men han medgav
samtidigt, att dess möjligheter kommer
att begränsas, varför resultatet kanske
inte blir vad man väntat.

.lag tror nog, att denna monopolkontroll
fyller en nyttig funktion i den
meningen, att den bidrar till att kasta
ljus över de förehavanden, som här
äger rum, men jag har aldrig föreställt
mig, att man med sådana metoder skulle
kunna komma till rätta med monopolen.
Alla erfarenheter såväl i vårt
land som i andra länder, särskilt i
Förenta staterna, där man har haft en
till synes ganska avancerad antitrustlagstiftning,
visar också hur detta som
regel blivit ett slag i luften och hur
man icke på detta sätt kunnat komma
åt monopolen och de fortsatta monopolsträvandena.

Den pågående monopoliseringen befinner
sig i en dynamisk utvecklingsprocess,
i vilken det ena området efter
det andra dras in. Häromdagen meddelades
i en tidning, att till och med jultidningarna
för skolbarnen nu utsättes
för monopolistisk prisbildning. Ungarna
skall inte få sälja Tomtar och troll
eller vad det nu är 5 öre billigare än
det åsatta priset utan att riskera repressalieåtgärder;
i detta fall skulle det väl
betyda att de blir avstängda från försäljningen.

Det finns snart inte ett område av
samhällslivet, där inte denna monopolistiska
tendens gör sig gällande. Jag
vill inte säga något ont i och för sig
om tillskapandet av en monopolövervakning,
men dess möjligheter är ytterst
begränsade, och dess betydelse
ligger kanske framför allt däri, att den
bidrar till att belysa verksamheten.
Att den skulle kunna bli ett medel för
att motverka en osund prisbildning,
som statsrådet Ericsson antydde, tilllåter
jag mig betvivla.

Statsrådet Ericsson sade i sitt interpellationssvar,
att tiden ännu inte är

mogen för att bestämma när priskontrollen
skall helt avvecklas. Enligt min
mening är tiden mogen för att dra helt
andra slutsatser än den, att man nu
skall avbygga det lilla redskap som
priskontrollen ändå kan vara för att
motverka en prisstegring, som man ur
olika synpunkter anser oskälig. Statsrådet
Ericsson antydde, att om denna
avveckling inte leder till att handlandena
och distributörerna sänker priserna,
får man kanske ta ett återinförande
av priskontrollen under övervägande.
Det resonemanget är ganska barockt
med tanke på de erfarenheter vi hittills
haft. Ty dessa erfarenheter har
inte — det tror jag det exempel jag
gett här bestyrker — talat för att man
skulle minska kontrollmöjligheterna på
handelns område, utan de har snarare
talat för att dessa borde effektiviseras,
bii mera allsidiga, och att verkan i
stället skulle bli ännu starkare.

Om jag i några punkter sammanfattar
statsrådets uttryckta uppfattning,
skulle den för det första vara, att han
inte anser läget tillfredsställande, för
det andra, att priskontrollen skall fortsätta
att avvecklas, och för det tredje
att man icke överväger några nya åtgärder
för att pressa ned priserna. Jag
kan inte betrakta resonemanget om
monopolbyrån såsom en antydan om
verkliga åtgärder i syfte att åstadkomma
nedpressning av priserna.

Jag tycker dessutom att dessa försök
att i viss mån lägga ansvaret för
prisstegringarna på köparna, i det att
man menar att de genom ett större prismedvetande
verkligen skulle kunna
åstadkomma sänkning av priserna, är
ett slag i luften. Det visar inte vägen
till en lösning, det är att kasta ut någonting
inför offentligheten, som ju
erfarenheterna visar icke har varit
hållbart, och använda detta som ett
slags ersättning för andra åtgärder,
som man icke vill vidta.

Det är nog bra att regeringen är
uppmärksam på frågan men inte skulle

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

jag kunna vara lika tacksam som herr
Gustafsson över detta löfte, ty jag anser
att det är alldeles otillräckligt. Regeringen
har nu varit uppmärksam i
så många år, och under alla dessa år
har vi fått uppleva en utveckling rakt
motsatt den som man sagt sig ha velat
främja, i stället för prissänkningar oavbrutna
och ibland i accelererat tempo
genomförda prisstegringar.

Om jag sammanfattar min mening är
den alltså: Det behövs en effektiviserad
priskontroll. Det behövs bestämda direktiv
för denna priskontroll om att
verka för att åstadkomma prissänkningar,
ty jag är övertygad om att priskontrollen,
om den får sådana direktiv
och utrustas med nödiga resurser, redan
nu kan genomföra åtskilliga prissänkningar.
Men naturligtvis kan icke
priskontrollen åstadkomma några större
förändringar — jag håller fullständigt
med de borgerliga partiernas talesmän
härvidlag — annat än under ett villkor,
nämligen att hela den statliga politiken
är inriktad på att åstadkomma en annan
prisutveckling. Men nu höjde man
hyrorna den 1 oktober. Häromdagen
meddelades i riksdagen, att nya indirekta
skatter förberedes och kommer
att föreläggas riksdagen om någon månad,
vilket oundvikligen måste leda
till en ökning av levnadskostnaderna.
Det har ju visat sig under dessa år,
att en prisstegring som regel föder en
annan; det blir alltid kedjereaktioner
därvidlag. Om man går in för att på
sådana olika områden pressa upp priserna,
kommer det naturligtvis icke att
betyda mycket, att priskontrollen griper
in på enskilda områden. Därmed
vill jag naturligtvis inte förneka vad
jag nyss sagt, att där priskontrollen
griper in och får nödvändiga resurser,
där kan den åstadkomma resultat, låt
vara att de är begränsade till enskilda
områden.

Herr talman! Jag anser, att denna
fråga är av mycket stor vikt. När årets
avtalsrörelse förbereddes, förespegla -

des ju löntagarna, arbetarna och tjänstemännen
— och det är ju dock det
överväldigande flertalet av vårt folk —
lägre levnadskostnader, och allt talade
för att det skulle vara möjligt att genomföra
sådana lägre levnadskostnader.
När man nu slår sig för sitt bröst
och säger, att det i alla fall inte blivit
levnadskostnadsökningar detta år, bortser
man alldeles dels från de löften,
som mer eller mindre klart lämnades
om sänkning av levnadskostnaderna,
dels från de faktiska förutsättningar
som finns att genomföra sänkningar.
Om viljan finns hos statsmakterna, kan
man åstadkomma prissänkningar, det
är jag alldeles övertygad om. Men jag
är lika övertygad om att en sådan strävan
inte kan betjänas genom att man
avvecklar det svaga instrument, som
ännu finns kvar att tillgripa mot prisstegring
på vissa områden.

Min slutsats är därför en helt annan
än den som regeringens talesman här
uttryckte, och jag skulle vilja sluta
mitt anförande med att rikta en hemställan
till regeringen att verkligen
mycket allvarligt överväga att redan nu
genomföra en korrigering av linjen att
avveckla priskontrollen. I stället för att
ställa in sig på att i enlighet med tidigare
löften avveckla priskontrollen, för
att sedan kanske om kort tid åter införa
den, skall man ställa in sig på
att utnyttja priskontrollen, effektivisera
den, ge den de resurser som behövs för
att ingripa mot oskälig prissättning.
Jag tror att resultat kan vinnas på detta
område, även om de helt naturligt begränsas
av en rad omständigheter. Men
det blir sådana resultat som konsumentopinionen
här i landet önskar och
tror vara möjliga att åstadkomma med
en god vilja.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Herr Gustafsson i Stockholm gav uttryck
åt konsumenternas otålighet när
det gäller prissänkningar. Jag kan för -

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

stå denna oro, vilken ju har vitsordats
också från annat håll i debatten.

Herr Gustafsson vill inte instämma i
den förhoppning jag uttalar i interpellationssvaret,
att företag av olika slag
skall kunna bära det ansvar som de får
i den mån priskontrollen avvecklas. Det
är uppenbart att man kan ha delade meningar
om saker och ting, och man
kan uttrycka på olika sätt vad man menar.
.Tåg har nu den uppfattningen, att
en fri konkurrens som regel utgör en
bättre garanti för konsumentintresset
än även den bäst utrustade priskontroll,
men märk att jag säger »en fri konkurrens».
Jag vill ingalunda säga att det
inträder en fri konkurrens i och med
att priskontrollen släpper den direkta
kontrollen över priserna — ingalunda.
Vi vet alla att så inte är förhållandet,
och vi behöver inte dölja det här i kammaren.
Jag vet att till exempel priskontrollnämndens
chef hyser samma
uppfattning som jag i detta stycke.

Herr Kollberg säger nu att alla företagare
är glada när de kan sänka ett
pris. Det innebär nämligen i regel att
de kan stärka sin egen position, och det
är därför de strävar efter att rationalisera
och effektivisera. I och för sig är
ett sådant uttalande glädjande, och jag
tror att en företagare i regel känner
tillfredsställelse med att kunna sänka
en kostnad eller ett pris —• det borde
i varje fall vara så. Man får väl utgå
från att hans konkurrenter vill söka att
följa efter när han har lyckats uppnå
ett resultat. Så borde det i varje fall
vara.

Emellertid förekommer det en stelhet
i prissättningen som tar sig uttryck i
att butik efter butik noterar precis på
öret samma varupris. Det ger absolut
inte uttryck för en fri konkurrens, om
den där mannen som känner glädje
över prissänkningen möter motstånd
hos sina kolleger. Med nuvarande metod
ligger det snubblande nära till
hands att det vidtas åtgärder av annat
slag som hindrar, att ett sådant fram -

steg omedelbart tar sig uttryck i ett
sänkt pris över hela linjen.

Detta kan konkretiseras på många olika
sätt, och jag tror det är viktigt att
man söker exemplifiera företeelsen på ett
lättbegripligt sätt. Om vissa företag inom
handeln är beredda att nöja sig med
mindre marginaler än de flesta är nöjda
med, kan det hända att de inte får
sälja de varor de önskar sälja till ett
lägre pris. Ett sådant förhållande, herr
talman, är på intet sätt ett uttryck för
fri konkurrens. Om företagen här i
landet hävdar den meningen, att detta
skulle vara uttryck för ett läge med fri
konkurrens och därför kräver priskontrollens
avskaffande, har de inte särskilt
starka motiv.

Jag har ingalunda menat att man i
stället för en statlig reglering av priserna
skulle få en reglering från de enskilda
företagarnas sida. Det fastställs
ju ibland normalpriser icke av den
statliga priskontrollen utan av enskilda
branschorganisationer. När så sker är
det uttryck för att man långt ifrån att
vilja konkurrera, tävla och pröva vem
som arbetar effektivast i första hand
söker sig fram efter principen att alla
skall leva, även den som har de största
kostnaderna och arbetar minst effektivt.

Herr Hagberg i Stockholm framhöll
att det finns åtskilliga exempel på att
starka prishöjningar blivit resultatet av
att priskontrollen har släppt stoppriser
eller normalpriser. Ja, sådant kan ha
förekommit, men jag tror att de siffror
herr Hagberg nämnde är missvisande.
Det skall i ärlighetens namn erkännas
att priskontrollnämndens eget omdöme
är att det inte finns anledning till allvarligare
erinringar mot den prissättning
som förekommer exempelvis på
heklädnadsarliklar i förhållande till de
priser och marginaler som priskontrollnämnden
tidigare har fastställt. Men jag
vill då tillägga en sak: År det därmed
sagt, att det verkligen förekommer en
rimlig konkurrens inom dessa bran -

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

scher, att det alltså inte finns hinder av
konkurrensbegränsande art?

Nu hörde jag till min stora förvåning,
att herr Hagberg i Stockholm inte
tror på massorna och deras inflytande
vad gäller priserna. Han och hans parti
är ju annars de som appellerar till massorna.
Men här står herr Hagberg och
säger, att större prismedvetenhet hos
konsumenterna inte spelar någon roll,
det är sådant, som man visar upp på
fasaden, men det har ingen reell innebörd.
Det var minst sagt överraskande.
Bottnar det uttalandet i att herr Hagberg
så starkt tror på en makt, som är
centraliserad i en instans, och att den
makten blir så effektiv, att han kan
föra undan alla konsumenterna och säga,
alt vad de tänker och tycker har
ingen betydelse?

Jag tror tvärtom att konsumenternas
inställning har en utomordentlig betydelse,
och jag tillåter mig att såsom en
måhända ny synpunkt i denna debatt
notera, att det är två parter som arbetar
här, två intressen, nämligen å ena sidan
konsumenternas och å den andra
sidan producenternas, säljarnas. Jag
menar att en större prismedvetenhet
borde leda till bättre möjlighet att uppskatta
prestationerna. Om det t. ex.
finns en affärsman, som håller lägre
marginal genom mindre kostnader och
han kan bjuda ett lägre pris och får
ökad omsättning i sin affär, så blir väl
inte bara totalresultatet bättre för denne
enskilde affärsmän utan det gagnar väl
också konsumenterna. Om det inte finns
prismedvetenhet hos konsumenterna, så
kan vi aldrig nå ett sådant resultat, och
därför har jag en uppfattning, som är
motsatt herr Hagbergs. Jag tror på konsumenternas
möjlighet att påverka prisbildningen.
Det är detta jag bygger på,
när jag säger, att de organ, som riksdagen
har beslutat införa, näringsfrihetsrådet
och näringsfrihetsombudsmannen,
skall övervaka dessa bindningar
i handel och produktion. Den kartellbyrå
som herr Hagberg talade om

är gammal, men vi har förstärkt den
nu. Det nya som har kommit till är
kartellagen. .lag säger i mitt interpellationssvar,
att jag vill avvakta erfarenheterna
av denna. Dessförinnan kan vi
inte ge bestämt besked beträffande
priskontrollen. Jag tycker det är en
rimlig ståndpunkt, att man ser efter
vad det kan leda till och att man först
därefter tar ståndpunkt. Därmed är inte
sagt, att inte åtskilligt blir beroende av
vad vi kan finna av intresse hos handeln
för att verkligen åstadkomma en
bättre konkurrens än för närvarande.

Herr Lundberg frågade, om jag kan
påskynda den statliga utredningen om
tobakshandeln. Det kan jag knappast
göra. Jag har givit uttryck för min mening
beträffande de bruttopriser, som
tillämpas för tobaken, och sagt, att i
princip är jag emot en sådan prissättning.
Jag kan inte finna, att den skall
vara nödvändig, och därmed är i huvudsak
min inställning klargjord.

Herr Nygren framhöll såsom varande
orättvis den kritik, som har riktats
mot handeln, därför att den vore oskyldig.
Det är inte denna distribution,
som har hindrat prissänkningarna. Jag
vill inte avge någon betygssättning, och
jag skall inte här heller diskutera det
resonemang, som herr Nygren förde om
de olika indexseriernas innebörd och
betydelse. Han siktade kanske mot mig,
när han sade, att de som talar om dessa
ting, de talar säkerligen inte mot bättre
vetande, utan de talar utan vetande.
Jag tror det är en farlig attityd, att för
en hel bransch uppfatta en debatt om
branschens problem på det sättet. Om
det gällde en fråga, huruvida marginalen
för handeln här i Sverige är högre
än i andra länder, skulle jag för min
del svara, att det tror jag knappast är
fallet. Men i varje situation har vi gått
in för att nå bästa möjliga resultat. Det
gläder mig, att herr Nygren i dagens
anförande kom fram till den slutsatsen,
att det säkerligen finns åtskilliga ting,
som vi kan lära av varandra. Det tyder

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

på en modifikation av hans först uttalade
mening, att det stora flertalet, som
diskuterar problemet, ingenting begriper,
så till vida att han menar, att det
ändå finns någonting, som man kunde
ta fasta på och ha nytta av.

Sedan har här förts fram åtskilliga
exempel på prissättning i fråga om olika
varor. Jag skall inte ta upp alla dessa
exempel. Herr Hagberg i Stockholm uttryckte
sin förvåning över att regeringen
kunde avslå en framställning av priskontrollnämnden
om att sänka stopppriserna
på diskställ. Det är riktigt att
tidskriften Fackföreningsrörelsen gav
uttryck för en viss misstämning, och
herr Hagberg hade samma uppfattning.
Jag begriper ju herr Hagberg bättre nu
efter hans yttrande här om att massornas
inställning inte har någon betydelse.
Den är bara luft. Den kan inte påverka
utvecklingen. Det är klart att med denna
inställning till konsumenterna har
herr Hagberg ansett att vi måste i detalj
reglera priserna. Jag hävdar en annan
mening och anlade den vid behandlingen
av ärendet. Här hade vi ett antal
artiklar, ett antal olika diskställ. Det
var försäljningspris från två å tre kronor
upp till sexton kronor per styck.
Marginalsättningen på dessa artiklar
fann regeringen ingalunda skälig, alldeles
tvärtom. Det sades ju i beslutet, att
vi inte hade godkänt den marginalprissättning
som fanns. Marginalerna var
ovanligt stora. Beslutet innebar att vi
tyckte att det inte var så angeläget att
normalprissätta alla dessa artiklar och
många närliggande med tanke på att
konsumenterna kunde undvika de allra
dyraste diskställen. Men det förutsätter
en viss prismetvetenhet, och eftersom
herr Hagberg inte tror att den finns
bland allmänheten, begriper jag hans
ståndpunkt. Jag hyser en annan uppfattning.

Sedan skall jag tillägga ett par ord
om villigheten att sänka priserna, som
herr Nygren tog ett par exempel på och
som jag uppfattar närmast som ett be -

sked om att man blir överraskad, när
enskilda företagare går under PK:s fastställda
priser. Jag har hela tiden trott
att det skulle vara en vällovlig gärning,
ty den regeln gäller alltid, att när man
drar fram exempel på att man nöjer
sig med ett par procent mindre marginal
på en vara, är ju inte det alltför
slående.

Jag tycker heller inte det finns någon
anledning att ge priskontrollnämnden
en spark för att Volvo kunde sänka
innan priskontrollnämnden tittade på
dess priser, ty herr Nygren kanske har
sig bekant — det har i varje fall jag —
att priskontrollnämnden haft sin uppmärksamhet
riktad på bilpriserna långt
tidigare. Det finns tyvärr många exempel
på — och det är bevis på motsatsen
till konkurrensvilja — att där s. k.
bruttopriser är fastställda, reducerar
man inte dessa trots att anskaffningspriserna
gått ned, innan priskontrollnämnden
kommer och tvingar ned priserna.
Detta är herr Nygren också fullt
medveten om. Då menar jag, att när vi
för en sådan här debatt skall vi inte i
första hand säga, att i det och det
exemplet fick den eller den rätt, utan
vår strävan måste gå ut på att med olika
medel få bort den där stelheten, metoden
att sätta enhetliga priser över hela
branscher, och i stället gå in för att få
en tävlan. Det räcker inte att bara göra
deklarationer. Dessa deklarationer blir
alldeles ihåliga, om man inte kan visa
upp resultat. Det är därför jag hoppas
att man skall uppnå resultat, bl. a.
med hjälp av det organ ifrån myndigheternas
sida som vi kallar näringsfrilietsrådet.
Om man kan nå ett resultat
som innebär en ökad konkurrens och
en skäligare prissättning tycker jag, att
då är frågan om priskontrollnämndens
vara eller icke vara ingen stor sak. Men
jag vill säga som jag sade i svaret, att
om man misslyckas med detta får man
ta frågan under omprövning ifrån helt
andra och nya utgångspunkter.

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle: Herr talman! Det var en för
mig ganska obegriplig filosofi om massorna
som statsrådet Ericsson fördjupade
sig i.

Jag har inte vänt mig emot att massorna
själva försöker att bevaka sina
intressen, men jag har vänt mig emot
att man avvecklar statliga åtgärder för
att ingripa mot oskäliga prisstegringar
och sedan lägger ansvaret på massorna,
och det är en helt annan sak.

Statsrådet anför ett exempel för att
illustrera sin filosofi på området, nämligen
det exempel jag anförde om torkanordningarna
för disk. Han medgav,
såvitt jag förstod, min framställning.
Priskontrollnämnden hade satt ett pris,
men detta överklagades, och så går regeringen
emot priskontrollnämnden och
ger möjlighet för vederbörande att utta
de ockerpriser, som statsrådet här själv
har talat om. Men det beror på att regeringen
litar på massorna! Om inte ens
priskontrollnämnden kan pressa ner
priserna, på grund av att regeringen
vidtog åtgärder som i realiteten möjliggjorde
ett fortsatt uttagande av ockerpriser,
hur skall då massorna kunna
göra det? Det är ju ändå på det sättet,
att konsumenterna möter handlarna som
individer. Konsumenterna har ju inga
organisationer — jag undantar konsumentföreningarna
— som skulle kunna
ta upp en regelrätt kamp emot alla dem
som utbjuder varor i handeln. De har
ingen möjlighet härtill, utan de kommer
som enskilda individer till affärsmännen
eller till fastighetsägarna och måste
som regel betala de priser som sätts. Då
får de ju betala priser soin är helt andra
än de som samhället självt åsatt. Det
sker ju exempelvis på hyresområdet.

Jag tror inte att man med sådana
hänvisningar skall komma bort ifrån
nödvändigheten att vidtaga statliga åtgärder
för att hjälpa till i kampen mot
en oskälig prisstegring.

Herr NYGREN (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten
mycket, men jag måste säga
några ord med anledning av att statsrådet
anmärkt på vissa av mina uttalanden.

Han tyckte inte att jag så hårt skulle
ha reagerat mot den kritik som riktats
mot handeln, speciellt då mot detaljhandeln,
då jag betecknade den som
orättvis. Jag måste för min del göra
gällande att den i mycket stor utsträckning
varit orättvis, och jag har försökt
påvisa varför jag har denna uppfattning.
Jag har på den punkten inte rönt
något bemötande.

Sedan säger också statsrådet, att jag
yttrat något om att de som talar för
denna sak talar inte emot bättre vetande
utan i stället utan något vetande
alls. Jag bär naturligtvis ingalunda
menat, att man över huvud taget i den
ekonomiska debatten från det håll jag
vänt mig emot talat utan vetande, men
vad jag menat och sagt är, att man inte
har någon kännedom om i vilken utsträckning
prissänkning skett i den ena
eller den andra branschen, detta därför
att konsumtionsprisindex, som man här
åberopar, inte klart återspeglar denna
prissänkning. Där ingår nämligen, som
jag förut påvisat, en hel del varor och
tjänster som inte berör detaljhandeln.

Vidare säger handelsministern, att
jag närmast verkade överraskad över att
det förekommit ett och annat underskridande
av de av priskontrollnämnden
fastställda priserna. Nej, herr statsråd,
jag har verkligen inte blivit överraskad
av det, men när man talar i en sådan
här debatt och det från ena och andra
hållet förs fram konkreta exempel, tycker
jag inte att det är något egendomligt
att också jag försöker komma med konkreta
exempel.

Herr STENBERG (fp): Herr talman!
Jag skulle vilja börja mitt anförande
med några allmänna reflexioner, men
jag skall fatta mig kort.

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

När jag läste interpellationen fick jag
den uppfattningen, att interpellanten
ville veta huruvida samhället som sådant
skall vidtaga några åtgärder på
detta område, varför jag räknade med
att det skulle bli en debatt härom mellan
interpellanten och handelsministern.
I stället tycks nu såväl herr Gustafsson
i Stockholm som framför allt herr Lundberg
velat ha in något annat i debatten
och då särskilt den aktuella trögheten
hos den enskilda handeln. Jag tillåter
mig redan nu konstatera, att det i interpellationssvaret
finns mycket som jag
inte skall beröra. Handelsministern påstår
emellertid att enligt erfarenheten
föreligger det en viss priströghet härvidlag,
och ute i landet har man fört
in den i den allmänna prisdebatten.
Detta finner jag få en återspegling i herr
Gustafssons i Stockholm inlägg när han
säger, att man haft en känsla av en härlig
framtidsmusik vid avtalsförhandlingarna
i det att det skulle hända en hel
del på prisområdet, som man hoppades
mycket av. Samtidigt som man fört detta
tal om prismedvetenheten i debatten har
man också i densamma vid flera tillfällen
dragit in skillnaden mellan partiprisindex
och konsumtionsprisindex.
Med anledning härav tillåter jag mig
härmed i dag konstatera, att varken
handelsministern eller herr Gustafsson
i Stockholm fastslagit att man skall göra
så. Tvärtom har de helt utelämnat denna
skillnad, och jag finner det därför
ganska angeläget att framhålla, att så
inte skett i den allmänna debatten i frågan,
där man velat koppla samman dessa
ting. På tal om prisskillnaden säger herr
Gustafsson i Stockholm att han konstaterat
att siffran för konsumtionsprisindex
sjunkit med 0,4 procent. Men härtill
vill jag göra det tillägget — något
som berörts av en tidigare talare här —
att för de varugrupper, som härvidlag
betyda något, nämligen livsmedel och
beklädnadsvaror, och även sådana som
skor, har den sjunkit med 1,5 respektive
3,4 procent. I den beräknade siffran för

beklädnadsbranschen ligger dessutom
det förhållandet att realisationerna där
inte är inräknade, och de är dock, som
torde vara herr Gustafsson i Stockholm
väl bekant, mycket påtagliga. I den utredning
som föreligger från 1952 års indexkommitté
angående konsumentprisindex
heter det: »Att också den nuvarande,
månadsvis beräknade konsumtionsprisindexen
endast i mycket obetydlig
omfattning kommit att beakta realisationspriser
får ses mot bakgrunden av
de direktiv, som socialstyrelsen utfärdat
rörande prisinsamlingen.» Och så
säger man: »Den angivna begränsningen
bör därför slopas.» Man vill inte ha
någon begränsning, utan detta bör få
tillfälle att slå igenom. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att man måste
taga hänsyn till realisationerna, särskilt
vad beträffar beklädnadsposten och i
denna då inräknade skopriserna och
även andra områden, som nu inte specificeras.
Ty det är ju så, att i den enskilda
handeln får man inte veta marginalen
förrän varan är såld. Låt mig taga ett
praktiskt exempel. Från inköpet av ull
från utlandet och till dess denna såsom
bl. a. kläder ligger på realisationsdisken
hos en svensk detaljhandlare har förflutit
en tid av fyra år. När det gällt att
genomföra prisindex har man ofta, åtminstone
från husmödrarnas sida, fått
höra en undran över att det hela skall
behöva gå så trögt. När priserna
gick upp märkte man emellertid ingen
tröghet, som exempelvis från tiden för
koreakriget. För egen del kan jag bidraga
med ett exempel. Sålunda steg
från 1939 till 1945 partiprisindex med
G8 procent, medan under samma tid
konsumtionsprisindex steg med 47 procent.

Jag skall inte uppehålla mig vidare
vid denna sak utan i stället taga fasta
på en annan, som herr Lundberg ville
spela så starkt på, det var när han talade
om den enskilda handeln. Han sade
ju, att vi i vårt land har olika företagsformer
men att de inte var tillräckliga.

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

Jag skulle vilja säga till herr Lundberg,
att vi har olika företagsformer också
inom den andra sektorn som t. ex. konsumtionskooperationen
och en hel del
andra såsom enhetsprisföretag, mångfilialsystem
o. s. v. Det finns många andra
företagsformer än de båda nämnda
att jämföra med.

Vidare verkar det som om man helt
och hållet har tappat tron på konsumentkooperationen.
Eller är det så att
det finns två konsumtionsprisnivåer i
landet, en för den enskilda handeln och
en för konsumentkooperationen? Man
får en känsla av att det här endast talas
om den enskilda handeln och den tröghet,
som är så utmärkande där. Kan det
vara riktigt att göra det?

Låt mig sedan ta några konkreta
exempel från debatten ute i landet. Jag
gör det, därför att jag har en känsla av
att man allmänt vill ha den debatten
förd in i riksdagen. Herr Gustafsson i
Stockholm har här nämnt om mopederna
och därvid framhållit, att prissänkningen
på dem betyder en besparing på
cirka åtta miljoner kronor för konsumenterna.
Jag vill också nämna armbandsur
och fläktremmar, vilka även
har framförts i den allmänna debatten.
Beträffande mopederna vill jag erinra
om att det är en relativt ny vara på
marknaden här i landet, men trots detta
tycks exemplet med dem redan ha blivit
legendariskt. Nu är det dock på det sättet
med mopederna, att man faktiskt
inte vet vilka servicetjänster man behöver
för dem. Det är därför omöjligt
att nu fastställa vad som kan vara rimliga
marginaler på det området. Det förvånar
mig därför på det högsta att någon
kan fastslå, att de svenska konsumenterna
sparat åtta miljoner kronor,
när man inte släppt loss priset. På detta
område har icke olika företag och fabriksmärken
fått lov att konkurrera, utan
här har man gjort upp vid förhandlingsbordet
vad priset skall vara. Då tycker
jag det är litet väl tidigt att ta mopederna
som exempel.

Sedan berörde herr Hagberg i Stockholm
en mängd andra varor, och jag
vill bara understryka de bemötanden,
som handelsministern gjorde i samband
därmed. Handelsmarginalerna på en hel
del områden har varit föremål för
granskning av den statliga priskontrollen
men har icke givit anledning till
någon anmärkning. Det har där skett en
viss anpassning, som man hade anledning
räkna med skulle uppstå, när priskontrollen
släpptes.

Sedan vill jag erinra om att det även
ur liberala synpunkter kan finnas vissa
kartellföreteelser, som inte är hälsosamma.
Vi har ansett dem skadliga, och
det hade varit angeläget om vi i den
stora kartellagsdebatten där hade fått
litet mera stöd för våra synpunkter. Där
ville man emellertid inte gå sä långt
som vi. Det talades då ett språk, som
gjorde att man fick den uppfattningen
att vissa grenar av näringslivet skulle
ställas i en särställning. Man ville tydligen
inte vara med om att rensa ut
eventuella missförhållanden inom en del
grenar av näringslivet.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att det finns en hel del andra konsumtionsvaror,
som det kan vara anledning
att se litet närmare på. För att
i någon mån kvittera mopedpriserna
anförde herr Gustafsson i Stockholm,
att konsum i Stockholm hade sänkt
margarinpriserna. Jag tror mig veta, att
hela den svenska detaljhandeln kommer
att följa detta exempel och sänka
margarinpriset med 15 öre per kilo.
Detta betyder, såvitt jag förstår, en besparing
för konsumenterna på tio miljoner
kronor per år.

Det finns också andra organ i Stockholm,
som kan inverka på prissänkningen.
Från vårt håll har vi framfört
synpunkter på detta problem tidigare,
men dem har man inte velat lyssna till.
Där har ibland konsumentkooperationen
gått i täten, och det har den fått en
blomma för av herr Gustafsson i Stockholm.
Vid andra tillfällen har det varit

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

den enskilda handelns tur att gå i täten,
och då har även kooperationen funnit
anledning att vara med i prisrörelsen.

•lag skall inte uppta tiden längre med
denna debatt, eftersom vi får tillfälle
att taga ställning till priskontrollen, när
vi under kommande vårriksdag skall
diskutera prislagens förlängning och
anslagsäskandena för priskontrollnämndens
fortsatta verksamhet. Jag vill dock
göra den allmänna reflexionen, att det
ur ekonomisk synpunkt bör vara riktigt
att förfäkta den åsikten, att vi skall
bygga vår ekonomiska ordning på en
prisbildning, som uppmuntrar både löntagare
och företagare. Det måste vara
fördelaktigt för alla parter. Det leder
säkert snabbast till resultat. Ansträngningarna
måste enligt min mening på
olika områden, där det gäller prisbildningsinitiativ,
taga sig uttryck i en tillräcklig
uppmuntran. Sker det tror jag
att man trots allt kan se framtiden an
och lita på att den önskvärda konkurrensen
skall uppstå.

Eftersom debatten har dragit ut så
långt på tiden, skall jag inte här taga
upp frågan om den priströghet, som
man beskyller detaljhandeln för, till
närmare belysning. Jag har bara velat,
att man skall se litet närmare på denna
fråga, ty då får man säkerligen en bättre
utgångspunkt och ett bättre jämförelsematerial
för den fortsatta debatten än
hittills.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill säga till herr Stenberg,
att förtroendet för konsumentkooperationen
har stärkts. Jag kan emellertid
tillägga, att jag faktiskt inte trodde
att konsumentkooperationen hade så
stor betydelse som den har, förrän jag
fick se vilka åtgärder den enskilda handeln
vidtog, när ett stort konsumvaruhus
i Uppsala kom till. Den regleringsdjungel
som man behöver tala om, herr
Stenberg, är den enskilda handelns. Jag
vågar säga, att om herr Stenberg ser

efter vad som där görs — och jag skall
nog kunna stå till förfogande med vissa
ganska belysande uppgifter i det fallet
— så skall han finna, att de statliga regleringarna
är mycket lindriga i jämförelse
med den enskilda handelns.

Det är ju konsumenternas intressen
som måste vara det avgörande i en sådan
här diskussion. Handeln kan och
får inte vara något självändamål. Att
konsumentkooperationen här har utfört
ett jättearbete är sant, men omfattningen
av konsumentkooperationen är trots
allt för ringa för att den skall kunna
komma in på alla områden. Men det
skulle inte skada om man tog en titt
också på järnhandeln.

Herr GUSTAFSSON (s) i Stockholm:
Herr talman! Handelsministern sade i en
replik till mig att jag tidigare yttrat, vilket
är riktigt, att jag inte hade så stora
förhoppningar om alt det fria näringslivets
män skulle påta sig det ansvar
som handelsministern förutsatte för att
få en bättre konkurrens och en friare
prisbildning till stånd. Men jag tror
inte det är så stor skillnad mellan handelsministern
och mig i det avseendet.
Han kanske tror mera på detta än jag
gör, och det är möjligt att han har annat
material för bedömningen än jag.
Jag kan inte bedöma saken annat än efter
vad som hänt inte bara under det
senast förflutna året utan även under
tidigare år. Jag tror inte det finns så
stora möjligheter att på denna väg
åstadkomma den fria konkurrens som
vi alla eftersträvar, inte ens — och det
var det jag särskilt underströk — med
ett genomförande av den nya konkurrenslagstiftningen.

Herr Kollberg sade något som faktiskt
är värt att notera, nämligen att det
alltid är ett intresse för handeln att
kunna sänka priserna och att en företagare
blir glad, när han upptäcker att
det går att göra det. Ja, det är ju synd
bara, att man gör den upptäckten så
sällan. Varför kom exempelvis de pri -

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

vata handlarna i Stockholm efter konsum
vid det s. k. priskriget? Hade de
inte möjligheter att komma före? Jag
tror inte mycket på det tal som herr
Kollberg förde. Jag anser i stället att
det är riktigare att säga, att om en företagare
ser en möjlighet att öka sin vinst
genom att han på ett eller annat sätt kan
skydda sig mot konkurrens, så följer
han den vägen framför att sänka priserna.

Herr Kollberg sade vidare att priskontrollen
hindrar prissänkningar. Det
är ett ständigt återkommande argument
i denna debatt. Jag tycker att jag har
varit relativt hygglig och i varje fall
exemplifierat mina påståenden, men jag
har inte hört att vare sig herr Kollberg
eller någon annan exemplifierat på vad
sätt priskontrollen varit ett hinder för
prissänkningar. Ge konkreta exempel
på detta, det skulle jag verkligen vara
tacksam för att få!

Beträffande mitt resonemang om mopederna
säger herr Kollberg, att det där
kanske inte var så riktigt. Jag vet inte
om jag missuppfattade herr Kollberg,
men jag fick närmast den uppfattningen
att han ville göra gällande, att de av
priskontrollnämnden utförda lönsamhetsundersökningarna
på området skulle
vara felaktiga. Men jag vet som sagt
inte om jag fattade herr Kollberg fel i
det sammanhanget.

Jag har också under debatten inbjudits
att sätta mig in i hur handeln arbetar
— jag eller någon annan, som
herr Kollberg uttryckte sig, från det
håll jag representerar skulle ju få möjlighet
att studera detta. Jag vågar nog
påstå att vi väl ändå i olika institutioner
har folk, som i varje fall jag bedömer
ha tillräckligt stor fattningsförmåga
— även om inte herr Nygren gör det
— för att kunna sätta sig in i hur handeln
arbetar, vilka betingelser den har
och vilka möjligheter det finns att åstadkomma
prissänkningar på skilda områden.

Herr Nygren protesterade mot mitt

påstående att möjligheten till sänkning
skulle ha stannat på vägen fram till
konsumentledet och tog olika exempel,
som jag inte har några uppgifter tillgängliga
om. Men jag skulle gärna vilja
diskutera en annan sak med herr Nygren.
Om nu inte herr Nygren vill fortsätta
att tala om mopederna, så kanske
det vore lämpligt att vi diskuterade
prisutvecklingen på grövre handelsjärn,
sedan kontrollen släpptes. Vill herr Nygren
förneka att vinstmarginalerna procentuellt
stigit på denna vara, sedan
man släppte priskontrollen? För att
herr Nygren inte skall komma och påstå
att det inte går att göra en procentberäkning
vill jag precisera frågan ytterligare
och säga: Förnekar herr Nygren
att utförsäljningspriserna på grövre
handelsjärn har höjts, sedan priskontrollen
släpptes?

Herr Nygren gjorde också gällande
att han inte kan förstå mitt tal om ett
lägre kostnadsläge. Det är ju möjligt
att jag tillhör dem som är »utan vetande»
och att jag använde ett felaktigt
uttryck. Men kommerskollegii meddelande
ligger på bänken, och herr Nygren
kan där kontrollera uppgiften. Det
är ju ändå ett faktum att importprisindex
från september 1952 till september
1953 har sjunkit från 395 till 371,
alltså generalindex. Om vi ser på partiprisindex
skall vi finna, att på de olika
varuslagen har nästan genomgående en
sänkning ägt rum under samma tidsperiod.

Då frågar jag: När dessa sänkningar
har ägt rum, varför har de inte medfört
billigare inköpspriser för handeln
och billigare importpriser? Det kanske
är felaktigt uttryckt om man säger att
detta måste ha inneburit en kostnadssänkning.
Men vi behöver väl inte slåss
om ord, utan vi kan väl vara överens
om att sänkningarna borde ha givit utrymme
för ett sänkt utförsäljningspris
på ifrågavarande produkter.

Herr Stenberg tycker att denna diskussion
kommit in på fel spår. Han

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

ville att statsrådet och jag skulle diskutera
priskontrollen, närmast dess
vara eller icke vara. I stället har det
blivit en diskussion om den enskilda
handelns uppträdande. Men, herr Stenberg,
det är ju den enskilda handelns
uppträdande som ligger till grund för
min interpellation och min fråga, vad
man kan göra för att åstadkomma
sänkta priser. Det är val ganska naturligt
att diskussionen då kommit att
röra sig just om den enskilda handeln.

Herr Stenberg yttrade något som jag
har litet svårt att förstå. På tal om levnadskostnaderna
nämnde han att jag
angav siffran 0,4 procent som sänkningstal
för levnadskostnaderna under
1953. I detta sammanhang anförde han
olika avsnitt av levnadskostnadsindex,
där det förekommit större sänkningar,
exempelvis i fråga om livsmedel och
på andra poster. Men vi har väl ändå
varit överens om, då vi tidigare gjort
sådana här bedömningar mellan löner
och levnadskostnader — i varje fall
har vi inom fackföreningsrörelsen som
varit sysselsatta på detta område varit
det — att man inte räknar med den
enskilda posten i levnadskostnadsindex
utan med dess totalsiffra, oberoende av
vilka poster som sjunkit mer eller
mindre eller om det eventuellt är
några poster som stigit under den
period, för vilken man gjort upp beräkningarna.

För att ytterligare tjata om mopederna
fattar jag herr Stenberg så att han
menade att här förelåg tidigare något
sorts avtal som skulle hindra en prissänkning.
Såvitt jag känner till var det
inte någonting som förbjöd tillverkare
och importörer att sänka priset på mopeder
långt tidigare än då priskontrollnämnden
ingrep och sänkte dessa
priser.

Till sist skulle jag vilja peka på något
som herr Stenberg såsom ledamot av
priskontrollnämnden kanske skulle
vara intresserad av, och det är priset
på veden här i Stockholm. Vad har skett

på det området sedan priskontrollnämnden
släppte stoppriset på ved? Jag tror
att herr Stenberg är medveten om vad
som har skett.

Så ett ord rörande herr Stenbergs
»liberala resonemang» att man skulle
gå vägen över uppmuntran i stället för
via kontroll. Han menar förmodligen
att man skall uppmuntra handeln och
det enskilda näringslivet. Härtill skulle
jag vilja fråga: Vore det inte lika befogat
att man försökte uppmuntra konsumenterna? Herr

KOLLBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Lundberg framhöll
att konsumenternas intresse bör vara
vägledande i denna debatt, och jag kan
försäkra att jag fullständigt delar denna
hans uppfattning. Det torde framgå av
mitt tidigare anförande att detta är
den målsättning som jag för min del
har och den målsättning som den verkligt
framåtsträvande handeln har. I en
replik underströk jag den stora betydelsen
av att dessa förhållanden i dagens
situation blir klarlagda.

Herr Gustafsson i Stockholm kunde
inte förstå mitt resonemang att det
skulle vara ett företagarintresse att
sänka priserna för att därigenom öka
omsättningen och utvidga rörelsen. Han
trodde att det i stället var ett företagarintresse
att få så hög vinst som
möjligt. Företagaren skulle alltså behålla
en begränsad rörelse och inte
eftersträva en möjlig utveckling. Jag
tror att om herr Gustafsson tänker
närmare efter, måste han erkänna att
lians resonemang på den punkten är
felaktigt.

Herr Gustafsson påstod att jag skulle
ha talat om någon felaktig lönsamhetsberäkning
inom priskontrollnämnden.
Något sådant vet jag mig aldrig ha berört,
så därvidlag föreligger nog något
missförstånd. Vidare efterlyste herr
Gustafsson exemplifiering i enskilda
fall. Jag tycker att i en sådan här debatt
skall man akta sig för att exemplifiera.

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

Detta är också, såsom jag tidigare påpekat,
vad konjunkturinstitutet säger
i sin rapport sedan man undersökt
dessa förhållanden: »Det är visserligen
lätt att plocka ut enstaka varor och
visa, hur priserna till konsumenten
tycks släpa efter i förhållande till prisfall
på råvarorna. Sådana exempel har
emellertid föga beviskraft; det är nämligen
också lätt att i den aktuella utvecklingen
plocka ut exempel, där priserna
tycks ha fallit för mycket» . . . etc.

.lag tycker nog, herr talman, att det
är lämpligare att man inför annat forum
och inte här i kammaren diskuterar
sådan exemplifiering av olika enskilda
fall.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
till herr Gustafsson i Stockholm, att
när man talar om att konsumtionsprisindex
har sjunkit med 0,4 enheter borde
man ha kunnat kosta på sig den
parentesen att säga att två stora grupper
— livsmedel och beklädnad — har
sjunkit med 1,5 respektive 3,4 enheter
och att realisationerna inte är inberäknade
i siffran 3,4. Det var bara en
from önskan. Jag vill inte på något
sätt bestrida den siffran 0,4 som nämndes
av herr Gustafsson.

När herr Lundberg i Uppsala har
så stor tillit till konsumentkooperationen
som han har, tror han inte då
att den har någon betydelse för konkurrensen?
Den är mellan 25 och 30
procent av den enskilda handeln och
distributionen. Tror inte herr Lundberg
att den har betydelse, och kan
han fortfarande vidhålla att det inte
förekommer någon konkurrens på distributionsområdet?
Det måste det väl
göra när en enda företagsform på det
sättet har så stor del av distributionen.

Herr LöFGREN (fp): Herr talman!
Herr Lundberg bar i den här debatten
dragit in ett namngivet företag inom
möbelbranschen, och eftersom jag har

varit verksam i det företaget alltsedan
dess start för mer än 25 år sedan kan
jag kanske göra anspråk på att känna
detta företag, dess arbete och dess målsättning
bättre än herr Lundberg.

Såvitt jag kan förstå uttalade herr
Lundberg beskyllningar mot Duxbolaget
för att det skulle förhindra fri
konkurrens genom att dess produkter
inte får säljas till alla affärer. Det kan
inte vara något intresse för kammarens
ledamöter att få lyssna till en debatt
mellan herr Lundberg och mig i denna
sak, men jag är beredd att i annat sammanhang
gå i svaromål och ingående
ge herr Lundberg den upplysning han
tydligen i mycket hög grad saknar.

Det skulle vara frestande att i detta
sammanhang också ta upp vissa synpunkter
i den statliga möbelutredningen
angående minskning av antalet återförsäljare,
men jag skall spara också
dessa saker till ett meningsutbyte med
herr Lundberg i annat sammanhang för
att slippa ta kammarens tid i anspråk.

Herr Lundberg har vidare visat påtagligt
intresse för någonting som jag
fattade att man kan beteckna såsom
stationssnokare. Han känner kanske
den företeelsen bättre än jag, och jag
kanske inte i detalj kan gå in på den,
men jag undrar hur det skulle vara om
herr Lundberg i stället ägnade litet intresse
åt en del tillfällighetsförsäljare,
som förekommer ganska flitigt i vårt
land och som utbjuder varor till priser
som man kanske kan kalla låga men
genom vilka köparna blir lurade på
grund av att man inte från dessa säljares
sida har det ansvar som det normala
distributionsledet känner. Det kan
hända att det också enligt herr Lundbergs
åsikt skulle vara givande att intensifiera
snokandet efter just sådana
leverantörer litet mer.

Herr Lundberg berättade en anekdot
från Tornedalen. Låt den vara i Tornedalen,
herr Lundberg, såsom en lustig
historia, men låt oss förskonas från
några sådana tillämpningar inom det

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. den statliga priskontrollen.

fria näringslivet, som herr Lundberg sumenterna inte därigenom förorsakas
har givit oss i dag! skada.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Orsaken till att jag berättade
den där anekdoten från Tornedalen
är den att man här talar om en
fri konkurrens och om liberalism, medan
man i det praktiska handlandet är
inne på vägar som går i rakt motsatt
riktning.

Angående stationssnokare får jag säga
som sanningen är, att jag trodde att
den tiden skulle vara borta då sådana
förekom, men sådant upplever vi dagligdags
i Uppsala för närvarande, till
och med snokande utanför dörrarna till
varuhuset. Så är det. Är det den tiden
vi vill ha tillbaka? Det anser jag vara
felaktigt.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Stenberg, att konsumentkooperationen
har betytt och betyder oerhört mycket.
Jag vet inte vart vi skulle ha tagit vägen
om vi inte hade haft den under krigsåren,
ty utan konsumentkooperationen
skulle konsumenterna ha varit helt utlämnade
åt godtycket. Men jag har här
sagt flera gånger, att konsumentkooperationens
omfattning är sådan att den
icke träffar alla punkter.

För någon dag sedan ringde mig en
lantarbetare utifrån landsbygden och
sade bland annat att han fick betala
20 öre mera för sillen än man får
betala för samma sill i Uppsala. Han
frågade sig: Skall det då resoneras
om att vi skulle ha lägre kostnader
här på landsbygden? Jag tror också
att det just är här som leveransvägran
och sådant kommer in. Men är
det så att herrarna är beredda att få en
fri konkurrens och är villiga att tänka
på konsumenterna litet grand, då tror
jag nog, efter det uttalande statsrådet
gör i sitt interpellationssvar, att man
skall finna vägar att undanröja priskontrollen,
men den skall icke undanröjas
förrän vi har garanti för att kon -

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Det
förefaller mig som om bakom inläggen
i denna debatt skulle ligga, i varje fall
i stor utsträckning, en skillnad mellan
två olika grunduppfattningar, den ena
utgående ifrån att konkurrenssystemet
gagnar den varubehövande allmänheten
bäst, den andra ifrån att kontrollsystemet
gagnar samma allmänhet bäst.
Det har vidare förefallit mig som om
några inlägg, framför allt från herr
Gustafssons och herr Lundbergs sida,
har varit ganska motsägelsefulla. Då de
talat om den priseftersläpning, som enligt
dessa kammarledamöters mening
gjort sig gällande inom handeln, har
de dels varit angelägna att betona konsumentkooperationens
stora betydelse,
en betydelse som jag för min del ingalunda
vill förneka, men dels — rätt
naturligt med hänsyn till det sätt varpå
herrarna har lagt upp debatten —
haft väldigt svårt att förklara, varför
denna betydelse i detta sammanhang
inte har framträtt tydligare. Herr Stenberg
satte väl i själva verket fingret
på den ömma punkten i herrar Gustafssons
och Lundbergs argumentation, då
han sade, att det förhåller sig ju ändå
inte på det viset, att vi har en viss nivå
för konsumtionsprisindex inom de kooperativa
affärerna och en annan och
högre nivå inom andra affärer. Det är
detta som såvitt jag förstår utgör själva
den inneboende motsägelsen i det resonemang,
som herrar Lundberg och Gustafsson
har fört.

Men därtill skulle jag vilja lägga en
annan synpunkt, väl medveten om att
man med indexsiffror inte alltid kommer
så långt. Men just med anledning
av de exempel, som här nämnts särskilt
av herr Gustafsson vill jag ändå
framhålla, att det förefaller mig naturligt,
att man, om man skall göra jämförelser,
utgår från en period, då man
haft ett något så när stabilt och normalt

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 11 november 1953.

Krigssjukvårdslag.

läge och jämför med den period, som vi
nu har kommit fram till, då vi också
har ett någorlunda stabilt och normalt
läge. Man finner då, om man utgår
från kommerskollegi grossliandelsprisindex
för konsumtionsvaror från året
1949, då detta index låg vid siffran
202 — om jag inte har sett

fel — och jämför med siffran för
september 1953, då samma index låg
på 268, att en stegring skett med 33 procent.
Om man gör motsvarande jämförelse
för socialstyrelsens konsumtionsprisindex
och där — vilket jag
har försökt göra — tar bort bostadspriset,
som ju bestämmes av särskilda
förhållanden, får man under samma
period fram en stegring med någonting
på 29—30 procent. Jag tycker att
detta skulle ge herrarna något att tänka
på. Här har man faktiskt haft en förskjutning
mellan dessa båda serier, som
under denna period går i helt motsatt
riktning än för den korta och enligt
min mening mera missvisande jämförelseperiod,
varom herrarna förut har
talat.

Till sist endast ett par mera allmänna
reflexioner. Herr Lundberg sade, att
han var medveten om att tillverkarna,
producenterna, ville konkurrera, ville
sälja till alla, och han medgav detta med
för honom erkännansvärd objektivitet.
Jag skulle nog vilja uttala den meningen,
att skillnaden mellan företagarandan
inom den ena eller andra gruppen
av företagare — om man ser det i stort
— inte kan vara så anmärkningsvärd.
Jag tror därför att herr Lundberg gott
kan överflytta det allmänna omdöme,
som han fällde om attityden inom en
företagargrupp även till den andra företagargruppen.

Jag har till hela frågan om nödvändigheten
för det allmännas del — icke
minst sedan vi passerat igenom en regleringsperiod
av den längd, uthållighet
och stryka som vi har haft — att
verkligen lämna ett bidrag till att den
sunda konkurrensviljan återvänder

inom näringslivet, intagit den hållningen
att vi måste ha ett särskilt organ för
att på det här området undvika osunda
företeelser. Mot bakgrunden därav menar
jag att det inte skulle varit ur vägen,
om man från deras håll, som rullat
upp denna debatt, verkligen varit angelägen
att gentemot regeringsbänken understryka
vad också herr Stenberg var
inne på, nämligen nödvändigheten av
att denna nya instans också får möjlighet
att på ett effektivt sätt gå in även
på de områden, där prissättningen så
starkt påverkas av de statliga regleringarna.
Man skulle nog kunna säga, att
i många fall de statliga monopolen och
den statliga prissättningen har präglats
— om jäg skall använda samma ord
som herr Gustafsson — av en uppskörtningsmentalitet
i väl så stor utsträckning
som framträtt inom kartellartade
sammanslutningar av annat slag. Jag
konstaterar ändå med tillfredsställelse,
herr talman, att i den allmänna inställning
som har kommit fram till det problem,
som vi har diskuterat, nämligen
vilken ordning, konkurrensordning eller
kontrollordning, som i längden gagnar
konsumenterna bäst, så har icke
handelsministern delat den utpräglat
kontrollvänliga inställning, som framträtt
hos interpellanten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående fortsatt
utgivning av snabbprotokoll från riksdagsdebatterna
m. in.

§ 4.

Krigssjukvårdslag.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag

Onsdagen den 11 november 1953.

Nr 28.

om hälso- och sjukvård vid krig och
andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag).

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Fröken HÖJER (fp): Herr talman! Jag
har anmält en blank reservation till
andra lagutskottets utlåtande över förslaget
till krigssjukvårdslag helt enkelt
därför att jag anser det vara av mycket
stor vikt, att lagar och deras kommentarer
skrivs så tydligt och klart som
möjligt. Meningen är ju i alla fall att
menige man, d. v. s. den lilla grupp på
vilken denna lag skall tillämpas, skall
förstå vad lagen kommer att innebära.
Jag avser alltså inte med min reservation
eller mitt anförande att ändra
något i det sakliga innehållet så som
detta har framförts i Kungl. Maj:ts proposition
nr 222. I den ingår det bland
annat en passus om tjänsteplikt för
medicinalpersonal, d. v. s. sjukvårdsbiträden,
sjuksköterskor, läkare och en
del annan personal, som inte nämnts i
detta sammanhang. Min reservation
gäller en kommentar till 3 § 2 mom. i
lagförslaget, där det sägs: »Befinner
sig riket i krigsfara eller påkallas det
av andra utomordentliga förhållanden,
äger Konungen förordna att vad i 1
mom. sägs skall i erforderlig utsträckning
tillämpas för riket eller del därav.
» Inom en månad skulle sedan förordnandet
underställas riksdagens
prövning. Om detta inte skett inom två
månader ägde förordnandet inte längre
kraft. Utredningsmannen hade föreslagit,
att denna mening skulle lyda på
följande sätt: »Befinner sig riket i

krigsfara eller påkallas det eljest av
likartade utomordentliga förhållanden
eller av andra utom riket inträffade
extraordinära händelser, äger Konungen
...». Detta är litet bestämdare och
klarare uttryckt. Men departementschefen
säger i propositionen, att han
har funnit, att denna mening bör utformas
ungefär på samma sätt som mot -

Krigssjukvårdslag.

svarande bestämmelse i en lag som vi
antog i fjol, nämligen lagen om skyddsympning
vid krig eller krigsfara m. m.
Jag motionerade därför inte i saken
utan böjde mig för dessa synpunkter.
Men jag tyckte att det borde finnas en
kommentar, som klart talade om vad
man verkligen hade menat med »andra
utomordentliga förhållanden», så mycket
mera som departementschefen säger,
att exempelvis en större flyktingström
är ett gott exempel på vad man
avser med »andra utomordentliga förhållanden».
Jag hade alltså i andra lagutskottet
yrkat på att i utlåtandet efter
första meningen i andra stycket skulle
komma en förklaring att »med andra
utomordentliga förhållanden avses exempelvis
en större flyktingström».
Detta var departementschefens egna
ordalag. Jag blev litet förvånad över
att man inte kunde göra detta lilla
tillägg. När man läser ett utskottsutlåtande,
läser man ju vanligen inte hela
reciten utan håller sig till det egentliga
utskottsutlåtandet. Därför tycker jag
att ett sådant klarläggande skulle ha
mycket stort värde. Det gäller ju en
liten grupp människor, som här kommer
att sättas i en särställning. Det är
då av vikt, att dessa snabbt kan få veta
vari denna särställning består.

Herr talman! Jag bar intet annat yrkande
än om bifall till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr DahIcn
(fp), fru Sjöstrand (fp), fröken
Vinge (fp), herrar Norrby (fp), och
Hammar (fp), fröken Liljedahl (fp),
samt herrar Königson (fp) och von
Friesen (fp).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
dels om ändring av 17 kap. 9 §
handelsbalken, dels ock med förslag till

36 Nr 28. Onsdagen den 11 november 1953.

Interpellation ang. prövning av fråga om statsbidrag till byggnadsarbeten för allmänna
läroverk.

lag om ändring av 11 kap. 2 § första
stycket jordabalken.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Interpellation ang. prövning av fråga om
statsbidrag till byggnadsarbeten för allmänna
läroverk.

Ordet lämnades på begäran till

Fru SJÖSTRAND (fp), som anförde:
Herr talman! En av skolöverstyrelsen
nyligen företagen inventering av byggnadsbehovet
vid allmänna läroverk och
högre kommunala skolor visar, att en
allvarlig eftersläpning föreligger. Styrelsen
har sålunda konstaterat, att det
för närvarande bl. a. föreligger en brist
på 1 024 klassrum, vilket motsvarar
drygt 20 procent av sammanlagda antalet
klassavdelningar. Totalt har under
åren 1950—1953 uppstått ett eftersläpande
byggnadsbehov av storleksordningen
225 milj. kronor. Bland de faktorer,
som lett till detta stora byggnadsbehov,
har skolöverstyrelsen i en
tidigare framställning pekat på det
ökade intresset för högre skolbildning,
nativitetsökningen, inflyttningar till tätorterna,
behovet att ersätta gamla skolbyggnader
och nödvändigheten att
skaffa skolmåltidslokaler. Mot den press
till ökat ny- och ombyggnadsbeliov, som
dessa faktorer framkallat, bör så ställas
den starkt återhållande verkan, som
byggnadsregleringen haft.

Det finns emellertid ännu en omständighet,
som väsentligt försvårat
lösningen av den högre undervisningens
byggnadsfrågor. Det är utformningen
av statsbidragsreglerna för byggnader
på undervisningsområdet.

För närvarande utgår icke statsbidrag
till byggnadsarbeten för högre
skolor. Statsbidrag skall däremot utgå
till byggnader för den blivande enhetsskolan
liksom för den pågående försöksverksamheten.
I kombination har

dessa omständigheter lett till att en
ändamålsenlig byggnadsplanering för
det högre skolväsendet hämmats på ett
olyckligt sätt. Skolöverstyrelsen har i
en framställning till Kungl. Maj:t pekat
härpå och erinrat om att tveksamhet
råder inom kommunerna att engagera
sig i läroverksbyggnader.

Tyvärr måste man räkna med att den
lokalbrist, som för närvarande råder
inom de högre skolorna, kommer att
snabbt förvärras, då de stora barnkullarna
från 1943—1948 nu inträder
i läroverksåldern. En avmattning av
tillströmningen kan beräknas först ske
om ett tiotal år, men då kommer enhetsskolans
byggnadsbehov att bli som
störst. Det mest allvarliga synes vara,
att om byggnadsverksamheten för de
högre skolorna fortsätter att fördröjas,
kommer det att vid skolreformens genomförande
förefinnas ett akut och
starkt ackumulerat byggnadsbehov. Det
angelägnaste är enligt min mening, att
man från samhällets sida i tid vidtar
åtgärder, som är ägnade att utjämna
det väntade byggnadsbehovet för enhetsskolan,
varigenom skolreformens
genomförande kan ske smidigt. Ett viktigt
led i sådana åtgärder synes mig
vara, såsom skolöverstyrelsen föreslagit,
att statsbidrag utginge till byggnadsföretag
för sådana högre skolor,
som är avsedda att fungera som enhetsskolor
i den blivande enhetsskoleorganisationen.
En översyn av statsbidragsbestämmelserna
i detta syfte bör därför
snarast komma till stånd.

Med stöd av vad jag här anfört, får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga :

Vill herr statsrådet upptaga till prövning
frågan om statsbidrag till byggnadsarbeten
för allmänna läroverk och
högre kommunala skolor i syfte att i
tid möta det väntade byggnadsbehovet
för enlietsskolan genom statsbidrag till

Onsdagen den 11

Interpellation ang. prövning av fråga om
männa läroverk.

byggnadsföretag för sådana högre skolor,
som nu icke erhålla statsbidrag
men som kan komma att fungera som
enhetsslcolor i den framtida enhetsskoleorganisationen
?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Herr talmannen meddelade, att följande
Kungl. Maj:ts propositioner tillställts
kammaren:

nr 237, ang. godkännande av avtal
mellan Sverige och Danmark för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögen -

november 1953. Nr 28.

statsbidrag till byggnadsarbeten för allhet
samt angående handräckning i skatteärenden,
m. m.; samt

nr 238, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.54 em.

In fidem
Gunnar Britth.