1953 ANDRA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1953:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 11

21—25 mars.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 21 mars.

Interpellation av herr Svensson i Ljungskile ang. vidtagande av åtgärder
i anledning av vissa förhållanden på rättsväsendets område. .. 5

Tisdagen den 24 mars.

Svar på interpellation av fru Sjöstrand ang. förbättrad löneställning
för vissa biträdestjänster vid fångvårdsanstalten i Växjö .. 10

Interpellation av herr Larsson i Stockholm ang. polisens tillvägagångssätt
vid anhållandet av s. k. billånare ................ 12

Onsdagen den 25 mars fm.

Svar på fråga av herr Johansson i Stockholm ang. redogörelse för
vissa förhandlingar, som statsrådet Hammarskjöld på regeringens

vägnar fört i Washington................................ 16

Vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i val till riksdagens

andra kammare m. m................................... 20

Underlättande av deltagande i val till riksdagens andra kammare

och i kommunala val .................................. 21

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln ............ 22

Utredning av försvarsorganisation och försvarsutgifter......... 53

Anskaffning av tygmateriel för armén m. m................. 54

» » vapenmateriel för marinen m. m............. 55

» » flygmateriel för flygvapnet m. m............. 56

Drift och underhåll av flygmateriel m. m................... 57

Anslag å kapitalbudgeten (kommunikationsdepartementet):

Statens järnvägars investeringsbehov ...................... 57

» » byggnader och anläggningar.............. 58

Färjeförbindelse med Västtyskland ........................ 68

Biltrafik .............................................. 73

Vissa byggnadsarbeten för marinen.......................... 87

1 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 11.

Nr 11.

Innehåll.

Sid.

Interpellation ang. nedläggandet av trafiken på järnvägslinjen
Ängelholm—Klippan, m. m............................... 92

Onsdagen den 25 mars em.

Fritidsbyggnad vid Göta ingenjörkår ........................ 94

Muntligt hörande av övervakare vid rättegång med övervakad m. m. 95

Fixering av abortlagens tillämpningsområde, m. m............. 97

Skärpning av straffen för högförräderi och spioneri............ 102

Översyn av skattestrafflagen .............................. 106

Ändring i hembiträdeslagen ................................ 107

Påskyndande av utredningen för slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring
........................................ 109

Strandägares rätt till fiske ................................ 112

Ändring i lagen om delning av jord å landet m. m........... 117

Snabbutredning ang. barnens och ungdomens förströelseläsning . . 119

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 25 mars fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. ratifikation av tilläggsprotokoll
till den allmänna överenskommelsen rörande Europarådets

privilegier och immunitet............................... 19

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, om upphävande av § 113

regeringsformen....................................... 20

— nr 5, om vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i val

till riksdagens andra kammare m. m..................... 20

— nr 6, om underlättande av deltagande i val till riksdagens andra

kammare och i kommunala val........................... 21

— nr 7, ang. åtgärder för underlättande av svenskars röstning

utomlands............................................. 22

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifter under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet)............................ 22

—- nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet
........................................ 57

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
.............................................. 87

— nr 34, ang. anslag under försvarets fonder ................ 87

Onsdagen den 25 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 35, ang. anslag för vindtunnelanläggning
m. m. vid flygtekniska försöksanstalten och till säkerhetsanstalter
för sjöfarten .......................................... 94

— nr 36, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m.

(handelsdepartementet).................................. 94

— nr 37, om fritidsbyggnad vid Göta ingenjörkår............. 94

— nr 38, ang. dispositionen av överskottsmedel i vissa clearing kassor.

.............................................. 95

—■ nr 39, om upptagandet av underskottet för luftfartsfonden. .. 95

Innehåll.

Nr 11.

Sid.

Sammansatta stals- och andra lagutskottets utlåtande nr 6, om muntligt
hörande av övervakare vid rättegång med övervakad m. m. 95

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. förordning om Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m. 97

— nr 4, om ändring i förordningen ang. Sveriges allmänna hy poteksbank

m. m....................................... 97

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring i lagen om avbetalningsköp,
m. m................................... 97

— nr 17, om fixering av abortlagens tillämpningsområde, m. m. 97

— nr 18, om skärpning av straffen för högförräderi och spioneri. 102

— nr 19, om översyn av skattestrafflagen................... 106

— nr 20, ang. ändring i lagen om skiljemän................. 107

Andra lagutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring i hembiträdeslagen

m. m................................................. 107

— nr 13, om påskyndande av utredningen för slutligt förslag till

allmän pensionsförsäkring............................... 109

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, ang. strandägares rätt till fiske. 112

— nr 11, ang. ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av

jord å landet ........................................ 117

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 5, om
snabbutredning angående barnens och ungdomens förströelseläsning.
.............................................. 119

Lördagen den 21 mars 1953.

Nr 11.

Lördagen den 21 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
mars.

§ 2.

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 100, med förslag
till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
in. m. hänvisades propositionen, såvitt
angick de med 10—17 betecknade
lagförslagen till konstitutionsutskottet,
i vad propositionen rörde förslaget till
lag om ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, till behandling
av lagutskott samt i övrigt till
bevillningsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts propositioner; och
remitterades därvid

till statsutskottet propositionen nr
105, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlösning av avgälder från
de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 107, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; samt

till statutskottet propositionerna:
nr 108, angående bestridande av kostnader
för å kryssaren Gotland vattenskadad
ammunition;

nr 109, angående vissa anslag till
barnmorskeläroanstalterna;

nr 111, angående anslag till uppförande
av byggnader för Institutet för
konserveringsforskning;

nr 112, angående statsbidrag till åtgärder
för krigsförsörjningen;

nr 115, angående depåverksamheten
till stöd för blinda hantverkare; och
nr 116, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 456 av herr Malmborq i Skövde
in. fl.

§ 4.

Interpellation ang. vidtagande av åtgärder
i anledning av vissa förhållanden på
rättsväsendets område.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp), som
anförde: Herr talman! Vårt land har sedan
gammalt kunnat berömma sig av att
vara en rättsstat. Vår rättsordning företer
en obruten utveckling från äldsta
tid till våra dagar, som torde ha få motstycken.
Medborgarna i vårt land har
vant sig vid att kunna sätta sin lit till
oväldiga och skickliga domare och obestickliga
och självständiga ämbetsmän.

Under senare år har emellertid förekommit
ett antal »affärer» av olika slag,
på sina håll betecknade som rättsskandaler,
vilka fått en mycket omfattande
publicitet. Under intryck härav har
bland stora delar av allmänheten utvecklat
sig en tydligt märkbar oro för
att måhända allt icke är så välbeställt
inom domstolsväsende och förvaltning,
som man föreställt sig. En ryktesflora
har spritt sig och ytterligare uppjagat
sinnena. Utan tvivel har man på många
håll gått till överdrifter. Men oavsett
huru mycket av vad som påstås som
är riktigt inger det nuvarande läget
allvarliga betänkligheter. Det bör därför
enligt min mening framstå som en
central uppgift för statsledningen att
söka återställa allmänhetens fulla förtroende
för vårt svenska rättssamhälle.

Nr 11.

Lördagen den 21 mars 1953.

Interpellation ang. vidtagande av åtgärder i

rättsväsendets område.

Detta gäller vare sig oron har sin grund
i verkliga missförhållanden eller beror
på psykologiska orsaker utan något reellt
underlag.

En första uppgift bör bli att lokalisera
de områden, där de påstådda eller
verkliga missförhållandena är att söka.
Åklagarväsendet, särskilt i huvudstaden,
förefaller att vara ett oroscentrum.
Under senare tid har anmälningarna
mot åklagare och advokater duggat ganska
tätt hos JO, JK och andra myndigheter
samt hos Advokatsamfundet. Självfallet
kan det icke skapas en gynnsam
arbetsatmosfär, om vederbörande åklagare
och advokat, samtidigt som de arbetar
med ett visst mål anmäler varandra
för olika felgrepp och på grund
härav måste försvara sina åtgärder hos
överordnade myndigheter.

Å ena sidan har polis och åklagare
beskyllts för att visa släpphänthet under
inflytande av för rättsvården ovidkommande
synpunkter. Å andra sidan
befaras, att man farit alltför hårt fram
mot misstänkta och åsidosatt deras rättigheter.
Relationerna mellan polis,
åklagare samt den misstänkte och hans
försvarare regleras i rättegångsbalken.

De motsatsförhållanden, som uppkommit,
anses av en del jurister i viss utsträckning
ha sin rot i oklarheter rörande
denna nya balks rätta tolkning.
Måhända kunde bättre förhållanden
uppnås genom förtydliganden av denna.

Icke heller domstolsväsendet går fritt
från kritik. Vad som särskilt upprört
den allmänna oponionen är att en domare
i framskjuten ställning i huvudstaden
under en lång följd av år bedrivit
en mycket omfattande affärsverksamhet,
som — oavsett om den kommer
att bli bedömd som kriminell eller ej —
i vart fall måste framstå som i högsta
grad olämplig för en domare. Betänkligt
är också, att en del av hans kamrater
i domstolen i stora drag synes ha
känt till att han bedrivit dylik verksamhet
utan att några åtgärder vidtagits.

anledning av vissa förhållanden på

Detta trots att processer och anmälningar
av olika slag förekommit och
vidlyftiga utredningar företagits, under
vilka det borde ha legat nära till hands
att beakta ett sådant förhållande.

En grundläggande förutsättning för
ett rättssamhälles bestånd är tillgången
till en både intellektuellt och moraliskt
högt kvalificerad domarkår. Visar sig
allvarliga brister härutinnan, blir följderna
ödesdigra för hela rättsordningen.
Det är därför nödvändigt, att å
ena sidan domarna tillförsäkras en så
oberoende och fri ställning som möjligt,
men att å andra sidan, om någon
allvarligt brister i de kvalifikationer,
som måste ställas på en domare, rättelse
kan ske.

På grund av den ökade betydelse,
som förvaltningen under senare år erhållit
för den enskilde, är det naturligt,
att även denna kommit i blickpunkten.
Den kritik, som framförts och vållat oro
bland allmänheten har velat göra gällande,
att det förekommit fall då ämbets-
och tjänstemän i sin ämbetsutövning
blivit föremål för påtryckningar
uppifrån, varigenom de förmåtts att
handla på annat sätt än de eljest skulle
ha gjort. Av ålder gäller för svensk förvaltning,
att varje ämbetsman har att
på eget ansvar avgöra de ärenden, som
anförtrotts honom, i enlighet med gällande
rätt och efter bästa förstånd.
Stora värden ur rättssäkerhetssynpunkt
skulle gå förlorade, om allmänheten
över huvud taget behövde räkna med
att ämbets- och tjänstemän i vissa fall
satte sitt eget omdöme åsido för att i
stället följa anvisningar från överordnade.

Inför den långrotning, som kunnat
iakttagas beträffande åtskilliga ärenden,
har man på en del håll trott sig
kunna spåra medvetna förhalningssträvanden.
Även om det endast skulle vara
fråga om utslag av brist på arbetskraft,
omständlighet och byråkratism, är det
nödvändigt, att det blir klarlagt, huru

Lördagen den 21 mars 1953. Nr 11.

Interpellation ang. vidtagande av åtgärder i anledning av vissa förhållanden på
rättsväsendets område.

det i verkligheten förhåller sig. Särskilt
då det gäller brottsutredningar är
skyndsamhet av nöden. Det är angeläget,
att samhällets reaktion på ett brott
kan komma så fort som möjligt. Den
långa tidsutdräkten med åtskilliga mål
är därför oavsett orsakerna beklaglig.

Otvivelaktigt är offentlighetsgrundsatsen
ett av de förnämsta värnen mot
godtycke och mannamån i förvaltning
och rättsväsen. Det är därför angeläget,
att man från alla håll slår vakt
om denna rättssäkerhetsgaranti. Å andra
sidan är det uppenbart, att offentlighetsgrundsatsen
måste vidkännas vissa
inskränkningar bl. a. såsom tryckfrihetsordningen
stadgar av hänsyn till
privatlivets helgd. Självfallet får dock
icke dessa begränsningar utnyttjas för
smussel och mörkläggning av händelser
och förhållanden, som bör komma
till allmän kännedom. De avvägningsfrågor,
som här uppkommer, skall i förekommande
fall avgöras utifrån den
s. k. sekretesslagens bestämmelser. Måhända
kan utvecklingen under senaste
tid aktualisera en översyn av denna lag
utöver den utredning, som f. n. pågår
angående polisens tystnadsplikt m. m.

Utan att uttala några personliga meningar
i konkreta fall utgår jag ifrån
att den allmänna oron för att icke allt
står väl till inom rättsväsende och förvaltning
är en realitet. Om inga åtgärder
vidtas för att stilla denna oro, kan
vi komma i den ur en rättsstats synpunkter
allvarliga situationen, att stora
delar av förvaltning och domstolsväsende
icke uppbäres av det allmänna
förtroende, som är nödvändigt, för att
de skall kunna på ett rätt sätt fylla sin
uppgift. Det är under dessa förhållanden
ett allmänt intresse, att regeringens
syn på läget och dess uppfattning om
vad som bör göras klarlägges för folkrepresentationen
och därmed även för
allmänheten.

Jag hemställer därför om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och

chefen för justitiedepartementet få
framställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder anser herr statsrådet
kan vidtagas för att domares integritet
och opartiskhet ej äventyras genom
sådan egen affärsutövning eller
liknande verksamhet, som kan medföra
intressekollisioner ?

2. Anser herr statsrådet att ytterligare
garantier behöver skapas för att ämbetsmän
inom rättsväsendets område
skall stå helt fria gent emot påtryckningar
från högt uppsatta personer
inom förvaltningen?

3. Vilka ytterligare åtgärder anser
herr statsrådet kan vidtagas för att motverka
en alltför lång tidsutdräkt vid
brottsutredningar?

4. Anser herr statsrådet, att någonting
ytterligare kan och bör göras för
att offentlighetsprincipen skall bli tilllämpad
inom rättsväsendet i all den utsträckning,
som hänsyn till privatlivets
helgd och verkligt vitala allmänna intressen
medger?

5. Vill herr statsrådet dessutom inför
riksdagen lämna en redovisning av regeringens
syn på de förhållanden inom
svenskt rättsväsende, som under senare
år vållat diskussion och oro, för att
därigenom möjligen begränsa skadan av
vad som skett och så långt möjligt återställa
och stärka förtroendet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 86, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 §
3 mom. samt 7 och It §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från andra lagutskottet:

Nr 11.

Lördagen den 21 mars 1953.

nr 87, i anledning av väckt motion
om befogenhet för hälsovårdsnämnd att
utöva tillsyn över skogsförläggningar;
samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i bidragsförskottslagen den 11
juni 1943 (nr 382), m. m.; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 juli 1947
(nr 530) om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders in. fl. barn.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ratifikation av tilläggsprotokoll
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier
och immunitet;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion
om upphävande av § 113 i regeringsformen; nr

5, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för utlandssvenskar att
deltaga i val till riksdagens andra kammare
m. m.;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om underlättande av deltagande i val
till riksdagens andra kammare och i
kommunala val; och

nr 7, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för underlättande av
svenskars röstning utomlands;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Majits i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapital -

budgeten för budgetåret 1953/54, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under försvarets fonder
jämte i ämnet väckta motioner:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1953/54
till utrustning för vindtunnelanläggning
m. m. vid flygtekniska försöksanstalten
och till säkerhetsanstalter för sjöfarten; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under statens allmänna
fastighetsfond m. in., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

37, i anledning av väckta motioner
om anslag till iordningställande av en
fritidsbyggnad vid Göta ingenjörkår;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel i vissa clearingkassor;
och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1953/54 av underskottet
för luftfartsfonden;

sammansatta stats- och andra lagut,
skottets utlåtande nr 6, i anledning av
väckt motion om muntligt hörande av
övervakare vid rättegång med övervakad
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om Konungariket Sveriges stadshypo -

Nr 11.

Lördagen den

tekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1890 (nr 21, s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 11 juni
1915 (nr 219) om avbetalningsköp,
m. m., dels ock i ämnet väckt motion;

nr 17, i anledning av väckt motion
om en fastare fixering av abortlagens
tillämpningsområde, m. m.;

nr 18, i anledning av väckt motion
om skärpning av straffen för högförräderi
och spioneri;

nr 19, i anledning av väckt motion
om viss översyn av skattestrafflagen;
och

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om skiljemän; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461) samt om fortsatt
gitlighet av samma lag; och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om påskyndande av utredningen för utarbetande
av slutligt förslag till allmän
pensionsförsäkring;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om
strandägares rätt till fiske; och
nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:s proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å
landet, m. in., dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 5, över motion
om en snabbutredning angående

21 mars 1953.

barnens och ungdomens förströelseläsning.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 99, angående ersättning i vissa fall
i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom;

nr 103, med förslag till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. in.;

nr 113, angående anslag för budgetåret
1953/54 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m.;

nr 117, angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet;

nr 118, angående försäljning av vissa
fastigheter i Trollhättan;

nr 119, angående Sveriges övergång
till ett på engelsk mätningsmetod byggt
skeppsmätningssystem m. in.;

nr 121, angående särskilda stödåtgärder
för hästaveln m. in.;

nr 123, angående anslag för budgetåret
1953/54 till Stockholms högskola;

nr 124, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. in.;

nr 125, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni
1947 (nr 376) m. in.;

nr 126, angående vissa frågor rörande
statsbidrag till försöksdistrikt med
enhetsskola, m. m.; och

nr 134, angående lönegradsplacering''
för viss biträdes- och hålkortspersonal.

Dessa propositioner bordlädes.

§ s.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner; nämligen

nr 457, av herr Nihlfors, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 86, angående
anslag för budgetåret 1953/54
till avlöningar och omkostnader vid statens
sinnessjukhus och statens anstalt
för fallandesjuka m. m.; och

Nr 11.

Tisdagen den 24 mars 1953.

Svar på interpellation ang. förbättrad löneställning för vissa biträdestjänster vid
fångvårdsanstalten i Växjö.

nr 458, av herr Nihlfors m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 86.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Andra Kammarens talman.

På grund av min hustrus nyss timade
död anhålles om ledighet från riks -

dagsarbetet under fjorton dagar, eller
för tiden till påskferiernas början.
Smedstorp den 18 mars 1953.

Edvard Mårtensson,
ledamot av II kammaren.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 24 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande mars.

§ 2.

Svar på interpellation ang. förbättrad
löneställning för vissa biträdestjänster
vid fångvårdsanstalten i Växjö.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som anförde: Herr
förste vice talman! Fru Sjöstrand har
frågat mig, om jag vill framlägga förslag
till bättre lönegradsplacering för
tjänsterna som kanslibiträde och som
kontorsbiträde vid fångvårdsanstalten i
Växjö.

Av interpellationen framgår, att ett
kanslibiträde och ett kontorsbiträde i
11 resp. 8 lönegraden vid anstalten tidigare
varit anställda som första vaktfru
resp. vaktfru. Deras tjänster hade
emellertid år 1946 av fångvårdsstyrel -

sen ändrats till tjänster som kanslibiträde
och kontorsbiträde.

Intill den 1 juli 1952 har första vaktfru
och kanslibiträde varit placerade i
11 lönegraden, medan vaktfru och kontorsbiträde
varit hänförda till 8 lönegraden.
Vid sistnämnda tidpunkt uppflyttades
samtliga tjänster som första
vaktfru och vaktfru till 13 resp. 10 lönegraden.
Kanslibiträdes- och kontorsbiträdestjänster
har däremot icke fått
ändrad lönegradsplacering.

I propositionen nr 14 till 1952 års riksdag
föreslog jag på grundval av förslag
av 1947 års biträdesutredning vissa allmänna
normer för placeringar i lönegrad
av biträdespersonal med kontorsgöromål.
Dessa normer godkändes av
riksdagen. Vid fångvårdsanstalten i
Växjö finns anställda följande biträden
i kontorsbiträdeskarriären, nämligen ett
kanslibiträde och tre kontorsbiträden.
Biträdesutredningen har införskaffat
upplysningar om dessa fyra biträdens
arbetsuppgifter och har vid sin prövning
därav kunnat konstatera, att de i

Tisdagen den 24 mars 1953. Nr 11. 11

förbättrad löneställning för vissa biträdestjänster vid

Svar på interpellation ang.

fångvårdsanstalten i Växjö.

interpellationen avsedda tjänstemännen
inte numera uppehåller tjänster som
första vaktfru resp. vaktfru utan fullgör
arbetsuppgifter, som åvilar biträdespersonalen
inom kontorsbiträdeskarriären.
Då lönegradsplaceringen bör bedömas
med hänsyn till de arbetsuppgifter,
som fullgöres, och tillämpningen av
nyssnämnda av riksdagen godkända
normer inte föranleder ändrad lönegradsplacering,
bar jag inte funnit anledning
att framlägga förslag om förhöjd
löneställning för den avsedda personalen.

Härpå yttrade

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
Jag vill först rikta ett tack till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
för svaret, som jag fått på min
interpellation.

Att jag tagit upp den här frågan beror
på åtskilliga förhållanden. Herr
statsrådet Lingman säger i slutet av sitt
svar, att lönegradsplaceringen för den
nämnda personalen bör bedömas med
hänsyn till de arbetsuppgifter som fullgöres.
Det är nog riktigt, men personalen
i Växjö står i särställning på många
sätt. Växjöanstalten har ett högst skiftande
klientel av såväl manliga som
kvinnliga intagna. Den är vad jag skulle
vilja kalla en specialanstalt så till vida
som den rymmer även alkoholister och
tvångsarbeterskor.

Den expeditionspersonal som finns
där nu har varit anställd där i respektive
25 år och 15 å 16 år. Såvitt jag förstår
finns ingen expeditionspersonal på
någon fångvårdsanstalt som efter så
många tjänstår fortfarande är så lågt
lönegradsplacerad. Även i jämförelse
med andra statens verk är möjligheterna
till befordran obefintliga. Ett av kontorsbiträdena
i Växjö, med den kanske
minst krävande tjänstgöringen och den
kortaste tjänstgöringstiden vid fängelset,
sökte sig till länsstyrelsen i Växjö,
där hon efter endast sju månaders tjänst -

göring avancerade till kanslibiträde.
Efter vad man meddelat mig, har också
inom fångvården på andra håll kontorsbiträden
med betydligt mindre antal
tjänstår än de i Växjö blivit befordrade
till kanslibiträde fr. o. m. den 1
juli 1952. Dessa tjänster hade inte utannonserats,
varför de i Växjö placerade
inte ens fick tillfälle att söka.

Härtill kommer ännu en sak. Växjöanstalten
tillhör inte den uppgjorda
räjongplanen, och även därför har, såvitt
jag förstår, de där anställda ännu
mindre möjlighet, ja, rent av ingen möjlighet
alls till befordran. Det föregående
exemplet styrker mig i detta antagande.
Detta är alltså ännu ett förhållande när
det gäller just denna personal, som gör
att jag velat bringa frågan på tal.

Jag förstår av statsrådet Lingmans
svar, att så som frågan för dagen ligger
till är det inte mycket att göra, men jag
tillåter mig, herr statsråd, att hysa den
förhoppningen, att då beslut fattas om
räjongplanen, vilken utan tvivel kommer
att ha betydelse för tjänsternas
både antal och placering, man inte
glömmer bort den särställning som expeditionspersonalen
vid växjöfängelset
intar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 99,
angående ersättning i vissa fall i anledning
av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 103, med
förslag till lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick punkt 2) lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, till konstitutionsutskottet

Nr 11.

Tisdagen den 24 mars 1953.

Interpellation ang. polisens tillvägagångssätt vid anhållandet av s. k. billånare.

och i övrigt till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogos var efter annan
följande Kungl. Maj ds propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

113, angående anslag för budgetåret
1953/54 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m.; och

nr 117, angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet;

till statsutskottet propositionerna:
nr 118, angående försäljning av vissa
fastigheter i Trollhättan; och

nr 119, angående Sveriges övergång
till ett på engelsk mätningsmetod byggt
skeppsmätningssystem m. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 121, angående särskilda stödåtgärder
för hästaveln m. in.; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 123, angående anslag för budgetåret
1953/54 till Stockholms högskola;

nr 124, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.:

nr 125, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni
1947 (nr 376), m. m.;

nr 126, angående vissa frågor rörande
statsbidrag till försöksdistrikt med enhetsskola,
m. m.; och

nr 134, angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal.

§ 4.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande på
bordet liggande motioner:
nr 457 av herr Nihlfors; och
nr 458 av herr Nihlfors m. fl.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, konsti -

tutionsutskottets utlåtanden nr 4—7,
statsutskottets utlåtanden nr 4, 9, 18
och 34—39, sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 6,
bankoutskottets utlåtanden nr 3 och 4,
första lagutskottets utlåtanden nr 16—
20, andra lagutskottets utlåtanden nr
12 och 13, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 10 och 11 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 5.

§ 6.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående
vidtagande av åtgärder i anledning av
vissa förhållanden på rättsväsendets
område.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation ang. polisens tillvägagångssätt
vid anhållandet av s. k. billånare.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Stockholm (fp), som
anförde: Herr förste vice talman! De
s. k. billånen är en företeelse som dessvärre
fått en stor omfattning under efterkrigsåren
och som myndigheterna ännu
står ganska liandfallna inför. Hur man
lämpligen skall komma till rätta med
ungdomen på den punkten kommer förmodligen
att under en avsevärd tid
framåt förbli ett olöst problem. Att billånarna
till övervägande delen består
av ungdomar i och närmast över tonåren
gör inte saken enklare, då man
därigenom har rätt att räkna med, att
vederbörande saknar förmågan att klart
inse konsekvenserna av sitt handlingssätt
och att motiven för detta med all
sannolikhet är ren äventyrslusta.

Vad som synes oförklarligare är emellertid
polisens metoder vid infångandet

Tisdagen den 24 mars 1953.

Nr 11.

Interpellation ang. polisens tillvägagångssätt vid anhållandet av s. k. billånare.

av dessa unga brottslingar. Man anställer
helt enkelt klappjakt på dem med
radiobilar mil efter mil, efter stora och
små vägar, genom städer och tättbebyggda
samhällen. Dessa jakter utgör
en fara för övriga trafikanter. Olyckshändelserna
har varit många, och att
de inte fått ännu allvarligare följder än
vad som skett får nog mera tillskrivas
turen än skickligheten hos jägare och
villebråd. Senast för någon vecka sedan
blev dock en fyraårig flicka allvarligt
skadad vid en sådan jakt.

Det ligger mycket nära till hands att
ställa frågan: Måste det verkligen tillgå
på detta sätt vid anhållandet av billånare?
I de flesta fall resulterar jakten
i en kvaddad bil, vilket kanske varit
onödigt, om infångandet kunnat ske på
annat sätt. De infångade ungdomarna
har inga medel att ersätta de uppkomna
materialskadorna med, och om de själva
kommit ifrån äventyret med livet i behåll
återstår för dem någon tids uppfostran
på ungdomsvårdsskola. Därifrån
rymmer de emellertid stundom och tjuvlånar
ånyo en bil, varpå historien upprepas.
Det torde kunna diskuteras huruvida
resultatet av jakten står i rimligt
förhållande till de risker som parterna
och allmänheten utsättes för.

Avsikten med denna kritik är givetvis
inte att möjligheter skall beredas billånarna
att få vara i fred med den tagna
vagnen, utan frågan är om det inte kan
finnas andra möjligheter att fasttaga
brottslingarna, t. ex. genom ett intimare
samarbete mellan polisdistrikten och en
därav följande inringning. Enligt vad
som kunnat utrönas existerar inga enhetliga
och mera detaljerade bestämmelser
för polisen om tillvägagångssättet
i berörda fall utan endast lokala
direktiv av vederbörande polismästare.

Med hänvisning till det här anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksam -

mat den fara för väg- och gatutrafikanter
som polisens många gånger våldsamma
jakter på s. k. billånare utgör?

2. Anser sig herr statsrådet kunna
medverka till att tillvägagångssättet vid
anhållandet av dessa brottslingar får en
för allmänheten mindre farlig karaktär
utan att effekten av åtgärderna därför
minskas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
V. G. G. Andersson m. fl.; och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

§ 9.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 98, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

nr 102, angående anslag till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna
för budgetåret 1953/54 m. in.;

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1953/54 m. m.;

Nr 11.

Tisdagen den 24 mars 1953.

nr 114, angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för utrikesrepresentationen
m. m.;

nr 122, angående vissa anslag till medicinska
högskolan i Göteborg och Göteborgs
högskola, m. in.;

nr 127, angående Sveriges deltagande
i europeiskt samarbete på kärnforskningens
område;

nr 128, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
in. m.;

nr 129, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
m. m.;

nr 130, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om alkoholhalten
i maltdrycker av andra
klassen m. in.;

nr 131, angående anslag å tilläggsstat
IT till riksstaten för budgetåret 1952/53
till vissa i arbetslöshetsbekämpande syfte
anordnade arbeten m. m.;

nr 132, angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl.;

nr 133, med förslag till lag om ändring
av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. m.;

nr 135, angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. in.;

nr 136, angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik;

nr 137, angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 138, angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
in. m.;

nr 139, angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1953/54
m. m.;

nr 140, angående anslag till kommerskollegium
m. in.;

nr 141, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning;

nr 142, med förslag till lag om ändring
i 1 och 27 kap. strafflagen, m. m.;
nr 143, med förslag till lag angående

ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.;

nr 144, angående vissa anslag till
fångvården m. m.;

nr 145, angående omorganisation av
gymnasierna vid de högre allmänna läroverken
in. m.;

nr 146, angående ersättning till C.
A. V. Hagström m. fl.;

nr 147, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
m. m., m. in.;

nr 148, angående lån till föreningen
Röingegården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten
m. in.;

nr 149, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53;

nr 151, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. in.;

nr 152, angående anslag till en statens
sjuksköterskeskola i Göteborg;

nr 153, angående rörlig kredit för örlogsvarvens
marinverkstäder;

nr 154, angående åtgärder för främjande
av fiske på avlägsna fiskevatten,
m. m.;

nr 155, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1953/54,
in. m.;

nr 156, angående avveckling av statens
bränslekommission;

nr 157, angående anslag till turistpropaganda
i Amerikas förenta stater;

nr 158, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 159, angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen m. in.;

nr 160, angående anslag till avlöningar
till häradsskrivarna m. fl. för budgetåret
1953/54;

Tisdagen den 24 mars 1953.

Nr 11.

nr 161, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
in. m.;

nr 162, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr
261) m. m.;

nr 163, angående uttagande av en avgift
för främjande av forskning och rationalisering
på byggnadsområdet samt
inrättande av en statens nämnd för
h yggnadsforskning;

nr 164, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 165, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.;

nr 166, angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m.;

nr 167, angående understödjande av
Riksföreningen för kräftsjukdomarnas
bekämpande;

nr 168, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket, m. m.;

nr 169, angående förhöjning av vissa
arvoden m. m.;

nr 170, angående bidrag till Ericastiftelsen
för budgetåret 1953/54, in. in.;

nr 171, angående vissa anslag till polisväsendet
för budgetåret 1953/54
m. in.;

nr 172, angående ytterligare anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes;

nr 173, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg, m. m.; och

nr 174, angående mottagande av den
till staten testamenterade egendomen
Harpsund.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 459, av herr Hallén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
96, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.; samt

nr 460, av herrar Vigelsbo och Svensson
i Vä, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 97, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Dessa motioner bordlädes.

§ IT

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Onsdagen den 25 mars.

KI. 10 fm.

§ 1.

Svar på fråga ang. redogörelse för vissa
förhandlingar, som statsrådet Hammarskjöld
på regeringens vägnar fört i
Washington.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Johanssons
i Stockholm fråga angående redogörelse
för vissa förhandlingar, som statsrådet
Hammarskjöld på regeringens vägnar
fört i Washington.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av herr utrikesministern,
var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av andra
kammaren, herr Johansson i Stockholm,
har till mig riktat följande fråga: Avser
utrikesministern att ge riksdagen en redogörelse
för innehållet i de förhandlingar,
som statsrådet Hammarskjöld på
regeringens vägnar fört i Washington,
bl. a. med ledningen för atlantpaktsorganet
»Mutual Security Administration»,
och när kan i så fall en sådan
redogörelse emotses?

Till svar härpå vill jag nämna, att
statsrådet Hammarskjölds besök i Washington
närmast företogs för diskussioner
med vår egen ambassad. Det var naturligt,
att Hammarskjöld därvid skulle
begagna tillfället att ta kontakt också
med representanter för den amerikanska
administrationen på de områden, vilka
han har att följa. Några som helst förhandlingar
förekom inte.

Härpå anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Jag her att till hans excellens
herr utrikesministern få framföra

mitt tack för det snabba svaret. Detta
var så diplomatiskt undanglidande, att
man, om det icke varit så kort, hade
kunnat misstänka, att det skrivits av
statsrådet Hammarskjöld själv, vars
kommunikéer är rätt bekanta.

Jag lägger märke till att enligt utrikesministern
huvudmålet med resan
var att förhandla med vår egen ambassad
i Washington. Jag läser samtidigt i
dagens morgontidningar, att ambassadör
Boheman just kommit hem. Det är
kanske fler än herr Rubbestad som tycker,
att det slösas väl mycket med flygbiljetter
över Atlanten. Är denna skytteltrafik
av ministrar och ambassadörer
verkligen nödvändig, att statsråd reser
över och att ambassadörer strax därpå
kommer hem? Jag lade särskilt märke
till att ambassadör Sohlman också kallades
hem, men i det fallet har det räckt
med ambassadören.

Statsrådet Hammarskjölds resa var en
av de första i serien europeiska ministerresor
som tillkommit efter president
Eisenhowers makttillträde. När det gäller
de engelska statsmännen har det
getts mycket utförliga rapporter, sedan
de kommit hem, men så har de också
kontaktat personligheter högre upp.

Jag ställde särskilt frågan om utrikesministern
ville redogöra för förhandlingarna
med Harold Stassen och Mutual
Security Administration, den kanske
viktigaste atlantpaktsrepresentationen
vid sidan av den militära ledningen.
Jag har inte fått något svar i det fallet.
Vi finner det oroande, att Sverige så
ofta samråder med atlantpaktsregeringar
och praktiskt taget alla atlantpaktsledningar
utanför själva den centrala
militära ledningen.

Jag har också lagt märke till att Amerika
i dagarna bedriver en mycket in -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Svar på fråga ang. redogörelse för vissa förhandlingar, som statsrådet Hammarskjöld
på regeringens vägnar fört i Washington.

tensiv verksamhet för att ytterligare
strama åt Västeuropas handel med öststaterna
— detta vid en tidpunkt då
svenska industrimän tar initiativ för att
öka en sådan handel. Var det också för
sådana frågor som statsrådet Hammarskjöld
fann nödvändigt att söka kontakt? Det

blir litet tätt med statsrådsbesök
på andra sidan Atlanten. Det var inte
så vanligt förr i Sverige att under loppet
av ett par år så täta resor förekom.
Dock har statsrådets resa denna gång
skett ganska öppet. Det skylldes icke på
stadsjubiléer eller besök hos eventuella
kusiner. Det vore nyttigt om Sveriges
utrikespolitik i större utsträckning avgjordes
i Stockholm och mindre i Washington.
Jag lägger också i svaret märke
till orden att kontakter tagits men att
några som helst förhandlingar inte förekom.
Det är väl så, herr utrikesminister,
att den amerikanska regeringens samspråk
med Europas makter mer och
mer tar karaktär av ordergivning och
mindre av förhandlingar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Johansson i Stockholm hade ställt
en enkel fråga, i vilken han begärt en
redogörelse för de förhandlingar som
enligt hans uppgift skulle ha förts i
Washington. Han har fått svaret, att
sådana förhandlingar icke förts. Därmed
borde han vara belåten. En enkel
fråga avser inte att utvikningar på
varjehanda områden skall företas, och
jag kommer inte att följa herr Johansson
i det fallet. Jag vill bara framhålla,
att statsrådet Hammarskjöld befann sig

1 New York som delegat för svenska
regeringen vid Förenta Nationernas
pågående session. Från New York
gjorde han en resa till Washington.
Det är detta som herr Johansson finner
mycket uppseendeväckande.

Härmed var överläggningen slutad.

2 — Andra kammarens protokoll

§ 2.

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 98, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
den (5 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 102, angående anslag till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna för
budgetåret 1953/54 m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1953/54 in. m.;

nr 114, angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för
utrikesrepresentationen m. m.;

nr 122, angående vissa anslag till medicinska
högskolan i Göteborg och Göteborgs
högskola, m. m.; och

nr 127, angående Sveriges deltagande
i europeiskt samarbete på kärnforskningens
område;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

128, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
m. in.;

nr 129, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),
m. in.; och

nr 130, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om alkoholhalten
i maltdrycker av andra klassen
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 131, angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/53
till vissa i arbetslöshetsbekämpande syfte
anordnade arbeten m. in.; och

nr 132, angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl.;

1953. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

till bevillningsutskottet propositionen
nr 133, med förslag till lag om ändring
av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. in.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 135, angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. in.;

nr 136, angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik;

nr 137, angående understöd åt inrikes
lufttrafik;

nr 138, angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 139, angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1953/54 m. m.;
och

nr 140, angående anslag till kommerskollegium
m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
141, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

142, med förslag till lag om ändring
i 1 och 27 kap. strafflagen, m. m.;
och

nr 143, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. in.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 144, angående vissa anslag till fångvården
in. m.;

nr 145, angående omorganisation av
gymnasierna vid de högre allmänna
läroverken m. in.; och

nr 146, angående ersättning till C. A.
V. Hagström m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 147, med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m., m. m. hänvisades
propositionen, såvitt angick anslag
under femte huvudtiteln, till stats -

utskottet och i övrigt till behandling av
lagutskott.

Vidare föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet propositionerna: nr

148, angående lån till föreningen
Röingegården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten
m. m.; och

nr 149, angående vissa markförvärv
för försvaret in. m.

Härefter föredrogs Kungl. Maj:ts proposition,
nr 150, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1952/53; och hänvisades
propositionen, såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 151, med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m. hänvisades propositionen, såvitt
angick ett anslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos var för sig följande
propositioner; och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 152, angående anslag till en statens
sjuksköterskeskola i Göteborg; och
nr 153, angående rörlig kredit för
örlogsvarvens marinverkstäder;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

154, angående åtgärder för främjande
av fiske på avlägsna fiskevatten,
m. m.; och

nr 155, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1953/54,
in. in.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 156, angående avveckling av statens
bränslekommission;

nr 157, angående anslag till turistpropaganda
i Amerikas förenta stater;
nr 158, angående anslag för budget -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

året 1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 159, angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen m. m.;

nr 160, angående anslag till avlöningar
till häradsskrivarna m. fl. för budgetåret
1953/54; och

nr 161, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 162, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950
(nr 261) m. ni.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 163, angående
uttagande av en avgift för främjande
av forskning och rationalisering
på byggnadsområdet samt inrättande av
en statens nämnd för byggnadsforskning
hänvisades propositionen, såvitt
angick förslag till förordning angående
byggnadsforskningsavgift, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
och remitterades till statsutskottet följande
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 164, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 165, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.

Vid härpå skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 166, angående
förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick förordningsförslagen, till
behandling av lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var för sig följande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen nr
167, angående understödjande av Riksföreningen
för kräftsjukdomarnas bekämpande; till

behandling av lagutskott proposi -

tionen nr 168, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket, m. in.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 169, angående förhöjning av vissa
arvoden m. m.;

nr 170, angående bidrag till Ericastiftelsen
för budgetåret 1953/54, m. m.;

nr 171, angående vissa anslag till
polisväsendet för budgetåret 1953/54
m. m.; och

nr 172, angående ytterligare anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 173, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§
lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om
inteckning i fartyg, m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr
174, angående mottagande av den till
staten testamenterade egendomen Harpsund.

§ 3.

Föredrogos och remitterades till behandling
av lagutskott följande på bordet
vilande motioner:

nr 459 av herr Hallén m. fl.; och

nr 460 av herrar Vigelsbo och Svensson
i Vä.

§ 4.

Föredrogs den av herr Larsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående polisens
tillvägagångssätt vid anhållandet
av s. k. billånare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ratifikation av tillläggsprotokoll
till den allmänna över -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i val till riksdagens andra kammare m. in.

enskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion
om upphävande av § 113 regeringsformen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga
i val till riksdagens andra kammare
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för utlandssvenskar
att deltaga i val till riksdagens andra
kammare m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken VINGE (fp): Herr talman! När
det först meddelades att denna motion
var remitterad till konstitutionsutskottet
blev vi motionärer ganska överraskade.
Vi hade nämligen betraktat detta
uteslutande som en folkbokföringsfråga.
När jag emellertid närmare läste igenom
motionen konstaterade jag att vi
nog skrivit klämmen så, att det var
nödvändigt att remittera motionen till
konstitutionsutskottet. Vi blir tydligen
nödsakade att ett följande år återkomma
med motionen i en annan formulering,
om vi skall få ändring på de
förhållanden, som vi åsyftar.

Tyvärr är det på det sättet, vilket
vi också skrivit i motionen, att antalet
svenskar i utlandet icke är känt. Sverige
håller inte närmare reda på sina
söner och döttrar i främmande länder.
Utskottet lär ju ha gjort ett försök att
konstatera antalet genom att vända sig
till Utlandssvenskarnas förening, som
i sin tur vände sig till statistiska centralbyrån.
Man har emellertid ingen

annan möjlighet än att försöka räkna
samman dessa personer från olika
främmande länders folkräkningsberättelser.
Enligt en tidningsuppgift skulle
det ha konstaterats, att inte mindre än
en halv miljon svenska medborgare är
bosatta utomlands. Givetvis är det inte
hela denna stora grupp av människor,
som åsyftas i vår motion. Språkbruket
är sådant att alla människor som tar
ut flyttningsbetyg, eller utvandringscertifikat
som det heter, kallas för
emigranter. Bland dessa människor
finns det emellertid många — hur
många vet man inte —- som bara reser
ut för ett antal år och tjänstgör exempelvis
hos en stor exportindustris utlandskontor.
Man reser även ut för
långvariga studier utomlands. Dessa
personer önskar återvända och betraktar
sig inte själva som emigranter. Det
är denna grupp vi åsyftat i vår motion.

Hur frågan för deras del skall lösas
kan man ju diskutera. För vår del har
vi angivit olika alternativ men lämnat
det hela öppet. Vi hade hoppats att
riksdagen skulle ha bifallit motionen
genom att hänvisa frågan till den sittande
utredningen, som handhar vissa
frågor rörande folkbokföringsväsendet.
Vi har framkastat flera olika alternativ.
Antingen skulle det finnas möjligheter
för vederbörande, som uttagit utvandringscertifikat
— kanske utan att förstå
vad detta innebar och kanske därtill
direkt uppmanade av folkbokföraren —
att uppföras i mantalslängd i utflyttningsförsamlingen
eller i en för ändamålet
särskilt upprättad bilaga till mantalslängden.
Vi har också framkastat
tanken att man måhända skulle fordra
av dessa människor att de med vissa
mellanrum, t. ex. varje år, till mantalsskrivningsförrättaren
skulle anmäla sin
önskan att kvarstå.

Jag tycker fortfarande, herr talman,
att det bör finnas möjligheter att lösa
detta problem, och det är många utlandssvenskar
som intensivt önskar att
det skall lösas. Jag hoppas att det skall

Onsdagen den 25 mars 1953 fm. Nr 11.

Underlättande av deltagande i val till riksdagens andra kammare och i kommunala val.

bli möjligt att återkomma till frågan Jag ber, herr talman, att få yrka bien
följande riksdag och har nu, herr fall till utskottets förslag,
talman, intet yrkande. Vidare anfördes ej. Utskottets hem ställan

bifölls.

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Då
motionären inte ställde något yrkande,
är det inte så mycket för mig att säga.
Hon har beklagat att motionens kläm
fått en sådan avfattning, att motionen
måst behandlas av konstitutionsutskottet,
som har klubbat ihjäl den, och hon
hoppas att motionen skall ha större
lycka om hon skriver om den så att det
bara blir fråga om en ändring av folkbokföringsförordningen
och motionen
således hamnar i tredje lagutskottet.

Jag vill önska fröken Vinge all lycka
i fortsättningen, men jag tillåter mig
betvivla att det är så stora utsikter
att på det sättet få förslaget bifallet.
Hela frågan är nämligen minst sagt
diskutabel. En person, som har beslutat
utvandra ur riket och flyttat låt oss
säga till Asien eller Australien, kan
visserligen tänkas under något eller
några år ha intresse att följa den politiska
utvecklingen och de kommunala
förhållandena i hemorten, men det är
uppenbart att detta intresse måste förblekna
med tiden.

Sedan en annan sak: Jag begriper
inte hur man någonsin skall kunna
styrka att dessa människor är röstberättigade
efter svenska förhållanden.
Vem skall t. ex. styrka att en utlandssvensk
inte blivit omyndigförklarad?
Om sedan en utlandssvensk flyttar mellan
olika länder, måste det åtminstone
rapporteras år efter år. De som tar ut
utflyttningsbetyg avser ju i regel att definitivt
lämna sitt fosterland, och att då
uppehålla en vidlyftig anordning för att
bevara deras röst synes meningslöst.

Jag ställer mig skeptisk till möjligheterna
att få en motion av detta innehåll
bifallen, men om fröken Vinge
lyckas övertala ett annat utskott att se
mera positivt på frågan, må det vara
hänt.

§ 8.

Underlättande av deltagande i val till
riksdagens andra kammare och i kommunala
val.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om underlättande av deltagande
i val till riksdagens andra kammare
och i kommunala val.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna, nr 199
i första kammaren av herr Weiland
in. fl. och nr 255 i andra kammaren av
herr Löfroth in. fl., hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag
till 1954 års riksdag om underlättande
av deltagande i val till riksdagens andra
kammare och kommunala val».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:199 och 11:255 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LÖFROTH (fp): Herr talman!
Poströstningen, som den nu är arrangerad,
är ingen idealisk anordning för de
väljare som måste rösta i annat valdistrikt
på valdagen. Det har t. ex. kommit
många anmärkningar på att postanstalterna
håller öppet så kort tid på
valdagen. Jag har därför tillsammans
med några andra ledamöter motionerat
om en sådan ändring av bestämmelserna,
att valnämnderna skulle ta emot
röster från dem som har röstlängdsutdrag
och måste rösta i annat valdistrikt.
Att den ordningen i någon mån misslyckades
1940 utgör enligt min mening
intet hinder för att man nu tillsätter en

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

utredning och försöker få fram ett lämpligare
system än poströstningen.

Då konstitutionsutskottet på nästa
punkt bär tillstyrkt en motion av herr
Håstad om översyn av bestämmelserna
om röstning av svenskar som befinner
sig i utlandet valdagen, tycker jag att
konstitutionsutskottet borde ha kunnat
gå med på att den översynen också
skulle få beröra den fråga jag har behandlat
i min motion.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till det yrkande jag har ställt
i motionen.

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Denna
motion bygger på en fullständigt
oriktig uppgift. Motionärerna talar här
om att flertalet röstlängdsutdrag inte
har utnyttjats. Tvärtom har röstlängdsutdragen
utnyttjats i en stegrad omfattning,
från lägst 73 till nu 80 procent.
Den uppgift som motionen bygger på är
alltså felaktig.

Motionärerna säger att man skulle
spara drygt 100 000 kronor för statskassan
genom att bifalla motionen. Det
är motionärernas önskan att valnämnderna
skall bli röstmottagare i stället
för postverket, men vi kan ju inte begära
att valnämnderna skall verkställa
detta arbete gratis på en söndag, utan
de kommer att begära ersättning. Det
betyder alltså att man skulle vältra över
dessa utgifter från statsverket på kommunerna.
Det är en tendens som sannerligen
visar sig tillräckligt ofta ändå,
att staten lägger på kommunerna mer
och mer av sina angelägenheter. Redan
detta utgör en anledning att inte biträda
motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9-

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för underlättande
av svenskars röstning utomlands.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten i.

Sänkning av anslagen under fjärde
huvudtiteln.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (II: 251) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att de av Kungl. Maj:t under fjärde
huvudtiteln till försvaret äskade anslagen
måtte sänkas med 10 procent.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 251 icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h): Herr talman! För att få den
riktiga bakgrunden till det statutskottsutlåtande
angående försvarets huvudtitel,
som vi nu behandlar, tillåter jag
mig citera vad utskottet skriver i början
av sitt utlåtande under punkt 2:
»Med hänsyn till den utrikespolitiska
situation, som råder, måste vi alltjämt
inrikta våra ansträngningar på att bevara
den nuvarande krigsmakten i slagkraftigt
skick.» Beträffande det uttalandet
har det inte förekommit några
delade meningar under utskottsbehand -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

lingen. Det återger den fasta vilja att
hävda vårt lands frihet, som finns hos
vårt folk. De, som företräder en annan
mening, är ett fåtal. Vi bör ha detta i
minnet när vi konstaterar, att utskottsutlåtandet
inte är enhälligt. Reservationerna,
i och för sig betydelsefulla, är
dock begränsade till huvudsakligen avvägningsfrågor.
Det är förklarligt att
olika uppfattningar kunnat göra sig påminda
inför de kraftigt stigande försvarskostnaderna,
och när det förefinns
sådana bör de inte döljas genom
en oklar skrivning utan öppet redovisas.

Den kraftiga majoritet, som står för
utlåtandet i dess helhet och som — det
vill jag understryka — icke är hopfogad
genom särskilda politiska förhandlingar
utan är resultatet av försvarsfrågornas
sakliga prövning på riksdagsplanet,
har inte heller förbisett de ekonomiska
konsekvenserna. Jag är övertygad om
att första avdelningens ordförande kan
ge besked om att det har varit många
betydelsefulla föredragningar under utskottsbehandlingen.

Utskottet har riktigt nog understrukit
angelägenheten av att de betydande
medel, som ställs till de militära
myndigheternas förfogande, effektivt
utnyttjas. Läget är dock sådant, att om
vårt försvar skall följa med i fråga om
modern krigsutrustning, måste vi ikläda
oss betydande utgifter. Materielkostnaderna
har ju avsevärt förändrats och
fördyrats under de allra sista åren. En
ytterligare nedskärning, utöver vad
försvarsministern redan gjort, av de
ansvariga militära myndigheternas krav
skulle gå hårt ut över anskaffningen av
modern och effektiv materiel. Resultatet
av en något mera avsevärd sänkning
av försvarskostnaderna skulle förmodligen
bli, att de fasta kostnaderna
för avlöningar, pensioner och byggnader
i stort sett bleve obeskurna under
det att den i dagens läge mest angelägna
förnyelsen av den tekniska utrustningen
däremot komme att skjutas
ännu längre på framtiden.

Sett i jämförelse med andra likartade
demokratiska stater torde de svenska
försvarskostnaderna icke vara överväldigande.
Vi skall komma ihåg, att våra
grannländer har beslutat en väsentlig
förlängning av utbildningstiden för sina
värnpliktiga, vilket för en nation betyder
en inte ringa påfrestning.

Avvägningsfrågorna mellan olika försvarsgrenar
gör sig alltid gällande, och
utskottet har haft anledning att tänka
på den saken även i år när det behandlat
Kungl. Maj:ts proposition.

Tillåt mig dock att uttrycka den uppfattningen,
att ett godtagande av en anskaffningsplan
för förnyelse av arméns
tekniska materiel måste komma till
stånd oavsett avvägningen mellan försvarsgrenarna.
Eftersläpningen på det
området är så betydande. Flygets förseende
med modern utrustning och nödig
förnyelse av flygplan är en angelägen
fråga, och den har i olika sammanhang
diskuterats i pressen. Jag tror dock att
mera detaljerade utredningar, som kan
läggas till grund för beslut, måste till,
och dessa torde ännu inte vara slutförda.

Låt mig också i detta sammanhang
säga, att vi får nog inte ta förhoppningarna
om hjälp utifrån till anledning
att eftersätta vårt eget försvar.
Redan möjligheten att med kort varsel
ta emot en sådan hjälp torde vara starkt
begränsad.

Rehovet av nya flygfält och uppställningsanordningar
för radaranläggningar
gör sig vidare påmint och kraftigt
gällande. Utskottet har också ingående
dryftat den saken.

Herr talman! Mitt inlägg kommer vid
detta tillfälle inte att bli långt. Vad som
framföres i reservationerna får vi återkomma
till i annat sammanhang. Det är
yrkanden, som vi inom högerns riksdagsgrupp
inte kan godtaga. Jag tror
dock att det är riktigt att reservanterna
först må mera fullständigt komma med
sin motivering här i debatten.

Med detta anförande har jag velat

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

klart säga ut att det utskottsutlåtande,
som nu föreligger och som jag förutsätter
blir riksdagens beslut, enligt min
uppfattning bäres upp av en klart positiv
försvarsanda.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets utlåtande.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Det
förhåller sig ju så, som herr förste
vice talmannen också konstaterat, att
det förslag som förs fram i dag i allt
väsentligt är enhälligt. Jag vill tillägga
att från den avdelning i statsutskottet,
första avdelningen, som har haft tillfälle
att mera ingående syssla med denna
stora fråga, avlämnades ett fullständigt
enhälligt förslag till statsutskottet
in pleno. Det innebär att vi
inte kommer att ställa något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.
Det skulle ju också möjligen
kunna utgöra anledning att inställa
den sedvanliga försvarsdebatten så att
vi bara med ytterst lätt hand skulle
beröra dessa frågor. Men eftersom försvarshuvudtiteln
i år är större än den
någonsin tidigare har varit i fred och
eftersom den berör långtidsavvägningar
och långtidsplaneringar och även
betydande beställningsbemyndiganden
och betalningsanslag för det närmaste
budgetåret, finns det anledning att
verkligen göra några allmänna kommentarer
till det föreliggande förslaget,
detta så mycket mer som ju försvarsfrågan
i år har tilldragit sig ett ovanligt
livligt intresse även i den offentliga
debatten.

Som herr förste vice talmannen här
konstaterande, är ju bakgrunden till
årets förslag det ovissa världsläget.
Jag erinrar om att utrikesministern i
utrikesdebatten här förklarade, att man
vid höstens FN-församling tyvärr inte
har kunnat konstatera några pålitliga
tecken till en avspänning i det kalla
kriget. Vad som helst kan hända när
som helst, och även om det inte finns
någon oskriven ödeslag som bjuder, att

en period av intensiv kapprustning
nödvändigtvis måste sluta med eu urladdning,
är det likväl ett faktum, att
man nu är kapprustad för en sådan
katastrof. Såvitt man kan bedöma från
svensk horisont, har aldrig i världshistorien
arsenalerna varit så fyllda
med högeffektiva förstörelseredskap,
eller kanske rättare sagt utrotningsverktyg,
som de är i dag. Det är naturligtvis
en tragedi, att världen skall
se ut på det här sättet några få år
efter andra världskrigets slut. Men
det är ett faktum, och jag tror att vi,
som har riksdagens förtroende att
syssla med dessa frågor, inte skulle
kunna stå till svars om vi inte föreslår,
att vårt folk skall uppbjuda alla sina
krafter för att hålla oss utanför en ny
katastrof, om en sådan skulle inträffa.

Vi minns alla här i kammaren, hur
det var den 10 april 1940, när den
tyska soldatesken blixtockuperade
Danmark och steg i land i Norge. Då
hördes i hela vårt land ett rop på effektiv
och snabb militär beredskap.
Det kan emellertid inte nog ofta understrykas,
att en effektiv beredskap
inte skapas på några dagar eller ens
några månader. Det tarvas ett långt,
planmässigt och kostnadskrävande arbete.
Jag skulle också tro, att minnet
av den katastrof, som nyligen övergått
våra grannländer, är så pass levande
hos vårt folk, att majoriteten här i
landet förstår och sympatiserar med
att riksdagen verkligen gör sitt yttersla
för att i överensstämmelse med regeringsförslaget
stärka våra försvarsresurser.
De kommunistiska nedskärningsyrkandena
förtjänar därför varken
intresse eller större beaktande.

Samtidigt som man konstaterar detta,
bör det emellertid inte minst från
oss som arbetar med fjärde huvudtiteln
sägas, att vi naturligtvis är fullt
medvetna om den börda som ett beslut
om ett tvåmiljardersanslag för
försvaret lägger på skattebetalarna.
Vill man ha en belysning av hur des -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

sa kostnader växt, så finns det anledning
att påminna om att enligt det
nu föreliggande förslaget skall för det
kommande budgetåret läggas ut materielbeställningar
enbart för armén
till samma belopp, som hela försvaret
skulle få kosta, när 1949 års försvarsutredning
tillsattes. Jag erkänner att
det beloppet inte var helt relevant.
Jag har flera gånger kritiserat det,
men för att ställa storleksordningen
då och nu i blixtbelysning kan siffran
väl användas.

Det är förklarligt, om man ute i
landet och även här i riksdagen frågar
sig, om det skall fortsätta på detta
sätt och om man inte kan se fram emot
en begränsning av kostnaderna. Det
är begripligt, om de som arbetar med
andra huvudtitlar, skolor, socialvård,
kommunikationer m. m., tycker att
proportionerna är ganska ofördelaktiga
för dem. Jag vill emellertid å
andra sidan påminna kammarens ledamöter
om att under tidigare debatter
om försvaret har det år efter år
framhållits vilka behov som föreligger.
Herr förste vice talmannen har
nyss för flygets vidkommande angivit
en hel del av dem. Man kan fortsätta
när det gäller armén och visa på det
aktuella anskaffningsbehov som det nu
är fråga om. Man kan också peka på
önskemål för det frivilliga försvaret
o. s. v. Jag vill med detta ha sagt, att
kammarens ledamöter ju inte kan vara
obekanta med att betydande behov här
föreligger.

Men jag vill tillägga vad som kanske
alltför sällan sägs i försvarsdebatter:
Det är självklart att genom statsmakternas
åtgärder under de senaste åren
en ingalunda obetydligt förbättring
skett. Det gäller utbildningen, där ju
som alla känner till en effektivisering
har kunnat beslutas. Det gäller också
materielsidan, där en rad av de mest
skriande bristerna, som påtalats med
skärpa, praktiskt taget nu blivit avhjälpta.
Jag erinrar särskilt om när -

pansarvärnet, som varit föremål för
mycket intresse i riksdagen. Där har
luckorna i stort sett blivit fyllda.

Jag skulle vilja tillägga och gärna
säga det så det hörs, att det naturligtvis
i ett sådant här läge är de militära
myndigheternas förpliktelse att tillse
och svara för att de mycket betydande
penningmedel, som ställs till deras
disposition, verkligen effektivt och på
bästa sätt utnyttjas. Detta gäller både
materielresurserna och övningstiden.
Ingendera får förslösas, och jag vill
tillägga att ju större anslagen blir
desto tyngre blir också ansvaret för
att resurserna effektivt utnyttjas. Dessbättre
kan man också konstatera, att
ingen försvarsmakt i världen — jag tror
jag vågar säga det — härvidlag torde stå
framför den svenska. Det är känt och
det bör göras mera känt, att utländska
militärer ganska ofta kommer hit just
för att få del av hur man inom vår
försvarsmakt kan administrera den
stora organisationen med relativt sett
så ringa del av totalkostnaden som
fallet är hos oss.

Det är också en annan mera allmän
reflexion, som jag skulle vilja understryka.
Det är ju inte bara förslitningen
av materiel som föranleder krav
på nya medel, utan det är framför
allt den ständigt fortgående tekniska
utvecklingen. Vi måste, som också den
ärade föregående talaren underströk,
modernisera och effektivisera i takt
med de ständiga uppfinningarna och
nykonstruktionerna. Här kan omöjligen
lämnas någon redogörelse för allt
vad som sker på detta område, men
några ord räcker kanske för att antyda,
vad som här äger rum. Ord som radar,
robotar, flygplanens överljudshastigheter
ställer oss inför oerhört stora och
komplicerade tekniska uppgifter, som
vi icke kan förbise.

I detta sammanhang möter man inte
sällan både i den offentliga debatten
och man och man emellan den reflexionen,
att försvarskostnaderna speciellt

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

för dessa ändamål skulle kunna sänkas,
om Sverige vore med i Atlantpakten.
Jag skall självfallet inte här
ta upp någon diskussion om vår anslutning
till Atlantpakten, men jag vill
säga att tron på att vi genom en atlantpaktsanslutning
skulle kunna sänka
våra försvarskostnader är av allt
att döma en klar missuppfattning. Jag
har tittat litet på de senast tillgängliga
siffrorna, som också berördes här av
herr förste vice talmannen, siffror
som gäller budgetåret 1951/52. Enligt
dessa är det bara Norge, Danmark och
Portugal som har en något mindre
andel av nationalinkomsten disponerad
för försvarsändamål än vad vi har. Jag
skulle tro att när vi kommer över till
det budgetår, som man nu resonerar
om, har proportionen förskjutits ytterligare,
så att vi kommer lägre.

Jag påminner också om att Norge
och Danmark sedan de inträtt i Atlantpakten
har genomfört 18 månaders
övningstid för sin armé, medan vi
stannat vid ungefär hälften. Det säger
också åtskilligt om vilka förpliktelser
som därvidlag kommer i fråga.

Jag tycker visst att det finns all anledning
att diskutera atlantpaktsanslutning
i ett fritt land som vårt, men
jag tror inte att argumentet att vi därigenom
skulle förbilliga våra försvarskostnader
är hållbart.

Av de skäl som jag nu i korthet kunnat
snudda vid har vi inom avdelningen
kommit till den uppfattningen,
att det har varit nödvändigt och riktigt
att ansluta sig till försvarsministerns
förslag rörande kostnadsramens
totala storlek.

Sedan inställer sig frågan om fördelningen
av pengarna. Jag vill då
säga att när försvarsministern i år har
övergått till en långtidsplanering även
för armén efter mönster av de planer,
som vi redan tidigare har för flyget
och sedan i fjol även för flottans fartygsbyggande,
så har departementschefen
enligt min tanke slagit in på en

riktig väg, vilken också tidigare anvisats
av statsutskottet. Det är ingen
tvekan om att långtidsplaneringen,
som det står i utskottsutlåtandet, ger
stadga åt både anskaffningens innehåll
och åt betalningsutfallen, så att riksdagen
lättare kan överblicka vad det
blir fråga om.

Men samtidigt måste det naturligtvis
tillses, att långtidsplaneringen icke så
småningom får sådana konsekvenser,
att riksdagen bindes för en annan avvägning
av försvarsgrenarnas inbördes
styrka än vad som varit avsikten. Jag
är angelägen om att understryka, att
denna avvägning måste vara uppbyggd
på militärpolitiska, strategiska och taktiska
bedömanden, att den måste vara
så att säga konstruerad inifrån. Den
får därför inte brytas sönder av på
mera isolerade bedömanden grundade
anskaffningsplaner för de olika vapenslagen,
hur välbefogade dessa än i och
för sig må synas.

Jag hade redan under remissdebatten
tillfälle att ganska ingående diskutera
detta ämne med försvarsministern,
och jag skall inte här ta upp den debatten
på nytt. Jag har för min del
varit betänksam när det gällt verkningarna
för flygvapnet, sett på längre sikt,
men de senaste veckornas utskottsgranskning
har visat, att denna betänksamhet
i viss mån måste utsträckas till
att gälla även flottan. Jag konstaterar,
att man i den offentliga diskussionen
har uppmärksammat och är intresserad
av dessa avvägningsfrågor, och detta
anser jag vara mycket värdefullt. Nu
har utskottet beträffande långtidsavvägningen
skrivit så, att full anslutning
gives till den av försvarsministern
angivna totala kostnadsramen,
men vi har också försökt att som vår
uppfattning ange, att både riksdagen
och Kungl. Maj :t självfallet måste förbehållas
frihet till omprövningar inom
denna kostnadsram, därest sådana kan
anses påkallade. Det finns alltså där -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

vidlag möjligheter till förnyade avvägningsbeslut.

Så långt kan vi alltså följa den motion,
som i detta avsnitt är avgiven av
herr Andersson i Linköping — vilket
också framgår av utskottsutlåtandet.
Det kan nämligen alltid uppstå ett behov
av en förnyad avvägning. Men däremot
— och det vill jag särskilt framhålla
för motionärerna, eftersom jag
kanske har mera förståelse för den
synpunkten än många andra — kan
jag inte förstå varför vi i år skulle sätta
i gång med en sådan avvägningsutredning,
som motionärerna föreslår. Man
kan nämligen inte förbise, att i ett för
försvaret kritiskt läge innebär en stor
utredning risk för ett förhalande och
eftersättande av viktiga akuta behov,
och jag vill fästa uppmärksamheten på
att de menliga verkningarna av en
långtidsutredning t. ex. för flygets del
inträder först på ett senare stadium.
Jag tror jag vågar säga, att alla som
närmare prövat denna fråga har ansett
att, oavsett långtidsplaneringen, om
det i år skulle stå så och så mycket
pengar till förfogande för anskaffning
av ny materiel, medlen ändå i första
hand skall gå dit försvarsministern
föreslagit, nämligen till armén. Det
föreligger ett gammalt och sedan lång
tid tillbaka här i kammaren påtalat
behov av ett nytt fältartilleri, att ersätta
det som bär modellåret 1902. Vidare
har vårt luftvärn genom flygteknikens
utveckling blivit så föråldrat, att
man med detsamma inte kan följa de
flygplan, som skall skjutas ned. Vidare
gäller det här de inköp av pansarvagnar,
som riksdagen redan har fattat
beslut om, och som vi skall återkomma
till.

•Tåg behöver bara nämna dessa tre
materielgrupper för att illustrera, att
bedömningen av nyanskaffningarna
med hänsyn till den nu aktuella situationen
utan tvivel varit riktig. Det
är på längre sikt som betänksamhet
kan inställa sig. Även på den punkten

har emellertid utskottet skrivit så, att
vi har möjlighet till en förnyad inre
kostnadsavvägning, och därför kan jag
inte förstå annat än att man ur sakliga
synpunkter måste säga sig, att den motion
jag här omnämnt icke torde kunna
bifallas i år.

Som jag nyss sade är det i samband
med långtidsavvägningen som flygets
behov av anskaffningar tränger sig i
förgrunden. Men vi har nog inom avdelningen
hoppats, att det skall bli möjligt
att utan större svårigheter enas
även i den frågan, när vi kommer dithän.
Det är naturligtvis riktigt att fästa
uppmärksamheten på detta problem,
men det är enligt min mening inte riktigt
att göra det till en stridsfråga nu,
ty det behöver den sannolikt inte bli
när den i sinom tid aktualiseras. Jag
tror nämligen, att vi alla är medvetna
om att vi behöver ett effektivt flyg,
eftersom varken våra armé- eller flottstridskrafter
eller vår civilbefolkning
kan känna trygghet utan att vara skyddade
från luften. Därtill kommer också
andra faktorer, som gör att ett sådant
allmänt övervägande kan bli påkallat.
Jag vill peka på vad vi flera gånger
under utskottsbehandlingen framhållit,
nämligen att vi om några år får ganska
avsevärt större årskullar av värnpliktiga,
vilket naturligtvis påkallar
uppmärksamhet. Detta har vi inte ansett
nödvändigt att skriva om, eftersom
vi vet att Kungl. Maj:t naturligtvis med
uppmärksamhet följer denna sak.

Men det är givet att även detta har
betydelse för den militära organisationens
utformning under den närmaste
framtiden.

Jag kan alltså konstatera att vi i
stort sett är helt överens. Det är möjligt
att det finns nyanser i de bakomliggande
sakfrågorna, men vi har enats
om att göra utskottets skrivning på
detta något nyanserade sätt och därmed
ge möjligheter till överväganden
och ingripanden längre fram. Och
eftersom jag på den punkten varit mo -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

tionär vill jag gärna begagna tillfället
att uttala min tillfredsställelse över att
utskottet förstått och delat de synpunkter
jag härvidlag har framfört.

Jag antydde nyss att vi varit eniga
om den nu aktuella materielförstärkningen
för armén. Vi ansåg inom avdelningen,
att detta var huvudsaken
för det närmaste budgetåret. Det innebär
emellertid ingalunda att inte en rad
av behov även i övrigt föreligger. Flera
motionärer från folkpartiet och från
högern har fäst uppmärksamheten på
dessa. När vi avstått från att reservationsledes
framföra våra önskemål
innebär detta ingalunda, att vi på något
sätt negligerat dem, men vi har
ansett det lyckligt att i år genom ett
försök till samlingslösning markera
enigheten i det väsentliga. Vi har ansett
enigheten viktigare och mera värdefull
än ambitionen att redovisa föreliggande
divergerande önskemål i smärre
saker. Ur denna synpunkt är det väl
ganska självklart att jag för min del
måste beklaga och även påtala den
reservation för nedprutning, som tillkom
inte inom avdelningen men däremot
under behandlingen i utskottet in
pleno. Det är givet att ingen bestrider
rätten för varje ledamot att ge uttryck
åt sin mening. Men när vi inom oppositionspartierna
avstått från att framföra
särmeningar just av månhet om
enigheten, som jag nyss talade om,
hade vi faktiskt väntat ungefär motsvarande
tillvägagångssätt från det
största koalitionspartiets sida. Det är
en smula anmärkningsvärt att just det
största koalitionspartiet spruckit på
denna fråga, som ur många synpunkter
väl ändå måste betraktas som den
största och viktigaste vi har. Man kan
ju ifrågasätta vilket värde en sådan
här uppgörelse har om vederbörande
inte förmår att respektera den. Jag vill
uttala den förhoppningen att det inte
skall behöva bli så att oppositionspartierna
skall föra i hamn åt regeringen
stora regeringsförslag mot kanske

starka och betydande grupper inom
regeringens egna partier. Jag har velat
säga detta därför att annars skulle
jag inte ha redovisat den uppfattning,
som detta tillvägagångssätt faktiskt givit
oss. Så mycket starkare och mera
oreserverat är det erkännande jag vill
ge avdelningens ärade ordförande och
de övriga socialdemokratiska ledamöterna
av avdelningen, som hela tiden
förstått och behjärtat de synpunkter
som dikterat beslutet.

Jag har inte anledning att närmare
gå in på de övriga motionerna i detta
sammanhang. Jag skall emellertid be
att få förbehålla mig rätten att återkomma
till dem när de olika punkterna
kommer att diskuteras. Beträffande
de motioner som är väckta från
folkpartihåll har jag redan sagt, att vi
naturligtvis inte frångått dem bara i
och med att här inte kommer att ställas
något yrkande i anslutning till dem.

Jag skall till sist bara göra den reflektionen
att det är givet att utskottets
skrivning kan inrymma olika uppfattningar
i sakfrågan, men jag vill
uttala den förhoppningen, att då vi
kommer till ett ställningstagande i sak
rörande materielplaneringen under de
närmaste åren skall vi också kunna
fatta beslut i samma anda som här.
Jag vill till försvarsministern uttala
den meningen, som jag tidigare tillkännagivit
senast under remissdebatten,
att det nog ändå är klokt att
riksdagen kopplas in på avvägningsarbetet
på ett förberedande stadium
i stället för i efterhand. Huruvida detta
skall ske inom vad vi vid olika tillfällen
tillåtit oss kalla ett mera permanent
försvarsråd eller en särskild
utredningslrommitté kan jag här lämna
därhän, men jag vill säga att sedan
kostnaderna blivit så stora som de nu
är blir det nödvändigt att riksdagen
får vara med och medverka till att
pengarna utnyttjas på allra bästa sätt.
Jag känner mig rätt övertygad om att
departementschefen vid närmare efter -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

sinnande skall dela denna synpunkt på
vikten av ett samarbete mellan regering
och riksdag på ett tidigare stadium.

Jag skall, herr talman, med det anförda
be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag skulle först vilja ge en replik till
herr Ståhl i fråga om överenskommelser
som han anser att man skulle ha
brutit. Herr Ståhl menar att när oppositionen
avstår från särmeningar, skulle
det största partiet inte ha någon avvikande
mening. I det fallet skulle jag
vilja säga till herr Ståhl att eftersom
jag anser, att riksdagens ledamöter
skall förbehålla sig rätten att ha en
uppfattning och att man både konstitutionellt
och principiellt har anledning
från riksdagsledamöternas sida
att säga ifrån, att Sveriges riksdag
skall fatta de beslut som den anser
vara riktiga, så tror jag att det är farligt
att fortsätta på herr Ståhls väg,
ty då kan det hända, att det vore
lämpligare att överlåta åt ett fåtal att
bestämma och lämna riksdagen hemma.
Ur den synpunkten borde herr
Ståhl kanske tänka litet mera på vad
hans stora föregångare har hävdat i
fråga om denna princip.

Då jag tillhör dem som har i en motion
framfört förslaget, att försvarsbudgetens
kostnadssumma skulle sänkas
med 10 procent, eller ca 200 miljoner
kronor, kanske jag litet närmare
bör motivera denna uppfattning. Jag
anför i motionen att dagens försvarskostnader
stigit från i efterkrigstidens
första år som ett maximum för försvaret
beräknade 700 å 800 miljoner
kronor till att i dag passera den ofantliga
summan av drygt 2 000 miljoner
kronor. Men trots denna enorma summa
har departementschefen avvisat
betydande delar av öB:s anslagskrav,
och man kan befara att dessa krav
nästa år återkommer.

T denna situation finns det anledning
för alla och envar, inte minst för
riksdagsledamöterna, att stanna och
ställa frågan: Måste inte denna utveckling
brytas och försvarets män bringas
att förstå, att försvarskostnadernas
storlek i vårt ekonomiska liv tvingar
till sparsamhet med och omvårdnad av
de miljardvärden försvarets folk handskas
med? Jag är nog inte ensam om
den meningen att det inom försvarets
olika organisationer finns ett otal människor,
för vilka sparsamhet är ett
okänt begrepp. När så är fallet kan
inte riksdagen fortsätta med att genom
ständigt ökade anslag stimulera
eller möjliggöra detta ekonomiska lättsinne.
Vi har helt enkelt inte råd med
detta, om svensk produktion skall orka
med även kulturella, sociala och ekonomiska
reformer.

Inom de demokratiska partierna är
vi alla medvetna om och har vilja att
värna vår demokrati, frihet, självständighet
och vårt människovärde. Talet
om försvarsovilja etc. borde därför i
dagens diskussion helt kunna kopplas
bort. Svenska folket är medvetet om de
värden dagens fosterland bjuder, och
det finns en positiv vilja att försvara
dessa värden, som skapat fosterlandskänsla
och som även givit vårt land
dess egenart.

Men svensk försvarsvilja och försvarsförmåga
ligger inte endast i våra
anslag till försvaret, de ligger kanske
än mer i försvaret av de kulturella,
sociala och ekonomiska förändringarna
som vårt land under senare år
undergått. När Sveriges konung i lördags
formade sitt tal så: »Den materiella
utvecklingen kan vara lysande,
de tekniska framstegen häpnadsväckande,
men saknas humanism, det
mänskliga, blir kulturen haltande, blir
den ej fullvärdig. Det ligger i sakens
natur att dessa humanismens tillgångar
inte kan mätas med måttstock eller
uppskattas med pengar. Icke desto
mindre är de högeligen reella, dessa

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

värden, utan vilka vår kultur skulle
sjunka ner i grå torftighet», tryckte
han på en kärnfråga i dagens läge.

Jag är rädd för att om försvaret
skall dana individen från vaggan till
graven samt svenskt samhällsliv i övrigt,
detta kommer att innebära en
successiv återgång till ett andligt tidsskede,
där både inre och yttre samhällsliv
bestämdes av makt. För vapen
viker rätt, och det ligger en hel del i
de bekanta orden: Förtrycket nämns
försvar, och rätt är det som lyckas.

I omvärlden, det skall vi komma
ihåg, sitter i dag militären i högsätet.
Detta gäller inte bara i fråga om arméerna,
utan den har jämväl den politiska
ledningen i de mäktigaste länderna.
I en kritisk situation kan ett
dominerande militärt inslag i både
den militära och den civila administrationen
liksom bestämmanderätten över
medborgarna bli en avgörande faktor
inte blott mot yttre fiender utan även
när det gäller utformningen av den
inre livsföringen. Våra militärer tänker
och handlar självfallet på det sätt
deras militära fostran lär, och de överskattar
därför ofta den militära sidan
men underskattar andra medel och vägar,
när det gäller att komma till rätta
med fredens problem.

Jag vill erinra om att världen i dag
rustar i fruktan för krig. Vi utnyttjar
de produktiva och mänskliga krafterna
till bristningsgränsen, och detta i
sin tur hindrar oss från att ge den
hjälp till underutvecklade och nödlidande
länder och folk, som dessa skulle
behöva för att komma bort från
fruktan och nöd och för att det skulle
skapas förståelse för fred.

Då Per Albin Hansson den 12 oktober
1939 talade om den svenska beredskapen
sade han bl. a.: »Först nämner
jag den andliga beredskapen. För ett
folk som vill vara neutralt har den
mentala utrustningen stor betydelse.
Denna utrustnings väsentliga element
är en stark kärlek till freden, parad

med en vilja till hävdande av friheten,
rotad i vad vi närmast kunna benämna
fosterlandskärlek.» Han fortsatte:
»Kärleken till fosterlandet ligger latent
i det svenska folket, men viljan
att värna är icke oberoende av känslan
av delaktighet av andel och ägande.»

Jag hade tillfälle att år 1935 resa
med Nordiska folkhögskolan genom
olika stater i Europa, däribland Tyskland
och Baltikum. Den militarisering
av ungdomen och övriga medborgare
som jag såg på olika platser i
Hitlers rike gav uttryck för en våldets
fanatism som var oerhörd, liksom man
kände att revolvern hölls redo, om orden
kultur och förnuft skulle fällas.
Vad detta förde till vet ni nu alltför
väl.

Även efter den förskräckliga tragedien
av krig och elände är vi nu på
nytt i ett läge, där rustningens vindsnurra
går för högtryck. Alla känner
sig hotade, alla måste rusta mer och
mer. Men alla säger även att de vill fred.
Om ingen vågar eller vill bromsa denna
vansinnets karusell utan i stället bara
ständigt ökar farten, måste en dag katastrofen
komma.

I en motion i första kammaren 1945
hette det: »Vårt näringslivs och våra
vetenskapliga institutioners resurser till
forskning och nykonstruktion måste
ständigt vara mobiliserade till nyskapande
arbete på krigsmaterielområdet.»
Motionärerna sammanfattade sitt resonemang
i en pliktdeklaration, där det
sades: »Härvid kan man, om varje man
och kvinna skall komma på sin rätta
plats, icke bygga på frivillighet utan på
plikt: värnplikt, civilförsvarsplikt, plikt
att utföra nödvändiga arbeten för försvaret
eller försörjningen, samt, sist men
inte minst, plikt för industriens, jordens
och transportmedlens ägare att ställa
sina resurser till försvarets förfogande.»

Det är den totalitära maktens syn på
militären inom staten.

Nu kanske någon av kammarens ledamöter
säger, att detta är ett citat ur nå -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

gon av major L. Tingstens broschyrer
från sekelskiftet, där det bl. a. hette:
»Krigslydnaden —• det är den egna personens
fullständiga uppgående i förmannens
vilja och tjänstens föreskrifter
— måste behärska den hos varje individ
inneboende självbevarelsedriften,
den måste vara starkare än fruktan för
döden.» Nej, det var inte motionärerna
som citerade, det var medlemmarna i
Sveriges kommunistiska parti herrar
Nils Holmberg och Sven Linderot, som
å sitt partis vägnar var författare och
motionärer.

Tyvärr har motionärerna blivit bönhörda
praktiskt taget i hela världen.
Följden är att krigets språk blivit världsspråk,
och det är fara värt att krigets
melodi spelas av så dominerande jätteorkestrar,
att de gör fredens, kulturens
och humanismens melodier till en spröd
spinettstämma, som drunknar i larmet.

Herr talman! Jag är rädd för att Sverige
håller på att glida in i de stora orkestrarna,
s skara, där fredens melodi
lätt kan glömmas och där ständiga rustningsökningar
suggererar oss till åtgärder,
som kommer oss att glömma
bort människorna och humanismen.
Våra militärer ges alltför många, ja
nästan totalitära maktbefogenheter inte
blott över militären utan jämväl över
civilbefolkningen och näringslivet,
maktbefogenheter som åtminstone på
mig verkar skrämmande, ty de har
missbrukats i andra länder, och de kan
även tänkas bli missbrukade i vårt demokratiska
land.

Jag tvivlar inte på militärens lojalitet
mot en politisk regim, men en politisk
regim ändras lätt, och inrikespolitiska
intressefrågor kan skapa situationer,
där mycket kan hända. För en demokrati
måste det alltid vara svårt att välja
den riktigaste avvägningen för utformningen
av försvaret, ty för en demokrati
måste andra regler gälla i fråga
om försvarets ställning både i militärt
och civilt avseende än för diktaturerna.

Jag förstår mer än väl att man kan
säga: Är gränsen för försvarets kostnader
nu nådd, om man tar bort de 200
miljonerna ur budgeten såsom jag har
föreslagit? Jag är medveten om att ingen
i detta land kan ge något annat svar än
ett subjektivt uppskattningssvar, ty försv
årskostnader under exempelvis ett
krig kan bäras i förvånansvärt stor utsträckning
av länder, som under fredstid
närmast betraktas som konkursmässiga.
När jag därför i min motion yrkar
nedsättning av förvarsanslaget är det
med utgångspunkt från att man skall
söka utgå från de normala och bedömningsbara
ekonomiska resurser som vi
har samt fördela dem efter regler, där
försvarsbudgeten inte behandlas som
mest gynnad nation och de andra utgiftsposterna
blir satta på bantningskur.

Om man följer försvarskostnadernas
växt från de cirka 140 miljonerna fram
till de 2 000 miljonerna — eller som jag
föreslår 1 900 miljonerna kronor ■—• på
cirka 15 år, måste "man säga, att den begränsning
som jag föreslår näppeligen
kan betraktas som ett försvagande av
försvaret eller en försvarsovilja. Jag syftar
ju endast'' på ett försök att begränsa
våra utgifter till en måttlig grad. Ja,
jag vågar även göra det påståendet, att
försvaret icke på ett ekonomiskt försvarbart
sätt har förmåga att förbruka
ett större belopp än det av mig föreslagna.
Måhända skulle prutningen kunna
bli mycket större om vi kunde tvinga
fram en rationalisering och en effektivisering
av vår försvarsorganisation. Tänk
om vi bara kunde få bort gradtänkandet
och andra krusiduller både hos ordinarie
militärer och civilförsvar, för
att inte tala om vår lottakår! Jag har
nästan en känsla av att detta krusidull
är militarismens förbannelse. Dess praktiska
uppgift påminner om kejsarens
nya kläder; sådant har förmåga att
konservera dumheten. Tyvärr är det
väl på det sättet att vi har alltför mycket
folk med grader, pappersmeriter

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

och maktbefogenheter, som skulle göra
försvaret den största tjänst om de fortast
möjligt sökte sig över till en annan
verksamhet. Detta skulle innebära ett
stärkt försvar till mycket lägre kostnader.

Herr talman! Jag vill med det här anförda
understryka att jag anser, att vi
har nått en gräns för våra försvarskostnader,
som icke utan andra faror för
fred och demokrati bör överskridas.
Skall vi ytterligare stärka vårt försvar
för fred, demokrati, frihet och människovärde,
gör vi detta icke genom att
oupphörligt stegra försvarsutgifterna
och öka militärens militära och civila
maktbefogenheter. Vi skyddar vårt land
mot ofärd — personellt, andligt och materiellt
— genom att vi koncentrerar
våra resurser på att utbygga vår kulturella,
sociala och ekonomiska beredskap,
där humanismens värden blir
motvikt mot försvarets negativism, samtidigt
som vi inriktar arbetet på att
trygga freden även genom en positiv
hjälp till folk som lider av materiell och
andlig nöd.

Det måste vara en ständig fara för
en demokratisk stat att ha ett växande
försvar. Det måste tuktas. Efter vad jag
kan förstå kan detta icke ske med
mindre än att vi på det andliga planet
skapar ett motvärn som är starkt. Ingen
kan säga, att jag på något sätt skulle
vilja nedvärdera betydelsen av ett starkt
försvar. Men jag måste säga, vilket jag
också i min motion har understrukit,
att vi måste söka lämna plats även för
andra reformer i det sammanhanget.

Jag har också understrukit att vi vad
beträffar ekonomiseringen av försvaret
bör försöka ordna även den frågan i
det här sammanhanget, och jag vill bara
kort och gott deklarera att jag har den
uppfattningen, att jag, om nu försvarskostnaderna
skall ta så mycket pengar
i anspråk, hoppas att riksdagen inte så
småningom skall ställas i den situationen,
att vad gäller de kulturella och
sociala reformerna förutsättningen för

genomförandet av dessa är, att vi inför
indirekta skatter som skulle ytterligare
drabba de bredare folkmassorna. Jag
vill göra den deklarationen redan nu,
ty det finns tongångar från den svenska
arbetarrörelsens sida som ger anledning
att säga ifrån, att den situationen
hoppas vi slippa undan.

När ett enhälligt statsutskott har avstyrkt
min motion och som vi hörde av
herr Ståhl partiledarna på förhand har
givit försvarsbudgeten sin välsignelse
och smörjelse, så är det ju självklart att
riksdagen över huvud taget inte skall,
enligt herr Ståhls sätt att se, ha någonting
att anmärka i det sammanhanget.
Visst är det svårt att ändra på ett statsutskott,
som har en sådan gyllene försvarare
som herr Ståhl, i vad gäller att
uppge principer och konstitutionella
rättigheter, men jag undrar om det inte
ändå vore skäl för riksdagen att åtminstone
rent opinionsmässigt säga ifrån,
att nu har försvarskostnaderna kommit
till en höjd och nu har försvaret gripit
in i fråga om såväl det militära som det
civila livet i det här landet, att nu vill
vi inte gå vidare på den vägen.

Statsutskottets utlåtande nr 4 är så
konstruerat, att jag inte vet om det är
möjligt att yrka bifall till motionen på
denna punkt, eftersom motionen rör
ekonomiska ting, medan statsutskottet,
efter vad jag kan förstå, icke byggt upp
sitt utlåtande efter principen att man
skulle kunna ställa ett motyrkande. Utskottet
har ändock hemställt om avslag
på motionen som sådan. I den situation,
vari statsutskottet har ställt mig, anser
jag att jag för närvarande inte kan
ställa något annat yrkande än om återremiss
till statsutskottet av detta ärende,
och därmed vill jag också understryka
att jag med mitt krav på en sänkning
av försvarsutgifterna med 200 miljoner
kronor vill säga ifrån, att vi hoppas att
vi skall slippa fortsätta att gå den här
vägen under de år som kommer, såvida
man inte kan säga att svenskt näringsliv
har skapat förutsättningar för

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

en på bredden lagd reformpolitik. Därför,
herr talman, får jag nöja mig med
att yrka återremiss till statsutskottet.

Herr WARD (s): Herr talman! Efter
den retoriska utflykt som vi nu har
bevittnat kanske det kan vara skäl i att
återvända till den aktuella fjärde huvudtiteln.
De allmänna talesätt som
herr Lundberg nyss begagnade kan ju
faktiskt inte på något sätt belysa det
ämnesområde som vi här för närvarande
diskuterar.

Vad som har sagts ifrån utskottsmajoritetens
sida beträffande denna huvudtitel
behöver knappast kompletteras
på någon viktigare punkt, och därför
kan jag för min del fatta mig mycket
kort.

Herr förste vice talmannen yttrade
i sitt anförande att ordföranden på
första avdelningen nog kunde vitsorda,
att man inom avdelningen har ägnat
denna sak en mycket ingående uppmärksamhet.
Då jag nu råkar vara ordförande
för denna avdelning måste jag
säga, att vi har bemödat oss om att
från både militärt och civilt håll inhämta
alla de upplysningar som är
erforderliga för bedömning av denna
fråga.

Självklart är att avdelningen och utskottet
ingalunda har kunnat förbise
de ekonomiska konsekvenserna av det
beslut som riksdagen nu säkerligen
kommer att fatta. Vi beklagar väl allmänt,
att det skall kosta så mycket att
upprätthålla ett försvar som kan inge
respekt och som kan vara ägnat att
skydda vårt land emot angrepp. Det
är beklagligt, men det är tyvärr också
ofrånkomligt, så som utvecklingen på
skilda håll har gått såväl ekonomiskt
som tekniskt. Man kan inte komma
ifrån följderna av denna utveckling.

Vi har helt naturligt också inom
utskottsavdelningen mera än inom
själva utskottet diskuterat frågan om
avvägningen mellan de olika vapenslagen,
och vi har där efter en nog3
— Andra kammarens

grann prövning kommit till den uppfattningen,
att för närvarande, med
hänsyn till omständigheter som man
måhända inte bör ingående redovisa,
det mest påfallande behovet är att man
förstärker vissa grenar av armén. Det
har där, som förut sades, inträffat en
viss eftersläpning — förklarlig, för
övrigt — men man bör naturligtvis
försöka att så snabbt som möjligt hämta
igen så mycket som möjligt.

Därmed är ju dock ingalunda sagt
att denna tioårsplan, som det här är
fråga om, måste i alla detaljer fullföljas,
om det nu finns några detaljer.
Det kan utan tvivel inträffa förhållanden
som gör en förnyad övervägning
nödvändig. Utskottet har ju också
mycket tydligt och klart uttalat sig
på den punkten, och jag är övertygad
om att försvarsministern och hans kolleger
i regeringen har ungefär samma
syn på den här saken.

Vi har bland annat använt uttrycket,
alt denna tioårsplan är en arbetshypotes.
Det är ett uttryck som jag tror är
väl motiverat, och jag skvallrar inte ur
skolan så att säga om jag här nämner,
att man också på militärt håll, på högsta
ort inom försvarsväsendet, själv har
sagt att detta måste betraktas som en
arbetshypotes. Man är alltså inte blind
och döv för krav på förnyad avvägning
på den ena eller andra punkten. De
socialdemokratiska motionärerna har
löreslagit, att man i stället för en tioårsplan
skulle bestämma sig för en
trettonårsplan. Jag vet inte på vilka
tekniska grunder man kommit fram till
just tretton år. Tio år är en ganska
lång tid. Planeringstiden är för övrigt
betydligt längre för armén än exempelvis
för flyget och marinen, där man
rört sig med sex- och sjuårsplaner.
Armén förklarar sig belåten med en tioårsplan.
Nog vore det orimligt att då
ytterligare utsträcka denna plan i tiden
som dessa motionärer begärt. Skulle
man följa motionärernas önskan bleve
det i själva verket för övrigt inte en

protokoll 1953. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

trettonårsplan utan en sextonårsplan
på grund av förskjutningar, som undan
för undan kommer att inträda. Det är
väl ändå att försöka skåda alltför långt
in i framtiden att planlägga så allvarliga
angelägenheter på en tid av i
värsta fall sexton år.

I detta sammanhang kan jag inte
alldeles förbigå vad herr Ståhl yttrade i
sitt anförande. Han nämnde beträffande
denna motion, att det är anmärkningsvärt,
att det största koalitionspartiet
ryggat sin överenskommelse.
Resonemanget kan inte vara riktigt.
Jag känner inte någon annan överenskommelse
än den som träffats inom
första avdelningen och inom statsutskottet.
Motionärerna framförde självfallet
sin motion innan statsutskottet
hade tillfälle att ta frågan under omprövning.
Överenskommelsen har träffats
från början inom första avdelningen
och har sedan i stort sett hållits
när frågan kom fram till statsutskottet.
Man kan ju inte hindra enskilda riksdagsmän
att motionera som de önskar,
och ingen begär ju heller det.

Jag har varit av den uppfattningen,
att riksdagen även i år skulle i största
endräkt kunna besluta i försvarsfrågan,
och om det blir någon votering
hoppas jag att denna skall utvisa en
så överväldigande majoritet för regeringens
och statsutskottets hemställan,
att det både inför vårt eget och inför
andra folk bär vittnesbörd om att vi
här i Sverige ämnar upprätthålla en
försvarsmakt, som kan inge respekt och
— som vi hoppas •— om något utifrån
skulle inträffa kan avhålla någon, som
möjligen vill bedriva aggression, från
att antasta vårt land.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
Jag anmäler mig här som talesman för
reservanterna i statsutskottet. Jag är
angelägen betona att reservanternas
mening vad gäller själva den grund -

tanke, som måste ligga i botten på resonemanget,
inte avviker från vad flertalet
i statsutskottet anser. Vi torde
kunna visa, flertalet av oss, att vi här
i riksdagen under åtskilliga år har
medverkat till utgifter för det militära
försvaret. Enbart detta ökade statsskulden
under kriget med omkring sju
miljarder. När jag hörde herr Ståhl
här uppe i talarstolen, undrade jag om
han möjligen hade glömt, att de flesta
av reservanterna här i riksdagen under
dubbelt så lång tid som han själv
fått ta del i ansvaret för mycket högre
utgifter för militära ändamål än det
är fråga om i dag. Men då har det
också varit under förhållanden då krig
rådde nästan över hela världen.

För att följa tågordningen i huvudtiteln
och utskottets förslag skulle jag
härefter vilja säga, att jag tillika har
en blank reservation som knyter an
till den punkt, där motionen om en utredning
behandlas. Jag skulle till vad
utskottet har sagt därvidlag bara vilja
tillägga, att de fortsatta utredningar,
som regeringen har möjlighet att bedriva
utan riksdagens order, bör avse
att komma fram till lägre kostnader
för det militära försvaret för framtiden
än enligt dagens huvudtitel.

Anledningen till min motion — jag
är ju ensam motionär — liksom till
den reservation, som numera föreligger
i anslutning till denna motion, är
att Kungl. Maj:ts förslag trots allt går
ut på att vi skulle binda oss för en tioårsplan
som kommer att medföra sammanlagda
kostnader på mer än 3 miljarder
kronor. Detta innebär att vi
inte nöjer oss enbart med en uppskattning
av våra ekonomiska möjligheter
under det kommande budgetåret, utan
försöker göra oss en föreställning om
huruvida vi skulle orka med dessa bördor
även under de följande åren. Men
när man från regeringens sida liksom
även på andra håll, där man vill att
vi skall följa utskottsmajoriteten, har
tagit ställning till denna sak, har man

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

väl ändå företrädesvis avgränsat bedömningen
till nästa budgetår.

Reservanternas yrkande innebär i
sak, att det bör bli ett uppskov med
planens iverksättande ett år fram i tiden.
Det är nog riktigt som herr Ward
säger att planen måste utsträckas ytterligare
i tiden, men om vårt yrkande
innebär 16 år, innebär ju utskottsmajoritetens
13 år.

Utskottsmajoriteten leker tydligen
med tanken att man skulle kunna i
något avseende inhibera denna flerårsplan.
Det är alldeles klart att detsamma
gäller för reservanterna.

Den årliga belastningen skulle emellertid
bli lägre enligt reservanternas
förslag — minskningen kan anges till
71 miljoner kronor. Vi har, sedan vi
sökt komma underfund med sakinnehållet
i finansplanen, måst säga oss
att en förutsättning för ökade utgifter
till försvaret är att andra mycket
viktiga behov eftersättes. Jag tänker
då på den upprustning som måste ske
på många av det civila livets områden.
Det behöver ske en upprustning av
sjukvården, både sinnessjukvården och
kroppssjukvården, och vi har vårt kulturprogram,
som ju också måste tillgodoses,
särskilt vad skolorna beträffar.
Det finnes över huvud taget på
skilda områden en mängd behov, som
väl alla är överens om att vi skall
försöka tillgodose så långt resurserna
medger. Om vi emellertid nu tar utskottsmajoritetens
förslag, kommer det
säkerligen — reservanterna är eniga
på den punkten -— att visa sig att man
får pruta av på anspråken på dessa
andra områden. Vi måste vara medvetna
om den konsekvensen.

När det är fråga om de totala försvarsutgifterna,
rör man sig med förkärlek
med siffror som visar den procentuella
andelen av den samlade nationalinkomsten;
ibland talar man också
om procent av driftbudgetens samlade
utgiftssumma, och det har nämnts
siffrorna drygt 5 procent, resp. 25 pro -

cent. För egen del tror jag att det är
mer upplysande att göra en jämförelse
med skatterna. Om vi håller oss
till den siffra för försvarsutgifterna,
som redovisas i fjärde huvudtiteln och
som avser att ange det belopp, som
skulle förbrukas under det kommande
budgetåret, inberäknat även försvarets
kapitalbudget, så uppgår denna siffra
till —■ såsom jag redan i motionen angivit
— 2 150 000 000 kronor. De ärade
kammarledamöterna torde emellertid
ha klart för sig att denna siffra inte
innefattar alla utgifter som rätteligen
hör till det militära försvaret, och om
vi alltså därtill lägger pensionskostnaderna,
civilförsvarets kostnader liksom
även -— det är visserligen en temporär
utgift, men jag tycker dock att
man bör erinra därom i detta sammanhang
— kostnaderna för vad vi får lov
att göra beträffande en de! vägar och
broar i anledning av köpet av stridsvagnar
från England, så skall vi finna
att det tillkommer en inte så liten extra
utgiftspost. Sammanlagt representerar
sålunda försvarsutgifterna minst
32 procent av det belopp som beräknas
inflyta i form av skatter under det
kommande budgetåret.

Vill vi göra ett annat räkneexperiment,
kan vi ta den direkta inkomstoch
förmögenhetsskatten, som beräknas
ge 4 miljarder kronor. Om jag sedan i
försvarets kostnader räknar in allt vad
jag tidigare angivit och alltså kommer
upp till ett belopp av minst 2,3 miljarder
kronor, måste vi för försvarsutgifterna
avdela ungefär 57 procent av
det belopp som inflyter i direkta skatter.
Alla ledamöter av denna kammare
som med förkärlek brukar i tal och
skrift upplysa svenska folket om att
det finns stora möjligheter till skattesänkningar
— och man avser väl då
de direkta statsskatterna — borde
hjälpa till att också upplysa om vad
som är huvudanledningen till att vi
har så höga direkta statsskatter.

Innan jag slutar mitt anförande,

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

herr talman, vill jag till frågan om
effekten av det yrkande reservanterna
ställt tillägga — denna effekt har jag
redan sökt klarlägga — att även om
det vi förordar förefaller att leda till
en försvagning av den militära beredskapen
och ett ingripande i själva organisationen,
så måste vårt förslag
jämföras med det Kungl. Maj :t framlagt.
Vårt förslag innebär självfallet
inte någon försvagning av vår nuvarande
organisation.

I fråga om herr Ståhls resonemang
om uppgörelsen i första avdelningen
så skulle jag möjligen kunna säga, att
jag ju varit i statsutskottet sedan 1941,
således några år längre än herr Ståhl.
Jag har fått lära mig att man visst kan
träffa en överenskommelse inom en
avdelning som går ut på att avdelningen
står enig vid det gemensamma
sammanträdet i det stora utskottet, vilket
underlättar för avdelningen att genomdriva
sin mening. Detta är emellertid
någonting helt annat än det
krav, som herr Ståhl och även någon
stockholmstidning haft på en sådan
uppgörelse.

Till sist är det, herr talman, självklart,
att även vi reservanter lärt oss
— detta har jag även antytt tidigare —■
att frågan om försvarskostnaderna här
i landet är beroende av hur vi bedömer
det utrikespolitiska läget. Jag vill
deklarera att vi reservanter är eniga
om att vi inte nödvändigtvis behöver
bedöma det utrikespolitiska läget så
allvarligt, att vi på grund därav skall
avstå från vårt yrkande i detta fall.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få anmäla, att jag under punkten
43 kommer att ställa yrkande om bifall
till reservationen.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag skall inte göra några erinringar
mot vad herr Åkerström yttrat
i sak, eftersom avdelningens ordförande,
herr Ward, redan påvisat konsekvenserna
och innebörden därav.

Däremot noterar jag med ett visst
nöje, att herr Lundberg nu kommit till
en sådan insikt, att han fallit ifrån sitt
yrkande om bifall till sin motion. Han
har tydligen kommit underfund med
det enkla sammanhanget, att man inte
kan skära ned 10 procent av beklädnadsanslaget,
10 procent av sjukvårdsanslaget
o. s. v., eftersom man omöjligen
kan behandla en huvudtitel på det sätt,
som han föreslagit i motionen. Jag beklagar,
att han inte kom till denna
insikt innan han väckte motionen.

Jag begärde ordet för att säga några
ord i anslutning till ett par tidigare
anföranden. Det är alldeles självklart

— och detta har jag också understrukit
i mitt första anförande så starkt
jag kunnat — att jag inte ett ögonblick
ifrågasätter varje riksdagsmans rätt att
följa sin uppfattning även om den är,
höll jag på att säga, aldrig så felaktig.
Detta är en sak för sig. Det är väl dock
en annan sak när man, som vi i detta
fall gjort, försöker träffa en överenskommelse
inom en avdelning — någonting
annat är det ju inte fråga om

— och anstränger oss för att få ett beslut
i enighetens tecken. Denna riksdagsinstans
har väl då rätt att vädja
till riksdagsmännen att följa förslaget.
Å andra sidan har väl också riksdagsmännen
både rätt och anledning att
allvarligt pröva, om man inte på den
punkten vill och kan övervinna vissa
mindre betydande olikheter i sin uppfattning
för att åstadkomma ett beslut
i enighetens tecken. Detta är icke att
göra avkall på självständighetskänslan.
Ännu mindre är det fråga om att undertrycka
någon enskild mening. Det
är den form av samverkan man använder
i en demokrati, och den är i många
fall sund. Det är även den form av
samverkan som vi från vårt håll i
detta fall försökt använda, herr talman.
Jag tror att det varit lyckligt om en
sådan samverkan hade kommit till användning
på en ännu bredare basis
än som blivit fallet.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill börja med att
till herr Ståhl säga, att det var det sätt,
varpå statsutskottets utlåtande är uppbyggt,
som föranledde mig att uttryckligen
säga, att det troligen finns formella
hinder mot att ställa något yrkande
på denna punkt. Men eftersom
jag kanske kan förutsätta, att ledamoten
av statsutskottet herr Ståhl har
bättre reda på vad som rent formellt
gäller än presidiet yrkar jag, under
förutsättning att några formella hinder
inte föreligger, bifall till min motion.

Då man talar om de olika posterna,
skulle jag till det vilja anmärka, att
vår försvarsbudget är som en igelkott.
Den är uppbyggd på det sättet att det
är omöjligt att bryta ut särskilda punkter.
Jag har förutsatt, att eftersom frisyren
av denna igelkott skötts av överbefälhavaren,
av försvarsministern och
finansministern innan den presenterades
i riksdagen efter regeln att den
skall göras riktig ur olika synpunkter,
är det omöjligt att bryta ut en enstaka
tagg på igelkotten och putsa den. Man
måste träffa det hela, och jag har därför
också i min motion sagt, att det
vore rimligare att låta försvarsbudgeten
i fortsättningen omfatta en summa,
som motiverades, än att presentera den
på det sätt man för närvarande gör,
ty då finge riksdagen möjlighet att göra
prutningar på de olika försvarsgrenarna
och överbefälhavaren hade möjlighet
att göra de anpassningar under det
löpande budgetåret som kunde vara
erforderliga för att tillfredsställa olika
önskemål. Det skulle även stimulera de
olika försvarsgrenarna till att inte omedelbart
göra av med de anslagna medlen
för att inte komma i underläge vid
uppgörandet av en ny budget.

Herr WARD (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag hade inte tänkt yttra mig
mera i denna debatt, men jag skulle
verkligen vilja framställa en fråga till

min vän herr Lundberg. Menar verkligen
herr Lundberg, att det skall vara
utskottets uppgift att, med anledning
av en enskild motion, sitta och räkna
om varenda anslagspost i en huvudtitel,
som innehåller bortåt ett par hundra
punkter? Tror verkligen herr Lundberg
att det är möjligt för någon inom
utskottet att verkställa en sådan operation? Vidare

vill jag fråga vad man skulle
vinna med en återremiss. Menar herr
Lundberg, att utskottet skall ta upp
hela huvudtiteln till förnyad prövning
och börja pruta på samtliga punkter
för att nå fram till den nedskärning
på 10 procent, som här föreslås? Menar
herr Lundberg att vi skall pruta
på de värnpliktigas avlöning, på kosthållet
o. s. v.? Det vore ju orimligt att
göra någonting sådant.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Därest det icke ges någon formell möjlighet
att ställa ett sådant yrkande på denna
punkt är ju min motion ur räkningen,
och det är detta jag reagerat emot. Enligt
de upplysningar jag har fått är den enda
möjligheten att ställa ett yrkande om
återremiss. Med tanke på försvarsbudgetens
konstruktion är jag medveten
om att det kan vara svårigheter för
utskottet att göra omräkningar. Denna
konstruktion ger inte heller några möjligheter
till nedprutningar på de enskilda
punkterna, och därför har jag
velat föreslå en sänkning av hela försvarsanslaget.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr
talman! Jag begagnar tillfället att till
att börja med notera, att ingen av de
talare, som hittills deltagit i debatten,
har deklarerat något annat än en positiv
försvarsvilja, en vilja alt värna
om vårt land, att värna om vår frihet
och att värna om de värden, som jag

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

är övertygad om att svenska folket
sätter så högt pris på. Till och med
kommunisterna har i sin motion deklarerat
en positiv försvarsvilja, även
om jag måste säga, att deras förslag
närmast ger intryck av att deklarationen
varit ett vådaskott.

Jag kan mycket väl förstå den allmänna
oro som man givit uttryck åt
beträffande försvarsbördornas tendens
att öka. Min avsikt har emellertid varit
att få fram de verkliga kostnaderna, att
åstadkomma en planering för framtiden,
som kan förbilliga utgifterna och
som framför allt för riksdag och folk
klargör vad vårt försvar, med den organisation
som beslutats, egentligen går
till ekonomiskt. Jag har ifrån den utgångspunkten
ingenting annat än gott
att säga om formuleringen som utskottet
har avgivit i anledning av den motion
som väckts av herr Ståhl i denna
kammare. Jag fattar den bl. a. på det
sättet, att utskottet — och jag inregistrerar
icke utan tillfredsställelse, att
herr Ståhl helt varit inne på dessa
linjer i dagens debatt — ser på läget
ungefär så här: Hur ter sig utsikterna
för vårt land i dag? Ja, vi får mottaga
många nyheter utifrån världen. De ger
kanske inte någon direkt anledning till
oro, men de inbjuder knappast till att
med korslagda armar avvakta en tidpunkt,
då alla är ense om den tekniska
avvägningen av våra vapen. Jag fattar
detta så, att utskottet i likhet med regeringen
anser, att vi redan nu måste
planera för framtiden och för att avhjälpa
påtagliga brister. All erfarenhet
visar nämligen, att man inte handlar
mer överlagt och logiskt när olyckan
en gång överrumplande kastar sig över
ett folk. Det är för sent att handla när
problemen kommer rullande fram över
en nation som vågorna i en storm.

Jag vill emellertid också understryka,
att denna debatt har haft sitt värde
i ett annat avseende. Det har sagts, att
när regeringen icke visat någon benägenhet
att i tid överlägga med repre -

sentanter för de andra partierna och i
förväg träffa överenskommelser, detta
skulle vara ett uttryck för regeringens
och kanske i första hand försvarsministerns
avsikt att mörklägga försvarets
brännande problem. Min avsikt är
i själva verket den motsatta. Min principiella
inställning, om jag nu skall gå
in på den, är att man skall ge riksdagens
ledamöter så stor rörelsefrihet
som möjligt och ge dem möjligheter att
som i dag deklarera sina meningar. Då
får man nämligen ett starkare och klarare
bevis för det parlamentariska underlaget
hos de förslag som regeringen
framlägger. Vi ser i dag hurusom diskussionen
just med utgångspunkt härifrån
har visat en nyansskillnad jämfört
med vad som sades vid remissdebatten
så till vida att man beträffande
betydelsefulla ting kunnat komma
överens i utskottet, med undantag för
den reservation som har avgivits av
några socialdemokratiska ledamöter.

Det har sagts att vi skall iaktta sparsamhet.
Jag är den förste att vilja instämma
i detta. Jag kan försäkra herr
Lundberg, att det finns intet som är
mig mera angeläget, och jag tror jag
kan säga, att jag i det avseendet understödjes
av militärledningen. Den är
angelägen om att de medel som anslås
används på ett rationellt och förnuftigt
sätt.

Jag skulle kanske härutöver beträffande
herr Lundbergs anförande ändock
vilja göra vissa erinringar till
honom. Han tycktes hysa en gnagande
oro för att vad som nu sker i detta
land skulle innebära att människorna
även hos oss skulle tas om hand, som
han uttryckte det, av militärerna från
vaggan till graven. Han försökte sedan
understryka sin uppfattning med citat
av Per Albin Hansson. Men, herr Lundberg,
även om vi inte är anhängare av
metoden att övertyga med våldet, kan
vi tvingas till det i ett kritiskt läge.
Utvecklingen visar att demokratien
måste kämpa, kämpa för sin frihet och

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

för sin självständighet. När Per Albin
Hansson citeras vill jag påminna om
att han om någon tidigt insåg behovet
av att inte bara tala om fosterlandskärleken
utan också vara beredd att
göra de offer som behövs för det fosterland,
som man omfattar med sin
kärlek.

Herr Lundberg talade därefter om
sina besök i nazismens Tyskland före
det senaste världskriget. Jag är övertygad
om att även han inför vad som
den gången skedde var behärskad av
den motståndsvilja som de flesta av
oss här i landet hyste. Det är alltså
inte ur den synpunkten han kan komma
till sin slutsats, att vi militariserar
detta land därför att demokratien till
sitt försvar kan tvingas använda sig av
militära maktmedel.

Jag vill i anslutning till vad som
nyss har sagts understryka ytterligare
en sak. Min erfarenhet — även om den
kan sägas vara ringa, eftersom jag inte
så länge har innehaft den post där jag
nu sitter — är att militärerna inte är
intresserade av att det skall bli krig.
Det är snarast motsatsen som är fallet,
herr Lundberg, ty de har möjlighet att
bilda sig en klarare föreställning om
vad ett krig innebär än vad vi civila
har. Vår fantasi räcker inte till för att
för vår inre syn måla den fruktansvärda
verklighetens skräckbilder. Det
kan militärerna på grund av sina kunskaper
och insikter. Och deras slutsats
måste bli att det försvar vi skaffar oss
i första hand skall vara till för att
hålla oss utanför krig.

Herr Åkerström gjorde i sitt måttfulla
och sansade anförande åtskilliga
reflexioner som jag mycket väl kan
instämma i. Jag är överens med honom
om att om vi levde i en värld som inte
var så vanvettig, skulle vi kunna göra
besparingar som kunde användas för
allt detta som vi önskar: byggande av
nya skolor, flera bostäder och sjukhus
o. s. v. Men nu är det så att vi lever
i en värld där vi tvingas att vidta åt -

gärder till vårt försvar, och beträffande
dessa åtgärder skiljer sig inte herr
Åkerströms och min uppfattning till
arten utan endast till graden. Det
gäller ett bedömande av vad som
kan vara nödvändigt i det nuvarande
läget. När jag haft att göra mina
avvägningar har jag kommit till den
slutsatsen, att man får säga vad man
vill om skolor, sjukhus och bostäder
och allt sådant som vi innerligt
önskar, men det finns bara en olycka
som skulle vara ännu mera ödesdiger
än att vårt land drabbades av krig,
nämligen att vårt land genom omständigheternas
makt tvingades övergå från
verkligheten till historien. Med utgångspunkt
från detta betraktelsesätt
vill jag använda tillfället att säga, att
man inte enbart får betrakta våra försvarsutgifter
såsom en negativ post.
Man får inte heller, som i alltför stor
utsträckning sker, betrakta militärpersonalen
såsom improduktiva element i
samhället. Deras existens och de utgifter
vi har för vårt försvar kan nämligen
innebära att vi undviker det som
vi mest av allt rädes med det undantag
jag förut angivit, nämligén att vi dras
in i krig. Även våra försvarsutgifter
har sålunda en positiv betydelse, och
därför måste man också tillbakavisa de
alltför ofta förekommande uppfattningarna
om att militärpersonalen skulle
utgöra en enbart tärande del av vårt
samhällsliv.

För att gå över till reservationen vill
jag understryka, att regeringen redan
har prutat ned arméchefens förslag till
materielplan med 250 miljoner kronor.
Herr Åkerströms förslag kan tydas på
olika sätt. Herr Ward gjorde gällande,
att den plan han lägger fram inte blir
en 13-årsplan utan en 16-årsplan. Man
kan också säga, att han utöver de 250
miljoner regeringen har prutat under
1 O-årsperioden vill ytterligare pruta
715 miljoner kronor. Att ovanpå de 250
miljonerna pruta 715 miljoner är inte
småpotatis, herr Åkerström! Regering -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

ens förslag innebär redan att armén
måste bringa ned sin organisation under
kommande år. Herr Åkerströms
förslag innebär, att vi måste bringa
ned fältarméns nuvarande organisation
med ungefär en tredjedel. Jag ställer
frågan: Kan vi i nuvarande utrikespolitiska
läge handla på det sättet? Även
om jag är helt överens med herr Åkerström
i hans allmänna ekonomiska resonemang
om våra svårigheter, måste
man ändå säga sig att vi får vara beredda
att åta oss en del offer. Om vi
jämför offren, som herr Ståhl påpekat
tidigare, med vad som sker i andra länder
och vi tar hänsyn till vilken del
av bruttonationalinkomsten som vi lägger
på försvaret, är vi bland dem som
offrar minst i världen. Det är så, även
när vi kommer till dessa stora belopp.
Och om vi går till nästa budgetår är
detta ännu mera påtagligt, trots den
nu diskuterade höjningen av försvarsbudgeten.

Skall jag påpeka någonting ytterligare
bör det vara, att det av reservanterna
föreslagna anslagsbeloppet för
nästa budgetår — 239 miljoner kronor
vill jag minnas — erfordras praktiskt
taget helt för betalning av redan utlagda
beställningar. Dessa uppgår nämligen
till mellan 220 och 240 miljoner
kronor — jag kan inte säga exakt huru
mycket. Planens igångsättande kommer
alltså genom det förslag herr Åkerström
framlagt att från början uppskjutas ett
helt år, bortsett från beställningarna
av centurionvagnarna.

Herr talman! Jag har bara velat göra
dessa erinringar, och jag kan sluta med
att ge min uppskattning till känna för
det sätt på vilket utskottet har behandlat
fjärde huvudtiteln. Jag kan
understryka att den smidighet, som
utskottet påtalat i anslutning till den
utveckling, som ständigt fortskrider,
tyvärr i alltför starkt accelererad takt,
på det militärtekniska området, är en
sak som jag givetvis från mina utgångspunkter
ingenting har att erinra emot.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Gentemot herr statsrådet
skulle jag vilja säga, att mitt anförande
gav väl uttryck för att jag menade att
man inte bara skall tala om demokrati
utan att man jämväl skall kämpa för den.
Men i kampen för demokratien tillmäter
jag stor betydelse, om vi utöver den militära
även gav den kulturella, sociala och
ekonomiska sektorn de resurser och
möjligheter, som behövs för att även
från det hållet kunna bygga ett försvar
för demokratien.

Då det sagts att jag skulle hävdat att
militären skulle vara särskilt intresserad
av krig och då jag talade om Tyskland,
vill jag betona, att när civilbefolkningen
endast får del av en militär
fostran, är man oerhört angripbar
i olika avseenden. Om den kulturella
fronten inte är tillräckligt stark, brytes
försvaret ned även på den inre fronten,
när det gäller de civila och demokratiska
värdena.

Herr HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! Ännu 1946 räknade finansministern
med en årlig försvarsbörda av
650 miljoner kronor på längre sikt.
Men sedan Sverige anslöt sig till Marshallplanen
har försvarsutgifterna tredubblats,
och ingenting tyder som
sagts på att höjdpunkten nu uppnåtts
med den inställning som regeringen
ådagalagt.

Regeringen och utskottet åberopar
sig på den militära sakkunskapens
krav. Det är denna sakkunskap som
håller i taktpinnen. Ibland låtsas visserligen
regeringen pruta ner dess anslagskrav
med några procent, men det
verkar mycket formellt. Man får intrycket
av en parlamentarisk kurragömmalek
som den militära expertisen
dirigerar, när den formulerar sina
önskningar. Den tar till med prutmån.

Om regeringen är i händerna på den
militära sakkunskapen, så gäller det i
ännu högre grad om statsutskottet. Utskottet
talar om för oss att om det eller

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

det antalet miljoner inte voteras, kommer
så och så många formationer att
inte vara fullt modernt utrustade. I
verkligheten är det så, att om den
militära sakkunskapens ord skall tillmätas
avgörande betydelse, så kommer
alltid större delen av stridskrafterna
att vara både omodernt och otillräckligt
utrustad. Den snabba tekniska utvecklingen
gör, att varje år åstadkommes
förändringar på olika områden
som gör dagens stridstekniska moderniteter
till morgondagens antikviteter.

Det är härvidlag tillräckligt att betrakta
frågan om flygmaterielen skall
förnyas på sex eller sju år. Den militära
sakkunskapen har utan tvivel rätt
från sin utgångspunkt — sju år är en
lång omloppstid. Sex år vore ur dess
synpunkter bättre, fast det kommer
väl att kosta närmare över en miljard
kronor mer med en sådan modernisering.
Jämförelserna kan dras ut nästan
hur långt som helst på detta område.

Tidigare har dock det civila förståndet
försökt hålla igen inför den
militära sakkunskapens krav. Därför
sköt man ännu under andra världskriget
ihjäl några miljoner människor med
artilleri, som i vissa fall gjorde tjänst
redan i 1871 års fransk-tyska krig och
som kanske inte ens var fullt modernt
då.

Efter varje krig har den militära
sakkunskapen uppbyggt regeringar och
parlament med mer eller mindre fantasirika
framställningar om den revolution
i krigskonst och krigsteknik som
inträffat och som ställer helt nya krav.
Efter första världskriget talade man
om gas- och flygkrigets faror, om
stridsvagnsvapnets avgörande betydelse
m. m. Det hindrade inte, att andra
världskriget avgjordes med konventionella
stridsmedel, främst av infanteri
och artilleri, medan de uppreklamerade
nya stridsmedlen, i den mån de kom
till användning, spelade rollen av
hjälpmedel —■ för all del mycket vik -

tiga sådana — till de konventionella
vapnen och stridskrafterna.

Den stat som mer än alla andra
litade till de nya stridsmedlens, den
nya teknikens och den nya revolutionerande
krigskonstens irrläror, Hitlertyskland,
fick se sig besegrad av dem,
som tog de nya stridsmedlen för vad
de var och använde dem med förnuft.

Amerikanarna har nu övertagit Hitlertysklands
roll både när det gäller
att hota folken med krig och att skapa
föreställningar om revolutionerande
förändringar i krigsteknik och krigskonst.
De har prövat sin krigskonst och
sin ultrateknik i Korea i snart tre år.
Enligt egna uppgifter har de fällt fler
flygbomber och skjutit i väg flera artilleriprojektiler
än vad de gjorde under
hela det andra världskriget. Troligen
har de också förlorat fler soldater
i Korea än under det andra
världskriget. Men den enkla sanningen,
som de nu också själva erkänner, är,
att de tillsammans med sina vasaller
sitter fast i det koreanska moraset,
att de gjort ett fruktansvärt fiasko med
sin teknik och sina teorier och att det
hela bara kan sluta med fiasko för
dem.

Deras propaganda har gått ut på att
tekniken skulle ersätta människor, men
de har inte bara funnit, att detta varit
grundfalskt, utan också att de har
den största armé av krigströtta som
väl något land haft. 47 000 USA-soldater
har nämligen enligt förre presidenten
Truman deserterat från stridslinjerna.
Så är det med hela detta tekniska
resonemang när det kommer i
belysning av erfarenheten.

Den nuvarande brittiske premiärministern
Churchill berättar i sin bok
om det första världskriget »Det stora
kriget» vilka avancerade planer som
uppgjordes av de engelsk-franska staberna
och regeringarna för att föra
över kriget till Skandinavien i syfte
att rikta ett hugg mot Kaisertysklands
norra flank. Det fanns emellertid för

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

obetydligt med bajonetter i Skandinavien
för att göra ett sådant företag
riktigt räntabelt, och dessutom räknade
man med att de små skandinaviska
folken skulle sätta sig till motvärn.
Eftersom det fanns fler bajonetter att
vinna i söder, särskilt den italienska
armén, valde västmakterna den sydliga
flankstöten. Endast på grund därav
fick Skandinavien vara i fred.

I höstas utgavs en av de brittiska
myndigheterna auktoriserad bok om de
engelsk-franska planerna på att under
det andra världskriget ockupera Skandinavien.
Därmed ville vederbörande
blotta Hitlertysklands norra flank, avlasta
trycket på västfronten, avstänga
tillförseln av svensk järnmalm till Hitlertyskland
och vinna de skandinaviska
stridskrafternas understöd. Endast det
faktum att Hitlertyskland var kvickare
i vändningen och ockuperade Danmark
och Norge gjorde, att dessa planer
måste skrinläggas. Men även därefter
spökade de i staber och regeringar.
Speciella planer uppgjordes för att
ockupera södra Sverige, för att bombardera
gruvorna i norr jämte hamnarna
i Luleå och Oxelösund och för
att genom sjökrigföring i Östersjön
hindra malmtransporterna till Tyskland.

Ännu i krigets sista skede hotade
den amerikanske ambassadören Griffith
att genom bombning ödelägga
Göteborg för att framtvinga en förändring
av den svenska handelspolitiken.
Utom hans eget erkännande har
bankdirektör Wallenberg intygat hotet.

De fakta som vi har att hålla oss
till är alltså, att Sverige respektive
Skandinavien under både det första
och andra världskriget låg under permanent
krigs- och ockupationshot från
västmakternas sida. Inga motsvarande
planer har påvisats eller ens antytts
österifrån. Däremot fick som bekant
vårt land verkliga handtag av Sovjetunionen
när det gällde att värna fre -

den och den nationella oavhängigheten.

Nu förberedes febrilt ett nytt världskrig.
Men nu har i motsats till tidigare
västmakterna redan satt sig fast i Danmark
och Norge. Dessa länder bygger
baser åt Atlantblocket, och deras stridskrafter
står under högsta befäl av amerikanska
generaler. Här har både herr
Skoglund och herr Ståhl erinrat om
att Danmark och Norge genomfört 18
månaders värnplikt. Det bör kanske
tilläggas, ty det är betecknande för
dessa länders ställning nu, att det sker
på amerikansk order. Jag medger utan
vidare, att detta har väsentligt försämrat
Sveriges strategiska läge och
skapar ett allvarligt krigshot mot vårt
land.

Vi har fått en påminnelse om detta
genom det pågående arbetet för att
bygga ut Trondheim till en första klassens
krigsbas. Hamnen är redan utvidgad
till stormaktsformat. Nidarosälvens
fåra har förändrats. En väldig
militär upplagring och förberedelse
äger rum. Det talas om planer på att
väsentligt öka järnvägens kapacitet
mellan Trondheim och Storlien. Även
planer på en autostrada å samma sträcka
dryftas. Det är en märklig bakgrund
till den norske kungens vänskapsbesök
i Stockholm i dessa dagar.

Det finns även svenskar som lär
vara positivt intresserade för denna
verksamhet och beredda att hjälpa till
med densamma. De tröstar sig med
att sådana baser är nödvändiga och nyttiga
i det mycket propagerade och planerade
kriget mot Sovjetunionen. Sunda
förnuftet säger väl ändå att för
lantmilitära stridshandlingar mot Sovjetunionen
fyller en sådan bas i mellersta
Norge ingen egentlig uppgift —
därvidlag måste väl de nordliga och
sydliga delarna av Norge ligga närmast
till hands. En armébas i mellersta
Norge kan ju bara ha direkt betydelse
i en krigsoperation mot Sverige.

Det kanske säges att en sådan ope -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

ration vill det norska folket inte medverka
till. Det är också vår mening.
Men, såsom Morgon-Tidningen för några
veckor sedan framhöll, har både
Norge och Danmark förlorat sin handlingsfrihet
i de militära avgörandena.

Det som nu sker återkallar i minnet
Hitlergeneralen Baimlers bok om de
tyska krigsplanerna mot Sverige under
andra världskriget. Han erhöll genom
general Falkenhorst i Norge det tyska
högkvarterets order att utarbeta en
operationsplan för att militärt överflygla
och ockupera Sverige. Denna
plan som kallades Operation Polarräven
hade som en avgörande betingelse
ett utfall från Trondheim över Storlien,
Östersund till Sundsvall för att
skära av den svenska midjan och dela
landet i två delar.

Han berättar också om att denna
operationsplan upprättades på grundval
av de informationer som den tyske
spionchefen general Uthman erhöll i
Sverige genom försvarets kommandoexpedition.
Dåvarande chefen för kommandoexpeditionen,
general Kjellgren,
har som bekant i en bok i fjol påmint
det svenska folket om de order han
hade av dåvarande försvarsministern
gentemot general Uthman: »Håll honom
för fan på gott humör!»

Jag frågar mig inför detta: Vilken
målsättning har då det svenska försvaret?
Hur uppbygges våra krigsplaner?
Finns det någon annan verklig krigsplanering
än för »krigsfall ost» jämte
förberedelser för aktioner i syd? Var
det bara munväder när den svenske
washingtonambassadören Boheman för
ungefär en månad sedan i ett radiotal
bedyrade att Sverige deltar i atlantblockets
samtliga s. k. försvarsorganisationer
utom Atlantpakten?

Skriver man inte i Ny Militär Tidskrift
att det svenska försvaret inte får
brukas mot anfallande amerikansktbrittiskt
flyg? Tjatar man inte i tid och
otid från våra militära ledares sida om
Sveriges samhörighet med västblocket?

Faktum är sålunda att inför den allvarliga
försämring av Sveriges strategiska
läge i väster som nu äger rum ser både
den politiska och militära ledningen i
vårt land som en viktig uppgift att ytterligare
försämra relationerna österut.
Faktum är vidare att svenska myndigheter
ligger i förhandlingar med norrmännen
för att vidga invasionsporten
för en ny operation Polarräven. Detta
är också högerns och folkpartiets ledare
mycket angelägna om, samtidigt
som de numera döljer sig bakom den
officiella alliansfrihetens dimridå. När
jag i utrikesdebatten påpekade detta,
rusade herr Hjalmarson upp som om
han hade blivit träffad på sin ömtåligaste
punkt. Han hade bedyrat vikten
av att öppna en ny och en bättre kommunikationsled
åt väster och försökte
inbilla oss, att detta skulle vara ett speciellt
svenskt intresse. Vi tror inte på
denna enligt vår mening lika enfaldiga
som genomskinliga undanflykt, medan
en politisk-ideologisk militär orientering
för medverkan i Atlantblockets
äventyrliga krigsplaner har ytterligare
militariserat vårt land. Militaristerna
har haft högkonjunktur många gånger
i detta gamla goda land, men aldrig har
de väl upplevat maken till vad som nu
sker. Man kunde tro att vi befinner oss
nära ett krigsutbrott. Miljarderna rullar,
och nya miljarder ställs i utsikt.
Utan att blinka vill regeringen låsa oss
fast vid jättelika materielbeställningar
för tio eller tretton år framåt.

Riksdagen skall i dag besluta försvarsutgifter
på över 2 miljarder kronor
för det närmaste året, för många
miljarder under åtskilliga kommande
år och för en organisationsram, om vilken
varken den eller regeringen vet vad
den kommer att kosta. Det enda som
säkert inträffar vid ett bifall till statsutskottets
förslag är att de militära utgifterna
kommer att bli ändå större under
kommande år, att den föreliggande
jättebudgeten, som tangerar krigsårens
toppnivå, inte alls representerar någon

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

kulmen. 2,2 miljarder kronor till rustningar
är över 26 procent av samtliga
statsutgifter. Vid en väntad depression
med minskade statsutgifter blir den
procentuella belastningen ändå tyngre.
En krona per medborgare och dag,
respektive 1 400 kronor per normalfamilj
och år, det är verkligen försvarsbördor
som människorna i detta land
för ganska få år sedan ansåg otänkbara.
Alla vet att det är relativt lätt att
pressa försvarskostnaderna i höjden
men att det är oerhört svårt och tidsödande
att pressa dem tillbaka.

Dessa stora försvarsutgifter är redan
ett hot mot både den sociala och kulturella
standarden. De medverkar till att
minska de sociala reformernas värden.
Med hänvisning till dem vägrar regering
och riksdag att allvarligt pröva
förslag om att återställa redan beslutade
reformers realvärden. Många primära
behov på kulturens område avvisas
med hänvisning till det statsfinansiella
läget, d. v. s. till att försvarsutgifterna
kräver allt som skulle kunna
nyttjas i folkets och kulturens tjänst. Nu
börjar man även på socialdemokratiskt
riksdagshåll finna detta betänkligt. En
socialdemokratisk riksdagsman, herr
Lundberg, har sålunda föreslagit en
minskning av utgifterna på fjärde huvudtiteln
med tio procent, en annan
socialdemokrat, herr Åkerström, föreslår
att skära ned bemyndigandena med
en fjärdedel och att minska inköpen
av arméns tygmateriel med 76 miljoner
kronor. Två socialdemokrater föreslår
eu ny utredning i försvarsfrågan för att
på längre sikt fastställa vilka kostnader
vi har att få räkna med. Jag ser i dessa
motioner ett uttryck för den växande
förbittringen ute i landet över rustningsraseriet.
Det finns tydligen åtskilliga
som i likhet med oss inte inbillar
sig att fred och säkerhet kan åstadkommas
genom att överanstränga landets
produktiva och ekonomiska resurser.
Även de socialdemokratiska reservationerna
i dag, särskilt den av fem

socialdemokrater undertecknade reservationen
vid punkt 43, är en varning
för upprustarna. Det ligger kanske något
i herr Ståhls beklagande av att högern
och folkpartiet måste ro regeringens
förslag i hamn mot regeringens
egna anhängare. Det är också kanske
möjligt att denna opinionsyttring mot
rustningshysterien har ett samband
med oron över atlantblockorienteringen
och med besvikelsen över den parodi
på försvarets demokratisering som
åstadkommits av socialdemokratiska
försvarsministrar.

Arbetarklassen utgör den stora majoriteten
av folket, men den saknar reellt
inflytande över försvaret. Ännu för
några år sedan var tre procent av officerskåren
utgången ur arbetarklassens
led, medan socialgrupp I var företrädd
med närmare 70 procent. Det s. k. försvarets
läroverk, ett fikonalöv för våra
motståndare till en demokratisering av
officerskåren, levererar 7 å 8 officersämnen
per år, som åtminstone delvis
rekryteras från arbetarklassen men som
sedan omkommer i officerskårens högborgerliga
för att inte säga högaristokratiska
miljö. En kommunistisk arbetare
som valde officersbanan skulle utsättas
för förföljelser utan gräns, en
socialdemokratisk arbetare bleve utsatt
för förakt och skulle antagligen kapitulera
i åsiktsfrågorna eller lämna officerstjänsten,
och en folkpartist skulle
väl numera nedlåtande tolereras, eftersom
partiets press, främst Dagens Nyheter,
håller en mera amerikansk linje
än Svenska Dagbladet.

Ingen kan alltså bekänna sig till
kommunismens lära inom officerskåren.
Om herr Erlander har några dussintal
åsiktsfränder där, som väl aldrig kommer
längre än till kompanichefer, får
han vara glad. Om herr Ohlin har ett
hundratal anhängare, medan högern
har tusenden, så återspeglar man nog
i stort sett partistyrkan inom detta
överklassens centrala citadell. Som
medlem av försvarskommittén kom jag

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

i kontakt med åtskilliga officerare av
skilda grader. Många av dem var ambitiösa
yrkesmän och kultiverade och
hyggliga människor, men de var överklassare,
som misstrodde arbetarklassen
och föraktade den socialdemokratiska
regeringen. Deras patriotism var överklassens
patriotism. Från sina trånga
yrkessynpunkter försvarade de alltid
högern, därför att detta parti alltid utan
att blinka fört fram deras mest långtgående
ekonomiska krav. Mitt intryck
blev alltså, att officerskåren är en mycket
avskydd kast, full av överklassens
alla fördomar. Därigenom är officerskåren
också disponerad för att alltid
beundra och följa de mest reaktionära
krafterna i tiden. Deras gudar under
detta sekel har på grund av denna
grundinställning — som jag förstår men
inte kan godkänna — varit kaiser Wilhelm
och Adolf Hitler, och är väl i dag
Eisenhower. Så står det i verkligheten
till med demokratiseringen i detta
läger.

Ju mer officerskåren låter denna utrikespolitiska
orientering komma till
uttryck, desto mer omöjliggör den en
verklig nationell kraftsamling i farans
stund, som är det viktigaste för att skapa
ett starkt försvar. Så försiggår nu av
dessa och jämförliga orsaker en försvagning
av den svenska försvarskraften,
parallellt med den oerhörda upprustningen.
Denna försvagning sker på
utrikespolitikens, krigsplanläggningens
och den inre kraftsamlingens områden.
Den politisk-ekonomiska blockbildningen
med atlantblocket liksom den militärpolitiska
samverkan med samma
krafter förändrar till det sämre betingelserna
för ett verkligt effektivt svenskt
folkförsvar. Herr Boheman har också
givit en bekräftelse på vad politiskt tänkande
människor utanför vårt land anser,
nämligen att den svenska alliansfriheten
mera är en dimridå, bakom vilken
de svenska stridskrafterna steg för
steg koordineras med atlantblockets.

Det är oundvikligt att sådana upp -

fattningar sprider sig inom det svenska
folket, även om det ännu inte så
högljutt reagerat. När det på allvar
börjar misstänka ett bedrägeri i dessa
frågor, då hotar förtroendet till krigsmakten
att helt försvinna. Det svenska
folket har egentligen alltid haft en utpräglad
skepsis gentemot generaler
och amiraler, vilket väl delvis kan förklaras
med alla de olyckor dessa tidigare
fört in vårt folk i.

Vi har ännu inte ändrat vår uppfattning
att Sverige måste ha ett starkt
försvar, och när herr Lundberg i dag
citerade ur en kommunistisk motion
från 1945 att detta försvar bör grundas
på värnplikt, civilförsvarsplikt och
plikt för de svenska kapitalisterna att
ställa produktionsmedel till förfogande
för försvarets behov så har han
alldeles riktigt återgivit vår uppfattning
även i dag. Men vi är motståndare
till den nuvarande utrikespolitiska orienteringen.
Vore inte saken så allvarlig,
skulle vi bara ha löje till övers för
den högtidlighet med vilken alla lärdomar
från McCarthys land — vilka
inhämtades under fälttåget i Hitlers
land — anammas och repeteras i vår
lagstiftning och administration, i vår
polispolitik, på konferenser med vilseledda
arbetare ute i landet, i tidningar,
i radio och film, i försöken att
ställa de radikala arbetarna utanför
lagen på samhällslivets olika områden
och inte minst i snorkigheten mot öster.
När man nu försöker lysa kommunisterna
i bann, är det nog inte
främst av fruktan för att vi skall ta
ifrån kapitalisterna deras bilar, utan
det är därför att Sveriges nuvarande
styresmän, som ambassadör Boheman
medgivit, deltar i västmakternas krigsförberedelser
efter fattig förmåga.

Vi är övertygade om att regeringen
förr eller senare kommer att få ompröva
sina ståndpunkter. Vi tror inte
alls på att det planerade och propagerade
kriget är oundvikligt. Visserligen
är krigsmakarna desperata och

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

gör den ena dumheten efter den andra,
men det kommer att finnas gränser
även därvidlag. Den viktigaste gränsen
just nu är, att de själva kommit underfund
med att de inte har krafter
för ett stort krig, och tills vidare
måste de därför tillfredsställa kapitalisternas
profitbehov med smärre krig.
Detta är den enkla sanningen bakom
allt skrävel. Krigsmakarna kan inte inlösa
sina utställda växlar, och hur
ynkligt de västeuropeiska regeringarna
än kapitulerar för att få dollar från
det nya herrefolket, kan de inte föra
sina folk ut i det planerade och propagerade
storkriget. Det är alltså inte
så, att ett nytt storkrig ryckt oss närmare,
även om våra politiker och militärer,
såsom jag redan framhållit, har
försämrat Sveriges strategiska läge. Det
lönar sig fortfarande mycket mer att
satsa på freden än på kriget. Även ur
den synpunkten är den nuvarande
planlösa upprustningen ett missgrepp.

Vi har i några motioner ställt förslag
som syftar till att lätta rustningsbördorna.
Under punkt 2:o) föreligger
en motion, som utmynnar i krav om
en snabbutredning för att hålla försvarskostnaderna
inom den ram, som
angavs av 1945 års försvarskommitté
och som väl med hänsyn till prisstegringarna
skulle representera en årlig
utgiftssumma på ungefär 1 100 miljoner
kronor. Vi intar således fortfarande
en positiv hållning till försvaret
och vill att Sverige skall ha ett försvar.
De förslag som ställts under andra
punkter representerar sammantaget
minskade utgifter på 1,4 miljarder kronor,
ehuru större delen av denna utgiftsminskning
inte kan komma till uttryck
i föreliggande årsplan.

När vi föreslår så stora utgiftsminskningar
för försvaret anser vi inte att
de behöver leda till en motsvarande
försvagning av detsamma. Vi vill inte
bestrida de nya tekniska stridsmedlens
militära värde i och för sig. Men om
huvudvikten lägges på de dyrbara tek -

niska vapnen, som samtidigt är de mest
sårbara, medan andra faktorer — särskilt
människorna — försummas, så
innebär detta inte en förstärkning utan
en försvagning av den samlade försvarskraften.

Herr talman! Med hänvisning till
vad jag anfört hemställer jag under
punkt 2:o) om bifall till motionen
II: 3 om en skyndsam utredning om
förslag till en försvarsorganisation inom
den ram, som förordades av 1945
års försvarskommitté och bakom vilken
då stod hela den svenska riksdagen.
Jag hemställer vidare under
punkt 43 :o) om bifall till motionen
II: 274, som begränsar bemyndigandeanslaget
från 800 miljoner kronor till
150 miljoner kronor i avvaktan på en
verklig utredning och skär ned anslaget
till tygmateriel från 315 miljoner
till 50 miljoner. Vidare föreslår jag
under punkt 78 :o) bifall till motionen
II: 272, som innebär en minskning av
bemyndigandet från 187 miljoner till
50 miljoner och minskar anskaffningsanslaget
för marinen från 85 miljoner
till 30 miljoner. Under punkt 103: o)
yrkar jag bifall till motionen 11:277
om minskning av bemyndigandeanslaget
från 475 miljoner till 325 miljoner
och minskning av flygmaterielanslaget
från 350 miljoner till 225 miljoner.
Slutligen hemställer jag under punkt
104: o) om bifall till motionen 11:273
om minskning av anslaget från 100
miljoner till 75 miljoner kronor.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Hagbergs spekulationer
om innebörden av de önskemål
som framförts från vårt håll att Sverige
skall sträva efter att hålla dörren
västerut öppen är så fantastiska, att
de inte kräver något bemötande.

Herr Hagberg i Stockholm gav en

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

skildring av våra risker bl. a. med
hänsyn till vad som skulle ha kommit
fram i samband med avslöjandena av
vissa spionageaffärer i vårt land.
Kanske herr Hagberg just när det gäller
att bedöma sådana ting besitter en
specialkunskap, som vi andra saknar
här i kammaren. Jag skall inte heller
gå in på dessa frågor. Däremot tror jag
att vi har lika stora möjligheter som
herr Hagberg att bedöma var den mest
omfattande militariseringen av samhällslivet
förekommer här i världen.
Herr Hagberg erinrade om att atlantpaktsländerna
hade infört 18 månaders
värnplikt. Men varför inte, herr
Hagberg, komplettera bilden med att
anföra någr^ uppgifter om vad som
långt tidigare har skett i hans eget
andliga fosterland. Jag skall med herr
talmannens tillstånd be att få göra
denna lilla komplettering.

Jag vill då först erinra om att enligt
1939 års värnpliktslag i Sovjetunionen
är alla arbetsföra män från 19 till 50
år värnpliktiga. För dem som har genomgått
gymnasium inträder värnpliktsåldern
redan vid 18 år. Krigsoch
marinministerierna kan vidare inskriva
kvinnor med medicinsk eller
annan specialutbildning till utbildning
i s. k. hjälptjänst och specialtjänst. I
praktiken har detta utvidgats till att
omfatta utbildning av kvinnor som
soldater och partisaner. Kvinnornas
tjänstetid omfattar nittonde till femtionde
levnadsåret.

Uppskov och frikallelse från värnplikt
kan enligt gällande lag i Sovjetunionen
i huvudsak endast ske för
skolgång och sjukdom. Samvetsömma
vapenvägrare medges inga lättnader i
värnplikten. De bestraffas i stället enligt
militär straffrätt i likhet med rymmare
och desertörer.

För de värnpliktiga i allmänhet indelas
tjänstetiden i aktiv tjänstgöring
och tjänstgöring i reserven. Den aktiva
tjänstgöringen omfattar för meniga inom
lantstridskrafterna och inrikes -

trupperna två utbildningsår. För underbefäl
inom lantstrids- och inrikestrupperna
och för samtliga inom gränstruppernas
markförband är utbildningstiden
tre år. Inom arméns och
marinens flyg, inom kustförsvaret och
inom vissa gränstruppsförband är tiden
fyra år och inom flottan fem år.
Dessa tider torde i praktiken väsentligt
överskridas och kan beräknas normalt
förlängas med sex till elva månader.
När den aktiva tjänstgöringen
fullgjorts överförs de värnpliktiga till
reserven, där tjänstgöringsskyldigheten
är sex till nio tvåmånadersperioder
eller tremånadersperioder och sex
enmånadsperioder. Utöver dessa övningar
kan reservisterna inkallas till
s. k. kontroilövningar på tio dagar.

Vidare finns det en obligatorisk förberedande
militärutbildning, omfattande
två timmar varje vecka för elever
i fackskolornas, gymnasiernas och specialskolornas
två eller tre högsta klasser.
Denna utbildning ledes av krigsministeriet,
och som instruktörer
tjänstgör befäl i aktiv tjänst. Sedan
finns det, herr talman, en omfattande
s. k. »frivillig» förberedande militärutbildning,
bedriven inom en särskild
statlig organisation. Organisationens
totala antal medlemmar beräknas uppgå
till ca 25 miljoner, varav ungefär
hälften är s. k. komsomolmedlemmar.
Denna verksamhet syftar främst till att
genom fysisk fostran, politisk skolning
och viss teknisk specialutbildning öka
ungdomens militära användbarhet. Utbildningen
bedrives uteslutande på fritid
efter enhetliga utbildningsplaner.
Som instruktörer tjänstgör aktivt befäl
och frivilliga. Till den frivilliga förberedande
tjänstgöringen räknas också
»de ryska pionärerna». Organisationen
är avsedd för skolbarn upp till 14
års ålder, och utbildningen omfattar
grundläggande kommunistisk skolning,
idrott, skjutning med gevär och pvtjänst.

Slutligen vill jag tillägga, att man

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

inom Sovjetunionens krigsmakt upprätthåller
en järnhård disciplin, som
torde sakna motsvarighet i något annat
land i världen.

Jag har, herr talman, bara velat
lägga fram dessa fakta för att något
korrigera den bild, som den föregående
talaren framlade av tendenserna till
militärisering på olika håll ute i världen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr
talman! Herr Hagberg gav en snabbteckning
av det utrikespolitiska läget,
som väl kan sägas var i de mörkast
tänkbara färger. Om det skulle göras
något tillägg utöver den skildring han
lämnade, skulle det måhända vara att
den senaste tidens händelser visat, att
Sovjets fredsduvor fortfarande är armerade.

Jag kan emellertid inte riktigt förstå
de slutsatser herr Hagberg kom fram
till med utgångspunkt från sina utrikespolitiska
betraktelser. Den kommunistiska
motionen kräver en utredning,
som syftar till att försvarskostnaderna
skall bringas ned till 1 100 miljoner kronor,
500 för armén, 200 för marinen,
300 för flygvapnet och gemensamt 100
miljoner kronor. Utan att behöva verkställa
någon särskild utredning kan jag
genom en grov överslagskalkyl ange
vad denna sänkning leder fram till.
Den leder till att armén efter ett antal
år skulle få en utrustning som närmast
skulle kunna jämföras med lokalförsvarsförbandens.
d. v. s. vi skulle komma
ner till en utrustning som om vi
använder gamla begrepp ungefärligen
skulle vara jämförlig med den tidigare
landstormen. Detta är ett uttryck för
den kommunistiska försvarsviljan! Vidare
skulle det för marinens vidkommande
troligen innebära att man fick
minska denna till hälften jämfört med
den nuvarande, och för flygvapnet skulle
motsvarande siffror gälla.

Om man jämför våra försvarsbördor

med dem exempelvis Sovjetunionens
folk är beredda att påtaga sig kan det
ge anledning till eftertanke. Sovjet har
en folkmängd som är 30 gånger den
svenska men har en militärbudget som
gott och väl är 60 gånger så stor. — Och
Ny Dag säger triumferande, att Sovjet
har den starkaste försvarsmakten i världen.
Detta är nog riktigt, men jag kan
icke förstå varför herr Hagberg anser
att det svenska folket skall vara så väsenskilt
när det gäller försvaret av sina
värden jämfört med Sovjetunionens.

Herr Hagberg gjorde några kritiska
anmärkningar om demokratiseringen
inom vårt försvar. Han sade att det
pågår en ständig militärisering. De försök
till demokratisering, som gjorts av
tidigare försvarsministrar, var enligt
hans uppfattning av noll och intet värde.
Han pekade på officerskårens
sammansättning. Nu tillmäter jag inte
dem som rekryteras till den svenska
officerskåren och som går den långa
vägen någon avgörande betydelse ur
demokratisk synpunkt. Enligt min uppfattning
kommer den fortgående demokratiseringen
av utbildningen i vårt
land också att demokratisera vårt samhälle,
antingen det gäller den svenska
tjänstemannakåren, den svenska militären,
eller vilken art av samhällslivet
som helst. Men om man nu skall tillmäta
långvägarna någon betydelse, som
man tycks göra på visst håll, vill jag
erinra om att under de senare åren över
50 procent av dem som genomgått kadettskolan
kommit den långa vägen.

Beträffande militäriseringen, herr
Hagberg, skulle jag vilja säga en sak.
Jag glömmer aldrig när jag någon gång
efter krigsslutet besökte en utländsk huvudstad
i Europa. Jag såg då hur några
ryska soldater, som befann sig på den
främre spårvagnen, plötsligt rusade till
den bakre när ett par officerare steg
på. När jag frågade om anledningen till
detta fenomen, fick jag veta, att soldaterna
i röda armén måste gå över till
släpvagnen, om en officer steg på den

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

främre vagnen. Herr Hagberg, demokratiens
ljus kommer icke från öster.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle: Herr talman! Det är åtskilligt
med inkonsekvenser i den framställning
som ges från regeringens sida. Under
dessa efterkrigsår har både vi och
utlandet matats med försäkringar om
den svenska försvarsmaktens stora tillgångar.
Man har i den propaganda som
har drivits från regeringshåll gjort jämförelser,
som går ut på att Sverige —
detta lilla land — skulle vara den tredje
makten i Europa i fråga om militär styrka.
Sedan kommer försvarsministern här
och talar om, att om vi skulle sikta på
den försvarsordning som vi var överens
om här i landet år 1948, då man också
talade om Sverige som den tredje makten
i Europa i fråga om militär styrka, så
skulle vår armé komma ungefär på landstormens
utrustningsstadium. Om det
vore riktigt, skulle det vara en mycket
hård dom över den regering, varav flertalet
medlemmar fortfarande sitter, och
den riksdag, den försvarskommitté och
de partier, som samlat sig kring denna
regering. Naturligtvis är försvarsministerns
framställning på denna punkt en
vrångbild; den stämmer inte alls med
verkligheten.

Herr Hjalmarson hade naturligtvis i
förväg skrivit ned sitt anförande om
Sovjetunionens stridskrafter, och herr
försvarsministern var inne på samma
sak. Jag vili till detta resonemang bara
anföra, att Sverige inte i motsats till
Sovjetunionen är någon huvudpunkt i
världspolitiken. Ingen tror väl att vi
skulle bli utsatta för ett isolerat krig,
att det är mot Sverige som krigsförberedelserna
i och för sig riktas. Sanningen
är ju den, att faran för vårt land kommer
fram i ett större sammanhang, där
vårt land skulle kunna dras in. Att göra
mekaniska jämförelser på det sätt som
här har skett tycker jag därför är fullständigt
malplacerat.

När man talar om övningstidens längd

bör man inte glömma bort, att Sovjetunionen
utgör en sjättedel av världen,
där själva utbildningstiden — det är jag
ganska övertygad om —• inte skiljer sig
så mycket från den svenska men där
vakthållningen kring dessa väldiga gränser
kräver betydande styrkor, vilket bidrar
till att förklara den längre värnpliktstid
man har i Sovjetunionen.

Herr LINDBERG (s): Herr talman! Jag
har väckt en motion rörande höjning
av arvodena till kretschefer, hemvärnschefer
och kompanichefer, vilken motion
redovisas under punkt 46 i utskottets
utlåtande. Denna motion har fått ett
ytterst knapphändigt omnämnande i utskottets
utlåtande där det heter: »Utskottet
är icke nu berett föreslå en ytterligare
uppräkning av dessa arvoden.» I
en föregående mening talar utskottet om
att arvodena höjts med 10 procent under
innevarande budgetår.

Av utskottets recit framgår att den
10-procentiga höjningen företagits med
hänsyn till penningvärdets fall. Ett ytterligare
fall i penningvärdet skall således
vara motivet för att höjning på
nytt skall kunna företagas. Detta måste
väl vara utskottets mening med detta
uttalande. I analogi härmed vill utskottet
härmed angiva, att arvodena en gång
varit riktigt avvägda med hänsyn till —
får man förmoda —- det arbete som berörd
personal har att utföra. Om detta
är riktigt torde det vara skäl i att på
samma gång förklara hela detta arbete
såsom överflödigt.

Det är icke min mening att tala för
högre löner till någon av den personal
som berörts i detta sammanhang. Skulle
så ske kan man icke stanna för de blygsamma
belopp i arvoden som begärts.
Ingen kan ju ändock mena, att ett arvode
på högst 600 kronor om året kan utgöra
betalning för det arbete som denna personal
har att utföra.

Redan då hemvärnet bildades ansågs
det vara en alltför ringa ersättning, som
kretschefer och hemvärnschefer erhöll.

4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

Ingen åtog sig'' heller befattningen för ersättningens
skull. Allt fortfarande råder
samma uppfattning, men det börjar bli
allt svårare att erhålla lämpliga personer
till befattningarna i fråga, och
fråga är hur länge man kan fortsätta att
besätta de lediga platserna.

Till de argument som framföres från
hemvärnshåll anser man sig tydligen
icke behöva taga någon hänsyn. Tydligen
är det så, att de som arbetar på detta område
icke vet hur bra betalt de har.
Många är de hemvärnschefer som framfört
önskemål om ett högre arvode. Dessa
framförda önskemål har som regel gällt
belopp, som är minst 50 procent högre
än vad som begärts i motionen och i
rikshemvärnschefens äskande. Jag vet
inte hur man nu kommer att reagera.
Hemvärnsbefälhavarnas riksförbund har
uppmanat många hemvärns- och kretschefer
att stå kvar i tjänst i avvaktan på
ärendets slutliga behandling här i riksdagen.
Huruvida man i fortsättningen
kan förmå dem att stå kvar på sina poster
är mer än jag kan göra något uttalande
om. Men detta är måhända oviktigt
i sammanhanget.

Jag förstår ganska väl utskottets dilemma
när det gäller denna som övriga
punkter i fjärde huvudtiteln. Avvägning
av anslagen har redan skett i departementet,
och därutöver har utskottet inte
ansett sig kunna gå. Försvaret kostar
totalt ca två miljarder kronor, vilket är
ett efter vårt lands förmögenhetstillstånd
anmärkningsvärt högt belopp. Varje yrkande
om ökning har man således ansett
sig tvingad att avstyrka. Detta är väl
huvudmotivet, om vilket kanske inte
så mycket är att säga.

De flesta önskar naturligen ett så effektivt
försvar som möjligt, till minsta
möjliga kostnad. Man frågar sig emellertid
om försvaret genom denna metodik
blir så effektivt som man önskar. En
försvarsorganisation, som man inte förmår
hålla vid liv, är inte effektiv hur
mycket man än önskar det. Svårt är givetvis
att avgöra på vilka punkter an -

slag bör lämnas för att åstadkomma
största möjliga nytta. Anser man nu,
vilket man bringas att tro när man läst
igenom utskottets alla avslagsyrkanden
på motioner om höjningar av diverse
anslag till bl. a. hemvärnet, att anslagsfördelningen
är den riktiga, så får man
väl också skruva ned kraven på den beredskap
som samma organisation — alltså
hemvärnet — skall ha. Det är knappast
värdigt staten att kräva att enskilda
medborgare skall betala för att få göra
tjänsterna. Detta är emellertid fallet när
det gäller hemvärnsbefälet. I nuvarande
läge gagnar det inte saken att upprepa
vad som tidigare framhållits i detta
hänseende. Jag vill endast peka på att
enbart de löneinkomster, som hemvärnsbefälet
får avstå för att kunna
fullgöra sina uppdrag, betalas inte av
de arvoden som de erhåller.

Personligen hade jag tänkt mig att
man skulle kunna verkställa någon
jämkning av anslagen så att förbättrade
arvoden skulle kunna utgå till hemvärnsbefälet
inom ramen för totalanslaget
till krigsmakten. Detta är visserligen
inte direkt framhållet i motionen,
och det kanske är en orsak till att man
inte sökt åstadkomma en sådan fördelning.
Om denna väg i alla fall undersökts
känner jag givetvis inte till. Om
så hade skett borde ju detta på något
sätt ha redovisats. Kanske har också
så skett och man ansett att frivilliga
alltid kan påräknas, varför större ansträngningar
icke behöver göras för
deras del. Man får förmoda att utskottet
och departementscheferna gissat
rätt på den punkten.

I övriga anslagsfrågor rörande hemvärnet
skulle mycket kunna vara att
säga, men jag skall inte göra det. Jag
skall heller inte ställa något yrkande
på någon annan punkt utan nöjer mig
med att yrka bifall till den av mig
väckta motionen nr 34 i denna kammare.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Man kanske efter den remissdebatt vi
hade, kunde ha väntat sig att utskottet
skulle ha lagt fram ett annat förslag
än det som nu föreligger. Det var
många röster som då höjdes för möjligheten
att skära ned de stora försvarskostnaderna.

Jag har delvis begärt ordet för att
få en överenskommelse med herr Ståhl.
Vi kommer väl att träffas åtskilliga
gånger senare på olika lokaler i Värmland.
Då kanske denna fråga blir diskuterad,
och det kan ju då vara bättre
att vi nu blir överens i utgångsläget.

När herr Ståhl liksom ondgör sig
över reservationen och säger att han
hoppas att överenskommelser skall
hållas och att oppositionspartierna inte
skall bli ansvariga för stora och betydelsefulla
beslut, om vilka förslag har
framlagts av regeringen, måste jag säga
att herr Ståhl gör sig skyldig till felaktigheter
i två hänseenden.

Det ena är att någon överenskommelse
väl ändå inte har träffats. Om
vi går tillbaka till remissdebatten och
ser vad försvarsministern då anförde
i en replik just till herr Ståhl, finner
vi att försvarsministern i frågan om
materielplanen sade, att den framläggs
därför att man bör ha en sådan, dels
därför att riksdagen skall ha möjlighet
att bedöma kostnaderna för ett
visst antal år framåt men dels också
med framhållande att varje riksdagsman
har rätt att pröva frågan. Försvarsministern
anförde: »Om någon till
äventyrs kommer till den slutsatsen att
kostnaderna är för höga för denna
materielplan, ja, då får han föreslå
prutningar och ange var de skall göras.
» Av detta uttalande från försvarsministerns
sida framgår ju, att man
inte kan tala om att någon överenskommelse
har träffats, och det finns
då inte heller anledning för någon representant
från de borgerliga partierna
att anklaga reservanterna för att ha
brutit en överenskommelse.

Det andra missgreppet av herr Ståhl
är, att det väl vore underligt, om man
här inte skulle få diskutera alla de
synpunkter, som kan anläggas på ländernas
förhållande till varandra, vare
sig det är fråga om försvarsutgifter
eller andra åtgärder.

Försvarsfrågan ligger väl, såsom det
har sagts, över partierna, och vi är
alla eniga om att vårt lands självständighet
skall försvaras, om vi skulle bli
angripna. Vi är vidare eniga om att
vår militära apparat inte skall användas
till anfall mot annan nation. Men
sedan kan det ju alltid diskuteras, hur
stora belopp som skall anslås till de
militära utgifterna. Jag vill emellertid
begagna tillfället att än en gång deklarera,
att det måste finnas även andra
utvägar än rustningarnas när det gäller
att undvika krig, ty finner vi ej
sådana kommer mänskligheten att gå
under. Och ju förr vi börjar leta efter
andra utvägar, ju större torde möjligheterna
vara att undvika en eljest
ofrånkomlig katastrof.

Jag tror att det är lyckligt, om dylika
synpunkter framföres i olika parlament,
och det har man också gjort på
en del håll. Men det skulle framför allt
vara önskvärt att så skedde i Sovjetunionen.
Man får emellertid inte därvid
blanda ihop rustningspropaganda
och fredsappeller på ett sådant sätt,
att de framförda projekten bildar en
enda härva, där det inte går att skilja
på rustningar, på krigspropaganda och
fredsvilja. Utmärkande för det förvirrade
läge, vari världen för närvarande
befinner sig, är att man inom Förenta
Nationerna talar på så olika sätt, att
ingen blir klok på vad den andra menar.
När man talar om fred, kan det
hända att man menar rustningar som
kan leda ut i krig.

Det förvirrade ansikte, som världen
av i dag sålunda uppvisar, är egentligen
ett uttryck för att världen är
sjuk. Ja, det förvirrade tal som föres
visar att världen är mycket sjuk. Men

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Sänkning av anslagen under fjärde huvudtiteln.

jag tror inte att militära vapen, kanoner
och dylikt, är precis de lämpligaste
medlen för att göra en sjuk värld
frisk igen. Sådana medel kan inte skapa
hälsa i den av ångest halvt sinnesförvirrade
värld, som vi, under tal om
mänsklig gemensamhet och kristendom
har åstadkommit.

Från Europas sida visar man på
Sovjetunionen och säger: »Se på de
rustningar som Sovjet gör och på den
aggression som har ådagalagts från
Sovjets sida.» Ja, ingen kan väl neka
till att däri ligger själva orsaken till
kapprustningarna i världen. Det är då
underligt att höra herr Hagberg i
Stockholm här säga, att det i stor utsträckning
har berott på Sovjetunionen
att Sverige undgick att dragas in i det
senaste världskriget. Nej, den historieskrivningen
är inte riktig. Vi har haft
fred i vårt land i snart 150 år, trots
att det under denna tid utkämpats två
världskrig. Orsakerna till att vi kunnat
bibehålla freden har naturligtvis varit
flera, men jag tror inte att vi har anledning
att särskilt tacka någon stormakt
för detta för oss så lyckliga förhållande.

Vad herr Hagberg här åsyftade var
väl den överenskommelse, som träffades
mellan nazisternas och Sovjetunionens
representanter om viss uppdelning
i intressesfärer av länderna vid Östersjön
och i Norden. Man var då liksom
rädd för varandra och ville därför inte
lämna ut Sverige som intressesfär åt
något land. Det var det förhållandet
som gjorde att vi kom i ett bättre läge
än vi skulle ha gjort, om man exempelvis
från Tysklands sida hade ansett att
Sverige skulle kunna överlämnas till
Sovjetunionen eller om man från rysk
sida ansett sig kunna överlämna vårt
land åt Tyskland. Men att ur detta dra
slutsatsen, att det är tack vare Sovjetunionen
som vi slapp komina in i kriget,
är fullständigt felaktigt.

Sovjetunionen har ju en väldig militär
utbildning, såsom vi har fått redo -

visat här så många gånger. Det kanske
skulle kunna lära den andra delen av
världen någonting. Är inte denna väldiga
rustning i själva verket Rysslands
olycka? Man hade ju behövt bygga upp
landet och skaffa mat åt hungrande och
trasiga människor i stället för att använda
dessa medel, i svenska pengar
775 kronor per individ och år, för militära
ändamål. Vi behöver ju bara föreställa
oss vad det skulle betyda för landet
i fråga, om en familj med tre barn
— och det är väl inte onormalt i Ryssland
— inte behövde offra en summa
på 3 875 kronor för militära ändamål.
Jag och många med mig är övertygade
om att om dessa pengar finge användas
på nyttiga ting, just detta skulle komma
att skapa förtroende för Ryssland
ute i världen, vilket aldrig rustningarna
och hotet och demonstrationerna
med militära vapen kommer att göra.

För vår del börjar vi överskrida
gränsen för vad vi egentligen orkar
med ekonomiskt. Vi kan ju erkänna
inför varandra att det förs ett fasligt
rabalder om skatterna. I tidningspressen
klagar man dagligen på att skatterna
är för höga. De lägsta inkomsttagarna
har så hög skatt att de inte kan betala
mer. De stora inkomsttagarna är
egentligen de som klagar. De som skulle
kunna betala något mera utan att
komma i ett nödtillstånd säger, att de
inte står ut med att betala ens de skatter
de redan har. Därför har även reservationen
med sina omkring 70 miljoner
kronors besparing sin stora betydelse.
Varje miljon som kan sparas
skulle kunna användas för nyttiga ting
för vårt land. Jag är övertygad om, herr
försvarsminister, att vi inte skulle äventyra
vårt försvar, om vi ginge på reservationens
linje.

Dessa omkring 70 miljoner kronor är
naturligtvis i och för sig inte så mycket,
men se på de behov vi har. I en
tidningsintervju med styrelsen för karolinska
sjukhuset för ett par dagar sedan
talade man om att man behöver

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Utredning av försvarsorganisation och försvarsutgifter.

8 miljoner kronor till för materiel och
andra ting för att kunna bedriva en
god hälsovårdande verksamhet i den
utsträckning man önskar, men att man
inte kan få dessa 8 miljoner kronor.
Här finns nu möjligheter att få fram
detta belopp.

Jag fick häromdagen ett brev från
min hemkommun. Det var ordföranden
i kommunen som skrev att en industri
hotas att läggas ned. Man behöver låna
60 000 kronor. Jag kommer naturligtvis
att gå till respektive departement
och framföra dessa synpunkter, när
jag får en utredning om hur saken ligger
till. Det gäller endast 60 000 kronor,
men hur går det om man kommer
att säga att man inte har några medel
att låna ut? Jo, i värsta fall kommer
verksamheten att läggas ned och ett 80-tal arbetare blir arbetslösa på en plats,
som uteslutande är byggd omkring den
industri det här är fråga om.

Detta är en liten bild i blixtbelysning
bara, som jag har velat ge som en motivering
— men en ganska tydlig sådan
hoppas jag — för iakttagande av all
den sparsamhet som är möjlig på detta
område.

Herr HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! Herr Spångberg angav en förklaring
som jag inte vill låta stå oemotsagd,
till den nuvarande, som han säger,
kapprustningen. Han hade inte någon
förståelse för det samband dessa rustningar
har med behovet av profit. Men
faktum är att när de ledande staterna i
Atlantpakten på några år har ökat sina
rustningar från 19 till 80 miljarder dollar,
har det mycket nära samband med
deras fruktan för ekonomisk kris. Att
det skulle vara av fruktan för Sovjetunionen,
tror inte ens herr Spångberg.

Han gick sedan in på talet om vad
Sovjetunionen uträttade under andra
världskriget och menade att den inte
räddade Sverige. Ja, om herr Spång -

berg har den uppfattningen, så beror
det på att han har större förtroende
än jag för Hitler och de människor
som regerade Tyskland. Jag har den
uppfattningen, att det är den omständigheten
att den nazistiska armén besegrades
av Sovjetunionen, som gjort
att Sverige i dag är ett självständigt
land.

Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Herr Hagbergs sista replik kan inte få
bli sista ordet i denna debatt. Alla vet,
att det inte var Sovjetunionen som besegrade
Tyskland utan denna seger
vanns av de förenade makter, bland
vilka Sovjetunionen var en, som höll
samman i det gemensamma kriget mot
nazismen. Den Hagbergska myten måste
väl ändå avlivas ordentligt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten 1, dels ock på bifall till det av
herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet om återförvisande
av förevarande punkt till utskottet för
ny behandling; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten 2.

Utredning'' av försvarsorganisation och
försvarsutgifter.

Utskottet hade i denna punkt behandlat
fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhtnan in. fl. (1:1) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Stockholm in. fl. (11:3), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta uppdraga
åt Kungl. Maj:t att skyndsamt utreda
och framlägga förslag till en sådan
minskning av försvarsutgifterna, som
hölle dessa inom ramen av 1 100 miljoner
kronor per år.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 1 och 11:3 icke

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; b)

att motionerna 1:26 och 11:57
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Edvin Thun
och Åkerström.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
motionen II: 3 om snabbutredning för
att åstadkomma en reducering av försvarsutgifterna.

Herr WARD (s): Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till vad utskottet i punkten
hemställt dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen II: 3; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 3—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Armén: Anskaffning av tygmateriel m.m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln,
punkt 56, föreslagit riksdagen att dels
godkänna den plan för anskaffning av
tygmateriel in. m. för budgetåren 1953/

54—1962/63, som angivits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 2 januari 1953, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande av
beställningar enligt nämnda plan inom
en kostnadsram av 800 000 000 kronor
dels ock till Armén: Anskaffning av
tygmateriel m. m. för budgetåret 1953/

54 anvisa ett reservationsanslag av
315 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr öhman m. fl. (1:202) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hagberg i Stockholm m. fl. (11:274), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte begränsa
det under förevarande anslagsrubrik
begärda beställningsbemyndigandet
till 150 miljoner kronor och sänka
det begärda anslaget till 50 miljoner
kronor,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Åkerström väckt motion (II:
137), vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av förevarande anslag
måtte besluta dels att icke oförändrat
godkänna den plan som framlagts för
anskaffning av tygmateriel in. m. för
budgetåren 1953/54—1962/63 dels bemyndiga
Kungl. Maj :t medgiva utläggande
av beställningar inom en kostnadsram
av 600 000 000 kronor dels ock
att till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 239 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 202
och II: 274 samt II: 137,

a) godkänna de i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2 januari
1953 angivna grunderna för plan för
anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåren 1953/54—1962/63;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar enligt
nämnda plan inom en kostnadsram av
800 000 000 kronor;

c) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1953/54
anvisa ett reservationsanslag av
315 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Karl Andersson, Leander,
Eriksson i Sandby, Åkerström och
Karlsson i Olofström, vilka ansett, att ut -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Marinen: Anskaffning av vapenmateriel m. in.

skottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
med bifall till motionen II: 137
samt med avslag å motionerna I: 202
och II: 274,

a) godkänna de av reservanterna angivna
grunderna för plan för anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåren
1953/54—1965/60;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
utläggande av beställningar enligt
nämnda plan inom en kostnadsram av
600 000 000 kronor;

c) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 239 000 000
kronor;

b) av herrar Gustaf Karlsson och
Hesselbom, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
motionen nr 274 i denna kammare.

Herr WARD (s): Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till denna punkt av
herr Karl Andersson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan i
punkten 43; 2:o) bifall till den av herr
Karl Andersson in. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen; samt
3:o) bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 274; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerström begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
43:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som vid denna punkt
avgivits av herr Karl Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten 43 gjorda
hemställan.

Punkterna 44—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, punkt
94, föreslagit riksdagen att dels godkänna,
att anskaffning av vapenmateriel
m. in. för budgetåren 1953/54—1958/59
skulle ske enligt en plan som fastställdes
av Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 2 januari 1953
angivna grunderna dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva utläggande av
beställningar å vapenmateriel m. m.
inom en kostnadsram av sammanlagt
187 000 000 kronor dels ock till Marinen:
Anskaffning av vapenmateriel

m. m. för budgetåret 1953/54 anvisa ett
reservationsanslag av 85 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Öhman m. fl. (I: 203)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm m. fl.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m.

(11:272), hemställts, att riksdagen måtte
besluta att dels uttala att anskaffning
av vapenmateriel m. m. för tiden
utöver budgetåret 1953/54 ej skulle få
ske enligt »planer» av i propositionen
nämnd typ dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att medgiva utläggande av beställningar
å vapenmateriel m. m. inom en
kostnadsram av högst 50 miljoner kronor
dels ock till Marinen: Anskaffning
av vapenmateriel m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag av
30 miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 203 och II: 272,

a) godkänna att anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåren 1953/

54—1958/59 skulle ske enligt en plan,
som fastställdes av Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2
januari 1953 angivna grunderna;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av sammanlagt 187 000 000 kronor;

c) till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
in. m. för budgetåret 1953/

54 anvisa ett reservationsanslag av
85 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
motionen nr 272 i denna kammare.

Herr WARD (s): Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen 11:272; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 70—102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103.

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionens
fjärde huvudtitel under punkt
121 föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 2 januari 1953 angivits
medgiva utläggande av beställningar å
flygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 475 000 000 kronor, dels ock till
Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
in. m. för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 350 000 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr öhman m. fl. (1:204)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm in. fl.
(11:277), hemställts, att riksdagen måtte
begränsa det begärda bemyndigandet
till 325 miljoner kronor samt sänka det
begärda anslaget till 225 miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:204 och 11:277,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2 januari
1953 angivits medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom
eu kostnadsram av 475 000 000 kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. in. för budgetåret 1953/
54 anvisa ett reservationsanslag av
350 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
motionen nr 277 i denna kammare.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fin.

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel m. m. — Statens järnvägars investeringsbehov.

Herr WARD (s): Herr talman! Jag ber ock på bifall till den i ämnet väckta
att få yrka bifall till statsutskottets hem- motionen II: 273; och biföll kammaren
ställan. utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen 11:277; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 10''i.

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj :t hade i fjärde huvudtiteln
av statsverkspropositionen under
punkt 122 föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr öhman in. fl. (1:205)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm in. fl.
(11:273), hemställts, att riksdagen
måtte begränsa förevarande anslag till
75 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 205 och It: 273, till Flygvapnet: Drift
och underhåll av flygmateriel m. in. för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
motionen nr 273 i denna kammare.

Herr WARD (s): Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels

Punkterna 105—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 163.

Lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

§ 11.

Anslag å kapitalbudgeten

(kommunikationsdepartementet).

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner in. m.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Statens järnvägars investeringsbehov.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

JOHANSSON i Torp (s): Herr
talman! Under denna punkt har utskottet
i sin motivering anfört: »På
grund av det ansträngda ekonomiska
läge vari statsbaneföretaget f. n. befinner
sig har därjämte frågan om vidtagandet
av sådana investeringsåtgärder
som innebära en kostnadsnedpressande
rationalisering av driften vunnit
ökad aktualitet på sistone.»

Jag har begärt ordet för att i anslutning
till detta yttrande med talmannens
tillåtelse inför riksdagen framhålla synpunkter,
som på sina håll — i varje

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Statens järnvägars byggnader och anläggningar.

fall i min hemtrakt — har framförts
med anledning av de uttryck som
dessa rationaliseringssträvanden har
tagit. Man avser exempelvis —• för att
rationalisera driften — att vid uppgörandet
av den nya tidtabellen i Bohuslän
låta en del tåg, som tidigare
har stannat vid flertalet stationer, gå
förbi en del stationer och ersätta trafiken
på dessa orter med landsvägsbussar.
Man har därvid åberopat den
synpunkt jag nyss citerade.

Det kan som sagt inte hjälpas att
dessa rationaliseringssträvanden har
väckt en hel del oro och bekymmer.
Järnvägsmyndigheterna har visserligen
motiverat åtgärden med att denna
landsvägstrafik samtidigt kan betjäna
en del av befolkningen som bor mellan
stationerna och ta upp trafikanter
som eljest skulle ha fått svårare att
komma till järnvägen. Resultatet blir
emellertid att de små tätorter, som i
regel ligger grupperade kring järnvägsstationerna
och som har inriktat sig
på denna trafik och vant sig vid den,
kommer att bli lidande.

Jag har liksom befolkningen i övrigt
i trakten all förståelse för rationaliseringssträvandena,
men man tycker
med all rätt att det är eu smula beklämmande
att dessa, låt vara små
befolkningsgrupper får sitta emellan
för att man skall betjäna de större
orterna, framför allt Strömstad, med
snabbare tågförbindelser. Det var inte
på det sättet man tänkte sig utvecklingen
när man för en del år sedan
arbetade på att få fram järnvägselektrifieringen,
som skulle hjälpa näringslivet
i den norra länsdelen med
bättre kommunikationer.

I förra veckan anordnades i Uddevalla
ett möte med representanter för
de berörda kommunerna för diskussion
av den nya tidtabellen. Man frågade
hur lång tid man hade på sig att göra
erinringar mot denna och fick då det
beskedet, att tidtabellen redan förelåg
i korrektur och att man därför inte

kunde påräkna annat än ganska små
förändringar.

Jag har som sagt, herr talman, velat
ge offentlighet här i riksdagen åt dessa
bekymmer. Jag tillåter mig uttala den
förhoppningen, att man, när man rationaliserar,
inte glömmer den kulturgärning
som järnvägen är avsedd att
utföra, och jag anser att man bör se
till att förändringen inte bli en reform
baklänges. Jag har, herr talman, intet
yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 17.

Statens järnvägars byggnader och anläggningar.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):
Herr talman! Jag känner ett behov av
att till statsutskottet uttrycka motionärernas
tacksamhet för den relativt
välvilliga behandling de ifrågavarande
motionerna, som behandlats vid denna
punkt i utlåtandet, har fått. När jag
gör det vill jag dessutom poängtera,
att det för den bygd jag representerar
och säkerligen också för de bygder,
som har gjort framstötar i samma riktning,
är av mycket stor betydelse att
dessa frågor äntligen en gång får sin
lösning och att, såsom vi åsyftade, eu
plan kommer att upprättas så att vederbörande
inom de berörda områdena
har möjlighet att planera för framtiden.

Det är ju så när det gäller Kalmar
län, att dessa bygder inte har fått eu
enda kilometer järnväg byggd genom
statens försorg. Samtliga här befintliga
järnvägar har åstadkommits på enskild
väg genom enskilda initiativ. De olika
vid kusten belägna städerna och i viss
mån samhällena har gjort insatser för
att åstadkomma ett visst tillförselområde
för att från detta område kunna

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Statens järnvägars byggnader och anläggningar.

dra till sig de produkter och råvaror,
som det gällde att exportera vid de
tider då järnvägarna byggdes. Järnvägarna
fyllde vid denna tid ett mycket
stort behov, och jag är så gammal att
jag själv minns vilken uppryckning för
vederbörande orter som dessa järnvägsbyggen
medförde. Men under den
tid, som sedan dess förflutit, har ju
förhållandena förändrats så avsevärt,
att järnvägarna där nere i dag inte
fyller det behov, som man har rätt
att begära av ett trafikmedel. Inte
minst på grund av industriens utveckling
gäller det inte nu att få produkterna
ut till närmaste hamn, utan nu
gäller det att söka avsättningsorter
inom praktiskt taget hela landet.

De järnvägar, som då byggdes, byggdes
olyckligt nog också i olika spårvidder.
Jag erinrar om att inom Kalmar
län finns ingen sammanhängande
normalspårig järnväg mellan norra
och södra delen. Man har inte mindre
än tre olika spårvidder. Från Karlskrona
upp till Torsås några mil in i
Kalmar län bär man en smalspårig
järnväg med några centimeter bredare
spårvidd än den, som sedan fortsätter
från Torsås till Kalmar. Från Kalmar
till Berga har man sedan en spårvidd
liknande den som man har söder om
Kalmar. Vid Berga vidtar den normalspåriga
järnvägen, och med den kommer
man fram till Hultsfred, och om
man skall fara därifrån till de norra
länsdelarna, måste man återigen byta
till en smalspårig järnväg.

Det är givet att järnvägen under
sådana förhållanden inte kan fylla de
krav som man nu, som jag sade, har
rätt att ställa på ett trafikmedel. Det
är också klart och tydligt, att dessa
sönderstyckade järnvägsstumpar inte
kan ta upp konkurrensen med biltrafik
eller annan trafik, därför att det blir
ju omlastningar vid praktiskt taget
varje transport av gods.

Vi har dock inom detta område ganska
betydande industrier, och man

förundrar sig nästan över att dessa
kan bestå, när man känner till hur förhållandena
verkligen är där nere. Men
det är väl den småländska företagsamheten
som har gjort att man försöker
komma fram, även om omständigheterna
i många fall kanske inte är sådana,
att de direkt inbjuder till några investeringar.
Men nu har man längs järnvägarna
dessa industrier och dessa
samhällen, som är beroende av transporterna
på järnvägarna och som med
förväntan ser fram emot att man skall
få sin dröm förverkligad att få ett
enhetligt spårsystem inom Kalmar län
och således få någon lättnad i sina
kommunikationsförhållanden.

Inom Kalmar stad till exempel bär
man på grund av de olika spårvidderna
mycket stora besvärligheter, när
man skall söka bereda utrymmen såväl
på järnvägsstationerna som ock
när det gäller hamnanläggningarna.
Det viktigaste för vår bygds näringsliv
är nog emellertid, att det får samma
konkurrensmöjligheter som de företag
har som är belägna vid en järnväg,
där man har förbindelse med praktiskt
taget hela landets näringsliv i
övrigt. Det förhållandet att Kalmar län
har blivit missgynnat därigenom att
inte staten på ett tidigt stadium gripit
in och ordnat denna fråga, gör ju, att
det knappast finns någon landsdel i
vårt land som har det så besvärligt på
detta område som just Kalmar län. Jag
skall för att bestyrka min åsikt i detta
avseende be att få citera vad departementschefen
sade i anslutning till propositionen
om breddning av blekingejärnvägarna.
Departementschefen yttrade,
att »en utjämning mellan olika
landsdelar bör komma till stånd på
sådant sätt, att ingen bygd blir avsevärt
sämre ställd i kommunikationshänseende
än andra med samma befolkningstäthet
och i övrigt likartade
förhållanden. En av vägarna att nå
detta mål anses vara ombyggnad av
våra smalspåriga järnvägar. Skulle rätt -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Statens järnvägars byggnader och anlag:

visesynpunkter tillämpas torde det vara
ställt utom varje tvivel att östra Småland
och särskilt Kalmar län kan ställa
mera välgrundade anspråk i förevarande
avseende än någon annan landsdel.
Investeringarna i järnvägar i Kalmar
län har sålunda under den senaste 20-årsperioden inte utgjort mer än 0,7 %
under det att siffran för Jönköpings
län varit 3,3 %.»

Nu har utskottet, naturligt nog vågar
jag säga, trots att jag är motionär, inte
velat gå med på att här framlägga
något direkt förslag om turordning,
men utskottet har varit positivt inställt.
Utskottet har skrivit att det förväntar
att Kungl. Maj:t snarast framlägger en
sådan plan. Att en dylik kommer till
stånd är ju ytterst väl motiverat. Då
bereds företagen inom orterna möjlighet
att överblicka framtiden på ett annat
sätt än de nu kan göra. Städer
och kommuner bli då i tillfälle att
planera för framtiden, och dessa samhällen
får möjligheter att avsätta erforderliga
områden för järnvägarnas
förändring från smalspåriga till normalspåriga.

Det var dessa synpunkter jag har
velat lägga fram i denna fråga. Jag är
emellertid i dagens läge tacksam mot
utskottet, som varit så pass välvilligt
som det i alla fall varit. Jag kan emellertid
inte underlåta säga, att jag hoppas
att utskottet även i framtiden, när
dessa frågor går emot sin realbehandling
och sin slutliga lösning, blir lika
positivt inställt.

Man talar ofta om att järnvägen har
svårt att stå sig i konkurrensen med
det nytillkomna trafikmedlet lastbilarna.
Det är nog riktigt. Men en del av
hindren för att järnvägarna i våra
orter skall kunna bestå i konkurrens
med lastbilarna är just att vi inte har
ett efter våra förhållanden lämpligt
järnvägsnät. Då har lastbilstrafiken helt
naturligt större förutsättningar att göra
sig gällande än om man har ett järnvägsnät,
där man kan få godset trans -

•ningar.

porterat utan tidsödande omlastningar
och väntetider.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Johansson i
Kalmar (s).

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! Under
denna punkt har utskottet haft att behandla
en serie motioner med yrkande
om breddning av smalspåriga järnvägar
på olika håll. Bland annat har jag tillsammans
med en del kammarledamöter
väckt en motion, som går ut på att
vi så småningom skall bredda västgötajärnvägarna
och framför allt järnvägen
Göteborg—Yara—Skara.

Det är självfallet att bakom dessa
motioner ligger i första hand ortsintressen,
och det är kanske svårt för oss
litet var att se opartiskt på denna
fråga. Jag vill emellertid för min del
gärna tro, att samtliga motioner är väl
grundade och att det kan vara motiverat
även ur allmänna synpunkter
att dessa järnvägar så småningom blir
breddade. Men å andra sidan kan vi
också vara eniga om att vi inte kan
åstadkomma allt detta på en gång, utan
det gäller att fastställa en turordning.

Utskottet har skilt sig från sin uppgift
på det sättet, att det varken aveller
tillstyrkt någon motion utan hänvisar
det hela till Kungl. Maj:t och begär
att Kungl. Maj:t skall upprätta en
plan för breddningsarbetet, som sedan
skall underställas riksdagen för fastställelse.
Detta ger väl, såsom sagts
tidigare, inte någon motionär det han
begärt, men å andra sidan vill jag för
min del erkänna att det ligger mycket
i utskottets resonemang. Det är synnerligen
angeläget att det blir uppgjort
en sådan turordning, att man ute
i respektive orter får veta vad man
har att rätta sig efter. Ur den synpunkten
vill jag uttala min stora tillfredsställelse
med utskottsförslaget.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Statens järnvägars byggnader och anläggningar.

Blir det en sådan objektiv utredning,
anser jag mig ha anledning tro — i
likhet med den föregående ärade talaren
— att det förslag som just jag
företräder kommer att ligga bäst till.
Jag skall inte här ta upp tiden med
att räkna upp alla de skäl, som jag
anser finnas för att bredda järnvägen
Göteborg—Vara—Skara. Jag skall bara
nämna, vilket vi alla vet, att Göteborg
är vår förnämsta sjöfarts- och handelsstad.
Skara är en centralpunkt i en av
våra förnämsta jordbruksbygder, och
Skara saknar bredspårig järnväg. Orterna
däremellan har ett mycket rikt
utvecklat näringsliv. Därför menar jag
att det finns säkert många både försvarspolitiska,
näringspolitiska och ekonomiska
skäl som talar för att denna
järnväg Göteborg—Skara breddas så
snart som möjligt. Om alla dessa skäl
blir tillräckligt beaktade vid den blivande
prövningen, kommer det att visa
sig att just denna järnväg kommer,
som jag sade, att ligga i täten.

Sedan vill jag säga ett par ord om
en annan sak. Utskottet föreslår att det
redan fattade beslutet om breddning
av järnvägen Källby—Kinnekleva skall
omprövas av Kungl. Maj:t och därefter
på nytt underställas riksdagen. Jag hoppas
att när denna prövning blir gjord
det då kommer att visa sig att även
denna järnväg har en uppgift att fylla.
Om man skulle finna att en breddning
av denna järnväg inte är ekonomiskt
försvarbar, förutsätter jag att de pengar
man då kan spara kommer oss till
godo i Västergötland på annat håll.

Som saken ligger till får jag säga
i likhet med den föregående talaren,
att jag har ingenting annat att göra
än att yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag hoppas att den prövning
som sker kommer att visa, att den järnväg
som jag talade om, Göteborg—
Skara, i fråga om angelägenhetsgraden
under alla förhållanden kommer att
ligga bland de främsta, jag tror för min
del som den allra främsta.

Herr RIMÅS (fp): Herr talman! Jag
skall be att få säga några ord i anledning
av motionen nr 327 angående frågan
om anordnande av treskenspår på
bansträckan Hästholmen—ödeshög i
Östergötland.

Om man jämför denna fråga med övriga
motioner, som behandlas under
punkt 17 i utskottets utlåtande och som
också rör frågor om breddning av smalspåriga
järnvägar, så är denna fråga en
liten fråga. Det gäller en sträcka på endast
5 kilometers längd. 1943 års järnvägskommitté
uppskattade 1947 kostnaden
till 300 000 kronor. Även om
kostnaden nu är väsentligt högre, rör
man sig dock inom en med hänsyn till
värdet för industriens utveckling inom
den bygd det berör rimlig kostnadsram.
För bygden i fråga är detta ingen liten
fråga. Man har vid flera tillfällen försökt
att göra frågan aktuell. Redan 1938
gjorde ödeshögs kommunalfullmäktige
den första framställningen om breddning
av bansträckan. Man vände sig då
till järnvägsstyrelsen, och sedermera
har fullmäktige vid ett par tillfällen
vänt sig till kommunikationsdepartementet
i samma ärende.

Nu har utskottet inte ansett sig kunna
tillstyrka bifall till förevarande motioner
i vad de avser konkreta åtgärder
i varje enskilt fall eller, som det heter
i utskottsutlåtandet, »uttala sig till förmån
för visst eller vissa projekt, för
vilka principbeslut om breddning redan
nu skulle kunna fattas». Även om
jag förstår utskottets ställningstagande
beklagar jag, att frågan om breddning
av bandelen Hästholmen—ödeshög inte
redan nu kunnat finna sin lösning. Jag
har emellertid, herr talman, inte något
yrkande, men jag vill uttala den förhoppningen
att denna fråga inte skall
komma sist i ordningen på den plan
med klarläggande riktlinjer som enligt
utskottets mening snarast bör upprättas.
Det är dock, som jag redan
nämnt, 15 år sedan man först började
göra försök att få denna fråga löst.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Statens järnvägars byggnader och anläggningar.

Herr HiEGGBLOM (h): Herr talman!
I första kammaren har denna fråga avgjorts
utan någon som helst debatt,
men nu ser det ut som det skulle utspinna
sig ett långt meningsutbyte här.
Jag tror att så till vida kan en debatt
vara motiverad som den understryker,
att de bygder som är berörda av dessa
frågor med tilltagande oro ser att 1943
års järnvägsutredning, som ju alltså
nu kan fira tioårsjubileum av sin tillblivelse
och som lagt fram förslag med
ganska klar placering av olika järnvägssträckor
efter olika angelägenhetsgrad,
med allt sitt arbete inte lyckats
åstadkomma att riksdagen på sitt bord
får ett förslag att ta ståndpunkt till.

Motionerna är rätt olika utformade
i fråga om yrkandena. I vissa har begärts
utredning, i andra begärs bidrag
från investeringsanslaget för nästa
budgetår, och vad beträffar järnvägarna
i Kalmar län har motionärerna
anhållit, att riksdagen skulle besluta
om deras breddning. Nu har statsutskottet
varit den stora knappstöparen
som lagt de olika motionerna i samma
form och slutat sitt utlåtande med att
föreslå riksdagen att skriva till Kungl.
Maj:t med hemställan om att snarast
möjligt komma med förslag. Jag vill
säga att när den motion, som väckts
för Kalmar läns vidkommande, togs
upp här i riksdagen och man alltså
inte längre nöjde sig med att göra upprepade
framställningar till järnvägsstyrelsen
och kommunikationsministern
var det en särskild mening med detta,
nämligen att när det gäller sådana frågor,
som berör folket i en hel bygd,
ansåg vi motionärer att riksdagen var
ett lämpligt forum för att få ett beslut
fattat. Det står väl inte för inte i skriften,
att man inte skall förlita sig på
furstar, och det torde man ha anledning
besinna i detta fall. Vi hade hoppats
att statsutskottet skulle skaffat
sig vetskap på ort och ställe om hur
saken ligger till och att sedan motionen
skulle kunnat bifallas, så många

motionärer från olika delar av södra
Sverige som skrivit under den.

Om det nu vore fråga om ett sådant
beslut skulle jag bara be de ärade
kammarledamöterna att framför sig
ställa Sveriges karta, där vi å ena sidan
i väster har länet och landskapet
Halland och å andra sidan Kalmar län,
två ungefär geografiskt sett lika stora
bygder. Halland är genomdraget av
bredspåriga statens järnvägar både på
längden och tvären, Kalmar län är
däremot ej genomdraget av bredspårig
järnväg och i mycket ringa grad berört
av någon dylik, men i mycket
hög grad av smalspåriga, dessa samtliga
tillkomna på enskilt initiativ. Det
är en bygd som är bortglömd och som
det var avsikten att motionen skulle
föra litet mera fram i ljuset. Som kommunalman
i dessa bygder har jag ständig
erfarenhet av vilken nackdel för
utvecklingen inom en kommun det är
att inte ha någonting att trygga sig
till. Det ligger kyrksamhällen vid järnvägar,
där det är fråga om att plocka
bort järnvägsspåret och göra landsväg
i stället. Det ligger andra samhällen
vid smalspåriga järnvägar, som man
tänker spika in och göra ännu mera
smalspåriga, och det finns också bygder
som hoppas få sin smalspåriga
järnväg breddad. Hur skall man i sådana
kommuner kunna planera för
framtiden? Här har överlantmätarens
assistent rest runt och samlat kommunalmännen
för att få en framtidsplanering,
och länsstyrelsen gör regionalplanering
o. s. v., men när det kommer
till kommunerna stoppar det hela
på detta att man inte vet hurudana
järnvägsförhållanden man får i framtiden.
Särskilt i norra delen av Kalmar
län med betydande industrier vid
sina smalspåriga stationer, är man i
mycket hög grad beroende av att härvidlag
verkligen blir något gjort.

Har nu statsutskottet i år inte tagit
ansvaret att gå motionärerna till mötes
med beslut i den vägen men väl -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Statens

villigt föreslagit skrivelse till Kungl.
Maj:t i ämnet, då hoppas jag att Kungl.
Maj:t snarast möjligt kommer med förslag
till frågans lösning. Jag hoppas
vidare att statsutskottet nästa år inte
glömmer att efterlysa att Kungl. Maj:t
verkligen kommer med ett sådant förslag.
Det är faktiskt ett år för sent i
alla fall.

Under detta anförande, i vilket herr
Svensson i Krokstorp (h) instämde,
återtog herr talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp):
Herr talman! Efter de anföranden som
här hållits av herrar Jonsson i Skedsbygd
och Hseggblom skulle jag kanske
ha kunnat nöja mig med ett instämmande.
Men om man läser alla de
framställningar, som gjorts motionsledes,
om breddning av olika järnvägar,
så får man kanske lätt den uppfattningen
att det är bygdeintressen
det här är fråga om. Var och en tänker
på sig, och det är bara jag som
tänker på mig! Den ene vill ha järnvägen
breddad i sin bygd, och den
andre vill inte vara sämre. Det är
nämligen så med oss riksdagsmän, att
vi anser oss — kanske med rätta —
vara representanter var och en för sin
särskilda bygd, och det bör man inte
lasta oss för. Men vi är inte bara det,
vi är också representanter för ett riksintresse,
och det är ett riksintresse att
inte vissa landsdelar blir eftersatta när
det gäller kommunikationer, enkannerligen
järnvägsförbindelser. Det är ett
riksintresse näringspolitiskt, befolkningspolitiskt
och kulturellt sett att
bygderna därvidlag blir så väl tillgodosedda
som möjligt.

Nu säger man, att det är ett stort
investeringsprojekt som här lanseras
och som svenska riksdagen så småningom
skall ta ställning till, och det
skall jag inte bestrida. Men man måste
å ena sidan väga investeringssumman

järnvägars byggnader och anläggningar.

och å andra sidan det handikap och
den försenade utveckling, som eftersatta
landsdelar blir lidande under.
Detta har utskottet också beaktat i
sitt utlåtande, och om man läser vad
som står på sidan 30, så finner man
att utskottet där har dragit fram olika
motiv varför man så småningom måste
komma fram till ett beslut i denna
fråga.

Kalmar län är — som föregående
ärade talare redan har nämnt — ett
rikt län, och det har stora utvecklingsmöjligheter.
Där finns redan nu
stora industrier av skilda slag, men
där finns dessutom möjligheter för
startande av nya eller utbyggande av
befintliga industrier än mera. Någon
frågar kanske, varför man inte byggde
bredare järnvägar från början. Varför
var inte smålänningarna tillräckligt
förutseende och tänkte på denna sak
tidigare? Till det vill jag svara, att
smålänningarna har varit ett sparsamt
släkte, och det är de än i dag, men de
kunde näppeligen förutse den utveckling,
som sedan har ägt rum, och vi
skall inte lasta dem för det. Men vi
sena tiders barn, som är deras efterkommande
och arvtagare, skall inte
straffas för denna brist på förutseende,
och vi blir nu straffade ända in
till tredje och fjärde led.

Statens järnvägar skall sköta sin
ekonomi så, att verksamheten går ihop
och helst blir vinstgivande, säger man.
Jag vågar för min del inte spå hur det
kan bli med bärigheten efter en breddning
av järnvägarna i Kalmar län, men
jag tror att det finns möjligheter för
att den skal! kunna bli större efter
breddningen än vad den är nu. Erfarenheten
från utlandet har måhända
också någonting att säga i detta avseende.
Om jag inte är fel underrättad, så
finns det inte mer än två länder som
har ett statligt järnvägsnät som går
med vinst, nämligen Sverige och Holland.
Det är emellertid möjligt att jag
är fel underrättad därvidlag. Hur som

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Statens järnvägars byggnader och anläggningar.

helst så lägger man i varje fall inte
ned de järnvägar, som inte bär sig, åtminstone
inte de stora och genomgående
linjerna. Man låter dem vara
kvar, därför att man anser att de har
så stor betydelse i olika avseenden att
man skattevägen får finansiera deras
drift.

Utskottet ställer sig inte avvisande
till denna fråga, och jag vill för min
del i likhet med föregående ärade talare
gärna betyga min tacksamhet mot
utskottet för dess välvilliga skrivning.
Jag vill dock säga, att i den landsända
som jag representerar är man litet till
mans en smula otålig. Man tycker att
det dröjer länge, det går det ena året
efter det andra, utan att man kommer
särdeles långt framåt.

Herr talman! Jag har inte mera att
tillägga, och med hänsyn till den välvilliga
skrivning utskottet har presterat
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
Jag skulle måhända kunna anknyta till
vad som sades av den siste ärade talaren,
nämligen att statsutskottet har ådagalagt
stor välvilja i sin skrivning, när
utskottet behandlat förevarande motioner.
För min del är jag nog emellertid
av den meningen, att utskottet i sin
skrivning varit mera välvilligt än som
kan komma att motsvaras av praktiska
insatser i framtiden.

Jag skulle nog ha velat att man här
i skrivningen poängterat att detta är en
mycket stor fråga. Det kan hända att
det rör sig om vi skall bredda alla
smalspåriga järnvägar och därtill lägga
det ökade behovet av rullande materiel,
som kanske kommer att kosta en
halv miljard kronor. Innan man binder
sig för en sådan tanke, bör man
naturligtvis också stryka under behovet
av utredningar, som klarlägger hela
det trafikpolitiska sammanhanget. Hur
många av motionärerna är det nu, som
är villiga att medverka till en ordning,

som innebär att man för framtiden för
över de transportuppgifter på järnvägen
vilka, bedömt ur hela folkhushållets
synpunkt, man bör kunna komma överens
om vore naturliga för järnvägen
och inte borde skötas av bilismen? Eller
är motionärerna i praktiken företrädare
för den uppfattningen att om
vi får en breddning av en del av de
förordade järnvägssträckorna, då kan
vi å andra sidan från samhällets och
riksdagens sida fatta beslut som innebär
ett överflyttande av transportuppgifterna
på bilismen. Jag är själv av den
uppfattningen, att det säkert för många
av dessa järnvägar kommer att vara
försvarligt med en breddning, men då
måste denna också ske under den angivna
förutsättningen att vi tillika är
beredda att på detta område styra så,
att järnvägarna får de transportuppgifter
som, bedömt ur hela folkhushållets
synpunkt, naturligen tillkommer dem.
Jag tror sålunda att det är nödvändigt
att gå längre än som synes framgå av
utskottets skrivning, där man enligt
mitt sätt att se förenklat densamma till
att vara en fråga om upprättande av
en plan i analogi med vad som skett
beträffande elektrifieringen. Men, ärade
kammarledamöter, det är kanske anledning
erinra om att denna analogi
måhända inte är så passande, ty i fråga
om elektrifieringsplanen är det ju så
att man vill eftersträva — bortsett från
praktiska skäl som kan tala för en avvikelse
— att där denna elektrifieringsinsats
ger den största förräntningen,
där skall den komma först. Här får vi
lov att säga oss att vi sätter den breddning
först på listan som medför den
minsta förlusten. Då frågar jag om
den analogi man använt från utskottets
sida är lämplig. Så ligger det till,
och jag skulle, som sagt, i skrivningen
velat ha de ekonomiska synpunkterna
på denna fråga mera markerade.

Herr H/EGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Med anledning av de frå -

Onsdagen den 25 mars 1953 fin.

Nr 11.

Statens

gor som ställdes till motionärerna ber
jag bara få påpeka att i varje fall den
motion som gäller breddning av järnvägarna
i Kalmar län inte avgivits av
oss bara för att vi skali få litet trevligt
där nere. Den bygger helt och hållet på
det utredningsresultat, som 1943 års
järnvägskommitté kommit fram till.
Jag kan försäkra, att alla de synpunkter
som herr Åkerström framförde beaktats
av denna järnvägskommitté, innan
den kom fram till det resultat som helt
överensstämmer med motionärernas
yrkande.

Herr JOHANSSON i Västervik (s):
Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna fråga. Det förelåg
liksom en överenskommelse om att vi
inte skulle säga något, utan vi skulle gå
in för utskottets förslag, vilket man
också gjort i första kammaren. Men då
debatten ändå kommit i gång, kanske
kan det vara förklarligt om jag i detta
sammanhang vill säga något, eftersom
jag är från en stad som har över 16 000
invånare och som saknar bredspårig
järnväg men har den högsta kommunala
utdebiteringen i landet tillsammans
med det kyrkliga. Om landstingsskatten
medräknas ligger denna
stad tillsammans med Varberg näst
högst i landet. Jag nämner detta, därför
att jag anser att en breddning av
järnvägen har så oerhört stor betydelse
för industriens lokaliseringsfråga. Jag
kanske i detta sammanhang kan instämma
med distriktschefen Tillinger från
Norrköping, som säger att industriens
lokalisering kanske inte så mycket beror
på rent ekonomiska utan kanske i
än större utsträckning på rent psykologiska
faktorer.

Jag hade tidigare här i dag tänkt
ställa ett yrkande beträffande järnvägslinjen
Norsholm—Västervik—Hultsfred
— den heter i detta sammanhang Åtvidaberg—Västervik—Hultsfred
— och
tänkt föreslå att denna skulle brytas
5 — Andra kammarens

järnvägars byggnader och anläggningar.

ut ur statsutskottets utlåtande. Jag
hade tänkt föreslå kammaren att fatta
ett principbeslut om denna järnvägs
breddning och att detta beslut skulle
fattas i dag. Det var nämligen på det
sättet att tidningen östgöten hade haft
en intervju med kommunikationsministern,
i vilken denne sagt att det tar
ungefär två år att tekniskt förbereda
en breddning av järnvägen Åtvidaberg
—Västervik. Denna sak har nu rättats
till, och uttalandet torde i stället hänföras
till ett yttrande av generaldirektör
Upmark vid en konferens i Västervik.
— Tidigare hade det gjorts gällande
att den breddning av blekingebanorna,
som nu försiggår, skulle ha
varit färdig inom två år. Om man räknat
med denna tid och det så inträtt
en situation med stor arbetslöshet,
skulle arbeten för att avhjälpa denna
inte ha kunnat igångsättas vid järnvägen
Åtvidaberg—Västervik, därför att
det inte fanns någon teknisk utredning
klar. Trots att det, som jag vill poängtera,
har ansetts mycket angeläget att
få denna järnväg breddad, skulle man
således inte ha kunnat göra något.

Jag ber att få påpeka, att kommunikationsministern
vid tillsättandet av
1943 års järnvägskommitté framhöll, att
man från Västerviks stad hade uppvaktat
med begäran att järnvägen skulle
breddas. När 1943 års järnvägskommitté
skickade ut sitt betänkande till
olika remissinstanser, uttalade sig Sveriges
industriförbund för en breddning
av järnvägen Åtvidaberg—Västervik—
Hultsfred. Industriförbundet ansåg, att
det inte kunde yttra sig om de övriga
förslagen, men breddningen av denna
järnväg ansåg förbundet vara så angelägen,
att det kunde göra ett positivt
uttalande. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalade
sig också för en breddning av
järnvägen. T. o. m. järnvägsstyrelsen,
som var emot ett principbeslut, sade att
om det skulle fattas ett principbeslut,
så skulle det gälla en järnväg som utan
någon som helst tvekan skulle breddas,

protokoll 1953. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Statens järnvägars byggnader och anläggningar.

och järnvägsstyrelsen avsåg då järnvägen
Åtvidaberg—Västervik i första
hand.

Det är alldeles självklart att det är
oerhörda problem som städerna med
smalspårig järnväg har, och kanske
inte bara städerna utan också orterna
runt omkring. Jag tänker på ett bruk
som ligger i närheten av Västervik.
Chefen där säger, att man kan visserligen
uppsamla den arbetskraft som
finns vid själva bruket, men någon
möjlighet att bereda arbete för dem
som genom rationaliseringen frigöres
från jordbruket har man inte. Man frågar
sig då: Skall dessa människor vara
tvungna att flytta till storstäderna för
att få sysselsättning? Den krympning
av dyrortsgrupperingen som väl kommer
att ske medför ju ännu större svårigheter
för landsbygden att hävda sig,
därför att industriens intressen ligger
så nära de stora kommunikationscentra
som möjligt. Det är alltså nödvändigt
att åtgärder vidtas för att få industrierna
intresserade av landsbygden, så att
landsbygdens befolkning kan stanna
kvar.

Jag vet att man sagt, att järnvägarna
inte spelar så stor roll i dag, därför att
så mycket går på landsvägstrafik. Men
jag tror det är nödvändigt att man lägger
på minnet, att landsvägstrafiken
har en viss begränsning. Det gäller
t. ex. för den industri, som jag tidigare
talade om, där man på grund av
industriens art inte är betjänt av den
trafik som kan ske på landsväg utan
där det är nödvändigt att man har tillgång
till järnväg.

Jag skall inte, herr talman, förlänga
denna debatt. Jag har velat framföra
dessa synpunkter, men jag tänker inte
ställa något yrkande. Emellertid hoppas
jag att man kommer att påskynda
en utredning om angelägenhetsgraderingen.
Jag hoppas också, vilket jag
vill poängtera, att man kommer att ta
hänsyn till att 1943 års järnvägskommitté
i den angelägenhetsgradering,

som den lade fram den 17 maj 1952,
förutom en grupp A, där endast sådana
järnvägar placerades som man ansåg
skulle bli ur företagsekonomisk synpunkt
räntabla, hade fört upp en grupp
B, som innefattade järnvägar som inte
kunde beräknas bli räntabla men som
av andra skäl ansågs böra komma högt
upp vid angelägenhetsgraderingen. I
denna grupp hade man placerat järnvägen
Åtvidaberg—Västervik—Hultsfred.
Jag hoppas alltså att utredningen
när den tillsatts tar hänsyn till de uttalanden
som 1943 års järnvägskomrnitté
har gjort och även till de yttranden
som de berörda remissinstanserna
avgivit om denna järnväg.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Jag hade inte tänkt yttra mig
i denna debatt, men när herr Haeggblom
gör jämförelser mellan Kalmar
län och Halland och talar om hur bra
vi har det i alla hänseenden måste jag
som ortsbo kanske säga några ord. Jag
kan ju här med detsamma säga att jag
har skrivit på denna motion angående
breddning av kalmarjärnvägarna och
alltså i princip inte har något emot
den. Jag tillät mig att skriva efter motionen,
att jag tillstyrkte breddningarna
där nere men att jag ville framhålla
att vi också har en järnväg som bör
bli föremål för omprövning. Järnvägen
Vislanda—Bolmen—Halmstad är ju med
i den samling som räknas upp i utskottsutlåtandet,
men vi har en järnväg
som inte alls är nämnd och som
går från Falkenberg till Limmared,
alltså rakt in i landet. Om jag får lov,
herr talman, att anföra ett skäl som
inte tidigare är nämnt här så skulle det
vara detta, att denna järnvägs betydelse
kanske i någon mån är av strategisk
natur. I händelse av en avspärrning
kan det nog vara värdefullt att vi har
järnväg direkt från en djuphamn in i
landet och som når stambanan vid Limmared.
Detta är alltså ett ytterligare

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

Statens järnvägars byggnader och anläggningar.

skäl för breddningen av denna järnväg.

Järnvägen Falkenberg—Limmared har
också varit föremål för intresse inom
1943 års järnvägskommitté. Den har
varit på ort och ställe och tittat på
järnvägen, och jag kan tillägga att de
kommuner som berörs också har visat
ett mycket stort intresse för en breddning.
De har sålunda samtliga — både
i Halland och i Västergötland — satsat
pengar för att göra en separat utredning
och tillställa denna den s. k. järnvägsutredningen.

Jag tror därför — och det är detta
jag vill framhålla i denna debatt — att
man inte bör glömma bort denna
järnväg.

Herr Hmggblom nämnde att samtliga
järnvägar i Kalmar län är tillkomna på
privat initiativ. Jag kan säga precis
detsamma om alla våra järnvägar i Halland.
Själva stambanan mellan Malmö
och Göteborg har också kommit till på
privat initiativ. Den kom till i två etapper,
varav den ena omfattade byggandet
av Skåne—Halmstad, sedan Halmstad—Göteborg,
den hette då Skåne—
Hallands järnväg. Det har offrats mycket
pengar på den från kommuner och
landsting, och det gjordes framställningar
till riksdagen. Första gången
avslog riksdagen, men nästa gång beviljades
det ett anslag. Nu är det statens
järnvägar som äger järnvägarna.

Alla järnvägarna Halmstad—Nässjö,
Vislanda—Bolmen—Halmstad, F alkenberg—Limmared
och Varberg—Borås
är sålunda från början privata företag,
som nu drivs av staten.

Herr talman! Jag har ingenting att
anföra emot utskottets utlåtande. Jag
tycker att det är en riktig bedömning
utskottet har gjort, men som ortsbo
anser jag det angeläget, när det från
alla håll vittnas om behovet av breddning
av järnvägslinjer i vederbörandes
hemtrakt, att jag i denna kör också
nämner Falkenberg—Limmareds järnväg.

Herr MALMBORG i Skövde (fp): Herr
talman! Under den hittills förda debatten
har intet annat yrkande ställts än
om bifall till vad utskottet föreslagit.
Under sådana förhållanden finns det
ingen anledning för mig att här närmare
söka motivera det utlåtande som
utskottet här har framlagt. Jag skall,
herr talman, bara göra ett par randanmärkningar.

Man kan säga att frågan om breddning
av skilda järnvägslinjer har varit
mer eller mindre aktuell ända sedan
riksdagen fattade beslut om införlivande
av det enskilda järnvägsnätet med
statens järnvägar. Jag erinrar om 1943
års järnvägskommitté. Den har nu
under sin långa tillvaro oavbrutet arbetat
med dessa problem, och man har
faktiskt gjort en utredning av samtliga
järnvägsprojekt med undantag av roslagsbanan.
Inte minst fjärde avdelningen
liksom även utskottet i dess helhet
har också gång efter annan haft anledning
pröva dessa frågor.

I år kom det en mäktig flod av järnvägsmotioner,
samtliga med förslag i
fråga om breddning. Jag kan ju säga
att situationen för oss inte minst i avdelningen
blev en smula brydsam, men
vi kom snart underfund med — det
vill jag betona — att det rimligaste
sättet att svara på dessa motioner var
samling kring en plan för det fortsatta
breddningsarbetet. Det fanns ingen
möjlighet för oss, även om det förelåg
mycket välskrivna motioner och mycket
förnämliga dokument i frågan, att
på grundval av dessa liksom av det
material vi på annat sätt kunde mobilisera
ta sakståndpunkt till de berörda
motionernas förslag.

Det är med intresse jag har lyssnat
till debatten här i dag. Den vittnar
synes det mig om den betydelse, det
värde man i de skilda bygderna tillmäter
breddning av områdenas järnvägsnät.
Vi har också i utskottsutlåtandet

— det har erinrats om det i debatten

— understrukit kravet på att de skilda

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Färjeförbindelse med Västtyskland.

bygderna får denna fråga ordnad på
ett eller annat sätt, så att man kan vidta
åtgärder i olika hänseenden: det gäller
markdispositioner, lokaliseringsspörsmål
och stadsplaneärenden m. m. Jag
vill också påminna om, som vi också
har sagt i utskottsutlåtandet, att det är
ur järnvägsstyrelsens synpunkt -— det
är ju järnvägsstyrelsen som har att ansvara
här i sista hand — önskvärt att
den i sin långsiktiga planering får klar
sikt och slipper att laborera med problemkomplex
av större eller mindre
omfattning, som hålls svävande år
efter år.

Som utskottets talesman konstaterar
jag med glädje den allmänna uppslutning
som utskottets utlåtande har fått
här under debatten. Det finns ingen
anledning att ytterligare understryka
utskottets synpunkter, utan jag ber att
med dessa ord, herr talman, få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 18 och 19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Färjeförbindelse med Västtyskland.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NELANDER (fp): Herr talman!
Med tacksamhet ber jag få notera att
statsutskottet delar motionärernas
uppfattning, att frågan om en västtysk
färjeförbindelse är av utomordentlig
betydelse för vårt land men att den
innesluter sådana problemkomplex,
att en grundlig utredning är av nöden.

För att få en bakgrund för några
synpunkter på detta problem och då
i synnerhet för behovet av en ny tågfärja
ber jag att få göra en liten återblick.
Före senaste världskriget fanns
det på kontinentalleden Trelleborg—
Sassnitz, dåtidens ståtliga fågelvägs -

linje på Mellan- och Sydeuropa, inte
mindre än fem tågfärjor, tre svenska
och två tyska, med en sammanlagd kapacitet
per resa av 99 normalgodsvagnar.
Med den dåvarande gångtiden på
4,5—5 timmar jämte växlingstid i
hamn kunde man sålunda komma upp
i en högsta trafikkapacitet av nära 400
vagnar per dygn. Vad denna led betytt
för vårt land behöver väl näppeligen
understrykas för kammarens ärade
ledamöter.

I dag är som bekant leden överflyttad
till Warnemiinde med en restid,
inklusive vagnskiftning, av 10 timmar.
Eftersom det nu endast finns de tre
svenska färjorna, av vilka därjämte en
måste betjäna även Odra Port-routen,
har trajekteringskapaciteten på vår direkta
linje till kontinenten sjunkit till
maximum 150 vagnar per dag eller
med andra ord minskat med över 60
procent. Av de nuvarande färjorna är
två över 40 år gamla, och fastän de är
»still going strong» är förnyelsen av
färjetonnaget ett mycket angeläget behov.

Enligt beräkningar jag har gjort utgöres
trafiken över Warnemiinde-leden
för närvarande till två tredjedelar av
väst-tysk lokal- och transitotrafik, under
det att endast en tredjedel kommer
på östblockets stater. Genom energiska
initiativ för gynnsamma samtrafiktariffer
har S.J. skapat en god grund
för ett vidare utbyggande av denna
trafik. Tyvärr har utvecklingen inte
helt motsvarat förväntningarna. Så har
t. ex. Jugoslavien inte accepterat transporter
genom tyska östzonen. Italien
har — trots särskilt uppbyggda tariffer
härför — ej heller velat använda
denna väg för sina frukttransporter på
Sverige, vilka under fjolåret uppgick
till inte mindre än 4 697 vagnslaster
— så gott som alla ankomna över Danmark.
Det har nämligen visat sig, att
resan från italiensk produktionsort till
Warnemiinde oftast tar dubbelt så lång
tid i anspråk som fram till tysk-dan -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

ska gränsen vid Flensburg. Härtill
kommer att man vid sådan snabbtransport
som gäller frukt alltid vill ha
möjlighet att fastställa en sändningsposition
— en möjlighet, som är så
gott som utesluten vid transporter genom
östzonen.

Vad slutligen Västtyskland självt beträffar
så kan där alltjämt spåras en
tydlig motvilja för transporter, som för
över östtyskt territorium. Nämnas kan
också att den i internationell trafik så
vanliga leveransintressedeklarationen
— dvs. viss ersättningsgaranti om
transporttiden överskrider den för respektive
sträcka fastställda — inte är
tillåten för transporter genom Östtyskland.

På grund av det otillräckliga färjebeståndet
har också alltemellanåt, som
t. ex. under november—december i
fjol, uppstått väntetider på bortåt en
vecka.

Ännu en sak är värd att taga med
vid bedömningen av detta trafikproblem,
nämligen den oerhörda stegringen
av Västtysklands andel i handelsutbytet
med Sverige. Enligt januarinumret
av Ekonomisk revy, som jag
kompletterat med kommerskollegii senaste
månadsstatistik, hade Sveriges
handel med Västtyskland följande omfattning:
1948 var sammanlagda import-
och exportsumman 248,9 miljoner
kronor. 1950 hade den stigit till

1 356,4 miljoner kronor, 1951 var den

2 135,1 miljoner kronor och under fjolåret,
1952, inte mindre än 2 534,6 miljoner
kronor.

Från 1948 har således vårt handelsutbyte
med detta land ökat med bortåt
1 000 procent. Som leverantör kom
Västtyskland i fjol på första plats med
17 procent av Sveriges import, närmast
följt av England och Förenta staterna.
Av den svenska exporten gick
samma år 11 procent till Västtyskland,
som därigenom var Sveriges största
kund näst efter England.

Dessa siffror visar med all önskvärd

Färjeförbindelse med Västtyskland.

tydlighet vilken utomordentlig position
Västtyskland för närvarande intar
i vårt handelsutbyte —• en position
som av många tecken att döma kommer
att än mer förstärkas.

Men, säger man då, vi kan väl använda
vägen över Danmark. Ja, visst
går det! Men tillåt mig att härvidlag
göra några erinringar.

Huvudparten av våra järnvägsburna
transporter genom Danmark går för
närvarande över Flensburg—Padborg.
Transporttiden därifrån till Malmö eller
Hälsingborg utgör i allmänhet för
ilgodsvagnar cirka två dygn, för fraktgodsvagnar
cirka tre dygn. Trots det
icke obetydliga antal färjor, som står
till förfogande för överfarten Nyborg—
Korsör, inträder allt emellanåt stockningar,
vilka mer än fördubblar transporttiden
genom Danmark. Så var
exempelvis fallet vid Storbrass-manövern
liksom även i samband med
trupptransporter för några veckor sedan.
Jag har för övrigt ett ännu färskare
exempel: i går stod inte mindre
än mellan 600 och 800 vagnar i Nyborg
och väntade på överfärjning till
Korsör.

Till jämförelse kan nämnas den
snabba transporttiden av cirka tio timmar
med en direkt färjeförbindelse
Tyskland—Sverige. Och en snabb godsbefordran
är ju ett av kundernas främsta
önskemål.

Särskilt känslig för osäkra restider
är givetvis den viktiga exporten av
livsmedel, såsom kött, smör, ägg, färsk
fisk, samt av levande boskap. För
transporten av boskap till kontinenten
via Danmark kan de då och då uppdykande
mul- och klövsjukeepidemierna
i vårt naboland spela otrevliga
spratt.

Den allra största fördelen med en
västtysk färjeförbindelse är emellertid
att man vid förhandlingar om taxor
och dylikt för våra kontinentförbindelser
har ett oerhört mycket bättre
utgångsläge än om man ställer sig helt

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Färjeförbindelse med Västtyskland.

beroende av Danmark. Järnvägsstyrelsen
är, glädjande nog, nu med på denna
tankegång och säger: »Man skulle
härigenom» — alltså med en direkt
färjeled — »få en säker fraktregulator
och torde även kunna räkna med
snabbare godstransporter, enär en
landgräns och en sjöled skulle undvikas.
»

Ja, herr talman, vi måste helt enkelt
ha en egen konkurrerande led för att
inte helt komma i danskarnas händer.

När det gäller att välja befordringssätt
torde en trafikant väga mot varandra
följande faktorer: säkerhet,

transportkostnad, transporttid och möjlighet
till emballageinbesparing. Den
snabbhet och säkerhet, med vilken den
gamla Sassnitz-leden utförde transporterna,
gjorde att i de fall, då emballageproblemet
ställde sig ungefär likartat
vid jämförelse mellan exempelvis
en kombinerad transport järnväg-ångare
å ena sidan och en direkt järnvägsbefordran
å andra sidan, trafikanten
oftast var villig att erlägga den med
järnvägstransporten förenade högre
fraktkostnaden med hänsyn till den
trygghet och snabbhet han därigenom
kunde tillgodogöra sig. Järnvägen kunde
under dessa år arbeta upp en goodwill
hos klientelet, vilken har bibehållits
ända in i dessa sista efterkrigsår,
trots att servicen nu på intet sätt kan
jämföras med den som tidigare lämnades.

Denna tillbakagång i servicehänseende
har emellertid — det har blivit
alltmer märkbart — haft till följd en
övergång till sjöbefordran företrädesvis
över nordtysk hamn, när det gäller
sådana varor som tidigare betraktats
som typiskt järnvägsgods. Men är
nu detta en förlust ur svensk synpunkt?
Härpå vill jag svara ett obetingat
ja, framför allt av den anledningen
att de varor, som sjöledes befordras
till och från Sverige, endast i
obetydlig utsträckning fraktas på svenska
kölar. Det är inte bara på det sät -

tet, att tyska rederier i stor omfattning
är engagerade i denna trafik.
Även de svenska rederierna —• jag
nämner exempelvis Rederi-Svea — har
tidvis åtskilliga tyska fartyg i sin
tjänst.

Vad detta betyder ur nationalekonomisk
synpunkt ligger i öppen dag, inte
minst om man häremot ställer en
transport med svenska färjor direkt
från tysk till svensk hamn.

Enligt de bärighetskallcyler, som utarbetats,
torde en svensk kontinentalfärjeled
och den trafik, som härigenom
tillföres järnvägen, med hänsyn till
tonkilometerkostnaden genomsnittligt
täcka en svensk sträcka av omkring
450 kilometer, dvs. mer än dubbelt så
mycket järnvägsuppland som den distans,
vilken representeras av färjesträckan.
Vad skall det inte ur denna
synpunkt betyda, om stora godsmängder
till följd av serviceförsämring och
dylikt vandrar över till sjöbefordran?
Eller om nämnda medeldistans på cirka
450 kilometer, avseende gods som
med färjerouten tillföres landet, krymper
samman till, låt oss säga hälften
eller två tredjedelar på grund av att
de mera räntabla långlinjesändningarna
bortfaller.

Man bör ha i minnet, att det för
järnvägens del inte är så stor risk att
den mindre räntabla närtrafiken på
Skåne och Sydsverige försvinner, utan
detta är främst fallet med godset på de
längre linjerna, där differensen mellan
järnvägsfrakt och sjöfrakt blir väsentlig.

Om man skärskådar problemet om
trafikbortfallet när det gäller den trafik,
som tillföres statens järnvägar över
en direkt kontinentroute, får man inte
heller förbise det faktum att SJ:s generalomkostnader
väl i stort sett kommer
att bestå även om dessa godsmängder
vandrar över till sjöbefordran. Inkomstminskningen
skulle således i hög
grad överstiga den besparing som eventuellt
kunde göras genom att man

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

sluppe ta hand om detta gods på svenska
järnvägslinjer.

Jag har i min uppläggning av detta
problem hittills uteslutande behandlat
godstrafiken, vilken jag anser att en
västtysk färjeled i främsta rummet,
inte minst på grund av de långa avstånden,
måste betjäna.

I vår motion har vi dock tillåtit oss
visa, att personförbindelser med vissa
expresståg med nuvarande tidtabell
kan åstadkommas. Järnvägsstyrelsen
har nu i sin skrivelse meddelat, att
med de för tiden från den 17 maj
fastställda körtiderna för expresstågen
skulle det för en förbindelse via Trelleborg—Grossenbrode
fordras två nya
färjor, väsentligt mera snabbgående än
de nuvarande, samt att, om Femernleden
blir verklighet, det inte ens med
dessa nya färjor skulle bli möjligt att
på denna väg nå nödiga anslutningar.

Vad beträffar Femern-ledens utformning
så gjorde den västtyske kommunikationsministern
Seebohm i samband
med dopet av den för linjen Gedser—
Grossenbrode avsedda nya tågfärjan
Deutschland ett intressant uttalande.
Enligt tidningsreferaten påpekade han,
»att planerna på en fågelvägslinje över
Rödby-Femern inte kan förverkligas
inom överskådlig framtid, därför att
de danska och västtyska statsbanorna
inte kan investera de omkring 200
miljoner mark, som projektet kräver».
Kommunikationsministern antydde vidare
att Sveriges färjeförbindelser
Trelleborg—Travemunde endast är av
tillfällig natur och menade att svenskarna
inom överskådlig framtid kommer
att låta sina färjor gå till Grossenbrode.

I detta sammanhang kan nämnas att
för sommarleden Trelleborg—Travemunde,
som börjar den 9 juni och endast
omfattar bil- och persontrafik,
eftersom inte något färjeläge finns i
Travemunde, har redan beställts inte
mindre än 1 800 hyttplatser jämte plats
för bilar, varjämte bortåt 2 000 perso -

Färjeförbindelse med Västtyskland.

ner i skolungdomsutbytet kommer att
ta denna väg.

Motionärerna bar framhållit att den
nya tågfärjan, vartill medel nu anslås
och om vars behövlighet det väl knappast
torde råda mer än en mening, för
att med fördel kunna sättas in på en
permanent led till Grossenbrode eller
annan västtysk hamn, borde byggas av
större typ än Starke och ha möjlighet
att ta ombord bortåt fyrtiotalet vagnar.
Järnvägsstyrelsen synes också vara
inne på samma tankegång. Huruvida
en sådan tågfärjetyp kan förenas
med möjlighet till större hastighet, vilket
vore önskvärt, bör givetvis expertisen
få avgöra.

Vad beträffar angöringspunkten för
den tänkta färjeleden, så är ju ur
svensk synpunkt Trelleborg utan konkurrens.
I denna stad har såväl stat
som kommun gjort synnerligen stora
investeringar i tullokaler, spårområden
o. d. Trelleborg har också alltsedan
Sassnitz-ledens glansdagar mycken
goodwill i internationella trafikantkretsar.
Vilken hamn som på tysk
sida blir lämpligast att angöra, får
naturligtvis järnvägsstyrelsen utreda.
Men det förefaller som om Grossenbrode,
vilken redan har en dansk
färjeförbindelse, närmast skulle komma
i fråga. Enligt vad jag senast försport
håller man på att utbygga de där
befintliga småbanorna till en enhetlig
linje. I samband med byggandet av ett
nytt färjeläge muddras även hamnen
upp.

Restiden för färjeförbindelsen bör
nog inte överskrida 8 timmar. För
längre sjöfärd fordras nämligen betydligt
ökat utrymme per passagerare.
Grossenbrode kan från Trelleborg nås
med 15 knops fart på 8 timmar, med
16 knop på 7% timme och med 17
knop på 7 timmar. Till Travemunde
blir gångtiden med 15 knops fart 9
timmar och 20 minuter, med 16 knop
8 timmar 50 minuter och med 17 knop
8 timmar 20 minuter. Om man skulle

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Färjeförbindelse med Västtyskland.

kunna gå den kortaste vägen, skulle
ytterligare någon halvtimme kunna inbesparas.
Och magnetminfaran borde
väl med det snaraste kunna bortelimineras.

Man skulle mycket väl kunna tänka
sig att i avvaktan på den nya färjan
och jämsides med Warnemiinde-leden
på prov sätta i gång en västtysk färjeled
redan med det befintliga färjetonnaget,
vilket är kapabelt att göra en
hastighet av åtminstone 16 knop.

Som av det tidigare sagda framgår,
är jag överens med järnvägsstyrelsen
om att godstrafiken är den viktigaste
och bör komma i första hand. Men
även om således ingen överföring av
personvagnar i förbindelse med expresserna
nu kommer i fråga bör väl
emellertid, som järnvägsstyrelsen också
antyder, jämte erforderligt godsvagnsutrymme
möjlighet till personbefordran
för ett eller annat hundratal
resande också beredas. Frekvensen på
den under sommaren på försök öppnade
turistleden på Travemiinde bör
ge ett gott underlag för beräkningar
i detta avseende. I sin utredning bör
järnvägsstyrelsen först undersöka möjligheten
av en snabbgående kombinerad
person- och godsfärja. Om en sådan
kombination ej är möjlig, bör man
inrikta sig på en färja, som är mera
godsbetonad men så snabbgående som
möjligt och även med utrymme för
persontrafik.

Jag menar således att en snabbutredning
främst bör sikta till att öppna
en västtysk färjeförbindelse. En sådan
är också, som framgår av ovan redovisade
synpunkter, ett synnerligen aktuellt
behov. Vi bör inte minst i godstrafikhänseende
ha en egen led för att
ur konkurrenssynpunkt komma på
jämställd fot med Danmark. Vi bör
inte stirra oss blinda på ett eventuellt
framtidsprojekt om en fågelväg över
Femern. Vem vet för övrigt hur Europa
kommer att se ut om tio år?
Kanhända en fågelväg betydligt när -

mare den gamla kontinentleden då är
mera aktuell. Att utskottet kommer
fram till att motionen inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, betyder
inte så mycket efter den positiva
inställning till frågan som kommit till
synes i utlåtandet. Utskottet förutsätter,
att järnvägsstyrelsen fortsätter och
fullföljer sin utredning om dessa problem
och att frågan redovisas för riksdagen
på nytt sedan ett slutligt klarläggande
skett. Till denna utredning
skulle naturligtvis representanter för
handel och industri, ävensom för expeditionsverksamheten,
kunna verksamt
bidraga.

Herr talman! Jag slutar med att tillstyrka
anslaget på 5 miljoner kronor
till ny tågfärja men uttalar samtidigt
den förhoppningen, att utredningen
och därmed följande eventuella förhandlingar
med västtyska myndigheter
må bedrivas så snabbt som möjligt och
att vi inom en snar framtid får se denna
på så många håll närda önskan om
permanent tågfärjeförbindelse Trelleborg—Västtyskland
förverkligad.

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman!
Jag vill i korthet säga, att det från
näringslivets sida föreligger ett stort
intresse för upprätthållandet av denna
förbindelse med Västtyskland. Man
skall enligt mitt förmenande inte stirra
sig blind på att den danska förbindelsen
kan konkurrera med en eventuellt
svensk •—- det har vi i många fall förut
lärt oss. Hade Sassnitzfärjan en gång
i tiden icke satts in på grund av den
hotande konkurrensen från den danska
färjan till Warnemunde, hade vi aldrig
haft denna strålande förbindelse med
Tyskland. Jag tycker, att förhållandena
då och nu är ungefär likartade. Man
påpekar sålunda hur bra den danska
förbindelsen kommer att gå och att
vi för den skull skall avstå från en
egen västtysk förbindelse. En sådan
skulle ha sin största styrka i godstrafiken
men även få betydelse för

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

persontrafiken. Även om avgångstiden
skulle bli en halvtimme tidigare skulle
det inte spela någon större roll, ty
många skulle använda den svenska förbindelsen
för att komma ned. Ser man
på litet längre sikt vet vi inte heller
hur länge Tyskland kommer att vara
delat, såsom i dag är fallet. Jag är
en oförbätterlig optimist som tror, att
den tid kommer då landet inte längre
är delat utan blir ett Tyskland igen.
De flesta människor räknar också med
att så kommer att ske — kanske snabbare
än vi tror. Är vi då inte beredda
att snabbt sätta in moderna färjor på
vår gamla linje till Sassnitz, kommer
vi helt till korta i konkurrensen med
danskarna. Det gäller då att ha en
modern färja till hands, ty beställer
vi en färja först vid den tidpunkten,
dröjer det tre eller fyra år innan vi
på nytt kommer i gång. Jag undrar,
om det inte vore riktigt att, såsom här
föreslagits, omedelbart bygga denna
tågfärja för godstrafik samt vara fullt
beredd att snarast möjligt också beställa
en personfärja, som skall vara
klar när vi äntligen skall sätta i gång
egna linjer på Västtyskland respektive
ett enat Tyskland och under tiden
uppehålla trafiken med den gamla
materiel vi ha.

Herr ANDERSSON i Malmö (s): Herr
talman! Jag vill framhålla en liten
synpunkt, innan detta ärende avgöres.
Det kan hända, att några fått den uppfattningen,
att det skulle råda ett motsatsförhållande
mellan vad vi kallar
leden över Danmark och en tänkt färjeled
Skåne—Tyskland. Så är enligt min
mening inte förhållandet. Jag är för
min del absolut övertygad om att både
den ena och den andra vägen är behövlig
i den trafik vårt land har med
de kontinentala delarna av Europa. Det
är fullt klart att den färjeled det här
är fråga om skall på den svenska sidan
ha sin anknytning i Trelleborg, som

Biltrafik.

är den ur svensk synpunkt ojämförligt
lämpligaste platsen.

Jag har velat framhålla att det icke
behöver råda något motsatsförhållande
mellan dessa båda leder, och jag vill
slutligen, herr talman, bara uttala, att
jag anser det fullt naturligt, att ett
intimt samarbete beträffande den s. k.
danska leden bedrives med vederbörande
danska myndigheter.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 21.

Biltrafik.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten (bilaga
27, punkt 21) föreslagit riksdagen att
under rubriken Biltrafik för budgetåret
1953/54 anvisa vissa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å tillhopa
16 500 000 kronor, därav 3 000 000 kronor
till förvärv av billinjer.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh m. fl. (I: 122) och den andra
inom andra kammaren av herr Cassel
in. fl. (II: 179), i vilka, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslag
å 3 miljoner kronor till förvärv av billinjer
åt statens järnvägar;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Axel Andersson in. fl. (I: 229)
och den andra inom andra kammaren
av fru Sandström in. fl. (II: 330), i vilka
likaledes hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslag å
3 miljoner kronor till förvärv av billinjer
åt statens järnvägar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
för budgetåret 1953/54 anvisa följande
investeringsanslag, nämligen

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Biltrafik.

a) Garage- och verkstadsbyggnader
3 000 000 kronor,

b) Anskaffning av bilmateriel
10 500 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 122 och
11:179 samt 1:229 och 11:330, förstnämnda
båda motioner i vad de avsåge
förevarande anslag, till Förvärv av billinjer
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Bergh, Axel Andersson, Skoglund
i Doverstorp, Stöld, Svensson i Ljungskile,
Staxäng, fröken Elmén och herr
Löfroth, vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 122 och
11:179 samt 1:229 och 11:330, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anslag till förvärv av billinjer;

b) av herr Gustaf Karlsson, utan angivet
yrkande.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr LÖFROTH (fp): Herr talman!

I egenskap av reservant finner jag, i
likhet med motionärerna, att några
skäl inte finns att lämna medel för
inköp av bil- och busslinjer. I år har
järnvägsstyrelsen begärt tre miljoner
kronor mot i fjol två miljoner, alltså
en förhöjning på en miljon. Om man
emellertid samtidigt studerar de äskanden,
som järnvägsstyrelsen gjort i fråga
om investeringar, då finner vi att
regeringen varit tvungen att nedsätta
de begärda äskandena med inte mindre
än 74 miljoner kronor.

Man motiverar de begärda tre miljonerna
med att vissa avtal redan gjorts
och att det gäller att slutföra vissa
köpehandlingar. Man önskar också detta
högre belopp för den händelse det
skulle bli fråga om fler affärer, så att
då skall finnas medel till att förvärva
dylika billinjer. Järnvägsstyrelsen spann

på ungefär samma tråd i fjol. Man
hade igångsatt undersökningar och det
hade träffats avtal, som måste slutföras.
Även då ville man ha pengar
för att fullfölja sitt beslut.

Det är tydligt, att kommunikationsministern,
när han skall ta ställning
till järnvägsstyrelsens äskanden, befinner
sig i det läget att han måste säga:
Därtill är jag nödd och tvungen. Jag
skulle givetvis inte ha någonting emot
dylika anslagsäskanden om det. gällde
att skapa någonting nytt i kommunikationshänseende.
Det blir ju emellertid
ingenting nytt, det blir ju intet tillskott
till kommunikationerna genom att man
övervältrar en del kapital från staten
till enskilda eller överför busslinjer från
den privata till den statliga sektorn. I
och med att staten lägger sig till med
dessa busslinjer, ökar också underhållskostnaderna
för garagering och annat.
Dessa kostnader får således statsverket
vidkännas för denna utökade bussrörelse.

Enligt min mening finns mycket starka
skäl för att man inte bör fortsätta
på den inslagna vägen. Därför ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Jag skall till en början be att få uppehålla
mig vid en liten passus i utskottets
utlåtande, där man återger ett
uttalande från järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen
har framhållit, att byggrestriktioner
och investeringsbegränsningar
gjort, att verkstads- och garageanläggningar
inte kunnat ske i tillfredsställande
takt. Man kan då fråga
sig om detta innebär att man vid inköpen
av billinjer kanske funnit, att
de med dessa linjer eventuellt sammanhörande
garageanordningarna o. s.v.
varit dåliga på grund av bland annat
investeringsbegränsningar och att dessa
brister, som således framkallats av
statens ingripande, nu skulle kunna

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

avhjälpas i och med att staten själv
genom SJ övertar dem.

Utskottet anser att motionärernas
argument i övrigt inte är bärande.
SJ skulle alltså inte inta någon förmånsställning
vid utbud av privata
företag därför att investeringsavgift
inte utgår vid överlåtelse. Nej, det är
ju riktigt. Men förhåller det sig inte
så att om ett bussföretag säljes, så är
ofta fordonsparken till en del ganska
försliten? Om ägaren ämnat sälja sitt
företag, har han väl sannolikt inte strax
dessförinnan förnyat fordonsparken
eller gjort investeringar i nya vagnar
-—• allra minst om han vetat, att han
skulle drabbas av den dryga investeringsavgiften.
Den nye ägaren av företaget
måste kanske till en början rusta
upp fordonsbeståndet, och då måste
han också betala investeringsavgiften.
Om SJ blir den nye ägaren behöver
emellertid investeringsavgift inte utgå.
Då kan man fråga sig, om inte detta
kan betraktas som en förmånsställning
vid en jämförelse med privata köpare?

Utskottet medger också att läget är
ett annat när det gäller nyanskaffning.
Men bär kommer utskottet med den
något underliga förklaringen, att eftersom
personalkostnaderna är lägre vid
de privata företagen än vid SJ, så uppväger
detta investeringsavgiften. Mig
veterligt sammankopplades aldrig sådana
synpunkter med investeringsavgiften,
när denna infördes. Lönekostnaderna
är ju ingalunda fixerade i en
lönemarknad med fria avtal, och löneläget
kan sålunda vid en förhandling
ändras.

Utskottet säger vidare att investeringsavgiften
är en tillfällig företeelse
och därför inte kan anses vara ett hinder
för de enskilda företagen att hävda
sig i konkurrensen. Men investeringsavgiften
har nu funnits mer än ett år,
och den består alltjämt. Hur tillfällig
den är kan man väl i dag inte uttala
sig om. Utskottet anser inte att ökningen
av priset på salubjudna företag

Biltrafik.

beror på investeringsavgiften, eftersom
upprustningen av företagen skett
successivt sedan 194C. Det kan väl
emellertid ändå inte förnekas, att inköpen
av nya vagnar blivit dyrare sedan
investeringsavgiften infördes.

Vad ökningen av priset på försålda
busslinjer beträffar, så behöver man
bara läsa busslinjeutredningens betänkande
för att få klart för sig, att det
under det gångna året faktiskt varit SJ
som betalat de högsta priserna, och att
de höga priserna till stor del hänfört
sig till goodwillvärdet — det värde
alltså som busslinjeutredningen haft
till uppgift att eliminera. Utskottet säger,
att SJ inte kunnat märka någon
tendens till ökning av utbuden till följd
av bussutredningens betänkande. Menar
alltså utskottet att alla utbud, som görs
på detta område, uteslutande går till
SJ, och tror utskottet att SJ nu har hela
denna marknad under kontroll? Skulle
det verkligen inte kunna ske en hel del
på denna marknad, som så att säga
ligger utanför SJ:s domäner? Det förhållandet,
att goodwillvärdet numera
är beskattat, torde för övrigt automatiskt
verka dämpande på priserna.
Detta sagt inom parentes och med tanke
på busslinjeutredningen.

Utskottet har inte mycket till övers
för de privata företagens visade vilja
till ökad samtrafik. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att utredningen
för norrlandskustens biltrafik av de
privata organisationerna begärde en
utredning om just denna fråga — jag
tror det var i fjol eller något tidigare.
Den utredning, som då verkställdes
och överlämnades till den statliga utredningen,
talar faktiskt ett annat
språk. Här frambålles t. ex. att bussföretagen
i Norrland, redan före andra
världskriget började sträva efter att
åstadkomma ett trafiksamarbete med
bättre anslutning mellan egna förbindelser
och tågförbindelserna. Hela det
program, som då uppdrogs, kunde helt
naturligt inte genomföras på grund av

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Biltrafik.

kriget. Trafiksamarbetet upptogs emellertid
1946 och kunde sättas i gång på
allvar sedan trafikrestriktionerna något
senare upphävdes. Arbetet har
främst koncentrerats till fortsatt samordning
mellan linjer, tillhörande olika
företag. Vidare har man gemensamt
sökt lösa frågan om lämpliga terminalanordningar,
men här har byggrestriktioner
och kreditåtstramningar givetvis
lagt hinder i vägen.

Vidare har man genom samordning
mellan turlistor för olika linjer och företag
erhållit nya genomgående förbindelser
över längre sträckor. Man har
sedan flera år infört gemensamma turoch
returbiljetter på sträckor, där två
eller flera företag upprätthåller trafiken.
Detta samordningssystem fortsatte
under fjolåret genom organiserat samarbete
mellan ett trettiotal företag, dels
efter Norrlandskusten och dels på viktigare
anslutningslinjer från inlandet
till kusten.

Allt det jag här sagt är hämtat ur den
utredning, som tillställdes den statliga
utredningen för norrlandskustens biltrafik,
och det torde inte kunna vederläggas.

När utskottet säger, att de privata företagen
inte i större utsträckning än SJ
lyckats genomföra samtrafik, synes det
försåtliga lilla ordet »större» böra uppmärksammas
i detta sammanhang. Vad
som är »större» eller »mindre» i en
jämförelse mellan ett stort statligt företag
och en grupp mindre företag har
kanske här sekundär betydelse, då ju
det förhållandet att man kan tvista om
innebörden av ordet »större» inte kan
bortförklara att de mindre företagen
verkligen gjort påtagliga och aktningsvärda
försök till just den samtrafik,
som här åsyftas och som är samhällsnyttig
— ty det är väl ändå inte så att
samhällsnyttan kan tillgodoses endast
inom ett statligt företag? Utskottet säger,
att de enskilda företagen endast i
ringa utsträckning deltar i samtrafiken
med järnvägarna. Allting är ju relativt,

och beror nu detta — om det är riktigt
— enbart på de privata företagen, att
en sådan samtrafik inte skulle komma
till stånd i önskvärd utsträckning?

Herr talman! Debatten om den fortsatta
socialiseringen av linjetrafiken är
numera årligen återkommande. Med en
lätt travestering av ett klassiskt uttryck
kanske man skulle kunna säga, att lika
säkert som träden fäller sina blad om
hösten, lika säkert fäller riksdagen avslagsmotionen
på SJ:s billinjeköp om
våren. Debatten är också sådan, att den
kanske kan anses som en årligen avbruten
och årligen återkommande diskussion,
som varje gång faktiskt kan anknyta
där den förra gången slutade.

Det har tidigare ideligen framhållits,
att det är ingen fara med socialiseringen
på detta område, ty det skulle ta precis
hundra år innan den slutade. Jag
kan inom parentes säga, att det var den
förutvarande kommunikationsministern
som kanske hårdast drev den tesen. Om
man talar om en princip, borde den i
varje fall inte i och för sig vara knuten
till en tidsbestämning.

Det utgavs i fjol från Industriens utredningsinstitut
en omfattande redogörelse
för svenskt transportväsende. Där
finns bl. a. diagram, som visar fordonsparkens
utveckling i Sverige från 1916
t. o. m. 1950. Bussarna uppenbarar sig
ungefär vid mitten av 20-talet, och det
är påfallande hur jämn bussparken varit
från 1930-talets början. Kurvan ligger
nästan rak i diagrammet med ett
uppsving i slutet av 1930-talet, en nedgång
vid krigets början och en svag
uppgång igen under senare delen av
1940-talet, då kurvan obetydligt överstiger
1930-talets slut. Detta ger en god
bild av läget. Allteftersom en ökning
av den statliga sektorn på detta område
sker, blir det motsvarande minskning
på det privata området. Inom lastbilstrafiken
ligger kurvan för fordonsbeståndet
något annorlunda till. Här är
det så, att bara 20 procent av landets
lastbilar ägs av företag, som har trafik

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

som huvudsaklig verksamhetsgren. De
övriga ägs av företag och enskilda, som
utför transporter för egen räkning.
Varje åkeriföretag äger emellertid i medeltal
bara ca 1,5 bilar. Undantag härifrån
utgör SJ:s biltrafik och de av SJ
kontrollerade företagen som GDG och
SLAB, som i slutet av 1950 hade 850
lastbilar.

När vi i fjol diskuterade trafikfrågor
i detta sammanhang, framhöll kommunikationsministern,
att det var nödvändigt
att SJ fick köpa lukrativa billinjer
för att en utjämning skulle kunna ske
beträffande sådana linjer som var
mindre bärkraftiga. Jag tog mig då friheten
peka på att SLAB på grund av
sin belägenhet och sin utomordentligt
vackra expansion väl måste betraktas
som ett företag inom — som jag vill
minnas uttrycket föll i kommunikationsministerns
inlägg — »de feta bitarnas
område». Jag pekade redan i fjol
på att SLAB gick med förlust. I dag är,
såsom Överrevisorerna för SJ påpekat,
SLAB:s förlust uppe i en kvarts miljon.
Här har vi alltså ett välskött, expansionsdugligt
statsföretag på trafikens
område som går med strålande förluster,
vilka under alla förhållanden måste
täckas. Om de skall täckas med skattemedel
eller med utjämning från andra
statliga trafikföretag, kan jag lämna
därhän. I sista hand blir det ändå allmänheten
som får betala.

Den samhällsekonomiska nyttan av
det statliga övertagandet av allt större
sektorer inom transportväsendet på
landsvägarna kan man alltjämt diskutera,
i synnerhet som transportväsendet
på landsvägarna byggts upp och handhafts
av privata företagare utan att några
allvarligare klagomål kunnat framställas.

Herr talman! Med dessa erinringar
vill jag endast yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
Denna fråga debatteras varje år här i

Biltrafik.

riksdagen på grund av motioner, och
om det skulle medföra att i synnerhet
den enskilda busstrafiken därigenom
i högre grad bemödade sig om en god
service åt den resande allmänheten,
skulle debatten rent av fylla en nyttig
funktion. Kanhända detta till sist får
uppfattas såsom det egentliga motivet
bakom motionärernas yrkande.

Det är inte så lätt att utan vidare slå
fast, huruvida de enskilda, de kommunala
eller de statliga företagen ger
den bästa servicen, men nog har vi som
står för utskottets utlåtande det intrycket,
att statens järnvägar därvidlag
mycket väl hävdar sin ställning.

Alltjämt gäller, såsom redovisats tidigare,
att de pengar, järnvägsstyrelsen
här vill ha och väl kommer att få, mer
än väl behövs för inlösen av sådana
busslinjer som kan inordnas i det redan
befintliga trafiknätet och kan utgöra
ett komplement till andra busslinjer
och ibland kanske järnvägar. Det
förekommer t. ex. att busstrafiken går
mer eller mindre parallellt med en
järnväg. Vid en föregående punkt uttryckte
en talare missnöje över att det
förekom trafiköverflyttning på en viss
sträcka till landsvägstrafiken. Jag vill
passa på att betona, att det är en utveckling
som vi bör ge stöd åt och inte
söka hindra. Det finns exempel på att
SJ: s förlust på persontrafik kunnat
nedbringas genom att man överflyttat
persontrafiken från järnvägen till en
därmed parallell busslinje. I vissa fall
kan man genom ett sådant förfarande
förbättra ekonomien på både järnvägsoch
bussnätet. Vi kan väl i stort sett
vara överens om att det överallt, där ett
dylikt läge är för handen, får anses
berättigat att SJ på jämställd fot med
enskilda företag får förvärva dylika
linjer, där det med hänsyn till samordningen
föreligger starkare motiv för
SJ än för de privata företagen.

Fru Sandström har dragit in SLAB,
men jag förutsätter att det inte är nödvändigt
att i detta sammanhang dis -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Biltrafik.

kutera SLAB. Fru Sandström återgav
ett uttalande av överrevisorerna vid SJ,
att SLAB har gått med förlust. Ja, det
finns säkert flera lastbilsföretag än SLAB
som har gått med förlust det året. Den
omständigheten, att ett bolag går med
förlust ett eller ett par år, behöver ju
inte innebära att det skall gå med förlust
i all framtid. När det gäller SLAB
finns emellertid en liten ursäkt. I sin
strävan att fullfölja transporter från
dörr till dörr har järnvägsstyrelsen
t. ex. beslutat ålägga SLAB att utföra
transporter som jämte kretstrafiken
inte alltid kompenseras fullt ut. Det har
tidigare kunnat påvisas att detta för
något år betydde en rätt stor summa,
och alltjämt finns det möjlighet för
SLAB att åberopa den synpunkten.

Jag skulle till sist vilja göra ett påpekande
för motionärerna och dem
som nu slåss för reservationen, när de
gör gällande följande:»De farhågor för
en kontinuerlig socialisering av den
enskilda billinjetrafiken, som järnvägsstyrelsens
hittillsvarande politik på nu
behandlade område framkallat, torde
för övrigt komma att än mera besannas,
därest det av busslinjeutredningen nyligen
avgivna s. k. goodwillbetänkandet
skulle läggas till grund för en framtida
reglering av överlåtelseförfarandet
vid statsförvärv av enskilda trafikföretag.
»

För det första skulle man ju kunna
få den föreställningen, att goodwillutredningen
skulle ha föreslagit några
särskilda anordningar speciellt i de fall
då staten skulle förvärva. Jag är angelägen
att betona, att denna utredning,
vars ordförande var andra kammarens
nuvarande talman, ingalunda har föreslagit
något dylikt. Vad den utredningen
tänker sig är, att man skulle gå
vidare på den inslagna vägen. Kammarens
ärade ledamöter vet nog, att det
finns en viss prövning av överlåtelsesumman,
t. ex. när det gäller trafikrättigheter
för lastbilar. Det finns här
som sagt en viss prövning. Det skulle

kunna uppfattas som en påbyggnad av
den och märk väl prövning av överlåtelessumman,
i vars pris mer eller mindre
ligger ett goodwillvärde, vilken prövning
skall ske oberoende av vem som
skall köpa och utan att man därvid
skall söka främja några speciella statliga
eller SJ-intressen i detta sammanhang.
Vad man syftar till från deras
sida är ju, att man skall försöka komma
fram till att inte trafikanterna i
framtiden skall behöva belastas med
oskäliga goodwillvärden.

Så som jag ser det har denna utredning
tänkt sig, att syftet med denna
anordning är att slå vakt om vad man
kan anse ligga i trafikanternas intresse.
Motionärerna och reservanterna får ut
något helt annat av detta förslag. För
övrigt är ju inte detta förslag genomfört
eller ens beslut fattat i överensstämmelse
med förslaget. Vi vet ju
inte, hur det kommer att gå med detta
förslag. Detta utgör emellertid ett exempel
på hur angelägna reservanterna är
att konstruera argument till stöd för
sitt yrkande. Deras argument står i
grund och botten inte i överensstämmelse
med det verkliga förhållandet.

Med hänvisning till vad jag sagt och
jämväl till vad utskottet skrivit ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STAXÄNG (h): Herr talman! Då
jag befinner mig bland reservanterna
på denna punkt, vill jag här framföra
några synpunkter. Jag kan i stort sett
ansluta mig till det som här framförts
av fru Sandström, men jag vill tillägga
en sak, som visserligen berör bara ett
lokalt förhållande. Innan jag kommer
in på det, vill jag emellertid framlägga
några synpunkter beträffande frågan
över huvud taget, särskilt i anknytning
till läget nu.

När reservanterna här har yrkat avslag
på förslaget om detta anslag, så
har det skett inte minst på grund av att
möjligheterna att ställa nödiga investe -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

ringsanslag till järnvägsstyrelsens förfogande
för närvarande är mycket begränsade.
Under sådana förhållanden
kan man ju fråga sig, om inte de investeringsanslag,
som nu beviljas, i
första hand bör gå till SJ :s huvuduppgift,
alltså till förbättring av järnvägsdriften
och av de billinjer som SJ redan
har, ävensom, om så är möjligt,
till att starta nya där inte dylika billinjer
finns. Jag tror att här finns så
stora arbetsuppgifter i närvarande
stund, att man, då möjligheterna att
ställa investeringsanslag till förfogande
är mycket begränsade, borde inrikta
sig på detta.

Man kan också fråga sig, om det är
nödvändigt att i förevarande ekonomiska
läge utvidga den biltrafik som
SJ har. Skulle man inte under en sådan
tid med större fog kunna tänka
sig att låta de privata bilföretagen
fortsätta, vilka också i många fall faktiskt
lämnar en bättre service än SJ :s
biltrafik i åtskilliga fall gör.

Vidare kan jag inte underlåta att här
framhålla en viss lokal sak. Jag har
hört dessa debatter flera år, och det
är särskilt en sak som jag har fäst mig
vid. Man har här ständigt förnekat,
att det skulle föreligga något särskilt
tvång vid dessa överlåtelser av billinjer
till SJ. Jag har emellertid haft tillfälle
att under senaste året följa en sådan
fråga, där omständigheterna enligt
mitt förmenande är ganska upprörande.

Från en ort i norra Bohuslän gjorde
man en hemställan till SJ om upprättande
av en dylik busstrafiklinje.
Järnvägsstyrelsen gjorde givetvis en
ekonomisk utredning om denna sak,
och jag förmodar, att den inte fann
den ekonomiskt lönande. Den sade
därför nej till ortens hemställan. Då
lyckades man övertala någon att på
enskilt initiativ sätta i gång med biltrafik.
Den började i mycket blygsam
omfattning, men har nu genom god
skötsel och god service vuxit ut till

Biltrafik.

ganska stor omfattning, om man betraktar
den ur synpunkten av vad som
på denna ort är möjligt. För att få ett
tillräckligt trafikunderlag i fortsättningen
begärde denne private bussägare
en koncession ytterligare för att så
att säga svepa in kusttrafiken och få
förbindelse med en järnvägsstation på
Lysekilsbanan. Då begärde man från
järnvägsstyrelsens sida direkt hos
Kungl. Maj:t — det är ju den vanliga
ordningen i sådana fall — koncession
just på samma billinje, vilket skulle
innebära, att den, som hade startat
detta företag och lämnat allmänheten
en god service, skulle på detta sätt säkerligen
strypas och bli tvungen att
lägga ned sin trafikrörelse. Det var
tydligen meningen, att detta skulle ha
skett utan överenskommelse med ägaren
och utan kontakt med orten i
fråga. Genom framstötar inte minst
från allmänhetens sida, där ortens och
även länets representanter i denna
kammare och första kammaren var
fullkomligt eniga, uppnådde man åtminstone
att det skulle bli en ekonomisk
uppgörelse med den nuvarande
ägaren.

Nu är tyvärr frågan i det läge för
närvarande, att även om SJ betalar
ägaren ett aktningsvärt belopp för
överlåtelsen, så medför de nuvarande
beskattningsreglerna i fråga om goodwill,
att det för honom inte blir någon
tillräcklig ersättning. Jag skulle därför
i likhet med vad som gjorts i första
kammaren vilja hemställa till kommunikationsministern,
att när en privat
företagare här lämnar fullödig service,
man inte tvångsvis skall fråntaga honom
hans verksamhet. Jag skulle också
vilja uttala den förhoppningen att
man inte heller beviljar den koncessionsansökan
som statens järnvägar ingivit
i detta ärende.

Jag vill i största korthet beröra en
annan sak, som också framförts i första
kammaren. Den har här omnämnts
under en annan punkt av herr Johans -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Biltrafik.

son i Torp. Det gäller den omläggning
av järnvägstrafiken som nu sker på
skilda håll, även i Bohuslän, med inrättande
av snabbtåg, kompletterade
med busstrafik. Jag kan inte undgå att
medge, att man givetvis skall ställa sig
förstående till alla rationaliseringssträvanden.
Men denna omläggning medför
dock en mycket allvarlig försämring
av den lokala trafiken, som därigenom
måste belastas med högre taxor
än om man liade möjlighet att på de
kortare sträckorna använda järnvägen.

Jag har velat framföra denna synpunkt
därför att jag anser att man bör
följa detta med uppmärksamhet. För
närvarande är det så pass långt gånget,
att jag tror inte det går att göra en
ändring. Man får emellertid inte förlora
ur sikte den lokala trafiken och
den belastning som denna utsätts för
genom en sådan omläggning.

Jag vill med dessa synpunkter, herr
talman, sluta med att yrka bifall till
den reservation, som avgivits vid förevarande
punkt.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Jag fäste mig vid att herr Åkerström
sade, att om de årligen återkommande
debatterna i denna fråga kunde åstadkomma,
att de privata företagen lämnade
en bättre service, hade diskussionen
onekligen ett berättigande. Jag noterar
med tacksamhet att det är första
gången som jag hört från det hållet erkännas,
att de här debatterna bär något
berättigande. Men jag vill å andra sidan
säga, att jag är nog inte riktigt med på
att detta berättigande skulle vara knutet
just till detta, ty det skulle förutsätta
nästan a priori att de privata företagarna
alltid haft en dålig service och
att detta skulle vara det sätt, varpå man
skulle få servicen bättre.

Jag vill alltså säga att jag är inte alls
på det klara med och har inte alls fått
belägg för att det varit så stor anledning
till klagomål på den privata servicen
på detta område, att man över

huvud taget skall behöva uttala sig på
detta sätt.

Jag skulle vilja ifrågasätta, herr
Åkerström, om vi inte skulle kunna
tänka oss att diskutera principen, alltså
enskild verksamhet kontra statlig på
detta område, och inte diskutera denna
fråga bara för att diskussionen skulle
kuna åstadkomma en bättre service, eftersom
herr Åkerström tydligen tycker
att servicen är dålig. Det finns väl ändå
andra möjligheter att framföra klagomål
från herr Åkerströms sida på vad som
eventuellt brister.

Sedan säger herr Åkerström — och
det är inte något nytt argument, det har
framförts tidigare — att de förluster
som SJ har kan nedbringas, om man
inköper de privata busslinjerna och därigenom
utökar verksamheten. Det har
vi hört förr. Men, herr Åkerström, om
enda sättet att nedbringa SJ:s förluster
är att SJ successivt inlemmar den privata
linjetrafiken inom sitt eget verksamhetsfält,
hur skall då SJ kunna
täcka sina förluster i fortsättningen?
Enbart inköpen av billinjer kan väl inte
hindra att förluster skulle kunna uppstå?
Sedan kan man också diskutera
under vilka förhållanden och varför
förluster uppstår, men det skall jag inte
gå in på här.

Sedan frågade herr Åkerström, om
det var nödvändigt att dra in SLAB.
Det anser jag nödvändigt, ty SLAB är
ett utomordentligt exempel på ett expanderande
och administrativt måhända
välskött statligt företag som går med
stor förlust. Nu säger herr Åkerström,
att det har de privata också gjort. Dessa
uppgifter är ju inte verifierade, men jag
undrar om ett privat företag, vilket år
efter år går med en förlust som bara
ökar, över huvud taget fortsätter, om
det inte lägger om verksamheten eller
till och med lägger ned den eller i vart
fall gör något åt saken. Ett privat företag
kan ju inte fortsätta på detta sätt,
t3r det har inte detta att falla tillbaka på
att få förlusten täckt någonstans ifrån,

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

exempelvis som i detta fall från statsverket.

Sedan förefaller det som om herr
Åkerström menade att förlusterna var
tillfälliga. Men, herr Åkerström, SLAB
startade för åtskilliga år sedan, jag
minns inte exakt om det var 1946 eller
1947. Jag har följt SLAB från det år då
företaget började, alltså då staten övertog
den transportrörelse som hörde till
GDG. Det första året SJ hade detta företag,
som tidigare gått med vinst, var
vinsten för hela företaget mellan 500
och 1 000 kronor. Året därpå var förlusten
144 000, och sedan har förlusten
successivt ökat. Trenden är alltså att
förlusten ökar, den har inte sett ut att
vara tillfällig. Det kan ju hända att herr
Åkerström nu har ett recept på hur
detta skulle kunna ändras, jag vet inte,
men överrevisorerna har i vart fall med
skärpa anmärkt på detta. Hur det sedan
kan ordnas vet inte jag; det vet kanske
endast SJ.

Sedan säger herr Åkerström att dessa
förluster beror på att SJ ålägger SLAB
att göra vissa transporter. Ja,men skulle
det inte kunna tänkas, att SJ ålägger
vissa andra av sina företag på busslinjerna
att köra vissa sträckor?

Man brukar säga att vinsten inom exempelvis
SLAB kan man inte riktigt
framräkna eftersom den kan framräknas
hos moderföretaget, att det finns
rabatter o. s. v. Ja, hela området är
mycket svårt att komma åt; jag fick
den uppfattningen när jag läste utredningen
inom SJ, där man sökt klara ut
förhållandet mellan järnvägar och busslinjer,
men jag skulle inte ingå på det
nu, jag skall lägga det åt sidan.

Sedan gick herr Åkerström in på
goodwillbetänkandet och sade, att det
är fel att goodwillbetänkandet ger staten
särskilda möjligheter. Men vem har
sagt det då, herr Åkerström? Så är det
ju inte, men verkningarna av förslaget
skulle bli något ditåt om det hela skulle
genomföras på det sätt man tänkt sig.
För det måste bli så att här kommer

Biltrafik.

staten att ligga väl till. Jag vill bara erinra
om, herr Åkerström, att bakgrunden
till detta betänkande var dels en
enskild mans motion i första kammaren
och dels, vilket intogs i direktiven, en
skrivelse från Luleå stadsfullmäktige,
med begäran om att det skulle stiftas
sådana lagar att stat och kommun skulle
få expropriera privata buss- och bilföretag.
Det var bakgrunden till det hela.
Nu har utredningen inte gått på expropriation,
utan utredningen har ansett
att det här skall ske en värdering av
företagen, och därvid skulle man inte
fästa något större avseende vid vad
man tidigare fäst sig vid här, nämligen
goodwillvärdet. Man pekar på att det
onekligen betalats övervärden och goodwillvärden.
Ja, det har man, men det är
SJ som betalt de övervärdena tidigare,
och det framhåller också utredningen.

Herr Åkerström säger att man i betänkandet
bara fortsätter på en redan
inslagen väg. Men när länsstyrelsen och
i vissa fall biltrafiknämnden nu haft att
granska sådana här överlåtelser, hade
det inte varit lämpligt då att låta dem
fortsätta denna granskning, eventuellt
kanske med en viss skärpning? Skulle
det vara nödvändigt att skapa ett särskilt
organ vid sidan om, som skall granska
och fastställa priserna och vars beslut
inte får överklagas. Om en bussägare
vill sälja och köpet går i verkställighet
men han inte är nöjd med det
fastställda priset så går köpet automatiskt
tillbaka, och han sitter kvar i sitt
företag. Herr Åkerström, jag tror att om
jag var en gammal bussägare, som kommit
till den åldern att jag ville göra
mig av med mitt företag och jag skulle
stå inför utsikten att kanske få det tillhaka
därför att köpet inte blev av, så
skulle jag gå med på ungefär vad som
helst för att bli av med det. Kan herr
Åkerström säga att detta är fri konkurrens?
Jag kan det inte.

Det skulle givetvis vara en hel del
mera att säga här, men jag skall inte
förlänga debatten nu; det tjänar ju inte

6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Biltrafik.

mycket till. Men däremot vill jag erinra
herr Åkerström om att jag reagerar
mot påståendet att våra argument
är konstruerade. Om vi nu har en annan
uppfattning än herr Åkerström tror
jag att varken herr Åkerströms eller
våra argument kan sägas vara konstruerade.
De bottnar nog lite djupare än så
både hos herr Åkerström, hos oss motionärer
och reservanter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag hade verkligen inte
tänkt lägga mig i denna debatt, sedan
jag på kort tid varit med om två liknande
debatter här i kammaren, men
jag vill ändå göra det nu, sedan jag har
lyssnat till herr Staxäng. Han tog upp
ett exempel från Bohuslän — vilket för
övrigt framförts tidigare i dag av herr
Spetz i första kammaren — som skulle
visa, att en del av de busslinjeförvärv
SJ gör sker under både hot och tvång
från statens sida. Jag har redan förut
i dag i första kammaren framhållit, att
SJ förhandlar om att få köpa ett mindre
företag på precis samma sätt som andra
bussbolag. Beträffande det av herr
Staxäng här framdragna exemplet från
norra Bohuslän — den historien är för
övrigt ännu inte klar — vill jag med anledning
av herr Staxängs erinran till
mig bara meddela, att i princip håller
jag på vad jag tidigare framhållit här
i kammaren, nämligen att SJ icke skall
få några koncessioner, där enskilda redan
har sådana. Så har heller inte skett.
SJ har härvidlag icke favoriserats i förhållande
till enskilda företagare.

Den diskussion som här återkommer
varje år kan inte rimligen gälla något
annat än att SJ i konkurrens med stora
enskilda företag i branschen konkurrerar
om inköp av sådana busslinjer
som är till salu, och som under alla förhållanden
kommer att säljas. SJ är emellertid
inte det enda storföretaget i
branschen. Det finns också några andra
storföretag, som köper upp små trafik -

företag, och jag säger detsamma nu som
jag sagt tidigare i en diskussion med
fru Sandström, att i valet mellan ett
stort privat monopol på detta område
och ett statsmonopol väljer jag utan
tvekan det statliga monopolet. Jag gör
det därför att vi här i riksdagen har
varit och väl alltjämt är eniga om att
staten i princip ensam skall sköta järnvägstrafiken
här i landet och att man
enligt min uppfattning inte kan klart
avskilja järnvägstrafik och busstrafik.
De båda verksamheterna griper in i
varandra.

På den tiden då det fanns stora enskilda
järnvägsföretag i landet, hade
dessa redan när de var i enskild ägo
tvingats att lägga sig till med stora bussföretag,
som sedan har följt med vid
statens övertagande av järnvägarna.
Därigenom har staten kommit att driva
busslinjer här och var i landet. Det är
en strävan hos SJ att försöka få dessa
busslinjer utjämnade och att på de områden,
där staten har både järnvägsoch
busstrafik, få så stor del av den totala
trafiken som möjligt. Jag anser
detta vara en fullkomligt riktig strävan,
och den måste också ur trafiksynpunkt
vara alldeles riktig.

Jag vill emellertid starkt understryka,
att SJ icke kan komma över några andra
bussföretag i enskild ägo än sådana
som är till salu, och SJ har inga som
helst statliga maktmedel bakom sig,
med vilka enskilda företagare kan
tvingas att sälja. Inte heller har SJ någon
möjlighet att komma över koncessioner,
som enskilda innebar.

Jag skulle kunna begränsa mig till
detta. Jag vill emellertid tillägga, att
fru Sandström väl som norrlänning
borde känna till att SJ, särskilt i de
norra landsdelarna, får driva en förlustbringande
trafik. SJ och postverket
har åtskilliga linjer här i landet, som
enskilda företagare icke kan upprätthålla,
därför att de går med förlust. Vi
anser det självklart att statens trafikföretag
skall bedriva trafiken på så -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

dana sträckor, eftersom ingen enskild
företagare kan bära förlusten på dessa
linjer. Men om man i princip är ense
om det, så är det väl alldeles orimligt
att utestänga ett statligt trafikföretag
från möjligheten att i konkurrens med
enskilda bussföretag tävla om övertagandet
av mindre enheter, som av någon
anledning håller på att försvinna.
I varje fall kan inte jag se någon rimlig
anledning till att SJ skall begränsa sin
verksamhet på detta område endast till
sådana delar av landet, där trafikunderlaget
är svagt. SJ bör också ha möjligheter
att konkurrera där det finns ett
gott trafikunderlag.

På frågan huruvida en sådan utveckling
för oss fram till ett fullständigt
statsmonopol, vill jag svara detsamma
som jag tidigare framhållit i ett interpellationssvar
till fru Sandström, nämigen
att det vi här diskuterar är statliga
och enskilda monopolföretag —
eftersom ju varje koncession utgör ett
monopol. Vi släpper nämligen i allmänhet
bara fram ett enda företag på varje
trafiklinje, och det företaget är sedan
skyddat, d. v. s. står i monopolställning.
Om SJ skulle få ett större trafikområde
i landet än vad nu är fallet, så kommer
detta såvitt jag förstår inte att ändra på
principerna i denna verksamhet.

När man har en verksamhet så monopolskyddad
som på detta område, kan
det aldrig bli tal om någon konkurrens,
som skulle kunna vara till gagn för trafikanterna,
eftersom vi i princip inte
släpper fram två företag att konkurrera
på samma linje. Denna årligen återkommande
debatt skulle emellertid vara
mycket gagnelig, om den kunde leda
särskilt opponenterna fram till överväganden,
som gäller hela vår trafiksituation.
De representanter för de borgerliga
partierna som tidigare här i dag
ropat ut, att vi här har en direkt socialisering,
borde tänka på att enskilda
företagare har bidragit till denna s. k.
socialisering och att det är järnvägsförstatligandet
som givit SJ den omfattan -

Biltrafik.

de busstrafik, som SJ nu bedriver. Jag
menar med andra ord att reservanterna,
som företräder partier, vilka
först motarbetade järnvägarnas förstatligande,
men sedan ändrade sig, borde
ta under övervägande, om de inte också
här borde uppgiva den antiförstatligandelinje,
som de driver så hårt, och
som jag menar icke kan vara gagnelig
vare sig för den trafikerande allmänheten
eller samhället.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall börja med att
replikera herr kommunikationsministern.
Herr kommunikationsministern säger
att vi själva bidragit till att genom
beslut om förstatligande av enskilda
järnvägar skapa de statliga bilföretagen.
Javisst! Visserligen har jag kanske inte
varit med om dessa beslut, och jag vet
inte om det var före min tid här i riksdagen,
men jag skulle i varje fall ha varit
med om ett sådant beslut om jag hade
varit här. Jag vill emellertid peka på ett
sådant exempel som GDG:s biltrafik. Den
inköptes av staten i samband med banans
förstatligande. För min del tycker
jag inte att övertagandet av privatbanorna
är egendomligt i och för sig därför
att statsjärnvägarna är ju gamla och dominerande.
Det första spadtaget för det
statliga järnvägsbolaget togs, om jag
inte minns fel, på 1850-talet, och hela
det dominerande järnbanenätet uppväxte
i statlig regi. Men om vi skulle göra
det tankeexperimentet att GDG varit
kvar i enskild regi som förut, skulle vi
då också kunna tänka oss att det transportföretag,
som hörde till GDG och
som alltså blev ett embryo till SLAB,
i dag skulle ha haft samma omfattning
och samma förlust som statsföretaget i
dag har?

Jag vill med detta fråga, om det är
alldeles nödvändigt att i och med att
ett bilföretag övertages av staten samtidigt
med ett banköp företaget måste
expandera på det sätt som här skett,
när det dock visar sig dels att expan -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Biltrafik.

sionen är förlustbringande och dels att
den sker på sådana områden där det
ändå finns ett privat företag, som har
skött och även kan sköta transportuppgifter
på ett sätt som man kan säga
är tillfredsställande.

Sedan talar herr kommunikationsministern
om kulturlinjerna. Ja, låt
mig bekänna, herr statsråd, att jag har
börjat grubbla över vad som menas med
en kulturlinje. Är en kulturlinje a priori
en förlustbringande linje, då är SLAB
en stor kulturlinje i dag. Eller är en
kulturlinje en sådan som upprätthålles
i glesbebyggda trakter? Då är malmbanan
en kulturlinje, men den går med
vinster vilka är så stora att kommunerna
börjat undra, om de inte skulle kunna
få ut mera i skatt för denna bana. Eller
är en kulturlinje något annat? Jag vill
bara erinra om detta och skall be att få
återkomma för senare replik.

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
Fru Sandström säger att hon är intresserad
av att diskutera principen.
Jag skulle först vilja ansluta mig till
den deklaration som gjorts tidigare i
dag av den nuvarande kommunikationsministern,
statsrådet Andersson,
att om utvecklingen går mot tvenne
monopol och vi har att välja mellan
ett statligt och ett privat företag, så
föredrar han det statsägda monopolet.

Vad sen gäller fru Sandströms resonemang
kan jag inte förstå annat än
att hon i sina uppriktiga strävanden
att som vanligt vara saklig råkat blanda
ihop två företag som egentligen
skulle vara skilda åt. I detta resonemang
har hon fört talet om SLAB och
GDG:s biltrafik såsom om de vore någonting
som hörde ihop. GDG:s biltrafik
är en affär för sig, och det är
ett särskilt bolag liksom även SLAB
är ett särskilt bolag. GDG:s biltrafik
går inte med några förluster. GDG
bedriver också lastbilstrafik förutom
bussrörelse, och SJ har inte behövt
konstatera någon ekonomisk belast -

ning via det företaget. Hur vill fru
Sandström förklara den principiella
inställning som går ut på att så länge
som bolagsjärnvägarna och dotterföretaget
GDG:s biltrafik tillhörde ett företag
som man kan beteckna som enskilt,
då var det intet fel med expansionen?
Men sedan staten via SJ blev ägare till
detta bolag, då är det alldeles fel att
det skall fortsätta att expandera. Hur
vill fru Sandström förklara och motivera
varför det skall vara en sådan
ordning?

Statsrådet och kommunikationsministern
har sagt eu hel del som kunde
räcka. Men nu ligger det till på det
sättet när vi avgränsar resonemanget
till biltrafiken, att vi har t. ex. redovisningsplatser
som under de senaste
åren bar förluster på omkring 170 000
kronor. Vi har redovisningsplatser
t. o. in. i Västerbotten, som uppvisar
en förlust på 84 000 kronor, och det
finns flera exempel, 391 000, 326 000
o. s. v. Statsrådet erinrade om att SJ
måste ges möjlighet att i fri konkurrens
och utan något som helst tvångsförfarande
från statens sida tävla med
det enskilda vid förvärv av billinjer
och att man inte kan säga att det är
försvarligt att tänka sig att SJ skulle
ha denna rätt enbart i de fall då det
är fråga om ett trafikunderlag som är
för svagt att vara ekonomiskt bärkraftigt.
SJ måste ju ha rätt att söka expandera
även på områden, där det
länder till lönsamhet, och sålunda öka
förutsättningarna för staten via SJ att
upprätthålla de linjer, som man med
viss rätt kan kalla kulturlinjer. Vi bör
eftersträva att komma fram till stora
företag på det här området, vilket jag
tror också ur det helas synpunkt är
bäst. Sedan kan man ju alltid resonera
om hur man skall tänka sig äganderättsförhållandena.
Jag skulle inte vara
främmande för tanken att man för
vissa större områden gjorde en del
trafikenheter enhetliga via en delning
av äganderätten mellan kommunerna,

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

staten och det enskilda, om man nämligen
på den vägen kunde åstadkomma
ett resultat som var mest gagneligt
både för den trafikerande allmänheten
och för folkhushållet i dess helhet.

Jag har nu gjort en deklaration om
själva principen. Om jag sedan skulle
syssla med att läsa ur det föreliggande
utlåtandet kunde det kanske
för eu del vara av ett visst intresse.
Jag tycker nu inte att jag kan kvittera
fru Sandströms välvilja därvidlag •—
jag hörde henne citera en hel del —
men en sak fäste jag mig vid. Fru
Sandström vill inte tänka sig att man
skall ta ytterligare ett steg på vägen
att via ett samhällsorgan fastställa
goodwillvärdena till skäliga belopp och
alltså söka förhindra att de blir för
höga. Fru Sandström var inte intresserad
av ett sådant organ, men å andra
sidan var hon angelägen att betona, att
det fanns exempel i den framlagda utredningen,
där SJ även enligt hennes
mening hade betalat alldeles för mycket
för goodwillvärden. Om man nu är
av den meningen att det finns många
exempel på att det betalats alldeles
för höga goodwillersättningar, skulle
det då inte leda fram till den slutsatsen,
att det förslag som utredningen
kommit med inte är så alldeles galet?
Hur det går med förslaget vet jag
ingenting om, och jag vet inte heller
om jag utarf vidare är beredd att säga
att det är den bästa lösningen. Men då
man nu resonerar om motiven för den
ena och den andra åtgärden skulle jag
nog vilja efterlysa litet bättre följdriktighet
i tänkandet från fru Sandströms
sida.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Jag skall börja med att alldeles oförbehållsamt
be om ursäkt för att jag
blandade samman GDG och SLAB. Anledningen
till att jag tog upp GDG var
att herr kommunikationsministern och
jag var inne på frågan hur här berörda
företag kommit i statens ägo.

Biltrafik.

Jag gjorde mig då skyldig till en hopblandning,
och detta ber jag än en
gång om ursäkt för. Men i och för sig
undanrycker det ju inte sakförhållandet,
att om en enskild järnväg eller
annat enskilt företag kommer i SJ:s
hand och man sätter i gång med en
väldig expansion, som a priori måste
innebära att man konkurrerar med
redan befintliga enskilda företag, och
fortsätter konkurrensen även om den
är förlustbringande, så kan det ifrågasättas,
om detta i det långa loppet är
ekonomiskt riktigt och samhällsgagnetigt.
Jag sätter verkligen ett frågetecken
för det.

Jag skall inte alls lägga mig i hur
herr Åkerström bedömer mitt tänkande,
men så förfärligt krokigt som herr
Åkerström tycker att det är, det är
det väl ändå inte.

För att sedan gå över till kommunikationsministerns
yttrande så säger
han åter, att i valet mellan två monopol,
ett statligt och ett privat, väljer
han utan vidare det statliga. Ja, det
förstår jag, herr kommunikationsminister.
Men när man ställer två saker
mot varandra bör de vara lite jämförbara.
Jag vet inte om herr kommunikationsministern
tänker sig ett privat
jätteföretag med den dominans som
SJ har contra ett statligt företag av
SJ:s storlek. Kommunikationsministern
sätter likhetstecken mellan monopol
och koncession. Om det finns ett mycket
stort antal företag som vart och
ett har koncession och man säger att
koncessionen är ett monopol, kan man
väl ändå inte säga att den koncessionerade
trafiken är ett privat monopol
som kan jämföras med ett statligt, som
ju innebär dominans på ett mycket
stort område.

Sedan säger kommunikationsministern,
att det ges aldrig tillåtelse till två
linjer på samma sträcka. Jo då, herr
statsråd, det beror alldeles på trafikunderlaget.
Det finns massor med
sträckor som trafikeras av flera lin -

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Biltrafik.

jer, som alla fått koncession på grund
av att de ansetts nödvändiga.

Herr kommunikationsministern säger
vidare att SJ bara köpt de företag
som varit till salu. Men, herr kommunikationsminister,
man har från SJ:s
sida frågat många, många gånger först.
Jag vill inte alls kalla det påtryckningar,
men man har framhållit att man
gärna velat köpa olika företag. Ibland
har det varit så, att när SJ erhållit
koncession på en sträcka, har detta
kommit att innebära en konkurrens
med redan befintliga privata företag av
det slaget, att de privata ägarna till
slut frivilligt utbjudit sina företag. Det
är kanske ingenting att säga om detta.
Det är naturligtvis riktigt som kommunikationsministern
säger, att SJ bara
köpt de företag som varit till salu.
Men det kan ibland ha förevarit ett
och annat innan försäljningen kommit
till stånd, som gjort »frivilligheten» diskutabel.
Det är dock så, att SJ:s företag
har den fördelen, att de inte behöver
söka tillstånd på vanligt sätt och
att de inte får sina taxor granskade
på vanligt sätt. De får sina koncessioner,
och de behöver bara meddela länsstyrelsen
vilka taxor de har utan att
någon prövning äger rum.

Sedan tycker sig herr Åkerström ha
funnit att jag tänker förfärligt krokigt
när jag å ena sidan säger att SJ har
betalat höga goodwillvärden och å
andra sidan vänder mig emot busslinjeutredningens
behandling av goodwillvärdena.

Men, herr Åkerström, vad är goodwillvärden?
Ja, därom har de lärda
tvistat ganska länge, och det är väl
inte riktigt klart än vad det är. Men
i vanliga fall brukar det vara så att
när en företagare, han må ha en snickarverkstad
som han arbetat upp eller
en cykelverkstad eller en fabrik som
han kanske lagt ned sitt livs arbete på,
säljer sitt företag, då brukar man värdera
inte bara maskinerna, inventarierna
och sakvärdena utan också det

värde, som ligger i att firman är inarbetad.

Man kan naturligtvis betrakta goodwillvärdet
ur en annan synpunkt —
för all del —• men jag skall inte gå in
på det. Men det är väl ändå så, att de
övervärden jag talat om kanske har
tillkommit på det sättet att SJ i konkurrens
med andra, som har varit villiga
att köpa, har kunnat betala mest
och därför fått företaget. Det är klart
att det under sådana förhållanden har
blivit ett övervärde. Å andra sidan anser
jag inte och kan absolut inte dela
busslinjeutredningens uppfattning om
att goodwillvärdena egentligen skall
vara skäliga ända ned till ett minimum,
så att man egentligen bara skall
värdera de sakvärden som följer med
företaget.

På detta område kan vi tvista länge,
och jag tror inte att herr Åkerström
och jag här skall ta upp debatt om hur
goodwillvärden skall beräknas och under
vilka förhållanden; det kan vi göra
privat. Men å andra sidan vill jag dock
säga att det förslag som goodwillutredningen
har lagt fram är av den arten,
att om det skulle tillämpas på
andra områden än denna sektor av det
enskilda näringslivet, skulle vi kunna
diskutera vilka konsekvenser det skulle
få. Det är alltså fortfarande nödvändigt
att här sätta ett frågetecken.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Olilon m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Staxäng
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

21 :o) i utskottets utlåtande nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstnig genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Sandström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
119 ja och 67 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 22—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4C.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1952/53, i
vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ 13.

Anslag under försvarets fonder.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret

Vissa byggnadsarbeten för marinen.

1953/54 under försvarets fonder jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Vissa byggnadsarbeten för marinen.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NYBERG (fp): Herr talman! Jag
behöver väl knappast påpeka att statsutskottets
utlåtande på den här punkten
emotsetts med särskilt stort intresse
i den stad där jag hör hemma, d. v. s.
i Karlskrona, och i bygden däromkring.
Örlogsvarvet spelar ju en väsentlig roll
i stadens och ortens näringsliv. Det är
vidare klart, att man i allmänhet hoppats
på att statsutskottet skulle tillstyrka
den motion rörande varvets upprustning,
som väckts av länets representanter
i riksdagen.

Jag törs väl säga, att dessa förhoppningar
stegrades en aning efter statsutskottets
försvarsavdelnings besök i
Karlskrona. Nu när statsutskottet sagt
sin mening i ärendet är det möjligt att
denna optimism har dämpats en aning,
eftersom statsutskottet föreslår att motionerna
icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Men naturligtvis skall
vi ta hänsyn till den positiva skrivning,
som utskottet här har enat sig om. Resultatet
kunde — det medger jag gärna
—■ ha blivit betydligt sämre. Statsutskottet
har ju dock funnit, dels att själva
organisationen vid varvet i vissa avseenden
är behäftad med olägenheter,
som bör avhjälpas, och dels att örlogsvarvet
är i stort behov av teknisk upprustning
för att kunna hävda sig i konkurrensen
med övrig varvsindustri i
landet, och utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t inom ramen för tillgängliga
medel tillgodoser de mest angelägna
byggnadsbehoven. Vi som på ett
eller annat sätt har engagerat oss i den

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Vissa byggnadsarbeten för marinen.

här frågan och ser den ur stadens och
ortens synpunkt hoppas att den växel
på framtiden, som utskottet här utställer,
också kommer att inlösas. Vi hoppas
att den utredning, som förebådats rörande
örlogsvarvet och som inom kort
kommer att tillsättas, skall arbeta så
snabbt att ett förslag kan läggas fram
redan vid nästa års riksdag.

Det torde efter statsutskottets skrivning
stå klart för alla här i riksdagen,
att en målmedveten modernisering och
upprustning måste ske vid detta stora
statliga företag. Jag vill emellertid påpeka
ett par omständigheter som styrker
ett sådant påstående. Marinens verkstäder
i Karlskrona har en personal på
över 3 000 personer, och hela anläggningen
omfattar inte mindre än 34 verkstäder.
Värdet av produktionen uppgick
senaste året till 34 miljoner kronor.
Man förstår sålunda att det ur försvarets,
stadens och de anställdas synpunkt
är av största vikt att organisations-
och arbetsförhållanden är det
bästa möjliga. Tyvärr har dock underhållet
av verkstäderna blivit alltför mycket
satt i efterhand. Det har gjorts flera
utredningar angående nybyggnader och
moderniseringar, men tyvärr har det
stannat på papperet. Man hoppas livligt
att den utredning, som nu skall sättas i
gång, leder till ett bättre resultat. Varvsledningen
understryker också att läget
för marinens verkstäder nu är ganska
svårt. En del verkstäder är över 100 år
gamla. Båtverkstaden exempelvis uppfördes
1842, snickarverkstaden 1854.
Den stora verkstadsbyggnaden, som innehåller
flera verkstäder, uppfördes
1874. Ett annat exempel, som varvsledningen
påpekade under utskottets besök
i Karlskrona, är den s. k. nya
mastkranen. Den anskaffades 1874, och
man kan med den inte utföra lyft
på över 50 ton. Om denna skrevs i en
proposition till riksdagen 1916, att den
inte kunde användas mer än några år
till. Men ännu 37 år senare används den
för utrustning av krigsfartyg!

Det medges att detta är ytterlighetsfall.
Moderniseringar har också vidtagits
vid verkstäderna, något som även
statsutskottet kunde konstatera vid sitt
besök i Karlskrona. Men det kvarstår
som ett faktum, att anläggningarna
måste moderniseras ytterligare så fort
som möjligt.

I motionen uppräknades vissa arbeten,
som i första hand bör komma till
stånd. Jag tror mig veta att utskottet
vid sitt besök också fått en lista på de
mest angelägna åtgärderna. Jag skall
inte gå närmare in på dessa ting. Den
blivande varvskommittén får väl ta dem
under övervägande.

För att kunna igångsätta de allra nödvändigaste
arbetena hade vi i motionen
yrkat på ett investeringsanslag på
1 950 000 kronor utöver vad Kungl.
Maj:t hade föreslagit. Detta har nu
statsutskottet icke velat tillstyrka. Mot
ett enhälligt statsutskott är det naturligtvis
ingen mening för oss motionärer
att yrka bifall till motionen. Jag
skall inte heller göra detta.

Departementschefen har till vissa
byggnadsarbeten för marinen tillstyrkt
ett investeringsanslag på 2,7 miljoner
kronor. Detta betyder en ganska kraftig
nedskärning av det anslag som begärdes
av fortifikationsförvaltningen.
Det rör sig om en nedprutning med, om
jag icke räknat fel, ungefär 6 miljoner
kronor. Om man skulle höja detta anslag
med ungefär 2 miljoner kronor,
som motionärerna föreslagit, hade det
ändå blivit en rätt kraftig nedprutning
i jämförelse med fortifikationsförvaltningens
förslag.

Själva byggnadsprogrammet skall
Kungl. Maj :t själv besluta om, vilket ju
är i sin ordning. Departementschefen
förutsätter, att Kungl. Maj:t skall äga
besluta om påbörjande av uppförandet
av en kontorsbyggnad vid Karlskrona
örlogsvarv, ehuru totalkostnaden för
detta byggnadsobjekt inte kan rymmas
inom det föreslagna anslagsbeloppet.
Häromdagen kunde man i tidningarna

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

läsa att försvarsstabschefen till regeringen
ingivit förslag till fördelning av
försvarets byggnadskvot. Därav skulle
på marinen komma 2,7 miljoner kronor,
vilket ju är samma belopp som här
föreslås. I fortsättningen uppräknades
de olika ändamål, som dessa 2,7 miljoner
kronor skulle gå till, men däribland
saknades, såvitt jag kunnat finna,
den förut nämnda kontorsbyggnaden
i Karlskrona.

Eftersom försvarsministern nu är inne
i kammaren skall jag be att på denna
punkt få rikta följande fråga till honom:
Kan man räkna med att arbetet
med kontorsbyggnaden kommer att
igångsättas under det närmaste budgetåret? Herr

talman! Jag skulle nog som andra
motionärer helst se att motionen bifölles.
Men jag är naturligtvis tacksam
för den positiva inställning, som statsutskottet
har intagit. Jag har alltså inte
något annat yrkande än om bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr KARLSSON i Olofström (s): Herr
talman! Jag har vid denna punkt fogat
en blank reservation till utskottsutlåtandet.
Till skillnad från den föregående
talaren skulle jag nog, även om
jag medger att den föreliggande frågan
rent lokalt har synnerligen stort intresse
för Karlskrona, vilja se saken ur något
vidare vyer. I den motion, som framburits
från blekingebänken, framhåller
vi att det här gäller en arbetsplats som
står under samhällets överinseende och
att det därför bör vara en riksdagens
angelägenhet att påtala de brister som
där är rådande, så att det så snart som
möjligt kan bli en ändring till det
bättre. Jag erinrar om att statsrevisorerna
i sin berättelse för år 1952 påpekade,
inte bara att det är nödvändigt
med en utredning om de rent organisatoriska
förhållandena vid örlogsvarvet i
Karlskrona, utan också att det där råder
en hel rad missförhållanden som

Vissa byggnadsarbeten för marinen.

man inom en snar framtid bör söka avhjälpa.

Jag skall nu fatta mig så kort som
möjligt för att inte alltför mycket inkräkta
på den middagsrast som strax
förestår. Jag vill bara framhålla att ett
av de önskemål som vi framfört i motionen
gäller den nuvarande organisationsformen
vid örlogsvarvet. Genom
att en hel del stora arbetsuppgifter ligger
under den militära ledningen, medan
själva verkstadsarbetet bedrives av
en civil verkstadsledning, uppkommer
ständigt irritation och konflikter, och
det är tydligt att detta ofta leder till
osäkerhetsmoment, icke minst för de
anställda. Jag tror därför att det är nödvändigt
att man får en annan organisationsform.
Hur den sedan skall se ut
får väl bli ett spörsmål, vars lösande
tillkommer den utredning som ju Kungl.
Ma:t kommer att tillsätta. Med hänsyn
till de upplysningar, som vi under hand
har fått, hälsar vi med tillfredsställelse
den åtgärd som Kungl. Maj :t har för avsikt
att vidtaga genom tillsättandet av
denna utredning.

Om man ser på örlogsvarvet som arbetsplats
och serviceverkstad, icke
minst för marinens fartygsbyggnader
och fartygsreparationer, måste man konstatera
att varvet i många fali blivit
synnerligen starkt eftersatt i fråga om
utrustningen både när det gäller byggnader
och verkstäderna som sådana.
Med de nuvarande anordningarna finns
det icke möjlighet till en rationell och
ekonomisk drift. Vi har också i motionen
påtalat dessa förhållanden och
framhållit, att det är angeläget att nödvändiga
om- och tillbyggnader snarast
möjligt kommer till stånd

Vad beträffar yrkandena i motionen
har vi ju dels hemställt om ett anslag
på 1,5 miljoner kronor till an ny elverkstad.
Förhållandena vid den elverkstad,
som nu finns vid varvet, är
under all kritik. Brandrisken är synnerligen
stor med hänsyn till att verkstaden
är inhyst i en gammal träbyggnad,

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Vissa byggnadsarbeten för marinen.

och vidare är det där alldeles för trångt
för de anställda. Dels har vi i motionen
begärt ett anslag på 450 000 kronor för
omläggning av spårnätet på varvet. Sedan
motionen inlämnades har Kungl.
Maj:t den 6 februari anvisat medel för
utförande av detta spårnätsarbete. Det
finns därför ingen anledning att här
ytterligare orda om saken, utan jag vill
endast till statsrådet framföra ett tack
för att man har velat anvisa medel till
detta ändamål redan innan motionen
blivit behandlad.

Vid utskottets behandling av motionen
som sådan har utskottet i sin skrivning
i synnerligen hög grad beaktat de
synpunkter som vi framfört i motionen.
Jag tillåter mig, även om vi redan har
behandlat punkt 8, att till protokollet
läsa in vad utskottet har skrivit på
sid. 5: »På förekommen anledning vill
utskottet framhålla, att hinder icke bör
möta för Kungl. Maj:t att inom ramen
för de av riksdagen beslutade medelsanvisningarna
under ifrågavarande
samlingsanslag för de tre vapengrenarna
låta utföra byggnadsarbeten av angelägen
eller brådskande art, oaktat
dessa icke blivit i statsverkspropositionen
anmälda för riksdagen.»

Om jag sedan fortsätter med den
skrivning som utskottet gjort under
punkt 13, så framhåller utskottet där,
att de i motionen gjorda uttalandena
kommer att beaktas av den blivande
utredningen. Det betyder, att det väsentliga
av vad vi har framfört i motionen,
om man bortser från själva
anslagsfrågan, har beaktats av utskottet,
och man får väl hoppas, att den
blivande utredningen också iakttar vad
man här har anvisat.

Jag tillåter mig även att citera vad
utskottet skrivit på sid. 9. Man säger
där: »Utskottet har vid sitt förberörda
besök i Karlskrona blivit övertygat om
att varvet är i stort behov av teknisk
upprustning, om det över huvud taget
skall ha möjligheter att hävda sig i

konkurrensen med övrig varvsindustri
inom landet.»

Det är helt naturligt, att vi med intresse
avvaktar resultatet av den kommande
utredningen, och vi hoppas att
den tillsättes så snart som möjligt. Det
är väl ganska förklarligt, att de arbetare
och tjänstemän, som är anställda
vid varvet, under nuvarande förhållanden
hyser oro inför framtiden,
eftersom de strängt taget inte vet den
ena dagen vad som kan hända dagen
efter. Med hänsyn till de synpunkter
som vi vill beakta och till de intressen
som de anställda helt naturligt har
anser vi att regering och riksdag i
detta fall bör se till att det på en statens
arbetsplats av denna ordning kommer
att råda bättre förhållanden, att
driften blir rationell och att varvet
även kan konkurrera med den civila
varvsindustrien. Som förhållandena nu
är har man ju inga möjligheter till det.
Från dessa utgångspunkter är vi intresserade
av gynnsammare möjligheter för
varvet i Karlskrona att utföra omfattande
arbeten, icke minst för flottans
vidkommande. Vi har i dag anslagit
icke mindre än 45 miljoner till reparationer
och underhåll av fartyg. Det
är ju ett ansenligt belopp. Det är nödvändigt
att man i detta fall har, om
jag så får säga, en serviceverkstad som
på ett rationellt sätt kan utföra ifrågakommande
arbeten. Som det för närvarande
är ordnat, är detta icke möjligt.

Med hänsyn till vad jag här relaterat
ur utskottets utlåtande har jag inte
något yrkande utöver vad utskottet
har anfört.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr
talman! Ja, efter herr Karlssons i Olofström
anförande ser man hur reaktionen
blir, när man fått se bristerna på
nära håll. Herr Karlsson anser, att regeringen
varit alldeles för njugg när det

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

Nr 11.

gäller Karlskrona och försvarets anläggningar
där, ty han känner förhållandena
och har kunnat komma närmare
inpå dem. När det gällde materielplanen
reserverade sig herr Karlsson
däremot för en mycket betydelsefull
prutning. Men, herr Karlsson, jag
har också varit i tillfälle att se bristerna
på det området, och därför kan
han måhända nu bättre förstå min
reaktion. Jag säger detta bara i förbigående.

Herr Nyberg påpekade, att marinen
begärt 9 miljoner men bara fått 2,7
miljoner. Det tycker han var en alldeles
för kraftig prutning — liksom
herr Karlsson. Jag kan nämna som
exempel, att armén begärt 15 miljoner
för liknande ändamål och fått 2,5. Nog
finns det brister, men vi har inte möjligheter
att skaffa fram tillräckligt med
pengar för att fylla dem.

När det gäller Karlskrona örlogsvarv
vill jag bara lämna den upplysningen,
att varvet år 1949 inte fick någonting.
1950 fick det 1 160 000 kronor, 1951
900 000 kronor, 1952 600 000 kronor
och 1953 3 245 000 kronor. Det kommer
nu att befinna sig i ett fördelaktigare
läge än man gjort på mången
god dag.

Det som egentligen uppkallade mig
var en direkt fråga av herr Nyberg,
huruvida man kunde påräkna att uppförandet
av kontorsbyggnaden nu
skulle komma i gång, sedan detta beslut
var fattat. Ja, för så vitt ritningarna
är färdiga kommer det att bli
fallet, ty vi har i varje fall räknat med
de pengar, som behövs för att börja
bygga.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):
Herr talman! Jag skall endast använda
några minuter av kammarens middagsrast
för att säga några ord i denna
fråga. Karlskrona örlogsvarv är emellertid
den största arbetsplatsen i vårt
län, och frågan har därför för oss

Vissa byggnadsarbeten för marinen.

större betydelse än man annars vill
tillmäta ett så pass begränsat spörsmål.

Det är nog så som herr statsrådet
säger, att Karlskrona örlogsvarv under
senare åren fått vissa anslag för rationalisering.
Att det trots detta har
blivit så dåligt resultat beror på att
varvet eftersatts under en lång följd
av år, vilket vi anser har varit oriktigt.
Skall vi ha en statlig verksamhet, då
skall den inte ha så dåliga villkor, att
en jämförelse med privata varv utfaller
ofördelaktigt. De senare har under
många år haft fri avskrivningsrätt.
Detta har gjort det möjligt för de privata
företagen att rationalisera i en
utsträckning som kanske aldrig tidigare.
Man har sedan begärt att statens
varv skall konkurrera med dem trots
att villkoren inte varit desamma.

Det är väldigt intressant att gå igenom
örlogsvarvet i Karlskrona — i
varje fall ur kulturhistorisk synpunkt
•—- och se, hur människorna förr i
världen arbetade med verktyg och i
maskinhallar. Det är dock inte rationellt
att ha det på det sättet i dag, utan
nu måste helt andra resurser till för
att ge varvet full konkurrenskraft. Det
finns god arbetskraft där nere; det
fordras bara att man får tillräckligt
med pengar för att rusta upp varvet.
Jag tror att vi alla är medvetna om att
man ställer stora anslagskrav på staten.
Dessa pengar bör emellertid i detta
fall betala sig i form av en rationellare
produktion, och det råder i varje fall
inga delade meningar om att vi inte
skall ha ett örlogsvarv, som skall kunna
sköta våra fartyg både när det gäller
underhåll och nybyggnader. Framför
allt bör det vara värdefullt för att
få en jämförelse med de privata varven,
som jag tror är nödvändig och
nyttig.

Vi är tacksamma för statsutskottets
positiva skrivning. Vi hoppas, att regeringen
inom de begränsade möjligheternas
ram låter rusta upp Karlskrona
örlogsvarv. Detta behövs i denna

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 fm.

industriellt underlägsna bygd. Jag tror
också det vore värdefullt för varvet
om det i större utsträckning kunde få
privata arbeten. Detta skulle självfallet
hjälpa till med rationaliseringen och
åstadkomma en bättre kostnadsfördelning.

Jag hemställer alltså till statsrådet att
se till att Karlskrona örlogsvarv får de
medel som kan ställas till förfogande
för att förbättra organisationen. Vi
hoppas att den organisationsutredning
som är signalerad kommer till stånd
så fort som möjligt, så att dualismen
mellan militär och civil organisation
kan bringas att upphöra.

Jag ville endast, herr talman, framlägga
dessa synpunkter.

Herr KARLSSON i Olofström (s): Herr
talman! Att jag reserverat mig angående
materielplanen är en sak. Det bör
emellertid inte hindra, att man försöker
så långt möjligt utnyttja de anslag,
som beviljas på det militära området,
på ett rationellt sätt. Jag anser inte
att de stora anslag, som här går till
reparationer och fartygsbyggnader, kan
utnyttjas rationellt, om vi skall ha arbetsplatser
i det skick som Karlskrona
örlogsvarv för närvarande befinner sig
i. Med en ekonomisk och rationell drift
skulle denna arbetsplats i stället kunna
medföra besparingar.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 14—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 14.

Interpellation ang. nedläggandet av trafiken
på järnvägen Ängelholm—Klippan,
in. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr EKDAHL (s), som anförde: Herr
talman! När det för någon vecka sedan
blev bekant, att regeringen »medgivit
att trafiken på Ängelholm—Klippans
järnväg får nedläggas», väckte detta
meddelande förstämning i den bygd,
denna järnvägsfråga berör. Och inte
hara förstämning utan också oro för utformningen
av den ersättningstrafik,
som tydligen inom en snar framtid
kommer att träda i järnvägstrafikens
ställe.

Det ter sig alltid som något av en
skarprättargärning, när beslut fattas,
som innebär att trafiken på en järnväg
skall läggas ner och rälsen rivas upp.
Den av en sådan åtgärd berörda allmänheten
frågar sig därför gärna, om
beslutet föregåtts av en prövning, som
haft möjlighet att bygga på ett i tillfredsställande
grad objektivt material.

Det anses på sina håll, att det system
för biljettförsäljning, som tillämpats åtminstone
sedan SJ övertog trafikeringen
av Ängelholm—Klippanbanan i icke
ringa män inneburit att resor, som faktiskt
ägt rum på denna järnvägslinje,
kommit att redovisas såsom inkomster
från en annan bansträcka, varigenom
det ekonomiska utbytet av trafiken på
Ängelholm—Klippanbanan kommit att
te sig missvisande.

Tågtiderna ansågs av bygdens folk
redan före den nu tillämpade tågtidtabellen
med bara två tågpar per dag vara
sådana, att de stimulerade till övergivande
av järnvägen till busslinjernas
förmån.

Klart är, att om dylika grepp på
järnvägens skötsel verkligen varit av sådan
betydelse för driftresultatet, att
detta därigenom bringats till en nivå,
som kunnat åberopas såsom bärande
grund för järnvägstrafikens nedläggan -

Onsdagen den 25 mars 1953 fm. Nr 11.

Interpellation ang. nedläggandet av trafiken på järnvägen Ängelholm—Klippan, m. m.

de, så kan bygdens folk med skäl fråga
sig, om det inte kan föreligga anledning
för regeringen att företaga nya och ingående
undersökningar för att göra
klart för sig, om det eventuellt kan finnas
skäl för en förnyad prövning av
frågan om järnvägens nedläggande.

Resande på månadsbiljctter får åtminstone
f. n. betala högre avgifter för
resor å jämförliga sträckor när det gäller
busstrafiken än i fråga om järnvägstrafiken.
Ett mycket stort antal elever
vid läroverken i Ängelholm och Klippan
liksom ett betydande antal trafikanter
med bostad på landsbygden men med
arbete i tätorterna får på detta sätt
drygare utgifter per år för sin utbildning
eller för sina resor till och från
arbetet. När SJ således lägger om trafiken
till en driftsform med lägre omkostnader
och samtidigt låter den allmänhet,
som det här är fråga om, få
vidkännas drygare avgifter, så väcker
detta av lätt förklarliga skäl missräkning
och missnöje.

Om, såsom väl tyvärr fallet torde
vara, Ängelholm—Klippanbanans öde
får anses vara beseglat, måste man konstatera,
att det vägnät, efter vilket den
som ersättning avsedda busstrafiken
skall gå fram, icke fyller måttet som underlag
för en tillräckligt snabb och säker
busstrafik. Avsevärda och inom en

snar framtid verkställda förbättringar
av detta vägnät torde utgöra ett berättigat
önskemål från den bygd, som nedläggningen
av järnvägstrafiken Ängelholm—Klippan
berör.

Med hänvisning till det ovan anförda
tillåter jag mig att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
rikta följande frågor:

Är statsrådet villig att inför andra
kammaren ge en redogörelse för de kalkyler
och driftsekonomiska beräkningar
och andra faktorer, som legat till
grund för regeringens beslut om medgivande
att trafiken på järnvägen Ängelholm—Klippan
får nedläggas.

Anser statsrådet de sålunda förebragta
utredningarna förete ett så oantastligt
underlag för regeringens beslut,
att någon omprövning av detta icke kan
ifrågasättas?

Är statsrådet i tillfälle att lämna något
meddelande angående förbättringar
av vägnätet för den busstrafik, som avses
ersätta trafiken på järnvägen Ängelholm—Klippan
?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.14 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Onsdagen den 25 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

35, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1953/54 till utrustning
för vindtunnelanläggning m. m. vid
flygtekniska försöksanstalten och till
säkerhetsanstalter för sjöfarten.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

36, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkt 9.

Lades till handlingarna.

§ 3.

Fritidsbyggnad vid Göta ingenjörkår.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

37, i anledning av väckta motioner om
anslag till iordningställande av en fritidsbyggnad
vid Göta ingenjörkår.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
Det är med beklagande vi konstaterar

i Jönköpings län, att vår länsmotion,
som gällde en fritidsgård vid Göta ingenjörkår
i Eksjö, avstyrkts. Som framgick
av motionen gällde frågan att tillvarata
en ännu mycket väl bibehållen monteringsbar
byggnad, som står kvar på
Ränneslätt sedan det tyska interneringslägret
där sommaren 1945. Den är fortfarande
värd 40 000—50 000 kronor
men kommer naturligtvis efter hand att
förfalla, om man inte gör något åt den.
Ingenjörkåren har utfäst sig att göra
en stor del av arbetena, flyttning,
schaktning, grund- och betongarbeten
m. m. i egen regi.

Detta förhållande har man sammankopplat
med det mycket trängande behovet
av fritidsbyggnad för manskapet
vid Ing. 2. Man har inga lokaler för fritidskurser
och studier, inga samlingsrum
av något slag. Gymnastiksalen är
den enda samlingslokalen, och den har
dålig akustik. Det är meningslöst att
anordna föredrag eller bio där, och
skall man använda gymnastiksalen till
allt, blir det inte mycket rum för inomhusidrotten.
Man hade alltså genom att
flytta den ifrågavarande byggnaden
kunnat lösa en mängd brännande lokalfrågor
på en enda gång.

Men man hade därigenom inte bara
löst lokalfrågor. Genom Eksjö passerar
under åren för längre eller kortare tid
tusen och åter tusen unga män. Vi har
två regementen förlagda där. Det är
en liten stad, och också den saknar lokaler.
Vi har i Eksjö sedan många år
planerat ett idrottshus med simhall,
fritidslokaler o. s. v., men tidsförhållandena
har lagt hinder i vägen för utförandet
av detta projekt.

Det finns inte mycket för pojkarna
att intressera sig för på fritiden. De går
och dräller på gatorna, hänger på kaféer
och restauranger och vet inte var

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11.

Muntligt hörande av övervakare vid rättegång med övervakad m. m.

de skall göra av sig. Det blir en otrivsel
och tristess i deras tillvaro som med
naturnödvändighet måste brytas på något
sätt, och då blir det busliv och slagsmål
på gatorna, fylleriförseelser o. s. v.
Vi har haft rätt mycket av den varan
bland militärerna i vår stad.

Nu tror jag visst inte att man kan
bota allt detta bara genom att skaffa
fritidslokaler, men mycket skulle vara
vunnet för de ungdomar som vill något
med sin fritid, om de fick någon liten
plats att hålla till på. Både stat och
kommun ger anslag till ungdomsvårdande
uppgifter av olika slag. Särskilt
stor nytta anser vi att de anslag gör som
hör till den förebyggande verksamheten.
Detta anslag till en fritidsgård hade
varit ett led i arbetet för den ungdom
som fullgör sin militärtjänst.

Som framgår av motionen är detta
en fråga som går över partierna. Ledamöterna
på jönköpingsbänken från alla
partier har undertecknat denna motion.
Hade vi haft litet mer tid till vårt förfogande
när vi väckte motionen, hade
vi med all säkerhet fått Kalmar läns
representanter med oss. Det gäller nämligen
pojkar från båda länen.

Nu är emellertid motionen avstyrkt,
och motiveringen är så välvilligt formulerad
att man vågar förutsätta, att fritidsgården
kommer till stånd så snart
det föreligger någon möjlighet att få
anslag. Det får emellertid inte dröja för
länge om man skall använda den omtalade
byggnaden.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Fast (s), Andersson i Löbbo (s), Pettersson
i Norregård (bf), Gustafsson i
Bogla (s), Svensson i Vä (bf) och Almgren
(s).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel i vissa clearingkassor;
och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1953/54 av underskottet
för luftfartsfonden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Muntligt hörande av övervakare vid
rättegång med övervakad m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion om muntligt
hörande av övervakare vid rättegång
med övervakad m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HELÉN (fp): Herr talman! För
närvarande utses övervakare inom såväl
alkoholistvård, ungdomsvård, sinnessjukvård
som fångvård. Det kan
teoretiskt och stundom även i praktiken
inträffa att medlemmar av samma
familj, ja t. o. in. en och samma
person, har tre övervakare. Fn högre
grad av effektivitet och samordning
över hela området måste för framtiden
eftersträvas.

Principen för denna verksamhet bör
vara att samhället i görligaste mån
hänskjuter den aktiva övervakningen
till frivilliga krafter som på fritid fullgör
sitt uppdrag. Endast i de svårare
övervakningsfallen bör verksamheten
överföras på heltidsanställda statstjänstemän.
Dessa övervakningskonsulenter
och assistenter bör därutöver ha
som sin huvudsakliga uppgift att vägleda
och kontrollera de frivilliga övervakarna.

Det är väl känt att det f. n. finns
personer som har över hundratalet

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Muntligt hörande av övervakare vid rättegång med övervakad m. m.

övervakningsuppdrag löpande samtidigt,
vilket innebär att de måste misssköta
en del.

Vi måste få till stånd en helt annan
värdering av övervakningsuppdragets
betydelse för att hjälpa missanpassade
och i synnerhet de unga lagöverträdarna
åter till ett normalt liv. Det hjälper
föga med lamentationer över en
dålig tidsanda och en ansvarslös ungdom,
om samhället inte vill ge de ansvarskännande
medborgare, som är
villiga att offra sin fritid för dem som
bär det svårt, det stöd som samhället
kan ge. Jag vill då betona att frågan
om övervakarens rättsliga ställning
kommer att ha sin betydelse i det
samarbete som inom de ideella organisationerna
nu inletts med de sociala
myndigheterna för att skapa den flertusenhövdade
kader av frivilliga övervakare,
som förutsättes i de sociala
myndigheternas resonemang. Under de
allra senaste veckorna har inletts ett
mycket löftesrikt samarbete mellan å
ena sidan 24 ledande svenska ungdomsorganisationer
— bl. a. samtliga demokratiska
partiers ungdomsförbund —
och å andra sidan socialstyrelsen och
fångvårdsstyrelsen, och man hoppas redan
denna vår kunna åstadkomma ett
stort upplagt kontaktsystem mellan
folkrörelsernas ungdom och de sociala
myndigheterna. Det betyder att rekryteringen
av frivilliga övervakare kommer
att få en helt ny storleksordning.

I den situationen kan man inte anlägga
ett formellt betraktelsesätt på
övervakarens roll i de situationer där
hans övervakade på grund av en ny
förseelse ställs inför rätta. Just sådana
situationer då en övervakad, som är
på väg att återanpassas till ett ordentligt
levnadssätt, råkar ut för ett återfall,
blir ofta avgörande för vederbörandes
fortsatta utveckling.

Ett nära stöd från övervakarens sida
måste då vara av största värde för den
fortsatta kontakten mellan övervakare
och övervakad, och för den förre måste

själva deltagandet i den muntliga rättegången
bli en sporre för kommande
ansträngningar att verkligen rädda den
övervakade till ett socialt liv.

Medan exempelvis i England övervakaren
obligatoriskt kallas till rättegång
med den av honom övervakade,
gäller i Sverige att övervakare för villkorligt
dömda skall höras, i regel skriftligt,
då föreskrifter för den dömde
ändras eller upphävs, och bör höras,
då fråga är om förverkande på grund
av brott. Praxis torde dock vara att
personlig inställelse vid rättegångstillfället
förekommer ytterst sällan och endast
vid vissa underrätter. I själva verket
måste det ligga i den öppna vårdens
princip att den person, som den
övervakade betraktar som sin närmaste
rådgivare och förespråkare, beredes
tillfälle att muntligen inför rätten anföra
sina synpunkter, så snart hans
klient genom nya lagöverträdelser råkat
i konflikt med samhället. Det gäller
i synnerhet övervakare för villkorligt
dömda men kan även tillämpas på
övriga övervakare.

Vad utskottet i sin grundliga och
sympatiska framställning anför om
förundersökningens uppläggning och
innebörd går alltså helt vid sidan av
motionens syfte.

Jag vill emellertid, herr talman, med
hänsyn till utskottets ställningstagande
ej bidra till att en löftesrik utveckling
på den frivilliga övervakningens område
får en motstöt genom att i dag
framkalla ett ställningstagande i voteringsform
från denna kammare.

Redan nästa år hoppas jag att det
initiativ som landets ungdomsorganisationer
och de sociala myndigheterna
gemensamt har tagit skall ha nått en
sådan effekt att det för såväl utskott
som kammare skall vara otvetydigt att
övervakarnas rättsliga ställning bör
stärkas, och jag avstår därför, herr
talman, från att yrka bifall till en
motion, vars tankegång ■— därom är
jag varmt övertygad —• i framtiden

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11.

Motion om en fastare fixering av abortlagens tillämpningsområde, m. m.

kommer att omfattas med förståelse av
alla socialt kännande ledamöter av denna
kammare.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1890 (nr 21, s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank m. m.; samt

första lagutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 11 juni 1915 (nr 219)
om avbetalningsköp, m. in., dels ock i
ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Motion om en fastare fixering av abortlagens
tillämpningsområde, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
om en fastare fixering av abortlagens
tillämpningsområde, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp): Herr
talman! Till det utlåtande som första
lagutskottet avgivit i den fråga vi här
behandlar har jag i egenskap av huvudmotionär
fogat eu blank reservation.
Det är i anledning därav som jag
vill säga bara några få ord.

»Abortfrågan är av den stora vikt
att den ständigt torde bli föremål för
statsmaktens uppmärksamhet eftersom

den rör ett mycket allvarligt problem
för den enskilde och därtill respekten
för liv.» Så skrev första lagutskottet i
ett utlåtande 1948, och utskottet har
troget dessa intentioner även denna
gång ägnat frågan tillbörligt intresse,
vilket framgår av utlåtandet.

Vi motionärer har velat fästa uppmärksamheten
på det allvarliga faktum
att de legala aborterna under senare
år visat en i allra högsta grad oroväckande
tendens till stegring. Man har
icke kunnat påvisa att man genom tillkomsten
av den s. k. social-medicinska
indikationen, d. v. s. abort på »förutsedd
svaghet» kommit till rätta med de
illegala och kriminella aborterna. Men
även om man skulle kunna förebringa
ett statistiskt material, som pekade med
åtminstone en viss sannolikhet i den
riktningen, anser jag att ökningen av
de legala aborterna ändock är oroväckande.
Relationen mellan indikationerna
i 1 § i abortlagen anser jag förete
ett alltför påfallande osäkerhetsmoment,
och jag har den uppfattningen
att lagen icke ger en entydig och preciserande
vägledning, när det gäller
att fastställa de olika slag av tillstånd
som skall rymmas inom begreppet social-medicinsk
indikation. Tänjbarheten
i begreppet leder till osäkerhet vid
behandlingen.

Personligen ser jag abortfrågans lösning
i en ökad ansvarskänsla inför de
sexuella förbindelserna, respekten för
livet och i sociala reformer. Jag tvekar
dock inte ett ögonblick att sätta ansvarskänslan
inför sexuallivet främst.
Sedan detta är sagt vill jag tillägga att
om en kvinna i graviditet ser som enda
utvägen ur ekonomisk misär att abortera
och denna syn har verklighetsunderlag,
så måste ju aborten som samhällsföreteelse
ge belägg för att vi på
detta avsnitt av socialpolitikens område
misslyckats eller kanske aldrig
ens riktigt försökt att lyckas.

Kungl. Maj:t tillsatte 1949 en kommitté
av sakkunniga för att verkställa

7 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Motion om en fastare fixering av abortlagens tillämpningsområde, m. m.

en översyn av de abortförebyggande åtgärderna.
Kommittén fick i direktiven
order att bedriva sitt arbete med sådan
skyndsamhet att förslag i ämnet
om möjligt skulle kunna föreläggas
1951 års riksdag. I berättelsen till 1951
års riksdag heter det, att kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under
1952. Månne det skall komma fram
något under 1953? Till dess att kommittén
kommer med ett betänkande är
alla enskilda initiativ omöjliga. Därom
är kanske inte så mycket att säga,
men ibland har man en förlamande
känsla av att utredningar drar alltför
länge ut på tiden och initiativ i form
av motioner etc. måste avfärdas i nog
så livsviktiga frågor med ett: »Lugna
dig min vän, det är en kommitté, en
utredning som arbetar med saken!»

Jag hoppas nu att abortutredningen
kommer med förslag eller uppslag eller
presenterar ett arbetsresultat som kan
bli tjänligt för en bättre tingens ordning.
Respekten för livet hör till det
primära i en kulturstat. Det är vi alla
överens om. Vi erkänner det på alla
områden. Gamla och sjuka, de må vara
hur gamla som helst eller hur sjuka
som helst, och vården av dem må kosta
hur mycket pengar som helst, eller det
må vara människor som drabbats av
olyckan att bli sinnessjuka —- vi visar
likväl respekt för livet, men inför
fostret, som har alla livets möjligheter,
där står vi i stor fara att förlora respekten
för livet.

Jag har förut i år i denna kammare
sagt att min kritik och mina
farhågor inte berör de humanitära, medicinska
och eugeniska abortindikationerna,
och går dem därför förbi.

Jag har den uppfattningen att läkaren
skall stå i livets tjänst, helt och
utan reservationer. En läkare har en
enda uppgift: att söka återföra en sjuk
människa till hälsa och att söka lindra
lidande där hälsan låter vänta på sig.
Resultaten av läkarens bemödanden
kan skifta, men målet vet inte av några

nyanser. Det naturliga är att läkaren
nalkas operationsbordet för att bota
och rädda liv.

Herr talman! Utskottet anser tydligen
att de flesta av de spörsmål, som vi
berör i vår motion, kan inkluderas i
abortutredningens direktiv och bör bli
föremål för dess prövning. Jag skall
därför inte ställa något yrkande men
uttalar en stark förhoppning att utredningen
inte lurar oss än en gång
på tiden utan verkligen snarast framlägger
sitt arbetsresultat.

Herr HAGÅRD (h): Herr talman!
Första lagutskottet har i sitt resonemang
här även tagit upp en betraktelse
över två motioner, som är hänvisade
till behandling av statsutskottet, och
dess slutomdöme om dessa motioner
är ganska kategoriskt. Detta förfarande
att flytta över viss del av ett par motioner
från ett utskott till ett annat är
ju mindre vanligt, men jag föreställer
mig att det måste betraktas såsom praktiskt
i detta fall. Emellertid har första
lagutskottet kommit till samma resultat
beträffande dessa motioner som i fråga
om herr Gustafssons i Borås motion,
nämligen att man måste avvakta den
sittande abortutredningens resultat, innan
man kan gå vidare.

Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att de båda motioner, som hänvisats
till behandling av statsutskottet,
har gått ut ifrån en annan synpunkt än
herr Gustafsson i Borås har gjort, fastän
i stort sett överensstämmer slutsatserna
i motionerna. Vi har emellertid
i de båda motioner, som hör till statsutskottet,
fäst uppmärksamheten på rent
befolkningspolitiska synpunkter. Man
har utgått ifrån det sjunkande födelsetalet
och har med hänsyn till detta ansett,
att det är på tiden att skänka beaktande
åt denna företeelse och i den
mån det låter sig göra vidta åtgärder
i detta hänseende. Man har velat stärka
stödet åt barnaföderskorna genom att
utvidga detta, om det är möjligt att

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11.

Motion om en fastare fixering av abortlagens tillämpningsområde, m. in.

göra det. Från den utgångspunkten säger
man slutligen, att det inte kan vara
rimligt, att man, samtidigt som man
är beredd att ytterligare stödja barnafödandet,
tolererar, att man genom den
lagstiftning, som för närvarande är gällande
på detta område, tillåter ett dödande
av spirande liv. Man anför, att
detta inte går ihop. Bortsett från alla
etiska synpunkter i detta sammanhang
vill jag säga, att det hela manar oss till
en ganska bestämd eftertanke.

Det är dess bättre så, att vårt land
tack vare en effektiv och bärkraftig
produktion kunnat få till stånd en social
trygghet, som är ganska enastående
i världen. Det är väl sörjt för den
enskilde medborgaren på många områden,
och ingen av oss behöver känna
den fruktan för nöd, som dominerar
så stora delar av världen. En rad stödåtgärder
av olika slag syftar till att
framför allt trygga familjerna och barnen.
Men, mina damer och herrar,
detta till trots sjunker födelsetalet, och
abortvilligheten växer.

Nu har man på sista tiden kunnat
förmärka en viss minskning i fråga om
de legala aborternas antal, och därav
drar man vissa slutsatser. Man har den
förhoppningen att det skall vara inledningen
till en ny era i detta sammanhang.
Det är verkligen så, säger de sakkunniga
som sysslar med dessa frågor,
att man har en något förändrad eller
förbättrad inställning till abortmentaliteten.
Dess bättre har också läkarna anlagt
andra synpunkter på frågan eller
i varje fall låtit dem framträda på annat
sätt än förut. Det är detta som här
tydligen medverkar, och man kan hoppas
att dessa nya tendenser skall bli
tydligare och klarare under den tid
som kommer, men huruvida denna företeelse,
som nu kan skönjas, är bestående
är svårt att förutse.

Jag anser för min del att en av de
bästa vägarna att gå fram på är att påverka
den allmänna opinionen. Jag vill
erinra om vad det betydde en gång,

när vi hade en oerhört kraftigt sjunkande
nativitet. Där skred den allmänna
opinionen in, den upplystes och fick ett
annat innehåll, som förbättrade delta
vårt läge vid denna tidpunkt.

Här gäller det ett mera bestämt omhändertagande
av den blivande barnaföderskan.
Vi har redan vidtagit vissa
sådana åtgärder, men jag tror inte att
dessa är till fyllest. Vi har trots alla
försök att förbättra ställningen en ganska
stelbent socialvård och även en
ganska stelbent socialhjälp.

Då tänker jag närmast på den behovsprövade
verksamheten i socialt
avseende. Vi har lagt fram förslag om
rationalisering av socialhjälpen, men
det ligger fortfarande i Kungl. Maj:ts
kansli och har inte kommit längre. Det
skulle vara möjligt att på ett helt annat
sätt låta vår socialhjälp och vår
socialvårdande verksamhet träda in här
och bli ett bättre och kraftigare instrument
än dessa 4 000 kronor, som används
som anslag till abortkuratorernas
verksamhet.

Herr talman! Jag skall inte närmare
utveckla detta ämne, som det annars
kanske hade varit lämpligt att göra. Jag
vill i likhet med herr Gustafsson i
Borås säga, att man nu är överens
om att man i dagens läge inte kan vidta
några ytterligare åtgärder utan måste
avvakta kommitténs utredningsresultat.
Jag hoppas också — och iag är nog
inte ensam om denna förhoppning —
att kommittén skall vårda sig om att
försöka forcera sitt arbete så att vi
inom rimlig tid kan få se resultatet av
dess undersökning. Jag är medveten om
att vi, som har stort intresse — och
det har nog det stora övervägande antalet
av riksdagens ledamöter — för
denna fråga, kommer att se till att vi
på detta område kan komma till andra
åtgärder, som kan bli mera effektiva än
de vi f. n. har.

Herr talman! Jag har ingen möjlighet
att ställa något yrkande och gör det
inte heller.

100 Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Motion om en fastare fixering av abortlagens tillämpningsområde, m. m.

Fru EWERLÖF (h): Herr talman! Jag
är delvis förekommen av herr Hagård
och kan således fatta mig mycket kort.

Herr Hagård uttryckte förvåning
över att motionen II: 157 omnämns i
första lagutskottets utlåtande. Denna
motion är ju remitterad till statsutskottet,
men här tas den upp och avfärdas
kategoriskt med att man avvisar vad
som yrkas i densamma. Jag skulle vilja
ställa en direkt fråga till första lagutskottets
ordförande varför man över
huvud taget tagit upp denna motion
när den är remitterad till statsutskottet.

Jag skall inte här anlägga några moraliska
synpunkter på denna fråga; om
jag skulle göra det skulle det i så fall
vara gentemot de enskilda människor
och måhända också de myndigheter,
som alltjämt intar en sådan ställning
mot de ogifta mödrarna att abortfrågan
över huvud taget inte kan lösas förrän
det blivit en annan inställning till dem.
Jag är övertygad om att alla vi som intresserar
oss för och efter fattig förmåga
sysslar med denna sak, vi vill ett och
detsamma, vi vill minska det totala antalet
aborter. De som tror att detta bäst
sker genom att man gör det lättare för
kvinnor att få legal abort — och det
är ju denna uppfattning som kommit
till synes i den 1946 ändrade lagstiftning,
då man tillskapade den socialmedicinska
indikationen — de arbetar efter
en linje, och de som inte tror det,
och dit hör vi inom högern, som i vår
motion hemställt att den nu sittande
abortkommittén skall få vidgade direktiv
som innebär en översyn av nuvarande
lagstiftning, vi arbetar efter en
annan linje. Man kan konstatera att antalet
legala aborter stigit avsevärt, från
1 623 år 1945 till omkring 5 300 år 1952.
Det är ju självfallet att när det blev
vidgade möjligheter till abort skulle antalet
legala aborter stiga, och man hoppades,
att det skulle ske på de illegala
aborternas bekostnad. Nu är det omöjligt
att fastställa antalet illegala aborter,
men det har gjorts en omfattande

undersökning, och man tror sig kunna
konstatera, att antalet illegala aborter
inte sjunkit, dock kanske något under
det senaste året. Man har således genom
den ändrade lagstiftningen inte nått
det mål som föresvävade förespråkarna
för densamma. Jag minns från diskussionen
1946 då lagändringen skedde att
herr Hedlund i Östersund sade ifrån,
att han för sin del gärna skulle ha sett
att vi fått en social indikation därför
att det då blivit klarare bestämmelser
på detta område än genom den blandade
social-medicinska indikationen. Sådan
stämningen då var och eftersom
det kommit ett lagförslag och allt var
på väg yrkade han bifall till den ändring
som föreslagits. Jag vet att jag
hade flera med mig i denna kammare
som av olika skäl yrkade avslag på förslaget,
och jag hade efter samtal med
som jag tror fullt förtroendeingivande
läkare fått klart för mig, att det skulle
bli svårt att få klara riktlinjer för läkarna
genom tillskapandet av den social-medicinska
indikationen. Det har
ju också visat sig under de år som gått
att det uppstått svårigheter i dessa avseenden.

Jag skall här inte ställa något yrkande.
Jag har för resten ingen möjlighet
att göra det. Jag har bara med dessa
mina ord velat motivera varför vi har
svårt att tänka oss att komma till rätta
med abortfrågan genom att göra det lättare
för kvinnor att få abort. Man måste
tvärtom se till att man arbetar bort
abortmentaliteten.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
Jag vill först ta upp frågan om behandlingen
av de till statsutskottet hänvisade
motionerna. Det förhåller sig så,
att det i dessa motioner hade upptagits
ett flertal yrkanden av sådan natur, att
de var att hänföra till statsutskottets
verksamhetsområde. Bland dessa yrkan -

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11. 101

Motion om en fastare fixering av abortlagens tillämpningsområde, m. m.

den förekom också ett om ändring av
abortlagstiftningen, och det var ett typiskt
förstalagutskottsärende. Jag vill
säga till herr Hagård, att man skall inte
skriva motioner på det sättet, utan man
skall skriva dem så, att de kan remitteras
till ett bestämt utskott, och om detta
icke kan ske, bör man dela på frågorna
i flera motioner. Nu remitterades
hela den ifrågavarande motionen till
statsutskottet, och man kan väl förstå
att statsutskottet inte ansåg sig kompetent
eller inte hade lust att behandla
ett förstalagutskottsärende.

Det omnämnande av de till statsutskottet
hänvisade motionerna, som nu skedde
i första lagutskottet, har kommit till
stånd efter samråd med ordföranden i
vederbörande avdelning i statsutskottet,
och hur statsutskottet sedan kommer
att förfara, lämnar jag därhän. Förmodligen
kommer statsutskottet att i denna
typiska lagstiftningsfråga endast hänvisa
till vad första lagutskottet anfört.
Det skulle ju också vara egendomligt,
om en av herr Gustafsson i Borås väckt
motion, i vilken han yrkat ändring i
abortlagstiftningen, ginge till första lagutskottet,
medan en annan motion med
samma yrkande remitterades till statsutskottet,
varpå frågorna kanske skulle
behandlas olika här i kammaren.

Vad sedan själva sakfrågan beträffar
har jag ingen anledning att här gå in i
någon debatt om de olika indikationerna.
Enligt utskottets mening är
abortfrågan av så stor betydelse för
samhället, att den kräver oavlåtlig uppmärksamhet
från statsmakternas sida.
Ingen kan stå likgiltig för den, som
det från flera håll anförts, ty det gäller
här liv eller död. Men när man suttit i
en domstol och handlagt mål om kriminella
aborter, får man kanske en delvis
annan syn på saken. Man har då
sett, hurusom olyckliga kvinnor har
behandlats på det mest osakkunniga
sätt av fullständiga klåpare, därför att
de icke har vänt sig till samhällets organ.
Det förhöll sig så tidigare, och detta

var en av orsakerna till att man vidtog
den senaste ändringen i abortlagen
1946. Man syftade då till att söka förmå
detta klientel att i större utsträckning
vända sig till samhällets organ för
att få råd och hjälp. Det fanns ju ingen
möjlighet att nå dithän, om det redan
från början var utsiktslöst att erhålla
abort. Då skulle aldrig dessa kvinnor
söka sig till samhällets organ. Huruvida
man nu lyckats med detta eller inte
är för tidigt att yttra sig om. För att
kunna bedöma den saken måste det
göras en grundlig utredning, och det
är därför inte alls säkert att sista ordet
är sagt i frågan hur abortlagstiftningen
skall vara beskaffad och om indikationerna
skall vara sådana som de nu är.
För att kunna bedöma om det föreligger
något behov av att ändra den nuvarande
avgränsningen av området för de legala
aborterna krävs en närmare kännedom
om verkningarna av 1946 års ändring
av indikationerna och resultatet av
de åtgärder som hittills företagits i abortförebyggande
syfte. Måhända kommer
en sådan utredning också att visa på
helt andra möjligheter, som man hittills
inte kommit på, och självfallet bör dessa
förslag i så fall prövas, innan man
företar en ändring i lagstiftningen.

Det skulle enligt min och utskottets
mening vara ganska olyckligt, om man
här skulle ta upp en enda liten detalj,
t. ex. ett eller annat bidrag, för att —
kanske på ett högst irrationellt sätt —
bättra på den byggnad som nu finns.

Jag beklagar livligt att denna utrednings
arbete har kommit att dra längre
ut på tiden än vad som från början var
avsett. Men, handen på hjärtat mina
damer och herrar, har ni aldrig suttit
i en utredning, som tagit längre tid
i anspråk än vad som förutsatts från
början? Det gäller här en fråga, som är
mycket omfattande och betydelsefull
och som därför är mycket svår att utreda.

Herr talman! Innan jag slutar kan jag
inte underlåta — med anledning av den

102 Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Skärpning av straffen för högförräderi och spioneri.

tämligen mörka bild som herr Gustafsson
i Borås här målade — att erinra
om att de åtgärder som tidigare vidtagits
inte har varit utan verkan. År 1948
påpekades från psykiatriskt håll, att
förutsättningarna för att kunna avstyra
aborter hade visat sig vara alldeles särskilt
stora i de fall, då de abortsökande
varit intagna och undersökta på en öppen
psykiatrisk klinik, där läkare fått
tillfälle att under någon tid ha vederbörande
under observation och vård. Till
en början fanns det fyra sådana psykiatriska
kliniker, och för närvarande
finns det sju. Jag hade häromdagen tillfälle
att samtala med en chefsgynekolog
på ett centrallasarett, och han betonade
just hur viktigt det är alt ha tillgång till
en psykiatriker— det fanns inte på denna
läkares lasarett — som kunde ta
kontakt med de abortsökande. Att man
på den vägen skulle kunna åstadkomma
en hel del framgår ju också tydligt, om
man ser på förhållandena här i Stockholm,
där just denna verksamhet är
mycket livlig. Jag vill minnas att 13
eller 14 kuratorer är verksamma här
enbart med dessa uppgifter. Det visar
sig att man i Stockholm i icke mindre
än 47 procent av fallen lyckats övertala
de abortsökande att inte låta företa
abort, medan detta procenttal före lagändringen
var 34. Jag tycker alltså att
man skall akta sig för att dra några förhastade
slutsatser — nu vill jag visst
inte säga att herr Gustafsson gjort detta,
måhända har han gjort det i motionen
men inte här i dag. Med dessa ord, herr
talman, ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Skärpning av straffen för högförräderi
och spioneri.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion

om skärpning av straffen för högförräderi
och spioneri.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ERICSSON i Näs (bf): Herr talman!
Jag har icke begärt ordet för att
ställa något yrkande. Det skulle vara
ganska meningslöst att göra detta här,
men jag vill ändå inför denna kammare
och till protokollet redovisa en del av
de motiveringar, som legat till grund
för motionen. Jag gör detta så mycket
heller som man i en del av tidningspressen
— en alltför stor del tycker jag
— har tillagt oss motionärer motiveringar,
som vi står främmande för. Man
har försökt arbeta upp en häxbrännarpsykos,
och man har skrivit, oftast
anonymt, och i pluralis majestatis och
tillagt oss egenskaper som jag nog knappast
tror att vi motionärer har. Jag kan
säga att en del av tidningarna inte kunnat
hinna läsa motionerna, därför att
dessa inte ens var tryckta, när de skrev
om dem, och i många fall har man skrivit
så att det påtagligt framgår att man
inte ansett sig behöva gå igenom motionerna
och se efter vad som sagts i
dessa. Det betyder naturligtvis i och för
sig ingenting att man kallar oss motionärer
för neurotiska vrak, som letts av
blodigt önsketänkande, att vi har en
barbarisk livsuppfattning som hör medeltiden
till, att vi är fullproppade med
aggressioner och vedergällningsbegär,
att vi erfar lustförnimmelser vid åsynen
av ett stycke väl tvinnad hampa, att vi
är sjuka människor som behöver tillsyn
och hjälp. Detta betyder i och för
sig ingenting, men det kan knappast
sägas tillhöra den sakliga debatten i en
sådan här fråga.

Inte alla gånger har man varit anonym.
En känd stockholmsadvokat framträdde
vid ett par tillfällen. Efter att
ha skrivit och i ett fall påstått, att vi
skulle vilja ha dödsstraffet i de allmänna
strafflagarna, och en del andra tillvitelser,
så frågar han hur Ericsson i

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11. 103

Skärpning av

Näs skulle se på dödsstraffet om han
hade haft en släkting, en far eller en
bror som det hade gällt. Det är självfallet
att det skulle vara tråkigt om det
uppträdde brottslingar i ens nära familjekrets,
men att man skulle bedöma
brott och straff med hänsyn till släktskap
det är väl för svenskt rättsväsende
någonting nytt som åtminstone jag står
främmande inför. Har man inte läst
motionerna, kanske man av bekvämlighetsskäl
eller andra orsaker kan göra
det antagandet att vi motionärer letts
av inhumana tänkesätt. Det är blott det
att det kan finnas en viss gradering
även på detta, och om exempelvis jag
skulle varit försvarare åt de upploppsmakare,
som ställde till kravallerna i
Berzelii park, är det möjligt att jag inte
skulle begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst
åt dessa sutenörer för den
tid de suttit anhållna. Det är möjligt
att jag inte är så human, men i denna
motion har vi inte sänkt oss lägre ner
— om vi nu skulle se det ur denna synpunkt
— än till samma ståndpunkt som
lagrådets majoritet hade 1921, då dödsstraffet
togs bort ur de allmänna strafflagarna.

Vi har med denna motion försökt, och
jag kan nog säga också lyckats, få till
stånd en diskussion på denna punkt,
och för oss gäller det närmast demokratiens
självförsvar. När man här i
riksdagen från en tidning frågade mig
vad jag trodde skulle bli resultatet av
detta, så svarade jag: »Det blir ingenting
här i riksdagen, ty det finns ingen
sådan stämning här lika litet som det
finns i större delen av tidningspressen,
även om det också finns tidningar av
skilda kulörer som intagit samma
ståndpunkt som vi motionärer. Men»,
sade jag, »uppfattningen bland allmänheten
är nog en helt annan.» Jag stödde
mig då på de brev som jag fått utifrån
och som representerar de mest
skilda kategorier av svenska medborgare.
Där är jurister och lekmän, jurister
med kända namn för övrigt, och

straffen för högförräderi och spioneri.

där är svenskar som bor både inom
och utom landet. När jag sade till
denne redaktör att det är andra stämningar
ute i landet, svarade han: »Ja,
vi har märkt det på vår insändarspalt.
» — »Men jag har inte märkt
något på insändarspalten.» »Nej, vi
har inte tagit in det.»

Och sedan skall jag inte säga mer
om det fria ordet.

En god vän till mig som är chefredaktör
för en tidning sade, att när
han skrivit emot min motion, fick han
så mycket skällbrev som han aldrig
tidigare hade fått. »Om jag skulle våga
dra några slutsatser om hur en folkomröstning
i denna fråga skulle utfalla»,
sade han, »skulle minst 90 procent
rösta för förslaget.» Nu bryr jag
mig inte om detta — det var hans antagande
— men jag skulle inte vilja
ha någon folkomröstning i en sådan
fråga, därför att många skulle då rösta
med motionen av helt andra orsaker
och av helt andra motiveringar än dem
som vi haft när vi skrev motionen.
Detta kanske i och för sig kan vara något
att tänka på dels för den som har
folkomröstning på sitt partiprogram
och dels för den som inte har det men
som vill att det andra partiets program
skall genomföras i detta avseende.

Och så skulle vi tala om motionen.
Det står i motionen, att det är inte
fråga om att införa dödsstraff i de allmänna
strafflagarna. Jag vill citera
ordagrant: »I många länder har dödsstraffet
försvunnit ur de allmänna
strafflagarna och detta med all rätt.
Dess effektivitet som avskräckningsmedel
torde vara mindre än man
många gånger skulle tro. Mot den humanisering
av tänkesätten som på detta
område kommit till uttryck genom
dödsstraffets avskaffande har väl ingen
något att invända.» I det fallet har vi
ansett att det är en viktig punkt som
vi vill ha klarhet i, nämligen i fråga
om när 1948 års lag skulle träda i
kraft. Lag om dödsstraff finns ju för -

104 Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Skärpning av straffen för högförräderi och spioneri.

ut, men den gäller under krig. Vi har
haft och har den uppfattningen, att
högförräderi och grovt spioneri är en
del av kriget.

Man kan naturligtvis diskutera, huruvida
dödsstraffet i och för sig har någon
avskräckande inverkan. Men har
det en avskräckande inverkan under
krig, så lär det väl ha det också under
det kalla kriget just på denna speciella
punkt. Vi räknar nämligen med, och det
står i motionen, att även om avskräckningen
inte är sådan att man önskar
dödsstraff i vanliga fall, så kan det
ändå under dessa speciella förhållanden
vara tänkbart.

Till detta kommer en annan sak —
jag läser nu ur motionen: »Den, som
av s. k. ideologiska motiv eller för
ekonomisk vinnings skull gör sig skyldig
till brott mot rikets säkerhet, spelar
ett högt spel och är väl också medveten
om detta. Men innerst måste
han, medvetet eller omedvetet, säga
sig, att en upptäckt kan maximalt endast
medföra livstidsstraff, men detta
betyder i realiteten intet, eftersom han
är övertygad om att inom en betydligt
kortare tid hans uppdragsgivare kommer
att befria honom och kompensera
honom i rikt mått för utståndna offer.
Av denna orsak torde dösstraffet just
i detta speciella fall ha en långt mera
avskräckande inverkan än i andra.»

Det är en sak som utskottet och vi
motionärer har olika uppfattning om.
Ingendera kan väl bevisa att han har
mera rätt än den andre. Men man kan
inte göra som man gjort i en tidning,
där man lagt upp tabeller som åskådliggör,
hur man i Amerika i en del
stater har dödsstraff för dråp och i
en del inte och så visat statistik på
att dråpfrekvensen är mycket större i
de stater, där dödsstraff finns. Den
statistiken betyder såvitt jag förstår
ingenting, ty det här är fråga om dödsstraff
i de allmänna strafflagarna och
inte om ett speciellt fall.

De som är anhängare av dödsstraf -

fets införande i de allmänna strafflagarna
kan naturligtvis vända på det
och säga, att det är tydligt att i de
stater, där man gärna skjuter från
höften, har man inte vågat ta bort
dödsstraffet, därför att det då skulle
bli ännu flera dråp. Statistiken kan
användas på så många sätt. Det är inte
bara möjligt att bevisa vilken dag tjälen
går ur jorden i Kalmar län med
statistik, utan man kan bevisa mycket
annat. Jag kommer här att tänka på
den gamla tsarryska statistiken som
visade, att vid de eldsvådor, där brandkår
varit närvarande och släckt, var
det större materiella förluster än vid
de eldsvådor, där brandkåren inte varit
med, och så började man utifrån
denna statistik att diskutera, huruvida
inte brandkåren skulle avskaffas.
Grunden till denna statistik var naturligtvis,
att när det brann i ett litet
hus ute på stäppen var ingen brandkår
närvarande, men när det slog ut
eld i en stad, blev de materiella skadorna
naturligtvis mycket större, fastän
det fanns brandkår

Det vi har velat diskutera är frågan:
när är det krig? Senator Taft sade i
februari i år att Amerika var i krig
med Kommunistkina. Det är det inte
officiellt. För min del tror jag inte att
kriget mellan Japan och Amerika utbröt
just i den stund, då de första bomberna
tog i fartygsdäcken vid Pearl
IJarbor. Jag tror inte att kriget mellan
Danmark och Norge och Tyskland började
den 9 april i samma ögonblick
som tyska soldater satte sin fot på
danskt och norskt territorium. Jag tror
att det började litet tidigare.

Det är därför som jag också sagt, att
jag tror att slaget om Bodens fästning
börjar i det ögonblick då spionen går
till verket för att förråda planerna för
främmande makt. Det har ju verkat
litet ologiskt på mig i varje fall att
man har en lag som i stort sett säger,
att om en spion i dag begår ett brott,
vilket i ett i morgon utbrytande krig

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11. 105

Skärpning av straffen för högförräderi och spioneri.

får till verkan att 5 000 eller 10 000
av våra unga män bortraderas, så skulle
spionen inte dömas efter annat än
fredstidslag, därför att brottet begicks
under fred. Om någon å andra sidan
i krigets sista skede begick en liknande
gärning och det sedan blev fred, skulle
han dömas efter krigslagarna.

Nu är det visserligen så att i proposition
nr 144 till 1948 års riksdag, som
gjorde dessa krigslagar till verklighet,
står det följande:

»Efter ett krigsutbrott kunna emellertid
till bestraffning förekomma även
gärningar som begåtts dessförinnan.
Och därvid kan det vara fråga om
brott som stå i direkt samband med
krigets utbrott eller förlopp och som
ha medfört de allvarligaste följder i
något av dessa hänseenden. Jag avser
härmed sådana fall, då en förrädare eller
annan brottsling genom sin handling
väsentligen bidragit till framkallande
av kriget eller, då uppenbar
fara för kriget hotade, åstadkommit
väsentligt men för rikets försvar eller
väsentligen underlättat fiendens krigföring.
För det allmänna rättsmedvetandet
skulle det knappast framstå såsom
begripligt, om det tillämpliga straffet
i dessa fall vore beroende av tiden
för brottets begående. Man kan därför
icke bortse från möjligheten att, om
dylika händelser skulle inträffa, det
framdeles kunde bli nödvändigt att utvidga
dödsstraffets tillämplighetsområde,
därest detta endast inrymt brott
som förövats under krig.»

Det är ungefär den tanken som vi
har här. Det är bara det, att vi tycker
att det är lite underligt att man i ett
västerländskt samhälle skall kunna göra
en strafflag med retroaktiv verkan.
Det kanske är nödvändigt, och det var
väl nödvändigt i Norge och Danmark
för att man skulle kunna komma till
rätta med sitt Quislingproblem år
1946, men jag tycker för min del att
det nog i princip är oriktigt.

Demokratien har mycket få demo -

kratiska medel till självförsvar, och nu
är det ju på det sättet, att de antidemokratiska
krafterna kan få hjälp utifrån
— det var väl något som knappast
förutsågs år 1921 — och att ett
hot emot landet i allra högsta grad är
ett hot emot vårt demokratiska statsskick.
Vi har därför fått lagar som
inte är demokratiska; vi kan på misstanke
ordna med telefonavlyssning, beslag
o. s. v. Jag är på det klara med
att demokrati och humanitet hänger
intimt och nära samman, den saken
är alldeles självfallen, och att dödande
av andra människor inte borde vara
tillåtet. Skulle vi med en motion här
i kammaren kunna avskaffa krig tror
jag att vi skulle få många underskrifter,
men så enkelt är det inte. Vi får se
livet sådant som det tyvärr är och inte
sådant som det borde vara.

Nu finns det en del människor som
skulle vilja bedöma ländernas status i
demokratiskt avseende utifrån deras inställning
till dödsstraffet. Det skulle
inte förvåna mig om exempelvis herr
Hagberg i Stockholm steg upp och sade
att det är alldeles riktigt, att länderna
kan graderas på det sättet; England
och Amerika har fortfarande dödsstraff
i den allmänna strafflagen, men i Sovjetunionen
avskaffades dödsstraffet år
1927, och därför är det liksom farligare
att leva i England och Amerika,
åtminstone om man vill leva farligt.

I 1948 års lag står det vidare stadgat
att dödsstraff inte må verkställas utan
att Konungen meddelat tillstånd därtill.
Meddelas inte detta tillstånd, blir
straffet ett livstidsstraff, och detta är
enligt min mening också en viktig
punkt. Om en benådning sker blir det
i första hand till livstids straffarbete,
och då får vederbörande ändå sitta
inspärrad och i gott förvar under den
tiden. Då behöver det inte gå som det
gick exempelvis med Rolf Konrad
Hagge, som det har talats om tidigare
här i kammaren, som av myndigheterna
här skickades till sinnessjukhus ef -

106 Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

ter domen men promenerade in till
Stockholm, av moskvaagenter skickades
till Ryssland, fick utbildning vid
krigshögskolan och nu sitter som brigadgeneral
i Rostock.

Man kan också i fråga om vad som
är humant eller inhumant tänka på
vad som hände år 1923 i Munchen.
Det skedde ett uppror, och en
av ledarna var Adolf Hitler. Man kan
fråga sig vilket som hade varit mest
humant, att han den gången hade
dömts till det högsta straffet och kanske
hade fått det förvandlat till livstids
straffarbete eller att det gick som det
gick och som vi ju känner väl till; han
fick sitta ett par år och skriva en bok
som sedan blev mycket såld, Mein
Kampf. Det torde kanske vara så ändå,
att det finns en viss sanning i det
som står i skriften, att det är bättre
att en man förgås än att hela folket
förgås.

Den här framstöten vi har gjort har
varit ett diskussionsinlägg, den har varit
ett försök att få till stånd en skyddslag,
ett skydd för vårt land, för vårt
folk och för de människor som med
sina egna liv som insats skall försvara
detta land, och på det sättet ytterst ett
skydd för vår frihet och vårt folkstyre.

Häruti instämde herr Andersson i
Dunker (bf).

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
Utskottet har utförligt motiverat sitt
ställningstagande i detta ärende. Jag
tror mig kunna säga att på grund av
ämnets natur alla kammarens ledamöter
denna gång — om det så är den
enda — har läst första lagutskottets
utlåtande. Jag finner inte anledning
att efter herr Ericssons i Näs yttrande
här närmare kommentera utskottets
ställningstagande.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hem ställan

bifölls.

§ 9.

Översyn av skattestrafflagen.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckt motion
om viss översyn av skattestrafflagen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr CASSEL (h): Herr talman! Ett
enhälligt första lagutskott har avstyrkt
min motion om en översyn av 2 §
skattestrafflagen. Denna översyn skulle
tjäna syftet att förklarliga och ursäktliga
misstag särskilt hos löntagare och
alldeles speciellt hos ungdomar icke i
praxis skulle komma att behandlas som
grov vårdslöshet och bestraffas därefter.

Egentligen skulle jag efter detta hålla
mig tyst. Orsaken till att jag inte gör
detta utan besvärar kammaren med
några ord i ämnet är den, att den
fråga jag tog upp i min motion är av
betydande intresse för stora grupper
av löntagare.

Det problem som här är aktuellt är
huruvida en löntagare, som har fått
löneuppgift från sin arbetsgivare och
deklarerar i enlighet med denna uppgift,
skall kunna dömas för grov vårdslöshet
för den händelse det sedermera
visar sig att arbetsgivarens uppgift om
inkomsten var för låg. Så sker för
närvarande om förfarandet medfört att
arbetstagarens inkomst blir avsevärt
lägre enligt deklarationen än den i
verkligheten varit.

Enligt en uppgift som jag har fått
från domstolshåll lär tumregeln åtminstone
på sina håll vara den, att om
mer än 10 procent eller i vart fall någon
betydande del av den anställdes
inkomst undandrages från beskattning,
så skall han ställas till ansvar. Så noga,
menar man, skall envar anställd ha
reda på sina inkomster att han eller
hon märker om arbetsgivarens uppgift
slår fel mera än så. Men jag måste
fråga mig: Är detta verkligen riktigt,
är det verkligen realistiskt? Håller folk
sig i gemen med en sådan bokföring

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11. 107

att de är i stånd att kontrollera och
eventuellt korrigera arbetsgivarnas
uppgifter? Jag har svårt att tro att
t. ex. i en fabrik de anställda i allmänhet
— jag frånser då vissa särskilt
ordentliga undantagsmänniskor —
vecka för vecka sparar sina avlöningslcuvert
eller gör anteckningar om vad
de har tjänat. Det kan ju variera väsentligt
tack vare olika ackord o. d.

Själv skall jag erkänna att jag alltid
tagit mina arbetsgivares uppgifter för
gott och har aldrig gått och funderat
över om de var riktiga eller inte. Jag
vågar gissa att flera av kammarens
ärade ledamöter har handlat på samma
sätt som jag. Men om det förhåller sig
så att vanliga, låt mig säga normalt
slarviga människor handlar på detta
sätt, ligger det då inte något stötande
i att den, som haft oturen att bli lurad
av en för låg uppgift från sin arbetsgivare
och som tillfälligtvis råkar »åka
fast», skall dömas för grov vårdslöshet?
Han eller hon har då visserligen
varit försumlig i sin kontroll men har
inte varit mera försumlig än de flesta
av oss andra som inte råkat illa ut.
Särskilt stötande blir detta när det
gäller ungdomar som kanske har deklarerat
för första gången i sitt liv och
som ofta har skäligen vaga föreställningar
om sina inkomster.

Ett specialfall som inte är så ovanlig!
är att folk under året haft inkomster
från flera olika arbetsgivare och
att de när deklarationen skall avfattas
inte erinrar sig en post, som de kanske
har uppburit någon av årets första dagar.
Har då arbetsgivaren inte skickat
dem någon löneuppgift eller har han
skickat dem en löneuppgift men denna
inte har kommit vederbörande till
handa — sådant händer ju — kan olyckan
lätt vara framme. Det kan dock
tyckas rätt ursäktligt att vederbörande
glömmer sig.

Herr talman! Jag inser till fullo hur
känslig och ömtålig en gränsdragning
på detta område är. En uppmjukning,

Ändring i hembiträdeslagen, m. m.

som skulle rädda de relativt oskyldiga
från ansvar, får naturligtvis inte gå så
långt att de verkligt försumliga glider
genom maskorna.

Utskottet har sökt lugna mig med att
1950 års skattelagssaklcunniga kommer
att studera även frågan om skattestrafflagen.
Må det tillåtas mig att uttrycka
den förhoppningen, att de sakkunniga
vid sitt arbete icke enbart skall låta
vägleda sig av fiskaliska synpunkter
utan också av rent mänskliga. Vi får
inte låta vår lidelse för den hundraprocentiga
riktigheten föra oss så långt
att vi bygger upp ett samhälle, som
endast passar för kamrerare och bokföringsmänniskor,
utan också ger utrymme
för de ur ekonomisk synpunkt
måttligt bohemartade.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Häruti instämde herr Dickson (h).

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om skiljemän.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 1E

Ändring i hembiträdeslagen, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461) samt om fortsatt
giltighet av samma lag.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken SANDELL (s): Herr talman!
Den utredning som arbetsmarknadsstyrelsen
företagit beträffande hembiträdeslagens
verkningar har resulterat i

108 Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Ändring i hembiträdeslagen, m. m.

att styrelsen ansett sig ha bärande skäl
för ett förslag om övergång från fritidslagstiftning
till arbetstidslagstiftning
för hembiträden.

Den som så att säga inifrån har haft
tillfälle att följa arbetsförhållandena på
det husliga området kan utan tvekan
understryka styrelsens rekommendation.
Det motstånd, som på sin tid mötte
hembiträdesutredningens förslag om
en reglering av arbetsförhållandena i
hemmen, är nu i stort sett övervunnet.
När man under slutet av 1930-talet på
allvar började diskutera hembiträdenas
rätt till en viss bestämd fritid, deras
rätt till ersättning för kvälls- och nattarbete
samt rätt att disponera åtminstone
en hel söndag i månaden, väckte detta
en våldsam opposition. Yi som den
gången krävde en viss respekt för vårt
människovärde fick nogsamt erfara,
att vi rörde vid traditioner från den
gamla patriarkaliska tiden, då alla rättigheter
och allt initiativ var förbehållna
arbetsgivaren. Och en titt i protokollet
från det tillfälle, då hembiträdeslagen
för första gången diskuterades i
riksdagen, ger besked om att det inte
var utan gnissel lagen blev antagen,
trots att det då hade gått några år sedan
utredningens förslag framlagts och
den begynnande bristen på arbetskraft
i hemmen hade gjort sig märkbar.

Fritidslagstiftningen blev ett första
försök att skapa ordning beträffande
arbetsförhållandena i hemmen, att genom
en långvarig tillvänjning få arbetsgivare
och anställda att ta det ansvar
som följer med den effektivisering av
arbetstiden som ett visst bestämt arbetsschema
innebär. Jag tror att man
kan säga att husmödrar och hembiträden
har genomgått prövotiden med färre
anmärkningar och mycket mindre
kontroverser än vi haft anledning vänta
med hänsyn till de svartmålningar som
motståndarna till lagen bestod oss med.

Arbetsmarknadens parter har haft ett
utomordentligt stöd i arbetsmarknadsstyrelsen
och dess ständiga bemödan -

den att sprida kännedom om lagen och
popularisera dess bestämmelser genom
utarbetande av anställningskontrakt,
betygsformulär etc. Då jag i dag i viss
mån känner mig som representant för
den yrkeskår det här gäller — jag har
dock tidigare varit hembiträde i tio år
och därutöver i sju år företrätt hembiträdesorganisationen
— är det en glädje
för mig att kunna konstatera dessa betydelsefulla
fakta: hembiträdeslagen har
medverkat till en ny syn på hemarbetet
och dess utövares rätt till begränsning
av arbetstiden, och hemmen har i arbetsmarknadsorganet
haft ett verksamt
stöd när det gällt saneringen på detta
område.

Då departementschefen i Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke
förordar en arbetstidslag , utan föreslår
en förlängning av den nuvarande fritidslagen,
gör han detta utan att förringa
värdet av arbetsmarknadsstyrelsens
argumentering för en arbetstidslag
och under åberopande av skäl, som ligger
i linje med hembiträdeskårens önskan
att komma i paritet med andra yrkesgrupper.
Detta gör att vi, som eventuellt
skulle ha redovisat en annan mening,
i dag ansluter oss till förslaget om
förlängning av fritidslagen. Jag har
kontaktat hembiträdesorganisationen,
och det synes även ur dess synpunkt
vara att eftersträva att det kommer till
stånd ett inordnande av det husliga
arbetet i den redan befintliga arbetstidslagstiftningen
och att man alltså
kommer ifrån en särlagstiftning på detta
område.

Förvissad om att en arbetstidslagstiftning
är möjlig även för hembiträdeskåren
och med förhoppning om att den
arbetstidsreglering som gäller inom
andra yrkesområden också så småningom
skall komma att omfatta hembiträdeskåren,
vill jag herr talman, i avvaktan
på arbetstidsutredningens förslag
nu yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hem ställan

bifölls.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11. 109

§ 12.

Påskyndande av utredningen för slutligt
förslag till allmän pensionsförsäkring.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om påskyndande av utredningen för utarbetande
av slutligt förslag till allmän
pensionsförsäkring.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ALMGREN (s): Herr talman! I
egenskap av motionär vill jag ta till
orda på denna punkt. Frågan om arbetarpensioneringen
är något som följes
med den allra största uppmärksamhet
ute i landet. Vi som är nya här i riksdagen
och kommer från produktionen
har ju färska intryck av stämningen ute
på arbetsplatserna, och vi vet att det
där råder missnöje och irritation över
den orättvisa som existerar i fråga om
anställningsförhållandena olika grupper
emellan. Man kan inte förstå att ett
stort antal anställda, speciellt tjänstemän
i såväl privat som framför allt i
statlig och kommunal tjänst, skall ha
sin pensionsfråga löst, under det att saken
inte skall kunna ordnas för arbetarna
och en hel del andra med dem
jämställda grupper.

Det är ett rättvisekrav att denna klyfta
olika grupper emellan överbryggas.
Man har ju varit överens om det berättigade
i att alla skall ha tre veckors
semester, och sedan denna fråga sålunda
kunnat lösas på ett föredömligt
sätt träder i år för första gången bestämmelsen
om tre veckors semester i
full tillämpning. På samma sätt borde
en lösning av pensionsfrågan eftersträvas.
Man väntar nu på resultat av utredningen
om arbetarpensionering och
hoppas att detta skall kunna leda till
att frågan löses inom rimlig tid. Men
det har redan gått ett stort antal år
sedan riksdagen fattade beslut om denna
utredning. Det var år 1944 som andra
kammaren efter en motion av herr
Åkerström fattade beslut om utredning

av frågan om obligatorisk pensionsförsäkring
åt i enskild tjänst anställda.
Det dröjde dock ända fram till 1947,
alltså inte mindre än tre år, innan sakkunnigkommittén
blev tillsatt.

Nu är frågan som bekant föremål för
en andra utredning. Det första betänkandet
utsattes för mycket livlig kritik
i remissinstanserna. Denna senare utredning
tillsattes i november 1951 och
pågår alltjämt. Den synes inte kunna
slutföra sitt uppdrag innevarande år,
och det är ovisst om arbetet kan bli färdigt
ens under 1954. Nästa år är det
alltså jämnt tio år sedan riksdagen beslutade
om utredning, men ännu kan
vi inte se resultatet.

Även om man är medveten om att
denna fråga är komplicerad, får man
inte förvåna sig över att folk ute på
arbetsplatserna är otåliga över att det
dragit ut alltför långt på tiden. Detta i
synnerhet som många arbetsgivare, såsom
vi också framhållit i motionen, tar
just denna utredning till intäkt för att
inte göra någonting för att förbättra
de ofta små, blygsamma åldersdomsunderstöd
som i en del fall utgår. Jag har
själv färska exempel på hur arbetsgivarna
svarar, att de inte är villiga att
höja ålderdomsunderstöden eller ens
återupprätta deras realvärde, därför att
man anser att man skall invänta vad
staten gör i detta sammanhang.

Anledningen till att vi väckte motionen
är, att vi om möjligt vill påskynda
utredningen. Nu säger visserligen utskottet,
att utredningen arbetar med
den skyndsamhet man kan begära med
hänsyn till frågans omfattning. Det förefaller
emellertid något egendomligt,
att utredningen hittills ej ansett sig
vara i behov av fast sekreterare trots
att utredningen redan pågått i 16 månader.
Det är därför glädjande, ait
kommittén nu varslar om att en sådan
knyts till utredningen. Man kan ifrågasätta
om inte en sekreterare hade bort
anställas långt tidigare.

Den förbättring av folkpensionen,
som riksdagen helt nyligen beslutade

Ilo

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Påskyndande av utredningen för slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.

och som givetvis hälsas med tillfredsställelse,
får dock inte innebära att man
skjuter på arbetarpensioneringen.

Om också vår motion inte har blivit
tillstyrkt av utskottet, har den ändå
haft det goda med sig, att vi genom att
utskottet kontaktat utredningen fått en
hel del färska, värdefulla upplysningar
om hur kommittén arbetar och hur
långt den har kommit. I utskottsutlåtandet
framhålles att »frågan om en allmän
pensionsförsäkring hör till de viktigaste
socialekonomiska problem, som
samhället har att lösa», och betonas
vikten av »att utredningen även i fortsättningen
gives de resurser som i anseende
till arbetsuppgifternas art och
omfattning erfordras».

Även om jag önskat att slutklämmen
i skrivningen kraftigare understrukit
vikten av att denna fråga får en skyndsam
behandling, skall jag inte ställa
något yrkande, då ju utskottet är enigt
om denna formulering. Men jag hoppas
att den positiva skrivning utskottet
dock presterat, den aktualitet frågan
har fått genom behandlingen här i kammaren
och inte minst vetskapen om den
otålighet som råder ute i landet skall
medverka till att utredningen bedrives
på det mest skyndsamma sätt och får
de resurser som krävs härför, så att
även arbetarpensioneringen inom rimlig
tid kan lösas till fromma för många
grupper ute i landet.

I detta anförande instämde herrar
Petterson i Degerfors (s), östrand (s),
Persson i Tandö (s), Mellqvist (s),
Andersson i Ronneby (s), Johansson i
Västervik (s) och Gustafsson i Stockholm
(s).

Herr FREDRIKSSON (s): Herr talman!
Med anledning av frågan om en
allmän arbetarpensionering ber jag att
få ta kammarens tid i anspråk några
minuter. Jag ansluter mig helt till de
synpunkter som framförts av föregående
talare, och jag önskar särskilt un -

derstryka vad han sade om frågans vitala
betydelse för den stora massan
kroppsarbetare här i landet.

Ute på arbetsplatserna väntar man
med iver på att kommittén skall bli färdig
med sitt arbete, och man hyser förhoppningar
om att resultatet skall bli
acceptabelt och reformen kunna genomföras.
Arbetsgivarföreningen håller
som bekant på med en särskild utredning,
vars resultat väl snart kommer
att offentliggöras. Det skulle ju vara
tacknämligt om den statliga utredningen,
som ju har helt annan sammansättning
och som väl ser problemet från
delvis andra synpunkter, inte skulle bli
för långt på efterkälken. Jag är klart
medveten om vilket omfattande problemkomplex
en allmän arbetarpensionering
utgör och att den drar med sig
stora ekonomiska konsekvenser, som
man inte kan komma förbi.

Denna fråga har emellertid också en
social sida som gör, att den inte alltför
länge bör skjutas på framtiden. Jag
tycker för min del att problemet blir
mer och mer aktuellt allteftersom tjänstemannagrupperna
sväller ut och man
kan ge en betydligt säkrare anställning
och större trygghet för ålderdomen och
för de efterlevande åt dessa grupper,
än man kan ge kroppsarbetarna. Det
kan ju naturligtvis inte vara riktigt
som det nu är, att företagen — det gäller
såväl de privata som de statliga —
indelar sina anställda i två grupper,
varav den ena gruppen åtnjuter dessa
sociala förmåner i betydligt större utsträckning
än den andra. Det kan ju
vara så, att en ung pojke eller flicka,
som t. ex. anställs på gruvkontoret hemma
i sin ort, på grund av sin tjänsteställning
kommer i åtnjutande av dessa
förmåner, medan fadern, som kanske
slitit i 30 år under jorden, får nöja sig
med ett rätt obetydligt åldersunderstöd.
Vi torde kunna vara överens om att
denna kategoriklyvning måste utjämnas
och att detta bör ske så snart som möjligt.

Onsdagen den 25 niars 1953 em.

Nr 11.

Påskyndande av utredningen för slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.

Herr talman! Må det tillåtas mig att
i samband med denna fråga i all korthet
beröra en speciell fråga, som ligger mig
mycket varmt om hjärtat. Gruvindustriarbetarförbundet
har i skrivelse till
regeringen hemställt, att pensionsutredningskommittén
även måtte angripa
problemet om gruvarbetarnas pensionsålder.
I skrivelsen föreslås, att en gruvarbetare
med 20 års anställning under
jord skall erhålla pension vid G0 års
ålder. Jag ämnar inte här fördjupa mig
i gruvarbetets besvärligheter, men för
att man skall förstå, att denna hemställan
är fotad på sakliga grunder, vill
jag bara anföra att gruvarbetet är mycket
tungt. Det är väl det tyngsta industriarbete
vi har i detta land. Det är
smutsigt och riskfyllt. Därtill måste
arbetet bedrivas på platser, som ofta
är våta, mörka och osunda. Hittills har
det inte varit möjligt att få fullgod belysning
på arbetsplatserna. Bristen på
sol, ljus och frisk luft är markant. Arbetets
tyngd gör, att det mänskliga
materialet förslits alltför hastigt. Olyclcsfallsriskerna
är betydligt större än inom
andra yrkesgrenar. Olycksfallens verkningar
blir oftast svåra. Hittills har —
om jag inte är fel underrättad — åtta
gruvarbetare under senaste årsperiod
ljutit en hastig och våldsam död på
grund av olycksfall i arbetet. Detta säger
något om arbetets risker.

Det föreligger fortfarande en mycket
stor risk för gruvarbetarnas speciella
yrkessjukdom, silikosen eller stendammlunga.
Man hade hoppats att det problemet
skulle kunna lösas allteftersom
man fick bort torrborrningen i gruvorna.
Dessa förhoppningar har inte
infriats, och det sammanhänger med att
dammbildningen i gruvorna förorsakas
av så många andra faktorer än borrningen.

Allt detta tillsammans gör, att gruvarbetarnas
krav på lägre pensionsålder
är berättigad, allrahelst som man kan
peka på att man i andra länder pensionerar
gruvarbetarna betydligt tidi -

gare än vid den ålder, som vårt förbund
har föreslagit. I Frankrike till exempel
erhåller gruvarbetarna pension vid 55
år, i Belgien vid 50 år, om man har 30
års tjänstetid under jord, och vid 55
år vid 20 års anställning under jord. I
Tjeckoslovakien har man pension vid
55 års ålder. Gruvarbetarna är ju också
relativt fåtaliga i jämförelse med antalet
anställda inom andra industrigrenar.
Därför bör de ekonomiska konsekvenserna
av en sänkning av pensionsåldern
kunna överbryggas.

Herr talman! Inte heller jag skall
ställa något yrkande med anledning av
utskottets skrivning vid behandlingen av
föreliggande motion. Jag ber endast att
få hemställa till handelsministern, att
han föranstaltar om att utredningen om
gruvarbetarnas pensionsålder kommer
till stånd oavsett om problemet angripes
av den nu arbetande kommittén eller
av någon annan. De människor, som
vigt sitt liv åt underjordsarbetet, skulle
anse det som obilligt om denna fråga
inte kunde lösas i samband med den
andra stora frågan utan skulle skjutas
på framtiden.

Häruti instämde herrar Bark (s) och
Lundqvist (s).

Herr KöNIGSON (fp): Herr talman!
Då jag redan tidigare haft tillfälle att
säga något i denna fråga och uttryckt
mitt intresse för detta för arbetarna så
vitala spörsmål, skulle jag kunna inskränka
mig till att här understryka
vad jag tidigare sade. Jag skulle emellertid
vilja tillägga att man onekligen blir
något förvånad när man ser, att denna
stora och betydelsefulla utredning inte
har haft och ännu inte har någon fast
sekreterare. Man må därför ha rätt att
ge uttryck åt det önskemålet, att utredningen
får det sekretariat som behövs
för att utredningen skall kunna bedrivas
så snabbt som önskvärt är. Man har

112

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

visserligen lovat att utredningen skall
få en fast sekreterare till hösten, när
man kan tänka sig börja utarbeta lagtexten,
men jag kan inte se annat än
att denna utredning redan tidigare hade
behövt en sekreterare, som kunnat samordna
arbetet. Jag hoppas att man så
fort som möjligt får detta sekretariat,
som verkligen kan ge den fasthet och
den skyndsamhet åt utredningen, som
måste anses vara önskvärd.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Utskottet har nog tagit
lika allvarligt på denna fråga som motionärerna
gjort. Utskottet understryker
också, att detta är ett av de viktigaste
socialekonomiska problem som vi har.
Emellertid är det ju vanligt att ett utskott
inte gör någon utfästelse angående
en fråga som redan är föremål för utredning,
innan denna blivit klar. Därför
har utskottet svarat på det sätt som det
gjort; men det har sagt, att den utredning,
som behandlar denna fråga, skall
få den hjälp som den behöver för att
frågan skall kunna behandlas så snabbt
som möjligt.

Den senaste talaren framhöll, att enligt
hans mening utredning inte hade
fått tillräcklig hjälp i sitt arbete,
eftersom den inte fått en sekreterare.
Jag vill upplysa om, att sekretariatet under
utskottsbehandlingen efter en hänvändelse
framhöll, att det inte hade behövts
någon ständig sekreterare, ty ordföranden
hade kunnat sköta denna
syssla. Till det slutliga arbetet skall
emellertid utredningen få en sekreterare
till sitt förfogande liksom all behövlig
hjälp. Jag tror därför, att herr
Königson i det fallet inte alls behöver
vara ivrig och i riksdagen tala om
att utredningen behöver mer arbetskraft
till sitt förfogande. Utredningen har säkert
själv tänkt på den saken.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
jmka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hem ställan

bifölls.

. § 13.

Strandägares rätt till fiske.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om
strandägares rätt till fiske.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Jag har tillsammans med fyra
andra ledamöter av denna kammare
tillåtit mig att väcka en motion av
följande innebörd. Vi har velat likna
dessa fiskerättsförbehåll vid de s. k.
frälseräntor, landgillen och landskylder
m. m. som på många håll fortfarande
graverar vissa fastigheter. Vi har
sagt, att dessa förbehåll tillkommit för
ganska länge sedan vid försäljning från
bolag, gods eller på annat sätt, varvid
vederbörande bolag eller godsägare
gjort ett förbehåll för evärdlig tid; de
kan också tänkas ha tillkommit genom
ett köpeavtal. I många fall härstammar
dessa förbehåll från en äldre tid, och
vi anser i motionen, att de inte överensstämmer
med vår tids rättsbegrepp.
Vi har därför funnit det behövligt att
utreda dels hur dessa fiskerättsförbehåll
tillkommit, dels på vad sätt de
skulle kunna avvecklas.

Utskottet har här redovisat ett volymmässigt
långt utlåtande, i vilket det behandlar
— man kan nästan säga alla —
de problem som på visst sätt sammanhänger
med denna fråga. Man har även
tagit upp en del problem som motionärerna
inte pekat eller tänkt på. I utlåtandet
talas först om de s. k. självständiga
fiskerierna, vilka betecknas som jordeboksfiskerier.
Det är sådana som är
registrerade i jordeboken. De är ganska
många till antalet — enligt vad
som inhämtats från lantmäteristyrelsen
uppgår de till minst 300 stycken.
Utskottet framhåller vidare, att det
bildats ett slags fiskeservitut till mycket
betydande antal, och kommer sedan in
på vad det benämnt höghetsrätter —

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11.

113

frälseräntor, landgillen och landskylder
.— och det talas om att dessa frälseräntor
kan indelas i två slag, nämligen
skattefrälseräntor och frälseskatteräntor.
Dessa håller nu på att avvecklas. Utskottet
redovisar att första steget till
frälseräntornas avveckling togs 1912.
När det gäller landgillen och landskylder
fattades beslut i riksdagen
1898 och 1908. Jag skulle vilja tillägga,
att det åtminstone nere i de s. k. skånska
landskapen finns eller funnits annat
som utskottet inte redovisat, nämligen
något slags förläningsjordar till
gamla krigare sedan långa tider tillbaka.
Vi hade nämligen någonting i
Halland, som kallades de Tripska frälseräntorna.
Vi har räntor där nere på
vissa jordar eller hemman, som tillhört
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg o. s. v.
Dessa frälseräntor, av vad natur de
vara må, har under årens lopp varit
föremål för ideliga framstötar här i
riksdagen. Jag har också bidragit till
dessa framstötar för att få en avveckling
av detta, som man inte kan säga
hör till vår tid. Visserligen har riksdagen
beslutat om avlösning, men det
finns dock ganska många frälseräntor
kvar som ännu inte blivit avvecklade;
men så fort kammarkollegiet hinner förbereda
ärendet kommer de väl att försvinna.

Nu redovisar utskottet vår framstöt
och säger att vi har åberopat, att denna
köpesumma har varit mycket ringa i
förhållande till fiskerättens värde.
Detta polemiserar inte utskottet emot,
men man säger att just denna omständighet,
att vederlaget är ringa, inte
kan vara tillräckligt skäl för att det
skall bli en lagstiftning, som åsyftar
att allmänt tvinga innehavare av fiskerättigheterna
att överlåta dessa på ägarna
av respektive vattenområden. Detta
kan jag hålla med om. Inte heller motionärerna
har tänkt sig, att fiskerätten
alltid skall återgå till dem som tidigare
haft dessa vattenområden. Det
finge väl eu utredning försöka avgöra.

Strandägares rätt till fiske.

Sedan erkänner utskottet, att vår mening
att dessa fiskerättsförbehåll medför
en otillfredsställande ordning inte
kan frånkännas berättigande. Vi får
nog vara tacksamma för att vi fått detta
erkännande från utskottets sida och att
utskottet också erkänner, att just dessa
fiskerättsförhållanden är ägnade att
åstadkomma oklarhet och oreda i fastighetsindelningen.
Men utskottet menar
att inte ens detta kan ge anledning
till att tvinga fram en avveckling av
dessa fiskerättsförbehåll. Man säger
mycket riktigt, att det är ett förhållande
som går mycket långt tillbaka
i tiden. Så talar utskottet om, att det
gäller ett mycket stort antal fiskerätter,
och om alla dessa fiskerätter skulle
avlösas i likhet med vad som gjordes
med frälseräntorna, de s. k. höghetsräntorna,
skulle det bli mycket stora
kostnader. Jag måste ändå säga, att
just detta skäl att det är så många
fiskerätter och att det blir dyrt att
avlösa dem, är ett ganska dåligt skäl
för avstyrkande. Tvärtom bör det väl
hellre utgöra ett skäl för bifall, ty när
detta förekommer på så många ställen,
bör det vara riktigt att det avlöses.

Så tillkommer här i slutet av utskottsutlåtandet,
att utskottet inte kan
anse det berättigat att man ens överväger
en avveckling av detta. Men så
säger man längre fram, att nu finns
på visst sätt en möjlighet att avveckla
detta genom att servitut utbrytes i
samband med laga skifte, antingen genom
att fiskevatten tillägges den fastighet,
till vars förmån servitut gäller,
eller genom att fiskevatten avsättes såsom
särskild fastighet. Detta är under
förutsättning att ett skifte kan äga rum,
och det kan ju inte förekomma så
värst många gånger. Detta kan man
alltså enligt min mening inte heller
åberopa såsom ett skäl för avslag. Borde
snarare utgöra skäl för bifall.

Jag vet inte om utskottet här har
gjort någon snabbinventering, så att
det har stöd för påståendet att dessa

8 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 11.

114

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Btrandägares rätt till fiske.

fiskerätter är så talrika och att det
skulle bli så kostbart för det allmänna
att avlösa dem. Det är möjligt att utskottet
bar gjort detta. Men så framhåller
utskottet att det inte skapats några
nya sådana fiskerätter, och de fiskerätter
som finns kan man inte göra någonting
åt. Man erkänner alltså att
vår mening inte kan frånkännas berättigande,
man erkänner att det föreligger
en olägenhet, och så framhåller
man att en tröst i denna oreda ändå
är, att det inte tillkommer några nya
hädanefter. Jag tycker faktiskt att logiken
i detta resonemang skulle fordra
att utskottet hade medgivit, att detta
bör bli föremål för utredning och att
dessa fiskerätter i sinom tid bör kunna
avlösas.

Jag tror inte, av den erfarenhet man
har tidigare av dylika saker, att en
avveckling skulle gå så särskilt snabbt,
utan den komme nog att ta sin rundliga
tid. Skall man ta ett exempel, så
tog det en ofantlig tid innan de s. k.
frälseräntorna, landgillena och landskylderna
kom bort, men det hindrar
inte, att om det är berättigat — och
det erkänner faktiskt utskottet genom
sin skrivning att det är — så bör man
ju någon gång ta itu med denna sak,
och man bör ta itu med den så snart
som möjligt.

Utskottet har också övervägt, huruvida
gällande jorddelningslagstiftning
behöver skärpas i vad gäller nyskapande
av sådana servitut, men utskottet
avstyrker även den tanken och säger,
att inte ens detta bör bli föremål
för någon undersökning.

Det är naturligtvis tämligen meningslöst,
herr talman, att stå här längre
och anföra motiv. Jag har endast velat
framhålla, att utskottets resonemang
såvitt jag kan förstå är ologiskt. Utskottet
erkänner ju faktiskt, att förhållandena
inte är bra och att det
vore värdefullt om fiskerättsförbehållen
kunde bli avlösta. Utskottet anför
emellertid, att fiskerättsförbehållen är

talrika, att det skulle bli dyrbart att
undanskaffa dem samt att det inte
tillskapas några nya, och på dessa
grunder avstyrker utskottet motionen.
Detta resonemang leder ju till att denna
gamla kvarleva från svunna tider inte
skulle gå att ändra på utan stå kvar
i evärdlig tid, som det står i dessa
fiskerättskontrakt.

Jag har intet yrkande, men jag vill
sluta med att säga, herr talman, att
jag tror frågan kommer igen i riksdagen.
Det är möjligt att motionen upprepas
på samma sätt som man upprepade
framstötarna här i riksdagen, då
det gällde att avlösa frälseräntorna tills
det lyckas.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Motionären ställde inte något
yrkande, men jag anser mig likväl
föranlåten att säga ett par ord med
anledning av hans anförande.

Den motion han bygger sin framställning
på är synnerligen kortfattad,
och han utgår från att man för att häva
vissa fiskeservitut skulle tillämpa ungefär
samma förfaringssätt som användes,
då riksdagen på sin tid beslöt att
avlösa frälseräntorna, landgillena och
landskylderna.

Nu ber jag att få fästa kammarens
uppmärksamhet vid att striden denna
gång inte gäller huruvida fisket skall
vara fritt eller enskilt, utan det är
fråga om huruvida den ene eller den
andre enskilde fastighetsägaren skall
ha fiskerätt. Jag erinrar herr Pettersson
i Dahl om att han, om jag inte
minns fel, tillhörde dem som, när vi
behandlade fiskelagen 1950, motionerade
om att fisket på västkusten skulle
vara fritt.

Hur herr Pettersson menar att avlösningen
av servituten skall ordnas, vet
jag inte. Skall det ske på samma sätt
som beträffande frälseräntorna, landgillena
och landskylderna, så skall ersättning
utges. Yem skall utge den ersättningen?
Skall det vara den som för -

Nr 11. 115

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

värvar fiskerätten, eller skall det vara
staten? Om staten skall betala, kan vi
räkna med att det kommer att röra
sig om mycket stora belopp. Problemet
är i betydande utsträckning av civilrättslig
karaktär. Det finns fastighetsägare
som vid försäljning av vissa fastigheter
genom servitut har förbehållit
sig fiskerätten. Det finns många andra
former av fiskerätt som ligger i enskild
hand. Motionärerna tycks framför allt
ha byggt sin framställning på att köparen
av en fastighet vid fastighetens
försäljning från, som motionärerna säger,
bolag eller gods har fått för liten
ersättning för att han vid köpeavtalets
avslutande avstått från fiskerätten. Det
är mycket möjligt att så är fallet
— det bestrider vi inte. Om herr
Pettersson i Dahl säljer sin gård och
några år efteråt upptäcker att han
sålt den för billigt, är det beklagligt,
men han kan väl inte yrka på att man
genom lagstiftning skall göra någonting
åt den saken. Det är på samma sätt
om herr Pettersson i Dahl avyttrar en
fiskerätt — om han har någon — och
får betalt till överpris och köparen en
längre eller kortare tid efteråt kommer
och säger, att det var uppåt väggarna
för mycket som han betalade herr
Pettersson. Skulle vi avlösa fiskerättsförbehållen
enligt samma system som
frälseräntorna, landgillena och landskylderna,
skulle kostnaderna tvivelsutan
bli mycket betydande.

Herr Pettersson i Dahl har utförligt
refererat utskottets utlåtande. Han tycker
att det är ett långt utlåtande, och
han är självfallet inte belåten. Jag saknar
anledning att upprepa det referat
herr Pettersson i Dahl har gjort av
utskottets utlåtande, men jag vill säga
att det referatet enligt min mening ger
fullgott belägg för att tredje lagutskottet
haft goda skäl då det fattat ståndpunkt
i föreliggande ärende. Det kan
förtjäna anmärkas, att det inte fanns
någon enda inom utskottet, inte ens
bland herr Petterssons egna partivän -

Strandägares rätt till fiske.

ner, som tyckte det fanns rimlig anledning
för utskottet att föreslå den utredning
i föreliggande fråga som herr Pettersson
i Dahl påyrkar.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr DICKSON (h): Herr talman! I
anledning av herr Petterssons i Dahl
anförande nyss, där han även berörde
frälseräntorna, vill jag påminna kammaren
om att kammaren har beslutat
bemyndiga Kungl. Maj:t att utan större
omgång avveckla hela detta mycket invecklade
komplex, som ligger kvar oinlöst.
Detta har Kungl. Maj:t inte brytt
sig om, en sak som påtalats här i kammaren
flera gånger och som jag passar
på tillfället att återigen påtala.

I övrigt håller jag med herr Pettersson
om att detta är en förfärligt invecklad
historia, och det vore skönt att
komma ur den. Men de erfarenheter jag
har i den andra frågan, erfarenheter
som för övrigt herr Pettersson i Dahl
själv haft, gör att några illusioner att
få den löst lär knappast finnas varken
hos herr Pettersson i Dahl eller mig.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Jag kan instämma med herr
Dickson i att jag har inga stora illusioner
om att denna fråga blir löst,
särskilt med hänsyn till den inställning
som tredje lagutskottet här givit
uttryck åt.

När det gäller frälseräntornas avlösning
är det riktigt att en avlösning beslutats,
men att den tar lång tid. Jag
har också liksom herr Dickson gjort
framstötar för att påskynda saken, men
då har det skyllts på att man har för
litet folk i kammarkollegium för att
kunna hinna med detta. Där ligger en
hel massa ansökningar och väntar på
att bli behandlade.

Herr Andersson i Löbbo, vice ordförande
i tredje lagutskottet, frågar
hur vi menar att det hela skall gå till

116 Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Strandägares rätt till fiske.

och vem som skall betala. Så djärva
är vi inte att vi vill säga vem som skall
betala eller hur det skall gå till. Vi har
endast sagt att allt detta måste bli föremål
för en utredning. Vi vill inte alls
vara så styva i korken att vi säger,
hur det i framtiden skall bli. Det tror
jag för övrigt inte någon kan göra.

Herr Andersson i Löbbo sade, att
1950 hörde jag till dem som menade
att vid västkusten skulle fisket vara
fritt. Det är riktigt. Men det är väl,
herr Andersson i Löbbo, logik i detta,
ty här är inte fisket fritt. Här är det
i en stor sjö förbehållet en enda, och
alla de andra får inte fiska.

Nu är det möjligt, som det sades en
gång på norrlandsbänken vid behandlingen
av en dylik fråga, att det fiskas
ändå, fastän det är olagligt. Det är möjligt
att det går till på det sättet, men
sådana saker tycker jag man skulle
kunna undanröja.

Sedan säger herr Andersson i Löbbo,
att ingen människa kan hjälpa om denna
rätt en gång är såld för billigt. Nej,
det har jag aldrig tänkt mig att man
skulle beklaga sig över, men det är
berättigat att framhålla att den ersättning,
som en gång har erlagts för detta,
är mycket ringa.

Hur dessa frälseräntor och landgillen
en gång kommit till är det ingen
människa som vet. Troligtvis är de
skänkta många gånger till kyrkan och
till andra ting som man ansett vara
nyttiga ändamål, för att på detta sätt
göra en enligt givarnas mening god gärning.
Men det hindrar inte att denna
goda gärning så småningom har ställt
till en ofantlig massa trassel. Om det sedan
skall gå till så att rättigheten skall
avlösas på samma sätt som frälseräntor
vill jag inte stå här och säga.

Det är möjligt, herr Andersson i
Löbbo, att detta i många fall kan avvecklas
på frivillig väg, men jag tror
inte att denna frivilliga väg är framkomlig
utan att man tar itu med saken
offentligt, alltså genom någon statlig

utredning. Då tror jag nog att det skall
vara möjligt att på frivillig väg åstadkomma
reda i detta på många ställen.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Jag vill bara erinra om att i
samband med nya fastighetsindelningsförrättningar
kan ofta sådana här olägenheter
avhjälpas. Jag skulle också
tro, att i samband med den allmänna
rationalisering av jordbruk, som sker
genom lantbruksnämndernas medverkan,
söker man se till, där det är möjligt,
att fiskerätten blir lagd på sådana
händer, där den bör ligga. Nu ligger
emellertid saken så till, att herr Pettersson
i Dahl har svårt att veta vad han
vill med sin motion. Han vill ha en avlösning
av viss enskild fiskerätt efter
liknande former som skett beträffande
frälseräntor, landgillen och landskyld,
men han talar inte om vem som skall
betala. Att det kommer att bli fråga
om mycket pengar råder det ingen
tvekan om. Det är vi ense om. Frågan
om vem som skall betala vill herr Pettersson
i Dahl överlämna åt framtiden.
Det är mycket bekvämt att göra det,
men tredje lagutskottet har inte kunnat
förorda någon utredning om denna sak.

I detta sammanhang vill jag påminna
om en annan sak. Det finns en massa
sommarstugor som ligger vid stränderna
av våra sjöar och kuster, sommarstugor
som har egna friköpta tomter.
En del av dem har fiskerätt, och
andra har det inte. Förhållandena varierar
i mycket hög grad. Nu vill herr
Pettersson i Dahl, att jordägaren skal!
ha fiskerätt vid stranden. Får jag fatta
hans inställning så, att han vill, att varje
ägare av sommarstuga vid en strand
också skall ha fiskerätt? Jag skall inte
diskutera med herr Pettersson i dag,
om det är önskvärt och genomförbart
eller inte, men det skulle vara intressant
att få veta hans inställning till just
detta delproblem av det föreliggande
ärendet.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11. 117

Ändring i lagen om delning av jord å landet, in. m.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Kan det verkligen förhålla sig
så, att ägare till en sådan där liten
strandtomt kan ha rätt till fiske? Det är
väl ändå, herr Andersson i Löbbo, att
måla hin på väggen och göra frågan
mer komplicerad än den egentligen är,
om man framför något sådant i detta
sammanhang.

Vi har i vår motion sagt, att vi tycker,
att fiskerätten bör tillhöra ägaren
till den fastighet, vartill fiskevattnet
hör. Skall man utgå från det beslut,
som riksdagen fattade 1950 om fisket på
västkusten, är det självfallet, att den
som äger en sommarstuga skall ha lika
stor rätt som den som äger en stor egendom
eller inte äger någon egendom alls.
Jag förstår inte varför herr Andersson
i Löbbo blandar in detta i den här saken.
Jag tycker att det inte alls hör hit.-

Sedan kommer herr Andersson i Löbbo
och säger, att det blir mycket dyrt,
och därför kan han inte gå med på en
utredning. Det enda skäl herr Andersson
har mot detta skulle alltså vara, att
det blir så dyrt och krångligt och besvärligt
att utreda och därför vill han
inte.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! I fråga om sommarstugorna förekommer
i många fall, att vid den
lantmäteriförrättning, då avstyckningen
gjorts, har en mindre kvotdel, kanske
blott en tusendel, av stamfastighetens
vatten tilldelats avstyckningen. Har en
dylik avstyckning fått en sådan liten
kvotdel, så har ägaren fiskerätt, men
det är många andra avstyckade fastigheter
där ägaren inte har fått någon sådan
rätt. Det är här inte alls fråga om
ett sådant fåtal fall som herr Pettersson
i Dahl tror. Jag har observerat
att det är allmänt förekommande, att
avstyckningar och avsöndringar, som

är gjorda i gången tid, i regel har tilllagts
en viss procent av stamfastighetens
fiskerätt. Om fisket är gemensamt
för stamfastigheten, spelar det inte så
stor roll, om det avstyckats en hundradel
eller en tusendel. Ägaren av en sådan
avstyckning har i alla fall rätt till
fiske i stamfastighetens fiskevatten. Någon
uppdelning av fångsten kan av
praktiska skäl inte komma i fråga. Fisket
i de mindre insjöarna är dessutom
ofta mera ett nöjes- än yrkesfiske.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14.

Ändring i lagen om delning av jord å
landet, m. in.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
192G (nr 326) om delning av jord å
landet, m. m. dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Vid
förra årets riksdag motionerade ledamöter
i båda kamrarna om en sådan
ändring i jorddelningslagen, att den för
städerna m. fl. orter gällande regeln, att
av samtliga sakägare godkänd eller eljest
oklandrad gränsbedömning genom
lagakraftvinnandet bleve att anse som
rättskraftig, utsträcktes att omfatta även
de delar av riket där den för närvarande
ej finge tillämpas.

Med anledning av denna motion hemställde
utskottet, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
om sådan ändring av jorddelningslagen,
att gränsbestämning bleve gällande
utan fastställelseprövning samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Fas -

118 Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Ändring i lagen om delning av jord å landet, m. m.

tighetsbildningssakkunniga, som utrett
detta spörsmål, har framlagt ett förslag,
som i stort sett överensstämmer
med de synpunkter motionärerna framlagt
vid förra årets riksdag. Kungl.
Maj:t har i den proposition som vi nu
behandlar redovisat förslaget och remissinstansernas
utlåtande. Trots att de
flesta remissinstanser har tillstyrkt denna
förenkling av lantmäteriförfarandet,
har departementschefen inte föreslagit
att den skall genomföras.

Vad som förvånar mig är att utskottet
övergivit sitt ställningstagande från
förra året.

Vid årets riksdag har vi också väckt
motion i samma anda som förra året.
Vad som tydligen har varit motivet för
denna negativa inställning både hos departementschefen
och utskottet är att
man menar, att de fördelar man kan
vinna genom detta förenklade förfarande
skulle vara alldeles för små. Att reformen
icke skulle leda till förenklingar
och besparingar har inte från något
håll påståtts. Tvärtom har det vitsordats
att reformen faktiskt skulle medföra
vissa gynnsamma verkningar.

Det övervägande antalet myndigheter
har uttalat sig tillstyrkande. 22 av dem
har tillstyrkt och 14 har avstyrkt förslaget.
Riksdagen har själv förlidet år
i enlighet med utskottet uttryckt sin
sympati för reformen, och under mellantiden
har inte inträffat något som
efter vad jag kan förstå kan föranleda''
en ändrad ståndpunkt. Man kan konstatera,
att reformen skulle minska allmänhetens
väntetid. Hur mycket kan
man diskutera, men att det blir en
minskning, därom råder ingen tvekan.
Reformen skulle dessutom innebära besparingar
för statsverket. Även här kan
det naturligtvis diskuteras, hur stora
besparingarna skulle bli. Det är ganska
svårt att beräkna, men eftersom det rör
sig om närmare 2 500 förrättningar per
år, synes besparingarna kunna uppskattas
till mellan 50 000 och 60 000 kronor.

Detta är ett av skälen till att ett

förenklat förrättningsförfarande skulle
genomföras, men det finns ytterligare
ett skäl härför. Lantmäteristyrelsen har
i sitt tillstyrkande uttalande såsom en
fördel hos förslaget framhållit, att det
efter genomförandet skulle öka erfarenheten
angående verkningarna i
praktiken av icke fastställda lagakraftvunna
jorddelningsförrättningar. Motionen,
som bygger på de sakkunnigas
förslag, skulle på så sätt kunna utgöra
inkörsporten för den generella reformen
på detta område, avseende fastställelseprocedurens
avskaffande för
alla former av förrättningar. Då denna
generella reform har mycket stora
ekonomiska verkningar för både stat
och enskilda, kan den givetvis få stor
betydelse i framtiden.

Jag skall inte här ingå på någon
diskussion om de andra motiv, som anförts
av Kungl. Maj :t och utskottet
mot att nu fatta beslut i frågan. Det
väsentliga är tydligen, att man ansett
denna fråga vara av liten betydelse.
Man kan naturligtvis ha delade meningar
härom, men efter vad jag förstår
finns det all anledning att tillgripa
ett förenklat och förbilligat förfarande
i de fall, där detta står att vinna, även
om man kanske inte kan spara så stora
belopp. Om man dessutom vet, att vårt
lantmäteriväsende är överlastat, vilket
medför långa väntetider, så kan man
ifrågasätta, om vi inte ändå borde genomföra
denna reform nu.

Herr talman! Frågan har ju redan
fallit i första kammaren, och jag anser
därför, att det inte finns någon anledning
att här ställa något yrkande.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Jag begärde ordet för att rätta
till ett fel, som den föregående ärade
talaren begick, då han sade att utskottet
hade ändrat mening sedan förra
året. Det har utskottet inte gjort, ty
frågan står fortfarande öppen, och utskottets
och riksdagens slutliga ställningstagande
blir beroende av resul -

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11. 119

Snabbutredning ang. barnens och ungdomens förströelseläsning.

tatet av den kommande utredningen.
Utskottet har — märk väl! —• icke tagit
ståndpunkt till denna sak i år.
Följaktligen vågar jag säga, att tredje
lagutskottets ståndpunkt i detta fall är
oförändrad. När utredningen är klar
med sitt arbete och jordlagstiftning av
större räckvidd skall genomföras, får
riksdagen självfallet tillfälle att fatta
ståndpunkt jämväl till den av herr Widén
berörda frågan.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Vid
förra årets behandling av denna fråga
begärde utskottet en utredning på detta
begränsade område, och den föreligger
nu. Dess skrivning var synnerligen
positiv och gick ut på att denna
begränsade reform skulle genomföras.
När det alltså har förelegat ett utredningsförslag
och utskottet har gått emot
yrkandet att genomföra detsamma, så
kan jag inte finna annat än att utskottet
nu har ändrat mening.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Jag vill erinra om att de remissinstanser
som yttrat sig över det
av herr Widén här omnämnda förslaget
— även de instanser som tillstyrkt
detsamma — har förklarat, att förslaget
inte har någon större betydelse. Under
sådana förhållanden kan jag inte
finna annat än att det finns fullgoda
skäl att vänta med att fatta beslut i
ärendet. När det pågår en utredning om
jordlagstiftningen i stort, och när vi
har att förvänta förslag därom, finns
det all anledning att skjuta på ett beslut
i föreliggande fråga. Det finns så
mycket större anledning härtill som remissyttrandena
över förslaget är delade,
och även de remissinstanser som tillstyrkt
förslaget har förklarat, att verkningarna
av förslagets genomförande
icke skulle bli så särdeles stora. Härtill
kommer, att ett genomförande av herr
Widéns förslag i år ovillkorligen skulle

komma att medföra, att utskottet nödgas
införa små formella ändringar i en
hel rad andra lagrum, och det är ju
ett arbete, som ett utskott sällan vill
eller kan våga sig på.

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Jag
vill bara här påpeka att jag sagt att
detta är ett förslag med mycket begränsad
omfattning. Men jag vill också understryka
att lantmäteristyrelsen i detta
fall tillstyrkt förslaget med motivering
bl. a. att det skulle utgöra en — om man
vill använda ett i andra sammanhang
vanligt uttryck — försöksverksamhet.
Det skulle alltså vara en del av ett reformförslag
som man väntar senare,
vilket alltså skulle visa hur en sådan
här reform skulle verka med tanke på
att det blir en ytterligare utbyggnad av
densamma.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 15.

Snabbutredning ang. barnens och ungdomens
förströelseläsning.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 5,
över motion om en snabbutredning
angående barnens och ungdomens förströelseläsning.

I en inom andra kammaren väckt, till
kammarens allmänna beredningsutskott
hänvisad motion, nr 249, hade herr
Johansson i Stockholm in. fl. anhållit,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
snabbutredning angående barnens och
ungdomens förströelseläsning med särskilt
hänsynstagande till seriernas och
kriminalmagasinens alltmer dominerande
och destruktiva inflytande.

Utskottet hemställde, att motion
II: 249 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

120 Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Snabbutredning ang. barnens och ungdomens förströelseläsning.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Dagens sista fråga hör
till dem som bryter partigränserna.

Ett stort antal svenskar, av vilka
många är medlemmar av denna kammare,
har från olika utgångspunkter,
från kristna, från pedagogiska, från
allmänkulturella och andra, kommit
till samma slutsats som vi. Utskottet
har också varit välvilligt, ty det säger
att det instämmer med oss i att dålig
och för barn och ungdom skadlig litteratur
bör bekämpas och god litteratur
befrämjas. Det är bara beklagligt att
inte utskottet dragit konsekvenserna av
denna sin välvilja. Det hänvisar till en
tidigare motion år 1949, som resulterade
i den stora bokutredningen, vars förslag
kanske ännu inte på länge blir
grundval för en proposition, där man
tagit upp en sida av problemet, den
positiva att stödja god barn- och ungdomslitteratur.
Inte ens i den frågan
föreligger något förslag.

Det centrala i vår motion är kravet
på en snabbutredning om möjligheten
dels av ett pedagogiskt råd och dels av
restriktiva åtgärder mot serieeländet
och den undermåliga kriminallitteraturen.
Serietillverkningen är nu en amerikansk
storindustri, som dränker inte
bara Amerika självt utan också norra
och västra Europa i dravel. En amerikansk
utredning ger den skrämmande
siffran att där produceras rena seriemagasin,
som inte innehåller något annat
än serier, i en upplaga på 60 miljoner
exemplar i månaden. Sju åttondelar
av alla böcker som utges i USA
är seriemagasin. Sju åttondelar! Och resten
är väl till en del kriminallitteratur.
Men så har också på ett år den grövre
brottsligheten ökat med inte mindre än
50 procent, detta trots att siffrorna var
skrämmande redan förut.

I Sverige utgavs vid den senaste räkningen
jag känner till 17 direkta seriemagasin
utom en mängd av helsideserier
i dags- och veckotidningar. Dessa
17 seriemagasin hade då en upplaga

av en och en kvarts miljon. Bara ett av
dem och ett av de värsta, Fantomen,
utgår i en upplaga av 126 000 exemplar.
Utskottet nöjer sig med en förhoppning
om att upplysningsverksamheten
i skolorna och biblioteken skall
vara en motverkande åtgärd. Alla i
denna kammare som har barn vet, att
det där inte håller streck. Serieeländet
börjar när ungarna är fem å sex år, ja
till och med tidigare, och många familjer
klagar över att det går åt minst tre
gånger 75 öre i veckan till dessa förfärliga
gangsterserier; från 35 till 75 öre
kostar de nämligen. Stora koncerner
driver denna propaganda för gangstermentalitet,
allmän fördumning och dålig
smak, och den motverkas inte på något
sätt. Fem- och sexåringar har varken
sett skola eller bibliotek och påverkas
inte av någon motpropaganda.
Sedan ser man dem i gathörnen — jag
ser dem varje dag — utstyrda med pisfolhölster
och massor med skjutvapen.
En omtyckt lek är att binda lekkamrater.
De leker sheriffer och domare, banditer
och mördare, och i samtalen barn
emellan och barn och föräldrar emellan
går dessa bloddrypande serier igen.
Barnens hela föreställningsvärld blir
snedvriden från början. Deras ideal
blir Stålmannen, som springer 300 000
km på ett ögonblick, Hopalong Cassidy,
Fantomen och andra liknande figurer.
Det är den råa styrkan, herrefolksmentaliteten,
som sättes i högsätet för ungdomarnas
fostran till råhet och brutalitet.
Vi har inte ännu sett här i Sverige
de värsta amerikanska serierna,
de som driver direkt och öppen krigshets,
hets mot färgade folk och hets
mot arbetarrörelsen, men en del av
dessa alster börjar också krypa fram
i Sverige. Men det räcker för länge sen
med dem vi har.

Sedan har vi serierna som vänder sig
till flickorna. De är av en annan typ.
Där motsvaras Stålmannen av kvinnor,
som alltid är lika unga, lika välklädda
och halvnakna, även om de uppträder i

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11.

121

Snabbutredning ang. barnens och ungdomens förströelseläsning.

djungeln. De ger samma verklighetsförfalskning
som de andra. Den stora sensationsprocessen
i Newyork där margarinmiljonärens
bordeller för överklassen
demonstreras inför all världen
bleknar inför denna dagliga, kommersiella,
känslomässigt bottenfrusna
pinupsexualitet i bild. Sedan skall
svenska ungdomar skaffa sig försörjning
och bilda hem och familj med
idealbildning och synpunkter på livet,
som skapats av Stålmannen och Blondie,
av Bonnierpressens pinupnoveller i bottenklass
och av den dåliga filmens
standardiserade verklighetsförfalskning.

Visst behöver ungdomen eggelse för
sin fantasi. Många av oss äldre glömmer
väl aldrig vilka värden vi i vår
ungdom fick av sådana ungdomsförfattare
som Defoe med Robinson Crusoe
eller Jules Verne eller på ett senare
stadium Jack London och andra. De
gav en första vink om vad dikten och
konsten kan ge. Men i serierna finns
det ingenting av diktens fantasiflykt
och stimulans, ingenting av konstens
eggelse. De är konstnärligt och litterärt
undermåliga. De fördärvar, säger
pedagogerna — jag skulle kunna citera
ett par stycken, men det har vi gjort
redan i motionen — från början barnens
språksinne. Det förekommer just
inte några andra repliker än pang-pang,
oartikulerade läten, »stryp den djäkeln»
och sådant.

Serierna bjuder, säger pedagogerna,
läsning för analfabeter. Folk lär sig
läsa men skaffar sig aldrig någon användning
för den konsten. Vart denna
skrämmande utveckling leder, till vilken
kulturell nedrustning den för, skall
jag belysa med ett par amerikanska
exempel.

I Amerika kan vi i dag bevittna en
allmän kulturens nedgång. Jag kan nämna
sådana saker som att huvudstaden
Washington och filmcentrat Hollywood
inte i dag har en enda teater, och det
är rätt sparsamt med teatrarna också på
9 — Andra kammarens

andra håll. Vi känner ett stort antal
betydande Och värdefulla amerikanska
författare. De är tämligen okända för
den stora publiken i sitt eget land. Dagens
Nyheter kunde innan Faulkner
fick Nobelpriset meddela, att han då
inte hade möjlighet att leva på sitt författarskap
utan för uppehället var
tvungen att skriva dåliga filmmanuskript
för Hollywood, som han helst
inte talade om själv. Man har nu också
kommit ett stycke längre och fått television,
så att man inte ens går på dålig
film utan i stället sitter hemma och tittar
på proffsboxning och på mordprocesser.
Läslusten är på en oerhörd nedgång,
men det kanske inte gör så stor
skada, då 7/8 av allt tryck består av
seriemagasin.

Vi har anledning att värna vårt
svenska kulturarv mot denna amerikanisering,
som verkligen börjar gå litet
långt, inte bara på detta område. När
ungdomen från fem—sexårsåldern påverkas
på detta sätt kan det inte undgå
att sätta märken efter sig. Jag vill
inte driva det så långt att jag ger själva
serieindustrien en avgörande andel i
brottsstatistiken, men det är fullkomligt
ostridigt att denna påverkats av
serieläsningen. Jag erinrar om de skånska
barnen som mördade en människa.
Det kan också ta sig andra uttryck. Ett
exempel som bara är några veckor gammalt
är när en pojke i en förort till
Stockholm skulle agera Stålmannen och
klättrade upp i en kraftledning och dödades.
Och jag vet, även om det inte
är officiellt, att i det tragiska fallet i
Spånga, där en ung pojke sköt ihjäl sin
egen syster, var barnen från sina tidigaste
år påverkade just av serieläsningen.

Man får bland ungdomen snart börja
efterlysa vårt svenska språk. Ungdomarna
går inte i byxor längre — de
går i jeans; inte i galoscher utan i
snowboats. Hela vårt språk är bemängt
med amerikanska glosor, och radion
hjälper till. Ett gäng arbetarpojkar kan

protokoll 1953. Nr 11.

122 Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Snabbutredning ang. barnens och ungdomens förströelseläsning.

snart inte vid sina danstillställningar
ha ett svenskt namn på kapellet, utan
det skall vara ett amerikanskt — Kalle
Karlssons Swinging Boys eller Knäckebröhults
Hot Devils eller någonting i
den stilen. Och undra på det. Snart
får man lära Radiotjänst att tala svenska
på nytt. Den debatt som vi förra
veckan hade om en kuplett är av liten
betydelse jämfört med detta. Snart
sjunger man inte ens »Tre trallande
jäntor» och »sussilull och sussilo» på
svenska utan det skall vara Delta Rythm
Boys som bräker och bryter på bred
amerikanska. Jag tror att det kan vara
skäl att komma ihåg att vi är svenskar
och att vi har ett eget språk och att
det finns svenska kulturvärden som vi
bör slå vakt om. Men inte räcker det
om vi i framtiden enligt vårt förslag
skulle ge premier inte bara till författare
för vuxna utan också till författare
av god barnlitteratur.

Det krav vi ställer är en snabbutredning
om det inte kan tillsättas ett råd
av exempelvis pedagoger och folk som
sysslar med ungdomens fostran för att
hjälpa till att se upp med sådana saker.
Vi kräver att man också skall överväga
restriktiva åtgärder. Dessa krav torde
ha framtiden för sig, ty det är en stor
opinionsrörelse i gång. .tåg nämner bara
olika målsmänsorganisationer, olika
lärar- och ungdomsorganisationer och
Kvinnoförbundet för fred och frihet
m. fl. som efterlyst åtgärder mot serieeländet
i vårt land och även mot dålig
kriminallitteratur, ty den är inte bättre.
De små deckarhäftena, som i oerhört
hög grad läses av ungdomen, präglas
av råhet, gangstermentalitet och sadism.

Jag kan också ge några utländska
exempel på motåtgärder. Jag skall inte
ta dem österifrån, där är sådan litteratur
otänkbar, och där sätter man i stället
som föredöme just litteratur av det
slag jag nämnde, barnböcker av Jules
Verne-typ som försöker ge ungdomen
en helt annan idealbild. Jag skall ta
exemplen västerifrån. Även i Amerika

finns det en opinion mot serieeländet.
1 engelska underhuset förekom nyss en
stor debatt om en motion av labourrepresentanten
Edelman, som liksom vi
konstaterade, att serierna fostrar till
sadism och gör mordet och brottet till
förströelse. I Frankrike har man redan
vidtagit restriktiva åtgärder. I förra
veckan läste jag att Västtyskland varit
tvunget att vidtaga sådana åtgärder.

Vi censurerar filmen, även om man
ibland tycker att den censuren är mycket
beskedlig, ty det mesta som barnen
bjuds på vid matinéföreställningar är
också rätt mycket släkt med nämnda
litteratur. Detta kanske sammanhänger
med att filmkoncernerna påtvingar biograferna
en programsättning just med
sådana filmer. Den amerikanska filmen
och seriefabrikationen är inte precis
buskablyg när det gäller att påtvinga
länderna sina alster, och det är inte
litet dollars som går den vägen. Det är
som sagt en och en kvarts miljon serietidningar
som kommer, en del en gång
i veckan, en del en gång i månaden.
Det blir åtskilliga tiotal miljoner som
det svenska folket ger ut. Vad serierna,
den dåliga filmen och kriminalnovellerna
kostar i dollar är säkerligen i vårt
lands beträngda valutaläge en betydande
summa som vi verkligen hade anledning
att spara.

Vi har hälsovårdsnämnder i landet,
som ser till att inte för mycket kemikalier
ingår i köttfärsen och att det
inte säljs skämd korv, men man får bedriva
vilken andlig brunnsförgiftning
som helst bland våra barn och ungdomar.
Jag vet att många medlemmar av
andra partier håller med mig om detta.
Jag har hört det både utom och inom
riksdagen och vid vissa opinionsyttringar.
Jag har hört det i kammaren
i dag; till och med konstitutionsutskottets
ordförande, som mera sällan brukar
uppträda på samma linje som jag,
har förklarat, att om han kunde ha varit
närvarande, skulle han ha velat stödja
kravet på positiva åtgärder.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

Nr 11. 123

Snabbutredning ang.

Det är ett rätt blygsamt krav vi har
ställt. Vore det inte så sent skulle jag
fresta med att begära votering för att
understryka kravet, men det är sent,
och jag har en känsla av att denna
fråga i alla fall faller framåt. Serieeländet
börjar få en sådan utbredning att
vi blir tvungna göra något. Det är en
bred och mycket representativ opinion
som kräver detta, och den kommer att
bli än starkare. Vi kommer igen med
detta förslag, och jag nöjer mig därför
med, herr talman, att yrka bifall till
motionen.

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
.lag skall bara be att få yrka bifall till
allmänna beredningsutskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice
talmannen gav propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bankoutskottet:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. in.; och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1890 (nr 21, s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

barnens och ungdomens förströelseläsning.

nr 90, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54 jämte i
ämnet väckt motion;

nr 91, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 92, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

§ 17.

Ordet lämnades på begäran till

Herr AGERBERG (h), som yttrade:
Herr talman! Med hänsyn till ärendenas
omfattning tillåter jag mig hemställa,
att tiden för avgivande av motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 103 och 138 måtte utsträckas till
15 dagar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 18.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 80, angående prisutjämningsavgift
m. m. motionerna:
nr 461 av herr Ståhl m. fl.;
nr 462 av herrar Hjalmarson och
förste vice talmannen Skoglund; samt
nr 463 av herrar von Seth och Kristensson
i Osby;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 83, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
m. m. motionerna:

nr 464 av herr Christenson i Malmö;
nr 465 av herr Birke m. fl.; och
nr 466 av herrar Carlsson i Stockholm
och Kollberg;

124

Nr 11.

Onsdagen den 25 mars 1953 em.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 85, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
24 oktober 1951 (nr 660) om skatt vid
tillverkning och import av personbilar
m. m. samt om fortsatt giltighet av samma
förordning motionerna:

nr 467 av herr Munktell in. fl; och
nr 468 av herr Adolfsson;

i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 89, angående anslag till bidrag
till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt in. m. motionen
nr 469 av herr Svensson i Göteborg
in. fl;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete motionen nr 470 av herr
Kristensson i Osby m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 97, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 17
juni 1948 (nr 329) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
motionerna:

nr 471 av herr Widén m. fl;
nr 472 av herr Hseggblom in. fl.; och
nr 473 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.

Vidare anmäldes följande under sammanträdet
avlämnade motioner:

nr 474, av herr Löfgren m. fl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 100, med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. m.;

nr 475, av fröken Liljedahl och fru
Sjöstrand, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 104, angående anslag

för budgetåret 1953/54 till avlöningar
vid blind- och dövskolorna;

nr 476, av herr Sjölin, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 110, angående
vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1953/54 m. m.; och

nr 477, av herr Andersson i Ryggestad
m. fl, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 147, med förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om
tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. in., m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 19.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsledamoten direktör Erik Vilhelm
Nygren, f. 28/3 1897, är på grund
av sjukdom förhindrad att t. o. m. 31/5
1953 deltaga i riksdagens arbete. Intygas
på heder och samvete.

Stockholm den 25 mars 1953.

Sven-Olof Berlin.

Leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Nygren ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med innevarande dag till och med den
31 maj.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.17 em.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKEBI. ESSELTE. STHLM 53

316267