1953 ANDRA KAMMAREN Nr 13 (Riksdagens protokoll 1953:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 13

9—13 april.

Debatter m. in.

Tisdagen den 14 april.

Sid.

Svar på interpellation av tröken Elmén ang. pension eller engångsersättning
till biträden vid växelstationer på landsbygden, vilka

entledigas till följd av den pågående automatiseringen.......... 14

Interpellation av herr Jönsson i Rossbol ang. framläggande för riksdagen
av förslag till lag om fördelning i vissa fall av kostnaderna
för anordningar i korsningar av järnväg och väg m. m.......... 18

Onsdagen den 15 april fm.

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel:

Statens hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar 22

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut...................... 27

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och

småindustri m. m..................................... 34

Upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor ...... 55

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel:

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.......................... 58

Seraflmerlasarettet: Avlöningar............................ 70

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.......................... 72

Inköp av verkskyddsmateriel för statliga myndigheter.......... 85

Riktlinjerna för den statliga exportkrediten.................... 86

Anslag till odontologisk försöksverksamhet .................... 89

Interpellationer av:

Herr Nihlfors ang. utfärdande av bestämmelser till förhindrande

av kollektiv bestraffning inom skolväsendet ................ 98

Herr Boija ang. åstadkommande av erforderlig kontakt mellan militära
och civila myndigheter vid lösandet av föreliggande intresse- ,

konflikter, m. m............................... ........ 98

1 —Andra kammarens protokoll 1953. Nr 13.

Nr 13.

Innehåll.

Sid.

Herr Gustafson i Göteborg ang. redogörelse för de åtgärder, som
av regeringen vidtagits för att förmå de turkiska myndigheterna
att upphäva beslutet om arrestering av befälhavaren på m/s
Naboland, sjökaptenen O. F. Lorentzon................... 99

Onsdagen den 15 april em.

Tulltaxorna för importerad frukt m. m......................... 100

Ändrade grunder för beskattningen av icke börsnoterade aktier .... 103
Flyttning av de s. k. talmansporträtten till kamrarnas plenisalar .. 104
Förläggning av centrala ämbetsverk till annan ort än Stockholm m. m. 107

Ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken .............. 111

Ändring av bestämmelserna om ersättning åt oskyldigt häktade eller

dömda m. fl........................................... 119

Ändrade grunder för bidrag från landsting m. fl. till bestridande av
kostnaderna för vård å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet 121

Ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen .................... 130

Ändring i 12 § lagen om semester ...........................; 132

Landsbygdens elektrifiering.................................. 138

Upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m.........143

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 15 april fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. ändring av § 21 riksdags stadgan

.............................................. 21

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifter under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet).................................. 21

— nr 11, ang. utgifter under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet) 58

— nr 55, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ 86

— nr 56, ang. ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten 86

— nr 57, ang. förlängning av statens borgen för Husaby aktiebolag 89

— nr 58, ang. anslag till Sveriges geologiska undersökning........ 89

— nr 59, ang. odontologisk försöksverksamhet vid Vipeholms sjukhus

i Lund .............................................. 89

— nr 60, ang. medicinsk undervisning vid vissa Stockholms stads

sjukhus .......:...................................... 98

Onsdagen den 15 april em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, ang. tulltaxorna för importerad

frukt, m. m........................................... 100

— nr 28, ang. beskattningen av icke börsnoterade aktier ........ 103

— nr 30, ang. ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen m. m. . . 104

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. fortsatt tillämpning av förordningen
om in- och upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit 104

— nr 7, ang. fortsatt giltighet av valutalagen.................. 104

Innehåll.

Nr 13.

Sid.

— nr 8, ang. flyttning av de s. k. talmansporträtten från konstitutionsutskottet
till kamrarna.............................. 104

— nr 9, om ändring av direktiven för oavslutade strukturutredningar 107

— nr 10, ang. förläggningen av centrala ämbetsverk till annan ort

än Stockholm m. m..................................... 107

— nr 11, om ändring i avlöningsbestämmelserna för riksdagens tj änste män

................................................ 111

Första lagutskottets utlåtande nr 24, ang. ändringar i rättegångsbalken 111

— nr 25, om utredning av redogöraransvaret .................. 119

— nr 26, om ändring av bestämmelserna om ersättning åt oskyldigt

häktade eller dömda m. fl............................... 119

— nr 27, om undantag för medborgare i våra nordiska grannländer

från de för utlänning gällande föreskrifterna ang. vistelse inom
skyddsområde ........................................ 120

— nr 28, ang. fortsatt giltighet av lagen ang. olovlig befattning med

spritdrycker och vin, in. m............................... 120

— nr 29, ang. ändrad lydelse av 5 § lagen om disciplinstraff för

krigsmän ............................................ 120

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, om ändrad lydelse av 1 och 4 §§
förordningen ang. bidrag från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å
karolinska sjukhuset och serafnnerlasarettet................. 121

— nr 18, om ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen.......... 130

— nr 19, om viss lagstiftning ang. saluförande av smör in. m....... 131

— nr 20, om ändring i 12 § lagen om semester.................. 132

— nr 21, om auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet
.............................................. 138

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, om anslag till befrämjande av

landsbygdens elektrifiering .............................. 138

— nr 8, rörande anslag till veterinärstaten .................... 143

— nr 9, rörande anslag till jordbrukets lagerhusfond ............ 143

— nr 10, rörande anslag till fiskerilånefonden .................. 143

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 8, om upplysning
ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m. .......... 143

Torsdagen den 9 april 1953.

Nr 13.

Torsdagen den 9 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 40 föreslagna,
av riksdagens båda kamrar godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:218 och 11:296 ävensom
motionen II: 164 till Bidrag till inrättande
av inackorderingshem m. m.
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 15 600 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionen
II: 164 samt med bifall till motionerna
1:218 och 11:296 till Bidrag till inrättande
av inackorderingshem m. m. för
budgetåret 1953/54 anvisat ett reservationsanslag
av 46 600 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
63 Ja och 146 Nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovan intagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 71 Ja och 61 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller 63 Ja och 146 Nej,

sammanräkningen

visade 134 Ja och 207 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Justerades protokollen för den 28 och
den 31 nästlidna mars samt den 1 innevarande
april.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till riksdagens andra kammare.

Härmed intygas att riksdagsman KärlOlof
Carlsson från Ljungskile sedan den
3/4 1953 vårdas å med. avd. Uddevalla
lasarett för ledbesvär m. in. Han behöver
antagligen vara sjukledig minst
10 dagar från dags dato.

Uddevalla den 7/4 1953.

Stefan Eriksson,
avd.-läk.

Kammaren beviljade herr Carlsson i
Bakeröd ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 3 innevarande
april tills vidare.

Herr talmannen meddelade, att herr
Gavelin och fru Ericsson i Luleå, som
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrade att deltaga i riksdagsgöromålen,
herr Gavelin vid kammarens
sammanträde den 18 mars och fru Ericsson
i Luleå vid sammanträdet den 28
mars, under gårdagen åter intagit sina
platser i kammaren.

§ 4.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner: nr

177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36

Nr 13.

Torsdagen den 9 april 1953.

s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
m. in.; och

nr 180, med förslag till lag om tillsättning
av vissa befattningshavare inom
socialvården.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner. Därvid remitterades till

konstitutionsutskottet motionen nr
48G av herr Thapper in. fl.;

tilt jordbruksutskottet motionen nr
487 av herr Boija;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

488 av herrar Henriksson och Gustafsson
i Stockholm;

nr 489 av herr Severin i Stockholm
m. fl.; och

nr 490 av herr Sjölin;
till statsutskottet motionen nr 491 av
herr Nyberg in. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 492 av herrar Ähman och Rimus;
nr 493 av herrar Königson och Stenberg; nr

494 av herr Svensson i Ljungskile;
och

nr 495 av herr Lindström;
till statsutskottet motionerna:
nr 496 av herr von Friesen;
nr 497 av herr Severin i Stockholm
m. fl.;

nr 498 av fröken Höjer in. fl.;
nr 499 av herr Larsson i Hedenäset;
nr 500 av herr Nihlfors in. fl.;
nr 501 av herr Gustafson i Göteborg;
nr 502 av herr Nestrup;
nr 503 av herr Lindberg; och
nr 504 av herrar Hammar och Jacobsson
i Sala; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 505 av herr Ahlsten in. fl.

§ 6.

Anmäldes att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen: -

nr 176, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

178, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 179, angående befrielse i visst fall
från nöjesskatt;

nr 181, med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 6 juni 1952
(nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning;

nr 182, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker, m. m.;

nr 183, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), in. in.;

nr 184, angående rörligt tillägg under
år 1953 på tjänste- och familjepensioner
för statstjänstemän in. in.;

nr 185, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni
1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i
stad, m. in.; och

nr 190, angående portofrihet i den inrikes
posttjänsten för försändelser från
och till krigsfångar och civilinternerade.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 103, med förslag till lag om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. in.
motionerna:

nr 506 av herr Ohlin in. fl.;
nr 507 av herrar Munktell och Nygren;
samt

nr 508 av herr Hjalmarson in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1953/54 m. m.
motionerna:

Nr 13.

Torsdagen den 9 april 1953.

nr 509 och 510 av herr Ståhl;
nr 511 av herr Thapper in. fl.;
nr 512 av herr von Seth m. fl.; samt
nr 513 och 514 av herrar Hjalmarson
och Håstacl;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 128, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
m. m. motionerna:

nr 515 av herrar von Seth och Svensson
i Krokstorp; samt

nr 516 av herr Adolfsson in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 130, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om alkoholhalten
i maltdrycker av andra klassen
m. in. motionen nr 517 av herrar
Cassel och Magnusson;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 131, angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten
in. in. motionen nr 518 av herr Ohlin
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 132, angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl. motionerna: nr

519 av herr von Seth in. fl.;
nr 520 av fru Sjöstrand m. fl.;
nr 521 av herr Rubbestad; och
nr 522 av herr Lundqvist in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 138, angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. motionerna:
nr 523 och 524 av herr Ohlin in. fl.;
nr 525 av herrar Wedén och Dahlén;
nr 526 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.;

nr 527 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén;

nr 528 av herr Edström;

nr 529 av fru Wallin m. fl.; och

nr 530 av herr Hjalmarson in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 140, angående anslag till

kommerskollegium m. m. motionen
nr 531 av herr Ohlin m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 144, angående vissa anslag
till fångvården m. m. motionen nr 532
av herr Lundqvist;

i anledning av Kungl. Maj :ts prosition,
nr 145, angående omorganisation
av gymnasierna vid de högre allmänna
läroverken m. m. motionerna:

nr 533 av herr Widén in. fl.;

nr 534 av herr Helander in. fl.;

nr 535 av herr Hastad;

nr 536 av herrar Håstad och Kyling;

nr 537 av herrar Håstad och Staxäng;
samt

nr 538 av herr Hjalmarson in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 147, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m., m. m. motionen
nr 539 av herr Senander och fru Nilsson; i

anledning'' av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 151, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 11 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. in., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.
motionerna:

nr 540 av herr Ståhl och fru Johansson
i Norrköping;

nr 541 av herr Svensson i Ljungskile
in. fl.;

nr 542 av herr Johansson i Stockholm
in. fl.; samt

nr 543 och 544 av herr Hjalmarson
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 155, angående anslag till
statens försöksgårdar för budgetåret
1953/54, m. in. motionen nr 545 av
herr Jonsson i Järvsand in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 158, angående anslag för bud -

Nr 13.

Torsdagen den 9 april 1953.

getåret 1953/54 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m. motionerna:
nr 546 av herr Braconier; och
nr 547 av herr Dahlén m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 160, angående anslag till avlöningar
till häradsskrivarna m. fl. för
budgetåret 1953/54 motionen nr 548
av fröken Wetterström in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 162, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni
1950 (nr 261)'' m. m. motionen nr 549
av herr Kristensson i Osby in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 163, angående uttagande av
en avgift för främjande av forskning
och rationalisering på byggnadsområdet
samt inrättande av en statens
nämnd för byggnadsforskning motionerna: nr

550 av herr Severin i Gävle m. fl.;
nr 551 av herrar Carlsson i Stockholm
och von Selh; samt

nr 552 av herrar Edström och Nordqvist
i Karlskoga;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 165, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.
motionerna:

nr 553 av herr von Seth;
nr 554 av herr Nilsson i SvalÖv
m. fl.; och

nr 555 av herr Munktell;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 166, angående förbättring av
ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m. motionerna: nr

556 av herr Nilsson i Svalöv;

nr 557 av herr Senander och fru
Nilsson; samt

nr 558 av herrar Gustafson i Göteborg
och Lindberg;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 169, angående förhöjning av
vissa arvoden m. m. motionen nr 559
av herr Agerberg m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 171, angående vissa anslag
till polisväsendet för budgetåret 1953/54
m. in. motionen nr 560 av herrar Cassel
och Edström;

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Jag tilllåter
mig hemställa, att kammaren ville
besluta, att tiden för avgivande av
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 178, med förslag till
lag angående ändring av lagen den 3
januari 1947 om allmän sjukförsäkring
in. m., måtte med hänsyn till ärendets
omfattning utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femlon
dagar från propositionens avlämnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.11 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den II april 1953.

Nr 13.

Lördagen den II april.

Kl. 2 ein.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts på bordet vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 176, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 178, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
in. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 179, angående befrielse i visst fall
från nöjesskatt;

till bankoutskottet propositionen nr
181, med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 6 juni 1952
(nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 182, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119)
angående försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker,
m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 183, med förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293),
m. in.;

till statsutskottet propositionen nr
184, angående rörligt tillägg under år
1953 på tjänste- och familj epensioner
för statstjänstemän m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 185, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 g lagen den
6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad, m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 190, angående portofrihet i den inrikes
posttjänsten för försändelser från
och till krigsfångar och civilinternerade.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord liggande motioner.
Därvid remitterades

till behandling av lagutskott motionerna: nr

506 av herr Ohlin in. fl.;
nr 507 av herrar Munktell och Nygren;
samt

nr 508 av herr Hjalmarson in. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 509 och 510 av herr Ståhl;
nr 511 av herr Thapper in. fl.;
nr 512 av herr von Seth in. fl.; samt
nr 513 och 514 av herrar Hjalmarson
och Håstad;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 515 av herrar von Seth och
Svensson i Krokstorp;

nr 516 av herr Adolfsson in. fl.; samt
nr 517 av herrar Cassel och Magnusson; till

statsutskottet motionerna:
nr 518 av herr Ohlin m. fl.;
nr 519 av herr von Seth m. fl.;
nr 520 av fru Sjöstrand m. fl.;
nr 521 av herr Rubbestad;
nr 522 av herr Lundqvist in. fl.;
nr 523 och 524 av herr Ohlin m. fl.;
nr 525 av herrar Wedén och Dahlén;
nr 526 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.;

nr 527 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén;

nr 528 av herr Edström;
nr 529 av fru Wallin m. fl.;
nr 530 av herr Hjalmarson in. fl.;

Nr 13.

Lördagen den 11 april 1953.

nr 531 av herr Ohlin in. fl.;
nr 532 av herr Lundqvist;
nr 533 av herr Widén in. fl.;
nr 534 av herr A1eländer in. fl.;
nr 535 av herr Håstad;
nr 530 av herrar Håstad och Kyling;
nr 537 av herrar Håstad och Staxäng;
samt

nr 538 av herr Hjalmarson in. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

539 av herr Senander och fru
Nilsson;

nr 540 av herr Ståhl och fru Johansson
i Norrköping;

nr 541 av herr Svensson i Ljungskile
in. fl.;

nr 542 av herr Johansson i Stockholm
in. fl.; och

nr 543 av herr Hjalmarson in. fl.;

till statsutskottet motionen nr 544 av
herr Hjalmarson in. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr
545 av herr Jonsson i Järvsand in. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 546 av herr Braconier;
nr 547 av herr Dahlén in. fl.; och
nr 548 av fröken Wetterström m. fl.;
till behandling av lagutskott motionen
nr 549 av herr Kristensson i Osby m. fl.;
samt

till statsutskottet motionen nr 550 av
herr Severin i Gävle in. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
följande i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 163, angående uttagande
av en avgift för främjande av forskning
och rationalisering på byggnadsområdet
samt inrättande av en statens nämnd
för byggnadsforskning avgivna motioner,
nämligen

nr 551 av herrar Carlsson i Stockholm
och von Seth samt

nr 552 av herrar Edström och Nordgvist
i Karlskoga,

hänvisades motionerna, såvitt angick
Kungl. Maj ds förslag till förordning angående
byggnadsforskningsavgift, till
behandling av lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Slutligen föredrogos följande på bordet
liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 553 av herr von Seth;

nr 554 av herr Nilsson i Svalöv
in. fl.; och

nr 555 av herr Munktell;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

556 av herr Nilsson i Svalöv;

nr 557 av herr Senander och fru
Nilsson; samt

nr 558 av herrar Gustafson i Göteborg
och Lindberg; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 559 av herr Agerberg m. fl.; och

nr 560 av herrar Cassel och Edström.

§ 3.

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 273, innefattande
delgivning av nämnda kammares
beslut över dess allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 7, över motion
angående kvarstående olösta norrlandsfrågor;
och beslöt andra kammaren
hänvisa detta ärende till sitt allmänna
beredningsutskott.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighetsandel; nr

112, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

113, i anledning av Kungl. Majds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad

Lördagen den 11 april 1953.

Nr 13.

avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

114, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Stornorrfors
kraftstation m. m.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna
arvsfonden tillkommande fordran på
grund av borgen;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1953 m. m.; och
nr 122, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt S. T. Magnusson
för skada, ådragen under värnpliktstjänstgöring;
samt

från andra lagutskottet:
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den
16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å
fartyg;

nr 127, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i och översyn av
förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik; och

nr 128, i anledning av väckt motion
om ställande av vissa kronan tillhöriga

båtar under kontroll av inspektionsmyndighet.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 8,
i anledning av väckta motioner om viss
ändring av § 21 riksdagsstadgan;

statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1953/54;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten
jämte i ämnet väckt motion;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förlängning av
statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Sveriges
geologiska undersökning jämte i ämnet
väckt motion;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till odontologisk försöksverksamhet
vid Vipeholms sjukhus i
Lund jämte i ämnet väckt motion; och
nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anordnande av
medicinsk undervisning vid vissa Stockholms
stad tillhöriga sjukhus;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner

Nr 13.

Lördagen den 11 april 1953.

om utredning angående tulltaxorna för
importerad frukt, in. in.;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för beskattningen
av icke börsnoterade aktier; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
in. in.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 maj 1952 (nr 325) med särskilda
bestämmelser om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 8, i anledning av väckta motioner
om flyttning av de s. k. talmansporträtten
från konstitutionsutskottets sammanträdesrum
till kamrarnas plenisalar;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om ändring av direktiven för ännu ej
avslutade strukturutredningar;

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående förläggningen av centrala ämbetsverk
till annan ort än Stockholm
och den statliga rådgivningen rörande
näringslivets lokalisering in. in.; och
nr 11, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med förslag
om ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckt motion
angående ändring av vissa bestämmelser
i rättegångsbalken;

nr 25, i anledning av väckt motion
om utredning av redogöraransvaret;

nr 26, i anledning av väckt motion
om ändring av bestämmelserna om ersättning
åt oskyldigt häktade eller dömda
in. fl.;

nr 27, i anledning av väckta motioner
om undantag för medborgare i våra
nordiska grannländer från de för utlän -

ning gällande föreskrifterna angående
vistelse inom skyddsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den
30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen; nr

19, i anledning av väckta motioner
om viss lagstiftning angående saluförande
av smör m. m.;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 12 § lagen om semester;
och

nr 21, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan rörande auktorisering
för offentlig kemisk undersökningsverksamhet; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 7, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 8, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Jordbrukets

Lördagen den 11 april 1953.

Nr 13.

lagerhusfond jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 10, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 8, över motion
om åtgärder i syfte att bringa upplysning
angående äktenskapets juridik
och ekonomi m. in.

§ 0.

Anmäldes, att följande Kungl. Majrts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

191, angående vissa frågor om det
mindre och medelstora handelstonnaget;

nr 192, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303);

nr 193, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. in.;

nr 194, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
in. in.;

nr 195, angående det fortsatta stödet
åt hampodlingen in. in.;

nr 199, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648);

nr 200, angående flyttning av Stockholms
örlogsbas;

nr 201, angående överförande till Sverige
av vissa sjuka flyktingar m. in.;

nr 202, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni
1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder;

nr 203, med begäran om riksdagens
medgivande att överenskommelse må

träffas med Amerikas Förenta Stater angående
biträde och handräckning för
indrivning av vissa skatter å utdelning
å aktier;

nr 204, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. in.;

nr 205, angående nya bestämmelser
om medlemskap av finska församlingen
i Stockholm samt tyska församlingarna
i Stockholm och Göteborg in. in.;

nr 207, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfyndiglieter
m. in.;

nr 208, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
13 april 1940 (nr 215) om utrymningslijälp; nr

209, med förslag till lag om anstånd
i visst fall med beslut angående
landstingsområdes indelning i valkretsar
m. in.;

nr 211, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 214, angående den framtida verksamheten
vid Solhems sjukhus;

nr 215, angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för vissa befattningshavare; nr

217, angående försäljning av vissa,
kronan tillhöriga områden; och

nr 219, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 13.

Tisdagen den 14 april 1953.

Tisdagen den 14 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herrar
Johnsson i Kastanjegården och
Carlsson i Bakeröd samt fru Torbrink,
vilka vid kammarens sammanträden
respektive den 18 februari, den 9 april
och den 31 mars med läkarintyg styrkt
sig tills vidare vara förhindrade att deltaga
i riksdagsarbetet, denna dag åter
intagit sina platser i kammaren.

§ 2.

Svar på interpellation ang. pension eller
engångsersättning till biträden vid växelstationer
på landsbygden, vilka entledigas
till följd av den pågående automatiseringen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! I en interpellation har
fröken Elmén frågat mig om jag ämnar
ordna någon form av pension eller engångsersättning
för sådana biträden
med många tjänstår, som vid automatisering
av växelstationer blir arbetslösa
och som uppnått sådan levnadsålder,
att de inte kan tänkas söka sig annat
arbete.

Till svar får jag meddela följande.

Enligt telefonreglementet av 1951 är
telegrafverkets stationer indelade i två
grupper. Till grupp I hör bl. a. manuella
växelstationer med minst 20
fortlöpande huvudabonnemang. För
dessa stationer gäller, att telegrafverket
bestrider kostnaderna för såväl betjäning
som lokaler. Till grupp II hör

bl. a. manuella stationer med mindre
än 20 abonnemang. För dessa stationer
bestrider däremot abonnenterna kostnaderna
enligt skriftliga avtal, som upprättas
mellan stationernas föreståndare
och abonnenterna. Telegrafverket lämnar
dock visst bidrag till kostnaderna
för betjäningen, och mellan vederbörande
stationsföreståndare och telegrafverket
upprättas en särskild överenskommelse
om bidraget och om föreståndarens
skyldigheter gentemot telegrafverket.

Vid flertalet av stationer av grupp I,
för vilka alltså telegrafverket helt bestrider
kostnaderna, har telegrafverket
med stationsföreståndaren upprättat
kontrakt angående stationens skötsel.
Föreståndaren har att själv anställa och
att av den ersättning som utgår till honom
avlöna erforderliga biträden vid
slationen. Biträdena är sålunda icke anställda
vid telegrafverket. Ersättningen
från telegrafverket till föreståndaren
utgår enligt grunder, som telegrafstyrelsen
fastställt efter överläggningar
med Yäxelstationsföreståndarnas riksförbund.
Ersättningsbeloppet beror
bl. a. på stationens storlek och på det
antal biträden, som normalt anses erforderligt
vid stationen. För stationer
med minst 250 abonnenter sker dock
en noggrannare genomgång av stationsföreståndarens
kostnader.

Mellan Yäxelstationsföreståndarnas
riksförbund och Telegraf- och telefonmannaförbundet
har upprättats avtal
beträffande löneförmåner m. m. till biträdena.
Något formellt godkännande
från telegrafverkets sida av avtalen sker
ej, men ett nära samband föreligger

Tisdagen den 14 april 1953.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. pension eller engångsersättning till biträden vid växelsta tioner

på landsbygden, vilka entledigas till följd av den pågående automatiseringen.

givetvis mellan de avtalade lönevillkoren
m. in. för biträdena och de grunder,
enligt vilka ersättning utgår från
telegrafverket till föreståndarna.

Genom beslut den 10 juni 1949 och
den 30 maj 1952 har Kungl. Maj:t meddelat
vissa bestämmelser angående ersättning
till växelstationsföreståndare,
som entledigats till följd av växelstations
automatisering. Någon form av
ersättning från telegrafverket till de av
vederbörande föreståndare anställda biträdena,
då anställningen av samma
skäl upphör, utgår f. n. icke. Frågan
har emellertid under senare år behandlats
vid överläggningar mellan telegrafstyrelsen
och Växelstationsföreståndarnas
riksförbund. Någon enighet har
dock icke nåtts.

Genom remiss den 30 maj 1952 har
emellertid styrelsen anmodats att avgiva
förslag till närmare bestämmelser
och villkor för utgivande, i fall då styrelsen
anser så böra ifrågakomma, av
avskedsersättning åt på grund av automatisering
övertaliga biträden vid
växelstationer. Med anledning härav
har styrelsen ånyo inlett förhandlingar
med vederbörande personalförbund.
Dessa överläggningar är icke avslutade,
och det kan ännu icke preciseras, när
resultatet av dem kan komma att föreligga.
Iielt naturligt vill jag icke föregripa
förhandlingarna genom att redan
nu uttala mig i den av interpellanten
berörda ersättningsfrågan.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härefter anförde:

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman! Jag
ber först att få tacka herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret. Jag får dock säga,
att det inte innehöll så mycket mer information
än själva interpellationen —
det innehåller ju huvudsakligen historik
och handlar om den uppgörelse
varmed telegrafstyrelsen har frånhänt

sig det juridiska ansvaret. Detta nämndes
också i interpellationen.

Statsrådet säger att han inte kan uttala
sig i denna fråga, emedan det pågår
förhandlingar, och man får av svaret
inte heller någon uppfattning om
huruvida staten känner något moraliskt
ansvar i detta fall eller om den
är positivt inställd till denna fråga.

Automatiseringen av växelstationerna
bär pågått länge. Den grupp som det
här är fråga om är biträden med många
tjänstår, vilka har uppnått sådan
ålder, att de inte kan söka sig ut på
arbetsmarknaden. De kommer i en
svår situation när de permitteras på
grund av automatiseringen. Deras läge
var svårt från början och blir naturligtvis
inte bättre under denna långa väntetid.
Redan den 30 maj 1949 började
man överläggningar med telegrafstyrelsen
i denna fråga, och den 25 augusti
1951 tog man upp förhandlingar. Som
statsrådet framhöll har dessa förhandlingar
undan för undan strandat. Det
har dragit ut på tiden med en lösning
av frågan, och man undrar naturligtvis
hur det skall bli. När man har
följt med denna fråga har man nästan
börjat tro, att telegrafstyrelsen hoppas
kunna komma undan vissa fall som
ligger långt tillbaka i tiden, men vi får
väl hoppas att om det blir ett positivt
resultat, frågan får en retroaktiv lösning,
så att även de som blivit permitterade
tidigare får del av en eventuell
engångsersättning eller pension.

Nu säger statsrådet att dessa biträden
inte är statligt anställda utan anställda
av respektive växelstationsföreståndare
— det har också framhållits i interpellationen
— varför staten egentligen inte
har något ansvar. Det är ett rätt egendomligt
resonemang. När man har begärt
yttrande om tillämpningen av arbetstidslagen
har det nämligen framhållits,
att växelstationerna drivs av
staten och att personalen därför inte
kan få del av de förmåner som arbets -

Nr 13.

Tisdagen den 14 april 1953.

Svar på interpellation ang. pension eller engångsersättning till biträden vid växelsta tioner

på landsbygden, vilka entledigas till följd av den pågående automatiseringen.

tidslagen ger. Det är rätt egendomligt
att biträdena i det ena fallet anses som
statligt anställda och i det andra fallet
inte.

Det förefaller som om det kommer att
bli förhandlingar om biträdena vid
större stationer, men jag vill framhålla
att arbetet är lika krävande på de
mindre stationerna.

Jag vill vidare säga, att vi ju strävar
efter rationalisering på olika områden.
Här går man fram med en rationalisering
som beräknas komma att medföra
bättre service och i längden lägre telefonavgifter.
Men man måste väl också
tänka på att en rationalisering inte får
gå ut över en viss grupp människor.
Man försöker ju också på den privata
arbetsmarknaden att få arbetsgivarna
att inse sitt ansvar och i möjligaste mån
undvika att ställa människor utan arbete,
framför allt människor som inte
har möjlighet att söka sig arbete på
annat håll.

Sedan vill jag framhålla en annan
synpunkt, nämligen att allmänheten i
mycket stor utsträckning har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga. Det
beror på att dessa biträden många
gånger har utfört ett sådant arbete, att
de kommit i speciell kontakt med allmänheten.
Många gånger har de lämnat
en utomordentlig service och gjort en
mycket god tjänst, vilket gör att allmänheten
står frågande inför den behandling,
som denna personal hittills
har rönt.

Men, som sagt, det går ju inte att få
något ytterligare svar, och man förväntar
att de förhandlingar, som nu
pågår, kommer att leda till ett snabbt
och positivt resultat.

Herr HENRIKSSON (s): Herr talman!
Denna biträdespersonals anställningsförhållanden
ligger ju litet annorlunda
till än vad vi är vana vid i Övrigt när
det gäller verksamhet, som bedrivs av
staten. Det är ju riktigt, som det sägs

här, att biträdena formellt inte är anställda
av staten, men det är ju intet
tvivel om att staten ändå reellt står som
arbetsgivare för dem. För detta talar ju
också att de överläggningar i dessa frågor,
som förts hittills, har förts av det
statliga organet, alltså telegrafstyrelsen.

När det så gäller den fråga, som nu
har aktualiserats av fröken Elmén, vill
jag säga att det är rätt rimligt att man
från statens sida vid en så genomgripande
rationalisering som den det här
är fråga om, där personal friställs, ser
till att denna personal erhåller någon
ekonomisk gottgörelse. Det har ju inte
gjorts gällande krav på pensioner i vanlig
mening, utan det är fråga om att försöka
få en sådan ekonomisk gottgörelse,
att personalen under en övergångstid,
innan den hinner komma in i nya arbetsuppgifter,
får det så ordnat, att dess
ekonomiska besvärligheter icke blir för
stora.

Sedan hör det ju också till saken att
år 1949 framlades ett förslag, som från
personalorganisationens sida i princip
godtogs. Under sådana förhållanden är
det förvånansvärt, att det inte har kunnat
hända någonting mera under den
tid av fyra år, som gått sedan dess. Det
är anmärkningsvärt att det skall behöva
ta så lång tid att komma till klarhet om
vad som här rimligtvis bör gälla, så
mycket mer som det under den tid som
gått och under den tid som går sker eu
fortgående rationalisering. Man ställer
många inför bekymmer, som ju kunde
tänkas bli till en del hävda, om man
kunde komma fram till resultat i dessa
frågor.

Vad jag alltså i första hand vänder
mig emot är behandlingsgången av frågan.
Nu säger herr statsrådet, att det
har inletts förhandlingar, och jag skulle
då vilja fråga herr statsrådet, om statsrådet
har tagit reda på hur dessa förhandlingar
förs. I svaret sägs att statsrådet
inte kan lägga sig i dessa frågor
under den tid förhandlingar pågår. Det

Tisdagen den 14 april 1953.

Nr 13.

Svar på interpellation ang. pension eller engångsersättning till biträden vid växelsta tioner

på landsbygden, vilka entledigas till följd av den pågående automatiseringen.

skulle kanske vara skäl i att ändå underrätta
sig om huruvida det varit några
förhandlingssammanträden om dessa
spörsmål. Så vitt jag vet har sådana i
varje fall inte förekommit i sådan utsträckning,
att man inom den organisation,
som företräder biträdena, kan anse
att det är fråga om förhandlingar i vanlig
mening.

Om det nu inte sker något annat efter
den här interpellationen, så hoppas jag
i varje fall att det skall ske, att telegrafstyrelsen
eller de som är närmast ansvariga
för saken inte längre förhalar
frågan, utan att man kommer fram till
en lösning, som borde varit möjlig redan
för åtskilliga år sedan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag vill bara erinra om
vad jag säger i mitt svar på interpellationen,
nämligen att Kungl. Maj :t har
anmodat telegrafstyrelsen att inkomma
med förslag i ämnet. Vi lägger oss inte

1 telegrafstyrelsens förhandlingar i frågan.
Telegrafstyrelsen har emellertid
meddelat mig, att förhandlingar pågår
och att telegrafstyrelsen skall inkomma
med de av Kungl. Maj :t begärda bestämmelserna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen nr
191, angående vissa frågor om det
mindre och medelstora handelstonnaget; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 192, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303);

till bevillningsutskottet propositionen

2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr

nr 193, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
194, angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 195, angående det fortsatta stödet åt
hampodlingen m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 199, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 14 § 1
mom. vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648);
till statsutskottet propositionerna:
nr 200, angående flyttning av Stockholms
örlogsbas; och

nr 201, angående överförande till Sverige
av vissa sjuka flyktingar m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 202, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till
polisman för skada å kläder;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

203, med begäran om riksdagens
medgivande att överenskommelse må
träffas med Amerikas Förenta Stater
angående biträde och handräckning för
indrivning av vissa skatter å utdelning
å aktier; och

nr 204, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

205, angående nya bestämmelser
om medlemskap av finska församlingen
i Stockholm samt tyska församlingarna
i Stockholm och Göteborg m. m.;

nr 207, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj
1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; och
13.

Nr 13.

Tisdagen den 14 april 1953.

Interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag till lag om fördelning i
vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg och väg, m. m.

nr 208, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp; till

konstitutionsutskottet propositionen
nr 209, med förslag till lag om anstånd
i visst fall med beslut angående
landstingsområdes indelning i valkretsar
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 211, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. in.;

nr 214, angående den framtida verksamheten
vid Solhems sjukhus;

nr 215, angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för vissa befattningshavare;
och

nr 217, angående försäljning av vissa,
kronan tillhöriga områden; samt

till bankoutskottet propositionen nr
219, med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering m. m.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 10, 11 och 55
—60, bevillningsutskottets betänkanden
nr 26, 28 och 30, bankoutskottets utlåtanden
nr 6—11, första lagutskottets utlåtanden
nr 24—29, andra lagutskottets
utlåtanden nr 17—21, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 7—10 samt andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 8.

§ 5.

Interpellation ang. framläggande för riksdagen
av förslag till lag om fördelning i
vissa fall av kostnader för anordningar
i korsningar av järnväg och väg, m. in.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i ltossbol (bf), som
yttrade: Herr talman! Vid 1948 års riks -

dag väcktes två likalydande motioner
av herr Gustaf Elofsson in. fl. (I: 189)
och herr Harald Johnsson i Skoglösa
m. fl. (11:319) med hemställan att riksdagen
måtte föranstalta om införande
av uttrycklig bestämmelse, att innehavare
av järnväg, som delade fastighets
ägor, vore skyldig att hålla ur driftssynpunkt
tillfredsställande anordningar
för övergång av järnvägen.

Första lagutskottet föreslog i sitt utlåtande
nr 22, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
frågan rörande fördelning av kostnaderna
för anordningar vid korsning
mellan järnväg och ägoväg samt om
framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen, som biföll utskottets förslag,
hemställde därefter i skrivelse den
17 april 1948 (nr 116) om utredning av
berörda fråga samt framläggande för
riksdagen av de förslag vartill utredningen
kunde föranleda.

I anledning härav bemyndigade Kungl.
Maj:t den 30 december 1948 chefen för
justitiedepartementet att låta verkställa
den av riksdagen begärda utredningen.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades
den 11 januari 1949 lagman
Alfred Bexelius att inom justitiedepartementet
verkställa utredningen.

Den 10 december 1951 avlämnade utredningsmannen
till chefen för justitiedepartementet
betänkande med förslag
till lag om fördelning i vissa fall av
kostnader för anordningar i korsning av
järnväg och väg m. m.

Sedan infordrade utlåtanden avgivits
över det framlagda lagförslaget, är ärendet
enligt uppgift i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till innevarande
års riksdag beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Med hänvisning till förenämnda omständigheter
får jag härmed anhålla om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartemen -

Tisdagen den 14 april 1953.

Nr 13.

Interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag till lag om fördelning i
vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg och väg, m. m.

tet ställa en fråga när Kungl. Maj :t har
för avsikt att taga ställning till och
eventuellt för riksdagen framlägga ett
lagförslag beträffande förenämnda spörsmål.

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
129, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till inrättande
av inackorderingshem m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

186, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 45 § § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 187, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 188, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 189, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Belgien för undvikande
av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

196, angående utformningen av
det tekniska systemet för stödet av den
inhemska smörproduktionen m. m.;

nr 197, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1953/54,
m. m.;

nr 198, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 206, om godkännande av en den
26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna

2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och
Norge den 6 februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption och förmynderskap,
m. in.;

nr 210, med förslag til] kommunallag
m. m.;

nr 212, med förslag till lag om rätt
till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde m. m.;

nr 213, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen, m. m.;

nr 216, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

218, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385);

nr 220, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen;

nr 221, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående tyska utlandsskulder;

nr 222, med förslag till lag om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag);
och

nr 223, angående godkännande av
mellan Sverige och Finland undertecknad
överenskommelse rörande tillägg
till konventionen den 29 januari 1926
angående fredligt avgörande av tvister.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 561, av herr Nihlfors, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 177,
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom
in. m.; och

nr 562, av herr Hagård, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 180,

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

med förslag till lag om tillsättning av
vissa befattningshavare inom socialvården.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Då jag på inbjudan av engelska utrikesdepartementet
har för avsikt att företa
en fjorton dagars studieresa i England,
anhåller jag vördsamt om ledig -

het från riksdagsgöromålen under tiden
15 april—28 april.

Stockholm den 14 april 1953.

Yngve Hamrin.

Herr Hamrin beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
15 till och med den 28 april.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.22 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 15 april.

Kl. 10 fm.

§ K

Upplästes följande till kammaren, inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Karl
Bergström på grund av sjukdom är i
behov av tjänstledighet från riksdagen
från den 14/4 till vårriksdagens slut.

Hälsingborg den 14/4 1953.

Hans Stenqvist.

Kammaren beviljade herr Bergström
ledighet från riksdagsgöromålen, från
och med den 15 innevarande april till
vårsessionens slut.

Herr talmannen meddelade, att fröken
Ager, som vid kammarens sammanträde
den 3 nästlidna mars med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

186, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. in.; och

nr 187, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

till jordbruksutskottet propositionen
nr 188, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

189, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Belgien för undvikande
av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
och

nr 196, angående utformningen av det
tekniska systemet för stödet av den inhemska
smörproduktionen m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 197, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1953/54, m. in.;

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

till statsutskottet propositionen nr
198, angående vissa tjänster vid kommunikationsverken; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 206, om godkännande av en
den 26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna
2, 7 och 9 konventionen mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge den 6 februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption
och förmynderskap, m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 210, med förslag till kommunallag
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 212, med förslag till lag om
rätt till sand-, grus- och stentäkt inom
allmänt vattenområde m. in.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 213, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen,
in. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 216, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; till

behandling av lagutskott propositionerna: nr

218, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385); och

nr 220, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen;

till utrikesutskottet propositionen nr
221, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse angående
tyska utlandsskulder;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 222, med förslag till lag om
hälso- och sjukvård vid krig och andra
utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag);
samt

till utrikesutskottet propositionen nr
223, angående godkännande av mellan
Sverige och Finland undertecknad

överenskommelse rörande tillägg till
konventionen den 29 januari 1926 angående
fredligt avgörande av tvister.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och remitterades
till behandling av lagutskott
följande på bordet liggande motioner:

nr 561 av herr Nihlfors; och

nr 562 av herr Hagård.

§ 4.

Föredrogs den av herr Jönsson i
Rossbol vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående framläggande
för riksdagen av förslag till lag
om fördelning i vissa fall av kostnader
för anordningar i korsningar av järnväg
och väg m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av § 21 riksdagsstadgan.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Statens hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar.

Punkterna 17—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Statens hantverksinstitut: Särskilda
rationaliseringsundersökningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Weiland (1:252) och den andra inom
andra kammaren av herrar Carlsson i
Tibro och Mårtensson i Smedstorp
(11:285), hade hemställts, att riksdagen
måtte till Statens hantverksinstitut: Särskilda
rationaliseringsundersökningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett anslag
av 50 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:252 och 11:285 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Ståhl, Svensson i
Ljungskile, Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 252 och II: 285
till Statens hantverksinstitut: Särskilda
rationaliseringsundersökningar för budgetåret
1953/54 anvisa ett anslag av
50 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Statens
hantverksinstitut har i flera år begärt
ett anslag av blygsam omfattning,
50 000 kronor, till särskilda rationaliseringsundersökningar.
Förra året försökte
några motionärer intressera riksdagen
för att bevilja detta anslag, som
Kungl. Maj :t inte hade tagit upp i sina
äskanden. I år har några andra motionärer
återkommit, och det föreligger nu

en reservation i statsutskottets utlåtande
på denna punkt.

Man skulle kunna säga, att de rationaliseringssträvanden,
som hantverksinstitutet
försöker främja, är av principiellt
två olika slag. Dels har man en verksamhet,
som sysslar med att förbättra
yrkesskickligheten hos hantverkarna
själva och åtgärder som syftar till att
genomföra förbättringar i olika enskilda
företag och som därför är av direkt
ekonomiskt värde för dessa. Där är det
följaktligen också naturligt och riktigt
att kostnaderna i mycket stor utsträckning
bäres av dessa enskilda företag.
Men för det andra försöker man komma
till rätta med förhållanden, som är utmärkande
för t. ex. en hel bransch gemensamt,
t. ex. traditionella arbetsmetoder,
utformning av verktyg o. s. v., som
är genomgående för en yrkesgrupp, och
där man anser att det skulle vara möjligt
att genom omläggningar åstadkomma
ett större utbyte av och en större
effektivitet i arbetet.

Det är för det sistnämnda ändamålet
som hantverksinstitutet begärt ett anslag
till särskilda rationaliseringsundcrsökningar.
Det har gjorts en sådan undersökning
för en hd yrkesgrupp, en
grundläggande undersökning av arbetsförhållanden
och arbetsmetoder, nämligen
inom skrädderiyrket. Denna undersökning
gav mycket värdefulla resultat
och skapade i själva verket ett underlag
för en mycket betydande effektivitetsstegring
i den branschen. De yrkesgrupper,
som det här är fråga om, har
emellertid i allmänhet inte så stor ekonomisk
kapacitet och därmed inte samma
möjligheter som t. ex. den medelstora
och större företagsamheten att
själva klara sådana rationaliseringsundersökningar.
Det är också ganska tydligt,
åt! när det gäller förhållanden, som
inte direkt avser ett enda företag eller
några stycken företag som samarbetar,
utan som är gemensamma för en hel
bransch, så framstår kanske också egenintresset
icke omedelbart i samma klara

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

Statens hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar.

dager som när det gäller direkta inom
olika enskilda företag insatta åtgärder.

Om man lägger tillsammans det sistnämnda
med vad jag nyss sade om den
lägre ekonomiska kapaciteten och de
sämre möjligheterna för dessa grupper
av småföretagare att själva bekosta allmänna
undersökningar, så tror jag att
motiven för hantverksinstitutets hemställan
i detta avseende måste framstå
som starka.

Det finns i själva verket ett stort antal
yrkesgrupper som har visat intresse
för samma slag av undersökningar som
skräddarna på sin tid fick till stånd. Vi
har t. ex. skomakarna, beträffande vilka
vissa åtgärder av samma slag börjat vidtas,
men där man, såvitt jag kan förstå
på grund av brist på medel, måste sluta
med dem innan de på ett tillfredsställande
sätt kunnat fullföljas. Det finns i
själva verket ett stort antal andra yrkesgrupper
också. Jag kan inte hjälpa, herr
talman, att jag när jag har försökt sätta
mig in en smula i detta spörsmål kommit
till det resultatet, att här finns verklig
anledning att öppna litet större möjligheter
för hantverksinstitutet, detta
därför att de grupper av mindre företagare
det här gäller har en avsevärd
betydelse för vår ekonomi över huvud
taget.

Det skulle kunna ligga nära till hands
att göra jämförelse med en annan grupp
av oftast mindre företagare — jag tänker
då på jordbrukarna — vilkas omständigheter
behandlas under nionde
huvudtiteln. Jag vill inte göra någon
sådan jämförelse direkt. Men jag kan
inte underlåta att nämna, att om man
går igenom nionde huvudtiteln och ser
på de anslag som till syfte och karaktär
är av samma innebörd som de anslag
till rationaliseringsundersökningar inom
hantverk och småindustri som jag här
diskuterat, ser man ju att det finns en
hel serie av sådana anslag under jordbrukets
huvudtitel. Jag bortser då helt
och hållet från de stora anslagen, som
ju har sina alldeles speciella motive -

ringar och som är förestavade av alldeles
särskilda skäl, utan vad jag tänker
på är den typ av anslag som just syftar
till att höja effektiviteten och förbättra
utbytet inom företagsamheten. Och därvidlag
finner man att den serie av rätt
små anslag på jordbrukshuvudtiteln av
i huvudsak samma storleksordning som
det anslag till hantverksinstitutet, som
jag här talat om, kommer upp till ett
sammanlagt belopp av något mellan 2
och 2,5 miljoner kronor. Det föreligger
en höjning av de förra anslagen i Kungl.
Maj :ts förslag i år i jämförelse med föregående
budgetår på inemot 400 000
kronor.

Jag har inte nämnt dessa anslag under
nionde huvudtiteln för att kritisera dem,
även om det kanske i något fall skulle
kunna finnas plats för sparsamhet, utan
jag har nämnt dem för att ställa vad
jag skulle vilja beteckna i detta avseende
som njugghet mot hantverket och
liknande småföretagsverksamhet i en
belysning, som är ägnad att påvisa hur
stor njuggheten och återhållsamheten i
själva verket är på denna punkt. Det är
ju ingen liten näringsgren som hantverkarna
och småindustriföretagarna representerar.
Jag skulle tro att det samlade
produktionsvärdet från dessa företag
väl kan mäta sig med vad det svenska
jordbruket åstadkommer. Förhållandena
i övrigt inom dessa båda näringsgrenar
är ju mycket olikartade. Det är, som
jag sade, inte min avsikt att göra någon
direkt jämförelse. Men de medborgare
som är företagare inom hantverket och
småindustrien lever mycket ofta under
villkor och har en inkomstnivå som
snarare under- än överstiger den genomsnittliga
svenska levnadsstandarden.

Jag har funnit att det knappast är berättigat
att behandla dessa gruppers
framstegs- och rationaliseringssträvanden
på ett så utpräglat återhållsamt sätt.
För min del anser jag, att av de anslag
som handelsministern begärt under 10 :e
huvudtiteln kan 50 000 kronor komma
till bättre användning för att stödja

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Statens hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar.

hantverkets rationaliseringssträvanden
än för den ekonomiska information, som
det äskas ganska betydande anslag till,
men där jag varit med om att föreslå
en minskning. Jag ber därför, herr talman,
att på förevarande punkt få yrka
bifall till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen.

Herr CARLSSON i Tibro (fp): Herr
talman! Vi som motionerat om detta
anslag på 50 000 kronor till rationaliseringsundersökningar
vid statens hantverksinstitut
beklagar att utskottsmajoriteten
inte kunnat bifalla vår framställning
men noterar med glädje den välvilliga
skrivning som utskottet avlåtit.
»Utskottet inser väl betydelsen av ett
intensifierat rationaliseringsarbete på
här ifrågavarande område och anser,
att ett ekonomiskt statligt stöd åt denna
verksamhet skulle vara önskvärt.»

Att en liknande motion förra året inte
bifölls av riksdagen bör inte vara ett
bärande skäl för att årets motion i ärendet
avslås. Den i år väckta motionen
bevisar tvärtom att behovet kvarstår.

Dagens ekonomiska läge kräver att
vårt näringsliv genom en intensifierad
rationalisering kan sänka sina kostnader
och därmed öka konkurrensförmågan
på såväl export- som hemmamarknaden.
Detta är också vad som sker
tack vare vetenskapliga forskningar och
undersökningar på alla områden. Många
av denna kammares ledamöter, med herr
talmannen i spetsen, hade tillfälle att
för två månader sedan göra ett besök
på Svenska träforskningsinstitutet och
se vilka goda resultat man kommit till
såväl då det gäller utnyttjande av råvaror
— i detta fall våra skogar — som
då det gäller att få högsta möjliga kvalitet
på den färdiga produkten, t. ex. det
svenska papperet. Men vi fick även veta
att de goda framsteg som vunnits har
kostat en hel del pengar. Dessa kostnader
har fördelats mellan staten och de
stora industrier, som till övervägande

delen utnyttjat de vunna resultaten, en
enligt min mening förnuftig fördelning.

För hantverket och småindustrien ställer
sig möjligheterna att bekosta önskvärda
forskningar och undersökningar
helt annorlunda. Vi må betänka, att enligt
statens hantverksinstuts uppgifter
sysselsätter hantverket och småindustrien
cirka 500 000 personer, vilka är
uppdelade på omkring 125 000 företag,
representerande 154 olika yrken. Visserligen
bedriver dessa småföretagare samarbete
genom föreningar och organisationer
och erhåller ett värdefullt stöd
genom bl. a. de kurser som anordnas
av statens hantverksinstitut och till vilka
staten lämnar bidrag. Men det är
knappast möjligt att dessa många småföretagare,
omspännande så gott som
alla yrken, med framgång skulle kunna
bedriva sådana rationaliseringsundersökningar
som motionen avser, ty därtill
saknas de ekonomiska förutsättningarna.

Med dessa få ord yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen nr 1 vid
punkten 29 i förevarande utlåtande.

Herr THAPPER (s): Herr talman!
Även från utskottsmajoritetens sida inser
vi att det finns behov på detta område.
Men det är ändå så att våra resurser
är begränsade. I utlåtandet erinrar
vi också om att utskottet under punkt
27 tillstyrkt att anslaget till kursverksamheten
vid statens hantverksinstitut
skall höjas från 170 000 till 245 000 kronor,
alltså en höjning på inte mindre än
75 000 kronor.

Det kan också erinras om att denna
fråga var uppe även vid föregående riksdag,
då motioner med samma innehåll
som dem som nu föreligger avslogs. Det
betyder ingalunda att vi från utskottsmajoritetens
sida inte inser betydelsen
av dessa åtgärder, men med hänsyn till
den återhållsamhet som vi anser böra
iakttas i ekonomiskt hänseende har vi
inte heller i år ansett oss kunna gå med
på detta extra anslag.

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13. 25

Statens hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar.

Med dessa få ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Det
har i debatten sagts vackra ord om
statens hantverksinstitut och dess verksamhet,
och det är jag glad för. Jag
kände emellertid ett behov att begära
ordet av den anledningen, att här kanske
kammarens ledamöter får den uppfattningen,
att statsmakterna är tämligen
likgiltiga för de strävanden som herr
Wedén talade om. Så är ingalunda fallet.
Hela detta institut är uppbyggt på
ett sådant sätt, att staten betalar alla
kostnader för den fasta personalen. Staten
betalar vidare kostnaderna för lokaler
och alla övriga omkostnader, och
dessutom lämnar staten bidrag till kursverksamheten.

Vad det i motionen är fråga om är att
utvidga verksamheten med särskilda rationaliseringsundersökningar.
Men detta
ligger ju helt i linje med institutets
övriga verksamhet. Det är bara fråga
om hur snabbt man skall kunna komma
fram. Man har ingalunda tänkt sig
att enskilda företagare skulle vara mäktiga
att bestrida kostnaderna, utan det
skulle vara vederbörande branschorganisationer
inom hantverket som skulle
vara villiga att medverka, och det är
detta vi egentligen skulle resonera om.

Det kanske kan vara angeläget att
lämna kammaren det meddelandet, att
statens utgifter för avlöningar ■— om
statsutskottets förslag godkännes av
riksdagen — uppgår till 411 000 kronor,
vissa kostnader i övrigt till 50 000 kronor,
varjämte kursverksamhetens bidrag
höjes med 75 000 kronor till 245 000 kronor,
vilket gör summa 741 000 kronor.
Hantverkets näringsorganisationer bidrar
med sammanlagt 30 000 kronor.
Dessutom betalas till kursavgifter av
deltagarna själva i deras eget välförstådda
intresse ett belopp av 300 000
kronor. Vidare tillkommer inkomster av
informationstryck med 40 000 kronor

och inkomster av informationsverksamheten
med 252 000 kronor.

Jag har velat meddela detta, ty det är
väl inte riktigt att ge kammaren den
uppfattningen att statsmakterna inte har
förståelse för den rationaliseringsverksamhet
som herrar Wedén och Carlsson
talat om, utan den sammanfaller med
institutets hela verksamhet. Och det är
ingalunda så, att vi från regeringens
sida hyser ett ringa intresse för verksamheten
i fråga, utan vi uppmuntrar
den, vilket den anslagshöjning som i år
äskats från regeringens sida bär vittne
om.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h): Herr talman! Jag vill endast
intyga att vi som står för utskottets utlåtande
har samma intresse för och uppskattar
hantverksinstitutets arbete i samma
grad som motionärerna. Det gläder
mig när herr Carlsson i Tibro framhåller
att han var belåten med utskottets
välvilliga skrivning. Jag tror den är
uppriktig, och den är gjord därför att
vi har aktning för det arbete som utförts
vid institutet.

När emellertid hantverksinstitutet har
fått en ökning av sitt anslag med 75 000
kronor, så ansåg vi att vi borde stanna
vid detta, särskilt som en hel del utredningar,
som dock ligger mycket nära
detta område, pågår och ännu inte är
färdiga. Det är bara detta, herr talman,
jag vill betyga när detta ärende avgöres.

Herr Wedén gjorde en jämförelse mellan
nionde huvudtiteln, alltså jordbrukets,
och den som nu behandlas, och
framhöll att där finns en rad anslagsposter,
där man varit ännu mera välvillig.
Ja, herr Wedén, det är möjligt
det vore nyttigt att snart också göra en
liten översyn av vissa anslag av denna
art under nionde huvudtiteln, som kanske
många gånger har överlevat sig
själva och skulle behöva prövas från
nya utgångspunkter.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Statens hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! En
sådan översyn av de av mig omnämnda
anslagen, som herr Skoglund nu talade
om, skall jag gärna delta i. Jag tycker
emellertid att det hade sitt intresse att
här framhålla, att den grupp av mindre
anslag under jordbrukets huvudtitel,
som har liknande syften som hantverkets
begäran om rationaliseringsanslag,
nämligen att höja effektiviteten och utbytet
av arbetet för ifrågavarande näringsidkare,
fått en mycket betydande
höjning i jämförelse med föregående
budgetår.

Det är sant att anslaget till hantverksinstitutets
avlöningar och kursverksamheten
har höjts, men det är därvidlag
ändå fråga om anslag av en annan karaktär.
De rationaliseringsundersökningar
berörande hela branscher, som
hantverksinstitutet har avsett att bestrida
kostnaderna för från detta särskilda
anslag, som har begärts men som
man fått avslag på, de låter sig inte
pressa in inom ramen för de övriga anslagen
till institutet. Jag tror inte heller
att man kan göra en jämförelse på det
sätt som handelsministern gjorde när
han utgick från avlöningsanslaget och
anslaget till kursverksamheten och sade,
att dem har vi i alla fall höjt så och så
mycket.

Om man skulle utsträcka jämförelsen
till motsvarande anslag under jordbrukets
huvudtitel, skulle man finna att
även de senare är mycket större än
hantverksinstitutets. Jag tycker att när
vi resonerar om detta kunde vi hålla oss
till de anslag, som direkt syftar till att
höja effektiviteten och öka rationaliseringsgraden
inom olika branscher. Då
är det utan tvivel så, att i förhållande
till det samlade produktionsvärde, som
hantverks- och småindustrigruppen har,
kan man inte påstå att den på något
sätt har kommit i en gynnad ställning,
utan det förhåller sig alldeles tvärtom.

Jag skall emellertid gärna säga, herr
talman, att om utskottets välvilliga inställning
— som det har talats om här

— och om handelsministerns i princip
lika välvilliga tonfall skulle innebära
att nästa års riksdag även i praktiken
inför ett konkret ånyo framställt förslag
skulle inta en annan hållning än
riksdagen i år tyvärr kommer att göra,
skall jag i förväg be att få uttala min
tillfredsställelse med detta.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wedén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Carlsson i Tibro begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 144 ja och 52 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 30—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

Punkten 38.

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln,
punkt 39, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag av
130 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boo m. fl. (I: 17) och den andra inom
andra kammaren av fru Eriksson i
Stockholm m. fl. (11:26), hade hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1953/54 bevilja Hemmens forskningsinstitut
ett statsanslag av 180 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 17
och 11:26 samt 1:253 och 11:289, till
Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 130 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! Jag har väckt en motion på
denna punkt, vari yrkas anslag på ytterligare
50 000 kronor till Hemmens
forskningsinstitut. Det kan ju tyckas
litet egendomligt — och det har man
ju påpekat i utskottsutlåtandet — att
begära mera än vad institutet självt har
begärt. Det har utskottet väl tagit som
ett så starkt rättesnöre att det har känt
sig handla i överensstämmelse med vad
institutet behöver när det har avstyrkt
motionen om ett ökat anslag.

Det finns emellertid många skäl för
att i alla fall komma med ett anslag som
är större än det institutet har begärt.
Först kan det kanske vara värt att tala
om vad Hemmens forskningsinstitut är.
För en del människor är det känt till
namnet, för andra är det säkerligen ej

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

ens känt till namnet. Men dess verksamhet
är så pass allmängiltig, att man
bör veta något om det, åtminstone när
man sitter i riksdagen.

Hemmens forskningsinstitut har varit
i arbete i åtta år. Det har intresserat
sig för så vardagliga ting som matlagning,
konservering, bakning, disk, tvätt,
städning och arbetsställningar i hushållsarbete,
för hushållsmaskiner och
köksinredningar. Det är så vardagliga
ting att människor av statsutskottsledamöternas
typ skulle känna sig hemmastadda
i det arbete som där göres. Det
är inte fråga om något slags teoretiskt
arbete som inte passar oss vanliga människor
och inte kommer oss till del, utan
det är frågan om det mest vanliga arbete
som finns, som man studerar för
att göra det mera rationellt för att på
så sätt spara arbetsutövarna och spara
pengar för de enskilda hemmen och
även spara pengar för hela nationalhushållet.

Man har sovrat — det är det som
kanske är mest känt — bland en del
av de arbetsredskap som finns ute i
handeln. Det har till exempel visat sig
att det fanns 300 typer av hushållsknivar
när Hemmens forskningsinstitut
tittade på dem. Somliga kan anse
det vara likgiltigt att det finns så många
typer och att det bara ger konsumenten
större valmöjligheter. Men konsumenten
har inga valmöjligheter när den
inte vet vilken kniv som är bäst. Man
har på institutet på detta område liksom
på så många andra försökt att vetenskapligt
utröna vilka som står i
bästa överensstämmelse med det pris
de betingar för konsumenten och vilka
som bäst tjänar det ändamål de skall
användas till. Man har bringat ned antalet
typer av hushållsknivar, och man
har fått fram bättre. Industrien har varit
angelägen om att tillverka just sådana
redskap som Hemmens forskningsinstut
har rekommenderat.

Forskningsinstitutet har också ibland
kunnat ge uppslag till helt nya arbets -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

redskap och har utexperimenterat och
prövat inalles 80 stycken matlagningsredskap.
När det gäller det stora område
som heter hushållsmaskiner förefaller
det mig ännu mera angeläget att
där få fram en forskning, som hindrar
människorna att lägga ned stora pengar
på diskmaskiner och tvättmaskiner —
sådana anses ju inte numera vara onyttiga
— och hindrar dem från att skaffa
sig t. ex. utländska maskiner, som sedan
kanske inte alls passar de svenska
hushållen utan bara står där; det är en
onödig utgift som inte alls ger den tillfredsställelse
man väntat sig.

Beträffande köksinredningar har
Hemmens forskningsinstitut också verkligen
fått fram resultat som man har
lystrat till när det gäller själva produktionen
av lägenheter. Hela köksmiljön
för den moderna människan har helt
enkelt blivit omskapad.

Det är inte lika lätt att visa på att
hushållsvanorna har ändrats och moderniserats
som man kan visa på att en
kniv har ändrat utseende. Men den som
själv har arbetat i den arbetsmiljö, som
heter hushållsarbete, vet att det på tio
år har blivit en helt annan syn på vad
man kräver av hushållsredskap och
köksinredningar och över huvud av det
arbete som en husmor skall utföra. Man
har fått en helt annan förståelse, inte
minst från männens sida — det har visat
sig att männen många gånger är
mycket mera intresserade för den forskning
på hemmets område, som just har
skett genom Hemmens forskningsinstitut.
Dåliga ben, dåliga ryggar och kanske
osnyggt arbete, som man många
gånger har varit dömd till i hushållen,
det är någonting som vi har intresse av
att på allt sätt undvika för att få en ny
och fri människa i hushållsarbetet, och
det är någonting som man kan hjälpa
fram genom denna forskning — om den
blir känd nota bene. Den har kunnat
göra sig känd bland dem som skall producera
nyttigheter för hemmet. Den
har också, åtminstone delvis, blivit

känd av dem som arbetar i hushållen,
men det återstår en hel del.

Det är därför man vågar begära
50 000 kronor utöver det anslag som
har godkänts av utskottet. I utskottsutlåtandet
har det sagts att det är bättre
att verksamheten får konsolideras än
att institutet ger sig in på nya verksamhetsgrenar,
och med detta har man motiverat
ett avstyrkande närmast av den
folkpartimotion i vilken det begärs ett
lika stort belopp just för upplysningsverksamhet.
Det är nog inte möjligt att
ta upp en ny verksamhetsgren för dessa
50 000 kronor. I fjol skar man nämligen
ned verksamheten så väsentligt för att
få det att gå ihop, att om man skall
kunna få upp verksamheten till den
omfattning som man dock i fjol hade
planerat måste man göra en anslagsökning
utöver de 130 000 kronor som
man nu har tänkt sig att institutet skulle
kunna få, och denna anslagsökning
får naturligtvis i så fall användas till
de svagaste punkterna i verksamheten.
Dit hör kanske just publiceringsverksamheten,
som säkerligen kan rationaliseras
och göras bättre än den är.

Det har skett någonting sedan institutet
begärde sitt anslag i fjol, nämligen
en omorganisation, i vilken staten har
tagit så livlig del att staten tillsätter
halva styrelsen och ordföranden, medan
den andra halvan av styrelsen tillsättes
av en fullmäktigeorganisation, i
vilken LO, RF, kvinnoorganisationer,
Grossistförbundet, Köpmannaförbundet
m. fl. är representerade. Det är alltså
en i synnerligen hög grad folkligt förankrad
styrelse, och det är samtidigt
en styrelse som är stödd och ledd av
staten.

Därför kan det vara motiverat att,
när man nu har detta grepp om verksamheten
från statens sida, ge styrelsen
möjligheter att verka på det sätt som
man har tänkt sig med det här institutet.
Det är alltså för att driva verksamheten
i samma skala som tidigare,
som man bör utöka anslaget med 50 000

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

kronor. Det är inga vådligheter man
därmed ger sig in på, utan det är bara
ett hyggligt stöd till en verksamhet man
i alla fall har tagit ansvaret för kraftigare
i år än någonsin tidigare.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till motionen, som vill ha 180 000
kronor i bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

Fröken AGER (fp): Herr talman! Jag
har också en motion på den här punkten,
och jag beklagar att inte en röst
har höjts i utskottet för den motionen,
som ändå behandlar ett så viktigt område.

Man har avstyrkt de här motionerna
— både den som fru Eriksson har talat
om och min — med den motiveringen,
att riksdagen redan har anslagit 115 000
kronor för det här året i ett extra anslag,
men det är fel, ty de 50 000 av
dessa 115 000 kronor skall uppläggas
som en fond som är avsedd att ge större
säkerhet åt institutet och som är föreslagen
av sakrevisionen. De andra
65 000 kronorna är bara en följd av att
institutet har ändrat sitt räkenskapsår
och skall följa statens budgetår.

Den andra motiveringen är, som fru
Eriksson påpekade, att institutionen
bara begärt 130 000 kronor. Detta berodde
på att styrelsen för institutet
under hösten bedömde situationen så,
att den inte kunde begära mera. Men
redan under de sista månaderna av år
1952 och ännu mera under 1953 har
konsumenterna, tack vare pressen, kunnat
ställa krav på att Hemmens forskningsinstitut
skall få möjligheter att
föra ut upplysningar om de olika forskningsresultat
man där har kommit till.
Detta var anledningen till att jag lämnade
in min motion och begärde 50 000
kronor för att förstärka Hemmens
forskningsinstituts verksamhet. Jag
hade verkligen hoppats att den opinion,
som finns ute i landet bland konsumenterna,
på något sätt skulle påverka
statsutskottet i dess ställningstagande

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

till denna fråga. Jag vet nämligen att
det är stört omöjligt för institutets styrelse
och personal att uppnå en effektivare
konsumentupplysning. Institutet
har inte tillräckliga ekonomiska och
personella resurser för detta ändamål.
Jag vet att det finns undersökningar
klara för ca tio broschyrer. Men vem
skall arbeta ut dem, när bara undersökningsledarna
finns tillgängliga för
ett sådant arbete? Några broschyrer,
som vi vet skulle vara till stor hjälp
för konsumenterna, är en översikt av
alla våra tvättmaskiner, som finns i
handeln, konsten att köpa — en sparbroschyr
— och revidering av småredskapen.
Det talar väl för sig självt att
det är nödvändigt att det finns personal
för att ge ut dessa skrifter. Skall
vi över huvud taget få ut dem, får
undersökningsledarna skriva dem på
fritid.

Det förhåller sig på samma sätt med
kurser, föreläsningar och studiebesök.
Det finns inte utrustning på institutet
för de upplysningskurser man behöver
eller för att anordna föreläsningar för
institutioner och organisationer. Yarje
vecka måste man neka ett tiotal grupper
att besöka institutet, därför att man
inte har annan personal att sätta till
dessa besök än undersökningspersonalen,
som ju skall vetenskapa och företaga
undersökningar och föra ut materialet
till allmänheten.

Lika illa är det med konsultation och
rådgivning. De medel, som institutet
har att på det sättet komma i kontakt
både direkt med konsumenterna och
med statliga och enskilda institutioner
och organisationer, är mycket små. Tillverkarna
och allmänheten i stort behöver
kunna få upplysningar och få rådfråga.
De enda som kan sättas att besvara
dessa telefonförfrågningar och
dessa hundratals brev är de vetenskapligt
utbildade och dyrt avlönade undersökningsledarna.

Pressen skriar också efter artiklar
och upplysningar. Det skall och bör

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

den göra, och vi inom institutet är tacksamma
för att pressen har så stort intresse
för dessa frågor. Men för att den
skall kunna hjälpa oss måste den få
artiklar, och några sådana hinner vi
inte skriva. Framför allt gäller detta de
aktuella sakerna. Jag vill inte nämna
något speciellt, men jag vet att när det
gäller en del produkter hade det varit
önskvärt, att vi fått ut aktuella meddelanden
långt tidigare än vad som
skett, så att man kunnat hindra konsumenterna
från att köpa dåliga varor.
Tusentals varor har kanske sålts under
tiden. Det är konsumenterna som har
lidit på detta. Vi alla här i salen får
betala dessa saker dyrare, där vi hade
haft möjligheter att få god konsumentupplysning.

Även organisationer, facktidskrifter
o. s. v. önskar upplysningar. Likaså
filmen och radion.

Det finns inga möjligheter att tillfredsställa
alla de krav som ställs på
institutet med de medel vi f. n. har
till vårt förfogande. Det är här inte
fråga om någon utvidgning, och jag
håller inte med utskottet när det i
sista meningen skriver: »Utskottet vill
härjämte framhålla, att utskottet ifrågasätter,
om det icke för närvarande är
mera angeläget att åt institutet skapa
en någorlunda stabil grund för den
fortsatta verksamheten än att anslå medel
för en utvidgning av institutets kapacitet.
» Jag har inte på något sätt
avsett att utvidga institutets verksamhet.
Det är fråga om att rationalisera
och intensifiera verksamheten, och
därtill fordras det medel. Det finns
inga möjligheter att inom nuvarande
anslag få önskemålen tillgodosedda.

Fru Eriksson har här redogjort för
vad institutet uträttat. Jag har också
under fyra år tidigare motionerat i
denna fråga, och jag tror knappast
att jag behöver upptaga tiden med
att redogöra för vad institutet arbetar
med. Jag skulle kunna draga fram
det ena exemplet efter det andra, men

det får vara tillräckligt nu. Jag yrkar
avslag på utskottets hemställan och
bifall till fru Erikssons motion. Jag
tycker den sammanfaller med min egen.
Det är inte fråga om att upprätta
en speciell upplysningsavdelning utan
om att förstärka Hemmens forskningsinstituts
verksamhet över huvud taget,
där den är som svagast, och det
är för närvarande upplysningsavdelningen.
Alltså avslag för utskottet och
bifall till motionen nr 26 i andra kammaren.

Häruti instämde fru Sjöstrand (fp)
och herr Nihlfors (fp).

Fru EWERLÖF (h): Herr talman! Jag
kan i stort sett instämma med de två
motionärerna, fru Eriksson och fröken
Ager. Jag är också förekommen på
många punkter, och det skulle bara i
onödan upptaga tiden om jag upprepade
dessa. Det är emellertid några personliga
reflexioner jag ber att få tillåta
mig i detta sammanhang.

Jag kan aldrig nog förvåna mig över
att ett mycket stort anslagsyrkande har
en nästan bedövande effekt och går
igenom, men ju mindre anslagsyrkande!
är, ju mera nagelfars det i utskottet, och
ju svårare är det att få igenom det i
kammaren.

Jag vill inte härmed påstå att 50 000
kronor är ett litet anslag, men om dessa
50 000 till H.F.I. beviljas, skulle det ha
eu mycket stor saklig räckvidd.

Det är också en annan sak som alltid
förvånar mig. När det är fråga om
ett företag i vanlig mening, det må
vara ett statligt eller enskilt företag, är
man alltid mycket intresserad av att
verksamheten befrämjas, medan de företag
som våra bortåt två miljoner hem
representerar endast kan räkna med
ett mycket njuggt intresse från statsmakternas
sida. Frågan om hemmens
produktivitet är emellertid något som
inte endast berör hemmen utan hela
nationalhushållet. Att man ser till att

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

arbetet där ger bästa möjliga resultat
är således något som inte bara är av
värde för de enskilda människorna, det
har också en oerhörd betydelse för hela
folkhushållet.

Chefen för Hemmens forskningsinstitut
Carin Boalt höll i januari månad
ett radioföredrag, ett utomordentligt
bra föredrag och som verkligen gav belägg
för den betydelse som hemmens
produktivitet har. Vi lägger ned — jag
hämtar min visdom ur detta föredrag
— ungefär två miljoner arbetstimmar
om året bara på skötseln av våra golv,
vi använder för 30 miljoner kronor
rengöringsmedel. Med lämpliga metoder
skulle vi här kunna spara tio procent,
d. v. s. tre miljoner kronor. Detta är
bara ett litet exempel på vad de metoder,
som användes i hemmen, betyder
för hemmen och för folkhushållet. Vi
får inte heller i detta sammanhang
glömma den mänskliga faktorn: kvinnorna
själva. Betydelsen av att skapa
trivsel på arbetsplatsen skall man inte
negligera när det gäller arbetet i hemmen.
Kvinnornas möjligheter att få ut
bästa möjliga resultat av sitt arbete i
hemmen har betydelse inte bara för
deras arbetsprestationer som sådana,
utan för hela den mänskliga samvaron,
för kvinnornas förmåga att fullgöra"
sina uppgifter i fråga om uppfostran
och partnerskap och allt detta.

Det är således utomordentligt viktigt
alt hemmen får det stöd som behövs,
och därför bör Hemmens forskningsinstitut,
som arbetar just med detta som
riktmål, få tillräckliga resurser för sin
verksamhet. För mig är det faktum att
institutet självt inte begärt 180 000 kronor
utan nöjt sig med ett lägre anslag
inte något som helst avgörande skäl
för att nu inte ge institutet dessa 50 000
kronor ytterligare, som man vet att det
så väl behöver. Det behöver dessa pengar
för att förstärka svaga punkter i sin
verksamhet och för att kunna föra ut
sina rön i det praktiska livet. I dessa
hemhjälpsbristens tider är det alldeles

Nr 13.

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

särskilt angeläget att man kan ställa
den moderna tekniken till hemmens
disposition, och det förnämsta instrumentet
härför är utan gensägelse Hemmens
forskningsinstiutet.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till fru Erikssons motion, som
går ut på att Hemmens forskningsinstitut
skall få ytterligare 50 000 kronor i
anslag.

Herr THAPPER (s): Herr talman! Fru
Eriksson började med att säga att Hemmens
forskningsinstitut uträttade så
mycket nyttigt arbete att även människor
av den typ som sitter i statsutskottet
borde kunna inse betydelsen
därav. Låt mig försäkra fru Eriksson
att de som sitter i statsutskottet inte
representerar någon annan typ än vad
t. ex. fru Eriksson själv gör, när hon
här talar som motionär. Det kan väl
inte sägas att vi inte visat något intresse
för institutet, när vi faktiskt tillstyrkt
det anslag som institutet självt
begärt.

Fröken Ager säger att hon är förvånad
över att i statsutskottet inte höjts
en enda röst till förmån för det högre
anslaget. Jag kan inte finna att detta är
så förvånansvärt, då ju Hemmens forskningsinstitut
efter omorganisationen
har fått det anslag som man begärt.

Till fru Ewerlöf vill jag säga att jag
tycker att det är ett högt betyg åt riksdagen
och dess utskott, att det är lika
svårt att här få igenom ett litet som ett
stort anslag. Det visar väl att man inte
bedömer anslagen med hänsyn till deras
storlek, utan att det är anslagens
behövlighet som blir det avgörande.
Och om det nu är så att det finns så
stort behov av ett ytterligare anslag till
Hemmens forskningsinstitut, finns det
ju möjlighet för institutet att begära anslag
på tilläggsstat vid höstriksdagen
eller i varje fall redan i januari månad
göra en framställning till nästa års riksdag.
Därigenom har man större möjlig -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

heter att få saken prövad än efter en
framstäiining från enskilda motionärer.

Med hänsyn till att det faktiskt inte
skett någon framställning om ökad medelsanvisning
från Hemmens forskningsinstitut
utan institutet har fått vad
det hegärt ber jag att få yrka bifall till
vad utskottet föreslagit.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Det
finns kanske inte mycket att tillägga
efter de utmärkta anföranden som tre av
damerna på stockholmsbänken här nyss
hållit. Jag har emellertid ända sedan
mitt första riksdagsår ett gammalt intresse
för denna fråga, och jag skall
därför tillåta mig att tillägga ett par
reflexioner.

Det har redan på ett övertygande sätt
framhållits att frågan i själva verket är
mycket större än den förefaller att vara.
Det rör sig här — något som man så
lätt tappar bort — om att underlätta en
effektiv användning av inte miljoner,
utan miljarder arbetstimmar i landet
varje år. Vidare är det fråga om att
åstadkomma en effektiv konsumentupplysning,
något som man i alla länder
numera tillmäter stor vikt, och det med
all rätt. Om man jämför betydelsen härav
med mycket annat som vi behandlar
här i riksdagen, framstår verkligen frågan
om anslag till Hemmens forskningsinstitut
inte som någon liten fråga,
utan som en betydelsefull sådan.

Å andra sidan är det klart att en verksamhet
av denna art, som inte helt har
funnit sina former, får lov att på ett naturligt
sätt utvecklas steg för steg. Det
skulle knappast vara klokt att medge
någon språngartad utveckling, ty det
skulle naturligtvis innebära risk för att
de anvisade medlen inte blir använda
med full effektivitet.

Om man alltså ställer upp detta krav
på en naturlig utveckling av denna viktiga
verksamhet, frågar man sig: Är den
ökning av anslaget med 50 000 kronor
som motionärerna begärt för stor? Sedan
jag lyssnat till vad som anförts av

fröken Ager och fruarna Eriksson och
Ewerlöf, tror jag, att det inte finns någon
risk för att dessa pengar skall bli
annat än väl använda. Det finns konkreta
arbetsuppgifter som institutet med
sin nuvarande organisation kan klara.
Då har man all anledning att, även om
vi vill vara försiktiga vid medelstilldelningen,
medge en utvidgning av verksamheten.

Herr talman! Att jag yttrat mig på
denna punkt beror delvis på att jag
skulle vilja framhäva, som en föregående
talarinna redan gjort, att detta ju
inte är ett spörsmål enbart för kvinnorna
utan i lika hög grad ett spörsmål för
oss alla. Jag skulle tycka det vara beklagligt,
om man fick det intrycket, att
kvinnorna i kammaren talade för motionen
men karlarna talade mot. Jag
ber, herr talman, bara att få betyga
min tro, att det om några år kommer
att anses alldeles självklart, att den
verksamhet det här är tal om skall
stödjas av samhället i långt högre grad
än för närvarande. Jag tror det vara
riktigt att under sådana förhållanden
taga ett visserligen inte så särskilt stort
men dock viktigt steg i denna riktning.
Jag har därför velat instämma i det yrkande
som här först framställts av fru
Eriksson.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h): Herr talman! Jag har en
känsla av att de föregående talarna i
sina ansträngningar slår in öppna dörrar.
Inom statsutskottet har det funnits
endast en mening om betydelsen av
Hemmens forskningsinstitut och det
arbete som där utförs. Låt oss ett ögonblick
stanna inför vad utskottet säger i
slutet av sitt utlåtande: »Utskottet vill
med anledning härav framhålla, att departementschefens
av utskottet tillstyrkta
förslag överensstämmer helt
med institutets framställning rörande
medelsbehovet för innevarande och
nästa budgetår. Utskottet, som vill understryka
hemhushållets och liemarbe -

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

tets stora samhälleliga betydelse och
finner ett främjande av institutets verksamhet
önskvärd, anser sig dock icke
nu böra förorda större medelsanvisning
än vad institutet föreslagit. Motionerna
avstyrkas alltså. Utskottet vill härjämte
framhålla, att utskottet ifrågasätter, om
det icke för närvarande är mera angeläget
att åt institutet skapa en någorlunda
stabil grund för den fortsatta
verksamheten än att anslå medel för en
utvidgning av institutets kapacitet.»

I dessa ord finner man grunden för
utskottets ställningstagande. Behöver vi
göra någon hemlighet av att Hemmens
forskningsinstitut råkat in i en ganska
svårartad kris? Det är därför det gäller
att bygga upp och förstärka dess
organisation och vinna det förtroende
som dess fortsatta verksamhet kräver.
Ifrån statsmakternas sida har undersökts
hur man på lämpligt sätt skall
kunna komma institutet till hjälp för
att ställa dess verksamhet på en stabilare
grund. Utskottet har varit fullt på
det klara med dessa förhållanden och
har samtidigt varit välvilligt inställt
till tanken att hjälpa institutet i fortsättningen.

Herr Ohlin hoppas, att man om några
år skall ha kommit väsentligt längre
och att institutet då skall ha fått ett
helt annat stöd. Jag är förvissad om, att
alla de som. står bakom detta utskottsutlåtande
också är livligt övertygade
om det. Yi hoppas att redan inom ett
år ha en klarare sikt över läget och att
statsmakterna då skall kunna bättre bedöma
institutet och dess arbete.

Jag hör till dem •—■ jag vet inte huru
många av kammarens ledamöter som
gjort det —- som för något år sedan
gjorde sig besväret att ringa institutet
och fråga om man fick gå igenom det
och se dess arbete. Jag fick en ytterst
angenäm och på samma gång lärorik
demonstration av det arbete som där
utförs. Det var med beklagande jag
fann, att institutet arbetade under så
svaga förutsättningar som det gjorde i

Bidrag till Hemmens forskningsinstitut.

rent organisatoriska och även andra avseenden.
För mig rent personligt är det
mycket angeläget att skapa bättre förhållanden
för institutet. Detta kan emellertid
inte ske med ett anslag på 50 000
kronor utan endast genom att ge det
en fastare grund att stå på i arbetet.

Fröken AGER (fp): Herr talman!
Statsutskottets vice ordförande sade,
att Hemmens forskningsinstitut, för att
det över huvud taget skulle kunna få
anslaget ökat, först skulle visa vad det
kunde. Sedan kunde man lägga en stabilare
grund för verksamheten. Det
finns emellertid inga möjligheter att
institutet med nuvarande ekonomiska
och personella resurser skall kunna arbeta
på något annat sätt än tidigare.
För att över huvud taget få en stabilare
grund måste vi få detta lilla första
handtag. Institutet måste få den personella
utrustning, som möjliggör en avlastning
för undersökningsledarna.
Man måste kunna anställa en billigare
arbetskraft, som kan meddela en sådan
konsumentupplysning, som den svenska
allmänheten i dag kräver av forskningsinstitutet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
känner behov av att säga några ord i
denna debatt. Det är allmänt känt, att
del pågått en intensiv pressdebatt om
detta instituts verksamhet. Vi har från
departementets sida sett saken så, att
del nu gällde att finna lämpliga former
för institutets verksamhet. Vi har sökt
förverkliga den tanken genom den omorganisation,
som har verkställts beträffande
institutets ledning. Vidare har
vi tillmötesgått de framställningar som
kommit från institutet beträffande anslagen
på ett sådant sätt, att institutet
har fått anslag på tilläggsstat och att
del får behålla en uppkommen besparing.
Vidare har man fått ytterligare ett
tillägg, som skall utgöra erforderliga rörelsemedel
för institutets framtida verk -

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m. m.

samhet. Detta betraktar jag som ett
stort framsteg.

Saken ligger vidare så till att institutet
för närvarande inte finner det ändamålsenligt
att begära högre anslag
än vad statsutskottet nu föreslår. Jag
finner i detta ett besked om att institutet
vill avvakta och söka växa in i
sina nya former för att inför myndigheter
och allmänhet dokumentera den
nytta, som institutet gör.

Jag har funnit det angeläget att framhålla,
att vi från regeringens sida på
intet sätt underskattat det arbete institutet
redan nedlagt. Framför allt ser
vi på de framtida möjligheterna att
uppnå goda resultat i denna verksamhet.
lag kan nu inte säga mer än att
jag gläder mig åt det intresse riksdagen
har för institutet. Jag kommer att följa
institutets verksamhet med stort intresse
och kommer att föreslå de anslag,
som kan bli nödvändiga och möjliga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen
II: 26; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Eriksson i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
38 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 26 av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten 38 gjorda
hemställan.

Punkterna 39—il.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten i2.

Upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och småindustri
in. m.

Kung]. Maj :t hade i statsverkspropositionens
tionde huvudtitel (punkterna
43 och 44) föreslagit riksdagen att för
budgetåret 1953/54 anvisa dels till upplysnings-
och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och småindustri
ett reservationsanslag av 370 000 kronor
dels ock till kostnader för främjande
av företagsverksamhet m. m. ett
reservationsanslag av 1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lodenius in. fl. (1:250) och den andra
inom andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl m. fl. (II: 347), hade hemställts
att riksdagen måtte anvisa dels
till Upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och småindustri
ett reservationsanslag av
475 000 kronor dels ock till Kostnader
för främjande av företagsverksamhet
m. m. ett reservationsanslag av 2 500 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Näslund och Axel Andersson (I:
249) och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl. (II: 267), hade hemställts att riksdagen
måtte besluta dels att en lånefond
skulle inrättas för lån till före -

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m.m.

tagareföreningarna att upptagas bland
statens utlåningsfonder dels ock att
till Lån till företagareföreningarna under
kapitalbudgeten för budgetåret
1953/54 anvisa ett investeringsanslag av
3 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Näslund och Axe! Andersson (I:
248) och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl. (11:266), hade hemställts att
riksdagen vid behandlingen av statsverkspropositionen,
tionde huvudtiteln,
måtte besluta för budgetåret 1953/54
dels till Upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och
småindustri anvisa ett reservationsanslag
av 475 000 kronor dels, under förutsättning
att yrkandet om inrättandet
av en lånefond för lån till företagareföreningar
bifölles, till Kostnader för
främjande av företagsamhet anvisa ett
reservationsanslag av 150 000 kronor
dels ock, under förutsättning att ett
investeringsanslag på 3 000 000 kronor
bleve beviljat för ovannämnda lånefond,
till avskrivning av detta anslag
anvisa ett reservationsanslag av 750 000
kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:248 och 11:266 samt 1:250 och II:
347, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, ävensom motionen II: 268, till
Upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och småindustri
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 370 000 kroaor; b)

avslå motionerna 1:249 och II:
267 om en lånefond för lån till företagareföreningarna; c)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 248
och 11:266 samt 1:250 och 11:347,
samtliga motioner såvitt nu vore i

fråga, till Kostnader för främjande av
företagsverksamhet m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor;

II. att motionerna 1:251 och 11:270
icke måste till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Näsgård, Ohlon, Pålsson,
Sundelin, Lundqvist, Ståhl, Svensson
i Ljungskile, Johansson i Mysinge,
Åkerström, Wedén, Onsjö och Gustafson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
under I bort hemställa att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:248 och 11:266 samt 1:250 och II:
347, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, ävensom med avslag å motionen
II: 268, till Upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk
och småindustri för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 475 000 kronor;

b) i anledning av motionerna 1:249
och II: 267 till Lån till företagareföreningarna
för budgetåret 1953/54 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:250 och 11:347
samt med bifall till motionerna I: 248
och II: 266, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Kostnader för främjande
av företagsverksamhet m. m. för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor;

2) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att till
utskottets motivering bort fogas visst
i reservationen angivet tillägg.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! I den reservation som är
avgiven på punkt 42 av herrar Näsgård

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m.m.

m. fl. föreslås dels en uppräkning av
anslaget till upplysningsverksamhet med
105 000 kronor, dels en överflyttning av
anslaget till Lån till företagareföreningarna
till kapitalbudgeten — en överflyttning
som reservanterna anser rätt naturlig,
eftersom det här är fråga om lån,
som skall förräntas och amorteras —
dels ock en uppräkning av detta anslag
med en miljon kronor. Vidare föreslår
reservanterna att 150 000 kronor skall
stå kvar på driftbudgeten under rubriken
Lån till företagareföreningarna
eftersom 10 procent av de 1,5 miljon
kronor, som förut stått under rubriken,
har använts som subvention.

Jag skall, herr talman, inte säga mycket
om uppräkningen av anslaget till
upplysnings- och organisationsverksamhet,
eftersom behovet av en uppräkning
av det anslaget torde stå klart för de
flesta. Jag skall heller inte säga mycket
om hantverkets och småindustriens betydelse
för vår försörjning. I det avseendet
räcker det med en hänvisning
till vad som tidigare sagts här. Jag skall
i stället i huvudsak uppehålla mig vid
den del av reservationen, som innebär
högre anslag till lån.

Företagareföreningarna bedriver som
bekant inte bara konsulentverksamhet
utan sköter också en viss långivning
till hantverk- och småindustri. Denna
långivning har visserligen ägt rum i
mycket liten skala i förhållande till behovet,
men inom de län där företagareföreningarna
verkat har lånen dock betytt
en del. Det torde inte kunna bestridas,
att hantverkets och småindustriens
största problem just är kreditanskaffningen.
Dessa småföretag har
rätt svårt att skaffa bankmässiga krediter,
och följaktligen behöver man
någon form av förtroendekrediter, även
om man kan diskutera hur en sådan
skall organiseras. Kreditåtstramningen
har ju, eftersom man kan säga att den
vänder sin kärva sida emot småföretagsamlieten
och framför allt emot
dem som ämnar starta nya företag,

ytterligare understrukit behovet av
detta.

Det är kanske förklarligt att jag ser
detta problem rätt mycket ur norrlandssynpunkt.
Företagareföreningarna
i Norrland började sin verksamhet redan
i slutet av 1930-talet, och de har
bedrivit en verksamhet betydligt mera
omfattande än den i de övriga delarna
av landet. Av de ungefär 20 miljoner
kronor, som företagareföreningarna
lämnat ut i lån, kommer ungefär tre
fjärdedelar på de fem norrlandslänen.
I Västerbotten har företagareföreningen
sedan den bildades lämnat ut lån för
över fem miljoner kronor. Det är klart
att den summan är obetydlig i förhållande
till det kreditbehov, som hantverket
och småindustrien i länet haft
under den perioden, och huvudparten
av kapitalet har helt naturligt kommit
från andra håll. Men det hindrar inte
att företagareföreningens långivning
varit till god hjälp, särskilt därför att
denna långivning kunnat gå med på
ett något större risktagande än de vanliga
kreditinstituten. Det är också ett
intresse för landsbygden, att företagareföreningarna
får större resurser. Under
åren 1950 och 1951 lämnade företagareföreningen
i Västerbotten lån på
nära 1,4 miljon kronor. Av denna långivning
gick inte mer än i runt tal
120 000 kronor till städerna, d. v. s.
landsbygden fick över 90 procent av
de lån som utlämnades under dessa två
år. Det talas ju mycket om att vi skall
försöka stimulera en ökad industriell
verksamhet på landsbygden och i
landsbygdens tätorter. Men det är mycket
svårt att få fram konkreta förslag
som medverkar till detta. Jag tror att
det som här föreslås är ett om också
obetydligt steg i den riktningen.

Flera skäl talar för att anslaget till
denna långivning bör höjas. Företagareföreningarna
ger ju lån till ett högsta
belopp av 40 000 kronor. Men det beloppet
fastställdes 1946. Sedan dess har
vi haft en betydande penningvärde -

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m.m.

försämring, Och därtill kommer att kraven
på maskinell utrustning även för
småföretagsamheten har stigit. Det är
därför rätt naturligt att beloppet räknas
upp. Till detta kommer också, att antalet
företagareföreningar har ökat
ganska betydligt.

Att någon form av förtroendekredit
är nödvändig för småföretagsamheten
tror jag alltså inte att vi kan komma
ifrån. Däremot är det ingalunda självklart,
att denna långivning skall ske
över företagareföreningarna. Den saken
bör nog övervägas, och den översyn
som nu pågår i handelsdepartementet
är enbart välkommen. Jag hoppas också
att den skall leda till resultat. Däremot
kan jag inte alls dela utskottsmajoritetens
uppfattning, att anslaget
till företagareföreningarna bör vara
oförändrat i väntan på denna översyn.
Jag vet att det visserligen är regel, att
när en utredning av något slag pågår
vill riksdagen inte göra någonting. Men
jag undrar om inte även den regeln borde
kunna få ha ett och annat enstaka undantag.
Om företagareföreningarna genom
ett bifall till herr Näsgårds m. fl.
reservation skulle få något större resurser
än de nu har, kan detta på intet
sätt förhindra en omläggning av verksamheten,
om en sådan omläggning
skulle anses befogad.

Till sist skulle jag vilja säga ett par
ord om herr Berghs in. fl. reservation.
I utskottsmajoritetens skrivning säges
ju, att man i väntan på översynen inte
bör vidta någon åtgärd, men skrivningen
är i övrigt inte direkt avvisande.
Man förhåller sig fullt neutral till den
utredning som kommer att företagas,
och man lämnar frågan öppen hur man
skall handla. Det gör däremot icke herr
Bergh och hans medreservanter. De behöver
tydligen inte alls invänta någon
utredning för att vara på det klara med
att det varken är möjligt eller välbetänkt
att på detta sätt lösa småföretagsamhetens
kreditsvårigheter. De vill
alltså ha ett riksdagsbeslut som inne -

bär, att riksdagen redan nu skulle föregripa
denna utredning genom ett uttalande,
att här ingenting kan ske. När
man ställer majoritetens skrivning och
herr Berghs mot varandra, kommer
man till den något överraskande slutsatsen,
att reservanterna har ansett majoritetens
skrivning alltför välvillig och
vill ha fram en formulering, som inte
ens skulle kunna inge en förhoppning
om att här skall ske någonting i framtiden.

Jag vill, herr talman, än en gång understryka,
att ett bifall till denna reservation
inte kan sägas lösa småföretagsamhetens
kreditproblem. Det belopp
som här föreslås är ju alltför obetydligt
i förhållande till de behov som finns
på detta område, men förslaget är trots
allt ett steg i rätt riktning. Jag tror att
det lilla handtag, som riksdagen genom
att besluta i enlighet med denna reservation
ger hantverket och småindustrien,
är i högsta grad motiverat.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
herr Näsgård m. fl.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Den reservation som jag
har undertecknat innehåller önskemålet
att stödet till hantverket och småindustrien
i dagens läge skall utvidgas.
Det gäller upplysnings- och organisationsverksamheten
likaväl som lån åt
hantverket och småindustrien för utvidgande
av verksamheten, framför allt
på landsbygden. Utskottsmajoriteten
har visat stor tveksamhet och icke velat
medverka till en ökning av det av
Kungl. Maj:t äskade anslaget.

Jag förmodar att från utskottsmajoritetens
sida kommer att hävdas, att
det stöter på rent budgetmässiga svårigheter
att öka anslaget, att man måste
iakttaga sparsamhet och vidare att frågan
i vissa delar befinner sig under utredning.
Jag är fullt på det klara med
och skall villigt medgiva, att detta är
saker som man inte utan vidare kan

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m.m.

vifta bort. Å andra sidan menar jag att
behovet är så stort, att det kan vara
berättigat att redan nu vidtaga de förbättringar
som här avses. Det gäller ju
att ge företagareföreningar och andra
organ ett så effektivt stöd som möjligt
att utveckla sin verksamhet och
höja produktiviteten hos hantverket
och småindustrien ute i de svenska
bygderna, till båtnad för näringslivet
och folkförsörjningen. Jag vill därför
understryka betydelsen av att detta
problem löses.

Denna verksamhet får också betraktas
ur konjunktursynpunkt. Det är väl
inte uteslutet att vi nu är på väg in i
en tid med vikande konjunktur, och ett
bättre stöd åt hantverket och småindustrien
kan därför indirekt vara en
arbetslöshetsbekämpande åtgärd. Också
ur den synpunkten är det enligt min
mening av stor betydelse att vi får så
goda resurser som det över huvud taget
är möjligt för att lämna lån för
omställningar, särskilt åt sådana rörelser
som inte har möjlighet att få
banklån men har goda utsikter att utveckla
verksamheten.

För att inte bli missförstådd vill jag
i detta sammanhang också säga, att intresset
för hantverkets och småindustriens
problem i detta hänseende inte
uteslutande finns på reservanternas
sida. Det är mer en gradskillnad än
en artskillnad mellan oss och de övriga,
men med hänsyn till det stora
behovet av ökat stöd anser jag det finnas
anledning att beakta denna gradskillnad.

Jag vill därför också understryka
vad som säges i vår reservation om »de
allmänt omfattande strävandena att
söka åstadkomma ett mera differentierat
näringsliv på landsbygden, varigenom
fördelar såväl ur befolkningspolitiska
som allmänt ekonomiska synpunkter
skulle vinnas. För nyföretagandet
spelar småindustrien en central
roll.

Nu är jag liksom den föregående ta -

laren fullt medveten om att en höjning
av anslaget på intet sätt löser denna
fråga utan endast kan medverka till att
förbättra ett läge som icke är tillräckligt
gynnsamt. Jag vill också säga med
anledning av den reservation som avgivits
från högerhåll, att vi andra reservanter
kan dela den allmänna inställning
till problemet som man där
tycks ha, nämligen att det är varken
möjligt eller välbetänkt att i stigande
omfattning lösa hantverkets och småindustriens
finansieringsfrågor över
statsbudgeten. Det går naturligtvis
knappast, och det är inte önskvärt att
problemet löses på den vägen, det är
vi väl alla överens om. Jag hoppas
emellertid att vi är lika mycket överens
om att det här behövs ett både —
och: det behövs både bättre möjligheter
att erhålla lån på marknaden och
stödåtgärder från statens sida. Det finns
väl heller inga delade meningar om att
det allmänna sparandet måste utgöra
den grund på vilken näringslivets upplåning
skall bygga, och jag kan heller
inte tänka mig att det finns någon annan
uppfattning än att kreditransoneringen
skall avvecklas i den takt det
är möjligt. Det är emellertid framför
allt den sista meningen i högerreservationen
som jag ställer mig frågande
inför. Där står: »Att statsutgifterna hållas
nere är en förutsättning för den
skattelättnad, av vilken inte minst den
mindre företagsamheten är i så starkt
behov.»

Ja, därom kan väl heller knappast
meningarna vara delade. Tvisten mellan
utskottets reservanter och utskottsmajoriteten
gäller en summa av två ä
tre miljoner kronor. Att i anledning av
denna siffra tala om möjligheterna för
skattesänknig'' är väl knappast motiverat.
Jag kan heller inte tänka mig att
bakom denna meningsskiljaktighet också
skulle ligga den principiella åsikten,
att även andra former av statligt
stöd i fråga om låneverksamhet vad beträffar
andra näringar också skulle

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m.m.

röna samma inverkan som då det gäller
ökningen av detta speciella anslag.
För min del får jag lov att säga, att
jag tror inte det finns någon anledning
att i detta lilla begränsade ärende
— sett mot bakgrunden av den väldiga
statsbudgeten —- tala om skattesänkningar.

Av vad jag nu sagt, herr talman, torde
framgå, att jag för min del gärna
skulle se, att vi skulle kunna ge hantverk
och småindustri det ytterligare
stöd till en mycket gagnande verksamhet
som denna näringsgren är i behov
av och som den också i högsta grad
är förtjänt av.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall
till den av herr Näsgård m. fl. till utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Herr Gustafsson i Skellefteå slog in
öppna dörrar i sin kritik av högerreservationen.
Han hade tydligen förbisett,
att i denna reservation föreslås
ett tillägg till motiveringen i själva utskottsutlåtandet.

Huvudfrågan under denna punkt är
ju, om man skall inrätta en statlig lånefond
på 2,5 miljoner kronor i stället
för att i enlighet med Kungl. Maj :ts
förslag anslå 1,5 miljoner kronor av
skattemedel för motsvarande ändamål.
Eftersom det inte finns något överskott
i statsbudgeten, måste ju meningen vara,
att staten skall gå ut på marknaden
och låna upp dessa medel för att sedermera
ställa dem till företagarföreningarnas
förfogande.

För min del, herr talman, hyser jag
i likhet med den föregående talaren
vissa betänkligheter mot subventionsmetoden
i detta sammanhang, och det
har ju också både i motionerna och av
herr Gustafsson i Skellefteå framhållits,
att det här rör sig om krediter för
produktiva investeringar.

Vi kan väl då, herr talman, vara
överens om att den kredit som behöver
lämnas för sådana investeringar under

alla förhållanden måste till alldeles
överväldigande del komma från det
vanliga kreditsystemet. Det är riktigt
att man för att få en sådan kredit
måste ha en viss bankmässig säkerhet.
Men det är väl en missuppfattning, om
man tror, att en sådan säkerhet alltid
behöver presenteras i form av realvärden.
Mycket ofta består säkerheten
däri, att de kreditförmedlande instituten
hyser förtroende för låntagaren och
hans borgensmän. Själva kravet på säkerhet
grundar sig ju på den av riksdagen
antagna banklagstiftningen. Vill
man ändra på säkerhetsbestämmelserna,
bör man rimligtvis göra detta genom
att ändra banklagstiftningen, icke
genom att inrätta en särskild statlig
lånefond, eftersom det är principiellt
samma slags kredit som skall utlämnas,
vare sig den skulle komma från den
statliga fonden eller den skulle härröra
från det ordinarie kreditsystemet.

Då kan man naturligtvis säga, att det
kan ibland vara svårt att skaffa borgen.
Tillåt mig emellertid att fästa
uppmärksamheten vid att företagarföreningarna
själva har möjlighet att teckna
borgensförbindelser. Det är en möjlighet
som med fördel kan utnyttjas
med hänsyn till den personkännedom
som dessa föreningar kan förväntas ha
om sina medlemmar.

Vad är, herr talman, orsaken till de
aktuella svårigheterna för den mindre
företagsamheten? Jo, orsaken är ju i
främsta rummet kreditransoneringen,
som i sin tur beror på det otillräckliga
sparandet. Vi har för vår del gång
på gång kritiserat icke kreditåtstramningen
men väl själva kreditransoneringen
bland annat under uttryckligt
framhävande av att den skulle missgynna
den mindre företagsamheten. En
sund penningmarknad bör upprätthållas
med andra medel än ransonering.
Vidare har vi sagt: Främja ökat enskilt
sparande! Vi har lagt fram positiva
förslag i sådant syfte, dels därför
att vi är övertygade om att det går att

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m. m.

öka det enskilda sparandet, dels därför
att vi är säkra på att en sådan ökning
också skulle komma den mindre företagsamheten
till godo. Samma ståndpunkt
har också investeringskommittén
intagit i sitt nyligen avgivna betänkande.

Då kan man säga: Det är gott och
väl, men kreditransoneringen är nu ett
faktum. Majoriteten vill inte ändra på
detta. Då får man försöka hitta på
andra utvägar för att komma till rätta
med den mindre företagsamhetens
problem. Man säger då, som herr Gustafsson
i Skellefteå gjorde: Varför bråka
om den lilla ökning av den statliga
upplåningen som det här rör sig om?
Det blir ju bara en bagatell i hela den
stora statliga lånepotten. Varför kan
inte högerpartiet vara med om det?
Herr talman! Svaret är att vi vill ha
en viss konsekvens i vårt handlande.
Vi har från vårt håll gång på gång
måst stryka under, att en av de största
faror som hotar vår samhällsekonomi
härrör från den väldiga offentliga upplåning
som beräknas ske. Och ändå,
herr talman, vet vi att det finns en
nästan oändlig serie av utomordentligt
angelägna lånebehov som har måst avvisas,
lånebehov som är minst lika angelägna
som de som vi nu resonerar
om. Det är inte, som den föregående
talaren sökte framställa saken, så att
man kan se denna fråga isolerad från
hela den rad av låneanspråk som
man vill att statsmakterna skall tillgodose.
Vi har själva för vår del avstått
ifrån att begära ett enda öre i
ökat låneanslag ens för ändamål som i
och för sig har förefallit oss ytterligt
trängande. Vi har hållit hårt på denna
linje därför att vi tror, att den är nödvändig
för att skapa en sund och säker
samhällsekonomi. Detta måste just
nu enligt vår uppfattning vara ett dominerande
intresse för alla människor
i detta land, även för de små företagarna.

Jag har förstått, herr talman, på vad

som stått att läsa i folkpartitidningarna
och jag förstår det även på den
lilla touche som herr Gustafsson i Skellefteå
gav sitt inlägg, att meningen är
att man skall begagna denna fråga som
ett litet slagträ gentemot högerpartiet.
Men tag inte ut för mycket energi i
förskott! Man kommer nämligen alldeles
säkert att få många tillfällen
även i fortsättningen att förebrå oss
inom högerpartiet för att vi icke vill
vara med om anslag för olika ändamål.
Jag vill, herr talman, öppet erkänna
att vi tänker icke tävla med något annat
politiskt parti om att lova anslag
åt olika håll. Vi ser nämligen saken
så, att det för närvarande viktigaste är
dels att söka hålla igen på statsutgifterna
på alla de punkter där det är
möjligt, dels att skapa utrymme för
en ordentlig skattesänkning. Vi är
lika intresserade som andra politiska
partier för alla slags förbättringar, men
i olika lägen måste tyngdpunkten läggas
vid olika sidor av det politiska
arbetet, och vi vågar tro att det kan
vara ett intresse just nu, att det finns
ett parti som söker'' att företräda en
sådan linje som högerpartiet gör.

Syftet med motionärernas framställning
synes närmast vara att åstadkomma
en i och för sig obetydlig omfördelning
inom den nuvarande kreditvolymen.
Jag erinrar emellertid om att
man, enligt vår uppfattning och enligt
vad som även framgår av herr Gustafssons
i Skellefteå motion, har att
söka huvudorsaken till den mindre företagsamhetens
nuvarande svårigheter
i den utformning som kreditransoneringen
har fått. Inte minst måste man
i detta sammanhang uppmärksamma
utformningen av tillämpningsreglerna
för kreditrestriktionerna, alldeles speciellt
det förhållandet — för att nu citera
Svenska bankföreningens cirkulär
rörande den restriktivare kreditgivningen
— att i fråga om beviljande av
nya krediter allmänt sett den största
återhållsamhet måste iakttagas.

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m. m.

Med en sådan konstruktion av kreditransoneringen
måste, herr talman,
självfallet ogynnsamma återverkningar
uppkomma för nystartad företagsamhet
och även för de mindre företag — det
finns en hel del av den sorten — som
tidigare endast mera sporadiskt har
anlitat det ordinarie kreditsystemet.
Dessa företag kommer inte, såsom kreditransoneringen
är utformad, att få
en fullt rättvis behandling. Jag för min
del drar av detta förhållande den slutsatsen,
att det riktigaste måste vara att
så länge kreditransoneringen består gå
den väg som hantverks- och småindustriorganisationer
har pekat på, nämligen
att försöka få till stånd en rimlig
jämkning av ransoneringsdirektiven
—■ utan att fördenskull påfordra en ökning
av själva kreditvolymen.

Jag skall, herr talman, i anslutning
härtill och i konsekvens med vad som
sagts i högerreservationen under denna
punkt be att få framställa ett yrkande
om bifall till utskottets förslag
i punkt 42 med den ändringen, att
punkt I b) erhåller följande lydelse:

att riksdagen må i anledning av motionerna
1:249 och 11:267 uttala att
kreditrestriktionerna enligt dess mening
bör tillämpas på ett sådant sätt,
att nya och mindre företag i kredithänseende
icke försättas i mindre
gynnsamt läge än andra företag.

Jag utgår ifrån att en sådan meningsyttring
från riksdagens sida icke skulle
komma att lämnas obeaktad av vederbörande
instanser. Går man denna väg
skulle det, så vitt jag kan se, ha tre
fördelar. För det första: man tar härigenom
sikte på problemets kärna; för
det andra: det krävs inga nya statliga
låneanslag; och för det tredje: ett uttalande
av denna innebörd skulle vara
till fördel för den mindre företagsamheten
över huvud taget, inte bara för
den mera begränsade krets av företag,
som får kredit hos företagarföreningarna.
Gör man detta uttalande, och tar
man samtidigt Kungl. Maj ds förslag om

ett anslag på 1,5 miljon kronor till företagareföreningars
låne- och bidragsverksamhet,
förefaller det som om man
kommit ett stycke på väg i den önskvärda
riktningen.

Jag ber, herr talman, att få framställa
detta yrkande och passar samtidigt
på att även yrka bifall till den
reservation beträffande motiveringen i
utskottsutlåtandet som framförts av
herr Bergh m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Hagberg i Malmö (h), Birke (h),
Heeggblom (h), Nilsson i Svalöv (h),
Staxäng (h) och östland (h).

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle: Herr talman! Herr Hjalmarson
säger att jag slår in öppna
dörrar, ty den skrivning som här föreslås
är ett tillägg till utskottsförslaget.
Ja, låt gå för det, men i detta tillägg
står det att det inte är välbetänkt att
via statsbudgeten lösa detta problem.
Då måste man väl draga den slutsatsen,
att tillägget kom till därför att
man ansåg, att majoritetens skrivning
var för välvillig. Jag kan inte ge någon
annan tolkning.

Sedan skall jag inte närmare gå in
på herr Hjalmarsons resonemang. Hans
polemik går ju i lika hög grad ut över
högermannen herr Lundqvist i Rotebro
som de andra reservanterna. Men
jag vill säga att högern kan inte gärna
påstå, att den i princip är emot en
kreditgivning av detta slag. Det förekommer
dock en liknande kreditgivning
till jordbruket, och den är högern
så vitt jag vet med på.

Sedan säger herr Hjalmarson, att vi
inom folkpartiet vill använda detta
ämne som ett slagträ mot högern. Jag
vill gärna medge, herr Hjalmarson, att
när jag skrivit och talat i denna sak
har jag i huvudsak vänt mig mot högern.
Men det beror på två ting, som
jag gärna skall redovisa. Det ena är
utformningen av högerns skrivning,

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m. m.

som jag tycker är betydligt mera negativ
än utskottets. Och vill man komma
åt ett motstånd vänder man sig
väl mot det håll varifrån motståndet
mött. Det är det ena. Det andra är att
högerns inställning överraskat mig en
smula. Om man nämligen utgår ifrån
vad högern skrivit i sina programskrifter,
finner man nog att denna negativa
inställning är något överraskande.
Jag har här en skrift som heter
Frihet och Framsteg, utgiven av högern
1946, och jag hoppas att det tilllåtes
mig att citera den i detta sammanhang,
ty på dess framsida står det,
att den skall användas som kommentar
till högerns handlingsprogram. I den
skriften heter det bl. a. om hantverket
och småindustrien: »Fn person kan äga
förmåga att tillverka varor, driva en
affär eller sköta en verkstad, han kan
ha vilja att upptaga en produktion,
konsumenterna kunna vara villiga att
köpa hans produkter och därmed göra
verksamheten lönande, men han äger
kanske inte det erforderliga kapitalet.»
Och vidare säger man: »Det gäller
emellertid att på lämpligt sätt förmedla
kontakten mellan spararna och företagarna»,
och slutar med att säga:
»Särskilt tillgodoseendet av de små
företagsenheternas behov av kredit bör
i detta sammanhang uppmärksammas.»

(Enär tiden för avgivande av kort
genmäle var till ända, avbröts talaren
nu av herr talmannen, som överlämnade
ordet till herr Hjalmarson. Herr
Gustafsson i Skellefteå tilläde emellertid:)
När ni nu så bedömer frågan,
vad har ni då för inställning?

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Den fråga den föregående
talaren ställde till mig efter
repliktidens utgång har jag besvarat genom
det yrkande jag ställde i mitt anförande.
Det är ju alldeles oriktigt av
herr Gustafsson i Skellefteå att framställa
saken så, att vi skulle ha en ne -

gativ inställning till den mindre företagsamheten,
när vi gång på gång i
vår skattepolitik, i vår penningpolitik
och över huvud i vår ekonomiska politik
tagit sikte på att göra det lättare för
de mindre företagen att arbeta sig
fram i detta land. Och inte ställer vi
oss principiellt negativa till den låneverksamhet
vi nu diskuterar eftersom
vi yrkar bifall till Kungl. Maj ds förslag
om ett anslag på 1,5 miljon kronor
för detta ändamål.

Man kan emellertid, herr talman, inte
förena den restriktiva linje, som för
närvarande är nödvändig att följa, med
att förorda bifall till alla de anslag,
som i och för sig kan synas tilltalande
och kanske är nog så populära. Det
går inte, herr Gustafsson i Skellefteå.
Var står egentligen folkpartiet i detta
sammanhang? Ja, det är verkligen inte
lätt för en utomstående att få klart för
sig. När jag gick igenom de motioner
som herr Gustafsson i Skellefteå väckt
och vi i dag behandlar, råkade jag få
se närmast följande nummer i motionsserien.
Det blev en sammanställning,
som gör ett något förbryllande intryck.
I motionen 11:266 begär han en anslagsökning
på 105 000 kronor plus
750 000 kronor i anslag för avskrivningar.
I motionen II: 267 begär han
ett lån på 3 miljoner kronor och i motionen
11:268 en anslagsökning med
25 000 kronor. Så följer motionen II:
269, som också råkar vara en folkpartimotion
— om effektivisering av besparings-
och rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen.

Herr talman! Givetvis beror detta
sammanträffande på en slump, men
det är en lustig slump, som förefaller
vara på något sätt karakteristisk för
den politik som det här är fråga om.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf) kort
genmäle: Herr talman! Jag har inte
tänkt lägga mig i den storpolitiska delen
av debatten utan skall försöka hålla
mig till den fråga det här gäller.

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m.m.

Jag vill för min del framhålla, att
när herr Hjalmarson säger att bankerna
inte alltid kräver realsäkerhet, är jag
nog litet tveksam inför ett sådant påstående.
Ty jag kan inte undgå att göra
den reflexionen, att om det är ont om
pengar och vi upphävde kreditrestriktionerna,
har de små företagarna de
minsta utsikterna att bli fournerade
med lån. Så har det i vart fall varit
tidigare, och jag är inte övertygad om
att en omsvängning i det avseendet
skett. Men i den mån sådan sker är
den bara att hälsa med tillfredsställelse.

Sedan talas det om konsekvens i det
politiska handlandet. Jag skall inte
heller ge mig in på den delen av den
mera politiskt betonade debatten. Jag
efterlyste bara, när jag läste upp den
sista satsen i högerns reservation, vad
man åsyftade med densamma. Jag påstod
då, att det uttalandet knappast
kunde ha någon som helst skattesänkande
effekt. Jag frågade nämligen om
man i konsekvens med det ställningstagande
som här gjorts även tagit sikte
på lånefonderna för fiske och jordbruk
och en del andra näringsgrenar för
detta ändamål. Inom statsförvaltningen
är nämligen mycket stora kapital låsta
i fonder för sådana ändamål.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle: Herr talman! Jag ber om
ursäkt för att jag överskred tiden i min
förra replik, och jag lovar att fatta mig
kort nu.

När jag säger att högern intar en
negativ ställning till denna fråga, så är
mitt påstående helt och hållet baserat
på den skrivning, som högern presterat
i sin reservation, och den är negativ,
det kan inte herr Hjalmarson komma
ifrån — läs bara första meningen!

Sedan vill jag i likhet med herr Johansson
i Mysinge säga, att jag inte
tror att man kan mobilisera skattebetalarnas
intresse för denna fråga, ty
här är det ju dock fråga om lån som
skall förräntas och amorteras.

Herr THAPPER (s): Herr talman! Två
talare för reservationen har redan intygat,
att vi från utskottets sida är positiva
i vårt uttalande beträffande hantverket
och dess företagsformer in. m.,
men vi har ändå inte ansett oss kunna
sträcka oss så långt, som man gjort i
motionerna. Där har man yrkat på en
höjning av anslaget till upplysningsoch
organisationsverksamheten i fråga
om hantverk och småindustri med inte
mindre än 105 000 kronor, från 370 000
till 475 000 kronor, och i stället för
av Kungl. Maj:t föreslagna 1,5 miljon
kronor vill man att det skall avsättas
2,5 miljoner kronor till en lånefond.
Vidare yrkar motionärerna att ett ytterligare
reservationsanslag på 150 000
kronor måtte beviljas.

Vi är som sagt från utskottets sida
positivt inställda till detta problem. I
fråga om kostnaderna för främjande av
företagsverksamhet m. in. har vi emellertid
framhållit, att detta är en fråga,
som enligt utskottets mening är av sådan
beskaffenhet, att den icke lämpligen
bör lösas isolerad utan i ett större
sammanhang avseende småföretagens
rationalisering och finansiering. Vidare
säger vi följande: »Utskottet vill i anslutning
härtill framhålla, att enligt vad
utskottet under hand inhämtat pågår
inom handelsdepartementet en översyn
av företagareföreningarnas verksamhet,
avseende såväl upplysnings- som låneverksamheten
till gagn för hantverk
och småindustri. Vidare må erinras om
att statsrådet och chefen för finansdepartementet
nyligen tillkallat sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning
rörande utformningen av statliga
stödåtgärder i syfte att stimulera avsättning,
produktion och sysselsättning
inom näringslivet. Denna utredning
skall enligt givna direktiv som en huvuduppgift
taga upp frågan om statligt
stöd i olika former åt företagsrationalisering.
»

Jag tycker det är en god kutym vi
brukar tillämpa här i riksdagen: att

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m, m.

avvakta resultatet av pågående utredningar,
innan vi beviljar utgiftsökningar
av sådant slag som de här ifrågavarande.

Jag kan också instämma i vad herr
Hjalmarson sade om den återhållsamhet,
som vi i nuvarande läge bör iaktta.
Jag är även enig med honom, när
det gäller främjande av sparandet, men
jag är inte alls säker på att enigheten
skulle sträcka sig så långt, att vi även
kunde komma överens om de åtgärder
som vi i det sammanhanget borde vidtaga.
Där tror jag vi ha skilda uppfattningar,
liksom vi säkerligen också har
det beträffande kreditåtstramningen.
Jag skall emellertid inte här lägga mig
i skiljaktigheterna mellan högerns och
folkpartiets uppfattningar i den frågan.
Jag konstaterar endast att även vi på
vårt håll anser, att vi bör iakttaga försiktighet
och återhållsamhet, icke minst
med hänsyn till pågående utredningar
och undersökningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Jag
ber att få säga några ord till herr Hjalmarson,
då jag förstår att han blev så
temperamentsfull som fallet var, när
han kom in på denna fråga. Han har
ju nämligen för det första förbisett att
hålla disciplin på sina egna trupper,
eftersom herr Lundqvist i Rotebro i
hastigt mod har halkat över på och
stött den reservation, mot vilken herr
Hjalmarson utvecklat så mycken energi
och så mycket patos. För det andra tror
jag, att om herr Hjalmarson hade varit
med på avdelningen och även i utskottet,
när detta ärende behandlades där,
så hade han säkerligen fått en annan
känsla av var de politiska aspekterna
varit tillfinnandcs. Såvitt jag kunnat
följa diskussionen här i riksdagen, har
de politiska synpunkterna inte framträtt
förr än högerns representanter
kom i dag som om de blivit trampade

på sin allra ömmaste liktorn och tog i
på sätt som fallet var.

Herr Hjalmarson säger vidare, att det
föreligger brist på konsekvens, och att
något parti måste följa — det heter väl
fortfarande den kärva linjen — och
säga nej och visa sig morskt. Ja, herr
talman, det imponerar inte särskilt. Jag
satt för en stund sedan med min bänkkamrat
och gjorde en summering i huvudet
av alla möjliga lånefonder — herr
Johansson i Mysinge var inne på samma
sak — som högern och även vi syndare
har varit med om att lämna stöd
till.

Det gäller t. ex. jordbrukets maskinlånefond,
det gäller fiskerinäringen och
det gäller på en hel rad områden, där
vi alla betraktar det som eu legitim
uppgift för statsverket att lämna ett
visst stöd.

Får jag sedan för det tredje säga till
herr Hjalmarson att jag tror, att om
han komme ifrån ett län av samma typ
som herrar Åkerström och Gustafsson i
Skellefteå hör hemma i — om jag får
anknyta till dem, eftersom båda är reservanter
— så skulle herr Hjalmarson
tala med litet mindre bokstäver, och
det skulle även de högerreservanter
göra som har gått på detta något egendomliga
uttalande, som jag inte vidare
skall polemisera emot. Det är ju så att
vi har en rad företag, bl. a. i mitt eget
län, som kommit i svårigheter och blivit
nedlagda på grund av olika omständigheter
som jag inte här skall uppehålla
kammaren med. Jag konstaterar
endast detta faktum: här har lämnats
arbetslöshetsöar, här har gjorts försök
på försök att få företag i gång för att
hålla de människor sysselsatta som
stannat kvar, som har små fastigheter
och egnahem, människor som inte vill
lämna bygden.

Men det har därvid inte, herr Hjalmarson,
gått att uppdriva bankmässiga
säkerheter och få krediter, vare sig i
affärsbanker eller sparbanker. Det är
därför litet för enkelt — jag måste säga

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m.m.

det — att här hänvisa till att man skall
gå till bankerna, när man själv år efter
år har sett att de som fått klara denna
uppgift har varit företagarföreningar
som disponerat annat kapital. Jag skulle
tro att orsaken till att bondeförbundet
och vi i folkpartiet har intresserat
oss speciellt för denna fråga är att vi
på båda hållen har erfarit verkningarna
av detta förhållande under de år som
gått.

Det är möjligt att det ställer sig annorlunda
i Stockholms län, det län som
herr Hjalmar son numera representerar,
eller i Stockholms stad, men jag har
liksom de norrlandsrepresentanter, som
är med på reservationen, med egna
ögon sett hur nödvändigt det är att här
göra någonting. Och jag vill skjuta in
den parentesen att när herr Hjalmarson
nu ställer ett yrkande, som avviker en
del ifrån högerns linje inom utskottet,
så vågar jag lita på mitt minne och konstatera,
att detta yrkande överensstämmed
med klämmen i en bondeförbundsmotion,
som jag läste då vi hade frågan
uppe i avdelningen. Den gäller en översyn
av företagarföreningarnas verksamhet,
och jag tror att den behandlas i
något annat utskott. Detta tillgriper
herr Hjalmarson för att skyla, jag kanske
inte skall säga högerns patos, men
högerns nakenhet i denna situation.

Jag vill bara ytterligare tillägga en
sak, som jag verkligen kan bestyrka
med egen erfarenhet, nämligen att herr
Hjalmarson och högern verkligen borde
hysa något större förtroende för företagarföreningarna
ute i de olika länen
än man på det hållet har visat. Ty jag
försäkrar att när man går till prövning
av fall efter fall, där jag för min del
talat för en betydligt generösare hjälp
än den företagarna kunnat erhålla, så
visar det sig att de verkligen handhar
dessa medel med den allra största ansvarskänsla
och försiktighet. Jag tror
därför det är ganska riskfritt att ställa
det anslag till förfogande som reservanterna
har påyrkat.

Jag har precis samma uppfattning
som herr Hjalmarson om att man bör
fara försiktigt fram med olika anslag
i denna situation, men å andra sidan
har vi sett tecken på att somliga bygder
kan råka i svårigheter. Därvid kan företagarföreningarna
behöva vara bättre
utrustade än de varit; jag skulle kunna
nämnda högaktuella exempel på detta
från mitt eget län. Då har jag frågat
mig: Är det inte riktigt att vi till denna
investering — som jag ändå vågar kalla
produktiv, eftersom den avser att
hålla människor i nyttig sysselsättning
— och i detta läge, som är så pass
ovisst, beviljar en något större slant än
den som föreslogs för detta ändamål
när regeringen lade fram propositionen?
Denna tankegång är ingalunda politisk,
utan den är förestavad av omtanke
om den företagsamhet det här
gäller att hålla i gång. Det är denna
tankegång som har gjort att jag för min
del har anslutit mig till reservationen
av herr Näsgård m. fl., till vilken jag
alltså, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har lärt känna herr
Ståhl, min ärade kamrat från statsutskottets
första avdelning, som en man
med vilja till objektivtet, med en önskan
att bedöma saker och ting utan
att anlägga subjektiva, ovidkommande
synpunkter. Handen på hjärtat, herr
Ståhl, har vi inte vid behandlingen av
en hel del ärenden under den gångna
delen av vårsessionen gång på gång
båda två i första avdelningen av statsutskottet
ställts inför nödvändigheten
att gå emot anslagsbehov, som har legat
oss båda utomordentligt varmt om hjärtat
och som vi båda två ansett vara
minst lika angelägna som det som vi
i dag diskuterar?

Det väsentliga här är ändå att försöka
förhindra att småföretagen missgynnas
av kreditransoneringen. Reservanternas
förslag tar inte sikte på att

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri ro.m.

öka kreditvolymen. Man synes inte heller
lia tänkt sig att man skulle minska
andra slag av upplåning t. ex. för bostadsändamål.

Vad man syftar till måste således
vara att göra en liten jämkning i fördelningen
av den kreditvolym, som redan
står till den mindre företagsamhetens
förfogande. Hur många kan man
hjälpa med en sådan omfördelning?

Det väsentliga måste vara att skapa
förutsättningar för en ökning av kreditutrymmet.
Det gör man genom att
gå den väg som högerreservanterna har
pekat på. I avvaktan härpå får man se
till att få en så rättvis tillämpning som
möjligt av kreditransoneringsbestämmelserna,
och det syftar det yrkande
som jag här framställt till att åstadkomma.

Jag vill sluta med att säga, herr talman,
att vi inte ifrågasatt att man skulle
avskaffa alla statliga lånefonder. Vi
går inte emot Kungl. Maj :ts förslag i
denna punkt, utan vad vi har vänt oss
emot är tendensen till ökning av den
statliga upplåningen.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag ber att i korthet få säga
till herr Hjalmarson, att det är alldeles
riktigt att vi båda en mångfald gånger
av finansiella skäl gått emot anslag
som vi ansett utomordentligt viktiga,
och jag vill vittna, att i år har vi kanske
gjort det hårdare än någon gång tidigare
med hänsyn till det statsfinansiella
läget. Jag är övertygad om att vi
inte är ensamma om detta utan att varje
riksdagsman med ansvar har gjort detsamma
inom sitt område. Men när det
gäller att som här hålla en verksamhet
i gång, som faktiskt delvis har fått det
svårt, så blir det inte i första hand
en anslagsfråga utan en fråga om att
främja produktionen och produktiviteten
i landet. Då får man anlägga något
andra synpunkter.

Sedan vill jag påminna herr Hjalmarson,
vilket redan herr Gustafsson i

Skellefteå gjorde, att reservationen kan
inte, hur man än beräknar avskrivningsbehovet
på detta belopp, innebära
en anslagshöjning, utan reservationen
måste, om vi håller oss till driftbudgeten,
innebära icke oväsentliga besparingar.
Jag skall inte uttala mig om
storleken av dem, eftersom här inte
fattas något beslut om avskrivningsbeloppet.
Men genom att vi flyttar över
anslaget på kapitalbudgeten, varvid i
varje fall huvudparten av dessa pengar
kommer tillbaka i form av amorterade
lån, så innebär reservationen en faktisk
lättnad på driftbudgeten. Jag hoppas
att herr Hjalmarson inte har förbisett
detta, och jag är angelägen att framhålla
det för kammarens ledamöter.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara säga till herr
Ståhl att jag inte kan förstå hur man i
och för sig kan främja produktiviteten
genom en mindre jämkning i fördelningen
av den kreditvolym som den
mindre företagsamheten redan nu kan
disponera. Måste man inte, med den
utgångspunkt herr Ståhl har, säga att
det är mycket bättre ur den mindre företagsamhetens
synpunkt att välja den
väg som vi tagit sikte på och gå direkt
på kreditransoneringens konstruktion
för att försöka åstadkomma större rättvisa
för den mindre företagsamheten
vid tillämpningen av ransoneringsreglerna?
Då gagnar man hela den mindre
företagsamheten.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Det har sagts från samtliga talare
här att man vill medverka till stöd
och hjälp åt hantverket och småindustrien.
Det har också sagts att detta
är ett mycket begränsat ärende i förhållande
till alla de stora frågor som
vi har att ta ställning till i samband
med behandlingen av hela vår statsbudget.

Jag undrar om detta perspektiv är
alldeles riktigt. Är det ett litet isolerat

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri ni. m.

ärende, när vi har att ta ställning till
fördelningen av hantverket och småindustrien,
särskilt då för landsbygdens
vidkommande? Enligt min mening är
detta en mycket stor fråga. Då vi från
vårt håll motionerat i saken har vi sett
det ingalunda som en isolerad detalj i
vårt näringsliv utan tvärtom som ett av
de allvarligaste problemen i vårt samhälle,
hur man skall kunna ordna det
så att människorna kan stanna kvar
ute på landsbygden. Yi har i vår motion
pekat på att företagarna dragés
från landsbygden till städer och tätorter.
Det blir otrivsel ute på landsbygden,
det blir för få människor och
för litet underlag, och så flyttar man
in till städerna, vilket för med sig stora
problem även i tätorterna.

Då vi i dag talar om att ge större
lånemöjliglieter och i det sammanhanget
också om behovet av att spara,
så vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på att det sannerligen inte leder
till någon sparsamhet om vi flyttar
hundratals eller tusentals människor
från landsbygden till städer och tätorter,
utan det för snarare med sig ökat
behov av hjälp och statlig låneverksamhet.
Jag tror att det är fullständigt felaktigt
att se föreliggande fråga som ett
litet ärende. Det är riktigare att ställa
den i dess rätta sammanhang och se
det så, att om vi ger ökat stöd åt hantverk
och småindustri, så hjälper vi därmed
till att skapa ett differentierat näringsliv
på landsbygden och gör det
möjligt för människorna där att bo
kvar.

Från högerhåll, och särskilt då av
herr Hjalmarson, har det flerfaldiga
gånger understrukits att man också vill
hjälpa, men den hjälpen får inte gå
över statsbudgeten.

Ja, det skorrar ju rätt märkvärdigt
när man vet vilken hjälp som på alla
möjliga andra områden organiseras för
företagarna. Man kan ju inte helt skära
bort den möjlighet till hjälp som staten
kan erbjuda. Det är väl ändå riktigt att

staten bör stimulera till företagsamhet
på de trakter och på de ställen som ur
samhällets synpunkt är de lämpligaste.
Det bör vara en nationell gärning, och
det bör också vara en sak som för
framtiden blir produktiv och alltså för
med sig såväl ökade skatter som samtidigt
möjligheter till ökat sparande.

Nu har herr Hjalmarson praktiskt taget
sagt att alla dessa svårigheter för
den mindre företagsamheten beror på
kreditransoneringen. För min egen del
kan jag erinra om vad jag har sagt i
remissdebatten och tidigare vid olika
tillfällen, att vi så snart som det är
möjligt bör försöka lätta på kreditransoneringen,
och jag har i min tur hemställt
till finansministern att han skulle
ta detta under övervägande. Om vi skulle
släppa denna kreditransonering, är
då herr Hjalmarson och högern fullständigt
bergsäkra på att det blir de
mindre företagen som blir hjälpta av
detta? All erfarenhet säger annars att
det är de större företagen som i första
hand tar hem denna hjälp.

Det är klart att vi bör spara på statsutgifterna,
det är vi nog fullständigt
överens om. Men å andra sidan är det
fråga, om man alltid bara bör hålla
igen. Det kan också vara en klok investering
att ge möjligheter till ökad företagsamhet,
och det är ju detta som det
nu gäller.

Beträffande det yrkande som herr
Hjalmarson ställde måste jag säga att
det väl hör samman med behandlingen
av ett ärende som vi snart får ifrån
bankoutskottet. Där har vårt parti en
motion I: 299. Såvitt jag kan se har herr
Hjalmarson ur denna motion läst upp
det yrkande som han ställt i debatten.

I denna motion, som nu är remitterad
till bankoutskottet, hemställes det
att riksdagen måtte besluta dels att i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
om finansieringsproblemen inom
hantverk och småindustri i enlighet med
de synpunkter som framhålls i den
motion, nr I: 250, som vi nu bl. a. be -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m. m.

handlar, och dels att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära att vid utformningen
av de kreditpolitiska åtgärderna
småföretagsamheten inom hantverk och
industri inte kommer att missgynnas i
förhållande till större företag. När
nämnda ärende redovisas ifrån bankoutskottet
kommer alltså denna fråga att
handläggas här, och jag kan inte se annat
än att det är en fråga som hör
samman med den.

I det sammanhanget kan man kanske
ställa sig litet undrande inför det förhållandet,
att två så pass lika motioner
som dessa remitteras olika, den ena till
statsutskottet och den andra till bankoutskottet.
Hade det inte varit riktigare
att bägge dessa motioner hade handlagts
här i kammaren på samma gång?

Herr talman! Med detta tillåter jag
mig att yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr
Näsgård m. fl.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Herr
Hjalmarson har tydligen funnit sig vara
i ett beträngt läge, som hela kammaren
har uppfattat, och försökt att ge debatten
en speciell turnering och vidga den
till att omfatta frågor som vi får tillfälle
att debattera i kammaren när bankoutskottets
utlåtande kommer om några
veckor. Jag vet att man inom högern
i bankoutskottet ägnar dessa frågor
stort intresse. Det skulle överraska mig
om man inte från högerns sida kommer
med en genomtänkt reservation.
Men nu finner tydligen herr Hjalmarson
det nödvändigt att här göra en
räddningsaktion och blanda in denna
fråga, där högern senare kommer att
närmare redovisa sin ställning, och alltså
försöka få det här egentligen föreliggande
spörsmålet att komma litet
grand i skymundan för denna fråga som
vi skall diskutera längre fram.

Jag tror emellertid att det är klokt
om vi försöker att här begränsa oss i
huvudsak till vad det är som saken
verkligen gäller.

Föregående talare har ju belyst frågan
så utförligt att jag endast har några
reflexioner att tillägga.

Jag hänvisar alltså beträffande lånefonderna
till att herr Hjalmarson och
högern tycks vara med på stora lånefonder,
inte minst när det gäller jordbruket,
och till att högern såvitt jag
vet under flera år har varit med på
statliga kreditgarantier, exempelvis, om
jag inte missminner mig, statliga kreditgarantier
åt jordbruket på ungefär
45 miljoner kronor för underlättande av
upplåningsverksamhet för jordbruksnäringen.
Detta är ju inte några vaga rekommendationer
om att kreditpolitiken
skall skötas på ett annat sätt o. s. v.,
utan det är konkreta åtgärder, beslut
i kammaren.

Men när det föreslås att det allmänna
skall — naturligtvis inte vidta så långtgående
åtgärder -—• men ändå ställa ytterligare
något över en miljon kronor
till förfogande för kreditgivningen inom
den mindre företagsamheten —
hantverk och småindustri — då säger
herr Hjalmarson nej. Men han nöjer sig
inte med det, vilket jag eljest i viss mån
skulle ha kunnat respektera, utan han
försöker förvandla detta till en fråga
om att högern är så fruktansvärt konsekvent
medan vi andra är inkonsekventa.
Nej, herr Hjalmarson, den som
är inkonsekvent är naturligtvis högern,
som kan vara så generös när det gäller
olika åtgärder som befrämjar upplåningen
för andra näringar — närmast
jordbruket — men är så förfärligt restriktiv
och återhållsam när det gäller
hantverk och småindustri.

Yi tycker helt enkelt inte att det är
eu skälig avvägning som man där gör.
Vi tycker, herr Hjalmarson, att man
mäter med olika mått mellan dessa
båda näringsgrenar. Det må vara vår
rätt att tycka det lika väl som det är
högerns rätt att tycka att det är bra
att underlätta upplåningen med många
tiotals miljoner för jordbruket men när
det gäller hantverk och småindustri

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m. m.

inta en mera njugg hållning. Man skall
bara inte försöka blanda bort vad det
är som verkligen sker.

Sedan talar herr Hjalmarson om att
man inte skall tro att man kan befrämja
utvecklingen inom näringslivet genom
subventioner. Han är med på
370 000 kronor, som gäller vad man
kan kalla rationaliseringsanslag, men
inte mer, medan reservanterna föreslår
ytterligare 105 000 kronor. Om jag även
där får hänvisa till högerns handlingssätt
i fråga om jordbruket, vill jag erinra
om att under fjolåret har högern
varit med om subventioner till rationalisering
inom jordbruket som rör sig
om flera tiotal miljoner kronor. Såvitt
jag vet har högern inte motionerat om
någon reduktion när Kungl. Maj:t i januari
föreslog en höjning av detta anslag
till rationalisering inom jordbruket
med en miljon kronor, utan där har
högern tills vidare — man får se vad
högerrepresentanterna säger i utskottet
— svalt denna ökning. Men när det
kommer förslag om en ökning på
105 000 kronor till hantverk och småindustri,
då reagerar herr Hjalmarson
på det ivriga sätt som vi nu har upplevt.

Ja, herr Hjalmarson, man kan göra
många reflexioner till detta, men att
våga mot denna bakgrund göra anspråk
på att högern allena företräder konsekvens
och en rättvis avvägning är nog
ändå, om jag får använda herr Hjalmarsons
eget uttryck, att överanstränga
sig och att överanstränga sig i mycket
hög grad.

Det är alldeles klart att om högern
har den uppfattningen, att man inte kan
öka det totala belopp som ställs till förfogande
dels för statliga lånefonder och
dels för rationaliseringsbidrag, så har
ju högern möjlighet, om man anser att
hantverk och småindustri kan behöva
ett handtag, att pruta något på de
mångdubbelt större anslag som går till
lånefonder och rationaliseringsanslag
inom andra näringsgrenar. Herr Hjal4
— Andra kammarens

marson, den möjligheten finns! Därför
följer det inte alls av en önskan att
begränsa anslagen, att man måste gå
emot en så pass blygsam förbättring.

Jag förutsätter då att herr Hjalmarson
inte menar att man skall priviligiera,
för att använda ett inom högerpressen
i dessa dagar ofta använt uttryck,
dem som har fått mycket stora
anslag före år 1953 men säga nej till
varje ändring i avvägningen som kan
befinnas motiverad under 1953 och
framåt. Det vore ju en orimlig ståndpunkt.
Följaktligen finns det alla möjligheter
att göra en ändrad avvägning,
om högern skulle önska spara motsvarande
belopp på andra områden, där
den statliga välviljan tar sig uttryck i
beviljande av mångdubbelt större belopp.

Att den avvägning, som vi gör inom
folkpartiet, när vi tycker att det verkligen
är ett utslag av klokhet och rättvisa
att i dag göra en viss ökning, på
något sätt skulle stå i strid med förslag
att man skulle försöka använda de
offentliga medlen så effektivt som möjligt,
det menar nog ändå inte herr Hjalmarson
på allvar.

Som det redan har påpekats har
herr Hjalmarson inte lyckats övertyga
ens sina egna representanter i vederbörande
utskott om sin mening, vilket
kanske kunde ha varit anledning att
stämma herr Hjalmarson till vissa reflexioner.

Herr talman! Det är bara detta jag
har velat säga. Vi tycker att inom ramen
för en skälig avvägning är det
motiverat att här ge småindustri och
hantverk, som hittills varit relativt
blygsamt försedda med rationaliseringsbidrag
och lånefonder, en liten förbättring.

Jag tillåter mig slutligen ställa en
fråga till herr Hjalmarson. Varför har
herr Hjalmarson, om han inte vill öka
några totalbelopp, inte ens antytt möjligheten
av att man skulle kunna öka
på detta område men göra en motsva -

protokoll 1953. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m. m.

rande minskning på områden, där staten
har varit långt frikostigare?

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Den sista frågan kan man
ju med lika fullt fog ställa till folkpartiet
med hänsyn till herr Ohlins
uttalande i remissdebatten. Nu skall jag
inte göra som herr Ohlin och taga upp
en debatt vid den här tidpunkten om
den svenska jordbrukspolitiken. Det
förefaller mig som om det ändå skulle
ligga något mera fjärran från dagens
överläggningsämne än att diskutera
kreditrestriktionerna.

Det är alldeles riktigt, herr Ohlin,
att jag har blandat in frågan om kreditrestriktionernas
innebörd. Varför?
Jo, därför att de — med all rätt för
övrigt — hade framställts som en mycket
väsentlig sak i detta sammanhang
i folkpartiets egen motion. Det måste
väl ändå i all rimlighets namn inte
anses otillbörligt att i en debatt om
denna motion också ta upp de tankegångar
som redovisas i densamma.

Vår ställning, herr talman, är kort
och gott den, att om man gör den jämkning
av kreditransoneringsreglerna,
som skulle följa enligt det uttalande
som jag här har tillåtit mig föreslå att
riksdagen skulle göra, och dessutom
tar de 1 500 000 kronor i anslag som
Kungl. Maj :t har föreslagit, så åstadkommer
man därigenom enligt mitt
förmenande ett bättre resultat för den
mindre företagsamheten än om man
följer folkpartireservanternas linje.

Jag kan glädje herr Ohlin med att
tala om att herr Lundqvist i Rotebro,
vars inställning i statsutskottet enligt
herr Ohlins mening borde stämma mig
till eftertanke, även ansett detta förslag
fördelaktigare, varför han anslutit sig
till detsamma. Jag hoppas att detta skall
stämma också herr Ohlin till eftertanke,
när vi skall votera om saken.

Det kan väl inte vara så, att herr
Ohlin och folkpartiet är motståndare
till den meningsyttring i fråga om kre -

ditrestriktionernas tillämpning, som vi
förordat.

Slutligen skulle jag, herr talman, med
anledning av vad herr Ohlin här yttrat
om subventionspolitiken bara vilja
framhålla, att mitt uttalande därvidlag
närmast var föranlett av en bondeförbundstalares
inlägg och egentligen avsåg
att understryka de betänkligheter,
som även han gav uttryck åt i den
frågan.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Det är ju inte något iögonenfallande
exempel på konsekvens som
herr Hjalmarson anför, när han här
talar om att herr Lundqvist i Rotebro
snabbt har övergått från den ena ståndpunkten
till den andra.

Vidare vill jag säga till herr Hjalmarson
att när frågan om en förbättring
av kreditpolitiken kommer upp,
skall vi från folkpartiets sida nog tillgodose
alla berättigade intressen. Men
det är ju inte något alternativ till vad
som här diskuteras.

Herr Hjalmarson invänder att det ju
i dag inte är fråga om lånefonderna
över huvud taget eller om rationaliseringsbidrag
till andra näringsgrenars
stöd. Men när han samtidigt åberopar
högerns ståndpunkt såsom varande uttryck
för en fast konsekvens, i det att
högern inte vill vara med om någon
ökning av här ifrågavarande anslag av
samma skäl som man över huvud taget
är återhållsam i fråga om statliga subventioner,
så kan det väl ändå vara
tillåtet att erinra om —■ för att ta en
liten detalj — att då Kungl. Maj:t på
ett annat område, nämligen jordbrukets,
föreslagit en ökning av subventionerna
just för rationaliseringsverksamheten
med 1 miljon kronor, har inte högern
motionerat om någon sänkning av anslaget.
Så var det med konsekvensen,
herr Hjalmarson!

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:
Herr talman! Jag brukar inte begära

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m.m.

ordet ideligen, allra minst för att replikera
herr Ohlin, men någon gång
måste man ju göra det.

Jag vill nu, herr talman, kort och
gott göra det påståendet att i förhållande
till folkpartiets inställning till
subventionerna har högerpartiet företrätt
en klar och rak linje. Jag behöver
bara erinra om behandlingen av såväl
livsmedelssubventionerna som subventionerna
på bostadspolitikens område
för att vem som helst klart skall inse
vilket av dessa båda partier, högern
eller folkpartiet, som har varit mest
angeläget om att komma bort från en
osund och skadlig suventionspolitik.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag bara konstaterar att herr
Hjalmarson även denna gång underlåtit
att gå i svaromål på mina sakanmärkningar
och föredragit att falla undan
med hjälp av sådana allmänna talesätt,
som vi känner till, kanske mer
från debatter i andra lokaler än här
i kammaren.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Det
finns ingen anledning för mig att lägga
mig i dispyten mellan herrar Hjalmarson
och Ohlin, men det är kanske på
sin plats att säga några ord om den
verksamhet som företagarföreningarna
bedriver.

Dessa föreningar kom ju till i slutet
av 1930-talet, i första hand, såsom här
framhållits, inom län där man hade det
besvärligt med sysselsättningen. Senare
har denna form för stöd till småföretagarverksamheten
spritt sig även till
andra län, men man har nu tydligen ansett
att de stödåtgärder, som statsmakterna
har vidtagit, är otillräckliga. Det
är väl därför som det blivit en reservation
i statsutskottets utlåtande på denna
punkt.

Jag tror att det finns anledning att
erinra om den särställning som dessa
företagarföreningar intar i sin egenskap

av långivare — den saken blir lätt bortglömd
i detta sammanhang. Hittills har
ju riksdagen varje år beviljat anslag till
dessa föreningar. Det har därigenom
öppnats möjlighet för föreningarna att
i sin tur låna ut pengar till sina klienter.
10 procent av lånesumman har dessa
föreningar sluppit amortera — det
utgör alltså en direkt subvention — och
vidare har föreningarna haft förmånen
att få behålla de belopp, som varje år
influtit i amorteringar och som under
årens lopp uppgått till rätt respektabla
summor. Jag har framför mig en sammanställning
som visar att under 1953
kommer de amorteringar, som företagarföreningarna
har att uppbära och
som man alltså kan låna ut på nytt, att
uppgå till 2 miljoner kronor.

Här är alltså fråga om en låneverksamhet
av relativt stor omfattning. Det
är klart att i vissa län framträder just
nu en ökning av låneansökningarna,
men i de flesta fall räcker nog föreningarnas
pengar till. Jag uppskattar mycket
herr Ståhls erkännsamma uttalande
om företagarföreningarna, men jag tror
inte att det överensstämmer med verkligheten,
när han vill göra gällande att
företagarföreningen i hans eget län på
grund av bristande tillgång på medel
måst avvisa lånesökande. Det finns för
närvarande pengar tillgängliga inom
den föreningen.

Men detta är ju en sak för sig. Vad
det nu gäller är frågan om huruvida
staten ger tillräckligt stöd åt verksamheten.
Statsutskottets majoritet har tillstyrkt
Kungl. Maj:ts proposition, och
jag är tacksam för detta. Att vi från regeringens
sida inte lagt fram något förslag,
som inneburit en expansion i fråga
om låneverksamheten, sammanhänger
helt naturligt med de kreditrestriktioner
som vi tyvärr alltjämt måste
upprätthålla.

Vidare är det ett annat skäl som inverkar
på vårt ställningstagande. Det
är att man håller på med en utredning
för att försöka komma underfund med

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m. m.

om dessa företagarföreningar är en
lämplig form för statens stöd åt dessa
näringar och vilka åtgärder man eventuellt
kan vidtaga för att få fram nya
former. Här har talats om småföretagarnas
behov av krediter. Jag erinrar
om att bankkommittén på sin tid lade
fram ett förslag om s. k. blankokrediter
som affärsbankerna skulle kunna bevilja,
alltså lån utan säkerhet, och det tillstyrktes
från flera håll men har inte
lett till något beslut ännu. Detta är bara
en detalj i det stora sammanhanget.

Det är klart att om vi får sysselsättningssvårigheter
kan man tillfälligt tillgripa
åtgärder som inte bör bli permanenta.
Men för den sidan av saken har
vi sörjt genom att särskilda sakkunniga
bär fått i uppdrag att bevaka den utvecklingen.

Nu har från folkpartiet i en motion
föreslagits att man skulle höja bidraget
till företagarföreningarnas administration
med 105 000 kronor. Dessutom vill
man höja anslaget till deras utlåningsverksamhet
med 1 miljon kronor, och
detta anslag vill man lägga om så att
det kommer på kapitalbudgeten. Subventionerna
i samband med lånen till
företagarföreningarna skulle emellertid
redovisas särskilt och vara kvar
i driftbudgeten. Dessa förslag betecknas
som särskilt stora framsteg och
stor välvilja mot detta klientel av småföretagare
och hantverkare. Är herrarna
så säkra på att det är så stora
framsteg?

Herr Gustafsson i Skellefteå talade
med stor övertygelse om att detta i
alla fall är ett litet steg på väg. Jag vill
inte binda mig vid ett sådant förslag.
Det innebär att man skulle taga ställning
till hur stor andel som skall vara
lån och hur stor andel som skall vara
bidrag. Reservanternas förslag innebär
i realiteten att man får försämrad proportion
mellan lån och bidrag, i och
med att man godkänner att bidraget
stannar vid 150 000 kronor på 2,5 miljoner
kronor i stället för såsom nu är

fallet 150 000 kronor på 1,5 miljoner
kronor. Jag tror inte man kan slå fast
att detta är en fördel för denna verksamhet.

Jag har, herr talman, tills vidare
ställt mig avvaktande till frågan om
man skall höja dessa anslag. I den mån
det är nödvändigt att höja administrationsbidragen
utöver det belopp på
370 000 kronor som äskats av Kungl.
Maj :t, finns det praktiska möjligheter
att under budgetårets lopp höja detta
belopp. Om det skulle föreligga verkligt
starka behov för detta, kan man
nämligen disponera en del av lånebeloppet.
Det har tidigare gjorts under
den tid detta anslag låg under socialdepartementet
— jag har fått över anslaget
till handelsdepartementet just i
år. Det finns garanti för att alla rimliga
anslag skall komma denna administrativa
del till godo, om utvecklingen visar
sig kräva höjda bidrag.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! Det måste vara något missförstånd
om vad jag sagt. Statsrådet uppfattade
mig så, att jag hade sagt att
företagarföreningarna varit tvungna att
avslå lånensökningar på grund av bristande
tillgång på medel. Det förhöll sig
i stället så, att den passus där jag yttrade
mig om avslagna ansökningar ingick
i ett resonemang, där jag försökte
ta högern ur dess misstro mot företagarföreningarna
såsom alltför lättsinniga
med pengar. Jag sade i stället att
jag varit med om fall, där de varit onödigt
restriktiva, men inte på grund av
bristande medel utan på grund av deras
säkerhetsbedömning.

En passus i statsrådets anförande föreföll
mig besynnerlig. Han talar om att
det skulle vara mindre lämpligt, om här
skulle uppstå en disproportion mellan
subventioner och lånebelopp. Jag vågar
tro att statsrådet i varje fall i förhållande
till företagarföreningarna är rätt
ensam om de farhågorna. Om man får
ytterligare en miljon kronor att dispo -

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri m. m.

nera för utlåning, tror jag för det första
att det är välkommet oavsett om subventionsbeloppen
ökas eller ej. Och för
det andra har statsrådet bestyrkt vad
jag tidigare också framhöll, att vi nu
är inne i en situation där åtminstone
i en del län behovet verkligen ökat och
att man därför nu bör behjärta dessa
önskemål på ett annat sätt än tidigare.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Jag
skall bara med ett par ord återkomma
til) herr Hjalmarsons konsekvensresonemang.
.lag tänker då inte i första
hand på herr Hjalmarsons reflexioner
över subventionspolitiken i allmänhet.
Jag tager fasta på herr Hjalmarsons tidigare
löfte i debatten att vi skulle få
tillfälle granska högerpolitiken i olika
sammanhang. Men när hr Hjaimarson i
samband med konsekvens även har
nämnt högerns inställning till bostadssubventioner,
där det otvivelaktigt gått
upp och ned för högern i mycket hög
grad, kan jag inte underlåta att påpeka
det märkliga häri.

Vad jag främst vill säga, herr talman,
är det som jag tror har kommit bort
under diskussionen hittills, nämligen,
att även om man inte räknar med utflyttning
av det anslag, som är avsett
för låneändamål, från driftbudgeten
utan tänker sig, att detta anslag skulle
stå kvar oförändrat, så innebär den
omdisponering av utgifterna under handelsministerns
huvudtitel, som från
vårt håll förordats när det gäller anslagen
till företagarföreningarna, till
särskilda rationaliseringsundersökningar
och det anslag, som skall behandlas
under kommande punkt, den ekonomiska
informationen, en besparing.

Sedan kan väl herr Hjaimarson inte
rimligen göra gällande — detta har tidigare
påpekats i debatten av herr Gustafsson
i Skellefteå — att om man vill
ställa ytterligare en miljon kronor av
lånemedel till förfogande för räntabla
investeringar, så skulle detta kunna påverka
skatteresonemanget.

Jag vill gärna säga att jag delvis kan
förstå handelsministerns betänkligheter
mot att göra en ändring av anslagsbeloppet
för lånemedlen, innan man fått
mera bestämt klart för sig den form,
som i framtiden skall användas vid
detta stöd. Det förhåller sig dock otvivelaktigt
så — handelsministern vitsordade
även detta förhållande — att
det finns många småföretag, särskilt i
de landsdelar där företagarföreningarna
från början hade en särskild mission
att fylla, som verkligen befinner
sig i utpräglade svårigheter.

Inom parentes sagt tror jag att herr
Hjaimarson, när han förde sina vidlyftiga
generella resonemang, även bortsåg
från det faktum, att det föreligger
rätt besvärliga lokala problem, vilka
föranleds av speciella lokala förhållanden.
Vi vill underlätta lösandet av dessa
problem.

Mot bakgrunden av att även handelsministern
vitsordar det ökade faktiska
behovet frågar jag mig, om det verkligen
kan vara så förfärligt betänkligt att
ge ett litet större handtag, medan man
fortsätter övervägandena om den lämpliga
formen i framtiden. För min del
kan jag gärna tänka mig en lösning
genom t. ex. något kreditgarantisystem.

Jag tycker inte det kan vara något
fel i att man försöker lämna något ökat
stöd under tiden, och därför har jag
anslutit mig till reservationen. Konsekvensen
av den linje som högern här
i dag företräder blir däremot — herr
Hjaimarson — att man avstår från att
ge detta handtag under en period, som
för många småföretag blir mycket besvärlig.

Herr HiEGGBLOM (h): Herr talman!
Det var endast herr Ohlins exemplifiering
från jordbrukets område av vad
han kallade inkonsekvent inställning
från högerns sida som gör att jag måste
rätta en uppgift av honom. Herr Ohlin
påstår helt frankt, att högern hade accepterat
en höjning av anslaget till ra -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysnings- och organisationsverksamhet

tionalisering med 1 miljon kronor. Höjningen
skulle ha gjorts i en Kungl.
Maj:ts proposition och inte föranlett någon
motion från högerns sida. I nionde
huvudtiteln står det mycket riktigt, att
16 miljoner kronor reserveras i avbidan
på senare proposition. Men när denna
proposition, nr 113, kom, visade det sig
att Kungl. Maj:t själv sänkt anslaget
med den miljon som herr Ohlin ansåg
att högern för konsekvensens skull borde
ha prutat. Herr Ohlins uppträdande
som sanningsvittne i denna fråga är av
ungefär samma kvalitet som tidigare i
jordbruksfrågor. Vi har i en av våra
motioner redovisat, att om Kungl.
Maj :t skulle begärt ett anslag på 16
miljoner kronor skulle vi ha yrkat på
en sänkning av anslaget för tillgodoseende
av andra anslagshöjningar. Men
när Kungl. Maj:t själv gjort en prutning
till förra årets anslag, finns ingen anledning
att fullfölja denna avsikt.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
skall göra det tillägget till vad herr
Hseggblom nu anfört, att när Kungl.
Maj:t begär 15 miljoner kronor så hänvisar
man till reserverade medel som
finns till förfogande. Nu är det rätt
svårt att skilja det löpande årets disponibla
medel från nästa års. Man vet ännu
inte hur mycket som kommer att i
år användas av de disponibla medlen.
Om man därför slår tillsammans vad
Kungl. Maj:t begärt att få disponera
för löpande år och för nästa år
och jämför detta belopp med vad
de två föregående åren har kostat —
det är den enda jämförelse som kan
göras med någon exakthet — blir resultatet
följande. Departementschefen har
för innevarande och nästa år begärt att
få disponera sammanlagt 34 miljoner
kronor, medan anslag under de två
föregående åren beviljades till ett belopp
av något mindre än 29 miljoner
kronor. Jag fäster mig då inte vid att
ett väsentligt lägre belopp än det beviljade
blev utbetalat. Om man jämför

1 fråga om hantverk och småindustri m. m.

dessa båda år med de två närmast föregående,
ser man att det är en icke oväsentlig
höjning som föreslagits.

Kvar står alltså, herr talman, att det
här gäller anslag till rationalisering på
tiotals miljoner kronor. Det har vidare
påvisats, att högern gått med på kreditgarantier
till jordbrukets förmån på
flera tiotals miljoner kronor. Det kan
vara nyttigt att jämföra dessa siffror,
tror jag, med de siffror som i dag
varit på tal i kammaren, när högern
velat avslå förslag om en del blygsamma
förbättringar.

Herr HJEGGBLOM (li): Herr talman!
Kammaren uppfattade väl herr Ohlins
undanmanöver. I stället för att tala om
anslaget för innevarande år så talade
han om anslagen under två år. Vart
kom under sådana förhållanden den
siffra, som herr Ohlin jämt bollade
med? Han har ju gjort det bestämda påståendet,
att högern inte hade motsatt
sig en anslagsökning på en miljon kronor.
Det var det herr Ohlin ansåg sig
kunna säga här från talarstolen, och det
var fel.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten, nämligen på l:o)
bifall till utskottets berörda hemställan;

2 :o) bifall till den av herr Näsgård
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som under överläggningen yrkats
av herr Hjalmarson; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Hjalmarson votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 42 i statsutskottets
utlåtande nr 10 antager den av herr
Näsgård m. fl. i fråga om denna punkt
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Hjalmar son.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Hjalmarson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 125 ja och 64
nej, varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herr Näsgård m. fl. avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 42
i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näsgård m. fl. i fråga om
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 103
ja och 91 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Beträffande motiveringen gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels
ock på godkännande av utskottets motivering
med det tillägg, som föreslagits
i den av herr Bergh m. fl. avgivna
reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkten 43.

Upplysningsarbete avseende produktions-
och exportfrågor.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln
(punkt 45) föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Hammar väckt motion
(II: 258) hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag om ett reservationsanslag
för budgetåret 1953/54
på 250 000 kronor till Upplysningsarbete
avseende produktions- och exportfrågor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 258,

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Upplysningsarbete avseende produktionstid
Upplysningsarbete avseende produktions-
och exportfrågor för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Ståhl, Svensson i
Ljungskile, Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionen
II: 258 till Upplysningsarbete
avseende produktions- och exportfrågor
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr HAMMAR (fp): Herr talman! I
en motion har jag hemställt om avslag
på Kungl. Maj ds proposition om ett anslag
på 250 000 kronor till upplysningsarbete
i produktions- och exportfrågor.
När denna punkt nu kommit under
behandling, är det kanske på sin plats,
att jag säger några ord.

Först är jag angelägen om att få betyga,
att jag — såsom jag också har framhållit
i motionen — är väl medveten
om att en ekonomisk upplysningsverksamhet,
upplagd av arbetsmarknadens
parter, i många fall kan vara av stort
värde. Därför innebär det ingen egentlig
överraskning, att de inom Ekonomisk
information samarbetande organisationerna
uttalat sig för att samarbetsorganet
skall fortsätta sin verksamhet
under nästa budgetår. Om det sedan
skall ske under samma former som hittills
och bli så kostnadskrävande, som
den kungl. propositionen menade, när
de 250 000 kronorna begärdes, framgår
dock i varje fall inte av utskottets redogörelse.
Det förtjänar emellertid påpekas,
att utskottet i allmänna ordalag
talar om att de behov, som motiverat
tillkomsten av ifrågavarande upplysningsverksamhet,
»till följd av förhållandenas
utveckling något ändrat karaktär».

De skäl, som dikterat min motion, är

och exportfrågor.

ungefär följande. Kammaren erinrar sig
säkerligen, att det vid den tidigare behandlingen
av anslaget till denna upplysningsverksamhet
rådde starkt delade
meningar både om lämpligheten och om
angelägenheten av detta anslag. De anmärkningar
som då framfördes — jag
vill inte ta upp tiden med att här återupprepa
dem — synes mig äga giltighet
även nu. Den verksamhet, som Ekonomisk
information bedriver och avser
att bedriva, handhas helt eller delvis av
andra statliga myndigheter, eller också
är den av sådan art, att den synes böra
tillkomma de enskilda organisationer,
som är verksamma på ifrågavarande
område. Det är faktiskt den i samband
med propositionen lämnade redogörelsen,
som kommit mig att tro, att Ekonomisk
informations upplysningsverksamhet
till huvudsaklig del kan administreras
av andra statliga organ, t. ex.
arbetsmarknadsstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen,
varvid jag också förutsatt,
att samarbete skall komma till
stånd med arbetsmarknadens olika organisationer.

Utskottet har ingått i polemik mot
motionen och anger några av arbetsuppgifterna
för Ekonomisk information.
Det är här, säger utskottet, inte fråga
om ett dubbelarbete i egentlig mening.
Efter att ha vägt olika synpunkter mot
varandra har jag emellertid kommit
till den uppfattningen, att det verkligen
förekommer ett visst dubbelarbete.
Vidare framhåller utskottet, att någon
större besparing knappast torde vara
att vinna genom ett bifall till motionen.
Ja, här är det också fråga om en bedömning.
Vad jag i varje fall åsyftat,
är en, låt vara liten, men dock nedpressning
av våra många och stora
statsutgifter.

Till sist anmärker utskottet, att motioner
av liknande innehåll tidigare avslagits.
I och för sig kan givetvis detta
inte utgöra något bärande skäl för att
avslå också denna motion.

Herr talman! Till denna punkt är fo -

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.

gad en reservation, som inte helt gått
på motionens linje. Inte desto mindre
ansluter jag mig till den. Den har nämligen
givit starka skäl för en avsevärd
nedskärning av anslagskravet. Jag vill
särskilt fästa kammarens uppmärksamhet
vid det förhållandet, att det alltjämt
kvarstår en reservation på anslaget
Med frångående av yrkandet i min motion
hemställer jag därför, herr talman,
om bifall till den reservation, som undertecknats
av herr Ohlon in. fl. och
vari föreslås ett reservationsanslag av
50 000 kronor till upplysningsarbete i
produktions- och exportfrågor för budgetåret
1953/54.

Herr WEBÉN (fp): Herr talman! Efter
det anförande herr Hammar höll kan
jag inskränka mig till några korta reflexioner.
Inte heller jag vill bestrida,
att den verksamhet som bedrives av
Ekonomisk information kan ha och
har haft en viss betydelse. Jag har
bara vid den avvägning, som företagits
av anslagen under tionde huvudtiteln
i statsutskottet av den meningsriktning
jag representerar, kommit till det
resultatet, att en viss omdisponering av
det förslag till utgifter som Kungl.
Maj:t har framlagt är motiverad. Jag
har med andra ord, såsom jag vid de
båda nyss föregående debatterna beträffande
hantverket och småföretagsamheten
framhållit, bedömt förhållandena
så, att pengar insatta på de områdena
i nuvarande läge har större reell
betydelse än om vi lägger dem på denna
ekonomiska information. Det förhåller
sig dock så, att arbetsmarknadens
organisationer själva har ett betydande
intresse av att driva en upplysningsverksamhet
och alldeles säkert också
kommer att göra det.

Jag förstår att det inte går att här
klippa av hastigt och på en gång, och
det är av den anledningen som även vi
för nästa budgetår har velat bevara ett
mindre anslag. Jag skall inte gå in på
ett par olika avseenden, där jag tror att

det verkligen skulle vara lätt att illustrera,
att alla delar av detta anslag
inte är effektivt använda, ty jag tycker
att den synpunkten ändå har andrarangsbetydelse.
Vad som för mig varit
det främsta är att under det knapphetstvång,
som gäller för oss, använda
anslagen under den tionde huvudtiteln
på det mest ändamålsenliga sättet, och
det har till resultat gett den omdisponering,
varav reservationen på denna
punkt är ett utslag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s): Herr talman! Även
am vi från utskottsmajoriteten är anhängare
av sparsamhet, har vi ändå
inte velat sträcka oss så långt som man
föreslår i reservationen. Vi anser att
Ekonomisk information fyller uppgifter
som är värdefulla, och det har ju
inte heller herr Wedén bestridit. Det
sägs bland annat i utlåtandet: »Vad angår
produktivitetsfrågor i mera vidsträckt
bemärkelse önskar Ekonomisk
information fullfölja den kampanj för
aktivisering av företagsnämnderna, som
nu pågår. Organet vill dessutom fortsätta
sitt arbete för att genom upplysning
söka nedbringa olycksfallsfrekvensen
inom näringslivet. Vidare pågår
överläggningar med olika intressenter
om inspelning av en film om de viktigaste
svenska exportindustrierna, avsedd
att förevisas i första hand i utlandet.
»

Jag tycker allt detta är för vårt näringsliv
värdefulla saker, och det tycker
jag också reservanterna kan vara
överens med mig om. Nu vill de beskära
denna verksamhet och lägga den
hos andra statliga organ, arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetarskyddsstyrelsen.
Jag tror emellertid det är värdefullt
att för detta ändamål ha ett fristående
organ, i vilket bl. a. ingår representanter
för Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och
Tjänstemännens centralorganisation.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

Jag ber alltså med dessa ord, herr
talman, få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Jag
vill bara understryka vad herr Thapper
sade, att vi naturligtvis är överens
t. ex. om värdet av en intensifiering
av företagsnämndernas arbete och av
strävandena att undvika olycksfall. Men
det förhåller sig ju ändå på det sättet
beträffande båda dessa saker, att vad
som görs av arbetsmarknadsparterna
själva är, och så vitt jag förstår kommer
att bli, av en alldeles utslagsgivande
betydelse. Det tillägg, som genom
Ekonomisk informations verksamhet i
dessa avseenden kan komma till, tror
jag icke på något sätt har en avgörande
betydelse.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wedén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
43 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Wedén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 128 ja och 73 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade aliså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 44—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100.

Lades til! handlingarna.

§ 7.

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
51, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av departementschefen
föreslagna ändringar i
personalförteckningen för karolinska
sjukhuset, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

karolinska sjukhuset, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1953/54, dels
ock till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 18 009 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I en inom första kammaren av herr
IIiiss in. fl. väckt motion (I: 77) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att fr. o. m. den 1 april 1954 inrätta en
professur i reumatologi vid karolinska
sjukhuset, vars innehavare tillika skulle
vara överläkare för reumatologiska kliniken
vid karolinska sjukhuset i stället
för den av Kungl. Maj:t föreslagna biträdande
överläkaren vid denna klinik,
samt att riksdagen i övrigt måtte bifalla
vad i statsverkspropositionens bilaga 13
begärts beträffande den nya reumatologiska
klinikens vid karolinska sjukhuset
personalbehov.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. i anledning av motionen I: 258 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet i motiveringen anfört;

II. besluta att icke bifalla motionen
I: 77;

ill. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 78 och II: 102, i vad de avsåge förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, vilka påkallades
av vad departementschefen förordat
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 2 januari 1953;

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för karolinska sjukhuset, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 18 009 000 kronor;

IV. i anledning av motionerna I: 33
och TI: 03 i skrivelse till Kungl. Maj :t

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

giva tillkänna vad utskottet i motiveringen
anfört;

V. i anledning av riksdagens revisorers
uttalande rörande poliklinikerna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning i de hänseenden, revisorerna
angivit.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar O hlon, P ålsson, Huss,
Malmborg i Skövde, Ståhl och fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet under
II bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionen I: 77 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad
reservanterna i motiveringen anfört;

b) av herr Lundgren.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken VINGE (fp): Herr talman! Under
denna punkt behandlar utskottet
bland annat en motion nr 77, som har
väckts i första kammaren av dels kammarens
båda läkare och dels herr Axel
Strand i LO, där man begär att i stället
för den av departementschefen föreslagna
biträdande överläkarbefattningen
vid den nyinrättade reumatologiska
kliniken vid karolinska sjukhuset skall
inrättas en professur i reumatologi.

Nu finns två reservationer fogade till
utskottets utlåtande. I den ena av herr
Lundgren yrkas bifall till motionen. I
den andra av herr Ohlon m. fl. och där
vi bland annat återfinner en av motionärerna,
nämligen herr Huss, går man
på eu försiktigare linje, en linje som
borde kunna vinna kammarens bifall.
Där begär man i stället att riksdagen
skall hemställa om förslag från Kungl.
Maj:t helst till 1954 års riksdag men i
varje fall i så god tid, att frågan hinner
avgöras innan befattningen som professor
i invärtes medicin kommer att återbesättas.
Det är nämligen så, att den
nuvarande professorn i invärtes medicin
om ett par år kommer att ingå i
pensionsåldern.

Utskottet har för sin del nöjt sig med

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

en ännu försiktigare skrivning, där man
bara förutsätter att Kungl. Maj :t har
sin uppmärksamhet riktad på frågan.

Man kanske kan säga att det inte
finns någon principiell motsättning
mellan utskottet och reservanterna, men
skillnaden är att vi reservanter vill
ha ett mera bestämt uttalande från riksdagens
sida. Det vill vi i medvetande
om att de reumatiska åkommorna är
verkliga folksjukdomar. Jag tror att var
och en, som på nära håll har sett några
som lider av någon av dessa reumatiska
åkommor och sett vilket lidande dessa
personer är utsatta för, vilka svårigheter
de har att reda sig både ekonomiskt
och i andra avseenden, måste fråga sig:
Gör samhället allt vad det kan för att
hjälpa dessa människor? Får forskningen
vad den behöver? Får vården vad
den behöver? Får eftervården vad den
behöver? Och vidtar man tillräckligt
med förebyggande åtgärder?

Jag skall inte, herr talman, i denna
debatt slå an några känslosträngar. Jag
vill bara säga att det givetvis är hänsyn
till de lidande människorna, som ligger
bakom mitt intresse för denna sak. Jag
skall i stället försöka anlägga praktiska
synpunkter. Jag frågar mig då först:
Vad kostar dessa sjuka samhället? Det
liar gjorts många försök att beräkna,
hur många de reumatiskt sjuka egentligen
är. Enligt en uppgift som reumatikervårdssakkunniga
ladc fram sökte
under ett år minst 90 000 människor
läkarvård för någon reumatisk åkomma.
Av dem behövde ungefär en tredjedel
vård på sjukhus. Även de övriga
var säkerligen att betrakta såsom mer
eller mindre arbetsoförmögna. Enligt
en uppgift skulle samtliga de personer,
som är arbetsoförmögna på grund av
reumatisk åkomma, uppgå till 70 000 å
SO 000. Jag har sett en annan uppgift,
enligt vilken antalet skulle vara väsentligt
mycket större, nämligen 240 000,
men jag misstänker, att i denna högre
siffra också ingår de partiellt arbetsoförmögna.
Man bär också gjort försök

att beräkna hur många arbetsdagar som
går förlorade på grund av dessa sjukdomar.
Den siffra, som jag har sett, är
så fantastiskt hög, att jag tvekar att
nämna den. Man har talat om hundra
miljoner förlorade arbetsdagar. För en
del av de reumatiskt sjuka gäller det
arbetsoförmåga under deras återstående
livstid, och för en del av de andra gäller
det en mycket långvarig arbetsoförmåga.
Det kan därför tänkas, att denna
siffra inte är för hög. Jag vill emellertid
för egen del inte gå i god för den,
men jag vill konstatera, att vi lider en
mycket stor nationalekonomisk förlust
genom denna tydligen mycket omfattande
arbetsoförmåga. Jag skall här inte
tala om vare sig ekonomiskt lidande eller
lidande av annat slag som de sjuka
åsamkas.

Nu är det alltså fråga om vad man
kan göra med anledning av detta. Jag
skulle vilja säga att om en intensifierad
forskning på detta område kan hjälpa
en del av dessa människor, så skulle
detta vara inte bara en viktig humanitär
åtgärd utan också en åtgärd av stor
ekonomisk betydelse. Det är fråga om
väl använda pengar. I detta hänseende
har man diskuterat vilket som är lämpligast:
att man inom medicinen liksom
inom andra områden skall utbilda allt
fler specialister eller att man skall försöka
få professurerna att omfatta så
stora ämnesområden, att ämbetsinnehavarna
får möjlighet till den större
vidsyn och överblick över ett stort fält,
vilket naturligtvis också kan vara önskvärt.
Det är självklart, att man inte
vill, att läkaren för det sjuka organet
skall glömma den sjuka människan.
Men här är det inte fråga om vård;
iiär är det fråga om forskning. Vi måste
säga, att vare sig det gäller det ena eller
det andra forskningsområdet, inom
medicinsk eller annan vetenskap, så är
det på det sättet, att man behöver både
folk som är kapabla till en djuplodande
analys på ett speciellt område och
folk som har förmåga till denna över -

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

blick, denna syntes som behövs. Vi behöver
både den ena och den andra
sortens forskare. Vi måste räkna med
att inom en lång rad områden är vetenskapens
utveckling sådan, att man
behöver fler och fler forskare på specialområden.

Riksföreningen mot reumatism har
gjort en förfrågan hos vissa utländska
läkare och lagt resultatet i bland annat
mitt och säkerligen andra kammarledamöters
postfack i dag. Man har vänt
sig till elva forskare men redovisar bara
svar från tre. Detta gör att jag inte
vill anse svaret auktoritativt för den allmänna
opinionen, men de uppgifter
som lämnas av ett par forskare är rätt
intressanta. Det finns en läkare vid ett
londonsjukhus vid namn Tegner, som i
sitt svar på riksföreningens enquéte har
sagt: »Jag har den bestämda uppfattningen
att det faktum att jag har ansvaret
för avdelningen för reumatologisk
forskning har varit av grundläggande
betydelse för framgången för all
den forskningsverksamhet som där har
bedrivits. Jag tror inte att lika goda resultat
skulle ha uppnåtts om avdelningen
för reumatiska sjukdomar bara hade
varit en gren av avdelningen för invärtes
medicin. Jag anser att varje reumalologisk
enhet bör ledas av en oberoende
chef. Jag vet att det för närvarande
försiggår en livlig diskussion i dessa
frågor. Det är min åsikt att varje
reumatolog bör ha en grundlig utbildning
i och kunskaper om allmän medicin,
vilket är grundvalen för all god
medicinsk praktik och forskning.» Han
förbiser alltså inte detta men anser att
chefen för kliniken bör vara specialist.
Liknande synpunkter har kommit till
uttryck från en annan av de tillfrågade,
medan den tredje yttrar sig något försiktigare
och framför allt trycker starkt
på behovet av samarbete inom medicinens
olika grenar. Därvidlag vill jag säga
att jag anser det självklart att, även
om man får eu specialprofessur i reumatologi,
får man förutsätta, att denne

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

professor kommer att samarbeta med
sina kolleger i näraliggande ämnesområden.

Det är ju svårt för oss här i riksdagen,
där praktiskt taget allesamman är
lekmän, att ta ställning i en fråga, där
vetenskapsmännen tydligen är av delade
meningar. För min del vill jag lägga
en praktisk synpunkt på denna
fråga. Det kan inte vara rimligt att, som
departementschefen har föreslagit, professorn
i invärtes medicin skall bli chef
inte som det varit hittills vid två utan
till och med vid tre mycket stora kliniker.
Man må aldrig så mycket beundra
den nuvarande innehavaren av
professuren men måste ändå säga, att
det inte står i mänsklig förmåga att
hinna med att effektivt sköta tre olika
specialkliniker.

Riksföreningen mot reumatism har
skrivit till statsutskottet i frågan. Riksförbundet
kanske jag först bör presentera
med några ord. I den sitter representanter
för de stora folkorganisationerna,
Kooperativa förbundet, Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska sjukkasseförbundet
samt Sveriges lantbruksförbund. Vidare
sitter där representanter för medicinalstyrelsen
och pensionsstyrelsen och
slutligen för hälso- och sjukvårdspersonalens
organisationer. Ordförande är
vår förre talman Aug. Sävström, som
undertecknat den skrivelse, som tillställts
statsutskottets ledamöter. Riksföreningen
har erbjudit sig att betala
skillnaden mellan kostnaderna för en
professur i reumatologi och för den av
departementschefen förordade biträdande
överläkarbefattningen. Detta
skulle gälla för eif anlal år framåt, och
arrangemanget skulle alltså under de
närmaste åren inte dra några ökade
kostnader för statsverket. Under sådana
omständigheter anser jag det vara mycket
rimligt, att riksdagen nu fattar beslut
om en hemställan till Kungl. Maj :t
att få ett förslag om inrättande snarast
möjligt av en professur i reumatologi.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Ohlon
m. fl. avgivna reservationen.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
När utskottets tredje avdelning hade att
ta ställning till denna fråga, insåg man
dess stora betydelse, och man har också
tagit mycket allvarligt på denna sak.
Yi har haft flera föredragningar, och
diskussionerna har varit mycket ingående.
Alla utskottets ledamöter är överens
med motionärer och reservanter om
att sjukdomen är av allvarlig art. Dess
utbredning är ju mycket stor; det är en
verklig folksjukdom. Man anser också
att här måste ske ökad forskning och
framför allt ökad utbildning av specialister,
så att de som drabbas av sjukdomen
verkligen kan erhålla specialistvård,
vilket för närvarande är mycket
svårt.

Men utskottet har också haft att ta
hänsyn till en del andra förhållanden.
Det pågår för närvarande en utredning,
och läkarutbildningssakkunniga
har framkommit med förslag om utbildningen
av läkare. Detta betänkande
kan man inte helt förbigå, utan man
måste också ta hänsyn till vad som
framförts och vad som kan komma
fram med anledning av detta utredningsarbete.

Vidare finns det ute i landet flera
reumatologiska kliniker, och man kan
ju också därvidlag ställa frågan: Var
skall denna professur förläggas?

Utskottet framhåller att frågan är av
betydelse, och man begär att Kungl.
Maj:t skall ha skärpt uppmärksamhet
riktad på densamma. Man vill alltså att
Kungl. Maj:t skall utreda frågan och
snarast möjligt lägga fram förslag till
dess lösning. Vi förväntar att initiativet
skall komma från Kungl. Maj:t. Jag
vill, herr talman, starkt understryka
att utskottet när det gäller frågans betydelse
är fullt överens med reservanterna,
men man vill lägga initiativet på
Kungl. Maj :t, och man förväntar att

därifrån skall komma ett organisationsförslag,
liksom man också förväntar att
det skall komma förslag om en professur
i detta ämne.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Jag
måste beklaga att behandlingen av detta
mycket viktiga ärende — som i första
kammaren vållat en mycket lång
debatt, som fortfarande pågår — råkar
sammanfalla med den tid på dagen, då
kammarens ärade ledamöter har ett i
och för sig ytterst legitimt behov av
lunch. Detta gör, att det är svårt att
få den resonans för säryrkandet i reservationen,
som skulle vara påkallad.

Fröken Vinge har här påmint om att
frågan om reumatismen som invalidiserande
folksjukdom fördes på tal i en
partimotion av folkpartiet i fjol och
att högern i år tagit upp samma sak.
Fröken Vinge anförde också en rad
uppgifter om reumatismens härjningar,
och alla är väl överens om att krafttag
här måste tagas. Att detta är eu allmän
åsikt framgår också av vad fröken
Vinge anförde om Riksföreningen mot
reumatism. Denna förening har sitt stöd
i de stora organisationerna på arbetsmarknaden
helt enkelt av det skälet,
att reumatismen som produktionshindrande
faktor här i landet inte bara fysiskt
och socialt utan även ekonomiskt
är av mycket stor betydelse. Därför är
det av samhällsekonomiskt intresse att
allt göres som göras kan för att bekämpa
de reumatiska sjukdomarna.

Den skrivelse som utskottet mottagit
från Riksföreningen mot reumatism, i
vilken Riksföreningen ställer medel till
förfogande för en professur, visar också
att de stora organisationer det här
gäller, Landsorganisationen, Svenska
arbetsgivareföreningen, Lantbruksförbundet
och Kooperativa förbundet, inser
betydelsen av att man tar krafttag
för att bekämpa reumatismen.

Vi håller för närvarande på att upp -

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

rusta på detta område här i landet. Vi
har en klinik i arbete i Lund under
ledning av en docent. Vi har ytterligare
en klinik uppförd i Göteborg, men den
är ännu inte organiserad. Vidare har
vi den avdelning, som skall organiseras
vid karolinska sjukhuset och som nu
är föremål för diskussion, och slutligen
har vi en projekterad och planlagd
men ännu inte påbörjad avdelning
i Uppsala. Bara detta att vi här har en
aktion på bred front i gång visar väl,
att man överallt tillmäter denna angelägenhet
stor betydelse.

Sedan kommer vi till frågan hur arbetet
skall organiseras. I sin egenskap
av representant för karolinska institutets
styrelse berörde herr Wistrand i
första kammaren förberedelserna i de
sakkunniga instanserna. Han slutade
visserligen med att efter mycken tvekan
ansluta sig till statsutskottets förslag,
men han konstaterade samtidigt,
att tveksamheten varit stor i de förberedande
instanserna och att det har
förefunnits delade meningar i flera avseenden.
Det är ingen tvekan om att
hänsyn till innehavaren av den professur
i invärtes medicin, under vilken
även den reumatologiska avdelningen
nu sorterar, har spelat stor roll. Det är
den av oss alla högt aktade professorn
Nanna Svartz, som är chef även för den
reumatologiska avdelning vi här diskuterar.
Man har då sagt sig, att eftersom
hon är värd all aktning och vetenskaplig
respekt, så bör man inte nu bryta
ut en specialdisciplin i reumatologi med
en särskild professor för detta ämne,
utan man bör tills vidare låta arbetet
löpa som förut. Det är klart att även
andra synpunkter har spelat en roll,
och jag vill inte säga annat än att dessa
andra synpunkter varit den huvudsakliga
orsaken, men det torde inte råda
någon tvekan om att sådana hänsyn,
som jag här talat om, har haft ett
visst inflytande vid frågans bedömning.

Jag hoppas att det inte på något sätt
skall upptagas som en sidovördnad mot

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

professor Svartz, om man konstaterar
att hennes arbetsbörda redan nu är så
stor, att hon icke är i stånd att sköta
även här ifrågavarande avdelning. Jag
vill påpeka, att hon är professor i invärtes
medicin och dessutom sedan ganska
lång tid tillbaka föreståndare för
Konung Gustaf V:s medicinska forskningsråd,
och hon åtnjuter sammanhängande
ledighet från sin professur
sedan den 1 april 1951. Detta visar ju,
att en sådan reumatologisk avdelning
som här är på tal icke kan skötas av
henne, utan den måste skötas av en
överläkare eller en biträdande överläkare.
Det är denna anordning utskottet
efter ingående överväganden — som
fröken Elmén sade — ansett böra fortsätta.
Vi reservanter däremot har sagt
oss, att med hänsyn till att reumatismen
är en så allvarlig och starkt invalidiserande
folksjukdom — och inte minst
med hänsyn till de oerhörda lidanden,
som denna sjukdoms offer är utsatta
för, samt de stora ekonomiska värden
det gäller — står vi inte till svars med
att inte här taga verkliga krafttag.

Man kan naturligtvis, med tanke på
de fyra kliniker jag talat om, diskutera
var denna professur bör upprättas, men
det ligger väl ändå ganska nära till
hands att det sker här i Stockholm.

Och när herr Wistrand i första kammaren
var inne på att vi kanske inte
för närvarande har någon sakkunnig
här i landet, som är avgjort överlägsen
övriga på detta gebit, för att bekläda
denna professur, så vill jag konstatera,
liksom också han gjorde, att här finns
ändå en betydande sakkunskap. Jag
frågar: När vi tillsätter andra professurer,
inte uppskjuter vi väl då ledigförklarandet
därför att vi är tveksamma,
om vi över huvud taget har någon som
är suveränt självklar att bekläda professuren?
Vi inrättar i stället en professur
och därmed vet vi, att vi uppammar
ett intresse att söka professuren
och att vi så småningom får fram en
kader av specialister på området.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

Så har man gjort inom andra fack.
Det som en gång var ett stort allmänkirurgiskt
ämneskomplex har efter hand
hrutits sönder i en rad specialdiscipliner,
och likadant får man säkerligen
gå till väga i detta fall. Jag är inte
fackman på området, men jag är övertygad
om att man får göra liksom inom
övriga forskningsgrenar och klyva de
stora ämneskomplexen i olika specialdiscipliner.

Det är nu fråga om att göra detta i
Stockholm. Jag tror att det är nödvändigt,
som Riksföreningen mot reumatism
har framhållit, inte bara med god
vård utan framför allt med forskning,
om vi skall komma till rätta med de
reumatiska sjukdomarna, och detta kan
inte ske så länge vi inte har i varje fall
en professur i detta ämne. Därför finns
det anledning kräva att denna professur
kommer till stånd. Detta är vi ju
också från reservanternas och majoritetens
sida ense om. Men medan utskottet
skjuter denna fråga på en oviss
framtid — som med hänsyn till det
ekonomiska läget måste befaras bli i
hög grad oviss — så har reservanterna
under a) gått på en linje, som är betydligt
mjukare än motionens. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på
detta. Motionen har endast tagits upp
av herr Lundgren i den under b) till
denna punkt fogade reservationen. De
övriga reservanterna, herrar Ohlon och
Pålsson m. fl., har resonerat så, att eftersom
den nuvarande innehavaren av
professuren lämnar sin tjänst 1955, så
borde kungen få i uppdrag att ordna
med en professorstillsättning redan under
1954, så att professuren är inrättad
och kan beklädas med innehavare så
snart professor Svartz lämnar tjänsten.

Jag tror att kammaren har all anledning
att verkligt allvarligt övertänka,
om det är klokt att skjuta tillsättandet
av en professur, som spelar en så central
roll för hälsovården, för arbetsterapien
och över huvud taget för produktionen
som denna kommer att göra,

på en oviss framtid, såsom utskottet
har föreslagit. Det är väl ändå ingen
tillfällighet att herr Strand i första
kammaren har gått på samma linje som
reservanterna. Jag tror att det finns så
starka skäl för att vi härvidlag skall
komma i paritet med utlandet — de
stora kulturländerna på kontinenten ligger
ju långt före oss i detta hänseende
— att det är hög tid att vi äntligen nästa
år får en professur i detta ämne.

Här har sagts från något håll att
skillnaden mellan reservationen och utskottets
förslag är så liten, att redan
den lilla skillnaden skulle göra att man
inte hade anledning att följa reservationen.
Men denna innebär ändå den stora
fördelen, att man där har uttalat sig för
en bestämd tidpunkt, när man vill ha
denna första lärostol i reumatologi inrättad.
Jag tror att detta är välbetänkt
och ur alla synpunkter klokt, varför jag,
herr talman, ber att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade med a) betecknade
reservationen.

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! Vad
talesmännen för reservationen har sagt
om de reumatiska sjukdomarnas allvarliga
natur råder det väl inga meningsskiljaktigheter
om. Alla är eniga om
att reumatismen verkligen är en allvarlig
folksjukdom, vilken man, som
herr Ståhl sade, bör göra allt som göras
kan för att komma till rätta med.
Det behöver vi alltså inte diskutera.

Vad det här gäller är ju mera en organisatorisk
fråga. Det gäller om man
som chef för den reumatologiska avdelningen
vid karolinska sjukhuset
skall anställa en överläkare eller en
professor. Vi vill ju alla, som jag sade,
åstadkomma det bästa som kan åstadkommas,
men det är givetvis svårt för
lekmän att ta ståndpunkt till denna
organisatoriska fråga. Jag vill bara
vitsorda vad fröken Elmén för en
stund sedan framhöll, nämligen att utskottsavdelningen
verkligen ägnat den -

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

na fråga mycket stor uppmärksamhet
och mycken tid. Det är ingen punkt under
elfte huvudtiteln som avdelningen
sysslat så mycket med som denna, och
vi har infordrat alla möjliga informationer
och haft föredragningar från olika
håll. Avdelningen uppnådde då fullständig
enighet, och det är ingen av
ledamöterna eller suppleanterna i avdelningen
som står för reservationen.

Anledningen till tveksamheten, om
jag så får säga, är att även de som man
förutsätter kan bättre bedöma denna
fråga än vi, inte är eniga. Även bland
dem är meningarna mycket delade hur
denna fråga skall ordnas. Och när läget
är sådant då bör man, i varje fall
sett från statsutskottssynpunkter, gå
försiktigt fram. Jag tycker att reservationen
är ganska omotiverad, alldenstund
utskottets skrivning är så positiv.
»Utskottet förutsätter med hänsyn
till angelägenheten av en förstärkt insats
från det allmännas sida vid bekämpandet
av de reumatiska sjukdomarna,
att Kungl. Maj :t ägnar spörsmålet
skärpt uppmärksamhet.»

Det är klart att det kan vara olika
nyanser i uttryckssätten, men man
kommer i alla fall till det resultatet, att
här är det så många synpunkter att ta
hänsyn till, att man inte på en gång
bör så att säga binda sig, bl. a. av de
skäl som utskottet här åberopar, nämligen
att frågan bör tas upp i ett större
sammanhang. Den har otvivelaktigt ett
visst samband med de förslag som
framlagts av 1948 års läkarutbildningskommitté.
Beträffande frågan var denna
professur skall inrättas, är det inte
heller alldeles givet att den skall ligga
vid karolinska sjukhuset; man kan också
tänka sig Lund eller någon annan
plats.

I varje fall vill jag säga att inom avdelningen,
där man försökt tränga in
i denna fråga så gott det går, har man
enats om det uttalande, som här är utskottsmajoritetens
och som jag ber att
få yrka bifall till.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
I egenskap av motionär och kanske
i någon män såsom i min yrkesutövning
sysslande med dessa frågor
har jag tillåtit mig begära ordet för att
säga något i denna mycket viktiga angelägenhet.

1 den allmänna diskussionen om
reumatologien och dess ställning till
den invärtes medicinen har det tidigare
gjorts gällande både i fackpressen
och den allmänna pressen, att det
inte är skäl att alltför mycket bryta
ut specialavdelningar ur den allmänna
invärtesmedicinen. Man bör så långt
möjligt, säger man, undvika en alltför
långt gående specialisering på olika
organ och organsystem. Jag delar fullständigt
denna uppfattning när det
gäller den praktiska utövningen av läkekonsten.
Jag tror inte alls det är
önskvärt att vi får en mängd läkare
ute i landet, som har specialiserat sig
på ett litet område av medicinen och
som där erbjuder allmänheten sina
tjänster. Inom läkarförbundet, där vi
sysslar med fastställande av specialitetskompetenser,
har vi också varit
ganska återhållsamma med erkännande
av nya specialiteter inom medicinen.

Så långt kan man vara överens med
dem som varnar för en alltför långt
gående specialisering. Men, herr talman,
här gäller det en helt annan
fråga. Det gäller inte utövandet av
läkekonsten som sådan, utan det gäller
i första hand forskningen inom ett
viktigt specialområde, där man nära
nog för var dag som går gör nya och
viktiga rön. Det gäller, ehuru inte i
lika hög grad, undervisningen. Det
väsentliga är forskningen. Och där kan
det inte undgås att man får räkna med
en långt gående specialisering. Det kan
emellertid mycket bestämt ifrågasättas,
huruvida reumatologien är en sådan
forskningsgren, som faller enbart inom
den invärtes medicinen. En reumatolog,
en specialist på reumatiska sjukdomar,
måste också i mycket hög grad

5 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

syssla med rörelse- och hållningsorganens
sjukdomar, med ortopedien, som
brukar anses utgöra en del av den
kirurgiska disciplinen.

Det har därför förefallit mig ganska
onaturligt, att professorn i invärtes
medicin vid karolinska institutet och
en av överläkarna vid karolinska sjukhuset
ansett det så nödvändigt att under
sig samla så mycket som hon har
gjort och att hon till varje pris velat
hävda, att även reumatologien skall
ligga under den invärtes medicinen.
Det är detta som är kärnfrågan i denna
debatt, och därvidlag tror jag att man
alldeles bestämt kan säga ifrån, att ett
sådant arrangemang i längden är ohållbart.
Det kommer att visa sig i längden
omöjligt att vidhålla en sådan
ståndpunkt, beroende på den utveckling
som denna specialitet har fått.

Jag har i mina händer några mycket
färska uttalanden från framstående
engelska och amerikanska forskare,
som har rådfrågats i detta avseende
och som har samma uppfattning i denna
fråga. Sålunda har jag ett uttalande
från doktor Tegner vid The London
Hospital, som sysslar med de reumatiska
sjukdomarna. Han säger i en
skrivelse att han tror inte alls att lika
bra forskningsresultat kan nås, om
man gör den reumatologiska avdelningen
till endast en underavdelning till
avdelningen för invärtes medicin. Samma
synpunkt har doktor Kearsley vid
ett annat engelskt sjukhus. Han säger
att ingen professor i medicin kan ha
tid att ägna tillräcklig omsorg åt en sådan
här speciell forskningsenhet som
den reumatologiska, och därför avstyrker
han ett sådant arrangemang. Samma
synpunkter görs också gällande av
en tillfrågad amerikansk forskare av
allmänt anseende. Det är här som jag
tror att man har anledning att understryka
en av de synpunkter som reservanterna
har gjort sig till talesmän
för, då de säger att det är omöjligt
för professorn i invärtes medicin att

jämte sina övriga mångskiftande uppgifter
också sammanhålla och leda arbetet
i det här avseendet. Det är ju
också ganska märkligt att vederbörande
professor nyligen har ansett den
arbetsbördan så stor, att hon under
mycket lång tid — halvtannat år —- har
måst ta tjänstledighet i visst avseende.

Jag tror därför att det är många
skäl som talar för den ståndpunkt som
majoriteten av reservanterna intar och
som är en kompromiss. Helst hade jag
som motionär velat gå på den Lundgrenska
reservationen, som ju är av
samma innehåll som motionen, men då
det har förefallit mig som om den
skrivning som reservanterna har använt
vore fullt tillräcklig och skulle
kunna utgöra en grund att samla utskottet
på, skulle jag vilja tillråda kammarens
ledamöter att sluta upp kring
denna.

Jag tror inte att frågan är så komplicerad,
så invecklad och så i behov
av flera utredningar som utskottets
ärade talesmän här har gjort gällande.
Jag tror att frågan är ganska väl mogen
för en lösning, och det förefaller
mig ganska naturligt, fastän jag är göteborgare
och kanske borde hålla på
vår egen nu starkt växande medicinska
högskola, att den första lärostolen och
den första forskningsprofessuren i detta
ämne bör förläggas till karolinska institutet
i Stockholm. Jag tycker att alla
skäl talar för detta, som jag tror att
också herr Ståhl anförde.

Herr talman! Efter vad jag sålunda
har anfört och med den uppfattning
jag hyser i den här frågan tycker jag
nog att de reservanter som här uppträder
med herrar Ohlon och Pålsson
i spetsen har givit det rimligaste uttrycket
för den ståndpunkt man bör
ha i den här frågan i dag, och jag skall
tillåta mig att yrka bifall till deras
reservation.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Jag vill endast ge till känna att

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

enligt min mening reumatikersjukdomarna
hör till de värsta sjukdomar vi
för närvarande har. Jag skulle knappast
tro att det finns någon annan sjukdom
som tar bort så många arbetsdagar som
just dessa sjukdomar gör, och jag tror
också att det finns anledning till att vi
gör allt vad vi kan för att på ett tidigt
stadium råda bot för dem.

Nu kan man kanske säga att man genom
denna reservation och denna skrivelse
till Kungl. Maj:t inte tar något
så stort steg, men de små stegen kan
också så småningom leda till resultat,
och, herr talman, det är detta som gör
att jag i detta fall kommer att rösta
med reservanterna.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! När
herr Onsjö säger att reservationen är
onödig vill jag i anslutning till vad
herr Pettersson i Dahl sade ändå precisera
skillnaden; kammarens ledamöter
bör verkligen observera den. Utskottsmajoriteten
förutsätter att regeringen
skall följa denna fråga med
skärpt uppmärksamhet, men i den reservation
under a), som vi här har
yrkat bifall till, sägs det ju uttryckligen:
»Med anledning härav vill utskottet
starkt understryka vikten av att
Kungl. Maj :t framlägger förslag om inrättande
av en professur i reumatologi
vid karolinska institutet om möjligt
redan vid 1954 års riksdag eller i vart
fall inom sådan tid, att beslut i ärendet
föreligger före återbesättandet av den
professur i invärtes medicin, med vilken
tills vidare avses vara förenad
överläkarebefattningen vid karolinska
sjukhusets reumatologiska klinik.» Det
är ju ändå här en tidsordning given,
som är betryggande på ett annat sätt
än utskottsmajoritetens linje.

Herr Onsjö sade att ärendet hade
grundligt övervägts och behandlats
inom avdelningen, och det är alldeles
uppenbart att så är förhållandet. Jag
tror att inte minst reservanterna har all
respekt för den omsorg med vilken

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

ärendet har förberetts, och detta har
ju inte heller på något sätt av oss satts
i fråga. Men det är en sak. En annan
sak är om man anser, som herr Pettersson
i Dahl sade, att dessa folksjukdomar
är så allvarliga att det är påkallat
att riksdagen gör en kraftigare
manifestation än statsrådet för de åtgärder
som bör vidtas. Och när herr
Onsjö sade att man hade anlagt statsutskottssynpunkt
på frågans behandling
skulle jag vilja tillägga att det kan finnas
en annan synpunkt, nämligen den,
att nödvändigheten av att riksdagen
i det här fallet tar ytterligare ett steg
för bekämpandet av denna folksjukdom.
Det är det som reservanterna har
åsyftat.

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! Herr
von Friesen säger att denna fråga är
enkel att ta ståndpunkt till. Ja, för herr
von Friesen är kanske frågan enkel
men för oss lekmän hävdar jag det motsatta.
Och det är inte bara utskottet som
har tyckt att denna fråga är svår att ta
ståndpunkt till, utan direktionen för
karolinska sjukhuset har även varit delad.
Bl. a. direktionens ordförande och
överdirektören Dahlberg samt professor
Skoog står på den ståndpunkt som
kungen och utskottet har intagit. Man
kan ju gott säga att utskottet har gått
längre i välvilja mot det som yrkas i
motionen.

Till herr Pettersson i Dahl vill jag
säga, när han talar om att reumatismen
är en allvarlig folksjukdom och att vi
skall göra allt för de reumatikersjuka:
Ja, det sade jag i mitt första anförande,
det skall vi göra. Det är alldeles självklart.
På den punkten finns inga meningsskiljaktigheter,
utan allt som kan
göras skall göras för att komma till rätta
med dessa folksjukdomar. Men frågan
är sättet på vilket det skall ske. I det
fallet vet herr Pettersson i Dahl säkerligen
lika litet som någon annan här —-med undantag möjligen för någon läkare,
såsom herr von Friesen •— vilket

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

som är det riktiga i den organisatoriska
fråga som vi här diskuterar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Det
råder såvitt jag förstår inga delade meningar
om att reumatismen är ett så
pass allvarligt ont i samhället att kampen
mot denna sjukdom bör föras mycket
intensivt. Jag tror också att man
från statsmakternas sida har visat att
man är beredd att göra det. För några
veckor sedan invigde man en reumatologisk
klinik vid Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg. Dess värre dröjer det
ett litet tag ännu innan man kan ta
denna klinik i anspråk för dess egentliga
uppgift. Vidare står reumatologiska
kliniken på karolinska sjukhuset inför
sin fullbordan.

En av reservanterna i denna fråga,
herr Huss, gav för en stund sedan i
första kammaren uttryck för den meningen,
att kliniken vid karolinska
sjukhuset var synnerligen, ja, kanske
över hövan väl tillgodosedd i fråga om
personal. Jag tror att man helt allmänt
kan göra gällande att när det är fråga
om folksjukdomarna har man från regeringens,
från inrikesdepartementets
sida visat ett stort intresse. Jag erinrar
t. ex. om en proposition med begäran
om ett tiomiljonersanslag att under vissa
villkor ställas till förfogande för
kräftans bekämpande.

Här råder alltså inga delade meningar
om nödvändigheten av en skärpt
kamp emot folksjukdomarna och framför
allt i det här fallet mot de reumatiska
åkommorna. Meningarna går isär
i en lämplighetsfråga, nämligen i fråga
om chefskapet för den reumatologiska
kliniken vid karolinska sjukhuset. Skall
det vara en särskild chef där, skall avdelningen
vara fullt fristående eller
skall de som arbetar på reumatologiska
kliniken göra det under överinseende
av chefen för invärtes medicinska kliniken?
Därom går meningarna isär och

motiveringen fram efter två linjer. Det
finns forskare, framstående forskare
skulle jag tro, som varnar för en alltför
långt driven specialisering. Häromdagen
kunde man i dagspressen läsa en
artikel av lundaprofessorn Jan Waldenström,
där han bland annat säger:
»Någon anledning att införa speciella
kurser i vissa typer av kirurgiska eller
medicinska sjukdomar eller införa professurer
som för all framtid låser utvecklingen
av medicinsk forskning och
medicinsk undervisning finns icke enligt
min åsikt.» Han säger vidare: »Vad
landet behöver är ett antal rörliga professurer
för särskilt framstående forskare
inom olika fält.» Jag har ingen
möjlighet att bedöma hållbarheten i
dessa uttalanden. Jag har bara velat andraga
dem som ett bevis på att meningarna
är delade i denna sak.

För några veckor sedan framlades
ett betänkande om läkarutbildningen
av 1948 års läkarutbildningskommitté.
Där var man inne på bl. a. sambandet
emellan reumatologien och den invärtes
medicinen i övrigt och sade följande:
»Man har emellertid även diskuterat
det berättigade i denna utbrytning
av reumatologien från invärtesmedicinen.
De reumatiska sjukdomarna,
vilka de senaste åren betecknats såsom
kollagenoser eller bindvävssjukdomar,
är givetvis allmänsjukdomar
med symptom ej blott från lederna
utan även mycket ofta från hjärta och
andra inre organ. De moderna behandlingsmetoder,
som nyligen framkommit,
är säkerligen icke det sista i fråga
om ledgångsreumatismens behandling,
men», säger man sedan, »de markerar
tydligt ämnets samhörighet med invärtesmedicinen
i stort.»

Det finns alltså en åsiktsriktning, enligt
vilken sambandet mellan de reumatiska
åkommorna och invärtes sjukdomarna
över huvud taget är så pass nära
att det finns anledning till ett samarbete
på det sättet, att den som har
chefskapet för medicinska kliniken

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

också får ett inflytande inom den reumatologiska
kliniken.

Detta var alltså det ena argumentet
som stöder just den mening man har
gått in för i propositionen. Det andra
har bl. a. till förfäktare ordföranden i
karolinska sjukhusets direktion, förstakammarledamoten
herr Wistrand, som
också redogjort för sin mening för en
stund sedan i den kammaren. Han säger
följande. Man bör skilja på reumatologien
och invärtes medicinen i övrigt.
Men i dag kan man inte tänka sig
en professur i reumatologi. Tiden är
inte inne för det. Det får anstå några
år. Sätt då inte till en läkare under
sådana förhållanden att man inte kan
byta ut honom mot en professor, om
man om kanske fyra fem år anser det
lämpligt med en sådan för reumatologiska
forskningens och undervisningens
vidkommande. Det är hans argumentering,
och han är ju jämte två
andra personer reservant i karolinska
direktionens sjumannauppsättning.

Det har vidare pekats på att chefen
för invärtes medicinska kliniken är
mycket arbetsbelastad. Det skulle jag
tro kan vara riktigt, men meningen är
ju ändå inte att hon skall sköta invärtesmedicinska
avdelningen på egen
hand, utan hon skall ha en biträdande
överläkare vid sin sida och ha
överinseende och upprätthålla sambandet
mellan den klinikens verksamhet
och invärteskliniken i övrigt.

I detta läge, alltså när de lärda tvista
om huruvida sambandet mellan reumatologien
och invärtesmedicinen i övrigt
är så pass nära att man bör ha en
samordnande hand, och när det vidare
bland dem som säger att man inte behöver
denna samordning sägs att i dag
är i varje fall inte tidpunkten inne att
ordna med en professur och att vi bör
akta oss för att anställa en fast överläkare
på ett sådant sätt att det kan bli
svårt att sedan ordna med en professur
den dag vi vill det, i detta läge alltså
har vi sagt oss, att det är klokast att

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

reumatologiska kliniken omhänderhas i
första hand av en biträdande överläkare
under chefskap av föreståndaren
för invärtesmedicinska polikliniken. Vi
har all anledning tro att den reumatologiska
kliniken under sådana förhållanden
kommer att vila i mycket goda
händer.

Härmed var överläggningen slutad.
Plerr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den av herr Ohlon m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Vinge begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
34:o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Ohlon m. fl. vid denna punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Vinge begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 131 ja och 71 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 34 gjorda hemställan.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Serafimerlasarettet: Avlöningar.

Punkten 35.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 36.

Serafimerlasarettet: Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
54, föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för serafimerlasarettet, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54 dels ock till Serafimerlasarettet:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 6 310 600
kronor.

I förevarande sammanhang har utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wistrand (I: 34) och den andra inom
andra kammaren av herr von Friesen
(11:41);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Huss (I: 78) och den andra
inom andra kammaren av fröken Höjer
m. fl. (II: 102), i vilka — såvitt anginge
förevarande anslag — hemställts dels
att å röntgenavdelningen måtte inrättas
en befattning som ledande sjuksköterska
i lönegrad Ca 15 samt ytterligare en
sjuksköterskebefattning i lönegrad Ce
12, dels att å kirurgiska kliniken måtte
inrättas en narkosöverläkartjänst och
en förste underläkartjänst dels att underskötersketjänster
enligt i motionen
framlagt förslag måtte inrättas för att
nedbringa sjuksköterskeelevs rutinarbete
till sex timmar per dag dels ock
att medel till de i motionerna angivna
ändarnålen måtte anvisas enligt direktionens
förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 34
och II: 41 ävensom I: 78 och II: 102,
sistnämnda båda motioner i vad de avsåge
förevarande anslag,

a) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för serafimerlasarettet, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

b) till Serafimerlasarettet: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 6 310 600 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fröken HÖJER (fp): Herr talman! I
motion nr 102 har jag jämte några
andra kammarledamöter föreslagit inrättande
av vissa av serafimerlasarettets
direktion begärda befattningar vid
en del specialavdelningar. Jag har
gjort det med den motiveringen att
knappheten på personal vid dessa avdelningar
hindrar effektiviseringen av
arbetet och därmed även det nedbringande
av väntetiden för patienterna som
är så nödvändigt. Departementschefen
har emellertid inte varit beredd att
t. ex. beträffande röntgenavdelningen
på serafimerlasarettet tillstyrka inrättandet
av en sjuksköterskebefattning i
Ce 12. Om så hade skett, skulle samtliga
röntgenlaboratorier ha kunnat effektivt
utnyttjas, men nu kommer ett
av dem att stå oanvänt, medan patienterna
ligger och väntar på undersökning.
Detta departementschefens ställningstagande
har skett med hänvisning
till den rationaliseringsutredning på
två man som tillsatts för att undersöka
bl. a. frågan om personaltillgången på
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

När man talar om en rationalisering
av arbetet på våra sjukhus, är det av
vikt att man också frågar sig vad det
är som under de senare åren har åstadkommit
de största framstegen på detta
område. Jo, det är de nya, förbättrade
vård- och behandlingsmetoder som har
införts och som t. ex. gör att liggetiden
för en patient på kirurgiska avdelningen
kan nedbringas till hälften.
Men det är klart att om sådant skall

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

ske, måste man också se till att personalen
har sådana kvalifikationer att
möjligheterna till rationaliseringar och
därmed följande kostnadsbesparingar
verkligen kan ske.

Jag förstår att det inte är någon mening
med att nu vädja till kammaren
att fatta beslut om tillsättande av de
befattningar som berörts i motionen,
då ju frågan om personalbehovet återigen
skall bli föremål för utredning.
Jag vill emellertid understryka vikten
av att utredningen sker så skyndsamt
som möjligt, så att vi verkligen får till
stånd den rationalisering på detta sjukhus
som är av behovet påkallad.

Man har på denna punkt även tangerat
vissa utbildningsfrågor, vilkas uppskjutna
lösande direkt motverkar just
en effektivisering av vården på våra
sjukhus. När nu propositionen om allmän
sjukförsäkring har lagts på riksdagens
bord, borde det väl vara angeläget
att ordna det så, att den fria sjukhusvården
är någonting som verkligen
kan genomföras den 1 januari 1955. En
av de viktigaste detaljerna därvidlag
är förverkligandet av de förslag till utbildning
av personal som ligger i inrikesdepartementet.
Det finns där t. ex.
sedan i augusti 1949 ett av 1946 års
kommitté för sjuksköterskeutbildningen
utarbetat förslag om specialutbildning
för röntgen-, laboratorie- och narkossköterskor.
Man har vidare i departementet
liggande ett förslag till utbildning
av sinnessjukvårdens personal.
I början av denna riksdag blev vi
aviserade om att det eventuellt skulle
komma proposition om utbildning av
spec. sköterskor och sinnessjukvårdspersonalen,
men propositionstiden är
nu förbi och någon sådan proposition
har vi inte sett till.

Med hänvisning till vad som redan
sagts i motion nr 102 angående behovet
av en narkosläkare för utbildning
bl. a. av narkossköterskor vill jag tillfoga
några ord ytterligare om den saken.
Det absolut övervägande antalet

öerafimerlasarettet: Avlöningar.

narkoser i Sverige ges av narkossköterskor;
ett fåtal ges av narkosläkare.
De få läkare som är tillsatta på dessa
poster har en mycket stor uppgift att
fylla, i det att de skall utarbeta metoder
för narkosgivningen så att den blir
mindre riskfylld för patienterna och
ger operatörerna möjlighet att lättare
utföra sitt arbete. De har dessutom att
upplära blivande narkosläkare och narkossköterskor
till den uppgift som de
har, nämligen att utföra narkoserna
runt om i riket. Vi har framhållit i
motionen, att utbildningsplatserna vid
karolinska sjukhuset är fulltecknade intill
juli 1954. Den otillräckliga utbildning,
som narkossköterskorna för närvarande
får, kan därför inte kompletteras
i önskvärd utsträckning på grund
av bristen på bl. a. praktikplatser. För
en ansvarskännande yrkesmänniska är
det deprimerande att ej kunna erhålla
de kunskaper som skulle kunna underlätta
hennes viktiga uppgift, dels att
ge patienten såvitt möjligt riskfri narkos,
dels att underlätta operatörernas
arbete. Inrikesdepartementet bär här
ett tungt ansvar såväl i fråga om de
visserligen få men dock olycksfall som
har inträffat på grund av den bristande
utbildningen som på grund av att man
icke sätter i gång en nödvändig och
tillfredsställande utbildning för denna
personal. Vid ett bifall till i motionen
II: 102 framfört förslag om en narkosöverläkartjänst
och en förste underläkar-narkosläkartjänst
får man omedelbart
fler goda praktikplatser. Åtminstone
detta bör inte underlåtas. Jag
skall i dag med understrykande av behovet
av att rationaliseringsutredningens
arbete bedrives så skyndsamt som
möjligt inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets förslag med den ändring,
att vid serafimerlasarettets kirurgiska
klinik inrättas en narkosöverläkartjänst
i Ce 29 i stället för en biträdande
narkosöverläkartjänst samt
ytterligare en förste underläkar-narkosläkartjänst.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Jag ber att få understryka vad utskottet
framhållit, nämligen att utredningen
även på denna punkt bör bedrivas
så snabbt som möjligt. Man förväntar
också att även dessa narkosöverläkartjänster
skall komma med i den utredning,
som Kungl. Maj :t tillsatt.

Med vad jag här sagt ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken HÖJER (fp): Herr talman!
Löften och vackra ord har vi fått länge
nog. Det är så uppenbart att dessa
tjänster behövs, att utskottet inte hade
behövt hesitera. Denna fråga hör inte
till rationaliseringsutredningens arbete.
Här behövs helt enkelt några väl kvalificerade
personer, som kan ta upp frågan
om en god narkos.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman! Jag
tror att utskottets ledamöter insåg betydelsen
härav. Då det emellertid för
närvarande pågår en utredning beträffande
arbetsuppgifterna och arbetsförhållandena
vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet vill man ju inte
— det är ju inte vanligt att göra så —
föregripa den pågående utredningen
utan i stället avvakta resultatet för att
sedan ta ställning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till det av fröken
Höjer under överläggningen beträffande
denna punkt framställda yrkandet;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Höjer
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
36:o) i utskottets utlåtande nr It, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av fröken Höjer under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Punkterna 37—15b.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155.

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionens
elfte huvudtitel, punkt 201,
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen öka
antalet kontorsbiträden i Ca 8 med två,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1953/54, dels ock
till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 325 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Persson (I: 55) och den andra
inom andra kammaren av herr Thapper
m. fl. (II: 66), hade hemställts, att
riksdagen måtte medgiva inrättandet
av en kvinnlig befattning i 25 lönegraden
hos civilförsvarsstyrelsen med
uppgift att främst handlägga ärenden,
som hade samband med kvinnornas
medverkan i civilförsvaret.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:55 och 11:66

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen
öka antalet kontorsbiträden
i Ca 8 med 2;

b) godkänna av utskottet föreslagen
avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 1 325 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ragnar Persson,
Huss och Ståhl, fröken Elmén, herr
Thapper och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:55 och 11:66

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen
öka antalet kontorsbiträden
i Ca 8 med 2;

b) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1953/54;

c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 1 341 500 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Vid denna punkt är fogad en reservation
som gäller en tjänst i civilförsvarsstyrelsen.
I civilförsvarsstyrelsens arbete
ingår som en viktig uppgift att
animera kvinnorna till en insats i civilförsvaret,
vilket ju i stor utsträckning
kommer att vila på kvinnorna. Under
de år som gått har det varit svårt att få
dem att medverka, och det har nog i
många fall berott på att man inte lagt
upp arbetet på ett sätt som de kunnat
acceptera. Av den anledningen tillsattes
1950 ett kvinnoutskott vid sidan av civil -

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

försvarsstyrelsen med representanter
för olika kvinnoorganisationer, där man
på olika vägar försöker få fram förslag
och initiativ, diskuterar aktuella frågor
och söker organisera arbetet på ett riktigt
sätt. Bearbetningen av de förslag
som kommer fram måste emellertid ske
i civilförsvarsstyrelsen, och det är en
kvalificerad uppgift att förverkliga uppslagen
och få dem tillämpade ute i landet
så att arbetet kan komma i gång.

Man har också saknat en kvinnlig
tjänsteman i ansvarig ställning inom
civilförsvarsstyrelsen som förstår dessa
frågor och kan handlägga dom på ett
riktigt sätt.

Det kvinnoutskott som tillsatts har en
sekreterare som samtidigt varit tjänsteman
i civilförsvarsstyrelsen. Hon är placerad
på en tjänst i 11 lönegraden men
har under senare år varit förordnad på
en tjänst i 17 lönegraden. Nu skall emellertid
den ordinarie tjänstinnehavaren,
som varit tjänstledig, återkomma, och
därmed skulle tjänstemannen gå ner
igen i 11 lönegraden. Utskottet föreslår
nu att hon tills vidare skall stå kvar i
17 lönegraden.

Emellertid anser man inom civilförsvarsstyrelsen,
att detta är en för låg
lönegradsplacering. Det är så kvalificerade
arbetsuppgifter det här gäller —
att bearbeta förslag och föra dem vidare,
att förhandla och att bedriva upplysningsverksamhet
— att tjänsten bör
vara placerad i lägst 25 lönegraden.

I realiteten har det varit så, att ordföranden
i kvinnoutskottet har utfört en
hel del av dessa arbetsuppgifter genom
att träda in vid förhandlingar och delta
i upplysningsarbetet. Man kan ju inte
fordra att hon i längden skall göra detta,
då det är en rent frivillig arbetsinsats
som fått skötas på fritid, och det har
kommit till min kännedom att hon inte
i fortsättningen kan göra det. Vad blir
då följden? Jo, man kommer efter med
arbetet, och olika förslag kan inte föras
ut i praktisk tillämpning på samma sätt
som annars skulle kunna ske.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

Civilförsvarsstyrelsen har begärt att
denna tjänst skall placeras i 25 lönegraden,
och samma yrkande har gjorts
i en motion. I motionen begär man dock
att det skall inrättas en kvinnlig tjänst
i 25 lönegraden, och jag måste ta avstånd
från motionen i denna punkt. Jag
anser det principiellt felaktigt att fastställa,
att det skall vara en kvinnlig
tjänst, men som förhållandena nu är
får man väl tänka sig att tjänsten i verkligheten
kommer att förbehållas en
kvinnlig tjänsteman.

Statens organisationsnämnd håller på
att företa en översyn över arbetsförhållandena
inom civilförsvarsstyrelsen. Den
är emellertid på det klara med att de
arbetsuppgifter som åligger denna
tjänsteman motiverar en högre lönegradsplacering
och anser att 25 lönegraden
är den lägsta som i detta fall kan
komma i fråga. Med hänsyn till angelägenheten
av att arbetet bedrives på
ett riktigt sätt har det visserligen tillsatts
en utredning som skall utreda civilförsvarsstyrelsens
organisation. Här gäller
det dock att så snabbt som möjligt
aktivisera kvinnornas insatser i civilförsvaret,
och det har hela tiden klagats
över att det inte varit tillräcklig fart på
arbetet och att detta inte varit organiserat
på ett förnuftigt sätt ute på fältet.

Med hänvisning till vad jag nu har
anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som har fogats
till denna punkt, vari begäres att det
inom civilförsvarsstyrelsen skall inrättas
en tjänst i 25 lönegraden.

Häruti instämde fröken Ager (fp).

Herr DICKSON (h): Herr talman! Nu
är inte herr Jacobson i Vilhelmina här
i kammaren och såvitt jag kan se inte
heller på läktarna, så jag behöver inte
understryka att detta inte är vad han
väl skulle ha kallat en fruntimmersfråga.
Nu har fröken Elmén också poängterat
det och på så sätt korrigerat
motionen, att det inte a priori skall sä -

gas, att en kvinna skall bekläda denna
post. Att det sedan blir så i praktiken,
är väl däremot ganska säkert.

Jag har inte så värst mycket att tilllägga
utöver vad fröken Elmén redan
sagt, men jag har sett på detta ganska
mycket och kommit fram till att det
är en för hela vårt försvar utomordentligt
viktig fråga att inte dessa arbetande
kvinnoorganisationer får det intrycket,
att de på något sätt placeras i
efterhand. Det är nödvändigt att så
många kvinnor, som där är organiserade
indirekt genom att deras organisationer
är det, måste ha en talesman på
ett auktoritativt plan i civilförsvarsstyrelsen.
Man kan riskera att få ett
avslappnande intresse på detta område
från kvinnoorganisationernas sida, och
det vore katastrofalt för lokalförsvaret
och civilförsvaret i dess helhet om så
skedde. Utan kvinnornas insats i en
krigssituation är det omöjligt att klara
samhället, och det är därför jag anser
att det är så utomordentligt viktigt att
man på det organisatoriska planet i
god tid har denna sak förberedd.

Jag skall inte utveckla saken närmare,
herr talman, utan endast be att
få instämma i det yrkande som nyss
gjordes av fröken Elmén.

I detta anförande instämde fru Johansson
i Norrköping (s).

Herr THAPPER (s): Herr talman! I
egenskap av både reservant och motionär
skall jag be att få motivera mitt
ståndpunktstagande till denna fråga. Jag
kan hålla med fröken Elmén om att det
formellt är riktigare att inte yrka på inrättande
av en kvinnlig befattning, men
jag tycker det i viss mån är att leka
kurragömma med sig själv. När jag har
tagit ställning till denna sak, både i
civilförsvarsstyrelsen som lekmannarepresentant
och i riksdagen som motionär
och reservant, har jag haft klart
för mig att det här bör vara en kvinnlig
representant. Jag beklagar och betraktar

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

det som en stor brist, att det i civilförsvarsstyrelsen
hittills inte har funnits
en enda kvinna i ansvarig ställning
— jag bortser då från lekmannarepresentanterna,
där vi har en kvinna med.
Vi vet att av de civilförsvarspliktiga,
som uppgår till 900 000, är över 50 procent
kvinnor d. v. s. över en halv miljon,
men det finns alltså ännu ingen kvinnlig
företrädare för just den saken.

Detta tycker jag är så mycket mer
anmärkningsvärt som vi vet att denna
sak togs upp inom kvinnovärlden efter
en vädjan från de demokratiska partiledarna
i en appell till Sveriges kvinnor
1950. Man har — det vill jag säga —
också från regeringens sida visat intresse
för denna sak, och departementschefen
har ju sagt i årets statsverksproposition:
»En stor del av civilförsvarets
uppgifter i krig kommer att fullgöras
av kvinnor. Det är därför av utomordentlig
betydelse att redan i fred informera
kvinnorna om och intressera
dem för denna verksamhet. Detta sker
bäst genom att upprätthålla en fortlöpande
kontakt mellan de olika civilförsvarsmyndigheterna
och kvinnorna i gemen
via de olika kvinnoorganisationerna.
Civilförsvarsstyrelsens kvinnoutskott
och de kvinnliga civilförsvarskommittéerna
i länen har därför enligt min
mening en viktig uppgift att fylla som
kontaktorgan.»

Men sedan har man alltså inte dragit
konklusioner av detta uttalande, utan
man stannar i eu betydligt blygsammare
lönesättning än vad som föreslagits från
civilförsvarsstyrelsen och i motionen.
Då vill jag ändå understryka, att i motionen
har vi inte sträckt oss längre än till
25 lönegraden, som förut har sagts. För
mig står behovet av denna befattning
alldeles klart, och även om här pågår
en organisationsundersökning, vet vi
redan att man från organisationsnämndens
sida är på det klara med att denna
befattning behövs. Nu har man föreslagit
det arrangemanget från utskottets
sida, att Kungl. Maj:t skulle få fullmakt

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

att låta denna befattning kvarstå — det
är en kvinnlig befattningshavare det
gäller — i lönegrad 17, medan man inte
vill dra konsekvenserna av att inordna
befattningen i 25 lönegraden.

Jag är alltså personligen övertygad
om att man kommer fram till detta, och
då gäller det att man i denna verksamhet,
som bedrivs av centrala kvinnoutskottet
och länskommittéerna, får den
rätta kontakten. Jag vill anföra det som
en mycket viktig sak att man har lyckats
bilda dylika länsföreningar i inte mindre
än 23 län. Det är för mig särskilt
betydelsefullt därför att det är fråga om
en frivillig verksamhet, som jag tror att
vi inte kan skatta nog högt, och det är
alltså denna frivilliga verksamhet jag
anser det nödvändigt att ge denna kontakt
i civilförsvarsstyrelsen.

Jag kan ibland inte frigöra mig från
intrycket, att när det gäller civilförsvaret
möts vi inte av samma förståelse
som när det gäller försvarsväsendet i
övrigt. Detta är att beklaga. Det har så
att säga gått upp för människorna att
vi behöver ett militärt försvar, men
civilförsvaret skulle det inte vara så
noga med. Detta är särskilt beklagligt
när detta gäller denna befattningshavare
och kvinnornas insatser i denna fråga,
ty civilförsvaret är ju framför allt en
institution med uppgifter som ligger
synnerligen väl till för kvinnligt arbete.
Man behöver då bara tänka på att det
är fråga om skadade i händelse av krig
och att det gäller utrymning och socialhjälp.
Jag tycker alltså att den framställning
som här gjorts är synnerligen
motiverad, och jag instämmer i de tidigare
yrkandena om bifall till reservationen.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Såsom framgår av utskottets utlåtande
skötes de göromål, som ankommer
på sekreteraren i civilförsvarsstyrelsen,
nu av en kvinnlig tjänsteman i
It lönegraden. Hon är emellertid förordad
på en assistenttjänst i 17 löne -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

graden. Tjänstens ordinarie innehavare
skall komma tillbaka till civilförsvarsstyrelsen
den 1 juli 1953, och då skall
vederbörande få gå tillbaka till kanslibiträdestjänsten
igen.

Nu är det emellertid på det sättet, att
en utredningskommitté är tillsatt, som
tillsammans med statens organisationsnämnd
skall gå igenom civilförsvarets
organisation och personalbehov. Utskottet
har ansett, att när man har en
sådan utredning i gång, bör man inte
utöka personalen på civilförsvarsstyrelsen,
utan man bör avvakta utredningen.
Däremot har utskottet sträckt
sig så långt att det tillstyrker att Kungl.
Maj:t får bemyndigande att under budgetåret
1953/54, om så skulle anses
ofrånkomligt, ett belopp motsvarande
skillnaden mellan 17 och 11 lönegraderna
användes för att denna befattningshavare
under tiden skall få sitta kvar
i 17 lönegraden. Vidare har utskottet
sagt i slutet av sitt utlåtande, att utskottet
är förvissat om att Kungl. Maj:t
ägnar denna fråga erforderlig uppmärksamhet.

Det är klart man kan säga, att man
redan hos organisationsnämnden har
förvissat sig om att den ifrågasatta befattningen
skall placeras i 25 lönegraden.
Jag tror emellertid ändå att det
är anledning att avvakta utredningens
resultat. Det är ju så, att en särskild
sakkunnigkommitté skall pröva detta,
och den kan väl ännu inte ha hunnit
ta ställning. Jag har i varje fall inte
hört någon som sagt det. Det är vanligt
att när en kommitté är tillsatt efter parlamentariska
grunder, man får avvakta
kommitténs utredning innan man utökar
den personal det kan vara fråga
om. Man brukar inte gärna på andra
områden genomföra en sådan ökning
av personalen som från reservanternas
sida nu föreslås då sådan utredning
pågår.

När det är så, att organisationsnämnden
tillsammans med denna kommitté
skall undersöka civilförsvarets perso -

nalbehov, förefaller det mig mycket
egendomligt att man redan skulle ha
kommit till klarhet på denna punkt.
Man måste nämligen såvitt jag förstår
se över alltsammans och därefter inplacera
de olika tjänsterna. Jag tycker
det skulle vara mycket svårt att nu
säga, att man på denna post behöver
en person i 25 lönegraden. Om en sådan
befattning skall inrättas, betyder
det en löneutgift på 1 372 kronor i månaden
och med slutlön i 28 lönegraden
1 600 kronor i månaden. Är det alldeles
säkert, att man skall ha denna befattningshavare
i just den lönegraden? Kan
det inte tänkas att man kunde klara
sig med en befattning i 21 lönegraden
med 1 097 kronor i månaden? Kanske
behöver man en byråsekreterare i 27
lönegraden? Det vet man heller inte
alldeles säkert. Jag skulle tro att kommittén
och organisationsnämnden inte
bestämt kan säga, hur en sådan befattningshavare
skall placeras, förrän man
undersökt civilförsvarets personalbehov
och gått igenom hela organisationen.

Med anledning härav anser jag, att
man skall avvakta utredningens resultat,
och därför ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru TORBRINK (s): Herr talman! Fröken
Elmén har tidigare i dag fört utskottets
talan och nyligen talat om att
man inte brukar föregripa en utredning.
Men här frångick hon denna princip
och ansåg att det var brådska å
färde. Jag tycker att konsekvensen bjuder
att fröken Elmén även i detta fall
låter sig nöja med det intresse som
visats från inrikesdepartementet, när
det ändå tillsatts en utredning som
skall undersöka civilförsvarets olika
behov.

Jag är inte någon fiende på något sätt
till civilförsvaret, men jag tycker det
är underligt att man nu framställer
denna begäran om en kvinnlig befattningshavare
och därigenom föregriper

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

utredningen. I all vår verksamhet bör
vi väl arbeta tillsammans, och den utredning
som tillsatts bör få ta ståndpunkt
till om man skall tillsätta en
kvinna, även med risk att det på något
håll finns en manlig befattningshavare
som kanske inte behövs.

När det är så att kvinnorna är så
nödvändiga i civilförsvaret som man
vet att de är och i händelse av krig får
sköta om det mesta, så förvånar det mig
att det inte gjorts någon liknande framställning
tidigare. I varje fall bör utredningen
ta fasta på saken.

Det har bildats kvinnliga civilförsvarskommittéer
i olika län. Det är
bara ett par län som inte har några,
bl. a. Göteborgs och Bohus län. Men
man vet inte riktigt vad man skall göra
i länskommittéerna. Landshövdingskan
Johansson var ute och talade för kommittén
och framhöll, att man behövde
upplägga beredskapslager. Men där ha
vi ju Röda korset, som har såväl fredssom
krigsarbete och som söker med
ljus och lykta efter arbete åt sina duktiga
kvinnor för att få sätta i gång symaskinerna!
Där är man bara glad åt
att få material av staten till de saker
som skall sys.

Vi har även en annan organisation,
nämligen lottaorganisationen, där
många kvinnor går in. Många av dem
har visat sig ha ledaregenskaper och
resurser och möjligheter att arbeta inom
denna organisation. De skall också
ha arbetsuppgifter. Man tycker att det
är som om man ville haussa upp och
tvinga fram den ena organisationen
efter den andra.

Då det nu tillsatts en utredning, som
skall ta fasta på de olika sakerna, sammanfoga
dem och minska eller öka ut
där så behövs, skall vi avvakta den.
Med anledning därav skall jag, herr talman,
kort och gott be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häruti instämde fru Löfqvist (s)
och fru Wallin (s).

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag har visserligen inte varit med i
plenum i statsutskottet vid denna frågas
behandling, men jag har deltagit i
ärendets beredning på tredje avdelningen,
där vi mycket ingående har diskuterat
frågan. Jag kan därför inte underlåta
att säga några ord i detta sammanhang.

Jag kan visserligen till stora delar
instämma i det som nyligen här framhölls
av herr Persson i Växjö. Han
tryckte på de punkter som har varit
vägledande för avdelningen vid frågans
avgörande. Det förhåller sig inte så,
att utskottet och avdelningen har ställt
sig avvisande till de önskemål som
från kvinnohåll framförts i denna fråga,
även om vi inte kunnat acceptera
motionen, där det påyrkas en placering
av en kvinnlig tjänsteman i 25 lönegraden.
Vi hade nämligen på avdelningen
besök av kvinnoutskottets ordförande
landshövdingskan Johansson i Halmstad,
som mycket klart och tydligt
framlade motiven för den framställning,
som är anförd i motionen, och vi
fick nog av den framställningen den
uppfattningen, att den väsentliga grunden
för att man ville ha ifrågavarande
befattningshavare placerad i 25 lönegraden
var, att man ansåg, att denna
kvinna, som tidigare hade haft hand
om sekreterarskapet och nu placerats
i 11 lönegraden, inte ansågs ha den
auktoritativa ställning som behövs för
att kunna göra sig gällande inför myndigheterna.

Jag vill säga att hela detta betraktelsesätt
ansåg vi på avdelningen inte
vara värt så mycket, utan vad vi anser
vara värdefullt är, att en befattningshavare
sköter sin tjänst oavsett i vilken
lönegrad han är. Jag tror dessutom att
om en tjänsteman skall ha någon auktoritet
inför en samling kvinnor på
flera hundra tusen, så räcker det säkerligen
inte med 25 lönegraden, utan då
bör det minst vara en generaldirektör
för att vederbörande skall kunna ha

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

tillräcklig auktoritet. Men jag tror inte
att det är nödvändigt att anlägga den
synpunkten på frågan, ty här är det
fråga om att man skall ha ett samordningsorgan
för kvinnorna i civilförsvaret.
Vi är fullt medvetna om att kvinnorna
har en mycket stor uppgift att
fylla i civilförsvaret, men vi skall också
komma ihåg att inom civilförsvaret
finns det personal avdelad även för
denna uppgift t. o. m. i byråchefsgraden,
som mycket väl kan tillgodose
kvinnornas önskemål beträffande civilförsvaret.
Det finns alltså redan auktoritativa
krafter som kan göra sig gällande
på detta område.

Nu är det på det sättet, att hittills
har nu ifrågavarande funktion skötts
av en kvinna i 11 lönegraden. Hon har
tjänstgjort i stället för en sekreterare,
som varit placerad i 17 lönegraden. Han
har varit avkopplad för annan verksamhet,
och hon har alltså uppehållit
denna tjänst i sistnämnda lönegrad. Nu
skall denne man, som tidigare bestritt
sekreterartjänsten, återgå till sin
tjänst, och denna kvinna skulle följaktligen
vara tvungen att återgå till sin
tjänst i 11 lönegraden. Vi har då inom
avdelningen ansett, att det inte skulle
vara rimligt att kräva av henne, när
hon haft en rätt påkostande befattning,
att återgå till sin tjänst i 11 lönegraden.
Därför har avdelningen och utskottet
gått in för att ge Kungl. Maj :t möjlighet
att fylla ut lönebeloppet för henne
från 11 upp till 17 lönegraden, så
att hon skall kunna bibehållas i samma
löneställning som hon haft under
den tid, som hon fungerat som sekreterare.
Det är en synnerligen välvillig
behandling av henne som avdelningen
och utskottet sålunda föreslagit. Jag
tycker att det skulle vara orimligt, att
man, när Kungl. Maj:t gått in för att
utreda civilförsvarets organisation, således
även denna fråga, skulle gå utöver
vad utskottet och avdelningen
föreslagit. Jag anser att man med mycket
god tillförsikt kan ansluta sig till

både avdelningens och utskottets förslag
i detta avseende. Det kan inte vara
farligt, och man förebygger eventuella
misstag genom att inte gå med på motionen
i detta fall utan i stället gå på
avdelningens och utskottets förslag.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h): Herr talman!
Jag skall inte förlänga denna debatt.
Jag kan helt instämma i vad fröken
Elmén samt herrar Thapper och
Dickson tidigare sagt. Jag vill bara
göra några små kommentarer.

Först vill jag beklaga att jag varje
gång vi har en fråga uppe som rör
civilförsvaret, nödgas på något sätt bemöta
fru Torbrink, något som jag får
göra även nu. Fru Torbrink säger att
det är beklagligt, att kvinnorna skall
behöva begära en befattning som denna.
Med anledning därav vill jag säga,
att denna motion grundar sig på en
framställning i civilförsvarsstyrelsens
anslagsäskanden, och motionen är ju
inte undertecknad enbart av kvinnor.
Om fru Torbrink vill se efter, skall hon
finna att den är undertecknad av tre
män och tre kvinnor, och tre av dessa
tillhör hennes eget parti, om det nu
skulle ha något med saken att skaffa,
vilket jag hoppas det inte har.

Det säger sig självt, att för en så stor
organisation som den det här är fråga
om fordras personer som intar en sådan
ställning inom civilförsvarsstyrelsen,
att de har något att säga till om,
om jag får använda det uttrycket. Därför
tycker jag, att herr Rubbestads resonemang
är litet underligt. Det kan
låta ganska illa, när man talar om auktoritativ
ställning, men herr Rubbestad
menar väl inte, att det går lika bra, när
man skall låta företräda ett verk eller
en myndighet, om man skickar t. ex.
ett skrivbiträde eller ett kontorsbiträde
som om man sänder en befattningshavare
i högre ställning. Det är väl i alla
fall inte precis detsamma.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

Det har många gånger och från olika
håll — senast av departementschefen
— yttrats erkännsamma ord om det arbete,
som civilförsvarsstyrelsens kvinnoutskott
har fått sig anförtrott, och
man måste nog säga, att det är ett gott
arbete som uträttats där under den
korta tid som förflutit sedan utskottet
kom till i april 1951. Men när nu civilförsvarsstyrelsen
vet med sig, att
man inte där har någon möjlighet att
inom ramen för nuvarande personalorganisation
tillvarata det ökade intresset
och den ökade viljan att göra en insats
för civilförsvaret, som gudskelov
har visats från kvinnornas sida, då får
man väl ändå anse det vara ganska befogat
och rimligt att komma med en
sådan begäran som den vi kommit med.
Visserligen kan man invända, att det
är osympatiskt att i organisationshänseende
föregripa en pågående utredning,
men, mina damer och herrar, jag
är förvissad om att man kan utgå ifrån
att ifrågavarande tjänst i den föreslagna
25 lönegraden, som man får anse
som en bottentjänst inom de mera kvalificerade
tjänstemannabefattningarna,
inte kan tänkas bli placerad i lägre
lönegrad. Det är f. ö. samma lönegrad
som en byråinspektör eller en byråsekreterare
har och som för resten, vad
det gäller civilförsvarsstyrelsen, tillkommer
assistenten till inköpschefen
och assistenten till kamreraren.

När man nu från alla håll och kanter
har ropat på kvinnornas aktiva insats
och framhållit, att de bör ta sin
andel av civilförsvaret, och när de stora
kvinnoorganisationerna verkligen har
gjort allt vad som stått i deras makt
för att stimulera intresset härför och
även nått ett stycke på väg — så måste
det te sig föga uppmuntrande, för att
inte säga nedslående, om riksdagen
skulle ställa sig fullständigt avvisande
i denna fråga. Det rör sig ju ändå noga
räknat bara om ett belopp på 16 464
kronor om året. Visserligen är det riktigt
vad som här framhållits tidigare i

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

annat sammanhang — jag tror det var
herr Thapper som sade det — att det
ju är ett gott betyg åt riksdagen att den
granskar de små utgifterna lika noga
som de stora — det håller jag med om,
och det skall vi göra — men jag är
också övertygad om att vi i detta fall
kommer att få full valuta för de kostnader
som är förknippade med tillsättandet
av den befattning det här gäller.
Det är väl använda pengar! Vi behöver
denna tjänst, som civilförsvarsstyrelsen
och motionärerna här förordat. Vi behöver
den, och vi kan inte vänta ytterligare
ett år, kanske ändå längre. Det
är en sak som behövs nu!

Herr talman! Med detta inlägg ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Håstad
(h).

Herr DICKSON (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag begärde ordet innan fröken
Wetterström hållit sitt anförande, och
jag är därför delvis förekommen av vad
hon på ett så skickligt sätt framhållit.

Fru Torbrink hade intrycket, att det
var kvinnorna som kommit med denna
hegäran, och det var kanske delvis det
som lockade med fru Wallin i hennes
instämmande. Det var den saken
jag särskilt hade velat bemöta, men nu
är jag som sagt förekommen.

Vad sedan beträffar det som min vän
herr Rubbestad sade, så måste en detalj
ha blivit framställd på ett irrationellt
sätt inför statsutskottets tredje
avdelning. Jag känner visserligen den
person, som varit föredragande i ärendet,
och vet att hon inte är generad för
mycket här i världen, men det är möjligt
att hennes nerver sviktat inför detta
höga forum. Det är väl ändå inte så,
att man ger en människa en högre lön
för att vederbörande skall få större auktoritet.
I stället är det väl på det sättet,
att man bestämmer en viss lön för att
man till tjänsten skall få en sökande
med önskade kvalifikationer, personlig
pondus och auktoritet. När vi nu inte

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Cävilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

kan ha det så, som jag vet föresvävar
herr Rubbestad och som ju enligt hans
mening är fallet med oss riksdagsmän,
nämligen att vi själva bäst begriper vad
vi skall ha i lön, och att detta betraktelsesätt
borde generaliseras då det gäller
lönesättning, så är ju i alla fall vad
jag nyss beskrev såsom det riktigaste
ett steg åt det håll, som herr Rubbestad
vill gå.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är bara en sak
som jag i detta sammanhang vill ta upp.
Det har från olika håll framhållits, att
man på här ifrågavarande post skulle
ha en tjänsteman, helst en kvinna, som
för att få den erforderliga auktoriteten
skulle vara placerad i en ganska hög
lönegrad. Men den befattningshavare
som skött arbetet förut har varit placerad
i lönegrad 11, och hon har blivit
förordnad på en tjänst i 17 lönegraden.
Det har från alla håll omvittnats, att
hon har gjort alldeles utomordentliga
insatser, och tydligen har hennes auktoritet
inte lidit av den lönegradsplacering
som hon hittills haft. Jag har
för övrigt funnit — och alla i denna
kammare har kanske därvidlag gjort
samma erfarenheter som jag — att man
ibland träffar kvinnor, vilka aldrig varit
placerade i någon lönegrad, som
kunnat ge dem auktoritet, men som
ändå får stora starka karlar som jag
själv — och ännu större och starkare
— att darra i knävecken. Jag är därför
inte alls övertygad om att lönegradsplaceringen
behöver vara avgörande.

Vad som däremot varit avgörande för
mig, när jag anslutit mig till utskottets
skrivning, är det som jag förut anförde,
nämligen att den kommitté, som alldeles
nyligen tillsatts och som i samråd med
organisationsnämnden skall gå igenom
civilförsvarsstyrelsens personalbehov,
bör få göra detta. Då får man se om vederbörande
befattningshavare skall placeras
i 25 lönegraden eller i någon högre
eller lägre lönegrad.

Fru TORBRINK (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag är förvissad om att det
behövs en utredning om förhållandena
inom civilförsvarsorganisationen. Nog
visste man väl redan från början när civilförsvarsorganisationen
lades upp, att
det måste bli så, att kvinnorna skulle bli
en faktor att räkna med inom civilförsvaret.
Ty mannen kommer ju ut i
andra förhållanden i händelse av krig,
och det blir kvinnor och åldringar kvar.
Det förvånar mig verkligen att man inte
från början kom underfund med att
kvinnorna borde ha en representant i
civilförsvarsstyrelsen i auktoritativ ställning.

Nu tror jag inte att kvinnorna ute i
landet tänker så mycket på detta, ty hur
går det till i vårt land i fråga om civilförsvaret?
Jo, på varenda plats finns
det en civilförsvarsnämnd, och där är
kvinnor mig veterligt med. Vad skall
den nämnden göra? Jo, den skall göra
propaganda och se till att var och en i
sin stad ger civilförsvaret sitt stöd så
att det blir nöjaktigt, inte bara vad beträffar
skyddsrum utan även vad beträffar
andra arbetsuppgifter. Ingen kvinna
kommer för övrigt undan sin civilförsvarsplikt.

Det var någon som sade till mig för
en tid sedan: Vill du hellre stå och
diska om det skulle gälla än att med
dina ledartalanger få en annan uppgift?
Ja, kan jag göra landet en tjänst, när
det gäller civilförsvaret, med att diska,
gör jag det lika gärna som jag kommenderar
någon annan till det. Jag
tror inte att kvinnorna har så stor äregirighet,
men möjligheter bör finnas för
kvinnorna att delta med männen uppe
i de högsta kretsarna och planlägga civilförsvaret.
Jag förstår emellertid inte
brådskan med denna sak, när nu inrikesdepartementet
och dess chef fått
bemyndigande att tillsätta en utredning,
där man skall, som jag tidigare sagt,
planera för hela civilförsvaret. Jag tycker
att den är onödig, och jag yrkar
fortfarande bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Jag är säker på att alla
kan instämma med fru Torbrink i hennes
synpunkter på frågan om vad som
bör gälla beträffande kvinnoorganisationernas
insats för civilförsvaret i vårt
land.

Herr Dickson gav en replik till fru
Torbrink och undrade varför hon inte
anslutit sig till kvinnoorganisationernas
krav. Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Dickson: Är det möjligen för att
frågan kommit från kvinnohåll som
herr Dickson slutit upp så, att han hamnat
på deras sida? Sedan vill jag bara
säga att vi haft detta system med denna
kvinnliga tjänsteman i 11 lönegraden,
låt vara att hon uppehållit en tjänst i
sjuttonde under det gångna året, för
övrigt till allas belåtenhet. Syftet är
nu att hon skall fortsätta med denna
verksamhet precis som hon gjort. Nu
har vi gått in för både på avdelningen
och i utskottet, att hon skulle bibehållas
i samma löneställning som den hon
haft tills organisationen blir färdig,
och jag tror att vi alla kan vara ense
om att detta är det enda riktiga i detta
sammanhang, detta såvitt man nu inte
vill föreskriva en lönegradsplacering,
som vi sedan kanske inte tycker är fullt
rättvis. Jag kan inte förstå annat än att
utskottets förslag i detta sammanhang
bör kunna accepteras.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Nu förhåller det sig ju
så med denna fråga, att den inte kommit
från kvinnorna utan från civilförsvarsstyrelsen.
Herr Rubbestads fråga
till mig är således inte relevant i detta
sammanhang. Jag vill säga att om det
kommer ett förnuftigt förslag från kvinnohåll,
skall jag med liv och blod kämpa
för det liksom också för ett förslag
även från herr Rubbestads sida, bara
det är bra.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Rubbestad sade att
6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

alla säkerligen kan instämma i fru Torbrinks
synpunkter på kvinnoorganisationernas
uppgifter i civilförsvaret, men
det gör inte jag. När denna fråga varit
uppe på tredje avdelningen har vi alltid
diskuterat just den saken. Åtminstone
har jag då framhållit och beklagat att det
inte finns en enda kvinnlig tjänsteman på
en ansvarsfull post i civilförsvarsstyrelsen,
och däri har förutvarande statssekreteraren
i inrikesdepartementet Thunborg
givit mig rätt; det skulle betyda
mycket för hela arbetet. När herr Persson
i Växjö säger att den tjänsteman
som hittills arbetat som sekreterare i
civilförsvarsstyrelsen kunnat föra saken
vidare och ha auktoritet, vill jag framhålla,
att då det gäller upplysning och
samarbete utåt har det varit kvinnoutskottets
ordförande som fått lov att ta
dessa arbetsuppgifter på grund av att
det inte funnits någon tjänsteman som
kunnat företräda civilförsvarsstyrelsen.
Jag framhöll i mitt första anförande att
förhållandet för närvarande är det, att
ordföranden i kvinnoutskottet inte har
tid att i fortsättningen göra detta arbete.
Hon har alltid använt sin fritid till
detta, och hon kan inte i fortsättningen
lägga ned det arbete som behövs därför.
Under sådana förhållanden är det
mycket betydelsefullt för hela arbetet
hur det skall förfaras i fortsättningen.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Gentemot herr Dickson
vill jag göra gällande, att det är inte
civilförsvarsstyrelsen som framlagt det
förslag vi nu talar om, utan det har
framhurits i en motion av flera kvinnor
i denna kammare. Därför är det
oriktigt att som herr Dickson säga, att
civilförsvarsstyrelsen kommit med detta
förslag. Det är i stället kvinnorna här
i kammaren, och jag frågade därför, om
det var av den anledningen som herr
Dickson var så angelägen att få det
bifallet.

13.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Rubbestad vet väl
att civilförsvarsstyrelsen i sina äskanden
begärt att få en kvinnlig tjänst och
ansett att 25 lönegraden är den lägsta
som man kan tänka sig. Det är det som
motionen bygger på.

Herr THAPPER (s): Herr talman!
Herr Rubbestad påstod i sitt svar till
lierr Dickson ■—• och jag får väl också
ta åt mig av det — att det är kvinnorna
här i kammaren som framställt
detta förslag och som avgjort vårt
ställningstagande. Jag tror att när det
gäller herr Rubbestad så behöver man
inte göra sig frågan, vad det är för
motiv som ligger bakom ställningstagandet,
ty det gäller ju att pruta på
löner, och då känner vi herr Rubbestads
ställning redan från början. Han
prutar ju i alla sammanhang utom när
det är fråga om att bönderna skall ha
någonting.

Vad man föreslagit från utskottets
sida betraktar jag som en nödfallslösning.
Denna befattningshavare har, som
det redogjorts för här tidigare, hittills
tillfälligt varit i 17 lönegraden, därför
att hon tjänstgjort för en annan, men
om denne kommer tillbaka, skall hon
som nu upprätthåller tjänsten flyttas
ned till kanslibiträde i 11 lönegraden.
Det har avdelningen inte vågat rekommendera,
ty då är risken uppenbar,
att kvinnorna inte skulle få ens denna
representant i civilförsvarsstyrelsen.
Därför har man ansett det nödvändigt
att bibehålla 17 lönegraden åtminstone
under ett år.

Jag kan ge herr Rubbestad rätt på en
punkt. Jag har samma betraktelsesätt
som han, att man skall lägga lönegraden
som något slags bakgrund till den
arbetsprestation, som man bedömer
skall ligga befattningen före, och då
är det tydligt att lönesättningen i detta
fall är alldeles för låg. Det måste bli
endast ett provisorium, och det är detta
vi velat avhjälpa.

Till fru Torbrinlc vill jag säga, att
jag tycker hennes inlägg utgör belägg
för vad jag sade om att vi har en viss
förståelse för det militära försvaret men
mycket ringa förståelse för civilförsvaret.
Det är inte alls på det sättet
att dessa kvinnor skall gå i vägen för
kvinnorna inom Röda korset eller lottaorganisationen.
Vad vi vill komma fram
till är framför allt att det skall bli rätt
kvinna på rätt plats, och det är därför
vi vill ha denna befattning. Jag kan
erinra fru Torbrink om att detta förslag
understötts av både fackliga och
politiska kvinnoorganisationer. Jag tycker
då att vi i det avseendet är ute i
mycket gott sällskap.

Man har också varit inne på den
utbildning som nu skall äga rum och
där man försöker stimulera kvinnor
att genomgå instruktörsutbildning inom
civilförsvaret. Jag sade förut, att av
900 000 personer är något över 50 procent
eller över en halv miljon kvinnor,
men knappast tio procent instruktörsutbildade
kvinnor. Jag tycker att
det borde vara ett alldeles omvänt
förhållande, ty inom civilförsvaret
har vi uppgifter som ligger särskilt
väl till för kvinnorna. Jag tänker nu
på sjukvård, socialhjälp, utrymning
o. s. v. Vi skall ha klart för oss att civilförsvaret,
om katastrofen skulle komma,
är en organisation som kan stödjas
av alla. Där vill man framför allt
åstadkomma en hjälp till människor
som skadats eller på annat sätt råkat i
olycka. Då tror jag inte det räcker att
vi med jämna mellanrum talar vackra
ord, utan vi får också försöka bevisa
något i handling.

Nu säger fru Torbrink: Varför har
inte detta rättats till tidigare i civilförsvarsstyrelsen?
Då skulle man kort
och gott säga, att det är bättre sent
än aldrig. Fru Torbrink kan lika litet
som jag vara okunnig om att den civilförsvarsorganisation
vi har byggdes
upp omedelbart före det andra världskriget.
Jag tillhörde 1945 års utredning,

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

där vi också var besjälade av viljan
att göra civilförsvaret så billigt som
möjligt. När vi startade organisationen
fanns det inte något kvinnligt inflytande.
Men nu har vi kommit underfund
med att det är. behövligt med
kvinnor, och då vill vi rätta till saken.
Det är då man möts av så ringa förståelse.

Vad vi begär är en blygsam lönesättning
för denna befattning i 25 lönegraden,
och den skulle genomföras redan
nu för att inte — jag understryker det
— det frivilliga arbete, som kvinnoorganisationerna
utfört och som jag
sätter särskilt värde på, skall äventyras.
Fru Torbrink säger att det finns
civilförsvarsnämnder ute i kommunerna.
Ja, det är riktigt, men vilka resurser
har de och vad kan de göra? Jag
vill inte gärna, om det går att undvika,
utöka de obligatoriska åtgärderna på
detta område. Jag sätter mycket, mycket
stort värde på den frivilliga utbildningen
i de fall där man på den vägen
kan komma fram till ett resultat. Och
kan man nå resultat, vilket man tydligen
är på god väg att göra, med en så
blygsam penninginsats som den det
är fråga om, så tycker jag inte man
kan komma ifrån att det är väl använda
pengar.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Fru TORBRINK (s) kort genmäle:
Herr talman! Utredningen kommer
kanske fram till det resultatet, att man
kan beskära kostnaderna för civilförsvarets
administration, om man mera
bygger organisationen på frivillighetens
grund. Det är sant att kvinnoorganisationerna
åtagit sig att försöka hålla
propagandan vid liv och på sina respektive
möten tala om, att krig är en
realitet som vi inte får blunda för och
att vi måste vara beredda. Men vi skall
inte ockra på kvinnornas frivilliga
medverkan. Man kan fråga sig, om inte
herrarna i civilförsvarsstyrelsens hög -

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

sta topp själva kunnat komma på något
så enkelt och vardagligt som att utbilda
kvinnliga instruktörer. De måste ju ändå
ha varit medvetna om att en mängd
kvinnor måste vara med i civilförsvarets
olika grenar.

Många kvinnoföreningar och många
olika organisationer ute i landet håller
nu på att offra 25 och 50 och 100 kronor
till dessa länskommittéer, och det
är gott och väl. Men det finns så många
andra saker som man måste offra till,
och då är frågan, om man skall behöva
bygga på kvinnornas frivilliga medverkan
i så stor utsträckning. Skulle
man inte kunna tänka sig att några av
de manliga tjänsterna kunde tas bort
och ersättas med kvinnliga i stället för
att öka antalet tjänster inom civilförsvaret? Herr

THAPPER (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill säga till fru Torbrink
att de manliga ledande spetsarna i civilförsvarsstyrelsen
— jag räknar mig
inte dit, jag är bara lekmannarepresentant,
så jag tar inte åt mig repliken —
redan har ansträngt sig för att söka få
med kvinnorna. Men det är inte så
synnerligen lätt, och det hela har ytterligare
försvårats av att man inte haft
den riktiga kontakten. Det är den vi
nu försöker skapa. Jag har ingenting
emot, för att nu vara så förhoppningsfull
som fru Torbrink, att män beskär
någon del av civilförsvarsstyrelsens administrationskostnader,
men jag tror
knappast att det går, och i varje fall
blir det utredningens sak att avgöra.

Vad jag emellertid håller styvt på —
det gjorde jag även vid föregående utredning
— det är, att man på något
sätt skall stödja den frivilliga verksamheten
på detta område.

Fru EWERLÖF (h): Herr talman! Herr
Thapper nämnde i sitt anförande något
om att statsutskottets förslag innebär
en nödfallsutväg. Jag skulle vilja
gå ännu längre och säga, att det kom -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

promissförslag som statsutskottet har
framlagt är väl inte vad vare sig motionärerna
har syftat till eller vad vi,
som är intresserade av dessa frågor,
önskar. Det är väl inte ett utfyllande
av skillnaden i beloppet mellan 11
och 17 lönegraderna, så att ifrågavarande
befattningshavare alltjämt skall
kunna biträda kvinnoutskottet, som vi
på längre sikt vill ha. Vi vill ha en
ny befattning med en befattningshavare,
som kan på ett verkligt auktoritativt
sätt handlägga de frågor, som
rör kvinnornas insatser i civilförsvaret.

Jag tror att fröken Elmén var inne
på principfrågan, huruvida man på
förhand skall säga att befattningshavaren
skall vara kvinnlig. Jag tror att
fröken Elmén klarlade att vi på kvinnohåll
inte önskar denna uppdelning i
manliga och kvinnliga befattningshavare.
Därmed vill jag inte ha sagt att
det inte i detta speciella fall torde vara
utomordentligt lämpligt, att det är en
kvinna som handlägger dessa ärenden.
Samtidigt vill jag emellertid som sagt
ta avstånd från denna uppdelning i
manliga och kvinnliga tjänster.

Jag har själv vid åtskilliga tillfällen
här i kammaren påtalat den bristande
logiken från statsmakternas sida när det
gäller å ena sidan att tala om behovet av
kvinnor i civilförsvaret och å andra sidan
att i handling visa, att man värdesätter
den kvinnliga medverkan, som är
oundgängligen nödvändig för att civilförsvaret
över huvud taget skall kunna
fungera. Jag skall inte nu ytterligare
förlänga denna diskussion, som pågått
tillräckligt länge. Jag vill endast med
dessa ord, herr talman, be att få yrka
bifall till reservationen, som ger oss
möjlighet att inrätta en tjänst med en
befattningshavare, som på ett verkligt
auktoritativt sätt kan handlägga de
ärenden som rör kvinnornas medverkan
i civilförsvaret.

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! Jag
tycker att denna fråga fått alldeles

orimliga proportioner. Man diskuterar
som om det gällde hela civilförsvaret,
för att inte säga nästan hela fäderneslandet.
Vad det gäller är bara att bestämma,
om en kvinnlig tjänsteman
skall placeras i.17 eller 25 lönegraden
■— större är inte frågan.

Då är situationen den, att denna sekreterartjänst
för närvarande skötes av
en kvinnlig befattningshavare i 11 lönegraden
på förordnande i 17 lönegraden.
Detta är kanske ett provisorium, som
utskottet emellertid anser böra fortsätta
ytterligare ett år. Och jag får säga att
har det gått bra hittills, så bör det väl
kunna klara sig på samma sätt ett
år till.

Dessutom måste man säga att när det
gäller att placera en ny tjänst, brukar
man inte göra det så lättvindigt att man
efter en enskild motion bara säger, att
den tjänsten stoppar vi in i 25 lönegraden.
Här skall göras en utredning, och
det är då rimligt att denna utredning
får pröva detta spörsmål. Men även om
det inte funnits någon utredning är det
åtminstone vanligt, att man inte tillsätter
en sådan tjänst på en gång, utan att
Kungl. Maj:t får pröva var den lämpligen
skall placeras. Det är inte så säkert
att 25 lönegraden är den riktiga; kanske
passar t. ex. 22 eller 27 eller någon
annan lönegrad bättre. Jag kan inte
tycka att detta är en så förfärligt stor
och allvarlig fråga. Det går nog ett år
till med den ordning som hittills gällt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag delar herr Onsjös uppfattning att
detta är en relativt liten fråga, men å
andra sidan får man inte här av en
enskild motion låta locka sig att föregripa
cn kommande utredning.

Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Thappers uttalande,
vari han ville göra gällande att nu har
kvinnornas verksamhet inom försvaret
fått en annan och långt större omfattning
än tidigare. Så är inte förhållan -

Onsdagen den 15 april 1953 fm. Nr 13.

Inköp av verkskyddsmateriel för statliga myndigheter m. m.

det. Redan i den civilförsvarslag, som
jag för övrigt var med om att lägga
fram, var kvinnornas insats en mycket
viktig detalj i detta arbete. Den kommer
självfallet alltjämt att vara det,
och då åligger det civilförsvarsstyrelsen
att ta hänsyn till alla de synpunkter
som i detta sammanhang framföres.

När man från visst håll här velat
göra gällande, att denna kvinnliga befattningshavare
bör placeras i 25 lönegraden
för att hon skall få en större
auktoritet vid handläggandet av dessa
ärenden, så är det väl ändå ingen av
kvinnorna här som menar, att denna
befattningshavare självständigt skulle
besluta om utgifter än för det ena och
än för det andra ändamålet. Sådana
frågor måste ju gå genom civilförsvarsstyrelsen,
som får besluta i varje detalj.
Jag kan väl inte tänka mig att ni
menar något sådant. Ty gör ni detta,
är yrkandet i er motion att få vederbörande
placerad i 25 lönegraden alldeles
felaktigt.

Herr TIIAPPER (s) kort genmäle: Herr
talman! Det är alldeles tydligt att herr
Rubbestad har rätt i att han räknade
med kvinnornas medverkan i civilförsvaret
redan när han som statsråd
handlade sådana här saker, men vad
jag konstaterar är, att man inte har lyckats
med det. Det är därför vi vill ha
åtgärder vidtagna i detta avseende, ty
vi vill ha större frivillig medverkan.
Det har sagts tidigare, och jag understryker
det ånyo, att vi sätter friheten
högt.

Vad vi motionärer vill — och det står
i samklang med vad civilförsvarsstyrelsen
vill — är att man nu skall säkerställa
denna kvinnliga tjänst. Vad utskottet
har gått med på är en nödfallsåtgärd,
nämligen att vederbörande provisoriskt
skall få sitta kvar i sin lönegrad
till dess att en eventuell utredning
på denna punkt är färdig.

Jag är på det klara med att en kvinnlig
befattningshavare vid civilförsvars -

styrelsen är behövlig med den stora
kvinnliga representation som erfordras,
och det har redan sagts att man kan
beklaga, att en befattning inte har inrättats
tidigare.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till den beträffande denna
punkt avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Thapper begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
155 :o) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns cprvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 156—168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169.

Inköp av verkskyddsmateriel för statliga
myndigheter m. m.

Efter föredragning av punkten begärdes
ordet av

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Bara ett par ord. Det är ju så att
det, i allmänhet, åligger ägare av fastighet
att sörja för verkskyddet och att
statlig myndighet i regel har att bekosta
sitt verkskydd.

På denna punkt i utlåtandet är det
ingen diskussion om storleken av de
anslag som behövs, utan vad det gäller
är bara huruvida man skall ha ett
enda anslag för det statliga verkskyddet
över huvud taget eller om man skall
dela upp posterna på de olika departementen.
Vi har inom regeringen kommit
fram till den uppfattningen, att det
är ändamålsenligare med en enda
klumppost. Inköpen kan på det sättet
lättare samordnas, de kan ske på en
hand, och man har större möjligheter
att göra en avvägning av behoven i
detta hänseende för de olika departementen.
Jag har, herr talman, velat
stryka under dessa synpunkter.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 170—182.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 183.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1953/54.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten
jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 55 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 13 februari 1953,
föreslagit riksdagen medgiva dels att
under tiden till och med utgången av
budgetåret 1953/54 statlig exportkreditgaranti
skulle få lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer
som angivits i förberörda statsrådsprotokoll
dels ock att staten skulle
under samma tid inom ramen för tidigare
beslutat maximibelopp av 300
miljoner kronor åtaga sig betalningsansvar
för lagerhållning i utlandet samt
i form av finansieringsgarantier, avseende
produktion för export, till ett
belopp av sammanlagt högst 100 miljoner
kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herrar Hagberg i Stockholm
och Johansson i Stockholm väckt
motion (II: 444) hemställts, att riksdagen,
med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition nr 55, måtte besluta
att exportkreditgaranti skulle kunna
lämnas vid försäljning till alla länder,
med företrädesrätt för främjandet av
sådan export som vore av betydelse
för upprätthållande av full sysselsättning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen
11:444, medgiva,

a) att under tiden till och med utgången
av budgetåret 1953/54 statlig
exportkreditgaranti finge lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 13 februari 1953;

b) att staten finge under samma
tid inom ramen för tidigare beslutat
maximibelopp av 300 miljoner kronor
åtaga sig betalningsansvar för lagerhållning
i utlandet samt i form av finansieringsgarantier,
avseende produktion
för export, till ett belopp av sammanlagt
högst 100 miljoner kronor.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

Riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! Det är som jag ser det osmakligt
att riksdagen under nuvarande förhållanden
skall behöva diskutera och
fatta beslut om en särskild form av subventionering
för den svenska utrikeshandeln.
Det är så mycket mera osmakligt
som den skall sikta till att just subventionera
och indirekt underlätta genomförandet
och fullföljandet av den
diskriminerande amerikanska handelspolitiken.
Man kommer nämligen inte
ifrån, att om beslutet får den utformning
som regeringen och utskottet har
föreslagit, så blir det indirekt en diskriminering
av andra länder, med vilka
Sverige driver en viktig handel.

Frågan hänger emellertid samman
med sysselsättningen, och det är detta
som gör att vi för vår del inte har velat
yrka avslag utan föreslagit en sådan
förändring i bestämmelserna, att
sådana åtgärder för att underlätta exporten
skall vara tillämpliga på alla
länder.

Tyvärr har regeringen inte någon
förståelse för denna synpunkt efter vad
man har kunnat se hittills. Den envisas
med att fullfölja en handelspolitik på
Förenta staterna och det s. k. dollarområdet
som i längden måste bli alldeles
omöjlig att fullfölja.

Sveriges tidigare viktigaste exportprodukt
på Förenta staterna, nämligen
cellulosan, har nu reducerats till en
blygsam andel av exporten. Jämfört
med 1939 har cellulosaexporten minskat
med inte mindre än 80 procent, och
med hänsyn till de tendenser, som nu
framträder i Förenta staterna, att utveckla
cellulosaproduktionen, är det
kanske en dagsfråga när denna exportmarknad
definitivt försvinner för vårt
lands cellulosaexport. Även andra varor,
det gäller ju framför allt sådana
varor som Förenta staterna anser sig
ha mindre intresse av, utestängs för

närvarande för de svenska exportörerna.
Den tullpolitik och andra diskriminerande
åtgärder som genomförs verkar
som rena importspärrar. Trots
detta skall man vidtaga ytterligare åtgärder
för att om möjligt vidare utveckla
denna enligt min mening ganska
äventyrliga handel.

Förslaget att ge ekonomiska garantier
för att finansiera exporten till
USA, att genom uppmjukningar i villkoren
göra det möjligt för entreprenörerna
att erhålla statsgarantier och att
under alla förhållanden lämna exportörerna
garanti mot förändringar i
licensgivningsförhållandena i USA är
att gå mycket långt.

Tidigare har det lagts två synpunkter
på utrikeshandeln: för det första
att man skall kunna köpa vad som behövs
utan att betala ockerpriser, och
för det andra att man skall kunna sälja
vad som är nödvändigt för att kunna
köpa och för att utveckla den egna
handeln och sysselsättningen. Men det
karakteristiska är nu, att Förenta staterna
har infört något tredje, nämligen
att blockera vissa länder och att söka
få avsättningsmonopol för sin egen industri
och sitt eget näringsliv på de
återstående marknaderna. Resultatet
därav är avskräckande nästan från vilken
synpunkt man än betraktar detsamma
— om jag då undantar dem som
ser det ur krigsförberedelsernas synpunkt.
Det har lett till att vi fått två
världsmarknader. Det har lett till en
kronisk dollarkris inom hela den kapitalistiska
hushållningen, med undantag
delvis för Förenta staterna. Det har
minskat utrymmet för handel och produktion
och därmed åstadkommit oavbrutet
växande svårigheter.

De, som anpassat sig efter detta, får
nu — och det har vårt land åtskilliga
erfarenheter av -—• hos USA köpa till
högsta möjliga pris samtidigt som de
måste sälja till lägsta möjliga pris till
USA, om de kan ta sig över de växande
tullmurarna därstädes. Just i dessa

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

dagar behandlar Förenta Nationernas
europakommission frågan om att finna
vägar ur det nuvarande marknadsdilemmat
och att kunna på handelspolitikens
område åstadkomma en ny giv,
som skulle innebära ökad handel mellan
öst och väst. Man vet ännu inte
resultatet av dessa förhandlingar, men
jag tror att varenda människa, som studerat
förhållandena, måste önska att
förhandlingarna skall bli framgångsrika.
Alla möjligheter därtill föreligger
också, om man i olika länder visar en
positiv vilja. Men det är en sådan vilja
som jag inte kan finna i den svenska
handelspolitiken, och det är detta som
har gjort att jag nu har velat säga
några ord.

Den svenske ambassadören i Washington
Boheman förklarade i ett radiotal
den 1 mars för det amerikanska folket
att den svenska utrikeshandeln med de
länder, som har slagit in på socialismens
väg, nu har reducerats till 7 procent
-— den var för några år sedan 10
procent — och att den kommer att ytterligare
reduceras. Det är här dock
fråga om en världsmarknad, om områden,
där en tredjedel av jordens befolkning
lever, och om intressen som
måste vara väsentliga för varje människa
som hoppas att man skall kunna
leva i fred och utveckla de egna folkens
försörjningsmöjligheter.

Bohemans uttalande har nu bekräftats
genom det handelsavtal som för
några dagar sedan avslutades med Sovjetunionen
och som innebär en icke
obetydlig minskning av handeln med
detta land. Motsvarande tendenser
framträder också i handelsavtalen med
folkdemokratiska länder här i Europa.
Och vad det stora Kina beträffar tycks
det ju inte finnas något intresse för att
utveckla vår handel med denna oerhört
stora marknad, vars köpkraft ständigt
växer.

Sådant måste vara alarmerande. Den
finska regeringen har för sin del avslutat
ett handelsavtal med Sovjetunio -

nen, vilket innebär att Finland, som
tidigare fört ungefär samma handelspolitik
som Sverige, under nästa verksamhetsår
kommer att driva drygt
en tredjedel av sin utrikeshandel på
Sovjetunionen. Sverige har precis samma
möjligheter. Det finns alla tänkbara
förutsättningar att i Sovjetunionen
finna avsättning exempelvis för den
svenska verkstadsindustriens produkter,
en industri som befinner sig i ett
om inte krisartat så dock bekymmersamt
läge, där orderstocken minskar
och hotet om arbetslöshet på verkstäderna
breder ut sig. Varor, som Sverige
behöver köpa, kan också erhållas
på denna väg.

Det är sålunda fråga om en handelspolitik
som för vårt land skulle erbjuda
de största fördelar, som skulle lösa frågan
om fortsatt full sysselsättning, som
skulle avlägsna det hot som alla mer
eller mindre medvetet känner, nämligen
hotet om en ny ekonomisk kris.

Enligt min mening skulle alltså de
svårigheter, som redan finns eller som
tornar upp sig vid horisonten, kunna
undanröjas genom en förståndigare inriktning
av vår handelspolitik. I det
förslag, som riksdagen nu behandlar,
ser jag emellertid en åtgärd i rakt motsatt
riktning, en åtgärd inspirerad av
intressen som inte kan vara svenska,
inspirerad av den amerikanska blockadpolitiken
och i längden ledande till
mycket allvarliga konsekvenser.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
dessa erinringar och föreslå att riksdagen
i detta ärende måtte besluta under
a) att under tiden till och med utgången
av budgetåret 1953/54 statlig exportkreditgaranti
må lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer
som angivits i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för 13 februari 1953,
med den förändring som föreslagits i
motion nr 444 i andra kammaren, att
exportkreditgaranti må kunna lämnas
vid försäljning till alla länder med företrädesrätt
för främjande av sådan ex -

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet.

port som är av betydelse för upprätthållande
av full sysselsättning, samt
under b) att bifalla utskottets hemställan.
Skillnaden mellan mitt förslag och
utskottets är alltså att jag vill ändra
bestämmelsen så, att dessa åtgärder för
att underlätta handeln inte skall begränsas
till Förenta staterna och de s. k.
dollarländerna utan skall gälla alla
länder.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h): Herr talman! Statsutskottet
har ägnat denna fråga stor uppmärksamhet
och begärt föredragningar för
att informera oss om vilken betydelse
det har att en sådan exportkreditgaranti
kan lämnas. Utskottet blev fullständigt
övertygat om att det är riktigt att bifalla
Kungl. Maj ds proposition. Herr
Hagberg har önskat få denna exportkreditgaranti
utsträckt till även icke
hårdvalutaländer. Utskottet har inte
varit alldeles främmande för att ett sådant
läge skulle kunna uppstå, då det
vore önskvärt med en utvidgning, och
sagt att det under sådana förändrade
förhållanden tillkommer Kungl. Maj d
att komma med förslag i ämnet. För tillfället
var vi dock i alla händelser på
det klara med att vi borde begränsa oss
till exportkreditgaranti för dollarbetald
export.

Jag vill försäkra herr Hagberg i
Stockholm att utskottet inte bedömt
denna fråga ur andra synpunkter än
svenska intressen.

.lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Hagberg
i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förlängning av
statens borgensåtagande för vissa
skuldförbindelser av Husaby aktiebolag;
och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Sveriges
geologiska undersökning jämte
i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1953/54 till odontologisk försöksverksamhet
vid Vipeholms sjukhus i
Lund jämte i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken VINGE (fp): Herr talman! Till
detta utlåtande har jag fogat en blank
reservation. Anledningen är att jag med
beklagande konstaterat, att utskottet har
underlåtit att taga upp till diskussion
den viktiga principfråga som berörs i
föreliggande motion, nämligen denna:
Har man rätt att företaga experiment
på människor, som inte har möjligheter
att själva bedöma karaktären av dessa
experiment?

Nu har jag, herr talman, den uppfattningen,
att den försöksverksamhet,
som har bedrivits vid Vipeholms sjukhus,
hittills varit av så oskyldig karaktär,
att jag inte har någon anledning
att yrka bifall till föreliggande motion,
detta så mycket mindre som jag tror
att denna motion i vissa delar bygger
på missförstånd.

Men riksdagen får inte utan vidare
nonchalera denna principfråga. Vi
måste höja ett varnande finger och säga
ett »härintill men icke vidare». Vi
måste noggrant följa denna försöks -

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet.

verksamhet och se till att ingen i aldrig (
så vällovlig experimentlusta frestas gå <
så långt, att man träder de mänskliga 1
rättigheterna för nära. 1

Herr talman! Jag har intet yrkande. 1

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! Till- ;
sammans med herrar Netzén, Håstad ^
och Andersson i Brämhult har jag väckt
en motion i detta ärende. Därför måste ^
jag ta upp kammarens tid några minuter.

Jag skulle vilja anknyta till något av
det fröken Vinge sade. När jag själv ^
tittade på propositionen, var det från
alldeles speciella synpunkter, som kan- j
ske inte är de som man ögonblickligen ^
tänker på.

Samhället måste vara utomordentligt
försiktigt när det gäller att utnyttja de 1
människor, som samhället fått sig anförtrodda,
som samhället vårdar på ena *
eller andra sättet. Det är inte bara så 1
att man skall ge dem god vård utan 1
också detta att man inte får försöka ut- 1
nyttja dem till några speciella ända- f
mål. Det får inte vara några förned- A
rande former, under vilka samhället äg- 1
nar sig åt denna i och för sig ytterst !
vällovliga verksamhet. Människovärdet ^

måste värnas med, som kanske några f

ibland tycker litet överdrivna medel, ^
men vi har ingen annan möjlighet än 1
att då och då säga ifrån att här är det ’
en fråga, beträffande vilken vi verk- ''
ligen måste överväga, om vi handlat rätt ^
hittilldags, eller, om det är en ny fråga, ''
hur vi böra handla i framtiden. Detta ''
övervägande måste äga rum speciellt i *
samband med människor som lever un- *
der olyckliga omständigheter. Deras an- ^
höriga bör inte få anledning till skym- I
ten av misstanke att i vårt samhälle
något orättfärdigt utnyttjande ägt rum. >

Jag tror, herr talman, att denna upp- ]
fattning delas av alla, men när man t
kommer till en specialfråga kan man 5
ha anledning att fråga om den har be- 1
röring med själva principfrågan. (

Motionen har behandlats mycket (

omilt av statsutskottet. Den beror på
ett missförstånd, säger man, och så
hänvisar man till medicinalstyrelsen.
Motionen är väckt i den anda som jag
här försökt återge. Det gäller i detta
fall obildbara sinnesslöa — medicinalstyrelsen
tillägger svårskötta obildbara
sinnesslöa. En försöksverksamhet beträffande
dessa människor får inte bedrivas
så, att försöken innebär någon
risk för skada på patienterna — å
andra sidan spelar graden av riskmoment
inte någon stor roll ur principfrågans
synpunkt. Som jag redan anfört
får de heller inte ske under förnedrande
former. Motionärerna har nu
kommit till den uppfattningen att här
finns det anledning att sätta stopp.

Vad har vi då påstått i motionen som
ger statsutskottet anledning att säga att
vi har gjort oss skyldiga till ett missförstånd?
Det första påståendet i motionen
är att patienterna på Vipeholm, som
utsättes för — utan att jag därvid
vill lägga någon värdering i ordet »utsättes»
— eller behandlas i denna tandvårdande
verksamhet, inte har någon
möjlighet att själva bedöma den eventuella
farligheten i dessa experiment.
Detta påstås i motionen och medicinalstyrelsens
utlåtande styrker ju detta.
En fjärdedel av patienterna vill inte
vara med, men det beror inte på att
vederbörande patient vet vad försöken
innebär. Jag har här en doktorsavhandling
av Claes Lundqvist med titeln Oral
Sugar Clearance. Han säger mycket
klart ifrån, att dessa patienter, som befinner
sig i en intelligensålder av två
till sex år, inte har någon möjlighet att
förstå vad som händer dem. På den
punkten råder intet missförstånd.

Den andra punkt, där missförstånd
skulle kunna föreligga, gäller att om
patienterna inte själva kan ta ställning
till dessa försök borde deras anhöriga i
stället tillfrågas vilket dock inte sker.
Medicinalstyrelsen säger ingenting på
den punkten och det får väl fattas som
ett tyst medgivande av att vårt påstå -

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

ende är riktigt. Beträffande de undersökningar
som nu i stort sett är avslutade
har det uppenbarligen varit
fråga om att framkalla tandröta. Därom
råder ju ingen tveksamhet. Att man sedan
haft för avsikt att försöka bota
sjukdomen är så självklart, att jag inte
behöver ingå på det. En del av dessa
undersökningar har skett under former
om vilka jag vågar använda uttrycket
»förnedrande». I denna doktorsavhandling
talar man om att försöksgruppernä
t. ex. har varit med om salivundersökningar.
Före klockan åtta togs salivprov
var 7,5 minut. Mellan klockan 8—
18.30, undersöktes saliven var 15 minut.
En grupp var man så hygglig mot att
man avstod från att göra avbrott i måltiderna.
I en annan grupp undersöktes
saliven även under måltiderna. I avhandlingen
säger författaren mycket
riktigt, att detta innebär att patienterna
praktiskt taget inte fick vara med om
något annat under hela sin dag. Detta
närmar sig nog det osmakliga, låt vara
att dessa människor inte kan sysselsätta
sig med så särskilt mycket under
dagen — några av dem har väl ingen
möjlighet alls härtill. Men detta, ärade
kammarledamöter, kan inte vara skäl
för att göra avsteg från principen att intet
förnedrande får ske med de människor
som samhället tagit i sin vård. Man
har velat framkalla tandkaries, därom
råder ingen tvekan, och det har skett
under former som jag tycker närmar
sig det förnedrande. Dessutom finns vid
tandkaries vissa infektionsrisker. —
Det är ju ett av skälen till att man lägger
ned så mycket pengar på undersökningar.
— Graden av farlighet kan jag
emellertid inte uttala mig om.

Vad man skulle kunna anta att utskottet
syftar på när det säger att motionen
i viss mån måste bero på ett
missförstånd avser troligen uttalandet
att man velat framkalla tandlossande
sjukdomar. Det är mycket möjligt att
det är en mening i motionen som beror
på ett missförstånd. Nu måste jag ju

Anslag till odontologisk försöksverksamhet.

säga att propositionen inte ger någon
i varje fall väsentlig vägledning för bet
dömning av denna fråga. I detta samn
manhang skulle jag vilja sätta ett stort
frågetecken.

a De människor på vilka man skall une
dersöka dessa tandlossandets sjukdomar
a uttas just bland dem på vilka tandr
kariesundersökningarna utförts. Det är
''t alltså samma människor som skall delta
■" i dem; visserligen under helt andra föra
hållanden, än tidigare. Nu skall man ge
" kost, som inte befrämjar utan förhindrar
tandröta, för att man skall kunna
undersöka dessa parodontopatier som
t- det heter på fackspråket. Jag måste
t ifrågasätta om man kan göra dessa un~
dersökningar av tandrötesjukdomarna
s under olika dietförhållanden utan att
detta påverkar, i vissa fall påskyndar
t och i andra fall hejdar dessa sjukdomar.
a I varje fall förefaller det inte vara ute11
slutet att en undersökningsmetod beträfa
fande karies som bedrives under olika
a dietförutsättningar inte också kan påL
verka även parodontopatierna. Det blir
r i så fall en tvist om ord, då man säger,
11 att det i det sammanhanget inte finns
e någon grad av farlighet i dessa undersökningar.

Om jag alltså sammanfattar vad men
dicinalstyrelsens PM i denna sak givit

n vid handen tycker jag att det i stor ut t

sträckning stöder den principuppfatt ’

ning, som finns i motionen. Det får

^ nämligen inte finnas skymten av en

misstanke att man på något förnedr
rande eller eventuellt farligt sätt vill

! utnyttja dessa människor. Reaktionen

från anhöriga har motionärerna i rikt
mått fått ta del av de senaste veckorna.
Där har man på många håll känt det
verkligt obehagligt, därom råder ingen
tvekan, och detta tycks mig vara ett
skäl för att man skall vara mycket

■t J

försiktig vid denna undersökningsverke
samhet. Ingen har påstått att det inte
finns möjlighet att göra undersökningar
r på människor, som fullt frivilligt är
u med om experimenten. Undersökningar

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet.

har företagits i utlandet just på denna s
grupp av sinnesslöa, men man har ock- ;
så gjort undersökningar på annat ma- 1
terial. Nog sagt om detta. <

Jag vill nu bara tillägga en synpunkt. f
Det står i medicinalstyrelsens PM en 1
sak, som finns redovisad i utskottsut- ''
låtandet på sidorna 6 och 7 och som ''
förefaller vara närmast sensationell. ''
Man talar om att man vid de tidigare !
tandkariesundersökningarna till alla pa- ''
tienter gav en grundkost, som motsva- ^
rade högt ställda krav i näringsfysio- ]
logiskt hänseende. Vad blev resultatet 1
av detta? Jo, medicinalstyrelsen med- 1
delar, sensationellt nog, att dödlighe- i
ten i samband med standardförbätt- *
ringarna bland detta material gick ned ''
till 50 procent och att en markant ned- ^
gång skedde i tuberkulosfrekvensen. 1
Detta är naturligtvis ett utomordentligt
glädjande faktum. Man undrar dock hur
det egentligen står till på de andra sin- ]
nesslöanstalterna som, såvitt jag vet, inte ''
fått denna förbättring i grundkosten.

År dödligheten således där hundra procent
större än vad som är nödvändigt? }
År man således från samhällets sida så ]
njugg med medel, och har man en så ]
stor dödlighet bland dessa människor j
bara för att man inte får en ur närings- j
fysiologisk synpunkt tillfredsställande ]
kost? ,

Jag förstår att statsutskottet måste <
ha ägnat denna fråga en ingående uppmärksamhet
inte minst med tanke på 1
att vi här för en stund sedan behand- i
lade elfte huvudtiteln, där anslagen till
dessa anstalter var uppe. Jag kan alltså i
inte tänka mig att statsutskottet bara <
gått förbi detta sensationella påstående 1
i medicinalstyrelsens PM. I varje fall :
borde inte inrikesministern kunna för- <
bigå det. 1

Det är en annan sak, som jag måste 1
ställa mig mycket frågande inför. Vid <
de fortsatta tandkariesundersökningar- i
na skall man nu, såvitt jag kan be- 1
döma innehållet i medicinalstyrelsens ]
PM, sänka standarden på kosten. Har ]

statsutskottet fått någon försäkran om
att detta inte har någon ogynnsam inverkan
på nedgången i dödlighetsprocenten,
som enligt uppgift skulle stå i
samband med kostförbättringen? Om
detta har jag givetvis ingen bestämd
uppfattning. Jag vill endast tillägga att
det kan inte vara så att man i ett läge
har en viss dödlighetsprocent och i ett
annat läge sjunker den med femtio procent.
Det måste finnas mellanlägen.
Eftersom man nu får en sämre kost
måste detta påverka förhållandena. Med
andra ord, en risk för ökad dödlighet
måste alltså kunna föreligga om man
gör tillräckligt stora förändringar.
Statsutskottet måste naturligtvis ha diskuterat
denna fråga ingående. Jag ber
bara att få ställa frågan, vilka försäkringar
man fått på den punkten.

Jag skall, herr talman, avstå från att
vidare yttra mig i avvaktan på vilket
meddelande som kan komma fram på
denna punkt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Här
rör man sig på ett utomordentligt känsligt
område. Det gäller ju respekten
för människovärdet — även beträffande
sådana individer, som saknar
möjlighet att själv hävda sig. Det är
enbart glädjande att man här i riksdagen
slår vakt om dessa intressen.

Den centrala frågan här är naturligtvis
vad man egentligen gör med dessa
barn. Är det inte bara det att man
varierar kosten med avseende på sockerhalten?
Man ger barnen mer socker
och mindre socker. Detta är ju en företeelse,
som man inte bara finner på
sådana anstalter utan var som helst i
det dagliga livet. I somliga hem får
barnen äta så mycket karameller som
helst, praktiskt taget, i andra hem är
det ytterligt sparsamt i detta hänseende.
Man varierar alltså för dessa sinnesslöa
barn sockerhalten i födan för att se -—
herr Dahlén — vad detta har för inverkan
på tänderna. Jag begriper inte att

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet.

man kan kalla detta för att framkalla
tandröta. När man vet vad sockret har
för inverkan, då kan man yttra sig om
detta, men ännu är det inte helt fastslaget
vad sockret har för verkan på
länderna.

Vad gör man mer? Jo, man observerar
tänderna på dessa barn och lagar dem.
Här förstår jag att många kan ställa sig
frågande. Hur hanterar man dessa barn
när de kommer i tandläkarstolen? För
egen del har jag tagit tillfället i akt och
undersökt detta för något år sedan. Jag
var nere i Skåne och undersökte förhållandena
där nere nära på en hel
dag. Jag blev förvånad över att inte
finna några olustkänslor hos dessa barn
— varken bland dem som satt i väntrummet
eller hland dem som satt i
tandläkarstolen. Det sade mig att man
uppenbarligen beaktade dessa barns
tråkiga situation och for fram med
all den aktsamhet, som man med fog
måste begära.

Herr talman! Med det sagda vill jag
än en gång stryka under att en stor
vaksamhet är nödvändig här, men så
vitt jag kunnat finna hittills har man
inte gjort annat än varierat sockerhalten
i brödet.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! Jag
beklagar att herr inrikesministern inte
har funnit att det ur principiella synpunkter
finns någonting annat att säga
här än att man ger barnen mer eller
mindre socker. Det var väl ändå en
förenkling, som närmast är otillåten.
Inrikesministern säger också att man
skulle kunna vara tveksam inför undersökningarna
om barnen varit rädda
för tandläkaren. Det är möjligt att man
kan ha detta som huvudsynpunkter i
denna fråga, men jag måste säga att
jag inte riktigt kan förstå dem. Herr
inrikesministern berörde inte med ett
ord detta förhållande, att t. ex. de anhöriga
— inte alla men många — nog
i alla fall tycker att det är ganska tråkigt
att deras barn skall få vara med

om detta. Det borde väl vara en anledning
till att man funderar på saken.

Sedan var det denna fråga: Sker det
inte under sådana former att man närmast
kan beteckna det som litet förnedrande,
att de under vissa undersökningsperioder
inte får ro någon
gång under dagen? Såvitt jag kan förstå
av medicinalstyrelsens yttrande avser
man att fortsätta dessa undersökningar
beträffande tandkaries och väl
också under de relaterade formerna.
På den punkten hade inrikesministern
ingen känsla av att det var anledning att
över huvud taget yttra sig. Det får givetvis
vara hans uppfattning, min är det
i varje fall inte.

Sedan frågade jag inrikesministern
om en annan sak, nämligen beträffande
dödlighetsprocenten. Om man nu verkligen
kan nedbringa den med 50 procent
genom bl. a. en så enkel åtgärd
som att ge dessa stackars människor
bättre föda, då frågar jag: Hur är det
på andra anstalter? Såvitt jag kan bedöma
är inte anslagen tillmätta så att
man där kan få den kostförstärkning
man kan få på Vipeholm. Det är möjligt
att det finns skrivet härom t. ex. i
årets statsverksproposition -—• det kan
jag inte garantera. Men jag skulle vara
intresserad av ett principuttalande från
inrikesministern. Det gäller ju inte bara
frågan om sockerkonsumtionen och
rädslan för tandläkaren. Det gäller
principfrågor och i detta fall också
aktningen för människoliv.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Herr Dahlén undrar hur jag ser på dessa
uppgifter i medicinalstyrelsens utlåtande
till utskottet om kostens inverkan
på dödlighetssiffrorna. Jag hoppas att
herr Dahlén har uppmärksammet att det
är utskottet som har fått detta meddelande,
och jag antar att herr Dahlén
också vet att utskottsutlåtandet har blivit
offentligt och tryckt för bara några
dagar sedan. Då tycker jag nog att herr

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet.

Dahlén kan dröja med den frågan, i
varje fall när den riktas till mig. Det
är något mer fog att ställa den till utskottet,
som haft tillgång till dessa
handlingar under något längre tid än
bara ett par tre dagar.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
När denna fråga behandlades 1939, beslutade
riksdagen att det skulle företas
undersökningar. 1945 anslog man medel
till detta, och sedan har man år
från år redovisat dessa undersökningar
från Vipeholm när man har begärt
ytterligare anslag. Det förefaller egendomligt
att man inte tagit upp denna
principdebatt förut, när man alltså beviljat
anslag undan för undan. Först
nu i slutskedet av kariesforskningen,
när egentligen endast den statistiska
bearbetningen av materialet är kvar,
kommer en principdiskussion, som kan
vara mycket berättigad. I det föregående
avsnittet när det gällde kariesforskning
kunde vi kanske ha anledning
diskutera just denna fråga. Men
vad anslaget nu gäller är ju i huvudsak
tandlossningen. Vi hade en föredragning,
där medicinalstyrelsens chef
framhöll att det måste vara ett missförstånd
från motionärerna, som talar
om att framkalla tandlossning, ty här
kommer man inte att på något sätt
framkalla tandlossning. Ibland detta
klientel finns det även de som är uppe
i högre åldersgrupper och där tandlossningar
inträtt. Där kommer man
alltså att försöka vidta olika åtgärder
för att förebygga tandlossning, och
man kommer att följa och kontrollera
detta och se vad man kan göra för att
få tänderna att fastna igen. Detta är
ju en tandsjukdom som är mycket svår
att komma till rätta med. Motionärerna
måste i alla händelser ha missförstått
detta. Ingenstans har man på något
sätt velat framkalla tandlossning.

Herr Dahlén kommer in på frågan
om kosten och kostförbättringen, som
alltså tydligt medfört en förbättring av

det psykiska tillståndet, och även medicinalstyrelsen
skriver att man nedbringat
dödligheten. Det är ju en sak
som kommer vid sidan av denna tandforskning,
men här har man kommit
fram till ett resultat, som vi har att
ta hänsyn till i fortsättningen. Förut
har man haft lägre bespisningsanslag
för sinnessjukhusen och jag skulle tro
även för sinnesslöanstalterna. 1950 fattade
riksdagen ett principbeslut att
man skulle gå in för enhetskost på alla
dessa sjukhus, d. v. s att patienterna
skulle få samma kost som personalen.
Det har tyvärr inte kunnat genomföras
än på många sjukhus, emedan köksutrustningen
är dålig och kostnaderna
blir så stora, att de anslag som beviljats
inte har räckt till för att man omedelbart
skulle kunna genomföra det.
Det ligger därför i både utskottets och
kamrarnas intresse att i fortsättningen
bevilja sådana anslag, att även alla patienter
kan få en kost som är fullvärdig.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BLIDFORS (s): Herr talman!
Utöver det grundliga bemötande av kritiken
som fröken Elmén, medicinalstyrelsen
och inrikesministern har presterat
har jag inte så mycket att tilllägga,
men herr Dahlén har ställt ett
par frågor som jag vill försöka svara
på. Han har ställt i fråga huruvida det
inte har företagits undersökningar i
förnedrande former. Jag skulle vilja
rikta en motfråga till herr Dahlén:
Kan man få beläggen för att undersökningarna
har skett i förnedrande former,
och i så fall hur låter de?

Det har också sagts att det är Vipeholmsanstaltens
avsikt att framkalla
tandlossning. Jag vill säga till herr
Dahlén, att det är fråga om att få fram
en effektiv fotografisk metod, att så att
säga kartlägga det spontana tandlossnande
som redan finns hos patienter -

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet.

na. Kan man anse det vara upprörande
alt vederbörande patient får sätta sig
vid, såsom det förefaller en lekman, en
vanlig fotografisk apparat och visa
tänderna så att hans tandstatus blir
fotograferad? Så enkelt är det. Det förvånar
mig att inte herr Dahlén på ort
och ställe har tagit del av vad som
sker i det avseendet.

Sedan har herr Dahlén uttryckt förundran
över uppgiften att dödligheten
har gått ned så mycket. Ja, det är inte
bara dödligheten som har sjunkit, herr
Dahlén, utan det har förekommit en
ganska stor viktökning, och den mentala
statusen har också förbättrats. Men
detta är inte så märkvärdigt, som fröken
Elmén redan har berört. Det har
varit ett tjugotal personer extra inkopplade
på undersökningarna vid Vipeholm
med särskild läkare som under
viss tid av undersökningens gång har
kontrollerat hälsotillståndet hos patienterna.

Så talar herr Dahlén om att standarden
skall sänkas i fortsättningen. Jag
kan inte förstå varifrån han har hämtat
den uppgiften. En sänkt sockerhalt
i brödet ger ju tvärtom enligt all expertis
ett bättre bröd, säger medicinalstyrelsen.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
säga ett par ord med anledning av
fröken Vinges yttrande för en stund
sedan. Det är ju så att man i dag med
den kunskap man har om att socker
i viss mängd är skadligt för tänderna
vill sänka sockerhalten i brödet. Vidare
tänker man ju, som jag tidigare påpekat,
fotografiskt registrera tandlossnandet.
Eftersom fröken Vinge själv sade
att det förefaller att vara oskyldigs
experiment, undrar jag om det kan
vara anledning att göra en allmän deklaration
på grundval av denna händelseutveckling.
Man måste väl göra
klart för sig vad experimenten innebär
innan man säger att experiment inte
skall göras med människor. Om vi vet
att experimenten är oskyldiga, vad är

det då som hindrar att de utförs? Jag
har för min del alltid trott att metoden
och innehållet i ett experiment bör vara
avgörande för den inställning man skall
ha till det. Jag vill oförbehållsamt instämma
i motionärernas uttalande att
man inte skall tillåta experiment som
kan innebära risker för patienterna;
jag vill särskilt understryka att jag delar
den uppfattningen.

Jag vill med vad jag har anfört, herr
talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! Herr
Blidfors frågar om det finns belägg för
att dessa undersökningar sker under
förnedrande former. Jag vill med anledning
därav säga, att undersökningarna
säkerligen bedrivs med all den
hänsyn som över huvud taget är möjlig.
Motionärerna vill inte på något sätt
komma åt dem som utför undersökningarna,
vilka jag antar sköts exemplariskt.
Medicinalstyrelsen utövar ju
kontroll, och herr inrikesministern har
ju varit där nere och konstaterat, att
patienterna inte är rädda för tandläkaren!
På den punkten har man ingen
anledning att sätta i fråga riktigheten
av medicinalstyrelsens påstående, att
undersökningarna bedrivs väl.

Herr Blidfors har tydligen inte fattat
två saker som jag sade och som står
i motionen. Att patienterna inte själva
kan ta ställning till och inte förstår
vad det är som sker gör väl att man
måste beteckna undersökningarna såsom
i varje fall inte tilltalande, herr
Blidfors. Vidare tycker jag det är ett
starkt bevis för att formerna icke är
tilltalande, att patienterna, såsom jag
har redovisat, får använda vissa dagar
helt åt dessa prov med undersökning
dels var 7,5 minut och dels var 15
minut.

Till sist skulle jag vilja kommentera
ett par saker som inrikesministern yttrade.
Han sade att han var okunnig
om medicinalstyrelsens utlåtande. Det

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet.

är statsutskottet som först har fått det,
och herr inrikesministern har inte tagit
del av det förrän utskottets utlåtande
publicerades. Jag är glad över
att ha fått detta besked. Jag utgår då
från att inrikesministern skyndsamt
tar ställning till frågan, huruvida det
finns anledning att förbättra kosten
vid andra anstalter som icke har denna
möjlighet att minska dödligheten
med 50 procent genom bl. a. så enkla
medel som att ge människorna litet
bättre mat. Jag antar att inrikesministern
allvarligt studerar den frågan.

Det kanske på detta stadium räcker
med att jag ger uttryck åt den förhoppningen
att diskussionen möjligen kan
ha bidragit till att frågan aktualiseras
även ur principiella synpunkter och att
vården på andra anstalter av denna
karaktär också kommer att förbättras
med anledning av vad medicinalstyrelsen
sagt.

Med detta skall jag tills vidare, herr
talman, nöja mig.

Herr BLIDFORS (s): Herr talman! Jag
skall fatta mig mycket kort. Jag vill
framhålla att anhöriga till patienterna
enligt överläkare Fröderbergs utsago
kontaktats. Tvång har inte förekommit
på anstalten. Jag har själv gjort personligt
besök där i likhet med inrikesministern,
och det jag har sett har inte givit
stöd åt annat antagande. Patienterna har
själva fått avgöra, om de erbjudna mängderna
skulle intagas eller ej. Jag skulle
vilja säga till herr Dahlén, att människor
i intelligensåldern 2—6 år har också
inom vissa gränser förmåga att avgöra,
vad de själva önskar. Det gäller även
våra barn i förskoleåldern.

Så skulle jag till sist vilja framhålla
en sak. Fortfarande anser jag det vara
viktigt att man vet vad ett experiment
innebär, innan man tar ställning till
frågan om det skall få förekomma eller
ej. Jag erkänner att det är en principfråga,
men det går inte att skilja prin -

cipfrågan från vad experimentet innebär
och vilka metoder som användes. På
den punkten gör herr Dahlén fåfänga
ansträngningar.

Fröken ÖBERG (s): Herr talman! Jag
hade inte tänkt lägga mig i den här debatten,
därför att jag kan helt och hållet
instämma i vad fröken Vinge sade i sitt
anförande, men det var den siste talaren
som uppkallade mig, då han sade att
patienterna själva får bestämma.

Jag skulle då här vilja fråga, vad man
skall lägga in i den sats, som jag särskilt
strukit under i medicinalstyrelsens
yttrande, där man säger att det är medicinalstyrelsen
angeläget att betona, att
patienterna sålunda själva »inom vissa
gränser» fått bestämma sitt deltagande i
försöken. Orden »inom vissa gränser»
ställer jag mig mycket frågande till och
är orolig för. Jag tycker det är en så
pass allvarlig fråga, såsom fröken Elmén
tidigare sagt, att vi borde tagit upp den
till diskussion på ett tidigare stadium.
Men då så inte skett är det väl intet fel
att vi, när vi börjar bli betänksamma
och oroliga för denna sak, tar upp frågan
i det sammanhang där det är möjligt.

Jag är inte övertygad om önskvärdheten
av försatt försöksverksamhet i
detta fall.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Det är självklart att vi på avdelningen,
när vi läste denna motion, blev mycket
betänksamma mot denna sak som i motionen
karakteriserades som tvång mot
sådana som var intagna på dessa hem.
Vi var ju i allmänhet inte sakkunniga
på området, och därför var vi synnerligen
angelägna att få ett sakkunnigt uttalande
och hemställde därför att medicinalstyrelsens
chef själv skulle komma
till avdelningen och meddela oss, hur
det förhöll sig med denna sak. Han
orienterade oss först muntligen, och
hans synpunkter sammanföll helt och
hållet med vad vi hörde nyss av herr

Onsdagen den 15 apri! 1953 fm.

Nr 13.

Anslag till odontologisk försöksverksamhet.

Blidfors. Men vi ansåg det synnerligen
viktigt att dessa saker kom till så tydligt
uttryck som möjligt, och vi hemställde
därför att få en skriftlig PM från
medicinalstyrelsen. Det är denna som
vi har här i dag att visa på. Där framhålles
tydligt att undersökningarna inte
medför någon som helst olägenhet för
patienterna. Man konstaterar i stället att
vid denna anstalt är det mycket bättre
ställt beträffande olika förhållanden än
på andra anstalter särskilt beträffande
tandvården, där vi har dylika individer
intagna. Jag tycker att detta bör vara
ett bevis för att vi inte behöver ha rädsla
för dessa undersökningar utan med stor
tillförsikt bör kunna acceptera dem.
Jag vill också påvisa, att den kost som
serveras dessa patienter är godkänd av
institutet för folkhälsan, där man undersökt
de satser av olika sötsakers mängd
och art som skall förekomma för att
man skall kunna få en viss överblick
över hur det verkar. Det är också klarlagt,
att de patienter, som inte vill äta
av den ena eller andra sorten slipper
att göra det. Det sker intet tvång i detta
hänseende. Jag tror att det är av värde
för läkarforskningen, att man får fortsätta
dessa försök. Det framhölls särskilt
av generaldirektör Engel, att det
är av synnerligt värde, att vi åtminstone
få det anslag som är begärt i statsverkspropositionen
i år, så att man kan slutföra
de forskningar, som är så värdefulla
ur den synpunkt som tandläkarvården
har att bevaka. Jag tror därför
att man utan vidare kan acceptera detta
utskottsutlåtande och bevilja det anslag
som här är förordat.

Vi var också angelägna om att höra,
om föräldrarna till dessa interner hade
reagerat mot detta förfarande. Generaldirektören
betonade emellertid klart och
tydligt inför avdelningen att det inte
kommit till hans kännedom från något
håll, att någon gjort någon som helst
erinran mot detta förfaringssätt. Jag tror
därför att de farhågor, som framförts
från motionärernas sida, är överdrivna.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Bara ett par ord i anledning av att herr
Blidfors här talade om experiment. Kan
man verkligen gå så långt, att man använder
detta uttryck i fråga om de
undersökningar som avses i propositionerna? Med

anledning av att fröken Öberg
tyckte, att vi skulle ta upp en principdebatt
här, vill jag säga, att det kan vi
naturligtvis göra, eftersom det i motionen
yrkas avslag på propositionens förslag
i detta hänseende. Emellertid måste
man, när man år efter år kunnat konstatera,
att förnyade anslag föreslagits för
vipeholmsundersökningen, fråga sig,
varför man inte tagit upp en principdebatt
tidigare. Då fröken Öberg varnade
för att man skulle fortsätta dessa
undersökningar, vill jag peka på att utskottet
gör det uttalandet, att undersökningarna
bör slutföras inom en snar
framtid.

Herr NETZÉN (s): Herr talman! Jag
har begärt ordet för att kanske få lov
att avlägsna eventuella missförstånd på
en punkt som jag tycker är ganska väsentlig.
Jag dristar mig att göra det
som en av herr Dahléns medbrottslingar
bland undertecknarna av den här
debatterade motionen. För att intet
missförstånd skall uppstå tror jag det
är nödvändigt att säga, att det är ingen
som ifrågasatt riktigheten av de försäkringar,
som herr Blidfors har avgivit
här om den utomordentliga kontroll,
varunder verksamheten bedrives
vid Vipeholm. Jag tror inte heller det
från någon av motionärerna finnes den
minsta anledning att ifrågasätta vare
sig det allvarliga uppsåt, den ytterliga
noggrannhet eller den stora hänsyn
varmed den utomordentlige föreståndaren
vid Vipeholm och hans medarbetare
befattar sig med denna sak.

Det synes mig emellertid inte vara
kring den punkten, som frågan rör sig,
utan mera kring den principiella fråga,
som fröken Elmén inte så gärna önskar

7 — Riksdagsdebatterna 1953. Andra kammaren. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Interpellation ang. utfärdande av bestämmelser till förhindrande av kollektiv bestraffning
inom skolväsendet. — Interpellation ang. åstadkommande av erforderlig
kontakt mellan militära och civila myndigheter vid lösandet av föreliggande intressekonflikter,
m. m.

diskutera men som jag i stället med tillfredsställelse
vill notera, att inrikesministern
tillmäter så stor betydelse, att
han menar det vara välbetänkt, att frågan
här förs på tal. Man får vara tacksam
för det. För min personliga del
måste jag säga, även om det skulle
förefalla onödigt blödhjärtat, att jag
skulle tycka det vore mindre olustbetonat,
om försöken och experimenten i
detta avseende skedde bland guldhamstrar
och råttor och bland frivilligt medverkande
i stället för inom den kategori
det här är fråga om, som icke, såvitt
man nu förstår, är i stånd att själv
kunna avgöra faran i den ena eller
andra riktningen. Det är på den punkten
som i varje fall jag tycker att det
finns skäl att reagera. Även om det är
riktigt, att motionärerna råkat ut för
missförstånd och att de värsta farhågorna
inte är fullt befogade, så är det
ändå tillräckligt allvarligt för att detta
bör påpekas. Jag tror inte att man
skall bagatellisera frågan.

Jag skulle vilja vara den siste — och
jag tror att motionärerna delar min
ståndpunkt därvidlag — att vilja vältra
några stenar i vägen för forskningen på
detta område. Men det är onekligen en
väsentlig skillnad mellan varje annan
form av experiment och försöksverksamhet
och den som huvudsakligen baseras
på ett klientel som är ur stånd att
försvara sig självt eller ange sin egen
mening om saken. Det är onekligen
tillräckligt olustbetonat för att kunna
rättfärdiga den debatt som förts här
i dag.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll
vitskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl. Mairts proposition
angående anordnande av me -

dicinsk undervisning vid vissa Stockholms
stad tillhöriga sjukhus.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 13.

Interpellation ang. utfärdande av bestämmelser
till förhindrande av kollektiv bestraffning
inom skolväsendet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NIHLFORS (fp), som yttrade:
Herr talman! Under den senaste tiden
har händelser inträffat i vissa skolor,
som upprört stora delar av allmänheten.
Jag syftar på de fall av s. k. kollektiv
bestraffning, som förekommit och som
synes kunna användas med stöd av nu
gällande bestämmelser.

Då jag anser det vara av vikt att få
detta spörsmål närmare belyst i riksdagen
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att få rikta följande fråga
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
:

Anser herr statsrådet att bestämmelser
bör utfärdas som förhindrar användande
av kollektiv bestraffning inom
skolväsendet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation ang. åstadkommande av
erforderlig kontakt mellan militära och
civila myndigheter vid lösandet av föreliggande
intressekonflikter, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Onsdagen den 15 april 1953 fm.

Nr 13.

Interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som av regeringen vidtagits för
att förmå de turkiska myndigheterna att upphäva beslutet om arrestering av
befälhavaren på m/s Naboland, kaptenen O. F. Lorentzon.

Herr BOIJA (fp) som anförde: Herr
talman! Sedan viss startbana anlagts
vid F13:s flygfält i Norrköping, har
startande och landande flygplan kommit
att utgöra ett allvarligt hinder för
landsvägstrafiken å länshuvudväg 213
vid Trådbrunna. På grund av banans
läge måste flygplan, framför allt vid
landning, passera vägen på mycket låg
höjd, varvid fara för kollision med fordon
å landsvägen är överhängande. För
att i någon mån eliminera riskerna har
flygförvaltningen tänkt sig att uppsätta
varningstavlor oeh ljussignaler. Detta
kan under inga förhållanden vara tillfredsställande
med hänsyn till vägtrafikens
berättigade intresse att ostört få
trafikera länshuvudvägen. En omläggning
av vägen torde därför vara oundgängligen
nödvändig för att skapa
trygghet för vägtrafiken. Tyvärr föreligger
likartade förhållanden även vid
andra flygplatser i Sverige, exempelvis
Barkarby.

Det är vidare beklagligt att behöva
konstatera, att vederbörande militära
myndigheter icke tagit kontakt vare sig
med kommunala eller intresserade statliga
myndigheter, i detta fall kungl.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, när
projekt av här ifrågavarande art aktualiseras.

I fallet F13 meddelades den 16 att
banan skulle tagas i bruk den 25 i samma
månad.

Med anledning av ovanstående får jag
härmed anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet medverka till
att sådana instruktioner ges, att i framtiden
erforderlig kontakt tages mellan
militära och andra — statliga och kommunala
— myndigheter, där viss risk
för intressekollision föreligger, så att
den ur ekonomiska och andra synpunk -

ter bästa intresseavvägningen kommer
till stånd?

2. Vill herr statsrådet också medverka
till att flygförvaltningen i ovanberörda
aktuella fall icke blott biträder med
sakkunnig personal i utredningen för
omläggning av länshuvudvägen 213
utan även kommer att hålla kommunen,
i detta fall Norrköpings stad, skadeslös
med hänsyn till de kostnader, som uppstår
i samband med utredning och omläggning
av länshuvudvägen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Interpellation ang. redogörelse för de
åtgärder, som av regeringen vidtagits
för att förmå de turkiska myndigheterna
att upphäva beslutet om arrestering av
befälhavaren på m/s Naboland, kaptenen
O. F. Lorentzon.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp), som
yttrade: Herr talman! »M/S Naboland»
kolliderade på natten mellan den 3 och
4 april omkring kl. 02.00 med en turkisk
undervattensbåt, varvid ett stort
antal människoliv ombord i den turkiska
undervattensbåten gick till spillo;
en händelse som väckt djup förstämning
även i vårt land. »Naboland» gick
efter kollisionen in till Canakkale, en
turkisk militärplats, som ligger cirka
tre sjömil söder om den plats, där kollisionen
inträffade. Efter fartygets ankomst
till Canakkale anhölls kapten Lorentzon
för förhör i samband med kollisionen.
Kapten Lorentzon insattes i
turkisk arrestlokal. Trots upprepade
framställningar från svensk representation
i Turkiet, envoyén Croneborg,
har kapten Lorentzon ännu ej frigivits.
Ubåtschefen, en turkisk sjöofficer, uppges
vistas på sjukhus, varför denne ej
arresterats. Denna arrestering är över -

100 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Tulltaxorna för importerad frukt m. m.

flödig och oberättigad, då kapten Lorentzon
inte har velat undandraga sig
att stå till förfogande vid utredningen.

Mig veterligt överensstämmer det ej
med hävdvunnen praxis att en befälhavare
hålles under arrest under utredningen,
såvida det icke kan påvisas,
att han försökt försvåra densamma.
Enighet råder säkerligen i vårt land
därom att allt som kan göras bör göras
för att få kapten Lorentzon befriad från
arresten.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens herr mi -

nistern för utrikes ärendena få rikta
följande fråga:

Vill Eders Excellens lämna kammaren
en närmare redogörelse för de åtgärder,
som svenska regeringen vidtagit
för att förmå de turiska myndigheterna
att upphäva beslutet om arrestering
av befälhavaren på »M/S Naboland»,
kapten O. F. Lorentzon?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 15 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

g 1.

Tulltaxorna för importerad frukt in. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta
motioner om utredning angående tulltaxorna
för importerad frukt, m. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Bästekille (h): Herr
talman! För ett par tre veckor sedan
sade en ledamot av ett utskott ungefär
följande till en motionär här i kammaren:
Ja, det är ju vanligt att en motionär
uppträder vid klagomuren och gråter
en skvätt.

Nu vill jag från början säga, att jag
inte har för avsikt att ställa mig vid
klagomuren och inte heller att gråta
en skvätt, vare sig liten eller stor. När

jag läst bevillningsutskottets betänkande
nr 26 har jag ganska fort funnit, att
utlåtandet är vad man brukar kalla en
kompromissprodukt. Jag måste även
säga, att åtminstone som jag läser det

— och jag vill hoppas att jag läser rätt

— är det en kompromissprodukt, som
är skriven i mycket positiv anda.

Anledningen till att jag och några
kamrater i riksdagen väckte en motion
i denna fråga vid riksdagens början
var, att när vi för två år sedan här i
kammaren diskuterade samma fråga
möttes vi av repliken: Riksdagen är
bunden; vi kan inte göra någonting åt
detta så länge GATT-avtalet gäller. Nu
visste alla att GATT-avtalet skulle löpa
ut vid årsskiftet, och i den situationen
ansåg jag det vara fullt naturligt att på
nytt aktualisera frågan, så att vi inte,
om vi ett annat år toge upp samma sak,
skulle mötas av svaret: Det där skulle
herrarna tänkt på i fjol, när vi hade
tillfälle att diskutera frågan. Nu är vi
återigen bundna av ett avtal.

Nu vet ni allesammans att vi åtskil -

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13. 101

liga gånger har diskuterat denna sak
här i kammaren, och ni vet också, att
jag företrätt en från kammarmajoriteten
avvikande ståndpunkt. För två år
sedan frågade jag utskottets ordförande
rakt på sak, huruvida han hade intresse
av att vi för framtiden kunde ha en
fruktodling inom Sveriges gränser. Han
svarade den gången att det var hans
uppriktiga mening att vi borde ha det,
och jag tror också att han var positivt
inställd. Efter att ha läst utskottsutlåtandet
tror jag fortfarande på hans försäkran,
och jag föreställer mig att utskottets
ordförande har medverkat till
att denna kompromiss har kunnat träffas.
.lag har vid åtskilliga tillfällen
måst uppträda kritiskt mot bevillningsutskottets
ordförande, men jag finner
mig denna gång ha det litet angenämare,
då jag kan ge honom ett erkännande
för att han visat så att säga litet
god vilja. Jag gör det inte för att
smickra honom, ty det skulle vara lönlöst
för en gammal ledamot »i detta
hus», som han brukar uttrycka sig, men
jag säger det därför att det hör till
mina politiska principer att lika väl
som jag kan kritisera, när jag anser
mig ha anledning därtill, lika väl kan
jag ge ett erkännande, när jag anser
det vara riktigt.

Att vi så många gånger, när vi diskuterat
denna fråga, mötts av ett bleklagt
nej från kammarmajoritetens sida
beror givetvis på att huvudparten av
kammarledamöterna inte har haft den
kännedom om saken som varit nödvändig.
Men vi kan nu slå upp detta utlåtande
och gå till den tabell, som finns
på sista sidan. Den ger rätt mycket, ty
den visar, att medan vi 1948 importerade
81 947 ton färsk frukt till ett värde
av 67 miljoner kronor, hade vi 1952
kommit upp till 187 964 ton till ett
värde av 196 miljoner kronor. Vi har
ansett, att när vi har råd att importera
färsk frukt för närmare 200 miljoner
kronor, så har vi också råd att konsumera
den svenska frukten och slippa

Tulltaxorna för importerad frukt m. m.

ifrån att få den situation som vi har
i år, inte minst på hemmaplan, att
osåld svensk frukt ruttnar ner och
bara kan tippas ut på sophögen.

Trädgårdsutredningen har i sitt yttrande
sagt, att vad den svenska fruktodlingen
behöver är ett gränsskydd.
Det har jag sagt åtskilliga gånger, och
jag tror att vi hav rätt när vi begär ett
gränsskydd, tv förutan detta är det helt
enkelt omöjligt att för framtiden upprätthålla
en svensk fruktodling.

Utskottet sade år 1951 i sitt utlåtande,
att det var fullt naturligt att fruktodlarna
kände sig litet oroliga. Det är
alldeles riktigt som utskottet säger, och
oron ökades högst väsentligt under
1952, då det inte var fråga om vanlig
konkurrens utan en stor del konsignationsaffärer
i frukt ägde rum. Visserligen
förnekades detta i höstas, men det
är ett faktum att konsignationsaffärer
förekom och i ganska stor skala.

Statens jordbruksnämnd har i sitt
yttrande till utskottet sagt ifrån, att det
är ovisst om det för framtiden kan göras
någonting för den svenska fruktodlingen.
Ja, visst är det ovisst, men nog
skulle jag önska litet större positiv förståelse
från denna nämnd än vad vi
ibland har mötts av.

Jag skulle bara till sist, herr talman,
vilja starkt understryka vad utskottet
skrivit i sin motivering, och inte minst
skulle jag vilja trycka på det sista stycket,
där det heter: »Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t följer utvecklingen
på fruktmarknadens område med uppmärksamhet
och vidtager de åtgärder,
som kan anses vara befogade för att
så långt som möjligt trygga avsättningen
för den svenska frukten.» Det är
enligt min mening ett mycket positivt
uttalande, och jag vill bara stryka under,
att höga vederbörande bör rätta
sig efter dessa utskottets rekommendationer.
Inte minst skulle det vara lämpligt
att man studerade tabellerna på
den sista sidan i utskottets utlåtande

102 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Tulltaxorna för importerad frukt m. m.

under sina söndagsutflykter. Det tror
jag skulle kunna vara rätt nyttigt.

Jag har innan jag började mitt anförande
sagt till kamrater här i kammaren
att jag inte skulle hålla något
längre anförande. Det skall jag inte heller
göra, och jag skall inte ställa något
yrkande utan jag skall avvakta vilka
praktiska åtgärder som blir resultatet
av utskottets skrivning. Jag hoppas att
de blir av positiv art. Skulle så inte bli
fallet får vi ta upp frågan på nytt, och
då anser jag att jag redan från början
som bundsförvant måste räkna utskottets
ärade ordförande, som här intagit
en positiv ståndpunkt.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Den
svenska fruktodlingen är en viktig näringsgren
av stor betydelse för vårt
folkhushåll. Det är uppenbart att de
svårigheter som odlarna har att kämpa
emot i hög grad måste beaktas. Motionären
erinrade om att utskottet skrivit
positivt. Utskottet förutsätter att Kungl.
Maj :t följer utvecklingen på fruktmarknadens
område med uppmärksamhet
och vidtager de åtgärder som kan anses
befogade för att så långt möjligt
trygga avsättningen av svensk frukt.

Då motionären nu inte ställde något
yrkande vill jag, herr talman, inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
enhälliga hemställan.

Herr ORGÅRD (s): Efter motionärens
vältaliga anförande och hans blommor
till utskottets ärade ordförande
blev jag misstänksam och måste se
efter vad utskottet verkligen skrivit.
Det var nog inte så farligt som man
kunde befara efter detta tal. Utöver
detta ber jag bara få säga att visserligen
bör vi stödja en fruktodling bär
i landet så långt det är möjligt, men
vid förhandlingarna på det handelspolitiska
området skall vi ändå komma
ihåg'' att vi har eu skogsproduktion,

som betyder något, vi har en järnhantering
och en verkstadsindustri, som
väl också har betydelse för vårt land.

Herr OLSSON i Gävle (s): Jag hade
inte tänkt ta till orda, herr talman!
Herr Nilsson i Bästekille får skylla
sig själv, när han lägger in en tolkning
i utskottets uttalande, som borde
kunna läsas på det riktiga sättet. Jag
vill bara konstatera: Jag har ingenting
emot att stödja fruktodlingen i
Kristianstads län. Jag har ingenting
emot att göra vad som kan göras på
det området, men jag'' gör en mycket
betydelsefull reservation, herr Nilsson
i Bästekille. Det finns i detta land
även annan industriell verksamhet,
som måste få leva och göra det möjligt
för oss att leva.

Herr NILSSON i Bästekille (h): Det
senaste uttrycket från utskottsordförandens
sida tycker jag var att så
att säga använda litet hårda metoder.
Jag'' har aldrig i denna kammare på
något sätt framhållit att det endast
skulle vara fruktodlarna — märk vä!
inte bara i Kristianstads län utan i
hela landet — som har rättighet att
leva. Jag har tvärtom företrätt den uppfattningen,
att när det gäller det svenska
näringslivet över huvud taget är
vi skyldiga att slå vakt om detsamma
för att därmed låta människorna leva,
för att nu använda utskottsordförandens
eget uttryck.

När det gäller herr Orgård, som påpekade
att vi har en skogsindustri, en
järnindustri etc., som också hade rättighet
att leva, svarar jag detsamma: Det
har jag aldrig bestritt. Men jag kan tilllägga
i ett genmäle till herr Orgård:
Även fruktodlarna har rättighet att
leva!

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13. 103

§ 2.

Ändrade grunder för beskattningen av
icke börsnoterade aktier.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta
motioner om ändrade grunder för beskattningen
av icke börsnoterade aktier.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ÅQVIST (fp): Herr talman! Jag
har begärt ordet i detta ärende med
anledning av att såsom grund för utlåtandet
ligger en motion av herr Kollberg
och mig. Jag har ingen anledning
att hålla något begravningstal
eller att ens gråta en skvätt, som det
var tal om vid behandlingen av det
föregående ärendet. Motionen har visserligen
inte blivit formellt bifallen,
men den har ansetts vara besvarad
med vad utskottet har anfört.

Jag skulle kunna nöja mig med detta,
men jag finner anledning att göra
några små kommentarer till ärendets
behandling. Inför bevillningsutskottet
har representanter för riksskattenämnden
företrätt, och de har därvid lämnat
sådana upplysningar att motionärerna
ansåg, att det syfte vi hade med motionen
under alla förhållanden skulle
vinnas inom en inte allför lång tidrymd.
Det ansågs vidare att den lagstiftning
vi nu har var tillräcklig och
att det var ändringar i tillämpningen,
som behövdes. Det fordras med andra
ord ingen lagändring, och det behövs
till följd därav inte heller någon skrivelse
till Kungl. Maj:t, såsom vi hade
antagit.

Under sådana förhållanden kunde
vi frånfalla vårt yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t, och vi har sålunda
anledning att först och främst avvakta
de direktiv, som riksskattenämnden
troligtvis redan i höst kommer att
lämna till de lokala taxeringsmyndigheterna
beträffande värdering av icke
börsnoterade aktier.

Om nu emellertid dessa direktiv
kommer att gå i den riktning som

motionärerna bär önskat och förutsatt
— det finns stor anledning tro att behörig
hänsyn kommer att tagas till
önskemålen i fråga — visar detta att
den rättstillämpning som varit gällande
hittills, åtminstone på vissa håll och i
vissa landsdelar, kanske har varit direkt
felaktig. I varje fall har den varit
ganska ensidig och icke tagit behörig
hänsyn till de olika faktorer, som riksskattenämnden
nu anser att man bör
ta hänsyn till. Denna motions behandling
i bevillningsutskottet visar vilken
viktig och nödvändig instans som riksskattenämnden
kommer att bli för den
händelse den får tillfälle att utveckla
den energi som tiden väl så småningom
medger.

Rättstillämpningen av skatteförfattningarna
är för närvarande myckel
olika i olika landsändar. Ju högre skattetrycket
är desto nödvändigare är de!
att rättstillämpningen även i skatterätten
blir så rättvis och likformig
som det är möjligt. Jag tror åt!
riksskattenämnden kommer att få er,
mycket stor uppgift att fylla på detts
område. Det är därför man har anledning
att knyta förhoppningar till att
den direktivgivande verksamhet som
åligger riksskattenämnden skall komma
att medföra goda och bestående resultat.
Tiden har ännu varit alltför kort för
att denna verksamhet skall ha avsatt
några spår, men de kommer säkert
med tiden.

Med detta, herr talman, skulle jag
kunna sluta, och för att i någon mån
bespara bevillningsutskottets ordförande
anledning till ett extra tal kan jag
yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i detta ärende.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Åtminstone yrkandet besparar
herr Åqvist mig. Vi är ju praktiskt
taget överens på denna punkt. Jag vill
bara påpeka, att just de synpunkter,
som herr Åqvist nu lägger på saken,
var ju de som oupphörligen framhölls
ända till dess att vi skapade

104

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Flyttning av de s. k. talmansporträtten till kamrarnas plenisalar.

riksskattenämnden. Vid behandlingen
av den proposition, genom vilken vi
genomförde riksskattenämnden i landet,
framhöll ju finansministern ungefär
samma synpunkter. Han hoppades
att det skulle bli en likformig lagtilllämpning.
När det inte funnits något
samordnande organ är det klart att
det har blivit, såsom herr Åqvist här
säger, i olika län en tillämpning som
inte har förekommit i andra län. Vi
skall väl hoppas, att får vi leva och
må så kanske vi klarar saken med
samma enighet som bevillningsutskottet
har behandlat den Åqvist-Kollbergska
motionen.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr
30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
in. m.; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 maj 1952 (nr 325) med särskilda
bestämmelser om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 4.

Flyttning av de s. k. talmansporträtten
till kamrarnas plenisalar.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta.motioner om

flyttning av de s. k. talmansporträtten
från konstitutionsutskottets sammanträdesrum
till kamrarnas plenisalar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HÅSTAD (h): Herr talman, mina
damer och herrar! Det kanske är alldeles
opåkallat att yttra sig i denna
fråga. Utgången är ju redan genom det
ställningstagande som skett i talmanskonferensen
och bland riksgäldsfullmäktige
och nu sist från utskottets
sida klar, och jag har ingenting alls
emot det slut vartill utskottet kommit.

Jag tycker att vi ändå skall uttrycka
vår tacksamhet till motionärerna, som
har fäst uppmärksamheten på den —
det kan man nog säga — tämligen enastående
torftigheten i de lokaler där vi
arbetar. Någon form av försköning tror
jag att vi alla skulle hälsa med tillfredsställelse.

.lag har också ingenting att erinra
mot den tanken att man skulle i denna
kammare kunna ge uttryck åt de band
som binder oss med en gången tid,
d. v. s. i detta fall ståndstiden. Men
det förefaller mig, när vederbörande
instanser i riksdagen yttrat sig, som
om de uteslutande fäst sig vid tavlornas
storlek och andra dylika dimensionella
synpunkter. Likväl tycker jag
att man även bör ta i betraktande
de personer det är fråga om och över
huvud taget ställa den frågan för sig:
Är det just dessa personer som skall
ensamma med uteslutande av andra
pryda denna kammare eller medkammaren?
Därför ber jag att under några
få minuter få säga några ord om dessa
människor.

Det gäller talmännen vid 1810 års
riksdag. Dessa blev efteråt avkonterfejade
av von Breda, delvis på dåvarande
kronprinsens, Karl Johan, beställning.
Det är många som föreställer
sig att vi i dessa tavlor möter de ledande
männen när 1809 års författning
tillkom, den författning som ännu

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

105

Flyttning av de s. k. talmansporträtten till kamrarnas plenisalar.

är gällande, den författning som är den
äldsta i Europa, och att det just därför
funnits särskilt skäl att ge dessa personer
denna tänkta framträdande plats.

Om vi nu först tänker på Klas
Fleming, lantmarskalken, så spelade
han veterligt ingen som helst roll i
detta konstitutionella arbete. Fleming
var en gammal gustavian med en mycket
fin kultur, som tidigare hade invalts
i Svenska akademien och som
på grund av sina hovrelationer och
sin stora finess blev adelns talman
1810. Efteråt blev han statsråd, där
han inte gjorde sig alls gällande, och
slutligen blev han chef för kammarrätten.
Det heter enstämmigt i den
historiska litteraturen att han inte var
kompetent för denna uppgift.

Vidare har vi ärkebiskop Jacob Lindblom.
Han gjorde en mycket stor insats
på det kulturella och kyrkliga området.
Jag betonar detta. Men om vi
finge se honom hänga som politiker —
det är väl såsom sådan som vi skall
ihågkomma honom — får vi inte glömma
att han mer än någon annan medverkade
till förenings- och säkerhetsakten
1789 genom att han, när ärkebiskopen
von Troil vägrade att underskriva
denna olagligt tillkomna akt, såsom
dåvarande biskop i Linköping,
d. v. s. det näst finaste stiftet, trädde
in och skrev under på prästeståndets
vägnar. Det kan knappast vara någon
större anledning för denna kammare
att hylla minnet av en person, som
så framträdande medverkade till att
skapa det gustavianska enväldet.

Johan Wcgelin, borgarståndets talman,
var utan tvivel en mycket betydande
kommunalman i Stockholm, vilken
gjorde sig känd bland annat för
den gamla Riksbrons tillkomst och för
Göta kanal, men hans politiska insats
är mycket ringa helt enkelt därför att
han tillhörde riksdagen bara tre gånger.
Han var talman vid den första av de
riksdagar han bevistade, d. v. s. 1810
års, och han blev det i egenskap av

representant för Stockholms stad, som
hade ett slags företrädesställning till
talmansbordet. Wegelin fanns inte
med 1809 på grundlagsriksdagen och
har över huvud inte spelat någon mera
framträdande roll än många andra
framträdande borgare från Stockholm
gjort under fyrståndstiden.

Bondeståndets talman slutligen, Lars
Olsson i Groröd — som en av motionärerna
själv närmare har skildrat i
en bok, vilken är värd all uppmärksamhet,
— var utan tvivel en betydande
bonderepresentant, en mycket hedervärd
representant för det stånd som
historiskt heter det hedervärda bondeståndet.
Men denne man har ej gjort
sig särskilt förtjänt om 1809 års idéer,
och bokens författare, lektor Arrhén,
framhåller ju själv, hur denne Olsson
i Groröd kom i konflikt med hela sitt
stånd, bondeståndet, år 1809, när detta
enstämmigt krävde en privilegieutjämning.

Det vare mig fullkomligt fjärran,
något historiker som jag är, att sätta
mig till doms över dessa män från vår
tids ståndpunkt; var och en för sig
har de gjort mycket aktningsvärda insatser
på sina områden. Men det kan
väl aldrig ändå vara meningen att bortse
ifrån de historiska synpunkterna,
om vi nu skall smycka denna kammare
med politiska porträtt. Vi har i
vår historia sedan riksdagen började
verka år 1435 många betydande och
verkligt dominerande personligheter
som kan resa helt andra anspråk än
dessa fyra talmän på ett rum i våra
plenisalar. Med detta korta inlägg, herr
talman, har jag blott velat be bankoutskottet,
när det framdeles kommer
att ta befattning med dessa frågor, och
framför allt riksgäldsfullmäktige, som
ju har lovat att ta itu med ett försköningsarbete,
att även ha historiska synpunkter
i åtanke.

Herr ORGÅRD (s): Herr talman! Den
föregående ärade talaren har lagt en -

106 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Flyttning av de s. k. talmansporträtten till kamrarnas plenisalar.

bart historiska synpunkter på den här
saken. Jag vill till vad utskottet skriver
i denna uppmaning till riksgäldskontoret
att beakta dessa synpunkter
när det gäller utsmyckning av riksdagshuset
säga att talmansporträtten i
konstitutionsutskottet dock tillhör, om
inte från historiska så dock från andra
synpunkter, det allra förnämligaste
vi har här i riksdagen och vid placeringen
borde ges en sådan plats att inte
bara de som tillfälligtvis kommer in
i ett utskott kan få se dem.

Det var emellertid inte för detta jag
begärde ordet, utan för en annan sak,
som jag tror att det är möjligt med
talmannens tillåtelse att haka på denna
uppmaning till riksgäldsfullmäktige
som det här gäller. Om vi skall gå ett litet
steg längre än till att visa riksdagshuset
för allmänheten, och även för
resande från utlandet, och om vi vill
skicka en skrift för att visa hur det
förnämliga svenska riksdagshuset ser
ut så finns det en liten skrift som
trycktes för några år sedan. När den
framlades anmärkte jag på den och
sade att det är väl i alla fall märkvärdigt
att en skrift som skall presentera
den svenska riksdagen ges en så oerhört,
jag måste säga det, torftig typografisk
utsmyckning, inte så mycket
när det gäller innehållet som när det
gäller klichéerna, där allt det fina vi
har här i riksdagshuset skall presenteras.
Jag tror således att jag till allt
detta kan foga även den uppmaningen
att man, om det blir fråga om nytryckning
— jag vet inte om upplagan är
slut och det blir fråga om att trycka
en ny, och det är väl för resten inte
många riksdagsmän, tror jag, som har
reda på den där skriften — måtte ge
den ett i typografiskt hänseende fullt
värdigt skick, tv jag tror att en sådan
skrift bär en viss betydelse.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Med
anledning av vad herr Orgård började
med att säga, vill jag framhålla att jag

självfallet inte alls har någonting emot
att dessa talmansporträtt eventuellt
placeras på bättre och synligare ställe
än i konstitutionsutskottets lokaler.

Men det skulle väl se lite besynnerligt
ut, om låt oss säga Wegelin hängde
här i kammaren och folk gick till en
uppslagsbok för att se vem han var;
de skulle finna att han inte står i
Svensk Uppslagsbok och att det står
tre rader i Nordisk familjebok om honom.
Jag har roat mig med att titta
efter.

Det är nog flera än jag som gärna
önskar — och jag tyckte att det lät på
herr Orgårds anförande som om även
han gjorde det -— att sådana frågor
som rör riksdagens inredning inte bara
skall behandlas av riksgäldsfullmäktige
utan även av kamrarna. För något år
sedan överraskades vi av att de gamla
talmansporträtten i sammanbindningsbanan
i massor flyttats till rum dit allmänheten
inte har tillträde, utan att
vi själva haft något att säga till om beträffande
denna »evakuering». Jag tycker
att den rätt, som vi tillägnat oss
att bestämma om detta land i övrigt,
också skulle kunna gälla våra egna
lokaler.

Fröken OLSSON (s): Herr talman!
Eftersom debatten kommit att inte bara
röra talmansporträtten utan i någon
mån riksdagshusets utsmyckning över
huvud taget och dess värdiga framträdande
inför besökare skulle jag vilja
begagna tillfället att be riksgäldsfullmäktige,
om de ändå skall börja intressera
sig för saken, att de inte bara
tänker på att flytta framstående konstverk
utan också att plocka bort en del
av de gräsligheter som finns här i huset.
Jag tänker särskilt på vissa tavlor
uppe i stora partilokalen. De väcker
stor förvåning hos besökare, för att
använda ett milt uttryck. När man talar
med äldre riksdagskamrater om
dem och undrar varför ingen gjort något
för att få bort dem, förklarar man

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

107

Förläggning av centrala ämbetsverk till annan ort än Stockholm m. in.

att man är så van vid dem att man
inte ser dem längre. Det är den enda
ursäkten för att de hänger kvar och
den är litet för svag. Jag vill gärna i
detta sammanhang skicka med en önskan
att dessa tavlor kommer bort.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om ändring av direktiven för ännu ej
avslutade strukturutredningar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ O Förläggning

av centrala ämbetsverk till
annan ort än Stockholm m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående förläggningen av centrala ämbetsverk
till annan ort än Stockholm
och den statliga rådgivningen rörande
näringslivets lokalisering m. m.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalvdande
motioner, nr 173 i första kammaren av
herr Karlsson, Fritiof, m. fl. och nr 221
i andra kammaren av herr Jansson i
Benestad m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte 1) besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
rörande förläggning av centrala
ämbetsverk till annan ort än Stockholm
i enlighet med motionens syfte; samt
2) uttala, att den statliga rådgivningen
rörande lokaliseringen av näringslivet
samt byggnadsregleringen måtte inriktas
på att förhindra ytterligare koncentration
av industriell företagsamhet
till Stockholm.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:173 och 11:221 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande

hade avgivits av herrar Sköldin, Persson
i Norrby och Eliasson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JANSSON i Benestad (bf): Herr
talman! Då jag har avgivit en motion
som föranlett detta utskottsutlåtande
vill jag ur några synpunkter beröra
denna fråga.

Vid genomläsandet av utskottsutlåtandet
kan jag med glädje konstatera
att utskottet på flera punkter delar den
syn, som motionärerna företräder. En
välvillig skrivning från utskottets sida
anser jag med hänsyn till problemets
allvarliga karaktär dock icke tillräcklig.

Remissinstansen, i detta fall arbetsmarknadsstyrelsen,
tillkännager klart
att den förstår de olägenheter för hela
vårt samhälle, vilka en fortsatt koncentration
till huvudstaden av industri
och ämbetsverk vållar. Styrelsen
säger att den i sin lokaliseringsverksamhet
har uppmärksamheten riktad
på de problem, som huvudstadens snabba
tillväxt medför. I övrigt redogör
styrelsen för sitt sätt att leda lokaliseringsverksamheten
på ett sådant sätt,
att jag'' bara hoppas att samma syn på
frågorna också tillämpas i verkligheten.
Jag har alltså i denna del av utskottsutlåtandet
inte några särskilt kritiska
synpunkter att anföra.

Annorlunda är det då det gäller den
del som upptar yrkandet om de centrala
ämbetsverkens placering. Här erkänner
remissorganet, att icke alla
centrala ämbetsverk har ett lika utpräglat
kontaktbehov med departementen
och näringslivets organisationer.
Detta kan jag icke tolka på annat sätt
än som ett klart medgivande att möjligheter
finns att utan olägenhet förlägga
vissa ämbetsverk till landsortsstäder.
Det förefaller mig därför självklart,
att därest motionen bifallits en
inventering över hela fältet skulle ha
givit till resultat, att en decentralise -

108 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Förläggning av centrala ämbetsverk till annan ort än Stockholm m. m.

ring till landsorten av vissa ämbetsverk
utan svårighet kunnat ske.

I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas
att man vid en sådan inventering
naturligtvis också skulle ha
tänkt på försvarets centrala ämbetsverk.
I en artikel i Tidskrift för sjöväsendet
har amiral Gösta Ehrensvärd
klart uttalat de allvarliga vådor ur försvarssynpunkt
ett kvarhållande i huvudstaden
av dessa ämbetsverk utgör.
Amiral Ehrensvärd förordar sålunda
utflyttning från Stockholm av inte bara
överbefälhavaren utan även arméchefen,
marinchefen och flygchefen med
underlydande organ. Det finns inte något
bättre bombmål än det stora komplex
på Gärdet i vilket den militära
förvaltningsapparaten är inrymd. En
utflyttning av dessa ämbetsverk har
alltså stöd hos den militära sakkunskapen.
Det skulle självfallet också avgjort
förbättra Stockholms försvarspolitiska
läge. En aldrig så begränsad utflyttning
av dessa ämbetsverk skulle vara en betydelsefull
lättnad för bostadsförsörjningen,
kommunikationerna o. s. v. och
skulle lösgöra lokaler, som kanske
Stockholms stad kunde behöva för sina
ändamål.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang påvisa, hurusom huvudstadens
behov av investeringar i bostäder
snedvrider liela frågan om investeringarna.
I första numret för detta
år av tidskriften Arbetsmarknaden redovisas
kvoterna för länsbostadsnämndernas
byggnadstillståndsgivning för år
1953. För Stockholms vidkommande
omfattar denna kvot inte mindre än
7 200 lägenheter. Detta är lika mycket
som hela Småland, Blekinge, Gotland,
Halland, Värmlands län, Jämtland och
Västerbotten får tillsammans. I dessa
landskap bor det emellertid mer än
dubbelt så många människor som i
Stockholm. Nu är jag den förste att
medge att denna fördelning naturligtvis
är riktig och rättvis i förhållande
till det akuta behovet av bostäder. Man

kan ju inte bygga mer bostäder i områden,
dit folk inte söker sig i någon
större omfattning. Men det hela är ett
utmärkt åskådningsexempel på hurusom
denna anhopning av människor
till storstaden å ena sidan där nödvändiggör
en väldig byggnation av bostäder,
å andra sidan lämnar områdena
ute i glesbebyggelsen åt sitt öde.

Jag vill till slut, herr talman, understryka
att frågan om urbaniseringen
av vårt samhälle är ett så viktigt och
till sina konsekvenser så allvarligt problem
för hela vårt land, att vi helt enkelt
inte kan blunda därför. Jag är
tacksam för utskottets mycket positiva
och klara skrivning i ärendet, men jag
tycker att logiken hade krävt att man
tillstyrkt motionen. Och även om så
inte har skett, ber jag nu, herr talman,
att få yrka bifall till densamma.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SIvöLDIN (s): Herr talman! Såsom
framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet
har jag avlämnat en
blank reservation. Jag har gjort detta
därför att jag inte är nöjd med den
skrivning som utskottet här förebragt.

Den befolkningsanhopning, som skett
i Stockholm och dess omedelbara omgivningar,
har ju skapat problem av
en sådan storleksordning att det i
längden är omöjligt att bemästra det
hela. Det är emellertid inte riktigt att
göra gällande, att Stockholms stads
kommunala myndigheter har vidtagit
sådana åtgärder att man därigenom
medverkat till att dra folk till huvudstaden.
Det är nog andra skäl som ligger
till grund för att människor söker
sig hit. Stockholms stad har tvärtom,
såsom väl alla har sig bekant, bedrivit
en mycket omfattande propaganda för
att avråda folk i landsorten från att
flytta till huvudstaden. Detta till trots
pågår alltjämt en mycket omfattande
inflyttning, och läget på bostadsmark -

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

109

Förläggning av centrala ämbetsverk till annan ort än Stockholm m. m.

naden är i dag sådant att Stockholms
stad inom några år är fullbebyggd. Det
medför ju att folk får lov att flytta ut
i omgivningarna och detta i sin tur
skapar problem, när det gäller kommunikationerna
och annat, som är hart
när omöjliga att lösa och som i varje
fall innebär mycket betungande kapitalinvesteringar
både för huvudstaden
och de närliggande kommunerna.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som har
haft förevarande motion på remiss, förklarar
att den anser det otänkbart att
flytta bort från huvudstaden några av
de statliga institutioner som nu finns
där, utan att det i stället bör ankomma
på statsmakterna att vid tillskapandet
av nya institutioner pröva, huruvida
det inte är lämpligt att förlägga dem
till annan ort än Stockholm. Enligt min
uppfattning är den argumentation, som
arbetsmarknadsstyrelsen sålunda anför
för att åstadkomma ett avslag på motionen,
felaktig. Det är inte alls säkert att
de statliga verk som eventuellt i en
framtid kan komma till stånd just är
av det slaget att det är lämpligt att
flytta ut dem i landsorten. Jag anser
att man borde ha gjort en förutsättningslös
utredning och presenterat de
olägenheter, som i respektive fall skulle
uppkomma vid en omflyttning, men
jag vet att det är en hopplös sak att
tala för något sådant. De människor,
som har anställning i de centrala ämbetsverken,
vill som vi alla andra vara
kvar i Stockholm. Det är en rad orsaker
som bidrar härtill, inte minst det
förhållandet att Stockholm är placerat
i högsta dyrortsgruppen. Det gör sitt
till att man är mycket angelägen om
att just få stanna på denna plats.

Jag har inte vunnit gehör för dessa
synpunkter i utskottet, och det har
gjort att jag har avgivit en blank reservation.
Jag har nu med dessa ord, herr
talman, åtminstone velat rädda min
själ för att alltså inte behöva känna
mig bunden av vad utskottet skrivit,
om jag vill återkomma till saken.

Häruti instämde herr Persson i Norrby
(bf).

Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! Såsom motionären herr Jansson
i Benestad framhöll, har utskottet presenterat
en s. k. välvillig skrivning. Det
var väl ingen i utskottet som i och för
sig hade någonting emot att Stockholms
stads invånarantal minskades eller i
varje fall inte att stadens tillväxt väsentligt
retarderade, kanske inte heller
att några ämbetsverk flyttades ut i
landsorten. Å andra sidan var utskottsmajoriteten
nog tämligen övertygad om
att utflyttningen av ett eller annat centralt
ämbetsverk hade skäligen ringa betydelse
för storleken av Stockholms
stad och för stadens tillväxt. Stockholms
stads tillväxt beror ingalunda
på de centrala ämbetsverkens tillväxt
eller tillkomsten av nya centrala ämbetsverk
— lyckligtvis vill jag säga. Det
är i huvudsak den privata verksamheten
och det privata näringslivet som drar
människor till Stockholm, och därest
man icke tänker förbjuda denna flyttning
till Stockholm av näringsidkare,
som finner att Stockholm är den för
dem lämpligaste orten, så är det inte
mycket att göra åt Stockholms stads
tillväxt.

Som jag sade kanske de flesta i ututskottet
i och för sig inte hade någonting
emot att man exempelvis flyttade
ut pensionsstyrelsen, som nämnts, eller
arbetsmarknadsstyrelsen. Denna har
diskuterat att det kan vara lämpligt
med en sådan åtgärd även om man inte
anser det vara lämpligt att själv utflytta
till landsorten. Att så många ämbetsverk
är samlade i Stockholms stad
och att så många andra centrala institutioner
utanför den statliga organisationen
är samlade i Stockholm beror
naturligtvis inte på en slump. Det beror
inte heller på människornas benägenhet
att ovillkorligen bo i Stockholm, utan
det beror helt enkelt på att Stockholm

110 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Förläggning av centrala ämbetsverk till annan ort än Stockholm m. m.

är en central för detta lands näringsliv
och politiska liv. Stockholm ger alltså
möjligheter till personliga kontakter,
som kan behövas och som underlättar
samarbetet.

Dessutom är Stockholms stad den ort
i riket som har de allra bästa kommunikationerna.
Till Stockholm går alla
kommunikationslinjer, och på intet annat
ställe i landet finns någon motsvarighet
till dessa bekväma kommunikationer.
Därav kommer att även privata
institutioner, vars verksamhet egentligen
vilar på sysselsättningar ute i landet,
i alla fall har flyttat Stockholm.
Så är exempelvis fallet med RLF, som
inte ligger i Småland eller Skåne. Inte
heller flyttar lantbruksförbundet ned
till Eslöv eller något annat ställe, som
utgör en central för jordbruksbygden.
Detta förbund är placerat i Stockholm,
och varför? Jo, därför att Stockholm
är den centrala orten i riket och ger
de allra bästa förutsättningarna för förbindelser
med alla jordbruksbygder.
Den omständigheten att lantbruksförbundet
och RLF har jordbrukare runt
omkring sig torde inte på något sätt
underlätta organisationernas arbete liksom
det enligt erfarenhet visat sig, att
fiskeristyrelsens förläggning till Göteborg
ingalunda underlättat denna institutions
arbete. Den omständigheten att
det mesta fisket bedrives på västkusten
är i själva verket en sak som inte har
något att göra med var i riket man
skall lägga den centrala styrelsen.

Jag säger detta som en förklaring och
inte som ett försvar till att alla dessa
styrelser ligger i Stockholm. Jag har inte
det minsta emot att exempelvis lantbruksförbundet,
RLF", militärstaberna,
arbetsmarknadsstyrelsen eller vilka som
helst organisationer flyttar ner till Rävamåla
eller någon annan plats, där de
kan ligga centralt och ha bättre förbindelser
och kan arbeta lättare. Jag
tror emellertid inte att detta skulle ha
någon som helst inverkan på storleken
hos Stockholms stad. Stockholm växer

oberoende av ett par centrala ämbetsverks
utflyttning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JANSSON i Renestad (bf): Herr
talman! Jag vill bara ge en kort replik
till herr Severin beträffande frågan om
jordbrukets organisationer i Stockholm.
Jag har den uppfattningen att en del
av dessa inte bör ligga i Stockholm. Vi
har t. ex. Jordbrukets utredningsinstitut,
som med fördel kan ligga på någon
annan plats än i Stockholm. LT:s
förlag kunde också ligga annorstädes,
likaså skulle en råd andra organisationer
kunna placeras utanför Stockholm.
Om staten föregick med gott exempel
och flyttade ut vad som var lämpligt till
landsorten, då skulle kanske så småningom
dessa organisationer inom jordbruket
kunna följa efter.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf): Herr
talman! Det var herr Sköldin, som uppkallade
mig i debatten. Han sade mycket
kategoriskt, att arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt yttrande avstyrkt motionerna.
Detta har arbetsmarknadsstyrelsen
inte gjort. Man har i stället på ett
ställe sagt, att utredningen angående
näringslivets lokalisering har belyst de
olika problem, som är förknippade med
en begränsning av Stor-Stoekholms expansion.
Styrelsen tillägger sedan: »I
likhet med utredningen anser arbetsmarknadsstyrelsen,
att denna fråga bör
ytterligare övervägas, sedan vidgade erfarenheter
av lokaliseringsverksamheten
vunnits.» På ett annat ställe säger styrelsen,
att frågan om utflyttning av
statliga verksamheter från Stockholm
bör ägnas fortlöpande uppmärksamhet.

Detta är ju, herr talman, icke ett avstyrkande
utan tvärtom ett understrykande
av de synpunkter, som har framförts
i motionen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

111

Ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen 11:221; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning med förslag
om ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckt motion
angående ändring av vissa bestämmelser
i rättegångsbalken.

Första lagutskottet hade till behandling
föreliaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 59, av herr Johansson i Stockholm
m. fl. I motionen hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kung], Maj:t hemställa om förslag
till sådan ändring av nya rättegångsbalken,
att dels friheten i bevisprövningen
på så vis inskränkes, att vissa
minimianspråk på bevisning fastställes,
dels häktningsförhandlingens karaktär
förändras dithän, att domaren blir förpliktad
att pröva, om sannolika skäl
finns emot den mot vilken häktningsframställning
gjorts, dels slutligen att
en längsta tid för en persons hållande
i häkte inskrives i lagen, samt att även
i övrigt en översyn göres av nya rättegångsbalken
i syfte att förbättra den för
närvarande otillfredsställande rättssäkerheten
i vårt land».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 59, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Den motion som vi nu
går att behandla gäller en högaktuell
fråga i vårt land, frågan om rättssäkerheten.
På förekommen anledning har
vi hemställt, att bestämmelserna om
den fria bevisprövningen ändras dithän,
att det åtminstone kräves ett minimum
av bevisning för att människor skall
kunna dömas. Dessutom har vi vänt
oss emot tendensen till förlängning av
häktningstiderna och krävt en översyn
av nya rättegångsbalken. Utskottet har
behandlat motionen rätt utförligt och
låtit den gå på remiss, dock endast vad
gäller häktningstiden. Valet av remissinstanser
är emellertid anmärkningsvärt.
Man har vänt sig till Svea hovrätt,
riksåklagarämbetet, statsåklagarna,
Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen
Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler. Därmed
har domare och åklagare haft stora
möjligheter att framföra sina synpunkter.
Dessutom har Sveriges advokatsamfunds
styrelse beretts tillfälle till
yttrande.

Då motionen främst avser att komma
till rätta med godtycklighet vid utmätning
av domar, åtal och häktning, borde
man sökt sig till andra remissinstanser.
Frågan om rättssäkerhet har genom
en rad upprepade fall kommit i centrum
för den politiska debatten. Det är
inte bara en fråga för de juridiska instanser
som kommit i brännpunkten
vid denna debatt utan för hela svenska
folket. Remissinstanserna har dessutom
inte anmodats yttra sig över själva
huvudfrågan, nämligen bevisprövningens
nackdelar, utan endast över
häktningstiderna. I detta avseende har
exempelvis Svea hovrätt medgivit, att
häktningsåtgärderna i en rättsstat måste
begränsas genom effektiva garantier.
Riksåklagarämbetet ifrågasätter om
kontrollen över häktningstiderna kan
anses tillfyllest, eller om man med

112

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

föreskrifter skall kunna nedbringa dem.
Statsåklagaren i Göteborg menar, att
vad motionärerna anfört synes förtjänt
av allvarligt beaktande. Sveriges advokatsamfunds
styrelse talar också om de
långa häktningstiderna. Men sedan
kommer både remissinstanser och utskottet
till resultatet att man inte kan
göra något åt saken. Särskilt en del
stora förmögenhetsbrott har fått osedvanlig
omfattning och svårighetsgrad,
och brottsligheten liar, som riksåklagaren
säger, intellektualiserats. Här har
utskottet tydligen haft de 22 bedrägerimålen
mot rådman Lundquist i tankarna;
dem skall vi återkomma till när
justitieministern efter några veckors
förberedelse kan svara på mina och
ett par andra interpellanters frågor.
Men jag medger gärna, att utskottet här
funnit ett fall där en lång häktningstid
varit behövlig. Men även i det fallet
skulle häktningstiden blivit kortare om
man inte väntat med saken i 20 år, om
man åtalat de första två gångerna, när
saken var föremål för anmälan. Då hade
kanske de andra åtalen aldrig behövts.
Det är dock ett extremt undantagsfall.
Remissinstanserna och utskottet har
trott sig kunna anvisa en väg till att
åtminstone förbättra garantierna utan
att man kommer in i en ohållbar situation
i dessa undantagsfall. Det visar
på möjligheten att enligt vissa utländska
förebilder införa en bestämmelse om
fix häktningstid som inte idan särskild
prövning får överskridas. Utskottet
ifrågasätter om en sådan bestämmelse
skulle vara effektiv, men nog får den
väl ändå anses vara en förbättring. Utskottet
hänvisar till skyldigheten för
domstol att var fjortonde dag pröva
om häktningsskäl alltjämt föreligger
och att det åligger domstolen att vaka
över att utredningen bedrives med
skyndsamhet. Utskottet anser, att önskemålet
om häktningstiderna därmed
tiligodosetts. Det anser vi inte. Vi har
nämligen i motionen visat, att domstolens
prövning i verkligheten har blivit

en formalitet utan realvärde. En häktningsförhandling
är ofta överstökad på
ett par minuter. Ingen som helst prövning
av grunderna förekommer, och
man hinner inte stort mer än att förvissa
sig om partens identitet. I vissa
fall har man häktat part, utan att han
ens bar varit närvarande. I fjol hände
det vid Stockholms rådhusrätt, att man
flera gånger häktade en man som utpekats
av en angivare. Det visade sig,
att angivelsen inte stämde på någon
enda punkt och att angivaren till och
med uppgett fel sysselsättning, födelseår
och övriga personalia. Mannen måste
senare frikännas trots alla omhäktningar,
vilket bestyrker att häktningsförhandlingen
inte alltid inneburit verklig
sakprövning; att underlaget varit lika
svagt när det gäller andra åtalade i
samma process gör inte saken bättre.
Det är därför vi föreslagit, att domstolens
behandling inte skall bli enbart
formell utan även en verklig prövning
av grunderna för häktningsåtgärder.

Den centrala frågan i vår motion,
frågan om en sådan inskränkning i den
fria bevisprövningen, att det åtminstone
stadgas ett minimum av bevisning innan
någon döms, har utskottet ägnat
minst uppmärksamhet. Frågan har inte
heller gått på remiss. Det är nämligen
här det bränns. Utskottet säger, att det
finns en viss begränsning. Men erfarenheten
har lärt oss, vad den fria bevisprövningen
gett rum för. Folkvalda
nämndemän har vid tillämpningen av
den fria bevisprövningen på domarens
fråga vad de trodde om en viss sak gett
svaret, att det här inte var fråga om att
tro utan om vad som var bevisat. Domaren
har då förklarat att det var fel
och att det just var fråga om vad man
trodde och tyckte. Garantierna skulle
enligt utskottet i regel ligga i att domarens
övertygelse måste vara objektivt
grundad och stödjas av skäl som kan
godtas av andra förståndiga personer.
Vad ger det för garanti? Enligt vår mening
ingen alls. Särskilt i mål där po -

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

113

Ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

litiska eller andra aspekter spelar med
kan man vänta, att även en vrång och
orättfärdig dom understöds av människor,
som annars kan kallas förståndiga
men som påverkas av fördomar
och systematiska presskampanjer. I
samma fall kanske hundratusentals
andra förståndiga personer tycker raka
motsatsen.

Vi anser att ingen bör utlämnas åt
godtycket utan att det skall finnas ett
minimum av fast bevisning. Det har
nämligen förekommit att flera människor
dömts uteslutande på en enda
mans utsago, trots att denne mans normala
lögnaktighet och motsägande uppgifter
varit uppenbara. Lika godtyckligt
har domstolen beslutat att icke
sätta tilltro till människor, som i rediga
och samstämmiga berättelser bestridit
vad denne man sagt och gång
på gång beslagit honom med lögn.

Enligt utskottet skulle alltså domstolarna
redan nu vara ålagda att redovisa
andra sannolika skäl för sin tro på
denne man. Vad är det då för skäl man
i detta fall har anfört? Det viktigaste
är ett eller två påstådda brev. Dessa
brev har inte företetts; de finns inte.
Den föregivne avsändaren bestrider att
breven har sänts. Domstolen stöder sig
uteslutande på att angivaren påstår sig
ha fått dessa brev och alt ett vittne vill
minnas att angivaren sagt att han fått
något slags brev. Återigen är det hans
uppgift som går igen via andra personer.
Man anför som huvudbevisning
att angivaren berättat en del av sina
påståenden plus en massa historier,
som sedan har bevisats vara uppenbart
lögnaktiga och vederlagts, för två andra
personer. Kan man verkligen anse, att
ett påstående ökar i bevisvärde därför
att samme man upprepar det flera
gånger? Man använder som stöd för domen
en klumpig och orimlig historia
om en terrängbrevlåda, ehuru alla fakta
tyder på att angivaren själv och hans
medhjälpare placerat ut den, eftersom
historien är uppenbart orimlig. Man

använder som underlag för stränga domar
påståenden om ett sammanträffande
med en man, som bevisligen icke
var i Sverige då detta sammanträffande
skulle ha ägt rum. Av den arten är de
grunder, som på vägen genom instanserna
har anförts som stöd för rättens
tro på angivaren. Jag måste instämma
med en av advokaterna i denna process
som sade, att den fria bevisprövningen
dock inte var avsedd att vara
frihet från all bevisning. Om domstolarna
inte helt enkelt beslutat att tro
på den mannen trots de många bevisen
på hans lögnaktighet och motsägelser,
skulle hela rättegången ha fallit ihop
som ett korthus, ty det finns ingen annan
bevisning för själva huvudanklagelsen,
den som lett till bland annat
livstidsdomar, än de nakna och obestyrkta
påståendena av denne man, som
man dessutom inte vågar underkasta en
verklig sinnesundersökning. Den fria
bevisprövningen har också i en råd
andra kriminalfall lett till domar, vilkas
oriktighet sedan har uppenbarats.
Vi anser därför att utskottet haft all
anledning att vara mera positivt inställt
gentemot våra yrkanden.

Även om vi anser den anförda affären,
den Enbomska provokationsaffären,
som den värsta, har även Lundquist-
och Haijbyaffärerna och ett antal
andra mycket uppmärksammade
fall lett till en djupgående förtroendekris
för hela det svenska rättsväsendet.
Dessa andra fall får vi tillfälle att ta
upp när interpellationsdebatten kommer.
Den nu pågående debatten mellan
åklagaren, riksåklagaren och justitieministern
ger varje dag nytt bränsle
till den brasan. Jag nämner detta bara
för att visa, med hänvisning till det aktuella
erfarenhetsmaterialet, att många
inrotade föreställningar om våra juridiska
instanser skingrats ute bland folket.
Domare, åklagare och andra blir
inte genom sitt ämbete ofelbara, höjda
över samtidens strider och lidelser. De

8 — Riksdagsdebatterna 1953. Andra kammaren. Nr 13.

114

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

rekryteras från ett mycket tunt skikt
och delar dess fördomar.

Det material, som jag hänvisar till
beträffande de lösa grunderna för domar
mot en politiskt misshaglig riktning,
bör lämpligen jämföras med de
tjugo år det tog innan rådman Lundquist
åtalades. Ett annat aktuellt exempel
är, att man å ena sidan dömer
människor för enligt vår mening konstruerade
förbrytelser men å andra sidan
inte har någon tanke på att åtala
dem, som släpper in utländska experter
i våra mest hemliga underjordiska
militära anläggningar.

Utskottet har alltså varit negativt i
huvudfrågan och valt en position som
om problemet inte existerade. Yi antar
att kammaren kommer att följa utskottet,
men därmed är debatten inte slut.
När det inte går att få rättelse i domstolarna
och riksdagen, kommer processen
att föras vidare ute bland svenska
folket. Domstolsprotokoll och andra
fakta har redan tryckts i stor upplaga
av en socialistisk tidskrift. Vi kommer
att ställa saken inför offentligheten och
söka vinna gehör för vår uppfattning,
att det skall finnas åtminstone någon
skymt av bevisning innan människor
döms till långa frihetsstraff.

.Tåg yrkar bifall till motion nr 59.

Herr RYLANDEIt (fp): Herr talman!
Jag kan ju inte som herr Johansson i
Stockholm gå in på olika mer eller
mindre förtäckt relaterade fall. Jag känner
inte ingående till de fall som han
berörde, och dessutom är det ju inte
heller tillåtet att ta upp enskilda fall.

Herr Johansson i Stockholm har ansett
den fria bevisprövningen vara
själva kärnpunkten i motionen. Den
nya rättegångsbalken, bygger ju i motsats
till äldre rätt på fri bevisprövning.
Det innebär att det numera inte finns
någon begränsning i fråga om de kunskapskällor,
som får användas för sanningens
utletande i ett mål. Domaren
är inte heller vid värderingen av den

föreliggande bevisningen bunden av
några legala regler.

Däremot är det ju inte så som motionärerna
syns anse, att domaren får
göra hur som helst och laga efter lägligheten
eller bygga på rent skönsmässiga
grunder när han avgör ett mål. Den
uppfattningen är alldeles oriktig. Regeln
om domarens frihet vid bevisprövningen
innebär inte, att han får grunda sitt
avgörande på en rent subjektiv uppfattning
om de olika bevisens värde.
Hans övertygelse måste, som herr Johansson
också antydde, vara objektivt
grundad och stödjas på skäl som kan
godtagas av andra förståndiga personer.
Domen får inte heller grundas på det
mer eller mindre dunkla totalintrycket
av ett föreliggande material, utan domaren
måste för sig själv klarlägga de
olika grunder, på vilka han stöder sin
övertygelse. Hur svårt det är att klarlägga
detta vet var och en, som har
försökt sig på att skriva en dom. Det är
nämligen, när man skriver domen, som
man kommer till klarhet om huruvida
det är mer eller mindre dunkla föreställningar
om processmaterialet som
har påverkat en eller om man kan redogöra
för fallet på ett sätt, som bör övertyga
också andra förståndiga personer
om att det förhåller sig på ett visst sätt
och att saken är bevisad.

I själva verket är den fria bevisprövningen
en av grundprinciperna i den
nya rättegångsordningen, och införandet
av den innebar förverkligandet av
ett gammalt reformkrav och har föregåtts
av noggranna överväganden under
ett par decennier.

Man kan då fråga sig, hur det var
dessförinnan och vad det var man ersatte
med denna fria bevisprövning.
Den tidigare lagen präglades av den
s. k. legala bevisteorien,. Det fanns vissa
regler att gå efter, exempelvis den välbekanta
»Tu vittnen äro fullt bevis däri
de sammanstämma». Det är väl ingen
domare som inte någon gång har råkat
ut för att ha två vittnen, vilkas vittnes -

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

115

Ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

mål synts sammanstämma men om vilka
man. måste säga »Ack, hurudana äro
dessa vittnen». Man har varit fullt på
det klara med att ehuru deras uppgifter
sammanstämmer och de i sin något
dunkla uppfattning kommit till samma
slut deras vittnesmål inte varit mycket
att hålla fast vid. Man har kanske varit
övertygad om att skulle man döma efter
dessa två vittnen, kanske mot annan
föreliggande bevisning, skulle man få
mycket dåligt samvete.

Tidigare ansågs indiciebevisning icke
utgöra fullt bevis, om det inte fanns
annan bevisning, men i praxis fick under
en ganska lång tid den legala bevisteorien
allt mer vika för den fria bevisprövningen,
och framför allt kom indiciebevisningen
att spela en långt
större roll än man tidigare lät den göra.
Däremot upprätthölls i stort sett regeln
om att vittnesmål av två ojäviga personer
skapade full bevisning. Det var
som kammarledamöterna förstår mycket
enklare att bara räkna efter om
man hade två sammanstämmande vittnesmål
och döma efter detta. Det var
ingen större konst. Hade man ett vittne,
var det halvt bevis, och det fanns kanske
även någon annan bevisning. Det
var naturligtvis enklare att tillämpa
denna metod än att tillgripa den samvetsgranna
prövning man nu får göra
av all bevisning som kan åberopas. Nu
stadgas det helt enkelt, att rätten skall
efter samvetsgrann prövning av allt som
har förekommit i målet avgöra vad i
målet är bevisat.

Av allt att döma vill motionärerna
inte heller återinföra den legala bevisteorien
utan vill ha någon del av den.
Det är svårt att förstå hur en sådan
ny legal bevisteori skulle vara beskaffad.
Jag tror, att herr Johanssons i
Stockholm och hans medmotionärers
tankar på detta område bottnar dels i
den misstro, som de väl alltid hyser
mot domare ocli andra av dem »misstänkta»
personer, och dels i den stora
tilltro de hyser till sig själva. Helt all -

mänt kan jag säga herr Johansson i
Stockholm, att om man sitter i en domarstol
blir man ödmjuk, och minst
av allt tror man sig vara ofelbar. Denna
ödmjukhet och känsla av tungt ansvar,
som följer en dagligen, och stundligen,
är den bästa hjälpen när det gäller att
klara den fria bevisprövningen.

Jag tror inte att jag skulle kunna lyckas
övertyga herr Johansson i Stockholm
om att detta är det riktiga. Så
mycket är i alla fall säkert, att jag tror,
att de som har haft att göra med rättsväsendet
före och efter reformens genomförande
inte tvekar att säga, att
rättsskyddet är bättre tillgodosett n.u
än det var tidigare i de mål som kommer
under de rättsliga instansernas
prövning.

Vidare har motionärerna velat införa
något slags förändring av häktningsförhandlingens
karaktär, vilken skulle
förändras dithän, att domstolen skulle
bli förpliktad att pröva, om sannolika
skäl finns mot den, mot vilken häktningsframställning
gjorts. Det är ju
inget fel i ett sådant förslag. Det är
bara det att det redan föreligger skyldighet
för domaren, att göra en sådan''
prövning. Det är emellertid klart att
det inte är möjligt att i lagtext säga, när
det skall anses föreligga sannolika skäl
för häktning, sannolika skäl för att en
person har gjort sig skyldig till brott
så att han kan häktas. Detta måste ju
vara en omdömesfråga.

Nu är att märka, att före tillkomsten
av nya rättegångsbalken var det administrativa
myndigheter, länsstyrelse,
landsfogde, lands- och stadsfiskal m. fl.,
som hade rätt att i första hand besluta
om häktning av en för brott misstänkt
person. Det riktades länge mycket skarpa
anmärkningar emot att en så ingripande
åtgärd som häktning är skulle
få bestämmas av en myndighet, som var
den misstänktes motpart i rättegången,
och mot att häktningsbeslutet inte kom
att prövas av domstol förrän målet företogs
till behandling.

116 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

De västerländska processlagarna har
i allmänhet den regeln, att häktning
skall beslutas av domare. Man har nämligen
ansett, att man därigenom vinner
största möjliga säkerhet mot obefogade
häktningsåtgärder. Genom nya rättegångsbalken
har man inte gjort något
annat än att man i den svenska rätten
anslutit sig till den tanke, som sedan
länge varit erkänd i västerländsk processlagstiftning.
Frågan om häktning
skall alltså hänskjutas till avgörande av
domstol och kommer då att avgöras på
grundval av en förhandling, som äger
ram mellan två inför domaren jämställda
parter, åklagaren—undersökningsledaren
å ena sidan och den
misstänkte å andra sidan. Man kanske
ställer frågan: Kan dessa parter verkligen
vara jämställda inför domaren?
Ja, det är verkligen så, särskilt om man
beaktar, att den misstänkte har tillfälle
alt anlita biträde av försvarare vid
denna förhandling. Det är också regelmässigt
så, att den misstänkte med eller
mot sin vilja får en försvarare.

I och för sig är det ingenting märkvärdigt,
att dessa häktningsförhandlingar
ofta är ganska snabbt avklarade.
Dessutom vill jag framhålla, att åklagarna
numera gör framställning om
häktning i en mycket begränsad utsträckning.
Om jag bara jämför med
hur det var under min tingssittningstid
för 25 år sedan, då alltså häktningen
beslutades av åklagarna själva, så vill
jag säga, att det i mitt tycke är en mycket
stor skillnad. Vidare är det ofta så,
att domstolen inte heller bifaller de
häktningsyrkanden som sparsamt framställes.
Finns det någon möjlighet att i
stället för häktning tillgripa reseförbud,
så gör man det. Ibland har man för all
del fått dåligt samvete, därför att vederbörande
har stuckit i väg ganska
kvickt, när man givit honom reseförbud
i stället för att häkta honom. Man
gör det emellertid i ganska stor utsträckning.
Det är helt enkelt så, att
tiden har blivit sådan, att man inte be -

höver göra så stora ingrepp. Folk inser
själva att det inte är någon mening att
ge sig i väg, ty man blir förr eller senare
i regel ganska fort infångad och
då står man där utan att ha vunnit någon
egentlig fördel av det hela.

Vidare är det ofta så, att det går fort,
därför att vederbörande har erkänt
brottet. Det är bara att konstatera, att
det föreligger häktningsskäl. Det kan
föreligga risk för att vederbörande begår
nya brott. Det är t. ex. fråga om
en tjuv som blivit tagen på bar gärning.
Han saknar pengar, och det finns ingen
anledning att tro att han inte skulle
fortsätta sin brottsliga verksamhet. Han
måste alltså häktas eller omhändertas
på annat sätt. Det kan vidare föreligga
risk för att vederbörande förstör bevismaterial
eller något sådant. Jag skulle
emellertid bli mycket förvånad om i
de fall, då vederbörande bestrider brottet,
häktning skulle gå till så lättsinnigt
som herr Johansson nu gör gällande.
I själva verket kan det i undersökningsmaterialet
föreligga åtskilliga skäl för
att häkta vederbörande, och det är inte
avsett att man i själva skuldfrågan skall
gå in på någon större utredning vid
häktningsförhandlingen. Det skulle vara
att föregripa huvudförhandlingen,
många gånger kanske på ett sätt som
vore även för den misstänkte mycket
misslyckat. Han skulle kunna komma
att säga saker som han kanske inte
kunde stå för vid huvudförhandlingen.

I denna sak — och det gick herr
Johansson i Stockholm inte närmare in
på — är, tycker jag, ingenting att göra.
Domaren skall pröva häktningsfrågan,
och så sker för närvarande. Jag tror att
det beror på för liten kännedom om de
verkliga förhållandena, när herr Johansson
här gör gällande något annat. Skulle
det vara fel begånget — det kan ju begås
av alla, och det är visst inte uteslutet
att det begås av domare — bör
man klaga i överinstanserna och se, om
man inte där får rättelse.

Enligt gällande rätt finns inte någon

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13. 117

Ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

maximitid bestämd för häktning, men
rättegångsbalken innehåller åtskilliga
bestämmelser i syfte att förebygga ett
onödigt utsträckande av häktningstiden.
De går i huvudsak ut på att åtal skall
väckas så snart som möjligt — rätten
skall utsätta tid, inom vilken åtal skall
väckas — och vidare skall, om huvudförhandling
inte inom en ganska kort
tid kan företagas, målet anmälas ånyo,
i regel var fjortonde dag. Hela tiden
skall rätten pröva att häktningsskäl föreligger.
Det är klart att rätten även här
kan begå misstag, och om herr Johansson
ser på vad utskottet har skrivit på
s. 13 — jag skall inte gå in på fallet
närmare —• så har högsta domstolen i
ett uppmärksammat fall, där häktningstiden
hade blivit lång, varit av en annan
mening än underinstanserna beträffande
frågan om häktningsskäl skulle anses
alltfort föreligga. Man kan förvänta att
detta rättsfall jämte andra begagnas som
prejudikat och tjänar till ledning för
domstolarna.

Det är naturligtvis en mycket allvarlig
sak att det på senare tid har förekommit
synnerligen långa häktningstider.
Herr Johansson i Stockholm, som
ju ganska ogenerat gick in på enskilda
fall, sade ju också att han kunde förstå,
att i något visst fall häktningstiden hade
blivit lång. Det är nödvändigt att det
uppsättes garantier mot att häktningstiden
göres längre än vad som är oundgängligen
erforderligt, och utskottet har
för sin del visst inte varit främmande
för tanken att överväga vad man kan
göra i den riktningen. Emellertid har
ju alla remissinstanser varit av den uppfattningen,
att man inte gärna kan stadga
någon viss bestämd tid som den längsta
som kan förekomma för häktning.

Det förvånar mig, att herr Johansson
i Stockholm finner dessa remissinstanser
utvalda på ett olämpligt sätt. Det
skulle vara mycket svårt att vända sig
till några andra än de remissinstanser
som gemenligen brukas i sådana sammanhang,
och advokatsamfundet är väl

den av dessa remissinstanser, som är
närmast att företräda de mera allmänna
synpunkterna från folk i gemen. Advokater
har ju med folk att göra i olika
sammanhang, t. ex. såsom försvarare för
dem, som misstänkas för brott.

När det nu föreligger en sådan allmän
och fortgående prövningsskyldighet
att häktningsskäl föreligger — man
skall i regel var fjortonde dag ta upp
denna fråga och pröva den — har det
förefallit utskottet på något sätt egendomligt,
att man skulle införa något särskilt
slags prövning efter en viss annorlunda
bestämd tid, låt oss säga efter två
eller tre månader eller var man nu vill
sätta gränsen. Man måste få det intrycket
att de första prövningarna inte skulle
vara så viktiga, utan att det först är vid
denna särskilda prövning som man
skulle på allvar pröva att häktningsskäl
fortfarande föreligger. Det kan ju inte
vara lämpligt, och dessutom är säkerligen
i det stora flertalet fall häktningstiden
jämförelsevis kort. De långa häktningstider
som förekommit har bara
gällt i mycket enstaka undantagsfall.

Detta är alltså orsaken till att utskottet
inte har velat gå med på något experimenterande
med detta för närvarande.
Dessutom finns inte någon anledning
att göra det, när det sitter en utredning
som har att överse rättegångsbalken.
I den mån Kungl. Maj:t kan finna
anledning att ge denna utredning nya
direktiv, kan ju Kungl. Maj:t göra det.

Det är emellertid att märka att de
långa häktningstider, som förekommit i
en del mål, delvis haft samband med
övergångssvårigheter i anledning av den
nya rättgångsbalkens införande. Det är
inte tu tal om att det har varit brister i
fråga om den personella organisationen.
Det har varit brister både inom polisoch
åklagarväsendet. För närvarande
anses bristen fylld beträffande åklagarväsendet,
men beträffande polisen kvarstår
den ännu. Utskottet har understrukit
vikten av att dessa brister avhjälpas,
och om så sker, anser utskottet att någon

118 Nr 13. Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

ändring inte skall behöva göras i rättegångsbalken
i dessa avseenden.

Vad slutligen angår motionärernas
hemställan om en översyn även i övrigt
av den nya rättegångsbalken, så berörs
den frågan i motiveringen endast vad
beträffar ett särskilt spörsmål. Motionärerna
anför där, att många människor
på grund av de dryga kostnaderna blir
avskurna från möjligheterna att söka sin
rätt vid domstol. Utskottet har emellertid
erinrat om, vilket jag redan framhållit,
att en översyn redan pågår, och
att direktiven till denna har utformats
i justitiedepartementet bl. a. efter framställning
av riksdagen. I det utlåtande
av första lagutskottet, som låg till grund
för riksdagens beslut i denna fråga, berördes
även rättegångsreformens verkningar
med avseende på den enskildes
processkostnader.

När jag sade, att det i motionen inte
förekommit någon ytterligare motivering
för en översyn, så har jag vågat
säga det därför, att jag räknar med att
herr Johansson i Stockholm icke anser
det vara någon motivering, att herr
Johansson och hans medmotionärer i
en uppkonstruerad och mycket opassande
passus i motionen sökt göra gällande,
att processreformen skulle ha
tillkommit efter nazistiska och fascistiska
inflytelser.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Beträffande häktningstiden
säger första lagutskottets ordförande, att
det föreligger skyldighet för domstolarna
att pröva underlaget. Jag har emellertid
tidigare konstaterat, att den skyldigheten
inte fullgöres av domstolarna.
På två—tre minuter kan ingen domstol
företa en verklig prövning av underlaget
för en häktning. När häktningar gång
på gång företages efter samma korta
prövningstid, så faller därmed hela invändningen.

Herr Rylander sade vidare, att han i
huvudfrågan icke är beredd och icke
vill gå in på det aktuella fall jag anförde.
Det kan ju också lämnas därhän,
ty detta såväl som en rad andra rättsfall
har jag tidigare haft anledning att tillföra
kammarens protokoll, och vad de
nya fallen beträffar får vi ju en särskild
debatt om den saken. Jag vill därför
nöja mig med att säga, att jag just
på grund av den motivering utskottet
anfört noga har följt domskälen i de
anförda fallen — ett efter ett — för att
se med vilka ytterligare skäl domarna i
de tre instanserna har velat styrka angivarens
tillförlitlighet. De var alla av
den arten, att de ger mig anledning
säga, att om den fria bevisprövningen
skall vara så fri från bevis, så kan nästan
vem som helst i detta land dömas för
vad som helst, ty man kan inte styrka
en mans tillförlitlighet med multiplikationstabellen.
En lögn eller ett förvrängt
påstående blir nämligen inte sanning
bara genom att upprepas inför flera
personer.

Sedan gav herr Rylander sitt anförande
en litet personlig tillspetsning och
sade, att jag och mina medmotionärer
hyser stor tilltro till oss själva och stor
misstro mot den svenska domarkåren.
Herr Rylander tilläde i sin egenskap av
domare, att just när man sitter och
dömer, känner man den verkliga ödmjukheten.
Ja om det intryck svenska
folket på sistone har fått av domarna —
jag menar nu inte bara dem, som ger
föreställningar i vinröd pyjamas och
ljusblå morgonrock utan också en del
andra — skall beskrivas, så inte är det
precis ordet ödmjukhet man får i tankarna!
Men jag vill också konstatera —
lika ödmjukt som domarkåren — att det
inte bara är min och mina medmotionärers
tilltro till det svenska rättsväsendet
som under detta senaste år på grund av
en rad förekomna anledningar har skakats
i grunden.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

119

Onsdagen den 15 april 1953 em. Nr 13.

Ändring av bestämmelserna om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 59; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckt motion
om utredning av redogöraransvaret.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Ändring av bestämmelserna om ersättning
åt oskyldigt häktade eller
dömda m. fl.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckt motion
om ändring av bestämmelserna om ersättning
åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 21, vilken
behandlats av första lagutskottet,
hade herrar Johansson i Stockholm och
Holmberg hemställt, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till sådan ändring
av bestämmelserna om ersättning åt
oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
att den som icke uppsåtligen medverkat
till att han berövats friheten, men likväl
varit anhållen, häktad eller dömd för
gärning, till vilken han icke gjort sig
saker, skall äga rätt till ersättning, samt
att ansökan om sådan ersättning handlägges
i en ordning där icke den beslutande
instansen kan påverkas i sitt
beslut av några egna tidigare åtgärder
i målet».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 21, icke måtte föranleda någon
riksdagens" åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Även i detta fall har utskottet
varit negativt. Ändå har t. o. m.
statsåklagaren i Göteborg ifrågasatt, om
inte stadgandet med skälighetsprövning
borde undergå en viss omredigering.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
som i princip ansluter sig till vår uppfattning,
har förordat en sådan ändring
i 1945 års lag, att ansökan om ersättning
icke får avvisas genom en hänvisning
till kvarvarande misstanke. Det bör bara
finnas två kategorier, frikända och dömda.
Nu har man i praxis skapat en tredje
kategori, folk som är frikända men mot
vilka misstanke anses kvarstå och som
därför kan förvägras ersättning av den
domstol, som icke funnit skäl att döma
dem. Detta är stötande för rättskänslan,
men utskottet har ändå anslutit sig till
den uppfattningen.

Jag hade ett särskilt aktuellt fall i
tankarna när jag väckte motionen, låt
vara att jag kunde anföra många andra.
Det gällde en man, som frikändes i den
process jag nyss talade om, trots alla
omhäktningar. Vid ett tillfälle i rättegången
frågade honom domaren om han
hade någon politisk uppfattning. Han
svarade att han närmast sympatiserade
med folkpartiet.'' Detta hade den egendomliga
effekten att de domare, som beslutat
sig för att tro på angivaren när
det gällde folk med kommunistiska åsikter,
beslöt att icke tro på honom när
det gällde sympatisörer med folkpartiet.
Vi frågar: Varför fick inte denne man
fullständig upprättelse? Han blev skandaliserad
i hela pressen som en farlig
spion, och när man vägrade honom ersättning
söker man därmed alltjämt
hålla liv i den föreställningen, detta
trots att det inte fanns något underlag
för en dom. Detta visar på en fullkomlig
uppluckring av våra domstolars känsla
för människors okränkbarhet och människors
anseende. Man kan tillåta sig
vilka angrepp som helst i pressen och
annorstädes mot en människas heder
och sedan vägra henne upprättelse när

120 Nr 13. Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändring av bestämmelserna om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

anklagelsen visat sig oriktig. Jag anser
anklagelsen lika oriktig i de andra fallen,
men nu gäller det den som också
domstolarna friat, och vi kommer att
fortsätta opinionen för lex Wickström.

Fröken ÖBERG (s): Herr talman! I
föreliggande motion har yrkats dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa att lagen om ersättning
till oskyldigt häktade måtte ändras
så att ersättning i vissa fall skulle
utgå, dels att ansökan om ersättning
icke skall handläggas av samma instans,
som tidigare fattat beslut om åtgärder
i själva målet.

Som framgår av utskottsutlåtandet
har motionen varit remitterad till flera
olika instanser för yttrande, och i så
gott som samtliga dessa yttranden uttalas
den meningen, att ersättningsrätten
bör vara underkastad begränsningar
som kan sammanhänga med omständigheter
i det särskilda fallet. Det
är tydligt att om rätten till ersättning
icke vore underkastad sådana begränsningar
skulle situationer kunna uppstå,
som kunde leda till underliga resultat.

Vad sedan gäller frågan huruvida
den domstol som handlagt målet även
skall avgöra ersättningsfrågan, så har
av remissvaren tydligt framgått, att
gällande ordning för ersättningsanspråkens
prövning icke behöver föranleda
några olägenheter, och veterligen har
det icke heller försports några sådana
under den tid lagen varit i kraft. Jag
tycker icke man behöver påpeka mer
än detta -— det kan vara tillräckligt
— och jag tror inte heller att en något
längre argumentering skulle påverka
herr Johanssons i Stockholm uppfattning.

Då utskottet inte har funnit anledning
att yrka på en ändring av lagstiftningen,
skall jag med dessa korta
ord be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Fröken Öberg godkänner
alltså denna tredje kategori av frikända
men ändå inte helt frikända. Jag tror
att detta är en kategori som bör avskaffas.
Jag har anfört ett konkret fall, som
är synnerligen upprörande, där man
vägrade en människa upprättelse.

Jag glömde, herr talman, att yrka
bifall till motionen, men jag gör det nu.

Fröken ÖBERG (s): Herr talman! Om
herr Johansson i Stockholm avser det
fall som åsyftas i motionen, så vill jag
nämna för herr Johansson, som bör veta
detta, att fallet fortfarande är under
omprövning. Innan det är klarlagt hurudan
domen där blir, tror jag att vi
kan avstå från vidare argumentering i
detta fall.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen 11:21; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat första
lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner
om undantag för medborgare i våra nordiska
grannländer från de för utlänning
gällande föreskrifterna angående vistelse
inom skyddsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 30
juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

121

§ 12.

Ändrade grunder för bidrag från landsting
m. fl. till kostnaderna för vård å

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och
4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård
i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 20 februari 1953 dagtecknad
proposition, nr 68, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikes ärenden, föreslagit riksdagen att
antaga ett förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

I propositionen hade föreslagits en
höjning av det bidrag landsting och städer
utanför landsting ha att lämna för
vård på de s. k. riksplatserna vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet
från 2 kronor 50 öre till det belopp,
varmed den fastställda legosängsavgiften
på allmänt rum vid dessa sjukhus
överstege 3 kronor, allt för vårddag räknat.
Avsikten vore att höja legosängsavgifterna
i viss anslutning till de taxehöjningar,
som enligt särskilda avtal
skett för utomlänspatienter på landstingssjukhusen.
Enligt förslaget skulle
vårdbidrag utgå även vid vård på enskilt
och halvenskilt rum. Vidare hade föreslagits
en viss utvidgning av kretsen av
läkare, som ägde att med verkan att
vårdbidrag komme att utgå remittera

sjuka till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
för vård.

Enligt förslaget skulle 1 § i ovannämnda
förordning erhålla följande lydelse: Då

någon för vård, som avses i 1 §
lagen om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, intages å karolinska
sjukhuset, har det landsting,
inom vars område han är boende, att
till sjukhuset erlägga bidrag till kost-,
naderna för vården enligt vad nedan
sägs.

Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag
föreligger under förutsättning antingen
att den å karolinska sjukhuset
intagne under vistelse inom Stockholms
stad eller Stockholms län insjuknat i
den sjukdom, vården avser, eller ock
att han erhållit hänvisning till karolinska
sjukhuset för vård, som ej kan beredas
å landstingets sjukvårdsinrättningar.
Sådan hänvisning skall ske
skriftligen och må meddelas av lasaretts-
sjukstugu-, sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare
vid lasarett, sjukstuga,
sanatorium eller tuberkulossjukstuga,
som drives av landstinget, så ock
av vederbörande tjänsteläkare. Med lasarettsläkare,
som nyss sagts, skall i förevarande
hänseende jämställas överläkare
vid akademiska sjukhuset i Uppsala
samt överläkare vid statens sinnessjukhus
och annat därmed jämförligt
sinnessjukhus.

Vårdbidraget skall, oavsett huruvida
vården meddelas å allmänt, enskilt eller
halvenskilt rum, för varje vårddag utgå
med det belopp, varmed den för sjuka
från landstingsområdet fastställda legosängsavgiften
å allmänt rum vid karolinska
sjukhuset överstiger tre kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett antal
i anledning av densamma väckta
motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 370 och II: 448 samt I: 371 och
II: 449, såvitt sistnämnda båda motio -

122

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändrade grunder för bidrag från landsting m. fl. till kostnaderna för vård å karo

linska sjukhuset och serafimerlasarettet.

ner avsåge remissrätten, måtte bifalla
förevarande proposition;

B. att motionerna I: 371 och II: 449,
såvitt motionerna avsåge hemställan hos
Kungl. Maj:t om förslag till kompensation,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Sanne och fröken Höjer,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i
vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet — måtte för sin del
med bifall till motionerna 1:370 och
II: 448 och med avslag å motionerna
I: 371 och II: 449, såvitt sistnämnda
båda motioner avsåge remissrätten, antaga
nämnda förslag med den ändringen
att 1 § tredje stycket skulle erhålla
följande lydelse: »Vårdbidraget skall,
oavsett huruvida vården meddelas å allmänt,
enskilt eller halvenskilt rum, för
varje vårddag utgå med 12 kronor.»

B. att motionerna 1:371 och 11:449,
såvitt motionerna avsåge hemställan
hos Kung. Maj :t om förslag till kompensation,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av fru Johansson i Norrköping och
herr Nilsson i Göteborg, som ansett att
utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 371 och II: 449, såvitt motionerna
avsåge remissrätten, funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda författningsförslaget
— måtte med avslag å motionerna I: 370
och II: 448 för sin del antaga ett av
reservanterna framlagt förslag till förordning
i ämnet;

B. att motionerna I: 371 och II: 449,
såvitt motionerna avsåge hemställan hos
Kungl. Maj :t om förslag till kompensation,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Det förordningsförslag, som framlagts
i den med 2) betecknade reservationen
skilde sig från Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag endast i avseende å 1 §
andra stycket, som enligt reservationen
skulle erhålla följande lydelse:

Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag
föreligger under förutsättning antingen
att den å karolinska sjukhuset
intagne under vistelse inom Stockholms
stad eller Stockholms län insjuknat i
den sjukdom, vården avser, eller ock
att han erhållit hänvisning till karolinska
sjukhuset för vård, som ej kan beredas
å landstingets sjukvårdsinrättningar.
Sådan hänvisning skall ske
skriftligen och må meddelas av lasarettsläkare
vid lasarett som drives av
landstinget. Hänvisning må även, efter
samråd med läkare som nu nämnts,
meddelas av sjukstugu-, sanatorie- eller
tuberkulossjukstuguläkare vid sjukstuga,
sanatorium eller tuberkulossjukstuga,
som drives av landstinget, så ock
av vederbörande tjänsteläkare, överläkare
vid akademiska sjukhuset i Uppsala
samt överläkare vid statens sinnessjukhus
och annat därmed jämförligt
sinnessjukhus; och skall anteckning om
samrådet ske å den handling, som upprättas
för hänvisningen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Yi har i en reservation till
utskottsutlåtandet anfört en från utskottsmajoriteten
avvikande mening
rörande ett visst avsnitt av denna fråga.
Vi har inte vänt oss emot de ökade
avgifter, som lagts på landstingen och
städerna utanför landsting och som
dessa skall betala till de s. k. riksplatserna
vid karolinska sjukhuset. Vi har

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13. 123

Ändrade grunder för bidrag från landsting m. fl. till kostnaderna för vård å karo linska

sjukhuset och serafimerlasarettet.

liksom utskottet i övrigt ansett det
vara ganska skäligt, när vårdkostnaderna
stigit så mycket som de gjort, att
man också ökar landstingens avgifter.

Det är beträffande ett annat område
som vi har reserverat oss, nämligen
i fråga om remitterandet av patienter
till dessa riksplatser. Remissförfarandet
bär i det nya förslag, som vi nu
går att behandla, utvidgats till att omfatta
flera remissinstanser. När utskottet
stannat för en remissrätt, som går avsevärt
utöver den rätt i detta avseende
som utomlänsavtalet medger, tycker vi
att man å andra sidan också borde visa
någon återhållsamhet. Yi har därför
föreslagit att de tjänsteläkare och de
läkare i övrigt, som skall utfärda en
remiss till en av dessa riksplatser, dessförinnan
skall rådgöra med lasarettsläkaren
inom respektive sjukvårdsområde.
Vi har gjort detta därför att det
många gånger kan komma nya tjänsteläkare,
som inte känner till vad som i
detta avseende finnes inom vederbörande
sjukvårdsområde. Därför har vi tyckt
det vara lämpligt att de först rådgjorde
med lasarettsläkaren i fråga.

Inom utskottet har man anfört att detta
skulle kunna medföra svårigheter att
få det material för forskningen vid karolinska
institutet, som skulle behövas.
Jag tror inte att detta skall behöva
bli fallet, och i varje fall måste man
ändå främst se till patientens bästa.
Utskottet har också skrivit att man först
och främst bör se till patientens bästa,
Utskottet har emellertid gjort denna
formulering från andra utgångspunkter
än vi gjort i reservationen, ty vi menar
att finns det möjligheter till sådan
vård på hemorten som patienten behöver,
skall han naturligtvis också kunna
få stanna där. Detta kan vara bäst
både för honom själv och de anhöriga.

Denna rådgivning med lasarettsläkaren
behöver inte vara så vidlyftig. Man
kan ju bara per telefon sätta sig i förbindelse
med denne läkare.

Jag vill med dessa korta ord, herr talman,
yrka bifall till reservation nr 2)
till utskottets utlåtande.

Fröken HÖJER (fp): Herr talman! Jag
har i reservation nr 1) gått emot det
förslag som framlagts av utskottets majoritet
angående vårdavgiften vid serafimerlasarettet
och karolinska sjukhuset.

Jag har gjort detta i en uppfattning
stick i stäv emot den som fru Johansson
i Norrköping nyss redovisade för.
Jag anser nämligen att det finns starka
skäl anta, att undervisningen vid dessa
sjukhus inte kommer att bli vad den
behöver vara, om man höjer vårdavgiften
på det sätt som utskottet har
föreslagit.

Serafimerlasarettet kom till i mitten
på 1700-talet, främst för att bli en
plats där läkarna kunde få sin undervisning.
Vi har visserligen flera sådana
platser här i landet, men karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet utgör
ett par av de förnämsta centra för läkarutbildningen.

Jag har emellertid skrivit denna reservation
även av omtanke om patienterna.
Jag anser det nämligen i högsta
grad oberättigat att nödvändigtvis hänvisa
en patient till en viss läkare. Patienten
skall ha någon möjlighet att kunna
välja när det gäller svåra fall.

I och med denna ökade vårdavgift
inskränkes patientens möjlighet att välja
läkare. Det är också mycket troligt
att undervisningsmaterialet vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet
kommer att minskas. För att kunna få
belägg för vårdavgiftens betydelse i
detta sammanhang är jag tvungen att gå
något tillbaka i tiden.

År 1930 — jag skall inte gå längre
tillbaka i tiden — avvisades ett förslag
om att vårdavgiften skulle uppgå till
den verkliga kostnaden. Man hänvisade
i stället till utomlänspatienterna och
deras avgifter. 1937 års bidragsförord -

124 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändrade grunder för bidrag från landsting m. fl. till kostnaderna för vård å karo linska

sjukhuset och serafimerlasarettet.

ning stadgar en legosängsavgift på 5
kronor, och den utgör precis halva
kostnaden för vården på en allmän
plats. Nu gällande legosängsavgifter är
7 kronor de femton första vårddagarna
och 6 kronor de följande, och för dessa
utgår ett vårdbidrag på 2 kronor 50
öre, alltså kvarstår en relativt ringa avgift
för patienten. Förslaget är nu att
vårdbidraget skall ökas från 2 kronor
50 öre till 32 kronor — många hundra
procents förhöjning. Det är väl inte
underligt om man hesiterar, när man
får ett sådant förslag.

Har det då varit patienter, som har
vänt sig till karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet och själva betalt sin
vårdavgift? Ja, år 1951 var intagna på
allmän sal vid karolinska sjukhuset 967
patienter, som inte åtnjöt vårdbidrag
utan helt bekostade vården själva. Vid
serafimerlasarettet var antalet 322. Alla
dessa patienter blev alltså en hjälp för
undervisningen, och det var vad man
behövde för att verkligen få en allround-undervisning.
Det är inte så underligt
att lärarna vid dessa sjukhus är
oroliga för att de nu inte skall få det
material som de behöver, ett material
som tidigare frivilligt har kommit genom
att personer uppskattat vården på
dessa sjukhus och själva sökt sig dit.

Nu har man sagt, att i och med att
man gör denna stora förhöjning av
avgiften är det kanske troligt att patienterna
kommer att begära att få remiss.
Vem har sagt att de får en sådan
remiss? Det finns ingenting som talar
om att de verkligen kommer att få remiss
och att de inte redan tidigare har
försökt att få remiss. Jag kan alltså inte
finna att det är lämpligt för de vårdbehövande
att vi går åstad och höjer vårdavgiften.
Om de vill ligga på hemmasjukhusen,
så gör de det. Men det finns
något skäl för att de inte vill ligga på
hemmasjukhusen, och det är därför
de vänder sig till dessa andra sjukhus.

Jag är så pass orolig för att under -

visningen inte skall bli tillfredsställande
att jag menar, att man inte kan gå
med på att höja avgiften. Jag stöder mig
då på den minskning av antalet utomlänspatienter,
som har skett vid Lunds
lasarett, sedan utomlänstaxa började
tillämpas. Man har där förlorat 5.0 procent
av patienterna och läkarna-lärarna
beklagar sig mycket över att de har
mist detta material.

Fru Johansson i Norrköping menar,
att här skall man med en remiss kunna
ange vilka som skall vidarebefordras.
Det låter som om man till undervisningen
endast skulle behöva sådana patienter,
som inte kan skötas på hemmasjukhusen.
Men för undervisningen behöver
man alla möjliga olika fall, också
de enkla fall som eventuellt skulle ha
kunnat skötas på hemmasjukhusen men
där patienterna hittills av olika anledningar
har föredragit att ligga på karolinska
sjukhuset och därmed hjälpt
till att få undervisningsmaterialet fylligt.
Vad hjälper det att man har en
massa specialavdelningar runt om i
länen, om vi inte får välutbildat folk
till dessa avdelningar? Det är därför
som man måste värna om de patienter
som vill komma till karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet.

Vi reservanter menar att det är mycket
rimligt att ha den utgångspunkt
som man hade 1937 och gå på ungefär
halva kostnaden. Men än hellre bör man
ta fasta på den ökning av levnadskostnaderna
som sedan dess har skett och
dessutom lägga till något litet på grund
av den ökning av vårdkostnaden som
har skett överallt. Detta gör att vi kommer
fram till en legosängsavgift på 15
kronor. Bibehåller man avgiften på
3 kronor blir vårdbidraget i så fall 12
kronor. Detta anser vi är en rimlig
ökning. En höjning från 2 kronor 50
öre till 12 kronor är i alla fall inte så
dåligt.

Vi kan inte riktigt förstå, som det
säges i en av motionerna, att det skall

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13. 125

Ändrade grunder för bidrag från landsting m. fl. till kostnaderna för vård å karo linska

sjukhuset och serafimerlasarettet.

vara nödvändigt att först höja vårdavgiften
och sedan ge kompensation till
landsting och städer för höjningen. Varför
skall vi alltid göra allting så invecklat?
Varför inte i stället låta vårdavgiften
höjas till ett lämpligt belopp,
t. ex. 12 kronor?

Beträffande remissrätten kan jag på
intet sätt gå med på fru Johanssons förslag.
Det skulle ytterligare inskränka
möjligheterna för patienterna att komma
över till karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet, om en lasarettsläkare
alltid skulle behöva uttala sig om
huruvida patienten skulle få remiss eller
inte. Det finns enligt mitt förmenande
intet behov av ytterligare inskränkning
på denna punkt.

Här är det meningen att man skall
göra ett försök, och det är sagt att om
man inte får tillräckligt med patienter
för undervisning skall man kunna ompröva
saken. Att ta ett sådant stort
steg, som i alla fall kommer att låta
över tusen patienter på ett år försvinna
ifrån ett undervisningscentrum, är enligt
min mening en farlig sak, och de
ungdomar som under denna tid där får
sin undervisning kommer i alla fall
att få denna betydligt försämrad. Det
menar vi reservanter att man inte har
rätt att göra. Vi tror att de från professorernas
sida uttalade farhågorna har
en verklighetsgrund.

Med anledning av detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr 1).

Herr FAST (s): Herr talman! Det beslut
som andra kammaren väl kommer
att fatta om några minuter innebär att
man överför ifrån statens utgifter till
landstingens ungefär fyra miljoner kronor
utan att landstingen på något sätt
erhåller gottgörelse i annan form.

Vi har vid åtskilliga tillfällen påtalat
att landstingen påläggs nya utgifter
som är rena statsutgifter. De gamla
statsbidragen, som skulle motsvara en

viss procentuell del av kostnaden för
en vårdgren, har stått kvar vid sin
gamla nivå och har icke följt med prisutvecklingen
i något avseende.

Det är klart att man i ett sådant fall
som detta skulle kunna göra såsom det
här har framhållits mera principiellt i
motionen, nämligen att man i samband
med förslaget till riksdagen skulle ha
räknat upp statsbidragen i något annat
avseende.

Nu säger departementschefen och utskottet
— och jag ger dem rätt — att
det problemet inte kan lösas i samband
med denna fråga. Men utskottet gör ett
uttalande, att frågan om förbättring av
statsbidragen bör behandlas i annat
sammanhang. Jag vet nu inte om detta
är en växel som man tänker att statsmakterna
någon gång skall lösa in eller
om det är allmänna talesätt, som till
ingenting förbinder. Det senare torde
väl vara fallet att döma av hur man brukar
behandla sådana här ting.

Nu skall jag emellertid inte uppehålla
mig vid dessa prisökningar, ty
det är rationellt att man får likartade
förhållanden vid statens sjukhus och
vid de övriga sjukvårdsinrättningarna.
Jag erinrar om vad sjukhuslagens första
paragraf innehåller i fråga om uppgifter
för landsting och städer utanför
landsting. Där har man angivit för vilka
sjuka det är som landstingen har att
sörja för nödigt antal vårdplatser och
se till att de får en förstklassig vård.
Jag tror inte att man kan säga att huvudmännen
i något avseende har försummat
sina åligganden härvidlag.
Den omständigheten att man ännu inte
har specialsjukvården utbyggd på det
sätt som man skulle önska i många
landsting beror många gånger helt enkelt
på att redan godkända sjukhusplaner
icke har kunnat förverkligas till följd
av byggnadsreglering, svårigheter med
arbetskraft o. s. v., men man har byggt
ut så mycket man har orkat med och
kanske till och med litet därutöver.

126 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändrade grunder för bidrag från landsting m. fl. till kostnaderna för vård å karo linska

sjukhuset och serafimerlasarettet.

Man har inte nöjt sig med detta, utan
sedan två år tillbaka finns det också
en överenskommelse mellan landstingen
och städerna utanför landsting
angående sådana sjukdomsfall för vilka
det icke inom det egna sjukvårdsområdet
kan beredas förstklassig vård. Det
gäller alltså här specialistvård.

Vid de förhandlingar som fördes emellan
landstingsförbundet och de landstingsfria
städerna var det städerna, inte
minst Göteborg och Stockholm, som ansåg
att det var nödvändigt att i fråga om
remisspatienter som kom från landstingsområdena
och skulle mottagas vid
dessa städers sjukhus göra remissreglerna
sådana att patienter inte i onödan
komme att belasta Stockholms och Göteborgs
sjukhus. Vi fick finna oss i detta;
vi ansåg det vara rimligt och riktigt.
Sjukhusen var i första hand för den
egna befolkningen. Men det fanns också
andra skäl, och ett av dessa skäl, som
vi kunde godta, var det, att om man
inte gjorde några begränsningar i
fråga om remissförfarandet utan patienterna
kunde få söka upp sjukhuset
bäst de ville och tas in där, medan
landstingen skulle betala, skulle detta
leda till att de verkligen behövande
remisspatienterna, som komme till
sjuhkuset med en skriftlig remiss
från en av lasarettsläkarna i sitt eget
sjukhusområde, inte kunde få plats
därför att dessa specialplatser vore
upptagna av patienter som icke behövde
vårdas där utan som mycket
väl kunde vårdas inom den egna hemorten.
Det är en sida av saken som
icke på något sätt har blivit belyst i
utskottets utlåtande.

Att det skulle vara så oerhört annorlunda
för serafimerlasarettet och karolinska
sjukhuset att det inte förelåge
någon jämställdhet med Stockholms
stads övriga sjukvårdsinrättningar samt
Göteborgs och Malmö städers sjukvårdsinrättningar,
det tror jag inte.

Någon risk att vissa platser inte skall

komma att bli belagda, vilket man
förmenar skulle kunna inträffa om remissreglerna
blir sådana att det blir
landstingens egna expertläkare som avgör
huruvida en patient är i behov av
sjukvård, som icke lämpligen kan meddelas
inom det egna sjukvårdsområdet,
finns det väl ingen grundad anledning
att befara. Jag skulle vilja säga till
fröken Höjer att om vi behöver
ha särskilda regler för att förebygga
att det på dessa sjukhus skall läggas
patienter från landsbygden i de fall,
där lika god vård kan beredas dem inom
det egna området, då är det
bäst att vi i landstingen vägrar att betala.
Jag frågar verkligen: Kan riksdagen
på det sättet ålägga huvudmännen
att betala något som icke står i överensstämmelse
med första paragrafen i
sjukhuslagen? Jag tvivlar starkt på
detta.

Dessutom skulle jag vilja säga, att
när man här något så när får betala
för vad platserna kostar att driva —
det är ju inte hela beloppet utan det
finns ännu en marginal — måste vi angripa
denna sak på ett helt annar sätt
än genom att följa fröken Höjers reservation
och sänka priset men låta
patienterna fritt strömma till. Då får
vi försöka träffa överenskommelser, att
ett visst antal platser står till de olika
landstingens förfogande i den utsträckning,
som erfordras. Vi får då söka att
träffa överenskommelser av annat slag
än dem som det här är fråga om. Jag
tror emellertid att det kommer att visa
sig att dessa platser blir belagda, även
om jag är medveten om att det kanske
inte alltid är så roligt att ligga på ett
undervisningssjukhus, där man är omgiven
av en rad läkare, kandidater och
dylika som också skall se den sjuke och
vara med om demonstrationer av överläkare
och professorer. Jag tror alltså
att man inte behöver löpa någon risk
att inte vårdplatserna blir belagda.

Nu har man inte från departements -

Onsdagen den 15 april 1953 em. Nr 13. 127

Ändrade grunder för bidrag från landsting m. fl. till kostnaderna för vård å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet.

chefens sida och inte heller från utskottets
sida godtagit de vanliga remissregler
som finns i utomlänsavtalet.
Men jag är åtminstone tacksam för
att man har avvisat det krav, som kommit
fram från direktionen för karolinska
sjukhuset, om en utvidgad remissrätt,
som toge hänsyn till patienternas
egen vilja även när det gäller
patienter vid de båda sjukhusen som
kommer från annan ort. Här är det inte
fråga om patienter som insjuknar inom
Stockholms stads och läns område, ty
det är ju självklart att sådana utan vidare
skall tas in. I det fallet kommer
landstingen också att betala det begärda
priset.

Den reservation, som fru Elsa Johansson
har yrkat bifall till, innebär
dock sådana åtgärder att vi kan vara
till freds om riksdagen följer denna reservation.
Det sägs där att det kan väl
inte vara orimligt eller obehörigt att,
när man utsträcker denna remissrätt
till att omfatta vanliga tjänsteläkare,
denne tjänsteläkare sätter sig i förbindelse
med vederbörande lasarettsläkare
— jag tänker då givetvis på att han
sätter sig i förbindelse med den läkare,
som han tror närmast behärskar
den sjukdom som patienten lider av.

Jag skulle vilja säga, herr talman,
att om man inte vill vara med om
detta så vill man inte godta vad vi
ställer som bestämd fordran, nämligen
ett gott samarbete mellan läkarna i
den öppna sjukvården och i den slutna
sjukvården. En provinsialläkare, som
så vitt jag förstår saknar inte medicinsk
kunnighet men väl medicinska
resurser i fråga om utrustning, har
ibland svårt att bedöma huruvida centrallasarettet
med sina många specialavdelningar
lämpligen kan vårda den
sjuke som har besökt honom. Om man
inte anser att det är rimligt att han
telefonledes eller på annat sätt. sätter
sig i förbindelse med vederbörande lasarettsläkare,
måste jag säga att då

uppskattar man inte till fullo värdet
av det samarbete som råder i en god
sjukvård där öppen och sluten sjukvård
försöker ansluta sig till varandra.
Det räknas för närvarande till god
ordning ute i länen. Om riksdagen inte
följer det uttalande, som sålunda göres
i denna reservation, måste det så vitt
jag kan begripa innebära att riksdagen
menar att det inte är så kinkigt med
detta samarbete emellan läkarna i dén
slutna och öppna sjukvården.

Jag tycker sålunda att det är ett
mycket rimligt krav som man från
landstingens sida ställer, när man säger:
»Vi betalar de ökade vårdkostnader
som här uppkommer och som går
till ungefär 4 miljoner kronor, men vi
kräver att den goda ordning, som finns
ute i bygderna genom det samarbete
som där råder mellan läkarna i den
öppna och slutna sjukvården, skall
gälla även när det är fråga om att remittera
patienter till karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet.»

Nu kan man ju säga — jag förstår
den invändningen •— att eftersom den
genomsnittliga kostnaden vid lasaretten
inom landstingens områden är ungefär
36 kronor och det här är fråga
om en avgift på 35 kronor, varav patienten
skall betala 3 kronor och landstingen
32 kronor, så spelar det väl inte
någon roll för landstingen, om patienten
vårdas vid karolinska sjukhuset eller
serafimerlasarettet, eftersom det ju
ändå blir någon krona billigare än om
han vårdas på det egna lasarettet. Men
man får inte glömma att landstingen
enligt sjukhuslagens 1 § varit skyldiga
att bygga sjukhus för det antal vårdbehövande
som kan beräknas finnas inom
landstingsområdet, och detta har
också landstingen försökt göra. Om nu
en provinsialläkare skulle utan giltiga
medicinska skäl remittera, inte bara
ett utan åtskilliga fall till något av de
nämnda sjukhusen, och följden skulle
bli att ett motsvarande antal platser

128 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändrade grunder för bidrag från landsting ro. fl. till kostnaderna för vård å karo linska

sjukhuset och serafimerlasarettet.

stode tomma vid vederbörande landsortslasarett,
så får ju landstinget dock
vidkännas ungefär samma kostnader
även för de platser som är obelagda.
Detta kan ju inte vara en rimlig anordning.

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag inte ytterligare utveckla min
syn på denna sak. Jag tror att de skäl
som jag redan anfört är så pass starka,
att andra kammaren kan följa reservanterna
fru Elsa Johansson och herr
Nilsson i Göteborg. Jag yrkar alltså bifall
till deras reservation.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:
Herr talman! Nog är det väl ganska
underligt, herr Fast, att man sedan år
1951 har svängt så totalt när det gäller
kostnaden för dessa riksplatser. Då
framhöll ju utskottet — med godkännande
av riksdagen — att de hel- eller
halvstatliga sjukvårdsanstalternas rikskaraktär
fick anses innebära att den
vårdbehövande eller den för honom
betalningsansvariga kommunala instansen
inte borde betungas med ersättning
för lämnad vård, och så uttalade man
sig för en utredning. Denna utredning
liar ännu inte kommit till stånd, men
trots detta framlägges det nu förslag
om en ökning med flera hundra procent
av vårdavgiften. Det måste väl
sägas vara ganska underligt.

I anledning av att det här talas om
den mängd av patienter, som skulle
komma att strömma till karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet, vill
jag erinra om att det dock ankommer
på läkarna där att avgöra vilka som
skall tagas in på dessa sjukhus.

Herr FAST (s) kort genmäle: Herr talman!
Fröken Höjer är nog lika medveten
som jag om den oerhört kraftiga
stegring som ägt rum i fråga om våra
sjukhuskostnader. Men det kan kanske
vara en nyttig påminnelse för kammaren
att erfara, hur högt dessa kostna -

der nu ligger — det är ju egentligen
häpnadsväckande siffror som därvidlag
framkommit.

Dessa kostnadsstegringar var inte
förutsedda, när man gjorde det uttalandet
som fröken Höjer här erinrat
om. Det var ju inte heller meningen att
det hela skulle utveckla sig på det sätt
som har skett genom utomlänsavtalet.
Efter tillkomsten av detta avtal är det
emellertid ganska orimligt att ha eu
remissbestämmelse som gäller för alla
andra sjukhus än serafimerlasarettet och
karolinska sjukhuset, medan det för
dessa senare sjukhus gäller särskilda
villkor.

Jag vet att professorerna nere i Lund
varit ängsliga för att man där får platser
lediga, men det är på en specialavdelning
man fått svårigheter. Men här
väntas förslag från Kungl. Maj:t, vilket
skall reda upp den saken. Det gäller
nämligen ortopedavdelningen och svårigheterna
sammanhänger med att barnförlamningsfall
skickas över till vanföreanstalten
i Hälsingborg.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Herr Fast har på ett utomordentligt
sakkunnigt sätt redogjort för
bakgrunden till denna avgiftssättning,
som ju egentligen hänför sig till det
mellan landstingen träffade avtalet om
sjukvård. Med hänsyn till att avgifterna
på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
fastställts lång tid tillbaka
och sålunda inte alls korresponderade
med detta utomlänsavtal vållades betydande
svårigheter. När utskottet nu tillstyrkt
det kungl. förslaget, beror det ju
på att vi funnit skäligt att avgiftssättningen
i någon mån korresponderar
med utomlänsavtalet.

Då det gäller remissrätten har vi tillstyrkt
den utvidgning som Kungl. Maj:t
föreslagit nämligen att, utöver dem
som tidigare haft remissrätt till serafimerlasarettet
och karolinska sjukhuset,
överläkarna vid statens och där -

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13. 129

Ändrade grunder för bidrag från landsting m. fl. till kostnaderna för vård å karo

linska sjukhuset och serafimerlasarettet.

med jämförliga sinnessjukhus får denna
rätt. Det har vi ansett riktigt med
hänsyn till den roll hjärnkirurgien spelar
i den moderna sjukvården.

Det förslag, som innefattas i fru
Elsa Johanssons och herr Nilssons i
Göteborg reservation om att vederbörande
tjänsteläkare skulle behöva inhämta
lasarettsläkares utlåtande innan
remiss finge ske, har vi avstyrkt. Vi
har nämligen ansett att man inte bör
skärpa de remissbestämmelser som redan
finns, då man bör söka få tillräckligt
med patienter för forsknings- och
undervisningsändamål.

Beträffande den reservation som fröken
Höjer här har talat för framgår det
av vad jag tidigare nämnt rörande vår
uppfattning om att avgifterna någorlunda
bör korrespondera med utomlänsavtalet,
att vi inte kunnat gå på
den linjen.

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden skall jag inskränka
mig till detta och ber att få
yrka bifall till andra lagutskottets förslag.

Herr FAST (s): Herr talman! Utskottets
ärade talesman säger att utskottet
inte ansett sig kunna godtaga att en
tjänsteläkare telefonledes eller på annat
sätt sätter sig i förbindelse med
lasarettsläkaren, därför att man är rädd
för att karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
då icke blir tillräckligt
belagda och att undervisningen härvidlag
kommer att lida men. Men om
landstingen skall betala enligt utomlänstaxan
och om det förhåller sig så
som utskottets talesman föreställer sig,
måste vi väl angripa detta problem
från helt andra utgångspunkter. Det
kan omöjligen ordnas i detta sammanhang.
Remissrätten till dessa sjukhus
måste utformas med hänsyn till om den
sjuke har behov av den vård som där
lämnas eller inte.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Jag skulle till detta bara vilja
säga, att med hänsyn till att tjänsteläkarna
tidigare har haft denna rätt
att remittera och med hänsyn till den
låga avgift som gällt vid dessa sjukhus
har utskottet för sin del inte ansett sig
kunna följa något annat förslag än det
föreliggande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande 1 § andra stycket
i förordningsförslaget, nämligen
dels på godkännande av nämnda författningsrum
i den av utskottet tillstyrkta
lydelsen dels ock på godkännande
av författningsrummet i den lydelse,
som föreslagits i den av fru Johansson
i Norrköping och herr Nilsson
i Göteborg avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Johansson i Norrköping
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
1 § andra stycket i det av andra
lagutskottet i utskottets utlåtande nr 17
tillstyrkta förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i den av fru Johansson
i Norrköping och herr Nilsson i Göteborg
vid utlåtandet fogade reservationen.

9 — Riksdagsdebatterna 1953. Andra kammaren. Nr 13.

130 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen.

damöter hava röstat för nej-propositionen.
Herr Jacobsson i Igelsbo begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 64 ja och 120 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 §
andra stycket i den lydelse, som föreslagits
i den av fru Johansson i Norrköping
och herr Nilsson i Göteborg avgivna
reservationen.

Herr talmannen gav härefter propositioner
i fråga om 1 § tredje stycket,
nämligen dels på godkännande av stycket
enligt utskottets förslag, dels ock
på godkännande av stycket i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Sunne
och fröken Höjer vid utlåtandet fogade
reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

På därå framställd proposition biföll
kammaren härefter vad utskottet i övrigt
hemställt.

§ 13.

Ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 21 § arbetai
skyddslagen.

Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 302 i första kammaren av herr Norlinfl
m. fl. samt nr 388 i andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att 21 § arbetarskyddslagen

måtte få den ändrade lydelse, som i
ntoiicnerna angivits.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner I: 302 och II: 388 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k): Herr talman!
Innebörden av detta utskottsförslag är,
att utskottet i en tvist mellan arbetsmarknadens
parter tar ställning för
arbetsgivarna mot arbetarnas fackliga
organisationer, i detta fall Svenska
järnvägsmannaförbundet och Landsorganisationen.
För min del är Jet
ingen tvekan om att det är arbetarpartens
tolkning av arbetarskyddslagens
föreskrifter som är den riktiga
och att den hållning som intagits av
arbetsgivarna och arbetarskyddsstyrelsen
innebär, att man gör lagen mer eller
mindre illusorisk för ganska betydande
arbetargrupper. Det har inte
saknats bemödanden ifrån arbetarsidan
att åstadkomma en uppgörelse i den
här tvisten genom förhandlingar, men
de har inte givit något resultat. Det
handlar här alltså om en av de många
frågor, där statsmakterna genom lagstiftning
måste framtvinga en lösning
om en sådan skall bli rimlig. Järnvägsstyrelsen
har i sitt yttrande förnekat
några avsikter att kringgå lagen,
men styrelsens egna argument år det
bästa exemplet på hur det förhåller sig
med den saken. I järnvägsstyrelsens
yttrande skall man förgäves söka något
som helst uttryck för vilja att genomföra
dessa lagföreskrifter på det
sätt som uppenbarligen varit lagstiftarens
mening. Det är typiskt, att järnvägsstyrelsen
dessutom nu försöker
göra det hela till en kostnadsfråga. Om
vi skall förverkliga lagen, säger man,
kommer det att kosta så och så mycket,
och så fortsätter man med att säga, aft
»en sådan kostnadsökning funne sig
styrelsen icke kunna försvara». Vad
statsmakterna har lagstiftat till arbetarnas
förmån anser sig arbetsgivarna
alltså inte kunna vara med på av kostnadsskäl!
Med stöd av samma kostnadsskäl
och andra skäl har man sedan fått
arbetarskyddsstyrelsens hjälp att tolka

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13. 131

lagen så att den blivit helt illusorisk
för stora arbetargrupper. Detta är enligt
min mening att kringgå lagens föreskrifter.
När föreskrifterna om veckovila
tillkom, var det naturligtvis ingen

— säkerligen inte heller någon i denna
kammare — som förutsatte, att lagen
skulle få sättas ur kraft bara därför att
vissa arbetsgivare inte ville gå med på
de kostnader som bleve konsekvensen
av det lagförslag riksdagen antog.

Det material som utskottet byggt sitt
avslagsyrkande på är märkligt även ur
flera andra synpunkter. Där förekommer
t. ex. en uppräkning bl. a. av de
tre största järnvägsorterna i Norrbotten,
och till detta har man knutit den
förklaringen, att på de orterna »all
personal eller vissa grupper» har uttalat
sig emot kalenderdygnsvila, sålunda
emot den anordning som vi
har föreslagit i motionen. Järnvägsstyrelsen
talar också både i detta sammanhang
och på andra ställen i sitt
yttrande om »personalens obenägenhet
för kalenderdygnsvila» och vill väl
därmed ingiva föreställningen, att det
är i personalens eget intresse som man
tillämpar den nuvarande anordningen.
Gentemot detta vore det tillräckligt att
hänvisa till att Järnvägsmannaförbundet
och Landsorganisationen har framställt
krav av exakt samma innehåll
som vi har gjort i vår motion. Det är
ju dessa fackorganisationer, som i detta
fall måste tillmätas sakkunskap när det
gäller att utreda huruvida arbetarparten
är nöjd eller inte med den nuvarande
anordningen.

Dessutom kan jag tillfoga, att jag så
sent som i går kontrollerade vilken
hållning personalorganisationerna intagit
på de platser i Norrbotten, som
finns angivna i utskottets utlåtande.
Det visade sig då att samtliga berörda
fackföreningar på dessa platser var anhängare
av kalenderdygnsvila. Däremot
har personalen på dessa platser

— och säkerligen också på flertalet
andra platser — varit motståndare till

Ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen.

det sätt, varpå järnvägsstyrelsen tilllämpat
lagen. Denna tillämpning har
bland annat fått till resultat, att man
åsidosatt inte endast arbetarskyddslagen
utan också 8-timmarslagen. Arbetstiden
har nämligen ofta utsträckts till
56 timmar i stället för 48 timmar för
att bereda andra tjänstemän veckovilodag
eller kalenderdygnsvila.

Det material som utskottet således
haft att bygga sitt yttrande på kan inte
tillmätas ett sådant värde, att man av
den anledningen skall gå emot de krav,
som fackföreningarna ställt. Tvärtom
är det ett klart ovederhäftigt material,
som utskottet haft att döma efter. Den
ordning som nu tillämpas av exempelvis
järnvägsstyrelsen är också lika klart
oförenlig med andan i arbetarskyddslagen.

Av dessa skäl ber jag, lierr talman,
att få yrka bifall till motionerna 1:302
och II: 388.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Jag ber att få åberopa vad utskottet
sagt, att det pågår en utredning
rörande obekväm arbetstid och att frågan
om utformningen, av arbetarskyddslagens
bestämmelser om veckovila redan
av Landsorganisationen lagts fram
till övervägande inför Ivungl. Maj :t. Med
hänsyn till detta och vad utskottet i
övrigt anför ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 388; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
om viss lagstiftning angående saluförande
av smör in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

132 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

§ 15.

Ändring i 12 § lagen om semester.

Föredrogs andra lagsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 12 § lagen om
semester.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 189 i första kammaren av herrar
Norling och Helmer Persson samt nr
230 i andra kammaren av herr Lundber
g.

I motionen I: 189 hade yrkats, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
i lagen om semester, »att första stycket
i § 12 får följande lydelse:

12 §. Semestern skall utgå i ett sammanhang
och under sommarmånaderna,
såframt icke överenskommelse om annan
ordning träffas med arbetstagaren.»

I motionen II: 230 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att den mening
i 12 § som lyder: »Överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder,
av vilka den ena utgör minst tolv dagar»,
måtte utgå.

Utskottet hemställde,

A. att motionen I: 189, såvitt anginge
bestämmelse om semesterns förläggning
under sommarmånaderna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen I: 189, såvitt anginge
bestämmelse om sammanhängande semester,
och motionen II: 230 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Lundberg och fru Västberg, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen I: 189, såvitt anginge bestämmelse
om sammanhängande semester,
och motionen II: 230, för sin del antaga
följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen
den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen

den 29 juni 1945 om semester skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester
skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt
möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern
icke förläggas till sådan tid för
hans bortovaro från arbetet, som enligt
7 § andra stycket b)—d) och tredje
stycket skall jämställas med tid å vilken
arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffas med arbetstagaren.

Semester för arbetstagare å fartyg må
icke utan arbetstagarens medgivande utgå
annat än i svensk hamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954.

B. att motionen I: 189, såvitt anginge
bestämmelse om semesterns förläggning
under sommarmånaderna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Eftersom jag i motionen nr 230 och i en
reservation har tagit upp spörsmålet om
semesterns fördelning på skilda perioder
vill jag anföra en del synpunkter.
Jag vill då säga att det både ur principiell
och praktisk synpunkt är angeläget
att säga ifrån, att semestern inte
endast är en fritidsfråga utan jämväl en
fråga om att skydda människor från för
hastig förslitning. Frågan gäller därför
inte bara arbetsmarknadens parter utan
jämväl hela samhället. Det gäller att
skydda människorna i olika avseenden
så att de inte i den rationaliseringens
och jäktets tid, som vi lever i, skall utsättas
för en för hastig förslitning.

Yi har hälsat med tillfredsställelse att
treveckorssemestern i år kommer att

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

133

träda i full funktion även för industriens
och jordbrukets arbetare. Men
treveckorssemestern är ett minimum i
fråga om semesterns storleksordning,
och det är angeläget att denna semester
kan uttagas i ett sammanhang för att
därmed ge den största möjliga rekreation
och samtidigt även göra det möjligt
för dessa arbetargrupper att för en
rimlig penning ordna sin semesterfråga.

När det gäller denna treveckorssemester
så förefaller det som om man
skulle ha den uppfattningen, att kroppsarbetarna
skulle behöva mindre skydd
mot en förslitning än andra arbetargrupper.
I regel är det ju så att andra
grupper inom stat och kommun och
inom enskild företagsamhet har en vida
längre semester och för dem existerar
inte problemet om en uppdelning av de
tre veckorna.

Jag vill understryka att med den förändrade
produktion vi har fått kroppsarbetarna
ur såväl psykisk som fysisk
synpunkt bör få ökade möjligheter till
rekreation och skydd mot en för hastig
förslitning. Jag tror att det hade varit
angeläget att vi, när treveckorssemestern
infördes år 1951, hade klart och
tydligt sagt ifrån, att den skulle innebära
en utjämning på detta område och
att kroppsarbetarna skulle få en ställning
som var mera likartad den som
andra grupper med andra arbetsuppgifter
hade.

När lagutskottet behandlade semesterreformen,
tog man hänsyn till vissa
arbetsmarknadssynpunkter, exempelvis
bristen på arbetskraft. Nu anser jag för
min del att dessa svårigheter inte föreligger,
och jag finner det ur olika synpunkter
angeläget att riksdagen understryker
kroppsarbetarnas behov av semester
i full utsträckning och samtidigt
säger ifrån, att kroppsarbetaren, icke
behöver inta någon undantagsställning
i förhållande till andra grupper.

I reservationen har jag föreslagit ett
uttalande, att man vid införandet av
treveckorssemestern avsåg att ta ett

Ändring i 12 § lagen om semester.

steg mot en utjämning mellan olika arbetstagares
rätt till semester. Detta har
tillkommit emedan olika grupper inom
stat och kommun, trots att de förut
hade längre semester än tre veckor, vid
treveckorssemesterns införande ansett
att man skulle behålla spännvidden genom
att lägga till en extra semester för
dessa grupper. Det bör enligt min mening
sägas ifrån, att det icke avsågs att
spännvidden skulle bibehållas utan att
det gällde en utjämning. Jag vill särskilt
kraftigt understryka detta.

Under högkonjunkturen var man måhända
på arbetsgivarhåll så angelägen
om att behålla arbetskraften att man
i högsta grad visade sociala hänsyn.
Den vikande konjunkturen har redan
medfört att Svenska arbetsgivareföreningen
har skickat ut ett cirkulär vari
man har förordat att planen för semesterspridningen
skall bygga på en sammanhängande
semester om två veckor
och en uppdelning på olika sätt av den
tredje veckan. Att sedan arbetsmarknadens
parter vid underhandlingar har
insett att man i största möjliga utsträckning
skall söka åstadkomma sammanhängande
semester visar, att det finns
den möjligheten att lösa frågan.

Den föreslagna ändringen av 12 §
innebär att semester skall utgå i ett
sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas
med arbetstagaren. Denna formulering
har understrukits av Landsorganisationen,
av fackförbunden och av olika
centralorganisationer. När det i andra
sammanhang talas om att man genom
underhandlingar skall komma till överenskommelse,
gör den formulering som
här har föreslagits det möjligt för arbetsmarknadens
parter att överenskomma
om en annan fördelning av semestern.
Det bör emellertid understrykas, att om
en sådan överenskommelse icke kan
träffas skall semestern utgå i ett sammanhang.

Det skulle kanske, herr talman, vara
mycket att tillägga, men på grund av

134

Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändring i 12 § lagen om semester.

att tiden är långt framskriden nöjer
jag mig med att yrka bifall till den av
mig och fru Västberg avgivna reservationen.
Jag anser det vara angeläget ur
riksdagens synpunkt att det understrykes,
att kroppsarbetare i socialt avseende
bör ha en likartad ställning med
andra grupper även på detta område.
Det gäller ju också här att förebygga
såväl medicinska som sociala skador.
Riksdagen har även anledning att visa
förståelse för den vilja till underhandling
som har kommit till synes från
arbetarpartens sida, och jag tror inte
det finns anledning misstänka att det
skulle uppstå några oöverkomliga svårigheter.

I detta anförande, varunder herr andre
vice talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna, instämde herrar Fredriksson
(s), Östrand (s), Persson i Tandö
(s), Mellqvist (s), Brand t (s), Bark (s),
Johansson i Kalmar (s), Persson i Appuna
(s), Svensson i Göteborg (s) och
Ekdahl (s).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Det är som herr Lundberg
har framhållit så att både Landsorganisationen
och det fackförbund jag tillhör
under hela den tid som frågan om
treveckorssemestern varit aktuell intagit
den ståndpunkten, att man kan vara
med om en uppdelning under förutsättning
att det föreligger en överenskommelse
härom mellan parterna. Jag
har hela tiden personligen reagerat mot
att denna lagstiftning har givit den, ena
av arbetsmarknadens parter möjlighet
att diktera. Det ligger inte i linje med
de förhållanden som vi har eftersträvat
på den svenska arbetsmarknaden.

Jag tror därför att det är rimligt när
man nu säger att man bör få en, ändring
av detta. Det har varit fel från
början att paragrafen fått denna utformning
och att man inte jämställt
parterna här. Jag tror att man kan säga
detta med så mycket större fog som det

inte finns någon anledning att påstå att
svensk fackföreningsrörelse vid något
tillfälle inte skulle ha tagit alla de
rimliga hänsyn till näringslivets intressen,
som i olika sammanhang kunde
ha varit befogade.

När man säger i utskottets utlåtande,
att det inom vissa grenar av näringslivet
finns sakligt grundade intressen av
att få en uppdelning av semestern, är
det alldeles givet att det kan finnas sådana.
Det finns ändock — det skall vi
inte sticka under stol med — arbetsgivare
som vill ha eu uppdelning av
semestern utan att det föreligger dessa
sakligt grundade intressen. Det är de
möjligheterna jag tror man har all anledning
att komma bort ifrån.

Jag skall inte förlänga debatten utan
jag vill endast med detta, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! De sociala synpunkter, som
herr Lundberg i Uppsala gjorde sig till
tolk för rörande semesterns betydelse
för alla samhällsgrupper och inte minst
för de kroppsarbetande, vill vi instämma
i. Nu gäller det här en lag, som
först i år kommer att verka i sin fulla
utsträckning, och utskottet har för sin
del sagt att man borde vänta och se
för att en översyn skulle kunna företagas
sedan man vunnit ytterligare erfarenhet
av treveckorssemestern. Det
finns tyvärr svårighet på vissa områden
när det gäller att ordna en sammanhängande
semester, och det har
herr Gustafsson i Stockholm alldeles
nyss vitsordat. I regel sker väl på de
flesta områden avtalsmässiga regleringar
av semestern, och ett stort antal
av de anställda har redan nu sammanhängande
sommarsemester. Men om
man nu skulle gå dithän att man helt
enkelt skulle göra det beroende av avtal,
som reservanterna föreslår, och om man
då inte skulle komma till resultat på ett
område där det är svårt för att inte
säga omöjligt att realisera detta, und -

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

135

rar jag om det skulle vara så lyckligt.
Vi menar alltså i utskottet, att med allt
beaktande av detta och önskvärdheten
av att få semestern sammanhängande,
har vi för vår del inte velat vara med
på att tillstyrka förslaget härom. Det
finns i alla händelser åtskilliga, som vill
ha semestern delad. De vill ha en vecka
på vintern och ett par veckor på sommaren.
Det finns alltså något delade
meningar. Jag har t. o. m. hört på något
håll, att man skulle föredraga att
få en kortare arbetstid på sommaren
om man bor så till att man kunde bada
och idka litet sommarliv. Det är olika
uppfattningar om hur det skall vara.

Med åberopande i övrigt av vad utskottet
anfört tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till andra lagutskottets
förslag.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Det är ju så, när det gäller vissa rättigheter
och dessa rättigheter rör två
parter, att man eftersträvar att i största
möjliga utsträckning få bort sådant som
gör att det kan bli ett ensidigt tillämpande.
När det nu gäller semesterrätten
är det ju ett spörsmål som i allra
högsta grad berör även arbetstagarparten,
och då bör det väl åtminstone enligt
mitt sätt att se falla sig tämligen
naturligt att arbetstagarparten skall ha
ett betydande inflytande på frågan hur
semestern skall förläggas. Det kan inte
få bli ett ensidigt ställningstagande från
arbetsgivarpartens sida, som där dominerar.

Nu har man från utskottets talesmans
sida påpekat, att det föreligger en hel
del svårigheter inom vissa fack, och
jag skall gärna erkänna att det finns
vissa svårigheter inom näringslivet där
man kanske inte kan genomföra en enhetlig
semester på det sätt, varom reservationen
talar.

Men å andra sidan ger också den
svenska fackföreningsrörelsen åtskilliga
vittnesbörd om att man har beaktat
dylika ting. Hela fackföreningens histo -

Ändring i 12 § lagen om semester.

ria företar ju bilden av ett realistiskt
hänsynstagande till de fakta som föreligger,
och den har ej heller under det
senaste årtiondet pådyvlats några särskilda
övergrepp vad gäller ting av denna
beskaffenhet. Man har tvärtom från
fackföreningsrörelsens sida sökt anpassa
sitt handlande på ett för näringslivet
gynnsamt sätt.

Nu framför utskottets talesman, att det
finns en och annan anställd, som vill
dela sin semester. En semesterbestämmelse
i enlighet med det förslag, som
förordas i reservationen, hindrar emellertid
inte, att den som vill ha delad
semester kan få en sådan. Han kan
få träffa uppgörelse därom.

Då jag, herr talman, anser att detta
är en betydelsefull rättsfråga, ber jag att
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtande!
fogade reservationen.

Herr KÖNIGSON (fp): Herr talman!
Det är naturligtvis riktigt som herr Gustafsson
i Stockholm och herr Lindholm
sagt, att sådan som lagen nu är utformad
ger den en rätt åt arbetsgivarna
att i sista hand bestämma om semesterns
förläggning eller rättare sagt den
tredje semesterveckans förläggning.
Man får emellertid inte bortse ifrån att
genom ett bifall till reservationen blir
det en ensidighet åt andra hållet. Då
vet ju arbetarna, när de går till förhandlingar,
att om de inte ändrar sig, så
kommer semestern att förläggas i ett
sammanhang på sommaren. Även om
detta blir fallet, tror jag emellertid, såsom
det har sagts här — jag kan helt
följa herr Gustafsson i Stockholm på
denna punkt — att de svenska arbetarna
och den svenska fackliga ledningen
har så stor förståelse för de områden,
där det föreligger svårigheter att förlägga
semestern i ett sammanhang, att
det inte är farligt att göra den ändring
i lagen som föreslås i reservationen.
Jag vill därför för min del säga, att
jag tycker, att det är ett rättvisekrav,
att man gör denna ändring och säger,

136 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Ändring i 12 § lagen om semester.

att det skall vara lika på denna punkt,
så långt det är möjligt, när man går till
förhandlingarna. Jag tror inte det är
farligt att följa reservationen och därför
yrkar jag för min del bifall till densamma.

Herr ÅQVIST (fp): Herr talman! Jag
hade egentligen inte tänkt att delta i
denna debatt, men herr Lundbergs uttalande
gav mig anledning att begära
ordet. Jag har litet grand egen erfarenhet
om vad det vill säga att förlägga
semestrar. Även om det är en viss fara
i att generalisera, så måste jag säga,
att det är en stor skillnad mellan att
förlägga semestrar för folk inom handeln
och för folk som är anställda i
industrien. I fråga om industrier kan
man, fortfarande med risk att generalisera
och säga något som inte är alldeles
riktigt, göra gällande att där kan
man i regel stänga företagen under
semestertiden. Detaljhandeln däremot
kan ej stänga under semestertid.

Nu är det så, att handeln över huvud
taget har mycket svårt att lämna sina
anställda tre veckors semester i en
följd under sommaren. Och det är väl
ändå dit herr Lundberg vill komma,
nämligen till att dessa tre veckor i
följd skall vara förlagda till sommaren
och inte till någon annan tidpunkt. Om
det skulle bli även vid någon annan tidpunkt,
skulle det ju innebära en avsevärd
försämring mot nu.

Nu hör herr Lundberg till de få inom
sitt parti som glädjande nog intresserar
sig för handelns förhållanden och
handelns rationalisering och ofta påtalar,
att distributionskostnaderna brukar
bli för höga. Jag vill bara påpeka, att
skulle en sådan bestämmelse som föreslås
i reservationen genomföras, enligt
vilken inom handelns område exempelvis
tre veckors semester skulle förläggas
till sommaren, så skulle detta föra
med sig rätt betydande ökning i distributionskostnaderna.
Redan nu utgör
lönekostnaderna den största delen av

distributionskostnaderna, och det behövs
inte stora förändringar i fråga
om just sådana saker som arbetstiden,
när det gäller servicebetonade yrken,
för att kostnaderna skall springa upp
ytterligare.

Jag vill, med allt beaktande av att
man naturligtvis skall söka, i den mån
så går, tillmötesgå sådana önskemål
som att lägga ut semestern i ett sammanhang,
dock göra klart för kammarens
ärade ledamöter, att denna sak har
två sidor och att, särskilt när det gäller
distributionskostnaderna, man kan befara
en rätt avsevärd höjning av dessa.

Under sådana förhållanden, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag i detta ärende.

Herr HENRIKSSON (s): Herr talman!
Jag skall inte bli mångordig. Jag delar
i princip den inställning till frågan som
framgår av herr Lundbergs reservation
till utlåtandet. Jag tror också att
det skall vara möjligt att på det sättet
komma fram till en ur arbetstagarnas
synpunkt bättre lösning än man nu har
utan att det skulle vålla de skador som
herr Åqvist befarade skulle inträffa.

Jag kan emellertid inte alldeles biträda
den motivering, som herr Lundberg
anfört dels i reservationen, dels i
sitt yttrande här i kammaren. Det har
nämligen pekats på att för vissa grupper
av anställda skulle gälla semesterförmåner
som avsevärt avvek från dem
som gälla enligt semesterlagen. Det har
sagts att alla stats- och kommunalanställda
skulle ha bättre förmåner. Det
framhölls i det anförande herr Lundberg
höll. Så är inte förhållandet, och
jag har velat begagna tillfället för att
upplysa om det, så att det inte blir något
missförstånd.

Det är alldeles uppenbart att en mycket
stor grupp av de statsanställda inte
alls intar någon förmånsställning i semesterhänseende.
Man har enligt gällande
avlöningsreglemente ett antal semesterdagar
av tjugo. Det skulle ge en

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

137

sämre semester än enligt lag, och fördenskull
har det varit nödvändigt att
från detta år införa en bestämmelse som
säger, att man inte skall ge dem mindre
semester än den som följer enligt lag.
Det är alltså inte riktigt som herr Lundberg
säger, att alla statsanställda inta
en förmånsställning.

Därtill kommer att denna grupp inte
får tre veckor i en följd och tidigare
haft svårighet att få 14 dagar i följd,
beroende på att de är verksamma inom
områden, där det inte är möjligt att
ens för en dag stänga verksamheten.
Så är det för dem som är sysselsatta inom
kommunikationsverken, statens järnvägar,
telegrafverket och postverket, och
så är det även för den personal som
är sysselsatt inom sjukvården. Därför
skulle det vara i hög grad en personalangelägenhet
att tre veckors semester i
följd kunde genomföras.

Nu tror jag inte att detta är möjligt
att uppnå på alla områden utan att det
även i fortsättningen finge göras undantag
för vissa verksamhetsgrenar.
Men det skulle, som jag inledningsvis
sade, vara möjligt att uppnå om man
hade en bestämmelse i semesterlagen
av den utformning som herr Lundberg
föreslagit. Men vi räknar med att både
organisationerna och de anställda även
med denna utformning inte kommer
att kräva något orimligt. Går det inte
att ta semester tre veckor i följd, måste
man medverka till att överenskommelse
träffas.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få ansluta mig till herr
Lundbergs yrkande.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Till herr Åqvist vill jag säga, att jag är
medveten om att vi inom vissa områden
kan få svårigheter. Herr Åqvist nämnde
särskilt handeln och framhöll, att det
skulle bli svårigheter att genomföra detta
under en vikande konjunktur. Jag har
den bestämda uppfattningen, att denna
fråga lättare kommer att kunna lösas

Ändring i 12 § lagen om semester.

under en vikande konjunktur, ty handeln
har då ökade möjligheter att få
semestervikarier.

Herr Åqvist talade vidare om att det
skulle bli ökade kostnader i olika sammanhang.
Frågan är för handeln en anpassningsfråga.
Jag är själv med i styrelsen
för en organisation, som har 300
anställda inom handeln. Jag tror det är
nödvändigt för handelns folk och ledare
att även på detta område ge denna arbetargrupp
de möjligheter som står till
buds att få en sammanhängande semester,
ty vi inom handeln behöver visa
hänsyn gentemot denna kår.

Detta är en organisationsfråga, herr
Åqvist, och handeln kommer att ha nytta
av att vi gör en ansträngning för en anpassning
i detta avseende.

Herr BÖLJA (fp): Herr talman! .lag är
fullt medveten om att det är lyckligt
med semester och att den också skall
vara i viss mån sammanhängande, men
jag vet också av erfarenhet att det många
gånger föreligger önskemål att få dela
på semestern, ofta så att man tar de
första tolv dagarna i ett sammanhang
och sedan en uppdelning. Vad som här
önskas beror mycket på hur man har
det ordnat under sommartiden. Jag tror
också att det är mycket värdefullt, när
man tänker på det jäkt, varom tidigare
talats, att en uppdelning kommer till
stånd. Jag vet att man hittills genom förhandlingar
mellan respektive parter nått
utmärkta resultat. Såvitt jag känner till
har tvång härvid icke förekommit. Jag
tror inte heller att något missbruk i
detta fall kan påvisas. Man har inom industrien
ett utmärkt instrument i företagsnämnderna,
som nu är ett faktum
inom så gott som hela den svenska industrien.

Jag för min del anser det lämpligt att
man alltfort tillämpar den lag som i dag
gäller. Framför allt med hänsyn till det
känsliga läge, vari vårt näringsliv och
vår industri befinner sig, vore det olyckligt
om man just nu skulle ändra på en

138 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Landsbygdens elektrifiering.

lag, som faktiskt ännu inte verkat helt
och fullt. Det är ju först i år som vi får
tre veckors semester genomförd.

Jag tror det är lämpligt att här gå
fram med eu viss försiktighet och pröva
och se, vilket resultat som vi kommer
att uppnå i framtiden.

Det är inte heller som herr Lundberg
sade bara de kroppsarbetande grupperna
i samhället som här har svårigheter.
Hela den stora tjänstemannakåren får
finna sig i vad arbetsgivarna och fackföreningarna
här bestämmer. Det kan ju
även för dem vara vissa svårigheter,
men jag tror att man på det hållet mycket
lojalt vill följa det resultat, som
vederbörande företagsledning kommer
till i samarbete med fackföreningarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

ja-propositionen. Herr Lundberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 82
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan rörande auktorisering''
för offentlig kemisk undersökningsverksamhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Landsbygdens elektrifiering.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i årets statsverksproposition
under nionde huvudtiteln,
punkt 120, föreslagit riksdagen att till
Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
reservationsanslag av 3 500 000 kronor,
vilket innefattade oförändrad medelsanvisning
i förhållande till innevarande
budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat ett antal motioner.

I motionerna I: 348 av herr Bengtson
in. fl. och 11:410, likalydande, av herr
Johansson i Norrfors in. fl., ävensom
I: 349 av herr Persson, Helmer, m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte till
Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte i anledning av

Nr 13. 139

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Kungl. Maj ds framställning samt med
bifall till motionerna I: 348 och II: 410
samt I: 349, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering å riksstaten för
budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
4 000 000 kronor;

2) att motionen II: 184 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
.lön Jonsson, Eskilsson, Einar Persson,
Gustafson i Dädesjö, Andersson i Hyssna,
Heeggblom och Jonsson i Järvsand
samt fru Eriksson i Hallstahammar, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds framställning samt med
avslag å motionerna 1:348 och 11:410
samt I: 349, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering å riksstaten för
budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 3 500 000 kronor;

2) att motionen II: 184 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s): Herr
talman! Under förevarande punkt har
Kungl. Maj d begärt ett oförändrat belopp,
3,5 miljoner kronor, till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering.
Detta anslag höjdes i fjol med 0,5 miljon
kronor, samtidigt som riksdagen på
jordbruksutskottets tillstyrkan skrev till
Kungl. Maj d och begärde en utredning
rörande möjligheterna till statligt stöd
för upprustning av det elektriska distributionsnätet
på landsbygden. Utskottet
anförde då, att övervägande skäl talade
för att slutlig ställning skulle tagas först
sedan närmare förslag utarbetats rörande
de fall, där statligt stöd borde kunna
förekomma, grunderna för sådant stöd,
samt statsverkets kostnader för ändamålet.

Denna utredning har verkställts av
den s. k. elkraftutredningen, vars förslag

Landsbygdens elektrifiering.

för närvarande är ute på remiss. Förslaget
kan emellertid icke hinna läggas
till grund för en proposition till årets
riksdag.

I anslutning till ett äskande från elektrifieringsberedningen
har emellertid
herr Johansson i Norrfors m. fl. motionerat
om en uppräkning i år med ytterligare
0,5 miljon kronor utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit, och i utskottet
har voterats fram en majoritet för denna
höjning. Tillsammans med ett antal
andra utskottsledamöter har jag emellertid
reserverat mig för bifall till Kungl.
Maj :ts förslag. Reservanternas motivering
är i korthet den, att vi anser, att
man bör avvakta utgången av utredningsremissen
och en på utredningen
grundad proposition, innan några omräkningar
av kostnadsposten sker. Om
ett ökat stöd skal! kunna givas för att
möta det ökade behov, som motionärerna
och utskottsmajoriteten talar om, så
måste man utgå från att det även skall
komma att gälla för upprustning av redan
befintliga anläggningar, och ur den
synpunkten måste en omprövning av
grunderna för statsbidragen dessförinnan
ske. För närvarande är det nämligen
så, att bidrag i princip endast
utgår för nyanläggningar. En dylik revision
av grunderna kan inte komma
under riksdagens ögon förrän tidigast
nästa år. Under sådana förhållanden
anser vi, att en uppräkning av anslaget
nu utan samband med en sådan översyn
icke kan nämnvärt förbättra möjligheterna
att erhålla bidrag.

För övrigt är det klart, att vi delar
utskottsmajoritetens uppfattning om behovet
och angelägenhetsgraden på detta
område. Det behövs nya anläggningar,
det vet vi, och vi behöver också upprusta
och företa sådant underhåll på
redan befintliga anläggningar, som blivit
eftersatt. Men utan den plan som
utredningen kommit med och utan nya
bidragsgrunder är det som sagt inte
mycket vunnet med att nu gå utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit.

140 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Landsbygdens elektrifiering.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till den av herr Jon
Jonsson m. fl. till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Herr Gustafson i Dädesjö har
här redogjort för hurusom det i fjol,
när vi diskuterade denna fråga, förelåg
ett förslag från Kungl. Maj:t, bakom vilket
låg ett förslag från elkraftutredningen,
där utredningen förordade, att man
skulle få lov att använda här ifrågavarande
anslag, som tidigare endast gått
till ny elektrifiering, också till upprustning
av redan befintliga nät. Kungl.
Maj:t hade då föreslagit, att i avvaktan
på det förslag, vartill utredningen kunde
leda, skulle Kungl. Maj:t äga rätt att
i särskilda fall bevilja bidrag också till
upprustning.

Den gången var vi några motionärer
och reservanter som menade, att riksdagen
redan då skulle bifalla elkraftutredningens
förslag och gå med på att
man skulle få lov att använda dessa
pengar också till upprustning av redan
befintliga nät. Då gjorde utskottet ett
uttalande, som gick ut på att det i avvaktan
på den pågående utredningen
skulle vara beroende på Kungl. Maj :ts
beslut om i särskilda fall anslag skulle
få utgå till upprustning av redan befintliga
nät. Och detta blev också riksdagens
beslut. Nu har sedan föregående
år också förekommit att åtminstone på
två ställen i vårt land man tagit detta
anslag i anspråk för detta ändamål. Jag
menar därför att herr Gustafsons i Dädesjö
uppgift, att enligt nuvarande bestämmelser
anslaget inte kan anlitas för sådan
upprustning, inte är riktig, ty det
är möjligt redan nu där särskilda skäl
föreligger.

Det förslag som elkraftutredningen nu
lagt fram går, som kammaren torde veta,
ut på att man skulle kunna få hjälp från
staten att upprusta redan befintliga nät.
Det kan ju inte vara något fel att för
kammaren tala om — om kammaren

inte vet detta förut — att elkraftutredningen
har grovt beräknat dessa kostnader
till 400 miljoner kronor. Därvidlag
har ju elkraftutredningen räknat med
att tiden skall sträckas ut till ett tiotal
år, i detta fall skulle det alltså bli ett
årligt belopp på i runt tal 40 miljoner
kronor. I jämförelse härmed är ju det
anslag som vi nu diskuterar, 3,5 eller
4 miljoner kronor, ett ganska litet belopp.

Det är väl inte många som vill ifrågasätta
förmånen av att ha ett ordentligt
elkraftnät. I nuvarande tider, då man
överallt på arbetets område, inte minst
i hemmen, tillgriper alla möjliga rationaliseringsåtgärder,
är den elektriska
energien en nyttighet, som vi inte på
några villkor kan vara utan. Jag skulle
nästan vilja formulera det så, att den
praktiskt taget hör till vårt dagliga bröd.
Den hör till de nyttigheter vi behöver
utnyttja för att vi skall kunna hävda
oss i den konkurrens som nu gör sig
gällande. När vi då ser hur mycket det
tyvärr fortfarande gäller att åstadkomma
på detta område genom förbättringar
är det väl inte för mycket begärt,
att man tar vara på alla möjliga
tillfällen att spara på andra anslag och
därigenom ställa medel till förfogande
för detta ändamål, detta i all synnerhet
som vi vet — jag hoppas åtminstone
att vi alla vet det — att till nästa år
kommer förslag från Kungl. Maj :t, som
kommer att gå mycket längre än nu
förevarande förslag. Och när elkraftsutredningen
i sin framställning redovisar
de stora behov som finns, anser
jag det vara fullständigt riktigt att riksdagen
följer utskottet.

Jag ber, herr talman, att med denna
korta motivering få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Gavelin (s).

Herr JOHANSSON i Norrfors (bf):
Herr talman! Frågan om utvidgning av
elkraftslinjerna är mycket betydelse -

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

141

full. Reservanternas talesman ville göra
gällande, att det här rörde sig om en
sammankoppling med prövningen av
omläggningen av distributionsnäten,
men det är ju en helt annan sak. Yad
som avses i motionen är att få mera
pengar till nyelektrifiering. Den som
känner förhållandena i de landsdelar,
varom bär är fråga — de s. k. glesbygdsområdena
— tycker ju det är förvånansvärt,
att man inte vill vara med
om att ställa dessa pengar till förfogande.
Elektrifieringsberedningen har begärt
4 miljoner kronor, och vi har i vår
motion inte sträckt oss längre än så.
Det skulle emellertid behövas inte
mindre än ungefär 6 miljoner kronor
för att täcka det elektrifieringsbehov
som föreligger.

Om man har tillfälle att se hur kraftkällorna
i norra Sverige exploateras
och hur man, sedan man får dem utbyggda,
leder kraften över till södra
Sverige, så förstår man att de som bor
i glesbygderna — och det är ju dem
det här gäller —■ med beklagande betraktar
denna utveckling. Vi har därför
tagit oss friheten att framlägga
denna motion med begäran att få åtminstone
så mycket pengar som elektrifieringsberedningen
begärt. Jag skall
inte vid denna sena timme förlänga debatten
mer än med en vädjan till kammaren
att följa utskottet, till vars hemställan
jag yrkar bifall.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf): Herr
talman! Jag vill understryka vad som
tidigare sagts av herr Pettersson i Dahl
och herr Johansson i Norrfors. Men jag
undrar om det är för kammaren tillräckligt
bekant, att det ännu i denna dag
finns många tiotusentals hushåll ute på
den svenska landsbygden som inte har
tillgång ens till elektriskt ljus och än
mindre till elkraft för uppvärmningsändamål.
Vi, som är vana vid tillgång
till elektrisk energi och anser den vara
fullkomligt oumbärlig, har säkert svårt

Landsbygdens elektrifiering.

att sätta oss in i hur pass besvärligt de
har det, som saknar sådan.

Det anslag det nu är fråga om är ju
väsentligen, för att inte säga nästan helt
avsett just för att skaffa elektriskt ljus
och elektrisk kraft till dem som inte
har det förut. Det finns, som herr Pettersson
i Dahl påpekade, vissa möjligheter
att också få använda anslaget till
upprustning av redan befintliga distributionsnät,
men det finns ju mycket
bestämda reservationer mot att detta
skall ske i någon nämnvärd utsträckning.

Jag vill därför, herr talman, kraftigt
understryka behovet av anslagsökning.
Ty det är, som herr Johansson i Norrfors
sade, så att elektrifieringsberedningen
i en skrivelse den 7 augusti
1952 gjorde en beräkning av behovet
och kom fram till att 6 600 000 kronor
behövdes, och då är det klart att 4 miljoner
inte räcker så förfärligt långt,
utan vi behöver dem så innerligen väl.

Jag vill alltså, herr talman, liksom
föregående talare vädja till kammaren
att gå med på det föreslagna beloppet
av 4 miljoner kronor.

Herr ANTBY (fp): Vi är alla överens
om, herr talman, att elektrifieringen är
en av de stora frågorna för oss ute på
landsbygden, och statens bidrag på
detta område har varii till mycket stor
nytta. Nu har emellertid anspråken varit
långt större än medelsanvisningen,
och detta har gjort att anspråken, enligt
vad elkraftutredningen beräknat,
för nästkommande år kommer att uppgå
till ca 7 miljoner kronor. Elkraftutredningen
har likväl nöjt sig med att
föreslå 4 miljoner kronor.

Inom utskottets majoritet har vi gått
in för att föreslå detta belopp. Det
kunde vara åtskilligt att säga för att
motivera detta utskottets ställningstagande,
men med tanke på den sena
timmen skall jag inte göra det. Jag vill
kort och gott yrka bifall till utskottets
hemställan.

142 Nr 13.

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Landsbygdens elektrifiering.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s): Herr
talman! Behovet av elkraft är vi alla
överens om. Jag skall inte heller diskutera
elkraftutredningens beräkningar
rörande kostnaderna; det får vi tillfälle
att göra när en proposition framlägges
i ärendet.

Herr Pettersson i Dahl uppgav att
jag hade lämnat en oriktig uppgift då
jag sade, att detta anslag endast var
principiellt tillgängligt för dem som behövde
det för nyanläggningar. Jag har
uppmärksammat och vet mycket väl att
Kungl. Maj:t i avvaktan på det förslag,
vartill elkraftutredningen kan komma
att ge anledning, har möjlighet att i
särskilt ömmande fall bevilja bidrag
för upprustning av befintligt distributionsnät.
Men jag vill också stryka
under att elkraftutredningen har uttalat
att anslagen till främjande av landsbygdens
elektrifiering, 3% miljoner kronor
på riksstaten för budgetåret 1953/54,
förutsattes i huvudsak bli utnyttjade
för nyelektrifiering liksom hittills. Då
vi har en utredning, som är ute på remiss,
och då vi är på det klara med att
Kungl. Maj:t på grundval därav till
nästa riksdag ämnar lägga fram ett förslag,
där kostnaderna kommer att bli
avsevärt högre än de nu är, så anser
reservanterna att vi i år bör hålla oss
till det anslagsbelopp som äskats av
Kungl. Maj :t.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
Gustafson i Dädesjö sade att elkraftutredningen
har uppgivit att detta anslag
på 3% miljoner kronor i huvudsak
skulle användas till nyelektrifiering.
Men herr Gustafson måste väl erkänna,
att det finns möjlighet att använda det
också för upprustning. Det är alldeles
självklart att om anslaget blir en halv
miljon kronor högre, finns det större
möjligheter att använda beloppet även
till upprustning. Det borde inte vara
obekant för herr Gustafson att det i

hans hemtrakter har lämnats anslag för
upprustning av ett distributionsnät, och
detta har likaledes förekommit på vissa
platser i Norrland. Detta ändamål är
verkligen så behjärtansvärt, att riksdagen
i avvaktan på det förslag, som
Kungl. Maj:t ämnar lägga fram nästa
år, bör kunna gå med på den föreslagna
höjningen av detta anslag.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf): Jag
tycker att herr Gustafsons i Dädesjö
upplysning inte var riktig, ty i elkraftutredningens
hemställan står, att under
förutsättning att ansökningar ingives i
oförändrad takt torde för budgetåret
1953/54 erfordras dels 3,7 miljoner kronor
för att möta nya bidragsanspråk,
dels 3 miljoner kronor för att täcka
äldre anspråk. Dessa båda belopp sammanlagda
är vad man har att räkna
med såsom utgift för att täcka det
verkliga behovet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i Dädesjö
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Nr 13.

143

Upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 92
ja och 91 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 8, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Jordbrukets
lagerhusfond jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 10, med anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19.

Upplysning ang. äktenskapets juridik och
ekonomi m. m.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 8,
över motion om åtgärder i syfte att
bringa upplysning angående äktenskapets
juridik och ekonomi m. m.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 434, vilken hänvisats till kammarens
allmänna beredningsutskott, hade
fröken Elmén in. fl. hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om uppdrag åt lämplig
myndighet att verkställa utredning om
bästa sättet att bringa upplysning till
såväl män som kvinnor i äktenskapets

juridik och ekonomi samt föräldrarnas
ansvar och barnets rättsliga ställning.

Utskottet hemställde, att andra kammaren
för sin del måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att utredning
måtte verkställas om bästa sättet
att bringa upplysning till såväl män
som kvinnor i äktenskapets juridik och
ekonomi samt föräldrarnas ansvar och
barnets rättsliga ställning.

Reservation hade avgivits av herrar
Sehlstedt, Kärrlander, Engkvist, Bengtsson
i Halmstad, Adamsson och Jansson
i Benestad, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att motionen II: 434 icke
måtte föranleda någon andra kammarens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SEHLSTEDT (s): Herr talman!
Låt mig bara erinra om att kammaren
för två år sedan avslog en motion av i
huvudsak samma innehåll som den som
kammaren behandlar i kväll. Eftersom
tiden är långt framskriden skall jag inte
tillåta mig att komma med någon längre
utläggning. Jag bara understryker att
jag inte tror, att en utredning om äktenskapets
juridik och ekonomi på något
sätt kan komma att ge rimliga förklaringar
till all den disharmoni som
leder fram till äktenskapsskillnad och
skilsmässor i en lång rad sammanhang.

Jag ber därför bara i all korthet, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
När vi fick denna fråga till vårt utskott
remitterade vi den som brukligt är till
en hel rad instanser; det var till skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, Landskommunernas
förbund och en hel rad
av de politiska kvinnoorganisationerna
m. fl. Det märkvärdiga inträffade att
alla dessa instanser tillstyrkte den utredning,
som begärts i vår motion.

Nr 13.

144

Onsdagen den 15 april 1953 em.

Upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

I fråga om hur litet människor vet om
dessa saker kan jag bara hänvisa till
den punkt i radioprogrammet som kallas
äktenslcapsskolan. Den som har hört
denna programpunkt kan därav finna
att det behövs ganska mycket upplysning
på detta område.

Jag skall i alla fall i likhet med herr
Sehlstedt fatta mig kort. Jag skall inte
gå in på några motiveringar för denna
utredning, utan jag skall bara be att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sehlstedt begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
hemställan i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 78
ja och 90 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 20.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
m. m.; samt

från bankoutskottet:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 44) med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av
förordningen den 30 maj 1952 (nr 325)
med särskilda bestämmelser om in- och
upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit;
och

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 49) med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350).

i 21.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 563, av herr Andersson i Löbbo
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 204, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.; och

nr 564, av herr Skoglund i Umeå
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 215, angående pensionsrätt
i statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare.

Dessa motioner bordlädes.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.28 em.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 53
316317