1953 ANDRA KAMMAREN Nr 25 (Riksdagens protokoll 1953:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

«tyg

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 25

19—21 oktober.

Debatter m. m.

Måndagen den 19 oktober.

Sid.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................. 3

Interpellationer av:

Herr Svensson i Ljungskile ang. åtgärder för stärkande av rättsordningen
i vårt land, m. m............................. 4

Herr Gustafson i Göteborg i anledning av förslag att förlägga ett

planerat ångkraftverk till Stenungsund..................... 5

Herr Wedén ang. åtgärder i syfte att göra den statliga bostadspolitiken
mera ägnad att stimulera särskilt effektiv och kostnads besparande

byggnadsverksamhet, m. m................... 6

Herr Helén ang. fastställandet av dyrortsgrupp för Stockholms

grannkommuner ...................................... 10

Herr Dahlén ang. vissa ändringar av överenskommelsen om frivillig

bostadsfördelning...................................... 11

Fru Sandström ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten 12
Herr von Friesen ang. förstärkande av epidemiberedskapen, m. m. 16
Fru Sjöstrand ang. placeringen av Eksjö stad i dyrortsgrupp .... 17

Herr Dickson ang. placeringen av Lerums kommun i dyrortsgrupp 17
Fröken Vinge ang. effektivisering av arbetet med gallring av statliga
myndigheters arkiv ................................ 18

Herr Gustafsson i Stockholm ang. den statliga priskontrollen .... 20

Herr Braconier ang. rätt för nyhetsbyråer till anonymitetsskydd.. 20

Herr Birke ang. tillämpningen av överenskommelsen om den frivilliga
bostadsfördelningen.............................. 22

Herr Hagberg i Stockholm ang. frågan om införande av fem dagars

arbetsvecka.......................................... 24

Herr Håstad ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium

m. m............................................... 25

Herr Senander ang. rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner 25

1 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 25.

Nr 25.

Innehåll.

Sid.

Tisdagen den 20 oktober.

Fråga om remiss av motionen II: 617.......................... 26

Interpellationer av:

Herr Widén ang. statsunderstöden till musikcirkelverksamheten .. 30

Herr Schmidt ang. företagsbeskattningskommitténs förslag beträffande
investeringsfonder för fartyg........................ 31

Herr Larsson i Luttra ang. sättet för värdering av skador på enskild
egendom i samband med militära övningar ............ 31

Herr Cassel ang. en översiktlig redogörelse för kostnaderna för genomförda
socialåtgärder................................ 32

Onsdagen den 21 oktober.

Interpellation av herr Håstad ang. AB Radiotjänsts kortvågssändningar
................................................ 34

Måndagen den 19 oktober 1953.

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober.

Kl. 2 em.

§ 1.

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord: Jag hälsar
kammarens damer och herrar ledamöter
välkomna till årets höstsession,
som jag härmed förklarar öppnad.

§ 2.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.

Herr TALMANNEN yttrade: Ledamoten
av denna kammare Adolf Wallentheim
avled den 23 augusti. Wallentheim
representerade sedan 1937 Stockholms
län i kammaren. Som riksdagsman
ägnade Wallentheim sitt största
intresse åt landets skolfrågor, som han
kom i nära beröring med i sin egenskap
av ledamot och vice ordförande i statsutskottets
andra avdelning. I sitt hemlän
åtnjöt Wallentheim det största förtroende
och nedlade ett betydelsefullt
arbete i hemkommunen och i landstinget.

Vi minns honom som en försynt och
god kamrat och lyser frid över hans
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren ankomna
protokoll angående den i § 32
riksdagsordningen föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 1 oktober 1953.

Till justitiedepartementet hade den
10 september 1953 från länsstyrelsen i
Stockholms län inkommit fullmakt för

fru Anna-Lisa Lewén-Eliasson, Huddinge,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för
avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Oskar Adelsohn.

Vid detta protokoll var fogad den
däri avsedda fullmakten för fru AnnaLisa
Lewén-Eliasson, Huddinge, att inträda
såsom ledamot av kammaren för
tiden till den 1 januari 1957 efter herr
Wallentheim, som avlidit.

Herr talmannen meddelade, att fru
Lewén-Eliasson intagit sin plats i kammaren.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar om ledighet från
riksdagsgöromålen:

Till Andra kammarens kansli.

Med anledning av utlandsvistelse anhålles
om ledighet från riksdagsgöromålen
under en månad från och med
höstriksdagens början.

Washington den 14 oktober 1953.

Disa Västberg.

Till Herr talmannen i Riksdagens
andra kammare.

För fullgörande av allmänt uppdrag
och i samband därmed vistelse i USA

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

får jag härmed vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagen fr. o. m. den
19 oktober t. o. m. den 25 november
1953.

Bratteborg den 24 september 1953.

T. G. von Seth.

Till Riksdagens andra kammare,
Stockholm.

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 19 oktober t. o. m. den
10 december 1953 för bevistande av
Förenta Nationernas åttonde generalförsamling
i New York.

Washington, D. C., den 8 okt. 1953.

Erik Hagberg,

Till Andra kammaren, Riksdagen,
Stockholm.

Undertecknad får härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet
fr. o. m. den 19 oktober och tills vidare
för att fullfölja uppdrag som delegerad
för Sverige vid Förenta Nationernas
generalförsamling.

Leonia den 9 oktober 1953.

Brita Elmén.

Till Riksdagens andra kammare.

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
höstriksdagens början tills vidare för
fullgörande av offentligt uppdrag.

Karlstad den 20 augusti 1953.

Manne Ståhl.

Till Riksdagens andra kammare,
Stockholm.

På grund av utrikesresa får undertecknad
härmed hemställa om befrielse
från riksdagsgöromålen till och med
den 27 oktober.

Sala den 12 oktober 1953.

Sven Vigelsbo.

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 5.

Interpellation ang. åtgärder för stärkande
av rättsordningen i vårt land,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp),
som anförde: Herr talman! Under debatten
omkring rättsfrågorna i våras
framfördes dels i riksdagen och dels
i pressen en del uppslag som syftade
till att åstadkomma en förbättring av
vår rättsordning. Det framstår i nuvarande
situation som utomordentligt angeläget,
att dessa förslag blir underkastade
en objektiv prövning. De uppslag
som framförts är bl. a. följande:

Inrättande av en appellrätt eller förvaltningsdomstol,
som oberoende av
regeringen och ovanför förvaltningen
kan pröva det rättsenliga i en förvaltningsåtgärd.

Översyn av justitieombudsmannens
befogenheter med särskild hänsyn till
den mer än sekelgamla praxis, att JO
ägnar uppmärksamhet endast åt förbrytelser
eller missgrepp i tjänsten.

Inrättande av ett avstängningsinstitut,
så att en domare, som är åtalad
för svåra brott, ej kan fortsätta år efter
år att åtnjuta full lön.

Stickprovsvis anordnad kontroll över
myndigheters praxis i fråga om hemligstämpling
av handlingar.

Utredning om ur rättssäkerhetssynpunkt
mer tillfredsställande förfarande
vid administrativa frihetsberövanden.
En dylik utredning begärdes av
riksdagen år 1952.

Högsta domstolen har nyligen avkunnat
dom i frågan om den s. k. knivfällan.
Domstolens majoritet har förklarat,
att ehuru stadsfiskalens åtgöranden
var olämpliga, kunde han enligt
nuvarande lagstiftning inte dömas för
sina åtgärder. Detta torde motivera en
översyn av gällande bestämmelser. Vad
som i detta fall förekommit har utan
tvivel varit stötande för flertalet medborgares
rättskänsla.

Oavsett vilken ställning man intar

Måndagen den 19 oktober 1953. Nr 25.

Interpellation i anledning av förslag att förlägga ett planerat ångkraftverk till
Stenungsund.

till de framförda uppslagen synes det
angeläget, att en grundlig prövning av
dem snarast möjligt kommer till stånd.
Med anledning härav får jag anhålla
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rikta följande frågor:

1. Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit
eller ämnar statsrådet vidtaga med
anledning av de uppslag, som framkommit
för att stärka rättsordningen i vårt
land, såsom frågorna om inrättande av
en förvaltningsdomstol, översyn av justitieombudsmannens
befogenheter, införande
av ett avstängningsinstitut för
domare, inrättande av ett organ för
undersökning av myndigheternas hemligstämpling
av handlingar samt bättre
förfarande vid administrativa frihetsberövanden? 2.

När ämnar statsrådet låta företa
en översyn av bestämmelserna för polisens
arbete, som f. n. synes möjliggöra
sådana icke önskvärda åtgärder
som anläggandet av den s. k. knivfällan? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation i anledning av förslag att
förlägga ett planerat ångkraftverk till
Stenungsund.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Den höjda levnadsstandarden i
vårt land har bl. a. på ett helt annat
sätt än tidigare möjliggjort för städernas
invånare att få vila och rekreation
ute i naturen långt borta från de trånga
stadsgatorna. Sommarvillor och sportstugor
har byggts — ofta genom eget
arbete av människor i blygsamma ekonomiska
omständigheter — industriföretagen
har byggt semesterhem för sina
anställda, och genom enskilt och all -

mänt initiativ har barnkolonier, sommarhem
för ungdom o. d. tillkommit.

Flykten från landsbygden till de
större städerna har skapat en mängd
problem såväl för städerna som för
landsbygden. Ett av de glädjande inslagen
i denna situation är emellertid
den flykt till landsbygden som särskilt
sommartid ger städernas folk möjlighet
att om än under en begränsad tid återknyta
kontakten med naturen. Det måste
därför ingå som ett viktigt led i
en framsynt politik att tillse att lämpliga
fritidsområden skapas inom räckhåll
för tätbebyggelse.

Trakten kring Stenungsund utgör ett
av de bästa fritidsområdena i Göteborgs
närhet. Området är beläget endast
5 mil från Göteborg med goda
kommunikationer och har en synnerligen
omväxlande och vacker natur med
skog och hav. Badmöjligheterna är
utmärkta och en mängd människor har
sökt sig dit. Ca 16 000 sommargäster
bor i trakten. Där finns vidare ett tiotal
barnkolonier, semesterhem för ett
par av Göteborgs största industrier och
ungdomshem. Därtill kommer alla tillfälliga
besökare. Området kan ingalunda
betraktas som fullt utnyttjat.
Här finns fortfarande stora möjligheter
för Göteborgs växande befolkning.

Det har därför väckt stor uppmärksamhet
och förvåning, att ett förslag
framlagts om anläggande av ett stort
ångkraftverk med en anläggningskostnad
av över 200 miljoner kronor mitt
i detta område. Ett sådant ångkraftverk
skulle helt förändra traktens karaktär.
En hamn, som kan ta emot tankfartyg
på 35 000 ton, skulle anläggas i badområdet
med de nackdelar detta för med
sig för badvatten och natur. Kraftverket
skulle drivas företrädesvis med kol
och olja. Vattenfallsstyrelsen har försäkrat
att åtgärder kommer att vidtagas
för att neutralisera skadeverkningarna
men har inte framlagt någon övertygande
bevisning för att detta är möjligt.

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att göra den statliga bostadspolitiken mera ägnad

att stimulera särskilt effektiv och kostnadsbesparande byggnadsverksamhet, m. m.

Framför allt måste man befara att
röken kommer att göra stor skada. Enligt
en uppgift skulle vid full drift utföras
över 3 ton aska i timmen med
röken från kraftverket. Skorstenshöjd
och reningsanordningar är faktorer som
avgör sotets spridningsområde, men
det finns anledning att befara att det
i kraftverkets närhet skulle bli sotmängder
som man måste gå utanför
landets gränser för att finna en motsvarighet
till. Visserligen framliålles
att kraftverket endast kommer att drivas
sporadiskt, men troligen kan några
garantier inte lämnas i detta hänseende.

Det ligger givetvis nära till hands att
invända, att olägenheter alltid måste
uppstå, var än kraftverket placeras.
Detta kan emellertid inte vara ett argument
för att uppsöka en plats, där
olägenheterna blir de största tänkbara.
Det finns också möjligheter att förlägga
kraftverket till en plats med ej
så värdefull natur och dessutom på betryggande
avstånd från bostadsbebyggelse.
Stenungsund har dock fått förord
och detta huvudsakligen av två
skäl.

För det första anses det angeläget
att Stenungsund får industrier för att
möjliggöra en sund utveckling inom
kommunen. Mot detta finns i och för
sig intet att invända, men däremot kan
man mycket starkt ifrågasätta, om det
inte finns andra former av företagsamhet,
som kan ge kommunen bärighet
utan att medföra samma olägenheter
som ångkraftverket.

För det andra har det anförts, att
anläggningen och driften skulle bli något
dyrare vid förläggning på annan
plats. På denna punkt borde emellertid
ytterligare utredningar kunna göras
för att undersöka möjligheterna att reducera
kostnaderna för alternativa förläggningsorter.
Dessutom borde även
teknikerna kunna inse, att ett stycke

vacker natur representerar värden, som
man inte helt får bortse ifrån.

Regionplanechefen i Göteborg har i
ett uttalande för pressen låtit förstå, att
han åtminstone på grundval av hittills
lämnade uppgifter hyser bekymmer
för förläggningen av kraftverket till ett
av regionens bästa badortsområden.
Han är ingalunda ensam i detta hänseende.
Nackdelarna med den föreslagna
förläggningen synes vara så stora,
att man med allvar måste söka efter ett
annat alternativ.

Med anledning av vad jag anfört anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att en förläggning
av det planerade ångkraftverket
till Stenungsund är lämplig med
hänsyn till det förhållandet, att denna
trakt är ett av Göteborgs bästa fritidsområden
med sommarstugor, barnkolonier,
semesterhem, ungdomshem och
allmänna badmöjligheter?

2. Vill herr statsrådet låta verkställa
ytterligare undersökningar beträffande
möjligheten att förlägga kraftverket till
annan plats, innan förslaget förelägges
riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att
göra den statliga bostadspolitiken mera
ägnad att stimulera särskilt effektiv och

kostnadsbesparande byggnadsverksamhet,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr WEDÉN (fp), som anförde: Herr
talman! Den fortlöpande debatten om
möjligheterna att effektivisera och förbilliga
byggnadsproduktionen har icke
hittills i tillfredsställande utsträckning
lett till praktiska åtgärder och resultat

Måndagen den 19 oktober 1953.

Nr 25.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att göra den statliga bostadspolitiken mera ägnad

att stimulera särskilt effektiv och kostnadsbesparande byggnadsverksamhet, m. m.

av för den bostadssökande allmänheten
påtagligt värde.

Den nuvarande och sedan länge bestående
synnerligen allvarliga situationen
på bostadsmarknaden och alla de
svårigheter som den skapar för familjerna
och de enskilda medborgarna
borde i och för sig vara ägnade att
ställa det allmännas organ inför den
ständigt återkommande frågan: Är hela
det komplex av åtgärder och bestämmelser,
som avser att stödja och övervaka
bostadsproduktionen på alla punkter
utformat så att, för det första, onödiga
hinder för ett rationellare utnyttjande
av produktionens resurser icke
förekommer och, för det andra, möjligheterna
att stimulera till kostnadssänkande
åtgärder tillvaratages? Staten har
emellertid, som stor långivare till bostadsproduktionen,
även ett direkt ekonomiskt
intresse av att produktivitetsutvecklingen
inom byggnadsindustrien
kan förbättras. De svårigheter, som
härvidlag föreligger, synes vara desamma
i de flesta länder och beror sannolikt
på att denna stora produktionsgren,
till skillnad från andra, av naturliga
skäl icke känner trycket av en internationell
konkurrens. Detta förhållande
är emellertid ägnat att ytterligare
understryka vikten av att det allmänna
utformar sina åtgärder och bestämmelser
med sikte på att särskilt uppmuntra
effektiv produktion. Nu rådande förhållanden
torde i detta avseende icke
oväsentligt kunna förbättras. Utom den
ofta påtalade omständigheten, att vissa
företagsformer inom bostadsproduktionen
på grund av utformningen av den
statliga politiken sättes i ett sämre läge
än andra, vilket icke kan befrämja en
kostnadspressande tävlan och konkurrens
på lika villkor, förtjänar exempelvis
även följande omständigheter uppmärksamhet: 1)

Den praxis, som för närvarande
följes vid beviljandet av statliga lån till
bostadsbyggnadsföretag, torde i stort

vara följande. De byggnadskostnader,
som redovisas till de lånebeviljande
myndigheterna, blir nedanför en maximigräns
bestämmande för hyressättningen
i de olika bostadshusen. Man
räknar med andra ord med mycket små
variationer beträffande räntabiliteten
av i olika byggnadsföretag engagerat
kapital. Detta leder uppenbarligen lätt
till att stimulansen till att bygga billigt
blir otillräcklig. Förutsatt att de båda
håller sig inom normalberäkningsmetodernas
maximigräns, får ett företag,
som bygger särskilt billigt, ofta endast
en obetydlig eller ingen direkt ekonomisk
fördel därav i jämförelse med ett
företag, som bygger dyrare.

Det är självklart, att en väsentlig del
av de kostnadssänkningar, som tekniska
framsteg och förbättrade produktionsmetoder
möjliggör, skall komma
konsumenterna — i här berörda avseende
hyresgästerna — till godo. På en
normalt fungerande fri marknad med
sund konkurrens torde det också regelmässigt
inträffa, att konsumenterna kan
tillgodogöra sig en mycket stor andel
av sådana framsteg. Uppenbarligen
medför emellertid den nuvarande ordningen
risker för att särskilt kostnadsbesparande
produktion ger ett alltför
ringa utbyte för den som presterar densamma.
Därmed uppstår även risker för
att ansträngningarna att åstadkomma
sådan produktion skall mattas. Den tendens,
som under senare år framträtt hos
olika byggnadsföretagare, verksamma
särskilt inom den kommunala sektorn,
att åtaga sig bostadsbyggen till det
maximipris som av bostadsstyrelsen kan
godkännas, bestyrker dessa farhågor.

Givet är alltså att en billigare produktion
skall medföra lägre hyror. Men för
att byggnadskostnads- och därmed hyresutvecklingen
på något längre sikt
skall bli den för konsumenterna bästa
möjliga synes bl. a. erfordras en sådan
allmän utformning av metodiken
för den statliga politiken, som medger

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att göra den statliga bostadspolitiken mera ägnad

att stimulera särskilt effektiv och kostnadsbesparande byggnadsverksamhet, m. m.

större direkta fördelar för den kostnadsbesparande
produktionen och naturligtvis
också mindre fördelar och
motsvarande större förlustrisker för
den alltför kostnadskrävande. Den nyligen
avslutade kostnadsundersökningen
på typbyggen i landets tre största städer
visar ju med all erforderlig klarhet
att mycket betydande variationer i fråga
om byggnadskostnaderna vid lika
hustyper förekommer. Detta synes bekräfta
angelägenheten av att det totala
stöd till bostadsproduktionen, vars omfattning
statsmakterna från tid till tid
bestämmer, fördelas på ett sätt som är
mera ägnat att främja effektiv produktion.

Det kan ifrågasättas om icke den statliga
långivningen också skulle mera direkt
kunna inriktas på främjandet av en
produktion av mindre kostnadskrävande
hustyper. Socialministern har nyligen
med skärpa uttalat sig mot utvecklandet
av en utpräglat lyx- och finessbetonad
standard. En långtgående enighet
torde å andra sidan råda därom, att
en bebyggelse av nödbostadskaraktär
utan ett rimligt minimum av moderna
och rationellt anordnade bekvämligheter
är en synnerligen tvivelaktig utväg
ur krisen. Mellan dessa båda ytterligheter
finns emellertid ett stort område,
på vilket åtskilligt kan stå att vinna genom
en viss omläggning av bebyggelsen
mot sådana hustyper, som medger ett
större antal lägenheter inom en given
total investeringsvolym, utan någon
sänkning av utrymmesstandarden och
med i det väsentliga bibehållna modernitetskrav.

Vederhäftiga undersökningar synes
således visa att en produktion av något
högre hus samt en viss ökning av husbredden
i förening med en övergång
från två till tre lägenheter per trappplan
skulle kunna medgiva ett åtminstone
ca 10 procent högre lägenhetsantal
med bibehållen standard i övrigt än
vad som ernås, om samma kapitalinves -

tering sker i smalare och lägre hus med
två lägenheter per trapplan.

Det är givet, att invändningar kan
göras mot såväl t. ex. fyravåningars hus
utan hiss som — i vissa fall — mot bredare
hus. Mot dessa invändningar måste
å andra sidan vägas de ökade utsikter
till lättnad i bostadskrisen, som de billigare
hustyperna medför. Några statliga
diktat eller bindande direktiv i frågor
som dessa hör självfallet ej förekomma.
Här nämnda förhållanden visar
dock att inom en given investeringsram
åtskilligt kan vara att vinna
genom en förändring av hustyperna
utan att uppge väsentliga kvalitets- och
modernitetskrav. Med den bostadsbrist,
som råder, borde det då allvarligt övervägas,
om ej praxis för den statliga långivningen
borde utformas så att produktion
av kostnadsbesparande hustyper
mera uppmuntras.

2) Bland omständigheter som ofta
framdragits i diskussionen om den svaga
produktivitetsutvecklingen inom
byggnadsindustrien har avlöningssystemet
inom densamma intagit en framskjuten
plats. Olika sakkunnigutredningar
har ingående studerat denna
fråga. Den ståndpunkt de hävdat kan
sammanfattas så, att det är organisationerna
på arbetsmarknaden som bestämmer
och skall bestämma den allmänna
lönenivån inom byggnadsfacken, och att
ackordspriserna bör avvägas så, att olika
arbeten blir betalda i förhållande till
den tid, som deras utförande normalt
kräver. Det synes som om någon oenighet
om dessa utgångspunkter icke skulle
föreligga.

Likväl utsattes lönesystemet inom
byggnadsfacken ofta alltjämt för kraftiga
angrepp, även från andra fackliga
instansers sida. En nyanserad bedömning
synes emellertid antyda, att byggnadsarbetena
under senare år tett sig
mindre tilldragande för arbetskraften
än tidigare. Är detta riktigt, ger det
knappast skäl för uppfattningen, att den

Måndagen den 19 oktober 1953.

Nr 25.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att göra den statliga bostadspolitiken mera ägnad

att stimulera särskilt effektiv och kostnadsbesparande byggnadsverksamhet, in. m.

genomsnittliga lönenivån för dessa arbeten
— ehuru här, i jämförelse med
inom många andra stora industrigrupper
förekommande — skulle vara marknadsmässigt
felavvägd. En tillräckligt
stor och yrkesskicklig byggnadsarbetarkår
är ju första förutsättningen för en
ökad bostadsproduktion.

Däremot torde de inbördes relationerna
mellan ackordspriserna för olika
slag av arbeten fortfarande i många
fall verka synnerligen dämpande på
strävandena att införa mer rationella
arbetsmetoder. Säkerligen är det främst
häri som förklaringen är att söka till
de exempel på extrema förtjänster för
vissa slag av arbeten, som då och då
framdrages i pressen och som föranleder
kritiska kommentarer även i fackliga
organ. Det vore olyckligt om en
klarläggande och till positiva resultat
syftande diskussion av just dessa förhållanden
skulle uppfattas som oberättigade
attacker på den allmänna i vårt
land rådande lönenivån inom byggnadsfacken.
En sådan diskussion gäller
icke densamma, utan avvägningen inbördes
av de olika ackordspriser, som
tillsammans resulterar i det genomsnittliga
förtjänstläget. Det är denna avvägning,
som är av så stor betydelse för
möjligheterna att nå praktiska och även
för konsumenterna-hyresgästerna påtagliga
resultat av tekniska förbättringar
och rationellare arbetsmetoder. Härvid
skall icke förbises att byggnadsarbete
ofta är av en påfrestande fysisk natur
och att ett särskilt högt tempo i arbetet
därför är mycket krävande. Likväl är
det uppenbart, att om t. ex. skillnaden
mellan två arbetsmetoder för vissa slag
av arbeten beträffande tidsåtgången ligger
mellan 40 och 60 procent men skillnaden
mellan själva ackorden är obefintlig
eller endast några få procent, så
innebär detta ett allvarligt hinder för
att tekniska framsteg skall komma en
bredare allmänhet till godo.

De hinder för en så billig produktion

som möjligt som prisbindningar och
andra konkurrensbegränsande åtgärder
inom byggnads- och byggnadsmaterielbranscherna
kan utgöra, kommer i det
väsentliga att kunna avlägsnas genom
den antagna lagen mot osund konkurrensbegränsning.
Byggnadsarbetsmarknaden
fungerar som ovan anmärkts under
de speciella förhållanden som frånvaron
av internationell konkurrens skapar.
Det allmänna spelar vidare en mycket
stor roll som finansiär av eller garant
för bostadsproduktionen. Mot bakgrunden
härav skulle det knappast kunna
anses opåkallat att regeringen med
biträde av opartiska experter sökte få
till stånd särskilda förhandlingar mellan
organisationerna på byggnadsarbetsmarknaden
i syfte att etablera ett
kontinuerligt samarbete för att inom ramen
för det allmänna löneläge, som bestämmes
av de vanliga avtalsförhandlingarna,
fortlöpande åvägabringa en
riktigare avvägning än vad som hittills
kunnat ernås mellan priserna för olika
slag av arbeten.

3) Alldeles oavsett byggnadsregleringen
omgärdas byggnadsindustrien
av en väldig flora kontroll- och övervakningsbestämmelser.
Det är ofta omvittnat
att alltför rigorösa och detaljbetonade
kontrollbestämmelser leder
till förseningar i utförandet av olika
byggen och ofta stora svårigheter för
företagarna att genomföra den noggranna
förplanering av ett byggnadsarbete,
som inte minst att döma av den
jämförande undersökningen av bostadsbyggen
i Stockholm, Göteborg och
Malmö synes vara av stor betydelse för
dess rationella bedrivande.

Även på detta område har utredningsarbete
pågått, men inga större resultat
har nåtts i fråga om vidtagna eller föreslagna
förändringar i riktning mot bestämmelsernas
förenkling och kontrolloch
granskningsarbetets inskränkning
till nödvändiga väsentligheter. Det är
knappast något tvivel om att bestämda

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

Interpellation ang. fastställandet av dyrortsgrupp för Stockholms grannkommuner.

åtgärder i sådan riktning även skulle ha
kostnadsbesparande verkningar inom
byggnadsindustrien.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga i syfte att — utan uppgivande
av väsentliga standardkrav —
göra de statliga bostadspolitiska åtgärderna
mera ägnade att stimulera och
främja särskilt effektiv och kostnadsbesparande
byggnadsverksamhet samt
uppmuntra uppförandet av kostnadsbesparande
hustyper?

2. År herr statsrådet villig att taga
initiativet till ett sammanförande av representanter
för byggnadsarbetsmarknadens
organisationer och opartiska
experter för att undersöka möjligheterna
att genom kontinuerliga förhandlingar,
inom ramen för den allmänna
löneutvecklingen, som bestämmes av de
vanliga avtalsförhandlingarna, söka avväga
lönesystemets utformning så att
onödiga hinder för utnyttjandet av tekniska
framsteg och bättre arbetsmetoder
icke uppstår?

3. Räknar herr statsrådet med att
snart kunna framlägga förslag till väsentliga
förenklingar i den lagstiftning
och de kontrollbestämmelser, som nu
omgärdar byggnadsindustrien?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation ang. fastställandet av dyrortsgrupp
för Stockholms grannkommuner.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som yttrade: Herr
talman! Det nyligen av regeringen fattade
beslutet om inplacering från nyår i
olika dyrortsgrupper har i flera förortskommuner
till Stockholm väckt stor be -

svikelse. Man hade väntat sig, att begreppet
Stor-Stockholm skulle ha accepterats
även när det gäller den betydelsefulla
dyrortsgrupperingen och att i varje
fall den inre kretsen av kommuner inom
denna räjong skulle ha behandlats som
en enhet. Detta hade varit möjligt, om
regeringen icke frångått ett förslag till
inplacering, varom de sakkunniga instanserna,
socialstyrelsen och dyrortsnämnden,
med sin partrepresentation
varit eniga.

Enligt de av riksdagen år 1951 godkända
riktlinjerna för den senaste dyrortsundersökningen
skulle hänsyn kunna
tagas till andra än prisstatistiskt
mätbara faktorer vid inplaceringen av
orterna med ledning av indextalen. I
proposition nr 132 till årets riksdag erinrade
statsrådet och chefen för civildepartementet
härom och framhöll
bl. a., att enighet syntes i stort sett råda
om att stora områden, inom vilka
kommunerna tillhör samma ortsgrupp,
bör skapas och att, endast då markerade
prisskillnader framträder, enskilda
orter bör utbrytas inom ett sådant
område.

I socialstyrelsens förslag har beträffande
stockholmsområdet spörsmål varit,
vilka grannkommuner till Stockholm
som ävenledes skall tillhöra ortsgrupp
5 och hur stort det utomliggande
bältet av kommuner tillhörande ortsgrupp
4 skall vara. Socialstyrelsen har
i sitt förslag ansett, att It av Stockholms
förortskommuner borde placeras
i samma ortsgrupp som Stockholm. Regeringens
beslut innebär, att endast 4
av dessa, nämligen Nacka, Sundbyberg,
Solna och Lidingö, skall tillhöra grupp
5. De övriga 7 med grannskap till Stockholm
och med en samhällsstruktur, som
nära knyter an till huvudstadens ytterområden,
har placerats i grupp 4. Dessa
kommuner är Djursholm, Stocksund,
Danderyd, Täby, Sollentuna, Saltsjöbaden
och Lluddinge.

Medan socialstyrelsens förslag företer
en relativt väl avvägd fördelning på

Måndagen den 19 oktober 1953. Nr 25.

Interpellation ang. vissa ändringar av överenskommelsen om frivillig bostadsfördelning.

ortsgrupper inom Stor-Stockhoimsområdet,
medför regeringsbeslutet en
breddning av bältet med ortsgrupp 4,
som förefaller ganska omotiverad. Ty
om man vill eftersträva stora enhetliga
områden i dyrortshänseende, kan man
icke lägga huvudvikten vid de olika
kommunernas indextal. Skulle man göra
detta i den föreliggande frågan,
skulle dock Täby och Huddinge uppflyttas
till grupp 5 men Sundbyberg
i stället nedflyttas till grupp 4. Den skälighetsprövning,
som enligt direktiven
skulle komma till användning, har emellertid
givit väsentligt olika resultat hos
socialstyrelsen och hos regeringen. Man
måste då fråga sig, vad som kan ligga
bakom detta. Vi känner alla till den hårda
kritik, som i våras riktades mot
socialstyrelsens förslag i vad detta avsåg
t. ex. Blekinge och Bohuslän samt
en hel del städer i södra Sverige. Dyrortsnämnden
föreslog ändringar häri,
och i allt väsentligt har regeringen följt
dessa rekommendationer. Detta innebär
givetvis ökade kostnader. Om dessa ansetts
böra kompenseras genom en försämring
i fråga om dyrortsgrupperingen
för de förutberörda stora, folkrika
grannkommunerna till Stockholm, vore
det av intresse att i riksdagen få en närmare
motivering för ett sådant ståndpunktstagande.

Järfälla kommun, där Svea flygflottilj
är belägen, föreslogs av socialstyrelsen
till placering i ortsgupp 4. Sedan
kommunen anfört besvär och lagt fram
siffror för belysande av de för kommunen
speciella förhållandena, ändrade
socialstyrelsen ståndpunkt och föreslog
liksom dyrortsnämnden placering
i ortsgrupp 5. Regeringsbeslutet innebär
emellertid placering i grupp 4. Beslutet
framstår som i viss mån godtyckligt,
då ju synbarligen placeringsfrågan
mycket ingående prövats av de sakkunniga
instanserna. Även här torde det
vara av behovet påkallat att en redo -

görelse lämnas för motiven för regeringens
ställningstagande.

Under hänvisning till vad jag ovan
anfört får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för civildepartementet rikta följande
fråga:

Är statsrådet villig att lämna upplysning
om de principer, som väglett regeringen
vid fastställandet av dyrortsgrupp
för Stockholms grannkommuner
och särskilt då Täby, Huddinge och
Järfälla?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. vissa ändringar av
överenskommelsen om frivillig bostadsfördelning.

Herr DAHLÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I anslutning
till proposition nr 151 med förslag
till lag angående ändrad lydelse
av vissa paragrafer i hyresregleringslagen
redovisades resultatet av överläggningar
mellan fastighetsägarorganisationerna
och hyresregleringskommittén
angående behovsprövningsnormer vid
bostadsanvisning. Organisationerna utfäste
sig att uppmana sina medlemmar
att, vid upplåtelse av lediga lägenheter,
tillämpa vissa, av kommittén godtagna
behovsprövningsnormer. överenskommelsen
innebär i huvudsak följande:

Nya och ledigblivna lägenheter om
ett rum och kök skall uthyras till hushåll
om minst två personer. Två rum
och kök och större lägenheter uthyres
till hushåll om minst tre personer. När
fastighetsägareförening inrättat s. k. uthyrningsnämnd,
kan avvikelse från
nämnda principer ske efter tillstyrkan
från nämnden. Lägenhetsbyten berörs
inte av överenskommelsen.

Redan när frågan var före i riksdagen
restes invändningar mot vissa delar
av överenskommelsen. Sålunda på -

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

Interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

visades i motioner (1:446 av herrar
Bergvall och Ohlon samt II: 541 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl.) det olämpliga
i att en familj om man och hustru
endast fick hyra en enrummare. Så
snart barn tillkommer i en sådan familj,
är det uppenbart otillfredsställande
att lägenheten är så liten. Möjlighet
för man och hustru att hyra en tvårummare
borde därför medges. Det påvisades
vidare, att det ofta kan vara mycket
angeläget, att ensamstående får möjlighet
att hyra lägenheter om ett rum och
kök. Riksdagen beslöt dock att inte bifalla
yrkandena om rekommendation
att ändra överenskommelsen i av motionärerna
angiven riktning.

Enligt uppgifter i pressen har under
hösten — inför överenskommelsens
ikraftträdande — starka betänkligheter
uppstått om lämpligheten och möjligheten
att tillämpa överenskommelsen i
ursprungligt skick. Att en förbättring av
möjligheterna för barnfamiljerna att erhålla
en lämplig bostad är önskvärd,
därom råder en betydande enighet. Ett
fullföljande av överenskommelsen i dess
nuvarande skick skulle dock leda till
betydande olägenheter. En ytterligare
anhopning av barnfamiljer i nybyggda
områden skulle leda till allvarliga ungdomsvårdsproblem.
Bostadsköerna består
till mycket stor del av gifta utan
barn och av förlovade, som önskar gifta
sig och bilda eget hem. Om alla dessa
familjer konsekvent skulle vägras rätt
att hyra tvårumlägenheter, vore det
mycket troligt, att kommunerna av omtanke
om dessa unga familjer komme
att inrikta nyproduktionen av bostäder
på enrummare i långt högre grad än nu
sker. En snedvridning av produktionsinriktningen
bleve därför följden.

Härtill kan läggas, att skolor och sociala
inrättningar inte torde kunna utbyggas
i sådan omfattning, att de kan
tillgodose en än större anhopning av
barnfamiljer i nybyggda områden.

Vid en konferens mellan representanter
för styrelserna och tjänstemännen

vid bostadsförmedlingarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö rekommenderades
bostadsförmedlingarna att inte tillämpa
överenskommelsen utan arbeta efter de
tidigare riktlinjerna.

Av dessa och andra skäl synes det angeläget
att ett förnyat övervägande sker
om en modifikation av ifrågavarande
överenskommelse. Med anledning härav
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet rikta följande
frågor:

1. Har herr statsrådet för avsikt att
medverka till sådan ändring av överenskommelsen
om frivillig bostadsanvisning,
att viss ökning av barnfamiljernas
möjlighet att erhålla lämplig bostad uppnås
utan olycklig anhopning av barnrikeområden? 2.

Har herr statsrådet för avsikt att
medverka till sådan ändring av ifrågavarande
överenskommelse, att gifta utan
barn och personer, som önskar ingå äktenskap,
får möjlighet att hyra tvårummare
och ensamstående personer enrummare? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. den av AB Linjebuss
bedrivna verksamheten.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru SANDSTRÖM (fp), som yttrade:
Herr talman! Den 26 juni 1953 meddelade
statens biltrafiknämnd tillstånd för
AB Linjebuss att »tills vidare till och
med den 30 september 1953 bedriva internationell
linjetrafik för person- och
godsbefordran» å vägsträckorna Stockholm—
Linköping—Jönköping—Värnamo—Hälsingborg—Malmö
samt Stockholm
—- Södertälje — Eskilstuna •— Arboga—
Örebro— Mariestad— Skara —
Göteborg och Stockholm — Linköping
— Jönköping — Borås—Göteborg. Till -

Måndagen den 19 oktober 1953.

Nr 25.

Interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

ståndet gällde endast för resande, som
antingen omedelbart fortsätter färden
till ort utom riket eller för färd från
utrikes ort, då färden omedelbart fortsätter
med buss i nämnda trafik. Tillståndet
skulle gälla omedelbart och
utan länder av att det icke vunnit laga
kraft.

Den 20 juli 1953 inkom till kommunikationsdepartementet
en skrivelse till
Konungen, vari kungl. järnvägsstyrelsen
anförde besvär över statens biltrafiknämnds
den 26 juni meddelade tillstånd
för AB Linjebuss att under angivna
bestämmelser trafikera här ovan
nämnda linjer. Järnvägsstyrelsen har
fäst sig vid att bestämmelsen om resandes
omedelbara fortsättning av färden
från den svenska ändstationen till utrikes
ort inte intar bestämmelsen om
att färden skall företagas med buss och
säger sig inte kunna avgöra innebörden
i att ett sådant stadgande saknas.
Vidare hänvisar järnvägsstyrelsen till
Kungl. Maj ds kungörelse av den 22
juni 1951 angående vissa internationella
trafiktillstånd, där det stadgas att
transport enligt nämnda kungörelse avser
transport med samma fordon på
både inhemsk och utländsk sträcka.

Vidare anför järnvägsstyrelsen, att de
till AB Linjebuss lämnade trafiktillstånden
inte utgör någon förlängning
av bolagets egna linjer på den europeiska
kontinenten och anser på grund
härav, att de ifrågavarande linjesträckorna
måste betraktas som sådan svensk
trafiksträcka, varom stipuleras i förordningen
om yrkesmässig biltrafik.
Det skulle vidare enligt järnvägsstyrelsens
besvär vara svårt att kontrollera
huruvida å de berörda sträckorna endast
direktresande till och från utlandet
skulle transporteras.

Den 7 augusti 1953 inlämnade AB
Linjebuss ett till Konungen ställt yttrande
över järnvägsstyrelsens besvär.
Häri förklarar bolaget bl. a., att järnvägsstyrelsens
besvär i viss del måste
grunda sig på rent missförstånd. Man

har från järnvägsstyrelsens sida hävdat,
att besväret skulle vara grundat på
det förhållandet, att bolagets bussar på
de internationella linjerna stannar i
Helsingör och Fredrikshavn och att
andra bussar användes på den svenska
sidan. Det skulle alltså strida mot reglerna
för 1951 års kungörelse, vari
stadgas, att samma vagnar skulle användas
på såväl svensk som utländsk
sträcka. Härtill anför AB Linjebuss, att
ända sedan bolaget 1946 började sin
internationella trafik har bolagets utifrån
kommande bussar inte stannat på
dansk sida ■—• de överföres alltid till
den svenska sidan. Och hur vagnarna
på de nu aktuella linjerna disponeras
är en trafikteknisk fråga, som saknar
pricinpiell betydelse. Det väsentliga är
passagerarnas färdväg, icke företagets
trafiktekniska dispositioner. Biltrafiknämnden
har för övrigt i sitt beslut
icke åberopat 1951 års kungörelse utan
1940 års förordning.

Principiellt sett är den internationella
turismen en av våra viktigaste näringsgrenar,
framhålles det vidare, och Sverige
har hittills mottagit en förhållandevis
liten del av den stora internationella
turistströmmen. Bolaget hänvisar
också till de rekommendationer, som
gjorts från ECE:s sida, och som väl inte
mött någon gensaga från svensk sida.
AB Linjebuss är pionjär inom den europeiska
turistbusslinjetrafiken och
har uppbyggt en omfattande utlandsorganisation.
Antalet amerikanska resenärer
på bolagets linjer är 15 gånger
så stort som exempelvis på SJ :s dollartåg,
och bolaget anser det orimligt, om
det genom ett bifall till järnvägsstyrelsens
besvär skulle ställas utan möjlighet
att betjäna sina kunder på de ifrågavarande
sträckorna i Sverige. Bolaget
avser att på sträckorna i fråga ge resenärerna
samma service som bolaget
ger på sina utländska sträckor. Denna
trafik har mycket litet att göra med den
fasta nyttotrafiken, den är i stället i
första hand beroende på de turistfräm -

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

Interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

jande åtgärder, som olika trafikföretag
vidtar.

När för några år sedan tillstånd till
trafik inom Sverige meddelades två utländska
bolag, gjordes från järnvägsstyrelsens
sida inga invändningar. Det
var det franska bolaget TREC och det
italienska bolaget CIAT som erhöll tillstånden
i fråga. Dessa utländska förbindelser
är nu nedlagda för Sveriges del,
men det nuvarande franska bolaget
Transcar samarbetar så intimt med
Linjebuss, att dess turer är intagna i
och samordnade med Linjebuss’ internationella
turlistor. Skulle det inte vara
egendomligt, om ett stort svenskt företag,
väl inarbetat på kontinenten och
med gott renommé, skulle förvägras sådana
tillstånd, som man varit villig att
medge utländska bolag, och skulle det
inte för utlänningar te sig egendomligt,
om det svenska bolaget, som erhållit
trafiktillstånd i ett flertal länder
utomlands, inom just sitt eget land
skulle förvägras trafiktillstånd? »Ett
bifall till järnvägsstyrelsens beslut
skulle hos de olika regeringarna betraktas
som ett uttryck för att Linjebuss
saknar den svenska regeringens
stöd i sin internationella verksamhet
till turismens befrämjande», framhåller
bolaget i sin skrivelse. Att de angivna
linjerna har anknytning till bolagets
internationella nät visas av de anknytningstabeller
som finnes.

Statens järnvägar har framhållit, att
trafikbehovet i anknytning till detta
internationella trafiknät »mycket väl»
kan tillgodoses med »statens järnvägars
snabba och goda tågförbindelser och
reguljära bussturer». Härtill kan invändas,
att begreppet trafikbehov inte
är något statiskt begrepp, då trafikvolymen
i hög grad påverkas av en effektiv
bearbetning av de marknader,
från vilka i första hand de internationella
turisterna rekryteras. Järnvägsstyrelsens
påpekande, att det skulle
vara omöjligt att kontrollera, huruvida
de sträckor, över vilka järnvägsstyrel -

sen anfört besvär, skulle betjäna direktresande,
anser bolaget med rätta vara
alltför kränkande för att ens behöva
bemötas. Bolaget har upparbetat en
helt ny marknad för svensk och internationell
turism, den trafik bolaget bedriver
medför en utökning av den internationella
turistströmmen, och det
syns rimligt att turister, som bolaget
genom sin stora utlandsorganisation
och sin propaganda drar till Sverige,
också inom svenskt område får anlita
bolagets egna linjer. De koncessioner
bolaget har på utländska sträckor torde
också vid begäran om förnyande
kunna riskeras, därest bolaget inte har
möjlighet till koncessioner i det egna
landet. Bolaget begär därför, att järnvägsstyrelsens
besvär inte bör föranleda
någon åtgärd.

Statens biltrafiknämnd, som haft att
yttra sig över bolagets skrivelse, anför
—• sedan ett stort antal remissinstanser
hörts i ärendet — att den av nämnden
såsom behövlig ansedda trafiken på
sträckorna i fråga alltfort är både behövlig
och lämplig, och anser att järnvägsstyrelsens
besvär bör lämnas utan
avseende. Ur länsstyrelsernas yttranden
kan andragas, att länsstyrelsen i
Jönköpings län anser, att järnvägsstyrelsens
besvär bör lämnas utan avseende.
Likaså länsstyrelsen i Kronobergs
län, som anser att det är av behovet
påkallat, att bolaget får det beviljade
tillståndet. Länsstyrelsen i Kristianstads
län framhåller, att bolaget inom ett
flertal europeiska länder fått tillstånd
till busstrafik, och anser, att det under
sådana förhållanden måste te sig egendomligt,
om bolaget inte i Sverige
skulle få driva samtrafik med sina utländska
linjer. Länsstyrelserna i Skaraborgs
och Örebro län har avstyrkt bifall
till järnvägsstyrelsens besvär, likaså
järnvägsstyrelsen i Göteborgs- och
Bohus län, som anser, att bolaget om så
erfordras skulle ha möjlighet att byta
vagnar, något som länsstyrelsen anser
fullt legitimt, då de från utlandet an -

Måndagen den 19 oktober 1953.

Nr 25.

Interpellation ang. den av AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

kommande vagnarna i regel har högre
axcltryck än de .svenska vägarna tål
vid. »För turismens utveckling är det
angeläget, att trafiken löper friktionsfritt
och med minsta möjliga störningar
för de resande». De synpunkter bolaget
framfört anser länsstyrelsen vara så
tungt vägande, att länsstyrelsen för sin
del anser, att bolaget bör få fortsätta
ifrågavarande internationella linjetrafik.

Den 18 september 1953 meddelade
Kungl. Maj:t utslag i ärendet och förklarade
kort och gott utan några som
helst motiveringar, att den för trafiktillståndet
avsedda trafiken icke är behövlig,
vadan biltrafiknämndens beslut
i enlighet med järnvägsstyrelsens önskan
förklaras upphävt.

Detta regeringens beslut att upphäva
ett av ansvarig myndighet meddelat
beslut, tvärt emot de flesta remissinstansers
uttalanden och med ignorerande
av den beslutande myndighetens —
statens biltrafiknämnds — egna synpunkter
på järnvägsstyrelsens besvär,
liar väckt berättigad uppmärksamhet
inom såväl trafikkretsar som i pressen.
Det har också i detta sammanhang uppmärksammats,
att sedan statens biltrafiknämnd
den 26 juni meddelat Linjebuss
tillstånd till turisttrafik på sträckorna
Stockholm—Malmö och Stockholm—Göteborg,
så meddelade Kungl.
Maj :t statens järnvägar tillstånd till ett
flertal långlinjer, däribland två linjer,
som berör just Stockholm—Malmö och
Stockholm—Göteborg. Detta var således
innan statens järnvägar besvärade sig
över biltrafiknämndens beslut angående
de av Linjebuss begärda sträckorna.

I detta sammanhang bör kanske erinras
om ett uttalande, som kommunikationsministern
gjorde i ett interpellationssvar
för någon tid sedan. När
det i debatten framhölls, att SJ har
fördelar, som inte de privata företagen
har, bl. a. beträffande ansökan om tillstånd,
svarade kommunikationsministern
ordagrant: »Då skulle de för -

delar SJ men inte de privata i så fall
kunna skaffa sig bestå i att Kungl. Maj:t
hänsynslöst tillåtit SJ att få koncessioner
på områden, där privata företag redan
fått koncession. Jag känner inte till
något sådant fall. Under den tid jag
varit kommunikationsminister, har jag
inte gått med på att låta SJ konkurrera
med något privat företag. Jag känner
således inte till något sådant fall.» Man
skulle till denna av kommunikationsministern
avgivna förklaring kunna
ställa den frågan: Känner kommunikationsministern
nu till något sådant fall?

Med anledning av att en sådan fråga
är berättigad och med hänvisning till
vad som här anförts, anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet det av AB
Linjebuss bedrivna arbetet på det internationella
turisttrafikområdet vara
av betydelse för Sverige ur turistisk
och samhällsekonomisk synpunkt? Och
om så skulle vara fallet, anser herr
statsrådet att bolaget bör förvägras begärda
koncessioner i det egna landet?

2. Sedan herr statsrådet tidigare förklarat,
att SJ inte erhållit koncessioner
på sträckor, där privata företag redan
har sådana, och att SJ inte tillåtits
konkurrera på det sättet, vad är då anledningen
till att, sedan Linjebuss i
juni 1953 erhållit koncession på sträckorna
Stockholm—Malmö och Stockholm—Göteborg,
Kungl. Maj :t i juli
1953 ger SJ koncession på långlinjetrafik,
bl. a. på de nämnda sträckorna?

3. Vad är slutligen anledningen till
att Kungl. Maj :t tvärt emot biltrafiknämndens
beslut och sedermera avgivna
yttrande samt ett stort antal hörda
remissinstansers uttalade meningar
upphäver biltrafiknämndens beslut angående
de av Linjebuss sökta trafiklinjerna
Stockholm—Malmö och Stockholm—Göteborg? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

§ 11.

Interpellation ang. förstärkande av epidemiberedskapen,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr von FRIESEN (fp), som anförde:
Herr talman! Den under sistlidna sommar
utbrutna och ännu icke helt
övervunna paratyfusepidemien har
medfört många lärdomar. Detsamma
gäller den nu pågående polioepidemien.
Till dessa hör konstaterandet att
organisationen av beredskapsåtgärder
mot epidemiskt uppträdande sjukdomar
i vårt land icke är tillfredsställande
samt att frågan om ersättningen i anledning
av samhällets åtgärder för att
förhindra smitta är ofullständigt löst.

Även om vissa brister kunnat konstateras
i fråga om tillgången på bakteriologiska
laboratorier, vårdplatser
in. m., så är säkerligen den personella
beredskapen det problem, som är mest
trängande och svårast att lösa. Jag utgår
från att det av medicinalstyrelsen
utarbetade förslaget till tjänsteplikt för
medicinalpersonal icke kommer till
stånd. Jag kan för min del helt instämma
med Svenska stadsförbundets styrelse,
då den framhåller: »Den civila
tjänsteplikten är att betrakta som en
av de mest extrema yttringarna av
den statliga makten över medborgarna,
principiellt oförenlig med rättsstatens
grundläggande normer och endast tilllåtlig
i ett rikets nödläge. Allmänt erkännes,
att krig eller krigsfara skapar
ett läge, då individens frihet i många
avseenden måste suspenderas, men i
vad mån liknande ingrepp motiveras
av epidemier under fredstid får bedömas
med stor försiktighet.»

Andra vägar, som bygger på frivillighetens
grund, synes möjliga och bör
prövas. Tillskapandet av reservkårer
för olika kategorier av medicinalpersonal
bör övervägas. För att stimulera
anslutningen bör viss ersättning utgå.
Tanken på en viss form av pensionsrätt
bör inte uteslutas. Medlemmar av
sådana reservkårer, som bör ha viss

fixerad tjänstgöringsskyldighet, kan
användas inte endast vid epidemier
utan även vid svårbesatta vakanser, såsom
i Norrland. Det må påpekas, att
försvaret på denna väg lyckats fylla
sitt behov av sådan personal vid större
manövrer, inskrivningsförrättningar

o. s. v. En snabbutredning av dessa
frågor under medverkan av berörda
personalorganisationer bör snarast
igångsättas.

En viktig fråga, som anmäler sig i
detta sammanhang, gäller ersättningen
till den, som drabbas av ekonomiska
förluster till följd av samhällets ingripanden
för förhindrande av smittospridning.
De bestämmelser som f. n.
finns om dessa frågor är oklara och
inte tillfredsställande samt berör endast
vissa grupper. Enligt uppgift förberedes
inom inrikesdepartementet en
proposition till årets höstriksdag i
detta ämne. Propositionen avses endast
innehålla förslag om ersättning för
ekonomiska förluster i samband med
årets paratyfusepidemi. Det vore å andra
sidan en vinning, om generella regler
rörande dessa ersättningsfrågor tillskapades.

Med hänvisning till det jag här anfört
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet rikta följande
frågor:

1. Är herr statsrådet villig att med
avståndstagande från tanken på tjänsteplikt
tillsätta en snabbutredning, syftande
till tillskapandet av reservkårer
av medicinalpersonal av olika kategorier? 2.

Är herr statsrådet villig upptaga
till prövning frågan om utarbetande av
generella regler för ersättning åt dem,
vilka drabbas av ekonomiska förluster
till följd av samhällets ingripanden i
syfte att hindra spridning av smitta?

3. Vilka åtgärder avser herr statsrådet
i övrigt vidtaga för att förstärka
epidemiberedskapen ?

Denna anhållan bordlädes.

Måndagen den 19 oktober 1953.

Nr 25.

Interpellation ang. placeringen av Eksjö stad i dyrortsgrupp. — Interpellation ang.
placeringen av Lerums kommun i dyrortsgrupp.

§ 12.

Interpellation ang. placeringen av Eksjö
stad i dyrortsgrupp.

Fru SJÖSTRAND (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Vid den slutliga inplaceringen av orterna
i dyrortsgrupperingen, som skall
träda i kraft 1 januari 1954, har Eksjö
stad placerats i ortsgrupp 2, vilket innebär
en sänkning med en ortsgrupp
från nuvarande 3-orl. De besvär, som
Eksjö stads myndigheter anfört över
den föreslagna placeringen i 2-ort, har
ej vunnit beaktande.

Följande synpunkter och frågeställningar
har i olika sammanhang framförts.
Grannskapet med 3-ortsområdet
Östergötland har för Eksjö stads del,
vars stadsgräns sammanfaller med Östergötland,
ej fått medföra en fortsatt
placering i 3-ort. Samma grannskap har
för Tranås del givit till resultat en fortsatt
placering i 3-ort. Sedan dyrortsundersökningarna
har ägt rum, har
skattehöjningar vidtagits, men detta har
av någon anledning tydligen ej fått inverka
på dyrortsplaceringen. En egendomlighet
synes vara, att områdesindelningen
i fallet Eksjö tillämpats utomordentligt
strikt, medan för Nässjö stad,
som ju ligger betydligt längre från områdesgränsen,
nämnda princip satts ur
funktion. Det har frågats, om det nya
beståndet av moderna lägenheter med
relativt höga hyror fått på ett rättvisande
sätt slå igenom vid bedömningen
av dyrort. Nyinflyttade arbetare och
tjänstemän, som oftast är hänvisade till
nya lägenheter med de högre hyrorna,
blir självfallet mindre intresserade av
att flytta till en plats, där dyrortsplaceringen
i alltför hög grad tar hänsyn till
det gamla beståndet med billigare men
för dem oåtkomliga lägenheter. För Eksjö
stads del vore det givetvis värdefullt,
om en slutpåminneise i ärendet
skulle kunna få avges från stadens sida.

Ett spörsmål, som inte bara gäller Ek -

sjö, är hur länge man kan vänta sig, att
övergångsbestämmelserna angående de
statliga lönetilläggen på de nedflyttade
orterna skall äga giltighet.

Det skulle vara av intresse att få dessa
frågeställningar belysta, och med anledning
härav anhåller jag om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för civildepartementet få
rikta följande fråga:

Är statsrådet villig lämna en redogörelse
för vilka skäl som varit utslagsgivande
för nedflyttningen av Eksjö
stad från ortsgrupp 3 till ortsgrupp 2?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. placeringen av Lerums
kommun i dyrortsgrupp.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr DICKSON (h), som anförde:
Herr talman! Det är mig en glädje att
kunna bereda herr talmannen någon
omväxling i partihänseende efter all
denna folkpartiförkunnelse.

Helt nyligen har ny s. k. »dyrortsgruppering»
genomförts. I enlighet med
riksdagens vilja har därmed i stort en
krympning av spännvidden mellan yttergrupperna
åstadkommits.

På sina håll vanprydes verket emellertid
av besynnerliga och högst verklighetsfrämmande
detaljer. Lerums
kommun nära Göteborg kan tjäna som
ett exempel bland många andra på
detta.

Lerum är gränskommun inom Älvsborgs
län mot Göteborgs och Bohus län.
Kommunen har nu nedflyttats från
ortsgrupp 3 till grupp 2. Grannkommunen
Partilie ligger i grupp 4. Lerum
liksom Partille har till övervägande del
karaktären av förort till Göteborgs stad;
hittills har ingen kunnat påträffas som
vetat förklara vari skillnaden i dyrortshänseende
mellan dessa båda kommuner
består och följaktligen ej heller var -

2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 25.

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

Interpellation ang. effektivisering av arbetet med
arkiv.

för de hamnat den ena i nr 2 och den
andra i nr 4.

Då de nämnda förhållandena vållar
många medborgare i Lerum och annorstädes
oro och huvudbry, anhåller jag
om kammarens medgivande att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få rikta följande frågor:

1) Har statsrådet observerat, att i den
nya s. k. dyrortsgrupperingen Lerum
och vissa andra kommuner grupperats
på ett från dyrortssynpunkt svårförklarligt
sätt?

2 a) Är det statsrådets avsikt att företaga
en omprövning av den nyinförda
grupperingen, i syfte att i vissa detaljer
ge densamma större överensstämmelse
med verkligheten?

b) Vill statsrådet, om så ej är fallet,
i språkvårdens intresse medverka till
att ordet »dyrortsgruppering» icke vidare
må brukas i här förevarande sammanhang
utan ersättas med ett uttryck,
bättre ägnat att beskriva de normer
som må hava följts, då den nya grupperingen
gjordes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation ang. effektivisering av arbetet
med gallring av statliga myndigheters
arkiv.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken VINGE (fp), som yttrade:
Herr talman! Riksdagens revisorer har
sedan länge intresserat sig för utvecklingen
på det statliga arkivväsendets
område och inte minst uppmärksammat
arkivaliernas allt starkare tillväxt och
nödvändigheten av effektiva gallringsåtgärder.
Ett direkt resultat av 1938 års
revisorers uttalanden var tillsättandet
av 1940 års arkivsakkunniga. Dessa sakkunniga
genomgick i enlighet med sina
direktiv väsentliga delar av statsförvaltningens
arkiv och föreslog därvid vittgående
gallringsföreskrifter. Som exem -

gallring av statliga myndigheters

pel på de omfattande gallringar, som
föranleddes av de sakkunnigas förslag,
kan nämnas, att av kommissionsarkiven
från första världskriget, som omfattade
3 700 hyllmeter, gallrades inte mindre
än 3 300 hyllmeter, d. v. s. 90 %.

Den ekonomiska betydelsen för statsverket
av sådan gallring har bl. a. understrukits
av 1951 års revisorer, som
framhållit, att värdefulla utrymmen
därigenom kunnat vinnas för andra ändamål,
och som dessutom påpekat, att
det inte är obetydliga belopp, som tillföres
statsverket genom att man säljer
utgallrat papper till förmalning.

Emellertid ger en efterhandsgallring
långt ifrån alltid resultat, som motsvarar
det omfattande arbete som en sådan
innebär. Det är därför ett huvudintresse
för statsverket att gallringsföreskrifter
för nytillkommande arkiv upprättas
och fastställs i tid och att redan existerande
gallringföreskrifter revideras
med inte alltför långa tidsintervaller.
Tolkningen av gällande föreskrifter kan
också behöva diskuteras mellan riksarkivet
och den arkivbildande myndigheten.
Inte minst gäller detta vid omfattande
statistiska utredningar, där det
är av vikt att man har klart för sig om
materialet skall förvaras för framtiden
redan när man bestämmer papperskvaliteten
på de blanketter som skall användas.

Men man får inte bortse från att gallring
av arkivalier är en vansklig sak,
och att en oriktigt bedriven gallring
kan medföra obotliga skador både för
vederbörande myndighet och för forskningen.
Som riksarkivet framhållit i sin
skrivelse till konungen den 16 oktober
1951 kräver upprättandet av gallringsförslag
en intim samverkan mellan vederbörande
förvaltningsmyndighet och
sakkunnig arkivmyndighet, varvid stora
krav ställs på ett vetenskapligt bedömande
av arkivaliernas betydelse för
forskningen. Riksarkivet har också påpekat,
att man måste kontrollera om

Måndagen den 19 oktober 1953. Nr 25.

Interpellation ang. effektivisering av arbetet med gallring av statliga myndigheters
arkiv.

och hur gallringen verkställs. Ibland
har utfärdade gallringsbrev inte effektuerats
av myndigheterna, ibland har
gallring skett i större omfattning än
gallringsbrevet medger.

Gallringsarbetet medför åtskilliga
kostnader för statsverket om det skall
bedrivas effektivt, men som framhållits
av 1952 års riksdag (statsutskottets utlåtande
nr 145, punkt 17) uppvägs dessa
kostnader mer än väl av de besparingar,
som kan göras genom gallringen.
Arkivsakkunniga hade föreslagit att
riksarkivet skulle få erforderlig personalförstärkning
för att bli i tillfälle
att utöva den initiativtagande och rådgivande
verksamhet, som erfordras om
gallringsarbetet skall leda till ett fullgott
resultat, och 1952 års riksdag uttalade,
att förslaget snarast borde läggas
till grund för konkreta beslut från
statsmakternas sida. Några åtgärder
från Kungl. Maj :t har dock ännu inte
förmärkts.

Men det ligger fara i dröjsmålet. Arkivsakkunniga
har framhållit, att antalet
centrala ämbetsverk och med dem sidoordnade
centrala myndigheter har fördubblats
sedan början av 1930-talet och
att antalet vid centralförvaltningen sysselsatta
tjänstemän under samma tid
ökats med minst 150 procent. Även beträffande
lokalförvaltningen har den
offentligt reglerade verksamheten tagit
sig uttryck i en mängd olika organ. Så
t. ex. möter man i en medelstor residensstad
för närvarande inemot 40 lokala
statliga organ och ungefär lika
många kommunala. De sakkunniga
framhåller att denna väldiga expansion
av förvaltningsapparaten givetvis medför
en motsvarande tillväxt av arkivmaterialet.
De beräknar att de statliga
arkiven nu omfattar omkring 400 000
hyllmeter (d. v. s. en sträcka motsvarande
avståndet mellan Stockholm och
Alingsås), och att den årliga tillväxten
har mångdubblats under de senaste decennierna.

Riksarkivet har påpekat hur det genom
omorganisation och rationalisering
och genom tillämpning av moderna
hjälpmedel utan tanke på arkivutrymmen
och arkivbehov skapas tillstånd,
som blir fullkomligt ohållbara ur de
synpunkter, som riksarkivet har att företräda.
»Boken, denna den hävdvunna
formen för räkenskapsanteckningar,
upplöses till kortserier med kort för
varje inbetalningspost eller för varje debiterad
eller krediterad person.» Kortmassorna
kräver mångdubbelt större
utrymme än räkenskapsböcker. De kreditkort,
som ingår i källskattematerialet,
är så omfattande, att exempelvis länsstyrelsen
i Norrbottens län beräknat, att
ett enda års kreditkort, ställda efter varandra,
upptar en längd på ca 50 meter.
Detta exempel är hämtat ur riksarkivets
underdåniga framställning om gallring
av källskattematerialet. Riksarkivet
framhåller där att kortmassorna för
en tioårsperiod gott och väl motsvarar
utrymmet för ett ordinärt landsarkiv.
Framställning om gallring ingavs den
20 juni 1951 till konungen. Någon
Kungl. Maj:ts åtgärd har ännu inte försports.

Den 6 juni 1929 väckte riksarkivet i
skrivelse till Kungl. Maj:t frågan om
gallring i kammarrättens och prövningsnämndernas
arkiv. Riksarkivets
senaste utlåtanden i ärendet avgavs under
år 1949 och arkivsakkunnigas betänkande
i ärendet den 28 december
1950. Ärendet vilar hos Kungl. Maj:t.

Ytterligare ett par gallringsärenden
är fortfarande sedan flera år beroende
av Kungl. Maj :ts prövning. Ett av dessa
gäller folkbokföringsmaterialet, ett annat
hela frågan om gallring i länsstyrelsernas
arkiv. Mest anmärkningsvärt i
detta sammanhang är måhända, att arkivsakkunnigas
den 22 november 1950
avgivna förslag till allmän gallringskungörelse
fortfarande vilar.

Av här anförda skäl hemställer jag
om andra kammarens tillstånd att till

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

Interpellation ang-, den statliga priskontrollen. — Interpellation ang. rätt för nyhetsbyråer
till anonymitetsskydd.

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
fråga: Har statsrådet för avsikt att i en
nära framtid vidtaga åtgärder för att
effektivisera gallringsarbetet i de statliga
arkiven?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Interpellation ang. den statliga priskontrollen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Då avtalen på arbetsmarknaden
för innevarande år gjordes upp
avstod man från fackföreningsrörelsens
sida i allmänhet från att kräva löneförhöjningar.
Förutom det vid årsskiftet
1952—1953 rådande allmänna ekonomiska
läget, som helt naturligt spelade
en betydande roll för ståndpunktstagandet,
var en av de främsta orsakerna till
att man från den fackliga rörelsens sida
i stort gick fram efter prolongationslinjen
den, att man från nära nog alla håll
bedömde utsikterna till prissänkningar
under år 1953 som synnerligen goda.
Dessa bedömningar har visat sig felaktiga.

"Vi kan i dag, efter det att något mer
än tre kvartal av innevarande år förflutit,
konstatera, att prissänkningar
visserligen förekommit — eller tvingats
fram efter ingripande av priskontrollnämnden
— men att i stort sett dessa
prissänkningar stannat på vägen från
producent till detaljhandel och icke slagit
igenom i konsumentpriserna. Någon
större vilja till prisanpassning nedåt
har icke visats vare sig från fabrikanternas
eller handelns sida — icke ens i
sådana fall, där stora möjligheter till
prissänkningar förelegat.

Denna bristande konkurrensvilja och
därav följande tröghet i prisanpassningen
nedåt efter ett sänkt kostnadsläge
har skapat stor och berättigad oro hos
vårt lands löntagare. Man frågar sig

med indignation varför icke statsmakterna
utnyttjar alla till buds stående
möjligheter för att stävja dessa tendenser.

Oron och bekymren har icke blivit
mindre utan tvärtom ökat genom de
meddelanden, som tid efter annan gått
genom tidningspressen och som för den
oinitierade framstår som ett påbörjat
nedskrotande av den statliga priskontrollen.
Denna har trots sina brister för
den stora massan av vårt lands löntagare
framstått som den enda garantien
mot en oskälig uppskörtning.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet att den ekonomiska
situationen i vårt land nu nått
sådan stabilitet, att en försvagning av
den statliga priskontrollens resurser
utan risk kan genomföras?

Vilka åtgärder avser herr statsrådet
vidtaga för att tillförsäkra konsumenterna
en skälig andel av de prissänkningar
ett lägre kostnadsläge ger utrymme
för?

Denna anhållan bordlädes.

§ IG.

Interpellation ang. rätt för nyhetsbyråer
till anonymitetsskydd.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr BRACONIER (h), som yttrade:
Herr talman! I en interpellation framställd
av undertecknad i andra kammaren
den 16 oktober 1952 framhölls, att
det i tryckfrihetsförordningen reglerade
anonymitetsskyddet för meddelande
till tidningspressen under senare tid
icke visat sig vara tillfredsställande utformat,
varigenom skyddet i praktiken
blev otillräckligt för nyhetsbyråerna.
Det påpekades att från justitiekanslerns

Måndagen den 19 oktober 1953.

Nr 25.

Interpellation ang. rätt för nyhetsbyråer till anonymitetsskydd.

sida framförts den åsikten, att meddelare
till Tidningarnas Telegrambyrå icke
skulle äga samma tryckfrihetsrättsliga
ställning som de tidningar den förser
med material. Denna osäkerhet hade vållat
vissa svårigheter och hotat att minska
TT:s möjligheter att utöva sådan objektiv
nyhetsförmedling på alla områden,
som byrån skapats för. Som stöd för sin
uppfattning har justitiekanslern hänvisat
till ett uttalande i propositionen till
tryckfrihetsförordningen, enligt vilket
särskilda företag för nyhetsförmedling
icke i och för sig borde vara jämställda
med tidningsredaktioner. Det framhölls
i interpellationen, att en sådan tolkning
av ett uttalande i propositionen emellertid
icke kunde tillmätas avgörande betydelse
i ett fall som detta då detta yttrande
i realiteten måste anses strida
mot en av de ledande principerna
i tryckfrihetsförordningen, nämligen
anonymitetsrätten.

Det framhölls också att det under senare
tid framkommit fall där statliga
institutioner trängt igenom anonymitetsskyddet
för medarbetare vid nyhetsbyråer.

I interpellationen riktades den frågan
till justitieministern, vilka åtgärder som
statsrådet ämnade vidtaga för att säkerställa
anonymitetsrätten för medarbetare
och uppgiftslämnare vid större
press- och nyhetsbyråer och när dessa
åtgärder kunde väntas komma att vidtagas.

Justitieminister Zetterberg framhöll
i sitt interpellationssvar den 26 november
1952, att TT och andra nyhetsbyråer
fullgör en synnerligen viktig funktion i
samhället. Det var en självklar sak, att
myndigheter och tjänstemän bör underlätta
TT :s — liksom tidningarnas —
arbete genom att svara på förfrågningar
och sålunda bidraga till att det offentliga
nyhetsmaterialet rörande myndigheternas
verksamhet får ett riktigt
innehåll. Justitieministern betonade, att
han ansåg frågan vara av stor vikt och
framhöll att han, om det skulle visa sig

att gällande regler försvårade den verksamhet
som bedrives av TT och andra
nyhetsbyråer, vore beredd att överväga
lämpliga åtgärder.

Några sådana åtgärder har ännu icke
vidtagits. Under det år som gått efter
denna deklaration i riksdagen har det
visat sig, att den aktuella tvisten icke
lösts utan tvärtom tillförts nya moment.
Detta har i dagarna påpekats i en skrivelse
av publicistklubben till justitieministern.
Det framhålles också att som
en konsekvens härav TT:s nyhetsförmedling
i vissa fall försvårats. Publicistklubben
finner på goda grunder frågan
vara av en sådan betydelse ur det
fria ordets synpunkt, att man icke längre
får hesitera för att söka sig fram
till en lagteknisk lösning av problemet.

Då tillämpningen av gällande regler
otvivelaktigt försvårat den verksamhet
som bedrives i nyhetsform föreligger
den situation som justitieministern i
sitt svar till undertecknad nämnde förra
året och som han fann motivera ett
övervägande av lämpliga åtgärder.

Det bör, som justitieministern uttryckte
det, icke finnas några som helst
opåkallade hinder för en fri press.

För att den enskilde medborgaren
skall kunna bilda sig en egen uppfattning
om de allmänna angelägenheternas
handhavande måste han ha tillgång till
riktiga och fullständiga upplysningar
och han måste också ha möjlighet att
lämna sådana meddelanden till pressen
vilka han anser böra komma till allmänhetens
kännedom.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor:

1) Ämnar herr justitieministern tillsätta
en utredning för att så komplettera
tryckfrihetsförordningen att Tidningarnas
Telegrambyrå och liknande
nyhetsbyråer jämställes med pressen i
övrigt i fråga om meddelares rätt till
anonymitetsskydd?

2) Om så icke sker, ämnar herr stats -

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

Interpellation ang. tillämpningen av överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

rådet vidtaga andra åtgärder för att
säkerställa anonymitetsrätten för medarbetare
och uppgiftslämnare vid Tidningarnas
Telegrambyrå och liknande
nyhetsbyråer, och när kan i så fall
dessa åtgärder väntas komma att vidtagas? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17.

Interpellation ang. tillämpningen av överenskommelsen
om den frivilliga bostadsfördelningen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BIRKE (h), som anförde: Herr
talman! När riksdagen vid behandlingen
av propositionen om förlängning av
hyresregleringslagen gavs tillfälle att
yttra sig över de riktlinjer som låg till
grund för en mellan å ena sidan av
regeringen tillkallade förhandlare och
å andra sidan Sveriges fastighetsägarförening,
Svenska byggnadsindustriförbundet,
HSB, Svenska Riksbyggen och
Sabo träffad överenskommelse om frivillig
behovsprövning vid uthyrning
av ledigblivna lägenheter framhöll regeringsrepresentanterna
med skärpa,
att det här var fråga om en helt frivillig
överenskommelse, som avgjort
var att föredra framför en detaljreglerad
lagstiftning. De avtalsslutande parterna
förband sig icke heller till annat
än att genom utsändande av appeller
till sina medlemmar, genom propaganda
i press och på övrigt sätt söka påverka
dessa att följa de i appellerna
angivna riktlinjerna för upplåtelse av
bostadslägenheter. Detta s. k. frivilliga
alternativ ansågs också ur fastighetsägarnas
synpunkt vara att föredra
framför det av hyresregleringskommittén
framlagda förslaget om en lagstadgad
behovsprövning, som, förutom att
en dylik lagstiftning skulle innebära ett
allvarligt ingrepp i avtalsfriheten, genom
sin byråkratiska omgång ytterli -

gare skulle skärpa svårigheterna på bostadsmarknaden.

För att underlätta tillämpningen av
den frivilliga överenskommelsen har
fastighetsägarföreningarna i städer med
minst 20 000 invånare inrättat särskilda
uthyrningsnämndcr, till vilka frågor
om avvikelse från de allmänna uthyrningsnormerna
skall hänskjutas. Såsom
topporgan för dessa uthyrningsnämnder
har i Stockholm bildats ett centralråd
för bostadsförmedling, i vilket icke
endast fastighetsintressenterna utan
även regeringen är representerad. Några
direktiv för centralrådets verksamhet
finns icke utfärdade, men avsikten
tode vara att rådet, förutom att det
skall förvalta de av riksdagen anslagna
medlen för behovsprövningens genomförande,
skall ha en allmänt rådgivande
uppgift, besvara förfrågningar från
allmänheten samt över huvud taget
sköta upplysningsverksamhet kring behovsprövningen.

Vid den pressmottagning, som centralrådet
någon dag före ikraftträdandet
av överenskommelsen om behovsprövning
gav, meddelades, att de övervakande
instanserna hade möjligheter
att på olika sätt »pricka» de fastighetsägare
som icke komme att åtfölja den
ifrågavarande överenskommelsen. På
vad sätt denna prickning skulle ske
angavs icke. Ej heller förklarades närmare
med vad rätt uthyrningsnämnderna
respektive centralrådet skulle kunna
ge överenskommelsen ett sken av officiellt
rättesnöre genom sanktioner mot
de fastighetsägare som icke ville ansluta
sig til! avtalet.

Behovsprövningen är ett frivilligt
åtaganden, vilket innebär att rättsliga
åtgärder icke kan vidtagas mot den som
vid uthyrning icke tillämpar normerna
och de angivna undantagsbestämmelserna.
Införes sanktioner av olika slag
för avvikelser från de angivna normerna
har skillnaden mellan den frivilliga
överenskommelsen och den av

Måndagen den 19 oktober 1953. Nr 25.

Interpellation ang. tillämpningen av överenskommelsen om den frivilliga bostadsfördelningen.

hyresregleringskommittén förordade
lagstiftningen de facto upphävts. Den
bestående olikheten blir att i lagstiftningsfallet
som övervakande myndigheter
skulle fungera de kommunala bostadsförmedlingarna
och länsstyrelserna,
medan vid den nu träffade överenskommelsen
uthyrningsnämnderna, respektive
centralrådet får ansvara för att
de angivna normerna åtföljs. En sådan
utveckling kan icke ha avsetts. Den
strider efter vad det synes direkt mot
själva undermeningen i överenskommelsen.

Beliovsprövningen har även ur en
annan synpunkt väckt berättigad uppmärksamhet.
Endast någon dag efter
det den trätt i kraft lät representanter
för landets tre största bostadsförmedlingsorgan
meddela, att de av regeringen
uppdragna normerna för behovsprövning
icke utan avsevärda skadeverkningar
skulle kunna följas av
bostadsförmedlingarna. De skulle bl. a.
leda till uppkomsten av s. k. barnrikehus,
vilket kunde medföra sociala vådor
och otrivsamhet. Att bostadsförmedlingarna
på detta sätt framför betänkligheter
mot den ifrågavarande behovsprövningen
ter sig i och för sig
icke anmärkningsvärt. Redan hyresregleringskommittén
hade uttalat, att
avsikten icke var att bostadsförmedlingarna
skulle tvingas att följa de angivna
rekommendationerna och att förmedlingarna
ej skulle hindras att tilllämpa
tidigare av dem fastslagen praxis
beträffande fördelningen av lägenheter.
Förmedlingarnas nu tillkännagivna
ovilja att ansluta sig till de av regeringen
accepterade normerna för behovsprövning
måste det oaktat sägas
innebära ett rent underkännande av
dessa. Regeringen har genom att tvinga
fram den ifrågavarande överenskommelsen
icke på något sätt förbättrat
bostadsläget, utan har genom regleringarnas
olyckliga utformning lyckats
åstadkomma en ytterligare splittring
på bostadsmarknaden, denna gång mel -

lan å ena sidan bostäder, som för uthyrning
disponeras av bostadsförmedlingarna,
vilket utgör det alldeles övervägande
antalet bostäder, och å andra
sidan övriga uthyrningsbara lägenheter.
Som en tredje kategori kan nämnas
de lägenheter som blir föremål för
byte.

Den under lagstiftningshot framtvingade
överenskommelsen har härigenom
enligt min uppfattning snarare visat
sig vara till skada än till nytta för
de bostadssökande. Den ensamståendes
möjligheter att skaffa sig en fullvärdig
bostad har med behovsprövningens nuvarande
utformning mer eller mindre
gjorts beroende av slumpen. Men även
de nygiftas, de unga familjernas problem
har ytterligare accentuerats. Genom
uthyrningsnämnderna har sådan
familj visserligen möjlighet att erhålla
en enrumslägenhet, och när familjen
sedermera växer kan den formellt få
en större bostad. Detta trappstegsvisa
uppflyttande till större lägenheter medför
emellertid höga flyttningskostnader
och andra dryga utgifter, som de unga
äktenskapen kan ha svårt att bära.
Utan behovsprövningens trånga gradering
skulle de unga familjerna i flera
fall kunna hyra en större lägenhet redan
från början och därigenom undgå
den onödiga kostnadskrävande omgången
över enrumslägenheterna.

På grund av vad ovan anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor:

1. Anser herr justitieministern det
i överensstämmelse med den frivilliga
karaktären i överenskommelsen om bostadsfördelningen
att genom olika slag
av prickningar tvinga fastighetsägarna
till överenskommelsens efterlevnad?

2. Har herr justitieministern uppmärksamheten
riktad på den bristande
överensstämmelse som råder mellan bostadsförmedlingarnas
och uthyrningsnämndernas
fördelningsnormer?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 25.

Måndagen den 19 oktober 1953.

1 18.

Interpellation ang. frågan om införande
av fem dagars arbetsvecka.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Den starka och enhetliga opinionen
bland arbetarna och en stor
del av tjänstemännen för femdagarsveckan
har uttryckts i bestämda krav
från de många fackförbundskongresser
som hållits detta år om en ny
arbetstidslagstiftning. Hetsen, förslitningen
och jäktet, som lett till en oerhörd
ökning av antalet olycksfall i arbetet
och en motsvarande ökning av
antalet som drabbats av yrkessjukdomar,
gör att reformen framstår som
oundviklig och brådskande. Stora grupper
arbetare tvingas på grund av hetsen
och förslitningen att stanna hemma en
arbetsdag i veckan, vilket samtidigt försämrar
deras arbetsinkomst. Den väldiga
produktivitetsökningen har samtidigt
anförts som bevis för de gynnsamma
ekonomiska möjligheterna att
nu genomföra en reform.

Ett av många uttryck för hur nödvändig
reformen anses vara är att vissa
arbetargrupper på sidan av lagstiftningen
försöker pressa igenom femdagarsveckan.
Även i samband med förhandlingar
om nya avtal kommer med
största säkerhet stora arbetargrupper
att försöka åstadkomma en arbetstidsförkortning.

Sådana försök har även rekommenderats
i samband med årets fackförbundskongresser.
Men samtidigt har
dessa kongresser påvisat vilka svårigheter
som föreligger att via avtalen och
genom lokala initiativ förkorta arbetsveckan.
Särskilt har understrukits vilket
frenetiskt motstånd som rests från
företagsledningarnas sida mot partiella
eller till smärre grupper begränsade reformer
av arbetstiden. Därför torde numera
opinionen inom den fackliga rörelsen
vara ganska enhetlig för en lagstiftning
i frågan. Detta utesluter naturligtvis
inte ansträngningar för att

medan en sådan lagstiftning förberedes
genom separata uppgörelser åtminstone
i vissa fack framtvinga en
övergång till femdagarsveckan.

Inom riksdagen har under senare tid
skett en stark oponionsförskjutning till
förmån för kravet om en förkortning
av arbetstiden. Vid årets riksdag uttalade
sig andra kammaren med 105
röster mot 88 för yrkandet om en utredning
av frågan. I första kammaren
fälldes visserligen samma yrkande av
en obetydlig majoritet, men man bör
kunna utgå ifrån att denna tillfälliga
majoritet inte är representativ för uppfattningen
hos kammarens flertal. Detta
gör att frågan kommer igen, varvid utgången
på grund av den starka opinionen
ute i landet inte gärna kan bli mer
än en, nämligen stöd åt kravet på arbetstidsförkortning.

Det förefaller dock naturligt att regeringen
tar ett skyndsamt initiativ och
inte avvaktar en ny omgång av frågan
i riksdagen under nästa år. Några formella
hinder för att tillsätta en utredning
som klarlägger frågan om en ny
arbetstidslag och leder till en förkortning
av arbetstiden till 40 timmar per
vecka, helst fördelade på fem dagar,
kan inte föreligga. Reella skäl därför
finnes däremot både genom årets riksdagsbehandling
av ärendet och de krav,
som framförts av en enhetlig opinion
bland arbetare och stora grupper av
tjänstemän via årets fackliga kongresser.

Jag hemställer därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande spörsmål:

Har statsrådet för avsikt att inom
den närmaste tiden uppta frågan om
fem dagars arbetsvecka till behandling,
exempelvis genom att tillsätta en speciell
utredning eller genom att utvidga
direktiven för den arbetstidsutredning
som arbetar med översynen av arbetstidslagen? Denna

anhållan bordlädes.

Måndagen den 19 oktober 1953.

Nr 25.

Interpellation ang. utbildningen av lärare på enhetsskolans högstadium m. m. —
Interpellation ang. rådmannen F. Lundquists avlöningsförmåner.

§ 19.

Interpellation ang. utbildningen av lärare

på enhetsskolans högstadium m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HÅSTAD (h), som anförde: Herr
talman! När riksdagen år 1950 hade att
taga ställning till riktlinjerna för det
svenska skolväsendets utveckling, uttalade
den bl. a., att undervisningen på
vart och ett av enhetsskolans tre stadier
i första hand skall bestridas av lärare,
som särskilt utbildats för stadiet
i fråga.

Vad beträffar utbildningen av lärare
för enhetsskolans högstadium •— realskolan
— har det förutsatts, att en blivande
realskollärare i regel skall ha
avlagt filosofie ämbetsexamen med
minst sex betyg. Med hänsyn bl. a. till
svårigheterna för vissa av enhetsskolorna
att utnyttja alla lärartimmar skulle
emellertid även folkskollärare (mellanskollärare),
som avlagt tentamen för
fyra akademiska betyg, erhålla adjunktskompetens.
En utbildning, som
skulle leda till kompetens för partiell
tjänstgöring på realskolestadiet, skulle
kunna bestå av mellanskollärareutbildning
jämte två akademiska betyg eller
eventuellt en av lärarhögskolan kontrollerad
utbildning.

Enligt uppgift har emellertid nu —
under förutsättning av riksdagens godkännande
— en överenskommelse träffats
mellan civildepartementet och folkskollärarförbunden,
enligt vilken tjänster
skall inrättas på realskolestadiet för
folkskollärare, som tjänstgjort tre år
som folkskollärare och avlagt två akademiska
betyg eller genomgått en av skolöverstyrelsen
anordnad ettårig kurs.
Dispens från de akademiska utbildningskraven
skulle kunna ges dem, som
uppehållit tjänst i realskolan under ett
par år.

Då antalet sådana tjänster enligt

överenskommelsen skulle uppgå till
mellan 6 000 och 7 000 kommer — om
man utgår från skolkommissionens beräkningar
— mindre än hälften av
tjänsterna på enhetsskolans högstadium
att besättas av sådana, som »särskilt
utbildats för stadiet i fråga».

Även om bristen på läroverkslärare
under de närmaste åren gör det nödvändigt,
att under en övergångstid lärare
med annan utbildning än fil. mag.-examen tas i anspråk som lärare i realskolorna
och på enhetsskolans högstadium,
och även om det självfallet är
önskligt att underlätta för dugande
folkskollärare att vidareutbilda sig för
lärartjänster på nämnda stadium, så
kan det inte gärna vara tänkbart, att
det synnerligen viktiga spörsmålet om
detta skolstadiums lärarkår avgöres såsom
ett rent löneärende. Det synes mig
självklart att en grundlig utredning från
pedagogiska och andra utgångspunkter
måste föregå ett sådant beslut.

Med anledning härav får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta spörsmålet:

Har herr statsrådet för avsikt att innan
lönepropositionen i ärendet förelägges
riksdagen företa en utredning
och framlägga förslag om annan utbildning
och kompetens för lärarna på enhetsskolans
högstadium än den som tidigare
förutsatts såsom den erforderliga? Denna

anhållan bordlädes.

§ 20.

Interpellation ang. rådmannen F. Lundquists
avlöningsförmåner.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER (k), som yttrade:
Herr talman! Enligt uppgift äger den
för olika bedrägeribrott till straffarbe -

Nr 25.

Tisdagen den 20 oktober 1953.

Fråga om remiss av motionen 11:617.

te och avsättning dömde rådmannen
Folke Lundquist uppbära lön om 2 000
kronor per månad tills dess domen
vunnit laga kraft. För flertalet andra
statstjänstemän torde icke en så generös
tillämpning av avlöningsreglementet
gälla.

De brott den dömde rådmannen gjort
sig skyldig till och omständigheterna i
samband därmed har väckt stark förbittring
hos allmänheten. Meddelandet
att han, trots att han genom domstol
avsatts från sin befattning, äger uppbära
lön, har självfallet ytterligare ökat
förbittringen.

Med hänvisning till ovanstående hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande fråga:

Överväger statsrådet några åtgärder
i syfte att förhindra att lön utbetalas
till den till straffarbete och avsättning
dömde rådmannen Folke Lundquist?

Denna anhållan bordlädes.

I 21.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 234, angående täckning av kostnaderna
för svenskt deltagande i stilleståndsövervakning
samt vid repatriering
av krigsfångar i Korea tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 22.

Anmäldes, att fröken Vinge till herr
talmannen under sammanträdet avlämnat
en motion, nr 617, i anledning av
fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag
angående pensionsbestämmelser för hos
riksdagen anställda tjänstemän.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.30 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 20 oktober.

Kl. 4 em.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts på bordet vilande
proposition, nr 234, angående täckning
av kostnaderna för svenskt deltagande
i stilleståndsövervakning samt
vid repatriering av krigsfångar i Korea.

§ 2.

Fråga om remiss av motionen 11:617.

Föredrogs den på kammarens bord
liggande motionen nr 617 av fröken
Vinge i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag angående pen -

sionsbestämmelser för hos riksdagen
anställda tjänstemän.

Därvid anförde:

Herr TALMANNEN: Enligt § 55 riksdagsordningen
må motion, som föranledas
av en Kungl. Maj:ts proposition,
vars behandling uppskjutits till höstsession,
väckas vid sessionens början.
Något motsvarande stadgande finnes
däremot icke för det fall att behandlingen
av framställning från något riksdagens
verk blivit uppskjuten till höstsessionen.
Jag finner mig därför förhindrad
att framställa proposition om

Tisdagen den 20 oktober 1953.

Nr 25.

remiss till utskott av den nu föredragna
motionen nr 617 av fröken Vinge m. fl.

Fröken VINGE (fp): Herr talman! Jag
ar övertygad om att flertalet av riksdagens
ledamöter, när riksdagen vid
slutet av vårsessionen beslöt att uppskjuta
till höstsessionen behandlingen
av bl. a. riksgäldsfullmäktiges utlåtande
angående pensionsbestämmelser för
hos riksdagen anställda tjänstemän, utgick
från att detta innebar att motionsrätt
förelåg vid höstsessionens början.
Av de diskussioner som förts man och
man emellan sedan i går har jag fått
klart för mig, att meningarna är delade
i fråga om motionsrätten. Herr talmannen
har nu uttalat som sin åsikt
att motionsrätt inte föreligger, och jag
vill inte polemisera mot talmannen
utan skall i stället försöka att på annat
sätt bringa motionens innehåll till
bankoutskottets kännedom.

När jag ändå begärt ordet under
denna punkt är det för att understryka,
att hela det komplex av frågor som
sammanhänger med motionsrätten dels
vid höstsessionen, dels i anledning av
framställningar från bankofullmäktige
och riksgäldsfullmäktige, tydligen behöver
en översyn. Om herr talmannens
tolkning är riktig, skulle ju rent teoretiskt
den situationen kunna uppstå, att
en framställning rörande något av riksdagens
verk förelädes riksdagen så
sent, kanske på vårsessionens sista dag,
att ingen möjlighet att motionera funnes.
Riksdagens ledamöter skulle med
andra ord ha mindre inflytande över
riksdagens egna verk än över statsförvaltningen
i övrigt. Detta strider mot
andemeningen i den serie av beslut i
hithörande frågor, som riksdagen fattat
de senaste åren.

För dagen skall jag, herr talman,
inte framställa något yrkande.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Som
det framgått både av vad herr talmannen
har andragit och av vad fröken

Fråga om remiss av motionen 11:617.

Vinge har sagt har det här uppkommit
en egendomlig situation.

Så mycket är fullkomligt tydligt —
och jag har under förmiddagen försökt
studera akterna, att den kommitté,
som sysslade med riksdagens arbetsformer
och avgav sitt betänkande 1947
och av vilken även herr talmannen var
ledamot, klart och tydligt sade ifrån —
jag har inte akterna med mig, ty jag
var inte beredd på en debatt — att
motioner med anledning av framställningar
från något riksdagens verk alltigenom
skulle jämställas med motioner
till följd av propositioner. Detta står
uttryckligen i betänkandet, och det är
så klart utsagt som det över huvud taget
kan vara.

Samma deklaration göres också i den
kungl. propositionen ang. arbetsformerna
1948, där det framhålles hur viktigt
det är att riksdagen i fråga om sina
egna framställningar inte sättes i någon
annan och sämre klass än när det
gäller propositioner. Även det särskilda
utskottet förenade sig härom.

Men hur grundligt vårt svenska lagstiftnings-
och lagskrivningsarbete än
är, kan det inträffa olyckor, och det har
uppenbarligen i detta fall skett två
olyckor. När jag i förmiddags sökte
kontakt med den juridiske sekreteraren
i vår kommitté av 1947, borgmästare
Bendz i Halmstad, framgick det nämligen,
att det inte fanns något uttryck i
kommitténs grundlagstext, som fullt
svarar mot vad vi har deklarerat i vår
motivering. Och när sedan ett tillägg
i denna riktning gjordes av regeringen
i dess proposition, så uppkom den felaktighet
som här nu har påtalats, nämligen
detta att man bara hänvisar till
andra stycket av 55 § och inte också
till tredje stycket. Tidsnöden i alla instanserna
må förklara denna lapsus,
som först efter fem år upptäckts.

Jag tror, herr talman, att jag var den
ledamot av kommittén som först tog
upp denna fråga och framhöll, hur angeläget
det var att riksdagen i fråga

Tisdagen den 20 oktober 1953.

28 Nr 25.

Fråga om remiss av motionen 11:617.

om framställningar rörande sina egna
verk hade samma rättigheter som när
det gäller propositioner. Det är därför
alldeles givet att jag nu helt ansluter
mig till den uppfattning, som fröken
Vinge givit uttryck åt, nämligen att vi
måste överse denna paragraf. Frågan
är om man inte ändå, med mycket god
vilja, i denna paragraf skulle kunna
tolka in en underförstådd hänvisning
till tredje stycket. Men den föreliggande
frågan är inte av den natur, att vi
bör ta upp någon strid med herr talmannen
om hans tolkning, för vilken vi
har all respekt. Därför hoppas jag att
antingen konstitutionsutskottet självt
eller också någon enskild motionär under
denna riksdagsperiod tar initiativ
till en rektifiering på denna punkt. Den
behöver ju bara inskränka sig till att
man i fjärde momentet säger: Vad som
i andra och tredje stycket sägs ... Då
är ju saken fullt klar.

Herr andre vice talmannen OLSSON
(fp): Det är en underlig situation som
har uppstått i anledning av fröken
Vinges motion. Men då det nu förhåller
sig så, att grundlagen skall tolkas efter
sin ordalydelse — som här knappast
medger någon intolkning av avvikande
mening — och när den förefintliga bestämmelsen
i § 55, som reglerar det
ärende vi nu har till behandling, inte
synes lämna rum för någon tvekan i
frågan om tolkningen, hemställer jag
att kammaren måtte godkänna talmannens
remissvägran.

Vidare yttrades ej. Kammaren godkände
herr talmannens vägran att
framställa proposition på remiss till utskott
av ifrågavarande motion.

§ 3.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och che -

fen för justitiedepartementet angående
åtgärder för stärkande av rättsordningen
i vårt land, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Gustafson i
Göteborg vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
i anledning av förslag att förlägga ett
planerat ångkraftverk till Stenungsund.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Wedén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder i
syfte att göra den statliga bostadspolitiken
mera ägnad att stimulera särskilt
effektiv och kostnadsbesparande byggnadsverksamhet,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Helén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående fastställandet av dyrortsgrupp
för Stockholms grannkommuner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ v.

Föredrogs den av herr Dahlén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepar -

Tisdagen den 20 oktober 1953.

Nr 25.

tementet angående vissa ändringar av
överenskommelsen om frivillig bostadsfördelning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av fru Sandström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående den av
AB Linjebuss bedrivna verksamheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr von Friesen
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående förstärkande
av epidemiberedskapen, m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

I 10.

Föredrogs den av fru Sjöstrand vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående placeringen av Eksjö
stad i dyrortsgrupp.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Föredrogs den av herr Dickson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående placeringen av Lerums
kommun i dyrortsgrupp.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Föredrogs den av fröken Vinge vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående effektivisering
av arbetet med gallring av statliga myndigheters
arkiv.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet angående
den statliga priskontrollen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14.

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående rätt för nyhetsbyråer
till anonymitetsskydd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15.

Föredrogs den av herr Birke vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående tillämpningen av
överenskommelsen om den frivilliga
bostadsfördelningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16.

Föredrogs den av herr Hagberg i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående
frågan om införande av fem dagars
arbetsvecka.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 25.

Tisdagen den 20 oktober 1953.

Interpellation ang. statsunderstöden till musikcirkelverksamheten.

§ 17.

Föredrogs den av herr Håstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utbildningen
av lärare på enhetsskolans högstadium
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 18.

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till lierr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående rådmannen F. Lundquists
avlöningsförmåner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 19.

Interpellation ang. statsunderstöden till
musikcirkelverksamheten.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr WIDÉN (fp), som yttrade: Herr
talman! Under punkten »Understöd åt
studiecirkelverksamhet» i åttonde huvudtiteln
till 1953 års riksdag anför
statsrådet:

»Det har vidare ansetts önskvärt, att
ungdomscirklarna i musik kunde upptaga
även medlemmar, som ej fyllt 14
år, utan att fördenskull gå miste om rätten
till statsbidrag. 1944 års folkbildningsutredning
har i sitt betänkande
del II angående det estetiska folkbildningsarbetet
(SOU 1948:30) bland annat
föreslagit, att de nu berörda begränsningarna
skulle slopas beträffande
musikcirklarna. Jag finner det motiverat,
att musikcirkel må kunna erhålla
statsbidrag även för den del av verksamheten,
som utgöres av undervisning

av mindre grupper inom cirkeln eller
av enskilda cirkelmedlemmar såsom en
förberedelse till cirkelns gemensamma
arbete. Med hänsyn till att den musikaliska
begåvningen ofta redan tidigt gör
sig gällande och torde kunna tillvaratagas
och skolas även hos ungdomar
under 14 år, synes vidare ett slopande
av den nedre åldersgränsen för ungdomscirklar
vara motiverat beträffande
musikcirklarna. (Kurs av mig.) Jag förordar
därför, att de ifrågavarande statsbidragsbestämmelserna
ändras i enlighet
med vad jag nu anfört.»

Riksdagen beslöt att godkänna av departementschefen
förordade ändringar
av grunderna för statsunderstödet åt
studiecirkelverksamheten, att tillämpas
från och med budgetåret 1953/54.

I kungl. skolöverstyrelsens anvisningar
angående statsbidrag till musikcirklar
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1953/54 anföres, att i
musikcirklar, som anordnas såsom ungdomscirklar,
må även deltagare under
14 år deltaga. Dock skall sådan cirkel
ha minst 5 medlemmar i åldern 14—-18 år.

Såsom framgår av här anförda referat
av skolöverstyrelsens beslut har enligt
min mening något slopande av den
nedre åldersgränsen för musikcirklarna
i motsats till riksdagens beslut icke kommit
till stånd. Jag anhåller därför om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

Anser herr statsrådet, att skolöverstyrelsens
anvisningar är i överensstämmelse
med riksdagens beslut om ändringar
i grunderna för statsunderstöd
till musikcirkelverksamheten?

Om en sådan överensstämmelse inte
föreligger, vill herr statsrådet då medverka
till att villkoren för statsbidrag
till musikcirklar för budgetåret 1953/54
bringas i överensstämmelse med riksdagens
beslut?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 20 oktober 1953.

Nr 25.

Interpellation ang. företagsbeskattningskommitténs förslag beträffande investeringsfonder
för fartyg. — Interpellation ang. sättet för värdering av skador å enskild
egendom i samband med militära övningar.

§ 20.

Interpellation ang. företagsbeskattningskommitténs
förslag beträffande investeringsfonder
för fartyg.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SCHMIDT (fp), som anförde:
Herr talman! I motioner 1:234 och
II: 352 av den 27 januari 1953 hemställdes
bland annat, att riksdagen måtte antaga
bestämmelser om rätt för rederier
att i beskattningsavseende fördela köpeskilling
för fartyg, som avyttrats under
åren 1952—1954 på fem år. Liknande
yrkande har motionsvis framställts vid
1951 års riksdag. Ävenledes har Sveriges
redareförening i skrivelse den 2 december
1952 till Kungl. Maj:t hemställt att
Kungl. Maj :t ville till innevarande års
riksdag framlägga förslag till liknande
bestämmelser som förordats i motionerna.
Framställningen har överlämnats till
företagsbeskattningskommittén.

Motionerna föranledde ej någon riksdagens
åtgärd. Bevillningsutskottet uttalade
nämligen i sitt betänkande nr 18,
att resultatet av kommitténs behandling
av ärendet borde avvaktas, innan lagstiftningsåtgärder
vidtoges. Utskottet
förutsatte därvid, »att därest behov kan
anses föreligga av omedelbara åtgärder
i ärendet, detta beaktas av kommittén».

Företagsbeskattningskommittén har
nu till Kungl. Maj :t inlämnat vissa förslag
bland annat i förevarande fråga
gående ut på rätt för skattskyldiga att
vid avyttring av fartyg avsätta den genom
försäljningen framkomna vinsten
till en provisorisk investeringsfond för
framtida anskaffning av ersättningstonnage.

I det ovissa läge rederinäringen för
närvarande befinner sig, och härvidlag
åsyftas särskilt det medelstora och
mindre tramptonnagets ogynnsamma situation,
är det av intresse och stor betydelse,
att de rederiföretag som sträva
till en i konkurrenshänseende nödvän -

dig förnyelse av sitt tonnage snarast
möjligt efter remisstidens utgång och
efter det överväganden kunnat ske inom
finansdepartementet kunna erhålla informationer
om regeringens avsikter
och planerade åtgärder i fråga om kommitténs
förslag. Frågan är av desto större
vikt, som ännu så länge äldre tonnage
fördelaktigt kan avyttras, under
det att de svenska varven alltjämt är
belagda med order å nybyggnader för
flera år framåt.

Jag får därför hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet villig att, så snart
överväganden kunnat ske inom departementet
med anledning av företagsbeskattningskommitténs
förslag beträffande
investeringsfonder för fartyg, då
meddela, huruvida statsrådet anser det
troligt att förslag skall kunna föreläggas
1954 års riksdag i så god tid och
med sådan innebörd, att lagstiftningen
kan avse även de försäljningar som göres
under innevarande beskattningsår?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21.

Interpellation ang. sättet för värdering
av skador å enskild egendom i samband
med militära övningar.

Herr LARSSON i Luttra (bf) erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Under de stora militära fälttjänstövningarna
innevarande höst i Skaraborgs
och Älvsborgs län har betydande
skador anställts på mark, vägar, växande
gröda och skog. Värdering av dessa
skador pågår nu för bestämmande av
ersättningar till de skadelidande. Värderingen
utföres av en värderingsnämnd
med dels militära representanter
och dels av länsstyrelsen utsedda
värderingsmän och tillgår i regel så, att
två eller flera ledamöter av nämnden

Nr 25.

Tisdagen den 20 oktober 1953.

Interpellation ang. en översiktlig redogörelse för kostnaderna för genomförda
socialåtgärder.

besiktigar skadorna på varje enskild
fastighet och därefter om möjligt omedelbart
träffar överenskommelse med
den skadelidande om ersättningens
storlek.

Detta förfaringssätt har förorsakat
mycket missnöje bland markägarna.
Vissa skador, särskilt de som gäller
skog, kan vara mycket svåra att bedöma
vad gäller deras framtida ekonomiska
verkningar. Det finns ofta behov
för markägaren av att ha tillgång
till sakkunnig hjälp för att kunna få
fram en riktig värdering.

Det skulle vara av stort värde, om
markägarna vid sammanträden orienterades
om värderingsnormer in. m.
och då hade möjlighet att uttala sin
mening härvidlag. Sådana sammanträden
kunde lämpligen ordnas genom
jordbrukarnas fackliga organisationer
och skulle kunna hållas före fälttjänstövningarna.
Genom en sådan ordning
skulle värderingen av skadorna kunna
utföras fortast möjligt efter laltijänstövningarna.
Om den enskilde sakägaren
på detta sätt är orienterad om värderingsgrunderna,
kan han själv lättare
värdera skadorna och därmed på ett
helt annat sätt bedöma om de erbjudna
ersättningsbeloppen är tillfredsställande.

Det måste ur olika synpunkter vara
synnerligen angeläget att de skador,
som fälttjänstövningarna åsamkar befolkningen
i berörda trakter, blir på ett
rättvist och tillfredsställande sätt reglerade.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:

Anser statsrådet det nu tillämpade
förfaringssättet för värdering av skador
på enskild egendom i samband
med militära övningar tillfredsställande,
särskilt med hänsyn till den enskilde
sakägarens möjlighet att över -

blicka och bedöma de erbjudna ersättningarnas
skälighet?

Om så icke är fallet, avser statsrådet
då att vidtaga sådana åtgärder, att
en rättvisare och mera tillfredsställande
värdering av ifrågavarande skador
kan komma till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Interpellation ang. en översiktlig redogörelse
för kostnaderna för genomförda
socialåtgärder.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr CASSEL (h), som anförde: Herr
talman! De totala socialutgifterna uppgick
1949 till närmare 2,5 miljarder
kronor. 1950 hade utgifterna stigit till
2 668 miljoner kronor för att till år
1951 öka med icke mindre än 13 procent
till över 3 miljarder kronor. I
medeltal uppgick socialutgifterna för
år 1951 till 426 kronor per invånare.
Sedan år 1951 har emellertid väsentliga
förändringar skett, bl. a. en uppjustering
av folkpensionerna, och det
synes därför icke orimligt att antaga
att de totala utgifterna numera närmar
sig 4-miljarderstrecket.

Ett genomförande av de utredningsförslag
på socialvårdens område, som
omnämnts i en inom socialdepartementet
upprättad promemoria i samband
med 1953 års utredning rörande automatiska
utgiftsförändringar men till
vilka förslag slutlig ställning ej tagits,
kommer sannolikt att medföra en avsevärd
ytterligare utgiftsstegring. Härtill
kommer kostnaderna för den påtänkta
allmänna pensionsförsäkringen,
förbättringen av alkoholist-, sinnesslö-,
sinnessjuk- och vanförevården in. m.
samt de oberäkneliga utgifterna för den
allmänna sjukförsäkringen. Från vårt
håll har flera gånger med eftertryck
framhållits att det är alldeles nödvän -

Tisdagen den 20 oktober 1953. Nr 25.

Interpellation ang. en översiktlig redogörelse för kostnaderna för genomförda
socialåtgärder.

digt att en samlad plan snarast göres
upp där angelägenhetsgraden av olika
sociala åtgärder väges mot varandra
och där de totala kostnaderna ställes
i relation till det skattetryck som måste
bli en följd av utgifterna.

För att riksdagens ledamöter och allmänheten
skall kunna överblicka detta
svårtillgängliga fält av den statliga och
kommunala verksamheten synes det i
avbidan på en sådan plan angeläget att
femte huvudtiteln inledes med en översiktlig
redogörelse över vilka kostnader
de redan genomförda socialåtgärderna
medför och i framtiden kommer
att medföra samt vilka ytterligare krav
som planerade kollektiva hjälpåtgärder
kan komma att ställa på medborgarna
och statskassan.

På grund av vad ovan framhållits
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet delge kammaren
sin uppfattning angående möjligheten
och lämpligheten av att i femte huvudtiteln
lämna en översiktlig redogörelse
över vilka kostnader de redan genomförda
socialåtgärderna medför och i
framtiden kommer att medföra samt
vilka ytterligare krav som planerade
kollektiva hjälpåtgärder kan komma
att ställa på medborgarna och statskassan? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skri -

velse, nr 392, till Konungen angående
auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet.

§ 24.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

För utrikes resa anhålles om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
22 oktober till och med 7 december
1953.

Stockholm den 19 oktober 1953.

Gösta Åqvist.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 25.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 210, med förslag till
kommunallag m. m., nämligen
nr 618 av herr Nihlfors,
nr 619 av herrar Hammar och Hagård,

nr 620 av herr Adamsson,
nr 621 av herr Ekdahl m. fl.,
nr 622 av herr Persson i Norrby
in. fl.,

nr 623 av herr Svensson i Va m. fl.,
och

nr 624 av fru Sjöstrand in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 25.

Nr 25.

Onsdagen den 21 oktober 1953.

Onsdagen den 21 oktober.

Kl. 2 em.

§ 1.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till konstitutionsutskottet följande
å kammarens bord vilande motioner,
nämligen:

nr 618 av herr Nihlfors;

nr 619 av herrar Hammar och Hagård; nr

620 av herr Adamsson;

nr 621 av herr Ekdahl m. fl.;

nr 622 av herr Persson i Norrby
m. fl.;

nr 623 av herr Svensson i Yä m. fl.;
och

nr 624 av fru Sjöstrand in. fl.

§ 2.

Föredrogs den av herr Widén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående statsunderstöden
till musikcirkelverksamlieten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Schmidt vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående företagsbeskattningskommitténs
förslag beträffande investeringsfonder
för fartyg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Larsson i
Luttra vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet angående sättet

för värdering av skador på enskild
egendom i samband med militära övningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Cassel vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en översiktlig redogörelse
för kostnaderna för genomförda
socialåtgärder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Interpellation ang. AB Radiotjänsts kortvågssändningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HÅSTAD (h), som anförde: Herr
talman! På senaste tiden har en viss
gren av AB Radiotjänsts verksamhet
av olika omständigheter kommit i förgrunden.
Jag syftar på det s. k. utlandsprogrammet,
d. v. s. sändningarna
på svenska och främmande språk avsedda
för dels vissa kategorier svenskar
utomlands eller till sjöss, dels utländsk
publik som önskar få en uppfattning
om vad som händer och sker
i Sverige, inte minst hur svensk opinion
reagerar i utrikespolitiska sammanhang.
Dessa för vårt land synnerligen
betydelsefulla utsändningar —
som pågår nästan hela dygnet på sju
olika språk — har av tekniska skäl
först på sistone kunnat avlyssnas av
intresserade i Sverige, tills vidare blott
i Stockholm.

Onsdagen den 21 oktober 1953. Nr 25.

Interpellation ang. AB Radiotjänsts kortvågssändningar.

Det är uppenbart att denna gren av
Radiotjänsts verksamhet ligger något
vid sidan av den, för vilken statsmakterna
givit företaget »oktroj». Några
särskilda anordningar i företagets ledning
har emellertid inte vidtagits med
tanke på dessa sändningar trots att deras
syfte och karaktär så avsevärt skiljer
sig från riksprogrammets.

Man frågar sig sålunda, i vad mån
det är sörjt för att Radiotjänsts kortvågssändningar
har den kontakt med
myndigheter och enskilda organisationer,
som härvid kan tänkas ha direkta
intressen att bevaka. Jag syftar närmast
på utrikes- och handelsdepartementen,
Svenska institutet, Riksföreningen
för svenskhetens bevarande i
utlandet, sjöfolkets olika fackorganisationer,
missionssammanslutningar, Exportföreningen
etc. Visserligen finnes
radionämnden, men frågan är om denna
med hänsyn till sin instruktion och
sin sammansättning kan fylla den av
mig åsyftade koordinerande och kontrollerande
funktionen.

Det måste också understrykas, att det
ovillkorligen ligger i statsmakternas
intresse att denna verksamhet bedrives
på ett sådant sätt, att dess objektivitet
aldrig får ifrågasättas. Dessa sändningar
betecknas ju ofta såsom »vår andes
stämma i världen».

Med hänvisning till vad jag här ovan
anfört anhåller jag om kammarens

medgivande att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få rikta följande spörsmål:

Har herr statsrådet för avsikt att vidta
sådana mått och steg i fråga om
Radiotjänsts handhavande av kortvågssändningarna
till utlandet, att dessa
tillkommer efter bästa möjliga kontakt
med de myndigheter och organisationer,
som härvid har direkta intressen
att bevaka, samt säkerställa att utsändningarna
får den mest ändamålsenliga,
effektiva och objektiva utformning?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Herr talmannen anmälde, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående pension för
f. d. städerskan vid riksdagshuset Karin
Andersson, född Hedlund.

Denna anmälan bordlädes.

§ 8.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.