1953 ANDRA KAMMAREN Nr 19 (Riksdagens protokoll 1953:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 19

15 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 15 maj. sid.

Svar på interpellationer av herr Johansson i Stockholm ang. utredning
av vissa spörsmål i samband med ingripandena mot rådmanen
Folke Lundquist, av herr Svensson i Ljungskile ang. vidtagande
av åtgärder i anledning av vissa förhållanden på rättsväsendets
område samt av herr Spångberg ang. förnyad utredning av den
s. k. Unmansaffären, m. m................................ 3

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden
inom rättsväsendet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang
besvara dels herr Johanssons i Stockholm
interpellation angående utredning
av vissa spörsmål i samband med
ingripandena mot rådmannen Folke
Lundquist, dels herr Svenssons i
Ljungskile interpellation angående vidtagande
av åtgärder i anledning av vissa
förhållanden på rättsväsendets område,
dels ock herr Spångbergs interpellation
angående förnyad utredning
av den s. k. Unmanaffären, m. m.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
upplästes nu i huvudsakliga delar
av herr statsrådet Zetterberg.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Svensson i Ljungskile
till mig riktat en rad principiella frågor
rörande rättsväsendet. Herr Svensson
uttalar bl. a. att det under senare
år förekommit ett antal s. k. »affärer»
av olika slag, vilka fått en mycket omfattande
publicitet och på sina håll betecknats
som rättsskandaler och att
det bland stora delar av allmänheten
utvecklat sig en oro för att inte allt är
väl beställt inom domstolsväsende och
förvaltning. Herr Svenssons interpellation
utmynnar i en begäran att jag skall
lämna en redovisning av regeringens
syn på förhållandena inom rättsväsendet.

Därjämte har herrar Johansson i
Stockholm och Spångberg med kammarens
tillstånd framställt interpellationer
rörande vissa särskilda frågor inom
rättsväsendet, den förre angående den
vid Stockholms rådhusrätt åtalade rådmannen
Folke Lundquist och den senare
angående den s. k. Unmansaffären.
Dessa båda interpellationer står i
sådant samband med de mera allmänna
och principiella frågor, som herr Svensson
framställt, att jag funnit det vara
mest praktiskt att besvara de tre interpellationerna
i ett sammanhang.

Vid besvarandet av interpellationerna
har jag att taga hänsyn till den oro som
herr Svensson talar om. Det har under
senare tid och även i samband med
framställandet av dessa interpellationer
utvecklat sig en livlig diskussion i pressen
och bland allmänheten rörande
rättsväsendet, och därunder har i allmänna
och vaga ordalag framförts allvarliga
beskyllningar och misstänkliggöranden
mot myndigheter, som handhar
rättsvården. Man har präglat allmänna
talesätt om »rättsröta» och »sammanrotning
mellan höga jurister», och
man har krävt energiska ingripanden
av justitieministern eller regeringen -—-i regel utan att antyda vad dessa ingripanden
skulle gå ut på.

I och för sig är det ett sundhetstecken,
att blotta misstankar om rättsövergrepp
vållar oro. Det är naturligt att
allt som hör till rättsvården betraktas
med allvar och vaksamhet. Kan det påvisas
att rådande ordning ger upphov
till fel eller misstag av myndighet, är
det ett samhällsintresse av största vikt
att söka åstadkomma rättelse. Det är
därför välkommet att dessa frågor nu
har ställts under debatt i riksdagen. I
allt väsentligt delar jag den allmänna
inställning till problemen som herr
Svensson har deklarerat och till de syn -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

punkter som han framför. Jag kan emellertid
inte nöja mig med ett kortfattat
svar. Med hänsyn till den utomordentliga
betydelsen av de frågor det här
gäller finner jag det erforderligt att ge
en utförlig framställning av vad som
verkligen har hänt i några omdebatterade
rättsärenden. Detta synes mig så
mycket mer angeläget som diskussionen
utanför riksdagen ofta haft karaktären
av allmänt hållna beskyllningar.
Häri ligger en uppenbar fara; ovederhäftigheter,
som ofta upprepas, blir till
sist trodda.

Innan jag går vidare, vill jag emellertid,
särskilt med tanke på den diskussion
som förts utanför riksdagen, klargöra
några elementära och grundläggande
förhållanden inom rättsväsendets
organisation. Det har nämligen ofta visat
sig, att den bristande kunskapen
härom skapar missförstånd.

Först och främst bör då framhållas
att i vårt land, liksom i alla andra demokratiskt
styrda stater, domstolarna
intar en självständig ställning i förhållande
till landets regering. Domstolarna
tar inte några anvisningar från regeringen
eller från andra myndigheter, de
lyder endast under lagen och dömer
enligt lagen. Och innehavare av domarämbete
kan avsättas endast efter laga
dom och rannsakan. Denna strängt upprätthållna
skillnad mellan den styrande
makten och den dömande makten är
inte bara en viktig statsrättslig teori,
den är en levande realitet och en
grundval för vårt rättssamhälle. Att t.
ex. regeringen skulle försöka påverka
en domstol att döma på visst sätt är
fullkomligt uteslutet. I diktaturstater
utgör domstolarnas lydnad under regeringen
en viktig del av maktutövningen;
i en demokratisk rättsstat får något
sådant aldrig förekomma.

I motsats till domstolsväsendet är de
administrativa myndigheterna uppbyggda
enligt ett över- och underordningssystem.
Dessa myndigheter skall,
som det heter i 47 § regeringsformen,

förvalta sina sysslor och värv enligt instruktioner,
reglementen och föreskrifter
samt lyda Konungens bud och befallningar.
Men man bör dock lägga
märke till att i vårt land de administrativa
myndigheterna intar större självständighet
än vad fallet är i nästan
alla andra länder. Det utomlands vanliga
är nämligen, att den administrativa
förvaltningsapparaten ledes direkt
från vederbörande statsdepartement,
varmed då följer ett betydande ministerstyre
och ett motsvarande ministeransvar
för verksamhetens detaljer. Hos
oss däremot finns centrala ämbetsverk
för olika förvaltningsområden, och därjämte
har en betydande självständighet
tillagts länsstyrelserna.

Polis- och åklagarmyndigheterna är
administrativa myndigheter. De har
alltså inte samma självständiga ställning
som domstolar utan lyder under
chefsmyndigheter. Å andra sidan arbetar
polis- och åklagarmyndigheterna
självständigt i förhållande till regeringen,
som i allmänhet inte tar direkt befattning
med särskilda ärenden. Åklagarmyndigheterna
lyder sålunda under
riksåklagarämbetet och polismyndigheterna
under länsstyrelserna med landsfogdar
och, i vissa städer, polismästare
såsom polischefer. Regeringen bär naturligtvis
ansvaret för att organisationen
är lämplig och att gällande föreskrifter
är ändamålsenliga. Regeringen
har också skyldighet att hålla allmän
uppsikt över att polis- och åklagarväsendet
fungerar tillfredsställande, en
skyldighet som kan och bör framkalla
extraordinära regeringsingripanden i
sådana fall, då särskilda skäl påkallar
detta. Jag skall i det följande ange
exempel på fall, då så har skett.

I denna översikt av domstols- och förvaltningsorganisation
bör man även
lägga märke till kontrollorganen. Deras
verksamhet bygger på att varje tjänsteman
är straffrättsligt ansvarig, om han
begår något fel i sin tjänst. Kontrollen
utövas i första hand av överordnade

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

myndigheter, men därjämte av särskilda
kontrollmyndigheter: justitiekan slersämbetet

och riksdagens ombudsmän.
Såvitt angår regeringens åtgärder
ligger kontrollen hos riksdagen.

Ytterst kan kontrollen över regeringen
och förvaltningen sägas ligga hos
allmänheten själv och utövas på grundval
av allmänna handlingars offentlighet
och en fri kritikrätt. Denna fria insyn
och offentliga kritik, särskilt från
pressens sida, utgör en av grundpelarna
för vår demokrati, och tryckfriheten är
också hägnad genom grundlag. Vår nya
tryckfrihetsförordning är en av de mest
liberala tryckfrihetslagarna i hela världen.
Eftersom jag haft förmånen att
medverka vid dess tillkomst, lär jag inte
kunna misstänkas för att vilja angripa
tryckfriheten, när jag nu påtalar att i
diskussionen om rättsvården har förekommit
osanna och högeligen vårdslösa
skriverier.

Med dessa allmänna synpunkter som
bakgrund skall jag nu övergå till de
s. k. »affärer», som herr Svensson talar
om i sin interpellation och som enligt
hans mening väckt oro för rättsvä-^
sendets tillstånd. Herr Svensson anger
inte närmare vilka »affärer» han menar,
men av hans allmänna resonemang
kan man sluta sig till att det närmast
är fråga om Kejne- och Haijbyutredningarna
och vidare om Unmansaffären
och förhållanden som sammanhänger
med det pågående åtalet mot rådmannen
Folke Lundquist. De företeelser
och händelser, som sålunda har betecknats
som en rad »affärer», är ju av mycket
olika beskaffenhet. Strängt taget
har de ingenting annat gemensamt än
att de avsett rättsfrågor och har föranlett
allmän diskussion i pressen. Rätt
ofta har dessa tidningsartiklar genom
allmänt kritiska uttalanden varit ägnade
att inge allmänheten den föreställningen,
att det här skulle föreligga en
rad allvarliga rättsliga övergrepp, en
rad Dreyfusaffärer. Det är därför angeläget
att klarlägga de faktiska förhål -

landena för att ange, i vad mån dessa
allmänna föreställningar har någon
motsvarighet i verkligheten. Jag skall
därför försöka gå igenom dessa »affärer»
och granska dem ur den i interpellationen
angivna synpunkten, om de
kan anses ådagalägga några brister
inom rättsväsendet. Härvid kommer jag
alltså inte att mera ingående granska
materiella tvistefrågor. Den fråga som
jag skall söka besvara är denna. Har
de rättsvårdande organen gjort sin
plikt?

Den s. k. Kejneaffären började —
sin offentliga fas — med att tidningar
på våren 1950 publicerade uppgifter om
att en tjänsteman i Stockholms stadsmission,
pastor Kejne, blivit utsatt för
förföljelser, därför att han försökt ingripa
mot en homosexuell liga i Stockholm.
I åtskilliga tidningsartiklar förekom
mer eller mindre direkta antydningar
om att utredningen av de anmälningar,
som Kejne ingivit till polisen,
inte bedrevs med tillbörlig energi
och att polisen var utsatt för otillbörlig
påverkan i syfte att förhindra en allsidig
utredning.

Underståthållaren Martin Wahlbäck
förordnades därför av överståthållarämbetet
och av riksåklagarämbetet att
göra en utredning angående polisens
och åklagarmyndighetens handläggning
av ärendet. Wahlbäcks utredning var
färdig på sommaren 1950. Däri framställdes
icke någon anmärkning mot
polisen eller åklagarmyndigheten i fråga
om utredningen angående anmälningen
om förföljelse och ärekränkning
mot Kejne. Däremot förklarades, att polisutredningen
i visst annat hänseende
inte hade bedrivits med tillbörlig
energi, så till vida som förhör ej hade
anställts i erforderlig omfattning rörande
vissa påstådda otuktsbrott. Någon
otillbörlig påverkan för att förhindra
allsidig utredning kunde Wahlbäck
däremot inte finna.

Under tiden hade emellertid förundersökningen
avslutats och lett till åtal

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

mot den person som utpekades såsom
ledare av förföljelsen mot Kejne. Denne
person dömdes också senare till ansvar
för otuktsbrott och dessutom för ärekränkning
mot Kejne.

En kort tid efter det att Wahlbäcks
rapport blivit färdig gjorde Kejne en
hänvändelse till överståthållaren. Han
anförde att han tidigare under våren
hade tagit del av en polisutredning rörande
en år 1936 inträffad brand vid
Krukmakargatan i Stockholm och att
det ingått andra handlingar i denna
polisutredning än det gjorde, när Wahlbäck
tog del av den. Vissa handlingar
skulle alltså under mellantiden ha försvunnit
ur polisens dossier i detta
ärende. Kejnes. hänvändelse föranledde
överståthållaren att anordna en ny undersökning.
Det blev assessorn E. Fries
som fick utreda hur det kunde förhålla
sig med dessa handlingar. Av den rapport,
som han lämnade senare under
hösten 1950, framgår att verkliga förhållandena
icke kunde klarläggas. Men
det kunde inte heller uteslutas att handlingar
hade försvunnit. På grund av de
berättelser som avgivits av Kejne och
en polisman, vilken hjälpt denne att
framtaga akten ur polisens arkiv, fann
utredningsmannen det sannolikt att
handlingar hade avlägsnats, men han
kunde inte finna något skäl härtill och
framlade icke någon teori om hur detta
hade skett.

Under sommaren och hösten 1950
blev diskussionen i pressen och ryktesspridningen
bland allmänheten allt livligare.
Antydningarna om att polis- och
åklagarmyndigheter hade tagit otillbörliga
hänsyn utvidgades till att avse inte
bara Kejnes anmälan utan också andra
ärenden, och det gjordes gällande att
myndigheterna tog sådana obehöriga
hänsyn för att skydda personer i framskjuten
ställning. Mer eller mindre tydligt
angavs att dåvarande konsultativa
statsrådet Nils Quensel skulle utöva ett
dylikt inflytande. Hela denna tidningskampanj
hade uppenbarligen från bör -

jan utgått från uppgifter av Kejne, men
den bars sedan vidare och förstorades
av andra. Den fick också under hösten
ett fastare underlag genom att Kejne i
en bok förklarade, hur han kommit
fram till sina påståenden, och sammanställde
olika händelser på ett sådant
sätt att beskyllningarna mot Quensel
för läsaren framstod som bestyrkta
eller sannolika. Den allmänna diskussionen
stannade inte bara vid beskyllning
för otillbörlig påverkan av myndighet.
I tidningsartiklar skymtade också
påståenden om att branden vid
Krukmakargatan var mordbrand, kanske
rent av tillkommen för att dölja ett
mord.

Härtill kom att i mitten av september
polisen under ledning av stadsfiskalen
Meijer lät en 19-årig yngling
göra ett besök i Kejnes bostad under
polisens kontroll, för att man därigenom
skulle få klarlagt, om det var sant
som ynglingen påstod, att han i maj
samma år haft otillbörlig förbindelse
med Kejne. Det visade sig att ynglingen
talat osanning. Vid hans besök hos
Kejne gjordes av polisen den anordning
som blev känd under benämningen
»knivfällan». Kejne gjorde anmälan
härom till justitieombudsmannen mot
stadsfiskalen Meijer och några polismän,
och denna anmälan remitterades
av JO till riksåklagarämbetet för utredning.

I detta läge, då alltså en ledamot av
regeringen var offentligen beskylld för
att obehörigen påverka polis- och åklagarmyndigheter
och då dessutom påståendena
att Kejne motarbetades av
polisen syntes få en viss näring av den
inträffade händelsen, ansåg jag, liksom
regeringen i övrigt, att det borde göras
en särskild utredning under medverkan
av en allmän medborgerlig representation.
Eftersom det påstods, att regeringen
var inblandad i saken, ville vi
låta denna representation utses under
utomstående kontroll. En överläggning
ägde därför rum under statsministerns

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

ordförandeskap med ledningarna för
alla de demokratiska partierna. På min
begäran framförde dessa förslag på
lämpliga personer, och fullständig enighet
nåddes om vilka medborgarrepresentanter
som skulle utses. Till ledare
för utredningen förordnades riksåklagaren
Heuman. Enligt direktiven hade
denna kommission till uppgift att göra
en utredning rörande myndigheternas
förhållande i Kejneaffären.

Kejnekommissionen tog sin sak mycket
grundligt och gick utöver sitt egentliga
uppdrag genom att inte endast utreda
myndigheternas förhållande i saken
utan även göra vidlyftiga undersökningar
av statsrådet Quensels och
andra personers privata förhållanden.
Kommissionen höll 80 sammanträden
och hörde omkring 100 personer. En
offentligen tryckt utredning på över
300 sidor framlades i juni 1951. Yad
gav nu denna utredning för resultat?

Jo, kommissionen fann icke någon
sådan påverkan från polis- eller åklagarmyndigheter
som de framställda beskyllningarna
avsett. Kommissionen
tillbakavisade sålunda tanken på att
direktiv från högre ort eller andra ovidkommande
hänsyn hade inverkat på
utredningen av Kejnes anmälningar.

Kommissionen uttalade däremot viss
kritik mot polisens handläggning av
vissa av dessa anmälningar, vilken kritik
i stora drag överensstämde med vad
Wahlbäck redan har anfört — alltså
att polisutredningen inte hade bedrivits
med tillräcklig energi. I ett par punkter
ville dock kommissionen inte biträda
anmärkningar som Wahlbäck
hade framfört. Även i några andra hänseenden
framställde kommissionen vissa
erinringar mot åtgärder av ämbetsmän.
Bl. a. anförde kommissionen, att
Quensel hade bort iakttaga större varsamhet
i sin kontakt med myndigheterna
i vissa socialvårdsärenden och liknande
fall. Jag saknar anledning att i
detta sammanhang diskutera, om detta
uttalande var berättigat eller inte; jag

vill endast påpeka, att de åtgärder, som
åsyftades härmed, inte hade något som
helst samband med Kejnes anmälningar
till polisen.

Och hur gick det med ryktena om
mord och mordbrand vid Krukmakargatan?
Författaren Vilhelm Moberg gav
ut en bok härom, under det att kommissionen
arbetade. Han byggde upp
en teori om vad som hänt, nämligen
att det verkligen skulle ha förelegat ett
mord och en anlagd brand. Till dessa
slutsatser kom Moberg genom en underlig
bevisföring, som bland annat gick
ut på att ett obduktionsprotokoll var
oriktigt och att i stället tidningsuppgifter
utan säkert ursprung var riktiga.
Kommissionen undersökte denna sak
mycket ingående och förklarade som
sin slutsats, att åtskilliga vägande omständigheter
kan anföras mot alla de
teorier, som går ut på att elden var
anlagd, samt att intet motsäger polisens
teori att branden förorsakats av olyckshändelse.

De framställda beskyllningarna och
insinuationerna om grova brott, som
givits stor publicitet, hade alltså visat
sig sakna grund. Detsamma gäller om
Kejnes påståenden, att Quensel skulle
ha sökt hindra polisutredningen rörande
branden. Kommissionen fann att
förhållandet var det rakt motsatta, nämligen
att Quensel gjort två hänvändelser
till polismyndighet för att få brandorsaken
utredd.

Kejnekommissionen hade knappt blivit
tillsatt och kommit i arbete, förrän
beskyllningarna om homosexualitet riktades
mot icke mindre än fyra av kommissionens
sju ledamöter. Vidare framställdes
påståenden om olaglig telefonavlyssning,
som skulle ha beordrats
bl. a. av mig såsom justitieminister.
Jag vill ta tillfället i akt att här än en
gång upprepa vad jag förut offentligen
har förklarat: Jag har inte beordrat
eller lämnat medgivande till någon telefonavlyssning.

Alla dessa beskyllningar om homo -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

.sexualitet och telefonavlyssning föranledde
omedelbart en utredning av justitiekanslersämbetet.
Denna utredning
gjordes med biträde av nuvarande justitierådet
Tammelin och redovisades i
tryck på sommaren 1951. Slutsatsen
blev, att de framställda beskyllningarna,
både om kommissionens ledamöter
och om telefonavlyssningen, till alla
delar var grundlösa. Jag skall inte i
detalj gå igenom dessa punkter, men jag
vill gärna hänvisa kammarens ledamöter
till den tryckta redogörelsen. Den
är en föga uppbygglig läsning. Den visar
hur det lösa sladdret går och hur
de mest osannolika uppgifter och påhitt
sammanställs, förstoras och sprides.
Redogörelsen kompletterar kommissionens
utredning, och den ger psykologiskt
lärorika upplysningar om
hur sådana företeelser som Kejneaffären
och dess biprodukter uppkommer.

Nu skall man inte tro, att människor
som sprider sådana beskyllningar tar
något intryck av grundliga och objektiva
utredningar. Knappt hade det blivit
i detalj offentligen klarlagt, att beskyllningarna
för olaga telefonavlyssning
var oriktiga, förrän det kom nya
påståenden om samma sak. Denna gång
var det Moberg som förde fram beskyllningarna
i en klagoskrift till JO.
Denne överlämnade klagomålen för
undersökning till en ny utredningsman,
nämligen landsfogden Enhörning. Även
denne gjorde eu ingående utredning
om förekomsten av olaga telefonavlyssning
och kom till lika negativt resultat.
Som bekant har därefter nya påståenden
om telefonavlyssning föranlett
åtal mot Kejne, vilket åtal för närvarande
är beroende på domstols prövning.
T samband med denna rättegång
har det återigen framkommit uppgifter
om olaga telefonavlyssning. Dessa rykten
är nu föremål för undersökning av
polismyndighet.

Åtalet mot Kejne är en detalj i slutresultatet.
Kommissionens utlåtande
och justitiekanslersämbetets utredning

blev nämligen överlämnade till riksåklagarämbetet
för prövning i vanlig
ordning. För denna uppgift blev landsfogden
Enhörning förordnad som särskild
riksåklagare, eftersom ämbetets
ordinarie innehavare hade lett Kejneutredningen.
Enhörning har, förutom
nyssnämnda åtal, också väckt åtal mot
fyra personer för ärekränkning och
mot en för brott mot tystnadsplikt.
Vissa ärenden har handlagts av justitieombudsmannen,
som har väckt åtal
mot stadsfiskalen Meijer för hans åtgärder
beträffande den s. k. knivfällan.
Åtalet ogillades av Svea hovrätt. JO
har fört målet vidare till högsta domstolen,
som ännu icke hunnit avgöra
målet.

Dessa åtal är alltså det resultat som
den omsorgsfulla rättsliga prövningen
har utkristalliserat av all den uppståndelse
som varit kring Kejneaffären. Åtminstone
i ett par fall avser åtalen frågor
av en viss betydelse. Men de kan
ju på intet sätt jämföras med de oerhörda
beskyllningar som utspriddes om
polisen såsom redskap åt en homosexuell
liga och om därmed sammanhängande
mord, mordbrand, olaga telefonavlyssning
o. s. v. Detta är ägnat
att mana till allvarlig eftertanke. Och
därjämte kvarstår såsom djupt otillfredsställande
att hela denna sak, och
inte minst det sätt på vilken publiciteten
bedrivits, vållat enskilda människor
ett oförskyllt lidande. Den som
svårast utsatts för denna lögnaktiga
kampanj var dåvarande statsrådet
Quensel. Och detta är så mycket mera
upprörande, som förtalet riktade sig
mot en ovanligt självuppoffrande och
förnämlig människa som gjort vårt
land stora tjänster.

Härefter skall jag övergå till den
andra av de »affärer», som det här är
fråga om, nämligen Haijbyaffären. Och
även i denna del skall jag uppehålla
mig endast vid frågan om myndigheternas
åtgärder och de utredningar som
gjorts därom.

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang.

Vad den saken gällde, var att direktören
Kurt Haijby framförde påståenden
om att myndigheter hade gjort obehöriga
ingripanden mot honom och
letts av obehöriga hänsyn i sin ämbetsutövning.
Dessa ingripanden skulle i
vissa fall ha avsett mycket allvarliga
åtgärder. Haijby gjorde sålunda gällande,
att han olagligen och utan att det
var motiverat av hans sinnesbeskaffenhet
hade blivit insatt på sinnessjukhus.
Vidare påstod han, att han hade tvingats
resa till Tyskland och att han där
på svenska myndigheters tillskyndan
hade tagits i häkte och fått tillbringa
drygt ett år i fängelse. Härvid skulle
enligt hans påstående bland annat ha
tillgått så, att svenska myndigheter hade
insmugglat kommunistlitteratur i
hans bagage vid utresan och därigenom
föranlett de nazistiska myndigheterna
att ingripa mot honom.

Haijby vände sig till regeringen med
dessa klagomål, och de remitterades till
justitiekanslersämbetet för utredning.
Efter en förberedande undersökning
anmälde JK, att påståendena till större
delen gällde händelser som låg jämförelsevis
långt tillbaka i tiden, och
JK ansåg det alltså tveksamt, om en
utredning borde göras.

De legala svårigheter, som här förelåg,
var följande. Om de anklagade ämbetsmännen
hade begått tjänstefel, så
hade dessa åtgärder i huvudsak ägt rum
för så lång tid sedan, att brotten hade
varit preskriberade, d. v. s. åtal och
dom däröver fick lagligen inte äga rum.
Dessa lagliga hinder mot att åtala gamla
gärningar har uppställts bl. a. därför,
att vittnesmål och annan bevisning
inte kan förebringas med tillräcklig säkerhet,
när en längre tid förflutit.

Även om det alltså inte kunde bli något
åtal i dessa fall, ansåg emellertid
regeringen det synnerligen angeläget
att i möjligaste mån få upplysning om
vad som förevarit. Haijbys anklagelser
innebar ju, att det skulle ha skett mycket
allvarliga rättsövergrepp, och det

vissa förhållanden inom rättsväsendet.

kunde finnas anledning för regeringen
att vidtaga andra åtgärder än åtal. Därför
beslöt regeringen, att det skulle
verkställas en utredning om dessa anklagelser,
trots vissa principiella betänkligheter
och trots att det på grund
av lagens bestämmelser var uteslutet att
få till stånd en domstolsprövning med
vittnesförhör och andra sådana garantier
för rättssäkerheten.

Den utredning, som alltså beordades
av regeringen, utfördes av justitiekanslersämbetet
med biträde av en särskild
utredningsman, numera justitierådet
Tammelin, och utredningen var färdig
i slutet av maj 1952. På grundval av
denna utredning förklarade justitiekanslersämbetet,
att ämbetet icke funnit
ärendet föranleda vidare åtgärd.

De farhågor som man från början
hyste, att det inte skulle bli möjligt att
vinna full klarhet om dessa gamla förhållanden,
besannades vid utredningen.
Justitiekanslersämbetet framhöll, att de
åtgärder av ämbetsmän, som utredningen
avsett, till stor del låg så långt
tillbaka i tiden, att det var vanskligt,
och i vissa fall omöjligt, att klarlägga
vad som verkligen hade skett och till
fullo fastställa de motiv som dikterat
åtgärderna. Vissa av de personer, som
hade medverkat, var avlidna. Andra
hade efter så många år icke en sådan
minnesbild av vad som tilldragit sig,
att vidtagna åtgärder numera kunde
utredas med önskvärd grad av säkerhet.
På vissa punkter hade motstridande
uppgifter lämnats.

I de mera allvarliga frågor, som utredningen
behandlat, kunde emellertid
en viss grad av klarhet vinnas genom
framletade handlingar eller på annat
sätt. Sålunda fastslogs av utredningen,
att det hade förelegat medicinska skäl
till Haijbys intagningar på sinnessjukhus,
oavsett om därjämte obehöriga
hänsyn medverkat eller ej till intagningarna.
Det visade sig nämligen, och
har även senare bestyrkts, att Haijby

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

lider av psykisk abnormitet, ehuru han
inte är i egentlig mening sinnessjuk.

Beträffande Haijbys resa till Tyskland
förklarades, att utredningen inte
kunde anses ådagalägga att han hade
tvingats resa. Haijbys häktning och
fängelsevistelse i Tyskland kunde klarläggas.
Han blev av tysk domstol dömd
till ansvar för brott som han hade begått
i Tyskland. Efter avtjänat straff
synes han ha kvarhållits en tid för utredning
om ett annat mot tysk medborgare
begånget brott och därefter
blivit utvisad till Sverige. Ingenting hade
framkommit vid utredningen som
stödde påståendena, att svenska myndigheter
skulle ha medverkat till att
Haijby hållits fängslad i Tyskland. Inte
heller hade utredningen givit det minsta
stöd för Haijbys påstående, att kommunistlitteratur
skulle ha insmugglats
i hans bagage vid utresan till Tyskland.

Det fanns emellertid också vissa andra
anklagelser, som hänförde sig till
senare tid och där det alltså inte förelåg
något preskriptionshinder för undersökning
och åtal. Dessa anklagelser
rörde frågor av mindre allvarlig beskaffenhet
än de nyss behandlade.
Bl. a. påstod Haijby, att man genom
att uppköpa restupplagan av en av honom
utgiven bok hindrat honom att
sälja boken på allmänna marknaden.
Justitiekanslersämbetet, som undersökte
anklagelserna, förklarade att utredningen
icke givit vid handen, att några
olagliga åtgärder av myndighet hade
förekommit i dessa hänseenden. På
grund härav företog JK icke något ingripande.

På grundval av justitiekanslersämbetets
utredning beslöt regeringen, att
Haijbys klagomål icke skulle föranleda
någon åtgärd.

Under utredningen hade emellertid
framkommit graverande omständigheter
som tydde på att Haijby själv hade
gjort sig skyldig till brott, och utredningen
hade därför av justitiekanslersämbetet
delgivits riksåklagaren, som

inledde förundersökning i denna del.
Sedermera har som bekant Haijby
dömts till ansvar för utpressning, senast
av Svea hovrätt, vars dom är överklagad
och beroende på högsta domstolens
prövning.

Jag skall efter denna redogörelse beröra
några särskilda frågor som framkommit
i diskussionen om Haijbyaffären.
Man har frågat sig, hur Haijby
har kunnat bli dömd till ansvar för sådana
brott som begåtts för åtskilliga år
sedan, när det förelegat preskriptionshinder
mot att åtala åtgärder av ämbetsmän
som vidtagits vid samma tid.
Förklaringen härtill är den, att Haijby
har fortsatt med samma slags handlingar
under senare år, och enligt lagen
avbrytes preskriptionen av ett sådant
förhållande.

En annan fråga är, varför Haijby inte
har blivit åtalad redan för åtskilliga år
sedan. Det är numera icke möjligt att
klarlägga, vilka överväganden som då
kan ha förekommit. Det kan ha hävdats,
att så länge kung Gustaf V levde
något åtal inte lagligen fick äga rum
utan hans tillstånd. Det bör också erinras
om att de utbetalade medlen härrörde
från Gustaf V:s privata förmögenhet
och att statsmyndigheterna följaktligen
inte hade någon kontroll över
deras användning.

Efter några års uppehåll aktualiserades
Haijbyaffären år 1947, varvid
även den dåvarande regeringen för
första gången fick kännedom om Haijbys
existens. Då var emellertid affärens
olika aspekter inte närmare klarlagda.
Sedan justitiekanslersämbetets utredning
blivit färdig år 1952 och man
därigenom fått en mer ingående kunskap
om sakens innebörd, framstod det
som angeläget ur allmän synpunkt, att
ett åtal kom till stånd. Både statsministern
och jag tillrådde därför hovets
företrädare att medverka till sakens
klarläggande genom tillhandahållande
av räkenskaper och upplysningar. Så

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

skedde också, och saken drogs inför
domstol av riksåklagarämbetet.

Det har vidare i diskussionen gjorts
gällande att ämbetsmän, som förmedlat
pengar till Haijby, därigenom blivit
delaktiga i Haijbys utpressningsbrott
och borde åtalas härför. Detta är ett underligt
resonemang, vars felaktighet
borde stå klar för var och en. Den som
företräder och hjälper det egentliga offret
för en utpressare, blir därigenom
icke delaktig i brottet. I detta sammanhang
vill jag slutligen erinra om regeringens
ställningstagande, eftersom det
i pressen har påståtts, att regeringen
skulle ha medverkat till utbetalningar.
I själva verket förhåller det sig så, att
när regeringen på ett sent stadium fick
kännedom om affären, hade utbetalningarna
från hovet redan upphört.
Det har sålunda inte verkställts någon
enda utbetalning från hovets sida efter
den tidpunkt, då regeringen fick kännedom
om Haijbys existens.

En annan fråga, som särskilt har
uppmärksammats i diskussionen, gäller
publiceringen av justitiekanslersämbetets
utredning. Därmed förhöll det
sig på det sättet, att justitiekanslersämbetet
fann att utredningen borde
vara hemlig enligt gällande sekretesslag.
Beslutet härom överklagades, men
regeringsrätten fastställde beslutet.
Emellertid har regeringen möjlighet att
genom särskild dispens upphäva sekretessen.
Denna möjlighet utnyttjades i
så måtto, att justitiekanslersämbetets
redogörelse för resultatet av utredningen
lämnades fri, under det att själva
utredningsmaterialet icke gjordes
offentligt. Detta ståndpunktstagande
sammanhänger med utredningens karaktär
och rättsliga innebörd. Regeringen
fann nämligen, att det icke var
tillbörligt att offentliggöra en detaljerad
redogörelse för obestyrkta påståenden,
som inte föranledde någon åtgärd,
som inte lagligen kunde prövas
vid domstol och som dessutom hade
visat sig otillförlitliga på viktiga punk -

ter som kunnat kontrolleras. Härtill
kom att utredningen i vissa delar fick
anses tillhöra privatlivet. Och jag vill
betona att det är fråga om den hänsyn
till privatlivet, som varje människa kan
göra anspråk på.

Jag vill därjämte hänvisa till vad jag
nyss framhöll om tillkomsten av utredningen.
Regeringen hade beordrat
denna för att få veta om något allvarligt
övergrepp kunde påvisas. Hade
det däremot bara gjorts gällande, att
någon ämbetsman för lång tid sedan
skulle gjort sig skyldig till någon mindre
försummelse vid handläggningen
av något ärende, då skulle naturligtvis
inträdd preskription ha respekterats.
Det var alltså av hänsyn till sakens vikt
som regeringen begärde utredning om
åtgärder, för vilka ansvar redan var
preskriberat. Då det nu inte framkom
några bevis på att allvarliga övergrepp
hade begåtts, var syftet med utredningen
uppnått, och det var icke
rimligt att offentliggöra detaljredogörelser
för andra, mera obetydliga ting.

Herr von Friesen har nyligen i denna
kammare uttalat den uppfattningen
— som också flerstädes framställts i
pressen — att Svea hovrätt skulle ha
underkänt regeringens ståndpunkt i
denna sak genom att i väsentliga delar
upphäva sekretessen. Med anledning
av detta påstående vill jag framhålla,
att hovrätten visserligen har ansett sig
kunna i viss utsträckning lämna allmänheten
tillträde till sina förhandlingar,
men att hovrätten också har
förklarat, att justitiekanslersämbetets
utredning fortfarande skall vara hemlig.

Jag vill till slut framhålla några mera
allmänna synpunkter i Haijbyaffären.
Utredningen bär klarlagt att några sådana
grova övergrepp, som Haijby påstod,
inte kunnat påvisas. En annan
sak är däremot om alla åtgärder som
vidtagits mot Haijby är fria från anmärkning.
Härom kan det råda delade
meningar. Det ankommer icke på mig
att uttala något klander och inte heller

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

att uppträda till försvar för sådana åtgärder
som vidtagits innan den nuvarande
regeringen fick kännedom om
saken. Men jag kan inte underlåta att
påpeka, att det är lätt att vara efterklok.
När man bedömer den ena eller andra
åtgärden, måste man beakta den situation
och de tidsförhållanden, under
vilka åtgärden vidtogs.

Den s. k. Unmansaffären avser frågan,
om en person vid namn Gustaf
Unman har förlorat större delen av en
ärvd förmögenhet till följd av brottsliga
åtgärder. Denna affär rör bl. a.
rådmannen Folke Lundquist. Han bär
nämligen varit förmyndare för Unman
och är en av de personer mot vilka beskyllningarna
för brottsligt förfarande
främst riktats. Emellertid har hittills
icke kunnat påvisas att Lundquist förfarit
brottsligt, och något åtal har inte
väckts mot Lundquist för denna Unmansaffär.
Den ingår alltså inte bland
de gärningar, för vilka Lundquist nu
står under åtal. Såsom jag strax skall
redovisa, har däremot Unmansaffären
tidigare varit föremål för en lång rad
undersökningar av olika myndigheter,
och i samband med den pågående rättegången
mot Lundquist har dennes befattning
med förmynderskapet för Unman
tagits upp till ny undersökning.

Unman har två gånger varit omyndigförklarad.
Påståendena om brottsliga
förfaranden mot honom avser inte den
första omyndighetsperioden som slutade
med att Unman blev förklarad myndig
år 1929. Vid denna tidpunkt ägde
han eu avsevärd förmögenhet. Under de
närmast följande åren, då Unman alltså
hade möjlighet att själv förfoga över
sin egendom, invecklade han sig i vidlyftiga
affärer. År 1932 blev Unman åter
förklarad omyndig, denna gång på ansökan
av hans frånskilda hustru. Till
förmyndare för honom utsågs Lundquist.
Denne avlämnade redovisning till
överförmyndaren för begynnelseåret
1932 först i slutet av året därpå. Enligt
denna redovisning var Unmans ekono -

miska ställning katastrofalt försämrad
i förhållande till 1929.

Hur har det nu gått till, när Unman
led denna stora ekonomiska skada? Det
är den frågan, som alla Unmansutredningarna
i första hand har sysslat med.
Har Unman själv vållat förlusterna under
de år, då han var myndig och alltså
kunde disponera över sin egendom?
Och har han därvid förletts till förlustbringande
affärer av andra personer?
Det har framställts sådana beskyllningar
särskilt mot två bankirer vid namn
Mileikowsky och Varenius, med vilka
Unman hade affärsförbindelser. Eller
bar förlusten uppkommit efter det Unman
år 1932 förklarades omyndig och
hans förmyndare övertagit förvaltningen
av egendomen?

Detta är den primära frågeställningen,
och först om man får någon nämnvärd
klarhet därom, har man ett underlag
för bedömande, om förlusterna
har vållats genom brottsliga manipulationer.
Emellertid har det visat sig förenat
med mycket stora svårigheter att
klarlägga de nyss nämnda grundläggande
frågorna. Detta beror på att Unman
hade en synnerligen bristfällig bokföring
under de år, då han var myndig,
trots att han då låg i mycket vidlyftiga
affärer.

De många utredningarna om denna
sak började redan år 1933, då Unman
riktade klagomål mot sin dåvarande
förmyndare Lundquist. Med anledning
härav gav Stockholms förmyndarkammare
i uppdrag åt en auktoriserad revisor
vid namn Paul Norman att verkställa
granskning av Lundquists redovisningar.
Revisor Norman förklarade
i sin revisionsberättelse år 1934, att han
verkställt kassarevision utan att denna
föranlett någon anmärkning. Han förklarade
emellertid, att det summariska
och ofta otillförlitliga materialet inte
medgivit fulllständig utredning. I anledning
av Normans utlåtande fick
Lundquist inför förmyndarkammaren
lämna vissa kompletterande uppgifter.

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Med anledning av fortsatta anmärkningar
mot Lundquist beslöt förmyndarkammaren
senare, att en förnyad
granskning skulle ske av revisor Nosman
tillsammans med en granskningsman,
som Unman själv skulle få välja.
Unman utsåg godkände granskningsmannen
Fredrik Hammarstrand. År

1935 fann de båda sakkunniga, att anledning
i stort sett icke förekom till
anmärkning mot Lundquist.

Följande år lät förmyndarkammaren
för tredje gången inhämta yttrande från
revisor Norman. Denne avgav då år

1936 det utlåtandet, att de gjorda undersökningarna
och revisionerna varit
fullständiga.

Under tiden liade Unman vänt sig till
överståthållarämbetet med anmälningar
mot ett stort antal personer och institutioner.
Han riktade sig sålunda
inte bara mot Lundquist. Även bankirerna
Mileikowsky och Varenius, med
vilka Unman gjort affärer under sin
myndighetstid, påstods nu ha undandragit
honom mycket stora belopp. Unman
anmälde vidare revisor Norman,
sin egen granskningsman Hammarstrand,
förmyndarkammaren, Stockholms
rådhusrätt och flera andra, överståthållarämbetet
behandlade anmälningarna
år 1936 och lämnade därvid
de flesta av dem utan åtgärd. Men beträffande
Mileikowsky och Varenius
förordnade överståthållarämbetet om
polisundersökning.

Vid denna undersökning försökte polisen
klarlägga, vilka tillgångar som tillkommit
Unman och vilka utgifter han
haft under den tid, då han gjort affärer
med Mileikowsky och Varenius, och
fram till den dag, då han andra gången
förklarades omyndig. För detta ändamål
inhämtades uppgifter från alla
banker, leverantörer, långivare och andra
personer, med vilka Unman veterligen
haft affärsförbindelser under denna
tid. En jämförelse mellan de sålunda
funna inbetalningarna och utbetalningarna
gav upplysning om hur Unmans

kända inkomster under ifrågavarande
tid i stort sett hade använts. Mot denna
s. k. vidräkning har det anmärkts, att
den inte uppställts enligt bokföringsmässiga
grunder. Vidräkningen har
emellertid inte avsett att vara en fullständig
bokföringsmässig redogörelse
för Unmans affärer utan endast varit
ett hjälpmedel i polisens ansträngningar
att finna, om något belopp obehörigen
har frånhänts Unman.

Sedan polisundersökningen blivit färdig,
fattade överståthållarämbetet på
grundval härav sitt beslut i denna fråga
år 1936. Överståthållarämbetet fann sig
icke kunna vidtaga någon ytterligare
åtgärd i ärendet, enär den verkställda
utredningen inte kunde anses göra sannolikt,
att Mileikowsky och Varenius
gjort sig skyldiga till brottsligt förfarande
mot Unman.

I anledning av krav på ytterligare undersökningar
lät överståthållarämbetet
i slutet av samma år verkställa en kompletterande
utredning. Denna medförde
en del jämkningar i de beräknade inoch
utbetalningarna men var inte av
beskaffenhet att ändra slutresultatet av
den tidigare utredningen.

Man har nu anmärkt, att Unmansaffären
icke från början blev föremål
för ordinär polisutredning, utan att utredning
skedde genom remiss av gjorda
anmälningar. Som jag nyss redogjorde
för, skedde 1936 en grundlig polisutredning,
såvitt rör Mileikowsky och Varenius.
Även beträffande Lundquist är
påståendet felaktigt. Utredningen skedde
ingalunda från början genom remissförfarande
utan genom revision av en
auktoriserad revisor. Jag vill vidare påpeka,
att Lundquists förmyndarförvaltning
redan på ett mycket tidigt stadium
bragtes under polismyndighetens prövning.
År 1934 besökte sålunda vederbörande
assessor i förmyndarkammaren
personligen tredje polisintendenten i
Stockholm, överlämnade till honom hela
akten i förmynderskapet och hemställde,
att det måtte utredas om någon oe -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

gentlighet kunde läggas Lundquist till
last. Tredje polisintendenten kunde
emellertid icke finna något brottsligt
förfarande lios Lundquist.

Sedermera blev hela Unmansaffären
underkastad prövning av en ny instans,
nämligen justitiekanslersämbetet. I ett
flertal skrifter till JK upprepade nämligen
Unmans representanter de påståenden,
som tidigare framförts till överståthållarämbetet.
Ärendet handlades av
nuvarande justitieombudsmannen Rudewall,
som då tjänstgjorde såsom tillförordnad
JK. Han har lämnat följande
uppgifter om hur han bedrivit sin
undersökning. Unmans förmögenhet
var från början till större delen placerad
i fastigheter. Vid undersökningen
genomgicks de nära 450 inteckningar,
som meddelats däri. Verkställda kö])
och försäljningar av fastigheter kontrollerades.
Vidare granskades och fullständigades
den av polisen upprättade
vidräkningen, och det gjordes en ingående
jämförelse mellan resultatet härav
å ena sidan och Lundquists förmyndarredovisning
å den andra. Lundquists
samtliga redovisningshandlingar granskades.
Slutligen upptogs till behandling
särskilt för sig alla de anmärkningar
i speciella avseenden, som under årens
lopp framställts mot samtliga anklagade
personer. I åtskilliga hänseenden
kompletterades förefintligt utredningsmaterial,
men enligt Rudewalls uppfattning
framkom intet, som rubbade resultatet
av de tidigare undersökningarna.
På grund härav förklarade Rudewall
år 1937, att vad i ärendet förekommit
inte föranledde någon vidare åtgärd
från justitiekanslersämbetets sida.

Sedan denna instans sålunda skilt
sig från saken, fördes den upp till regeringen.
Under 1937 och 1938 framställde
nämligen Unman och andra personer
samt vissa nationalsocialistiska
sammanslutningar hos Kungl. Maj:t
och olika statsråd yrkanden om ny utredning.
Samtliga dessa framställningar

remitterades av Kungl. Maj:t till justitiekanslersämbetet
för yttrande.

Där upptogs nu saken av den ordinarie
justitiekanslern Alsén. Justitiekanslersämbetet
avgav utlåtande 1938 och
lämnade då en utförlig redovisning av
vad som tidigare förekommit i saken.
Vidare inhämtade ämbetet yttranden
från Unmans dåvarande förmyndare,
revisorn E. Karlsteen och från två av
Unmans egna medhjälpare, stadsrevisorn
Magnus Billing'' och revisorn A.
Strömberg, samt slutligen från häradshövdingen
Ernst Aderlund och auktoriserade
revisorn Sven Hagström såsom
särskilt tillkallade sakkunniga. Icke i
något yttrande gjordes gällande, att ytterligare
utredning vore erforderlig. På
grundval av sin granskning kom JK
till den slutsatsen, att genom de verkställda
undersökningarna sådan utredning
hade förebragts rörande den Unmanska
förmögenhetsförvaltningen, att
anledning saknades för ämbetet att vidtaga
eller förorda ytterligare åtgärd. I
enlighet med JK:s hemställan beslöt
Kungl. Maj:t år 1938, att framställningarna
i ärendet icke skulle föranleda någon
vidare åtgärd.

För att vem som helst skulle kunna
kontrollera sakmaterialet och slutsatserna
lät justitiedepartementet trycka
dessa JK:s utredningar. De föreligger
i två band om tillhopa 350 sidor.

Redan några år tidigare hade även
riksdagens justitieombudsman fått mottaga
anmälningar i Unmansaffären. År
1934 framfördes sålunda klagomål mot
Stockholms förmyndarkammare för
bristande tillsyn över förmynderskapet
för Unman. Denna anmälan utvidgades
sedan till att avse åtgärder av Luridquist,
Mileikowsky, Varenius m. fl. Genom
beslut år 1935 fann dåvarande justitieombudsmannen
Gyllenswärd ärendet
ej föranleda vidare åtgärd.

Året därpå gjordes en ny anmälan till
JO. Detta ärende fick vila i avbidan på
justitiekanslersämbetets omfattande utredningsarbete.
När detta hade avslu -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

tats, fann också dåvarande justitieombudsmannen
Ljunggren år 1938, att de
hos honom framförda klagomålen inte
föranledde någon vidare åtgärd.

Alla dessa utredningar av olika rättsvårdande
organ hade företagits, när jag
år 1946 fick mottaga en begäran om
ny utredning av Unmansaffären. I det
läget kunde man naturligtvis på goda
grunder ifrågasätta, om det vore försvarligt
att använda arbetskraft och allmänna
medel på att verkställa ny
granskning av ett ärende, som redan
hade prövats i en enastående lång rad
utredningar av opartiska instanser. Men
det angavs, att nytt material hade framkommit.
Och för att det inte skulle
finnas någon tvekan om att en medborgares
rättsskydd skall upprätthållas
till det yttersta, tillmötesgick jag denna
begäran. Framställningen överlämnades
till justitiekanslersämbetet och handlades
av nuvarande riksåklagaren Heuman,
som då tjänstgjorde såsom tillförordnad
justitiekansler.

Heuman avgav sitt utlåtande år 1947.
Eftersom de nya klagomålen särskilt
riktade sig mot tidigare undersökningar
i saken uppehöll sig utredningsmannen
särskilt därvid. Han yttrade härom
bl. a.: Påståendet, att JK:s utredning
skulle vara felaktig, måste betecknas
såsom oriktigt. Påståendet, att denna
utredning var ofullständig, måste också
bestämt tillbakavisas. Man torde med
fog kunna påstå, att exempelvis det
oerhört vidlyftiga arbete som nedlagts
å vidräkningen, av kriminalpolisen i
Stockholm åren 1935 och 1936 samt
av Rudewall åren 1936—1937, ligger
utanför vad som rimligen kunnat krävas
av åklagarmyndigheterna. Den omfattande
utredning, som i detta avseende
vidtagits, är att betrakta såsom ett
led i myndigheternas strävan att oberoende
av vad som kan ha ingått i deras
skyldigheter icke lämna någon möjlighet
oprövad att i görligaste mån erhålla
klarhet i om det kunde finnas
något fog för Unmans misstankar. Ut -

redningsmannen framhöll vidare, att
frågan om hur en person förlorat sin
förmögenhet ytterst sällan, kanske aldrig,
blivit så noggrant och grundligt utredd
som i detta fall. Utredningen utmynnade
i en hemställan, att de gjorda
Yrkandena inte måtte föranleda till någon
åtgärd.

På grundval av denna utredning beslöt
Kungl. Maj:t på min föredragning
år 1947 att icke vidtaga någon ytterligare
åtgärd i ärendet.

Sedan fördes Unmansaffären upp till
riksdagens prövning. År 1949 väcktes i
denna kammare en motion med interpellanten
herr Spångberg som huvudmotionär
och undertecknad även av
bl. a. herr Ståhl. I motionen yrkades,
att riksdagen skulle hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte tillsätta en kommitté
med uppgift att företaga en allsidig
utredning i Unmansaffären.

Motionen remitterades till kammarens
första tillfälliga utskott, vars ordförande
var herr Ståhl, alltså en av
motionärerna. I sitt utlåtande i ämnet
anförde utskottet bl. a., att utskottet
under ärendets behandling icke kunnat
finna sannolikt, att genom en ny utredning
andra omständigheter skulle
kunna förebringas än de som genom
upprepade tidigare utredningar av olika
myndigheter klarlagts. Utskottet tilllade,
att det bibringats den uppfattningen,
att Unmansaffären — vad anginge
myndigheternas befattningstagande
med denna — nu vore mogen
för avskrivning. Utskottet hemställde
därför, att motionen icke måtte föranleda
till någon kammarens åtgärd. Utlåtandet
var i sak enhälligt; en ledamot
i utskottet förklarade sig dock i avgiven
reservation anse, att utskottet med
hänsyn till stadgandet i § 90 regeringsformen
icke hade bort upptaga ärendet
till behandling.

Vid kammarens behandling av ärendet
bifölls vad utskottet hade hemställt.
Kammarens beslut fattades efter uppresning.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att uttala min förvåning över att
herr Spångberg nu i sin interpellation
utförligt redogjort för sin egen motion
men inte med ett ord berört det öde,
motionen mötte under den fortsatta
riksdagsbehandlingen.

Med denna långa redogörelse har jag
velat visa, att myndigheterna icke sparat
någon möda att komma till klarhet
i denna sak. Det finns inte något som
helst fog för de påståenden, som framförts
och alltjämt framföres, att myndigheterna
av ovidkommande hänsyn
skulle dragit sig för att gå till botten
i saken. Med stor bestämdhet kan man
däremot fastslå, att de rättsvårdande
myndigheterna har nedlagt ett mycket
stort arbete på att utreda, om något
brott har förekommit, utan att något
bevis därför hittills har framkommit.

Som bekant pågår det nu eu straffprocess
mot Unmans tidigare förmyndare
Lundquist, mot vilken det ju tidigare
framställts beskyllningar om
brott gentemot Unman. Såsom jag tidigare
påpekat, är emellertid Lundquist
icke åtalad för något förfarande
mot Unman. Däremot är han åtalad
för en lång rad förmögenhetsbrott mot
andra personer, däribland Unmans
frånskilda hustru. Dessa åtal har dock
inte något sakligt samband med den
Unmansaffär, som jag här har behandlat.
Bland andra angivelser, som nu inkommit
till riksåklagarämbetet rörande
Lundquist, förekommer emellertid
även ett antal angivelser som avser hans
befattning med Unmans egendom, alltså
med den egentliga Unmansaffären. Dessa
liksom övriga angivelser har av riksåklagarämbetet
remitterats till t. f.
stadsfiskalen Lennart Eliasson, som
har ämbetets förordnande som åklagare
i målet mot Lundquist. Med anledning
härav har ny undersökning igångsatts
i Unmansaffären. Det kan ju tänkas,
att något nytt kan framkomma i
denna sak, sedan Lundquist nu har blivit
ställd under tilltal för andra eko -

nomiska transaktioner. Det är emellertid
ännu för tidigt att yttra något bestämt
härom.

Herr Spångberg har i sin interpellation
frågat, om jag vill föranstalta om
en sammanhängande objektiv utredning
av Unmansaffären i hela dess vidd.
Han menar, att detta borde ske genom
en särskild kommitté. Jag anser emellertid
inte, att detta skulle vara lämpligt.
Enligt min mening finns det inte
någon anledning att fråntaga stadsfiskalen
Eliasson den utredning i denna
sak, som han för närvarande utför enligt
riksåklagarämbetets uppdrag.

Innan jag lämnar Unmansaffären vill
jag något beröra de påståenden som
ofta har framförts, att sådana personer,
som tagit sig an Unmans sak, har
blivit utsatta för trakasserier och övergrepp
från myndigheternas sida bl. a.
i form av inspärrning på sinnessjukhus.

Vad som härvid framför allt åsyftas
är, såvitt jag förstår, att Unman själv
och en av hans medhjälpare, förutvarande
överkonstapeln Dahnberg på
hösten 1935 blev underkastade läkarundersökning
och därefter vårdades
på sinnessjukhus under närmare ett
halvt år.

Det finns ingenting som visar, att
detta varit några övergrepp. Till belysning
av förhållandena kan jag meddela,
att Unmans sinnesbeskaffenhet
har blivit bedömd av åtminstone ett
tiotal läkare och att samtliga dessa
ansett honom lida av själslig abnormitet.
Vad angår Dahnberg hade han vårdats
på sinnessjukhus under fyra månader
innan han ännu alls börjat syssla
med Unmansaffären, och han utskrevs
därifrån förbättrad men inte frisk.

De handlingar, som upprättats rörande
Unmans och Dahnbergs intagning
och vård på sjukhuset, är enligt
vanliga regler hemliga. Det är två betydelsefulla
intressen, som motiverar
att den sortens handlingar inte skall
vara offentliga. Dels visar den medi -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

cinska erfarenheten, att det för den
sjuke själv —■ även efter hans tillfrisknande
— är skadligt att läsa vad som
antecknats om hans själstillstånd. Och
dels innehåller dessa handlingar nästan
alltid upplysningar om intima personliga
förhållanden. Både för den sjuke
själv och för hans anhöriga skulle
det vara till stort men om sådana upplysningar
offentliggjordes.

För att få ett slut på de ovederhäftiga
beskyllningar om olaga inspärrning
som gång på gång utslungas, skulle jag
i och för sig gärna vilja häva hemligstämpeln
på handlingarna rörande Unmans
och Dahnbergs sinnesbeskaffenhet.
Envar skulle då kunna se, att talet
om övergrepp är oriktigt. Jag har emellertid
ansett, att man inte kan prisge
de intressen, som sekretessbestämmelserna
avser att skydda, och blottställa
dessa människors privatliv inför offentligheten
därför att obestyrkta beskyllningar
framställes.

Jag vill tillägga, att handlingarna rörande
Unman och Dahnberg har prövats
i särskild ordning vid åtminstone
två tillfällen. I den stora undersökning
av Unmansaffären, som verkställdes
av justitiekanslersämhetet 1936—1937,
granskades handlingarna och lämnades
utan erinran av nuvarande justitieombudsmannen
Rudewall. Vidare företeddes
handlingarna för utskottet 1949
vid dess behandling av herr Spångbergs
m. fl. motion. Utskottet anförde
i sitt utlåtande, att handlingarna är av
sådan art, att de bestyrker den slutsatsen,
att ifrågavarande ingripanden
varit påkallade.

Jag övergår härefter till att i korthet
beröra den pågående rättegången mot
Lundquist.

Först vill jag då erinra om att det
här är fråga om gärningar, som är föremål
för domstols prövning. Det kan
därför självfallet icke komma i fråga
att här i sak diskutera de olika åtalspunkterna.

Målet mot Lundquist har sin upp -

rinnelse i en anmälan till riksåklagarämbetet
den 15 oktober 1951 rörande
en fastighetsaffär, vari Lundquist var
inblandad. Med anledning härav förordnade
riksåklagarämbetet stadsfiskalen
Eliasson att verkställa utredning i
ärendet.

Efter ytterligare anmälningar står
Lundquist för närvarande under åtal
för 23 olika, som brottsliga betecknade
gärningar. Ytterligare några åtal kan
väntas. Mestadels är det fråga om grovt
bedrägeri eller trolöshetsbrott men även
om ocker, mened och falsk angivelse
m. m. Huvudparten av gärningarna ligger
mellan åren 1936 och 1946.

För att icke alltför mycket taga kammarens
tid i anspråk skall jag här icke
lämna någon närmare redogörelse för
alla de affärer som rullats upp i målet.
Jag anser mig emellertid böra något
beröra en av dem, nämligen den s. k.
Borlänge-affären; jag gör det därför att
man riktat häftig kritik mot myndigheternas
handläggning av de anmälningar,
som inkommit mot Lundquist
i denna sak.

Affären rör vissa mycket komplicerade
affärstransaktioner beträffande
en biograf i Borlänge. Denna hade förhyrts
av direktören Helmer Tessen år
1938. Påföljande år blev det rättegång
mellan Tessen och biograffastighetens
ägare angående hyresrätten till biografen.
Rättegången fördes genom alla tre
instanserna och slutade år 1941 med
seger för Tessen. I det målet var Lundquist
rättegångsombud för Tessen. År
1943 blev det rättegång vid Göteborgs
rådhusrätt om biografen mellan Lundquist
och hans förutvarande klient
Tessen. Efter ingripande av borgmästare
Fant lät Lundquist emellertid nedlägga
processen. Jag skall senare återkomma
till de närmare omständigheterna
härvid. Slutligen gav affären upphov
till en rättegång, som började år
1948 vid Södra Roslags domsagas häradsrätt,
mellan fru Maud Arnell —
dotter till Tessens tidigare medarbetare

2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 19.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

direktören Hugo Carlsson —• samt Tessen.
I sin dom i målet den 5 juli 1948
uttalade häradsrätten bl. a. att Lundquist
i visst hänseende förfarit svikligt.
Målet fördes vidare till Svea hovrätt.
Hovrättens dom, meddelad i juni
1949, innehåller inte något motsvarande
uttalande om Lundquist. Hovrätten
ingick över huvud taget inte i
bedömande av Lundquists förfarande
utan avgjorde målet på andra skäl.

Första gången som Lundquists befattning
med Borlänge-affären föranledde
någon anmälan mot honom var, såvitt
jag vet, 1947. Hugo Carlssons hustru,
Hulda Carlsson, inkom då till Kungl.
Maj:t med vissa klagomål mot Lundquist;
bl. a. lade hon Lundquist till
last, att han på ett ohederligt sätt kommit
över en andel i Borlänge-biografen
som tillhört familjen Carlsson. Vidare
påstod hon att Lundquist gjort sig skyldig
till tjänstefel.

Ärendet remitterades till justitiekanslersämbetet,
där det handlades av
tjänsteförrättande justitiekanslern Erik
Hagbergh. Han meddelade beslut i
ärendet den 5 mars 1948 eller alltså
före häradsrättens dom i målet mellan
Maud Arnell och Tessen. JK fann
därvid, att påståendet om att Lundquist
förfarit felaktigt i sin tjänst saknade
laga grund. Inte heller fann JK,
att Lundquist i annat hänseende gjort
sig skyldig till förfarande som kunde
föranleda ansvar. JK gjorde emellertid
en del uttalanden om Lundquists
åtgöranden i affären. Uttalandena måste
anses innefatta ett i sak mycket allvarligt
klander mot Lundquist. Bl. a.
yttrade JK att han inte kunde underlåta
den reflexionen, att Lundquist
i sitt handlande icke med omsorg vinnlagt
sig om att undvika metoder som
kunde framstå som mindre lämpliga.

Avskrift av JK:s beslut tillställdes
Stockholms magistrat.

Det har i den offentliga debatten
gjorts gällande, att JK endast prövat
frågan om påstått tjänstefel, och man

har funnit det anmärkningsvärt, att
JK inte översände Hulda Carlssons
framställning till vederbörande poliseller
åklagarmyndighet för utredning.
Med anledning härav vill jag framhålla,
att JK vid sin handläggning av
ärendet även gått in på frågan, om
Lundquist gjort sig skyldig till allmänt
brott. Detta framgår av JK:s beslut i
ärendet. Förhållandet är helt enkelt det,
att JK på det material, som då fanns
tillgängligt, kom till den slutsatsen att
någon brottslighet icke kunde påvisas.

Även hos JO har anmälningar förekommit
mot Lundquist för dennes befattning
med Borlänge-affären. Den första
anmälningen gjordes i november
1948 av Hugo Carlsson. Detta ärende
avgjordes av JO:s dåvarande ställföreträdare
Romanus, som fann klagomålen
såsom icke avseende befattningshavares
förfarande i tjänsten icke föranleda
någon åtgärd.

Hugo Carlsson återkom till JO med
sina klagomål och anhöll att Lundquist
måtte ställas under åtal. Justitieombudsmannen
Rudewall meddelade med anledning
härav följande beslut: Då klagomålen
ej avse något Lundquists förfarande
i tjänsten och således ej falla
inom området för justitieombudsmannens
ämbetsbefogenheter, lämnar jag
klagomålen utan åtgärd.

Det har nu i den offentliga debatten
anmärkts mot att JO — vars befogenheter
enligt grundlag är begränsade till
ingripanden mot ämbets- och tjänstemän
för förbrytelser i tjänsten — icke vidarebefordrade
anmälningarna till behörig
polis- eller åklagarmyndighet.

Det tillkommer självfallet icke mig
att uttala något omdöme om justitieombudsmannens
handläggning av detta
ärende. Hans ämbetsförvaltning står
under riksdagens tillsyn allenast. Det
må emellertid tillåtas mig att framhålla,
att JO:s ståndpunktstagande står i
överensstämmelse med en mer än sekelgammal
praxis, mot vilken riksdagen
mig veterligen aldrig reagerat. Påståen -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer

den om att någon särskild hänsyn därigenom
skulle ha visats Lundquist saknar
därför varje fog.

Som jag nyss antydde har Borlängeaffären
även föranlett vissa interna åtgärder
mot Lundquist inom magistraten.
Jag är därmed framme vid det avsnitt,
som jag för min del tillmäter den
största betydelsen i hela denna allvarliga
sak, nämligen frågan i vad mån
Lundquists överordnade och kolleger
känt till hans påtalade förehavanden
och huruvida de vidtagit alla de åtgärder,
som varit möjliga och som skäligen
kunnat fordras av dem, för att komma
till rätta med förhållandena.

I den offentliga debatten har man
frågat, hur det kan komma sig att denne
domare under årtionden kunnat bedriva
en brottslig verksamhet utan att
detta föranlett inskridande från magistratens
sida.

Som jag tidigare framhållit kan man
inte, innan domstolen fällt sin dom, uttala
något omdöme om huruvida Lundquist
förfarit brottsligt eller icke. Det
må emellertid förhålla sig hur det vill
med den saken, så mycket har dock
framkommit, att man kan fastslå, att
han under en följd av år vid sidan av
sin tjänst bedrivit en omfattande affärsverksamhet
och — vad värre är —• en
affärsverksamhet, vari förekommit sådana
åtgärder som skenavtal och bulvanförhållanden
och som sålunda varit
av en art som uppenbarligen icke anslår
en domare. Redan häri ligger enligt
min mening något mycket allvarligt.

Låt oss nu se vad som förekommit
inom magistraten.

F. d. borgmästaren Gunnar Fant, som
avgick från sitt ämbete den 13 augusti
1949, har på min begäran avgivit en
redogörelse för vad han känt till och
företagit i denna sak. Fant uppger, att
han i november 1943 fick del av protokollet
i målet vid Göteborgs rådhusrätt
mellan Lundquist och Tessen. Härom
säger Fant att han blev bestört vid ge -

ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

nomläsningen av protokollen. Det hela
verkade nämligen »skumt». Fant kallade
upp Lundquist på sitt ämbetsrum
■ och förklarade att det inte var värdigt
en rådman vid rådhusrätten att föra en
sådan process. Efter några invändningar
och sedan Fant upprepat sitt påstående
svarade Lundquist: Då skall jag
nedlägga processen. Fant framhöll därefter
att det inte var förenligt med en
domares ställning att syssla med privatjuridiska
uppdrag och att Lundquist nu
hade att välja mellan två alternativ:
antingen att stanna kvar i rådhusrätten
och då helt nedlägga denna privata
verksamhet eller också ta avsked från
sitt domarämbete. Lundquist förklarade
att han valde det förra alternativet och
avgav på Fants begäran en högtidlig
försäkran, att han för framtiden skulle
helt upphöra med sin privatjuridiska
verksamhet. Fant tillägger, att han sedermera
tyvärr saknade möjlighet att
kontrollera om Lundquist höll sitt löfte.

I mars 1948 hade magistraten att till
Kungl. Maj:t avgiva anmälan rörande
förordnande av ordförande å rådhusets
trettonde avdelning. Befattningen uppehölls
på tillfälligt förordnande av Lundquist,
som för övrigt under tiden mars
1945—december 1947 varit av överståthållarämbetet
förordnad som ordförande
på en av rådhusrättens avdelningar.
Vid den tidpunkt, som nu åsyftas •—
mars 1948 — hade magistraten erhållit
del av JK:s skrivelse till Lundquist i
det av Hulda Carlsson anhängiggjorda
ärendet, vilken skrivelse såsom jag förut
nämnt innehöll ett klandrande uttalande
om Lundquists metoder. Om vad
som förekom i magistraten vid ordförandefrågans
behandling har Fant i
sin redogörelse anfört följande:

»Jag meddelade magistraten, att jag,
enär jag saknade förtroende för Lundquist,
komme att för min del motsätta
mig att fortsatt ordförandeförordnande
meddelades Lundquist. Lundquist förklarade
i följd härav att han återkallade
sin framställning om fortsatt ordföran -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

deförordnande. I samband därmed förnyade
Lundquist vid magistratens plenum
sin till mig i november 1943 givna
utfästelse att icke åtaga sig några som
helst privata uppdrag, varjämte han
ålades att omedelbart avveckla de uppdrag
han eventuellt innehade och tillsades
att taga sig tjänstledighet för sådan
avveckling. Han förklarade emellertid
att han icke behövde någon
tjänstledighet enär, som han uttryckte
sig, sådana uppdrag hade självdött.» Så
långt herr Fant.

Under återstoden av år 1948 och början
av år 1949 erhöll Lundquist endast
sporadiska och kortvariga förordnanden
som ordförande. Från och med den
1 juni 1949 och till och med den 28
mars 1951, då Lundquist erhöll tjänstledighet
för sjukdom, har Lundquist
däremot innehaft i stort sett fortlöpande,
månad för månad förnyade förordnanden
av magistraten att vara ordförande
på avdelning.

Jag vill här inskjuta den upplysningen,
att tillfälliga förordnanden — under
ledighet för ordinarie ordföranden
eller vakans — meddelas av magistraten.
Förordnande som ordinarie ordförande
meddelas däremot numera av
Kungl. Maj :t.

Under senare halvåret 1950 blev befattningen
som ordförande å rådhusrättens
tolfte avdelning ledig. Magistraten
hemställde enligt beslut den 16 december
1950 och den 10 februari 1951 hos
Kungl. Maj:t att Lundquist måtte förordnas
som ordförande på avdelningen
för fem år.

Ärendet gick därefter till Svea hovrätt
för yttrande. Enligt vad hovrättens
president uppgivit för mig, var han
inte beredd att utan vidare tillstyrka
framställningen utan lät verkställa en
mycket ingående undersökning av
Lundquists förhållanden. Innan hovrätten
hann taga ställning till ärendet,
inkom emellertid återkallelse från
Lundquist. Då hade redan förundersökning
rörande brottsligt förfarande in -

letts mot honom. Frågan om förordnande
för Lundquist att vara ordförande
var därmed förfallen.

På min begäran har nuvarande borgmästaren
Bång även avgivit ett yttrande
om sin befattning med saken. Bång
säger, att han vid ett par tillfällen under
senare år frågat Lundquist, om
han alltjämt drev affärer. Därvid hade
Lundquist bestämt förklarat, att han
icke längre drev någon affärsverksamhet,
därvid han dock tillagt, att han givetvis
måste driva så mycken verksamhet
som var erforderlig för att bevara
sin förmögenhet. Bång meddelade
vidare, att han i mars 1951 fick kännedom
om en affärstvist, i vilken Lundquist
befann sig, nämligen den s. k.
affären Melin, som bildar en av åtalspunkterna
i ilen nu pågående rättegången.
Bång ansåg då lämpligt söka förmå
Lundquist att frivilligt draga sig tillbaka
som domare tills vidare. Därför
tillrådde Bång Lundquist att taga tjänstledighet,
och Lundquist gick med därpå.
Sedan dess har Lundquist, som jag
förut nämnt, icke varit i tjänst i rådhusrätten.

Även efter dessa upplysningar om
vad som förekommit i magistraten kvarstår
dock oklarhet på vissa punkter.
Man kan sålunda fråga sig, hur mycket
man inom magistraten känt till av
Lundquists omfattande och egenartade
affärsverksamhet, och om icke denna
verksamhet måste ha inverkat på Lundquists
förmåga att på ett tillfredsställande
sätt sköta sina ämbetsgöromål.
Man undrar också, om det inte — beroende
på hur stor kännedom magistraten
kan ha haft om Lundquists förehavanden
— skäligen kunnat fordras att
magistraten vidtagit mera energiska
och vittgående åtgärder för att komma
till rätta med förhållandena.

Vid bedömande av magistratens handläggning
av fallet Lundquist bör man
dock hålla i minnet, att varje åtgärd
eller underlåtenhet måste ses i belysning
av den kännedom, som magistra -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer

ten vid den tiden ägt om Lundquists
förehavanden. Det är endast alltför lått
att nu vara efterklok när så mycket,
som tidigare varit dolt, har bragts i
dagen.

Man måste vidare besinna, att med de
bestämmelser, som gällt i fråga om
rådmäns verksamhet utom tjänsten, det
helt visst mött stora svårigheter för
magistraten att komma till rätta med
Lundquist, vilken liksom andra domare
icke kunnat avsättas annat än efter
laga rannsakan och dom. De begränsningar,
som gällt och alltjämt gäller i
fråga om rätten att inneha uppdrag
eller driva privat rörelse, tar nämligen
icke sikte på en verksamhet av den
art, som Lundquist utövat. Jag skall
strax återkomma till detta problem.

Även om man beaktar de svårigheter
som sålunda kan ha mött för magistraten,
anser jag dock med hänsyn till
denna frågas stora betydelse att man
icke kan låta bero vid de erhållna upplysningarna
utan att frågan bör ytterligare
klarläggas. En särskild omständighet,
som synes så anmärkningsvärd
att den också bör närmare undersökas,
är magistratens åtgärd att även efter
JK:s uttalanden om Lundquists beteende
i Borlänge-affären meddela Lundquist
fortlöpande ordförandeförordnanden
samt att hos Kungl. Maj:t föreslå
honom till ordinarie ordförande på avdelning.
Med anledning härav har regeringen
uppdragit åt justitiekanslersämbetet
att verkställa utredning i angivna
hänseenden.

Det är naturligtvis av största vikt,
att man för framtiden i möjligaste mån
söker förhindra ett upprepande av det
skedda —• att en domare vid sidan av
sin tjänst driver en omfattande och
därtill tvivelaktig affärsverksamhet. De
bestämmelser, som gäller i fråga om
domares privatsysslor, tar sikte på sådan
verksamhet som innehav av tjänstebefattning
eller därmed jämförligt
uppdrag samt på uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för bo -

ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

lag och andra sammanslutningar med
ekonomiskt syfte. I vissa fall stadgas ett
absolut förbud för domare att inneha
dylika befattningar, och i övriga fall
krävs det tillstånd härför av Kungl.
Maj :t eller hovrätten. Under senare år
har Kungl. Maj :t på min föredragning
hållit en restriktiv praxis vid denna tillståndsgivning.
De gällande bestämmelserna
omfattar däremot inte privata affärer,
som drives i domarens egen regi.
Och det är för sådana affärstransaktioner,
som Lundquist är åtalad. På denna
punkt föreligger onekligen en lucka i
bestämmelserna, som jag finner det angeläget
att om möjligt täppa till. Jag är
emellertid medveten om att man härvid
möter besvärliga avvägningsproblem.
Man kan ju inte förbjuda en domare
att förvalta sin egen förmögenhet,
så länge denna förvaltning inte kräver
mera omfattande åtgärder och inte bedrives
på något olämpligt sätt. Det är
naturligtvis mycket vanskligt att här
draga en klar gräns mellan vad som
skall vara tillåtet och vad som bör förbjudas.
Jag kan emellertid säga, att
spörsmålet om möjligheterna att skärpa
bestämmelserna för närvarande är föremål
för utredning inom Kungl. Maj:ts
kansli.

Fallet Lundquist ger mig till sist anledning
till några reflexioner av mera
principiell natur. För att domstolarna
rätt skall kunna fullgöra sina maktpåliggande
uppgifter och deras verksamhet
omfattas av allmänhetens förtroende,
är det av den allra största betydelse,
att endast personer, som besitter
icke blott erfarenhet och skicklighet
utan även de högsta moraliska kvalifikationer,
fungerar som domare. Ur
denna — men också blott ur denna —
synpunkt kunde det te sig önskvärt,
att möjlighet funnes att i administrativ
väg avlägsna en domare, som visat sig
icke fylla måttet. För närvarande kan
ju, som jag förut nämnt, en domare
avsättas endast genom domstols dom,
sedan han befunnits skyldig till brott.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Man måste emellertid besinna, att principen
om domstolarnas oavhängighet
är en hörnsten i vårt samhällsskick. En
ordning, som gör det möjligt att i administrativ
väg entlediga en misshaglig
domare, skulle öppna möjlighet för
maktmissbruk och skulle strida mot
själva grundvalarna för rättssystemet
i ett lagbundet, demokratiskt samhälle.
Det är i diktaturstater som något sådant
är möjligt.

Om vi alltså ovillkorligen måste hålla
fast vid principen att en domare endast
efter laga rannsakan och dom kan avlägsnas
från sin befattning, så måste
vi å andra sidan ha klart för oss, att
den situation någon gång kan inträffa,
att en domare visar sig olämplig utan
att det likväl är möjligt att avlägsna
honom ur tjänsten. Denna olägenhet får
uppfattas som det pris man nödgas
betala för förmånen att äga en självständig
och fristående domarkår.

Efter denna genomgång av de »affärer»,
som interpellationerna åsyftar,
skall jag mera direkt lämna svar på de
framställda frågorna. Vad herrar Johansson
i Stockholm och Spångberg
frågat torde dock redan vara besvarat
med de redogörelser jag har lämnat.
Likaså har jag redan behandlat den
första av herr Svenssons frågor, vilken
angår åtgärder för att förhindra att domare
ägnar sig åt olämplig affärsutövning
och liknande verksamhet.

Herr Svensson har därefter frågat,
om jag anser att ytterligare garantier
behöver skapas för att ämbetsmän inom
rättsväsendets område skall stå helt
fria gent emot påtryckningar från högt
uppsatta personer inom förvaltningen.
Beträffande denna fråga vill jag först
erinra om vad jag i början av mitt svar
framhöll beträffande de rättsvårdande
organens organisation. En oinskränkt
självständighet måste gälla för domstolarna.
Att det skulle förekomma några
påtryckningar på domstolar har jag inte
hört talas om, och inte heller eljest
har jag funnit något behov att införa

några ytterligare garantier för att säkerställa
deras oberoende. I fråga om
förvaltningen gäller i princip ett överoch
underordningsförhållande, och till
förvaltningen hör, som jag nämnt, polis-
och åklagarmyndigheterna. Vad herr
Svensson åsyftar är väl emellertid inte
detta utan den föreställningen, att det
bland tjänstemän skulle råda sådan
vördnad och undfallenhet för högt uppsatta
personer, att dessas vinkar och
anvisningar följes även av tjänstemän
som inte står i något direkt lydnadsförhållande
till dem. Detta tror jag inte
alls är riktigt. Servilitet är sannerligen
icke något utmärkande för svenska
tjänstemän vare sig inom rättsväsendet
eller på annat håll. Sådant kan naturligtvis
finnas hos enstaka individer på
grund av deras personliga egenskaper,
men i allmänhet är det nog i stället så,
att en tjänsteman, som har fått en befattning
att förvalta, är karl för sin
hatt och bevarar sin självständighet
även om någon utomstående kommer
med påpekanden och önskningar, denne
må vara hur högt uppsatt som helst.
Detta är gammal tradition i vårt land.
Och jag vill gärna hålla med herr
Svensson att det är en värdefull tradition,
som bör upprätthållas. Ty en tjänsteman
måste känna frihet att handla
och eget ansvar för att kunna göra sitt
bästa.

En tredje fråga av herr Svensson är,
vilka ytterligare åtgärder som enligt
min mening kan vidtagas för att motverka
en alltför lång tidsutdräkt vid
brottsutredningar. Jag vill hänvisa till
att denna fråga nyligen har behandlats
av riksåklagarämbetet, som i skrivelse
den 24 april 1953 till överståthållarämbetet
hemställt om dess medverkan för
att få till stånd erforderlig utökning av
kriminalpolisen i Stockholm, där svårigheterna
är särskilt framträdande.
Det har nämligen visat sig, att den genomsnittliga
tiden för brottsutredningar
i Stockholm är alltför lång. Enligt en
undersökning har på senare tid den

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

genomsnittliga utredningstiden för
grövre och mera invecklade brottmål
uppgått till 8—9 månader, vartill kommer
1 å 2 månader för åtalsprövning.
När man till detta lägger den tid som
åtgår för domstolsbehandlingen, inser
man att påföljden kommer alldeles för
långt efter brottet. Riksåklagaren framhåller
i sin skrivelse, att långt utdragna
förundersökningar lätt hos målsägande
och andra väcker misstanken att utredningsorganen
av ovidkommande skäl
inte är angelägna att nå resultat. Betecknande
är — säger riksåkagaren vidare
— att i åtskilliga av de rättsaffärer,
som väckt sådan uppmärksamhet under
de senaste åren, det ytterst lär vara det
faktum att förundersökningen dragit ut
på tiden som framkallat misstron mot
myndigheterna. Riksåklagaren framhåller
att en otillfredsställande behandling
av åtalsärenden till avsevärd del är att
tillskriva personalbrist inom kriminalpolisen
och att ur rättsvårdens synpunkt
ett sådant sakernas tillstånd icke
är försvarligt.

Även tidigare har framställning i
samma syfte gjorts av riksåklagarämbetet
och polismyndigheterna, och vissa
åtgärder har också nyligen vidtagits
för att åstadkomma en utbyggnad av
kriminalpolisen i Stockholm.

Jag vill erinra om att polisverksamheten
är en kommunal uppgift och att
de åtgärder som kan påkallas i anledning
av riksåklagarens framställning
ankommer på Stockholms stad. Regeringen
har alltså icke befogenhet att
direkt taga ställning till denna fråga,
men regeringen kan naturligtvis icke
underlåta att uppmärksamt följa hithörande
förhållanden. Jag vill hänvisa
till vad som härom anfördes av inrikesministern
i ett interpellationssvar till
herr Nyberg vid förra årets riksdag.
Jag delar också de allmänna synpunkter,
som riksåklagaren anlagt på denna
fråga.

I den mån herr Svenssons fråga hänför
sig till domstolsstadiet, vill jag er -

inra om att Kungl. Maj :t i dagarna på
min hemställan framlagt en proposition
om ändring i rättegångsbalken.
Den bär till syfte att undanröja de olägenheter,
som kan uppkomma i synnerligen
vidlyftiga mål av de nuvarande
stränga reglerna om att huvudförhandlingen
måste tas om från början,
ifall det blivit uppskov mer än en helt
kort tid. I övrigt faller hithörande frågor
under den utredning om en översyn
av nya rättegångsbalken, som enligt
mina direktiv bedrives av 1951 års
rättegångskommitté.

Herr Svensson frågar vidare, om jag
anser att något ytterligare kan och bör
göras för att offentlighetsprincipen
skall bli tillämpad inom rättsväsendet
i all den utsträckning, som hänsyn till
privatlivets helgd och verkligt vitala
allmänna intressen medger. I interpellationen
anföres på denna punkt, att
utvecklingen under senaste tid måhända
kan aktualisera en översyn av sekretesslagen
utöver den utredning, som
för närvarande pågår angående polisens
tystnadsplikt m. m.

Beträffande denna fråga kan jag till
fullo instämma i herr Svenssons uttalande,
att offentlighetsgrundsatsen
är ett av de förnämsta värnen mot
godtycke och mannamån i förvaltning
och rättsväsende. Vi kan också berömma
oss av att ha uppmärksammat denna
fråga i långt högre grad än andra
länder, och vi har på detta område
förnämliga traditioner att försvara. Då
det gäller rättsväsendet, har offentlighetskravet
sedan urminnes tider tillgodosetts
genom att allmänheten ägt
tillträde till domstolsförhandlingarna.
Undantag från denna regel förekommer
endast i mycket begränsad omfattning,
t. ex. för att skydda unga lagöverträdare
för en skadlig uppmärksamhet
eller för att åstadkomma ett
rättsskydd gentemot utpressning, vilket
ju inte vore möjligt, om rättegången
mot utpressaren skulle medföra
just den skandalisering som denne ho -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

tat med. I fråga om offentligheten vid
domstolarna torde det inte finnas något
att anmärka mot gällande ordning.

Betydligt vanskligare och mer invecklade
problem möter man däremot,
då det gäller utlämnande av handlingar
eller meddelande av upplysningar på
förundersökningsstadiet. Polisens och
åklagarens utredning i brottmål, förundersökningen,
är nämligen — bl. a.
med hänsyn till att den misstänkte kan
vara oskyldig — i princip hemlig, till
dess åtal beslutats. Om åtal inte följer,
torde förundersökningen principiellt
förbli hemlig även i fortsättningen, om
ett utlämnande är menligt för den som
varit misstänkt eller för annan enskild
person. Tillämpningen av dessa principregler
är dock i praktiken mycket
vansklig, och de torde vara underkastade
åtskilliga modifikationer av olika
orsaker. Inom inrikesdepartementet pågår
på detta område en utredning med
överståthållaren Hagander såsom utredningsman.
Liksom herr Svensson
har jag kommit till den uppfattningen,
att en översyn av sekretesslagens bestämmelser
är behövlig; utvecklingen
efter tillkomsten av denna lag har medfört
nya frågeställningar på flera områden,
och lagen är i många hänseenden
svårtillgänglig. Men det är efter
noggranna överväganden och av praktiska
skäl, som denna översyn har upptagits
på det sättet, att eu utredning
först har igångsatts beträffande bestämmelserna
om polis- och åklagarmyndigheternas
handlingar samt handlingar
rörande utlänningskontrollen jämte
därmed sammanhängande problem om
tystnadsplikt. Detta är ju, när det gäller
publiciteten genom pressen, mycket
centrala områden, och utredningen
skulle icke ha främjats av att den redan
från början fått vidsträcktare innebörd.
Tvärtom hade man riskerat,
att utredningen skulle dragit mycket
långt ut på tiden, om utredningsmannen
haft att ta ställning till en mängd
problem rörande vitt skilda slag av

handlingar, såsom läkarintyg, kyrkoböcker,
självdeklarationer, statistik,
upphandlingsprotokoll o. s. v. Det har
synts mera ändamålsenligt att på detta
sätt taga upp ett centralt område till
utredning och att därefter utvidga översynen
av lagen till andra förvaltningsområden.

I interpellationen har till sist begärts
en redovisning av regeringens
syn på de omdiskuterade förhållandena
inom svenskt rättsväsende. Svaret på
en så vidsträckt fråga ligger egentligen
i alla de ansträngningar av olika slag,
som regeringen gjort och gör på hithörande
område, för att vidmakthålla
och förbättra rättsvården. Åtskilligt av
den grundsyn på problemen, som härvid
är
vad jag redan har sagt. Jag skall nu
försöka sammanfatta detta i några huvudpunkter.

När det hävdas i diskussionen, att
det skulle föreligga klara missförhållanden,
som ingen vill rätta till och
som endast slätas över och döljes genom
mörkläggning av olika slag, så är
detta uppenbart en verklighetsförfalskning.
Ty vad visar i stället en överblick
över vad som hänt i uppmärksammade
fall? Jo, en ständig beredvillighet
från regeringens och från andra
samhällsorgans sida att undersöka
och utreda påståenden om att något
inte skulle stå rätt till. Stora ansträngningar
görs, och kvalificerade arbetskrafter
sättes in för att sådant inte
skall lämnas ouppklarat, för att den
som har handlat brottsligt skall åtalas i
laga ordning och för att var och en som
verkligen vill förstå skall kunna sätta
sig in i vad som har skett.

Hur var det i Ivejneaffären? Först
gjordes Wahlbäcks utredning, så Fries’
utredning, Kejnekommissionens utredning,
J. K:s utredning, Enhörnings utredning.
År det detta som kallas att
tysta ned och släta över? Hur vad det
i Haijbyaffären? Där kommer en person
med Haijbys föregående och med

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

hans abnorma sinnesbeskaffenhet och
påstår att en rad olagligheter skulle
ha begåtts emot honom. Och vad gör
man? Gör man processen kort med anklagelserna
och lägger klagomålen, i
papperskorgen? Såsom man säkert skulle
ha gjort i många andra länder. Nej,
man gör en omfattande och samvetsgrann
undersökning av hans påståenden.
Och hur var det med alla Unmansutredningarna?
Kammarens ledamöter
känner dem redan; jag skall nu inte
räkna upp dem alla. Och nu uppdrages
åt en åklagare att på nytt gå igenom
frågan.

Låt mig alltså än en gång konstatera:
Här har icke varit tal om att mörklägga
och undandölja fel och misstag,
som blivit begångna, här har tvärtom
de mest noggranna undersökningar
verkställts även när man givit sig in
på områden där svårigheterna varit
uppenbara.

Det är en självklar sak, att det inom
rättsvården, liksom i varje annan
mänsklig verksamhet, finns mänskliga
brister och begås fel och misstag, någon
enstaka gång t. o. m. brottsliga
gärningar. Bland de tusentals människor,
som ägnar sig åt rättsväsendet,
finns det naturligtvis också en och
annan som är olämplig för sin uppgift.
Det är i och för sig en mycket allvarlig
sak, att en domare har ägnat sig
åt affärsverksamhet på ett sådant sätt,
att han står under åtal för en lång
serie brott. Han har samma rätt som
alla andra att få sin sak opartiskt prövad
av laga domstol, och jag tar här
inte någon ståndpunkt till åtalet. Men
så mycket är under alla förhållanden
klart, att här har förekommit en affärsverksamhet,
som icke kan få bedrivas
av en domare, och det är mycket
beklagligt att detta kunnat fortgå
så länge och inte har blivit hejdat långt
tidigare.

Samtidigt måste man dock säga sig,
att det uppseende denna sak har väckt
är ett hälsotecken. En domare som be -

ter sig på detta sätt är ett undantag,
och ett undantag som icke godtages.
Liksom ej heller annat, som visar sig
vara otillfredsställande eller orätt, får
godtagas.

Det är nyttigt, ja nödvändigt, att allt
som sker inom rättsvården är underkastat
en ständig, vaken kritik från
pressens och allmänhetens sida. Därför
bör anmärkningar komma fram och
fel påtalas. Och då det finns anledning
misstänka, att en sådan anmärkning
kan vara riktig, bör det redas ut, hur
det förhåller sig, och rättelse vidtagas.
Men man bör akta sig för att tro, att
den som anklagar alltid har rätt. Det
hör tvärtom till de fundamentala principerna
för ett rättssamhälle, att en
anklagelse om brottslig gärning inte
får hållas för sann, innan det finns
övertygande bevisning och laga dom.
Den rättsgrundsatsen gäller för alla
medborgare, även för tjänstemän och
deras åtgärder i tjänsten.

Det är ett allvarligt missförhållande
då lösa och ogrundade anklagelser föres
fram som om de vore säkra fakta. I
detta hänseende har vissa tidningsorgan
icke visat ett ansvar som svarar
mot pressens stora frihet utan i stället
spekulerat i sensation. Direkt otillständigt
är det, när på folkmöten och i
pressen lösa beskyllningar utan stöd
av fakta vidhålles gentemot grundliga
och objektiva utredningar. Därifrån är
steget inte långt till sjukliga föreställningar
om sammansvärjningar och
konspirationer för att hindra den enskilde
att få sin rätt.

Man måste göra klart för sig, att
detta tal om att höga jurister håller
samman för att mörklägga och undandölja
fel och misstag, som blivit begångna,
detta vårdslösa tal om s. k.
rättsröta, det är den rena demagogien.
Jag misstror visst inte alla som för sådant
tal på läpparna. Det finns säkert
bland dem goda medborgare och uppriktiga
idealister. Men de låter sig ryc -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

kas med av propagandafraser. Det är
inte på det sättet rätten värnas.

Man bör också akta sig för att lägga
enstaka fall av brottslighet eller olämplighet
till grund för generella omdömen
om missförhållanden inom rättsväsendet.
Fn sådan framställning ger en alldeles
falsk bild av verkligheten. Det
är lyckligtvis blott i undantagsfall, som
någon rättens tjänare själv brutit mot
rättens bud. När så sker skall det med
kraft beivras i laga ordning. Men rättsväsendet
består av stora grupper — av
poliser och åklagare, läkare och fångvårdsmän,
advokater och domare —
som utför ett samvetsgrant, plikttroget
och ofta mödosamt arbete i rättsvårdens
tjänst. Det är detta arbete som
sammanhåller vårt urgamla rättssamhälle.
Rätten värnas av alla dem som
gör sin plikt.

Härefter anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min interpellation.
I inledningen till densamma
har jag framhållit, att vårt land
sedan gammalt har kunnat berömma sig
av att vara en rättsstat, att vår rättsordning
företer en obruten utveckling
från äldsta tid och till våra dagar, som
torde ha få motstycken, och att vårt
lands medborgare har vant sig vid att
sätta sin lit till skickliga domare och
obestickliga och skickliga tjänstemän.
Justitieministern säger detsamma på
flera ställen, bland annat i interpellationssvarets
slutord, och jag vill gärna
förena mig med honom och understryka,
att vi inte bör uppfatta den nuvarande
situationen på det sättet, att
det nu skulle förefinnas ett allmänt
fördärv på det område vi nu diskuterar.
Jag kan också hålla med om att
själva oron i och för sig, på samma
gång som den säkerligen är en mycket
stor realitet, också är ett hälsotecken.
Det är som statsrådet säger ett sundhetstecken,
när blotta misstankar om

rättsövergrepp vållar oro, och det är
ett samhällsintresse av största vikt att
rättelse åstadkommes.

Sedan interpellationen framställdes
har jag fått mottaga en mängd brev och
framställningar av olika slag. De flesta
av dessa kan inte användas i en sådan
framställning, som jag nu står inför,
men jag vill säga att allt det jag har
erfarit från allmänhetens sida sedan
interpellationen framställdes har givit
mig personligen ett starkt intryck av att
det råder mycket stor oro bland den
svenska allmänheten för övergrepp på
rättsvårdens område.

Jag noterar också med tillfredsställelse
vad justitieministern säger om att
kontrollen över regering och förvaltning
ytterst ligger hos allmänheten
själv och utövas på grundval av allmänna
handlingar, offentliga under fri
kritikrätt, och att denna fria insyn är
en grundpelare i vår demokrati.

Utifrån denna gemensamma uppfattning
tänker jag statsrådet är införstådd
med att jag också kommer att tala fritt,
och om det därvid skulle komma med
någon felaktig uppgift, får den väl rättas
till under debattens gång. Likt andra
ombud för Sveriges folk är jag givetvis
hänvisad till att föra fram uppgifter
och meningar, som ligger utanför den
personliga erfarenhetens område, och
som följaktligen inte alltid kan stödjas
på personliga iakttagelser och erfarenheter.
Jag skall i fortsättningen beröra
dels några av de punkter där oklarhet
ännu råder, dels orsakerna till den föreliggande
oron bland allmänheten,
samt säga något om utredningsmetoderna
och påtryckningsmentaliteten
ävensom nämna något om positiva åtgärder.
Jag börjar alltså med att antyda
ett par av de punkter, där oklarhet
råder.

Justitieministern har i sin framställning
på s. 7 meddelat, att man inte
kunnat vinna någon klarhet om hur en
del papper försvann ur akten angående
branden vid Krukmakargatan. Även

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

om kommissionen säger att man inte
kan finna något skäl till vad som skedde
eller uppställa någon teori om hur
det skedde, så är det väl ändå svårt
att komma ifrån den allmänna slutsatsen,
att det hela måste ha skett i ett
bestämt syfte •— vilket detta än var —
och det måste ju väcka oro att dessa
saker inte har kunnat klarläggas.

Angående själva branden vid Krukmakargatan
säger statsrådet på s. 11:
»De framställda beskyllningarna och
insinuationerna om grova brott, som
givits stor publicitet, hade alltså visat
sig sakna grund.» Det står visserligen
i kommissionens betänkande på s. 158
att »intet motsäger den av polisen framlagda
teorien, att branden förorsakats
av olyckshändelse». Men det finns heller
ingenting som bekräftar det. Kommissionen
har räknat med fyra olika
alternativ. Branden kan ha anlagts i
syfte att åtkomma försäkringssumman,
branden kan ha anlagts i syfte att
bringa Willy om livet, branden kan ha
anlagts i syfte att dölja en föregående
våldshandling mot Willy, branden kan
ha uppkommit genom olyckshändelse.
Så i verkligheten är det efter vad jag
förstår på det sättet, att kommissionen
varken kunnat vederlägga eller bekräfta
något av dessa alternativ. Det är en
sådan där ouppklarad punkt, som naturligtvis
oroar många.

Beträffande den mot pastor Kejne
anordnade »knivfällan» råder det väl
inte längre någon oklarhet, men å andra
sidan måste det ju sägas, att den klarhet
man fått knappast avlägsnar allmänhetens
oro.

Om pastor Kejnes kvicksilverförgiftning
har nu meddelats, att det inte
finns orsak att misstänka något brott.
Men åtskilligt av vad som sagts och
gjorts i sammanhanget, inte minst professor
Kristensons hypotes och intyg,
har väckt berättigad oro och uppmärksamhet.

Beträffande telefonavlyssningen är
det väl ändå riktigt, att kriminalkom -

missarie Victor Hagelberg inför Göteborgs
rådhusrätt den 1 november 1952
på domarens fråga, om vittnet kände
till huruvida svensk polis illegalt någon
gång har avlyssnat telefoner, svarade
ja. Därefter avskärmades målet
för insyn från allmänhetens sida, varmed
saken är ställd på framtiden. Här
är alltså ingen klarhet.

Statsrådet framhåller, att även om
man inte kan lasta myndigheterna för
direkta felaktigheter när det gällt att
reda ut pastor Kejnes förhållanden, så
har utredningsarbetet inte alltid bedrivits
med den energi som önskvärt
varit, och det tror jag är ett rätt milt
omdöme.

I fråga om direktör Haijbys intagande
på sinnessjukhus säger statsrådet på
s. 16, att medicinska skäl har funnits,
»oavsett om därjämte obehöriga hänsyn
hade medverkat eller ej till intagningarna».
Jag tycker för min del inte att
man kan avfärda saken på det sättet, ty
vad som intresserar från rättsvårdssynpunkt
är ju om obehöriga hänsyn
har spelat in, oavsett de medicinska
skälen. Jag skulle alltså vilja helt och
hållet vända på problemet.

Till anklagelser av mindre allvarlig
beskaffenhet räknar justitieministern
uppköpet av restupplagan av Haijbys
bok. JK anför att några olagliga åtgärder
av myndighet inte förekommit i
sammanhanget. Jag skall inte fördjupa
mig i det. Begreppet »restupplaga» föförefaller
dock inte särskilt adekvat.

Beträffande anledningen till att Haijby
inte tidigare har blivit åtalad säger
statsrådet: »Det är numera icke möjligt
att klarlägga, vilka överväganden som
då kan ha förekommit. Det kan ha hävdats,
att så länge kung Gustaf V levde
något åtal inte lagligen fick äga rum
utan hans tillstånd. Det bör också erinras
om att de utbetalade medlen härrörde
från Gustaf V:s privata förmögenhet
och att statsmyndigheterna
följaktligen inte hade någon kontroll
över deras användning.»

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Jag tycker nog att när justitieministern
talar inför Sveriges riksdag är det
av mindre intresse vad i sammanhanget
mer eller mindre anonyma personer
kan ha ansett eller hävdat. Vad man
vill veta är statsrådets uppfattning om
hur man enligt svensk lag borde ha
handlat. Hela detta kapitel är djupt
förnedrande både för monarkien och
för den svenska nationen. Vad som hör
privatlivet till må lämnas orört, men
vad som har med svensk rättsordning
att göra bör klarläggas utan hänseende
till person. Och den frågan står ju alltid
kvar, om inte regeringen hade kunnat
förordna om åtal omedelbart efter
Gustaf V:s bortgång.

Angående Haijbys vistelse i Tyskland
står det klart och koncist på s. 16:
»Haijbys häktning och fängelsevistelse
i Tyskland kunde klarläggas.» Det förefaller
nästan som om det vore lättare
att klarlägga vad som hände i det
nazistiska Tyskland än vad som hänt
här hemma i Sverige i vissa fall. Detta
bara som en liten bukett av sådana
här problem, som naturligtvis ligger
och oroar.

Statsrådet har hänvisat till att vissa
åtgärder inte kunnat påtalas därför att
de är preskriberade. Tyvärr finns det
inte någon preskriptionstid, efter vilken
skadeverkningarna av gjorda missgrepp
upphör. Ur rättsvårdens synpunkt
kan det dock i många fall vara
av intresse att varje fråga så långt
möjligt klarlägges, även om detta inte
kan leda till laga åtgärder. På s. 15
säger också statsrådet, att »det kunde
finnas anledning för regeringen att vidtaga
andra åtgärder än åtal» i fråga om
Haijbykomplexet. Och detta var, såvitt
jag kan läsa ur svaret, en av orsakerna
till att justitiekansler!! förordnades
att göra utredning.

På s. 20—21 säger statsrådet att »några
sådana grova övergrepp, som Haijby
påstod, inte kunnat bevisas.» Därefter
heter det: »Fn annan sak är däremot
om andra åtgärder som vidtagits mot

Haijby är fria från anmärkning. Härom
kan det råda delade meningar.»
Men statsrådets mening får vi inte
veta. Han säger: »Det ankommer inte
på mig att uttala något klander och
inte heller att uppträda till försvar för
åtgärder som vidtagits innan den nuvarande
regeringen fick kännedom om
saken.»

Jag skall lämna frågan öppen, om
man på detta sätt har anledning att
klippa av perspektivet när man sysslar
med en fråga som sträcker sig bakåt
och säkerligen också åtskilligt framåt
i tiden. Men har man den utgångspunkten,
tycker jag för min del, att förtroendeuttalandet
för förre överståthållaren
Nothin kunde ha varit ogjort, eftersom
åtskilliga av hans åtgärder ligger
långt före den nuvarande regeringens
tillkomst.

På s. 19 säger justitieministern att
den som förmedlat pengar till en utpressare
har inte därigenom gjort sig
delaktig i brottet. Detta är formellt
riktigt, men saken måste väl ändå bedömas
annorlunda, om överbringaren
av dessa pengar har att i sin tjänst beivra
utpressning. Här tycks det likväl
ha varit så, att ett flertal högt uppsatta
och juridiskt skolade personer har
medverkat, bland dem kriminalpolisintendenten
i Stockholm, som för övrigt
förekommer i många sådana här
sammanhang.

Beträffande utredningsmetoderna
skulle jag vilja göra några allmänna reflexioner.
Det är klart att det från allmänhetens
sida är svårt att skilja mellan
förbrytelse i tjänsten och brott begångna
i egenskap av enskild person.
Den distinktionen har spelat en stor
roll i utredningarna. Det är naturligtvis
också nödvändigt att så skett, även
om jag för egen del sätter i fråga, om
man inte härvidlag i vissa fall gått för
långt. Särskilt när det gäller en domare
som Lundquist måste, om man anar eller
befarar att han som enskild brutit
mot lagen, saken klarläggas även med

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

hänsyn till hans ställning i tjänsten.
Ty ställningen i tjänsten kan inte gärna
undgå att beröras av ett privatliv
som rör sig utanför lagens gränser —
alltsammans hypotetiskt, eftersom Lundquist
ännu inte är dömd.

Vidare förefaller det mig tydligt att
det s. k. remissförfarande, som oavsett
de modifikationer statsrådet söker påvisa
— jag har visst observerat dem
— dock fullkomligt dominerat Lundquistutredningarna,
vilket nog inte varit
särskilt effektivt i det fallet.

Beträffande den s. k. JK-boken, som
statsrådet också talade om, har det påtalats
att man på flera avgörande ställen
inte kan skilja på vad som är Lundquists
uppgifter och vad som är JO:s
uppgifter eller vad som är bevisning
och vad denna bevisning innebär. Med
all reservation vill jag säga att det finns
åtskilligt som tyder på att man arbetar
utifrån förutsättningen att Lundquist
talade sanning, och det är en mycket
förklarlig uppfattning när det gäller en
domare, även om den inte kan vara
försvarlig som arbetshypotes i en utredning.
Den har kanske inte heller
varit det, men det är tydligt att det
förtroende som hyses till en domare,
så länge han är officiellt ograverad,
kunnat vara ägnat att vilseleda.

Jag skall inte fördjupa mig i Unmanutredningarna,
det finns en särskild
interpellation om den saken. Bara
ett par anmärkningar. På s. 24 säger
statsrådet, förmodligen efter JK-boken,
om revisor Norman: »Denne avgav då
år 1936 det utlåtandet, att de gjorda
undersökningarna och revisionerna varit
fullständiga.» Initierade personer,
bl. a. revisor H. Carlström, påstår att
detta är en missuppfattning av JKämhetet.
Norman har icke kunnat göra
och ej heller sagt sig ha gjort någon
fullständig och anmärkningsfri revision.

I varje fall tycker jag det bör nämnas,
att vid sidan av de revisorer, som
justitieministern åberopar, finns andra,

nämligen Carlström, Ljunggren och
Elfborg, som har en annan uppfattning.
Jag vill också påpeka det tämligen
självklara förhållandet, att då det
gäller förmögenhetsförvaltning av det
slag som det här var fråga om, så måste
det vara svårt att avslöja trolöshet mot
huvudman. Handlar man med fastigheter
och inteckningar kan ju ofantligt
mycket göras bakom en felfri kassaredovisning.
Här fordras en realprövning
av alla affärstransaktioner, och
en sådan är naturligtvis mycket svår
att åstadkomma. Det hade uppenbarligen
behövts en mycket ingående polisutredning
på ett tidigare stadium.
Just nu ligger Unmanutredningen i lä
för andra Lundquistproblem, och det
är ju möjligt att nya uppslagsändar
därigenom kan komma fram. Jag skall
därför inte fördjupa mig i detta problem,
utan överlåter åt en annan le--damot i kammaren att säga mera, om
han har lust.

Beträffande Dahnbergs och Unmans
intagning på sinnessjukhus säger sig
statsrådet gärna vilja häva hemligstämpeln,
men att detta inte går med hänsyn
till dessa människors privatliv. Jag
skulle vilja erinra om att såväl Dahnberg
som hans hustru är döda, enligt
upplysningar jag fått, och det är möjligt
att släktingarna inte skulle ha någonting
emot att hemligstämpeln hävdes.
Jag vet inte om statsrådet har undersökt
den saken.

I detta sammanhang vill jag utan att
själv uttala någon mening om saken
citera följande ur ett intyg av Eric
Nilshagen från ett samtal med doktor
Wiesel: »Undertecknad framställde följande
fråga till doktor Wiesel: ’Men om
det skulle visa sig att den av Unman
och Dahnberg gjorda utredningen i
stort sett är riktig och att deras anmälan
varit befogad, få de även då
anses för tokiga?’ Doktor Wiesel svarade:
’Det blir en annan sak. Då kunna
de omedelbart friskskrivas.’» Ja,
detta är bara ett exempel på hur kon -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

troversiellt materialet är och hur svårt
det är att komma till botten.

Vad beträffar förhållandena vid magistraten
i Stockholm kan jag i allt väsentligt
instämma i vad justitieministern
säger. I varje fall delar jag hans
förvåning över att Lundquist har kunnat
fortsätta så länge att vara domare.
Efter att tagit del av handlingarna i ett
mål i Göteborgs rådhusrätt säger sig
borgmästare Fant ha blivit bestört.
Lundquist fick lägga ned processen och
avge en högtidlig försäkran att uteslutande
ägna sig åt sin juridiska verksamhet.
Herr Fant säger, att han sedan
saknade möjligheter att kontrollera om
Lundquist höll sitt löfte. Detta är mycket
förvånande, då det enligt uppgift
även i fortsättningen var en av många
känd sak inom rådhusrätten att Lundquist
på sitt tjänsterum i mycket stor
utsträckning sysslade med affärer.
Nog kan utredningar vara svåra, men
clen utredningen, nämligen huruvida
Lundquist i fortsättningen sysslade med
affärer, kan inte rimligen ha varit så
svår alt göra.

Efter borgmästarskiftet, sedan alltså
Fant avgått, tycks Lundquist ha släppts
fram mer än tidigare. Han fick förordnande
som ordförande och invaldes
även i den s. k. »lilla magistraten», som
omhänderhar den administrativa skötseln
av rådhusrätten. Det uppges också
att det under 1949 förekom att även
fru Lundquist fick förordnande av magistraten
såsom ledamot i rådhusrätten
vid olika tillfällen, oaktat hon samtidigt
var verksam på advokatbyrå — att samtidigt
förena domartjänst och advokatsyssla
är i princip icke tillåtligt. Det
finns alltså mycket material, säkerligen
mycket mera än vad som här antytts
både i inetrpellalionssvaret och i mina
kommentarer, som gör att allmänheten
måste vara både orolig och förvånad
över att detta förfarande har kunnat
äga rum under så lång tid.

Jag vill vidare säga några ord om påtryckningsmentaliteten.
Jag vill instäm -

ma i statsrådets allmänna uttalande att
»servilitet är sannerligen icke något utmärkande
för svenska tjänstemän, varken
inom rättsväsendet eller på annat
håll». Lika litet som vi har någon allmän
rättsröta har vi några allmänt utbredda
missförhållanden av detta slag,
och det vore ju verkligen sorgligt om
det skulle vara på det sättet. Det värde
som ligger i en självständig förvaltning
är emellertid så stort, att även enstaka
fall och spirande tendenser i allra
högsta grad är värda att uppmärksammas,
men jag får säga att dylika tendenser
saknas tyvärr inte.

På sidan 3 säger statsrådet: »Att t. ex.
regeringen skulle försöka påverka en
domstol att döma på visst sätt är fullkomligt
uteslutet.» På s. 44—45 heter
det: »Att det skulle förekomma några
påtryckningar på domstolar har jag inte
hört talas om.»

Särskilt detta senare uttalande, att
justitieministern inte hört talas om en
sådan eventualitet, tycker jag är egendomligt,
då rådman Cervin i Göteborg
har skrivit flera artiklar i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning om kvarstadsmålet
angående de norska båtarna
i Göteborgs hamn under kriget. Jag
talade med herr Cervin i går. Enligt
vad han upplyste förekom inviter och
påtryckningar från regeringshåll, närmast
förmedlade av statsrådet Rossander
till den då tjänstgörande borgmästaren
som i sin tur framförde dem till
Cervin. Självfallet kan jag endast återge
Cervins version av händelserna. Men
så mycket är ju i varje fall ett faktum,
att den som följt med debatten på här
förevarande område också bör ha hört
talas om sådana eventualiteter.

Enligt framställning i Kejnekommissionens
betänkande förelåg från fru
Svenssons sida ett utpressningshot mot
statsrådet Quensel. Jag citerar från sidan
113: »Detta är ett brott, som hör
under allmänt åtal och vars beivrande
sålunda skall ske oberoende av anmälan
från målsäganden, d. v. s. den mot

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

vilken brottet riktar sig. I detta sammanhang
må erinras om bestämmelserna
i rättegångsbalken angående förundersökning
i brottmål. Enligt dessa bestämmelser
skall polismyndighet eller
åklagare inleda förundersökning så
snart anledning förekommer att brott,
som hör under allmänt åtal, förövats.
Från dessa utgångspunkter skulle det
alltså ha ålegat Zetterquist att låta inleda
förundersökning mot fru Svensson
och detta oberoende av den önskan
i motsatt riktning som enligt det
föregående funnits hos Quensel.» I den
rådplägning som ägde rum i saken
deltog statsrådet Zetterberg, statsrådet
Quensel samt polisintendenten Zetterquist.
Jag skall inte alls göra några
kommentarer utan lämnar bara fakta
ur utredningen. Men nog har man anledning
att vaka över att riktig praxis
upprätthålles.

I flera andra sammanhang klandrar
kommissionen statsrådet Quensel för
hans sätt att ingripa både när det gäller
socialvård och när det gäller polisväsendet.
Jag skall inte berika protokollet
med flera citat; det kan vara
onödigt.

Stadsfiskal Eliasson liar i en skrivelse
till justitieministern för ett par dagar
sedan lämnat en hel bukett av påtryckningsfall.
Framställningen stödes av en
råd bilagor, och stadsfiskalen förklarar
sig beredd att vid en eventuell utredning
lämna bevis för sina påståenden.
Då skrivelsen helt nyligen publicerats
i pressen behöver jag inte närmare utveckla
saken här. Skrivelsen styrker
inte justitieministerns uppfattning att
Eliasson är trött, och för egen del fick
jag inte heller det intrycket när jag
träffade honom några dagar före den
tidigare skriftväxling, som gav anledning
till statsrådets uttalande.

En företeelse av större omfattning
och innebärande en större fara för en
sund samhällsutveckling är säkerligen
de underhandsdirektiv, som förekommer
från regeringens sida till tjänste -

män och statsorgan. Yar och en som är
förtrogen med svensk politik vet att
detta förekommer och att kristidsförvaltningen
i hög grad har befordrat
denna utveckling. Belägg för saken
finns för övrigt i JO:s protokoll över
inspektion hos statens handelskommission
hösten 1948.

Jag skall här omnämna en annan sak
som jag tycker är av den karaktären,
att den faller in i sammanhanget. Det
gäller en kontrovers emellan armébefälhavaren
och överste Meyerhöffer. Den
8 juni 1951 gjordes anmälan till justitiekanslern
angående arméchefens, generallöjtnant
Ehrensvärds, handlingssätt
gentemot Meyerhöffer. Anmälan utvecklades
efter hand till att avse dels
vissa allvarliga övergrepp mot det
grundlagsenliga skydd tryckfrihetsförordningen
fastställt, dels att han åsidosatt
reglerna angående hållande av förhör
med anklagad underordnad ämbetsman,
dels att han utan fog tillstyrkt
Meyerhöffers överförande på disponibilitetsstat
en månad tidigare än denne
begärt, dels slutligen att han vid ett
tillfälle inför ett regementes samlade
officerskår -— i anledning av en artikel
i en vid regementet utkommande
periodisk tidskrift — fällt yttrandet:
»Marken är alltid frusen för lata svin.»

Följande fyra saker kan antecknas i
fortsättningen:

1. På grund av undvikande, ofullständiga
svar har ärendet gått flera gånger
mellan JK och överbefälhavaren, som
tagit god tid på sig att svara.

2. Trots att ärendet är av utpräglat
juridisk art hänsköts det av JK till
överbefälhavaren. Han fick handlingarna
under tiden 12 februari—6 juni
i fjol och dröjde med att svara till den
24 oktober. Svaret kom omedelbart efter
en skarp ledarartikel i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning, vari man
efterlyste ÖB:s remissvar. Detta innehöll
i huvudsak att ärendet låg utanför
ÖB:s kompetens, vilket man tycker JK
kunde ha funderat ut själv.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

3. Varken Ehrensvärd eller överbefälhavaren
har av JK fått något föreläggande
att svara inom viss tid.

4. Sedan den 24 oktober i fjol ligger
JK själv på ärendet, som nu är cirka
två år gammalt.

Det finns i detta ärende inslag som
inte är trevliga.

Till sist något om positiva åtgärder.
På åtskilliga punkter har statsrådet
ställt i utsikt åtgärder för att trygga
en önskvärd utveckling. Det gäller bl. a.
en precisering av reglerna för handlingars
offentlighet, domares rätt att
syssla med enskilda uppdrag och en utredning
av de åtgärder som vidtagits av
magistraten i Stockholm.

Jag är tacksam för detta liksom för
åtskilligt annat i interpellationssvaret.
Jag förmodar också att innan debatten
här är slut skall vi ha fått lyssna till
deklarationer från regeringshåll, riktade
mot olämpliga företeelser, inte minst
påtryckningsmentaliteten.

För egen del vill jag antyda ett par
tre saker som jag tror är av positiv karaktär.

I sin inledande skildring i interpellationen
av vår rättsordnings uppbyggnad
framhåller statsrådet att förvaltningsorganen
enligt regeringsformens § 47
har att förvalta sina sysslor och värv
enligt instruktioner, reglementen och
föreskrifter samt lyda Konungens bud
och befallningar. Man bör dock, säger
statsrådet, »lägga märke till, att i vårt
land de administrativa myndigheterna
intar större självständighet än vad fallet
är i nästan alla andra länder». Detta
är givetvis riktigt, och jag har ingen
annan mening, även om uttalandet på
mig verkar en smula oberört av de komplicerade
politiska förhållanden, som vi
ju alla dag för dag brottas med.

Jag har för min del blivit alltmer
övertygad om att man här på det förvaltningsrättsliga
området har ett av de
verkligt stora och väsentligen olösta
problemen beträffande rättssäkerheten
i vårt land.

Den svenska statsverksamheten har
för närvarande en omfattning och en
inriktning som ingen kunde drömma
om när vår nuvarande grundlag fick sin
utformning. Medborgarnas rätt och
ekonomiska intressen påverkas i hög
grad av beslut som fattas i administrativ
ordning. Den stora kristidsförvaltningen
under 1940-talet innebar givetvis
en ökning av riskerna. Nya organ
skapades på kort tid. De fick stora arbetsuppgifter
och mycket stor personal.
Fasta traditioner och erkänd praxis
saknades, och otränad personal kom i
många fall att fatta för enskilda medborgare
betydelsefulla avgöranden.

Det är i och för sig förklarligt, om
det blev livliga kommunikationer i vertikallinjen
ända upp i regeringen med
förfrågningar, diskussioner och, såsom
förut nämnts, underhandsdirektiv. Att
denna kristidsförvaltning i vissa fall influerat
även på de gamla ordinarie ämbetsverken
är nog otvivelaktigt.

Det kan tilläggas att om en och samma
politiska riktning under mycket
lång tid innehar regeringsmakten, kan
detta i och för sig medverka till att de
personliga kommunikationslinjerna
inom hela förvaltningsområdet får en
fastare karaktär och en rikligare färgrening
än som är möjligt under andra
förhållanden. Detta gäller oavsett vilken
politisk riktning som innehar makten.

Statsrådet pekar, såsom jag nyss
nämnt, på de administrativa myndigheternas
självständighet såsom något
för vårt land karakteristiskt. Jag vill
erinra om en annan sak som jag tror
bör komma med i bilden. Det är bristen
på rättslig kontroll över den svenska
förvaltningen. Sverige intar i detta hänseende
en undantagsställning i hela
Västerlandet. I Danmark och Norge
kan varje förvaltningsakt angripas vid
allmän domstol och det rättsenliga i en
förvaltningsåtgärd bli prövat. Samma
är förhållandet i både England och
USA. I Västtyskland har man efter kri -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

get gått mycket långt och inrättat ett
särskilt system av förvaltningsdomstolar,
som har till enda uppgift att på begäran
av enskilda undersöka rättsenligheten
av olika förvaltningsbeslut. I
Frankrike har man sedan gammalt en
mycket berömd institution, Conseil
d’Etat, som fullgör samma uppgifter.
Viktigt är att dessa instanser i allmänhet
kunna pröva även regeringsavgöranden.

Som observandum skulle jag i detta
sammanhang vilja nämna ordet Lifaco,
som jag tror är ett skolexempel som
man inte skall tappa bort.

Regeringsavgörandena är i vårt land
på ett anmärkningsvärt sätt fritagna
från kontroll, om man bortser från
konstitutionsutskottets granskning, som
numera förlorat en väsentlig del av den
reella innebörd, som en gång förutsattes.

Man kan naturligtvis aldrig genom
någon samhällsanalys klarlägga, huru
stor del av allmänhetens oro för vår
rättsordning som härflyter ur den ena
eller andra källan. Jag är emellertid
övertygad om att ett starkt tillflöde till
denna oro kommer från det administrativa
området. Om ett statsorgan
fattat beslut i samförstånd med vederbörande
departementschef kan ju ett
överklagande av åtgärden hos regeringen
inte leda till en förutsättningslös
och opartisk prövning.

Att skapa en rättsinstans, som är oberoende
av regeringen och står ovanför
förvaltningen och till vilken medborgarna
kan appelera, är därför enligt
min mening en av de stora positiva
uppgifter, som bör lösas.

Sedan vill jag säga en annan sak. På
s. 37 framhåller statsrådet, att när JO
begränsar sig till att syssla med förbrytelser
i tjänsten så följer han en
mer än sekelgammal praxis, mot vilken
riksdagen aldrig reagerat. Jag tror
riksdagen har anledning att mot bakgrunden
av den senare tidens händelser
ta både denna praxis och hela JO -

institutionens utrustning och verksamhet
under övervägande. Det är dock
orimligt att olagligheter av en tjänsteman
begångna utanför tjänsten inte
skall föranleda åtgärder ifrån JO:s sida.
Det är ju ingen lag som hindrar detta,
utan bara just denna praxis.

Jag vill påpeka en tredje sak. Vid
förra årets riksdag väcktes en motion
med begäran om utredning om bättre
förfarande vid administrativa frihetsberövanden.
Såväl straffrättsberedningen
som riksdagen fann skyndsamma åtgärder
vara av nöden. Från regeringens
sida har, såvitt jag vet, ännu inget
åtgjorts i denna sak. Det torde vara
en vitt utbredd uppfattning, att man
på detta område behöver ett förbättrat
rättsskydd.

Slutligen vill jag nämna att den
svenska författningen inrymmer möjligheter
för regeringen och i något
fall för riksdagen att göra personliga
omplaceringar, därest sådant skulle motiveras
av psykologiska eller andra förhållanden,
som inträder i komplicerade
lägen. Jag erinrar som exempel om
landshövdingebytet efter Ådalskravallerna.
Jag vill inte här göra några uttalanden
i personfrågor, men jag tror
regeringen har anledning överväga om
inte de möjligheter svensk grundlag i
detta fall ger kan behöva utnyttjas.

Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Jag ber att få tacka för svaret på min
interpellation. Jag uttalar min tillfredsställelse
över att justitieministern har
önskat få till stånd denna debatt och
att han har välkomnat detta tillfälle att
få rättsfrågorna diskuterade i riksdagen.

Jag skulle också vilja uttala min tillfredsställelse
med att dessa frågor har
kunnat hållas över partierna i den diskussion
som har pågått, även om man
inte från alla håll deltagit lika ivrigt.
Skall vi komma till rätta med de felaktigheter
som dock finns, är det nog
nödvändigt att vi hjälps åt.

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 19.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Det skulle vara mycket att säga både
i Kejnefrågan och om knivfällan och
andra ting, liksom i Haijbyaffären, om
interneringen på sjukhus och om Unmanaffären.
Likväl skall jag hålla mig
till den sista frågan, som jag har interpellerat
i.

När det gäller Unmanaffären skulle
jag naturligtvis ha varit mera tillfredsställd,
om justitieministern hade delat
min uppfattning att en parlamentarisk
kommitté borde tillsättas med en ur
alla synpunkter tillfredsställande sammansättning.
Jag tror att vi till sist kan
komma till rätta med dessa ting, om
man tillsatte en dylik kommitté med
allsidig sammansättning av redbara
människor, som sätter som mål att söka
vad sant är och ingenting annat. Men
jag kanske kan få tolka justitieministerns
svar så, att han ändå anser att en
sammanhängande objektiv utredning
skall komma till stånd.

Däremot är vi inte alldeles eniga om
hur de ämbetsmän som försökt reda ut
dessa frågor har lyckats. Det skall jag
be att få återkomma till sedan. Jag är
alldeles överens med justitieministern
— det är väl bäst att redovisa i början
av ett anförande vad man är överens
om, ty vi blir väl inte lika överens under
senare delen av mitt anförande —
då han säger, att det inte finns någon
anledning att fråntaga stadsfiskal Eliasson
den utredning i denna sak som han
för närvarande utför. Jag sätter ett alldeles
särskilt stort värde på att justitieministern
så bestämt uttalat, att stadsfiskal
Eliasson skall fortsätta med den
utredning som han med så stor framgång
har påbörjat. Det har ju förekommit
vissa ting som har oroat allmänheten.
Vissa ämbetsmän i mycket framskjuten
ställning har gjort sådana uttalanden
som man inte utan vidare kunnat
acceptera. Jag vill härtill foga den
hemställan att stadsfiskal Eliasson även
i fortsättningen får till sitt förfogande
den expertis som han önskar och som
är nödvändig för att kunna genomföra

den ingående granskning av bland annat
Unmanaffären som trots alla påståenden
om att den redan är fullständigt
utredd för närvarande utgör Eliassons
största bekymmer.

Då herr justitieministern uttalar sin
förvåning över att jag i min interpellation
inte har nämnt något om att en
motion, som jag tidigare väckt i detta
ämne, avslagits av riksdagen, skall jag
utan vidare erkänna denna brist. Jag
skulle som förklaring kunna säga, att
jag trodde att riksdagen kände till att
den avslog motionen och att även justitieministern
kände till detta, eftersom
han hade sista ordet i denna fråga under
debatten på våren 1949. Emellertid
är jag naturligtvis villig att medge, att
riksdagen avslog motionen liksom jag
bekräftar det av herr justitieministern
gjorda påpekandet om herr Ståhls underliga
reträtt, då han tog avstånd ifrån
den motion som han skrivit på. Jag kan
också förstå, att riksdagens beslut därvidlag
har verkat hämmande på justitieministerns
initiativkraft i frågan i
dess helhet, ty det är givet att om riksdagen
fattat ett visst beslut, är det mycket
förklarligt att ett statsråd tar hänsyn
till det. Jag vill med justitieministern
beklaga detta tillstånd.

När nu Unmanaffären är föremål för
en ny utredning sedan flera månader
tillbaka, är det väl inte alldeles förmätet
att däri se ett erkännande av det berättigade
i mina 1948 och 1949 i riksdagen
framförda synpunkter i denna
fråga. Sedan min motion behandlades
1949 har i detta fall åtskilligt ändrats.
Den förmyndare och domare, på vilken
det då inte fick falla någon skugga, sitter
nu efter en tjugoårig privatpraktiserande
verksamhet på de anklagades
bänk. Vi kan kanske alla vara eniga om
att fallet rådman Lundquist ger anledning
att — såsom det gjorts i pressen
och här i riksdagen — fråga hur det
varit möjligt att denna verksamhet kunnat
pågå under alla dessa år och hur
rådman Lundquist under denna tid

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

kunnat röna det ena förtroendebeviset
efter det andra. Många är naturligtvis
förvånade — många uppskakade —
häröver och undrar hur i ett rättssamhälle
en person under tjugo års tid
kunnat inte bara bedriva denna verksamhet
utan också i denna varit föremål
för misstankar från advokaters och
revisorers sida och av dessa vid upprepade
tillfällen blivit anmäld och samtidigt
skyddas utav överordnade rättsvårdande
myndigheter. Justitieministern
säger visserligen i sitt svar att
överordnade myndigheter inte har
skyddat rådman Lundquist. Det är
möjligt att de inte har avsett att göra
det — jag kan inte läsa i människors
hjärtan och njurar — men ett är alldeles
säkert, nämligen det praktiska resultat
av hans verksamhet som nu föreligger.
De som har anklagat rådman
Lundquist under denna tid och försvarat
Unman, då denne berövades sina
tillhörigheter, har fått rätt. Såsom den
främsta orsaken till detta tråkiga resultat
kan därvidlag kanske räknas misstag
och missriktat förtroende.

Inför vad som skett drar väl många
en lättnadens suck och säger: Äntligen
åkte Lundquist fast! Advokat Björn
Dahlströms tragiska öde känner vi till.
Han som främst genom Lundquists ingripanden
berövades sitt levebröd kunde
innan han dog se att rätten ändå
skulle segra. Unman, konstnären i
Nacka, som är huvudmannen i detta
drama, har sagt att han verkligen trodde,
att han aldrig skulle få se denne
man stå eller kanske rättare sagt ligga
på bår såsom anklagad inför den rätt,
där han själv suttit som domare.

När vi år 1949 sist behandlade denna
förmyndarhistoria i riksdagen förklarade
utskottet i sitt utlåtande över
min motion, att det bibringats den
uppfattningen att Unmanaffären såvitt
anginge myndigheternas befattning
med densamma nu vore mogen för avskrivning.
Detta har till och med åberopats
vid Stockholms rådhusrätt. Det

som nu försiggår talar emellertid ett
annat språk, varför det i dag är ganska
meningslöst att vidhålla den gamla,
tragglade uppfattningen om att Unmanaffären
någon gång har varit mogen
för avskrivning. Givetvis är det
däremot att beklaga, att riksdagen icke
biföll motionen år 1949, ty då hade
denna rättsskandal kanske fått en
mindre omfattning. Bakom utskottets
mening och bakom riksdagens beslut
— det tvivlar jag inte på — låg säkert
den aktning för domarämbetet och det
förtroende för domaren personligen,
som skulle vara önskvärt att man kunde
ha men som väl har rubbats åtskilligt
sedan dess.

Under rättegången refererades Unmanaffären
på följande koncentrerade
sätt: Unmanaffären är upptakten till
den brottsliga verksamhet som åklagaren
hävdar att Lundquist gjort sig
skyldig till. Men Unmanaffären skymtar
hittills endast i periferien i detta
mål. I denna affär, som gäller frågan
hur den omyndigförklarade konstnären
Gustaf Unman blev av med sin förmögenhet,
har man ännu inte kommit
längre än till förberedande undersökningar.
Om det blir möjligt att gå längre
är ovisst och i varje fall beroende
på om Lundquist blir fälld för de
transaktioner som han utförde på 1930-talet. Blir han inte det, är den stora
Unmanaffären preskriberad. Här har
vi den egentliga orsaken till att jag i
detta läge har framställt min interpellation.
Jag talade personligen förra hösten
med justitieministern, då jag ämnade
interpellera i denna kammare. Han
frågade mig då, om jag inte trodde på
stockholmspolisen. Jag sade att jag
gjorde det, men att det fanns så många
frågor som kommit till i denna affär
att det kunde vara lämpligt att taga
upp den till en ny undersökning. När
den nu har kommit upp och man sätter
preskriptionen såsom ett eventuellt hinder
mot att fullfölja en fullständig utredning
i frågan, ansåg jag det vara

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

av stort värde att vi fick tillfälle att i
riksdagen diskutera den ställning vi
skall intaga till denna affär. Inför valet
mellan att verkligen gå till botten
med den fräta som rådman Lundquist
utgjort i det svenska rättssamhället —
och rensa upp i de bikanaler som runnit
till — eller stanna inför en eventuellt
inträdande preskription, måste
jag säga, att det under alla förhållanden
är nödvändigt att gå till botten
med dessa frågor, ty förr bringas inte
misstroendet mot vårt rättssamhälle ur
världen.

Jag skall i detta sammanhang inte
gå in på det straffrättsliga området,
men inför vad som har inträffat sedan
1939 anser jag mig böra lämna mitt
bidrag till rådman Lundquists meritlista
sådan den nu är presenterad vid
Stockholms rådhusrätt av stadsfiskal
Eliasson.

Det börjar med ett avsnitt som gäller
Lundquists mellanhavande med fru
Marianne Unman under 1930-talet. Det
föreligger därvidlag tre åtal mot Lundquist,
nämligen för grovt bedrägeri, anstiftan
till osant intygande och falsk
angivelse mot fru Unman för utpressning.
De övriga åtalspunkterna ser i
koncentrat ut på följande sätt: grovt
bedrägeri beträffande AB Husbygge,
grov förskingring eller grovt bedrägeri
mot Walter Melin, grovt bedrägeri mot
Ilugo Karlsson, grov trolöshet mot viss
person, försök till anstiftan av mened,
grov trolöshet, mened, medhjälp till
osann partsutsaga, falskdeklaration under
synnerligen försvårande omständigheter,
grovt bedrägeri eller grov
trolöshet, grov trolöshet, anstiftan till
osant intygande beträffande RÅ, grovt
ocker, medverkan till mannamån mot
borgenärer, anstiftan av grovt osant
intygande och urkundsförfalskning beträffande
lagsökningshandlingar, grovt
osant intygande beträffande reverser,
grov trolöshet under synnerligen försvårande
omständigheter, grov förskingring
mot ett par syskon, grov för -

skingring av inteckningar på 100 000
kronor, grovt bedrägeri mot en änka
och hennes söner, grovt bedrägeri mot
en godsägare, och sedan nu det tjugotredje
målet, Unmanaffären.

I denna Unmanaffär förhåller det
sig så att vi med de siffror och redovisningar
som har framlagts kan göra
en undersökning av helt annat värde
och mera visande på vad som är riktigt
än vad som har åstadkommits av
justitiekanslern, riksåklagaren och justitieombudsmannen
i hans egenskap
av tillförordnad justitiekansler.

Lundquist förordnades som alla vet
till förmyndare för konstnären Gustaf
Unman den 3 mars 1932 — därom är
justitieministern och jag alldeles eniga.
I en redovisning som sedan lämnades
av Lundquist konstaterades en stor förmögenhetsförlust
under de senaste åren.
Innan Lundquist lämnade denna redovisning
hade en annan redovisning
gjorts av Unmans förmögenhetsförhållanden,
nämligen den 17 september
1929, och däri konstaterades att Unman
ägde en förmögenhet av 934 262
kronor 34 öre. Lundquist var enligt
förmynderskapslagen skyldig att lämna
redogörelse för den omyndige Unmans
egendom senast den 3 juni 1932. Rådman
Lundquist har aldrig lämnat någon
sådan fullständig redogörelse med
förteckning på egendom, tillgångar,
fordringar och skulder, men den 2 november
1933, alltså 17 månader sedan
redovisning skulle ha skett, förklarar
Lundquist i en skrivelse till förmyndarkammaren,
att Unman den 3 mars 1932
hade en skuld över tillgångarna på
401 947 kronor 45 öre. Efter att ha haft
en förmögenhet år 1929 på 934 262
kronor hade han alltså nu skulder på
401 947 kronor.

Hur detta gick till får vi egentligen
aldrig riktigt reda på i justitiekanslerns
tryckta undersökning, men Unman
misstänkte att hans egendom höll på
att avhändas honom. På sid. 7 i justitiekanslersämbetets
utredning konstate -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

ras det sålunda: »Redan innan Lundquist
avlämnat förmyndarräkningen för
år 1932 hade Gustaf Unman vänt sig
till överförmyndaren, assessor Harald
Kallander, och till Stockholms förmyndarkammare
med klagomål över Lundquists
förvaltning av förmynderskapet.
Sedan han fått del av förmyndarräkningen,
började han göra häftiga angrepp
mot Lundquist under påstående,
att denne gjort sig skyldig till oegentligheter
mot honom.» Han var sålunda
så tidigt misstänksam mot sin förmyndare,
som han från början trodde på.
Ett brev från Unman till Lundquist
visar att under den tid då han var satt
på svältstat — då man hade tagit ifrån
honom hans telefon och klippt av det
elektriska ljuset, då han fick ett bidrag
på 70 kronor i månaden och då han
själv säger att han endast kunde skaffa
sig ett mål mat om dagen — hade Unman
hela tiden varit på sin vakt på ett
sådant sätt, att det varken kan bli tal
om sinnessjukdom — mina damer och
herrar! — eller att Unmanaffären
skall vara preskriberad. Nog vore det
ett underligt rättssamhälle om en människa
för en sådan kamp, som Unman
här har fört emot sina förmyndare med
den ena inlagan efter den andra, om
det helt plötsligt under denna tid skulle
förklaras att ärendet är preskriberat.
Det är inte vettigt om sådant skulle få
förekomma. Och kommer det att tolkas
på det sättet, får vi säkert en storm av
oro och förbittring här i landet. Den
ena anmälan efter den andra har ingivits
till förmyndarkammaren i Stockholm,
till justitieombudsmannen, till
justitiekanslern och till justitieministern.
Det är sannerligen inte något vanligt
brottmål det här är fråga om, och
oavsett om man rent juridiskt skulle
komma fram till att detta nu är för
gammalt, att det har förfallit, är preskriberat,
så får man inte anse detta
såsom rätt och riktigt utan i stället se
till att Unmanaffären blir utredd i hela
sin vidd.

Jag skall ett ögonblick se på Unmans
verkliga ekonomiska ställning. Jag vill
först med tillfredsställelse konstatera,
att såvitt jag har uppfattat justitieministerns
uttalande riktigt har han inte
vid något tillfälle åberopat preskription
såsom hinder, och det vill jag anteckna
såsom något mycket värdefullt i denna
debatt. Jag hoppas att jag inte tar fel.

Om man då ser på Unmans förmögenhet,
finner man att enligt Lundquists
kassaredovisning skulle Unman
under tiden den 17 september 1929 till
den 3 mars 1932 ha gjort av med
1 336 309 kronor 79 öre. Nu vågar jag
påstå — och det kan jag leda i bevis
— att dessa utredningar har varit fullständigt
felaktiga. Man behöver inte se
på detta ärende så länge förrän man
märker, att värden på flera hundra
tusen kronor icke är medtagna. Hade
förmyndaren räknat med de värden,
som faktiskt kan plockas fram i justitiekanslersämbetets
utredning, hade det
redan då blivit tillgång utöver skulderna,
och därför är det nästan obegripligt
att justitiekanslern måste krångla
till det på ett sådant sätt, att allmänheten
får en uppfattning om att Unman
hade skulder utöver tillgångarna.

Tiden medger inte att jag går in på
några omfattande ekonomiska detaljer,
hur intressanta dessa än är. Men jag
vill säga att det finns en rik samling
sådana, som visar att Unman hade en
förmögenhet på flera hundra tusen
kronor när han blev omyndigförklarad
och förklarad vara utfattig med en
skuld på över 400 000 kronor.

Sedan dess har en stor del av Unmans
tillgångar realiserats. Det började
redan innan den ekonomiska ställningen
var klar. Innan redovisningen
hade börjat, började Lundquist sälja
Unmans lösören, konstverk, lampor,
mattor o. dyl. Efter den värdering, som
har gjorts av det dyrbara möblemang,
de dyrbara konstverk o. s. v. som Unman
hade, såldes allt detta för några
få procent av det verkliga värdet. Jag

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

skall bara ta ett enda exempel. På en
exekutiv auktion den 27 juli 1933 försåldes
efter utmätning, föranstaltad av
förmyndaren Lundquist, en persisk
matta till ett pris av 200 kronor. Alla
vet att en stor persisk matta är värd
en liten förmögenhet. Det kan vara
svårt att efteråt säga vad mattan egentligen
var värd, men den var i varje fall
värd flera tusen kronor. Det framgår av
riksåklagare Heumans utredning 1947,
att förmyndaren Lundquist inköpte
denna matta för 200 kronor. Lundquist
säger sig sedan ha sålt mattan men
inte bevarat försäljningshandlingarna.

Vi har konstaterat att Unman liadc
tillgångar utöver skulderna samt nettoinkomster
på sina fastigheter, men JIvämbetet
redovisar på sid. 108 i sin utredning
en förlust för Unman år 1932
på 10 759 kronor och 33 öre. Denna
redovisning är inte riktig. Unman hade
ingen förlust under det året. Man behöver
inte studera tillgängliga papper
så länge för att finna, att Unman för
år 1932 påförts utgifter för fastigheterna
som egentligen skulle ha påförts
honom för år 1931. Dessa utgifter hade
inte upptagits som skuld i den utgående
staten och har därför kommit att belasta
1932 års rörelse. Om redovisningen
gjorts sådan den borde ha gjorts och
sådan den med enkelt, metodiskt arbete
hade kunnat göras, vilket en kommitté
ovillkorligen kunde ha konstaterat,
skulle redovisningen ha utvisat att
Unman haft både förmögenhet och rätt
stora inkomster under år 1932. I stället
fick han nu skulder över tillgångarna
och en väldig förlust. Om förmyndaren
hade lämnat riktiga uppgifter — och
detta är själva kärnan i frågan — hade
det inte funnits någon anledning till
utmätning och realisation av Unmans
lösöre och fastigheter. Nu sålde man
både fastigheter och lösöre långt under
värdet med åberopande av att Unman
var konkursmässig. I detta konstgjorda
kroniska konkurstillstånd liadc

rådman Lundquist hållit konstnären
Unman under hela sitt förmyndarskap.

Det är ganska klart att förmyndaren
och den omyndige blev naturliga fiender.
Det är sannerligen inget bevis på
sinnessjukdom, att en människa har
reda på sina affärer, så att han kan
säga, att han inte kan godkänna en
förmyndarredovisning, även om denne
förmyndare råkar vara en högt uppsatt
ämbetsman. Den omyndige Unman
blev tvungen att vända sig till
andra personer för att få hjälp med
utredningar och protester. Vad skulle
ni själva ha gjort, om ni hade varit
i Unmans ställe, mina damer och herrar?
Hade ni inte handlat på precis
samma sätt? Alldeles säkert hade ni
gjort det. Det fanns ingen annan möjlighet
för Unman att hävda sin rätt
än att gå till väga på detta sätt mot
förmyndaren.

Något av det värsta som utspelats i
detta sammanhang är, att man förkläde,
att allting var bra. Därvid har man
exempelvis åberopat den berättelse över
Lundquists redovisning av Unmans räkenskaper
under denna tid, som revisor
Norman avgivit. Det märkvärdiga
är, att detta åberopande av revisor Norman
finner man som en röd tråd hela
vägen på ett för mig fullständigt oförklarligt
sätt. Det har gjorts av JO i
hans egenskap av tillförordnad JK, av
JK, av riksåklagaren och naturligtvis
av tillfälliga utskottet här i riksdagen.
Men vad har Norman sagt? Har Norman
verkligen sagt, att allting är bra?
Jag ber om ursäkt för att tiden går,
men det kan nu inte hjälpas. Jag skall
i alla fall bo att äntligen få till riksdagens
protokoll efter alla debatter,
där man har snuddat vid dessa ting,
få införa revisor Normans revisionsberättelse.
Det kan ju vara nyttigt, att
den blir tryckt, så att allmänheten får
tillgång till den. Det är kanske nödvändigt
att den får det, så att den kan
hilda sig en föreställning om tyngden
i JK:s, i JO:s, i riksåklagarens o. s. v.

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

hävdande av att Norman skulle ha godkänt
Lundquists redovisning. Så här
säger Norman:

»Undertecknad, som av Förmyndarekammaren
i Stockholm erhållit i uppdrag
att granska av assessorn F. Lundquist
avgivna årsräkningar över förvaltningen
av förmynderskap under
åren 1932 och 1933 för artisten Gustaf
Unman, får härmed meddela följande.

I den ingående ställningen daterad i
mars 1932 angivas tillgångarna till Kr.

1 923 841:61 och skulderna till Kr.

2 325 789:06. En mera detaljerad förteckning
finnes upprättad i särskild
bilaga. Någon ingående granskning av
dessa siffror har undertecknad icke
verkställt, ej heller har anledningen till
den stora ökning i fastigheternas
skuldbelastning, som inträffade under
år 1931 och de första två månaderna
av 1932, blivit föremål för utredning.
På grund av svårigheten att helt klarlägga
den ingående ställningen samt
på grund därav, att årsräkningen och
bilagorna endast lämna mycket summariska
uppgifter, har någon bokslutsmässig
granskning över det verkliga
driftresultatet för fastigheterna icke
verkställts för nämnda år. Granskningen
har därför inskränkt sig till en kontroll
av kassaredovisningen. Denna föreligger
dels i form av kvartalsrapporter
från fastighetsförvaltningen, vilken
omhänderhafts av Kommanditbolaget
Varenius & Co., dels i form av förmyndarens
redovisning för de medel, han
från fastighetsförvaltningen uppburit,
eller vilka å annat sätt influtit.

Inkomsterna av såväl fastighetsrörelsen
som övriga inkomster hava icke varit
föremål för någon detaljgranskning.

Enligt årsräkningen med bilagor och
verifikationer synes kassarörelsen hava
omfattat följande i sammandrag upptagna
poster.» Jag skall gå förbi kassaredovisningen
och fortsätter: »Såsom
framgår av bilagan belöper sig härav
på fastigheterna Kr. 193.045: 46. Emot
dessa utgifter svarar inkomster å Kr.

182.286: 13. Fastighetsrör elsen skulle
alltså hava givit ett underskott på Kr.
10 795: 33. Ehuru någon detaljgranskning
beträffande den i bilagan gjorda
sammanställningen över fastighetsrörelsen
icke verkställts, har det dock
konstaterats, att hland 1932 års utgifter
kostnader upptagits, vilka rätteligen
bort tillhöra år 1931. Detta är bland
annat fallet med räntor till ett belopp
av minst Kr. 23.000:—. Enär dessa räntor
icke upptagits såsom skuld i den
ingående ställningen, hava de i samband
med utbetalningen under 1932
kommit att belasta detta års rörelse.
Den av förmyndaren avlämnade årsräkningen
för år 1932 kan till följd
härav icke läggas till grund för en
tillförlitlig beräkning av det verkliga
årsresultatet för fastigheterna eller för
förvaltningen i dess helhet. Omnämnas
bör slutligen, att ifrågavarande årsräkning
icke avlämnades förrän den 1 november
1933.

Under år 1933 synes större omsorg
hava ägnats åt redovisningen och av
detta års räkenskaper och sammandrag
kan en bättre överblick erhållas
än för år 1932. Fastighetsförvaltningen
har även under år 1933 varit anförtrodd
firman Varenius & Co., vilken
till förmyndaren lämnat kvartalsrapporter
över inkomster och utgifter. I
särskild redovisning redogör förmyndaren
för av honom omhänderhavda
medel. I bilaga till årsräkningen återfinnes
ett sammandrag av fastighetsförvaltningens
och förmyndarens kassaredovisningar,
enlig vilken inkomsterna
uppgå till Kr. 226 388:85 samt utgifterna
till Kr. 221 941:46. Riktigheten
av de redovisade inkomsterna har
icke i full utsträckning kunnat kontrolleras.
Det för granskning framlagda
materialet har icke möjliggjort en fullständig
kontroll. Någon närmare undersökning
beträffande outhyrda lägenheter
samt de hyresavdrag eller rabatter,
som varit betingade av bristfäl -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

ligheter i fastigheterna, har sålunda
icke kunnat verkställas.

Till utgifterna i fastighetsförvaltningens
kvartalsredovisningar hava kvitton
företetts. Behörigheten av utbetalningarna
har dock icke alltid kunnat tillfullo
styrkas. Räkningar till de mot utbetalningarna
svarande beloppen saknas
i stor utsträckning och av kvitton
kan icke alltid utläsas, för vilket ändamål
utgiften gjorts. I vissa fall, såsom
i fråga om reparationer inom fastigheterna,
har konstaterats att dessa delvis
utförts till priser, som icke stå i riktig
proportion till utfört arbete. Närmare
utredning härutinnan har verkställts av
polisöverkonstapeln T. Dahnberg.

Bland utgifter, som återfinnas i den
av förmyndaren lämnade kassaredovisningen,
saknas i regel verifikationer
till avbetalningar å skulder. Detta kan
möjligen förklaras därav, att dylika avbetalningar
avskrivits på lånehandlingen,
vilka ju icke kan insättas såsom
verifikation, förrän lånet blivit tillfullo
löst.

Beträffande resultat och ställningen
för år 1933 hänvisas till de tablåer, vilka
återfinnas i bilagan till årsräkningen.
Under rubriken »Vinst- och Förlusträkning
för fastigheterna» redovisas
resultaten under år 1933 för fastigheterna
var för sig. Beträffande räntorna
har för detta år ett ur resultatberäkningssynpunkt
riktigare förfaringssätt
tillämpats, i det att endast på året
belöpande räntor medtagits, vare sig
de blivit betalda eller icke. 1933 års
utgifter för onera och reparationer synas
vara för höga för fastigheterna Surbrunn
8 och 10 men däremot låga för
Gjutaren mindre 6. Anmärkningsvärd
är den stora skillnaden mellan beräknade
årshyror och influtna. Utan en
ingående kännedom om fastigheternas
beskaffenhet kan en tillförlitlig beräkning
rörande den framtida avkastningen
icke framläggas. Ställningen den 31
december 1933, sådan den framgår av
årsräkningen, måste betecknas såsom

synnerligen svag. Skulle fastighetsrörelsen
trots detta kunna i fortsättningen
drivas för Unmans räkning, synes
en sådan omläggning av förvaltningen
böra komma till stånd, att firman Varenius
& Co. helt skiljes från sitt nuvarande
uppdrag. Dessutom bör tillses,
att ordnad bokföring upplägges.»

Och nu säger de höga myndigheterna
att revisor Norman godkänt redovisningen
och tyckt att allting varit bra!

Norman tycker tydligen, att han
ändå har lämnat för mycket godkännande
på hand, ty dagen efter kommer
han med en PM med fem punkter. Jag
skall läsa upp även denna, så att vi
inte bara får de svaga utan också de
starka sidorna redovisade. Det beror
förstås på ur vilka synpunkter man ser
dessa saker, om man skall kalla dem
starka eller svaga. Jag citerar:

»PM

rörande granskning av årsräkningar
över förvaltningen av förmynderskapet
för artisten Gustaf Unman och över
denna granskning avgivet utlåtande. I
det av undertecknad avlämnade utlåtandet
har i stor utsträckning reservationer
måst göras mot de siffror, som av
förmyndaren lämnats. Det för granskning
framlagda summariska och ofta
otillförlitliga materialet har icke medgivit
en fullständig och uttömmande
utredning. För att en sådan utredning
skall kunna utföras fordras

1) att i samband med undersökningen
av den ingående ställningen utredning
verkställes beträffande de lånetransaktioner,
som hänföra sig till 1931
och januari och februari månader 1932,

2) att med anledning av det siffermaterial
och verifikationer, som föreligga,
helt omarbeta redovisningen efter bokföringsmässiga
grunder. Därigenom
blir det möjligt, att i detalj följa förändringarna
i de olika skuldbeloppen,

3) att räkningar och övriga verifikationer
införskaffas, där detta är erforderligt
och möjligt,

4) att för kontrollen av hyror full -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

ständiga hyresförteckningar och kontrakt
företes,

5) att med ledning av bokföringen
uppgöra en utgående ställning per den
31 december 1933. Denna ställning
måste kontrolleras genom direkt hänvändelse
till samtliga borgenärer. Utan
att direkt förfråga sig hos inteckningshavare
och andra fordringsägare kunna
tillförlitliga upplysningar rörande lånens
storlek, inteckningarnas storlek
och läge samt räntesatser å förfallna
räntor icke erhållas.»

Här har vi alltså den fullständiga
redovisningen av revisor Norman. Efter
denna redovisning följde andra, som
i stort sett bekräftade vad Norman ursprungligen
sagt.

Jag skall nu ingå litet på de övergrepp
och trakasserier, som jag tidigare
påtalat många gånger och som
förekommer inte bara i Unmanfallet
utan ofta också i samband med andra
förmögenhetsfall här i landet.

Justitieministern trodde, att det låg
överdrifter i talet om att de som tagit
sig an Unmans sak blivit utsatta för
trakasserier och övergrepp från myndigheternas
sida, och justitieministern
nämnde i det sammanhanget också inspärrningen
på sinnessjukhus. Jag har
aldrig haft anledning misstro vad justitieministern
sagt, och jag tvivlar inte
på att han säger, vad han ur sina synpunkter
anser vara rätt och riktigt. Jag
vet också hur det går till när sådana
här handlingar utskrives. Det kan ju
justitieministern omöjligen göra själv,
och det begär ju heller ingen av honom.
Men man kan begära, att de människor,
som skriver ut handlingarna, gör det
på ett hederligt och riktigt sätt, så att
regeringen får ett sådant material i
händerna, att den kan för riksdagen
framlägga riktiga synpunkter på saker
och ting.

Jag skall göra det erkännandet, att
innan jag började undersöka Unmanaffären
till dess jag hade sysslat med
den någon tid, trodde jag precis som

justitieministern att rättsvården i alla
avseenden var rätt och riktig i detta
land.

I början — det måste jag erkänna •—•
hade jag starka tvivel på bolagsmålen
från Unman, ty jag trodde på våra ämbetsmän
och deras utredningar. Men
jag tvingade mig att läsa detta material
och mycket, mycket annat i detta sammanhang,
och då stod det så småningom
klart för mig, att det i Unmanfallet
öppnade sig en avgrund i vårt rättssamhälle,
som man aldrig trott skulle
finnas. Jag skall gärna erkänna, att det
är förfärligt svårt också för en vanlig
enskild medborgare att kunna tränga
in i ärenden där sinnessjukhus kommer
in i bilden. Där har man nämligen hemligstämpeln
i alla möjliga detaljer. Vi
diskuterade hemligstämplingar nyligen
i fråga om fallet Haijby — Haijbyfallet
var ju hemligstämplat — och man kan
ju inte komma så långt i detta avseende
därför att hemligstämpeln lägger hinder
i vägen. Det gör det också i fråga om
sinnessjukhusen, och vi träffar också
hemligstämpeln i fråga om fallet Unman.

Nu är jag enig med justitieministern
när han säger, att det kan vara berättigat
i många fall med hemligstämpeln
exempelvis för sinnessjuka. Det är klart
att humanitära och andra skäl talar för
att man inte prisger en människa, som
är sinnessjuk, och vad han företar sig
under sin sinnessjukhustid. Det är något
som vi alla gemensamt med justitieministern
sätter värde på. Men det
är alltid farligt med en hemligstämpel,
som kan leda till missbruk och rättslöshet.
Herr Svensson i Ljungskile nämnde
att han fått många brev. Jag tillhör
också dem som fått många brev och
telefonpåringningar i anledning av denna
affär. Senast i dag fick jag ett brev
från en akademiker i vilket han skriver
bland annat: »Det misstroende mot
tillämpningen av sinnessjuklagen, som
kan iakttagas, synes icke kunna elimineras,
om icke möjligheten, av en verk -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

lig rättsprövning här som på andra områden,
där frihetsberövande ifrågasättes,
hålles öppen.» I Unmanfallet och
dess många förgreningar är denna reflexion
fullt berättigad. Vi kommer här
in på händelser där man kan ställa
många frågor. Jag blev bekant och
mångårig bekant med kriminalöverkonstapel
Dahnberg, och jag kan således
ge ett personligt intryck från den tid
vi lärde känna varandra. Jag måste
säga att en, mera hederlig, mera rättskaffens
människa än Dahnberg är det
över huvud taget svårt att få fatt på.
Däremot hade han naturligtvis temperament,
det skall jag erkänna. Ja, jag förstår
att hans temperament kunde medföra
att han slog näven i bordet och
sade ifrån, att det gick ej an att man
försnillade pengar på det där sättet.
Men kan detta förväxlas med sinnessjukdom?
Kriminalöverkonstapel Dahnberg
ingav år 1935 till polismästaren i
Stockholm en skrivelse, som ledde till
att han snart nog hamnade på sinnessjukhus.
Jag skall nu inte gå in på någon
detaljerad redogörelse för detta
sinnessjukintyg, det har jag förresten
inte tillgängligt. Jag har emellertid hört
det berättas av Dahnberg — Dahnberg
är numera död —• och andra; det är
många som avlidit under denna tjugoårsperiod
och som känt bättre till denna
sak än jag gör och mycket bättre än
vad justitieministern, JK, JO och RÅ
offentligen redovisat att de känner till.
Det är ganska underligt att Unman och
Dahnberg samtidigt, den 18 november
1935, blivit förklarade vara i »trängande
behov av sinnessjukhusvård» och
de blev också intagna på sinnessjukhus
samtidigt. Jag skall hoppa över tiden
för sinnessjukhusvistelsen och bara
konstatera, att båda utskrevs samtidigt
den 5 maj 1936. Det är ganska egendomligt
att två i en förmyndaraffär intresserade
blir sinnessjukförklarade på
samma dag och intagna på sinnessjukhus
— i eu tid som denna, då det råder
brist på platser på sinnessjukhusen —

för att sedan bli friskskrivna på samma
dag. Det är självklart att människor som
träffar på sådana egendomligheter funderar
och frågar sig hur sådant kan gå
till. Nu blev de enligt myndigheterna
aldrig riktigt friska, det har justitieministern
sagt; de blev aldrig friskförklarade.
Unman är väl inte friskförklarad
ännu, och Dahnberg fick ju do
sinnessjukförklarad. Och varför? Jo,
därför att de som bestämde trodde på
Lundquists redovisning och inte på
dem som förklarade att det fanns något
att anmärka på i redovisningen.
De förfalskade Normans av mig upplästa
redogörelse. Och man tog inte
hänsyn till de undersökningar revisor
Carlström och revisor Elfborg och
många andra välkända och meriterade
sakkunniga på detta område verkställt.
Så får vi läsa i JK-utredningen, att
Dahnberg och Unman är sinnessjuka,
och samma upprepning läser vi hela
vägen. På samma sätt som den felaktiga
framställningen av Normans redogörelse
går som en röd tråd genom olika
utlåtanden, så går påståendet om Unmans
och Dahnbergs sinnessjukdom
igen. Myndigheterna talar om dessa såsom
sinnessjuka, och det generar dem
inte att samtidigt säga, att man ej skall
blotta för andra hur det är när människor
råkar i sådana tråkigheter.

Men de som umgicks med dessa människor
kunde ju inte finna någon sinnessjukdom
hos dem. Vissa läkare förklarade
dem dock, som jag redan har
sagt, vara i trängande behov av sinnessjukvård,
och advokat HemmingSjöberg
har senast i år i ett anförande
vid Stockholms rådhusrätt slungat ut
något om Unman som sinnessjuk. Sådant
tillätes!

Jag var med en gång om ett fall, då
Dahnberg kom in på sinnessjukhus,
och jag skall berätta det för kammaren.
Jag skildrade det redan för några år
sedan, men det var en natt, då inte så
många ledamöter var närvarande. Det
är fel att säga att det inte var någon

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

som var intresserad, ty det var det
många som var, men det fanns naturligtvis
många som inte var så intresserade
som nu. Jag redogjorde då för hur
Dahnberg hade kommit upp till mig
här på riksdagen och berättat om Unmanaffären.
Han hade därvid frågat
mig och en riksdagskollega ur ett annat
parti — jag skall nu avslöja vem
denne är, ty han är numera kollega till
statsrådet Zetterberg: det är statsrådet
Hjalmar Nilson — hur han skulle förfara
i saken. Dahnberg visste att han
hade rätt — han visste att myndigheterna
hade gått oriktiga vägar. Han
hade med sig ett utdrag ur en utredning,
som revisor Carlström hade gjort,
och detta utdrag hade undertecknats
också av en juris doktor Carlkvist.
Herr Nilson och jag gjorde en jämförelse
mellan detta utdrag och utredningen.
Vi fann att utdraget var
riktigt och skrev på att vi hade funnit
det i överensstämmelse med den redovisning,
som revisor Carlström avgivit.
Vi uppmanade Dahnberg att lämna
skrivelsen till justitiekanslern eller justitieombudsmannen.
Han lämnade den
till justitiekanslern och efter några dagar
kom han tillbaka och undrade, hur
det hela skulle avlöpa. Han var van
vid att åka in på sinnessjukhus, när
han ingav någon sådan här redovisning!
Herr Nilson och jag hade emellertid
garanterat honom att det var
alldeles omöjligt att han kunde komma
in på sinnessjukhus genom att lämna
in det ifrågavarande utdraget ur revisor
Carlströms utredning, som ju också
vi två riksdagsmän hade skrivit på.

Efter någon dag fick jag en telefonpåringning
från ett sinnessjukhus. Det
var Dahnberg som ringde. Man hade
forslat honom till sinnessjukhus på
grund av att han lämnat in det av mig
och Hjalmar Nilson bestyrkta utdraget
ur utredningen.

Vad skulle jag göra? Det fanns då
en gammal hedersman i kammaren,
Mosesson från Lidingö. Jag hade lärt

känna honom i konstitutionsutskottet
under vårt gemensamma arbete där,
och jag litade på honom. Han var med
i sinnessjuknämnden och jag tänkte:
Han kan nog göra någonting, så att
detta spektakel inte får fortsätta utan
Dahnberg kommer ut.

Mosesson uppmanade mig att ringa
till ordföranden i sinnessjuknämnden,
hovrättsrådet Bergendal och det gjorde
jag. »Han är en mycket god och bra
människa och han kommer att möta
dig med all den förståelse som man
kan begära», sade Mosesson till mig.
Jag blev därför ganska förvånad, när
jag fick kontakt med honom. Han svarade
inte bara undvikande utan han
var ganska upprörd och kom närmast
till det resultatet, att hela frågan om
Unmanaffären måste avskrivas.

Ja, så kunde en ordförande i sinnessjuknämnden
betrakta denna fråga. Att
förfara som Dahnberg gjort var tillräckligt
för att han skulle sättas in på
sinnessjukus. Jag fann ju det hela fruktansvärt
och otroligt. Jag vände mig till
läkaren på sinnessjukhuset — det var
dåvarande docenten Rylander. (Jag
redovisar namnen för att de herrar,
som kommer att syssla med detta, skall
ha tillfälle att kontrollera, huruvida
uppgifterna är riktiga eller inte.) Han
sade att han egentligen inte kunde ge
något svar, då Dahnberg inte varit på
sinnessjukhuset så länge, men under
den tid han varit intagen hade docent
Rylander inte funnit någonting som
kunde tyda på sinnessjukdom hos
honom.

Man blir ju inte precis glad åt sådant
här. Det är klart att jag bad Dahnberg
om ursäkt för att jag rått honom att gå
till justitiekanslern. Men han sade: »Jag
är van vid detta. Jag förstod hur det
skulle gå, men du har varit så pass
intresserad för hela denna sak, att jag
ville följa det råd du gav.»

Sedan har jag talat med några läkare
om detta. Detta ärende har inte
legat till så, att jag kunnat titta bakom

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

hemligstämpeln. I så fall skulle jag
kanske inte anse mig kunna berätta
något härom. Ty detta skulle då kunna
användas emot mig och det skulle kunna
sägas, att jag avslöjat något som var
hemligstämplat och det vill jag inte.

En av läkarna, det var doktor Rylander,
hade inte funnit något fel på Dahnberg.
Eu annan trodde att Dahnberg
kunde lida av någon fix idé, eftersom
han misstänkte en sådan hedersman
som Lundquist för något oegentligt;
han byggde sitt antagande på detta.
Den tredje ansåg att Dahnberg hade en
mycket hög intelligensnivå. Han hade,
säger han, »ett starkt rättsmedvetande,
som dock kan leda till felbedömningar
och förorsaka misstänksamhet och
fixa idéer.» Från den fjärde har jag
faktiskt ett läkarintyg. Det finns nämligen
intaget i den av justitiekansler!!
gjorda utredningen. Det är så pass intressant
att jag skall be att också få
det taget till riksdagens protokoll —
det är ganska kort. Det kan tilläggas
att det var Lundquist som påfordrat
undersökningen.

Läkaren säger i detta intyg till kriminalpolisen
i Stockholm: »Jag har i går
och i dag haft tillfälle undersöka polisöverkonstapel
Torsten Dahnbergs sinnesbeskaffenhet.
Jag hade förra året
undersökt herr Dahnberg och då funnit
anledning utfärda vårdattest för hans
omedelbara intagande på sinnessjukhus.
För närvarande anser jag att resultatet
av min undersökning av herr
Dahnberg ej motiverar vidtagande av
sådana åtgärder som man vidtog förra
året. Däremot anser jag att herr Dahnberg
ej är psykiskt frisk utan visar
bilden av den välkände kverulanten.
Han har starka tendenser till rättshaveri
och ådagalägger en oerhört stark
moralisk indignation i arbetet», —
märk väl! — »ovanligt och olämpligt
hos den som har hand om revisioner
. . .» Det är alltså ovanligt och
olämpligt att en revisor ådagalägger
stark moralisk indignation i arbetet, då

han finner skäl därtill! Läkaren fortsätter:
»...vilket tar sig uttryck i att
så gott som hela hans intresse sedan
många månader koncentrerat sig på
att söka påvisa bristfällig skötsel från
förmyndarens sida av en viss myndlings
medel, ett omfattande arbete som
han enligt uppgift till mig ej mottagit
mer än 100 kronor i honorar för.»

Alltså: att han ådagalagt en stark indignation
i arbetet på en revisionsundersökning
och att han inte mottagit
mer än 100 kronor i honorar, detta var
ett bevis på sinnessjukdom!

Jag tror det finns hederliga människor
i det här landet, jag har träffat
många. Jag tror att de flesta är hederliga.
Däremot befarar jag att man med
den beskrivning som den senaste läkaren
avgivit skulle kunna sätta in
många många tusen personer på sinnessjukhus.
Ty det finns faktiskt hederligt
folk som arbetar ideellt och till
och med utan betalning. — Under dessa
förhållanden är det sannerligen inte
gott för en lekman att skilja på en
frisk och en sinnessjuk. Men nog är
det många som har funderat och kommer
att fundera på lämpligheten av att
läkarintyg baseras på revisionstekniska
grunder.

Det är för övrigt så mycket man inte
förstår i denna affär. Nyligen lämnade
Lundquists nuvarande advokat en skrivelse
till justitieombudsmannen, vari
advokaten hemställde om åtgärder mot
stadsfiskal Eliasson från JO:s sida —-jag citerar: »emedan Lundquist sedan
anhållandet varit utsatt för latent livsfara
på grund av risk för blodproppskomplikation.
» Detta skriver advokaten.
Inte läkaren! Nå, på den kroken
nappade inte justitieombudsmannen.

Nyligen har riksåklagaren i en skrivelse
till justitieministern redogjort för
ett samtal med stadsfiskal Eliasson,
vari han betonade det höga anseende,
som advokaterna har fått. Jag ämnar
inte bestrida detta. Tvärtom, jag tror
att många advokater, domare och åkla -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

gare har gott anseende. Men när läkare
skriver sjukintyg på revisionstekniska
indicier och advokater skriver medicinska
utlåtanden för åtgärder mot anhållande
av rådman Lundquist, håller
det på att bli åtskilligt egendomligt att
fundera på i denna rikt nyanserade
rättsskandal.

Jag skall gå tillbaka till tiden då
Dahnberg fördes in på sinnessjukhuset,
vilket gav anledning till åtskilliga skriverier
i tidningarna. Även advokat
Dalström hade blivit inblandad i tidningspolemiken
och hade själv skrivit
ett par artiklar. En dag blev han uppringd
av en anförvant från rådhuset —
han hade vid den tiden fortfarande rätt
att vid rådhusrätten vara ombud och
hade alltså ännu inte blivit fråntagen
sitt levebröd — som meddelade att han
hade hört att om advokaten inte slutade
att skriva i tidningarna, skulle
han bli avstängd från rätten att uppträda
vid Stockholms rådhusrätt. Detta
är ju något alldeles ofattbart. Men advokaten,
som också var temperamentsfull,
lät hälsa, att han var synnerligen
tacksam om han fick sköta sitt arbete
på egen hand.

Nu skall vi inte ta upp hela denna
tragiska utveckling. Det utvecklade sig
på så sätt, att höga vederbörande försökte
få advokaten förklarad sinnessjuk.
Det var den första åtgärden. Men
då han fick friskbetyg på god psykisk
hälsa dömdes han till fängelse av Stockholms
rådhusrätt. Domen ändrades i
högre rätt till böter, och han fick tillsammans
med några andra ersätta
Lundquist med 5 000 kronor i skadestånd.
Han blev vidare avstängd från
rätten att i Stockholms rådhusrätt föra
andras talan.

I sin sista skrivelse i Unmanaffären
mot bland andra Lundquist anförde
Dalström en rad sådana exempel på
brott, som han hade framfört tidigare.
Skrivelsen utarbetade han i april månad
i fjol strax före sin död. Men då

hade han ändå fått bevittna att rådman
Lundquist satt på de anklagades bänk.

Det har ofta framförts av högre myndigheter,
att de som försvarat Unman
inte har kunnat åberopa att Lundquist
gjort sig skyldig till brott mot
Unman. Ja, skall vi kunna slippa det
talet i framtiden månntro? Vi har här
i dag hört justitieministern förklara
att som brott kan man inte beteckna
något förrän dom har fällts. Dessförinnan
kan man inte konstatera brottslig
handling. Men hur är det då över
huvud taget möjligt, om justitieministern
har rätt i denna sin uppfattning
— och jag kan dela justitieministerns
uppfattning på den punkten — att man
samtidigt kräver att det skall redovisas
brott? Varför kommer JO med det, varför
kommer JK med det, varför åberopar
RÅ dylikt när man från högsta
myndighet har fastslagit, att brott icke
kan konstateras förrän dom har fallit?

Nu saknas det ju inte inlagor, där
man trots denna tolkning, i förtvivlan
över att allting skjutes åt sidan, såsom
brott betecknar olika företeelser, t. ex.
när någon har gjort av med pengar på
ett otillbörligt sätt, när kvitton har
bränts upp så att vederbörande inte
kan redovisa kvitton för betalda utgifter
o. s. v.

Jag har mig bekant genom en avskrift
—• jag brukar nämligen få avskrifter
av en del handlingar, och jag
har för övrigt rätt mycket avskrifter
av sådana handlingar, som har hamnat
på olika ämbetsverk och på departement
— att så sent som den 9
maj anmälde ombudsman Cornell hos
Kungl. Maj:t rådman Lundquist för 20
brott mot Unman, 20 angivna brott
som hade begåtts under förmyndartiden.
Kan man begära mera? Kan man
göra mera än vad Unmansidan därvidlag
har gjort? Jag skall inte redogöra
för dem, men jag vill säga att jag hoppas
att de blir föremål för utredning.
Det är stadsfiskal Eliasson som nu hål -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

ler på med denna, och jag hoppas att
han får ta hand även om detta.

Nu har det också sagts, det har
framför allt Lundquist framhållit, att
Unman var så svår att ha att göra med
att Lundquist blev så rasande på sin
myndling, som han dock betraktade
som sinnessjuk, att han underlät att
fullfölja en ekonomisk plan, som han
hade lagt upp för en sanering av Unmans
affärer.

Sedan dess har Unman bytt förmyndare.
Nu har han den förmyndare som
har suttit under den längsta tiden, nämligen
förre stadsrevisorn Billing, som
blev förmyndare för Unman år 1940.
Låt mig till att börja med presentera
Billing!

Billing var under åren 1909 till 1921
stadsbokhållare i Stockholm. Från år
1921 till år 1943 var han chef för stadens
revisionskontor med 65 personer
under sig. Han är expert på revisionsoch
bokföringsfrågor. Han har under
de tolv år han har suttit som förmyndare
för Unman, visat att det går mycket
gott att leva på avkastningen av den
kvarlämnade förmögenhet som Unman
hade sedan Lundquist hade realiserat
så ofantligt mycket av hans tillgångar
till vedervärdigt låga priser.

Jag låter Billing tala i en intervju,
som har varit införd i Afton-Tidningen.
Han säger: »Unman var en förmögen
man, när Folke Lundquist 1932 blev
hans förmyndare. För revisionsexperter
är det helt enkelt omöjligt att förstå
pratet om att Unmans ekonomiska ställning
skulle ha varit närmast konkursmässig.
En person, som äger 4—6 fastigheter
med en sammanlagd avkastning
på omkring 100 000 kronor per år,
kan inte vara på obestånd, om affärerna
sköts riktigt! —- Det finns inte minsta
tvivel om att Unman under såväl Lundquists
som Hemming-Sjöbergs förmyndartid
var en rik man.» Billing fortsätter:
»När jag 1940 övertog förmynderskapet
hade Unman blivit av med
alla fastigheterna utom två, Surbrunn

8 och 10. Tian var visserligen redan
såld till byggmästare Gillberg, men denne
övertog inte fastigheten förrän efter
ett par år. Jag såg genast att Unman,
trots de svåra åderlåtningarna under
1930-talet, alltjämt borde kunna leva
relativt tryggt på avkastningen från
Surbrunn 8, och det har han också gjort
under alla de år jag varit hans förmyndare.
»

Och så säger denne gamle stadsrevisor
Billing att han har tänkt dra sig tillbaka
då han snart fyller 75 år, men,
fortsätter han, »jag lovar att stanna
kvar till dess Lundquistprocessen är
slutförd, och under tiden ska väl Unman
och jag försöka ena oss om en efterträdare.
Rådman Lundquist krävde en
gång i ett brev till mig, att Unmans förmyndare
måste vara en man, som kan
slå näven i bordet mot myndlingen och
kväva all uppstudsighet. Någon gång»,
säger Billing, »har jag väl också slagit
näven i bordet — men det har inte varit
mot min myndling!»

Av det rättsfall som nu är redovisat
kan man få en liten inblick i hur en
människa kan gå till väga. Om vi tar
rättsfallet som det har refererats i målet
mellan fru Unman och rådman
Lundquist efter åtal utav stadsfiskal
Eliasson, så blottas det vissa metoder
som absolut inte kunnat upptäckas vid
de utredningar som justitieombudsmannen,
justitiekanslern och riksåklagaren
har begagnat sig utav. De kan över huvud
taget icke upptäckas genom att
man sitter och gräver i de där papperen
som finns i Unmanaffären, utan
man måste gå ut på spår efter någonting
annat, någonting som inte finns angivet
i papperen.

I processen mellan fru Unman och
rådman Lundquist gällde det, som vi
kanske vet, en inteckning i fastigheten
Surbrunn 10, som finns hland Unmans
tillgångar under den Lundquistska förmyndarförvaltningen.
Detta rättsfall
har i tidningarna refererats ungefär
så här, att förmyndaren först lyckades

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

vinna fru Unmans förtroende och att
fru Unman till sist fann det alldeles
naturligt att Lundquist var hennes vän
och att han ville hjälpa henne. Sedan
formulerade Lundquist ett intyg, som
fru Unman skrev på, att affärerna hade
gått Bra. Med det intyget lurade Lundquist
både justitiekanslern och riksåklagare
Heuman. Det förstår man av
de offentliga utredningar som de har
publicerat.

För mig föll det sig ungefär som om
det där under vissa omständigheter
skulle ha blivit det perfekta brottet,
som inte under några förhållanden
skulle ha kunnat upptäckas, om exempelvis
ett dödsfall hade inträffat, om
någon av dessa kontrahenter, fru Unman
eller Lundquist, hade avlidit innan
saken hade avslöjats inför Stockholms
rådhusrätt.

I fru Unman-Lundquistaffären har vi
den Lundquist-Unmanska rättsskandalen
som i ett litet nötskal. Det finns där
bevis för hur man har lämnat Lundquist
ett för stort förtroende, detta även
sedan, man har insett att det fanns något
skumt i hans handläggande av vissa
ting. Och de befordringar han fick är
någonting som för mig är alldeles obegripligt.

Förmyndaren var en skicklig jurist.
Han var bokföringskunnig och han var
kanske över huvud taget den, mest kunnige
av alla som hållit på med saken.
Han lyckades dupera folk och han lyckades
vinna förtroende hos höga vederbörande.
Där har vi orsaken till att
JK:s utredning bland annat hänvisar till
något som man också måste sätta många
frågetecken för, nämligen hur Lundquist
har tänkt sig vissa situationer och
hur han har handlat sedan flera år tillbaka.
Men det finns någon som påstår
att Lundquist i stor utsträckning har
haft sitt finger med i denna utredning
— jag har avskrift av ett på ed avgivet
intyg om den saken.

Jag kommer nu till slutet av vad jag
tänkte säga i denna fråga. Jag ber om

ursäkt för att jag har hållit på länge.
Då jag för fem år sedan senast yttrade
mig om saken här i riksdagen, sade jag
visserligen att jag kanske inte skulle
ta något mer initiativ i Unmanfrågan,
men jag tilläde att jag inte lovade bestämt
att ej återkomma.

Jag har här velat ge en så fyllig redovisning
som tiden tillåtit över det resultat
jag under mitt arbete har kommit
till. Jag överlämnar det nu till granskning
och bedömande, och jag hoppas
att det skall nagelfaras ordentligt, så
att det klart bevisas vad som har varit
anledningen till det ena och det andra
missgreppet.

I min interpellation har jag framhållit
att justitieministern borde tillsätta
en kommitté för utredning av hela
Unmanaffären. Stadsfiskal Eliasson
kan kanske under sin utredning träffa
på fall som han anser att han bör gå
förbi. Jag är givetvis glad, om så inte
kommer att ske — jag bara befarar att
det kan bli förhållandet. Om ingenting
blir preskriberat, är jag därför gärna
med om att vänta med tillsättandet av
en utredningskommitté tills vi har fått
se resultatet av stadsfiskal Eliassons
och domstolens arbete samt domstolen
har avkunnat sin dom.

Det är inte bara det straffrättsliga
som härvidlag skall utredas. Jag tror
att man också måste lyfta på hemligstämpeln
i sådana akter, där en insyn
varit behövlig och där den inte skulle
ha kunnat skada någon utan tvärtom
rent av skulle ha gagnat vissa personer.
Jag menar att det skall undersökas och
kartläggas vilka vägar som har begagnats
för att föra människor till fängelser
och sinnessjukhus, från den första
vägen som förde Unman och Dahnberg
till sinnessjukhuset och som tog levebrödet
från advokat Dalström, Kata
Dalströms son, till den sista som förde
tidningen Arbetarens ansvarige utgivare
Sastamoinen till fängelset och ålade tidningen
Arbetaren att betala skadestånd
till rådman Lundquist.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Jag tror att jag har hela svenska folket
bakom mig, då jag med tillfredsställelse
konstaterar vad som nu sker
inför Stockholms rådhusrätt. Om det
får fullföljas, kan justitieministern skriva
sig till ära att lia setat under en tid,
när behövliga avslöjanden gjordes, och
då vill jag också vara med om att understryka
vad justitieministern anförde
i slutet av sitt interpellationssvar. Jag
tror att man ute i landet är mycket
glad över att stadsfiskal Eliasson, den
enkle åklagaren, har lyckats få fram ett
sådant material att den straffrättsliga
sidan kan redas upp, och han har säkerligen
skapat sig stort förtroende härigenom.
Men, klaras inte allting upp,
måste det tillsättas en kommitté som
även Unmansidan godkänner. Det är
ingen svårighet, mina herrar, att skaffa
personer som både kan och är villiga
att göra en riktig utredning tillsammans
med andra som i dag står på
Lundquists sida. Det är nödvändigt för
förtroendet till vårt rättsväsende att det
skapas klarhet. Av det material, som
då kan komma fram, kan man kanske få
anvisning på hur större rättssäkerhet
skall kunna åstadkommas.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Även jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret. Min interpellation,
som var den första, inlämnades i februari,
så det har dröjt ett tag innan svaret
kommit. Men ingen av intcrpellanterna
kan ju klaga på svarets längd.

Trots de 53 sidorna kan jag dock
inte instämma med justitieministern i
att min interpellation helt har blivit
besvarad genom utredningen. Jag frågade,
varför inga ingripanden tidigare
kommit till stånd mot rådman Folke
Lundquist och om man kunde vänta en
utredning om vilka obehöriga intressen,
som därvidlag kan ha spelat in.
Jag framhöll vidare att det närmast

förefaller ofattbart, att rådman Lundquists
egen bror, statsåklagare Martin
Lundquist, kvarstått som chefsåklagare
till strax före rättegångens början och
icke efter alla dessa anmälningar fått
minsta lilla misstanke om att det inte
stod rätt till med broderns snabbt växande
förmögenhet, som nu lär innefatta
ett tjugotal hyreshus med ett taxeringsvärde
av sju miljoner och annan förmögenhet
på två miljoner kronor.

I statsrådets femtiotresidiga svar
finns inte ett ord till svar på min fråga,
inte ett ord om statsåklagare Martin
Lundquists roll och inte någon förklaring
till att man dröjt så länge med
hans förflyttning som till januari i år.

Det uteblivna svaret är så mycket
mera anmärkningsvärt, som det just i
dagarna genom kontroverserna mellan
åklagarna och riksåklagaren blivit allmänt
känt att stadsfiskal Glas redan
hösten 1951 begärt, att det redan då
aktuella Lundquistmålet skulle handläggas
av riksåklagarämbetet. Motiveringen
var, att stadsfiskalen ansåg
åklagarmyndigheten i Stockholm jävig
enligt allmänna grunder, bland annat
därför att åtalet gällde en domare i den
domstol, där Stockholms åklagare dagligen
utför sina åtal, samt därför att
rådman Lundquist var bror till statsåklagare
Martin Lundquist och därför
att rådman Lundquist, alltjämt enligt
stadsfiskal Glas, kunde vara sammankopplad
med andra personer på ett sätt
som kunde ställa mycket svårforcerade
hinder i vägen för åklagaren. Utvecklingen
har visat, att dessa farhågor var
väl befogade.

Riksåklagaren tog inte hand om detta
viktiga mål utan överlämnade det åt en
tillförordnad åklagare. Denne har med
stöd av andra åklagare sett sig tvungen
att inför offentligheten angripa riksåklagarämbetet,
därför att han inte fått
någon hjälp beträffande åtalet mot rådman
Lundquist utan tvärtom mött alla
möjliga hinder. Nu är hela den högre

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

juristvärlden engagerad i ett föga uppbyggligt
slagsmål.

När justitieministern nyss talade om
att det var demagogi att tala om att
myndigheter rest stenar i vägen för
åtalens fullföljande, råkade denna förebråelse
drabba den som sköter utredningen
i målet och samtliga åklagare,
tv de har framfört mycket viktiga anklagelser
i denna riktning. Då svaret
uteblivit, riktar jag en direkt fråga till
herr justitieministern: Hur kunde det
förgå avsevärt mer än ett år från den
tid, då dessa uppseendeväckande jävsanmärkningar
framställts, till statsåklagaren
Martin Lundquists förflyttning? Däremot

noterar jag, att justitieministern
funnit särskilt anmärkningsvärt
och värt en närmare undersökning, att
magistraten i Stockholm ännu efter
JK:s uttalanden om rådman Folke
Lundquists förfarande i bl. a. Borlängeaffären
meddelat honom fortlöpande
förordnanden och att magistraten två
gånger, senast i februari månad 1951,
hos regeringen föreslagit att Lundquist
skulle förordnas som ordförande i en
avdelning i rådhusrätten. Detta har
magistraten gjort, trots att borgmästare
Fant år 1942 måst ingripa på grund
av att Lundquist sysslat med transaktioner,
som han fann mycket skumma
och icke värdiga en domare. Allmänheten
frågar sig på goda grunder, hur
femton domare i Stockholm trots detta
kunnat förorda Lundquist till en viktig
chefsbefattning inom domarkåren.

Det har i pressen inte saknats antydningar
om att det inte bara varit fråga
om missriktad kollegialitet utan att rådman
Lundquist även skulle ha vissa
påtryckningsmedel mot sina kolleger.
Det är ett framsteg att justitieministern
lovat en undersökning av hela denna
affär. Men efter vad som tidigare förekommit
torde den icke väcka något
förtroende, om den överlåtes åt justitiekanslersämbetet.
Utövarna av justitiekanslerns,
justitieombudsmannens

och riksåklagarens ämbeten har magasinerat
så mycket prestige och tagit
ansvar för så många tidigare omdömen
i denna affär, att förtroendekrisen i
mycket hög grad gäller just dem. Undersökningen
av magistratens åtgärder
och rekommendationer bör anförtros
åt krafter, som inte tidigare varit engagerade,
och bör gälla även den fråga
jag först anförde, nämligen frågan om
de uteblivna åtgärderna beträffande
statsåklagare Martin Lundquist.

Främsta orsaken till förtroendekrisen
är det långa dröjsmålet med de rättsliga
åtgärderna mot rådman Lundquist.
Sedan närmare tjugo år har det duggat
anmärkningar mot den mannen. Men
justitiekanslern, justitieombudsmannen,
åklagarmyndigheterna och polisen har
aldrig funnit något brottsligt. Jag har
till och med upplevt här i kammaren
att en utskottsordförande — herr Ståhl
— yrkar avslag på sin egen motion i
Unmanaffären bland annat med den
motiveringen att fyra justitieministrar,
tre justitiekanslerer och förmyndarkammaren
då redan företagit så grundliga
utredningar att det inte funnes
mer att utreda. Till all denna magasinerade
prestige staplade så herr Ståhl
sin egen, och sedan har det fortsatt
genom instanserna. För bara några
veckor sedan framträdde justitiekansler
Alsén och hänvisade till herr Ståhls
utskottsutlåtande av år 1949. För jämnt
ett år sedan har Sveriges statsminister
i ett brev lugnat en frågande svensk
medborgare i Enskede, under hänvisning
till samma utskottsutlåtande, med
att saken vore mogen för avskrivning
och icke utgjorde något som helst underlag
för klander mot myndigheterna.
Brevet ter sig ju något underligt när
det jämförs med vad som sedermera
uppenbarats. Saken var icke mogen
för avskrivning. Det visar de 23 åtal
som nu har rests bland annat för grovt
bedrägeri, massor av fall av grov trolöshet,
mened, förfalskning, osann
partsutsaga, falsk angivelse och grovt

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 19.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

ocker och allt det andra som uppräknats
av herr Spångberg. De flesta av
dessa brott har enligt herr justitieministern
begåtts under åren 1936—1946.
En utövare av domarämbetet är huvudpersonen
i den största bedrägeriprocess
som förekommit i modern tid och
hans metoder synes ha varit desamma
ända från början. Om man ingripit tidigare
och inte väntat med att tillgripa
åtgärder tills det blev underlag för alla
dessa 23 åtal, skulle det kanske inte ha
blivit så att denna affär skulle kosta
svenska staten cirka en miljon kronor
förutom 2 000 kronor i månaden som
rådman Lundquist alltjämt åtnjuter
såsom domare. Det kanske också skulle
ha medfört en mindre allvarlig skamfilning
av myndigheternas prestige.

Om rådman Lundquist hade kunnat
hejda sig själv och nöjt sig med låt oss
säga tio till femton stenhus och en
miljon kronor, hade han säkert alltjämt
innehaft domares värdighet. Det är
tydligt att han på grund av de första
framgångarna överskattade sin skicklighet
och sitt grepp över myndigheter
och instanser till den grad, att han till
slut drev rena utmattningskriget med
nya skumma affärer, varigenom alla
dessa åtal blev nödvändiga.

I dag förklarar justitieministern
ånyo, att långa rader av utredningar
verkställts på områden, där svårigheterna
varit uppenbara, samt att ingen
affär blivit så utredd som Unmanaffären.
Men redan det faktum, att
man måste göra en ny utredning, visar
att det måste vara något fel på de
gamla utredningarna. När regeringens
främste talesman i ett brev förklarade,
att de gamla anklagelserna mot Lundquist
varit obestyrkta, hade polisutredningen
redan pågått i tre månader
och största delen av materialet för de
23 åtalen hade hunnit samlas. När justitieministern
den 21 maj 1949 förklarade
sig icke kunna stå till svars
för något så ofruktbart som en ny undersökning
i saken, hade redan sex

år förflutit sedan borgmästare Fant
första gången ingrep i Borlänge-affären,
därför att Lundquist enligt hans
mening bedrivit skumma affärer som
icke anstode en domare. Hela denna
tid försäkrade samtliga innehavare av
justiliekanslers- och justitieombudsmannaämbetena
samt den nuvarande
riksåklagaren och justitieministern, att
allt var grundligt undersökt och att intet
spår fanns av brottsligt förfarande.
I dag måste väl samme justitieminister
träda fram och konstatera att det »under
lång tid förekommit en affärsverksamhet
som inte anstår en domare, och
att det är mycket beklagligt att den
har kunnat fortgå så länge och icke
hejdats långt tidigare».

Där har vi kärnpunkten. Det är där
justitieministern brustit i sitt svar. Det
är inte bara magistraten i Stockholm
som gått ihop med Lundquist utan också
innehavarna av de höga ämbeten
som jag nyss räknat upp plus ett riksdagsutskott,
som behandlat saken, och
justitieministern själv. Justitieministern
försöker bortförklara detta med att de
första anmälningarna gällde Unmanaffären
och att Lundquist inte är åtalad
för något brott mot Unman. Detta beror
— och det har herr Spångberg utförligt
bevisat •— på att det ännu är
oklart om eventuella brott mot Unman
är preskriberade, och inte på att det
torde saknas underlag för åtal. Samtidigt
ser vi emellertid hur justitieministern
förklarar att i fallet Haijby
kunde åtal anställas, ty Haijby hade
hela tiden begått brott av samma slag.
Kan detsamma inte gälla även för rådman
Lundquist?

När man ser på alla dessa utredningar,
märker man, att de oftast består av
hänvisningar till det föregående. Grunden
bildas av dåvarande tillförordnade
justitiekanslerns — den nuvarande
justitieombudsmannen — första undersökning,
som kommit i ett betänkligt
ljus efter processen. Jag kan helt instämma
med Gävle Dagblad, som jag

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer

tycker på ett bra sätt sammanfattar vad
allmänheten menar sig ha funnit: Det
står nu klart för alla, att Unmanaffären
verkligen var en kriminalaffär, att
justitiekanslerns utredning icke innehöll
sanningen, icke var tillräckligt
grundlig och icke gjord med anlitande
av den sakkunskap som behövs för att
sprida klarhet över förmyndarens
transaktioner. — Det har tidigare framhållits
att en mängd rekvisita saknades
för en verklig undersökning och att
JK tydligen godtagit Lundquists förklaringar
över hela linjen, bland annat
när det gällde värderingen av de fastigheter,
som enligt anmälningarna
vräktes bort till underpris. Det räcker
med att erinra om den episod under
rättegången, då en fastighetsspekulant,
som genom en snabb kupp hade kommit
över en fastighet som Lundquist
genom bulvaner tänkte köpa, berättade
hur förbluffad han blev, när den utbjöds
till ett pris, som endast motsvarade
tomtens värde, och hur han sedan
tjänat halvannan miljon på affären.

Om man på ett tidigt stadium sökt gå
på djupet med denna affär och dem
som sedan anmäldes i raskt tempo,
skulle man snart ha funnit, att samma
metod har gått igen i samtliga fall.
Först har rådmannen tack vare sin
ämbetsvärdighet och pondus vunnit
offrens förtroende. Sedan har han fått
dem att för formens skull skriva på
något papper, vilket han sedan hänsynslöst
utnyttjat till sin egen fördel
samtidigt som offren hotats med åtal
för utpressning och andra farliga saker,
om de sökt rättelse genom polisanmälan
eller process.

Justitieombudsmannen har lämnat
anmälningarna utan åtgärd, bara med
en hänvisning till att det inte rörde
befattningshavares förhållande i tjänsten.
Allmänheten frågar sig då varför
inte JO har hänvisat vederbörande till
rätt myndighet. Justitieministern svarar
i dag, att det är sekelgammal tradition
att inte göra det. Jag tycker att

ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

en sådan sekelgammal tradition bör
brytas. Justitieombudsmannen är riksdagens
ämbetsman, och riksdagen bör
kräva av honom att han ger upplysningar
om rätt adress, om en klagande
hänvänt sig till fel instans.

Hänvisningarna till de många utredningarna
faller i värde då det i dag är
uppenbart att de inte håller måttet.
Justitieministern har inte nämnt det
allvarliga indicium som blivit honom
bekant genom en särskild inlaga, nämligen
att advokatfiskalen Brimberg under
edlig förpliktelse intygat, att rådman
Lundquist till honom fällt orden:
»Dom kan ju inte komma åt mig, ty
jag har ju själv gjort och skrivit den
Rudewallska utredningen.» Det som
utgör grunden för det hela skulle sålunda
rådman Lundquist skrivit själv.

Vad som nu behövs är en utredning
som görs av andra krafter av frågan
vilka obehöriga hänsyn som spelat in,
hur mycket som beror på missriktad
kollegialitet, omsorg om domarämbetets
värdighet, vilken skulle skadas om
en domare dömdes som förbrytare, eller
uppfattningen att bedrägerierna var
gjorda med så stor juridisk skicklighet,
att de var svåråtkomliga. Det bör vidare
undersökas i vilken mån direkta
ekonomiska intressen spelat in. Det är
nämligen tydligt att flera jurister varit
direkt engagerade i Lundquists affärer
och att han i andra fall hade ett sådant
grepp om vissa kolleger, att de
icke vågade företaga något emot honom.

I sitt svar till herr Svensson i Ljungskile
vänder sig justitieministern mot
uppfattningen, att det bland ämbetsoch
tjänstemän skulle finnas en så servil
vördnad för högt uppsatta personer,
att man gärna lyder deras vinkar. Det
är inte sant, säger justitieministern. De
är karlar för sin hatt och lyder inga påtryckningar,
även om de som skulle ge
vinkarna skulle vara hur högt uppsatta
personer som helst. Har inte justitieministern
i det fallet skrivit ut allt för
vittgående intyg in blanco?

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Jag vill bara i förbigående för att
göra en nödvändig rättelse nämna den
detalj som justitieministern i en förklaring
till pressen funnit mycket upprörande.
Det var inte åklagaren Eliasson
utan det var riksåklagaren, som visade
sig fästa mycket stort avseende
vid personer som hade inflytande hos
regeringen och som brukade vara bjudna
till justitieministern på middag. I
detta sammanhang tänker jag främst på
Haijbyaffären. Servilitet är icke något
utmärkande för svenska tjänstemän, säger
justitieministern. Men är det inte
just en servilitet över alla gränser som
kommer till uttryck i Haijbyaffären,
en servilitet inför kungahuset, som avhållit
höga ämbetsmän från lagliga åtgärder,
som de bort företaga, och lett
till mycket vittgående ingrepp mot en
svensk medborgares personliga frihet,
ingrepp som inte har stöd i lagen? Sensations-
och skandalmakarna i denna
affär kan vi helt lämna å sido. Det är
svenska ämbetsmäns uraktlåtenhet att
tillgripa åtgärder och deras beredvillighet
att tillgripa andra, rättsstridiga åtgärder
för att bli av med en misshaglig
person, som är det centrala i Haijbyaffären.

Haijby är dömd för utpressning. Han
har tidigare, innan han blev en bemärkt
person, blivit dömd för stöld och dråp.
Men utpressningsbrottet har ägt rum
för länge sedan. Han var utpressare
också när hovet med en av Stockholms
polischefer som mellanhand betalade ut
de understöd han begärde. Jag kan
säga detsamma i fallet Haijby som i
fallet Lundquist. Om Haijby inte haft
så stora anspråk utan nöjt sig med en
mindre summa, om hans pensionat och
kaféer gått lite bättre, då hade han säkert
inte varit straffad för utpressning
i dag utan kanske i stället alltjämt varit
en god umgängesbroder till en av
Stockholms polischefer. Än i dag hänger
väl av Haijby skänkta konstverk i
denne polischefs rum.

Man förvånar sig inte över att sven -

ska folkets förtroende till de styrande
blivit skadat när två statsråd, riksmarskalken,
som lett utredningen av vår
nya brottsbalk och är ledamot av
Svenska Akademien, samt framstående
hovmän och polischefer håller sammanträden
i själva statsrådsberedningen
för att bestämma huruvida en utpressare
skall åtalas eller inte.

Vad de rättsliga åtgärderna mot Haijbys
person beträffar går det inte, herr
justitieminister, att vifta bort dem med
att säga, att det är så länge sedan och
att det är så mycket som är oklart.
Vissa fakta i denna affär är mycket
klart dokumenterade.

Justitieministern sade i dag, att han
inte kunde säga någonting om de överväganden
som tidigare ägt rum. Inte behöver
justitieministern stå och gissa
något i det avseendet, ty samtliga inblandade
är, såvitt jag vet, kvar i livet.
Hur skulle det vara att fråga den hittills
från offentliga förhör skonade förre
överståthållaren Nothin? Han torde
kanske kunna lämna svar på en del av
de frågor, som herr justitieministern
i dag grubblar över.

Det förhåller sig heller inte riktigt
på det sättet att Haijby av fri vilja for
till Tyskland. Om man får välja mellan
att tagas in på sinnessjukhus och att
resa till Tyskland, är väl den fria viljan
satt på undantag. Justitieministern säger
att det fanns medicinska grunder
för Haijbys intagande på sinnessjukhus,
men om jag inte minns fel, var det rätt
svårt att övertyga chefsläkaren på
Beckomberga om den saken.

Just genom hemlighetsmakeriet, ge
nom serviliteten, har man gjort skan
dalen större. Man skulle skydda kunga
huset för skandal, och så gav man skan
dalen en omfattning som den kanske
aldrig skulle ha fått om inte dessa övergrepp
hade ägt rum.

Justitieministerns var innehåller också
ett avsnitt av principiell karaktär.
Han betonar särskilt domarnas självständiga
ställning i förhållande till re -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

geringen och att de endast kan avsättas
efter dom och rannsakan. Han anser
detta vara utmärkande för en demokratisk
rättsstat.

I en motion till 1945 års riksdag tog
jag upp detta principiella resonemang i
samband med ett förslag om omläggning
av justitieombudsmannainstitutionen.
Jag påvisade där, att denna dualism
i statsskicket lett till att den juridiska
makten blivit egenmäktig på sitt
område, och jag ansåg för min del att
den dömande maktens okontrollerade
självtillräcklighet är farlig för ett demokratiskt
samhällsskick.

Den historiska erfarenheten visar, att
denna domarämbetets ställning alls
icke gagnat demokratien, utan den svartaste
reaktion. Jag kan nämna ett exempel
bland många, hur domstolarnas och
de höga ämbetsmännens självtillräcklighet
och reaktionära åtgärder var en
av grundorsakerna till Weimardemokratiens
sönderfall och nazismens seger.
Jag finner det också absurt, att
den folkvalda riksdagen inte ens skall
ha rätt att diskutera domslut och rättsskandaler
som upprör hela svenska
folket.

Utvecklingen i världen har också gått
dithän, att den folkvalda lagstiftande
makten fått större möjligheter att ingripa
mot sådan självtillräcklighet. Här
i landet har vi dock bara JO-institutionen,
och den har genom åren urartat
till att bli ett passerställe för jurister
som senare skall bli justitieråd. Jag anförde
den gången som ett talande exempel
att alla de väsentliga saker som senare
blev föremål för Sandlerkommissionens
utredning var av olika personer
anmälda till dåvarande justitieombudsmannen,
som icke hade något annat
svar att ge än det vanliga: »kan
till ingen åtgärd föranleda». Samma år
upptog JO-berättelsen till riksdagen
huvudsakligen frågan, huruvida fem
flickor i Köping som festat av sina avdankade
fästmän och kommit i klammeri
med polisen varit berusade eller

inte. Det var JO-ämbetets stora insats
det året.

Det har blivit så, att JO praktiskt taget
aldrig ingriper mot domare eller
andra myndighetspersoner, om det inte
är hundraprocentig säkerhet för att det
skall bli dom. Justitieministern försvarar
de grundsatser, enligt vilka domare
bara kan avlägsnas genom dom och
rannsakan, men han medger att det någon
gång kan inträffa att domare visar
sig olämpliga utan att det är möjligt att
avlägsna dem ur tjänsten. Det är, säger
justitieministern, det pris vi måste betala
för att äga en fristående och självständig
domarkår.

Den logik och den övertygande argumentering,
som man väntar att finna
hos Sveriges justitieminister, måste ha
somnat rätt djupt då den satsen formulerades.
Han säger att bestämmelser
som tvingar oss att behålla moraliskt
mindervärdiga domare skulle vara det
pris vi måste betala för att kunna glädja
oss åt en självständig och värdig domarkår.
Sådan är argumenteringen.

Visar inte fallet Lundquist och de
andra fallen tvärtom, att vi bör skaffa
oss möjligheter att i tid avlägsna olämpliga
domare och ämbetsmän? Justitieministerns
hela resonemang är rotat i
en abstrakt föreställningsvärld. Vi har
många gånger i denna kammare protesterat
mot föreställningen, att en domare
bara genom sitt ämbete blir en
personifikation av lagens majestät, som
står högt över våra klasstrider och
mänskliga svagheter. Rådman Lundquist
har åtminstone gjort sitt för att
riva ner den föreställningen. Domarkåren
och andra högre ämbetsmän är
människor som vi andra. De rekryteras
från ett tunt socialt skikt och delar
detta skikts fördomar. De kan lika litet
som andra undgå att påverkas av sin
föreställningsvärld vid sina domslut.
Det aktuella fallet visar, att durkdrivna
kriminella element kan framträda lika
bra i domarkåren som i andra kårer
och befolkningsskikt. Då kan de göra

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

större skada än andra på grund av sin
juridiska skicklighet och det förtroende
som deras domarpondus väcker.

Officiellt råder i Sverige likhet inför
lagen. För vår del vet vi att detta är en
illusion i ett klassamhälle. När vi stöder
det allmänna kravet på en upprensning,
som bör gå rätt djupt, har vi dock
begränsade förhoppningar om att man
kan få någon avgörande ändring genom
personbyten. De rättsskandaler vi diskuterar
i dag tillhör en mycket lång serie.
Jag har tidigare i kammaren hävdat, att
de värsta av dem är den Enbomska provokationsaffären
och de rätts- och polisskandaler
under kriget som delvis är utredda
av Sandlerkommissionen. Men allt
detta står inte under debatt i dag.

Lundquist- och Haijbyaffärerna har
väckt så stort uppseende, därför att de
visar hur det i verkligheten står till med
likheten inför lagen. När en domare
under närmare ett par årtionden är anmäld
som misstänkt för grova förbrytelser
men rättsliga åtgärder fördröjs
i åratal, finner sig allmänheten ha anledning
att misstänka missriktad kåranda,
kameraderi och två slags rättvisa.

Då uppstår en allvarlig förtroendekris.
Det allvarliga med Lundquistaffären och
de andra affärerna är, att det tydligen
finns två sorters rättvisa i landet, en kall,
mekanisk och summarisk rättvisa för
vanligt folk, för småbovarna utan ämbetsvärdighet
och förmögenhet. De har
alltid haft litet svårt att få uppskov för
sjukdom eller möjlighet att försvåra utredningarna.
De har aldrig poserat i vinröd
pyjamas, ljusblå morgonrock och
röd filt. När det gäller de högt uppsatta
däremot visar sig lagarna vara mycket
invecklade och svåra att sätta i kraft.
Utredningarna blir allt längre och mindre
genomskinliga, och till slut travas
sådana berg av juridisk prestige och
statsmannaprestige av en affär att det
nästan behövs en jordbävning att komma
åt den rättsröta, som uppstått.

Den ofelbarhetsdogm, som en gång

skapades kring påven i Rom, har man
sökt överföra på kungahus, ämbetsmän
och domstolar. »Denna process får helt
enkelt inte äga rum», uppges rådman
Junker ha sagt om den första Haijbyska
skilsmässoprocessen. Man hittar alla
möjliga hinder, och sådant folk får inte
misstänkas. Häromdagen såg vi i förbigående
sagt i pressen, att numera en
biskop också hör till dem som »inte ens
får misstänkas».

»Vi tål inte en skandal till», uppges
riksåklagaren ha sagt i telefon till stadsfiskal
Robert. Det visar att höga vederbörande
känner förtroendekrisens vidd.
Frågan är om vederbörande tål verkningarna
av nya överslätningar i de
skandaler, som redan finns.

Med det anförda har jag visat på några
punkter, där jag inte kan vara belåten
och tillfredsställd med den utredning,
som justitieministern låtit verkställa,
och det svar han givit.

Jag vill sluta med att säga, att omsorgen
om prestigen, som lagts i dagen
av så många, kan bli farlig för dem som
driver den för långt. De, som för att
hålla liv i gamla ofelbarhetsdogmer, slätar
över och bortförklarar och hänvisar
till redan urholkade utredningar och
tvekar inför en grundlig upprensning i
rättsrötan, de riskerar att förlora sin
prestige, om det finns någon kvar att
förlora.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
I anledning av vad de tre interpellanterna
har anfört skall jag be att få göra
ett par uttalanden. Jag tänker inte göra
några allmänna deklarationer — i mitt
interpellationssvar har jag redan talat
om hur jag i stora drag ser på de problem
som vi här har diskuterat — utan
jag tänker ta upp några av de konkreta
spörsmål, som här har förts fram av
interpellanterna, och redovisa min syn
på dem.

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Jag skall då börja med några av de
frågor, som väcktes av herr Svensson i
Ljungskile. Jag vill först helt allmänt
säga att jag tycker det är nödvändigt,
att man preciserar vad det är fråga om.
Jag har i mitt interpellationssvar vänt
mig mot de försåtliga och allmänt hållna
beskyllningarna och insinuationerna,
och det är inte utan att jag på ett par
punkter tyckte mig finna något av sådana
insinuationer också i herr Svenssons
anförande efter mitt interpellationssvar,
Jag skall därför just i precisionssyfte
be att få ta upp dem.

Det går enligt min mening inte an, att
man bara helt allmänt säger att detta
är oklart, utan den som påstår det måste
också själv försöka ge skäl för att man
trots detta liksom insveper förhållandena
i en mystisk dager. Annars bidrar
man just till den föreställning om rättsröta,
som det här gäller att försöka komma
till någon klarhet om.

Herr Svensson talade först om den
försvunna handlingen och sade, att här
är en sådan där oklar punkt. Det var
ju så, att pastor Kejne och hans medhjälpare,
konstapel Resar, hade sagt att
en handling, en polisakt, som de hade
lånat och som de tidigare hade sett på,
inte hade haft samma innehåll som de
trodde sig minnas att den förr hade
haft. Det var detta som assessor Fries
utredde, och Fries kom, som jag nämnde
i mitt svar, till den slutsatsen, att det
var troligt, om också inte säkert, att
något hade kommit bort ur denna polisakt.
Nu säger herr Svensson i Ljungskile,
att detta väl måste ha skett i något
bestämt syfte. Om jag förstod honom
rätt var det detta som han nu fann vara
misstänkt. Om detta skulle jag vilja
säga, att Kejne och Resar själva har sagt
att dessa handlingar, som de ansåg vara
borta, inte innehöll någon upplysning
som på något sätt varit komprometterande
för någon. Fastän assessor Fries
inte kunnat komma till klarhet om hur
det förhöll sig med detta, säger han till
slut att det är ett anmärkningsvärt för -

hållande, att någon skulle ha haft intresse
av att ta bort dessa uppgifter,
som alltså inte kunde lända någon till
skada om de fanns kvar.

Saken har också behandlats i Kejnekommissionens
utredning. Kommissionen
har också försökt att få reda på om
det fanns någon anledning att ta bort
denna handling och vart den tagit vägen,
men den har inte heller kommit längre
än att säga, att det finns en mängd olika
möjligheter. Den sista möjlighet som
diskuterats är, att handlingen på något
sätt har kommit till en daglig tidning.
Kejnekommissionen redovisar nämligen
att ett tryckeribiträde har sagt, att han
under sitt arbete skulle ha iakttagit polisrapporter
med ett innehåll, som kunde
tyda på att det rörde sig om ifrågavarande
handling. Även detta är bara
en hypotes, men jag nämner den därför
att vad som förekommer i det ärendet
visserligen är ovisst men inte ger anledning
till några insinuationer.

Så var det en annan punkt, beträffande
vilken herr Svensson i Ljungskile
också sade, att det förelåg oklarhet, tydligen
med den innebörden, att här var
något mystiskt och kanske något skumt.
Det gällde branden vid Krukmakargatan
och kommissionens slutsats. Härom har
jag sagt i mitt interpellationssvar, att
kommissionen undersökt frågan om
branden mycket ingående och som sin
slutsats förklarat, att åtskilliga vägande
omständigheter kan anföras mot alla de
teorier, som går ut på att elden var anlagd,
samt att intet motsäger polisens
teori om att branden orsakats av en
olyckshändelse. Detta är, för att vara
en utredning skriven av en jurist, ett
mycket kraftigt uttalande, och det var
med verklig förvåning jag hörde herr
Svensson säga: Ja, ingenting har motsagt,
att det var en olyckshändelse, men
det finns ingenting som bevisar, att det
var en olyckshändelse. Om herr talmannen
tillåter mig, vill jag säga, att detta
nästan påminner mig om Strix-historien,
där busen säger: »Du påstår, att du har

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

två vittnen, som har sett, att det var jag,
som gav dig smockan. Jag kan ta fram
tio vittnen, som inte har sett det.»

Den tredje oklara punkten, säger herr
Svensson, är den tydligen eviga frågan
om olaga telefonavlyssning. Det nya som
skulle ha framkommit här var, om jag
förstod honom rätt, ett uttalande av
byrådirektör Hagelberg i statens kriminaltekniska
anstalt. Han uttalade sig ju
i den pågående processen mot pastor
Kejne och sade, att han hade känt till
någonting om telefonavlyssning. Jag har
frågat åklagaren i målet, om han skulle
kunna ge mig någon upplysning om
detta, som jag skulle kunna delge riksdagen,
ifall frågan kom upp, och han
har givit mig en promemoria. Av denna
framgår, att byrådirektör Hagelberg
hade omnämnt, att telefonavlyssning
skulle ha förekommit i två olika sammanhang.
Det ena var, att han hade erinrat
om hur han under kriget, när telefonavlyssning
var tillåten i mycket större
utsträckning än nu för att avslöja
spioner, hade haft reda på att kamrater
till honom — han är ju i polistjänst —
hade sysslat med denna avlyssning. Det
är det ena uttalandet han har gjort. Det
andra uttalandet består däri, att han
hade hört, hurusom ibland, när han
lyssnade i telefonen, ljudet däri hade
försvagats. I anledning av det påståendet
har en tekniker hos telegrafverket
nyligen besiktigat hans apparat och efter
en utredning som sin slutsats förklarat,
att ingenting har framkommit, som ger
stöd för teorien om obehörig avlyssning.
Denne tekniker hos telegrafverket har
sagt, att man på olika sätt kan förklara,
hur det med kopplingsorgan och reläkombinationer
kan bli vissa ljudfenomen
av detta slag i en abonnents hörtelefon.

Helt allmänt skulle jag vilja framhålla,
att de olika misstankar om olaga telefonavlyssning
som framkommit har, när
man undersökt dem — och det har man
gjort oerhört ingående gång på gång —
visat sig ha sin grund just i en av de

två orsaker, som jag här har redovisat.
Därför passar det alldeles utmärkt som
ett exempel på hur de här ryktena kommer
till. Antingen är det så, att någon
har hört någonting eller själv varit med
om någonting från den avlyssning, som
lagligen ägde rum under kriget, eller
också har man hört knäppningar eller
andra mystiska ljud i telefonen. Slutligen
har det verkligen också förekommit
en tredje variant, nämligen att någon
har sagt sig ha hört någonting av
en annan person, och när polisen har
försökt efterforska denna andra person
har man antingen inte velat tala om
vem det var, eller också har det, när
man kommit fram till den personen,
visat sig, att han inte alls sagt så.

Jag tycker inte att man, efter alla
dessa utredningar som har förevarit,
gång på gång på så oerhört svaga
grunder skall komma fram med samma
obestyrkta men allvarliga beskyllning.

I Haijbyaffären uttryckte herr Svensson
en undran om min åsikt rörande
varför man inte tidigare åtalade Haijby.
Jag måste svara på samma sätt som
jag gjorde i mitt interpellationssvar,
att man inte vet vilka överväganden
som skedde på den tiden. Justitiekanslersämbetet
har försökt att utreda denna
sak, men det har inte lyckats. Man
vet inte hur mycket de, som på den
tiden tog befattning med denna fråga,
visste om själva saken. Man vet inte
vilka bevissvårigheter som de kan ha
trott förelåg, och man vet inte i vad
mån de legala hinder, som jag nämnde
om i mitt svar, kan ha inverkat på
deras bedömning.

Vidare sade herr Svensson att den
frågan står kvar, om den nuvarande
regeringen skulle ha förordnat om åtal
omedelbart efter Gustaf V:s död. På
den frågan vill jag, utom vad jag redan
förut har sagt, till svar erinra om
att den gamle kungen avled på senhösten
1950. Ungefär vid samma tid
eller kanske tidigare hade Haijby an -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

mält sin sak hos Kejnekommissionen.
Sedan dröjde det inte längre än till
april följande år förrän regeringen tillsatte
en utredning genom justitiekanslersämbetet.
Först när den var klar hade
man en sådan överblick över vad som
verkligen förekommit, att man kunde
vidta de åtalsåtgärder som jag har
nämnt om. Det är klart att man kanske
tidigare kunde ha försökt att väcka
åtal, men man valde den vägen att
man först undersökte den klagande
medborgarens påstående, att han inte
hade behandlats rätt, och när det sedan
under den utredningen kom fram
allvarliga misstankar om att han i stället
hade gjort sig skyldig till grova
brott, skred man till åtal, och därvid
var — som jag nämnde i mitt interpellationssvar
— både statsministern
och jag verksamma för att man från
hovförvaltningens sida skulle lämna
medverkan och upplysningar, vilket
också skedde.

I fråga om Haijby sade herr Svensson
också — och det var tydligen avsett
som en rolig poäng -— att det enligt
mitt svar hade visat sig lättare
att klarlägga vad som hände i Nazityskland
än i Sverige. Ja, det var verkligen
på det viset. I de frågor, som jag
nu har talat om och som rörde hur
man från svenska befattningshavares
sida hade bedömt saken, var man hänvisad
till att utan möjlighet till vittnesförhör
fråga dem som fanns kvar
om deras uppfattningar, och det visade
sig, som ju alltid är fallet när
man frågar människor om saker och
ting vilka ligger långt tillbaka i tiden,
att uppgifterna gick isär. Man kunde
inte få en säker bild av vad som verkligen
förekommit. Men när det gällde
Haijbys fängelsevistelse i Tyskland
lyckades justitiekanslersämbetet genom
sina energiska efterforskningar helt
enkelt att hitta domen. Så ligger den
saken till.

I Unmanaffären har herr Svensson
anmärkt på att man åtminstone i hu -

vudsak har tillämpat ett remissförfarande
i stället för andra former av utredning.
Jag har redan berört den saken
i mitt interpellationssvar, och jag
skall ytterligare bara erinra om att vad
man från början satte i gång med och
vad som alltså ligger i botten på Unmanutredningarna
var ett försök att
verkställa en revision. Detta är väl det
riktiga förfaringssättet när det, såsom
här, gäller en förmyndares förvaltning
av en mycket stor förmögenhet. Sedan
har också, såsom jag har redovisat, polis
varit inkopplad i saken, utom det
att utredningsmännen själva har gjort
utförliga undersökningar. Men, säges
det, när man då har gjort en revision,
har det inte blivit någon fullständig
och anmärkningsfri sådan. Detta är
också riktigt, men jag har även i mitt
svar förklarat, att det inte gick att göra
en sådan, helt enkelt därför att Unman
under de år då han var myndig hade
invecklat sig i mycket omfattande affärer
men inte hade haft någon ordentlig
bokföring.

Beträffande Unmanutredningarna har
också herr Svensson framställt ett par
allvarliga men inte närmare preciserade
anmärkningar. Han sade, om
jag har antecknat hans uttalanden
rätt, att man i den tryckta utredningen
inte kan skilja mellan Lundquists
och JO:s — det skall kanske vara JK:s
— uppgifter. På vilka ställen är det
man inte kan göra detta? Vidare sade
han, att man skulle ha arbetat med utgångspunkt
från att Lundquist var
oskyldig. Åsyftar han därmed den i
allt rättsväsen självklara satsen, att
man måste ha bevis för att en person
är skyldig för brott, innan man påstår
det, så är det klart att det förhåller
sig så. Men eftersom detta togs upp som
en anmärkning antar jag att herr
Svensson menade, att utredningen inte
skulle ha gått så till grunden som den
borde, utan skulle av obehöriga skäl
ha stannat. Jag måste också där fråga
herr Svensson i Ljungskile: Av vad

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

i utredningen framgår detta, var finns
det belägg för en så allvarlig beskyllning? Vidare

talade herr Svensson om
Dahnbergs sinnesbeskaffenhet. Jag har
i mitt interpellationssvar berättat att
riksdagens tillfälliga utskott fick se på
de hemliga handlingarna om denna
sinnesundersökning och funnit att dessa
handlingar är av sådan art, att de
bestyrker slutsatsen att ifrågavarande
ingrepp, alltså med sinnessjukbehandling,
varit påkallat. När trots detta herr
Svensson vill misstänkliggöra denna
sinnesundersökning, vill jag säga, att
om herr Svensson önskar är jag beredd
att ge honom samma förtroende, som
riksdagens utskott fått, att läsa handlingarna.
Jag har här en sammanfattning
av utredningen om Dahnbergs
sinnesbeskaffenhet, om herr Svensson
vill ta del av den. Sedan han det gjort
skall han nog inte vidhålla, att Dahnberg
utan skäl förklarades sinnessjuk.
Mot att man offentliggör denna handling
och alltså publicerar den för allmänheten,
har jag redan förklarat att
humanitära skäl talar. På det sade herr
Svensson i Ljungskile, att Dahnberg
avlidit och hans hustru likaså, men
till det vill jag säga att han efterlämnar
barn.

I mitt interpellationssvar yttrade jag,
att jag inte känner till något fall av påtryckning
på domstol, och gentemot
detta erinrade herr Svensson att det gått
rykten om påtryckningar i ett mål vid
Göteborgs rådhusrätt. Rådman Cervin
har skrivit därom. Detta är riktigt, jag
har hört talas därom, men jag känner
inte närmare till förhållandena, och
i den punkten får jag hänvisa till dem
av de närvarande, som kan ha varit
med i samlingsregeringen. Det var
nämligen under dennas tid som detta
ägde rum.

Herr Svensson i Ljungskile sade att
det var anmärkningsvärt, att en person
inte hade blivit åtalad för utpressning
mot dåvarande statsrådet Quensel trots

att Kejnekommissionen gjort något uttalande
i den riktningen, att det kunde
föreligga ett sådant brott. Jag vill erinra
om att Kejnekommissionen hade
karaktär av en förberedande undersökning,
som inte avsetts att vara slutgiltig
och som inte skulle ta ställning
till frågan om huruvida brott var begångna
eller inte. Men när Kejnekommissionens
utredning var färdig, överlämnades
den till riksåklagaren just
för prövning av frågan om de åtal, som
på grundval av kommissionens material
borde anställas. Eftersom den
ordinarie riksåklagaren hade varit ledare
av Kejnekommissionen, förordnades
en särskild åklagare att göra denna
åtalsprövning. Det var landsfogde
Enhörning som jag tidigare nämnt.
Han har i en ämbetsskrivelse tagit
ståndpunkt till de olika åtalspunkterna.
Under punkt 5 står det så här: »Undersökning
huruvida den person, som
i Kejnekommissionens utredning benämnes
fru Ingrid Svensson, gjort sig
skyldig till utpressning eller utpressningsförsök
gentemot statsrådet Quensel.
Sedan jag» — d. v. s. tillförordnade
riksåklagaren Enhörning — »därvid
funnit att tillräckliga skäl inte framkommit
för ett åtal för sådant brott,
har jag den 30 maj 1952 avfört ärendet
från vidare åtgärd.»

I slutet av sitt anförande gick herr
Svensson i Ljungskile ifrån justitiedepartementets
domäner och in på
andra departement. Jag har fattat det så
— och det kanske jag kan vara tacksam
för — att han anser att rättsrötan var
mindre inom justitiedepartementet och
att han försökte finna en sådan på
andra domäner. Därvidlag har jag inte
sådan sakkunskap att jag kan yttra mig
mera ingående, men kanske jag kan
få lämna några uppgifter rörande ting
som jag råkar känna till. Herr Svensson
i Ljungskile uppehöll sig vid affären
Meyerhöffer—Ehrensvärd. Härmed
förhöll det sig så att överste Meyerhöffer
anmält sin chef för JK-ämbetet,

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

och om jag fattade herr Svensson rätt
anmärkte han, att det varit så långt
dröjsmål hos JK med denna utredning.
Jag har erfarit att detta dröjsmål inte
är så mystiskt. Man spårar alltid några
machinationer, om en sak inte går
som man tänkt sig. Det lär förhålla sig
så, att klaganden själv gång på gång
begärt uppskov eller kommit med nya
uppgifter, som krävt utredning, och
därför har det tagit lång tid.

Sedan var det ett allmänt uttalande
av herr Svensson i Ljungskile om förvaltningsorganens
ställning och om
brist på rättskontroll där. Han gjorde
också en jämförelse med utlandet
där förvaltningsorganen, även det
högsta, nämligen regeringen, ofta kan
granskas av domstolar. Ja, detta sammanhänger
med en fundamental skillnad
i den svenska administrationens
uppbyggnad i förhållande till den utländska,
något som jag också berörde
i inledningen till interpellationssvaret.
Utomlands är organisationen sådan,
att de administrativa organen lyder
direkt under vederbörande ministerium
och tar order omedelbart därifrån.
Det är en fullkomlig pyramid
uppbyggd med direkt lydnadsförhållande
upp till vederbörande minister.
Här i Sverige däremot har vi självständiga
ämbetsverk, vilket i stort sett
inte förekommer utomlands, och dessa
ämbetsverk har enligt våra gamla traditioner
ett mera domstolsmässigt sätt
att arbeta. I stället för att deras beslut
prövas av vanliga domstolar, kan man
genom ett domstolsliknande förfarande
överklaga deras beslut upp till regeringsrätten,
som för de mera rättsligt
betonade ärendena är högsta instans.
Den har också ren domstolskaraktär.

I detta sammanhang kanske jag också
får göra den reflexionen, att det är
glädjande — när man annars har
sagt, att de höga juristerna är så
»skumma» och »sammanrotade», att
man inte kan ha något förtroende
för dem — att man nu vill vända på

steken och sätta dem att kontrollera
allt och alla, även landets regering.

Herr Spångberg har här hållit ett
långt anförande om Unmansaffären.
Vissa av de frågor han berörde har
jag redan talat om i mitt svar till herr
Svensson i Ljungskile, och i övrigt
kan jag inte nu ingå på någon diskussion
av alla de detaljer som finns i
denna vidlyftiga affär. Som herr
Spångberg själv påpekade, har det nu
igångsatts ytterligare en utredning —
det är stadsfiskal Eliasson som håller
på med den — och då är det kanske
inte nödvändigt att här uppta
kammarens tid med att belysa alla
olika detaljer.

I fråga om magistratens förhållande
till rådman Lundquist — där herr
Spångberg också kommit med kritik
— vill jag erinra om vad jag nämnde
i interpellationssvaret, nämligen att regeringen
har uppdragit åt justitiekanslersämbetet
att i den saken verkställa
utredning.

Vad slutligen angår herr Johanssons
i Stockholm anförande, saknar jag
även där anledning att ingå på alla de
frågor, som han drog upp. Jag vill
emellertid nämna något om det, som
herr Johansson först berörde, nämligen
chefskapet för åklagarväsendet i
Stockholm. Den ordinarie förste stadsfiskalen,
alltså chefsåklagaren i Stockholm,
är bror till rådmannen Folke
Lundquist. Jag vill först framhålla, att
jag icke har hört någon anmärkning
framställas emot förste stadsfiskalen
Lundquist, men det var ju naturligt,
att han inte borde fungera, när det
kom upp ett mål mot hans broder. Så
har heller inte skett. När åtal skulle
väckas mot rådman Lundqvist, förordnade
RÅ stadsfiskal Eliasson att
handlägga den saken. Nu brukar den
åklagare, som närmast har ansvaret
för ett åtal, ha någon kollega i överordnad
ställning, alltså någon högre
åklagare, att vända sig till för att diskutera
svåra och besvärliga spörsmål.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Samtidigt med att RÅ förordnade statsfiskal
Eliasson till åklagare, träffade
han det arrangemanget, att Eliasson
skulle få vända sig till byråchefen Vinberg
i riksåklagarämbetet, om han behövde
råd, i stället för att, som han
annars fått göra, vända sig till förste
stadsfiskalen Lundquist.

När affären sedan svällde ut allt
mera, visade sig detta emellertid vara
mindre praktiskt, och den 8 mars
1952 förordnade RÅ därför en äldre
stadsfiskal vid namn Glas att i förste
stadsfiskalens ställe fullgöra dennes
ämbetsgöromål i samband med målet
mot rådman Lundquist. Han skulle
alltså biträda såsom äldre kollega, men
den egentlige åklagaren var stadsfiskal
Eliasson. Slutligen vidtogs i början av
innevarande år det ändrade arrangemanget,
att byråchefen Vinberg i riksåklagarämbetet
tillfälligt förordnades
till förste stadsfiskal i Stockholm, och
att förste stadsfiskalen Lundquist i
stället förordnades till byråchef hos
RÅ. Sammanfattningsvis vill jag alltså
påpeka, att förste stadsfiskalen Lundquist
hela tiden har varit avkopplad
från målet mot brodern.

Slutligen vill jag begagna tillfället att
inlägga en bestämd gensaga mot det
otillständiga angrepp, som herr Johansson
i Stockholm riktat mot såväl JK
och andra oförvitliga ämbetsmän som
också mot ledamöter av ett riksdagsutskott.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle: Herr talman! Jag vill
säga till herr justitieministern, att mig
veterligt har jag inte insinuerat någonting.
Jag har pekat på en rad punkter
som alltjämt är oklara, och justitieministern
har sannerligen inte gjort dem
klarare med sitt senaste inlägg. Beträffande
den försvunna handlingen sade
jag att man inte kan komma ifrån den
allmänna slutsatsen, att den har tagits
bort i ett bestämt syfte •— jag kan till -

lägga: om den över huvud taget har
tagits bort. Det är ju svårt att tänka
sig att den försvinner ur en hopbunden
akt utan att det ligger något som
helst syfte bakom. Det var vad jag sade,
och jag tror fortfarande att det är på
det sättet.

När det gäller branden vid Krukmakargatan
har jag inte gjort någonting
annat än givit en fylligare version
av Kejnekommissionens redogörelse än
den justitieministern gav och som jag
tyckte var ganska ensidig.

Vad telefonavlyssningen beträffar
konstaterade jag att det pågår en process
mot Kejne i Göteborg och att ett
vittne i den processen på domarens
fråga, om det förekommer illegal telefonavlyssning,
svarat ja. Jag har inte
sagt någonting annat. Men när justitieministern
i sitt interpellationssvar
framställde saken som om frågan vore
definitivt slutklarerad, så konstaterar
jag bara att även här är en oklar punkt.
Både justitieministern och jag får vänta
tills processen i Göteborg är färdig.

När det sedan gäller Haijbyproblemet
står det väl ändå fast, att det är en
mystifikation. Justitieministern erkänner
själv att man inte kan klara upp en
mängd saker i detta sammanhang. Här
diskuterar vi allmänhetens oro för den
svenska rättsvården. Jag bara konstaterar
att dessa ouppklarade förhållanden
fortsätter att oroa allmänheten i
den mån man inte kan reda ut dem. I
vilken utsträckning det sedan hade varit
möjligt att komma längre i det fallet
har jag inte uttalat mig om och kan
inte heller göra det.

Beträffande JK-boken yttrade jag
ordagrant: »Beträffande den s. k. JKboken
har det påtalats, att man på flera
avgörande ställen inte kan skilja»
o. s. v. Det är juridiskt bildade personer,
som studerat saken, som har påtalat
detta för mig.

(Herr JUSTITIEMINISTERN: Var

någonstans?)

Det kan jag inte klara ut i en sex -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang.

minutersreplik, herr justitieminister,
men vi kanske kan återkomma till det.

Att man huvudsakligen använt remissförfarande
är väl obestridligt, och
att tron på domaren spelat en väsentlig
roll är en uppfattning som jag tillåter
mig att ha. Det är flera som tillåter sig
ha den uppfattningen, och jag tror man
skall vara ganska verklighetsfrämmande
för att eliminera den saken ur sammanhanget.

Justitieministern framställde saken
så att jag skulle ha uttalat någonting
bestämt om huruvida Dahnberg var
sinnessjuk eller inte. Det har jag inte
gjort. Jag har konstaterat de kontroversiella
synpunkter som finns och
sagt, att det vore önskvärt om man
kunnat göra slut på tvisten på denna
punkt. Den tvisten gör jag inte slut på
om jag läser vissa handlingar. Jag skall
emellertid gärna läsa vad som finns att
tillgå. Men det är ju som justitieministern
säger, att så länge allt inte kan
offentliggöras och så länge det är sammankopplat
med en mängd andra saker
— tack, jag har inte användning
för det material, som justitieministern
vill lämna över till mig, medan jag står
här och talar — så lär man inte kunna
få det ur världen. Förrän man lagt papperen
på bordet kommer man ingenstans
— det må vara beklagligt, men
det är så.

Beträffande vad herr Cervin sade om
påtryckningen på domstolarna har jag
inte någonting att tillägga utöver vad
jag redan har sagt.

Herr talman! Det var ett par väsentliga
saker till som jag skulle velat ta
upp, men jag ber att få komma igen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle: Herr talman! Justitieministern
protesterade mot vad han kallade
mina obefogade angrepp mot JK
och andra ämbetsmän. Protesten skulle
ha verkat något starkare, om justitieministern
åtminstone med ett ord sökt

vissa förhållanden inom rättsväsendet.

visa att mina anmärkningar var obefogade.

Han talade vidare om chefsåklagare
Lundquists förflyttning och sade, att
inga anmärkningar hade framställts
mot Lundquist och att han inte haft
någon som helst befattning med Lundquistaffären.
Min fråga lydde: Varför
gjorde man inte den förflyttning, som
i sinom tid ägde rum, redan när Stockholms
åklagare framställde jäv med anledning
av åklagare Lundquists position?
Det var en av de tre punkter som
utgjorde motiveringen för att riksåklagaren
skulle ta hand om målet. Om
statsåklagare Lundquist inte hade någonting
med målet att göra och om det
inte framställts några anmärkningar var
det väl ganska onödigt att vidtaga en
förflyttning ett och ett kvarts år senare.

Slutligen återupprepade justitieministern
att han inte kan veta varför man
inte åtalade Haijby, och han sade ätt
det kanske berodde på svårigheten att
få några bevis. Jag har tidigare här i
riksdagen visat, i det mål jag snuddat
vid, att det ibland går att döma folk
utan bevis i detta land efter den fria
bevisprövningen. I fallet Haijby fanns
det gott om bevis. De två övergrepp det
talats om är interneringen på Beckomberga
och resan till Berlin. Just när
Haijby internerades på Beckomberga,
förklarade polismästare Fontell i Göteborg
till överläkare Rabe, att man i
Haijby hade den värsta utpressare som
någonsin framträtt i Sverige, så nog
ansåg sig polisen ha bevis redan innan
övergreppen ägde rum.

För övrigt vill jag ånyo upprepa, att
justitieministern väl inte behövde vara
undrande, då han kan fråga alla dem
som haft med dessa saker att göra. Man
får väl inte förutsätta att Sveriges justitieminister
är blyg för överståthållare
Nothin.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag skulle bara vilja säga till herr

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Svensson i Ljungskile, att om inte det
han sade var en rad insinuationer, så
vet jag inte vad det ordet innebär.

Jag vill också framhålla, att allmänhetens
oro är till inte oväsentlig del
uppkommen genom obestyrkta ryktens
utspridande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle: Herr talman! När jag citerade
ur Kejnekommissionens rapport
angående ett sammanträde emellan
justitieministern och statsrådet Quensel
om fru Svenssons utpressningshot,
satte jag in detta i en råd exempel på
olämpliga påtryckningar och umgänge
med folk i oriktiga sammanhang. Är det
lämpligt, att polisintendenten sitter i
kanslihuset och diskuterar med statsråden
vad han skall göra i ett sådant fall?
Det är ju detta frågan gällde. Vad man
sedan kom till för resultat i själva sakfrågan
det har jag inte sysslat med.

Låt mig så till sist ta upp det som
jag tycker på visst sätt är det viktigaste.
När jag började tala om förvaltningsrätten
och önskvärdheten av att
skapa trygghet på det området, sade
justitieministern en smula ironiskt att
jag kanske inte fann tillräckligt mycket
rättsröta i justitiedepartementet.

Jag skall tala om för justitieministern,
att jag betraktar dessa saker som allvarliga.
Det är inte fråga om att slänga
käft om vare sig »höga jurister» eller
något annat. Jag tror att detta är ett
verkligt stort problem, och jag har velat
få fram det problemet till diskussion.
Vad jag sade var ett allvarligt
menat diskussionsinlägg, och det trädde
inte på något sätt justitieministern
för när. Vi har alltså inte några gäss
oplockade vad det kapitlet beträffar.

När det gäller insinuationerna behåller
vi väl var och en sin uppfattning.

Herr FAST (s): Herr talman! När jag
hörde herr Johansson i Stockholm med
sådan värme tala om rättsrötan i det
svenska demokratiska samhället, tänkte

jag för mig själv: Det är ju inte så underligt,
att det finns mänskliga svagheter
här i landet — vi brukar också kunna
erkänna dessa svagheter — då sådant
kan hända även i det land där allting
är ofelbart, nämligen i Ryssland.
Jag tänkte på historien med de judiska
läkarna, som ju inte bara blivit åtalade
utan även inspärrade, och som till och
med hade erkänt, att de hade begått medicinska
mord. Jag tror, att om vi gör
en jämförelse ur dessa synpunkter, kan
vi vara både glada och stolta åt det
svenska rättsväsendet.

För en stund sedan sades av herr
Spångberg, att det finns mycket i de
affärer vi nu diskuterar som man inte
förstår. Det uttalandet är i och för sig
riktigt, men jag skulle vilja tillägga, att
det nog är mycket farligt att ersätta vad
man inte förstår med vad man tror.
Tron är nog bra om den kommer i sina
rätta sammanhang, men i detta sammanhang
kan den föra en ganska mycket
på sned. Det är väl inte tal om annat
än att vi här i riksdagen är överens
om att vården av rättsväsendet är en
ytterst angelägen uppgift i det demokratiska
samhället. Medborgarna bör
kunna känna, att domar, som avkunnas,
är grundade på opartiskhet och en levande
vilja att utforska sanningen i
varje rättsmål, vare sig det är fråga
om brott eller civilrättsliga tvister.

Men även åklagar- och polisväsendet
måste fungera på ett tillfredsställande
sätt. Den åtalade eller anhållne bör
känna, att det är endast sanningen som
man söker utforska, och att det är blott
den verkliga brottslingen man vill nå
med ett rättmätigt straff.

Detta måste betyda, att innan rättsmålet
är utrett och dom har fallit, är
den åtalade ingen brottsling, som utlämnats
till allmänhetens ofta både hårda
och orättvisa dom. Här skulle det
sannerligen inte skada om vår tidningspress
ibland visade litet mera aktsamhet
än vad som nu kan vara fallet. Här
är det inte blott fråga om att visa hän -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer

syn till den brottslige eller den förmente
brottslingen, utan det är också
fråga om att visa behörig hänsyn till
dennes nära anhöriga.

Utredningen i brottmål måste i stor
utsträckning överlämnas till kriminalpolisen,
som inte minst i våra storstäder
har en mycket stor arbetsbörda att
bära. Det gäller inte blott att förse kriminalpolisen
med den nödvändiga arbetskraften,
utan det är också fråga
om utbildning av dem som skall göra
den grundläggande undersökningen i de
flesta rättsmålen. Om utredarna inte har
den nödvändiga kompetensen för sin
uppgift, blir det en viss osäkerhet över
rättstillståndet i vårt land, även om
åklagarväsendet och domstolarna i övrigt
fungerar både opartiskt och perfekt.

En annan angelägen uppgift är, att såväl
domstolar som åklagarväsende står
helt fria från inflytelser från de politiska
makthavarna. Jag har en helt annan
mening än den som här i ett annat
yttrande har givits till känna. Regeringen
har i stället att se till att lagarna
står i överensstämmelse med ett väl
övervägt demokratiskt rättsmedvetande,
som sålunda inte tar hänsyn till stundens
ingivelser eller inträffade händelser
som i en viss given situation kan
vara ägnade att uppröra sinnena och ge
allt annat än objektiva utslag.

Regeringsmakten har också en annan
uppgift att fylla, nämligen den att, i
den mån det ankommer på regeringen,
vid utnämningar inom domarkåren,
åklagarväsendet och kriminalpolisen se
till att mera ansvarsfyllda poster besätts
av personer av hög kvalitet, inte minst
i fråga om de personliga egenskaperna.

Detta gäller givetvis i ännu högre
grad de personer som har att övervaka
att domstolarna och åklagarväsendet
fungerar både skickligt och med oväld.

Om man är överens om dessa utgångspunkter
kan man sedan gå att se efter
huruvida det förefinnes sådana brister,
som kan vara ägnade att allvar -

ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

ligt rubba förtroendet hos folket till vårt
rättsväsende och i så fall undersöka
vad som bör åtgöras för återställande av
förtroendet. Jag tror att man vid denna
bedömning gör klokt uti att göra en så
lidelsefri undersökning som den justitieministern
har framlagt resultatet av
här i kammaren. Det gagnar mycket
litet att, såsom i berörda ärende från
vissa håll har förekommit, man skjuter
långt över målet, vilket sannerligen inte
är ägnat att stärka förtroendet för rättsväsendet,
utan i stället medverka till
att undergräva detta förtroende.

När man tar de! av vad som i tal
och skrift har förekommit från vissa
personer, som fortsätter att tala om
korruption inom de högsta kretsarna,
fortsätter med anklagelserna för telefonavlyssning
trots den klara motbevisningen
o. s. v., frågar man sig vad
avsikten egentligen är. Kanske det i
vissa fall mer är fråga om personlig reklam
än om lidelse för vårt rättsväsende.

Det är klart att denna min erinran
icke är avsedd att drabba interpellanterna.

Jag är övertygad om att man, trots
justitieministerns klarläggande av vissa
fakta, kommer att fortsätta anklagelserna
som om ingenting hade motbevisats.
Icke heller vad jag nu har antytt gäller
interpellanterna, det behöver jag väl
knappast understryka.

Jag erinrar om att man, när den av
regeringen tillsatta s. k. Kejnekommissionens
utredning låg på bordet, på vissa
håll fortsatte med anklagelserna som
om ingenting hade hänt. I stället för
att upphöra med dem inledde man en
den grövsta smutskastning mot de personer
som hade haft det otacksamma
uppdraget att göra utredningen och där
personvalet hade skett genom att vederbörande
partier hade utpekat de personer
som borde utses. Denna smutskastning
ledde ju fram till ytterligare
en undersökning rörande ledamöterna

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

av Kejnekommissionen för mot dem
riktade rent orimliga anklagelser.

Tillsättandet av dessa utredningskommissioner
var ett avsteg ifrån den
rådande praxis, att regeringen skall
hålla sig borta ifrån rättsskipningen,
men åtgärderna hade ju till syfte att
klarlägga huruvida obehörigt inflytande
från myndighetspersoner hade ägt rum.
Ingenting sådant framkom, även om
någon eller några personer hade visat
oförstånd i sitt handlande. Men man
skall inte glömma bort, att allt mänskligt
är behäftat med brister, även där
avsikterna med handlandet kanske har
varit goda.

Vad som återstår i Kejneaffären är
ju nu föremål för en rättslig prövning
i vanlig ordning, men ingen skall tro
att de som är tilltalade av ett illasinnat
ryktessprideri ännu har tröttnat rörande
den affären, det har vi erfarenheter
av snart sagt varje dag.

Detsamma kan väl sägas om den s. k.
Haijbyaffären. Jag skall villigt erkänna,
herr talman, att utpressare och grova
brottslingar bör skyddas mot godtyckliga
tvångsåtgärder, det är inte tu tal
om den saken, men har man kunnat
påvisa sådana tvångsåtgärder i denna
affär?

Det är nog bra med att handlingar
i ett mål görs offentliga, men tryckfrihetslagstiftningen
har också velat ge ett
skydd för personliga förhållanden,
framför allt då dessa icke är av brottslig
karaktär. Det skyddet skall inte bara
gälla för menige man, herr talman, utan
också för personer i hög och offentlig
ställning.

I intet annat land skulle offentlighetens
strålkastarljus ha belyst en död
mans personliga förhållanden så som
fallet har varit i vårt land i denna affär.
Jag anser att man borde erinra sig att
personliga förhållanden, som är att hänföra
till icke brottsliga gärningar, oavsett
samhällsställningen bör kunna påräkna
ett rättsskydd mot dem som finner
lust i att skandalisera.

När man har tagit del av vad som har
förekommit i vissa tidskrifter frågar
man sig verkligen vad avsikten har varit.
Jag har frågat mig om det är en
agitation för republik man här vill bedriva,
och då vill jag säga, herr talman,
som gammal anhängare av den republikanska
statsidén, att jag tror att man
har valt både olämpliga utgångspunkter
och en olämplig tidpunkt. Onekligen
är, enligt mitt förmenande, den s. k.
Lundqvistaffären av det allvarligaste
slaget. Här är det fråga om en domare,
som på de anklagades bänk har att
svara för en rad anklagelser rörande
egendoms- och förvaltningsbrott. Men
denna affär måste ju ha sin gång inför
domstol och lämpar sig föga för regeringsingripanden
i de avseenden, där
Lundqvist står under åtal. En helt annan
sak är om vad som i övrigt redan
är känt kan föranleda åtgärder i klarläggande
syfte genom ytterligare utredningsåtgärder.

Ingripanden i övrigt i denna affär
skulle ju på ett obehörigt och störande
sätt försvåra domstolarnas handläggning
av dessa brottmål. Innan rättegången
avslutats har man för övrigt inte
rätt att här göra några bestämda påståenden
rörande vare sig arten eller graden
av brottslighet. Vad man kan beklaga
är de avbrott i domstolsförhandlingarna,
som av kända skäl har ägt
rum och som gjort det hela något
farsartat. Vid utformandet av den nya
rättegångsbalken förutsåg man väl knappast
att sådana uppskov, som här har
kunnat ifrågakomma, kunde uppkomma
och upprepas vilket nödvändiggör att
hela rättegången kan få tagas upp på
nytt, ett förhållande som allmänheten
med skäl kan stämpla såsom ganska
farsartat.

Jag anser att det har varit ofrånkomligt
att, som nu har skett, regeringen
lagt fram förslag som möjliggör processens
fortsättande även efter det tidsmässiga
avbrott ägt rum, som enligt
nuvarande ordning skulle tvinga till att

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

vittnen och parter ånyo höres om vad
som redan var utklarat. På det sättet
skulle man ju aldrig bli färdig med ett
så invecklat och omfattande mål. Då lagen
har givits undantagskaraktär bör
den, enligt mitt förmenande, kunna
accepteras utan att därmed grunderna
i vår rättegångsordning trädes för nära.

De motsättningar, som har uppkommit
och kommit till synes i tidningspressen
mellan riksåklagaren och åklagaren
i det s. k. Lundquistmålet, vill
jag innerligt beklaga, men dessa motsättningar
har ju i egentlig mening
ingenting att göra med rättssäkerheten
i vårt land. Utvecklingen av rättegången
mot Lundquist får väl utvisa huruvida
den s. k. Unmansaffären kan rullas
upp i de avseenden, som avse det
förmyndarskap som utövades av rådman
Lundqvist. Innan vi har sett denna
utveckling kan vi väl inte göra några
uttalanden om huruvida ytterligare utredning
i det avseendet kan vara befogad.

innan jag slutar mitt korta anförande,
herr talman — jag tror att det är nödvändigt,
att vi i fortsättningen av denna
debatt försöker begränsa oss — vill
jag ytterligare framhålla betydelsen av
att domare, åklagare och befäl vid kriminalpolisen
erhåller lämpligast möjliga
utbildning och att de personliga egenskaperna
högt värdesättas vid tillsättningen
av sådana tjänster samt att dessa
tjänsters innehavare håller sig borta
från sådan verksamhet, som kan vara
ägnad att misskreditera dem som domare,
åklagare eller brottmålsutredare.

Men även om man på alla håll gör sitt
allra bästa för att åstadkomma största
möjliga rättssäkerhet, skall vi inte invagga
oss i den föreställningen, att vi
därmed kan avliva allt det ryktessmideri
och förtal, som florerar och som
inte har sin grund enbart i en lidelsefull
vilja att gagna rättsvården i vårt
land. Men för dem som är tillgängliga
för upplysningar och tillrättalägganden
har justitieministerns interpellations -

svar med efterföljande ytterligare kommentarer
enligt mitt förmenande varit
både upplysande och klarläggande, och
därmed har man kanske kunnat få ut
någonting av dagens interpellationsdebatt.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
skall be att få framföra några synpunkter
för att om möjligt uppnå något som
justitieministern säkert är vän av, efter
vad jag kan förstå av hans senaste anförande,
nämligen en precisering och
eventuell komplettering av hans ståndpunkter.

I frågan om polisutredningens opartiskhet
har det i ett eller annat av dessa
här särskilt berörda fall gjorts gällande
och bekräftats av Kejnekommissionens
undersökningar, att polisen i
Stockholm var mycket dröjande när det
gällde att taga upp till verklig utredning
herr Kejnes anmälan mot herr
Malmberg. Men när man från en homosexuell
yngling fick en anmälan mot
herr Kejne, blev det en snabb och energisk
aktion.

Jag undrar om inte justitieministern
för sin del vill medge, att det var en
beklaglig motsättning mellan dröjandet
i det ena fallet och den snabba handlingen
i det andra fallet. Det var ju,
herr justitieminister, här inte några obestyrkta
rykten, som var orsak till allmänhetens
oro. Eftersom justitieministern
tycks tro att det mest är obestyrkta
rykten som är anledning till oron,
skulle jag vilja säga, att det jag här berör
verkligen är en orsak till oro och
att det skulle vara värdefullt om justitieministern
ville uttala sig lika tydligt
om detta som jag har gjort beträffande
Lundquists domarställning i belysning
av dennes affärstransaktioner. För det
andra använde polismyndigheterna här
den metod som betecknas som knivfällan,
och lagligheten därav är ju för
närvarande föremål för prövning i högsta
domstolen.

Jag skall tillåta mig — utan att alls

5 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 19.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

diskutera hur gällande lagar och förordningar
bör tolkas — att uttrycka den
meningen att om Sveriges högsta domstol
kommer till den uppfattningen att
detta var ett tillrådligt förfaringssätt,
som inte står i strid med någon förordning
eller praxis, bör justitieministern
taga initiativ av någon art för att
åstadkomma en ändring av lagar och
förordningar eller av praxis. Jag förstår,
om justitieministern på denna
punkt är något återhållsam med uttalanden,
men jag undrar i alla fall om han
inte medan han liksom jag avstår från
att ingå på vad som ligger under domstols
prövning — skulle kunna yttra sig
om det som jag här berört.

När justitieministern i sitt interpellationssvar
säger att Kejnekommissionen
avvisat tanken på att direktiv från
högre ort eller andra ovidkommande
hänsyn inverkat på utredningen av
Kejnes anmälningar, medan man däremot
funnit att utredningen inte hade
bedrivits med tillräcklig energi, måste
jag som en enkel lekman säga att justitieministerns
referat förefaller att vara
litet otillfredsställande för att vara skrivet
av en framstående jurist. Såvitt jag
har kunnat finna, säger nämligen Kejnekommissionen
ingenting om att det inte
hade förekommit några andra ovidkommande
hänsyn, utan det står så här
i rapporten: »Enligt kommissionens

mening finns det alltså intet stöd för
att Zettercjuists handläggning av Kejnes
anmälan mot Malmberg påverkats av
direktiv från högre ort eller av en önskan
att skydda Quensel eller andra personer
från att för dem ofördelaktiga
förhållanden av homosexuell natur
skulle komma i dagen.»

Det är alltså en alldeles speciell slutsats
som man här gör, och den är inte
på något sätt så generell som justitieministern
påstår, när han säger att det
är klarlagt att några ovidkommande
hänsyn inte har inverkat. Såvitt jag
kan se, uttalar sig inte Kejnekommissionen
om den saken.

Jag skulle inte ha berört detta, om
det inte varit uttryck för att det finns,
såsom herr Waldemar Svensson tidigare
framhållit, i justitieministerns anförande
en tendens att liksom förklara bort
litet mer än tillgängligt material gör
berättigat.

I frågan om sådana speciella hänsyn,
som inte bör tagas inom elt rättssamhälle,
skall jag säga några få ord om det
önskvärda skyddet mot att utan tillräckliga
skäl bli intagen på sinnessjukhus.
Jag talar nu om intagning för undersökning,
och det är alltså fråga om intagning
under begränsad tid men i alla fall
om en allvarlig sak.

Det förefaller mig som om man, särskilt
i det ena av Haijbyfallen och fallet
Sjögren (Svensson), inte hade förfarit
på ett betryggande sätt i detta avseende.
Det är givetvis av yttersta vikt
att inte administrativa frihetsberövanden
äger rum utan tillräckliga skäl. Jag
ber därför att få understryka såsom en
enligt min mening mycket viktig sak att
justitieministern verkligen finner anledning
att påskynda den utredning om
de administrativa frihetsberövandena
som riksdagen har begärt.

När herr Svensson i Ljungskile frågade
justitieministern, om myndigheterna
inte borde, eftersom utpressning
står under allmänt åtal, ha inskridit mot
Haijby efter det att det konstitutionella
hinder, som tidigare eventuellt kan ha
ansetts föreligga från konung Gustaf
V:s sida, hade bortfallit, svarade justitieministern
att det ju ändå inte dröjde
så länge — jag tror att det var ett halvt
år ungefär — innan man tillsatte utredningen
med anledning av Haijbys
anmälan. Detta justitieministerns yttrande
kan tolkas så, att även om Haijby
inte hade gjort någon anmälan, hade
regeringen eller de andra rättsvårdande
instanserna, enligt vad de meddelat
regeringen, för avsikt att sätta i gång
med en utredning rörande ett eventuellt
åtal mot Haijby för utpressning.

Detta skulle, efter vad jag kan finna,

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

vara en ny upplysning och jag måste
säga en värdefull sådan. Man har nämligen
tidigare fått det intrycket att om
Haijby hade hållit sig lugn och inte
själv börjat röra i saken, skulle han
kanske inte ha blivit ställd under åtal.
Men jag påstår givetvis inte att denna
tolkning är riktig, utan jag bara frågar
justitieministern om så är fallet.

Nu vill jag, för att inte bli missförstådd,
tillägga att om det här och var
inom polisväsendet förekommer brister,
liksom det gör på alla andra områden
inom samhällslivet, kastar detta givetvis
inte någon skugga över det svenska
polisväsendet i allmänhet. Men jag tror
att dess anseende bäst skyddas genom
att man, såsom här tidigare skett från
olika håll, påtalar olämpliga ting.

Jag vill vidare helt kort säga att åklagarnas
opartiskhet givetvis är lika viktig
som domarnas. Om åtal inte kommer
till stånd i ett fall men däremot i ett
annat fall av liknande art, strider detta
mot likheten inför lagen lika mycket
som om domstolarna inte vore opartiska.
I den mån personalbrist har hindrat
att alla fall prövats tillräckligt
snabbt, bör denna brist naturligtvis avhjälpas.
Det är självklart önskvärt att
stöd, i främsta rummet av riksåklagaren,
lämnas de åklagare, som med mer
än vanlig lust att röja upp angriper
svåra och betydelsefulla fall. Därom är
vi säkert fullständigt överens.

I fråga om domstolarnas självständighet,
oväld och anseende vill jag helt ansluta
mig till vad justitieministern sagt
om att domarnas oavsättlighet härvidlag
har grundläggande betydelse. Men
oavsättligheten tarvar som ett supplement
en tillräckligt effektiv övervakning
och kontroll över de fall då domarna
gör sig skyldiga till brott och
t. o. m. sådana brott som enligt gällande
lag föranleder t. ex. avsättning.

Man frågar sig om de institutioner,
som finns för närvarande, med tillräcklig
effektivitet kan upprätthålla en
sådan övervakning.

Justitieministern har ingående berört
spörsmålet hur rådman Lundquist så
länge kunde hålla på med ett förfaringssätt,
som — även om man intet vet om
det är brottsligt eller inte — i alla fall
är uppenbart olämpligt. Justitiekanslern
fann i mars 1948 att brottslighet inte
kunde bevisas och gjorde därför efter
sin egen utredning ingenting annat än
vissa klandrande uttalanden.

Man kan väl ifrågasätta om det inte
i alla fall funnits skäl att göra en verkligt
ingående polisutredning när det
gällde en domare i denna ställning.
Skulle gällande lag och författning göra
det alldeles självklart att justitiekanslern
inte kunnat eller bort gå vidare
än han, gjorde, vill jag ifrågasätta om
inte en viss utvidgning av hans möjligheter
till ingripande bör övervägas.

När det gäller justitieombudsmannen
kan det ju hänvisas till både en mycket
gammal praxis och gällande lagbestämmelser,
som gör det naturligt att
justitieombudsmannen begränsar sig till
att pröva brott i tjänsten. Jag riktar
alltså ingen kritik alls mot att justitieombudsmannen
har tolkat gällande bestämmelser
på det sätt han har gjort
och hänvisat till den praxis som uppenbarligen
finns. Men jag ifrågasätter om
denna praxis är den bästa ur allmän
synpunkt. Skulle en ändring av regeringsformens
96 paragraf vara erforderlig
för att i någon mån vidga möjligheterna
för justitieombudsmannens
inskridande, vill jag fråga justitieministern,
om man inte bör överväga såväl
en grundlagsändring som en ändring
av praxis.

Jag är fullt på det klara med att detta
är en riksdagsfråga och att justitieministern
därför om han vill vara formalistisk
kan skicka frågan ifrån sig,
men jag tror inte att justitieministern
i detta fall skall vara benägen att handla
så. Jag avvaktar med lugn att han, liksom
vi väl kommer att göra i riksdagen,
intresserar sig för detta spörsmål. Jag
överlåter åt specialister att bedöma hur

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

lårnjt man kan gå för framtiden när
det gäller en utvidgning av förutsättningarna
för justitieombudsmannens
inskridande. Jag noterar med tillfredsställelse
att justitieministern tänker täppa
till luckorna i bestämmelserna om
domares affärsverksamhet av mindre
lämpligt slag.

Jag vill i förbigående nämna ett
mindre spörsmål, som dock inte saknar
betydelse. Det har upplysts att rådman
Lundquist tills vidare uppbär full
lön. Behövs inte eventuellt ett avstängningsinstitut,
handhaft av högsta domstolen
eller annan lämplig juridisk instans,
vilket kan hindra att en domare,
som är åtalad för så svåra brott som
dessa, år efter år kan fortsätta att åtnjuta
full lön? Är det kanske rent av
möjligt att rådmannen, i den mån processen
inte kräver hans närvaro, under
tiden före en ev. fällande dom kan återinträda
i tjänsten och fullgöra tjänstgöring?
Det skulle väl resa en del allvarliga
psykologiska problem.

Jag är angelägen att betona att jag
till fullo inser hur svåra dessa spörsmål
är. När jag här kommenterar dem
är det med vetskap om att man har anledning
att avlägsna de svårigheter som
kan avlägsnas utan att göra skada på ett
sätt Som man inte vill. Den avvägningen
är säkerligen inte lätt.

Beträffande offentlighetsprincipen är
jag glad över att justitieministern vill
göra en översyn av sekretesslagens bestämmelser.
Även där vågar jag mig
på att göra en kanske mycket djärv
fråga. Att inte handlingar hemligstämplas
utan tillräcklig grund måste vara en
viktig förutsättning för att medborgarnas
allmänna kritikrätt skall kunna bli
fullt effektiv. Hemligstämpeln kan beröva
medborgarna möjlighet till den insyn,
utan vilken kritiken så lätt blir
osaklig och får karaktär av mer eller
mindre ogrundade rykten. Finns det
någon möjlighet att minska riskerna
för en otillräckligt grundad hemligstämpling?
Ja, jag har frågat mig om

det skulle vara möjligt, herr justitieminister,
att skapa ett organ som stickprovsvis
gjorde en kontroll varje år
över ett visst antal hemligstämplade
handlingar. Myndigheterna skulle på
det sättet handla under medvetande av
att det kanske komme till en kontroll
av huruvida hemligstämplingen verkligen
var befogad. Jag menar att en
kontroll inte bara skulle äga rum efter
anmälan — tvärtom — utan prövningen
skulle företagas stickprovsvis. Jag
har en känsla av att ett sådant kontrollinstitut
skulle ha ett hälsosamt inflytande
över sådana myndigheter som
måhända är benägna att använda hemligstämpling
väl frikostigt. Jag förstår
väl att detta inte är annat än ett uppslag
som bör prövas.

Jag vill hälsa med tillfredsställelse
att Svea hovrätt inte hemligstämplade
Haijbyprocessen inför hovrätten.

Större anledning till att företräda en
från justitieministerns avvikande mening
än mina senaste reflexioner har
jag, när justitieministern talade om administrationens,
inklusive polismyndigheternas
och åklagarnas självständighet
gentemot påtryckningar mot högt
uppsatta inflytelserika personer särskilt
i statlig tjänst. Justitieministern tolkar
därvid ett yttrande på sidan 45 herr
Svenssons i Ljungskile reflexioner. Jag
vore tacksam om justitieministern kunde
särskilt på denna punkt ge mig ett
svar. Justitieministern säger: »Vad herr
Svensson åsyftar är emellertid inte
detta utan den föreställningen att det
bland tjänstemän skulle råda sådan
vördnad och undfallenhet för högt
uppsatta personer, att deras vinkar och
anvisningar följs även av tjänstemän
som inte står i något direkt lydnadsförhållande
till dem. Detta tror jag inte
alls är riktigt.» Herr justitieminister!
I stället för att diskutera vad herr
Svensson berört, nämligen att det här
i vissa fall förekommit fall av servilitet,
tar justitieministern detta som om
det vore en allmän beskyllning mot de

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

svenska tjänstemännen i största allmänhet
och säger: Det är inte så. På så
sätt undslipper justitieministern att uttala
sig i frågan om det förekommit något
olämpligt förfaringssätt inom rättsväsendet
i detta avseende. Jag skulle
därför vilja fråga herr justitieministern
än en gång på det preciserade sätt som
justitieministern vill ha det och även
måste utsätta sig för när det gäller egna
svar: Vad menar justitieministern då
om den tjänstaktighet som polisintendent
Zetterqvist i vissa fall visat och
som berörts t. ex. i Kejnekommissionens
rapport och i Hajbyutredningen?
Justitieministern är mycket snar att
uttala ogillanden av allt möjligt så snart
den allmänna debatten innehållit uttalanden
som inte varit fullt riktiga. Jag
skall inte ta avstånd från att man
stämplar lösa rykten såsom otillåtna.
Men det vore verkligen betydelsefullt
om justitieministern inte bara nöjde
sig med att uttrycka ogillanden när det
gäller utomstående. När dessa rättsfall
diskuteras vill man gärna höra vad
justitieministern anser om de problem
som herr Svensson reste med, naturligtvis,
den exemplifierade bakgrund
som dessa rättsfall utgör. Justitieministern
kan ju här precisera om det är
lämpligt att en polischef förfar på sätt
som skett och om det är lämpligt att en
polischef fungerar som mellanhand vid
utbetalande av utpressningsmedel. Jag
måste för att här vara tillräckligt tydlig
fråga, om justitieministern prövat vilka
möjligheter det kan finnas att till
annan tjänst förflytta personer som
med hänsyn till inträffade handlingar
inte längre har full möjlighet att göra
samhället det gagn som de tidigare
haft.

Men, herr justitieminister, denna sak
om påtryckningarna och om serviliteten
—■ jag är än en gång angelägen att
betona att det är fråga om undantagsfall
men icke desto mindre viktiga fall
•— har en annan sida som justitieministern
tyvärr förbigår. För att det skall

kunna bli påtryckningar måste det finnas
två parter: en som är objekt för
påtryckningarna och en som är det
handlande subjektet. För att man skall
kunna helt undvika en olämplig utveckling
krävs inte bara motståndskraft
hos den som blir föremål härför,
utan det tarvas naturligtvis också att
folk som är i stånd att utöva påtryckningar
underlåter detta. Ty man kan
inte vänta, att det inte annars i något
fall skall ha en effekt. Vill man förhindra
en ogynnsam utveckling, så är
det väl lika viktigt att framhålla, att
personer som är högt uppsatta i allmän
tjänst bör avhålla sig från sådant
som kan anses vara olämpliga påtryckningar
på lägre myndigheter, vare
sig de är underlydande myndigheter
eller inte. Jag måste beklaga att justitieministern
inte tar upp denna viktiga
fråga utan snarare — enligt vad
det förefaller på s. 10 — handlar på
motsatt sätt. När Kejnekommissionen
sagt att dåvarande statsrådet Quensel
hade bort iakttaga större varsamhet i
sin kontakt med myndigheterna i vissa
socialvårdsärenden — och detta torde
vara en uppfattning som kommissionen
haft mycket goda skäl för — så
säger justitieministern att han saknar
anledning att i detta sammanhang diskutera
om detta uttalande var berättigat
eller inte. Detta måste tolkas som
ett halvt avståndstagande från kommissionens
uppfattning. Kommissionen har
således inskridit mot en olämplig form
av påtryckning, och justitieministern
säger då — i stället för att medge att
det är ett viktigare allmänintresse och
ett intresse för svenskt rättsväsende att
sådant inte förekommer — att han saknar
anledning att uttala sig huruvida
detta var berättigat eller inte. Om det
bakom detta justitieministerns handlingssätt
legat några mycket naturliga
känslor i förhållande till förra statsrådet
Quensel, då tror jag att justitieministern
har gjort herr Quensel en
björntjänst.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Jag hade alls inte för avsikt att omnämna
Quensels namn i detta sammanhang.
Justitieministern har emellertid
tvingat fram en önskan om en precisering
av justitieministerns inställning till
denna viktiga sida av problemet om påtryckning
och självständigheten inom
rättsväsendet och förvaltningen. Det
kan väl nämligen inte gärna finnas mer
än en mening om att det är av största
betydelse att personer i hög ställning
iakttar den största återhållsamhet när
det gäller sådant som kan betraktas
som påtryckningar i samband med
myndigheters handläggning av ärenden
när personliga vänner är inblandade.

Får jag sedan övergå till en mera
praktisk detaljfråga. När vuxna omyndigas
affärer överlämnas till enskilda
förmyndare — som i fallet rådman
Lundquist — kan det tydligen bli en
utveckling, som uppenbarligen inte är
tillfredsställande. Jag måste därför fråga
om man inte kan finna mera betryggande
former för förmyndarskapets
utövande än att — t. ex. när det gäller
en man med stora affärsintressen —
överlämna förmyndarskapet till en jurist
eller en jurist i domarställning. Det
lär tidigare ha varit ganska vanligt att
jurister i domarställning fick sådana
uppdrag som förmyndare. Jag vill fråga
om inte justitieministern skulle kunna
få till stånd en sådan praxis, att förmyndarskapet
utövades under villkor
som ger mera betryggande garantier.

Sedan vill jag bara, herr talman, understryka
vad herr Svensson i Ljungskilc
sade rörande rättssäkerheten och
de administrativa avgörandena i ett
regleringsbetonat samhälle. Där kommer
myndigheternas — särskilt krismyndigheternas
— avgörande att innebära
ett växande antal beslut med ledning
av administrativa förordningar
och allmän skälighetsprövning. Det är
klart att detta kan ge många av landets
medborgare en känsla av minskad rättssäkerhet.
Är de missnöjda med ett avgörande
från en krismyndighet och

vänder sig till Kungl. Maj:t och klagar
så vet de att krismyndigheten ofta har
handlat i samförstånd med vederbörande
statsråd. Även när den inte gjort
det, är det i alla fall i praktiken mycket
svårt för ett arbetstyngt statsråd att
göra någon verklig prövning. Jag fäster
mig för min del mest vid att det
inte finns några praktiska möjligheter
för departementscheferna att verkligen
pröva klagomål mot krismyndigheternas
avgörande. I vissa fall kan man
kanske gå till de administrativa domstolarna
— till regeringsrätten — men
inte på långt när i alla fall. Jag vill
därför upprepa herr Svenssons i
Ljungskile vädjan att man måtte pröva
möjligheten att inrätta någon appellrätt
eller förvaltningsdomstol — med
mera vidsträckta befogenheter än regeringsrätten
har — efter samma mönster
som på vissa håll i utlandet. Jag
tror att detta skulle kunna betyda ett
ganska stort framsteg här i landet. Om
man som justitieministern gör — hans
stolthet härvidlag är berättigad — hänvisar
till att vi i Sverige kanske i vissa
avseenden har mera betryggande former
än på andra håll, bör detta inte
hindra att man i de fall där utlandet
har mera betryggande former försöker
lära av andra länders erfarenhet.

Herr talman! Justitieministern, herr
Svensson i Ljungskile och alla vi andra
är väl överens om vikten av att
allmänheten reagerar när missförhållanden
påvisats eller befarats. Offentlighetens
ljus är verkligen inte bara
nyttigt utan ytterst väsentligt. Detta
gäller även om överord och överdrifter
och i vissa fall helt oriktiga påståenden
spridas i den offentliga debatten.
Man får lov att i viss mån ta detta
såsom ofrånkomliga olägenheter i ett
system, som ger den offentliga debattens
stora fördelar och ger den trygghet
som endast en offentlig debatt,
grundad på effektiv insyn, kan ge. Jag
är för min del mycket tacksam över
att det finns människor — vanliga med -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

borgare — som med envishet inskrider
när brott och analoga osunda förhållanden
upptäckes. Vi har t. ex. fallet
Kejne. Det är här fråga om människor
som inte vill släppa taget även om det
betyder stora personliga uppoffringar.
Skulle i något sådant fall kritik kunna
riktas mot ett eller annat yttrande —■
kanske fällt under en period av svår
psykisk press — då bör detta inte få
överskugga förtjänsterna av ett ingripande,
som sedan visat sig vara berättigat.
Det skulle ha glatt mig om justitieministern
funnit tillfälle till erkännanden
av sådan art när det gäller en
verksamhet, som inte är oväsentlig
ifall man vill ha största möjliga rättstrygghet
här i landet.

Jag tror att denna riksdagsdebatt kan
bidra till ett klargörande. Det är inte
alltid den anklagande har rätt, säger
justitieministern med fullt fog. Herr
justitieministerns uttalande framstår
visserligen som en smula ensidigt, men
kompletterat med vad som framhållits
från särskilt herr Svenssons i Ljungskile
sida utgör det en mycket värdefull
framställning, som bör kunna bidraga
till att den offentliga debatten härefter
inte tystnar kring dessa spörsmål men
kommer upp på en så hög nivå som
möjligt.

Det är klart, herr talman, att jag är
angelägen att säga som justitieministern
och herr Svensson, att vårt rättsväsende
i stort sett är sunt och att all
diskussion om bristerna hör ses mot
den bakgrunden för att man inte skall
få ett oriktigt perspektiv. Det har påvisats
vissa svagheter, och hur skulle
någonting annat vara möjligt? Den offentliga
debatten och denna riksdagsdebatt
som ett led däri kan endast
— det vill jag hoppas och tro — ge
ökad kraft åt ansträngningarna att avhjälpa
svagheterna och minska riskerna
för ett upprepande.

Rätten värnas av alla dem som gör
sin plikt, säger justitieministern med
tanke på de i rättsväsendet arbetande

människorna. Ja, det är sant. Men ett
bidrag till rättens värn ger alla de enskilda
medborgare, som inte vill vara
med om att stryka över sådant som bör
beivras, alla de som skapar en opinion,
som hjälper till att hålla rättsväsendet
friskt och levande, sådant som vi alla
över partigränserna vill att det skall
vara.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag har begärt ordet huvudsakligen för
att försöka lämna svar på en serie frågor,
som herr Ohlin riktat till mig. Jag
vill dock gärna börja med att uttrycka
min tillfredsställelse över hans slutord
och över att vi kan konstatera att
vi här — jag tror väl alla i kammaren
över partigränserna — enas i en strävan
att hålla rättens värn högt i landet.
Det är en av de allra främsta uppgifterna
hos det gamla rättssamhälle som
vi alla här tjänar.

I fråga om herr Ohlins frågor var
— om jag har antecknat rätt — den
första den, om jag inte tyckte att det
var en beklaglig skillnad i den behandling
som herr Ivejnes anmälan
fick, då den inte handlades med tillräcklig
snabbhet, och den behandling
som en anmälan mot herr Kejne fick,
då den ledde till den bekanta episoden
med knivfällan. Härpå vill jag gärna
svara: ja. Det är klart att det var beklagligt
att det dröjde så länge innan
Kejnes anmälan ledde till något resultat
hos polisen, men jag vill understryka
att det är klarlagt genom Kejneutredningen,
att detta inte berodde på
några ovidkommande hänsyn. Det har
säkert helt enkelt haft sin grund i
precis samma förhållande, som så
många gånger har vållat misstänksamhet
bland dem som är berörda av en
rättsfråga — man säger att det dröjer
så länge, vad är det nu? — nämligen
helt enkelt att kriminalpolisen är otillräcklig,
särskilt i Stockholm. Det är
ett faktum som jag har all anledning

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

att beklaga. Som jag bär påpekat i mitt
interpellationssvar är det emellertid
icke regeringen det kommer an på,
utan det är Stockholms stad som skall
anslå medel härtill. Kanske jag kan be
herr Ohlin att vidarebefordra detta
önskemål till ledningen för Stockholms
stad?

Att sedan denna Meijerska aktion
skedde så snabbt hänger säkerligen
ihop med de utredningar, som myndigheterna
satte igång. Kejnes anmälan
kom ungefär ett år före episoden med
knivfällan. Under denna mellantid kom
Wahlbäcksutredningen till stånd. Polisen
fick alltså sin uppmärksamhet riktad
på att detta var saker som det var
viktigt att ta itu med raskt, och så förordnades
en särskilt energisk stadsfiskal,
nämligen Meijer, att ta hand om
ärendet för att man skulle få en effektiv
åklagare, och han tycks ju också
ha gått till verket med stor energi.

Sedan riktade herr Ohlin anmärkning
emot avfattningen av mitt svar
på en viss punkt. Jag skulle vilja påstå
att denna anmärkning är oriktig. Det
gäller en punkt i mitt interpellationssvar,
som berör frågan om några ovidkommande
hänsyn hade inverkat på
Kejnefallet. Det är nu så, att kommissionen
flera gånger har varit inne på
denna för kommissionen centrala
punkt. Ibland har man yttrat sig litet
utförligare, såsom på det ställe herr
Ohlin hade fått fatt på och citerade.
Ibland har man yttrat sig mera kortfattat.
Samtidigt som jag i mitt svar
försökt få med så många faktiska uppgifter
som möjligt, har jag med rätt
ringa resultat försökt komprimera det,
och jag har här liksom eljest tagit
korta sammanfattande satser. Högt uppe
på sidan 285 i kommissionens betänkande
har kommissionen innan den
går in på andra ting sagt, att den funnit
sig böra tillbakavisa tanken på att
direktiv från högre ort eller andra
ovidkommande hänsyn inverkat. Jag
tror att detta är ordagrant vad som

står i svaret, varför det såvitt jag förstår
inte finns någon som helst anmärkning
att rikta mot mitt referat.

Vad den mycket abstrakta frågan beträffar
hur regeringen i ett potentiellt
fall skulle ställa sig i fråga om Haijby
vill jag erinra om att det var på grund
av Haijbys aktioner som regeringen
kom att ta ställning till saken. Jag har
inte yttrat mig om vad regeringen
skulle ha gjort, om Haijby inte hade
agerat. Detta hypotetiska fall har över
huvud taget inte övervägts i regeringen.

En vittgående och intressant fråga
väcktes av herr Ohlin, nämligen huruvida
justitieombudsmannen borde beivra
också vanliga brott. Justitieombudsmannen
är ju riksdagens ombudsman
för att kontrollera Kungl. Maj:ts
tjänstemän. Det ankommer inte på mig
att ta ställning till hans funktioner, men
eftersom herr Ohlin ändå var älsvärd
att mena, att jag kunde ha en åsikt
i saken, vill jag säga att det naturligtvis
vore bra om man kunde ha en
folktribun som också toge hand om vanliga
brott. Detta är emellertid en så
ytterst vittutseende fråga, att jag inte
tror att man kan våga att på rak arm
ta någon bestämd ståndpunkt. Jag vill
bara erinra om att det skulle innebära
en fullständig omläggning av justitieombudsmannainstitutionen
och antagligen
betyda tillsättandet av en rad ombudsmän.
Men kanske förslaget är så
värdefullt att man ändå bör fullfölja
det.

Herr Ohlin framkastade vidare tanken
på att man skulle ha ett avstängningsinstitut
för domare för att undkomma
det utan tvivel mycket stötande
förhållandet att en domare som
står under tilltal för ett grovt brott
ändå uppbär sin lön, stötande nämligen
om han sedan befinns vara skyldig, om
vilket man från början ingentirig vet.
Vad som är det verkligt bekymmersamma
i den nu aktuella saken är
emellertid helt enkelt att processen ju
har dragit ut så långt på tiden. Hade

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

det varit en kort process, hade detta
inte varit något problem. Därför tror
jag att man kanske skall betänka sig,
innan man gör någonting på den punkten,
och min betänksamhet är så mycket
större som jag alldeles delar herr
Ohlins mening om oavsättligheten som
en kardinalpunkt i domarkårens ställning.
Jag har sagt det förut men vill
gärna upprepa det. Det blir kanske inte
så mycket bevänt med oavsättligheten,
om man under en lång tid skulle ställas
utan lön. Jag tror i alla fall som
sagt, att det är ett rent undantagsfall
på grund av att processen är så fasligt
lång, vilket i sin tur beror på att processen
rör en sådan mängd invecklade
rättsfrågor.

Herr Ohlin har också framkastat en
annan intressant fråga som gällde möjligheterna
att kontrollera hemligstämplingen
genom att ta stickprov. Det är
möjligt att detta skulle kunna göras.
Jag är av samma uppfattning som herr
Ohlin — det har jag tidigare givit uttryck
åt — att den offentliga kontrollen
över förvaltningen och regeringen
är av ett oskattbart värde i ett demokratiskt
samhälle och att under inga
förhållanden hemligstämpling bör ske
i större utsträckning än som är nödvändigt.
För närvarande undersöker
JO och JK på parts begäran om hemligstämpling
lagligen har ägt rum. Nu
var tanken den att kontroll oberoende
av sådan hemställan skulle ske, och det
är ju tänkbart att detta vore en framkomlig
utväg. Vem som skulle göra den,
är naturligtvis en sak som behöver bli
föremål för utredning. Även här är det
fråga om ett spörsmål som man inte
på rak arm kan ta ställning till.

I det sammanhanget kan jag kanske
få rätta ett uttalande som herr Ohlin
gjorde. Åtminstone uppfattade jag det
så att han förklarade att Svea hovrätt
gjort en gagnelig gärning genom att
undanröja den hemligstämpling som regeringen
bestämt. Jag förmodar att
herr Ohlin har klart för sig distinktio -

nen. Hovrätten har intagit samma
ståndpunkt till hemligstämplingen av
JK:s utredning som regeringen.

I frågan om tjänstemännens servilitet
säger herr Ohlin, att jag velat undslippa
herr Svenssons fråga och därför
svarat generellt. Det var helt enkelt
så att herr Svenssons fråga var generell,
och då skall den väl ha ett generellt
svar. Herr Svenssons andra fråga
lyder ordagrant så här: »Anser herr
statsrådet, att ytterligare garantier behöver
skapas för att ämbetsmän inom
rättsväsendets område skall stå helt
fria gentemot påtryckningar från högt
uppsatta personer inom förvaltningen?»
Det är ju en helt generell fråga.
I motiven finns inte heller några särskilda
exempel angivna. På denna fråga
har jag givit det generella svaret att
jag inte tror att sådant förekommer
annat än i undantagsfall. Jag tror verkligen
att en svensk tjänsteman i regel
är karl för sin hatt och inte faller i
farstun, om någon hög person kommer
— fastän motsatsen naturligtvis
i undantagsfall kan inträffa.

I det sammanhanget tog herr Ohlin
upp frågan om dåvarande statsrådet
Quensels handlingar i några fall. Jag
vill till att börja med än en gång understryka
att de fall, som det i det här
sammanhanget var tal om i kommissionen,
inte alls rörde Kejnes polisaffär,
utan det var fråga om något helt
annat, nämligen socialvårdsfall och
liknande. Herr Ohlin använde i det
sammanhanget uttrycket »påtryckning»
i en synnerligen vidsträckt betydelse.
Om ett stadsråd hos en socialvårdsmvndighet
skulle understryka ett
uppenbart vårdbehov i ett visst konkret
fall, är det då verkligen påtryckning
och en olämplig sådan? Det är väl inte
mera påtryckning än om t. ex. herr
Ohlin fått kännedom om ett sådant fall
och ringer upp en socialvårdsmyndighet
och säger: »Här vore kanske något
att göra, titta på den här stackars
karln!»

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Slutligen har jag antecknat en fråga
till, nämligen om juristernas ställning
såsom förmyndare. Det är nog egentligen
ett stockholmsproblem. Där har
det ju tidigare förekommit en praxis,
som jag tycker var mycket olämplig,
att tjänstemän vid Stockholms förmyndarkammare
förordnades till förmyndare.
Sedan utgjordes överförmyndaren
av förmyndarkammaren själv, visserligen
inte av de medlemmar som var
förmyndare i de enskilda fallen — de
var ju jäviga — men av deras kamrater.
Den tredje instansen, förmynderskapsdomstolen,
hade också nära samband
med denna förmyndarkammare.
I vanliga fall har man tre instanser:
förmyndaren, såsom kontrollorgan över
honom överförmyndaren, och över
denne förmynderskapsdomstolen. I
Stockholm har det genom de säregna
och historiskt betingade förhållandena
alltså kunnat finnas fall då alla de här
tre instanserna i viss mån har sammanfallit.
Detta har jag ansett vara ett
mycket olämpligt förhållande. Nu har
det emellertid så till vida rättats till
som ledamöterna i förmyndarkammaren
blivit förbjudna att mottaga förmyndarförordnanden,
och jag har för
inte så länge sedan tillkallat en utredning
i syfte att avskaffa den särskilda
förmyndarkammaren i Stockholm och
inrätta ett speciellt överförmynderi,
likadant som i riket för övrigt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Justitieministern älskar små
sidomanövrer som t. ex. när han på tal
om dröjsmålet med polisutredningen i
Stockholm i Kejnefallet för fram personalbristen
och får stöd däri för dess
avhjälpande. Jag får påpeka för justitieministern
att från 1950 till 1953 har
kriminalavdelningens personalstyrka
här i Stockholm ökats från 306 man till
349. Det kan ja hända att den föregående
utvecklingen — även om det inte
var någon stagnation — i vissa avseenden
inte var fullt tillfredsställande.

I så fall får väl ansvaret därför i någon
mån anses ligga hos dem som ordnade
det så att polisroteln förestods av borgarrådet
Set Persson. Justitieministern
vet ju var huvudansvaret för detta är
att söka.

Beträffande ansvaret för dröjsmålet
skiljer sig justitieministern på ett anmärkningsvärt
sätt från Kejnekommissionen.
Denna uttalar ju på flera ställen
att polisintendenten Zetterquist och i
vissa fall även en annan polisman är
ansvariga för dröjsmålet och kritiserar
detta mycket bestämt gång efter annan.
Men när justitieministern diskuterar
detta dröjsmål går han förbi denna
omständighet.

Beträffande Haijbyfallet säger justitieministern
på min fråga om tolkningen
av hans föregående yttranden, att
jag har berört ett hypotetiskt fall. Herr
justitieminister, det var inget hypotetiskt
fall! Den Haijbyska utpressningen
var känd och var en verklighet; under
tiden före igångsättandet av justitiekanslersutredningen
var detta inget hypotetiskt
fall. Regeringen, eller de andra
instanserna och justitieministern,
hade där åtskilliga månader på sig att
tänka över detta reella, konkreta fall,
som alltså icke var hypotetiskt. Men nu
säger justitieministern att det ägnades
då ingen tanke åt detta fall. Därför får
man tyvärr dra den slutsatsen att om
herr Haijby hållit sig lugn hade det
kanske aldrig blivit någon rättegång
mot honom, vilket jag får betrakta
som ett otillfredsställande sakernas tillstånd.

I fråga om Svea hovrätt skall jag bara
säga att jag uttalade min glädje över att
denna inte hemligstämplade sina förhandlingar.
Detta innebar detsamma
som om hemligstämpeln blivit borttagen
från en mycket väsentlig del av
kanslerutredningen, men inte från hela.

Justitieministern diskuterade sedan
herr Svenssons fråga rörande servilitets-
och påtryckningsproblemet och
sade med troskyldig min, att herr

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Svensson inte nämnde några särskilda
exempel. Tänk att justitieministern liar
trott att herr Svensson ställde sina frågor
i lufttomt rum utan någon förbindelse
med de konkreta rättsfallen! Jag
tror att justitieministern är nästan ensam
i Sverige om att ha tolkat herr
Svensson på det sättet. Alla andra har
förstått att herr Svensson ställde dessa
frågor mot bakgrund av de konkreta
erfarenheterna i de här fallen. Därför
hade man väntat sig att justitieministern
inte skulle svara med en allmän
reflexion utan skulle diskutera det av
herr Svensson resta principiella spörsmålet
mot bakgrund av ett omdöme rörande
dessa konkreta fall. Men det vägrar
justitieministern fortfarande att
göra. Här begär justitieministern precisering
av herr Svensson, men när jag
ställer en fråga med begäran om precisering
rörande justitieministerns ställning
till detta viktiga servilitetsproblem
i dessa konkreta fall vägrar justitieministern
tydligen att svara.

Sedan säger däremot justitieministern,
att när det gäller den påtryckande
aktiva parten, tolkar jag ordet påtryckning
i mycket vidsträckt bemärkelse.
Justitieministern anser tydligen, att
vad som förekom från herr Quensels
sida i fråga om herr Sjögren och intagningen
på Beckomberga var någonting,
som man inte bör beteckna som påtryckning,
och någonting som justitieministern
här alltså inte på något sätt
vill ta avstånd från. Jag upprepar att
jag tror, att justitieministern gör herr
Quensel en björntjänst genom att agera
på detta sätt. Det gäller ju här en viktig
sida av saken, nämligen den påtryckande
parten.

Det är mycket, herr talman, i denna
debatt, som jag kan glädja mig åt både
av vad justitieministern anfört och särskilt
av vad herr Svensson i Ljungskile
sagt, men på denna punkt måste
jag uttrycka ett beklagande — jag är
ledsen att behöva göra det — att landets
justitieminister inte vill framhålla,

att vi — för att undgå en sådan utveckling
med påtryckning och servilitet,
som här påtalats — måste ställa krav,
inte bara på dem, som blir föremål för
påtryckning, utan också på de högt
uppsatta ämbetsmän och tjänstemän,
som har möjlighet att utöva påtryckning.

Herr GEZELIUS (h): Herr talman!
Det torde vara ställt utom diskussion,
att det för ett rättssamhälle är avomistligt
värde, att lagstiftning och
rättskipning blir föremål för en obunden
och saklig kritik. Det är också
fullt i sin ordning, att en kritisk opinion
framkallar reaktioner från medborgarnas
sida, ty en av rättssamhällets
hörnstenar är ett sunt och vaket
allmänt rättsmedvetande, en allmänt
omfattad medveten känsla för rättvisa,
allas likhet inför lagen och rättssäkerhet,
den enskilde medborgarens krav
på att få komma till sin rätt och få
sin sak prövad med omsorg och oväld.

Denna hörnsten kan rubbas eller försvagas
i varje rättssamhälle såväl på
lagstiftningens som rättskipningens
område. En lag, som för menige man
på saklig grund ter sig som omotiverad
eller orättvis, eller frånvaron av en lag,
som kan ge samhället möjlighet att reagera
mot — för det allmänna rättsmedvetandet
— förkastliga handlingar,
rubbar laglydnaden och tron på rättssystemet,
och en rättskipning, som
icke synes ge garanti för omsorg och
oväld, rubbar å sin sida rättstilliten.
Men faran av en hos medborgarna i
gemen framkallad känsla av rättsosäkerhet
är uppenbar.

Allt det i och för sig till synes självklara
jag nu anfört, motiveras närmast
av att jag i denna debatt till en början
velat fästa kammarens uppmärksamhet
på hur oerhört allvarlig den fråga
är som vi i dag debatterar. Rättstillit
och rättssäkerhet äro nämligen betydande
samhällsvärden.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Är kritikrätten och den offentliga belysningen
i detta sammanhang av
omistligt värde är det med tanke på
vad jag nyss sade för mig klart, att
den kritik, som begränsar sig till att
genom obestyrkta eller diffusa påståenden
väcka en allmän misstro mot
rättsväsendet, i och för sig kan innebära
en fara för rättssamhället. Sitt berättigande
får kritiken först då den
är positiv, klargör problemställningarna,
har täckning i fakta eller kan ge
utgångspunkter för åtgärder eller undersökningar,
ägnade att skydda rättstilliten
utan att skada andra värden på
detta område, närmast den enskilde
medborgarens berättigade krav på
rättssäkerhet.

Just med tanke på denna fara måste
jag säga, att den debatt, som interpellanterna
här fört, icke tog fasta på att
man här i detta forum måste kräva, att
man har täckning för sina påståenden.
Herr Ohlin sade — och det var väl närmast
som en ursäkt för interpellanten
Svenssons anförande — att man måste,
när man diskuterar detta, där en fri
kritik har sin betydelse, överse, även
om sådant, som innebär överdrifter
och oriktigheter, framföres. Vi skall
emellertid komma ihåg att med den
ställning vi har som opinionsbildande
faktor bör vi icke, som herr Svensson
gjorde, säga: Jag kanske tar fel, men då
får jag bli rättad, jag åberopar ett intyg,
men jag gör det med reservation.
Detta får den fria kritiken göra, men
jag menade med mina inledningsord
här, att för oss är detta en allvarlig
och ansvarsfull debatt. En del av det
som nu med anknytning till några kända
rättsfall har aktualiserats har otvivelaktigt
med moral att skaffa, men en
annan del berör processuella frågor av
komplicerad och allvarlig natur.

Innan jag nu vågar ett försök att i
anslutning till herr Svenssons i Ljungskile
interpellation, icke till hans anförande
i dag, söka klargöra några problemställningar,
vill jag göra ett par

reservationer. Jag kan mot bakgrunden
av erfarenheter från en relativt lång
juridisk verksamhet inte värja mig för
tanken, att en del av opinionsbildningen
direkt syftar till att undergräva förtroendet
för rättskipningen. Som all
kverulans bottnar detta i en grundad
eller ogrundad uppfattning att man
icke blivit rättvist behandlad. Men även
om den hos många påtagliga misstron
mot rättskipningen skulle till en del
välla fram ur så grumliga källor eller
i mångt och mycket sakna reell täckning,
är det i alla fall angeläget att
återställa medborgarnas fulla förtroende
för rättssamhällets funktioner.

Den andra reservationen jag gör är
den, att det synes åtminstone mig självfalelt,
att den lagstiftande församlingen
lika litet som regeringsmakten får bege
sig in på domstolarnas område genom
att diskutera den rättsliga bedömningen
av ännu icke av domstolar eller myndigheter
slutligt avgjorda mål eller
ärenden. Jag vill alltså avvisa den tanke,
som interpellanten herr Johansson
i Stockholm förde fram, när han ville
föra in processerna i den lagstiftande
församlingen. Jag kan inte heller värja
mig för att även herrar Svensson i
Ljungskile och Spångberg, drivna av
rättspatos, förde över diskussionen angående
rättsfallen in i kammaren. Domstolarnas
integritet måste respekteras
redan av hänsyn till den enskilde medborgarens
rättssäkerhet. Respekteras
icke spelreglerna mellan samhället och
den enskilde — han må i det särskilda
fallet vara en aldrig så grov brottsling
— har man slagit in på en väg, som
också den kan skada grundvalarna för
rättssamhället.

Vilka missförhållanden är det nu,
som skulle rubba rättstilliten? Jag lyssnade
uppmärksamt till interpellanternas
anföranden, men jag fick inte någon
klar bild av vad som skulle vara
orsaken till den stora oron bland allmänheten,
och det gjordes inte heller
något försök till sammanfattning. Man

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

sysslade mest med detaljfrågor om olika
utredningar som verkställts, men
något försök att samla hela problemet
gjordes inte. Jag får därför försöka att
själv komma till klarhet därvidlag.

Vad är det nu som kräves för alt
återställa rättstilliten? Ja, till en början
kan det väl fastslås, att man i den
allmänna opinion, som nu känner sig
upprörd, icke har uppmärksammat förhållandena
på lagstiftningens område,
och det finns ju ändock lagar, som är
ägnade att undergräva laglydnaden, och
administrativa förfaranden som framstår
som rent skönsmässiga. Det finns
vidare områden, där lagen icke räcker
till för att straffa gärningar, som för
det allmänna rättsmedvetandet framstår
såsom förkastliga. Jag tänker då
närmast på ett aktuellt fall, som jag
med en mycket litet genomtänkt term
vill beteckna som intellektuellt förmögenhetsbrott.
Den enskildes avtalsfrihet
gör t. ex., att det nät som avgränsar
den spekulativa affären från det otilllåtna
området, har grova maskor och
stundom luckor. Ett beivrande av brott
av denna typ kräver särskilda kvalifikationer
hos åklagaren, och de invecklade
juridiska spörsmålen gör det
stundom svårt för allmänheten att följa
de juridiska bedömningarna.

Vidare är det uppenbart, att en lag
aldrig kan utformas så, att den täcker
alla uppkommande fall, utan det måste
ytterst bero på domstolarnas bedömanden
hur lagen skall tolkas och tillämpas.
Detta gäller i detta aktuella fall
särskilt den nya rättegångsbalken, som
med sina krav på omedelbarhet och
koncentration samt fri bevisprövning
ställer stora anspråk inte bara på domstolarna
utan även på åklagare och advokater.
Där kräves ett samspel mellan
dem, under iakttagande av vissa regler,
som tillkommit för att garantera
bland annat att allt bevismaterial fritt
får i ett sammanhang föreläggas rätten
av båda parter för bedömande.

Det är på detta rättskipningens område
man i första hand torde ha att
söka grunden till den hos många förefintliga
känslan av eller misstanken
om att det inte skulle råda oväld inom
rättsområdet. Sin särskilda sprängverkan
har detta stoff fått, dels genom generaliseringar
i detta fall av för Stockholm
och Stockholms rådhusrätt speciella
förhållanden, dels ock genom
synnerligen obetänksamma åtgärder
och yttranden av i saken agerande personer
samt slutligen genom det speciella
sätt, på vilket vissa tidningar engagerar
sig i förundersökningar och i
pågående rättegångar.

Det kan enligt min mening inte vara
riktigt att mot den misstänkte — han
må vara hur stor brottsling som helst
-—• föra en rättegång i pressen, där han
inte kan försvara sig och där han
döms ohörd, och detta även på det moraliska
planet, samtidigt som hans sak
ligger under prövning av en domstol,
som vid en senare tidpunkt skall döma
på ett slutligt samlat bevismaterial. Å
andra sidan är det uppenbart, att vår
fria press fullgjort och säkerligen i
framtiden kommer att fylla den väsentliga
uppgiften att fästa allmänhetens
uppmärksamhet på missgrepp och
underlåtenhetssynder av myndigheterna.

I sin interpellation har herr Svensson
i Ljungskile med rätta understrukit
betydelsen av att domare och ämbetsmän
i utövningen av sin tjänst, i
sina domslut och avgöranden, står fria
från trycket av anvisningar från eller
relationer till överordnade eller personer,
som innehar nyckelposter inom
rättskipning eller förvaltning. Detta
är för oss alla i denna kammare en
självklar sak. Det borde vara lika klart
för den tredje statsmakten, att den i
insikt om sin makt och sitt ansvar icke
fäller domar under pågående rättegång,
och detta många gånger till och med
utan att ha täckning för domen.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Det har förekommit fall av följande
typ. Åklagaren, vill bygga sin ansvarstalan
på ett visst beteendemönster hos
den misstänkte. Han är medveten om
bevisningssvåriglieterna. Han kastar ut
■— om uttrycket tillåtes mig —- en långrev
med ett flertal ansvarsyrkanden.
Han hoppas att den fula fisken skall
fastna på någon av krokarna. Då svarandens
egna uppgifter vid en fri bevisprövning
ingår i beviskedjan måste det
vara en åklagarens uppgift att rubba
tilltron till den anklagade. Han frestas
då söka stöd i en allmän opinion utanför
domstolen. Det är åklagaren som
leder förundersökningen och som ensam
avgör vad som skall meddelas pressen.
Frestelsen för åklagaren och kriminalreportern,
som också skall göra
sin kariär, att föra över rättegången i
pressen, är stor och förståelig, men den
misstänkte har ingen motsvarande möjlighet.
Det skulle enligt min mening
strida mot god advokatsed om den offentlige
försvararen kastade in sin klient
i en rättegång som förs i tidningsspalterna.

I ett aktuellt fall dömdes den misstänkte
hårt i tidningspressen, men när
domstolens avgörande föll blev straffet
endast 75 dagsböter. Allmänhetens rättstillit
kan obehörigen rubbas om detta
får bli mer än ett enstaka fall, och den
enskildes rätt skall vi inte tala om.
Denna vissa tidningars brist på ansvar
gentemot domstolarnas integritet står
i kontrast mot att man kunnat iakttaga
lojalitet och ansvar hos pressen mot
domstolarnas avgöranden. Det bör också
i detta sammanhang understrykas,
att det icke på allvar ifrågasatts att
svenska domstolar skulle döma annat
än efter bästa förstånd och samvete.

Vad som däremot aktualiserats är
frågan huruvida inte en domares integritet
och opartiskhet äventyras genom
affärsutövning eller liknande verksamhet
som kan medföra intressekollisioner.

Särskilt upprörande framstår fall då
en persons ställning såsom domare obehörigen
möjliggjort eller främjat moraliskt
tvivelaktiga eller olagliga transaktioner.

Utan tvekan kan allt detta ske, och
åtgärder bör övervägas på denna punkt.
Svårigheter föreligger att komma tillrätta
med saken, som justitieministern
framhöll i sitt interpellationsvar. Man
får inte blunda för dessa svårigheter.
Domarens självständighet är i och för
sig en borgen för att relationer och dylikt
inte påverkar hans ställningstagande.
Han måste ha skyddet att inte kunna
avsättas utan dom och rannsakan.
Domaren måste tillförsäkras ekonomisk
frihet så långt möjligt är, och därför är
lönesättningen för våra domare en sak,
som har betydelse i detta sammanhang.

Vad som gäller domaren har sin motsvarighet
i frågan om åklagarna och
även den av rätten förordnade offentliga
försvararen.

Kanske har det i detta sammanhang
sitt intresse att de av Kungl. Maj:t fastställda
stadgarna för Sveriges advokatsamfund
innehåller följande bestämmelse.
»Ledamot äger icke vid sidan
av sin advokatrörelse utöva annan verksamhet
av den art eller omfattning, att
den kan menligt inverka på hans självständighet
eller eljest är oförenlig med
hans ställning som advokat.»

På en domare eller åklagare har detta
sin fulla tillämpning.

Det kan då synas anmärkningsvärt
och det har berörts av tidigare talare
att magistraten i Stockholm, låt vara
icke enhälligt, tillstyrkt att rådman
Lundquist skulle erhålla fem års förordnande
såsom ordförande å en avdelning
vid rådhusrätten, ehuru magistraten
vid tidpunkten för sin tillstyrkan
borde ägt kännedom om den vidlyftiga
privata verksamhet Lundquist
bedrev. Jag noterar med tillfredsställelse
att justitieministern i interpellationsvaret
upplyst att regeringen uppdragit

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

åt JK att verkställa utredning i nu angivet
hänseende.

Vad därefter beträffar åklagarens
ställning i rättegången har jag förut
berört kravet på dennes självständiga
ställning. Även om man utgår från att
det inte finns säkra belägg för att någon
åklagare i de nu aktuella fallen låtit sig
påverkas av överordnades mer eller
mindre lämpliga råd och muntliga anvisningar
utan tvärtom med berömvärd
energi hävdat sig, så är det en föga uppbygglig
syn att det förtroendefulla samarbete,
som bör råda mellan den högsta
åklagarmakten och underordnade
åklagare, brister.

Jag kommer sedan till det som vållat
en viss oro, nämligen målet mot rådman
Lundquist. Jag har en känsla av att
man icke till fullo utnyttjat de möjligheter
som funnits inom rättegångsbalkens
ram för att föra fram målet i snabbare
takt. Det är förklarligt att den utdragna
handläggningen väckt oro och
givit anledning till misstro. En orsak
till nämnda missförhållande torde till
en del vara att söka däri, att polispersonalen
kvantitativt icke räckt till. Detta
är en brist som de ansvariga, närmast
Stockholms stad, i rättsvårdens intresse
bör avhjälpa. Eljest vädjar jag till justitieministern
att ingripa på denna
punkt, även om det är Stockholms stad
som är ansvarig för kostnaderna. Men
även kvalitativt och processmässigt synes
möjligheterna bättre ha kunnat tillvaratas.

Riksåklagaren har uppgivit, att Eliasson
en gång begärt och erhållit förstärkning
med några kriminalkonstaplar.
Jag antar •— och det på goda grunder
— att Eliasson dessförinnan på
närmare håll försökt få förstärkning
men icke lyckats på grund av personalbrist.
Emellertid är det anmärkningsvärt
med hänsyn till de påstådda
brottens natur, att Eliasson först i
april i år begärde och erhöll biträde
av en auktoriserad revisor.

Ägnad att förhala rättegången har

säkerligen också varit den omständigheten,
att processuella lämplighetsfrågor
och anmälningar till olika myndigheter,
JO, JK och Advokatsamfundet,
sysselsatt åklagare och försvarare.
Ingen av dem går fri på denna punkt.
Troligen har ovidkommande prestigehänsyn
fått påverka.

Det synes också självfallet, att en
skärpning av de personliga motsättningarna
mellan åklagaren och försvararen
sannerligen icke är ägnad att
främja rättegångens snabba genomförande.
Åklagaren och försvararen måste
dock samarbeta på en punkt, nämligen
kring den gemensamma uppgiften att
bringa saken i samlat skick säkert och
snabbt under domstolens prövning.

När man till sist står inför frågan,
om här i landet förefinns en allmän
rättsröta eller känsla av rättsosäkerhet,
bör man till en början erinra sig, att
de mål som aktualiserat denna debatt
alla är särpräglade och att den kritik
som riktats mot rättsväsendet — där
den icke varit generaliserande — icke
ifrågasatt de svenska domstolarnas
oväld. Brister förefinns och felgrepp
har förekommit, men att tala om en
allmän tendens till bristande rättsvård
är farliga överord.

Däremot vill jag kraftigt understryka
att frågan om rättstilliten, medborgarnas
förtroende för rättsväsendet, är en
så betydelsefull sak och misstron och
oron redan i och för sig en så allvarlig
sak, att allt som kan göras för att
skingra misstro och missuppfattningar
är motiverat. Därför skulle jag vilja
tacka justitieministern för den möda
han nedlagt på att skingra åtskilliga
missförstånd på detta område. Det ligger
dock till sist ett mycket stort ansvar
på myndigheterna, pressen, riksdagen
och alla medborgare, som vill slå
vakt kring rättsvården och rättssäkerheten,
att inte stanna vid ett rotande
i det som varit eller vid generaliseringar
eller dunkla punkter utan i stället ge

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

kritiken en positiv inriktning för undanröjande
av bristerna.

En positiv inställning, upplysning
och insikt om de stora samhällsvärden
det här gäller är förvisso det bästa
vapnet mot en opinion som går så långt,
att den till skada för rättsordningen
och rättsväsendet vill söka bibringa
svenska folket den uppfattningen, att
vårt svenska rättsväsende är så ruttet,
att man kan tala om en allmän rättsröta
eller i varje fall att det skulle
råda någon rättsosäkerhet som berövat
medborgarna i gemen förtroendet för
domstolar och myndigheter.

Enligt min mening är sjukdomssymptomen
på rättsskipningens område
dels på sina håll medvetet eller omedvetet
överdimensionerade och dels på
sitt sätt så lokaliserade, att de ingrepp
på några sjuka punkter justitieministern
berört, leder till att patienten återvinner
full hälsa.

Häruti instämde herrar Rubbestad
(bf), Hjalmarson (h), Åqvist (fp), Onsjö
(bf), Nordqvist i Karlskoga (h),
Östlund (h), Svensson i Stenkyrka (bf),
Hseggblom (li), Hagberg i Malmö (li)
och Svensson i Krokstorp (h).

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag tror, liksom
herr Ohlin, att dagens debatt har
varit i hög grad nyttig, välgörande och
klarläggande. Jag skall inte ge mig på
någon värdesättning av de inlägg som
har gjorts från regeringsbänken. Det inlägg
som kammaren nyss hade att avlyssna
från herr Gezelius, utgör enligt
min mening i och för sig en tillräcklig
motivering för den interpellationsdebatt
som här har förekommit.

Utan att jag ger mig in på någon
värdesättning av justitieministerns inlägg,
vågar jag ändå göra det konstaterandet,
att de samtliga visar med vilket
utomordentligt allvar han har tagit
upp dessa problem. Det är naturligt,
säger man, att den som bär ansvaret
för rättsvården skall göra så, och det

tycker jag också. Jag tycker det är fullkomligt
riktigt att justitieministern
gjort sig mödan att försöka tränga in i
alla dessa mycket invecklade fall, som
— det torde ingen kunnat undgå att
märka — i och för sig icke har berört
regeringen.

Det har alltså inte riktats anmärkningar
mot regeringen, utan det har varit
anmärkningar emot myndigheter,
enskilda personers uppträdande och
domstolars handläggning. Visserligen
gjorde herr Johansson i Stockholm små
försök att få regeringen inkopplad i
dessa affärer, men det gav ju inte så
lysande resultat.

Såvitt jag kunnat upptäcka, hade han
två kontaktpunkter. Den ena var, att
statsministern hade skrivit ett brev till
en person i Enskede i vilket han upplyst
denne person om att Lundquist
icke var åtalad för Unmanaffären utan
att han var åtalad för andra ting. Innehållet
i detta brev var riktigt återgivet,
men det var också riktigt att när detta
brev skrevs hade inte någon av de utredningar,
som herr Zetterberg här redogjort
för, kunnat leda i bevis att
Lundquist förfarit brottsligt. Skulle jag
utan hänsyn till dessa utredningar,
utan hänsyn till den rättsliga prövningen
ha uppgivit motsatsen?

Den andra punkten var att regeringen
1947 skulle ha prövat om Haijby
skulle åtalas för utpressning eller ej.
Det var emellertid inte alls den frågan
som var föremål för regeringens prövning.
Det är lätt att nu, med allt det
material som numera är tillgängligt,
konstatera huruvida utpressning förelegat
eller ej, men det var inte lika lätt
1947. Det behövdes en undersökning,
en utredning för att få klarlagt hur
härmed förhöll sig.

Det som regeringen hade att ta ställning
till 1947 var huruvida den Haijbyska
boken skulle tagas i Beslag eller
ej. Det var detta problem vi tog ställning
till, och det ledde som bekant till
att boken icke beslagstogs.

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Herr Svensson i Ljungskile kom på
litet längre vägar fram till att regeringen
kunde inkopplas. Jag vill inte påstå
att vägarna var så alldeles spikraka, och
det kan ju hända att jag inte har begripit
vad herr Svensson i Ljungskile
sagt, men han får väl i så fall rätta mig.
Han tyckte det var konstigt att det
fanns så många oklara punkter. Justitieministern
har visat att oklarheten
kanske inte var så stor. Han har tagit
upp praktiskt taget alla de fall, som
herr Svensson i Ljungskile har berört,
så jag tror inte det är mycket kvar att
bemöta annat än —-jag tillåter mig att
säga det — insinuationer.

Men, herr Svensson i Ljungskile, är
det så konstigt, om det på en eller annan
punkt skulle råda oklarhet om vad
som faktiskt har hänt när det gäller
ting som ligger, såsom i vissa fall, 20
år tillbaka i tiden och där inga minnesanteckningar
eller andra handlingar
finns? Yi är ju politiker både herr
Svensson i Ljungskile och jag, och nog
har det förekommit, herr Svensson, att
vi på båda håll diskuterat vad som
hände, vad den har sagt och vad den
har menat med vad han har sagt och
under vilka omständigheter han hade
sagt det. Och i den politiska kampen
gäller det i regel ändå så enkla ting
som att tolka offentliga uttalanden av
någon, av ett partis ledare eller i de
dokument, som redovisar partiets politik.
Men det kan föranleda, som inte
minst herr Ohlin vet, timslånga anföranden,
och ändå är vi inte övertygade
när vederbörande slutar, utan vi går
upp och säger att det var nog tvärtom.

När detta kan sägas om så enkla ting
som uttalanden av oss — ty vi politiska
ledare är ju inte så djupsinniga —
som finns dokumenterade i riksdagsprotokoll
och TT-referat och tidningsuttalanden,
hur skall det då vara möjligt
att på alla punkter skapa klarhet
om förhållanden där det kanske inte
finns, som jag nyss sade, ens minnesanteckningar.
De huvudagerande kan

vara döda, och om de lever kan man
inte med säkerhet lita till deras minne.
Vi vet ju sannerligen alltför väl, vilket
skröpligt instrument det mänskliga
minnet är.

Om den omständigheten, herr talman,
att här finns oklara punkter skall
tas till intäkt för kampanjen mot rättsväsendet,
så kan man föra kampanj
mot vad som helst. Det kan ju finnas
elever i en skola, som har glömt bort
vad de lärde sig i första klassen. Skall
det tas till intäkt för ett anfall mot skolväsendet? Det

är orimligt att begära att alla
dessa i och för sig invecklade förhållanden
skall i efterhand, på det sätt som
man tydligen tänker sig, kunna benas
upp och analyseras.

Men den andra saken som var intressant
i herr Svenssons anförande var
att han sade, att en väsentlig anledning
till oron i landet är att regeringens
beslut inte kan bli föremål för rättslig
prövning.

Ja, det må jag säga. Det rättsväsende,
som var så väldigt nedsuttet nyss, rymmer
alltså inom sig så framstående
människor, att det är den omständigheten,
att icke domstol prövar regeringens
beslut, som skapar oron gentemot
rättsväsendet. Ja, det är kanske någon
särskild form av logik. Jag kan inte
följa den. Ty om de nuvarande domstolarna
fungerar på ett sådant sätt att
de skapar osäkerhet, så skulle det ju
vara ännu värre om de politiska instanserna
skulle få sina beslut prövade
av domstolar av denna beskaffenhet.

Det är en helt annan sak, den som
herr Svensson i Ljungskile tar upp. Hur
förhållandet mellan den politiska makten
och den dömande makten skall
vara, det har ingenting med debatten
om missförhållanden i rättsvården att
göra.

Något närmare debattämnet ligger
herr Svensson när han talar om de risker
som det administrativa förfaringssättet
kan vålla för rättssäkerheten. Ty

C — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 19.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

det är klart att det i tider av växande
samhällsinflytande, och framför allt i
tider av krig och kris, då folkförsörjningsfrågor
och andra frågor skall avgöras
av statliga instanser, finns risk
för att en överbetoning av samhällsintresset
kan för medborgaren te sig som
ett obehörigt inflytande. Jag kan bara
inte förstå det exempel som herr
Svensson i Ljungskile tog, när han
nämnde ordet Lifaco, ty Lifacoaffären
har väl varit rättsligt prövad. Den affären
prövades ju först i regeringsrätten,
varefter frågan fördes till Stockholms
rådhusrätt, hovrätten och högsta
domstolen. Jag kan inte förstå att just
den affären på något som helst sätt är
ett exempel på behovet av en rättslig
prövning.

Men även om herr Svensson inte har
uttryckt sig så att det är lätt att förstå
honom så kommer han in på samma
problem som herr Ohlin sedan tog upp.
Där vill jag bara säga herr Ohlin, att
min uppfattning om behovet av den
offentliga kritiken som en motvikt mot
riskerna för administrativt godtycke
sammanfaller precis med herr Ohlins
uppfattning. När jag hörde herr Ohlin
tala så vackert trodde jag nästan att
han hade hört mitt förstamajtal, ty där
sade jag precis samma ord, naturligtvis
inte så elegant som vi hörde det nyss
från kammarens talarstol, men det var
i alla fall samma tanke. Det finns inga
delade meningar om att det är en fördel
med en så stor offentlig kritik som möjligt,
om den är befogad, för att förhindra
att enskild persons rätt blir trampad
under fotterna. Men herr Ohlin kunde
gärna ha tillagt det jag också sade i mitt
förstamajtal: Om kritiken blir sådan
att man vänjer sig vid att den är ovederhäftig,
då spelar den ingen roll, då
har kritiken förlorat sin slagkraft. Det
är däri som skillnaden kan ligga. Jag
välkomnar kritiken, jag är beredd att ta
risken av överdrifter, men vad jag vill
lägga till, det är att överdrifterna är en
risk för den fria kritiken själv, ty till

slut säger folket: Det där är ingenting
att bry sig om. Sedan kommer det kanske
allvarliga ting, som man borde ha
slagit larm om, och så är vapnet avtrubbat.

När jag har lagt ned så mycken vältalighet
på att prisa herr Ohlins förbättrade
upplaga av mitt förstamajtal,
kunde kanske herr Ohlin också kosta
på sig att ge ett erkännande för det tilllägg
som jag här har tillåtit mig att
göra.

Serviliteten har diskuterats mellan
justitieministern och herr Ohlin. Jag
vill säga herr Ohlin, att om man vill
ha ett exempel på vad jag föreställer
mig att justitieministern menade med
herr Svenssons i Ljungskile insinuationer
så var det väl just detta att herr
Svensson i sin interpellation kastar
fram en allmän fråga. Herr Ohlin vill
att den skall uppfattas såsom grundad
på en i sak konkret framförd bevisning.
Den bevisningen fanns inte i interpellationer
men herr Ohlin begär
att herr Zetterberg på denna löst framkastade
fråga skall svara som om frågan
hade haft en konkret underbyggnad
och det hade funnits en konkret
bevisning, och han säger att ingen mer
än herr Zetterberg kunde vara naiv nog
att läsa herr Svenssons i Ljungskile tal
som om det inte fanns några baktankar
i det, att inte förstå att det fanns konkreta
fall som herr Svensson i Ljungskile
hade i tankarna när han framförde
sin interpellation. Det som herr Ohlin
nu skyndar fram att sticka i händerna
på herr Svensson i Ljungskile är den
Quenselska påtryckningen i fallet
Svensson. Jag måste verkligen säga att
det är ganska häpnadsväckande.

De anmärkningar, som först riktades
mot herr Quensel, avsåg ju ytterligt allvarliga
ting. De avsåg anklagelser för
att en regeringsledamot hade ingripit
på sådant sätt, att rättssäkerheten var i
fara. Kommissionen konstaterade emellertid
att herr Quensel har endast förfarit
ovarsamt när det har gällt kontakt

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

med i första hand socialvårdsmyndigheter.

Jag måste ju säga, att om vi skall behöva
ta upp hela denna diskussion igen
är det återigen ett exempel på ett vårdslöst
handhavande av fakta, d. v. s. att
låta allmänheten få den föreställningen,
att Quensel har gjort sig skyldig till så
allvarliga påtryckningar att det är nödvändigt
att nu, år 1953, påtala detta som
ett exempel på riskerna för servilitet
hos underordnade tjänstemän.

Herr Ohlin tyckte också att det var
beklagligt att justitieministern inte gav
ett omdöme i fallen Nothin och Zetterqvist.
Jag kan mycket väl förstå justitieministerns
tveksamhet därvidlag. Jag
har själv försökt att på grundval av de
utredningar som föreligger, både de delar
som har offentliggjorts och de delar
som är hemligstämplade, bilda mig en
uppfattning om vad som här faktiskt
har förevarit. Jag skall gärna säga, att
för mig var det avgörande de slutsatser,
till vilka utredningsmannen kom och
vilka blivit offentliggjorda, nämligen att
de anklagelser för påtryckning, som lett
till att människor intagits på sinnessjukhus
eller utsläppts från sinnessjukhus,
är felaktiga.

Om man sedan frågar mig hur jag
skall bedöma det handlande som har
ägt rum, vill jag säga att det kan vara
lätt att ge ett omdöme nu, 1953, när vi
vet så mycket mer om olika förhållanden
än vad dessa personer visste när
de 1938 och 1941 hade att ta ställning.
Jag tror att sådan efterklokhet inte tjänar
någonting till. Det är tillräckligt för
det syftemål, som vi diskuterar här, att
konstatera det förhållande som utredningsmannen
har kommit till.

I ett offentligt tal framhöll herr Ohlin,
att det var nödvändigt att justitieministern
visade allvar när han gick att besvara
denna interpellation. Han begärde
också att statsministern skulle göra ett
uttalande för att klarlägga regeringens
inställning. I och för sig är det onödigt,
ty här har ju justitieministern, tycker

jag, klarlagt regeringens inställning. Men
jag skall gärna ändå, för att det inte
skall bli någon missuppfattning och
eftersom en aktad tidning har påstått
att det föreligger meningsskiljaktigheter
mellan statsministern och justitieministern
på en punkt i handläggningen av
dessa affärer, gärna tillmötesgå den
Ohlinska propån om en allmän deklaration.

Jag vill då börja den allmänna deklarationen
med att konstatera, att vi
är alla inom de demokratiska partierna
i motsats till herr Johanssons i Stockholm
överens om att domstolarna skall
behandla sina angelägenheter utan inblandning
från den politiska makten.
Det är mycket intressant att se att de
demokratiska partiernas talesmän i
denna debatt varit ense på denna
punkt, och det är lika belysande att
herr Johansson i Stockholm har den
motsatta uppfattningen, ty i en demokrati
skall den politiska makten inte
dirigera domstolarna, men det är lika
naturligt för diktaturerna att använda
domstolarna som instrument för sin
politik.

Jag vill också gärna understryka, att
det även för mig ter sig som ett hälsotecken
att den allmänna opinionen
energiskt går till attack när den tror
att regering, riksdag eller administrativa
myndigheter försöker tillvälla sig
inflytande över domstolarna. I Sverige
har vi någonting som inte finns i de
flesta andra demokratiska länder, nämligen
en administration med ett stort
mått av självständighet. Vi betraktar
det som en värdefull tillgång. Men den
är inte absolut nödvändig för en demokrati.
Det finns stora demokratier,
där administrationen inte är någonting
annat än ett verktyg för den politiska
maktens innehavare. Det är klart att
vi inte kan säga att det inte är någon
demokrati, där denna självständighet
inte existerar. Men vi anser det värdefullt
att vår ämbetsmannavärld och vår
tjänstemannakår är självständiga, och

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

vi har försökt slå vakt om denna princip.
Därför har vi, trots att samma
politiska parti i praktiskt taget 21 år
har suttit vid makten, anledning konstatera,
att administrationen alltjämt
är ett självständigt element vid handläggningen
av dess ärenden.

Men nu säger man att det är gott och
väl med domstolars oavhängighet och
tjänstemäns självständighet, men regeringen
borde ha möjligheter att ingripa
mot dem. I skyddet av denna självständighet,
säger man, uppstår det lätt
ett kamaraderi och i skyddet av detta
kamaraderi kan höga jurister och höga
ämbetsmän göra sig skyldiga till handlingar
som kränker det allmänna rättsmedvetandet.
Om man ser vad debatten
i verkligheten gäller, är det just
att regeringen inte lägger sig i dessa
ting, att den inte försöker skaffa sig
inflytande över domstolarna och administrationen.

Men, herr talman, om regeringen
nöjde sig med att säga: Det där angår
oss inte, domstolar och administration
är självständiga, begår de misstag må
det vara deras ensak, skulle det vara
alldeles felaktigt. Det bär heller inte
regeringen gjort. Men vi har klart för
oss att regeringen i huvudsak har två
möjligheter: den ena är att skapa insyn
i vad som förevarit, och den andra är
att undersöka huruvida missförhållandena
beror på gällande lagstiftning, så
att man skall ändra de lagar, efter vilka
både domstolar och administration
skall handlägga sina uppgifter.

Detta är vad regeringen har gjort.
När jag såsom polisminister, får man
väl säga, år 1945 tillkallade Sandlerkommissionen
skedde det därför alt det
uppstått allmän oro över att det uppgavs
att polisen handlagt flyktingsärenden
på ett sätt som var kränkande
för det allmänna rättsmedvetandet. Då
tillsattes en medborgarkommission av
ansedda personer ifrån olika politiska
partier. Detsamma skedde när Kejneaffären
hade skapat, som vi tyckte, en

allmän osäkerhetskänsla. Anledningen,
herr Ohlin, till att Kejnekommissionen
tillkallades var just det förhållandet,
som herr Ohlin påtalade, att även vi
i regeringen tyckte att det verkade som
om det gick så fort att handla den ena
gången och så långsamt den andra
gången. Det finns inga delade meningar
mellan justitieministern och mig och
herr Ohlin på denna punkt. Kejnekommissionens
tillsättande på hösten
1950 är svaret på de propåer, som herr
Ohlin kommer med i dagens debatt.

Men det är ändå någonting ganska
märkvärdigt att man tillsatte denna
kommission. Vi har ju andra metoder
att pröva oss fram. Varför tillsatte regeringen
en kommission i dessa två
fall? Det var därför att i båda fallen
regeringsledamöter var mer eller mindre
inblandade. I det sista fallet, i fråga
om flyktingarna, gjordes det ju gällande,
att vad som skett hade företagits
på direktiv av socialministern. Då sade
vi oss: Ingen av regeringen beroende
skall verkställa en undersökning här.
Det fordras fullständig insyn av medborgarna.
Därför tillsattes denna kommission
med landshövding Sandler såsom
ordförande.

Detsamma gällde Kejnekommissionen.
Vi var ju för vår del övertygade
om att de anklagelser som riktades mot
statsrådet Quensel inte var riktiga. Men
det finns många som tror på dem, sade
vi oss i regeringen, och därför bör vi
tillsätta en medborgarkommission, som
inte kan sägas vara beroende av regeringen.
Vi var t. o. m. så försiktiga,
att det socialdemokratiska partiets representant
inte togs ur riksdagen utan
att Landsorganisationens förre ordförande,
August Lindberg, sattes in, för
att det över huvud taget inte skulle finnas
någon möjlighet att insinuera att
denna kommission inte kunde handla
oberoende av regeringen.

Detta har varit vår metodik. Vi har
sålunda icke ansett att vi får springa
ifrån ansvaret utan menat att vi måste

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

ta det initiativ som är nödvändigt. Om
det vid dessa undersökningar hade
framkommit någonting som tytt på att
gällande lagstiftning möjliggjorde ett
lättsinnigt intagande på sinnessjukhus,
att folk utan grund enbart genom administrativt
godtycke kunde berövas
sin frihet, då hade lagen kommit att
ändras. Men ingenting framkom under
dessa undersökningar som motiverade
en lagändring.

Men nu säger man att insynen likväl
inte blev fullständig. Det kan i varje
fall inte sägas om vare sig Sandlerkommissionen
eller Kejnekommissionen.
Varenda rad, som Kejnekommissionen
velat ha offentliggjord, är offentlig. Den
diskussion som uppstod gällde huruvida
ett tjugotal sidor skulle tryckas på
statens bekostnad. Men den tidning,
som anser att sidorna är värda att tryckas,
får trycka dem så mycket den vill,
ty de är offentliga.

Vi handlade sålunda i enlighet med
offentlighetsprincipen, därför att vi anser
att den är värdefull. Men vi handlade,
herr Ohlin, i strid mot en annan
princip som alla också har varit överens
om, nämligen att enskild man skall
ha rätt att ha en privat intressesfär, där
han inte, om han inte begår något
brottsligt, skall riskera att få offentlig
insyn. Bland statens offentliga utredningar
har emellertid tryckts en redogörelse
för statsrådet Quensels privatliv
som är någonting ganska enastående,
och jag måste bekänna att vi nog
inte hade handlat på det sättet mot någon
annan samhällsmedlem än en kollega
till oss.

Det är häri problemet ligger, herr
Ohlin. Vi vill slå oss fram till högsta
möjliga grad av offentlighet, men alla
har vi ju varit överens om att det skall
finnas bestämmelser som skyddar människor
från att få sitt privatliv offentligen
diskuterat, och vi tycker att det
är rimligt att dessa bestämmelser respekteras.

För att det inte skall bli ens skym -

ten av ett missförstånd vill jag säga, att
vi gjorde någonting som var värre än
att vi tillät insyn i statsrådet Quensels
privatliv — det tålde nog att granskas;
även aftontidningarnas mest moraliska
experter skulle säkert inte ha funnit
mycket att invända däremot. Men vi
gjorde, som sagt, någonting värre: vi
släppte loss en mängd okända människors
omdömen om herr Quensels privatliv.
Det är i verkligheten vad som
hände, och jag kan inte försvara det
med annat än en hänvisning till att
herr Quensel såsom ledamot av Sveriges
regering fick ta de risker som är förenade
med innehavet av detta ämbete.

Men tystnade kritiken? Man sade ju
att det skulle bli slut på skvallret i det
ögonblick insyn möjliggjordes. Yi har
här hört herr Ohlin tala om påtryckningar,
och kammarens ledamöter kan
själva bedöma, om kritiken har tystnat.
Vilhelm Moberg fortsätter med sitt resonemang
om brand och mordbrand,
och herr Svensson i Ljungskile traskar
så gott han kan i Vilhelm Mobergs fotspår.
Kritiken har visst inte tystnat inför
den offentlighet som givits åt saken,
utan den fortsätter som om alla
dessa utredningar icke hade förevarit.

Men det handlades ju annorlunda i
Haijbyaffären, säger man. Ja, vi ansåg
oss där kunna ta hänsyn till de bestämmelser
om privatlivets helgd, som
skulle ha gällt även i fallet Quensel, om
han inte tillhört Sveriges regering. Den
avvägningsfråga, som fanns i Haijbyaffären,
löste vi på det sätt som justitieministern
erinrade om: vi offentliggjorde
utredningsresultatet men bibehöll
den av utredningsmannen justitiekanslern
och regeringsrätten accepterade
hemligstämpeln.

Sedan jag sålunda har påpekat den
konflikt, som i dessa fall råder mellan
offentlighetsprincipen och rätten att ha
sitt privatliv i fred, vill jag liksom herr
Ohlin sluta med ett par allmänna reflexioner.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Jag tror att det har varit utomordentligt
välgörande, att även herr Ohlin
och herr Svensson i bestämda ordalag
förklarat att talet om rättsrötan i vårt
land saknar grund. Jag tror också att
vi som en behållning av dagens debatt
skall notera, att herr Ohlin har förklarat
att det svenska rättsväsendet är i
huvudsak sunt. Om bara detta förhållande,
att de demokratiska partiernas
ledare tydligen efter vad som här förekommit
kan vara överens om att talet
om rättsrötan icke har någon grund
och att det svenska rättsväsendet till
sina huvuddrag är sunt, kunde få lika
stor publicitet som tidigare givits åt
det hela, då tror jag att denna debatt
betecknar en vändpunkt i de strävanden,
varom herr Ohlin ansåg att vi
skulle kunna enas — något som jag
gärna är med på — nämligen att låta
kritiken spela fritt men försöka hålla
den saklig och när man går till anfall
akta sig för att tillgripa de halvkvädna
visorna och de enligt min mening alltid
farliga insinuationerna.

Låt mig till allra sist i anslutning just
till denna deklaration av herr Ohlin
erinra om att det finns även en annan
sida av Haijbyaffären än den som de
flesta talar om, nämligen den sida som
visar att också den ringaste svenska
medborgare, även en man, som har ett
förflutet som gör att många kanske
ryckte på axlarna åt hans anklagelser
mot de stora och mäktiga i detta land,
får sina anklagelser prövade. Det kunde
ju tänkas att man hade resonerat
som så: »Det är väl ingenting att bry
sig om en man som har gjort sig skyldig
till sådana handlingar som denne.
Hans anklagelser kan stoppas i papperskorgen.
» Men det skedde inte i vår
press. Detta är en sak, som vår press
kan skriva sig till godo. Det skedde
inte heller hos regeringen. Vi ansåg
att denne man med all sin tidigare belastning
skulle ha rätt att få sina anklagelser
prövade även när han riktar
anklagelser mot dem som han själv och

vi andra tror är samhällets mäktige.
Det får inte spela någon roll. Fanns
det någon grund för hans påstående att
han olagligt inspärrats på sinnessjukhus,
då var det fullständigt likgiltigt
om han var en hög person eller en
brottsling. Hans föregående var i detta
fall fullständigt likgiltigt. Så långt man
kunde skulle man vid undersökningen
få fram hur mycket sanning som låg i
hans anklagelser.

Detta har väckt mycket buller och
många skriverier i tidningsspalterna.
Ändå skulle jag inte vilja ha denna
affär ogjord. Rullades den upp i dag
skulle jag råda justitieministern att
handlägga den med precis samma allvar
som han hela tiden handlagt dessä
angelägenheter och som han, herr talman,
visat prov på genom sina inlägg
i dagens debatt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Statsministern
uttryckte sin förvåning över att fallet
Lifaco nämndes i samband med frågan
om prövningen av administrativa åtgärder,
eftersom detta fall var föremål för
domstolarnas prövning. Ja, det har varit
prövat av domstolarna. Rådhusrätten
och hovrätten fann sig behöriga att behandla
fallet medan högsta domstolen
förklarade de allmänna domstolarna
obehöriga. Jag tycker att detta är ett
ganska bra exempel att nämna i detta
sammanhang.

Vad jag för övrigt nämnde om den
källa till oro, som kan växa fram på
det administrativa området, och vilken
roll mitt omnämnande av regeringen
spelade i det sammanhanget framgår ju
rätt tydligt av protokollet. Statsministern
kan ju se på avvägningen om det
intresserar honom. Jag är för min del
övertygad om att det här inte räcker
att hänvisa till de principer som en gång
fastslagits, ty det händer så mycket. Det
finns här en utveckling som spränger
gamla former, och det växer fram pro -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

blem som man inte kan se bort ifrån,
om man har en reformvänlig inställning.

När det sedan gäller den allmänna
uppläggningen av mitt anförande, sade
jag från början att jag skulle beröra för
det första en del oklara punkter, för det
andra anledningen till allmänhetens oro,
för det tredje utredningsmetoderna och
för det fjärde påtryckningsmentaliteten
samt säga något om positiva åtgärder.
Det var kanske förargligt att jag inte
uteslöt punkt 1, men jag tror att det var
riktigt att även den kom med.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Statsministern säger, att den
offentliga kritiken är viktig, men han
vill göra det tillägget, att blir den ovederhäftig
förlorar den sin slagkraft.
Det är alldeles riktigt. Jag skall gärna
uttrycka mitt instämmande häri. Men
jag vill ändå varna för att så mycket
uppehålla sig vid den offentliga kritikens
avigsidor, att det kommer att
förefalla som om man tappat ur sikte
att även en kritik i den offentliga debatten
som lider av allvarliga brister dock
kan vara av stort värde. Den skulle
naturligtvis vara ännu bättre om den
vore fri från dessa brister. Jag vill
säga till statsministern, att detta även
gäller om kritik på det politiska området.
Statsministern berörde sitt förstamajtal.
Tänk så synd att statsministern
inte ens under hela sitt förstamajtal
kom ihåg vad han själv sade,
om kritikens vederhäftighet. När han
talade om folkpartiet och sjukförsäkringsreformen,
hade han redan glömt
bort det.

Det betänkliga är, att statsministern
står här och säger: »När vi tillät insyn,
tystnade då skvaller och kritik? Nej,
som om ingenting hänt fortsatte det.
Vi har hört herr Ohlin här i dag.»

Herr statsminister! Jag har inte
kommit med något skvaller om herr
Quensel som statsministern påstår. Jag
har hänvisat till Kejnekommissionens
befogade kritik. Är det dennas kritiska

omdömen som statsministern kallar löst
skvaller? Att jag tog upp denna sak,
berodde som sagt därpå, att justitieministern
tog sig det orådet före —
jag kallar det så — att mer eller mindre
ta avstånd från denna kritik och därigenom
satte en viktig princip i fara,
nämligen att högt uppsatta ämbetsmän
och ej minst ledamöter av regeringen
bör iakttaga mycket stor återhållsamhet
när det gäller sådana påpekanden
för myndigheterna som kan verka som
påtryckningar. Ansvaret för att denna
sak över huvud taget kom upp till debatt
i dag i anslutning till herr Quensel
bäres av justitieministern på grund
av detta hans försök.

Får jag säga, att det verkligen skulle
vara klädsamt om statsministern ville
använda tillfället till ett beriktigande av
det uttalande han nyss gjorde.

Jag efterlyser fortfarande en förklaring
från någon av herrarna på regeringsbänken,
statsministern eller justitieministern,
att en viktig förutsättning
för rättssamhällets sundhet i vidsträckt
bemärkelse bl. a. är att högt uppsatta
ämbetsmän visar återhållsamhet i fråga
om sådana hänvändelser som jag här
nämnt. Jag kan inte förstå varför ett
sådant uttalande skall sitta så långt
inne.

Debatten gäller att regeringen inte
försöker vinna inflytande över domstolar
och administration, säger statsministern.
Jag tycker, att det är en
ganska vårdslös karaktäristik av debatten.
Jag hänvisar till vad som förevarit.
Regeringen har möjligheter att
skapa insyn, och om missförhållanden
beror på gällande lagstiftning, säger
statsministern, kan man försöka avhjälpa
dem. Jag kan tillägga att regeringen
även har möjlighet att sörja för
lämplig placering av ämbetsmän som
har förtroendeställning eller liknande
ställning; det kan också vara viktigt.
För övrigt är vi överens om regeringens
möjligheter att ingripa på detta område.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Det har, herr talman, kommit en del
positiva uppslag i denna debatt, som
inte minst berör den andra av de frågor
som statsministern nämnde. Jag vill
till sist vädja till regeringen att upptaga
dessa uppslag till prövning i syfte
att skapa ett läge som erbjuder mindre
risker än vi har i dag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle: Herr talman! När statsministern
hävdar att ingen rättsröta
finns och understryker hur känslig han
är för att var man skulle få sin rätt,
talade han med särskild känsla om fallet
Haijby. Vilka brott denne man än hade
begått, skulle hans anmärkningar prövas.
Ja, men intresset för Haijbys anklagelser
kom, herr statsminister, dock
ganska sent, långt efter ett visst remarkabelt
dödsfall. Jag vill erinra om att
en natt höll man t. o. m. stockholmspolisen
i beredskap bara av fruktan för
att det minsta skulle sippra ut av herr
Haijbys anklagelser.

När statsministern säger, att man inte
var samlad i statsrådsberedningen för
att diskutera frågan om att väcka åtal
om utpressning utan att det gällde om
Haijbys bok skulle få komma ut, medger
jag att det är mer korrekt att säga
att den av hovet ställda frågan den
gången var hur hela saken kunde tystas
ner. Statsministern säger, att man beslöt
att inte förbjuda boken. Nej, hovet beslöt
i stället att köpa den med polisintendenten
Zetterqvists förmedling. Den
var den svenska bokhandelns största
bestseller genom tiderna. Hela upplagan
slutsåldes på en minut till en enda kund.

När herr statsministern slutligen citerar
sitt brev till den frågande medborgaren
i Enskede gör han citatet väl kort.
Det förekom i verkligheten rätt kategoriska
formuleringar i detta brev. Det
var inte bara det att Lundquist inte var
häktad i fallet Unman. Det innehöll också
en hänvisning till herr Ståhls utskottsutlåtande,
med stöd av vilket statsministern
fann att klagomålen hade visat sig

obestyrkta och att man inte fått fram
något som visade att Unman hade förlorat
pengar på annat sätt än genom
misslyckade affärer. »Riksdagsutskottet»,
heter det, »har uttalat, att saken
var mogen för avskrivning. Det som
förekommit ger icke något som helst
stöd för misstroende mot de myndigheter
som under årens lopp haft den otacksamma
uppgiften att försöka bringa någon
klarhet i Unmans tilltrasslade affärer.
» Detta skrevs den 6 maj i fjol. Då
visste man emellertid en hel del om fallet
Lundquist, och man hade ett halvår
tidigare beslutat om åtal emot honom.
Herr Eliassons utredning pågick sedan
tre månader tillbaka. Det har vidare
kontrollerats att statsministern icke innan
brevet skrevs frågat Eliasson om
vilket resultat hans utredning givit.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Till det jag
sade att det inte fanns någon rättsröta
här i landet vill jag göra det beriktigandet,
att jag alldeles glömde bort herr
Johansson i Stockholm i detta sammanhang.
Det brev jag skrev till den frågande
i Enskede var riktigt. Ingenting hade
då framkommit som talade för att Unmansaffären
hade den karaktär som
herr Johansson här påstod.

Jag vill säga att jag uppriktigt hoppas
att den unge och energiske åklagare, som
nu har hand om detta, skall lyckas med
det som så många andra misslyckats
med. Om det lyckas herr Eliasson att
här sprida klarhet på alla dessa mycket
invecklade punkter, tror herr Johansson
då att det finns någon i regeringen
som skulle beklaga detta? Det är ju inte
det diskussionen gäller. Jag har fått en
fråga som jag besvarat med det påpekandet,
att Lundquist är åtalad för en
massa brott; han är dock icke åtalad
för Unmansaffären. Sanningen skall
komma fram oberoende av vem som har
tagit initiativet till undersökningarna;
detta gick ju som en ledtråd igenom hela
mitt första anförande.

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Ja, herr Ohlin och jag har inte haft
tillfälle att diskutera politik så mycket
under denna riksdag. Detta har gjort att
han begagnat tillfället att säga några ord
om sjukförsäkringen. Det var inte meningen
att vi som text för dagens överläggningar
skulle använda mitt förstamajtal.
Men om vi skulle gå igenom det
punkt för punkt och se om det finns
någonting som vi inte är överens om
där, då hoppas jag innerligt att herr
Ohlin inte är ense med mig på alla punkter.
I annat fall skulle verkligen hans
parti komma socialdemokratien så nära
— åtminstone momentant — att jag inte
vet vad jag skulle säga om den saken.
Som sagt, det var inte alls min mening
att mitt förstamajtal skulle bli grundtemat
för dagens debatt. Men herr Ohlin
hade vänligheten att ta upp vissa av
dess tankegångar, och jag vill tacka herr
Ohlin för det. Frågan om sjukkassereformen
får vi tillfälle att diskutera
senare.

För att nu återgå till dagens debatt
så säger ju herr Ohlin att det är konstigt
att inte någon på regeringsbänken kan
säga någonting så enkelt och självklart
som att påtryckningar inte får förekomma
från högre ort. Ja, men hela interpellationssvaret
är ju byggt på den principen.
Det var ju bl. a. för att konstatera
huruvida påtryckningar förekommit
som man gjort alla dessa undersökningar.
Anledningen till medborgarkommissionens
tillsättande var ju att
det om Quensel sades att han företagit
påtryckningar, som var så allvarliga att
de rättsvårdande myndigheterna icke
fick fungera i fred. Behövs det ett enda
ord mer om det självklara förhållandet
att påtryckningar uppifrån icke får förekomma?
Detta har justitieministern och
jag betraktat som så självklart, att det
är rätt onödigt att med en så väldig
tyngd, som herr Ohlin tillät sig lägga i
dagen i sin replik, efterfråga en sådan
deklaration.

Herr Ohlin skall emellertid inte komma
förbi det allvarliga i att i denna

påtryckningsdebatt dra in fallet Quensel,
därmed bidragande till ett fortsatt skvaller.
Herr Ohlin gav ju otvivelaktigt kammaren
den föreställningen — eller försökte
göra det — att det låg fog bakom
anklagelserna om den allvarliga karaktären
av Quensels ingripande. Vi har då
sagt att kommissionen har klargjort att
det på den punkten rört sig om väsentligt
mindre allvarliga ting — närmast
hänvändelser till socialvårdsmyndigheter.
Det kan diskuteras om en regeringsledamot
har rätt att göra sådana hänvändelser.
Man ger dock fortfarande en
vilseledande framställning om man vill
insinuera att detta har en så allvarlig
karaktär, att det nämnes som ett skolexempel
när man skall exemplifiera påstötningar
från högre ort. Om det nu
skulle vara något misstag begånget så
har ju regeringen varit angelägen om att
på denna punkt möjliggöra all tänkbar
insyn. Vi publicerade ju allt som Kejnekommissionen
ansåg skulle publiceras.
Mot bakgrunden av att kommissionen
visat hur litet det var bevänt med allvaret
i anklagelserna och mot bakgrunden
av regeringens åtgärder att publicera
materialet menar jag, att det är olämpligt
att ta upp detta som ett exempel på
de allvarliga påtryckningar, som man
måste värna de svenska ämbetsmännen
emot.

Detta var innebörden i mitt anförande,
och herr Ohlins replik har icke kommit
mig att ändra min uppfattning.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Statsministern får ursäkta mig
om jag säger, att detta är en underlig
advokatyr. Det har sagts från regeringen,
från statsministern, att de allvarliga
beskyllningarna blev tillbakavisade
av Kejnekommissionen. Det är
riktigt. Då skulle man inte sedan få
tala om andra olämpliga företeelser av
påtryckningskaraktär.

Men, herr talman, med anledning av
justitieministerns avståndstagande från
Kejnekommissionens uttalanden tog jag

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

upp det mycket mera generella påtryckning
sproblemet till diskussion. Jag gjorde
det uteslutande på grundval av justitieministerns
avståndstagande, vilket
jag ville bemöta. Det finns påtryckningar,
som inte hör ihop med dem
Kejnekommissionen förnekat existensen
av. Det finns påtryckningar av mindre
allvarligt slag, men de är allvarliga
nog, herr statsminister. Det gäller alltså
att få så mycket kraft som möjligt
bakom principen att högre ämbets- och
tjänstemän skall vara återhållsamma
och avstå även från påtryckningar av
den arten. Statsministern menar här att
då ingenting påvisats av det slag som
särskilt befarats men som Kejnekommissionen
konstaterat inte fanns, då
tycker han att ingenting finns att tala
om. Jag vill då säga att jag har en annan
mening. Jag tror att detta problem
om servilitet och påtryckningar bör
tas upp under de vidare aspekter som
jag här gjort, även om jag erkänner att
jag inte skulle ha uppehållit mig vid
detta spörsmål om justitieministern hade
velat understryka den enligt min
mening viktiga princip det här gäller.

Hans excellens, herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag ber om
ursäkt för att jag måste återkomma,
men herr Ohlins sätt att argumentera
är väl ändå något av det besynnerligaste
vi har varit med om. Justitieministern
har inte i sitt interpellationssvar
tagit avstånd från Kejnelcommissionens
bedömande. Jag ber ännu en
gång att få läsa upp detta, som herr
Ohlin, trots att han har haft det tillgängligt
i flera dagar, inte lyckats förstå.
Där står följande: »Även i några
andra hänseenden framställde kommissionen
vissa erinringar mot åtgärder
av ämbetsmän. BI. a. anförde kommissionen,
att Quensel hade bort iakttaga
större varsamhet i sin kontakt med
myndigheterna i vissa socialvårdsärenden
och liknande fall. Jag saknar anledning
att i detta sammanhang disku -

tera, om detta uttalande var berättigat
eller inte; jag vill endast påpeka, att
de åtgärder som åsyftas härmed, inte
hade något som helst samband med
Kejnes anmälningar till polisen.»

Herr talman! Vi diskuterar här det
svenska rättsväsendets integritet. Kejnekommissionen
friar herr Quensel
från att ha utövat sådan påtryckning,
som kan beröra den fråga vi diskuterar.
Den framställer emellertid erinringar
emot herr Quensel för att han
ringt upp socialvårdsbyråer o. d. Justitieministern
säger att han i detta
sammanhang, då vi diskuterar det svenska
rättsväsendets integritet och rättsrötan,
saknar anledning att fälla något
omdöme om denna affär.

Ja, ärade kammarledamöter, nog är
jag van vid att herr Ohlin försöker att
debattera på detta sätt när det gäller
ekonomiska ting. Men här är det väl
ändå uppenbart, att hade han nu inte
blivit motsagd hade många fått den föreställningen,
att Quensel gjort sig
skyldig till allvarliga påtryckningar,
som har hotat den svenska rättsordningens
integritet, och att regeringen
inte reagerat på något som helst sätt.

Jag har förklarat, att alla våra åtgärder
som bakgrund haft den tanken,
att man skall undvika påtryckningar.
Vi skall undvika servilitet ifrån de underordnade,
och vi är glada över domstolarnas
och administrationens självständighet,
men vi skall naturligtvis
också undvika påtryckningar från de
överordnade. Ingen advokatyr, hur
skickligt framförd den än är, herr Ohlin,
kommer att rubba det intryck som
herr Ohlins anförande på denna punkt
har väckt.

Men sedan jag sagt det, herr talman,
vill jag än en gång understryka att detta
är ett av de Ohlinska sidospår, som
ganska litet betyder. Han har den debattvanan,
och det är ingenting att göra
åt det. De stora ting, som herr Ohlin
har sagt, har rört sig på punkter där
vi i stort sett kunnat vara överens, och

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

jag tycker bara att det är beklagligt att
detta sidospår tilldragit sig så stor uppmärksamhet,
att allmänheten kanske
får den uppfattningen att det har gällt
mycket stora och väsentliga ting, där
folkpartiledaren och statsministern varit
oense. De stora och väsentliga tingen
gäller att vi skall slå vakt om rättsordningen.
Det är ännu ingen fara för den,
men till vakthållningen hör en fri kritik;
men en fri kritik skall inte bestå
av lättsinnigt framkastade insinuationer
utan bygga på fakta. Det är vi överens
om, och det tycker jag är mycket
väsentligare än om justitieministern
uppskjuter sitt ställningstagande till
herr Quensels ingripanden i socialvårdsfall
till ett annat tillfälle, då vi
diskuterar de frågorna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Det var inte bara
socialvårdsfall. Samma dag som Willys
döda kropp anträffades kallade Quensel
till sig polisintendenten. Jag citerar
Kejnekommissionen: »Sålunda har

Quensel på kvällen den 5 januari 1937,
den dag då Willys döda kropp anträffats
på brandplatsen, till sin bostad
kallat Zetterquist och av honom begärt
en redogörelse för polisens åtgärder i
saken.» Vidare säger kommissionen:
»Det kan emellertid ifrågasättas huruvida
Quensels åtgärd att i angivet syfte
anmoda kriminalpolisintendenten att
komma till Quensels hem kan anses stå
i överensstämmelse med god praxis.»

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Beträffande den sista saken, som herr
Svensson i Ljungskile nu tog upp, var
det så att Quensel av den dödes anförvanter,
förmodligen av hans far, som
han också var god vän med, hade fått
höra att han var försvunnen och att en
brand hade ägt rum. Quensel var så
orolig för att myndigheterna inte skulle
ha gjort sin plikt, att han kallade på

polisintendenten och bad honom för
all del se till att det blev utrett huruvida
ett svårt brott blivit begånget.
Att detta nu skulle vara ett exempel på
rättsröta är väl att ställa saken fullkomligt
på huvudet.

Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
Det första, som uppkallar mig till deltagande
i denna debatt, är ett uttalande
av justitieministern, som återfinns på
sidan 12 i det stencilerade exemplaret
av interpellationssvaret, där han på tal
om justitiekanslersämbetets utredning
om vissa påståenden rörande Kejnekommissionens
ledamöter anför följande:
»Redogörelsen kompletterar kommissionens
utredning, och den ger
psykologiskt lärorika upplysningar om
hur sådana företeelser som Kejneaffären
och dess biprodukter uppkommer.»
Jag har alldeles särskild anledning att
vända mig mot den formulering, som
statsrådet använder på denna punkt.
Låt vara att en del måhända kan sägas
om biprodukterna, men att i det
sammanhanget anföra Kejneaffären som
någon sorts hjärnspöke, som ett inbillningsfoster
hos aktiva och aggressiva
människor, måste betraktas som felaktikt.

Vad var anledningen till att vi över
huvud taget fick en Kejneaffär, att över
huvud taget hela detta första fall, som
blottat vissa missförhållanden i vårt
rättsväsende, kom inför offentligheten?
Jo, det var, att en ung präst i Stockholms
stadsmission under sin tjänsteutövning
hade upptäckt en hel rad missförhållanden,
som han ansåg sig enligt
sitt samvete pliktig att ingripa emot.
Vad blev resultatet? Jo, det gjordes alla
möjliga invändningar och restes alla
möjliga hinder från polisens sida när
det gällde att driva denna utredning vidare.
Det som enligt min mening är det
mest anmärkningsvärda i Kejneprocessen
är detta kompakta motstånd, som
han ständigt fick röna från stockholmspolisens
sida, och om vilken Kejnekom -

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

missionen säger följande i sin allmänna
sammanfattning: »Kommissionen har i
detta ärende funnit anledning till klander
beträffande polismyndigheternas
handling i så måtto att ärendets överlämnande
till åklagarmyndigheten onödigtvis
och felaktigt fördröjts. I detta
sammanhang har kommissionen också
påtalat, att polisen vid överlämnandet av
ärendet till åklagarmyndigheten underlåtit
att underrätta denna om ärendets
karaktär.» Även om man i denna sak alldeles
bortser ifrån vad som har sagts
om påtryckningar från högre ort, är
de anmärkningar, som här framställes
från Kejnekommissionens sida, tillräckligt
allvarliga för att man skall kunna
anse, att denna affär och dess upprinnelse
företer drag som är anmärkningsvärda
och borde ha föranlett ett beivrande.

Jag vågar här bestämt påstå, herr talman,
att det var icke bristen på poliser,
som det talas så mycket om för närvarande
när det gäller utredningspolisen
i Stockholm, utan det var helt andra
omständigheter som gjorde, att denna
utredning fördröjdes, vilket man mycket
väl kan finna i den tidtabell, som Kejnekommissionen
uppställt. Nej, det
finns andra åtgärder som skulle kunna
tillgripas i fall som dessa av bristande
och olustiga utredningar. Det har kommit
anvisningar från olika håll under
debatten, som förtjänar ett alldeles särskilt
beaktande från regeringens sida.
Det räcker inte med att man bara skaffar
fler poliser, utan man får också se
till hurudana poliser man får och hurudan
polisens ledning blir. Regeringen
borde inte här sakna möjligheter till ett
ingripande.

Justitieministern har fällt omdömen
om förutvarande statsrådet Quensel. Jag
skall inte göra någon invändning mot
detta, då jag över huvud taget icke har
någon invändning att göra, när man
uttalar sig välvilligt och älskvärt om
människor, som man sätter värde på.
Jag skulle emellertid vilja komplettera

det omdömet med ett annat erkännande,
som jag också skulle vilja få taget
till riksdagens protokoll, nämligen ett
erkännande åt denne präst i stadsmissionen,
som så hänsynslöst och så envetet
fullföljer denna aktion, trots alla de
väldiga svårigheter, som han har att
arbeta emot. Jag skulle här vilja ge ett
alldeles särskilt personligt erkännande
åt den man som, besjälad av ett äkta
och osjälviskt rättspatos, ägnat dessa
ting en sådan uppmärksamhet, som sannerligen
också har kostat honom mycket.
Jag tycker, att när vi talar om
rättrådiga människor, skall också pastor
Karl Erik Kejne nämnas på en hedersplats
i detta sammanhang. Han är
visserligen inte serafimerriddare, och
han kommer säkerligen aldrig att bli det,
han bär aldrig och kommer säkerligen
aldrig att bekläda några höga ämbeten
i detta samhälle, men detta till trots
tycker jag man har anledning att alldeles
särskilt i ett sammanhang som
detta inte försöka komma med nedsättande
omdömen, med omdömen, som
förringar värdet av hans insatser, utan
ge honom ett uttryck för en erkänsla
som han förtjänar.

På den allra sista tiden har pastor
Kejnes namn förekommit i samband
med en alldeles särskild utredning, som
jag har haft anledning att som läkare
syssla en smula med och som jag redan
för över ett år sedan intresserade mig
för. Det är den mycket märkvärdiga
och mystiska historien om pastor Kejnes
kvicksilverförgiftning. Jag skall
också, herr talman, med några ord beröra
denna sak. Den belyser bland annat
något av det som interpellanten
herr Waldemar Svensson förde fram i
sina frågor, nämligen de långa och tidsödande
brottsutredningarna.

Det har förekommit mycket besynnerligt
kring denna pastor Kejnes sjukdom.
En teori har från mycket auktoritativt
medicinskt håll framställts om att
han skulle ha varit utsatt för antingen
en förgiftning, härrörande enbart från

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

amalgam i tänderna, eller också en förgiftning
i förening med tillförsel av
penicillin. Efter eu mycket lång och
ingående vetenskaplig utredning har
medicinalstyrelsen helt tillbakavisat dylika
teorier, som redan från början,
då de framfördes, tedde sig i hög grad
dubiösa.

När denna utredning, påskyndad av
den polistjänstemän, som har i uppdrag
att sköta förundersökningen, är
färdig, lägger man emellertid ner hela
saken och säger, att ingenting har framkommit,
som tyder på att pastor Kejne
har blivit utsatt för en förgiftning genom
andra personers mellankomst. Jag
tillåter mig fråga i detta sammanhang:
Hur vet man detta? Om man tillbakavisar
självförgiftningsteorien, så är det
ju inte mycket som återstår. Jo, det är
en sak som är kvar och som har kommit
fram i stadsfiskalens sista redogörelse
inför pressen. Det är en alldeles ny
teori som inte har blivit prövad så
mycket, nämligen att vederbörande
själv skulle ha använt någon sorts
kvicksilverhaltig salva som sedan skulle
ha framkallat denna våldsamma utsöndring
av kvicksilver från hans kropp.
Själv har han förnekat att han har använt
någon sådan salva, men alldeles
bortsett från detta och bortsett från
om man misstror hans egna uppgifter,
påkallar denna sak ändå en mera allmän
uppmärksamhet, ty om det mot
förmodan är så, att vissa salvor i handeln
kan medföra så dramatiska effekter
på människor, så är det ju myndigheternas
sak att ingripa och hindra användningen
av dem. Varken jag själv
eller någon av de många läkare, med
vilka jag har haft samtal i saken, har
någonsin hört talas om att ett sådant
resultat skulle kunna uppkomma på
grund av användande av dylika salvor.
Jag måste säga att jag beklagar att denna
teori har framförts på det sätt som
skett, samtidigt som man försäkrat att
man inte vet att någonting annat har
inträffat som skulle kunna ha förgif -

tat Kejne. Det ger hela saken en smula
odiös karaktär, det ger ett intryck av
att här står det inte riktigt väl till med
den person som har drabbats av dessa
olyckliga omständigheter.

Om man från polisens sida hade nöjt
sig med att helt enkelt säga: »Vi vet
inte vad som har inträffat i denna sak»,
så skulle jag ha varit mera belåten,
men så har polisen inte sagt. Den har
i ganska bestämda ordalag gjort gällande
att någon förgiftning genom annan
persons mellankomst inte har skett.
Det är ju visserligen glädjande att man
härigenom har fått anledning att fritaga
en tidigare för denna sak misstänkt
person. Men därigenom är saken
inte tillräckligt utredd.

Jag har, herr talman, velat uppehålla
mig vid denna sak i debatten — den
har inte behandlats tidigare — ty jag
anser att de förhållanden jag här berörde
förtjänar ytterligare utredning.
Jag är helt övertygad om att det
sista ordet inte är sagt i denna sak.
Det må också vara förlåtet att en smula
misstro myndigheternas utredningar,
särskilt när det gäller stockholmspolisens,
detta mot bakgrund av vad vi har
fått reda på av den av regeringen tillsatta
Kejnekommissionen.

Vidare skall jag tillåta mig, eftersom
justitieministern har haft älskvärdheten
att apostrofera mig i sin framställning,
att gå in på frågan om sekretessen
i Haijbyärendet. Justitieministern
behandlar detta på sidan 20 i interpellationssvaret.
Justitieministern hedrade
inte dechargedebatten med sin
närvaro, och inte heller någon annan
ledamot av regeringen, när jag tog mig
friheten att beröra någonting av detta
som ligger bakom Haijbyaffären, men
jag är glad åt att nu få ta upp det i
hans närvaro.

Jag skall gärna ge justitieministern
rätt — om det nu är en prestigefråga
för honom — när han säger, att hovrätten
i detta fall inte på något sätt
har desavouerat regeringen, ty det har

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

den inte gjort. Den har tagit ställning
till frågan om offentliggörandet från
andra utgångspunkter än dem som
fanns i justitiekanslersutredningen. Men
jag tillåter mig slå fast, att resultatet av
hovrättens friläggande av viktiga delar
i denna sak i själva verket blir detsamma.
Vad som är det väsentliga här, det
som berör ämbetsmännens åtgärder i
Kejneaffären, har nu blivit möjligt att
skärskåda. Jag tycker att detta skulle
vara ett lämpligt tillfälle för justitieministern
— då han dessutom av förre
överståthållaren Nothin har fått en
särskild hänvändelse om att det skall
bli en debatt just om dennes åtgärder
i affären —■ att klargöra sin ståndpunkt
i den här frågan. Så har emellertid inte
skett. Justitieministern liksom statsministern
har mycket bekvämt vägrat att
gå in på någon som helst bedömning
av ämbetsmännens åtgärder.

Här föreligger dock det påstående
att den ene av de båda ämbetsmännen,
överståthållare Nothin, skulle ha medverkat
till utfärdandet av ett intyg vars
innehåll måste betraktas såsom osant.
Vidare kommer polisintendenten Zetterquists
ställning i en mycket egenartad
belysning, när man närmare får
tillgång till handlingarna i denna affär.
När justitieministern nämligen säger
att man inte kan jämställa utpressaren
och den utpressade, att man inte
kan göra gällande att den som är föremål
för utpressningen eller hans ombud
också skall utsättas för åtal eller
annan rättslig granskning, så är detta
ett påstående som skenbart är riktigt
men som i detta speciella fall förtjänar
en alldeles särskild belysning. Det var
nämligen inte någon herr vem-somhelst
som användes för att förmedla
penningarnas överlämnande till herr
Haijby. Det var kriminalpolisintendent
Zetterquist vid stockholmspolisen, som
återigen på detta sätt kommer i strålkastarbelysning,
och det är detta som
jag och många med mig har funnit vara
i hög grad anstötligt och som ger en

alldeles särskild karaktär åt hans ställningstagande
i denna affär.

Till det mera glädjande i justitieministerns
redogörelse får jag räkna
att han är beredd att företaga en översyn
av sekretesslagstiftningen. Jag hoppas
att han också skall lyckas att få en
bättre formulering av den ominösa 10 §
sekretesslagen än vad som hittills har
lyckats lagstiftarna, denna verkliga
kautschukparagraf, som möjliggör snart
sagt vilket sekretessbeläggande som
helst. Jag medger att detta otvivelaktigt
är en svår uppgift, men uppgiften är
så pass angelägen, att den måste lösas
på något sätt. Vi kan nog inte längre
finna oss i de bestämmelser som för
närvarande existerar.

När jag tillät mig att kritisera regeringen
för att den inte hävde sekretessen
beträffande Haijbyutredningen
framhöll jag, att regeringen otvivelaktigt
hade formell täckning för sitt beslut,
men det var oklokt att inte medge
en publicering. Skadeverkningarna hade
blivit mindre, om man vid det tillfälle
det då var fråga om hade frigivit
allt det väsentliga i justitiekanslersämbctets
utredning i stället för att så småningom
det ena avslöjandet efter det
andra punktvis skulle framkomma. Det
är ju på det sättet med denna sekretess
— som man kan behjärta ur just de
synpunkter som herr justitieministern
anfört, nämligen att vissa delar av privatlivet
kräver skydd mot insyn — att
sekretesslagen och dess bestämmelser
många gånger helt motverkar det avsedda
syftet. Om man i ett fall, som
herr statsministern här berörde, inte
ville i offentliga utredningar trycka
vissa delar, som berörde dåvarande
statsrådet Quensels privatliv, förefaller
det mig som om man just genom denna
åtgärd, som ju var en form av sekretcssbeläggning
även om det inte direkt
var den röda stämpeln man använde,
just genom uteslutandet på ett eller annat
sätt av vissa upplysningar, drog
nyfikenheten och därmed också publi -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

citeten till ting som gärna, det medger
jag, kunde ha besparats offentligheten.

Sådana saker kan man finna i många
andra sammanhang, när man döljer
vissa punkter i en utredning. Med den
nyhetsförmedling, som i alla fall existerar
i vår tid, kommer det ändå fram,
och då blir skadan mycket värre än om
man redan från början hade frigivit
alla handlingar åt offentligheten.

Ja, herr talman, med dessa reflexioner
i mera speciella fall skall jag sluta
mitt anförande. Jag har avstått från att
draga mera allmänna slutsatser utöver
dem, som jag tycker först herr Waldemar
Svensson och sedan herr Ohlin
har givit uttryck för på ett så utmärkt
sätt, nämligen att det finns ett område,
där regeringen inte kommer ifrån, att
den har möjlighet att bidraga till att
röja upp i vad gäller missförhållanden
på rättsväsendets område, och detta
genom medverkan till sådana personförändringar
i ledningen, som kan anses
påkallade i de olika fallen.

Jag har tillåtit mig att så tillräckligt
tydligt, som det kan medges mig att
uttrycka det, ange ett bestämt fall. Jag
dristar mig inte till att anföra några
flera. Jag nöjer mig med att ange att
här har regeringen faktiskt en möjlighet,
som till sina verkningar bör vara
betydligt bättre än allmänna utredningar
och förklaringar.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman!

Ehuru tillhörande oppositionen men
med hänsyn till det gemensamma intresset
hos alla partier för vår rättsstat
skall jag be att i min ringa stad
få uttala ett tack till justitieministern
för det i så många hänseenden vägledande
svar som han har givit. Det innebär
självfallet inte att jag därmed på
varje punkt är beredd att ordagrant
instämma i vad han sagt, men jag tror
ändå att vi alla, som har åhört detta
svar och även debatten i övrigt, har
fått ett bestämt intryck av att regeringen
är beredd att ingripa där ingripande

behövs, att det inte finns någon lust
att släta över och gå vidare.

Allmänt har jag i många hänseenden
blivit förekommen av herr Gezelius.
I hans allmänna deklarationer kan jag
instämma och behöver därför inte göra
något uttalande i dessa ting vid denna
sena timme. Jag vill i stället, herr talman,
här under några korta minuter
mera ta fasta på de uttalanden i avseende
på framtiden, som herr statsrådet
har gjort och som just nu bör intressera
oss alla mest.

Det har ju sagts här, säkerligen med
all rätt, att Lundquistfallet är någonting
unikt, och vi måste alla uttala vår
stora förvåning över att Stockholms
rådhusrätt och även dess direktion kunde
föreslå rådman Lundquist till förlängt
förordnande efter allt vad allmänheten
visste och allt härutöver som magistraten
själv måste veta.

Detta kan allmänheten säkerligen inte
begripa. Det är emellertid hugnesamt
att höra, att justitieministern inte i paniken
dragit den slutsatsen av vad som
inträffat, att beskära domarnas självständighet.
Herr Johansson i Stockholm
sade nyss, att domarkårens självständighet
och domarnas oavsättlighet
representerade en abstrakt idé, som
skulle vara av tvivelaktigt värde. Nej,
det förhåller sig inte alls så, att grundsatsen
om domarkårens självständighet
och domarnas oavsättlighet har tillkommit
uteslutande genom spekulativt
tänkande. Det ligger många århundradens
erfarenheter från absolutistiska
statsskick bakom, innan vi här i Sverige
självständigt, eller Montesquieu i
Frankrike under denna stats absolutistiska
regim, utformade denna tankegång
— precis som vi också i vårt land,
i likhet med många andra länder, har
de mest deprimerande erfarenheter av
tillfälliga domstolar.

Sedan ett par ord om sekretessen.
Jag kan förstå att justitieministern, efter
vad som inträffat sedan vi fick sekretesslagen
för snart 20 år sedan, kan

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

finna en förnyad utredning påkallad, och
denna diskussion om rättsväsendet har
ju också ställt sekretessbestämmelserna
i ny belysning. Redan det förhållandet,
att den administrativa apparaten har
vidgats till att omfatta nya fält, har
gjort en sådan revision förr eller senare
oundgänglig. Men när man här skriker
i högan sky efter ökad offentlighet, tror
jag ändå att det är nödvändigt göra en
bestämd skillnad mellan å ena sidan
insyn genom offentlighetsprincipen i
vår allmänna förvaltning och å andra
sidan de speciella hänsyn som måste
tagas, när det gäller rättsväsendet. Det
finns väl bland oss inga delade meningar
om att inte den allmänna utvecklingen
inom vårt förvaltningsväsende nu
gör offentlighetsprincipen än mera betydelsefull
för hela det demokratiska
statsskicket och dess kontrollsystem än
förut. Hela denna tankegång att vi skall
ha offentlighet ingår ju också starkt i
den svenska traditionen ända sedan frihetstiden,
och det är därför någonting
oerhört trängande att värna den. Men
är det så, att en revision skulle komma
att leda till att den enskilde i brottmål
blir mera prisgiven än han hittills
varit, ja, då bör man verkligen betänka
sig. Yi hörde nyss hans excellens statsministern
tala om den offentlighet,
som statsrådet Quensels privata liv utsattes
för genom Kejnekommissionen,
och jag frågar: År det någon allmän
stämning här i kammaren för att vi beträffande
enskilda människors förhållanden
eller väl och ve skall gå till en
utvidgad offentlighet härvidlag? Om
man talar om rättssäkerhet och om man
i rättssäkerhetens intresse vill öka offentlighetsprincipen,
är det då inte en
verklig fara för att man genom att
minska skyddet för den enskilde i stället
ökar rättsosäkerheten för denne?
Jag menar därför, att vi här i kammaren
redan nu hör göra klart för oss den
ofantliga skillnaden mellan dessa två
intressen som är för handen inom å ena
sidan vår offentliga förvaltning och å

andra sidan vårt rättsväsende. Jag vill
här som exempel uppställa Amerika,
där den enskilde kan bli föremål för
vilka beskyllningar som helst, och mot
detta ställer jag England, med de mycket
starka restriktioner som pressen
där ålägger sig, när det gäller att utpeka
en viss person som brottsling, innan
en domstol tagit itu med frågan.
När det gäller brottmålsprocesser och
den enskildes väl bör vi sannerligen
göra grundliga överväganden innan vi i
förväg binder oss för ett ställningstagande
vid en revision av sekretesslagen.

Vidare vill jag framhålla, att det är
mycket tacknämligt, att det från regeringens
sida så klart utsagts att någonting
måste göras för att förbättra förhållandena
på rättsväsendets område
här i Stockholm. När jag var i Amerika
för två år sedan, vistades jag i
San Francisco som åhörare vid den stora
fredskonferensen beträffande Japan.
Då hade San Francisco Chronicle en
en dag två stora artiklar på första sidan,
en om den pågående fredskonferensen
— den var på tre spalter — och en
som var rubricerad »Hoodlums in Swedish
Park stage riot». Det var alltså
Berzeliipark-upploppen som på detta
sätt gick igenom världspressen. Och
om man i dessa dagar har några förbindelser
med utlänningar eller råkar
komma utanför landets gränser, så dras
nya fall upp, och de är nästan alltid lokaliserade
till vår huvudstad. Jag hoppas
verkligen som representant för
Stockholm i denna kammare, att de
kommunala myndigheterna skall fästa
allt avseende vid vad som sagts i denna
fråga från regeringsbänken.

Sedan ett par ord också, herr talman,
om JO. Jag skulle vara den siste att på
något sätt rikta klander mot den nuvarande
justitieombudsmannen, vars
starka ansvarskänsla och stora ambition
jag såsom ledamot under några år
av första lagutskottet och granskare av
justitieombudsmannens berättelse hade
tillfälle att lära känna. Jag vill erinra

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

om att när man diskuterat JO:s hållning
i Lundquistaffären — både från den
som nu är justitieombudsman och från
nuvarande justitierådet Romanus, när
han tjänstgjorde som ersättare— så har
han kunnat hänvisa till en hundraårig
tolkning, enligt vilken justitieombudsmannen,
liksom på sitt område
militieombudsmannen, endast har att
beivra brott som begåtts i ämbetet. Men
man kan ifrågasätta om denna tolkning
är så utomordentligt klar, om det gäller
sådant förfarande av en ämbetsman,
som kan förskylla brott, vilket leder till
avsättning. På den punkten kan nog en
rent formell tolkningsdiskussion vara
tänkbar. Därtill kommer dock att fallet
Lundquist — och jag upprepar det som
sagts så många gånger förut i dag här
i kammaren — är någonting unikt. Det
skulle inte på något sätt •— det är jag
övertygad om — ha förvånat den svenska
riksdagen eller dess första lagutskott,
om justitieombudsmannen i denna
affär hade utvidgat det kompetensområde,
som han förut ansett gälla för
riksdagens ombudsman. Riksdagen skulle
säkerligen inte ha klandrat honom
för det. Det föreligger såvitt jag
förstår skäl för riksdagen — ty riksdagen
bör väl vara den initiativtagande
parten, när det gäller dess ombudsman
— att på nytt ta upp frågan, huruvida
instruktionen för JO kan förtjäna någon
utvidgning eller närmare precisering.
Jag ansluter mig härvid till vad
herr Ohlin har framfört. Jag kan mycket
väl föreställa mig att 1809 års
grundlagsfäder i JO såg någonting mera
än vad som sedan blivit resultatet av
den snart 150-åriga praxis som tillämpas.
Jag tror inte att denna utvidgning,
herr statsråd, skulle te sig så omvälvande
som herr statsrådet har gjort
gällande. Vad det här gäller är ju endast
en kontroll över ämbetsmännen,
inte bara i tjänsten utan också, om
det skulle finnas någonting särskilt
anmärkningsvärt, utanför tjänsten. Någon
annan utvidgning har ej påkallats.

Vad som det måste vara ett allmänt
intresse för riksdagen att upprätthålla
till varje pris och så långt som möjligt
är kravet på en oantastlig moral hos de
personer, som företräder vår förvaltning,
och framför allt hos vår domarkår.
Jag föreställer mig därför att riksdagen
till ett annat år, om inte ett initiativ
från regeringen kommer, bör
överväga att undersöka en utvidgning i
lämplig omfattning av instruktionerna
för ombudsmännen.

Så ytterligare ett par ord, herr talman,
om åklagarväsendet. Jag vill bara
framhålla att jag inte är kompetent —•
och de övriga ledamöterna av kammaren
är det väl i dag inte heller — att
ta någon ställning till förmån för riksåklagaren
eller stadsfiskal Eliasson i
den dispyt, som nu har uppstått mellan
dem inför offentligheten. Men den
reflexionen kan man ändå inte undgå
att göra, att vad som har påståtts vara
uttalanden från riksåklagaren om hänsynen
till regeringen eller advokat
Lindberg tyvärr har varit ägnat att,
skall jag säga, väcka den största undran.

Mot bakgrunden av alla de motsatta
påståendena från de berörda myndigheterna
ställer man sig också i detta sammanhang
frågan huruvida instruktionen
för riksåklagarämbetet är tillräckligt
klarläggande. Jag vill betona att
riksåklagarämbetet är relativt nytt. Det
har ju inte verkat mer än fem, sex år
ännu. Det tillkom i samband med den
nya processordningen, och det kan vara
ganska naturligt att man från början
inte kunde fullt klarlägga den demarkationslinje,
som skall gå mellan riksåklagaren
och övriga åklagare liksom den,
om jag får säga så, anvisnings- eller befälsmakt
som riksåklagaren har i förhållande
till underordnade åklagare.

Det är sant att det i 2 § i instruktionen
för riksåklagaren finns en bestämmelse
om att denne har att lämna
anvisningar åt sina underåklagare. Men
vi har sett av den diskussion, som har
förevarit, att det är omstritt hur långt

7 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 19.

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

denna rätt sträcker sig, vilken rätt som
tillkommer underåklagaren, om dessa
anvisningar alltigenom är bindande och
vilket ansvar underåklagaren har, om
han t. ex. mot sin vilja skulle följa en
överordnads anvisningar.

Jag har bara velat peka på detta problem
och kan kanske också tillåtas tillfoga,
att riksåklagarämbetet nu synes
tillmätas en sådan utomordentlig vikt
i hela vårt rättsväsen, att en allmän
översyn av ämbetets ställning kunde
vara motiverad. Jag tänker då inte
minst på den särskilda ställning riksåklagaren
har såsom faktisk lagförklarare,
i den mån nämligen lagstiftningen
lagt en rätt till åtalseftergift i riksåklagarens
hand, vilket på ifrågavarande
område ju ger honom en mycket större
makt än andra att tolka de lagar, som
riksdagen stiftar.

Jag vill också framhålla, herr talman
—■ och därvid vill jag anknyta till vad
som nyss sades i debatten om det intryck
vi fått av både herr Ohlins och
av herr Svenssons i Ljungskile anförande
—■ att knappast någon utanför kommunisterna
från denna talarstol velat
urgera, trots alla beklagliga fall som
vi haft under de senaste åren, att det
svenska samhället är angripet av rättsröta.

Jag känner personligen ett behov av
att säga, att den omständigheten, att en
viss oklarhet fortfarande kan förefinnas,
i och för sig är otillräcklig bevisning
för att någon rättsröta skulle förekomma.
Även såsom representant för
oppositionen har jag ett behov av att
säga, att till dess någonting annat klart
framgår har jag större förtroende för
svenska ämbetsmäns och myndigheters
grundliga utredningar än jag har för
lösa påståenden, framkastade i en tidning.
Man kan aldrig restaurera det
förflutna. Man kan aldrig fotografiskt
återställa vad som skedde ens för femton,
tjugo år sedan. Om det finns oklarheter,
ankommer det naturligtvis på
vederbörande administrativa och judi -

ciella myndigheter att försöka ytterligare
gå till botten av vad som skett,
men vi kan aldrig räkna med att alltid
få allting fullt klarlagt.

Det måste också här tilläggas — jag
gör det som en reflexion från en av
de många som försökt följa denna
fråga så noggrant som möjligt genom
offentliga utredningar och genom pressen
— att man ändock ställt vederbörande
inför rätta, även om det skett
sakta och ibland kanske alltför sakta.
Vederbörande i den så kallade Kejneaffären
har ställts inför rätta genom
åklagare Enhörning. Haijby har också
fått sitt straff, och vi utgår ifrån som
självklart, att intet undseende skall
komma att visas rådman Lundquist,
utan att han tvärtom med hänsyn till de
särskilt försvårande omständigheterna
i sitt fall kommer att få det straff som
hans uppträdande förskyller.

Till detta måste man emellertid ändå
lägga ett beklagande, och det är att
polischefen i Stockholm kommit att av
vederbörande användas för att »managera»
Haijby. Det kan inte nog understrykas
hur skadligt detta har inverkat
när det gäller förtroendet för
det svenska rättsväsendet. Denne polischef
har dock till uppgift att beivra
brott. Det är hans första och enda uppgift.
Att då samtidigt lägga i hans hand
att sköta om Haijby i det speciella läge,
vari detta fall befann sig, det är någonting
som allmänheten inte har kunnat
begripa, även om man självfallet
förstår att vederbörande, polisintendent
Zetterquist, trodde sig handla såsom en
lojal ämbetsman till förmån för statsintressena.

I detta sammanhang känner jag emellertid
ett behov av att framhålla — efter
att så noga som möjligt ha försökt
följa den offentliga debatten i ämnet
— att jag inte har kunnat se att någonting
framkommit, som är ägnat att styrka
de beskyllningar som i Haijbyaffären
utslungats emot överståthållare Nothin.
Rättssäkerhetsintresset måste krä -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

va, att inte heller denne ämbetsman
dömes ohörd, och att han inte precis
som en brottsling placeras på de anklagades
bänk.

I ett avseende, herr talman, vill jag,
jag kan säga nästan hundraprocentigt,
ansluta mig till den uppfattning som
herr Svensson i Ljungskile gav uttryck
för i slutet av sitt svar, även om jag
gör det med en annan utgångspunkt än
han. Det rör kravet på genomförandet
av en allt starkare förvaltningskontroll.
Det är väl ändå absolut obestridligt, att
§ 47 i regeringsformen, som reglerar
förhållandet mellan regeringen och förvaltningen,
redan för en tjugo, trettio
år sedan under intryck av utvecklingen
urgröpts, och den har urgröpts än mera
under den krisförvaltning som vi ej
kunde undgå under det andra världskriget,
liksom under den krisförvaltning
som ännu består på grund av de
ekonomiska besvärligheter som vårt
land ännu inte har befriats från. Jag
säger icke detta med utgångspunkt från
Quensel-fallet, utan jag säger det allmänt;
otvivelaktigt finns det ett behov
av att man försöker både kartlägga
utvecklingen när det gäller förhållandet
mellan regering och förvaltning och
kanske också normera den. Det är sant
vad herr statsrådet Zetterberg och även
statsministern yttrat, att den svenska
förvaltningen i många hänseenden intar
en särställning genom sin självständighet
i förhållande till regeringsmakten.
Men den omständigheten, att en
sådan självständighet finns, innebär
inte alls att rättssäkerheten i vårt land
skulle vara större i förvaltningshänseende
än i andra länder. Ty som vi
också vet finns det ju i åtskilliga andra
länder en helt annan, mera utbyggd, på
ett annat sätt initierad förvaltningskontroll
än som finns här i Sverige.

Jag tror över huvud taget inte att
vi skall överdriva den rättssäkerhet som
ämbetsverkens självständiga ställning
i Sverige skänker vårt land. Denna ordning
är i hög grad tillfredsställande;

men vi skall därutav inte dra den slutsatsen
att allt är väl beställt eller att vi
på ett fullt tillfredsställande sätt har
löst alla problem. Man kan gott studera
lösningarna t. ex. i Danmark eller England.
Det finns, låt mig bara tillägga
det, i många länder också på mycket
betydelsefulla områden självständiga
ämbetsverk, och Sverige är alltså inte
så originellt i detta hänseende som man
har velat göra gällande.

Självfallet berör förhållandet mellan
regeringen och förvaltningen ett mycket
svårt avvägningsproblem. Regeringen
bär ju det politiska ansvaret, och regeringen
har naturligtvis därför en viss
rätt att utöva ett inflytande över förvaltningen.
Regeringsformen har ju
också förutsatt detta genom att föreskriva,
att om direktiv skall lämnas till
förvaltningen skall detta ske inte genom
muntliga samtal, inte genom att
ringa upp en generaldirektör utan genom
beslut i konselj, under konstitutionellt
ansvar alltså. Detta behov av
ett visst samarbete med hänsyn till regeringens
politiska ansvar rättfärdigar
dock inte obehöriga påtryckningar. Jag
tycker ändock att det i dagens debatt,
trots alla motsättningar, har funnits
så många toner av förståelse, inte minst
från herr statsministern men också
från justitieministern, att det inte borde
vara omöjligt att vi vid ett annat
tillfälle, då just frågan om den administrativa
kontrollen är aktuell, och
alltså inte rättsväsendet i egentlig mening
står på föredragningslistan som
i dag, skall kunna komma till en uppgörelse.
Jag tror att en koncentration
av våra ansträngningar att lösa dessa
frågor ligger i allas intresse. Jag tror
att den även är i regeringspartiets intresse
på lång sikt.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Inte
minst på grund av herr Håstads anförande,
som jag i långa stycken kan
instämma i, är jag i stånd att begränsa
mig till tre preciserade och avgrän -

100 Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

sade punkter, som i och för sig inte
har något inbördes sammanhang.

Den första gäller Unmansaffären, som
herr Spångberg mycket utförligt har
sysselsatt sig med. Jag vill gärna säga
att jag blev förvånad över att såväl
statsministern som justitieministern
med så lätt hand kunde röra vid herr
Spångbergs framställning, särskilt som
enligt min uppfattning detta anförande
vid sidan av herr Gustav Johanssons
är det enda som verkligen ger det intrycket,
att talaren har intresse av att
systematiskt fortsätta att driva misstänksamhet
även där sådan inte är
bevisligen befogad. Även med risk att
uppkalla herr Spångberg till ett nytt
Ivåtimmarsanförande måste jag emellertid
belysa några av hans uppgifter
här.

Herr Spångberg har liksom herr
Gustav Johansson gång på gång
apostroferat den behandling som hans
Unmans-motion — och min eftersom
jag hade skrivit under den — alltså
vår Unmans-motion rönte i första
tillfälliga utskottet vid 1949 års riksdag.
Den kritik, som han blev underkastad
av utskottet, drabbar även i
viss mån denna kammare, eftersom
den med en förkrossande majoritet
godkände utskottets utlåtande.

Det första som herr Spångberg därvidlag
har försökt övertyga denna kammare
om är, att vi då skulle ha ansett
att allt vore väl beställt, som han sade,
att ingenting vore att anmärka. Jag vill
då fästa kammarens uppmärksamhet
vid att herr Spångberg i det anförande,
som han höll under debatten den 21
maj 1949 här i kammaren, på fyra
punkter konstaterade hur just utskottet
hade tagit avstånd från Lundquist
och antecknat sitt misstroende mot
denne. Herr Spångberg sade t. ex.
följande: »Utskottet måste emellertid

----erkänna att allt nog inte är

som det skall vara. Det heter på ett
ställe i utskottsutlåtandet — — —•»
Vidare sade herr Spångberg den gång -

en år 1949: »Vad affärsförhållandena
beträffar, säger utskottet, att de negativa
resultat, som utredningarna i detta
fall ha kommit till, ''inte utesluta, att
Unman gentemot någon eller några
personer kan ha anspråk av civilrättslig
natur’.» Herr Spångberg fortsätter
på ett annat ställe: »Även beträffande
förmyndarförvaltningen finns det i utskottets
utlåtande medgivanden, som
visa att det har funnits anledning till
anmärkningar mot denna förvaltning»,
och på ett fjärde ställe säger han:
»Utskottet fortsätter: ''Över huvud får
man det intrycket, att Lundquist ådagalagt
viss nonchalans vid utövandet
av förmynderskapet’.» Jag vill med
detta ha klart ådagalagt, att när herr
Spångberg här gör gällande, att första
tillfälliga utskottet år 1949 gav herr
Lundquist orlovssedel är detta felaktigt.
Första tillfälliga utskottet uttalade
sig om huruvida det fanns grund för
antagandet att det hade förekommit
brottsligt förfarande, och det var enbart
detta utskottet tog ställning till.

Den andra punkten gäller revisionsintyget
av revisor Norman. Herr
Spångberg läste upp en lång passus ur
det revisionsutlåtande, som Norman
avgav i mars 1934. Men han underlät
— och det är detta som är symptomatiskt
för hela den kampanj som förts
i denna fråga — att meddela kammaren
vad som framkom i revisionsberättelsen
1935 och 1936, upprättad
icke enbart av herr Norman utan dessutom
av herr Hammarstrand, som var
av Unmansidan tillkallad som medrevisor
för Lundquists fögderi. Jag
kan inte, när det nu gäller att klarlägga
halten av herr Spångbergs framställning,
här underlåta att delge kammaren
vad det står i Hammarstrands relation
av händelseförloppet. Han säger:
»Jag har å Normans kontor då Unman
själv varit närvarande till honom framställt
förfrågan, huruvida han hade
något att anmärka mot de av Lundquist
i hans redovisning upptagna inkomst -

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19. 101

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

beloppen, varpå Unman i vittnens närvaro
förklarat, att mot inkomsterna
hade han ingenting att anmärka. När
nu de av Lundquist redovisade och av
Unman godkända inkomsterna åtgått
för att bestrida de utgifter, som Lundquist
kunnat verifiera, så frågar jag
varifrån de medel skulle tagas, som
skulle hava åtgått för att bestrida de
större utgifter, som Unman och hans
medhjälpare påstå att Lundquist ej
kunnat med kvitton styrka.» Jag tror
att det vid denna tid på dagen räcker
med detta för att visa, hur det verkligen
står till med bevisning på den
punkten.

Jag vill tillägga beträffande den goda
tro, i vilken vi var inom första tillfälliga
utskottet, och den tro i vilken
herr Spångberg är, ett ord om sinnessjukförklaringen
av Dahnberg. Denna,
jag vågar säga, mycket tragiska interiör
sysselsatte herr Spångberg länge, och
han konstaterade att det var Dahnbergs
redbarhet som gjorde att han
blev förklarad sinnessjuk. Herr justitieministern
har varit inne på vad akterna
innehåller. Jag är liksom han ledsen
över, eftersom jag har sett dem,
att de icke kan framläggas inför kammaren.
Men jag vill gå ett steg längre
än vad justitieministern gjorde och
meddela att det intryck vi fick i första
tillfälliga utskottet, nämligen att om
icke framför allt hans familj den gången
hade fått den elementära trygghet
som bestod i att han omhändertogs för
vård, så hade samhället icke kunnat
stå till ansvar för sina handlingar. Det
framgår klart av sjukhusjournalerna
och intagningsattesten, att det var en
trängande nödvändighet att han vid
den tidpunkten underkastades vård.
Under sådana förhållanden skall man
icke delge allmänheten och andra kammaren
den uppfattningen, att det var
redbarhet som förde honom till sinnessjukhus.
Jag kan tillägga, att så
snart det fanns möjlighet för hans

dels provisoriska och dels definitiva
frisläppande, blev han också utskriven.

Utöver dessa punkter kan jag inte
underlåta att fästa kammarens uppmärksamhet
vid ytterligare en punkt
i herr Spångbergs anförande, som verkligen
är värd en viss uppmärksamhet.
Den sammanfaller helt med den kampanj,
som för närvarande förs i tidningen
Arbetaren i Unmansaffären.
Statsministern och justitieministern
har förklarat, och alla andra som har
yttrat sig här har sagt detsamma, nämligen
att vi är tacksamma för om något
ytterligare kommer fram, som kan
klarlägga om något felaktigt skulle
vara begånget. Herr Spångberg förklarade,
att även om det göres en ny utredning
efter alla de utredningar som
förut är gjorda — vi vet ju förut att
undersökningar beträffande Unmanfögderiet
göres i samband med den
stora rättegången mot Lundquist — är
han inte villig lova att godta resultatet
av den förnyade utredningen. Samma
fråga har ställts under pressdebatten
till tidningen Arbetaren, som smiter
ifrån svaret på frågan helt enkelt av
det skälet, att man inte längre böjer
sig för någon objektiv utredning; man
böjer sig först för den händelse utredningen
ger det resultat, som man själv
vill ha. Men att under sådana förhållanden
få en tillförlitlig utredning är
ju fullkomligt orimligt.

Jag tror man måste säga, herr talman,
att sedan den utredning är gjord
som nu pågår i samband med den stora
rättegången i Stockholm, kan verkligen
ingenting ytterligare begäras i utredningsväg
i denna affär.

Jag skall därmed lämna fallet Unman.
Jag kunde kanske tillägga att det på
sista tiden, herr talman, har dykt upp
ett påstående, som också har synts i
pressen, nämligen att det är rådman
Lundquist som har verkställt den stora
JK-utredningen. Även detta rent orimliga
uttalande förefaller att på sina håll
vinna tilltro. Jag vill i anledning härav

102 Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

säga att när vi inom första tillfälliga
utskottet hade frågan till behandling
var dåvarande JO, vilken tidigare såsom
JK gjort utredningen, inkallad tillsammans
med hela raden av Unmans
egna ombud — så när som på herr
Spångberg, höll jag på att säga — och
dessa hade tillfälle att ställa vilka frågor
de ville till JO. Han gav dem också
svar på punkt efter punkt. Jag frågar:
Finns det då rimlig anledning, även om
man kan åberopa under ed avgivna intyg,
att säga att det är Lundquist som
skrivit utredningen?

Jag skulle därefter helt kort vilja säga
några ord om Haijbyaffären, närmast
gällande själva metodiken och den
trygghet och rättssäkerhet som ämbetsmännen
måste kunna åtnjuta.

I interpellationssvaret på s. 14 och 15
utvecklar justitieministern utförligt de
betänkligheter som han kände, när han
genom justitierådet Tammelin igångsatte
utredningen angående tjänstemännens
handläggning av det ärende som
Haijby genom sina anklagelser hade
åstadkommit. Jag skulle, inte minst i
anslutning till vad statsministern här
sagt, vilja fråga justitieministern: Eftersom
ett åtal mot Haijby vid den tidpunkten
— jag talar alltså inte om tiden
före gamle kungens död — med därav
följande vittnesförhör under edlig förpliktelse
och utan de preskriptionsbegränsningar
som annars blev nödvändiga,
hade spritt lika mycken klarhet
över både Haijbvs och ämbetsmännens
roll, varför föredrog då inte regeringen
att direkt gå till ett åtal mot den man,
som den visste var utpressare, i stället
för att sätta i gång denna stora utredning
som icke har blivit underkastad
offentlig kontroll och som därför icke
ger dem, vilkas åtgärder varit föremål
för undersökning, den rättssäkerhet som
jag i varje fall anser att de skall åtnjuta?
Jag beklagar att man inte tidigare
har kunnat beröra detta och få ett
svar på frågan, ty jag tror att det här
gäller eu ganska väsentlig sak.

Jag kommer så, herr talman, till den
sista av de tre punkter som jag ville
beröra och som anknyter till de mycket
kritiska uttalanden som herr justitieministern
i sitt interpellationssvar
gör om pressen och dess roll för känslan
av rättssäkerhet. Lika felaktigt som
det är att generalisera beträffande ämbetsmännen
— det är jag den förste att
erkänna — är det att generalisera när
det gäller pressen. Det finns tidningar,
vilkas uppträdande inte kan försvaras,
men del finns också tidningar som
städse ytterligt samvetsgrant granskar
allt som skall inflyta i deras spalter.
Men bortsett från detta och från att
vissa generaliseringar är nödvändiga
skulle jag vilja påpeka den ändrade
praxis för publicering, som illustreras
av den väldiga publiciteten i — låt mig
i hast ta två namn — fallen Per Jacobsson
och Karlmark. Trots att Per Jacobsson
dömdes villkorligt och Karlmarks
straff inskränkte sig till 75 dagsböter
har dessa personer — det kommer vi
inte ifrån — fått passera revy inför den
svenska offentligheten på ett sätt som
gör att de i långa stycken bär kommit
att framstå såsom verkligt allvarliga förbrytare.
Men ingen av dem har tills
vidare — deras mål är ju fortfarande
föremål för domstols prövning — fått
ett sådant straff att det bort rendera
vederbörande ett omnämnande av namnen.
Enligt publicistklubbens hedersregler
bör icke namnen på dem, som
blir villkorligt dömda eller som får
bötesstraff, återges i pressen.

Jag undrar emellertid, om inte orsaken
till den stora publicitet som givits
dessa fall är att söka i en ändrad
praxis från åklagarnas sida när det gäller
publicering av namn. Jag skall inte
närmare utveckla detta tema, men jag
vill säga att ett bättre samarbete från
åklagarnas sida i förhållande till pressen
otvivelaktigt skulle i hög grad förbättra
praxis härvidlag och öka rättsskyddet
för enskilda medborgare. Ty
säga vad man vill: även om en person

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19. 103

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

blir frikänd av domstol men offentligt
figurerat som anklagad för fula brott
bar han icke haft det rättsskydd som
alla medborgare bör åtnjuta, och jag
vill påstå att så har varit förhållandet
i flera fall bl. a. de båda som jag här
omnämnt.

Jag tror därför att det är nödvändigt
att det inledes ett samarbete mellan
åklagarna å ena sidan och pressen å
andra sidan. Jag är övertygad om att
man från pressens sida skall göra sitt
allra bästa för att ingen oriktig publicitet
skall komma någon till del. Jag
vågar säga att man inom den ansvarskännande
pressen är medveten om att
det kräves varsamhet med och hänsyn
till enskilda människors trygghet och
rättssäkerhet. Den insikten måste hållas
levande, att man icke har rätt att
döma människor som icke har blivit
dömda av svensk domstol.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Då herr Ståhl redan utförligt berört de
frågor som jag närmast tänkte ta upp,
finns det inte vid denna sena timme
anledning för mig att mera ingående
utveckla dem, allra helst som justitieministern
inte är närvarande i kammaren.

Herr Ståhl ansåg att pressen borde
få det erkännandet att dess kritik är
av väsentlig betydelse för hävdandet
av den svenska rättsstaten. Av vad justitieministern
i andra sammanhang
sagt i sitt interpellationssvar får man
emellertid delvis den uppfattningen att
den svenska pressens kritik är skadlig
för hävdandet av denna rättsstat —
i varje fall talas det ju om att vissa
tidningar här har drivits av sensationslusta.
Jag tror att detta är — kanske
med undantag för några få fall —
att ge en fullkomligt oriktig bild av
den svenska pressen. Denna har som
helhet drivits av ett befogat rättspatos.

Detta rättspatos fanns ju hos justitieministern
i hans svar i fråga om Lundquistaffären.
Om en rådman i Lundquists
ställning företar sådana affärstransaktioner
som Lundquist gjorde, är
det väl inte egendomligt att det skapar
olust. Just därför att vi lever i en rättsstat
frågar man sig hur detta har kunnat
få fortgå så länge. Man skall givetvis
inte kvälja dom, men det är naturligt
om pressen säger sin mening, och
den kritik som i andra länder riktas
mot rättsväsendet är ofta utomordentligt
mycket skarpare än vad den svenska
pressens kritik i allmänhet är. Det
kan naturligtvis finnas undantag, och
man bör som herr Ståhl sade inte generalisera.

Utan pressens kritik har man i längden
inga möjligheter att nå den offentliga
insyn som är av nöden. Som herr
Svensson i Ljungskile sade är frågan
om insyn när det gäller administrationen
inte betydelselös. Det avtal, som
en gång slöts om att man i Förvaltningsrättslig
tidskrift skulle publicera
motiveringen för regeringens beslut i
vissa fall, har man såvitt jag kunnat
finna inte följt i någon större utsträckning.
.lag vädjar till justitieministern att
inte minst på denna punkt, som också
berördes av herr Håstad, se till att vi
får offentlig insyn och kritik.

Det fanns i statsministerns enligt min
mening i många avseenden utmärkta
anförande några ord, som jag till slut
vill beröra. Han sade att vi här i landet
har inställningen att även en medborgare,
som i sitt liv tidigare gjort sig
skyldig till brottsliga handlingar, skall
få åtnjuta samma skydd som övriga
medborgare. Jag tyckte att det fanns
i hans anförande någonting av förvåning
över det självklara förhållandet,
att man i en rättsstat inte gör skillnad
på individer som varit straffade
förut och dem som inte varit det.
Man skall väl inte på dem som tidigare
begått brott kasta en mörk skugga
när de uppträder i andra sammanhang.

104 Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Det är väl konstitutivt för den svenska
rättsstaten, att man inte gör någon
åtskillnad mellan personer i olika ställning,
annars vore det ingen rättsstat.
Statsministern hade nog inte behövt
lägga orden så, som om det var
någonting märkligt att man i en demokratisk
stat vill slå vakt om alla människors
rättigheter.

Denna debatt i riksdagen har haft
den betydelsen att man bl. a. fått klart
för sig den svenska pressens roll när
det gäller att värna rättsstaten. Även
om man kan anklaga vissa tidningar
för sensationslystnad i några fall, så har
det dock fastställts att den fria kritikrätten
är väsentlig för vår demokrati.
Utan denna fria kritikrätt kan den
svenska rättsstaten i längden inte bevaras.

Herr PETTERSSON i Dahl (hf): Herr
talman! Det är med ganska stor tvekan
som man tar till orda i denna debatt.
Jag har inte tagit till orda för att som
det heter kvälja dom eller anmärka på
vad myndigheter gjort i det ena eller
andra fallet.

Jag kan emellertid lätt förstå att interpellanterna
har velat få denna debatt
till stånd. Jag tror det kan ha sitt värde
att justitieministern har lämnat denna
ganska utförliga redogörelse. Huruvida
debatten om rättsrötesamhället efter
denna debatt kommer att sluta eller åtminstone
avtaga är jag ändå mycket
tveksam om. Vi känner till lite var hur
ryktet går. Man talar om hur ruttet och
eländigt det är. Den ene säger ett, och
det blir förstorat av den andre. Man
har alltid hört det från en så förfärligt
säker källa o. s. v. Man kan nog instämma
helt i herr Gezelius’ utmärkta anförande
när han säger, att man skall ha
täckning för sina påståenden innan man
framställer dem.

I denna debatt i dag har det kommit
fram uppgifter om vissa förhållanden
som inte är som de borde vara. Särskilt
har de tre ärendena i dagens debatt,

nämligen Kcijneaffären, Haijbyaffären
och Lundquistaffären, spelat den stora
rollen. Det har också framskymtat i
flera talares anföranden, att om någon
vill sticka upp och försöka skapa någon
rättvisa blir han på ett eller annat sätt
trakasserad eller inspärrad för undersökning.
Särskilt har det i Unmanaffären
sysslats med en polisöverkonstapel
Dahnberg. Jag vill gärna säga några ord
om detta. Det råkar nämligen vara så,
att jag var bekant med Dahnberg. Jag
kände hans far, mor, fru och syskon,
och jag har också varit i kontakt med
hans barn. I likhet med herr Spångberg
kan jag säga, att Dahnberg egentligen
var en stor hedersman. Han var mycket
impulsiv och temperamentsfull och kunde
uppvisa en stark moralisk indignation
över allt som han inte ansåg vara
riktigt.

Det har sagts här att det framgår av
akterna att han var sinnessjuk. Jag
tycker nog, att herr Ståhl använde något
för starka ord när han sade, att det av
hänsyn till samhället och hans familj
var nödvändigt att omhändertaga honom.
Jag skall emellertid inte syssla så
mycket med detta; det får vara som
det är.

Jag kan emellertid inte underlåta att
omnämna en annan sak. Herr Spångberg
har också sysslat ganska utförligt
med hur det gick till vid intagningen
på sinnessjukhuset och angett med vilka
han varit i kontakt, nämligen såväl läkare
som ordföranden och en ledamot
av sinnessjuknämnden. Nu är det ju så
att en läkare, vare sig det är en docent
eller annan läkare, ensam kan komma
att fälla ett avgörande om huruvida en
människa som av en eller annan anledning
anses misstänkt skall omhändertagas
och spärras in för sinnesundersökning.
Det är självklart att lekmännen
saknar möjlighet att ställa någon
diagnos huruvida en person är psykiskt
sjuk och behöver eller inte behöver
omhändertas. Jag bortser nu ifrån fallet
Dahnberg. Han intogs kanske första

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19. 105

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

gången på framställning av familjen. Så
var dock inte fallet de andra gångerna
— Dahnberg var ju inburad flera gånger.
Å andra sidan tror jag inte att det är
riktigt att en person — även om fallet är
klart —- skall ha en så suveränt stor
makt utan det borde vara så att åtminstone
två läkare skulle konsulteras
i sådana fall. Jag tror, att det vore anledning
för justitieministern och regeringen
att ta sig en funderare över om
det inte vore skäligt att här få till
stånd en ändring. Läget kan vara likadant
för den som är intagen och av en
eller annan orsak skall försöksutskrivas.
Vi vet att det också kommer ut
människor från sinnessjukhusen i samhället,
vilka kan ställa till fruktansvärda
olyckor. Att vederbörande släpptes ut
kan bero på fel diagnos från läkarens
sida. Jag har i denna debatt bara velat
framföra denna tanke och tror att det
i detta fall är värt att undersöka.

Man kan nog inte komma ifrån att
allmänheten får den uppfattningen att
så snart någon börjar röra i obehagliga
saker, särskilt om det är sådana saker
som rör mycket uppsatta män, han blir
omhändertagen på sinnessjukhus. När
det gäller affären Unman och denne
rådman Lundquist kan man väl inte
komma ifrån, även om man vill vara
aldrig så lojal medborgare i samhället,
att det ser märkvärdigt ut här. Såsom
det upplyses i interpellationssvaret är
Lundquist åtalad för 23 grova brott, och
flera åtal väntas. Man kan då inte komma
ifrån att han, på grund av sin höga
ställning, har åtnjutit ett särskilt stort
förtroende — han har varit förmyndare
och handhaft förmyndarmedel och därvid
alldeles rysligt missbrukat sin stora
makt.

Nu är det naturligtvis glädjande att
justitieministern verkligen konstaterar,
att det har förekommit en del som inte
skulle få förekomma och att en rådman
inte skall få bedriva en sådan privat
affärsverksamhet som Lundquist gjort.
Han säger klart ifrån, att en domare inte

blott skall ha erfarenhet och skicklighet
utan också ha de högsta moraliska
kvalifikationer. Jag tror, att det är värdefullt
att detta har sagts av justitieministern.
Personligen får jag säga,
att vi naturligtvis måste kunna hysa ett
orubbat förtroende för vårt rättsväsende.
Det får inte grumlas. Jag hoppas
verkligen i likhet med andra talare här
att den unge åklagare som fått hand om
Lundquistmålet också kan reda ut härvan
samt få rätt.

Det har också talats om allmänhetens
och tidningarnas sätt att reagera. Jag
tror att det därvid har använts många
överord. Man bör akta sig för att draga
för snabba slutsatser, och framför allt
skall man, som herr Gezelius har sagt,
ha täckning för sina påståenden. Det får
naturligtvis inte förekomma att den lagstiftande
församlingen sätter sig över
domslut och fäller juridiska domar, men
om man ger akt på vad som skett i den
offentliga debatten, så har t. ex. för något
eller kanske några år sedan bildats
en ideell förening som heter Rättsvärnet.
Den har naturligtvis kommit till
i de allra bästa avsikter, och man har
tänkt sig att genom detta Rättsvärn kunna
skapa reda och ordning och förtroende
för vårt rättsväsende. Jag undrar
emellertid om det sätt på vilket föreningen
ibland har gått fram verkligen
kan skapa ett sådant förtroende. Jag
har hört skildras ett större möte på
Forum för ungefär ett år sedan, där
man gick hårt åt rättsväsendet och särskilt
de höga ämbetsmännen, regering
och riksdag och allt som hör till överheten.
Där förekom hejarklackar och
väldiga instämmande applåder etc., men
såvitt jag är rätt underrättad var det till
stor del så kallad humlegårdspublik som
besökte mötet. Ett instämmande från
sådan publik tror jag faktiskt inte kan
skapa något anseende för vårt rättsväsende.
Jag tycker att allmänheten är
litet för snar att ta ställning och kritisera,
och särskilt när det gäller personer
i offentlig hög ställning, regering,

106

Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

domare och andra, får man ett intryck
av att det schackras i skandaler. Man
breder på i stället för att söka rätta till
de rykten, som väl i de flesta fall är
fullständigt osanna. Man får höra rykten
och påståenden ibland om de mest
otroliga ting, som omöjligen kan vara
med sanningen överensstämmande.

Herr talman! Jag har bara velat bidra
till debatten med dessa enkla reflexioner,
och jag vill gärna tro, såsom
andra här har sagt, att denna debatt
kanske har haft sitt ändamål och gjort
sin nytta.

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
Jag hade inte tänkt blanda mig i denna
debatt; då jag själv är domare torde en
sådan föresats vara naturlig, men jag
har såsom ordförande i första lagutskottet
uppkallats genom de anföranden
som tidigare bär hållits av herr
Johansson i Stockholm och nu senast
av herr Håstad.

Herr Johansson i Stockholm riktade
skarpa angrepp förutom mot andra
ämbetsmän även mot riksdagens justitieombudsman.
Då justitieombudsmannens
verksamhet i ämbetet granskas av
första lagutskottet, kan jag inte lämna
oemotsagt vad herr Johansson anförde,
även om jag skulle tro att inte så
många fäste alltför stort avseende vid
vad herr Johansson sade.

Herr Johansson gjorde gällande att
dessa ämbetsmän, han nämnde bland
andra justitieombudsmannen, hade
granskat de olika förfaranden, för vilka
rådmannen Lundquist nu är åtalad, och
funnit att han inte gjort sig skyldig till
något brottsligt. Det är nu inte riktigt.
Till justitieombudsmannen har gjorts
anmälningar om vissa åtgärder som
rådman Lundquist vidtagit, som nu är
föremål för åtal, men vederbörande justitieombudsman
har funnit dem icke
böra föranleda någon vidare åtgärd,
visst inte därför att de måhända icke
varit brottsliga, utan därför att de inte
avsett Lundquists förfarande i tjänsten

och justitieombudsmannen därför inte
haft att taga befattning med anmälningarna.

Jag kan i detta sammanhang nämna,
att det bara är någon enda av de fem
i samband med Lundquist ingivna anmälningarna
till justitieombudsmannen
som har handlagts av den nuvarande
justitieombudsmannen Rudewall, under
det att de andra anmälningarna handlagts
av andra utövare av ämbetet.

Herr Johansson gjorde också gällande,
att det borde ha ålegat vederbörande
justitieombudsman att, då han
inte tog någon befattning med dessa
anmälningar, överlämna dem till polisoch
åklagarmyndigheter. Det lät också
på herr Håstad som om han ansåg
att en sådan utväg hade varit möjlig,
låt vara att, som han uttryckte sig,
lagtexten inte var fullkomligt klar. Jag
tycker nu för min del att stadgandet
i regeringsformens § 96 och motsvarande
stadgande, 1 §, instruktionen för
justitieombudsmannen är fullt klara.
Det är endast ämbetsmännens göranden
och låtanden i ämbetet som kan bli
föremål för justitieombudsmannens åtgärder.
Skulle det vara så att justitieombudsmannen
skulle skicka allt, varmed
han inte kan ta befattning, vidare,
borde det ju på ett eller annat sätt ha
kommit in i de stadganden, som reglerar
hans verksamhet. Vi får ju besinna,
att justitieombudsmannen är något slags
folktribun som är satt att värna enskild
man mot ämbetsmäns godtycke. Han
står alltså lyft över enskildas tvister
med varandra.

Man får detta fullt klart för sig om man
ser på hur det har varit tidigare. Det
har varit en fast praxis under hela den
tid som justitieombudsmannens befattning
har funnits, att justitieombudsmannen
inte till allmän åklagare överlämnat
till honom inkomna klagomål, som
inte avsett tjänstemäns förhållande i
tjänsten. I 1864 års strafflag stadgades
i 16 kapitlet 1 § straff för falsk angivelse
med ett maximistraff av inte

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19. 107

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

mindre än sex års straffarbete. För
straff enligt detta lagrum fordrades att
angivelsen gjorts till åklagare, som ägde
anställa åtal för det angivna brottet, eller
myndighet, som var skyldig att vidarebefordra
angivelsen till sådan åklagare.
Hade angivelse inte skett till sådan
åklagare eller myndighet, straffades
vederbörande bara för förtal enligt
ett annat lagrum, som stadgade avsevärt
lägre straff. Även i den nu gällande
strafflagen skiljes på angivelse till myndighet,
som har att upptaga anmälan,
som det heter, »i sådan sak», och angivelse
till annan. Det var alltså och är
alltjämt av stor betydelse för den enskilde,
som till JO anmäler ett brott,
som JO inte kan åtala, om JO är skyldig
att vidarebefordra hans anmälan
till vederbörlig myndighet eller om sådan
skyldighet inte föreligger.

Jag tror att många av dem, som nu
tämligen lättvindigt kastar i väg en anmälan
till JO, skulle bli mycket bekymrade
om därmed skulle vara förbundna
de konsekvenser, som följer med att anmäla
en person hos polisen. Härvid synes
det vara klart att det inte kan föreligga
någon skillnad mellan brott av enskild
och tjänsteman utom tjänsten. Inte
heller kan någon godtycklighet från
JO:s sida i sådant fall få förekomma.
Antingen skall alla anmälningar för
brott, som JO inte kan åtala, vidarebefordras
eller också inga alls. JO kan
inte ingå på någon prövning av det befogade
i angivelsen. Den som liksom jag
under några år varit med om att granska
JO:s ämbetsutövning och tagit del
av de många högst egendomliga och
uppenbart obefogade anmälningar, som
jämte befogade sådana inströmma till
ämbetet, inser lätt det äventyrliga i att
låta alla dessa bli föremål för polisutredning.
Underhandsmeddelande från
JO till behörig åklagarmyndighet får
väl anses falla utanför tjänsten och alltså
helt komma på JO:s personliga ansvar.
JO torde då själv stå angivaransvar.
Att på sådant sätt begagna upp -

lysningar, som JO fått i tjänsten, synes
inte vara att rekommendera. Skulle ett
vidarebefordrande ske, i vilken form
det nu må vara, bör det väl liksom alla
andra JO:s ämbetsåtgöranden redovisas
för första lagutskottet, som har att
granska hans åtgöranden i ämbetet.

Emellertid förefaller denna lagbestämmelse
ännu tydligare om man tar
hänsyn till en annan bestämmelse i instruktionen,
som tillkom samtidigt med
att militieombudsmannaämbetet inrättades.
Det står i It § i instruktionen för
JO: »Står domare, ämbets- eller tjänsteman,
över vars åtgärd klagan föres hos
justitieombudsmannen, för sin ämbetsutövning
ej under hans utan under militieombudsmannens
tillsyn, må justitieombudsmannen
giva den klagande anvisning
att, där honom så gott synes,
liänvända sig till militieombudsmannen.
» Här understrykes alltså än en
gång, att det endast är ämbetsåtgöranden
som faller under JO:s tillsyn. Hade
riksdagen haft den åsikten, att JO hade
ägt att ta någon som helst befattning
även med åtgöranden av ämbetsman
utom tjänsten, hade här sannerligen
varit platsen att i samma paragraf understryka,
att JO »må» överlämna till
vederbörande myndighet de anmälningar,
som inte rör tjänstemäns förhållande
i tjänsten men som innebär
tillvitelse om brott, som kan bli föremål
för allmänt åtal.

Jag kan alltså inte, i motsats till herr
Håstad, anse att det skulle vara lämpligt
och riktigt om justitieombudsmannen
här hade överlämnat anmälningar,
som hade inkommit emot Lundquist, till
vederbörande polismyndighet. Herr Håstad
sade, att det inte skulle ha väckt
någon uppmärksamhet i första lagutskottet
eller riksdagen om så hade skett.
Jag vill nog påstå, att det hade väckt åtskillig
uppmärksamhet, åtminstone i
första lagutskottet, om justitieombudsmannen
med frångående av en stadgad
praxis och med begagnande av en utvidgning
av de bestämmelser, som regle -

108 Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

rar hans verksamhet, hade tagit sig för
att lägga sig i åtgöranden, som Lundquist
hade gjort utom tjänsten.

Men, herr talman, därmed är inte
sagt att JO:s instruktion alltid bör vara
sådan som den nu är. Jag har länge varit
inne på den tanken, att detta inte
är riktigt och att man måste göra någonting
åt det, så att säga göra JO:s
ställning mera tidsenlig. På sin tid
väckte jag 1947 tillsammans med en annan
ledamot av riksdagen, presidenten
Schlyter, en motion om inrättande av
en riksdagens ombudsmannabefattning
för övervakning av frihetsberövande på
anstalter av olika slag, tillhörande såväl
rättsvården som socialvården. Men motionen
rönte samma öde som så många
andra motioner: den blev avslagen.

När första lagutskottet 1949 hade att
ta ställning till ändring i instruktionerna
för justitieombudsmannen och
militieombudsmannen, påpekade utskottet
också att gränsdragningen för justitieombudsmannens
verksamhet inte
längre motsvarade tidens krav. Då
justitieombudsmannabefattningen inrättades,
var det ju så att de offentligrättsliga
uppgifterna i regel ankom på statens
egna befattningshavare. Under den
fortsatta samhällsutvecklingen har emellertid
dylika funktioner kommit att tillläggas
även andra befattningshavare,
t. ex. sådana i kommunal eller enskild
tjänst. Uppgifterna är desamma och
många gånger viktigare än på den tiden,
då JO-ämbetet inrättades, men de utföres
nu delvis av befattningshavare,
som inte står under justitieombudsmannens
tillsyn. Det har i själva verket blivit
så, att de enskilda medborgarnas
rättsskyddsbehov är i olika mån tillgodosett,
beroende på om den tjänsteman
med offentligrättslig ställning, som
förmenas i denna sin egenskap ha förgripit
sig på den enskildes rätt, kan
sägas vara statlig befattningshavare eller
inte. I vissa fall framstår den förefintliga
skillnaden med avseende på
möjligheten att påkalla justitieombuds -

mannens ingripande som särskilt irrationell.
Jag vill nämna som exempel det
synnerligen egendomliga i att en person
som förmenar sig vara olagligt inspärrad
på ett statligt sinnessjukhus
kan klaga hos justitieombudsmannen,
medan den som sitter på ett kommunalt
sinnessjukhus är betagen en sådan rätt.
Och kan någon människa förstå hur det
kan vara så, att t. ex. hyresrådets befattningshavare
står under justitieombudsmannens
tillsyn under det att de
som i hyresnämnderna dömer i samma
slags mål i en lägre instans inte står
under hans tillsyn.

Det var därför med stort intresse jag
här hörde herr Ohlin ifrågasätta ett utvidgande
av justitieombudsmannens
uppgifter på så sätt, att justitieombudsmannen
skulle ha att ägna tillsyn även
åt ämbetsmännens göranden och låtanden
utom tjänsten så till vida att justitieombudsmannen
skulle ingripa om
misstanke uppstod om att ämbets- eller
tjänsteman gjort sig skyldig till brott
utom tjänsten av sådant slag, att det
kunde föranleda avsättning. Det stadgas
ju i 25 kap. 7 § strafflagen, att om en
ämbetsman för annat än ämbetsbrott
dömes till straffarbete, skall han avsättas.
Om särskilda skäl föranleder därtill,
kan han bibehållas i tjänsten och i stället
dömas till suspension. Får han lägre
straff, kan han dömas till suspension,
om han genom brottet skadat det anseende
som innehavaren av befattningen
bör äga. Om han med hänsyn till tjänstens
särskilda beskaffenhet genom brottet
visar sig uppenbarligen inte skickad
att inneha denna, kan han även i detta
fall avsättas. Det är att märka, att det
nu bara är ett fåtal brott, som är ämbetsbrott
i egentlig mening. Övriga
brott, t. ex. förskingring, begångna av
ämbets- och tjänstemän föranleda ansvar
enligt samma lagrum som om de
förövats av vem som helst annan.

Riksdagen kan ju ha intresse av att
en tjänsteman alltid har sådan värdighet
eller sådant anseende, att han kan

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19. 109

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

förvalta den tjänst som han innehar.
Jag vill inte nu ta ställning till om man
utan vidare kan gå in på denna linje,
men så mycket är säkert att den bör
övervägas. Det nu aktuella fallet Lundquist,
som i så ovanligt hög grad har
fäst uppmärksamheten på vikten av att
ämbetsmännen har värdighet och anseende,
gör att man nog bör tänka sig
för om inte denna ämbetsmännens
ställning, och särskilt då domarnas oavsättlighet,
bör korrespondera med ett
erforderligt kontrollorgan även för deras
handlande utom tjänsten. Med en
sådan avgränsning av JO:s tillsyn över
ämbets- och tjänstemännens göranden
och låtanden utom tjänsten, som jag förut
nämnt, kan jag inte finna, att JO:s
arbetsbörda skulle öka i sådan grad,
att det kan vara ett skäl att åberopa mot
en utvidgning av verksamhetsområdet.
Enligt min erfarenhet av granskningen
av JO:s ämbetsutövning under några år
har det endast varit ett fåtal fall, som
rört brott, som skulle ha begåtts utom
tjänsten, och endast en del av sådana
brott — sådana som kan föranleda avsättning
—- skulle ju förslagsvis göras
till föremål för JO:s ingripande.

Med dessa ord, herr talman, vill också
jag uttala, att denna debatt har varit
av värde. Den har på sitt sätt rensat
luften, och jag tror att den skall föra
en del gott med sig i framtiden.

Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Jag begärde ordet närmast för en replik
till herr Ståhl. Jag tror inte att den
skall behöva bli så lång som herr Ståhl
befarade, men jag var inte alldeles säker
på att jag skulle kunna framföra den
på ett tillfredsställande sätt under en
förlängd replik om sex minuter.

Herr Ståhl menade att utskottet 1949
hade arbetat på att finna om Lundquist
gjort sig skyldig till något brottsligt
förfarande i förmyndarförvaltningen.
Jag har sagt tidigare och säger det
än en gång, att utskottet saknade kom -

petens att utföra en sådan undersökning
— det kan ju ett riksdagens utskott
över huvud taget inte göra — och
utskottet saknade också juridiskt biträde
i sitt arbete. De som då trodde på Lundquist
kan ju nu vara efterkloka, men vi
som inte trodde på Lundquist behöver
inte kallas efterkloka, och vi var alldeles
säkra på att det skulle vara ett svårt
arbete att utreda denna fråga. Eliassons
utredningsarbete om Unmansaffären visar
ju att motionärerna 1949 hade rätt.

Herr Ståhl talar nu om att man inte
har funnit något brott, men åtminstone
justitieministern och jag var för en
stund sedan eniga om att dom först
måste avkunnas för att man bestämt
skall kunna fastslå ett brott. Det är ju
alldeles meningslöst att ett utskott sätter
sig att forska efter ett brott i ett
sådant fall då inget brott går att konstatera
därför att dom icke har fällts.
Det visar att utskottet inte bara saknade
kompetens utan även över huvud
taget förståelse för frågan. Jag har aldrig
tvivlat på att utskottet läste och tog
del av materialet, men som jag sade i
mitt första anförande är uppgiften av
en helt annan och mera komplicerad
natur än, att bara sitta och läsa vad som
levereras.

Jag skall inte ta upp den saken på
nytt: Jag skall bara här konstatera, att
utskottet över huvud taget inte heller
upptäckte felet. Det upptäckte inte
Lundquists falska redovisning. Det ansåg,
att man inte kunde fastslå, att
Imndquist hade upplagt hela denna
redovisning på ett sätt, som stred mot
allt vad som över huvud taget kan kallas
bokföringsmässigt förnuft. Den
enkla kassaredovisning, som Lundquist
kom med, kan ju omöjligt ge en bild
av den förvaltning han hade sig ålagd
för Unmans vidkommande. Om utskottet
verkligen gått till botten med frågan
skulle ju utskottet upptäckt att Lundquist
hade kommit med felaktiga uppgifter
och att Unman i stället för att
ha en skuld på i runt tal 400 000 kronor,

110 Nr 19.

Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

som Lundquist sade, hade tillgångar på
flera hundra tusen kronor. Det borde
man ha sagt ifrån. Det borde man till
och med kunnat få veta, om man på allvar
vill arbeta med det som finns i justitiekanslerns
mycket invecklade och
besynnerliga uppställning, av de siffror
som finns där. Det gäller den nuvarande
justitieombudsmannen, och det är därför
som han har blivit inblandad från
min sida i sin egenskap av tillförordnad
justitiekansler.

Sedan sade herr Ståhl, att jag hade
omnämnt 1934 års redogörelse, som
Norman avgav, men inte talat om den
som Norman och Hammarstrand hade
avgivit år 1936. Ja, 1934 års redogörelse,
som Norman avgav, är det väsentliga
i denna fråga. Den har aldrig Norman
tagit avstånd från, men jag skall
gärna stå till tjänst med att läsa upp
vad Norman skrev 1936, om det nu kan
bringa någon större klarhet hos herr
Ståhl och andra, som inte har läst detta
eller läst på ett besynnerligt sätt vad
Norman har skrivit.

Herr Ståhl säger också — och det är
alldeles rätt — att då fanns det också
med en annan man, som hette Hammarstrand,
och att han även lämnade
en redogörelse. Norman var auktoriserad
revisor, Hammarstrand var såvitt
jag vet icke det.

Jag läste i mitt förra anförande upp
vad Norman hade skrivit 1934 och den
PM, som han också hade bifogat sin redogörelse.
Sedan gjordes nya anmälningar
mot Unman om brottsligt förfarande.
Vad borde förmyndarkammaren
då ha gjort? Den borde givetvis ha
fått till stånd en polisundersökning av
det hela. Men det gjorde man inte, utan
i stället vände man sig på nvlt till Norman,
såsom herr Ståhl mycket riktigt
har sagt, och ville, att han skulle avlåta
en ny skrivelse. Då svarade Norman
med ledning av de fem punkter, som
jag citerade i mitt förra anförande.

Hammarstrand å sin sida uttalar sig
synnerligen svävande. Det är inte myc -

ket att hålla i hand varken för herr
Ståhl eller någon annan. Hammarstrand
säger, att han finner, att Lundquists utredning
är riktig. Han talar ungefär
samma språk som justitiekanslern och
justitieombudsmannen och riksåklagaren.
Han säger, att han finner, att det
inte är några fel på Lundquists utredningar,
men även Hammarstrand reserverar
sig för inkomsterna. Han reserverar
sig också för vissa utgiftsposter
och för tiden före räkenskapsåret. Det
är ju en ganska allvarsam reservation,
och man kan sannerligen inte säga, att
det är ett godkännande eller att Hammarstrand
menar, att Lundquist har
handlat på ett riktigt sätt.

Och nu skall vi se vad Norman skriver
1936. Jag skall läsa upp hans skrivelse,
den är inte så lång. Han svarar
på de fem punkter som jag tidigare bär
citerat och säger om den första: »På
anmodan av överståthållaren har kriminalpolisen
i Stockholm verkställt utredning
för tiden före assessor Lundquists
övertagande av förmynderskapet.
» Jag hoppas att herrarna hörde
detta, herr Ståhl också, fastän klockan nu
är nära tolv. Herr Norman säger alltså
att han faktiskt inte brytt sig om någon
redovisning härvidlag, utan förklarar
att denna redovisning har kriminalpolisen
i Stockholm verkställt. Så säger
han ingenting vidare om det.

Beträffande punkterna två och fem
säger han: »Enligt ett av den nuvarande
förmyndaren, advokaten HemmingSjöberg
avgivet intyg hava några felaktigheter
i den av assessor Folke Lundquist
vid förmynderskapets överlämnande
avgivna redovisningen och den
därvid utgående ställningen icke kunnat
konstateras. Beträffande vissa beräkningar
av upplupna och förfallna
räntor, förfallna skatter m. m. hänvisar
jag till utlåtandet av den 8 mars 1934.»

Sedan kommer punkten tre: »I samband
med förnyat uppdrag att tillsammans
med revisor Fredrik Hammarstrand
ytterligare granska assessor

Fredagen den 15 maj 1953.

Nr 19. 111

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

Lundquists redovisningar företeddes
verifikationer till de mera betydande
poster, vilka vid min första granskning
befunnits overifierade.» Det är det enda
positiva som Norman uttalar.

Rörande punkt fyra säger han: »Emot
redovisningen av influtna hyror har
den omyndige eller hans ombud efter
av dem verkställd granskning icke, såvitt
jag har mig bekant, anfört några
anmärkningar.» Här talar han alltså på
nytt om att han inte gjort någon undersökning
och nöjer sig med att säga att
såvitt han har sig bekant har den omyndige
eller hans ombud inte anfört några
anmärkningar.

Man finner sålunda här att Norman
inte uttalar sig bestämt i någon punkt.
Han tar inte ansvar för någon punkt
utan hänvisar till andra personer, om
vilka han hör att de har gjort en undersökning
eller som han inte har hört
göra någon anmärkning o. s. v. Han anmäler
alltså över huvud taget bara vad
förmyndarkammaren redan visste och
ingenting annat, nämligen att vissa personer
har gjort utredningar eller avgivit
vissa utlåtanden. Herr Ståhl kan
omöjligt åberopa sig på den av Norman
avgivna skrivelsen år 1936 för att
erhålla något stöd för sitt påstående,
vilket också blev utskottets, att Unmanaffären
skulle vara färdig för avskrivning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 602 av herr Hseggblom; och
nr 603 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 604 av herrar Cassel och Munktell.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19,
statsutskottets utlåtanden nr 120—135,
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 13, första lagutskottets
utlåtanden nr 37 och 38, andra
lagutskottets utlåtande nr 31, tredje lagutskottets
utlåtande nr 23 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 28.

§ 5.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att å morgondagens föredragningslista
jordbruksutskottets utlåtande
nr 28 och statsutskottets utlåtande
nr 134 skulle i nu nämnd ordning
uppföras närmast efter sammansatta
stats- och tredje lagutskottets utlåtande
nr 13 och konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19 sist bland två gånger bordlagda
ärenden.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till avlöningar vid
universitetet i Lund;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1953/54 till bidrag
till anordnande av skolmåltider m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av gymnasierna vid de högre allmänna
läroverken m. m.;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen;

112 Nr 19. Fredagen den 15 maj 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden inom rättsväsendet.

nr 239, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående depåverksamheten
till stöd för blinda hantverkare;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1953/54;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; och

nr 245, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till C.
A. V. Hagström in. fl.

Anmäldes, att herr Henriksson under
sammanträdet till herr talmannen avlämnat
en motion, nr 605, i anledning
av bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
delegerade för riksdagens verk inkommit
förslag om ändrade tjänste- och personalförteckningar
för riksdagens verk
m. m.

Denna motion hänvisades omedelbart
till bankoutskottet.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.59 em.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 53
316417