1953 ANDRA KAMMAREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1953:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

\å>sf

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 17

8—12 maj.

Debatter m. m.

Sid.

Fredagen den 8 maj.

Interpellation av herr Larsson i Stockholm ang. vissa spörsmål rörande
skolväsendet .......................................... 3

Lördagen den 9 maj.

Riksheraldikerämbetet ................. 6

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten m. m............... 13

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen .............. 23

Anlitande av statens järnvägars resebyråer vid vissa resor ........ 34

Pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt m. m. 36

Lag om tillsättande av vissa befattningar inom socialvården ...... 38

Internationella arbetsorganisationens konferensbeslut 1952 ........ 39

Lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde
m. m................................................. 40

Tisdagen den 12 maj.

Svar på fråga av herr Helén ang. sättet för anordnandet av vissa för svarsområdesövningar.

................................... 47

Svar på interpellation av herr Jacobson i Vilhelmina ang. förbättrad

trafikservice på inlandsbanan.............................. 48

Interpellation av herr Johnsson i Kastanjegården i anledning av beslutet
om nedläggande av sockerfabriken i Karlshamn.......... 50

Samtliga avgjorda ärenden.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. anstånd i visst fall med

beslut ang. landstingsområdes indelning i valkretsar m. m..... 6

— nr 15, ang. ändring i lagen om val till riksdagen, m. m......... 6

Statsutskottets memorial nr 94, ang. anslag för budgetåret 1953/54 till

byggande av fiskehamnar (voteringsproposition godkänd)...... 6

— nr 95, ang. anslag för budgetåret 1953/54 till Tekniska högskolan

i Stockholm: Avlöningar och till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar (voteringsproposition godkänd).................. 6

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 17.

Nr 17.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 96, ang. vissa anslag till riksarkivet .... 6

— nr 97, ang. bidrag till Ericastiftelsen m. m................... 13

— nr 98, ang. lån till föreningen Röingegården ................ 13

— nr 99, ang. anslag till statens sjuksköterskeskolor ............ 13

— nr 100, ang. fullmakt att igångsätta arbetslöshetsbekämpande arbeten
................................................ 13

— nr 101, ang. anslag å tilläggsstat II till arbetslöshetsbekämpande

arbeten m. .......................................... 13

— nr 102, ang. verkställd granskning av statsverket m. m....... 23

— nr 103, ang. försäljning av vissa fastigheter i Trollhättan ...... 36

— nr 104, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
..................................... 36

— nr 105, ang. bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt m. m............................... 36

— nr 106, ang. bidrag till krigsförsörjningen .................. 38

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, ang. lag om tillsättning av vissa

befattningshavare inom socialvården ...................... 38

— nr 29, ang. internationella arbetsorganisationens konferensbeslut

år 1952 .............................................. 39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, ang. lag om rätt till sand-, grus och

stentäkt inom allmänt vattenområde m. m............... 40

Fredagen den 8 maj 1953.

Nr 17.

Fredagen den 8 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Stig Hansson, Önnarp,
är på grund av lumbagobesvär oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet fr. o. in.
den 6 maj 1953 under minst 14 dagar
framåt, vilket härmed intygas.

Skurup den 7 maj 1953.

S. Ståhl.

Kammaren beviljade herr Hansson i
Önnarp ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 6 innevarande
maj tills vidare.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—
16, statsutskottets memorial och utlåtanden
nr 94—106, andra lagutskottets
utlåtanden nr 28 och 29 samt tredje
lagutskottets utlåtande nr 21.

§ 3.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 skulle uppföras sist
bland två gånger bordlagda ärenden å
morgondagens föredragningslista.

§ 4.

Interpellation ang. vissa spörsmål
rörande skolväsendet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Stockholm (fp),
som anförde: Herr talman! De nu
gällande skolstadgorna är i flera avseende
otidsenliga. Både läroverksoch
folkskolestadgan synes vara i behov
av en grundlig översyn. Självfallet
sker ändringar under hand betingade
av skolreformen, men tidigare erfaren -

heter utvisar, att de mest föråldrade
bestämmelser har förmåga att överleva
även ganska omfattande stadgeändringar.
Så är t. ex. fallet med 3 mom. i
läroverksstadgans § 220, som bland annat
säger, att lärjunge som vid allmänt
läroverk under nästföregående termin
för uppförande erhållit lägre vitsord
än Gott eller för ordning lägre vitsord
än God icke må erhålla befrielse från
eller nedsättning av terminsavgiften.

Jag vill i det sammanhanget erinra
om en skrivelse till skolöverstyrelsen i
höstas från lokalstyrelsen för samrealskolan
i Gubbängen, vari det framhålles,
att då denna bestämmelse om terminsavgiften
äger giltighet endast ifråga
om elever som är mindre bemedlade,
uppfylles icke det krav på rättvisa
som måste ställas på skolans disciplinära
åtgärder. Därtill kommer att
åtgärden icke endast eller ens i främsta
rummet drabbar eleven utan också
föräldrarna. Straffkaraktären i bestämmelsen
innebär dessutom en avvikelse
från de positiva och humana uppfostringsmetoder,
som under senare år i
allt högre grad gjort sig gällande inom
skolväsendet. Givetvis gäller kravet på
lika utbildningsmöjligheter för alla,
oavsett föräldrarnas ekonomiska ställning,
alla skolformer. Varje slag av
ekonomisk bestraffning bör alltså enligt
min mening slopas inom skolan.

I anslutning till läroverksstadgans
§ 52 kan varje läroverkskollegium efter
eget gottfinnande utfärda lokala ordningsföreskrifter.
Alldeles självklart är
att skolorna skall ha möjlighet att utfärda
de ordningsbestämmelser som
behövs inom skolan, men hur långt
kollegiernas möjlighet att ingripa i elevernas
privatliv skall utsträckas lär väl
dock kunna diskuteras. För närvarande
har man ganska långtgående möj -

Nr 17.

Fredagen den 8 maj 1953.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande skolväsendet.

ligheter i det avseendet. Flertalet läroverk
ger nämligen rektor befogenhet
att utöver de allmänna bestämmelserna
meddela särförbud, vilka då komma att
grundas på en personlig uppfattning
om det som förbudet avser. Olikheten
i de skilda skolornas stadganden är
också påtaglig. En del skolor stadgar
uttryckligt, att eleverna ej får besöka
de senare biografföreställningarna, medan
andra skolor lika uttryckligt medger
undantag för just dessa föreställningar,
i vad gäller förbudet att vistas
ute efter ett visst klockslag. Vissa skolor
betonar att föreskrifterna gäller
även under sommarmånaderna, andra
återigen att så icke är fallet. En del
läroverk har förbud mot bildande av
politiska klubbar inom skolan och även
deltagande i politiskt arbete utanför
densamma, andra icke o. s. v. Det förefaller
mig som skulle en samordning
i reformistisk anda här kunna ske utan
större olägenheter. Vidare kan det nog
anses önskvärt att skolorna träder i
närmare kontakt med målsmännen vid
uppgörandet av dessa stadgar, det blir
då lättare att undgå konflikter i fortsättningen.

Folkskolestadgan ålägger biskoparna
och domkapitlen att vaka över undervisningen.
Eforusinstitutionen ger biskoparna
rätt och skyldighet att öva
tillsyn över läroverken. Även dessa bestämmelser
synas vara föråldrade. Visserligen
ingår det i direktiven för 1951
års skolstyrelseutredning att utarbeta
förslag till en omorganisation av mellaninstanserna,
men det gäller i första
hand endast folkskolor och realskolor.
I vad mån en sådan reform sedan kan
komma att i förekommande fall utsträckas
till att omfatta även högre
skolor, vet man ingenting om.

Då det synes mig vara av vikt att
få dessa spörsmål belysta i riksdagen,
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Anser sig herr statsrådet kunna med»
verka till:

1. borttagande av den bestämmelse
som säger att elev, som fått nedsatt
ordnings- eller uppförandebetyg, icke
kan få nedsättning av eller befrielse
från terminsavgift;

2. sådan ändring i gällande stadga
att skolornas möjlighet att utfärda alltför
rigorösa bestämmelser rörande elevernas
privatliv inskränkes;

3. att, avseende hela skolväsendet, utreda
möjligheterna för att till någon
form av skolstyrelse överföra de uppgifter
som för närvarande handhaves
av vissa kyrkliga instanser?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen om
kommunalstyrelse i stad, in. m.; och

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. in., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet
;

från bevillningsutskottet:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med begäran om riksdagens
medgivande att överenskommelse
må träffas med Amerikas förenta stater
angående biträde och handräckning
för indrivning av vissa skatter å utdelning
å aktier;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

avtal mellan Sverige och Belgien för
undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
24 oktober 1951 (nr 660) om skatt vid
tillverkning och import av personbilar
m. m. samt om fortsatt giltighet av samma
förordning; och

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om
alkoholhalten i maltdrycker av andra
klassen m. m.; samt

från första lagutskottet:
nr 195, i anledning av väckt motion
om utredning angående de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten,
m. m.

§ 6.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner och skrivelse tillställts
kammaren, nämligen:

nr 227, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1953/54,
m. m.;

nr 231, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap.
11 § rättegångsbalken; och

nr 232, angående val av ombud jämte
suppleanter i Nordiska rådet.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 9 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
maj.

§ 2.

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 227, angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1953/54 m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick dels de
båda till antagande föreslagna förordningsförslagen
dels ock det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga föreslagits
skola ingå i preliminär skatt,
till bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj:ts proposition och
skrivelse; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 231, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § rättegångsbalken; samt

till utrikesutskottet skrivelsen nr 232,
angående val av ombud jämte suppleanter
i Nordiska rådet.

§ 3.

Föredrogs den av herr Larsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och che -

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Riksarkivet: Avlöningar (Omorganisation av riksheraldikerämbetet).

fen för ecklesiastikdepartementet angående
vissa spörsmål rörande skolväsendet.

Kammaren biföll denna anhållan.

i 4.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om anstånd
i visst fall med beslut angående
landstingsområdes indelning i valkretsar
m. in.; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen,
in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
memorial:

nr 94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1953/54 till byggande av fiskehamnar;
och

nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1953/54 till Tekniska högskolan
i Stockholm: Avlöningar och till Chalmers
tekniska högskola: Avlöningar.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse med första kammarens
talman de gemensamma omröstningarna
konnne att anställas vid början
av kamrarnas sammanträden onsdagen
den 13 maj.

§ 6.

Anslag till riksarkivet (Omorganisation
av heraldikerämbetet).

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
96, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 75, angående vissa anslag för

budgetåret 1953/54 till riksarkivet jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Riksarkivet: Avlöningar (Omorganisation
av riksheraldikerämbetet).

Kungl. Maj :t hade i punkt 1 föreslagit
riksdagen att dels besluta den omorganisation
av riksheraldikerämbetet, som
departementschefen förordat, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1953/54, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i personalförteckningen
för riksarkivet, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1953/54, dels ock till Riksarkivet: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 810 500 kronor.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
den heraldiska myndigheten organiseras
som en särskild sektion inom riksarkivet.
För underställning av komplicerade
och principiellt viktiga heraldiska
ärenden hade föreslagits inrättande
av en statens heraldiska nämnd.

I samband med propositionens förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom andra kammaren av
herr Ståhl väckt motion (11:454), vari
hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj ds proposition nr 75 i vad
den avsåge frågan om riksheraldikerämbetets
inlemmande i riksarkivet i
form av en heraldisk sektion och inrättande
av en »statens heraldiska
nämnd», samt att riksdagen måtte besluta,
att statens heraldiska verksamhet
skulle utövas av en särskild föredragande
för heraldiska ärenden i inrikesdepartementet,
med väl styrkt heraldisk
kompetens, och till hans arvode
bevilja ett anslag av förslagsvis 5 000
kronor per år,

dels ock en inom andra kammaren

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Riksarkivet: Avlöningar (Omorganisation av riksheraldikerämbetet).

av herrar Håstad och Hallen väckt motion
(11:455).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionen 11:455 samt med
avslag å motionen II: 454,

a) besluta den omorganisation av
riksheraldikerämbetet, som departementschefen
förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för riksarkivet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört samt av vad
utskottet i motiveringen uttalat beträffande
benämningen å föreståndaren för
den heraldiska sektionen inom riksarkivet; c)

godkänna av utskottet föreslagen
avlöningsstat för riksarkivet;

d) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1953/54 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
810 500 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits
av herrar Ståhl och Widén samt
fröken Ager, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
motionen II: 454 samt med avslag å
motionen II: 455,

a) besluta att statens heraldiska
verksamhet skulle utövas av en heraldiskt
sakkunnig konsulent, knuten till
den myndighet Kungl. Maj:t bestämde;

b) till Statens heraldiska verksamhet
för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 5 000
kronor;

c) godkänna av reservanterna framlagd
avlöningsstat för riksarkivet;

d) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1953/54 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
778 100 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Den
reservation som finns fogad till denna
punkt i statsutskottets utlåtande syftar
till att påpeka, att här finns en möjlighet
till besparing för statsverket utöver
den som Kungl. Maj :t har föreslagit.
Efter en utredning som verkställts inom
ecklesiastikdepartementet har Kungl.
Maj:t nämligen föreslagit inrättande av
ett särskilt litet ämbetsverk inom riksarkivet
för handhavandet av den heraldiska
verksamheten. I reservationen
göres det med styrka gällande, att detta
lilla ämbetsverk är helt och hållet onödigt.
Den heraldiska verksamhet som
förekommit här i landet under 1940-talet visar sig nämligen inte vara av
större omfattning än att den, såvitt på
staten ankommer, kan handhas under
betydligt enklare och billigare former
liksom i våra grannländer. Att denna
verksamhet har varit betydligt större
under 1940-talet än vad den kan beräknas
bli i framtiden styrker ytterligare
uppfattningen, att hela detta lilla ämbetsverk
är alldeles för stort tillskuret.

Jag vill påpeka att vi här i landet har
haft en våg av intresse för heraldiska
spörsmål. Både kommuner, enskilda
och statliga myndigheter har skaffat sig
vapen av olika slag som den heraldiska
myndigheten haft att godkänna. Nu
torde det mesta av den vågen ha passerat,
och det nya serviceorgan som Samfundet
för hembygdsvård för detta ändamål
har inrättat kommer att stå kommunerna
till tjänst med utarbetande av
de nya förslag till vapen och emblem
som kommunerna kan vara intresserade
av. Detta gör att man kan vänta,
att den inkomstberäkning, som utredningen,
Kungl. Maj :t och nu utskottsmajoriteten
bygger på och tar för god,
är alldeles för optimistisk. Kommunerna
har tydligen mycket bättre erfarenhet
av Samfundets för hembygdsvård
serviceorgan än vad de har av det statliga
riksheraldikerämbete som hittills
har fungerat, och de har därför i allt
större utsträckning vänt sig till sam -

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Riksarkivet: Avlöningar (Omorganisation av riksheraldikerämbetet).

fundets organ. Jag fick häromdagen en
uppgift, att detta för närvarande är i
färd med att utarbeta ett tjugutal olika
förslag åt kommuner. Jag tror alltså,
att när man här optimistiskt kalkylerar
med att detta ämbetsverk skall kunna
skaffa sig inkomster, som täcker utgifterna,
är detta verklighetsfrämmande,
och det på grund av att situationen helt
enkelt har förändrats.

Men för det andra måste jag tyvärr
rikta samma anmärkning här som i utskottet
mot själva konstruktionen av
detta ämbetsverk. Jag frågar: Skall det
bli både ett serviceorgan och en instans
för avgivande av yttrande om olika vapen?
I så fall måste man ju säga att
konstruktionen av detta nya statsheraldikerämbete,
som det skall kallas enligt
vad utskottet föreslår, är felaktig,
därför att man bör ha dels ett serviceorgan,
som utarbetar vapen, dels ett organ
som avger yttrande om de vapen,
som man anser böra av Kungl. Maj :t
godkännas. Denna anordning har man
haft på olika håll i våra grannländer.
Jag har närmast i min motion återfallit
på exemplet från Danmark, där man
har knuten till statsrådsberedningen —-närmast inrikesdepartementet —- en
konsulent för heraldiska ärenden, som
avger yttranden sedan förslagen har
kommit in. Den anordningen tillfredsställer
alla krav i Danmark och den
kostar statsverket där bara några hundra
riksdaler, medan detta kommer att
kosta den svenska staten 45 000 kronor
för den relativt obetydliga sak, som det
här gäller. Jag förutsätter då, att det
blir som jag här har sagt, nämligen att
inkomstkalkylen är alltför optimistiskt
gjord. Det borde därför, innan man
konstruerar ett dylikt ämbetsverk, ha
uppdragits en ordentlig planritning för
arbetsfördelningen, och jag vågar göra
gällande att så inte är fallet.

Vidare skulle jag vilja fråga, för den
händelse detta statsheraldikerämbete
skall bli ett serviceorgan: År det då
meningen att man med detta skall införliva
annan personal än vad som är

angivet? Eller vem är det inom denna
personalstat, som kommer att bli kompetent
att utarbeta förslag till vapen
och emblem?

Slutligen har man i personalstaten
icke heller fått garanti för att man får
i övrigt sakkunniga personer. När riksarkivet
rekryteras kan det omöjligen
ske utifrån en heraldisk bedömningsgrund,
eftersom heraldiken är en liten
bisak och befattningshavarna på övrig
tid skall syssla med andra göromål
inom riksarkivet. Vilken skall då
bedömningsgrunden bli för rekryteringen? Nu

kan man säga —- och det gör
kanske kammarens ledamöter, när ni
hör dessa invändningar -— att detta är
att överdriva sakens betydelse. Det kan
man tycka, men när man som jag varit
med i en kommun, som haft månadslånga
för att inte säga årslånga fejder
med detta ämbetsverk och fått betala
ut icke obetydliga pengar och sedan
sett det hela sluta med att ärendet varit
felbehandlat från början till slut, är
det ganska begripligt att man inte har
förtroende för den här anordningen.
Jag vill konstatera, att vi har likadana
fall gång efter annan. I dagarna har i
tidningarna figurerat en historia uppifrån
Selånger, som är av precis samma
natur.

Jag tror därför att man hade kunnat
åstadkomma en bättre effekt och en
bättre service åt kommunerna, om man
gått den anspråkslösa vägen att hänvisa
dem för utarbetande av förslag till det
organ som finns inom Samfundet för
hembygdsvård och att beträffande den
statliga granskningsverksamheten nöja
sig med en konsulent, knuten till något
därför lämpat ämbetsverk, precis som
man har ordnat i Danmark.

Vad sedan de statliga vapnen och
emblemen angår har vi redan en inarbetad
ordning för dem, som inte heller
ur den synpunkten gör detta ämbetsverk
nödvändigt. Det är väl närmast
inom krigsmakten, som man mestadels
sysslar med sådana här saker,

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Riksarkivet: Avlöningar (Omorganisation av riksheraldikerämbetet).

och där går alla vapen för utarbetande
och framställning till armémuseum. Jag
tar för givet att det kommer att bli
samma ordning hädanefter. Vad beträffar
varumärken och emblem av denna
typ, som också är ganska talrikt förekommande,
så gå de till patentverket.
Det har de gjort hittills och det kommer
de såvitt jag förstår att göra även
i fortsättningen.

Jag vågar, herr talman, verkligen
göra gällande, att föreliggande förslag
är att skära till en stor och inte så litet
kostnadskrävande apparat för en rent
bagatellartad uppgift inom statsförvaltningen.
Jag kan därför inte medverka
till uppkomsten av den böld på den
byråkratiska organismen, som denna
anordning utgör utan ber, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall till
den vid punkten fogade reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Det ämbetsverk, som här
är under diskussion, är ju ett nu fristående
organ, som blivit utsatt för
stark kritik både i riksdagen och av
riksdagens revisorer och även i andra
sammanhang. Detta har föranlett Kungl.
Maj :t att tillsätta en utredning om detta
ämbetsverks organisation och arbetsuppgifter.
Kritiken, säger den utredningsman,
som haft hand om utredningen,
är svår att bedöma för en lekman,
men han anser dock att den riktiga
organisationen borde vara i form
av en statlig myndighet, och som sådan
borde den likställas med andra
statliga myndigheter även i fortsättningen.

Då kan man fråga sig: Är det tillräckliga
arbetsuppgifter för en sådan
myndighet? Att döma av erfarenheterna
från hittillsvarande verksamhet tycks
så vara fallet. Ämbetet har handlagt
ungefär 360 ärenden årligen. Av dessa
har i medeltal 74 varit statliga, 54 kommunala
och inte mindre än 192 enskilda.
Utredningsmannen menar således,
att det finns anledning antaga att

det finns arbetsuppgifter för denna statliga
myndighet.

Utredningsmannen säger också, när
det såsom herr Ståhl framhållit varit
på tal att fördela arbetsuppgifterna på
olika händer, att en sådan anordning
är mindre tillfredsställande och att det
ur allmänhetens och andra synpunkter
är önskvärt att det blir så stor enhetlighet
som möjligt. Han föreslår således
att det skall tillsättas en heltidsanställd
tjänsteman jämte halvtidstjänstgörande
biträde, vilka skall underordnas riksarkivet
men utgöra en relativt fristående
avdelning inom detta. Han föreslår
vidare att arbetsuppgifterna skall
bli ungefär desamma som nu kommer
i fråga, nämligen att uppgöra förslag
i heraldiska frågor, granska vapen
o. s. v., bevaka vissa andra statens intressen
i detta sammanhang samt yttra
sig över inkomna ärenden. Det sistnämnda
kanske är det allra viktigaste.
Avsikten är inte att denna verksamhet,
lika litet som tidigare varit fallet, skall
kosta staten något nämnvärt, utan avsikten
är att det skall bli en ekonomiskt
självbärande institution.

Den anordning som föreslagits av den
sakkunnige har ju också i stort sett godtagits
av de remissmyndigheter som
varit inkopplade, och Kungl. Maj:t har
också i huvudsak biträtt utredningsmannens
förslag, såsom vi kan konstatera
i det utlåtande som här föreligger.

Det är endast i ett avseende som
Kungl. Maj :t gått utöver utredningsmannens
förslag. Jag förmodar att anledningen
är de erfarenheter man haft
tidigare om att det kanske behövs någon
klagomur, någon institution, där
allmänheten kan framföra sina klagomål
eller principfrågor avgöras. Därför
har Kungl. Maj :t föreslagit inrättande
av en särskild statens heraldiska nämnd
med de uppgifter som jag här framhållit.
Den skulle bestå av riksarkivarien
som ordförande, riksantikvarien, en
konstnärlig sakkunnig, som skulle föreslås
av konstakademien, samt en jurist,

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Riksarkivet: Avlöningar (Omorganisation av riksheraldikerämbetet).

de bägge sistnämnda utsedda av Kungl.
Maj :t.

Utskottet har, såsom saken ligger till
och med hänsyn till den besvärliga kritik
som riktats mot det nuvarande ämbetsverket,
också känt sig i viss mån
tveksamt. Vi har sagt: »Vad angår organisationen
av den heraldiska verksamheten
inom riksarkivet saknas emellertid
för närvarande säkra hållpunkter
för bedömande av verksamhetens blivande
omfattning och storleksordning
och därmed också för bedömande av
den föreslagna organisationens framtida
underlag. Ifrågavarande verksamhets
inordnande som en särskild sektion
inom riksarkivet på sätt departementschefen
förordat torde icke nu
kunna förutses komma att för riksarkivets
del medföra någon verkligt påtaglig
förstärkning av ämbetsverkets
personella resurser.» Vidare säger utskottet:
Det framlagda förslaget innebär
likväl en från organisatorisk synpunkt
önskvärd elasticitet i sektionens
uppbyggnad etc. Dess personella resurser
kan ju tas i anspråk av ämbetsverket
i den mån de inte behövs för
den uppgift, som skall vara deras väsentliga.
Utskottet har således inte velat
motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag,
men det vill betona, att anordningen
bör göras provisorisk, så att man får
erfarenheter, innan man bestämmer sig
definitivt.

Utskottet har också diskuterat frågan
om den föreslagna nämnden. Det
har därvid i avdelningen framförts
önskemål om att man skall, på sätt som
Kungl. Maj:t kan finna lämpligt, se till
att lekmannaintressena får göra sig så
starka som över huvud taget är möjligt
på detta område, inte minst med de
gångna erfarenheterna som bakgrund.
Dessutom säger utskottet, och det vill
jag understryka, att de blivande ersättningsbestämmelserna
bör få en sådan
utformning, att den heraldiska verksamheten
blir i allt väsentligt ekonomiskt
självbärande.

Jag kan således inte finna annat än
att med den uppläggning som här förekommer
är de farhågor som herr Ståhl
framfört knappast motiverade. Herr
Ståhl säger att med hans förslag skulle
finnas möjligheter till besparingar. Det
är möjligt att så är fallet. Kvar står i
varje fall, att vi tycks vara överens om
att den här institutionen skall liksom
tidigare bli ekonomiskt självbärande.
Då tycker jag inte det finns så stor anledning
att diskutera besparingar i
detta sammanhang.

Herr Ståhl säger bl. a., att kommunerna
har visat stor misstänksamhet
mot det gamla ämbetsverket. Det vet
vi alla och det är vi på det klara med,
men här söker man ju skapa en sådan
anordning, att detta misstroende skall
kunna försvinna, och i stället få en
anordning, som skapar förtroende mellan
allmänheten och den nya organisation
som här föreslås. Det är ju avsikten
med det hela.

Herr Ståhl säger vidare, att det finns
inga erfarenheter, som talar för att
detta är möjligt. Därvidlag är vi ju på
precis samma linje. Utskottet säger
nämligen, att vi vill ha denna anordning
provisorisk tills vidare, för att få
de erfarenheter som vi nu saknar. Jag
tycker att herr Ståhl och vi skulle kunna
vara ense om den synpunkten.

Herr Ståhl säger också att han tycker,
att det är litet absurt, att detta heraldikerämbete
skall vara både ett serviceorgan
och ett organ som skall avge
yttranden. För min del tycker jag, att
den saken inte är särskilt märklig, därför
i detta fall ligger det ju så till att
man skall biträda allmänheten med
uppgörande av vapen, emblem, medaljer,
vapenbilder o. s. v. men också samtidigt
yttra sig om sådana. Det hindrar
inte, att man kan göra dessa emblem
var man vill och sedan få dem underställda
och prövade. Om det skulle
trassla till sig, vilket jag hoppas inte
blir fallet, så har vi ju nämnden, som

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Riksarkivet: Avlöningar

då kommer att ge sin principiella syn
på saken.

Vad slutligen kompetensfordringarna
för heraldikern angår, som herr Ståhl
också var inne på, står det ju i propositionen,
att såsom kompetensfordran
för heraldikerbefattningen bör enligt
utredningsmannen utöver filosofie ämbetsexamen,
filosofie kandidatexamen
eller statsvetenskaplig examen av viss
omfattning krävas filosofie licentiatexamen
i historia jämte kunskaper i
heraldik, visade genom examenskurser,
utgivna skrifter eller på annat sätt.
Dessutom kommer ju denne lieraldiker
att inom riksarkivet arbeta som förste
arkivarie.

Med de synpunkter jag här framfört
på det föreliggande förslaget ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Jag
skall inte ta upp någon lång debatt med
herr Johansson i Mysinge i denna fråga,
men jag måste säga att det är väl ändå
en ganska slående brist på konsekvens
som karakteriserar hans resonemang
här. Han säger till en början att detta
skall bli ett provisorium. Men varför då
inte börja i liten skala, skära ned det
hela till rimliga proportioner och sedan
låta det växa i den mån som erfarenheterna
visar att en utökning behövs?
I stället skär man till det så stort från
början som man här gjort. Vi vet ju
hur det går om ett ämbetsverk en gång
fått en viss omfattning; det vill väldiga
ansträngningar till för att rucka på dess
organisation.

Vidare vill jag ta fasta på vad herr
Johansson i Mysinge säger om att man
saknar förutsättningar för att kunna
bedöma omfattningen av verksamheten,
och att man bygger på att det här ämbetsverket
skall bli självbärande. Men
är det, herr talman, någon konsekvens
i att å ena sidan satsa 45 000 riksdaler
i runt tal på ett ämbetsverk som skall
bli självbärande? Om det skall bli själv -

(Omorganisation av riksheraldikerämbetet).

bärande skall man väl antingen kunna
skära bort avgifterna eller kunna skära
ner kostnaderna för verket ifråga.

Jag skulle emellertid vilja ställa en
fråga till herr Johansson i Mysinge, eftersom
han så starkt betonar att det enligt
utskottets förslag kommer att bli en
bra affär: Om det, herr Johansson i
Mysinge, nu visar sig, att det hela är
för stort tillskuret, och om vi efter ett
år får se att det skulle räckt med en betydligt
mindre apparat, är herr Johansson
i Mysinge som ordförande i andra
avdelningen då beredd att medverka till
en nedskärning av detta ämbetsverk till
rimliga proportioner och eventuellt ända
ned till den anordning som är den
enda vettiga, nämligen en konsulent för
heraldiska frågor? Jag vore mycket tacksam
för ett svar på denna min fråga.
Om herr Johansson i Mysinge ger ett
sådant svar skall jag ta fasta på det för
framtiden.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf) kort
genmäle: Herr talman! Herr Ståhl förutsätter
att man skulle kunna gå den vägen
vid inrättandet av denna avdelning —
detta nya ämbetsverk som han uttryckte
sig — att man började i mycket liten
skala, alltså med anställande av en konsulent.
Jag vågar inte diskutera frågan
om skillnaden är så stor mellan att anställa
en konsulent eller att anställa en
heraldiker såsom utskottet föreslagit.
Det är ju här fråga om en avdelning av
riksarkivet, och om de heraldiska uppgifterna
inte skulle visa sig bli tillräckliga,
kommer ju riksarkivet att få del
av den arbetskraft som frigöres. Det är
att märka att här är fråga om en mycket
liten avdelning av riksarkivet, det rör
sig egentligen bara om en heraldiker
och hans tvenne halvtidsanställda tjänstemän.
Jag tror sålunda att skillnaden
mellan herr Stålils och min ståndpunkt
inte är så stor, och från denna utgångspunkt
torde svaret vara givet på herr
Ståhls fråga, om jag nästa år, därest jag
är kvar på avdelningen och erfaren -

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Riksarkivet: Avlöningar (Omorganisation

heterna visat sig dåliga, kommer att
vilja vara med om att avskaffa denna
avdelning. Jag vill därtill endast svara
att den frågan är för tidigt väckt, den
saken får vi naturligtvis ta under omprövning
när den dagen kommer om
den över huvud kommer. Jag tror för
min del att med den uppläggning av
organisationen som utskottet här föreslår
blir frågan knappast aktuell. Personligen
tror jag att denna avdelning
kommer att smälta in i riksarkivet och
hoppas att allmänheten kommer att få
förtroende för anordningen. Om så sker,
ja då är allan rättfärdighet uppfylld, då
har den fyllt sin uppgift.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill bara med anledning av
det svar herr Johansson i Mysinge gav
säga honom, att han tydligen inte vill
binda sig för att ärendet får den förutsättningslösa
prövning som det borde få.
Det är ganska vemodigt att utskottet på
detta sätt utan vidare går med på att öka
statens utgifter för en bagatellartad verksamhet
som denna. Sedan säger herr
Johansson i Mysinge att skillnaden mellan
utskottets förslag och mitt inte är
stor. Jag konstaterar, herr talman, att
siffermässigt är skillnaden mellan de
föreliggande förslagen den att herr
Johanssons i Mysinge linje kostar 45 000
kronor och den jag i min reservation
fört fram 5 000 kronor. 40 000 kronor
är inte mycket pengar, men jag tycker
att finansministern borde vara tacksam
även för 40 000 kronor.

Fröken VINGE (fp): Herr talman! Jag
är mycket överraskad över att herr
Ståhl tar till så starka ord i denna
enligt min mening bagatellartade fråga.
Han talar om en böld på den byråkratiska
apparaten, men om riksheraldikerämbetet
har varit en sådan, är det
väl bara bra att man skär bort den.

Vidare säger herr Ståhl, att vi här
står i begrepp att inrätta ett nytt ämbetsverk,
statens heraldikerämbete. Nej,

av riksheraldikerämbetet).

herr Ståhl, vi gör raka motsatsen. Vi
avskaffar riksheraldikerämbetet och
lägger dess enligt min mening bagatellartade
ärenden in under ett redan befintligt
ämbetsverk.

Det har riktats mycken kritik mot
riksheraldikerämbetet, och jag tror att
mycket av denna kritik har varit berättigad,
men nu kommer verksamheten
där under offentlig kontroll. Bland
annat har man kritiserat anslagsförbrukningen
och sagt, att expensmedel
har använts för sådana ändamål, som
inom statsförvaltningen icke får bestridas
av expensmedel. Jag vet inte om
denna anmärkning är riktig, men eftersom
den framförts vill jag säga, att den
saken sätter man i så fall stopp för i
och med att verksamheten lägges in
under riksarkivet. Vi slipper vidare något
mycket väsentligt, eftersom vi blir
av med det sportelsystem, som jag föreställer
mig att alla vill vara med om att
avskaffa.

Sedan har kritikerna också anmärkt
på, att i den här föreslagna uppgörelsen
bland annat ingår, att staten skall
överta riksheraldikerämbetets bibliotek,
och det har ifrågasatts om det är utrett
huruvida icke detta bibliotek möjligen
redan i viss utsträckning är statens
egendom. Jag vill bara uttala att
jag utgår ifrån, att departementet kommer
att ha uppmärksamheten riktad på
den saken, när uppgörelse träffas, eftersom
meningarna tycks vara delade
på den punkten.

Vidare har man diskuterat vilken
arbetsbörda här ifrågavarande förste
arkivarie får, vilken tillika skall vara
statsheraldiker. Ja, det kan ju ingen
av oss säga på förhand, och avdelningen
har också yttrat sig mycket försiktigt
på den punkten. Vi får dock observera,
att det här finns två möjligheter.
Antingen får denna heraldiska
verksamhet allmänhetens förtroende,
och då kommer denna verksamhet att
anlitas i stor utsträckning för konstruktion
av vapen. En sådan utveckling tyc -

Lördagen den 9 maj 1953. Nr 17.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

ker naturligtvis inte de om, som är
verksamma vid de privata heraldiska
institut som redan finns. Men vi skall
väl här som på andra områden sträva
efter att åstadkomma fri konkurrens
mellan olika institutioner, som sysslar
med samma verksamhet, och staten får
därför på detta område konkurrera
med de kommunala och andra heraldiska
institutioner som finns. Om riksheraldikerns
verksamhet alltså vinner
allmänhetens förtroende, får denne
förste arkivarie en ganska stor arbetsbörda,
och han kan därför icke i någon
större utsträckning biträda riksarkivet
med andra arbetsuppgifter. Om
allmänheten däremot kommer att anlita
heraldikern i mycket liten omfattning,
får han ju tid över, och då får
ju riksarkivet en god förstärkning av
arbetskraften. Jag vill i det sammanhanget
understryka vad avdelningens
ordförande sade, nämligen att denne
heraldiker skall besitta kompetens som
förste arkivarie och inte bara kompetens
som heraldiker.

Sedan frågade herr Stålil, om man
inom avdelningen vill vara med om
att skära ned heraldikerverksamheten,
om detta skulle visa sig möjligt. Jag
vill då säga, att om det visar sig att de
heraldiska ärendena icke blir av så stor
omfattning, så får ju riksarkivet den
förstärkning av sin arbetskraft, som är
så utomordentligt välbehövlig. I detta
sammanhang vill jag erinra om statsrevisorernas
anmärkningar i fråga om
ansvällningen av arkivalierna inom
statsförvaltningen, vilken vållar statsverket
så stora utgifter. Om denna ansvällning
skall kunna bringas ned, så
behövs ökade resurser inom riksarkivet
för att kunna övervaka gallringsarbetet
inom statsförvaltningens arkiv.

Huruvida denne förste arkivarie
kommer att få syssla med de sakerna
eller inte, kan ingen veta förrän verksamheten
kommit i gång. Men ettdera av
två ting måste hända: antingen blir
heraldikerverksamheten mycket flitigt

utnyttjad, och då får heraldikern ingen
tid över, eller också blir hans verksamhet
av liten omfattning, och då får han
tid över för andra uppgifter. Jag tycker
att man måste ha klart för sig, herr
Ståhl, att vi bara har dessa två möjligheter
att välja på.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till Ericastiftelsen
m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till föreningen
Röingegården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten
m. in. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till statens sjuksköterskeskolor;
och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51 m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 101, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 131 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 13 mars 1953, föreslagit
riksdagen att å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1952/53 anvisa
anslag med sammanlagt 55 159 500
kronor, huvudsakligen med anledning
av att Kungl. Maj:t delvis tagit i anspråk
riksdagens fullmakt att under
innevarande budgetår, därest arbetsmarknadsläget
så påfordrade, inom ramen
av ett belopp av 200 miljoner kronor
meddela beslut om utförande av
arbeten, för vilka anslag varit uppförda
å allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar De Geer
och Söderquist (I: 417) samt den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:518), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 131 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande åtgärder att i händelse
av hotande arbetslöshet och i sysselsättningsskapande
syfte — som led i en
i sådant läge utvidgad svensk eller internationell
stödaktion åt s. k. underutvecklade
länder — vinna avsättning
för svenska produkter samt om framläggande
inför riksdagen av de förslag
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1952/53 anvisa
vissa under särskilda med A) 1)—4)
och B) 1)—5) betecknade moment närmare
angivna anslag;

II. att motionerna 1:147 och 11:518

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de under momenten A) 1) och 2)
upptagna momenten hade hemställts,
att riksdagen måtte anvisa
A) å driftbudgeten

1) under femte huvudtiteln:

till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor;

till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor;

2) under sjätte huvudtiteln:

till Vissa vägbyggnadsarbeten ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; till

Bidrag till byggande av vägar
och gator ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

till Bidrag till handelshamnar och
farleder ett reservationsanslag av
360 000 kronor;

till Byggande av fiskehamnar ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder
ett reservationsanslag av 252 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; till

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits
1) av herrar Lundqvist och Birke,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53 anvisa

A) å driftbudgeten
1) under femte huvudtiteln:
till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. ett reservationsanslag
av 28 252 000 kronor;

till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor;

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

2) under sjätte huvudtiteln:

till Bidrag till handelshamnar och
farleder ett reservationsanslag av
360 000 kronor;

till Byggande av fiskehamnar ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp ett reservationsanslag
av C 000 000 kronor;

2) av herrar Ohlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Wedén och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet bort
under II. hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 417 och
II: 518 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande åtgärder
att i händelse av hotande arbetslöshet
och i sysselsättningsskapande syfte —
som led i en i sådant läge utvidgad
svensk eller internationell stödaktion
åt s. k. underutvecklade länder — vinna
avsättning för svenska produkter,
samt om framläggande inför riksdagen
av de förslag utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BIRKE (li): Herr talman! Ur
anslaget för arbetslöshetens bekämpande
föreslår utskottet att man skall till
statens järnvägar anvisa ett belopp på
en miljon kronor för arbeten, som skall
sättas i gång i sysselsättningsfrämjande
syfte. Jag tycker det är en riktig princip
att inte belasta SJ:s budget med
denna utgiftspost.

När det däremot gäller arbeten, som
för samma ändamål skall startas på vägväsendets
område, föreslår statsutskottet
att dessa pengar, 23 252 000 kronor,
skall avräknas ur fonden för bilskattemedel.
Jag anser, herr talman,
att det skall tillämpas samma princip
även härvidlag och låta beloppet i fråga
utgå ur anslaget under femte huvudtiteln
till kostnader för arbetslöshetens
bekämpande. Vägarbeten som sättes i
gång där arbetslöshet uppstår kan
många gånger vara sådana, som inte

är absolut nödvändiga. Det finns andra
som ur bilismens synpunkt står mera
i förtur, men som på detta sätt blir
eftersatta.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Lundqvist och mig.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman!
I anslutning till den proposition, som
behandlats i statsutskottets förevarande
utlåtande, har motioner väckts i
båda kamrarna, i första kammaren av
herrar De Geer och Söderquist samt i
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.,
i vilka begärts att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
undersökning, huruvida som ett led i
den svenska verksamheten för hjälp till
de underutvecklade länderna leverans
av svenska varor kan ske. Detta har
inpassats i den politik för befrämjande
av full sysselsättning, varom propositionen
handlar.

Att det verkligen finns ett intresse
för Sverige att sysselsätta sig med möjligheterna
att hjälpa de underutvecklade
länderna är uppenbart. Jag såg
just innan jag gick in i kammaren en
uppgift, som Exportföreningen har
hämtat från en utredning av Förenta
Nationerna om den genomsnittliga årsinkomsten
i olika länder år 1949. Det
året var den genomsnittliga årsinkomsten
i Asien 50 dollar, i Afrika 75 dollar,
i Sydamerika 170 dollar och i
Europa omkring 380 dollar. Nordamerika
nådde den ståtliga summan av
1 100 dollar i genomsnittlig årsinkomst
per person.

Jag skall inte kommentera dessa siffror.
Kammarens ledamöter vet vilka
oerhörda behov som finns i dessa länder
av att rationalisera industrien, ja
i många fall också av att påbörja ett
utbyggande av industrien, för att kunna
höja levnadsstandarden. Den ligger på
en så låg nivå att vi inte har stora möjligheter
att verkligen sätta oss in i vad
det är fråga om.

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Sverige har också ett anseende att
försvara på detta område. Under kriget
och även senare har vi gjort utomordentliga
hjälpinsatser, som jag tycker
det vore beklagligt om vi inte skulle
fullfölja under den tid, som nu ligger
framför oss. Men vad vi gjort för att
efter kriget hjälpa de underutvecklade
länderna är såvitt jag förstår relativt
litet i förhållande till vad andra länder
kostat på sig. Jag har bara sett
hur man i Norge med ett utomordentligt
intresse gått in för detta arbete.

När det nu väckts motioner i saken
hade man väntat sig, att statsutskottet
skulle försöka att ta upp frågan med
något större allvar än vad jag i varje
fall kan inse att det har gjort. Statsutskottet
har yrkat avslag på motionerna
under hänvisning till att det finns
en utredning, som statsutskottet förutsätter
skall syssla med dessa frågor.
Går man till utredningsdirektiven är
det emellertid såvitt jag kan bedöma
ingenting som ger vid handen, att utredningen
skall ha åtgärder för att få
till stånd leveranser till underutvecklade
länder i tankarna. Men det är ju
möjligt att så ändå är fallet och att
statsutskottet förfrågat sig hos utredningen.
Under sådana förhållanden
vore det av intresse att få reda på
detta.

Jag tycker att det avslagsyrkande
som statsutskottet gjort bara med hänvisning
till att frågan kommer att utredas
verkligen är — jag måste säga
det — litet futtigt just mot bakgrunden
av vad vi har att försvara när det gäller
hjälpinsatser. Det är inte bara en
etikettfråga; det ligger också en realitet
bakom.

Det minsta statsutskottets majoritet
borde kunnat göra hade väl varit att
instämma i motionernas syfte, men inte
ens detta har man gjort. Jag måste
säga att jag tycker detta är beklagligt.
När jag ser vilka ledamöter som står
för utlåtandet förstår jag att vissa av
dem, med den kännedom jag har om

deras uppträdande i kammaren när
det gäller dessa frågor, kanske inte är
så intresserade av saken. Men det förvånar
mig en smula att statsutskottets
ordförande herr Skoglund och herr
Ward har varit med om att så ordknappt
uttala sig på denna punkt. Jag
får lov att säga att herrarna gör mig
ganska besviken. Hade det inte varit
möjligt att åtminstone uttala, att det
är ett svenskt intresse att man undersöker
möjligheterna att i samband med
att upprätthålla en full sysselsättning
här i landet hjälpa dessa länder? Men
inte ens detta har man gjort, och det
är att beklaga.

För min del kan jag inte finna något
skäl till att inte kammaren skulle bifalla
den reservation, nr 2, som har
fogats till utlåtandet. Den ger uttryck
åt att vi bör fullfölja de goda traditioner
vi har på detta område. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
För min del tycker jag att detta som
herr Birke anhåller om är en mycket
liten fråga. Kungl. Maj:t har föreslagit
att detta belopp, 23 252 000 kronor,
skall avräknas mot bilskattemedel, under
det att herr Birke vill att summan
skall tagas direkt ur budgeten.

Dessa pengar skall ju gå till vägbyggnader,
byggande av vägar och gator
och till underhåll av mindre hamnar
och farleder. För dessa arbeten
brukar man använda bilskattemedel.
Vi har därför ansett att man bör gå till
väga på det sätt utskottet föreslår. På
det hela taget spelar det inte så stor
roll var man tar pengarna, ur bilskattemedel
eller direkt ur budgeten, ty de
måste ändå anskaffas.

När herr Dahlén förvånat sig över
utlåtandets utformning med hänsyn till
att vissa ledamöter, vilkas inställning
till dylika frågor han känner, har undertecknat
detsamma, vill jag genmäla

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

att vi alla i tredje avdelningen — förmodligen
också hela statsutskottet —-har funnit att de direktiv, som regeringen
fastställt vid tillsättande den
19 januari 1952 av »utredning rörande
utformning av statliga stödåtgärder i
syfte att stimulera avsättning, produktion
och sysselsättning inom näringslivet»,
borde tillfredsställa motionärerna.
Det är också på grund av denna
utredning vi ansett oss kunna besvara
motionen med hänvisning till just dessa
direktiv. Jag skall be att få citera ett
par punkter ur dem:

»Det synes till en början klart att
man vid utformningen av speciella
produktionsstimulerande åtgärder i
främsta rummet bör taga sikte på att
främja sysselsättningen inom exportoch
kapitalvaruindustrierna med hänsyn
till den strategiska roll som utvecklingen
inom dessa områden spelar för
näringslivet i dess helhet. Åtgärder inom
denna sektor av produktionen kommer
sekundärt att öva inflytande på
avsättning, produktion och sysselsättning
inom hemmamarknadens konsumtionsvaruindustrier
och andra näringsgrenar.
Möjlighet till direkta åtgärder
inom sistnämnda del av näringslivet
synes emellertid i vissa fall också böra
föreligga.»

I fortsättningen heter det: »Stöd från
det allmännas sida i olika former i
syfte att främja exporten skulle vara
av betydelse ur såväl sysselsättningspolitisk
som valutapolitisk synpunkt.

---Åtgärder i exportfrämjande

syfte torde emellertid framför allt få
utformas såsom ett direkt stöd i form
av ett system av krediter och kreditgarantier.
Det synes böra övervägas att
låta ett dylikt stöd omfatta jämväl produktion
för ökad lagerhållning för export.
Viss kreditstödjande verksamhet
till förmån för exporten utövas redan
nu genom exportkreditnämndens försorg.
Utredningen bör företaga en allmän
översyn av gällande bestämmelser
på detta område.»

Såsom vi finner behandlar direktiven
synnerligen ingående frågan om
export på främmande länder, och då
är det väl inte uteslutet att den skall
gälla även underutvecklade länder, om
avsättning och kreditmöjligheter kan
ordnas. Allt detta skall denna utredning
syssla med och det är ju detta
som motionärerna har begärt. Därför
tycker jag att vi behandlat motionen
mycket välvilligt, då vi hänvisat till
att denna utredning redan av Kungl.
Maj:t är anbefalld.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Malmö (s): Herr
talman! Jag ber att få instämma i vad
den föregående talaren, herr Rubbestad,
har sagt om att de problem, som
beröres i reservationen nr 2, är föremål
för utredning. Det är klart att lösandet
av alla dessa problem är för sysselsättningsmöjligheterna
i hela vårt land av
stor betydelse. Men vi har ju all anledning
att utgå från och vara säkra på
att vad som här kan tillvaratagas kommer
att göras.

Jag begärde emellertid ordet för att
säga ett par ord med anledning av herr
Birkes anförande. Han ansåg, att de
medel, som det här gäller, skall belasta
den allmänna skattebudgeten. Som
motiv härför framhöll han att man kan
antaga, att de arbeten, som det här
är fråga om, vägarbeten o. s. v., icke
nu är nödvändiga, därför att de är ordnade
och igångsatta för att råda bot
på en i vissa orter i landet rådande
arbetslöshet.

Jag tror att herr Birke här begår ett
gammalt misstag. För det första ordnas
numera inte arbetslöshetsarbeten
med den tanken, att det är icke nödvändiga
arbeten som skall utföras. För
det andra vill jag säga, att de arbeten
som det här gäller är vägarbeten, som
redan förut är upptagna i arbetsplanerna
och som skall utföras så fort
medel och arbetskraft över huvud ta -

2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

get blir tillgängliga. Dessa arbeten är
nödvändiga. Om medel redan tidigare
hade funnits eller hade varit möjliga
att anskaffa och om arbetskraft funnits,
så hade dessa arbeten också redan
blivit utförda, upptagna som de har
varit i aktuella förslag till arbetenas
utförande. Då hade också dessa medel
gått åt. Såvitt jag kan se, talar alla skäl
för att dessa arbeten skall betalas av
bilskattemedel. Om, som jag nämnde,
det liade varit möjligt att utföra dessa
arbeten tidigare, t. ex. under fjolåret,
hade dessa medel utan vidare begärts
på bilskattemedlens konto.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Herr
Rubbestad försökte försvara statsutskottets
majoritet genom att hänvisa till den
utredning, som sitter och som har till
uppgift bland annat att undersöka möjligheterna
att öka vår export för att
därigenom bereda arbetstillfällen. Men,
herr Rubbestad, just den passus som
herr Rubbestad själv läste upp gör ju
fullt klart, att denna utredning har direktiv
som hänför sig till vad jag vill
kalla det kommersiella planet. Det är
inte alls frågan om kombination med
någon av andra skäl, humanitära skäl,
motiverad stödaktion.

Jag liar flera gånger mycket noga läst
dessa direktiv innan jag skrev under
motionen, men jag fann inte att det
kunde råda någon som helst tvekan
om att den, som har hållit i pennan vid
skrivandet av dessa direktiv, i tankarna
har haft ekonomiskt politiska åtgärder
för att skapa sysselsättning i
Sverige. Det har varit tankegången. Det
har varit kommersiellt ekonomiskt betingad
verksamhet som skulle bedrivas.

Om kombinationen med att försöka
från svensk sida hjälpa underutvecklade
länder så mycket som möjligt finns
det inte den minsta antydan i direktiven.
För mig är detta utgångspunkten:
Vi vill gärna deltaga i den huma -

nitära hjälpaktionen ute i världen, vi
vill verkligen göra större insatser än
vad vi hittills har påbörjat, men hur
skall vi få råd till detta? Jag har då
frågat mig om det inte finns möjligheter
att med en måttlig uppoffring väsentligt
utvidga våra insatser av humanitära
skäl.

Under sådana förhållanden tycker
jag att den tanke är riktig som finns i
motionen, nämligen att det blir en mera
begränsad uppoffring för ett land sådant
som Sverige, om man utvidgar
denna verksamhet under tider då det
inte råder full sysselsättning. Det ligger
naturligtvis inte något egendomligt i att
man primärt har ett humanitärt syfte,
men att man försöker göra så mycket
som möjligt med endast en begränsad
uppoffring för vårt eget land. Om man
alltså kan hjälpa mera för en begränsad
kostnad, måste man ju fråga sig om
inte detta eventuellt kan vara någonting
att tänka på såväl för Sverige som
för andra länder?

Herr Rubbestad tycks som utskottets
talesman ha förbisett, att om denna
verksamhet skall bli av någon dimension
får den väl lov att tas upp i internationellt
samarbete med andra länder,
närmast med en del internationella organisationer,
jag tänker på Förenta Nationerna
och kanske någon annan.

Jag tror inte att någon vill göra gällande
att tanken på en internationellt
organiserad verksamhet av detta slag
finns i Kungl. Maj:ts direktiv till utredningen.
Skall det bli någonting av
detta, måste det ordentligt förberedas,
och det måste förberedas, som jag sade,
i internationell samverkan. Jag är inte
alldeles säker på att den sittande kommittén
är det lämpligaste organet för
en sådan internationell samverkan. Jag
skulle kunna tänka mig, att om man
hade haft det i tankarna, hade kommittén
kanske blivit något annorlunda sammansatt.

Man kan, herr talman, naturligtvis
säga att när frågan i alla fall är väckt

Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten

och utskottet inte har tagit avstånd från
den — utskottet har visat måttlig välvilja,
men sagt att detta tar väl utredningen
upp — så är väl allting bra. Utredningen
kommer att ta upp saken.
Även om den inte har haft några direktiv
i den riktningen, även om ingen har
kunnat läsa ut något sådant ur direktiven,
kommer den väl i alla fall nu att
ta upp frågan, och då är det väl i viss
mån, herr talman, en etikettsfråga om
utskottet skriver formellt på avslag
eller, såsom reservanterna finner naturligt,
skriver mera positivt.

Herr talman! Jag intresserar mig förfärligt
litet för dessa etikettsfrågor. Men
jag tycker nog att man har tillfälle
till ganska många småleenden när man
tänker på, att när det kommer uppslag
från oppositionshåll skall de alltid »anses
besvarade» eller avslås. Jag är tämligen
säker på att om detta uppslag
hade kommit från regeringspartierna,
hade statsutskottets stora majoritet varit
med om att använda en formulering
sådan som den som finns i reservationen.
Ingen regel utan undantag, men
en tendens i den riktningen har vi ju
länge kunnat iaktta. Det är en sådan
där liten, kanske oskyldig sällskapslek,
som majoriteten i utskottet ägnar sig åt,
att använda olika formuleringar allteftersom
motionerna härstammar från det
ena eller det andra hållet.

Men, som jag sade, jag har förfärligt
litet intresse för denna etikettsfråga.

Yad jag däremot tycker spelar en reell
roll — och det är det som herr Dahlén
också var inne på — är att man skulle
ha önskat få möjligast positiva rekommendation
till denna utredning, eller
någon annan utredning, att ägna detta
spörsmål tillräcklig uppmärksamhet.

Jag tror inte alls att det får anses vara
en fråga av föga betydelse.

Det är ur den synpunkten, herr talman,
som jag beklagar att utskottsmajoriteten
inte har kunnat använda den
mycket naturliga skrivning som reservanterna
har använt och som just är

Nr 17.

m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

uttryck för en mera positiv inställning
-— uttryck för att man gärna vill försöka
att från svensk sida och i internationell
samverkan hjälpa de underutvecklade
länderna mer än vi hittills
har gjort och för att man gärna vill —
vilket — också är legitimt — att detta
skall kunna ske utan alltför stora uppoffringar
från svensk sida.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Det är självklart att man
vill vara med om att hjälpa i den utsträckning
som är möjlig, men jag vill
säga att jag har sett i motionen att
motionärerna också tänker på finansieringsfrågan
och att de har tänkt sig,
att finansieringen skall ske genom
statliga anslag, därest det inte går alt
genom denna internationella bank få
pengar för ändamålet. Det skulle vara
mycket intressant att veta hur mycket
herr Ohlin är beredd att för sin del
förorda i bidrag för detta ändamål av
svenska pengar. Det är en mycket stor
fråga. Här finns det ett upplåningsbehov
inom landet av mycket stora
mått för våra egna behov. Detta upplåningsbehov
har vi stora svårigheter
att klara. När nu utredningen har fått
till uppgift att söka pröva framkomliga
vägar för att öka vår export både på det
ena och på det andra området och det
dessutom också ingår i kommitténs
uppdrag att söka utreda finansieringsfrågorna
m. m., då förstår inte jag vart
herr Ohlin egentligen vill komma utöver
detta. Tror herr Ohlin att de direktiv
som är givna åt denna kommitté
gör det omöjligt för kommittén
att utreda dessa spörsmål? Jag skulle
vilja höra hur herr Ohlin ser på den
saken.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Debatten
här har ju kommit att röra frågan
om vilka möjligheter Sverige skulle
ha för att göra en insats i hjälpen för
underutvecklade länder.

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Herr Ohlin sade nyss att han för sin
del fann att etikettsfrågorna spelade en
förfärligt liten roll. Det gläder mig att
höra att han hyser den meningen. Om
man i detta uttalande får lägga in den
meningen, att hem Ohlin kanske finner,
att vi i sak i stort sett är ense men
att statsutskottet har föredragit en
skrivning med hänvisning till pågående
utredningsarbete, så skulle jag vara
glad över om denna min tolkning vore
den riktiga.

Herr Dahlén framförde den meningen,
att statsutskottets skrivning är futtig
— jag tror det var så uttrycket föll
— och att utskottet inte skulle ha ägnat
denna fråga vederbörligt intresse.

Det är klart att man kan diskutera
allt detta och ha olika meningar om
det, men när det gäller sakfrågan tror
jag att i varje fall regeringen är beredd
att, så långt som det finns möjlighet,
från svensk sida sätta in våra resurser
för att i rimlig utsträckning hjälpa där
vi kan hjälpa.

Jag håller fullständigt med herr
Ohlin i det uttalande han nyss gjorde,
att en sådan hjälp kommer att kosta
relativt mindre för t. ex. Sverige, om
den kan ges under en tid när vi inte
helt kan utnyttja våra totala produktionsresurser,
d. v. s. under en tid när
vi har arbetslöshet. Jag är fullt införstådd
med den tanken, att den faktiska
belastningen för folkhushållet blir
mindre, om man kan samordna detta
interna intresse av att upprätthålla sysselsättningen
med strävandena att göra
en verklig insats till förmån för de
underutvecklade länderna.

Jag har emellertid, herr talman, den
uppfattningen att den kommitté som nu
arbetar har i sina direktiv fått anvisning
om att beakta alla de möjligheter
som kan komma att föreligga när det
gäller att tillgodose sysselsättningssynpunkterna.
I det avseendet blir frågan
om att finna avsättning av svenska
produkter på världsmarknaden av stor
betydelse, och jag vågar nog säga att

det finns anledning att lägga större vikt
vid detta sakförhållande nu än vid tidigare
tillfällen, när man angripit sysselsättningsfrågorna.

Nu säger herr Ohlin, att kommittén
inte har i sina direktiv fått något uppdrag
som direkt syftar på en insats på
annat sätt än på rent kommersiell bas.
Det torde inte vara okänt för herr
Ohlin och kammarens andra ledamöter
att regeringen har uppmärksammat behovet
av en planering och samordning
när det gäller vårt lands insatser för
underutvecklade länder. Om jag inte
misstar mig, är generaldirektör Gjöres
ledare för den del av utredningsarbetet,
som går ut på att försöka så långt
möjligt fixera Sveriges insatser för teknisk
hjälp till underutvecklade länder.
Det är emellertid alldeles uppenbart
att våra insatser härvidlag bör ske i
samförstånd med de internationella organen.

Jag vill med detta, herr talman, ha
sagt att det inte finns någon anledning
att här driva den meningen, att eftersom
majoriteten i riksdagen inte tycker
om att oppositionen skall få igenom
några förslag, har man skrivit på det
sätt som här skett i utskottsutlåtandet.
Det är väl ändå att ställa saken på huvudet.
Statsutskottets majoritet och de
som förfäktar samma mening som denna
bör ju ha rätt att säga, att man har
sett frågan på det sättet, att regeringen
uppmärksammar vad som händer och
sker och kommer att göra vad som
rimligen bör göras från svensk sida.
Det är alltså den goda viljan som det
här gäller.

I sakfrågan har jag inte någon avvikande
mening från herr Ohlins, när
han säger att det bör ingå som ett viktigt
led i vår planering att hjälpa de
underutvecklade länderna, även om
dessa hjälpaktioner måste läggas upp
på annat än rent kommersiell bas, detta
med tanke på ändamålsenligheten i att
vi då kan åstadkomma nyttigheter med
en mindre grad av uppoffring än vad

Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten

som är fallet under en tid när vi har
full sysselsättning här i landet.

Om den synpunkten blir vägledande
för de svenska statsmakterna, är väl
därmed också sagt, att vi är villiga att
göra den insats som är rimlig med hänsyn
till våra samlade resurser.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! När
jag lyssnade till herr Rubbestads andra
anförande tyckte jag nog att det där
sken igenom, att herr Rubbestad intar
en mindre välvillig hållning till den
tanke som reservanterna företräder än
vad handelsministern till min glädje
här har givit uttryck för. Det är alldeles
klart, herr Rubbestad, att i den
mån Sverige skall deltaga i en internationell
aktion av detta slag, tarvas
det också anslag. Men det är också
klart att i ett läge, där vi i alla fall
måste lämna anslag för att bereda sysselsättning,
är denna uppoffring mycket
mindre än i ett läge, där det gäller
att välja mellan två olika sorter av
anslag för att bereda sysselsättning på
olika punkter. Jag vill alltså inte förneka,
herr Rubbestad, att jag tänker
mig att det här är fråga om en åtgärd,
som innebär en uppoffring från svenska
folkhushållets sida, men denna uppoffring
skulle dock vara mindre än
under andra förhållanden. Det är därför
inte något skäl mot motionärernas
ståndpunkt, när man säger, att den
kommer att i sinom tid nödvändiggöra
vissa anslag.

Herr Rubbestad frågade vidare, om
det var omöjligt för här ifrågavarande
kommitté att utreda även det spörsmål
som motionärerna fört fram. Jag kan
inte se att skulle vara omöjligt. Det
har många gånger suttit kommittéer,
som inte har fått uppdrag att utreda
ett visst spörsmål men vilkas utredningsarbete
vidgats att omfatta även
detta, och jag hoppas nu att motionen
och denna debatt i alla fall skall i praktiken
ha det goda resultatet, att utred -

Nr 17.

m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

ningen får sina direktiv vidgade. Jag
hävdar nämligen fortfarande bestämt
att i de direktiv, som hittills givits utredningen,
talas inte någonting om en
kombination av denna primärt humanitära
stödaktion med åtgärder, som
sammanhänger med den svenska arbetslöshetspolitiken,
och att det inte
heller finns något sagt om att en sådan
samordning bör förberedas i internationell
samverkan.

Handelsministern erinrar om den del
av utredningsarbetet, för vilken generaldirektör
Gjöres är ledare. Såvitt jag
vet gäller detta utredningsarbete hjälpen
åt de underutvecklade länderna,
och jag har mig inte bekant att man
har fått några direktiv — handelsministern
har inte heller här meddelat det

— att samtidigt syssla med den svenska
arbetslöshetspolitiken.’

Jag upprepar att vad handelsministern
underströk gällde att med så begränsade
kostnader som möjligt få till
stånd en svensk och helst en internationell
aktion. Skulle man kunna få till
stånd en internationell aktion av betydande
omfattning, har även Sverige
indirekt vissa fördelar av ökad sysselsättning
i andra länder. Jag ser saken
så — jag skulle annars inte besvära
kammaren ens med dessa reflexioner

— att det mycket väl kan komma ett
läge, där hjälpen åt underutvecklade
länder blir en mycket stor fråga för
hela världen och för Sverige. Vi bör
vara förberedda på detta. Vi, som har
undgått två världskrig, har förpliktelser
att intressera oss för detta spörsmål
och att se till att alla möjligheter att
för rimliga kostnader lämna hjälp blir
utnyttjade.

Sedan jag lyssnat till handelsministerns
anförande, finner jag ingen anledning
att inveckla mig i någon polemik
med honom. Om det från början
har skrivits vissa saker i direktiven
eller inte spelar, när man ser framåt,
ingen roll. Det som spelar en roll är,
att handelsministern här har givit re -

22 Nr 17. Lördagen den 9 maj 1953.

Anslag till arbetslöshetsbekämpande arbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

geringens stöd åt att man i positiv anda
prövar de möjligheter som är antydda
i motionen. När vi är överens om detta,
skall jag erkänna, herr talman, att jag
är tillfredsställd beträffande vad som
för mig är huvudsaken. Men jag vidhåller
att reservanternas motivering är
den enda naturliga. Det står inte i någon
strid med vad jag här sagt om att
jag nu känner mig tillfredsställd i huvudfrågan.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! I mitt första anförande
sade jag, att det var på sin plats att vi
hjälpte de underutvecklade länderna,
men jag tilläde: »I den mån vi har ekonomisk
förmåga att göra det.» Jag vill
gärna stå med båda fotterna på marken.
Herr Ohlin svävar ibland litet i luften,
tycker jag. Vi skall komma ihåg, att vi
inte har en så särskilt god ekonomi här
i landet. Herr Ohlin har själv sagt att
han tycker skatterna är höga. Skall
man nu börja lämna stora belopp som
hjälp till de underutvecklade länderna,
är jag rädd för att skatterna blir ännu
högre.

Herr Ohlin erkänner att denna kommitté
mycket väl kan syssla med dessa
frågor med de direktiv den har, och
jag har den bestämda uppfattningen att
det är möjligt, ty kommittén har i uppdrag
att utreda exportfrågor och finansiering
av desamma, och då dessa underutvecklade
länder ju ligger utanför
landets gränser, bör den fråga som
framförts i motionen också omfattas av
direktiven för utredningen. När herr
Ohlin erkänner att detta är möjligt för
kommittén, är det väldigt litet kvar att
tvista om. Han bör vara glad för den
behandling hans motion har fått. Vi
var på avdelningen från alla partier
eniga om att utforma vårt utlåtande på
det sätt vi gjort.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Med anledning av vad herr Ohlin

här har framfört vill jag understryka,
att när vi behandlade denna fråga inom
avdelningen var inställningen hos ledamöterna
positiv i själva sakfrågan.
Ingen hade något mot att man tillgodosåg
motionärens önskemål. Frågan gällde
sedan bara huruvida man skulle tillsätta
något slags snabbutredning i denna
fråga. Utskottet tyckte då, att den
kommitté som redan satt skulle kunna
ta hand om även detta spörsmål.

Med anledning av en annan sak som
herr Ohlin sade skulle jag vilja understryka,
att under den tid jag har varit
med på tredje avdelningen har aldrig,
när det gällt att tillstyrka eller avstyrka
en motion, det avgörande varit om den
väckts av den eller den eller kommit
från det eller det partiet. Helt nyligen
gick vi t. ex. på en linje som innebar
bifall till en motion av, jag vill minnas,
herr Gustafson i Göteborg. Herr Ohlin
har inte suttit på tredje avdelningen
och har således ingen erfarenhet av saken.
Det är väl det som förklarar hans
uttalande. Jag vill säga ifrån vid ett
sådant här tillfälle, att tredje avdelningen
inte prövar dessa ärenden så,
att man bara ser efter vem som skrivit
motionen och sedan intar sin hållning
därefter.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande punkten I, nämligen
dels på bifall till vad utskottet i
denna punkt hemställt dels ock på bifall
till den av herrar Lundqvist och
Birke avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i avseende å punkten II, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen; och blev utskottets
berörda hemställan av kammaren bifallen.

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Sommartidstjanstgöringen inom statsförvaltningen.

§ 9.

Statsrevisorernas berättelse angående
statsverket.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av riksdagens år
1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket in. in.

Punkterna 1—3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11—14.

Lades till handlingarna.

Punkterna 15—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19—22.

Lades till handlingarna.

Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24.

Sommartidstjanstgöringen inom statsförvaltningen.

Under civildepartementet hade revisorerna
under § 31 i berättelsen förordat
en skyndsam utredning rörande
sommartidstjanstgöringen inom statsförvaltningen.

Utskottet hade i denna punkt anfört
bland annat:

»I likhet med revisorerna anser utskottet,
att förevarande spörsmål bör
göras till föremål för särskild utredning.
Vid denna utredning bör enligt
utskottets mening bl. a. övervägas om

en minskning av arbetstiden under
sommaren lämpligen bör kombineras
med en ökning av arbetstiden under
annan del av året. Utskottet hemställer
därför, att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om åtgärder i det av
utskottet angivna syftet.»

Reservationer hade vid denna punkt
avgivits:

a) av fröken Andersson, herrar
Lundqvist, Huss, Malmborg i Skövde,
Nihlfors, Löfroth och fröken Ager, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
i sin motivering anfört;

b) av herr Hessetbom, utan angivet
yrkande;

c) av herrar Näsgård, Pålsson, Rubbestad,
Åkerström och Almgren, likaledes
utan angivet yrkande.

t den under a) upptagna reservationen
hade anförts bland annat:

»Med hänsyn till nu anförda omständigheter
finner utskottet i motsats till
revisorerna tillräckliga skäl icke kunna
åberopas för en avveckling, helt eller
delvis, av sommartidstjänstgöringen. I
anslutning till den vid förevarande
paragraf fogade reservationen önskar
emellertid utskottet understryka angelägenheten
av att denna förmån medgives
blott då förhållandena det tillåta.
Utskottet har därför intet att erinra
mot att en undersökning verkställes angående
tillämpningen inom olika statliga
organ av gällande bestämmelser
rörande sommartidstjänstgöringen och
att, i den mån anledning därtill visar
sig föreligga, skärpta direktiv utfärdas
till förhindrande av att denna tjänstgöring
utnyttjas på icke avsett sätt.

Utskottet hemställer, att riksdagen
må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet ovan anfört.»

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr MALMBORG i Skövde (fp): Herr
talman! Under denna punkt behandlas

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

den av riksdagens revisorer aktualiserade
frågan om sommartjänstgöringen
vid statsförvaltningen. Då jag deltagit i
detta ärendes behandling såväl i avdelning
som i utskott och inte kunnat biträda
majoritetens mening har jag anslutit
mig till den reservation, som är
fogad till utskottets utlåtande. Jag vill
med ett par ord motivera vår inställning
till detta spörsmål.

Jag vill då till en början understryka
att denna förmån har mångårig hävd —
den har tillämpats under mer än 40 år.
Vidare bör man också lägga märke till
att det inte är fråga om någon ovillkorlig
rätt. Vederbörande chef kan påfordra
den tjänstgöringstid, som av förhållandena
påkallas. Vad som därvid
faller inom den för året i övrigt normala
tjänstgöringstiden är icke att anse såsom
övertid.

Riksdagens revisorer har i sin berättelse
erinrat om att det finns vissa missförhållanden
i fråga om tillämpningen
av dessa bestämmelser och utnyttjandet
av denna förmån. Det kanske kan sägas
så, att man alltför generöst tolkat uttrycket
»om och i den mån omständigheterna
det tillåter», när det gäller denna
fritid. Vi reservanter har naturligtvis
intet som helst att erinra emot att man
på den punkten företar en prövning. Vi
har i vårt förslag till utlåtande understrukit,
att i den mån det finns anledning
att skärpa direktiven till förhindrande
av att denna förmån utnyttjas på
icke avsett sätt, är vi färdiga att ge vår
anslutning därtill. Detta är, herr talman,
den mindre delen av denna fråga.

Riksdagens revisorer har angivit flera
synpunkter för sitt ställningstagande.
Jag skall inte trötta kammaren med att
ta upp dem samtliga till resonemang,
men jag vill dock bringa i erinran några
av dessa synpunkter. Bland annat har
man anfört statsfinansiella skäl, och jag
är inte på något sätt negativt inställd
till att sådana synpunkter beaktas. Jag
vill emellertid i det sammanhanget erinra
om vad statskontoret i sitt yttrande

sagt — inom parentes sagt har det gått
emot revisorernas förslag. Statskontoret
erinrar nämligen om att denna sommartidstjänstgöring
förekommer i ganska
begränsad omfattning när det gäller personalen
inom statsförvaltningen.

Vidare är det, herr talman, en omständighet
som man tycker bör beaktas
i det sammanhanget. Här har under lång
tid förts omfattande löneförhandlingar.
Därvid har naturligtvis också arbetstidsförhållandena
varit på tal, och mig
veterligt har man inte från statens sida
ställt något krav på att denna sommartidstjänstgöring
skulle elimineras, för att
man skulle vara villig att gå med på den
lönesättning som skett. Jag har därför
den uppfattningen, att de statsfinansiella
synpunkterna i det sammanhanget näppeligen
kan ha den tyngd som riksdagens
revisorer velat påstå.

En av revisorernas synpunkter kan
kallas en rättvisesynpunkt. Man erinrar
om att detta är en förmån, som kommer
ett mindertal till del. I detta fall är jag,
det måste jag säga, mycket lyhörd. Det
är min uppfattning, att man i möjligaste
mån bör skapa rättvisa på olika områden,
inte minst på det område det
här gäller. Det kan kanske dock i detta
sammanhang sägas, att många av de
befattningshavare, som åtnjuter förmånen
av sommartidstjänstgöring, i annat
sammanhang får prestera ett högst betydande
mått av övertidsarbete utan
någon som helst kompensation.

Vidare har vi väl allmänt den uppfattningen,
att man bör bereda så gynnsamma
arbetsförhållanden som möjligt.
Jag vill erinra om att man för inte så
länge sedan för vissa grupper av postverkets
befattningshavare har genomfört
söndagsledighet. Enligt min uppfattning
är det en åtgärd i rätt riktning.

För ett par veckor sedan hade vi i
kammaren en debatt om avkortning av
arbetstiden. Både i utskottets utlåtande
och i den till utlåtandet fogade reservationen
gavs uttryck för krav på vidtagande
av sådana åtgärder. Man var av

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Sommartidstjanstgöringen inom statsförvaltningen.

skiljaktiga meningar bara om vad som
i det sammanhanget skulle ske nu. Jag
tycker nog, herr talman, att mot bakgrunden
av vad som sker på olika arbetsområden
inom vårt samhälle och
de förslag som förelåg i den av mig
omnämnda debatten, det är en smula
förvånande att man nu, som revisorerna
gör, kräver att denna förmån helt
avskaffas. Detta är inte konsekvent.

Nu vill jag tillägga, att statsutskottets
majoritet dess bättre inte helt gått med
på det hårda kravet från revisorernas
sida, utan majoriteten har i stället sagt,
att den vill ha en utredning och att det
kunde tänkas, att denna komme till att
den förmån, som sommartidstjänstgöringen
utgör, skulle kompenseras genom
en längre tjänstgöring vintertid.

Revisorerna har i sin berättelse vidare
erinrat om, att det numera råder
en livlig kontakt mellan allmänhet och
vederbörande verk och att denna kontakt
är värdefull för båda parter. Det
vill jag på intet sätt bestrida, men då
man menar, att det uppstår väsentliga
svårigheter vid upprätthållandet av denna
önskvärda kontakt på grund av sommartidstjänstgöringen,
tillåter jag mig
anknyta till vad statskontoret i sitt yttrande
anfört, nämligen att mottagningsoch
expeditionstider är noggrant angivna,
att uppgifter härom, åtminstone delvis,
också införs i telefonkatalogen, varför
allmänheten enligt statskontorets
mening bör vara väl orienterad om när
det finns möjligheter att komma till tals
med vederbörande tjänstemän på verken.
Med hänsyn därtill kan jag inte
finna, att vad revisorerna på den punkten
anfört som motivering för att stryka
sommartidstjänstgöringen skulle vara
särskilt starkt.

Herr talman! Jag skall inte upptaga
kammarens tid längre utan bara erinra
om att vad gäller frågan om prövningen
av hur bestämmelserna tillämpas är vi
reservanter fullt ense med utskottets
majoritet. Däremot kan vi inte dela
majoritetens uppfattning att man nu

skall företaga en utredning om möjligheten
att avveckla sommartidstjänstgöringen
helt eller delvis.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av fröken Andersson
m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
Jag gör mig inte skyldig till någon indiskretion,
om jag nämner att fem av
avdelningens ledamöter framlade ett
förslag som avvek från den mening avdelningens
ärade ordförande har redovisat
i dag. När ärendet kom till utskottet
i plenum, visade det sig emellertid
att det fanns en knapp majoritet
för en mjukare skrivning än den vi
fem från avdelningen hade föreslagit.
Vi ansåg oss böra helt instämma med
riksdagens revisorer i denna fråga och
att man i första hand borde överväga
om inte den kortare sommartjänstgöringen
kunde avskaffas.

Den skrivning som majoriteten stannat
för kan möjligen tolkas ungefär på
samma sätt, och för egen del skulle jag
vilja uppfatta den så. Utskottsmajoriteten
har nämligen tagit med att man
möjligen kan ålägga vederbörande att
utföra motsvarande arbete på annan
tid under året. Därmed menar, såvitt
jag förstår, utskottets majoritet, att det
inte skall utgå extra ersättning härför.

I sin motivering för förslaget har
riksdagens revisorer erinrat om att det
förelåg andra förhållanden när den
kortare sommartjänstgöringen infördes
1907, och att förhållandena har ändrats
därhän att de förutsättningar som då
angavs inte längre får anses vara till
finnandes. Revisorerna har konstaterat,
att detta har inneburit betydande olägenheter
för verksledningarna, och erinrat
om att denna förmån inte gäller
de kollektivavtalsanställda. Statstjänar -

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

kartellens medlemsantal rör sig väl om
70 000, och av dessa är det väl på sin
höjd 20 procent — kanske 15 är en riktigare
siffra — som kommer i åtnjutande
av denna särskilda förmån. De
som har 48 timmars arbetsvecka gör
det som regel inte — i varje fall gäller
det de kollektivavtalsanställda. Det är
att märka att det är de som har kortare
arbetsvecka än 48 timmar som har tillförsäkrats
denna förmån — jag säger
tillförsäkrats. Det råder nog delade meningar
om huruvida detta går att ändra
på, men den utredning, som vi förutsätter
skall komma till stånd, får ju
visa vad som är möjligt och inte möjligt.

En av orsakerna till att man nu vill
ompröva detta är, att det utgår övertidsersättning
t. o. in. 22 lönegraden.
En tjänsteman som tillhör den kategori
som är placerad i högre lönegrad
har emellertid vid 40 års ålder 35 semesterdagar.
Ett annat argument är, att
genom arbetstidsförkortningen vissa
kostnader åsamkas statsverket, men
själv hör jag till dem som menar, att
rättvisesynpunkten väger tyngre.

Jag har här velat redovisa den uppfattning
vi hyser som har antecknat oss
för en blank reservation och som företräder
avdelningsmajoritetens mening.
Jag vill inlägga i utskottsmajoritetens
skrivning, att även frågan om ett avskaffande
kan prövas. Vi får nu höra
hur utskottets talesmän bedömer den
frågan. Vi har emellertid inte tänkt oss
att stänga möjligheten att lösa frågan
på så sätt, att vederbörande anställda
får korta av sin sommartjänstgöring,
om de arbetar igen tiden under andra
delar av året. Vi menar givetvis att
den möjligheten skall föreligga.

Herr talman! Jag har velat göra denna
deklaration men avstår från att ställa
något yrkande. I

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Bogla (s), Almgren (s),
fru Löfqvist (s) och fru Torbrink (s).

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Det är alldeles riktigt som herr Malmborg
sade, att tjänstemännen har haft
denna kortare sommartjänstgöring under
de senaste 40 åren, men den rättigheten
har varit begränsad på så sätt,
att man inte har beviljat någon avkortning
i de fall där det visat sig förenat
med olägenheter för verket. Det är alltså
en rättighet som har samband med
möjligheterna att på ett rationellt sätt
fullgöra ett verks arbetsuppgifter och
innebär inte, att man skall behöva anställa
ytterligare personal för den sakens
skull.

Nu har det visat sig att systemet i
vissa fall har varit förenat med olägenheter,
som statsrevisorerna har anfört,
och på grund därav har de begärt en
utredning av hela problemet. Om man
nu ser på den diskussion, som förts
här i dag, finner man ju att alla vill
ha en utredning om vissa spörsmål i
samband med detta. Även herr Malmborg
vill vara med om en utredning
som syftar till att ta bort de olägenheter,
som det nuvarande systemet obestridligen
medför i vissa fall. Herr
Åkerström har önskat en skrivning som
är väsentligt starkare, som kanske i sak
skulle ha kunnat innebära att vi redan
nu skulle fatta beslut om sommartidens
avskaffande. Det är alltså en fråga om
nyanser i uppfattningarna. Utskottsmajoriteten
har inte velat säga att den
utan vidare är färdig att godta ett avskaffande
utan att frågan först prövats
genom en utredning, och den har därjämte
velat framhålla att vid prövningen
bör undersökas huruvida man kan
kompensera en kortare tjänstgöringstid
på sommaren med en något längre under
andra delar av året. Detta är egentligen
det tillägg, som har gjorts inom
utskottet och som har föranlett en rad
blanka reservationer.

Herr Åkerström framställde en fråga.
Han ville veta om man i utskottets
skrivning i vad gäller prövningen kan
utläsa, att sommartiden skulle kunna

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

helt avskaffas. Ja, om det visar sig att
det föreligger sådana omständigheter,
att man inte numera kan ha sommartiden
kvar och det i utredningen framkommer
fullt godtagbara skäl, är det
klart att det också kan utläsas ur utskottets
utlåtande, tv utskottet har ju
förutsatt att det skall bli en utredning
på detta område. Sedan må det bli utredningens
sak att presentera sakskälen
för sitt ståndpunktstagande, och
därefter får väl riksdagen pröva hur
riksdagen skall handla på detta område.

Jag vill, herr talman, med stöd av det
anförda hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag vill ta fasta på det uttalande herr
Lindholm nyss gjorde, att utskottsmajoritetens
förslag innebär, att även majoriteten
förutsätter att denna sommartid
helt skall kunna slopas, om den
visar sig vara förenad med vissa nackdelar.
Att det finns nackdelar har ju
revisorerna på det kraftigaste påtalat,
och det har ju också anförts i den förklaring,
som järnvägsstyrelsen har lämnat
över statsrevisorernas berättelse den
15 januari 1943, där man klart deklarerar,
att övertidsarbetet på ifrågavarande
avdelning under sommaren skulle
ha blivit mindre, om hela personalen
även då tjänstgjort full ordinarie tid.
Där har vi alltså ett tydligt bevis för
att denna kortare tjänstgöringstid har
kostat åtskilliga pengar i form av övertidsersättning.
Och man förstår, att när
man har denna korta arbetstid, som i
tre månaders tid är 51 /.j timmar under
vardagarna och bara 4 timmar under
lördagarna, alltså tillsammans 32 å 33
timmar per vecka emot vad som är det
normala, omkring 40 å 42 timmar,
måste mindre arbete bli utfört på denna
trefjärdedelsiid än med hel arbetstid.

Detta gäller särskilt i nuvarande tid.
Här talar herr Malmborg om en fyrtioårig
hävd. Ja, den hävden har förts på

tal flera gånger. Då den på sin tid infördes,
låg det till på ett helt annat
sätt. Då hade man inte budgetårsredovisningen
på samma sätt som nu. Ej
heller hade man på den tiden så lång
semester som nu. Det har i stället påvisats,
att sedan budgetredovisningen
ändrats är det just under dessa sommarmånader
mycket ansträngande med
redovisning och dylikt, varigenom under
denna tid det krävs ganska mycket
arbetskraft nu jämfört med vad som
var fallet när beslutet om denna arbetstidsförkortning
fattades.

Jag vill också erinra om att det 1940
väcktes motioner här i riksdagen i
bägge kamrarna om att arbetstiden för
statens tjänstemän skulle utökas. Riksdagen
gick då med på en skrivelse till
Kungl. Maj :t om att detta skulle beaktas.
Utskottet skrev följande i anledning
av motionerna: »Då utskottet
finner det vara av vikt, att nu berörda
spörsmål snarast göras till föremål för
närmare prövning, vill utskottet förorda,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t
/emställer om skyndsamt övervägande
tv frågan om ett effektivare utnyttjande
av arbetstiden för statens tjänstemän
samt om vidtagande av de åtgärder,
som därav kunna föranledas.» Kungl.
Maj:t överlämnade denna skrivelse till
besparingsberedningen, som i sin tur
avfattade en promemoria, där det förordades
att Kungl. Maj:t i cirkulär till
de olika statsmyndigheterna skulle erinra
om angelägenheten av att myndigheterna
tillser att den arbetstid, som
i olika fall är föreskriven, icke underskrides.

Men man ser hur det gått undan för
undan! Arbetstiden har förkortats i
stället för förlängts.

I cirkulär från finansdepartementet
1952 föreskrives, att under tiden från
och med den 21 juni till och med den
20 september skall arbetstiden inom
statsdepartementen. börja på måndagar
kl. 9.30 och övriga arbetsdagar i veckan
kl. 9.00 och sluta kl. 15.45, däri

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

inräknat 45 minuters paus för lunchrast.
På lördagar skall arbetstiden börja
kl. 9.00 och sluta klockan 12.30. Det
innebär, som jag nämnde nyss, en förkortning
till 33 timmar per vecka. Även
en del övriga institutioner och förvaltningar
har givit order om denna förkortning
av arbetstiden.

När vi ser hur statsförvaltningen
svällt undan för undan under de senaste
åren och de kolossala summor
som detta kostar staten, borde man se
till att även statens tjänstemän skall
arbeta den ordinarie tiden både sommar
och vinter. Det bör inte få existera
en privilegiering av vissa grupper i
samhället, som flertalet andra inte kommer
i åtnjutande av. Jag är förvissad
om att här skulle kunna sparas ganska
mycket pengar, och därför vill jag nu,
när vi går att fatta beslut om skrivelse
till Kungl. Maj :t i denna sak, beledsaga
den med kravet att utredningen
skall syfta till att denna förmån skall
avskaffas, så att man får samma arbetstid
inom statsförvaltningen som på
andra motsvarande områden.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag hade inte tänkt lägga mig i
debatten, men vissa ting som sagts här
nödgar mig såsom statsrevisionens ordförande
att säga några ord. Man glömmer
bort i detta sammanhang att 1949
års skatteutredning, vars förslag för övrigt
hälsades med tillfredsställelse av
alla människor — det var inga delade
meningar ■— även framlade ett förslag
som berörde just sommartiden och hemställde
till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t
skulle ta denna fråga under särskild
omprövning. Vi hade nämligen kommit
till det resultatet, att detta var ett problem,
som måste knäckas på ett eller
annat sätt.

Sedan blev det ingenting av detta. Jag
kan föreställa mig det, ty det fanns
väl mycket folk som hade ungefär samma
inställning som herr Malmborg. Men
är det nu så att ingenting har inträf -

fat, som tvingar statsmakterna att ta
hela detta problem under omprövning?
Under denna tid har bl. a. omläggningen
av budgetåret ägt rum, vilket
måste innebära att de regleringsbrev
som berör budgeten, respektive ämbetsverks
arbete o. s. v. om möjligt skall
vara vederbörande verk till handa före
den 1 juli. Man behöver inte ha sysslat
länge med dessa saker för att komma
underfund med att det finns väl inte
något fall, där detta inträffar, naturligtvis
beroende på att den personal,
som vid denna för statsverket brådaste
tiden står till förfogande, är för
begränsad.

Vore nu detta ett problem, som gällde
massor av människor, skulle det
kanske tas med mera försiktighet på
det. Allt tal om att rättvisesynpunkten
är med här är inte riktigt, ty de tjänstemän
som står i det läget, att de har att
syssla med dessa ting direkt, kan i ytterst
sällsynta fall ta ut någon sommartid.
De tjänstemän, som enligt herr
Malmborgs uppfattning är mest pressade,
är nog de som minst får del av
sommartiden, och detta är beroende på
den ansvarsställning, i vilken de befinner
sig.

Detta har gjort att statsrevisorerna
tagit upp saken. Vi har inte gjort det
ur den synpunkten, att man skulle
utgå från en förutfattad mening och
säga att saken är klar, utan vi har gjort
det ur den synpunkten, att man verkligen
skulle få en utredning, som kartlade
hela detta område. Det är givet att en
sådan utredning måste syssla med vad
det betyder, om man avskaffar sommartiden.
Den måste syssla med vad det
skulle betyda, om man kan förändra
den så att man lägger om den exempelvis
till fria lördagar i stället för dessa
dagliga avskärningar med någon timme.
Den måste också syssla med det problem
som förekommer rätt mycket i det
enskilda näringslivet, nämligen att man
får sommartid men måste ta igen under
den övriga delen av året vad som

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

avkortas under sommaren. Alla dessa
ting skall omprövas av en utredning.

Till yttermera visso vill jag, herr
talman, understryka, att revisorerna
slutar sitt uttalande med att säga, att
givetvis borde hänsyn tas till personalens
befogade önskemål, när det gäller
denna omläggning av arbetstiden. Man
skulle tro, att här vore fråga om att
riksdagen skulle göra ett diktat: Så här
skall det ske, punkt och slut. Men, mina
damer och herrar, kan vi inte ändå
medge, att när problemet är av den arten,
att av de tjänstemän — kanske
jag skall säga också tjänstekvinnor, ty
det är kanske den största delen i det
här sammanhanget — som har 42 timmars
arbetsvecka får denna tid under
dessa månader nedsatt till 33 timmar
per arbetsvecka, under det att det
i samma verk finns folk, som arbetai
48 timmar och inte får någon förkortning
i sin arbetstid. Det är dessa ting
som man vill ha omprövade, och jag
tycker ju, att utan hänsyn till partiställning
skulle riksdagen i detta fall kunna
tillåta en omprövning av hela problemet.
Det har inte varit svårt att, på ett
undantag när, samla statsrevisorerna
om det. Även herr Malmborgs partivänner
och alla de andra, på ett undantag
när, har ansett detta vara så självfallet,
att någon egentlig strid inte alls
har stått om det.

Det förhåller sig så, att detta tillämpas
mycket olika. Statsrevisorerna har
i ett fall — och det kanske bör påverka
även herr Malmborg — för något år
sedan hittat en mycket stor utbetalning
i ett verk av övertidsersättning. Det
gällde 112 000 kronor, vill jag minnas.
Det avsåg till stor del övertidsarbete
under sommaren, men det fanns
inte på avlöningslistorna under sommaren,
ty det var förbjudet. Däremot
fanns det på avlöningslistorna för en
tid under året, då det var möjligt att
utbetala övertidsersättning, och det motiverade
verket i sin förklaring till
statsrevisorerna med att man ansåg, att

de som hade arbetat under sommaren
och inte fått sommartid skulle också
ha en smula kompensation på det sättet.

Mina damer och herrar, detta är ett
problem som förtjänar att omprövas.
Kommer vi till det resultatet, att vi
skall ha en sådan här anordning i fråga
om arbetstiden, så gärna för mig. Men
vi skall åtminstone då få den så ordnad,
att statsmakterna har grepp över
det problem det här gäller, så att man
vet, hur det hela kommer att verka.

Jag har velat lämna dessa upplysningar,
därför att statsrevisorernas praktiskt
taget enhälliga hemställan i detta fall
är, herr Malmborg, inte ett slag i luften.
Den bygger på 1947 års skatteutrednings
hemställan. Jag tror inte vi kommer
ifrån detta problem förrän vi har
fått det ordentligt klarlagt, och det är
ur den synpunkten jag anser mig kunna
biträda det förslag som statsutskottet
här har avgivit.

Herr KYLING (h): Herr talman! Sedan
jag läst igenom statsrevisorernas
berättelse och tagit del av statsutskottets
utlåtande, måste jag säga mig, att
statsutskottets majoritet har velat komma
fram till någon form av kompromiss.
Jag har kommit till den slutsatsen,
att utskottsutlåtandet är mera positivt
visavi tjänstemännen än statsrevisorernas
berättelse. Jag vill emellertid,
herr talman, bara med några ord
försöka motivera min syn på den här
saken.

Det har här talats om övertidsersättning
åt tjänstemännen, och som alla
veta utbetalas ju övertidsersättning till
tjänstemän, som avlönas högst enligt
lönegrad 22 eller löneklass 25. De som
har högre lön har icke rätt till övertidsersättning,
och det är väl många
gånger just inom den gruppen av tjänstemän
som det största behovet kanske
kan finnas av rekreation sommartid.
Då frågar man sig, om inte, ifall man
skulle draga gränsen i fråga om rätten
till sommartid vid en bestämd lönegrad,

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

över vilken övertidsersättning inte
skulle utgå, det skulle ställa till ganska
stora besvärligheter. Det är nämligen
så att det blir ett visst samarbete mellan
olika tjänstemän inom ett ämbetsverk.
Den tjänsteman som inte har
rätt till att få övertidsersättning sitter
många gånger i chefsställning och behöver
alltså viss assistans, när han
arbetar på sitt tjänsterum. Men om han
då skulle få denna sommartidsledighet,
vore det ganska malplacerat att låta
den andra personalen stanna under
den tid han har sin lediga tid under
sommaren. Detta är en sak som jag
har velat understryka.

Sedan är det ytterligare en sak som
jag vill påtala och som många av kammarens
ledamöter kanske har reagerat
emot. Vi har helt nyligen haft en tjänsterevision
i arbete, och när den efter
hårda manglingar nådde fram till ett
slutresultat, som sedan förelädes riksdagen,
så var detta resultat sådant, att
man här i riksdagen visserligen gjorde
vissa säraktioner och kom med ändringsförslag,
men mig veterligt var det
under förhandlingarna mellan tjänstemännen
och tjänsterevisionssakkunniga
icke något som helst tal om att utöka
tjänstemännens arbetstid. Man kan väl
därför inte, menar jag, ta ställning till
ett problem en gång och en tid efteråt
börja tala om att öka arbetstiden för
en grupp befattningshavare, utan att
den saken först varit föremål för förhandling.

Nu kan givetvis herr Olsson i Gävle
med fog invända, att utskottsmajoriteten
icke har siktat till detta utan att
först komma överens med tjänstemännen
om den saken. Man måste därvidlag
— som herr Olsson i Gävle mycket
riktigt framhöll — ta hänsyn till personalens
befogade önskemål. Jag vill
också för min del säga, att jag inte
tror att riksdagen skulle tjäna så oerhört
mycket som herr Rubbestad tror
på ett införande av ett annat system
än det som hittills varit rådande. Vis -

serligen får vederbörande tjänstemän
arbeta så och så många timmar längre,
men det är inte alldeles säkert att effektiviteten
blir större än med den nuvarande
kortare arbetstiden. Dessutom
tror jag också det finns anledning
framhålla hur värdefullt det är att vederbörande
under den i vanliga fall
solrika tiden på året får denna ledighet
— jag bortser då från att vi numera
tycks ha fått även gröna vintrar här i
landet. Jag vet att åtskilliga av de
tjänstemän, som icke åtnjuter övertidsersättning,
är tacksamma för att få
komma ut under den solrika delen på
dygnet, och som sätter sig till arbetet
igen på kvällen, om så är nödvändigt.
Detta är sådana saker som bör bli
föremål för förhandling mellan berörda
parter.

Till sist vill jag endast säga, att vid
upprepade tillfällen, då jag väckt motioner
med yrkande om utredningar,
har jag i denna kammare från oppositionen
fått höra, att man inte skall
kräva utredningar i tid och otid utan
försöka lösa frågorna på annat sätt. Nu
ber jag, herr talman, att få åberopa
detta argument att icke begära utredning,
då detta icke är av nöden påkallat.
När utskottsmajoriteten nu begär
utredning och man i reservation endast
förordar en undersökning, då menar
jag att man nått syftet, och Kungl.
Maj:t — eller den det vederbör — kan
då vid förhandlingar med tjänstemännen
reda upp denna fråga utan något
som helst dyrbart utredningsförfarande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan i långa
stycken dela herr Kylings uppfattning,
när det gäller de tjänstemän som befinner
sig över 22 lönegraden. Men oftast
är det på det sättet, när man t. ex.
sökt en byråchef efter arbetstidens slut
på sommaren, att vederbörande har

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

varit kvar på ämbetsrummet, men från
kanslihuset har man inte kunnat nå
honom i ett angeläget ärende, därför
att telefonisten hade sommartid. Man
skall se denna fråga sådan den i verkligheten
är. Det är de tjänstemän som
är hårdast pressade som i många fall
ställes utanför sommartiden.

Sedan kan jag inte förstå herr Kyling,
när han säger att det inte är nödvändigt
med en utredning. Jag anser en
utredning nödvändig ur den synpunkten,
att statsmakterna skall få klart för
sig vad detta problem innebär. Därmed
är det inte alls sagt att utredningen
skulle leda till någon förändring av
förhållandena. Jag kan inte förstå varför
man härvidlag är rädd för att göra
en undersökning. Olika verk tillämpar
ju i detta fall så många olika system, att
man måste ha en kartläggning av förhållandena.
Först sedan en sådan är
gjord och statsmakterna själva kommit
till klarhet om vilken väg de vill
gå, är tidpunkten inne att uppta förhandlingar
med den personal det här
gäller. Men så länge statsmakterna har
mycket litet klart för sig hur detta problem
ligger till, är det enligt min mening
ingen anledning att uppta förhandlingar
med en part, som kanske
har en mycket bestämd uppfattning i
dessa ting.

Herr MALMBORG i Skövde (fp): Herr
talman! Bara ett par ord i anslutning
till den förda debatten.

Det må kanske tillåtas mig att erinra
därom, att dessa förmåner för vissa
befattningshavare i statens tjänst också
är tillämpliga på andra arbetsområden
i vårt samhälle. De förekommer mig
veterligen i ganska stor utsträckning
och är sålunda ingenting särartat för
förhållandena inom vår statsförvaltning.
Herr Lindholm gjorde en jämförelse
mellan utskottsutlåtandet och
reservationen, och han konstaterade
därvid att både majoriteten och reservanterna
syftar till en utredning. Jag

kanske får anmärka, herr talman, att i
reservationen står det undersökning,
vilket är ett dämpat uttryck för utredning.
Denna undersökning skulle också
gälla ett visst avgränsat område, nämligen
hur dessa bestämmelser tillämpas.

Sedan sade herr Rubbestad att han
inlägger i utskottets uttalande kravet
på att denna förmån helt avskaffas. Om
man tar detta som utgångspunkt för en
tolkning av vad utskottet vill säga, blir
det inte fråga om nyanser mellan majoritetens
utlåtande och reservationen
utan en ytterst väsentlig skillnad i själva
uppfattningen; den saken är obestridigt
klar.

Jag lyssnade med mycket stort intresse
till riksdagens revisorers ordförande,
herr Olsson i Gävle, och jag
vill i detta sammanhang säga, att jag
tror att herr Olsson i Gävle ändå vill
erkänna, att det inte var något särskilt
lyckligt grepp från revisorernas sida,
då de pro primo krävde, att denna förmån
helt skall avskaffas. Om jag fattade
herr Olsson i Gävle rätt var han
inne på att man kunde tänka sig vad
jag skulle vilja kalla en reform av nu
gällande bestämmelser. Jag gläder mig
åt denna nya tolkning av revisorernas
inställning, men jag vill säga att om den
kommit tidigare kanske saken utvecklat
sig annorlunda, och det hade också
ur revisorernas egen synpunkt varit
lyckligt, om man icke gjort denna hårda
skrivning.

Sedan bara ett ord med anledning av
att herr Olsson, i Gävle erinrade om ett
ytterst osympatiskt missbruk och därvid
ställde en admonition till mig att
detta skulle vi observera. Ja, vi är alla
överens om att alla missbruk skall
skarpt påtalas, så att jag tycker inte att
det var rätt adressat. Jag har inte på
något sätt lagt hyende under lasten.
Jag har för min del krävt att man skall
följa givna föreskrifter lojalt och på ett
sätt som tillbörligt är.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Malmborg menade
att jag gått litet för långt i min tolkning
av hans krav på en undersökning. Men
det är ju på det sättet att om man utreder
en sak, undersöker man den
också. Det är ju så, att herr Malmborg
vill ha en mycket starkt begränsad undersökning
och att vi som står för utskottsutlåtandet
vill ha en utredning
som gäller hela fältet.

Vad sedan gäller herr Rubbestads
tolkning av utskottsutlåtandet har väl
herr Malmborg gjort sig skyldig till en
väl stark generalisering, låt vara att
herr Rubbestad också i viss mån generaliserade
när han tolkade mitt uttalande.
Jag säger alltså att i utskottets uttalande
ligger ett krav på prövning av
alla ting som har samband med detta
problem, och vidare säger jag att om
det finns sakskäl, som talar för att sommartiden
bör avvecklas, och om den
utredning som eventuellt kommer att
igångsättas kan presentera sakskäl för
att sommartiden bör avskaffas, så kan
man utläsa också detta ur utskottsutlåtandet.
Menar då herr Malmborg
att om det finns starka skäl som talar
för att sommartiden avvecklas man inte
skall avveckla den? Jag måste bekänna
att det är en ganska underlig uppfattning.
Om man kan presentera starka
sakskäl för vissa ting, skall man väl
rätta sig efter dem och inte efter något
annat.

Herr STAXÄNG (h): Herr talman! Jag
hade inte ämnat begära ordet då jag
ju i utskottet anslutit mig till majoritetens
mening, men då man under debattens
gång börjat tolka ut varandras
mening, kan jag inte underlåta att här
framlägga den ståndpunkt, som ligger
bakom mitt ställningstagande beträffande
de olika meningarna i utskottsutlåtandet.

I fråga om kravet på en allmän undersökning
är man både från utskottsmajoritetens
och från reservanternas

sida — reservanterna har en särskild
motivering — enig om att en sådan undersökning
bör ske. Statsrevisorernas
uttalande gick alltför bestämt ut på en
avveckling av sommartiden för dessa
befattningshavare, varför jag för min
del inte kunde acceptera den meningen.
Likaledes ansåg jag för min del,
som herr Lindholm redan nämnt, att
reservanterna även om de gick med
på en undersökning alltför mycket ville
skriva bort den. Det var därför utskottets
uttalande tillkom som en kompromiss,
i vilken man inte direkt ville
driva sin mening beträffande avkopplingen
av denna förmån. Å andra sidan
vill man ha denna undersökning så
objektiv som möjligt. Jag vill därför,
herr talman, nu när inte minst herr
Rubbestad försökte tolka herr Lindholms
anförande så att i det också
skulle ligga tanken på en avveckling,
ha anmält, att när jag står bakom utskottets
motivering, vill jag inte driva
den meningen så långt som här gjordes
av herr Rubbestad.

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
Jag vill först säga att jag är tillfredsställd
med herr Lindholms deklaration,
och jag tackar honom för den. Jag har
inte anledning att hysa någon annan
mening, sedan han i andra omgången
ytterligare klargjort innehållet för herr
Malmborg.

Det är alldeles uppenbart att jag aldrig
uppfattat riksdagens revisorer på
annat sätt än att om utredningen inte
ger belägg för att det är nödvändigt
att vidta åtgärder, så skall man inte
göra det. Jag vill, herr talman, läsa
upp de sista raderna i revisorernas
utlåtande för att vi skall få en föreställning
om huruvida det är riktigt
att det inte skulle vara lämpligt att besluta
denna sak. Revisorerna säger i
slutet av sitt särskilda yttrande: »Vid
denna utredning torde i första hand
böra övervägas, huruvida inte minskningen
av arbetstiden sommartid kun -

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

de helt avskaffas, även med hänsyn
till att för det vida övervägande antalet
statstjänstemän samt för kollektivavtalsanställda
personer en motsvarande
förmån i regel inte förekommer.

I varje fall borde inskränkningen av
arbetstiden kunna göras avsevärt mindre
än nu, dels så att en sådan inskränkning
endast medgavs en kortare tid av
året än för närvarande och dels så att
inskränkningen per vecka begränsades
till ett lägre antal timmar än nio. Vidare
borde omprövas, huruvida inte
—■ såsom i vissa kommunala verk sker
•—• minskningen av arbetstiden under
viss del av sommaren kunde motsvaras
av en ökning av arbetstiden under
annan del av året. Givetvis borde hänsyn
tagas till personalens befogade önskemål
vid en omläggning av arbetstiden.
»

Detta sista har riksdagens revisorers
ordförande redan citerat. Och jag
skulle jag vilja säga till herr Malmborg,
när han gör gällande att detta är en
företeelse, som inte avgränsar sig till
statsverksamheten utan som förekommer
också på andra områden av arbetslivet,
att det ju då gäller företrädesvis
det kommunala området. Vi vet
att de kommunalt anställda har varit
mycket intresserade av att, så snart
det har tjänat deras intressen, kopiera
de bestämmelser, som gällt för statstjänarna.
Men ute i den kommunala
verksamheten spjärnar de ansvariga
emot och vill inte ha de bestämmelser
fullt och helt tillämpade, som gäller
för dessa i praktiken begränsade grupper
av statstjänare. Man kommer nog
att med tillfredsställelse hälsa den föreslagna
utredningen, och jag vill, i
motsats till riksdagens revisorers ordförande,
säga att jag förutsätter, att här
måste ske en betydande revision av
gällande bestämmelser.

Herr CASSEL (h): Herr talman! Jag
har inte någon allmän överblick över
hur denna fråga ligger till, men jag har
3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr

erfarenheter av hur sommartiden tilllämpas
inom länsstyrelserna. Jag har
själv under många år tjänstgjort på en
länsstyrelse, och jag skulle med några
få ord vilja beskriva hur det går till
under sommarmånaderna med den begränsade
arbetsstyrka som på grund av
semestrarna står till förfogande. De anställda
måste då utnyttjas mycket hårt,
ty allmänheten vill ha sina resolutioner,
och det är bråttom. Personalen i
skrivbiträdes- och kanslistställning kan
ofta gå när arbetstiden officiellt är slut,
under det att den mera kvalificerade
personalen får lov att vara kvar ytterligare
någon timme. Men sedan är det
kutym — åtminstone på den länsstyrelse
där jag tjänstgjorde —■ att befattningshavarna
tar en packe ärenden
med sig och knäcker dem i bostaden,
eller också att man samlas igen på
kvällen.

Det var den vanliga gången: Man
kunde exempelvis ge sig ut och bada
eller fara ut till sitt sommarställe klockan
4, men sedan hörde det till att man
var på sitt tjänsterum igen vid 7-tiden
och satt där kanske till kl. 10 eller
Vall. Det gällde inte bara föredraganden
utan också andra tjänstemän, och
när det var bråttom kunde man räkna
med lojalitet även från kanslister och
skrivbiträden.

På det sättet blev samma arbete utfört
som om man skulle ha haft vanlig
arbetstid, men personalen fick lättnaden
och trevnaden att kunna komma åt
att utnyttja soltimmarna för att bada
eller på annat sätt rekreera sig. Den
skötte ändå sitt arbete, och det arbetet
var ganska påfrestande. Skillnaden var
bara att man lade arbetstiden på ett
annat sätt över dygnets timmar.

Jag vill inte alls säga att det går till
så i alla ämbetsverk — det känner jag
inte till. Men jag vill bara ha sagt att
man inte skall göra sig den föreställningen
att arbetet överallt går för halv
maskin under de månader, då sommartid
tillämpas.

17.

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Anlitande av statens järnvägars resebyråer vid vissa resor.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den av fröken Andersson
m. fl. beträffande denna punkt avgivna,
med 1) a) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Malmborg i Skövde
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24 :o) i utskottets utlåtande nr 102,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. i fråga
om denna punkt avgivna, med 1) a)
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Punkten 26.

Anlitande av statens järnvägars resebyråer
vid vissa resor.

I skrivelse nr 59 hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 6 februari 1953, lämnat en
redogörelse för de åtgärder som vidtagits
på grund av riksdagens skrivel -

ser den 22 mars, den 2 april, den 26
april och den 29 maj 1952, nr 98, nr 11,
nr 150 resp. nr 293, i anledning av, såvitt
nu är i fråga, riksdagens år 1951
församlade revisorers berättelse.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
första kammaren av herr Svärd väckt
motion (1:230), vari föreslagits att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
upphäva kungörelsen den 30 juni 1952
om anlitande av statens järnvägars
resebyråer vid vissa resor.

Utskottet hemställde,

I. att motionen I: 230 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Huss, Skoglund i
Doverstorp och Staxång, vilka ansett,
att utskottet under I. bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionen
1:230, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville upphäva
kungörelsen den 30 juni 1952 (nr 523)
om anlitande av statens järnvägars
resebyråer vid vissa resor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

BRACONIER (h): Herr talman!
Jag skulle bara vilja säga några ord
med anledning av reservationen på
denna punkt beträffande anlitandet av
statens järnvägars resebyrå. Det synes
mig självfallet att här föreligger en
orättfärdig diskriminering av de privata
resebyråerna. Jag kan inte finna
några som helst bärande principiella
skäl, varför inte de privata resebyråerna
— som ju bl. a. är agenter för SJ
och vilkas betydelse för vårt land är
uppenbar — också skulle få anlitas i
detta sammanhang. Jag tycker att det
ingrepp som härmed göres i det enskilda
näringslivet är av ganska betänk -

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Anlitande av statens järnvägars resebyråer vid vissa resor.

ligt slag. Det kan inte finnas någon
rimlig anledning till att här inte skall
råda en fri konkurrens. Det är därför
som några reservanter har gått på den
linjen att man skall få anlita även de
privata resebyråerna.

Herr talman! Jag har med dessa
korta ord velat yrka bifall till den reservation
som här föreligger.

Häruti instämde herr Staxäng (h).

Herr MALMBORG i Skövde (fp): Herr
talman! Inte heller jag skall ge mig in
på någon omfattande argumentering i
denna fråga. Jag ber endast att få understryka
att detta är en praktisk angelägenhet,
inte en principiell. Redan sedan
långt tillbaka har vederbörande
statens verk utnyttjat statens järnvägars
resebyrå när det gällt att ordna resor,
och därvidlag har de haft den stora
förmånen att samtidigt få sina reseräkningar
granskade. Det finns t. o. m. avtal
mellan några centrala verk och
SJ :s resebyrå i detta avseende.

Det är härvidlag inte fråga om någon
ackvisitionsverksamhet, och det är väl
den som resebyråer i allmänhet utövar
och fäster största vikt vid, utan här
gäller det resor som företas av tjänstemän
på uppdrag och inom ett visst begränsat
område. Denna kungörelse utfärdades
den 1 augusti 1952. Till grund
för den ligger en enhällig uppfattning
bland riksdagens revisorer, statsutskottet
och riksdagen. Man kan väl under
sådana förhållanden med allt skäl säga
att det inte är rimligt att efter den korta
tid som sedan dess förflutit skriva till
Kungl. Maj:t och begära att kungörelsen
skall sättas ur kraft, i synnerhet
som den har visat sig medföra ur andra
synpunkter gynnsamma verkningar
utan att diskriminera de privata resebyråerna.

Herr BRACONIER (h): Jag vill bara
till herr Malmborg i Skövde säga att
om man hyllar den principen att alla
parter skall gynnas lika och om man

anser det vara värdefullt att de privata
resebyråerna, som dessutom är
agenter för statens järnvägar, inte skall
lida ett avbräck som är till skada för
deras verksamhet, då är det klart att
man i detta läge bör säga sin mening.
Man kan inte vara bunden av vad statsrevisorerna
och riksdagen tidigare har
uttalat. Detta skulle betyda att det måste
förflyta en viss tid, innan man skulle
kunna hävda ett principiellt resonemang.
Detta är en princip. Dessutom
medför den ekonomiska konsekvenser
för de resebyråer det är fråga om. Att
man skulle behöva vänta några år tills
dessa ekonomiska konsekvenser blir än
mera besvärande för resebyråerna i
fråga tycker jag inte är riktigt.

Jag har, herr talman, velat framhålla
att denna reservation bygger på en
principiell uppfattning, som jag hoppas
många av oss väl hyser.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):
Herr talman! Jag vill erinra herr Braconier
om att jag sade förut att en enhällig
riksdag tog detta beslut i fjol,
och jag föreställer mig då att herr
Braconier, som ju är en stark företrädare
för principiella linjer, för sin del
också prövar den principiella frågan.

Jag vågar säga, även om jag liksom
herr Braconier principiellt anser att
här bör råda största möjliga likställighet,
att detta inte är någon större fråga
ur den synpunkten, just därför att verksamheten
begränsas till dessa tjänstemän
i statens verk och personer som
i övrigt företräder statens verk och
därför att det bara gäller resor som är
anbefallda i tjänsten. Det är således en
mycket begränsad del av hela verksamheten.
Det gäller, som jag sade förut,
ingen ackvisitionsverksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den av fröken

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt m. m.

Andersson in. fl. vid denna punkt avgivna
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa fastigheter i Trollhättan; och

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i utlåtandena
hemställt.

§ IT

Pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans
pensionsanstalt m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
89, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 13 februari 1953, föreslagit
riksdagen att dels medgiva, att
under tiden 1 januari—30 juni 1953
till pensionstagare hos handelsflottans
pensionsanstalt måtte få utbetalas dyrlidstillägg
och provisoriskt tillägg enligt
av departementschefen tillstyrkta grunder,
samt godkänna av departementschefen
framlagt förslag till omläggning
av handelsflottans pensionsanstalts
verksamhet från och med den 1 juli
1953 dels — med ändring av vad därutinnan
föreslagits i årets statsverksproposition
under tionde huvudtiteln
— godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för handelsflot -

tans pensionsanstalt, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1953/54
och till Handelsflottans pensionsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1953/54
under tionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 48 700 kronor dels
ock till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt
för budgetåret 1953/54 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett anslag av
1 600 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Bergman m. fl.
(I: 377) och den andra inom andra
kammaren av herr Svensson i Göteborg
in. fl. (11:469), i vilka hemställts, att
riksdagen — utöver i propositionen nr
89 äskat bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt
för budgetåret 1953/54 — måtte
anvisa dels förslagsvis 215 000 kronor
till bestridande av kostnader för dyrtidstillägg
och provisoriskt tillägg å
pensioner från anstalten under första
halvåret 1953 dels ock förslagsvis
400 000 kronor till engångsbelopp åt
vissa pensionstagare vid anstalten i
huvudsaklig överensstämmelse med i
motionerna angivet förslag.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte medgiva, att
under tiden 1 januari—30 juni 1953 till
pensionstagare hos handelsflottans pensionsanstalt
finge utbetalas dyrtidstilllägg
och provisoriskt tillägg enligt av
departementschefen tillstyrkta grunder,
samt godkänna det av departementschefen
förordade förslaget till omläggning
av handelsflottans pensionsanstalts
verksamhet från och den 1 juli 1953;

II. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att ur personalförteckningen
för handelsflottans pensionsanstalt
avföra en kanslibiträdestjänst i
Ca 11;

III. att riksdagen måtte

a) godkänna av utskottet framlagd

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt m. m.

avlöningsstat för handelsflottans pensionsanstalt,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1953/54;

b) till Handelsflottans pensionsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1953/54
under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 48 700 kronor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:377 och 11:469,
till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt
för budgetåret 1953/54 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 1 600 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SVENSSON i Göteborg (s): Herr
talman! Enligt den av Kungl. Maj:t förordade
omläggningen av handelsflottans
pensionsanstalts verksamhet från
och med den 1 juli i år kommer, i varje
fall såvitt man nu kan bedöma det,
pensionsförbättringar att genomföras
för de sjömän som är pensionstagare
enligt 1944 års reglemente. Dessa förbättringar
kommer att ske inom ramen
för pensionsanstaltens tillgängliga medel
och med i huvudsak oförändrat
statsanslag.

För dessa sjömän, d. v. s. de sjömän
för vilka det nu gällande pensionsreglementet
äger tillämpning, tillgodoser
nog förslaget skäliga anspråk på en
pensionsförbättring. Det finns emellertid
ett ganska stort antal sjömän, som
nu är komna upp i en sådan ålder att
de på grund härav har slutat sjömansyrket
och för vilka detta pensionsreglemente
inte äger tillämpning. Det är
dessa gamla sjömän, av vilka en stor
del har haft anställning till sjöss under
de två världskrigen, som jag med flera
av denna kammares ledamöter har haft
i åtanke när vi i en motion har hemställt
om att riksdagen måtte bevilja
var och en av dem ett engångsanslag
på 200 kronor. Jag kan naturligtvis
hålla med utskottet både om att pen -

sionstagarna inte skulle få en varaktig
hjälp genom ett sådant anslag och om
att den sammanlagda summan, 400 000
kronor, innebär en relativt betydande
ökning av statsutgifterna. Det är självklart
att det hade varit bättre och mera
önskvärt om även dessa gamla sjömän
hade tillerkänts en bestående pensionsförbättring,
vilken enligt min mening
också kunde ha skett om man utav
krigsförsäkringsnämndens betydande
överskott — såsom också föreslogs i
motion vid förra årets riksdag i denna
kammare — hade avsatt medel för en
sådan pensionsförbättring. Så blev nu
inte fallet, och därför vågade motionärerna
inte sträcka sig längre än till
att föreslå detta engångsanslag på 200
kronor.

Jag beklagar att utskottet inte har
ansett sig kunna tillstyrka denna motion.
Det hade dock kunnat inge dessa
gamla sjömän den känslan, att statsmakterna
inte alldeles har glömt bort
deras insatser under för vårt land bekymmersamma
tider.

Jag tycker nog att den nuvarande
attityden rimmar ganska dåligt med alla
de uttalanden som såväl under det första
som under det andra världskriget
gjordes, inte minst från ledande statsmäns
sida, att sjöfolkets insatser till
vårt lands fromma inte skulle glömmas
bort. Nog borde det enligt min mening
ha funnits möjlighet att genom en rimlig
och skälig pensionsförbättring för
dessa gamla sjömän infria dessa löften.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till motionen nr 469
i denna kammare.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Den omständigheten att utskottet avstyrker
den i detta ämne väckta motionen
är i och för sig inte något uttryck
för bristande intresse hos utskottet
för de personalgrupper som det
här är fråga om. Tvärtom uppskattar
vi i hög grad den gärning som dessa
sjömän har utfört inte bara under det

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Lag om tillsättande av vissa befattningar inom socialvården.

senaste utan jämväl under det första
världskriget. Vi har inom statsutskottets
femte avdelning allvarligt diskuterat
möjligheterna att biträda det i motionen
framställda yrkandet, men som
kammarens ledamöter känner till är
det statsfinansiella läget rätt ansträngt
för närvarande. Det är uteslutande det
betryckta läget på detta område som
har gjort att vi ansett oss nödgade att
avstyrka motionen.

Jag ber, herr talman, att med stöd
av det anförda få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen II: 469
av herr Svensson i Göteborg in. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
åtgärder för krigsförsörjningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Lag om tillsättande av vissa befattningar
inom socialvården.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillsättning av vissa befattningshavare
inom socialvården, dels ock i ämnet
väckt motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr HAGÅRD (li): Herr talman! Jag
vill göra några korta reflexioner i
detta ärende.

Det författningsförslag som Kungl.
Maj:t här har framlagt och som andra

lagutskottet har tillstyrkt utgör bara en
ringa del av en önskad större omorganisation
av den kommunala socialvården.
Vi har gjort många försök att
få till stånd en ny sakernas ordning på
detta område, men hittills har det varit
så gott som fåfängt. Jag vill kort
och gott erinra om att vi under 1930-talet genom organisationssakkunnigas
arbete fick ett förslag, som bara resulterade
i någonting som kallades socialregister,
en anordning som kan sägas
vara ganska misslyckad, emedan
den förutsätter en enhetlig organisation,
vilken inte finns.

Vi har sedermera under 1940-talet
fått nya förslag på detta område av
socialvårdskommittén. Den andra gången
då socialvårdskommittén sysslade
med detta förband man resonemanget
med ett förslag om omarbetning av
fattigvårdslagen till lagen om socialhjälp.

I propositionen nr 180 säges det nu
ifrån, att socialhjälpslagen har varit
föremål för rätt skarp kritik. Det är
enligt mitt förmenande inte underligt,
då det här förutsättes en nyhet, nämligen
att statsmedel skulle knytas till
den behovsprövade hjälp som denna
ersättning för fattigvården skulle utgöra.
Beträffande organisationsförslaget
ligger det emellertid helt annorlunda
till. Det är inte så beroende av förslaget
till lag om socialhjälp, att inte organisationsfrågan
skulle ha kunnat lösas
fristående. Inte heller har, såvitt jag
förstår, remissutlåtandena varit så nedgörande
på den punkten. I stort sett har
man tvärtom stött tankegången, emedan
den ansluter sig till sådana anordningar
som redan finns i de olika kommunerna.

Det nu föreliggande författningsförslaget
avhjälper de mest framträdande
bristerna och olägenheterna för närvarande.
Man kan genom denna författning
få till stånd en möjlighet att
utse gemensamma tjänstemän på det
socialpolitiska fältet i kommunerna. Jag

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Internationella arbetsorganisationens konferensbeslut år 1952.

har för min del ofta framhållit detta
som en oavvislig nödvändighet i första
omgången.

Nu hoppas jag emellertid, herr talman,
att den ändring som här föreslås
inte skall föra med sig att den slutliga
behandlingen i socialdepartementet av
organisationsfrågan blir försenad. Vår
efterblivenhet på detta område måste
avlägsnas, och det vore ju synnerligen
fatalt, herr talman, om vi nu för andra
eller tredje gången skulle låta oss nöja
med en detaljändring.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
bringa de nämnda förhållandena i erinran,
och jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Internationella arbetsorganisationens
konferensbeslut år 1952.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande,
nr 29, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1952 vid dess
trettiofemte sammanträde fattade beslut.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru NILSSON (k): Herr talman! När
svenska riksdagen nu skall yttra sig
angående av Internationella arbetskonferensen
antagna konventioner och rekommendationer
om minimistandard
för den sociala tryggheten kan jag inte
undgå att framföra några synpunkter
i frågan.

Allt vad som inlägges i begreppet
social trygghet har det arbetande folket
kämpat för och eftersträvar fortfarande.
Vi noterar vunna framgångar men
beklagar samtidigt att vårt land inte
har kommit längre på vägen mot att ge
människorna en social trygghet, en

trygghet från nöd. Den nu föreliggande
konventionen om minimistandard för
social trygghet omfattar nio olika grenar.
För att Sverige skall kunna ratificera
densamma fordras att vårt land
fyller kravet i minst tre grenar, och
det gör vi verkligen, men med ett nödrop.
Kravet på vad som internationellt
anses som en minimistandard kan sålunda
Sverige icke uppfylla i mer än
tre grenar. Det är beklämmande att ett
land, som sluppit krig och allt som
följer med ett krig, skall få uppleva att
andra länder, som gått igenom kriget,
bär kommit långt före oss vad gäller
socialpolitiken.

Ingen har väl kunnat undgå att märka
den otrygghetskänsla inför inkomstbortfall
som finns i vårt land. Arbetslöshet,
sjukdom, ålderdom, barnsbörd
och annat utgör ett hot mot medborgarens
möjligheter att försörja sig, och
detta är en av orsakerna till den osäkerhet
och nervositet som vårt lands
folk känner inför morgondagen. I vårt
land har inte majoriteten av medborgarna
så stora inkomster, att de kan
skydda sig mot olyckor som kan drabba
dem. Det måste vara samhällets uppgift
att genom lag garantera varje medborgare
en minimistandard, när de
oförvållat inte kan försörja sig själva.

Att man internationellt anser detta
framgår av den här föreliggande konventionen.
Men i vårt land är förhållandet
ett annat, eftersom ju fördelningen
av kostnaderna här är sådan, att den
tyngsta bördan lägges på medborgarna
själva i form av personliga avgifter till
försäkringar som skall skydda mot inkomstbortfall,
i stället för att staten
och arbetsgivarna borde ikläda sig
dessa kostnader.

Detta förhållande, att inkomsttagarna
i landet sålunda själva får betala huvudparten,
är en av orsakerna till att
Sverige inte uppfyller konventionens
krav när det gäller olika grenar. Men
därtill kommer att karaktären av ekonomisk
hjälp fattas. Med detta menar

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde m. m.

jag att t. ex. vad gäller hälso- och sjukvården
är det inte bara så, att medborgarna
själva får betala huvudparten
av kostnaderna, utan det saknas
också helt sådana föreskrifter om ekonomisk
hjälp för förebyggande läkarvård
som finns i konventionen.

I fråga om hjälp vid havandeskap
och barnsbörd innehåller konventionen,
att kontanthjälp skall utgå med
45 procent av förmånstagarens eller
familjeförsörjarens inkomst. Denna
hjälp skall ersätta inkomstbortfallet.
Men här i landet har varken moderskapspenningen,
moderskapshjälpen eller
mödrahjälpen den karaktären, att
de ersätta inkomstbortfall. Här har
varken moderskapspenningen eller moderskapshjälpen,
som nu utgår med det
belopp som fastställdes 1937—1938, 75
respektive 100 kronor, ens kompenserats
för dyrtiden.

Ej heller i fråga om ålderdom och
invaliditet fyller vi kravet på vad man
internationellt anser borde vara minimistandard.
Det beror dels på beloppets
storlek, dels på bestämmelserna
om åldern. I konventionen föreskrives
65 år; här är åldern 67 år. Vidare saknar
ju utlänningarna i vårt land möjlighet
att få pension.

Likaså fyller vi ej kraven på förmåner
till efterlevande, eftersom änkepensionen
är alldeles för låg.

Detta är några erinringar jag velat
göra vad det gäller denna fråga. Jag
har velat göra dem därför att det i vårt
land finns tendenser till att säga »hurra
vad vi är bra».

Jag vill säga än en gång att vi noterar
vunna framgångar. Men framgångarna
är inte så stora, att det behöver
gå oss åt huvudet. Denna konvention
bör ge oss något att tänka på
för kommande år. Det har framförts
motioner i syfte att förverkliga de krav
konventionen innehåller, men motionerna
har blivit avslagna.

Vårt lands folk har rätt att fordra
en lagstiftning, som garanterar varje

människa som lever av sitt arbete social
trygghet. Vårt lands folk har rätt
att fordra ett system, som ger det garantier
mot alla sociala risker utan
undantag, d. v. s. alla dem som följar
av sjukdom, moderskap, ålderdom,
olycksfall i arbete och yrkessjukdomar,
fullständig eller partiell arbetslöshet
eller anhörigs dödsfall.

Vårt lands folk har rätt att fordra
den minimistandard som föreskrives
i denna konvention. Det finns pengar.
Ta av bolagens oerhörda vinster — det
är dock det arbetande folket som har
arbetat ihop dessa vinster — för att
ge människor trygghet, det är vad de
rätteligen kan fordra. Tänk mer på
detta än att anslå miljarder till upprustningen,
som hindrar kompensation
för levnadskostnadsstegringar beträffande
redan vunna reformer och i ännu
högre grad hindrar en utbyggnad
av nya reformer, som för vårt lands
folk skulle betyda verklig social trygghet.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Med åberopande av den motivering
som utskottet i denna fråga har
anfört tillåter jag mig, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15.

Lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Ivungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om rätt till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde in. m.

Genom en den 8 april 1953 dagtecknad
proposition, nr 212, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen

Lördagen den 9 maj 1953. Nr 17.

Lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde m. m.

dels jämlikt § 87 regeringsformen
att antaga följande förslag till
Lag

om rätt till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde.

Härigenom förordnas som följer.

Rätten till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde tillkommer
kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

dels ock att godkänna i propositionen
förordade grunder för upplåtelse
av den rätt som enligt lagförslaget skulle
tillkomma kronan.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson och von Seth, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fru BOMAN (h): Herr talman! Vid behandlingen
av detta ärende har utskottet
och reservanterna i ett avseende
kommit till samma slutsats. Yrkandet
är inte detsamma, men både utskottet
och reservanterna har gjort den iakttagelsen,
att det här rör sig om en sak
som är mycket oklar och inte på något
sätt utredd. Departementschefen har
ju vid lagrådsremissen uttalat att varken
uttryckliga lagregler eller vedertagen
rättsuppfattning hittills lämnat generell
ledning beträffande spörsmålet.
Vidare har man gjort den iakttagelsen,
att inte några myndigheter eller andra
sakkunniga har beretts tillfälle att yttra
sig om lagförslaget.

Utskottet är sålunda fyllt av betänkligheter
men har likväl yrkat bifall till
propositionen. Reservanterna har däremot
låtit betänkligheterna leda till ett
avslagsyrkande.

Jag skall, herr talman, be att med
denna motivering få ansluta mig till
avslagsyrkandet.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Det föreliggande lagförslaget är
det kortaste och ur lekmannasynpunkt
kanske mest lättfattliga som kan tänkas.
Jag tror inte att jag belastar vare sig
herr talmannens eller kammarens tålamod,
om jag föredrar lagen in extenso.
Den lyder som följer:

»Lag

om rätt till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde.
Härigenom förordnas som följer.
Rätten till sand-, grus- och stentäkt
inom allmänt vattenområde tillkommer
kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.»

Genom lagen av den 1 december 1950
om gräns mot allmänt vattenområde
skedde det en uppdelning i allmänna
och enskilda vattenområden. Däremot
finns det inga bestämda rättsregler om
vem som äger marken under vattnet,
utan det är alldeles riktigt att det därvidlag
råder en viss obestämdhet. Detta
har också föredragande departementschefen
påpekat och han har signalerat
en utredning som skulle omspänna
spörsmålet i hela dess vidd.

På grund av vissa händelser, som har
refererats i tredje lagutskottets utlåtande,
föreligger det emellertid fullgiltig
anledning att nu antaga den provisoriska
lag som har föreslagits av regeringen.
Departementschefen framhåller
ju att det är en mera provisorisk lösning
och han vill inskränka åtgärden
till att avse endast det nu aktuella
spörsmålet, d. v. s. att i en särskild lag
förklaras att rätten till sand-, grus- och
stentäkt inom allmänt vattenområde
tillkommer kronan.

Då fru Boman inte här gick in på

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde m. m.

några detaljer, skall jag självfallet inte
heller göra det. Jag ber bara att få tilllägga
att jag tyvärr inte hade möjlighet
att vara närvarande vid justeringen av
utlåtandet. Om jag hade varit det,
skulle jag ha föreslagit, att den något
syrliga motivering som utskottet har anfört
skulle ha gjorts annorlunda. Jag
skulle alltså nu kunna göra fru Boman
den björntjänsten att jag yrkade bifall
till utskottets kläm men avslag på dess
motivering. Då emellertid utskottets
något syrliga motivering sannolikt icke
har någon nämnvärd betydelse och huvudsaken
är att lagen kommer till
stånd, skall jag inte ställa något sådant
yrkande utan ber med det anförda att
få hemställa om bifall till tredje lagutskottets
förslag.

Herr H?EGGBLOM (h): Herr talman!
Herr Andersson i Löbbo fällde här ett
yttrande om att vi först 1950 fick begreppen
allmänna och enskilda vattenområden.
Det är möjligt att herr Andersson
i Löbbo har rätt i det. Men vi
som har haft våra fastigheter vid sjön,
har långt före 1950 haft klart för oss,
att där eller där slutar vårt enskilda
vattenområde och där börjar det allmänna.
Var det inte bara så att vi 1950
fick andra gränser? Varför skall vi, på
grund av att vi 1950 fick en annan
gränsdragning, få en lag som vi förut
inte har haft under århundraden, medan
det dock har funnits allmänt vattenområde?
Jag är alltså bara frågvis
och ställer frågan: Har vi förut inte
haft något allmänt vattenområde?

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Det gläder mig på sätt och vis att
Kungl. Maj:t nu har kommit underfund
med att staten, såsom jag påtalade 1950,
behöver ha denna rätt. Tyvärr gäller
det bara allmänt vatten.

Till herr Hseggblom vill jag bara
säga, att det inte kan vara honom obe -

kant, att fram till 1950 ägde ingen enskild
här i landet botten till något vattenområde
men väl fiskerätten i vatten
som hörde till vissa hemman. Tyvärr
skänkte staten 1950 botten till vattenområdena
åt enskilda och avhände sig
därmed oerhört stora ekonomiska värden.
Men det är för sent att göra något
åt den saken i dag. Tyvärr träffas
svenska folket över huvud hårt av
detta. Det gläder mig att både Kungl.
Maj:t och andra lagutskottet nu kommit
underfund med vilka värden de
gjorde sig av med 1950.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Om herr Hseggblom har något
enskilt vattenområde är det tämligen
säkert att också botten är enskild. Men
när det gäller allmänt vattenområde
har rättsreglerna varit oklara och är
det fortfarande. Herr Haeggbloms fråga
»om vi förut inte haft något allmänt
vattenområde» är onödig. Vi vet båda
två att så varit fallet. Det är bara en
detalj som departementschefen här upptar,
nämligen frågan om sand-, grusoch
stentäkt. Den saken har som jag
förut sagt blivit aktuell närmast därför
att det inte kan vara rimligt, att vilken
enskild person som helst på allmänt
vattenområde, där vattnet tillhör det
allmänna, skall kunna få exploatera de
nyttigheter som finns under vattnet.
Det behövs en lagstiftning på detta område.

Förslaget innebär inte att den sandoch
grustäkt som förut förekommit behöver
upphöra. Det behöver inte heller
innebära vare sig någon ökning eller
minskning, utan det innebär endast, att
det allmänna får förfoganderätten i hithörande
avseenden över bottentillgångarna
i de allmänna vattnen. Jag kan för
min del inte finna annat än att den
föreslagna åtgärden är synnerligen välbetänkt.

Att sedan kanske inte särskilt många
myndigheter har hörts, att frågan inte

Lördagen den 9 maj 1953. Nr 17.

Lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde m. m.

blivit föremål för den utredning som
såväl reservanter, som i någon mån,
även utskottets majoritet har ansett erforderlig,
är ju en sak för sig. Jag tycker
emellertid, som jag förut sagt, att
denna fråga är så pass enkel och klar,
att även en lekman bör utan utförligare
utredning kunna begripa vad det här
gäller. Jag blev av vad som förekom
under utskottsbehandlingen fullständigt
övertygad om det befogade i att genast
antaga den föreslagna lagen.

Herr HiEGGBLOM (h): Herr talman!
Gentemot herr Lundberg vill jag säga,
att jag inte alls vet på det sätt han tror.
Jag har tvärtom långt före år 1950 varit
med om skiften av fiskevatten och
grunden under fiskevattnet, varvid
lantmätaren varit av den bestämda uppfattningen,
att grunden tillhörde den
intilliggande fastigheten. I annat fall
skulle man, herr Lundberg, komma i
den obehagliga situationen då ny mark
bildas på grund av landhöjning, att
denna mark inte skulle tillfalla t. ex. en
förutvarande ö som man äger utan någon
annan. Lantmätarna har sålunda
varit av den meningen, att mark under
vatten tillhör den enskilde, och har
inte delat herr Lundbergs uppfattning
att denna grundsats genomfördes först
1950.

Herr Andersson i Löbbo finner det
naturligt, att staten skall förbehålla sig
exploateringsrätten till grustäkt och dylikt
i allmänna vatten. Detta är emellertid
inte självklart. När det gäller
fisket får alla människor bedriva det
i allmänna vatten liksom fisket är förbehållet
den enskilde på enskilt vatten.

Jag tycker nog, att tredje lagutskottet
har fog för sin anmärkning på att
några remissinstanser icke har beretts
tillfälle att yttra sig över förslaget. Hela
debatten vittnar ju om att frågan inte
är utredd i önskvärd omfattning, varför
jag ber att få ansluta mig till reservanterna.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Till herr Hseggblom vill jag tillägga,
att det var först på hösten 1950 som
den uppfattning, som herr Hseggblom
gör sig till tolk för, infördes i svensk
lagstiftning. Den uppfattning som han
här hävdat framfördes första gången år
1897 av professor Dahlberg. Då sade
emellertid alla andra rättsvetare ifrån,
att rätten till botten aldrig har tillkommit
enskild ägare. Vi har ju en rättshistoriker
här i kammaren och det vore
roligt att höra om han kan jäva vad jag
nu anfört. Så sent som år 1944 skrev
den nuvarande utrikesministern i en
festskrift om denna sak, och han fann
också denna princip orimlig. Jag skulle
vilja fråga herrar Hseggblom och Munktell,
om det i detta land finns någon
på vetenskaplig grund byggd redogörelse
som styrker herr Hseggbloms uppfattning.
Jag vågar säga att så inte är
förhållandet, utan att det var först år
1950 som man började tillämpa den
orimliga principen om enskilds rätt
till botten. Jag vill också säga till herr
Hseggblom, att fiskerätten i ett vattenområde
inte är knuten till äganderätten
över området.

Det förefaller som om Kungl. Maj:t
väl sent har vaknat till och sett vad
man egentligen ställt till med. Däråt
är väl ingenting att göra, men jag vill
för herr Hseggblom påpeka att han kan
vara glad över att Kungl. Maj:t har
skänkt de enskilda alla dessa områden
men han skall inte försöka påstå, att
det finns någon rättsgrund för att göra
detta.

Herr H7EGGBLOM (h): Herr talman!
Jag tror att Kungl. Maj:t som institution
i detta land är väsentligt yngre som
fastighetsägare än jordbrukarna. Man
kan alltså inte tala om att Kungl. Maj:t
kommer och skänker några rättigheter
till dem, som har urgammal rätt till
jorden och vad därtill hörer.

Sedan vill jag säga att herr Lundbergs

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

Lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde m. m.

yttrande bara bestyrker att all teori är
grå. Vad som står i kompendier intresserar
mig mycket litet. Jag har i min
ägo en skifteskarta, som ger mig jakträtt
över vattenområden, där jag inte
har fiskerätt. Denna jakträtt har jag fått
på grund av att lantmätaren ansåg att
marken under vattnet var min. Sedan
får herr Lundberg försöka bevisa att
lantmätaren har haft fel. Jag har i alla
fall papper på den ståndpunkt jag här
förfäktar, och det anser jag väga mer
än vad man kan läsa om i kompendier.

Herr MUNKTELL (h): Herr talman!
Trots herr Lundbergs inbjudan till en
rättshistorisk föreläsning skall jag inte
hålla någon sådan. Först och främst vill
jag konstatera, att på debatten mellan
professor Dahlberg och andra auktoriteter
kan jag inte gå in här. Denna fråga
är nämligen oerhört vittomfattande.

Jag vill däremot konstatera, att grundsatsen,
att rätten till botten följer rätten
till vatten, är mycket gammal. Denna
regel har, mig veterligt, aldrig principiellt
upphävts.

Vad sedan denna lag beträffar torde
den inte ha en så enorm ekonomisk betydelse,
men i stället har den en viss
principiell betydelse. Jag tycker knappast
att det vore principiellt riktigt om
man här plötsligt lagstiftningsvägen säger
att någonting som — enligt min syn
åtminstone — varit ingens tillhörighet,
res nullius som det heter, plötsligt skall
tilläggas stat, kommun eller någon enskild.
— Någon rättshistorisk föreläsning
skall jag emellertid, som sagt, inte
ge mig in på.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag skulle bara till herr Munktell vilja
säga, att han såsom rättshistoriker ändå
bör veta, att de grunder han här har
anfört inte är bärande.

När herr Haeggblom sedan säger att
han fått en skifteskarta vill jag påpeka,

att lantmätarna tyvärr har handlat felaktigt
på detta område då de har saknat
kunnighet. Jag vill emellertid tillägga
att det i olika sammanhang uttryckligen
har sagts ifrån, att dessa lantmäteriförrättningar
inte skulle vara gällande.
Det är klart att om man brukar
ett område och ingen protesterar däremot,
då anser man att man rår om området
i fråga. Jag skulle förvåna mig om
herr Haeggblom i något fall skulle göra
avkall på den heliga äganderätten till
förmån för samhället eller någon annan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 16.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit för
örlogsvarvens marinverkstäder;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
statens bränslekommission;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag til1
barnmorskeläroanstalterna;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal; nr

209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjning av
vissa arvoden m. m.; och

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni
1947 (nr 376), m. in.

Lördagen den 9 maj 1953.

Nr 17.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från andra lagutskottet:
nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), m. m.;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av
statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; och

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648); samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående tyska utlandsskulder;
och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland undertecknad
överenskommelse rörande tilllägg
till konventionen den 29 januari
1926 angående fredligt avgörande av
tvister;

konstitutionsutskottets betänkande
och utlåtande:

nr 17, med förslag till skrivelser i
författningsfrågor; och

nr 18, i anledning av väckta motio -

ner om viss ändring i bestämmelserna
rörande val till riksdagens första kammare; statsutskottets

utlåtanden:
nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till avlöningar vid
universitetet i Lund jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1953/54 till
bidrag till anordnande av skolmåltider
in. in.;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av gymnasierna vid de högre allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 till arbetar sky ddsstyrelsen
och yrkesinspektionen;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående depåverksamheten
till stöd för blinda hantverkare
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1953/54;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörligt tillägg under
år 1953 på tjänste- och familjepensioner
för statstjänstemän m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1953.

proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; och

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
C. A. Y. Hagström m. fl.;

sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
till polisväsendet för budgetåret 1953/54
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 42, i anledning av väckta motioner
om ökad rättvisa i skatteavvägningen
mellan olika folkgrupper, m. m.;

nr 43, i anledning av väckt motion
om tillsättande av särskild tjänsteman
i prövningsnämnderna med uppgift att
tillvarataga de skattskyldigas intressen;

nr 44, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till anvisningarna
till 3 § kommunalskattelagen;

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i förordningen
om skatt å elektrisk kraft; och
nr 52, i anledning av väckt motion
om anordnande av konsultativ folkomröstning
rörande motbokssystemets bibehållande
eller avskaffande;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 16, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 6
juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedel -

utgivning, dels ock väckta motioner angående
riktlinjerna för den ekonomiska
politiken;

nr 18, i anledning av dels väckta motioner
om rätt för sparbankerna att bedriva
premiesparrörelse, dels ock väckt
motion om åtgärder för främjande av
det enskilda personliga sparandet; och
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)» om
inteckning i fartyg, m. m.; och

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående viss lagstiftning rörande
pensionsstiftelser;

andra lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av väckt motion om vidgad
användning av epidemivårdsanstalter
och truppförbands sjukhus;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 25, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna
för budgetåret 1953/54 m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 26, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till statens
hingstdepåer och stuteri jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 27, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 18.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 601, av herr Håstad i anledning
av bankoutskottets anmälan jämlikt § 21

Nr 17.

Tisdagen den 12 maj 1953.

Svar på fråga ang. sättet för anordnandet av vissa försvarsområdesövningar.

riksdagsstadgan, att till utskottet från
delegerade för riksdagens verk inkommit
förslag om ändrade tjänste- och
personalförteckningar för riksdagens
verk m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.27 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 12 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande maj.

§ 2.

Svar på fråga ang. sättet för anordnandet
av vissa försvarsområdesövningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Helén har
frågat mig om försvarsområdesövningarna
vid Åkersberga söndagen den 26
april anordnats på ett godtagbart sätt
och om de motiveringar för tillvägagångssättet,
som från övningsledningens
sida i efterhand har förekommit, kan
anses sammanfalla med försvarets intressen.
Till svar härå får jag meddela
följande.

Åkersbergaövningen har i vissa delar
tyvärr kommit att utföras på ett icke
godtagbart sätt. Jag anser det sålunda
olämpligt, att övningar av här ifrågavarande
art bedrives inom ett sportstugeområde
utan att överenskommelse
med ägarna dessförinnan träffats. Att
delar av Stava sportstugeområde kom
att beröras av övningen berodde på
en beklaglig händelse. Av missriktat
tjänstenit gav nämligen en instruktör

tillstånd till att ett kompani omgrupperades
från den för kompaniet enligt
planläggningen fastställda platsen till
östra delen av sportstugeområdet, trots
att detta enligt övningsbestämmelserna
var angivet som »förbjudet område».
Enligt vad som framkommit har planläggningen
och förberedelserna för övningen
utförts på ett mycket omsorgsfullt
sätt och i full överensstämmelse
med gällande bestämmelser. Kontakt har
i god tid sökts med vederbörliga myndigheter
och av övningen berörda privatpersoner
inom det avsedda övningsområdet.
Härvid har orientering lämnats
angående övningen och i förekommande
fall uppgörelse träffats angående
förutsedda fältarbeten och eventuella
markskador. Att dylik kontakt icke söktes
vare sig med AB Skärgårdstomter
som förvaltar Stava sportstugeområde
eller med de enskilda sportstugeägarnf
är helt naturligt, då ifrågavarande om
råde icke avsågs beröras av övningen
Andra delen av herr Heléns fråge«
ställning torde syfta på vissa pressorgans
tolkning av ett uttalande, som övningsledaren
lämnade, då han morgonen
efter övningen uppringdes av en
medarbetare i Expressen. I vad mån
detta muntliga uttalande kunnat uppfattas
som ett utslag av nedvärdering
av det värnpliktiga befälet från övningsledarens
sida undandrar sig mitt be -

Nr 17.

Tisdagen den 12 maj 1953.

Svar på interpellation ang. förbättrad trafikservice på inlandsbanan.

dömande, då härför fordras ett ordagrant
återgivande av hela intervjun. Ett
muntligt uttalande, som ej är särskilt
förberett, kan som bekant, särskilt om
vissa delar utrycks ur sitt sammanhang,
lätt ge anledning till misstolkning.
Om emellertid den i tidningen intagna
intervjun återger vad som verkligen
sagts, så anser jag att det gjorda uttalandet
icke sammanfaller med försvarets
intressen.

Härpå anförde

Herr HELÉN (fp): Herr talman! Jag
tackar herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet för det ur min
synpunkt tillfredsställande svar han har
gett på min fråga. Det är för mig angeläget
att understryka att det principiellt
viktiga i detta ärende är möjligheterna
att bevara ett förtroendefullt samarbete
mellan försvarets fast anställda personal
och det värnpliktiga befälet.

Om det skulle hända att fast anställd
personal i hög befälsställning utnyttjar
sin position till att i tjänsten fälla generellt
nedsättande omdömen om den värnpliktiga
befälskategori, som under beredskapsåren
och åren efter kriget med
betydande personliga uppoffringar utgjort
huvuddelen av krigsförbandsbefälet,
kan man med säkerhet utgå ifrån
att de brister, som eventuellt redan nu
vidlåder denna befälskategori ur militär
synpunkt, kommer att mångfaldigas.
Man kan nämligen lugnt utgå ifrån att
de mest dugande och intresserade av
de värnpliktiga officerarna, underofficerarna
och underbefälet inte kommer att
känna sig stimulerade till nya ansträngningar
av sådana utfall som förekommit
i samband med åkersbergaövningen,
och, vill jag betona, inte enbart i
samband med de tolkningar som gjorts
av dessa uttalanden. Till och med i den
sammanfattande kommuniké från övningsledningen,
som i lugn och ro kunde
avfattas efter övningen, finns det
sådana generella oberättigade påståenden.

Vi offrar här i landet betydande summor
på det arbete som sker inom Folk
och Försvar i syfte att överbrygga de
motsättningar som under mellankrigsåren
fanns mellan den fast anställda
personalen och betydande grupper inom
de värnpliktiga. De demokratiska partiernas
ungdomsförbund ser i Folk och
Försvar en angelägen arbetsuppgift.
Varje nyinryckande rekrytkontingent
möts genom Folk och Försvars förmedling
av en vädjan från de fyra ungdomsförbundens
ordförande att lojalt följa
värnpliktsarméns arbetsformer. Man kan
emellertid fråga sig om det tjänar någonting
till att bedriva den sortens
opinionspåverkan, ifall den inte kompletteras
med en positiv samarbetsinställning
till den värnpliktiga personalen
från dem som har förmånen att uppbära
höga befälsställningar.

Jag vill till sist understryka att jag
finner det värdefullt att militär yrkespersonal
följer den moderna samhällsutvecklingen
och bildar sig en personlig
uppfattning om den, även om denna
uppfattning skulle avvika från den som
för tillfället omfattas av en majoritet
inom vårt folk. Platsen för att uttrycka
sådana avvikande värderingar är emellertid
de offentliga debattmötena, tidningarnas
insändar- eller artikelspalter
eller också våra på politisk väg bildade
samhällsorgan. I tjänsten bör varje yrkesman
inom försvaret se till att han
uttrycker sig så att hans yttranden sammanfaller
med försvarets intressen. Enligt
min uppfattning har det inte varit
fallet i samband med åkersbergaövningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. förbättrad
trafikservice på inlandsbanan.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,

Tisdagen den 12 maj 1953.

Nr 17.

Svar på interpellation ang.

som yttrade: Herr talman! I en interpellation
har herr Jacobson i Vilhelmina
frågat mig om jag är villig lämna
järnvägsstyrelsen sådana direktiv, att
den nuvarande, enligt interpellantens
mening, undermåliga trafikservicen å
inlandsbanan inom den allra närmaste
tiden blir förbättrad, i första hand omedelbart
genom insättandet av bekväma
rälsbussar å linjen Östersund—Gällivare
—Östersund.

Som svar på denna fråga vill jag anföra
följande.

Statens järnvägar hade vid ingången
av år 1953 totalt 254 normalspåriga rälsbussar
för persontransport, varav 60
tvåaxliga och 194 fyraxliga. Av dessa
disponeras för trafiken norr om linjen
Storlien — Östersund —Ånge — Sundsvall
samt på linjen Mora—Östersund 10 tvåaxliga
och 72 fyraxliga rälsbussar.

Under åren 1951 och 1952 utlade järnvägsstyrelsen
beställning på sammanlagt
350 normalspåriga rälsbussar och 311
normalspåriga släpvagnar att levereras
successivt t. o. m. 1958. Enligt gällande
kontrakt skulle leveranserna ha börjat
redan i början eller mitten av år 1952,
men det har tyvärr uppstått avsevärda
förseningar, vilka medfört att leveransen
kommit i gång först i år. Fram till
den 20 april har endast levererats 17
normalspåriga rälsbussfordon.

Järnvägsstyrelsen har med hänsyn till
de speciella trafikförhållandena givit
övre Norrland hög prioritet vad gäller
den moderna rälsbussmaterielen. Av de
66 normalspåriga rälsbussar, som under
åren 1945—1952 tillförts statens järnvägar,
har 54, alltså drygt fyra femtedelar,
placerats på linjen Storlien—Ånge
—Sundsvall eller norr om denna linje.
Av de sammanlagt 82 rälsbussar, som i
början av år 1953 var placerade på
ifrågavarande linjer jämte linjen Mora—
Östersund, var 65 procent byggda efter
sista världskriget. Alla de 17 normalspåriga
rälsbussfordon, som levererats
till statens järnvägar under år 1953, har
gått till övre Norrland och fler skall

förbättrad trafikservice på inlandsbanan.

följa allteftersom leveranserna fortskrider.

Vad beträffar rälsbussmaterielen på
inlandsbanan så är denna inte sämre än
på de andra linjerna i övre Norrland
eftersom det är samma rälsbussar, som
i system med upp till 14 bussar alternerar
på de olika linjerna. Rälsbussarna
är nämligen koncentrerade till ett fåtal
underhålls- och utrustningsstationer,
vilket medför att de får en mycket stor
omloppsräjong.

Från och med den 10 juni i år skall
enligt järnvägsstyrelsens plan av den 2
november 1952 för placering av de nya
stålrälsbussarna sådana sättas in för de
genomgående förbindelserna mellan
Gällivare och Östersund.

De s. k. turistbussarna, som under
sommaren framföres i snälltågen Östersund—Gällivare—Östersund,
är vintertid
inte lämpade för denna trafik utan
måste användas på kortare sträckor.
Bussarna saknar vestibuler och har dessutom
större fönsterytor än vanliga rälsbussar.
Det är alltså bl. a. av omtanke
om resenärerna som dessa fordon inte
använts för långdistanstrafik på inlandsbanan
under den kalla årstiden.

Interpellantens påstående att statens
järnvägar, då det gäller snälltågsavgiften
för resa med turistbussarna, delar
upp trafikanterna i en bättre och en
sämre kategori, nämligen turisterna å
ena sidan och den bofasta befolkningen
å den andra, förefaller mig vara ett icke
fullt genomtänkt försök att argumentera
i en fråga, som borde kunna diskuteras
på ett vederhäftigare sätt. Turistbussarna
utgör snälltågsförbindelser. För att
få färdas med snälltåg erfordras över
hela landet att de resande löst snälltågstillägg.
En resande som byter från ett
snälltåg till ett annat behöver däremot
inte lösa ny snälltågsbiljett efter bytet.
Att denna regel även gäller i lappmarken
kan väl inte gärna betecknas som
en deklassering av ortsbefolkningen.

I detta sammanhang vill jag även erom
den högst avse -

inra interpellanten
Andra kammarens protokoll 1953. Nr 17.

50 Nr 17. Tisdagen den 12 maj 1953.

Interpellation i anledning av beslutet om nedläggande av sockerfabriken i Karlshamn.

värda utökning av förbindelserna, som
ägt rum på inlandsbanan sedan före
kriget. Att tala om bristande intresse
från järnvägens sida när det gäller berättigade
krav från lappmarkens sida i
fråga om trafiken på inlandsbanan är
felaktigt. Sedan länge har järnvägsstyrelsen
i intimt samarbete med distriktsledningarna
försökt att tillgodose Norrland
och således även inlandsbanan med
det bästa rälsbussmaterial, som stått och
kommer att stå till buds. Den nuvarande
relativt höga tidtabellsstandarden på inlandsbanan
skulle inte vara motiverad
eller ekonomiskt försvarbar om hänsyn
toges endast till det blygsamma trafikunderlaget.
SJ:s strävanden att bryta
isoleringen för dessa bygder borde, rättvist
bedömda, inte ge anledning till
klagomål av det slag, som interpellanten
givit uttryck åt.

Härefter anförde

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):
Herr talman! Jag borde ju vara ytterst
tacksam för det svar som herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
har lämnat på min interpellation.
Det främsta kravet i min interpellation
gällde bättre och bekvämare
rälsbussar på linjen Östersund—Gällivare.
Det har tillmötesgåtts, och så långt
är allt gott och väl. Men jag måste reagera
mot statsrådets påstående, att järnvägsmyndigheterna
inte har visat något
bristande intresse för trafiken på inlandsbanan.
Om statsrådet har intresse
och lust skall jag gärna stå till tjänst
med en högläsning om »rullande skrot
på järnvägarna», »trafikkaos» och litet
av varje. Jag ber statsrådet att själv avgöra
om jag skall läsa upp det. Jag är
försedd med mycket rikligt material.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 601 av herr Håstad.

§ 5.

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 4 och 5,
konstitutionsutskottets betänkande och
utlåtande nr 17 och 18, statsutskottets
utlåtanden nr 107—119, sammansatta
stats- och första lagutskottets utlåtanden
nr 11 och 12, bevillningsutskottets
betänkanden nr 41—44, 46 och 52, bankoutskottets
utlåtanden nr 16—19, första
lagutskottets utlåtanden nr 35 och
36, andra lagutskottets utlåtande nr 30
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
25—27.

§ 6.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
bankoutskottets utlåtanden
nr 16—19 och statsutskottets utlåtande
nr 117 skulle i nu nämnd ordning
uppföras närmast efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 samt
konstitutionsutskottets betänkande nr
17 och utlåtande nr 18 sist bland två
gånger bordlagda ärenden.

§ 7.

Interpellation i anledning av beslutet om
nedläggande av sockerfabriken i Karlshamn.

Herr JOHNSSON i Kastanj egår den
(fp) erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Enligt meddelande i
pressen skall sockerbruket i Karlshamn
nedläggas. Detta besked har enligt uppgift
lämnats av direktören för Svenska
sockerfabriksaktiebolaget vid sammanträde
i Karlshamn i går. Nedläggandet
berör enligt uppgift tio tjänstemän och
femtio årsanställda arbetare. Därtill
kommer att omkring 130 personer i regel
brukar få extra arbete under betkampanjen.
Denna senare grupp rekryteras
huvudsakligen från småbrukare
och fiskare.

Meddelandet har — även om saken
diskuterats tidigare — vållat bestört -

Tisdagen den 12 maj 1953.

Nr 17.

Interpellation i anledning av beslutet om

hamn.

ning bland de berörda parterna. Allvarliga
olägenheter kommer också att uppstå
för såväl anställda som Karlshamns
stad och bygden däromkring. Skatteintäkterna
för Karlshamns stad från sockerbruket
uppgår enligt uppgift till inemot
50 000 kronor.

Sockerbolaget har meddelat, att det i
görligaste mån skall söka bereda de anställda
sysselsättning vid andra företag
inom bolaget. De anställda, som är gamla,
skall erhålla pension, och de som
inte önskar erhålla förflyttning skall få
gratifikationer.

Sockerbolaget har uppgett, att det
visat sig att driften varit oekonomisk
av flera anledningar. Bl. a. har betarealen
icke visat tillfredsställande storlek.
Detta synes dock icke varit något speciellt
förhållande i Blekinge. Därtill
kommer också att världsmarknadspriset
på råsocker pressat det svenska bolaget.

Det finns inte möjlighet att med ledning
av de f. n. tillgängliga knapphändiga
uppgifterna bilda sig en uppfattning
om beslutet att nedlägga sockerbruket.
En sådan åtgärd bör självfallet
övervägas noga, innan den äger rum.
Det vore av intresse att få en redogörelse
för de faktiska förhållandena kring
möjligheterna till ändring i beslutet,
varför jag anhåller om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få rikta
följande frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för de närmare omständigheterna
kring beslutet att nedlägga sockerfabriken
i Karlshamn?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att frågan blir föremål för förnyad prövning? 3.

Överväger herr statsrådet — för
den händelse ett nedläggande visar sig
oundvikligt — att vidtaga några åtgärder
för att underlätta svårigheterna för
olika kategorier som är beroende av
sockerbruket.

Denna anhållan bordlädes.

nedläggande av sockerfabriken i Karls §

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om anstånd
i visst fält med beslut angående
landstingsområdes indelning i valkretsar
m. in.; och

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen,
m. m.;

från statsutskottet:

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till riksarkivet jämte
i ämnet väckt motion;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till Ericastiftelsen
m. in.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till föreningen
Böingegården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten
in. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till statens sjuksköterskeskolor; nr

225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredsliapsstat för budgetåret
1950/51, m. in.;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m. m.;

nr 227, i anledning av riksdagens år
1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket in. in.;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 17.

Tisdagen den 12 maj 1953.

proposition angående försäljning av
vissa fastigheter i Trollhättan;

nr 229, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
hudgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till bidrag till pensioneringskostnadcrna
för handelsflottans
pensionsanstalt m. in.; och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till åtgärder
för krigsförsörjningen; samt

från tredje lagutskottet:
nr 181, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående vissa anslag ur kyrkofonden
in. in,, dels ock en i ämnet väckt motion; nr

182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 17
juni 1948 (nr 329) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., såvitt

propositionen hänvisats till behandling
av lagutskott;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj
1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;

nr 217, i anledning av väckta motioner
dels om en utredning angående
vissa frågor rörande brandväsendet,
dels ock om viss ändring i brandlagen;
och

nr 218, i anledning av väckta motioner
dels om viss ändring av 15 § jaktstadgan,
dels ock om viss översyn av
jaktlagstiftningen.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillsättning
av vissa befattningshavare
inom socialvården; och

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1952 vid dess trettiofemte
sammanträde fattade beslut.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 53
316390