1953 ANDRA KAMMAREN Nr 27 (Riksdagens protokoll 1953:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 27

3—4 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 november.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Löfroth ang. malmfältspolisens framtida ställning.......... 3

herr Nihlfors ang. utredning av frågan om obligatorisk mjölkkontroll
................................................ 4

Svar på interpellation av herr Larsson i Stockholm ang. vissa spörsmål
rörande skolväsendet .......................... ^

Svar på fråga av herr Antby ang. inplacering i dyrortsgrupp av Lerums
kommun samt interpellationer av

herr Helén ang. fastställandet av dyrortsgrupp för Stockholms
grannkommuner, fru Sjöstrand ang. placeringen av Eksjö stad
i dyrortsgrupp samt herr Dickson ang. placeringen av Lerums

kommun i dyrortsgrupp ................................ 9

Interpellationer av:

herr Hammar ang. studiebidrag till elever vid folkhögskolorna.... 22

fröken Vinge ang. åtgärder för förbättring av den kommunala

arkivvården.......................................... 23

herr Stenberg ang. förslaget om särskild utredningsman i fråga om
statsbidrag till byggande och underhåll av hamnar och farleder 24

Onsdagen den 4 november fm.

Vid remiss av propositionen nr 233............................ 25

Onsdagen den 4 november em.

Vid remiss av propositionen nr 233 (forts.) .................... 102

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 27.

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Tisdagen den 3 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Betr. riksdagsman Sigfrid Jonas Jonsson,
född JO/7 1910, från Strömsund.

Jonsson behandlas av mig på centrallasarettet
i Östersund sedan den 24/10
1953 p. g. a. gallblåseinflammation. Han
kommer att vara arbetsoförmögen minst
en månad från insjukningsdagen den
24/10 1953.

Östersund den 26/10 1953.

Åke Andersson,
leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Jonsson i
Järvsand ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 25 nästlidna oktober
tills vidare.

§ 2.

Svar på fråga ang. malmfältspolisens
framtida ställning.

'' Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Herr Löfroth har frågat mig
när förslag kan väntas till riksdagen
om malmfältspolisens framtida ställning
och därmed sammanhänagnde
spörsmål. Med anledning härav får jag
meddela, att sedan den 2 oktober protokollsutdrag
inkommit från drätselkammaren
i Kiruna, som visar att denna
den 25 september för sin del godkänt
ett från inrikesdepartementet
framfört förslag i saken, så har proposition
utarbetats inom departementet.
Propositionen avses skola lämnas till
riksdagen vid början av 1954 års vårsession.

Herr LÖFROTH (fp): Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet för
svaret på min fråga.

Malmfältspolisens framtida ställning
har ju varit föremål för överläggningar
mellan berörda parter och för olika utredningar,
nu senast av en kungl. kommitté.
LKAB eller malmbolaget har hittills
i stort sett svarat för kostnaderna
för polisväsendet i de lappländska
malmfälten, Kiruna-Malmberget, en förpliktelse,
som hört samman med malmavtalen
och nu senast 1927 års malmavtal.
Av lätt förklarliga skäl har malmbolaget
velat komma ifrån denna förpliktelse
och ansett, att antingen kommunerna
i malmfälten eller statsverket
skulle svara för kostnaderna för malmfältspolisen.

Den Hammarskjöldska utredningen
av 1950 lyckades emellertid åstadkomma
en samförståndslösning mellan malmbolaget
och kommunerna, vilken uppgörelse
i stort sett innebar, att malmfältskommunerna,
Kiruna och Gällivare,
skulle åtaga sig huvudmannaskapet för
polisen mot att bolaget via statsverket
skulle lämna vissa bidrag till de kostnader
för polisen, som låg till grund för
1927 års uppgörelse med hänsyn till
antalet poliser som då var anställda hosbolaget
och för vilka bolaget svaradé
för kostnaden. Kostnaderna härutöver
skulle enligt denna uppgörelse betalas
dels av statsmakterna och dels av kemi
munerna. Uppgörelsen skulle träda i
kraft den 1 juli 1953, men när ingen
proposition framlades i våras, blev det
som sagt inte något beslut i den riktning
som utredningen hade föreslagit
— tyvärr måste man säga.

Polisfrågan i Kiruna stad befinner sig
för närvarande i ett mycket bedrövligt
läge. Kåren skall egentligen bestå av 23

Härefter anförde:

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på fråga ang. utredning av frågan om obligatorisk mjölkkontroll.

polismän. Av dessa är 8 för närvarande
tjänstlediga, dels för att uppehålla befattningar
på annan ort och dels gå två
polismän på överkonstapelskurs här i
Stockholm. Fyra poliser har långtidssjukledighet.
Polischefen har för närvarande
alltså elva man till sitt förfogande.
Men i ett samhälle av Kirunas
storlek och med den särskilda struktur
som staden har skulle han enligt polissakkunniga
personer ha minst ett 30-tal poliser till förfogande.

Nyanställning av poliser kan inte
heller för närvarande ske på grund av
att polisförbundet i våras, då ingen
proposition framlades från regeringens
sida, blockerade Kiruna stad för nyanställning
av polis och denna blockad
alltjämt fortsätter. Polischefen i Kiruna
har begärt hjälp av statspolisen, men
statspolischefen vägrar att skicka upp
polis på grund av denna blockadhistoria.

När man studerar akterna i polisfrågan
för malmfälten måste man säga, att
frågan har skötts på ett föga tillfredsställande
sätt ifrån statsmakternas sida.
Det har höjts röster, som till och med
gör gällande, att den är mycket illa
skött, och det från personer som har
insikt just i polisväsendet.

Vad den till januari utlovade propositionen
kommer att innehålla är för
mig mycket svårt att säga, men den lär
bland annat innehålla en ändring av den
i utredningen gjorda överenskommelsen,
alltså överenskommelsen mellan
Kiruna stad å ena sidan och malmbolaget
å den andra. Dess egentliga innehåll
lär vara, att Kiruna stad får backa
från den överenskommelse, som tidigare
träffats med malmbolaget inom utredningens
ram. Här har alltså först Kiruna
stad fått träffa en uppgörelse, och
sedan kommer man och pressar staden
till en annan överenskommelse. Jag
vill då säga, att jag tror att denna press
inte har tillkommit på tillskyndan av
tnalmbolagét utan av andra inflytelserika
personer, som tidigare haft med

denna fråga att skaffa — någonting
som är mycket beklagligt.

Jag slutar med att tillfråga herr statsrådet:
Ämnar herr statsrådet söka kontakt
med polisförbundet för att delge
det propositionens innehåll, så att blockaden
eventuellt kan hävas innan riksdagen
fattar beslut och vissa förberedelser
för nyanställning av befattningshavare
till kirunapolisen kan ske? Ett besked
av herr statsrådet just i denna
fråga skulle i nuvarande läge vara av
ett visst värde.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Anledningen
till att någon proposition
inte framlades i våras på grundval av
den preliminära överenskommelsen var
enbart det förhållandet, att överenskommelsen
ansågs för ogynnsam för
staten och det var nödvändigt med
fortsatta förhandlingar för att komma
fram till villkor som man från regeringens
sida ansåg sig kunna godta för
statens vidkommande.

Vad beträffar blockaden från polispersonalens
sida vill jag nämna om att
jag, sedan den av regeringen godtagna
överenskommelsen med staten blev
klar, har haft kontakt med Polisförbundet,
där man har ställt i utsikt, visserligen
inte att man skall häva blockaden
innan frågan är definitivt avgjord genom
beslut av riksdagen, men att man
skulle kunna överväga en ordning som
innebär att man suspenderar blockaden
i avvaktan på riksdagens beslut i ämnet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. utredning av frågan
om obligatorisk mjölkkontroll.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:
Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig om jag är beredd att snarast till -

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Svar på fråga ang. utredning

siitta den av riksdagen i skrivelse den
5 december 1951 begärda utredningen
av frågan om obligatorisk mjölkkontroll.

1948 års hälsovårdsstadgekommitté,
som sysslat med översyn av gällande
hälsovårdsstadga och därmed även haft
att behandla frågan om ladugårdshygienen
och därmed sammanhängande
spörsmål, har i dag avlämnat sitt betänkande.
Däri föreslås bestämmelser om
hur ladugårdar skall vara beskaffade;
bl. a. skall i större ladugårdar finnas
särskilt mjölkrum. Vissa hygieniska föreskrifter
för ladugårdspersonal, som
tager befattning med mjölk, lämnas
även. Några regler om en sådan obligatorisk
kontroll av konsumtionsmjölken,
som avses i 1951 års riksdagsskrivelse,
innehåller förslaget däremot icke. Det
har ansetts lämpligt att avvakta hälsovårdsstadgekommitténs
förslag innan
utredning om ytterligare åtgärder för
en kontroll av mjölken företages. Sedan
vi inom inrikesdepartementet hunnit
studera betänkandet är det min avsikt
att utverka bemyndigande att tillsätta
denna utredning. Även mjölkproducenterna
och mejerihanteringens företrädare
torde för övrigt vara av den uppfattningen,
att en utredning i denna sak
är erforderlig. Enligt vad jag inhämtat
har nämligen inom Svenska mejeriernas
riksförening den 24 oktober 1952
tillsatts en sådan utredning under ordförandeskap
av professor Thomé vid
Alnarp. I utredningen medverkar bl. a.
medicinalrådet Bergman, laborator Wideli,
veterinärrådet Bengtsson och professor
Lilleengen såsom representanter
för resp. medicinalstyrelsen, statens
institut för folkhälsan, veterinärstyrelsen
och veterinärhögskolan.

Härpå anförde:

Herr NIIILFORS (fp): Herr talman!
Jag tackar inrikesministern för det svar
han har lämnat. Han har ju därvid gynnats
av slumpen, kanske man kan säga,
i det att han i dag har fått motta ett

av frågan om obligatorisk mjölkkontroll.

betänkande från 1948 års hälsovårdsstadgekommitté
med förslag som även
berör mjölkkontroll.

Nu tror jag inte att 1951 års riksdag,
när den tog ställning till motionen av
herr Huss, som då var ledamot av denna
kammare men som nu sitter i första
kammaren, trodde att 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,
som ju redan då
existerade och arbetade, skulle kunna
prestera någonting sådant som utskottet
och riksdagen ansåg borde presteras
i denna sak. Nu har jag givetvis inte
haft möjlighet att närmare bedöma det
förslag 1948 års kommitté i dag har avlämnat,
men jag har en känsla av att
kommittén inte kan ha lagt fram något
mer allsidigt eller tillräckligt förslag.

Frågan om mjölkkontrollen är dock,
både enligt mitt och den stora allmänhetens
förmenande, en mycket viktig
fråga. Såsom har påvisats är Sverige det
enda av de skandinaviska länderna som
saknar en obligatorisk mjölkkontroll.
1951 års riksdag gjorde på förslag av
andra lagutskottet det uttalandet, att
tiden vore inne för att låta verkställa
den utredning om obligatorisk mjölkkontroll
som sedan lång tid hade ifrågasatts
— inte minst hade man på medicinskt
håll och veterinärhåll bestämt påyrkat
en sådan utredning.

Herr statsrådet sade här i dag att han
för sin del ansett det lämpligt att avvakta
resultatet av 1948 års hälsovårdsstadgekommittés
arbete, innan någon
sådan utredning igångsattes. Direktiven
för denna 1948 års hälsovårdskommitté
ger emellertid inte något belägg
för att man skulle ha behövt avvakta
kommitténs förslag. 1951 års riksdag
hade också vetskap om kommitténs ar:
bete, men ansåg det ändå erforderligt
med en särskild utredning. Det är därför
minst sagt egendomligt och har,
efter vad jag förstår, varit till skada för
hela frågan att statsrådet dröjt så länge
med utredningens igångsättande.

Nu lät det, som om statsrådet i alla
fall tänkte tillsätta en kommitté, sedan

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på fråga ang. utredning av frågan om obligatorisk mjölkkontroll.

han läst igenom det i dag framlagda
förslaget. Om jag på denna punkt har
tolkat hans uttalande riktigt, innebär
det att han alltså redan vet att det behövs
en utredning. Då kan man ju fråga
sig, varför inte denna utredning har
satts i gång tidigare, trots att 1948 års
hälsovårdsstadgekommitté arbetat på
sitt särskilda gebit.

Av statsrådets svar, som jag inte i
förväg fått del av, framgick att i hälsovårdsstadgekommitténs
förslag framhållits
behovet av en förbättring av
framför allt kontrollen av ladugårdarna.
Men det är inte enbart på den punkten,
som det med hänsyn till mjölkens kvalitet
är nödvändigt med en kontroll, ty
mjölken passerar ju flera olika led från
ladugårdarna fram till konsumenterna.

Vidare framgick av statsrådets svar
att mejerihanteringens sammanslutningar,
alltså producentledet, anser att
det kanske inte är så nödvändigt med
en särskild utredning. Jag måste för
imin del säga att frågan om mjölkens
beskaffenhet är alltför viktig för att
man bara skall acceptera vad det ena
ledet, nämligen producenterna, anser
med sina intressen förenligt, detta allra
helst som inställningen på det hållet
kanske präglas av en viss negativism.
Konsumenternas intressen måste genom
tillsättande av en statlig kommitté bevakas
på ett kraftfullt sätt. Det gäller
här en fråga av sådan storleksordning
och vikt att man inte kan låta produpentledet
enbart syssla med saken från
sina utgångspunkter.

Det kan ju anläggas många aspekter
på frågan om mjölkkontrollen. Jag är
inte någon expert på området, men jag
har försökt sätta mig in i frågan, och
jag vill som lekman och som konsument
av mjölk peka på några omständigheter
som bör beaktas. I fråga om
fetthalten hos mjölken finns det mycket
noggranna bestämmelser, och den
olika fetthalten medför rätt stora prisskillnader
för mjölken, medan den prisskillnad,
som betingas av mjölkens kva -

litativa beskaffenhet i bakterieavseende,
är mycket obetydlig och inte kan stimulera
till någon kvalitetshöjning. Det
vore mycket väl tänkbart med en ordentlig
prisskillnad även när det gäller
mjölkens kvalitet i detta avseende.

Det finns ytterligare saker att nämna
i detta sammanhang, men jag vill bara
än en gång stryka under det som enligt
min mening är det viktigaste, nämligen
att svenska folket inte längre låter sig
nöja med den uppfattning som kanske
varit rådande förut, att mjölken är ren
därför att den är vit. Man är på det
klara med att mjölkens bakteriehalt kan
innebära alla möjliga faromoment och
att riskerna kan bli rätt stora i samband
med epidemier. Vi har ju på ett
annat område haft en stor epidemi i
somras, och vi vet ju vad en sådan kan
föra med sig.

Jag vill, herr talman, vädja till statsrådet
att skyndsammast efterkomma
1951 års riksdags hemställan om en
särskild utredning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Hälsovårdsstadgekommittén har ju haft
att ta befattning med frågan om ladugårdshygienen.
Det är klart att man
här kan ordna på olika sätt. Man kan
till och med införa obligatorisk ladugårdskontroll.
För Finlands del ligger
det så till att obligatorisk ladugårdskontroll
är ordnad för den mjölk som
levereras till Helsingfors. En obligatorisk
lagstadgad kontroll har icke införts
i Köpenhamn, och för Oslos vidkommande
har en viss ladugårdskontroll
ordnats i samarbete mellan hälsovårdsmyndigheterna
och vederbörande
mejeriföretag. Det är uppenbart att ju
rigorösare kontrollen blir i ladugårdarna,
desto mindre anledning finns det
att ha lika hård kontroll i de kommande
leden. Det är alltså nödvändigt att få
klart för sig hur pass omfattande ladugårdskontrollen
blir, innan man skri -

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande skolväsendet.

ver direktiv för utredningen om kontroll
av mjölken i distributionsledet.

Jag tror att det är alldeles felaktigt
att jordbrukarnas organisationer skulle
ha intagit en negativ hållning till denna
fråga. Man har tvärtom betraktat mjölkkontrollen
som en mycket viktig sak.
Jag androg meddelandet om den tillsatta
utredningskommittén och dess
starka inslag av representanter för offentliga
institutioner därför att jag tycker
att det bör vara värdefullt för allmänheten
att få veta, att även jordbrukarnas
organisationer han riktat sin
uppmärksamhet på detta spörsmål och
är angelägna om att få det så bra ordnat
som möjligt på detta område.

Herr NIHLFGRS (fp): Herr talman!
Jag har naturligtvis inte menat att jordbrukarnas
organisationer är negativa
till denna fråga. Men då staten när det
gäller jordbruksangelägenheter företar
mycket långtgående detaljregleringar,
bör man väl inte låta denna fråga, som
den stora allmänheten, särskilt i städerna,
anser oerhört viktig, utredas i
enskild regi. Det är en hela folkets angelägenhet,
och den bör alltså skötas av
en statlig utredning. Det är mycket tråkigt
att statsrådet här tydligen är en
avvaktandets man.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
har inte gjort gällande att detta är en
fråga som man kan överlämna uteslutande
till den enskilda företagsamheten.
Det är inte heller en sådan uppfattning
som varit anledningen till dröjsmålet
med att sätta i gång utredningen, utan
anledningen är den, att ju mindre kontroll
man har i ladugårdarna, dess rigorösare
bestämmelser om kontroll av
mejerier och mjölkaffärer är nödvändiga.
Det är för att veta hur omfattande
kontrollen i de senare leden bör vara
som man vill ha kännedom om vilken
kontroll som är påtänkt i det första ledet,
nämligen i ladugårdarna.

Herr NIHLFORS (fp): Herr talman!
När 1951 års riksdag för sin del med
full vetskap om 1948 års kommittés arbete
dock ansåg att denna fråga borde
bli föremål för särskild utredning, så
hade den naturliga reaktionen hos
statsrådet Hedlund varit att överlåta
hela detta spörsmål, även i den del det
tillhörde 1948 års kommittés arbetsuppgifter,
åt en särskild utredning. Det var
vad riksdagen begärde. Vi i riksdagen
konstaterar, att statsrådet Hedlund i
denna fråga inte ansett det erforderligt
att följa riksdagens rekommendationer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
rörande skolväsendet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har
herr Larsson i Stockholm frågat mig,
om jag anser mig kunna medverka dels
till borttagande av den bestämmelse i
läroverksstadgan, som säger, att elev,
som fått nedsatt ordnings- eller uppförandebetyg,
icke kan få nedsättning
av eller befrielse från terminsavgift,
dels till sådan ändring i gällande läroverksstadga,
att skolornas möjlighet att
utfärda alltför rigorösa bestämmelser
rörande elevernas privatliv inskränkes,
dels ock till att, avseende hela skolväsendet,
utreda möjligheterna för att till
någon form av skolstyrelse överföra de
uppgifter, som för närvarande handhaves
av vissa kyrkliga instanser.

Vad den första frågan beträffar har
skolöverstyrelsen redan föreslagit sådan
ändring i läroverksstadgan § 220,
att möjligheten att erhålla nedsättning
i terminsavgift icke skall vara beroende
av ordnings- och uppförandebetyg.
Jag kommer för min del att förorda en
dylik ändring.

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande skolväsendet.

Enligt vad som gällde före 1948
skulle de ordningsföreskrifter, vilka
kunde erfordras som en komplettering
av de i § 52 läroverksstadgan givna,
godkännas av skolöverstyrelsen. Erfarenheten
hade emellertid givit vid handen,
att överstyrelsen endast sällan
hade anledning ifrågasätta ändring i inkomna
förslag till ordningsföreskrifter.
På grund därav begärde överstyrelsen
en decentralisering på detta område.
Då enligt överstyrelsens mening risk
knappast förelåge, att någon olämplig
ordningsföreskrift skulle utfärdas, ansåg
överstyrelsen, att ordningsföreskrifter
borde kunna fastställas av rektor
utan överstyrelsens godkännande. Denna
uppfattning delades av dåvarande
ecklesiastikministern, på vars förslag
Kungl. Maj:t antog nu gällande lydelse
av nämnda paragraf.

Någon anledning att nu ifrågasätta
återgång till de tidigare bestämmelserna
synes icke föreligga. En mera generell
samordning av ordningsföreskrifterna
synes ej heller vara lämplig med
hänsyn till att förhållandena vid de
olika skolorna är så skiftande. Det torde
sålunda icke vara ändamålsenligt
med samma ordningsföreskrifter för ett
storstadsläroverk och för en skola i ett
mindre samhälle. Viss hänsyn bör också
tagas till föräldraopinionen, som i
sådana frågor, vilka behandlas i ordningsföreskrifterna,
kan vara mycket
skiftande på olika platser. Däremot borde
vissa allmänna anvisningar i förevarande
avseenden kunna utfärdas av
skolöverstyrelsen. Efter vad jag under
hand inhämtat har överstyrelsen också
sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga och kommer att upptaga den till
närmare prövning i samband med inom
överstyrelsen pågående arbete med allmänna
anvisningar rörande uppfostran
och undervisning av lärjungar i olika
skolformer.

Beträffande frågan att till någon form
av skolstyrelse överföra de uppgifter,
som för närvarande handhaves av

vissa kyrkliga instanser, ber jag att i
likhet med interpellanten få hänvisa till
att 1951 års skolstyrelseutredning bland
annat utreder detta spörsmål. Enligt
vad jag under hand inhämtat från utredningen
kommer den nämligen inte
att begränsa sitt arbete till folkskolor
och realskolor, varför jag för ett ställningstagande
i denna fråga avvaktar utredningens
resultat.

Härefter anförde

Herr LARSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag tackar ecklesiastikministern
för svaret. Det är med stor
tillfredsställelse som jag kan konstatera
den välvilliga inställningen till och förståelsen
för de synpunkter, som jag anlagt
i motiveringen till min interpellation.

Angående rektors och kollegiums rätt
att utfärda lokala ordningsföreskrifter
måste jag dock framföra en annan mening
än skolöverstyrelsen, då den ville
bli befriad från skyldigheten att godkänna
de olika skolornas speciella ordningsstadganden.
överstyrelsen ansåg
då att ingen risk förelåg för att olämpliga
föreskrifter skulle meddelas; erfarenheten
har dock visat att både olämpliga
stadganden och olämplig tillämpning
av dessa förekommit. Senast förra
veckan redogjordes i en tidning för
hur en maktfullkomlig rektor förmått
skapa irritation både bland elever och
målsmän just genom att företräda en
förbudsmentalitet, som man inte väntade
finna bland moderna pedagoger
och som illa rimmar med den demokratisering
av uppfostringsmetoderna som
ägt rum under de senaste årtiondena.

Jag kan hålla med departementschefen
om att ett återförande av § 52 i läroverksstadgan
till den ordalydelse den
hade före 1948 inte är önskvärt. Detta
av den orsaken att jag inte tror att det
nämnvärt skulle förbättra förhållandena.
Rätten för skolorna att även under
längre ferier kunna bestämma över elevernas
privatliv bör dock kunna bort -

Tisdagen den 3

Svar på fråga och på interpellationer ang.

grupp.

falla; en sådan övervakning kan man
gott överlåta åt målsmännen.

Jag omfattar också den åsikten att
föräldrarna skall vara de som i första
hand äger att bestämma över sina ungdomars
fritidssysselsättningar, men att
skolan därvid skall lämna sitt stöd. Man
kan då tänka sig ett mera direkt samarbete
mellan skola och hem på så sätt,
att skolans ordningsföreskrifter för eleverna
uppgöres i samråd med målsmannaförening
eller föräldramöte och
godkännes av dem. Härvid får man naturligtvis
tillse att föreskrifterna inte
blir alltför olika skolorna emellan för
att inte göra det onödigt komplicerat
för lärjungar som nödgas flytta från ett
läroverk till ett annat.

En sådan samordning bör kunna ske
utan att målsmannaintressen åsidosättes.
Det är anvisningar av detta slag,
som kan inrymmas i den allmänna läroverksstadgan
utan att skolöverstyrelsen
därför belastas med uppgiften att
godkänna varje detaljföreskrift, som en
skola anser sig böra utfärda. Jag antar,
att detta också är vad ecklesiastikministern
har i tankarna då han medger,
att vissa anvisningar här kan vara till
nytta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på fråga och på interpellationer
ang. inplacering av vissa kommuner i
dyrortsgrupp.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:
Herr talman! Med anledning av att chefen
för civildepartementet måste dröja
kvar i första kammaren, där en interpellation
av liknande innehåll just har
av honom besvarats, ber jag att få föredra
det av civilministern uppgjorda

november 1953. Nr 27. 9

inplacering av vissa kommuner i dyrorts svaret

på interpellationerna i denna
kammare:

Till mig har riktats flera frågor i anledning
av den nu fastställda ortsgrupperingen.

En del av dessa frågor rör inplaceringen
i ortsgrupp av förortsområdena
kring de största städerna. Sålunda har
herr Helén i en interpellation frågat,
om jag skulle vilja lämna upplysning
om de principer, som väglett regeringen
vid fastställandet av dyrortsgrupperingen
för Stockholms grannkommuner
och särskilt då Täby, Huddinge och
Järfälla. Vidare har herr Dickson frågat
1) om jag observerat att i den nya
s. k. dyrortsgrupperingen Lerum och
vissa andra kommuner grupperats på
ett från dyrortssynpunkt svårförklarligt
sätt, 2) om det är min avsikt att företaga
en omprövning av den nyinförda
grupperingen i syfte att i vissa detaljer
ge densamma en större överensstämmelse
med verkligheten och 3) därest
så icke är fallet, om jag i språkvårdens
intresse vill medverka till att ordet
»dyrortsgruppering» ersättes med ett
ord som bättre ger uttryck för de normer,
som kan ha följts då den nya grupperingen
tillkom. Herr Antby har i en
enkel fråga framkastat, om jag ämnar
taga upp frågan om inplaceringen i
ortsgrupp av Lerums kommun till förnyad
prövning.

Slutligen har fru Sjöstrand frågat
mig, om jag vill lämna en redogörelse
för de skäl som varit utslagsgivande för
nedflyttningen av Eksjö stad från ortsgrupp
3 till ortsgrupp 2.

Eftersom alla dessa frågor avser en
och samma Kungl. Maj :ts åtgärd, torde
jag få besvara dem i ett sammanhang

Vid de två tillfällen riksdagen behandlat
den ny aktuella ortsgrupperingen —
1951 vid behandlingen av proposition
111 om anslag för en dyrortsundersökning
och under denna riksdags vårsession
vid behandlingen av proposition
132 angående ny lönegruppering — har

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på fråga och på interpellationer ang. inplacerin;
grupp.

det från skilda håll understrukits, att
det gällde att erhålla en indelning i
områden som från dyrhetssynpunkt var
någorlunda enhetliga. Riksdagen har i
överensstämmelse härmed godkänt förslag
till riktlinjer för en dyrortsundersökning
så utformad att huvudvikten
inte lades vid att mycket fint gradera
kostnadsförhållandena mellan de särskilda
kommunerna eller orterna utan
vid att ange kostnadsrelationerna mellan
större likartade områden.

Detta utjämningsförfarande, som
kommit till användning vid prisundersökningen
och i sifferbearbetningen
och därefter även vid de skälighetsbedömningar
som varit ett viktigt moment
vid placeringen i ortsgrupp av de
skilda kommunerna, har nu kritiserats
från två olika utgångspunkter. Sålunda
har missnöje framkommit från kommuner,
som ansett att metoden medfört att
ett lägre indextal erhållits än som skulle
ha blivit fallet om kommunens förhållanden
ensamma fått bestämma siffrorna.
Den andra utgångspunkten representeras
av kommuner, som haft indextal
uppgående till eller nära svarande
mot gränsen till en högre ortsgrupp
än den som slutligen fastställts
för kommunerna. När det gäller den
förstnämnda kategorien av kommuner,
så har dessa kommuner med sina högre
kostnader medverkat till att höja ett
helt områdes indextal. Skulle man inrikta
sig på att i efterhand justera upp
de kommuner, som har de något högre
kostnaderna, bjuder konsekvensen att
man helt överger tanken på enhetliga
områden och genomför även de nedflyttningar
som blir en följd härav. Den
andra kategorien av kommuner, d. v. s.
de som siffermässigt uppfyller eller har
indextal nära svarande mot de uppställda
kraven för placering i högre
ortsgrupp, har i flera fall vid den slutliga
prövningen inte ansetts vara så särpräglade
i förhållande till de omgivande
kommunerna att en utbrytning ur

av vissa kommuner i dyrorts området

kunnat försvaras. Det har här
närmast gällt att i efterhand företaga
en korrigering som motiverats av att ett
så vitt möjligt likartat betraktelsesätt
bör tillämpas för hela landet.

Den som regel i grupperingsarbetet
tillämpade områdesenheten har varit
länet. För Stockholms-området har socialstyrelsen
emellertid räknat med en
särskild områdesindelning med ett
yttre och ett inre förortsområde. Det
inre förortsområdet har vid prisundersökningarna
i vissa delar jämställts med
Stockholm. En liknande metod har av
socialstyrelsen tillämpats i fråga om
Göteborg.

Vad sedan angår inplaceringen i ortsgrupp
av förortsområdena föreslog socialstyrelsen
för Stockholins-områdets
del ett 5-ortsområde omgivet av ett
4-ortsområde. Tanken bakom detta förslag
var uppenbarligen, att övergången
till det kringliggande 3-ortsområdet inte
skulle bli alltför brant. Socialstyrelsen
utformade sitt förslag så att antalet
kommuner i 5-ort i Stockholms-området
utökades från 4 till 13. I sitt yttrande
över de besvär, som inkom i anledning
av socialstyrelsens förslag, förordade
dyrortsnämnden som en konsekvens
av de av socialstyrelsen föreslagna
uppflyttningarna, att ytterligare 2
kommuner skulle uppflyttas till 5-ort.
Men inte heller en sådan indelning har
på vissa håll ansetts tillräcklig. Vid uppvaktning
i civildepartementet föreslog
sålunda Stockholms förorters samarbetsnämnd
en sådan utvidgning av 5-ortsområdet,
att därigenom skulle falla ytterligare
11 kommuner, däribland kommuner
med indextal lägre än indextalen
för många av de orter som ute i landet
hänförts till ortsgrupp 3. Enligt min
mening kan det inte anföras tillräckligt
starka motiv för att för dessa kommuner
tillämpa ett betraktelsesätt som alltför
mycket avviker från det som kommit
till användning för landet i övrigt.
Det har därför gällt att noga beakta de

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på fråga och på interpellationer ang.

grupp.

tillämpade beräkningsmetoderna och
arten av de framkomna indextalen och
att för förortsområdena liksom för andra
landsändar fullfölja den tanke på enhetliga
områden, som utmärker hela
den nu fastställda ortsgrupperingen.

Vad särskilt beträffar siffermaterialet
så har socialstyrelsen i fråga om resekostnaderna
tillgodoräknat både det
yttre och det inre förortsområdet till
Stockholm samma resekostnader som
tillämpats för Stockholm. En liknande
metod har kommit till användning i
fråga om Stor-Göteborg. Det kan givetvis
diskuteras, om detta förfaringssätt
varit lämpligt. Den person i en av
Stockholms förortskommuner, som arbetar
på den egna orten, har ju i regel
inte så stora kostnader för arbetsresor
som de för Stockholm beräknade. Det
är den som arbetar utom kommunen,
d. v. s. i regel i Stockholm, som får de
högre resekostnaderna. Men för den
personen utgår redan lönen enligt
Stockholms ortsgrupp, och hans resekostnader
kan inte motivera en höjd
lön för den som inte har samma utgifter.
Det låter sig givetvis göra att
räkna om indextalen för olika förortskommuner
och härvid tillämpa den metod
som utnyttjats för landet i övrigt
och låta resekostnaden variera efter avståndet
till närmaste inköpsort. För
nära nog samtliga förortskommuner
skulle man då erhålla lägre kostnadstal
än de nu redovisade.

Herr Helén har i sin interpellation
framhållit som något särskilt anmärkningsvärt
att Kungl. Maj :t i fråga om
Stockholms-området på vissa punkter
frångått socialstyrelsens och dyrortsnämndens
förslag och inte endast expedierat
de slutsatser, som dragits av
dessa instanser. Jag vill då erinra om
att socialstyrelsen i sin skrivelse den
30 oktober 1952, vari resultaten av 1951
års dyrortsundersökning redovisades,
uttryckligen framhöll, att de av styrelsen
tillämpade principerna för Stock -

Nr 27.

inplacering av vissa kommuner i dyrorts holms

och Göteborgs förortsområden
inte skulle betraktas som definitiva utan
kunna upptagas till förnyat övervägande
vid skälighetsprövningen av orternas
slutliga placering i ortsgrupp. Detta
uttalande har av riksdagen lämnats utan
erinran.

Den ståndpunkt jag intagit när det
gäller Stockholms- och Göteborgsområdena
har som jag redan understrukit
influerats av de jämförelser, som kan
göras med ortsgrupperingen i landet i
övrigt. Jag har vid dessa jämförelser
kommit till den uppfattningen, att socialstyrelsens
och dyrortsnämndens
förslag genom särskilda beräkningsmetoder
kommit att gynna förortskommunerna
och att en sådan gränsdragning
för förortsområdena skulle ha tolkats
som ett missgynnande av andra landsändar
och kommit att framkalla svårigheter
både i förortsområdena utanför
de särskilt gynnade zonerna och på
andra håll i landet. Ett tillmötesgående
av de krav, som framkommit från förortskommunerna,
skulle innebära att
gränsdragningsproblemen så att säga
flyttades längre ut från cirkelns centrum.
Därigenom skulle svårigheterna
endast bli ännu större.

Frågan har ställts, om jag skulle vilja
medverka till att inplaceringen i ortsgrupp
av viss kommun på nytt upptages
till behandling. Härpå vill jag svara,
att det vore synnerligen olyckligt
om man ingav löntagare och företagare
den föreställningen att ortsgrupperingen
skulle vara uppgjord för mycket
kort tid och kunna omprövas med täta
mellanrum. Detta behöver dock inte
utesluta att placeringen av enskilda orter
framdeles kan omprövas, om nya
och vägande motiv härför föreligger.

Vad härefter angår fru Sjöstrands
fråga om Eksjös placering i ortsgrupp
vill jag erinra om vad jag förut anfört
om de av riksdagen godkända principerna
för grupperingsarbetet, nämligen
att söka skapa större enhetliga områden

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på fråga och på interpellationer ang.

grupp.

och att medge utbrytning ur sådana
områden av enskilda orter endast då
markerade prisskillnader framträder
eller då eljest starka skäl talar därför.

I fråga om Götaland har enhetligheten
kommit att brytas genom att -— förutom
Göteborgs-området — vissa kustområden
och ett antal städer placerats
i högre ortsgrupp. Beträffande Eksjö
har dock inte sådana förhållanden förelegat
som enligt min mening motiverat
en avvikelse från huvudregeln. Sålunda
har 1951 års dyrortsundersökning inte
givit vid handen, att kostnaderna i Eksjö
skulle skilja sig från kostnaderna
inom Jönköpings län i övrigt på ett sådant
sätt att placering i högre ortsgrupp
skulle vara motiverad.

Fru Sjöstrand har i interpellationen
särskilt pekat på att en skattehöjning
ägt rum, sedan dyrortsundersökningen
verkställdes. Hänsyn härtill har emellertid
inte kunnat tagas, eftersom undersökningen
inte avsett att fastställa
de olika orternas absoluta dyrhet utan
de olika orternas relation till varandra
i dyrhetshänseende. Kostnaderna på de
olika orterna måste därför mätas vid
en och samma tidpunkt.

Vidare har fru Sjöstrand framhållit,
att Nässjö utbrutits ur 2-ortsområdet
och placerats i 3-ort. I anledning härav
vill jag nämna, att det av socialstyrelsen
för Nässjö angivna hyrestalet vid
närmare undersökning visat sig vara
baserat på preliminärt fastställda hyresbelopp.
Den slutliga hyressättningen
har medfört höjda hyror i sådan omfattning
att fortsatt placering av Nässjö
i ortsgrupp 3 befunnits motiverad.

Beträffande det förhållandet att Eksjö
i någon mån gränsar mot kommuner
i 3-ort i Östergötlands län får jag
hänvisa till vad som i denna fråga anförts
av dyrortsnämnden nämligen följande:
»Den tillämpade områdesindelningen
torde ha gynnat kommunerna i
södra Östergötland. Enligt nämndens
mening skulle det icke ha varit orimligt

inplacering av vissa kommuner i dyrorts om

de kommuner i södra Östergötland
som ha sin orientering mot Eksjö vid
avgränsningen av de vid dyrortsundersökningen
tillämpade områdena hade
sammanförts med Jönköpings län. Om
så skett skulle troligtvis dessa kommuner
ha blivit placerade i samma grupp
som Eksjö.» Med hänsyn härtill har
nämnden inte ansett, att placeringen
av dessa landskommuner i ortsgrupp 3
kan motivera att också Eksjö placeras
i grupp 3. Enligt nämndens mening har
ej heller i övrigt så starka skäl framkommit
att en utbrytning av Eksjö med
dess låga dyrortstal skulle kunna motiveras.

På den fråga som av fru Sjöstrand
även ställts om hur länge lönetillägg
skall utgå till tjänstemän på i ortsgrupperingen
nedflyttade orter får jag svara,
att detta spörsmål lämpligast bör
avhandlas i samband med att den allmänna
lönenivån för statstjänstemännen
behandlas och i den ordning som
brukas för dessa frågor.

Vad jag nu sagt utgör mitt svar på de
framställda frågorna om den nya löneoch
skattegrupperingen. Till herr Dickson
vill jag ytterligare säga, att hans
språkvårdsintresse är värt all uppmuntran.
Jag skall villigt erkänna, att jag
ofta faller för frestelsen att använda
ordet »dyrortsgruppering» trots att det
rätteligen bör kallas »löne- och skattegruppering»,
vilket ju framgår av de
utfärdade författningarna. Hur herr
Dickson skall kunna utrota detta språkbruk
kan jag dock inte ge någon anvisning
om.

Härpå anförde:

Herr HELÉN (fp): Herr talman! Jag
ber att få tacka civilministern för det
svar han genom ecklesiastikministern
har lämnat på min fråga beträffande de
principer som väglett regeringen vid
fastställande av dyrortsgrupp för vissa
av Stockholms grannkommuner och
då särskilt Huddinge, Täby och Jär -

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på fråga och på interpellationer ang.

grupp.

fälla. Jag tillåter mig, herr talman,
att använda ordet dyrortsgruppering
även med risk att herr Dickson stämplar
mig som språkfördärvare. Så länge
nuvarande prisnivå råder i landet torde
det finnas skäl att tala om dyrorter av
olika kategorier.

Huruvida den löne- och skattegruppering
som regeringen fastställt verkligen
beaktar hur dyrt respektive mindre
dyrt det är att leva på olika orter
i landet, framstår även efter civilministerns
svar i någon mån som en öppen
fråga. Statsrådet tycks anse att regeringens
prövning kommer verkligheten
närmare än socialstyrelsens och
dyrortsnämndens ingående prövning av
siffermaterialet och övriga uppgifter
om levnadskostnaderna kunnat göra.
Kärnpunkten i herr statsrådets svar är
såvitt jag kunnat finna ett påpekande,
att om man räknar fram indextalen för
Stockholms förortskommuner och därvid
tillämpar den metod som utnyttjats
för landet i övrigt, erhåller man
lägre kostnadstal än socialstyrelsen och
dyrortsnämnden kommit fram till. Herr
statsrådet tycks bygga det antagandet
på att det för förortsborna finns närmare
inköpsorter än Stockholm. Det
vore emellertid egendomligt om man
inte i fråga om en stadsbildning av
Stockholms typ skulle beakta de faktiska
köpvanor och resevanor som råder
i förorterna. Skulle man emellertid
vilja godta det betraktelsesätt som herr
statsrådet anlägger, förefaller det mig
såsom lekman att det hade varit klokt
om man låtit expertinstanserna använda
denna metod, eventuellt i samband
med de förarbeten som verkställts inom
civildepartementet. Någon sådan
kontakt med socialstyrelsen har emellertid
såvitt jag kunnat finna inte förekommit.

Nu har i stället regeringens beslut
kommit som en obehaglig överraskning
för såväl kommunernas förtroendemän
som för kommunaltjänstemännen i de

Nr 27.

inplacering av vissa kommuner i dyrorts berörda

förorterna. De trodde att socialstyrelsens
fixering av dyrorterna
skulle komma att bestå, och staterna i
kommunerna för 1954 beräknades på
basis av det dyrortstal som hade uppgivits.
Sedan måste det bli en betydande
omräkning för mängder av löntagare.
Det finns sålunda pensionsnämnder
som omräknat samtliga pensioner att
från den 1 januari 1954 gälla dyrortsgrupp
5. Det hade väl inte varit orimligt
om regeringen tagit kontakt med
de berörda kommunerna och endera
upplyst om möjligheten av att genomföra
en ändring eller frågat om kommunerna
hade ytterligare skäl att anföra
beträffande den av socialstyrelsen
föreslagna inplaceringen.

Förortskommunernas invånare är ända
upp till 80—85 procent beroende av
inkomst som förvärvats i Stockholms
stad — alltså dyrortsgrupp 5. Den som
bor i Huddinge, en plats som siffermässigt
är dyrare än Stockholm, får
lägre ortsavdrag i beskattningsavseende,
och därtill kommer en högre uttaxering,
inte minst på grund av skattetekniska
förhållanden. Det blir alltså
dyrare att vara bosatt i Huddinge än
inom Stockholm. Det omvända är förhållandet
med personer som arbetar i
en förort men är bosatta i Stockholm.
Sådana fall förekommer också och leder
till skevheter av liknande slag.

Det förefaller mig till sist som om
man i detta sammanhang inte bör bortse
från de faktiska förhållanden som
bestämmer många förortsbors val av
bostadsort. Bostadsbristen har medfört
en betydande utflyttning från Stockholm
till förorterna, vilket bland annat
sammanhänger med statsmakternas önskemål
att Stockholms stads utsträckning
och folkmängd skall begränsas.
Stadsplanerarna uppmuntrar till att
förlägga industriområden i närheten av
förorternas bostadsområden, och förortskommunerna
har hittills också själ -

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på fråga och på interpellationer ang. inplacering av vissa kommuner i dyrorts grupp.

va försökt locka till sig industrien. Stora
industriområden är färdiga att exploateras
— enligt önskemål från staten
och dess arbetsmarknadsstyrelse.
Men eftersom arbetstagarna i vissa förorter
kommer att erhålla lägre lön än
de som arbetar i samma funktion i
Stockholm, måste det bli svårt att få
kvalificerad arbetskraft. Arbetstagarna
vet ju att det är lika dyrt, om inte dyrare,
att leva i Huddinge som i Stockholm
och väljer rimligen den anställning
som är bäst betald.

Löne- och skattegrupperingen har
alltså återverkningar även i större och
viktigare sammanhang än den enskildes
skattesatser ett visst givet år. Det
är därför inte bara fråga om ett avgränsat
lokalt intresse när man framställer
önskemålet om att en sådan justering
sker av denna gruppering, att Storstockholms
inre krets verkligen kommer
att även på papperet utgöra den
enhet som den i verkligheten är.

Herr ANTBY (fp): Herr talman! Jag
ber få uttala mitt tack till herr statsrådet
för svaret på min fråga.

Under höstmånaderna brukar landsortstidningarnas
redaktörer uppvaktas
med originella presenter. Det är människor
som brukar jorden, som då förärar
vederbörande ett s. k. naturens under.
Det kan vara en potatis, en morot
eller någonting annat som visar en påfallande
likhet med Edvard Persson eller
någon annan storhet.

När utformningen av den nya löneoch
skattegrupperingen blev klar, verkade
resultatet i det fall jag särskilt
tänker på inte precis som ett naturens
under men dock något underligt. Jag
vill bara säga några få ord, som belyser
frågan.

Det gäller här två förorter till Göteborg.
Den ena ligger i Göteborgs och
Bohus län, den andra i Älvsborgs län,
och de gränsar intill varandra. Tidigare

var båda dessa kommuner i s. k. 3-ort.
Nu har den ena av dessa, nämligen
Partilie i Göteborgs och Bohus län,
flyttats upp i grupp 4, under det att
Lerum i Älvsborgs län flyttats ned i
andra ortsgruppen.

Jag behöver inte i denna församling
relatera vilka realiteter som ligger bakom
dessa enkla siffror; jag vill bara
göra en liten reflexion. När en lärarfru
i Partilie skall ta upp diskussion om
hushållspengarna med sin man, vet
hon att maken nu har en femtiolapp
mer i månaden att röra sig med. Men
kollegan i Lerum måste göra klart för
sig att det ekonomiska utrymmet där är
oförändrat och att det t. o. m. finns
risk för att det kan krympa samman.

Varför väljer jag detta exempel? Jo,
J^erum har startat försöksverksamhet
med den nioåriga skolan och får tydligen
genom detta nya system mycket
svårt att hävda sig i konkurrensen om
lärarna, när orter sådana som Göteborg
och Partille ligger nära och kan konkurrera
om desamma. Men även beträffande
andra yrkesgrupper möter precis
likartade problem.

Det är en mening i svaret, som jag
särskilt vill tacka för. Det är när statsrådet
efter att ha sagt att man inte får
inge löntagare och företagare den föreställningen,
att ortsgrupperingen skulle
vara uppgjord så att man kan plocka
med den litet hur som helst, säger att
detta dock inte behöver utesluta att placeringen
av enskilda orter framdeles
kan omprövas, därest nya och vägande
motiv föreligger. Jag hyser verkligen
goda förhoppningar om att vägande
motiv skall kunna företes för en god
lösning av denna för Lerums kommun
mycket betydelsefulla fråga.

Herr DfCKSON (h): Herr talman!
Min värderade länskamrat Antby har
just behandlat det ämne, som jag berört
i min interpellation. Han har liksom
jag oroats av förhållandet Lerum—

Tisdagen den 3 november 1953. Nr 27.

Svar på fråga och på interpellationer ang. inplacering av vissa kommuner i dyrortsgrupp.

Par lille. Till vad han sagt i sin mycket
väl utformade redogörelse skall jag endast
foga, att det tycks ha varit så —
om jag är riktigt underrättad — att
Lerum för ganska kort tid sedan blev
uppflyttat till grupp 3. Man gjorde en
undersökning och fann på högsta ort,
att en uppflyttning var motiverad. Sedermera
skedde denna omändring, som
herr Antby redogjorde för. Medan både
Partille och Lerum sålunda jämställdes
genom en nyligen skedd omreglering,
så blev vid den sista omregleringen
Partille uppflyttat ett steg och Lerum
nedflyttat ett steg. Detta ger ju anledning
till funderingar hos dem som bor
framför allt i Lerum.

Det förefaller som om denna, jag
förstår mycket komplicerade och besvärliga
procedur, som förelegat civilministern,
har gjorts på det sättet, att
han tagit län för län och grupperat
kommunerna utan att i varje ögonblick
göra klart för sig, att länsgränserna i
praktiken inte är några vidare märkbara
gränser på marken. Människor på
båda sidor om gränsen har mycket livliga
kommunikationer inbördes. De resonerar
och jämför. Det är ju så med
oss människor, att man gör jämförelser.
Det ligger kanske närmare till för civilministern
ideologiskt sett än för mig
att erinra sig ett uttalande, som gjorts
av en framstående kollega till oss bägge,
nämligen statsrådet Wigforss, när
han talade om att fattigdomen är betydligt
lättare att uthärda om den delas
av alla och således en viss utjämning
sker inbördes.

Jag understryker vad herr Antby
nyss sade om den passus i civilministerns
svar, som talar om att det inte är
omöjligt att framdeles en omprövning
skall kunna ske. Jag hoppas att en sådan
också skall äga rum. Jag är säker
på — såvitt jag känner civilministern
riktigt —• att några prestigesynpunkter
inte skall göra sig gällande när,
som jag är övertygad om, fjällen snart

nog faller från hans ögon och han
finner att en ändring bör komma till
stånd. Detta om denna sak.

Vad slutligen den andra lilla frågan
om terminologien beträffar så beklagar
civilministern att han inte kan ge mig
någon anvisning om hur denna skall
rättas till, men han säger otvetydigt i
sitt svar ifrån, att han är av samma
mening som jag, att ordet dyrortsgruppering
inte passar. Har detta nu lästs
upp av ecklesiastikministern och författats
av civilministern i Sveriges regering,
tror jag att jag har fått det stöd,
som jag egentligen kunnat hoppas på,
och är i detta stycke mycket belåten.
Kan jag sedan bli nöjd även i det andra
avseendet, är det så mycket bättre.

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för civildepartementet för det
svar jag har fått på min fråga. Att jag
tagit mig friheten fråga statsrådet Lingman
på denna punkt beror inte endast
på det förhållandet, att placeringen av
Eksjö i grupp 2 utlöst en allmän förbittring
och ansetts uppenbart orättvis, utan
också på att jag ansett detta vara enda
sättet att få tillfälle att klarlägga en del
förhållanden, som man kanse inte tagit
hänsyn till. Man kanske har varit okunnig
om dem — det är till och med troligt
— men om de blev kända, är de
tillräckligt vägande för att motivera
en ändring.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
framhåller först, att man
velat skapa stora enhetliga områden. Ja,
det är ju den nya principen, men man
kanske i vissa fall offrar rättvisan för
enhetligheten. Om man skall frångå enheten,
skall det vara stora avvikelser,
säger herr statsrådet sedan. Det är då
frågan uppställer sig: Hur kan man då
utbryta Nässjö, som ligger långt från
gränserna till de andra stora enheterna
och inte enligt vårt sätt att se företer

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på fråga och på interpellationer ang.

grupp.

större avvikelser? Där har man alltså
genast frångått principen.

Vari de markanta skillnaderna mellan
t. ex. Eksjö å ena sidan samt Nässjö
och Tranås å den andra ligger, förstår
vi inte. Livsmedlen kostar detsamma,
konfektionen likaså; vi ligger för nära
varandra, för att det skall bli någon
skillnad. Priskontroll och normalpriser
har ju också jämnat ut eventuella
skillnader. Skatten för 1952 är densamma,
nämligen 9: 60 i de båda förstnämnda
städerna. I Tranås är den t. o. m.
lägre, 9: 50. 1951 var skatten visserligen
något lägre i Eksjö än i Nässjö men
inte så mycket, att skillnaden kunnat
motivera en hel ortsgrupp. Räntor, livförsäkringar
m. m. är desamma. Då
återstår hyrorna. Och här tror jag det
verkliga skälet ligger.

Tillåt mig då för herr civilministern
klarlägga, hur det förhållit sig med hyrorna
i Eksjö. Jag är ledsen, om jag tar
det för grundligt, men jag anser att det
är nödvändigt, och jag ber statsrådet
Lingman ha tålamod med mig några
minuter.

År 1939 — det blir alltså en liten
historik — stod av åtskilliga orsaker
många lägenheter tomma i Eksjö. De
måste därför efter hand, som de gick
åt, hyras ut mycket billigt. Situationen
ändrades snabbt. Redan 1942 hade vi
bostadsbrist. Men då kom samtidigt hyresstoppet,
och hyrorna låstes från den
1 januari 1942. De ursprungliga hyrestalen
ger alltså ett ganska felaktigt resultat.

Sedan är det en annan sak. Vi har
även varit missgynnade i fråga om kvottilldelningen.
Industriorterna, i synnerhet
exportindustriorterna —• bl. a.
Nässjö — fick bygga men inte vi. Därför
fortsatte hos oss bostadsbristen och
samtidigt bibehölls de låga hyrorna.
Först på allra sista åren har vi fått kvoter
i någon större utsträckning, och då
har vi också byggt så mycket vi fått.
En mängd bostäder har byggts i kom -

inplacering av vissa kommuner i dyrorts munal

regi. Där har de sista tre-fyra
åren i etapper färdigställts lägenheter,
där nu omkring 1 300 personer bor —
ingen liten del av invånarantalet i Eksjö.
Sista etappen blir färdig på nyåret.
Här har hyrorna efter hand stigit. Lägenheterna
i den näst sista etappen
kostar 35: 20 per m2. Sista etappens
hyror kommer att gå upp till 38 eller
kanske närmare 40 kronor per in2. Det
är dessa lägenheter som unga människor
och nyinflyttade kan få hyra. Några
andra går inte att få.

Hyrorna i alla dessa lägenheter, som
jag nämnt sist, är inte fastställda förrän
i år. Man har av åtskilliga skäl inte
kunnat göra detta förrän allt var färdigräknat.
Under tiden har man måst
rätta sig efter vad bostadsstyrelsen sagt,
att husen fick inbringa. Nu kan man
naturligtvis invända, att vad som fastställts
i år inte kunnat komma med i
dyrortsberäkningarna, som gjordes 1951
och bearbetades 1952. Detta är alldeles
riktigt, men, herr statsråd, jag vädjar
till herr statsrådet att låta oss i Eksjö få
erfara samma förmån, som tydligen vederfarits
Nässjö. I Nässjö nöjde man
sig inte med den bedömning av hyrorna,
som socialstyrelsen gjort. Nässjöborna
begärde en ny hyresräkning, och
det kom då fram helt andra värden
än de första. Detta verifierar herr statsrådet
själv i svaret: »Det för Nässjö angivna
hyrestalet visade sig vid närmare
undersökning vara på preliminärt fastställda
hyresbelopp. Den slutliga hyressättningen
har medfört höjda hyror i
sådan omfattning, att fortsatt placering
av Nässjö i ortsgrupp 3 befunnits motiverad.
»

Jag vågar påstå, att förhållandena i
Eksjö är parallella med dem i Nässjö.
Inom parentes skulle jag kunna säga,
att man från Nässjöhåll alltid smått
skrutit med att de kommunala byggena
blivit så billiga, hur det nu hänger ihop.
Jag har mig också bekant, att man
även i Tranås gjorde om hyresbedöm -

Tisdagen den 3 november 1953. Nr 27.

Svar på fråga och på interpellationer ang. inplacering av vissa kommuner i dyrorts
grupp.

ningen, då den vid första räkningen
blev mycket missvisande. Jag anser
därför, att det är en dubbel orättvisa,
som drabbar Eksjö, då man först inte
fått tillstånd att bygga, och sedan, när
vi äntligen fått komma i gång med byggandet,
inte fått räkna in de nya lägenheterna
med deras betydligt högre
hyror.

Såvitt jag vet, har socialstyrelsen bara
gjort stickprov, då det gällt våra hyror

1 Eksjö. Vi har inte haft någon kommitté
i arbete, och såvitt jag vet inte
heller någon person, som haft i speciellt
uppdrag att göra en beräkning av
våra hyror. Jag vet däremot, att vi
1951 haft förfrågan från hyresrådet om
ändringar i grundhyran för redan befintliga
lägenheter på grund av ombyggnad
och om fastställda grundhyror
för nybyggda lägenheter. Men fastän
denna förfrågan gjordes 1951, skulle
svaren gälla vad som skett 1945—1946.
Nu heter det visserligen, att dessa värden
framräknats, men när man måst
starta från onormala förhållanden på
hyresmarknaden, som jag påvisat här
förut, så blir inte heller den s. k. framräkningen
rättvisande. En stor del av de
äldre lägenheterna med dessa billiga
hyror är så underhaltiga, att de i flera
år varit utdömda av hälsovårdsnämnden.
Men så länge bostadsbristen varit
så skriande, har vi inte kunnat sanera
dem.

Tillåt mig också påtala en annan sak.
År 1952 hade vi en ny förfrågan från
statens hyresråd om behovet av generell
hyreshöjning. Det begärdes, att man
skulle lämna uppgift på hur många
lägenheter, som fått sina hyror fastställda
första veckan i februari, maj,
augusti och november under åren 1942
—1950 — observera första veckan i
dessa månader •— alltså under nio år.
Hyresnämnden hade endast i undantagsfall
haft sammanträde första veckan
i dessa månader, vanligen längre
fram i månaden, med påföljd, att sva 2

— Andra kammarens

ret från Eksjö för alla dessa år innehöll,
att två, säger två, lägenheter fått
hyror fastställda. Från Vetlanda lär
samma siffra ha varit noll. Man får
väl hoppas att det inte är denna synnerligen
värdelösa s. k. statistik som ligger
till grund för socialstyrelsens bedömningar,
men man kan ju aldrig veta.
Någonstans har den väl fått sina uppgifter
ifrån. Man har väl inte tagit dem
i luften.

Liksom Tranås gränsar till Östergötland,
sammanfaller Eksjö stads gräns åt
norr med östgötagränsen, och stadens
gräns åt väster sammanfaller med
Nässjö stadsgräns. Vi ligger alltså inklämda
mellan två områden tillhöriga
grupp 3. Vårt läge är minst lika ömmande
som Tranås. Vi har haft ungefär
samma indextal som åtskilliga 3-orter. Jag kan som exempel nämna
Huskvarna, som har indextalet 900 i
den ena budgeten och 905 i den andra.
Huskvarna har utan skälighetsprövning
placerats i ortsgrupp 3. Eksjös ortsindextal
var respektive 906 och 906. Det
är alltså inget särskilt lågt dyrortstal
för Eksjö.

Jag kanske har blivit litet omständlig,
men hela denna fråga är av vital betydelse
för de enskilda invånarna i
Eksjö och för staden i dess helhet. När
det gällde Nässjö befarade man rekryteringssvårigheter
vid en nedflyttning.
Detsamma gäller Eksjö. Vi har två regementen
i staden, och vi har ett förhållandevis
stort läroverk med över 600
elever. För fem å sex år sedan hade vi
där mycket kännbara rekryteringssvårigheter
och de kommer att bli åtskilligt
större efter nedflyttningen, det vet
vi. Tillsättningen av vakanta eller nyinrättade
tjänster kommer att ge upphov
till avsevärda svårigheter, ty förr
eller senare blir det ju en automatisk
lönesänkning för alla. Särskilt allvarlig
kan utvecklingen komma att te sig
för stadens garnison, om viktiga poster

protokoll 1953. Nr 27.

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på fråga och på interpellationer ang. inplacering av vissa kommuner i dyrorts grupp.

inte kan bli besatta på grund av en för
låg dyrortplacering.

Jag hoppas att jag med mitt anförande
lyckats klarlägga eksjöbornas synpunkter
på denna fråga på ett sådant
sätt, att sänkningen till ortsgrupp 2
skall kunna bli föremål för omprövning.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
sade på ett ställe i svaret,
att den placering som nu är gjord är
avsedd att gälla för åtskilliga år framåt.
Så mycket angelägnare anser vi det då
vara, att det, som hos oss skett just på
gränsen till den nya placeringen och
som även kommer att gälla för inånga
år framåt, också skall få ge utslag i
vår dyrortsplacering.

Och till sist ber jag få fråga: Kommer
de nedflyttade orterna att beredas
möjligheter till omprövning av ärendet?

Iierr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag vill i allt väsentligt instämma med
fru Sjöstrand i fråga om förhållandena
sådana de gestaltar sig i Eksjö och det
berättigade i att denna stad blir uppflyttad
i dyrortsavseende. Jag vill emellertid
inte begränsa detta instämmande
bara till Eksjö utan utsträcker det
till landsbygden i dess helhet i den
mån den nu står kvar i lägsta ortsgruppen,
alltså grupp 2.

När vi behandlade detta ärende i
våras påvisade jag de stora nackdelar,
som denna lägre dyrortsgruppering för
med sig för landsbygden. Herr Helén
framhöll också i sitt anförande nackdelarna
av att orter i lägre dyrortsgrupp
inte kan dra till sig industrier
och dylikt just på grund av löneläget.
Detta gäller framför allt den stora
landsbygden. Vi har ju lagt märke till
den väldiga avfolkningen av landsbygden
och inflyttningen till städerna,
framför allt till de stora städerna. Så
länge vi har denna dyrortsgruppering
kvar kan vi inte tänka oss något effektivt
stopp i det hänseendet, utan denna

utveckling kommer alltjämt alt fortgå.
Den som tagit del av socialstyrelsens
beräkningsgrunder måste sätta mycket
stora frågetecken för de olika orternas
inplacering. Jag har ju själv och jag
förmodar att många andra haft förmånen
att vistas på orter, som placerats
i högre ortsgrupp än ens egen, och
jag måste för min del konstatera, att
jag inte kunnat komma till klarhet om
vad som är dyrare i dessa högre placerade
orter. Tvärtom konstaterar jag
att de grunder socialstyrelsen gått efter
vid sina beräkningar inte är hållbara.
Jag vill därför på det kraftigaste reagera
mot det uttalande departementschefen
gjorde i sitt uttalande här, nämligen
att vi inte skall invagga tjänstemän
och företagare i den tron att det
snart skall bli en ändring i nuvarande
förhållanden. Det bör i stället bli en
omprövning med det snaraste, så att
vi kan få större rättvisa i detta avseende
än som nu existerar. Det stora
antal av interpellationer vi haft i dag
såväl i denna kammare som också i
första kammaren visar, att det inte kan
vara ett hållbart system, det som regeringen
i år fastställt. Jag har ju lagt
märke till att samma dag man gick in
för den nya dyrortsgrupperingen tog
man också ståndpunkt till hur det
skall förfaras med tjänstemän, som
tidigare haft en högre dyrortsgruppering.
Ja, dessa skall få behålla sina
högre löner trots att orten i fråga flyttas
ned. Men hur blir det med alla
andra företagare och inkomsttagare?
De får inte komma i åtnjutande av
de högre löner som gäller på den dyrorten
utan får löner efter den nya
grupperingen.

Jag vill med det anförda bara ha
deklarerat, att dyrortsgrupperingen
sådan den är fastställd i år inte får
äga bestånd någon längre tid utan bli
föremål för omprövning snarast möjligt,
så att vi kan få till stånd ett mera
rättvist förhållande på detta område.

Tisdagen den 3

Svar på fråga och på interpellationer ang.

grupp.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Under
sommaren och hösten har jag fått
så många goda råd och anvisningar
om hur en dyrortsgruppering skall
ordnas, att det borde finnas ett mycket
rikt material att välja på; man frågar
sig bara vad det skulle vara, som slutligen
skulle kunna ena samtliga. Själv
har jag inte blivit övertygad om att en
sådan lösning kommit fram. Jag är inte
heller övertygad om att herr Rubbestads
sista anförande löser problemet
helt och fullt.

Herr Helén berörde en fråga, som
förmodligen avsåg uttalandet på sid. 3
i interpellationssvaret, där jag pekat
på att socialstyrelsen räknat med vissa
resetillägg för förorterna. Jag vill för
att det inte skall uppstå något missförstånd
fästa uppmärksamheten på att
vi inte gjort någon omräkning av de
siffror som redovisats av socialstyrelsen.
Jag bara konstaterar det faktum,
att för Stockholms förorter räknas med
ett resetillägg, som inte förekommer för
orter ute i landet i övrigt. Detta tillägg
hänför sig till Stockholm och motiveras
med att man inom Stockholm har
så stora avstånd att färdas att de drar
med sig särskilt stora kostnader.

Herr Helén ifrågasatte om mitt resonemang
i svaret byggde på att det
skulle finnas flera inköpskällor än
Stockholms för förorterna att vända
sig till. Resonemanget bygger inte härpå.
Jag är fullt medveten om att förortsborna
i mycket stor utsträckning
får resa till Stockholm för att göra
inköp. Rena livsmedelsbutiker finns
som regel i förorterna, men vill man
göra andra inköp får man i allmänhet
resa in till Stockholm. Därför skulle
dessa orter givetvis påföras ett avståndstillägg
på samma sätt som orterna ute
på landsbygden. Men om man räknar
om det på detta sätt skulle ändå talen
för förortskommuner bli lägre än de
som finns redovisade. Jag kan t. ex. ta

november 1953. Nr 27.

inplacering av vissa kommuner i dyrorts en

plats som Täby, som på Stockholmsbudgeten
nu har talet 1 001. Om vi
skulle räkna om prisuppgifterna för
Täby efter samma principer som för
landet i övrigt, så skulle talet bli 988.

Vid regeringens prövning av denna
fråga för att slutgiltigt fastställa dyrortsgrupperingen
har hänsyn givetvis
fått tagas till de uttalanden, som riksdagen
godkände vid sin tidigare behandling
av frågan, vari det bland annat
heter, att »endast då mera markerade
prisskiljaktigheter framträder bör
utbrytning av enskilda orter tillåtas
inom ett sådant enhetligt område». Detta
bär lett till att ett antal orter ute i landet
med pristal, som överstiger gränsen
för det enhetliga området, med hänsyn
till nämnda uttalande ändå inte kunnat
flyttas upp. Vi har t. ex. Karlskoga,
som ligger 4 å 5 enheter över nedre
gränsen 4-ort. Linköping ligger också
över gränsen, om också bara med en
eller en halv enhet. Med hänsyn till
det citerade uttalandet har det avsetts
att nämnda orter inte kan utbrytas
ur det enhetliga området. Kan
man då vända på principen, när det
gäller Stockholms förorter, där pristalet
motiverar inplacering i 4-ort? Bland
kommunerna norr om Stockholm sticker
endast Täby upp en enhet över
nedre gränsen till 5-ort. Kan man då
säga, att eftersom Täby ligger i närheten
av Stockholm, får man behandla
den orten på annat sätt än om den låg
i Värmland eller Östergötland? Det är
det som har förefallit oss svårt att göra.
Vi har velat mäta alla med en måttstock,
som är lika för samtliga kommuner i
hela landet, var de än är belägna.

Prövningen av dyrortsgrupperingsfrågorna
har grundat sig på de tal som
framräknats av socialstyrelsen. Inte heller
socialstyrelsen har dock påstått, att
förslaget var ett definitivt förslag, utan
styrelsen har särskilt framhållit, att
det kunde bli föremål för omprövning
i samband med skälighetsbedömningen.

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Svar på fråga och på interpellationer ang. inplacering av vissa kommuner i dyrorts grupp.

Av dyrortsnämndens utlåtande, som
bygger på en prövning av inkomna besvär,
framgår, att om man följer socialstyrelsens
förslag beträffande 5-ortsområdet,
så måste man för konsekvensens
skull ta med ytterligare ett antal kommuner.
Stockholms förortskommitté ansåg,
att man skulle vara ännu mera konsekvent,
om man tog med ytterligare
elva kommuner. Därmed skulle man
emellertid fått med kommuner med så
låga pristal, att de skulle kommit i 3-ort, om de varit belägna ute i landet.
Om man bor i Stockholm eller i Stockholms
förortsområde, kan det naturligtvis
vara frestande att bedöma hela frågan
med utgångspunkt från problemen
inom detta förortsområde, men det går
inte att begränsa synpunkterna på det
sättet, om vi vill ha ett system, som är
någorlunda giltigt för landet i dess
helhet.

Herr Helén sade, att frångåendet av
socialstyrelsens förslag har vållat bekymmer
ute i kommunerna vid upprättandet
av deras stater. Ja, jag vill inte
förneka att det kan ha varit så i vissa
fall. Jag vet emellertid att ett flertal
kommuner har räknat med olika alternativ,
så att man har inte överallt ute
i kommunerna blivit så överrumplad,
att man fått göra om arbetet helt och
hållet. Det har jag hört kommunalmän
själva säga.

Det har vidare framhållits, att tiden
bär varit knapp, men hur skulle det då
inte blivit, om vi hade kallat in representanter
för alla berörda kommuner
för att med dem överlägga om kommunernas
placering? Utlåtandet från dyrortsnämnden
överlämnades i början på
september, och arbetet med dessa frågor
påbörjades omedelbart i departementet.
Dyrortsnämndens utlåtande var
långt ifrån enhälligt utan många olika
meningar redovisades. Frågan var därför
vad vi kunde göra med ett förslag,
som hade bedömts så olika på skilda
håll. Yi måste se efter vad orsakerna

kunde vara till att det och det hade
givit utslag för en viss ort. Det arbetet
tog en del tid i anspråk.

Samtidigt hade också ett mycket stort
antal kommuner begärt att få göra uppvaktningar
i frågan, innan Kungl. Maj :t
tog ställning till densamma. Vi ville
inte förvägra kommunerna eller de organisationer,
som begärt företräde, denna
rätt, utan vi lovade dem, att om ni
bara raskar på skall ni få framföra era
synpunkter, och se vad de kan vara
värda. Detta gjorde att saken blev ytterligare
förskjuten ungefär en vecka.

Men hur skulle det ha blivit, om vi
hade börjat kalla in olika kommuner
till konferenser? Jag är övertygad om
att vi då inte blivit klara med frågan
ens till årsskiftet, och då hade kommunerna
råkat ut för ännu större besvärligheter
vid upprättandet av sina stater.

Jag tror inte att det går att handlägga
frågorna på så sätt, utan Kungl.
Maj :t har fått försöka bedöma vad som
kan vara riktigt och ta den kritik som
kommer. Kritik hade framförts hur vi
än hade gjort — det är ingen tvekan
om den saken — men kritikens innehåll
är helt beroende av på vilken ort man
råkar befinna sig och därmed influeras
det personliga ställningstagandet till
den föreliggande frågan.

Herrar Antby och Dickson berörde
Lerums placering, och herr Dickson
undrade om prövningen varit begränsad
till varje län för sig. Jag vill svara, att
det har den inte varit. Man har visserligen
försökt, när siffermaterialet varit
någorlunda enhetligt, att få områdena
att sammanfalla med länen. Detta har
emellertid varit på både gott och ont.
I vissa fall skulle det ha varit bättre om
man kunnat gå ifrån länsgränserna, men
då man genom pristalinsamlingen i stor
utsträckning fått länsmedeltal har det
varit svårt att bryta länsgränserna. I
fråga om Lerum har det gjorts jämförelser
med pristalen inom såväl Göteborgs
och Bohus län som inom Älvs -

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Svar på fråga och på interpellationer ang.

grupp.

borgs län. Lerum har ett mycket lågt
pristal, 910% —- gränsen till 3-ort är
920. Partilie, som nu hänförts till ortsgrupp
4, har ett pristal på 951. Om det
verkligen är så stora prisskillnader
mellan Partille och Lerum eller inte
vågar jag inte gå i god för, men det är
den bild vi fått efter de undersökningar
som gjorts. Man kan säga att Partille
inte skulle ha hänförts till grupp 4,
därför att pristalet inte berättigade till
den gruppen — det fattades 8% enheter
för att nå dit — men vi försökte
ta hänsyn till de speciella förhållanden,
som sammanhänger med att Partille
och Göteborg i stor utsträckning faktiskt
lär vara sammanbyggda.

Vad beträffar övriga kommuner inom
Älvsborgs län har i framställningar från
Angered, som har ett pristal på 913,
Nödinge med ett pristal på 925 och
Starrkärr med 927%, begärts inplacering
i 3-ort och att de alltså skulle brytas
ut ur det för länet i övrigt gällande
större området. Hade detta bifallits,
skulle säkerligen flera kommuner med
ungefär samma pristal begärt att få
bli placerade i en högre ortsgrupp.

Nu har t. ex. Starrkärr ett av de högre
pristalen biand landskommunerna i
Älvsborgs län. Genom detta höga tal
har emellertid Starrkärr bidragit till
att höja medeltalet för hela länet. Skulle
man ha brutit ut Starrkärr och Nödinge,
skulle man också ha nödgats räkna ner
talen för de andra kommunerna i
länet.

Under de uppvaktningar som gjordes
i detta sammanhang pekade man i allmänhet
på att Lerum var 3-ort, fastän
kommunen låg på ett pristal av 910.
Kommunerna har ju gjort jämförelser
med varandra och resonerat så, att
skall den kommunen flyttas dit, skall
vi också dit. Detta resonemang är rikligt
på det sättet, att det är en relationsfråga,
men det gör å andra sidan problemet
så mycket svårare. Man kan
nämligen inte bedöma en kommun helt

inplacering av vissa kommuner i dyrorts fristående,

utan man måste alltid fråga
sig: Vilka återverkningar medför det
inom andra områden och vad kommer
att åberopas, om vi gör på det eller det
sättet?

I mitt svar har jag emellertid framhållit,
att om särskilt starka skäl i fråga
om en viss ort visar, att det har
gjorts ett uppenbart misstag, är det
inte värre än att frågan för enskild kommun
kan omprövas. Detta är ingen
prestigesak, utan jag anser att man härvidlag
skall försöka komma fram till
vad som kan betecknas som rättvisa
eller så nära rättvisan som möjligt. Helt
rättvist kan vi tyvärr aldrig lösa denna
fråga, det tycker jag åtminstone vi
kan vara överens om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hagård vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående framläggande av förslag
till lag om socialnämnder m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av fru Ewerlöf vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående en av Oscars
församling i Stockholm gjord
framställning att erhålla en tomt på
Gärdet till församliugsbyggnad.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Interpellation ang. studiebidrag till elever vid folkhögskolorna.

bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av fröken Ager vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående undervisningen
av svagt begåvade barn.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs den av herr Lavsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
utredning av frågan om rätt att i
vissa fall i riket införa blommor utan
föreskriven tullavgift.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Interpellation ang. studiebidrag till elever
vid folkhögskolorna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMMAR (fp), som yllrade:
Herr talman! I anledning av proposition
nr 220 beslöt 1952 års höstriksdag
angående studiehjälp vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 4 april 1952 förordade grunder
för studiehjälp vid allmänna läroverk
in. fl. läro- och utbildningsanstalter. I
samband härmed behandlades en av
undertecknad m. fl. framlagd motion
om att elever vid samtliga kurser vid

folkhögskolorna skulle erhålla studiebidrag,
oavsett kurstidens längd. Statsutskottet
avstyrkte motionen under
erinran om att vid vissa folkhögskolor
förekommer mer än två årskurser och
att det bör ankomma på den stipendieutdelande
myndigheten att taga hänsyn
till folkhögskolekursernas inbördes
sammanhang och anpassa stipendiesystemet
med beaktande härav.

Sedan dess har Kungl. Maj:t den 5
juni 1953 utfärdat förordning angående
studiehjälpen vid folkhögskolorna och
vederbörande myndighet i skrivelse till
skolorna kommenterat denna. Enligt
författningens bestämmelse och den
tolkning, som givits, är elever som genomgår
sommarkurs vid folkhögskola
utan att ha genomgått vinterkurs vid
samma folkhögskola uteslutna från att
erhålla studiebidrag, d. v. s. 30 kr. per
månad. Likaså är varje elev, som genomgår
första årskursens sommarkurs,
utesluten från samma förmån.

Detta innebär att eleverna i sommarkurserna
får lägre studiehjälp än förut.
De kunde förut efter behovsprövning
erhålla 105 kr. per månad. Nu kommer
de att efter behovsprövning erhålla
maximalt 75 kr. per månad. Det kan
icke ha varit riksdagens mening att
sänka studiehjälpen för dessa lärjungar.
Det står också i klämmen till statsutskottets
yttrande, att motionerna skulle
avslås i den mån de i motionerna framställda
yrkandena icke blivit tillgodosedda
genom vad utskottet anfört. Enligt
undertecknads mening har yrkandet
i motionerna I: 480 och II: 656 tillgodosetts
genom statsutskottets yrkande.

»F olkhögskolekurser nas inbördes
sammanhang» måste innebära att en
elev, som genomgått första årskursen
under sommaren, i vissa fall kan genomgå
andra årskursen vid samma
skola eller annan skola under närmaste
vinterkurs eller senare. Detta är en
gammal tradition i folkhögskolan, som
varken folkhögskolans företrädare vill

Tisdagen den 3 november 1953.

Nr 27.

Interpellation ang. åtgärder för förbättring av den kommunala arkivvården.

bryta eller de sökande till folkhögskolorna
kan godkänna att den uteslutes.
Dessa sommarkurser har varat 13—16
veckor. I en överenskommelse med
sjuksköterskeskolorna, som ännu består,
uppges att man kan i vissa fall
som allmänbildning för vinnande av
inträde vid sjuksköterskeskola godtaga
en 37 veckors folkhögskolekurs, vilket
är detsamma som en 13 veckors sommarkurs
och en 24 veckors vinterkurs.
Även om denna överenskommelse skulle
hävas, står dock kvar att sommarkursernas
ställning i svensk folkhögskola
är sådan, att den icke kan rubbas utan
att stor skada sker. De besökes också
av ett stort antal lärjungar. Det är flera
skolor, som redan mottagit anmälningar
till denna årskurs 1954 och besvarat
dem i tro, att de alltfort skulle erhålla
en studiehjälp av samma omfattning
som detta år.

Med stöd av vad ovan framförts hemställer
jag att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta
följande fråga:

Vill herr statsrådet under hänvisning
till riksdagens beslut meddela kungl.
skolöverstyrelsen, att stipendiesystemet
kan anpassas till folkhögskolorna på
ett sådant sätt, att de kurser, som förut
erhållit stipendium med ett maximalt
belopp av 105 kr. per månad, även i
fortsättningen kan få studiehjälp med
samma belopp, d. v. s. studiebidrag och
behovsprövat stipendium?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. åtgärder för förbättring
av den kommunala arkivvården.

Fröken VINGE (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I proposition nr 210 med förslag till
kommunallag m. in., vilken behandlas
vid innevarande höstsession, berörs frågan
om den kommunala arkivvården.
I propositionen understrykes starkt be -

hovet av att de kommunala arkiven erhåller
en betryggande förvaring och
vård. I likhet med kommunallagskommittén
anser emellertid inrikesministern,
att frågan icke bör lösas lagstiftningsvägen
utan genom samarbete mellan
de statliga arkivmyndigheterna samt
kommunerna och deras sammanslutningar.

I sitt remissutlåtande över kommunallagskommitténs
förslag beklagar riksarkivet,
att dess tidigare framförda förslag
till inarbetande i kommunallagstiftningen
av vissa bestämmelser angående
de kommunala arkiven avvisas av de
kommitterade. Riksarkivet framhåller
emellertid, att om man väljer kommitténs
samarbetslinje bör centrum för
verksamheten förläggas till lands- och
länsarkiven, möjligen i form av rådgivningsbyråer.

För att en sådan rådgivande verksamhet
skall komma till stånd torde emellertid
initiativ från ecklesiastikdepartementets
sida erfordras. Lands- och länsarkiven
behöver måhända ändrade instruktioner
och i varje fall säkerligen
ökade resurser, om de på detta sätt skall
kunna utöka sin verksamhet.

Även om det i vissa av våra kommuner
är väl sörjt för arkivvården, förekommer
det fortfarande alltför ofta att
de kommunala handlingarna förvaras
på ett allt annat än betryggande sätt,
t. ex. i en förtroendemans bostad, där
de å ena sidan knappast är tillgängliga
för forskning och å andra sidan löper
risk att förstöras genom fukt eller
brand, såvida de inte helt enkelt kastas
bort av de anhöriga vid förtroendemannens
frånfälle. I åtskilliga fall kan det
vara fråga om handlingar av stort ekonomiskt
och juridiskt värde för kommunen.
Ett initiativ från ecklesiastikdepartementets
sida för en förbättring
av den kommunala arkivvården bör
därför komma snart.

Med stöd av det anförda hemställer
jag, herr talman, om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen

Nr 27.

Tisdagen den 3 november 1953.

Interpellation ang. förslaget om särskild utredningsman i fråga om statsbidrag till
byggande och underhåll av hamnar och farleder.

för ecklesiastikdepartementet få rikta
följande fråga:

Vill lierr statsrådet lämna riksdagen
en redogörelse för de åtgärder, som
från ecklesiastikdepartementets sida
planeras för en förbättring av den kommunala
arkivvården?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. förslaget om särskild
utredningsman i fråga om statsbidrag
till byggande och underhåll av hamnar
och farleder.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr STENBERG (fp), som yttrade:
Herr talman! Utbyggnader och underhåll
av hamnar och farleder har länge
varit ett stort ekonomiskt problem för
våra handelshamnar i allmänhet, och
detta synes mig nu gälla norrlandshamnarna
i synnerhet. Under hela efterkrigstiden
har endast de mest oundgängliga
förbättrings- och underhållsarbetena
kunnat utföras. Där arbeten
utförts, har de många gånger haft karaktär
av »katastroffall». En av anledningarna
till det jag här anfört torde
vara den restriktiva statsbidragsgivning
som tillämpas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i sin petitaframställning till årets statsverksproposition
framhållit bl. a. följande:
»Enligt en genom styrelsens försorg
verkställd utredning föreligger för
närvarande behov av om- och utbyggnader
av sådana handelshamnar, till
vilka statsbidrag ifrågasättes, för en beräknad
kostnad av cirka 45 miljoner
kronor. Motsvarande statsbidrag beräknas
till cirka 22 miljoner kronor. Huvuddelen
av dessa företag borde rätteligen
redan ha varit utförda, om hamnarna
på ett tillfredsställande sätt skulle
kunnat betjäna sina trafikanter.» Till
detta vill jag anföra att vissa hamnar

säkerligen måste genomgå en snabbrenovering
vad det gäller underhåll så
att de ej förfaller, med de stora ekonomiska
konsekvenser detta har för såväl
staten som berörda kommuner.

I årets statsverksproposition framhåller
vederbörande statsråd, att han har
för avsikt att tillsätta en särskild utredningsman
för att inom kommunikationsdepartementet
biträda med en undersökning
av vissa speciella bidragsfrågor,
»som kan behöva undersökas på
ett mera ingående sätt». Statsrådet säger:
»Då emellertid vissa speciella bidragsfrågor
f. n. föreligger, som kan behöva
undersökas på ett mera ingående
sätt, och då 1952 års riksdag uttalat
önskemål om en översyn av principerna
för statens medverkan vid om- och utbyggnaden
av handelshamnar och farleder,
kommer jag att i annat sammanhang
föreslå Kungl. Maj:t att förordna
en särskild utredningsman för att inom
kommunikationsdepartementet biträda
med en sådan undersökning.»

I 1944 års hamnutrednings betänkande,
som avlämnades 1949, har investeringsbehovet
varit föremål för utredning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har uppskattat detta behov vara sådant,
att det skulle erfordras ett statsbidragsanslag
av minst 5 miljoner kronor per
år fram till 1960. Med tanke på att
denna uppskattning gjordes 1949, bör
nämnda årsbelopp nu säkerligen ökas
med en tredjedel.

I vad angår såväl utbyggnads- och
underhålls- som statsbidragsbehovet
torde frågan som av ovanstående framgår
redan vara utredd. Många framställningar
torde också ge belägg för
nödvändigheten av att staten måste ge
de hamnbyggnadsskyldiga ute i landet
ett snabbt och klart besked angående
statsbidragsfrågan.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet Hjalmar Nilson få
framställa följande fråga:

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för om Kungl. Maj:t i fråga om
statsbidrag till byggande och underhåll
av hamnar och farleder tagit ställning
till förslaget om särskild utredningsman,
och i så fall, vad som ytterligare
skall utredas och när denna utredning
kan väntas föreligga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Herr talmannen meddelade att herr
Gavelin, som vid kammarens sammanträde
den 28 oktober med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åler intagit sin plats i kammaren.

§ 15.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: -

Vid remiss av propositionen nr 233.

nr 233, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med
bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt;

nr 235, angående godkännande av tillläggsprotokoll
nr 4 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion;
och

nr 236, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående Österrikes utländska
offentliga förkrigslån.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.41 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 4 november.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28
nästlidna oktober.

§ 2.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 233, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755)
med bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt.

Därvid anförde:

Herr DICKSON (h): Herr talman!
Den föreliggande propositionen är det
väl egentligen inte mycket att säga om.
Det är skönt att bli av med ett band
och en inskränkande förordning. Även
om jag inte tycker att det var bra att
denna förordning någonsin kom till,
kan jag gilla principen som har föresvävat
finansministern, i så måtto att
det i allmänhet kan vara bra att göra
praktiska försök. Han har gjort ett
praktiskt försök, han har funnit att vad
han gjorde var onödigt, och han har då
snabbt avvecklat detta försök och återfört
det hela till den gamla, goda ordningen.

Jag har sett i tidningarna att finans -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

ministern går vidare på denna riktiga
väg. Han har skisserat en ordning som
skulle tillåta människor att förtära
alkoholhaltiga drycker på restaurang
utan att därvid tvingas ta in matvaror
som de inte behöver. Finansministern
siiger, om jag har fattat det rätt, uttryckligen
att detta är att betrakta som
ett försök på ett begränsat område för
att se hur det hela utfaller. Jag tycker
att detta är klokt och riktigt, oavsett nu
hur försöket utfaller i det här avseendet.

Jag hoppas att finansministern fortsätter
som han nu börjat. Det finns
många praktiska försök att göra. Många
tillfällen har redan försuttits, men det
är inte för sent att ändra sig. Det finns
ju sådant som starkölet, och det finns
till och med, om man skulle våga sig
på denna varietéparagraf, möjligheten
att försöksvis tillåta en person att deklamera
högstämd vers inför ätande
människor utan att detta skall vara en
polissak. Inga teoretiska funderingar
kan någonsin ge så påtaglig ledning för
hur man bör handla som praktiska
försök.

Tidningarna i dag på morgonen talar
om den västtyske finansministerns besök.
Det står i tidningen att han har
varit lunchgäst hos hans excellens utrikesministern,
och bland gästerna står
särskilt jordbruksminister Norup specificerad.
Däremot står inte finansminister
Sköld med bland gästerna. Det
är möjligt att han var där, men det är
också möjligt att han har träffat sin
kollega i hemlighet. Jag hoppas att åtminstone
det senare varit fallet, så att
han kan dra nytta av erfarenheterna
av de praktiska försök som herr Erhardt
under mycket svåra förhållanden
har gjort i sitt hemland. Hur skulle det
vara om finansministern här gjorde ett
praktiskt försök åtminstone någon tid
med elt fritt näringsliv?

Jag skall sedan elt ögonblick uppehålla
mig vid deklarationer av olika
slag. Jag börjar med herr Hedlunds

bekanta deklaration för en tid sedan,
att bondeförbundet inte är något stödparti.
Nu kan jag inte se herr Hedlund
här, men jag förmodar att han
såsom chef för inrikesdepartementet
har någon kunskapare utsänd, som kan
la reda på vad som här sägs. Han vore
en dålig polischef annars.

Det är möjligt att jag ivrar för mycket
för språkvården, även om jag fick
ett så förträffligt stöd av civilministern
och ecklesiastikministern i går, men
ett ord bör väl ändå ha en sorts mening.
Nu säger alltså herr Hedlund att
bondeförbundet inte är något stödparti.
Tänk om statsministern verkligen begrundar
vad detta innebär! Är det inte
en rätt stor personlig risk för herr Hedlund
om statsministern skulle göra
detta? Skulle det inte rent av för herr
Hedlund kunna bli — jag skall nu,
herr talman, använda det uttryck som
herr Adolv Olsson med sin lysande
talekonst den 25 februari i år begagnade,
och jag hoppas nu, herr Olsson,
att jag uttalar ordet riktigt — skulle
det inte för herr Hedlund kunna bli
stora kladderadatsch om statsministern
skulle dra ut de politiska konsekvenserna
av detta herr Hedlunds märkliga
uttalande?

Men om nu bondeförbundet inte är
stödparti åt socialdemokraterna, så
måste det väl vara herr Hedlunds mening
att det är socialdemokraterna som
är stödparti åt bondeförbundet. Socialdemokraterna
med sina dock 746 004
medlemmar, hur de nu sedan har tillkommit,
är ju ett stort parti, som då
skulle stödja bondeförbundet. Har herr
Hedlund hört talas om tuppen som
trodde att solen gick upp därför att
han gol? Jag kom att tänka på det där
av någon anledning.

Men skulle nu denna slutsats inte
vara riktig återstår bara ett fall, nämligen
att de här båda partierna är en
tanke och en själ, som var för sig står
rätt upp och ner och oberoende av varandra
tänker, tycker och handlar lika.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

Det är sålunda det där teoretiska fallet
som kan inträffa om man singlar
slant, då den antingen visar pil eller
gubbe eller också ställer sig på kant.
Det är sällan som det sker, men det
vore intressant om herr Hedlund skulle
kunna fastställa om så verkligen här
är fallet, såsom en fysikalisk märklighet.

Deklarationen nummer två som har
väckt uppmärksamhet är den som statsministern
gjorde under en av sina talrika
och säkert nyttiga resor utomlands,
då han var i England och bland
annat förklarade sig ämna i sin män
söka bidra till att socialismen utbredes
över världen. Det kanske inte var de
exakta ordalagen, men om jag har fattat
statsministern riktigt efter en nu
ganska lång bekantskap skulle detta
vara hans tanke.

När jag läste det meddelandet slog
det mig, att nu kanske man kan få ett
besked om vad socialism är. Herr Ohlin
har mycket påpassligt också fått
samma tanke, och han ställde en del
frågor, på vilka herr statsministern
svarade med ganska många ord av inte
alldeles klar innebörd.

Det är väl alldeles uppenbart att
klarläggandet av en så viktig fråga som
en sak som skall utbredas över jorden
— och även över de delar av vårt folk
som ännu inte har fått denna lära utbredd
över sig — är av den allra största
betydelse, om inte annat så för oppositionen,
som kanske alldeles har missuppfattat
strävandena och som i vissa
stycken kanske skulle kunna bringas
till samarbete ifall vi bara visste åt
vilket håll strävandena pekade.

Jag tror väl inte att hans excellens
statsministern är beredd att på stående
fot inför kammaren ge en definition
på vad socialism är och vad det är
som skall utbredas, men i andra sammanhang
kanske detta kunde komma
fram; jag tror att det vore av den
största betydelse för hela vårt land.

Som punkt nummer tre under dekla -

Vid remiss av propositionen nr 233.

rationskapitlet kommer jag in, herr talman,
på taxeringsmyndigheterna. Jag
har tidigare här i kammaren understrukit
vilken svår och grannlaga uppgift
som taxeringsämbetsmännen har.
Det är alldeles uppenbart att många
och kanske flertalet sköter sin syssla
på ett riktigt sätt, men alla håller tydligen
inte måttet. Jag tror det är av
stor betydelse att man ser till att taxeringsförfarandet
och över huvud taget
beskattningen sker på ett sätt som besvärar
allmänheten så litet som möjligt.
Skall vi nu ha höga skatter så skall
de åtminstone komma till på ett sätt
som inte verkar godtycke, och sådant
sker emellanåt, tyvärr. Allmänheten
betraktar sådant såsom rent trakasseri,
och det är inte någon lycklig ordning.

Som ett exempel kan jag nämna om
en lantbrukare som jag känner ganska
väl och som fick sin förmögenhetstaxering
oväntat höjd med 8 000 kronor.
Efter ett ganska invecklat detektivarbete
kom det fram att en taxeringskonsulent
hade tyckt att en tjur på denne
lantbrukares förträffliga gård borde
vara värd 10 000 kronor. Nu var tjuren
en gång i tiden köpt för 2 000 kronor,
och efter en samvetsgrann och årslång
tjänst var han, herr talman, med
förlov sagt ganska utsliten och färdig
för slakt. Inte dess mindre högg denne
taxeringsman till ur luften med ett
värde som kreaturet aldrig någonsin
haft och än mindre skulle få såsom
slaktdjur.

Detta går visserligen att rätta till
genom att klaga hos prövningsnämnden,
men det kräver arbete och tid och
även rena kostnader. Och en oföretagsam
person kanske inte ens kommer
sig för med att röra i saken, och sedan
sitter han där med bitterhet i hjärtat,
klander mot myndigheterna och känner
sig förfördelad. Jag vet att finansministern
bryr sin hjärna med att åstadkomma
förbättrade taxeringsförfaranden,
och det är att hoppas att han håller ett
öga även på sådana här saker. Det bör

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

inte glömmas bort att alla de ämbetsmän
som finns i våra många ämbetsverk
är allmänhetens tjänare och inte
tvärtom. Det är inte alla som kommer
ihåg detta.

Jag har tidigare vid ett par tillfällen
haft glädjen att ge försvarsminister
Nilsson en eloge och det skall ske även
denna gång. I dessa sista dagar har
det blivit uppenbarat för oss att krigsmaterielverket
skall bort. Ett ämbetsverk
försvinner. Det tillkommer visserligen
en på högt plan liggande rådgivande
nämnd, men försvarsministern
har uttryckligen meddelat att denna
nämnd icke skall utvecklas till något
ämbetsverk utan skall förbli en begränsad
korporation.

I detta sammanhang vill jag, såsom
så många gånger förut, påminna om
att det finns många andra verk som kan
tagas bort. Försvarsministern har, såsom
en försvarsminister bör göra, gått
i spetsen och vi får hoppas att de
andra statsråden så småningom följer
efter.

Jag skulle också vilja be regeringen
att tänka på att den troligen inte kommer
att sitta i evighet utan att det kommer
att träda andra regeringar i dess
ställe. Det kanske kan vara frestande
att bädda så illa som möjligt för efterträdarna,
men man borde väl åtminstone
se så mycket framåt att man begrundar
det förhållandet, att det är lätt att
sätta till ämbetsverk och tjänster men
mycket svårt att sedan få bort dem.
Jag vet att finansminister Sköld hårt
håller på principen, att inga onödiga
ämbetsverk och tjänster skall sättas till,
men att ett vulkaniskt tryck från ämbetsverkens
egen sida då och då rubbar
även på finansministern i detta avseende.
Men även de andra regeringsledamöterna
bör försöka sätta sig på
vulkanen och se till att de uppbrytande
krafterna inte tränger på alltför starkt.

Nu skall skogsstyrelsens chef, min
värderade vän herr Strindlund, snart
sluta sin tjänst. Jag vill föreslå finans -

ministern att vakanssälta denna post.
Det kommer att visa sig att världen
inte fördenskull går under och att inga
olyckor över huvud taget kommer att
inträffa. Skogsstyrelsen skall ju så småningom
försvinna, och då är det väl ett
steg i rätt riktning, om man börjar i
toppen. Över huvud taget tror jag att
en hel del poster skulle kunna vakanssättas,
om inte annat så på försök; det
skulle nog då visa sig att många är
överflödiga.

Rutinmässigt, herr talman, kommer
jag så en smula in på befolkningsfrågan.
Jordens mångenstädes redan svältande
befolkning har, sedan vi åtskildes
här i maj månad, växt med 12 miljoner.
Jag vill understryka den rekommendation
som Förenta Nationernas
ekonomiska och sociala råd gör i sin
senaste skrift. Rådet uppmanar där
staterna att analysera resultaten av
sina folkräkningar med särskild uppmärksamhet
på sådana demokratiska
faktorer som har betydelse för den ekonomiska
och sociala framtidsplaneringen.
Det låter ju mycket platoniskt, och
annorlunda kan väl inte vara fallet,
när det är fråga om ett uttalande av
en församling, där så många intressen
bryts just i befolkningsfrågan. Men det
är skäl i att vi även här hemma begrundar
trenden ute i världen; verkningarna
därav kan inte undgå att nå
även oss, vad det lider.

Slutligen, herr talman, kommer jag
ånyo in på de problem som sammanhänger
med avvecklingen av de tyska
tillgodohavandena här i landet. Jag vill
uppmana regeringen att se till, att vi
kommer som hederliga människor ur
den affären, även om det kostar oss
mycket pengar. Yi har inte råd att
handskas vårdslöst med vårt anseende
som rättsstat, och i fråga om just dessa
ting ligger vi och kryssar vid gränsen
till vad som kan anses anständigt och
riktigt. Vad som för några år sedan såg
ut att vara rätt kan vid en senare tidpunkt
och efter bättre begrundan visa

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

sig vara större våld än nöden kräver,
och då får inga prestigehänsyn hindra
oss att erkänna att vi har gått för långt
och att försöka bota vad som har
brustit.

Herr talman! Detta vad var jag hade
på hjärtat. Jag vet att herr Ohlin nu
sitter och bryner sitt svärd, som han
en kanske ännu längre stund än jag
kommer att svinga från denna plats.

Formellt vill jag sluta mitt anförande
med att utöver de önskemål, som
må ligga förborgade i vad jag tidigare
har sagt, framställa yrkandet att den
föreliggande propositionen i vanlig ordning
remitteras till utskott.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Kammarherre
Dickson började med att uttrycka
sitt intresse för svenska folkets
möjligheter att få förtära stärkande
drycker på fastande mage utan någon
mera stubstantiell konsumtion samtidigt.
Han har tydligen ansett att kammaren
behöver en aperitif före den
litet tyngre anrättning, som partiledarna
brukar servera. Inte mig emot. Om
den förbättrar regeringsbänkens morgonhumör,
så mycket bättre!

I länderna runt omkring oss, i Danmark,
Finland, Norge, Tyskland, har
folken nyligen gått till val. Endast i
Tyskland blev det stora förändringar
i folkrepresentationens sammansättning,
förändringar av måhända historisk
betydelse för den internationella
politiska utvecklingen. Som särskilt
glädjande vill jag för min del beteckna
det faktum, att kommunisterna i stort
sett uppnådde ett mycket klent resultat
vid dessa val. Endast i Finland med
dess speciella förhållanden lyckades de
röstmässigt hålla ställningen. Det är
tydligt att kommunisterna är på tillbakagång
i den fria världen, på bestämd
tillbakagång i alla länder där
levnadsstandarden är stigande och de
sociala förhållandena någorlunda goda.
Till dessa länder hör lyckligtvis Sverige.
Jag hoppas att de demokratiska

Vid remiss av propositionen nr 233.

partierna skall vara eniga i att hålla
de moskvainspirerade svenska diktaturanhängarna
utanför allt politiskt inflytande.
När jag säger detta, tänker
jag inte bara på rikspoiitiken utan även
på kommunalpolitiken, t. ex. i Stockholm.
Jag ser att regeringens huvudorgan
förfasar sig över att högern, som
eljest brukar vara ganska populär i
socialdemokratiska kretsar, stöder folkpartiets
skatteförslag. Det anses komprometterande
för folkpartiet. Vad skall
man då säga om socialdemokraterna i
Stockholm, vilkas maktställning under
många år helt berodde på stöd från
kommunisterna och vilkas förhoppningar
att återfå det avgörande inflytandet
i staden måste grundas på en
förväntan om kommunistiskt stöd, en
förväntan som utan tvivel vunnit i styrka
genom höstens val till första kammaren?
Borgarrådet Mehr har nyligen
sagt ungefär detta, att han i Stockholm
med dess borgerliga majoritet känner
sig som innesluten i en belägrad stad.
Den riddarskara som kan rädda honom
är tydligen de stockholmska kommunisterna.
Nog vore det befogat och välbehövligt,
att den svenska socialdemokratien
gjorde klart, att den tar bestämt
avstånd från allt samröre med
kommunisterna inte bara på det rikspolitiska
utan även på det kommunalpolitiska
planet. Vill man inte detta, så
kommer den rikspolitiska hållningen i
skev belysning. Kanske kan försvarsministern,
som ju har en framträdande
position inom Stockholms socialdemokrati,
finna anledning till ett sådant
klarläggande.

Om två månader kommer finansministern
att lägga ett budgetförslag på
kamrarnas bord. Riksdagen får då tillfälle
att diskutera många viktiga skattespörsmål.
Det är kanske en smula överraskande
att de senaste veckorna en
debatt kommit i gång rörande en höjning
av en del indirekta skatter. Förhållandet
tycks vara det, att finansministern
av den sittande utredningen har

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

beställt att skyndsamt få ett förslag om
höjning av skatten på alkoholhaltiga
drycker och tobak, så avvägt att skatten
på dessa ting redan till våren
skulle höjas med det belopp, varmed
statens utgifter för sjukförsäkringen
väntas komma att stiga under budgetåret
efter nästa, d. v. s. under budgetåret
1955/56. Detta är i mer än ett avseende
en egendomlig konstruktion.
Under nästa budgetår, som det nu närmast
gäller, belastas budgeten endast
med hälften av det fulla beloppet. Om
en skattehöjning på någon punkt blir
erforderlig i budgeten för 1954/55 och
i så fall hur stor höjning som kan behövas,
det beror naturligtvis på budgeten
i dess helhet, på alla förändringar
av utgifter och inkomster, inte
på någon viss utgiftspost. Inte är det
väl finansministerns mening att slå
sönder budgeten i en serie specialbudgeter?
Låt bilskattemedlens budget vara
det av särskilda förhållanden motiverade
undantaget som bekräftar regeln!

Kanske önskar finansministern av
andra skäl höjda spritskatter, och tror
sig kunna göra dem mera smakliga —■
ungefär som när man sätter kummin
till brännvinet — om man låtsas att
just dessa pengar skall gå till sjukförsäkringen.
Svenska folket bär nog så
fint smaksinne, att det genomskådar
manövern.

Om inte herr Nothins beräkningar
om väntade utgiftsstegringar är alldeles
vilseledande står vi nästa år inför mycket
betydande höjningar av statens utgifter,
även om jag hoppas, att finansministerns
blåpenna kommer att korsa
över en hel del, som där medtagits.
Skulle finansministern finna sig böra
föreslå höjda konsumtionsskatter så
ligger motiveringen i den totala utgiftssummans
storlek, i samtliga nya
utgifter, och naturligtvis inte i en
speciell sådan. ■—• Rent principiellt är
det oriktigt att utgifter för gemensamma
ändamål helt och hållet skall betalas
genom skatter på vissa folkgrup -

per medan andra grupper går fria.
Bördan bör i väsentlig mån läggas på
allas axlar.

Självklart är att frågan om avvägningen
av olika direkta och indirekta
skatter får ses även ur andra synpunkter,
men den anförda är ingalunda
oviktig. En helt annan sak är det om
de senaste årens prisstegring och penningvärdeförsämring
i verkligheten har
medfört en reellt inte avsedd sänkning
av vissa skatter och höjning av andra.
Då har man anledning att överväga ett
återställande av deras gamla höjd. Naturligtvis
är det inte självklart att detta
skall ske; man önskar kanske nu en
annan avvägning. Det är dock naturligt
att ställa frågan om inte allt fortfarande
skälen för den gamla avvägningen
består. Men, herr finansminister,
då bör skatter, som har höjts genom
inflationen, sänkas och inte endast
en höjning ske av de skattesatser,
som reellt sett blivit reducerade. Då
bör inte bara skatterna på sprit och
tobak utan även andra indirekta skatter
— och även de direkta skatterna —- tas
upp till granskning ur följande synpunkt:
har deras verkliga höjd och
tyngd förändrats genom inflationen?

Finansministern tycks ha skarpare
syn när han söker efter motiv för skattehöjningar
än när det gäller att finna
skäl för skattesänkningar. Det är således
inte överflödigt att understryka
vad jag här anfört. Tänk t. ex. på den
höjning av den statliga inkomstskatten
som inflationen medfört! Medborgare
med oförändrade realinkomster har
högre inkomster i pengar räknat nu än
för en del år sedan, och de får därför
betala en större andel av inkomsten i
skatt på grund av avdragens konstruktion
och den progressiva karaktären
av skatterna.

Låt oss utgå från det skattetryck, som
dåvarande finansministern Wigforss
ansåg behövligt när han år 1946 utarbetade
det kommitteförslag, som sedan
i huvudsak genomfördes. Sedan

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

dess har herr Sköld i fjol genomfört
en s. k. skattesänkning. Resultatet har
blivit att ett mycket stort antal medborgare
betalar en större andel av inkomsten
i statlig skatt än herr Wigforss
ansåg vara skäligt. Herr Sköld är något
av en trollkarl som säger: Se hur jag
sänker skatten! — och ändå blir den
större.

Jag tar här ett exempel. En gift
person i ortsgrupp 3, som 1946 hade
6 000 kronor i inkomst och som sedan
fått inkomsten höjd i takt med prisstegringen
och därför nu har ungefär
8 400 kronor, betalade år 1946 —
så vitt jag kunnat se — mindre än
300 kronor i statlig inkomstskatt. Nu
betalar han på samma realinkomst
inte mindre än 500 kronor eller kanske
något därutöver. Räknat i pengar
med oförändrad köpkraft har hans
statsskatt stigit med nära en fjärdedel.
Det är föga underligt att medborgarna
bär på känn, att det är något
fel med herr Skölds s. k. skattesänkningar.
Det behövs bättre, verkliga
sådana. Jag reserverar mig för att de
invecklade beräkningsgrunderna kan
göra att siffrorna i nyss nämnda exempel
är ungefärliga och inte exakta, men
de anger det väsentliga i den utveckling
man kan konstatera, nämligen att
inflationen för många medborgare långt
mer än omintetgjort verkan av den omskrutna
och uppreklamerade sköldska
skattesänkningen och att man i verkligheten
har fått en tyngre direkt skattebörda
än vad herr Wigforss — som
dock inte är känd för att vara anhängare
av särskilt lätta skatter — ansåg vara
rimligt för några år sedan.

Jag ser med tillfredsställelse att en
statlig kommitté håller på att utarbeta
förslag till förenkling av inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen. Även om
en viss schablonisering medför nackdelar,
så tror jag inte att den behöver
möta några hinder ur rättvisesynpunkt.
Jag hoppas dock att finansministern
ser till, att denna kommitté även tar

Vid remiss av propositionen nr 233.

upp de spörsmål rörande beskattningens
rättvisa, som behandlades i den av
herr Svensson i Ljungskile och mig
väckta motionen. Det skulle nog vara
lämpligt att man i denna kommitté också
prövade tanken på ett allmänt löntagaravdrag,
delvis något annorlunda
motiverat än det som nu tycks vara
på tal.

Finansminstern framkastar i anslutning
till kommitténs arbete -— möjligen
direkt stödd på dennas preliminära
resultat — den möjligheten, att smärre
kapitalinkomster skulle kunna fritagas
från beskattning för att därigenom
källskatten i många fall skulle kunna
bli definitiv. På vårt håll har vi länge
efterlyst skattelättnader för spararna,
och kan ett dylikt förslag innebära sådana
lättnader är det ytterligare ett
skäl för oss att med positivt intresse
pröva detta uppslag.

Det är emellertid så, åt den som investerar
ett litet kapital i sin egen utbildning
för ett yrke av den art, som
samhället är i stort behov av, lärare,
läkare, tekniker, socialarbetare etc., för
närvarande får betala skatt till och med
för de bruttobelopp, som inflyter, när
vederbörande börjar arbeta, och som i
verkligheten till en del är amortering
av utbildningskostnaden. Investerar man
pengar i maskiner, får man göra avdrag
för maskinernas förslitning, men
investerar man pengar i sin utbildning
får man inte draga av amorteringen på
utbildningskostnaden. Detta är enligt
min mening en skriande orättvisa, som
i väsentlig mån skulle kunna avhjälpas
genom en viss schablonmässig behandling.
Det är en orättvisa, som särskilt
hårt drabbar ungdomar från mindre
bemedlade hem. Får vi, herr finansminister,
äntligen ett reformförslag från
regeringen på denna punkt? Det gäller
ju en angelägenhet, för vilken riksdagen
vid flera tillfällen uttryckt ett livligt
intresse.

Jag tänker inte närmare beröra flera
skatteproblem, eftersom det blir till -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

fälle att återkomma till dem i januari,
men jag vill framhålla angelägenheten
av att finansministern nästa år snarast
möjligt redovisar utförligare beräkningar
än i våras beträffande frågan
om hur de nya reglerna för beskattning
av egnahem, villor och andra bostadsfastigheter
verkar. Mig förefaller
det klart, att dessa regler icke utformats
på ett sådant sätt, att finansministern
kan sägas ha uppfyllt sitt löfte från
i fjol om att denna grupp av sparare
skulle få en gynnsam behandling.

Vad bilskatterna beträffar nöjer jag
mig med att upprepa vad vi inom folkpartiet
ständigt framhåller, nämligen att
staten bör hålla sina löften till motorismens
utövare.

En indirekt skatt, som kan och bör
sänkas, är margarinaccisen. Denna fördyrar
margarinet med ett varierande
belopp, för närvarande omkring en
krona 50 öre, per kilo. Folkpartiet har
vid flera tillfällen krävt en sänkning
av denna accis men icke ens våra blysamma
förslag har accepterats av regeringspartierna
och högern. Högern
är ju som bekant i jordbrukspolitiska
sammanhang närmast att räkna till regeringspartierna,
även om den i vissa
fall till och med överbjuder bondeförbundet
med förslag rörande livsmedelspriserna.
Folkpartiet tycks på detta område
vara det enda oppositionspartiet.

Livsmedelsprisernas storlek är viktig
ur många synpunkter. För Sveriges
konkurrensförmåga i utlandet, icke
minst för industriproduktionens del,
är det allvarligt, om priserna fortsätter
att stiga. Svenska arbetare och tjänstemän
är intresserade av vilken reallön
de får — vad de kan köpa för sina
pengar. Men det är i denna sak inte bara
fråga om kronor och ören. I vida kretsar
inom industri, handel och hantverk
har man en känsla av att staten delvis
bereder jordbruksnäringen en undantagsställning,
som inte är motiverad av
önskan om en likvärdig standard. Jag
har redan tidigare vidrört frågan om

tullpolitiken och påpekat, att staten
därvidlag mäter med olika mått. Varför
skall det, herr handelsminster, vara
självklart, att man, om ett importförbud
på en jordbruksprodukt upphäves,
inom en mycket kort tid, kanske omedelbart,
inför en hög tull eller importavgift,
medan det icke är tal om något
sådant i fråga om industriprodukter?
Kan handelsministern förklara denna
olikhet? Enligt min mening bör man
jämföra samhällets inställning till köpmän,
hantverkare och småindustriella
företagare med dess inställning till företagare
inom jordbruket med motsvarande
omsättning samt eftersträva en
såvitt möjligt rättvis behandling. Det
kommer att på många håll betraktas
som en hård kritik av regeringens jordbrukspolitik
— det kan jag inte hjälpa —
när jag upprepar, att man måste eftersträva
en rättvis behandling av företagare
med motsvarande ställning inom
olika näringsgrenar.

Man talar nu om inkomstklyftor. Dessa
var högst reella på 1930-talet, och
jag understödde då så långt jag kunde
samhällets ansträngningar att få bort
dem. Men vad vet man egentligen nu
om vilka realiteter som ligger bakom
de statistiska siffrorna rörande inkomster
m. in.? Låt mig göra ett förslag! Låt
göra en sociologisk undersökning röranlevnadsförliållandena
bland ett antal
människor inom olika näringsgrenar,
som haft ungefär samma genomsnittsinkomst
under ett visst antal år, t. ex.
bland dem inom jordbruk, handel, industri
och hantverk, som haft en genomsnittlig
taxerad inkomst av 10 000
kronor om året. Det skall vara en
grundlig, konkret och realistisk undersökning,
avseende deras bostäder, huruvida
de har bilar, hur deras sparkapital
utvecklats de sista fem till tio
åren etc. Låt oss här få en mera konkret
och rättvisande bild av olikheterna
i svenska folkets levnadsförhållanden!
Jag tror att det vore en välbehövlig

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

komplettering till den kunskap som
de nakna statistiska siffrorna ger.

Medan jag är inne på jordbruksfrågor
skall jag be att få endast kort beröra
ytterligare en sak — herr Svensson i
Ljungskile kommer senare att med sin
stora sakkunskap ta upp en del andra
jordbruksspörsmål. Jag vill fråga jordbruksminister
Norup, varför Sverige
har gått med i den internationella vetepoolen
och till och med på importörsidan.
Därigenom har vi ju, herr statsråd,
förpliktat oss att vid tillfällen av
överflöd på vete på världsmarknaden
med låga priser köpa en viss mängd
vete från utlandet, trots att vi ju, som
jag trodde, har ganska stora lager och
väsentliga svårigheter att få dem avsatta.
Det är klart att läget kan svänga,
och jag skall inte föregripa jordbruksministerns
svar, men jag vill påpeka
att Storbritannien inte fann skäl att gå
in i poolen för närvarande. Hade inte
en svensk avvaktande hållning varit
lika klok? Eller om man ville gå med
— det kan finnas skäl för det — hade
det inte i dagens situation varit mera
naturligt att Sverige ställt sig på exportsidan
och därigenom fått garanti
för att vid mycket låga vetepriser slippa
importera vete och i stället kunna
avsätta en del i utlandet? Avsikten kan
väl aldrig ha varit att jordbruksministern
efter sina inte helt framgångsrika
försök att stabilisera fläskpriserna i
Sverige nu skall ägna sig åt att stabilisera
världsmarknadens vetepris genom
att Sverige skall köpa när det blir överflöd
på vete. Jag hoppas jordbruksministern
efter sin, jag höll på att säga
världsomsegling nyligen ändå bibehåller
ett svenskt perspektiv på jordbruksfrågorna.

Jag tänker inte här närmare diskutera
frågan om byggnadsregleringens
avveckling, där vår ståndpunkt ju är
känd, men jag skulle vilja göra en enda
liten reflexion till socialminister Strängs
uttalande häromdagen om bostadsbyggandet.
Herr Sträng säger att vi inte

Vid remiss av propositionen nr 233.

har råd att bygga mer än 50 000 lägenheter,
och det verkar som om han menade
att det skulle gälla för lång tid
framåt. Vi byggde visserligen närmast
före kriget mer än 50 000 lägenheter,
men nu efter nära 15 år har vi bara råd
att bygga 50 000. Den svenska ekonomien
har gått framåt med tre-fyra procent
om året i genomsnitt, men på ett
område tycks regeringen egendomligt
nog företräda en stagnationens filosofi.
— Finansministern ser till och med förtjust
ut över att få uppträda som stagnationens
talesman.

Men är det inte uppenbart att frågan
hur mycket vi har råd att bygga inte
bara beror på hur mycket vi investerar
på andra håll utan också på hur stort
sparandet är här i landet. Vid växande
inkomst borde sparandet utgöra en växande
andel av nationalinkomsten, om
man skall gå t. ex. efter amerikanska
siffror. Här i Sverige har sparandets
utveckling trots den väsentliga höjningen
av den reala nationalinkomsten varit
otillfredsställande. Om regeringen ville
föra en mera sparvänlig politik så att
utrymmet för investeringar i längden
ökades, skulle även bostadsbyggandet
kunna expandera och expandera väsentligt.

Regeringen har mer än någon företrädare
gjort sig beroende av det sparande
som kommer från bolagen. Det
enskilda sparandet — utom det som
sker inom försäkringsrörelsen — är relativt
litet, och det offentliga sparandet
är väl för närvarande intet alls, vilket
jag inte kritiserar utan endast konstaterar.
Felet är att den enskilda sparverksamheten
här i landet utvecklats
på ett otillfredsställande sätt.

Både finansministern och statsministern
har funnit anledning att uppträda
på ett i sanning förbluffande sätt mot
detta tal. Jag skall be att få citera TTreferatet
av ett anförande som finansministern
höll i somras: »År det sant
att svenska folkets sparande är lågt?
När vi här i landet varje år investerar

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

inemot en tredjedel av alla våra inkomster
och gör detta utan att överskrida
våra reala resurser, betyder det att vi i
genomsnitt sparar bortemot en tredjedel
av våra inkomster.» Litet längre
fram säger han: »Med hänsyn till det
svenska sparandets nuvarande höga
nivå är det emellertid att inge falska
förhoppningar när man söker intala
folk att det finns utrymme för ett så
väsentligt mycket större sparande än
det nuvarande, att knappheten på kapitalmarknaden
härigenom skulle försvinna.
»

Statsminister Erlander har gjort ett
liknande uttalande. Enligt TT-referatet
hänvisar han också till en sparvolym
av samma omfattning.

Man ger alltså det svenska folket det
intrycket, att vi sparar bortemot tredjedelen
av våra inkomster. Ingen människa
som hör detta kan underlåta att
draga den slutsatsen, att vi är fantastiskt
sparsamma och att allt tal från
oppositionens sida om en sparfientlig
politik bara är löst prat. Detta är det
intryck som regeringens mest framträdande
ledamöter vill ge svenska folket.

En tidning hade ett litet längre referat
av statsministerns anförande som
inte spritts genom TT men som väl
lästs av trogna i det område där han
talade. Enligt detta påpekade statsministern
— vilket ju finansministern vet
lika bra — att detta som uppgår till
nära en tredjedel av inkomsten inte är
netto. Det är ej vad svenska folket menar
med sparande. Statsministern var
nog försiktig att säga, att detta ju innefattar
alla pengar som går till reparationer
och nyanskaffningar för att
ersätta förslitning o. d. Ja, det är just
det. Denna siffra är en bruttosiffra,
som innefattar sådant som svenska folket
icke räknar in i sin inkomst och
icke räknar in i sitt sparande, och det
är därför som talet om att vi sparar en
tredjedel är komplett vilseledande.

Kan man verkligen inte finna något
bättre argument mot oppositionens kri -

tik än att komma med sådana oriktiga
uppgifter — ty oriktig är en uppgift
när den ger ett alltigenom felaktigt intryck?
Intet svenskt företag, som gör
avskrivningar för att ersätta en försliten
maskin med en ny, säger: O, vad vi
har sparat mycket det här året. Om
företagets vinst- och förlusträkning visar
plus minus noll säger man inte: Vi
har sparat väldigt mycket, ty vi köpte
en maskin för att ersätta den förslitna.
Ingen svensk medborgare, som tänker
över dessa ting, säger att detta företag
har sparat en massa pengar, ty man har
köpt en maskin för att ersätta den förslitna.

Vill man ge svenska folket ett riktigt
intryck av vad som sker när man talar
om sparande, får man säga att det är
vad som ligger utöver ett vidmakthållande
av vår produktionsapparat, våra
bostäder och allt sådant. Då ligger sparandet
här i landet säkerligen under
hälften av vad regeringsledamöterna
antydde, troligen närmare tredjedelen.
Då försvinner helt och hållet det intryck
som finansministern lyckades ge,
att oppositionens kritik beträffande sparandet
är alltigenom ogrundad.

Nu skall inte regeringen här komma
och säga, att i det och det landet, som
genomkämpat ett långt krig och kanske
varit ockuperat, är det inte bättre än
hos oss. Det är verkligen inte något försvar
som gäller för Sverige, som undgick
både krig och ockupation.

Jag tror för min del att det är ett av
de allvarliga misstag regeringen gör, att
den inte mer konsekvent inriktar sig
på att föra en sparvänlig politik. När
den tidpunkten kommer då en svagare
utlandskonjunktur för den svenska exporten
väsentligt reducerar sparandet
inom företagen, då kommer regeringen
om inte förr att få tillfälle att ångra
vad den här har underlåtit. Det är nämligen
icke ett fel som kan avhjälpas
snabbt; det är fråga om en politik som
verkar långsamt men på ett väsentligt
sätt.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

Herr talman! Jag skall inte här närmare
gå in på spörsmålet om den inflation
vi haft under senare år och som
berördes vid vårens debatter. Jag skall
bara helt kort upprepa, att jag från regeringens
sida efterlyser förslag och åtgärder,
som skulle skapa en viss trygghet
för att vi inte på nytt kommer in
i en inflation av den typ vi haft under
senare år och som ju i Sverige var mycket
svårartad.

Jag kan inte underlåta att understryka
— jag tror jag har framhållit
det en gång tidigare — att det vore
ytterst värdefullt om vi kunde få en belysning
från regeringens sida av hur
förmögenhets- och inkomstfördelningen
realiter har utvecklats i Sverige under
senare år. Yad har Korea-inflationen
betytt i reell sänkning av inkomster och
förmögenhet för vissa folkgrupper? Regeringen
talar så ofta om dem som fått
kompensation, men jag skulle önska att
man för en gångs skull riktade strålkastaren
mot de grupper, som inte fått
kompensation, och lade fram en ärlig
redogörelse för hur stora de grupperna
är och hur stor förlust inflationen medfört
för dem. Låt oss inte släta över och
säga att det där har varit och har inte
något intresse längre. Det har stort intresse
när det gäller att hos svenska folket
vinna gehör för en politik, som
verkligen försvarar penningvärdet.

För övrigt skall jag i dag beträffande
räntepolitiken bara hänvisa till att utvecklingen
under de senaste månaderna
bekräftat den tes, som jag framförde
i våras, att en rörlig räntepolitik absolut
inte betyder en högräntepolitik. När
man har haft en kort period av relativt
höga räntor — inte mycket höga men
relativt — inträffar i regel mycket
snabbt en tendens till räntesänkning.
Under de senaste månaderna har denna
tendens till räntesänkning fortsatt. Det
är alltså ett mycket ovederhäftigt tal i
vår ekonomiska debatt, att den rörliga
räntans politik skulle vara densamma
som en högräntepolitik.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Till de saker, som livligt diskuterats
de senaste månaderna, hör reglerna för
den s. k. frivilliga bostadsanvisningen.
Dessa regler tycks ha vållat en hel del
missförstånd. Det tycks vara så, att
dessa stränga offentliggjorda regler inte
gäller för alla nyproducerade lägenheter
utan endast för dem, som inte uthyres
av de kommunala bostadsförmedlingarna.
Dessa förmedlingar trodde,
verkar det — liksom den av staten utsedde
ordföranden i den nämnd, som
närmast har hand om saken, herr
Woxén — någonting annat, och de har
åtminstone till en tid satt sig åtskilligt
på tvären när det gällt tillämpningen
av vad man ansåg vara förelagda regler.
Regeringen tycks ha låtit hela sommaren
gå utan att klara ut för berörda
parter och för allmänheten hur det förhåller
sig, och än i dag förefaller det
svårt att säga vad som i verkligheten
är avsikten.

Enligt min mening är det egendomligt
att regeringen inte här sökt skapa
klarhet. För övrigt nöjer jag mig med
den reflexionen, att om man följt den
från vårt håll i våras förordade mjukare
linjen, skulle dessa svårigheter inte
behövt uppkomma. Jag fasthåller vid
att det var oklokt med så snäva regler
som att ensamstående inte kan få hyra
enrummare och familjer utan barn inte
tvårummare, när inte alldeles särskilda
skäl förekommer. Å andra sidan är det
klart att barnfamiljernas behov måste
beaktas.

Socialminister Sträng och jag hade
en diskussion för kanske ett år sedan
om arbetskraftsutredningen. Den skall
bilda sig en uppfattning om hur stor
del av landets arbetskraftsresurser som
under olika förutsättningar kan beräknas
tas i anspråk under de närmaste
åren på skilda områden av den offentliga
verksamheten. Detta arbete skall
bedrivas skyndsamt. Det är mycket viktigt,
att man här får en överblick över
resurserna. Det har betydelse bland annat
för den statliga skolpolitiken och

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

utbildningspolitiken. Det föreligger förslag
bland annat från studentorganisationerna
om ett prognosinstitut, varigenom
man lättare skulle kunna ta ställning
vid valet av olika utbildningslinjer.

Jag trodde att enighet rådde på denna
punkt om att saken var viktig och brådskande.
När jag påtalade vad jag ansåg
vara motsatsen, ett visst sölande,
svarade herr Sträng mycket snävt, att
det var visst inte tal om något sölande.
Kommittén tillsattes 1949, och ännu är
den inte färdig. Kanske kan den t. o. in.
fira femårsjubileum, innan den kommer
med sin rapport. Kanske blir det
så att först därefter kan man påbörja
utredningen rörande ett prognosinstitut.

Är socialminister Sträng villig att nu
göra sitt inflytande gällande, så att det
blir ett snabbt och effektivt arbete på
detta område? Här föreligger nämligen
ett område, där samhället för att handla
rationellt både i sin skolpolitik och på
andra punkter behöver bättre kunskaper.
Det förvånar mig att man inom ett
parti, som säger sig ivra för en planmässig
hushållning, har så litet intresse
för att skaffa fram det material
som är en nödvändig förutsättning för
ett planmässigt handlande.

Det har diskuterats åtskilligt under
de gångna månaderna om kostnaderna
för det svenska försvaret, frågan om
den utgiftsram på 2 000 miljoner kronor
exklusive pensionskostnader och en
del andra ting som syntes framlagd i
våras. Låt mig göra, herr talman, bara
en kort reflexion till detta spörsmål.

Det är inte länge sedan hans excellens
statsministern gjorde ett uttalande —
det är några år sedan — att det svenska
försvaret då skulle avpassas inom en
ram på 800 miljoner kronor. Han gjorde
utkastet utan någon kontakt med oppositionspartierna
först, men genomförde
sedan en liten uppmjukning — om det
berodde på uttalanden från oppositionen
eller på annat vet jag inte — men
kvar stod siffran 800 miljoner och spö -

kade. I belysning av den senare utveck*
lingen av försvarsutgifterna här i lan*
det framstår nog detta statsministerns
uttalande till statsrådsprotokollet, med
undanskjutande av försvarsministern
för att betona dess tyngd, som kanske
enastående i svensk politik i vår tid.

Nu har vi kommit till en försvarsbudget
på 2 000 miljoner! Försvarsminister
Nilsson fick i våras och i vintras
beröm för att han lade korten på bordet.
Svenska folket fick fakta, fick se
verkligheten i ögonen, vad vårt försvar
faktiskt kostar, tror jag att statsrådet
Nilsson själv sade. Han gav alltså
riksdagen och svenska folket intrycket,
att det gällde en avvägning inom ramen
2 000 miljoner kronor. Därför tillåter
jag mig nu att fråga försvarsministern:
kan vi lita på att den då gjorda framställningen
var riktig och rättvisande,
att upplysningarna avspeglade det faktiska
läget? Frågan borde naturligtvis
vara överflödig, men i belysning av de
överraskningar, som vi haft på detta
område under senare år, måste jag nog
i alla fall framställa den utan att därigenom
vilja göra något försvarspolitiskt
uttalande. Jag vill betrakta frågan som
ett spörsmål om försvarsministerns presenterande
av försvarsmaterialet för
riksdagen och svenska folket. Det kan
ju inte råda mer än en mening om att
det är inte blott önskvärt utan nödvändigt,
att riksdagen får ett riktigt intryck
av vad de beslut innebär som
fattas.

Vad försvarsspörsmålet beträffar vill
jag endast göra en kort hänvisning till
den viktiga frågan om svenska förbindelser
västerut via Trondheim eller på
annat sätt över norskt territorium. Saken
har diskuterats flera gånger offentligt.
Den har även diskuterats åtskilliga
gånger vid partiledardiskussionerna.
Senast tog jag upp den med regeringen
i maj månad, och jag kan väl säga utan
att synda mot diskretionsregeln, att regeringen
visade sig intresserad. Å andra
sidan har man från norsk sida antytt,

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

att det svenska intresset är ganska svagt,
och ännu har vi inte sett något vidare
resultat. Att jag tar upp den här saken
beror på att regeringspressen visade
sig så egendomligt avvisande, när herr
Hjalmarson berörde detta spörsmål i
höstas. Kanske finns det en viss skillnad
i attityder mellan regeringen och
regeringspressen. Det vore i så fall värdefullt
att få detta belyst. För min del
har jag den uppfattningen, att det borde
vara möjligt — jag framhöll det redan
i våras — att skapa förutsättningar åtminstone
för ett visst minimiprograms
påbörjande utan att det behövde förutsättas
några mera ingående avtal med
de norska myndigheterna. Man kunde
göra detta i avvaktan på en uppgörelse
av mera definitiv art.

Till sist, herr talman: en central fråga
för svensk politik under de närmaste
tio månaderna är, hur vi skall få en
demokratisk, tillfredsställande valordning
till landsting, kommunala fullmäktigeinstanser
och riksdagens första kammare.
Det är klart att en mera definitiv
lösning kräver också, att spörsmålet om
val till andra kammaren blir definitivt
ordnat. Jag går i dag helt och hållet
förbi sådana frågor som enkammarsystem
och den beslutande folkomröstningen.
Jag nöjer mig med en reflexion
i fråga om landstingsvalen och valen
till första kammaren och vill då först
beklaga, att regeringen varit så senfärdig,
att riksdagen inte lär kunna vänta
något förslag om en provisorisk lösning
denna höst.

Utgångsläget för frågans behandling
är följande. Statsministern har flera
gånger uttalat, att han önskar en rättvis
mandatfördelning mellan partierna, men
han vill inte uppmuntra till partisplittring
genom att göra det för lätt för
småpartierna. Det är att märka att
socialdemokraterna i första kammaren
har åtta mandat mer än som motsvarar
deras andel av väljarna i de församlingar,
som utse förstakammarledamöterna.
Det är på denna överrepresenta -

Vid remiss av propositionen nr 233.

tion av åtta mandat den socialdemokratiska
maktpositionen i rätt hög grad
vilar. Jag drager den slutsatsen, att intet
system, som skulle öka den socialdemokratiska
överrepresentationen, står i
överensstämmelse med statsministerns
förklaring, utan att man tvärtom måste
vänta från statsministerns sida ett försök
att åstadkomma en valordning, som
skapar åtminstone någon minskning av
orättvisorna i mandatfördelningen, i
varje fall de partier emellan, som statsministern
inte kan beteckna såsom
splittrande småpartier, och statsministern
vill väl inte beteckna bondeförbundet
som ett sådant där splittrande
småparti. Jag fäster så stor vikt vid
denna fråga, att jag måste ställa ett mycket
formellt spörsmål till hans excellens
statsministern, nämligen om han är villig
att ge kammaren en försäkran, att
han, när frågan om valordningen till
landsting och första kammaren skall
behandlas, vill honorera sitt upprepade
löfte och verka för en ordning i överensstämmelse
därmed.

Statsrådet Hedlund, bondeförbundets
ordförande, bar, när frågan om andrakammarvalet
diskuterats, ständigt framhållit,
att den nya valordningen inte
skulle öka orättvisorna, låt vara att den
kanske inte skulle minska dem, men den
hade andra fördelar. Jag hoppas därför,
att bondeförbundet kommer att
stödja kravet på att ökning av orättvisorna
i mandatfördelningen under
inga omständigheter får förekomma,
utan att man tvärtom bör eftersträva
en minskning av orättvisorna. Det må
vara, att man kan begära en viss storlek
på de åsiktsgrupper, som önska bli
representerade i riksdagen, men talet
om att demokratien stärkes genom att
regeringspartierna genomför en ordning,
som överrepresenterar dem själva
i förhållande till andra väsentliga politiska
riktningar är oriktigt. Om man
skulle göra detta vore det i sanning utmanande.
Det hoppas jag inte skall ske.
Regeringspartiernas intresse för demo -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

krati och rättvisa står här på prov. Vill
man främst trygga egna maktpositioner
eller vill man höja frågan om valordningen
upp över partipolitiska strider
genom en ordning, som främst tar sikte
på rättvisa och som därigenom stärker
den svenska demokratien?

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Blotta åsynen av vår allra nådigaste
överhet måste fröjda varje lojal och trogen
undersåte. Sällan har man väl skådat
en så belåten regering och sällan en
mera huldrik. Nåd och ynnest är med
oss alla, skänkande styrka i dagens id
och mod i mörka stunder. Faderliga råd
gives oss med varm hand och muntrande
tal — särskilt muntrande tal. Statsministern
är belåten med konjunkturerna.
Dessa besvärliga och motspänstiga problembarn
har äntligen insett vad klockan
är slagen och börjat uppföra sig
som folk. Statsministern är belåten med
priserna. Till och med i Sverige har
dessa slutat att stiga, och någon ny
engångsinflation behöver man inte frukta
—- inte ännu. Statsministern är belåten
med utgången i alla val som föranstaltats
sedan vi använde 1,4 sist.
Därtill kommer så att de klåfingriga
kommunisterna i Stockholm passade på
och socialiserade socialdemokraternas
partibeteckning i förstakammarvalet.
Därmed åstadkoms att de bestulna blev
förmögnare på kuppen. Tillfället gjorde
tjuven. Nu undrar man bara vem
som gjorde tillfället. Mehr behöver man
inte direkt peka på i denna fråga —
inte just nu, men kanske statsministern
har något att tillägga.

Sist men inte minst. Regeringschefen
gläder sig åt att ha ett stödparti och
åt att inte behöva något. Och bondeförbundet
gläder sig åt att det varken är
eller kommer att bli något stödparti -—
inte ens till socialdemokraterna, säger
herr Hedlund.

Det tillkommer inte mig, herr talman,
att granska den psykologiska bakgrunden
till regeringens belåtenhet. År vår

överhet tillfredsställd med en prisutveckling
som kapslat in engångsinflationen,
så säger detta mera om regeringen
än om prisutvecklingen. Och har man
en statskontrollerad och statsdirigerad
kreditmarknad som ideal och tror man
sig kunna ersätta ett kroniskt otillräckligt
frivilligt sparande med provisoriska
— mycket provisoriska —• åtgärder
i syfte att ge företräde åt regeringens
upplåning, så är allt väl beställt i detta
land. Och lyckas verkligen finansministern
övertyga exempelvis en sådan
man som herr Norup om att det kan
vara riktigt att låta statens utgifter växa
så att ständigt nya betalningsförelägganden
måste presenteras skattebetalarna,
då beundrar jag hans övertalningsförmåga
men därför inte hans politik.

Hela världen har kommit in i en lugnare
ekonomisk andning. Ingen har
den minsta aning om hur länge detta
tillstånd i världen kommer att räcka.
Inte minst därför är det alldeles avgörande
att varje minut av den nådatid
vi får blir effektivt utnyttjad. Det gäller
att skapa största möjliga motståndskraft
i vår inre ekonomi. Vi måste kunna
hävda vårt välstånd och människornas
säkerhet även i ett mera påfrestande
läge. Den ekonomiska politikens uppgift
måste ju vara att söka förekomma,
inte att förekommas. Dess förmåga till
direkt påverkan är långt mindre än
man hittills trott. I den mån den kan
öka människornas och organisationernas
intresse av och förmåga till hushållning
på något längre sikt betyder
de någonting. Varje extraordinärt ingrepp,
varje reglering eller ransonering,
som inte är betingade av »krig eller
krigsfara» är i och för sig ett tecken
på att den ekonomiska politiken misslyckats
med sin väsentliga uppgift att
förekomma plötsliga krissituationer. Mot
denna bakgrund framstår det för mig
som uppenbart, att regeringen Icke effektivt
utnyttjar den relativa stiltje som
råder i världen sedan något år tillbaka.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

Vad är det som har skett? Jo, genom
att pålägga investeringsavgift, upphäva
den fria avskrivningsrätten, köra vidare
med byggnadsregleringen, införa
kreditransonering osv., har man otvivelaktigt
i en mängd fall — ehuru
ojämnt och med många besynnerliga
biverkningar —■ lyckats med att hindra
rationaliseringar och moderniseringar
i produktionen, i bostadsväsendet och
inom näringslivet över huvud.

Självfallet har konjunkturdämpningen
verkat i samma riktning på sistone.
Nu ligger det helt enkelt i sakens natur,
att alla dessa statliga åtgärder särskilt
hårt måste drabba två kategorier
av människor: sådana som driver små
företag, i synnerhet om de startat nyligen,
och sådana som vill sätta i gång
nya företag.

Samtidigt har regeringen genom att
vidmakthålla ett orimligt skattetryck
och genom olika slags direkta ingrepp
motverkat det enskilda sparandet. Vad
har följden blivit? Jo, tydligen även enligt
regeringens uppfattning både en
snedbelastning och en överbelastning
av våra resurser, som fått utgöra motivet
för nya regleringsåtgärder, t. ex. den
olycksaliga bostadsransonering, som
riksdagsmajoriteten drev igenom i
våras.

I verkligheten vet vi ju fruktansvärt
litet om konjunkturutvecklingen. Vad vi
däremot vet är, att vi ännu inte kommit
till rätta med problemet om våra
för höga kostnader. Regeringen bagatelliserar
saken. I stället borde vi samla
oss till en kraftansträngning för att
komma ur det nuvarande läget. Detta
borde vara en huvuduppgift för den
ekonomiska politiken, detta oavsett om
man tror på risken av konjunkturavmattning
eller ej.

Å andra sidan har statsmakterna genom
sin lånepolitik varit med om att
åstadkomma en så stor flytande reserv
av omedelbart användbara miljoner, att
kommer det en ny Koreakris någonstans
i världen, då riskerar vi också

Vid remiss av propositionen nr 233.

en ny engångsinflation. Det allvarligaste
från denna synpunkt sett är givetvis,
att den ökade statliga upplåningen tydligen
inte alls finansieras genom ökat
personligt sparande.

Ytterligare ett drag i den aktuella
ekonomiska bilden är de stigande anspråken
på näringslivet, som uppenbarligen
både det allmänna och de enskilda
ställer redan nu, trots att produktionsökningen
har upphört inom
den industriella sektorn.

Allt detta leder mig till följande slutsatser:
Vi måste ge de företag som finns
och dem som vill starta nya företag
en ökad chans att använda de bästa
maskiner och den bästa utrustning
som finns att få. Vi måste bygga bostäder
åt de bostadslösa, och vi måste
ge både små och stora företag möjlighet
att konkurrera fram säker sysselsättning
och goda villkor för sina anställda.
Det borde därför exempelvis
icke råda någon tvekan om att den
fria avskrivningsrätten omedelbart bör
återställas. Det är sannolikt att denna
målsättning icke kan förverkligas utan
att den egentliga offentliga anläggningsverksamheten
under närmast överskådliga
tid får hållas tillbaka. I så fall bör
vi ta den konsekvensen.

Vidare räcker det inte längre med att
regeringens officiella språkrör gör löpsedlar
med påståendet, att vår valutareserv
är den största sedan 1946. Man
måste ju göra reserven tillräcklig inte
bara för Morgon-Tidningen utan också
för svenskt arbetsliv. I dag har vi pengar
för tre månaders import, det är allt!
I botten av den ekonomiska politiken
måste ligga en kraftig stimulans av det
individuella sparandet. Detta är även
på litet längre sikt den centrala frågan.
Ingenting har förorsakat så allvarliga
skador i hela vår ekonomi som regeringens
underlåtenhet att gripa sig an
frågan att få till stånd ett tillräckligt
sparvänligt klimat i vår gemensamma
hushållning.

På ett, herr talman, märkvärdigt litet

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

observerat sätt har det svenska jordbruket
visat vad en rationalisering kan
ge både konsumenterna och näringsidkarna.
I all tysthet har driften i
huvuddelen av våra mer än 300 000
jordbruksföretag revolutionerats. Jag
har för min del aldrig trott på talet
om »efterblivenheten» på landsbygden.
I dag kan ingen vettig människa påstå,
att jordbrukets arbete skulle vara
mindre rationellt än industriens. Tvärtom!
Svenskt jordbruk är i detta nu en
högrationaliserad och högeffektiv näring.

Det finns mig veterligt intet land
på jorden, där det inte inom den ekonomiska
politikens ram drivs en speciell
jordbrukspolitik, som utgår från
denna produktionsgrens särskilda förhållanden.
I vårt land har jordbrukspolitiken
fått formen av ett slags årliga
kollektivavtal, byggda på jordbrukskalkylens
grund. Det finns goda
skäl att diskutera denna kalkyl, men
skall en sådan diskussion ha någon
mening, måste man vara beredd att
prestera ett alternativ. Att bara visa
dåligt humör eller att rycka lös en
detalj och förstora den till orimlighet,
löser inte några problem — inga andra
än den måste ha, som både vill åka med
i hölasset och springa vid sidan av det.

Herr Ohlin framhöll nyss, att folkpartiet
var det enda oppositionspartiet,
när det gällde jordbrukspolitiken. Det
är mycket möjligt, att herr Ohlin har
rätt härutinnan. Högerpartiet är icke
något oppositionsparti vad gäller den
allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken.
Vi står alltjämt fast vid de
grundlinjer, som uppdrogs 1947 i full
enighet mellan de demokratiska partierna
och vilkas huvudsyfte var att
skapa likställighet mellan dem som arbetar
inom jordbruket och dem som
arbetar i andra näringsgrenar.

Vi i högerpartiet har också sagt ett
klart ja till nu gällande kollektivavtal
mellan jordbrukare och livsmedelskonsumenter,
och detta ja står vi för även

i städer och tätorter. För oss står det
klart, att man bäst gagnar det hela -—•
och då även konsumenterna —• genom
en jordbrukspolitik som ger näringen
bärkraft, dess många tusen företag möjlighet
att sätta undan reserver och utövarna
med deras anställda en grundad
förhoppning att inom överskådlig framtid
nå likställdhet med andra arbetande
människor. Därigenom ger man förbrukarna
av livsmedel säkerhet mot
svält även vid avspärrning och utsikter
att undan för undan få del av stigande
rationaliseringsvinster. Vi tror inte
att man i verkligheten gagnar någon
konsument genom att föra ett primitivt
tal om patroner och storgodsägare, som
tjänar hundratusentals kronor. Vi har
nära 330 000 företagare i jordbruket.
Av dem hade 74 inkomster på mer än
100 000 kronor det senaste år, för vilket
statistik föreligger.

Jordbruket har exportproblem i dag.
Det är min förvissning att dessa skall
kunna lösas och lösas i gott samförstånd
med industrien. Vårt näringsliv
har allt att vinna och ingenting att förlora
på att gå sida vid sida ut på marknaden.
Jag tror mig veta, att man både
inom jordbruk och industri ser saken
på det viset och att man i klok samarbetsvilja
inte har mycket till övers
för det rostiga kvottänkande, som hör
till en gången tid. Låt oss inte heller
glömma, att svenskt jordbruk också är
en importerande näring. Låt oss vidare
tänka igenom hur vi måste justera vår
inre jordbrukspolitik efter de delvis
nya förutsättningar som nu gäller, så
att den passar en näring, som måste
ha kontakt med världsmarknaden, utan
att vi släpper det väsentliga i 1947 års
uppgörelse att jordbrukets utövare och
anställda skulle bli likaberättigade till
inkomst i förhållande till andra näringsgrenar.

Herr talman! Huckleberry Finn trodde
inte riktigt på alla de elefanter, lastade
med guld och ädla stenar, alla de
karavaner med slavar och vackra sia -

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

vinnor, som Tom Sawyer ville anfalla
på stigarna utefter Mississippi. Han
kunde bara se söndagsskoleklasser och
dammiga farmare. Då sade Tom Sawyer:
»Är du alldeles förryckt? Ska du
göra annorlunda än där står i böckerna
och förstöra alltihop?»

Regeringen tror på skatter, på regleringar
och på sin nationalbudget. Med
dessa utgångspunkter framträder den i
trygg förvissning om sin rätt att dirigera
allt och alla, särskilt alla, och den
som inte delar dess övertro, är förryckt
och behandlas som sådan -— för
all del med all den humanitet man numera
visar folk som är »»annorlunda».
Praktiskt får detta uttryck i en medlidsam
förvåning över varje förslag som
syftar till att låta människorna sköta
någonting själva. Det är myndigheterna
som skall sköta saker och ting; sådan
är lagen, och de som icke haver
lagen får skylla sig själva.

Kungl. bostadsstyrelsen har på skattebetalarnas
bekostnad utgivit en reklambroschyr
för den socialdemokratiska
bostadspolitiken. Förutom av en
felaktig tabell karakteriseras denna
skrift av en varm belåtenhet med den
politik som förs. Av tjugosju sidor
ägnas emellertid nästa tre åt »nya
uppgifter för bostadsbyggandet». Som
den näst främsta av dessa anges att
hindra — som det ordagrant heter —
ett »oklokt utnyttjande av bostaden».
Nu skall man alltså slå sig ner med
hustru och barn för att i lugn och ro
få lära sig hur man på ett auktoriserat
klokt sätt skall utnyttja den bostad man
har — eller inte har, om man står i
bostadskön. Vår bostadspolitik har låst
läget vid bostadsbrist och vid hyror,
som snart ingen kan betala. Vi i högerpartiet
är övertygade om att enda vägen
till ett rimligt tillstånd på bostadsområdet
går över en omprövning från
grunden av hela bostadspolitiken.

Över huvud taget måste hela ransonerings-
och regleringspolitiken synas
i sömmarna. Vi har balans i vår eko -

Vid remiss av propositionen nr 233.

nomi, sägs det åtminstone. Är detta
en naturlig balans, bör regleringsväsendet
omedelbart kunna slopas. Är det
en konstlad balans, uppehållen med
hjälp av statsingripanden, frågar man
sig: Är det alls möjligt att nå normala
ekonomiska förhållanden med en socialdemokratisk
ekonomisk politik? Är
det möjligt så länge man har regleringar
kvar, som på en gång är tillfälliga
och ett samlat uttryck för det
centrala i en politik?

Mer än åtta år har gått sedan kriget.
Sedan något år har vi en ekonomisk
världskonjunktur, som kan kallas en
dämpad högkonjunktur. I stället för att
avveckla kristidsföreteelser permanentar
man dem och förnyar dem. Den nya
s. k. frivilliga överenskommelse med
företrädarna för hundratusentals småplacerare
på kapitalmarknaden, som
majoriteten tvungit fram, är visserligen
varken frivillig eller någon överenskommelse,
men den är en reglering
och en reglering på ett avgörande område.
Försäkringstagarna har ingalunda
fråntagits den rätt gällande lag tillförsäkrar
dem. De har bara i förväg
underrättats om att i den stund de försöker
använda sin lagliga rätt kommer
denna att berövas dem — genom särskild
lagstiftning. Socialdemokraternas
särskilda lagar är som sang i bridge.
De går över alla andra bud. Det är
egentligen detta som karakteriserar socialdemokratisk
regleringspolitik av i
dag. Visst skall vi få ha vår frihet kvar
— bara vi inte använder den.

Men, herr talman, regeringsblocket
innefattar ju även ett parti, som enligt
en högtidlig deklaration är belåtet
med den politik som förs. Ingenting har
ju, enligt herr Hedlund, genomförts
som står i strid med bondeförbundets
program, och dock förnyas regleringarna
vart år.

Får jag nu fråga bondeförbundets
ledning: Anser den att det ekonomiska
läget är sådant, att det fortfarande motiverar
priskontroll, byggnadsreglering,

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

direkta statliga ingripanden på kreditmarknaden
och andra liknande åtgärder?
Anser bondeförbundet att direkta
regleringar bör vara ett i praktiken
permanent medel för den ekonomiska
politiken? Om inte, hur ser det ekonomiska
läge ut, då restriktionerna
kan avvecklas, och kommer någon nu
levande svensk att få uppleva den
stunden?

Vidare: Under inte så få år slogs
bondeförbundet vid vår sida för lägre
skatter och ett bättre skattesystem. Nu
voterar bondeförbundet för herr Skölds
skatter. Det kommer väl förmodligen
också att votera för hans nya skatter.
Jag skall inte fråga varför. Jag vet att
enda svaret blir en ny föreläsning om
hur ansvarsmedvetet bondeförbundet
blev den natt då koalitionen kom till,
hur den gamla människan då dog och
hur en ny med vingar under statsrådsjacketten
föddes. Men låt mig bara
fråga: Har bondeförbundet fått sin utredning,
som skulle föreslå kvarlåtenskapsskattens
avskaffande, och när
kommer förslaget? Det kan väl inte
vara så att bondeförbundets hela reformnit
var uttömt i och med att partiet
medverkade till den retroaktiva
konjunkturskatt, som drabbar dubbelt
så många skattebetalare på landsbygden
som i städerna.

Torsdagen den 22 oktober suckade
finansminister Sköld. »Jag orkar inte»,
yttrade han på tal om skattesänkningar.
Därmed torde avses att inte ens herr
Sköld orkar hålla emot den utgiftsstegring,
som hans närmaste företrädare
såg som ett uttryck för en social
naturlag. Men trots detta är det —- fortfarande
enligt herr Sköld —■ i och för
sig inte en alldeles otänkbar tanke, att
vi skall växa in i kläderna och kunna
sänka skatten.

Frågan när vi skattebetalare har
blivit välvuxna nog för den socialdemokratiska
utgiftskostymen avstod herr
Sköld från att besvara. Senare har han
givit besked. »Vänta tills det blir låg -

konjunktur, då skall vi sänka skatten!»
Då behöver nämligen staten inte ha
inkomster, som täcker utgifterna. Innebörden
i detta resonemang måste väl
vara, att när svenska folket — för att
tala med Nils Ferlin — blir »magrare
om bena, tillika om armar och hals»,
då behöver utgiftskostymen inte passa.
Låtom oss alltså hoppas på dåliga tider.
Då skall allting ske. Stödda av en omtänksam
statsmakt skall företagen då
blomstra i full frihet och utan alla regleringar.
Då skall skatten sänkas och
bidragen från staten höjas.

Det blir inte små lån som då skall
åstadkommas. Först skall de extraordinära
lågkonjunktursutgifterna finansieras.
Sedan skall vi betala en kraftig ansvällning
av de statliga investeringarna
och stora statliga beställningar, och
därtill kommer skattesänkningar. Förlåt,
herr talman, att jag tvivlar. Herr
Skölds recept förutsätter bland annat
att staten inte redan under högkonjunkturen
har ansträngt sedelpressarna
för hårt, och det förutsätter framför
allt en stark valutareserv. Schweizarna,
som har femton månaders import
säkrad, skulle kunna försöka herr
Skölds modell. Men dessa kloka människor
föredrar att ha låga skatter och
säkra statsfinanser redan nu —• låga
skatter som står sig.

Låt oss först och främst bestämma
oss för att, när vi talar om skattetryck,
mena de totala skatternas tryck. Justeringar
i fördelningen mellan direkta
och indirekta skatter kan i och för sig
vara välmotiverade. Den sammanlagda
skattebördan påverkas emellertid inte
härav, och det är den som skall anpassas
efter skattebetalarnas bärkraft,
efter deras psykologiska reaktioner och
efter en mera långsiktig planering i
syfte att undan för undan skapa förbättrade
förutsättningar för stärkt
svensk konkurrenskraft och därmed
stigande realinkomster för alla i vårt
land.

Det påpekas oupphörligt att staten

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

är i ofrånkomligt behov av nya inkomster.
Däremot är det, herr talman,
numera rätt sällan som någon påminner
om att människorna är i ofrånkomligt
behov av att få behålla sina
inkomster. Man glömmer att inte bara
staten utan också skattebetalarna ständigt
har problemet att få inkomster
som räcker till. Teoretiskt låter denna
motsättning reducera sig till en fråga
om en avvägning mellan den del av
människornas inkomster som staten
skall förfoga över och den som inkomsttagarna
själva får kvar att handskas
med. Även i klart medvetande
om att det statliga förfogandet sker
för människornas räkning hävdar vi i
högerpartiet, att den statliga förfoganderätten
över folks inkomster måste
begränsas för att människornas egen
rätt till den egna inkomsten skall kunna
ökas och stärkas. Vi har också med
praktiska förslag visat hur man bör
inleda försöken att stärka och förbättra
läget för skattebetalarna.

Det gäller att ordna det så, att de
många hundra tusen smärre inkomsttagarna
också får någonting kvar sedan
absolut ofrånkomliga, mera fasta utgifter
är betalda. Det är därför som
byggnadskostnaderna måste pressas ned
och därmed den på förhand bestämda
utgift som hyran är för de flesta människor.
Skatten är emellertid på ett
alldeles särskilt sätt en utgift, som folk
inte själva rår över utan bara måste
betala. Den måste ned — den totala
skatten — därför att inkomsterna måste
bli mera personliga och förbättringar
i inkomsterna personliga förbättringar.
I själva verket rör det sig bär om det
fria konsumtionsvalet och om den
ofrånkomliga förutsättning för ett frivilligt
sparande, som heter utrymme i
den personliga inkomsten för ett personligt
sparande. För oss framstår det
som viktigare att ytterligare några
hundra tusen människor med begränsade
inkomster kan lägga undan en
slant var än att staten ökar sin behållna

Vid remiss av propositionen nr 233.

förmögenhet med så eller så många
hundra miljoner.

Därför måste skatterna ned.

De måste också ned för att skattebetalarna
i praktiken skall få se att
samhällets anspråk på dem inte bara
kan skärpas utan också mildras. Åsnan
lär vara ett tålmodigt djur som bara
fortsätter hur tungt lasset än blir. Jag
är inte säker på att den svenska skattebetalaren
är någon åsna, men jag är
säker på att vi aldrig får någon hållbar
ordning på svensk ekonomi utan skatter,
vilka människorna själva betraktar
som rimliga.

Herr Nothin talar i sin utredning
om valet mellan hård återhållsamhet
med statsutgifter och starkt stigande
utgifter. Vi väljer för vår del återhållsamheten
och vi väljer återhållsamhet
innan utgifterna är i princip bestämda.
Vi vill inte vänta på en lågkonjunktur
för att sänka skatten. Vi vill sänka skatten
för att om möjligt undvika en lågkonjunktur
och, om detta inte lyckas,
för att ge det produktiva livet ökad
förmåga att lindra dess verkningar för
människorna.

Herr talman! Begreppet nationalinkomst
har länge stått i centrum för
debatten. Skulle det inte snart vara tid
att mera koncentrera sig på de många
hundra tusen personliga inkomster, som
sammanlagt visserligen bildar nationalinkomsten
men som är högst påtagliga
och högst omedelbart avgörande för
miljoner människor? Dessa räknar inte
sina pengar i miljoner utan bara i
kronor och ören, men de måste helt
enkelt räkna rätt.

Man skall akta sig för att sätta siffermässiga
mål för strävanden som det
måste ta tid att realisera, det är jag
fullt medveten om. Trots detta skulle
jag vilja ställa upp följande målsättning: 1)

Det allmänna bör inte förfoga över
mer än en fjärdedel av den sammanlagda
inkomsten i samhället. Tre fjärde -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

delar bör stå utanför dess direkta kontroll.

2) Den totala belastningen på de enskildas
inkomster bör vid en normal
genomsnittsinkomst inte få gå upp till
mer än högst 25 procent. Minst 75 procent
bör inkomsttagarna själva få råda
över. Då räknar jag in direkta skatter,
indirekta skatter och obligatoriska avgifter.

Detta mål når vi förvisso inte på en
gång, men vi måste sträva efter det och
vi måste söka visa människorna vägar,
som så småningom kan leda till målet.
Detta förutsätter dock, herr talman, att
skattefrågan sättes i centrum, både
omedelbart och på sikt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Jag har gripit ordet så
här tidigt, därför att det har ställts ett
par direkta frågor till mig, frågor,
som har fört in diskussionen på ett
sidospår, och för att föra den tillbaka
till huvudspåret på nytt skall jag be
att omedelbart få besvara dem.

Till att börja med kunde jag inte underlåta
att göra den reflexionen när
jag nyss lyssnade till herrar Ohlin och
Hjalmarson, huruvida inte färgen börjar
tryta i pytsarna för oppositionen, eftersom
de griper till utvägen att föra den
diskussion, som pågår i stadshuset, in
i riksdagshuset, och eftersom herr
Ohlin dessutom redan nu vill diskutera
den statsverksproposition och den
fjärde huvudtitel, som skall komma i
januari nästa år.

Vad Stockholm beträffar och de förhoppningar,
som den socialdemokratiske
gruppledaren har uttalat om att
socialdemokratien tänker försöka återta
de förluster, som den har gjort i tidigare
kommunalval, är det egentligen
groteskt att höra en argumentation av
det slag, som herr Ohlin kommer med.
Tänk att vi förbehåller oss rätten att
vilja ta tillbaka vad vi en gång har förlorat!
Då säger herr Ohlin: Men vad

innebär detta? Det innebär i så fall
att berr Mehr måste stödja sig på kommunisterna
i sin framtida verksamhet.
Varför måste han det, herr Ohlin? Han
måste det kanske därför att herr Ohlin
är fast i en tvångsföreställning, nämligen
den att folkpartiet till varje pris
måste vara fastkedjat vid högern.

År det nu verkligen så, som jag vid
åtskilliga tillfällen har förmodat? Jag
tillät mig för en tid sedan antaga, att
det otvivelaktigt inom folkpartiet finnes
element med säker vänsterförankring.
Jag har trott mig finna detta i
vissa tidningsorgan och i vissa uttalanden
av enskilda folkpartister. Men i sin
strävan att ständigt få fördelaktiga kameravinklar
i kritiken av regeringen
har folkpartiet hamnat i samma härläger
som högern. Att det var så illa
beställt, som herr Ohlin nyss gav uttryck
åt, hade jag dock inte trott, att
herr Ohlin med andra ord skulle vara
en kedjefånge åt högern, ty det innebär
ju i själva verket hans uttalande.

Herr Bergvall talar ändå i stadshuset
fortfarande om att kommunalpolitiken
inte är som rikspolitiken: Varför kan
man inte i Stockholm göra som man
har gjort i andra städer? Socialdemokrater
och folkpartister kan komma
överens, säger han. Men vad har skett?
När han lade fram det sista skatteförslaget
i stadskollegiet hade folkpartiet
och högern gjort upp det hela i förväg
och ställde socialdemokraterna inför
fullbordat faktum. Här är alltså ett nytt
bevis för att det är fråga om en blockbildning,
som herr Ohlin anser måste
bestå, oavsett vad som sedan sker. Jag
måste säga, att det då är ännu mera
önskvärt än tidigare, att socialdemokratien
ökar sin styrka i kommunalrepresentalionen
i Stockholm, ty detta
kanske kan vara en utgångspunkt för
ett brytande av det block, som tydligen
med herr Ohlins goda minne faktiskt
existerar.

Vad beträffar kommunisterna, herr
Ohlin, är det socialdemokraterna som

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

slår tillbaka dem praktiskt taget överallt.
Så var det t. o. in. vid den tidpunkt
efter 1946 års val, då folkpartiets
dåvarande gruppledare i Stockholms
stadsfullmäktige, herr Yngve
Larsson, garanterade kommunisternas
demokratiska pålitlighet. Det är socialdemokraterna,
som tillfogar kommunisterna
det ena nederlaget efter det
andra. Jag skall erkänna att vi gör det
med kommunisternas hjälp på grund
av den följsamhet, som de visar sina
uppdragsgivare utanför landets gränser,
och den okloka politik, som de därför
många gånger tvingas lägga upp.
Men det är dock socialdemokratien,
som är deras besegrare.

Jag hoppas, att herr Ohlin bör vara
belåten med den deklaration som jag
avger, att vi kommer att fortsätta denna
hänsynslösa kamp mot kommunismen
även i fortsättningen.

Sedan fick jag också en fråga beträffande
försvaret. Herr Ohlin är som
en aftontidning, som kommer ut om
morgonen för att den skall vara först.
Nu skall han vara först också beträffande
försvaret och diskuterar de förslag,
som jag kommer att framlägga i
januari månad. Hur skall vi klara försvarsutgifterna?
frågar han, och säger
sedan: Har verkligen Torsten Nilsson
lagt fram den öppna redovisning, som
han har utlovat? Det vill jag säga beträffande
de 2 000 miljonerna, att vad
jag har lagt fram är materielplaner,
där man fördelar kostnaderna över ett
visst antal år framåt. Angående de rörliga
kostnaderna är man alltid osäker.
Det kan vara fråga om penningvärdet,
det kan vara fråga om årsklassernas
storlek, och vad den saken beträffar
har redan åtgärder vidtagits och utredningar
igångsatts, för att med utgångspunkt
från årsklassernas ökade storlek
kunna genomföra åtgärder till beskärningar.

Men herr Ohlin ifrågasätter min öppna
redovisning och så frågar han om

Vid remiss av propositionen nr 233.

riktigheten av de beslut som fattas i
riksdagen. Jag säger herr Ohlin, att öronen
faller som biad om hösten, när man
lyssnar till honom, ty här har statsutskottet,
med folkpartiets representanter,
granskat mina siffror och de förslag,
jag har framlagt. Jag utgår ifrån att herr
Ohlin också har företagit vissa granskningar,
och så frågar han nu efteråt:
Har vi fattat riktiga beslut? Det är typiskt
folkpartistiskt, måste jag säga.

Så några ord till herr Hjalmarson.
Han sade: Kommunisterna har stulit
socialdemokraternas partibeteckning i
Stockholm, men man frågar sig vem
som är tjuven. Tack! Vad är det som
har skett, herr Hjalmarson? Den socialdemokratiska
stadsfullmäktigegruppen i
Stockholm gick vid förstakammarvalet
fram med den partibeteckning som den
alltid tidigare har använt. Men vad är
det herr Hjalmarson och vissa folkpartitidningar
begär? Det är långt ifrån
alla folkpartitidningar som är på samma
linje som herr Hjalmarson; jag kan
hänvisa till Göteborgs-Posten och Expressen,
där man har haft full förståelse
för den socialdemokratiska ståndpunkten.
Man begär ifrån herr Hjalmarsons
meningsfränders sida att vi skulle
ändra den gamla partibeteckningen,
att vi i motsats till alla andra partier
skulle trycka våra valsedlar i lönndom
och att sedan stadsfullmäktigerepresentanterna
skulle gå omkring som mumier,
så att ingen skulle få nys om valsedelns
utseende. Och varför skulle vi
göra detta? Därför att vi skulle garantera
invalet av en högerman i första
kammaren i stället för en socialdemokrat!
Högerpartiet brukar reklamera
med herr Hjalmarsons charmfullhet
som partiledare, och personligen är jag
i viss mån påverkad av hans charm,
men att vi skulle påverkas därhän att
vi skulle se till att det kommer högermän
i riksdagen i stället för socialdemokrater,
det är ändå för mycket begärt,
herr Hjalmarson.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Försvarsministern undrade vad
det fanns för anledning att i riksdagshuset
diskutera förhållandet mellan socialdemokraterna
och kommunisterna
på det kommunalpolitiska planet. Jag
har redan besvarat den frågan: Anledningen
är den att det måste finnas en
konsekvens i den socialdemokratiska
attityden i riksdagshuset och i stadshuset.
Då försvarsministern lär vara
ordförande i arbetarkommunen borde
detta krav på konsekvens inte framstå
såsom alldeles onaturligt för honom.

Nu säger försvarsministern att socialdemokraterna
tänker återta tidigare förluster.
Ja, det förstår jag mycket väl,
men om man återtar tidigare förluster
kommer ju detta ändå inte att ge socialdemokraterna
någon majoritet i stadsfullmäktige.
Man blir alltså fortfarande,
även om man nu mot förmodan skulle
få denna framgång, beroende av uppgörelser
antingen med kommunisterna
— sådana uppgörelser som man har
gjort under många år — eller med högern
och folkpartiet.

Under tiden sedan 1950 har man från
folkpartiets sida vid upprepade tillfällen
inbjudit socialdemokraterna till någon
form av samverkan med folkpartiet
och högern, men detta har inte accepterats.
Det skulle glädja mig om man
nu skulle få tolka försvarsministern så,
att han här ville säga ifrån — han var
mycket otydlig — att man inte under
några förhållanden tänker återvända
till Höglundspolitiken, utan kommer att
inrikta sig på att söka uppgörelser med
de andra demokratiska partierna. Erfarenheten
har visat, att socialdemokraterna
många gånger ute i landet kommer
överens med högern och ibland
med folkpartiet. Skulle herr statsrådet
nu vilja säga att detta är en deklaration
på vilken vi kan lita, att man kommer
att söka uppgörelser med de demokratiska
partierna och inte under några
omständigheter med kommunisterna, är
detta en ytterst välkommen deklaration.

Men, herr statsråd, varför har socialdemokraterna
under de gångna tre åren
inte visat minsta tendens att söka ett
sådant samarbete? Det är därför att de
inte har gjort detta som denna fråga
måste ställas, och det är därför att den
ligger på det principiella planet som
den måste ställas även i detta hus.

Statsrådet Nilsson säger, att folkpartiet
och högern gjorde upp i förväg
o. s. v. Jag tror att statsrådet är felaktigt
underrättad därvidlag, men att
gå in i dessa frågor skulle kanske föra
för långt här i denna kammare. Jag
bara konstaterar att det är en reflexion
och inte ett faktum som statsrådet för
fram.

Beträffande försvarsfrågorna säger försvarsministern
att jag är så angelägen
att diskutera nästa års försvarsbudget.
Nej, herr statsråd, vad jag tog upp var
huruvida de upplysningar om det svenska
försvarets kostnadsram, som statsrådet
gav i våras, får anses vara rättvisande.
Det har ju förekommit så mycken
diskussion i pressen t. ex. i anslutning
till herr Nothins promemoria och
en del annat som kan leda till den uppfattningen,
att det kanske inte förhåller
sig så.

Vi har här i riksdagen under de senaste
sex, sju åren gång efter annan
varit med om att ställas inför överraskande
upplysningar från regeringsbänken
just rörande vad försvaret faktiskt
kostar på sikt. När man här begär klarhet,
herr statsråd, är det inte som att
vilja komma ut på morgonen med en
kvällstidning. Ack, herr statsråd, när
det gäller upplysningar på detta område
så får man, när man tillhör oppositionen
i varje fall, vara nöjd om man
får dem med långa förseningar. Inte
minst nuvarande försvarsministern har
visat mycket litet intresse för att snabbt
komma med upplysningar till oppositionen
och därigenom hålla försvarsdiskussionen
på det plan där den hör
hemma.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Försvarsministern
åberopade Göteborgsposten och Expressen
som sanningsvittnen när det
gäller att försvara socialdemokraternas
politik vid förstakammarvalet här i
Stockholm. Hur charmfulla dessa pressorgan
än må vara ur herr Torsten Nilssons
synpunkt, påverkar de i mycket
liten grad mig.

Vad är det väsentliga? För det första
att det var känt i förväg för socialdemokraterna
att kommunisterna skulle
använda samma partibeteckning som
socialdemokraterna. För det andra att
det hade varit den enklaste sak i världen
för socialdemokraterna att hindra
detta. Man hade bara behövt lägga till
det enda lilla ordet »socialdemokraterna»
på partibeteckningen. Det har man
gjort förr, herr Torsten Nilsson. Socialdemokraterna
har inte, som han här
yttrade, vid alla val enbart haft beteckningen
»Arbetarpartiet» på sina
valsedlar. Att gå fram under beteckningen
»Arbetarpartiet — Socialdemokraterna»
hade väl inte behövt kännas
decouragerande ens för den allra känsligaste
socialdemokrat och inte på något
sätt behövt förvirra det socialdemokratiska
väljarkollegiet. Nog hade några
tiotal socialdemokratiska elektorer mycket
väl kunnat välja rätt valsedel i alla
fall. Det står klart att socialdemokraterna
komponerade sin stockholmslista
just med tanke på att den skulle bli
smaklig för kommunisterna i fråga om
de utsatta posterna. Det finns inte någon
som anmärker på att många människor
vid allmänna val svänger hit
och dit, att kommunister röstar med
socialdemckrater eller att socialdemokrater
svänger om och röstar med ett
annat parti. Men vad som är förkastligt
av ett demokratiskt parti är att arrangera
för :tt organiserat röststöd från
kommunis tiskt håll. Det är det som har
skett i dltta fall på samma sätt som
vid omval 2t i Jämtland i december förra
året.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Herr Ohlin förklarade
anledningen till att han hade fört stadshusdiskussionen
in i riksdagshuset vara
den, att han efterlyste konsekvens i vår
politik. Han menade alltså, att kommunalpolitiken
skulle följa samma riktlinjer
som rikspolitiken, efter vad jag
kan förstå. Men sedan förklarade han
frankt, att även om socialdemokraterna
skulle ta tillbaka de förluster, som
de har lidit tidigare, får de inte majoritet.
Det är en sådan tvärsäkerhet,
som herr Ohlin kostar på sig. Det skall
vi väl slåss om. Men jag måste inregistrera
den utveckling till det bättre som
har ägt rum hos herr Ohlin redan
efter mitt senaste anförande. Nu var det
inte längre ett tvärsäkert påstående om
att socialdemokraterna måste söka stöd
hos kommunisterna, utan nu sade han
-— märkte ni glidningen? — att de antingen
måste söka stöd hos kommunisterna
eller också söka samarbete med
folkpartiet eller högern. Herr Ohlin var
inte längre så tvärsäker, och det gläder
mig. Men, säger han, om de vill uppnå
sådant samarbete kan inte socialdemokraterna
uppträda som de har gjort
under de senaste åren i Stockholms
stadshus. Det är just vad de kan. Jag
skulle kunna räkna upp ett otal frågor,
där folkpartiet och socialdemokraterna
har varit överens. Sedan finns det
vissa ting, omkring vilka meningarna
har skilt sig. Menar herr Ohlin med
samarbete fullständig underkastelse av
den socialdemokratiska gruppen? Man
skulle nästan kunna tro det av hans
senaste anförande. Jag kan upplysa
herr Ohlin, och han kan fråga sina
vänner i bänken här intill om den saken,
ifall han inte känner till den, att
man är överens i ett otal frågor i Stockholms
stadshus socialdemokrater och
folkpartister och även högermän emellan.
Det är inte någonting särskilt märkvärdigt.

Sedan skall jag säga några ord be -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

träffande försvarskostnaderna. Herr
Ohlin säger, att hans avsikt inte var
att diskutera nästa års statsbudget, utan
han vill diskutera det som vi redan
färdigdiskuterat och beslutat nära nog
enhälligt med folkpartiets, högerns och
bondeförbundets medverkan. Detta vill
herr Ohlin diskutera nu på nytt. Vidare
frågar han, om jag har lämnat riktiga
och öppna uppgifter. Men, min käre
herr Ohlin, tvivlar han på någon uppgift
får han väl tala om vilken uppgift
han menar. Vad är det jag har sagt,
som han vill komma åt? Att jag får
vetskap om det är väl det minsta man
kan begära, om jag skall kunna ge
något tillfredsställande svar. Får jag
veta det, skall jag också gå i svaromål.
Bara kom an, herr Ohlin!

Herr Hjalmarson säger, att det var
i förväg känt att kommunisterna skulle
rösta med socialdemokraterna vid
förstakammarvalet i Stockholms stadsfullmäktige
och att socialdemokraterna
skulle ha kunnat undvika detta, om
de bara hade gjort den förändringen
av sin valsedel, att de till partibeteckningen
»Arbetarpartiet» lagt det lilla
ordet — ja, det är inte så litet —- »Socialdemokraterna»,
i motsats till vad
som skett under alla år tidigare vid
förstakammarvalen i Stockholms stadsfullmäktige.
Jaså, var det känt i förväg
att kommunisterna skulle rösta med
socialdemokraterna? Hur vet herr Hjalmarson
det? Har herr Hjalmarson så
goda förbindelser med herr Hagberg?
Herr Hagberg och hans meningsfränder
är ju i allmänhet mycket fördomsfria
gossar, men herr Hjalmarson har
skaffat sig garantier för att de vid valet
i stadsfullmäktige skulle komma att
rösta på den socialdemokratiska listan.
Det måste finnas några hemliga förbindelser
mellan herr Hagberg och herr
Hjalmarson, eftersom han kan komma
med så tvärsäkra påståenden.

Herr Hjalmarson steg fram och riktade
anklagelser mot den socialdemokratiska
gruppen i Stockholms stads -

hus. För vad då? Jo, för att den vid
förstakammarvalet hade gått raka vägen
framåt utan att ta kontakt med
någon. Men hur är det med högern
själv? Har inte högern samarbetat med
folkpartiet och med bondeförbundet,
ja, t. o. m. med oss för att i vissa valdistrikt
skaffa sig några extra mandat?
Men nu företräder plötsligt herr Hjalmarson
de höga och rena principerna
enligt den gamla regeln, att högern,
d. v. s. Caesars hustru, inte ens får
misstänkas. Jag kunde inte, när jag satt
i min bänk och lyssnade till herr Hjalmarson,
låta bli att göra den reflexionen,
att det kanske var Potifars hustru
som inte fick misstänkas.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag skall inte lägga mig i diskussionen
mellan herrar Nilsson och
Hjalmarson. Jag vill bara, eftersom herr
Nilsson kastar en blick tillbaka, erinra
om att i Göteborg föredrog i alla fall
socialdemokraterna att det valdes en
kommunist framför en folkpartist.

Statsrådet Nilsson kan inte förstå min
fråga angående försvarsbudgeten. Det
finns nog inte här i kammaren någon
som tror att statsrådet har så liten fattningsförmåga,
utan alla förstår att det
är en undanmanöver. För att ta det hela
mycket kort — eller jag kanske får
säga populärt — så innebar min fråga
följande: Kan vi utgå ifrån att 2 000-miljonerramen håller när det gäller det
svenska försvarets kostnader framöver?

Herr Nilsson ville göra gällande att
det var en inkonsekvens från min sida,
när jag utgick ifrån att socialdemokraterna
inte skulle kunna komma i majoritet
i Stockholms stadsfullmäktige genom
att, såsom han sade, ta tillbaka
vad de tidigare förlorat. Jag vet inte
hur långt tillbaka i tiden herr statsrådet
gick, men om man i likhet med mig
går fem, tio, femton år tillbaka i tiden,
så är det inte någon inkonsekvens att
räkna med att socialdemokraterna, även
om de mot förmodan skulle ta tillbaka

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

förlusterna, i fortsättningen kommer att
sakna majoritet i stadsfullmäktige, utan
detta är ett statistiskt faktum. Jag hoppas
att statsrådet även med sin i dag
nedsatta fattningsförmåga ser skillnaden
mellan dessa båda ting.

Om jag har fattat statsrådet riktigt,
har han i dag på den stockholmska socialdemokratiens
vägnar avgivit en
mycket viktig principförklaring, nämligen
att man under inga omständigheter
kommer att söka någon samverkan
med kommunisterna, utan att man uteslutande
kommer att söka samverkan
med de demokratiska partierna. Jag vill
konstatera att detta innebär en radikal
förändring i fråga om den attityd som
socialdemokraterna har intagit under
senare år, när man avböjt sådan samverkan
med de demokratiska partierna.
— Inte menar väl statsrådet på allvar
att frånvaron av samverkan innebär att
man har olika mening i alla frågor?
Det förhållandet att man råkar ha samma
mening på en del punkter innebär
sannerligen inte att det finns någon fast
samverkan — inte har vi här i riksdagen
någon sådan samverkan med regeringen,
även om vi åtskilliga gånger,
lyckligtvis vill jag säga, har samma
uppfattning.

Nej, herr statsråd, vad vi på det kommunala
planet fått uppleva är att socialdemokraterna
under många år haft en
samverkan med kommunisterna av en
typ, som jag inte närmare behöver
beskriva, och att socialdemokraterna
under senare år avböjt varje sådant slag
av samverkan med de demokratiska
partierna.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Det var visst i förväg
känt att kommunisterna skulle gå
fram under den socialdemokratiska
partibeteckningen. Det behövdes, herr
Torsten Nilsson, inte några som helst
hemliga förbindelser mellan det ena
eller andra partiet och kommunisterna
för att utröna den saken, ty det stod att

Vid remiss av propositionen nr 233.

läsa i Ny Dag samma dag valet skulle
äga rum. Visserligen är nog herr Torsten
Nilsson och jag ense om att Ny Dag
inte precis brukar vara något sanningsvittne,
men att man skulle ha någon anledning
att lämna vilseledande uppgifter
om sin egen valsedel tror jag i
alla fall inte.

Det är alldeles riktigt, herr försvarsminister,
att det vid skilda val förekommit
samarbete mellan de olika demokratiska
partierna. För min del har
jag principiellt sett ingenting att invända
mot ett sådant samarbete, ty, herr
talman, trots alla motsättningar i det
politiska livet går ändå för mig den
stora och avgörande skiljelinjen mellan
å ena sidan de demokratiska partierna
och å andra sidan kommunismen. Jag
skulle därför djupt beklaga, om herr
Nilssons sista anförande skulle kunna
på något sätt tolkas därhän, att socialdemokratien
för att vinna valtaktiska
förmåner inte skulle vilja vara med om
att även i fortsättningen konsekvent i
alla lägen dra en klar gräns härvidlag,
så att det inte blir någon tvekan om att
vi på den demokratiska sidan inte vill
ha några som helst förbindelser med
det kommunistiska partiet vare sig i
den ena eller andra formen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Jag tänker inte bli tjatig,
men jag vill ändå ta upp ett par saker
av det som sagts senast.

Jag får be om ursäkt, om min fattningsgåva
enligt herr Ohlins åsikt inte
räcker till, men jag måste framställa
ännu en fråga. Vad menar herr Ohlin
med samverkan? Om socialdemokrater,
folkpartister och högermän i Stockholms
stadshus kommer överens i
hundratals frågor, menar herr Ohlin
då, att för att det skall bli samverkan
socialdemokraterna också till varje pris
måste svälja herr Bergvalls skattesatser?
I så fall måste jag säga, att en
sådan samverkan kan inte socialdemo -

4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

kraterna vara med om; på denna punkt
måste vi förbehålla oss rörelsefrihet.

Herr Ohlin påstod också, att jag
skulle ha sagt att tvåmiljardersgränsen
gäller för åren framöver. Herr Ohlin
må säga vad han vill om min fattningsförmåga,
men så dum är jag inte att
jag gör ett sådant påstående, och herr
Ohlin får förgäves söka efter det i
något protokoll. Jag kan inte lämna
några garantier för vad som kan ske
i framtiden. En folkpartist eller en högerman
skulle ju kunna bli försvarsminister,
och jag vill absolut inte göra
några utfästelser för deras vidkommande.

Herr Hjalmarson konstaterade, att
det icke fanns några hemliga förbindelser
mellan högern och herr Hagberg
i Stockholm, utan att man samma dag
som valet till Stockholms stadsfullmäktige
skulle äga rum kunde läsa i Ny
Dag, att kommunisterna skulle rösta
med socialdemokraternas lista. Det är
möjligt; herr Hjalmarson läser tydligen
Ny Dag vida noggrannare än jag själv.
Han kan emellertid inte begära, att
socialdemokraterna, därför att Ny Dag
på eftermiddagen lämnade detta meddelande,
skulle rusa i väg och trycka
om sina valsedlar i sista ögonblicket;
valet ägde ju rum bara någon timme
efter det tidningen utkommit.

Till sist vill jag bara notera herr
Hjalmarsons uttalande, att han med tillfredsställelse
tog fasta på vad jag sagt
beträffande möjligheterna till samarbete
mellan de demokratiska partierna.
Jag deklarerar ännu en gång, att jag
har precis samma önskan. Det finns i
detta avseende en rågång i svensk politik,
som vi alltid har velat utstaka, och
det ber jag att nu få betona än tydligare.

Det är emellertid en sak som jag
skulle vilja be herr Hjalmarson om. Om
herr Hjalmarson verkligen har denna
önskan — och jag tror att den är uppriktig
— ge då en fingervisning om den
till ledarskribenterna i högertidningar -

na, så att dessa icke ständigt misstänkliggör
oss socialdemokrater för att
icke vara demokratiskt pålitliga och för
att inte anse att den rågången finns i
svensk politik. Därigenom skulle herr
Hjalmarson göra nytta i det demokratiska
samarbetets tecken.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Under
praktiskt taget alla år jag tillhört
denna kammare har de samhällsekonomiska
frågorna stått i förgrunden, och
för koalitionsregeringen var det också
en angelägen uppgift att försöka åstadkomma
samhällsekonomisk balans. För
att nå en sådan har vi måst vidtaga en
hel del åtgärder, som bland annat inskränkt
den ekonomiska rörelsefriheten.
För sådana åtgärder kan man inte
gärna bli populär, något som vi fick erfara
vid fjolårets val. Har man ansvaret
för politiken får man emellertid i
sådana fall trösta sig med att om åtgärderna
uteblivit hade det funnits
verkligt befogad anledning att kritisera
regeringen.

Flera av de regleringar och pålagor
vi varit tvungna att tillgripa för att
dämpa konjunkturen har kunnat avvecklas.
Bland annat har ju, herr Hjalmarson,
vinstkonjunkturskatten försvunnit
och likaså skogsvinststeriliseringen,
och investeringsavgiften försvinner
vid årsskiftet. Inskränkningen
i den fria lagervärderingen skall enligt
den proposition, som bildar det
egentliga underlaget för dagens remissdebatt,
inte gälla i år, och betydande
lättnader har också vunnits i fråga om
t. ex. byggnadsreglering och priskontroll.

Vi kan nu visserligen säga, att vi har
stabilitet i samhällsekonomien, men läget
är alltjämt sådant, att vissa restriktioner
måste bibehållas. Det gäller framför
allt kreditåtstramningen, vars stora
betydelse även oppositionen tidigare
har måst erkänna.

Inom bondeförbundet är vi inte glada

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

över några restriktioner. Vi betraktar
dem som ett nödvändigt ont, och vi anser
att man ständigt måste ha klart för
sig, att detaljregleringarna icke får behållas
längre än nödvändigt. Det är min
förhoppning, att vi efter hand skall
kunna avveckla de restriktioner, som
fortfarande finns kvar, och jag hoppas
därför också, att vi kan få lättnader
t. ex. i fråga om byggnadsregleringen.

Härmed har jag svarat på herr Hjalmarsons
fråga om bondeförbundets
prinicipiella inställning till detaljregleringarna.

Att vi nu har balans i samhällsekonomien
betyder naturligtvis inte att vi
sorglöst kan kosta på oss både det ena
och det andra. De löpande inkomsterna
måste täcka de löpande utgifterna •— i
varje fall under en högkonjunktur som
vi nu ha. För statens del är emellertid
läget i dag som bekant det att utgifterna
t. o. m. är något större än inkomsterna.
Det måste därför strykas
under att stor återhållsamhet med statens
medel är nödvändig. På snart sagt
alla områden märker man emellertid en
otålighet över att man inte kan få
önskemålen om förbättringar realiserade.
Man vill ha löneökningar, man
vill ha fler tjänstemän, ökade sociala
förmåner, bättre vägar, bättre undervisning,
flera sjukhus o. s. v. Detta må vara
naturligt. Strävan efter bättre förhållanden
på skilda områden är i och för
sig nyttig, ja den är nödvändig för
framåtskridandet. Detta är en sak. En
annan är att man inte kan lyfta sig själv
i håret. Om man försöker göra det blir
man tyvärr besviken. Önskemålen om
förbättringar kan inte realiseras i snabbare
takt än resurserna medger.

Vilken anledning finns det då att påminna
om en sådan här sak just nu?
Har vi plötsligt fått det sämre ställt?
Detta är det väl ändå ingen som menar.
Utvecklingen har gått raskt framåt i
samhället. Produktionen har ökat kraftigt,
och inte minst under senare år har

Vid remiss av propositionen nr 233.

utvecklingen skett i betydligt snabbare
takt än under 1930-talet. I fjol hade vi
en bruttonationalinkomst på 41 miljarder
kronor. Reallönerna har också stigit
i takt därmed. De manliga industriarbetarna
har under tiden 1939—1952
fått sina reallöner ökade med om jag
inte är fel underrättad — 41 procent.
För de kvinnliga industriarbetarna är
reallöneökningen 57 procent. Under den
hittills gångna delen av detta årtionde,
alltså under 1950-talet, har reallönen
för arbetarna i vårt land stigit med 15
procent. I Västeuropa är det endast
Tyskland och Frankrike som har något
högre siffror i detta avseende.

Jordbruksbefolkningen har legat på
efterkälken i inkomsthänseende, och i
stort sett gör den det fortfarande. Under
senare tid har den dock erhållit
en betydligt bättre ställning än förut.
Från 1939 till 1952 har lantarbetarlönen,
som är normerande för hela jordbruksbefolkningens
inkomster, ökat
med 111 procent, och under detta årtionde
har den reella lantarbetarlönen höjts
med omkring 14 procent.

En stegring av reälinkomsten har inneburit,
att vi haft möjligheter att öka
konsumtionen. Låt mig bara peka på
ett par saker. Antalet inregistrerade bilar
år 1939 var 180 000 och år 1952 inte
mindre än 360 000, d. v. s. en bil på
var 15:e invånare. Ökningen på de två
sista åren har för personbilarnas dfel
uppgått till omkring 40 procent.

Jag tar ett annat exempel. Antalet
telefonabonnenter var år 1940 ungefär
098 000. I år är detta antal över
1 545 000 i vårt land. Vi har kunnat
byggat ut de sociala förmånerna i bej
tydande omfattning, vi har infört barnbidrag
och förbättrat folkpensionerna,
Vi har alltså kunnat förbättra standarden
högst väsentligt, och folket bär funnit
en trygghet i tillvaron, som vi har
anledning vara glada över. Vi har alltså
haft tillfälle att Se våra önskemål förverkligade
i så raskt tempo; att vi kanske
alltför sällan tänker på att förbätt -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

ringarna inte kan ske i snabbare takt
än vi lyckas öka vår produktion.

För det allmännas vidkommande har
det ju tidigare legat till på det sättet, att
staten för att täcka nya utgifter har
kunnat tillföras ökade inkomster genom
höjda skattesatser. Den möjligheten
finns ju knappast längre. Situationen
är alltså den, att vi måste dröja med
kostnadskrävande reformer tills statens
inkomster ökats som en följd av att
skattcdragarna själva fått större intäkter.
Det är en betydelsefull uppgift att
klargöra detta för svenska folket. Detta
får man göra även om reaktionen mot
dem som förfäktar sparsamhetens nödvändighet
ibland kommer att beteckna
vår strävan som oförmåga att på olika
verksamhetsfält hävda intresset av ytterligare
anslagsökningar.

Även om mera kostnadskrävande reformer
i ett läge som det nuvarande
bör anstå så betyder inte detta ett
stillastående. Förbättringar i många
hänseenden — bland annat i organisatoriskt
hänseende — kan vinnas, och
detta ofta med ganska små medel.
Skattetrycket är ju, som bland annat
herr Hjalmarson påpekat, så pass hårt,
att en skattesänkning ter sig såsom angelägen.
Det är ju emellertid, herr Hjalmarson,
på det sättet, att det ena man
vill och det andra man kan. Om man
vill ha skattesänkningar får man lov
att se till att man minskar statens utgifter,
och i dagens läge lär detta inte
vara så lätt. Uppriktigt sagt tycker jag
inte att det tjänar så förfärligt mycket
till att tala om att en skattedragare med
12 000 kronors inkomst — jag tror att
herr Hjalmarson använder den siffran
— betalar så och så mycket i skatt, om
man inte samtidigt talar något om vad
han får för dessa pengar. Det är ungefär
detsamma som om man försöker sig
på att karakterisera resultatet inom ett
företag genom att bara tala om utgifterna.
Skall man få en bild av situationen,
må man väl ändå göra klart för sig
vad denne 12 000-kronors inkomsttagare

verkligen får för nytta av alla de skattemedel
han har att erlägga. Jag skulle
tro att han sätter värde på den trygghet
som försvaret ger, den trygghet som
folkpension, barnbidrag, bostadsstöd,
sjukförsäkring, praktiskt taget fri sjukvård
och fri undervisning ger, och en
hel del andra sociala och kulturella förmåner,
som man också måste ta med
i sammanhanget.

Bondeförbundet röstade, sade herr
Hjalmarson för en stund sedan, tidigare
ibland med högern i skattefrågor. Ja,
visst har vi gjort det. Nu undrar herr
Hjalmarson hur det kommer sig, att högern
och bondeförbundet inte nu är på
samma sida. Ja, den frågan ställer jag
närmast till herr Hjalmarson, eftersom
jag menar att vi i varje skattefråga har
röstat på det sätt som i det aktuella
finansiella läget har varit motiverat.

Jordbrukets frågor har ju i skilda
sammanhang varit föremål för debatt
under senare tid, och herr Ohlin gick
in på dessa frågor i en viss omfattning
i sitt anförande. Vad nu prisfrågorna
beträffar har särskilt det förhållandet,
att vissa vegetabilier utomlands blivit
billigare än här hemma, givit upphov
till krav på ändrade prissättningsgrunder.
Men så länge jordbrukskalkylen
huvudsakligen var ett medel att hålla
jordbrukspriserna lägre än i andra länder
var den användbar även för folkpartiet.
Den uppgiften har kalkylen fyllt
under sina första ca tio år — den är
ungefär tolv år gammal, skulle jag tro.
Men nu är det annat ljud i skällan. Vad
går egentligen nuvarande jordbrukspolitik
ut på? Jo, att för en så pass stor
produktion som vi behöver för vår beredskap
ge jordbrukarna täckning för
deras produktionskostnader, och i det
sammanhanget beräknar man arbetskraften
efter vad lantarbetarlönen är.
Då borde det vara en ganska rimlig
begäran, att man sedan vid en tillämpning
av dessa grundsatser kommer
fram till att den som har bättre jord,
större möjligheter att använda maski -

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

ner och bättre insikt i jordbrukets bedrivande
kommer ovanför medeltalet
av sina yrkesbröders inkomst, medan
andra i motsvarande mån ligger under
detta medeltal. Detta är svårt att komma
ifrån, om man inte skall ha en individuell
prissättning på produkterna
från olika jordbruk. Nu är detta ingenting
säreget för jordbruksnäringen. Jag
skulle tro att det är ett förhållande som
gäller för näringslivet i dess helhet.
Men jag vill påpeka, att inom jordbruket
har man dock försökt sig på en utjämning
mellan stora och små företagare
och med en viss framgång.

Det var mycket intressant att höra
herr Ohlins syn på jordbruksproblemen
i dag. Jag kom osökt att erinra mig den
manchesterliberala linjen från tiden
före första världskriget, när man menade
att jordbruket skall betraktas som
vilken annan näring som helst. Man
sade, att om det inte bär sig lägger
vi ned det, och så hoppas vi på att vi
den dag det blir avspärrning kan importera
jordbruksprodukter, så att
svenska folket slipper svälta ihjäl. Det
var i varje fall den kontenta jag kunde
dra ut av herr Ohlins ställningstagande
i detta sammanhang. Det är ju
väl att man får klart för sig vad folkpartiets
inställning är härvidlag. Man
har släppt beredskapstanken, man har
släppt tanken på att det är nödvändigt
att säkerställa svenska folkets behov av
mat under en avspärrningsperiod. Detta
har man gjort några få år efter avslutandet
av ett andra världskrig, då
vi har fått påtagliga bevis för vilken
välsignelse det ändå var att vi hade ett
så pass omfattande jordbruk som det
svenska.

Årets skörd i jordbruket har som bekant
varit god. Man kan därför mycket
väl förstå den som frågar sig om inte
detta bör leda till prissänkningar, så
mycket mer som tidigare missväxt föranledde
ökningar i priserna till konsumenterna.
En redogörelse för hur det

Vid remiss av propositionen nr 233.

ligger till här är därför enligt min mening
väl försvarlig.

I konjunkturinstitutets nyligen publicerade
meddelanden över konjunkturläget
i höst finns det uppgifter för
åren 1951 och 1952 och en prognos
för 1953 rörande jordbrukets produktionsvolym
räknat i 1953/54 års priser.
Efter avdrag på förnödenheter m. m.
är siffrorna för 1951 2 963 miljoner, för

1952 3 080 miljoner kronor och för

1953 3 169 miljoner kronor. Värdet är
alltså enligt konjunkturinstitutet inte
beräknat till mer än 89 miljoner mer
än 1952.

Vad skulle då jordbrukarna sammanlagt
ha fått ut om någon prissänkning
inte ägt rum? Enligt gjorda beräkningar
skulle man ha fått ut ungefär 190
miljoner, d. v. s. utslaget på hela produktionsapparaten
ca fem procent. Men
det har jordbruket inte fått, och alltså
har producenterna över lag fått vidkännas
en prisreduktion med fem procent.
Det är inte någon liten del av hela kalkylsumman
om man tar hänsyn till
att den goda skörden ger resultat
främst beträffande vegetabilieproduktionen
men icke så mycket för animalieproduktionen,
eftersom produktionsvolymen
där i stort sett är given
av kreatursstammen.

Nå, vart har de här 190 miljonerna
tagit vägen? För det första har statens
kostnader för jordbruket under detta
år minskat med 58 miljoner kronor,
och för det andra får konsumenterna
— och eventuellt handeln — 102 miljoner
av de 190. Resten av producentprissänkningarna
har avsatts med 21
miljoner som förmalningsavgift och 14
miljoner för att stödja exporten genom
att kompensera lägre exportpriser.

När jag nu är inne på jordbrukets
förhållanden, finner jag det angeläget
att med några ord beröra mjölkkontrollen
i Stockholm. Man har av tidningspolemiken
faktiskt kunnat få den
uppfattningen, att vi egentligen inte
skulle ha någon mjölkkontroll här i

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Stockholm. I så fall skulle hälsovårdsnämnden
ha gjort sig skyldig till en
mycket allvarlig försummelse, men så
tycks inte vara fallet.

Jag har begärt besked från Stockholms
hälsovårdsnämnd om vad man
gör i detta hänseende. Man har då meddelat
mig, att hälsovårdsnämndens anstalter
för födoämneskontroll handhar
uppgiften att kontrollera mjölken. Vid
mjölkens ankomst till mejerierna äger
besiktning rum av mjölkkärlen — man
undersöker om de är trasiga eller rostiga
— och man undersöker mjölken
med avseende på renhet, färg, lukt och
smak. Vid anledning till anmärkning
tas respektive mjölkparti undan och
får undergå laboratorieundersökning
för att sedan i mån av behov oskadliggöras.

Detta var alltså den första undersökningen,
som görs vid mjölkens ankomst
till mejeriet, men sedan görs —
fortfarande enligt meddelande från
hälsovårdsnämnden — provtagning av
all mjölk som införes, och prov uttas
av mjölken från varje leverantör. Mjölken
i transportflaskan omröres, och
därefter uttas mjölkprovet med en pipett,
rymmande 100 cm3, och undersökes
på hälsovårdsnämndens laboratorium.
Dessa prov är av allra största
betydelse, säger hälsovårdsnämnden, då
man genom dem kan komma eventuella
missförhållanden på produktionsorten
på spåren. Mjölkproven undersöks
av hälsovårdsnämnden med avseende
på renhet och hållbarhet, och
man företar jäsningsprov. De undersöks
vidare — märk detta — med avseende
på förekomst och art av bakterier,
och man intresserar sig därvid
bl. a. särskilt för att bestämma antalet
colibakterier.

På detta sätt får man en uppfattning
om huruvida mjölken är förorenad.
Befinnes det att den är förorenad, vidtar
ett detektivarbete genom hälsovårdsnämndens
försorg. Man söker sig fram
till den ladugård, där man har anled -

ning att tro att det förekommer något
fel i mjölkens behandling eller hos
kreaturen. Det finns en utförlig redogörelse
i hälsovårdsnämndens meddelande
för hur man bär sig åt när man
kommer till ladugårdarna för att få en
så säker uppfattning som möjligt av
läget.

Det är alltså ingalunda så att mjölkkontroll
saknas i Stockholm, utan såvitt
jag kan se förekommer en tämligen
rigorös sådan, och det ankommer
närmast på hälsovårdsnämnden i Stockholms
stad att skärpa sin kontroll för
den händelse dess iakttagelser skulle
visa att behov därav föreligger. En annan
sak är att även jordbrukarna har
ett mycket starkt intresse av dessa
frågor, något som framgår bland annat
därav, att Mejeriernas riksförening
för några år sedan tillsatte en kommitté
med ett starkt inslag av representanter
för statliga myndigheter, där
medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen,
institutet för folkhälsan in. fl. var representerade,
för att göra så mycket
som över huvud taget är möjligt åt
dessa frågor. Jag kan också som ett
komplement till detta nämna, att bondeförbundets
ungdomsförbund haft inte
mindre än 352 kurser i mjölkhygien
och djurvård med ungefär 17 000 deltagare
under de två senaste åren. Jag
säger detta därför att jag vet att detta
är en mycket viktig fråga, och jag tror
det bör vara värdefullt även för konsumenterna
att känna till att man också
på producenthåll är angelägen att nå
fram till bästa möjliga resultat.

Herr Ohlin ställde en fråga till mig
om anledningen till att jag enligt hans
mening har dröjt väl länge med att lägga
fram proposition rörande förändrat
valsätt av ledamöter till landsting. Det
är klart att det hade varit trevligt, om
man kunnat göra det redan under vårriksdagen,
det är jag den förste att erkänna.
Men herr Ohlin vet lika väl som
jag, att en kommitté, där även folkpartiet
var representerat, blev klar med

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

sitt betänkande först i mitten av juli
månad. Jag tror herr Ohlin håller med
mig, när jag säger, att det var önskvärt,
att landstingen, som det dock ytterst
gäller, kunde beredas tillfälle att på
sina möten ta ställning till detta betänkande.
Hyser man den uppfattningen,
vilket jag faktiskt gjorde, var det
inte möjligt, hur tråkigt det än är, att
framlägga något förslag i detta ämne
förrän till 1954 års riksdag.

Sedan hade herr Dickson i sitt anförande
här i dag en del reflexioner
om bondeförbundet som stödparti.
Herr Dickson menade, att antingen var
det ena ett stödparti eller också det
andra. Ett tredje alternativ kunde inte
finnas, eftersom två politiska partier
inte gärna kunde tänka, tro, tycka och
känna likadant. Ja, jag vet inte, hur
det har varit i Danmark t. ex. nu under
den senaste koalitionsregeringen,
om högern där har varit ett stödparti
åt venstre eller om venstre har varit
ett stödparti åt högern, eller om båda
partierna tänkt, trott, tyckt och känt
likadant. Det var ju de tre alternativ
som fanns. Jag vet faktiskt inte heller,
hur högern trodde, tänkte, tyckte och
kände under samlingsregeringen, när
högern samverkade med andra partier.
Kan det inte, herr Dickson, vara på
det sättet, att om man spänner två hästar
framför ett lass, så stöder de inte
varandra utan de hjälps åt att dra lasset?
Ingen behöver den andres hjälp
för att stå på benen, båda gå framåt
på egna ben.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Tänk att det skall vara
så svårt att kunna få besked ifrån bondeförbundets
ledning i frågor, som ju
ändå är centrala i bondeförbundets
eget program!

Visst, herr Hedlund, är det gott och

Vid remiss av propositionen nr 233.

väl att investeringsavgiften avskaffas

— det borde ha skett för länge sedan

— men när herr Hedlund hänvisar till
att vinstkonjunkturskatten inte förlängdes
må det ändå vara tillåtet för mig
att fråga: Finns det någon vettig människa
som ett ögonblick drömt om att
denna skatt skulle permanentas?

Vad är det nu saken gäller? Låt oss
ta ett par konkreta exempel. Det gäller
priskontrollen, byggnadsregleringen,
kreditransoneringen, vilket är en annan
sak än kreditåtstramning, det gäller ingripandet
emot försäkringstagarna. Dessa
åtgärder har från början av herr
Hedlund och hans parti liksom av de
andra partierna betecknats som tillfälliga.
Gång på gång har man sagt, att
de inte skulle bibehållas en dag längre
än nödvändigt.

Nu står herr Hedlund i dag och skildrar
hur ljust det ekonomiska läget är,
hur bra allting har blivit under den
nuvarande regeringens ledning. Då frågar
jag herr Hedlund: Om man inte
kan avveckla dessa regleringar nu, kan
då inte herr Hedlund ge åtminstone
några anvisningar om vad som bör känneteckna
läget, när man skall kunna
göra det? Står det ändå inte klart också
för bondeförbundet att vi aldrig kan
få en naturlig jämvikt i vår ekonomi
förrän dessa regleringar avskaffas?

Socialdemokraterna går förbi hela
frågeställningen. De går bara vidare
och har oavbrutet nya motiveringar för
regleringarnas bibehållande. Tag t. ex.
byggnadsregleringen! Den var från
början en hörnsten i regeringens ekonomiska
politik. Nu är huvudmotivet
för dess bibehållande att den skall vara
ett instrument för säsongutjämning.

Herr Hedlund försöker komma förbi
dessa frågor genom en lösaktig terminologi.
Förlåt uttrycket, men det är så.
Skilj, herr Hedlund, mellan en politik
med allmänt verkande medel, t. ex. en
skattesänkning för att uppmuntra sparandet,
och direkta ingrepp, t. ex. de
diskriminerande åtgärderna emot för -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

säkringstagarna, och skilj mellan en
kreditåtstramning åstadkommen genom
likviditetsbegränsning, ändrade amorterings-
och säkerhetsbestämmelser i
lånegivningen, genom begränsning av
statsutsgifterna o. s. v., skilj mellan
detta och en ransonering av krediter
t. ex. i form av den bestämmelse som
sätter innehavare av äldre fastigheter i
strykklass i förhållande till innehavare
av nya fastigheter. Det går ändå inte,
herr Hedlund, att sudda ut skiljelinjen
mellan en socialistisk höghetsekonomi,
som vi nu har och som dirigerar uppifrån,
och en marknadsekonomi, som
arbetar med människorna för människorna
och till vilken vi bekänner
oss och till vilken jag trodde att också
bondeförbundet bekände sig.

Bondeförbundet och herr Hedlund
vill inte låtsas om denna frågeställning,
och det är detta som i praktiken helt
enkelt leder till att partiet kommer att
fungera som ett redskap för en socialistisk
ekonomisk politik.

Det finns, herr Hedlund, ingen som
har förnekat, att man i en marknadsekonomi
kan bli tvungen att göra tillfälliga
ingrepp, men de är då klart tillfälliga
och sker i det syftet att sä snart
som möjligt återställa en marknadsekonomi.
Herr Hedlund bär gjort studieresor
i England. Kanske han erinrar
sig ett uttryck, som engelsmännen brukar
använda, att samma sak kan te sig
högst olika om den utföres i Guds namn
eller om den sker till djävulens ära.
Om jag t. ex. på grund av en akut bristsituation
på bostadsmarknaden blir
tvungen att göra ett tillfälligt ingrepp
i hyressättningen, så är det något helt
annat än om jag, låt vara under allehanda
försäkringar om åtgärdens provisoriska
natur, genomför samma sak
som ett led i ett stort program för en
socialisering av hela det privata bostadsbeståndet.

Vi har sannerligen på vår kant aldrig
försökt på något sätt dölja för människorna,
att mot statsutgifterna står

vissa bestämda förmåner. När vi föreslagit
skattesänkning har vi t. ex. underbyggt
detta yrkande med förslag om
uppskov med sjukförsäkringen. Men,
herr Hedlund, även i skattefrågan är
det precis samma motsättning som när
det gäller regleringsekonomien. Vad är
det som det närmast gäller? Herr Hedlund
talade om, hur reallönen stigit
oavbrutet, men varför inte då också
kunna gå in på frågan om den socialdemokratiska
uppfattningen, att våra
inkomster blir bättre använda om staten
oavbrutet får ta hand om en växande
andel? Tidigare var det ju ändå en
gemensam borgerlig ståndpunkt att
socialdemokraterna här gått för långt.
Jag kan inte tolka herr Hedlunds uttalande
på annat sätt än att bondeförbundet
nu bara tänker att löpa med.
År det alltså även enligt bondeförbundets
uppfattning så, att vi skall vänta
till en lågkonjunktur med en skattesänkning? Slutligen,

nog skulle väl ändå herr
Hedlund kunna ge mig ett besked i en
enda liten sakfråga, som inte har större
statsfinansielit intresse: När kommer
utredningen om kvarlåtenskapsskatten?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Inrikesministern gjorde sig
skyldig till det mest — jag är ledsen att
behöva använda ett starkt uttryck —
groteska felreferat av min ståndpunkt
som jag upplevat, sedan jag först inträdde
i detta hus. Det är därför jag
skall be att få lägga saken till rätta. Jag
nämner bara inledningsvis, att det inte
bara är jordbruket, som har kontrollerade
priser. Vi har priskontroll även i
fråga om andra produktionsgrenar. De
har inte fått ta ut de priser de kunnat,
när världsmarknadspriserna varit höga.
Vi skall komma ihåg båda delarna.

Men, herr Hedlund, min ståndpunkt
är mycket långt ifrån vad herr Hedlund
kallar manchesterliberalismen. Jag har
givit uttryck för samma tankegångar
som flera gånger tidigare i kammaren.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

Jag har hänvisat till att jag endast berört
ett fåtal punkter och att herr Svensson
i Ljungskile kommer att beröra
några andra. Jag har i föredrag och TTreferat
ofta framhållit vikten av att
svenska folkets livsmedelsförsörjning
tryggades. Då är det väl ändå oerhört,
att man skall få uppleva, att när man
riktat kritik mot vissa sidor av dagens
jordbrukspolitik skall det svaras: Jaså,
ni bryr er inte om att trygga den svenska
livsmedelsförsörjningen. Jag har
mycket mera förtroende för det svenska
jordbruket än statsrådet Hedlund. Jag
har många gånger betonat vad herr
Hjalmarson varit inne på i dag, nämligen
det svenska jordbrukets utomordentliga
och imponerande effektivitetsstegring
under senare år. Det är min
fasta övertygelse, att det väl går att
trygga det svenska folkhushållets livsmedelsförsörjning
och samtidigt tillgodose
berättigade intressen för jordbruksnäringen
utan att man därför precis
slår vakt om alla delar av det nuvarande
systemet. Detta anser i själva
verket jordbruksminister Norup, som
har tillsatt en utredning, vilken skall
överväga en del, såvitt jag fattat rätt,
radikala omläggningar. Jordbruksministern
och jag får väl tillsammans
känna oss betryckta över att herr Hedlund
menar, att varje förändring, som
vi kan önska, innebär, att vi blir manchesterliberaler.
Om vi är riktigt typiska
sådana, herr Norup och jag, vet jag
inte, men det får väl herr Hedlund
svara på.

Sedan har jag också understrukit
den likvärdiga standarden. Jag har vidare
sagt att man skall skydda emot
upprepningar av 1930-talets krisförhållanden.
Men vad jag vill hävda här
i dag är att man skall eftersträva en
riktig avvägning mellan jordbruket och
andra näringsgrenar, när det gäller
den ekonomiska politiken. Jag tror att
den idépolitiska grunden för hela den
svenska jordbrukspolitiken sedan 1930
har varit ett rättvisekrav. Därför väntar

Vid remiss av propositionen nr 233.

jag — så optimistisk är jag — att detta
rättvisekrav skall förstås. Jag har nämligen
redan kunnat konstatera, att det
inom rätt vida jordbrukarkretsar finns
förståelse för att man reser detta rättvisekrav,
även om det i ett visst läge
kan komma att innebära något, som för
en viss grupp av jordbrukare för ögonblicket
går emot deras omedelbara pekuniära
intressen.

Sedan vill jag beträffande hälsovårdsnämnden
i Stockholm bara säga
till herr Hedlund, att visst har den
sin uppgift, men herr Hedlund skall
nog inte lägga alltför stor del av ansvaret
där, ty då verkar det som om
herr Hedlund ville bagatellisera det ansvar,
som finns på andra håll. Jag vill
här upprepa den fråga, som ställdes i
går rörande differentiering av mjölkpriset
efter kvalitet. Vore det inte skäl
i att överväga en differentiering, där
man mera uppmuntrar dem, som levererar
mjölk av högre kvalitet, och avskräcker
dem, som levererar en sämre?

Så till sist även några ord om det
nuvarande valsättet. Herr Hedlund säger,
att landstingen borde ha möjlighet
att ta ställning, men var det inte landstingens
förvaltningsutskott som — med
ganska stor snabbhet — gjorde ifrågavarande
uttalande? Landstingen in
corpore har väl därför knappast ansett
sig skyldiga eller ens haft tillfälle
att mera officiellt ta ställning till denna
fråga. Men även om så skulle vara, att
statsrådet önskat att landstingen in
corpore skulle ta ställning — och jag
tycker visst att det kan finnas skäl
för det — undrar jag ändå, om inte
statsrådet under tiden kunde ha vidtagit
förberedelser, så att det varit möjligt
att under innevarande höstriksdag
lägga fram en proposition i ärendet.

Tyvärr förbisåg herr statsrådet den
viktigare fråga jag ställde — för att i
stället diskutera den mindre viktiga —
nämligen om statsrådet ville avge en
försäkran rörande arten av den valordning
vi skall få och uppfyllandet av

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

det rättvisekrav, som där är väsentligt
och som statsrådet själv tidigare ställt
sig bakom.

Herr DICKSON (h) kort genmäle: Herr
talman! Inrikesministern var inte närvarande
i kammaren under första delen
av mitt anförande, och hans kunskapare
måtte inte tillräckligt fullständigt
ha refererat vad jag då sade. Jag
nämnde även en tredje möjlighet vid
den omnämnda slantsinglingen, nämligen
den att slanten ställer sig på kant,
och jag sade att det möjligen här kunde
föreligga ett sådant fall. Nu uttrycker
herr Hedlund egentligen samma
sak, när han frågar mig, om man inte
kan tänka sig ett par dragare som drar
ett lass åt samma håll. Jag skall gärna
acceptera den bilden, fastän den inte
riktigt täcker vad jag menade. Vill
man spetsa till statsrådets uttalande,
är det väl dock närmast ett stöd för
den ene dragaren, om den andre hjälper
till att dra, men det blir då i horisontalplanet,
inte i lodplanet, som stödet
sker.

Den saken skall vi dock inte tvista
om. Det intressanta är väl ändå, att
om man gemensamt drar ett lass åt
ett håll, så drar man väl också mot
samma mål. Statsministern har förklarat
att målet för regeringens politik
är socialismen. Om vi med denna
debatt skulle kunna få fastslaget, att
socialism och socialproduktivitet är
samma sak, så har vi ändå vunnit en
viss klarhet. Jag har frågat statsministern,
om han kan förtydliga vad socialism
är, men jag hyser mycket små
förhoppningar om att få svar på den
frågan. Kanske kan herr Hedlund, som
är en vänligare och kanske också i
vissa stycken en mera generös natur,
förklara vad socialproduktivitet är.
I så fall får vi samtidigt svar på den
fråga som jag ställde till statsministern.
Det är oerhört viktigt, jag upprepar
det, att vi får veta åt vilket håll rege -

ringen drar, ocli om det kan klargöras
på detta sätt, så vore det förträffligt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Herr Dicksons upplysning att han även
hade ett tredje alternativ nämligen i
slantsingling, föranleder mig att på
nytt fråga hur det är där högern samarbetar.
Jag nämnde Danmark för en
stund sedan och undrade då, om man
där inte har andra alternativ att lita
till än att stödja varandra och att
tänka, tro, tycka och känna precis likadant,
och tillägger nu eller att singla
slant. Jag tror väl, att herr Diclcson
har samarbetat på andra områden
—■ kanske alltså inte direkt politiska,
men jag skulle kunna tänka mig i den
ekonomiska föreningsrörelsen eller dylikt
— med personer av annan åsiktsriktning
än han själv, och att det samarbetet
har visat sig gå ganska bra.
Man får i sådana fall försöka komma
fram till något som liknar en gemensam
nämnare, och om det är svårt att
lösa ett tal på det sättet, kan det hända
att det får lämnas åt sidan tills vidare.

När herr Ohlin sedan sade att jag
missförstått honom så kapital!, blev
jag mycket glad på de svenska jordbrukarnas
vägnar. Men säg mig den
glädje som varar beständigt i denna
värld! Jag'' hade väntat att få höra, att
herr Ohlin inte håller på den linjen,
att det svenska jordbruket nödvändigtvis
skall konkurrera med jordbruket
i andra länder, där man kanske har
helt andra betingelser, väsentligt lägre
arbetslöner o. s. v. Får jag höra att
herr Ohlin menar, att vi inte skall behöva
ha en sådan konkurrens, så blir
det bara en bedömningsfråga var prisnivån
skall ligga. Då har man alltså
släppt sambandet med utlandsmarknaden
och menar, att vi måste av beredskapsskäl
ha en speciell marknad.
Om det alltså är en bedömningsfråga
var prisnivån skall ligga, borde det
vara rimligt att lägga lantarbetarlönen

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

till grund för den ersättning jordbrukarna
skall ha för sitt arbete, detta
särskilt då man vet att lantarbetarlönen
ändå ligger under industriarbetarlönen.
Lantarbetarna har hört, och gör
det i viss mån alltjämt, till de s. k. låglönegrupperna.
Alltså, herr Ohlin: Skall
vi ha konkurrens eller inte? Skall vi
inte ha utländsk konkurrens är det en
bedömningsfråga var prisnivån skall
ligga. Jag hävdar med bestämdhet att
den ingalunda nu ligger för högt. Jag
menar nämligen, att de som frambringar
dessa produkter skall ha en
lantarbetares lön för sitt arbete i gemen.
Sedan kan det bli en annan fråga
att jämna ut mellan den ena och den
andra gruppen, men det kan vi ju
resonera om vid tillfälle. Här är det
fråga om totalnivån, alltså det belopp
man har att ta av när man skall ersätta
jordbrukarna, om det skall vara
bestämt efter utlandsmarknaden eller
inte, och om inte i sistnämnda fall herr
Ohlin tycker att det är rätt och rimligt
att bestämma det hela på basis av
lantarbetarlönen. Det kan ju hända att
jag verkligen missförstått herr Ohlin,
och i så fall skulle jag bli mycket glad.
Under alla förhållanden är jag mycket
intresserad av vad som kan inrymmas
under det som av herr Ohlin lanseras
med uttrycket »rättvis avvägning».

Sedan ett ord om mjölkkontrollen sådan
den utövas av hälsovårdsnämnderna.
Det har långt ifrån varit min
mening att vilja bagatellisera ansvaret
för mjölkkontrollen hos andra än hälsovårdsnämnderna,
och jag vill ingalunda
undandra mig mitt ansvar härvidlag.
Jag har sagt att såvitt jag kunnat
bedöma saken har den riksomspännande
mejeriorganisationen härvidlag
visat ett berömvärt intresse, vilket bl. a.
tagit sig uttryck däri, att man anslagit
betydande belopp för att komma
till rätta med hithörande problem.
Tvärtemot att vilja bagatellisera andras
än hälsovårdsnämndernas ansvar
i detta avseende —• de har dock det

Vid remiss av propositionen nr 233.

primära ansvaret — vill jag understryka,
att ansvaret finns även på
andra håll och även hos mig.

Herr Hjalmarson ställde en del frågor
till mig, som gällde priskontrollen
och bostadsransoneringen. Kreditransoneringen
är det väl också i detta
sammanhang fråga om, ty hur man
skall kunna få en kreditåtstramning
utan att man samtidigt ser till att olika
ändamål blir någorlunda tillgodosedda
förstår inte jag, såvida man inte spelar
på högerns älsldingsmelodi, nämligen
upp med räntan, upp med hyrorna
och därmed upp med kostnaderna
för produktionen över huvud taget, ertersom
räntan ju är en omkostnad.

I fråga om regleringsåtgärderna har
vi i dag precis samma inställning som
tidigare. Vi har kunnat gå med på dem
som ett nödvändigt ont och sagt, att
de skall avvecklas när de inte längre
behövs. De skall inte behållas en dag
längre än de behövs, säger vi i dag också,
och vi kan, herr Hjalmarson, konstatera
den successiva avvecklingen av
skilda regleringar. Steg för steg har
man krympt ihop dem. Vi har inom
bondeförbundet arbetat för att få bort
dessa regleringar. Jag skulle, om det
gällde att leka med ord, förfärligt lätt
kunna komma överens med högerpartiet
i detta fall, men jag är inte lika
säker på att vi kan komma överens när
det gäller att realisera olika programpunkter.
Men när det gäller att tala om
så vackra saker som att arbeta för
och med människorna är vi, herr Hjalmarson,
så överens som två tvillingbröder
över huvud taget kan bli.

Jag skulle vilja sluta mitt anförande
med att säga, att en skattesänkning
måste vi vänta med tills statens finansiella
läge medger den. Vi vill inte vara
med om att försämra statens ekonomiska
läge genom att ytterligare öka
budgetunderskottet. Vi har ett budgetunderskott
i dag, och vi vill inte vara
med om att öka det genom skattesänkning.
Vi tycker inte det vore förenligt

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

med ansvar att göra så. Men, herr Hjalmarson,
så fort man kan sänka skatterna
med bibehållen jämvikt i fråga
om inkomster och utgifter för staten
är vi med om det. Det kan hända att vi
i en annan konjunktur än dagens kan
få ge avkall på kravet på en balanserad
budget. Det är något som jag skulle
tro att både herr Hjalmarson och vi
högst ogärna vill vara med om. I fråga
om regleringarna och deras slopande
vill jag säga, att vi inte velat stryka ett
streck över dem samma dag freden inträdde.
Vi vill inte vara med om att
upprepa den politik, som högern stod i
ledningen för efter första världskriget.

Herr DICKSON (h) kort genmäle: Det
är inte särskilt fruktbart, herr talman,
att fördjupa sig vidare i denna strid
om ord, som ordväxlingen mellan inrikesministern
och mig just nu tycks ha
utvecklat sig till, men eftersom herr
Pledlund drog in de danska förhållandena
i sammanhanget var det väl ändå
så, att venstre och det konservative folkeparti
hade gjort upp om en gemensam
målsättning rörande den ekonomiska
politiken. Där drog man verkligen mot
samma mål. Och det var det jag undrade,
om inte herrar Erlander och Hedlund
också gjorde. Men jag skall som
sagt inte lägga mer sten på börda; herr
Hedlund har det besvärligt ändå. Jag
ser att herr Vigelsbo är hemkommen
från Amerika, och hans skugga faller
mörk över herr Hedlunds väg.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:
Herr talman! Tänk var herr Hedlund
måtte bli förvånad varje dag som han
läser i tidningarna om hur förhållandena
utvecklar sig i andra länder. I
andra länder, herr Hedlund, har man
drivit en politik med den rörliga ränta,
som för oss varit ett led bland många
andra i en samlad ekonomisk politik.
Måste inte herr Hedlund förvåna sig,
när han ser av tidningarna hur det gått
i de länder där man drivit denna poli -

tik? När han ser hur sparandet stiger,
hur räntan sjunker, hur kostnadsproblemet
löses och kostnadsnivån där är
lägre än här, hur bostadsproduktionen
utvecklar sig i raskt tempo och hur
skatterna sänkes och regleringarna avvecklas? Nu

har herr Hedlund icke något annat
svar att ge på mina frågor än att
upprepa det gamla vanliga: Vi skall
inte ha regleringarna en dag längre än
nödvändigt, men vi har inte velat avveckla
dem så hastigt därför att vi haft
ett krig bakom oss. Men, herr Hedlund,
det är ju snart tio år sedan kriget slutade.
Kan inte herr Hedlund ge oss
någon som helst föreställning om hur
den ekonomiska situation skall se ut,
då vi kan göra oss av med det regleringsväsende,
som vi alltså är överens
om att vi vill ha bort. Under vilka förutsättningar
skall detta ske?

Vi är också, herr statsråd, överens
om att man skall inte genomföra en
skattesänkning som skadar statens finansiella
ställning. Det har vi heller
aldrig föreslagit från högerns sida. Men
skulle inte herr Hedlund själv kunna
tänka sig att det kan drivas en annan
politik, en politik som siktar till att
på sådant sätt påverka statsutgifterna,
att det blir utrymme för en skattesänkning? Till

sist: Bli inte ledsen, herr Hedlund,
men nog kan jag väl ändå få ett
litet vänligt ord med på vägen när det
gäller frågan om kvarlåtenskapsskatten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Om jag skulle börja där herr Hjalmarson
slutade, alltså med den vänliga förfrågan
rörande kvarlåtenskapsskatten,
skall jag bara upprepa vad jag tidigare
har sagt, nämligen att vi på vårt håll
inte tycker om den modell på beskattning
som kvarlåtenskapsskatten är. Vi
vill ha en förändrad arvsbeskattning.
Vi har också sagt att vi har den uppfattningen,
att man bör få fram en

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

utredning om kvarlåtenskapsskattens
verkningar, sedan man har tillämpat
den några år och alltså kunnat se vilka
olika följder den får.

Jag vill emellertid också stryka under
att bland de olika skattereformer,
som kan komma i fråga, är inte denna
nummer ett på vår lista, även om den
finns där. Det är ändå så att ett belopp
på 50 000 kronor är skattefritt;
det blir ofta 50 000 när den ena av två
makar dör och 50 000 när den andra
går bort. Vi vill främst ha bort kvarlåtenskapsskatten,
därför att dess konstruktion
är sådan, att vi tycker att den
är en anomali i skattesystemet. Vi kommer
därför också att försöka att i sinom
tid få fram en utredning på den
punkten.

Menar verkligen herr Hjalmarson, att
man i dag med ens kan slopa våra regleringar?
Skall vi ta bort kreditrestriktionerna?
Jag förstår att herr Hjalmarson
vill höja räntan i stället, och då
kan det gå för sig. Men låt oss tänka
på hyrorna ett slag. Tag bort hyresregleringen,
låt hyresmarknaden bli
fri! Vad blir då följden? Jo, att de
mindre bärkraftiga i samhället hastigt
kommer att köpas ut ur sina lägenheter
av dem som har det bättre ställt. Vi är
ett parti som arbetar på landsbygden
och har inte i främsta rummet intressen
att bevaka i städer och samhällen,
där hyreshusen finns. Men det säger
jag, att vi vill ändå inte vara med om
att medverka till en sådan omedelbar
avveckling. Däremot har jag den uppfattningen
— den tror jag att jag givit
till känna tidigare — att man successivt
bör försöka nå fram till en jämnare
hyressättning och alltså komma
ifrån de olika nivåerna på detta område.

Herr FAST (s): Herr talman! Det är
rätt förklarligt om en remissdebatt, som
kommer efter ett kort sommaruppehåll
i riksdagsarbetet, ter sig något konstlad.
Att så blir fallet har vi fått be -

Vid remiss av propositionen nr 233.

vittna här i dag, då man ansett det
lämpligt att dra in de kommunala
spörsmålen från stadshuset i remissdebatten.

Jag vill erinra om att ifall det vore
så, att höstsessionen bildade inledningen
till riksdagens arbete under ett budgetår,
så skulle vi inte få mer än eu
allmän remissdebatt. Att riksdagsarbetet
skall läggas upp på det sättet har ju
varmt förfäktats bland annat av högerpartiet.
Men om man skall gå den vägen
måste man också se till, att höstsessionen
kan börja så tidigt, att det
blir någon mening med sammanträdet
på höstsidan, och det kräver en omläggning
av budgetåret, vilket sannerligen
inte är någon enkel anordning.
Det får vi emellertid tillfälle att diskutera
senare under sessionen.

Om man dömer efter de många interpellationer,
som redan har framställts
under höstriksdagen, får man
väl närmast den uppfattningen, att det
inom landet har inträffat många betydelsefulla
ting, sedan vårriksdagen
avslutade sitt arbete. Men man kan väl
knappast, herr talman, säga att detta
är förhållandet, och då måste man
söka efter andra orsaker till aktiviteten
och ha förståelse för oppositionspartiernas
behov av en höstoffensiv mot
regeringen och de partier, som utgör
regeringens parlamentariska underlag.

Men även om man har förståelse för
oppositionens behov av att kritisera
och även är införstådd med avsikterna
med kritiken tycker man nog ibland,
att förhållandena inom landet framställs
i alltför grådaskiga färger av oppositionen.
Det kan inte hjälpas, herr
talman, att jag måste uppehålla mig en
liten stund vid detta. Det är nog svårt
att komma ifrån det enkla faktum, att
vi intar en förmånlig undantagsställning
i förhållande till de flesta länderna
inom hela den civiliserade världen.
Detta konstaterande innebär från min
sida ingenting annat än en ödmjuk
tacksamhet mot det s. k. ödet för att

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

grundbetingelser har funnits för denna
förmånsställning.

Skillnaden mellan oppositions- och
regeringspartiernas uppfattning ligger
väl närmast däri, att oppositionen förmenar,
att vi fått vår gynnade undantagsställning
trots att vi haft en regering,
som fört en oförståndig och högst
klandervärd politik, medan regeringspartierna
anser, att regeringspolitiken
har varit väl ägnad att underlätta och
påskynda den jämna välståndsutvecklingen
i vårt land och att väsentligen
öka den sociala tryggheten.

Om det inte hänt så mycket på den
inhemska fronten, sedan riksdagen sist
var samlad, har händelserna avlöst varandra
på det utrikespolitiska fältet. Tyvärr
kan man inte påstå, att de tunga
molnen har skingrats av några värmande
och genomträngande solstrålar;
snarare är det väl så att ovissheten och
osäkerheten har ökat. Jag tänker därvidlag
bland annat på det oroande läget
i Korea, där frågan är, om vapenstilleståndet
skall utbytas mot en överenskommelsefred
eller övergå i någonting
annat — och i så fall vad? Jag
tänker vidare på spänningen mellan
Israel och arabstaterna, konflikten om
Triesteområdet, frågan om Tysklands
enande till en självständig demokratisk
stat och den väpnade oron inom Englands
och Frankrikes kolonier. Skall
man kunna komma fram till godtagbara
fredliga lösningar av de många
brännande problemen, måste det finnas
en uppriktig och god vilja hos alla berörda
parter. Man frågar sig: Finns
denna goda vilja på alla håll? Ja, härom
får framtiden ge svar.

Man har ibland gjort gällande, att
det nu skapats ett militärt jämviktsläge,
som kan utgöra en fredsgaranti, och
jag vill visst inte förneka värdet av ett
sådant militärt jämviktsläge. Men erfarenheten
visar, att det är en bräcklig
fredsgaranti att bygga på. Jämvikten
kan snabbt förskjutas, och förskjutningen
kan vara av rent revolutione -

rande slag. Så skedde vid och efter
världskrigets utbrott, då maktkonstellationen
var en helt annan än efter
krigets slut.

Jag erinrar om att i dagens läge är
det inte ett maktblock av enbart demokratiska
stater, som står mot ett block
av kommunistiska diktaturstater. Spaniens
inlänkande i västmaktsförsvaret
beriktigar detta, även om man ser bort
från det frågetecken, som Jugoslavien
utgör. Ur demokratiska synpunkter är
det inga uppmuntrande tecken att finna,
hurusom det i Amerika vid kampen mot
kommunismen kan tillåtas metoder, som
enligt mitt förmenande i vissa fal! mera
överensstämmer med metoderna i kommuniststyrda
diktaturländer än i demokratiska
frihetsstater.

Man kan mycket väl förstå, att många
människor är otåliga och missnöjda med
de små resultat, som har uppnåtts under
Förenta Nationernas åttaåriga verksamhet.
Men skall man vara rättvis i sin
bedömning måste man också ta hänsyn
till de oerhörda svårigheter, som denna
organisation har haft att övervinna. Man
skall heller inte undervärdera de resultat,
som har uppnåtts. Redan detta att
det funnits ett forum för nationernas
överläggningar i tvistefrågor har varit
av utomordentlig betydelse och ägnat
att lätta det explosiva trycket, något
som är av stort värde i atom- och vätebombens
tidsålder. Om inte FN i dag
hade funnits till hade det varit angeläget
att så snabbt som möjligt få en liknande
organisation till stånd. Att göra
FN till ett verkligt universellt organ,
där alla stater är medlemmar, är ett mål,
som Sverige strävat mot och även i fortsättningen
bör sträva till. Avgörande för
FN :s framtid är och förblir, huruvida
det för tvisternas lösande kan skapas
en vilja till samförstånd i det internationella
umgänget. I längden kan inte
nationerna bära fortsatta kapprustningar,
som måste verka hämmande på
den sociala utvecklingen. Även i vårt
land har vi att göra den svåra avväg -

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

ningen mellan vad ett starkt försvar
kan betyda som ett trygghetsmoment
och vad vi har ekonomisk möjlighet att
offra för militära utgifter utan att andra
viktiga samhällsintressen blir åsidosatta.

I fråga om vad som har hänt utomlands
och som tilldragit sig stort intresse
här hemma är även den så kallade
Nabolandsaffären att nämna. Det är med
tillfredsställelse jag konstaterat det mycket
positiva intresse, som vår utrikesledning
har visat för kapten Lorentzon,
och att den givit honom allt det stöd
som har varit möjligt att åstadkomma.
Jag är också glad över att utrikesledningen
i diskussion med våra nordiska
grannländer har tagit upp frågan om
tillskapandet av en internationell sjöfartsdomstol.
Med hänsyn till lagstiftningen
och rättsförhandlingarna i vissa
länder är det av vital betydelse, att
bland annat sjöfartsolyckor blir enhetligt
bedömda, framför allt i fråga om
ansvarigheten. Men, herr talman, jag
vill i detta sammanhang passa på att uttala
både min förvåning och min harm
över att man på vissa håll försökt göra
partipolitik av Nabolandsaffären. Varje
objektiv bedömare, som —• låt vara på
avstånd — följt utvecklingen av denna
affär, måste väl säga sig, att den svenska
utrikesledningen gjort vad som varit
möjligt att göra för att ge kapten Lorentzon
hjälp och stöd. Dylika tragiska
händelser är föga lämpade som slagträ
i den politiska debatten, och sådant bör
därför också brännmärkas.

På högerhåll har man tagit upp diskussionen
om huruvida samhället, stat
och kommun, skall sörja för medborgarnas
ekonomiska och sociala trygghet
eller om det är bättre att den enskilde
har en större andel i denna plikt
men då också får behålla en större del
av sina årliga inkomster. Ja, det diskussionsämnet
är inte nytt. Det var ju
framför allt därom striden stod, när vi
lade grunden till Socialsverige. Men jag
trodde, att den diskussionen var i det

Vid remiss av propositionen nr 233.

närmaste slutförd, eftersom vad som nu
återstår är ett utbyggande efter principiella
linjer, som riksdagen i stort
sett redan kan sägas ha godtagit. Tidigare
har ju högern velat tävla med folkpartiet
om vilket parti som varit mest
reformvänligt, och i den diskussionen
har socialdemokraternas reformvänlighet
alltid kommit i skuggan. Förhåller
det sig månne på det sättet, att den
gamla slitstarka högern har börjat finna
sig själv och återfallit i gamla tankebanor,
klädda i nya ord? Det låter så
demagogiskt enkelt, när man säger, att
den enskilde skall förvalta en större del
av sin egen inkomst och skatten sålunda
sänkas. Men de gamla, de som blir arbetslösa,
de som råkar ut för olycksfall
eller sjukdom och som inte har haft
möjlighet att samla tillräckligt i ladorna
eller kanske ingenting alls, för alla dem
är högerns nya politik helt och hållet
verklighetsfrämmande.

Jag tror, att vi har varit överens om,
och vi skulle väl kunna vara överens
om det alltjämt, att vi skall ge ungdomen
bästa möjliga utbildning, att det
är samhällets plikt att svara för en god
hälso- och sjukvård och att sörja för
vår inre och yttre trygghet, att sköta
vägar och kommunikationsmedel samt
att understödja bostadsbyggandet etc.
Men om man är överens om detta och
mera därtill, och om man inte vill ta
ett steg tillbaka i fråga om vad riksdagen
redan har beslutat, då blir väl
talet om mera väsentliga skattelättnader
inte annat än tomma slagord. Vi
kanske kan bli tvungna att höja vissa
indirekta pålagor för att vi skall kunna
undvika höjningar av den direkta statsskatten.
Att öppet eller med konstlade
medel underbalansera budgeten i en tid,
då man kan säga att vi har full sysselsättning,
det kan man väl inte ta på sitt
ansvar?

När man talar om skatter, måste man
också tala om statens utgifter, och är
man överens om totalsumman av dessa,
måste man också bli överens om den

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

totala börda, som kan läggas på svenska
folket i form av skatter. Men då blir
diskussionen en annan och mera differentierad.
Då blir det fråga om hur man
skall fördela detta ofrånkomliga skattetryck.
Kommer man fram till den diskussionen,
är jag inte säker på att högern
får riktigt det stöd hos folket, som
den räknar med, när den här talar om
sänkta skatter.

När det gäller det fortsatta reformarbetet,
som i vissa fall ännu är trängande,
trots allt vad vi har åstadkommit,
kan detta inte genomföras i raskare
takt än det ekonomiska underlaget
växer och sålunda stegringar av det
direkta skattetrycket inte skall behöva
tillgripas. På den punkten kanske vi kan
bli överens.

Herr talman, jag är glad över de signaler,
som kommer från årets fackliga
kongresser. Där har man lagt mycket
större vikt vid trygghet och sociala förmåner
än vid de direkta löneinkomsterna.
Det är signaler i en annan tonart
än högerns stridssignaler. StockholmsTidningens
rubrik över ett referat av
vad herr Hjalmarson för en tid sedan
skulle ha sagt, att »pengar är bättre än
frihet» är, tycker jag, kanske onödigt
elak. Jag tror inte, att högern menar
annat än att försöka fånga in i sina
fållor alla dem, som har det ekonomiskt
så väl ställt, att de i väsentlig grad kan
undvara samhällets hjälpverksamhet.
Men det är klart att man också kan försöka
fånga in även dem, som inte är
helt socialt medvetna, dessa som alltid
klagar över höga skatter men som är
bland de första att ropa på samhällets
hjälp när det inträffar svårigheter av
skilda slag.

All frihet är bra, även den ekonomiska
friheten, men den kan endast
uppnås av ett fåtal medborgare och kan
ibland motverka andras berättigade
krav på frihet och på trygghet.

Jag erinrar om att jag inledningsvis
har sagt, att vi lever under bättre och
drägligare förhållanden än de flesta

andra folk. Yi har en hög social standard,
och vi har alltjämt full sysselsättning
av arbetskraften. De svårigheter
som har uppkommit t. ex. inom järnoch
metallindustrierna är väl hittills
närmast att betrakta såsom omställningssvårigheter,
sådana som tidigare
drabbade exempelvis textilindustrien.
Men skulle det mot förmodan uppkomma
arbetslöshet av mera betydande
omfattning står vi rätt väl rustade att
snabbt sätta i gång arbeten inom den
allmänna sektorn, öka statsbeställningarna
hos de enskilda företagen och
upphäva eller lindra vidtagna restriktioner
som varit avsedda och ägnade att
hindra en inflation.

Allt som är möjligt att göra för att
vidmakthålla den fulla sysselsättningen
måste komma till utförande. Endast om
hela folket är i arbete kan vi uppehålla
och förbättra vår ekonomiska och sociala
standard.

Yi har tämligen väl lyckats att stabilisera
prisnivån, och vi kan väl nu närmast
räkna med fallande varupriser på
vissa områden i stället för höjda. Men
här vill jag gärna inflika, att det är en
viss tröghetslag som gör sig gällande
när det är fråga om att inom detaljhandeln
få ut de prissänkningar, som
har ägt rum på importvaror, hos fabrikanter
och kanske till och med hos
grossister. Jag gör inga andra reflexioner
än att jag tror att det skulle vara
mycket oklokt att nu på en gång slopa
all statlig priskontroll. Den allmänna
konkurrensen i all ära, men erfarenheten
tycks ge vid handen att prisökningarna
sker mycket snabbare än prissänkningarna.
Jag är angelägen att betona
att varje fördröjning av möjliga
prissänkningar bör undvikas, ty sådana
kan vara ägnade att försämra
utgångsläget vid kommande avtalsförhandlingar.

Trots penningvärdets försämring, som
vi alla erkänner, har dock reallöneförbättringen
varit betydande. Under tioårsperioden
1929—1939 steg reallönen

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

med 12 procent, medan reallönestegringen
för den senaste treårsperioden
har varit 18 procent. Även om dessa
uppgifter avser metallindustrien torde
de dock vara ganska representativa
även för andra näringsgrenar. Trots
ökad semester och vissa omställningssvårigheter
inom begränsade tillverkningsområden
torde vi kunna räkna
med en mindre produktionsstegring. Vi
har i år haft förmånen att få en riklig
skörd, inbärgad under lämplig väderlek,
och det ska vi vara tacksamma och
glada över. Vi har kunnat starkt öka
vår produktion av elektrisk energi. Vi
har stärkt våra valutareserver; även
om vi inte därigenom har nått det mål
som vi avsett att uppnå har vi dock
ökat vår rörelsefrihet i fråga om utrikeshandeln.
Investeringarna har ökat
framför allt i den allmänna sektorn,
men vi har genom kreditrestriktioner,
byggnadsreglering och annat kunnat
hålla dem inom ramen för vad som är
möjligt utan risk för inflatoriska tendenser.
Att det sedan har funnits önskemål
om ytterligare investeringar, inte
minst när det gäller bostadsbyggandet,
förändrar inte bilden, att vi har investerat
precis så mycket som det har funnits
ekonomiska och personella resurser
till. Sedan kan man diskutera fördelningen,
men jag har svårt att tänka
mig, herr talman, att det med räntestegringar
skulle ha varit möjligt att
uppnå ett motsvarande eller bättre resultat
vare sig i fråga om den totala
investeringsmängden eller i fråga om
den lämpliga fördelningen av investeringarna.
Det är ju långt ifrån alltid
som de mest nödvändiga och önskvärda
investeringarna kan bära de kostnadsstegringar,
som bl. a. följer av en
höjd ränta; inte minst är ju detta fallet
i fråga om bostadsbyggandet.

Även om sålunda det ekonomiska läget
ter sig rätt gynnsamt lämpar det
sig inte för utgiftsstegringar som inte är
alldeles nödvändiga. Yi får väl vänta till
nästa års riksdag för att se hur allvar -

Vid remiss av propositionen nr 233.

ligt man menar med det myckna vackra
talet i dag om att man skall begränsa
statens utgifter.

Läget ute i världen är så pass osäkert
att ingen, framför allt inte jag, vågar
sia om framtiden. Därför har jag
varit förvånad över alla de frågor, som
man i dag har ställt om när regeringen
har tänkt göra det och det. Det är
mycket av detta som är beroende av
omständigheter, som vi har rasande
små möjligheter att inverka på. Därtill
är vi ett alltför litet land. Men vi
måste alltid vara beredda att snabbt
anpassa oss efter konjunkturväxlingarna
ute i världen, inte minst i Amerika.

Vi kan inte i det nuvarande läget
undvara vissa regleringsmedel, som staten
har att förfoga över, detta även om
oppositionspartierna därigenom får tillfälle
till vissa partipolitiska spekulationer,
som emellertid enligt mitt förmenande
är rätt kortsiktiga. Jag erinrar
om hurusom högerpartiet i Förenta staterna
före presidentvalet utlovade att
alla regleringar snabbt skulle avvecklas,
skatterna skulle sänkas och välståndet
ökas. Hur har det gått? Priserna har
snarare ökat och inkomsterna minskat
för betydande delar av det amerikanska
folket, och arbetslösheten har börjat
göra sig påmint. Särskilt har stora jordbrukskretsar
i Amerikas förenta stater
råkat illa ut. Någon segerstämning
råder väl för närvarande inte inom det
republikanska partiet. Man tycks vara
ganska beredd att vidtaga en del statliga
ingripanden. Herr Hjalmarson kan
väl vänta och se vad som i detta fall
fall kommer att ske.

Det är klart att vi i vårt land med
glädje skulle hälsa en sådan utveckling
att den internationella handeln helt
skulle kunna frigöras. Vårt land har
också gått längre än de flesta andra
länder när det gäller liberaliseringen
av utrikeshandeln, men vi kan inte komma
ifrån att vi måste se till att export
och import flyter något så när jämnt
med hänsyn tagen till de rådande clea -

5 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.
ringmöjligheterna de olika valutorna
emellan.

Efter valet i Västtyskland siade man
— det har också framgått under debatten
i dag — på en del håll om borgerlighetens
totalseger över socialdemokratien.
Men jag tror att man var litet för
snabb i omdömet och inte tog tillräcklig
hänsyn till de särskilda omständigheter,
som ännu råder i det krigshärjade
Tyskland, där man har rätt säregna
partibildningar och där åtskilligt av
den gamla tyskandan lever kvar och
döljer sig inom vissa borgerliga partier.
Går man däremot till de val som nyligen
förrättats i våra nordiska grannländer,
kan man väl inte förneka att
dessa snarare inneburit en förstärkning
för socialdemokratien. Särskilt är detta
fallet med det norska valet. Härvid bör
man lägga märke till att det socialdemokratiska
partiet i Norge länge har innehaft
regeringsmakten under en mycket
svår uppbyggnadstid. De norska studiebesöken
hos folkpartiet i Sverige,
där det fanns lärdomar att hämta om
hur man kan sköta en framgångsrik
agitation, har i varje fall inte förhindrat
ett kraftigt nederlag för norska
vänsterpartiet. Men kanske är det norska
folket mindre mottagligt än det
svenska för negativ kritik.

Mycket kan förändras i fråga om partiernas
agitationsmetoder. Men det
tycks finnas vissa ting som har samma
uppståndelseförmåga som i sagan om
den gamla galten som återuppstod varje
morgon. Jag tänker då på oppositionspartiernas
ständiga tal om socialdemokraternas
beroende av kommunisterna,
om deras vilja till samverkan, om att det
är svansen som styr, om likheten i
grundåskådningen etc. Det är inte så
mycket som behövs för att de gamla
slagorden från gångna strider skall
komma till användning i debatten. Jag
tänker här på vad jag inledningsvis
sade om att vi flyttat över en del
av stadshusdebatten till denna kamma -

re. Jag har som kommunalman varit
van att samarbeta med alla partier
överallt där samverkan varit möjlig.
Jag har aldrig önskat att isolera
mig i det avseendet. Den anmärkning
man nu i detta avseende riktar mot
socialdemokraterna i Stockholms stadsfullmäktige
förstår jag inte alls. Här
har socialdemokraterna gått till val
utan några som helst sidoblickar med
sin vanliga gamla partibeteckning. Den
har använts av kommunisterna, som
inte hade någon utsikt att få ett eget
mandat. Nu säger man att socialdemokraterna
ju kunde ha tagit en annan
partibeteckning, kunde ha gjort ett
tillägg, som gjort det omöjligt för kommunisterna
att använda denna partibeteckning.
Det är mycket möjligt. Jag
skall inte bestrida det förhållandet. Men
hade det varit rimligt, att man skulle
använda denna fingerfärdighet med sin
egen gamla partibeteckning för att medverka
till att en högerman blev invald
i första kammaren i stället för en socialdemokrat?
Skulle något annat parti i
svenska riksdagen ha handlat annorlunda
än vad socialdemokratiska stadsfullmäktiggruppen
i Stockholm gjorde?
Uppriktigt sagt bör det finnas litet rim
och reson även i de krav på självuppgivelse
man ställer på den svenska socialdemokratien.

Under de två år som gått sedan den
nuvarande regeringskoalitionen kom
till har det — och det måste räknas till
dess förtjänster — funnits ett stabilt parlamentariskt
underlag för regeringspolitiken.
Detta har enligt min mening varit
till gagn för vårt land och vårt
folk. Ett sådant majoritetsunderlag
tycks man sträva efter i flera demokratiskt
styrda stater, men det är inte överallt
man lyckats. Behovet av samverkan
gör sig väl gällande överallt där
inte ett parti vunnit en klar majoritetsställning.
Mot samverkanssträvandena
kan väl rimligen inte riktas några principiella
förebråelser. Kritiken får väl inrikta
sig mot den politik som föres. Det

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

är ganska självklart att det mellan samverkande
partier måste finnas en viss
överensstämmelse i uppfattningen om
hur man skall lösa de olika problemen,
framför allt om dagspolitiken, medan
mera långsiktiga och principiellt partiskiljande
ting åtminstone för en kortare
tid kan skjutas undan. Så länge
som denna enighet om de politiska åtgärderna
i nuläget råder mellan socialdemokratien
och bondeförbundet, är
denna samverkan berättigad och bör
därför också fortsätta. Här är det varken
fråga om kohandel eller underkastelse
för något av de samverkande partierna,
utan här är det fråga om en politik,
som enligt vår uppfattning bärs
upp av en ärlig vilja på båda sidor att
gagna svenska folket och vårt land.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! När man sitter och lyssnar till
debatten och tänker på vilka attacker
som tidigare från oppositionens sida
riktats mot regeringspartierna, kan man
inte få något annat intryck än att oppositionen
faktiskt håller på att tappa
sugen. Det är de gamla slitna argumenten
som man kommer med, och man har
svårt att få någon riktig fart på angreppen.

Herr Ohlin, som fortfarande gör anspråk
på att vara förste oppositionsledare
och alltid är den förste talaren
i debatterna — fastän herr Dickson i
den här remissdebatten sprang förbi
honom — lovade häromdagen att det nu
skulle vara slut med den politiska stiltjen.
De många interpellationer, som
framställdes på höstriksdagens första
dag, skulle väl vara ett bevis på detta.
Annars kan man inte få något annat intryck
än att det hela var en suck från
ett mycket bedrövat hjärta. Ödet kan
ibland vara ganska grymt. De olycksprofetior,
som högern och folkpartiet

Vid remiss av propositionen nr 233.

vid alla möjliga och omöjliga tillfällen
kommit med, när man på ett målande
och fantasifullt sätt talat om att regeringspolitiken
skulle med expressfart
föra vårt land till undergångens brant,
har inte slagit in. Oppositionen är faktiskt
i den belägenheten, att den måste
skaffa nya argument, och det är kanske
inte alltid så lätt.

Den ekonomiska utvecklingen har sålunda
inte blivit den som oppositionen
tänkt sig, och det verkar som om oppositionen
är mycket bedrövad över detta.
Utvecklingen har, kanske på grund av
regeringens åtgöranden, på det hela taget
blivit en annan än också vi under
vårriksdagen vågade räkna med. Produktion,
sysselsättning, utrikeshandel
har utvecklats på ett sätt, som man i
förhandenvarande läge borde kunna
vara tillfredsställd med. De farhågor
för en konjunkturomsvängning, som
också vi hyste, har visat sig vara överdrivna.
Framför allt har exporten blivit
en helt annan än man vågade räkna
med vid årsskiftet eller då finansplanen
framlades. Nationalbudgetdelegationen
räknade med att utrikeshandeln i år
skulle lämna ett underskott på cirka
450 miljoner kronor. Man förutsatte visserligen
att exportvolymen skulle stiga
med cirka 4 procent och att importvolymen
skulle bibehållas oförändrad,
men man räknade samtidigt med att
bytesförhållandena skulle försämras
med cirka 10 procent i förhållande till
år 1952. I verkligheten har emellertid
bytesförhållandena försämrats endast
med hälften eller 4—5 procent, och valutareserven
har under de tre första
kvartalen i år ökat med 88 miljoner
kronor. September månad uppvisar ett
utförselöverskott på cirka 40 miljoner
kronor, medan för samma månad i fjol
noterades ett införselöverskott på 105
miljoner kronor. Resultatet är alltså,
vad september månad beträffar, en skillnad
på cirka 150 miljoner kronor till
vår fördel.

Förbättringen av valutareserven har

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

bl. a. medfört, att statens kreditbehov i
stor utsträckning kunnat tillgodoses i
den öppna marknaden. Det är också i
detta sammanhang viktigt att konstatera,
att våra guld- och dollartillgångar
under året ökat, så att de nu representerar
mer än hälften av valutareserven.

Det är även anledning understryka
att våra skogsindustriprodukter i stor
utsträckning bidragit till exportuppsvinget.
Skogsindustrien har nu fått ett
förbättrat avsättningsläge, vilket också
medfört produktionsstegring. Efterfrågan
på virke är god. Virkespriserna har,
av kronoskogsauktionerna i Norrland
att döma, stigit med 15—20 procent i
jämförelse med fjolårets priser.

Den hårdast drabbade produktionsgrenen
har varit verkstadsindustrien,
som har fått ökade svårigheter att göra
sig gällande på utlandsmarknaden.
Verkstadsindustriens export har emellertid
inte gått tillbaka så som man
hade befarat. Hur det kommer att bli
under den närmaste framtiden kan vara
svårt att bedöma. Man måste räkna med
att konkurrensen på utlandsmarknaden
kan komma att skärpas, inte minst från
den västtyska industriens sida. Det är
därför fortfarande anledning att med
samma styrka framhålla, att det redan
nu påfrestande kostnadsläget hos vår
industri inte ytterligare kan få höjas.
Vi står nu snart inför en ny avtalsrörelse.
Hurudant resultatet därav kan
bli, vet vi inte. Man handlar emellertid
säkerligen klokt, om man gör klart för
sig, att några inkomststegringar aldrig
kan tagas ut i förskott. Vi kan inte därvidlag
komma längre än produktionsstegringen
medger. Vårt land ligger nu
på tredje plats i Västeuropa i fråga om
reallönestegringen för arbetarna under
den hittills gångna delen av detta årtionde.
I förhållande till konkurrentländerna
ligger även vårt löneläge relativt
högt, vilket i sin tur försämrar vår
konkurrenskraft. I detta fall kanske vi
gärna tänker på Tyskland, som har
mycket lägre löneläge än vi och som

följaktligen har lättare att konkurrera
än vi.

Det har varit ett mål för regeringens
politik att bibehålla den fulla sysselsättningen.
Vi som minns arbetslöshetskrisen
på 1930-talet och de stora problem,
som den medförde för hela samhället,
vill inte gärna se den situationen
upprepad. Vad oppositionen ansett i
detta avseende har man inte kunnat bli
riktigt klok på. Från högerhåll förklarades
i årets skattedebatt i våras i denna
kammare, att det var en cynism att
tala om översysselsättning när man samtidigt
hade 24 000 arbetslösa inom fackföreningarna,
såsom det var i februari
1952. Man kan dra den slutsatsen att
högern då tyckte, att arbetslösheten var
ett problem som den ville uppmärksamma.
Nu kunde man emellertid häromdagen
läsa i högerns huvudorgan,
Svenska Dagbladet, att översysselsättningen
alltjämt utgör ett inflationshot.
Då kan man väl fråga sig vad högern
har för ståndpunkt beträffande arbetslöshetspolitiken.
Dess bättre är det
knappast något problem i förhandenvarande
läge, så sysselsättningen måste
sägas vara god och inga mer vidsträckta
åtgärder har måst vidtagas mot arbetslösheten.
Några åtgärder behöver kanske
inte heller vidtagas under den närmaste
tiden.

Vi har alltså nu en god ekonomisk
stabilitet i vårt samhälle. Detta kan vi
läsa i den rapport från konjunkturinstitutet
som ligger på kammarens bord.
Den visar med full evidens att vi håller
på att uppnå stabilitet. Hur man än
vill se på denna sak kan man inte gärna
komma ifrån, att regeringspartierna
bedömt läget på ett riktigt sätt och att
regeringspolitiken varit framgångsrik.
Detta betyder naturligtvis inte att framtiden
skulle vara utan problem. Konjunkturläget
måste alltjämt sägas inrymma
ovissa faktorer. Vi kan inte
blunda för att det finns risker för en
konjunkturförsämring, även om en sådan
kanske inte behöver få så djup -

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

gående verkningar. Det har tidigare i
debatten talats om utlandsmarknaden.
Förhållandena i Amerika har nämnts.
Man har funnit att man också där hyser
oro för depressionsutvecklingen.
Det är väl självklart att även vi kommer
att få känning av en depression där
borta.

Den stora skiljelinjen i den ekonomiska
politiken har tidigare varit räntepolitiken.
Både högern och folkpartiet
har ju här haft en annan mening än
regeringen. I dag tycker jag faktiskt
att det varit ovanligt tyst om detta. Jag
hörde att herr Ohlin konstaterade, att
det kunde vara nyttigt med en rörlig
ränta. Han sade i sitt anförande att om
räntan stiger en kort tid så kommer
den senare åter att sjunka. Han konstaterade
själv att räntan gradvis hade
stigit, s. k. ränteglidning, men nu faktiskt
åter var i sjunkande. Har man nu
från regeringspartierna motarbetat en
högre ränta och även en rörlig ränta
men ändå fått denna goda utveckling i
konjunkturhänseende, medan samtidigt
räntan sjunkit, då är det väl en riktig
politik som har förts. Nu har högern
och folkpartiet — särskilt högern —
varit ståndaktiga tennsoldater och kämpat
för en räntehöjning. Man har tidigare
sagt att får vi bara en rörlig räntepolitik,
högre ränta, då skall alla samhällsekonomiska
problem lösas av sig
själva. Jag har aldrig fattta hur man
kunnat resonera på det sättet. Tvärtom
har jag varit övertygad om — och
jag är det fortfarande — att det varit
till förmån för hela samhället att vi
haft en låg räntepolitik och att vi kunnat
uppnå stabilisering utan någon allmän
räntehöjning. Det visar sig också
nu att detta varit en riktig politik.

I dagens debatt har det talats ganska
mycket om jordbrukspolitiken. Jag vill
då ha sagt att en höjning av räntan med
en procent skulle medföra att jordbrukets
utgifter i jordbrukskalkylen ökades
med ungefär 100 miljoner kronor. Var
skall denna täckning tagas? Det har

Vid remiss av propositionen nr 233.

även tidigare i debatten talats om vad
en höjning av räntan betyder för bostadsproduktionen.
Särskilt min företrädare
i denna talarstol, herr Fast,
nämnde att det är självklart, att en
räntehöjning måste påverka såväl produktionen
som levnadskostnaderna ifall
den bleve mera avsevärd. Detta är säkert
riktigt. Den ränteglidning som ägt rum
har inte haft denna inverkan. Räntan
har kunnat gå tillbaka till normalläget
praktiskt taget utan särskilda ingrepp
— detta har också här konstaterats. För
vår industri, för vårt jordbruk och för
hela vårt näringsliv över huvud taget
hade det säkert varit en mycket farlig
åtgärd att höja räntan och på detta sätt
driva kostnadsläget i höjden, .lag har i
tidigare debatter sagt min mening om
räntans möjligheter att inverka på det
ena och det andra sättet, och jag skall
i detta anförande inte vidare gå in på
den saken.

Jag tror att vi har erfarenheter av
vad en anpassningsbar politik kan föra
med sig. Det måste vara statsmakternas
uppgift att aktivt ingripa i konjunkturerna
med sådana regleringar, som
kan befinnas vara nödvändiga. 1930-talets politik visade att detta var till
förmån för hela samhället, och detsamma
har visats genom den politik som
vår nuvarande regering har fört. Detta
betyder givetvis inte — jag vill understryka
detta precis som inrikesministern
gjorde här tidigare — att vi vill
ha regleringar för regleringarnas egen
skull. Vi har vid upprepade tillfällen
förklarat, att vi inte vill ha fler regleringar
än nödvändigt. Man har tidigare
här erinrat om de regleringar som har
försvunnit. Jag tror att det är nödvändigt
att även i fortsättningen gå på
samma väg.

Det är särskilt herr Hjalmarson, som
har behandlat den frågan i dagens debatt,
och han har då vänt sig mot bondeförbundet
och sagt, att vi har för mycket
regleringar, som allesammans skulle
kunna avskaffas. Då kan man ställa den

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

frågan till herr Hjalmarsson: Hur har
högern gjort i liknande läge, då den
befunnit sig i regeringsställning? Har
den då avskaffat regleringarna? Jag
tror att man kan konstatera raka motsatsen;
jag gav exempel på detta i våras
och skall inte upprepa dem i dag.

Herr Hjalmarson nämnde i början av
sitt anförande, att hyrorna är så höga,
att ingen har möjlighet att betala dem.
Nu är det ju så, att högern i våras och
för övrigt en lång tid har arbetat för
ett avskaffande av subventionerna. I
bostadsdebatten i våras hade högern
reservationer om att man skulle successivt
avskaffa subventionerna eller i
varje fall minska dessa. Hur stämmer
detta överens med herr Hjalmarsons uttalande
här i dag? Det är väl ändå så,
att den uppenbara avsikten med dessa
subventioner är att förbilliga hyrorna
särskilt för de mindre bemedlade.

Nu säger herr Hjalmarson, att alla
regleringar skall avskaffas. I våras yrkade
högern på att hyresregleringen
skulle avskaffas. Men hur går det med
hyrorna, om bostadskostnaderna skall
slås ut på dessa? Blir inte hyrorna högre
då? Och i så fall blir det väl praktiskt
taget omöjligt för de mindre välsituerade
att kunna betala hyrorna; i varje
fall blir det omöjligt för dem att hyra
något så när drägliga bostäder.

Politiken är det möjligas konst, men
man behöver inte besitta någon större
matematisk begåvning för att kunna
räkna ut att det i för handen varande
läge icke är möjligt att genomföra någon
skattesänkning. Jag har suttit och
lyssnat efter vad oppositionen skulle
föreslå för skattesänkning. I våras yrkade
ju såväl högern som folkpartiet,
att uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten skulle minskas med tio
procent. Jag har kanske inte varit tillräckligt
uppmärksam åhörare i dagens
debatt, men jag har faktiskt inte hört
någon tala om att vi skulle haft möjlighet
att göra denna minskning. Vi kan
kanske dessutom erinra oss, att när

oppositionspartierna i fjol yrkade detta
skulle det ha inneburit en sänkning av
statsinkomsterna med i runt tal 300 miljoner
kronor. Budgetutfallet visade sedermera,
att oppositionen kapitalt felbedömt
läget. Man talade gärna såväl i
riksdagen som särskilt ute på valmötena
om att det var en miljard i överskott
och att det därför fanns goda möjligheter
att minska skatten. I år framlades
en balanserad budget, som inte kunde
tillåta några skattesänkningar, men det
bekymrade varken högern eller folkpartiet
i våras; de yrkade fortfarande
en minskning av uttagningsprocenten
med tio procent.

Jag har följt med i tidningarna för
att se vad som har hänt och för att se
vilka uttalanden partiledarna Ohlin och
Hjalmarson gjort. Om en tidning återgivit
ett av herr Hjalmarsons föredrag
riktigt, skulle han däri ha sagt, att
skattesänkningen för närvarande vore
vår viktigaste sociala fråga och att den
vore mera betydelsefull för samhällsmedborgarna
än de sociala välfärdsanordningarna.
Folkpartiet gjorde i våras
en skenmanöver beträffande avskrivningar
av de statliga bostadslånen.
Båda metoderna är väl typiska för respektive
partier.

Hur gärna vi än vill, har vi inte någon
möjlighet att sänka den direkta
skatten. Huruvida det går med de indirekta
skatterna vet man inte. Man har
i dag talat om att finansministern kanske
kommer med indirekta skatter på
sprit och tobak. Om man får döma av
herr Ohlins anförande, kommer väl herr
Ohlin att bli motståndare till detta.

Nu är det ju så, vilket man väl får
upprepa, att de automatiska utgiftsstegringarna
för innevarande budgetår uppgår
till inte mindre än 470 miljoner
kronor och för nästa budgetår beräknas
bli 575 miljoner kronor. Det är givetvis
nödvändigt för staten att skaffa ökade
inkomster, som kan täcka utgifterna.
Man kan inte gärna tänka sig en under -

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

balansering av budgeten under en högkonjunktur
som den rådande.

Man säger från oppositionens sida,
att regeringen för en oförsonlig politik
och att den sätter alltför stora värden
på spel för hela vårt folk. Då måste
man om oppositionen säga att den har
icke varit blygsam, när det gällt att
föreslå nya utgiftsökningar för staten.
Jag vet inte om folkpartiet har röstat
emot några statsanslag; om så är fallet
är det i mycket liten utsträckning. Högern
säger alltid att den har varit sparsam,
och vi kommer mycket väl ihåg
att den gick hårt emot subventionerna
och menade att dessa skulle bort så
fort som möjligt och att prishöjningarna
skulle slås ut på varorna. Men när
det gäller försvarskostnader har högern
aldrig prutat, och det är väl inte heller
någon annan som vill det i nuvarande
läge.

Utgifterna för försvaret måste vi nog
ha, fastän de är stora; de går på ett
par miljarder. Det är möjligt, att en del
saker skulle kunna handläggas på ett
annat sätt, och jag tror det kan finnas
anledning att från denna talarstol stryka
under att alla möjligheter att spara
på utgifter i fråga om vårt försvar bör
tillvaratagas.

Det är klart att man kan ha olika
uppfattningar om vår socialpolitik. Utgifterna
för vår sociala trygghet är
mycket betydande. De är ju ungefär
jämställda med våra försvarsutgifter,
och man kan alltså säga att utgifterna
för vårt yttre och inre försvar är ungefär
lika. De balanserar som sagt på
ungefär 2 miljarder kronor vardera.
Men vill vi faktiskt minska på vår sociala
välfärd? Vi kanske erinrar oss de
attacker som gjordes mot regeringen för
något år sedan, när det gällde folkpensionerna.
Särskilt under den interpellationsdcbatt
vi hade i fjol höst gick man
väldigt hårt in för en ökning, och man
försökte pressa fram från socialministern
vad det nya förslaget för år 1953
i fråga om folkpensionerna kunde inne -

Vid remiss av propositionen nr 233.

bära. Efter det beslut som sedermera
fattades av riksdagen och som innebar
en stark ökning av folkpensionerna har
väl oppositionen inte så mycket att säga
i det fallet. Jag har heller inte hört
någonting nämnas om denna sak i dagens
debatt.

I fråga om sjukförsäkringen rådde
det kanske litet olika meningar i våras.
Det är ju en mycket betydelsefull reform
som därvidlag har beslutats. Inte
minst för landsbygdens befolkning spelar
den en mycket stor roll. Vi har kanske
inte nått allt vad vi vill nå på det
socialpolitiska området i och med denna
reform, men i vårt nuvarande läge
får vi väl ändå avvakta och kanske
vänta med nya reformer, så att vi icke
tar dem fortare än vi har möjlighet att
betala dem.

När det gällde denna sjukförsäkringsreform
menade högern att vi skulle ha
väntat med beslutet, och högern menade
också att kostnaderna för folkpensioneringen
i viss mån borde ha överförts
på folkpensioneringsavgifterna.
Denna politik står helt och hållet i överensstämmelse
med gamla högertraditioner,
men jag är inte säker på att småfolket
ute i bygderna är riktigt överens
med högern här.

I frågan om sociala förmåner, socialpolitik
och skattesänkningar tillät jag
mig i våras dra en parallell mellan en
barnrik familj i små ekonomiska omständigheter
och en välsituerad, barnlös
familj. De sociala förmånerna betyder
givetvis ofantligt mycket för en barnfamilj
i små ekonomiska omständigheter,
men en sänkning av skatten betyder
för en sådan familj praktiskt taget ingenting.
Tvärtom är det naturligtvis för en
barnlös, välsituerad familj. För denna
betyder en eventuell skattesänkning
ofantligt mycket, men de sociala förmånerna
betyder praktiskt taget ingenting.

Man kan givetvis säga att sjukförsäkringsreformen,
såsom det har påståtts
från visst håll, faktiskt innebär

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

en övervältring av bördorna från de
mindre välsituerade till de mera välsituerade.
Jag kan emellertid inte komma
till någon annan uppfattning än att
denna ganska stora omfördelning av
inkomster, utgifter och förmåner är till
samhällets gagn. Genom denna har samhället
faktiskt lyft upp de lägre sociala
skikten på ett högre plan, och jag vill
gärna upprepa vad jag tidigare har sagt,
att dylika reformer faktiskt gör samhället
mera arbetsdugligt, mera produktionsdugligt.

Jag tror inte att jag gör någon orätt
om jag säger att det finns en brist på
vilja hos högern när det gäller dessa
saker.

En fråga som var föremål för riksdagsdebatt
i går och som jag inte har
tänkt säga så mycket om är den s. k.
dyrortsgrupperingen. Vi har från vårt
håll alltid drivit den politiken, att dyrortsgrupperingen
såsom orättvis bör avskaffas
så fort som möjligt. Vi har i
många år varit tämligen ensamma om
denna politik, men på sista tiden har
det blivit en ändring därvidlag. Nu har
vi fått bevittna att det redan har väckts
flera interpellationer i frågan. De besvarades
i går. Jag hade inte tillfälle att
höra på debatten, men jag har läst i
tidningarna att herr Lundqvist i Rotebro
talade om att när det gällde Stockholms
gränskommuner blev de fullständigt
överrumplade. Beslutet kom
som en blixt från klar himmel. De hade
inte haft tillfälle att framföra sina synpunkter
för regeringen. Herr Lundqvist
sade att det är minst lika dyrt att leva
i Stockholms förorter som i själva Stockholm.
Liknande synpunkter anfördes
här i denna kammare av herrar Helén
och Antby från folkpartiet. Det är ingenting
annat att säga om detta än att
jag tycker de haft riktiga synpunkter.
Vi brukar framföra dem och säga, att
ingen människa som lever utanför
Stockholm begriper att det faktiskt
skulle vara dyrare att leva i Stockholm
än annorstädes.

Jag ser att herr Helén har anfört det
skäl som jag många gånger tidigare anfört,
att om man vill ha kvalificerad arbetskraft
kan man inte betala arbetskraften
olika. Den kvalificerade arbetskraften
går dit där man får de största
förmånerna och de största lönerna. Det
är naturligtvis alldeles riktigt, men det
är ganska intressant och rätt nöjsamt
att konstatera, att när dessa förorter,
som tidigare haft en privilegierad ställning,
inordnas under en större områdesfördelning
och en bättre tillämpning
av dyrortsgrupperingen och lönesättningen,
sitter de själva i kläm, och då
skriker de som en stucken gris. Jag tror
att man här måste fortsätta med en utjämning,
och man måste så fort som
möjligt avskaffa denna dyrortsgruppering.

Det är en detalj i vårt näringsliv, som
redan varit föremål för ganska stor
debatt här i dag, nämligen vår jordbrukspolitik.
Man får nog säga, att från
folkpartiets sida har kampanjen mot
regeringen när det gäller jordbrukspolitiken
på sista tiden mycket intensifierats.
Folkpartitidningarna i Stockholm,
med Dagens Nyheter och Expressen
i spetsen, har sedan länge fört en
våldsam agitation mot jordbruket. Det
är samma kretsar nu som tidigare, och
när nu herr Ohlin såvitt jag förstår gör
gemensam sak med dessa kan man säga
att folkpartiet faktiskt är ett klassparti
för konsumenterna. Det är kanske tacksamt
för oss att kunna notera detta,
och vi kan också slå fast att folkpartiet
är ett parti som gör allt vad det kan
för att komma åt jordbruket.

Herr Ohlin har nyligen i ett föredrag
förklarat, att en hel mängd storbönder
får privilegier av många slag
på konsumenternas bekostnad, och herr
Ohlin har haft samma tema i sitt anförande
här i kammaren. Han säger
här, att staten mäter med olika mått.
År det jordbrukare blir de mätta med
ett mått, är det däremot småföretagare,
hantverkare i olika ställning eller små -

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

industriidkare behandlar staten dem
inte lika. Så rekommenderar herr Ohlin
särskilt jordbruksministern att göra en
sociologisk undersökning hur människorna
lever i liknande ekonomiska
omständigheter, och för att få en riktig
bild av detta måste man gå minutiöst
noggrant till väga och ta reda på hur
de bor och äter och vad de har för
verksamhet, hur mycket bilar de har
o. s. v.

Beträffande den sista detaljen har
den blivit presenterad på kammarens
bord, och där kan vi läsa att när det
gäller bilinnehavet är det faktiskt en
ganska jämn fördelning bland alla samhällsskikt.
Tyvärr är det kanske inte
endast välsituerade som äger bilarna.
Kanske det är oriktigt att säga tyvärr,
ty det är naturligtvis bra om också
människor i små omständigheter har
möjlighet att ha bil; det är ett underbart
fortskaffningsmedel och självklart
mycket nöjsamt att ha. Men när man
i denna redogörelse, som fördelats i
kammaren, läser att inkomsttagare med
5 000 kronors inkomst i inte så liten
utsträckning har bilar, då har ju bilen
trängt genom hela vårt samhälle, så
den förmånen kan man väl inte säga
är något privilegium.

Men herr Ohlin menar fortfarande att
jordbruket är mycket mera favoriserat.
Naturligtvis är det de större jordbrukarna
som är favoriserade. Jag får verkligen
ge herr Hjalmarson en eloge, när
han här faktiskt tog jordbruket i försvar
och konstaterade i vilken väldig
utsträckning jordbruket självt rationaliserat
sin verksamhet. Det är alldeles
riktigt som herr Hjalmarson säger, att
jordbruket har rationaliserats i minst
lika hög grad som industrien. Som yrkesman
är man själv förvånad över
vad som här har skett. Det är en väldigt
stor kapitalinvestering i maskiner, och
det har alldeles säkert gjorts en mycket
förnämlig insats av våra tekniska experter
och vetenskapsmän ute bland
jordbrukarna, t. ex. i fråga om växt -

Vid remiss av propositionen nr 233.

skydd och allt vad därtill hör. Att vi
kunnat minska vår arbetskraft och samtidigt
öka produktionen så fantastiskt
som vi faktiskt gjort är mycket tacksamt
att kunna konstatera. Men herr
Ohlin driver fortfarande den meningen,
att särskilt stor jordbrukarna skulle vara
favoriserade. Herr Hjalmarson åberopade
statistiken och nämnde, att av
alla våra jordbrukare, som uppgår till
flera hundratusen, är det i hela landet
74 som har en inkomst på 100 000 kronor.
Jag vet inte om herr Hjalmarson
kan fullfölja statistiken och omtala, om
denna inkomst på 100 000 kronor enbart
kommer från jordbruk eller om
den, såsom fallet brukar vara beträffande
större jordbrukare, delvis hänför
sig till andra inkomstkällor. Jag tror i
alla fall inte att bilden är riktig. Jag
tror inte att det är jordbruket som presterat
dessa inkomster på 100 000 kronor.

Det skulle vara intressant om herr
Ohlin, som säkert kommer upp i debatten
många gånger till, eller om den som
herr Ohlin sade komma skulle, nämligen
herr Svensson i Ljungskile, med
sin stora sakkunskap ville fortsätta
detta resonemang. Han kommer väl då
att tala om, vari orättvisorna består
mellan företagare inom jordbruket och
företagare inom andra näringar. Jag
har tidigare i en debatt ställt en fråga
till herr Ohlin, om han ville precisera
på vad sätt en inkomsttagare inom jordbruket
är favoriserad i jämförelse med
näringsidkare i ett annat yrke, som
har kanske 50 000 eller 75 000 kronor
i bruttoinkomst.

När det gäller handelspolitiken, som
herr Ohlin var inne på, ligger det faktiskt
till så, att när GATT-avtalet behandlades
i riksdagen var bondeförbundets
representanter i bevillningsutskottet
mycket reserverade och menade,
att detta avtal faktiskt komme att verka
så att det blev jordbruket som fick
sitta emellan. Vi kan även erinra oss
de debatter som vi hade förra året, när

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

det gällde skyddet för fruktodlingen.
Då ansåg man från fruktodlarhåll att
det var trädgårdsnäringen, fruktodlingen,
som fick sitta emellan och som var
orättvist behandlad i handelsavtalen.

Herr Ohlin ifrågasatte, om det var
nödvändigt att ingå avtal angående
import av vete, den s. k. vetepoolen.
Avtalet gäller nu 25 000 ton. Det har
tidigare varit 75 000 ton. Jag skall inte
närmare gå in på detta, ty jordbruksministern
eller handelsministern kommer
säkert att beröra detta senare. Avtalet
är ingånget därför att Sverige
inte vågar ställa sig utan möjlighet att
i händelse det behövs kunna importera
vete. Om inte mitt minne sviker mig
alltför mycket tror jag det var aktuellt
den gång herr Ohlin själv var med i
regeringen. Man slöt då ett veteavtal
med Amerika om 75 000 ton per år i
fem år för att säkerställa sig och ha
tillgång till vete i händelse det skulle
bli dålig skörd här hemma. Jag vet inte
om det var fel att göra så, men en
ansvarig regering måste nog handla på
det sättet.

När man talar om vår stora skörd,
som jag tror är i viss mån överreklamerad,
och de stora förråd vi har,
skall man inte glömma att det inte är
så värst länge sedan det ansågs nödvändigt
att importera vete till detta
land för ett pris av nära 70 kronor per
deciton. Det är skillnad mot dagens
läge, då vi faktiskt har vete att exportera.
Läget kan snabbt ändra sig. Tidigare
har vi ansett att vi är så stora producenter
när det gäller alla olika jordbruksförnödenheter.
För närvarande
har vi brist på fläsk och importerar
sådant från Danmark. Vi importerar
också kött från Danmark. Detta är bara
ett exempel på hur fort en omsvängning
kan inträffa och vilket läge vi
kan råka in i.

Jag nämnde om herr Ohlin och skattesänkningen.
Jag hörde inte att herr
Ohlin sade, att vi skulle sänka den
direkta skatten, men det var faktiskt en

skatt, som herr Ohlin ville att vi skulle
sänka, och det var skatten på margarin.
Den ville herr Ohlin sänka med kronor
1:50. Jag har här i min hand en annons,
som jag inte kan låta bli att slå
fast i protokollet. Det är en annons som
stått i tidningarna. »Aktuellt från folkpartiet.
» Det heter: »Staten fördyrar
margarinet! Visste ni att folkpartiet i
riksdagen föreslagit lägre margarinoch
smörpriser? I samband därmed
borde jordbrukspolitiken läggas om till
förmån för de mindre jordbruken. De
större jordbruken skulle ändå inte ha
anledning att beklaga sig.» »Visste
ni», heter det vidare, »att margarinpriset
i Norge är 1.86 i svenskt mynt?
Även om man tar hänsyn till en mindre
subvention, varmed norska staten förbilligar
margarinet, blir summan ändå
inte mycket över hälften av priset i
Sverige. Även i Danmark, Tyskland
m. fl. länder är margarinpriset mycket
lägre än i Sverige. Tycker ni att den
svenska regeringens margarinfördyring
är rimlig? Folkpartiet anser den gå
alltför långt. Folkpartiet leder rätt,
ökar starkt.»

Det är ju bra för folkpartiet, om någon
kan tro det. Genom denna annons
vill alltså folkpartiet göra gällande att
denna politik är felaktig. Vi skall ha
lägre margarin- och smörpriser, och
samtidigt, menar folkpartiet, skall vi
hjälpa det mindre jordbruket! Detta
är ett konststycke. Det blir väl uppenbart
senare under dagen, hur det skall
gå till. Men det är väl ändå, herr Ohlin,
en ovanligt stor demagogi att driva en
politik på detta sätt. Det måste väl ändå
vara så, att det mindre jordbruket i
stort sett måste vara beroende av de
priser, som det kan få ut för den egna
produktionen. Annars kan det väl inte
stå sig i konkurrensen. Den största delen
av det mindre jordbrukets produktion
avser ju mjölk och produkter av
denna vara, såsom smör.

Det är mycket beklagligt, att man
skall vara oense i uppfattningen om

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

den jordbrukspolitik, som skall föras i
detta land. Jag har många gånger glatt
mig åt att vi i 1947 års beslut slagit
fast, att jordbruket som näring skall
vara jämställt med andra näringar.

Man säger här, att det är så många
storjordbrukare som blir orättvist favoriserade.
Emellertid har ju herr Hjalmarson
här framlagt en statistik till belysning
av detta. Jag skall inte gå in
på det mera.

När man nu visat sig så hätsk mot
jordbruket och allt vad därtill hör, har
man också i dessa dagar talat så mycket
om mjölkens konsistens. Herr inrikesministern
har varit inne på detta.
Jag skall därför inte säga mycket om
det. Jag tror emellertid att det finns anledning
att på det håll, där man talar
så mycket om detta, visar mera sans
och måtta. I somras, när vi hade paratyfusepidemien,
var jordbruket också i
skottgluggen. Då gällde det slakteriorganisationerna.
Det sades att det var Alvesta
slakteri, som fullständigt förgiftat
hela svenska folket. Det slogs upp rubriker
i tidningarna, att allt detta var fasansfullt.
Vad har det blivit av allt
detta? Det har inte blivit någonting.
Det har konstaterats att slakteriet skötts
riktigt.

Det är väl så att man vill komma åt
jordbruket. Man vill försöka få människorna
att tro, att man samtidigt kan
hjälpa jordbruket och förbilliga de produkter,
som jordbruket säljer till konsumenternas
gagn. Det måste väl ändå
sägas vara en förmån för hela vårt samhälle,
om vi har ett produktionskraftigt
jordbruk. Den ekonomiska föreningsrörelse,
som jordbruket självt byggt upp
med dess distributionsapparat, betyder
säkert ofantligt mycket. Det är klart att
det kan syndas någonstans, det är jag
fullt medveten om. Det skall nu bli en
översyn av hälsovårdsstadgan. De kommunala
myndigheterna här i Stockholm
bör också ägna sitt intresse åt
detta, och jag tror att det finns möjlighet
att göra rätt mycket därvidlag.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Man har sagt att det är för liten differentiering
på bättre och sämre mjölk
i jordbrukarledet. Emellertid är det
ganska stora avdrag på mjölkpriset, ifall
mjölken inte håller den kvalitet och den
renhet som den skall ha. Vi jordbrukare
har ingenting emot att denna kontroll
skärpes. Vi har själva i vår mejerirörelse
gått in för mycket kraftiga avdrag
för, som det heter, icke god mjölk,
avdrag för smutsprocent och för mjölk
som inte håller sig. Det kan per månad
bli avdrag på fyra, fem öre litern. Det
är ganska mycket i förhållande till det
mjölkpris vi har. Det är så kraftigt och
bör vara så, att jordbrukarna själva blir
intresserade av att få fram en så god
vara som möjligt.

När jag är inne på detta om konsument-
och producentpriset, kan jag inte
låta bli att nämna, att det också finns
ett mellanled, som spelår en stor roll.
Jag vågar inte nämna hur många mjölkbutiker
som lades ned, när mjölkcentralen
tog hand om det mesta av mjölkdistributionen
här i Stockholm. Det var
ganska många, som då rationaliserades
bort, och det kanske vore mer att göra
i detta hänseende. Därvidlag har Stockholms
myndigheter något att göra, och
de bör också ägna sig åt detta.

Sedan är det som jag nämnde mellanled.
Varför skall man alltid klanka
på jordbruket och säga, att det har fått
för mycket? Jag hörde just i dag, att för
en äppelsort, kanske den förnämsta,
Cox orange, får odlarna 1:15 per kg,
men i Stockholm kostar den 2: 75. År
det rimlig proportion? Detta kan ju
konsumenterna svara på själva. Vi vet
också, att i våras var det ett tag ett väldigt
skall med anledning av den dåliga
potatis som då såldes i Stockholm. Vi
jordbrukare har själva genom våra lantmannaföreningar
och centralföreningar
gått in för att rationalisera och ordna
den saken och skaffa fram kvalitetspotatis
i marknaden, och jag tror, att
just nu är intresset mycket stort för
detta. Jag tror också att det är mycket

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

att göra därvidlag. Men när jordbrukaren
får 15 öre per kg för potatis och
samma potatis här i Stockholm säljs för
50 öre, tycker jag, att det är något fel
och att det bör rättas till. Varför skulle
inte stockholmspressen, som är så intresserad
för distribution, kunna ägna
sig åt denna detalj. Det är säkert mycket
möjligt att minska marginalen mellan
producenter och konsumenter; då
förtjänar båda parterna. Det är detta
vi strävar efter.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! När jag
nu vill ge mitt lilla bidrag till dagens
diskussion, skall jag försöka att i möjligaste
mån undvika att tala om ting,
som vi inom mycket kort tid får tillfälle
att återkomma till och då med ett
helt annat underlag för diskussionen än
vad vi har i dag.

Jag tänker inte heller fördjupa mig i
gångna tider — herr Ohlin föregick där
med ett gott exempel — men jag kanske
kan tillåta mig att göra vissa observationer.
Det kan väl inte förnekas, att
det konjunkturläge vi i dag befinner oss
i och den samhällsekonomi vi i dag
har mycket litet motsvarar de farhågor,
som oppositionen hyste, när vi diskuterade
den ekonomiska politiken för
år 1953. Det finns inte någon större
likhet. Man spådde då en minskad produktion,
och man sade att de höga kostnaderna
skulle göra det omöjligt för
oss att upprätthålla vår export. Vidare
fick vi veta, att sysselsättningen befann
sig i fara. Det är ingenting att tala om
i dag, ty spådomarna slog inte in.

Med detta vill jag inte påstå, att den
omständigheten, att vi från regeringshåll
den gången pekade på att utvecklingen
sannolikt gick mot en anpassning
av högkonjunkturen från en mera
hektisk nivå till eu mera stabiliserad,
tyder på att vi den gången var särskilt
framsynta. Vi fick visserligen rätt,
men jag vet hur svårt det är att spå,
och jag förebrår inte oppositionen

för att den spådde fel. Jag säger detta
bara för att man, när det vid andra
tillfällen kanske gäller att visa hur
vi tog fel, ju kan använda lite mindre
bokstäver än hittills. Det ligger annars
i sakens natur att oppositionen
gärna överdriver. Den vill så att säga
måla Hin på väggen. Jag säger ingenting
om det, men det medför naturligtvis
den olägenheten, att när vi då från
regeringens sida blir tvungna att bemöta
överdrifterna, så skapas lätt det
intrycket — som sedan kan förstoras
av oppositionen •—- att vi skulle anse
läget vara så utomordentligt bra, att
ingenting kunde vara bättre och ingenting
bättre hade kunnat göras. Så är det
inte. Vi har inte alls den uppfattningen,
att allting är bra och att det inte kunnat
vara bättre. Men vi måste ha rätt
att påpeka de våldsamma överdrifter,
som oppositionssidan ständigt gör sig
skyldig till.

Den penning- och kreditpolitik som
tillämpats innevarande år mötte en oerhört
stark opposition. Först sade man,
att det var omöjligt för staten att genomföra
den upplåning som var erforderlig.
Sedan sade man, att den i varje
fall inte kunde genomföras utan att man
samtidigt skapade inflation. Nu har
staten dock fått sitt inlåningsbehov
täckt, och upplåningen har icke skapat
någon inflation. I dag säger alla människor,
att det vi närmast har att vänta
knappast är en inflationsunge utan en
konjunkturavmattning. Därför säger
man, att riskerna med den upplåning,
staten bedriver, visserligen inte föreligger
i dag eller i morgon men vid ett
tillfälle i en oviss framtid, när det kan
komma en inflationspåfrestning i stil
med den som inträffade efter Koreakrigets
utbrott.

Jag vill inte bestrida förekomsten av
dessa risker. Det är uppenbart att de
finns. Det är ju ganska naturligt, att
om bankernas likviditet har blivit mycket
god och det plötsligt uppstår ett
starkt intresse av att sätta dessa pengar

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

i omlopp — antingen genom att de tages
ut från bankräkningarna, där de
står för insättarnas räkning, eller genom
att de lånas ut — så kan detta naturligtvis
medföra ett underblåsande av
inflationen. Men det ligger i sakens natur
att dessa risker är övervägda, och
vi har också helt naturligt funderat på
vad man i ett sådant läge skall göra.
Det är väl inte så oerhört svårt att ha
klart för sig huvudlinjerna för den politik
som i det läget behöver föras. För
det första är det, såsom alltid när man
möter en inflationsunge, välbetänkt att
göra en kraftig kreditåtstramning. Det
kommer visserligen inte att innebära
att folk inte får ta ut sina pengar från
bankräkningarna och sätta dem i rörelse
— sådant kan väl ingen hindra.
Men en stark kreditåtstramning kommer
att medföra en sammankrympning
av de medel som står till förfogande för
investeringar och kommer helt naturligt
att motverka den inflationistiska
utvecklingen. Men det är också en annan
sak som i det läget måste ske, och
det är att man får lov att minska de
offentliga investeringarna. Vi får ofta
kritik inte minst från folkpartiets sida
för att vi för ett par år sedan inte byggde
mer än 40 000 bostadslägenheter. Nu
är siffran 50 000, och då säger herr
Ohlin, att det skall väl inte vara något
statiskt, utan det skall väl kunna bli någon
ökning av den också.

Ser man saken från konjunktursynpunkt
kan man utan vidare säga, att i
ett läge med inflationstryck blir efterfrågan
på kapital och arbetskraft för
privata investeringar mycket stark, och
i ett samhälle med marknadshushållning,
som vi har och vill ha, är det
inte möjligt att hålla tillbaka hela detta
tryck. Det ligger i sakens natur att i
ett sådant läge öka de privata investeringarna.
Så gjorde de i vårt land det
året vi gick ned till 40 000 lägenheter.
Det var en eftergift som enligt mitt sätt
att se måste ske för att främja den
samhällsekonomiska balansen. I dag

Vid remiss av propositionen nr 233.

har vi ett balanserat läge, i dag kan vi
bygga 50 000. Det är alldeles uppenbart
att om vi kommer in i en depressionssituation,
där den privata verksamheten
inte längre orkar sysselsätta
lika mycket folk som nu, kan och skall
dessa 50 000 helt naturligt ökas. Men
omvänt måste det bli så, att om man
kommer in i en inflationsperiod får
man återigen minska de offentliga investeringarna
för att motverka den
spänning, som då uppkommer inom
området för de enskilda investeringarna.

Herr Hjalmarson ansåg att de offentliga
investeringarna i dag var för höga,
de borde minskas. Jag fäster uppmärksamheten
på att omfattningen av de offentliga
investeringarna är frukten av
riksdagens beslut. Regeringen har förelagt
riksdagen en investeringsplan enligt
vilken de privata investeringarna
skulle hållas inom ramen för det som
gällde 1952, under det att de offentliga
investeringarna skulle få öka. Det motiverades
helt enkelt därmed att under
de gångna inflationsåren hade det helt
naturligt blivit en eftersläpning av de
offentliga investeringarna, en eftersläpning
som skapat snedvridning, och att
det är viktigt inte minst ur ekonomisk
synpunkt att denna eftersläpning hämtas
in. Därför fann regering och riksdag
att det var riktigt att ta den politik
som har lett till den omfattning av de
offentliga investeringarna som vi har
nu. Alla dessa investeringar är beroende
på beslut som fattats av riksdagen.
Ingen enda sådan investering
kommer till stånd utan att riksdagen
beslutat den. Jag undrar om herr Hjalmarson
gjort någon utredning och försökt
klargöra i vilken omfattning som
högern här i riksdagen motsatt sig en
ökning av de offentliga investeringarna.
Det kanske vore en lämplig uppgift.
Det är nämligen väldigt bra att ha litet
korrespondens mellan åsikt och praktisk
handling. Nu får man väl tolka
herr Hjalmarson så att hädanefter skall

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

det bli en annan inställning från högerns
sida, att högern mera målmedvetet
kommer att gå in för att minska de
offentliga investeringarna än som hittills
skett.

Det kan väl inte förnekas att när vi
denna höst ser fram mot nästa år så
måste vi säga oss, att det finns starkare
skäl att fram mot slutet av 1954
vänta en avmattning i konjunkturläget
än vad det var förra året, när så många
trodde att det skulle bli en avmattning
i slutet av 1953. Det är alldeles uppenbart
att om det skulle bli en sådan avmattning
—• jag vågar inte spå vare sig
åt det ena eller åt det andra hållet —
så kommer vi att utsättas för betydande
svårigheter. Det är klart att dessa
svårigheter inte minst kommer att göra
sig gällande i vår utrikeshandel, att
den utländska konkurrensen kommer
att bli mycket hård och att det kommer
att bli svårare än nu att placera
de svenska varorna. Det är givet att
allt som kan göras för att åstadkomma
en sänkning av produktionskostnaderna
också bör komma till stånd. Det har
sagts från herr Hjalmarsons sida att
regeringens politik hindrar denna rationalisering.
Det skulle i så fall bygga
därpå att företagen, framför allt industrien,
icke skulle ha fått den kredit
som industrien skulle behöva för att
göra nyttiga och nödvändiga rationaliseringar.
Det är inte mycket som tyder
på att detta är fallet. Att det blivit
en minskning i investeringarna har
i högsta grad berott på konjunkturen.
Spänningen på kreditmarknaden har
därför infe blivit så stor som man kanske
trott den skulle komma att bli.

Det vill förefalla som om det utrymme,
som funnits för de privata investeringarna
detta år, varit ett gott utrymme.
Det har icke hänt något på detta
område som i verklig mån har förhindrat
företagen från att rationalisera, och
det är icke regeringens avsikt att detta
investeringsutrymme skall bli mindre
under det kommande året.

Herr Hjalmarsons argumentation består,
som alla känner till, i en lång serie
käcka påståenden. Det är tämligen
lätt att följa hans inlägg, och det är
mycket lätt att göra anteckningar; det
blir aldrig några invecklade bevisföringar
som man behöver hålla reda på.
Han bara slungar ut helt käckt, att de
mindre företagarna har lidit skada av
den politik som bär har förts. Ja, det
hade jag inte trott att herr Hjalmarson
skulle säga, eftersom en av näringslivets
främste, bankdirektör Browaldh,
i en uppsats helt nyligen har påvisat
att det inte finns någon grund för påståendet,
att de mindre företagarna
skulle vara missgynnade.

Vidare skulle det enligt herr Hjalmarsons
mening förhålla sig så, att sådana
som ville börja en verksamhet
hade svårt att få kredit. Det vill jag
inte yttra mig om, det vet jag ingenting
om. Det har i varje fall ingenting
att göra med regeringens eller riksbankens
kreditpolitik. Jag ber kammarens
ärade ledamöter observera, att det
finns för närvarande icke några villkor
som affärsbankerna har att följa
i sin kreditgivning utöver det, att de
i första hand skall vara snälla att ge
kreditiv för bostadsbyggandet. Beträffande
övriga områden får bankerna ge
sina krediter till vem som helst. Det
blir en vanlig bankmässig bedömning
från deras sida vem som skall få kredit.

När man har en kreditbegränsning
— och det har vi ju i de likviditetsbestämmelser
som gäller i överenskommelsen
mellan riksbanken och affärsbankerna
— så blir det givetvis mer
ont om pengar, det blir svårare att fördela
tillgängliga pengar. Men det måste
det alltid bli när man skapar en kreditåtstramning.
Jag skulle gärna vilja
se den som i dag vågar stiga upp och
påstå, att nu är tiden inne att släppa
all kreditbegränsning och låta penningmarknaden
sköta sig alldeles själv.

Valutareserven är en viktig faktor
och en viktig faktor framför allt om

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

vi kommer i ett läge med avmattning
av konjunkturen. Det är inte tal om
annat än att det skulle ha varit ytterligt
angeläget för oss att vår valutareserv
hade varit större än den är. Jag
håller med om att man skall göra vad
som är möjligt för att få en större
valutareserv. Jag opponerar alltså inte
emot den uppfattning, som gör gällande
att vår valutareserv är i knappaste
laget. Däremot kan jag inte annat
än reagera när jag jämt och ständigt
får höra, att valutareservens utveckling
i Sverige skulle förete en
ogynnsammare bild än motsvarande utveckling
inom andra europeiska stater.

Den politik som vi har fört, det sista
året i varje fall, har icke haft en sådan
effekt, och verkligheten visar även
en annan bild. Om man tittar på de
europeiska länderna med fri marknad,
får man först göra klart för sig, att det
finns en fundamental skillnad mellan
å ena sidan Schweiz och Sverige och
å andra sidan alla de stater, som får
dollar av Marshallhjälpen och till upprustningshjälp
i många avseenden. Det
ligger väl i sakens natur, att dessa länder
skulle ha lättare att öka sina valutareserver,
när ökningen icke bara
är beroende på hur man skall kunna
sälja ute i världen, utan där en stor
försäljning sker så att säga utan vidare;
man får ju på dessa håll dollar
för att man säljer vapen till sig själv.
Man får dollar i Tyskland för att det
finns amerikanska trupper där som
amerikanerna betalar. Det är klart att
man inte kan jämföra oss med sådana
länder. Det skulle vara naturligt om
Schweiz och Sverige hade en sämre
valutautveckling än de övriga länderna
i Europa.

Jag har låtit göra en liten undersökning
av den internationella statistiken.
Jag anför den här, inte för att framhäva
den svenska politikens styrka
utan helt enkelt bara för att säga ifrån,
att det är oriktigt när man påstår att
vi har en sämre valutautveckling än

Vid remiss av propositionen nr 233.

andra länder. Från år 1949, då en lågpunkt
nåddes för praktiskt taget alla
europeiska valutareserver, och till sommaren
1953 har valutareserven i
Schweiz stigit med 30 dollar per invånare,
i Sverige med 23. Vi är alltså
sämre än schweizarna, men skillnaden
är inte stor.

När jag går över till att tala om de
länder, som erhåller sina dollar lättare
än vi, kanske ni väntar att få en helt
annan bild. Men, mina vänner, det är
inte så. Belgien har ökat med 14, Danmark
med 13 och England med 15. Det
enda undantaget är Holland med 66.
Om man - tillämpar den taktiken, att
man för varje enstaka land tar ut den
mest gynnsamma faktorn vid jämförelsen
med Sverige -— en faktor från ett
land och en från ett annat — kan man
ju lätt svärta ner den svenska utvecklingen,
men den nedsvärtningen är inte
berättigad.

Herr Ohlin kom tillhaka till räntefrågan,
och han gjorde den mycket
skarpsinniga iakttagelsen, att en rörlig
ränta betyder inte bara en höjd ränta
utan kan också betyda en sänkt ränta.
Ja, det har vi nog förstått förut. Nu är
det så att jag inte är motståndare till
rörlig ränta, men jag är motståndare
till den tanken, att man skall låta räntan
vara så rörlig, att den utgör ett
marknadspris på kapital och anpassar
sig efter knappheten — d. v. s. ju hårdare
kreditåtstramning man gör, desto
mera driver man upp räntan.

Den diskussion vi har fört i räntefrågan
har ju hänfört sig till ett läge,
där det gällt att finna medel för att bekämpa
en inflation. Om vi i ett läge,
där vi måste bekämpa en inflation,
sätter in den rörliga räntan som ett
medel, så måste det leda till en höjd
ränta, därom är inte någon tvekan. Vi
har inte gjort det, och vi har inte fått
en mera framträdande höjning av räntan.
Är det någonting att beklaga, när
vi i dag ser, att vi har nått balans utan
denna räntehöjning? Skall vi inte tvärt -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

om tycka att det är ganska bra, att vi
i denna tid, när det gäller att pressa
ned kostnaderna, åtminstone sluppit
den kostnad som en räntestegring innebär? När

man kommit i ett läge som det
där vi nu är, ligger det annorlunda
till. Det är alldeles uppenbart, att om
vi nu skulle släppa räntan fri, finns
det inte någon som helst anledning att
tro, att den skulle höjas — jag tror det
inte alls. Men det är ju rätt betydelselöst.
Jag vill emellertid fråga: Tror ni
egentligen inom oppositionen på era
läror? Tror ni på att den rörliga räntan
kan vara det väsentligaste medlet
för att bekämpa inflation? Tror ni att
det är möjligt att reda sig utan regleringar,
när man bekämpar inflation i
fullsysselsättningssamhällen? Tror ni
inte att regleringarna måste bli det
väsentliga, hur illa man än tycker det
vara?

Den som inte tror detta kan ju se på
vad som har skett i England. Där är
det väl numera officiellt så, att man
liksom den borgerliga oppositionen i
Sverige offentligt förklarar, att räntepolitiken
är den rätta vägen och att
regleringar är ett ont som man skall
avskaffa snarast möjligt. Nu har England
de sista åren strävat mot samhällsekonomisk
balans med tillhjälp av
en sträng importreglering, en byggnadsreglering,
en investeringskontroll, en
valutareglering, en kreditransonering
och — det är sant — en rörlig ränta.
Så kom England närmare balans, och
då trodde man ju att regleringarna
skulle avskaffas först av allt och att en
påverkan av räntepolitiken skulle vara
det sista de tog sig för med i England.
Men vad gjorde man? Man sänkte räntan
och behöll importregleringen och
byggnadsregleringen och investeringskontrollen
och valutaregleringen och
kreditransoneringen.

Jag klandrar inte den engelska regeringens
politik. Det finns säkert ingenting
att anmärka på den, utan den är

nog riktig i det läge, som England befinner
sig i. Man kan sänka räntan där,
men man kan inte ändra mycket på
regleringarna. Om det skulle bli så, att
herrarna i oppositionen någon gång
får det verkliga ansvaret för vad som
sker i detta land och ni skulle råka ut
för att tvingas bekämpa en inflation,
så kommer ni, sanna mina ord, att mer
få lita till direkta regleringar än till
enbart en stram räntepolitik.

Dessa regleringar lever man nu högt
på inom oppositionen, och det roade
mig särskilt att observera, hurusom
herr Hjalmarson här förde fram hundratusentals
småsparare i form av försäkringstagare,
som inte fick göra med
sina besparingar som de ville. Tror
herr Hjalmarson att detta går i det
svenska folket? I själva verket är det
ju fråga om huruvida ett litet fåtal
självvalda förvaltare av försäkringstagarnas
pengar helt och hållet efter eget
gottfinnande skall få bestämma placeringen
av dessa. Det är ju den verkliga
sanningen, herr Hjalmarson, och
det är väl ändå någonting som ligger
på ett helt annat plan än detta tal om
de stackars förtryckta försäkringstagarna,
av vilka jag ju är en.

Det är ju också alldeles uppenbart
att det skulle vara mycket nyttigt, om
vi kunde öka vårt sparande. Det är
naturligtvis lättare för oss att ha en
hög investeringsverksamhet, om vi har
ett större sparande än vi nu har. Nu
har herr Ohlin här fört fram ett yttrande
från min sida, som han finner
vara mycket horribelt, och så kan det
ju te sig om man ser ytligt på saken,
särskilt om man glömmer bort att detta
just var ett sådant tillfälle där jag såg
mig nödsakad att reagera mot oppositionens
ständiga tal om att sparandet
i vårt land är så litet.

Nu vet herr Ohlin lika bra som jag,
att det inte finns någon statistik på
annat än det s. k. bruttosparandet. Vill
man göra jämförelser med andra länder
har man bara de siffrorna att an -

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

vända, och när herr Ohlin sade till
mig att jag inte skulle göra några jämförelser,
åtminstone inte med krigsskadade
länder, blev jag verkligen alldeles
stum. Jag har visserligen inte tänkt
göra någon sådan jämförelse, men ett
faktum är väl att ett krigsskadat land
är nödsakat att framdriva ett mycket
längre gående sparande än ett icke
krigsskadat. Låt oss bara tänka på vad
det har kostat Norge att investera 20
miljarder norska kronor i uppbyggandet
av handelsflottan och vad det har
kostat Norge att bygga upp kalotten
igen. Då förstår vi att Norge är ed av
de få länder som har ett större bruttosparande
än vi har. Men jag vet mycket
väl, att om man synar ett bruttosparande
närmare i sömmarna finner man,
att det kanske inte är ett sparande i
egentlig mening, ty om man med sparande
menar, att man av årets löpande
inkomst låter bli att konsumera en del
och använder denna del för att skapa
någonting som man skall ha nytta av
i kommande tider, så måste man naturligtvis
dra en gräns emellan investeringar
som egentligen är konsumtion
och sådana som inte är konsumtion.
Men den gränsen kan inte dragas, eftersom
det inte finns något material för
en sådan gränsdragning.

Jag vill bara med detta ha sagt att
sparandet i vårt land sammantaget icke
är lågt, utan det är ett ganska gott sparande
och väsenligt högre än sparandet
före världskriget.

Så må ju detta betraktas som ett sätt
att föra det svenska folket bakom ljuset,
men detta mitt sätt att föra det
svenska folket bakom ljuset är icke på
långa vägar så flagrant som oppositionens
ständiga tal om att vi har ett
oresonligt lågt sparande i detta land.

Det är, som sagt, klart att det skulle
vara nyttigt att vi hade kunnat öka
sparandet, om det hade funnits några
metoder att locka folk att spara. Det
har icke uppfunnits några sådana metoder.
Det har framställts förslag om

Vid remiss av propositionen nr 233.

sådana metoder i riksdagen, och sådana
finns det i år också, antar jag.
Jag har försökt att efter de linjerna få
lösningar i form av praktiska åtgärder,
och jag har för min del funnit att det
inte går. Det finns inga möjligheter att
komma fram till ett premierande av
sparande som ger något resultat. Det
tror jag att herrarna i oppositionen
undan för undan också kommer fram
till.

Sedan har man en sak kvar, och det
är skatterna. Jag hörde i första kammaren
folkpartiets ledare där räkna
upp hur många förslag som har lagts
fram ifrån folkpartiets sida, och jag
antar att högern skulle kunna göra upp
en ännu mera vördnadsbjudande lista
på förslag om sänkta skatter. Jag förstår
mycket väl, att om man sänker
kvarlåtenskapsskatten, sänker arvsskatten,
sänker progressionen för de stora
inkomsterna och sänker bolagsbeskattningen,
kan det skapas ett större sparande.
Men om pengarna skall skaffas
på nytt genom en annan beskattning,
så finns det ju inga andra att lägga den
beskattningen på än den stora massan
av små inkomsttagare och deras företag.
Det är klart att man på det sättet
kan minska fattigt folks lconsumion och
i stället göra det möjligt för bättre
situerade att öka sitt kapital och därmed
spara. Visst kan man göra det.
Regeringen vill inte gå den vägen. Men
om oppositionen vill det, blir det ju
dess ensak.

Skatternas höjd beror ju i vissa lägen
på utgifternas höjd, dock inte alltid,
inte numera, när man åtminstone
på vissa håll vidhåller den uppfattningen,
att skatterna har en roll att
spela i konjunkturpolitiken. Då är det
ju helt naturligt att i en överkonjunktur,
i en tillspetsad högkonjunktur, nöjer
man sig inte med att bara få täckning
för statens löpande utgifter. Då
vill man ha ett överskott för att på
det sättet tvinga fram, att en del pengar
sparas. I en balanserad konjunktur, som

ö — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

den vi just nu lever i, är en sådan överbalansering
icke nödvändig. Men jag
måste ställa den frågan: Är en underbalansering
rimlig i en högkonjunktur
— vi är i en högkonjunktur — är det
rimligt att vi nu skulle göra upp en
statsbudget, som medvetet syftade till att
skapa underskott i statskassan så att
staten skulle behöva låna pengar till
sina löpande utgifter? Jag kan inte se
att det vore rimligt, ty trots allt är det
väl så, att vi får lov att hålla igen. Vi
kan inte annat än ha en kreditåtstramning.
Vi får vara försiktiga, så att inte
de offentliga investeringarna leder till
att vi överskrider gränsen för våra resurser.
Det kan inte vara rimligt att
man i det läget ökar penningtillgången
genom att skapa underhalansering med
ökat upplåningsbehov för staten. Däremot
är det ju alldeles självklart, att om
man kommer in i en depression, kan
man tillåta sig en underhalansering. Då
är det intet fel att man lånar pengar
till en del av statens löpande utgifter
just för att sätta mera pengar i rörelse
och hålla uppe sysselsättning och företagsamhet.
Men nu har vi alltså att
diskutera vad vi skall göra i dag.

Jag vill utan vidare säga, alt om vi
nu kunde få ett överskott i statens budget
skulle det visst vara rimligt att
använda detta för en skattesänkning.
Ja, jag skulle vara den förste att vara
med på det, och jag skulle vara väldigt
glad om jag hade fått lägga fram ett
sådant förslag. Men jag får inte vara
glad, ty jag kan det inte. Jag kan
det inte, ty jag kan inte skapa ett överskott
i statsbudgeten för nästa år. Det
är så mycket mindre möjligt som jag
för att slippa underhalansering är nödsakad
att föreslå en skattehöjning. Det
är den bistra verkligheten, och där betyder
inte önskemål så särdeles mycket.

Herr Ohlin säger, att jag hos en kommitté
har beställt ett förslag. Det är
kanske inte rikligt rätt. Det finns en
kommitté som utreder frågan om den indirekta
beskattningen. Det är ganska na -

turligt att när jag hade passerat sommaren,
riktade jag till denna kommitté frågan
om den ämnade komma med ett förslag
till omläggning av den indirekta
skatten i sådan tid, att det kunde föreläggas
1954 års riksdag, ty om så hade
skett hade det ju funnits en möjlighet
att på det sättet täcka den budgetbrist
jag räknar med skall uppkomma. Jag
fick då från denna kommitté svaret, att
det kunde kommittén icke göra. Den
kunde icke komma med sitt förslag
förrän framemot nästa sommar. Då sade
jag, att under sådana förhållanden har
jag inget annat att göra än att vidtaga
åtgärder för att få utrett hur det skall
kunna skaffas pengar för att täcka utgiftsbehovet.
Jag frågade kommittén
om den ville göra denna utredning eller
om den föredrog att jag verkställde utredningen
på annat sätt, och kommittén
förklarade sig vilja göra denna utredning.
Allt tal om att jag skulle ha
pressat kommittén till att komma med
ett förslag är fullständigt felaktigt. Det
har jag aldrig gjort och icke haft något
intresse av att göra.

Jag kommer så fram till frågan om
förslaget om sjukförsäkringen. Herr
Ohlin har här framställt läget så, som
om jag har haft den inställningen, att
nu skall vi höja skatterna på sprit och
tobak, och de pengarna skall vi använda
för att täcka kostnaderna för sjukförsäkringen,
och följaktligen skall vi ha
en liten specialbudget, där på den ena
sidan ingår de höjda spritskatterna
och på den andra sidan kostnaderna
för sjukförsäkringen. Detta har aldrig
varit min tanke. Jag har aldrig drömt
om något sådant. Jag är fullständigt
ense med herr Ohlin om att vi må
låta bilskatt och vägunderhåll vara den
enda specialbudget vi har inom statsbudgetens
ram. Men förslaget är ju ett
annat. Sjukförsäkringen är det sista
beslut riksdagen har fattat som leder
till en stor ökning av de automatiska
utgifterna. Alltså: beslutet om sjukförsäkringen
är en väsentlig orsak till

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

alt jag nödgas söka nya skatteinkomster
för att få nästa års budget att balansera.
Något annat sammanhang har jag
för min del aldrig haft här. Om det blir
lämpligt eller riktigt, det må vi, herr
Ohlin, diskutera i mitten på januari
månad. Då har herr Ohlin något helt
annat att stödja sin argumentation på
än de lösa antaganden han har fört
fram i dag.

Det kan självfallet diskuteras, om den
skattehöjning som måste till skall läggas
på sprit och tobak. Jag har inte
tänkt att göra detta till en nykterhetsfråga.
Men om andra gör det, så gärna
för mig. Detta skatteförslag skulle ha
kommit till riksdagen, oavsett vilken
ställning riksdagen har till nykterhetsfrågan.
Det kan hända att herr Ohlin
kan ge anvisning på ett bättre sätt att
nå skattehöjningen. Vid de överväganden
som jag har gjort har jag funnit,
att detta är det ur flera synpunkter
lämpligaste sättet. Men, som sagt, låt
oss diskutera det när saken föreligger
till behandling. Jag har inte någon doktrinär
inställning härvidlag. Kan herr
Ohlin och jag finna en gemensam linje
att skaffa dessa pengar på ett annat
sätt, är det ju bara bra. Men jag sade
att det skulle vara en gemensam linje,
inte vilken som helst som herr Ohlin
händelsevis kan hitta på. Det är risk
för att hans utvägar har väldigt svårt
att bli mina.

I skattefrågan vill jag till sist bara
säga, att när vi nu befinner oss i ett
sådant läge, att det, efter vad jag anser,
icke är möjligt att nå ett överskott eller
balans i budgeten för nästa år utan en
viss ökning av statens inkomster, beror
det på ett medvetet val av regering och
riksdag. Vi bestämde oss trots dessa
utsikter för att antaga förslaget om sjukförsäkring
och därigenom skaffa oss
utgifter som väsentligt skulle medverka
till att det blev en brist i statskassan.
Utan denna utgift skulle det inte
vara lika säkert att det blev ett underskott.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Högern hade en annan linje. Högern
ville pruta på bostadssubventionerna,
ville betala förbättringar i folkpensioneringen
med hjälp av höjda folkpensionsavgifter
i stället för med pengar
från statskassan. Högern ville ha en
mindre omfattande sjukförsäkring. Det
är ju mycket bra, att högern fullföljer
den konsekventa linjen. Det är ju alltid
roligt med folk som får sina ståndpunkter
att så att säga hänga ihop. Jag
blev bara litet överraskad nu i somras
och på höstsidan, när jag satt och läste
högertidningarna, över att de på den
ena sidan pläderade för sparsamhet
och minskade statsutgifter och sänkta
skatter men på andra sidor agiterade
djärvt för ökade utgifter för bättre vägar,
högertrafik, vatten och avlopp, jag
vet inte allt vad man har ansett att
staten måste lägga ner ytterligare pengar
på. Jag skulle vördsamt vilja hemställa
till herr Hjalmarson att högerpartiet
ville ta sin ståndpunkt nu under
övervägande, så att vi i fortsättningen
kan veta, om högern önskar
minska statsutgifterna för att få skattesänkningar
eller om högern händelsevis
skulle vilja ha både höjda statsutgifter
och sänkta skatter.

Folkpartiet däremot bär ju tagit ansvaret
för sjukförsäkringen, har varit
med om att votera till förmån för de
utgifter som i icke ringa mån bidrager
till att vi när det gäller beskattningen
befinner oss i det läge där vi nu är. Det
blir mycket intressant för mig att få
se om folkpartiet skall vägra att lösa
in växeln.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag tar fasta på vad finansministern
slutade med, nämligen
att det har skett ett medvetet val av regering
och riksdag när det gäller utgiftspolitiken.
Jag konstaterar, vilket
även finansministern gjorde, att vid
detta val har högerpartiet haft en annan
mening än majoriteten. Vi vill inte
åstadkomma en skattesänkning genom

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

underbalansering av budgeten, utan vi
vill möjliggöra den genom en annan
utgiftspolitik. Jag gläder mig åt finansministerns
intresse för att medverka
till en skattesänkning, men jag måste
samtidigt konstatera att han icke vill
medverka till att skapa förutsättningar
för att genomföra en sådan.

Det är, herr talman, mycket möjligt
att det finns högertidningar som har
föreslagit åtgärder vilka skulle medföra
ökade statsutgifter. Men sådant har kanske,
herr finansminister, också förekommit
i socialdemokratiska tidningar. Det
är emellertid så hos oss på vår kant,
att varje tidning talar för sig själv. Det
finns icke någon centraldirigering av
högerpressen. Hur det i detta avseende
förhåller sig på socialdemokratiskt håll,
kan jag inte uttala mig om. Det avgörande
är att högerpartiet i praktiken
har på varje punkt vidhållit den målsättning,
som fanns i den skattemotion
vi i våras inlämnade. På vilken punkt
skulle vi, herr finansminister, ha frångått
denna målsättning?

Finansministern nämnde här förslaget
om högertrafik. Jag skulle vilja föreslå
att finansministern utsträckte den
disciplinering av andra partier, som
finansministern tydligen vill åstadkomma,
till sin egen riksdagsgrupp. Bland
motionärerna om införande av högertrafik
återfinns nämligen en rad prominenta
företrädare för det socialdemokratiska
partiet, borgmästare och andra
framstående personer. Men detta kanske
faller under det uttalande som finansministern
nyligen gjort om att det borde
vara straffbart att föreslå åtgärder som
kan medföra nya statsutgifter.

Finansministern frågade mig, på vilka
punkter man bör minska de offentliga
investeringarna. När jag i våras riktade
samma fråga till finansministern
—■ diskussionen gällde då huruvida staten
skulle kunna i en stramare konjunktur
minska sin investeringsvolym,
exempelvis med ett belopp av 400 miljoner
kronor eller något sådant —

svarade finansministern, att detta kunde
han inte svara på utan en fullständig
genomgång av investeringsbehovet i
hela landet, vilket förutsatte att man
hade tillgång till det samlade administrativa
materialet.

Nu förmodar jag alt finansministern
blivit inspirerad över vad min ärade
vän Torsten Nilsson i dag på morgonen
sade om önskvärdheten av ett samarbete
mellan de demokratiska partierna.
Kanske finansministern inbjuder
oppositionen till samarbete vid uppgörandet
av inventeringsbudgeten i nästa
års riksstat. Detta skall jag gärna utlova,
åtminstone för högerpartiets del. I våras
ville däremot finansministern inte
höra talas om något sådant samarbete,
utan då sade han att det var regeringen
som hade ansvaret.

Vi för vår del är fullt medvetna om
långtidsutredningens prognos om önskvärdheten
av en ökning av de offentliga
investeringarna, men, herr finansminister,
vi har långt tidigare sagt ifrån,
att vi i nuvarande läge icke kan godkänna
denna prognos, då den ställdes
före engångsinflationen. Och därmed
kommer jag in på kostnadsproblemet,
som finansministern också berörde.
Varför menar vi att man på socialdemokratiskt
håll bagatelliserar denna
fråga? Låt mig i några punkter sammanfatta
vår uppfattning därvidlag.
Först och främst bygger exportpriserna
i eu mängd fall på äldre kontrakt, och
man kan ofta inte alls uppnå samma
priser när man sluter nya kontrakt. Vidare
sker i dag exporten i ett stort antal
fall till ur svensk synpunkt för låga
priser, ibland t. o. m. till priser som
understiger driftkostnaderna. Läget är,
herr finansminister, helt enkelt det, att
många stora svenska exportföretag icke
slåss för dagens, utan för morgondagens
export.

Enligt min uppfattning underskattar
även regeringen den väldiga konkurrenskraft
som nu håller på att byggas
upp inom den västtyska ekonomien. Vi

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

kan ju även här hemma se exempel på
denna konkurrenskraft. Om vi t. ex.
åker tåg mellan Stockholms Central och
Stockholms Södra, passerar vi två stora
brobyggen som båda utföres av tyskar.
Detta beror inte på att borgarrådet
Bergvall skulle ha någon särskild svaghet
för tyskarna, uian det sammanhänger
med att tyskarna kan bygga billigare.
Om herr Sköld, som har bil, sedan
fortsätter vidare över Liljeholmsbron
och tittar till vänster —• vilket
inte bör falla sig svårt för honom —
skall han även där finna en bro som
bygges av tyskarna.

Låt oss vidare se på läget för den
svenska sjöfarten. År 1950 utgjordes 5,4
procent av in- och utgående tonnage i
svenska hamnar av tyska båtar. År 1953
är motsvarande siffra 16,9, och samtidigt
har den svenska andelen sjunkit
från 58,3 till 49,S procent.

Jag skall, herr talman, försöka hinna
säga några ord även om herr Skölds anmärkning
i fråga om småföretagen. Det
uttalande, som jag gjorde, gällde hela
den ekonomiska politiken, men jag skall
gärna först ta upp frågan om kreditransoneringen.
Småföretagen anlitar
ofta endast mera sporadiskt kreditinstitutionerna.
Risken är därför i nuvarande
system att de kommer att bli
behandlade som nya kunder, och vid en
ransonering har nya kunder alltid det
besvärligare än gamla kunder. Värst
är det emellertid för dem som vill starta
ett företag. Det är mycket svårare för
en utomstående att komma med i en
kreditransonering än att få en släng
med av sleven, när man en gång har
erhållit en ranson.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Vad
herr Hjalmarson yttrade nu till sist
var ju ingenting annat än att tillfälliga
kunder blir sämre behandlade av
kreditföretagen än de »dagliga» kunderna
vid en kreditåtstramning, oavsett
hur denna uppkommer. Det blir väl

Vid remiss av propositionen nr 233.

ingen ändring därvidlag, om man skulle
ransonera med hjälp av räntan. Den
som inte tillhör de vanliga kunderna
har i varje läge litet svårare än andra.
Det har intet speciellt sammanhang med
den kreditpolitik som förs för närvarande.

Går inte herr Hjalmarsons exempel på
brobyggnader litet för långt? År det
herr Hjalmarsons mening, att vi här
i landet skall bygga och tillverka allt
vad vi behöver? Vill ni inte ha en fri
handel och ett utbyte och en arbetsfördelning?
Det är väl helt naturligt
att vi tar vissa tjänster av tyskarna,
som de kan göra bättre än vi, och ger
dem tillbaka det som vi kan göra bättre
än någon annan. Det blir visserligen
ett underskott för oss, såsom det alltid
varit, när det gäller Tyskland, men
det får vi utjämna genom att sälja till
andra.

Hela detta tal om att det är så svårt
för den svenska industrien att konkurrera
är väldigt överdrivet. Jag, som
har fått uppleva hur pessimismen i näringslivet
från förra årsskiftet alltmer
har ombytts i optimism, finner att herr
Hjalmarsons uppträdande här i denna
fråga mycket litet harmonierar med
den verkliga stämningen för närvarande
på industrihåll.

Jag skall så säga några ord till sist om
tidningarna och utgiftspolitiken. Visst
är väl högertidningarna fria och får
skriva som de vill. Det kan man absolut
se på innehållet. De kan inte vara centraldirigerade.
De socialdemokratiska
tidningarna är också fria. Det kan man
också se på innehållet. Det är inte tal
om den saken. Det var inte heller det
jag menade. Men högertidningarna speglar
väl ändå något så när högerpartiets
politik. Annars skulle de väl inte vara
högertidningar. Herr Hjalmarson skall
väl sedan inte vara så förvånad, om
socialdemokratiska tidningar yrkar på
utgiftshöjningar. Det är ju högerns tes
att socialdemokraterna vill ha högre
utgifter.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Ytterligare vill jag bara konstatera,
att jag har inte sagt att jag är motståndare
till högertrafiken. Jag upprepar
bara min kända åsikt, att om man
vill ha något, som kostar 150 miljoner
kronor eller mera, måste man också tala
om varifrån pengarna till det skall
tagas.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Finansministern påstod, att
oppositionen hade spått depression och
dåliga tider. Det man har sagt, i varje
fall från vårt håll, är emellertid en
helt annan sak, nämligen att regeringen
bör vara förberedd på olika alternativ.
Därför krävde vi också t. ex. att man
skulle förbereda tillräckligt många offentliga
åtgärder för den händelse det
skulle bli arbetslöshet. Jag har sedermera
sett, att man från regeringshåll
också har berömt sig av att sådana förberedelser
vidtagits. Inte är det väl något
fel att förbereda sig på olika alternativ?
Tvärtom, det är ansvarslöst att
inte göra det. Någon bestämd förutsägelse
om dåliga tider har vi alltså inte
gjort, och därför hängde finansministerns
polemik på denna punkt i luften.

Vad sparandet beträffar, anser jag det
otillfredsställande, att vi vid en balanserad
konjunktur kan bygga 50 000 lägenheter
och i en högkonjunktur som den
för några år sedan 40 000, när vi under
förkrigstidens högkonjunktur kunde
bygga inemot 60 000 lägenheter. Om
också finansministern är nöjd med
detta, kan jag inte ansluta mig till hans
uppfattning.

Vad kreditgivningen till de smärre
företagen beträffar så ligger det naturligtvis
åtskilligt i det som finansministern
anförde. För de nya företagarna
gäller det- en form av förtroendekrediter,
som bankerna inte alltid
är i stånd att åstadkomma. Jag tror,
att det just för nya företag behövs speciella
kreditformer för att hjälpa dem
att komma i gång, och jag beklagar, att
socialdemokraterna och högern i våras

röstade ned det förslag på denna punkt,
om vilket bondeförbundet och folkpartiet
då var ense.

Beträffande valutareserverna skulle
jag bara vilja säga, att medan Sverige
1946 hade ungefär ett halvt års import
täckt av valutareserven täcker denna
nu endast något mer än ett kvartals
import. Det är en mycket beklaglig tillbakagång,
och det torde överstiga finansministerns
förmåga att påvisa, att
det skulle ha varit omöjligt för oss att
vidmakthålla 1946 års reserv. Hans jämförelse
med Schweiz haltade betydligt,
av uppenbara skäl.

I fråga om den rörliga räntan kom
finansministern med ett sensationellt
påpekande. Han sade att man hade
ingen anledning att vänta, att en rörlig
ränta, om man släppte den fri nu, också
skulle betyda en höjd ränta. Varför
kan finansministern då icke redan nu
övergå till en fri kapitalmarknad? Det
måste väl ändå erkännas, att en sådan
fungerar smidigare och effektivare än
en reglerad marknad. År det för att förhindra
att räntan sjunker som finansministern
vill ha regleringen kvar, eller
är det av andra skäl?

Finansministern påstod vidare, att
oppositionen talat om att vårt sparande
var så litet. Det var återigen ett missförstånd.
Åtminstone från vårt håll —-herr Hjalmarson får svara för sig
själv -— har man inte sagt annat än
att sparandet, och då särskilt de enskilda
personernas sparande, är otillräckligt.
Finansministern har inte lagt
fram något material, som motbevisar
det påståendet.

Att tala om för svenska folket att vi
sparar omkring en tredjedel av vår inkomst
är och förblir vilseledande, eftersom
svenska folket härvidlag har ett
ganska klart språkbruk att rätta sig
efter. Finansministern säger ju inte, att
statens företag sparar en massa pengar
därför att SJ och vattenfallsstyrelsen har
hundratals miljoner i avskrivningsmedel.
Nej, herr finansminister, om man

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

vill ha en saklig och vederhäftig diskussion
om sparandeproblemet måste
man avstå från att bruka språket på så
sätt, att man säger att vi sparar en tredjedel
av vår inkomst. Det går mycket
bra att få fram en uppskattning av
neUosparandets storlek, och jag skulle
vilja be finansministern låta konjunkturinstitutet
göra en sådan. Man kan då
till mycket stor del bortse från t. ex.
reparationer och andra saker, som inte
ingår i vare sig nettoinkomst eller nettosparande.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag bara konstaterar, att
finansministern icke har kunnat påvisa
någon punkt, där högern gått ifrån
sitt utgifts- och skatteprogram från i
våras.

Finansministern säger, att en politik
med en rörlig ränta kommer att
medföra samma verkningar som en kreditransonering.
Det gör den emellertid
inte, ty med en sådan politik blir det
en tävlan på lika villkor mellan de
olika företagen. Då förekommer icke
en sådan diskriminering som t. ex. den
av ägarna till äldre fastigheter, som
förut berörts i dagens debatt.

Låt mig säga ytterligare ett par ord
om småföretagens ställning i den ekonomiska
politiken. Yi kan ta en sådan
sak som avskrivningsrätten. Alla vet,
att denna blir av särskild vikt ett par
år efter det att ett företag startat. Det
kan då helt enkelt vara av livsavgörande
betydelse för ett litet företag att få
tillgodogöra sig den. Begränsningen av
avskrivningsrätten blir därför ett svårt
slag för många av de mindre företagen.

Eller tänk på hur byggnadsregleringen
kan verka för dem, som vill börja en
ekonomisk verksamhet. Om man väl har
startat ett företag så känns det kanske
inte så hårt om man inte utan vidare
får bygga ut det. Annorlunda är det
när man vill starta ett företag men på
grund av byggnadsregleringen blir helt

Vid remiss av propositionen nr 233.

utestängd. Byggnadsregleringen, med
statens samlade makt bakom sig, verkar
i detta fall vida hårdare än någon
privat konkurrensbegränsning kan göra.

Får jag, herr talman, med några ord
återkomma till frågan om kostnadsproblemet,
som finansministern inte tycker
har den allvarliga karaktär, som vi påvisat.
Finansministern kan väl ändå inte
komma ifrån att den industriella produktionsökningen
sedan något år tillbaka
har upphört i Sverige, medan
detta inte är fallet i de stora industriländerna
som vi konkurrerar med. Jag
fick i dag på morgonen några siffror
som belyser detta. Till och med augusti
månad i år har industriproduktionen i
England ökat med 4,5 procent, i Tyskland
med 8 procent och i USA med 12
procent.

Jag vill framhålla ytterligare en synpunkt.
Jag förmodar att finansministern
med mycket stort intresse följt diskussionen
om genomförandet av en arbetstidsförkortning
som ett framtida
mål inom det svenska näringslivet. Jag
vill då fråga finansministern: Hur tror
finansministern att man skall kunna
förbereda förverkligandet av denna målsättning,
om man inte vill utvidga investeringarna
inom det privata näringslivet,
eller är kanske finansministern
anhängare av Einar Norrmans linje, som
emellertid även den förutsätter en utvidgad
investeringsvolym inom den enskilda
sektorn?

Finansministern framhöll, att om det
blir nya risker för vårt penningvärde,
skall regeringen tänka på lämpliga åtgärder.
Om det börjar blåsa igen skall
man överväga en kreditåtstramning.
Detta fick vi, herr talman, höra också
hösten 1949 och våren 1950. Vad gjorde
regeringen då? Först förklarade regeringen
med många ord att vi skulle få
en engångsinflation på tio procent. Sedan
förklarade man med minst lika
många ord orsaken till att inflationen
blev tjugoprocentig. I övrigt övervägde
man situationen.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
bara ge herr Hjalmarson ett par små
repliker. Han hade här en uppgift om
produktionsökningen ute i världen. Med
hjälp av denna skulle han visa hur dåligt
ställda vi är här i landet.

Vad finner man om man räknar efter
hur industriproduktionen förändrats
från andra kvartalet 1951, då sänkningen
började, till andra kvartalet
1953? Man finner för Europas del, att
industriproduktionen i Belgien fallit
med 5 procent, i Danmark med 3 procent
och i England med 2 procent. I
Sverige har den stigit med bortemot 1
procent, i Norge med 6,8 procent och
i Nederländerna med 10,7 procent.
Detta är alltså fullsysselsättningssamhällen
i Västeuropa. Det går väl ändå
inte att säga, att Sveriges läge i detta
fall är särskilt dåligt. Det går väl inte
att säga, att vår produktionsutveckling
har varit särskilt otillfredsställande.
Det hade ju varit roligt om den hade
varit bättre, men det finns ingen anledning
att beskriva läget sämre än vad
det är.

Sedan sade herr Hjalmarson att jag
inte påvisat ett enda fall, där högern
har gått ifrån sina åsikter från i våras.
.Tåg skall inte alls försöka det heller.
Jag vill bara här påpeka en tendens,
och det vore väldigt skönt om herr
Hjalmarson vore i stånd att stoppa den
tendens, som jag trott mig finna på
högerhåll.

Till herr Ohlin skulle jag först och
främst vilja säga, att jag helt naturligt
inte här vill diskutera räntefrågan. Det
är inte min sak. Jag leder inte den politiken,
utan det är riksbanken. Jag tycker
att herr Ohlin ju kan vänta och se.
Jag är också intresserad av att vänta
och se om det blir en tendens till räntesänkning
och vad som då kommer att
ske. Det är en sak som vi inte kan diskutera
här, och vi kan inte heller begära
att riksbanken skall tala om vad
den har för mening i den frågan.

Sedan skulle jag vilja yttra några ord
om sparandet. Jag skulle då först vilja
fråga om inte affärsverkens avskrivningsmedel
är ett sparande. Det måtte
de väl vara eftersom det är ett överskott,
som uppstår i deras rörelse och
som de får fondera och slipper betala
in till statsverket. Detta är väl ett sparande
lika väl som de medel man fonderar
i privata företag.

Herr Ohlin tycker att man skulle
kunna skilja ut reparationerna. Det vore
väldigt lätt. Jag reparerade för några
år sedan min fastighet i Skåne. Denna
reparation finansierade jag dels med
pengar som jag sparat under flera år,
dels med pengar som jag lånat i sparbanken.
Var inte detta en investering,
ehuru det var fråga om en reparation?
Det är mycket svårt, herr Ohlin, att
skilja på vad som i det avseendet är
investering och vad som är konsumtion.

Låt mig sedan säga ett ord om byggnationen
1938 med de 58 000 lägenheterna.
Herr Ohlin glömmer här en väsentlig
sak. År 1938 hade vi en tioprocentig
arbetslöshet. Det ligger väl i sakens
natur, att när vi hade en outnyttjad
produktionstillgång av den storleken,
kunde vi göra mer än vi kan göra
i ett läge med full sysselsättning utan
ledig arbetskraft. Det går inte att göra
så enkla jämförelser.

Och så till sist, om vi nu skall tala
om vad herr Ohlin sade i fjol: »På vad
sätt har regeringen redan nu lagt om
sin politik och visat att den tagit hänsyn
till den allvarliga risk just för sysselsättningen,
för produktionen, för handeln,
för hela det svenska folkhushållet,
som annars uppkommer?» Det har
inte hänt någonting med sysselsättningen,
inte med produktionen, inte
med handeln och inte med det svenska
folkhushållet. Antingen beror det på
att herr Ohlin målade litet för svart i
fjol eller också att han numera funnit
att regeringen vidtog de åtgärder, som
var nödvändiga för att denna olycka
inte skulle inträffa.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag är verkligen finansministern
tacksam för att lian läste upp
detta, ty, herr finansminister, det var
väl ingen i kammaren som inte observerade
just ordet »risk». Det är detsamma
som jag sade i repliken, att i ett
ovisst läge finns risk för ogynnsam utveckling
och möjlighet till annan utveckling
och att man skall vara beredd
på båda. Det är den ståndpunkt jag intagit.
Jag undrar om inte finansministern
måste erkänna, att det är det enda
som är förenligt med klok försiktighet.
Vi kan fråga statsrådet Sträng vad han
anser om de förberedelser han vidtagit
för att ge möjlighet att öka sysselsättningen,
om herr Sträng anser att det
varit onödigt arbete.

Beträffande det statsfinansiella läget
ville finansministern inte kombinera
vissa utgifter med vissa skattehöjningar,
men han tog tillbaka en hel del
av detta igen. Får jag då bara tillägga,
att det måste väl ändå vara utgiftsstegringarna
i deras helhet som, om de
överstiger inkomststegringarna, motiverar
att finansministern överväger vissa
skatter — utan att jag därmed tagit
ställning till detta.

Om utgifterna stiger med 400 miljoner
och inkomsterna med 300 miljoner,
är det den sammanlagda utgiftsstegringen
på 400 miljoner kronor som ger
upphov till detta problem. Om sjukförsäkringen
nästa år beräknas kosta 80
miljoner, där folkpartiets linje innebär
en utgift på 50 miljoner och högerns —
jag vet inte, men låt oss säga 20 miljoner
— så kan en utgift på 50 eller 80
miljoner, om den ingår bland många
andra utgiftshöjningar, inte ha något
olika ansvar än de övriga utgiftshöjningarna,
och den kan inte motivera en
skattehöjning på 160 miljoner. För övrigt
får vi, som finansministern säger,
naturligtvis återkomma.

Finansministern ansåg att affärsverkens
avskrivningsmedel är sparande.
Jag konstaterar med förvåning detta,

Vid remiss av propositionen nr 233.

som jag för min del anser är så tokigt
det gärna kan vara. Vad reparationerna
beträffar sker de ju för den enskilde
ojämnt. Man reparerar kanske vart tionde
år och för övrigt inte mycket. Men
om vi tar reparationerna för alla tillsammans,
herr finansminister — och
det är det man gör när man har dessa
nationella kalkyler — har man möjlighet
att pröva huruvida de totala reparationskostnaderna
kan anses överstiga
den totala förslitningen. Där kan man
någorlunda bra konstatera vad som sker
och ha möjlighet att ur bruttoinkomst
och bruttosparande rensa ut stora poster,
som uppenbarligen icke ingår i landets
nettoinkomst och nettosparande.

Finansminister Sköld hade inte någon
reflexion med anledning av det av
mig framlagda påpekandet, att hans
skattesänkning blivit en skattehöjning.
Skulle inte finansministern i alla fall
vilja lova att utreda frågan om penningvärdesförändringens
inverkan på
skattetrycket de sista sju åren och göra
detta även om det inte kan vara något
motiv för en justering uppåt utan nedåt?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! I det
sista avseendet behöver jag väl inte
svara. Jag har ju inte för det budgetår
som nu löper fått till stånd någon överbalansering,
och jag kommer inte att
för det budgetår som stundar försöka
få någon överbalansering. Följaktligen
är det väl statsutgifternas höjd som har
gjort att det inte har blivit någon
skattesänkning.

Vidare är det klart att herr Ohlin
har mycket svårt att förstå, att affärsverkens
avskrivningsmedel är ett sparande.
Men det går ju till så: vi betalar
t. ex. till SJ biljetter, vi betalar frakter,
SJ får en inkomst, den motsvaras av en
utgift, det blir ett överskott. Av detta
överskott går större delen till fondering
som avskrivningsmedel, en mindre del
går till staten såsom vinst. Så beslutar
riksdagen att det skall göras en dubbel -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

spårsanläggning, det skall göras en
elektrifiering av järnvägarna som investering.
En del av kostnaden tas av
de fonderade avskrivningsmedlen, en
del tas genom lån. Det är väl i alla fall
pengar, som har kommit genom överskott
på verksamheten och som användes
för att skapa värden, som har ett
långt liv framför sig.

Till sist skulle jag bara vilja säga om
sjukförsäkringen och dess förhållande
till statsutgifterna: Om det nu skulle
vara så, att det blir en utgiftshöjning,
oavsett sjukförsäkringen, av ett visst
belopp, kommer den ju att i allt väsentligt
bero på beslut som riksdagen
har fattat före beslutet om sjukförsäkringen.
Det är alltså automatiska utgifter,
som skapats genom tidigare beslut
än sjukförsäkringen. Det kanske går att
inom ramen för budgeten täcka de automatiska
utgiftsstegringarna, men det
sista beslutet, som gällde sjukförsäkringen,
leder till att det blir ett underskott.
Det är väl inte så konstigt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det är kanske
bättre att jag på det här stadiet av
debatten tar till orda för att besvara
några frågor, som oppositionen har riktat
till mig, än alt jag gör det vid den
mer nattliga timme som jag har brukat
välja.

Innan jag kommer till dessa frågor
vill jag säga, att det var med en viss
förväntan som man gick till denna remissdebatt.
Oppositionen hade varit
mycket angelägen om att få till stånd
densamma, och man hade också talat
om för oss — i varje fall hade herr
Ohlin gjort det — att det var slut på
den politiska stiltjen och att det nu
skulle komma att blåsa friska vindar i
vårt politiska liv. En av herr Ohlins
gladaste trumpetare i pressen hade ju
också förklarat att höstriksdagen skulle
komma att bli oppositionens riksdag.
Det var under sådana förhållanden,
herr talman, ganska naturligt att rege -

ringen och regeringspartierna kom hit
i förhoppning om att få lyssna till dessa
friska vindar som skulle blåsa genom
nationen. Förväntningarna hade nog
också skruvats upp ytterligare genom
vad som hänt under den s. k. politiska
stiltje, som nu skulle avbrytas och som
i själva verket sannerligen icke varit
händelselös. Under den gångna sommaren
har den politiska debatten varit intensivare
än på mycket länge, beroende
därpå att ett flertal av våra största
fackliga förbund har mer än någonsin
tidigare ägnat sina överläggningar åt
diskussioner omkring politiska problem.
Det kan hända att det ur herr
Ohlins synpunkt är likgiltigt vilka
överläggningsämnen fackföreningsrörelsen
väljer. Jag tror att herr Ohlin
på denna punkt liksom på många andra
kommer att få lära om. Om fackföreningsrörelsen
tar upp frågan om den
fulla sysselsättningen, frågan om möjligheterna
att på facklig eller politisk
väg lösa stora aktuella trygghetsproblem,
frågan om möjligheterna att använda
vårt framåtskridandes frukter
till en förkortning av arbetstiden, så
kanske det finns de som säger att det
råder politisk stiltje och att ingenting
kommer att hända förrän denna storartade
höstriksdags remissdebatt tar
sin början. Jag ser det inte så. Jag
tror att för den, som har velat lyssna,
har sommarens diskussioner varit laddade
med brännbart stoff.

Om man mot denna bakgrund och talet
om att stiltjen är slut och reklamen
för denna riksdag såsom en oppositionens
riksdag granskar oppositionens
deltagande hittills i remissdebatten, så
behöver nog inte debatten någon närmare
karakteristik från min sida. Såvitt
jag förstår har den enda friska vinden
i debatten varit det temperamentsfulla
anförande, som oppositionen lyckades
reta försvarsministern att hålla.
Fortsätter man i den stilen, kan det ju
hända att det blir en viss politisk aktivitet
genom att man retar regeringen,

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

men detta var väl ändå inte meningen,
när det talades om oppositionens höstriksdag.

Jag har emellertid full förståelse för
att oppositionen har det litet besvärligt
i dag. Med all respekt för finansministern
måste jag säga, att hans här föreliggande
proposition är i magraste laget
för att tjäna som underlag för en
remissdebatt. I vanliga fall är det ju,
såsom det naturligen skall vara, regeringens
ställningstagande som utgör
grundvalen för den politiska debatten,
och detta ställningstagande sker ju
först i den statsverksproposition som
lägges fram i början av januari. Jag tycker
därför att den här debatten inte
fyller så stort ändamål, när det inte
finns några särskilda frågor att diskutera.

Men om oppositionen alltså inte kan
diskutera regeringens förslag, så kunde
den ju ha gått till väga på ett annat
sätt: den kunde ha koncentrerat sig
på att diskutera regeringens misstag
under den gångna tiden. Det skulle ha
varit ganska intressant att ha fått höra
litet om resultaten av det s. k. vanstyret
i vårt land. Det har varit mycket
lama inlägg på den punkten i dagens
debatt. Angreppen mot regeringens politik
har varit mycket milda, och detta
är kanske inte heller så konstigt. I ett
läge, då regeringspolitiken har medverkat
till att skapa vad konjunkturinstitutet
kallat en balanserad högkonjunktur
utan prisstegringar men med bevarande
av den fulla sysselsättningen,
så lämpar sig inte regeringens vanstyre
som föreläsningsobjekt i remissdebatten.

Detta var några allmänna reflexioner,
föranledda av vad som hittills
förekommit under debatten, och jag
kommer nu till de frågor som riktats
till mig.

Herr Ohlin frågade mig, om jag var
villig att ge en deklaration om min
ställning till valsystemet. Det skall jag
gärna göra: jag står på exakt samma

Vid remiss av propositionen nr 233.

ståndpunkt som jag gjorde i fjol, när
jag mot, såsom jag tyckte, otillbörliga
angrepp från oppositionens sida försvarade
regeringens förslag till nytt
valsystem. Jag tillät mig då säga, att i
en demokrati skall ett valsystem fylla
den funktionen, att det ger ett så nära
utslag som möjligt av väljaropinionen,
men att det inte går eller i varje fall
inte är lämpligt att skapa ett system
som premierar partisplittringen. Herr
Ohlin sade sig då i princip acceptera
denna min uppfattning, och om det
förhåller sig så, att herr Ohlin står kvar
vid sin ståndpunkt från i fjol, föreligger
ju stora möjligheter att åstadkomma
en gemensam lösning. Man skall
med andra ord eftersträva en så noggrann
spegling som möjligt av väljaropinionens
utslag men förhindra, att
en splittring av parlamentet i små partier
uppstår. Sedan vi hade den där
diskussionen har vi haft ett andrakammarval.
Jag tillåter mig, herr Ohlin, att
fråga, om det vore för mycket begärt
av oppositionen, att den erkände, att
det var en groteskt överdriven och vilseledande
propaganda, som man från
de båda oppositionspartierna igångsatte
mot det förslag, som hade detta
syftemål, understruket både av folkpartiledaren
och av regeringschefen,
och som i varje fall tillgodosåg dessa
syftemål bättre än det förslag — jag
höil på att säga missfoster till förslag
— som oppositionen lyckades framföra
under vårriksdagen. Det förslaget var
ju sådant, att vi måste värja oss mot att
de stora partierna skulle få alltför
många mandat. Står oppositionen kvar
vid herr Ohlins deklarationer om syftemålet
med en valreform, vill jag förklara,
att jag inte har på någon punkt
ändrat mening på grund av de erfarenheter
som valet 1952 gav.

Till herr Ohlins begrundan vill jag
dessutom hänvisa till det danska valet.
Där har man gjort försök att tillgodose
proportionalismen genom de s. k. tillläggsmandaten.
Jag undrar om herr

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Ohlin är lika tvärsäker efter det danska
valet med den uppenbara uppmuntran
för venstres förre ledare att starta
sitt lilla parti som det danska valsystemet
gav, med allt vad det innebar av
chanser för socialdemokratien att gentemot
ett splittrat venstre återta regeringsmakten.
Den gången hjälpte det
socialdemokraterna, men jag anser likväl,
att erfarenheterna därifrån icke talar
för det valsystemet, utan jag föredrar
det svenska.

Herr Dickson riktade en del frågor
till mig. En del var framförda på det
vanliga älskvärda sätt, som kammaren
har vant sig vid hos herr Dickson. 1
varje fall har jag inte någon anledning
att klaga på tonen. Herr Dicksons pretentioner
kan jag däremot inte riktigt
tillfredsställa. Han ville att jag skulle
lära mig av det tyska exemplet på hur
en fri ekonomi hastigt medför ett ökat
välstånd. Jag tror att vi skall vara
försiktiga med dessa slutsatser ifrån
det tyska näringslivets utveckling och
inte försöka kopiera den på svenska
förhållanden. Det vare mig fjärran att
på något sätt vilja kritisera den tyska
regeringens politik. Det är förvisso ett
flitigt och arbetsamt folk som bor där
nere, och vi har all anledning att med
respekt se på de resultat, som det uppnår
i sitt återuppbyggnadsarbete. Men,
herr talman, utan att jag på något sätt
kritiserar skulle jag ändå vilja erinra
om att en stor del av den tyska konkurrenskraften
beror på en mycket låg
lönestandard, som i sin tur är beroende
på att man har gott om arbetskraft.
Man kan måhända säga, att denna rikedom
på arbetskraft kan vara framkallad
av den ekonomiska politiken. Jag
vill inte ge mig in på en sådan värdering,
utan jag vill bara konstatera, att
Tyskland har fått en ständig ström av
billig arbetskraft genom förhållandena
på östra sidan järnridån och att denna
flyktingström har medverkat till att
hålla de tyska arbetslönerna nere. Det
är väl ändå ganska uppenbart att ett

land, som befinner sig i denna situation,
inte gärna kan jämföras med ett
land, där man tack vare att den fulla
sysselsättningens politik drivits så
länge inte har någon arbetskraftsreserv
att tillgripa. Dessutom skulle jag vilja
säga, att om den tyska ekonomien alltid
vore lika liberal som det kanske
verkar i dag, tror jag inte, att de svenska
förhandlarna skulle ha så mycket att
klaga över, när de om någon tid skall
ta upp diskussioner om placering av
en del av det svenska spannmålsöverskottet.

Liberalismen är tydligen en sak, som
har många sidor. Den kan tydligen,
herr Ohlin, väl förenas med både höga
tullar och restriktivitet på annat sätt,
när det gäller den interna och den externa
handeln. På den punkten vill jag
inte fördjupa mig vidare utan bara
konstatera dessa förhållanden, som
kanske kan vara en tankeställare för
flera än herr Dickson.

Sedan bad herr Dickson, att jag
skulle tala om vad socialismen är för
någonting. Han har nämligen sett att
jag på min resa i England hade lovat
att utbreda socialismen till allt större
delar av världen. Jag skulle gärna vilja
se det där citatet av mitt yttrande, ty
det är rätt lustigt. Det kanske är någon
kollega till herr Dickson inom pressen
som gjort det. Vad vet jag? Det finns så
många skämtare på olika håll. Jag brukar
över huvud taget inte göra några
politiska uttalanden, när jag befinner
mig utomlands, och att jag skulle ha
gjort det uttalandet är överraskande.
Vad som menas med socialism skulle
nu herr Dickson vilja ha klart besked
om före middagsrasten. Det skulle han
väl kunna få, men risken för att ge alltför
kortfattade och klara definitioner
är ganska stor. Herr Dicksons ledare —
om en så individualistisk person som
herr Dickson har någon ledare — herr
Hjalmarson med andra ord, talade häromdagen
om den konservativa ideologien,
och det måtte ha varit en ganska

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

munter tillställning, ty hans tal föranledde
den rubriken i Stockholms-Tidningen,
att frihet är strunt, pengar är
bättre. Det var en mycket koncentrerad
ideologi, som herr Hjalmarson enligt
Stockholms-Tidningen förde fram,
och jag måste säga att TT-referatet var
inte mycket bättre. Det har alltså sina
risker, herr Dickson, att komma med
korta programförklaringar, när till och
med en så formuleringsskicklig man
som herr Hjalmarson kan råka så illa ut.

Men om nu herr Dickson är så intresserad
att få reda på detta kan jag
tala om ett knep att få reda på det. Socialdemokratien
är ingen okänd sekt.
Det är ingen negerstam i det mörkaste
Afrika. Socialdemokratien har suttit i
regeringsställning i 21 år, och det bör
därför vara ganska lätt att få reda på
vad som är socialdemokratisk politik i
vårt land. Vi har aldrig dolt våra avsikter.
Det bör vara ganska lätt att med
utgångspunkt från våra gärningar få
en föreställning om vad socialism innebär.

Vill man gå vidare finns det ju programförklaringar.
Vi har en liten
skrift, som jag gärna skall ställa till
herr Dicksons förfogande, där det socialdemokratiska
partiets program
finns. Vid har vidare en skrift om den
demokratiska socialismens mål och
uppgifter. Det är det program som antogs
av internationalen i Frankfurt
1951. Där finns definitioner, och skulle
det vara någon punkt som fortfarande
är oklar, skulle jag i all vördsamhet
vilja hänvisa till det inlägg jag hade i
våras i remissdebatten, då jag gjorde
ett försök att analysera vad som enligt
min mening är de konstitutiva dragen
hos socialismen. Jag kan inte komma
mycket längre.

Sedan har här riktats angrepp mot
mig liksom mot finansministern för att
vi skulle ha begagnat ordet sparande
på ett vilseledande sätt. Innan jag ger
mig in på det skulle jag gärna vilja ta

Vid remiss av propositionen nr 233.

upp en sak, som jag tycker verkar något
vilseledande.

Herr Ohlin ansåg att min diktamen
till statsrådsprotokollet den 1 april
1919, då jag föreslog tillsättandet av en
försvarsutredning, var ett av de märkligaste
politiska uttalandena i vår tid,
därför att jag där angivit att kostnaderna
för försvaret inte skulle få överstiga
800 miljoner kronor. Jag måste
verkligen säga att en historieskrivning
av den typen borde vi väl kunna förvisa
till den arkivkammare, herr Ohlin,
där vi har så mycket av tidigare käbbel
oss emellan förvarat. Ty vad var
det jag sade i min statsrådsdiktamen
1949? Jag påpekade att försvaret blivit
alltmera tekniskt. Bland de ting som
tränger sig fram utgör flygvapnet ett
skydd för oss vid överraskande anfall
mot vårt land. När vi går till en förstärkning
av försvaret måste man låta
dessa tekniska delar få sitt, och då säger
jag följande, och det är där, ärade
kammarledamöter, som siffran 800
miljoner kronor kommer in: »Ofrånkomligt
är emellertid att en förstärkning
av försvaret genom en modernisering,
som företrädesvis inriktas på
den tekniskt betonade försvarsgrenen,
kräver höga kostnader. Den dyrbara
materielen förslites snabbt och fordrar
omsättning i rask takt. Den nu föreslagna
förstärkningen måste ses mot bakgrunden
av de stora kostnader, i runt
tal 800 miljoner kronor, som Sveriges
militära försvar nu drager.»

Litet längre ned kommer jag till det
som herr Ohlin betecknade som ramen.
Jag hoppas kammarens ledamöter har
märkt, att något uttalande att 800 miljoner
kronor skulle vara någon ram
finns icke i mitt anförande. Däremot
står det litet längre ned: »Utan att föregripa
de överväganden, som i annat
sammanhang torde komma att äga rum
beträffande avvägningen mellan olika
statsutgifter, utgår jag ifrån att försvarets
kostnader icke böra få på längre
sikt nämnvärt överskrida dess nuva -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

rande andel av nationalinkomsten.»
Vid en stigande nationalinkomst betraktar
jag det såsom nära nog ofrånkomligt,
att den allt dyrare tekniska utrustningen
kommer att medföra stegrade
försvarsutgifter. Jag vill rikta en
vädjan till herr Ohlin att inte inge allmänheten
den föreställningen, att det
här föreligger ett medvetet försök från
den socialdemokratiske partiledarens
och från statsministerns sida att vilseleda
allmänheten genom att säga, att vi
kan bygga ut försvaret, att det inte kostar
mer än 800 miljoner kronor, och
att det kommer att kosta det även i
fortsättningen. Det är mot denna bakgrund
man måste se herr Ohlins försök
att få fast försvarsministern vid de
nuvarande två miljarderna.

I mitt anförande konstaterade jag endast
vilka budgetsiffrorna var, och de
var just 800 miljoner kronor, herr
Ohlin! För budgetåret 1947/48 var de
738 miljoner kronor, för 1948/49 var
de 771 miljoner kronor, och för 1949/50
var de 796 miljoner kronor. Sedan är
det rikligt — vilket jag inte visste vid
den tidpunkten — att kostnaderna för
eu del av de beställningar som lades ut
rätteligen skulle ha tillkommit. Jag har
alltså inte haft några andra siffror än
dem som fanns angivna i riksstaten, och
dem fann jag vara så pass höga, att jag
ville meddela dem för allmänhetens
kännedom. Jag skulle självfallet ha fått
ett ännu starkare stöd för min argumentation,
om jag hade haft ännu
högre siffror att komma med. Min argumentation
åsyftade just att klargöra
för statsmakterna och de militära myndigheterna,
att försvarsutgifterna nu
var så höga, att det var angeläget att
åstadkomma eller försöka åstadkomma
en ny och riktigare avvägning. Jag protesterar
bestämt emot att detta skulle
vara något felaktigt. Tvärtom tror jag
att det skulle vara mycket lämpligt att
företaga en vettig avvägning, och om
jag hade haft högre siffror tillgängliga
än dem som fanns i riksstaten, så hade

jag som sagt med dem kunnat bygga
under min argumentation ytterligare.
Verkligheten är sålunda den rakt motsatta
mot den som herr Ohlin här velat
göra gällande.

Sedan har vi frågan om sparandet,
som varken herr Sköld eller jag sägs ha
förstått oss på. Jag har för min del
kommit med mina uppgifter för att försöka
klargöra, att vi har en nationalinkomst,
som kan användas till att
bygga ut vår produktionsapparat för
framtiden och därmed skaffa oss de
värdefulla ting, som medborgarna här i
landet bestämt sig för att i första hand
prioritera. Fn del av vårt produktionsresultat
skall användas för det ändamålet,
och det brukar man, herr Ohlin,
kalla för ett sparande, därför att det
grundar sig på ett avstående från en
omedelbar konsumtion. Jag skall här
tillåta mig att fortsätta min argumentering
som jag brukar och som förmodligen
många av denna kammares ledamöter
hört mig anföra, när jag diskuterat
dessa problem. Jag brukar då
säga, att av en nationalinkomst måste
av naturliga skäl huvudparten gå till
konsumtion, kläder, mat o. s. v., men
det måste alltid bli så mycket kvar, att
vi dels kan hålla produktionsapparaten
vid liv — och där kommer reparationerna
in! — och dels bygga ut den
samt dels skaffa alla de kapitalvärden
av typen sjukhus, skolor, kraftverk, vägar
o. s. v., som medborgarna vill ha.

För att illustrera i vilken utsträckning
vi för närvarande håller vår produktionsapparat
vid liv eller bygger
för framtiden, tar jag sedan några siffror,
vilkas riktighet herr Ohlin icke
kan bestrida och som visar att det till
icke-konsumtionsändamål går nästan
en tredjedel av hela den svenska nationalinkomsten.
Jag brukar dessutom säga
— det hör dock inte till diskussionen
med herr Ohlin — att i denna del, som
går till konsumtion, ingår även sociala
utgifter, och dem har riksdagen själv
höjt, så att de för närvarande uppgår

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

till över nio, nära tio procent av hela
nationalinkomsten. Detta betyder, att
vad som sedan finns kvar till kläder,
föda, försvar, skolor o. s. v. endast uppgår
till mellan 55 och 65 procent av
hela nationalinkomsten.

Jag anser, herr Ohlin, att det är mycket
viktigare att få detta sätt klargöra,
att Sveriges folk alltid står i ett val
mellan att höja sin konsumtion, att låta
pengarna gå till sociala ändamål och
att bygga för framtiden — och till detta
byggande tillåter jag mig fortfarande,
trots all den professorliga undervisning
som bjudits oss från talarstolen
bär i dag, att räkna reparationer och
ersättningen av förslitna maskiner med
nya. Jag har därvidlag ingen anledning
att ändra på min terminologi — jag
tror den är alldeles riktig — och inte
heller på mitt framställningssätt.

Vidare sade herr Ohlin, att sparandet
är otillräckligt, därför att vi för närvarande
bygger så litet bostäder. Jag
vet att socialministern har för avsikt
att ta upp bostadspolitiken i ett särskilt
anförande. Jag skall därför inskränka
mig till att ställa några frågor
till herr Ohlin. Herr Ohlin kan väl inte
tänka sig, att vi genom några snabba
åtgärder skulle kunna åstadkomma någon
nämnvärd stegring av sparandeprocenten,
tagen i den mening som herr
Sköld och jag gjort. Vi får väl där
räkna med samma procent som nu.
Herr Hjalmarsons frasmakeri omkring
denna sak kan väl herr Ohlin i varje
fall inte tro på. Men, säger herr Ohlin,
sparandet används felaktigt, eftersom
bostadsbyggandet inte tillåtes att använda
större del därav än vad som sker
för närvarande. Då vill jag fråga herr
Ohlin: Om vi tar några siffror på annat
sparande än bostadsbyggandet —
alltså sådant sparande som skulle anses
nödvändigt att minska på, om man
skulle gå på den Ohlinska linjen —
vilka av dessa poster vill herr Ohlin
då minska på? Från år 1946 till 1952
har kraftverksbyggandet ökat från 260

Vid remiss av propositionen nr 233.

miljoner kronor till 670 miljoner, kostnaderna
för sjukhus och hälsovård i
övrigt samt försvaret har stigit från 200
miljoner till 380 miljoner, för skolbyggnader
från 100 miljoner till 390 miljoner,
för vägbyggande från 170 till 680
miljoner kronor, för vatten och avlopp
från 80 till 210 miljoner kronor. De nu
nämnda offentliga investeringarna var
1946 810 miljoner kronor och var i
fjol 2 miljarder 330 miljoner kronor.
Även om man, herr talman, tar hänsyn
till penningvärdets fall har investeringarna
av denna utpräglat sparbetonade
karaktär stigit med det dubbla
sedan 1946. Jag tillåter mig att, när det
talas om att vi i den högkonjunktur vi
har för närvarande inte byggt bostäder
i tillräcklig utsträckning, fråga:
Tror herr Ohlin själv på en större sparkvot
i dagens läge än vi har? Om herr
Ohlin inte tror på detta, vilka av mig
nu uppräknade investeringar är det
som han vill minska på till förmån för
ett ökat bostadsbyggande? Ty det lär
väl inte vara så, att herr Ohlin har för
avsikt att kraftigt beskära industriens
och det mindre hantverkets byggande?
Ett svar på den frågan tycker jag skulle
ha betydligt mer av intresse än åtskilliga
av de småbriser som dragit fram
över den politiska vindstiltjen i dag.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsministern tog
i början av sitt anförande upp en mycket
intressant synpunkt, det var när
han talade om vad som diskuterats på
de fackliga kongresserna — jag bortser
då från rena avtalsfrågor, som jag förmodar
vi är överens om att inte ta upp
här. Men, herr statsminister, vad är det
för frågor som diskuterats? Det är väl
framför allt, såvitt jag kan erinra mig,
två huvudfrågor. Den ena gällde förkortningen
av arbetstiden, och den
andra var långtidsperspektivet på möjligheterna
till en standardförbättring
med hänsyn till befolkningsutvecklingen,
alltså det förhållandet att de pro -

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

duktiva åldrarna inom den totala befolkningsramen
befinner sig i sjunkande
i motsats till vad fallet var i
mellankrigstiden. Man har ju t. o. m.
räknat ut siffermässigt hur mycket man
måste öka den årliga produktivitetsförbättringen
i jämförelse med utvecklingen
under mellankrigstiden för att inte
utrymmet för standardhöjning väsentligt
skall reduceras. Då frågar jag herr
statsministern: Vilka är det som tagit
upp dessa problem här i dag, är det
regeringen eller är det oppositionen?
Är det inte oppositionen som fört fram
kostnadsproblemet och problemet om
investeringarnas fördelning bl. a. just
mot bakgrunden av den diskussion som
förts på de fackliga kongresserna? Vad
har regeringen gjort? Jo, regeringens
hela insats har bestått i att till varje
pris försöka bagatellisera dessa problem.
Vilka slutsatser drar herr statsministern
själv av t. ex. diskussionen
om arbetstidens förkortning i avseende
på de privata investeringarna?

Nu har på dessa fackförbundskongresser
givits en annan signal. Liksom
från många andra håll har det till kanslihuset
gått fram ljudliga protester mot
de av finansministern bebådade nya
skatterna. Det har kanske inte varit
frågan om några djupsinnigare motiveringar
för dessa protester. Man tycker
helt enkelt att regeringen gått för långt,
och att det stora antalet människor har
behov av att ha något mera pengar
kvar i portmonnän sedan de givit sin
tribut till det allmänna. Vem är det,
herr statsminister, som lystrat till dessa
signaler? Är det regeringen eller är
det oppositionen?

Jag skall också säga ett ord till herr
statsministern om sparandet. Vi har
begärt omedelbara, genomgripande och
effektiva åtgärder för att öka det frivilliga
sparandet och förankra det allt
fastare och djupare i de breda folklagren.
Detta är ingen fras, det är en
verklighet. Det är vad man gör på
många håll ute i världen, där det fak -

tiskt — hur egendomligt det än måste
låta för våra socialdemokrater ■—- visat
sig möjligt att framgångsrikt driva en
annan politik än den vars huvudlinjer
ännu en gång dragits upp av statsminister
Erlander och finansminister
Sköld.

Statsministern säger att nu har vi
kommit in i en balanserad konjunktur.
Herr statsministern beskrev det ekonomiska
läget i de ljusaste färger men
förklarade att han inte vågade ta upp
den ekonomiska politikens problem
från den utgångspunkten. Skulle herr
statsministern trots detta vilja svara
mig på följande fråga: Om vi kommit
in i denna balanserade konjunktur varför
har vi då kvar begränsningarna i
avskrivningsrätten, varför skall vi ha
kvar kreditransoneringen, som, herr
statsminister, är en annan sak än kreditåtstramning?
Varför skall vi ha kvar
byggnadsregleringen? Varför skall vi
ha kvar bostadsransoneringen? Varför
behålla de särskilda åtgärderna gentemot
försäkringssparandet? Skulle
statsministern vilja förklara, hur alla
dessa åtgärder går ihop med hans tal
om att vi har uppnått balans i vår ekonomi? Herr

OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! I sitt yttrande till statsrådsprotokollet
förklarade statsministern,
att den nu föreslagna »förstärkningen
måste ses mot bakgrunden av de stora
kostnader — i runt tal 800 miljoner
kronor — som Sveriges militära försvar
nu drager». Litet längre fram säger
han, att »då jag ansluter mig till
tanken på denna utökning av flygvapnet
är det från den utgångspunkten,
att de därav föranledda kostnadsökningarna
skall kunna motvägas genom
utgiftsminskningar på andra punkter».

Alltså, det är först en klar avvägning
i detta läge inom ramen av 800 miljoner
kronor. Sedan kommer den uppmjukning
som jag syftade på i mitt
första anförande! Statsministern utgår

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

ifrån att försvarets kostnader icke bör
få på längre sikt nämnvärt överskrida
deras dåvarande andel av nationalinkomsten.
Det är alltså därvidlag fråga
om en långsam stegring, men i det
aktuella läget en anpassning inom ramen.
Statsministern hoppade för en
stund sedan över just den mening, varav
klart framgår att man borde pruta
på ena hållet, medan man ökade på det
andra.

Vi kan väl vara överens om, herr
statsminister, att om vi tar hänsyn till
båda de sidor av saken, som här berörts,
så var framställningen verklighetsfrämmande.
För det första därför
att försvaret verkliga, årliga kostnader
för att dåvarande organisation skulle
kunna hållas effektiv var långt över 800
miljoner kronor, och för det andra
därför att den senare inträffade stegringen
— av skäl som jag inte på något
sätt kritiserar — har visat sig väsentligt
överstiga den ökningstakt statsministern
hade räknat med.

Beträffande statsministerns deklaration
om valreformen vill jag framhålla,
att ansvaret för att vi inte kan diskutera
den frågan med utgångspunkt från
en regeringsproposition får statsministern
och inrikesministern själva överta.
Vi kan verkligen inte, när det gäller
frågan om metoderna för nästa års val,
vänta med att diskutera dithörande
spörsmål därför att regeringen inte är
färdig med ett förslag. Jag tror att vi
gör den politiska debatten i landet en
tjänst genom att inte vänta, även om det
vore bekvämare för regeringen med en
väntan.

När statsministern nu hänvisar till
att han vill ha en rättvis mandatfördelning
men inte vill premiera partisplittring,
så har jag sagt — även om
vi kanske lägger något mindre vikt vid
det senare avsnittet än statsministern
gör —• att den sidan av valordningen
dock är en fråga som kan diskuteras.
Huvudsaken är emellertid att vi tycks
vara överens om en sak: att eftersträva

Vid remiss av propositionen nr 233.

en rättvis mandatfördelning mellan alla
meningsriktningar av mera väsentlig
storlek. Ty partier — jag upprepar det
— av bondeförbundets storlek tillhör
väl inte de där små splittringsriktningarna,
som skulle ha det så svårt och
besvärligt som statsministern önskar?
Om vi är överens om detta är verkligen
ganska mycket vunnet.

Nu frågar statsministern: Vill inte
herr Ohlin erkänna att diskussionen i
fjol var vilseledande? I fjol, herr statsminister,
var ju regeringens deklarerade
och särskilt av herr Hedlund ofta
upprepade avsikt den att bevara rådande
orättvisor i mandatfördelningen
även mellan de fyra demokratiska partierna.
Detta syftemål stod således i
klar motsättning till den princip, som
statsministern här har uttalat och som
han uttalat förut men då utan att vilja
ta konsekvenserna därav.

Jag tar nu fasta på statsministerns
löfte, och jag betraktar det som det
måhända viktigaste inslaget i dagens
debatt att få detta upprepade löfte, att
i den mån det är möjligt utan att uppmuntra
till sådan där skadlig partisplittring
är statsministern villig att
verka för en rättvis mandatfördelning.
En sådan bör gälla både provisoriet
och den mer definitiva lösning av valordningens
problem, som vi måste eftersträva
för både riksdagens kamrar,
landsting och kommunala församlingar.
Jag tror det är nyttigt och nödvändigt
att den saken just nu säges ifrån. Jag
är glad att ha fått denna statsministerns
förklaring, ty det kan inte förnekas,
herr statsminister, att det ibland har
förefallit som om regeringens minne
varit en smula klent på denna punkt.

Om jag har en halv minut kvar skulle
jag bara vilja säga ett ord rörande
statsministerns förvåning över att vi
försökt stimulera regeringsledamöterna
till politisk aktivitet genom att avpressa
dem förklaringar. Ja, detta skall väl
inte vara oppositionen förmenat. När
regeringen och socialdemokratien tryc -

7—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

ker i buskarna, då är det oppositionens
plikt att försöka få fram dem ur buskarna
med intressanta deklarationer.
Det är verkligen en av oppositionens
många uppgifter — men statsministern
har ju inte så stor erfarenhet i fråga
om en oppositions uppgifter ■— ännu.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Bildspråk är
alltid litet vanskligt. Jag tror att kammaren
håller med mig om att det verkligen
skulle vara festligt att se herrar
Sköld och Torsten Nilsson trycka i
buskarna för den vilde hem Ohlin, stormande
fram i terrängen. Det är i alla
fall en syn som otvivelaktigt skulle vara
värd att åse. Hur man av dagens debatt
kan få den uppfattningen, att det är
regeringen som är orolig och trycker
i buskarna och att oppositionen måste
vifta med alla möjliga skynken för att
få fram oss, begriper inte jag. Jag tycker
vi gör vad vi kan för att uppmuntra
oppositionen till litet mera manhaftighet.

Den där historien om de 800 miljonerna
bryr jag mig inte om längre,
herr Ohlin. Jag har tillkännagivit vad
som låg bakom deklarationen. Var och
en som är intresserad av fakta kan
finna vem som har rätt. De 800 miljonerna
var använda såsom ett åskådningsexempel
på att nu är försvarsutgifterna
höga, nu måste vi försöka se
till att när vi går till en förstärkning
av flyget får detta inte ske utan att man
samtidigt undersöker möjligheterna att
spara på andra områden. Var det inte
riktigt i den situationen, herr Ohlin?
Var det inte riktigt att vi frågade oss,
när vi tvingades utöka flygvapnet:
Finns det inte en möjlighet att åstadkomma
en avvägning, så att vi kan
spara på försvarskostnaderna? Jag kan
inte tänka mig att herr Ohlin har panna
att stå upp och säga, att det var ett
politiskt misstag att man gjorde det
försöket.

Om herr Ohlin skulle hävda detta,

får ju vissa folkpartitidningars tal om
nödvändigheten av att nu iaktta sparsamhet
en högst kuriös bakgrund. Det
var den socialdemokratiske statsministern
som 1949, såvitt jag vet tidigare
än någon annan, framhöll att det var
nödvändigt att på grund av de stigande
försvarsutgifterna, som bland annat
sammanhängde med försvarsteknikens
utveckling, undersöka möjligheterna att
få fram en annan avvägning än den
traditionella.

Herr Ohlin vet mycket väl, att sedan
vi tillsatt den Nothinska kommittén så
kom Korea-kriget med de spänningar,
som gjorde det fullkomligt otänkbart
att man på grundval av den Nothinska
utredningen skulle vilja minska vår beredskap
så som skulle ha blivit fallet,
om vi hade företagit några justeringar,
och att undersökningarna därför, dess
värre, blev utan resultat. Men det kan
vara nyttigt för kammarledamöterna att
erinra sig, att det var den socialdemokratiska
regeringen som 1949 tog upp
detta avvägningsproblem till en allvarlig
undersökning. Menar herr Ohlin att
det var ett misstag? Menar herr Ohlin
att man inte skulle ha gjort det? Eller
stirrar herr Ohlin sig fortfarande blind
på denna 800-miljonerssiffra, som är
tagen ur riksstaten och som jag här har
redovisat för tillkomsten av? Då är detta
ett typiskt exempel på den Ohlinska
diskussionsmetodiken att växla in debatten
på ett sidospår.

Herr Ohlin säger att han är så väldigt
glad över min deklaration i valsystemsfrågan.
Nog tycker jag att det
har hänt litet i denna remissdebatt,
men att det hänt så litet att detta var
det viktigaste är ändå förbluffande, ty
denna deklaration var ett återgivande
av vad jag sade för ett och ett halvt år
sedan. Så långsam behöver väl herr
Ohlins reaktionsförmåga inte vara, att
han tycker det är en stor sensation att
jag upprepar den ståndpunkt jag intog
för ett och ett halvt år sedan.

Sedan några ord till min käre vän

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27.

herr Hjalmarson. Han säger, att om det
är riktigt att vår ekonomi nu är balanserad,
varför lar vi då inte bort allt
som gjort den balanserad? Det är en
logik, som jag inte kan följa. Om vi genom
kreditrestriktivitet och användande
av penningpolitiken som ett instrument
för att åstadkomma ekonomisk
balans har nått en situation som är tillfredsställande,
menar herr Hjalmarson
då att man skall passa på att ta bort
det som lett fram till målet?

Det är klart, att om vi kommer in i ett
sådant läge att vi kan undvara ingripanden,
så slopar vi restriktionerna undan
för undan. I dag har vi en balanserad
högkonjunktur, med varje man
praktiskt taget sysselsatt utan några
prisstegringar. Men jag skulle vilja fråga:
Tror herrar Ohlin och Hjalmarson
att vi skulle ha varit i detta läge, om
vi hade följt oppositionens råd vid vårriksdagen
— om vi hade lättat på skruvarna,
inte använt kreditrestriktiviteten,
inte använt oss av de frivilliga
överenskommelserna med kreditinstitutionerna
och försäkringsbolagen, genomfört
skattelättnader, tagit bort investeringsavgiften,
tagit bort alla de
ting som har bidragit till att skaffa oss
en balanserad ekonomi? Förstår inte
herrarna att just den omständigheten,
att vi i dag befinner oss i en balanserad
ekonomi, med varje man sysselsatt och
utan prisstegring, är ett belägg för att
den politik som vi valde i början på
1953 var riktig och att herrarnas var
felaktig?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
statsminister! Låt mig börja med att
säga några ord om detta med avvägningen.

Statsministern försöker onekligen
koppla in på ett sidospår och säger:
Var det inte riktigt att begära en avvägning
av försvarskostnaderna? Naturligtvis
var det riktigt, herr statsminister,
och det hävdades även från oppositionshåll
och inom oppositionspressen

Vid remiss av propositionen nr 233.

både förr och senare. Det är vi alltså
överens om. Nu försöker statsministern
vrida över det hela till att vi skulle ha
opponerat oss mot avvägningen. Det
finns inte skuggan av ett skäl för en
sådan argumentering i vad jag har sagt,
och det vet statsministern.

Men vad som är fel skall jag gärna
helt kort tala om för statsministern.
Det var framför allt att landets statsminister
inte visste — jag utgår från
det — att den dåvarande försvarsorganisationen,
om den skulle kunna fungera
och inte leva på uppsamlade ting,
inte kostade 800 miljoner kronor utan
väsentligt mer, vilket bland annat den
Nothinska utredningen senare konstaterade.
Det var därigenom som statsministern,
själv tydligen okunnig, kom
att vilseleda opinionen om vad det
skulle kosta att vidmakthålla ett svenskt
försvar av den dåvarande typen; även
om man gjorde nedprutningar på vissa
punkter till kompensation för ökningar
på andra.

Det enda jag ytterligare hinner beröra
är statsministerns fråga, om det är någon
sensation att han upprepar sin förklaring
rörande valordningen, med angiven
reservation, när det bara är ett
ordagrant återgivande av vad han sade
i fjol. Ja, herr statsminister, det är i
någon mån en sensation, därför att i
fjol tycktes inte statsministern ha insett,
att det var en klar motsättning
mellan denna deklaration och regeringens
förslag. Nu har statsministern tydligen
insett detta. Han har inte kunnat
motsäga mig, när jag påvisat denna
motsättning. Statsministern upprepar i
alla fall denna sin deklaration och kommer
efter denna dag att vara ur stånd
att underlåta att honorera den, när han
skall lägga fram ett förslag, jag hoppas
inom några månader, till ny valordning
här i landet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsminister, det
förefaller mig, som om man inom re -

100 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Vid remiss av propositionen nr 233.

geringen måste bestämma sig för en enhetlig
linje, när det gäller att diskutera
de ekonomiska frågorna med oppositionen.
Här frågar nu statsministern: »Hur
skulle det ha gått, om man hade följt
oppositionens ekonomiska rekommendationer
i våras? Då hade det ju inte
blivit någon effekt i fråga om stabiliseringsprogrammet.
» Detta betyder ju
bland annat, att statsministern menar,
att den penningpolitik vi förordar skulle
vara ineffektiv. Men, herr statsminister,
det är bara några timmar sedan herr
Hedlund stod här och deklarerade från
regeringsbänken, att vår penningpolitik
skulle vara alldeles för effektiv för att
regeringen skulle kunna reflektera på
den. Man måste väl ändå från regeringens
sida bestämma sig, om det är
den ena eller den andra linjen man
skall hålla fast vid i fortsättningen. Det
var för resten inte bara en viss penningpolitik,
herr statsminister, som vi förordade;
skattesänkningen och de sparfrämjande
åtgärderna är också led i
ett samlat ekonomiskt stabiliseringsprogram.

Det var mycket värdefullt, att statsministern
talade om, att vi har nått balans
i vår samhällsekonomi endast tack
vare regleringarna. När vi talar om balans
och att arbeta för en balans har
målet varit att kunna åstadkomma en
naturlig jämvikt. Jag fick närmast det
intrycket av statsministern, att han
menade, att vi aldrig kan få en sådan
här i landet med mindre än att vi kommer
in i en lågkonjunktur. Det är en
mycket viktig principfråga, som man
här kommer in på. Är statsministern av
samma uppfattning som vi, att vi skall
arbeta oss fram till en balans utan regleringar?
Om så är fallet, skulle herr
statsministern vilja förklara, hur vi
skall kunna nå en naturlig balans, om
vi inte avvecklar regleringarna? Att föreställningen
att man så att säga skall
kunna reglera sig fram till en naturlig
bålans bygger på en illusion det kan
vi väl ändå vara överens om, herr stats -

minister? Om vi inte kan avveckla regleringarna
nu i den gynnsamma konjunktur
som statsministern här också har
beskrivit, skulle man då inte från statsministerns
sida — herr Hedlund var
ju på den punkten stum som muren —
kunna ge en antydan om de förutsättningar,
under vilka man skulle kunna
befria oss från regleringsekonomien och
komma över till en friare marknadshushållning? Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag skall inte
ta upp någon lång diskussion med herr
Hjalmarson på detta stadium. Vi får
väl många tillfällen att resonera om
dessa ting. Jag vill bara påpeka hur
inkonsekvent han är, när han säger,
att det är en illusion, att vi genom regleringspolitiken
skulle kunna närma oss
den ekonomiska balansen, och sedan i
samma andetag säger, att vi är i balans
nu och att regleringarna därför kan
avskaffas. Hur har vi kommit dit? Jo,
steg för steg genom att följa den av
herr Hjalmarson som illusorisk betecknade
regeringspolitiken. Detta kanske
kan räcka för att bevisa, hur litet sammanhang
det finns i herr Hjalmarsons
framställning.

Jag betraktar det som ett stort framsteg,
att herr Ohlin nu inte tar i med
så väldigt starka brösttoner om de 800
miljonerna. Orsaken till att jag tog upp
den frågan så pass allvarligt till bemötande
var, att folkpartiets ledare gav
oss den föreställningen, att statsministern
i vilseledande syfte hade laborerat
med för låg kostnad för våra försvarsutgifter,
och hans antydningar om
att den nuvarande försvarsministern är
av ungefär samma moraliska skrot och
korn och likaledes arbetar med sådana
ovederhäftiga siffror. Nu ändrade
sig herr Ohlin och sade, att statsministern
uppenbarligen var i god tro och
själv var okunnig om de faktiska utgifternas
storlek. Det är en väsentlig
skillnad, och hade detta deklarerats

Onsdagen den 4 november 1953 fm.

Nr 27. 101

från början hade det inte föranlett så
många ord som det nu bär gjort. Jag
tror att kammaren kan förstå att herr
Ohlins första framställning måst framkalla
en mycket bestämd reaktion ifrån
statsministerns sida.

Siffran 800 miljoner kronor — jag
upprepar det än en gång —■ var tagen
ur riksstaten. Det visade sig att den
var felaktig, därför att där icke hade
tagits hänsyn till utlagda materielbeställningar.
Jag har sagt många gånger,
och jag har ingen anledning att ändra
på det, att den siffran var tagen i pedagogiskt
syfte för att klargöra för
svenska folket hur höga försvarsutgifterna
är. En högre siffra skulle i själva
verket bättre ha motsvarat mitt behov.
Därför kan det inte vara något tal om
att jag medvetet skulle ha lämnat en
vilseledande uppgift på den punkten.

Herr Ohlin slog till reträtt. Det betraktar
jag inte som någon stor vinning,
ty det gör herr Ohlin ofta när
han blir pressad, men en liten fjäder
i min hatt är det ju i alla fall.

Sedan återkommer jag till frågan om
valsättet. Herr Ohlin tycker att det är
så märkvärdigt, att en partiledare står
vid vad han sade för ett och ett halvt
år sedan. För mig är det inte märkvärdigt.
Jag har upprepat den förklaring
jag avgav för ett och ett halvt år
sedan och underbyggt den genom att
hänvisa till valet 1952. Tvärtemot vad

Vid remiss av propositionen nr 233.

herr Ohlin säger har jag sagt, att 1952
års val har styrkt mig i min uppfattning,
att det var ett hyggligt valsystem
som togs då. Nu kommer herr Ohlin
och säger, att det viktiga är att herr
Erlander nu erkänner, att hans deklaration
i fjol stod i strid mot det förslag,
som regeringen framlade till valreform
år 1952. Ja, hur man skall få
detta att gå ihop vet inte jag. Jag står
för 1952 års förslag. Jag anser att det
var ett hyggligt förslag. Jag har deklarerat
att det står i överensstämmelse med
mina deklarationer i fjol. Jag tillämpar
precis samma principer när jag nu går
att behandla frågan om landstingsvalen.
Något annat har inte hänt i årets debatt
än att jag står fast vid detta, och
jag hoppas att också andra partiledare
kan säga, att vad de sade för ett och ett
halvt år sedan står de för i dag.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen ävensom
behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

102 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Onsdagen den 4 november.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av propositionen nr 233.

(Forts.).

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts proposition nr 233, med förslag
till förordning angående upphävande
av förordningen den 19 december 1952
(nr 755) med bestämmelser om värdering
av varulager vid 1954 års taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut skedd anteckning
Ordet till

Herr HAGBERG i Stockholm (k), som
yttrade: Herr talman! Den borgerliga
oppositionen har i dag med stort tålainod
och i många anföranden upprepat
vad den har upprepat i remissdebatt
efter remissdebatt sedan åratal tillbaka.
Det nya, som herrar Ohlin och
Hjalmarson kan ha presenterat i denna
debatt, kunde de ha sammanfattat i en
treminutersreplik.

Om det är därför att de är så upptagna
med att säga ingenting eller att
under högar av ord dölja vad de eventuellt
kan fundera på, så förklarar det
kanske varför de inte haft något att
säga om sådana saker som de fortsatta
rättsskandalerna, vilka länge varit på
alla människors läppar, eller om sommarens
epidemier som dock vållat sådan
uppståndelse ute i landet. De vill
väl helst betrakta rättsskandalerna som
olycksfall i arbetet, men varför säger
de då inte detta? De vill kanske betrakta
sommarens epidemier som naturkata -

strofer — detta trots alla underlåtenhetssynder
från de styrandes sida som
i samband därmed dragits fram — men
varför säger de inte detta? De tycks
vara överens om att inte diskutera lönepolitiken
med regeringen, och andra
brännbara frågor låtsas de ganska litet
om. Ty ingen tror ju att det råder en
verklig oenighet mellan dem och regeringen
om inflationspolitiken, räntorna,
den indirekta beskattningen, sparande
respektive slösande, överbalanseringen
och andra den politiska debattens trivialiteter
som länge tråkat ut både riksdagen
och det svenska folket.

Från regeringens sida har man här
konstaterat att det inte givits någon
verklig anledning till denna debatt.
Statsministern har kåserat om oppositionens
passivitet och om den dåliga
anledningen till remissdebatten. Försvarsministern
har sagt att oppositionen
saknar färg i pytsarna, medan herr
Sköld har, med samma oförändrat självsäkra
uppsyn, upprepat sina tidigare
påståenden. Regeringens anhängare har
å sin sida konstaterat att oppositionen
har tappat sugen, och herr Fast har
föredragit att tala om någonting helt
annat — i ett anförande som för övrigt
var det vettigaste som hållits i dag.

Det finns således enligt regeringens
mening inte något att diskutera med den
borgerliga oppositionen, men ändå använder
regeringen halva tiden mellan
klockan 10—17 för att diskutera detta.
De borgerliga partiledarna återkommer
lika regelbundet — med hjälp av alla
replikmöjligheter som regeringsinläggen
öppnar —• med i förväg utformade anföranden
över samma tema. Det verkar
med förlov sagt uppgjord match, något
som vid idrottstävlingar karakteriseras
som höjden av uselhet och ohederlighet
mot publiken.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

103

Den skattelättnad för bolagen, som
dagens proposition signalerar och som
ju bildar den långsökta motiveringen
för en allmänpolitisk debatt, är inte
någonting lugnande. Först blir det skattelättnader
för de rika och sedan kommer,
enligt herr Skölds uttalande här
i dag, om några månader nya skattehöjningar
för övriga medborgare. Herr
Sköld sade att han inte får och inte kan
skratta, men jag tror att de, som får
vidkännas de nya skattehöjningarna,
kommer att ha ännu lättare att hålla
sig för skratt.

Nu blir det väl anledning att återkomma
till dessa frågor. För dagen skall
jag därför begränsa mitt inlägg till några
av de fordringar som det arbetande folkat
anser sig ha rätt att ställa, till kravet
på trygghet i anställningen, en bättre
lönepolitik och kortare arbetstid. Vi
har nämligen inte, såsom tydligen herr
Hjalmarson gjort, lovat regeringen att
tiga om dessa frågor.

Konjunkturinstitutets chef, professor
Erik Lundberg, som så ofta har framträtt
som regeringens alter ego i fråga
om den ekonomiska politiken, har i en
nyutkommen bok riktat många allvarliga
angrepp mot regeringen. Ett par av
dessa angrepp berör frågor som har
med regeringens politik gentemot arbetarna
och övriga löneanställda att
göra. Låt mig först säga några ord om
herr Lundbergs angrepp på de ekonomiska
prognoser som framlägges i den
s. k. nationalbudgeten och som brukar
användas för att motivera kravet på
återhållsamhet från arbetarnas sida vid
löneuppgörelserna. Herr Lundberg skriver
följande: »Jag kan kanske uttrycka
saken krasst och säga, att man inom
kanslihuset varit så medveten om metodens
osäkerhet och siffrornas otillförlitlighet,
att man inom de vida osäkerhetsmarginalerna
anser sig ha rätt
att manipulera för att nå det stöd som
önskas för redan fattade politiska beslut
respektive för den ekonomiska politik
man av andra skäl vill gå in för.»

Vid remiss av propositionen nr 233.

Jag har inte, herr talman, sett att regeringens
press ägnat större uppmärksamhet
åt att tillbakavisa denna anklagelse
för bedrägligt förfarande. Jag har
inte ens kunnat se, att någon av regeringens
medlemmar protesterat mot de
allvarliga beskyllningarna eller försökt
gendriva dessa anklagelser för ohederligt
manipulerande.

De prognoser, som har gjorts under
de av professor Lundberg angivna förhållandena,
har sedan utnyttjats för
att framtvinga en defaitistisk linje i
avtalsuppgörelserna från fackföreningsrörelsens
sida. Samtliga efterkrigsår
med undantag av 1946 och 1951 har
nämligen återhållsamheten respektive
avtalsprolongationen varit ledmotivet i
regeringens och den fackliga ledningens
rekommendationer till arbetarna. Nu
har arbetarna inte alltid följt sådana
rekommendationer. Tvärtom har LO
själv nödgats konstatera, att en tredjedel
av efterkrigsårens lönehöjningar
ligger utanför avtalen och är ett resultat
av den så kallade löneglidningen.
Den har varit möjlig tack vare knappheten
på arbetskraft och särskilt tack
vare de insatser som fackföreningarna
gjort lokalt för att förbättra lönerna.
Men trots dessa brott mot regeringens
återhållsamhetslinje anser sig professor
Lundberg kunna konstatera följande:
»Det hade sålunda utan tvivel varit
möjligt för fackförbunden att under
inflationsåren efter kriget i genomsnittnå
högre lönehöjningar än de som faktiskt
kom till stånd ... De lönepolitiskt
gynnsamma situationerna har inte utnyttjats
i så hög grad som det hade
varit möjligt med hänsyn till företagens
förmåga och villighet att betala
högre löner.»

Detta är ju verkligen en uppseendeväckande
bekräftelse på vad vi tidigare
påstått i dessa saker. En del material
för att belysa påståendet har för
övrigt framlagts i den nu presenterade
nya konjunkturrapporten. I detta land
älskar man att jämföra förhållandena

104 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

för arbetarklassen med övriga kapitalistiska
länder, särskilt de mest utvecklade.
Gör man det så kommer man enligt
konjunkturinstitutets rapport till
att arbetslönerna sedan 1948 har ökat
mer i Canada, Frankrike, USA, Västtyskland,
Italien och Belgien än i Sverige.
Även det senaste året har löneökningen
varit större i Västtyskland,
Förenta staterna, Canada och England
än i Sverige. Samtidigt har levnadskostnaderna
ökat mera i Sverige än i
dessa angivna länder med Frankrike
som enda undantag. Dessa uppgifter
bidrar samtidigt till att belysa det allt
högljuddare talet — det har ju också
spökat i riksdagen i dag — om de höga
arbetskostnaderna i Sverige. Faktum
är ju att under kriget och de första
efterkrigsåren, när de västeuropeiska
staternas produktionsapparat slogs sönder
och krafterna måste inriktas på en
mödosam återuppbyggnad, skedde en
genomgripande förnyelse av den svenska
produktionsapparaten. Härigenom
höjdes produktiviteten betydligt utan
en motsvarande ökning av arbetsstyrkan.
Även härvidlag måste konjunkturinstitutet
avslöja, att sedan 1948 har
arbetskostnaderna per produktenhet
ökat mera i Förenta staterna, Canada,
Belgien och Frankrike än de har gjort
i Sverige.

Medan den så kallade nationalinkomsten
åren 1939—1951 per huvud i
åldrarna 15—65 år har ökat med 58
procent i vårt land, har den s. k. reallönen
för arbetarna ökat med 23 procent.
Det betyder med andra ord att
den relativa utsugningen har ökat, att
klyftan mellan de besuttna och egendomslösa
blivit djupare, kort och gott
att kapitalismen befästs medan arbetarklassens
ställning försvagats.

Det är denna utveckling som statsministern
i dag karakteriserat som socialism.
Han varnade i sitt anförande
före middagen för faran av korta och
klara definitioner. Därför ville han definiera
socialismen i vårt land som tju -

gotre års regeringsutövning! Men har
man inte i herr Erlanders parti, liksom
i alla partier som säger sig eftersträva
socialism, spikat fast vissa
grundläggande betingelser för socialismen?
Innebär den icke exempelvis att
i samhällets ägo överföra fabriker, banker,
naturrikedomar, att göra slut på
den ena människans exploatering av
den andra, att avskaffa klassmotsättningarna,
att ge alla del i egendomen
och ledningen av verksamheten, att
skapa en produktion som inte kan
drabbas ev ekonomiska kriser eller
konjunkturstörningar? Jag tror att även
herr Erlander är tvungen att erkänna
att dessa tankar finns i hans eget partiprogram.
Men vad av allt detta är
förverkligat i Sverige? Om det i Sverige
existerar socialism, så måste det väl
vara en socialism för de rika, för ett
ringa antal besuttna människor.

Statsministerns definition av socialism
är därför inte någon definition.
Han har icke angivit något mål, och
frågar man, vilken kompass han styr
efter, svarar han ungefär som en skeppare,
som i 23 år kryssat omkring på
Oceanen: »Se här på mitt krokiga och
längre bort grumliga kölvatten, så ser
ni den kompass jag styr efter.»

Socialismen står på dagordningen i
många länder, men i vårt land är arbetarrörelsen
ännu icke färdig att ställa
upp den. Detta har till fullo belysts
genom regeringschefens dimbildningsförsök,
och jag skall därför, herr talman,
återvända till den aktuella vardagen.

Vi befinner oss inför ett nytt avtalsskifte.
De som håller i trådarna har
försökt skjuta upp avgörandet så länge
som möjligt. Man säger sig först vilja
ha en något klarare sikt för att kunna
överblicka den ekonomiska konjunkturens
möjligheter nästa år. Avtalsuppskovet
har oroat många på grund av
det samtidiga talet om höga produktionskostnader.
Arbetarna har ju nyss
genom kapitalisternas oresonlighet

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

105

gentemot de lågt betalda livsmedelsarbetarnas
utjämningskrav fått en illustration
till talet om det s. k. samarbetet.
De ser, hur arbetsköparna utnyttjar
den minsta negativa förändring
i arbetslöshetsstatistiken för att försämra
arbetsvillkoren, och särskilt attackeras
på sina håll den s. k. löneglidningen.
Det finns verkligen exempel
på utmanande försämringar av lönerna
för enskilda arbetare under detta år.
Det är emellertid uppenbart, att arbetarna
inte vill finna sig däri, och allra
minst vill de slå sig till ro, när de är
övertygade om att situationen är gynnsam
för en framstöt i lönefrågorna eftersom
högkonjunkturen fortsätter, utrikeshandeln
ökar och vinsterna stiger.
De anställda finner det rimligt att de
återfår något av den andel i produktionsresultatet
som de hade före kriget
men som berövats dem genom efterkrigsårens
ekonomiska politik. Jag
tror, att om detta skall lyckas måste de
utnyttja den aktuella situationen.

Lönefrågan ligger naturligtvis inte
lika till för alla arbetare, men även för
dem, som i nuvarande situation anser
det viktigast att få löneglidningens resultat
inskrivna i avtalen, är det av
vikt att situationen utnyttjas och att
frågan om nya avtal inte ytterligare
förhalas.

Detta motiverar en hemställan till
regeringen och till den fackliga ledningen
att överväga en annan taktik,
som kort och gott skulle gå ut på att
uppmuntra till ökade ansträngningar
från fackföreningsledningens sida för
att förbättra reallönerna. Regeringen
skulle, om den ville, kunna göra åtskilligt
för att därvid stödja arbetarna, men
jag är samtidigt övertygad om att
därest regeringen bara hölle sina fingrar
från årets avtalsuppgörelser vore
det fullt möjligt att förbättra avtal och
arbetsvillkor inom ramen för arbetarnas
och tjänstemännens rimliga önskemål.
I de fall där regeringen själv spelar
arbetsgivarens roll har den också

Vid remiss av propositionen nr 233.

anledning att lyssna till missnöjet bland
en del av de anställda.

Detta gäller även lantarbetarna. Denna
arbetargrupp tillhör fortfarande de
sämst betalda bland Sveriges arbetare.
Enligt uppgift har spannmålsodlarna
tillförsäkrat sig en extra inkomst utöver
den merinkomst som kalkylen lovat
å inte mindre än 67 miljoner kronor.
En motsvarande extrainkomst erhåller
sockerbetsodlarna med 8 miljoner
kronor. Här handlar det i väsentlig
grad om det svenska storjordbruket.
Det vore helt i sin ordning, att den väldiga
inkomstökningen för spannmålsoch
sockerbetsodlarna användes till
att förbättra lantarbetarnas ekonomiska
läge. Det råder inte heller något tvivel
om att dessa kan tillkämpa sig en sådan
löneförbättring, därest de inte
hindras av regeringen och de statliga
myndigheterna.

Vi har under så många år upplevat
oavbrutna prisstegringar och levnadskostnadsökningar,
särskilt efter den
olycksaliga devalveringen, så att man
redan tycker att det är ett framsteg
om levnadskostnadsstegringen avstannar
ett tag. Får man tro statistikerna
så har detta skett under år 1953. Men
när myndigheterna tillskriver sig äran
därav, kan vi inte glömma, att de lovade
att sänka levnadsomkostnaderna
detta år! Det var detta löfte, som gjorde
att flertalet arbetare och tjänstemän
utan större motstånd böjde sig för kraven
på prolongation av avtalen under
ett år framåt. Detta löfte har alltså
svikits. Trots att man redan talar om
köparnas marknad som en realitet, har
monopolen med statens hjälp lyckats
hålla uppe levnadskostnaderna på nuvarande
höga nivå. Allt tyder dessutom
på att vidtagna och signalerade åtgärder
leder till en ytterligare ökning av
levnadskostnaderna.

Om regeringen å sin sida brukade
litet större energi för att effektivisera
priskontrollen och klämma efter spekulanterna,
skulle det vara möjligt att

106 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

sänka prisnivån och till någon del
minska levnadskostnaderna. Detta är
med hänsyn till den reallöneutveckling
som ägt rum inga orimliga krav.

Man skulle kanske av konjunkturinstitutets
material om den amerikanska
konjunkturen kunna draga den slutsatsen,
att det landet befinner sig på tröskeln
till eller i varje fall i förstugan
till en ekonomisk kris. Den kan komma
snart, eller den kan ännu uppskjutas
ett tag — det talas om att man
skulle öka rustningsutgifterna från 51
till 75 miljarder om året — men den
är i varje fall oundviklig. Konjunkturinstitutet
tröstar sig med att den inte
behöver bli lika svår som 1929, men det
är gissningar som inte underbyggts av
en ekonomisk analys.

Detta år har investeringsvolymen i
industrien minskat med 20 procent. För
nästa år förutses en ytterligare minskning
med 10 procent. Efter vad jag
kan förstå föreligger nu alla möjliga
betingelser för att exempelvis öka produktionen
av bostäder. Enligt den s. k.
långtidsutredningen behövs det 60 000
nya bostäder varje år för att inom
överskådlig tid komma till rätta med
bostadsnöden. Jag såg i en tidning häromdagen,
att socialministern trots detta
förklarat, att bostadsbyggandet måste
begränsas till 50 000 nya bostäder om
året. Det betyder emellertid, herr statsråd,
en konservering av bostadsnöden.
Det innebär för åtskilliga tiotusentals
människor att frågan om en bostad inte
kan lösas på många år framåt. Jag
måste därför hemställa till regeringen
att ta upp målsättningen för bostadspolitiken
till ny prövning. Ingenting
har inträffat, som motiverar ett övergivande
av den s. k. långtidsplanens
siffra, 60 000 nya bostäder varje år.
Däremot kan man säga att med varje
dag som går ökar skälen för att uppnå
och överträffa en sådan kvot.

Frågan om femdagarsveckan har nu
fått stor aktualitet bland de svenska
arbetarna. Praktiskt taget samtliga

fackförbundskongresser har, såsom
statsministern och herr Fast tidigare
erinrat om, positivt uttalat sig därför.
LO-ledaren herr Strand förklarade häromdagen
i en intervju att arbetstidsförkortningen
måste genomföras nu och
inte uppskjutas till en oviss framtid.
Med tanke på LO-ledningens tidigare
ljumhet gentemot kravet på en förkortning
av arbetstiden är dessa nya signaler
anmärkningsvärda.

Kravet om en kortare arbetstid har
inte främst sprungit fram ur önskemålen
om ökad trivsel. Bland alla skäl
som talar för detsamma ■— den våldsamt
ökade produktiviteten, ökningen
av nationalinkomsten, mekaniseringen,
de stora företagsvinsterna och andra
skäl — är det särskilt hetsen i arbetet,
den större förslitningen av arbetskraften
å ena sidan och oron för ett minskat
behov av arbetskraft å den andra
sidan som arbetarna nu skjuter i förgrunden.
Det blir anledning att återkomma
till dessa saker. För dagen vill
jag bara understryka de krav, som
framförts i min interpellation till regeringen
om åtgärder för att skyndsamt
utreda hela problemet om femdagarsveckan.

Vi lever, herr talman, trots uttalanden
i annan riktning i dag, inte längre
under den fulla sysselsättningens förhållanden.
Jag vet inte om regeringen
i tillräcklig grad tycker sig ha uppnått
den s. k. lokala arbetslöshet, som statsministern
för ett par år sedan uppställde
som den ekonomiska politikens
mål. I dag har vi utom den statistiskt
kontrollerbara arbetslösheten en dold
arbetslöshet av växande omfattning.
Särskilt ungdomen och kvinnorna har
drabbats därav. Det är inte längre så
lätt för dem att erhålla arbete.

Detta återspeglas också inom den
svenska verkstadsindustrien. Inom manufakturen
säges sålunda sysselsättningen
vara 12 procent lägre än 1951,
inom de mekaniska verkstäderna 8 procent
lägre och inom de elektriska verk -

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

107

städerna 17 procent lägre än 1951. Det
talas om fortsatt orderminskning inom
dessa områden. Även varven börjar få
mindre att göra, och sjöfartskonjunkturen
säges vara dålig.

Allt detta är emellertid inte en följd
— häri vill jag gärna instämma med
finansministerns uttalande i dag —• av
den skärpta konkurrensen eller svårigheter
att konkurrera på de internationella
marknaderna. Orsaken till dessa
svårigheter är myndigheternas åtgärder.
Det finns verkligen anledning till
protester för verkstadsindustriens arbetare
—• såväl de som redan blivit arbetslösa,
de som korttidsarbetar och
de som på grund av den minskade sysselsättningen
får se sina ackord försämras
— eftersom detta sker därför
att kapitalisterna med regeringens hjälp
minskar den redan förut otillräckliga
handeln österut. År 1951 tog Östeuropa
fjärdedelen av den svenska maskinexporten.
Det gällde närmare en kvarts
miljard kronor. I fjol minskade denna
av amerikanerna illa sedda export mycket
starkt, och i år lär den väl gå ned
till ungefär hälften av 1951 års exportsiffra.
Om detta skriver konjunkturinstitutet
i sin senaste rapport bl. a.
följande: »En närmare analys av den
svenska verkstadsindustriens fördelning
på olika länder visar att den värdemässiga
nedgång (om fartygsexporten uteslutes)
på totalt 21 procent, som ägt
rum sedan i fjol, är helt koncentrerad
till Östeuropa med Finland samt Sydamerika.
»

När konjunkturinstitutet talar om att
»den största konjunkturkänsligheten
har visat sig i handeln med östblockets
länder», då vilseleder den sina läsare.
Inte heller försöken att skylla på valutaoch
importregleringen som orsak berör
kärnfrågan. Tre länder, Sverige,
Italien och Schweiz, uppges ha haft
stor maskinexport österut. Två av dessa
länder, Sverige och Italien, har
starkt minskat denna export medan
det tredje landet, Schweiz, kunnat öka

Vid remiss av propositionen nr 233.

densamma. Orsaken därtill är att
Schweiz icke har låtit binda sig av ett
Marshallavtal med USA. Det låter icke
USA bestämma sin handelspolitik. Sverige
och Italien däremot låter den amerikanska
blockadpolitiken påverka
handelns inriktning.

Den brittiske parlamentsledamoten
Stephen Swingler påstod häromdagen
att Sverige tillsammans med andra
Marshallstater och USA bildat en hemlig
kommitté för att övervaka att handelsförbundet
mot öststaterna genomförs.
Det sjrstematiska amerikanska handelsspionaget
i Sverige, vari tydligen
också statliga organ inkopplats för att
sabotera handeln österut, är så påtagligt
och fräckt att man undrar hur
länge det skall få fortsätta.

Nu känner redan den svenska industrien
och den svenska arbetarklassen
de negativa följderna av den amerikanska
handelsblockaden. Vi kommer
att få känna dem i mycket högre grad,
om inte en förändring skyndsamt äger
rum, så att Sverige återtar handlingsfriheten,
i detta fall liktydig med handelsfriheten,
och ber de amerikanska
fogdarna fara så långt vägen räcker.

Det finns alla möjligheter att återställa
en hög sysselsättning för verkstadsindustrien
och öka arbetet för handelsflottan.
Östeuropa önskar köpa svenska
varor och sjöfartstjänster. Det har
bättre valuta än dollar: det har olja,
kol, bilar, vissa nödvändiga metaller,
optiska instrument, textilier, frukt och
annat. Det kan leverera sådana varor
till fullt konkurrensdugliga priser —•
en del kanske lägre än vi får betala västerut.
Det kan också köpa varor och har
ett varaktigt, av ekonomiska konjunkturer
orubbat behov av verkstadsprodukter,
cellulosa, järnmalm, livsmedel
och annat. Men det fordras en annan inställning
från regeringens sida, så att
de svenska exportörerna inte begär dubbelt
så mycket per ton cellulosa av Polen
som av England eller så att Sovjet
inte offereras tredubbla priser för varvs -

108 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

produkter jämfört med andra köpare.
Det fordras också i högsta grad att
Sverige frigör sig från de amerikanska
fogdarnas kontroll.

Medan svenska myndigheter medverkar
i den amerikanska handelsblockaden
utvecklas eu annan mycket äventyrlig
handel. Jag tänker på att vårt
land redan utlämnat handelskrediter för
en miljard kronor till de s. k. EPUländerna.
Konjunkturinstitutet konstaterar
att det framför allt är de ekonomiskt
konkursmässiga länderna Turkiet
och Frankrike som erhåller dessa
krediter. När de kan återbetala dem
ligger i vida fältet. Det är väl fråga om
inte här skapas en motsvarighet till de
väldiga kreditfordringar Sverige fick
på Tyskland under och efter det första
världskriget och som ännu inte gäldats.

Jag vill emellertid, herr talman, lägga
ännu en synpunkt utöver den ekonomiska
på hela blockadpolitiken. Vid
sekelskiftet skrev den liberale ledaren
Adolf Hedin: »Fritjofs Vikingabalk var
ett under av mänsklighet jämförd med
den engelska sjörätten, vars samtliga
paragrafer var dikterade av egennyttan
och följaktligen ledde till att de neutrala
behandlades värre än fiender.»

Den engelska sjörätten med sina rigorösa
bestämmelser och kränkningar av
andras rätt är vägledande för den amerikanska
blockadpolitiken österut. Handelsblockad
har av England och USA
alltid tillgripits i krig eller som förberedelse
till krig. Det nya är att en sådan
handelsblockad nu genomförs av
dessa länder under fred och mot ett
land som de nyss varit vapenbröder
med.

Den välkände norske diplomaten
Einar Maseng har i en nyutkommen
bok »Det klövde Norden mellom de
store makter» förklarat, att vilken annan
stormakt som helst utom Sovjetunionen
skulle ha besvarat denna handelsblockad
med krig. »Knappast något
tidigare exempel kan ges» — framhåller
han — »på att en stormakt reagerat

på blockadåtgärder mot sig på annat
sätt än med krig.» Nu har emellertid
detta inte skett, och jag är för min del
övertygad om att även om denna handelsblockad
vållar de berörda länderna
skada, kommer skadan att bli ännu
större för blockadens upphovsmän och
de mindre länder som deltar i blockaden.

Men är det inte oroande, herr talman,
att ett alliansfritt land som Sverige allt
aktivare medverkar i denna handelsblockad?
År det inte uppseendeväckande
att Sverige deltar i en aktion som
enligt vanligt mellanfolkligt språkbruk
jämförs med krigshandlingar och som
under andra förhållanden skulle ha resulterat
i krig?

Det finns verkligen full anledning till
en grundlig omvärdering av handelspolitiken.
År 1946, när handelsavtalet
med Sovjetunionen uppgjordes, motiverades
detta bland annat med att det gällde
att skapa en återförsäkring mot en
väntad ekonomisk kris. Ja, det handlar
redan nu om sysselsättning för tiotusenden
svenska arbetare och tjänstemän,
om avsättning av ett växande överskott
på vissa jordbruksprodukter och fisk.
Det kommer att handla om sysselsättning
för hundratusenden svenska arbetare
och tjänstemän, om för Sverige
ekonomiskt fördelaktiga arrangemang,
om att försvara fredens sak och, därest
kriget kommer och Sverige kan stå
utanför, om att trygga folkets försörjning
under en ny västblockad.

Jag tycker att en sådan omvärdering
även vore naturlig med hänsyn
till den uppstramning av den svenska
utrikespolitiken gentemot Förenta staterna,
som i övrigt har skett under
detta år. Särskilt utrikesministerns
riktiga deklaration till förmån för FNstadgan
var en berömvärd handling,
helt i Sveriges intresse och följaktligen
helt riktad mot den amerikanska FNpolifiken.
Denna deklaration skulle
bara ha gjorts så mycket tidigare under
de år som den av amerikanerna diri -

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 109

gerade kampanjen mot FN-stadgan inledde
det kalla kriget. Om regeringen
hela tiden hållit fast vid stadgan, hade
den inte kunnat ge sitt stöd åt den
stadgestridiga FN-politiken gentemot
Koreakriget och inte heller kunnat
stödja Acheson-planen, som förutsätter
att FN :s generalförsamling i strid mot
stadgan och säkerhetsrådets beslut kan
besluta militära sanktioner, låt vara att
anslutningen från de olika länderna är
frivillig.

Utrikesministerns solidaritetsdeklaration
med FN-stadgan var utan tvekan
ett stöd åt strävandena att bevara
freden. Men är det inte betecknande,
att då han vill försvara fredens sak
måste han vända sig mot den amerikanska
utrikespolitiken? Är inte detta ett
mycket viktigt och betecknande sammanhang
och avslöjar det inte, varifrån
hotet mot freden i verkligheten
kommer?

Det är min uppfattning, att detta
uppträdande från regeringens sida i en
av de viktigaste utrikespolitiska stridsfrågorna
också motiverar en omvärdering
av regeringens hållning till andra
internationella tvistefrågor. Dit hör
bland annat frågan om förbudet mot
atomvapen och andra vapen för massutrotning
av människor. För några år
sedan motiverade utrikesministern det
svenska stödet åt den amerikanska sabotagepolitiken
under parollen »Kontroll
först» med att det förelåg ett amerikanskt
monopol på atomvapen. Nu
finns inte detta monopol längre, och
mycket talar därjämte för att amerikanerna
blivit distanserade när det gäller
den ändå farligare vätebomben. Det
vore kanske inte så märkligt, om man
bland statsmännen och i de militära
staberna skulle börja tala om att en
ytterligare kraftförskjutning ägt rum
internationellt. För vår del anser vi att
brytandet av det amerikanska monopolet
i atomvapenfrågan bör utnyttjas för
att förbjuda dessa skräckvapen och
åstadkomma en verklig internationell

Vid remiss av propositionen nr 233.

kontroll däröver. Vi anser att detta är
alla folks intresse. Vi anser att den
svenska regeringen bör erkänna detta
intresse och förändra sin hållning i
denna fråga, så att den blir ett stöd åt
strävandena att kriminalisera skräckvapnen.

En sådan handling skulle tjäna fredens
sak. När atomhysterien och atomvapenhotet
är ur världen, har ännu ett
hinder för fredliga förhandlingar avlägsnats.
Det blir ett slag mot de mest
reaktionära krafterna, mot dem i USA
som förbereder ett »preventivkrig»
och Öppet säger ut detta liksom mot
dem i Västtyskland, som förbereder ett
revanschkrig.

Ty viktigare än allt annat i denna
tid är att förhindra det propagerade
och planerade tredje världskriget, och
där har även ett land som Sverige, som
på sistone vunnit en större internationell
prestige, en uppgift att fylla.

Herr talman! Den något grönköpingsmässiga
krigsdansen kring kommunismen,
som pågått en stund i kammaren
i dag, är inte värd många ord.
Flerr Ohlin gläder sig över de chauvinistiska
och militaristiska krafternas
valseger i Västtyskland. Det gör säkert
också chefen för vapenindustrien,
Krupp, som för några månader sedan
erhöll omkring 700 miljoner västmark
eller omkring 1 miljard kronor i skadestånd
av Adenauer och hans amerikanska
uppdragsgivare.

Herr Ohlin ställde det kravet på socialdemokraterna
i Stockholm, att de i
stadsfullmäktige tillsammans med högern
och folkpartiet skall se till att
kommunisterna utrensas ur alla kommunala
funktioner. Det är alltså hans
mening, men man kan ju fråga varför
han underlåter att ställa samma krav
på sitt parti i Göteborg liksom på högern
där, ty där är det inte fråga om
någonting annat från vare sig folkpartiets,
högerns eller socialdemokraternas
sida än att kommunisterna skall ha den

Ilo Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

representation, som de enligt gängse
regler är berättigade till.

Försvarsministern har i dag försäkrat,
att socialdemokratien skall fortsätta
att bekämpa kommunismen och
har äran av de tillfälliga framgångarna
därvid. Han ville ställa storfinansens
partier på socialdemokratiens linje och
kommunismen på den andra linjen.

Allt detta illustrerar det demogogiska
talet om en kommunistisk-socialdemokratisk
allians, senast i anslutning till
stockholmsvalet för första kammaren.
Det har verkligen varit större anledning
att tala om allians mellan regeringspartierna
och den borgerliga oppositionen
i de viktigaste politiska frågorna
och särskilt i fråga om den ekonomiska
politiken. Vi har åtskilliga
gånger haft anledning påvisa hur de
rika har blivit rikare genom denna politik.

De principiella frågorna skall jag inte
ens nämna i sammanhanget. Jag har
nyss litet kort berört dem. Den borgerliga
oppositionen kan ju inte gärna tro
sina påståenden att socialdemokratiens
ledning för Sverige till socialismen.
Inte i något land har de socialdemokratiska
ledarna gjort ett sådant försök.
Å andra sidan är vi övertygade
om att den utvecklingstendens, som
gynnar kapitalismens intressen, hade
markerats ännu starkare, om högern eller
folkpartiet hade haft regeringsledningen
i detta land. Och i den relativt
lyckosamma socialpolitiska utveckling,
som dock har ägt rum i vårt land, har
vi haft anledning att samverka med och
stödja den socialdemokratiska regeringsledningen
mot de borgerliga partierna,
även om det inte har varit fullt
liktydigt med att vi ansett, att de fattade
besluten varit tillfredsställande.
Under de senare årens västanpassning
i utrikespolitiken, har det dock funnits
en tydlig gräns mellan den öppna
atlantpaktspolitik, som krävts av framträdande
representanter inom högern
och folkpartiet, och den undfallenhet,

som regeringspartierna har presterat.
I inrikespolitiska stridsfrågor, där eu
viss klassfront har uppkommit, har vi
både i riksdagen och i Stockholm liksom
i övriga kommuner funnit det naturligt
att samverka med socialdemokraterna
mot de storfinansintressen,
som burits fram av högern och folkpartiet.

Det finns dock icke någon överenskommelse
mellan de kommunistiska
och socialdemokratiska partierna i vårt
land, men det finns en klassgemenskap
och i klassfrågorna en intressegemenskap
inom hela den svenska arbetarrörelsen.
Detta sakförhållande erkändes
av den socialdemokratiske ledaren
Per Albin Hansson hösten 1946, då
han förklarade: hellre en kommunist
än en högerman! En liknande tankegång
uttryckte den socialdemokratiska
kommunalpolitikens ledare i Stockholm
något år senare, när han förklarade:
ingen vänskap åt höger, ingen
fiendskap åt vänster!

Sedan dess har under det kalla krigets
tryck den nuvarande socialdemokratiske
ledaren Tage Erlander givit
sig antikommunismen i våld och rekommenderat
socialdemokraterna i
Värmlands landsting att rösta på en
högerman för att utestänga en kommunist
från första kammaren.

Allt detta är kända fakta, men det
ändrar inte det kommunistiska partiets
politik att söka förena den svenska
arbetarrörelsens krafter i kampen för
fred, demokrati och socialism, och vi
är säkra på att vi inom socialdemokratiska
partiet har massor av åsiktsfränder
som vill, att folkets väl skall gå
före storfinansens. Vi är också övertygade
om att den svenska arbetarklassen
i sitt eget intresse kommer att
tvingas att förena sina krafter mot den
kapitalistiska utplundringen, och det
är detta som vägleder vårt handlande.

När vi i fjol vid omvalen i Jämtlands
och Kristianstads län inte själva kunde
vinna något mandat, var det naturligt

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

för oss ätt stödja de socialdemokratiska
listorna, bl. a. för att hindra uppkomsten
av en s. k. borgerlig andrakammarmajoritet.
När i oktober valet
stod mellan den tidigare nazisympatiserande
högermannen Heckscher och
Metalls ordförande Arne Geijer, tvekade
vi inte alls om vad vi skulle göra. I
verkligheten ansåg också socialdemokraterna
själva vårt ståndpunktstagande
alldeles självklart. Om vi hade handlat
på annat sätt, det kanske jag kan
säga, hade vi måhända fått nöjet av ett
ledarskifte inom högern, men Hjalmarson
eller Heckscher är ju högerns ensak,
och en riktig linje är för oss viktigare
än att stimulera fraktionskampen
inom högerpartiet. Vi är mycket
tillfredsställda över högerns och folkpartiets
missnöje med att vi hindrade
att mandatet gick till högerpartiet.

Vi betvivlar inte, att vi kommer att
få flera anledningar att kritisera den
socialdemokraiska ledningen och dess
regeringspolitik. Men det består en stor
skillnad mellan denna inställning och
vår hållning gentemot storfinansens
öppna partier. Det kan nämligen gärna
sägas ut inför Torsten Nilsons bragelöfte
i dag, att socialdemokraterna inte
kan ensamma erövra majoriteten vare
sig i Stockholm eller i Göteborg, men
om vi hjälpas åt, kan vi göra det. Och
inför den fräcka borgerliga kommunalpolitiken
i Stockholm med dess stöd åt
byggmästare och tomtjobbare och rikemäns
skatteintressen är det också, tycker
jag, en naturlig sak för de socialdemokratiska
kommunalmännen i
Stockholm att räkna med samarbete
mellan våra båda partier. Vi tror också,
att de sunda krafterna inom socialdemokratien
ännu en gång kan ta fram
parollen »ingen vänskap åt höger, ingen
fiendskap åt vänster» ur Marshallpolitikens
arkiv. Det är detta, som oroat
storfinansens politiker mer än de exempel
på faktisk samverkan utan överenskommelser
som redan skett. Jag tror,
herr talman, och med det slutar jag

Vid remiss av propositionen nr 233.

mitt anförande, att när en sådan förändring
har skett, kan också en bättre
politik genomföras.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Vidare anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
brukar inte ha anledning att ansluta
mig till vad herr Hagberg i Stockholm
har att säga, men jag skall göra det på
en punkt här i dag, och det är när han
konstaterar oppositionens — därmed
förstått högerns och folkpartiets —
brist på angreppspunkter i den remissdebatt,
som i dag har gått av stapeln.

Jag skall självfallet inte anklaga vare
sig herr Hjalmarson eller herr Ohlin
för detta. Det är mycket möjligt att jag
skulle varit i samma predikament i deras
kläder. Men så mycket kan jag försäkra
att jag skulle inte gränslat de
gamla käpphästarna med den energi
som jag funnit från högerns och folkpartiets
talesmän här i dag. En av de
gamla käpphästarna är ju regeringens
misslyckade bostadspolitik, och det var
närmast för att få säga några ord om
det som jag besvärar kammaren nu.

Jag har kanske ett litet ord till att
säga herr Hagberg, Herr Hagberg hade
faktiskt en idé, hur man skulle bättra
på vad han kallade det låga lägenhetsantalet
50 000 lägenheter. Han hänvisade
till konjunkturinstitutets rapport, enligt
vilken man har att förvänta en nedgång
av industriinvesteringarna på tio
procent under 1954. Då bör man kunna
använda det utrymmet — om jag fattade
herr Hagberg rätt — till att bygga
flera bostäder. Detta kan ju för all del
låta rätt elegant. Tyvärr är det så att
industriens med tio procent nedbantade
investeringskrav under 1954 ändå
kommer att spränga det tak som vi enligt
byggnadsregleringen har ansett oss
kunna sätta för industriens investe -

112

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

ringar både under 1953 och 1952. Man
klarar inte problemet så enkelt.

■Tåg har ju blivit apostroferad ett par
gånger efter ett tal, som jag höll i Malmö
för en tid sedan, då jag sade att jag tror
det är realistiskt i dag att ställa in sig
på ett bostadsbyggande av 50 000 lägenheter
även för 1954. .Tåg tycker att jag
borde närmast ha ett erkännande för
att jag inte ger mig ut och lovar 60 000
eller 65 000 och sedan det bara blir
45 000 eller 50 000. Visserligen är det
ju tacknämligt för oppositionen, när
vi diskuterar bostadspolitiken, att kunna
säga: Här har socialministern lovat
så mycket och så blev det bara så litet.
Nu har jag tänkt mig, att när jag går ut
och talar offentligt om detta, skall jag
säga som det är. I varje fall bör det vara
något som kan ha sitt värde. Men det
finns vissa förklaringar till att jag tror
att vi i dagens konjunkturläge och i
1954 års konjunkturläge inte kan räkna
med att komma längre än till cirka

50 000 lägenheter. Om det blir 50 000,

51 000 eller 52 000 må vara osagt, men
låt mig använda det runda talet 50 000
lägenheter. Jag bygger mitt antagande
på det enkla faktum, att vi har utnyttjat
våra reala resurser till sista man
under 1953 och inte kommit längre. Vi
har byggt till sista lediga muraren, om
jag får använda det uttrycket, tv murarna
har ju något av en nyckelfunktion
i detta sammanhang.

Nå, är dessa 50 000 lägenheter 1953
så förskräckligt mycket sämre än de
58 000 som byggdes 1946 och 1947 eller
de 58 000 eller 59 000 som byggdes 1938
och 1939? Jag tror att det finns förklaringsgrunder
för att man under åren
strax före kriget och ett par efterkrigsår
kom så högt som man kom. Om man
nämligen analyserar det bostadsbyggande
som ägde rum då, visar det sig
att egnahemmen dominerar i alldeles
frappant utsträckning. Vi byggde 1946
och 1947 varje år bortåt 19 000 å 20 000
egnahem. I städer och tätorter höll vi
dessa toppår ungefär samma takt i

byggnationen som vi håller nu 1953.
Variationerna i sluttalet är praktiskt
taget att hänföra till skillnaden i egnahemsbyggande!.
Vi byggde 1952 8 000
å 9 000 egnahem. Vi kommer 1953 upp
till kanske 11 000 eller 12 000 egnahem,
men vi hade toppåren i runt tal 20 000
egnahem.

Nu vet ju var och en som har intresserat
sig för detta litet grand, att man
kan inte ha den arbetskraft, som sysselsattes
vid egnahemsbyggandet, och
flytta över den till städer och tätorter
för att sättas in på hyreshus och flerfamiljshus.
Det är två skilda storheter
man här rör sig med. Egnahemsbyggandet
går ofta så till, att man själv gräver
sin grund. Man köper ett monteringsfärdigt
trähus och tar vänner och bekanta
till hjälp för att resa väggarna.
Man gör yrkesmän emellan ett arbetsbyte
och på så sätt klarar man skorstenar,
målning och sådant. Man har här
en arbetskraftsreserv som inte är praktiskt
möjlig att utnyttja inom ett kontinuerligt
hyreshusbyggande. Därför är
det faktiskt så att även om man utnyttjar
den fackmässiga arbetskraften till
sista man, såsom läget är i dag och som
det förmodligen blir 1954, är det inte
realistiskt att tala om att vi kommer
nämnvärt över 50 000 lägenheter.

Tillåt mig vidare att säga, att när
man gör dessa jämförelser mellan förkrigsbyggande
och byggandet i dag så
ser man bort ifrån den icke oväsentliga
synpunkten att de lägenheter vi
bygger i dag är större, rymligare och i
flera avseenden bättre utrustade, och
detta tar givetvis sin arbetskraft och
sina reala resurser. Jag menar att även
det bör komma med i bilden.

Nu har ju statsministern i sitt anförande
tidigare i dag även fört in en
annan och jag menar alldeles avgörande
synpunkt här. Han har berättat att
vi under åren 1946—1953 låtit de offentliga
investeringarna, som vi ju
allesammans är överens om är utomordentligt
nyttiga, expandera på ett

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

113

sådant sätt, att även om jag räknar upp
1946 års priser med 50 procent är investeringarna
på detta avsnitt 1 miljard
högre i dag än vad det var för sex
eller sju år sedan. Statsministern ställde
frågan: »Har detta varit oriktigt?»
Jag har själv i en tidigare bostadsdebatt
frågat: Har vi satsat för hårt på
skolor, sjukhus, kraftverk, vatten, avlopp
och vägar? Varken statsministern
eller jag har dock fått något svar på
dessa frågor, och det får väl tagas som
ett uttryck för att man inte har velat
ha någon annan fördelning tidigare,
oavsett vem som har suttit i central
position och styrt dessa investeringar.

Vi kanske nu kan säga, att vi börjar
bli relativt färdiga med vårt bostadsprogram
ute på den rena landsbygden.
Många blir kanske förvånade, om jag
säger det, men jag tillåter mig ändå
förklara, att om vi ser på den svenska
jordbrukarkårens bostadsstandard i
dag och jämför den med vad den var
för bara åtta eller tio år sedan, så finner
vi att en radikal förändring inträtt.
Där har skett en energisk reparations-
och ombyggnadsverksamhet,
och det har skett ett egnahemsbyggande,
som jag tror nu har passerat toppen.
Bostadsnöden, som den uppträder
i dag, koncentrerar sig till städerna,
dock inte alla. Jag kan räkna upp åtta
eller tio stycken, som under den gångna
sommaren inte har haft användning
för alla sina byggnadsarbetare och där
man med alla medel försökt slussa
över dem till sådana områden där de
behövts. Om jag säger att bostadsproblemet
koncentrerar sig till Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping och några
städer till, så tror jag att jag träffar
ganska rätt.

Nu kan man fråga, om det inte är
lika lätt att bygga 58 000 nya lägenheter
i de stora städerna som det tidigare
var att bygga lika många lägenheter
fördelade på hela landet. Var och

Vid remiss av propositionen nr 233.

fall övergångsmässigt, om vi skulle koncentrera
det byggandet på ett färre antal
städer. Storstäderna brottas med
stora problem i fråga om planering och
projektering. Deras fastighetskontor är
inte utrustade för att expandera hur
starkt som helst, deras tomtmarksbesittning
är i dag inte vad den var för
bara sex, sju år sedan, och man har i
storstäderna också andra investeringar,
som betyder en hel del. Låt mig bara
erinra om att Stockholms stad för närvarande
bygger en tunnelbana. Denna
representerar varje år en investering,
som i fråga om kapital och arbetskraft
i runt tal motsvarar 1 000 nya lägenheter.
Om detta tunnelbanebygge pågår
åtta till tio år, så är det inte något
oväsentligt lägenhetstillskott som går
ifrån den bostadssökande allmänheten
genom att byggnadsresurserna på det
sättet omfördelas. Jag vill inte anklaga
Stockholm för det. Det vare mig fjärran!
Jag tror att tunnelbanan, så som
läget utvecklat sig, är en nyttig och
nödvändig anläggning. Men man bör
ta hänsyn till dessa oerhörda investeringar,
vilka skall göras på de centrala
punkter storstäderna utgör, samtidigt
som bostadsbyggandet tränger sig på.

Herr Iljalmarson har tidigare här i
dag talat om de broar, som tyska företag
bygger här i Stockholm. Även de är
investeringar, som tar arbetskraft och
reala resurser, material o. s. v., i anspråk.
Om man sålunda börjar analysera
denna fråga, finner man förklaringen
till att jag inte säger, att nu är
vi färdiga att bygga 60 000 lägenheter
under år 19j>4.

Jag såg för en stund sedan att den
värderade ledamoten av denna kammare
herr Cassel satt i herr Hjalmarsons
bänk. Nu har herr Svärd slagit sig ner
där i stället, men herr Cassel finns ändå
i närheten. Jag vill ärligt säga till herr
Cassel, att jag personligen betraktar
honom som högerpartiets bostadspolitiske
expert. Det är inte ironi. Det är
ärligt menat från min sida. Att så är,

en ger mig väl rätt, om jag säger att
det skulle uppstå svårigheter, i varje
8 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 21.

114 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

kan delvis ha sin förklaring i att lierr
Cassel har haft förmånen att som ende
representant för sitt parti under ett
och ett halvt år, kanske längre, vara
ledamot av 1951 års bostadsutredning
och där haft tillfälle att diskutera alla
dessa frågor med landets förnämsta expertis
på området. Jag hörde för en
stund sedan herr Hjalmarson säga, att
regeringens bostadspolitik har misslyckats.
Vad som framför allt förundrade
mig då — jag skall återkomma till
det — var att herr Hjalmarson konstaterade,
att hyrorna numera är så höga,
att ingen längre har råd att betala dem.
Men om vi ser litet närmare på frågan,
kan jag inte underlåta att citera några
ord av herr Cassel i en debatt i denna
kammare den 22 maj 1953. Vi hade då
bakom oss en produktionssiffra för
1952 på 45 000 lägenheter. Vi diskuterar
i dag bostadsfrågorna utifrån en ganska
given årsproduktionssiffra på 50 000
lägenheter i år. Herr Cassel citerade
under nämnda debatt en artikel ur
Morgon-Tidningen, där tidningen klargjorde
socialdemokratiens bostadspolitiska
program. Herr Cassel citerade:
»I vad mån har då denna målsättning
kunnat realiseras? Jo, i den mån att
ett mycket stort antal människor i det
här landet — jag tror att det rör sig om
närmare en miljon — under de år som
har förflutit sedan krigets slut fått
flytta över till nybyggda goda lägenheter.
Det är en stor sak. Det är klart
att det hade byggts lägenheter under
vilket bostadsprogram som helst, men
vi skall erkänna att detta är en stor
prestation, som ingalunda skall förringas
eller förnekas.»

Sedan gjorde herr Cassel en inre självprövning
och kom underfund med att
han kanske stått och sagt alldeles för
mycket, och så fortsatte han med att
säga, att den förda bostadspolitiken inte
till alla delar varit lyckad. Detta retade
i viss mån herr Fritz Persson, som ju
är en bostadspolitisk expert, och följaktligen
gick denne till angrepp mot herr

Cassel. Och då fortsatte herr Cassel:
»Han (herr Persson i Växjö) måtte inte
ha hört på mig riktigt. Hade han gjort
det skulle han ha märkt att jag inte sade
så. Jag sade, att den förda bostadspolitiken
inte till alla delar lyckats.»
Jag försökte avväga mina ord ytterligt
noga, och jag tog fram de positiva sidorna
i den förda bostadspolitiken.

Det är inte så ofta man får ett sådant
ärligt erkännande från politiska motståndare,
och eftersom jag betraktar
herr Cassel som mera sakkunnig på
detta område än hans partiledare, herr
Hjalmarson, skall jag inte bry mig om
att träta med herr Hjalmarson om hans
förlöpningar här i dag, som var litet
illa övertänkta. Emellertid fortsatte herr
Hjalmarson med att säga, att vi har ju
så höga hyror att folk inte har råd att
betala dem. Jag utgår ifrån att herr
Hjalmarson som den ambitiöse partiman
han är läser Svenska Dagbladet
ganska regelbundet. Under de senaste
dagarna har Svenska Dagbladet fört en
bostadspolitisk debatt av visst intresse.
Den 30 oktober avslutade tidningen en
ledare med följande ord: »Bostadsnöden
har i det väsentliga sin rot i den efterfrågeexpansion,
som åtföljt de kraftiga,
relativa hyressänkningarna.» Men detta
var tydligen inte tillräckligt utan redan
den 1 november fortsatte man: »Stimuleras
efterfrågan genom prissänkningar
på konstlad väg, vilket skett i fråga om
hyrorna, blir följden endast, att tillgången
på bostäder inte förslår. Vill man av
politiska skäl inte anpassa efterfrågan
till en rimlig nivå genom en successiv
avveckling av hyresregleringen och samtidigt
inte förmår att öka produktionen
utöver de cirka 50 000 nya lägenheterna
per år, har man hamnat i en tvångssituation.
» Och vidare: »De låga hyror,
som hyresregleringen möjliggör, dölja
de verkliga boendekostnaderna, vilka
till stor del återfinnas på gemene mans
skattsedlar.»

Ja, vad skall man tro? Jag vill minnas
att herr Hjalmarson sagt, att Svenska

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

115

Dagbladet är obundet av högerpartiets
politik. Men kan vi våga hoppas att
Svenska Dagbladet i fortsättningen presenterar
ledare, som i någon mån överensstämmer
med herr Hjalmarsons uppfattning
om hyreslägets höjd. Det bleve
på något sätt litet redigare under sådana
förhållanden.

Herr Hjalmarson fortsätter vidare:
Släpp bostadsregleringen och pressa
byggnadskostnaderna, det är modellen
för att komma över de magiska 50 000
lägenheterna. Ja, jag måste säga, att jag
tror inte att någon bostadsbyggare på
allvar kan göra gällande, att byggnadsregleringen
hindrat bostadsbyggandet
under 1953. Vi har prioriterat bostadsbyggandet
under 1953 såväl i fråga om
krediter som i fråga om byggnadstillstånd.
Egnahemmen har varit helt fria,
men byggnadsregleringen har däremot
begränsat vissa andra avsnitt, som också
gör anspråk på de reala resurserna.
Vi har garagebyggnader som vi sagt
nej till; jag tror att det trycket varit 70
å 80 miljoner. Vi har kontors- och affärslokaler,
biografer och sportanläggningar
eller vad det än kan ha varit, som
vi inte ansett lika nödvändiga som bostadsbyggandet
och som byggnadsregleringen
hållit tillbaka. Det går inte, herr
Hjalmarson, att släppa byggnadsregleringen
och tro att vi då får flera bostäder,
åtminstone inte i dagens läge,
där vi som sagt arbetar till sista man,
i varje fall under större delen av säsongen.

Pressa byggnadskostnaderna, säger
herr Hjalmarson. Ja, det är naturligtvis
lätt att säga, men så alldeles utan framgång
har inte den svenska byggnadsvärlden
varit under de sista åren. Ifrån
maj månad 1952 och till dags dato har
byggnadskostnaderna sänkts med mellan
4 och 5 procent. Det ger möjlighet
att avveckla 25 procent av de generella
tilläggslånen utan någon hyresstegrande
effekt.

Till slut säger herr Hjalmarson, att
bostadsstyrelsen har roat sig med att

Vid remiss av propositionen nr 233.

ge ut en reklambroschyr om bostadspolitiken.
Jag har den lilla trevliga
publikationen här, och jag rekommenderar
kammarens ledamöter att läsa
den, den är faktiskt läsvärd. Men vad
innehåller den? Jo, det är ett korrekt
återgivande av vad de bostadspolitiska
riktlinjer innebär, som denna kammare
och medkammaren ställt sig bakom. Det
är vidare ett korrekt återgivande av
bostadsbristens orsaker, folkomflyttningen
från land till stad, immigrationen,
användningen av utländsk arbetskraft,
ökade familjeinkomster med
åtföljande familjesplittring, där de unga
vill ha sina lägenheter och där de
gamla kunna leva kvar i sina lägenheter.
Allt detta talar denna broschyr
om. Betraktar herr Hjalmarson det som
reklam så är väl förklaringen helt enkelt
den, att ett korrekt återgivande får
reklameffekt. Låt mig allra sist, herr
talman, säga att 50 000 bostäder om året
är intet dåligt bostadsbyggande.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle: Herr talman! Under de sista
förkrigsåren byggde vi ungefär 60 000
bostäder om året. Åren efter kriget,
1946 och 1947, ansåg vi oss också kunna
bygga 60 000 bostäder om året. I
långtidsplaneringen räknades även med
60 000, men nu år 1953, när produktionen
har ökat så oerhört och då också
bostadsnöden ökat på grund av att
man inte fullföljt målsättningen, så
prutar man ned sin målsättning till
50 000.

Jag måste fråga: År det inte troligt
att denna beräkning, dessa prognoser
och dylikt ligger inom det område
som professor Lundberg så hårt kritiserade
såsom godtyckligt? Han använde
ju ett ännu starkare ord. År det
inte antagligt att man, om regeringen
satte in sina krafter på denna fråga,
med god vilja skulle kunna öka kvoten
till åtminstone 60 000? Statsrådet
Sträng har åtminstone inte övertygat

Ilo Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

mig om att det inte skulle vara möjligt.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Först kanske vi kan
klara upp en liten sak, socialministern
och jag. När jag talar om liyran
menar jag den verkliga hyreskostnaden,
alltså summan av vad man betalar
till värden och vad man betalar
på skattsedeln. Nu sade socialministern
att han tycker man kan vara ganska
till freds med regeringens bostadspolitik,
och då måste man ju fråga sig:
Från vilken utgångspunkt har socialministern
startat? Jag skall be att få
citera några rader som säkerligen är
socialministern mycket välbekanta. Det
finns ett program med en hel del tänkvärda
synpunkter på denna fråga, och
där står det bland annat: »I första
hand måste vi snabbt häva bostadsbristen.
» Och vidare: »Bostadsproduktionen
stabiliseras på hög nivå, dock
så att den ökas, när sysselsättningen
på andra områden minskas, och omvänt.
Säsongrörelserna utjämnas. Genom
en sådan stabilisering blir det lättare
att göra produktionen ekonomiskt
effektiv, så att den enskildes bostadskostnader
sjunker. Det bör organiseras
samköp av standardiserad byggnadsmateriel,
som beställes i förväg. Byggnadsämnesindustrierna
får då en jämnare
produktion. De statliga bostadsorganen
bör bibehålla och utveckla sitt
ledande inflytande över bostadsproduktionen.
De bör använda detta inflytande
till att framtvinga rationaliseringar
och kostnadsbegränsningar.»

Sedan utvecklas detta närmare: »Bostadstillgången
bör hållas så riklig, att
hyresstegringar i redan befintliga fastigheter
härigenom motverkas. Vad
beträffar den egentliga byggnadsproduktionen,
är förutsättningarna för en
rationalisering för närvarande större
än tidigare. Tack vare det förhållandet
att statliga kreditorgan fått ett avgörande
inflytande över större delen av

bostadsproduktionen, finns numera väsentligt
ökade möjligheter att planmässigt
eliminera kostnadsstegrande element
inom bostadsproduktionen.» Osv.

Handen på hjärtat, herr socialminister:
År det nu så i verkligheten, att
vad som uppnåtts motsvarar det program,
som ni har utgått från, arbetarrörelsens
efterkrigsprogram? Vi kan
väl vara överens om att så inte är fallet,
utan den målsättning ni räknat med
att på relativt kort tid kunna genomföra
har skjutits på en mycket obestämd
framtid.

Socialministern kom in på den bostadsbroschyr,
som det talats om tidigare
i debatten, och använde i flera
sammanhang uttrycket »korrekt» om
denna broschyr. Är den felaktiga tabellen
också korrekt? Det är alldeles
riktigt som socialministern säger, att
man i denna broschyr pekar på en rad
faktorer, som skall förklara bostadsbristen:
Det är befolkningsökningen,
det är inflyttningen till städerna och
mycket annat, och allt detta är i och
för sig alldeles riktigt. Men det förklarar
inte hela bostadsbristen. Befolkningen
bar ökat, och därför fordras det
naturligtvis flera bostäder, det tycker
jag är självklart. Men den avgörande
frågan, herr socialminister, är: Varför
har den produktionskraft, som representeras
av nära en halv miljon människor,
varmed 1940-talets befolkning
överstiger 1930-talets, endast högst obetydligt
kunnat komma till uttryck i en
ökad bostadsproduktion? Varför har
med andra ord nära en halv miljon
människor inte kunnat höja 1930-talets
tillskott av 390 000 lägenheter mer än
till 410 000 lägenheter under 1910-talet?

Då svarar man i denna broschyr med
att på två rader hänvisa till materieloch
arbetskraftsbrist. Men, herr talman,
det enda man kan konstatera är,
att produktionskraften har anlitats för
andra ändamål och att den medverkan
till bostadsproduktionen, som rimligen
hade kunnat begäras, inte erhållits till

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

117

följd av det centraldirigerade systemets
sätt att arbeta.

Vad de bostadslösa ändå med all rätt
måste fråga sig inför socialministerns
och de övriga makthavarnas politik är
tre saker: Har det byggts tillräckligt
med hänsyn till landets faktiska resurser?
Har fördelningen av de befintliga
bostäderna kunnat äga rum efter rimliga
och skäliga grunder? Finns det
något hopp för överskådlig framtid att
människorna skall slippa vara utan bostad
i detta land? Jag tror att socialministern
ger mig rätt om jag säger,
att man måste besvara dessa frågor
nekande.

Så kom socialministern med den
gamla frågan: Hur skall man bära sig
åt för att kunna bygga mera, när all
arbetskraft är tagen i anspråk och när
alla våra resurser är använda. Har inte
socialministern någon gång tänkt på
att precis samma fråga skulle man
kunna ställa till vilken näringsgren som
helst här i landet: Hur är det möjligt
att någon utveckling alls kunnat äga
rum, när all arbetskraft är sysselsatt
och alla maskiner går för fullt och allt
kapital är taget i anspråk? Ändå, herr
socialminister, sker det ju på områden
utanför det centraldirigerade systemet
en utveckling, som är väsentligt större
än den som sker inom bostadsproduktionen.

Vad man på socialdemokratiskt håll
•säger är precis detsamma som sagts
i andra länder, t. ex. i England och
Tyskland. I Tyskland lade socialdemokraterna
år 1949 upp ett stort bostadsprogram.
Jag hinner tyvärr inte närmare
gå in på det på grund av att talmannen
knackar med klubban. Jag bara
konstaterar, att genom att man inte
följde de socialdemokratiska rekommendationerna,
lyckades man i hägn
av borgerlig regi nå ett väsentligt bättre
resultat.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Herr

Vid remiss av propositionen nr 233.

Hjalmarson frågar vad jag hade för utgångspunkt
när jag började intressera
mig för dessa frågor. Skulle jag försöka
vara rolig skulle jag säga, att min
utgångspunkt 1951 var att vi då byggde
40 000 lägenheter om året. Men det var
kanske inte det herr Hjalmarson siktade
på, utan han ville väl ha fram något
av en programförklaring. — Herr
Hjalmarson gör ett illusionsnummer
här genom att säga: Se på de andra
näringarna, de har expanderat. Varför
har inte bostadsbyggandet expanderat?

Ja, bostadsbyggandet är inte en näringsgren
vilken som helst. Det tarvas
en arbetskraft som man inte utbildar
utan vidare. Det tar fyra år att utbilda
en murare, som accepteras av männen
i murariaget. Det är ett av skälen.
Herr Hjalmarson måste väl ändå ge
mig rätt i att om man skulle ha expanderat
bostadsbyggandet, skulle någon
annan näring ha fått stryka på
foten. Herr Hjalmarson är ju själv ute
och talar om att de offentliga investeringarna
måste retarderas till båtnad
för de privata investeringarna. Allt
detta är ett uttryck för att herr Hjalmarson
trots allt är medveten om att
någonstans går gränsen för våra reella
resurser och att det härvidlag är fråga
om hur vi disponerar dem.

Vi har ställt en fråga till herr Hjalmarson:
Vilket område borde ha fått
stryka på foten? Men där aktar sig
herr Hjalmarson ytterst noga att komma
ut på något som för honom blir en
hal is.

Herr Hjalmarson var när han slutade
sitt anförande i färd med att berätta,
hur väl hans partivänner skött sig ute
i Europa. Tyvärr hann han inte utveckla
detta ämne, men eftersom jag
har den förmånen att inte vara bunden
av tidsbegränsning skall jag fortsätta
herr Hjalmarsons påbörjade anförande.
Herr Hjalmarson tänkte tala om att när
socialdemokraterna regerade i England
byggde man 200 000 bostäder per år.
Men när herr Hjalmarsons ofta apostro -

118 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

ferade föregångsman Winston Churchill
bildade regering, då höjde man bostadsbyggandet
till 240 000 lägenheter.
I sitt senaste tal i Margate säger Churchill
att man fått möjlighet att komma
upp till 300 000.

Jag utgår ifrån att herr Hjalmarson
studerat detta tal rätt väl. För egen del
minns jag några uttryck däri. Nu är jag
tyvärr inte alls den talekonstens mästare
som herr Hjalmarsons store föregångsman,
men han sade någonting i
den stilen, att när vi hade satt 300 000
lägenheter som mål för det engelska
bostadsbyggandet, så minns jag den
våg av entusiasm och rent av passion
som svepte genom lokalen. Nu börjar
vi komma i närheten av det målet.

Ja, herr Hjalmarson, 300 000 lägenheter
på den engelska befolkningen är
exakt 50 000 lägenheter på den svenska
folkmängden. Nu kan man naturligtvis
ställa helt andra anspråk på en socialdemokratisk
regering i Sverige än på
en konservativ regering i England, men
jag tycker ändå att denna jämförelse är
värd att uppmärksamma.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Om jag får börja i slutet
vill jag erinra socialministern om att
man i allmänhet bygger fyrarumshus i
England. När socialministern nu gör en
jämförelse med vad de konservativa
gjort, vad säger då socialministern om
arbetarpartiet, vars program var att
bygga 200 000 lägenheter om året? Nu
var det emellertid inte England jag närmast
tänkte på, utan det var Västtyskland,
och därifrån skall jag be att få
ta ett belysande exempel.

1949 sammanfattade socialdemokraterna
där sina önskemål beträffande det
antal lägenheter man skulle bygga fr. o.
in. 1949 t. o. m. 1952, alltså under en
fyraårsperiod. Man räknade då med att
bygga mellan 750 000 och 1 miljon nya
lägenheter av en viss genomsnittlig storlek.
Vad svarade man på borgerligt håll?
Jo, ungefär så här: Vi binder oss inte

nu för så bestämda prognoser, men vi
har allmänt en känsla av att om vi börjar
arbeta med en friare ekonomi, minskar
regleringarna och skapar större utrymme
för de fria och frivilliga insatserna,
så får vi ut mera än vad man
kunde få ut inom ramen för regleringspolitiken.

Hur har det gått i verkligheten? Man
har inte byggt mellan 750 000 och 1 miljon
lägenheter, utan man har byggt en
och en halv miljon lägenheter med genomsnittligt
större lägenhetsyta än socialdemokratien
räknade med. Jag förmodar
att socialdemokraterna sade där
som socialministern gör här: Vi kan
nog inte prestera mera, våra resurser
förslår inte längre. Men utvecklingen i
verkligheten dementerade denna uppfattning.

Socialministern ansåg att det skulle
vara »ett illusionsnummer» att hänvisa
till expansionen inom andra näringsgrenar.
Det är det visst inte. Tror inte
socialministern att det krävs yrkesutbildad
arbetskraft också inom många
andra näringsgrenar? Det har ju förekommit
expansion inom en rad områden,
såsom inom textil-, konfektionsoch
kemisk-feknisk industri, etc. Vad
är det för andra näringar som fått
stryka på foten på grund av denna
expansion?

Låt mig, herr talman, också fästa
uppmärksamheten vid att socialministern
tydligen inte ett ögonblick vill räkna
med att man kan skapa ett ökat utrymme
för bostadsbygge i samhällsekonomien
genom att stimulera sparandet.

Så kanske jag kan få rätta ett litet
missförstånd som socialministern gjorde
sig skyldig till. När jag talade om nödvändigheten
av viss återhållsamhet i
fråga om de offentliga investeringarna,
undantog jag uttryckligen bostadsproduktionen.

Eftersom jag, herr talman, förstår att
herr socialministern gärna hade velat
höra Leif Cassel här i debatten — hans
stora kunnighet på detta område vill

Onsdagen den 4 november 1953 om.

Nr 27.

119

också jag understryka — beklagar jag
att han på grund av ett riksdagsuppdrag
-— han skall nämligen resa till
Tyskland om tio minuter — inte varit
i tillfälle att även han replikera socialministern.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Bara
en ytterst kort replik. När jag talar
om herr Hjalmarsons illusionsnummer
är det utifrån den utgångspunkten, att
om man utnyttjar tillgängliga resurser
till sista man och till sista uns, som vi
faktiskt har gjort de här åren, och om
då herr Hjalmarson mot den bakgrunden
anser, att man kan expandera på
bostadsbyggandets område utan att reducera
i kraftbyggen, i skolbyggen och
i sjukhusbyggen och andra ting, som
tar byggnadsarbetare, då gör herr Hjalmarson
ett illusionsnummer som möjligen
roar honom själv men inte så
många andra.

Sedan vill jag säga en sak till. Jag är
medveten om att engelsmännen bygger
större lägenheter än man bygger i Sverige,
och därför tillät jag mig att ta till
ordentligt genom att säga att deras
300 000 lägenheter motsvarar 50 000 i
Sverige. Skulle jag bara se det räknemässigt
motsvarar 300 000 engelska
lägenheter befolkningsmässigt ungefär
40 000 svenska lägenheter, men eftersom
jag inte ville ge herr Hjalmarson
chansen att komma och säga, att de
bygger större lägenheter i England, var
jag så generös att jag ökade upp antalet
till de 50 000. Nu väntar jag på
nästa replik från herr Hjalmarson, där
vi skall jämföra engelskt och svenskt
bostadsbyggande.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Endast ett påpekande med anledning
av jämförelsen mellan svensk
och engelsk bostadspolitik. Jag är ledsen
om jag inte på denna punkt helt
kan tillfredsställa vare sig herr socialministern
eller herr Hjalmarson. Jag

Vid remiss av propositionen nr 233.

tillåter mig ett enkelt konstaterande.
Man har i England, åtminstone enligt
de upplysningar jag har fått, uppnått
en viss ökning och ett visst förbilligande
av bostadsbyggandet genom att
i väsentlig mån öka rörelsefriheten för
denna verksamhet efter att förut ha
haft ett mycket krångligt system, som
försenade, fördyrade och hindrade. Det
visade sig då som så många gånger förr,
att när man släppte loss och förenklade
fick man en ökad produktion.
Det talar uppenbarligen till förmån
för en ståndpunkt av den art som vad
gäller själva byggnadsregleringsfrågorna
har intagits av folkpartiet och högern.
Men det är anledning för högern
att observera, att den engelska bostadspolitiken
ingalunda har utmärkts av
någon radikal och plötslig avveckling
av de mycket stora, socialt betingade
statliga bidragen, utan dessa fortsätter
i en omfattning som nog snarast överstiger
vad vi har här i Sverige. Att man
alltså där har funnit sig böra ta det
hela försiktigt med minskning av de
statliga bidragen och bevara den sociala
målsättningen i bostadspolitiken,
det överensstämmer med den linje som
här i landet har förfäktats utom av regeringspartierna
även av folkpartiet.

På båda dessa punkter kan vi alltså
med en viss tillfredsställelse konstatera,
att ett gott resultat har uppnåtts,
när man har sökt förena ökad frihet
med bevarad social målsättning.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Under den politiska debatten
sedan riksdagen sist var samlad
är det väl ingen fråga som har väckt
större uppmärksamhet än inrikesministerns
ställning efter högsta domstolens
fällande dom med anledning av det
mot honom riktade åtalet för grov oaktsamhet
vid deklaration. I denna församling
är det i första hand statsministerns
inställning som är av intresse.
Regeringschefen bär inför riksdagen
och inför Sveriges folk det huvudsak -

120 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

liga ansvaret för grundlagens tolkning
och för regeringens sätt att vårda de
demokratiska grundvärdena.

I det uttalande, vari statsministern
deklarerade sin uppfattning, heter det:
»Högsta domstolens dom har bekräftat
vad redan underrätterna konstaterat,
nämligen att statsrådet Hedlunds underlåtenhet
att i hustruns deklaration
uppta visst inkomstbelopp beror på
glömska.»

Inrikesministern har inte varit åtalad
för avsiktlig feldeklaration, och ingen
har mig veterligen påstått, att det skulle
finnas grund för en sådan anklagelse.
Men när hans excellens statsministern
förklarar, att högsta domstolen bekräftat
att feldeklarationen beror på glömska,
så är det icke desto mindre ett felaktigt
och vilseledande ordval. Något
sådant kan ingen domstol bekräfta.

Att excellensen haft det svårt med
ordvalet framgår också av uttalandet,
att »ingen ifrågasätter att glömskan
skulle ha varit avsiktlig». Hur ser avsiktlig
glömska ut?

Denna språkliga balansgång var emellertid
endast inledningen till följande
uttalande i själva sakfrågan: »Den nästa
frågan är huruvida vad som förekommit
är ägnat att rubba det politiska förtroende
som ett statsråd bör åtnjuta.
Framför allt är därvid det egna partiets
ställningstagande av vikt. Bondeförbundet
har nyligen omvalt herr Hedlund
till partiets ordförande och därmed
tillkännagivit att dess förtroende
är orubbat.»

Kravet på allmän aktning reduceras
alltså av hans excellens statsministern
till ett krav på »politiskt förtroende»
från en majoritet av ombudsförsamlingen
för det parti som vederbörande
statsråd tillhör. Det enligt statsministerns
uppfattning ofta hävdade kravet,
att det skall finnas en folkmajoritet bakom
regeringens ståndpunkter och beslut,
gäller tydligen inte förtroendet för
enskilda ministrar. I varje fall kan det
kravet icke utläsas ur statsministerns

kommuniké. Excellensen åberopar i
stället bondeförbundets ombudsstämma.
Med anledning av att den — före högsta
domstolens utslag — uttalat sitt förtroende
kunde statsministern »inte finna
att skäl föreligger för herr Hedlunds
avgång.»

Det har tidigare i pressen — inte
minst den socialdemokratiska — förekommit
starka gensagor mot detta statsministerns
ståndpunktstagande. Förpliktelserna
mot svenskt folkstyre kräver
enligt min mening att det även här
i riksdagen blir klargjort, att hans excellens
statsministern inte kan påräkna
någon demokratisk samling omkring
den ståndpunkt han intagit i fallet Hedlund.

Jag ber, herr talman, att även få säga
ett par ord om en annan under sommarens
lopp uppmärksammad fråga. I en
debatt i riksdagen den 15 maj i år relaterade
jag några väsentliga fakta angående
fallet Meyerhöffer och framhöll,
att det i denna affär finns inslag som
inte är trevliga. Bl. a. påtalades de
långa remisstider som fördröjt JK:s utredning
i saken. JK har nu sysslat med
detta ärende i två och ett halvt år. Med
anledning härav yttrade justitieministern
i sak följande: »Det lär förhålla
sig så, att klaganden själv gång på gång
begärt uppskov eller kommit med nya
uppgifter, som krävt utredning, och
därför har det tagit lång tid.» Vad som
senare framkommit, visar hur oriktigt,
för att inte säga orättfärdigt, det är att
i detta fall vända kritiken mot överste
Meyerhöffer.

Jag skall, herr talman, för att inte bli
långrandig sammanfatta i fem punkter
vad jag anser vara det väsentliga. Av
handlingarna i målet kan anses fastslaget: 1.

att överste Meyerhöffer blivit överförd
på disponibilitetsstat den 1 juni
1951, ehuru han själv begärt avsked från
den 1 juli. Detta avskedande ägde rum
utan att Meyerhöffer blev i tillfälle att

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

121

vare sig se eller bemöta det material
varpå åtgärden grundades;

2. att flera högre militära befattningshavare,
chefen för Dalregementet, Drakenberg,
regementsläkare Barréus, befälhavaren
för V milo, Salander, använt
sig av handbrev i tjänsten, varigenom
de sökt undandra sig den offentliga
redovisningsplikt, som enligt författningsbestämmelserna
föreligger;

3. att man sedan detta förfarande inte
längre kunde döljas dels åberopat sin
okunnighet, dels vädjat till Meyerhöffer
att inte röra i saken;

4. att man synes ha använt de icke
offentliga breven bl. a. från Barréus på
ett flertal platser som underlag för orientering
av officerare i tjänsten om anledningen
till att överste Meyerhöffer
försattes i disponibilitet; samt

5. att generalmajor Viking Tamm vägrat
att lämna någon upplysning om på
vilka platser detta skett och vad därvid
förekommit.

Det synes alltså ostridigt att flera
officerare samverkat för att mörklägga
omständigheterna kring fallet Meyerhöffer
och att man på flera sätt sökt fördröja
och försvåra utredningen. Mot
denna bakgrund framstår justitieministerns
sätt den 15 maj att vifta bort saken
som alltför nonchalant.

Beslutet om överste Meyerhöffers försättande
i disponibilitet fattades av dåvarande
försvarsministern. Det var alltså
en regeringshandling, och även om
denna grundades på en bristfällig utredning
från armébefälhavarens sida,
delar regeringen det moraliska ansvaret
för vad som skett. Jag skulle därför
vilja fråga den nuvarande försvarsministern,
vad han tänker göra för att
från försvarsdepartementets sida ge
upprättelse åt Meyerhöffer.

Herr talman! Efter detta vill jag ta
upp några frågor rörande jordbruket.
Jag skall i huvudsak hålla mig till sådant
som man har anledning att apostrofera
med anledning av att det hänt
sedan vi sist var samlade här.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Först vill jag emellertid ge en liten
replik till inrikesministern. Han ställde
i diskussionen med herr Ohlin den frågan
vad folkpartiet har för ståndpunkt,
när det gäller det totalbelopp som jordbruket
skall och bör få. Ja, herr statsråd,
den frågan har flerfaldiga gånger
besvarats, både i motioner och i uttalanden
här i riksdagen. Vi har bland
annat instämt i det uttalande som jordbruksminister
Norup gör i den första
jordbrukspropositionen för år 1952 när
han säger: »Genom att prisregleringen
helt baserats på kalkylen har man vidare
kommit att eftersträva en exakthet
i regleringen, som på grund av de
föreliggande felmarginalerna i verkligheten
blott blivit skenbar men som det
oaktat medfört en betydande och ur
flera synpunkter mindre lämplig bundenhet.
»

Nu vet jag inte, om herr Hedlund
godkänner herr Norups inställning —
jag tror knappt att herr Norup själv
gör det, eftersom vi i praktiken inte har
sett så mycket av denna inställning. Men
vi har i alla fall instämt med jordbruksministern
på denna punkt och även
många gånger sagt, att vi inte känner
oss till den grad bundna av jordbrukskalkylen,
att vi inte skulle kunna föreslå
vissa justeringar, när dessa justeringar
i och för sig kan anses vara önskvärda.
Det är den linje vi har följt,
och den har ingenting att göra med
den tolkning av herr Ohlins anförande,
som inrikesministern försökte sig på.
Jag vill ju inte påstå att inrikesministern
har någon skyldighet att hålla reda
på folkpartiets ståndpunkter i olika frågor
— det är ju så mycket man skall
hålla reda på här i världen — men
om statsrådet kritiserar folkpartiets
ståndpunkt i jordbruksfrågan, bör han
känna till vad denna ståndpunkt innebär.

Inrikesministern har här i dag haft
en lång utläggning om mjölken i Stockholm
och läst upp långa redogörelser
för vad hälsovårdsmyndigheterna på -

122

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

står sig ha gjort och hur de arbetar.
Ja, det kan man ju göra, men det är
egentligen en sak som vi vill att inrikesministern
skall tala om, nämligen
om det är bra som det är eller inte. Sedan
är allt det övriga en andrahandsfråga.
Och om det inte är bra, vad skall
då inrikesministern göra? Det är egentligen
detta som saken gäller.

Professor Ohlin nämnde i dag att när
det gäller jordbruksfrågan har det i de
flesta sammanhang inte funnits två regeringspartier
och två oppositionspartier,
utan tre regeringspartier, nämligen
socialdemokraterna, bondeförbundet
och högern, medan folkpartiet haft en
avvikande mening. Om så har varit
fallet med högern, har det vanligen inte
gällt något mer väsentligt. En fråga, där
högern emellertid vid flera tillfällen har
kommit med en avvikande mening, har
rört önskemålet om en plan för avveckling
av subventionerna. Det är någonting
som kommer igen både i högermotionerna
och när herr Hseggblom i
Medborgaren håller sina veckopredikningar
i jordbrukspolitiska spörsmål. I
fjol gav herr Hseggblom här i kammaren
en uttolkning av vad detta krav egentligen
reellt skulle innebära. Jag citerar:
»Begär man en plan har man därmed
inte sagt hur den planen skall göras
utan den skall utformas med hänsynstagande
till alla de faktorer, som det
är nödvändigt att ta hänsyn till, särskilt
med tanke på att förhindra att
jordbruket råkar ut för försäljningssvårigheter
och att konsumenterna råkar
ut för alltför häftiga ökningar i
sina livsmedelskostnader.» Det är alltså
inte sagt, hurudan planen skall vara,
utan det framhålles bara att den skall
förhindra att jordbruket råkar ut för
försäljningssvårigheter och konsumenterna
för alltför häftiga ökningar av
livsmedelskostnaderna. Högern donerar
alltså godhetsfullt hela problemet, utom
själva namnet, till andra att utreda. Jag
tycker att högerns program på denna

punkt påminner om en kniv utan blad
som saknar skaft.

Även i en annan fråga har högern
verkligen haft en avvikande mening.
Både under 1951 och under 1952 har
man i motioner i olika sammanhang
ställt krav, som i realiteten inneburit
ett överbud i fråga om jordbrukets samlade
inkomster och som på grund därav
skulle medföra höjda konsumentpriser
och komplikationer i övrigt för den
allmänekonomiska utvecklingen. Den
linjen framfördes i motion nr 634 i
denna kammare år 1951. I den motionen
begärde man bättre utrymme för
en fri prisbildning, »så att jordbrukets
försäljningsorganisationer med utnyttjande
av marknadsmässiga förhållanden
kunnat få möjlighet att eftersträva ett
för jordbruket förmånligare resultat».

Motionen lämnar icke någon i tvivelsmål
om vad de marknadsmässiga förhållandena
skulle innebära. Det heter
i upprepade vändningar i denna motion,
att jordbruket inte skall åläggas att sälja
någoting till priser, »som ligger under
världsmarknadspriserna». Motionärerna
fortsätter: »Det kan bli en för jordbruket
i framtiden farlig princip, som därmed
knäsättes, att jordbruket skall till
fördel för folkhushållet, enkannerligen
exportindustrien, tillhandahålla viktiga
livsmedel till priser, som ligga under
världsmarknadens nivå.» -—- —- —■ »Vi
anser det därför önskvärt, att jordbruksprodukternas
pris på den inhemska
marknaden fritt få röra sig upp till
världsmarknadsprisens nivå.»

Nästa år, 1952, åberopar man i motionen
nr 628 i andra kammaren vad man
sade året förut och konstaterar hur
framsynt man hade varit och hur bra
det hade blivit, ifall man hade följt
högerns förslag föregående år. Det skall
inte förnekas, att högerlinjen skulle ha
gett slättbygdernas spannmålsodlare
ännu högre priser än de har fått de senaste
åren. Vi kanske hade fått 10 kronor
till på brödsäden eller någonting
däromkring. Men den fördelen, om det

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

123

nu varit någon fördel, skulle man ha
köpt till priset dels av högre konsumentpriser
och dels av en ännu större
snedvridning av prisbildningen på jordbrukets
produkter än den som nu har
uppkommit. Det bör nog för vilken objektiv
bedömare som helst stå klart, att
den linjen i jordbruksfrågan inte var
så mycket att stödja. Men högern har
alltså i huvudsak stött regeringen fastän
med dessa tillägg. För att undvika missförstånd
vill jag upprepa, att det är
troligt och möjligt att man måste överväga
ett sätt att komma över till en
friare marknad. Men det måste i så fall
ske i ett stort sammanhang. Yad högern
1951 och 1952 ville, var att koppla ihop
den inhemska jordbrukspolitiken med
världsmarknadens priser just i en situation,
då man skulle ha fått en alldeles
speciell snedvridning till följd i riktning
mot höjda spannmålspriser.

Den 20 september ägnade sig herr
Mjalmarson åt jordbrukspolitiken. Han
förläde sin förkunnelse till övre Norrland.
Enligt TT-referat sade herr Iljalmarson
bl. a., att det är »orimligt att
betrakta den hyggliga skörd jordbrukarna
nu håller på att bärga som en olycka».
— —■ — »Mig veterligt finns det
ingen naturlag som skulle undanta just
landsbygdens folk från rätten att under
goda år samla en smula i ladorna för
sämre tider.» Litet längre fram heter
det: »För ögonblicket är det spannmålsodlarna
som skall sättas i skottgluggen.»

Vad finns det i dessa fraser, som
svenska folket skall lita på? Det är väl
ingen som har påstått, att den goda
svenska skörden varit en olycka eller
att det finns en sådan naturlag som
han talar om. Det enda innehållet i dessa
yttranden är att det är spannmålsodlarna
som ställs i skottgluggen.

Ett par konkreta saker sade herr
Hjalmarson i alla fall, varav åtminstone
den ena var oriktig. Han förkunnade
nämligen: »Kring 1947 års principbeslut
nåddes enighet mellan de demokratiska
partierna.» Ja, enighet nådde

Vid remiss av propositionen nr 233.

man på väsentliga punkter, men inte
på alla. Därom vittnar reservationerna
till 1947 års beslut. Jag skall inte nu
upprepa detta som har sagts så många
gånger i denna kammare och preciserats
den ena gången efter den andra.
Jag bara konstaterar att ifall man säger
att samförståndet var allmängiltigt,
så är det inte en riktig skildring. Vi
var nämligen inte eniga om allt.

Sedan säger herr Hjalmarson att
jordbrukspolitiken inte är någon partiskiljande
fråga och att den inte heller
bör bli det, ty högerpartiet är för sin
del berett att samverka. Ja, jag vet
egentligen inte vad detta skall innebära.
Vad är det för mystiskt med jordbrukspolitiken
till skillnad från andra frågor?
Har man olika uppfattningar i någon
sak får man väl hävda dessa, och
har man en gemensam uppfattning är
det bra. År det någon särskild mystifikation
med jorlbrukspolitiken som gör,
att den ligger på ett helt annat plan än
allting annat som kan diskuteras här i
huset? Det är bara fraser, någonting
annat är det inte.

Jag vill säga, att från folkpartiets sida
har vi aldrig försökt att sätta spannmålsodlarna
i skottgluggen. Vi har
emellertid varnat för prisrelationer, som
vi varken ansett vara rättvisa eller
hållbara.

Vart har man nu kommit i denna
fråga? Jag har här framför mig spannmålsnoteringarna
för den 21—31 oktober
i år. Enligt dessa spannmålsnoteringar
står vete i 47 kronor 85 öre per
hundra kilo och foderkorn i 25 kronor.
Det ena är alltså brödsäd och det andra
fodersöd. I fråga om kaloriinneåhll är
det emellertid likvärdiga saker, alltså
om det skall användas till foder. Man
har således hamnat i ett läge där vetet
är statsgaranterat till 47 kronor 85 öre.
Det stiger litet undan för undan. Det
fria kornet står i 25 kronor.

Tittar man sedan på oljekakorna så
är de höjda från 50 kronor 58 öre —
noteringen är från september — till

124

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

52 kronor 27 öre. Majsen är höjd från
47 kronor 37 öre till 49 kronor 38 öre.
Detta är medeltalet för flera noteringsorter.
Av de två likvärdiga produkterna
majs och korn står alltså den ena i
praktiskt taget 50 kronor och den andra
i 25. Man får väl ändå säga, herr jordbruksministern,
att detta icke är en
prisreglering utan en prissprängning.
Ingen människa har väl drömt om att
man skulle ha prisrelationer av det slaget,
och ingen människa tror väl att
prisrelationer av detta slag är hållbara.
De är resultatet av en jordbrukspolitik,
som huvudsakligen ägnar sig åt
tuvhoppning och vingleri, där man har
statsgaranterat höga priser på ett par
produkter och låter de andra ramla.

På tal om olika inkomstgrupper inom
jordbruket sade herr Hjalmarson, att
det bara finns —• om jag minns siffran
rätt —■ 70 stycken jordbrukare som
bar över 100 000 kronors inkomst. Sedan
skulle det problemet vara löst. Men,
herr Hjalmarson, det finns väl andra
grupper mellan lantarbetarnivån och
dessa 70 stycken som har 100 000 kronors
inkomst.

Från professor Ohlins sida har det
ju här sagts, att folkpartiet vill vara
med och skydda jordbrukets inkomster
i den mån det gäller de låglönegrupper,
som man här har att göra med. Det
finns emellertid inte samma anledning
att skydda företagarvinsten hos en större
jordbrukare lika litet som det finns
anledning att skydda en annan företagare
med motsvarande omsättning och
inkomstförhållanden. Det var det uttalandet
som gav anledning till inrikesministerns
underbara uttolkning.

Jag skall här be att få nämna en
annan sak. Det gäller producentbidraget.
I höst har Sveriges mindre jordbrukare
fått sig tillsända ett formulär och
eu uppmaning att deklarera sin inkomst
och förmögenhet. Deklarationen skall
göras noggrant, och den som uraktlåter
detta riskterar att mista detta producentbidrag.
Det har sedan länge rått

delade meningar om huruvida detta bidrag
skulle vara behovsprövat eller inte.
I producentbidragsutredningen år 1950
var jag för min del med om att medverka
till en kompromiss, enligt vilken
bidraget skulle indragas för jordbrukare
—- jag citerar utredningen — »vilken
icke är mantalsskriven å fastigheten
och uppenbarligen besitter densamma
av annan anledning än att bereda
sig sin huvudsakliga utkomst av
jordbruket». Den bestämmelsen hade
kunnat tillämpas automatiskt. Man hade
inte behövt besvära över 200 000 jordbrukare
med omfattande deklarationer.
Jordbruksministern, som lade fram förslag
till riksdagen år 1952, tyckte emellertid
inte att denna bestämmelse var
nödvändig och att prövningen skulle
frikopplas från denna paragraf. Jordbruksministern
menade i alla fall, att
det skulle bli en mycket lindrig prövning.
Det heter i propositionen, att »eftersom
syftet ändå är att gallra ut endast
sådana fall, som äro direkt stötande,
synes möjligheten att vägra bidrag
böra begränsas till att avse brukare,
beträffande vilken det med hänsyn
till hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden
är uppenbart, att han
icke är beroende av jordbruket för sin
inkomst».

Det lät enkelt och bra, och en del av
ledamöterna i kammaren observerade
kanske inte så noga vad det stod i
propositionen. Nu är det emellertid
fråga om den praktiska tillämpningen,
och då skall alltså alla dessa jordbrukare
deklarera sin inkomst och förmögenhet.
Sedan skall lantbruksnämnderna,
som ännu knappast fått tillfälle att
utföra det de var avsedda för, arbeta
med detta kineseri. Man sätter alltså
i gång en jätteapparat för att få det
hela så rättvist som möjligt. När man
skulle dela ut grispremier eller arealbidrag
eller sätta pris på brödsäd, då
var det inte så noga med rättvisan, men
när det gäller kineseriet med detta
stackars producentbidrag, då är rätt -

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

125

visesynpunkten påträngande. Så blir
det alltså i rättvisans namn och tack
vare högerns, socialdemokraternas och
bondeförbundets politik mera krångel
och mindre pengar till dessa småbrukare.

Det är ett skäl, som man felaktigt
åberopat för att frikoppla detta bidrag
från produktionsvolymen och över huvud
taget deklassera det. Man har nämligen
sagt, att det stimulerar till för stor
mjölkproduktion i de minsta brukningsdelarna.
I Jordbruksekonomiska
meddelanden för september finns det
eu utredning om mjölkproduktionen
vid de olika brukningsdelarna, och man
får där veta, att när det gäller brukningsdelar
under fem har, d. v. s. under
tio tunnland, så var deras andel
i produktionen före kriget 19,3 procent,
år 1949 17,3 procent och år 1952 18
procent. Allt tal, som gått från norr till
söder och från öster till väster om den
väldiga produktionsstegringen vid dessa
jordbrukstyper, har alltså varit felaktigt.
Produktionsökningen ligger på
gårdar med mellan 5 och 20 har, vilket
den också bör göra.

Vid prisförhandlingarna förra våren
skrevs det i protokollen: »Vid prisförhandlingarna
har å ömse håll önskemål
uttalats om att priserna på smör
och margarin i likhet med priserna på
flertalet andra jordbruksprodukter
skulle sänkas.» Prisförhandlarna var
alltså överens om att en sådan sänkning
var det riktiga. Vi har inom folkpartiet
ansett, att det som stod där
verkligen var riktigt i princip, och det
hade varit värt att överväga det ur
olika synpunkter.

Riksdagen avvisade folkpartiets förslag
men höll ändå på sätt och vis
frågan öppen. Det sägs i utskottsutlåtandet:
»Skulle under regleringsårets
förlopp fråga uppkomma om ändring
av priserna på smör och margarin, utgår
utskottet ifrån att förhandlingar
härom upptagas med förhandlingsdelegation
för erhållande av dess sam -

Vid remiss av propositionen nr 233.

tycke.» Man har alltså icke avvisat tanken
i och för sig.

För min del tror jag, att vi nu har
kommit i ett läge, där man icke kan
föra jordbrukspolitik utan att ta hänsyn
till psykologiska och marknadsmässiga
förhållanden. Det är alldeles
riktigt som herr Norup skrev i sin proposition
men så föga tillämpat, att
man måste akta sig för ett alltför hårt
bundet system. Man kan stirra sig blind
på miljoner, ören och månader, så att
man kommer in i den ena återvändsgränden
efter den andra; det är väl
egentligen det som utvecklingen illustrerar.
Den som rör sig bland folk av
olika slag får snart ett intryck av att
standardiseringen av mjölken för närvarande
är oerhört impopulär. Den genomfördes
därför att det var fettbrist,
och den hålls kvar av andra skäl, av
kortsiktiga pristaktiska hänsyn.

I våras föreslog jordbruksnämnden
att denna standardisering skulle avskaffas,
och på detta svarade jordbruksministern:
»För min del har jag
intet att erinra mot att bestämmelsen
om en viss högsta fettlialt upphävs såvitt
angår skummjölk och kärnmjölk. I
fråga om annan mjölk» —- d. v. s. i
fråga om den mjölk som hade något
intresse — »finner jag mig däremot inte
kunna biträda nämndens förslag.» Ja,
herr jordbruksminister, jag undrar om
man inte på lång sikt förlorar mycket,
mycket mera än man på kort sikt vinner
genom en sådan politik. Där har
ju högern haft «n annan mening, samma
mening som folkpartiet, det skal)
erkännas.

Man säger att folkpartiet är ett klassparti
för konsumenterna; det har herr
Pettersson i Dahl förkunnat här i dag.
Folkpartiet är inte ett klassparti, vi
förbehåller oss rätten att inte vara det.
Men vi förbehåller oss rätten att ta
hänsyn till konsumenter och producenter
och i olika lägen försöka nå vad
vi tror vara rimligt och rättvist. Här
finns fortfarande konsumenter i detta

126

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

land som får vända på slantarna många
gånger för att få hushållskassan att
räcka, och de förekommer också bland
jordbrukarna. Det är visst inte alla
jordbrukare som sitter och äter smör
till brödet i vardagsslag, det är även
bland dem många som får äta margarin
också.

Det är klart att dessa avvägningsfrågor
är problem, men jag tror att
man i det långa loppet hade fått en
bättre anpassning till utvecklingen, ett
bättre psykologiskt läge, större rättvisa
åt alla håll, i fall man accepterat
det i och för sig mycket moderata ändringsförslag,
som framförts från folkpartiets
sida.

Så vill jag, herr talman, säga ett par
ord om en helt annan fråga. Vice ordföranden
i LO var nyligen ute och
ställde frågan om man inte borde införa
söndagsarbete i industrier, där
kontinuerlig drift är en fördel rent
ekonomiskt. Jag vet mycket väl att detta
är en fråga som har många sidor om
man tar den rent ekonomiskt, men det
kan väl ändå vara tillåtet att ge uttryck
för en intensiv känsla av otrevnad
och betänksamhet inför dessa förslag.
Den största sociala reform, som
väl någonsin genomförts i den här
världen, var när sjunde dagen blev vilodag.
Det är inte lätt att upprätthålla
detta i vår tekniska värld, och vi har
gjort många angrepp emot den ordningen.
Men å andra sidan är ju dock
detta med en åtminstone i princip bibehållen
vilodag för hela folket någonting
annat, någonting värdefullare än
fritimmar och fridagar utströdda litet
här och var i veckan med ett på många
sätt sönderbrutet familjeliv och gemenskapsliv.

Nu är målsättningen och intressena
i hög grad materiella, och tekniken är
ju mycket omfattande. I söndags förklarade
generaldirektör Sterky, att om
hundra år skall vi ha många telefoner
i varje hem, elektriska fjärrskrivningsmaskiner,
tredimensionell television, vi

skall ha tidningar distribuerade på
elektrisk väg och vi kanske t. o. m. skall
kunna överföra känsel, lukt och smak
på elektrisk väg. Jag är inte så säker
på att vi har allt detta om hundra år,
men jag får ju säga att i vilket fall som
helst intresserar det mig mycket mer
huruvida det om hundra år finns fria
människor än om det finns många telefoner
i varje hem. För närvarande har
man ju knappast råd att ha en.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Efter de storslagna framtidsvisioner,
som herr Svensson i Ljungskile nyss berörde,
skulle jag bara vilja säga ett
par ord i anledning av att han tog upp
en detalj från vår rättsrötedebatt i våras.
Han beskyllde mig för att ha svarat
nonchalant angående ärendet hos justitiekanslern
om överste Meyerhöffer.
Jag skulle i stället vilja säga, att jag
tycker det är han som både nu och
då frågar på ett ganska vårdslöst sätt.
Jag bemödade mig att i mitt interpellationssvar
mycket noga gå in på och
svara på allting som interpellanterna på
något sätt hade berört eller kunde tänkas
vidröra. Där fanns emellertid i herr
Svenssons interpellation inte ett ord i
denna Meyerhöffska fråga, utan först
under den efterföljande debatten tar
han liksom nu upp denna fråga och talar
om att ett visst hos justitiekanslern
anhängigt ärende har dröjt länge. Det
är ju ändå ganska naturligt att jag inte
har justitiekanslerns diarier hos mig
och kan redovisa för hur de olika
ärendena har gått. Men jag tyckte att
jag ändå gärna ville på en sådan löst
framkastad fråga svara vad jag visste,
och av en ren händelse kunde jag få
reda på det jag talade om för honom,
nämligen att det fanns en viktig orsak
till dröjsmålet däri att sökanden själv
gång på gång kommit in med nya skrivelser.
Ordentlig som justitiekanslern
är hade han i anledning av dem gjort
nya utredningar, och jag har sedan hört

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

127

att han har gjort ytterligare undersökningar
i saken. Men nu lika litet som
då är jag beredd att i detalj gå in på hur
detta ärende handlagts hos justitiekanslern.
Jag tycker snarare det är egendomligt
att herr Svensson i Ljungskile
skall begära det. Men i den mån han
interpellerar mig om olika saker skall
jag så gott jag kan försöka utreda frågorna.

Vad sedan de bakomliggande förhållandena
angår och de orätter som herr
Svensson i Ljungskile drog upp tror
jag inte jag behöver gå närmare in på
dem, eftersom justitiekanslern fortfarande
prövar huruvida en enskild ämbetsman
eller flera begått fel. Till yttermera
visso kan jag upplysa kammaren
om att åtminstone en del av dessa
frågor för närvarande ligger under
prövning hos riksdagens militieombudsman.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
nämnde mitt namn upprepade
gånger — i annat fall skulle jag inte
ha tagit till orda i denna debatt. Trots
den förhandsreklam som partiledaren
givit herr Svenssons föredrag, som
skulle klargöra jordbrukspolitiska problem,
måste jag säga att klargörandet
var ringa. Jag måste konstatera en påtaglig
brist hos herr Svensson i Ljungskile
att fatta och klara ut jordbruksekonomiska
sammanhang. Om man begär
en plan som tar hänsyn till jordbrukarnas
berättigade anspråk på att
subventionernas borttagande sker på ett
försiktigt sätt så att jordbruket inte
skadas och samtidigt tar hänsyn till
konsumenternas berättigade anspråk på
att ett hastigt borttagande av subventionerna
inte skall vålla dem besvär
med hushållsekonomien, då har man
ingen förståelse för en plan av sådan
art, och man liknar den vid en kniv
utan både blad och skaft. 1 varje fall,
herr Svensson, fick norrmännen häromåret
erfara att subventioner kan tas

Vid remiss av propositionen nr 233.

bort utan plan så att både jordbrukarna
och konsumenterna blir lidande.
Jag tror att herr Svensson i Ljungskile
skall finna, om han funderar litet mer
än han tydligen haft tid att göra, att
det finns skäl för att ett borttagande
av subventionerna bör ske planmässigt
efter uppdragna riktlinjer.

Herr Svensson säger sig ha svårt att
förstå att ett parti som högern skiljer
sig från folkpartiet när det gäller jordbrukspolitiken
på den huvudgrunden,
att vi har velat föra jordbrukspolitiken
över partistriderna. Det ligger inte inom
den horisont, som begränsar herr
Svenssons i Ljungskile snäva synvinkel,
att en sådan tanke kan födas och föras
ut. Vad som gjort att högern intagit
denna ståndpunkt är självfallet att det
råder ett bestämt samband mellan den
jordbrukspolitik som högern accepterar,
den som regeringen för och den
som vi alla accepterade år 1947 samt
jordbrukets betydelse för Sveriges möjligheter
att hävda sig om det gäller att
försvara vårt land. Lika väl som vi har
velat att försvarspolitiken skulle höjas
över partistriderna har vi velat att den
med försvarspolitiken så nära sammankopplade
jordbrukspolitiken också
skall höjas över partistriderna.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
att konstatera att dagens litania från
herr Svenssons sida så till vida varit
upplysande, att det inte finns spår av
något nytt i den jordbrukspolitik som
presenteras, utan det har varit ett ältande
av vad folkpartiet sagt från 1951 och
till nu, egenrättfärdigt och självbelåtet
såsom det ju i allmänhet presenteras
från det hållet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag har inte någon
anledning att med justitieministern
diskutera debatten den 15 maj,
och det var inte heller min mening. Jag
nämnde då det omtalade fallet bara
som en exemplifiering. Sedan jag nu
läst de inlagor och brev som växlats

128 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

har jag fått det bestämda intrycket, att
det inte var riktigt att skylla förseningen
på den part som justitieministern
ville göra ansvarig. Jag tror att det i
alldeles särskilt hög grad är andra som
vållat förseningen — det framgår tydligt
om man läser handlingarna.

Jag vet inte, herr talman, om det
egentligen finns någon anledning att
fortsätta en debatt med herr Hseggblom.
Det var inte min mening att lägga
fram något jordbrukspolitiskt program,
utan vi har bara anledning att konstatera
vad som har hänt sedan i våras
och hur detta berör de ståndpunkter
som har intagits från olika håll. Att sedan
högern tycker, att bara den får det
som den vill skall man hissa upp frågan
ovanför partierna, det är ingen nyhet
precis. Det är en gammal erfarenhet.
Vidare säger herr Haeggblom, att
jag har svårt att förstå, att högern kan
ha en annan ståndpunkt än folkpartiet.
Nej, herr Haeggblom, det har jag inte
svårt att förstå, ty när det gäller jordbruksfrågan
har det i stort sett varit
den historiska linjen. Herr Haeggblom
försvarar ju nu vad högern gjorde på
1880- och 1890-talen och på 1920-talet,
då herr Haeggblom inte själv var med
och inte själv tog ställning, såvitt
jag vet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Svensson i Ljungskile har här
som den store politiker han är föredragit
vad sig i riket tilldragit sedan i
våras. Han har talat om en hel del, men
när hans anförande var slut, tycker
jag man kan konstatera, att det inte
var så förfärligt mycket han hade haft
att inkassera i fråga om vad som har
hänt. Jag har därvidlag ett par synpunkter
att framföra, som måhända är
värda att notera, i varje fall för jordbrukets
del.

I våras anmälde herr Svensson i
Ljungskile, att han inte mer ville ha
med jordbrukskalkylen att göra såsom

grund för prissättningen på jordbrukets
produkter. Han var i dag inte riktigt
så säker. Han förkunnade i dag, att vi
känner oss inte mer bundna av kalkylen
än att vi kan föreslå vissa ändringar
om det behövs.

Emellertid har det hänt något mera,
sedan vi var samlade i våras. En del
folkpartitidningar har mer och mer,
särskilt de stadsbetonade, börjat instämma
i de synpunkter, som herr
Svensson fört fram, och i dag har även
folkpartiets ledare instämt i hans synpunkter
och vad beträffar en så viktig
sak för jordbrukets och småbrukets
prisbildning som uppehållande av priset
på mjölk och margarin krävt, att
margarinaccisen borde tas under omprövning
i syfte att förbilliga matfettet.
Det är ju glädjande att konstatera,
att man har gjort en boskillnad politiskt
sett och dragit upp en gräns när
det gäller att stödja jordbruket så till
vida, att det blivit ett samarbete om
jordbrukets priser emellan å ena sidan
regeringspartierna och högern, medan
å andra sidan folkpartiet anmäler en
annan mening. Det är från folkpartiets
sida ett klart avståndstagande ifrån 1947
års uppgörelse om jordbrukets priser,
som man inte längre vill stå fast vid.
Det som är förvånande är, att det inte
bara gäller dem som man skulle tro
har en stadsliberal synpunkt på dessa
ting. Här har nämligen ingen jordbruksrepresentant
ifrån folkpartiet anmält
någon avvikande mening. Följaktligen
kan jag konstatera, att folkpartiet
går sin egen väg när det gäller att stödja
jordbruket, och det är väl all anledning
för Sveriges jordbrukare att i varje fall
efter dagens debatt notera detta.

Jag vill samtidigt säga, att den jordbrukspolitik,
som bygger på 1947 års
riktlinjer, ingalunda vill föra fram
jordbruket i någon som helst särställning,
utan det gäller att försöka få en
rättvis avvägning mellan vad jordbrukaren
som arbetare vid jorden får för
sin arbetsinsats i samhället och vad

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 129

andra grupper får. Beslutet innebär, att
jordbruket skall ha en prisbildning,
som ger jordbrukaren samma rätt som
andra. Jag vet mig inte någon gång ha
hört, att det från jordbrukarhåll efter
det beslutet förekommit att man begärt
mer. Däremot har man vid olika tillfällen
försökt att splittra jordbrukarna, att
dels åstadkomma en splittring mellan
jordbrukarna och dels köra en sprängkil
mellan de båda partier, som nu bildar
regeringskoalitionen.

När det gäller ställningstagande till
olika ting har man nog märkt, att bakom
denna folkpartiets i dag förklarade
linje har under några månader förts en
kampanj, ja till och med en hetskampanj,
mot jordbruket, för att det har
vågat hävda sina synpunkter, som bygger
på 1947 års riksdagsbeslut. Man kan
fråga sig vad motivet härtill är. Ja, motivet
är ganska klart. Det är att försöka
åstadkomma en splittring i koalitionen;
sålunda försöker man att utmåla
socialdemokraterna såsom varande
ett parti, som vill tillgodose jordbruket
alldeles för mycket på konsumenternas
bekostnad. Man säger vidare,
att bondeförbundet gynnar storjordbruket
och inte har någon som helst
omtanke om det mindre jordbruket.
Jag får nu för min del säga, att vi har
väl försökt att driva en politik, som
ger jordbruket sin rätt i den utsträckning
det har att fordra enligt 1947
års riksdagsbeslut. Jag medger gärna
alt fördelningen producenterna emellan
är oerhört svår, men jag vågar
dock ställa den frågan: Har inte t. o. m.
de som fått allra sämst utslag av den
jordbrukspolitik, som förts under senare
år, fått det betydligt bättre än
vad jordbrukarna hade, de må nu vara
små eller stora, på den tid då liberalismen
var i regeringsställning i detta
land? Jag skulle tro att jordbrukarna
har anledning att ta dessa förhållanden
under omprövning och se vad som
egentligen händer.

Vid remiss av propositionen nr 233.

sista åren har man jämt och samt, när
man kunnat ifrån folkpartiet givit klatschar
åt spannmålsodlarna. I dag ställde
professor Ohlin en liten fråga: Hur
kan man ifrån regeringspartierna och
hur kan jordbruksministern gå med på
att förnya veteavtalet? Det medför ju
sämre möjligheter för veteodlarna! Kanhända
det var en liten krok som kastats
ut i tron att kunna fånga även veteodlare.
Jag hoppas att de är så förnuftiga
att de inser vad som egentligen
ligger i folkpartiets jordbruksvänliga
politik.

När det gäller veteavtalet så var
ställningstagandet till detta ingalunda
beroende på att jag varit resande i
Amerika och tagit intryck därifrån.
Nej, herr Ohlin, jag tar inte sådana intryck,
när jag är ute och reser, och jag
reser ju heller inte så mycket som herr
Ohlin, som är resande både när det
gäller internationella förhållanden och
då det gäller att ta ställning till olika
politiska ting. Jag tycker att herr Ohlin
är en förnämlig handelsresande, som
har mycket i portföljen och där varorna
växlar från den ena stunden till den
andra.

När det gäller veteavtalet låg det så
till, att vi tidigare har haft skyldighet
alt köpa 75 000 ton. Det gällde i år att
la ställning till huruvida man skulle
ansluta sig till veteavtalet i fortsättningen
såsom importör eller anmäla sig på
den sidan som exporterar. Mycket talar
för att i den utveckling som hade
skett i våras, när regeringen tog ställning
till denna sak, vi skulle kunnat
anmäla oss som exporterande land, men
vi får komma ihåg att det är dock
inte mer än två år sedan vi hade ganska
svåra angrepp av svartrost, då vi måste
köpa en hel del vete för att vara skyddade.
Jordbruket har med utgångsläge
från det pris det skall ha behandlats
som beredskapsnäring, och då menar
jag att man från jordbrukets sida inte
kan föra en så krass politik, att man
därför att vi nu har goda år kräver att

Det är ganska märkligt att under
— Andra kammarens protokoll 1953. Nr 27.

130 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

vi skall avstå från att vara importörer.
Det kan hända att vårt beredskapsläge
kräver en garanti för att vi skall kunna
importera.

Vad gäller nu detta nya veteavtal?
Jo, man har skurit ner kvantiteten från
75 000 ton till 25 000 ton. Vi har ingalunda
skyldighet att köpa vete när som
lielst. Avtalet omfattar tre år. Vi är
skyldiga att köpa, när man kommer ned
i minimipriset, som omräknat i svenska
pengar är kronor 29:50 för 100 kilogram.
Därtill kommer transportkostnader,
så att vetet här kommer att kosta
oss kronor 36: 50.

Det kan måhända inträffa att vi
tvingas att importera i en situation,
när vi själva har överskott, men jag tror
dock att den som konsekvent vill följa
riktlinjerna från 1947 års riksdagsbeslut
inte under ansvar kan klandra
den ställning som regeringen tagit, men
det är ju klart att i viss propagandaställning
kan det bli tacknämligt att
även påpeka den saken.

Det kan också finnas anledning att
i någon mån peka på det klander, som
riktats från folkpartiet, att man från
regeringen och speciellt från bondeförbundet
vill föra en politik som gynnar
enbart stora jordbrukare. Vi vill
inte föra en sådan politik. Vi vill föra
en politik, som ger alla jordbrukare
en rättvist avvägd ersättning för sina
arbetsinsatser i förhållande till andra
jämställda grupper i samhället.

Det har här i dag liksom i så många
andra debatter tidigare framskymtat,
att koalitionen egentligen är en nagel
i ögat på oppositionen. Man drar sig
icke från oppositionens sida för att i
olika sammanhang gå till mycket häftiga
angrepp och använda sig av en ganska
ansvarslös argumentering. Bland annat
har man från folkpartiets sida kommit
underfund med att livsmedlen kan
användas som en sprängkil mellan regeringspartierna.
Det är kanske inte
så underligt att en politisk motståndare
försöker driva in sprängkilar, där man

tror sig ha utsikt att kunna förstöra
det resultat som håller på att byggas
upp. Det är ingenting nytt. Vad som
är nytt är däremot vissa utsagor från
oppositionen. Sålunda har man därifrån
fört det resonemanget, den ena
gången att jordbrukarna begär hutlösa
priser för sina produkter och allt
vad de begär har bondeförbundsledamöterna
fått igenom i regeringen. Men
å andra sidan säger också oppositionen,
att bondeförbundarna inte betyder
någonting i regeringen, de är
bara medlöpare. Det är nu inte riktigt
så det går till. I stället har det faktiskt
under de två år som gått varit så, att
vi utan att vara bundna av politiska
tvångströjor kunnat ta upp resonemang
om olika frågor och lägga fram dem så,
att resultaten varit till gagn för så
många medborgare som möjligt. Att
detta har väckt förargelse hos oppositionen
är ju ingen anledning varför vi
skulle ändra oss på den punkten. Jag
tror för min del, att i och med att man
kommer till den övertygelsen att detta
är rätta sättet att lösa problemen, så
ger man sin anslutning till det. Om man
på olika håll ville försöka tillämpa
den synpunkten, skulle en hel del problem
kunna lösas i enighetens tecken.

När oppositionen nu försöker köra
in en sprängkil mellan regeringspartierna,
har jag anledning erinra om vad
det egentligen var som förde socialdemokrater
och bondeförbundare samman
i regeringsställning. Det var de
rådande förhållandena under 1930-talet, och dem har inte minst vi jordbrukare
all anledning att komma ihåg.
Jordbruket har inte under överskådlig
tid arbetat under tryggare former än
efter den tid, då Per Albin Hansson
och Bramstorp utformade den s. k. kohandeln.
Jag tror inte heller att arbetarna
i vårt land har anledning att
säga annat än att villkoren även för
deras vidkommande har förbättrats
successivt sedan den tiden. Jag vågar
också uttala den förhoppningen, att

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 131

det må givas möjligheter till fortsatt
förståelse därvidlag, även om det kan
råda skilda meningar i ganska väsentliga
ting.

Nu har emellertid folkpartiets ledande
män och dess press satt i gång
med den trumeld inte bara mot jordbrukskalkylen
utan även mot jordbrukets
fackliga och ekonomiska föreningsrörelse.
Oppositionen har också på sista
tiden börjat rikta sin kritik mot jordbrukspriserna
och försökt nedvärdera
kvaliteten på jordbrukets produkter.
Avsikten är genomskinlig. Man vill försöka
oroa väljarmassorna, d. v. s. konsumenterna,
och man försöker framför
allt utså missnöje bland arbetarna.
I dessa angrepp ligger ett förtäckt hot
mot jordbruket, och man försöker räkna
fram vad jordbrukarna enligt oppositionens
mening bör ha för »rättvis»
betalning för sina produkter. Det må
vara hänt att varje parti har rätt att
ha sin egen inställning till olika frågor,
och jag har ingenting emot att man i
folkpartiet deklarerar, att partiet är ett
rent konsumentparti. Det är glädjande
att man på det sättet officiellt säger
ifrån var folkpartiet står, men jag tycker
ändå att tonen i debatterna inte
är särskilt sympatisk. Oppositionen går
fram med missvisande och ensidiga
överdrifter, och det rimmar illa med
det samförstånd, som vi trots allt kunnat
glädja oss åt under senare år, när
det gällt jordbrukspolitiken i vårt land.

Herr Svensson i Ljungskile har i dag
fört fram ett resonemang, som i någon
mån förvånat mig. Han var inne bl. a.
på de priser som är rådande för vete,
korn och majs, och han kritiserade den
gällande prissättningen. Ja, såvitt angår
vetet är priserna bestämda för ett
år i förväg, och så har vi haft det under
de senaste åren. Nu har vetepriset kommit
ned ungefär i paritet med världsmarknadspriset,
nien det är inte det
pris vi får utan fraktpriset räknas in.
Men att man klandrar prissättningen
på kornet, där man kommit ned till 25

Vid remiss av propositionen nr 233.

kronor, är beklagligt för kornodlarna
och kornhandlarna. Jag tycker nog att
det borde vara acceptabelt i hög grad
för de intressen herr Svensson i Ljungskile
företräder, nämligen småbrukarnas.
Jag är förvånad över att man på
det hållet framför kritiken att kornpriserna
skulle vara för låga. Jag anser
också för min del att kornpriserna
är alldeles för låga, men det har rättat
till sig. Tack vare skördetröskan blir
det ett onödigt stort utbyte, och det
har pressat ned priset. För närvarande
är det emellertid i uppåtgående och
ligger närmare 30 än 25 kronor. Att
majspriset hålles uppe tycker jag för
min del är bra, då ju jordbruket utan
majsen har en god tillgång på fodersäd.

I fråga om priset på jordbrukets produkter
är det väl något tidigt ännu att
nu anmäla att man inte vill ge stöd
åt jordbruket, utan att man i stället
vill att världsmarknadspriserna helt
skall få slå igenom. Vi skall inte helt
glömma att vårt folk måst genomleva
allvarsmättade tider. Det gällde då att
sätta sådana priser på jordbrukets produkter
som kunde anses skäliga. Men
detta medförde att världsmarknadspriset
inte helt fick slå igenom, utan jordbrukarna
fick finna sig i en något lägre
prissättning. Man fann sig från jordbrukets
sida häri i förhoppning om,
att när andra tider inträdde jordbruket
skulle vinna förståelse för sina synpunkter.
Jag tror att majoriteten av
vårt folk i dagens läge inte vill vara
helt beroende av utlandet, när det gäller
en så viktig sak som vår livsmedelsförsörjning,
utan att man säkerligen
är beredd att bibehålla ett produktionskraftigt
jordbruk, som ger en god försörjning
i avspärrningstider och som
gör att jordbrukarna kan uppträda som
starka köpare av jordbruksprodukter,
något som givetvis i sin mån är ganska
viktigt för alla samhällsklasser, då vårt
folk därigenom kan få full sysselsättning.
Det är ganska märkligt att den

132 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

tid vi var beroende av den svenska
jordbruksproduktionen var folkpartiet
med om att stödja jordbrukspriserna.
Men hur har det gått nu? Jo, en efter
en av riksdagsmännen har avsvurit sig
instrumentet för att upprätthålla skyddet.
Herr Svensson i Ljungskile gjorde
det i våras, och här har uppträtt en
ny jordbruksexpert från västkusten,
nämligen herr Königson, som har börjat
skriva ledare i Handelstidningen, i
vilka han talar om de förhållanden som
råder vid förhandlingarna om jordbrukets
priser. Därvidlag säger han att
det går till på det sättet att jordbruksministern
och storbonden Norup sitter
vid ena sidan av förhandlingsbordet
och storbonden, godsägaren Liedberg,
vid den andra, och så gör man upp och
kallar det sedan förhandlingar. Ånej,
så enkelt går det inte till, herr Königson.
Hur kan en ansvarslcännande riksdagsman
skriva sådant och inbilla sig
att människor har så dåligt omdöme
att de tror att det går till på det sättet;
det tror jag nog herr Königson får stå
för själv. Jag hoppas att herr Königson
vet hur det går till, men då borde han
ge en bättre beskrivning av vad han
talar om. Det finns ju motsättningar
mellan regeringspartierna, och ingen
kan väl tro, att någon på socialdemokratiskt
håll som företrädare för konsumenterna
skulle gå med på ett förhandlingssystem
som är så enkelt. Ånej,
det får nog tas litet hårdare tag vid
förhandlingarna, och det tycker jag
ärligt sagt det skall göras. Ja, där sitter
ju representanter från LO, från KF,
från handeln, och jordbrukarna är
ingalunda i majoritet i jordbruksnämnden.
Sedan inträder visserligen jordbrukets
förhandlingsdelegation, men de
får dock tampas mer än en gång innan
de kommit överens om vilka jordbrukspriserna
skall bli.

Man ondgör sig mycket över de prisförhållanden
som blivit rådande och
över den fördelning som gäller. Jag
har tidigare varit inne på fördelnings -

frågan och sagt att den är oerhört svår.
Men detta att man medger olika inkomster
och olika ersättningar är inte
något som gäller enbart inom jordbruket.
Jag skulle tro att motsvarande förhållanden
ger sig till känna även inom
LO och TCO. Dessa organisationer har
säkerligen mycket svårare överläggningar,
innan de kan släppa ut sina
medlemsorganisationer i avtalsrörelsen.
Och det kan mycket väl hända att folkpartiet
i en majoritetsställning — när
alltså den ändring eventuellt har inträtt
som folkpartiledaren talade om,
då han sade till statsministern att denne
kunde komma i oppositionsställning
— då också får ta hänsyn till fördelningsproblemet
inte enbart på jordbrukets
område utan även inom de områden
där LO och TCO verkar.

Man har gjort angrepp på föreningsröreisen
i dag. Man vänder ljuskäglan
från de skadliga monopol- och kartellbildningar,
som trots allt finns inom
svenskt näringsliv, och påstår till och
med i viss folkpartipress, att den farligaste
monopolsammanslutningen är
jordbrukets organisationer. När det
gäller jordbrukets monopolställning —
detta är dock bekant för de flesta medborgare
i detta land — förhåller det
sig så, att jordbrukets föreningar är
öppna för medlemskap för alla jordbrukare
och andra som vill tillhöra
föreningsrörelsen. Jordbrukets organisationer
kan inte hålla tillbaka produktionen
och därigenom pressa priserna
uppåt. Nej, det är andra förhållanden
som avgör den saken. Vi har emellertid
kommit överens om att jordbruket
i egenskap av beredskapsnäring skall
beredas ett visst skydd för större delen
av den produktion som konsumeras
hemma; resten får jordbruket självt ta
ansvar för. Det är inte tal om annat
än att jordbrukarna genom samarbete
har åstadkommit ett förbilligande av
insamlingen och förädlingen och även
av livsmedelsdistributionen. Därigenom
har jordbrukets inkomster kunnat bli

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 133

högre, utan att detta har medfört för
stor prishöjning för konsumenterna.

Jag har anledning ställa frågan: Yad
är det egentligen för samhiillsskada,
som åstadkommits genom de producent-kooperativa
folkrörelsernas verksamhet?
Har jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse åstadkommit något,
som varit till skada för samhället under
kristiden eller under den därpå
följande fredstiden? Jag skulle tro, att
den inte har gjort det liksom inte heller
att jordbrukets sammanslutningar
kan anses höra till de samhällsskadliga
karteller som man vill bekämpa. Någon
skillnad mellan samhällsskadliga monopol
och jordbrukets sammanslutningar
görs dock ingalunda i den socialliberala
förkunnelsen. Där vill man
sätta likhetstecken dem emellan. Man
har dock kunnat märka, att ordnandet
av insamlingen och förädlingen genom
jordbrukets organisationer i viss mån
har gått ut över mellanhandens inkomster,
och på socialliberalt håll slår
man vakt om mellanhanden och går
till motanfall emot jordbrukets organisationer.
Hur ligger ligger det då till
med priserna? Jo, i allmänhet är det
väl så, att jordbrukaren-producenten
får ut ungefär 50 procent av vad varan
kostar; det andra går bort på vägen.

På sista tiden har man börjat diskutera
frågan om produkternas kvalitet,
och särskilt har mjölken kommit i
skottgluggen — det har varit mycket
skriveri om densamma. Jag vill klart
deklarera att om mjölken icke fyller de
krav, som man kan ha rätt att ställa på
den från hälsovårdsmyndigheternas
sida, så är det angeläget att man från
både konsumenter och producenter gör
allt vad man kan för att åstadkomma
bästa tänkbara hygien och kvalitet. Men
ett sådant resultat åstadkommes icke
av sig självt och det erhålles icke heller
gratis, utan åtgärder med detta syfte
måste medföra en hel del omkostnader.
Vi får väl se till att man hjälps åt att
klara dessa problem. Jag kan inte tän -

Vid remiss av propositionen nr 233.

ka mig att någon begär, att jordbruket
ensamt skall bära de kostnader det här
kan bli fråga om.

I den tidningsdebatt som förekommit
har den meningen framskymtat, att
jordbruket inte skulle vara villigt att
medverka till några förbättringar. Jag
vill påpeka, att det under senare år har
skett synnerligen mycket på detta område.
För tio år sedan var det ytterst
vanligt att våra nötkreatursbesättningar
var behäftade med tbc och även med
smittosam kastning. Statsmakterna gav
visserligen stöd åt bekämpandet av
dessa sjukdomar under många år, men
någon riktig fart blev det inte förrän
jordbrukets organisationer trädde till
med ekonomiska bidrag och man genom
en prisavvägning på mjölken fick
fram en sådan differentiering, att varje
jordbrukare ansåg det vara nödvändigt
att fortast möjligt övergå till tbc-fri besättning.
Glädjande nog kan vi nu konstatera,
alt sjukdomarna förekommer
bara inom ett fåtal län, och jag hoppas
att om några år hela vårt land skall
vara fritt från dessa sjukdomar. Jag
betonar, att vad som gjorts på detta
område är en insats av jordbrukets
organisationer.

Vad kvalitetsbedömningen och kvalitetsbelöningen
av mjölk beträffar gäller
från maj månad 1950 vissa regler.
Det har redan tidigare redogjorts för
den saken, varför jag inte skall gå in
på den. Jag vill bara nämna, att det
nu i allmänhet görs avdrag vid mejerierna
på upp till 2,4 öre per kg mjölk
som kommer i sämsta klass jämfört
med dem som kommer i klass 1. För
mejerier inom Mjölkcentralens område
är avdraget 3,8 öre och man överväger
att höja avdraget betydligt. Det finns
mejerier som tillämpar avdrag på mellan
5 och 6 öre per kg mjölk.

Jag tillåter mig säga, att man i någon
mån överdriver i det resonemang som
förs om mjölken. Jag har här en bild,
som varit införd i en stockholmstidning,
och denna är verkligen inte vi -

134 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

dare rekommendabel. Man ser en pojke
som dricker ett glas mjölk och sedan
torkar sig om munnen med ett papper,
som är hämtat från ett i sammanhanget
inte särskilt smakligt ställe. Jag tycker
att detta är en väl långt driven journalistik.
Och i vilket organ finns då
denna bild? Jo, i Waldemar Svenssons
liv- och husorgan, där han brukar föra
fram sin jordbrukspolitik. Var och en
får ju tala för sig, men jag hoppas att
Sveriges jordbrukare observerar denna
samhörighet.

Vad sedan gäller jordbrukets priser
i allmänhet har man krävt att dessa
skall sänkas och har hävdat att det
finns stora möjligheter till en sänkning.
Ja, det kan nog vara rätt, men det är
angeläget att prissänkningar på jordbrukets
produkter i den mån de genomförs
får slå igenom i konsumentledet.
Med den erfarenhet vi har är
det mycket som talar för att vi ännu
inte har anledning att avveckla priskontrollen.
Jag tror att den har en
uppgift att fylla inte bara på detta område
utan även på andra områden.

När man emellertid talar om att
jordbruket skall sänka sina priser får
man tänka på att detta endast kan åvägabringas
under den förutsättningen
att priserna faller på de produkter, som
jordbruket vill köpa. Jordbrukets kostnader
ligger till 40 procent på byggnader
och förnödenheter, och kan industrien
sänka sina kostnader och
sälja varorna billigare till jordbruket,
så kan jordbruket också sänka sina
priser till gagn för konsumenterna.

Ett av de villkor, som ingick i 1947
års överenskommelse, var en viss rationalisering
av jordbruket. Denna pågår
t. o. m. i snabbare takt än man då
räknade med, och mycket av rationaliseringsvinsterna
har kommit konsumenterna
till godo. Jag skulle tro att
ingen vill gå så långt i varuförbilligande
att han gör gällande, att jordbrukarnas
arbetslöner inte skulle få stiga
i samma takt som andra gruppers och

att man i kalkylen skulle räkna med
lägre priser på jordbrukets produkter
än vad som är berättigat.

Detta var, herr talman, några reflexioner
över vad som har hänt sedan
riksdagen var samlad sist. Jag har ansett
det vara ganska nödvändigt att
försöka bedöma de ting i utvecklingen,
som givit upphov till meningsmotsättningar,
så sakligt som möjligt. Men det
är samtidigt nödvändigt att man skärper
uppmärksamheten mot den partipolitiska
taktik, som i dessa dagar försöker
att finna former för angrepp mot
jordbruket.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Låt mig först
ta upp ett par rent personliga saker.

Jordbruksministern påstod att jag i
våras — han menade väl i remissdebatten
i vintras — skulle ha sagt, att
jag inte vidare ville ha någonting med
jordbrukskalkylen att göra. Går det inte
an, herr jordbruksminister, att någon
gång referera en motståndare riktigt?
Jag sade nämligen då: »Jag skall i fortsättningen
med samma intresse som
hittills ta del av dessa beräkningar,
men de måste betraktas som ett bedömningsmaterial
vid sidan av andra
kända ekonomiska förhållanden, och
statsmakternas handlande kan inte på
ett för hela vår samhällsekonomi väsentligt
område få bli ett automatiskt
och ofrånkomligt resultat av en räkneoperation.
» Det är någonting helt annat
än vad jordbruksministern nu lägger
i munnen på mig. Det är tydligen
taktik på det hållet att alltid felreferera
en motståndare och sedan kritisera
honom på grundval av detta felreferat.

Sedan talade jordbruksministern om
vad jag har för liv- och husorgan i
pressen, och det skulle väl i detta fall

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 135

vara Expressen. Jordbruksministern
hoppades att jordbrukarna skulle observera
detta. Ja, det gör de nog, ty
det skriver ju bondeförbundstidningarna
om en eller två gånger i veckan, plus
Jordbrukarnas föreningsblad och RLFbladet.
Nu är jag mer eller mindre regelbunden
medarbetare i ungefär 25
tidningar i detta land. Dessutom har
jag en egen tidskrift sedan 25 år tillbaka.
Beträffande allt som skrivs i en
tidning tar jag endast själv ansvar för
den som jag själv äger och redigerar,
men det nämns aldrig i bondeförbundspressen,
eller i varje fall ytterst sällan.

Sedan säger jordbruksministern, att
nu vill man anmäla att man inte vill
vara med och ge stöd åt jordbruket
längre. Vem har sagt det? Har jag sagt
det, har professor Ohlin sagt det eller
har någon annan folkpartist i denna
riksdag sagt det? Det är ju inte sanning,
det är inte riktigt, det är i hög
grad oriktigt att påstå någonting sådant.
Vi har ju sagt gång på gång, att
vi håller fast vid grundprincipen i
1947 års beslut, att jordbrukarna skall
ha en med andra folkgrupper reellt
sett likvärdig standard, men vad vi går
emot är det missbruk av denna princip,
som gör att en del större företagare
i skydd av allt prat om lantarbetare
och småbrukare orättvist gynnas,
och gynnas framför allt av herr Norup.

Herr Norup berörde herr Königsons
artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
och påstod att det inte går
till på det sättet att herr Liedberg och
herr Norup gör upp. Ja, det kan ju
hända att herr Königson hade tagit en
aning enkelt på den punkten, men han
hade kanske observerat att jordbruksnämnden
inte gick med på grispremier
före den 1 januari; det var herrar
Liedberg och Norup som gjorde upp
den saken utan jordbruksnämnden. Ej
heller gick jordbruksnämnden, om jag
är rätt underrättad, med på de sista
tre ören på brödsäden, som man har
lagt på. Ja, då finns det ju, herr jord -

Vid remiss av propositionen nr 233.

bruksminister, tendenser i dessa uppgörelser,
som ger rätt bra täckning för
herr Königsons påstående.

Vidare är jordbruksministern förvånad
över att jag påtalar det låga kornpriset,
och så säger han, att det höga
vetepriset, ja, det är ju bestämt. Javisst,
det är bestämt — av jordbruksministern
tack vare en fullmakt in blanco
från riksdagen, men det är väl inte
någon ursäkt för jordbruksministern.
Om detta pris är felsatt kan alla andra
säga, att det där gjorde herr Norup,
men herr Norup kan väl inte skylla på
herr Norup och på det sättet komma
ifrån ansvaret.

Det är alldeles riktigt att jag har påtalat
denna kolossala prisdifferens. Vi
har tidigare sagt att vi skulle ha hyggliga
foderpriser, men när vi har kritiserat
de alltför höga spannmålspriserna,
har man svarat ifrån bondeförbundets
sida: Tänk på de mellansvenska
odlarna av fodersäd! För deras skull
är det väl ändå inte ur vägen att man
håller spannmålspriserna uppe! Och nu
har herr Norup manipulerat med priserna
så, att de mellansvenska odlarna
har mellan 20 och 25 öre per kg för sin
fodersäd, medan vetet fortfarande står
stalogaranterat i nära 50 öre. Man kan
väl ha intresse av rimliga foderpriser
och samtidigt ha intresse av rimliga
prinrelationer.

Vidare sade ju herr jordbruksministern
själv, att han också anser att kornpriset
är för lågt, men det priset har
ju herr Norup själv ordnat.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Med
anledning av att presidiet tydligen har
tänkt att få slut på denna debatt i kväll
skall jag begränsa mig till endast två
avsnitt av vad jag ursprungligen hade
tänkt säga. Jag skall göra det så kortfattat
som det någonsin är möjligt. För
det första vill jag göra några reflexioner
kring försvarsfrågan — inte kring fjärde
huvudtiteln som vi ju inte kan diskutera
i dag — och för det andra vill jag

136 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

säga något angående hyrespolitiken
bl. a. i anslutning till vad socialministern
sagt bär tidigare i kväll.

Låt mig, herr talman, beträffande försvarsdiskussionen
mellan herr statsministern
och herr Ohlin tidigare i dag
påpeka, att den kostnadsram, som där
diskuterades, nämligen de 800 miljoner
kronor, som jag talade om vid
1951 års försvarsdehatt, i huvudtiteln
för budgetåret 1947/48 motsvarades av
en summa av 736 miljoner kronor. Om
statsministern hade velat försäkra sig
om att få fram den verkliga kostnadsramen,
hade väl ändå det riktiga varit
att, som vi alla får göra när vi vill ha
reda på en faktisk kostnad, gå till budgetutfallet.
Jag tillåter mig påpeka, att
för det året var budgetutfallet icke 800
miljoner utan 878 miljoner. För närmast
föregående budgetår var budgetutfallet
798 miljoner. Om man därtill
lägger pensionskostnaderna, kommer
man upp till i runt tal 850 miljoner. Den
siffra, som statsministern då angav, var
alltså för låg. Herr Ohlin har naturligtvis
rätt i att det är den risken med
sådana schematiska siffror, att vi får
siffror på bordet inte minst i samband
med huvudtitlarna, som är för låga.
Därför måste man gå till budgetutfallssiffrorna.

Vad därefter gäller andelen av nationalinkomsten,
var den för det närmast
föregående året 19,0 procent och för
året dessförinnan 23,3 procent. För ett
ännu tidigare år var motsvarande siffra
25,7. Om statsministern verkligen hade
velat ange en andelssiffra, måste man
nog konstatera, att siffran 800 miljoner
även ur den synpunkten var så låg att
den inte var rättvisande. Jag beskyller
givetvis inte, liksom inte heller herr
Ohlin gjorde, statsministern för att medvetet
ha lämnat oriktiga siffror. Men
siffran 800 miljoner har tyvärr kommit
att vilseleda den allmänna opinionen
beträffande försvarets verkliga kostnader.
Den låg under det år, för vilket
statsministern använde siffran, i verk -

ligheten på något omkring 950 miljoner.
Sedan steg försvarsutgifterna i
så hastig takt, att Nothinutredningen
blev urståndsatt att över huvud taget
arbeta vidare med den premiss, som
var given i statsministerns diktamen.

Jag skall, herr talman, inte fördjupa
mig ytterligare i diskussionen på denna
punkt. Jag har bara velat påvisa, att
man, när man laborerar med försvarskostnaderna,
icke kan hålla sig till huvudtitlarnas
siffror utan måste gå till
budgetutfallen. Det är, som statsministern
vet bättre än någon annan, omöjligt
att exakt förutsäga hur stora kostnaderna
blir, beroende på prisstegringar
och sådant på utlagda beställningar.
Men därför måste man som sagt också
hålla sig till budgetutfallen.

Jag skall naturligtvis inte diskutera
den nya fjärde huvudtiteln som ännu
inte lagts fram; jag varken vill eller kan
göra det. Men eftersom vi väl alla är
ense om, både regeringen och oppositionen,
att det är av stort intresse inte
bara för riksdagen utan även för landet
att i fortsättningen få samma demokratiska
anslutning till de försvarsbeslut
som riksdagen fattar, som hittills varit
fallet, vill jag gärna redan på detta
tidiga stadium uttala ett par synpunkter
på tillämpningen av den anskaffningsplan
beträffande armémateriel och dess
konsekvenser, som jag diskuterade vid
remissdebatten i januari.

Jag hade då tillfälle att påpeka för
försvarsministern, att om man skulle
fullfölja kostnadsramen sådan den var
uppdragen då, skulle det, inte det första
året men senare, leda till ett betänkligt
urgröpande av flygvapnets medelstilldelning.
Jag kan nämna några siffror
för att ge belägg härför. För budgetåret
1953/54 skulle materielkvoten bli 350
miljoner, vilket i stort sett är tillfredsställande.
För budgetåret 1954/55 skulle
kvoten sjunka med 10 miljoner till 340
miljoner, för 1955/56 skulle den sjunka
till 308 miljoner och för budgetåret
1956/57 till 271 miljoner. Sedan kom -

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

137

mer siffran att bli ännu lägre, 251 miljoner,
men jag skall inte gå längre fram
i tiden.

Nu är det ju känt att statsutskottet i
våras gjorde en skrivning, som riksdagen
sedan godkände och som medger
rörlighet inom den totala kostnadsramen.
Jag vill på detta tidiga stadium
hemställa till försvarsministern att i ena
eller andra formen — jag skall inte i
kväll med hänsyn till den framskridna
tiden diskutera formen; det gjorde jag
i våras och har alltså därvidlag redan
deklarerat min uppfattning — använda
den rörlighet som vi har inom ramen
till att göra en sådan kostnadsavvägning,
att den ger de olika försvarsgrenarna
en sådan andel av den gemensamma
summan, att ingen av dem försätts
i ett hotfullt läge.

Jag erkänner gärna att jag för min
del är bekymrad för flygvapnets utveckling.
Jag skulle på den punkten
gärna vilja uttala den förhoppningen,
att försvarsministern skall ge den kommande
budgeten en sådan utformning,
att vi icke behöver riskera en nedskärning
av flygvapnet av sådan omfattning,
att stora delar av landet kommer att bli
utan flygförsvar. Jag har sagt tidigare,
och jag upprepar, att inte minst när det
gäller det psykologiska försvarsläget,
som nu är aktuellt, är det ytterligt viktigt,
att vi kan upprätthålla ett periferiförsvar.
För att kunna det krävs det ett
flygvapen som är så effektivt som möjligt.
Detta måste alltså ske, även om det
skulle gå ut över vissa andra delar av
försvaret. Jag är medveten härom, men
vi får inte dra oss för sådana konsekvenser.

Jag skall i kväll med hänsyn till tiden
inte diskutera avvägningen i det ena
eller andra fallet. För min del vågar
jag säga, att om vi får ett sådant försvarsförslag
på bordet, kommer det att
innebära en annan avvägning än den
som framförts i samband med tioårsplanen
för arméns materielanskaffning.
Men jag skall inte ta upp någon strid

Vid remiss av propositionen nr 233.

om ord, ifall försvarsministern är känslig
på den punkten. Huvudsaken är, att
vi får ett försvar, avvägt ungefär på det
sätt som jag här i korthet antytt och
så utformat, att det finns möjligheter
till allmän demokratisk anslutning.

Därmed skall jag lämna försvaret och
be att få säga några ord om den bostadsregleringsdebatt,
som har blossat
upp under hösten.

Socialministern ställer sig nästan vid
varje bostadspolitiskt inlägg som han
gör här i kammaren denna fråga: »Har
den socialdemokratiska bostadspolitiken
misslyckats eller lyckats?» Socialministern
svarar alltid med att tala om,
hur oerhört mycket vi har byggt, och
menar att vi alltså lyckats på ett strålande
sätt. För min del har jag tillåtit
mig besvara frågan förut, och jag upprepar
det i kväll, att det beror helt på
ur vilken synpunkt man ser saken. Ur
deras synpunkt, som får flytta in i nya
och fina och subventionerade lägenheter,
är det hela naturligtvis mycket
lyckat. Men annorlunda blir det för t. ex.
en person i min bekantskapskrets, som
är byggnadsträarbetare och varit med
att bygga flera nya fastigheter och har
goda inkomster och gärna skulle vilja
komma in i ett sådant hus men icke kan
få det, därför att han inte har plats tillräckligt
långt fram i kön av sökande.
För honom ter det sig naturligtvis i hög
grad misslyckat, i synnerhet som han
mer än väl vet att han själv får vara
med och betala ganska betydande subventioner
till dessa bostäder. Går jag
slutligen, herr Sträng, till de helt bostadslösa,
är det väl begripligt, att de
inte kan finna denna bostadspolitik så
värst lyckad.

Jag är förvånad över att socialministern
vid varje bostadspolitisk diskussion
här praktiskt taget glömmer bort den
tyvärr växande kön av bostadslösa.
Svenska Morgonbladet sade i morse:
»När riksdagen i dag under höstriksdagens
remissdebatt berör icke blott det
ekonomiska läget utan det allmänna

138 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

läget i stort, skulle det förvisso inte skada,
om man något berörde också de
bostadslösas stora problem.» Jag tror
att detta återspeglar tänkesätten i mycket
vida kretsar.

Hur förhåller det sig nu med antalet
bostadslösa? Enligt vad jag har mig bekant
har bostadsstyrelsen nyligen gjort
en ny rundfråga i detta trista ämne.
Den är inte bearbetad än såvitt jag vet,
men så mycket är klart, att trots den
stora tillväxten av bostäder, herr socialminister,
har antalet bostadslösa i landet
ökat med i varje fall 10 000 bostadssökande,
bakom vilka väl i regel står
familjer. Detta är den dystra och bittra
sanningen. Jag har då verkligen litet
svårt att förstå, att bostadspolitiken i
sin helhet — jag talar alltså inte enbart
om nybyggandet utan även om hyrespolitik
och annat — skulle vara lyckad. Då
skulle vi icke tolv år efter hyresregleringens
införande ha behövt genomföra
ett system för tilldelning av bostäder
med inskränkt utrymme. Vi har tvingats
att inskränka utrymmet av hänsyn till
det stora antalet bostadslösa. Herr
Sträng vet lika bra som jag, att jag har
varit med om detta och står för det.
Det var nödvändigt och riktigt. Men
varför var det nödvändigt? Därför att
vi hade försatts i ett läge, där vi har
00 000—70 000 bostadssökande, som icke
kan få bostad. När vi tvingats till sådana
åtgärder, kan man inte gärna helt
instämma i lovsången om vår lyckade
bostadspolitik.

Den nu genomförda frivilliga ordningen
kallas bostadsransonering, ett
misslyckat uttryck, som jag har försökt
rätta till förut, ty det har funnits bostadsransonering
under hela bostadsbristens
tid, speciellt under de sista
åren, och enda skillnaden är att man
nu har fått något så när enhetliga normer
och rättvisa i tilldelningen. När vi
nu fått denna ordning och när fastighetsägarna
visat, jag vågar säga, den sociala
inriktning som de gjorde, när de
gick med på denna frivilliga uppgörelse,

då hade det också varit riktigt, att regeringen
på ett tidigt stadium hade ingripit
och rättat till de värsta av de
svåra missuppfattningar, som spred sig
i höstas om innebörden i denna uppgörelse.
Nu har bland allmänheten spritt
sig den uppfattningen, att även bostadsförmedlingarna
skall tillämpa det system
som vi i våras kom överens om. Men både
kommittébetänkandet och, såvitt jag har
kunnat läsa riktigt, propositionen innebär
ju att bostadsförmedlingarna är
oberörda av uppgörelsen, detta helt enkelt
därför att de laborerar med ett annat
fastighetsbestånd, som redan i
långa stycken måst förvandlas till barnrikehus
på grund av att det inte har
funnits plats för barnfamiljerna på
andra ställen. Vi gjorde uppgörelsen sådan
den blev och fastighetsägarna åtog
sig att hjälpa till, därför att man ville
placera fler barnfamiljer även i det
gamla beståndet. Om nu överenskommelsen
kan tillämpas på detta sätt,
skulle det finnas möjlighet att åstadkomma
en riktigare och mer lycklig
sammansättning av hyresgästklientelet
i de nybyggda fastigheterna, så att infe
dessa fastigheter behövde bli några
barnrikehus. För oss allesammans, som
arbetat med denna sak, bar sålunda utgångspunkten
varit — och det står klart
utsagt i betänkandet — att bostadsförmedlingarna
icke skulle beröras av
uppgörelsen.

Varför tiger då regeringen på denna
punkt? Är det inte beklagligt att regeringen
låter en sådan allvarlig missuppfattning,
som har spritt sig i vida
kretsar, fortleva och inte försöker rätta
till saken? För att lugna allmänheten
hade det varit önskvärt att man klargjort
sammanhanget, och det hade dessutom
varit lojalt mot fastighetsägarna,
sedan de gått med på denna frivilliga
uppgörelse.

Jag skall inte nu fortsätta diskussionen
om denna sak. Jag vill bara säga,
att när herr Sträng och övriga inom regeringen
sysslar med bostadspolitiken,
bör man icke stirra sig så blind på de

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 139

många nya fina lägenheterna, att man
glömmer de bostadslösa människorna.
En riktig bostadspolitik omfattar inte
bara byggandet av nya lägenheter, utan
också andra åtgärder som kan ge de
bostadslösa tak över huvudet. Detta är
ett betydligt vidsträcktare och mer svårbearbetat
fält än att bygga nya och
fina hus.

Herr BRACONIER (li): Herr talman!
Utrikespolitiken har ju inte närmare
dryftats i denna debatt och det är kanske
förklarligt, då utrikesministern
inte är här närvarande. Jag skall inte
heller utförligare uppehålla mig vid utrikespolitiska
spörsmål, men jag vill
helt kort erinra om ett par fundamentala
sådana problem.

Utrikesministern har nyligen framhållit,
att han inte kan tänka sig att
vara med om en förändring av FN :s
stadgar. Man kan mycket väl förstå
denna tankegång. När FN tillkom, ansåg
t. ex. Norge att vetorätten var ett
skydd för de små staterna. Emellertid
har utrikesministern många gånger betonat
Achesonplanens fördelar, i det att
denna skulle ge vidsträcktare kompetens
åt FN:s generalförsamling. Å ena
sidan vill alltså utrikesministern inte
att det skall ske någon revision av FN :s
stadgar. Å andra sidan framhåller han
att generalförsamlingen måste få större
möjligheter att ge rekommendationer i
betydelsefulla frågor, vilket ju måste
innebära en viss förändring av hela
FN-systemet. Det skulle vara intressant
att vid ett senare tillfälle få veta, hur
utrikesministern egentligen ser på denna
sak.

Det är ingen tvekan om att Raoul
Wallenbergs försvinnande alltjämt är
en aktuell fråga för det svenska folket,
och man har ju hyst förhoppningar om
att de förändringar, som man tyckt sig
spåra i Sovjetunionen, skulle öka chanserna
att få reda på hans öde. Jag vill —
även om jag tror att allt göres vad som
kan göras på denna punkt —• uttrycka

Vid remiss av propositionen nr 233.

den förhoppningen, att utrikesdepartementet
inte underlåter något för att
efterforska det öde som har vederfarits
Raoul Wallenberg.

Herr Dickson har frågat statsministern
vad socialismen är, och statsministern
har svarat genom att hänvisa till
den socialdomekratiska regeringspolitik,
som förts under de sista 20 åren.
Statsministern är ju mycket intresserad
av ideologiska diskussioner, och förra
gången denna fråga diskuterades i kammaren,
hänvisade han till två skrifter
som behandlar socialismens problem.
Den ena var den som skrivits av Karleby
och den andra var, om jag inte
minns fel, den som senast har författats
av Ernst Wigforss. Men det är väl
ändå så, herr statsminister, att av de
20 årens regeringspolitik, varunder ju
socialdemokratien inte har haft möjlighet
att förverkliga de socialistiska målsättningarna,
framgår inte hur långt
man kan gå i statsingripanden utan att
friheten kommer i fara. För den, som
har följt den diskussion, som har uppstått
bland socialdemokraterna själva i
anledning av Wigforss’ senaste bok, är
det uppenbart att man inte kan hänvisa
till den förda politiken såsom ett
svar till herr Dickson, när han frågar
vad socialismen är. Frågan om förhållandet
mellan statsingripandena och
frihetsbegreppet är ändå ett ganska väsentligt
problem. Kan t. ex. organisationerna
bevara sin frihet, om det sker
mycket kraftiga statsingripanden på
olika områden? En av socialismens
främste teoretiker, Gunnar Myrdal,
har ju i en av sina skrifter förklarat,
att socialismen med naturnödvändighet
leder till en planhushållning, till,
såsom han uttrycker det, en dirigering
av produktion och konsumtion. Det
måste därför i varje fall för en demokratisk
socialism vara ett stort problem,
hur kraftiga statsingripanden som skall
kunna ske utan att friheten kommer
i fara.

En hänvisning till den förda social -

140 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

demokratiska regeringspolitiken, som
har inneburit att socialdemokratien
ibland har måst stödja sig på borgerliga
partier, kan sålunda inte utgöra något
svar på frågan vart socialismen leder,
om man drar ut konsekvenserna av vad
som säges i det socialdemokratiska
partiprogrammet. Jag tror att man på
den punkten har all anledning att utgå
ifrån den myrdalska analysen och säga,
att även den andliga friheten är hotad
den dag man fullföljer denna socialistiska
tankegång. Med hänsyn till detta
finner jag herr Dicksons fråga i hög
grad berättigad.

När statsministern skulle göra jämförelser
mellan förhållandena i vårt
land och Västtyskland pekar han på att
Västtyskland upptagit en miljon flyktingar,
vilket gav landet den favören
att man kunde få låga löner. Jag kan
emellertid inte komma ifrån att nackdelarna
måste överväga för Västtyskland,
när man måste härbärgera en
miljon flyktingar. Oaktat detta kunde
man under en friare ekonomi prestera
det häpnadsväckande resultat som man
uppvisat. Så vitt jag kunnat följa den
tyska socialdemokratiens utveckling
har jag det intrycket, att segern för de
borgerliga partierna fört med sig, att
de tyska socialdemokraterna funnit, att
man kanske alltför mycket överbetonat
de socialistiska idéerna och att det
funnits skäl att slå vakt om en friare
linje.

Beträffande resonemanget om flyktingarna
tycker jag nog, att det var något
lättsinnigt av statsministern när
han förnekade, att man i länder som
fört en helt annan politik än vårt land
nått utomordentligt goda resultat.

Herr Fast, som jag har en mycket stor
aktning för, sade att vi i vårt land har
nått en så hög standard och ätt detta
skulle bevisa att den förda politiken i
allt varit lyckosam. Det är givet att alla
partier varit ense om mycket i denna
politik. Utgångspunkten för politiken
var emellertid en ganska hög standard.

Redan år 1939 förklarade en socialdemokratisk
tidning, att vårt land hade
den högsta levnadsstandarden i världen.
Hur skall man med den utgångspunkten
kunna bevisa, att den politik
som under de senare åren förts i vårt
land varit särskilt lyckosam? Man har
nått väl så goda resultat med en helt
annan politik i andra länder. Den jämförelse
herr Fast gjorde kan inte bevisa,
att socialdemokratiens regleringsmetoder
i detta land varit särskilt lyckosamma.
När det gällde bostadsfrågan
utgick man en gång ifrån — i varje fall
gjorde generaldirektör Alf Johansson
det — att den skulle kunna lösas ganska
snart. Att man inte lyckats därmed kan
bero på många faktorer. Inte ens socialdemokratien
vill väl påstå, att den
förda regleringspolitiken motsvarat de
mål, som man uppställde i 27-punktsprogrammet.
Med hänsyn till standarden
i en rad andra länder, där socialdemokraterna
inte haft hand om politiken,
finns det inga möjligheter att bevisa,
att den socialistiska politiken i
detta land har varit orsaken till vår
höga levnadsstandard. Jag vågar påstå
att det varit de fria krafternas insatser
— i väsentlig grad det enskilda näringslivet,
företagare, tjänstemän och
arbetare — som varit av väsentlig betydelse
i detta fall.

Herr FAST (s) kort genmäle: Herr talman!
Herr Braconier, som här uppträder
på det försynta sätt som är säreget
för honom, gjorde sig kanske ändå skyldig
till ett litet missförstånd. Jag har
för egen del inte gjort några jämförelser
annat än i stort sett och har inte
i detta sammanhang nämnt något speciellt
land.

Om man vill bevisa, att vi i vårt land
inte har gjort de framsteg, som jag angav
i mitt anförande, var det emellertid
kanske olyckligt att taga just Västtyskland
som jämförelse. Det är icke tu tal
om att man där lyckats åstadkomma åtskilligt,
som är beundransvärt, men herr

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 141

Braconier kan väl ändå inte förmena,
att de västtyska arbetarnas ställning är
likvärdig med de svenska arbetarnas.
Det vore ganska orimligt att tänka sig
att så vore fallet med hänsyn till allt
vad det folket fått gå igenom. Om man
gör jämförelser, måste man också göra
dem riktiga.

Här har tidigare i dag gjorts andra
jämförelser. Man har sagt, att där och
där har levnadsstandarden ökat så och
så mycket. Men vad har utgångspunkten
varit i de fallen? Jo, det har varit en
oändligt mycket lägre standard än vår,
men utgår man från ungefär den nivå,
som Sverige haft sedan ganska länge,
är det icke möjligt att stegringen i procent
blir lika stor som i länder med en
annan och väsentligt lägre utgångspunkt.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är uppenbart, att utgångspunkterna
varit olika, men man
måste väl ändå säga sig, att i Västtyskland,
som redan tidigare drabbats av en
så stor katastrof, måste en belastning av
flera miljoner flyktingar ställa ekonomien
inför oerhörda påfrestningar. Att
då lyckas såsom man gjort med en friare
ekonomi, vilken såvitt jag vet vunnit
vissa sympatier även bland socialdemokraterna,
måste sägas innebära en
triumf för denna. Man kan också som
exempel ta Schweiz. Där har utgångspunkten
inte varit så olika den svenska,
och där har man ändå lyckats ganska
bra.

Man får inte glömma att vi här i
landet haft en penningvärdesförsämring
som mycket hårt drabbat vissa
folkgrupper, även om man kan säga att
det stora flertalet medborgare fått sin
standard höjd. En sådan sak måste
också tagas med i bilden, när man bedömer
den förda politiken.

Herr KOLLBERG (fp): Herr talman!
Jag skall följa talmannens uppmaning
och med hänsyn till den sena timmen
fatta mig så kort som möjligt.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Man skall ju ta vara på de minsta
glädjeämnen, och för all del, visst måste
man räkna den proposition som finansministern
lagt fram och som står först
på dagens föredragningslista — propositionen
om slopandet av vissa inskränkningar
i rätten att nedskriva varulager
—- som ett glädjeämne som man
får vara tacksam för, även om åtgärden
är alldeles självklar och glädjen stannar
inom mycket måttliga gränser. Vi
är dock inte precis bortskämda med
att en gång gjorda inskränkningar i rörelsefriheten
inom näringslivet tas bort
eller upphävs, de må ha annonserats
som hur tillfälliga som helst.

Glädjen kan i alla fall inte skymma
bort det faktum, att vi tio år efter krigets
slut fortfarande har kvar åtskilligt
av det, som tillskapades under krigsoch
krisåren men som knappast hör
hemma i en situation, som finansministern
under åberopande av konjunkturinstitutet
betecknat som en stabil högkonjunktur.

Det är ju ganska märkligt, att debatten
fortfarande måste koncentreras
kring negativa åtgärder, priskontroll,
byggnadsreglering, inskränkningar i den
fria avskrivningsrätten m. in. Sedan någon
tid tillbaka är det ju ingen som på
allvar vill göra gällande, att det föreligger
några överväldigande skäl till att
behålla en hel del av krisårens regleringsekonomi.
Vi har den ändå i hög
grad kvar, och dess anda och tänkesätt
lever oförtrutet vidare.

Åren går och risken för att vi definitivt
skall fastna i ett förlegat regleringstänkande
är överhängande. Vi skall inte
tro att vi någonsin kommer in i ett så
idealiskt tillstånd, att krisregleringarna
liksom faller bort av sig själva. Det gör
de inte. Skall de bort så fordras det att
någon har viljan att ta bort dem och
verkligen anstränger sig för att det skall
ske. Eftersom finansministern är här i
kammaren skulle jag vilja fråga, om han
ändå inte vill tänka på den saken.

Jag skall inte nu traggla igenom hela

142

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

efterkrigskapitlet, men det är ändå viktigt
att slå fast, att som ett arv från
denna tid har staten med rätta på näringslivets
område kommit att framstå
som de negativa åtgärdernas institution.
Jag tror att vi litet till mans genom allt
krisbekämpande glömt bort, att det också
finns positiva vägar att gå, och att uppmuntran
och stimulans kan vara väl så
effektiva medel som förbud och tvång.

Tiden tillåter inte att jag närmare går
in på någon motivering men jag vill
understryka, att det jag har att säga inte
alls betyder och inte får betyda att man
släpper av allt ansvar för utvecklingen.
Vi vill fortfarande ha en aktiv statsmakt,
men en statsmakt som i sin aktivitet
går fram efter positiva, uppbyggande
och uppmuntrande linjer. Vi vill inte ha
en negativ statsmakt, som ständigt ingriper
i näringslivet med förbud. Det
är därför nedslående att konstatera, att
efterkrigstidens negativa förbudstänkande
ingalunda är slut utan kommer fram
så fort det gäller ett enda litet steg mot
större frihet.

Man kan som exempel nämna debatterna
om priskontrollens vara eller icke
vara. Här har i alla år omvittnats såväl
av kommittéer, utredningar av olika
slag, och vetenskapsmän som av priskontrollnämnden
själv, att statlig priskontroll
är och förblir ett synnerligen
diskutabelt instrument för prisbildning,
som inte hör normala ekonomiska tider
till. Ändå har vi kvar en del av priskontrollen,
och det kan inte bara bero
på att priskontrollnämnden själv vill
motivera sin fortsatta existens. Här och
där i debatten hittar man alltjämt argument
och uppfattningar, som man trodde
var borta för länge sedan. Även i ett
så sansat organ som LO:s egen tidskrift
Fackföreningsrörelsen återfinner man
en tanke från den tid, då priskontrollen
stod på höjden av sin makt, nämligen
den, att dess ofullkomliga inverkan
på prisbildningen beror inte på
regleringen som sådan utan på att denna
icke är tillräckligt hård. Vi skall allt -

så inte ha mindre utan mera priskontroll
enligt den artikelförfattaren.

Vad regeringen själv beträffar får
man kanske sätta ett frågetecken beträffande
dess inställning. När handelsministern
i ett tal under oktober uppehöll
sig vid den som han ansåg dåliga
takten i prissänkningarna, lär han ha
uttryckt sig på det diplomatiska sättet,
att trögheten i prissänkningarna lett
till att »många» anser, att priskontrollen,
som tillkom för att bemästra situationen
i ett utpräglat krisläge, har en
viktig uppgift att fylla även i mera normala
tider. Bland dessa »många» får vi
tydligen räkna en interpellant här i
kammaren, som för någon tid sedan
gjorde gällande, att priskontrollen var
den enda egentliga garantien mot »en
oskälig uppskörtning» av den stora
massan av landets löntagare.

Ett annat exempel på en krisreglering,
som överlevt sig själv, är byggnadsregleringen.
Jag tog med stort intresse
del av socialministerns anförande rörande
denna. Under kriget lärde jag
mig uppskatta herr Sträng som en mycket
handlingskraftig folkhushållningsminister,
och jag var så optimistisk att
jag hoppades, att den nuvarande socialministern
skulle visa sig lika handlingskraftig
och helt enkelt förklara, att
byggnadsregleringen kunde upphävas
och ersättas med något enkelt förfarande
i fråga om de problem, som behöver
lösas i detta sammanhang. På den punkten
blev det nu inte något uppmuntrande
uttalande, men jag är fortfarande
optimist och litar på socialministerns
goda vilja.

Byggnadsregleringen leder nu till att
medan fyllandet av behoven på en del
områden egentligen inte vållar några
svårigheter alls, så är handelns behov
fortfarande eftersatta, något som är betänkligt
mot bakgrunden av de rationaliseringssträvanden,
som syftar till
att få ner distributionskostnaderna.

Detta var bara några exempel på vad
jag kallar negativa statliga åtgärder, som

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 143

innebär att staten inte stannar vid att
skapa vissa allmänna förutsättningar
och regler utan kliver in i det ekonomiska
livet som dirigent med vidsträckta
befogenheter att leda de enskilda fordonen
dit det för tillfället synes lämpligt.
Hur man än betraktar problemen
kommer man inte ifrån att statens strävan
i stort sett innefattar en långt gående
centralisering och att dess hållning
gentemot näringslivet innebär ett slags
misstroendefyllt förmynderskap, hur
välmenande det än är.

Herr talman! Det är inte min mening
att uppehålla mig så mycket vid vad
som varit. Yad jag velat säga siktar
främst på framtiden. Jag tror det skulle
vara till gagn för landet om man i
större utsträckning än som nu sker tog
till vara de positiva lösningar som dock
finns på de flesta problem.

Det skulle säkert rent psykologiskt
sett ha en gynnsam effekt för hela landet
om den långa raden av negativa åtgärder
mot näringslivet brötes ytterligare
av en eller annan positiv åtgärd
i samma anda som den som föreslås i
proposition nr 233 och som jag inledningsvis
betecknade som dagens glädjeämne.

Vore det inte också på sin plats att
regeringen mer än nu positivt framhävde,
att även en företagare gör synnerligen
viktiga insatser i samhällslivet
och att själva grunden till vårt välstånd
ligger i näringslivets utvecklingsmöjligheter.
Är det inte över huvud taget
dags att vi på allvar rensar upp bland
alla kvarlevorna från kristiden — både
i praktiska åtgärder och framför allt i
tänkesätt? Men god vilja kommer inte
gärna ur den nu alltmer rotfasta övertygelsen,
att vad staten en gång med
tvång eller övertalning fått grepp om
släpper den aldrig. Det kan inte komma
någon god vilja av att stora grupper
enskilda medborgare får den uppfattningen,
att statens utfästelser om vissa
åtgärders tillfällighet inte är allvarligt
menade.

Vid remiss av propositionen nr 233.

Ett aktuellt exempel på en sådan s. k.
tillfällig åtgärd utgör den inskränkning
i den fria avskrivningsrätten som vi
alltjämt har och som nu av en statlig
kommitté framlägges som ett lagförslag
om förlängning. Denna inskränkning får
noga skiljas från bestämmelserna om
lagervärdering, som i dagens proposition
föreslås slopade. I den proposition
där inskränkningen i den fria avskrivningsrätten
en gång föreslogs förklarades
den avse »tillfälliga bestämmelser,
avsedda att gälla under samma tid som
bestämmelserna om investeringsavgift
och varulagervärdering» -— alltså under
samma tid som de bestämmelser som i
den föreliggande propositionen föreslås
slopade.

Förslaget i och för sig väckte givetvis
betänkligheter, men i debatten upprepades
av finansministern, att det rörde
sig om en tillfällig åtgärd. Nu synes
emellertid en förlängning vara att vänta.
Detta skulle rimma rätt illa med den
utlovade tillfälligheten. Men det är inte
bara detta förhållande som är betänkligt.
Inskränkningen i den fria avskrivningsrätten
rubbar avvägningen av skattebördans
fördelning, eftersom kompenserande
ändringar i beskattningsreglerna
nu inte gjorts. Näringslivet berövas
vidare ett mycket viktigt instrument
till konsolidering, och samtidigt
hindras framför allt rationaliseringsfrämjande
åtgärder som kan stärka landets
konkurrenskraft inför ett eventuellt
konjunkturomslag.

Bibehållandet av inskränkningarna i
den fria avskrivningsrätten är alltså
inte bara ett exempel på statlig negativism
i den meningen, att man oinskränkt
värderar ner sitt lager av utfästelser.
Här berövas också näringslivet
det positiva stöd som det ekonomiska
läget kan motivera.

Det är under sådana förhållanden —
det vill jag till slut framhålla, herr talman
— inte alltid så lätt för näringslivet
att svara mot de mycket stora förväntningar
och höga krav som kon -

144

Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

sumenterna med all rätt ställer på det.
Här riktas t. ex. ganska häftiga och obefogade
angrepp hot handeln och distributionskostnaderna,
och man efterlyser
rationaliseringar. Som vi alla vet arbetar
för närvarande en kommitté under
fru Ulla Lindström med dessa problem.

Jag har endast anledning att hälsa
denna utredning med tillfredsställelse.
Jag tror nämligen att den behövs för
att man skall få klart för sig, att handeln
inte sover utan har skött och sköter
ett mycket gott rationaliseringsarbete.
Inom handeln finns en hård konkurrens
mellan olika företagsformer,
och jag bestrider på det bestämdaste att
den del av konsumtionsvaruhandeln
som jag har erfarenhet av förorsakar
någon eftersläpning av höga priser.

På grund av det kostnadsläge i vilket
vi nu av kända skäl befinner oss är
rationaliseringarna inom handeln av
utomordentligt stor betydelse, och man
behöver inte tvivla på att det finns en
stark rationaliseringsvilja. Mycket har
också uträttats för effektivisering och
förbilligande av distributionen. Ännu
mer skulle ha kunnat göras, men inför
alla de negativa statliga åtgärderna —
av vilka en del särskilt hårt drabbar
handeln —- har det inte alltid varit lätt
för denna vilja att ta sig praktiska uttryck.
Detta får man ha klart för sig
innan man angriper distributionen.

Jag vill ta ett exempel. Under en lång
råd av år har en stor del av handeln lidit
brist på moderna lagerlokaler. Viljan
att bygga dem har funnits, men de
statliga tillstånden har saknats. Kreditsvårigheterna
har ibland också rest hinder
i vägen, och har man lyckats övervinna
dem, har man hittills mött investeringsavgiften
som en fördyrande
faktor.

Herr talman! Om man under sådana
förhållanden finner för gott att kräva
ökad rationalisering, skulle det då inte
vara på sin plats att i stället för dessa
negativa åtgärder sätta någonting mera
positivt?

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle: Herr talman! I sitt resonemang
om regleringstänkandet säger
herr Kollberg att det även har väckts
en interpellation här i riksdagen, där
interpellanten tydligen sitter fast i detta
regleringstänkande. Eftersom den interpellanten
är jag, skall jag bara be att
få säga några ord.

Det är inte fråga om ett regleringstänkande,
utan det är fråga om att söka
få en anpassning av priserna nedåt i
förhållande till den kostnadssänkning,
som har skett under året. Jag kan försäkra
kammaren, att varken jag eller
någon annan av dem som sysslat med
dessa saker eftersträvar någon reglering
eller någon priskontroll för dess
egen skull. Vi har sett under året, att
trots att man har släppt på priskontrollen
på åtskilliga områden har det
inte skett någon prisreducering. Man
har från det håll herr Kollberg representerar
alltid skyllt på priskontrollen
för att det icke har skett prissänkningar.
När priskontrollen har släppts på
en del områden, har man rätt att fråga
om inte detta också borde medföra att
det på dessa områden skulle ske de
prissänkningar man tidigare påstått
priskontrollen vara ett hinder för.

Jag har inte väntat mig något annat
svar från de intressen som herr Kollberg
representerar. Jag skulle närmast
bli betänksam om herr Kollberg och
jag i denna fråga skulle ha samma uppfattning.
Vi vet ganska väl vad svaret
blir från detta håll, och det är inte Edert
besked jag i min interpellation efterlyst.
Jag vet inte om folkpartiets valframgångar
har så berusat herr Kollberg,
att han här har levt sig in i rollen
av handelsminister och anser sig ha
skyldighet att besvara en interpellation,
som jag har riktat till den i varje fall
nu sittande handelsministern. Jag und -

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 145

rar om det inte kunde vara rimligt att
vi väntar med denna debatt tills vi
får höra hur man på regeringshåll ser
på de frågor jag här har riktat till handelsministern.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
tyckte det vore betänkligt om
han och jag på någon punkt skulle vara
ense. Då skall jag tala om för herr Gustafsson
att det är på en punkt vi är
alldeles ense, och det är att jag inte
tänker spela rollen av något slags tillförordnad
handelsminister. Det var ju
det han kritiserade. Den där berusningen
av valframgångarna har jag litet
svårt att fatta, så den kan jag inte uttala
mig om.

Herr Gustafsson säger i alla fall mycket
allmänt, att priserna inte har gått
ned efter kostnadssänkningarna under
året. Egentligen menade väl herr Gustafsson
inte kostnadssänkningarna i
egentlig mening, ty då ber jag få efterlysa
var de varit. Men herr Gustafsson
menade nog att det var produktionspriserna
som hade gått ned, och det
kan man ju också kalla en kostnadssänkning.

Det är ganska svårt att här på kvällen
stå och diskutera dessa saker i
detalj. Jag skulle för dagen endast vilja
ge herr Gustafsson ett exempel, som
kammaren mycket lätt kan sätta sig in
i. Det finns här i landet som alla vet
konkurrerande företagsformer. Det
finns den enskilda handeln och det
finns andra företagsformer, som kanske
herr Gustafsson har mera förtroende
för. Då frågar jag herr Gustafsson: Har
de företagsformer, som herr Gustafsson
möjligen har mera förtroende för,
generellt lägre priser än den enskilda
handeln? Jag skall be att få svar på
den frågan.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle: Herr talman! Jag vill erinra
herr Kollberg om att det under

Vid remiss av propositionen nr 233.

året har skett sänkningar dels på importpriserna,
dels på fabrikantpriserna
i ganska många fall. Men dessa prissänkningar
har icke slagit igenom i
liandelsledet, de har icke kommit konsumenterna
till godo.

Sedan frågar herr Kollberg om det
finns några företag som står mig närmare
än de han representerar och som
skulle ha genomfört några prissänkningar.
Det är väl ändå inte herr Kollberg
främmande, att kooperationen i
Sverige i många avseenden har gått före
då det gällt att sänka priserna. Så har
även skett i vissa fall under innevarande
år.

Herr ADOLFSSON (bf): Herr talman!
När man lyssnat till den långa debatten
i dag, är det en del saker som man
speciellt har fäst sig vid. Jag vill för
det första säga, att även om det har
varit en del dunkla ting som berörts,
bär det också skett en del klarlägganden.
Jag vill speciellt peka på det klarläggande
uttalande herr Ohlin gjorde
beträffande folkpartiets ställning till
jordbruket. Jag vill tacka herr Ohlin
för hans deklaration, och jag förstår
efter herr Svenssons i Ljungskile anförande
att det är folkpartiets fasta och
raka kurs beträffande hur jordbruket
skall behandlas i framtiden, som herr
Ohlin deklarerade.

Även om den deklarationen i och för
sig inte innebar någon större överraskning,
bör den i alla fall innebära en
överraskning för dem av jordbrukets
väljare, som givit folkpartiet sitt stöd
vid tidigare val. De bör nu ha fått
blicken öppen för vilkas ärenden folkpartiet
i verkligheten går. Man kan
näppeligen hädanefter tala om att man
inom folkpartiet speciellt för småbrukarnas
talan. I dag har attacken i första
hand gällt just småbrukets förnämsta
inkomstkälla, nämligen mjölken. Herr
Ohlin nämnde inte mjölken —■ den sköter
Dagens Nyheter och Expressen om
-— men han nämnde margarinpriset,

10 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 27.

146 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

som han ansåg borde sänkas med kronor
1.50. Även herr Svensson i Ljungskile
var inne på samma tema då han
nämnde, att förhandlingsdelegationen
i våras sagt att det varit önskvärt med
en sänkning av smör- och margarinpriset.
Visst hade det varit önskvärt,
om det varit möjligt med en sådan
sänkning utan att denna resulterat i en
sänkning av mjölkpriset. Men om detta
skett skulle förutsättningen varit, att det
funnits subventionsmedel till förfogande,
och sådana fanns inte och lär inte
heller nu stå till förfogande i någon
större utsträckning. Alltså måste en
sänkning av priset i realiteten innebära
en försvagning av smörets ställning och
därmed sämre möjligheter att för mjölken
betala ett pris som jordbruket behöver
för att någorlunda kunna täcka
produktionskostnaderna. Då mjölken är
småbrukets förnämsta inkomstkälla är
det uppenbart, vart det hela pekar hän.

Herr Ohlin hävdar vidare att det är
ett livsvillkor för den svenska industrien,
om den skall kunna hålla sin
kostnadsnivå nere, att livsmedelsprisen
blir lägre. Det är ju en ärlig bekännelse
att man på den kanten fortfarande lever
kvar i föreställningen att jordbruket
är något som får lov att finnas till
och som är bra att ha under tider av
avspärrning och krig, då vi inte kan
köpa livsmedel utifrån; men när handelsvägarna
är öppna och när världsmarknadspriset
dalar så att det ligger
under vår inhemska prisnivå, då har,
säger man från folkpartiets sida, jordbruket
inte längre någon uppgift att
fylla, då skall man söka att få livsmedel
där man kan få dem billigast. Det
är det gamla liberalistiska resonemanget
som folkpartiet fortfarande förfäktar,
det har vi i dag fått klart för oss.

När herr Ohlin var inne på regeringens
sätt att behandla jordbruket och
sade, att jordbruket var bättre ställt än
andra grupper i samhället, borde herr
Ohlin, som även lär vara nationalekonom,
undersöka hur stor arbetsinkoms -

ten är för jordbrukarna och för andra
samhällsgrupper. Där har man en mätare
på bärigheten hos jordbruket och
på lönsamheten av de arbetsinsatser
som utföres.

Mjölken har ju också diskuterats i
dagens debatt, och den har varit ett
mycket omdebatterat ämne i en del av
stockholmspressen under den sista tiden.
Jag måste starkt reagera emot de
överdrivna angrepp, som där har kommit
fram. Svensk mejerihantering står
i dag i en klass som kanske är högst i
världen. Jordbrukare från andra länder,
som besöker vårt land, konstaterar att
så är fallet. Därmed är inte sagt att
det inte finns något ytterligare att göra,
och jag vet att det inom den svenska
mejerihanteringen oförtrutet arbetas på
att förbättra kvaliteten på mjölken ännu
mera. Att försummelser i detta avseende
inte kan läggas t. ex. Mjölkcentralen
till last, därom torde vi alla som
känner till förhållandena vara fullt
överens. Jag har här i min hand en
förteckning över de kontrollåtgärder,
som sker beträffande den mjölk som
distribueras här i Stockholm. Det tas
ungefär 127 000 prov per månad på
både den ingående och utgående mjölken.
Det tas prov på den utgående
mjölken och på produkterna med ungefär
en timmes mellanrum varje dygn.
Jag skall här inte trötta med någon
uppläsning, men antalet provtagningar
talar ju sitt klara språk. Härvid låter
man ingenting skötas av slumpen. Men
det är klart att när man hör folkpartiets
toner här i dag om dess inställning
till det svenska jordbruket och när
man följt den kampanj, som en hel del
av folkpartiets press systematiskt under
sista tiden har fört emot jordbruket,
emot bondeförbundet och speciellt
emot bondeförbundets ledare, inrikesministern,
då förstår man att här
ligger speciella syften bakom, där man
inte skyr några som helst medel för
att uppnå vad man syftar till. Jag måste
säga herr Svensson i Ljungskile, att när

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 147

herr Svensson .i dag drog upp herr
Hedlunds mycket omdebatterade deklarationsmål
här i remissdebatten, så
måste det vara beroende på brist på
argument, att en sådan sak kan dragas
upp. Det har väl inte med en remissdebatt
att göra. Det är väl en intern
fråga, som rör partiet, bondeförbundet,
och regeringen i första hand.

Man har även här berört en del andra
synpunkter, som har med jordbruket
att göra. Vi kommer in på spannmålsfrågan.
Herr Waldemar Svensson i
Ljungskile ondgjorde sig i dag över att
t. ex. kornpriset var så lågt. Det var
inte så värst länge sedan som herr
Svensson stod i denna talarstol och
ondgjorde sig över att kornpriset var
så högt -— det var väl för ett år sedan
ungefär, som herr Svensson anförde
den synpunkten. Detta kanske sammanhänger
med den eniga linje och uppslutning
omkring Dagens Nyheters politik,
som folkpartiet numera tycks ha
stannat inför.

Vad sedan vetet beträffar har ju
herr Svensson i Ljungskile också velat
hacka på det ganska mycket. Han tycker
att det är för högt betalt. Vidare
har Dagens Nyheter ondgjort sig över
den export som sker. Man måste emellertid
göra klart för sig, att denna export
är beroende på att ett överskott
har uppstått på grund av den stora import,
som företogs föregående år. Om
vi i år räkna med en export på mellan
200 000 och 300 000 ton överskottsvete,
så bör vi betänka, att vi förra året hade
en import av vete på 384 000 ton till
priser, som låg mellan 60 och 70 öre,
därav för de största kvantiteterna närmare
70 öre. Varför skedde den importen?
Den skedde inte av omtanke
om jordbruket utan enbart av omtanke
om konsumenterna. Det finns riksdagsbeslut
på att man skall ha ett beredskapslager
på 300 000 ton för att i händelse
av avspärrning, missväxt etc. konsumenterna
inte skall behöva riskera att
lida någon nöd. Man kan därför säga,

Vid remiss av propositionen nr 233.

att det överskott, vi detta år har, egentligen
uppstått av den anledningen, att
vi förra året företog denna mycket stora
import för att fylla på vårt beredskapslager.
Hur det kommer att bli
med överskottet kommande år, är det
väl ingen, som kan yttra sig om, eftersom
ingen kan veta, hur det blir med
väder och vind, som ju är avgörande
för skördens storlek.

Herr talman! Jag skall inte vid denna
sena timme trötta kammarens ledamöter
mera. Jag vill till sist bara säga, att vi
inom bondeförbundet anser, att den
jordbrukspolitik, som här föres, måste
som riktmärke ha att försöka skapa
största möjliga rättvisa åt jordbrukets
och landsbygdens folk och försöka så
snart som möjligt förverkliga grundtanken
i 1947 års riksdagsbeslut: att skapa
ekonomisk likställighet mellan dem som
arbetar i jordbruket och dem som arbetar
inom andra näringar.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! När statsrådet Sköld i ett
föredrag i juli månad i år signalerade
att en höjning av bilbeskattningen är
tänkbar med hänsyn till att bättre vägar
kräver ökade vägutgifter och det
dessutom senare i olika sammanhang
i pressen har sipprat ut, att 1951 års
bilskatteutredning under häradshövding
Nitelius’ ordförandeskap lär komma
med förslag om betydligt ökade
skatter för bilismen — man nämner i
en tidning inte mindre än 50 % höjning
för småbilar — så kan jag inte
låta bli att i dagens debatt, trots den
sena timmen, så kortfattat som det är
mig möjligt, framhålla några synpunkter
på detta problem. De andra frågor,
som jag hade tänkt beröra här i kväll,
skall jag helt lämna åt sidan.

Först kan jag inte underlåta att ställa
mig frågande, varför inte bilismens organisationer
— såväl de allmänna, sådana
som M., K. A. Iv. och M. H. F., som
näringslivets organisationer inom branschen
•— under utredningens gång fått

148 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

göra sina synpunkter gällande. Säkerligen
hade de haft många goda uppslag
och erfarenheter att komma med. Vilket
värde skulle det icke haft för en
riktig lösning av bilismens skattefrågor,
om t. ex. den yrkesmässiga trafikens
olika organisationer i tid fått lägga
fram sina erfarenheter och kostnadskalkyler
eller om hela den samlade erfarenheten
inom bilindustrien och bilismens
olika organisationer fått komma
fram under utredningens gång! Nu
lär man ha haft ett par samtal i utredningens
tolfte timme, men jag har svårt
att förstå, hur dessa samtal, förda vid
en så sen tidpunkt, kan vara utredningen
till gagn.

Motortrafiken har givetvis ingen anledning
att motsätta sig, att ökade anslag
lämnas till nybyggnader och förbättringar
av vägarna —• tvärtom är
detta ett krav från motorismens sida
—• men för bilismen, som skall betala
huvudparten av dessa kostnader, är det
av vikt, att kostnaderna icke blir större
än nödvändigt. Och lika angeläget är,
att kostnaderna blir fördelade på ett
riktigt sätt. Vid vårriksdagen framförde
jag därför i motion önskemålet om
denna avvägning och att en del av de
ökade kostnaderna skulle kunna, om
så visade sig nödvändigt, finansieras
lånevägen. Även 1944 års trafikutredning
var inne på detta problem, och
jag kan inte låta bli att ur dess betänkande
citera följande: »Ehuru vi givetvis
icke kunna bedöma, om bilskatternas
nuvarande höjd är den exakt lämpligaste,
anse vi likväl icke, att en skattehöjning
är den åtgärd, som i första
hand bör övervägas i syfte att skapa
finansiella förutsättningar för den behövliga
upprustningen av vägnätet. Såsom
sådan betrakta vi i stället en omläggning
av själva grundprinciperna för
finansieringen av väginvesteringarna.
Redan själva principen, att en väginvestering
måste bekostas med löpande
inkomster och sålunda omedelbart avskrivas,
synes oss vara mindre hållbar,

i varje fall då det gäller produktiva,
värdeökande anläggningar. En väg är
ju —• sedd i sitt sammanhang som en
nödvändig del av vägtrafikväsendet —
ett kapitalföremål, lika väl som järnvägarnas
bananläggningar samt flygtrafikens
och sjöfartens hamnar. Vägarnas
viktigaste trafikantkategori, motorfordonen,
betala genom fordons- och
drivmedelsskatter sin avgift för utnyttjandet
av kapitalföremålet, vägen, liksom
fartygen och flygplanen betala
sina hamnavgifter. I likhet med andra
kapitalföremål lämnar sålunda vägen
''inkomster’, vilka såsom väg- och brosakkunniga
påvisat, ofta äro avsevärt
större än utgifterna för dess vidmakthållande.
Både principiella skäl, vägens
karaktär av kapitalföremål, och
praktiska skäl, behovet av större penningtillgång
för vägväsendets upprustning,
motivera alltså en omläggning av
vägfinansieringen därhän, att medel
för byggande och förbättring av produktiva
vägar få anskaffas genom lån,
som på vanligt sätt förräntas och amorteras
under en lämplig tidsperiod genom
framtida inkomster.»

Ja, så sade man redan i 1944 års
trafikutredning.

Det torde icke vara så alldeles säkert
att man med bibehållande av nuvarande
beskattning behöver tillgripa lånevägen,
ty bilarnas snabba tillväxt gör,
att skatteinkomsterna stiger i samma
takt som planeringskapaciteten, arbetskraftstillgången
och de maskinella resursernas
förmåga att öka vägbyggandet.
Ty att bygga vägar efter de gamla
metoderna, huvudsakligen i sysselsättningssyfte,
det vill bilismen icke vara
med om att bekosta. Ett väl utfört planeringsarbete
med iakttagande av en
hård konkurrens vid arbetenas utförande
är ett oavvisligt krav.

Jag nämnde att bilskatteinkomsterna
stiger och vill med några ord ytterligare
belysa detta. Med bibehållen beskattning
och med den prognos till
grund för den framtida utvecklingen,

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

149

som gjorts av Industriens utredningsinstitut,
skulle det totala antalet fordon
år 1960 bli 900 000 och statens inkomster
därmed stiga till över en miljard
kronor per år. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
petita för 1954/55 upptar
i maximiutgifter för vägarna 675
miljoner kronor, och jag ställer mig
mycket tvivlande till om det går att
för väl planerade arbeten förbruka
hela detta belopp. Och hur man sedan
år för år skall kunna öka dessa arbeten
i samma takt som skatteinkomsterna
ökar är för mig ett stort frågetecken.

Men, säger någon, denna prognos för
framtiden är icke hållbar. Till detta
skulle jag bara vilja säga, att hittills
har alla prognoser på detta område varit
för pessimistiska. Och det finns
inga skäl i dag att tro annat än att vi
år 1960 har ett bilbestånd motsvarande
en bil på var åttonde innevånare. I
USA är motsvarande siffra redan nu
en bil på var tredje innevånare och i
Kanada en på var fjärde. Vår levnadsstandard
har under de senaste årtiondena
visat sådana tendenser, att det
skulle förvåna mig mycket om icke bilismens
rekordartade ökning skulle
fortsätta ännu några år, såvida icke
statsmakterna genom orimliga skattepålagor
hämmar denna utveckling. Det
vill väl ingen i denna kammare medverka
till.

Jag vill med detta ha fastslagit såsom
en högst sannolik utveckling, att det
större skatteunderlag som uppstår på
grund av bilismens fortsatta ökning till
fullo kommer att täcka de ökade kostnaderna
för vägar m. m. redan om tre
å fyra år. Dagens situation bör kunna
klaras dels genom den reserv som finns
i automobilskattemedlens specialbudget,
vilken den 30 juni 1954 torde belöpa
sig till 247 miljoner kronor, och
dels genom en lånefond, vi kan kalla
den utjämningsfond, för de starkt påfrestande
åren 1955, 1956 och 1957, om
detta skulle visa sig nödvändigt. Efter

Vid remiss av propositionen nr 233.

dessa år torde bilskatteinkomsterna ha
ökat i sådan grad, att de till fullo täcker
utgifterna, och de eventuellt upptagna
lånemedlen kan successivt återbetalas.

Jag tror mig kunna säga, att bilägarna
är villiga att betala alla de med bilismen
direkt förenade kostnaderna
och att de accepterar dagens skatter,
trots att dessa är höga, därför att bilismen
önskar ett väl utbyggt vägnät och
andra för trafiken nödvändiga förbättringar.
Men vi vet också att dessa skatter
för det närmaste året räcker utan
höjningar, som jag förut påvisat. Några
för dagen ändrade normer eller fördelningsprinciper
för denna skatts uttagning
har icke, mig veterligt, från något
håll påyrkats. Tvärtom är det väl
så, att de nu gällande skatterna är inarbetade
i näringslivet, och att då företaga
en ändring mellan olika fordonskategorier,
om icke uppenbara felaktigheter
kan påvisas eller en onödig
höjning göres, skulle endast orsaka onödiga
rubbningar och irritationer. Vi
ha redan tidigare haft för mycket hoppande
skatter på detta område. Då så
revolutionerande ändringar signaleras
som dubbel skatt på småbilar och på
de allra tyngsta lastfordonen, så frågar
man sig varifrån sådana yrkanden
framförts och om det är några särskilda
motiv eller direktiv som är anledning
till detta. Syftar man till att
pressa ned möjligheten för menige
man att skaffa sig bil? Eller vill man
ha ett visst konkurrensskydd för järnvägen?
Båda de åtgärder som signalerats
får ju direkt en sådan följd. Jag
vill för min del bestämt ta avstånd från
åtgärder som syftar till en sådan utveckling.

Till sist, herr talman, är det en annan
för bilismen och särskilt för bilhandeln
och bilindustrien ytterst betydelsefull
fråga, som jag känner behov
att med några ord vidröra, och det gäller
bilaccisen för framtiden. Jag kan
icke tänka mig annat än att denna frå -

150 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

ga kan lösas oberoende av bilbeskattningen
i övrigt. Även om det kan synas
som om denna accis icke nämnvärt
inverkade på bilförsäljningen, är
det dock så — och därom torde hela
bilbranschen vara enig — att ju närmare
vi kommer det datum, då det är
meningen att accisen skall upphöra,
desto hårdare blir det för branschen,
ty ingen vill köpa bilar annat än för
leverans efter den 1 juli. Detta utgör
en orimlig belastning för handeln, som
står där med alla sina fasta kostnader
under ett halvt år utan nämnvärd försäljning,
och för bilfabrikanterna kommer
det att orsaka inskränkning i produktionen
med ty åtföljande permitteringar.
Vid det magiska datumet den
1 juli blir det återigen en orimlig belastning
åt andra hållet även för besiktningsmännen,
registreringsmyndigheterna
och, framför allt, bilverkstäderna,
som icke hinner utföra den service
som är nödvändig på alla nya
bilar. Dessutom kommer semestertiden
in i bilden såväl för bilköparna, som
vill ha sin bil översedd före planerade
semesterresor, som för bilverkstäderna,
vilka som regel stänger tre veckor
för semester under denna tid. Hela
våren går utan den vanliga inkörningen,
servicen och trimningen för semestern
— allt kommer på en gång.
Jag vill därför rikta en allvarlig vädjan
till finansministern att snarast möjligt,
helst inom den allra närmaste tiden,
vidtaga åtgärder, så att denna skatt
upphör snabbt och utan föregående
varning.

Herr HELÉN (fp): Herr talman! Bondeförbundets
talesman, herr Pettersson
i Dahl, har utförligt uppehållit sig vid
ett anförande, som jag höll här i kammaren
i går. Efter att ha konstaterat
att vad jag framhållit beträffande dyrortsgrupperingen
för Stockholms förorter
var riktigt och sant och att han
kunde instämma i mina synpunkter,
slutade han sitt anförande med att säga,

att när jag talade om rättvisa för Stockholms
förorter lät det som skriket från
en slaktad gris. Jag är utomordentligt
smickrad över att inräknas i denna kategori
av premierade varelser, ty den
övertygar mig om att Stockholms förorter
med bondeförbundets hjälp inom
kort får en rättvis prövning av sin
dyrortsfråga.

Herr talman! Jag har emellertid begärt
ordet för att något syssla med den
högre undervisningens problem. Under
den tid som gått sedan riksdagen senast
hade tillfälle att diskutera den
högre undervisningens problem har en
betydande reform tagit författningens
form. Jag syftar på de nya bestämmelserna
om vidgat tillträde till högre studier.
Det finns all anledning att med
glädje hälsa denna reform som säkert
kommer att tillföra våra universitet
och högskolor många studerande, vilkas
framåtanda och målmedvetna studieintresse
gör dem särskilt lämpade
för dessa krävande studier.

De senaste årens utveckling tyder
mycket bestämt på att en övervägande
del av de studerande, som med stöd
av de nya bestämmelserna kommer att
vinna tillträde till universitetsstudier,
kommer att söka sig till Stockholms
högskola. Detta beror dels på att denna
högskola redan tidigare tillämpat friare
inträdesformer än universiteten, dels på
att denna kategori av studerande i ännu
högre grad än de som går den traditionella
utbildningsvägen är beroende av
att vid sidan av studierna ha förvärvsarbete.

Mot den bakgrunden kommer statsmakternas
ansvar för att undervisningen
vid Stockholms högskola kan bedrivas
på ett ändamålsenligt sätt att ytterligare
accentueras. Högskolans fungerande
rektor har nyligen i ett offentligt
uttalande sagt ifrån att han hyser
oro för utvecklingen. För tre år sedan
var antalet nyinskrivna elever vid
Stockholms högskola alltjämt lägre än
vid Uppsala universitet — 731 mot 760

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 151

— men i fjol inskrevs 1 008 studerande
vid Stockholms högskola mot 745 i
Uppsala. Enligt vad jag inhämtat var i
lördags — alltså vid månadsskiftet oktober—november
— årets siffra för
Stockholms högskola redan uppe i 965,
och det innebär en ökning med 5 procent
jämfört med motsvarande dag
i fjol.

Redan nu kan man konstatera att
varken lärare eller lokaler förslår för
att bedriva en effektiv undervisning
vid Stockholms högskola. Låt mig ta
ett konkret exempel för att belysa läget!
I det omfattande ämnet nordiska
språk — obligatoriskt för alla som skall
undervisa i modersmålet vid våra läroverk
— har nybörjarna på senare år
uppgått till närmare 50 varje höst. Så
sent som i våras avvisade regeringen
universitetskanslerns förslag om en ny
professur i ämnet utöver den som finns
sedan gammalt. När prioritetsordningen
bland förslagen gjordes upp hamnade
nämligen professuren i nordiska
språk — avsedd särskilt för modern
forskning i vårt eget språk — just under
det kritstreck, som av finansiella
skäl drogs i kanslihuset. Den professor,
som nu bär ansvaret för undervisningen
i nordiska språk, mötte vid sin första
undervisningstimme för året inte 50
utan 105 nya elever. Det säger sig självt
att en aldrig så duktig pedagog inte
kan handleda dessa, som praktiskt taget
alla också är nybörjare vid högskolan,
eftersom detta ämne i regel är humanisternas
inkörsport. Läget i litteraturhistoria
är nära nog lika katastrofalt.
Det räcker inte med biträdande
lärare, utan dubbelprofessurer måste
inrättas.

Personligen är jag livlig anhängare
av tanken att för folkskollärarkåren
skall skapas och vidmakthållas fortbildningskurser
för att stimulera dessa
lärare att skaffa sig kompetens för undervisning
på högre stadium. Sådana
kurser finns också i de här exemplifierade
ämnena, och elevantalet i dem

Vid remiss av propositionen nr 233.

kommer utöver det nyss anförda. Men
det kan inte vara klokt, ur vare sig kulturell
eller statsfinansiell synpunkt, att
låta undervisningen för dem, som går
den traditionella studiegången, där garantierna
för inhämtade kunskaper anses
av alla betryggande, så försämras,
att många elever på grund av bristerna
i undervisningen faller ifrån utan att
någonsin ha avlagt tentamina. Staten
slösar här uppenbarligen med en intresserad
och på högre studier redan
inriktad grupp av unga människor, som
säkerligen genom livet kommer att bevara
intrycket av att orättvist ha förmenats
verkliga möjligheter till att
skaffa sig högre utbildning för yrken,
som samhället är i så stort behov av —
lärare, läkare, förvaltningspersonal —-och som ger den enskilde en känsla av
tillfredsställelse om yrket rätt utövas.

Av senaste tillgängliga siffror framgår
att lärarbristen alltjämt är betydande.
Inom den statliga sektorn av de
högre skolorna mellan folkskola och
universitet — där bristen är mindre än
inom den övriga sektorn — är det totala
antalet vakanta platser 456. Enbart
i Norrland är 130 tjänster vakanta, vilket
gör en långt högre bristprocent än
i det övriga landet. Mot den bakgrunden
vore det inte orimligt, om man utformade
en särskild form av stimulansbidrag,
inriktad på att skapa ett
antal kostnadsfria, årliga resor för lärarna
och deras familjer. Detta kan
vara en väg att på kort sikt lösa akuta
svårigheter. På längre sikt fordras
emellertid just studentsociala stimulansåtgärder
av en typ, som jag något
skall uppehålla mig vid.

När samhället nu öppnar portarna
till denna högre undervisning för nya
medborgargrupper, växer de gamla kraven
på att unga människor från alla
hem, ur alla sociala grupper och från
alla landsändar i lika mån skall ha sin
chans. Den demokratisering av den
högre undervisningen, som framstått
som ett självklart krav för alla fram -

152 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

stegsvänliga människor i vårt land, får
inte förfuskas. Men det är just vad som
håller på att ske. Sedan den studentsociala
utredningen på 1940-talet gjorde
sina beräkningar av hur rekryteringen
till den högre undervisningen skedde,
har trots vissa förbättringar på det studentsociala
planet ingen ändring av rekryteringen
skett. Av den framställning,
som Sveriges förenade studenkårer
nyligen överlämnat till ecklesiastikministern,
framgår, att bara 10 procent
av de högskolestuderande kommer från
arbetarhem, lika många från lantbrukarhem,
en fjärdedel från bättre situerade
företagar- och tjänstemannahem
samt en tredjedel från akademikerhem.
Den omtalade begåvningsreserven har
alltså inte alls utnyttjats så som man
hade hoppats.

Förklaringen är att de stödåtgärder
i form av kreditgarantier, lån och stipendier
som har satts in — tyvärr i
mindre omfattning än vad folkpartiet
föreslagit — inte har fått en sådan utformning
att unga människor från
mindre välsituerade hem vågat sig på
risken av en högre utbildning. Skuldbördan
avskräcker, och det är karakteristiskt
att de flesta akademiker inte
alls är skuldsatta. Men de som har studerat
på skuld har desto större bördor.
Att det bara är mellan 11 och 36 procent
i en rad undersökta grupper som
studerar på skuld hänger samman med
att ungefär hälften av våra studenter
alltjämt kommer från hem, där föräldrarna
är villiga att betala barnens så
gott som hela yrkesutbildning. Eftersom
lönesättningen inom akademikeryrkena
inte längre ter sig lika lockande
hög som förr, föredrar de, som har
svårt att få lån, att välja andra yrkesvägar,
där utbildningen är betald. Och
här kommer någonting ganska märkligt
in i bilden.

Den demokratisering av studierna på
läroverksplanet, som onekligen skett
och är värd allt erkännande, har icke
fullföljts i fråga om den högre utbild -

ningen. Rekryteringen av studenter
med goda betyg är avsevärt bredare
inom exempelvis den utbildning som
sker i kommunikationsverken — posten,
telegrafen och järnvägen — än den
som sker vid universiteten. Många studiebegåvade
ungdomar kopplas av rent
ekonomiska skäl in på en annan och
mindre kvalificerad utbildning än de
själva har förutsättningar för och som
de själva innerst inne skulle vilja skaffa
sig, om de haft råd.

Sveriges förenade studentkårer har i
sin skrivelse visat att vi här i landet
offrar ungefär 15 öre per person och år
på den högre utbildningens demokratisering,
medan motsvarande summa i
det krigshärjade England uppgår till 2
kronor per år och invånare. Det kan
inte vara någon dålig penningplacering
om man ökar antalet studiestipendier
för den högre utbildningen, när det nu
visat sig omöjligt att genom lånemöjligheter
locka den mindre välsituerade
delen av den särskilt studiebegåvade
ungdomen till den högre utbildningen.
Det är i varje fall den enda politik som
är förenlig med talet om rättvisa åt
alla folkgrupper.

Det finns anledning att hoppas, att
Kungl. Maj :t vid framläggandet av
nästa års statsverksproposition också
rättar till den oformlighet beträffande
terminsavgifterna vid de tekniska och
merkantila högskolorna, som genom en
kompromiss vid vårriksdagen kommit
att gälla. En successiv avveckling på
fyra års sikt måste för den som alltjämt
studerar på avgift vid tekniska
högskolan, Chalmers och handelshögskolan
te sig som en onödig orättvisa,
när nu riksdagen sagt ifrån att terminsavgiftssystemet
som sådant är oriktigt.
Om riksdagen hade följt folkpartiets representanter
i utskottet på denna
punkt, hade detta pinsamma läge inte
behövt uppstå.

Jag menar att vi måste sträva efter
att göra de svenska akademikerna till
goda och positiva samhällsarbetare. Det

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 153

finns många tecken som tyder på att
en onödig och olycklig irritation inom
akademikernas led sätter somliga av
dessa betydelsefulla medborgare i motsättning
till det allmänna reformarbetet.
Det hänger samman med att många
akademiker inte känner sig uppskattade
efter förtjänst utan enbart beskattade.
Om vi skapar en kår av akademiker
som består dels av personer från
utpräglat välsituerade miljöer och dels
av personer med mycket höga skulder
men inte alls av personer som kommer
från mera genomsnittliga miljöer, så
riskerar vi uppenbarligen att få en akademikerkår
med få positiva kontakter
med det svenska samhället.

.Tåg tolkar finansministerns tystnad
beträffande denna speciella punkt i
herr Ohlins anförande så, att han inte
vill göra slut på den orättvisa som herr
Ohlin berörde, nämligen att de som kostat
på sig en högre utbildning måste
betala skatt på bruttoinkomsten, även
om däri ingår amortering av utbildningskostnaderna,
och att 1944 års
skattekommittés rekommendationer
tydligen inte är aktuella för finansministern.
Jag beklagar detta.

I strävandena att skapa goda relationer
mellan samhället och dem som
får en högre utbildning kan man inte
bortse från de brister, som sedan länge
vidlåder undervisningen i samhällslära.
Riksdagen har fört många debatter i
denna fråga, och jag skall inte gå alltför
långt in i detaljer. Men den nya
stadgan för filosofisk ämbetsexamen
har tvingat fram några reflexioner. Man
strävar efter en bättre utbildning i ämnet
genom att koppla historieämnet
med statskunskap eller nationalekonomi.
Den kopplingen blir tydligen inte
av det slag som statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet
herr Edenman i
en debatt bär i kammaren i våras uttryckte
som ett önskemål, nämligen en
koppling av samma slag som redan
finns mellan ämnena nordiska språk
och litteraturhistoria, där båda ämnena

Vid remiss av propositionen nr 233.

är jämställda för dem som skall bli lärare
i modersmål. Samhällsläran är
fortfarande i lärarutbildningen en underordnad
gren, eftersom det räcker
med ett slätt B i statskunskap eller nationalekonomi
samt en kompletteringskurs
i det andra ämnet för att jämte
ett AB i historia berättiga till lärarkompetens
i samhällslära.

Det har nu försports, att en undervisning
i samhällslära som särskilt ämne
på försöksgymnasierna äntligen håller
på att planläggas. Det skulle glädja
mig mycket, om ecklesiastikministern
ville klargöra hur långt detta arbete
hunnit och huruvida statsrådet är villig
att personligen främja den fortsatta
planeringen.

Inom ecklesiastikdepartementet finns
för närvarande stora och betungande
uppgifter inför framtiden. Men det vore
kanske inte så lyckligt om känslan av
att arbeta för evigheten alltför mycket
skulle smyga sig in i ecklesiastikdepartementets
vardagliga rutinarbete. I somras
inträffade det någonting som starkt

— jag skall, herr talman, inte använda
de ord som egentligen vore på sin plats

— låt mig säga »förbryllade» tusentals
föräldrar och skolbarn i detta land
liksom åtskilliga rektorer och lärare.
Skolöverstyrelsen hade den 12 januari
i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslagit
en sådan lydelse av § 37 mom. E läroverksstadgan,
att elever som sökte inträde
i gymnasiet och som redan på våren
fått godkänt betyg skulle ges en
chans att höja detta för att inte komma
i sämre läge än på våren underkända
elever, som redan hade denna chans
och därmed ett orättvist överläge i den
hårda striden om platserna i gymnasiets
första ring. Denna tanke måste
grundligt och länge ha avnjutits i kanslihuset.
Kungl. Maj:t gav den 12 augusti,
två dagar efter det att anmälningstiden
till ifrågavarande prövningar hade gått
ut och exakt åtta månader efter skolöverstyrelsens
skrivelse, en bekräftelse

154 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

på att skolöverstyrelsen hade tänkt
riktigt.

Såvitt jag kan se består Kungl. Maj:ts
insats i denna fråga i den uppdelning
på två punkter och ett införande av ordet
»ock» i kombinationen dels—dels
som har skett i Kungl. Maj :ts formulering.
I det gymnasium som det numera
är så svårt att få inträde i fick jag en
gång lära mig en översättning från latinet
som löd: »Bergen havande gå och
fram födes en liten råtta.» Trots att
detta barn föddes redan åtta månader
efter konceptionen tror jag att en jämförelse
kan vara tillåten.

I geometrien representeras oändligheten
av en liggande åtta. Det kan tydligen
beträffande åttonde huvudtiteln
inträffa att åttan går och lägger sig av
pur sömnighet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag skall inte vid denna sena timme ta
upp någon debatt över hela det intressanta
fält, som herr Helén höll sig till,
men jag skall be att få säga bara några
ord med anledning av den sista frågan
han berörde.

Det är alldeles riktigt att det ifrågavarande
förslaget inkom till ecklesiastikdepartementet
från skolöverstyrelsen
i januari månad. Under månaderna
närmast därefter kom det emellertid ett
flertal andra förslag till ändringar i
läroverksstadgan, och vi beslöt oss i
departementet för att samla ihop dessa
och göra en omarbetning av läroverksstadgan
i dess helhet. Det är ett arbete,
som vi fortfarande håller på med, ty
som bekant är det en hel del löpande
ärenden, som vi inte kan sätta åsido.
Vi är därför inte färdiga med arbetet
ännu och vi hade inte tänkt att ta upp
den lilla detalj, som herr Helén här
anmärkt på, för sig själv.

Nu visade det sig emellertid att ett
cirkulär hade kommit ut ifrån skolöverstyrelsen
vid ungefär den tidpunkt
när man avslutade vårterminen, ett

cirkulär som var så pass tvetydigt formulerat
att en hel del rektorer fick för
sig, att även om Kungl. Maj:ts beslut
i denna fråga inte var fattat ännu,
var det intet tvivel om att det skulle
komma att bli ett beslut i enlighet med
skolöverstyrelsens förslag. Det var när
vi fick reda på att man från åtskilliga
läroverks sida hade missuppfattat detta
cirkulär som vi ansåg oss böra ta upp
denna fråga separat, och det beslut som
fattades fick också den formuleringen,
att det inte var en ändring i läroverksstadgan,
men det var ett beslut som
innebar att man för detta år på försök
tillät den ändring i kompletteringarna
som skolöverstyrelsen hade tänkt sig.
Det är sålunda inte avgjort ännu hur
det skall bli på denna punkt, och betecknande
är också att skolöverstyrelsen
i sitt cirkulär hade anbefallt rektorerna
att komma in med en redogörelse
över hur försöket skulle utfalla
denna höst. Skolöverstyrelsen var sålunda
i själva verket inte riktigt säker
på sin sak heller.

Jag medger givetvis, att på grund
av dessa olika sammanträffande omständigheter
har saken för vissa elever
och vissa föräldrar blivit litet förbryllande,
men jag tror inte — jag har i
varje fall inte hört någonting sådant
nu efteråt — att någon verklig skada
har skett genom detta, och som sagt,
frågan är inte definitivt avgjord, utan
den kommer upp igen efter det att vi
har fått in en redogörelse och tillsammans
med en del andra liknande förslag,
som fortfarande är under bearbetning
i ecklesiastikdepartementet.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för den belysning han
har givit av den här incidenten. Såvitt
jag förstår bör det väl snarast utgå
ett påpekande från departementet till
läroverksrektorerna i landet, att det
existerar någonting som heter tjänstebrevsrätt
och att brev kan gå fram på

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

155

relativt kort tid, kortare än den som
förflyter från början av juni månad
till den 12 augusti.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Med
hänsyn till den sena timmen skall jag
avstå från att kommentera åtskilligt av
vad som har framförts från regeringsbänken.
Jag vill endast konstatera att
det också är mycket som man på regeringsbänken
har avstått ifrån att ingå
på av de spörsmål som från oppositionens
sida har tagits upp, så mycket,
att om hans excellens herr statsministern
ville göra en förteckning på de
frågor som här inte har behandlats,
skulle han nog kunna finna att det är
en ganska imponerande förteckning på
brännbara ämnen, som mycket väl förtjänar
att debatteras vid sidan av dem
som vi här har hunnit att diskutera i
dag. Jag säger detta som en kommentar
till statsministerns inledande reflexioner.

Jag skall därför också avstå från att
ingå på statsrådet Norups anförande.
Jag vill endast göra en reflexion. Jag
har lyssnat först till statsrådet Hedlund,
sedan till vad som jag har försport
från första kammaren, där det
har inträffat någonting som jag anser
vara ytterst olämpligt, nämligen att en
talare ur bondeförbundet har givit ett
mycket skevt referat av ett anförande
som jag har hållit i denna kammare
och givit sig in på polemik mot detta.
När jag sedan har lyssnat till statsrådet
Norup har jag fått en känsla av att man
på bondeförbundets håll gärna vill så
att säga söka sak och blåsa upp den
motsättning, som utan tvivel finns, till
så stora dimensioner som möjligt. Jag
är säker på att ingen är i tvivelsmål
om att det är mycket väl möjligt att
göra som vi gör och som herr Svensson
i Ljungskile förklarat, att bedriva oppositionspolitik
i jordbrukspolitiska
sammanhang på väsentliga punkter
utan att detta därför innebär, att man
tar avstånd från alla de jordbrukspo -

Vid remiss av propositionen nr 233.

litiska traditioner som vi har här i
landet och som har vuxit upp under
en lång följd av år. Jag hänvisar i övrigt
endast till vad herr Svensson anförde.
Det är lika oriktigt att bagatellisera
vad som från herr Norups sida anfördes
av kritiska synpunkter, och jag
är övertygad om att den fortsatta debatten
kommer att visa att här verkligen
finns väsentliga meningsskiljaktigheter,
men lika oriktigt som det är
att bagatellisera dem är det att låtsa
att motsättningarna är hundraprocentiga.

Jag har begärt ordet endast för ett
enda uttalande med anledning av vad
statsminister Erlander förklarade rörande
valsystemet. Jag vill till kammarens
protokoll ha antecknad en slutsats
som förefaller mig alldeles ofrånkomlig,
en slutsats av betydelse såväl
för den kommande handläggningen av
spörsmålet om en ny valordning som
med avseende på den svenska demokratien
och värdet av de förklaringar
som lämnas av landets statsminister.

Statsministern förklarade att han var
anhängare av en rättvis mandatfördelning,
med en reservation rörande splittring
i småpartier som jag nu inte behöver
upprepa.

Statsministern förklarade sedan i sitt
sista anförande, att 1952 års valsystem
var något som han stod för. Om jag
inte missuppfattade honom ansåg han,
att valordningen år 1952 stod i god
överensstämmelse med statsministerns
deklaration. Tillåt mig följande reflexion:
1952 års valordning avsåg, vilket
framgår av den kungl. propositionen,
att konservera vissa orättvisor, en
viss överrepresentation för det största
partiet. I övrigt lämnar jag den saken.

Nu gäller det i främsta rummet 1954
års val till landsting, kommunala församlingar
och första kammaren. Även
om statsministern skulle ha rätt i fråga
om valordningen till andra kammaren,
vilket han enligt min mening icke har,
är det naturligtvis inte givet att en val -

156 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

ordning av exakt samma slag skulle
uppfylla rättvisekraven t. ex. vid val
till landstingen och första kammaren.
Det gäller därför, såvitt jag förstår, för
statsministern att vid prövningen av
valordningen för de under nästa år
aktuella valen låta sig ledas av principen
att eftersträva en rättvis mandatfördelning
för de meningsriktningar
som har väsentlig anslutning inom Sveriges
folk. Det är detta som statsministern
har lovat.

Man kan inte samtidigt göra en dylik
deklaration för rättvisa och sedan bara
säga: Ja, men jag betraktar en ordning,
som t. ex. skulle ge socialdemokraterna
tio mandats överrepresentation i första
kammaren, såsom rättvis. Statsministern
är helt enkelt tvungen att förutsättningslöst
pröva frågan och söka tillse
att man för de partier, som inte
drabbas av att de, som statsministern
sade, vållar splittring, får till stånd en
så rättvis mandatfördelning som möjligt,
vilket här i landet i praktiken betyder
mellan de fyra demokratiska partierna.
Menar statsministern allvar med
sin förklaring om en rättvis mandatfördelning,
kan han inte tänka sig att för
nästa års val införa en valordning som
skulle komma att bevara eller kanske
t. o. m. öka den orättvisa överrepresentation
som socialdemokratien har t. ex.
i riksdagens första kammare.

Jag har, herr talman, med detta bara
velat understryka något som är så självklart
att det förefaller överflödigt att
säga det, nämligen att en deklaration
av statsministern till förmån för rättvisa
kräver handling för att minska
orättvisorna, i den mån statsministern
inte kan i sin supplementära splittringsdeklaration
finna tillräckliga skäl
för en modifierad ståndpunkt.

Det faktum att statsministern i dag
efter, icke före, fjolårets debatt med
allt vad där förekom —- jag medger
gärna att den debatten inte i alla avseenden
var idealisk — nu i denna
kammare så emfatiskt bundit sig för en

rättvis mandatfördelning mellan vad
som i praktiken är de fyra demokratiska
partierna såsom önskvärd, är ett
väsentligt resultat av dagens debatt. Det
binder nämligen på ett utomordentligt
välgörande sätt statsministerns händer
vid behandlingen av denna viktiga valordningsfråga,
som måste lösas under
de närmaste månaderna. Sveriges statsminister
kan aldrig komma ifrån denna
rättvisedeklaration, även om i ett svagt
ögonblick det socialdemokratiska partiets
ordförande skulle vara frestad att
försöka undgå den.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det är något
rörande med herr Ohlin. Hur många
gånger jag än förklarar min ståndpunkt,
fortsätter herr Ohlin att tolka
min ståndpunkt på det sätt som han
finner lämpligt. Ännu mer rörande och
tragiskt är att han stannar uppe så här
sent på natten för att än en gång få en
klar dementi. Herr Ohlin har komplett
missuppfattat vad som har förevarit i
dag.

Vad jag har sagt är följande: En valordning
i en demokrati skall så nära
som möjligt avspegla styrkeförhållandena
hos folkopinionen, med den reservationen,
att jag icke vill och icke
kommer att medverka till ett valsystem
som skulle leda oss ut i en fördärvlig
partisplittring. Om man då skall tillgripa
en spärr för småpartierna, behöver
man inte vara mer kunnig i matematik
än vad jag är för att förstå, att
det stora partiet får flera av de mandat,
som annars rätteligen borde ha
gått till småpartierna. Detta har vi diskuterat
igenom, herr Ohlin, så många
gånger, att det inte kommer att hjälpa
vilka förvrängningar av min ståndpunkt
som folkpartiets ledare än anser
lämpligt att föra till torgs. Denna
min deklaration är klar, och den betyder
att jag står på samma ståndpunkt
som jag kämpade för för ett och ett
halvt år sedan. Jag vidhåller min upp -

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27.

157

fattning och hänvisar till protokollet
över vad som har förekommit.

Låt mig tillägga ytterligare en sak.
Herr Ohlin säger: Man får inte genomföra
ett valsystem som ökar den nuvarande
orättvisan. Vi hade år 1950 en
situation då med det gamla valsystemet
det socialdemokratiska partiet
hade exakt den riktiga mandatfördelningen
efter proportionell rättvisa.

Det försök, som herr Ohlin gör att
med utgångspunkt från sammansättningen
av första kammaren bibringa
denna kammare den föreställningen,
att det senaste landstingsvalet skulle ha
gett socialdemokratien en överrepresentation,
är typiskt för herr Ohlins
metod att diskutera och ingenting annat.
Av över 600 mandat fick socialdemokratien
vid 1950 års val en överrepresentation
på ett mandat. 1946 års
val gav socialdemokratien en överrepresentation
av, låt oss säga 17 eller
18 mandat — jag minns inte den exakta
siffran. Det finns inte någon möjlighet
för mig eller någon annan att vid
konstruktionen av ett valsystem garantera,
att det på 600 mandat blir ett
mandats över- eller underrepresentation
och inte 17 mandats över- eller
underrepresentation. Att kräva av ett
valsystem att det alltid skall ge ett
exakt likadant utslag som vid 1950 års
val är en orimlighet.

Jag har inte lovat någonting sådant
och jag hänvisar än en gång till vad
jag har sagt om att valsystemet bör
vara sådant, att valresultatet ger en så
noggrann avspegling som möjligt av
välj ar opinionen utan att valsystemet
medför partisplittring. Hur herr Ohlin
skall kunna använda ett sådant uttalande
för att låsa fast Sveriges statsminister,
kommer nog att bereda herr
Ohlin inte bara en utan flera sömnlösa
nätter.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
ber kammaren, d. v. s. det uthålliga
och utvalda fåtal som ännu finns kvar

Vid remiss av propositionen nr 233.

här vid denna sena timme, observera
att statsministern nu polemiserar mot
ett påstående om att han skulle ha lovat
att landstingsvalet alltid skulle ge exakt
likadant utslag som 1950 års val. Jag
har aldrig påstått att han har lovat något
sådant eller ens begärt att han
skulle göra det.

Beträffande det faktiska läget nöjer
jag mig med att påpeka, att socialdemokraterna
har i första kammaren en
överrepresentation på åtta mandat, och
det är, herr statsminister, ganska betydelsefulla
mandat. Detta är något som
man inte kan komma ifrån, när man
diskuterar frågan om en rättvis mandatfördelning.

Statsministern säger nu liksom tidigare
i dag att man skall ha ett sådant
valsystem, att valresultaten så nära som
möjligt avspeglar folkopinionen, detta
med den reservationen att valsystemet
inte får leda till partisplittring. Men så
gör statsministern det tillägget — jag
vet inte, om statsministern har använt
detta argument förut i dag, men han
har gjort det i annat sammanhang —
att det är rent aritmetiskt givel att det
stora partiet gör flera mandatvinster på
bekostnad av de mandat som de eventuella
småpartierna förlorar, än vad fallet
är med de medelstora partierna. Det
är alltså, kort uttryckt, eu aritmetisk
— matematisk lag, att vilket valsystem
som man än funderar ut kommer det
största partiet att — av småpartiernas
förlust — vinna mer än mellanpartierna.

Jag skall inte diskutera med statsministern
denna matematiska lag. Jag nöjer
mig med detta konstaterande:
statsministern bygger här sitt resonemang
på ett aritmetiskt faktum och säger
att socialdemokratien, som är det
största partiet, därför måste bli överrepresenterat.
Han säger inte att han
beklagar detta utan bara att det måste
bli så. Det är alltså inte därför, att det
i och för sig är önskvärt, som det stora
partiet överrepresenteras. Om jag nu

158 Nr 27.

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Vid remiss av propositionen nr 233.

vågar dra någon slutsats — jag har varit
med i många sammanhang och i
många församlingar och försökt dra
slutsatser av argumentationen, men jag
finner det aldrig så lätt att bli missförstådd
som när herr Erlander talar —,
så drar jag följande enkla och klara
slutsats: När statsministern alltså inte
önskar socialdemokratisk överrepresentation
i förhållande till andra demokratiska
partier, så ligger däri, herr
statsminister, att i den mån det kan
komma fram förslag till valmetoder,
som minskar denna principiellt icke
önskvärda överrepresentation för socialdemokratien,
bör statsministern ställa
sig välvillig till sådana förslag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag ber att
till protokollet få antecknat, att det
kom betydligt mildare och lugnare toner
nu från herr Ohlin. Det var inte tal
om att det var fastslaget, att statsministern
lovat det ena eller det andra. Nu
förde han ett resonemang, vars riktighet
jag inte vid denna sena tidpunkt
vill gå närmare in på. Jag vill bara till
herr Ohlins begrundan erinra om följande.

Herrarna försökte i fjol skapa ett valsystem,
som skulle tillgodose kraven
både på största möjliga rättvisa, bästa
möjliga avspegling av väljaropinionen
och på en spärr mot småpartierna. Resultatet
blev lysande. Ni tycktes få det
ännu mera aritmetiskt fulländat än regeringsförslaget,
så att det stora partiet
vann ännu mera. Regeringspartiets förslag
var ju mycket modest, jämfört med
detta missfoster herrarna födde fram,
när ni skulle lösa problemet. Problemet
är olösligt om ni inte accepterar, att
det stora partiet tar en större andel av
de platser, som småpartierna förlorar.
Det går inte att skapa spärrar, som inte
leder till detta resultat. Herrarna har
tränat på den uppgiften i fjol. Jag önskar
er lycka och välgång i era ansträngningar
i år. Jag skall dock motstå fres -

telsen att acceptera era förslag, liksom
jag gjorde det i fjol.

Härmed var överläggningen slutad.
Propositionen hänvisades till bevillningsutskottet,
till vilket jämväl skulle
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

Härefter föredrogos var för sig och
hänvisades till utrikesutskottet Kungl.
Maj:ts på kammarens bord liggande
propositioner:

nr 235, angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 4 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion;
och

nr 236, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående Österrikes utländska
offentliga förkrigslån.

§ 2.

Föredrogs den av herr Hammar vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående studiebidrag
till elever vid folkhögskolorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av fröken Vinge vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående åtgärder för
förbättring av den kommunala arkivvården.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Stenberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

Onsdagen den 4 november 1953 em.

Nr 27. 159

att få framställa interpellation till herr
statsrådet Hjalmar Nilson angående förslaget
om särskild utredningsman i
fråga om statsbidrag till byggande och
underhåll av hamnar och farleder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.59 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.