1953 ANDRA KAMMAREN Nr 26 (Riksdagens protokoll 1953:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 26

Debatter m. m.

Onsdagen den 28 oktober.

Sid.

Svar på frågor av

Herr Cassel ang. formerna för transport av avlidna på statens

järnvägar............................................ 3

Herr Dickson ang. trafiken över Öresund .................... 5

Svar på interpellation av herr Braconier ang. rätt för nyhetsbyråer

till anonymitetsskydd.................................... 6

Interpellationer av

Herr Hagård ang. förslag till lag om socialnämnder m. m. ...... 13

Fru Ewerlöf ang. byggnadstomt för Oscars församling i Stockholm 14
Herr Johansson i Stockholm ang. beredskapen mot epidemier .... 15

Fröken Ager ang. undervisningen av svagt begåvade barn ...... 17

Herr Larsson i Stockholm ang. tullfri införsel av blommor ...... 20

1 —Andra kammarens protokoll 1953. Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19, den
20 och den 21 innevarande oktober.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas på heder och samvete
att riksdagsman J. O. Gavelin på
grund av ischias är sjukskriven fr. o.
m. 24/10 1953 i minst två veckor och
att han ej kan inställa sig till riksdagsarbetet.

Gällivare d. 23/10 1953.

Nils H. Sjöberg,
prov.-läk.

Kammaren beviljade herr Gavelin ledighet
från riksdagsgöromålen från
och med den 24 innevarande oktober
tills vidare.

Herr talmannen meddelade, att herr
Ståhl, som vid kammarens sammanträde
den 19 oktober beviljats ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Svar på fråga ang. de former i vilka
transport av avlidna personers stoft äger
rum på statens järnvägar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Cassel frågat
mig, om jag anser att de former, i vilka
transport av avlidna personers stoft
äger rum på statens järnvägar, tillfredsställer
rimliga krav på pietet samt, i
motsatt fall, om jag har för avsikt att

medverka till åtgärder i syfte att förbättra
förhållandena på denna punkt.

Dessa frågor föranleder mig att i
korthet erinra om de bestämmelser som
gäller beträffande järnvägstransport av
avlidna.

Järnvägstrafikstadgan föreskriver bl.
a. att lik, som icke transporteras i en å
alla sidor täckt likvagn, skall transporteras
i sluten vagn. I vagn, vari lik
transporteras, må avgiftsfritt medföras
kransar o. d., som skall användas vid
den dödes likfärd, ävensom föremål,
som tillhört den döde, intill en vikt av
500 kg. Lastningen skall ombesörjas av
avsändaren. Lik får icke omlastas under
vägen, såvida icke tvingande skäl
därtill föreligger. Transporten skall om
möjligt verkställas utan avbrott. Avsändaren
äger erhålla meddelande om, när
liket kan väntas till bestämmelsestationen.
Lik skall avhämtas inom 6 timmar
efter framkomsten.

Härutöver har järnvägen utfärdat vissa
kompletterande föreskrifter. Det är
sålunda föreskrivet att det skall tillses,
att vagn, som användes för här ifrågavarande
transport, befinner sig i prydligt
och vårdat skick. Stationerna skall
vidare ha sin uppmärksamhet riktad på
att begravningsentreprenör eller person,
som eljest har hand om transporten,
även gör vad på honom ankommer
för att åt transporten förläna den
värdighet, som bör vara förenad med
en dylik transport. Vagn, varmed transporten
sker, förses av järnvägen med
särskilda skyltar, tavlor med svart kors
på vit botten, vilka anbringas en på
vardera långsidan av vagnen. Med dessa
skyltar vill man erinra om att speciell
hänsyn är erforderlig vid de transporter,
som det här är fråga om. Rangering
av vagnen får t. ex. inte förekomma.
Enligt växlingsföreskrifterna får

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Svar på fråga ang. de former i vilka transport av avlidna personers stoft äger rum
på statens järnvägar.

nämligen vagnen icke utsättas för större
stöt än som normalt uppstår vid
backning för koppling.

Såvitt jag kan finna måste dessa bestämmelser,
om de, såsom jag förutsätter,
strikt efterlevas, uppfylla alla de
krav på hänsyn och pietet, som rimligen
kan ställas på transporter av avlidna
med järnväg. Några klagomål beträffande
transporterna har icke kommit
till min kännedom, och jag kan
därför icke se att några särskilda åtgärder
från min sida nu är erforderliga.

Härefter yttrade:

Herr DICKSON (h): Herr talman! Eftersom
den frågande, herr Cassel, inte
tycks vara i kammaren kanske det kan
tillåtas mig att framföra det tack, som
jag är säker på att han vill ge till statsrådet
för det givna svaret.

Jag resonerade med herr Cassel något
litet innan han framställde sin fråga,
och jag vet därför vad som föresvävade
honom när han ställde den.
Jag har nog gjort samma reflexion som
herr Cassel, nämligen att det många
gånger ser ganska stötande ut då man
på en bangård ser en ensam godsvagn
med ett anslag i form av ett kors —
om det nu är ett svart kors på vit botten
eller motsatsen minns jag inte.

Nu kommer herr Cassel ser jag, och
då kan han vidare utveckla denna tankegång.
Jag vill emellertid återigen understryka,
att även jag tycker att det
många gånger känns stötande med nu
tillämpad ordning. Herr Cassel kanske
nu vill inta min plats.

Herr CASSEL (h): Herr talman! Jag
vill till herr statsrådet rikta ett tack
för det snabba svaret på min fråga.

Orsaken till att jag tagit upp denna
sak — som i och för sig kan anses vara
rätt obetydlig — är den, att jag vid
många tillfällen under mina järnvägsresor
runt om i landet sett en godsfinka,
utmärkt med ett kors, vara kopp -

lad till ett vanligt godståg. Man förstår,
att här ligger stoftet av en avliden person.
Det har tyckts mig vara i viss mån
pietetslöst att forsla människor på det
sättet. En sådan transport skulle naturligtvis
kunna ske på många sätt. Man
skulle kunna tänka sig att särskilda
vagnar tillhandahölles, vagnar, som gåve
en högtidlig stämning åt transporten.
Vore detta inte möjligt skulle man
också kunna tänka sig att man helt enkelt
läte bli att utmärka vagnens karaktär
på ett så synligt sätt som nu. Till
ledning för järnvägstjänstemännen finns
det möjlighet att utmärka vagnen på
ett mindre iögonfallande sätt.

Jag har också hört folk, som varit
med vid begravningar av anhöriga, berätta
härom. Själva begravningen hade
haft en mycket högtidlig prägel. När
sedan den döde fördes ner till järnvägsstationen
lastades kistan in i vanlig
ordning nästan som ett kolii bland
alla andra. Det är detta som för de anhöriga
måste kännas stötande. De anhöriga
gör allt — ofta med mycket stora
ekonomiska uppoffringar — för att
få begravningen så högtidlig och värdig
som möjligt. Även om den avlidne har
dött på en ort, som legat långt ifrån
hembygden, försöker man kosta på sig
en begravningsbil för att på så sätt
få en värdig transport till stånd. I
många fall kan detta emellertid bli för
dyrt. Det är billigare att använda järnvägen,
och i dessa fall är det litet hårt
att järnvägstransporterna skall ske på
ett sätt, som inte tillgodoser de anhörigas
berättigade krav på pietet och
värdighet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Det är sant, att statens järnvägar
icke har speciella vagnar för dessa
transporter. Den lösningen har säkerligen
många gånger övervägts, men som
var och en förstår räcker inte en eller
två vagnar för hela landet, utan det

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.

måste finnas sådana runt om i landet,
om transporterna skall kunna ske med
den snabbhet som kräves. Transporter
av detta slag är ju icke heller så vanliga.

Såsom framgår av svaret försöker
man ju ändå att låta dessa transporter
ske på ett annat sätt än de vanliga.
Även om vanliga vagnar användas, är
dessa dock invändigt oftast av begravningsentreprenörerna
prydda med granris
och annat. Så långt jag förstår kan
man inte gärna ifrågasätta något mera.
Det skulle i så fall vara specialvagnar,
men då kommer man aldrig ifrån att
dessa måste följa med godståg eller persontåg.
Redan därav framgår att det är
ganska besvärligt att visa en pietet, som
man eljest skulle önska och som är lättare
att åstadkomma med andra transportmedel.

Herr CASSEL (h): Herr talman! Jag
förstår mycket väl, att det skulle fordras
flera sådana vagnar. Det är även
möjligt, att det blir för dyrbart och besvärligt
att ha dem i olika distrikt.
Vore det då icke mindre stötande, om
man toge bort det yttre tecknet, korset,
från vagnen, så att det icke syns för
allmänheten vad som fraktas i denna?
För järnvägsmännen själva är det ju
ingen konst att identifiera vagnen ändå.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. trafiken över öresand.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Dickson frågat
mig om jag är i tillfälle att ge kammaren
några uppgifter om utvecklingen
under året av trafiken över Öresund
och mot bakgrunden därav säga ett ord
om hur jag ser på frågan om direktförbindelse
mellan Danmark och Sverige.

Svar på fråga ang. trafiken över Öresund.

Härtill vill jag svara följande.

Med ledning av uppgifter rörande
öresundstrafiken, som sammanställts
inom järnvägsstyrelsen, är det möjligt
att jämföra trafikomfattningen under
månaderna januari—september under
de senaste tre åren. Det framgår vid
en sådan jämförelse, att det totala antalet
resande, inklusive resande med
flyg och privata båtlinjer, mellan 1951
och 1952 ökade med ca 1 080 000 och
mellan 1952 och 1953 med 970 000. Av
dessa ökningar kom på tågfärjorna och
öresundsbolagets båtar tillsammans
830 000 respektive 550 000.

Antalet motorfordon utom motorcyklar
ökade mellan 1951 och 1952 med
totalt ca 26 000 och mellan 1952 och
1953 med 28 000. Hela det förra antalet
och 22 000 av det senare föll på
tågfärjorna och öresundsbolagets båtar.

Antalet överförda godsvagnar steg
mellan 1951 och 1952 med ca 6 000
och mellan 1952 och 1953 med 2 000.

De siffror jag nu nämnt avser förändringarna
mellan perioderna januari—september
respektive år. Årsvolymen
för trafiken kan med ledning av
siffror för den senaste 12-månadersperioden,
omfattande oktober 1952 t. o. m.
september 1953, uppskattas till totalt
ca 5,8 milj. resande, att jämföras med
4,7 milj. ett år tidigare, 201 000 motorfordon
utom motorcyklar att jämföras
med 169 000 och 107 000 godsvagnar
mot 100 000 ett år tidigare.

Under hela högsommaren i år trafikerades
hälsingborgsleden med samtliga
tillgängliga fyra färjor. Ett nytt tågfärjeläge
i Hälsingborg togs i bruk i
juni och möjliggjorde ett rationellare
utnyttjande av färjorna och därmed en
utökning av ledens kapacitet. En betydande
minskning har av dessa skäl inträtt
i antalet akterseglade motorfordon,
och väntetiderna för motorfordonen
har nedbringats avsevärt. Antalet i medeltal
per dag kvarstående godsvagnar
i Hälsingborg och Malmö, som utgör en
god mätare på hur trafiken kunnat av -

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Svar på interpellation ang. rätt för nyhetsbyråer till anonymitetsskydd.

vecklas, har sjunkit kraftigt, trots att
antalet överförda godsvagnar ökat.

Genom förändring av ett tågfärjeläge
i Malmö och Köpenhamn har under
året skapats möjligheter att vid behov
sätta in trelleborgsfärjor mellan Malmö
och Köpenhamn. Denna utväg har
dock hittills icke behövt utnyttjas. Under
ordinarie färjan »Malmöhus’» höstuppläggning
kommer emellertid en
trelleborgsfärja att insättas, varigenom
överfartstiden icke skall behöva förlängas,
såsom varit fallet då andra reservfärjor
här insatts. I detta sammanhang
kan jag även nämna, att det danska
öresundsbolaget beslutat bygga en
ny båt och att det svenska bolaget har
liknande planer. För leden Hälsingborg—Helsingör
slutligen bygger de
danska statsbanorna för närvarande en
ny färja.

Herr Dickson frågade även hur jag
mot bakgrunden av trafikutvecklingen
ser på frågan om en direktförbindelse
mellan Danmark och Sverige. Efter
samråd med statsrådet Hjalmar Nilson
vill jag på denna punkt erinra om att
såväl den svenska riksdagen som Nordiska
rådet förordat vissa förberedande
undersökningar rörande förutsättningarna
för öresundsproj ektets utförande.
Riksdagen uttalade bl. a. därvid, att
kontakt borde tagas med vederbörande
danska myndigheter för att utröna vilken
ståndpunkt de kunde intaga till
projektet. Preliminära sådana kontakter
har också under hand förekommit,
och fortsatta överläggningar i frågan
kommer att äga rum enligt en mellan
de danska och svenska departementen
överenskommen ordning.

Härpå yttrade

Herr DICKSON (h): Herr talman! Jag
ber att få tacka kommunikationsministern
för de mycket intressanta siffror
som han har givit kammaren del av och
som på detta sätt också kommer till
allmänhetens kännedom. Den snabbhet
med vilken statsrådet har presterat

dessa uppgifter tolkar jag som ett tecken
på att departementet har siffrorna
tillgängliga undan för undan och att
man sålunda kontinuerligt håller ögonen
på frågan, en sak som jag är glad
över.

Min fråga motiverades egentligen av
det intresse som kammaren bör känna
för denna sak och det intresse som
jag vet att allmänheten särskilt i vissa
delar av landet hyser för frågan, framför
allt mot bakgrunden av det projekt
som har kastats fram om en direktförbindelse.
Ju tidigare man särskilt i
Skåne får reda på om dessa planer tar
fastare form, desto bättre är det uppenbarligen.
Det är nödvändigt för regionplaneringen
av samhällena vid
öresundskusten att man känner till hur
frågan utvecklar sig.

När det gäller statsrådets inställning
till frågan om en direktförbindelse erinrar
jag mig en tidningsnotis från i
somras. Jag tror det var på någon kongress
som statsrådet redovisade en vision
av en direktförbindelse: han såg
trafiken strömma fram obehindrat från
södra Europa upp mot Skandinaviens
norra delar. Detta får naturligtvis tas
för vad det är värt, och ett förverkligande
av tanken kan ju ligga långt fram
i tiden, men det gläder mig att veta att
man i regeringen håller frågan vid liv
och håller de kontakter med danska
myndigheter som riksdagen har önskat.

Slutligen borde jag kanske tillägga,
att kammaren inte har givit mig tillstånd
att framställa denna fråga, men
jag hoppas att det inte skulle ha förändrat
statsrådets svar om han känt till
den omständigheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. rätt för nyhetsbyråer
till anonymitetsskydd.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på be -

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Nr 26.

Svar på interpellation ang.

gäran ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Braconier
frågat mig om jag ämnar tillsätta
en utredning för att så komplettera
tryckfrihetsförordningen att Tidningarnas
telegrambyrå och liknande
nyhetsbyråer jämställes med pressen i
övrigt i fråga om meddelares rätt till
anonymitetsskydd, eller om jag ämnar
vidtaga andra åtgärder för att säkerställa
anonymitetsrätten för medarbetare
och uppgiftslämnare vid nyhetsbyråer
och när i så fall dessa åtgärder
väntas komma att vidtagas.

När jag för snart ett år sedan här i
kammaren besvarade en interpellation
av herr Braconier angående samma problem
som det bär gäller, framhöll jag,
såsom interpellanten nu också erinrat
om, att jag ansåg det vara ett betydelsefullt
intresse ur allmän synpunkt att
lagstiftningen inte lade hinder i vägen
för den centrala funktion i nyhetsförmedlingens
tjänst, som Tidningarnas telegrambyrå
och liknande nyhetsbyråer
utövade genom sin verksamhet, och att
jag var beredd att överväga lämpliga
åtgärder, om det skulle visa sig att gällande
regler försvårade denna verksamhet.

I den av interpellanten omnämnda
framställningen från Publicistklubben,
som inkom till justitiedepartementet
den 13 oktober i år, bär frågan om nyhetsbyråerna
på nytt tagits upp. Publicistklubben
anför, att man efter mitt
interpellationssvar förra hösten allmänt
hade hoppats att frågan skulle vinna en
lämplig lösning i praktiken utan att
lagändring behövde ske men att det
tvärtemot under det gångna året hade
visat sig att tillämpningen av gällande
regler försvårat den verksamhet, som
bedrevs av nyhetsbyråerna. Med anledning
av vad Publicistklubben sålunda
anfört har jag den 23 oktober tillkallat
tre sakkunniga för att inom departementet
verkställa en allsidig utredning
av frågan om skydd för meddelandet av
uppgifter till nyhetsbyrå ävensom där -

rätt för nyhetsbyråer till anonymitetsskydd.

med sammanhängande frågor. Enligt
direktiven för utredningen skall till en
början göras en undersökning av de
svårigheter, som kan föreligga för nyhetsbyråerna
i det ifrågavarande avseendet.
Med utgångspunkt därifrån bör
det sedan utredas, huru dessa svårigheter
lämpligen skall kunna undanröjas,
genom att jämställa nyhetsbyrå med tidningsredaktion
eller på annat sätt.

Vidare yttrade:

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för det positiva svaret, att han
har satt i gång eu utredning. Jag vill
emellertid framhålla några synpunkter
på tryckfriheten.

Om inte utredningen slår vakt om de
bärande principerna i tryckfrihetsförordningen,
kommer detta att på publicisthåll
väcka stor oro. Mot bakgrunden
av de intrång i informationsfriheten
som på senare år gjorts reagerar pressens
organisationer med all rätt. Det
är olustiga försök att bryta mot de frihetsprinciper
som ligger till grund för
den svenska tryckfrihetsförordningen.

Under de senaste åren har vi haft
även andra tillfällen att här i riksdagen
diskutera tryckfrihetsprinciperna.
Det har inte saknats försök från priskontrollnämndens
sida att i tryckfriheten
göra ingrepp som utan tvivel är
oförenliga med svensk grundlag.

Justitiekanslern har hävdat, att nyhetsbyråerna
inte skulle ha något sådant
skydd för sina informationskällor
som tidningsredaktionerna har, ja
JK, som väl skulle vara tryckfrihetsprincipernas
främste väktare, har till
och med hävdat att man borde förbjuda
ämbetsmän att lämna informationer till
tidningar och nyhetsbyråer. Hur man
än tolkar tryckfrihetsförordningen är
det uppenbart att ett sådant förbud inte
kan vara förenligt med den svenska
tryckfriheten.

Bland annat har Journalistförbundet

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Svar pa interpellation ang. rätt för nyhetsbyråer till anonymitetsskydd.

bestämt protesterat mot de försök som
bär gjorts att göra intrång på anonymitetsskyddet.
Jag skall be att få citera ett
uttalande, inte ur Publicistklubbens
framställning, eftersom den citerats i
svaret, utan ur Svenska journalistförbundets
verkställande utskotts framställning: »SJF

uttalar att förbundet betraktar
JK:s åtgärd som ett angrepp mot en
av de fundamentala principerna i
svensk tryckfrihetslagstiftning, nämligen
principen om skydd för journalisters
källor. Utan att på något sätt ta
ställning till ifrågavarande rättsfall uttalar
SJF, att beivrande av eventuella
tjänstefel i samband med utredningen
av ett rättsfall icke under några förhållanden
får grunda sig på ett material
vilket framskaffats genom åtgärder,
som strider mot den hörnsten i vår
tryckfrihetslagstiftning som anonymitetsskyddet
innebär.»

Det har visserligen sagts, att ämbetsmännen
väl skulle få skriva artiklar
i tidningar men icke fullgöra funktionen
som nyhetsförmedlare. Det har
t. o. m. fruktats, att statssekreteraren i
justitiedepartementet skulle stå på en
sådan ståndpunkt, vilket dock skulle
förvåna med hänsyn till dennes positiva
inställning till tryckfriheten. Jag
vill på den svenska journalistkårens
vägnar säga, att det ju för pressen absolut
måste vara en fundamental rättighet
alt få en full informationsfrihet. Vad jag
återgav var bara ett yttrande i Journalisten.

Jag vill sedan hävda den meningen,
att nyhetsbyråerna mycket väl skulle
kunna jämställas med tidningsredaktioner
i frågan om anonymitetsskyddet.
Det vore ju en anomali — vilket också
framhölls i debatten i våras av Publicistklubbens
ordförande, som ju är ledamot
av denna kammare — att inte
TT, som de facto fungerar som en lokalredaktion
för landsortstidningar,
skulle ha det anonymitetsskydd för sina
medlemmar som den minsta lokal -

tidning har. På den punkten är tryckfrihetsförordningen
oklar. Det har ju
också antytts i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning, vars huvudredaktör var
med bland tryckfrihetssakkunniga, och
det har framhållits av herr Edberg,
som också satt i denna kommitté, att
hade man anat vilka svårigheter som
här skulle uppstå i fråga om informationsfriheten,
hade man säkert i den
svenska tryckfrihetsförordningen reglerat
anonymitetsskyddet även när det
gäller nyhetsbyråerna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Egentligen skulle jag ju inte behöva
säga något mera. Här är en sak, som
nu är satt under utredning. Jag finner
liksom interpellanten att här är en fråga,
som behöver utredas, och eventuellt
en lucka i lagen som behöver täppas
till. Och eftersom den är satt under utredning
och lagd i mycket sakkunniga
händer tänkte jag som sagt från början,
att jag inte skulle behöva säga något
mera. Att jag nu i alla fall begärt
ordet är därför att jag anser det vara
min skyldighet att något reagera mot
ett par av interpellantens utalanden
emot tjänstemän, som inte här kan försvara
sig.

Vad först angår justitiekanslerns inställning,
vill jag erinra om att den
tolkning av den gällande lagen, som
han har hävdat och som interpellanten
gick emot, nämligen att nyhetsbyråerna
inte omfattas av skyddet, är nog
obestridligen riktig; det framgår av
hela den behandling som detta ärende
har haft. Tryckfrihetssakkunniga har
gjort ett uttalande utan meningsskiljaktigheter
om detta, det förekommer också
i departementschefens anföranden,
och det har icke mött någon gensaga i
riksdagen. Vad JK har haft att ta ställning
till var självfallet tolkning av den
nu gällande lagen. En annan sak är om
man sedan inte tycker att den är bra.
Då skall lagen ändras, och det är för

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Nr 26.

Svar på interpellation ang.

den skull jag har tillkallat kommittén,
som jag talade om.

Ett annat uttalande av justitiekanslern,
som gick ut på att han skulle ha
sagt —■ om jag uppfattade rätt -— att
tjänstemän över huvud taget inte skulle
få lämna några meddelanden, kan jag
ju inte yttra mig om, ty jag vet inte
vad justitiekanslern i olika sammanhang
kan ha fällt för yttranden. Men jag måste
uttala den förmodan, att det här rör
sig om en klar missuppfattning, och
jag kan något säkrare uttala mig i samma
riktning rörande vad interpellanten
nämnde på tal om statssekreteraren,
eftersom han råkar befinna sig här. Någonting
i stil med vad interpellanten
insinuerade att han skulle givit uttryck
åt, har han aldrig någonsin sagt
eller förmodligen ens tänkt.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
■lag ber att få tacka statsrådet och chefen
för justitiedepartementet för hans
inlägg.

Vad jag byggde på i mitt uttalande
var en artikel i Journalisten. Jag har
den största högaktning för statssekreteraren.
Jag vill emellertid framhålla att
i den åberopade artikeln har man fäst
sig vid ett uttalande, som fällts av statssekreteraren
under den debatt i Pubiicistklubben,
i vilken JK gav uttryck åt
den uppfattning som jag här berört.
Man har tolkat saken på det sättet,
att han vid förbjuda att ämbetsmän
uppträder som nyhetsförmedlare till
pressen. Detta har förklarligt nog vållat
oro.

Sedan sade justitieministern, att
JK:s tolkning av tryckfrihetsförordningen
har stöd i lagen. Men i den interpellationsdebatt,
som vi hade förra
året i denna fråga, uttalade justitieministern
den uppfattningen, att man
kanske skulle kunna klara detta anonymitetsskydd
utan någon lagändring,
att det således fanns möjlighet att ge
skydd för anonymiteten utan att man
ändrade tryckfrihetsförordningen. I

rätt för nyhetsbyråer till anonymitetsskydd.

denna debatt var det inte på något sätt
klart, att man skulle behöva en grundlagsändring
för att här trygga anonymitetsskyddet.

Nu tolkar jag justitieministerns uppfattning
i den punkten som om han menar,
att JK har alldeles rätt; man kan
inte bär tänka sig ett anonymitetsskydd
för nyhetsbyråerna, om tryckfrihetsförordningen
följes.

Då måste man väl ändå åstadkomma
en ändring i tryckfrihetsförordningen,
om man grundlagsmässigt skall kunna
säkra detta anonymitetsskydd. Det finns
ingen annan möjlighet. Jag vet i varje
fall inte hur man skall kunna åstadkomma
ett skydd för nyhetsförmedlare
till TT och andra nyhetsbyråer, om
man inte får in en bestämmelse härom
i tryckfrihetsförordningen. Har man
den uppfattningen, alt den nuvarande
tryckfrihetsförordningen icke ger anonymitetsskydd
åt förmedlare av nyheter
till TT och andra nyhetsbyråer, då
har verkligen den svenska pressen en
ganska stor anledning till oro, om ingen
grundlagsändring sker.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag måste kanske försöka klara upp hur
det ligger till med detta.

Det är nog alldeles uppenbart att det
skydd, som finns för meddelare till tidningar
icke gäller för meddelare till
TT. Det framgår av lagens ordalag och
av de förarbeten som jag har redogjort
för. Det finns således ett hål här; det
finns intet skydd för meddelare till
TT. Den saken observerades, som jag
nämnde, redan av den kommitté, son:
utarbetade den nya tryckfrihetsförordningen,
när den höll på med sitt arbete.
Den var på det klara med att det inte
fanns ett sådant skydd men lät med
avsikt bli att föreslå ett dylikt, och ingen
annan har sedan under tryckfrihetsförordningens
vidare öden tills den blev
slutligt antagen hemställt om ett sådant
skydd.

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Svar på interpellation ang. rätt för nyhetsbyråer till anonymitetsskydd.

Vad beror detta på? Det beror inte
på att man trodde, att nyhetsbyråerna
hade ett skydd, som herr Braconier
tycktes föreställa sig, utan på att man
trodde att det inte fanns något praktiskt
behov av skydd på grund av det
sätt, på vilket TT och andra nyhetsbyråer
arbetar. De rör sig nästan uteslutande
med ett material, som är i alla
delar offentligt, allmänt och kontrollerat
och där uppgiftslämnarna inte vill
vara anonyma och inte är anonyma.
Det var orsaken till att man trodde,
att det här inte behövdes något sådant
skydd.

Härtill kommer att det är en mycket
besvärlig lagteknisk fråga att ordna
ett dylikt skydd. Det var väl också en
sak som gjorde att man drog sig för
att ordna detta, men huvudskälet var,
som jag också har framhållit i direktiven
för den nya kommittén, att man
på grund av det sätt, på vilket TT och
andra nyhetsbyråer arbetar och arten
av det material, som dessa vidarebefordrar,
trodde att det inte var någon
praktisk fråga.

Jag sade också förra året, att när det
var ett mycket svårt lagtekniskt problem
att klara och då det dittills blott
i ett enda ärende uppstått svårigheter,
kunde man kanske vänta litet och se,
om det var ett praktiskt behov. Detta
kunde man så mycket méra göra, sade
jag också i mitt förra interpellationssvar,
som det är en grundlagsfråga och
det alltså ändå inte kan ske någon ändring
i hast.

Nu har för ett par veckor sedan en
så sakkunnig instans som Publicistklubben
i skrivelse förklarat, att här föreligger
ett praktiskt behov. Dess erfarenheter
ger vid handen, att det är ett
praktiskt behov av skydd för TT:s meddelare
och meddelare till andra nyhetsbyråer.
Då har jag omedelbart trots de
lagtekniska vanskligheterna satt igång
med denna utredning. I sak är jag
nämligen alldeles ense med Publicistklubben
om att det finns ingen anled -

ning att sätta TT och andra nyhetsbyråer
i sämre ställning än tidningsredaktioner.
De fyller, som jag bär sagt, en
så central uppgift i nyhetsförmedlingens
tjänst, att det är angeläget att de
får samma skydd som tidningarna. När
det nu visat sig att det alltså verkligen
finns ett praktiskt behov enligt vad
Publicistklubben anger, har jag satt
igång en sådan utredning.

I sak tror jag inte det behöver föreligga
några som helst meningsskiljaktigheter
i denna fråga.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag vill bara säga, att tryckfriheten är
ju något, som inte enbart rör tidningarna
utan hela vårt svenska samhälle.
Det är åtskilliga saker som förekommit
i den svenska pressen under den
senaste tiden och de senaste åren, som
jag finner mycket betänkliga. Jag tänker
särskilt på att utredningsmän omedelbart
springer till tidningarna och
lämnar dem material, innan det finns
hållbara motiv för vad som framföres.
Sedan utnyttjar tidningarna detta på
ett sådant sätt, att en person, som berörs
av en utredning, kanske av tidningspressen
öppet döms, innan alla
fakta blir kända. Senare kanske det
visar sig, att han är helt oskyldig och
att sålunda det material som av utredningsmännen
lämnats till tidningspressen
inte är hållbart. Därför gillar jag
justitiekanslerns uttalande, att vissa
tjänstemän, och därvid tänker jag särskilt
på utredningsmän i en del polisärenden,
inte borde få springa till tidningarna
med vilka uppgifter som helst,
innan det kontrollerats att vad de kommer
med, är riktigt. Jag vill därför
hemställa till justitieministern, att han
försöker ordna det så, att inte något
sådant får förekomma, som har skett
under den senaste tiden i det avseendet.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
har inte begärt ordet med anledning

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Nr 26.

Svar på interpellation ang. rätt för nyhetsbyråer till anonymitetsskydd.

av den siste ärade talarens yttrande.
Slutformuleringen, att justitieministern
skulle se till, att det ena eller andra inte
får förekomma, torde innehålla en
uppmaning, som justitieministern finner
rätt svår att effektuera genom införande
av några förbudsbestämmelser
av den art, som tydligen lekte herr
Rubbestad i hågen. Efter vad justitieministern
yttrade i de sista meningarna
i sitt senaste anförande vågar jag i
varje fall uttrycka denna förmodan.

Jag begärde ordet uteslutande för
att uttrycka min tillfredsställelse med
justitieministerns avslutning på det
sista anförandet. Jag hade nämligen tidigare
tyckt, att justitieministern i själva
interpellationssvaret kanske var en
aning mera fåordig än vad ett verkligt
levande intresse för frågan i och för
sig skulle ha gjort naturligt. Justitieministern
sade, att han tillsatt en utredning
och att han ansåg, att det fanns
behov av att göra något åt saken. Justitieministern
sade också, att man
skulle försöka avhjälpa »svårigheterna
för nyhetsbyråerna».

Som jag ser det gäller det någonting
mer än »svårigheterna» för nyhetsbyråer.
Det gäller allmänhetens intresse
av informationsfrihet, men det är möjligt,
att justitieministern menar samma
sak med det. Emellertid kompenserades
denna fåordighet i interpellationssvaret
av några mycket bestämda uttalanden
från justitieministerns sida i slutet av
hans senaste anförande där han bl. a.
förklarade att det nog inte fanns någon
skillnad i sak mellan honom och herr
Braconier. Även en del andra mycket
positiva uttalanden förekom i hans
anförande. För dem skall jag be att få
tacka justitieministern. Jag hoppas och
tror att fortsättningen kommer att präglas
av samma anda.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag kanske kan lugna herr Ohlins farhågor
med att jag bara för några dagar

sedan tillsatt en utredning i detta ärende
och att jag i de offentliggjorda direktiven
tagit ganska kraftig ställning
till förmån för att inte diskriminera
nyhetsbyråerna. Eftersom det nyligen
har publicerats tyckte jag inte det var
nödvändigt att upprepa samma sak här.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Jag
skall inte bidraga till att göra denna
diskussion rörande ett mera begränsat
avsnitt av tryckfrihetsförordningen till
någon allmän tryckfrihetsdebatt. Emellertid
skal! jag med anledning av ett
aktuellt fall be att få ställa en fråga till
justitieministern i detta sammanhang,
nämligen hur långt arbetet vid departementet
har avancerat, när det gäller
att utöka och precisera den brottskatalog
som tryckfrihetsförordningen omfattar.

Jag kanske, för att klargöra för kammarens
ärade ledamöter vad jag har i
tankarna, kan få anföra, att i dagarna
har det i en svensk veckopublikation
framförts en mycket bestämd anklagelse
mot en person, som avled för drygt
15 år sedan, att han i egenskap av medlem
av statsrådet skulle ha gjort sig
skyldig till en grovt brottslig gärning.
Han skulle ha på privat initiativ uppdagat
ett svårt brott, vilket han sedermera,
enligt dessa påståenden, underlät
att delge de rättsvårdande myndigheterna.
Jag har av olika anledningar
haft tillfälle att intressera mig för denna
fråga och har bedömt det så, att det
numera är relativt meningslöst att ta
upp en diskussion i pressen till bemötande
av på ära och anseende gående
uttalanden. Likaså har jag ansett det
relativt betydelselöst att gå till pressens
egen instans, den s. k. pressens opinionsnämnd.
Jag har i stället menat, att i
sådana bär frågor skulle verkligen
tryckfrihetsförordningen och tryckfrihetsrätten
vara — icke minst är detta
ett intresse för oss själva inom pressen
— ett skydd för den enskilde mannens
rätt och rättsäkerhet. Därför skulle man

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Svar på interpellation ang. rätt för nyhetsbyråer till anonymitetsskydd.

ha möjlighet att i sådana här fall skrida
till åtal icke, herr talman, för att,
som det har blivit vanligt, när tryckfrihetsförordningen
användes, få tillfälle
att kräva stora penningsummor i skadestånd
utan helt enkelt för att få samhällets
utslag på att här har i denna
jakt på enskilda människor, som ändå
bedrives av vissa pressorgan, en enskild
mans ställning och rätt trätts för nära.
Jag har just i dag undersökt huruvida
detta skulle vara möjligt i detta fall,
herr talman, och det är av den anledningen
jag begärt ordet. Jag har konstaterat
att man får skriva vad man vill
i olika tidningar och publikationer om
död man utan att det är straffbart. Det
är alltså icke straffbart vare sig att förtala
eller att ärekränka — för att använda
lagens ord — en död man, och
som det nu är, är en död mans goda
namn och rykte utlämnat.

Nu förhåller det sig så att ett förslag
är utarbetat till ändring på den punkten.
De sakkunniga lade fram förslaget för
ett par år sedan, och jag har just läst
lagtexten. Jag kan inte finna annat än
att vi skulle få ett skydd även för avliden
persons goda namn och rykte om
den ändringen komme till stånd, utan
att man därmed trädde den historiska
forskningen för nära — det är uppenbarligen
ett legitimt önskemål. Eftersom
detta förslag legat färdigt ett par år och
är föremål för överarbetning inom departementet,
skulle jag vilja fråga herr
statsrådet hur långt arbetet har avancerat
och när man kan tänka sig att
förslaget kommer på riksdagens bord.

Såsom herr Braconier har framhållit
är det ett intresse för pressen att anonymitetsskyddet
är effektivt — pressen
skall naturligtvis ha alla möjligheter
att utöva sin upplysningstjänst —- men
lika betydelsefullt är det för en press,
som vill arbeta under ansvar och legitima
former, att den enskilde mannens
— han må vara levande eller död —
goda namn och rykte icke kränkes. Jag
vill därför som gammal tidningsman

säga, att det är ett vitalt intresse att
man får ett stadgande som skyddar den
enskilde mot sådana tidningar och publikationer
som överträder gränsen för
det som kan anses vara legitimt. Jag
tror att det inte minst för närvarande
föreligger en sådan tendens i den offentliga
debatten, och det skulle därför,
herr talman, vara välgörande om
vi så snart som möjligt finge en väl
övertänkt och väl genomarbetad men
också alldeles klar gränsdragning mellan
vad som är rätt och vad som inte
är rätt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Tillåt mig svara på den här framställda
frågan.

Herr Ståhl frågade, hur långt arbetet
med utökningen av tryckfrihetsförordningens
brottskatalog har avancerat i
departementet. På det vill jag till att
börja med svara, att någon utredning
med närmaste syfte att utöka eller förändra
tryckfrihetsförordningens brottskatalog
icke pågår. Det finns ingen sådan
utredning tillsatt.

Av herr Ståhls fortsatta framställning
förstod jag emellertid, att han tydligen
avsåg ett nyligen framlagt förslag till
brottsbalk. Det är icke något förslag,
som närmast tar sikte på tryckfrihetsförordningen,
utan vad som föreligger
är ett mycket omfattande förslag till
brottsbalk, som efter åtskilliga års arbete
framlagts i år. Om detta förslag
upphöjes till lag, är det meningen att
det skall ge till resultat en helt ny huvuddel
i vår lag, som skall ersätta 1864
års strafflag. Det är sålunda ett oerhört
stort lagstiftningsarbete. Det omfattande
betänkandet är nu ute på remissbehandling
och kan omöjligen läggas
fram till nästa års riksdag. Om vi
orkar med det och om jag fortfarande
får med denna sak att göra hoppas
jag att det kan läggas fram året därpå.

Vad har då den saken med brottskatalogen
i tryckfrihetsförordningen att

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Nr 26.

Interpellation ang. framläggande a

göra? Jo, i denna brottsbalk finns det
bland alla andra kapitel även ett, som
handlar om ärekränkning. Det är alldeles
riktigt som herr Ståhl sade, att de
sakkunniga där har velat fylla ut en
lucka i det nuvarande ärekränkningskapitlet.
Det är också riktigt, att det i
nämnda kapitel för närvarande icke
finns något som helst skydd mot ärekränkning
av en död mans minne. Men
i den föreslagna brottsbalkens nya ärekränkningskapitel
är bland övriga
stadganden även upptaget ett förslag i
denna riktning. Om detta kapitel blir
lag, kommer det naturligt nog att få
följdverkningar i tryckfrihetsförordningens
brottskatalog, ty den är gjord
så, att de handlingar, som är kriminaliserade,
när de begås muntligt, i stor
utsträckning också har sin motsvarighet
i tryckfrihetsförordningen, om de
begås i tryckt skrift.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 0.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets å bordet liggande
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående pension för f. d. städerskan
vid riksdagshuset Karin Andersson,
född Hedlund.

§ 7.

Interpellation ang. framläggande av förslag
till lag om socialnämnder m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HAGÅRD (h), som anförde: Herr
talman! Frågan om samordning av
samhällets sociala verksamhet hör till
de spörsmål, som sedan lång tid tillbaka
stått på dagordningen. Redan på 1920-talet aktualiserades frågan första gången
i riksdagen, och sedermera har den
vid ett flertal tillfällen varit föremål

v förslag till lag om socialnämnder m. m.

för behandling såväl inom riksdag och
regering som inom det statliga och kommunala
utredningsväsendet. Endast på
det primärkommunala området har vissa
resultat kunnat uppnås och detta
utan statligt stöd eller medverkan från
statsmakternas sida på lagstiftningens
område.

Man har från positivt inriktat håll velat
dels sammanföra de skiftande och
många gånger efter helt olika förutsättningar
utgående samhälleliga sociala
hjälp- och stödåtgärderna till en harmoniskt
avvägd byggnad, dels ock planera
utvecklingen av samhällets sociala verksamhet
så, att denna såväl ekonomiskt
som administrativt smidigt kan sammanfogas
i den sociala helhetsbilden.
Det är sålunda fråga om en rationalisering
och planering, där fördelarna av en
dylik process oavkortat skall komma
medborgarna till godo i form av smidighet
och bättre handläggning av socialvårdsärendena,
av möjlighet för
den enskilde att lättare överblicka de
samhälleliga stöd- och hjälpinsatserna
och av lägre kostnader för den sociala
verksamheten över huvud taget, utan
att denna i och för sig begränsas.

Hittills har utvecklingen gått i den
riktningen inom såväl den statliga som
kommunala verksamheten, att man oavlåtligen
vidgat den administrativa ramen,
inrättat nya organ med stegrad
personalökning och åtföljande kostnader.

Då jag i detta sammanhang vill begränsa
mig till den kommunala verksamheten
tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
på det förslag till administrativ
förenkling, som framlades av 1929
års organisationssakkunniga, vars omfattande
och banbrytande utredning beklagligtvis
endast hade till resultat ett
framläggande av förslag till socialregister,
en relativt misslyckad anordning,
enär denna anordning i själva verket
förutsatte en rationell samordning av
kommunens hela verksamhet på detta
område.

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Interpellation ang. en av Oscars församling i Stockholm gjord framställning att
erhålla en tomt på Gärdet till församlingsbyggnad.

Efter upprepade framställningar från
riksdagens sida blev slutligen socialvårdskommittén
tillsatt, vars främsta
uppgift skall vara att lösa frågan om
samordning. Kommittén fick emellertid
dessutom ägna sig åt en genomarbetning
av hela den sociala lagstiftningen
men förlorade icke ur sikte sin
centrala uppgift. År 1942 kom dess första
förslag till organisation. Detta ledde
dock icke till något resultat, utan uppmärksamheten
kom att huvudsakligen
inriktas på ett samtidigt avlämnat förslag,
som berörde kommunindelningen.
Innan socialvårdskommittén upplöstes,
tog den emellertid ännu en gång upp
frågan om samordning och avlämnade
år 1950 en över arbetning av sitt tidigare
förslag. Samtidigt bifogades emellertid
ett förslag till lag om socialhjälp. Det
förefaller som om denna kombination
kan tagas till förevändning för nytt
uppskov.

Vid en interpellationsaebatt i denna
kammare år 1951 angående samordningen
efterlystes resultaten av utredningsverksamheten
på detta område. Dåvarande
socialministern ville emellertid
icke lämna någon fylligare redogörelse
häröver, men hans kortfattade svar var
så till vida tillfredsställande, att därav
framgick, att sedan olika utredningar
sysslat med vissa delfrågor av samordningsproblemet
hade han för avsikt att
sörja för att hela samordningsfrågan
kom under prövning av ytterligare en
kommitté, tillsatt av Kungl. Maj :t.

Redan år 1949 hade riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t framhållit, att
det vore lämpligt att man inom vederbörande
departement verkställde förberedande
utredningar för en lösning av
olika delar av samordningsproblemet.
Dessa delutredningar kunde sedan fullföljas
i samarbete med en samordningskommitté.
Huruvida några dylika utredningar
företagits inom departementet,
har icke kommit till min kännedom.
Även om förberedande åtgärder redan

skulle ha vidtagits har de i varje fall
icke utmynnat i tillsättande av den år
1951 utlovade samordningskommittén.

I förteckningen angående väntade
propositioner vid 1952 års riksdag
fanns medtaget som eventuellt en proposition
»Lag om socialnämnder m. m.»,
och vid årets riksdag innehöll motsvarande
förteckning en proposition, som
dock angavs som definitiv, »Socialvårdens
lokala organisation». Ett mindre
ärende angående »Tillsättning av vissa
befattningshavare inom socialvården»
i slutet av vårriksdagen har givetvis ett
visst samband med den väntade lagstiftningen.

Då lagen om socialnämnder ännu icke
kommit på riksdagens bord, trots att
en sådan ställts i utsikt, vill jag anhålla
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra följande spörsmål:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för anledningen till att
det utlovade förslaget angående lag om
socialnämnder etc. icke framlagts, och
när kan riksdagen emotse ett förslag i
denna fråga?

Denna anhållan hordlades.

§ 8.

Interpellation ang. en av Oscars församling
i Stockholm gjord framställning att
erhålla en tomt på Gärdet till församlingsbyggnad.

Ordet lämnades på begäran till

Fru EWERLÖF (h), som yttrade: Herr
talman! Oscars församling i Stockholm
har i ett flertal framställningar under
de senaste 11 åren sökt erhålla en
tomt för församlingsbyggnad. Det för
församlingen den 1 januari 1953 redovisade
invånarantalet uppgick till 43 682,
varav något över hälften är bosatta
inom stadsdelen Ladugårdsgärde. Inom
denna stadsdel finnes endast provisoriska
lokaler för församlingsverksam -

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Nr 26.

Interpellation ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

heten. Sålunda förhyres eu källarlokal
(förutvarande mjölkbutik) och dessutom
tre mindre lokaler på skilda ställen
för söndagsskoleverksamhet.

Med hänsyn till den under de senaste
decennierna efter hand utökade bebyggelsen
inom stadsdelen Ladugårdsgärdet,
har det länge varit en angelägenhet
av stor vikt för Oscars församling
att på detta område erhålla tomt
för församlingsbyggnader, så att den
kyrkliga verksamheten skall kunna bedrivas
på ett tillfredsställande sätt. I
en skrivelse den 9 juni 1953 till Konungen
hemställer kyrkorådet i underdånighet,
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
omedelbara åtgärder för att församlingen
skall få möjlighet att förvärva
en lämpligt belägen tomt för församlingsbyggnad
å Gärdet. I den av kyrkorådet
lämnade skrivelsen redogöres för
hur ärendets avgörande uppskjutits år
efter år. Eftersom tomtmarken äges av
kronan och förvaltas av Djurgårdsnämnden
synes det mig egendomligt
att ärendet, som rör ett så allmänt behov,
inte tidigare fått en tillfredsställande
lösning.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat,
att Oscars församling sökt erhålla
en tomt för församlingsbyggnad på Gärdet? 2.

Har herr statsrådet för avsikt att
inom en snar framtid vidtaga åtgärder
för att tillgodose församlingens önskemål
i detta avseende?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. beredskapen mot
epidemiska sjukdomar.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k) erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr

talman! De omfattande epidemier som
under sommaren och hösten förekommit
i Sverige och som medfört ett betydande
antal dödsfall har blottat allvarliga
brister i fråga om statsmakternas
och berörda myndigheters åtgöranden
för att förebygga och begränsa epidemiska
sjukdomar.

Detta gäller särskilt om paratyfusen.
Under den tid som epidemien varade,
från mitten av juni till slutet av augusti,
stod nära 9 400 personer under
läkarvård som paratyfus- eller observationsfall.
Av dessa kunde inte ens hälften
beredas vård på sjukhusanstalter,
trots att åtskilliga provisoriska vårdplatser
upprättades. Av medicinalstyrelsens
redogörelse för paratyfusepidemien
framgår klart olägenheterna härav.
»Hade det gällt en mera svårartad sjukdom,
hade situationen kunnat bli katastrofal
även för de sjuka», skriver
styrelsen och fortsätter:

»Erfarenheterna visar tydligt de risker
ur smittspridningssynpunkt, som
följer av en mer eller mindre okontrollerad
vård i hemmen. Där vården på
sluten anstalt kunde genomföras i större
utsträckning, blev sekundärfallens
frekvens lägst.»

Bristerna i beredskapen mot en epidemi
som denna kom också till uttryck
däri, att det förflöt närmare två veckor
innan man lyckades spåra smittkällan.
Om det spaningsarbete, som utfördes
för att utröna smittans ursprung,
har förste provinsialläkaren i Kronobergs
län, dr Axel Bergstrand, fastslagit,
att det fick »verkställas med allt
för fåtaliga arbetskrafter». Chefen för
statens bakteriologiska laboratorium
har i samma fråga anfört, att man omedelbart
skulle ha behövt beordra minst
tre epidemiologer till epidemiområdet.
Men om så hade skett, tilläde han, skulle
det ha medfört en allvarlig försvagning
av laboratoriets kapacitet. När epidemien
nådde sin höjdpunkt och man
på statens bakteriologiska laboratorium
hade en toppsiffra av över 2 000 un -

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.
Interpellation ang. beredskapen mot epidemiska sjukdomar.

dersökta prover per dag, så kunde detta
klaras endast genom att temporärt nedlägga
stora delar av laboratoriets övriga
verksamhet. Det råder således ingen
tvekan om att paratyfusepidemien,
som medicinalstyrelsen framhållit, riktat
uppmärksamheten på vissa brister
i vårt försvar mot epidemiska sjukdomar.

Detta framhäves också av det stora
antalet dödsfall som epidemien krävde.
Under de veckor som epidemien pågick
avled 89 personer i paratyfus. Det får
anses sannolikt, att om det funnits en
fullt tillfredsställande beredskap i fråga
om antalet vårdplatser, läkare och övrig
sjukvårdspersonal, så skulle dödsfallen
ha blivit betydligt färre. Det kan också, i
ljuset av den omfattning som epidemien
fick, ifrågasättas riktigheten av beslutet
att över huvud taget ej tillgripa
skyddsvaccinering. Misstanken ligger
nära till hands att detta beslut mindre
förestavades av medicinska överväganden
och mer var ett uttryck för bristande
beredskap i fråga om att möta en
epidemi av denna omfattning.

Liknande brister har framträtt under
den polioepidemi, som under några få
veckor kommit att omfatta 2 000 fall,
varav inte mindre än ett hundratal med
dödlig utgång. Här har man att göra
med en sjukdom, mot vilken läkarvetenskapen
ännu inte förfogar över något
effektivt motmedel. Desto viktigare är
då att ingenting försummas i de hänseenden,
där förebyggande eller begränsande
åtgärder kan vidtagas. I samband
med polioepidemien har det exempelvis
framkommit, att en så förhållandevis
stor anläggning som epidemisjukhuset i
Jönköping hittills helt saknat röntgenutrustning
samt att man, när epidemien
nödvändiggjorde viss personalförstärkning,
måste rekvirera läkare och extrasköterskor
från Danmark. Särskilt beklämmande
är, att flera dödsfall inträffat
i samband med långa och krävande
transporter av poliosjuka, som på grund
av brister i närmaste sjukhusanlägg -

nings tekniska och personella resurser
remitterats till andra sjukhus.

Som ytterligare exempel kan anföras,
att det i Stockholm, där vissa stadsdelar
varit starkt hemsökta av polio, i
september i hälsovårdsnämndens regi
hölls en konferens med läkarexpertis
på området. Därvid diskuterades bl. a.
möjligheterna att göra specialundersökningar
i de lokala epidemihärdarna i
staden, vilket skulle ha varit av stor betydelse.
Man nödgades emellertid konstatera,
att det saknas resurser för att
genomföra sådana undersökningar.

Sedan några år finns ett serum mot
polio, det s. k. gammagiobulinet. Inom
den medicinska expertisen synes meningarna
om detsamma vara delade. Då
det i viss omfattning tillverkas i vårt
land och medicinalstyrelsen t. o. m.
utfärdat föreskrifter om dess användning,
är det dock ägnat att förvåna, att
man inte under den polioepidemi, som
pågått under eftersommaren och hösten,
sökt utröna dess användbarhet genom
skyddsympningar — exempelvis
på barn — i områden som varit särskilt
utsatta för epidemien.

Det kan också ifrågasättas om statsmakterna
gjort vad som är möjligt för
att underlätta det utomordentligt betydelsefulla
forskningsarbete, som alltjämt
framstår som det viktigaste ledet
i kampen mot polion, och som man hoppas
inom överskådlig tid skall föra
fram till ett effektivt vaccin. Här skall
endast erinras om, att statens bakteriologiska
laboratorium sedan början av
1947 förgäves sökt utverka ett anslag
— det rör sig om sammanlagt cirka
5 milj. kronor —- för uppförande av en
byggnad för virusforskning, framställning
av vacciner m. m.

Återstår problemet om förebyggande
åtgärder av allmänhygienisk art. Man
har skäl antaga att den överraskande
stora omfattning, som exempelvis paratyfusepidemien
uppvisade, i varje fall
har ett indirekt samband med den tilltagande
vatienförskämningen. Gjorda

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Nr 26.

Interpellation ang.

undersökningar visar, att det praktiskt
taget inte finns en enda ort i landet
som har sin avloppsfråga tillfredsställande
ordnad. Av stadsbefolkningen,
d. v. s. 3,2 milj. av landets invånare, bär
endast 9 procent tillgång till s. k. höggradigt
renat vatten, medan inte mindre
än 41 procent av städernas befolkning
får nöja sig med det förorenade
vattnet som det är. Särskilt elakartat
är läget i de större städerna: i Stockholm
saknar stadsdelar med sammanlagt
70 000 invånare anknytning till reningsverk,
och lägger man till angränsande
grannkommuner blir det bostadscentra
med 150 000 invånare, som utan
någon som helst rening släpper ut sina
avlopp i angränsande sjöar och vattendrag.
I Stockholm förekom ju också
under paratyfusepidemien att friluftsbad
måste stängas, sedan det konstaterats
att vattnet var bemängt med bakterier.

Det har beräknats att inemot 2 milj.
kubikmeter kloakslam årligen föres ut
i sjöarna och vattendragen. Det visar att
vattenreningen vuxit ut till ett problem,
som påkallar uppmärksamhet och
motåtgärder från statsmakternas och
berörda centrala myndigheters sida.
Det bör understrykas att det här inte
är fråga om något oöverstigligt kostnadsproblem.
Tvärtom. Om man som
exempel tar Örebro — där det uppföres
ett höggradigt reningsverk med en kapacitet
för 100 000 personer — så stannar
kostnaderna i det fallet vid 8,5
milj. kronor.

Närmast bör det från statsmakternas
sida bli fråga om sådana anslagsökningar
för vatten- och avloppsarbeten,
att den »väntetid» på drygt två år, som
anslagssökande kommuner nu måste underkasta
sig, kan elimineras. Mot bakgrunden
av den omfattning, som sommarens
och höstens epidemier haft,
framstår det vidare som önskvärt att
redan 1954 års riksdag blir i tillfälle att
ta ställning till det förslag till ny hälsovårdsstadga
som utarbetats.

undervisningen av svagt begåvade barn.

Paratyfus- och polioepidemierna har
under en kort tidrymd skördat bortåt
ett par hundra människoliv i vårt land.
Tusentals människor har under kortare
eller längre tid berövats möjlighet att
sörja för sig och sina familjer. Sorger
och ekonomiska bekymmer har följt i
epidemiernas spår. Det är därför naturligt
att en bred allmänhet förväntar,
att det från statsmakternas och berörda
myndigheters sida göres allt som kan
göras för att förebygga respektive begränsa
följderna av epidemier. Med hänvisning
härtill hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet få rikta
följande frågor:

Har de brister i beredskapen mot
epidemiska sjukdomar, som framkommit
under paratyfus- och polioepidemierna,
föranlett regeringen att överväga
åtgärder i syfte att avhjälpa desamma,
och vari består i så fail dessa överväganden? Har

regeringen för avsikt att förstärka
de resurser, som den medicinska
forskningen disponerar för poliobekämpning,
och i så fall på vilket sätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. undervisningen av
svagt begåvade barn.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fröken AGER (fp), som yttrade: Herr
talman! Det har nu gått fem år, sedan
1946 års hjälp- och särldasslärarutredning
i slutet av 1948 framlade sitt betänkande
rörande utbildning av lärare
för utvecklingshämmade och svårfostrade
barn jämte förslag till inrättande
av ett statens speciallärarinstitut.
Betänkandet blev synnerligen väl mottaget
i alla remissinstanser och fick
mycket goda kommentarer, i synnerhet
i lärartidningarna. Tyvärr har betänkandet
ännu ej förelagts riksdagen till

2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Interpellation ang. undervisningen av svagt begåvade barn.

behandling, trots alt skolöverstyrelsen
årligen påmint därom i sina petita.

I första hand skulle vid institutet utbildas
lärare för folkskolans hjälpklasser
och övriga specialklasser samt för
sinnesslöskolorna.

Behovet av utbildade lärare för specialklasserna
har ökat oerhört under de
gångna fem åren. Om vi bortser från
andra typer av specialklasser och endast
fäster oss vid lijälpklasserna, finner
vi att det år 1948 fanns ca 650 sådana
klasser med tillsammans ca 8 000
elever. Från och med innevarande hösttermin
är elevantalet i hjälp klasser na
14 019, fördelade på över tusentalet läraravdelningar.
Ser man på dessa 1 000
lärare, som för närvarande har hand om
utbildningen av de svagt begåvade barnen,
finner man, att endast omkring
300 av dem haft möjlighet att genomgå
de statliga utbildningskurser, som regelbundet
anordnats i Stockholm och
Göteborg åren 1943—53 samt mera sporadiskt
dessförinnan. Utbildningskapaciteten
för dessa kurser är så låg som
sammanlagt 24 lärare per år. (Antalet
ansökningar överskrider årligen 200.)
Omkring 200 hjälpklasslärare har skaffat
sig specialutbildning på annat sätt
genom akademiska studier, deltagande
i kortare kurser av olika slag (talfelsbeliandling,
behandling av läs- och skrivsvårigheter,
testning, småslöjd m. m.),
en utbildning, som i vissa fall av skolöverstyrelsen
förklarats likvärdig med
de långa utbildningskurserna. Det återstår
alltså av de i höst tjänstgörande
hjälpklasslärarna över 500, som saknar
all specialutbildning för sitt krävande
och viktiga arbete. Med de nuvarande
utbildningsmöjligheterna skulle det ta
20 år att utbilda dessa och man skulle
under tiden sakna möjlighet att ersätta
avgående och tillgodose utökningen. Att
kravet på flera hjälpklasslärare kommer
att skärpas, behöver vi nog inte betvivla.
Efter kommunsammanslagningen
hade under det sistförflutna läsåret
250 skoldistrikt hjälpklasser. Men yt -

terligare 600 distrikt har underlag för
en eller flera sådana klasser, och många
av dessa skulle redan ha inrättat denna
typ av specialklass, om blott kompetent
lärare kunnat anskaffas. Det har visat
sig, att man i de distrikt, där man nått
längst när det gäller enhetsskolan och
i de s. k. försöksdistrikten, starkare än
annorstädes känt nödvändigheten av att
inrätta hjälpklasser och andra specialklasser.
Yi får räkna med att drygt 10
procent av barnen i våra folkskolor är
i behov av speciell undervisning och
fostran.

Vad det betyder för ett distrikt att få
en specialutbildad hjälpklasslärare vid
starten och vid skötseln av skolans
hjälpklasslinje, kan säkert de överlärarc
intyga, som haft förmånen att få en
sådan lärare. Den utbildade hjälpklassläraren
kan omhänderta uttagningen till
specialklasserna, utföra de nödvändiga
testningarna och utreda, var barnet bör
placeras. Han känner metoder och materiel
när det gäller undervisning i
hjälpklasser, läsklasser och observationsklasser.
Han är framför allt bättre
rustad att förstå barnen och deras egenart
och att kunna tala med föräldrar
och målsmän. Det behövs mycket upplysningsarbete,
mycken takt och skicklighet,
när i ett skoldistrikt en hjälpklass
första gången skall inrättas.

Vid det föreslagna speciallärarinstitutet
hade man tänkt sig två linjer, en
hjälp klasslär arlinje, där årligen 40 lärare
skulle utbildas, och en sinnesslölärarlinje,
där 10 småskollärare skulle
erhålla sin specialutbildning för undervisning
i sinnesslöskolor (särskolor).
Denna utbildningskapacitet är nu
för ringa. För hjälpklasslärarnas del
måste vid sidan av den ettåriga utbildningen
vid institutet komma till stånd
kortare kurser för lärare, som redan
länge undervisat i lijälpklass. Vid sinnesslölärarlinjen
torde åtminstone de
första åren behöva utbildas minst 20
lärare per år.

Bristen på utbildade sinnesslölärarc

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Nr 26.

Interpellation ang.

är stor. Av de cirka 230 lärartjänsterna
i kunskapsämnen är 70 besatta med lärare
utan specialutbildning. Hälften av
dessa tjänster har vid detta läsårs början
ledigförklarats utan att en enda behörig
sökande anmält sig.

Skolplikt för sinnesslöa barn infördes
år 1945, men utbildningen av lärare,
som skall undervisa dessa barn, har
ännu ej definitivt ordnats. Detta var en
av orsakerna till att 1946 års hjälp- och
särklasslärarutredning tillsattes. I 70 år
har utbildningen varit förlagd till det
privata seminariet vid Slagsta skola. Utbildningen
har varit tvåårig och byggd
på realskoleexamen. Seminariets kapacitet
har varit otillräcklig. Som en förstärkning
har sedan år 1947 av skolöverstyrelsen
varje år anordnats en 20
veckors utbildningskurs med 10 deltagare.
Denna kurs är samorganiserad
med hjälpklasslärarutbildningen och
grundar sig på folk- eller småskollärarexamen.
Den praktiska utbildningen ges
dels vid Johannesbergs internatskola,
dels vid externat och specialklasser i
Stockholm. Sedan Slagsta skola övertagits
av Stockholms stad är seminariets
fortbestånd ovisst. Den teoretiska undervisningen
är innevarande läsår förlagd
till småskoleseminariet i Stockholm
som en särskild kurs, benämnd
»särskoleseminariet». Den praktiska utbildningen
sker dels vid Slagsta, dels
vid Stockholms externat. Denna splittring
kan givetvis inte anses vara annat
än ett provisorium. Utbildningen måste
bli enhetlig. Den bör bygga på redan
avlagd lärarexamen och omfatta ett års
specialutbildning. Det är av allra största
betydelse för sinnesslöundervisningen
i vårt land att denna omhänderhas
av skickliga och sakkunniga lärare med
ingående kännedom om de utvecklingshämmade
barnen (orsaker, symtom, diagnos,
terapi, spec. pedagogik m. m.).

Inrättandet av det föreslagna speciallärarinstitutet
(eller, som skolöverstyrelsens
benämning lyder, specialpedagogiska
seminariet) skulle för hjälp -

undervisningen av svagt begåvade barn.

klassundervisningens del betyda ökade
utbildningsmöjligheter och en mycket
önskvärd förlängning av utbildningstiden
från en termin till ett läsår. För
sinnesslölärarutbildningen skulle det betyda
en enhetlig utbildning med ökad
kapacitet, en förlängning av utbildningstiden
från två till tre seminaricår
efter realskoleexamen.

Kostnaderna för det föreslagna institutet
torde inte bli mycket större än
den summa som redan nu läggs ut för
de olika kurserna. I skolöverstyrelsens
petita för budgetåret 1952—53 har för
institutet begärts 146 000 kronor, en
summa, som givetvis är i behov av viss
uppräkning. Till Slagstaseminariet
(särskoleseminariet) har för budgetåret
1954—55 begärts 80 000 kronor
och till skolöverstyrelsens utbildningskurs
för sinnesslölärare 34 000 kronor
(i sistnämnda summa ingår resor och
dagtraktamenten), tillsammans 114 000
kronor. Till hjälpklasslärarkurserna har
begärts 30 000 kronor (+ resor och dagtraktamente
ca 35 000) = 65 000 kronor.
För hjälpklass- och sinnesslölärarutbildningen
tillsammans har alltså för budgetåret
1954—55 beräknats 179 000 kronor.
Även andra av skolöverstyrelsen
begärda kurser skulle enligt förslaget
förläggas till institutet: kurser för lärare
för barn med läs- och skrivsvårigheter
(s. k. »ordblinda»), kurser för
talfelsbehandling, kurser i yrkesvägledning
för hjälpklasskuratorer, fortbildningskurser
för föreståndare och lärare
vid sinnesslöskolorna, för lärare i
praktiska ämnen, arbetsledare och vårdpersonal,
kurser som var för sig drar
avsevärda kostnader. Det kan ifrågasättas
om det inte blir en ren besparing
att inrätta det länge efterlängtade speciallärarinstitutet.

Under åberopande av det anförda anhåller
jag om andra kammarens medgivande
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
rikta följande frågor.

1. Har herr statsrådet uppmärksam -

Nr 26.

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Interpellation ang. utredning av frågan om rätt att i vissa fall i riket införa blommor
utan föreskriven tullavgift.

mat de rådande missförhållandena beträffande
undervisningen av de svagt
begåvade barnen?

2. Kan det förväntas att det av 1946
års hjälp- och särklasslär arutredning i
slutet av år 1948 framlagda betänkandet
rörande utbildning av lärare för utvecklingshämmade
och svårfostrade
barn jämte förslag till inrättande av ett
statens speciallärarinstitut blir föremål
för proposition till 1954 års riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. utredning av frågan
om rätt att i vissa fall i riket införa

blommor utan föreskriven tullavgift.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Stockholm (fp), som
anförde: Herr talman! Vid S:t Eriksmässans
avslutning inträffade en händelse
som genom pressens försorg nådde
allmänheten och där åstadkom förvåning.
De blommor, som förekom i
den holländska hallen på mässan, önskade
utställarna skänka till sjukhus
inom Stockholm i stället för att bränna
dem, vilket eljest brukar vara vanligt
vid mässans slut. Dessa lösa blommor,
s. k. snittblommor, är emellertid enligt
bestämmelserna påförda en mycket
hög tullavgift, som vederbörande sjukhus
saknade både medel till och anledning
att betala, varför den vackra tanke
som låg bakom gåvan löpte risken
att inte kunna i handling realiseras.
Saken löstes dock på så sätt, att härvarande
holländska beskickningschef
övertog blommorna och i sin tur skänkte
dem till avsett ändamål.

Det kan synas något underligt med
dessa snäva tullbestämmelser då det
gäller en dylik gåva av humanitär art.
Andra fall finns emellertid då gåvor
kan införas tullfritt. Sålunda får inom

läkarvetenskapen brukade instrument
mottagas som gåva och tullfritt införas,
om de skall användas för forskning eller
undervisning. Även föreningen Rädda
barnen kan införa kläder och andra
förnödenheter tullfritt.

Givetvis kan det vara förenat med
ganska stora svårigheter att avfatta en
bestämmelse så, att den utan att bli till
förfång för vårt eget lands näringsutövare
kan medgiva ett tullfritt införande
av gåvor av ovan anförda eller
liknande art och med ändamål att bereda
sjuka eller gamla människor glädje.
Problemet bör dock ej vara olösligt.

Med anledning av här berörda förhållanden
anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Faller en utredning av här ovan
anförda förhållanden inom ramen för
1952 års tulltaxekommittés verksamhet?

2. Om så ej är fallet, vill herr statsrådet
medverka till att en sådan utredning
kommer till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
andra kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 20
oktober 1953.

Stenografen hos kammaren jur. kand.
Johnny G. Sköldvall beviljades för fullgörande
av tingstjänstgöring ledighet
från stenograftjänst från och med denna
dag tills vidare under innevarande
höstsession och förordnades kanslisten

Onsdagen den 28 oktober 1953.

Nr 26.

i första kammaren fil. stud. H. A. Karlgren
att under samma tid uppehålla
Sköldvalls stenografbefattning samt
kontorsassistenten Curt C. C. Berggrén
en kanslisttjänst.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 13.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.