1953 ANDRA KAMMAREN Nr 18 (Riksdagens protokoll 1953:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 18

13 maj

Debatter m. m.

. Sid.

Onsdagen den 13 maj fm.

Stadga ang. protokollföring i utrikesnämnden .................. 6

Valuta- och penningpolitiken ............................... JO

Riksbankens sedelutgivning m. m...................... 73

Rätt för sparbankerna att bedriva premiesparrörelse m. m......... 74

Fortsatt giltighet av lagen om räntereglering m. m............... 76

Onsdagen den 13 maj em.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän

m. m........................................ 7§

Avlöningar vid universitetet i Lund .......................... 96

Omorganisation av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken

m- m................................................. 106

Ändring i lagen om polisväsendet i riket, m. m................. 126

Ändring i förordningen om varuskatt.......................... 133

Ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft................ 134

Anslag till statens hingstdepåer och stuteri .................... 142

Stöd åt hästaveln ..................................... 444

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 13 maj fm.

Jordbruksutskottets memorial nr 22, ang. anslag till Befrämjande av

landsbygdens elektrifiering .............................. 3

Statsutskottets memorial nr 94, ang. anslag för budgetåret 1953/54 till

byggande av fiskehamnar................................ 3

— nr 95, ang. anslag för budgetåret 1953/54 till Tekniska högskolan
i Stockholm: Avlöningar och till Chalmers tekniska högskola:

Avlöningar......................................... 4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. protokollföring i utrikesnämnden
............................................ g

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 18.

Nr 18.

Innehåll.

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning .................. 10

_ nr 17, ang. fortsatt tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning, m. m............. 73

— nr 18, ang. rätt för sparbankerna att bedriva premiesparrörelse,

in. ..................................................

— nr 19, ang. fortsatt giltighet av lagen om räntereglering m. m. 7b

Onsdagen den 13 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 117, ang. rörligt tillägg på pensioner ....
Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. anslutning till överenskommelse

ang. tyska utlandsskulder................................

_ nr 5, ang. överenskommelse med Finland ang. fredligt avgörande

av tvister ............................................

Statsutskottets utlåtande nr 107, ang. anslag till avlöningar vid universitetet
i Lund..........................................

.— nr 108, om anslag till skolmåltider m. m.................• • • •

_ nr 109, ang. omorganisation av gymnasierna vid de högre allmänna

läroverken in. ........................................

_ nr 110, ang. byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. . .

_ nr ni} ang. anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
................................................

___ nr 112, ang. depåverksamheten till stöd för blinda hantverkare..

— nr 113, ang. stat för riksgäldsfonden ......................

__ nr 114, ang. understöd till skärgårdstrafik ..................

_ nr 115, ang. understöd åt inrikes lufttrafik..................

__ nr 116, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........

_ nr 118, ang. ersättning för olycksfall i arbete eller yrkessjukdom

— nr 119,’ang. ersättning till C. A. Y. Hagström in. fl......... . .

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. ändring
i lagen om polisväsendet ............................

— nr 12, ang. anslag till polisväsendet..............

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. ändring i förordningen

om varuskatt, m. ....................................

_ nr 42, om rättvisa i skatteavvägningen mellan olika folkgrupper,

m. ..................................................

_ nr 43, ang. tillsättande av särskild tjänsteman i prövningsnämn derna

att tillvarataga de skattskyldigas intressen ............

__ nr 44, ang. tillägg till anvisningarna till 3 § kommunalskattelagen

_ nr 46, ang. ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft....

__ nr 52’ ang. konsultativ folkomröstning rörande motbokssystemets

bibehållande eller avskaffande ............................

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändrad lydelse av 1 och 4 §§
lagen om inteckning i fartyg, m. ..........................

— nr 36, ang. pensionsstiftelser..............................

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, om vidgad användning av epide mivårdsanstalter

och truppförbands sjukhus ................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. anslag till lantbruksstyrelsen

och lantbruksnämnderna ................................

_ nr 26, ang. anslag till statens hingstdepåer och stuteri ........

_ nr 27, ang. stöd åt hästaveln m. ..........................

106

125

126
126
126
126
126
126
126

126

133

134

141

142

144

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft
och godkänt nedan omförmälda, i
jordbruksutskottets memorial nr 22 samt
statsutskottets memorial nr 94 och 95
framlagda voteringspropositioner i frågor,
rörande vilka kammaren fattat stridiga
beslut, samt bestämt blivit, att omröstningar
över de särskilda besluten
skulle äga rum denna dag, så anställdes
nu omröstningar enligt nedan intagna
voteringspropositioner i följande ordning,
nämligen

l:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 22).

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:348 och 11:410
ävensom I: 349, till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering å riksstaten
för budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 3 500 000 kronor, röstar
Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 348 och II: 410
samt I: 349, till Befrämjande av landsbvgdens
elektrifiering å riksstaten för
nudgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisat ett reservationsanslag av
4 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröströstningsapparat,
och utföll densamma
med ............ 92 Ja och 106 Nej,

varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 55 Ja och 75 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller.......... 92 Ja och 106 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 147 Ja och 181 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 94).

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
I: 225 samt med bifall till motionerna
I: 29 och II: 68, I: 30 och II: 42 samt
II: 334, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor, röstar
Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:29 och
11:68, 1:30 och 11:42, 1:225 samt
11:334, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med .......... 111 Ja och 88 Nej,

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 68 Ja och 65 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller.......... 111 Ja och 88 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 179 Ja och 153 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.

3:e omröstningen
(enligt statsutskottets memorial
nr 95 p. 1).

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 35 och II: 40 samt I: 36 och
11:39, samtliga dessa motioner såvitt
här är i fråga,

b) godkänna följande avlöningsstat
för tekniska högskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis . . 1 700 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av
Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt spe ciallärare

och
biträdande lärare,
förslagsvis
.......... 413148

b) Övriga arvoden
och särskilda

ersättningar . . 13 452 426 600

3. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal ...... 2 150 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 1 613 400

Summa kronor 5 890 000

Särskilda uppbördsmedel:

Avgifter från de studerande. . 220 000

Nettoutgift kronor 5 670 000

c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1953/54
anvisa ett förslagsanslag av 5 670 000
kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 35 och II: 40 samt
I: 36 och II: 39, samtliga dessa motioner
såvitt här är i fråga, beslutat att

b) godkänna följande avlöningsstat
för tekniska högskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis . . 1 700 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av
Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt spe ciallärare

och
biträdande lärare,
förslagsvis
.......... 413148

b) Övriga arvoden
och särskilda

ersättningar . . 13 452 426 600

3. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal ...... 2 150 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 1 613 400

Summa kronor 5 890 000
Särskilda uppbördsmedel:
Avgifter från de studerande. . 350 000

Nettoutgift kronor 5 540 000

c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1953/54
anvisa ett förslagsanslag av 5 540 000
kronor.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med ........ 113 Ja och 85 Nej,

varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 85 Ja och 49 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller.......... 113 Ja och 85 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 198 Ja och 134 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.

4:e omröstningen
(enligt statsutskottets memorial
nr 95 p. 2).

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag ävensom motionerna
I: 35 och II: 40 samt I: 36 och
II: 39, samtliga dessa motioner såvitt
här är i fråga,

c) godkänna följande avlöningsstat
för Chalmers tekniska högskola, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1953/54:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 900 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av
Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt spe ciallärare

och
biträdande lärare,
förslagsvis
.......... 313 464

b) Övriga arvoden
och särskilda

ersättningar . 13136 326 600

3. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal ...... 1 230 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 937 400

Summa kronor 3 394 000

Särskilda uppbördsmedei:
Avgifter från de studerande. . 135 000

Bidrag från Göteborgs stad
m. fl..................... 44 000

Summa kronor 179 000
Nettoutgift kronor 3 215 000

d) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 3 215 000 kronor,
röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

c) godkänna följande avlöningsstat
för Chalmers tekniska högskola, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1953/54:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 900 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av
Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt spe ciallärare

och
biträdande lärare,
förslagsvis
.......... 313 464

b) Övriga arvoden
och särskilda

ersättningar . . 13 136 326 600

3. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal ...... 1 230 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 937 400

Summa kronor 3 394 000

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Stadga ang. protokollföring i utrikesnämnden.

Särskilda uppbördsmedel:

Avgifter från de studerande. . 210 000

Bidrag från Göteborgs stad

in. fl..................... 44 000

Summa kronor 254 000
Nettoutgift kronor 3 140 000

d) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 3 140 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma

med ............ 112 Ja och 84 Nej,

varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 94 Ja och 39 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller.......... 112 Ja och 84 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 206 Ja och 123 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag beträffande
riksdagsarbetets ordnande
meddela, att, såvitt nu kan bedömas,
arbetsplena med kamrarna kommer att
hållas lördagen den 16, onsdagen den
20 och fredagen den 22 maj, men däremot
icke lördagen den 23 maj, som
är pingstafton. Efter pingsten hålles
arbetsplena tisdagen den 26 och onsdagen
den 27 maj samt därefter i den
mån så erfordras för riksdagsarbetets
avslutande. Alla nu angivna arbetsplena
börjar klockan 10 förmiddagen.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr
Mårtensson i Smedstorp, som vid kammarens
sammanträde den 28 april med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 4.

Föredrogs den av herr Johnsson i
Kastanjegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet i anledning
av beslutet om nedläggande av
sockerfabriken i Karlshamn.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Stadga ang. protokollföring i utrikesnämnden.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande över förslag till
stadga angående protokollföring i utrikesnämnden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Denna fråga har tidigare behandlats
dels vid överläggningar mellan regeringen
och representanter för riksdagspartierna,
dels vid två sammanträden
i utrikesutskottet. Det har vid dessa
överläggningar framgått, att meningarna
har varit delade om lämpligheten
av att införa obligatorisk stenografisk
protokollföring vid sammanträdena i
utrikesnämnden. Min kollega i första
kammaren herr Ewerlöf och jag har
hört till dem som har ställt sig kritiska
till den nya anordningen. Jag skall,
herr talman, be att i största korthet få
redovisa våra synpunkter.

Onsdagen den, 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Stadga ang. protokollföring i utrikesnämnden.

Det är framför allt två ting, som har
präglat arbetet i utrikesnämnden. Det
ena har varit den fullständiga obundenheten
av partihänsyn, och det andra
har varit friheten från prestigesynpunkter.
Ingen ledamot yttrar sig i utrikesnämnden
från partipolitisk utgångspunkt,
och det anses vara fullt i
sin ordning, att personer som tillhör
samma parti kan inta helt olika ståndpunkter
under debatterna. Självfallet
har detta förhållande främjat det sakliga
samarbetet i nämnden. Det har
också ansetts vara alldeles naturligt, att
ledamöterna i början av en debatt kan
hypotetiskt inta en ståndpunkt, som
sedermera under överläggningens gång
modifieras och eventuellt frånträdes.
Jag tror att även detta förhållande i
hög grad har främjat samarbetet inom
nämnden.

För min del befarar jag att införandet
av stenografiska protokoll som en
obligatorisk anordning kommer att något
minska på omedelbarheten i nämndens
överläggningar och begränsa den
öppna och förtroliga karaktären av dessa.
Jag beklagar om en sådan utveckling
skulle komma att äga rum.

Vi har — det tror jag många är medvetna
om — i vårt offentliga liv redan
nu allt för många artificiella gränser av
olika slag. Det vore olyckligt om dessa
gränser mera markerat skulle börja
framträda även vid överläggningarna
inom utrikesnämnden.

Det önskemål, som konstitutionsutskottet
med sitt utlåtande främst har
velat tillgodose, har ju varit, att det av
protokollet skulle framgå vilka råd som
nämndens ledamöter i de olika frågorna
har givit. För min del kan jag, herr
talman, inte se att det för att beakta
detta intresse skulle vara nödvändigt
att besluta om införande av stenografiska
protokoll. Det räcker med en jämkning
av de nuvarande protokollreglerna
för att kunna ordna denna angelägenhet.

Jag skulle slutligen också, närmast

med adress till utrikesministern, vilja
framföra ytterligare en synpunkt. Hittills
har det varit så, att när vi kommit
till överläggningarna i utrikesnämnden,
det material, som i förväg
ställts till ledamöternas förfogande,
ofta har varit ganska knapphändigt.
Ståndpunktstagandet i nämnden har
därför i stor utsträckning fått grundas
på föredragningarna under själva sammanträdet.
Det är givet, att om man nu
skall övergå till den nya ordningen med
de därpå följande större anspråken på
noggrann precisering, kanske även i
detalj, av rådgivningen, måste utrikesledningen
på ett annat sätt än tidigare
tillgodose behovet av information på
elt förberedande stadium, så att ledamöterna
i nämnden verkligen har fått
tid att tänka över frågorna ordentligt
innan de gör sina uttalanden.

Herr talman! Jag förstår att det är
en hopplös sak att ställa något yrkande
gentemot ett enhälligt utskott, men jag
har inte kunnat underlåta att på detta
sätt anmäla en avvikande mening i förhållande
till utskottet.

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Då
herr Hjalmarson inte ställde något yrkande,
kan vi kanske begränsa denna
diskussion. Jag vill gärna erkänna, att
det ligger något beaktansvärt i hans
farhåga för att det fria, personliga och
icke partibundna sätt att resonera, som
man sätter värde på, skulle kunna äventyras
genom att man blir mera formalistisk
och noggrann och påverkas av
partisynpunkter vid lämnandet av dessa
råd och över huvud taget vid överläggningarna.
Jag vill då erinra herr
Hjalmarson om att det ju inte har saknats
tillfällen, då det inte alls har varit
fråga om någon dylik uppmarsch efter
partilinjer. Jag erinrar —• det kan man
nog säga i denna kammare — om de
överläggningar vi hade i frågan om
ambassadörernas rörelsefrihet, där vi
inte alls marscherade upp efter olika
partilinjer.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Stadga ang. protokollföring i utrikesnämnden.

Herr Hjalmarson säger vidare att
hela överläggningen blir friare om man
inte har dessa stenografiska uppteckningar.
Ja, jag får nog säga att fria är
överläggningarna naturligtvis, men nog
märker väl alla att så omedelbara kanske
som i kammaren är de inte, och
det är naturligtvis den yttre miljön och
mycket annat som medverkar till att
behandlingen av ärendena blir i viss
mån formell.

Herr Hjalmarson säger att man kan
resonera friare då det inte stenograferas
och att det kanske rent av händer
att man längre fram vill modifiera sin
uppfattning; därvid är det besvärande
om det står bevarat i historien att man
vid det och det tillfället tyckte så och
så. Men det får ju ändå inte vara så att
de råd som man ger Konungen vid det
tillfället är på något sätt oöverlagda, så
att man senare liksom tycker att det
är förargligt att det skall ståta där i
protokollet och vill få bort det hela.
Jag tror att de olägenheter, som herr
Hjalmarson uttryckte farhågor för, är
ganska begränsade.

Vidare kan vi naturligtvis inte underkänna
värdet för den historiska forskningen
av att dessa protokoll verkligen
är så pass fullständiga som de enligt
utskottets förslag skall bli. Där räcker
det ingalunda, i kanske viktiga situationer,
med ett slags referat eller annat.
Det kan hända att orden måste
pressas ganska noggrant, och då måste
man gå till stenografens utskrift.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Först
en liten observation. Jag har sett att
man i utskottsutlåtandet talar om stenografiska
protokoll. Jag skulle vilja
vädja till regeringen att överväga huruvida
inte en annan metod, nämligen
maskinell upptagning, är att föredra,
då man ju kan ha sådana anordningar,
att även en talare, som vänder ryggen
mot en stenograf och kanske råkar tala
litet lågmält i en passage, i alla fall får
sitt yttrande korrekt upptaget, medan

det vid stenografering kan bli missförstånd.
Jag tror alltså att, om man verkligen
vill ha fullt betryggande återgivet
vad som har sagts, den maskinella upptagningen
bör prövas mycket omsorgsfullt
innan man beslutar sig för den
stenografiska.

Men, herr talman, jag skulle vilja
passa på detta tillfälle att beröra en
fråga rörande utrikesnämndens arbetsformer,
inte i någon som helst polemisk
avsikt, utan endast som en vädjan
till regeringen att medverka.

Jag gör detta inte så som herr Hjalmarson
till en följdfråga till att man
nu får protokoll, utan jag har andra
skäl. Jag har tillåtit mig att inom utrikesutskottet
framföra och vill här
gärna upprepa, att jag tror att det skulle
vara värdefullt, om utrikesministern,
vilken på ett erkännansvärt sätt har
ökat den skriftliga dokumentation som
i förväg tillställes utrikesnämndens ledamöter,
ville gå än vidare på den vägen,
inte för att vi skall kunna göra
mera formfulländade yttranden, utan
för att underlätta ett ställningstagande.
Enligt min mening blir det emellertid
i alla fall ofrånkomligen allt emellanåt
så, att den situation som föreligger
i nämnden inte är till fullo klarlagd
utav ett på förhand utskickat material,
utan blir belyst av debatten, inte minst
av inlägg från regeringens sida. Därför
tycker jag införande av en sådan
praxis i utrikesnämnden vara högst
önskvärt, att det betraktas som en helt
naturlig sak att en ledamot av nämnden
påyrkar att sammanträdet ajourneras,
t. ex. en halvtimme, på det att den ledamoten
måtte få tillfälle att rådslå
med sina vänner inom nämnden. Som
det nu är har det för mig — det vill
jag uppriktigt erkänna — ibland känts
besvärande att sakna en sådan möjlighet
till rådslag.

Vidare skulle jag vilja uttala det
önskemålet att, när det är mycket viktiga
avgöranden som förestår — det
sker ju någon enstaka gång även i vårt

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Stadga ang. protokollföring i utrikesnämnden.

land — det då betraktas som en naturlig
sak, att frågan bordlägges och
utrikesnämnden sammanträder på nytt,
eventuellt följande dag eller i varje fall
inom en kort tid.

Jag vill alltså med detta anförande
bara rikta en vädjan till särskilt utrikesministern
att för sin del stödja att
det uppkommer en praxis utav denna
art. För min del lovar jag, att jag skall
göra det som eventuellt kan ankomma
på mig för att denna praxis skall uppkomma.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill först i anledning av utskottets
utlåtande säga att jag för min del
helt och hållet kan godkänna den lilla
precisering som förekommer i yttrandet.
Den överensstämmer med den tolkning
som från början har varit avsedd
med reglerna i den föreslagna stadgan.
Det gäller alltså att en medlem alltid
skall ha rätt att få sitt yttrande till protokollet,
även om man har ordnat det
så, att man preliminärt har en diskussion
utanför protokollet.

•lag kan mycket väl förstå de allmänna
betänkligheter som herr Hjalmarson
här gav ett uttryck för. Det är just dessa
synpunkter som har föranlett att man
hittills har haft de regler man har haft,
alltså att man inte har i protokoll upptecknat
diskussionen i nämnden.

Å andra sidan tycker jag för min del,
att den erfarenhet vi har gjort under
gången tid ovillkorligen tyder på att det
inte är bra som det är. Jag kan säga
bara som en liten illustration, att det,
då man här efter kriget publicerade en
del vitböcker med utrikespolitiskt material,
från flera håll i pressen framfördes
det önskemålet, att vi också skulle
publicera de anteckningar som man
visste brukade göras i utrikesnämnden
av den närvarande sekreteraren men
som inte är officiella, utan som är, kan
man säga, hans privata anteckningar. I
anledning av dessa yrkanden gick jag

för min del igenom åtskilliga av dessa
anteckningar från krigsåren och kom
till den uppfattningen, att de var ytterst
otillfredsställande, för det första
mycket ofullständiga och för det andra
ibland direkt missvisande. Jag vill inte
lägga någon skuld på sekreteraren för
att anteckningarna blev sådana. Han
hade faktiskt inte någon skyldighet att
göra anteckningar. Det är ganska besvärligt
att göra det, när man samtidigt
skall följa med i diskussionen.

Man är nog också på det håll herr
Hjalmarson representerar på det klara
med att det inte är bra som det är. Det
har här kommit fram tanken att man
bara skulle protokollföra ledamöternas
»råd» som det hette, alltså att deras
slutsatser skulle tas in i protokollet men
inte deras argumentation. Jag tror för
min del inte att någon annan väg är
framkomlig än den fullständiga uppteckningen.
Anförandena mynnar ofta
inte ut i någon direkt konklusion utan
framför bara argument och synpunkter
av olika slag. Det skulle då bli mycket
vanskligt att få fram anteckningar som
skulle innefatta bara ledamöternas direkta
råd till regeringen. När man väl
kommer fram till ståndpunkten, att de
nuvarande reglerna inte är tillfredsställande,
kan man således inte stanna vid
något annat än den fullständiga uppteckning
av diskussionen som här föreslagits.

Ledamöterna kan ju göra förbehåll
när de yttrar sig. De behöver inte omedelbart
föra fram en bestämd ståndpunkt
eller ange något bestämt råd,
utan kan mycket väl säga, att de vid
den första granskningen har den eller
den synen på saken, men att de reserverar
sig för att de kan komma till en
annan ståndpunkt när de fått tillfälle
att höra debatten i nämnden eller ytterligare
begrunda frågan.

Jag är fullkomligt ense med herr
Hjalmarson och herr Ohlin om att det
är önskvärt att i största möjliga utsträckning
ge nämnden skriftligt ma -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

terial på förhand för att ledamöterna
skall kunna vara bättre förberedda att
ta ståndpunkt till de frågor som kommer
upp. Jag bär nog försökt göra det.
Det är ju ett gammalt önskemål. Men
det kan ibland ha sina vanskligheter att
i en hast färdigställa skriftligt material
som kan distribueras före sammanträdet.
Men jag är fullt beredd att på vad
mig ankommer söka i större utsträckning
tillmötesgå detta önskemål.

Jag är också fullkomligt ense med
herr Ohlin om att det många gånger
kan vara mycket praktiskt att antingen
ajournera sammanträdet för en kort
stund eller också hålla ett nytt sammanträde
och bordlägga ärendet. Jag
har inga invändningar mot en sådan
procedur. Nämndens ledamöter kan naturligtvis
själva ta initiativ och föreslå
en sådan anordning. De har bättre
möjligheter än regeringen att bedöma,
om en sådan procedur är önskvärd ur
deras synpunkt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1.

Valuta- och penningpolitiken.

Utskottet hade under denna punkt
gjort vissa uttalanden om den ekonomiska
politiken.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Ewerlöf, De Geer, Nordenson,
Schmidt, Gustafson i Göteborg och
Nordqvist i Karlskoga, vilka ansett, att
utskottets utlåtande under punkten bort
hava annan, i reservationen angiven
lydelse.

Sedan punkten föredragits meddelade
herr talmannen, att överläggningen rörande
detta ärende finge avse även
bankoutskottets utlåtanden nr 17, 18
och 19.

Härefter anförde:

Herr SCHMIDT (fp): Herr talman!
De förändringar som i statsfinansiellt,
låne- och penningpolitiskt hänseende
ägt rum under 1952 avspeglas i stort
sett i följande siffror.

Statsskulden har minskat med 112
miljoner, och den tillfälliga skulden utgjorde
vid årsskiftet 24 procent mot
30 procent ett år tidigare, således en
gynnsam förskjutning. Däremot har i
lånepolitiskt hänseende den tendens
som visade sig under 1951, då riksbankens
andel av statsskulden nedgick från
24 procent till 19 procent, under 1952
ändrats, i det andelen nu ökat till 21
procent. Man bör påminna sig att före
kriget var praktiskt taget hela statsskulden
placerad i marknaden. Ja, sånär
som på ett par procent var så fallet
även efter kriget.

Jag förbigår valutareservens kvantitativa
och kvalitativa förändringar, då
jag förstått att andra reservanter avser
att ägna sig åt dessa spörsmål.

Resultatet av riksbankens transaktioner
under 1952 är, att de offentliga
betalningsmedlen ökat med 524 miljoner
mot 769 miljoner 1951 och ungefär
175 miljoner under vart och ett av åren
1950 och 1949. Även om ökningen är
mindre än under 1951 — det skulle
för resten bara fattas annat — så är den
anmärkningsvärt hög i synnerhet med
tanke på nationalinkomstens ökning
dessa år, särskilt dess obetydliga ökning
under 1952. En analys av ökningen
ger nämligen vid handen, att
den till övervägande del är att hänföra
till riksbankens ökade förvärv av
statspapper och minskning av statliga
myndigheters checkräkning under året.
Visserligen sammansätter sig ökningen

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

av statspapper i en minskning under
januari—november på 272 miljoner
kronor och en kraftig ökning under
december på 691 miljoner, vilken ökning
man vill göra gällande varit av
tillfällig natur. Detta skulle i sin tur
bevisas av att riksbanken detta år minskat
sitt innehav av statspapper med ett
betydligt större belopp. Ser man emellertid
till både statspappersaffärerna
och förändringarna på statliga myndigheters
checkräkning, skall man finna,
att den genom dessa transaktioner
åstadkomna minskningen av de offentliga
betalningsmedlen är bra nära densamma
som den under vartdera av
1952 och 1953 års första kvartal. Utvecklingen
under detta års första månader
får alltså närmast ses som en
säsongvariation.

Kvar står att riksbanken tillskjutit
marknaden likvida medel under året
med över en halv miljard. Om ock tillskottet
skett under en kortare period
är knappast benämningen »av tillfällig
natur» den rätta; fastmer är det ju så,
att under året uppsamlat kreditbehov
som på grund av frånvaron av en smidig
räntepolitik, närmast med avseende
på den långa räntan, ej på ett normalt
sätt under året kunnat tillfredsställas
av marknaden. Sedermera har detta behov
måst tillgodoses genom riksbankens
medverkan. Ökningen av de offentliga
betalningsmedlen mot årets slut
har i sin tur möjliggjort ökad kreditgivning
i affärsbankerna under början av
år 1953 och i varje fall icke lett till
den kreditåtstramning man velat åstadkomma.
När man bagatelliserar vad
som hänt under december 1952 med
att säga att läget återställts under första
kvartalet 1953, glömmer man att
det passerat något under tiden — den
tillfälliga ökningen av betalningsmedel
har möjliggjort en ökad kreditgivning.

Reservanterna vill icke förringa vad
som åstadkommits och är övertygade
om att riksbanksledningen med de medel
man ansett sig vilja och kunna an -

Valuta- och penningpolitiken.

vända sig av gjort allvarliga ansträngningar
att få läget i sin hand. Men ett
medel har riksbanken icke brukat —
vi syftar nu närmast på en anpassning
av den långa räntan. I reservationen till
bankoutskottets utlåtande nr 16 har vi
så utförligt redovisat skälen i dagens
läge för en sådan räntehöjning att jag
nu ej skall göra mig skyldig till upprepningar
av argument. Jag vill nu bara
säga att när det gäller att bedöma verkan
av en viss räntehöjning på bostadsmarknaden
får man inte förbise
möjligheten att genom räntesubventioner
påverka den årliga kapitalkostnaden
för bostadsbyggandet. Från den
grupp jag tillhör har förslag av denna
art framlagts.

Jag skall emellertid i det efterföljande
försöka sätta in frågan om räntepolitikens
konsekvenser i ett vidare
sammanhang. Vare det nu nog sagt att
ju längre man i ett läge som dagens,
där tydligen kreditmarknaden står inför
alltmer ökade påfrestningar, väntar
med att ta konsekvenserna av kreditåtstramningen
och de försämrade statsfinanserna,
desto olägligare kan en
räntehöjning komma, och desto mer betungande
kan den bli. Därtill riskerar
man att den kan bli högre än om den
sättes in i tid •— det är bättre att dämma
i bäcken än i ån.

Vad jag härmed sagt avser utlåtandet
nr 16, och jag går nu över till utlåtandet
nr 17, närmast vad det gäller
riktlinjerna för den ekonomiska politiken,
vartill jag, såsom jag nyss antydde,
vill knyta vissa reflexioner.

Först ett klarläggande. Målsättningen
för den ekonomiska politiken är ju
jämn och full sysselsättning och stabilt
penningvärde, vartill nu kommer kravet
på en kvantitativ och kvalitativ förstärkning
av valutareserven. Vissa av
målen kan också vara medel. Sålunda
är på lång sikt ett bevarat penningvärde
och en tillfredsställande valutareserv
en förutsättning för full sysselsättning.
Ett annat viktigt medel här -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

för är ett nysparande i en sådan omfattning,
att det räcker till för offentliga
investeringar och för att utbygga
och vidmakthålla produktionsapparaten
på en konkurrenskraftig nivå. Och
som en röd tråd genom detta komplicerade
sammanhang måste löpa en riktig
penningpolitik, vilken är riksbankens
huvudsakliga uppgift. Tiden och
hänsynen till andra debattörer tvingar
mig att här begränsa mina reflexioner
till penningpolitiken och sparandet.

Utgångspunkten för dessa reflexioner
är ett yttrande av utskottsmajoriteten.
»Det är uppenbart att en restriktiv kreditpolitik
härvid är av betydelse: en
försämrad likviditet inom industrien
och handeln kan antas både stimulera
till större exportansträngningar och
försvåra importen.»

Vad som hänt är följande. Under senare
decennier har industrien blivit
alltmer självfinansierande i fråga om
rörelsekapital, och dess likviditet har
stärkts. Å ena sidan innebär detta att
industrien delvis undandrar sig en
kreditåtstramning, men var skulle vi
å andra sidan ha stått, om exempelvis
cellulosaindustrien icke kunnat finansiera
lagerhållningen under den nu inträdda
försäljningsstagnationen och
därmed kunnat hålla sysselsättningen
något så när uppe? En försvåring av
importen av exempelvis råvaror kan
också bli ganska fatal för industriens
del och därmed för sysselsättningen.

I samband med denna utveckling i
fråga om industriens självfinansiering
har under de två sista decennierna, alltså
under åren 1930—1949 — och jag
stöder mig därvid på vissa siffror av
professor Gårdlund — industriens och
handelns andel av den totala kreditvolymen
nedgått från 1/3 till 1/6. Under
samma period ökade industriens krediter
med 50 procent men nationalinkomsten
med 200 procent. Samtidigt
har den procentuella andelen av vissa
affärsbanksplaceringar i fråga om
statspapper ökat från 6 till 13 eller

från 200 miljoner kronor till 1 1/4 miljard.
Ser vi så på hur den långfristiga
inlåningen eller det enskilda sparandet
fördelar sig på affärsbanker och kapitalmarknadsinstitutioner
finner vi, att
affärsbankernas andel nedgått från 35
procent till 22 procent under det att
kapitalmarknadsinstitutionerna ökat i
motsvarande grad. — Går man tillbaka
till 1915 konstaterar man, att affärsbankerna
tog ännu mer av inlåningen
eller nära hälften.

Lägger man så härtill att aktieemissionerna
nedgått i förhållande till nationalinkomsten
—- under 1930-talet
uppgick de till 2 å 3 procent, och under
1940-talet utgjorde de 1 procent
— då börjar kanske reflexionerna göra
sig själva. Industrien självfinansierar
sig i större utsträckning än förr, och
i brist på riskvilligt kapital tillfredsställer
man nu det resterande kapitalbehovet
på den medellånga och långa
kapitalmarknaden och konkurrerar
med stat, kommuner och bostadsproducenter.
Eftersom kön på den långa
marknaden är mycket betydande så
ligger byggnadskreditiven onödigt länge
i affärsbankerna, och kommunerna
måste vidtaga provisoriska lånearrangemang
i affärsbankerna. Samtidigt lånar
staten i affärsbankerna till en kort
ränta, som »bara» stigit från !/2 till 2
procent sedan 1946, under det att den
långa räntan stigit förhållandevis föga.

På detta sätt uttunnas ett fruktbärande
samarbete mellan affärsbanker
och industri, framför allt när det gäller
den i tillväxt varande småindustrien.
Om befintlig industri av viss storleksordning
finansierar sig själv är en
sak för sig, men hur går det med nyskapandet
inom näringslivet? Innebär
ej den nu pågående utvecklingen på
kreditmarknaden och fasthållandet vid
olika regleringar risk för att vikingakynnet,
som visat sig så framgångsrikt
även i fredliga värv —• exempelvis genom
dristig företagsamhet i fråga om
exploatering av uppfinningar och ut -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

vidgande av exportmarknader — så
småningom dämpas?

Jag är fullt medveten om att jag fördjupat
mig i ett spörsmål, som ej direkt
behandlas i reservationen. Det
sammanhänger dock indirekt med reservationens
innehåll.

Beträffande majoritetens utlåtande
och vår reservation avstår jag nu inledningsvis
från vidare analys och argumentering.
Jag vill emellertid särskilt
framhålla svårigheten att på kapitalmarknaden
tillfredsställa statens
lånebehov samt risken för den indirekt
likviditetsökande effekten av att staten
lånar i affärsbankerna.

Till sist vill jag framhålla en sak.
Utskottsmajoriteten säger att den icke
är beredd att i dagens läge tillstyrka
att de nuvarande ekonomiska regleringarna
omedelbart avskaffas. Jag undrar
då hur läget egentligen skall se ut när
vi anser oss kunna göra detta, om vi
i dagens läge ej är mogna att ta ett stort
steg bort från regleringsekonomien och
i år avveckla både byggnads- och prisregleringarna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):
Herr talman! De av folkpartiet och högern
gemensamt avgivna reservationerna
till bankoutskottets utlåtande nr
16 angående granskningen av riksbankens
och riksgäldskontorets förvaltning
samt nr 17 rörande riktlinjerna för
den ekonomiska politiken har herr
Schmidt redan redogjort för. Jag kan
för min del i allt väsentligt ansluta
mig till de synpunkter herr Schmidt
anfört, men jag skulle gärna ytterligare
vilja beröra några synpunkter i fråga
om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.

Som flertalet av de ärade kammarledamöterna
torde känna till •—■ kanske
mycket bättre än jag — har högern
under en följd av år framlagt motioner
med krav på friare linjer i eko -

Valuta- och penningpolitiken.

nomien och avveckling av de av världskriget
föranledda kontroller, ransoneringar
och regleringar som funnits
kvar. Motionerna har för all del blivit
hövligt och rätt välvilligt behandlade
i utskottet, men de har också regelbundet
blivit hövligt men bestämt avvisade
av riksdagen. Utvecklingen har
visserligen tvingat fram en del lättnader,
men knappast på något annat område
har de styrande i så hög grad
handlat efter ledmotivet »skynda långsamt».

Utskottsmajoriteten säger också i det
nu avgivna utlåtandet att man bör gå
fram med viss försiktighet och att prövningen
av regleringarnas avveckling
bör föregås av omsorgsfulla överväganden
och ske från fall till fall. Naturligtvis
menar vi inte att man skall
vara oförsiktig, men många gånger kan
det vara höjden av oförsiktighet att
inte vidtaga åtgärder när läget så påkallar.
Dessutom är det ju inte avsikten
att avskaffa det nuvarande ekonomiska
systemet utan att andra åtgärder
vidtas. Därvid är det ju vår mening att
det skall ersättas av en ekonomisk politik,
som bygger på ökad användning
av generella metoder och ökad frigörelse
av de produktiva krafterna.

Samma socialdemokratiska politik
har så när som på ett undantag, kreditrestriktionerna,
tillämpats under så
starkt skiftande ekonomiska förhållanden
som högkonjunkturen 1946—1948,
under den mera dämpade konjunkturen
1949 och under den hektiska inflationsperioden
i samband med Koreakriget.
Denna politik skall uppenbarligen
tillämpas även under de ändrade
konjunkturförhållanden som nu inträtt.
Enligt vår mening är det ju inte så
särskilt lyckade metoder, som kommer
till användning, vilket vi sökt framhålla
i våra motioner. Nu senast har vi
utvecklat denna uppfattning i de likalydande
motionerna 1:300 och 11:374
och i den till bankoutskottets utlåtande
nr 17 fogade reservationen. Vi har här

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

särskilt velat fästa uppmärksamheten
på de ändrade internationella förhållandena
såväl med avseende på marknadsutvecklingen
som på den ekonomiska
politik, som förs i världens ekonomiskt
ledande länder.

En fråga, som härvid kastar sin
skugga framför sig i tiden, är konvertibilitetsfrågan,
vilken i sista hand
bottnar i frågan om balans i betalningarna
mellan hårdvalutaländerna och
övriga stater, bland dem Sverige. Jag
varken vill eller kan uttala mig om
den sannolika tidpunkten för en mera
allmän valutakonvertibilitet. Jag har
emellertid observerat, att Kungl. Maj:t
i proposition nr 227 angående komplettering
av riksstatsförslaget uttalar,
att vägen ännu torde vara lång till en
allmän konvertibilitet, en uppfattning
som även utskottets majoritet gör sig
till tolk för. Efter vad jag kan förstå
är frågan i alla fall i allra högsta grad
aktuell därigenom att målmedvetna
förberedelser måste göras i god tid —-och faktiskt görs i flertalet västeuropeiska
länder och i andra länder som
vi har intima affärsförbindelser med.
Detta kan knappast undgå att påverka
förhållandena även hos oss. Även vi
måste förbereda oss. Vi kan inte bara
sitta passiva med armarna i kors och
tro, att problemen löser sig av sig
själva även för vår del, om andra länder
lyckas ordna sin valutafråga.

Jag skall inte fördjupa mig i denna
besvärliga fråga, som på sitt sätt är
ett uttryck för den internationella ekonomiska
politiken och därigenom obestridligen
kan påverka marknadsutvecklingen
i lika hög grad som Koreakrigets
utbrott på sin tid påverkade råvaruprisernas
höjd. Vi har haft och har
alltjämt stor nytta av den europeiska
betalningsunionen, men faktum är, att
vi för närvarande trots allt tvingas att
i stor utsträckning köpa, inte där det
är billigast utan där vi har tillgång på
valutor. Som ett enda litet exempel kan
jag nämna toluol. Det är en mycket

viktig utgångsråvara för den kemiska
industrien. För den får vi betala 50
procent mer än vi skulle behöva om
vi hade t. ex. dollar. Det betyder inte
bara, att vi inte kan konkurrera med
våra kemiska hel- och halvfabrikat på
världsmarknaden utan också att världsmarknaden
konkurrerar ut vår industri
på hemmamarknaden på hithörande
områden. Många liknande exempel
finns. För att vi skall kunna vara med
och köpa där det är billigast, vilket
är nödvändigt om vi skall vara med i
konkurrensen, är det utomordentligt
viktigt att inte bli efter om och när
övriga jämförbara länder helt eller delvis
går mot valutakonvertibilitet.

Vad som just nu är påtagliga realiteter
för svenskt näringsliv är att priserna
på viktiga hel- och halvfabrikat antingen
redan fallit starkt eller pekar
nedåt, att försäljningen såväl hemma
som utomlands har att kämpa i hård
konkurrens, vidare att kostnaderna i
produktionen är ytterst svåra att få
ned, och att följaktligen lönsamheten
i företagen försämras samt att riskerna
för sysselsättningen ökas. Produktionen
stagnerade under 1952 och gick
för industriens del tillbaka med två
procent. Även om utvecklingen i år är
något olika inom olika näringsgrenar
och industrier är så mycket klart, att
man ännu inte fått någon förbättring
totalt sett. Alltjämt räknar man med
oförändrad produktionsvolym för detta
år. För industriens del låg produktionen
under januari och februari en procent
under fjolårets två första månader.
Jag kanske får göra en reservation
för att jag inte hunnit se igenom konjunkturinstitutets
meddelande, »Konjunkturläget
våren 1953», som låg på
bordet här i morse. Men jag tror i alla
fall, att skillnaden i fråga om tendensen
under året inte kan ha blivit så
stor. Ett uttryck för den försämrade
konkurrenskraften respektive den minskade
efterfrågan är att orderingången
i exempelvis verkstadsindustrien är

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

cirka 30 procent mindre än under januari—februari
förra året. På utsatta
punkter i denna näringsgren har driftinskränkningar
måst företas, och en
viss arbetslöshet har uppstått. Järnoch
metallmanufakturen har det ännu
sämre ställt, och den kemiska industrien
har nära nog råkat in i ett katastrofläge,
kvalitetsståltillverkningen
kan trots upprepade prissänkningar endast
med svårighet konkurrera på
världsmarknaden, och vissa delar av
verkstadsindustrien har, som sagt, stora
problem att brottas med just nu.

Den stagnation, som det svenska näringslivet
erfar, förekommer inte överallt
utomlands. Produktionen stiger i
själva verket i flera andra länder, vilket
bl. a. torde få tillskrivas bättre
och snabbare anpassning till det ändrade
marknadsläget. Även om konkurrensen
gör sig kännbar litet varstans,
är det framför allt exporten som får
ta första stöten. Det går inte att komma
ut med högre priser än dem som gäller
för likvärdiga varor utomlands, och
när exportorderna går ner, som de faktiskt
gör på många områden, betyder
det sjunkande exportintäkter längre
fram.

Såvitt jag förstår, går det helt enkelt
inte att komma ifrån en anpassning
av kostnaderna efter förhållandena,
om vi skall kunna konkurrera,
och det är en sak, som alla parter i
arbetslivet har intresse av. Vad företagen
i själva verket gör, är ju att de
konkurrerar om sysselsättningen för
sina anställda — arbetare och tjänstemän
— och dessa parters intressen
sammanfaller alltså i hög grad med företagens.

För vårt land kan man inte komma
ifrån att exporten intar en nyckelposition
i vårt näringsliv, och jag vill understryka
detta. Vad svensk export begär
i dag är att få arbeta i fred med
minsta möjliga statsingripanden och
utan orimliga och onödiga pålagor. Det
är ett rimligt krav, att det ekonomiska

Valuta- och penningpolitiken.

systemet göres sådant, att det medger
tillräcklig smidighet och rörlighet, så
att näringslivet kan anpassa sina kostnader
och priser till vad som gäller på
världsmarknaden. Exporten vill och
bör också, om de angivna önskemålen
villfares, kunna klara sig själv, och den
hoppas innerligt, att den inte skall
försättas i ett sådant läge, att den behöver
välsignas med subventioner, exportpremier
o. d. När allt kommer omkring
är det exportkraften som blir
avgörande, inte bara för vad vi kan ha
råd att importera, utan även för hur
vi lyckas klara vårt valutaproblem.

Enighet tycks numera råda både om
att valutareserven är alldeles för liten
och att dess utveckling ger anledning
till oro. De senaste beräkningarna går
ju ut på en valutaförlust av 300 miljoner
kronor i år. Det låter kanske inte
så farligt, men det måste ses mot bakgrunden
av att vi, trots allt vad som
sagts om ändrade konjunkturer, dock
alltjämt i stort sett har goda sådana.
Men skulle det bli ett verkligt omslag
till det sämre på världsmarknaden, då
behöver vi en ordentlig valutareserv,
om vi skall ha möjligheter att klara oss
någorlunda helskinnade igenom, och
det är därför som vi inte får nagga i
kanten på valutareserven nu utan i stället
till varje pris måste försöka arbeta
på att bygga upp den. Skall någonting
kunna göras åt den saken, måste det
bli att söka få fram en större exportvolym
till konkurrensdugliga priser.

Den hittills förda politiken tycks inte
ge den inre finansiella stabiliteten i
ekonomien. Som närmare utvecklats i
reservationen till bankoutskottets utlåtande
nr 16, har vi den uppfattningen
att bl. a. räntepolitiken måste ges en
annan roll i det ekonomiska livet. I de
flesta länder har man numera tillerkänt
räntan uppgiften att skapa åtstramning
i penningförsörjningen och
har därefter kompletterat med restriktioner
av olika slag i mån av behov.
Politiken i vårt land sätter reglering -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

arna i första hand på alla områden
även i fråga om pengarna och krediterna.
Vi är fullt med på att läget alltjämt
fordrar en åtstramning i kreditgivningen,
men vi hävdar, att det hela
skulle bli mycket smidigare och effektivare,
om kreditrestriktionerna kombinerades
med en rörlig ränta.

Den riktiga avvägningen efter räntabilitetssynpunkter
olika investeringar
emellan och även mellan offentliga och
privata investeringar kan inte komma
till stånd med nuvarande system. De
politiska synpunkterna att av det ena
eller det andra skälet få till stånd större
offentliga investeringar måste bli
ännu mer dominerande, när kostnaderna
för dessa inte ter sig så avskräckande
som de skulle göra om marknadsränta
verkligen fick betalas. Detta
måste leda till en i det långa loppet
skadlig snedvridning.

I nuvarande läge kommer som vi
alla vet hotet mot den ekonomiska och
finansiella stabiliteten framför allt från
det stora statliga lånebehovet. Jag tror
visst, att detta kan täckas på kreditmarknaden,
men jag finner det lika
uppenbart, att kapitalmarknadens resurser
är otillräckliga. Kreditmarknaden
kan alltid ges större resurser om
riksbanken ingriper och tillför den nya
likviditetstillskott, men kapitalmarknaden
är beroende av vad spararna är
beredda att ställa till förfogande. Jag
har heller inte kunnat förstå annat än
att det sparande, som vi normalt har
att räkna med i år, kommer att tas i
anspråk på i stort sett samma sätt som
t. ex. 1952, under vilket år staten inte
hade något större lånebehov. Det är väl
därför knappast att räkna med någon
outnyttjad marginal av sparmedel, som
staten kan rikta sin låneefterfrågan
mot i år. Jag förstår faktiskt inte hur
det skall vara möjligt att genomföra
det föreliggande budgetprogrammet
utan att vi riskerar en inflation, som
vi alla utan undantag vill undvika.

Situationen utgör i varje fall ett myc -

ket starkt skäl för att allt göres för att
uppmuntra sparandet, och det är detta
som är anledningen till att jag avgivit
en blank reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 18 i anledning av
väckta motioner om åtgärder för främjandet
av det enskilda personliga sparandet.
Det råder inget tvivel om att
en grundförutsättning för penningsparandet
är att penningvärdet är någorlunda
stabilt, men om sparandet, som
nu är fallet, är otillräckligt trots att
penningvärdet anses ha stabiliserats,
då tycker jag slutsatsen är alldeles
klar: att det fordras något mer. Svenska
sparbanksföreningen har i sitt remissyttrande
över de väckta motionerna
särskilt framhållit hur negativt spararna
reagerar inför den hårda beskattningen
på sparmedel. Sparbanksföreningen
pekar på att det här är fråga
om psykologiska realiteter, som helt
enkelt inte går att övervinna, om man
inte vill gå spararna till mötes på
någon punkt. Här borde det för staten,
som har det största intresset av att
sparandet ökar, vara angeläget att ta
något slags initiativ utan dröjsmål. Jag
tyckte, när jag avgav min blanka reservation,
att bankoutskottet kanske
var litet för matt i sitt allmänna uttalande
om önskvärdheten av att åtgärder
vidtages.

Vi har från vårt håll begärt friare
riktlinjer i den ekonomiska politiken,
och detsamma har folkpartiet gjort. Vi
anser en riktigt avpassad penningtillgång
vara den första och viktigaste
förutsättningen för inre stabilitet, och
därvidlag får statens utgiftspolitik inte
utgöra undantag. Räntepolitiken måste
göras rörlig, och investeringarna måste
avvägas efter räntabilitetssynpunkter
i ökad grad och inte bestämmas för
mycket efter politiska grunder. Vi anser
på det hela taget, att regleringarna är
ett hinder för en säker och naturlig stabilitet
i det inre och därmed också för
valutastabiliteten. Om vi å andra sidan
kan få friare riktlinjer i ekonomien,

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

såsom skisserats i de båda motionerna
och i utskottsreservationen, är det vår
tro, att landets naturtillgångar, vår relativt
moderna och effektiva produktionsapparat,
vår höga teknik och yrkesskickliga
arbetskraft, vilket allt bidrar
till den höga svenska produktiviteten,
kommer att möjliggöra den erforderliga
kostnadsanpassning, som i
nuvarande läge är ofrånkomlig, utan
att ens temporärt behöva försämra de
reala levnadsbetingelserna. På något
längre sikt skulle man även kunna
hoppas på förbättringar, som däremot
inte är att hoppas på vid den stagnerande
produktion, som vi eljest torde
bli nödsakade att räkna med.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de av herr Ewerlöf m. fl. avgivna
reservationerna till utlåtandena
nr 16 och 17. Jag kanske också får begagna
tillfället att yrka bifall till den
reservation som har gjorts till bankoutskottets
utlåtande nr 19. Det är ju
egentligen fyra praktiskt taget likalydande
motioner här, och det har råkat
bli två reservationer. Jag får väl nöja
mig med att yrka bifall till reservationen
av herr Ewerlöf m. fl. i detta sammanhang.

Om detta utlåtande är inte så mycket
att säga. Det gäller fortsatt giltighet
av lagen om räntereglering. Högern har
ju gått emot denna lag från början.
Bank- och fondinspektionen har inte
ansett sig kunna biträda en förlängning.
Lagrådet har varit emot lagen
från början, och det anser sig inte ha
anledning att inta någon annan ståndpunkt
nu, utan det avstyrker också det
remitterade förslaget.

Jag ber som sagt att få yrka bifall till
dessa reservationer.

Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! Som framgår av bankoutskottets
utlåtande nr 16 är reservanterna
eniga med utskottet ett långt stycke.
Efter detta följer en reservation på tre
och en halv sidor, som enligt reservan2—Andra
kammarens protokoll 1953. Nr

Valuta- och penningpolitiken.

ternas mening bör ersätta utskottsutlåtandets
två sista sidor. Går man till utlåtandet
nr 17, finner man att reservanterna
visserligen inte till någon del kunnat
instämma i utskottets uttalande,
men en noggrann genomläsning av såväl
utlåtandet som reservationen avslöjar
snart, att reservanternas tankegångar,
beskrivningar av läget och slutsatser
i stora delar sammanfaller med utskottsmajoritetens.
Det är egentligen bara på
en eller kanske två punkter som man
kan tala om konkreta skiljaktigheter.
Den ena av dessa punkter är en gammal
bekant som vi har diskuterat här
i kammaren under flera år men där vi
alltjämt befinner oss på samma nivå,
nämligen frågan om räntan. Härtill har
man i år lagt yrkandet om ett omedelbart
avskaffande av investeringsavgiften.

Vad som i övrigt skiljer reservationerna
från utlåtandena är närmast den
argumentering reservationerna innehåller
för de förslag som där framlägges.
När man läser den argumenteringen,
får man ett starkt intryck av att reservanterna
har råkat ut för en sammanblandning
av sina önskemål och anförda
fakta.

Över huvud taget företer reservationerna
en sådan glidning i tankegången
att det är rätt svårt att fastställa vad
reservanterna menar. Bekymren oscillerar
mellan inflation och depression
på ett sådant sätt att man får intrycket
att reservanterna inte riktigt vet
vad det är de egentligen skall frukta.
I reservationen till utlåtandet nr 16 finner
reservanterna särskilt riksbankens
köp av statspapper i december ytterligt
betänkligt; och den punkten uppehöll
sig också herr Schmidt ganska ingående
vid. Han förnekade till och med
att transaktionen hade en tillfällig karaktär,
vilket ju dock framgått av de
senare följande händelserna. Man kan
betrakta vad som då skedde såsom en
säsongföreteelse. Vi vet ju att belastningen
alltid är mycket stor i decem18.

Nr 18.

Onsdagen den. 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

ber och att återströmningen kommer
på våren. Såsom en tillfällig transaktion
betecknades den också när den gjordes,
vilket utskottet även har upplysts
om av föredraganden från riksbanken
och riksgäldskontoret. Såvitt man kan
se har den heller inte medfört några avvikelser
från penningpolitikens mål,
nämligen en stabil prisnivå. Tendensen
för såväl grosshandelsprisnivån som
detaljprisnivån är snarare fallande än
stigande. Målet för penningpolitiken
kan ju ändå inte vara att riksbanken
under inga förhållanden skall lämna
försträckningar när marknaden så kan
kräva. Målet för penningpolitiken är
den stabila prisnivån vid full sysselsättning,
och där har inga avvikelser
skett.

I reservationen till utlåtande nr 17,
som närmast rör penningpolitiken för
den närmaste framtiden, börjar diskussionen
med valutareserven, alldeles som
fallet är i de motioner som i första och
andra kammaren väckts i ämnet och
som i denna kammare bär nr 374. Det
var naturligtvis också närmast ur denna
synpunkt herr Nordqvist i Karlskoga
så ingående uppehöll sig vid våra
valutabekymmer. Nu måste man nog
säga att den frejdiga tonen i motionen
nr 374 har blivit åtskilligt dämpad i
reservationen, men argumentationen är
i princip densamma. Det framhålles bekymrat
att i vissa västerländska stater,
framför allt England och Tyskland,
som särskilt nämndes, göres speciella
ansträngningar för att förbättra valutaställningen
och övergå till konvertibla
valutor. Det är möjligt att spörsmålet,
när motionen skrevs, tedde sig aktuellare
för motionärerna än det gör för
närvarande, men man har i reservationen
nödgats fasthålla vid de tidigare
framförda tankegångarna, och så anför
man som ett argument för sina egna
förslag att för detta ändamål har de
nämnda länderna visserligen tillgripit
importrestriktioner, men de har också i
stigande grad fallit tillbaka på den klas -

siska penningpolitikens medel, d. v. s.
räntehöjning. Det heter där: »Uppenbart
är att i de länder, där mera anmärkningsvärda
resultat nåtts, dessa
senare generella medel använts med
särskilt eftertryck.»

Vad är det då som skett i dessa länder
som nämnes i motionen? I England
har diskontot höjts, i Tyskland
har det sänkts, och i båda fallen har
samma verkningar uppstått. Valutaställningen
har förbättrats. Det förefaller
sålunda vara skäligen likgiltigt vilken
av dessa åtgärder man vidtager. Kanske
rent av även en oförändrad ränta
kan medföra samma resultat, det vet
man ju inte. Men är nu inte verkningarna
av dessa förändringar i räntan,
höjningar och sänkningar, mycket
väsentligt överskattade såsom orsak
till valutaställningens förbättring i
de angivna länderna? Åtminstone på
närmare håll ter sig bilden något annorlunda.

I en analys i The Economist framställes
den engelska valutaställningens
förbättring såsom beroende av väsentligen
två faktorer: importrestriktionerna
och förbättringen av termes of trade.
Och, tillägger The Economist varnande,
termes of trade kan ändra sig — det
är ju en sak som även vi har vissa erfarenheter
av — och om importrestriktionerna,
säger tidningen vidare, kan
England inte hoppas att i längden få bli
ensamt. Över huvud taget menar tidningen
att England inte i längden kan
förbättra sin valutaställning med importrestriktioner,
d. v. s. med hinder
för handeln, ty om England upphör att
importera lär nog därav utan vidare
följa att landet också så småningom
måste upphöra att exportera.

Räntehöjningen tillskrives i The Economists
analys av läget ingen del av
förtjänsten. Den västtyska utvecklingen
har åtminstone så till vida varit lik
den engelska, att de västtyska termes
of trade också förbättrats under år
1952, och sådant brukar avsätta valuta -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

reserver. Det gjorde det hos oss 1951
med en hel miljard.

I reservationen till utlåtande nr 17
finner man även en annan argumentering
som jag tycker mycket lätt kan
missförstås. Det anföres att årsskiftet i
flera länder kännetecknas av återhämtning
i konjunkturen vid stabil eller fallande
prisnivå. För vårt land betonas
däremot särskilt att produktionen har
nedgått, och detta betonades ju också
i anförandena av såväl herr Schmidt
som herr Nordqvist i Karlskoga. Orderstockarna
har särskilt för verkstadsindustrien
blivit åtskilligt mindre.
Detta ger ett intryck av att situationen
i Sverige är en helt annan än i de
västerländska staterna över huvud taget.
Så är nu knappast fallet. Det föreligger
inte en sådan radikal skillnad,
och för övrigt, om denna radikala skillnad
hade förelegat, om konjunkturen i
vårt land hade varit sådan, att man
närmast hade anledning att tala om
en depression, är det då lämpligt att
höja räntan och göra andra dylika
restriktioner? Det brukar ju när en depression
inträder vidtas motsatta åtgärder.
Saken är den, att läget i vårt land
inte är annorlunda än i de andra länderna.
I själva verket var det bara Amerikas
produktion som även under december
månad fortsatte att stiga. Såväl
i Tyskland som i England visade produktionsnivån
en nedgång under december
månad alldeles som hos oss. Beträffande
grosshandelsprisnivån var
den mycket riktigt fallande i dessa länder,
men det var den också i vårt land.
Därvidlag föreligger ingen skillnad.
Men detta är nu argument som framföres
i reservationerna och vilkas vederhäftighet
jag inte vill bestrida, men de
är framlagda på ett sådant sätt att det
förefaller som om man vill ge ett intryck
av att förhållandena är annorlunda
än de i verkligheten är.

Eljest är utskottet helt enigt med
reservanterna därom, att valutareservens
förändringar måste ägnas den allra

Valuta- och penningpolitiken.

största uppmärksamhet. Det framgår ju
också av utskottets utlåtande. Vi hyser
visserligen — eller kanske jag skulle
säga antagligen — icke samma fruktan
för att England och Tyskland plötsligen
skall övergå till en konvertibiliscring
av sina valutor. Det är i grund
och botten inte mycket som tyder därpå.
Utskottet antar emellertid, att därest
en konvertibilisering av valutorna i
övriga länder kommer att äga rum,
kommer detta att ske genom en överenskommelse
mellan flera länder. Det är
inte sannolikt, att något av de nämnda
länderna alldeles ensamt går åstad och
genomför en sådan reform. Det förhåller
sig över huvud taget så, att åtminstone
England faktiskt inte har råd
att göra detta. Englands ställning är
helt enkelt inte så stark, att det skulle
tåla påfrestningen av att göra pundet
konvertibelt. Det är naturligtvis också
därför England har gått med på att förlänga
den europeiska betalningsunionen
ytterligare ett år.

Vi är sålunda i utskottet mycket intresserade
av valutareservens ställning.
Däremot tror vi inte alls på att man
kan stärka valutareserven genom att
upphäva byggnadsregleringen här i landet.
Det är en fullkomligt orimlig slutsats.
.lag är säker på att om man upphäver
byggnadsregleringen, kommer det
inte att medföra det minsta spår på
valutareserven. Utskottet är också enigt
med reservanterna om att den svenska
kostnadsnivån inte får stiga utan helst
bör nedpressas. Detta är ju i sak alla
människor eniga om. Det är ingenting
att reservera sig emot eller opponera
sig emot. Samma mening har också
framförts av regeringen. Det är av dessa
skäl, som utskottet också betonar, att
kreditåtstramningen skall fortsätta. Men
skall fortsätta med samma politik, men
det är ju den politiken, som reservanterna
inte är tillfredsställda med.

De fruktar för det första den statliga
upplåningen. Det har ju vältaligt framhållits
av herrar Schmidt och Nordqvist

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

i Karlskoga, och i reservationen betonas,
att det är angeläget, att avvägningen
mellan offentliga och privata
investeringar, som det heter, beaktas
utifrån nödvändigheten att stärka näringslivets
konkurrenskraft. Med denna
vackra fras har man velat säga, att de
offentliga investeringarna blivit för
stora och att de privata i stället borde
ha fått en större andel. För det andra
vill man alltså höja räntan och avskaffa
investeringsskatten.

Vad investeringarna beträffar vill jag
påpeka, och det är ju en sak som vi alla
känner till, att investeringsvolymen över
huvud taget undergått en mycket stark
stegring under efterkrigstiden jämfört
med tiden före kriget. Av denna starka
stegring av investeringsvolymen har det
privata näringslivet tagit lejonparten.
De offentliga investeringarna har stigit
mycket långsammare än de privata, och
det är på grund härav, som de offentliga
investeringarna har blivit efter.
Det var ju detta som också konstaterades
av långtidsutredningen, som även
kom till det resultatet, att de offentliga
investeringarna inte i längden kan
trängas tillbaka på detta sätt. Även inom
den offentliga verksamheten finns områden,
där investeringar inte kan låta
vänta på sig. Vi kan inte i längden
vänta med att bygga vägar, att bygga
skolor, att bygga sjukhus och mycket
annat, som vi på det hela taget är ense
om bör byggas. Det är ju för att tillgodose
dessa önskemål som de offentliga
investeringarna har ansetts böra
stiga på de privata investeringarnas bekostnad.
Om det i ett givet läge förutsättes
en viss total investeringsvolym,
måste ju det ena slaget sänkas om det
andra skall stiga. Vi kan då inte säga,
att den andel av nationalprodukten,
som de privata investeringarna beräknas
få under 1953, är så förskräckande
låg. Jag räknade som hastigast på den
uppställning som finns i propositionen
och kom till att de skulle utgöra 16,8
procent av nationalprodukten. Det är

ungefär den andel, som under normala
tider togs i anspråk före kriget. Det är
sålunda inte en så särskilt låg andel.
Den är högre än den var 1949, då jag
inte hörde att man gav uttryck åt samma
jämmer.

Ett annat investeringsområde, som
också för närvarande ovillkorligen måste
ha stora berättigade anspråk, är bostadsbyggandet,
och ändå är den andel
som bostadsbyggandet för sin del får
inte så särskilt stor. Faktiskt är det så,
om man betraktar saken från dess reella
sida, att det inte finns någon anledning
klaga på den förutsatta fördelningen.
Nu har för övrigt den privata
investeringen benägenhet att gå ner,
och man är ju inte ens säker på att
den privata investeringsverksamheten
utnyttjar den antagna andelen. Sedan
blir det en annan sak, om marknaden
kan tillgodose de lånebehov som staten
beräknas ha. Här har ju reservanterna
varit mycket bekymrade, och
samma bekymmer har det givits uttryck
åt i debatten här av herrar Schmidt
och Nordqvist. Det är klart att man inte
med säkerhet nu kan säga huruvida
marknaden kan absorbera lånen. Men
om de beräkningar som är gjorda i nationalbudgeten
kommer att hålla förefinnes
åtminstone de reella förutsättningarna
för en sådan upplåning från
statens sida eller för en investering av
den omfattning som är förutsatt från
statens sida; sedan är det en annan
sak om det håller, eller om svårigheterna
blir för stora. Men nu är det ju
så, som också upplysts i utskottet från
finansdepartementets sida, att budgeten
är avsedd att vara till en viss grad
elastisk. Det är alltså meningen, att om
det skulle visa sig nödvändigt skall man
kunna pruta. Man kan naturligtvis inte
pruta hur mycket som helst, ty investeringarna
är beroende på planer som
redan är utarbetade, men inom vissa
gränser skulle det kunna ske. Jag tycker
i alla händelser att man kan vänta
med att klaga till dess man sett något

Onsdagen den, 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

mera av utvecklingen under innevarande
år. För närvarande kan man
inte säga att bilden är avskräckande.

Herr talman! Jag skall även säga
några ord om de två utlåtanden som
ytterligare ingår i debatten. Till utskottets
utlåtande nr 19 rörande fortsatt
giltighet av den s. k. ränteregleringslagen
har samma reservanter som
återfinns under utlåtandena nr IG och
17 fogat en blank reservation. Man vill
ju ha, som det heter, en rörlig ränta,
d. v. s. i dagens läge en höjd ränta. Det
är givet att utskottet inte heller betraktar
räntehöjningsalternativet såsom under
alla förhållanden uteslutet, och så
gör ju inte heller bankofullmäktige.
Fullmäktige diskuterade ju för övrigt,
som utskottets ledamöter i vart fall vet,
under fjolåret mycket allvarligt frågan;
och det visade sig då, att ingen utom
högerrepresentanten var beredd att förorda
den ränteförhöjning som läget ansågs
kräva — således inte heller de
folkpartistiska representanterna, som i
det fallet blev eniga med regeringspartiernas
representanter. Skillnaden från
den tidpunkten och till nu är inte särskilt
stor. Alldeles orörlig är ju inte
heller räntan. Men vi vet ju allesammans
orsaken till att räntespörsmålet
för närvarande är ömtåligt; det är en
sak som upprepats flera gånger om i
dessa debatter. Med en höjning av den
långa räntan skulle bostadshyrorna
omedelbart stiga, och med en höjning
av bostadshyrorna har man att vänta
krav på kompensation. I vårt genomorganiserade
samhälle, och under förutsättning
att full sysselsättning råder
kan det befaras att inflationsmaskineriet
åter sättes i gång. Det är ju det
spörsmålet som ligger oss emellan; det
är bedömningen av denna sak som utgör
hela skiljaktigheten mellan utskottets
majoritet och reservanterna. Det
tjänar inte mycket till att diskutera om
det är riktigt att räkna med en sådan
inflationsrisk på grund av en räntehöjning,
den saken har vi diskuterat

Valuta- och penningpolitiken.

mycket utan att komma till någon klarhet.
Däremot måste jag säga, att kravet
på investeringsskattens avskaffande och
räntans höjning synes mig inte alldeles
rimma inbördes, ty investeringsskatten
eller investeringsavgiften måste
i princip verka på samma sätt som en
räntehöjning. Avsikten med en räntehöjning
är ju att fördyra investeringarna,
och det gör man också genom
investeringsavgiften. Det förefaller då
som en motsägelse att avskaffa investeringsavgiften
och höja räntan. Så kan
man naturligtvis göra och tycka att det
är bättre, men på investeringarna måste
det hela ha ungefär samma verkan.

Till sist, herr talman, skall jag säga
några ord om sparmotionerna, som också
ingår i bankoutskottets utlåtande. Jag
skall inte offra många ord på motionen
om inrättandet av ett sparlotteri.
Utskottet har enhälligt avstyrkt densamma,
då det ansett att i den mån
sparandet här i landet skall stimuleras
genom lotterier är detta önskemål redan
tillgodosett. Vi har lotteri i samband
med lönesparandet, och vi har
premieobligationerna. I den mån folks
spellust vill ta sig uttryck finns alltså
möjligheter härtill. Jag är sålunda ense
med den föregående talaren om nödvändigheten
av sparandet, på den punkten
föreligger ingen skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas
mening, man är rörande enig om vikten
av sparande. Men trots denna enighet
har ändå några utskottsledamöter
antecknat en blank reservation i samband
med en av sparmotionerna, nämligen
den i vilken man kräver utredning
och förslag om åtgärder till främjande
av det enskilda sparandet. Naturligtvis
kan man utreda den frågan. Man
kan ju utreda ungefär vad som helst.
Men detta spörsmål har ju för inte så
länge sedan blivit utrett i ett par omgångar,
och utskottsmajoriteten tvivlar
därför på att en ny utredning skulle
kunna medföra några konkreta uppslag
till ett större sparande. Vi har slagit

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

oss till ro med att om vi bara kan hålla
penningvärdet stabilt, så kommer också
sparandet att få en omfattning, som
svarar mot sparandet före kriget. Några
extra åtgärder för ett sparande därutöver
har vi icke trott vara möjliga att
genomföra, och under sådana förhållanden
har vi ansett en utredning onödig.
I och för sig kan ju en utredning,
om den nu inte har någon nytta med
sig, dock inte skada. Men den kostar
pengar, och dem har vi ont om. Detta
har också varit en av motiveringarna
till utskottsmajoritetens avvisande hållning
gent emot kravet i denna motion.

Herr talman! Jag ber att få inskränka
mig till detta och yrkar bifall till bankoutskottets
utlåtande nr 16. Jag kommer
att yrka bifall till de följande utlåtandena
från bankoutskottet, när de
ställes under proposition.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det är ett par punkter i
bankoutskottets ärade ordförandes anförande,
som jag vill bemöta.

Jag trodde att jag siffermässigt hade
klarlagt hur det låg till med den tillfälliga
förändringen under december
månad förra året, men jag har tydligen
icke lyckats hundraprocentigt med den
saken. Man kan väl emellertid stödja
sig något på vad som framhållits av
vederbörande i riksbanken, vilka betecknar
ökningen under året såsom
icke tillfredsställande. Man säger där
om den ogynnsamma utvecklingen i
december förra året, att den delvis kan
ha varit av tillfällig karaktär. Detta är
enligt mitt förmenande ett ganska stort
medgivande av att det kan ha varit på
det sätt, som jag framställt.

Sedan nämnde utskottets ärade ordförande
någonting om diskontoförändringarna
i Tyskland och England. Den
slutsats han därvid kom fram till tycker
jag var något förbluffande, varför
ett klarläggande där torde vara på sin
plats. Tyskland höjde sitt diskonto ganska
kraftigt, och när man en tid efter -

åt fann, att detta hade gynnsamma
verkningar, kunde man åter sänka detsamma.
I England har Bank of England
alltid tillämpat regeln att aldrig höja
diskontot mindre än med en procent
och aldrig sänka det mer än eu halv
procent. Jag har förut berört denna
sak. Jag sade i det sammanhanget; att
vi får se hur detta kommer att verka,
och det visade sig också senare att
den gamla regeln fortfarande gällde.
De fick nämligen lov att höja diskontot
ytterligare med — vill jag minnas
— en eller en och en halv procent.

Vad sedan frågan om de offentliga
och privata investeringarna beträffar,
tror jag inte att det i sak föreligger så
stora meningsskiljaktigheter.

Ja, min repliktid är ute.

Herr HALL (s): Herr talman! Det är
naturligtvis riktigt vad här framhållits,
att frågan om vår valutasituation vid
sidan av våra inre penningmarknadsfrågor
är vår viktigaste och mest dominerande
angelägenhet för närvarande.
Även om man inte är bekymmersfri
på den punkten kan man emellertid
inte utan vidare instämma i en alltför
stark klagolåt därvidlag.

För några dagar sedan gästades vårt
land av en utländsk professor, tillika
valutaexpert i sitt lands centralbank,
som besökte riksbanken för att ta del
av hur vederbörande där såg på läget.
Vi lämnade honom då en kort redogörelse
för våra valutatillgångar — som
vi brukar göra när det gäller gästande
utlänningar — och slutade med att
säga, att vår valutabehållning är alldeles
för liten, och att vi helst skulle se,
att den var minst dubbelt så stor. Det
skulle, sade vi, skänka oss en handelspolitisk
frihet, som vi nu känner att vi
inte har. Denne professor sade då: »När
jag ser på förhållandena i mitt eget
land, kan jag inte låta bli att le, när
jag hör att ni anser att över två miljarder
kronor är för litet. Tänk om vi
hade så mycket!» Han hade ungefär

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

tio procent av denna behållning att
röra sig med, och ändå tyckte han att
hans land hade gjort stora framsteg på
valutaområdet under de senaste månaderna.

Även eländet har sålunda sina variationer,
och det tjänar kanske inte mycket
till att vi framställer vårt läge som
katastrofalt. Men även om vi anser oss
ha tid på oss att fundera över vår handelsbalans,
är det kanske ändå skäl i
att diskussionen hålles vid liv.

Sverige har för sin del upphävt de
flesta restriktionerna i handeln med utlandet,
och de som återstår tillämpas
nu så generöst mot importörerna, att
de väl inte utgör något effektivt hinder
för en stegrad import. När vi har vidgat
friheten på detta sätt, har vi gjort
det i förlitande på att penningmarknaden
här hemma skulle hållas så stram,
att importen av den anledningen måste
bromsas. Det är påtagligt att så i viss
mån också har skett, men jag fäster
uppmärksamheten på att importen av
sådana varor som bilar uppenbarligen
inte alls har rönt någon nämnvärd påverkan
av kreditrestriktionerna. Jag föreställer
mig att själva organisationsapparaten
helt enkelt inte skulle kunna
svälja fler bilar än vi för närvarande
importerar till Sverige, även om
vi inte hade några kreditrestriktioner
alls. Iakttagelsen framkallar kanske i
viss mån ett tvivel på att kreditrestriktioner
duger som broms för importen
av varor som är så begärliga, att den
stora allmänheten anstränger sig för att
komma i besittning av dem.

Detta kanske kan säga dem, som varit
ivrigast i att vilja upphäva handelsrestriktionerna,
att man inte utan vidare
skall bryta staven över den form
av handelsrestriktioner, som vi tidigare
tillämpat med större stränghet. Det
är tänkbart att en kombination av kreditrestriktioner
och direkta handelsrestriktioner
skulle ge oss en bättre avvägning
av importen än vi kan åstadkomma
enbart genom att tillämpa kre -

Valuta- och penningpolitiken.

ditrestriktionerna. Detta säger jag med
fullt medvetande om att vi när det gäller
åtskilliga av dessa varor heller inte
med hänsyn till våra handelsförbindelser
med utlandet har full frihet att
tillämpa vilka restriktioner som helst
utan i hög grad måste ta hänsyn till
vad importlandet vill om det skall ta
emot svenska exportvaror.

När det gäller den balans på den inre
marknaden som vi alla eftersträvar har
både utskottet och reservanterna konstaterat,
att Sverige under 1952 har haft
väsentligt större framgångar i denna
strävan än tidigare. Men reservanterna
har åtskilliga anmärkningar att göra,
och jag skall i all korthet behandla några
av dessa.

Reservanterna har några meningar
som förefaller oss som sysslar med
dessa ting till vardags både obegripliga
och förvånande. Bland annat föreställer
sig reservanterna, att man bör
ha en säsongmässig minskning av likviditeten
i början av året även om det
inte har förekommit någon säsongmässig
ökning av likviditeten. Säsongrörelserna
på detta område innebär ju både
ökningar och minskningar, och utan
någon ökning kan man ju inte rimligen
få en minskning av likviditeten utanför
riksbanken, såvida man inte vill vara
så restriktiv att man i ett expanderande
näringsliv låter den totala kreditvolymen
vara stadd i en ständig sammankrympning.
Om vi skulle diskutera
den saken med näringslivets män, med
företrädare för industri och handel,
skulle de alldeles säkert stegra sig inför
detta penningpolitiska mål, och antagligen
skulle de anse att det skulle
innebära ett långsamt strypande av det
svenska näringslivet. Det är en sak som
varken de eller vi andra vill vara
med om.

Jag går så över till den korta kreditgivning
som bankerna skall lämna staten
enligt uppgörelsen mellan bankerna
och riksbanken. Att bankerna får räkna
in statsobligationer i den likviditets -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

kvot som är förutsedd i uppgörelsen
betecknas av reservanterna i utskottet
såsom en ny anledning till likviditetsökning
och borde alltså enligt reservanternas
mening ha undvikits. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att detta är
ett spörsmål som inte bara berör staten
och bankerna utan som också i högsta
grad berör hela räntestrukturen.
Kreditrestriktionerna innebär ju bland
annat att bankerna har åtagit sig att
hålla en större lilsviditetsreserv, d. v. s.
att minska sin utlåning till allmänheten
i förhållande till inlåningen vid varje
särskild tidpunkt.

Om bankerna icke alls får någon förräntning
på denna ökade penningtillgång
som de är skyldiga att hålla, är
det uppenbart att räntemarginalen
måste påverkas. Om nu bankerna får
en mindre förräntning på sina likvida
medel, är det möjligt för dem att hålla
en lägre räntemarginal än om denna
förräntning helt uteblir. När man i
uppgörelsen mellan riksbanken och affärsbankerna
rekommenderade att det
skulle tillhandahållas korta statspapper
som vore lämpliga för förräntning av
bankernas stegrade likviditet, syftade
man bl. a. till att undvika att kreditåtstramningen
skulle medföra en allmän
höjning av räntemarginalen. Det
problemet måste nog reservanterna ta
sig en funderare på, om de över huvud
taget skall följa de riktlinjer, som de
här närmast har tänkt sig.

Det är också eu annan synpunkt i
reservanternas yttrande, som de som
har litet längre erfarenhet kanske stegrar
sig en smula inför. Reservanterna
säger, att kreditrestriktionerna bl. a.
har förorsakat en snedvridning av
räntestrukturen. Jag vet nu inte vad de
menar med en sådan snedvridning. Man
måste väl ha någonting att jämföra det
nuvarande läget med. Det är utan vidare
klart att om man jämför läget med
förhållandena vid den tid under kriget,
då alla räntor höll på att uniformeras
till 3 procent, oberoende av ka -

raktär och oberoende av säkerhetens
art, så kan man finna den spridning
av räntorna, som vi nu har, vara en
snedvridning. Men på sakkunnigt håll
har väl i stället den räntestruktur vi
hade under kriget betraktats såsom en
snedvridning och en avvikelse från
normala förhållanden. De kreditändamål,
som på grund av kreditöverenskommelserna
givits ett företräde — fastighetsinteckningar
av bästa sort, statsobligationer,
kommunobligationer, hypoteksobligationer
— har alltid förräntats
med lägsta ränta, medan man
för vanliga affärskrediter — industriobligationer
förlagslån o. dyl. — har
fått finna sig i att betala en väsentligt
högre ränta.

Under fullt fria penningmarknadsförhållanden
utvecklade sig sålunda en
räntestruktur, som mycket nära överensstämmer
med den vi för närvarande
har. Om de som säger sig sträva
efter en frihet på penningmarknaden
betraktar vad de tidigare ansett vara
det riktiga tillståndet som en snedvridning,
så måste vi nog efterlysa, vilka
nya målsättningar reservanterna i en
hast lyckats skapa för sina föreställningar
om hur penningmarknaden skall
vara inrättad. Den spridning vi nu
har på de olika räntorna är enligt
riksbankens mening inte större än att
den rätt väl motsvarar vad som kan anses
vara normalt för den svenska penningmarknaden.
Skulle det däremot
hos placerarna ha blivit en förändring
i uppfattningarna även på längre sikt
och försäkringsbolag och banker börjar
anse att räntorna skall uniformeras,
vara lika för alla slags säkerheter och
alla slags ändamål, så har naturligtvis
en ny situation inträtt, som får övervägas
av riksbanken.

Men om det förhåller sig på det sättet
är det ju inte alldeles givet, att det
är vissa räntor som skall höjas. Det
kan också tänkas att det är vissa räntor
som skall sänkas för att vi skall åstadkomma
den uniformering av räntorna,

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

som man enligt reservanterna uppenbarligen
eftersträvar. Det är nämligen
minst lika naturligt att man sänker
räntorna på industrilån som att man
höjer dem på fastighetslån. Och det är
alldeles klart att om man vill styra penningmarknaden
med i huvudsak de medel,
som vi för närvarande har, så är
det ungefär lika rätt att sänka industrilåneräntan
som att höja övriga räntor.
Tekniskt innebär det inte större svårighet
att åstadkomma någondera av dessa
förändringar.

Den gamla diskussionen om det naturliga
och riktiga i att ha högre ränta,
en rörlig ränta o. s. v., som här går
igen, förs ju med precis samma argument
som tidigare. Riksdagen har så
många gånger underkänt hela detta resonemang,
att det egentligen inte tjänar
någonting till att fortsätta det.

Jag vet inte, om reservanterna noga
har studerat hur svenska folkets sparvilja
reagerar inför ränteförändringar.
Men det är rätt roligt att se efter. Man
har i själva verket ingen annan ledning
än sparbanksstatistiken, ty den visar
bäst hur menige man låter sig påverkas.
Jag har här en tabell framför mig,
som visar hur svenska folket har förfarit
med sina sparbanksinsättningar
under de sista fyrtio åren. Den ger vid
handen att man nästan regelmässigt
reagerat på det sättet, att man sparat
mest när räntan har varit lägst. När
räntan har varit riktigt hög har man
tagit ut pengarna ur sparbankerna.

Kan någon förklara detta? Ja, om vi
ville begagna samma billiga argumentation
som man från räntehöj arlägret
gör skulle vi väl försöka driva denna
statistik som ett slags bevisföring mot
allt vad räntehöjningar heter, ty den
duger faktiskt till det. Den talar nästan
bara ett språk och det är att man
inte skall ha höga räntor, tv då spar
folk inte pengar. Men i verkligheten är
det naturligtvis på ett annat sätt.

Folkets sparvilja är praktiskt taget
helt oberoende av räntelägets höjd, och

Valuta- och penningpolitiken.

därför tjänar det inte någonting till att
dra in frågan om ökningen eller
minskningen av sparandet i en räntedebatt.
Sparandet påverkas icke av sådana
ting som fluktuationer i ränteläget.
Det påverkas antagligen i rätt
hög grad av människornas tro på ett
stabilt penningvärde, men det finns i
denna statistik mycket som talar även
emot det. Mitt under brinnande krig,
när vårt penningvärde uppenbarligen
var utsatt för sina allra största risker,
sparade svenska folket mera pengar än
vad det gjort någon gång förut. När
kriget pågick som hetast kunde det inte
gärna ha berott på att folk ansåg att
riskerna för penningvärdets framtid
var så små att de då gott kunde spara,
utan det måste ha berott på något annat.
Kanske det t. o. m. berodde på det
enkla förhållandet, att det var så smått
om varor att pengarna helt enkelt blev
över; man kunde inte hitta något vettigt
sätt att göra av med dem. När man
söker efter anledningarna till att folk
sparar mera eller mindre skall man
i varje fall inte söka dem i räntevariationer,
ty om erfarenheten lär någonting
är det att dessa räntevariationer
är fullständigt neutrala i förhållande
till folks sparvilja.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
i nämnvärd grad förlänga denna
debatt, men jag vill göra ännu ett påpekande
innan jag slutar. Bankoutskottet
har begärt och har också fått en
skrivelse från bankofullmäktige, vilken
finns fogad som bilaga till utskottets
utlåtande nr 17, vari bankofullmäktige
har tagit upp en fråga som säkerligen
har sitt stora intresse i detta sammanhang,
nämligen frågan om själva metoden
att diskutera dessa angelägenheter
offentligt. Fullmäktige har ansett sig
kunna konstatera, att när riksdagen
diskuterar penningpolitiska problem
sjunker målet ganska lätt i bakgrunden,
medan medlen skjuts fram såsom det
väsentligaste föremålet för intresset.
Bankofullmäktige utses av riksdagen

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

och skall kanske inte mästra riksdagen,
men en enskild riksdagsman som
råkar tillhöra bankofullmäktige kan
möjligen ha rättighet att säga, att detta
är en rätt opraktisk metod. Bankofullmäktige
bör ju ha friheten att välja
medel. Är det så att nuvarande bankofullmäktigeledamöter
inte anses äga
detta omdöme får de väl ersättas med
andra som förstår det bättre. Riksdagen
gjorde kanske klokare i att ägna sig
åt själva målsättningen. Så mycket mera
har man anledning önska detta som det
skulle bidraga till att höja den ekonomiska
allmänbildningen i landet. De
diskussioner som vi nu för bidrar oftast
till att förvirra människornas uppfattning
men knappast till att göra
den klarare.

Jag vill för min del också säga — om
jag får placera mig på andra sidan
gatan och se på riksdagen från riksbankens
synpunkt — att vi bankofullmäktigeledamöter
kunde ha åtskilliga
önskemål. I dag började kammarens
förhandlingar med fyra gemensamma
voteringar, som alla innebar de förfärligaste
nederlag för sparsamhetstanken.
Det är ändå här, i denna byggnad,
som man i stort sett måste bestämma
den ekonomiska utvecklingen. En så
oerhört viktig faktor i hela vårt ekonomiska
liv som statsbudgeten har riksdagen
ensam ansvaret för. Om det är så
svårt att i riksdagen finna gehör för
sparsamhetssynpunkter — det är lika
svårt i alla politiska partier — skall
man inte tro att man genom något slags
direktiv åt ett riksdagens organ, centralbanken,
kan bättra det karaktärsfel,
som vidlåder oss när vi sitter i
detta hus och beslutar. Kan inte riksdagen
själv spara och sålunda lägga
en grund till en bättre balans mellan
konsumtion och investeringar i syfte
att få det sparkapital vi har att räcka
till, ja, då kan inte heller någon makt
utanför riksdagen göra sådana trollkonster.
Det är här i denna byggnad

som nyckeln till återställandet av vår
ekonomiska hälsa finns.

Om man finner några fel på Sveriges
ekonomiska politik — sådana finns naturligtvis
— är det emellertid angeläget
att inte överdriva dem. I stort sett är
Sveriges ekonomi mycket sund. Det
gäller både om de enskilda företagen,
om staten och om kommunerna. Vi har
väl alla det lilla felet att vi försöker
att leva upp inkomsten någon timme
innan den förvärvats. Det är fråga om
en mindre balansrubbning, som skäligen
lätt skulle kunna övervinnas om
man bara stoppade utgiftsstegringen,
både inom de enskilda företagen, hos
staten och kommunerna, och stannade
en liten stund till dess att inkomststegringen
hann ifatt. Det är fråga om
oerhört små tidsintervaller för att få
en idealisk balans i vårt land. Fråga
är om vi inte skulle kunna åstadkomma
den lilla kraftansträngning som behövs
för att slippa ha bekymmer, som
— det vågar jag påstå — är fullständigt
onödiga med den ekonomiska
styrka och sundhet som det svenska
samhället har.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (li)
kort genmäle: Herr talman! Jag hade
egentligen tänkt börja med något annat,
men jag kanske får lov att i stället
börja med att ge herr Hall en komplimang
för andan i den sista delen av
hans anförande, om önskvärdheten av
sparsamhet och återhållsamhet i fråga
om utgifterna här i riksdagen.

Så var det ett par andra små saker.
Den ena rör frågan om sparandet, sparviljan
och räntan. När svenska folket
som herr Hall påpekade sparade så
villigt i början av kriget, berodde det
naturligtvis i viss mån på det förhållandet
att det inte fanns så mycket att
köpa, något som herr Hall också var
inne på. Inkomsterna steg ju fort, och
det rådde varubrist över hela linjen.
Men samtidigt fick människorna också
denna uppmuntran från statsmakternas

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

sida: Passa på att spara under sådana
bär tider, när det inte finns något att
köpa och pengarna är litet värda, och
köp sedan efter kriget, när ni får mera
för pengarna än nu! Det blev nu inte
så, men dessa uttalanden kanske i alla
fall var en av anledningarna till det
sparande som kom till stånd.

Den andra frågan gäller den snedvridning
av räntesatserna, som reservanterna
har talat om. Jag skall inte
ge mig in på att diskutera olika räntesatser,
men i stort sett torde man kunna
säga att marginalen mellan guldkantade
papper och andra var mindre före
kriget än den är nu. Jag tror inte att
vi på den punkten har kommit till de
rätta proportionerna, och mot att det
nu rådande förhållandet skulle vara det
rätta talar väl också de svårigheter som
föreligger att placera kommunala och
statliga lån just nu. Där sitter just nu
ett kommunalt lån som en fullkomlig
propp i utvecklingen, och ingen köper
papperen. Det måste väl tyda på att det
föreligger en viss snedvridning.

Till ordföranden i bankoutskottet
skulle jag också vilja säga några ord.
Han tillspetsade det hela genom att
säga ungefär så här: Reservanterna
säger, att om vi upphör med byggnadsregleringen
i dag stiger valutareserven
i morgon. Det var, om man skall vara
snäll som sagt, något tillspetsat. Det
finns olika vägar att gå. En del länder
har gått den vägen, att de har sänkt
importen för att få upp valutareserven.
Det vill vi inte göra, dels för konsumenternas
och dels för näringslivets
skull. En andra väg att öka valutareserver
är att öka exporten och då är
frågan hur det skall gå till. Det kan vi
endast göra genom att anpassa oss till
kostnadsläget. Vi vill inte i första hand
gå på lönerna, det är f. ö. svårt att
göra detta. Vad finns det då mer att
gå på? Jo, omkostnaderna! Då säger vi
så här: Låt oss få bort alla onödiga,
orimliga omkostnader, som inte har
någon uppgift att fylla just nu, t. ex.

Valuta- och penningpolitiken.

investeringsavgifter och liknande avgifter
samt byggnadsregleringen.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf): Herr
talman! Det är med ett visst intresse
man tar del av riksdagens behandling
av bankoutskottets utlåtande beträffande
riksbanken och även de senare
utlåtandena beträffande sparandet
o. s. v. Man kan kanske utan vidare
fastslå att oppositionen har haft det
svårare i denna sista omgång, sålunda
vid behandlingen av riksbankens åtgöranden
och den ekonomiska politikens
handläggande över huvud taget
under år 1952, än den har haft tidigare.
Man märker att oppositionen inte
med samma kraft har kunnat gå in för
anvisningar och tillrättalägganden i sina
reservationer. Det är ju räntefrågan
som är den verkliga skiljelinjen och
som skymtar fram. Jag vill först som
sist deklarera att jag personligen inte
har någon doktrinär uppfattning beträffande
räntan som vapen för att
dämpa investeringarna eller räntan
framför allt som stimulans för sparandet,
men det förefaller som om oppositionen
därvidlag skulle vara fången
i en doktrinär uppfattning, att räntan
skall vara det allena saliggörande, och
man ställer ju gärna räntan i motsats
till regleringar.

Jag vill erinra om att kravet på en
räntehöjning har framställts i många
år ifrån oppositionen — inte minst under
behandlingen av dechargen för
riksbanken och riksgäldskontoret för
år 1951 hade man samma recept —
trots att förhållandena har varit rätt
varierande under den tid då man har
förfäktat räntan som det allena saliggörande
medlet. Låt oss se på vad det
troligen skulle ha blivit för verkningar
under de här senaste åren, om vi för
ett eller ett par eller tre år sedan skulle
ha tillmötesgått kravet på frisläppande
av räntan.

Vad skulle följden ha blivit? Jo, alldeles
säkert kostnadsstegringar. Om vi

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

tar en så viktig sak som livsmedelsproduktionen
och livsmedelskostnaderna
och håller oss till de officiella redovisningarna
på detta område, nämligen
jordbrukskalkylen, finner vi att en enda
procents höjning av räntan på de
cirka 10 miljarder kronor, som skall
förräntas enligt jordbrukskalkylen,
skulle skapa en automatisk höjning på
jordbrukskalkylens kostnadssida med
i runt tal 100 miljoner kronor per år,
som i sin tur enligt vedertagna normer
skulle kompenseras i form av ökade
priser på livsmedel.

Det kan väl inte vara oppositionens
mening, att man skall bryta de vedertagna
reglerna, så att jordbrukarna
utan kostnadstäckning finge bära den
ökade utgift på 100 miljoner kronor
som räntestegringen på en procent
skulle medföra.

Om det skulle lyckas rent affärsmässigt
för jordbruket att ta ut kompensation
genom prishöjningar, skulle detta
medföra levnadskostnadsstegringar,
som i sin tur skulle utlösa krav på
ökade löner. Ingen tror väl att det skulle
ha gått att träffa avtal om oförändrade
löner för 850 000 löntagare i detta
land, om det skulle aviserats räntestegringar
som med all sannolikhet skulle
medföra kostnadsstegringar inte bara
för jordbruket utan för hela näringslivet.
Skulle räntestegringen inte medföra
kostnadsstegringar inom näringslivet
är de tidigare kalkylerna felaktiga.

En skiljelinje mellan partierna har
som sagt varit de olika uppfattningarna
om de åtgärder man vidtagit för
att dämpa överkonjunkturen och hindra
att vi lever över tillgångarna och
för att föra oss ut ur en konjunktur,
där man tävlat om arbetskraften och
sålunda stimulerat fram ytterligare
kostnadsstegringar genom kanske okontrollerade
lönestegringar. Riksdagen
har på regeringen förslag vidtagit andra
åtgärder än räntehöjningar, åtgärder
som har kritiserats av oppositio -

nen. Investeringsavgiften t. ex. innebär
strängt taget samma sak som en räntehöjning
men är mindre riskabel.

Nu har det tydligen lyckats att med
de åtgärder som vidtagits, investeringsavgiften,
kreditrestriktionerna o. s. v.,
dämpa ned konjunkturen, så att vi för
närvarande har nått ett rätt lyckligt
konjunkturläge och i vissa fall fått
prissänkningar till stånd. Detta har ju
åstadkommits utan att vi behövt riskera
arbetslöshet, som så många andra
länder råkat ut för. I vårt grannland
Finland kan de som pläderat för höga
räntor åtminstone inte klaga på att de
inte blivit bönhörda. Jag är visserligen
medveten om att Finland har arbetat
under andra villkor än Sverige, men
där har man under många år haft höga
räntor och har nu stora problem med
de kostnadsstegringar som de höga
räntorna medfört. Samtidigt har man
trots den höga räntan stor arbetslöshet
att brottas med.

Herr Nordqvist var inne på dessa
frågor. Om man använder generella
metoder, menar han att man skulle
kunna slopa alla restriktioner. Vem
önskar inte att man kunde det? Jag
skulle vara den förste att rösta för avskaffande
av alla statliga ingripanden
om man vore övertygad om att konjunkturutvecklingen
med de generella
metoderna inte skulle åstadkomma
ogynnsamma förhållanden på vissa håll.
Vi får inte glömma när man resonerar
om räntans funktion som konjunkturoch
investeringsdämpare att för breda
sektorer inom näringslivet, framför allt
exportnäringarna, har räntehöjningen
inte haft den betydelse som man velat
tillmäta den. Där har en räntestegring
inte kunnat dämpa investeringsviljan,
därför att dessa sektorer arbetar med
avsevärt eget kapital, och på grund av
skattetänkandet anser man sig kunna
företa den eller den investeringen därför
att man därigenom kan minska
skatterna och indirekt få förräntning
på kapitalet.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Herr Nordqvist var bland annat inne
på sparandet, och föregående talare har
tillräckligt belyst sparandets natur. Jag
vilt instämma med herr Nordqvist om
att när det sparades pengar under krigets
första år berodde det kanske inte
bara på att det var ont om nyttigheter
att förvärva utan också på stimulansen
att man förespeglade människor, att om
de sparade kunde de köpa billigare senare.
Men det väsentliga var nog att
man var fången i en minnesbild från
förhållandena efter förra världskriget,
då det redan efter ett par år efter krigets
slut fanns tillgång på varor och
priserna föll snabbt, ett prisfall som
för övrigt för många var fullständigt
ruinerande. Det var väl med tanke på
den erfarenheten man även under de
första åren av sista världskriget spekulerade
i att man rätt snart efter kriget
skulle kunna använda sina pengar
bättre om man sparade dem.

Det har tidigare framförts den kritiken
att man inte vidtagit tillräckliga åtgärder
för att stimulera sparandet eller
för att över huvud taget få sparandet i
gång. Det är rätt intressant att nu konstatera
att fr. o. in. senare delen av år
1951 har det redovisningsbara sparandet,
om jag så får uttrycka mig, ökat.
Men det är säkert inte bara detta sparande,
alltså det som redovisas av sparbanker,
affärsbanker och jordbrukskassor,
som under de senaste åren har
ökat, utan också annat sparande, t. ex.
det som sker genom människornas kapitalinsatser
i egna fastigheter, kollektivhus
o. s. v. Sparandet tar sig ju
många vägar och det är inte alltid möjligt
att kontrollera storleken av detsamma.
Men man kan nog utan vidare slå
fast att det har skett en ökning av sparandet,
inte bara av det redovisningsmöjliga
sparandet, utan även av det
som inte är så lätt att kontrollera, och
därmed har enligt min mening udden
brutits av den i varje fall tidigare rätt
hårda kritiken av den ekonomiska politik
som de senaste åren förts. Det är

Valuta- och penningpolitiken.

tydligt att folk har fått större förtroende
till den ekonomiska politiken än
som måhända var fallet tidigare.

Vad som förmörkar bilden är ju industriens
sjunkande produktion och
inte minst det sämre utbytet av vår utrikeshandel,
alltså den försämrade relationen
mellan vad vi behöver köpa
och vad vi skall sälja till utlandet. Såsom
här redan sagts, var måhända situationen
i det senare avseendet sämre
för fem, sex månader sedan än vad den
nu är — i synnerhet tycks det vara
fallet beträffande trävaror. Jag kan
dock inte som representant för jordbruket
underlåta att erinra om den
utomordentligt stora betydelse som den
svenska jordbruksproduktionen i detta
sammanhang har. Trots att tillgången
på arbetskraft inom jordbruket undan
för undan kraftigt minskats, har vi
tack vare mekaniseringen och rationaliseringen
över huvud taget kunnat
successivt öka jordbrukets produktion,
så att vårt land numera inte bara är
självförsörjande i fråga om jordbruksprodukter
— det var ju inte så länge
sedan vi hade större eller mindre importbehov
därvidlag — utan t. o. m. är
exporterande när det gäller livsmedel.

Om jag här skulle ha något önskemål
att anföra är det — såsom även
antytts i utskottets utlåtande — att vår
valutareserv bör förstärkas. Under de
sju år som jag suttit i statens priskontrollnämnd
har jag mycket ofta fått erfara,
hurusom vi på grund av bristande
tillgång på dollars snarare fått göra
mycket oförmånliga inköp från utlandet.
Det är därför ett mycket framträdande
önskemål, som utskottet både nu
och tidigare har betonat, att man inom
riksbanksledning och regering metodiskt
arbetar på att stärka vår valutareserv.
Sverige är ju ett litet land som
inte betyder så mycket i det stora sammanhanget,
men det är min uppfattning
— och jag tror att den delas av
många här i landet — att svårigheterna,
inte bara för oss utan för Västeuro -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

pa över huvud taget, att komma till
rätta med dollarbristen är i ganska hög
grad avhängiga av den politik som USA
själv för. Fortsätter USA med sin nuvarande
stränga tullpolitik, blir det säkerligen
rätt svårt för oss och för Västeuropa
i övrigt att avhjälpa dollarbristen,
som ju är den mest framträdande
svagheten hos vår valutareserv.

Ett glädjande förhållande i detta
sammanhang är dock att England, som
ju är en stor köpare av svenska produkter,
i synnerhet av våra skogsprodukter,
har kunnat förbättra sin ekonomiska
situation. Vi kan kanske ha
vissa förhoppningar om att via sterlingblockets
förbättrade läge så småningom
lyckas uppnå den konvertibilitet,
som är nödvändig om det skall
kunna föras en sund ekonomisk politik.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till bankoutskottets
utlåtanden nr 16, 17, 18 och 19.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Ilerr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Herr Hall slutade sitt anförande
med att säga att det är fullständigt
onödigt att ha några bekymmer
för den ekonomiska utvecklingen
i vårt land. Det är klart att man kan
hålla med herr Hall därom, ifall man
ser saken på längre sikt. Vi har här
i vårt land så utomordentligt stora förutsättningar
i våra naturtillgångar, i
vår väl utbyggda produktionsapparat
och i vår duktiga arbetarstam, att det
behövs enorma kvantiteter av dålig
ekonomisk politik för att allvarligt
rubba den ekonomiska utvecklingen på
längre sikt. Men det som vi diskuterar
i dag är ju den ekonomiska utvecklingen
på kort sikt, alltså det ekonomiska
läge som vi har att förvänta under
den närmaste framtiden, och då är
jag inte säker på att man har rätt att
vara så belåten och så tillfredsställd
som herr Hall var i sitt anförande.

Vi har nu fått en vårrapport från
konjunkturinstitutet, som skildrar det
aktuella läget inom vårt ekonomiska
liv. Jag har gjort en jämförelse mellan
denna konjunkturrapport och det program
som för åren 1951—1955 på sin
tid framlades av långtidsutredningen.
Jag finner där bland annat, att långtidsutredningen
räknat med en årlig
produktionsökning, som givetvis inte
skulle uppgå till de 4 å 5 procent man
nådde under de första efterkrigsåren
men dock skulle innebära en årlig produktionsökning
inom industrien på 3
till 4 procent. Konjunkturrapporten bekräftar
att industriproduktionen här i
landet förra året minskades med 2 procent.
Jag har heller inte kunnat se, att
man i denna rapport kunnat lova någon
ökning av industriproduktionen
för innevarande år.

Långtidsutredningen hade vidare som
målsättning en successiv ökning av valutareserven,
så att den skulle motsvara
minst en tredjedel av ett års import.
Man måste ju säga, att det är ett relativt
blygsamt önskemål att ha en valutareserv
som räcker att finansiera
en import under de närmaste fyra månaderna.
Genom den jättevinst som vi
drog i det internationella konjunkturlotteriet
år 1951 ökade valutareserven
kraftigt, och vi var faktiskt på väg mot
det mål som långtidsutredningen utstakat,
dock utan att uppnå det. Nu kalkylerar
man kallt med en minskning
av valutareserven till tre hundra miljoner
kronor. I statsverkspropositionen
nämndes siffran cirka 450 miljoner.
Konjunkturinstitutet säger i sin rapport,
att den minskning som nu beräknas
uppstå i valutautströmning från 450
till 300 miljoner ligger inom felmarginal
och att man därför inte kan vara
säker på att den kan stanna vid 300
miljoner. Det kan vara intressant att
notera detta, när man hör herr Hall
uttrycka sin stora belåtenhet med valutareservens
nuvarande storlek.

Vidare såg långtidsutredningen ljust

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

på verkstadsindustriens internationella
konkurrenskraft. Vi vet ju att det i stället
blivit så, att kostnadsläget inom industrien
allvarligt hotar vår konkurrenskraft.
Även om läget inte försämrats
efter januari månad, är det allvarligt
nog. Vi har kommit in i ett läge där
det även under en väl hävdad internationell
konjunktur finns betydande riskmoment
också för vår ekonomi.

Nu är det inte min avsikt att på något
sätt klandra dem som gjorde upp
långtidsutredningens program, vilket
utarbetades under alldeles speciella
förutsättningar. Jag har bara velat
nämna det här för att visa, att prognoserna
inte höll och att vi har ett gott
stycke att gå, innan vi kan förverkliga
de målsättningar som nämndes i långtidsutredningen.
Nu säger man kanske,
att vi har sådana terms of trade, så
dåliga bytesrelationer, att det inte är
underligt att valutareserven minskat.
Det är dock att observera, att bytesförhållandena
visserligen har fösämrats
men att de, såsom de kalkylerats för
innevarande år, dock fortfarande är
gynnsammare än dem vi hade både
1949 och 1950. Jag skall alltså här inte
gå in på orsakerna till att det inte var
möjligt att hålla långtidsprogrammets
prognoser. En av orsakerna är emellertid
enligt reservanternas mening —jag
säger ingalunda att det var den enda
orsaken — att man inte velat komplettera
de åtgärder som vidtagits i stabiliserande
syfte i vårt land med en rörlig
räntepolitik. Jag vill skynda mig
att säga, att en rörlig ränta inte löser
alla problem. Herr Jönsson i Rossbol
spelade på nytt den gamla grammofonskivan
om att oppositionen framställer
räntan som »det allena saliggörande»
medlet.

Det är en fullständigt fri uppfinning.
Vi har i våra utlåtanden år efter år
betonat, att man i ett läge av inflationstryck
måste kombinera en rörlig
räntepolitik med andra åtgärder. Vi
menar emellertid att en rörlig ränta på

Valuta- och penningpolitiken.

längre sikt är en nödvändig komplettering
till riksbankens penningpolitik.
Nu säger herr Jönsson i Rossbol att han
ingalunda är någon principiell motståndare
mot en rörlig ränta i alla lägen.
Han kan mycket väl tänka sig en
rörlig ränta under vissa förhållanden.
Han har emellertid en sak att invända
mot räntehöjningen, nämligen att den
verkar kostnadsstegrande — den skulle
medföra en kostnadshöjning av hundra
miljoner kronor för jordbruket. Jag
tror att den siffran är tilltagen litet i
överkant, herr Jönsson i Rossbol. Räntehöjningen
kommer i alla fall inte att
verka helt och fullt det första året den
varar, och det är inte meningen att
räntehöjningen skall bestå för all framtid
— det ingår inte i vårt program.

Herr Jönsson i Rossbol säger sålunda
att en räntehöjning verkar kostnadsuppdrivande.
Jag förstår inte detta
resonemang. En rörlig ränta är väl under
alla förhållanden en kostnadsfaktor.
Det finns därför bestämt en motsättning
mellan herr Jönssons principiella
inställning och de betänkligheter som
han framlagt. Sanningen är den, att
man inte får betrakta räntehöjningen
endast från kostnadssidan. Det är ett
fel som så ofta gjorts i de ekonomiska
resonemangen under efterkrigstiden.
Vad vi här framhåller — och hela tiden
framhållit — som den väsentliga
åtgärden att företaga under en inflationsperiod
är en kreditåtstramning.
En sådan åtstramning måste följas av
en anpassning av räntenivån.

Rankoutskottets ordförande, herr Severin
i Stockholm, nämnde vad som
förekommit inom bankofullmäktige och
tyckte det var litet underligt att folkpartiet
uttryckt sig så prononcerat i
reservationen, eftersom folkpartiets representant
i fullmäktige anslutit sig till
majoritetens linje. Vi har diskuterat
detta tidigare inom bankoutskottet och
jag hade redan då tillfälle att påpeka,
att detta referat är felaktigt. Det förvånar
mig därför, att herr Severin upp -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

repar sitt påstående på nytt. Herr Kristensson
i Osby, som sitter i bankofullmäktige,
har när dessa frågor diskuterats
varit mycket angelägen att betona,
att vi måste ha en rörlighet i räntan.

•lag har framför mig ett utdrag ur
riksbankens allmänna protokoll av den
27 oktober förra året, då man diskuterade
överenskommelsen med försäkringsbolagen.
Då förordade herr Kristensson
i Osby att nya förhandlingar
skulle upptas med kreditinstituten i
syfte att ernå frivilliga överenskommelser
på grundval av en viss rörlighet i
räntan. Det är mellan dessa två alternativ
— fastlåsandet av räntepolitiken
och en rörlig räntepolitik — som diskussionen
står. Jag har också ett utdrag
ur riksbankens hemliga protokoll,
som både ordföranden och jag haft
tillfälle att läsa. Även detta bestyrker
att läget är sådant.

Man kan fråga sig: Vart har den nuvarande
räntepolitiken fört oss? Jo,
den har — och det har påpekats i diskussionen
vid flera tillfällen tidigare —
åstadkommit en stelhet i vårt ekonomiska
liv som tagit sig uttryck i sådana
ting som ränteregleringslagen och
det utarbetade men inte framlagda förslaget
om lag beträffande försäkringsbolagen.
Detta är verkliga varningssignaler
som visar, att man i längden
inte kan föra en ekonomisk politik efter
de riktlinjer som utskottsmajoriteten
rekommenderat.

Herr talmannen har meddelat, att vi
under denna debatt även skall ta upp
frågan om ränteregleringen. Finansministern
har nu föreslagit att man skall
förlänga denna ytterligare. Jag skall
inte gå in på någon längre argumentation.
Läget är i stort sett detsamma
som under 1951, och jag kan hänvisa
till vad jag sade under debatten då. Låt
mig bara sammanfatta några avgörande
argument mot denna ränteregleringslag.

Denna lag är först och främst en fullmaktslag
av nytt slag som inte rätteligen
hör hemma i en demokrati under

fredstid. Hela lagförslaget var dessutom
—- detta vitsordades av det övervägande
flertalet remissinstanser — mycket
dåligt utrett. Man har inte gjort sig någon
riktig föreställning om hur det nya
penningpolitiska vapnet skulle användas
eller hur det skulle komma att
verka. Lagen skulle vidare medföra en
nivellering av räntesatser mot högsta
tillåtna nivå och skapa stora svårigheter
för näringslivet på vissa områden.
Vidare skulle det bli oerhört svårt
att övervaka tillämpningen av lagen så
snart man kommer utanför kreditinstituten.
Slutligen får riksbanken genom
att kontrollera och fastställa räntemarginalerna
— här kan man nämligen bestämma
såväl inlånings- som utlåningsräntan
— möjlighet att omdana hela
kreditväsendets funktionssätt. Det hela
slutar med en fullständig kreditransonering
och detaljreglering. Jag har velat
nämna dessa argument som en motivering
till vårt klara avståndstagande
mot en förlängning av denna lag, som
inte behövs under nuvarande förhållanden.

Beträffande det lagförslag som på sin
tid gjordes upp för försäkringsbolagen
hade konjunkturinstitutets chef några
mycket beaktansvärda synpunkter, som
jag delvis skall referera. De kastar nämligen
ett ljus över hela det problem vi
i dag diskuterar, nämligen vår ekonomiska
politik. Enligt konjunkturinstitutets
chef föreligger det stor risk för
att en tvångsreglering av föreslagen natur
blir både mer långvarig och mer
omfattande än man från början tänkt
sig. Han säger vidare, att nuvarande
ekonomiska läge ur olika synpunkter
i stort sett är normalt, och samhällsekonomien
är i balans. Investeringsavvägningen
kan inte sägas innebära abnorma
problem; de kan väntas bli av liknande
slag för lång tid framöver. Risk
finns dessutom för att nya inflationsimpulser
uppstår i framtiden med långt
större krav på penningpolitiken än under
1952.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Vidare säger han: Behöver man i ett
ganska normalt läge en tvångsreglering
på viktiga områden av kapitalmarknaden
som stöd för en restriktiv penningpolitik,
då är det svårt att se hur
och när skäl skall anses föreligga för
en avveckling. Risk föreligger för att
kapital vid en mer långvarig reglering
på olika vägar överföres till andra institutioner
än de »reglerade» försäkringsföretagen,
varigenom man tvingas
att utsträcka regleringen till nya områden.

På ett annat ställe säger han i sitt
utlåtande att den nu föreslagna tvångsregleringen
innebär så allvarliga perspektiv
på längre sikt att en räntehöjning
bör föredras.

Mot detta kan man nu säga att vi inte
fick denna lagstiftning, så det var ju
inte så farligt. Men förslaget utarbetades
i alla fall, och det var mycket
nära, som alla vet, att det skulle bli
upphöjt till lag. I längden — det måste
vi vara överens om — kan man inte
binda sig vid ett ränteläge som på litet
längre sikt inte motsvarar marknadsläget.

Om svårigheterna på lånemarknaden
skall jag inte orda allt för mycket. Jag
vill bara säga att december månad medförde
en varningssignal, som man kanske
tycker att utskottsmajoriteten tar
litet för lätt på. Bankoutskottet sade i
sitt memorial nr 1, som avlämnades vid
riksdagens början, att utvecklingen inte
varit tillfredsställande utan ogynnsam.
Hela denna likviditetsökning neutraliserades
ju ingalunda i januari, som man
från början hade tänkt sig.

Nu frågar herr Hall om det möjligen
var oppositionens mening att åstadkomma
en krympning av kreditvolymen
undan för undan och på det sättet
långsamt strypa näringslivet. Herr Hall
tror väl ändå inte att det är oppositionens
avsikt att långsamt strypa näringslivet.
Vi har heller inte uttalat någon
kritik mot att man kan räkna med
säsongföreteelser på penningmarkna -

Valuta- och penningpolitiken.

den. Det är ju självklart att sådant
måste förekomma. Vad vi däremot är
rädda för är en expansion som är så
stor, att den inte sedan kan neutraliseras
inom den tid som är avsedd. Vi
måste komma ihåg att expansionen under
slutet av förra året icke neutraliserades
inom den tid som från början
var förutsatt, nämligen under januari
månad.

Om svårigheterna på lånemarknaden
säger bankoutskottets majoritet, att det
i och för sig inte behöver inge några
allvarliga betänkligheter om det skulle
visa sig att det statliga utgiftsöverskottet
icke skulle täckas genom lån på
marknaden. .lag tycker att man här bör
understryka orden »i och för sig». Jag
antar att bankoutskottets ordförande
och jag båda vill instämma i vad bankofullmäktige
yttrar i den bilaga som
finns till utskottets utlåtande nr 17:
»Fullmäktige vilja än en gång understryka,
att i ett konjunkturläge av ovan
angiven art» — d. v. s. ett konjunkturläge
med inflationsrisker — »skulle en
finansiering av statsutgifterna genom
riksbanken — annat än tillfälligt —
allvarligt rubba förutsättningarna för
riksbankens kreditpolitik och försvåra
möjligheterna att bibehålla och förbättra
den uppnådda balansen.»

Jag känner mig lugnad av herr Severins
uttalande i detta sammanhang,
att hela frågan om en ytterligare upplåning
får vara beroende av huruvida
nationalbudgeten håller och att man
får vara beredd att revidera sina beräkningar.
På den punkten tror jag vi
kan vara överens.

Valutareserven har tidigare berörts,
och jag skall inte ingå närmare på den.
Jag menar bara, som jag har sagt tidigare,
att minskningen av valutareserven
under nuvarande ekonomiska förhållanden
utgör en varningssignal som
inte får negligeras. Utskottet har vid
flera tillfällen påpekat, att vår valutareserv
bör vara större och även bättre

sammansatt. Utskottet är därvidlag inte
3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

lika nöjt som herr Hall tycks vara. Det
är emellertid intressant att se, att sedan
utskottet år efter år i utlåtande
efter utlåtande betonat vikten av att
valutareserven ökas, tycks man här
finna sig relativt väl till rätta med denna
prognos, som visar en betydande
minskning av valutareserven.

Frågan om en allmän konvertibilitet
får ses på litet längre sikt, men å andra
sidan är vi väl överens om att konvertibilitet
är ett livsvillkor för oss.
Med den fördelning på olika länder
som vi har i vår utrikeshandel måste vi
vara bland dem som allra ivrigast eftersträvar
en konvertibilitet som ger oss
möjlighet t. ex. att växla pund till dollar.
Det gäller då att vi verkligen är
beredda att ansluta oss till ett sådant
konvertibilitetsprogram när tiden är
inne, och för detta krävs en icke obetydlig
valutareserv.

Herr Severin tyckte det var underligt
att reservanterna inte kunde instämma
i utskottets utlåtande på någon
enda punkt när det gällde riktlinjerna
för den ekonomiska politiken
utan hade gjort ett fullständigt nytt utlåtande.
Det är ju, som herr Severin
mycket väl förstår, rent tekniskt betingat.
Man kan antingen ta ut vissa
stycken av majoritetens utlåtande och
komplettera dem med andra synpunkter
eller också finna det vara lika enkelt
att skriva ett nytt utlåtande. Vi anser
ju båda att det här finns punkter
där majoriteten och reservanterna är
överens.

När det gäller sparandet vill jag säga
att anledningen till att jag för min del
har avgivit en blank reservation är, utöver
de skäl som framgår av reservationerna
till de andra utlåtandena, att
jag inte kan godkänna utskottets skrivning.
Utskottsmajoriteten menar bl. a.,
att man, innan man kan vidta konkreta
åtgärder för att öka det enskilda sparandet,
bör avvakta resultatet av den
penningvärdeundersökning som pågår.
Jag är rädd att den undersökning -

en tar lång tid, och vi får nog vara
beredda på att vidta åtgärder för att
öka sparandet redan innan den tiden
har gått ut.

Vi är överens om mycket. Vi är överens
om målet: ett stabilt penningvärde
med tillfredsställande valutareserv
samt hög och jämn sysselsättning. Vi
är väl också överens om att riksbanken
bör ha frihet att välja medlen och
att man inte skall binda riksbanksfullmäktige
vid detaljdirektiv. Vi är numera
också överens om att en stram
penningpolitik skall föras i inflationstider.
I majoritetsutlåtandet förra året
erkände ju bankoutskottet, att den kreditåtstramning,
som äntligen hade kommit,
kom för sent. Vi får också hoppas,
när det gäller en av de punkter där vi
är oeniga, nämligen den rörliga räntan,
att bankoutskottets majoritet någon
gång i framtiden kommer att skriva, att
den rörliga räntepolitiken kanske borde
ha satts in tidigare.

Till slut, herr talman, vill jag säga
att den politik, som vi rekommenderar,
enligt min uppfattning skapar de bästa
förutsättningarna för en välståndsbefrämjande
utveckling i det att den stärker
konkurrenskraften, stimulerar till
ökad produktion och ger möjligheter
till reallönestegringar.

Med anförande av detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle: Herr talman! Det var mycket
i herr Gustafsons i Göteborg anförande
som kunde kräva en replik. Jag skall
emellertid begränsa mig till en enda
sak, nämligen frågan om den enighet
eller oenighet, som förelåg beträffande
den ekonomiska politiken i fullmäktige
enligt protokollet.

Det uppställdes alltså fyra alternativ.
Det första var en serie åtgärder, som
bland annat innefattade en räntehöjning.
Det andra alternativet var hårdare
regleringar, det tredje var en åter -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

gång till den expansiva penningpolitik,
som riksbanken förde före 1952, och det
fjärde var försök att i huvudsak fullfölja
nuvarande politik. Det var dessa
fyra alternativ, som diskuterades. Till
detta yttrar nu folkpartiets representant
i fullmäktige, att han förkastade
alternativ 3, d. v. s. återgång till den
expansiva penningpolitiken, och han
ville inte förorda alternativ 1, d. v. s.
en serie åtgärder som innefattade bland
annat räntehöjning. Han förkastade
alltså en återgång till den expansiva
politiken, och han ville icke förorda en
räntehöjning, men han ville dock framhålla
att han i princip var anhängare
av rörlig ränta. Vad betyder nu detta?
En rörlig ränta kunde ju, om den skulle
röra sig i den situation som förelåg, endast
röra sig uppåt, tv jag föreställer
mig att ingen tänkte sig alternativet av
en räntesänkning. Men han kunde icke
förorda en förändring av räntan uppåt,
den räntehöjning som krävdes. Det
återstod ju ingenting annat än det fjärde
alternativet, d. v. s. ett försök att i
huvudsak fullfölja den nuvarande politiken,
vilket också blev fullmäktiges beslut.
Det var på dessa grunder jag ansåg
att man kunde säga, att folkpartiets
representant i fullmäktige anslutit sig
till regeringspartiernas mening. Den ende
som vände sig däremot var högerrepresentanten,
som förordade en rörlig
ränta, d. v. s. helt enkelt en omedelbar
räntehöjning, på klart språk och
utan försök att gå omkring den heta
gröten.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf) kort
genmäle: Herr talman! Herr Gustafson
i Göteborg har kritiserat mitt uttryck,
att det för oppositionen skulle vara det
enda saliggörande medlet att få höja
räntan. .lag kan medge att det är något
tillspetsat, men man animeras att använda
det uttrycket när man ideligen,
inte bara här i riksdagen i många fall
utan även och inte minst utanför riks -

Valuta- och penningpolitiken.

dagen, får det upprepat, att alla regleringar
skall slopas och ersättas med
generellt verkande medel. Skall alla regleringar
slopas och ersättas med generellt
verkande medel, måste ju räntan
bli det enda kvarstående. Nu medger
herr Gustafson att man måste komplettera
en räntehöjning med andra åtgärder.
Då frågar jag: Faller ändå inte de
åtgärder, som accepterats av herr Gustafsons
parti och även av högern, nämligen
kreditrestriktionerna, under rubriken
regleringar? Man kan sålunda
inte i ena andedraget begära slopande
av alla regleringar och i det andra acceptera
kreditrestriktionerna. Jag vet
inte vilken åtgärd i övrigt som herr
Gustafson kan ha tänkt på, men det
måste ju också bli statliga regleringar.
Regleringssamhälle är ju f. ö. ett ord
man använder i tid och otid i kritiken
mot majoritetspartierna.

Nu kan det ju vara riktigt att en utgiftsstegring
på 100 miljoner, som skulle
bli resultatet av en räntehöjning på
en procent enligt totalkalkylen, teoretiskt
inte slår igenom. Men jag vill erinra
om att i praktiken kan den komma
att slå igenom och kanske mera till,
på grund av de starkt stegrade inköpsvärdena
inte bara på fastigheter utan
jämväl på inventarier och förnödenheter,
som jordbruket behöver. Det har ju
nu blivit helt andra prisbildningar än
tidigare på detta på grund av ständiga
lcostnadsstegringar i produktionen. I
praktiken skulle jag sålunda tro att
dessa fördyringar, som oftast gäldas genom
ökad skuldsättning, uppväger det
förhållandet, att en hel del av i jordbruket
investerat lånat kapital är räntebundet
på en längre tid. Det skulle
nog vara en klen tröst för t. ex. en
mindre, skuldsatt bonde, att man skulle
kunna säga som herr Gustafson, att
det inte är meningen att en räntestegring
skall bli bestående. Vad har vi för
garantier för att den inte skall bli bestående
i vårt land på samma sätt som
den blivit, som jag nämnde, i Finland?

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle: Herr talman! Jag kan
inte göra något annat än rekommendera
herr Jönsson i Rossbol att gå hem
till sin studerkammare och läsa de reservationer,
som oppositionen avgivit
till bankoutskottets utlåtanden om den
ekonomiska politiken, där vi under inflationstiden
klart sagt ifrån vilka åtgärder
vi rekommenderade: bl. a. finanspolitiska
åtgärder, en kreditåtstramning
och en rörlig räntepolitik.
Uppgiften om att vi skulle ha sagt »bort
med alla regleringar, låt räntan vara
det allena saliggörande medlet», den
kanske förekommer i bondeförbundets
valhandböcker men i varje fall inte,
herr Jönsson i Rossbol, i bankoutskottets
utlåtanden.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag vill till
bankoutskottets ärade ordförande säga,
att då vi den 25 september i fullmäktige
diskuterade dessa ting var jag av den
uppfattningen, att jag inte kunde ansluta
mig till alternativ 1. Detta alternativ
omfattade räntestegring på minst
en procent, en å en och en kvarts procent,
och det var den räntehöjningen
jag då inte vill ansluta mig till. Men
samtidigt var jag mån om att betona,
att jag i princip var för en rörlighet i
räntan. Detta upprepades sedan den 27
oktober, då jag yrkade på att man skulle
gå i nya förhandlingar med försäkringsbolagen
på grundval av en viss
rörlighet i räntan.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle: Herr talman! Det var nog riktigt
som herr Kristensson i Osby sade,
att den höjning, som förutsattes vara nödvändig,
var en procent. Jag sade i mitt
första anförande, att han inte kunde ansluta
sig till den räntehöjning, som förutsattes
vara nödvändig. Det gällde således
en procent. Hur mycket räntan skall
höjas, är ju en sak som har diskuterats

här flera gånger. Jag är av den uppfattningen,
att skall man över huvud
taget för att dämpa en högkonjunktur
göra en räntehöjning, så skall man icke
försöka sig på en höjning med en fjärdedels
eller en halv procent, utan då
får man lov att göra en tillräcklig räntehöjning.
I riksbanken ansåg man, att
den minsta höjning, som kunde företas,
om man skulle vinna målet, vore en
procent. Det kunde herr Kristensson
alltså inte förorda, men han ville dock
principiellt deklarera, att han var anhängare
av en rörlig ränta. Jag skulle
ha kunnat göra precis samma deklaration
i denna situation. Jag är också
principiellt anhängare av en rörlig ränta,
men jag vill inte förorda, att den
höjes med en procent i närvarande
stund.

Herr HALL (s) kort genmäle: Herr
talman! När jag hörde herr Gustafsons
i Göteborg referat av mitt anförande,
blev jag nog ganska glad över att i kammaren
föres stenografiska protokoll, så
att jag slipper stå här och rätta det
han sagt utan bara kan hänvisa till
protokollet. Om man konstaterar, att
valutabehållningen helst borde vara
dubbelt så stor som den är för att ge
oss full handelspolitisk rörelsefrihet,
får väl inte detta anses vara ett uttryck
för belåtenhet.

Till herr Kristensson i Osby vill jag
bara säga, att hans avståndstagande
från en räntestegring på minst en procent
— när alla sakkunniga säger, att
om man över huvud taget skall höja
räntan, skall man höja den med en procent
— måste betyda, att herr Kristensson
är rädd för att tillgripa verksamma
medel, även när de går i den
riktning han önskar, men han är däremot
med på att göra en gest, som är
verkningslös, för att få skilja sig från
majoriteten. Jag har aldrig i dessa räntepolitiska
krumbukter sett något annat
än ett försök att fly ifrån ansvaret.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

l-Ierr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Det var i sitt
andra anförande som bankoutskottets
ärade ordförande sade, att vid behandlingen
i fullmäktige hade folkpartiets
representant varit mot en höjning av
räntan. I det sammanhanget nämnde utskottsordföranden
inte något om storleken
av den höjning, som ingick i
alt. I. Det var det som gav mig anledning
att ta till orda.

Jag vill sedan säga, att när det gäller
underhandlingarna med försäkringsbolagen,
fick jag det intrycket att
man med en ganska måttlig räntehöjning
skulle ha kunnat uppnå en mera
frivillig överenskommelse än den som
ägde rum.

Herr Severin säger här, att han i
princip är för en begränsad rörlighet
i fråga om räntan. Jag skulle med anledning
därav vilja säga, att jag finner
det angeläget, att man inte bara talar
om denna sak och säger, att man vill
gå den vägen, utan att man också verkligen
i levande livet tager steg i den
riktningen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle: Herr talman! Jag har
ingenting emot att det föres stenografiska
protokoll i den här kammaren, ty
det kommer att visa vad som sades i
herr Halls anförande. Herr Hall refererade
sitt samtal med den utländske experten,
som jag förmodar var en representant
för landet Danmark, så, att herr
Hall sagt, att vi nog i Sverige skulle behöva
ha en dubbelt så stor valutareserv,
men att den utländske experten
då hade yttrat någonting om att man
i Danmark vore glad, om man hade tillnärmelsevis
så mycket som Sverige har.
Det var rädsla för att herr Hall tagit
för mycket intryck av denne man och
för litet ägnat sig åt studiet av långtidsutredningen
och dess målsättning, som
gjorde, att jag uttryckte mig på det
sätt som jag gjorde. Därför är jag myc -

Valuta- och penningpolitiken.

ket glad och tillfredsställd över att vi
nu är på samma linje.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):
Herr talman! Årets diskussion om den
ekonomiska politiken äger ju rum i ett
kärvare ekonomiskt klimat än under
många tidigare år. Numera erkänner
konjunkturinstitutet konsumtionens betydelse
när det gäller att påverka avsättningen
och konjunkturen, men allt
vad hittills företagits och nu föreslås
liar syftat till att begränsa den inhemska
konsumtionen. Det är betecknande
att medan bruttonationalprodukten under
åren 1949—52 har ökat med tolv
miljarder kronor i pengar räknat, har
den privata konsumtionen ökat med endast
sex miljarder. Samma politik föres
naturligtvis också i andra kapitalistiska
länder, varigenom klyftan mellan
produktionsförmåga och konsumtion
förstoras. Detta måste medföra avsättningssvårigheter.
Man kan inte lösa
detta problem genom rustningar. Förenta
staternas statsutgifter har på några
år ökat så starkt, att de nu tar nästan
en fjärdedel av nationalinkomsten
i anspråk mot en sjundedel några år
tidigare. Den frist, som man har ernått
genom en sådan ekonomisk politik,
har man vunnit till priset av ännu
större svårigheter senare när det gäller
att begränsa och övervinna den förutsedda
krisens verkningar.

Mycket tack vare devalveringen har
levnadskostnaderna i vårt land efter
kriget ökat med nära femtio procent.
Nu beklagas mer eller mindre öppet
denna valutapolitik. Gnället över de
höga produktionskostnaderna och de
växande avsättningssvårigheterna är
inte något nytt, och det skulle väl ha
förekommit ändå, men grunden härför
har förstärkts genom devalveringen och
inflationspolitiken.

När det nu antydes att en ny inflationsvåg
kan utvecklas, ligger väl däri
en antydan om att de regeringar, som
har gjort sig beroende av den ameri -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

kanska finans- och handelspolitiken, genom
nya devalveringar försöker öka
förmågan att konkurrera om marknaden.
Sådana manipulationer företas naturligtvis
likom hos oss under ideliga
bugningar för det fasta penningvärdets
princip.

Statsmakternas åtgärder jämte det
försämrade konjunkturläget har nu aktualiserat
en ny situation: slutet på
överbalanseringen och kanske en period
av underbalanserad budget. Att det
nu strax tilländalupna budgetåret, som
startade med en miljard kronor mer i
inkomster än utgifter, slutar med ett
formellt underskott på 7 miljoner kronor,
är ju uppseendeväckande, men eftersom
en stor del av denna förändring
är att tillskriva nya rustningsutgifter
bär anhängarna därav ingen anledning
att klaga. För vår del tycker vi att detta
förhållande är ett uttryck för ett ekonomiskt
lättsinne. Den kreditåtstramning,
som både utskottsmajoriteten och
reservanterna prisar, har lett till att
bankernas utlåning minskat med 325
miljoner kronor, och det är väl detta
som åtminstone delvis förklarar småföretagens
växande svårigheter och en
inte så ringa del av den uppkomna arbetslösheten.

Vi har för vår del svårt att se något
förnuft i en politik, som i en tid av
försämrade konjunkturer ställer som
sin uppgift att ytterligare försämra desamma.
Å andra sidan anser vi naturligtvis
att regeringen skall ha det vapen,
som lagen om räntereglering ger,
men det är en annan fråga.

Det är, herr talman, fyra utskottsutlåtanden
som skall bilda underlaget för
diskussionen om den ekonomiska politiken,
nämligen utlåtandena om granskningen
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, det
föreslagna fortsatta förbudet att inlösa
sedlar mot guld, frågan om sparbankerna
skall få bedriva premiesparrörelse
samt regeringsförslaget om fortsatt räntereglering.
Utlåtandena berör viktiga

områden av den ekonomiska politiken
utan att därför täcka hela fältet. Till tre
av dessa utskottsutlåtanden har högern
och folkpartiet fogat gemensamma reservationer
mot socialdemokraternas
och bondeförbundets regeringstrogna
ståndpunkter. Skillnaden mellan regeringens
och den borgerliga oppositionens
ståndpunkter är dock inte så stor
som ordrikedomen kan antyda. Oppositionens
krav på en rörlig ränta förefaller
mig mera vara en proformaåtgärd
än ett uttryck för reella meningsskiljaktigheter
visavi regeringen. Faktum
är ju att även om regeringspartierna
officiellt bekänner sig till den låga räntans
princip har de undan för undan
höjt räntan och därvid fallit undan
för de krav, som rests från högerns och
folkpartiets sida. I den borgerliga oppositionens
reservation till utlåtandet
nr 17 om sedelutgivningen utvecklas
ett resonemang om löner och arbetslöshet,
som avslöjar fientligheten mot löntagarnas
intressen. Man vill ha, som
det heter, en konsoliderings- och saneringsperiod,
som ger näringslivet andrum,
så att produktiviteten och effektiviteten
får tillfälle att inhämta det försprång,
som kostnadsutvecklingen fått,
och man varnar för den fulla sysselsättning
som rådde under år 1951.

Översätter man detta uttalande till
vanligt språk innebär det väl lönestopp
och organiserad arbetslöshet för att
motverka en löneglidning uppåt. Detta
resonemang skiljer sig inte från tidigare
deklarationer under efterkrigsåren.
Då har även regeringspartierna
deltagit i desamma på ett mera öppet
sätt än nu. Det har också återspeglats
i den fackliga ledningens paroller.

Vi har i fjol, tror jag, återgivit bankoutskottets
funderingar i detta ämne
från år till år och påvisat hur monotont
kravet på lönestopp eller återhållsamhet
med lönerna har upprepats.

Under alla dessa år, då lönestopp
officiellt rått, har som jag redan sagt
levnadskostnaderna, d. v. s. de officiella

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

levnadskostnaderna, stigit med nära 50
procent. Varje år har samtidigt riksdagen
och dess bankoutskott bedyrat att
ett fast penningvärde är ledstjärnan
för den ekonomiska politiken. Skulle
man nu tro bankoutskottets majoritet
har det skett en betydande reallönestegring
under år 1952, men det måste då
samtidigt observeras, att endast tredjedelen
av de tillkämpade penninglönerna
har varit ett resultat av den av riksdag
och regering accepterade lönepolitiken.
Två tredjedelar av löneförbättringarna
under dessa efterkrigsår har i
verkligheten tillförts arbetarna genom
den s. k. löneglidningen, d. v. s. genom
att de har struntat i statsmakternas och
LO-ledningens paroller om återhållsamhet
och utnyttjat knappheten på arbetskraft
för att förbättra sitt löneläge.

Det finns emellertid viktiga arbetargrupper,
om vilka man inte ens kan
säga att de bevarar sina reallöner från
förkrigstiden. Till dessa hör livsmedelsarbetarna,
som nu tvingats ut i en storlockout.
Dessa arbetare har inte på
samma sätt som många andra kunnat
utlösa en löneglidning utan fått nöja sig
i stort sett med de avtalsbundna lönerna.
Ur den synpunkten utgör de
kanske ett föredöme i den borgerliga
oppositionens ögon; där har verkligen
de så kallade företagarna erbjudits åtskilligt
andrum.

Enligt LO:s beräkningar har från
1939 till 1952 genomsnittslönerna för
samtliga industriarbetargrupper höjts
med 89 procent men för livsmedelsarbetarna
med endast 39 procent. Medan
genomsnittslönerna för industriarbetarna
i fjol var 3,84 kronor i timmen,
var motsvarande löner för livsmedelsarbetarna
endast 3,46. Om, för att framställa
saken på ett annat sätt, samtliga
arbetares löneläge uttryckts med siffran
100, blir den för margarinindustriens
arbetare 98, för choklad- och konfektindustriens
95, för bageriindustriens 91,
för slakterier och charkuterier 90, för
kvarnar 88 och för fiskberednings- och

Valuta- och penningpolitiken.

konservindustrien 78. Bättre betalda
livsmedelsarbetare i Stockholm har en
veckolön av 165 kronor. Detta erbjuder
inte en tillfredsställande försörjning för
ett hårt arbete.

Det är tydligt att denna starka nedklassning
av högkvalificerade arbetare
motsvarar reservanternas ideal, men
man kan inte hur länge som helst fortsätta
en sådan politik som statsmakterna
under många år uppmuntrat utan
att detta får konsekvenser. Därför kan
livsmedelsarbetarna inte detta år följa
regeringens ekonomiska paroller. De har
sålunda begärt löneförbättringar som
motsvarar 10 å 12 kronor per vecka.
En mindre arbetargrupp vid de andelsslakterier,
som regeringen inte är alldeles
utan direkt inflytande över, har
tvingats ut i strejk, men i gengäld har
Arbetsgivareföreningen kastat ut åtta
gånger så många arbetare i lockout. Det
är kanske den »konsoliderings- och saneringsperiod»
som reservanterna i dag
begärt.

Det kan, herr talman, inte vara ovidkommande
att i en diskussion om den
svenska ekonomiska politiken ingå på
denna konflikt, vars konsekvenser väl
ingen ännu är klar över men som, efter
vad man litet till mans har på känn,
skall påverka både regeringens ställning,
den statliga politiken och arbetarmassornas
löneläge såväl nu som inför
nästa årsskifte. Ingen kan nämligen
med framgång göra gällande, att striden
för Arbetsgivareföreningen står om
de i sammanhanget futtiga tretton miljoner
kronor, som ett bifall till arbetarnas
krav skulle kosta. Tretton miljoner
kronor är inte mer än vad den
svenska försvarsmakten förbrukar under
två dagar, det är mindre än två tusendelar
av den svenska konsumtionen
under ett helt år, det representerar
knappast en procent av de genomsnittsvinster
företagen redovisat under de
senaste åren. Men trots detta har kapitalisterna
kastat stridshandsken mot arbetarna
och bidragit till att belysa re -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

servanternas krav på en »konsoliderings-
och saneringsperiod». Tills vidare
tycks konsolidering och sanering
handla om att hålla nere en underbetald
och eftersatt arbetargrupp för att
sedan gå till offensiv mot övriga arbetares
löner.

För en tid sedan hotade regeringen
att stifta en speciell lag för våra sjuksköterskor
i stället för att hjälpa dem
att få gehör för sina lönekrav. En strejk
vid sjukhusen är, det medger jag gärna,
en mycket allvarlig sak. Men är det då
inte allvarligt att folket står inför hotet
att avstängas från bröd på grund av
lockouten? Är det inte en utmaning mot
hela samhället att i lockouten dra in
200 jästarbetare, varigenom hemmen
utestängs från möjligheten att själva
klara brödbehovet? Kan statsmakterna
stillatigande finna sig i att Arbetsgivareföreningen
hänsynslöst drar in hemmen,
sjukhusen, skolorna, barnhemmen
och försvaret i en storkonflikt?

Årets ekonomiska debatt har som
bakgrund ett förändrat ekonomiskt
läge. Den svenska produktionen stagnerar,
avsättningssvårigheter framträder,
och den fulla sysselsättningen har
avlösts av en inledd brist på arbetstillfällen.
Tack vare den uppkomna
arbetslösheten börjar löneglidningen gå
i motsatt riktning, och i de industrier,
där avtalen prolongeras, försämras lönerna
och pressas ned mot den avtalsmässiga
ramen, som i vissa fall ligger
50 procent under de utgående lönerna.
Detta har utan varje tvivel även
ett samband med den ekonomiska politik
som regering och riksdag genomfört
och med dagens rekommendationer.
Men både reservanter och utskottsmajoritet
prisar enhälligt denna politik
och lovar — med vissa nyanser dem
emellan — att fortsätta densamma. Det
blir en fortsatt konjunkturdämpande
politik, reservarbeten i stället för den
utlovade fulla sysselsättningen, investeringsavgift,
bilaccis och en restriktiv
kreditpolitik för att minska sysselsätt -

ningen i stället för åtgärder för att
främja företagsamhet och öka arbetstillfällena.
För denna politik kan regeringen
tydligen ännu få majoritet i
riksdagen.

Regeringen har tröstat sig med att
några större faror inte kan inträffa
under det närmaste halvåret, och därför
kan den fortsätta samma ekonomiska
politik som under den tidigare
toppkonjunkturen. Den stöder sig därvid
på konjunkturinstitutet, som i sitt
senaste aktstycke, som väl också utgör
en del av underlaget för denna ekonomiska
debatt, skriver bland annat följande:
»Efterkrigstidens högkonjunk tur

har redan genom mellankommande
omständigheter — devalveringarna
1949, Koreakonfliktens utbrott med åtföljande
spekulationer och den ökade
upprustningen — fått förlängt liv, men
dessa extra stimulantier börjar nu upphöra
att verka. Nya förvecklingar på
storpolitikens område skulle kunna
innebära ytterligare injektioner. Uteblir
sådana, synes åtskilligt tala för
att de expansiva faktorerna i världsekonomien
kan komma att avta i
styrka.»

Så långt konjunkturinstitutet. Tack
vare Koreakriget och upprustningen
fick sålunda konjunkturen ett tillfälligt
uppsving. Blir det fred och avspänning,
fruktar konjunkturinstitutet det värsta
för det kapitalistiska samhället. Men
borde inte detta tvinga allvarliga människor
att tänka igenom vad det är för
slags system, som är beroende av krig
och rustningar för krig för att kunna
blomstra? Kan reservanterna själva tro
på sagan om en verklig sanering på
hittills praktiserade linjer? Med hänsyn
härtill är det komiskt, när högern, understödd
av reservanterna, kräver friare
linjer för det s. k. näringslivet.

Men den andra reflexionen är ändå
viktigare. Vore det inte skäl i att överväga
åtgärder för att neutralisera det
hot mot vårt ekonomiska liv och vår
sysselsättning, som nu alla ser fram

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

emot? Borde man inte i stället för att
applådera den ökade förekomsten av
arbetslösa betrakta arbetslösheten —
även om den ännu inte berör mer än
50 000 människor eller något sådant —
som en landsolycka och åtgärder för att
avskaffa densamma som det viktigaste
av allt? Enligt vår mening borde man
göra detta.

I verkligheten står en väg öppen för
Sverige till fortsatt ekonomisk blomstring
och full sysselsättning. Vår verkstadsindustris
avsättningsproblem kan
lösas. Vi kan köpa varor, som nu betalas
med svåråtkomliga dollars, på ett
fördelaktigare sätt. Men varken utskottet
eller reservanterna vågar antyda en
sådan utväg. De kan emellertid inte
blunda för vilken katastrof för Västeuropa
som den av amerikanerna provocerade
uppkomsten av två världsmarknader
innebär. De vågar inte heller
säga folket hela sanningen, att så
länge vi skall följa den av amerikanerna
dikterade och inspirerade handelspolitiken,
är vi beroende av Koreakrig,
devalveringar och upprustningar och
lever under ett ständigt ekonomiskt
krishot, precis som konjunkturinstitutet
helt riktigt konstaterat.

Herr talman! Vi har icke haft möjlighet
att formulera en reservation till
de frågor som nu behandlas. Men om
vi hade haft denna möjlighet, skulle vi
i denna situation ha föreslagit konkreta
åtgärder för att öka handeln i öster
och söder, för att trygga full sysselsättning,
för att öka konsumtionen inom
landet och för att neutralisera det
krishot, som kommer väster ifrån. Vi
skulle då ha föreslagit, att bilaccis, investeringsavgift
och kreditspärrar slopas
och att åtgärder vidtages mot Arbetsgivareföreningens
lockout mot en
underbetald arbetargrupp och mot det
svenska folkets försörjning med viktiga
livsmedel. Vi kommer att i andra
sammanhang ställa sådana förslag, i
den mån som formella möjligheter härtill
erbjudes. Det är med hänsyn här -

Valuta- och penningpolitiken.

till ganska uppenbart, att vi i en del
av föreliggande utskottsutlåtanden icke
finner vare sig utskottsmajoritetens eller
reservanternas rekommendationer antagbara.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
är ledsen att behöva börja med att säga
några ord till bankoutskottets ordförande.
Jag måste nämligen ge uttryck för
indignation över att han — av vilken
jag minst av allt skulle ha väntat mig
något sådant — tillåtit sig att här i
kammaren använda sig av ett hemligt
protokoll i bankofullmäktige och ge ett
uppenbart missvisande referat av detsamma.
Jag hoppas att kammarens protokoll
av hans yttrande skall gå i tryck
utan justering på den punkten. Bankoutskottets
ordförandes första anförande
gav nämligen det intrycket, att herr
Kristensson i Osby hade motsatt sig
en räntehöjning och varit överens med
utskottsmajoriteten. Detta är ju, som
jag sade, att ge en uppenbart vilseledande
och oriktig framställning, vilket
också framgick av herr Kristenssons
nyss hållna anförande. Man får dock
inte, därför att ett visst förslag om räntehöjning
på 1—1% procent inte accepterats
av herr Kristensson, låtsa att detta
herr Kristenssons ställningstagande
innebar vad herr Severin påstod att
det betydde men som han säkert vid
närmare eftertanke mycket väl förstår
att det inte innebar. Man får inte ge
kammaren och den svenska allmänheten
ett intryck av att herr Kristensson
intagit en helt annan ståndpunkt
än han har gjort. Det går verkligen inte
att siiga, att det inte finns några andra
alternativ, om man vill att en rörlig
räntepolitik skall tillämpas, än det »alternativ
1», som tycks ha framlagts
inom bankofullmäktige. Herr Severin
vet lika bra som vi andra att det kan
tänkas många olika alternativ för den
rörliga räntepolitiken.

Jag hoppas för min del att bankoutskottets
ärade ordförande, när det gäl -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

ler hänvisningar till sådant som finns i
de hemliga protokollen, skall för framliden
iaktta en större återhållsamhet
och mera vinnlägga sig om att verkligen
ge eif riktigt intryck av vad som har
förevarit.

Till vad herr Hall anförde skulle jag
vilja foga en reflexion. Herr Hall säger
att bankofullmäktige bör ha frihet att
välja penningpolitiska medel, och riksdagen
bör inte bekymra sig så mycket
om dessa utan nöja sig med att tala
om målsättningen. Nå ja, vi har ju varit
tämligen överens om önskvärdheten
av ett stabilt penningvärde, full sysselsättning
och tillräcklig valutareserv, så
man får väl inte fatta herr Hall alltför
bokstavligt på denna punkt. Ty det
skulle egentligen innebära att vi kunde
nöja oss med bankofullmäktige och i
stort sett skulle kunna avskaffa riksdagens
bankoutskott. Det kan ju hända
att herr Hall tycker att bankoutskottet
är onödigt därför att han och hans
kamrater sköter sig så bra i fullmäktige.
Men vi andra kan väl inte gärna vara
med på det.

Men även om jag inte fattar herr Hall
så bokstavligt är det ju alldeles klart
att herr Hall siktar på detsamma som
bankofullmäktige givit uttryck åt i sin
skrivelse när de sagt, att bankofullmäktige
bör ha vissa riktlinjer sig förelagda
för penningpolitiken, men sedan bör
bankofullmäktige ha en betydande frihet
att välja medlen. Jag tror nog att
det går att i riksdagen vinna förståelse
för en sådan linje. Men jag skulle vilja
vända mig till statsrådet och chefen
för finansdepartementet och fråga: Är
också regeringen villig att medge bankofullmäktige
denna frihet att välja de
penningpolitiska medlen utan någon
som helst påtryckning från regeringens
sida, ifall bankofullmäktige skulle
vilja t. ex. inte bara tala om en rörlig
räntepolitik utan också använda en sådan?
Skulle det verkligen lyckas att
med utgångspunkt från bankofullmäktiges
skrivelse och herr Halls här fram -

förda önskemål uppnå enighet mellan
regering och riksdag om att man skall
i väsentligt större utsträckning än som
varit fallet under senare år medge
bankofullmäktige frihet att välja de
penningpolitiska medlen, så skulle dagens
debatt ha givit ett vida mer betydelsefullt
resultat än vad jag för min
del hade vågat hoppas.

Jag måste ta upp till bemötande endast
några sidor av herr Severins anförande.
Både herr Schmidt, i replik,
lierr Gustafson i Göteborg och herr
Nordqvist i Karlskoga har bemött åtskilliga
saker, som jag alltså kan gå
förbi.

Bankoutskottets ärade ordförande säger
att reservanternas bekymmer tycks
oscillera mellan ängslan för inflation
och ängslan för deflation. Ja, herr Severin,
vi kan väl säga att regeringen
många gånger under det senaste året
hade givit uttryck för samma inställning
och sagt, att vi får vara vaksamma
mot risker åt båda hållen. Jag tror det
är klokt att här inte satsa på att det
bara finns risker av ett slag.

Jag vill emellertid för herr Severin
påpeka, att man samtidigt kan ha vissa
risker för arbetslöshet, som brukar följa
med depressiva tendenser, och en avtagande
valutareserv, som brukar följa
med expansiva tendenser, som går utöver
vad som motsvarar takten i andra
länder. Har man en feianpassad kostnadsnivå
är det inte alls något egendomligt
att man har vissa tendenser
till arbetslöshet och samtidigt har en
tendens till sjunkande valutareserv.
Detta bör då föranleda överväganden
rörande den ekonomiska politiken, som
beaktar båda dessa omständigheter.

Enligt min mening har man kanske
både i konjunkturinstitutets rapport
och i utskottsmajoritetens yttrande något
förenklat sammanhanget, när man
till frågan, vilka investeringar vi har
råd med, sagt, att så länge det finns
oanvända produktiva resurser att tillgripa,
bör det gå bra. Ty man får inte

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

förbise problemet om den yttre balansen,
alltså valutareservens ställning. Det
kan mycket väl tänkas att en ekonomisk
politik, som leder till utnyttjande av
icke använda produktionsfaktorer och
därför i och för sig är önskvärd, kan
medföra en sådan försvagning av valutareserven,
atf politiken inte kan fortsättas.
Att ett sådant läge är möjligt
beror naturligvis mycket på att man
kan ha en relativt för hög kostnadsnivå
och därigenom en för liten konkurrensförmåga
gentemot utlandet. Jag tror
att innan man, som också herr Severin
tycktes göra, så enkelt avfärdar problemet
om vad vi samhällsekonomiskt
har råd till i fråga om investeringar,
skall man ta tillräcklig hänsyn till den
yttre balansen och valutareservens
ställning.

Jag vill där ansluta mig till vad
herrar Schmidt och Gustafson i Göteborg
har sagt om valutareserven. Jag
tror det är oklokt att vid planeringen
av vår ekonomiska politik som ett led
däri räkna med en minskning av valutareserven,
vilket finansministern har
gjort i statsverkspropositionen och utskottet
gör allt fortfarande. Herr Severin
talar om att staten ju kan låna i
riksbanken. Herr Hall säger att det under
vissa förutsättningar inte är så farligt
och accepterar samtidigt en politik
som — ehuru han inte anser det i och
för sig önskvärt — kan leda till en
minskning av valutareserven. Detta är ju
detsamma som att inbjuda riksbanken
till att medverka i finansieringen av
operationer som befrämjar valutareservens
minskning. Det förefaller mig
vara bristande återhållsamhet.

Herr Severin säger att prisnivån inte
har stigit och att det därför inte är så
farligt med riksbankskrediter. Jag måste
genmäla att verkan på prisutvecklingen
kommer först så småningom.
Man får verkningar på hela penningoch
kapitalmarknadens likviditet och
därigenom så småningom indirekt verkningar
som står i strid med målet för

Valuta- och penningpolitiken.

kreditrestriktionspolitiken, och det blir
också ganska direkta verkningar på betalningsbalans
och valutareserv.

Återigen måste jag alltså betona vikten
av att man tillräckligt beaktar valutareserven.
För ett litet land som Sverige
är det i en icke alltför stark världslconjunktur
snarare på valutareserven
än på prisnivån som de första kristecknen
kan väntas avsätta sig.

Herr Hall var förtjust över att det
fanns andra länder som hade sämre
valutareserv. Det är ju verkligt glädjande
med folk som är så förnöjsamma.
Herr Hall tilläde att det ju kan hända
att vi får tillämpa en kombination av
importrestriktioner och kreditrestriktioner,
och han tycktes se med ett visst
välbehag på en sådan utveckling. Med
en liten erinran om den debatt, som jag
för några veckor sedan hade nöjet att
föra med herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet och med handelsministern,
vill jag fråga den förstnämnde
om det också är regeringens
uppfattning att man på det sätt som
herr Hall gör skall bedöma möjligheten
av att tillgripa kvantitativa importrestriktioner.

Jag skall, herr talman, avstå från att
säga någonting om konvertibilitetsfrågan,
som ju inte är aktuell. Men jag
skulle nog vilja framhålla, att vi bör
ha den frågan i tankarna och inte avfärda
möjligheterna till en begränsad
konvertibilitet ett följande år fullt så
lätt som utskottsmajoriteten gör. Även
om en sådan återgång till begränsad
konvertibilitet blir resultatet av en
överenskommelse, spelar det stor roll
om vi, när en dylik överenskommelse
skall träffas, har en tillräckligt stark
yttre finansiell ställning.

Jag skulle också vilja säga ett par
ord om den rörliga räntepolitiken. Det
är intressant att konstatera, att man på
socialdemokratiskt håll så många gånger
åberopar sakkunniga och säger att de
sakkunniga är överens om att om en
räntehöjning skall ha någon verkan,

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

måste den vara ganska stor. Om vi nu
skall börja åberopa sakkunskapen, vill
jag fråga, på vilken sida experterna
står i debatten mellan regeringspartierna,
som sedan länge har låst den låga
räntan, och oppositionen, som vill ha
en begränsad rörlighet i räntepolitiken.
Jag vill inte vara oartig, ty man får inte
begära att de experter som regeringen
bär i departementen skall offentligt ge
uttryck åt andra åsikter än regeringens.
Men om jag bortser från dem och nöjer
mig med de experter som har en friare
ställning, har de såvitt jag vet utan undantag
— kanske finansministern kan
nämna något undantag — ansett att en
rörlig räntepolitik är att föredra. Huruvida
man sedan under en begränsad
tid kunde behöva vidta en större eller
mindre höjning, är trots allt en mindre
fråga.

Majoriteten säger nu, att också den
tycker att en rörlig räntepolitik är bra
men att den inte vill använda en sådan
för närvarande. Jag vill då ställa en
enda fråga till herr Severin och herr
Jönsson i Rossbol: Kan ni beskriva ett
läge, någorlunda i anslutning till dagens
läge, där ni anser att man skulle övergå
från att bara tala om lämpligheten av
en rörlig räntepolitik till att också använda
den? Vilka slags förändringar i
det ekonomiska läget anser ni böra
inträffa för att man skall övergå från
sådant till intet förbindande tal och till
verklig handling i överensstämmelse
med de principer man säger sig företräda?
En någorlunda konkret upplysning
på den punkten skulle verkligen
ha tillfört denna debatt någonting som
inte har framkommit vid de föregående
tillfällen då vi har talat om samma
tema.

Jag vill hänvisa till att Kooperativa
förbundet och många andra som har
erfarenhet på detta område är anhängare
av en rörlig räntepolitik. När man
nu säger, att en rörlig räntepolitik utan
kreditrestriktioner av nuvarande typ
måste innebära mycket höga räntor,

skall jag be att få nämna några exempel
från Västeuropa på hur det i praktiken
har förhållit sig med räntepolitiken När

jag gör det är jag väl medveten
om riskerna i alla internationella jämförelser
— det är ju så många faktorer
som är olika i dessa länder — men
det kan ändå ha ett visst intresse att
se hur det har gått i ett antal västeuropeiska
länder, där man har tillgripit
räntehöjning och tillåtit en större
frihet på kapitalmarknaden.

Då finner man för det första, att
den räntehöjning som har ägt rum i
jämförelse med förkrigsnivån är relativt
måttlig, och för det andra finner
man, att en begränsad tid efter räntehöjningspolitikens
genomförande —
mellan sex och aderton månader eller
någonting i den stilen — börjar räntan
åter få en sjunkande tendens.

Endast några siffror, herr talman.
I Belgien höjdes räntan å långa statsobligationer
till en nivå som låg ungefär
tre kvarts procent över 1937 års
nivå. Maximum uppnåddes i Belgien
på ett relativt tidigt stadium — ju
tidigare man genomför en sådan politik,
dess lättare kanske den verkar —
och sedan har det varit en sänkning
av den långa räntan, räntan på statsobligationer,
med ungefär 0,3 procent.
Den bestående höjningen har alltså
där varit en halv procent, eller kanske
till och med något mindre, i förhållande
till förkrigsnivån.

Så går jag till Danmark. I Danmark
har man höjt räntan så att den långa
räntan hade, tror jag, ett maximum av
5,4 procent. Före kriget var den ungefär
4,4 procent. Man har alltså höjt
den med ungefär en procent. Det är
ju inte så förfärligt länge sedan den
höjningen gjordes, men där har det
i alla fall redan nu skett en återgång
med ungefär 0,2 procent i den långa
räntan.

Så går jag till Holland. Kammaren
observerar att jag tar dessa västeuro -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

peiska länder, som man brukar jämföra
Sverige med. Holland hade före
kriget en räntenivå på ungefär 3 procent.
Man höjde räntan så att den långa
räntan gick upp till maximalt 3,63
procent. Nu gäller detta långa statsobligationer;
andra räntor stiger ju
ibland något mer. Det har sedermera
skett en återgång med ungefär 0,4 procent
till 3,21 procent.

Låt oss nu se på Schweiz. Där var
räntan före kriget ungefär 31ls procent
på statsobligationer. Där har man inte
behövt höja räntan någonting efter kriget;
man har kunnat bibehålla en fri
kapitalmarknad i alla fall. Under de
senste åren har likväl skett en sänkning
i räntenivån till 2-’/3 procent.

Så tar jag England, som före kriget
hade 3V3 procent i ränta. Där har man
höjt räntan på ett relativt sent stadium,
först år 1952, till maximalt 4,43 procent.
Det är alltså eu höjning med
ungefär en procent. Sedan har även
där, trots att endast denna begränsade
tid har hunnit förflyta, räntenivån gått
ned med ungefär 0,2 procent.

Vad visar nu detta, herr talman? Jo,
det visar att man i dessa länder —
och det är ju med dem som vi närmast
har anledning att jämföra Sverige —
har fått en räntehöjning som i förhållande
till förkrigsnivån är av storleksordningen
en procent eller mindre
och att man sedan har fått en viss
återgång. Om vi skall göra en jämförelse
med Sverige, skulle vi med
eu i tid insatt rörlig politik närmast
ha kunnat vänta oss att — då vår
räntenivå före kriget var något under
3 procent — en räntehöjning till ungefär
4 procent skulle ägt rum med en
fri kapitalmarknad. Om den även här
genomförts för ett eller ett par år sedan,
skulle sedan en återgång av räntan,
en sänkning av räntenivån till
något under 4 procent, ha följt. Talet
om att eu rörlig räntepolitik är detsamma
som att pressa upp räntan mycket
kraftigt och mycket långvarigt vin -

Valuta- och penningpolitiken.

ner i varje fall intet stöd i ett studium
av utvecklingen i Västeuropas med oss
närmast jämförbara länder.

Jag har velat markera detta så pass
kraftigt som stöd för påståendet att
ett studium av en penning- och kreditpolitik
utav det slag som man i andra
länder har en lång erfarenhet utav —
mycket längre än den man har av
nuvarande svenska kreditrestriktioner
— stöder den allmänna uppfattning
som oppositionspartierna här företräder
och icke stöder den uppfattning
som herr Severin uttalat.

Sedan vill jag gärna medge att det
naturligtvis — desto mera ju längre
man dröjer — i vissa lägen kan hända
att en räntehöjning rent tillfälligt får
bli av större proportioner än som annars
hade behövts, men det torde i så
fall bli fråga om en kortvarig verkan
utan några mycket allvarliga olägenheter.

Om vi kunde komma överens om en
sak, nämligen att en rörlig räntepolitik
icke är detsamma som en politik med
permanent hög ränta, då skulle vi ha
fört debatten kring dessa problem ett
steg vidare, denna debatt som tidigare
någon gång har förefallit att stelna i
ett upprepande av gamla positioner.

Nu vill jag säga att räntehöjningen
har varit något större i Frankrike;
ungefär 2 procent. Sedan har det även
där varit en återgång — med ungefär
en procent. Men Frankrike för ett
krig, och jag förmodar att vi kan vara
överens om att Sveriges läge bör vara
mera jämförbart med de andra västeuropeiska
ländernas än med Frankrikes,
vars finanspolitik har haft vissa drag
som verkligen gör en jämförelse mycket
svår. Jag tror därför inte att majoritetspartierna
kan finna någon tröst
i att studera räntepolitiken i Frankrike.
Men vill herr Severin eller någon
annan försöka den trösten, skall jag
gärna återkomma till ämnet.

I frågan om sparandet vill jag här
bara påpeka, att om sparandet är en

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

funktion av den ekonomiska politiken,
bland annat av hur man tryggar penningvärdet,
är det alldeles klart att
man inte har ett fixt och begränsat
utrymme för samtliga investeringar,
som måste fördelas på statliga, enskilda,
kommunala etc. Jag nöjer mig
med detta konstaterande för att i
övrigt bara hänvisa till tidigare anföranden.
Det är inte så, att om man
med en viss politik vill ge litet mer
åt den ena investeringen betyder det
genast, att man i samma mån måste ge
mindre åt den andra.

När frågan om räntans inverkan på
sparandet diskuteras, erkänner jag att
jag inte vågar påstå något annat än att
jag tror att räntan har en viss gynnsam
inverkan på sparandet, men jag
tror inte att den är mycket radikal.
Jag avundas herr Hall, som med sådan
utomordentlig säkerhet kan slå fast, att
variationer i räntan inte har någon
inverkan alls på sparandet. Jag har under
årens lopp läst ett ganska stort
antal arbeten av författare, som ägnat
årtionden av sitt liv åt att studera
dessa fenomen, samla ihop erfarenheter
från olika länder, och jag kan säga
att herr Hall nog är den ende som känner
sig så absolut säker på sin ståndpunkt.
Denna rangplats skall jag inte
försöka att göra honom stridig.

I fråga om den statliga investeringsvolymen
gläder jag mig åt att även
utskottsmajoriteten har sagt, att det är
klart att man får lov att anpassa den
inom ramen för de tillgängliga resurserna.
Jag tror att en vaksamhet därvidlag
är nödvändig, och man bör då
inte bara tänka på arbetsmarknaden
och på varumarknaden utan också se,
som jag har sagt, på valutareserven.

Vi har ju vid ett tidigare tillfälle
när det gällde den ekonomiska
politiken diskuterat huruvida prisutvecklingen
i Sverige har varit gynnsammare
eller mindre gynnsam än på
andra håll. Jag tänker inte gå närmare
in på den saken i dag. Jag skulle ändå

bara vilja säga, att om man tar de
västeuropeiska länderna, Belgien, Danmark,
Frankrike, Italien, Holland, Portugal,
Schweiz, England och Sverige —
jag tar även Norge med om så önskas
— finner man att näst efter Frankrike
har Sverige haft den största höjningen
av levnadskostnaderna, både om man
utgår från 1948 och om man utgår från
1950.

Jag har här Förenta Nationernas statistik
från Genéve och tar dessa länder
som det ligger närmast till hands
att jämföra med. Det visar sig att stegringen
från 1948 är i Portugal 2, i
Belgien 5, i Schweiz 5, i Italien 16, i
Danmark 24, i England 28, i Sverige
30 och i Frankrike 45 procent. Utgår
man från 1950, vilket man ju kan göra,
ehuru man inte bör ha bara 1950 som
basår — jag har därför två basår — blir
situationen följande: Portugal hade

ingen stegring alls i levnadskostnaderna,
Schweiz hade 7, Belgien 9, Danmark
16, Italien 16, England 21, Sverige
27 och Frankrike 30 procent.

Nu är det ju givet att Sverige i
många avseenden haft gynnsammare
förutsättningar än dessa länder, och det
visar sig bl. a. däri, att nationalinkomstens
reella stegring har varit relativt
stor i Sverige. Men om man
skulle komma och säga, herr talman,
att höjningen av den reella nationalinkomsten
i Sverige beror på att man
har tillåtit en så stark inflation i Sverige,
skall jag be att få anmäla en annan
mening. Vi kan nog diskutera frågan
om levnadskostnadernas utveckling
utan att vidga problemet till att gälla
en analys av hela vår ekonomiska utveckling.

Man kan väl av nu nämnda siffror
inte dra någon annan slutsats än den,
att om vi i Sverige i tid hade slagit in
på en politik, mera inriktad på att försvara
penningvärdet än den vi har fört,
skulle resultatet ha blivit gynnsammare.

Jag har tillåtit mig att säga — jag
vill upprepa det här — att om vi i dag

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

haft en tio procent lägre levnadskostnadsnivå
och en tio procent lägre nominell
lönenivå och alltså, herr talman,
oförändrade reallöner, skulle förutsättningarna
både för arbetare och tjänstemän
och för andra folkgrupper ha
varit gynnsammare än vad de är. Det
skulle ha varit lättare att hålla full
sysselsättning. Det skulle ha varit
mindre risker av olika slag, och det
skulle ha varit lättare att uppnå den
önskade förstärkningen av valutareserven.

Om man då säger: »Ja, men det hade
icke stått i mänsklig makt att begränsa
levnadskostnadernas stegring i Sverige
från 1948 till 20 procent i stället för
30 procent och från 1950 till 17 procent
i stället för 27 procent,» så vill
jag, med allt erkännande av att internationella
jämförelser inte bevisar någonting,
dock säga, att de siffror som
jag har nämnt i alla fall tyder på att
det skulle ha varit möjligt att uppnå
en begränsning av den svenska prisstegringen
till 2/3 av vad den har varit.
I det läget hade vi haft ett mycket
gynnsammare läge. Att svenska folket
inte i längden kan leva bättre tack vare
inflation, kan väl inte upprepas för
ofta.

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga, att det intryck man får när man
läser majoritetens uttalande är, att
den uttalar sig för en rörlig räntepolitik
men att den inte vill använda den.
Den är för generellt verkande medel,
men den avböjer att ange på vilken
punkt den i dagens läge vill ta något
steg för att använda mindre regleringsbetonade
metoder och i ökad utsträckning
använda de generella.

Vi har på vår sida betonat, att investeringsskatten
är en speciell och
klumpig metod och att vi därför vill
ha bort den. Vi har betonat att byggnadsregleringen
kan avskaffas men att
vissa begränsade åtgärder måste t. v.
bibehållas för att åstadkomma en säsongutjämning
i fråga om sysselsätt -

Valuta- och penningpolitiken.

ningen. Vi har framhållit att priskontrollen
kan avskaffas vid årsskiftet. Vi
tror att en kreditpolitik, som tar i bruk
ett sådant medel som den rörliga räntan,
gör det lättare att klara problemen
än vad som är fallet med en mer stel
sådan politik. Enligt vår uppfattning
kan den svenska penning- och kapitalmarknaden
utvecklas på ett fullt naturligt
sätt enbart om man tillåter en viss
rörlighet i fråga om räntan. Vi tror
att man i så fall kan reda sig utan sådana
överenskommelser med inslag av
tvång och hot som finansministern har
träffat med försäkringsbolagen.

Vi tror att den allmänna attityden
inom den ekonomiska politiken med
hänsyn till vissa skattefrågor spelar en
mycket stor roll. Det må vara hänt att
räntan allena inte har så stort inflytande
på sparandet, men den allmänna
attityden i den ekonomiska politiken
har säkerligen en väsentlig betydelse
både för sparandet och för andra sidor
av den ekonomiska verksamheten.

Det är den samlade verkan av en sådan
friare ekonomisk politik som man
bör jämföra med verkan av regeringspolitiken,
och i denna friare ekonomiska
politik ingår, herr Jönsson i
Rossbol, den rörliga räntan som ett
element bland flera. Man bör också,
när man gör denna jämförelse, ta hänsyn
till att de gynnsamma verkningarna
av den mera fria ekonomiska politiken
först kommer så småningom,
kanske om ett eller annat år. De börjar
så smått att visa sig, men de blir
mera uppenbara och väsentliga först
om någon tid.

Detta är emellertid inte något skäl
för att låta bli att föra en sådan friare
politik. Det är tvärtom ett skäl för att
någon gång mer målmedvetet gå in för
densamma, och det är detta som vi för
vår del förordar. Att, såsom majoritetspartierna
gör, bara tala om att man
tycker om den rörliga räntan och andra
generella ekonomiska metoder men inte
vilja ta konsekvenserna av sitt tal, det

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

kan man, herr Hall, kalla för att vägra
ta ansvaret för sina ståndpunkter.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle: Herr talman! Jag vill ge en
kort replik till herr Ohlin för att om
möjligt dämpa den indignation som
han i början av sitt anförande gav uttryck
åt.

Jag borde naturligtvis ha känt mig
förkrossad över den indignerade protest
som herr Ohlin framförde. När jag
inte gör det, är det beroende på att
jag har ett intryck av att styrkan i
indignationen stod i omvänd proportion
till dess sakliga underlag. Jag sade
att herr Kristensson hade angivit att
han förkastade alternativ 3 och inte
kunde förorda alternativ 1 men var
anhängare av en rörlig ränta. Om någon
bär fått det felaktiga intrycket att
jag menade, att herr Kristensson över
huvud taget inte var anhängare av en
rörlig ränta, är det fråga om en ren
missuppfattning, sålunda även en missuppfattning
från herr Ohlins sida.

Herr HJALMARSON (li): Herr talman!
Jag tror att inte bara vi inom
oppositionen har anledning att vara
herr Ohlin tacksamma för den värdefulla
sammanfattning han här givit av
betydelsen och verkningarna av en politik
med rörlig ränta.

Överläggningarna i detta ärende erbjuder
ju den sista möjlighet som vi
under denna riksdag har att föra en
mer allmän ekonomisk debatt, och det
är ju ganska naturligt att några av oss
vill begagna detta tillfälle för att redovisa
sin syn inte bara på penningpolitiken,
utan även på den ekonomiska
politiken över huvud taget. Jag skall
för min del be att få göra detta, och jag
kanske i anslutning därtill också får ge
några repliker till utskottsmajoritetens
representanter.

Ett drag i den ekonomiska debatten,
som nog många har observerat, är att
bondeförbundarna tydligen känner en
allt större bundenhet. När jag för en
stund sedan hörde min ärade vän herr
Jönsson i Rossbol tala här i kammaren,
fick jag en ännu starkare känsla än
tidigare av hur tätt bondeförbundet
följer socialdemokratien i spåren — så
tätt att även herr Jönsson upprepade
argumentet om att man är anhängare av
en rörlig ränta, ehuru man i praktiken
aldrig vill använda detta medel.

När jag lyssnade till herr Jönsson
i Rossbol kom jag också att tänka på
att det var mycket tråkigt, att han inte
fick tillfälle att sammanträffa med en
meningsfrände som nyligen besökte
Stockholm, nämligen den danske finansministern
herr Kristensen. Han
höll här i Stockholm ett föredrag, varav
framgick att i botten av den danska
ekonomiska politiken har legat en penningpolitik
av den typ som exempelvis
vi från högerpartiet sedan länge har
förordat. Herr Kristensen ansåg att
denna penningpolitik hade varit av
väsentlig betydelse för Danmark när
det gällt att bemästra kostnadsproblemet,
och ändå, herr Jönsson i Rossbol,
har man ju i Danmark tillgripit räntevapnet
i större utsträckning än vi från
vårt håll har ifrågasatt. Hur vill då herr
Jönsson i Rossbol förklara, att danskarna
otvivelaktigt har bättre lyckats bemästra
sitt kostnadsproblem än vad vi
gjort?

Bondeförbundets följsamma inställning
till den socialdemokratiska politiken
kontrasterar starkt med partiets
attityd tidigare. Ännu för ett par år
sedan deltog bondeförbundarna med
liv och lust i diskussionerna om den
ekonomiska politiken. De var väl inte
helt och hållet överens med oss, men
de hade åtskilliga intressanta och kritiska
synpunkter att framföra, varmed
de berikade debatten. Varför har alla
dessa stämmor nu plötsligt tystnat?
Bondeförbundarna kan väl inte alldeles

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

ha tappat andan under den socialdemokratiska
omfamningen.

Från de nejder där den av glada
visor starkt intresserade herr Nilson i
Spånstad dväljes, när han inte är statsråd,
skickar en av bondeförbundets
egna hovpoeter ut mäktiga drapor. I
dessa besjunges på klingande fornnordiskt
versmått förbundets hövitsmän,
framför andra herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet, som i
dessa sammanhang går under benämningen
Gunnar den milde. Till det götiska
versslaget hör allitteration eller
s. k. bokstavsrim. I stället för att spinna
på »smärta» och »hjärta» använde
skalderna rim av typen: »Håller i hampan,
Sköld sina statsråd.» Nu har jag,
herr talman, funderat ut två bokstavsrim
åt poeten från Halland, som kanske
kan användas i nästa ode till regeringen:
»Belåtet bondeförbund, självsäker
socialdemokrati.» Som signaturmelodi
i nästa års valvals kommer temat
säkert igen.

Vad kan då bondeförbundets belåtenhet
bero på? Det synes närmast vara,
att sedan de fyra tappra trädde in i
regeringen har vi inte haft någon engångsinflation.
Dock har herrarna ur
bondeförbundet varit statsråd i snart
tjugo månader. Priserna har under
större delen av denna tid icke bara i
vårt land utan över hela världen hållit
sig i schack. I Amerika och Schweiz
har effekten av bondeförbundets ansträngningar
varit mest anmärkningsvärd.
Där har levnadskostnaderna i
rena förskräckelsen sjunkit en hel del.
För Schweiz’ del har denna politik
m°jRggjort en aktiv handelsbalans, full
sysselsättning, sjunkande levnadskostnader
och ökad ordertillgång även i
den mekaniska industrien. USA har
nått rekordartad sysselsättning, och
levnadskostnaderna har på en månad
sjunkit en halv procent. Att bondeförbundet
känner sig till freds med detta
resultat av sin anslutning till den socialdemokratiska
politiken förvånar
4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr

Valuta- och penningpolitiken.

inte. Det enda som verkar litet underligt
är givetvis, att gåvorna fördelas så
orättvist mellan oss och andra länder.

Bakom socialdemokratiens självsäkerhet
tycks ligga många års maktutövning,
som måste ha förändrat själva
perspektivet på problemen, människorna
ute i vardagslivet och inte minst
riksdagen. Vi skriver i dag den 13 maj.
Om maximalt 13 arbetsdagar måste
riksdagen åtskiljas. Av praktiska skäl
kan vi inte ta ut mer än sex arbetsplena
under dessa dagar. Under denna
tid skall vi, för att göra ett axplock,
behandla ett förslag till kartellag, bostadsfrågan,
det framlagda förslaget till
obligatorisk sjukförsäkring, som rör
väldiga belopp, hela problemet om den
statliga priskontrollen, riktlinjerna för
jordbrukets prispolitik under kommande
år, skattesatsen, en rad extra skatter,
principiellt viktiga frågor om samhällets
expropriationsrätt och mycket,
mycket mera. Naturligtvis kommer det
att gå. I ett maktsamhälle går det mesta,
men ingen lär väl vilja påstå att riksdagen
eller allmänna opinionen under
sådana arbetsförhållanden får den
chans till eftertanke, som dock är väsentlig
för själva det demokratiska
samhällsskicket.

Kanske har regeringen skäl för sin
underliga vana att förvandla det politiska
arbetet till ett hektiskt vårbruk,
men icke ens den omständigheten, att
reglcringsapparaten kanske behöver
nya kullager vid varje halvårsskifte, är
skäl för att folkrepresentationen skall
finna sig i att bara registrera vad en
nådig överhet funderar ut.

Regeringen är riksdagens främste arbetsgivare.
Den är, herr finansminister
och herr statsminister, skyldig riksdagen
en förklaring till den orimliga arbetsanhopning,
som nu tvingar oss att
fungera under, jag tvekar inte att säga
delvis skandalmässiga förhållanden.
Anser regeringen resultatet av sin arbetsplanering
tillfredsställande? Om
18.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

inte, vad tänker den göra för att hindra
en upprepning till ett annat år?

Det händer ibland, att företagsamma
förläggare ger ut gamla böcker med
nya omslag och nya titlar. Man börjar
läsa dem med högt spända förväntningar,
men får så småningom en växande
känsla av att man känner igen hjältens
repliker, hjältinnans kläder och skurkens
ondska. Samma intryck ger regeringens
sammanfattning nu senast av
den ekonomiska politiken. Det verkar
som en socialdemokratisk repetitionsövning
i högre förband.

Frågan är nu bara, om detta räcker
i en världskonjunktur, om vilken
världsbankens chef nyligen yttrade:
»Det ekonomiska läget har radikalt
förändrats, ja, man kan närmast tala
om ett fullständigt omslag.»

Övertygelsetroheten bör dock vara
rimlig. Finansministern ville nyss »på
sedvanligt sätt» förlänga prisregleringslagen.
Nu förlänger han — på sedvanligt
sätt — den ekonomiska politiken.
Det ekonomiska klimatet i världen rättar
sig emellertid bra litet efter sedvanan
i kungl. finansdepartementet.

Socialdemokratisk ekonomisk politik
verkar åtminstone på mig bli alltmer
automatisk. Det hela fungerar på något
sätt som en maskin. En ung man från
Nya Zeeland, där man tydligen fortfarande
tror på nationalekonomer och
andra avgudar, har konstruerat en nationalekonomisk
maskin, som nu är
uppställd i London. Den finns avritad i
det sista numret av tidskriften Ekonomisk
revy. I denna maskin representeras
den totala betalningsmedelsmängden
av en viss kvantitet färgat vatten,
som man med hjälp av en pump kan
få att cirkulera i ett system av genomskinliga
rör och tankar, som representerar
samhället. Stigande inkomster
motsvaras av en stigande vätskenivå i
den stora genomskinliga tanken. Den
vänstra flottören lyfts. Den är via en
tråd förbunden med inkomstskatteskivan,
vilken sänks. Ett spår i denna

skiva drar ut tappen i. skatteröret och
ökar därmed flödet. Så enkel är denna
»makro-ekonomisk dynamiska maskin»,
som dessutom saknar något organ
för slumpen. I England kan man
inte ha någon nytta av denna maskin.
Där sitter ju en finansminister som enligt
sin egen uppgift mera litar till
människorna och deras vilja än till
ekvationer, där alla termer i själva verket
är obekanta. Mr Butler vill ta folket
med sig »ut över restriktionernas
stängsel på den nästan bortglömda men
lockande väg som leder till fri strävan
och större erkänsla för nedlagd möda».
Jag undrar, herr talman, om inte den
svenska regeringen kunde köpa denna
maskin. Anslaget för stöd åt underutvecklade
länder kunde ju användas. Så
bleve min ärade vän herr Ohlin också
glad och sammanhållningen mellan
vänsterpartierna grundmurad.

I olika sammanhang, även här i riksdagen,
har den tanken tittat fram ur
det politiskt undermedvetna att fåren,
som snällt låter ställa sig till vänster
om tronen, skall behandlas mjukare än
getterna, som sätter klövarna i marken
och har egna uppfattningar. Regeringen
kan vara faderligt mild men också
översåtligt hård. Den erbjuder samarbete
på sina villkor, naturligtvis, men
antyder repressalier. Inom högerpartiet
vänder vi oss bestämt mot hela
denna metod att i svensk politik införa
något slags officiösa förhandlingsfavörer
och förhandlingsrepressalier.
Det är betänkligt nog att varje ny lag,
som stiftas i syfte att stärka regeringsinflytandet
över människorna, kompletteras
med paragrafer, som hotar
med böter och fängelse. Att därutöver
regeringsmakten på egen hand skulle
konstruera egna förmildrande eller försvårande
omständigheter är farligt,
särskilt som den tydligen tänker fortsätta
med sin politik med dessa ur
varje synpunkt oacceptabla s. k. frivilliga
överenskommelser.

Bakom hela den kategoriska inställ -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

ning till dagens och morgondagens ekonomiska
problem som regeringen visat
i en värld, där alla andra söker nya
vägar, måste ligga orubblig självtillit.
I verkligheten betyder denna ett fortsatt
anspråk på att med regleringar,
ransoneringar, »frivilliga överenskommelser»
och extra skatter få och kunna
bestämma den ekonomiska utvecklingens
riktning och takt. Detta är uppenbarligen
regeringens verkliga intresse.
De trängande reella problemen möter
man med allmänna resonemang av just
den art som finansministern tillgriper
då våra stora gemensamma kostnadsproblem
gör sig påminta. När den i
kostnaderna inbakade engångsinflationen
nu på ett ödesdigert sätt gör sig
gällande, nöjer man sig med att uttala
den förhoppning, åt vilken Dickens
givit ett odödligt uttryck i sin romantiserade
skildring av sin fader. Mr
Micawber levde ju i den tron att trots
allt »någonting skulle hända». Han dog
också i den tron.

Vi har oändligt många gånger diskuterat
dirigeringspolitikens möjligheter
och begränsningar.

Låt mig i dag bara peka på utvecklingen
mot en ökad decentralisering
över hela världen och på ett måhända
omedvetet sanningsord i propositionen
om komplettering av riksstaten. Där
heter det: »Genom utvecklingens gång
har således budgeten för löpande budgetår
kommit att bli jämnt balanserad
från att vid tidpunkten för riksstatens
fastställande ha varit överbalanserad
med drygt en miljard kronor.»

Herr talman! Genom utvecklingens
gång har stegringen av levnadskostnaderna
åtminstone för en tid kommit
att stanna från att under ett och samma
år ha stigit med mer än 20 procent.
Samtidigt har produktionsökningen
kommit att stanna av från att regelmässigt
ha rört sig om tre procent. Är
detta inte kärnan i en politik som inte
vill veta av några gränser för sin egen
maktfullkomlighet?

Valuta- och penningpolitiken.

Ju längre regeringspolitiken drivs,
desto klarare blir det, att svenska folket
i själva verket står inför ett val, inte
mellan en vetenskapligt riktig och vetenskapligt
oriktig politik utan inför
ett val som praktiskt och påtagligt gäller
både den närmaste och den mera
avlägsna framtiden för var och en av
oss. Människorna måste välja mellan en
politik som kräver alltmer ingående
bestämmanderätt över det dagliga livets
otaliga avgöranden och en politik
som ger människorna chansen att
i större frihet och mera under eget
ansvar skapa den säkerhet i tillvaron
utan vilken ingen av oss kan göra sin
insats till egen och allas förkovran.

I finansministerns senaste ekonomiska
programförklaring heter det, att man
naturligtvis även kan tänka sig att
åstadkomma en förnyad överbalansering
av driftbudgeten genom »åtgärder
på inkomstsidan». Så säger finansministern,
som med sina allmänna utgångspunkter
fortfarande och trots allt tror
på att man bäst avvärjer en attack mot
pengarnas värde genom att plocka av
människor och företag så mycket
pengar som möjligt. Vad »åtgärder på
inkomstsidan» betyder när herr Sköld
använder orden, det vet vi. Vi vet, att
han därmed menar nya och skärpta
skatter, ett nytt tag för att pressa fram
nya ekonomiska förpliktelser för medborgarna.
Överbalanseringen tornar för
en kort tid upp ett överskott i statens
hushållning, det tvångssparas. Med eller
mot finansministerns vilja — kanske
mest mot, det skall jag gärna erkänna
— stiger emellertid därpå statsutgifterna,
och slutet blir bestämda anspråk på
en större andel av människornas inkomster.

Vi inom högerpartiet tror inte på
skatteskruvens förmåga att garantera
pengarnas värde. Vi godtar inga nya
skatter för det ändamålet. De extra skatter
av detta slag som redan finns —
investeringsavgiften, bilaccisen, elskat -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

ten och allt vad de heter — bör tvärtom
omedelbart avvecklas.

Tillåt mig, herr talman, att här endast
i förbigående säga ett ord till herr
Severin i Stockholm och herr Jönsson
i Rossbol med anledning av deras kritik
gentemot oppositionen för dess krav
på en omedelbar avveckling av investeringsavgiften.
Det är icke riktigt att
jämställa investeringsavgiftens införande
med en räntehöjning. Det finns tre
bestämda skillnader som är avgörande
i detta sammanhang. För det första är
investeringsavgiften stel och bunden.
Den har icke den rörlighet efter skiftningarna
i konjunkturläget, som räntan
har. För det andra verkar investeringsavgiften
delvis godtyckligt, bland
annat av det skälet, att den med samma
belopp drabbar investeringarna oavsett
graden av deras lönsamhet. För
det tredje är ju investeringsavgiften en
skatt till staten, medan räntan ju är en
ersättning åt spararna. Investeringsavgiften
har uteslutande en negativ inverkan,
den verkar återhållande på investeringarna,
medan vi däremot —
trots vad herr Hall säger — alltjämt är
förmätna att tro, att en rörlig räntepolitik
kan få gynnsamma återverkningar
på sparandet. Att under nu rådande
förhållanden ta företagens rationaliseringsreserver
i anspråk för utpräglade
konsumtionsutgifter, det är
att driva en kortsynt politik. Huruvida
detta är riktigt i ett läge där inflationen
— enligt bankofullmäktiges uppfattning
— fortfarande är det verkliga
hotet mot balansen, det lämnar jag åt
dem att bedöma, som eventuellt skall
skriva nästa engångsinflations historia.

Inom högerpartiet nöjer vi oss emellertid
inte med motståndet mot ytterligare
skärpningar i det sammanlagda
skattetrycket. Vi vill skapa förutsättningar
för en rejäl skattesänkning för
alla. Praktiskt betyder detta enligt
vår uppfattning, att vi för närvarande
icke har råd med eu obligatorisk sjukförsäkring,
som förmodligen kommer

att kosta någon miljard. Det betyder vidare
en snabb avveckling av de generella
subventionerna till nybyggnadsverksamhet
på bostadsområdet, vilka
faktiskt på samma sätt som en hög
skyddstull dämpar den kostnads- och
hyressänkande konkurrensen. Det betyder
även en omprövning av andra
statsutgifter, vilket vi tidigare understrukit.
Sist men inte minst betyder det
ett försök att med mera allmänna ingripanden
få ner det allmännas kostnader.

Det är främst fyra omständigheter
som gör att högerpartiet från sina utgångspunkter
fäster avgörande vikt vid
en omedelbar och ordentlig skattesänkning.
För det första: endast en skattesänkning
kan göra vårt skattesystem
effektivt genom att förbättra den grundval,
som inga straffbestämmelser kan
ersätta, nämligen deklarations- och
skattemoralen. För det andra: endast
en skattesänkning kan ge den atmosfär
och den ekonomiska stimulans som
behövs för ökat enskilt sparande, vilket
i sin tur är förutsättningen för pengarnas
motståndskraft, näringslivets rationalisering
och bostadsfrågans lösning.
Endast ett allmänt och fritt sparande
kan göra fler och fler medborgare
till människor, som själva äger
någonting. För det tredje: endast en
skattesänkning kan i erforderlig grad
få fram viljan att trots delvis ogynnsamma
utgångspunkter ge sig in i en
hårdnande konkurrens, vilken är ofrånkomlig
för en stigande produktion. För
det fjärde: en skattesänkning nu skulle
markera en omsvängning i politiken
från vidgad allmän till ökad enskild
förfoganderätt över människornas inkomster.

Naturligtvis är det inte helt riskfritt
att frige en större del av människornas
och företagens inkomster. Det är dock
nödvändigt. Finansministern har många
gånger låtit oss förstå att han misstror
folks förmåga att själva sköta sina
pengar. Jag delar inte hans uppfattning
på den punkten. Under alla förhållan -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

den hyser jag inte samma förtroende
till statens förmåga att sköta pengarna
som finansministern. Det skall emellertid
klart sägas ifrån, att ett nödvändigt
komplement till en allmän skattesänkning
är en aktiv penningpolitik med en
rörlig och vaksam räntepolitik.

En aktiv penningpolitik får inte sin
fulla slagkraft, om inte det allmänna begränsar
sina anspråk på kapital. Här
kanske det må tillåtas mig att ge en
replik till herr Severin i Stockholm. I
varje samhälle finns det — och det
måste naturligtvis finnas — kapitalanvändningar,
som inte är omedelbart
räntabla och där avkastningen mera består
av värden, som inte kan mätas i
procent. Det förhållandet, att sparmedel
bör och måste användas för sådana ändamål,
betyder emellertid inte att det
finns obegränsat utrymme för dem.
Särskilt då tillgången på sparpengar är
otillräcklig och då påtagliga behov av
fortsatt rationalisering av produktionsapparaten
föreligger, måste återhållsamhet
iakttagas. Av vikt därvidlag är
att regering och riksdag inte fattar beslut,
vilkas följder till en början bara
syns på driftbudgeten, men efter någon
tid ofrånkomligen resulterar i väldiga
anspråk på sparande, på utbyggnader
av de fasta inventarierna i samhället.
I en motståndskraftig ekonomi
måste med nödvändighet räntabilitetskravet
ha tillräckligt utrymme, och i de
fall detta inte kan vara vägledande
måste de verkliga kapital- och räntekostnaderna
helt och öppet redovisas.
Detta har icke skett.

I själva verket innebär ju detta också
ett personligt val. Människorna får välja
mellan välfärdsanläggningarna i statens
ägo och snabbare modernisering och
utbyggnad av den produktionsapparat
som i sista hand bestämmer deras egna
inkomster och en rad mera direkt personliga
ting av kapitalnatur. Det är inte
utan vidare säkert, att en ny förvaltningsbyggnad
är att föredraga framför
t. ex. ett antal egnahem eller sportstu -

Valuta- och penningpolitiken.

gor. Det personliga sparandet måste ha
ett mål. I många fall räcker det måhända
med den mera allmänna uppgiften
att lägga undan reserver för sämre
tider. I andra fall måste människorna
ha någonting speciellt att inrikta sig på,
en egen verkstad, en traktor eller varför
inte, herr finansminister, en bil eller
en motorcykel.

All erfarenhet visar, att moderna, väl
konsoliderade företag är den bästa och
mest hållbara garantien mot arbetslöshet.
Det är också arbetande företag av
denna art som kan tjäna ihop den förstärkta
valutareserv vi behöver för att
ge kronan råg i ryggen och det svenska
samhället förmåga att vid en allmän
avmattning av konjunkturen ute i världen
driva en sysselsättningsskapande
politik.

Vår valutareserv beräknas i år sjunka
precis lika mycket som den i stället
borde öka enligt långtidsutredningens
förslag. Jag tror, herr Severin, att frågan
om vår valutapolitik och nödvändigheten
för oss att anpassa oss efter
en internationell utveckling kan få
snabbare aktualitet än han tydligen
tänkte sig.

Jag kan inte heller underlåta att gentemot
herr Severin framhålla följande.
Det är ju ändå obestridligen så, att en
penningpolitik av den typ som vi har
förordat har använts just i de länder,
där man nu håller på att förstärka valutareserven.
Till stöd för den uppfattning,
som herr Severin gjorde sig till
tolk för, kan man i varje fall icke peka
på utvecklingen här i Sverige, där ju
valutareserven för ögonblicket befinner
sig i sjunkande.

Vad det närmast gäller är att ge företagen
i alla branscher de ekonomiska
och finansiella förutsättningarna för att
mjuka upp och operera bort den
kostnadspuckel som engångsinflationen
framkallade. Sker inte detta, blir vi
efter i kapplöpningen. Vägen går och
måste gå över fortsatt rationalisering
på bred front. Medlen är avveckling

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

av extraskatterna, återställd konsolideringsrätt,
kreditåterhållsamhet med rörlig
ränta i stället för kreditransonering,
omedelbara åtgärder för främjande av
det enskilda sparandet och företagssparandet.

Många tecken tyder på att avtalsuppgörelserna
för nästa år blir svåra att
föra i hamn. Det är den ekonomiska
politikens uppgift att skapa förutsättningar
för uppgörelser som inte ökar
riskerna för vår internationella konkurrenskraft.
Enkelt uttryckt kan man
väl säga, att det därvid rör sig om att
åstadkomma ett ekonomiskt klimat som
gör försiktiga uppgörelser självklara,
att se till att så många kronor som möjligt
av lönen stannar hos löntagaren och
inte går till staten och att varje krona
blir så mycket värd som möjligt.

Inom högerpartiet vill vi hävda de
enskilda människornas ekonomiska rättigheter,
deras egen rätt att bestämma
och deras eget direkta ansvar. Därav
följer kravet på regleringarnas avskaffande.
Några av dem måste avvecklas
successivt; andra kan omedelbart avföras.
Det avgörande är bara att regleringsavvecklingen
betraktas som en
självständig åtgärd, inte som en möjlighet
någon gång i framtiden. Regleringsavvecklingen
är en förutsättning för en
sund ekonomi, icke bara tvärtom, herr
talman.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf) kort
genmäle: Herr talman! Herr Hjalmarson
beklagade att jag inte fått tillfälle
att träffa min politiske meningsfrände,
den danske finansministern. Jag har
själv anledning att beklaga detta. Herr
Hjalmarson tycks förmena, att vi inte
har lyckats lika bra som danskarna
med att stabilisera vår ekonomi. Herr
Hjalmarson menar sålunda att danskarna
har lyckats bättre, därför att de har
använt de av högern rekommenderade
andra metoderna. Jag skulle nämligen
ha passat på att fråga den danske meningsfränden,
vad han tänker vidta för

åtgärder i fortsättningen med anledning
av att Danmark för närvarande
enligt uppgift har 70 000 arbetslösa.
Det har vi inte i Sverige, som ett resultat
av de metoder vi har använt för
att stabilisera ekonomien.

Sedan har nog herr Hjalmarson missuppfattat
mig när han påstår att jag
kritiserade högerns krav på en omedelbar
avskrivning av investeringsavgiften.
Jag tog inte frågan om investeringsavgiften
i ett sådant sammanhang,
att ett missförstånd skulle behöva uppstå.
Jag gjorde en jämförelse mellan
investeringsavgiften å ena sidan och
räntehöjningen å den andra som metoder
för inflationens dämpande och
framhöll vådorna av en räntehöjning
såsom prisstegrande faktor i fråga om
livsmedel, arbetskostnader o. s. v. Vi
har ansett det lämpligt med en investeringsavgift,
eftersom den var mindre
riskabel än en räntehöjning. Jag har
sålunda, tvärtemot vad herr Hjalmarson
tycks tro, den uppfattningen, att
vi numera nått ett så pass stabilt läge
att den första reglering vi verkligen
kan ifrågasätta att slippa redan i år
är investeringsavgiften. Av många skäl
skulle den slopas före nyår, för att vi
inte skall få en för stor ansamling av
byggnadsobjekt omedelbart på det nya
året. Den borde slopas under den senare
delen av detta år redan.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara uttala
min glädje över att vi inom oppositionen
enligt vad jag förstår kommer
att få ytterligare en röst, när frågan
om investeringsavgiftens omedelbara
avskaffande aktualiseras.

Jag vill härutöver endast fästa herr
Jönssons i Rossbol uppmärksamhet på
att arbetslöshetssiffrorna i Danmark
befinner sig i starkt sjunkande, och de
är i dag lägre än vad de var vid motsvarande
period, då den socialdemokratiska
regeringen satt vid makten i
Danmark.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Slutligen berörde herr Jönsson i
Rossbol kostnadsutvecklingen i Danmark.
Enligt den indexserie för kostnaden
per produktionsenhet, som i
detta sammanhang brukar anföras, finner
man, att medan indexsiffran i Sverige
nu är 139, är den i Danmark 122.
Man lär inte kunna förneka att det
måste finnas något samband mellan
den ekonomiska politik den borgerliga
danska regeringen har fört och det
gynnsamma resultat, som där uppnåtts
i stabiliseringshänseende.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf) kort
genmäle: Herr talman! Jag har inte,
herr Hjalmarson, yttrat mig över den
kostnadsutveckling, som danskarna har,
utan i mitt anförande gjorde jag ett
antagande, som jag anser vara riktigt,
att om vi tidigare hade haft en räntestegring,
som högern i flera år begärt,
skulle vi säkert ha fått en kostnadsutveckling
som icke skulle ha gjort det
möjligt att i år prolongera en så stor
del av våra avtal som nu gjorts, och vi
hade fått ytterligare lönestegringar och
kostnadsstegringar som resultat.

Det är klart att man kan få anledning
att ta dessa frågor under omprövning,
när vi har passerat så mycket av
efterkrigsförhållandena, att vi liar fast
mark under fotterna. Man kan med
hänsyn till utvecklingen runt om i
världen inte med säkerhet säga, om vi
kan få behålla den stabilitet vi nu har,
och det är ju därför man är angelägen
att inte skynda för fort, när det gäller
avskrivning av kravet på en fast ränta

o. s. v. Därmed har jag svarat även
herr Ohlin på hans fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
ju alldeles uppenbart, att nästan allting
som har med ekonomi att skaffa kan
höra hemma i denna diskussion. Det
kan naturligtvis också frågan om statsutgifter,
skatter, budgetbalansering och
allt sådant göra. Nu är det emellertid

Valuta- och penningpolitiken.

på det sättet, att alla tidigare talare här
i debatten utom herr Hjalmarson har
låtit de frågorna ligga vid sidan, och
det helt naturligt av praktiska skäl:
för att vi inte skall flyta ut i en fullkomligt
osammanhängande diskussion.
Nu är det väl så, att alldeles i motsats
till vad herr Hjalmarson här har sagt,
får riksdagen ett tillfälle till att diskutera
just den sidan av den ekonomiska
politiken. Jag föreställer mig
att herr Hjalmarson då kan variera
sina deklarationer till uttryckssättet,
så att han kan servera dem en gång
till. Det vet vi ju av erfarenhet att han
kan, och därför kanske vi i dag inte
behöver utvidga diskussionen till att
gälla dessa områden och de mera allmänna
betraktelser, som herr Hjalmarson
här har gjort. Jag kommer därför
att följa det exempel, som givits av
flertalet av de i diskussionen deltagande,
när jag begränsar mig väsentligen
till de frågor som berörs av de föreliggande
utskottsutlåtandena.

Jag vill då säga, att det är ytterligt
tillfredsställande att man i dessa utlåtanden
har blivit överens åtminstone
på två punkter. Den ena är, att vi nu
har kommit till ett stabiliserat läge i
vår ekonomi. Man kan ha större eller
mindre farhågor för framtiden, men för
nuet tycks man vara överens om att
vi har ett stabilt läge. Den andra är,
att ingen vill förneka att den ekonomiska
politik, som har förts i landet,
har åtminstone någon del i den förbättring
som har inställt sig.

Men när jag konstaterar detta, kan
jag inte låta bli att ställa den kanske
litet kitsliga frågan: Hur skulle det då
ha varit, om vi för ett år sedan hade
följt högerns och folkpartiets rekommendationer,
om vi då hade tagit oss
före att underbalansera budgeten, avskaffa
investeringsavgiften, börja avveckla
byggnadsregleringen och ta bort
priskontrollen? Det är väl ändå alldeles
uppenbart, alt då skulle verkan på
den ekonomiska politiken ha blivit

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

sämre, och vi skulle väl inte då ha varit
där vi är. Jag vet ju att svaret på
denna fråga är: Ja, men om ni hade
fört den politik, som vi i oppositionen
— som man brukar säga — i stället
rekommenderade, då hade det gått
mycket bättre. Vidare säger man: Se
på de främmande länder, där vi har
exempel, som visar detta. Nu är det
inte lätt att jämföra utländska förhållanden
med våra. Det är vi alla medvetna
om. Emellertid är det ytterligt
vanskligt för mig att över huvud taget
uttala mig om vad som sker i andra
länder, ty om jag skulle bestrida något
av den skönmålning, som oppositionen
i eget intresse gör, så säger man, att
jag angriper regeringarna i de främmande
länderna. Därför måste jag ju
vara ytterligt varsam. Jag vill emellertid
säga, att när jag i en tidning såg
vad min danske kollega hade sagt, nämligen
att för att komma till det resultat
han kommit till har han tillgripit skattehöjning
och nya både direkta och indirekta
skatter samt genomfört tvångssparande
och även importreglering, så
vill jag fråga, om det var den ekonomiska
politik som man ifrån oppositionens
sida ville rekommendera att vi
skulle föra här i Sverige. Nu vill jag
inte — bränt barn skyr elden — säga
något om hur den danska politiken har
varit. Jag vill tillåta mig att rekommendera
dem, som vill studera detta
spörsmål, att ta del av den av FN:s
generalsekretariat nyligen publicerade
världsekonomiska rapporten, där man
också har någonting att säga om den
ekonomiska politiken både i Danmark
och i Holland.

Vidare hänvisar man till England.
Det kom ju i lördags en svensk konjunkturrapport.
Tyvärr medförde vidriga
omständigheter, att herr Nordqvist
inte fick del av aktstycket förrän
i dag. I den konjunkturrapporten finns
det en redogörelse för vilka omständigheter
det varit, som har skapat balans
i Englands varuutbyte. Det finns bara

en enda sak som man kan tillskriva
den engelska regeringen i det avseendet,
nämligen importregleringen. När
man tar Englands politik som förebild
vill jag säga, att där har man ju en
byggnadsreglering och även en direkt
investeringskontroll. Man har där
många andra ting som i Sverige av
oppositionen skulle kallas för regleringar.
Jag vill till detta knyta den reflexionen,
att det är oriktigt, när man
här försöker göra gällande, att regeringen
och regeringspartierna skulle
vara i särskild grad mer regleringsvänliga
än regeringar i något anant land.

I själva verket har ju många länder
och även länder, där den svenska oppositionen
nu känner sig ha meningsfränder
i regeringarna, varit nödsakade
att vidta regleringar. Det har vi också
gjort, men jag vill påstå, att vi har avvecklat
dessa regleringar i takt med
utvecklingens krav. Att vi därvid har
haft en annan mening än oppositionen
behöver ju inte betyda något annat än
att vi som bär ansvaret för vad som
sker måste iaktta en mera försiktig attityd
än de som inte behövt ta något
ansvar för vad deras råd skulle leda
till, om de blivit följda.

Herr Hjalmarson har fel, om han
tror, att jag misstror människornas förmåga
att sköta sina pengar. Jag skulle
vilja säga att på den punkten är jag
mera liberal till mitt tänkesätt än herr
Hjalmarson, och det är väl inte så underligt.
En konservativ behöver val
inte vara mer liberal än en socialdemokrat.

Nu är det klart, att det finns en invändning
att göra mot vad jag har anfört,
nämligen att man från oppositionens
sida har krävt en rörlig ränta. När
man närmare studerar uttryckssätten,
ser man, att oppositionen vill ha en
räntehöjning, och då menar man kanske
från oppositionens sida — jag upprepar
vad jag redan sagt vid ett annat
tillfälle — att denna enda åtgärd skulle
vara tillräcklig, eftersom oppositionen

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

ju i övrigt anmäler sig som motståndare
till praktiskt taget allt som vi från
regeringens sida har gjort.

Låt mig nu ett litet tag se på den
räntepolitik som reservanterna i bankoutskottet
har förordat. Jag börjar med
att tala om den kritik som man från reservanternas
sida har riktat mot den
förda räntepolitiken. Man säger, att här
har åstadkommits en snedvridning av
räntestrukturen. Herr Hall har varit
inne på det tidigare, men jag tycker att
det mycket väl kan bemötas ytterligare.
Jag skall konkretisera vad man menar
med detta. Man menar därmed, att här
emitteras obligationer från kommunernas
sida till 3,5 procents ränta. De är
mycket trögsålda. Vidare emitteras obligationer
av kraftverksbolagen till 3,75
procents ränta. De säljs lätt. Slutligen
emitteras obligationer till 4 procents
ränta av industriföretag, och de säljs
också lätt. Då säger man att här har
skett en sådan snedvridning av räntestrukturen,
att det är nödvändigt att
åstadkomma en höjning av räntan på
de guldkantade papperen. Så står det
i reservationen. Men nu vill jag fästa
uppmärksamheten på, att när man talar
om snedvridningen är det ju egentligen
inte fråga om den långa räntans höjd
utan det är fråga om relationen mellan
å ena sidan guldkantade papper och å
andra sidan kraftverkslånen och industrilånen.
Man kan ju säga att det förhåller
sig väl så, att räntesatserna på
de guldkantade papperen är för låg i
förhållande till de räntesatser, som gäller
för kraftverkslån och industrilån.
Men, ärade kammarledamöter, det är
här fråga om en marginal på en kvarts
procent, och var ligger jämviktsläget?
Det är alltså en mycket liten sak man
här talar om. Reservanterna för sin del
säger att det finns endast två sätt att
komma ur detta läge: det ena är att
höja räntan på de guldkantade papperen,
och det andra är att skapa en kreditexpansion,
som leder till inflation.
Då säger jag: Det är väl ändå ett litet

Valuta- och penningpolitiken.

för magert register, ärade reservanter!
Det finns väl också en tredje möjlighet,
som herr Hall var inne på. Det är ju
nämligen så, att dessa räntesatser har
inte kommit till genom någon automatik,
utan de ingår i de överenskommelser,
som riksbanken träffat med försäkringsbolagen,
och då finns den möjlighet
som herr Hall pekat på, nämligen
att man sänker räntan på kraftverkslånen
och industrilånen och skapar den
rätta relationen.

Det finns faktiskt också en fjärde
möjlighet, nämligen att man närmare
preciserar överenskommelsen mellan
riksbanken och försäkringsbolagen för
att klara denna fråga.

Vad vi här talat om är alltså en mycket
mindre sak än vad reservanterna
vill göra den till. De vill göra detta till
någonting som så att säga är avgörande
för hela läget på kapitalmarknaden,
vilket det inte är.

Vidare säger reservanterna å ena sidan:
Är det nu möjligt för staten att
med de finansieringsmetoder som användes
skaffa de pengar, som behövs
för de offentliga investeringarna? Det
är en fråga reservanterna ställer. Men
samtidigt har de en underlig föreställning
om att de nuvarande finansieringsmetoderna
skulle skapa kreditexpansion.
I det avseendet har de i första
hand i tankarna att affärsbankernas
likviditet ökas genom de nuvarande
finansieringsmetoderna. Affärsbankerna
får mera pengar till sitt förfogande,
som de kan använda. Detta är visserligen
sant, men de får inte förfoga över
dem för utlåning, ty överenskommelsen
med riksbanken går ju ut på just att
de likvida beloppen inte får användas
till utlåning. Det kan då icke skapas
en kreditexpansion på denna väg, såvida
inte bankerna bryter mot överenskommelsen,
men att det skulle bli
på det sättet har vi inte tänkt oss från
regeringens eller riksbankens sida.

Som läget nu är går resurserna på
kapitalmarknaden givetvis i främsta

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

rummet till bostadsbyggandet, till kommunerna,
till kraftverksbyggen och till
industrien. De likvida medel som samlas
upp i affärsbankerna, går till statsverket
i form av en kortfristig utlåning
från affärsbankerna till statsverket, och
med dessa medel ombesörjer staten sina
investeringar.

Det är alltså på denna punkt som
man har dessa mycket motstridiga
ståndpunkter. Å ena sidan frågar man:
Kommer dessa pengar att räcka till? Å
andra sidan frågar man: Kommer inte
detta att leda till en sådan expansion
att det kommer att skapa inflation?
Man kan naturligtvis ställa denna sista
fråga, men i det fallet kommer svaret
ju att helt bero på det allmänna. Så
länge icke det allmänna tar i anspråk
dessa medel i större utsträckning än
att våra reella resurser, framför allt vår
arbetskraft, räcker till för de uppgifter
som uppställes, lär det icke bli någon
inflation. Nu vet jag att herr Ohlin
här förde ett resonemang om att man
kan komma i denna situation ändå. Jag
kan nu inte riktigt förstå hur detta
skulle kunna ske på annat sätt än genom
åtgärder, som verkar uttömmande
på valutareserven, att vi alltså delvis
försörjer oss genom att ta i anspråk det
som ligger i valutareserven. Detta är
en fråga, som jag skall komma till litet
längre fram. Jag vill med detta bara
ha sagt att jag tycker inte att den kritik,
som man här ifrån reservanternas
sida riktat mot de nuvarande finansieringsmetoderna,
egentligen är bärande.

Vad vill då reservanterna själva? Jo,
som jag förut sade vill de ha en räntehöjning
för att åstadkomma en åtstramning.
Denna räntestegring skulle då gälla
de långa pengarna, det vill säga obligationer
och inteckningslån. Det är de
pengarna, som nu går till kommunerna
och till husbyggande bl. a. Det är alltså
där man vill ha en marknadsränta —
som herr Nordqvist uttryckte sig. Där
skall man låta räntan stiga. Men vad
betyder en marknadsränta? Ja, det kan

väl inte betyda något annat än att man
låter räntan på de långa papperen stiga
så högt, att de som har pengar finner
det vara mest lönande att placera dem
i dessa långa papper. Pengarna går med
andra ord över på andra sidan, och på
det sättet får man naturligtvis pengar
för de offentliga investeringarna. Men
detta måste ju betyda att det allmänna,
kommunerna, bostadsbyggande o. s. v.,
får bära kostnaderna. Man skapar alltså
en kostnadsstegring på bostadsbyggandets
område.

»Nej», säger herr Sclnnidt, »det behöver
vi inte göra, ty den olägenheten
kan vi få bort genom att subventionera.»
Herr Nordqvist sade nyss, att högern
och folkpartiet i stort sett var eniga om
här förevarande reservation, och jag
undrar bara, om ni är eniga även på
den punkten, att återverkningarna på
bostadsbyggandet av den höjning av den
långa räntan som eftersträvas, skall subventioneras
bort? Det är mycket viktigt
att få veta, om det verkligen finns
en enig opposition på denna punkt, eller
om reservationen bara är en töckenslöja,
som man använder sig av för att skapa
intryck av enighet.

Detta om det läge som skulle uppkomma.
Men, ärade kammarledamöter,
vad blir resultatet av en sådan åtgärd?
Jo, det blir att affärsbankerna tömmes
på pengar. De som har pengar insatta —
stiftelser, enskilda och vem det nu kan
vara — tar då ut pengarna och köper
obligationer, och affärsbankernas likviditet
går så småningom ned till noll.
Detta innebär i sin tur, att det enskilda
näringslivet får mindre möjligheter än
nu att låna. Oppositionen vill å ena
sidan, att de enskilda investeringarna
skall få en större del av de tillgängliga
resurserna •— vilket måste betyda, att
de offentliga investeringarna får mindre
—■ och samtidigt förordar man en politik,
som i verkligheten leder till en åtstramning
av de enskilda investeringarna.
Det är inte alls otänkbart, att en
del medlemmar av folkpartiet inte pre -

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

ds har någonting emot detta, även om
man nu stämmer in i den allmänna
kören att de enskilda investeringarna
måste befrämjas litet mer än vad nu är
fallet. Det är ju alltid bra att ställa sig
välvillig, men jag undrar om denna uppfattning
ingår i den lära, som herr Hjalmarson
med så stor emfas förde fram
här för en liten stund sedan.

Vidare har det här anförts, att man
inte enbart skall tänka på kostnadssidan,
men det kan jag faktiskt inte låta bli
att göra, eftersom jag vet att en räntestegring
kommer att medföra kostnadsstegringar.
Hur stora dessa blir och hur
lång varaktighet de får är naturligtvis
ytterligt svårt att uttala sig om. Jag
måste emellertid säga, att herr Ohlin
framställde saken litet för lättvindigt,
när han försökte förklara för oss hur
den långa räntan hade stigit i sådana
västeuropeiska länder, där man haft en
rörlig ränta på de långa pengarna. Jag
har inte brytt mig om att kontrollera
hans siffror — de är alldeles säkert riktiga
— men jag vill fästa uppmärksamheten
på att lierr Ohlin jämförde med
förkrigsräntan, och sedan försökte han
räkna fram den räntestegring som skett
fram till i dag. Men den saken är ju alldeles
ovidkommande för frågan om
räntestegringens kostnadshöjande effekt,
ty det är ju den räntestegring som sker
i verkligheten som är avgörande. Jag är
rädd för att herr Ohlin får öka på sina
siffror, om han i stället räknar med den
stegring, som verkligen har skett nu
efter kriget.

Vidare vet vi väl alla, att en räntestegring
betyder höjda hyror. Herr
Schmidt talade för subventionering i
nybyggda hus, och jag vet inte, om herr
Schmidt inte i sin välvilja vill utsträcka
subventionerna till att omfatta också
hyrorna i de hus, som redan finnes. En
stegring på en procent torde också komma
att höja jordbrukets kostnader med
åtminstone 100 miljoner kronor. Vi skall
kanske subventionera bort dem också?
Och när vi sedan lagt tillsammans alla

Valuta- och penningpolitiken.

subventioner för husbygge, hyror och
jordbruksprodukter, så skall vi kanske
använda pengarna för att sänka skatterna? Jag

skall inte ge mig in i någon diskussion
om vad som hänt i utlandet, men
jag vill i detta sammanhang ånyo konstatera
att av i de utredningar som
gjorts på olika håll och vilkas resultat
föreligger i konjunkturrapporten är det
till fullo styrkt, att räntestegringen i
England i vart fall inte haft någon inverkan
på landets yttre handelsbalans.
Man vill här alltså från oppositionens
sida höja våra kostnader, medan vi samtidigt
får höra igen de gamla klagomålen
över att regeringen fört en politik,
som har lett till att vi fått onormalt
höga kostnader i vårt land, kostnader
som gör det omöjligt för oss att kunna
konkurrera och som nu därför hindrar
oss att exportera och som enligt vad
man kan förstå leder till att vår valutareserv
minskas. Jag skall inte spilla
många ord på denna sak, men jag vet
varför herr Ohlin håller på med detta
och säger, att om vi haft tio procent
lägre löner och tio procent lägre priser
än nu skulle vi haft det mycket bättre.
Ja det kan ju hända att vi kan säga, att
hela samhället haft det bättre, men Sveriges
löntagare och Sveriges jordbrukare
skulle haft det sämre. Det är väl ingen
tvekan om att det då hade blivit en
helt annan inkomstfördelning. Det är
nämligen inte så att bara man sänker
tio procent på det ena och tio procent
på det andra får vi balans, ty så är det
i verkligheten inte. Herr Ohlin får räkna
om sitt matematiska exempel igen; det
duger inte att bara komma med sådana
där slagord.

Jag vill för min del gärna säga att vi
har ett högt kostnadsläge, men jag vill
inte säga att vi har ett kostnadsläge
vilket, som man här vill göra gällande,
är högre än alla andra länders och som
gör det omöjligt för oss att exportera.
Jag medger att det ligger så högt att vi
inte vill ha det högre. Det är självklart

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

att man skall göra vad man kan för att
övervinna de svårigheter som finns på
grund av vårt kostnadsläge. Det finns
svårigheter, jag säger ingenting annat,
men jag vill fästa uppmärksamheten på
att i remissdebatten sade jag, att det
finns förutsättning för en avtrubbning.
.Tåg nämnde då att nu hade våra kostnader
stannat, men att det hade de inte
gjort i andra länder; de fortsätter där.
Nu är det så att i konjunkturrapporten
meddelas, att vårt läge inte försämrats,
ja, jag tror jag vågar gå en bit längre
och säga, att vårt läge i verkligheten
förbättrats, och att det har skett inte
minst på grund därav att vi nu befinner
oss i ett läge där vår utrikeshandels
villkor håller på att förbättras därför
att våra exportpriser är ganska stabiliserade,
under det att importpriserna
fortfarande befinner sig i sjunkande.
Jag vill understryka att man skall göra
vad man kan för att åstadkomma bättre
villkor för vår export och för att neutralisera
vårt kostnadsläge. Jag vill emellertid
bara ännu en gång framhålla, att
det är tydligt att i England har räntan
inte haft någon inverkan i detta avseende,
så det är enbart överord när man
säger, att med en räntehöjning skulle
man kunna åstadkomma en förbättring
här. Därvidlag tror jag, herr Ohlin, att
det är precis samma sak med herr
Ohlins ställning till frågan om räntans
inverkan på sparandet. Herr Ohlin visste
inte — det var klokt sagt. Om jag fattade
honom rätt hade han efter läsningen
av många verk i motsats till herr
Hall kommit till den uppfattningen, att
man visste inte så särdeles mycket om
räntans betydelse. Det tror jag att herr
Ohlin har rätt i. Om nu herr Hall sagt,
att man vet att räntan inte har någon
betydelse har nog herr Hall gjort sig
skyldig till en överdrift. Ty det är nog
så att ingen människa vet något särskilt
på den punkten. Jag för min del
vill säga, att om man tror att en räntestegring
skulle verka befordrande på
den svenska exporten är man i precis

samma belägenhet. Man vet ingenting
om det.

Samtidigt som jag framhåller, att det
finns svårigheter i och med vårt höga
kostnadsläge, vill jag understryka att
man inte skall överdriva kostnadernas
betydelse. Det är nämligen i dag nästan
hopplöst att kunna avgöra om våra kostnader
har något inflytande på vår exportförmåga.
Herr Nordqvist anförde
emellertid en del exempel i det avseendet.
Jag skall inte ta upp dem alla
utan bara ett, kanske det värsta, nämligen
järn- och metallmanufakturen.

Det är alldeles riktigt att det inom
den mekaniska verkstadsindustrien är
järn- och metallmanufakturen som har
det svårast både på hemmamarknaden
och på exportmarknaden. Men om man
tror att detta beror på att vi icke kan
exportera till konkurrenskraftiga priser
tar man fel. Regeringen hade nyligen en
genomgång av denna fråga med representanter
för branschen, och vi fann
att det viktigaste hindret för vår export
på detta område låg i de valutasvårigheter
som länderna i Främre Orienten
är utsatta för, Egypten, Pakistan, Indien

o. s. v. Vi säljer fortfarande våra varor
dit till goda priser, men de är kvoterade
så att vi endast får sälja en mindre
del av vad vi normalt har sålt. Det är
faktiskt så på de flesta områdena, att
köparländernas valutasvårigheter utgör
större hinder för vår export än vårt
kostnadsläge.

När det nu är på det sättet skulle jag
vilja rikta en uppmaning till oppositionen:
överdriv nu icke i partinit denna
fråga! Ge inte utlandet den föreställningen,
att vi icke är i stånd att konkurrera
och att vi är dömda till undergång.
Vi skall inte uppamma en spekulation
mot oss själva, särskilt i detta
fall, när det inte finns så mycket underlag
för den.

Det har också sagts här, att hopkrympningen
av orderstockarna är ett
tecken på den svenska metallindustriens
svaga ställning, och man har hänfört

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

vår bristande förmåga att sälja också till
det förhållandet. Nu vill jag med hänvisning
till konjunkturrapporten säga,
att det ju icke i och för sig är säkert
att de krympande orderstockarna utgör
något bevis för våra svårigheter att
sälja. De är kanske ett bevis för att vi
har kommit över från en säljarens till
en köparens marknad. Så länge vi hade
en säljarens marknad fick köparna ställa
sig i ko med sina order för att säkra
leverans åt sig själva. När vi har kommit
över i en köparens marknad behöver
han icke ställa sig i ko. Han vet
ändå att han i rimlig tid får vad han
vill ha. Det kan därför mycket väl hända
att de krympande orderstockarna skapar
bättre möjligheter för vår exportförmåga
därigenom att vi kan sälja
med kortare leveranstid, vilket också är
ett moment i konkurrensen som man
inte får blunda för.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
hur liten roll kostnadsfrågan spelar. I
Tyskland har man av många anledningar
— inte bara eller väsentligen på
grund av den ekonomiska politiken —
ett lägre kostnadsläge än vi; det får
man i ett land där tio procent av arbetarna
permanent är arbetslösa. Där sjunker
emellertid orderstockarna lika mycket
som här. Jag tycker alltså att man
inte skall överdriva betydelsen av dessa
tecken.

.lag kommer så över till frågan om valutareserven.
Jag vill börja med att säga,
som jag redan har varit inne på, att det
väl ändå inte är vår ekonomiska politik
som har kastat om vår bytesbalans
det senaste året och att det väl inte heller
är den ekonomiska politiken som
har varit utslagsgivande för det ändrade
läget i andra länder. Av avgörande betydelse
är därvidlag terms of trade,
förhållandet mellan export- och importpriser.
Under tiden 1950—1951 steg
våra exportpriser starkt, under det att
importpriserna icke alls ökade i samma
takt. Vi hade under den tiden en förbättring
av terms of trade på 22 pro -

Valuta- och penningpolitiken.

cent, vilket ledde till att valutareserven
växte med mellan en och två miljarder
kronor. Under samma tid sjönk terms
of trade i Danmark med 12 procent och
i Storbritannien med 11 procent, vilket
föranledde att valutaläget i dessa båda
länder försämrades katastrofalt.

Sedan har vi kommit fram till en
ny period. Mellan 1951 och 1952 har
våra terms of trade sjunkit med 6 procent,
medan de i Danmark har stigit
med 8 procent och i Storbritannien med
7 procent. I de utredningar som har
gjorts om den engelska utvecklingen har
det angivits, att ungefär hälften av hela
förbättringen i det engelska valutaläget
hänför sig till terms of trade. Det
är alldeles uppenbart att samma förhållande
har gjort sig gällande i Danmark,
och den sakta skeende försämring
av vår valutareserv som pågår är
ett uttryck för samma sak, nämligen att
vi från en period med gynnsamma
terms of trade kommit över till en period
med ogynnsamma.

Det är klart att vår valutareserv inte
är stor. Jag skulle vara den siste att
skryta med det, och jag understryker
livligt, att det är av betydelse att kunna
få den ökad. Jag vill emellertid säga
till herr Ohlin att det är väl ändå inte
så, att vi har planerat för en sänkt
valutareserv. Det är väl i stället så,
att när vi ser att våra terms of trade
har försämrats, så får vi räkna med att
så länge det inte blivit någon ändring
därvidlag har vi i nuvarande strama
läge i världen, med de valutasvårigheter
alla andra länder dras med, små
möjligheter att skapa en ändring. Men
det håller dock, såvitt man nu kan se,
sakta på att inträda en förbättring av
våra terms of trade. Det är den omständigheten
som har gjort, att vi nu på
våren kan ange den valutaförlust vi kan
göra till bara 300 miljoner i stället för
de 425 miljoner, som vi räknade med
vid årsskiftet. Det är väl inte i och för
sig osannolikt att utvecklingen steg för
steg kan gå dithän, att det blir en ut -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

jämning. Jag tror i alla fall att det blir
det, ty det sker nästan alltid en utjämning,
om man har det inre ekonomiska
läget i balans, och det är vad
vi för närvarande har.

Jag skall inte gå så djupt in på frågan
om konvertibiliteten. Det är riktigt
som här har sagts, att frågan om en
konvertibilitet ännu ligger i fjärran.
Den europeiska betalningsunionen kommer
att äga bestånd åtminstone fem
kvartal till, och hur det går därefter
vet vi inte. Men det är klart att det
skulle vara synnerligen gynnsamt för
världshandeln och därmed också för
Sveriges handel, om man kunde få
långt fler valutor konvertibla mot varandra
än vad man nu har. Detta är i
Sveriges intresse, det understryker jag.

Man ställer sig helt naturligt skeptisk
till huruvida det är möjligt att få
en konvertibilitet mellan de europeiska
valutorna och dollarn, när man vet, att
underskottet i dag är 2 miljarder dollar.
De som har räknat på dessa saker
— vad de nu haft för utgångspunkter
vet väl ingen — har kommit fram till
att om man släppte restriktionerna för
de amerikanska varorna i Europa skulle
det betyda ett deficit på 4 miljarder.
Det är klart att man med kännedom om
det stora underskottet ställer sig skeptisk
till frågan, hur denna väldiga klyfta
skall kunna överbryggas. Men det är
ett intresse för Sverige, och vi skall
naturligtvis för vår del, eftersom vi är
anhängare av en fri utrikeshandel, medverka
så långt vi kan. Vi skall också
förbereda oss, efter måttet av våra krafter,
för att kunna komma in i denna
konvertibilitet på ett sätt som gör, att
vi kan ha nytta av det.

Jag skulle emellertid också vilja säga:
Låt oss inte överdriva våra svårigheter.
Det är ju, som här förut har sagts,
så att problemet inte kommer att lösas
annat än på en bredare bas med ett
flertal länder. Efter överläggningar
måste man komma till ett modus vivendi,
som gör att saken är genomförbar,

och eftersom vi ingalunda står sämst
bland dem som kan komma med, bör
man väl inte a priori säga, att det skall
bli värre för oss än för andra. Det bör
väl tvärtom kunna gå bättre. Jag skall
sluta mitt anförande nu — det är bara
ett par reflexioner till som jag vill göra.

Herr Ohlin ställde den frågan till mig,
om också regeringen tillåter riksbanken
att välja sina medel. Herr Ohlin vet
ju lika bra som jag, att regeringen inte
har befogenhet att föreskriva riksbanken
några regler. Det finns bara en
makt som kan göra det, och det är
riksdagen. Därför har riksbanken inte
behövt vända sig till regeringen och
fråga, om riksbanken får lov att välja
sina medel.

Herr Ohlin frågade också om riksbanken
kunde få slippa påtryckningar.
Herr Ohlin kan inte vara så världsfrånvarande
att han inte förstår, att
en ekonomisk politik måste vara ett och
odelbart. Regeringen kan inte föra en
politik och riksbanken en annan, affärsbankerna
en tredje och försäkringsbolagen
en fjärde. Det är nödvändigt att
komma överens om en gemensam linje;
åtminstone är det alldeles nödvändigt
att regeringen och riksbanken kommer
överens. Men vi möts på jämlik bas,
och vi får därför resonera oss fram till
en ståndpunkt. Det finns intet annat att
göra, och när herr Ohlin sätter upp ett
skeptiskt ansikte skulle jag vilja fråga
honom, vad han har för särskilda maktmedel
att kväsa riksbanksfullmäktige.
Jag har inga sådana, och jag behöver
inga sådana, ty vi är i alla fall, herr
Ohlin, både vi som sitter i regeringen
och vi som sitter i riksbanken, så pass
förnuftiga människor, att vi kan resonera
oss fram till en ståndpunkt utan
att den ene skall underordna sig och
den andre skall överordna sig.

Jag skulle vilja säga om den ekonomiska
politiken i stort detta, att det i
den närmaste framtiden, under sommaren,
av vissa orsaker finns risk för
en översysselsättning. Trots allt vad

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

vi här talar om svårigheter inom det
ekonomiska livet är det i själva verket
så, att vi har en mycket god konjunktur.
Under en god konjunktur blir det
alltid påfrestningar på sysselsättningen
under den gynnsammaste delen av året.
Därför är det också nödvändigt att vi
nu under sommaren ger akt härpå. Vi
kan inte säga: Det är huvudsaken att
man har en hygglig statistisk sysselsättning
enligt årsmedeltal. Det är nog
så, att man måste se till att man inte
får översysselsättning någon del av året
om man inte skall få fram inflationistiska
tendenser, och därför gäller det
att se upp; det är vi fullt medvetna om.
Av det skälet måste vi iakttaga en moderation
i fråga om de offentliga investeringarna
nu under sommaren. Vi
kan inte släppa fram allt som man
skulle vilja ha gjort. Som jag redan har
påpekat har vi räknat med att det skulle
finnas en viss flexibilitet i dessa investeringar.
Jag skulle för min del vilja
tillägga: Det skulle väl vara tämligen
verklighetsfrämmande att just i den
situationen upphäva investeringsavgiften
och taga bort den broms, som den
onekligen kommer att vara för de närmaste
månaderna. Det är just nu den
har sin säkra verkan, och den behövs
för att vi skall kunna komma hyggligt
över denna sommar.

På något längre sikt är det klart att
tecknen närmast tyder på att det skall
komma att bli en något mindre uppdriven
takt i det ekonomiska livet världen
över. I överensstämmelse med den
mening, som jag uttalade den gång riksdagen
beslöt investeringsavgiften, skall
den upphöra när tiden har gått ut, och
då skall det inte komma någon annan i
stället. Den kommer då också att försvinna
vid den tidpunkt, som är den
mest lämpliga.

Jag vill säga, att det nog nu inte är
någon lämplig tid för ekonomisk nedrustning.
Vi måste vara på vår vakt åt
båda håll, som herr Ohlin för sin del
uttryckte sig. Det är också min mening,

Valuta- och penningpolitiken.

och jag tror att i den vakthållningen är
den strama kreditpolitiken och den
balanserade budgeten ett par hörnstenar,
som icke kan undvaras.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Finansministern
måtte vara mycket obekant med de förhållanden,
under vilka vi för närvarande
arbetar i riksdagen. Det är, herr
finansminister, inte på det sättet att
vi kommer att få något ytterligare tillfälle
att i ett sammanhang diskutera
den ekonomiska politiken. Vill finansministern
i blixtbelysning ha läget för
dagen, vill jag endast fästa hans uppmärksamhet
på att skattefrågan måste
tas upp redan på fredag i bevillningsutskottet,
trots att tre dagar då återstår
till motionstidens utgång. Sådan
är situationen.

Finansministern undrade om vi från
vårt håll vill godkänna den politik, som
har drivits i Danmark. Det är den
skillnaden emellan den danska och den
svenska politiken, att den danska politiken
har utformats som en kompromiss
mellan regeringen och den socialdemokratiska
oppositionen. I Danmark
har det varit naturligt att gå kompromissvägen,
och därför kan också finansministern
räkna in en del poäng
i den danska politiken som är speciellt
tilltalande från hans utgångspunkt. Man
har t. ex. haft en överbalansering också
i Danmark men inte alls av den omfattning
som man bär haft i Sverige.

Finansministerns fråga till oss aktualiserar
emellertid alldeles naturligt eu
motfråga: Vill finansministern i fortsättningen
vara med om att utforma en
ekonomisk politik på samma sätt som
har skett i Danmark i verkligt samarbete
mellan regeringen och oppositionen,
där man verkligen försöker att
kompromissa sig fram och där man
inte bara från regeringssidan säger, att
så skall vi ha det och icke vill på någon
punkt gå oppositionen till mötes?
Skulle finansministern t. ex. vilja med

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

oss diskutera frågan om en skattesänkning,
där vi som utgångspunkt kunde
ta situationen i Danmark? Enligt internationella
regleringsbanken i Basel är
skattetrycket i Danmark cirka 25 procent
av nationalinkomsten, medan det
däremot i Sverige är cirka 35 procent.

Finansministern frågade: Hur skulle
det ha gått om man hade följt oppositionens
alternativ i fjol, d. v. s. tagit
bort extraskatterna och regleringarna
och underbalanserat budgeten? Det senare,
herr finanminister, var ju en nyhet.
Vi har aldrig velat underbalansera
budgeten utan har full budgetmässig
täckning för vår ställning i skattefrågan.

Finansministern säger att vårt enda
alternativ har varit den rörliga räntan,
men, herr finansminister, man kan
väl inte i riksdagsdebatt efter riksdagsdebatt
hålla på att punkt efter punkt
redogöra för alla de konkreta alternativ,
som under riksdagens gång har
ställts till regeringens politik. Låt mig
göra en kort sammanfattning. Vi vill
lösa intressemotsättningarna i samhällsekonomien
genom prisbildning i sunda
konkurrensförhållanden i stället för genom
regleringar. Vi vill ha en penningpolitik
med rörlig ränta, d. v. s. den
linje som man även från löntagarsidan
i andra länder i växande utsträckningbörjar
omfatta, emedan man har kommit
underfund med att den utgör ett
stöd för löntagarnas reella levnadsstandard.
Vi vill ha en begränsning av
statsutgifterna, bl. a. genom avveckling
av den osunda subventionspolitiken. Vi
vill ha en kraftig stimulans åt det enskilda
sparandet. Vi vill ha skattesänkning
för att öka produktionen o. s. v.
och därigenom åstadkomma, enligt vår
uppfattning, en större nettoökning av
det totala sparandet än vad som är
möjligt efter regeringens linje. Det är
det som är det väsentliga.

Vad har regeringen gjort för att bemästra
kostnadsproblemet? Hade man
följt vårt alternativ i fjol skulle man

enligt vår uppfattning ha kommit längre
i lösningen av denna stora centrala
samhällsekonomiska fråga. Finansministern
säger att kostnadsstegringen
har stannat av. Ja, men den väsentliga
frågan är hur vi skall bära oss åt för
att få ner kostnaderna. Jag kan inte se
att finansministern har lämnat något
bidrag till lösandet av detta problem.
Tvärtom är det ju så, att man har all
anledning befara att den statliga utgiftspolitiken
kommer att verka kostnadsstegrande,
bl. a. via investeringsbudgeten,
och även därför att man har
fördröjt en kostnadssänkning som borde
ha varit möjlig bl. a. när det gäller
bostadspolitiken.

Herr finansminister! Skyddet för den
enskilde är en huvudlinje i all modern
konservatism. Där företräder vi en helt
annan linje än socialismen. Finansministern
sade att han inte misstror människornas
förmåga att själva sköta sina
pengar. Tror herr finansministern att
vi kan uppfatta krisskatterna, regleringarna
och tvångssparandet som uttryck
för förtroende för människornas
förmåga att sköta sina pengar, och tror
herr finansministern att vi kan fatta
vad herr finansministern anförde i sin
egen valbroschyr år 1950 om nödvändigheten
av att ordna sparandet på
kollektiv väg i stället för individuell
som ett uttryck för förtroende till människornas
förmåga?

Till sist, herr talman, skall jag be
att bara få göra herr finansministern
en fråga. Finansministern säger att han
vill få bort regleringarna. Hur vill finansministern
i dagens läge motivera
bibehållandet av priskontrollen?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Finansministerns redogörelse
för den ekonomiska politik som han
sade att oppositionen — högern och
folkpartiet — ville att vi skulle ha fört
för ett år sedan var ju uppenbart oriktig.
Han talade om att vi redan då ville
helt avveckla byggnadsregleringen och

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

priskontrollen. Det befriar mig från att
polemisera mot det felaktiga referatet.

Herr Sköld säger att det inte kan bli
någon kreditexpansion hos affärsbankerna
även om man nu använder den
angivna finansieringsmetoden i riksbanken,
eftersom de skall göra sig mer
likvida och inte får låna ut pengarna.
Men herr finansministern vet ju lika
väl som jag att affärsbankerna kan låna
ut pengar och ändå göra sig mer likvida,
nämligen genom att köpa kortfristiga
statspapper, d. v. s. låna till staten.
Det är därför alldeles fel att säga
att affärsbankerna inte kan låna ut
pengarna. De kan mycket väl •— och
det är det som i viss mån har skett —
bli mera likvida när de ökar sitt innehav
av skattkammarväxlar och kortfristiga
statspapper. Att sedan överenskommelsen
på likviditetspunkten ändå
kan ha en viss mission att fylla vill
jag visst inte förneka.

Finansministern säger vidare att utrikeshandelns
villkor och därmed bytesbalansens
utveckling är beroende av
bytesförhållandet mellan import- och
exportvaror och att det är det som är
det avgörande. Ja, herr finansminister,
det är klart att det inverkar, och det
gör det i hög grad. Men det befriar
inte ett lands ekonomisk-politiska ledning
från att ta hänsyn till de förhållanden
som råder, så att man, även om
det blir en ogynnsam förskjutning av
bytesförhållandet, ändå förmår på lång
sikt hålla den valutareserv som vi behöver.
Man får inte vid en minskning
av reserven säga så här: Ja, det berodde
på att bytesförhållandet blev sämre,
och det kan vi inte göra någonting åt.
Nog vill väl ändå finansministern erkänna
att man genom att påverka kostnadsnivån
och den totala efterfrågevolymen
etc. kan påverka betalningsbalansen
i hög grad •— under de förhållanden
med avseende på import- och
exportpriser som är rådande och som
man väl i stort sett får lov att acceptera
som givna av världsmarknadsförhållandena.

Valuta- och penningpolitiken.

Men när herr Sköld säger att det allmänna
får se till att man inte investerar
för mycket skulle jag vilja fråga:
Vill herr finansministern ställa upp
som mål för den ekonomiska politiken
i allmänhet, och investeringspolitiken
i synnerhet, att man icke skall acceptera
en minskning av valutareserven
såsom något naturligt, utan verkligen
anstränga sig för att i stället, låt mig
säga under de närmaste tolv månaderna,
uppnå en ökning av valutareserven?
Ett sådant tillägg till de direktiv
som förut har givits skulle, förmodar
jag, icke vara utan praktisk betydelse.

Beträffande kapitalmarknadsproblemen
vill jag bara betona, att en sak är
den ränta som förekommer på kapitalmarknaden,
en annan sak är vad som
betalas t. ex. för bostadskrediter, där
ju regeringen i rätt hög grad använder
vissa slag av subventioner. I vilken utsträckning
vi är med på detta, det får
vi diskutera när bostadspolitiken kommer
upp i kammaren, väl redan i nästa
vecka.

Beträffande detta att oppositionens
politik skulle leda till en åtstramning
just för den enskilda investeringen, vill
jag säga, att utrymmet för denna beror
väl, herr finansminister, i väsentlig
mån på hur de statliga investeringarna
utvecklas. Just regeringen, som talar
om ett visst givet utrymme, kan väl
ändå inte bestrida att vad som är tillgängligt
för enskilda investeringar i
någon mån beror på hur mycket staten
tar i anspråk.

Som kommentar till vad jag sade om
räntan på olika håll i utlandet säger
herr Sköld att jag jämför med förkrigsräntan
och att detta är någonting
alldeles ovidkommande. Nej, herr finansminister,
det är högst relevant.
Man kan visserligen aldrig bevisa någonting
med siffror från andra håll,
men nog gör dessa siffror sannolikt att
obligationsräntan icke behöver stiga
mycket kraftigt och varaktigt ifall man
använder en i stort sett fri kapital -

5 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

marknad, som en del av dessa länder
har gjort. Materialet visar alltså, ätt
teorien om att det skulle bli mycket
stora och långvariga räntehöjningar
inte vinner stöd av erfarenheten.

Herr Sköld ville inte spilla många
ord på tanken att vi skulle ha det bättre,
om kostnads- och lönenivån hade
varit 10 procent lägre. Han sade att
för Sveriges arbetare och löntagare
skulle en sådan lägre nivå ha inneburit
ett sämre läge, då inkomstfördelningen
i så fall skulle ha varit en annan.
Jag kan inte fatta vad finansministern
menade med detta. Skulle Sveriges
arbetare och löntagare eller jordbrukare
— eller vilka det nu var som
finansministern nämnde — ha det
sämre, om deras realinkomst varit oförändrad
och sysselsättningsmöjligheterna
bättre? Nej, de skulle ha det bättre,
och att även andra folkgrupper då
skulle ha det bättre kan väl inte vara
något skadligt för löntagarna.

Finansministern säger att regeringen
inte är regleringsvänlig. Men man bör
väl då inte bara tala om ränterörlighet
samtidigt som man bibehåller regleringarna
på kapitalmarknaden, utan
man bör väl även ta några steg för att
visa allvaret med uppsåtet. Och när finansministern
i detta sammanhang också
säger, att en konservativ inte behöver
vara mer liberal än en socialdemokrat,
så får jag det intrycket, att finansministern
vill konkurrera med herr
Hjalmarson om vem som är mest liberal.
Jag ber herrarna vara hjärtligt
välkomna i den liberala kretsen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle: Herr talman! När finansministern
granskade reservationerna,
där vi ju bl. a. säger att det finns två
saker att välja mellan — antingen måste
man anpassa räntan efter vad som erfordras
för att nå jämvikt på marknaden,
eller också måste man föra en expansiv
kreditpolitik — gjorde finansministern
den invändningen, att det

också fanns helt andra alternativ med
hänsyn till vår kreditpolitik och räntans
struktur. Man kunde ju, sade finansministern,
sänka räntesatsen på
kraftverkslån och industrilån för att
på det sättet få ett annat läge. Om jag
inte minns fel, var finansministern i
sin proposition om ränteregleringen på
det klara med att man icke kan ha en
räntesats som på längre sikt inte motsvarar
marknadens läge. Jag måste säga
att propåen om räntesänkning för
kraftverks- och industrilån inte riktigt
harmonierar med det uttalandet.

Faktum är ju att genom den räntepolitik
som förts har vi hamnat i ett
regleringssamhälle. Jag erinrar än en
gång om att när professor Lundberg i
höstas rekommenderade en räntehöjning,
sade han att om vi i nuvarande
läge, när vi har relativ balans i vår ekonomi,
måste tänka på tvångsåtgärder,
så kunde han inte förstå, när vi skulle
kunna undvara sådana.

När det gäller frågan om den rörliga
räntan kan det kanske ha ett visst intresse
att taga del av vad Internationella
handelskammarens subkommitté
för penningpolitiken nyligen yttrat
därom. Den säger: »Det finns i varje
fall tecken som tyda på att man håller
på att överge den farliga vanföreställningen
att ett lands inre ekonomiska
politik kan utformas utan hänsyn till
dess verkan på den yttre betalningsbalansen!»
I fortsättningen heter det:
»Samma utveckling har lett till den
övertygelsen, att åtgärder på det penningpolitiska
området, innefattande
även en rörlig räntepolitik, spela en
betydande roll i varje program som
syftar till ekonomisk återhämtning.»

I detta sammanhang vill jag framhålla
att vi ju inte gärna kan skylla på
terms of trade när det gäller svårigheterna
att uppnå långtidsutredningens
syftemål i fråga om valutareserven,
eftersom vi för närvarande har bättre
terms of trade än fallet var 1949 och
1950.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Till slut vill jag säga att då ju även
finansministern i princip inte är motståndare
till en rörlig ränta, måste det
innebära att också han anser att det
kan finnas lägen, när räntans effekt
på kostnaderna inte bara neutraliseras
vid en räntehöjning utan där också de
gynnsamma följderna av densamma
klart väger över.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jagvill
börja med vad herr Gustafson här
sagt. Herr Gustafson tycktes ha den
uppfattningen att någon av de olika
räntesatser som nu finns för guldkantade
obligationer, kraftverks- eller industrilån
inte representerar marknadens
läge. Jag vill fästa herr Gustafsons
uppmärksamhet på att dessa tre räntesatser
tillkommit efter den överenskommelse
som träffats med försäkringsbolagen,
och jag antar att man då ansåg
att alla tre representerade marknadens
läge. Skillnaden dem emellan är ju inte
heller större än att det bara behövs en
liten justering hit eller dit för att skapa
jämvikt. Men man får ha klart för sig
att om marknadens läge när det gäller
räntan på långa lån just nu ligger inom
denna marginal, sammanhänger det
med de finansieringsmetoder som tilllämpas.
Om vi skulle gå den väg reservanterna
anvisar och lägga över det
allmännas upplåning på den långa sidan,
skulle den ränta som motsvarade
marknadens läge bli en helt annan än
nu.

Till hem Hjalmarson vill jag säga att
han kan ha rätt i att vi inte här kommer
att ånyo diskutera frågan om penningpolitiken
samtidigt med frågan om
skatterna. Det är möjligt att herr Hjalmarson
känner ett behov av att få ta
upp allt detta i ett sammanhang, och
det kan ju på sitt sätt vara bra för oss
att så sker. Men av praktiska skäl är
vi som tvingas gå in lite mera på en
detalj diskussion nödsakade att dela på
problemet. Att skattefrågan tas upp

Valuta- och penningpolitiken.

först på fredagen, tre dagar före motionstidens
utgång, kan vara beklagligt,
men vi har alla varit med om att låta
den kompletterade budgeten komma så
sent som möjligt på vårriksdagen för
att vi skall vara så mycket som möjligt
å jour med det verkliga läget. Man kan
inte vinna två ting fullt ut, utan det
måste alltid bli en kompromiss.

Så kommer jag in på herr Hjalmarsons
internationella jämförelser.
För det första säger han att den danska
ekonomiska politiken är resultatet av
en kompromiss. Det är den naturligtvis,
eftersom det inte finns någon parlamentarisk
majoritet i danska folketinget.
Men jag tror inte att herr Hjalmarson
far med sanning när han säger,
att skatteskärpningen, den nya indirekta
skatten, den nya direkta skatten och
tvångssparandet är poäng man kan
räkna de danska socialdemokraterna
till godo. Åtminstone när det gäller
tvångssparandet stred socialdemokraterna
hårt emot. Jag vet inte om herr
Hjalmarson observerat, att om jag misstror
den enskilda människans förmåga
att ta hand om sina pengar, gör tydligen
den danske finansministern det
också.

Sedan frågar herr Hjalmarson om vi
vill gå över till den danska metoden.
Det tror jag inte vi vill. Det gör man
inte när man har en parlamentarisk
majoritet. Jag tror inte det är någon
mening för herr Attlee att komma till
Sir Winston och framställa samma propos
som herr Hjalmarson här gjorde.
Det skulle säkert inte bli några kompromisser.
Det är väl naturligt, att när
en regering får bära ansvaret för vad
som sker, så får regeringen också själv
utforma den ståndpunkt som blir regeringens.

Herr Hjalmarson talar sedan om hur
bra det skulle ha varit här i landet om
vi följt högerns recept, och därpå kom
han med hela raden av dessa overifierade
antaganden. Men ingen vågar väl
säga att om man gör så eller så, når

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

man det syfte som förslagsställaren avsett.

Herr Hjalmarson frågade också hur
jag kunde motivera att vi fortfarande
hade kvar priskontroll. I en tid när vi
har ett högt kostnadsläge är det viktigt
att vi eftersträvar att hålla priserna
så låga som möjligt, och jag tror inte
vi kan säga, att det inte fortfarande
finns områden där denna verksamhet
från priskontrollens sida är nödvändig.

Herr Ohlin påstod att jag hade sagt
att oppositionen i fjol helt ville avveckla
byggnadsregleringen. Det sade
jag inte. Jag sade att oppositionen ville
börja att undan för undan avveckla
byggnadsregleringen, och det var väl
överensstämmande med verkligheten.

Sedan kommer herr Ohlin in på frågan
om inte de nuvarande finansieringsmetoderna
skulle kunna leda till
en kreditexpansion. Det är klart — det
sade jag redan i mitt första anförande
— att om inlåningsöverskottet i affärsbankerna
via korta papper lånas till
staten och om staten använder dessa
pengar, skulle vi kunna komma att
överskrida våra resurser och skapa en
skadlig kreditexpansion. Men vi får
väl ändå utgå ifrån att man inte skall
göra så från statens sida. Det blir väl
också en annan sak om staten tar hand
om medlen än om de skulle stå till förfogande
i de allmänna kreditanstalterna.

Herr Ohlin säger vidare, att den
omständigheten att våra terms of trade
har försämrats inte skall hindra oss
från att göra vad vi kan för att få balans.
Nej, det är klart, och det menade
jag inte heller. Jag ville bara visa att
de anklagelser som riktats mot oss var
oriktiga. De gick ju ut på att vår ekonomiska
politik icke hade förhindrat
den försämring som hade inträtt. Jag
kunde visa att den berodde på försämringen
av våra terms of trade. Herr
Ohlin menar väl inte att det skulle
vara möjligt att starta en ekonomisk
politik, som på kort sikt eliminerade

den förändring som på detta sätt inträder.
Det alternativ som oppositionen
har pekat på, nämligen räntehöjning,
har t. ex. i England inte visat sig
ha någon betydelse för valutareserven.

Så frågar herr Ohlin om jag för min
del ville inta en avvisande ståndpunkt
till en sänkning av valutareserven. Jag
vill gå honom till mötes så till vida, att
nog skall jag bjuda allt det motstånd
jag kan mot en försämring av vår valutareserv
som beror på att vi skapar
en konjunktur inom landet som inte
står i överensstämmelse med en naturlig
balans.

Jag kommer så över till en intressant
fråga, som jag förut var inne på.
Vilken ställning har egentligen oppositionen
till de offentliga investeringarna?
Detta får man aldrig riktigt klart
för sig. Jag vet ju vad herr Ohlin kommer
att säga. Det är dock så att man från
oppositionens sida beklagar sig över
att den enskilda företagsamheten inte
får ett ökat utrymme för investeringar.
När man talar om de statliga investeringarna
får man lätt det intrycket
att man från oppositionens sida
anser att dessa egentligen är för stora.
Går man emellertid till riksdagens protokoll
och tar del av de enskilda besluten,
då frågar man sig på vilka
punkter det är som oppositionen velat
begränsa de offentliga investeringarna.
Det är i alla fall så att det är riksdagen
som beslutar hur stor den offentliga
investeringsverksamheten skall vara
både när det gäller bostäder och förvaltningsbyggnader.
Jag har inte kunnat
räkna ut det. Jag vet visserligen
att högern har en liten vrå bland bergen
när det gäller bostäderna — vi
kommer snart fram till det — men jag
har inte kunnat upptäcka att folkpartiet
försökt minska på de offentliga
investeringarna.

Men så kommer herr Ohlin med en
liten brasklapp, där han säger: Ja, hur
mycket subventioner till bostadsändamål
vi vill vara med om, det skall vi

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

tala om när vi kommer fram till bostadsfrågan.
Då kanske det inte blir
så mycket med herr Schmidts frikostiga
löfte, att vi skulle få lov att subventionera
bort den räntestegring som
skulle drabba bostadsbygget.

Till sist opponerar jag mig emot att
herr Ohlin så enkelt säger, att om vi
hade 10 procent lägre priser och 10
procent lägre löner så skulle alla ha
det bättre. Det är icke i överensstämmelse
med god matematik att tro, att
man kan nå ett jämviktsläge genom en
sänkning med 10 procent på bägge
ställena. Jag ber herr Ohlin att räkna
ut vilket procenttal 10 procent i sänkta
löner skulle motsvaras av i sänkta priser
för att inte reallönen skall minskas.
Det är detta problem jag vill att herr
Ohlin skall ägna sig åt i stället för att
bara tala om 10 procent här och 10 procent
där. Resultatet blir kanske någonting
helt annat när herr Ohlin räknat
på det. När han räknat ut detta skall
vi börja diskutera. Ännu så länge är
detta ingenting annat än löst utkastade
siffror.

Herr Ohlin säger att vi borde visa
vilja att komma fram till en rörlig
ränta. Jag har alltid sagt att jag för
min del inte är någon doktrinär anhängare
av en bunden ränta. Jag kan
mycket väl tänka mig en rörlig ränta.
Jag har varit i den situationen att jag
tvingats att ta ståndpunkt till denna
fråga utifrån konkreta situationer, och
det får förlåtas mig om jag säger att
jag ännu inte har sett den konkreta
situation, där jag vågat rekommendera
en rörlig ränta. Mer kan jag inte säga
i dag.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall be att få svara
på finansministerns sista fråga till oss
beträffande investeringarna.

Låt oss undanta försvaret, där vi är
överens. Låt oss undanta vägväsendet,
som icke belastar kapitalmarknaden.

I övrigt har vi angivit en målsättning

Valuta- och penningpolitiken.

men inte gjort en detaljprecisering. För
att göra en detaljprecisering krävs två
villkor. För det första måste vi få en
översyn, samordning och angelägenhetsgradering
av de olika offentliga
investeringarna. Detta begärde vi, herr
finansminister, för tre år sedan. Varför
bar vi inte fått en sådan översyn?
För det andra måste vi ha en kontroll
över de automatiska utgiftsstegringarna.
Detta begärde vi 1950. Varför har
vi inte fått en sådan redan tidigare?

Det viktigaste nu måste vara att icke
fatta beslut som binder oss för investeringar,
som ingen kan överblicka.
Jag skall ta två aktuella exempel. Först
tar jag skolreformen. Från vårt håll
bär begärts en precisering av investeringsbehoven.
En sådan har varit
omöjlig att få fram. För det andra
nämner jag sjukförsäkringen. Regeringen
vill här binda oss för en politik,
som måste medföra stora investeringsbehov.
Man vill inte ens höra på
önskemålet att vi skall få mera tid för
en närmare prövning.

Låt mig också här erinra finansministern
om följande. Under överläggningarna
kring den nya kapitalbudgeten
har det framgått, att regeringen
har en marginal för begränsningar i ett
åtstramat läge. Detta gäller begränsningar
redan i år. Jag har frågat finansministern
var dessa begränsningar
skall sättas in. Finansministern har
svarat att man inte kan säga det förrän
omedelbart innan begränsningen skall
ske. Bl. a. måste man ta hänsyn till utvecklingen
på olika orter och i olika
delar av landet. Jag har godtagit finansministerns
svar. Men nu säger finansministern
att oppositionen måste
detaljprecisera — inte bara för den
närmaste tiden utan även på längre
sikt. Detta är väl ändå att ha anspråk,
som man inte ställer på sig själv. Men,
herr finansminister, ge oss utanför regeringen
ett departement, så skall vi
hjälpa till att klara upp även den saken! -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

Till sist vill jag bara säga till finansministern
att jag förstod på hans inlägg
att han betraktade sir Winston
som ett stort föredöme. Jag vill då bara
säga, att om finansministern vill komma
i sällskap med honom så lär han
inte undgå att även komma i sällskap
med mr Buller, vilket kanske inte blir
lika trevligt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Finansministerns uttalande, att
det vore meningslöst att kompromissa,
var verkligen upplysande. Det utmärker
sig för större uppriktighet än det
uttalande som från regeringsbänken
gjordes i frågan för några år sedan.

Vad bytesförhållandet beträffar är
det väl klart, att en förändring härvidlag
inte tar bort ansvaret från den
ekonomiska politiken och ansvaret för
valutareservens utveckling på längre
sikt, herr finansminister. Herr finansminister
sade: »på kort sikt», men, herr
finansminister, det var väl för att
slippa undan att vi diskuterar en ekonomisk
politik, vars verkningar till stor
del först inträder så småningom, delvis
först om ett eller annat år? Den är
emellertid lika viktig i alla fall.

Sedan vill jag med glädje hälsa finansministerns
deklaration rörande
sambandet mellan de offentliga investeringarna
och hänsynen till valutareserven.
— Finansministern säger, att
riksdagen själv bestämmer hur stora
de offentliga investeringarna skall vara.
Jag skall be att få deklarera, att riksdagen
enligt min uppfattning icke givit
några sådana direktiv som skulle hindrat
finansministern, om det befinnes
lämpligt efter dagens deklaration, att
hellre välja en viss begränsning även
i de offentliga investeringarna än att
acceptera en inflationsbetonad utveckling
och en sjunkande valutareserv.
Jag skall i varje fall frånsäga mig ansvaret
för att ha hindrat finansministern
att föra en sådan politik.

Vad herr Schmidts uttalande beträf -

far vill jag säga, att om finansministern
läser protokollet kommer han att
finna, att han i yttrandet inlagt mer
än vad som där verkligen sades. Men
detta blir väl klart vid den debatt som
kommer i nästa vecka.

Vad frågan om de 10 procenten angår
skall jag be att få återkomma i ett
annat sammanhang. Det finns inte alls
någon svårighet, herr finansminister,
att tänka sig en utveckling sedan 1950
där såväl levnadskostnaderna som lönerna
stigit 10 procent mindre under
de sista tre åren än vad som blev fallet.
Att detta skulle ha varit omöjligt
återstår för finansministern att bevisa.

Finansministern säger, att regeringen
icke har någon befogenhet att föreskriva
riksbanken vad den skall göra;
han säger, att han inte har någon makt
över riksbanken. Men finansministern
har ju något inflytande över riksdagsmajoriteten,
och denna har använt sitt
inflytande över riksbanken! Får jag
tolka finansministerns yttrande så, att
han sluter upp kring den meningen
att riksdagsmajoriteten inte skall ge
riksbanken några närmare direktiv och
att finansministern efter detta kommer
att förhandla med riksbanken på fullständigt
jämställd fot? Alla vet att så
hittills inte varit förhållandet.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Det är ju tämligen otacksamt
att komma upp i talarstolen efter ett
meningsutbyte som detta. Jag skall
emellertid i alla fall göra några reflexioner.

Jag vill först säga det, att debatten
till en början var mycket stillsam så
länge företrädarna ifrån utskottet uppträdde
i denna talarstol. Det vitsordades,
både ifrån utskottsmajoritet och
opposition, att det inte var så mycket
som skilde mellan de olika uppfattningarna.
I stort sett var man överens. Det
var bara i fråga om den rörliga räntan,
regleringar o. s. v. som delade meningar
rådde.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Det har ju blivit annat ljud i skällan
sedan oppositionsledarna Ohlin och
Hjalmarson kom upp i talarstolen. Herr
Iljalmarson var nog älskvärd att påminna
bondeförbundet om att det
fanns. Yi är nog tacksamma mot herr
Hjalmarson för detta. Att han sedan
gör citat ifrån en »drapa» angående
olika personer inom bondeförbundet,
det är en gammal känd kvickhet ifrån
herr Hjalmarson. Jag skulle emellertid
vilja säga till herr Hjalmarson, att detta
ändå inte är en revyföreställning utan
en debatt i riksdagen om allvarliga
ting. Jag undrar egentligen om det lyfter
upp debatten att göra sådana inlägg,
som herr Hjalmarson ibland har för sed
att göra.

Herr Hjalmarson ondgjorde sig också
över att bondeförbundet tidigare varit
med oppositionen, högern och folkpartiet,
och kritiserat regeringen i vissa
lägen. Han undrade, varför vi nu blivit
så följsamma. Jag skulle vilja säga
herr Hjalmarson, när han frågar varför
vår stämma har tystnat, att när det
gäller räntepolitiken kan jag från min
riksdagstid inte minnas att vi någonsin
haft annan uppfattning än den vi nu
företräder. Jag tror emellertid inte, att
vi någonsin varit följsamma när herr
Hjarmarson gjort sina propåer, t. ex.
om att stryka stödet åt mindre företagare
på landsbygden, hyreslagen och
subventionerna. I de styckena har vi
inte alls ändrat uppfattning. Jag tror
det vore riktigt om både herr Hjalmarson
och herr Ohlin kunde instämma
med företrädarna för utskottets majoritet
när de säger, att det i stort sett
inte råder någon större skillnad mellan
reservanter och utskottsmajoriteten.

Herr Hjalmarson frågar, varför vi
inte kan lära utav den danske finansministern.
Den frågan har blivit besvarad
såväl av herr Jönsson i Rossbol
som av finansministern, varför jag inte
skall säga så mycket om den. Jag vill
bara säga, att när herr Hjalmarson talar
om att produktionsenheten i Dan -

Valuta- och penningpolitiken.

mark och Sverige är 39, resp. 22, så
glömmer herr Hjalmarson helt och hållet
att det är 20—25 procent mindre
löner i Danmark än i Sverige, och det
måste väl i rimlighetens namn ovillkorligen
inverka på produktionsenheten.

Nu sägs det — och det har varit den
stora saken — att det skall vara en rörlig
ränta, och om vi kunde få en rörlig
ränta skulle det hela ändra sig till det
bättre. Det har här påpekats av flera
talare, att om vi skall ha en ändring
av räntan är det naturligtvis förutsatt
att det skall vara en väsentligt högre
ränta. Detta har reservanterna sökt
komma ifrån, särskilt folkpartiets representanter,
och de säger att det naturligtvis
inte skall vara en mycket
högre ränta utan bara en rörlig ränta.

Herr Ohlin frågade finansministern
vad hans experter säger när det gäller
fast eller rörlig ränta. Jag uppfattade
inte om finansministern svarade på
detta utan uppfattade honom så att han
aldrig varit med om att ta ställning till
en rörlig ränta, utan han har ansett att
det skall vara en fast ränta. Jag skulle
vilja returnera frågan till herr Ohlin
och fråga vad de små låntagarna, t. ex.
de som bygger egnahem och de som
skall köpa jordbruk, säger om fast eller
rörlig ränta. År det någon som tror att
de som vill starta ett litet företag, bygga
eget hem eller köpa ett jordbruk är så
över sig förtjusta om ränteläget när de
köper denna fastighet eller bygger
detta hus kanske är 3—3,5 procent men
de vet med sig att riksdagen sedan inför
en rörlig ränta, så att den så småningom
blir både 4 och 5 procent? Är
det någon som tror att detta skulle befrämja
företagsamheten i landet? Jag
kan inte förstå annat än att det skulle
dämpa den i mycket stor utsträckning.

Under remissdebatten hade jag en
polemik med herr Hseggblom. Herr
Hseggblom gjorde gällande, att denna
låga ränta skulle vara till nackdel för
dem som köpte jordbruk, alltså nytillkomna
jordbrukare, på så sätt att de

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Valuta- och penningpolitiken.

skulle få en ökad skuldbörda. Jag polemiserade
emot herr Haeggblom och
påminde om det läge vi hade på tjugotalet,
när vi hade ett officiellt diskonto
på 6—7 procent och affärsbankerna tog
ända till 10—11 procent. Jag sade, att
den som varit med om det läget med
all säkerhet inte vill ha det tillbaka
utan är mycket rädd för att det skall
komma igen. Då försökte nämligen
statsmakterna bekämpa inflationen
med den höga räntan. Jag nämnde att
jag själv hade varit med på den tiden
och att det var flera än jag som var''
mycket rädda för detta. Jag sade också
att under detta skede många jordbrukare
fick gå från sina jordbruk. I mitt
anförande då erkänner jag att ett ord
föll bort, jag menade att de flesta nytillträdande
jordbrukare fick gå från
sina gårdar.

Detta har herr Haeggblom i sina
kommentarer i Medborgaren och på
annat sätt gjort sig mycket lustig över
och ansett att jag inte kände till läget.
Han höll ett anförande i remissdebatten,
som jag tycker är värt att upprepa.
Han säger där: »När herr Pettersson
i Dahl under 1920-talet hade nackdelen
av en hög ränta, hade han samtidigt en
fördel som nutida jordbrukare inte åtnjuter,
nämligen att värdet på hans
gård inte steg och stabiliserade sig på
en så hög nivå som nu skett. Efter förra
kriget kom det en konjunktur, som
gjorde gårdarna dyra, men denna konjunktur
försvann snart, och de nya
jordbrukare, som då tillträdde sina
gårdar, fick inte samma skuldbörda
med sig ut i livet som de nya jordbrukarna
nu får.»

Har man den uppfattningen av ränteläget,
som herr Haeggblom här har och
som väl delas av högern, enligt vad jag
kan tänka mig efter de anföranden som
herr Hjalmarson hållit här i dag, så
förstår jag mycket väl högerns inställning.
Man skulle alltså mena, att om vi
har en hög ränta som pressar ned priserna,
och värdena sjunker på fastig -

heter, skulle det vara till förmån för
fastighetsägarna. Jag kan inte förstå
annat än att det är att fullständigt ställa
saken på huvudet. Om kostnaderna stiger
och inkomsterna minskar och fastighetsvärdet
sjunker, kan det inte bli
någonting annat än katastrof. Om värdena
stiger finns ju ändå möjligheten
att i sista stund låna upp det kapital,
som man behöver.

Nu har herr Hjalmarson sagt, och det
är väl högerns linje, att vi inte har råd
med sjukförsäkring och subventioner
och att man endast kan rekommendera
skattesänkningar. Det skulle bli en annan
atmosfär, och det skulle bidraga
till bostadsfrågans lösning etc. Men
kan det verkligen tänkas att läget då
skulle bli bra? Vill vi faktiskt detta?
Ta bort alla statliga regleringar och
har vi möjlighet att sänka skatterna?

Jag kanske får påminna om den skattedebatt
vi hade föregående år ungefär
vid denna tid, då det sades att vi hade
så god råd att sänka skatterna när budgetöverskottet
uppgick till en miljard.
Det är kanske för tidigt att ta upp en
debatt om skatterna nu när det kommer
ett förslag till kammaren om någon
vecka, men det kan väl inte skada
att påminna om att det för närvarande
inte finns några pengar kvar av det
överskottet. Den budget, som finansministern
nu har presenterat för nästa
budgetår, går ungefär jämnt ihop. Här
har det tydligen inte varit och är inte
rum för några skattesänkningar.

Herr Ohlin har sagt, att om vi hade
10 procent lägre löner och 9 procent
lägre levnadskostnader, hade situationen
för oss varit en annan. Finansministern
har svarat på detta, så jag har
ingen anledning att gå in på uttalandet.
Jag skulle ändå vilja fråga vad följderna
skulle bli av en politik som går ut
på att hastigt få ner priserna. Hur
skulle det återverka på företagsamheten;
skulle det finnas någon som vågade
företa sig någonting? Erfarenheten
tyder på att depressioner med fallande

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

priser verkar deprimerande på all företagsamhet.
Nu har det inträtt en stabilisering
och priserna har börjat sjunka.
Det skall vi vara tacksamma för.

När herr Hjalmarson talar om var
bondeförbundet nu står och var det
har stått tidigare, bör det väl i rimlighetens
namn inte vara obekant för herr
Hjalmarson, att läget nu är ett annat
än det var 1951. Det råder inte samma
förhållanden nu, två år efter det koalitionen
ingicks, som under tiden dessförinnan.
Jag tror inte det går att säga
emot att koalitionen har medverkat till
denna stabilisering.

Det talas vid alla möjliga tillfällen
om att läget i utlandet är bättre än här,
men det är väl ändå så att vi har det
ganska bra i vårt land, och jag tycker
vi skall vara tacksamma för det. Jag
undrar om de som driver dessa jämförelser
så hårt mellan Sverige och andra
länder egentligen vill byta boplats.

Det har också sagts att den rörliga
räntan skulle vara så förmånlig. Det
har emellertid framhållits vid flera tillfällen,
och jag skall kanske inte upprepa
det, att en räntehöjning omedelbart
inverkar på levnadskostnaderna.
En räntehöjning med en procent ökar
jordbrukets kostnader med ungefär 100
miljoner. Hur går det ihop med högerns
inställning, att vi inte har råd till
några subventioner? Herr Schmidt har
sagt att vi skall klara de ökade bostadskostnaderna
genom subventioner på bostäder,
men herr Hjalmarson säger som
huvudman för högerpartiet, att vi inte
har råd med subventioner.

Herr Ohlin har hänvisat till den debatt
han hade med handelsministern
för en tid sedan om behovet av att vidtaga
extra åtgärder på grund av konkurrensen
utifrån. När man läser herr
Ohlins inlägg i den debatten och hör
hans anföranden i kammaren i dag, kan
man omöjligen få någon annan uppfattning
än att han är på glid från sin frihandelsvänliga
uppfattning till tulllinjen.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Det har också sagts, att man inte vill
ha någon skärpning av importregleringen.
Riksdagen får inte bli överraskad
när det om någon vecka kommer ett
ärende från jordbruksutskottet, där utskottet
har föreslagit ändringar i den
kungl. propositionen angående reglering
av handeln med fisk. Till grund
härför ligger en motion av folkpartisten
herr Utbult om utökning av importregleringen
med en mängd olika fiskslag.

Herr Hjalmarson och herr Ohlin borde
väl kunna erkänna, att när det gäller
egna förmåner och egna intressen
är också högern och folkpartiet intresserade
av att medverka till importreglering
och ökade restriktioner.

Ja, herr talman, detta var litet strödda
synpunkter. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets yttrande
i punkten 1 dels ock på godkännande
av den vid utlåtandet fogade reservationen;
och godkände kammaren utskottets
berörda yttrande.

Punkten lades härefter till handlingarna.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 6 juni
1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
dels ock väckta motioner angående
riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Rätt för sparbankerna att bedriva premiesparrörelse m. m.

I en den 20 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 181, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om fortsatt tillämpning av
lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.

I sammanhang med förevarande ärende
hade utskottet behandlat två likalydande,
till bankoutskottet hänvisade
motioner, väckta den ena inom första
kammaren under nr 300 av herr Ewerlöf
in. fl. och den andra inom andra
kammaren under nr 374 av herr Hjalmarson
m. fl. I dessa motioner hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av riktlinjerna för den ekonomiska
politiken måtte uttala, att utvecklingen
inom och utom vårt land
nödvändiggjorde en omprövning av den
hittills förda ekonomiska politiken i
riktning mot friare linjer, vilket förutsatte
avveckling av kvarstående regleringar
och extraskatter, anlitande av
mera generellt verkande medel samt
begränsning av statsutgifterna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte 1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 181; 2) i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i motiveringen anfört i
fråga om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken; 3) anse de likalydande
motionerna I: 300 och II: 374 besvarade
genom vad utskottet i motiveringen
anfört och under punkt 2) hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Schmidt,
Gustafson i Göteborg och Nordqvist i
Karlskoga, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte 1)
bifalla Kungl. Maj ds förevarande proposition,
nr 181; 2) i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reser -

vanterna i motiveringen anfört i fråga
om riktlinjerna för den ekonomiska politiken;
3) anse de likalydande motionerna
1:300 och 11:374 besvarade genom
vad reservanterna ovan under
punkt 2) hemställt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SCHMIDT (fp): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

§ 8.

Rätt för sparbankerna att bedriva premiesparrörelse
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels väckta motioner
om rätt för sparbankerna att bedriva
premiesparrörelse, dels ock väckt
motion om åtgärder för främjande av
det enskilda personliga sparandet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Bankoutskottet har i sitt
utlåtande nr 18 avstyrkt en motion av
herr Håstad och mig där vi hemställt,
att riksdagen skulle skriva till Kungl.
Maj :t och anhålla om en skyndsam utredning
rörande möjligheterna att främja
det enskilda personliga sparandet.
Utskottets skrivning får väl betraktas

Onsdagen den 13 maj 1953 fm. Nr 18.

Rätt för sparbankerna att bedriva premiesparrörelse m. m.

såsom ganska välvillig. Det förefaller,
som om även utskottet anser en utredning
behövlig — någon gång i framtiden.
Men inte nu.

Efter den långa ekonomiska debatten
i dag skall jag inte nu på något sätt fördjupa
mig i frågan om sparandets betydelse.
Alla talare har ju deciderat uttalat
sitt intresse för sparandet och betonar
hur nödvändigt det är att vi får
till stånd ett ökat sparande. Liksom
många talare före mig i dag har jag den
bestämda uppfattningen, att vad som
egentligen skulle krävas vore en radikal
omläggning av den nuvarande ekonomiska
politiken för att över huvud taget
få ett sparande till stånd. Det måste
också tillskapas ett sparvänligare klimat
här i landet. En kreditpolitik med
rörlig ränta, en omläggning av skattesystemet,
som gör sparande lönsamt, och
ett borttagande av hindren för även
mera angelägna rationaliseringar, som
till resultat skulle få en ökning av produktionen
i landet, vore enligt min mening
i hög grad angelägna åtgärder. Då
emellertid regeringen envist synes vägra
att företa en sådan omläggning, borde
det vara dess skyldighet att ägna sparandet
särskild uppmärksamhet. Frågan
om åtgärder för att premiera sparandet
har tidigare varit uppe här i riksdagen,
senast vid fjolårets riksdag liksom även
vid 1951 års höstriksdag. Från oppositionens
sida framlades då konkreta förslag.
Bland argumenten mot de då framlagda
förslagen finner man att det framhölls,
att någon utredning, som kunde
anses till fyllest, inte hade förekommit.
Slutsatsen därav borde väl vara att de
dåvarande motståndarna till förslagen i
dag skulle ha varit med om en utredning.

Finansministern har vid flera tillfällen
uttalat sig i denna fråga. Det var väl
också på hans initiativ som dåvarande
expeditionschefen Klackenberg gjorde
vissa utredningar inom finansdepartementet.
Något resultat av herr Skölds
överväganden i form av förslag i riks -

dagen har vi emellertid inte fått se. Måhända
har finansministern påverkats
till att inta en passiv ställning av det
förhållandet, att det under år 1952 kunde
konstateras en inte obetydlig ökning
av penningsparandet. Denna gynnsamma
utveckling tycks emellertid nu vara
förbi. Inom 84 av de största sparbankerna,
postsparbanken, jordbrukskassorna
och affärsbankernas sparkassor kunde
vi för de fyra första månaderna i fjol
registrera en ökning av insättningarna
på 461 miljoner kronor. I år har insättningsökningen
under motsvarande tid
nedgått till 395 miljoner. Det är också
att märka, att denna nedgång förekommer
inom var och en av de nämnda
fyra formerna av sparinstitut. Dessa
siffror ger, tycker jag, en allvarlig tankeställare
om att frågan om det enskilda
sparandet bör ägnas all möjlig uppmärksamhet.

Bankoutskottet har emellertid ansett,
att man inte bör överväga att tillsätta
en särskild utredning förrän sparbankssakkunniga
slutfört sitt uppdrag. Jag har
studerat riksdagsberättelsen för att se
vad den utredningen sysslar med och
har funnit, att den under sin snart
femåriga tillvaro haft en del sammanträden
och avgivit en del remissyttranden.
Jag har också tittat på direktiven
och funnit att de sakkunniga skall göra
en utredning rörande sparbankernas organisation
och verksamhet och därvid
ta upp frågan om ändringar i sparbankslagen.
Jag förutsätter att det är
angelägna saker som utredningen sysslar
med. Men jag kan inte tänka mig att
den kan komma med förslag om generella
åtgärder för främjande av sparandet
av den natur vi syftar till i vår
motion.

Utskottet har också pekat på 1951 års
penningvärdeundersökning. Och visst är
det angeläget att den utredningen inom
rimlig tid kommer med något resultat,
helst om den kan ge én bruksanvisning
för statsmakterna som gör det möjligt
att på ett bättre sätt än hittills bevara

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om räntereglering m. m.

penningvärdet. Ett fast penningvärde
får väl betraktas som den främsta förutsättningen
för att sparviljan skall kunna
stimuleras. Men jag har den uppfattningen
att vi får vänta ännu många år
innan den utredningen har gjort sitt.
Och jag tycker knappast att vi har råd
att bara låta tiden gå.

Slutligen har bankoutskottet pekat på
behovet av sådana statistiska specialundersökningar
inom olika ämbetsverk
som konjunkturinstitutet och 1951 års
penningvärdeundersökning ställde krav
på vid remissyttrande 1952. Jag känner
inte till om några sådana speciella undersökningar
kommit till stånd. 1 vart
fall borde det väl vara en lämplig anordning
att dylika speciella undersökningar
samordnades. Och detta hade
kunnat ske om det tillsatts en särskild
utredning. De instanser, från vilka utskottet
inhämtat yttrande i frågan, har
också i stort sett uttalat sig positivt till
förslaget om utredning angående konkreta
åtgärder att främja det personliga
sparandet. Inte minst näringslivets stora
tongivande organisationer har varit
överens om att en sådan utredning vore
värdefull i akt och mening att få klarhet
beträffande alla olika möjligheter
till ett ökat sparande.

Det förefaller mig, herr talman, som
om de skäl mot en utredning bankoutskottet
i sitt betänkande anfört bara
vore de obotfärdigas förhinder. Då
emellertid reservanterna i bankoutskottet
inte lagt fram något eget yrkande,
har jag bara för min del velat deklarera
min ståndpunkt. Något yrkande avser
inte heller jag att ställa.

Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! Med hänvisning till vad som
tidigare under debatten har sagts ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag kommer inte att ta
upp någon ny debatt i denna fråga. Jag

vill bara säga till den föregående ärade
talaren att det här tydligen uppstått något
missförstånd. Meningen var att denna
motion skulle debatteras i samband
med diskussionen om den ekonomiska
politiken i övrigt, och jag vill därför
nöja mig med att hänvisa till dels vad
jag sagt under den tidigare debatten
och dels vad som angives i oppositionens
gemensamma reservation i denna
fråga.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9-

Fortsatt giltighet av lagen om räntereglering
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

I en den 8 april 1953 dagtecknad proposition,
nr 219, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämlikt
87 § regeringsformen, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 7 december 1951
(nr 767) om räntereglering m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 458 av herr Ohlon m. fl. och nr
459 av herr Eiverlöf in. fl. samt inom
andra kammaren nr 581 av herr Ohlin
m. fl. och nr 582 av herr Hjalmarson
in. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna I: 458, I: 459,

Onsdagen den 13 maj 1953 fm.

Nr 18.

Fortsatt giltighet av lagen om räntereglering m. m.

II: 581 och II: 582, måtte bifalla Kungl.
Maj :ts förevarande proposition.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ewerlöf, Nordenson och
Nordqvist i Karlskoga, vilka ansett att
utskottet, med bifall till motionerna
1:459 och 11:582, bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå propositionen;

2) av herrar De Geer, Schmidt och
Gustafson i Göteborg, vilka ansett att
utskottet, med bifall till motionerna
I: 458 och II: 581, bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna
reservationen.

Herr SCHMIDT (fp): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den av herr
De Geer m. fl. avgivna reservationen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner beträffande utskottets
hemställan, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Schmidt
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Schmidt begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 75 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

På därå av herr talmannen framställd
proposition blev härefter utskottets motivering
av kammaren godkänd.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Onsdagen den 13 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Rörligt tillägg på tjänste- och familje pensioner

för statstjänstemän m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörligt tillägg under
år 1953 på tjänste- och familjepensioner
för statstjänstemän m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 184 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 27 mars 1953, föreslagit
riksdagen besluta, att på tjänste- och
familjepensionernas grundbelopp skulle
under år 1953 utgå rörligt tillägg enligt
de grunder, som i propositionen angivits.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att på det rörliga tillägget
på tjänstepensionerna — vilket liksom
under föregående år för närvarande beräknades
efter 53 procent — skulle för
den som uppnått 67 års ålder från och
med den 1 maj 1953 göras avdrag med,
för oavkortad pension, omkring 280
kronor för år. Det nuvarande avdraget
på 792 kronor skulle sålunda höjas till
omkring 1 070 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ahlberg m. fl. (1:456) och den andra
inom andra kammaren av herr von
Setli m. fl. (11:565) hade hemställts,
att riksdagen måtte bifalla ifrågavarande
proposition med den ändringen att

nedsättning av rörligt tillägg på tjänsteoch
familjepensioner till statstjänstemän
m. fl. under år 1953 icke skulle
ske i andra fall eller i annan mån än
som erfordrades för att sammanlagda
tjänste- och folkpensionen icke skulle
överstiga 2/s av tjänstens nuvarande
slutlön i ortsgrupp 2 ävensom att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att frågan om vilka grunder
i övrigt som borde gälla rörligt tillägg
på tjänste- och folkpension för statstjänstemän
m. fl. måtte upptagas till
behandling i så god tid att frågan kunde
föreläggas 1954 års riksdag samt att de
ytterligare tillägg, som därvid visade
sig motiverade, borde gälla retroaktivt
från och med den 1 maj 1953.

I en inom andra kammaren av herr
Neländer m. fl. väckt motion (11:566),
hade hemställts, att riksdagen måtte bifalla
propositionen med den ändringen,
att endast 45 kronor skulle frånräknas
tjänstepensionen.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 456 och II: 565 samt
II: 566, förstnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att på
tjänste- och familjepensionernas grundbelopp
skulle under år 1953 utgå rörligt
tillägg enligt de grunder, som av
departementschefen angivits;

II. att motionerna I: 456 och II: 565,
i vad de avsågo skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 151 och II: 193
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Kg -

Onsdagen den 13 maj 1953 em. Nr 18.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän m. m.

ling, vilka ansett att utskottet i punkten
I bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna 1:456
och II: 565, såvitt nu vore i fråga, samt
med avslag å motionen II: 566, besluta,
att på tjänste- och familjepensionernas
grundbelopp skulle under år 1953 utgå
rörligt tillägg enligt de grunder, som
av departementschefen och reservanterna
angivits;

2) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Malmborg i Skövde, fröken Elmén, herr
Nihlfors och fröken Ager, vilka ansett,
att utskottet i punkten II bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 456 och II: 565, såvitt
nu vore i fråga, hos Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till 1954 års riksdag
om en definitiv och tillfredsställande
lösning av frågan om samordning
av tjänste- och folkpension.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NELANDER (fp): Herr talman!
Samordningen av tjänste- och folkpensionen
och den därmed förenade reduceringen
har bland statens nuvarande
och förutvarande befattningshavare
åstadkommit åtskillig irritation. Till en
del — och kanske då i synnerhet bland
de pensionerade -— beror detta väl på
att tillräckligt klargörande upplysningar
om reduktionens innebörd inte har
lämnats av statsmakterna, men främst
bottnar nog misstämningen i den ändrade
attityd, som regeringen synes ha
intagit till begreppet tjänstepension.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 184
på sid. 12 finns ett utdrag ur departementspromemorian,
vilket jag ber att
få citera:

»Om tjänstepensionen av sociala skäl
bestämts till en viss nivå trots att
tjänstemännen själva beräknades lämna
bidrag, som täckte endast en del av
kostnaderna, måste uppenbarligen vid
en folkpensionshöjning fråga uppkomma,
huruvida staten bör lämna oför -

ändrat socialbidrag till tjänstepensionerna,
så att skillnaden mellan den tidigare
tjänstepensionsnivån och folkpensionsnivån
bevaras, eller om inte
socialbidraget snarare, så som betingat
av önskemålet att kunna upprätthålla
skälig standard, bör minskas i
den mån denna standard kan upprätthållas
på annat sätt.»

Det bör nog fastslås, att talet om att
tjänstepensionen »av sociala skäl bestämts
till en viss nivå» och att det
kan ifrågasättas, »huruvida staten bör
lämna oförändrat socialbidrag till
tjänstepensionen», är helt felaktigt.

Av gammalt har tjänstepensionen
betraktats som intjänad lön. Den har
sin grund i tjänstemannens arbete och
kan i viss mån jämställas med avlöning.
Bådadera regleras genom avtal och kan
inte betraktas som en social förmån.

I avlöningsbestämmelserna heter det,
att »innehavare av tjänst äger på grund
av sin anställning rätt till avlöningsförmåner
... enligt de grunder, som
stadgas ..., ävensom pensionsrätt i
den mån så följer av gällande tjänsteoch
familjepensionsbestämmelser».

Ett gammalt ordstäv säger, att statens
kaka är liten men säker. Det säkra har
i sig bland annat innefattat den garanterade
statspensionen. Denna betalas av
tjänstemannen dels genom hans arbete
och dels genom pensionsavgifterna,
vilka numera utgöres av skillnaden
mellan brutto- och nettolön. Om någon
av kammarens ärade ledamöter menar,
att man därmed tagit bort pensionsavgifterna,
ber jag få hänvisa till sid. 13
i departementspromemorian, där man
erkänner, att »införandet av nettolönsystem
icke i och för sig medför anledning
att anse, att pensionskostnaderna
till mindre del täckes genom bidrag
från de anställda än vid en form
av bruttolön».

Att de erlagda pensionsavgifterna
oftast inte täcker tjänstepensionen är
nog riktigt, men det är väl vid alla
pensionskassor så, att arbetsgivaren

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän m. m.

alltid svarar för en del av pensionskostnaden.
I departementspromemorian
erkännes det till och med, att det är
teoretiskt möjligt att för yngre tjänstemän
»full täckning uppkommer genom
deras bidrag, om pensionsnivån om
30 till 50 år inte skulle överstiga den
nuvarande».

Principen om tjänstepensionens oantastbarhet
understrykes av åtskilliga remissinstanser,
bland annat telegraf-,
vattenfalls- och generalpoststyrelserna.
Den senare skriver sålunda: »Enligt
generalpoststyrelsens uppfattning är
pensionen lika väl som avlöningen en
förmån, som utgår på grund av anställningen
och som alltså ingår i den
ersättning, vilken tjänsteman äger åtnjuta
för utfört arbete...»

Statskontoret anför bland annat i anslutning
till förut citerade departementspromemoria:
»Statskontoret vill

för sin del betona, att ett dylikt betraktelsesätt
står i direkt strid mot den
uppfattning om pensionens karaktär,
som numera blivit vedertagen, nämligen
den att pensionen utgör en förmån,
vilken på samma sätt som lönen följer
med anställningen.»

Departementschefen själv slutligen
anförde i propositionen nr 193/1949:
»Själva utgångspunkten för detta resonemang,
nämligen att den under tjänstetiden
utgående lönen skulle varit
högre, om pensionsrätt ej tillförsäkrats
tjänstemännen, synes kunna godtagas.»

Vad sedan folkpensionen beträffar,
så är denna ju avsedd för alla medborgare.
Den folkpensionsavgift, som
nu utdebiteras på skattsedlarna, är genom
årets riksdagsbeslut fastställd till
1,8 procent eller så nära det försäkringstekniskt
motiverade procenttalet
1,75 som möjligt. Till en början var
statstjänarna undantagna från folkpensionen;
nu får de liksom de flesta andra
i längden själva betala sin folkpension.
Under dessa förhållanden är det
enligt min mening oriktigt att i samband
med folkpensionen göra avdrag

för tjänstepensionen. Jag anser, att en
sammanblandning av dessa två icke
borde ske.

Nu möter jag naturligtvis åtminstone
två invändningar. Den första är väl
denna: Organisationerna har ju gått
med på en samordning enligt dessa
principer. Och det är riktigt. Men man
kan tillägga: härtill nödda och tvungna.
Förhandlingarna rörde samtidigt
procenttalet för det rörliga tillägget,
vilket man törhända eljest inte fått
fastställt till fjolårstalets 53. Och när
samordningen 1946 kom till —- den
betraktades då av tjänstemännen som
ett provisorium — uttalades från organisationshåll,
att man därmed inte
erkände riktigheten av det avsteg från
principen om pensionens oantastbarhet,
som minskningen av tjänstepensionen
finge anses utgöra. Härtill kan läggas,
att några underhandlingar med statspensionärernas
förening inte synes ha
ägt rum.

Den andra invändningen blir förmodligen:
Frågan om samordningen

skall ju även utredas av 1951 års pensionsutredning.
Även detta är riktigt.
I direktiven har klart utsagts, att frågan
om samordningen skall tas upp
som en av de första etapperna i utredningens
arbete, något som tydligen inte
skett. Utredningen uttalar för egen del
i sitt remissvar, att vare sig man vidtager
åtgärder eller inte har man tagit
en viss ståndpunkt också i samordningsfrågan.
Själv förmenar jag, att
man binder sig mera genom att göra
det nu ifrågasatta avdraget än om man
inte gör detsamma.

Yi som står bakom motion 566 anser,
att det belopp av kronor 45, varmed
tjänstepensionerna enligt departementspromemorian
till följd av det
rörliga tillägget blivit reellt ökade, nu
bör avdragas men att i övrigt ingen
ändring bör göras; detta i avvaktan på
1951 års pensionsutredning.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till motion 566.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Rorhgt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän in. m.

Häri instämde herr Nordkvist i Kalmar
(fp).

Herr NIHLFORS (fp): Herr talman!
Jag skall med några ord beröra en reservation
som föreligger vid det utskottsutlåtande
kammaren nu har att
ta ställning till. Jag syftar på reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Vi reservanter har kommit till samma
slutsats i själva sakfrågan som utskottsmajoriteten,
nämligen att Kungl. Maj :ts
förslag bör accepteras. Vi har dessutom
ansett oss kunna komma fram
till ett speciellt yrkande, syftande till
att 1951 års pensionsutredning skall forcera
sitt arbete, så att ett definitivt förslag
till lösning av detta speciella problem
kan föreläggas 1954 års riksdag.

Nu skulle det kanske ankomma på
mig, som förste talare i kväll för ett
accepterande av den föreliggande propositionen
i själva sakfrågan, att närmare
utreda varpå hela förslaget går
ut, men jag anser att det i första hand
tillkommer utskottets talesman att göra
det. Jag förutsätter att frågan, som
ju har diskuterats sedan länge och
även finns redovisad i utskottsutlåtande!,
är känd för kammarens ledamöter.

Jag vill emellertid säga — och däri
instämmer jag med herr Nelander —
att den reella och den tekniska samordningen
mellan tjänste- och folkpension
otvivelaktigt har vållat en mycket stark
irritation under de år som gått. Det
var inte heller så att organisationerna
på sin tid utan knot accepterade den
del av samordningen som kallas för
den reella samordningen och består i
att man minskat tjänstepensionen med
ett belopp, som motsvarar 200 kronors
folkpension. Man accepterade, det måste
naturligtvis konstateras, år 1946 från
organisationernas sida dock denna lösning,
och det föreliggande förslaget
bygger ju på att man icke nu skall gå
ifrån det, som man då överenskom
och som riksdagen beslöt 1947.

Utvecklingen har emellertid blivit

6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 18.

den, att det förskott på folkpensionen,
som blir en följd av själva den tekniska
samordningens struktur, genom att därpå
läggs ett rörligt tillägg, kommer att
öka rätt väsentligt, under det att det
avdrag, som göres vid uppnådd folkpensionsålder,
är fixerat till 792 kronor.
Det är mot bakgrunden av den utvecklingen
som man får se hela detta
förslag, som syftar till att rätta till den
situation som sålunda har uppstått.
Det har ju faktiskt, som även herr Nelander
berörde, blivit en direkt fördel
av samordningen, en vinst så att säga.

Reservanterna under reservation nr
2 har ansett, att mot bakgrunden av
vad som har förekommit kan man inte
gärna, eftersom det nu föreliggande förslaget
måste anses endast såsom en
kompromiss för i år, gå ifrån den
grund, varpå hela samordningen har
byggt sedan den beslöts 1947. Det är naturligtvis
inte från reservanternas sida
bär fråga om något principiellt ställningstagande
till exempelvis i frågan
om pensionens oantastbarhet e. d., men
vi har från reservanternas sida ansett
att här är det så besvärliga problem som
behöver utredas, inte bara vad gäller
den av mig nyss nämnda principen utan
även många andra frågor som berör det
statliga pensioneringssystemet, att det
finns anledning att vänta ett år på att få
fram en lösning. Då får man ta ställning
till frågan i dess helhet.

Det kan erinras om, jag tror att herr
Nelander också gjorde det, att 1951 års
riksdag i anledning av en motion från
folkpartihåll uttalade i samband med
att man erinrade om att 1951 års pensionsutredning
tillsatts strax dessförinnan,
att denna utredning borde som
en av sina första arbetsuppgifter ta om
hand frågan om samordning mellan
folkpension och tjänstepension. Nu vet
vi alla att utredningen i fråga har sysslat
med andra ting. Jag vill inte göra
gällande att dessa andra ting har varit
mindre viktiga, men man kan inte heller
påstå, att riksdagens begäran om en för -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän m. m.

tursrätt för denna frågas lösning har
effektuerats. Det är därför en besvärlig
situation, som utredningen har kommit
i, då den har blivit så brännande
aktuell just i år.

Det är mot denna bakgrund som vi
reservanter har ansett, att riksdagen
bör kräva att ett utredningsförslag framläggs
snarast möjligt, så att riksdagen
nästa år kan taga ställning till frågan.

Man kan mycket väl tänka sig att utredningen
får en förstärkning av sitt
kansli; det skulle kanske vara till fördel
ur snabbhetssynpunkt.

En fråga, som också irriterat och som
vi reservanter särskilt har pekat på
såsom någonting som borde kunna rättas
till, är frågan om den bristande informationen
till pensionärerna. Under
alla år har man ju varit irriterad över
det resultat, som man tror att samordningen
har lett till. Man har sett att
man vid uppnådd folkpensionsålder har
fått ett avdrag på 792 kronor, men man
har inte förstått varför, eller också har
man missuppfattat det hela. Både kommunikationsverken
och statskontoret
har givetvis möjligheter genom sina register
att nå pensionstagarna och också
ge dem erforderlig information.

Man kan nog säga, att sådan information
har tjänstemannaorganisationerna
gett i sina tidskrifter när samordningsfrågan
senast, år 1947, var aktuell. Men
den informationen har väl varit en engångshistoria
för organisationerna, som
ju för övrigt vanligen inte i sig innesluter
pensionärer. Jag anser alltså att
man bör kunna även nu och snarast
möjligt ordna med någon lättfattlig information
i den här saken. Jag måste
dock betona, att det naturligtvis inte
är så lätt att på ett enkelt sätt förklara
hela den situation som har uppstått och
varför nu riksdagen kommer, som jag
antar, att fatta ett beslut i enlighet
med propositionen.

Jag beklagar också — jag instämmer
även där med herr Nelander —• att man
inte ansett sig böra från civildeparte -

mentets sida kalla de pensionerades
riksförbund till överläggningar. Därtill
finns givetvis inte någon formell
skyldighet, eftersom förhandlingsrätt
inte föreligger mellan statsverket och
detta förbund. Jag tror dock att det
hade varit till nytta för hela sakfrågans
behandling och för den efterföljande
diskussionen om att man på ett
tidigt stadium haft en sådan kontakt
och diskussion.

Det är många problem, som 1951 års
utredning skall ta hänsyn till i detta
sammanhang. Jag vill bara peka på en
omständighet som inte finns omnämnd
i reservationen, nämligen att vi sedan
1947 fått en ändring i själva systemet
med pensionsåldrarna. Nu kan en befattningshavare
stå kvar ett visst antal
år utöver pensionsåldern. Det är olika
antal år för olika pensionsåldrar.

Det innebär att de befattningshavare
som har de högsta pensionsåldrarna och
som står kvar i tjänst — de kanske har
anmanats av statsverket att stå kvar i
tjänst ett år eller mera — strängt taget
ju inte har någon nytta av den tekniska
samordningen. Det är någonting som
man måste beakta vid den fortsatta utredningen.

Jag skall sedan något beröra, eftersom
jag tycker det finns anledning till
det, den reservation nr 1, som har avgivits
av fröken Andersson m. fl. och
som ansluter sig ganska nära till en motion
som har väckts av herr Ahlberg
m. fl. Den motionen syftar ju till att någon
nedsättning av pensionstillägget
icke skall göras i annan mån än om den
sammanlagda tjänste- och folkpensionen
skulle överstiga två tredjedelar av
den nuvarande slutlönen i ortsgrupp

2. Jag vill beröra denna reservation
därför att den ju vill lösa ett problem
som särskilt herr Ahlberg men även
hans medmotionärer i tidigare sammanhang
i år har velat ha utredning
om. Jag syftar på en motion i första
kammaren med nr 152, där man just har
tagit upp frågan om hur man lämpligen

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän m. m.

skall kunna anpassa pensionerna för
befattningshavare som har avgått ur
tjänst och lämnat befattningar som sedermera
har lyfts upp i högre lönegrad
på grund av tjänsteförteckningsrevisionen.
Motionärerna har ansett att 1951
års pensionsutredning borde få i uppdrag
att utreda denna fråga för att komma
med ett förslag, som skulle kunna
föranleda en ändring i det nuvarande
förhållandet, vilket innebär att pension
utgår på den innehavda tjänstens tidigare
och inte på dess nuvarande grad.

Det märkliga är som sagt, att reservanterna
från högern nu utan vidare
vill så att säga hoppa ifrån sitt förslag
från januari om utredning och lö$a
hela detta, såsom jag tror, mycket besvärliga
problem på en enda gång.

En annan omständighet, som säkerligen
kan komma att förvilla många statspensionärer,
som är folkpensionärer,
är just detta förslag om att de sammanlagda
pensionsförmånerna inte bör
få överstiga två tredjedelar av nuvarande
slutlön i ortsgrupp 2.

I reservationen nr 1 har det i detta
sammanhang förts in ett uttalande, att
det självfallet förutsättes att, därest
efter tillämpning av reduktionsregeln
totalförmånerna ändock skulle överstiga
nämnda två tredjedelar, någon ytterligare
reduktion icke skall ifrågakomma.
Den brasklappen fanns faktiskt
inte i motionen, och det gör ju kanske
att läget är något bättre än det läge
motionärerna hade kunnat komma att
försätta sig i om inte reservanterna
hade skjutit in den satsen. Om man gör
en undersökning av vad resultatet blir
av ett bifall till reservationen nr 1, som
väl av reservanterna anses vara ett försök
att stödja statspensionärerna, finner
man att den endast har inverkan —
och en mycket väsentlig inverkan —
på grupper av befattningshavare i de
allra högsta lönegraderna.

För en vanlig låglönegrupp som stationskarlarna
visar det sig att pension
plus folkpension från och med den 1

maj 1953 utgör 75 procent av 2-ortslönen,
om man räknar med den gamla
befattningen i nionde lönegraden. Det
procenttalet sjunker till 72 procent om
man i stället räknar med att befattningen
som stationskarl nu har flyttats upp
till tionde lönegraden. Den pensionen
ligger alltså över den av högern satta
maximigränsen, 2/3 eller 66,07 procent.
Och så blir resultatet hela vägen ända
till dess man kommer upp till en kategori
som exempelvis läroverksadjunkterna,
som i vissa fall har fått en höjning
från 26 till 29 lönegraden. Där
blir det en sänkning av procenttalet till
62, om man utgår ifrån att man skall
räkna pensionen på den nuvarande befattningen.
Likadant är det beträffande
byråcheferna.

Det finns alltså ganska många anmärkningar
att göra mot detta förslag,
vars upphovsmän har velat göra gällande,
att det är fråga om ett försök
att tillvarata intressena för de statspensionärer,
som har folkpension.

Det är också enligt min uppfattning
principiellt felaktigt att koppla samman
folkpensionsavdraget med frågan
om de äldre pensionernas anpassning
till tjänsteförteckningsrevisionens resultat.
Det har ju också, som jag nämnde
förut, motionsvis föreslagits en utredning
från samma håll i riksdagen.

Herr talman! Vi reservanter har, såsom
jag framhållit, vad gäller själva frågan
om en minskning av det rörliga
tillägget, kommit till samma slutsats
som propositionen, men vi har ansett
att ärendets föregående behandling behövde
något klarläggas genom ett utförligare
uttalande från riksdagens sida
än vad utskottsmajoriteten har funnit
erforderligt.

Det är sålunda enligt min uppfattning
viktigt, att hela samordningsproblemet
snart kommer under omprövning, och
jag vill därför hemställa till kammaren
att bifalla reservationen nr 2, vars kläm
går ut på begäran om förslag från 1951

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän m. m.

års utredning i så god tid, att 1954 års
riksdag kan ta ställning till frågan.

Herr KYLING (h): Herr talman! Jag
kan böria mitt anförande med att instämma
med de två föregående talarna
i den kritik som de har riktat mot det
föreliggande förslaget. Jag behöver inte
mer än understryka att den mycket
starka irritation som råder bland statspensionärerna
har spritt sig till de
kommunala pensionstagarna och därifrån
även till pensionärerna inom den
privata sektorn. Man känner nämligen
till att den privata sektorns arbetsgivare
lika väl som de kommunala arbetsgivarna
gärna följer efter staten när
det gäller sådant som kan vara till
nackdel för pensionärerna.

Jag skall inte här gå in på den överenskommelse
som träffades år 1946.
.lag var visserligen inte då medlem av
tjänstemännens förhandlingsdelegation,
men jag hade dock tillfälle att
ganska ingående följa förhandlingarna,
och det är, herr talman, ingen efterldokhet
från min sida, om jag i dag i
andra kammaren framför den synpunkten,
att den nuvarande samordningen
mellan ålderspension och folkpension
inte är den riktiga. Redan vid tidpunkten
för dessa förhandlingar ansåg jag
att man borde göra en strikt uppdelning
mellan dessa båda slag av pensioner,
så att statspensionärerna liksom
alla andra grupper i samhället
skulle få sin folkpension utan behovsprövning.
Jag var medveten om att den
dagen kanske skulle komma, då statspensionärerna
inte kunde riktigt avgöra,
om de hade förlorat eller vunnit
på detta, men å andra sidan måste det
alltid verka irriterande för statspensionärerna
ait personer med stora inkomster
får sin fulla folkpension utan
behovsprövning, medan de själva måste
vidkännas en reducering av folkpensionen.

Nu skall jag vara den förste att erkänna
att organisationerna år 1946 nog

var i den besvärliga situationen, alt de
mer eller mindre tvingades att gå in för
evalvering av folkpensionen och en
samordning. Det gjordes då en försäkringsteknisk
uträkning av beloppet
—• jag behöver inte gå in därpå, eftersom
de två föregående talarna har klargjort
hur denna utredning skedde —
men sedan dess har det ju inträffat en
hel del, som i vissa avseenden utan
tvekan är till statspensionärernas förmån
men som i andra avseenden måste
sägas vara till deras nackdel. Förmånen
för statspensionärerna är närmast
den, att man för den cvalverade delen
av folkpensionen vid ifrågavarande tidpunkt,
uträknad till 792 kronor, har
fått tillgodogöra sig motsvarande dyrtidstillägg
som för den övriga delen av
ålderspensionen. Därigenom har den
evalverade delen av folkpensionen stigit
till högre belopp än 792 kronor.

Men det kommer också nackdelar in
i bilden. Sedan år 1947 har vi här i
riksdagen gjort vissa ändringar av pensionsåldern.
Det finns numera en rörlig
pensionsålder, med rätt för den anställde,
som enligt pensionsreglementet
tidigare skulle gå i pension vid 60
års ålder, att kvarstanna till 63 år, medan
den som skulle pensioneras som
63-åring har rätt att kvarstå till 65 års
ålder och den som hade pensionsåldern

65 år på egen önskan kan kvarstå till

66 år, varefter det i de flesta fall ges
ett nådeår. Men om det är så, att en
försäkringsteknisk utredning har kommit
fram till ett belopp av 792 kronor
i evalverad folkpension för det fall att
pensionsåldern var 60, 63 och 65 år —
och för övrigt ännu lägre — så bör väl,
herr talman, denna evalverade folkpension
utgå med ett annat försäkringstekniskt
uträknat belopp, när pensionsåldern
har höjts.

Det är därför som man är lite tveksam,
om fördelarna eller nackdelarna
av det nuvarande systemet är störst.
Kvar står emellertid att det råder en

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och famiijepensioner för statstjänstemän m. m.

mycket stark irritation inom statspensionärernas
skara.

Jag vill härefter, herr talman, med
några ord beröra en annan fråga som
jag anser bör tagas upp i detta sammanhang.
Statspensionärerna fick genom
tidningarna besked om att de
skulle få behålla endast en bråkdel av
det nya folkpensionsbeloppet på 350
kronor. Det måste kännas ganska bittert
för dessa statspensionärer att inte
på något sätt ha blivit underkunniga
om detta tidigare. Jag är väl medveten
om att regeringen inte har någon skyldighet
att inbjuda statspensionärerna
till förhandlingar. Dessa har inte någon
förhandlingsrätt. Men det hade ändå
varit till stor nytta, om regeringen och
då närmast statsrådet Lingman hade
tagit kontakt med statspensionärernas
organisation. En hel del begrepp kanske
hade klarnat under sådana förhandlingar
eller låt oss kalla dem underhandlingar.

Redan under riksdagen 1945 påtalades
det i en motion, att 193G års lag
om förenings- och förhandlingsrätt helt
hade glömt bort förhandlingsrätten för
våra pensionärer. Andra lagutskottet
som behandlade den motionen 1945 uttalade
sig enhälligt för att Kungl. Maj:t
skulle låta göra en utredning och återkomma
till riksdagen för att ge även
pensionärerna förhandlingsrätt.

I höstas interpellerade jag socialministern
för att efterhöra, när denna
utredning skulle komma till stånd, och
fick då ett svar som varken sade ja
eller nej. I år motionerade vi med begäran
om att dessa pensionärer skulle
få förhandlingsrätt. Vi tänkte då inte
minst på pensionärerna inom den fria
sektorn av arbetsmarknaden. Nu har
det sagts mig att andra lagutskottet inte
tänker behandla motionen förrän under
hösten. Man får se om riksdagen
då står fast vid det beslut som fattades
1945. Det skulle vara tråkigt om vi
skulle behöva uppleva ett tioårsjubi -

leum när det gäller att vänta på besked
i en fråga som riksdagen fattat beslut i.

Det som är viktigast för mig i
mitt anförande , herr talman, är inte
att tala mig varm för någon reservation
eller något sådant. Jag kommer
att klargöra reservationen, som jag
själv skrivit under och också yrka bifall
till den. Men det viktigaste för mig
i sammanhanget är faktiskt att försöka
få 1951 års utredning intresserad för
att verkligen bena upp dessa problem.
Jag tror att den enda riktiga lösningen
är, att vi får en uppdelning av pensionerna
i en ålderspension, utgående vid
den tid då pensionsåldern inträder, och
en folkpension, som utgår med fullt
belopp utan behovsprövning även för
dessa personer.

Den som i statsutskottet haft tillfälle
att något titta på de många protestskrivelser
som kommit från statspensionärernas
organisationer förstår
att det finns en ganska komprimerad
bitterhet bland dessa människor. Det
gäller naturligtvis att försöka bevisa
huruvida de har fått lida skada av
detta förfaringssätt.

Jag skall sedan med några ord vidröra
det som herr Nihifors talade om.
Han nöjde sig inte med att tala för sin
egen reservation utan passade också
på att tala mot den reservation som jag
undertecknat. Det har han naturligtvis
full rätt till, det fattas bara annat.
Men jag undrar om inte herr Nihifors
i sitt resonemang försökte bevisa något
mer än han i själva verket kunde
bevisa. De pensionärer som har den
högre pensionen får naturligtvis en
större del av de 350 kronorna, om man
följer reservation nummer i. Orsaken
till att den här ifrågavarande motionen
avlämnades — jag har inte siälv varit
med om att väcka den men har däremot
varit med om reservationen —•
är att de statspensionärer som inträtt
i pensionsåldern de senaste åren inte
kunnat få sin pension uträknad efter

Nr 18.

Onsdagen den 13 mai 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänsteman m. m.

tjänstens nuvarande lönegrad därför
att tjänsterevisionen tillkom senare.

Det föreligger bär en motion underskriven
av representanter för olika partier
i denna kammare med begäran om
att äldre statspensionärer skall få sin
pension ordnad så, att de får tillgodoräkna
sig två tredjedelar av den lön
de skulle fått om de fortfarande varit
innehavare av sin tjänst, som tjänsteförteckningsrevisionen
nu lyft upp en
eller två lönegrader. Då har motionärerna
här menat, att man provisoriskt
detta år kunde lösa frågan så, att pensionärerna,
när de inte kan få de två
tredjedelarna av den nya lönen, i gengäld
skulle kunna få del av denna folkpension.

Sedan säger herr Nihlfors, om jag
fattade honom rätt, att den förmånen
kommer bara de högre löntagarna till
del. Han tog som exempel en stationskarl
och gjorde den reflexionen, att
denne inte skulle få någon fördel, om
denna reservation skulle gå igenom.
Jag förstår inte hur herr Nihlfors resonerar
i det fallet. Om en stationskarl
får en lönelyftning genom tjänsterevisionens
försorg på låt oss säga en lönegrad
— detta innebär 360 kronor — så
kommer två tredjedelar av denna lönegrad
— d. v. s. 240 kronor — att utgå
såsom höjd pension. Den höjda pensionen
skulle ju komma att tas av
denna folkpension, som man nu undanhåller
de statspensionerade. Jag kan
därför inte finna annat än att alla som
varit med om denna lönelyftning genom
tjänsterevisionens försorg skulle
få del även av en förbättrad folkpension.

Dessutom vill jag givetvis meddela,
att reservationen inte på något sätt har
tagit ställning till huruvida detta skulle
bli en permanent historia. Det säges
nämligen tydligt i reservationen, att
man för år 1953 bör förfara på ett
sådant sätt. Sedan menar vi som skrivit
under reservationen och de som

motionerat i saken, att 1951 års pensionssakkunniga
skall lösa denna fråga.

Jag vill, herr talman, ännu en gång
understryka att det för mig är viktigast
att nu närmast få en positiv lösning
av de problem jag här diskuterat,
att få en positiv lösning från 1951 års
pensionssakkunniga. Jag skulle vilja
hemställa till civilministern att han
i dag inför kammaren — jag utgår
ifrån att civilministern kommer att
hålla ett anförande — skall meddela
hur han ser på dessa problem. Säger
civilministern klart ifrån att en samordning
måste åstadkommas även för
framtiden, då har detta uttalande åtminstone
klarat begreppet hur regeringen
ser på detta. Själv tycker jag
att det skulle vara mycket lyckligt, om
1951 års pensionssakkunniga förutsättningslöst
fick gå till verket. Jag har
sedan den önskan, att vi skall få en
skilsmässa i fråga om denna samordnade
pension, så att vi får en ålderspension
och en folkpension. Denna
folkpension skall utgå efter precis
samma principer som dem för vilka
alla andra människor får pension.

Nu vet jag, herr talman, att det är
många som resonera så, att det är värdefullare
att få en evalverad folkpension,
utgående redan vid 63 års ålder,
om man då är pensionerad, än att få
en lägre ålderspension som 63-åring
samt få den högre pensionen, nämligen
folkpensionen, ograverad vid 67 års
ålder. På den punkten har jag en annan
uppfattning och kanske även en
annan erfarenhet. Inom det verksamhetsfält,
där jag är sysselsatt, har de
anställda också fått en evalverad folkpension
som 60—65-åringar. Det har
emellertid visat sig att dessa pensionärer
är vid full vigör och fortfarande
utomordentligt dugliga att fortsätta sitt
arbete under åtskilliga år.

Jag skulle bär vilja komma med en
liten parentes, herr talman. Tror inte
riksdagen att vi snart nog får diskutera
huruvida vi har råd att pensionera

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän m. m.

folk så tidigt som vi gör. En 63-åring
nuförtiden är nämligen vid bättre vigör
än en 63-åring för 20 till 30 år sedan.
Detta problem kommer vi att få brottas
med i allt större utsträckning ju fler
folkpensionärerna blir här i landet. Av
den anledningen menar jag, att det
finns många problem här som behöver
utredas. Jag skulle tro att ju längre vi
kommer fram i tiden, desto närmare
kommer vi också en samordning, inte
av folkpensionerna utan av pensionsåldrarna.
De kommer att närma sig
varandra mer och mer.

Med vad jag här framfört har jag
velat understryka behovet av att vi
får denna utredning så snart som möjligt,
och jag hoppas att den skall framvisa
klara synpunkter i pensionsfrågan
för framtiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är betitlad
nr 1 och avgiven av fröken Andersson
m. fl.

I detta anförande, varunder herr talmannen
övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde fröken Wetterström
(In) och herr Hagård (h).

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag är lika angelägen som
herr Kyling att dessa frågor kommer att
bli ordentligt belysta i den utredning
som pågår, och jag vill än en gång bestyrka
att jag till stor del är inne på
samma linje som han var i sitt allmänna
resonemang — vilket ju också i viss
mån anknöt till vad jag tidigare sagt.
Beträffande mitt inlägg om reservationen
nr 1 ville jag emellertid ha fram
en förklaring till vad motionärarna och
reservanterna menat med denna reservation,
ty någon uttalad mening framlades
varken i den avdelning av statsutskottet,
som behandlade frågan, eller
i statsutskottet in pleno. Jag vidhåller
fortfarande, herr talman, att det är en
reservation, som endast skulle gynna de
befattningshavare som befinner sig i
de högsta lönegraderna.

I en replik kan jag inte gå in på någon
bevisning i detta fall — jag hoppas
att en sådan hinner komma fram i debatten.
Herr Kyling säger, att det finns
massor av problem att utreda, men hur
kan han då göra gällande att man tills
vidare skall räkna pensionen i procent
av den nuvarande lönen, då man från
delvis samma motionärers sida i januari
krävt en utredning om just detta problem.
Den utredningen har ju ännu inte
genomförts. Man kan alltså näppeligen
föra in en sådan nyhet i diskussionen
vid den föreliggande frågans behandling.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Sedan kammarens ledamöter har lyssnat
till de klarläggande anföranden som
hållits i denna fråga av de föregående
talarna, skulle det kanske vara överflödigt
att jag yttrar mig. Det är emellertid
tyvärr på det viset, att i de klarlägganden
som här lämnats, har man ändock
utelämnat för frågans riktiga bedömande
väsentliga punkter. Man talar
här stort om den irritation som förekommit.
Jag förstår, att det måste bli
eu mycket stark irritation bland tjänstemännen
i denna fråga, om upplysningsverksamheten
bland tjänstemännen bedrives
på det sätt som exempelvis herr
Kyling i dag gav oss ett skolexempel på.
Hade det inte varit lämpligare att de,
som vid den aktuella tidpunkten satt i
tjänstemannaorganisationernas ledning,
i stället hade fört fram vad som var
grundtanken och den bärande principen
i samordningen emellan tjänste- och
folkpensionerna?

Det var ju på det sättet, då man diskuterade
spörsmålet om de nya folkpensionerna,
som innebar en höjning till
800 respektive 1 000 kronor om året,
att man ifrån tjänstemannaorganisationernas
sida framförde vissa synpunkter
på dessa spörsmål. I denna diskussion
kom man ju till det resultatet att det
skulle verka en smula olämpligt för
statstjänstemännen att först sluta sin an -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänsteman m. m.

ställning hos staten och få den pension
som de i enlighet med tjänstereglementets
bestämmelser skulle ha och sedan,
när de uppnådde folkpensionsåldern,
få en betydande förstärkning. Man menade
— med all rätt — att det var under
åren strax efter anställningstidens slut
som påfrestningarna var störst. Man
hade kanske i vissa fall barn i skolåldern
vilket alltjämt var betungande
för familjens ekonomi. Det är möjligt,
att man i den diskussionen också influerades
av det gamla skattesystemets
verkningar. Det var vid den tidpunkten
man gick över till källskattesystemet.
Förr var det ju alltid så, att det första
pensionsåret rätt hårt tyngdes av att
man fick bära skattebördan för föregående
års inkomst. Den skulle betalas
på den reducerade inkomst man hade
som pensionär.

Vid detta tillfälle träffades eu uppgörelse
med tjänstemannaorganisationerna
att till statstjänstemannen utbetala
folkpensionen i förskott. Det är att märka,
att ingen av de föregående talarna
med något större eftertryck pekat på
just det förhållandet, utan man har i
stället talat om irritationen. Vad innebar
då detta? Jo, man gjorde en försäkringsteknisk
utredning om vilket belopp
som tjänstemännen skulle ha av sin folkpension
och hur mycket pensionen skulle
reduceras med då vederbörande uppnådde
67 års ålder för att avvägningen
skulle bli riktig försäkringstekniskt sett.
En uppgörelse träffades mellan representanter
för staten och tjänstemännen
på den punkten, vilken uppgörelse har
hållits ifrån statens sida. När man ger
människor en förmån är de naturligtvis
tacksamma för den i det ögonblick de
får den, men de har i regel ganska svårt
att minnas utgångspunkterna. Det är
klart att om man nu driver den sortens
upplysningsverksamhet, som vi fått skolexempel
på i dag, har de, när de uppnår
67 års ålder och eller när folkpensionsåldern
inträder, litet svårt att förstå
att de skall få sin pension reducerad,

emedan de fått sin folkpension i förskott.

Det har tidigare väckts motioner i
denna fråga. Bland motionärerna befann
sig då herr Nihlfors som — jag
kommer inte ihåg om det var vid 1951
eller 1952 års riksdag — aktualiserade
detta spörsmål. Man ville då ha en översyn
över hela detta problemkomplex.
Det har också gjorts en översyn för
att se hur detta verkar.

Då man träffade uppgörelsen hade
statstjänarna ett rörligt tillägg på 6 procent,
och det var från de utgångspunkterna
som man försäkringstekniskt kom
fram till summan 792 kronor. Därefter
har inträffat dels den förändringen att
indextalet höjts från 6 till 53 procent,
dels att folkpensionen har undergått
vissa andra justeringar. Om statsmakterna
strikt skulle ha tillämpat uppgörelsen
såsom den då träffades, skulle avdraget
i dag icke ha varit 792 kronor
utan i stället 1 143 kronor. Då hade man
baserat beräkningarna på den försäkringstekniska
grundvalen på samma
sätt som då denna uppgörelse ursprungligen
träffades.

Nu skall ju genom det beslut riksdagen
tidigare fattat folkpensionerna
undergå ytterligare en förhöjning. Det
förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, innebär ju, att avdraget höjes
från 792 till 1 070 kronor. Skulle man
hela tiden bygga på de rent försäkringstekniska
beräkningarna, skulle
man väl komma någonstans mellan
1 400 och 1 500 kronor i stället för till
de 1 070 som här redan bestämts. Även
enligt detta förslag, som ju ligger på
riksdagens bord, får statstjänstemännen
sålunda en större favör än den som
tidigare godtagits vid förliandlingsöverenskommelsen.
Det sista är också resultatet
av en förhandling mellan representanter
för staten och tjänstemännens
organisationer.

Nu har man i den diskussion som
här förs krävt att 1951 års pensionsutredning
skall bryta ut denna fråga ur

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Rörligt tillägg på tjänste- och

det problemkomplex som utredningen
brottas med. Jag vågar säga att den
tanken såsom den har framförts ingalunda
är realistisk, ty samordningen av
folkpension och tjänstepension är inte
ett så enkelt problem att man bara kan
bryta ut det. Det har samband med en
hel serie av problem som 1951 års pensionsutredning
för närvarande arbetar
med, och det vore oriktigt att bryta
ut frågan ur dess rätta sammanhang
och specialbehandla den vid sidan av
hela det problemkomplex som pensionsutredningen
har fått sig förelagt.

Herr Kyling har i dag förordat en
annan giv när det gäller lösandet av
denna fråga för att på det viset få bort
irritationen. Han vill att det skall utgå
en tjänstepension och att därutöver
full folkpension skall utgå efter inträdd
pensionsålder. Man kan naturligtvis resonera
om ett sådant förslag i de överväganden
som skall ske på detta område,
men då måste jag säga, även om
det kanske låter illa för herr Nelander,
att man väl ändå får lägga också sociala
synpunkter på frågan. För de
högre tjänstemannaskikten, som får betydande
tjänstepensioner, spelar folkpensionen
ingen större roll, men för
de lägre tjänstemännen, i 8—10 lönegraden,
blir skillnaden mellan full lön
och pension ganska betydande, om vederbörande
avgår vid 60 års ålder. Det
föreligger ju bara en rätt för tjänstemännen,
herr Kyling, att stanna till 63
års ålder — det är ingen skyldighet
numera — och därför är herr Kylings
beräkning om de negativt verkande
krafterna fullständigt felaktig. De som
går vid 60 års ålder skulle alltså få
vidkännas ett kraftigare avbrott än de
nu får. Ur social synpunkt finns det
anledning att beakta även den frågan
och inte bara, som herr Kyling tydligen
har gjort, tänka på de högst avlönade
tjänstemännen i statsförvaltningen.

Herr talman! Det skulle kanske finnas
ytterligare ett och annat att tillägga
till det som har anförts. Jag måste rent

familjepensioner för statstjänstemän m. m.

personligt säga, att jag när jag lyssnade
till de inlägg som gjordes tidigare fick
en stark känsla av att det kanske inte
så mycket var själva saken det gällde
som fastmer en ädel tävlan att fria till
tjänstemännen.

Jag ber, herr talman, att med stöd
av det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr KYLING (h) kort genmäle: Herr
talman! Det har varit intressant att
lyssna till herr Lindholms anförande.
Helt säkert satt herr Lindholm och förberedde
sitt långa anförande under den
tid då herr Nelander, herr Nihlfors
och jag stod i talarstolen, ty vi var inne
just på de problem som vi enligt vad
herr Lindholm försökte meddela kammaren
inte hade talat någonting om.

På en punkt är jag inte riktigt säker
på vart herr Lindholm syftar med sitt
resonemang. Syftar herr Lindholm till
att pensionen inte längre skall anses
vara intjänt lön, eller syftar herr Lindholm
till att pensionen för statstjänstemän
icke skall vara oantastbar, så säg
detta i kammaren så att det kommer in
i kammarens protokoll. Det är ganska
viktiga saker vi här berör. Vi måste ha
klart för oss att tjänstemännen nu betalar
en folkpensionsavgift. Jag är väl
medveten om att den avgiften inte helt
täcker den folkpension de en gång skall
få, men det är väl ganska naturligt att
de vill ha sin folkpension när de har
varit med om att betala folkpensionsavgift.

Jag meddelade här i kammaren vid
ett par tillfällen under mitt förra anförande,
att det finns både fördelar och
nackdelar för tjänstemännen med detta
system. Jag redovisar inte uteslutande
nackdelarna utan också fördelarna.

Eftersom jag bara har en replik, vill
jag helt kort säga, herr talman, att jag
tycker det sista som herr Lindholm
sade är ovärdigt. Om jag står här i
kammaren och talar för statspensionärerna,
skall inte herr Lindholm be -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän m. m.

trakta det som en ädel kamp för att
värva röster. Det är inte för den sakens
skull som vi är valda till förtroendemän,
herr Lindholm, utan vi är valda
till förtroendemän för att bevaka olika
intressen. När herr Lindholm talar sig
varm för att det system som nu råder
är bättre än det jag vill rekommendera,
undrar jag vem det är som är ute på
farliga vägar.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Kyling inledde sitt
inlägg med att tala om att det system
som nu tillämpas är till nackdel för
tjänstemännen. Att han sedermera även
pekade på att ett och annat kan vara
till fördel är riktigt, men å andra sidan
ville herr Kyling med hela sitt inlägg
ge intryck av att statsmakterna på något
sätt otillbörligt berövat tjänstemännen
en rätt, som de ägt.

Sedan ville herr Kyling att jag skulle
svara på två frågor, för det första om
pensionen var intjänad lön eller icke,
och vidare beträffande pensionens oantastlighet.
Ja, herr talman, detta är två
slagord som man har rört sig med rätt
mycket under de senaste åren i diskussionen
om pensionerna. Men, herr Kyling,
om pensionen enbart är intjänad
lön måste det betyda att man inte kan
få pension på slutlönen utan att man
måste räkna pensionen även på biträdestiden,
på hela karriären. Man måste
ge pension på den lön vederbörande
haft vid olika speciella tillfällen och
därefter göra en sammanställning, ty
man har inte haft samma lön under
hela sin tjänstetid, herr Kyling. Den
pension som utgår är alltså större än
den skulle bli därest man byggde på
det enkla betraktelsesätt, som herr Kyling
gjort sig skyldig till.

När herr Kyling sedan frågar om jag
vill erkänna att pensionen är oantastlig,
måste jag erkänna att jag och praktiskt
taget alla i detta hus gång på gång
har varit med om att antasta pensionen,
ty varje gång vi har höjt det rör -

liga tillägget på utgående pension har
vi antastat den. Vi har förändrat den
pension, som tjänstemannen fick vid
det tillfälle han lämnade tjänsten. Där
sker alltså ett ständigt fortgående antastande
av pensionen. Herr Kyling har
här rört sig med slagord, vilkas konsekvenser
han icke har genomtänkt.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Då
jag lyssnade till den förste talaren i
denna debatt, herr Nelander, var jag
rätt intresserad av att höra till vilka
slutsatser han skulle komma. Hans
uppläggning av frågan, som väl skulle
gå i klarläggande riktning, blev för mig
rätt svår att förstå, därför att han blandade
in en del saker, som inte hade
mycket med själva samordningen att
göra. Han uppehöll sig ganska utförligt
vid ett uttryck, som utredningsmännen
hade använt, nämligen »bidrag
av sociala skäl». Dessa har påpekat, att
där de inbetalade avgifterna försäkringsmässigt
inte täcker pensionsbeloppen
utan dessa utgår med högre belopp,
måste det vara på grund av sociala
skäl man ansett detta vara riktigt.
Man använder alltså uttrycket i ett helt
annat sammanhang än vad herr Nelander
åsyftar. Herr Nelanders motivering
gick ut på att inget avdrag borde göras,
men han slutade med att yrka bifall
till sin motion, enligt vilken man
ändå skulle göra ett avdrag.

Efter detta kom herr Nihlfors och
ansåg att han efter herr Nelanders klarläggande
anförande inte behövde närmare
gå in på motiveringen, och därefter
kom herr Kyling och åberopade
de två tidigare klarläggande anförandena
och ansåg det vara onödigt att
närmare gå in på själva sakfrågan. Det
är kanske tillåtet för mig också att hänvisa
till de tre klarläggande anförandena,
och därför kan jag avkorta mitt
anförande genom att inte närmare gå
in på dessa omständigheter som ligger
bakom propositionernas förslag, utan

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän m. m.

jag skall nöja mig med att utöver dessa
tre klarläggande anföranden hänvisa
till den fullständiga utredning, som har
gjorts i frågan inom departementet.

Att frågan kom upp i detta sammanhang
berodde, vill jag erinra om, på att
det i folkpensionspropositionen sades
att man skulle taga upp till övervägande
vilka återverkningar de höjda folkpensionerna
skulle ha för tjänstepensionen.
Detta lämnades utan erinran av
riksdagen, och därför ansåg jag det
nödvändigt att taga upp denna fråga till
närmare undersökning. Det visade sig
då, som hem Lindholm har redogjort
för, att de försäkringsmatematiska beräkningar,
som verkställdes 1946, hade
slagit fel på det sättet att statspensionerna
utgår med belopp som är 350
kronor större än den skulle ha varit
om man hade följt samma beräkningsgrunder
som 1946.

Jag vet mycket väl att det här råder
oklarhet ute bland pensionärerna. Jag
hoppas att den skall skingras efter vad
som sagts här i dag, men man är inte
riktigt på det klara med orsaken till att
det sker en reducering vid 67-årsåldern,
trots att det har lämnats många
uppgifter och upplysningar därom, inte
minst från organisationernas sida. Jag
var själv med vid förhandlingarna 1946
och vet att man bland organisationerna
betraktade det som en god lösning med
hänsyn till de förhållanden som rådde
vid det tillfället. Men jag är också medveten
om att vi måste göra en översyn
av metoden för denna sammankoppling,
och detta är anledningen till att
uppdraget har lämnats till 1951 års
pensionsutredning.

Nu begär man här i reservationen
nr 2, att utredningen skall få åläggande
att taga upp denna fråga med förtursrätt,
och man har åberopat hur angeläget
det är för pensionärerna att få
detta uppklarat. Ja, jag har haft överläggningar
med pensionärernas riksförbund,
men det är inte denna fråga man
vill ha löst i första omgången, utan det

är andra frågor som man vill ge förtursrätt.
Då är frågan: Skall man ta
hänsyn till vad pensionärerna anser,
eller skall man ta större hänsyn till anförandena
här i riksdagen? Det blir givetvis
en avvägningsfråga. Nu är det
inte så lätt att avskilja ett visst avsnitt
av pensionsproblemen och säga, att man
skall ta det ena först och det andra sedan,
utan de olika pensionsfrågorna
hänger samman, så att man måste arbeta
med flera problem samtidigt. Den
första etappen, som utredningen har arbetat
med, avsåg, hur man skulle kunna
bereda pensionsrätt för grupper, som
ännu inte har någon pensionsrätt. Det
har man tagit i första etappen, och den
frågan ligger nu hos riksdagen och
kommer att behandlas endera dagen.

Jag skall inte gå in på allt som sagts
här. Herr Kyling talade om den irritation,
som råder bland statspensionärerna,
och sade att den håller på att
sprida sig till pensionärer även inom
den enskilda marknaden. Det skulle ju
vara av intresse om herr Kyling i detta
sammanhang hade kunnat lämna upplysningar
om på vilket sätt man där
samordnar pensionsförmånerna och i
vilken omfattning rörligt tillägg utgår
på pensionerna inom den enskilda
marknaden. Det bör ju tas med för fullständighetens
skull, om man skall få
bilden fullt klar. Jag har kännedom om
att man på många håll helt drar in de
små pensioner som utgår eller i varje
fall begränsar dem mycket kraftigt, när
folkpensionen börjar utgå.

Herr Kyling frågade, om jag skulle
kunna avge en deklaration, hur jag ser
på samordningen, hur det skall ordnas
i fortsättningen. Ja, herr Kyling, jag
har tillsatt en utredning, som skall undersöka
den här frågan, och hade frågan
varit så enkel, att jag hade kunnat
säga, hur det skulle ordnas, hade jag
inte brytt mig om att tillsätta utredningen.
Men eftersom jag har ansett,
att den frågan var så komplicerad, att
jag tillsatt en kommitté för att under -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och famiijepensioner för statstjänstemän m. m.

söka den, är det också klart, att jag
inte kan svara på herr Kylings fråga
nu, utan utredningen måste först få arbeta
och framlägga sitt förslag. Men
det blir inte till 1954 års riksdag, det
skall vi vara fullt på det klara med.
Det är ett alltför invecklat problem.

Herr Kyling yrkade bifall till reservationen
nr 1. Som herr Nihlfors har
varit inne på, berör den reservationen
två frågor. Den bygger ju på en motion
av herr Ahlberg in. fl., och i den
reservationen går man även in för betydande
pensionsförbättringar för vissa
pensionärer. Reservanterna utgår nämligen
inte från att pensionen skulle
motsvara lönen vid pensionstillfället
utan från den nuvarande lönen i ortsgrupp
2. Detta innebär, för att ta ett
exempel, att pensionsunderlaget för en
redan pensionsavgången stationskarl
skall höjas från 12 löneklassen till 13
löneklassen eller med 239 kronor per
år. För en byråchef skulle pensionen
höjas från 36 till 40 löneklassen eller
med 2 056 kronor per år. Utöver att
detta är en helt ny princip, som aldrig
tidigare tillämpats, skulle sådana pensionsjusteringar
i samband med varje
ändring i tjänsteförteckningen medföra
så stora svårigheter, att de knappast
kunde bemästras. Det skulle nämligen
innebära, att man i efterhand skall
pröva, huruvida en tjänsteman, som
avgått ur tjänst för sex, sju år sedan,
nu skulle ha erhållit en sedermera
uppflyttad tjänst. Man kan säga, att det
skulle vara möjligt endast då en hel
grupp höjes, som exempelvis då stationskarlarna
flyttats upp från 9 till 10
lönegraden eller småskollärarna från
13 till 15 lönegraden. Emellertid är det
vissa stationskarlar, som inte har flyttats
från 9 till 10 lönegraden utan från
9 till 11 eller högre lönegrad, och
då skulle man undersöka, om pensionären
skulle haft möjligheter att få
en sådan tjänst. Emellertid är det ett
fåtal hela grupper som har flyttats upp.
Alla de andra tjänsterna skall tillsättas

efter ledigförklarande, och skulle man
tillämpa det ifrågasatta systemet för
pensionärerna, måste man ju förfara
på motsvarande sätt med dem. Jag vet
inte hur man skulle kunna ledigförklara
tjänster för pensionärer, som har avgått
för fyra, fem, sex eller sju år sedan.
Vi skulle ställas inför praktiska
svårigheter, som jag inte vet, om motionärerna
har tänkt på. Om man flyttar
upp en gammal pensionär i högre
pensionsklass, kan man fråga sig om
de andra skulle ha möjlighet att klaga
över detta och anföra besvär. Vi skulle
råka in i mycket besvärliga situationer.
Det är den ena sidan av reservationen.

I den andra frågan — och det är den
som är den mest aktuella för dagen —
måste yrkandet emellertid bedömas mot
bakgrunden av vad man gör i fråga om
anpassningen till det nuvarande löneläget.
Man bör därvid, som herr Nihlfors
erinrade om, beakta att de sammanlagda
pensionsförmånerna för närvarande
motsvarar så pass högt procenttal
av nu utgående lön, att det erfordras
uppflyttningar med två å tre
lönegrader för att pensionen skall så
att säga komma ned till en nivå som
motsvarar 2/3 av lönen. Detta kanske
närmare kan exemplifieras.

Enligt reservanternas yrkande skulle
exempelvis en pensionerad stationskarl,
som efter pensionsavgången befordrats
eller flyttats upp en lönegrad,
utfå en pensionsförbättring, som jag
tidigare nämnde på 239 kronor, men
han skulle därvid få vidkännas avdraget
på 277 kronor, därför att den nya
pensionen kommer att ligga över
2/, av lönen. Byråchefen, som skulle
erhålla pensionsförbättring på 2 056
kronor per år, skulle däremot befrias
från avdraget på 277 kronor.
Som ett ytterligare exempel på vad reservanternas
förslag innebär kan jåg
nämna, att om en tjänsteman åtnjuter
pension enligt lönegrad 15 men får
denna omräknad till lönegrad 17 med
en pensionsförbättring på ungefär 900

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän m. m,

kronor, får han fortfarande vidkännas
avdrag på 277 kronor. Men om han
höjes ytterligare till 19 lönegraden med
en ytterligare pensionsförbättring på
918 kronor per år, befrias han från avdrag.
Det är innehållet i reservationen
nr 1, och det förefaller mig som om det
skulle bli ännu svårare att gå ut till
pensionärerna och förklara rättvisan i
detta än att förklara den nuvarande
samordningen.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Sedan jag'' begärde ordet har herr Lindholm
och nu senast herr statsrådet yttrat
sig, och jag skulle i alli väsentligt
kunna instämma i vad de har sagt, men
jag kan ändå inte underlåta att ytterligare
säga några ord. Jag måste säga att
när jag hörde dessa tre statstjänstemän,
herrar Nelander, Nihlfors och Kyling,
undrade jag verkligen vad som kunde
ligga bakom att de på detta sätt ville
framföra önskemål från statstjänstemannen,
som ändå befinner sig i eu så
förmånlig ställning i detta hänseende.
Det är inte tu tal om att denna övergångsordning,
där de får 792 kronor
av folkpensionen från början vid sin
avgång, är en betydande fördel enbart
detta, och beloppet var ändå vid införandet
beräknat efter 6 procent. Men
genom tilläggets höjning till nu gällande
53 procent har de fått en förmån
av ytterligare omkring 350 kronor i
pensionstillägg utöver vad andra människor
i detta land får. Att sedan komma
och klaga över att det föreligger
nackdelar, som skall rättas till! Jag är
verkligen förvånad över att något sådant
kan förekomma i denna riksdag.
När man nu vädjar till 1951 års pensionskommitté
att den skall behjärta
de synpunkter, som herr Kyling framförde,
vill jag uttala den önskan till
denna kommitté, att man försöker
åstadkomma en sådan avvägning att det
blir litet rättvisa också mot andra medborgare
i samhället. Vi skall komma
ihåg att det stora flertalet har inte den -

na tjänstepension, som i allmänhet svarar
mot två tredjedelar av lönen, utan
de får nöja sig med ålderspensionen,
som utgör endast en liten del av detta
belopp.

När herr Kyling säger att statstjänstemannen
får erlägga sin ålderspensionsavgift
är detta något alldeles självklart.
Det är ju en solidaritetsåtgärd,
som alla medborgare i detta samhälle
måste vara med om. Det är många som
betalar avgifter i detta avseende, som
de inte får ett öres kompensation för.
Det är alltså här fråga om en solidarisk
avgift för att klara pensionsfrågan
bättre för alla andra. Jag tycker
att denna 1951 års pensionsutredning
bör syfta till att ge dessa statstjänstemän
två tredjedelar av deras lön i pension.
Sedan bör folkpension inte tillkomma
statstjänstemännen, utan vi bör
i stället syfta till att alla människor i
detta samhälle skall få två tredjedelar
av sin lön i ålderspension. Kommer vi
dithän blir alla likställda med tjänstemännen,
och då kan vi alla vara nöjda.

Jag hemställer alltså till denna kommitté
att den försöker att ordna denna
fråga på detta sätt, tv kommer tjänstemännen
i fortsättningen att uppträda
likadant som hittills kommer det att
föranleda en sådan reaktion här i
riksdagen, att om pensionsutredningen
framlägger ett förslag i stil med vad
herr Kyling här talat för, då kan utredningen
emotse ett bakslag. Herr talman,
jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr KYLING (h) kort genmäle: Herr
talman! Herr Rubbestad och jag brukar
ju ha våra små överläggningar här i
kammaren, ty vi arbetar på något olika
våglängder. Det förvånar mig något att
herr Rubbestad ville göra gällande att
statstjänstemännen — och nu inräknar
herr Rubbestad även mig bland statstjänstemännen;
till tröst för herr Rubbestad
kan jag nämna att jag inte längre
är statstjänsteman — inte skulle få tala

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och familiepensioner för statstjänsteman m. in -

för statstjänstemannens sak. Är det någon
ny praxis som herr Rubbestad infört,
så att exempelvis jordbrukare inte
får tala för jordbrukarna? Då skulle jag
vilja vara med och höra när herr Rubbestad
kommer att hålla sitt stora anförande
angående jordbrukspriserna.
.lag tror inte att vi är valda som jordbrukare
eller statstjänstemän, utan vi
är valda för att tala för de olika grupper
i samhället, som det är erforderligt
att föra talan för.

När det gäller herr Rubbestads solidaritetsprincip
blev jag ännu mer förvånad,
ty solidariteten sträckte sig så
långt, att statstjänstemännen skulle få
vara med och betala avgifterna, men
den sträckte sig inte så långt att statstjänstemännen
skulle äga rätt att få ut
någonting av vad de har varit med och
betalat in tidigare.

Nu har jag här tidigare i dag ganska
klart velat göra gällande, att detta är
en sak som bör utredas. Jag tror att vi
i fortsättningen inte får någon som
helst reda i problemet, utan att irritationen
bara kommer att kvarbli om vi
inte får en uppdelning härvidlag. Det
är den jag närmast talat om, och, herr
Rubbestad, om uppdelningen blir genomförd
så att det blir en ålderspension
som vederbörande har rätt till,
anser då herr Rubbestad att statstjänstemännen
även i fortsättningen inte
skall ha rätt att få sin folkpension, detta
ehuru herr Rubbestad varit med om
att besluta att den skall utgå utan behovsprövning? Herr

NIHLFORS (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Rubbestad visade
sig just nu vara den verklige snabbutredaren
i denna fråga. Han skisserade
mycket hastigt och lustigt ihop eu bild
av hur han vill ha det för framtiden.
Jag vill säga att om herr Rubbestad
talar som bondeförbundets representant
och måhända som kandidat till civilministerposten
någon gång måste jag
förutskicka, att den verkliga oron kom -

mer att uppstå på den offentliga arbetsmarknaden,
tv vi statstjänstemän
vill nog inte, att pensionsproblemen
skall lösas så underligt som herr Rubbestad
här gör med dessa svåra problem.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Med anledning av herr
Nihlfors’ replik vill jag bara lugna herr
Nihlfors med att säga, att faran för
att jag skulle bli civilminister behöver
han inte hysa någon oro för. Jag kommer
inte att acceptera den befattningen
även om jag skulle bli erbjuden densamma.

Sedan vill säga herr Kyling, att jag
mycket väl förstår att han talar å statstjänstemännens
vägnar. Det har han
full rätt till, men det är sättet på vilket
han framför sina synpunkter som jag
reagerar mot. När jag förfäktar jordbrukarnas
intressen är jag i min fulla
rätt, och jag försöker alltid att hävda
att jordbrukarna skall få likställighet
med andra grupper i samhället. Jag
sträcker mig emellertid aldrig längre,
och det är där skillnaden går mellan
herr Kyling och mig.

Herr KYLING (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag tror att herr Rubbestad
och jag kommer att finna varandra
helt i denna fråga. Det är ingenting
annat jag begär, herr Rubbestad, än
att jag frågar: Om lantbrukarna betalar
sin avgift för folkpensionen och får
folkpension utan bebovsprövning, menar
då herr Rubbestad, att om statstjänstemännen
betalar sin folkpensionsavgift,
inte också de skall få sin folkpension?
Menar herr Rubbestad allvar
med talet om jämställdhet, då är vi
fullständigt överens.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman. Tjänstemännen betalar
inte ett öre för sin ordinarie pension,
som utgår med två tredjedelar av lönen.
Det tycker jag är en så stor för -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Rörligt tillägg på tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän m. m.

del, att den uppväger den lilla slant de
får erlägga i folkpensionsavgift.

Herr KYLING (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag skall inte fresta kammarens
tålamod länge, men jag vill ändå
säga några ord till herr Rubbestad. Talet
om att statstjänstemännen inte betalar
något för sin ordinarie pension
är alldeles felaktigt. De har nämligen
en nettolön, och den är satt till ett belopp,
som svarar mot bruttolönen minus
avgiften för pensioneringen. Mellanskillnaden
går sålunda till pension,
och tjänstemännen betalar därför i
själva verket en avgift för tjänstepensioneringen.
Det är emellertid inte den
saken vi här diskuterar, utan det är
avgiften för folkpensioneringen, och
det var ju roligt att höra av herr Rubbestad
att alla skall bli delaktiga av
folkpensionen, inte bara herr Rubbestad
själv.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Det är alldeles riktigt som herr Kyling
säger, att tjänstemännen uppbär
eu nettolön, och att man kan säga att
de har en bruttolön, om man lägger till
den summa, som beräknas utgå i pensionsavgift.
Det är bara det, att när
tjänstemännens talesmän här i kammaren
gör jämförelser mellan sina löner
och lönerna på den öppna marknaden,
så glömmer de bort detta nettolönesystem.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
När herr Kyling framhåller, att
de stora avgifterna i det nya lönesystemet
medfört en sänkning av tjänstemännens
löner, så är detta alldeles felaktigt.
Det systemet genomfördes nämligen
1947, och i stället för en sänkning
av de då utgående lönerna fick
de en betydande höjning.

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Jag ber att få fästa uppmärksamheten

på att statstjänstemännen när det gäller
folkpensionen befinner sig i en
sämre ställning än andra medborgargrupper.
Det är nämligen ett faktum,
som man inte kan komma ifrån, att
t. ex. en kommunalanställd tjänsteman
inte behöver vidkännas något avdrag på
folkpensionen. Han får både pension
som kommunalanställd och full folkpension.
Samma är förhållandet med
de privatanställda och, varför inte,
jordbrukare med betydande inkomster
-— kanske kommer herr Rubbestad själv
att räknas till dem — de får också full
pension efter fyllda 67 år. Jag ber
kammaren uppmärksamma, att statstjänarna
i detta fall är satta i en undantagsställning
gentemot andra grupper.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande punkten I, nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2 :o) bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till motionen II: 566 av
herr Nelander m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Kyling begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) anmärkta
propositionen efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I
i utskottets förevarande utlåtande nr
117, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Avlöningar vid universitetet i Lund.

ning; och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten I.

I avseende å punkten II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i denna punkt
dels ock på bifall till den av herr Ohlon
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
i utskottets förevarande utlåtande nr
117, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 112 ja och 66 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

På därå framställd proposition biföll
kammaren härefter utskottets i punkten
III gjorda hemställan.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående tyska utlandsskulder;
samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland undertecknad
överenskommelse rörande tilllägg
till konventionen den 29 januari
1926 angående fredligt avgörande av
tvister.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

§ 3.

Avlöningar vid universitetet i Lund.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
107, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid universitetet
i Lund jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkten
83, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1953/54, vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för Lunds universitet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för Lunds universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1953/54 dels ock till Lunds universitet:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 9 395 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén in. fl. (I: 56) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Bogla in. fl. (11:62), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att anslag för personligt, icke tidsbe -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

gränsat forskarstipendium för docenten
Olof Herbert Olsson vid Lunds universitet
skulle anvisas i överensstämmelse
med universitetskanslerns förslag
fr. o. m. budgetåret 1953/54.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 56 och II: 62, I: 232 och II: 263 samt
I: 6 och II: 15,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Lunds
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1953/54;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
9 395 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Arrhén, Malmborg
i Skövde, Rubbestad, Svensson i
Ljungskile, Widén, Hoppe, Kyling och
fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 56 och
II: 62 ävensom med avslag å motionerna
I: 232 och II: 263 samt I: 6 och II: 15,

godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1953/54;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
9 416 000 kronor.

Avlöningar vid universitetet i Lund.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken VINGE (fp): Herr talman! Till
detta utskottsutlåtande finns fogad en
reservation, i vilken yrkas bifall till
de motioner, som i båda kamrarna
väckts av representanter för samtliga
demokratiska partier och som går ut
på ett yrkande om anslag till ett personligt
forskarstipendium för docenten
i teologisk etik Olof Herbert Olsson.
Denne har haft docentstipendium i sex
år och ett extra forskarstipendium i
ett år. Han kan nu inte få något mer
stipendium, såvida icke riksdagen bifaller
denna reservation. Motionerna
såväl som reservationerna framställer
ett förslag, som sammanfaller med universitetskanslerns,
vilket i sin tur vilar
på en av större akademiska konsistoriet
tillstyrkt framställning från teologiska
fakulteten. Fakulteten säger, att
docent Olsson ådagalagt en utmärkt
forskarbegåvning och intar en framstående
ställning inom sin vetenskap
samt att det otvivelaktigt skulle vara av
intresse för universitetet att han finge
möjlighet att fortsätta sina betydelsefulla
forskningar, vilka gäller dels luthersk
teologi och dels hela reformationstidens
teologi. Om dessa arbeten
kunde fullföljas, säger fakulteten, vore
det ett livsverk, som skulle ge oss en
ny och mera ingående kännedom om
tankeströmningarna under denna ytterst
betydelsefulla period i Europas
andliga liv.

Frågan har vidare beaktats av representanter
för studenterna, som vid uppvaktning
inför teologiska fakulteten uttalat
önskemål om att docent Olsson
skulle få fortsätta den föreläsningsserie,
som han hållit under förra hösten och
i vilken han på ett synnerligen instruktivt
sätt belyst kyrkans ställning i det
moderna samhället, icke minst i industrimiljö.

För ett bifall till framställningen behövs
ett anslag på 14 000 kronor jämte
7 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Avlöningar vid universitetet i Lund.

rörligt tillägg på 7 000 kronor eller
sammanlagt 21 000 kronor. Det är emellertid
att märka, att anslaget sannolikt
endast skulle behöva utgå under ett
fåtal år. Konsistoriet säger nämligen,
att docent Olssons ställning inom sin
vetenskap är sådan, att han sannolikt
kommer att bli innehavare av en professur
inom de närmaste åren.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Bogla (s): Herr
talman! Det är inte min avsikt att hålla
något längre anförande. Jag skall emellertid
be att få säga några ord, eftersom
jag varit med om att underteckna en
motion, vilken, som fröken Vinge framhöll,
väckts av flera av kammarens
ledamöter tillhörande de olika demokratiska
partierna men även företrädande
kyrkliga och frikyrkliga intressen
— det är således en samlingsmotion
i särskild mening.

Jag kan i allt väsentligt instämma i
fröken Vinges anförande. Jag vill emellertid
tillägga, att jag från trovärdigt
och sakkunnigt håll flera gånger fått
dokumenterat, att docent Olsson är en
mycket självständig och kunnig forskare
och därtill en man med framstående
kunskap om det moderna samhället,
som strävar efter att för sina lärjungar,
som går på hans föreläsningar,
klargöra den kristna etikens ställning
i det nuvarande moderna samhället.
Jag anser därför, att det är mycket
angeläget att docent Olsson får fortsätta
denna gärning, som är av stort
intresse för studenterna. Jag beklagar,
att ecklesiastikministern inte har ansett
sig kunna följa universitetskanslerns
förslag.

Jag ber dessutom att med ett par
ord få ansluta mig till det framförda
förslaget om inrättande av en preceptur
i sociologi i stället för den nuvarande
befattningen som biträdande
lärare vid Lunds universitet. Jag gör
det så mycket mera som jag är över -

tygad om att det är ett livsvillkor för
den vetenskapliga forskningen, att de
som sysslar med samhällsforskning får
en fastare ställning vid universitetet.
Dessutom anser jag att det är orättvist,
att Lunds universitet i detta avseende
skall vara sämre ställt än t. ex. Uppsala
universitet.

Jag vet, att första kammaren visat sig
mycket reaktionär på denna punkt, men
jag har ändå inte kunnat underlåta att
understryka, att det för vårt samhälle
och för universitetet är ett livsviktigt
intresse att docent Olsson får fortsätta
sin vetenskapliga forskning och sin
undervisning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Jag vill säga några ord i anslutning till
herr Gustafssons i Bogla anförande,
först och främst om frågan om sociologi
vid Lunds universitet. När ecklesiastikministern
nu befinner sig här
i kammaren, vill jag ställa den frågan
till honom: Vad finns det för anledning
till att Lunds universitet icke skall
ha en fast lärarbefattning i sociologisk
forskning? Om man läser det socialdemokratiska
kulturprogrammet, undertecknat
bl. a. av statssekreteraren i
ecklesiastikdepartementet Ragnar Edenman,
visar det sig, att man i detta
delvis mycket intressanta betänkande
framhåller, att sociologien är av väsentlig
betydelse för vårt samhälle. Vi
har nykterhetsproblemet, vi har trivselproblemet
— förhållandet mellan
företagare och anställda — och vi har
frågan om landsbygdens avfolkning.
Åtskilliga av dessa problem diskuteras
och utredes inom sociologiska institutionen
vid Lunds universitet. Och denna
institution förestås av en person,
som åratal har saknat en fast lärarbefattning
— medan man vid Uppsala
universitet har en professur och det i
Stockholm är fråga om att inrätta en
sådan. De svenska statsmakterna anser

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

inte ens att man, trots att det gäller ett
ämne, som i det socialdemokratiska
kulturprogrammet framhålles vara av
vital betydelse, skall ge sociologien i
Lund ett preceptorat. Statsutskottet avfärdar
för övrigt denna fråga utan någon
som helst motivering.

Jag brukar inte använda några starka
ord, när jag står i denna talarstol, men
jag anser att denna fråga är ett typiskt
exempel på en oklok kulturpolitik. Det
gäller ett ämne, som står i centrum för
åtskillig central samhällsdebatt, ett
ämne som rör våra vitala samhällsproblem.
Jag frågar: När tänker departementschefen
över huvud taget
föreslå en fast ordinarie lärarbefattning
i detta ämne? Det är med djupt
beklagande som jag finner att statsutskottet
bara med några få rader, utan
en närmare motivering, avfärdar hela
detta problemkomplex. Vad skulle det
inte betyda för det svenska samhället,
om vi fick en forskning på detta område! Jag

vill sedan bara i anslutning till
vad de två föregående talarna anfört ha
sagt, att när det gäller docent Herbert
Olssons forskarstipendium, så har ju
universitetskanslern föreslagit en forskardocentur
för docent Herbert Olsson.
Detta avstyrkes också utan motivering
av statsutskottet. Jag tycker man måste
säga att universitetskanslern, med den
översikt han har över dessa problem,
väl är ganska objektiv i bedömningen
av förhållandena.

Man frågar sig: Vad skall en forskare
prestera av utomordentliga arbeten?
När det gäller lutherdomen och när det
gäller den kristna etiken är ju Herbert
Olsson en utomordentligt framstående
forskare. Nog har väl de svenska statsmakterna
råd att belöna en sådan prestation
på ett område som, vilket i verkligt
hög grad är fallet när det gäller
Herbert Olssons forskning, är av vital
betydelse för teologisk debatt.

Över huvud taget är detta utlåtande
enastående i sin magerhet. Det finns

Avlöningar vid universitetet i Lund.

inte en motivering på någon punkt, och
man vet inte vilka skäl som gjort att
utskottet gått emot det framförda förslaget.
När det gäller frågan om en
professur i ekonomisk historia är situationen
i viss mån densamma, men
det kommer nog efterföljande talare att
taga upp.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till reservationen.

Herr NETZÉN (s): Herr talman! När
statsutskottet i år avstyrkt motionerna
1:6 och 11:15, med hemställan om att
innehavaren av preceptorsbefattningen
i ekonomisk historia skulle utan ansökan
utnämnas till professor i ämnet,
så är ingenting att erinra däremot med
hänsyn till det nya läge frågan har
kommit i, sedan motionerna väcktes.
Att jag ändå som en av motionärerna
har tagit mig friheten att begära ordet
beror närmast på att det synes mig
vara ett par ting, som det är angeläget
att stryka under, för att inte denna
fråga skall passera mera obemärkt än
den förtjänar.

Vid 1951 års riksdag, när samma
förslag framfördes av i stort sett samma
motionärer, tillät jag mig för min
del beteckna vad som har utspelats
kring denna fråga vid Lunds universitet
alltsedan 1947 såsom ett regelrätt
sabotage mot statsmakternas uttryckliga
beslut och intentioner, som avsågs
gälla från 1947 — det var alltså för
sex år sedan. Statsutskottet påtalade vid
1951 års riksdag att handläggningen av
detta ärende i Lund »tagit så lång tid
i anspråk, vilket föranlett vissa svårigheter
och omgångar för de studerande».

Det var vad man kunde säga för två
år sedan. I allt väsentligt har de svårigheterna
och de omgångarna för de
studerande i Lund även gällt under
den tid som gått sedan frågan den gången
föranledde riksdagen att formulera
en mycket allvarlig reprimand till dem
det vederbör vid Lunds universitet. I
det nu föreliggande utlåtandet från

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

100 Nr 18.

Avlöningar vid universitetet i Lund.

statsutskottet har man glädjande nog
skärpt tonen högst avsevärt. Man säger
nu, att man finner vad som har skett
inte bara »beklagligt» utan »synnerligen
beklagligt» och vidare att därigenom
inte endast »vissa» utan t. o. m.
»stora svårigheter» beretts de studerande.

Naturligtvis är motionärerna — och
som jag är övertygad om dessutom även
de studerande det här gäller — mycket
tacksamma för att statutskottet på detta
sätt har skärpt tonen. Möjligen hade
tacksamheten hos både motionärerna
och de studerande varit ännu större,
därest statsutskottet i ännu tydligare
ordalag velat göra klart för dem som
ideligen har förhalat denna fråga, att
man inte utan vidare kan nonchalera
de statsmakternas beslut, som har avsett
en helt annan utveckling än den
som uppmuntrats vid Lunds universitet.
Jag tvekar inte att säga, att det
måste anses ytterligt anmärkningsvärt
att fullkomligt ovidkommande hänsyn
på detta sätt skall mäkta vältra stenar
i vägen för ett riksdagsbeslut, som inte
tilltalat vissa av de universitetsmyndigheterna
närstående, som tydligen
givit sig själva fortsatta möjligheter till
det sabotage i detta avseende, som för
ett par år sedan påtalades här i kammaren.
Det förtjänar därför, herr talman,
att strykas under ännu en gång
och måhända i kraftigare ordalag än
tidigare, att både statsutskottet och
riksdagen verkligen menar allvar med
sina upprepade reprimander.

Det förutsättes av statsutskottet att
regeringen kommer att följa utvecklingen
i fortsättningen med uppmärksamhet,
som det heter, och vill beakta
det ökade behovet av företrädare för
ämnet i professors ställning. Det är väl
det minsta man vill hoppas. Jag förstår,
rent personligt sagt, inte att riksdagen
skall behöva finna sig i att beslut av
dess instanser, såsom här skett, skall
kunna år efter år förhalas, år efter år
nonchaleras och endast leda till den

gradvisa skärpning av de anmärkningar,
som riksdagen är föranlåten att ge.

Det synes mig som om riksdagens
auktoritet i detta sammanhang verkligen
står på spel. Det är önskvärt att
man från regeringens sida tar de initiativ,
som fordras för att tillmötesgå
avsikten vid beslutet år 1947, då preceptoratet
i ekonomisk historia inrättades,
nämligen att det snarast möjligt
skulle förvandlas till professur i ämnet.
Trots de utomordentliga svårigheter
som de studerande i detta ämne
av olika anledningar har mött, har tillströmningen
av nya anmälningar oavbrutet
ökat. Det kan inte vara riktigt
att missförhållandena får fortgå. Det
är för att ytterligare understryka den
saken, herr talman, som jag tagit mig
friheten att föra dessa synpunkter på
tal.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Sedan nu företrädare för samtliga de
tre motioner, som här är väckta, haft
ordet vill jag bara konstatera, att det
här är frågan om inte bara en utan
flera tjänster, som skulle antingen nyskapas
eller väsentligt flyttas upp i löneställning.
Det är ju därför, hur behjärtansvärda
dessa angelägenheter i
och för sig kan vara, inte så egendomligt
att man vid handläggningen av
dessa ärenden har fått se jämväl på de
ekonomiska förhållandena. Det kan
naturligtvis sägas att det sammanlagt
ändå inte är fråga om så stora ökningar,
men det är dock ökningar, som
sedda tillsammans med en mängd andra
önskemål som vi har haft att handlägga
i departementet icke har kunnat
helt negligeras.

Om man ser på våra universitet och
högskolor har vi inbördes mellan dessa
sökt att skipa så stor rättvisa som vi
har kunnat. Vi har gjort utökningar
både här och där, och Lunds universitet
har härvidlag heller ingalunda blivit
lottlöst. Men vi har, som sagt, inte

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

101

ansett oss för närvarande kunna gå
med på dessa utökningar. När herr
Braconier frågar vad anledningen härtill
är, så har jag därmed givit svaret.
Men när han vidare frågar när jag
tänker inrätta denna befattning, måste
jag säga ungefär som jag sade härom
dagen i kammaren i en liknande debatt,
att turen kommer sägerligen också
till detta ändamål. Det föreföll inte
mig som om herr Braconier var missbelåten
med att det i stället var en annan
lärostol i detta ämne, som i år efter
förslag från eckesiastikdepartementet
kommer att gå före.

Vad speciellt beträffar den siste ärade
talarens utläggningar måste jag erkänna,
att jag inte riktigt förstår honom.
Han talade om svårigheter som
hade varit förhanden vid utnyttjandet
av undervisningen i ekonomisk historia
i Lund sedan 1947. Men vi har ju
ändå genom ett Kungl. Maj :ts beslut
under fjolåret reglerat förhållandena
härvidlag så att detta ämne fått en
starkare ställning. Jag har inte hört
talas om några missförhållanden sedan
dess. Jag kan inte heller i utskottsutlåtandet
utläsa att den studieplan,
som man där talar om att man hade
dröjt med att få fram, ännu inte skulle
vara fastställd. Är det så att detta
inte är fallet — om herr Netzén eller
någon annan kan upplysa mig om det
■— är jag givetvis villig att undersöka
saken och göra vad jag kan för att påskynda
fastställandet. Men jag har inte
hört någonting sådant, och jag tror
inte att det ligger så illa till. Herr
Netzén sade det heller inte direkt i
sitt anförande.

Med dessa få ord, herr talman, anser
jag mig någorlunda ha förklarat
min inställning till dessa frågor.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för hans svar. Statsrådet
gjorde gällande att det här är fråga

Avlöningar vid universitetet i Lund.

om utgiftsökningar, och det är klart
att detta är en avvägningsfråga. Men
om det skall bedrivas sociologisk
forskning vid ett universitet och särskilt
om det gäller en forskare, som i
ett decennium har haft en massa elever,
är det bland annat av rättviseskäl
man kan kräva att vederbörande skall
få en ordinarie befattning.

Som det nu är kan han i princip
när som helst avsättas och har ingen
pension eller familjepension. Om
man högt skattar den sociologiska
forskningen, som det socialdemokratiska
kulturbetänkandet med all rätt
gör, är det rimligt att Lunds universitet
åtminstone får en ordinarie lärare
i detta ämne, som man anser vara av
central betydelse. Om statsrådet och
chefen för eckesiastikdepartementet
vore av den uppfattningen, att detta
ämne är av mindre betydelse, kunde jag
förstå det resonemang som förs. Men
denna fråga om preceptur i sociologi
är av universitetskanslern upptagen i
tredje rummet i hans petita, vilket visar
vilken vikt universitetskanslern
fäster vid denna fråga. Det är sålunda
inte någonting som bara vissa motionärer
har kommit med, utan det gäller
ett ämne som är av central betydelse.
Då säger statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet bara att vi i
nuvarande stund inte har pengar.

Därvid kan man fråga sig hur de
elever i framtiden kommer att resonera,
som vill studera sociologi. De
säger sig kanske att de får studera i
Uppsala, där man har en professur,
eller i Stockholm, där man har en
fast, ordinarie befattning, som skall
göras till professur. När det gäller
Lunds universitet anser man, trots
att den sociologiska institutionen där
har gjort utomordentligt värdefulla
undersökningar i frågan om trivselproblemen,
i frågan om landsbygdens
avfolkning, som ju ändå är ett vitalt
problem för hela landsbygden, och i en
rad andra frågor, som torde intressera

102 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Avlöningar vid universitetet i Lund.

oss alla, att man inte har råd att ge
ett par tusen kronor för att skapa en
ordinarie tjänst. Det är detta jag har
betecknat som en oklok politik, en politik
på kort sikt.

Sverige står ju i främsta rummet
när det gäller forskning, och dess insatser
har internationell betydelse och
har skaffat vårt land anseende. När
man nu vidare är överens om betydelsen
av detta ämne, är det häpnadsväckande
att man behandlat frågan
på det sätt som skett.

Herr NETZÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! Ecklesiastikministern säger att
han inte riktigt förstår de synpunkter
som har anförts beträffande förhalningen
av åtgärder i samband med ämnet
ekonomisk historia.

Jag vet inte om jag törs föreslå att
ecklesiastikministern tittar litet noggrannare
i statsutskottets här behandlade
utlåtande. Där anförs, visserligen
i korta ordalag, men — synes det mig

— ganska tydligt, att de missförhållanden
har förekommit som ecklesiastikministern
säger sig inte känna till. Utskottet
säger, att man vill understryka
att man i anslutning till vad utskottet
i sitt utlåtande 186/1951 tidigare framhållit
finner det synnerligen beklagligt
att frågan om vederbörlig alternativ
studieplan för historia med särskilt
betonande av ekonomisk historia vid
Lunds universitet handlagts på ett sätt
som medfört bland annat betydande
tidsutdräkt, varigenom stora svårigheter
och omgångar uppkommit för de
studerande. Likaså har det i motionen

— och det har från ingens sida bestritts
— framförts en hel rad exempel
på andra svårigheter.

Jag skall inte ta upp den mycket
mer komplicerade frågan om examinationsrätten
och vilket öde den rönte,
när man från Lunds universitetsmyndigheters
sida förklarade att saken
var »ordnad» efter statsutskottets titigare
uttalande och när man strax

efteråt vid sammanträde fråntog preceptorn
i ämnet ekonomisk historia
den examensrätt som hade tillerkänts
honom, eller ålagts honom, av statsmakterna.

Jag tycker att detta räcker som belägg
för att det har rått utomordentligt
stora missförhållanden och utomordentligt
stora svårigheter för de studerande
i ämnet ekonomisk historia.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag kan fortfarande inte förstå annat
än att såväl den ärade motionären som
utskottet talar om förfluten tid. Jag
har ännu inte kommit till klarhet om
att icke den önskvärda studieplanen
skulle vara fastställd nu och ha trätt
i kraft.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Med hänsyn till den långt
framskridna tiden skall jag fatta mig
mycket kort, även om jag därigenom
skulle ådra mig herr Braconiers anmärkning
att vara lika kortfattad som
statsutskottets utlåtande.

Jag vill inte bestrida att de skäl
som har förebragts av motionärerna
för de tjänster som här har ifrågasatts
kan vara riktiga, men man kan också
anlägga andra synpunkter på frågan.

Den punkt vi nu behandlar är utbruten
ur 8:de huvudtiteln och då är
det kanske skäl att påkepa, att vi har
haft till behandling, i anledning av
denna huvudtitel, omkring sjuttio motioner.
Av dem har en stor del innehållit
begäran om nya tjänster. Det
finns då anledning att i detta sammanhang
påpeka, att anslagen på denna
punkt, således till Lunds universitet,
har höjts med 1 400 000 kronor,
en ganska avsevärd anslagsökning. På
sid. 2 i detta utlåtande kan man dessutom
se att åtskilliga tjänster kommer
att inrättas vid universitetet under det
år som kommer. Avdelningen och utskottet
har inför denna kraftiga eko -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

103

nomiska expansion inte gärna velat
gå utanför Kungl. Maj :ts förslag utan
anser att Kungl. Maj:t senare får avväga
de ytterligare behov som kan
föreligga. Jag tror också att Kungl.
Maj:t med uppmärksamhet kommer att
följa dessa frågor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NETZÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill oförbehållsamt erkänna
att ecklesiastikministern har rätt i att
när det har talats om förhalningspolitik,
så har man inte kunnat undgå att
tala om förfluten tid. Det vill jag inte
heller sticka under stol med. Jag har
talat om sex år av ideliga förhalningar.
Jag har inte tyckt mig finna någon
absolut garanti för att inte den särpräglade
konsistoriepolitik som bedrivits i
Lund även i fortsättningen kan bereda
svårigheter även på andra plan än när
det gäller studiehandledning och examinationsrätt.

Jag ber emellertid att få citera statsutskottets
betänkande beträffande det
som är det kvarstående önskemålet och
inte gäller förfluten tid eller innebär
anmärkningar mot vad som tidigare
har skett. I sista meningen av utlåtandet
säger nämligen utskottet att det
förutsätter, »att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
följer utvecklingen på detta
område och därvid beaktar det ökade
behov av företrädare för ämnet i professors
ställning, som det växande intresset
från de studerandes sida och
andra omständigheter kan göra påkallat».

Motionärerna har, även om de accepterat
statsutskottets kläm i föreliggande
utlåtande, fortfarande kvar sin uppfattning
att de svårigheter som hittills
beretts de studerande i ämnet ekonomisk
historia inte låter sig definitivt avlägsna
förrän man förvandlar precepturen
till en professur så att dessa studerande
även i andra stycken än här
varit på tal får sina intressen tillgodo -

Avlöningar vid universitetet i Lund.

sedda på ett med andra studerande
jämförbart sätt.

Herr HOPPE (s): Herr talman! Jag
vill göra kammarens ärade ledamöter
uppmärksamma på att det råder fullkomlig
endräkt bland alla verkligt sakkunniga
i fråga om uppskattningen av
docent Herbert Ohlssons vetenskapliga
begåvning. Lika enhällig är de verkligt
sakkunnigas önskan att ge honom möjlighet
att bli knuten till universitetet
och där få fortsätta sin forskargärning.

När professuren i det ämne, som är
docent Ohlssons, var ledig fick han från
samtliga sakkunniga de amplaste vitsord
om sin kompetens och placerades
av universitetsmyndigheterna i första
rummet när det gällde denna professur.
Kungl. Maj:t utnämnde emellertid en
annan.

De som särskilt representerar sakkunskapen
är teologiska fakulteten,
akademiska konsistoriet och kanslern.
Kanslern kommer med en hel del önskningar,
som ecklesiastikministern tyvärr
inte kunnat tillgodose. Men vi har
från bästa källa inhämtat, att frågan om
docent Ohlssons forskardocentur kan
karakteriseras som en kanslerns alldeles
särskilda hjärteangelägenhet, och
inte är vilket önskemål som helst bland
alla dem som han här fört fram.

Jag har, herr talman, inte förutsättningar
att bedöma hans vetenskapliga
kvalifikationer. Men det är vitsordat
av dem som känner till detta, att denne
man är en utomordentlig vetenskaplig
begåvning och att hans begåvning på
särskilt sätt pekar hän mot vetenskaplig
forskning. Han är på ett alldeles särskilt
sätt skapad för att bli placerad på
en akademisk lärostol.

Avdelningens ordförande, herr Johansson
i Mysinge, höll ett mycket moderat
anförande utan några energiska
försök att gå illa åt reservanterna. Han
konstaterade bara nyktert att vi fått
så mycket genom ecklesiastikministern
och att vi inte kunde få allt som var

104 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Avlöningar vid universitetet i Lund.

önskvärt. Jag tror att han har rätt när
han säger, att universiteten fått vara
med om en upprustning på flera punkter
och att vi måste vara tacksamma för
detta. Men vi får inte utan vidare lämna
allt i Kungl. Maj:ts händer. Riksdagen
och statsutskottet skall väl ha sin
fria prövningsrätt. En hel del av oss
har kommit till den uppfattningen att
det vore riktigast att ge Herbert Ohlsson
denna docentur.

Jag har, herr talman, det intrycket
att vårt folk inte har så gott om vetenskapliga
begåvningar av hög klass att
vi har rätt att rata en sådan kraft som
Herbert Ohlsson. När jag lyssnade till
ecklesiastikministern kunde jag inte
heller finna, att han hade så mycket
att invända mot reservanternas förslag.
Jag tror knappast att jag tar fel, om jag
säger att ecklesiastikministern, känd
för sitt varma intresse både för kyrka
och teologi och därtill skåning, inte
skulle bli så bedrövad om riksdagen
följde reservanterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av fröken Andersson m. fl.

Herr BLIDFORS (s): Herr talman!
Det är riktigt som ecklesiastikministern
för en stund sedan sade att utskottets
befattning med studieplanerna hänför
sig till förfluten tid. Dessa studieplaner
fastställdes emellertid så sent som den
13 mars 1951 och då hade preceptorn
varit i verksamhet sedan 1947. Statsutskottet
påtalade i ett utlåtande till riksdagen
i november 1951 krånglet beträffande
hans verksamhet, men detta
bekymrade inte universitetsmyndigheterna
i Lund, utan, de vidhöll sina
inskränkningar i preceptorns examinationsrätt.
Ekonomisk-historiska föreningen
i Lund hade hos Kungl. Maj :t
överklagat beslutet, men denna skrivelse,
som remitterades till Lund, blev
liggande där i 20 månader. Så småningom
återkom den till Kungl. Maj :t
och i mars 1952 — på den punkten har

ecklesiastikministern här alldeles riktigt
refererat saken — återgav Kungl.
Maj:t preceptorn hans obeskurna examinationsrätt.

Det är alltså mot bakgrunden av universitetsmyndigheternas
fasthållande av
sin gamla linje som tillrättavisningen
i utskottets utlåtande bör ses.

Jag vill, herr talman, också säga
några ord med anledning av vad herr
Braconier här yttrat om sociologien.
Jag kan helt instämma med herr Braconier
och hans medmotionärer då det
gäller behovet av en fast lärartjänst i
sociologi vid Lunds universitet. Jag vill
vidare vitsorda de i motionen lämnade
uppgifterna om det stora antal studenter
som läser detta ämne. Men till skillnad
från motionärerna är jag inte övertygad
om att det är klokast att nu först
inrätta ett preceptorat — det är ju därtill
motionen syftar. Det är ont om
kvalificerade lärarkrafter på detta ämnesområde
och blir preceptoratet besatt
med någon som inte är professorskompetent,
stannar han naturligtvis kvar
på sin tjänst, och så får inte universitetet
inom rimlig tid någon professur i
ämnet.

Jag kan alltså inte se saken på annat
sätt än att inrättandet av ett preceptorat
skulle fördröja en lösning av frågan
om en professur. Det är därför,
herr talman, som jag på denna punkt
inte kan biträda motionärernas önskan,
utan ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDENMAN (s): Herr talman!
Efter den senaste talarens redogörelse
för hur det ligger till med ämnet ekonomisk
historia i Lund vill jag inskränka
mig till att närmast i anledning av
herr Netzéns anförande göra den kommentaren,
att till den akademiska friheten
hör också den oförvtterliga rättigheten
att förhala vissa frågor. Det är
vad som här skett, och för ecklesiastikministern
har det inte funnits något
annat att göra än att tillse att frågan

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

105

varje gång den varit i departementet
omedelbart har blivit löst, på sätt som
jag föreställer mig att den ärade motionären
i varje fall bör uppskatta.

Nu har det utfärdats bestämmelser
som borde tillförsäkra läraren i ekonomisk
historia i Lund alla möjligheter
att verka, trots att det endast är fråga
om ett preceptorat i ämnet. Om det
ändå inte går, är det inte mycket att
göra åt saken, då den ju, såsom herr
Netzén själv uttryckte sig, ligger på
konsistorieplanet. Men jag tror att den
opinionsyttring som kommit fram i
riksdagen är nyttig i och för sig.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, när herr Braconier berörde det
socialdemokratiska kulturprogrammet
och i samband därmed även omnämnde
min medverkan. Det är riktigt att jag
anser att sociologien inte bara är eu ny
och modern vetenskap, utan också en
ytterligt viktig sådan, och jag har faktiskt
efter fattig förmåga sökt bidraga
till att denna vetenskapsgren skulle få
de resurser som kunde mobiliseras. Jag
har också bl. a. genom statens samhällsvetenskapliga
forskningsråd fått se hur
undervisningen i detta ämne har vuxit
fram på olika håll. Men när nu herr
Braconier tar upp saken, jag skulle vilja
säga rent personligt ur lundasynpunkt,
och närmast utgår från den där verksamme
lärarens uppfattning, vill jag begagna
tillfället att säga följande.

Det är ju här fråga om ett nytt ämne
som endast har några år på nacken,
och vi kan inte vid varje tillfälle inrätta
professurer och andra fasta lärartjänster,
när det endast är en person som
kan komma i fråga för tjänsten. Vi riskerar
då att få en ung generation av
forskare, beträffande vilka vi ingalunda
har några garantier för att de är de
lämpligaste men som kommer att sitta
på sina lärostolar i kanske 20, 25 eller
30 år.

Vi hade tur när det gällde Uppsala,
det vill jag påstå, men alla vet, att professor
Segerstedt var ensam sökande.

Avlöningar vid universitetet i Lund.

Jag är övertygad om att vi kommer att
ha lika stor tur när det gäller att besätta
lärarbefattningen i sociologi vid
Stockholms högskola. Jag tror emellertid,
att det bara blir en sökande. Det
går inte att på detta sätt besätta en
professur eller preceptur vid varje högskola
i ett nytt ämne, när man aldrig
får någon konkurrens.

Jag är angelägen att framhålla, att det
ingalunda föreligger någon speciell motvilja
mot Lund — jag tycker att den
nuvarande ecklesiastikministern borde
vara en garanti häremot — eller den
där arbetande biträdande läraren. Men
jag tycker att det är rimligt — och jag
tror att jag härvid kan åberopa åtskillig
expertis — att söka invänta en tidpunkt
då det finns några yngre docenter
som kan konkurrera om denna preceptur.
Det blir annars fullkomligt
odrägliga förhållanden, särskilt som vi
vet, att det redan i Uppsala, Stockholm
och Lund framträtt yngre forskare av
hög valör. Jag tror därför, att herr Braconier
inte behöver vänta så länge,
förrän man kan ledigförklara en preceptur
i varje fall i Lund och få fler
än en sökande.

Med dessa ord har jag framlagt de
allmänna principiella synpunkter på
denna fråga, som jag tycker är värdefulla
att få med i denna diskussion.
Att bygga upp ett nytt ämne får inte
tillgå på det sättet att en professur inrättas
för att en docent skali försörjas.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Jag vill bara säga, att den nuvarande
docenten har förklarats professorskompetent
i Danmark och där i ett tiotal år
upprätthållit en lärarbefattning. Han
har av sina lärjungar i hög grad ansetts
lämplig som lärare. Men oberoende av
detta måste jag ställa frågan: När anser
herr Edenman att en fast lärarbefattning
i sociologi skall inrättas vid Lunds
universitet?

Herr EDENMAN (s): Herr talman!
Eftersom jag kan tala helt utan ansvar,

106 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre

hoppas jag att det kan ske nästa år, ty
då kan förmodligen två docenter från
Stockholm och även en från, Uppsala
— Lund hinner väl inte få fram någon
.— vara med i konkurrensen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Vinge begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 107, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Vinge begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 115 ja och 65 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
108, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1953/54 till bi -

allmänna läroverken m. m.

drag till anordnande av skolmåltider
in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Omorganisation av gymnasierna vid
högre allmänna läroverken m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av
gymnasierna vid de högre allmänna
läroverken m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 145 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 27 februari
1953, föreslagit riksdagen att fatta vissa
närmare angivna beslut angående organisationen
av de högre allmänna läroverkens
gymnasier m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:429) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (II: 538) hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 145 måtte uttala, att kristendomsämnets
ställning i gymnasiets
tim- och kursplaner icke borde försvagas.

I en inom andra kammaren av herr
Neländer m. fl. väckt motion (II: 534)
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att av
skolöverstyrelsen föreslagen reduktion
av antalet lärotimmar i ämnet kristendomskunskap
icke skulle äga rum.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 428 och II: 537,
fatta vissa av utskottet under punkterna
1—12 angivna beslut angående organisationen
av de högre allmänna
läroverkens gymnasier m. m.;

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 107

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m. m.

B. att motionerna 1:429 och 11:538
samt II: 534 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att motionen II: 535 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 430 och II: 533
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionen II: 536 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Arrhén, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Rubbestad,
Svensson i Ljungskile, Widén
och Kyling, vilka ansett, att utskottet
i punkten B bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:429 och 11:538 samt 11:534, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp): Herr
talman! Omorganisationen av gymnasierna
vid de högre allmänna läroverken
är en fråga av allra största intresse.
Mer än många andra berör den vårt
folks framtid. Jag skall här bara beröra
den del av statsutskottets utlåtande som
behandlar det spörsmål till vilket en
reservation är fogad, nämligen reduktionen
av kristendomsämnets utrymme
på reallinjens timplan. Jag har flera
gånger i denna kammare sagt något i
denna fråga, och jag står även med på
en motion i det berörda ämnet.

Jag konstaterar med glädje att såväl
utskottet som reservanterna är överens
om att kristendomsämnet bör ges en
god plats när det gäller orienteringen i
kunskapens värld och att ämnet dessutom
har särskilda uppgifter och möjligheter
att verka personlighetsutvecklande
och karaktärsdanande. Det är
tacknämligt att detta sagts av både utskottsmajoriteten
och reservanterna, och
det är från detta ståndpunktstagande
jag vill säga några ord. I debatten har

för övrigt, mig veterligt, riksdagen
aldrig sagt något annat, även om enskilda
ledamöter hävdat andra åsikter.
Ändå har kristendomsämnet mer än något
annat ämne på skolans schema steg
för steg trängts tillbaka under de gångna
åren.

Det fanns en tid i vårt land, då kristendomskunskap
ansågs vara det viktigaste
ämnet. Så är det inte nu. Det har
man bara att kort och gott konstatera. Vi
är alla överens om att skolan skall ge en
saklig och objektiv framställning av
kristendomens tros- och sedelära och
ge kunskap om dess största gestalt. Ser
man på utvecklingen under de senaste
decennierna är det inte underligt om
det råder en stor oro bland kristendomslärarna
i läroverken och bland
stora skaror ute i landet. Ämnet har
oupphörligt fått stryka på foten. Detta
har emellertid endast skett så småningom,
och man har reagerat ganska matt
många gånger.

Både före och efter den stora skolreformen
år 1905 lästes kristendom tre
timmar i de lägre klasserna i realskolan.
I den övriga realskolan och i hela
gymnasiet lästes två timmar i veckan.
Reformen 1928 gjorde kristendomen till
ett tvåtimmars ämne i hela realskolan
och alla gymnasieringar. Redan 1933
ströks likväl en timme i högsta ringen på
såväl det treåriga som på det fyraåriga
gymnasiet. Samtidigt slopades kristendomsämnet
som förhörsämne i studentexamen.
Förändringarna innebar ett radikalt
ingrepp i ämnets ställning i den
högre skolan.

Genom ett kungligt brev 1950 skar
man bort ytterligare en timme. Denna
gång drabbades tredje klassen av den
femåriga realskolan och andra klassen
av den fyraåriga realskolan.

Under studietiden fram till studentexamen
har ämnet alltså två gånger blivit
ett entimmesämne med alla de pedagogiska
svårigheter, som är förknippade
därmed. En timme i veckan betraktas
inom lärarkretsar som ett oting och sä -

108 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre

ges omöjliggöra en effektiv undervisning.
Lovdagar, skrivningar och idrottslov
kan, om det vill sig illa, göra att
det kan bli ända till tre veckor mellan
tvenne lektioner.

Jag har, herr talman, bara velat ge
denna ganska knapphändiga snabbskiss
av hurdan kristendomsämnets ställning
varit, hur det fått maka åt sig under
årens lopp och nu är i fara att mista
ytterligare en timma, denna gång på
reallinjens näst högsta ring.

Jag har förut i denna kammare erinrat
om det uttalande, som 1946 års
skolkommission gjorde angående kristendomsämnet.
Man säger följande: »Det
bör mer än de flesta andra ämnen kunna
vara instrumentet för den personlighetsdaning,
som måste vara skolans
väsentligaste uppgift.» Kungl. Maj:t och
riksdagen accepterade denna grundsyn.
Kommissionen fortsatte: »Undervis ningen

i detta ämne bör ge eleverna
möjlighet att på grund av sakliga upplysningar
och gedigen kunskap i religionens
värld, på grund av insikt om
frågornas allvar och livsavgörande betydelse
och på grund av egna erfarenheter
och egen läggning bygga upp en
egen livsåskådning.» Menar man allvar
med detta tal så kan vägen till förverkligandet
inte vara att nu minska
timantalet på den gymnasielinje det är
fråga om, den linje som säkerligen kommer
att dra till sig det största antalet
elever.

Det kan ha sitt intresse att lägga
märke till hurusom de tekniska fackskolorna
framsynt nog har varnat för en
skolutbildning, som främst ger fackkunskaper
men ger den unge föga möjligheter
att i livet självständigt orientera
sig, stödd på en i skolan murad grund
av insikter och bildning i livsåskådningsfrågor.
En framstående naturvetare
sade för inte så länge sedan, att
kanske dock kristendomen til syvende
og sidst var skolans viktigaste ämne,
enär det ville hjälpa oss att komma till
rätta med människan. De rent tekniska

allmänna läroverken m. m.

problemen var, syntes det honom, långt
lättare att komma till rätta med och bemästra
än de rent mänskliga.

Här bör väl sägas att till sist är det
här som i alla andra sammanhang: personen-läraren
är det allra viktigaste.
Men även den bäste lärare måste ha
rimlig tid till sitt förfogande. Det kan
inte vara rätt att kristendomsläraren
skall utföra sin gärning så till den grad
hörnträngd som han måste bli, om man
ytterligare tar bort en timme. Ett bibehållet
timantal är skäligt. Mig synes
att kristendomsämnet är av den art att
det bör få samma utrymme på gymnasiets
samtliga linjer.

Det västerländska kulturarvet med
dess fasta förankring i respekten för
människovärde, humanitet och kärlek
har sin groningsgrund i evangeliet. Det
skadar inte ungdomen att i skolan av
kunniga lärare få veta detta. Att viktiga
bidrag kommit även från den grekiska
odlingen ändrar härvidlag ingenting.
Kristendomsämnets plats på skolans
schema hör inte, som jag ser det, till
tim- och kursplanernas många detaljfrågor,
och jag ville gärna att riksdagen
här i skrivelse till Kungl. Maj:t gav sin
mening till känna efter den linjen. Jag
tror, herr talman, att många med mig
hoppas på att departementschefen som
en god stigfinnare skall finna möjligheter
till bevarande av kristendomsämnets
timantal.

Jag har den uppfattningen att många
av riksdagens ledamöter, som för egen
del inte vill engagera sig personligt religiöst,
likväl är fullt och fast övertygade
om kristendomens positiva och
grundläggande värde för vårt folk. Samma
grundsyn har säkerligen den överväldigande
majoriteten av vårt folk
i alla myndighetsåldrar. Frågan har
inte bara den allra största betydelse för
den enskilda människan, utan den har
i allra högsta grad, som jag ser det, en
socialt och allmänt kulturell sida. Det
är inte minst här som jag tycker att
vi skulle kunna mötas på bred basis

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 109

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m. m,

oavsett kyrkotillhörighet eller graden av
trosförmåga och annat sådant.

Har vi lärt oss att uppskatta vår andliga
hemvist i en kristendomsgrundad
humanitetskultur, om jag så får uttrycka
det, och fasar vi inför de demonstrerade
proven på en konsekvent materialistisk
och helt avhumaniserad människodisciplin,
då tycker jag att vi borde kunna
enas om att värna om åtminstone den
blygsamma plats som kristendomsämnet
ännu har i våra allmänna skolor. Låt
oss därför få behålla den timme som
nu står i farozonen. Jag har den fasta
övertygelsen att Kungl. Maj:t med god
vilja skall kunna finna en väg till detta.
Jag hoppas att så skall ske vare sig utskottets
förslag eller reservation vinner
riksdagens bifall.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till reservationen och hoppas
på en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Häri instämde herrar Kristensson i
Osby (fp) och Löfgren (fp).

Herr NELANDER (fp): Herr talman!
Jag ber som motionär att få anknyta
till föregående talares inlägg om kristendomsämnets
ställning i gymnasieplanen.
Det är utan tvivel riktigt vad
som här sagts, att kristendomsundervisningen
i läroverken under 1900-talet
har seglat i motvind. Det är inga radikala
ingrepp som gjorts, men ämnets
andel i skoltiden har blivit allt mindre.
Enligt skolöverstyrelsens nya och ändrade
förslag rör det sig som sagt om
indragning av en kristendomstimme i
reallinjens näst högsta ring.

Vi som motionerat i denna sak och
som representerar samtliga de fyra demokratiska
partierna förmenar, att näst
högsta ringen borde få två timmar i
stället för en och att det sammanlagda
timantalet för t. ex. treårslinjen, vilken
torde vara den vanligaste, således skulle
vara fem timmar eller detsamma som på
latin- och allmänna linjen. Nu säger
man, att det här bara gäller en timme
på en linje. Härtill vill jag i korthet

svara för det första att reallinjen för
närvarande har majoriteten av eleverna,
för det andra att ett entimmesämne,
som kristendom här skulle få bli i två
ringar i följd, ofta faller bort på grund
av skrivningar och lovdagar. Det kan
åtskilliga gånger bli både två och tre
veckor mellan lektionerna, och i stället
för 30—35 möjliga på ett läsår blir
det kanske inte mer än 20. För det
tredje torde på reallinjen kristendomsämnet
vara av största vikt, eftersom
dessa elever i sin fortsatta utbildning
inte kommer i beröring därmed.

Man kan förvisso helt instämma i
Svenska ekumeniska nämndens remissyttrande
om det ödesdigra i »att för
blivande tekniker, naturvetenskapsmän
och läkare inskränka undervisningen i
ett ämne som alldeles särskilt är ägnat
att fostra till respekt för människovärdet
och till ansvar för medmänniskornas
bästa. Eleverna på reallinjen har
behov av en kristet humanistisk allmänorientering,
fullt jämbördig med den
som meddelas på gymnasiets övriga
linjer.»

Återstår då frågan, varifrån den extra
timmen skall tagas. Det blir naturligtvis
överstyrelsens och departementets sak
att avgöra, men nog tycker man att reservantens
i skolöverstyrelsen linje att
ta bort timmen från engelskan borde
vara framkomlig. När engelskan 1948
gjordes till begynnelsespråk, ökades
dess totala timantal för realskolan och
gymnasiet från 21 till 27 veckotimmar,
överstyrelsen föreslår nu en reducering
med en veckotimme, men även om ytterligare
en timme skulle tagas bort,
får engelskan ändå totalt fyra timmar
mer än 1948. Och studiemålet för engelskan
är enligt överstyrelsen samma
resultat som 1948.

Det har redan erinrats om 1946 års
skolkommissions uttalande, att personlighetsdaningen
skall vara skolans väsentligaste
uppgift och att kristendomsämnet
bättre än de flesta bör lämpa sig
härför.

Ilo Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre

Att undervisningen skall vara objektiv
och saklig är ju helt naturligt och
behöver väl inte särskilt poängteras.
Detta är förutsättningen för att undervisningen
skall mötas med förtroende
från kristna av olika uppfattningar såväl
som från dem som är mera obestämda
i sin religiösa tro. Protesterna
mot en försämring av kristendomsämnets
ställning har ju också kommit från
både folkkyrkligt och frikyrkligt håll,
vilket visar att man hyser förtroende
för objektiviteten i undervisningen.

Jag vill därjämte erinra om att inte
mindre än 28 kollegier vid läroverk uttalat
sig mot ett minskat timantal för
kristendomsämnet liksom 30 ämneskonferenser
i kristendomskunskap i läroverk,
där kollegiet inte gjort något uttalande
i frågan. Kristendomsundervisningen
är inte en sekt- eller en partifråga
-— det är en hela folkets angelägenhet
och kan bli en kraftkälla för vårt
folks andliga och moraliska liv.

Med hänvisning till de anförda synpunkterna
vill jag vädja till ecklesiastikministern
att när timplanen för gymnasiet
skall fastställas kristendomsämnets
ställning inte må försvagas utan ges
samma timtal på reallinjen som på övriga
linjer.

Herr talman! Jag uppskattar utskottets
välvilliga skrivning i frågan, men
då reservationen därjämte föreslår en
skrivelse till Kungl. Maj :t, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors.

Herr HAMRIN (fp): Herr talman! Vi
har i dag i åtskilliga timmar diskuterat
den ekonomiska politiken, och det har
jag ingenting att invända emot. Det
synes mig emellertid riktigt och rimligt
att vi avskiljer någon liten stund
för att diskutera också de problem som
så att säga hör hemma på de inre linjerna,
för att inte säga de allra innersta
linjerna.

Jag skall villigt medge att skolfrågorna,
generellt taget, alltmer har ten -

allmänna läroverken m. m.

derat att bli så komplicerade och invecklade
i den fåkunnige lekmannens
ögon, att man med yttersta tveksamhet
ger sig in på en diskussion rörande detaljspörsmålen
på det området. I statsutskottets
utlåtande nr 109 och i den
därtill fogade reservationen anmäler
sig emellertid ett problem, där man som
icke skolexpert tycker sig ha både rättighet
och skyldighet att säga sin mening.

Jag skall inte gå in på en beskrivning
— det liar redan förut gjorts — av de
allt hårdare och snävare villkor som
under årens lopp har tillmätts kristendomsämnet
i vårt skolsystem. Tendensen
har varit — det kan vi ändå
inte komma ifrån — entydigt klar så
till vida, att ämnet tyvärr har blivit
föremål för ett gradvis strypande. Det
har varit en tendens att nyttja ämnet
som en sorts regulator när man har
velat skapa utrymme för andra i och
för sig angelägna ämnen på schemat.

Det tycks mig som om någonting av
den djupare symboliken i denna, som
jag ser det, tragiska utveckling ligger
i det steg som på sin tid togs då kristendomsämnet
ströks från den centrala
plats det hade på schemat såsom
ett förhörsämne i studentexamen. Däri
låg faktiskt någonting av en demonstration
och en utmaning, som ingen som
hyser intresse för statsmakternas göranden
och låtanden på detta område
någonsin har kunnat glömma.

Låt mig få säga, herr talman, att jag
inte har någon åstundan att i onödan
skärpa motsättningarna eller att gräva
dikena djupare än de behöver vara.
Jag har till och med den uppfattningen,
att det i denna tid i synnerhet är angeläget
att vi håller samman i både det
ena och det andra stycket, och jag anser
att man skall visa respekt för en
ärlig övertygelse, även om den icke
sammanfaller med ens egen. Allt detta
är från mina utgångspunkter självklart,
men det förefaller å andra sidan som
om det vore en oförlåtlig försummelse,
något av ett svek från min sida, om

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 111

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m. m.

jag inte begagnade tillfället att säga
min mening och uttala en deciderad
ståndpunkt i den fråga som här avhandlas.

Man kan ju i alla fall inte komma
ifrån, att det finns vissa kontroversiella
punkter i det ärende, som nu är
föremål för behandling, att man faktiskt
nalkas en punkt, där spåren liksom
delar sig och där det verkligen
gäller att förr eller senare välja sida.
Har man den uppfattningen och det
är ju också tydligen glädjande nog utskottets
mening liksom det på sin tid
var skolkommissionens mening att kristendomsämnet
bevisligen erbjuder, som
det heter, särskilda möjligheter i skolans
personlighetsutvecklande och karaktärsdanande
arbete, så måste slutsatsen,
som jag ser det, logiskt bli, att
kristendomsämnets plats i timplanen
inte görs till en avvägningsfråga vilken
som helst. Då måste i stället resonemanget,
tyckes det mig, på ett bindande
sätt leda fram just till detta som
av motionärerna och reservanterna
med sådant allvar och sådant eftertryck
hävdas, nämligen att varje ytterligare
försök att strypa ämnet bestämt
avvisas. Det gör ett nedslående intryck,
att man inte klart och tydligt och utan
reservationer har velat vara med om
att slå fast detta i utskottet.

Jag vet, herr talman, ingen i detta
ögonblick som bättre framhållit vad
saken gäller än den kände folkbildningsentusiasten
och rektorn Alf Ahlberg
i en streckare i Svenska Dagbladet
för den 15 mars i år. Han har
från allmänna synpunkter -— och jag
understryker att det är från allmänna
synpunkter — skildrat det fullkomligt
orimliga i en situation, där
kristendomskunskapen på något sätt
skulle ställas på undantag, ransoneras
till ytterlighet, strypas. Vår egen svenska
diktning, säger han med allt fog,
som liksom allt andligt skapande i vår
kultur söker sin främsta inspirationskälla
i bibeln och i bibelns värld, ris -

kerar faktiskt att bli fullkomligt obegriplig
för en generation av svenskar
som inte fått denna förtrogenhet med
de centrala kristna värdena och med
bibelns värld, helt enkelt därför att
man inte längre förstår dess språk.
Alf Ahlberg har också ett ord att säga
till dem som menar, att kristendomsundervisningen
utgör otillbörlig propaganda.
Härvid yttrar han något som
jag tycker förtjänar att införlivas med
kammarens protokoll. Hur skall, frågar
Alf Ahlberg, uppfostran över huvud
taget gå till utan någon form av påverkan?
Jag citerar: »Naturligtvis står
det varje människa fritt att tycka, att
Ofvandahl är en större diktare än Fröding,
men den lärare i litteratur, som
uppehölle sig lika mycket vid båda
skulle med rätta anses oduglig. Han gör
ett urval, baserat på vissa värderingar,
vilkas giltighet naturligtvis inte kan bevisas.
Den som undervisar i religion
och därvid företrädesvis uppehåller sig
vid kristendomen och försöker få sina
elever att förstå den, driver naturligtvis
propaganda i alldeles samma mening.
Det kan inte hjälpas. Men den
som vill, att vår uppfostran skall ske
i demokratisk anda, måste för det första
för egen del acceptera de värden, varpå
demokratien bygger, för det andra försöka
få sina lärjungar att första och acceptera
dessa värden.» Så långt Alf Ahlberg.
Det är alltså just de kristna värdena
som här åsyftas.

Jag har, herr talman, velat framföra
dess synpunkter här, därför att jag
anser att den svenska riksdagen är
vårt främsta forum för opinionsbildning
och opinionsyttringar av detta
slag.

Jag ber att med dessa ord få yrka
bifall till den till statsutskottets utlåtande
nr 109 fogade reservationen.

Fröken VINGE (fp): Herr talman! De
som till äventyrs känner till mitt intresse
för kristendomsundervisningen
är nog ganska överraskade över att

112 Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre

finna mitt namn inte bland reservanterna
utan under utskottets utlåtande.
Förklaringen är ju den, att utskottsutlåtandet
bygger på en kompromiss, som
vi kommit fram till i andra avdelningen,
en kompromiss, som jag inte ansåg
mig böra springa ifrån, när sedan ett
yrkande om bifall till motionerna framställdes
i statsutskottets plenum. Jag
vet att det förhåller sig likadant med
flera av mina kamrater i andra avdelningen.
Skiljelinjen mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten går alltså
inte alls på samma ställe som skiljelinjen
mellan dem som har en positiv
och dem som har en negativ inställning
till skolans kristendomsundervisning.

Men reservanterna tycks ha förbisett
att om man skall öka kristendomsundervisningen
med en veckotimme på
realgymnasiet, vilket det är fråga om
i ett par ringar, måste man ta ställning
till frågan från vilket ämne denna veckotimme
skall tas. Det är visserligen,
som herr Hamrin sade, inte en avvägningsfråga
vilken som helst, men vi
kan inte komma ifrån att det är ett
problem, som vi på något sätt måste
taga ställning till. För att kunna ta
ställning till den frågan måste man ha
en pedagogisk erfarenhet, som man inte
kan begära, att riksdagens ledamöter
skall ha. Den frågan måste överlämnas
till Kungl. Maj :t.

Jag vill säga att jag för min del i
likhet med herr Nelander har tänkt
speciellt på undervisningen i levande
språk. Jag vet, att detta stöter på patrull
på många håll, men jag vill påpeka,
att diskussionen uteslutande gäller
realgymnasiet, där språkstudierna
ovillkorligen måste ha en annan målsättning
än i latingymnasiet, där bland
annat de blivande filologerna går, och
på den allmänna linjen, där de går
som sedan skall ut i kommersiell verksamhet.
Jag är emellertid för litet sakkunnig
för att kunna yttra mig om
innehållet i undervisningen och om
vilka språkkunskaper som våra gym -

allmänna läroverken m. m.

nasister för närvarande har och följaktligen
också för att våga ta bestämd
ställning i den här frågan.

Jag vill beträffande kristendomsundervisningens
betydelse säga, att jag
delar flertalet av de synpunkter som
reservanterna framfört. Jag delar de
allvarliga bekymmer som man hyser
inför detta förslag att ytterligare minska
kristendomsundervisningen på realgymnasiet.
Jag är medveten om att det
är en särskild olägenhet, att kristendomen
blir ett 1-timmesämne. Jag skulle
vidare vilja stryka under en sak i
detta hänseende, nämligen att om jag
inte misstar mig skulle denna reduktion
speciellt gå ut över undervisningen
i kyrkohistoria. Det är alltså den undervisning
som skulle hjälpa eleverna att få
en historisk syn på bland annat både det
egna samfundets och andra samfunds
lärosatser och som skulle kunna hjälpa
dem till att vinna en på självständigt
tänkande grundad övertygelse och anlägga
ett ekumeniskt betraktelsesätt.

Jag anser det vore olyckligt, om kristendomsundervisningen
reducerades i
enlighet med detta förslag. Men, herr
talman, vare sig riksdagen följer utskottets
eller reservanternas mening,
kommer Kungl. Maj :t att få pröva denna
fråga. Med kännedom om den nuvarande
ecklesiastikministerns inställning
är jag övertygad om att denna
prövning kommer att ske i positiv
anda.

Jag vågar därför ta på mitt ansvar
att rekommendera kammarens ledamöter
att rösta för utskottets förslag, vilket
jag härmed yrkar bifall till.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Det är betecknande för den hets och
det jäkt, under vilken riksdagen i sitt
slutskede arbetar, att en av de mest
betydelsefulla frågor som vi har att
behandla när det gäller vårt undervisningsväsende,
nämligen hela den nya
gymnasieorganisationen med en helt ny
linje, som innebär i viss mån en revolu -

Nr 18. 113

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m. m.

tion av undervisningsväsendet, skall
avgöras vid en sådan timme att alla
de talare som uppträder måste känna
sig förpliktade att ytterst kortfattat behandla
dessa väsentliga spörsmål. Det
kastar väl kanske något ljus över hur
litet kompetent den svenska riksdagen
är att yttra sig i dessa oerhört viktiga
kulturfrågor. De kommer bort för de
stora ekonomiska problemen, och över
huvud taget kan man ju säga att man
inte vågar föra en utförlig debatt i
dessa frågor för att inte förrycka hela
arbetsordningen. Jag vill emellertid
ändå ställa den frågan till kammarledamöterna
om det inte är en befängd
ordning, att vi skall befinna oss i denna
situation när vi skall införa en helt
ny gymnasieorgnisation. Man kan ju
inte annat än beklaga ecklesiastikministern,
som också måste föra debatten
under dessa förhållanden. Det är under
sådana omständigheter ingen idé
att gå in på de centrala problemen.

Jag är säker på att ecklesiastikministern
vid den studentriksdag, som på
måndag sammanträder i Lund, får höra
åtskilliga kritiska synpunkter på den
nya gymnasieorganisationen. Det stora
program, som vid studentriksdagen
kommer att läggas fram när det gäller
utbildningsfrågorna, upptar ju alla dessa
studentproblem: frågan om man kan
förkorta studietiden fram till studentexamen
med ett år, frågan vad som
behöver göras för att förbättra språkundervisningen
över huvud taget för
att vi skall kunna hävda oss som en
kulturnation, etc.

När det gäller kristendomsundervisnings
ställning kan jag ansluta mig till
vad herr Hamrin anfört. Jag hörde ett
anförande av herr Göransson i första
kammaren, där han mycket riktigt och
skickligt framhöll ett faktum, som jag
gärna vill understryka, nämligen att
kristendomen är förutsättningen för en
stor del av den litteraturdebatt som föres,
den debatt som föres inom konsten
o. s. v. Detta gäller även för de män8
— Andra kammarens protokoll 1953. Nr

niskor, som ställer sig kritiska mot
kristendomen. Man förbiser lätt att det
förhåller sig på detta sätt oberoende
av vilken inställning man har till de
etiska värden, som kristendomen representerar.

Det skulle ha varit intressant att ta
upp de tankegångar, som herr Hardy
Göransson framförde i sitt enligt min
mening lysande anförande i första
kammaren. Nu har herr Hamrin berört
Alf Ahlbergs mycket intressanta
artikel.

Jag skulle tro att om de människor,
som av vissa frihetsskäl opponerar sig
mot att kristendomsundervisningen
över huvud finns och anser undervisningen
vara en dirigering av själarna,
började fundera över varför staten fått
en så oerhörd makt i de totalitära länderna
och där mäktat bli ett medel för
behärskande av över huvud taget all
livsvilja och på det sättet utöva ett tyranni,
som inte är någon civilisation
värdigt, skulle de ställa frågan: Hade
det varit människor, som varit uppfyllda
av bergspredikans krav, hade de
väl måst reagera mot att orätt vederfares
andra människor? Vad betyder
inte en äkta kristendom just för värnandet
av de humanitära värden, som
också varit ledstjärnan för den socialdemokratiska.
arbetarrörelsen i alla tider?
Jag tror att också de människor,
som i sitt nit att vara fritänkare för en
kampanj mot kristendomen, förbiser att
de undergräver grundvalarna för något
som är väsentligt för hela kulturlivet.
Kan man bygga upp kulturländer
på andra etiska normer? Man har ställt
frågan många gånger i debatterna, men
man har aldrig fått något svar på den.

Jag skulle tro att de som för en
kampanj mot kristendomen i alla fall
skulle betänka de etiska principer, som
finns i denna kristendom.

Det må tillåtas mig att säga endast
några ord om en annan fråga, som jag
dock anser vara av väsentlig betydelse
för den nya gymnasieorganisationen.
IS.

114 Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m. m.

Det är studiet av samhällsproblemen.
Vi vet ju alla, att samhällsproblemen
under de senaste åren blivit utomordentligt
komplicerade, och vi känner
också till den snabba och starka expansion,
som samhällsvetenskaperna
har undergått. Jag tror inte, att man
kan få fram ett verkligt levande intresse
för studier i samhällsvetenskap
vid våra gymnasier, utan att samhällsläran
— som det föreslagits av några
motionärer — blir ett självständigt ämne.
Det är otänkbart att samhällsläran
i framtiden skall åka snålskjuts på historieundervisningens
bekostnad. Vi
måste ha speciella lärare i samhällslära,
och jag tror att det är en angelägen
uppgift för den nya gymnasieorganisationen
att hävda samhällslärans
betydelse.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
ge min anslutning till den till utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för ecklesiastikpedartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Regeringen har ännu inte haft tillfälle
att behandla tim- och kursplanerna för
det nya gymnasiet, och den borde givetvis
heller inte ta någon definitiv
ståndpunkt förrän riksdagen har fattat
beslut i organisationsfrågan. Det har
emellertid ur mina synpunkter varit
mycket tacknämligt att i förevarande
utskottsutlåtande såväl som i den till
detsamma fogade reservationen läsa,
att ingen ifrågasätter annat än att
Kungl. Maj:t här skall ha fria händer
att göra den avvägning, som oavvisligen
måste ske. Jag finner det också
tacknämligt — i varje fall har jag läst
såväl utskolltsutlåtandet som reservationen
på det sättet, och ingenting har
hittills framkommit i debatten, som tyder
på att jag därvidlag skulle ha fel —
att skillnaden mellan reservationens
och utskottsmajoritetens uppfattningar
i själva verket inte är så särskilt stor.

Vad beträffar min personliga mening
i denna viktiga fråga, så har jag vid
åtskilliga tillfällen offentligt gjort sådena
uttalanden, att ingen torde tveka
om mina önskningar härvidlag, och
jag bär av flera talares debattinlägg
förstått, att den saken också har uppmärksammats.
Jag kan tillägga, att jag
givetvis står fast vid de uttalanden i
detta sammanhang, som gjorts i 194(3
års skolkommission och som delvis
har citerats här. Det är min bestämda
uppfattning, att statsmakterna också
vill göra allvar av dessa uttalanden.

Vidare har jag med tillfredsställelse
konstaterat, att allmänna opinionen på
Jenna punkt har varit synnerligen vaken.
I över ett års tid har denna fråga
nu diskuterats på det sättet, att skolöverstyrelsen
först skickat ut ett preliminärt
förslag på remiss, vilket upptagit
ett mindre timantal för kristendomsundervisning
än det slutgiltiga. I
vad mån skolöverstyrelsen därvidlag
kan ha tagit intryck av den allmänna
debatten, vilken bland annat tagit sig
uttryck i framställningar antingen till
ecklesiastikdepartementet eller till skolöverstyrelsen
— i det förra fallet har
de befordrats till överstyrelsen — undandrar
sig mitt bedömande, men jag
har med tillfredsställelse konstaterat,
att det sista förslaget är bättre än det
första, sett ur de synpunkter, som jag
vill lägga på denna sak. Jag kan sålunda
utan tvekan ansluta mig till uttalandet
i reservationen om att de synpunkter
som framförts i motionen är
beaktansvärda.

Men å andra sidan är det givetvis riktigt
som utskottsmajoriteten skriver, att
även om detta inte är — som herr Hamrin
uttryckte det — en avvägningsfråga
vilken som helst, så måste den ändå
till sist bli en avvägningsfråga mellan
å ena sidan kristendomskunskapen och
å andra sidan andra ämnen. Det måste,
som utskottmajoriteten skriver, bli ett
annat ämne ■— vilket givetvis ur vissa
personers synpunkter har större värde

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 115

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m m

och ur andras synpunkter mindre värde
— som då får ett minskat timantal.

Det är naturligtvis önskvärt att inte
skapa större olikheter mellan de olika
gymnasielinjerna än vad de för de olika
linjerna karakteristiska ämnena betingar.
Den synpunkten talar givetvis också
för att kristendomskunskap icke bör
tillmätas ett annat timantal på reallinjen
än på de andra. Det har också i
många fall omvittnats, att ett entimmasämne
ger betydligt sämre resultat
än som motsvarar hälften av ett tvåtimmarsämne,
men därvidlag kan man
ju göra vissa utjämningar genom att
tillämpa koncentrationsläsning i stället
för att ha samma timantal under hela
läsåret. Vi saknar givetvis i regeringen
icke kännedom om att reduktion av
kristendomskunskapen tidigare har
skett, och jag kan försäkra kammaren,
att vilket av båda förslagen som kammaren
än ansluter sig till, så kommer
regeringen att mycket ingående pröva
denna sak.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! Vad
frågan om kristendomsundervisningen
beträffar tror jag mig kunna instämma
med ecklesiastikministern, när han säger
att det förefaller att inte vara så stor
skillnad mellan utskottets skrivning och
reservanternas. De av kammarens ledamöter
som möjligen känner min inställning
till här förevarande fråga förstår,
att det inte är bristande intresse för
kristendomsundervisningen som gör, att
jag säger att utskottsmajoritetens skrivning
är nästan lika tillfredsställande
som reservanternas. Jag tycker det är
tillfredsställande att utskottet har sagt
så mycket positivt som det gjort.

Sedan kan jag också instämma i vad
herr Braconier sade om det beklagliga
i att riksdagen under sådana här former
skall behöva diskutera sådana stora kulturspörsmål
som gymnasiereformen.

Det är inte särskilt lämpligt att det
förefinnes så stora disproportioner mellan
de olika ämnesområdena, men det

är ingenting att göra åt den saken. Jag
skall nu bara ta upp ett enda spörsmål,
som gäller samhällslärans ställning vid
läroverken, och det gör jag i egenskap
av motionär.

I motionen har föreslagits att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj:t och
begära att den av skolkommissionen
förutsatta prövningen av samhällsläran
som självständigt ämne vid läroverken
snarast möjligt måtte komma till stånd.
Jag kan redan nu säga, att även på
denna punkt är jag ganska tillfredsställd
med statsutskottets uttalande. Det
finns, som herr Braconier också antydde,
ett uppenbart behov av att samhällsläran
får en bättre och mera självständig
ställning vid våra läroverk. Demokratien
är sådan att den inte fungerar
väl om det inte finns stora kunskaper
hos en så stor del av allmänheten som
möjligt om det samhälle som vi lever i.
En artikel i Morgon-Tidningen i går
tyckte jag påvisade detta på ett ganska
bra sätt.

Nu frågar man sig alltså: Hur skall
det bli möjligt att ge samhällsläran en
bättre ställning på skolschemat än som
nu är fallet? Den frågan har bollats fram
och tillbaka under flera år. Skolkommissionen
förutsatte närmast att samhällsläran
borde bli ett självständigt
ämne på schemat, men även att universitetsberedningen
finge syssla vidare
med den frågan. Universitetsberedningen
uttalade sig också mycket välvilligt
men menade att den fortsatta prövningen
av skolkommissionens resultat
finge väl till slut avgöra hur det skulle
bli i detta fall. Tillspetsat skulle man
alltså kunna säga, att diskussionen rör
sig kring frågan om gymnasiets utformning
eller frågan om lärarutbildningen
skulle vara avgörande för samhällslärans
ställning. Detta har ingen vågat ta
ställning till, men någon måste ju ta
denna ställning. Skolöverstyrelsen låter
i sin utredning om det nya gymnasiet
saken passera och håller fortfarande på
att ämnet skall heta historia med sam -

116 Nr 18.

Onsdagen den 13

Omorganisation av gymnasierna vid högre

hällslära utan självständig ställning för
samhällsläran. Propositionen uttalar sig
egentligen inte alls om frågan.

Jag måste säga att det vore mycket
beklagligt om den allmänna linje på
gymnasiet, som vi skall få, inte skulle
få en bättre undervisning i samhällslära
än vad nu är ifrågasatt; speciellt
gäller detta den sociala grenen av denna
linje. Det är uppenbart att något måste
göras på denna punkt, och det vi motionärer
önskar är att riksdagen här
skulle säga, så att man kunde ta detta
till utgångspunkt för det fortsatta övervägandet.

Det är viktigt att samhällsläran blir
ett eget ämne, som får en självständig
ställning. Men det viktigaste är givetvis
att lärarutbildningen blir sådan, att de,
som skall undervisa, vex-kligen har resurser
för att inför eleverna tolka det
nuvarande samhällets problematik. För
min del måste jag säga att jag inte tycker,
att den nuvarande historielärarutbildningen
ger tillräcklig anknytning
till det moderna samhället. Den utbildningen
är lagd på historisk forskning.
Vad man behöver är en undervisning i
samhällslära plus nationalekonomi, socialpolitik,
sociologi, och det har normalt
en historielärare inte i sin examen.
Det är på hög tid att en förändring
sker, ty majoriteten av historielärarna
kommer i alla fall att under
lång tid bestå av personer, som inte
har någon specialutbildning för att
kunna undervisa i samhällslära. Jag vill
inom parentes betona att jag självfallet
har den uppfattningen, att historielärarna
gör en utomordentlig insats på
det område, som de är specialutbildade
för, men det är inte den saken vi diskuterar
här, utan det är deras utbildning
på annat område det nu är fråga
om.

Sveriges förenade studentkårer lär ha
fått sig för yttrande tilllställt preliminärt
förslag om ändring i examensstadgan,
som bl. a. skulle innebära att historia
plus statskunskap och eventuellt

maj 1953 em.

allmänna läroverken m. m.

en kurs i nationalekonomi eller en kurs
i historia plus nationalekonomi med
kurs i statskunskap samt dessutom i
båda fallen ett annat läroämne skulle
vara lämplig lärarutbildningskombination.
Jag skall inte yttra mig närmare i
den saken, men att det är ett steg i rätt
riktning är uppenbart; om det är tillfredsställande
har jag ingen möjlighet
att bedöma.

Såvitt jag kan förstå säger statsutskottet
nu, att frågan icke bör vara avgjord
med vad skolöverstyrelsen uttalat
i sin utredning. Utskottet förutsätter
tydligen, att frågan måste tagas upp
igen, sedan de försök man nu håller på
med har fullföljts. Detta är ur motionärernas
synpunkt mycket tillfredsställande.
Om någon institution i samhället
måste vara intresserad av en tillfredsställande
utbildning i samhällskunskap
är det ju riksdagen. Jag hoppas
därför, att riksdagen bifaller statsutskottets
utlåtande, vilket väl i så fall
måste tolkas så, att utskottet och riksdagen
anser att frågan om samhällslärans
ställning och om utbildning för
dem som skall undervisa däri icke är
slutgiltigt löst med vad som hittills
framkommit. Något nytt måste först inträffa.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr EDENMAN (s): Herr talman!
Jag har begärt ordet för att säga några
ord om samhällslärans ställning i det
nya gymnasiet. Jag tänker alltså inte
deltaga i den kristendomsdebatt som inledde
diskussionen men vill ändå göra
några randanmärkningar till ett par talare.

När man lyssnade till herr Braconier,
fick man det intrycket, att vi här bevittnar
ett generalangrepp mot kristendomen
från hedniskt håll. Så är ju ingalunda
förhållandet. Det är ju här fråga
om skolöverstyrelsens förslag till det
nya gymnasiet, som nu föreligger i
form av en proposition. Det borde vara

Nr 18. 117

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m. m.

överflödigt men är kanske nödvändigt
att erinra om att skolöverstyrelsen står
praktiskt taget enhällig bakom förslaget,
och den är ju icke känd för några
rabulistiska åsikter ifråga om kristendomen.
Förslaget har dessutom remitterats
till samtliga rektorsämbeten, såväl
vid läroverk som vid folkskoleseminarier,
och tolv olika ämneslärarföreningar,
målsmännens riksförbund, universitetskanslern
och samtliga fakulteter vid
universitet och högskolor har yttrat sig
över detsamma. Skolöverstyrelsen har
vidare mottagit en otalig mängd skrivelser
och uppvaktningar från olika håll.
Det är ingalunda så att här riktas något
dråpslag mot kristendomen, utan
det är närmast en schemateknisk fråga
som vi diskuterar, nämligen frågan om
minskning av kristendomsundervisningen
med en timme i veckan i realgymnasiet.

Det har vidare framhållits, närmast
av herr Hamrin, att kristendomen ständigt
får maka åt sig och alltid nyttjas
som en regulator. Jag vill i all stillhet
erinra om att detta gäller alla de gamla
ämnen, som lever kvar från den gamla
skolan, på grund av att vi lever i ett
annat samhälle och i en annan tid.
Även modersmålet har fått maka åt sig
och får göra det i det förslag, som ligger
på riksdagens bord. Man behöver
inte gå så långt tillbaka i tiden för att
finna att 50, 60 eller kanske 70 procent
av all skolundervisning var kristendomsundervisning.
I begynnelsen var
det ingenting annat än kristendomsundervisning,
och denna inskränktes i den
svenska folkskolan till en enda bok,
nämligen Luthers katekes. Det är självklart,
att man ur den aspekten kan säga,
att kristendomen fått maka åt sig, men
det gäller som sagt alla gamla ämnen,
därför att så många nya ämnen trängt
sig fram.

Det vore intressant, inte minst för
ecklesiastikministern, som har den ytterligt
delikata uppgiften att ta ställning
i denna fråga, att få någon vägled -

ning. Det ställdes i första kammaren
många frågor med begäran om någon
anvisning från dem, som yrkade på en
förstärkt ställning för kristendomsämnet,
och fröken Vinge har ju också erinrat
om detta komplicerade problem.
När man lyssnar på debatten, måste
man få det intrycket, att de som talar
för detta är oerhört måna om att inte
stöta sig med representanter för någon
enda ämnesgrupp.

Jag skall ta ett exempel. Den ring det
framförallt gäller är tredje realringen.
Där får kristendomsundervisningen en
timme mindre än tidigare — det var
förut två timmar i veckan och blir nu
en timme. Modersmålet minskar från
fem till fyra timmar. Det har tillkommit
fyra timmar franska, som skall bli obligatoriskt
ämne på gymnasiet. Filosofien
har ökat med två timmar och fysiken
med en timme. Det är i och för sig
ganska otäckt att slutresultatet är en
nettoökning på inte mindre än fem
veckotimmar. Jag skulle för min del
vilja säga, att om det är någon invändning
man vill rikta mot skolöverstyrelsens
förslag så är det, att det är för
många schemabundna undervisningstimmar.
Kunde man minska antalet
veckotimmar, vore det en pedagogisk
reform. Det är emellertid inte så mycket
att välja på. Är det franskan, filosofien
eller något annat ämne, som
skall släppa till en timme? Något enda
uppslag borde väl ändå Sveriges riksdag
kunna ge i denna fråga. Skolöverstyrelsen
har gått bet på det; den står
praktiskt taget enhällig bakom förslaget.

Det är mot bakgrunden av denna ämnesträngsel
som jag, liksom herr Dahlén,
vill säga något om samhällsläran, Ifråga
om denna får man väl — tyvärr — konstatera,
att hur man än konstruerar det
— historia med samhällslära eller historia
och samhällslära eller i form av
två självständiga ämnen — måste man
nog finna sig i att dessa bägge ämnen
icke kan räkna med ett ökat timantal
utöver vad som angivits i detta förslag.

118 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre

På den allmänna linjen är detta det
största ämnet. Om jag inte missminner
mig, omfattar det i sista ringen fem
timmar i veckan. Det kan endast jämföras
med modersmålet och har över
huvud taget fått ett mycket högt timantal.
Jag skall emellertid senare återkomma
till samhällslärans ställning.

Det har dessutom hänt en del på området,
som kanske borde omnämnas.
Från och med hösten — det är väl
detta som utskottet avser när det erinrar
om den försöksverksamhet som
pågår — kommer för realskolan att
gälla, att historien som ämne upphör i
näst sista klassen, alltså i 45 i den femåriga
realskolan; i 55 läses uteslutande
samhällslära, och ämnet historia kommer
alltså inte att existera i realskolans
avslutningsklass.

När man ser på de olika kursplanerna
måste man, även om man som
jag har det största intresse för detta
ämne, säga att skolöverstyrelsen har
gjort vad den kunnat för att inom nuvarande
system söka tillmötesgå olika
krav just från håll, där man yrkar på
mer undervisning i samhällslära. Man
har lagt om de metodiska anvisningarna,
och över huvud taget är det en
samhällsvetenskaplig aspekt på hela historieundervisningen.
Man märker även
hur t. ex i sista ringen på den allmänna
linjen praktiskt taget samtliga kursmoment
sysslar med samhällslära. Det
skulle ta för lång tid att läsa upp allt,
men jag kan försäkra kammaren att 90
procent av kursen är samhällslära i
fjärde ringen.

Men det är inte nog, säger många. Jag
skulle kanske också vilja se en annan
lösning. Herr Dahlén har bland annat
erinrat om att inte alla de nuvarande
historielärarna är kompetenta att svara
för en utvidgad undervisning i samhällslära,
och det är riktigt. Det krävs ingenting
annat av en lärare i historia med
samhällslära än akademiska betyg i historia,
och därmed står vi inför ett faktum,
som för en tid framåt omöjliggör

allmänna läroverken m. m.

varje tanke på att annat än i försöksform
ha samhällslära som självständigt
ämne.

Det går inte att utan vidare, som man
har framfört från olika håll, använda
personer med statsvetenskaplig examen.
Det går inte bland annat av det skälet,
att man inte kan kombinera heltidstjänster
i ett enda ämne. Man kan alltså inte
försörja dessa människor, om de uteslutande
skall syssla med samhällslära
på den allmänna linjen, utan man måste
söka sig fram på andra vägar.

Herr Dahlén var inne på frågan vad
samhällslära är för någonting, om man
skall uttrycka det i akademiska ämnen.
Är det statskunskap? Är det nationalekonomi?
Är det sociologi, som vi diskuterade
för en stund sedan? Det är åtskilliga
juridiska discipliner som bör
komma med, det är kulturgeografi och
det är företagsekonomi. Det är omöjligt
att ordna en lärarutbildning på det sättet
att man för kompetens i ett enda
skolämne, i detta fall samhällslära,
tvingas ta en hel examen.

Jag tror att den praktiska och enda
framkomliga vägen är att knyta samhällsläran
till historia eller geografi,
vare sig det blir självständigt ämne eller
inte, och bygga upp en akademisk undervisning
förslagsvis kring ämnet
statskunskap och därtill lägga olika
kurser i nationalekonomi och sociologi.
Jag skulle, herr talman, vilja helt ansluta
mig till utskottets skrivning på
denna punkt. Tiden är väl nu inne att
i första hand se till att de historielärare
vi redan har får någon form av
fortbildning för att kunna fylla i varje
fall rimliga krav på kompetens när det
gäller samhällsläran och att de blivande
lärarna i historia med samhällslära
får en gedignare utbildning. Då kommer
omedelbart i blickfältet att man
får ändra examensstadgan och kräva
mer än historia för kompetens till historielärare,
såsom sker i andra dubbelämnen.
Liksom man kräver nordiska
språk och litteraturhistoria för under -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 119

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m. m.

visning i modersmålet är det inte orimligt
att för kompetens i historia med
samhällslära kräva ytterligare ett ämne.

Till sist får vi väl också hoppas att
den försöksverksamhet på gymnasiet,
som det är meningen att sätta i gång,
skall visa om det finns möjligheter att
t. ex. på den allmänna linjen få samhällsläran
som ett alldeles självständigt
ämne.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter, och jag har hittills
inte kunnat upptäcka några delade meningar
i sakfrågan.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara till herr
Edenman säga, att det är alldeles riktigt
att skolöverstyrelsen inte företräder
någon kristendomsfientlig linje.
Det sade jag inte heller. Vad jag sade
var ju att de krafter, som angriper
kristendomen, angriper därmed humanitära
ideal, som de egentligen själva
förfäktar. Denna kulturfråga är
alltså av väsentlig art. De människor,
som reagerar mot kristendomen, står
i grunden på etiska ideal, som har sin
anslutning i den kristna livssfären. Det
är ganska angeläget att även ur kultursynpunkt
framhålla detta. Kristendomen
har ju sin kulturbetydelse oberoende
av vilken religion människorna
har.

När det sedan gäller samhällsläran
VD1 jag bara säga — och det var herr
Edenman också inne på — att det är
ju orimligt att tänka sig, att historielärarna
i allmänhet skall kunna undervisa
i samhällslära. Vi har i detta
land inte en enda professur i modern
historia. Det har varit förslag om att
vi skulle få det. En stor del av historikerna
koncentrerar sina intressen till
längesedan förflutna århundraden. Vi
har ingen professur i ekonomisk
historia vid Lunds universitet, som vi
nyss diskuterat. Vi har över huvud taget
i detta land inte någon möjlighet att få
en sådan undervisning i samhällslära

som också herr Edenman önskar. Jag
tror det är utomordentligt angeläget
och jag tror att denna fråga kommer
att diskuteras på studentriksdagen —
att vi gör samhällsläran till ett självständigt
ämne för att eleverna skall få
den undervisning, som de behöver.

Herr HAMRIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag lyssnade med mycket stor
tillfredsställelse till ecklesiastikministerns
deklaration här nyss. Den sammanfaller
till sitt syfte helt och fullt
med en annan deklaration, som statsrådet
gjorde någon gång i somras, vill
jag minnas, vid en stor kongress nära
Jönköping, där orden föll på det här
sättet: »Vi står i begrepp att provisoriskt
omorganisera våra gymnasier
så att vi får tre linjer i stället för två.

I samband därmed har det ifrågasatts
en inskränkning av kristendomsundervisningen
på realgymnasiet. Jag hoppas
emellertid att det skall visa sig
möjligt att ej göra någon åtskillnad
beträffande kristendomen mellan de
tre linjerna och att nuvarande timantal
sålunda skall kunna bibehållas.»
Jag finner som sagt överensstämmelse
mellan detta uttalande och det som
vi har kunnat lyssna till i dag. Emellertid
kan jag inte med bästa vilja
i världen ge till känna samma tillfredsställelse
efter att ha lyssnat till herr
Edenman. Jag skall nöja mig med att
bara säga följande.

Enligt herr Edenman skulle den omständigheten
att kristendomsämnet
succesivt fått maka åt sig bero på att
det skall klassificeras, som han sade,
i en grupp av gamla ämnen. Jag skall
tillåta mig att bara ställa den frågan:
När, herr Edenman, skall vi kunna
räkna med att kristendomsämnet skall
anses så gammalt, att det skall få maka
åt sig i så hög grad att det skall helt
försvinna?

Herr KYLING (h): Herr talman! Jag
skall lova talmannen att inte hålla nå -

120 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre

got längre anförande vid denna sena
timme. Jag skall bara ta upp ett par
problem, som varit uppe i diskussionen
i dag.

Jag står nämligen själv med som undertecknare
av reservationen. Man kan
ju fråga sig, varför en reservation skall
behöva avges, när även utskottsmajoriteten,
som det har sagts här, varit så
positiv i sina bedömanden. Ja, det är
väl närmast frågan om avvägningen,
som har oroat en hel del. När herr
Edenman här talade om att man föreslår
minska ned kristendomsundervisningen
med en timme, så är det ju
ganska naturligt att samtidigt också
tala om, vilket herr Edenman mycket
riktigt gjorde, att den förut har varit
två timmar. Man föreslår alltså minska
ned timantalet med hälften.

Vad som har oroat är närmast att av
de tre linjerna till studentexamen skall
latinlinjen och den allmänna linjen få
vidmakthålla samma timantal under
det att reallinjen skall minska ned sitt
timantal i kristendom. Det är detta
som har föranlett reservanterna att
säga, att när man skall gå till en avvägning
bör denna ske mellan andra
ämnen och sålunda lämna kristendomsämnet
utanför den direkta farozonen.

Herr Edenman säger visserligen att
ingen i dag har nämnt vilket ämne man
då skulle kunna ta av. Men två av talarna,
herr Edenman, har åtminstone
varit inne på tanken att det exempelvis
skulle kunna tas av engelskan.

Jag vågar knappast, herr talman,
komma med förslag angående vilket
ämne man skall ta av. Jag har nämligen
en gång suttit med i kursplanedelegationen
och varit något slags expert
i skolkommissionen. Vid ett par
tillfällen har jag där faktiskt framfört
vissa ämnen där man skulle kunna
nedskära kursplanerna, men det har
alltid varit någon som blivit starkt irriterad.
Just nu kommer jag ihåg att
jag en gång ställdes inför exakt sam -

allmänna läroverken m. m.

ma fråga som av herr Edenman nu:

I vilket ämne vill herr Kyling anse att
man kan skära ned kunskapsmåttet?
Jag sade då utan att tänka så mycket
på det: »Jag kan inte finna det vara
av nöden påkallat att en pojke eller
flicka i realskolans fjärde klass skall
anses vara obildad om han eller hon
exempelvis inte vet var snigelns inälvor
ligger, om de ligger i bakre delen
av snigelns kropp eller var de än
ligger.» Jag tog detta som ett exempel.
Men, herr talman, det befanns vara en
zoolog med som lyssnade till detta. Jag
skall tala om för kammarens ledamöter
att jag fick en lektion i behovet av att
ungdomarna skulle kunna detta. När
den lektionen var slut var jag nästan
övertygad om att om barnen inte visste
var snigelns inälvor ligger skulle
demokratien i svenskt samhällsliv
snart vara ett minne blott.

Ja, på det sättet är det, och därför
är det inte någon idé att vi här i kammaren
ställer problem eller frågeställningar
om vilka ämnen som skall nedskäras
för att möjliggöra ett bibehållande
av kristendomsämnet. Det är här
i dag icke fråga om krav på ökat antal
timmar för kristendomsundervisningen
utan närmast ett krav om bibehållen
rätt för kristendomsämnet att
även på reallinjen få samma proportionerliga
andel i undervisningstiden som
det fått på latinlinjen och den allmänna
linjen.

Jag vill till sist bara säga, herr talman,
att jag en gång i tiden har varit
lärare, och när jag uttalar mig ganska
kategoriskt, gör jag det därför att min
erfarenhet säger mig att kristendomsämnet,
rätt bedrivet, i svensk skola har
en ytterligt stor uppgift att fylla. Jag
vill vädja till ecklesiastikministern,
som även — det vill jag säga — har
visat en mycket positiv inställning till
dessa ting, att prövningen, när den en
gång kommer att ske, göres så positiv
som möjligt till kristendomsämnets bi -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

121

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m. m.

behållanle vid det timantal som det har
på de övriga linjerna.

Med detta, herr talman, skall jag be
att för min del få yrka bifall till den
reservation, som finns fogad till detta
utskottsutlåtande.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Då också jag har låtit anteckna mig
för reservationen vill jag säga några
ord. Jag skall inte uppta tiden länge.
Här är redan så mycket sagt. Av flera
talare har kristendomens stora betydelse
framhållits, och i allt väsentligi
kan jag ansluta mig till de synpunkter
i det hänseendet som har framförts av
herr Hamrin.

Jag blev glad när jag hörde hur positivt
inställd ecklesiastikministern
tycks vara, och jag hoppas att han med
det intresset, om det skulle vara så
olyckligt att utskottets skrivning går
igenom, ändå kan lyckas få det därhän
att kristendomsämnet bibehålls vid
sitt nuvarande timantal.

Jag menar att det säkerligen finns
flera ämnen som inte har samma värde
för undervisningen som just kristendomen;
herr Edenman nämnde några.
Jag tror att man kan få olika ämnen
att välja bort — en timme kanske
av engelska eller en av franska eller
något sådant — och jag vill säga att jag
sätter kristendomskunskapen högre än
samhällsläran, som föreslås utökad.
Nog finns det att välja på när det gäller
att få bort en timme för att kristendomsundervisningen
skall kunna
bibehållas vid sin nuvarande omfattning.
Det är utav alla betygat vilken
stor karaktärsdanande betydelse kristendomsämnet
har. Vi bör väl alla vara
medvetna om att det för människan
viktigaste är att bilda karaktären,
även om kunskaperna i andra ämnen
kanske i vissa fall inte är alldeles till
fyllest på alla punkter såsom man
skulle önska.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Jag skall också bli så kort
som över huvud taget är möjligt, detta
av olika anledningar. En är den att det
inte finns så många nya synpunkter att
komma med på det här området.

Jag vill instämma i vad herr Braconier
sade om svårigheterna för oss
här i riksdagen att få tid att diskutera
viktiga frågor, i detta fall stora kulturfrågor.
Det förslag som här föreligger
är ju både stort, betydelsefullt och komplicerat,
särskilt för oss lekmän, allrahelst
som det berör områden som är
nya och där erfarenheter saknas.

Förslaget som föreligger till behandling
innebär ett direkt fullföljande på
ett par väsentliga områden av 1950 års
principbeslut om den stora skolreformen.
Här gäller det således inrättandet
av fem nya försöksgynmasier med direkt
anknytning till den nioåriga enlietsskolan,
och vidare är det fråga om
inrättande av en ny linje — den allmäna
linjen — på gymnasiet vid sidan
om de gamla latin- och reallinjerna.

Det är helt naturligt att avdelningen,
när den har behandlat den föreliggande
propositionen, också har fått behandla
en del motioner i anslutning till
densamma. Inte mindre än tre av dessa
berör dock inte direkt det förslag, som
har framlagts av Kungl. Maj:t, utan
anknyter till de särskilda läroämnenas
ställning på timplanen.

Vid behandlingen av propositionen
och motionerna kunde avdelningen efter
långa och ingående diskussioner,
där meningarna här och där var rätt
skiljaktiga, dock komma fram till ett
enhälligt utlåtande. Det förslag som
här föreligger är alltså en regelrätt
kompromiss.

Denna enhällighet, som vi sålunda
hade på avdelningen, höll emellertid
inte vid utskottsbehandlingen, där det
dock endast var på en enda punkt,
nämligen frågan om kristendomsundervisningens
ställning i gymnasiet, som

122 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre

meningarna gick isär och föranledde
reservation.

Reservanterna hävdar ju, som vi har
hört här förut i dag, att det förslag som
utskottet presterar på denna punkt inte
är till fyllest för de önskemål som de
företräder. Jag vågar dock hävda den
uppfattningen, att det förslag som föreligger
från utskottets sida är tillräckligt
för departementschefen som vägledning
i positiv riktning.

Hos företrädarna för de olika meningsriktningar
som har varit representerade
i avdelningen har nog syftemålet
innerst inne varit att undgå en
upprivande debatt i denna fråga, en
debatt som enligt vad vi anser knappast
i någon högre grad skulle gynna
kristendomsundervisningen. Jag tror,
att om utskottsförslaget hade fått gå
utan diskussioner hade Kungl. Maj:t i
alla fall fått fullt tillräcklig upplysning
om vad avdelningen och utskottet har
velat.

Skiljaktigheterna mellan utskottets
och reservanternas linje är inte större
än att departementschefen med god vilja
kan utläsa vad som avses, och jag
förutsätter på goda grunder att departementschefen
har en sådan god vilja.
Det har ju för övrigt departementschefen
själv här i dag uttalat, och det har
också från reservanternas sida uttalats
förtroende för denna departementschefens
goda vilja.

Jag frågar mig då, vad i all världen
det är vi tvistar om. Vi har inom utskottet
ställt oss bakom skolkommissionens
uttalande om kristendomsämnets
personlighetsfostrande och karaktärsdanande
betydelse som statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
nyss läste upp. Det föreföll oss dock i
avdelningen att på detta schematekniska
område, där regeringen har avgörandet
och lekmän har svårt att bedöma
de praktiska konsekvenserna,
vara omöjligt att ta ställning. Som också
framgår av utskottets utlåtande har
det framförts åtskilliga önskemål i olika

allmänna läroverken m. m.

riktningar från olika motionärer. Man
har önskat starkare ställning för matematiken
på latinlinjen, för kristendomsundervisningen,
för franskan och som
vi nu här hört för samhällslära o. s. v.,
o. s. v. Såsom nyss herr Kyling får jag
konstatera, att de ärade motionärerna
ingalunda har underlättat avdelningens
prövning genom att ge oss någon anvisning
eller något gott råd för hur
man skall kunna tillgodose deras synpunkter.
Ingen har visat var det ökade
timantalet skall tagas och vilket ämne
som skall beskäras. Skulle vi till äventyrs
försökt oss på en sådan avvägning,
skulle säkerligen, såsom herr Kyling
klart redogjort för, de specialister
företrädande de olika ämnesgrupper,
som råkat ut för en nedskärning, här
i kammaren eller annorstädes stå upp
till våldsam protest.

Vi har således här en mycket svår
avvägningsfråga, och det har vi inte
kunnat undgå att konstatera i utlåtandet.
Men vi har också sagt, att utskottet
förutsätter att frågan skall bli föremål
för allsidig och noggrann prövning
av Kungl. Maj:t. Alla skäl talar alltså
för att efter de undersökningar, som
endast Kungl. Maj:t kan göra, Kungl.
Maj:t kommer att avväga och avgöra
dessa frågor. Att Kungl. Maj:t tar all
den hänsyn till de framställda önskemålen
som är möjlig, tar jag sålunda
för givet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr BLIDFORS (s): Herr talman!
Jag beklagar att jag måste ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk en liten
stund. Jag gör det inte minst därför att
jag här företräder en ståndpunkt som
inte sammanfaller med någon ståndpunkt
som någon av de tidigare talarna,
om jag bortser från herr Edenman,
har givit uttryck åt.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 123

Omorganisation av gymnasierna

Skolöverstyrelsen har som redan
sagts skickat ut ett preliminärt förslag
till bedömning till universiteten, fackhögskolorna
och läroverken. Förslaget
innebar sänkning av antalet kristendomstimmar
på reallinjen från fem till
tre timmar. Men det var också fråga
om en sänkning av exempelvis modersmålet
och historia med samhällslära.
Reallinjen är, som vi alla känner till,
i första hand avsedd för dem som önskar
utbildning av teknisk-matematisk
eller naturvetenskaplig art. Förslaget
att minska kristendomstimmarnas antal
mötte mycket kritik från läroverken
och religiösa organisationer men
också instämmanden — och de har
inte kommit fram i debatten. Jag kan
peka på universitets- och högskolemyndigheter
och till och med Målsmännens
riksförbund.

En betydelsefull sak bör emellertid
observeras i detta sammanhang. Ämnet
filosofi var tidigare frivilligt och
lästes endast av ett fåtal. Nu har det
gjorts obligatoriskt med tre veckotimmar
sammanlagt på gymnasiet. Ämnet
stöder ju i mycket hög grad kristendomsundervisningen.
Förändringen av
detta ämnes ställning har alltså också
indirekt stärkt kristendomsämnet.

I sitt slutgiltiga förslag har skolöverstyrelsen
sökt tillmötesgå kritiken och,
som redan framhållits, lagt till en timme.
Men den timmen har skolöverstyrelsen
måst taga från historia med samhällslära.
Detta beklagar jag för min
del djupt, men reservanterna och motionärerna
är ändå inte nöjda utan rekommenderar
en ytterligare förstärkning.
Den skulle då, såvitt jag förstår,
gå ut över de humanistiska ämnena, ty
det kan väl inte bli tal om att ännu
mer än som skett minska timmarna för
reallinjens karaktärsämnen. Det är enligt
mitt sätt att se att driva över en
del av ungdomarna från reallinjen till
de tekniska gymnasierna. Hur går det
då, herr Rubbestad och övriga talare,
med deras kristendomsundervisning?

vid högre allmänna läroverken m. m.

Då får de ju inga kristendomstimmar
alls.

Herr Nelander har t. ex. sagt, att den
behövliga timmen skulle kunna tas
från engelskan. Men engelskan har redan
reducerats. Från franskan har något
annan föreslagit. Jag erinrar om
herr Håstads motion om förstärkning
av franskan. Det här går ju inte ihop.

Kanske det också kan vara på sin
plats att erinra om att ungdomarna
under hela sin skoltid från småskolan
upp till studentexamen på reallinjen
får mellan 800 och 900 schematimmar
kristendom. Skulle de inte få de mellan
30 och 40 timmar till, som motionärerna
yrkar på, talar herr Rraconier
om kulturfara. Det är väl att skjuta
över målet.

Från här anförda synpunkter hade
jag helst sett, att skolöverstyrelsens ursprungliga
förslag hade fått stå fast och
att historia med samhällslära hade kunnat
få behålla det föreslagna timantalet.
Jag var mycket tveksam, om jag skulle
ställa mig bakom utskottets, såsom jag
tyckte, för positiva skrivning, men jag
gjorde det i alla fall, sedan man tagit
med påpekandet om att det hela var
en avvägningsfråga. Det är just denna
passus som reservanterna vill ha bort.
De vill ge kristendomsämnet en så dominant
ställning, att någon avvägning
inte får ske mellan detta och övriga
ämnen. Denna inställning vittnar ju
inte, herr talman, om någon större lust
att söka förstå andra människors synpunkter
på kristendomsämnet och dess
ställning på schemat.

Då skolkommissionen har kommit på
tal i denna debatt, vill jag helt kort
erinra om den reservation som var
knuten till dess betänkande och som
just gällde kristendomsämnet.

Nu utgör ju utskottets förslag till
skrivning, såsom herr Johansson i
Mysinge redan framhållit, en kompromiss
mellan de olika synpunkterna, och
jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

124 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m. m.

Herr NORRBY (fp): Herr talman! Jag
skall inte själv ta någon ställning i
denna debatt, då alla redan vet på vilken
sida jag står. Däremot vill jag uttala
min personliga tacksamhet för den
välvilliga skrivning som utskottet enligt
min uppfattning har presenterat,
och jag vill också uttrycka min glädje
över den hovsamma ton som som har
präglat denna debatt — man kunde ju
befara att andra tongångar skulle ha
kommit fram.

Statsrådet har här sagt, att han är
glad över den vakna opinion som finns
när det gäller kristendomsundervisningen.
Jag skall därför tillåta mig att
återge några ord av en opinionsfaktor
i vårt land som kallar sig Tjugofjärde
Allmänna kyrkliga mötet, till vars deltagare
jag själv hör. Mötets ombudsförsamling,
som omfattar omkring 3 000
valda ombud från Sveriges kyrkoförsamlingar,
beslöt vid sammanträde den
12 maj 1953 enhälligt att göra följande
uttalande: »Tjugofjärde Allmänna kyrkliga
mötet riktar en inträngande vädjan
om hänsynstagande till den starka
och växande opinionen mot ett försvagande
av kristendomsundervisningen.
Främst gäller detta just nu förslaget till
minskning av antalet timmar i det nya
gymnasiet.»

Efter den deklaration, varmed statsrådet
här tidigare har glatt oss, som
håller på kristendomen, är jag övertygad
om att också Tjugofjärde Allmänna
kyrkliga mötets opinionsyttring på
denna punkt skall vinna gehör i hans
hjärta.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! Man blir, när det gäller att
diskutera en omläggning av den högre
skolundervisningen, något förvånad att
finna att ansträngningarna går ut på
att öka antalet undervisningstimmar.
Det största bekymret bereder väl i alla
fall, inte minst på reallinjen, den oer -

hörda trängseln av ämnen. De, som
inte har sinne för detta utan som
t. o. m. hesiterar inför att ta bort en
kristendomstimme, har inte någon
kännedom om hur det hela ter sig för
gymnasisterna på reallinjen, som ju
har fem skrivningsämnen. Det är en
oerhörd skillnad mellan detta och att
ha två eller tre skrivningsämnen, såsom
fallet är på latinlinjen och allmänna
linjen. Det går inte att jämföra
arbetsbördan för dessa båda grupper
av gymnasister.

Det är väl inte heller rimligt att
beskära ett sådant ämne som engelskan,
när reallinjen redan är så svältfödd
i fråga om språkundervisning och när
man på de utbildningslinjer, för vilka
ungdomarna på realgymnasiet förbereder
sig, är i så stort behov av att ordentligt
behärska engelska. Det är här
fråga om ungdomar som skall fortsätta
vid tekniska högskolor, studera medicin,
utbilda sig till veterinärer eller ge
sig in på andra studier, för vilka det
krävs goda kunskaper i engelska för
att över huvud taget komma någon vart.
De måste därför ha stor förtrogenhet
med engelskan, och det finns ingen
möjlighet att man åstadkommer en förbättring
av utbildningen genom att för
gymnasiets del stryka undervisningstimmar
i engelska.

Folk blir så ofta lyriska när det
gäller kristendomsämnet och talar om
kristendomens grundläggande betydelse
för vår kultur och kristendomsundervisningens
uppgift ur fostrande synpunkt.
Jag undrar, om man egentligen
har klart för sig vad man menar med
detta. Jag har haft tillfälle att följa
rätt många skolungdomar i deras arbete
och dagligen sett deras läxor, och
jag måste säga, att jag inte alls har
blivit imponerad vare sig av de kunskaper
de inhämtar i ämnet kristendom
eller av den s. k. fostrande inverkan
som kristendomsundervisningen
har. Och om det nu är så, att det
kunskapsmässiga skulle bli så besku -

Nr 18. 125

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Omorganisation av gymnasierna vid högre allmänna läroverken m. m.

ret genom borttagandet av en timmes
kristendomsundervisning i realgymnasiet,
borde man naturligtvis inte ett
ögonblick tänka sig att beskära just
undervisningen i kyrkohistoria.

Jag tycker att när man bär talar om
att det behövs en timme eller två timmar
mer för kristendomsämnet, borde
man också ange vad undervisningen
på dessa timmar skall innehålla. Vill
man att ungdomarna på realgymnasiet
skall få mera undervisning i religionshistoria
eller kyrkohistoria, eller är
det fråga om några andaktsövningar?
Ingen har uttalat sig om det, utan man
har bara allmänt talat om kristendomsämnets
fostrande inverkan. Det
är emellertid ett kvacksalveri att tala
om betydelsen av en eller två timmar,
när man inte vet vad dessa timmar skall
innehålla. Vid varje skolreform, vid
varje ändring av skolschemat måste
man ha blicken öppen för att arbetsdagens
längd inte helt enkelt avskär
unga människor från allt det som ligger
utanför schemat men som räknas till
kulturen. Om de skall hålla kontakt
med föreningsrörelsen, med familjen
och med andra människor, kan man
inte lassa på schemat den ena timmen
efter den andra. Jag tror, att skolungdomen
klarar sig bättre om man skär
bort en eller annan timme. Den, som
i likhet med mig har sett vad denna
kristendomstimme innebär, är inte
tveksam om möjligheten att ta bort en
timme på reallinjen utan att gymnasisterna
därigenom får mindre andel av
kulturen. Däremot måste man väl absolut
hålla på att engelskan får behålla
det utrymme på schemat som den nu
har — och kanske också att för språken
över huvud taget bereds ännu större
utrymme — för att skolungdomen
senare skall kunna tillgodogöra sig undervisningen
vid universiteten.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan

med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Borås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fru Eriksson i Stockholm begärde
emellertid rösträkning,! vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 96 ja och
66 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen;

126 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ändring i lagen om polisväsendet i riket, m. m.

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående depåverksamheten
till stöd för blinda hantverkare
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Majrts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1953/54;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; och

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till C.
A. V. Hagström in. fl.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Ändring i lagen om polisväsendet i riket,
m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket, m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Jag beklagar livligt att
jag vid denna sena timme nödgas ta
kammarens tid i anspråk några ögonblick,
men som kommunalman kan jag
inte låta bli att innan klubban faller i
detta ärende säga några ord inför kammaren.

Riksdagsbehandlingen av denna
fråga kommer säkerligen att i hög grad

uppmärksammas av kommunalmännen
ute i både land och stad. Den allmänna
inställningen i kommunerna är för närvarande
den, att det rör sig mycket
snabbt på polisväsendets område. Här
har ju kommunerna tidigare varit huvudmän.
Genom riksdagsbeslut håller
dock polisväsendet undan för undan
på att i det väsentliga bli en statlig
uppgift. Det sköra band, som tidigare
funnits emellan landskommunerna och
polisväsendet, håller undan för undan
på att brista, och man väntar nu i
kommunerna på att steget skall tas
fullt ut till ett förstatligande av hela
polisväsendet.

Då man läser Kungl. Maj:ts proposition
i detta ärende liksom utskottets
utlåtande finner man framför allt, att
Kungl. Maj:t för sin del inte vill vara
med om ett förstatligande. Ärendet har
ju tidigare varit uppe i riksdagen, och
även då har man varit betänksam. Det
är ju flera orsaker som bidragit till att
man nu ute i kommunerna anser att
det vore klokast med ett helt förstatligande.
Motorismen och befolkningens
rörlighet är ju förhållanden, som för
sin del bidragit till att problemet om
ordningens upprätthållande har förändrats.
Uppbördsreformcn har även
gjort det liksom bestämmanderätten i
sin helhet över polisväsendet. Allt detta
har åstadkommit att inte bara landskommunerna
utan även köpingarna och
städerna är inställda på att det vore
klokast med ett förstatligande. Polisens
arbete är ju numera också i mycket
hög grad undandraget kommunernas
insyn. Personalbehovet har ju också
under de sista åren varit föremål för
ingripanden från den lokala statliga
polisledningens sida, framför allt från
landsfogde och länsstyrelse. I vissa
kommuner har man böjt sig för dessa
påbud, i andra har man opponerat sig.
Det stora antal besvär i sådana frågor,
som för närvarande och sedan länge
vilar i inrikesdepartementet, väntar
också på avgörande.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 127

Ändring i lagen om polisväsendet i riket. m. m.

Jag hade, herr talman, för min del
hoppats att herr statsrådet vid detta
tillfälle i samband med behandlingen
av propositionen skulle ha besvarat en
fråga i detta ärende, som jag tillåtit
mig att ställa till honom. Jag hoppas
emellertid att jag senare innan riksdagen
slutar skall få ett svar på min
fråga i det fallet.

När man trots storkommunernas tillkomst
och önskvärdheten av att öka
kommunernas självbestämmanderätt gör
en sådan framställning, som nu har
gjorts från kommunförbundens sida,
nämligen ett statligt avlöningsreglemente
då det gäller polispersonalens löner,
säger man sig att detta är väl ganska
egendomligt. Men man har faktiskt ute
i kommunerna funnit, att det nuvarande
systemet i längden är ohållbart.
Enligt uppgift i propositionen skall
också riksdagen få ta ställning i denna
fråga vid höstriksdagen.

När man från kommunerna själva på
detta sätt ber att få slippa ifrån den
hittillsvarande bestämmanderätten i
polislönefrågor, gör man detta i medvetande
om att det i praktiken inte
längre finns något reellt utrymme för
ett verkligt kommunalt inflytande. Åtminstone
på landskommunalt håll kommer
man att betrakta det statliga avlöningsreglementet
som ett första steg
till ett rent förstatligande. Det är givetvis
riksdagen som avgör arbetsfördelningen
emellan staten och kommunerna,
och kommunerna har att finna sig
i vad riksdagen härvidlag beslutar, men
nog bör vi här i riksdagen i sådana
fall ta hänsyn till den faktiska utvecklingen.
Varje kommunalt initierad vet,
att det i praktiken är på upphällningen
med utövandet av det kommunala
självstyret inom polisväsendet. Det
kommunala medinflytandet blir ytterligare
uttunnat sedan riksdagen i dag,
som givetvis är att vänta, godkänner
det föreliggande utskottsutlåtandet.
Möjligheten att tvångsvis förordna om
bildandet av kommunalförbund ut -

sträckes, trots att riksdagen så sent
som i fjol förklarade sig inse bristerna
i det nuvarande kommunalförbundsinstitutet
och begärde en utredning, som
nu är i gång. I verkligheten kommer ju
kommunernas medverkan i fortsättningen
att bli huvudsakligen av ekonomiskt
slag. Men både kostnadsfördelningen
och arbetsfördelningen blir enligt
min uppfattning ur kommunala
synpunkter med den nuvarande uppläggningen,
eller efter den uppläggning,
som blir följden av att riksdagen
i dag har godtagit Kungl. Maj.ds förslag
i detta ärende, mycket irrationella.

En kommunal uppgift kan handhas
på olika sätt. Endast den som är okunnig
om kommunalförvaltningens arbetssätt
kan leva i tron, att det kommunala
polisväsendets standard automatiskt
skall bli höjt genom dessa nu föreslagna
ändringar av polislagstiftningen.
Man kommer i kommunerna att göra
det man blir ålagd eller det man vet
att man absolut inte kommer ifrån. För
polisväsendet är en kommunal förankring
av detta slag också enligt min uppfattning
av mycket tvivelaktigt värde.

Under debatten om polisväsendets
förstatligande har det talats mycket
om att det ur allmändemokratiska synpunkter
skulle vara till stor fördel för
ett polisväsen att det samtidigt förblir
ett kommunalt polisväsen. Detta är,
skulle jag vilja säga, en blandning av
talesätt och ett önsketänkande. Nog är
det ett mycket svagt halmstrå man
hänger sig fast vid, då man tror, att polisväsendet
på något sätt skall bli mera
demokratiskt endast därför att en del
av den obefordrade personalen tillsätts
av kommunerna, som sedan inte
har ett dugg att säga till om. Tillsättningen
är ju för övrigt inte heller den
absolut fri för kommunerna.

Den organisation, som här föreslås,
måste enligt min mening betecknas som
någon sorts kompromiss för att inte
säga en nödlösning. Det samarbete mellan
städer och köpingar å ena sidan

128 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ändring i lagen om polisväsendet i riket,

och landskommuner å den andra, som
man avser att framtvinga, kommer säkerligen
i praktiken att leda till en
mängd olika komplikationer. För en
kommunalman kan förslaget över huvud
taget inte framstå som någonting
annat än ett dåligt provosorium, och
det hela blir varken hackat eller malet.

Herr talman! Jag vill till sist bara
säga, att jag hoppas att det här föreliggande
förslaget från Kungl. Maj :t,
som av utskottet också har godkänts i
dess helhet, inte kommer att bli det
slutgiltiga heslutet i detta ärende utan
att frågan om huvudmannaskapet för
polisväsendet kommer att inom kort
tagas upp till en förnyad omprövning,
där man verkligen överväger om man
inte till sist, i likhet med vad kommunalmännen
anser, bör låta helt förstatliga
polisväsendet.

Häruti instämde herrar Ahlsten (fp),
Hedqvist (s) och Svensson i Krokstorp
(h).

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):
Herr talman! Jag skulle med hänsyn
till den sena timmen kunna nöja mig
med att instämma med herr Nilsson i
Göingegården, om jag inte sedan många
år varit speciellt intresserad för polisväsendet
och även på sin tid motionerat
i ärendet. Jag dristar mig alltså att
ta kammarens tid i anspråk för några
minuter.

Jag vill framhålla, att man blir rätt
förbryllad när man läser föreliggande
utskottsutlåtande. Jag har nämligen
litet svårt att förstå vad utskottet egentligen
menar. Utskottet säger att goda
skäl talar för motionärernas åsikt, att
det nu framlagda förslaget i fråga om
ett förstatligande av polisväsendet icke
kan betraktas som en slutgiltig lösning
och att frågan därom icke kan anses
vara avförd. I samma andedrag hemställer
emellertid utskottet om bifall
till departementschefens förslag, att
polisverksamheten såsom hittills skall
vara en kommunal uppgift.

m. m.

Välviljan ökas ytterligare då utskottet
finner att goda skäl talar för båda
utvägarna.

Lika obestämt är utskottet också i
fråga om huvudmannaskapet. Utskottet
anser det vara angeläget att frågan
härom icke hålles svävande, samtidigt
som utskottet hävdar att därmed inte
är sagt att frågan kan anses löst.

I ett avseende förtjänar det föreliggande
förslaget erkännande från de aktiva
kommunalmännens sida. Jag syftar
härvid, herr talman, på principförslaget
om att ett bindande statligt avlöningsreglemente
skall införas för den
kommunala polispersonalen, varom
bl. a. Svenska landskommunernas förbund
gjort framställning till Kungl.
Maj:t. Jag beklagar att utskottet icke
velat intaga en mera positiv ställning
till ett förstatligande av polisväsendet
än som kommit till synes i utskottsutlåtandet,
men jag hoppas i likhet
med herr Nilsson i Göingegården, att
frågan på nytt kommer upp på riksdagens
bord. Sker det inte genom ett
initiativ från regeringens sida, står ju
den möjligheten till buds, att vi motionsvis
återkommer till saken.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! Jag har inte för avsikt
att uppta någon längre debatt med utskottet,
även om det kunde vara befogat.
Anledningen till att utskottet är
enhälligt är faktiskt, att jag under den
tid då frågan var föremål för behandling
av det sammansatta utskottet låg
på lasarett. I annat fall tror jag inte
att jag hade kunnat biträda den uppfattning
som det sammansatta utskottet
har förelagt kamrarna.

I förslaget finns det åtskilliga punkter
för vilka man kan sätta ett frågetecken
i kanten. Ingen kan förneka, att ansvaret
för ordningens upprätthållande
är en klart statlig uppgift, och staten
har också i författningsväg tillförsäkrat
sig ett sådant inflytande över polis -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

129

Ändring i lagen om polisväsendet i riket, m

väsendet, att kommunernas medbestämmanderätt
fått en alltmer formell karaktär.
Både stadskommunerna och
landskommunerna börjar numera också
komma till den uppfattningen, att de
polisiära uppgifterna i landet bör
handhas av staten. I det gemensamma
yttrandet från de båda kommunförbunden
säges det också ifrån, att
denna uppfattning icke strider mot
utan tvärtom rimmar väl med komm
unförbundens strävan att kommunerna
skall utöva största möjliga inflytande
i fråga om uppgifter som med
fördel kan handhas av dem, men att
uppgifter, där det kommunala inflytandet
av olika skäl måste bli obetydlikt
eller obefintligt, bör handhas av
staten.

I de avlämnade motionerna, nr 401
i första kammaren av herr Anderberg
m. fl. och nr 505 i andra kammaren av
herr Ahlsten m. fl., har hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 168 måtte uttala sig för
fortsatta överväganden om ett förstatligande
helt eller delvis av polisväsendet
och hos Kungl. Maj :t anhålla om ett
förslag i frågan till nästa års riksdag.

Det är naturligt att den nya förordningen
bör prövas innan frågan om ett
förstatligande tages upp, men när man
läser utskottets utlåtande i anledning
av motionerna får man en känsla av
att utskottet genom sin skrivning har
bundit sig på denna punkt på ett sätt
som icke var nödvändigt. I det fallet
kan jag instämma med herr Jacobson i
Vilhelmina. Utskottet säger: »Det synes
även av olika skäl vara angeläget att
frågan om huvudmannaskapet icke hålles
svävande, utan att det nu avgöres
huru därmed skall förhålla sig under
en åtminstone icke alltför kort tid
framåt.»

Utskottet ger också motionärerna ett
litet ben när det säger: »Därmed är
dock icke sagt att denna fråga kan anses
löst en gång för alla.» Jag skulle
då vilja fråga: När brukar vi över hu9
— Andra kammarens protokoll 1953. Nr

vud taget lösa frågorna en gång för
alla? Tyvärr eller kanske dess bättre
är det ju så att tiden rider så fort, att
de beslut som vi fattar måste göras om,
och jag utgår ifrån att även denna fråga
i en rätt snar framtid kommer att bli
föremål för förnyad prövning.

Jag har ju det tvivelaktiga nöjet att
tillhöra 1953 års polislöneutredning och
det första man kom underfund med —
även om vi inte enligt vårt uppdrag
skall utreda den saken — var, att om
vi över huvud taget skulle kunna få
någon ordning inte bara på polislönerna
här i landet utan även på organisationen
och arbetsuppgifterna,
måste det ske en omorganisation så att

det första man kom underfund med _

staten blir huvudman. Detta är vi, i
varje fall jag, redan på det klara med,
även om vi inte kommer att lägga fram
något förslag därom, ty det ingår inte
i denna vår uppgift. Genom de undersökningar
vi har gjort av arbetsuppgifterna
inte bara med ledning av infordrade
uppgifter utan också på ort och
ställe kom vi ganska snart underfund
med att om man skall få någon ordning
på polisväsendet, måste staten svara
för huvudmannaskapet.

Jag skall inte ställa något yrkande
i detta fall. Jag är av den uppfattningen
att vi behöver pröva den nya
polisordningen, och det är kanske mvcket
möjligt att förslaget om ett statligt
lönereglemente kan förbättra läget,
men jag vill endast säga, herr talman,
att tiden rider fort. Det är lika bra
att riksdagen och Kungl. Maj :t redan
från början har klart för sig och är
inställda på att frågan inom kort kommer
att aktualiseras av kommunerna.
Jag tror också att jag kan säga att även
polispersonalen numera är av den uppfattningen,
att staten bör övertaga huvudmannaskapet.

Herr talman! Jag har inget yrkande;
jag har bara velat lämna denna deklaration.

18.

130 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ändring i lagen om polisväsendet i riket,

I detta yttrande instämde herrar
Lundqvist (s), Jansson i Kalix (s),
Wiklund (s) och Gavelin (s).

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
Jag vill erinra om att denna fråga sedan
länge varit föremål för utredning.
År 1944 avgav 1939 års polisutredningett
betänkande med förslag att polisväsendet
skulle förstatligas och därvid
organiseras efter samma principer som
de statliga verken. Det förslaget utsattes
emellertid i remissbehandlingen för
stark kritik. Bland dem som mycket
bestämt avstyrkte ett förstatligande
var då Stadsförbundet. Därefter blev
det ytterligare en, mera begränsad utredning,
som verkställdes av landsfogden
Enhörning år 1947, angående en
central polisinspektion. Den utredningen
föranledde inte heller någon lagstiftning.

Sedan tillkallades år 1948 en ny polisutredning,
1948 års utredning. Den
avgav i april 1951 ett betänkande. I
detta framlades två alternativa förslag,
av vilka det ena innebar vissa reformer
inom en i princip bibehållen kommunal
polisorganisation och det andra avsåg
ett förstatligande. Utredningen förordade
närmast det första alternativet,
alltså bibehållande av en kommunal
organisation. Flertalet av de då hörda
myndigheterna och organisationerna
ansåg, att polisväsendet liksom hittills
borde stå under kommunalt huvudmannaskap.
Bland dem som även denna
gång mycket bestämt opponerade sig
mot ett förstatligande var Stadsförbundet.

Jag kan inte finna annat än att
Kungl. Maj :t nu har dragit en riktig
slutsats av detta väldiga utredningsmaterial,
då Kungl. Maj:t har ansett,
att man skulle kunna överväga om inte
de allvarligaste bristerna i den nuvarande
polisorganisationen kunde botas
och de viktigaste reformkraven tillgodoses
utan en genomgripande nyordning
av organisationen.

m. m.

Det är otvivelaktigt så som inrikesministern
har sagt, att goda skäl tala
för bägge lösningarna. Jag skall vid
denna sena timme inte trötta kammaren
med att gå in på de olika skäl som
har anförts. Dem finner ju ledamöterna
av kammaren lätt på sid. 16 och 17 i
utskottsutlåtandet, där inrikesministern
har räknat upp fördelar och nackdelar
beträffande båda lösningarna. Under
nuvarande förhållanden synes det mig
i varje fall inte lämpligt att man direkt
går in för ett förstatligande. Jag vill
bara erinra om en sak, som man otvivelaktigt
brukar fästa ett visst avseende
vid, nämligen kostnaderna. Det
kommer att kosta åtskilliga slantar att
nu förstatliga polisväsendet.

Man har här sagt att utskottsutlåtandet
inte skulle vara alldeles klart. Jag
vill dock bestämt tillbakavisa vad herr
Jacobson i Vilhelmina sade, nämligen
att utskottet skulle ha sagt att goda skäl
talar för motionärernas ståndpunkt och
sedan att goda skäl talar för bägge utvägarna.
Utskottet säger bara att goda
skäl talar för båda utvägarna men att
det nu är lämpligast att tills vidare
kvarbliva vid det kommunala huvudmannaskapet
och detta under en inte
alltför kort framtid. Jag vill då direkt
varna för att tro att det här är tal om
ett rent provisorium. Man måste räkna
med att under en ganska avsevärd tid
ha denna lösning av frågan, men därmed
är ju inte sagt att man skall ha den
för alltid.

Det är så sant som det är sagt, att
ingen lag är evig. Utskottet har sagt:
»Sedan erfarenheter av den nya lagstiftningen
vunnits, kunna förhållandena
påkalla, att frågan om huvudmannaskapet
ånyo prövas.» Man har inom
utskottet ansett, att denna nya lag och
framför allt den enhetlighet i fråga om
lönesättning o. d. som kan bli följden
av den, kan ha stor betydelse för frågans
lösning i framtiden.

Bakom utskottets enhälliga utlåtande
döljer sig dock naturligen olika åsik -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 131

Ändring i lagen om polisväsendet i riket. m. m.

ter om hur frågan bör lösas. Det finns
de som anser, att man för framtiden
bör ha ett kommunalt huvudmannaskap
och en viss anknytning till kommunerna,
och det finns de som anser, att lösningen
är ett förstatligande inom en
icke alltför avlägsen framtid. Om någon
skulle vara intresserad av att höra
vad jag själv anser, måste jag säga, att
jag har en viss förkärlek för att bibehålla
det kommunala huvudmannaskapet,
mest ur allmänt demokratiska synpunkter.
Jag tror inte, att det kommunala
inflytandet någonsin har varit eller
kommer att bli så ringa, som man
här vill göra gällande. Man kan nu
under hand få fram och sedan få beaktade
åtskilliga synpunkter från kommunalt
håll, men den möjligheten försvinner
helt och hållet vid ett förstatligande.

Jag är övertygad om att det kommer
att bli åtskilliga andra anspråk på det
ena och det andra, om man går in för
ett förstatligande, men jag vill därmed
visst inte säga, att jäg alltid kommer
att tänka på det sättet. Det kan komma
att uppstå en sådan situation, att man
måste ta steget fullt ut och införa ett
stort polisverk, vilket dock förvisso
kommer att ha sina vådor.

Jag tycker nog inte, att det är riktigt
att som ett skäl för förstattligande
anföra uppbördsreformen, d. v. s. den
omständigheten att staten har övertagit
kostnaderna för restindrivningen.
Detta är i och för sig icke något skäl
för ett förstatligande.

Herr talman! Jag skall inte heller
bli långrandig utan ber att med dessa
ord få yrka bifall tilt utskottets hemställan.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):
Herr talman! Utskottets ärade ordförande
erinrade om att Stadsförbundet,
när 1948 års polisutredning var ute på
remiss, avstyrkte ett förstatligande av
polisväsendet. Han borde då också ha
erinrat om att Svenska landskommu -

nernas förbund enhälligt tillstyrkte detsamma.

Vad sedan angår kostnaderna för polisväsendets
förstatligande vill jag fråga
herr Rylander: Är det lämpligare att
vältra över kostnaderna på kommunerna?
För min del anser jag, att så stora
kostnader under de sista åren har lagts
på kommunerna, att det endast skulle
vara rättvist om dessa nu kunde komma
litet lindrigare undan.

Herr Rylander sade, att utskottsutlåtandet
är klart. Jag kan inte inse klarheten
i ett uttalande som säger, att goda
skäl talar för båda utvägarna. Det sägs
visserligen »under nuvarande förhållanden»,
men man blir i alla fall litet
förbryllad och vet knappast vad som
menas med det.

Herr JANSSON i Kalix (s): Herr talman!
Utskottets ordförande tycks inte
ha följt med den praktiska kommunalpolitiken
så noga, att döma av det anförande
han nyss höll. Det är ju så, att
kommunförbunden i dag gemensamt har
intagit en helt annan ståndpunkt än
den Stadsförbundet hade den gång det
yttrade sig. Vad kan vara anledningen
till detta annat än de erfarenheter man
har gjort sedan dess? Det är nämligen
ingen nåd att stilla bedja om att få en
sådan polisorganisation, som vi för närvarande
har för landsbygdens vidkommande.
Kommunerna har inte medbestämmanderätt
ens i fråga om den organisatoriska
anordningen av våra poliskårer.
Sammansättningen av dessa sker
ofta genom diktat från länsstyrelsen.
Huruvida denna har fullmakt att göra
det är en annan sak. Så sker emellertid
rätt ofta, och det har åstadkommit
en rad besvär i departementet. Länsstyrelsen
har dessutom att besluta inte
bara om organisationen av polisväsendet
på landsbygden utan även om lönesättningen,
och det blir givetvis litet
påfrestande för kommunalmännen att
bestämma en lönesättning, som i förväg
fastställts av länsstyrelsen. Det luck -

132 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ändring i lagen om polisväsendet i riket,

rar upp förståelsen för det demokratiska
i att ha ett kommunalt polisväsende.
Vi kan nog inte vara så säkra på
att kommunalmännen i riksdagen kommer
att vänta så lång tid, som utskottets
ärade ordförande tycks förutsätta, innan
de tar upp denna fråga igen.

Det har sagts tidigare i dag, och det
vill jag understryka, att om en kungl.
proposition dröjer alltför länge sedan
erfarenheter vunnits, så kan frågan
komma fram motionsvägen. Man skall
aldrig vara kategorisk i sina omdömen,
även om man sitter som utskottsordförande
och bedömer saker och ting ur
utskottets synpunkt. Riksdagen följer
ju dess bättre inte alltid de linjer, som
utstakas av utskotten, och om man ser
på utskottets sammansättning, måste
man i detta fall beklaga, att landskommunerna
varit företrädda där i så ringa
utsträckning som fallet varit. Utskottets
skrivning hade kanske sett litet
annorlunda ut, om landskommunerna
hade haft större inflytande vid utskottets
dom i denna sak.

Det var från dessa utgångspunkter
och med hänsyn till de svävande talesätt
utskottets ärade ordförande använde
sig av som jag tog till orda. Jag
ber om ursäkt för att jag tog ordet så
sent på kvällen, men jag har velat ge
en föreställning om hur vi sett på denna
fråga vid de diskussioner vi fört
inom Landskommunernas förbund och
med statsrådet och statsmakterna i
övrigt.

I detta anförande instämde herr
Larsson i Julita (s).

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
Jag vet inte i vad mån jag har hängivit
mig åt svävande talesätt. Jag har
ingen anledning att göra det, eftersom
jag erkänt att olika riktningar varit
företrädda i utskottet. Där har även
funnits representanter för Landskommunernas
förbund, som fått göra sitt
inflytande gällande vid utformningen av
utskottets utlåtande. Den mening som

m. m.

börjar med »Sedan erfarenheter» har
just tillkommit på initiativ från det
hållet, och deras önskan i det fallet
har understötts av mig.

Man får väl i alla fall säga, att när
Landskommunernas förbund två gånger
mycket energiskt har intagit en motsatt
ståndpunkt, senaste gången så sent
som 1951, och sedan ändrar sig — och
det är alldeles riktigt som herr Jansson
i Kalix sade, att förbundet nu har
ändrat sig — så kan ju detta till äventyrs
bero på att man genom den nuvarande
polislagens olämplighet har kommit
i en ohållbar situation, vilken kan
bemästras om lagen ändras. Jag säger
inte att det blir på det sättet, men det
kan ju tänkas, och då är det väl rimligt
att man försöker gå den vägen, i
synnerhet som man inte har fått någon
väg klart utstakad tidigare genom de
remisser som gjorts.

Jag har inte ens för egen del bestämt
mig för framtiden, utan jag kan mycket
väl tänka mig en utveckling i annan
riktning än den nu förutsedda. Jag
vill heller inte säga, att vi skall vänta
någon längre tid. Jag har endast velat
varna för att tro, att detta är ett provisorium
— som någon talare sade i första
kammaren — tv det vet jag att man
i departementet icke avsett att det skulle
vara. Jag tror heller inte att man kan
göra de erfarenheter det här är tal
om, om man inte får relativt lång tid
på sig. Tiden rider fort, och åren går.
Man skall inte tro, att man kan nå resultat
på kort tid. Någon viss tidrymd
kan jag emellertid inte fastställa. Det
är möjligt att chefen för inrikesdepartementet
kan göra det. I varje fall kan han
tala om huruvida man i departementet
siktar på någon viss tidpunkt härvidlag.

Jag bestrider att jag varit kategorisk
i mina uttalanden. Jag har ingen anledning
att vara det. Jag har intet annat
syfte för egen del — och det har säkerligen
inte utskottet heller — än att vi
nu omsider skall få en lösning av denna
fråga, som håller någon tid, och sedan

Nr 18. 133

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

vinna en definitiv, rimlig lösning på
problemet om polisväsendets ordnande
i vårt land.

Herr LUNDQVIST (s): Herr talman!
Hå jag instämt i vad herr Petterson
i Degerfors anfört hade det kanske
varit onödigt av mig att fortsätta debatten.
Jag vill emellertid understryka
att städernas yttranden väl var beroende
på de olika erfarenheter man hade
haft. I den stad där jag har min verksamhet,
nämligen Trollhättan, var vi
redan tidigare då vi avgav vårt yttrande
av den uppfattningen, att det var
nödvändigt att förstatliga polisväsendet.
Vi hade nämligen gjort den erfarenheten
att vi visserligen fick betala för polisen
men hade icke något inflytande
över tillsättandet av dess befattningshavare.
Vi skall vidare erinra oss att man
den gången då städerna avgav sina yttranden
hade en känsla av vad som
skett litet längre söderut, när nazismen
behärskade den tyska statspolisen.
Det var kanske räddhågen för vad som
där skett som gjorde att städerna intog
den ställning de i vissa fall gjorde. Jag
har i vart fall samma uppfattning i
frågan som tidigare framförts här i
dag, nämligen att vi bör, och det snart,
pröva om frågan igen; det är min uppfattning.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 12, i
anledning av Kung], Maj:ts framställningar
angående vissa anslag till polisväsendet
för budgetåret 1953/54 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ 9.

Ändring i förordningen om varuskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Som motionär är jag tillfredsställd
med bevillningsutskottets beslut
angående justering av varuskatteförordningen
för en lägre skatt på munvatten.
Jag är också ense med utskottet
om att frågan om borttagande av skatt
på tandvårdsmedel bör underställas
1952 års kommitté för indirekta skatter.
Tandvårdsfrågan i vårt land är ett
betydelsefullt samhällsproblem som bör
ägnas den största uppmärksamhet. Det
är därför jag tagit mig friheten att här
i kammaren i all korthet framföra några
synpunkter på frågan.

Varje år uppgår kostnaderna för tandvård
i landet till cirka 175 miljoner
kronor, av vilka cirka 155 miljoner
kronor åtgår för den enskilda tandvården
och cirka 22 miljoner för folktandvården.
Den största delen av dessa
kostnader är direkt orsakad av tandröta.
Nödvändigheten av att motverka
tandröta genom riktig tandhygien är
numera allmänt erkänd. Enligt senaste
amerikanska undersökningar har man
kunnat nedbringa tandrötefrekvensen i
vissa fall enligt uppgift upp till 60 procent
genom riktig tandhygien.

Bristande munvård gör sig särskilt
gällande bland skolbarn. Lokala myndigheter
har tidigare inriktat sina ansträngningar
på att förbjuda snaskätandet
i skolorna. Jag tror att man får
pröva andra vägar för att bekämpa
tandrötan. I Mora har helt nyligen beslutats
inköp av 900 tandborstar för gra -

134 Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft.

tis utdelning bland skolbarnen. Den
uppfattningen gör sig numera alltmer
gällande, att det brister i fråga om tandborstningen
bland skolbarnen. I Arvika
har, för att nu ta ett exempel, skoltandvården
kommit i en kris, detta enligt
tidningsuppgifter som jag har här framför
mig. Skoltandvården klarar bara
de fyra första klasserna, vilket innebär
en eftersläpning av fyra år.

Förbrukningen av munhygieniska medel
är i Sverige per individ och år endast
hälften av förbrukningen i Danmark
och en fjärdedel av den amerikanska.
De indirekta skatterna på tandvårdsmedel
är självfallet ägnade att avsevärt
minska dessa medels användning
bland de lägre inkomstgrupperna och
de barnrika familjerna. Tandvårdsmedel
är enligt min mening ingen lyxvara,
och beskattningen av dessa produkter
är en missriktad åtgärd ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner
om ökad rättvisa i skatteavvägningen
mellan olika folkgrupper, m. m.;

nr 43, i anledning av väckt motion
om tillsättande av särskild tjänsteman
i prövningsnämnderna med uppgift att
tillvarataga de skattskyldigas intressen;
och

nr 44, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till anvisningarna
till 3 § kommunalskattelagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ Il Ändring

i förordningen om skatt å
elektrisk kraft.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 4G, i anledning av väckta

motioner angående viss ändring i förordningen
om skatt å elektrisk kraft.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:169 av herr Svärd samt
II: 370 av herrar Sjölin och Edström
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att s. k. processkraft, i huvudsak
använd inom den elektrokemiska
och elektrotermiska industrien, icke
skall drabbas av skatt på elektrisk kraft
enligt samma förordning samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför
erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 169 av herr Svärd
samt II: 370 av herrar Sjölin och Edström
angående viss ändring i förordningen
om skatt å elektrisk kraft icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Velander, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin, Kollberg och Nilsson
i Svalöv, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
1 § förordningen den 1 juni 1951 (nr
374) om skatt å elektrisk kraft (elskatteför
ordningen).

1 §•

Den som---skatten restitueras.

Elskatt skall icke utgå för elektrisk
kraft som

a) framställes och förbrukas inom
Gotlands län,

b) nyttiggöres inom rörelse för produktion
eller distribution av elektrisk
kraft,

c) nyttiggöres för produktion och
allmän distribution genom ledningsnät
av gas eller för allmän distribution av
vatten, eller

d) användes såsom s. k. process -

Onsdagen den 13 maj 1953 em. Nr 18. 135

Ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft.

kraft för elektrotermiska och elektrokemiska
ändamål.

Vid tillämpningen —--av kraf ten.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Bevillningsutskottets
majoritet har i år
liksom i fjol yrkat avslag på motion om
att elskatt ej skall uttagas för s. k. processkraft.
Bland de skäl som utskottet
anför mot förslaget är att »det av motionärerna
använda begreppet processkraft
icke synes fylla lagtekniska krav
på en entydig begreppsbestämning».
Utskottet torde härvid stödja sig på
majoriteten inom elskattenämnden, som
anfört att »avgränsningen av begreppet
processkraft icke är så enkel som
motionärerna synas föreställa sig». På
grund av den erfarenhet som motionärerna
har om hithörande ting kan jag
nog våga påståendet, att dessa farhågor
är mycket överdrivna. Till en början
kan sägas, att den elenergi som användes
inom den elektrotermiska och elektrokemiska
industrien och icke kan ersättas
av annan energi måste anses vara
en råvara som är helt nödvändig för
ifrågavarande processer. Det är alltså
här utan tvekan fråga om processkraft.

Det finns naturligtvis också tillverkningar
där inte elenergien är absolut
nödvändig för processen utan där man
i stället kan använda t. ex. fossilt bränsle.
Men när elenergien ger en bättre
produkt, en högre kvalitet till lägre
pris, borde det vara självklart att använda
elenergi.

Elenergien kan sägas vara en inhemsk
naturtillgång, som väl borde komma i
fråga före importerade bränslen, detta
kanske inte minst med hänsyn till vår

ansträngda valutareserv. Förra året hörde
vi visserligen tongångar som tydde
på att till och med finansministern var
av den meningen, att man fick finna sig
i utvecklingshämmande åtgärder. Det
är emellertid en rent rationaliseringsfientlig
uppfattning, som under inga
förhållanden kan accepteras, allra minst
numera när konkurrensen som alla vet
har hårdnat så oroväckande som nu
verkligen är fallet. Jag skulle tro att
det är sådana fall där elkraft inte är
absolut nödvändig som elskattenämnden
åsyftat när den sagt, att avgränsningen
av begreppet processkraft icke
är så enkel.

För min del är jag övertygad om att
det vid tillämpningen av den föreslagna
lagen skulle gå mycket bra att klara
gränsfallen. Det kan för övrigt ifrågasättas
om det inte skulle vara enklast
och rimligast att låta elskatten gälla endast
drivkraft — om elskatt över huvud
taget skall uttagas i fortsättningen.
Det var väl också närmast det som
åsyftades när skatten på sin tid infördes.
När emellertid motionärerna endast
föreslår befrielse från elskatt för
processkraft, som användes inom den
elektrotermiska och elektrokemiska industrien,
beror detta på att det just är
inom dessa industrier som skattens
elakartade verkningar i allmänhet är
mest påtagliga.

Jag vill inte underlåta att påpeka, att
i dessa industrier cirka 90 procent av
den totala elkraftförbrukningen går till
processkraft under det att endast 10
procent går till drivkraft.

Det har vid olika tillfällen framhållits,
att kraftkostnaderna i förhållande
till produktens kostnader är exceptionellt
höga för ifrågavarande tillverkningar.
Elskattenämnden erkänner också
detta när den framhåller, att »det
förhåller sig otvivelaktigt så att kraftkostnaden
i förhållande till övriga produktionskostnader
är hög inom den
elektrotermiska och elektrokemiska industrien».
Men elskattenämndens majo -

136

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft.

ritet anser ändå, att »även om konkurrensen
avsevärt skärpts efter elskattens
införande, torde vinstmarginalen likväl
i allmänhet icke ha krympt så, att elskatt
icke skulle kunna rymmas därinom».

Det är antagligen på denna förmodan
som utskottet stöder sitt uttalande, att
»avsättningsförhållandena inom den
elektrotermiska och elektrokemiska industrien
torde icke för närvarande generellt
vara sådana, att elskatten — i
den mån övervältring ej kan ske —
icke kan rymmas inom vinstmarginalerna».

Varken elskattenämnden eller utskottet
underbygger sina förmodanden
med några som helst sakuppgifter. Kemikontoret
har emellertid i skrivelse
till utskottet lämnat en del uppgifter
som inte alls ger stöd åt den av utskottet
hävdade uppfattningen.

Beträffande kvävegödselmedel räknar
man med att den utländska konkurrensen
kommer att pressa ned priserna väsentligt
under den nuvarande nivån, så
att det icke längre blir möjligt att övervältra
elskatten på konsumenterna.

För kalciumkarbid sjönk exportvärdet
från 4,6 miljoner år 1951 till 1 miljon
1952.

Priset på natronlut har sjunkit med
mellan 10 och 22 procent, beroende på
i vilken form den saluföres.

En av tillverkarna av trikloretylen
har ansökt om befrielse från elskatt med
åberopande av att bolagets hela rörelse
under tredje kvartalet 1952 visat underskott.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om den mördande konkurrens,
som tillverkarna av vätesuperoxid för
närvarande är utsatta för, ett förhållande
som bevillningsutskottets ledamöter
är väl bekanta med. Mot ett tidigare
normalt pris av 2 kronor 75 öre
per kilo behärskas marknaden nu av ett
dumpingpris på 1 krona 30 öre per
kilo. Att då ytterligare motverka konkurrensförmågan
genom att öka för -

lusten med att uttaga elskatt, motsvarande
cirka 1 procent av försäljningspriset,
synes inte rimligt.

Det är kanske inte underligt, om en
företagare som utsattes för sådant känner
sig illa behandlad. Att bolaget dessutom
belastats med en investeringsavgift
på 230 000 kronor för anläggningar,
avsedda att främja rationalisering och
därmed konkurrensförmågan, gör inte
situationen behagligare.

På ferrolegeringar har prisfallet uppgått
till mellan 5 och 30 procent. En av
tillverkarna har meddelat att försäljningsvärdet,
som 1952 uppgick till cirka
42 miljoner kronor, i år väntas nedgå
till 30 miljoner kronor till följd av
prisfallet och minskad avsättning inte
minst på exportmarknaden. Produktionsminskningen
torde kunna väntas bli än
större än den nämnda nedgången i det
beräknade försäljningsvärdet, enär bolagets
lager av ferrolegeringar under
fjolåret ökat med cirka 4 miljoner kronor.
Situationen är så allvarlig, att man
överväger att helt nedlägga ett av de
verk, där tillverkning hittills bedrivits.

Den utländska konkurrensen gör sig
alltmer kännbar för de svenska tillverkarna.
Som exempel kan nämnas att
ferromangan affiné offereras ungefär
10 procent billigare eif Antwerpen av
tyska och franska leverantörer än vad
svenska tillverkare kan erbjuda fob
Göteborg. Samma är förhållandet med
kiselmetall. Utländska konkurrenter offerer
ar ett pris, som är 10 procent lägre
än det svenska priset.

Som ett ytterligare exempel på avsättningssvårigheterna
kan nämnas, att
ett företag den 1 april i år hade, ett lager
av ferrolegeringar, som var 50 procent
större än vid samma tid 1952.

Det må vara nog med exempel för att
belysa att situationen inte alls är så
gynnsam som utskottet vill göra gällande.

Det är beklämmande att taga del av
majoritetens i elskattenämnden mening,
att endast i andra hand bör avseende

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

137

Ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft.

fästas vid förändringar i marknadsläget.
I första hand skall avseende nämligen
fästas vid om kostnaden för elkraften
i förhållande till övriga produktionskostnader
är exceptionellt hög.
Endast i så fall synes en skattelättnad
motiverad, säger elskattenämnden.

Nämnden har förut konstaterat, att
elkraftskostnaden i förhållande till övrig
produktionskostnad verkligen är
hög. Men nu måste den vara exceptionellt
hög för att elskattenämndens majoritet
skall kunna taga hänsyn till den.
Jag skulle vilja fråga: Vem skall avgöra
om den är exceptionellt hög eller bara
hög? Alla sakkunniga anser i varje fall
att den verkligen är exceptionellt hög
redan nu.

Elskattenämnden tar ju inte ens hänsyn
till den. sakkunskap som finns inom
nämnden. De svåra konkurrensförhållandena
med utlandet har tydligen för
elskattenämnden en mycket underordnad
betydelse; detta trots att de kanske
för närvarande är det största problemet
inom näringslivet.

I en reservation till elskattenämndens
utlåtande har den sakkunniga minoriteten
understött förslaget om att elskatt
inte skall utgå för processkraft. Elskattenämndens
majoritet liksom kontrollstyrelsen
har däremot avstyrkt motionerna.
De har hänvisat till den möjlighet
som finns att dispensvägen vinna
den skattelindring, som kan vara motiverad.
Man åberopar särskilt det beslut,
som Kungl. Maj:t förra året vid
denna tid fattade efter framställning
från en del industrier om befrielse från
elskatt. Därvid fastställdes, att beskattningsvärdet,
som förut enligt kontrollstyrelsens
beslut varit 1,5 öre per kWh,
skulle sänkas till 1 öre, varigenom skatten
minskades från 0,15 öre till 0,1 öre
per kWh.

Man får inte förvåna sig över att den
berörda industrien inte anser sig kunna
förlita sig på några från kontrollstyrelsen
emanerande uttalanden, då man vet
att kontrollstyrelsen mycket hårdnackat

kämpat mot den sänkning, som Kungl.
Maj:t medgav förra året. Skatten utgår
alltså numera med 1/10 öre per kWh.
Detta förefaller inte vara så särdeles
mycket, men när man vet vilka stora
energimängder det här gäller kommer
saken i ett helt annat läge.

Ställer man elskatten i relation till
den ordinarie statsskatten får man en
god uppfattning om vad elskatten betyder.
Det är sannerligen inga bagateller.
I ett fall utgick elskatten för 1952
med 290 000 kronor. Om nedsättningen
gällt från 1 januari skulle skatten ha utgjort
260 000 kronor. Inkomstskatten för
1952 beräknas till 218 000 kronor. Elskatten
är sålunda 120 procent av den
ordinarie inkomstskatten. Den sammanlagda
skatten till staten för 1952 skulle
alltså bli 478 000 kronor. Den vinst,
varå inkomstskatt skall utgå, skulle enligt
de anförda siffrorna vara 545 000
kronor. Summan av inkomstskatt och
elskatt uppgår alltså till nära 90 procent
av den vinst som beskattas.

Skulle man för ett ögonblick anta att
någon elskatt inte utgått utan att vinsten
i stället i motsvarande mån ökat,
skulle totala skatten ha uppgått till
322 000 kronor. Nu tas i stället ut
478 000 kronor, d. v. s. nära 50 procent
mera än normalt. Det innebär sålunda
att statsskatten för nämnda fall är 60
procent i stället för 40 procent.

Jag skulle ha frågat finansministern
om han varit här, men jag ber i stället
att få rikta frågan till bevillningsutskottets
ordförande, om han anser det
vara rimligt att för en del företag på
omvägar höja statsskatten på det sätt
som detta exempel visar.

Med kännedom om de noggranna
överväganden, som föregick beslutet om
att höja inkomstskatten från 32 till 40
procent, verkar det rent fantastiskt att
man nu utan att så mycket som blinka
låter skatten i verkligheten höjas, inte
med 25 procent utan med nära nog
100 procent räknat efter den skattesats
som gällde före 1947. Man måste

138 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft.

finna det helt naturligt att de företag,
som blir utsatta för dylik skattebelastning
måste anse att elskatten är i högsta
grad orättvis.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen.

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman! När
vi fick elskatten på sin tid 1951 fördes
en långvarig och livlig diskussion här
i kammaren. Samtliga borgerliga partier
var på den tiden helt eniga mot
regeringsförslaget, och som säkerligen
herr talmannen minns var det med lottens
hjälp som skatteförslaget bifölls.
När skatten förra året begränsades till
att icke omfatta hushållsförbrukning,
var styrkeförhållandet mellan regering
och opposition något förskjuten. Men
då gjordes från vårt håll med kraft gällande
att elskatten inte var befogad
utan borde helt avvecklas. Utvecklingen
sedan i fjol har inte givit oss anledning
till någon annan uppfattning. Vi
är alltså principiellt motståndare till
denna elskatt, oaktat dess omfattning
ju har blivit något mindre sedan hushållsförbrukning
undantagits från skatteplikt.
Snarare skulle man väl kunna
säga, att det argument som av regeringen
anförts som stöd för införande av
elskatt helt har mist sin styrka genom
den utveckling, som det ekonomiska
livet bär tagit under senare tid.

Uttryckligen har på sin tid i riksdagen
angivits såsom motiv för elskatten»
och även för ett flertal liknande skatter,
att vi behöver överbalansera budgeten
för att därmed söka dämpa överkonjunkturen.
Skatten avsågs sålunda
vara tillfällig. Jag vill påpeka att det
alltid har sagts, att den skulle vara tillfällig
och att den så till vida bara skulle
tillgodose ett visst ändamål. Nu är överkonjunkturen
borta. Då skulle väl skatten
logiskt sett falla bort. Det är den
situationen, herr talman, vi har kommit
in i just nu. Konjunkturen har
svängt och vi har i dag hört finans -

ministern tala så vältaligt om köparens
marknad och våra försämrade terms of
trade och att vi nu kämpar för vår
existens inom exportindustrien. Under
sådana förhållanden bör det väl också
göras lättare för industrien genom att
ta bort elskatten.

Trots att starka skäl talar för att hela
elskatten bör tas bort, har reservanterna
endast begärt en jämkning av elskatten
så till vida att processkraft, som
huvudsakligen används, som vi har
fått höra, inom den elektrokemiska och
elektrotermiska industrien, skulle helt
undantas från skatten. Denna jämkning
är föranledd av att processkraften intar
en särställning när det gäller industrikraft.
Vi har hört hur herr Sjölin så
vältaligt har beskrivit den särställning,
som denna kraft har inom den elektrokemiska
och elektrotermiska industrien
och hur felaktigt den blir beskattad på
grund av det stora kraftbelopp som där
används.

Det väsentliga är att den elektriska
kraften i detta fall inte är någon drivkraft
utan ingår som en integrerande
del i själva tillverkningsprocessen. Därför
är det, såsom det har påpekats flera
gånger, så att processkraften mera har
karaktären av en råvara, en råvara som
är nödvändig för att just denna industri
skall kunna framställa sin produkt.
Det är just begreppet råvara, som jag
vill framhålla särskilt starkt nu, när vi
diskuterar detta problem. Mot att den
har blivit kallad processkraft anmärker
utskottet att begreppet inte fyller några
tekniska krav på entydig begränsning.
Men det är av underordnad betydelse.
Jag har för min del, herr talman, som
elektroingenjör förstått det från första
början, och jag är övertygad om att
ingen i denna kammare eller i utskottet
inte vet vad saken gäller när vi talar
om processkraft. Men håller vi fast
vid att processkraften är en råvara,
talar alla skäl för att elskatten för processkraft
bör falla bort.

Vilka råvaror är egentligen belagda

Onsdagen den 13 maj 1953 em. Nr 18. 139

Ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft.

med särskild skatt? Man kan lika gärna
ta vattnet, som används inom den elektrokemiska
industrien parallellt med
processkraften, och lägga skatt på vattnet
till exempel vid framställning av
kvävesalpeter. Det är precis samma sak.
Det har samma kostnadsfördyrande inverkan.
Elskatten är egentligen en omsättningsskatt,
som punktvis blir lagd
på industrien. Den fördyring, som uppkommer
på grund av elskatten, är högst
betydande. Yi fick höra siffrorna av
herr Sjölin.

Finansministern synes ha insett det
orimliga i att ha den här skatten i dess
ursprungliga form, det hörde vi ju i
fjol, när han i första kammaren talade
om att beskattningsvärdet skulle minskas
just för processkraften med tilllämpning
av tredje och femte paragrafen
i elskatteförordningen. Det är naturligtvis
ett steg i rätt riktning, men
då frågar jag varför man inte skall ta
steget fullt ut. Är det lämpligt att Kungl.
Maj :t i varje enskilt fall skall pröva
huruvida sådana förutsättningar föreligger,
att dispens skall ges? Ur administrationssynpunkt
och likformighetssynpunkt
borde ett fullständigt slopande
av skatten vara det riktiga och eftersträvansvärda,
just därför att regeringen
också har accepterat vår uppfattning
att processkraften intar en
absolut särställning i detta skattesammanhang.

Med dessa ord vill jag för min del
biträda det redan gjorda yrkandet om
bifall till reservationen, herr talman.

Herr KÄRRLANDER (s): Herr talman!
Jag skall inte försöka ta upp någon
diskussion med de två föregående talarna
angående begreppet processkraft.
Jag tror inte att det är nödvändigt så
här dags. Om man från deras sida har
försökt göra gällande att oklarheten på
denna punkt skulle ha varit ett av huvudmotiven
för bevillningsutskottets
avstyrkande, är det naturligtvis inte
riktigt. Nej, det har varit andra motiv,

bland annat det att Kungl. Maj:t numera,
såsom också de föregående talarna
har sagt, har beviljat en nedsättning
av denna skatt, så att den nu utgör 0,1
öre per kilowattimme, och dessutom att
man inom elskattenämnden anser att
denna skatt, även sedan konkurrensen
nu har hårdnat, ryms inom vinstmarginalen.

Då säger herr Sjölin att det är majoriteten
inom elskattenämnden, den del
av elskattenämnden som inte representerar
någon sakkunskap, som anser
detta. Det är bara den del av elskattenämnden
som har samma uppfattning
som herr Sjölin som representerar sakkunskapen,
de andra vet ingenting om
frågan.

Ytterligare ett skäl har varit att ett
fullständigt borttagande av denna skatt
skulle bli synnerligen orättvist; i elskattenämndens
utredning på det här
området har man till bevillningsutskottet
sänt över en skrivelse, varav det
tydligt framgår att det finns en rad
andra industrier, andra branscher, där
elskatten drabbar lika hårt och till och
med hårdare. Om man då skulle begränsa
ett borttagande av elskatten till
bara den s. k. processkraften skulle ju
andra industrier komma i ett betydligt
sämre läge, och det har givetvis utskottet
inte ansett det föreligga några
skäl för.

Det är alltså dessa skäl, herr talman,
som har gjort att utskottet har avstyrkt
motionerna. Man har ansett att denna
skatt för närvarande inte utgör en hårdare
belastning för denna industri än
för en hel del andra industrier, som
har lika hög belastning av denna elskatt.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare.
Jag vill bara säga till herr Sjölin,
att när han anger ett skatteexempel,
där elskatten är 290 000 kronor och inkomstskatten
är beräknad till 218 000
kronor, kan man inte dra några paralleller.
Det exempel som herr Sjölin
drar upp säger inte någonting alls, ef -

140 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft.

tersom det är en lång väg att konmia
fram till en nettobeskattning på ett bolags
vinst och jämföra den med en indirekt
bruttobeskattning. Ett sådant
exempel har ingen som helst beviskraft.

Herr Edström förklarade att den här
skatten ju skulle vara tillfällig, därför
att den tillkom i ett alldeles särskilt
syfte, nämligen när vi skulle överbalansera
budgeten för att åstadkomma en
stabilitet i vår samhällsekonomi. Nu
har vi fått denna samhällsekonomiska
stabilitet, och då behövs skatten inte
längre, menar man. Men inom det parti
som herr Edström representerar var
man ju emot denna skatt även innan vi
hade nått denna stabilitet.

Herr talman! Så här dags skall jag
nöja mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! .lag
måste konstatera att herr Kärrlander
på varje punkt endast intar en undvikande
position och inte har sökt ingå
i något som helst svaromål på de anmärkningar
som jag hade att framställa
emot det här föreliggande utlåtandet.

Han vill inte ens försöka att klargöra
varför det skall vara så svårt att definiera
begreppet processkraft.

Han nöjer sig också med att konstatera
att det bör vara tillräckligt med
att Kungl. Maj:t har beviljat en nedsättning
till 0,1 öre per kilowattimme.
Han menar förmodligen med detta att
företagen har dispensvägen att gå om
de vill ha en skattelindring. Men man
måste väl ändå säga att det är betydligt
förmånligare för alla parter att ha en
klar linje, så att man vet vad man har
att rätta sig efter och slipper ligga i en
så omfattande korrespondens med kontrollstyrelsen
och Kungl. Maj :t som
man fick göra innan nedsättningen beviljades
förra våren vid den här tiden.
Då blev det luntor av handlingar utan
att kontrollstyrelsen övergav sin position.
Kontrollstyrelsen krävde att beskattningsvärdet
skulle vara ett och ett

halvt öre, och endast efter Kungl. Maj :ts
beslut tvingades den att gå över på den
nu gällande linjen, innebärande ett beskattningsvärde
av 1 öre. Det inger inte
alls några förhoppningar om att man
har utsikt att vinna gehör hos kontrollstyrelsen,
om man har än så goda skäl
att åberopa.

Vidare säger herr Kärrlander att elskatten
mycket väl rymmes inom vinstmarginalen
för dessa företag. Det skulle
vara mycket tacknämligt, om man
kunde få det minsta belägg för riktigheten
av denna uppfattning. Varken utskottet,
elskattenämnden, kontrollstyrelsen
eller någon annan instans som
officiellt yttrat sig om dessa ting har
sökt visa att påståendet — eller förmodandet,
skall jag nöja mig med att
säga — är riktigt. För min del har jag
med åtskilliga exempel kunnat visa att
det är oriktigt.

Det är således inte heller korrekt att
säga att det skulle råda jämställdhet
därför att vissa branscher kanske rent
av har en elskatt som är större i förhållande
till försäljningspriset. Den omständighetens
betydelse är helt och hållet
beroende på konkurrensförhållandena,
inte minst med hänsyn till utlandet,
och man måste sålunda känna
varje branschs speciella ställning för
att kunna bedöma saken.

Herr Kärrlander förenklade begreppen
väl starkt, när han i anledning av
mitt resonemang angående sakkunskapen
inom elskattenämnden ville göra
gällande, att jag frånkänt majoriteten i
nämnden sakkunskap därför att den
inte har samma mening som jag. Den
verkliga sakkunskapen i nämnden
skulle däremot representeras av de ledamöter
som har ungefär samma mening
som jag beträffande beskattningen
av processkraft. Såvitt jag vet har
Kungl. Maj:t utsett de senare personerna
till ledamöter av nämnden därför
att de såsom representanter för ifrågavarande
industrier företräder den verkliga
sakkunskapen på området. Det är

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

141

Ändring i förordningen om skatt å elektrisk kraft.

således inte fråga om vilka herrar som
helst, utan om verkliga sakkunniga, till
skillnad från övriga ledamöter som i
huvudsak utgöres av ämbetsmän.

Herr talman! Då herr Kärrlander
inte gav sig in på de synpunkter som i
övrigt skulle kunna anföras, är det onödigt
att spilla ytterligare ord på saken.
Jag ber fortfarande att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s): Herr talman!
Jag tror att kammaren håller mig räkning
för att jag inte här tar upp någon
debatt om processkraften. Jag tycker
inte heller att saken spelar någon avgörande
roll i detta sammanhang. Jag
vill bara till herr Sjölin säga att jag
framhöll att bevillningsutskottet grundat
sitt avslagsyrkande först och främst
på den omständigheten att efter den
nedsättning som Kungl. Maj:t medgivit
har inte ifrågavarande industrier någon
exceptionellt hög beskattning i förhållande
till andra branscher. Det andra
skälet för utskottets avslagsyrkande
är att man inom elskattenämnden enser
att skatten rymmes inom vinstmarginalen
även med hänsyn tagen till den
hotande konkurrensen. Herr Sjölin förklarar
nu att detta påstående är oriktigt
och att elskattenämnden inte lämnat
något som helst bevis. Jag tror inte,
herr Sjölin, att det är någon mening
att vi står här och diskuterar dessa förhållanden
och gör påståenden som
ingen av oss kan stödja med några
exakta exempel.

I fråga om sakkunskapen har jag
bara citerat vad herr Sjölin sagt, nämligen
att det är de två som tillhör minoriteten
som representerar sakkunskapen
och att de andra är ämbetsmän.
Jag har inte gjort något eget uttalande
i det fallet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Sjölin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i
utskottets betänkande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Sjölin begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
102 ja och 62 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat;

bevillningsutskottets betänkande nr
52, i anledning av väckt motion om anordnande
av konsultativ folkomröstning
rörande motbokssystemets bibehållande
eller avskaffande;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om
inteckning i fartyg, m. m.; och

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående viss lagstiftning rörande
pensionsstiftelser;

142 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Anslag till statens hingstdepåer och stuteri.

andra lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av väckt motion om vidgad
användning av epidemivårdanstalter
och truppförbands sjukhus; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 25,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna för
budgetåret 1953/54 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 13.

Anslag till statens hingstdepåer och
stuteri.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till statens
hingstdepåer och stuteri jämte i
ämnet väckt motion.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkterna 54—56, hemställt, att riksdagen
måtte dels fastställa ändrad avlöningsstat
för statens hingstdepåer och
stuteri dels till Statens hingstdepåer
och stuteri: Avlöningar och Omkostnader
anvisa förslagsanslag å respektive
663 100 och 370 000 kronor dels ock till
Statens hingstdepåer och stuteri: Byggnadsarbeten
anvisa ett reservationsanslag
av 180 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 408, av herr Rimås m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning dels angående omfattningen
av den varmblodiga hästaveln
och dels den framtida utformningen av
verksamheten vid statens hingstdepåer,
samt

2. i avbidan på resultatet av denna
utredning och de åtgärder densamma

kunde föranleda avslå av Kungl. Maj:t
framlagt förslag om uppförande av en
tvätt- och badinrättning vid Flyinge.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för statens hingstdepåer och
stuteri, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54;

2) å riksstaten för budgetåret 1953/54
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens hingstdepåer och stuteri:
Avlöningar ett förslagsanslag av
663100 kronor;

b) till Statens hingstdepåer och stuteri:
Omkostnader ett förslagsanslag av
370 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen
II: 408, såvitt nu vore i fråga, till Statens
hingstdepåer och stuteri: Byggnadsarbeten
å riksstaten för budgetåret
1953/54 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 180 000
kronor;

B. att motionen II: 408, såvitt anginge
yrkandet om utredning rörande
dels omfattningen av den varmblodiga
hästaveln och dels den framtida utformningen
av verksamheten vid statens
hingstdepåer, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Antby och Widén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen---(lika med

utskottet)--- 370 000 kronor;

B. att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 408, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts framställning i vad
avsåge anslag till Statens hingstdepåer
och stuteri: Byggnadsarbeten;

C. att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:408 i förevarande del i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville dels låta företaga en
utredning angående omfattningen av
den varmblodiga hästaveln och den
framtida utformningen av verksamheten
vid statens hingstdepåer dels ock

Onsdagen den 13 maj 1953 em. Nr 18. 143

Anslag till statens hingstdepåer och stuteri.

förelägga riksdagen det förslag vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANTBY (fp): Herr talman! Med
tanke på att morgonsolen snart skall
stråla över staden och det kan vara
lämpligt att vi lämnat detta hus innan
dess och att vi dessutom har ett nummer
kvar på dagens föreställning, vilket
eventuellt kan taga mycken uppmärksamhet
i anspråk, skall jag här
med talmannens tillåtelse be att få säga,
som man ibland brukar uttrycka det
»bara några korta ord».

Anledningen till att jag tar till orda
här är den, att jag jämte en kamrat i utskottet
har reserverat mig till förmån
för en motion, där man begär en utredning
angående det fortsatta stödet till
den varmblodiga hästaveln.

Behovet av hästar har nu minskat,
inte bara när det gäller jordbruket utan
också då det gäller andra ändamål.
På ett ställe i statsverkspropositionen
framgår det att arméchefen inte har
velat för arméns räkning köpa mer än
380 hästar men på grund av en överenskommelse
med uppfödarna nödgats
skaffa 450. Tendensen till mindre behov
av hästar har som sagt lett till den
nämnda motionen.

Yi anser det motiverat att utreda huruvida
man för framtiden behöver hingstdepåer
vid såväl Flyinge som Strömsholm.
I detta sammanhang ha vi också
yrkat avslag på Kungl. Maj :ts proposition
om att bygga en tvätt- och badinrättning
vid Flyinge. Ett avslag skulle
innebära en besparing på 180 000 kronor.
Det är att märka att man här avsett
att bygga en tvättinrättning för att
betjäna ett fyrtiotal hushåll. Det finns
möjligheter att få tvättning utförd vid
en tvättinrättning i Lunds stad, som
ligger ganska nära Flyinge. Enligt vår
uppfattning finns det således ganska
starka skäl att gå fram på den väg som
vi förordat.

Jag vill med dessa ord yrka bifall
till den reservation som är fogad till
utskottets utlåtande.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s): Herr
talman! Att frågan om hästavelns omfattning
jämte frågan om den framtida
utformningen av verksamheten vid statens
hingstdepåer göres till föremål för
utredning är, som framgick av herr
Antbys anförande, innebörden av hans
och herr Widéns reservation.

Utskottet har vid behandling av denna
fråga funnit, att det näppeligen
finns anledning att i nuvarande läge
skriva till Kungl. Maj :t och begära en
utredning av dessa ting. Yi stöder oss i
detta fall på det yttrande som lantbruksstyrelsen
avgivit över förevarande
motion, i vilket styrelsen förklarat sig
ha uppmärksamheten riktad på dessa
förhållanden och vara beredd att, om
de närmaste årens utveckling på nu
ifrågavarande område skulle giva anledning
därtill, till Kungl. Maj :t ingå
med mera genomgripande förslag rörande
hingsthållningens organisation.

På sätt och vis är ju detta ett tillmötesgående
av motionärernas önskemål
på denna punkt. Då saken ligger
till på detta sätt, finns det ingen anledning
att ifrågasätta behovet av de här
föreslagna byggnadsarbetena vid Flyinge.
Så länge vi har Flyinge som en
statens hingstdepå, får vi väl ändå se
till att dess byggnadsbestånd hålles i
gott skick. Lantbruksstyrelsen har för
övrigt avgivit en ganska utförlig motivering,
som jag här inte skall ingå på,
för att detta byggnadsarbete som har
varit aktuellt sedan år 1939 nu bör
komma till utförande.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Jag
vill här bara påpeka, att det nuvarande
avtalet om leverans av hästar till armén
gäller till år 1956. Det är sålunda en

144

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Stöd åt hästaveln.

kort tid innan frågan om omfattningen
av verksamheten vid hingstdepåerna
blir aktuell. Är det under sådana förhållanden
rimligt att bygga en badoch
tvättinrättning för 180 000 kronor,
när vi inte vet om staten får användning
för den mer än en kort tid? Det
är den synpunkten som reservanterna
anlagt på denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 14.

Stöd åt hästaveln.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 20 februari 1953 avlåten, till utskottet
hänvisad proposition, nr 121, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att ur statens hästavelsfond
disponera erforderliga medel till
särskilda åtgärder för stödjande av
hästaveln i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i propositionen, dels till Hästavelns befrämjande
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 1 330 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) 1:402 av herr Spetz och 11:494,
likalydande, av herr Svensson i Ljungskile,
vari hemställts att riksdagen med
anmälan om att förevarande proposition
ej kunnat oförändrad bifallas måtte
besluta

1. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag till
nästa års riksdag om avveckling av alla
statliga åtgärder beträffande hästaveln;

2. att bemyndiga Kungl. Maj :t att ur
statens hästavelsfond disponera samma
belopp som föregående år, i den mån
dessa vore nödvändiga för att under
året upprätthålla redan tidigare beslutade
åtgärder;

3. att till Hästavelns befrämjande för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 1 330 000 kronor; samt

b) 11:495 av herr Lindström, vari
hemställts att riksdagen måtte besluta

1. att sänka det till Svenska ridsportens
centralförbund föreslagna beloppet
100 000 kronor till 60 000 kronor, d. v. s.
samma belopp som föreslagits till Travsportens
centralförbund;

2. att avslå förslaget om ett anslag till
Jockeyklubben å 50 000 kronor;

3. att anslaget till de lantliga ryttarföreningarna
måtte sänkas från föreslagna
30 000 kronor till samma belopp
som under innevarande budgetår eller
20 000 kronor.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

145

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 402 och II: 494 i förevarande del bemyndiga
Kungl. Maj:t att ur statens
hästavelsfond disponera erforderliga
medel till särskilda åtgärder för stödjande
av hästaveln i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i propositionen;

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning ävensom motionerna
II: 495 samt I: 402 och II: 494, de båda
sistnämnda såvitt nu vore i fråga, till
Hästavelns befrämjande å riksstaten
för budgetåret 1953/54 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 260 000 kronor;

B. att motionerna I: 402 och II: 494,
såvitt avsåge yrkandet om utredning
rörande avveckling av alla statliga åtgärder
beträffande hästaveln, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Nord, Antby och Widén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) med anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 402 och II: 494 i förevarande
del, bemyndiga Kungl. Maj:t att ur statens
hästavelsfond disponera erforderliga
medel till särskilda åtgärder för
stödjande av hästaveln i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits av reservanterna;

2) med anledning---(lika med

utskottet)---av 1 260 000 kronor;

B. att motionerna---(lika med

utskottet)--— riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville dels låta företaga den utredning,
som reservanterna i motiveringen förordat,
dels ock förelägga riksdagen det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda; 2)

av herrar Tjällgren, Näslund, Es -

Stöd åt hästaveln.

kilsson. Bertil Andersson, Bror Nilsson,
Gustafson i Dädesjö, Hseggblom, Svensson
i Vä och Mårtensson i Smedstorp,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall---(lika med utskottet)
---i propositionen;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 402 och
II: 494, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionen II: 495 till Hästavelns
befrämjande å riksstaten för
budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 1 330 000 kronor;

B. att motionerna---(lika med

utskottet)---riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s): Herr
talman! Jordbrukets hastiga mekanisering
och traktorns seger över hästen
har försatt landets hästuppfödare i ett
krisläge som, om man inte gör någonting,
kommer att äventyra hästtillgången
såväl för beredskapens som för
jordbrukets och skogsdriftens behov.

Departementschefen har i den proposition,
som ligger till grund för det
utskottsutlåtande vi nu behandlar, alldeles
riktigt understrukit, att uppfödandet
av hästar för att säkerställa vårt
behov härav bör grundas på en inhemsk
liästavel. Det särskilda stöd, som skulle
säkerställa detta behov, har av 1951 års
hästavelsutredning föreslagits få formen
utav bidrag till hingsthållare och
utvidgning av frisedelssystemet. Enligt
propositionen skulle detta stöd kosta
800 000 kronor om året i fyra år, d. v. s.
3,2 miljoner. Detta belopp skulle inte
belasta driftbudgeten utan tagas ut från
statens hästavelsfond, som lades upp år
1947 med ett belopp av 5 miljoner kronor
av då tillgängliga och sedan ständigt
växande totalisatormedel.

Departementschefen har föreslagit
vissa höjningar av tidigare anslag till
den varmblodiga hästavelns organisa -

10 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 18.

146 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Stöd åt hästaveln.

tion. Sålunda har till de lantliga ryttarföreningarna
föreslagits en höjning av
anslaget med 5 000 kronor. Travsportens
centralförbund skulle få 20 000
kronor i höjning. Detta motiveras bl. a.
med de stora belopp, som staten tillföres
från totalisatormedlen. I stort sett
har utskottet kunnat tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag. Propositionen har emellertid
också föranlett ett par motioner,
som jag i det här sammanhanget vill
säga några »väl valda ord» om.

Den första motionen har till författare
herr Svensson i Ljungskile, som jag
saknar uppe i den bänk vi är vana att
finna honom vid dessa tillfällen. Han
har väckt en motion, som med hänsyn
till sitt innehåll borde ha föranlett den
allra största uppmärksamhet. I den motionen
bryter han radikalt med den allmänna
inställning som både statsmakter,
försvar och hästuppfödare har på
frågan om en hästreservs behövlighet
och nödvändighet i vårt land och att vi
måste göra vad vi kan för att vidmakthålla
kraven på goda egenskaper hos
hästbeståndet. Motionären vill ha en utredning,
som går ut på att avskaffa alla
bestämmelser för hingsthållningen samt
öppna gränserna för fri import, med
andra ord rasera hela det system som
vi nu under en mansålder och med
stora kostnader för både stat och enskilda
byggt upp för att möjliggöra en
svensk hästavel. Beredskapssynpunkten
har herr Svensson alldeles lämnat åt
sidan i sin motion.

Denna motion — jag skall inte uppehålla
mig vidare vid den — åstadkom
inte den avsedda chockverkan på utskottet.
Då omfattningen och formerna
för hjälpåtgärder som nu föreslås skall
omprövas varje år och stödet uttryckligen
är en anordning i ett tillfälligt
krisläge, så har motionen enhälligt avstyrkts.

Vida större ståhej har en annan motion
av herr Lindström i Lockne, själv
hästavelsutredare och känd hästkarl,
väckt. Trots att herr Lindström inte går

lika hårt härjande fram som herr
Svensson i Ljungskile, hindrar det inte
att herr Lindströms motion innehåller
förslag av ganska pikant natur. Herr
Lindströms aktion — tonen i den anslogs
i fjolårets debatt i samma sak —
har i press och i för saken intresserade
kretsar utlöst en diskussion, som inte
saknat poänger. Jag skall inte offra tid
på detta. En diskussion som i formen
spetsas till men som i sak håller sig till
realiteter kan endast bidra till att rensa
luften och skapa klarhet. Det kanske
ändå är nyttigt att diskussionen kring
yrkandet i herr Lindströms motion
kommit till stånd. Därigenom har det
getts tillfälle att rätta till en hel mängd
missuppfattningar och missförstånd.

Att herr Lindströms motion, som är
daterad den 1 april, inte bara var ett
aprilskämt framgår av det föreliggande
utskottsutlåtandet. Bakom herr Lindström
har en visserligen hårfin men
dock majoritet grupperat sig. I egenskap
av en av de nio reservanterna till
utlåtandet vill jag klargöra motiveringen
till att vi inte kunnat följa herr
Lindströms meningsfränder utan velat
rida varligt fram. Majoriteten har hänvisat
till 1950 års besparingsutrednings
förslag och har föreslagit, att anslaget
till Svenska ridsportens centralförbund
skall nedräknas med 20 000 kronor till
80 000 kronor samt att anslaget till
Jockeyklubben helt skall indragas.

Det främsta motivet för mitt ställningstagande
— och jag tror också att
detta är mina medreservanters motiv
— är närmast av formell natur. Jag kan
inte vara med om att på en enskild motionärs
bristfälliga motivering, eller
kanske rättare sagt brist på motivering,
sitta vid utskottsbordet och utan föregående
varning bara dra ett streck över
ett gammalt anslag som gått ut inte endast
sedan 1947 — det är endast i den
nuvarande omfattningen som anslaget
är så gammalt — utan sedan 1919. I
samband med omläggningen har det utgått
till Jockeyklubben, som då åtog sig

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 147

att vara centralorganisation för galoppsporten
och fördela anslaget till uppfödare,
föra riksstamboken för fullblod
o. s. v.

Man frågade sig, när man läste motionärens
yrkande om indragning av
detta anslag, vad Jockeyklubben hade
gjort för fuffens, eftersom den inte
längre var värdig att ha hand om detta
anslag på 40 000, och som i överensstämmelse
med av lantbruksstyrelsen
godkända direktiv bara skall fördelas
av klubben till hästuppfödare och som
med 10 000 kronor går till organisationen
för förande och utgivande av
den riksstambok, som man har åtagit
sig att föra, samt till vissa omkostnader
beträffande kapplöpningar.

Det har inte riktats någon som helst
anmärkning mot klubbens fögderi. Användningen
och redovisningen av dess
anslag sker, som jag nämnde, enligt av
lantbruksstyrelsen godkända grunder.
Är det så att klubben inte i fortsättningen
skall ha hand om anslaget,
måste någon annan organisation göra
det, eller också skall denna uppgift läggas
på lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen
har också sagt att om dessa
organisationer, som nu får direkta anslag,
inte funnes, skulle en förstärkning
av arbetskraften på lantbruksstyrelsen
vara ofrånkomlig. Alla de organisationer,
som det här är fråga om, har lantbruksstyrelsens
fulla förtroende.

Det kan vara mycket sant och det har
påpekats i debatten i första kammaren,
att Jockeyklubbens organisation är
gammalmodig och antikverad. Det är
den visst, men klubben är nog inte
främmande för en demokratisering,
och under alla förhållanden kan det
inte vara förenat med god praxis i
riksdagsarbetet att utan att ge Kungl.
Maj :t tillfälle till nödiga överväganden
bara gå till väga som när man dräper
en lus bara för nöjet att få höra smällen.

Det är mycket lätt att falla för känsloskäl,
t. ex. sådana som att personer,
som sysslar med uppfödning av varm -

Stöd åt hästaveln.

blodiga hästar, ändå kommer att fortsätta
att skaffa fram material för både
trav och galopp. Skulle detta anslag till
Jockeyklubben dras in vid budgetårets
slut, sker det när galoppsporten står
mitt uppe i tävlingssäsongen. En indragning
av anslaget skulle i första
hand gå ut över uppfödarna, men vi kan
vara alldeles övertygade om att den
också skulle inverka på intäkterna till
staten av totalisatormedlen, som 1952
gav mellan 13 och 14 miljoner kronor
totalt, varav 1 864 000 kronor kom från
galoppbanorna.

Jag erkänner villigt min oförmåga att
jaga upp mig till någon större lidelse
för eller emot. Men jag reagerar mot det
långt ifrån justa sättet att utan att ha
något att anmärka bara säga nej. Det är
ändå rimligt att riksdagen ger Kungl.
Maj:t tillfälle att överväga, vilken betydelse
detta stöd har för uppfödarna
och för tillgången på varmblod och
också vilken betydelse tillgången på
varmblod har för totalisatorinkomsterna
till staten. Ger man Kungl. Maj:t ett
sådant tillfälle, kan utskottet och kamrarna
nästa gång göra sina överväganden
på grundval av tillräcklig information
och på sakliga grunder.

Om jag slutligen skulle säga ett par
ord om användningen av de medel, som
har gått och går till Jockeyklubben, har
jag förut klargjort att dessa medel —
jag ber att få stryka under det ytterligare
— inte går till denna organisations
inre administrativa verksamhet.
Vartenda öre måste redovisas för uppgifter,
som Kungl. Maj :t och lantbruksstyrelsen
har lagt i denna organisations
hand.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att under punkten 2 få yrka bifall till
den reservation, som har avgivits till
utskottets utlåtande av herr Tjällgren
m. fl.

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Utskottets
ärade vice ordförande ville,
som han sade, rida försiktigt här i natt.

148 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Stöd åt hästaveln.

Hade herr Waldemar Svensson varit
närvarande och inte på grund av illamående
måst gå hem och lägga sig, så
hade väl ritten blivit åtskilligt våldsammare.

Den fråga, som vi nu diskuterar, innefattar
egentligen två olika avdelningar,
dels frågan angående det extra stöd,
som här föreslagits till hästaveln, dels
det vanliga anslag som utgår under denna
punkt. Vi har inom hästaveln utan
tvekan en kris för närvarande. Den
har uppstått under tiden efter kriget,
då mekaniseringen slagit igenom och
behovet av hästar minskat mycket
starkt. Detta har medfört att själva
hästavelsarbetet har kommit i en krissituation.
Antalet betäckningar har
sjunkit mycket kraftigt och därmed antalet
födda föl. En hel del av dessa föl
har på grund av låga priser gått till
slakt i stället för att uppfödas. Hästpriserna
har varit sådana att det inte lönat
sig att föda upp hästarna. Åldersfördelningen
för häststammen är ju för närvarande
mycket ogynnsam, då vi har få
unghästar och ett stort antal äldre hästar.
Det är just i denna situation som
man här kommit med förslaget om extra
stöd åt hästaveln.

Detta stöd är utformat så att det dels
skall utgå bidrag till hingstägare och
dels i form av ett utökat frisedelssystem.
Jag skall inte här gå närmare in
på denna utbyggnad. .Tåg vill bara påpeka,
att det är många remissinstanser
som har tillstyrkt förslaget som sådant,
men det är åtskilliga som har ställt sig
tveksamma. I vissa yttranden ifrågasättes
om icke stödåtgärderna helt eller i
vart fall till huvudsaklig del bör inriktas
på åtgärder med syfte att direkt stimulera
till ett ökat antal betäckningar
och ökad uppfödning av föl. Det är
Hallands läns hushållningssällskap som
framfört de synpunkterna, och det har
även arméförvaltningen, Skaraborgs
läns och Värmlands läns hushållningssällskap
gjort.

Den reservation som har avgivits av

herr Nord m. fl. tar sikte på denna
punkt, och vi säger där, att det bidrag
som är avsett att utgå till liingsthållare
icke stimulerar fram flera föl. Det
hjälper givetvis till att vidmakthålla
den hingststam vi har, men det inverkar
icke på betäckningsfrekvensen. Det
är mot den bakgrunden som vi har yrkat
bifall till förslaget om frisedelssystemet
men går emot hingstbidraget.

Det som verkligen skall stimulera
hästaveln är utan tvekan hästpriserna.
Vilka åtgärder vi än vidtar för att
hjälpa hingsthållarna kan de aldrig
klara situationen utan att vi får ett annat
hästpris. Såvitt jag vet är vi på väg
mot bättre hästpriser. Enligt uppgift
från vår slakteriförening i Värmland
ligger hästpriset i vår cirka 300 kronor
högre än förra året. Det är alltså en
klar tendens till stegring, och därför
anser jag att det är onödigt med dessa
bidrag till hingsthållare. Vi kan nöja
oss med det bidrag genom frisedlar som
här är föreslaget.

Vi reservanter har föreslagit en översyn
av de nuvarande bestämmelserna
och anslagen för befrämjande av hästaveln.
Minskningen i häststammen bör
kunna medföra en minskning av anslagssumman
på detta område, och när
man jämför de bidrag som går till hästaveln
— det rör sig om drygt 1,3 miljoner
kronor — med det bidrag som utgår
till nötboskapsavelns främjande —
cirka 0,8 miljoner — måste man säga
att det inte finns någon balans mellan
dessa anslagsposter. Vi anser följaktligen
det vara fullt motiverat att göra en
översyn av dessa statsbidrag.

Jag vill också påpeka, att jordbruksutskottet
förra året uttalade, att vissa
av de anslag som utgår under denna
titel borde överses inom den utredning
som då fanns. Det visar sig nu att denna
utredning inte alls har gått in på
frågan. Den har sedermera upplösts,
och den kan alltså inte verkställa denna
översyn. Jag anser emellertid att det

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 149

finns behov av en översyn av dessa
anslag.

Med denna korta motivering ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Nord m. fl.

Herr LINDSTRÖM (s): Herr talman!
I denna hippologiska morgonandakt
kan jag fatta mig ganska kort. Jag är
tacksam för att utskottet har kunnat bli
enigt om det väsentliga, och denna
tacksamhet riktar sig inte minst mot
jordbruksministern som tagit upp det
mesta av vad 1951 års hästavelsutredning
föreslog. Den detalj där jag och
mina kamrater inom utskottsmajoriteten
avviker från Kungl. Maj:ts proposition
är en bagatell, men den är ändå
av sådan art att vi anser det vara ett
demokratiskt renlighetskrav att vårt
förslag bifalles.

Det är möjligt att statsrådet Norup
säger som en statsman långt tillbaka i
tiden sade när han leddes till galgbacken:
»Otack är världens lön». Nu tror
jag emellertid inte att det behöver bli
någon politisk galgbacke för jordbruksministern
om riksdagen går utskottsmajoriteten
till mötes. Jag tror att han,
när han någon gång i advent sitter med
statsverkspropositionspusslet, skall vara
tacksam för att vi har smusslat bort
den här biten.

Utskottsmajoriteten har fallit tillbaka
inte minst på 1950 års besparingsutredning,
som har ansett detta som ett
lämpligt objekt för en besparing av
statsutgifterna. Utredningen säger:
»Endast kostnader för främjande av
hästavel, som i första hand betingas av
jordbrukets och skogsbrukets behov,
synes böra belasta förevarande anslag».
Utredningen föreslår vidare, att anslagen
till Svenska ridsportens centralförbund,
Jockeyklubben, Avelsföreningen
för svenska varmblodiga hästen, De
svenska lantliga ryttarföreningarnas
centralförbund, Föreningen nordsvenska
hästen och Riksföreningen för ridningens
främjande skall indragas eller

Stöd åt hästaveln.

minskas med ett sammanlagt belopp av
60 000 kronor.

Såsom utskottets vice ordförande
sagt kommer av till statskassan inlevererade
totalisatormedel inte mindre
än 11,7 miljoner kronor från travsporten,
medan galoppsporten står för den
blygsamma siffran av 1,8 miljoner kronor.
Om riksdagen skulle följa utskottsmajoriteten,
skulle galoppsporten även
i fortsättningen få ett statsbidrag på
inte mindre än 200 000 kronor, medan
travsporten får 80 000 kronor. Om man
ställer 80 000 kronor mot 11,7 miljoner
kronor och 200 000 mot 1,8 miljoner
kronor inser alla, att galoppsporten är
väl gynnad.

Vidare måste jag säga, att galoppsportens
ansträngningar att dela upp
sin verksamhet på en rad olika organisationer
verkar vara bra mycket fiffel
för att man skall kunna få så stora
statsbidrag som möjligt.

Att jag som motionär liksom utskottsmajoriteten
har ansett att anslaget till
jockeyklubben bör indragas beror på
att vi anser, att denna är en helt odemokratisk
organisation, som icke bör
vara behörig att fördela statsmedel.
Jag är visserligen medveten om att
det sker efter instruktion från lantbruksstyrelsen,
men jag vill liksom
herr Svedberg i första kammaren visa
hur organisationen är uppbyggd genom
att läsa upp 7 § i dess stadgar.

»Aktiv medlem inväljes vid ordinarie
sammanträde efter av styrelsen framställt
förslag.

Förslag till inval av medlem skall
skriftligen, undertecknat av tvenne
medlemmar, tillställas sekreteraren
minst sju dagar före det sammanträde,
vid vilket inval skall ske. Uppgift å till
inval föreslagna personer skall fr. o. m.
samma tid för klubbens medlemmar
finnas tillgänglig å sekretariatet.

Inval sker medelst sluten omröstning,
och kräves för bifall tre fjärdedels
majoritet av de i röstningen deltagande.
Den föreslagne är dock ej in -

150 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Stöd åt hästaveln.

vald om mot honom avgivits mer än
tre nejröster.»

Jag tror att styrelsen består av sju
ledamöter; halva styrelsen kan alltså
avgöra vem som får komma in i
klubben.

När man hör detta, får även en gammal
tvivlare den bibliska liknelsen om
kamelen och nålsögat i tankarna. Med
en mera profan liknelse skulle man
kunna säga, att det vore bra mycket
lättare för en lusig spåkäring att bli
introducerad vid hovet än för mig att,
iklädd frack, komma in i jockeyklubben.
Denna organisation har inte mera
med demokrati att skaffa än vad Jehovas
vittnen har med skrivmaslunsmysteriet
i Uppsala att göra.

Av de 50 000 kronorna går 10 000
kronor till organisationsbidrag och
40 000 kronor till priser åt de hästar,
som på svenska kapplöpningsbanor
vunnit första, andra eller tredje pris
utan hänsyn till deras avelsvärde. Jag
skulle inte ha sagt så mycket, om
pengarna gått till hästar, som visat sig
ha värdefulla arvsanlag, men jag tvivlar
på att de hästar eller rättare sagt
hästägare, som vinner dessa priser, är
de som är mest i behov av bidrag av
denna art.

Huvudparten av dessa priser går
utan tvekan till de stora stuterierna.
Det lär finnas en framstående bilhandlare,
som har ett stort stuteri ute på
Lidingön, och jag är övertygad om
att han tar en ganska stor del av
dessa priser. Om de pengarna dras in,
kommer det icke att födas ett enda
långbent föl mindre än tidigare.

Man kan fråga sig på vad denna
markanta skillnad mellan travsportens
och galoppsportens popularitet beror.
Jag är djärv nog att påstå, att det är den
atmosfär, som har skapats på galoppbanorna.
Det är snart sagt bara grevar
och baroner och de — förlåt uttrycket
.— mest strömlinjeformade mannekängerna,
som med bibehållen självaktning
kan vara där, och de kan näs -

tan inte komma dit förrän de varit i
Paris och ekiperat sig. Om galoppsporten
skaffade sig en rutinerad organisatör
och reklamman, som skapade en
atmosfär, i vilken folk från de breda
lagren trivdes, skulle den ha alla förutsättningar
att ge samma resultat som
travsporten. Om riksdagen skulle följa
utskottsmajoriteten, är jag övertygad
om att det skulle bli en allvarlig tankeställare
för de förnäma herrarna att se
till att det blev så. Skulle riksdagen
däremot följa reservanterna, hyser jag
stora farhågor för att galoppsportens
ledning alltjämt kommer att gå därute
med en rund hatt på skulten och en
monokel i det ena ögat och kika i
luften efter herr Norups manna.

Jag ber om överseende, om jag använt
vanvördiga uttryck. Med hänsyn
till den långt framskridna tiden ber
jag, herr talman, att få sluta med att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HJEGGBLOM (h): Herr talman!
När jag hör herr Lindströms skildring
av vad som försiggår på en galoppbana
får jag ett intryck av ätt han aldrig varit
där utan endast läst den del av
skildringen av ett galoppevenemang,
som hållit sig till de av damerna och
herrarna, som är mera markanta. Men
det kan ju hända även med ett mycket
bra teaterstycke att kåsören skildrar
inte vad som händer på scenen utan
vad som sitter i bänkarna. Har man
emellertid intresse för saken skall man
väl kunna titta på hästarna. Det är i
varje fall vad jag i min enkelhet gjort
när jag varit ute och upplivat mina minnen
från husartiden.

Den avgörande majoriteten av de
människor, som tittar på galoppsporten
och som bidrar till att staten i alla
fält — om herr Lindström har rätt i att
staten satsar 80 000 kronor — får över
1,8 milj. kronor i totalisatormedel, är
minsann inte dessa mannekänger, utan
det är den allmänhet, som av en eller
annan anledning, kanske framför allt

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

151

därför att de tjänstgör vid hästregementen,
har med hästuppfödning att
göra e. d. Och de kan vara så irrationella
att de tycker att det är lika roligt att
titta på galopptävlingar som på en fotbollsmatch.
De bidrar i alla fall på det
sättet till att varmblodsaveln hålles
uppe.

Sedan vill jag erinra om att det som
ligger bakom detta anslag till Jockeyklubben
har varit, att staten ansett det
vara förenligt med sina intressen att
här i landet upprätthålla en fullblodsavel.
Det är nämligen stambokföringen
av fullblodshästarna som denna klubb
har tagit som sin uppgift. Att den har
ett så olyckligt namn, som vållade så
mycken missuppfattning när jordbruksutskottet
behandlade denna fråga,
hänger såvitt jag vet samman med att
fullblodshästen är en internationell ras.
Den svenska stamboken är därför en
del av den internationella stamboken,
och beträffande stambokföringen av
fullblodshästar gäller den egenartade
bestämmelsen att endast de hästar, som
utan något uppehåll kan leda sina anor
tillbaka till de fem arabiska hingstar,
som en sultan i Arabien en gång skänkte
den engelska kungen, blir stambokförda
som fullblod.

Skall vi här i Sverige ha en fullblodsavel
som kan godkännas internationellt,
får vi nog rätta oss efter de stambokföringsbestämmelser
som gäller. Vill vi
ha en egen fullblodsavel, som stannar
inom landets gränser och efter vilken
vi inte säljer några avelsdjur sedan vi
låtit fuilblodshingstar korsas med halvblod,
kan vi göra som herr Lindström
säger; dra in anslaget till denna stambokföring
och låta det hela basa. Men
om vi vill fortsätta med den export av
remonter till Schweiz, som betalas med
bättre priser än den svenska staten betalar
för sina remonter, om vi över huvud
taget har förståelse för vad som
står i varenda hästavelslära, nämligen
att utan fullblodsavel kan man inte
upprätthålla en halvblodsavel, då får

Stöd åt hästaveln.

vi vara så kloka att vi lagar att vi har
någon organisation här i landet som
svarar för stambokföringen av fullbloden.

Det har anmärkts på att Jockeyklubben
är en så förskräckligt exklusiv organisation
och det har sagts att vi skall
göra den så demokratisk att alla skall
kunna vara med. Men, herr Lindström,
vi måste väl ändå hålla på kravet att
de som skall vara med i organisationen
måste vara uppfödare av fullblod.
I annat fall har de väl inte något i
denna organisation att göra, och vilka
mängder av demokratiskt sinnade människor
här i landet är så tokiga att de
ger sig till att föda upp fullblod? Det
gör de säkert inte, utan de liksom herr
Lindström, som är en sann demokrat,
håller sig till travsporten. Det är ju
ingen skada skedd därmed, men vi behöver
i alla fall en fullblodsavel, och
Jockeyklubben har ombesörjt ätt vi har
en stambokföring. Detta har klubben
gjort enligt lantbruksstyrelsens direktiv.

Vi behöver kanske inte diskutera så
förskräckligt mycket om denna sak.
Första kammaren har ju tagit reservationen
med 53 röster mot 39 och jag
hoppas att det förstånd, som utvecklades
efter debatten där, är till finnandes
även i denna kammare.

Det är, herr Lindström, inte 40 000
av de 50 000 kronorna som går till priser
som hamnar hos hästägarna. Pengarna
går inte till ägarna av de hästar
som vinner priserna utan till uppfödarna
av de hästar som vinner priserna.
Vad herr Lindström säger om att
de rika personer som äger dessa hästar
inte behöver priserna håller därför
inte. I vissa fall kan det vara uppfödare
som för länge sedan sålt hästen,
som — om hästen visar sig vara utmärkt
— på det sättet får en liten gratifikation.
Herr Lindström säger att det
skulle vara nyttigare om bedömningen
gällde avelsvärdet. Kan inte vi liksom
engelsmännen, som utbildat denna ras,
som besitter den största förmåga av

152 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Stöd åt hästaveln.

energiutveckling i världen, anse att tävlingsprestationen
är den främsta metoden
att visa vad ett djur är värt?

Sedan vill jag bara beträffande vad
herr Widén sade om reservationen nr
1, att vi skulle väl inte ge hästaveln så
här mycket pengar, när nötboskapsaveln
inte får mer än en mindre del,
peka på, att de pengar hästaveln får är
något som den själv tjänat in åt staten.
Om vi för framtiden skall följa herr
Widén och herr Svensson i Ljungskile
och inte ge hästaveln några pengar,
skulle vi placera oss i den gynnsamma
ställningen att vi läte hästaveln varje
år understödja svenska staten med 14
miljoner kronor, men som tack för besväret
skulle hästaveln inte få något.
Det är litet skillnad på det och vad
nötboskapsaveln får sig tilldelat.

Dessutom kan vi erinra oss att när vi
gör upp jordbrukets prisreglering är
det inte så små belopp, som från den
sidan skall gå till nötboskapsaveln, medan
hästaveln inte tar något.

Jag lovade visst, herr talman, att inte
bli mångordig — jag började inte mitt
anförande med att säga så, för då brukar
man aldrig kunna sluta. Jag vill
emellertid erinra om att det bör vara
någon konsekvens i riksdagens ställningstagande.
Vi godkände häromåret
en motion som begärde utredning inte
om en ökad hästavel utan om en behövlig
sådan. Den utredningens resultat
föreligger nu, och jordbruksministern
har efter remissinstansernas hörande
framlagt förslag, som i stort sett
går denna utredning till mötes. Men
då skulle riksdagen, som beställt denna
utredning, när vi nu får ett förslag på
bordet, följa herrar Svensson i Ljungskile
och Widén och försöka göra det
hela om intet! Jag tycker det skulle
vara mycket dålig konsekvens om riksdagen
handlade på det sättet.

Herr AHLSTEN (fp): Herr talman!
När riksdagen för ett par år sedan begärde
den utredning som här talas om

var det i känslan av att med den utveckling
hästaveln tagit under de senaste
åren var den på väg att leda till
ett katastrofläge inom landet. Nu har
denna utredning kommit med sitt förslag,
och den har med de militära myndigheternas
bistånd räknat fram det
antal hästar vi behöver för att vi skall
vara något så när skyddade om ett avspärrningsläge
inträder.

Vi befinner oss i ungefär det läget i
dag. Således har vi ingen tid att bara
se på, hur vårt hästbestånd ytterligare
raseras. Vi befinner oss i det gynnsamma
läget att vi har tillgång till medel
från en fond på fem miljoner kronor,
som hästarna själva tjänat in, och
man har fonderat dessa pengar, som
tidigare varit totalisatormedel, för att
tagas i anspråk om hästaveln skulle
komma i ett kritiskt läge. Således behöver
man inte ta något som helst av
skattemedel för att klara den saken.
Det skulle vara underligt, om vi skulle
spara härvidlag och inte följa det förslag,
som denna utredning gjort och
som lagts fram i denna proposition av
jordbruksministern. Jag tycker närmast
att man skulle beteckna ett sådant
ställningstagande såsom ganska
ansvarslöst från riksdagens sida.

Vad sedan gäller de saker som herr
Lindström motionerat om och för vilka
han fått en knapp majoritet i utskottet
vill jag påminna om att ända fram till
1947 fick hästaveln disponera över
dessa totalisatormedel. Då drogs de in
till staten därför att det blev så stora
summor, att de i fortsättningen inte
kunde få lov att disponeras av hästaveln.
Vi hör nu att dessa medel uppgår
till cirka 14 miljoner kronor om
året, låt vara att större delen därav
kommer in genom travsporten. Men det
är väl ändå hästaveln det är fråga om
här, och då visar det sig att aveln av
dessa varmblodiga galopphästar befinner
sig i ett kritiskt läge. De är dock
den värdefullaste tillgången vi har i ett
kritiskt läge. Då duger inte de varm -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18. 153

blodiga travhästarna och de norska och
nordsvenska hästarna befinner sig i ett
helt annat bruksläge.

Den värdefullaste tillgången är då
som sagt just galopphästarna, och det
är därför man menar att det helt enkelt
inte går att kapa ett gammalt anslag,
som gått genom Jockeyklubben
till uppfödarna. Det är inte några rika
och förnäma herrar som får dessa
pengar, utan de går till den som fött
upp hästen och som får dem därför att
hästen utfört en prestation och därigenom
visat sig verkligen besitta framstående
egenskaper. Hur skulle man
egentligen annars veta vad det sto är
värt som hästen är fallen efter? Man
får på detta sätt reda på aveln och får
kontroll över var dessa goda egenskaper
är till finnandes inom rasen. Det
får man som sagt fram genom tävlingar,
det finns ingen möjlighet att få fram
det på annat sätt.

Vad Jockeyklubben beträffar, förbrukar
den inte någon del av dessa pengar.
Den har bara fått i uppgift att sköta
om fördelningen av pengarna efter de
grunder, som lantbruksstyrelsen bestämt.
Det är alltså inte någon exklusiv
klubb, som själv bestämmer hur
pengarna skall fördelas, utan den är
bara en lydig tjänare åt kungl. lantbruksstyrelsen,
och jag tycker att herr
Lindström skulle kunna godkänna lantbruksstyrelsen
som ett demokratiskt organ,
som han kan lita på i detta fall.
Om det sedan finns människor med intresse
för hästar, som vill arbeta gratis,
så tycker jag inte att Sveriges riksdag
behöver anse det som något så förfärligt
odemokratiskt.

Jag delar helt uppfattningen att Jockeyklubben
bör få göra om sina stadgar,
ty man kan inte försvara stadgarnas
§ 7 i dess nuvarande lydelse. Men
den saken tycker jag inte skall göras
på det sättet, att man drar in det anslag,
som klubben välvilligt har ställt
sig till förfogande för att dela ut under
alla de år som gått. Det skulle vara ett

Stöd åt hästaveln.

dåligt tack för klubbens hjälp på detta
område.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Tjällgren m. fl.

Herr LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Jag skall fatta mig kort. Herr Ahlsten
sätter galopphästen framför travhästen
som reserv f"r armén, men det är väl
ändå så, att det beridna kavalleriet nu
i stort sett har tjänat ut. De hästar vi
nu behöver är de, som infanteriet använder
för sina kulsprute- och ammu
nitionskärror, och vilken häst är då lättast
att få att gå för en sådan kärra, en
ridhäst eller en nordsvensk travare?
Den senare går i det civila, om jag så
får säga, i reguljärt arbete i mycket
stor utsträckning och torde därför vara
den värdefullaste hästreserven för militärt
bruk.

Jag kan inte följa herr Ahlstens resonemang,
när han säger att galoppsporten
ställes på svältkost, om vi drar
in det anslag det här gäller. Det påståendet
är fullständigt orimligt, ty galoppsporten
får 200 000 kronor, medan
travsporten får nöja sig med 80 000
kronor.

Herr Hseggblom gjorde en utvikning
ända till Orienten. Så långt skall inte
jag bege mig. Det är ju så, herr Hseggblom,
att staten har inköpt inte mindre
än tolv fullblodshingstar, som står till
fullblodsuppfödarnas förfogande. Vidare
kommer till de 50 000 kronor, som
Jockeyklubben fick 1952, ytterligare
6 000 kronor som i propositionen är
reserverade för diverse ändamål. Jag
vill nämna dessa siffror för att göra
klart, att galoppsporten trots den inknappning
utskottet föreslagit ändå har
fått nästan tre gånger så mycket som
travsporten.

Herr Hseggblom bestred här riktigheten
av mina skildringar av tävlingarna
på Ulriksdal. Om det inte varit så
sent på natten, skulle jag ha föredragit
ett referat från en premiär på Ulriks -

154 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Stöd åt hästaveln.

dal, där tre fjärdedelar av utrymmet
ägnas åt hur damerna var klädda. Jag
skall emellertid inte nu ge mig in på
den saken.

Det är måhända inte särskilt tacksamt
att i denna församling tala om besparingar,
men som den framgångsrike
jordbrukare herr Hseggblom är — om
jag inte tar miste är han Sveriges
störste ägghandlare — borde han väl
veta, att om man har en höna, som värper
guldägg, och en annan som värper
små sparvägg, så ger man inte den förra
avrenset och den senare maltkornet.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr AHLSTEN (fp) kort genmäle:
Herr talman! När det gäller frågan om
vilken hästras som är viktigast ur försvarets
synpunkt, må det vara tillräckligt
ätt erinra om, att vi inte köper 200
å 300 travhästar varje år som remonter,
utan det är just galopphästar vi köper
för att använda om landet kommer i
krig.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Vi vet ju att överbefälhavaren
försöker knappa in på ridhästarna,
ty de är troligen det mest sårbara
fortskaffningsmedel vi har i krig.
Vad vi behöver är draghästar för infanteriets
kärror, och då frågar jag:
Vilken hästreserv är värdefullast, galopp-
eller travhästen?

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Jag
måste uttala min förvåning över herr
Hseggbloms anförande nyss. En utredning
har framlagt ett förslag som godkänts
av Kungl. Maj :t, men herr Hseggblom
anser att det inte är riktigt att
kritisera förslaget och gå emot det. Jag
trodde inte att herr Hseggblom var så
kungatrogen.

När det sedan gäller anslagen till
hästaveln och nötboskapsaveln talar
herr Hseggblom om vad man får för
inkomst till statsverket av hästaveln,

men jag vill fråga: Vilken av dessa
bägge grenar, hästaveln och nötboskapsaveln,
betyder mest för Sverige i dess
helhet och för det svenska jordbruket?
Man måste fråga sig: Är det rimligt att
hästaveln får 1 300 000 kronor och nötboskapsaveln
800 000 kronor? Jag tycker
att dessa siffror visar, att här föreligger
en feldisposition.

Herr Hseggblom satte likhetstecken
mellan herr Waldemar Svensson och
mig. Herr Waldemar Svensson och jag
kommer bra överens på många punkter,
men i detta fall har vi gått olika
vägar och företräder olika uppfattningar,
även om jag i viss mån har kunnat
följa hans motion.

Herr HSEGGBLOM (h): Herr talman!
Herr Widén får inte missuppfatta, om
jag säger emot honom, och tro att han
därmed inte får föra sin åsikt till torgs,
ty det är han i sin fulla rätt att göra.

Till herr Lindström, som drar in äggproduktionen
i denna fråga, vill jag
säga, att om man har en höna som värper
mycket små ägg, är det lämpligt
att ge henne mera foder, ty det brukar
göra äggen större. För vi över denna
bild på galoppsporten, som har det
trångt, kan man säga, att det ändå inte
vore så tokigt att ge den något hyggligare
anslag.

Sedan tycker jag att herr Lindström,
som är en god och glad människa som
man med nöje brukar kunna diskutera
med, i kväll borde kunna höja sig till
ståndpunkten i Fänrik Ståls sägner:
Giv åt Stål en penning även! Herr
Lindström håller på att om inte travarna
får procentuellt lika mycket,
skall inte galoppsporten ha mer än procentuellt
lika litet. Varför inte motionera
om att travsporten får mer av de
pengar den tjänar in? Och varför skall
herr Lindström behöva vara så illasinnad
mot den avel, som i alla fall har
betydelse för att förse oss med ridhästar? Det

är inte heller riktigt som herr

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

155

Lindström tror, att vad armén vid
mobilisering behöver är bara travhästar,
som går för infanterikärror. Nej, samma
behov som vi i fredstid har av remonter
för olika ridändamål har vi i
ännu högre grad i krig, och det allra
billigaste sättet för staten att få behovet
fyllt är att hålla varmblodsaveln
uppe.

Herr LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Herr Hseggblom måste väl vara så pass
hemma i avelslära att han vet, att om
en höna har anlag för att värpa små
ägg hjälper det inte hur mycket mat
man ger henne.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s): Herr
talman! Det var ett yttrande av herr
Lindström som jag skulle vilja replikera.
Han sade: Detta sätt att dela upp
anslaget på flera organisationer luktar
bra mycket fiffel för att man skall få
så mycket som möjligt.

Jag undrar om detta är med verkligheten
överensstämmande. Denna uppdelning
vidtogs i samband med införandet
av den form för hästunderstödet
som vi fick 1947, och då fann både
Kungl. Maj:t och lantbruksstyrelsen att
det var lämpligast att göra på detta sätt,
därför att det blev den billigaste formen
för utdelning av stödet. Dessa uppgifter
har jag fått från båda de kontrahenter,
som hade med saken att göra.

Så var det en replik till. Den gäller
detta tal om att Jockeyklubben består
av grevar och baroner. Ja, det finns
grevar och baroner i styrelsen, men jag
har inte kunnat finna att vi i vårt
svenska samhälle har berövat grevar
och baroner samhälleligt förtroende
ännu, och om de kan medverka till att
fullfölja en samhällsgagnande gärning,
så bör de väl inte lastas för detta.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i
punkten A. 1), nämligen dels på bifall
till utskottets berörda hemställan dels

Stöd åt hästaveln.

ock på bifall till den av herr Nord
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Widén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. 1) i utskottets utlåtande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Nord m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A. 2), nämligen dels på
bifall till utskottets nämnda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Tjällgren
in. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. 2) i utskottets utlåtande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

156 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Stöd åt hästaveln.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Tjällgren m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Lindström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 72 ja och 71 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten A. 2) gjorda hemställan.

Beträffande punkten B gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till punkterna B och C i
den av herr Nord m. fl. avgivna reservationen;
och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till stadga
angående protokollföring i utrikesnämnden; från

statsutskottet:

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörligt tillägg
under år 1953 på tjänste- och familjepensioner
för statstjänstemän m. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
m. m.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 199, med anledning av väckta motioner
om ersättning åt arrendatorn
C. Elm för vattenskador å 1951 års
skörd;

nr 200, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission
för krisuppgifter på livsmedelsområdet''
jämte i ämnet väckt motion;

nr 201, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, m. m.;

nr 202, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1952/53, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och
nr 203, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder
för främjande av fiske på avlägsna
fiskevatten, m. in.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
19, i anledning av väckt motion om inrättande
av särskilda organ för samverkan
mellan riksdagen och regeringen
vid behandlingen av vissa grupper
av ärenden;

statsutskottets utlåtanden:
nr 120, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret
1953/54;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för å kryssaren Gotland vattenskadad
ammunition;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

Nr 18.

157

getåret 1953/54 till turistpropaganda i
Amerikas förenta stater;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
det mindre och medelstora handelstonnaget
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga områden;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1953/54 till kostnader för genomförande
av en behovsprövning på
bostadsmarknaden jämte väckta motioner; nr

127, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till vissa tillägg å
ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. samt till statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i
arbete m. in.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1953/54 till maskin- och verktygsutrustning
m. m. för fångvårdsanstalterna; nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1953/54 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlösning av avgälder
från de till skatte försålda s. k.
halländska kyrkohemmanen;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
in. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar

i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående pensionsrätt i
statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare
jämte i ämnet väckta motioner; sammansatt

stats- och tredje lagutskotts
utlåtande nr 13, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående
uttagande av en avgift för främjande
av forskning och rationalisering på
byggnadsområdet samt inrättandet av
en statens nämnd för byggnadsforskning,
dels ock i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av en den
26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna
2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge
den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption och förmynderskap,
m. m.; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till
polisman för skada å kläder;

andra lagutskottets utlåtande nr 31,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 13
april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp; tredje

lagutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385), dels
ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 28,
med anledning av Kungl. Maj ds propo -

158 Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1953 em.

sition angående anslag för budgetåret
1953/54 till Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 17.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 602, av herr Hseggblom i anledning
av Kungl. Majrts proposition, nr
224, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;

nr 603, av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl. likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 224; samt

nr 604, av herrar Cassel och Munktell,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 231, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.42 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.