1953 ANDRA KAMMAREN Nr 10 (Riksdagens protokoll 1953:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 10

17—18 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 17 mars.

Svar på interpellationer av:

Herr Gustafsson i Borås ang. utformningen av bestämmelserna om
Radiotjänsts programverksamhet såvitt angår publicering av

namn i vissa fall m. m ............................. g

Herr Jansson i Hällefors ang. översyn av bestämmelserna om till ståndsgivningen

för traktortrafik ........................ 23

Herr Löfgren ang. föreskrifter om tvättning av hushållslump, som

skall användas vid stoppning av möbler m. m............... 25

Interpellation av herr Braconier ang. normerna för avskrivning av
akademikerlån på grund av låntagarens frånfälle.............. 28

Onsdagen den 18 mars fm.

Svar på interpellation i anledning av de olyckshändelser, som orsakats

genom pojkars innehav av luftgevär och luftpistoler .......... 30

Ändrad lydelse av § 12 regeringsformen........................ 33

Inrättande av ett arbetsmarknadsdepartement.................. 36

Utgifter under rikstatens nionde huvudtitel:

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:

Övriga utgifter.................................... 37

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm .......... 43

Byggnads- och underhållsarbeten vid statens skogsskolor........ 57

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar ................ 58

Utgifter under rikstatens femte huvudtitel:

Socialstyrelsen: Omkostnader.............................. 64

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård........ 66

Ferieresor för barn ............................. g7

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 10.

Nr 10.

Innehåll.

Sid.

Ferieresor för husmödrar ................................ 70

Stipendier för underlättande av husmoderssemester............ 70

Statens skolor tillhörande Barna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
m. .......................................... 76

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m............. 76

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet ............ 89

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.............................. 90

Bostadsstyrelsen: Omkostnader............................ 96

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar ........................ 99

Pensionsstyrelsen: Avlöningar ............................ 100

Social upplysningsfilm.................................... 101

Onsdagen den 18 mars em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m..................... 103

Restitution i vissa fall av skatt på bensin...................... 123

Ändring av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.......... 125

Höjning av moderskapspenningen och moderskapshjälpen ........ 127

Befogenhet för hälsovårdsnämnd att utöva tillsyn över skogsförlägg ningar

................................................ 129

Rörelsekapital för domänverket.............................. 131

Rätt för vissa elever vid landets läroanstalter att åtnjuta rabatt å

statens järnvägars busslinjer .............................. 144

Borttagande av snälltågsavgiften för vissa snälltåg på sträckan Vännäs—Boden
och åter .................................... 146

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 18 mars fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. ändrad lydelse av § 12 regeringsformen
.......................................... 33

— nr 3, ang. inrättande av ett arbetsmarknadsdepartement ...... 36

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under nionde huvudtiteln
(jordbruksdepartementet) .......................... 37

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifter under femte huvudtiteln

(socialdepartementet).................................... 64

— nr 30, ang. bestridande av vissa haverikostnader ............ 102

— nr 31, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag 102

— nr 32, ang. ersättning till V. G. G. Andersson m. fl........... 102

— nr 33, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 102

Onsdagen den 18 mars em.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändring
i bidragsförskottslagen m. m......................... 103

— nr 5, ang. ändring i lagen om särskilda barnbidrag............ 103

Innehåll.

Nr IQ

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, ang. ändring i förordningen

om utskiftningsskatt m. m............................ 103

nr 19, ang. översyn av nöj esskatteförordningen m. m......... 103

— nr 20, restitution i vissa fall av skatt å bensin .............. 123

— nr 23, ang. ändring av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen 125
nr 25, ang. skattelättnader för försöksflske på avlägsna vatten .. 126

Första lagutskottets utlåtande nr 15, om ändrad lydelse av 4 § 3 mom.
samt 7 och 11 §§ förordningen ang. patent .................. 126

Andra lagutskottets utlåtande nr 9, om höjning av moderskapspenningen
och moderskapshjälpen............................... 127

— nr 10, om ändrade bestämmelser rörande s. k. blindtillägg...... 129

— nr 11, ang. tillsyn över skogsförläggningar .................. 129

Jordbruksutskottets utlåtande nr 3, ang. anslag till kapitalinvesteringar

i jordbruksärenden .................................. 131

nr 5, ang. befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan 144
nr 6, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m.........144

Lördagen den 14 mars 1953.

Nr 10.

Lördagen den 14 mars.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren
inkomna ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under den tid
läkarintyget omfattar.

Stockholm den 14/3 1953.

Ruth Ager.

Vid denna ansökan var fogat ett så
lydande läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsledamoten
fröken Ruth Ager, Lillsjönäsvägen
56, Ulvsunda, p. g. a. luftrörskatarr efter
influensa är oförmögen till arbete
f. o. m. den 12 mars 1953 ytterligare
ca 2 veckor.

Stockholm 12/3 1953.

Hans Nordenstam.

Leg. läk.

S:t Görans sjukhus.

Kammaren, som den 3 innevarande
mars beviljat fröken Ager ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
27 nästlidna februari tills vidare, lade
ansökningen och intyget till handlingarna.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet liggande
proposition nr 88, angående fortsatt

disposition av vissa äldre reservationsanslag.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott motionerna: nr

446 av herr Widén m. fl.;
nr 447 av herr Jönsson i Rossbol
m. fl.;

nr 448 av fröken Höjer och herr
Dahlén; och

nr 449 av herrar Hall och Thapper;
samt

till statsutskottet motionerna:
nr 450 av herr Petterson i Degerfors
m. fl.;

nr 451 av fru Sandström och herr Anderson
i Sundsvall; samt
nr 452 av herr Jansson i Kalix m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr Nijberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående verksamheten
vid marinens apteringsverkstad i Karlskrona.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av väckta motioner
med förslag till ändrad lydelse av § 12
regeringsformen; och

nr 3, i anledning av väckt motion angående
inrättande av ett arbetsmarknadsdepartement
;

Nr 10.

Lördagen den 14 mars 1953.

statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till V.
G. G. Andersson m. fl.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag oih ändring
i bidragsförskottslagen den 11 juni
1943 (nr 382), m. m.; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 juli 1947
(nr 530) om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn, dels
ock i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar,
in. m.;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående översyn av nöjesskatteförordningen
m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna
om restitution i vissa fall av skatt å
bensin, som användes vid jordbrukets
drift, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 23, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen;
och

nr 25, i anledning av väckt motion
angående skattelättnader för fiskare i
syfte att stimulera försöksfiske på avlägsna
fiskevatten;

första lagutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. samt 7 och 11 §§
förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om höjning av moderskapspenningen
och moderskapshjälpen;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
s. k. blindtillägg; och

nr 11, i anledning av väckt motion
om befogenhet för hälsovårdsnämnd att
utöva tillsyn över skogsförläggningar;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 3, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden;

nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. in.; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 3, över motion om rätt för vissa
elever vid landets läroanstalter att åtnjuta
rabatt å statens järnvägars busslinjer;
och

nr 4, över motion om borttagande av
snälltågsavgiften för vissa snälltåg på
sträckan Vännäs—Boden och åter.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

Lördagen den 14 mars 1953.

Nr 10.

nr 80, angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 83, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 02) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
m. m.;

nr 87, angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet;

nr 89, angående anslag till bidrag till
pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt m. m.;

nr 90, angående godkännande av avtal
rörande handelshögskolans i Göteborg
framtida ställning m. m.;

nr 91, angående utbildningskurser för
viss lantmäteripersonal m. fl.;

nr 92, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.;

nr 93, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni
1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän;

nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 95, angående särskilda åtgärder
till stöd åt de icke statliga alkoholistanstalterna; nr

96, angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. in.; och

nr 97, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsut -

gifter för budgetåret 1953/54 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde; nr

82, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; från

andra lagutskottet:
nr 80, i anledning av väckta motioner
om utredning angående åtgärder till
trafiksäkerhetens främjande m. m.; samt
från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) om
mödrahjälp, m. m.; och

nr 81, i anledning av § 11 i riksdagens
år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning
av statsverkets tillstånd, styrelse och
förvaltning m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 65, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 66, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 67, för herr Karl Wistrand att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

68, för herr Adolf Valentin Wallentheim
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 69, för herr Otto Bertil von Friesen
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. m.

nr 70, för herr Bernhard Näsgård att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 71, för herr Nils Walter Sundström
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 72, för herr Gustaf Ragnar Fahlander
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 73, för herr James Dickson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 74, för herr Tore Bengtsson att
var suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 75, för herr Bertil Gotthard Ohlin

att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 76, för herr Gunnar Hedlund att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 77, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.04 em.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 17 mars.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 10 och
den 11 innevarande mars.

§ 2.

Svar på interpellation ang. utformningen
av bestämmelserna om Radiotjänsts programverksamhet
såvitt angår publicering
av namn i vissa fall, m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Gustafssons i Borås interpellation
angående utformningen av bestämmelserna
om Radiotjänsts programverksamhet,
såvitt angår publicering av
namn i vissa fall, m. m.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av herr statsrådet
Andersson, var av följande lydelse: Herr

talman! I en interpellation har
herr Gustafsson i Borås riktat upp -

märksamheten på att det i radioprogrammet
»Dagens revy» i december
förra året förekom en kuplett, som
handlade om rättegången mot direktören
Per Jacobsson och vari bl. a. anspelades
på Jacobssons religiösa tillhörighet
på ett sätt, som enligt interpellantens
mening innebar ett avsteg
från god sed, bedömt enligt Publicistklubbens
publiceringsregler för tidningspressen.
I anslutning härtill har
herr Gustafsson frågat mig dels om jag
anser att de bestämmelser, som finnes
för Radiotjänsts programverksamhet, är
utformade på lämpligaste sätt för att
i görlig mån undvika att t. ex. åtalade
personer, som av allt att döma kommer
att få högst villkorlig dom, inte onödigtvis
får schavottera i radioprogrammen
och dels huruvida jag är i tillfälle
att meddela vilka erfarenheter som
gjorts beträffande radionämndens arbete
i detta och eventuellt liknande
spörsmål.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

De allmänna riktlinjerna för AB Ra -

Tisdagen den 17 mars 1953.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro''

gramverksamhet såvitt angår publicering av namn i vissa fall, in. m.

diotjänsts programverksamhet är uppdragna
i en överenskommelse den 14
juni 1947 mellan Kungl. Maj:t och bolaget.
I denna överenskommelse stadgas
bl. a. att radioprogrammen skall vara
präglade av vederhäftighet, saklighet
och opartiskhet. Bolaget är enligt överenskommelsen
ansvarigt för att programmen
ej kränker enskild rätt. De
här angivna villkoren innebär, såvitt
jag kan finna, att Radiotjänst i de hänseenden
som berörts i interpellationen
är underkastad allmänna bestämmelser
av i princip samma innebörd som de
av interpellanten åberopade, av Publicistklubben
utfärdade rekommendationerna
till tidningspressen. Någon förhandskontroll
över att bestämmelserna
blir iakttagna i det löpande programarbetet
förekommer givetvis inte. Radiotjänst
och dess programledning arbetar
i detta hänseende under full frihet
men under ansvar. Med hänsyn
bl. a. till den starka opinionsbildande
verkan, som radion otvivelaktigt kan
ha, är det — det vill jag icke underlåta
att understryka — av den största vikt
att programledningen inte glömmer
bort detta ansvar. Jag anser det också
vara en av bolagsstyrelsens viktigaste
uppgifter att i mån av behov fastställa
sådana särskilda bestämmelser samt att
tillse att programledningen får en sådan
sammansättning, att garantier skapas
för att villkoren i nyssnämnda
överenskommelse till fullo iakttages av
bolaget.

För övervakningen av programverksamheten
är därjämte sörjt genom den
av Kungl. Maj:t tillsatta radionämnden.
Denna nämnd, som utgöres av 24 ledamöter,
äger enligt sin instruktion befogenhet
»att taga del av radioprogrammen
samt de anmärkningar mot desamma,
som kan inkomma till bolagets styrelse,
ävensom att från bolaget i övrigt infordra
de handlingar eller uppgifter
som erfordras för nämndens granskningsuppgift».
Däremot skall nämnden

inte taga direkt befattning med det löpande
arbetet för programmens anordnande
och sammansättning. Nämnden
skall årligen inkomma till Kungl.
Maj :t med berättelse angående sin
granskning samt avgiva yttranden till
Kungl. Maj:t i de ämnen, som utgör
föremål för nämndens granskning. Därutöver
äger nämnden att hos Kungl.
Maj:t göra de framställningar i berörda
ämnen, vartill nämden i anledning
av sin granskning kan finna anledning.
I den mån så prövas lämpligt
må nämnden i frågor, som faller under
dess bedömande, samråda med bolagets
styrelse och verkställande direktör. Inom
nämnden finns ett arbetsutskott,
som svarar för den fortlöpande granskningen
av programverksamheten och
som har att förbereda de ärenden, vilka
skall handläggas av nämnden.

Enligt vad jag inhämtat, har de anmärkningar,
som förekommit under radionämndens
verksamhet i allmänhet
framställts på två sätt, nämligen dels
i form av skriftliga anmälningar från
lyssnare, ställda till radioledningen eller
till radionämnden, och i vissa fall
anmärkningar framförda i dagspressens
radiokritik, dels därigenom att. nämndens
egna ledamöter till sekreteraren
eller eljest vid sammanträdena framfört
anmärkningar.

En dylik anmälan behandlas i regel
först av arbetsutskottet, som framlägger
ärendet för nämnden med förslag till
beslut. Vid de överläggningar, som äger
rum i nämnden, deltar radiochefen och
representanter för den avdelning, som
är ansvarig för programpunkten. Även
i sådana fall, då anmärkningen icke
föranleder någon nämndens åtgärd, kan
vid denna överläggning förekomma att
programledningen uttalar att den för
framtiden kommer att beakta synpunkter,
som framförts under överläggningen.
I vissa fall har anmälningen föranlett
protokollförda anmärkningar från
nämndens sida.

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. m.

En annan typ av ärenden, som förekommer
vid nämndens sammanträden,
är överläggningar rörande de allmänna
riktlinjerna för vissa programpunkter.
Härvid lämnas i regel först en redogörelse
av vederbörande avdelningschef,
varefter nämndens ledamöter har
tillfälle framlägga sina synpunkter.

Med den organisatoriska utformning,
som rundradioverksamheten här i landet
sålunda fått, torde åtgärder från
Kungl. Maj :ts sida i anledning av anmärkningar
mot radioprogrammen i
princip kunna komma i fråga endast
sedan anledning givits till sådana erinringar
mot programverksamheten att
förtroendet till bolagets styrelse ’ kan
anses rubbat. Den självständighet, som
radion inom ramen för denna ordning
åtnjuter, betraktar jag som välavvägd
och riktig, och jag vill icke medverka
till att rubba eller kringskära den.

Vad beträffar den i interpellationen
gjorda anmärkningen mot programpunkten
»Dagens revy» har jag bringat
den till radionämndens kännedom. Med
anledning av den kritik, som i olika
sammanhang framförts mot denna programpunkt,
har nämnden, enligt vad
jag inhämtat, beslutat att upptaga densamma
till behandling, varvid ledamöterna
skall få tillfälle att avlyssna några
av programmen i fråga. Någon ytterligare
åtgärd i frågan anser jag mig
icke ha anledning till.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp): Herr
talman! Jag vill först till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra mitt tack för svaret på
interpellationen. Efter den livliga pressfejd,
som på senare tid uppstått kring
spörsmålet radion—riksdagen, stod man
nästan undrande för huruvida svar
skulle ges.

Till statsrådets svar ber jag att här få
foga några reflexioner. Statsrådet slår
fast och understryker i sitt svar, att

radioprogrammen enligt överenskommelse
mellan bolaget och Kungl. Maj :t
skall vara präglade av vederhäftighet,
saklighet och opartiskhet samt vidare
att bolaget är ansvarigt för att enskild
rätt icke kränkes. Det är onödigt att
påpeka, att dessa regler i stort sett följes
på ett erkännansvärt sätt, men inte
desto mindre måste man konstatera, att
undantag ges.

Jag har vidare frågat, om Publicistklubbens
regler kan anses vara vägledande
för Radiotjänst på det område
det här gäller. Dessa regler säger i
korthet, att namn på villkorligt dömda
icke bör utsättas och att en persons politiska
och religiösa ståndpunkt icke
bör angivas. Jag är tacksam för att
statsrådet klart har sagt ifrån, att han
finner att Radiotjänst i det hänseende,
som berörs i interpellationen, är underkastat
allmänna bestämmelser av i princip
samma innebörd som dem, vilka
Publicistklubben rekommenderar till
tidningspressen.

Statsrådet säger vidare, att förhandskontroll
av att givna bestämmelser följes
icke förekommer, och mig veterligt
har väl heller ingen yrkat på något sådant.
Man skall arbeta under full frihet
och under ansvar. Här bör man enligt
statsrådet ta hänsyn till den starka
opinionsbildande verkan, som radion
har, och därför är det av största vikt
att programledningen inte glömmer
bort detta ansvar. En av bolagsstyrelsens
viktigaste uppgifter är även att i
mån av behov fastställa sådana särskilda
bestämmelser, som förut nämnts,
och se till att programledningen får en
sådan sammansättning, att garantier
skapas för att bestämmelserna iakttages.

När det gäller den händelse, som ligger
till grund för min interpellation,
blir frågan huruvida man här handlat
under devisen frihet och ansvar. Jag
har svårt att komma ifrån att friheten
varit total och att ansvaret varit nära

Tisdagen den 17 mars 1953.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro

gramverksamhet såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. m.

nog obefintligt. Även om det bär mig
mycket emot att här i kammaren citera
den visa, som Radiotjänst uppbyggde
svenska folket med den 12 december
förra året, känner jag mig likväl uppfordrad
härtill, för att saken skall ställas
på rätt plats.

Texten är ordagrann, och någon
större händelse i svenskt värnande om
människovärdet anno 1952 företer den
enligt min mening inte. Jag föreställer
mig att miljoner lyssnare fick höra följande
fredagen den 12 december förra
året:

»Men hur är det nu med Rörstrandsgatan? Sankte-Per

han skakar på peruken
när han ser hur Guds barn bär sig åt.
Synden kan bli glömd och överstruken
om hjärtat får va me vid ett förlåt.
Men hur är det nu med Rörstrandsgatan? Är

den verkligen den smala stig? —

som dom borde vandra

Petrus och dom andra

som går in för Andens kalla krig.

Jacobsson

han går den breda vägen
i Gavatins-pillerskojet dömdes han
Jacobsson

va han kan. Jacobsson ä djärv och oförvägen Jacobsson,

men Lewi Pethrus sa inte
någe —

Va det inte något skumt —

Nääj, på sin höjd nåt dumt.

Han har hjälpt personer

me deklarationer

för dä ä en sak han kan.

För sånt har han näsa
man har glömt läsa
att på heder och samvete man deklarerar men

— Jacobsson,

Det slog mig plötsligt:

Tänk om
Jacobsson

inte har minsta aning om vad det är,
samvete och sånt där.

I skolan när vi läste katekesen
Lärarinnan lärde oss dä här
»Du skall icke ljuga» och den tesen
trodde jag var mest elementär.

Men så tvivlar man när man får läsa
att Pethrus intervjuades en dag.

På en samvetsfråga

blev han eld och låga

och han log så gudfruktigt och sa:

»Jacobsson», jaså ni
menar broder Jacobsson,
att han skall lämna oss och våran bankaffär? Hm,

nä dä lögn dä där.

Jacobsson — vi släpper aldrig ifrån oss
Jacobsson.

Dä han nu kanske lärt sig framför rättens
skrank

kan vara något just för våran bank.
Men en bankdirektör — som är likkistfabrikör —

den, enes död är den andres bröd —
lär ha sagt till C. G: »Ifall Jacobs stege
är så vinglig, är han i svår själanöd.
Jacobsson — han sluta i april han

Jacobsson

— man mumlar stilla ett av Luthers

bud

och tänker: Stackars Gud.»

Det vore högeligen intressant, tycker
jag, att få veta vilken som i Radiotjänst
faktiskt är ansvarig för att dylika ting
framförs i radio.

Jag har till riksdagens protokoll velat
foga denna visa inte av lust att få
föredra den utan med anledning av vad
statsrådet säger i slutet av sitt interpellationssvar:
Programpunkten Dagens
revy av den 12 december har bringats
till radionämndens kännedom. Nämnden
kommer tydligen att ta upp denna
programpunkt till behandling och skall
avlyssna några av programmen i fråga.

Om jag fattar saken rätt är det icke
utan vidare givet att Dagens revy-manus
finns i arkiv. Då jag på Radiotjänst
begärde att få se på manuset, svarade
man att det gick inte för sig, enär det
ursprungliga manuset ändrats en hel

12 Nr 10. Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna
gramverksamhet såvitt angår publicering

del under själva framförandet, varför
enda möjligheten var att lyssna på stålbandsupptagningen,
om denna fanns
kvar och inte var avmagnetiserad. Den
fanns kvar, och jag fick skriva av texten
vid uppspelning. Yttrandefriheten i
radio är i viss mån inskränkt genom
förhandscensur, när det gäller t. ex.
predikningar och föredrag, men i sådana
här fall gäller tydligen inte denna
regel. Här åter skulle man inte ha tillförlitliga
manus i och för eftergranskning.

Jag har i min interpellation klart sagt
ifrån — och jag vill ytterligare understryka
detta —• att jag har ingen lust
eller avsikt att plädera för att den fria
kritiken i press och radio skall beskäras.
Tvärtom, man må gärna säga ifrån
på skarpen, om det är något galet i samhället.
Med friheten är likväl ett stort
ansvar förknippat, och bortser man
ifrån detta kan själva friheten bli ett
mycket farligt instrument. Har folk
gjort berömliga gärningar må de berömmas
och har de gjort vad som är
värt klander få de stå sitt kast. Detta
gäller inte minst offentlighetens män.
Men därifrån och till nidskriverier är
steget mycket långt, i synnerhet när
man, som i det fall jag anfört i min interpellation,
sammankopplar mannen
med hans religiösa eller andliga samfundstillhörighet.
För mig är det fullkomligt
ofattbart att sådant över huvud
taget kan förekomma i ett samhälle,
där man annars mycket noga vill
skydda den personliga integriteten.

Det skulle vara underligt om dylika
övertramp bara skulle passera som om
ingenting hade hänt. Vi humaniserar
lagarna, på straffverkställighetens område
försiggår en utveckling i samma
humana anda. Pressen utformar bestämda
regler i syfte att skapa ett rättmätigt
skydd kring den personliga integriteten,
men i radion går man stundom
helt andra vägar.

Alla tycks vara ense om att åtalade,

om Radiotjänsts proav
namn i vissa fall, m. m.

som kan förmodas få villkorlig dom,
bör förskonas ifrån att öppet schavottera
inför allmänheten. Den 19 februari
gick det ett meddelande genom pressen.
Det gällde en man som stod åtalad inför
rådhusrätten för vårdslöshet gentemot
borgenärer. Konkursen visade i
tillgångar 15 434 kronor och skulderna
belöpte sig till 238 037 kronor. Rätten
dömde mannen till tre månaders fängelse
villkorlig dom. Ingen enda tidning
avslöjade hans namn, mig veterligt, och
den tidning som jag klippt redogörelsen
ur utgår i en upplaga på över
200 000 ex., och den tidningen brukar
annars ha näsa för sensationer. Men i
överensstämmelse med Publicistklubbens
regler teg man med namnet.

I fallet Jacobsson hade rådhusrätten
frikänt på alla punkter. Hovrätten fällde
på två punkter men dömde villkorligt.
När en aftontidning förhörde sig med
författaren till den visa jag föredrog
här i kammaren blev svaret från Radiotjänst:
Inte var det min mening att
ställa de ledande i Filadelfia i någon
löjlig dager — det sköter de så bra om
själva!

Nåja, ångerfulla syndare hade man
väl inte väntat, men något som aldrig
så litet hade varit snudd på en ursäkt
tycker jag skulle ha varit klädsamt i det
sammanhanget. Nu intar man en förvånad
attityd och säger: Vi menade ingenting
illa med att skriva och tala på det
här sättet. Detta erinrar mig om en liten
sentens som jag läst vid ett tillfälle:
Det här var en mycket god man, sa
kannibalen vid grytan efter slutad
måltid.

En del pressorgan såg inte precis
lika enkelt och käckt på saken som
man gjort i Radiotjänst. Aftonbladet talade
om utslag av tarvlighet och klent
omdöme, och Ny Tid reagerade emot
det osmakliga i att en villkorligt dömd
person och pingströrelsen blivit föremål
för ett rått och plumpt skämt.

Vad man emellertid står minst sagt

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. m.

frågande inför är riktigheten av att Radiotjänst
bygger upp en framställning
i programväg på så lösan grund som
här sker. Dagens revy skrives ofta,
kanske alltid —• jag vet inte bestämt —
samma dag som programmet ges. Man
har t. o. m. sagt mig på Radiotjänst,
att när Dagens revy börjar är inte hela
visan färdig, utan man skriver under
pågående utsändning. Ändock rör man
sig med så allvarliga ting som att låta
enskilda människor schavottera inför
miljontals lyssnare. Detta är något lösligt
enligt min mening. Stoffet hämtas
mestadels från kvällstidningarnas sensationssidor.
Verklighetsunderlaget för
dessa skildringar är nog ofta i klenaste
laget, det vet alla. Ingen begär väl heller
att vad som skrives av en reporter
skall vara lika adekvat som en lagtext.

Man tror precis hur mycket man vill.
Jag skall här inte gå in på detta kapitel,
ty det ligger väl egentligen utanför
denna fråga, men nog förefaller det
lättfärdigt, när Radiotjänst på så lös
grund bygger upp ett program och låter
en enskild person hudflängas inför miljoner
av det svenska folket och i samband
därmed passar på att över ett
kristet samfund hälla den ena hinken
skurvatten efter den andra. Och sådant
skulle, enligt vad somliga menar,
inte vara lämpligt att påpeka i riksdagen,
fastän Radiotjänst minst sagt är
ett halvstatligt företag.

Jag är synnerligen tacksam mot statsrådet
Andersson för att han över huvud
taget svarat på interpellationen, för att
han svarat så positivt som han faktiskt
gjort och för att han även givit
kammaren tillfälle att, om den så finner
för gott, diskutera hithörande spörsmål.
Om jag fattar statsrådets svar på min
interpellation riktigt skulle det vara så,
att Radiotjänst i princip är underkastat
de allmänna bestämmelser, som Publicistklubben
utfärdat och rekommenderat
pressen. Statsrådets utförliga redogörelser
för radionämndens uppgifter

och funktioner syns mig mynna ut i
att om nämnden verkligen i praktiken
fungerar, är vidare åtgärder obehövliga.
Till detta är kanske ingenting mer att
säga annat än att radionämnden borde
fungera litet mera effektivt och vaka
över att fadäser av den art som jag här
påpekat, inte upprepas. Jag kunde tilllägga
att exemplet Jacobsson inte är
ensamt. Det finns även andra, som man
kunde ta fram. Man borde inte bära
vänta, tills skriftliga klagomål kommer
nämnden tillhanda. Jag tror, herr talman,
att pressdebatten kring denna
fråga varit nyttig, och jag tror också att
en debatt i riksdagen inte kan bli till
skada. Frihet under ansvar är det bästa,
men det gäller att låta bägge begreppen
följas åt. Att riksdag och regering skulle
direkt ingripa i radioledningen och utöva
påtryckningar i fråga om programmen
är det väl ändå ingen som tänkt,
än mindre sagt eller pläderat för. Det
är enligt min mening alldeles uteslutet.
Ingen människa kan väl tänka och
önska att statsmakterna skulle bli programdirigenter.
En sådan tanke är i
varje fall totalt främmande för mig. Men
man bör se till att de riktlinjer följas,
som man kommit överens om. »Programmen
skall hållas på en ideell och kulturell
nivå och bedrivas så, att folkupplysning
och folkbildning främjas.»
Följ det.

Jag har, herr talman, den uppfattningen
att det har brustit och kanske
ännu brister en del i radions organisation
på de områden som jag här berört.
Vissa blottor har kommit fram under
debatten om denna sak. Hade radionämndens
eftergranskning fungerat effektivt
i det föregående, tror jag att
de nu aktuella interpellationerna aldrig
kommit till stånd. Radionämnden torde
utan svårighet inom ramen för sina befogenheter
kunna komma till rätta med
den principiella sak, som jag här påtalat,
och med detta, herr talman, skall
jag sluta och ber ännu en gång att få

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. m.

tacka herr statsrådet Andersson för
hans svar på min interpellation.

Herr EDBERG (s): Herr talman! Jag
skall inte gå in på det konkreta fall,
som herr Gustafsson i Borås här dragit
upp, åtminstone inte till en början, men
jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
göra en del principiella reflexioner
kring den tendens, som de
senaste månaderna visat sig, att gå till
riksdagen och anmäla sitt missnöje med
olika programpunkter i radion. Jag vill
i detta sammanhang säga, att herr Gustafssons
i Borås interpellation varit den
försiktigaste av de tre interpellationer,
som ställts till kommunikationsministern.

I medkammaren har två interpellationer
ställts. Den ene interpellanten
önskar veta om kommunikationsministern
är villig att medverka till att åtgärder
vidtagas för att förhindra att program
av sådan karaktär som det om
rattfylleriet sändes i radio, och den
andre har velat att kommunikationsministern
skall avge en lugnande försäkran
till de stilla i landet om att de
religiösa programmen kommer att lämnas
oantastade. Enligt mitt sätt att se är
dessa interpellationer än allvarligare.

Jag undrar vart man vill komma, när
man plötsligt använder riksdagen som
klagomur för olika konkreta programpunkter.
Riksdagen har full frihet att
diskutera vad som helst. Riksdagen är
rätt forum för att diskutera de allmänna
principiella riktlinjerna för radion, och
naturligtvis kan man även ta upp enskilda
program. Men någon vart måste
ju interpellanten syfta när han gör detta.
Han kan i så fail begära att få en opinionsyttring
från riksdagen, och en sådan
opinionsyttring kan åstadkommas,
men den kan inte vara värd något mera
än vilken som helst allmän opinionsyttring
utanför detta hus’ väggar, i pressen
eller var som helst annars. Det blir
en enskild missnöjesyttring, det kan inte

bli någon riksdagens opinionsyttring, ty
med all respekt för riksdagen — och
respekt måste vi hysa för oss själva —
den kan minst av allt ägna sig åt att bli
ett 380-hövdat programråd för radion.
Jag tror därför att riksdagen skall akta
sig noga för att etablera sig i en sådan
position. Det kan också tänkas att man
genom dessa interpellationer vill fresta
kommunikationsministern att ge några
allmänna direktiv utöver den överenskommelse
som finns mellan staten och
radion, med andra ord locka kommunikationsministern
att uppträda som
programdirigent. I varje fall interpellationerna
i medkammaren har tydligen
siktat dit. Och med all respekt för kommunikationsministern
tror jag att vi
allesamman skall be att få slippa se en
kommunikationsminister som programdirigent
för svensk radio. Börjar statsmakterna
ingripa och fingra på olika
konkreta punkter i radion, då har man
rivit ner ett gärde där man inte vet i
vilka konsekvenser man så småningom
kommer att hamna.

Kommunikationsministern erinrade i
sitt interpellationssvar om radionämnden,
som har till uppgift att övervaka
att avtalet mellan staten och radion följes.
Den har i det sammanhanget uppgiften
att också tjänstgöra som en allmänhetens
klagomur. Den kan ta upp
enskilda programpunkter, beträffande
vilka klagomål kommer utifrån, den kan
själv ta initiativ, när den så finner påkallat,
och den kan dra upp de allmänna
principiella riktlinjerna för programverksamheten.
Det rimliga vore att
de som är missnöjda med enskilda programpunkter
icke går till riksdagen,
utan till radionämnden med sina klagomål.
Den är den rätta klagomuren, och
om jag nu får säga ett par ord om den
konkreta fråga som herr Gustafsson i
Borås har tagit upp så vill jag säga att
denna kuplett, som det har varit fråga
om, är smak- och talanglös och inte blir
ett dugg roligare genom att i riksdagens

Tisdagen den 17 mars 1953.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angåf publicering av namn i vissa fall, m. m.

protokoll bevaras åt eftervärlden i stället
för att överantvardas åt den glömska
där den rätteligen hör hemma. Radionämnden
har behandlat den här saken
och funnit att kupletten var talanglös
och smaklös, men när herr Gustafsson i
Borås hänvisar till publicistklubbens
publiceringsregler, vilket han har gjort
både i interpellationen och åtminstone
tre gånger i debatten, vill jag säga, utan
att påstå att jag i varje konkret situation
är beredd att tolka dem, att där
måste det föreligga ett lätt missförstånd.

Publicistklubbens publiceringsregler,
avsedda för pressen men därmed också
för det kommunikationsmedel som radion
utgör, kan inte — det ligger i sakens
natur, eftersom det är en hederskodex
— ha samma absolut bindande
verkningar som en skriven lag. De avser
att utgöra ett rättesnöre för publicisterna
när det gäller de många gånger svåra
bedömningsfrågor som kommer upp på
tidningsredaktionerna och självfallet
också i radio. Det ligger också i sakens
natur att dessa regler, avsedda i första
hand att skydda de enskilda mot oförskyllt
lidande, måste komma att tilllämpas
något olika beroende på vilken
plats i rampljuset den man har, som
råkar ut för någonting. Det är alldeles
uppenbart att publicitetens strålkastare
på ett helt annat sätt riktas mot en man
som har en framskjuten ställning, det
må vara i staten eller genom sin organisation,
än mot de mera anonyma medborgarna,
som det i första hand är angeläget
att skydda.

Det är möjligt att det någonstans i
spalterna har förekommit fall i affären
Jacobsson som har tangerat publiceringsreglerna.
Det vågar jag icke ha
någon bestämd mening om, eftersom jag
icke har helt klart för mig allt vad som
har skrivits i frågan. Publiceringsreglerna
är den kodex på vilken pressens
opinionsnämnd fäller sina utslag när en
anmälan dit har skett. Någon sådan anmälan
har icke gjorts i detta fall, men

kupletten i radion faller uppenbart utanför
publiceringsreglernas tillämpningsområde,
vilket också radonämnden vid
sin granskning har funnit.

•lag kommer alltså till det resultatet,
att även om riksdagen självfallet kan
diskutera allt vad den och enskilda ledamöter
av densamma lyster, så är den
rimliga vägen, om man är missnöjd,
kritiskt inställd mot ett program, att gå
till radionämnden. Om inte den fungerar
på ett tillfredsställande sätt, ja, då
må vi ta upp frågan om radionämndens
verksamhet här i riksdagen, och då må
kommunikationsministern ingripa, inte
mot någon programpunkt, utan för att
ersätta den nuvarande radionämnden
med en annan radionämnd.

I det sammanhanget vill jag dock rätta
till ett litet missförstånd. Herr Gustafsson
i Borås yttrade, om jag inte fattade
honom fel, att om radionämndens eftergranskningsverksamhet
hade fungerat,
så hade inte interpellationen kommit
till. Det är ju ändå inte på det sättet att
radionämnden i efterhand granskar
varje särskilt program. Dess ledamöter
kan anmäla inför nämnden vissa speciella
programpunkter som man finner
tvivelaktiga — i detta fall är det tydligen
ingen av ledamöterna som har
funnit programpunkten tvivelaktig —
eller också ta upp fall som genom pressen
eller genom anmälningar kommer
under deras uppmärksamhet, men det
skulle vara en verkligt orimlig institution,
om en nämnd skulle sitta och i
efterhand granska varje enskild programpunkt
som har förekommit.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
principiella reflexioner därför att jag
tror att vi börjar komma in på en allvarlig
väg, om man försöker använda
riksdagen som instrument för några
»pressure groups» när det gäller att påverka
programmens utformning. Jag
tror att det är lyckligast att radion får
arbeta i så stor frihet som den hittills
har arbetat i, och jag noterar med till -

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av narnp i vissa fall, m. m.

fredsställelse kommunikationsministerns
uttalande i interpellationssvaret när han
säger, att han betraktar den självständighet,
som radion åtnjuter inom ramen
för den ordning han redogjort för, såsom
så välavvägd och riktig att han
inte vill medverka till att rubba eller
beskära den.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag kan inskränka
mig till några korta ord. Jag tycker
nog att herr Edbergs anförande här tar
mycket mera sikte på de båda interpellationerna
i första kammaren än på
vad jag har sagt i min interpellation.
Jag har ingenting emot att människor,
vilken samhällsställning de än är i,
ställs i rampljuset, och jag menar också
att en person, som intar en mer eller
mindre framstående ställning i ett kristet
samfund, också får finna sig i att
verkligen ställas i rampljuset och att
klandras då han är klander värd, kanske
i ännu högre grad just därför att
han har en sådan samfundstillhörighet,
men då bör klandret bygga på ett faktiskt
underlag och inte på de grunder
som man här tämligen godtyckligt byggde
på, och där man framför allt framhävde
hans samfundstillhörighet och
vad därmed sammanhängde.

Herr HELÉN (fp): Herr talman! Fastän
jag inte delar herr Edbergs farhågor
för följderna av att denna diskussion
förs i denna kammare, skulle jag vilja
begagna tillfället att uttrycka tillfredsställelse
över att statsrådet så otvetydigt
sagt ifrån, att Kungl. Maj :t inte har
anledning att framställa anmärkning
mot radioprogrammen annat än i de
fall, där förtroendet till Radiotjänsts
styrelse har rubbats. Principerna om
radions frihet gentemot statsmakterna
under fredstid får väl i och med detta
interpellationssvar betraktas som bekräftat.

För att inte bli missförstådd vill jag

gärna säga ifrån, att enligt min uppfattning
råder full överensstämmelse
mellan den här avgivna deklarationen
och den handlingslinje, som Kungl.
Maj:t under efterkrigsåren har tillämpat,
åtminstone i den mån jag kan döma
efter mina erfarenheter från ett antal
år som tjänsteman i Radiotjänst, Däremot
har faktiskt ordföranden i Radiotjänsts
styrelse, landshövding Jonsson,
helt nyligen vid en överläggning mellan
radion och pressen meddelat att det
skulle ha förekommit ett ingripande
från regeringens sida gentemot ett radioprogram
redan i förväg. Det gäller
visserligen ett mycket futilt sammanhang,
utsändning av ett referat från en
planerad boxningsmatch, men inte desto
mindre kan det anses märkligt att
ett sådant initiativ skulle ha tagits.

Om man emellertid bortser ifrån ett
sådant intermezzo framstår det nu som
klart, att vi inte längre behöver diskutera
själva principfrågan, men det kvarstår
en annan och inte mindre viktig
fråga, nämligen den om hur ansvarighetslinjerna
för ett utsänt radioprogram
egentligen skall dras. Det finns
inga fastställda regler för vem som
är juridiskt eller moraliskt ansvarig för
ett utsänt radioprogram. Radiochefen
kan inte i parallellitet med exempelvis
tryckfrihetslagens bestämmelser fungera
som ansvarig utgivare för varje enskilt
radioprogram.

Jag tror att det vore lyckligt om man
kunde finna juridiskt hållbara formuleringar
för vem som i de enskilda fallen
är den ansvarige programledaren. Att
det i allmänhet bör vara radiochefen
utesluter inte att det vore lämpligt att
finna former som kunde göra det möjligt
att också juridiskt flytta över ansvarigheten
på enskilda medarbetare i Radiotjänst.
Inte minst den nu under de
senaste veckorna förda debatten visar
att det finns behov av en sådan precisering.

Jag skulle med anledning av den för -

Tisdagen den 17 mars 1953.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. m.

da diskussionen vilja vädja till kommunikationsministern
att inom departementet
och i samarbete med erfaret radiofolk
göra en liten utredning om det
finns möjligheter att finna sådana formuleringar
som kan bli godtagna för
framtiden. Jag tror att det vore lyckligt,
om man i en sådan utredning även
droge in frågan om inte Radiotjänsts
styrelses och radionämndens direktiv
borde vara mogna för en översyn och
en precisering.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
I princip kan man ju ansluta sig till
vad både herr Edberg och herr Helén
sade, men det kan inte vara riksdagen
obetaget att när det gäller en halvstatlig
monopolform diskutera radion. Vi
har ju haft motioner i denna fråga,
undertecknade av nuvarande statsråd,
med ganska vittgående perspektiv, och
jag får för min del säga att denna debatt
inte alls har varit onödig. Den har
ju givit vid handen, att de som här har
yttrat sig anser — och det med rätta —
att radion skall arbeta under stor frihet.
Men å andra sidan är det uppenbart
att om t. ex. en religiös meningsriktning
känner att ett radioprogram
kanske väcker hos den bittra känslor,
så finns det väl intet hinder att i svenska
riksdagen dra upp en interpellationsdebatt
därom. När herr Edberg
säger att vad riksdagen säger inte är
mera värt än vad vilken annan organisation
som helst yttrar, så är det givet.
Interpellationsdebatterna ger ju så
att säga ingen förpliktelse för medborgarna
utanför riksdagen, men såsom
opinionsorgan kan väl den svenska
riksdagen inte stå främmande för alla
de stora kulturprogram som över huvud
taget är av vikt.

Man säger inte utan skäl att den politiska
debatten bara har blivit en ekonomisk
debatt. Det kanske inte skulle
skada att den svenska riksdagen diskuterar
dessa förhållanden och klargör

hur väsentligt det är att radiomännen
får arbeta under trygghet, vilken betydelse
över huvud taget pressfriheten
har. Den ärade interpellantens känslor
delar jag. De angrepp han gjorde mot
pressen kan man ju diskutera. Det är
klart att pressen också får arbeta under
frihet. Hade vi inte frihet hade vi
i längden inte heller någon fri riksdag.

Jag tror i alla fall att denna debatt
har visat, att det inte finns någon effektiv
klagomur när det gäller radion.
Radionämnden har inte motsvarat de
förväntningar, som man en gång hyste.
Det är uppenbart att det här på ena eller
andra sättet måste bli en ändring.
Det har föreslagits att radionämndens
förhandlingar skulle vara offentliga för
att allmänna opinionen skulle få möjlighet
att göra sig gällande. Det är uppenbart
att en stor del av allmänheten
inte känner till radionämnden och att
den på det viset inte fungerar som ett
språkrör för en större opinion. Även
om radion bör ha sin fulla frihet, måste
det vara riksdagen obetaget att diskutera
en så utomordentligt betydelsefull
institutions förhållanden som radion
utgör.

Till sist vill jag ansluta mig till vad
herr Helén sade om ansvarighetsreglerna
för Radiotjänst. Särskilt under
vissa speciellt kritiska förhållanden, såsom
i krig, då radion får en mera betydelsefull
ställning än nu, är de nuvavarande
förhållandena ytterst ogynnsamma.
Man måste ha någon speciell
instans, som man kan göra ansvarig
för radioprogram, liksom man har en
ansvarig utgivare när det gäller tidningspressen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag har inte anledning att
säga så mycket utöver vad som redan
anförts. Diskussionen, här uppvisar ju
att det råder enighet om att radion skall
vara fri och obunden från påtryck -

2— Andra kammarens protokoll 1953. Nr 10.

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. m.

ningar av riksdag och regering. Jag
känner faktiskt inte heller till något
fall, då från regeringens sida något påtryckningsförsök
har gjorts — det fall
som herr Helén här antydningsvis berörde,
känner jag inte alls till.

Jag kan inte heller se att den diskussion,
som uppkommer genom att interpellationer
framställes, utgör något som
helst tecken på att vi skulle börja bli
oeniga om denna radions frihet. Den
är väl närmast ett uttryck för den vaksamhet
som vi bör ha när det gäller
radion med tanke på den fria ställning
radion intar. Att denna vaksamhet tar
sig formen av interpellationer och diskussioner
här i riksdagen är inte märkligare
än att det i vår tidningspress
ständigt förekommer diskussioner om
radioprogrammen. Man har dessutom
här velat ha klarlagt hur radionämnden
arbetar, och det är väl alldeles på
sin plats att det också förekommer diskussion
om den saken.

Yad beträffar det juridiska ansvaret
för radioprogrammen har jag i varje
fall hittills betraktat denna fråga mera
som en intern angelägenhet för Radiotjänst
att pröva. Jag vet mycket väl att
det inte finns några speciella publiceringsregler
för radion, och när jag i
mitt interpellationssvar har sagt att de
publiceringsregler, som pressen själv
har ställt upp för sig, i princip bör
kunna gälla också för radion, beror det
på att jag genom Radiotjänst har fått
reda på att dess styrelse betraktar saken
på detta sätt.

Men att vi alltså inte hittills har behövt
utfärda några särskilda publiceringsregler
för radion sammanhänger
väl också med att vi inte funnit anledning
att framställa några speciella anmärkningar.
Med hänsyn till radions
ställning i samhället och dess väldiga
räckvidd när det gäller opinionen får
man hoppas att radion inte heller i
fortsättningen skall påverkas av det
förhållandet, att tidningarna, såsom

ibland sker, överträder publiceringsreglerna.
Det är ju stor skillnad på
pressen och radion i det avseendet att
radion intar en monopolställning. Pressen
kan genom tidningarnas vaksamhet
mot varandra inom sig själv rätta till
felgrepp, men för radions del finns det
inte några sådana korrektiv.

Det förhållandet, att det kan förekomma
missgrepp och finnas ofullkomligheter
i fråga om radioprogrammen,
bör inte föranleda oss till någon generell
kritik. Även om enstaka program
kommer ut i biåsväder, får vi väl inte
glömma att radion har många fina egenskaper.
Ibland förvånas man faktiskt
över att programmen kan hållas sådana,
att det inte förekommer mer kritik
än vad som är fallet. Vi bör emellertid
vänja oss vid att lyssna till radion
med något av den kritiska och
skeptiska inställning som väl är för
handen när man läser en tidning eller
en bok. Eftersom radion är statsägd,
ligger det naturligtvis nära till hands
för många lyssnare att anse, att allt som
där säges skall vara riktigt eller i varje
fall godtagbart. Men vi vet alla att radion
arbetar självständigt, och jag har
velat trycka på att de som är verksamma
inom radion måste känna detta ansvar
större än andra som arbetar som
opinionsbildare, då vi ju faktiskt måste
ställa större krav på radion som opinionsbildare
med hänsyn till dess speciella
ställning.

Men när jag trycker på detta ansvar,
sker det inte därför att man har funnit
anledning till kritik mot det sätt, varpå
Radiotjänst nu tillvaratar detta ansvar
— det har i varje fall inte jag gjort. Jag
har velat understryka betydelsen av
detta ansvar därför att jag tror ätt den
enda förutsättningen för att man från
något håll skulle kunna med framgång
framföra önskemål om att radions frihet
begränsades vore att radion själv
missbrukade sin frihet. Det ankommer
med andra ord på radion själv att se

Tisdagen den 17 mars 1953.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. m.

till att det inte riktas attacker mot
den frihet som vi alla vill att radion
skall äga.

Jag har inte i mitt svar gett något
omdöme om enstaka program som har
kritiserats, och jag ämnar inte göra det
nu heller. Det ligger i sakens natur att
så inte sker. Jag tror att radionämnden,
så som den är sammansatt, fungerar på
ett riktigt sätt. Jag har tagit del av vad
nämnden uträttat, och jag kan inte
gärna tänka mig någon annan ordning
för eu kontrollverksamhet eller vaksamhet
i efterhand. Huruvida nämndens
förhandlingar skall vara offentliga eller
inte får nämnden själv avgöra. Den saken
lägger vi oss inte i, och vad jag här
velat säga är bara, att jag betraktar det
som alldeles riktigt att anmärkningar
mot enstaka program går till radionämnden.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Jag
begärde ordet på grund av herr Edbergs
uttalande där han säger, att man kommer
in på en farlig väg, när man nu
börjar gå till riksdagen med klagomål
över vad som förekommer i radion.
Jag undrar om inte herr Edberg missuppfattat
tidsföljden. Som kammarens
ledamöter, åtminstone de äldre, erinra
sig är det inte så många år sedan vi här
i kammaren behandlade en motion, som
gick ut på ett direkt ingripande i Radiotjänsts
programverksamhet. Även den
gången var framstöten föranledd av en
visa, men den hette då »Resultat av
plöjningstävlan», och motionär var nuvarande
vägministern herr Hjalmar
Nilson i Spånstad, som på den tiden
satt på hallandsbänken. Han var mycket
indignerad över att eu stor och
aktad yrkesgrupp skulle utsättas för
smädelse i radio. Vad ledde den motionen
till? Riksdagen sade mycket bestämt
ifrån, att några fingervisningar i
den vägen, att några ingripanden inte
skulle förekomma. Redan då sade alltså
riksdagen ifrån att vi inte vill veta av

något sådant. Det var ett stort steg
framåt. Det skall registreras som i hög
grad tillfredsställande att dagens interpellant
inte ens snuddat vid en tankegång
åt det hållet. Likaså har ju faktiskt
kommunikationsministern här besvarat
de båda interpellationer i första
kammaren som liksom är litet på glid åt
det hållet med att bestämt avvisa varje
sådan tendens.

Regering och riksdag håller på integriteten
hos Radiotjänst som fri kulturinstitution.
Men sedan man har sagt
detta, måste man, såsom herr Braconier
och statsrådet har gjort, framhålla den
både praktiskt och framför allt principiellt
betydelsefulla skillnaden, inte
minst med hänsyn till den förda tidningsdebatten,
mellan å ena sidan, att
riksdag och regering lägger sig i utformningen
av radioprogrammen, och
å andra sidan att vi här i kamrarna
diskuterar även vad som förekommit i
radio. Rätten till det måste vi självfallet
bestämt hålla på. Herr Edberg avvisade
den, om jag fattade honom rätt, inte
direkt, men var tveksam. Jag är inte på
något sätt tveksam, om man bara har
klart för sig att diskussionen syftar till
en opinionsyttring och inte till någon
inblandning.

Om radionämnden skall vara den institution
till vilken man har att vända
sig, är det nödvändigt att dess verksamhet
— jag uttalar mig inte om dess
sammansättning — reformeras, så att
den blir utåtriktad på ett annat sätt än
hittills och att allmänheten får klart
för sig, att det finns en institution med
den funktionen. Kommunikationsministern
bör ur alla synpunkter befrias därifrån.
Däremot har kommunikationsministern
en annan funktion, som inte
har påpekats: att hävda radions integritet
eller i varje fall befogade rätt
gentemot det kungliga verk som inte
alltid lämnar den rörelsefrihet som radion
bör kunna göra anspråk på. Det
är viktigt att kommunikationsministern

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. m.

följer förhållandet mellan Radiotjänst
och telegrafstyrelsen med stor uppmärksamhet.

Denna diskussion har ur många synpunkter
varit värdefull. Det är klart,
att radion som en både fri och monopolbetonad
kulturinstitution måste vara
utsatt för den offentliga kritikens skärseld.
Inte minst det program som herr
Gustafsson har pekat på ger ju vid handen,
, att kritiken inte får tystna. Men
det är en sak, att vissa program utsätts
för kritik. En annan sak blir det om
statsmakterna börjar uppträda som programledare
eller stadgeskrivare. Jag
tycker, att det är ytterligt värdefullt,
att riksdagen och även regeringen gett
klart besked på den punkten.

Herr EDBERG (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag tror, att herr Ståhl gjorde
sig skyldig till ett litet missförstånd beträffande
vad jag har sagt. Jag menar,
att riksdagen vid sidan av sin funktion
som beslutande myndighet också är ett
forum för allmän debatt. Till en sådan
debatt hör naturligtvis också riktlinjerna
för radions allmänna verksamhet.
Självfallet kan man också taga upp en
kritik av enskilda programpunkter,
men man skall ha klart för sig, att vad
som då framföres bara blir en opinionsyttring,
som inte har större tyngd än
vilken opinionsyttring som helst; det
blir den enskilde riksdagsmannen
Stålils, Gustafssons eller min personliga
opninionsyttring. När det gäller
konkreta radioprogram kan det inte bli
någon riksdagens samfällda opinionsyttring.
Det är nog herr Ståhl överens
med mig om att denna församling inte
lämpar sig som ett programråd. Jag
finner det farligt och allvarligt att försöka
locka statsmakterna att avgiva
programdirektiv utöver den allmänna
ram för verksamheten som finns angiven
i överenskommelsen mellan staten
och Radiotjänst.

Jag vill hålla med herr Ståhl om att

radioledningen i kanske alltför hög
grad arbetat bakom neddragna gardiner.
Det kan säkerligen vara värdefullt
om också dess verksamhet blir föremål
för större publicitet. Detta är uppenbarligen
inte främmande för radionämnden
att döma av dess beslut vid
lördagens sammanträde.

Herr NORRBY (fp): Herr talman! Då
jag är ledamot av radionämnden och
då det förefaller som om kritiken från
olika tidningar snarare har drabbat
nämnden än det i och för sig kritikvärda
programmet i Dagens revy och
dess visa om Jacobsson, har jag begärt
ordet i denna kammare för första
gången i mitt liv. Jag kommer igen i
morgon i ett annat sammanhang, om
jag törs.

Nämnden har behandlat frågan om
Dagens revy och visan om Jacobsson
den 31 januari och 14 mars. Vi resonerade
länge och ingående. Det visade,
att vi har mycket olika uppfattningar
om saken. Vi var dock alla eniga om att
denna visa var smaklös, ganska dum
och föga kvick. Somliga av oss tyckte
att den var plump och olämplig. I protokollet
antecknades att efter det diskussion
hade förevarit anmärkningen
ej föranledde någon radionämndens åtgärd.
Det kan synas något motsägande,
att vi först diskuterade saken och gav
till känna olika uppfattningar men sedan
lät det hela utmynna i att det inte
blev någon åtgärd från radionämndens
sida. Jag förstår, att de som betraktar
oss som arbetar och diskuterar bakom
kulisserna — nästan som bakom en
järnridå — inte har klart för sig, att
den diskussion som vi för, den kritik
som vid nämndens sammanträden
framföres, har mycket stor effekt, fastän
på ett smidigt och ganska vänligt
sätt, nämligen därigenom att de ansvariga
tjänstemännen och radiochefen
själva är närvarande. De får sina fiskar
varma bakom denna järnridå. Däm -

Tisdagen den 17 mars 1953.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. m.

pade stötar och enstaka buller kan måhända
tränga ut då och då, vilket tycks
ha varit fallet nu. Detta visar, att vi på
ett »hyggligt och kamratligt sätt» gör
upp mellanhavandena men trots det
kommer till ganska goda resultat eller
i varje fall effekt. Se t. ex. på Dagens
revy de sista veckorna! Jämför gadden,
ettret och giftet i de två sista numren
med vad som förekom innan uppmärksamheten
hade väckts. Jag tycker nog,
att Dagens revy skall vara tämligen
giftig, låt vara att giftet inte skall vara
dödande. Det skall vara stor frihet vid
det programmets utformning. Jag delar
emellertid herr Gustafssons uppfattning
om att man inte får besjunga t. ex. en
framträdande person i pingströrelsen
på det sätt som skett. Nämnden har,
fastän den skrivit i protokollet att anmärkningen
inte föranlett någon radionämndens
åtgärd, ändå påverkat de
ansvariga tjänstemännen i radion. Vi
har den sista tiden, då landshövding
Nyström varit ordförande, i stort sett
gått på den linjen att vi på tu man
hand i nämnden talar med de ansvariga
och då ger en varning.

Vad Dagens revy beträffar går det
till så att den skrivs till största delen
under det sista dygnet före framförandet
på fredagarna klockan 19.30 — vilket
för övrigt är den bästa programtiden.
Dagens revy torde därför vara en
av de programpunkter som avlyssnas
mest, och av den anledningen är det
både viktigt och betydelsefullt, att en
debatt kommer till stånd. Enligt den
uppgift som vi fått är radiochefen eller
den tillförordnade radiochefen orienterad
om innehållet i Dagens revy. Därigenom
måste vi fastslå, att radiochefen
eller hans ställföreträdare har det
primära ansvaret för vad som släpps
ut i radio under denna programpunkt.

Till sist vill jag bara säga, att debatten
och den kritik som därvid
framförts här i kammaren är en tankeställare
för oss i radionämnden. Vi är

inte sämre än att vi kan erkänna, att vi
kanske formellt har varit litet för släpphänta
och varit litet för intetsägande i
våra protokoll. Vi är tacksamma för
kritiken, och vi skall på den begäran
som allmänt framförts — jag är visserligen
inte ordförande utan utgör blott
en tjugufjärdedel av radionämnden —
i varje fall i fortsättningen arbeta för
publicitet kring radionämndens verksamhet.
Jag tillhör för övrigt jämte
landshövding Nyström och rektor Hirdman
en tremannakommitté som fått i
uppdrag att utreda frågan om radionämnden
och publiciteten. Vi har fått,
inte blodad tand, men våra klor en
aning vässade och vårt kurage ökat
genom de påstötningar vi har fått från
olika håll. Vi är utomordentligt tacksamma
för kommunikationsministerns
klarläggande synpunkter, som delas av
oss i radionämnden. Vi tackar alldeles
särskilt för vad statsrådet sade om att
vi själva får ordna med publiciteten i
radionämndens verksamhet.

Vi ber om ursäkt om vi gjort någonting
som förtjänat kritik, men vi skall
försöka bättra oss i så fall. Nog skall
det bli publicitet även i fortsättningen,
fastän vi i dag har blivit bönhörda
över hövan, vi som tyckte att radionämnden
skulle ha litet större publicitet! -

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Jag
vill i stort sett instämma i vad herr
Edberg sade om att man får betrakta
inläggen här i kamrarna i en fråga sådan
som denna såsom jämförbara med
insändare i pressen, bara med den
skillnaden naturligtvis, att inläggen här
ju i regel kan tillmätas större auktoritativ
tyngd än de mycket brokiga insändarbidrag
som man kan läsa i tidningspressen.

Jag vill också uttala min egen tillfredsställelse
med Radiotjänsts allmänna
verksamhet och det varsamma sätt,

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. utformningen av bestämmelserna om Radiotjänsts pro gramverksamhet

såvitt angår publicering av namn i vissa fall, m. in.

varpå den försöker tillgodose olika intressen.

Jag kanske får rätta ett litet misstag
av herr Gustafsson. Han nämnde någonting
om att programmen i Dagens
revy inte är föremål för någon censur
eller granskning men däremot föredrag
och predikningar. Varifrån han fått
detta sista vet jag inte. Jag har ända sedan
radions första tid årligen varit engagerad
i båda dessa avseenden men
aldrig varit föremål för något slags förhandsgranskning.
Det förhåller sig nog
så med andra också.

Sedan vill jag säga, att det visserligen
är sant att riksdagen har formell grundlagsenlig
rätt att diskutera praktiskt
taget vad som helst, men jag tror också
som en del andra talare, att det vore
högst betänkligt om man skulle ge sig
in på att diskutera radioprogrammet.
Skall man göra det i fortsättningen, kan
man ju lika gärna ge sig på annan statlig
verksamhet jämförlig med detta. Då
kan man ifrågasätta, om man här i
riksdagen skall diskutera de kungliga
teatrarnas program, och då kan man
ge sig in på Nationalmusei tavelköp.
Den dagen vill vi väl inte vara med då
man skall avhandla sådant i riksdagen.

Däremot tycker jag att diskussionen
snuddar vid en annan allvarlig och
svårlöst fråga, nämligen frågan om ansvarigheten.
Jag tänker i detta sammanhang
på tryckfrihetsförordningen. Vi
vet att den grundar sig på vetskapen
om att det som med det tryckta ordets
hjälp förmedlas når en stor allmänhet,
kanske i många fall riket i gemen. Man
har genom tryckfrihetsförordningen
sökt reglera det fria ordets rätt och
samtidigt skydda den enskilde medborgaren.
Det kan ju tänkas att man i en
framtid begår sådana fel även i radions
utsändningar, att någon medborgare
blir föremål för inte bara skymfande
utan rent ärekränkande beskyllningar,
och då är det klart att den

förorättade skall kunna utkräva ett ansvar.
Hur det skall ske genom en eventuell
lagstiftning vet jag inte. Det sades
med all rätt —• jag tror av statsrådet
— att man inte kan begära att
radiochefen skall vara ansvarig för allt
sådant, men det kan ju tänkas att man
i en framtid kommer dithän, att de
olika avdelningarna har en som är ansvarig
för att någonting sådant inte inträffar.
Jag tycker inte det finns anledning
att fundera på att skapa en sådan
organisationsform nu, tv man får väl
anta att det påtalade fallet är en ensam
svala som inte återkommer. Men skulle
i en framtid motsättningarna skärpas
och avspegla sig i radion så att enskilda
medborgare kunde bli allvarligt
kränkta, tycker jag det borde gälla samma
bestämmelser som för tidningspressen.
Den har ju med all rätt sin i regel
obegränsade frihet, men det finns en
viss gräns som den inte får passera.
Om motsvarande bestämmelser kan vinna
tillämpning även för radio — därest
det i framtiden visar sig behövligt —
tror jag man på den vägen kommer till
en lösning.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp): Herr
talman! Jag skall inte förlänga diskussionen.
Vad jag har velat föra i blickpunkten
är radionämndens befogenheter
och de linjer efter vilka nämnden
har arbetat och skall arbeta. Efter herr
Norrbys anförande har jag inte så
mycket att säga.

Det var högeligen intressant att lyssna
till herr Norrbys relation av radionämndens
behandling av det konkreta
fall som jag har fört på tal i riksdagen.
Jag tänkte omedelbart när jag lyssnade
till honom: »Tänk om man hade fått del
av dessa synpunkter förr och inte så
sent som vid det här laget i riksdagen!
Jag tror det skulle ha varit välgörande
om man hade fått det.»

Sedan vill jag säga, att det väl ändå
inte ur konstitutionell synpunkt är nå -

Tisdagen den 17 mars 1953. Nr 10.

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om tillståndsgivningen för
traktortrafik.

got fel att taga upp frågor av denna
art även i riksdagen. Radion är ju i
alla fall en institution av mycket stor
betydelse för vårt folk. Den diskuterar
ju snart sagt allt mellan himmel och
jord: politik, religion och kultur. Att
man då i fall sådana som jag har påpekat
frågar kommunikationsministern,
när ärendet hör hemma under hans
domvärjo, får väl anses riktigt. Annars
är jag fullt på det klara med det berättigade
i vad herr Edberg sade om
att det inte kan bli något annat än ett
meningsutbyte, men det är enligt min
mening inte oriktigt att ett sådant också
kommer till stånd. Det är vad många
i vårt folk väntar.

Jag skall slutligen, herr talman, instämma
i herr Heléns resonemang. Liksom
han har jag i mitt första anförande
efterlyst ansvarigheten för sådana programpunkter
som jag har påtalat. Något
svar på den frågan har inte givits.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. översyn av
bestämmelserna om tillståndsgivningen
för traktortrafik.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för afl besvara
herr Janssons i Hällefors interpellation
angående översyn av bestämmelserna
om tillståndsgivningen för traktortrafik.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en interpellation har
herr Jansson i Hällefors tagit upp den
för närvarande även i flera andra sammanhang
aktualiserade frågan om in -

förande av rätt för jordbrukare att
utan särskilt tillstånd yrkesmässigt utföra
skogskörslor med traktor. Han har
därvid frågat mig, om jag är beredd
att snabbt låta verkställa en översyn av
bestämmelserna om tillståndsgivningen
för traktortrafik, samt huruvida jag,
om utredningen ger skäl därtill, är villig
att framlägga förslag till sådana
ändringar, som kan underlätta användningen
av jordbrukstraktorer vid
skogsbygdernas vinterkörslor.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Den av interpellanten berörda frågan
om en uppmjukning av bestämmelserna
i 1940 års förordning om yrkesmässig
biltrafik i vad avser skogskörslor
med traktor är för närvarande föremål
för Kung], Maj:ts prövning i anledning
av vissa relativt nyligen inkomna
framställningar i ämnet från arbetsmarknadsstyrelsen
och näringslivets
trafikdelegation. Samma fråga har också
bragts under riksdagens direkta
prövning genom flera motioner vid
årets riksdag. Därjämte har från skilda
håll ifrågasatts en omprövning av hela
regleringssystemet för den yrkesmässiga
lastbilstr afiken.

I utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens
framställning har statens biltrafiknämnd
framhållit bl. a. att yrkeslastbilarnas
transporter av virke på korta
avstånd i de skogrika delarna av landet,
enligt vad tidigare verkställda utredningar
visat, haft en förhållandevis
stor omfattning. Nämnden förmodar att
läget är väsentligen detsamma i dag.
Om innehavare av jordbrukstraktorer
finge ett generellt medgivande att yrkesmässigt
utföra virkestransporter,
måste man enligt nämndens uppfattning
därför räkna med ett betydande
bortfall av transportuppdrag för den
yrkesmässiga lastbilstrafiken inom dessa
områden.

Mot dessa verkningar har man enligt
biltrafiknämnden att väga de skäl, som

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om tillståndsgivningen för
traktortrafik.

talar för att jordbrukarna i görlig mån
får utnyttja sina traktorer. Sedan traktorn
numera i stor utsträckning ersatt
hästen som dragare, ter det sig rimligt
och naturligt att de jordbrukare, som
på detta sätt rationaliserat sitt arbete,
skall ha möjlighet att åtaga sig traktorkörning
i sådana fall, då de tidigare använt
häst.

Vid övervägandet av dessa synpunkter
har biltrafiknämnden kommit till
den slutsatsen, att större frihet bör beredas
de traktorägande jordbrukarna
att utan hinder av 1940 års förordnings
bestämmelser om behovsprövning med
sina traktorer jämte tillkopplade släpfordon
få utföra yrkesmässiga transporter
av virke. Nämnden håller för troligt
att de olägenheter, som kan bli en följd
härav, blir av övergående natur. Efter
hand bör vid ett klokt handhavande av
tillståndsgivningen tillgången på transportmedel
i yrkesmässig trafik åter
kunna anpassas till behovet. En förutsättning
för denna liberalisering av bestämmelserna
anser emellertid biltrafiknämnden
vara, att de föreskrifter för
tryggande av trafiksäkerheten och ansvarigheten
vid trafikutövandet, som
gäller för den yrkesmässiga biltrafiken
även kommer att avse yrkesmässig trafik
med traktortåg samt att frågan om
beskattningen av fordonen löses på sådant
sätt, att likställighet med den yrkesmässiga
lastbilstrafiken i detta avseende
uppnås.

Även enligt min uppfattning föreligger
starka skäl för att bereda jordbrukarna
ökade möjligheter att utnyttja
sina traktorer för skogskörslor. Innan
åtgärder vidtages i sådan riktning synes
det mig emellertid påkallat, att
konsekvenserna härav för transportförsörjningen
i övrigt något närmare klarlägges.
Även de villkor i trafiksäkerhetsoch
beskattningshänseende, som biltrafiknämnden
ansett böra uppställas för
den ifrågasatta liberaliseringen, torde
böra prövas. På senare tid har även

vissa andra spörsmål rörande regleringen
av den yrkesmässiga lastbilstrafiken
aktualiserats, vilka synes böra
närmare utredas, och jag överväger
därför att begära bemyndigande att
tillsätta en utredning för ändamålet. I
detta sammanhang bör lämpligen också
den i interpellationen berörda frågan
upptagas till behandling. Såvitt jag kan
finna bör det vara möjligt att relativt
fristående från utredningsarbetet i övrigt
pröva denna fråga och snabbt
framlägga erforderliga förslag.

Härpå anförde

Herr JANSSON i Hällefors (s): Herr
talman! Jag får till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Jag tackar också för svarets
innehåll, som i stort sett är tillmötesgående.

Jag skall inte här, utöver vad som
sagts i interpellationen, ta upp till belysning
de ytterligare skäl som legat
till grund för densamma. Dessa framgår
tydligt av den skrivelse som Skogsoch
flottningsarbetarförbundet i april
månad förra året tillställde arbetsmarknadsstyrelsen
och av den P. M., som utredningen
om skogsbrukets arbetsmarknad
avlåtit, daterad den 1 augusti samma
år, vilken P. M. sedan av arbetsmarknadsstyrelsen
översänts till kommunikationsdepartementet.
Utöver vad
som där framhållits är det knappast
något att tillägga. De framställningar,
som jag här har omnämnt, tillika med
den framställning som i samma fråga
förts fram från näringslivets trafikdelegation,
har lett fram till det svar på
min interpellation som statsrådet här
har lämnat, och jag är därför för dagen
i stort sett tillfredsställd.

Med hänvisning till svaret vill jag ytterligare
tillägga, att jag är fullt införstådd
med att en liberalisering av tillståndsgivningen
på sätt, som jag i in -

Tisdagen den 17 mars 1953.

Nr 10.

terpellationen ifrågasatt, inte kan få
ske på bekostnad av trafiksäkerheten.
Jag är därför i stort sett ense med statens
biltrafiknämnd då den framhåller,
att de föreskrifter för tryggande av trafiksäkerheten
och ansvarigheten vid
trafikutövandet, som gäller för den yrkesmässiga
biltrafiken, även bör komma
att avse yrkesmässig trafik med traktortåg.
Huruvida någon avvikelse härifrån
skall göras för traktortåg blir den av
statsrådet signalerade utredningens sak
att överväga. Något avkall på en tillfredsställande
trafiksäkerhet kan givetvis
inte göras. Man kan givetvis inte
heller — synes det mig — med sakliga
skäl ha något att invända mot vad
nämnden haft att anföra i skattefrågan,
att en likställighet i fråga om beskattningen
åstadkommes mellan yrkesmässig
trafik med traktortåg och den yrkesmässiga
biltrafiken. En rättvis avvägning
av denna beskattningsfråga
bör givetvis ske.

Det är möjligt att dessa frågor behöver
närmare utredas. Jag blir dock en
smula betänksam, när statsrådet säger
sig ha för avsikt att lägga in dessa frågor
i en större utredning, som även skall
beröra andra spörsmål rörande reglering
av den yrkesmässiga biltrafiken.
Frågan om en liberalisering av tillståndsgivningen
för traktortrafik i
skogsbruket är för dem det berör ytterst
trängande och behöver en snabb
lösning. Faran för att denna fråga kan
fördröjas genom att hamna i en utredning,
som omspänner även andra spörsmål,
är givetvis stor. Jag tillåter mig
dock ta fasta på vad statsrådet i slutet
av sitt svar här har framhållit, att den
fråga det här närmast gäller skall av
utredningen kunna behandlas relativt
fristående från utredningsarbetet i övrigt
så att erforderliga förslag snabbt
kan framläggas.

Med detta vill jag än en gång, herr
talman, tacka statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

i 4.

Svar på interpellation ang. föreskrifter
om tvättning av hushållslump, som skall
användas vid stoppning av möbler m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare,
herr Löfgren, har i en interpellation tagit
upp frågan om sanitära olägenheter
av att hushållslump användes för stoppning
av sängkläder m. m. utan att först
ha renats. Herr Löfgren frågar mig, om
jag vill medverka till att föreskrifter
snarast utfärdas om skyldighet att i
varje fall tvätta lumpen innan den får
användas för stoppning av sängkläder,
möbler o. d. Han erinrar om att medicinalstyrelsen
år 1943 efter utredning
lade fram förslag till vissa ändringar
i hälsovårdsstadgan, som gick ut på att
hälsovårdsnämnd skulle övervaka att
sådan rening skedde.

Medicinalstyrelsens utredning var,
som interpellanten framhåller, föranledd
av en skrivelse av 1937 års riksdag.
I utredningen påpekade styrelsen,
att det mera var en teoretisk möjlighet
än en genom erfarenhet bevisad företeelse
att lumpen var bärare av smitta.
Styrelsen ville därför inte föreslå att
man föreskrev ett desinfektionsförfarande
som skulle fördyra den färdiga
varan. Emellertid ansåg medicinalstyrelsen
att det var angeläget att lump,
som skulle användas till stoppning av
sängkläder m. m., dessförinnan tvättades,
bl. a. av hänsyn till personer, som
sysselsattes med beredning av varan.
Styrelsen erinrade om att riksförsäkringsanstalten,
som då var chefsmyndighet
för yrkesinspektionen, hade för
avsikt att utfärda allmänna skyddsanvisningar
om sådan rening. Med hänsyn
till hem- och småindustrien, som var

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Srar på interpellation ang. föreskrifter om tvättning av hushållslump, som skall
användas vid stoppning av möbler m. m.

undandragen yrkesinspektionens övervakning,
föreslog medicinalstyrelsen
emellertid, att bland hälsovårdsstadgans
bestämmelser om fabriker och näringar
skulle intagas föreskrift om att
hälsovårdsnämnd skulle övervaka att
lump, som var avsedd att förarbetas till
stoppning av sängkläder, möbler o. d.
icke fick hanteras förrän den tvättats
enligt föreskrifter som medicinalstyrelsen
i samråd med riksförsäkringsanstalten
skulle utfärda.

Kungl. Maj:t fann i beslut 1943 medicinalstyrelsens
framställning inte föranleda
annan åtgärd än att handlingarna
överlämnades till riksförsäkringsanstalten
för att tagas i övervägande
vid utarbetande av de allmänna skyddsanvisningar,
som anstalten hade för avsikt
att utfärda.

Sedermera lät arbetarskyddsstyrelsen
utarbeta förslag till anvisningar för
lumpsortering och hörde vissa myndigheter
och sammanslutningar över detta
förslag. Från alla håll utsattes förslaget
för kritik. Bl. a. ansåg yrkesinspektörerna
att det var prakliskt och ekonomiskt
ogenomförbart. Institutet för
folkhälsan förklarade, att föreskrifter
om desinfektion av lump inte behövdes.
Arbetarskyddsstyrelsen ansåg för sin
del, att den sanitära olägenheten av arbete
med smutsig lump inte var så stor
att det med hänsyn till kostnaderna var
berättigat att generellt kräva rengöring
av lump. Några skyddsanvisningar för
lumpsortering har därför inte utfärdats.

Det har emellertid för inte länge sedan
införts en annan bestämmelse, som
syftar till att minska dessa sanitära
olägenheter. I 1949 års förordning angående
handel med skrot, lump och begagnat
gods stadgas nämligen, att begagnade
kläder och andra föremål, som
kan antagas vara smittofarliga eller behäftade
med ohyra, inte får mottagas
av handlande och uppköpare utan att
omedelbart desinficeras eller renas från
ohyra. Att denna nya föreskrift införts

åberopades också som stöd för att anvisningar
för yrkesinspektionen inte
behövdes.

Beträffande hälsovårdsstadgan, som
interpellanten kanske närmast avser,
pågår det som bekant utredning om en
revision. 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,
som verkställer utredningen, beräknar
att kunna avge sitt betänkande
detta år. Jag får därefter tillfälle att ta
ställning till frågan om en ny hälsovårdslagstiftning
bör innehålla sådana
bestämmelser som herr Löfgren efterlyst.
Med hänsyn till de sanitära olägenheter
för allmänheten, som synes
vara förknippade med den bristfälliga
rengöringen och sorteringen av detta
stoppningsmaterial till sängkläder
m. m., ämnar jag emellertid undersöka,
om icke även andra åtgärder hör vidtagas
för att få en bättre ordning till
stånd.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Yidare anförde

Herr LÖFGREN (fp): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen.

I svarets första del lämnas sådana
uppgifter, som jag tidigare kunnat inhämta
genom att taga del av den utredning,
som medicinalstyrelsen avlämnade
redan år 1943. Av särskilt intresse
är sålunda huvudsakligen vad som skett
med anledning av de synpunkter, som
där redovisades. Man kan av herr statsrådets
vidare redogörelse närmast få
den uppfattningen, att vad som sedermera
skett inskränkt sig till försök att
åstadkomma föreskrifter, som skulle
skydda sådana arbetare, som hanterar
smutsig lump. Bortsett från den i svaret
omnämnda förordningen av 1949 angående
handel med skrot, lump och begagnat
gods har synbarligen ej heller
för arbetares skydd några bestämmelser

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

Svar på interpellation ang. föreskrifter om tvättning av hushållslump, som skall
användas vid stoppning av möbler m. m.

ansetts behövliga. Med all respekt för
svårigheterna att åstadkomma fullt tillfredsställande
förhållanden i av mig
påtalade avseenden, så synes det mig
dock i hög grad angeläget, att effektiva
åtgärder vidtages för att åstadkomma
ett skydd för de konsumenter, som använder
sådana produkter vilka tillverkas
med användande av ett stoppningsmaterial,
som beredes av ofta smutsig
och ohygienisk lump. Det är därför med
stor tillfredsställelse jag erfar att herr
statsrådet ej endast ämnar taga ställning
till frågan om ny hälsovårdslagstiftning,
sedan 1948 års hälsovårdsstadgekommitté
avgivit sitt betänkande,
utan även i övrigt ämnar undersöka om
icke också andra åtgärder bör vidtagas
för att få en bättre ordning till stånd.

Såsom ett bidrag till det material, som
kan vara av värde för herr statsrådets
vidare bedömning av denna fråga, anser
jag mig böra nämna, att jag nyligen
låtit inköpa en madrass efter en annons,
som ofta förekommer i olika tidningar.
Enligt denna annons garanterades en
mycket mjuk och behaglig madrass,
stoppad med 6 kg prima vadd och flock.
Jag har överlämnat madrassen till statens
provningsanstalt, som avgivit officiellt
intyg över madrassen. Enligt
detta intyg har någon vadd över huvud
taget ej iakttagits, men har stoppningen
utgjorts av följande ungefärliga sammansättning: Ofullständigt

riven lump .... ca 90 %
Stycken av väv, snören, papper
in. in................. » 9 %

Fjäder (sannolikt hönsfjäder) » 1 %

För att utröna huruvida materialet
var rent utfördes tvättning enligt bestämmelser
i British Standard 1425:1951,
och därvid framgick att materialet innehöll
:

Räknat på torrt prov:

Totalhalt föroreningar ...... ca 6 %

Halt lösliga föroreningar ... »3 %

Halt olja...................... 3,i %

Av detta stickprov framgår klart hur
angeläget det är att något göres för att
skydda konsumenter som tror sig köpa
en god vara men får en produkt, som
innehåller flera hektogram föroreningar.

I medicinalstyrelsens utlåtande nämnes,
att de bestämmelser, som tidigare
förekom i England, ej hindrade att en
avsevärd förorening av exempelvis blod
och exkrementer kunde förekomma utan
att stoppningsmaterialet därför blev oanvändbart
för ifrågavarande ändamål. I
England har vittgående åtgärder vidtagits,
men i vårt land finns det ingenting
som hindrar att sådana föroreningar,
som här omnämnts, fortfarande
förekommer i material, som användes
för sängkläder, ja, t. o. m. stoppade leksaker
av vaxdukstyp.

Jag anser mig även böra nämna, att
det på många sätt kommit till min kännedom
hur angeläget man ser på frågan
om effektiva åtgärder i dessa avseenden
inom olika kretsar i vårt land. Det arbete,
som utföres inom varudeklarationsnämnden,
skulle sålunda enligt uppgifter
därifrån kraftigt stödjas genom åtgärder
från det allmännas sida beträffande
av mig berörda förhållanden, och
som ett ytterligare exempel vill jag omnämna
den artikel, som finnes införd i
senaste numret av tidningen Vi (daterat
13/3 1953), där man ingående behandlar
undersökning av madrasser med
anledning av min interpellation.

Jag avvaktar med stort intresse de
åtgärder, som herr statsrådet kommer
att vidtaga för att få en bättre ordning
till stånd, och skulle särskilt värdesätta
en skyndsam lösning av denna sedan
många år högaktuella fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid -

Nr 10.

28 Nr 10. Tisdagen den 17 mars 1953.

Interpellation ang. normerna för avskrivning av akademikerlån på grund av lån -

tagarens frånfälle.

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

80, angående prisutjämningsavgift
m. m.; och

nr 83, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
in. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 87, angående försäljning av en Vadstena
krigsmanshuskassa tillhörig fastighet; till

statsutskottet propositionerna:

nr 89, angående anslag till bidrag till
pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt m. in.; och

nr 90, angående godkännande av avtal
rörande handelshögskolans i Göteborg
framtida ställning m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 91, angående utbildningskurser för
viss lantmäteripersonal in. fl.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

92, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr
225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.;

nr 93, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni
1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän; och

nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

till statsutskottet propositionen nr
95, angående särskilda åtgärder till stöd
åt de icke statliga alkoholistanstalterna;
samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

96, angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.; och

nr 97, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 2 och
3, statsutskottets utlåtanden nr 5 och
30—33, sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtanden nr 4 och 5, bevillningsutskottets
betänkanden nr 14,
19, 20, 23 och 25, första lagutskottets
utlåtande nr 15, andra lagutskottets utlåtanden
nr 9—11, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1, 3, 5 och 6 samt andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 3 och 4.

§ 7.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 å morgondagens föredragningslista
skulle uppföras närmast före
statsutskottets utlåtande nr 5.

§ 8.

Interpellation ang. normerna för avskrivning
av akademikerlån på grund av låntagarens
frånfälle.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRACONIER (h), som yttrade:
Herr talman! När de s. k. akademikerlånen
infördes diskuterades frågan huruvida
staten vid låntagares frånfälle
obligatoriskt skulle täcka eventuellt
icke amorterad del av garantilån. Befolkningsutredningen
hade därvid som
sin mening anfört att de avskrivningsfrågor,
som uppkom på grund av att
låntagaren avlidit eller av annan orsak
blivit urståndsatt att återbetala lånesumman,
borde hänskjutas till Kungl.
Maj:t för prövning i varje särskilt fall.
Föredragande departementschefen anslöt
sig till denna uppfattning och an -

Tisdagen den 17 mars 1953. Nr 10.

Interpellation ang. normerna för avskrivning av akademikerlån på grund av låntagarens
frånfälle.

förde därvid att erfarenheterna av liknande
frågor rörande statens räntefria
studielån visat, att det varit fördelaktigt
att avgöra frågan i vilken utsträckning
statens fordran skulle avskrivas
med hänsyn till den ekonomiska situationen
i de särskilda fallen. Att däremot
göra en generell utfästelse från
statens sida om avskrivning av icke
amorterat belopp fann departementschefen
vara mindre lämpligt. Han ansåg
det emellertid angeläget påpeka att
Kungl. Maj:ts prövning av dessa frågor
borde ske med alla tillbörliga hänsyn
till de efterlevandes intressen.

Under den tid som förflutit sedan de
första garantilånen beviljades har omkring
ett tiotal fäll hänskjutits till
Kungl. Maj:t för prövning huruvida avskrivning
på grund av att låntagaren
avlidit borde beviljas. I så gott som
samtliga fall synes dödsbodelägarna ha
förebringat sådan utredning att Kungl.
Maj :t beslutat om avskrivning. På
sistone har emellertid i ett avskrivningsfall,
där dödsbodelägarnas ekonomiska
och personliga omständigheter
icke nämnvärt avvikit från vad som tidigare
ansetts konstituera full befrielse
från all vidare betalning, Kungl.
Maj :t endast efterskänkt hälften av det
kvarstående beloppet.

En förklaring härtill kan vara att
den statliga kreditgarantien för akademikerlånen
numera stabiliserat sig på
en nivå som motsvarar en nära fem
gånger större årlig garantisumma än
den man hade anledning att räkna med,
då denna stödverksamhet inrättades,
varigenom statsverkets förluster på
grund av dödsfall bland låntagarna
kommit att bli motsvarande gånger
större. Detta synes mig emellertid icke
utgöra ett tillräckligt skäl för att frångå
de normer som hittills gällt för avskrivning
av lånen. Möjligheterna för
efterlevande att i fall av ekonomiska
svårigheter få lånen avskrivna bör i
möjligaste mån vara oberoende av det

statsfinansiella läget. Oavsett vad grunden
till Kungl. Maj :ts här ifrågavarande
beslut är synes det mig vara av intresse
att efterhöra, huruvida detta innebär
någon ny praxis vid behandlingen av
liknande ärenden.

På grund av vad jag här anfört får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet för kammaren
redogöra för de normer som tillämpas
vid behandlingen av avskrivning av
akademikerlån på grund av låntagarens
frånfälle?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i Kalmar, som vid kammarens
sammanträde den 28 nästlidna
februari med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i rilcsdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 85, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24
oktober 1951 (nr GGO) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar
m. m. samt om fortsatt giltighet av samma
förordning;

nr 101, angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m.;

nr 104, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna; och

nr 106, med förslag angående tilldelningen
av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshjälpsverksamheten.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Svar på interpellation i anledning av de olyckshändelser, som orsakats genom pojkars
innehav av luftgevär och luftpistoler.

§ 11.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 453, av herr Dahlén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 74, angående anslag till odontologisk
försöksverksamhet vid Vipeholms sjukhus
i Lund;

nr 454, av herr Ståhl, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 75, angående
vissa anslag för budgetåret 1953/54
till riksarkivet; samt

nr 455, av herrar Hastad och Hallén,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 75.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12.

J usterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.36 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 18 mars.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsmannen Johan Olov Gavelin
f. 1888, Industrigatan 13, Gällivare,
är p. gr. av sjukdom — lumbagoischias
— oförmögen att inställa sig till riksdagens
arbete tills vidare under minst
2 veckor, vilket härmed på heder och
samvete intygas.

Med. Mottagningen, Länslasarettet,
Gällivare 16.3 1953.

Enar Andersson
Lasarettsläkare

Herr Gavelin beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
16 innevarande mars tills vidare.

§ 2.

Svar på interpellation i anledning av de
olyckshändelser, som orsakats genom
pojkars innehav av luftgevär och luftpistoler.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Adamsson frågat mig, om jag uppmärksammat
de olyckshändelser som
genom vårdslöshet och brist på omdöme
orsakats genom pojkars innehav av luftgevär
och luftpistoler, samt om jag i så
fall har för avsikt att till nästa års riksdag
framlägga sådant förslag till utformning
av ordningsstadgan för rikets
städer eller på annat sätt vidtaga åtgärder,
som möjliggör för ordningsmakten
att få slut på »luftvapenplågan» i städerna
och deras omgivningar.

Till svar får jag anföra följande.

På senare år har användningen av
luftvapen otvivelaktigt ökat i betänklig
grad. Tyvärr synes åtskilliga föräldrar
icke inse olägenheterna och riskerna av
att barn utan tillsyn handskas med luftbössor
och luftpistoler, som ingalunda
kan betecknas som ofarliga. Förekomsten
av okynnesskytte mot småfåglar och
andra djur synes ha tilltagit. Vida allvarligare
är emellertid att det hänt att
pojkar med luftvapen vållat lekkamra -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Svar på interpellation i anledning av de olyckshändelser, som orsakats genom pojkars
innehav av luftgevär och luftpistoler.

ter allvarliga kroppsskador, som i många
fall lett till bestående men. Jag anser
det därför motiverat att man från det
allmännas sida söker effektivt motverka
missbruk av luftvapen i varje fall inom
de tätorter, där förhållandena så påkallar.
Beträffande spörsmålet om ordningsstadgan
för rikets städer i sin nuvarande
eller framtida utformning bör
ge möjlighet att komma till rätta med
dessa missbruk vill jag framhålla följande.

Enligt 6 § i ordningsstadgan får inom
stad skottlossning endast ske med tillstånd
av polismyndigheten och med
iakttagande av nödig varsamhet. För
överträdelse av detta förbud ävensom
för skottlossning utan nödig varsamhet
på »stadens område» stadgas bötesstraff.

Enligt 20 § ordningsstadgan kan för
viss stad — utöver vad stadgan eller las
och författning innehåller eller lämna:
åt magistrat eller polismyndighet åt!
närmare bestämma — i viss angiven
ordning antagas och fastställas ny ellei
ytterligare föreskrift i avseende å den
allmänna ordningen. Enligt vad som
meddelats mig torde emellertid något
sådant lokalt ordningsstadgande, som
direkt omnämner skottlossning med luftvapen,
icke ha meddelats. Stundom har
emellertid lokala bestämmelser i fråga
om skottlossning förklarats avse »skjutning
med skjutvapen, av vad slag det
vara må». En del lokala stadganden innehåller
bestämmelser om förbud mot
jakt över huvud taget ävensom mot ofredande
av fåglar. Och ett stort antal stadganden
straffbelägger olika former av
farlig lek, t. ex. »bollsparkning, snöbollskastning
eller annan lek, varav skada
eller olägenhet kan uppkomma».

Mot en tillämpning av bestämmelsen i
6 § ordningsstadgan om förbud mot
skottlossning i stad har gjorts gällande
— bl. a. från åklagarhåll — att som luftvapen
icke fanns vid tiden för stadgans
ikraftträdande, denna icke heller kan
tillämpas på dylika vapen. Oavsett om

denna tolkning är riktig eller inte synes
emellertid därmed möjligheterna för
kommunerna att ingripa mot ifrågavarande
ofog icke vara uteslutna. Då 20 §
i ordningsstadgan bemyndigar kommunerna
att i den allmänna ordningens
intresse antaga nya och ytterligare föreskrifter,
måste därmed rimligen avses
varje sådant ingripande, som tidsläget
och ändrade förhållanden påkallar. 20 §
bör uppenbarligen icke vara inskränkt
till sådana förbud, som kunde vara aktuella
för nära 100 år sedan. Den enda
begränsningen i tillämpningen av 20 §
bör ligga däri, att det måste vara fråga
om en åtgärd, som betingas av den allmänna
ordningens krav. Hinder bör sålunda
icke möta att i en lokal ordningsföreskrift,
tillkommen med stöd av 20
§ i ordningsstadgan, uttryckligen straffbelägga
skottlossning med luftvapen.

Ordningsstadgan är för närvarande
föremål för översyn av 1949 års ordningsstadgeutredning,
som beräknar
kunna slutföra sitt arbete under första
halvåret 1953. Enligt vad jag erfarit avser
utredningen att i sitt förslag lämna
ganska vidsträckt utrymme åt kompletterande
lokala stadganden och menar,
att skottlossning med luftvapen är en
sådan fråga, som lämpligast regleras
lokalt.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda
framhålla, att nuvarande ordningsstadga
torde möjliggöra för kommunerna att i
den allmänna ordningens intresse komma
till rätta med de problem, som den
ökade användningen av luftvapen erbjuder
i vissa tätorter. Beträffande den
framtida utformningen av ordningsstadgan
får självfallet pågående översyn avvaktas.
Jag förutsätter emellertid att de
sakkunniga kommer att uppmärksamma
ifrågavarande spörsmål.

Bestämmelser om förvärv och innehav
av luftvapen och bestämmelser i
frågor av uteslutande djurskydds- eller
naturskyddskaraktär har uppenbarligen
ej sin plats i ordningsstadgan. I enlighet

32 Nr 10. Onsdagen den 18 mars 1953 fm. Nr 10.

Svar på interpellation i anledning av de olyckshändelser, som orsakats genom poy
kars innehav av luftgevär och luftpistoler.

härmed har den av interpellanten omnämnda
framställningen från jägareförbundet
om ändringar i vapenförordningen
för att hindra okynnesskytte med
luftvapen överlämnats till 1949 års jaktutredning,
vars arbete pågår.

Skulle ordningsstadgeutredningen eller
jaktutredningen icke framlägga några
förslag som kan tillgodose de önskemål,
som framförts i interpellationer är jag
beredd att överväga vilka ytterligare åtgärder
som kan erfordras.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde

Herr ADAMSSON (s): Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min fråga.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar,
att statsrådet anser det motiverat
att man från det allmännas sida
söker effektivt motverka missbruk av
luftvapen i varje fall inom de tätorter
där förhållandena så påkallar. Inte
minst de fall som inträffat sedan jag
ställde min interpellation här i kammaren
har starkt understrukit behovet
av effektiva åtgärder på detta område.
Jag tänker särskilt på ett fall i Sundsvall
i mitten av februari, där lek med
luftvapen var nära att kosta en 14-årig''
sollefteåpojke livet. Tack vare att pojken
i sista ögonblicket böjt sig något
framåt hade projektilen inte skadat någon
livsviktig del av hjärnan. Synen på
det skadade ögat torde emellertid inte
kunna räddas enligt vad som uppgivits
från läkarhåll.

Jag skall emellertid inte tynga kammarens
protokoll med en upprepning
av händelser som motiverar samhällsingripande
på detta område utan endast
nöja mig med att hänvisa till vad jag
anfört i den framställda interpellationen.

Det är också med tillfredsställelse

jag konstaterar statsrådets uttalande i
svaret, där det sägs: »Skulle ordningsstadgeutredningen
eller jaktutredningen
icke framlägga några förslag som kan
tillgodose de önskemål, som framförts i
interpellationen, är jag beredd att överväga
vilka ytterligare åtgärder som
kan erfordras.»

Den väg som ordningsstadgeutredningen
synes komma att föreslå tycks
mig inte vara en väg på vilken man kan
nå en tillfredsställande lösning. Statsrådet
har i sitt svar antytt att redan nu
föreligger möjligheter att medelst kompletterande
lokala bestämmelser i ordningsstadgan
införa föreskrifter om
skottlossning med luftvapen men konstaterar
i sitt svar, att något sådant
lokalt ordningsstadgande, som direkt
omnämner skottlossning med luftvapen,
inte torde ha meddelats.

Jag är därför närmast böjd för att
tillråda att i ordningsstadgan intas bestämmelser,
som klart och otvetydigt
meddelar förbud mot skottlossning med
luftvapen inom stad och dess omgivningar.
Till den frågan får vi emellertid
anledning att återkomma, sedan ordningsstadgeutredningen
framlagt sitt
förslag, och jag skall därför inte nu ta
upp den till en närmare diskussion.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 85, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24 oktober
1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m.
samt om fortsatt giltighet av samma
förordning;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 101, angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m.; samt

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

till statsutskottet propositionerna:
nr 104, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna; och

nr 106, med förslag angående tilldelningen
av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshjälpsverksamheten.

§ 4.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner:

nr 453 av herr Dahlén m. fl.;

nr 454 av herr Ståhl; och

nr 455 av herrar Håstad och Hallén.

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående normerna för
avskrivning av akademikerlån på grund
av låntagares frånfälle.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Ändrad lydelse av § 12 regeringsformen.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
med förslag till ändrad lydelse
av § 12 regeringsformen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr DICKSON (h): Herr talman! Här
ifrågavarande motion har ett yrkande,
som innebär att vi i vissa lägen skulle
kunna göra avkall på våra suveränitetsrättigheter.
Jag tror, att både herr talmannen
och kammaren i övrigt kan
vara övertygade om att jag inte skulle
ha gjort en sådan framställning, om
jag inte hade ansett det vara alldeles
nödvändigt. Ingen frihet här i världen
— annat än tankens — är oinskränkt.
Ofta — och efter hand allt oftare —•

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr

Ändrad lydelse av § 12 regeringsformen.

inträffar situationer, som gör att man
kan behöva inskränka på även den nationella
friheten. Man får komma ihåg
att tiderna förändras och att det som
gällde för ett årtionde sedan inte alltid
gäller nu.

Vi har nu en treenig konstellation i
världen: Förenta staterna, Sovjetunionen
och Västeuropa. I Västeuropa har
man 314 miljoner invånare. Sovjetunionen
har 180 miljoner och USA 150
miljoner invånare. USA och Sovjetunionen
är erkända stormakter. Västeuropa
är så gott som maktlöst, trots
att det har en så väsentligt högre folkmängd.
Detta beror på splittringen inom
Västeuropa, en splittring som man
nu arbetar på att få bort genom olika
mellanfolkliga överenskommelser inom
Västeuropa. Sverige är med där i vissa
avseenden, och det kan mycket väl tänkas,
att vi kan behöva vara med även i
andra avseenden.

Vi talade häromdagen om begreppet
internationell solidaritet på det humanitära
området. Där har Sverige hållit sig
väl framme. Det är ingalunda uteslutet,
att det inom kort kan bli önskvärt, att
vi kopplar på ett intresse även i andra
avseenden.

Nu har utskottet avstyrkt denna motion
liksom när den senast var uppe,
men utskottet hade ändå förra gången
en rätt välvillig mening i slutet av sitt
yttrande, vari utskottet förutsatte att
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
fästad på spörsmålet i fråga. Herr
Håstad har denna gång skrivit ett särskilt
yttrande i anslutning till utskottets
utlåtande, ett yttrande som är mycket
intressant och som gör att jag inte
kommer att yrka bifall till motionen
utan med all sannolikhet kommer att
finna anledning att vid ett senare tillfälle
återkomma med ett något modifierat
yrkande.

Herr Håstad hänvisar bland annat
till att Danmark i sitt nya författningsförslag
har en tankegång som påminner
om huvudtankegången i denna mo10.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ändrad lydelse av § 12 regeringsformen.

tion men att man där har skärpt villkoren
för godkännande upp till 5/6 majoritet
i riksdagen eller alternativt att
man genom folkomröstning skall låta
folket uttala sig i frågan.

Jag skall, herr talman, inte tynga debatten
med ett längre anförande, men
jag vill understryka att jag tror, att
denna fråga är av mycket stor vikt och
att riksdagen gjorde klokt i att tänka
på saken i god tid, så att det psykologiska
läget här i kammaren — och även
i första kammaren, hoppas jag — snart
nog kan vara sådant att man kan få
igenom ett yrkande i stil med motionens.
Det tar ibland sin tid här i riksdagen
att få en tanke att mogna, och
det är därför som jag tillsammans med
ett par kamrater i första kammaren
har motionerat i denna fråga.

Jag skall som sagt inte ställa något
yrkande, men jag ber, herr talman, att
vid ett senare tillfälle få återkomma i
saken.

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Den motion som här föreligger till behandling
är i realiteten ingenting annat
än ett angrepp på den nationella
oavhängigheten över huvud taget. Motionärerna
vill ju ändra våra grundlagar
därhän, att grundlagsskyddet för
den nationella suveräniteten försvinner
och ersättes med en fullmakt åt regeringen
att träffa sådana överenskommelser
med främmande makter, som
medför en inskränkning i den nationella
suveräniteten.

Som efterföljansvärda exempel åberopas
Frankrike, Italien och Västtyskland,
som redan befinner sig i en sådan
beroendeställning att ett lagfästande
av suveränitetsbegränsningen för
deras del endast innebär en bekräftelse
av ett tidigare inträffat faktiskt förhållande.
Reellt innebär motionärernas
förslag att svensk jurisdiktion kan överlåtas
på internationella överstatliga organ.
Sverige avsäger sig sin självbestämmanderätt
och låter det överstat -

liga organet avgöra dess öde. Högre
värderar inte motionärerna den nationella
suveräniteten.

Naturligtvis kommer motionärerna
att värja sig mot varje beskyllning för
att vilja eftersätta nationens suveränitet.
De har också presterat en motivering,
som man tydligen avser skall
verka bestickande. De förklarar att de
vill överlåta den nationella suveräniteten
till sådana överstatliga organ, som
har till uppgift — jag citerar — att
»skapa och vidmakthålla fred, rättvisa
och säkerhet». Det skulle vara intressant
att få veta motionärernas uppfattning
om vilka nu existerande nationella
organ som de anser verkar för dessa
högre syften. Hur som helst har det
hittills inte förelegat något hinder för
Sverige att medverka i dessa organ.
Inte mindre intressant skulle det vara
att få reda på varför motionärerna tror
att Sveriges medverkan till vidmakthållande
av fred, rättvisa och säkerhet
icke kan genomföras utan ett uppgivande
av den nationella självbestämmanderätten.

Det måste väl ändå vara uppenbart
att den nationella suveräniteten tvärtom
är en förutsättning för ett fredligt samarbete
mellan nationerna. Om den nationella
suveräniteten uppges, kan man
inte längre tala om samarbete på jämställd
grund. I ett överstatligt organ
blir det majoriteten av stater som bestämmer,
oberoende av de övriga staternas
intressen. Har dessa överlåtit sin
suveränitet på det överstatliga organet
har de endast att böja sig för majoritetens
vilja.

Förenta Nationerna har under sin
relativt korta existens givit otaliga
exempel på faran av att uppge den nationella
suveräniteten. I FN är det faktiskt
så att ett block av stater under
USA:s ledning dikterar viktiga beslut
utan hänsyn till ett växande antal oppositionella
stater. Det räcker med att
erinra om det olyckliga beslutet av
Förenta Nationerna om engagemang i

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Koreakriget, vilket lätt hade kunnat
tända en ny världsbrand. Det beslutet
står i strid med FN:s egen stadga men
genomtrumfades med en minimal tidsfrist.

Hur skulle det ha sett ut om de stater,
som stod i opposition mot beslutet,
hade överlåtit sin nationella suveränitet
på Förenta Nationerna? Förstår
inte motionärerna att Sverige under
sådana förhållanden hade tvingats att
i större omfattning än vad som nu frivilligt
skett engagera sig i Koreakriget?
Jo, säkert begriper motionärerna dessa
risker, men jag tror inte att jag gissar
fel om jag säger att de med sin motion
syftar till att just engagera Sverige i
vissa överstatliga organ hårdare än
som nu är förhållandet. .lag behöver i
detta sammanhang bara nämna Europarådet
och Atlantpakten. Ytterst är avsikten
med motionen att skapa förutsättningar
för Sverige att i händelse av
konflikt mellan öst och väst snabbt
kunna sluta upp på västmakternas
sida. Åtminstone två av motionärerna
intar en sådan hållning till den svenska
utrikespolitiken, att detta omdöme inte
är oberättigat.

Till sist anser jag mig böra fästa
uppmärksamheten vid att herr Håstad
i sitt särskilda yttrande satt på pränt
att han anser det »önskligt eller rent
av nödvändigt» att i vissa situationer
göra intrång på grundlagen. Därmed
har den statsrättslärde herr Håstad berett
motionärerna den trösten, att även
om deras motion nu av taktiska skäl
inte kan bifallas, så återstår möjligheten
att bryta grundlagens bud om så är
»önskligt» eller »nödvändigt». Den heliga
grundlagen är tydligen inte längre
helig för vissa statsrättslärda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h) kort genmäle: Herr
talman! Herr Senanders yttrande här
var ganska förvirrande, och jag kan
inte tolka hans initiativ att stiga upp i

Ändrad lydelse av § 12 regeringsformen.

denna fråga på annat sätt än att han var
missnöjd med den form i vilket detta
förslag har framkommit. Jag förmodar
att herr Senander inte skulle ha haft
anledning att opponera sig om mitt
förslag hade gått ut på ett överlåtande
av all suveränitet utan ändring av
grundlagen såsom skett i Polen, Tjeckoslovakien,
Ungern, Rumänien, Bulgarien
och Albanien.

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Fn
närmare motivering av utskottets utlåtande
finner jag vara i stort sett obehövlig,
då ingen direkt har angripit
detsamma. Vi har framhållit att en sådan
här deklaration är onödig eller,
som det sades av en talare vid den
förra debatten av denna fråga 1950, att
det är som att hissa en fana som är
fullständigt obehövlig. Likaledes har
vi ansett att man inte behöver en sådan
här så att säga fullmaktslag, därför
att ett förslag till något slags anslutning
till Förenta nationerna, som
kan förgripa sig på vår suveränitet,
kommer inte som en blixt från en klar
himmel. Vi minns ju hur lång tid det
tog t. ex. när man här i Europa från
en del staters sida enade sig om anslutning
till kol- och stålunionen. På
samma sätt måste man säga att om det
uppkommer en liknande situation i
Förenta nationerna, kommer vi att få
god tid på oss.

Jag skall inte orda något mera om
detta, men jag vill, herr talman, begagna
tillfället att uttala min glädje
över herr Senanders framträdande här
i dag. Han såg med mycken oro på
att denna motion utgör ett angrepp mot
den nationella oavhängigheten, och det
är vackert när man hyser sådana tankar.
Jag förstår att herr Senander betraktar
Förenta nationerna såsom en
samling av vasallstater kring Amerika,
och han är rädd för att Sverige skall
bli en sådan satelitstat. Jag kan bara
uttala den varma förhoppningen att
herr Senander och den press han är

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Inrättande av ett arbetsmarknadsdepartement.

solidarisk med alltid måtte bekämpa
satelitidén, var denna än uppträder,
och hävda nationernas verkliga integritet
och självständighet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Inrättande av ett arbetsmarknadsdepartement.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckt motion
angående inrättande av ett arbetsmarknadsdepartement.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr LINDBERG (s): Herr talman!
Jag begärde ordet för att få säga några
ord med anledning av den motion som
jag väckt, och som utskottet yrkat avslag
på.

Motionen har inte tillkommit enbart
för nöjet att organisera, utan den har
tillkommit för att om möjligt få till
stånd en snabbare ordning när det gäller
beredskapsarbeten och sådana saker.
Som det är för närvarande tar det
ganska lång tid innan beredskapsarbetena
kan sättas igång, och det har ifrågasatts
om icke de 156 dagar, under vilka
understöd kan utgå genom arbetslöshetsförsäkring,
är en alltför kort tilltagen
tid. Detta beror naturligtvis också
på att det är så många olika departement
som skall syssla med dessa frågor;
arbetsmarknadsstyrelsen skall i första
hand syssla med dem och sedan skall de
gå till de olika departementen. Det finns
ingen samordnande organisation uppe
i de högsta instanserna.

Vidare är det ju så att det krävs maskinell
utrustning av en helt annan karaktär
än man varit van vid under föregående
kriser för att driva beredskapsarbeten
i den form som man gjorde
tidigare. Det behövs maskiner som är
ganska dyrbara att anskaffa och även
svåra att få fram till den tidpunkt då

man behöver dem, och då tycker jag
att det är naturligt att de ämbetsverk
som har hand om sådant arbete skaffar
sig maskiner och anordningar för att i
egen regi kunna driva beredskapsarbe:
ten. Jag tror att om man slår in på den
vägen skall det bli lättare att ordna det
hela, och statens kostnader för att anskaffa
maskinerna kan hållas nere, eftersom
man också sedan, när krisen är
över, kan ha användning för maskinerna
och dessa inte behöver stå upplagrade
i förråd. De är egentligen för dyrbara
saker för att man skulle kunna låta
dem stå på det sättet.

Efter vad utskottet här har påpekat
tror jag emellertid att man så småningom,
när frågan på något sätt kommer
under Kungl. Maj:ts prövning, kommer
fram till att inrätta ett arbetsmarknadsdepartement,
även om man inte därför
skapar ett nytt departement utan kan
ta exempelvis kommunikationsdepartementet
och göra det till ett kombinerat
kommunikations- och arbetsmarknadsdepartement.

Om arbetsmarknadsstyrelsen skall
driva beredskapsarbeten i sin regi måste
den skaffa de maskiner jag förut talade
om, men den måste också skaffa en hel
del teknisk personal, som kan stå till
dess förfogande, och det är måhända
inte så enkelt att göra det i en krissituation,
eftersom tillgången på teknisk
personal tyvärr inte är så riklig. De
ämbetsverk och andra organ som driver
sådana arbeten har då lättare för att
skaffa det tillskott som kan behövas,
därför att de har högt kvalificerad teknisk
personal tidigare och således kan
klara sig relativt enkelt också när det
gäller att utföra beredskapsarbeten.

Med detta, herr talman, skall jag be
att få uttala den förhoppningen, att man
inom regeringen studerar dessa frågor
och eventuellt ordnar det så som utskottet
bär tänkt sig. Jag kommer således
inte att för ögonblicket ställa något
yrkande om bifall till motionen.

Vidare utträdes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm. Nr 10.

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter.

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna i—It.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: övriga
utgifter.

Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel under punkten
8° gjorda framställning innefattade anslagsanvisning
för ändamålet med
1 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 90 av herr Björnberg och II: 122
av herr Hseggblom m. fl., likalydande, i
vilka motioner hemställts att av ifrågavarande
anslag högst 100 000 kronor
efter Kungl. Maj :ts prövning skulle få
användas till fortsatt, försöksvis anordnat
bekämpande av de smittsamma juverinflammationerna
hos kor;

2) I: 328 av herr Nilsson, Bror, in. fl.
och II: 407 av herr Pettersson i Dahl
m. fl., likalydande, i vilka motioner
hemställts att av medel under förevarande
anslag minst 100 000 kronor efter
Kungl. Maj:ts prövning skulle få användas
för bekämpandet av förenämnda
sjukdom.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 90 och II: 122 samt I: 328 och II: 407
till Förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar: övriga

utgifter för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näslund, Eskilsson, Bror Nilsson, Nord,
Hseggblom, Lindström, Mårtensson i
Smedstorp, Widén, Adolfsson och Stenberg,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 90
och 11:122 samt 1:328 och 11:407 till
Förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar: övriga
utgifter för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr H7EGGBLOM (li): Herr talman!
Vid denna punkt finns det en reservation
som är underskriven av inte mindre
än tio av utskottets tjugu ledamöter.
Det betyder alltså att vad som har avgjort
utskottets såndpunktstagande inte
har varit någonting annat än det blinda
ödet, så kammaren har ju all anledning
att ta sig en funderare på hur den skall
ställa sig i denna fråga. Reservationen
är underskriven av ledamöter av alla
partier, så det är inte någon som helst
uppdelning efter opposition och regeringstrohet.

Det gäller ju inte någon stor sak heller.
Det är frågan huruvida bekämpandet
av juverinflammationerna, vilket på
grund av riksdagens initiativ satts i
gång under detta budgetår för ett belopp
av högst 40 000 kronor, nästa år
skall få utvidgas till att ta i anspråk
ett belopp av högst 100 000 kronor. Det
är inte fråga om någon ytterligare ökning
av totalsumman av det höjda anslag
under denna huvudtitel, som departementschefen
har förordat.

Bakom reservanternas syn att det nu
är möjligt att gå fram litet kraftigare i
detta sjukdomsbekämpande ligger ju
den mycket lyckliga omständigheten,
som framgår av ett par nu genomklubbade
punkter, att de senaste årens be -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga utgifter.

kämpningsresultat när det gäller tuberkulos
och smittsam kastning har givit
oerhört stora framgångar. Det redovisas
i propositionen att de kliniskt tuberkuloskontrollerade
besättningarnas
antal är nere i 2 000 djur, och i fråga
om denna kastsjuka, som för några år
sedan räknades som en ofantligt stor
fara för det svenska jordbruket, redovisas
att de sjuka besättningarnas antal
är nere i 0,2 procent av landets samtliga
besättningar och att det inte är mer
än 5 000 kor i hela detta land som nu
är kastsjukesmittade. Detta gör att det i
årets statsverksproposition har kunnat
föreslås nedsättningar med 175 000 kronor
när det gäller bekämpandet av dessa
sjukdomar.

Och inte bara detta har hänt. De laboratorier
som finns ute i hushållningssällskapen
måste visserligen upprätthållas
så länge över huvud taget bekämpandet
av tuberkulos och kastsjuka inte
är slutfört, men det har vitsordats från
veterinärstyrelsens sida att där kommer
att finnas arbetskraft ledig, som kan
kopplas in på bekämpandet av de smittsamma
juversjukdomarna.

Det är mycket tacknämiigt att vi har
kommit i den situationen, ty juversjukdomarna
har länge varit ett gissel för
den svenska nötkreatursskötseln. Jag såg
i ett referat av ett föredrag som hållits
i den här saken vid en jordbrukardag
vid ett hushållningssällskap att en sakkunnig
veterinär hade värderat den produktionsminskning
som juverinflammationerna
för närvarande förorsakar till
6 000 ton smör per år. Jag har bara sett
referatet och tycker att det är en kolossal
mängd, i varje fall är det säkert en
produktionsnedsättande faktor av mycket
stor betydelse.

Vad som skedde i fjol var att riksdagen
anvisade högst 40 000 kronor till
detta bekämpande. Departementschefen
tvekade inte att anvisa högsta beloppet
utan ställde det till förfogande. Men
med dessa pengar kunde verksamheten
inte upptagas vid mer än sju av de tio

laboratorier som vi har ute vid hushållningssällskapen.

Veterinärstyrelsens nya anhållan i år
om att få beloppet maximerat till högst
100 000 kronor avser i första hand att
möjliggöra för alla de tio laboratorier
som vi har, att ta upp verksamheten på
försöksstadium och att intensifiera verksamheten
litet över allt. Vi reservanter
har tyckt att det är en tacknämlig uppgift
att så blir fallet. När vi sett hur man
i fråga om bekämpandet av de andra
husdjurssjukdomarna nått så goda resultat,
då man gått in med verklig energi
för uppgiften i motsats till vad som
skedde för 20 å 30 år sedan, så tror
jag att ett verkligt gott resultat kommer
att nås snabbare om man redan från
början sätter tillräckligt hög fart.

Vad som från de utskottsmedlemmar
som icke reserverat sig anförts mot
förslaget om anvisande av högst 100 000
kr. har dels varit att man velat vänta
och se och dels att man ansett jordbruksministerns
bedömande av denna
fråga vara vägledande. Man har i det
fallet inte velat rucka på hans ståndpunktstagande.
Nu vet jag inte huruvida
jordbruksministern inte kan stå
öppen för en något annan syn på frågan
i det läge, som vi nu befinner oss
i. Jordbruksministern har nämligen
lämnat till riksdagen en proposition nr
71 angående upprustning av veterinärlaboratorierna
ute i landet. Han har där
själv anfört, att därest laboratorierna
inte tillföres andra arbetsuppgifter kan
det uppkomma risk för att de blir nödsakade
att upphöra med sin verksamhet.
Han anför att det nyligen påbörjade
bekämpandet av de smittosamma
juverinflammationerna borde förutsätta
tillgång till dessa laboratorier. Jag
vet ingenting om arbetsförhållandena i
departementen, men jag skulle nästan
våga den gissningen att om jordbruksministern
haft de papper tillgängliga,
som föranledde denna proposition nr
71, vid det stadium då nionde huvudtiteln
avlämnades, så kanske detta hade

Onsdagen den 18 mars 1953 fm. Nr 10.

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter.

kunnat avspegla sig även beträffande
denna punkt.

Det rör sig som sagt inte om några
stora meningsskiljaktigheter utan är
mera en lämplighetsfråga, och det har
även i denna proposition, nr 71, vitsordats
att det från jordbrukarnas sida
finns ett oerhört stort intresse för denna
fråga.

För att i någon mån påkalla uppmärksamheten
även från dem som inte
är jordbrukare och få dem att ta ståndpunkt
till denna fråga skall jag tillskjuta,
att lika väl som den smittsamma
kastningen kan förorsaka sjukdomar
hos människor, undulantfeber, kan
dessa juverinflammationsbakterier på
människor förorsaka sådana sjukdomar
som halsfluss o. d. Bekämpande av denna
sjukdom är därför inte bara ett
ladugårdsintresse utan det är ett allmänt
hygieniskt intresse.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till den av herr Näslund
m. fl. avgivna reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s): Herr
talman! Vi har i utskottet egentligen
varit ense om att juverinflammationerna
vållar stora skador och att de bör
bekämpas och utrotas så fort som möjligt.

Denna fråga blev aktuell för första
gången i fjol, då hushållningssällskapens
förbund gjorde en framställning
om att anslag borde anvisas för bekämpande
av dessa sjukdomar. Veterinärstyrelsen
ansåg att ett försök borde
göras och begärde 40 000 kronor.
Statskontoret ansåg emellertid, att man
borde avvakta ett mera gynnsamt ekonomiskt
läge. Departementschefen avstod
i fjol från att hemställa om anslag,
men dessa 40 000 kronor anvisades
på motionsledes framställt förslag.

I år har veterinärstyrelsen anhållit
om att få använda 100 000 kronor för
samma ändamål. Veterinärstyrelsen har
också gjort en redovisning över vad
som under det gångna året åtgjorts —

där den säger att försöksbekämpandet
sattes i gång i Östergötlands, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,
Örebro och Västmanlands län och från
den 1 januari i år i Södermanlands och
Jönköpings län.

Under utskottsbehandlingen har utskottet
inhämtat vissa upplysningar i
ärendet från veterinärstyrelsen. Det sades
vid detta tillfälle, att den tid som
har förflutit sedan försöken börjades
är alltför kort för att några slutsatser
skall kunna dragas av vad som hittills
gjorts. Man får räkna med, enligt veterinärrådet
Bengtson, att det tar minst
tre år innan resultaten kan stabiliseras.
Han påpekade också att bekämpande
av juverinflammationer inte kan ske
med samma enkla metoder som t. ex.
tuberkulos och smittsam kastning. Under
försökstiden är det önskvärt att anslutningen
inte blir för stor, talade veterinärrådet
om, och därför ansåg majoriteten
i utskottet att det av Kungl.
Maj :t föreslagna beloppet torde räcka
till för de försök som igångsatts eller
planerats. Med hänsyn härtill, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Såsom tidigare sagts är meningsskiljaktigheterna
här inte stora och
jag har lite svårt att förstå varför det
egentligen behöver vara några alls. Jag
hade faktiskt uppfattningen när vi började
behandla detta i jordbruksutskottet,
att vi var tämligen överens om att
det gällde att få fram en behandling
ganska fort och att vi därför skulle kunna
bifalla veterinärstyrelsens framställning
som överensstämmer med motionernas.
Som vice ordföranden i jordbruksutskottet
har sagt, var ett veterinärråd
sedan uppe i utskottet och meddelade
att det kanske under denna försökstid
inte borde bli så stort omfång
på denna verksamhet innan man får
fram en riktig metodik. Jag har svårt
att förstå, att en representant för vete -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga utgifter.

rinärstyrelsen kan komma och företräda
en annan mening än veterinärstyrelsen
har gett till känna i sin budgetframställning
till Kungl. Maj :t. Jag har frågat
sakkunnigt folk på detta område
och de säger, att man nu har arbetat
fram en lämplig metodik. Sedan trodde
jag faktiskt rent allmänt att när det
gäller sjukdomsbekämpandet är det alltid
bra att ingripa så fort som möjligt.
Därför borde väl, som veterinärstyrelsen
föreslagit och reservanterna menat,
de hushållningssällskap som kan, vill
och behöver också få ta upp detta bekämpande.

Jag kan alltså inte förstå varför vi
egentligen skulle behöva vara skiljaktiga.
Själva anslagsbeloppet, en miljon
kronor är ju lika i bägge fallen. Det rör
sig alltså bara om att öppna möjligheter
för de av hushållningssällskapens
laboratorier, som vill ägna sig åt denna
sjukdomsbekämpning, att kunna göra
detta.

Jag ber herr talman att få yrka bifall
till reservationen i denna punkt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag tycker nog att man från reservanternas
sida i onödan bygger upp meningsmotsättningar
i denna fråga.
Ingen har sagt något annat än att bekämpandet
av de smittsamma juverinflammationerna
är en angelägen uppgift
och det har också anvisats medel
för ändamålet. Meningskiljaktigheten
gäller bara frågan om hur fort detta
bekämpande skall bedrivas. Än så länge
befinner sig verksamheten på försöksstadiet,
men jag är lika angelägen som
reservanterna om att dessa sjukdomar
skall kunna bekämpas så snabbt och så
kraftigt som möjligt. Jag tror att de
smittsamma juverinflammationerna är
en sjukdom av så allvarlig karaktär, att
det finns anledning att både från det
allmännas och de enskildas sida sätta
in åtgärder i sådant syfte. Men frågan
är om man verkligen når det bästa

resultatet genom att sätta in dessa åtgärder
så fort som möjligt över hela
fältet på en gång i stället för att försöksvis
driva en verksamhet under ett
år, så att man får något större erfarenhet
av det hela. Jag undrar, om man inte
på det senare sättet kan nå resultat
snabbare genom att man bättre vet hur
man skall bekämpa dessa sjukdomar.

Även om juverinflammationerna givetvis
är en sjukdom av mycket allvarlig
art, tror jag knappast att man kan
säga att den är lika allvarlig som t. ex.
tbc och smittsam kastning kan vara.
Det kan hända att genom juverinflammationerna
vissa sjukdomar kan överföras
på människor, men det har dock
inte skett i någon större utsträckning
under den tid som gått.

Det har här av samtliga talare sagts
att vi egentligen är så gott som överens.
Det är också min uppfattning, och jag
tycker nog att man från reservanternas
sida kunde lugna sig och se tiden an
under det år som försöksverksamheten
är avsedd att pågå. Jag har från min
egen gård en viss erfarenhet av den
försöksverksamhet som redan igångsatts.
Man fattade i fjol beslut om vissa
åtgärder, men dessa kom inte till stånd
förrän i slutet av året, och man kan ju
inte gärna ha fått någon större erfarenhet
under ett par månader.

Såsom jag i mitt yttrande till propositionen
framhållit, anser jag att motionärernas
skäl för en ökad medelsanvisning
utan tvivel är värda beaktande,
och det föreligger alltså rent
principiellt inte någon som helst meningsskiljaktighet.

Det är också riktigt, herr Pettersson
i Dahl, att ett bifall till motionen inte
skulle medföra någon ändring av det
totala anslaget. Men det är ju här fråga
om ett förslagsanslag och man vet aldrig
vad som kan inträffa under året. Det
kan ju komma mul- och klövsjuka eller
någon annan svår epizooti. Det finns
således ingen garanti för att 1 milj. kr.
räcker. Skillnaden mellan Kungl. Maj :ts

Onsdagen den 18 mars 1953 fm. Nr 10.

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter.

förslag och reservanternas är emellertid
bara att Kungl. Maj :t vill anvisa
högst 40 000 för bekämpandet av de
smittsamma juverinflammationerna, medan
reservanterna vill ha ett belopp
på 100 000. Jag säger som reservanterna:
Det är väl inte så stor skillnad på
dessa belopp?

Jag har tidigare medverkat till att
även jordbrukets ekonomiska föreningar
gjort sin insats när det gäller
bekämpandet av såväl tbc som smittsam
kastning, och det var faktiskt först
på det sättet som man kunde på ett
effektivt sätt få bukt med dessa sjukdomar.

Om riksdagen nu följer Kungl.
Maj :ts förslag, kommer visserligen inte
bekämpandet av juversjukdomarna i
gång över hela fältet förrän om något
år, men det är enligt min uppfattning
ingen sådan fara på färde att man nödvändigtvis
behöver följa reservanterna,
i den tron att man därigenom skulle
klara frågan om juversjukdomarna. Bekämpandet
av dessa sjukdomar är i
mycket hög grad beroende på det intresse
som den enskilde jordbrukaren
visar för skötseln av sina djur, och
60 000 kronor mer eller mindre i anslag
betyder inte så mycket. Jag tror att
saken inte bör ges större proportioner
än den egentligen är värd.

Därmed vill jag inte ha sagt annat
än att reservanternas synpunkter givetvis
är beaktansvärda. Det är klart att
det har sin betydelse att statsmakterna
lämnar ett visst stöd åt hushållningssällskapens
veterinäravdelningar i en
situation, där deras arbetsuppgifter och
därmed också inkomster har minskat
på grund av de goda resultat som uppnåtts
vid bekämpandet av andra djursjukdomar.
Jag tror dock att man där
kan få tillräcklig sysselsättning under
det år som nu ligger framför oss, och
det kommer nog den stund då veterinärlaboratorierna
får kämpa för fullt
igen. Men i nuvarande läge måste man
ju se till att man sparar på de områden,
där detta är möjligt.

Herr HJEGGBLOM (h): Herr talman!
Statsrådet förebrådde reservanterna för
att de tog alltför allvarligt på denna
fråga. Det är väl ändå intet fel att ta
allvarligt på en fråga. Man kan inte
säga att vi har överdimensionerat betydelsen
av detta problem. Både herr
Pettersson i Dahl, som nyss hade ordet,
och jag har reducerat det till vad det
verkligen är.

Sedan vill jag dock erinra om att när
denna fråga behandlades i fjol var sakläget
det, att veterinärstyrelsen begärt
40 000 kronor till detta bekämpande.
Departementschefen hade strukit detta
äskande, och det var genom jordbruksutskottets
och riksdagens initiativ som
de 40 000 kronorna ställdes till förfogande
under detta budgetår. Detta
tycks nu inte jordbruksministern ha
något emot. Det gör emellertid att både
jordbruksutskottet och riksdagen känner
sig ha litet mer ansvar för att
denna fråga fullföljes, eftersom förslaget
om denna förbättring fördes fram
från riksdagen och inte genom något
initiativ från departementet. När nu
jordbruksminister Norup deklarerar sin
belåtenhet med att 40 000 kronor stått
till förfogande i år, tror jag inte heller
att han om ett år kommer att uttala något
missnöje med att ett högre belopp
ställs till förfogande under nästa budgetår.

Sedan är det naturligtvis riktigt som
jordbruksministern säger, att den enskilde
djurägarens insats är av mycket
stor betydelse när det gäller bekämpande
av denna sjukdom likaväl som alla
andra sjukdomar. Beträffande juverinflammationer
ligger det tyvärr så till,
att vi har att göra med inte mindre än
fyra olika grupper av bakterier, som
åstadkommer denna sjukdom. Somliga
av dessa bakteriegrupper bekämpar vi
med penicillin, men beträffande andra
grupper kan vi inte nå något resultat
med detta medel. En enskild djurägare,
som får en juverinflammation hos sin
besättning, har ingen möjlighet att själv
bedöma vilken bekämpningsmetod som

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga utgifter.

skall sättas in utan han blir tvungen
att anlita sakkunnig hjälp. Det förflyter
emellertid en mycket kort tid mellan
den tidpunkt, då juverinflammationen
bryter ut, och den tidpunkt, då det inte
längre är lönt att bekämpa sjukdomen,
eftersom juvervävnaden förstörts. Dyrbar
tid går förlorad om vi skall vara
tvungna att, som tidigare skett, skicka
in prov till veterinärbakteriologiska laboratoriet
i Stockholm och sedan inte
få besked förrän efter en å två dagar.
I den mån vi har sådana laboratorier
inom hushållningssällskapen och dessa
har möjlighet att stå till tjänst med
snabba diagnoser kommer djurägarna
att få en väsentligt bättre service. Jag
bor inom området för ett hushållningssällskap,
som inte fått någon del av de
anslag, som nu ställts till förfogande.
Jag kan därför konstatera, att läget är
lika dåligt som tidigare. Det tar alltför
många dagar innan sjukdomen är
diagnosticerad för att man skall kunna
hinna komma till rätta med den. Jag
tycker därför att man inte av ren snålhet
skall göra det omöjligt för de tio
hushållningssällskap, som har laboratorier,
att ta upp denna verksamhet. I
varje fall ytterligare tre av dem bör få
denna möjlighet.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):
Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
har velat göra gällande att man redan
har en utbildad metodik för bekämpandet
av juverinflammationer. Det
har man inte. Jag vill erinra om att den
försöksverksamhet som veterinärstyrelsen
igångsatt går ut på att skapa en sådan
metodik. Det påpekas, att bekämpandet
av juverinflammation inte sker
lika lätt som t. ex. bekämpandet av tuberkulos
eller smittosam kastning genom
tuberkulin- och blodprovsundersökningar.
Det förekommer en hel rad
av rent mekaniska orsaker till juverinflammationerna
som inte ännu är tillräckligt
undersökta. Dessa undersök -

ningar måste göras på ort och ställe hos
dem som blir föremål för försöksverksamheten.
Jag vill åter erinra om att
veterinärstyrelsen anser, att en längre
tid bör förflyta innan man kan dra
några slutgiltiga slutsatser av de igångsatta
försöken.

Herr Pettersson i Dahl säger sedan,
att reservanternas förslag inte rubbar
det totala anslaget för bekämpandet av
de smittosamma husdjurssjukdomarna
på en miljon. Ja, härom kan man säga
vad man vill. Inträffar en mul- och
klövsjukeepizooti vet vi ju, att den miljonen
ändå inte räcker långt.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Jag vill bara gentemot herr
Gustafson i Dädesjö säga, att jag har
fått uppgiften om att en lämplig metodik
finnes av veterinärföreningens ordförande.
De sammanträdde i går i
Malmö och lär där varit tämligen ense.
Det är märkvärdigt, att ett veterinärråd
kan i jordbruksutskottet ge uttryck för
annan mening än den andra veterinärer
hyser.

Vad beloppets storlek och möjligheterna
att använda det beträffar sade
jordbruksministern, att han fann det
förmånligt att bekämpandet skedde så
fort som möjligt. Men han tilläde
strax därpå, att det är ingen fara å färde;
man kan ta det litet lugnare. Jag
tycker, att dessa uttalanden strider mot
varandra. Det viktiga är väl ändå, att
bekämpandet av dessa sjukdomar sättes
in så tidigt som möjligt och att anslaget
inte begränsas i onödan. Man försöker
visserligen måla hin på väggen
och säger, att det bara är fråga om
inalles en miljon, vilket inte förslår
långt om det blir mul- och klövsjuka,
och att man, när man gjort slut på
dessa 40 000 kronor, får enligt utskottet
sluta med juverinflammationsbekämpandet.
Vad jag reagerar mot är just
denna begränsning. Kan hushållningssällskapets
laboratorier i tid bekämpa

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

juverinflammationerna, bör deras verksamhet
inte stoppas på grund av fel anslagsfördelning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ju besvarad. Herr Haeggblom begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
72: o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 101 ja och 101 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Då följaktligen de avgivna rösterna
befunnits vara lika delade, nedlade herr
talmannen i rösturnan en jasedel och
en nej-sedel, varefter på herr talmannens
anmodan fru Johansson i Norrköping
upptog den ena av dessa båda sedlar,
vilken befanns vara ja-sedeln.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 72 gjorda hemställan.

Punkterna 73—So.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande
av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm.

Under punkten 98 i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel hade Kungl.
Maj:t hemställt, att riksdagen för nästa
budgetår måtte för ändamålet anvisa
210 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 330 av herr Nord, likalydande
med II: 429 av herrar Antby och Widén,
vari hemställts att riksdagen måtte
till Befrämjande av fröodlingen m. in.:
Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1953/54 anvisa ett anslag
av 300 000 kronor; samt

2) 1:331 av herr Osvald m. fl., likalydande
med II: 416 av herr Hansson
i Önnarp in. fl., i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta, dels
att anslaget till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
måtte utgå med 300 000 kronor dels att
i samband därmed anslaget till FAO
skulle nedsättas med 90 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 330 och II: 429 samt I: 331 och II: 416
till Befrämjande av fröodlingen m. in.:
Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1953/54 anvisa ett anslag
av 210 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näslund, Eskilsson, Antby, Ahlsten, Mårtensson
i Smedstorp och Eliasson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds framställning samt med bifall
till motionerna 1:330 och 11:429 samt
I: 331 och II: 416 till Befrämjande av

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

fröodlingen m. in.: Understödjande av
den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm för budgetåret 1953/
54 anvisa ett anslag av 300 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANTBY (fp): Herr talman! Man
inser väl allmänt, att växtförädlingen är
ett viktigt led i jordbrukets rationalisering.
Detta har också statsmakterna insett
och därför påtagit sig en del av det
ekonomiska ansvaret, främst vid Sveriges
utsädesförening i Svalöv men också
vid Weibullsholm. Förädlingsverksamheten
vid Weibullsholm omfattar framför
allt spannmålsslagen korn, vete
och havre. Ungefär tre fjärdedelar av
allt vete, som odlas här i landet, och
över hälften av kornproduktionen utgöres
av sorter från Weibullsholm.

Weibullsholm har erhållit statsunderstöd
sedan 1924. Sedan 1949 har bidraget
relativt sett varit sjunkande. Detta
år var anstaltens totala kostnader för
förädlingsverksamheten 530 000 kronor,
varav statsbidraget utgjorde 175 000
kronor eller 33 procent av kostnaderna.
Under innevarande år beräknas kostnaderna
till cirka 745 000 kronor, och anslaget
utgår med 200 000 kronor eller
27 procent. För nästa år beräknar anstaltens
styrelse att kostnaderna skall
bli av ungefär samma storlek som i år,
och man har med stöd av ett utlåtande
av 1931 års växtförädlingsutredning anhållit
att anslaget skulle höjas så att
det skulle uppgå till 50 procent av omkostnaderna
eller 370 000 kronor. Lantbrukshögskolans
styrelse stöder anstaltsstyrelsens
anslagsäskande och
hemställer att anslaget i varje fall skall
sättas till minst 300 000 kronor.

Anmärkningsvärt är, att medan anslaget
till Svalöv sedan 1951 ökat med 47
procent och nu uppgår till 80 procent
av kostnaderna, har anslaget till Weibullsholm
endast ökat med 20 procent
och utgår som nämnts med 27 procent

av vad verksamheten kostar anstalten.
Det är väl ganska tydligt, att anslaget
till Weibullsholm inte år från år kan
hållas tillbaka utan risk för minskade
prestationer. De stora problemen på det
här berörda området gör det nödvändigt
att förädlingsverksamheten vidmakthålles
och helst intensifieras. Växtförädlingen
är kanske det billigaste sättet
att höja jordbrukets produktion.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om den översyn av gällande
grunder för statens stöd åt växtförädlingen,
som 1951 års riksdag hemställde
om. Det är av stor betydelse att dessa
frägor blir klart belysta, och jag vill
understryka utskottets önskan om att utredningen
sättes i gång utan dröjsmål.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
har anfört vill jag yrka bifall till reservationen
nr 3 av herr Näslund in. fl.

Herr AGERBERG (h): Herr talman!
Under den just nu pågående lantbruksveckan
här i Stockholm har man upprepade
gånger framhållit vikten av att
forskningen på jordbrukets område ges
tillräckliga resurser. Detta är också ett
mycket viktigt led i den starka rationaliseringsprocess,
som pågår inom jordbruket
just nu. Man har också framhållit
nödvändigheten av att produktionskostnaderna
inom jordbruket så
långt möjligt sänkes, och detta är mera
aktuellt nu än någonsin.

Ett område, där forskningen inom
jordbruket här i landet redan tidigare
nått mycket långt och vunnit internationell
ryktbarhet, är just det, som ligger
til! grund för växtförädlingsarbetet, och
givetvis också själva detta växtförädlingsarbete.
För den som haft tillfälle
att sammanträffa med forskare på detta
område utomlands, står det alldeles
klart att Sverige har ett mycket gott
internationellt rykte, och speciellt namnen
Svalöv och Weibullsholm har en
mycket god internationell klang. De har

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

Befrämjande av fröodlingen m. m.:

verksamheten å Weibullsholm.

gjort Sverige känt och välkänt över
hela världen.

Men trots detta finns det fortfarande
oerhört mycket att göra på detta område.
Gränsen för vad man kan åstadkomma
genom växtförädling är säkerligen
inte nådd ännu på mycket länge. Vi får
alltså inte slå oss till ro med vad som
liar uträttats och tro att allting är bra.
Genom ett fortsatt växtförädlingsarbete
kan säkerligen de svenska skördarna
utan någo*n större insats av kapital avsevärt
ökas och därmed också produktionskostnaderna
sänkas.

Det är därför beklagligt att det statliga
anslaget till Weibullsholm av sparsamhetsskäl
blivit så knappt tillmätt.
Visserligen blev statsanslaget i fjol höjt
med 25 000 kronor och i år har Kungl.
Maj:t föreslagit en ökning på 10 000
kronor, vilket också tillstyrkts av jordbruksutskottets
majoritet. Men med de
oerhört stora kostnadsstegringar, som
skett på detta område likaväl som på
alla andra områden under de senaste
åren, har ju, som herr Antby framhöll,
det reella värdet av statsbidraget gått
ned mycket starkt. Före kriget utgjorde
detta statsanslag mellan 40 och 45 procent
av kostnaderna för växtförädlingsarbetet
vid Weibullsholm. Med nuvarande
statsanslag är det nere vid 25—•
30 procent. Som herr Antby erinrade
har ju också 1931 års växtförädlingsutredning
och likaså styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens jordbruksförsök
ansett det skäligt att kostnaderna
för detta förädlingsarbete till 50 procent
täckes av statsbidrag.

Det är klart att det här inte kan
fortgå i längden utan men för växtförädlingsarbetet.
För detta arbete är det
nödvändigt med en viss grundforskning
just på detta speciella område, och den
kan inte betalas av resultatet av växtförädlingen.

Det kanske i detta sammanhang bör
erinras om att när en ny sort släpps ut
från en växtförädlingsanstalt, är den

allmän egendom. Det finns intet patentskydd
eller licensförfarande av något
slag, och försäljningen sker i fortsättningen
i ganska ringa utsträckning
genom moderfirman. Därför går det inte
att genom ökade inkomster täcka kostnaderna.

Jag vill också erinra om att tjänstemännen
vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt
visserligen inte har statsreglerade
löner men numera följer det
statliga avlöningsreglementet. Deras
kompetens skall prövas av styrelsen för
lantbrukshögskolan innan de anställs,
och de är också anslutna till statens
pensionsanstalt.

Vid Svalövs växtförädlingsanstalt,
som ju närmast kan jämföras med Weibullsholm,
har lönerna för motsvarande
tjänstemän på de senaste åren justerats
ganska kraftigt uppåt. Det är ett resultat
av tjänsteförteckningsrevisionen,
som genomfördes för statens tjänstemän,
och statsmakterna har i det fallet
accepterat att Svalövs tjänstemän skall
få följa med i samma takt som motsvarande
statliga befattningshavare.

Det är alldeles klart att det måste anses
skäligt att också tjänstemännen vid
Weibullsholm får motsvarande justering
av sina löner; det blir annars ett starkt
konkurrensförhållande mellan anstalterna.
De bästa av tjänstemännen lockas
över till andra anställningar, och
det måste vara mycket besvärande för
det fortsatta arbetet. Det måste uppenbarligen
vara en viss kontinuitet i växtförädlingsarbetet
om man skall uppnå
något resultat. Man kan inte byta tjänstemän
hur ofta som helst. Detta arbete
är nämligen ett arbete på mycket lång
sikt, det kan inte utan vidare läggas ned
och sedan när som helst tas upp igen.

Jag inser klart nödvändigheten av
sträng sparsamhet vid det statliga anslagsbeviljandet,
men jag tror att det i
reservationen föreslagna anslaget till
denna verksamhet är en god investering
för staten. Jag vill till och med gå så

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

långt att jag säger, att vi knappast har
råd att avstå från denna investering.
Jag vill erinra om att just det belopp
som föreslås i reservationen, 300 000
kronor, är vad styrelsen för lantbrukshögskolan
har ansett vara nödvändigt
för att verksamheten skall kunna upprätthållas.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationen.

Herr HANSSON i önnarp (bf): Herr
talman! I väsentliga delar skulle jag
kunna instämma i vad den föregående
talaren här anfört. Jag skulle emellertid
vilja begagna tillfället att framföra
ytterligare några reflexioner om det
förevarande anslagets nödvändighet i
den storleksordning som föreslagits i
reservationen.

Det är nog så att många ställer sig
frågande huruvida det kan vara nödvändigt
alt med statliga medel understödja
två institutioner, som bedriver
samma verksamhet och dessutom ligger
så nära varandra. För att man skall
kunna klart bedöma och besvara denna
fråga vill jag hänvisa till de praktiska
resultat som vunnits vid dessa båda institutioner,
Svalöv och Weibullsholm.
Det är som om en god stjärna har lyst
över dessa institutioners arbete; de konkurrerar
inte nämnvärt med varandra
utan kompletterar varandra i stället.
Weibullsholm ligger före på en hel del
områden, t. ex. vad det gäller förädling
av vete, korn och även i viss utsträckning
baljväxter och rotfrukter, under
det att Svalöv är före på andra områden:
rågodlingen, havreodlingen o. s. v.

Om man vill säga att verksamheten
inte har samma omfattning på båda
ställena, i det att det ej bedrivs grundforskning
i samma utsträckning vid
Weibullsholm som vid Svalöv, är nog
detta en sanning med stor modifikation.
Det bedrivs nämligen och har bedrivits
ganska betydande grundforskning även
vid Weibullsholm, som till och med fått

internationellt erkännande. Det har varit
många framstående forskare knutna
till Weibullsholm. Jag behöver inte
nämna många namn, men man kan ha
lov att nämna fil. dr Birger Kajanus och
professor emeritus vid Lunds universitet
Heribert Nilsson. Angående omfattningen
av Weibullsholms vete- och
kornodling för närvarande kan jag lämna
ganska exakta uppgifter som samtidigt
belyser värdet av det förädlingsarbete
som bedrivs där. Jag s£r det inte
endast ur skånsk synpunkt utan också
ur mellansvensk. Om vi håller oss till
de statsplomberade och med provtagningsbevis
försedda partierna, fördelade
efter olika sorter, har det t. ex.
sålts från Linköping, där Weibullsholm
har filial, 57,8 procent korn av sorter
som uppdragits vid Weibullsholm, 95,7
procent vårvete, alltså praktiskt taget
alltsammans, och 88 procent höstvete.
Jag vill ha anfört dessa siffror till belysning
av att det inte är endast ett
skånskt intresse utan framför allt ett
mellansvenskt intresse, att förädlingsarbetet
och icke minst forskningsarbetet
får fortsätta vid Weibullsholm på
ungefär samma villkor varunder t. ex.
Svalöv arbetar. Min avsikt med detta
är inte att söka dra upp en debatt, som
leder till rivalitet mellan dessa två förädlingsanstalter,
utan tvärtom att få
dem likvärdigt bedömda, sett både ur
jordbrukets och samhällets synpunkt.

Yad beträffar formuleringen av utskottets
utlåtande vill jag säga, att jag
inte är riktigt på det klara med varthän
utskottet egentligen syftar. Jag skulle
vilja till utskottets företrädare ställa
frågan: Menar ni med formuleringen i
utlåtandet, att det innebär ett erkännande
av att Weibullsholm inte i tillräcklig
grad blivit tillgodosett, såsom
verksamheten i allmänhet förtjänar, och
att ni med detta skulle vilja ha utsagt,
att ni förväntar väsentligt höjda anslag
inför kommande verksamhetsår? Jag är
inte riktigt säker på det. Jag avvaktar

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Befrämjande av fröodlingen in. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

med glädje och tillfredsställelse ett positivt
svar från utskottets sida på denna
fråga.

Sedan skulle jag vilja framhålla, att
det finns ett gammalt ordspråk som säger,
att medan gräset växer dör kon.
Inte betyder väl ändå 90 000 kronor
högre anslag så mycket, sett ur statsfinansiell
synpunkt? Det är ju dock
fråga om en produktiv verksamhet, som
här får gagn av pengarna. Det är inte
en investering vilken som helst, utan
jag anser den vara av synnerligen stort
värde.

Men, som sagt, jag avvaktar ett klart
besked om vad som är innebörden i utskottets
yttrande, innan jag ställer något
yrkande.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s). Herr
talman! Tillåt mig med detsamma få
svara på herr Hanssons i Önnarp fråga
om vad utskottet menar med sin skrivning
i förevarande punkt och varthän
det syftar. Jag ber då att få säga, att
vi har inte gjort några jämförelser mellan
exempelvis den växtförädlingsverksamhet,
om bedrives i Svalöv och motsvarande
vid Weibullsholm. Yi har heller
inte uttalat något om den nytta som
det var för sig har för vårt jordbruk.
Det finns ju också andra företag, som
bedriver växtförädling än dessa båda
och som också i begränsad omfattning
får statsanslag.

Jag vill då förklara, vart vi har syftat
med vår skrivning i utlåtandet i år,
med att säga, att det varit svårt för utskottet
att klart bedöma frågan, huruvida
statens stöd på förädlingsverksamhetens
område för närvarande är avpassat
på ett fullt tillfredsställande sätt.
Vid 1952 års riksdag underströk utskottet
vad det hade yttrat redan 1951, nämligen
att en översyn med det snaraste
borde komma till stånd av denna fråga.
Yi understryker ånyo önskvärdheten av
att denna översyn verkligen kommer

till stånd. Vad denna översyn skulle innebära
framgår av det principuttalande
utskottet gjorde 1951. Då skrev utskottet:
»Med hänsyn bland annat till förädlingsverksamhetens
splittring å skilda
institutioner och företag, olikheter beträffande
dessa företags ekonomiska
ställning samt den varierande karaktären
hos de arbetsuppgifter vari verksamheten
är uppdelad, föreligga svårigheter
att klart bedöma frågan, huruvida
statens stöd åt verksamheten i nuvarande
läge är avpassat på ett fullt tillfredsställande
sätt.» Utskottet påyrkade
därför en översyn av de grunder enligt
vilka statligt stöd för närvarande lämnas
åt växt- och fruktträdsförädlingen.
Utskottet fortsatte: »Denna översyn torde
böra syfta till att uppställa ur effektivitets-
och kostnadssynpunkt lämpliga
samt så långt möjligt enhetliga normer
för stödets utformning och fördelning.
I samband därmed synes böra prövas
det i ärendet berörda spörsmålet om
införande av ett licenssystem på förevarande
område.» Det är detta föregående
uttalande, som utskottet i år ånyo
hänvisar till.

Med vad jag anfört ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON i Önnarp (bf): Herr
talman! Jag tackar för det besked jag
fick från utskottets talesman, men det
stärkte mig inte i den uppfattningen, att
utskottet är tillräckligt positivt. Det förvånade
mig i viss grad, att man inte vågade
redan nu ge en fingervisning om i
vilken riktning utvecklingen av anslagen
borde gå. Det förefaller mig som om
utskottet inte är främmande för att låta
de rådande förhållandena bestå även i
fortsättningen. Jag vill under sådana
förhållanden här ha tillkännagivit, herr
talman, att jag yrkar bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

Herr EKDAHL (s): Herr talman! Jag
har begärt ordet för att tala om, att jag
tänker rösta för den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Jag har all respekt för de framtidslöften,
som ligger i det uttalande, som
här har gjorts av utskottets talesman
och vice ordförande, herr Gustafson i
Dädesjö, men Weibullsholms ledning
har lagt fram ett material, som jag finner
övertygande för den ståndpunkten,
att något måste göras redan i år. Jag
ber få tillägga, herr talman, att jag har
varit i tillfälle att följa detta företags
utveckling ifrån en mera blygsam omfattning
för ett halvsekel sedan och till
nu. Jag finner denna utveckling utgöra
ett mycket starkt skäl för den bedömningen,
att här föreligger ett exempel
på hur enskild företagsamhet kan utföra
ett gediget arbete med samhällsnyttig
betydelse. Jag anser att en verksamhet
av denna karaktär förtjänar det
statliga stöd som reservationen vill ge.
Det är detta, herr talman, som föranleder
mig, att instämma i yttrandet om
bifall till reservationen.

Herr HiEGGBLOM (h): Herr talman!
Jag hade väntat mig, att herr jordbruksministern
skulle på något sätt ge till
känna sin uppfattning i denna fråga,
men det tycks tydligen inte vara meningen,
och därför ber jag att få förlänga
diskussionen något.

Det ligger en admonition i utskottets
uttalande att man förväntar att den utredning,
som riksdagen begärde redan
hösten 1951, verkligen skall komma till
stånd. Jag tycker att det skulle ha varit
av intresse för kammaren att veta vad
det är som föranlett, att jordbruksministern
med sitt ostridiga intresse för
det svenska jordbrukets avgörande
problem inte tillmötesgått riksdagens
önskan om en sådan utredning. Jag
tror inte att man behöver vara någon
detektiv ens med Hemliga Jönssons
kvalifikationer för att upptäcka, att in -

om de grupper av människor, som arbetar
inom den svenska växtförädlingen,
opererar vissa återhållande
krafter när det gäller att komma till
rätta med frågan om en rättvis fördelning
av statens bidrag till växtförädlingsverksamheten.
Vi har ju det egendomliga
förhållandet, att det hos regeringen
ligger en utredning, daterad år
1932, som förordar ett statligt stöd med
50 procent av själva forskningskostnaderna.
Den utredningen följer Statens
lantbruksförsök och lantbrukshögskolans
styrelse varje år när de förordar
bidrag till Weibullsholm, men denna
tjuguåriga utredning har aldrig föranlett
regeringen att lägga fram ett förslag,
så att man får denna fördelningsgrund
eller någon annan skälig fördelningsgrund
fastställd. Här måste ha
opererat krafter, som hållit tillbaka
ett slutligt ståndpunktstagande. Jag befarar,
herr talman, att anledningen till
att riksdagsbeslutet hösten 1951 ännu
inte lett till tillsättande av denna utredning
också kan vara att de krafter,
som jag, vet var mycket obehagligt berörda
av den motion som ledde till detta
utredningsbeslut, försöker att få hela
denna fråga förhalad. Jag vill till herr
jordbruksministern ställa en allvarligt
menad vädjan att med den ställning och
den auktoritet han har försöka få den
här saken tillrättalagd, så att klara
grunder erhålles för statens stöd åt
växtförädlingsverksamheten.

Att sådana grunder saknas drabbar ju
tyvärr framför allt Weibullsholm. Det
är detta företag och möjligen också de
nya små växtförädlingsanstalterna, som
får bära nackdelen att fasta principer
inte föreligger på detta område.

Här har tidigare av herr Antby påpekats
att om vi bara går två år tillbaka
i tiden har anslaget till Svalöv
höjts med inemot 48 procent, medan
anslaget till Weibullsholm höjts med
endast 20 procent. Skillnaden mellan
de bägge institutionerna är inte den,

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

att exploaterandet av forskningsresultaten
i det ena fallet tas om hand av ett
privatekonomiskt företag och i det andra
fallet av några allmännyttiga institutioner,
utan i båda fallen är det
privatekonomiska företag som exploaterar
forskningsresultaten. När det gäller
utsädesföreningen vid Svalöv är det
Allmänna svenska utsädesaktiebolaget.
Nu föreligger ju enligt upplysning i
propositionen den situationen, att det
träffats ett nytt avtal mellan detta bolag,
som exploaterar förädlingsverksamhetens
resultat, och Svalövinstitutionen
om ett ökat stöd, och jag hoppas
att jordbruksministern ser till att denna
överenskommelse — om den ännu
är godkänd framgår inte av propositionen
— inte betyder att staten, när
den fyller i vad som fattas för Svalövs
del, garanterar en förräntning av aktiekapitalet
i detta bolag, som ligger över
den vanliga bankräntan. Jag utgår, herr
talman, ifrån att när jordbruksministern
till synes accepterat överenskommelsen
har han varit på det klara med
att den är sådan, att det som tillskjutes
från Allmänna svenska utsädesaktiebolaget
till Svalövinstitutionen är av den
storleksordning, att inte staten med sina
anslag ger aktieägarna i detta bolag
några förmåner.

Men om det verkligen är pressat upp
till denna nivå blir man förvånad, då
vi trots detta haft anledning att med
varm hand ge Svalövsinstitutionen en
anslagsökning på 47 % på två år, men
beträffande Weibullsholm, som också
är pressat på samma sätt, har vi kommit
så pass lågt som till 20 %.

Jag bar bara ett ord att säga med anledning
av jordbruksutskottets understrykande
av att utredningen bör komma
till stånd. Bakom dess motivering
ligger det förhållandet att här finns
möjligheter att med en annan lagstiftning
och utan statligt stöd ge hjälp åt
förädlingsföretagen genom något slag
av royalty eller dylikt. Det har ju t. o. m.
4—Andra kammarens protokoll 1953. j''

hänt att vi från utlandet, exempelvis
från Holland, fått översänt till våra
svenska växtförädlingsanstalter vissa
medel, som de är villiga betala för att
de utnyttja våra förädlingar. En förutsättning
för att man skall kunna fortsätta
härmed har varit att Sverige har
en motsvarande bestämmelse gentemot
holländska förädlingar. Det är ju inte
vidare ekonomiskt att inte gå till mötes
en villighet i utlandet att på detta sätt
bidra till vår växtförädlings ekonomisering.
Och säkert finns också möjligheter
att låta dem som exploatera förädlingsresultaten
betala på annat sätt
än som nu sker. Situationen är, som
herr Agerberg mycket riktigt anmärkt,
att när bara den förädlade produkten är
utsläppt i marknaden kan förädlingsföretaget
inte under någon längre tid
dra nytta av vad som är gjort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille
(h).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
På herr Hseggbloms direkta fråga vil]
jag svara, att jag ämnar framlägga förslag
om en utredning på detta område,
och jag har här i min hand direktiv
utarbetade för en sådan utredning, som
jag skall lägga fram för mina regeringskolleger.
Följaktligen har övervägande
i denna sak skett inom jordbruksdepartementet,
men sedan förra årets
riksdag har vi inte hunnit få fram något
förslag. Nu kommer det i den mån jag
får mina synpunkter på frågan beaktade.

För övrigt vill jag i detta sammanhang
säga att man av debatten kunde
få intrycket att reservanterna, som vill
ha en ökning av anslaget till Weibullsholm,
ensamma skulle hysa intresse för
forskningen. Jag får för min del säga,
att det är svårt att överskatta forsk10.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

ningens värde. Jag är liksom herr Agerberg
övertygad om att de pengar man
investerar i forskning är en investering,
som i regel ger en mycket god
förräntning. Följaktligen innebär mitt
bedömande av dessa ting ingen som
helst underskattning av forskningens
värde. Men skillnaden i denna sak tycker
jag att man från reservanternas
sida driver upp till något onödigt stora
proportioner. Det är inom parentes
sagt säkerligen nödvändigt att man får
en undersökning till stånd på detta område
och även efter hand beslut om
efter vilka regler statsbidrag skall lämnas.
Jag tror att man kommer att gagna
alla intressen på det sättet. Men vi får
komma ihåg att det för närvarande inte
är lika ställt för dessa två institutioner,
Svalöv och Weibullsholm. Jag tror för
min del att båda dessa institutioner har
fyllt och alltjämt fyller en oerhört stor
uppgift för den svenska växtförädlingen.
Glädjande nog är det så härvidlag,
som någon talare tidigare nämnt, att
det fört med sig att svensk växtförädling
är känd inte bara inom landet utan
även har skapat ett internationellt
namn. Sverige har under vissa tider och
på vissa områden hört till de ledande
nationerna och räknas ännu i dag dit.

Skillnaden mellan dessa båda institutioner
är den att den ena arbetar uteslutande
med växtförädling och har
överlämnat försäljningen till ett affärsdrivande
företag, medan den andra
kombinerar dessa båda saker. Huruvida
det på grund av de priser som
varit rådande på olika utsädessorter under
senare år endast blivit en skälig
förräntning av det kapital, som investerats
för exploatering, eller försäljningen
av utsäde, eller det också lämnat
medel för ökad växtförädling, därom
kan ju meningarna vara delade. Ingen
kan säga annat än gott om Weibullsholm.
Där har man mäktat att både
föra fram nya sorter och efter vad jag
tror också förbättrat sin ekonomiska

ställning. Och detta är ju enbart glädjande.

Sedan frågade herr Hseggblom, om
det aval som nu är upprättat mellan
ulsädesföreningen i Svalöv och Allm.
svenska utsädesbolaget, medger en
större förräntning av utsädesbolagets
kapital än som kan anses vara skäligt.
Den frågan är oerhört svår att svara
på. Så mycket är dock säkert, att i det
avtal som nu träffats med utsädesföreningen,
har bolaget pressats så hårt
som varit möjligt, och hur det varit under
tidigare år bär inte jag ansvaret
för. Jag anser, att det i den utredning,
som skall komma till stånd, är nödvändigt
att undersöka dessa problem, så
att vi får riktlinjerna uppdragna ordentligt.

Vad sedan gäller anslagens storlek,
så medger jag att skillnaden är ganska
stor. Men man får därvid komma ihåg,
att de vid Svalöv anställda tjänstemännens
befattningar är mer eller mindre
statliga, eftersom tjänsterna är reglerade
enligt statens löneplan. Detta har
varit nödvändigt. Den stora kostnadsökningen
hänför sig just till avlöningarna,
vilka stigit i takt med strävandena
att åstadkomma den rättvisa, som tjänstemännen
vid Svalöv haft rätt att kräva,
när de jämfört sina förmåner med
andra befattningshavares på sådana
områden, där staten stått för avlöningarna.
Jag kan heller inte tänka mig annat
än att det varit möjligt också för
Weibullsholm, med de ekonomiska betingelser
de har, att följa den statliga
lönesättningen för sina anställda tjänstemän.
Den ekonomiska otrygghet som
tjänstemännen vid Weibullsholm känner,
enligt vad en tidigare talare här
framhållit, tror jag därför inte är så utpräglad
som här sagts. Jag anser tvärtom,
att den ekonomiska utvecklingen
vid Weibullsholm under senare år varit
sådan, att den varit ägnad att skapa
trygghet för befattningshavarna därstädes.
Företaget har ju också ord om sig

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

att inta en god ställning både när det
gäller det ekonomiska utbytet och det
kvalitativa resultatet av verksamheten
på växtförädlingens område, och arbetet
där inger stort förtroende.

Jag har anledning förmoda att den
utredning jag här talat om skall leda
fram till en rättvis avvägning mellan
olika faktorer, och det finns därför
enligt min mening ingen anledning att
här gå på reservanternas linje. Jag hoppas
också att det förslag som innefattas
i propositionen och som utskottsmajorileten
har anslutit sig till, kommer att
ge svensk växtförädling möjligheter till
fortsatt framgångsrikt arbete.

Herr H./EGGBLOM (h): Herr talman!
Jag ber först att få tacka herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för upplysningen att utredning
i dessa frågor skall göras. Det var ju
en ovanligt snabb effektuering av jordbruksutskottets
utlåtande, när det samma
dag som propositionen ligger på
riksdagens bord kan meddelas, att direktiven
för en utredning är klara. Så
långt är följaktligen allting gott och väl.
Sedan tycker jag bara att riksdagen
också skall beakta vad herr Hansson i
Önnarp sade, nämligen att vi skall se
till att inte kon dör medan gräset gror.
Vi bör ha klart för oss att det tar några
år innan utredningen är klar med sitt
arbete, och därför bör vi ge Weibullsholm
den möjlighet att bedriva sin
verksamhet, som reservanternas förslag
innebär.

Vad sedan beträffar statsrådets funderingar
om skillnaden mellan Weibullsholm
och Svalöv, så vill jag göra
den lilla anmärkningen, att det nog
ändå inte är riktigt att karakterisera
Weibullsholm som en institution, där
man enbart sysslar med praktiska växtförädlingsproblein,
medan Svalöv tagit
på sig även grundforskning. Skulle detta
vara riktigt, så skulle inte de forskare,
som varit anställda vid Weibullsholm

och bedrivit sin verksamhet där, kunnat
meritera sig för professorsbefattningar
av vetenskaplig art. Sedan är
det självklart, att när riksdagen ger
Svalövsinstitutionen ett mer än fyra
gånger så högt anslag som Weibullsholm,
så måste det vid Svalöv finnas
pengar till grundforskning i en omfattning,
som man inte kan räkna med att
Weibullsholm skall kunna orka med.

När sedan procenttalen anföres i
samband med anslagshöjningarna, så
tror jag inte att man kan göra gällande,
att det varit grundforskningsarbetet vid
Svalöv, som föranlett den stora ökningen
av anslagen till denna institution.
Nej, vad som föranlett de höjda
anslagen är i betydande grad de höjda
timlönerna till de personer, som sysslar
med sådd och skörd och olika försök
vid växtförädlingsanstalterna. Därvidlag
kan det inte föreligga någon skillnad
i kostnadsökningarna, uttryckt i
procent, mellan Svalöv och Weibullsholm.
Vi har därför inte på något sätt
ansett, att det skulle ändras på proportionerna
och att Svalöv ej för sin grundforskning
skall ha ett större belopp än
Weibullsholm, utan vi menar, att den
i procent uttryckta anslagshöjningen
borde vara något mera sammanfallande
än nu. Jag tror också att den föreslagna
anslagsökningen för Weibullsholm är
mycket väl motiverad med hänsyn till
den fortsatta verksamheten där.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag tilllåter
mig att lägga några principiella
synpunkter på denna fråga. Det är
självfallet ett stort intresse för det allmänna,
att vi har en god växtförädlingsverksamhet
på jordbrukets område
i landet, och detta har också uppmärksammats
från statsmakternas sida.
Vi har Svalöv, som till sin reella natur
är en statsinstitution, där staten har
det dominerande inflytandet och där
staten betalar de väsentliga kostnader -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

na. Vi kan inte komma ifrån, att staten
får betala kostnaderna där, och det
är nödvändigt att vi har en sådan institution.

Men det är alltid nyttigt att det bedrives
växtförädlingsverksamhet på
mer än ett ställe och att en offentlig
institution, som Svalöv är, påverkas av
arbetet även vid andra växtförädlingsanstalter.
Det är därför fortfarande ett
intresse från statens sida att ge stöd
åt Weibullsholm, den stora privata
växtförädlingsanstalt som kan konkurrera,
om jag så får uttrycka mig, med
Svalövsanstalten. Men, vi skall ha klart
för oss att Weibullsholm i motsats till
Svalövsinstitutionen är ett enskilt affärsföretag,
som driver en stor ekonomisk
verksamhet som ger vinst. Och
för detta stora affärsföretag är det också
ett eget intresse att driva denna förädlingsverksamhet.
Det kan därför aldrig
vara riktigt att staten betalar alla
Weibullsholms förädlingskostnader.

Detta gör staten ingalunda, kan man
svara från reservanternas sida. Men
frågan hur stor del av dessa kostnader
som staten skall betala får väl ändå ses
i någon relation till företagets egen förmåga
att bära kostnaderna. Jag menar
därför att man kan inte anlägga de synpunkter
på dessa spörsmål, som ifrån
herr Haeggbloms sida har gjorts, att
man skulle sitta och noga räkna på
någon relation i fråga om förädlingskostnaderna
för Svalöv och för Weibullsholm.
Det finns möjlighet att bedöma
detta friare.

Man skall inte glömma att anslaget
till Weibullsholm är ett uppmuntringsanslag
för att detta företag skall driva
sin verksamhet och ge landet en växtförädlingsverksamhet
vid sidan om den
offentliga. Institutionen skall ha ett
uppmuntringsanslag för detta, men vi
skall inte glömma, att det är företagets
eget intresse också att driva denna
verksamhet. Vi behöver inte sitta och
räkna så noga efter hur stor procent

av kostnaderna företaget självt får betala
och hur mycket staten får betala,
utan vi skall även ta hänsyn till företagets
intresse och förmåga att bära
sina kostnader. Det finns därför inte,
i varje fall inte för närvarande, någon
anledning att höja detta anslag.

Herr H7EGGBLOM (li): Herr talman!
Vi får väl ändå, herr statsråd, inte låta
bli att tala om att Svalövsförädlingarna
exploateras av ett lika privatekonomiskt
företag som Weibullsholms.
Det är Allmänna svenska utsädesaktiebolaget
som äger detta och har aktier
utspridda runt om bland jordbrukarna,
aktier som, när det härom året var
fråga om att de skulle övertas av Sveriges
lantbruksförbund, redovisades
som mycket värdefulla papper med årlig
utdelning. Skall vi inte, när vi talar
om Svalöv, också påminna om att
bakom exploaterandet av dess vetenskapliga
resultat står ett absolut privatekonomiskt
intresse? Detta har jag
påpekat tidigare när statsrådet inte var
närvarande, men jag tycker det är anledning
att erinra därom.

Det är väl litet överdrivet att påstå,
att reservanterna sitter här och räknar
så noga efter att beloppen skulle vara
lika stora. Hade vi gjort det, hade det
i detta fall varit fråga om ett annat belopp.
Vi har pekat på att Weibullsholm
får 20 procents höjning av anslaget
på två år, Svalövsinstitutionen
47 till 48 procent. Denna ökning ger
inte alls någon jämställdhet, men vad
vi fastnat för är att förordet för beloppet
på 300 000 kronor har det sakliga
stödet, att bakom detsamma står lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök.

Här föreligger dess bättre inte något
försök att nedvärdera Weibullsholms
insatser. Det går för övrigt inte när
vi vet vad dess verksamhet betyder för
vete-, korn- och rotfruktsförädlingen.
Detta skall man minnas när man reso -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

nerar som så, att Svalövsinstitutionen
kanske skulle kunna vara den enda som
staten hade anledning intressera sig
för, medan vi ger litet drickspengar —
5 procent, som innevarande års höjning
innebär — åt det där privata förelaget
som hjälper till. Skulle vi ha en
en statlig institution som fyllde det
svenska jordbrukets behov i fråga om
växtförädling, skulle vi behöva en institution
av mycket större omfattning
än den Svalöv för närvarande har.

Jag är övertygad om att svalövstjänstemännen
gör allt vad de kan för att
deras verksamhet skall bli välsignelsebringande
och omfattande. Yi har
emellertid vid Svalöv inte tillräckligt
många specialister för att kunna nå
toppresultat inom alla olika grader av
växtförädling. Vi har därför ett behov
av de specialister på vete-, korn- och
rotfruktsförädling som finns på Weibullsholm.
Skulle dessa flyttas över till
Svalöv och skulle denna institution utrustas
med tillräckligt många experter
för att sköta den verksamhet, som Weibullsholm
nu bidrar med, blev det säkerligen
inte fråga om någon billig penning
för staten. Kanske blev det som
när staten skulle ta hand om Harpsund
och sköta den egendomen i stället för
att utarrendera den. En något större
slant till detta privata företag, som nått
så utmärkta resultat, tror jag därför,
herr finansminister, är en synnerligen
god kapitalplacering.

Visserligen skall vi vara sparsamma,
men nu har nionde huvudtiteln gått
igenom manglingen utan ett öres höjning
av anslagssummorna ännu, och på
de punkter som återstår finns det faktiskt
möjligheter till besparingar. Jag
tycker därför inte att 90 000 kronor på
denna stat på något sätt skulle behöva
oroa herr Sköld som finansminister.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Haeggblom är ju alltid mycket vältalig,

och han höll nu ett långt anförande, i
vilket han polemiserade mot mig i frågor,
där jag inte har någon annan mening
än han. Jag har redan sagt att
jag finner det vara riktigt och rimligt,
att staten stöder Weibullsholm för att
det skall finnas en anstalt till vid sidan
om Svalöv, varför jag inte ytterligare
behöver utveckla detta.

Jag begärde inte ordet för att säga
vad jag nu sagt utan för att säga följande.
Herr Hseggblom drog i diskussionen
in att försäljningsresultatet vid Svalöv
omhändertas av ett privatkapitalistiskt
företag, Allmänna svenska utsädesaktiebolaget,
och det är alldeles riktigt.
Det är en anordning som träffades på
den tiden, när herr Haeggbloms nuvarande
partivänner styrde och ställde i
detta land. Och det är klart att det, sedan
en sådan anordning skapats, inte
är så lätt att förändra den. Man har
många gånger sökt finna medel, varigenom
Svalövsanstaltens resultat skulle
kunna komma till en bredare användning.
Något sådant resultat har
man ännu inte uppnått, men detta är
en helt annan fråga. Det är ju dock
så att Svalövsanstalten i realiteten är
en statsanstalt, vars verksamhet bestämmes
av de statliga anslagen. Det
är mycket sannolikt att det skulle vara
rimligt, att Allmänna svenska utsädesaktiebolaget
betalade mera för resultaten
än vad bolaget gör. Men det är en
förhandlingsfråga, och det är klart att
statens möjligheter att där nå ett bättre
resultat är mindre, så länge det inte
är möjligt att finna ett alternativ för
försäljningen av förädlingsresultaten.
Men hela denna fråga har ju absolut
ingenting att göra med den fråga som
här i dag diskuteras.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag skulle vilja meddela kammaren
att vad reservanterna här föreslagit
är att Weibullsholmsanstalten
skall relativt sett få ungefär samma

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

statsbidrag som anstalten hade före
kriget, nämligen 40 procent av kostnaderna
för förädlingsverksamlieten. Svalöv
får ungefär 80 procent.

Herr NILSSON i Svalöv (h): Herr talman!
Jag hade inte tänkt lägga mig i
denna debatt, men eftersom jag har haft
tillfälle att på mycket nära håll följa
såväl Weibullsholms- som Svalövsinstitutionens
förädlingsverksamhet, kanske
det är på sin plats att jag säger ett par
ord.

Jag vill då först säga att vad som
glattt mig i denna debatt är att jordbruksministern
uttalade, att en utredning
skulle komma till stånd rörande
anslaget till växtförädlingsanstalterna.
Anledningen till att jag finner detta
glädjande beror därpå att jag är övertygad
om att denna utredning kommer
att rätta till begreppen i fråga om våra
olika anstalter för växtförädling. Jag
tror att inte minst min gode vän och
partikollega herr Hseggblom kanske
kommer att få en något annan syn på
saken, sedan resultaten av denna utredning
föreligger. Det ligger nämligen så
till, att Svalövsinstitutionen och Weibullsholm
är organiserade på olika sätt.
Svalövsorganisationen, även det merkantila
företaget, står under statlig insyn.
Såväl i styrelsen som i dess revision
tillsätter staten representanter. Så
sker icke vid Weibullsholm.

Då man följer verksamheten på nära
håll finner man, att Weibullsholm lämnat
glänsande resultat — det är jag den
förste att erkänna — men det ligger
även så till att dess förädlingsresultat
till mycket stor del är merkantilt inriktat,
d. v. s. anstalten lägger an på att
förädla sådana saker som får mycket
stor spridning i de stora jordbruksdistrikten
och som därigenom blir vinstgivande
för företaget, medan däremot
Svalövsinstitutionen inte bara har att
ta hänsyn till dessa egentliga jordbruksdistrikt
utan den måste också be -

driva en förädling, som också har så att
säga social betydelse. Man går där in
för att lägga ned stora kostnader på att
få fram sorter för även sådana jordbruksdistrikt,
där försäljningen av förädlingsprodukterna
blir rent förlustbringande
för det merkantila företaget,
som ur allmän synpunkt åtagit sig att
föra ut dessa produkter i marknaden
till de berörda områdena.

Herr Hseggblom framhöll att förädlingsresultaten
som uppnåddes såväl vid
Svalöv som vid Weibullsholm i båda
fallen fördes ut i marknaden av merkantila
företag. Detta är riktigt, men
det är att märka att vad Weibullsholm
frambringar, det behåller anstalten
med full äganderätt, medan däremot
när det gäller Svalövsinstitutionen det
är Allmänna svenska utsädesaktiebolaget
som endast arrenderar exploateringsrätten
till de nya sorterna. Dessa
»arrendekontrakt» ingås endast för kortare
perioder. Om jag inte tar fel upprättas
de endast för tre år i sänder.
Häri ligger ett osäkerhetsmoment för
utsädesbolaget.

Jag vill också peka på en annan detalj.
Om jag är rätt underrättad är alla
förädlingsresultat som kommer fram
vid Sveriges utsädesförening omedelbart
offentliga saker. Så fort en korsningsprodukt
där kommer fram ingår den
omedelbart i de offentliga försöken, och
andra växtförädlingsanstalter kan omedelbart
använda dessa sorter för nya
korsningar, om de finner att detta ur
merkantil synpunkt är lönande. När det
däremot gäller nya sorter som framställes
vid Weibullsholm föreligger inte
denna skyldighet att lämna ut resultatet
till offentligheten förrän sorterna
är utökade och färdiga för försäljning.

Jag vill bara med detta, herr talman,
ha poängterat att det finns mycket stora
skillnader mellan dessa två institutioner
som huvuddiskussionen har rört sig om.
Det förvånar mig att inte också Hammenhög
har kommit in i diskussionen,

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

ty vi skall inte underkänna det växtförädlingsarbete
som där utföres.

Herr talman! Jag hoppas att inte detta
mitt anförande har tagits upp som om
jag skulle ha gjort mig till speciell talesman
för Svalöv eftersom denna anstalt
ligger på den plats jag kommer
ifrån. Jag vill bara ha försökt att få
poängterat vilken stor skillnad det är
mellan de olika växtförädlingsanstalterna
Svalöv och Weibullsholm. Jag anser
nog liksom reservanterna att det hade
varit på sin plats, att Weibullsholm i
år hade fått ett ytterligare ökat anslag,
ty företaget är värt den uppmuntran
som herr finansministern har sagt att
anslaget till Weibullsholm innebär.

Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara erinra
om att denna skillnad, som herr Nilsson
i Svalöv på ett utmärkt sätt klargjort,
motiverar den skillnad i anslag
som föreligger i det att Svalöv får fyra
gånger så mycket som Weibullsholm.
Men jag tycker inte att den motiverar
att vi, om vi säger att vi för två år sedan
har gjort en rättvis fördelning, nu
låter denna fördelning förskjutas på
sätt som har skett.

Med anledning av den lilla pik som
låg i herr Nilssons i Svalöv förhoppning
om att, när denna utredning kommer,
även jag skall komma på bättre
tankar, ber jag att få erinra om att den
motion som ligger bakom kravet på utredning
är skriven av mig. Jag tror därför
inte att det blir någon förvåning
från min sida, om det verkligen blir ett
gott resultat.

Herr HANSSON i önnarp (bf): Herr
talman! En del av vad herr finansministern
yttrade gav mig anledning att
begära ordet en gång till. Jag fick
emellertid anledning att kanske lägga
mitt anförande på en annan bog efter
herr finansministerns andra anförande.
Jag förstod detta så att han då inte var

riktigt inne på samma linje som den
hans första anförande kom mig att tro
att han var inne på. Jag har emellertid
framför mig ett betänkande från år
1931 med utredning rörande de statsunderstödda
växtförädlingsanstalterna.
Den nuvarande finansministern satt
med i denna utredning, och det kan
kanske vara av ett visst intresse för
kammaren att höra vad det stod i denna
utredning i ett visst avsnitt där det
gällde fördelningen av statsunderstödet
till även i det fallet Weibullsliolmsanstalten
och Svalövsanstalten.

Där står på s. 121 i sista stycket:
»Principiellt sett anse utredningsmännen
beräkningen av statsbidrag böra
för Weibullsholmsanstaltens vidkommande
— i likhet med vad för Svalövsanstalten
föreslagits —• baseras på bolagets
förutsatta självbestämmanderätt
i fråga om förädlingsverksamhetens organisation
och bedrivande. Statsbidrag
bör sålunda avvägas med utgångspunkt
från det av bolaget självt prövade medelsbehovet
för förädlingsverksamhetens
nöjaktiga upprätthållande och tillmätas
i viss proportion till den vid
granskningen av sagda medelsbehov
godkända nettokostnaden för verksamheten.
Härigenom vinnes, såsom tidigare
berörts, den fördelen att, då bolaget
självt har att med viss andel bidraga
till förädlingskostnadernas bestridande,
en viss garanti är att påräkna
beträffande bolagets återhållsamhet
med avseende å nämnda kostnader.
Därest i anslutning härtill den
statliga bidragskvoten, såsom utredningsmännen
anse till fyllest, fastställes
till 50 procent av nettokostnaden
för förädlingsverksamheten, skulle i
omförmälda alternativa fall statsbidrag

komma att utgå med---», och så

anförs de då aktuella bidragsbeloppen.
I nästa stycke heter det: »Enligt vad
förberörda beräkningar och uttalanden
giva vid handen finna alltså utredningsmännen
statsbidrag till den vid

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

Weibullsholm bedrivna växtförädlingsverksamheten
böra tillerkännas bolaget
i en omfattning, motsvarande hälften
av nettobeloppet av bolagets enligt ovan
angivna grunder beräknade årliga kostnader
för förädlingsverksamheten.»

Man kan väl således ändå säga, att
när detta anslag i dag är nere under
30 procent, är det inte alls att gå in
på nya linjer, då det begäres en anslagsökning
med 90 000 kronor, utan
det kan vara fullt försvarat och även
stå i överensstämmelse med vad som
sades år 1931.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! .lag
trodde nu inte att herr Hansson i Önnarp
var så konservativ att han ansåg
att det som gällde 1931 även skulle
gälla 1953. Det finns väl inte den minsta
anledning att säga, att den ståndpunkt
jag intog då på något sätt står
i motsats till vad jag säger i dag. Det
beror väl på vad som har hänt sedan
1931, herr Hansson i Önnarp! Men det
är ju så, att när man är så ung som
herr Hansson är har man aldrig hunnit
uppleva utvecklingen.

Eftersom jag ändå har ordet skulle
jag vilja säga en sak med anledning av
vad herr Antby här yttrade i en replik.
Han sade att reservanterna begär inte
mer än att Weibullsholm får samma
reala statsbidrag som Weibullsholm
hade före kriget. Ja, låt oss observera
detta. År kammaren beredd att på alla
punkter slå fast att de reala statsbidrag
som på olika områden utbetalades före
kriget fortfarande skall gå ut? Är vi i
stånd att bedöma vilka statsfinansiella
konsekvenser detta skulle komma att
få? Statens behov av utgifter, om jag
så får uttrycka det, har väl ändå förskjutit
sig i högsta grad på de 15 år
som har gått sedan det andra världskriget
bröt ut. Man kan inte slå fast
en sådan princip.

Herr HANSSON i önnarp (bf): Herr
talman! Jag skulle bara vilja säga till
herr finansministern, att detta i så fall
inte är den enda sak där herr finansministern
har ändrat ståndpunkt, ty
det att han gör så har vi ju upplevat
många exempel på. Jag har också vid
flera tillfällen hört att finansministern
bär vågat säga: Visst har jag en annan
ståndpunkt nu än den jag tidigare haft,
men det är väl ingenting som säger att
det är riktigare med den ståndpunkten
jag hade vid något annat tillfälle än
den jag har i dag. Jag har lärt känna
vårt lands finansminister för att inte
vara rädd för att ändra ståndpunkt.
Men jag skulle ändå i detta sammanhang
vilja fråga: Vad är det som har
inträffat som gör att man skulle behöva
ändra ståndpunkt i detta fall?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag anser
inte att jag i det stora hela har
ändrat ståndpunkt i denna fråga. Jag
kanske har ändrat uppfattning om vilket
procenttal det skall vara. Det kan
man kanske finna motiv för, om man
närmare studerar Weibullsholms balansräkningar.

Till herr Hansson i Önnarp skulle
jag vidare vilja säga att jag hoppas att
herr Hansson också skall få bli så gammal
att han finner, att utvecklingen gör
det nödvändigt att ändra en och annan
ståndpunkt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Antby var inne på att anslaget till
Weibullsholm nu är relativt försämrat
jämfört med anslaget före kriget. Jag
vill fråga herr Antby: Vilket tror herr
Antby att Weibullsholm helst vill ha,
de anslag som det fick före kriget och
de priser som då rådde på utsäde, eller
de anslag som ges i dag i förhållande
till de utsädespriser som nu är rådande? -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm. Nr 10.

Byggnads- och underhållsarbeten vid statens skogsskolor.

Här har sagts tidigare att man inte
kan komma förbi att Weibullsholm är
ett privatföretag. Det ligger kanske något
i det. Jag skulle för min del tro,
att Weibullsholms bar bättre råd till
ökad växtförädling i dag än vad de
hade med det statsanslag och de utsädespriser
som var gällande före kriget.
Det skulle vara intressant att höra
herr Antbys åtsikt om den saken.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
86 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 92 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 86 gjorda hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkterna 87—159.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 160.

Byggnads- och underhållsarbeten vid
statens skogsskolor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr WIKLUND (s): Herr talman!
Som en av motionärerna på denna
punkt vill jag i anknytning till den reservation,
som herr Grym avgivit, säga
några ord om utskottets förslag.

Redan vid fjolårets behandling av
dessa byggnadsfrågor underströk utskottet,
att det förelåg ett synnerligen
stort behov av en skogsskola i övre
Norrland och att det vore angeläget att
en sådan skola inrättades inom en nära
framtid. Utskottet underströk även att
saken borde upptagas till förnyad prövning
i samband med medelsanvisningen
vid denna riksdag.

Så har också skett. Vid sin bedömning
av domänstyrelsens äskanden
framhåller departementschefen återigen
att starka skäl talar för att företräde
ges den nya skogsskolan i övre
Norrland. Han slutar emellertid med
att ge företräde åt reparationer och
upprustningar vid förefintliga anläggningar.
Tydligen var det här fråga om
ett antingen-eller, och konsekvensen har
alltså blivit att frågan om den nya
skogsskolan ytterligare ställts på framtiden.
Det anvisas 10 000 kronor till
tomtanskaffning, men skolbygget anses
lämpligen höra föras på beredskapsstat.

I de motioner, som jag och andra ledamöter
väckt i denna fråga, betonar
vi att behovet av en skogsskola inom
berörda område är synnerligen trängande.
Det gäller här den landsända, där
skogen är den viktigaste delen av näringslivet.
Bristen på kvalificerad arbetskraft
inom reviren och skogsförvaltningarna
däruppe är emellertid så
utpräglad, att den enligt vår mening
borde motivera dels ett principbeslut

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar.

om en nybyggnad av denna skogskola,
dels en medelsanvisning redan i år.

Nu har jordbruksutskottet följt Kungl.
Maj:ts förslag, och man motiverar detta
med det fortsatta behovet av investeringsbegränsningar.
Men vi konstaterar
med glädje att utskottet i sin skrivning
faktiskt har tillmötesgått motionärerna.
Man säger nämligen där, att om
riksdagen biträder utskottets förslag
om medelsanvisning för tomt till en
skogsskola i övre Norrland, innebär
detta ett principbeslut om byggande
av denna skola. Till detta har utskottet
fogat en beställning hos Kungl. Maj :t
om fortsatt medelsanvisning vid nästa
års riksdag.

Herr talman! Med hänsyn härtill och
i förhoppning om att Kungl. Maj:t vid
sin prövning nästa år av dessa byggnadsfrågor
söker vinna beaktande för
det utan tvivel stora behovet av en
skogsskola i övre Norrland, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 161—16''i.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 165.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

WIDÉN (fp): Herr talman! På
denna punkt föreligger en motion, en
trepartimotion, där en del synpunkter
och önskemål framförts i fråga om våra
skogsvårdsstyrelser. Vi har inte fått något
bifall från utskottet och inte heller
kommit med annat än en blank reservation,
ty vi anser att vi inte har några
möjligheter att få gehör här i kammaren
för våra ståndpunkter. Jag vill dock
framföra några synpunkter med anledning
av motionen och de förhållanden
under vilka våra skogsvårdsstyrelser
arbetar.

Jag skall inte gå närmare in på de
speciella förhållanden som gäller för
Kopparbergs län och länsjägmästarens
löneplacering där. Utskottet har varit
positivt inställt till motionen och faktiskt
i sak instämt med motionärerna
men inte nu velat göra någon revision.
Jag hoppas att jordbruksministern observerar
den punkten. Jag tror att det
finns verkliga sakskäl för en ändring.

I motionerna har också framförts
förslag om överflyttning av ett antal
tjänster från extra till extra ordinarie
stat. Samtidigt har också föreslagits inrättande
av ett större antal biträdande
länsskogvaktare. Jag representerar ju
Värmlands län och känner bättre till
förhållandena där, och jag vet att en
förbättring där är nödvändig. Vi har
alltför mycket personal utan fast anställning,
och det gör att skogsvårdsstyrelsen
är beroende av sina inkomster
för biträdesverksamhet åt skogsägarna
på ett sätt som är långt ifrån
lyckligt. Vi måste skapa tryggare anställningsformer
för denna personal om
vi skall behålla en kvalitativt högtstående
personal, och det är ur skogsvårdens
synpunkt nödvändigt.

Skogsvårdsstyrelsernas inkomster består
ju dels i statsbidrag, dels i ersättning
för arbeten som de utfört åt skogsägarna
och även i försäljning av plantor
och fröer för skogsändamål. Det är
att märka att kostnadsanslagen till
skogsvårdsstyrelserna är reservationsanslag,
som alltså inte får överskridas,
och det skapar problem som i dagens
läge är verkligt aktuella.

Inkomsten på biträdesverksamheten
åt skogsägarna uppgår till cirka tre och
en halv miljoner kronor i den stat vi
nu behandlar. Den bygger på att skogsägarna
under det gångna året i mycket
stor utsträckning använt personal för
stämpling. För närvarande utgår ersättningen
för detta arbete med 32 kronor
för stämpling och 36 kronor om arbetet
fortgår mer än fyra dagar. När det
gäller rena skogsvårdsändamål utgår

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar.

ersättningen med 22 respektive 26 kronor
per dag. När i höstas en ändring i
konjunkturläget för skogen inträffade
och det visade sig svårt att vinna avsättning
för skogsprodukterna, blev givetvis
stämplingarna av mindre omfattning
än tidigare. Det innebar, att
den personal som hade använts för
stämpling i större utsträckning än tidigare
kunde utnyttjas för direkt skogsvårdande
ändamål. Arbetsuppgifter
fanns mer än nog, och man grep sig
an med dessa problem. Men vad inträffade?
Jo, eftersom man nu fick sätta
i gång arbeten, som av skogsägarna betalas
med 22 kronor i stället för 32 kronor,
har inkomsterna för skogsvårdsstyrelserna
sjunkit mycket kraftigt. I
Värmlands län — men jag vet att så
även är fallet på andra håll — har det
uppstått en brist i kassan. För Värmlands
län uppgår denna brist innevarande
budgetår till ca 150 000 kronor.
Nu bidrar visserligen skogsstyrelsen
med 75 000 kronor, men ändå föreligger
ett klart underskott med 75 000 kronor.
Hur skall denna situation klaras?
Ja, skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län
har inte ansett sig ha någon annan möjlighet
än att med en månads varsel säga
upp den extra personalen. Den 4 mars
står de som berörts härav utan sin relativt
fasta anställning.

Man måste fråga sig: Är detta en
lycklig utveckling? Vi förstår alla, att
läget för personalen är besvärligt —
det behöver man inte gå in på. Men vad
blir följderna för skogsvården? Efter
vad jag kan finna, blir de allvarliga, ty
söker sig denna personal över till annat
arbete, finns den inte längre tillgänglig,
när det åter finns medel att fortsätta
skogsvårdsarbetena. Men inte nog
med det. Denna skogsvårdspersonal är
arbetsledare. Dess uppgift är inte att
utföra arbete utan att leda arbete. Samtidigt
har från arbetsmarknadsstyrelsens
sida framhållits, att det föreligger
ett behov av arbetsledare för skogsvårdsändamål
i det att man skulle kun -

na utnyttja skogsvården som ett av
medlen för att bekämpa en eventuell
arbetslöshet. Övergår denna personal
till annan sysselsättning och man ställs
utan möjlighet att anlita den som arbetsledare,
kommer detta givetvis att
försvåra de planer för arbetslöshetens
bekämpande, som man gjort upp på annat
håll. Jag tycker, att läget är allvarligt
i all synnerhet ur skogsvårdssynpunkt.

.lag skall här taga mig friheten att
citera en insändare i en länstidning i
Värmlands län, en av dem som råkat in
i nyssnämnda situation. Jag tycker att
den säger rätt mycket om vad som
skett på detta område och hur man ser
på nuvarande läge. Han skriver bl. a.:
»Nu har en kategori skogsarbetare blivit
så gott som utan arbete. Det gäller
stämplingsförmännen hos skogsvårdsstyrelsen
i Värmland. Ett dekret av den
4/2 från vår arbetsgivare upplyste oss
om att de månadsanställda efter den 4/3
endast får arbeta efter daglön, samt att
endast stämpling var tillåten. Detta betyder
att vi förbjudes utföra hyggesrensning
och röjning, emedan dessa arbeten
ställer sig alldeles för dyra för
skogsvårdsstyrelsen. Det statsanslag,
som skulle finansiera nämnda åtgärder,
är nämligen slut. Man undrar då, hur
stort eller rättare huru litet detta anslag
kan vara, då man vet att skogsägaren
får betala 22 kronor per dag för
röjning och hyggesrensning samt 32 kr.
för stämpling. Då man vet att stämplingsförmännen
långt ifrån hör till någon
höglönegrupp, gör reflexionerna
sig själva.» Han fortsätter längre fram:
»Även om vi anses alltför ringa att ta
hänsyn till, trodde vi att skogsbruket
här i landet dock vore värt litet mera
omtanke än så. I sommar kanske arbetskraft
till just skogsvårdande arbeten
ej vore omöjlig att uppbringa. Förut
under alla år har brist på folk alltid
angivits som orsak till att blott en ytterst
ringa del av kalhyggena rensats
och lika lite röjts i ungskogarna. Att

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar.

staten inga medel har till detta låter
otroligt, då bara skogsvårdsavgifterna
beräknas uppgå till 7,8 miljoner kronor
bär i Sverige. Skogen ger väl i alla fall
en liten skärv per år, inte minst här i
Värmland.» Det är en stämplingsförman
som skriver detta, och man förstår hans
synpunkter.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag vill vädja till herr jordbruksministern
att ägna detta problem all
uppmärksamhet. Situationen är verkligen
allvarlig. Ur skogsvårdande synpunkt
måste vi säga, att situationen i
dagens läge är krisartad. Något måste
göras. Jag har som sagt inte ställt något
yrkande men har velat framföra
dessa synpunkter, och jag hoppas att
herr jordbruksministern vill beakta
dem. Jag vet, att skogsvårdsstyrelsen i
Värmland vänt sig till arbetsmarknadsstyrelsen
med förfrågan om man därifrån
kan få medel till sin verksamhet.
Jag frågar: År det rätta vägen att få
hjälp till våra skogsvårdsstyrelser? Bör
inte hjälpen gå den normala vägen via
jordbruksdepartementet?

Herr STAXÄNG (h): Herr talman! Då
jag jämte några andra ledamöter i
denna kammare framlämnat en motion
på denna punkt så vill jag här — delvis
i anknytning till det anförande, som
här nyss hållits — säga några ord om
vårt yrkande. I likhet med den föregående
talaren vill jag inte ställa något
direkt yrkande eftersom det knappast
torde vara möjligt att vinna kammarens
bifall till ett sådant.

När denna motion utarbetades var det
inte vår mening att ta med alla de
punkter, som hade framförts från skogsstyrelsen
och vilka var baserade på yrkanden,
som kommit från skogsvårdsstyrelserna
ute i länen. Vi begränsade
därför med avsikt motionen till några
få punkter, där vi ansåg att det fanns
mycket starka skäl för riksdagen att gå
något längre än Kungl. Maj :t hade gjort
i sina äskanden.

Det gäller här i första hand uppflyttning
av länsjägmästartjänsten i Kopparbergs
län från lönegrad 34 till lönegrad
37. Det är ju väl bekant för kammarens
ledamöter, att vi på en enda punkt
hade ett enhälligt beslut från riksdagens
sida när vi förra året på våren behandlade
tjänsteförteckningskommitténs förslag
beträffande denna och några andra
tjänster inom skogsvårdsstyrelserna. Vi
hemställde då om en omprövning av
bland annat denna tjänst. Skogsstyrelsen
har i egenskap av verkstyrelse i
sina petita tagit upp ett yrkande på
denna punkt.

Departementschefen har anfört ett —
jag medger det — vägande skäl emot
att nu i propositionen ta upp förslag
på denna punkt. Orsaken är den, att
tjänsteförteckningskommittén inte har
slutfört sitt arbete. Det anses inte vara
lämpligt i ett sådant fall att, innan
kommitténs arbete på en punkt slutförts,
ta upp punkten till omprövning.
Detta är skäl, som man givetvis inte
kan komma förbi. Skälet är sakligt
grundat. I detta fall drabbar det dock
direkt en person, nämligen den ifrågavarande
befattningshavaren. Det är
detta som är det beklagliga. Det ansåg
man vara ett skäl för att redan nu ta
upp denna fråga.

Jag beklagar att man inte här kan gå
motionen till mötes. Det räcker icke
med att som den förre talaren gjorde
hemställa att departementschefen har
denna fråga i åtanke. Denne befattningshavare
står nämligen ganska nära
pensionsåldern. Han har utfört ett utomordentligt
arbete. Det finns en klar
motivering för att denna tjänst skall
jämställas med de övriga tjänster som
blivit uppflyttade. Ifrågavarande tjänsteman
är alltså inte hjälpt med att man
har denna fråga i åtanke, tv snart är
det för sent. Det är väl dock ingenting
att göra nu, tv jag förstår att det är
lönlöst att ställa något yrkande på
denna punkt.

Vi framställde i vår motion även ett

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar.

yrkande om en överföring å extra
ordinarie stat av en extra assistent och
åtta extra biträdande länsskogvaktare
inom vissa skogsvårdsstyrelser. Det är
här egentligen inte någon kostnadsfråga.
Det gäller endast att få bra personal
till dessa platser. Det råder en mycket
stark konkurrens på detta område,
vilken inverkar i hög grad menligt på
skogsvårdsstyrelsernas arbete. Därför
ansågs denna överföring vara så nödvändig.
Den måste ske, och man kan
inte längre skjuta på saken. Förslagets
genomförande verkar givetvis på längre
sikt. Inte minst med tanke på de ökade
uppgifterna för skogsvårdsstyrelserna
— särskilt beträffande undervisningssektorn
— begäres att ytterligare tio
tjänster som biträdande länsskogvaktare
skall inrättas. Man måste ha dessa
tjänster, om man skall kunna fylla uppgifterna
på ifrågavarande område.

Det var alltså tre förändringar, som
motionärerna begär. På denna punkt
har det endast kommit en blank reservation.
Med det anförda har jag velat
understryka det berättigade i motionärernas
krav, och jag beklagar att man
inom utskottet inte kunnat tillmötesgå
dessa krav på någon punkt, då de ju
inte skulle förorsaka några större kostnadsförändringar.
Jag skall dock här
inte ställa något särskilt yrkande.

Med talmannens tillåtelse skall jag
här även yttra mig om nästa punkt för
att inte upptaga tiden med flera anföranden.
Det gäller här omkostnadsanslaget
för våra skogsvårdsstyrelser. Jag
kan inte undgå att i någon mån beröra
såväl departementschefens ställningstagande
som jordbruksutskottets utlåtande.
Jag förstår att jordbruksministern
säkerligen skulle ha velat gå längre särskilt
på denna punkt. Detta kommer
nämligen att få en mycket besvärande
inverkan på våra skogsvårdsstyrelser
med den nedprutning, som faktiskt här
har skett.

Det är en sak man måste ta hänsyn
till i detta sammanhang, som jag tror

att den förra talaren berörde i förbigående.
När man ser på anslaget till
denna punkt kan man inte lämna åsido
den stora inkomst, som nu tillflyter staten
genom de ökade taxeringsvärdena
och med nuvarande procentsats om en
och en halv promille när det gäller
skogsavgifterna, en ökning som uppgår
till närmare tre miljoner kronor.
Denna summa får inte jordbruksministern
del av, anser jag, utan den behåller
finansministern. Jordbruksministern
tvingas att gå t. o. m. något längre. När
det gäller omkostnadsanslaget har jordbruksministern
fått anbefalla skogsvårdsstyrelserna
att fylla en lucka i
detta anslag genom en höjning av taxorna.

Det är denna punkt som jag här något
vill stanna vid. Fn höjning av taxorna,
inte minst när det gäller stämplingsförrättningarna,
är en ganska allvarlig sak
för skogsvårdsstyrelserna. Givetvis kan
man säga, att »denne man med sina
kvalifikationer är inte dyr», men vi
måste dock betrakta det med hänsynstagande
till de massor av små skogsägare,
som skall anlita honom. Det är
ju en känd sak, att stämplingsförrättningarna
för en skogsvårdsstyrelse är
ett av de viktigaste medlen när det gäller
att få kontakt med skogsägarna. Det
är på stämplingsdagen, som man med
skogsägarna ute i skogen kan resonera
om en hel rad andra åtgärder. Man har
alltid framhållit stämplingsdagarna som
den bästa kontakten med skogsägarna,
inte minst ur propagandasynpunkt, som
skogsvårdsstyrelserna har i sitt arbete.
Det är alldeles tydligt, att genom de
minskade försäljningarna har inkomsterna
från stämplingsdagarna gått ned
i mycket hög grad. Det är därför ganska
farligt om anlitandet av dessa stämplingsmän
liksom bli beroende av ökade
försäljningar. Det är inte minst nödvändigt
att taxorna hålles på en sådan
nivå, att skogsägaren inte bara när han
vet att han skall sälja en del och få en
större inkomst utan också för sina egna

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar.

uttag, för sina gallringar och röjningar,
använder stämplingsförrättare. Och där
ligger faran av att ha för höga taxor.
Vi beklagar därför att jordbruksministern
har varit nödsakad att anbefalla
denna höjning. Denna har också behandlats
vid sammanträden med skogsvårdsstyrelserna,
och naturligtvis måste
man där vidta åtgärder för att fylla den
lucka, som finns i anslaget på denna
punkt. Jag skulle tro att det blir en
lucka på omkring 400 000 kronor.

Men jag kan inte undgå att komma
fram till jordbruksutskottet. Jag förstår
dess inställning här, och jag sympatiserar
med dess uttalande. Jordbruksutskottet
har kritiskt upptagit denna
punkt och alltså ansett att det inte är
lämpligt med denna höjning av taxorna;
och man säger på följande sätt: »Biträdestaxorna
synes dessutom redan ha
nått en böjd, som ej utan risk för ogynnsamma
återverkningar på skogsvårdsstyrelsernas
arbete och ekonomi i nuvarande
konjunkturläge kan överskridas.
» Man kan alltså säga att detta är
en erinran mot jordbruksministerns uttalande.
Jag instämmer i detta; men det
är en annan sak som gör att man blir
betänksam. Det går inte ihop när man
kommer fram till klämmen. Man bibehåller
samma anslag. Skulle man här
vara konsekvent så skulle man givetvis
räkna upp anslaget med vad jordbruksministern
beräknar att man genom en
höjning av taxorna skulle ernå på den
andra vägen. Men man har givetvis av
statsfinansiella skäl inte kunnat göra
detta, och det är kanske en sak som
man måste förstå. Men motiveringen
och klämmen går ju faktiskt inte ihop,
det är alldeles tydligt.

Jag hoppas dock att denna skrivning
skall ha en viss uppgift, nämligen att
den liksom talar framåt för kommande
år, att vi nu har kommit till gränsen
med våra taxor, och att man får gå fram
där med den allra största varsamhet.
Jag vill därför särskilt understryka, att
jag instämmer i själva syftet med den

skrivning, som här har gjorts, men att
det hade varit bäst om man kunnat
göra även en uppräkning, som hade varit
logisk i anknytning till skrivelsen.
Det förefaller mig som om man här
något mera skonat finansministern än
jordbruksministern.

Då jag inte skall sluta med något särskilt
yrkande, vill jag dock uttala den
förhoppningen, att under kommande år
skogsvårdsstyrelserna efter de vädjanden,
som inte minst här i dag och på
annat sätt kommit från de skogsvårdande
myndigheterna i landet, måtte kunna
få större möjligheter ekonomiskt att
fylla sin uppgift. De är mycket ansträngda
för närvarande. De måste räkna
med ett underskott i sin budget när
de skall gå in i nästa budgetår, och det
blir en ganska allvarsam sak med hänsyn
till den utomordentliga betydelse,
som skogen har. Inte minst när det gäller
vår exportvaluta står just vården
av skogen som en av de allra största
samhällsuppgifterna. Vi är säkert medvetna
om detta, och det vore önskvärt
att detta kunde komma till synes i anslagsäskandena
under kommande år.

Herr JONSSON i Järvsand (s): Herr
talman! Det är med rätt stor tillfredsställelse
som vi kan notera, att jordbruksutskottet
i år är enigt om anslagen
till skogsbruket. På denna punkt, där
det föreligger en blank reservation, har
nu två talare uppträtt utan att ställa
något speciellt yrkande, och det skulle
kanske ur den synpunkten ha varit
onödigt att här ytterligare utveckla de
skäl som utskottsmajoriteten haft för
sitt ställningstagande till de motioner
som här är redovisade.

De punkter där delade meningar har
uppstått inom utskottet är framför allt
frågan om löneplaceringen för några
tjänstemän men även frågan om extra
ordinarie anställning för ytterligare
tjänstemän. Detta är, som kammarens
ledamöter väl känner till, ganska om -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:

tåliga spörsmål. Vi har haft hela löneproblemet
uppe till behandling föregående
år på grundval av en omfattande
utredning och förhandling mellan
parterna. Vi har inom jordbruksutskottet
ansett, att det under sådana förhållanden
inte kan vara lämpligt att i
år rycka ut enskilda tjänster och göra
deras lönegradsplacering till föremål
för ny prövning. Det har ju också träffats
en överenskommelse om att man
inte innan tjänsteförteckningsrevisionen
är avslutad skall ta upp frågor om
ändring av hittills redovisade resultat.

Nu vill utskottet inte gå in på någon
sakprövning av var gränsen skall gå
mellan länsjägmästare i 34 och i 37
lönegraden. Någonstans måste gränsen
dragas, och var man än sätter den går
det att anföra argument för att någon
blir missgynnad. Då emellertid denna
lönegradssättning varit föremål för
riksdagens prövning så sent som i fjol,
har vi svårt att finna att det skulle vara
anledning att göra någon ändring i det
fallet.

Rent personligt vill jag dessutom uttala
som min mening, att jordbruksutskottet
inte har kompetens att överblicka
hela detta fält på ett sådant sätt
att det kan lägga sig i lönegradsplaceringarna.
Detta bör vara förbehållet den
avdelning inom statsutskottet som har
överblick över statstjänsternas lönesättning
och som bättre än andra utskott
kan överblicka konsekvenserna av
eventuella ändringar.

När det sedan gäller de nya tjänster,
som har påyrkats inom olika skogsvårdsstyrelser,
vil! jag säga att det naturligtvis
finns behov av ökad arbetskraft
— det är ingen som vill förneka
detta. Å andra sidan har man väl inom
ett flertal skogsvårdsstyrelser kunnat
lösa detta problem genom att anställa
extra personal dels med hjälp av omkostnadsanslaget
och dels med andra
medel. Det ligger dock en viss fara i
att i alltför hög grad utöka antalet ordinarie
tjänster. Vi får ju vid olika till -

Avlöningar.

fällen ofta höra i politiska sammanhang,
att vi skapat alltför många tjänstemän
i detta land. Även om det går att anföra
motiv för att det skulle behövas ytterligare
arbetskraft inom de flesta skogsvårdsstyrelser,
tror vi dock att det är
skäl i att nöja sig med vad Kungl. Maj:t
här har föreslagit — det är dock en hel
del nya befattningar som tillkommer
genom detta förslag.

Om jag sedan går över till nästa
punkt, beträffande skogsvårdsstyrelsernas
taxepolitik, som ju herr Staxäng
med talmannens tillåtelse har berört,
har utskottet kunnat bli enigt om det
uttalande det där har gjort. Vi har sagt
att vi i princip delar departementschefens
uppfattning, att med hänsyn till alt
lönekostnaderna har ökat taxorna bör
höjas för det biträde som lämnas skogsägarna
med utstämpling och dylikt, medan
vi däremot har menat att det inte
är skäl att göra någon taxehöjning för
de rent skogsvårdande uppgifterna.
Jordbruksutskottet anser det nämligen
vara av stor betydelse att de skogsvårdande
arbetena kommer till stånd, ehuru
de kanske för den enskilde skogsägaren
inte är så lönande för tillfället,
att de kan bära högre taxor. När det
däremot gäller utstämpling av virke
som skall säljas har åtminstone en del
av jordbruksutskottets ledamöter svårt
att förstå, att de skogsägare som har
förmånen att kunna sälja skog inte skall
kunna betala ungefär vad det kostar att
få det sakkunniga biträde som behövs
för utstämplingen.

Det är måhända riktigt som herr
Staxäng sagt, att vi borde ta konsekvensen
av vårt uttalande och föreslå
en höjning av anslaget när vi nu manar
jordbruksministern till försiktighet med
taxesättningen för de skogsvårdande
uppgifterna. Vi har emellertid inte ansett
oss kunna göra det, emedan vi har
svårt att överblicka kostnaderna och
emedan vi tror att det väl skall finnas
möjlighet att lösa problemet inom ramen
för det anslag som här är begärt.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Socialstyrelsen: Omkostnader.

Man får sedan till ett kommande år
närmare se hur saken kan utvecklas.

Jag vill ännu en gång uttala min tillfredsställelse
över den stora enighet
som man har kunnat uppnå inom jordbruksutskottet
när det gäller de viktiga
frågor som redovisas inom skogsbruket,
och jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG (h): Herr talman! Jag
skall inte gå in på den senare delen av
herr Jonssons i Järvsand yttrande när
det gäller taxorna. I mitt första anförande
belyste jag just betydelsen av
stämplingsmännens uppgifter, nämligen
att de inte bara utföra stämpling
utan också utgöra den bästa kontakt
skogsvårdsstyrelsen har när det gäller
att få till stånd andra åtgärder på skogens
område. Jag har därmed redan
belyst den sak herr Jonsson i Järvsand
berörde.

Jag nödgas emellertid faktiskt lämna
herr Jonsson i Järvsand några upplysningar
med anledning av att han säger,
att vi i jordbruksutskottet inte kan
sitta och pröva lönegraderna. Jag vill
bara erinra om att statsutskottet när
det behandlade tjänsteförteckningskommitténs
förslag just om den saken skrev,
att när det gäller vissa förändringar,
viss omprövning, så kan detta ske via
verkens petita. Detta måste då även i
viss grad beröra jordbruksutskottet.
Jag vill bara ge den upplysningen, att
med denna skrivning från statsutskottets
sida bakom måste man i jordbruksutskottet
i vissa fall kunna göra en omprövning,
när ett verk, såsom i detta
fall skogsstyrelsen, kommer med en
framställning. Jag vill bara lämna denna
upplysning utan att göra något
yrkande.

Herr JONSSON i Järvsand (s): Herr
talman! Jag vill med anledning av det
sista som herr Staxäng sade framhålla,
att såvida jag är rätt informerad har
det inom civildepartementet gjorts en

undersökning beträffande de tjänster,
som här har varit diskuterade, och därvid
har departementet inte funnit anledning
till någon förändring av de beslut
om lönegradsplaceringen som
fattats.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 166—209.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 210.

Lades till handlingarna.

§ 9-

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Socialstyrelsen: Omkostnader.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
5, föreslagit riksdagen att till Socialstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret

1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
483 000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Socialstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 483 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Bergh, Skoglund i
Doverstorp och Birke, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Socialstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 475 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

BIRKE (h): Herr talman! I reservationen
till denna punkt påyrkas
att resekostnadsanslaget skall minskas
med 8 000 kronor. Riksdagen har tidigare
uttryckt den meningen, att här
ifrågavarande resekostnader skulle om
möjligt begränsas. Utvecklingen har
emellertid varit den rakt motsatta. Budgetåret
1950/51 var de 70 000 kronor,
året därpå 75 000 kronor för att innevarande
budgetår komma upp till 92 000
kronor. Socialstyrelsen har nu begärt
att få anslaget höjt med 15 000 kronor.
Departementschefen har inte kunnat gå
med på det utan har begränsat sig till
en höjning med 8 000 kronor. Vi reservanter
anser, att man borde kunna bibehålla
det anslag som utgår för innevarande
år, därför att det tycks vara
den enda möjligheten att åstadkomma
att riksdagens uttalade mening efterleves,
att man bestämmer ett anslag som
omöjliggör fortsatt expansion på detta
område.

Nu har visserligen kostnaderna för resorna
kanske något ökat liksom även
vissa traktamentsersättningar, men man
kan i alla fall göra gällande, att det bör
kunna finnas möjligheter att på detta
område få till stånd viss begränsning.
Det sammanfaller ju också med den
ståndpunkt, som statskontoret här har
uttalat, då det säger, att det bör finnas
möjligheter till sådan begränsning utan
att därav torde uppstå några besvärande
verkningar för denna verksamet. Personligen
har jag den meningen, att det
inspekteras och att resor företages i
alltför stor utsträckning av myndighetspersoner
från Stockholm. Jag tror att
man bör sätta litet tilltro till primärkommunerna
och deras möjligheter att
kunna fullgöra sina uppdrag.

5 —■ Andra kammarens protokoll 1953. Nr

Socialstyrelsen: Omkostnader.

Jag skall, herr talman, inte begära votering
på alla de punkter, där högern
har reservation, oaktat högerpartiet står
enigt bakom dessa reservationer. Jag
skall inte besvära kammaren med detta.
Med vad jag här har anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som till denna punkt är fogad
av fröken Andersson m. fl.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
När det gäller resekostnaderna har man
ju i reservationen bl. a. framhållit, att
kommunsammanslagningen skulle medföra
minskade resekostnader, därför att
man inte skulle behöva kontakta så
många myndigheter. Jag tror, att man,
när man anför den motiveringen, inte
har varit på det klara med vad socialstyrelsens
resor egentligen innebär. Socialstyrelsen
kontaktar i allmänhet inte
myndigheterna utan institutionerna. Om
man undersöker vad det här rör sig om,
finner man att större delen av reseverksamheten
kommer på skolbyrån och
ungdomsvårdsverksamheten och berör
de problem man där har att göra med.
Det gäller bl. a. eftervårdskonsulenterna,
som ju skall vara i ständig kontakt
med klientelet. De skall inte sitta inne
på expeditionerna utan de skall vara
ute och resa.

Vidare är det för närvarande en hel
del sociala reformer under utarbetande.
Det gäller både ungdomsvården och
åldringsvården, där man går fram med
nya principer och vården skall utformas
på olika sätt. Då blir förhållandet
det, att kommunerna kommer att söka
kontakt med den myndighet, som handhar
dessa uppgifter, och dess representanter
får då naturligtvis, för att lämna
råd och anvisningar, lov att resa ut til!
de olika kommunerna.

Jag skulle också vilja framhålla, att
hos en central myndighet måste finnas
en samlad erfarenhet, som kommuner
och andra kan få del av. Det är ju framför
allt detta en myndighet som socialstyrelsen
skall verka för. Har myndig10.

66 Nr 10. Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård.

heten då i likhet med socialstyrelsen
människovårdande uppgifter måste den
stå i en oavbruten kontakt med olika
delar av landet, från norr till söder, där
förhållandena är så skiftande. Annars
är myndigheten inte aktuell, den är inte
inne i förhållandena och kan inte lämna
riktiga och tillfredsställande råd och
anvisningar.

Jag anser, att när det i det här fallet
gäller 8 000 kronor, som egentligen bara
är en höjning på grund av kostnadsfördyringar,
så att anslaget reellt får ungefär
samma storlek som förut, skulle
en nedskärning inverka ofördelaktigt
på verksamheten.

Jag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 6—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård.

Sedan punkten föredragits, anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! Man är tacksam för att departementschefen
har sagt ifrån, att han
särskilt vill trycka på behovet av daghem
för de förvärvsarbetande mödrarnas
barn. Men det finns en liten sats
efter detta uttalande, som gör att man
kanske är ängslig, att han fäster för
stor vikt vid en möjlighet, som nu blivit
mycket omtalad, när det gäller att
klara daghemsfrågan, nämligen att försöka
få till stånd familjedaghem. Det är
säkerligen inte en lösning på längre
sikt, och när socialministern senare ut -

talar, att han mot bakgrunden av det
sagda icke kommer att lägga fram en
generalplan för den fortsatta verksamheten,
är man en aning ängslig för att
han hyser falska förhoppningar att familjedaghemssystemet
skall kunna uträtta
så mycket, att man inte behöver
planera i så stor omfattning för andra
daghem i framtiden.

Det har bl. a. i Sunt Förnuft skrivits
en mycket skarp artikel, där man påvisat
att i Hälsingborg familjedaghemssystemet
slagit igenom och att det blir
så frestande billigt. Man är rädd att
många kommuner lockas att lita på denna
lösning. Det är därför jag skulle
vilja säga några ord om förhållandena
i Stockholm, där vi har det kanske —
och inte bara kanske utan säkerligen —
största behovet av daghem. Vi har i
Stockholm 3 500 daghemsplatser och
ett par hundra familjedaghemsplatser,
men vi behöver 750 platser till enligt
vår sociala planeringskommitté. Det är
väldigt skiftande behov i olika samhällstyper.
Det har gjorts en analys i
Stockholm, av vilken framgår att man
t. ex. i innerstaden räknar med ett behov
av 90 barnhemsplatser för 1 000
barn under sju år och i andra stadsdelar,
i villasamhällena, bara med 30
platser på 1 000 barn under sju år. Det
måste då också vara väldigt växlande
mellan olika städer, och jag tror inte
att man kan räkna med att detta hälsingborgsexperiment
på något sätt skall
kunna få tillämpning på våra storstäder,
Stockholm, Göteborg och Malmö.
Det finns här för det första inte så
många hemmahusmödrar att tillgå för
familjedaghem, och det finns för det
andra ett behov av daghem även för
tjänstemannaskiktet, som inte här har
tillgång till hemhjälp som i andra städer,
och det gör kanske också daghemsbehovet
litet annorlunda. Och vidare: det
krävs mycket mera av den som skall
ta hand om barnen i familjedaghem i
en stor stad. Det är mycket svårt att
passa små barn i Stockholm, och att

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

finna människor, som är beredda att gå
ut på gatan med tre—fyra barn i småbarnsåldern,
då man har en meter bred
trottoar och utanför den den ruskigaste
trafik, och där man måste ha oavlåtlig
uppsikt över barnen, är inte lätt. Familjedaghem
kan vara lämpliga som
komplement, när det blir topp i behovet.
De kan vara lämpliga för vissa
barn, som kanske passar bättre i ett
enskilt hem än i ett daghem. Men vi
vet också vad det är för nackdelar med
familjedaghem och hur svårt det är för
hemmen att ta emot andras barn för en
längre tid. Det blir att ideligen få nya
familjedaghem och nya människor som
tar hand om barnen, och det för många
besvärligheter med sig. Om vi alltså nu
i Stockholm har ungefär 200 daghemsplatser
och det är ungefär vad vi kan
räkna med, så betyder ju det mycket
litet i det stora hela. Jag vill alltså säga,
att man inte skall låta sig förledas av
en frank artikel, av ett djärvt försök
på ett ställe, att tro att familjedaghem
är en verklig lösning för de orter där
problemet är brännande. Det är ingenting
i propositionen som säger att socialministern
tror det, men man kan
kanske förmoda att han inte uppmärksammat
hur olika förhållandena är och
hur litet tillskottet blir för det totala
daghemsbehovet.

I detta anförande instämde fru Johansson
i Norrköping (s).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkten 28.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 29.

Ferieresor för barn.

Kungl. Maj:t hade under punkt 32 i
statsverkspropositionens femte huvudtitel
föreslagit riksdagen att till Ferieresor
för barn för budgetåret 1953/54
anvisa ett förslagsanslag av 2 900 000
kronor.

Ferieresor för barn.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson och fru Carlqvist
(I: 115) samt den andra inom andra
kammaren av fru Ericsson i Luleå m. fl.
(II: 173), hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen ville dels besluta
att bestämmelserna om att den
enskilde skulle lämna ersättning med
fem kronor för ferieresor till enskilt
ordnad ferie- eller semestervistelse måtte
slopas dels under femte huvudtiteln
till Ferieresor för barn för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag om
3 100 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
115 och II: 173, i vad de berörde förevarande
anslag, till Ferieresor för barn
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 2 900 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 115 och II: 173, i
vad de berörde förevarande anslag, till
Ferieresor för barn för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
2 700 000 kronor;

b) av fru Ericsson i Luleå, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fru

ERICSSON i Luleå (s): Herr talman!
Vid denna punkt och även vid
nästa, punkt 30, har jag fogat en blank
reservation. Det kanske för många av
kammarens ledamöter kan tyckas underligt
att vi motionärer kommer tillbaka
även detta år efter den uppmjukning
som skedde av bestämmelserna
förra året. Vi är väldigt tacksamma för
vad som skedde då, men det finns en
hel del saker kvar att göra. Vi motio -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ferieresor för barn.

närer vill understryka detta här, och
jag tror att de nuvarande bestämmelserna
på detta område förorsakar en
hel del olust ute i bygderna bland de
husmödrar som här berörs. Och inte
bara bland dem, utan om vi tittar närmare
på den utredning arbetsmarknadsstyrelsen
gjort om möjligheten till semester
för olika kategorier av vår befolkning
skall vi finna, att den också
pekar på att avgifterna tas bort. Detta
framhålles även i flera remissyttranden.

Det är flera skäl som talar för att
man bör avskaffa denna avgift. Ett av
skälen är det extra arbete som är lagt
på barnavårdsnämnderna i och med
denna avgift. Vi vet att det har lagts
oerhört stora uppgifter på nämnderna
vid genomförandet av olika reformer.
Detta är som sagt ett mycket betungande
arbete för dem, och jag skulle tro
att de med tillfredsställelse emotser en
förändring. Ty hur det är måste de pröva,
om denna avgift skall erläggas eller
ej. Det finns även andra skäl som talar
för att man bör ta bort denna avgift.
Om vi ser på femte huvudtiteln och vad
socialstyrelsen sagt, skall vi finna att
under 1950 reste 31 400 barn under sex
år och att 1951 antalet gått ner till
27 901. Och på samma sätt är det med
vårdarresorna. Kanske någon frågar
bär: Inverkar verkligen denna avgift på
fem eller tio kronor på dessa resor, och
kan det vara orsaken till att antalet
sjunkit på sätt som skett? Det kan tyckas
att beloppet inte är så stort, men
om vi tänker på alla de många utgifter
som finns i ett hem, och att denna är en
utgift för husmodern själv, då kan vi
vara övertygade om att hon får ta under
övervägande många gånger just vad
en femma eller en tia betyder. Jag tror
för min del att denna avgift är en bidragande
orsak till den nedgång som
skett.

Om vi sedan ser på feriebarnsverksamheten,
där de som skickar i väg
barnen har att erlägga fem kronor, så

finner vi att antalet gått ner även där.
De som skickas ut på sådana resor är
i mycket stor utsträckning sådana barn,
som har det socialt svårt på ett eller
annat sätt. De tas ut av ferieresornas
anordnare från sådana hem, där barnen
är i stort behov av miljöbyte. Jag vet
av erfarenhet, att den avgift som erlägges
för dessa feriebarnsresor kan bli
betungande, speciellt som inackorderingsavgiften
för barnen under det år
som gått har stigit på grund av penningvärdeförsämringen.
Detta gör, att
arbetet blir mycket kostsamt för feriebarnsverksamhetens
anordnare, och det
uppstår stora svårigheter, när det gäller
att få debet och kredit att gå ihop.
Om man är riktigt på det klara med
detta, tycker jag att starka skäl talar
för att denna lilla avgift för en förmån,
som vi alla är stolta över, bör tagas
bort. Här gäller det ju barnen och husmödrarna,
d. v. s. två grupper i samhället,
som inte har fått så stor uppmuntran
annars under åren, och därför
bör de komma i åtnjutande av denna
förmån utan att därför erlägga någon
avgift. Man kan ju för övrigt inte
heller tala om fria resor, så länge de är
belagda med en avgift, även om denna
i och för sig är ganska blygsam.

Om vi sedan ser på vad staten tar in
genom de erlagda avgifterna, så har
socialstyrelsen räknat ut, att den sammanlagda
summan av femkronorsavgifterna
uppgår till 162 250 kronor, och
tiokronorsavgifterna inbringar sammanlagt
236 000 kronor. Visst är detta
pengar, och visst är vi medvetna om
vad ett par hundra tusen kronor betyder,
men det är ingen som ännu med
bestämdhet kan säga, om just denna
summa verkligen kommer in till staten.
Jag skulle tro, att när man kommer
fram så långt i beräkningarna, att man
liksom kan överblicka hela läget, så
skall det visa sig, att man inte alls får
in den beräknade summan av dessa avgifter.

Herr talman! Jag förstår att det är

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

lönlöst att här ställa något yrkande,
och jag kommer inte heller att göra det
vare sig vid punkt 29 eller punkt 30.
Jag önskar emellertid, att någon representant
för departementet hade varit
närvarande här i kammaren nu, så att
jag hade fått skicka med en rekommendation,
när det gäller nästa års arbete
med uppgörandet av denna huvudtitel,
nämligen den rekommendationen, när
dessa punkter kommer upp, att departementet
tar under noggrant övervägande
huruvida tiden inte nu är mogen
för ett borttagande av dessa avgifter.
Nu ser jag till min sorg att ingen från
departementet är närvarande, men vad
jag här framhållit finns ju ändå att läsa
i protokollet. Jag tror, att i och med
att vi tar bort dessa avgifter försvinner
det missnöje, som jag med bestämdhet
vet nu förefinnes bland dem, som
är tvungna att betala här ifrågavarande
avgifter.

Häruti instämde fru Västberg (s), fru
Eriksson i Ängelholm (s) och fru Torbrink
(s).

Herr BIRKE (h): Herr talman! Den
reservation som av fröken Andersson
m. fl. avgivits vid denna punkt innebär
inte, att man på något sätt vill minska
antalet ferieresor, utan den avser bara
en justering av anslagsbeloppet. Budgetbelastningen
för dessa resor var under
budgetåret 1951/52 ungefär 2,5 miljoner
kronor. Enligt socialstyrelsens beräkningar
går tendensen nu mot en minskning
snarare än en ökning av dessa ferieresor,
och det är på denna grund
reservanterna har byggt upp sin reservation
och yrkat att anslaget skulle sättas
200 000 kronor lägre än vad departementschefen
föreslagit. Nu kanske någon
invänder, att det här gäller ett förslagsanslag,
och att det därför inte spelar
så stor roll vilket belopp som uppföres.
Jag vill emellertid framhålla, att
jag inte kan finna något skäl för att
sätta upp ett anslag högre än det belopp,
som man har kommit fram till vid be -

Ferieresor för barn.

räkningarna av grunderna för ett anslagsäskande.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som vid denna punkt har
avgivits av fröken Andersson m. fl.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Utskottet har inte ansett sig kunna biträda
det yrkande, som framställts i den
av herr Birke nyss omnämnda reservationen,
och detta har berott på att här
ifrågavarande bidrag utgår efter vissa
bestämda regler. Anslaget är nämligen
beroende av det antal personer, som
kommer i åtnjutande av detsamma. Är
dessa inte så många, så blir anslaget
mindre utnyttjat. Vi har därför ansett
det vara onödigt att skära ned anslaget
med 200 000 kronor, såsom förordats
i reservationen.

Vad fru Ericssons i Luleå förslag beträffar,
att de omstridda avgifterna skall
tas bort, så är det självklart mycket
tacknämligt om vederbörande slipper
betala någonting för sina resor. Det
tycker säkert alla, som nödgas ut med
dessa pengar, vara bra. Men vi skall
komma ihåg, att det stod mycken strid
om denna sak för ca ett år sedan, då
vi här i riksdagen hade att ta ståndpunkt
till vilket belopp som skulle utanordnas
och vad de skulle betala, som
fick förmånen av dessa fria resor. Vi
träffade då en kompromisslösning som
accepterades av riksdagen. Jag finner
ingen anledning att vi nu återigen skall
riva upp den striden. De summor som
nu skall erläggas är så små, att de inte
behöver medföra några nämnvärda
nackdelar för någon. Det kostar bara 5
kronor för fram- och återresa för dessa
barn, och om det är minst tre barn i
samma familj under fjorton år kostar
det ingenting. För husmödrarna skall
visserligen en ersättning på 10 kronor
betalas, men även den summan är så
relativt ringa, jämfört med den stora
fördel de får genom dessa resor, att
jag inte — bl. a. med hänsyn till det

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

— Stipendier för underlättande av husmoderssemester.

Ferieresor för husmödrar.

beslut som riksdagen fattat för tämligen
kort tid sedan — anser att det finns
något skäl att göra någon ändring härvidlag.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten dels ock på bifall
till den av fröken Andersson m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkten 30.

Ferieresor för husmödrar.

Efter föredragning av punkten anförde Fru

ERICSSON i Luleå (s): Herr talman!
Jag anser mig inte behöva säga
något under denna punkt, då jag sammanförde
dessa två punkter, 29 och 30,
i det anförande jag nyss hållit.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkten 31.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32.

Stipendier för underlättande av husmoderssemester.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
35, föreslagit riksdagen att till Stipendier
för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 1 100 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Stipendier för underlättande av
husmoderssemester för budgetåret 1953/
54 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Näsgård, fröken Andersson, herrar
P ålsson, Sundelin, Axel Andersson,
Malmborg i Skövde, fröken Elmén, herrar
Onsjö, Gustafsson i Skellefteå och
fröken Vinge, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Majrts förslag till Stipendier
för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 1 100 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp): Herr talman!
Det finns en reservation fogad till denna
punkt, som går ut på bifall till departementschefens
förslag. I föregående
punkt, beträffande semesterhemmen, var
utskottets enigt om att man borde öka
anslaget på grund av de kostnadsstegringar
som inträtt. Man ville emellertid
inte öka anslaget i budgeten, utan man
tog pengarna från stipendierna och flyttade
över dem till driften av semesterhem.

Jag inser också till fullo värdet av
semesterhemmen, liksom den svårighet
de kämpar med, och jag är övertygad
om att man bör höja anslaget i fråga.
Men att ta medel från stipendierna tycker
jag är felaktigt, då jag anser att
stipendierna är så betydelsefulla när
det gäller att hjälpa dem som verkligen
behöver semester. När det gäller att
lösgöra husmödrarna från arbete i hemmet,
att skaffa vikarie etc., är det ju
stipendierna som verkligen betyder något,
och jag tror att de, kanske framför
allt för de mindre bemedlade på
landsbygden, har den allra största betydelse.
När man läser provinsialläkarnas
rapporter, som skildrar hurudana
förhållandena är och hur utslitna husmödrarna
är, blir frågan: Hur skall vi
kunna hjälpa dem till semestrar?

Därvidlag tror jag att vi främst har
stipendievägen att gå fram. Likaså ser
man att dessa semesterhem, som vi i fö -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Stipendier för underlättande av husmoderssemester.

regående punkt bifallit anslag till, inte
är belagda mer än till 70 procent, och
detta beror naturligtvis till mycket stor
del på att husmödrar inte har möjlighet
att frigöra sig för en semester.

Med anledning av vad jag här anfört
och då jag som sagt anser att stipendievägen
är den vi har att gå, då den ger
möjlighet för människor att enskilt kunna
ordna även familjesemester — vilket
jag tror är av den allra största betydelse
•— ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen, d. v. s. till
departementschefens förslag.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman:
Denna och den föregående punkten, som
kammaren redan har bifallit, bör ses
i ett sammanhang. Föregående punkt
gällde bidrag till semesterhem, och denna
berör stipendier för underlättande
av husmorssemester.

När vi inom avdelningen prövade
dessa frågor hade vi att ta ståndpunkt
till två motioner, varav den ena framburen
i denna kammare av en hel del
kvinnor som poängterade, hur nödvändigt
det är med större bidrag till semesterhemmen,
då kostnaderna för deras
drift har ökat så mycket under de senaste
åren. För endast ett fåtal år sedan
var kostnaden omkring 3 kronor
och 50 öre per dag i ett semesterhem,
medan den nu i medeltal är 9 kronor.
Dessa föreningar har ingen nämnvärd
ekonomisk ryggrad. Det är frivilliga
krafter som startat dessa semesterhem
av intresse för att hjälpa husmödrarna
till vistelse på dessa hem. Vi var nog
allesamman i avdelningen ganska eniga
om att det var nödvändigt att ge dessa
semesterhem bättre ekonomiska villkor.
Yrkandet i motionen gick ut på att
statsbidragen skulle höjas från nuvarande
2 kronor till 3 kronor. Så långt
ansåg vi oss i avdelningen inte kunna
gå utan vi stannade vid 2 kronor 50 öre.
Detta medförde emellertid, att vi var
angelägna om att se efter varifrån vi
skulle kunna få pengar för detta ända -

mål. Det är ju så i statsutskottet, att vi
gärna vill se till att de anslag som
riksdagen går in för inte överstiger det
som Kungl. Maj :t förordat. Av statsverkspropositionen
har vi ju sett att det
i år är mycket trångt beträffande utrymmet
för nya anslag, och därför har
vi varit angelägna om att hålla oss inom
anslagsramen i fråga om femte huvudtiteln.
Detta har varit ledstjärnan. Ja,
var skulle vi då kunna hitta dessa medel
för att hjälpa semesterhemmen att
få ett anslag på 2:50 i stället för förutvarande
2:— kronor per vårddag.

Vi undersökte alla punkterna, och till
slut kunde vi stanna vid punkten om
stipendier för husmödrar. Denna hade
nämligen höjts ganska betydligt i jämförelse
med i fjol, då 800 000 kronor
hade anvisats. Socialstyrelsen begärde
att beloppet skulle räknas upp till 1 miljon
kronor men departementschefen
gick in för att höja beloppet med
300 000 kronor till 1 100 000 kronor.
Vi ansåg då att vi där skulle kunna
ta de pengar som erfordrades, och vi
var eniga inom avdelningen i fråga om
denna kompromisslösning. Det var
först vid justeringen som fröken Elmén
kom med sin reservation under det att
hon inte var så bestämd motståndare
till utskottsmajoritetens linje under
överläggningarna. När utskottets förslag
sedan har bifallits i föregående punkt
är det klart att hon nu yrkar bifall till
sin reservation, som hon även talat för
här i dag. Jag anser emellertid att när
man inom en avdelning på detta sätt
försöker få fram en kompromisslinje,
om vilken man i stort sett är enig, då
bör man också fullfölja den. Vi har
ju alla en känsla av att dessa stipendier
är önskvärda. Jag känner många som
har begagnat sig av denna förmån, men
jag anser att det ökade anslag som ändå
står kvar utöver det som tidigare gällt
möjliggör för ytterligare 4 000 husmödrar
att komma i åtnjutande av dessa stipendier.
Tidigare var det cirka 16 000
som fick dessa möjligheter.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Stipendier för underlättande av husmoderssemester.

Om vi ser på hur anslaget utnyttjades
under föregående år, 1951/52, kan man
konstatera att beloppet inte har utnyttjats
fullt, utan det återstår mellan 20 000
och 30 000 kronor av anslaget som icke
utnyttjats, och med hänsyn till detta
bör det bli möjlighet att dessa 1 miljon
kronor kan räcka till för nästkommande
budgetår. Det är dessa synpunkter, herr
talman, som gjort att utskottet gått in
för denna begränsning av stipendieanslaget.
I jämförelse med reservanternas
förslag, som här föreligger, anser vi att
det är minst lika angeläget att lämna
bidrag till semesterhem. Det är en mycket
stor fördel för de kvinnor, som kommer
in på dessa, att där få betala lägre
avgifter än vad de eljest skulle ha nödgats
erlägga, om dessa bidrag inte utanordnats.
Jag ber med detta, herr talman,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru LINDSKOG (s): Herr talman! Jag
är också mycket glad över att semesterhemmen
fått dessa höjda bidrag till
sin verksamhet. Jag vet att de behöver
det, men jag har den uppfattningen att
det ena goda inte bör förskjuta det
andra. Det har konstaterats att många
av de unga husmödrar som kommit till
våra semesterhem är mycket hårt nedslitna
av arbete. Vad beror detta på?
Jo, det beror på att de tidigare inte
haft möjlighet att ta semester, och orsaken
därtill har oftast varit de ekonomiska
förhållandena. Det kan ha gällt
den personliga utrustningen, men det
kan också gälla betalningen för en ersättare
i hemmet. Den sociala hemhjälpen
kan inte räcka till att ge hemhjälp
under semester. Detta förhållande är
departementschefen också medveten
om, och i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen
anser han att kursverksamheten
för husmorsvikarier bör fortsätta.
Men det finns exempel på att husmödrar
inte har råd att utnyttja de semestervikarier
som kurserna utbildat. Alla
är vi överens om angelägenheten av att

det finns ersättare för husmödrar vid
semester, men hur rimmar detta med
det förhållandet att husmödrarna inte
har råd att utnyttja dem. Dessa husmorsstipendier
skulle ge möjlighet för
de ekonomiskt svagaste hemmen att
kunna utnyttja husmorsvikarier. Det är
en verksamhet som har den allra största
betydelse för framtiden. Har man
endast något kommit i kontakt med semestersökande
husmödrar vet man, att
när vi är framme vid försommaren och
semestern blir aktuell, då finns det inga
stipendier kvar att få. Det är därför
högst angeläget att denna summa höjs
till den nivå, som departementschefen
här har föreslagit. Jag kan inte frigöra
mig från den tanken, att det måste finnas
andra områden, där vi kan inbespara
detta så att det inte behöver gå
ut över just den grupp av husmödrar
som så väl behöver dessa stipendier.

Jag ber därför, herr talman, att med
hänvisning till vad jag har sagt yrka
bifall till den vid punkten avgivna reservationen
av herr Näsgård m. fl.

Häruti instämde fröken Öberg (s),
fru Eriksson i Ängelholm (s) och fru
Johansson i Skövde (s).

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Till herr Rubbestad vill jag säga att
jag reserverade mig från allra första
början och inte bara vid justeringen.

Vidare säger herr Rubbestad att här
finns något litet pengar kvar. På de
flesta håll som också framgick vid föredragningen
i utskottet har anslagen
varit tömda. Man har t. o. m. fått gå
ned när det gäller stipendiebeloppen
till mycket små belopp, alldenstund det
har varit så många sökande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Det är nog riktigt
att fröken Elmén satt och murrade litet
när vi hade realbehandlingen. Men hon
sade att hon skulle fundera på saken,

Onsdagen den 18 mars 1953 fm. Nr 10. 73

Stipendier för underlättande av husmoderssemester.

och så blev det reservation när vi justerade.

Vad beträffar att anslaget inte är utnyttjat
kan ju fröken Elmén konstatera
det i statsverkspropositionen, där siffrorna
finns angivna.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fru TORBRINK (s): Herr talman! Jag
skulle kanske kunna inskränka mig till
att bara instämma i vad fru Lindskog
och fröken Elmén har sagt, men jag
vill ändå säga några ord och harangera
socialministern. Jag tycker att hans uttalande,
som återges på sidan 22 i utskottsutlåtandet,
är så allmänt praktiskt
mänskligt att man skulle kunna tro att
socialministern är med i en husmoderssemesternämnd
någonstans i vårt avlånga
land, ty så talar man faktiskt där.

Vi som har att fördela dessa stipendier
vet mycket väl vad det betyder,
om vi kan få litet mera att fördela. Det
är som fru Lindskog har sagt: när säsongen
kommer är vi om inte konkursmässiga
så dock ytterst trängda vid fördelningen
av pengarna. Ty, som mycket
riktigt har skett, verksamheten har börjat
bredas ut att omfatta hela året. Husmödrar
tar semester inte bara på sommaren
utan också i viss utsträckning
under vintern. Då är i regel inga semesterhem
öppna, och de får ordna sin
semester på annat sätt, hos vänner och
släktingar. Det är då de 40 å 50 kronorna
i stipendier betyder så mycket. Jag
är faktiskt glad över att arbetsmarknadsstyrelsens
förslag till ändrade regler
för stipendiernas användande inte
har funnit bevågenhet hos socialministern.

Vi har möjligheter att ge upp till 100
kronor i stipendier nu. Det kan inte
synas vara mycket, men med de fria
resor som också följer med finns det
möjligheter för husmödrarna att också
ordna sin hemhjälpsfråga. Där får man
också räkna med att kommunerna är

så hyggliga att de ställer den sociala
hemhjälpen till husmödrarnas förfogande.
Jag vet mycket väl att det inte går
i så många fall, men där man kan bör
det ske.

Vidare har vi stipendier som vi får
av kommunerna och dem som röda korset
får in genom försäljning av mors
blomma. Det är tacknämligt. Men när
socialministern vill höja anslaget till
1 100 000 kronor tycker jag nog att vi
allesammans, som arbetar i kommunerna
och har hand om dessa saker, borde
vara överens om att 100 000 kronors
höjning i enlighet med reservantens förslag,
betyder många stipendier och de
100 000 kronorna skulle vi väl ändå
kunna gå iland med för att öka stipendiemöjligheterna
för husmödrarna, som
har så svårt att få litet avkoppling från
hemarbetet, vilket kanske är både tyngre
och besvärligare än vad vi i allmänhet
tror, även om husmödrarna inte
har förvärvsarbete.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ONSJö (bf): Herr talman: Jag
har i utskottet anslutit mig till reservationen.
Jag har gjort det därför att jag
tror att departementschefen har varit
inne på rätt väg. Det gäller ju ett mycket
behjärtansvärt ändamål. Reservationen
innebär, som här sagts tidigare,
inget annat än bifall till departementschefens
förslag.

Vi har väl alla den känslan att när
det gäller dessa sociala förmåner, fria
resor, husmoderssemester o. s. v., blir
det ofta så, att de som bäst behöver
denna förmån, de som är sämst ställda,
kan inte tillgodoses, kanske ibland beroende
på bristande intresse från de
behövandes sida men ibland också därför
att de helt enkelt inte har råd att
utnyttja förmånerna.

Såvitt jag har fattat denna sak är väl
departementschefens tanke den att här
liksom söka komma åt och hjälpa dem
som har det sämst ställt. Att pruta just

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Stipendier för underlättande av husmoderssemester.

på denna punkt kan därför inte vara
riktigt.

Det anslag till semesterhemmen som
vi nyss gick med på behövs säkerligen
mycket väl, men att semesterhemmens
ekonomi har blivit så dålig har väl också
berott på att de inte har kunnat fullbeläggas;
siffran 70 procent är ju
nämnd. Jag tror att man genom dessa
ökade stipendier når även detta syfte
att förbättra semesterhemmens ekonomi.
Får man bara bättre beläggning på semesterhemmen
kommer givetvis också
deras ekonomi att förbättras. Jag menar
alltså att de här sakerna hänger ihop
på ett sådant sätt att man knappast kan
tala om att det har skett någon kompromiss
i detta fall, utan det gäller samma
ändamål, som jag tror är så pass behjärtansvärt,
att jag, även om det bjuder
mig emot att vara med om att höja
ett anslag, anser mig böra förorda en
höjning, i det läge som saken nu har
kommit i.

Nu kan man med full rätt säga, att
anslaget ändå har höjts med 200 000
kronor, och det är ju inte så dåligt,
men om riksdagen prutar på detta anslag
måste detta uppfattas så att riksdagen
så att säga vill markera att den
inte har samma förståelse för denna
sak som departementschefen har haft.
Därför vill jag inte vara med om att ge
departementschefen en bakläxa under
denna punkt.

Detta är motiven för att jag har anslutit
mig till reservationen, till vilken
jag yrkar bifall.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! För att inte kammaren skall
få den uppfattningen, att det är herr
Rubbestad som är snål och ogin, har
jag begärt ordet för att meddela, att
utskottet var praktiskt taget enigt på
denna punkt, då det gällde att ta fram
pengarna. Jag måste säga att man blir
litet förvånad över reservanternas sätt
här. Vi har hela tiden behandlat punkterna
31 och 32 jämsides, vi har prövat

var angelägenhetsgraden skulle vara
störst. Vi har ju en ledamot i vår avdelning
som förestår ett semesterhem, och
hon har kunnat redogöra för hur förtvivlat
läget många gånger är för dem
som skall handha semesterhemmen, på
grund av dessas dåliga ekonomi.

Det är ju numera så att vi inte har något
budgetöverskott. Den förkättrade
överbalanseringen är nu borta, och vi
står i den situationen, att för varje ny
krona vi anvisar måste vi också tala
om var pengarna skall tas ifrån. När
vi har övervägt detta inom avdelningen
■—• och statsutskottets majoritet har varit
överens med oss — har vi vägt angelägenhetsgraden
på det sättet, att förutsättningen
för att vi skulle kunna ge någonting
till semesterhemmen var att vi
kunde anvisa pengarna, och då var det
ifrån stipendieanslaget de kunde tas.

Jag kan ju för min del hålla med om
att det kan vara delade meningar om
vilket som kan vara mest praktiskt och
angeläget ur andra synpunkter. Jag erkänner
också att just stipendieformen
kanske är den mest fria och mest praktiska,
men vi har ändå våra semesterhem,
de drivs fortfarande, och så länge
vi har dem måste de ekonomiseras. Jag
har fått den uppgiften, att våra semesterhem
åtminstone när det gäller driften
till tre fjärdedelar måste begära frivilliga
anslag ifrån organisationer och
på annat sätt försöka få in dessa pengar.
Det går kanske så länge som vi har
de energiska kvinnor som nu står för semesterhemmen,
men vi tänker på den
dag då dessa lägger upp och inte orkar
längre. Vad kommer de nya att säga om
denna verksamhet?

Men som sagt, vi har vid denna avvägning
tagit 130 000 kronor ifrån stipendieanslaget.
Som herr Rubbestad antydde
kommer vi ändå upp till samma
summa som socialstyrelsen har begärt
för denna verksamhet. Även om vi går
den vägen har vi överskridit de föreslagna
anslagen med 30 000 kronor, som
måste tas fram på nya vägar. När vi har

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Stipendier för underlättande av husmoderssemester.

gått igenom hela femte huvudtiteln har
vi tagit 10 000 kronor till på ett annat
ställe; då har vi med 40 000 kronor
överskridit den ram som departementschefen
har föreslagit.

Till och med den ledamot i avdelningen
som närmast känner denna verksamhet
har ansett att hon, i detta fall,
väljer anslaget till semesterhemmen. Då
fanns ingen anledning för utskottet att
inte följa detta förslag. Även om fru
Ericsson hade lika stora önskningar
att få även det andra anslaget som
andra kvinnor som har yttrat sig här
har begärt, så stannade hon vid detta
för semesterhemmen.

Med hänsyn till detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag på den förevarande punkten.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
hade inte tänkt säga någonting på den
här punkten, men ett par av reservanterna
har kanske i litet överdrivet nit
solidariserat sig med departementschefen,
varför faktiskt korrektheten bjuder
att jag ändå gör en liten deklaration
och kommentar.

De här båda punkterna, semesterhemspunkten
och stipendiepunkten,
måste självfallet ses som ett par kommunicerande
kärl, som det har sagts här
tidigare i debatten, och statsutskottets
utlåtande innebär en uppräkning i dessa
båda punkter sammantaget med
30 000 kronor gentemot vad socialministern
har föreslagit. Med den utgångspunkten
är det ju inte alldeles
korrekt att tala om att socialministern
är desavouerad därest man inte följer
reservanternas linje. Debatten har ju i
denna kammare såväl som i första kammaren
blivit lite underlig med hänsyn
till att den punkt där anslaget räknades
upp har gått igenom utan någon diskussion
och utan några anspråk på votering,
medan debatten inskränkt sig till
den andra halvan av problemet, där re -

servationens anhängare då har uttalat
sig för Kungl. Maj:ts förslag.

Som jag sade här tidigare bör man se
detta som ett par kommunicerande kärl.
Jag har haft den uppfattning som kommer
till uttryck i Kungl. Maj:ts förslag,
med något starkare tyngd på stipendiesidan
och något mindre vid semesterhemssidan.
Utskottet har haft en annan
uppfattning, och man kan naturligtvis
diskutera vilket som är det rätta. Skulle
det emellertid ha varit på det sättet, att
utskottet accepterat Kungl. Maj:ts förslag
beträffande semesterhemmen och
gjort en reducering med 100 000 kronor
i fråga om stipendierna, skulle jag mycket
energiskt ha slagits på reservanternas
sida, men nu bär det litet emot att
göra det, eftersom det här är fråga om
två ting som hänger samman.

Med hänsyn till att situationen är sådan
har jag vid omröstningen i första
kammaren nedlagt min röst.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
32 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten m. m. —
Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja och
89 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 32 gjorda hemställan.

Punkterna 33—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården: Byggnadsarbeten m. m.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Jag skall be att få säga ett par ord när
det gäller fördelningen av anslaget till
här ifrågavarande byggnadsarbeten.
Riksdagen har ju undan för undan lämnat
välbehövliga anslag till sådana arbeten,
men om man ser efter hur dessa
anslag har fördelats, skall man finna att
medlen till största delen tillförts sådana
ungdomsskolor som är avsedda för pojkar,
medan flickskolorna fått stå tillbaka.
Man har tydligen ansett det nödvändigt
att i första hand upprusta pojkskolorna,
framför allt när det gäller bostäder
för personalen. Man har där tagit
hänsyn till behovet av familjebostäder
för personalen, detta trots att bostadssituationen
för personalen vid flickskolorna
nästan är katastrofal. Det gäller
alla kategorier av befattningshavare vid
flickskolorna, från rektor, assistenter,
lärarinnor och till biträden. Alla är
hänvisade till att bo på skolorna och i
elevförläggningarna. Man har inte velat
ta hänsyn till rekreationssynpunkten,
d. v. s. att bostaden skall vara sådan att
den ger möjlighet till återhämtning och
rekreation. Det är någonting som dessa
anställda aldrig kan få i sin s. k. bostad.
Skall de kunna återhämta sig på sin

fritid, måste de »rymma» från sin bostad.

Det är detta som gör att jag anser att
man ett kommande år måste ta en annan
ställning till frågan om fördelningen
av dessa byggnadsanslag, så att befattningshavarna
vid flickskolorna också
blir bättre tillgodosedda med bostäder.

Jag har inte något yrkande, herr talman,
utan jag har bara velat anföra
dessa synpunkter.

I detta anförande instämde fru Boman
(h) och herr Wallentheim (s).

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkten 37.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 38.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. in.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
41, föreslagit riksdagen att till Bidrag till
inrättande av inackorderingshem m. m.
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 15 600 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim m. fl. (I: 218) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Öberg m. fl. (II: 296), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte, utöver
det av Kungl. Maj :t föreslagna beloppet
av 15 600 kronor till ett inackorderingshem
i Östersund, anvisa ytterligare
31 000 kronor i reservationsanslag för
inrättande av två nya inackorderingshem
under budgetåret 1953/54,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Hammar m. fl. väckt motion (II:
164), vari hemställts att riksdagen måt -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

te besluta, att medel skulle anvisas för
inrättande av ytterligare sju inackorderingshem.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 218 och II: 296 ävensom motionen
II: 164 till Bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 15 600 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Andersson, Malmborg i
Skövde, Lindholm, fröken Elmén, herrar
Åkerström, Gustafsson i Skellefteå,
fru Ericsson i Luleå och fröken Vinge,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 164 samt med bifall till motionerna
I: 218 och II: 296 till Bidrag till inrättande
av inackorderingshem m. m. för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 46 600 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

ÖBERG (s): Herr talman! Tillsammans
med några andra av kammarens
ledamöter har jag vid denna punkt
väckt en motion, där vi hemställer om
att utöver det av Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet skulle ytterligare 31 000
kronor ställas till förfogande för att
möjliggöra inrättandet av två nya inackorderingshem
under budgetåret 1953/
1954.

Vi motiverar denna framställning
med att inackorderingshemmen utgör
en god övergångsform för ungdomar
från ungdomsvårdsskolorna, när dessa
skall söka sig ut i arbetslivet och återpassas
i samhället. Det är nog nödvändigare
för dessa ungdomar än för annan
ungdom att ha tillgång till ett gott
hem då arbetsdagen är slut. Denna uppfattning
föreställer jag mig ha förespeglat
skyddshemsutredningen då den
1942 i sitt betänkande var nog optimis -

tisk att föreslå inte mindre än 40 stycken
sådana inackorderingshem.

Så hastigt har emellertid inte utvecklingen
gått. Kungl. Maj :t accepterade
visserligen utredningens förslag i så
måtto att han till 1946 års riksdag föreslog
ett anslag på 154 000 kronor. Med
detta kapital beräknades 14 hem kunna
inredas. Tyvärr startade dessa hem i
en tid av ständigt stigande priser och
hyror och därför räckte inte detta belopp.
Man har därför ännu inte kommit
längre än till tio inackorderingshem.

Socialstyrelsen har under de tre senaste
åren begärt höjda anslag för att
kunna inrätta sju hem. I år kom den
med ett nytt yrkande i hemställan till
Kungl. Maj :t. I detta pekas särskilt på
att planerna på ett hem i Östersund i
det närmaste är färdiga men inte kan
fullföljas utan ökade anslag. Sedan finns
det ett par andra ställen i landet där
man planerar sådana inackorderingshem
men där medel saknas.

Kungl. Maj :t har inte kunnat biträda
socialstyrelsens yrkanden i annan mån
än i fråga om östersundsproj ektet och
föreslår alltså 15 600 kronor för detta
ändamål men yrkar i övrigt avslag på
alla framställningarna under motivering
dels att man vill invänta ungdomsvårdsskoleutredningens
förslag och dels
att inackorderingsverksamheten fortfarande
är av försöksnatur.

Den sista motiveringen kan man väl
alldeles bortse ifrån, ty en verksamhet
som har pågått i sju år har väl ändå
kommit över försöksstadiet. Inte heller
kan jag föreställa mig att ungdomsvårdsskoleutredningen
skulle underkänna
dessa inackorderingshem och
föreslå någonting annat i stället. Jag
tror tvärtom att den i likhet med oss
andra kommer att tacksamt erkänna de
insatser som både IOGT-organisationerna
och kanske inte minst de föreståndarpar
som arbetar inom dessa
hem har gjort för att skapa bättre möjligheter
för denna ungdom. Vi motio -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

närer hade förra året tillfälle att besöka
ett sådant hem, och vi kunde där
se och liöra, till hur stor välsignelse de
är för eleverna från ungdomsvårdsskolorna.
Jag kan försäkra att det finns
mycket av känsla och förståelse hos de
föreståndarpar som har hand om dessa
ungdomar för deras problem. Det fordras
också mycken förståelse för att
kunna inverka på och fostra till goda
samhällsmedborgare dem som kommer
från ungdomsvårdsskolor.

Vi diskuterar ofta vad vi skall göra
för att hjälpa den ungdom som av en
eller annan anledning kommit på avvägar.
Här har vi ett sådant tillfälle,
nämligen om vi i likhet med motionärerna
är villiga att anslå medel för att
skapa flera hem för dessa, där de tillsammans
med annan hygglig ungdom
kan fostras att göra en god insats i
samhällslivet, när de kommer ut och
skall möta livets påfrestningar.

Det är även en annan sak, som man
inte alldeles kan bortse ifrån. Ställer vi
oss åter kyliga till framställningen om
anslag och hjälp från statsmakternas
sida till dessa hem kan det tänkas, att
nykterhetsorganisationerna och de kommuner,
som för dagen är villiga att
hjälpa till att ordna med sådana hem
mister lusten då de ser hur litet intresse
staten har för denna verksamhet
och att de möjligheter, som i dag stå
till förfogande inte i fortsättningen
kommer att finnas. Det är med tanke
härpå och då vi, som sagt, anser att
dessa hem utgör en god övergångsform
för ungdomarna som vi har yrkat på
ett höjt anslag.

Här talas det så mycket om att vi
måste spara. Skall man lägga ekonomiska
synpunkter på denna fråga måste
man även säga, att vårt förslag är
välmotiverat. Får nämligen ungdomarna
från våra ungdomsvårdsskolor möjlighet
att vistas på ett gott hem då
de kommer ut, har de lättare att anpassa
sig. Vi får inte så många återfall
som när vi endast släpper ut dem utan

att taga hand om dem. Vi vet alla, att
det rätt ofta blir återfall bland ungdomar
från ungdomsskolorna, och det
blir då intagning på en ungdomsvårdsskola
igen, och det är mycket dyrare
att ha ungdomarna på dessa skolor än
om vi ger en slant åt inackorderingshemmen.

Nu har det från ett annat håll väckts
förslag om att vi skulle få anslag till
7 nya inackorderingshem, men vi
motionärer vet hur svårt det över huvud
taget är att få statsutskottet med
på några som helst förhöjningar. Även
om saken är aldrig så behjärtansvärd,
herr Rubbestad, blir det oftast ett
blankt avslag. Vi har alltså inte vågat
sträcka oss så långt som till 7 hem
även om vårt hjärta är med på den
tanken. Vi har i stället nöjt oss med
att föreslå tvenne inackorderingshem.

Vad säger nu statsutskottet om denna
vår motion? Jag måste säga att jag tycker
att utskottsmajoritetens utlåtande är
ganska torftigt. Man hänvisar till att
Kungl. Maj :t gått med på ett belopp
av 15 600 kronor till Östersunds-projektet.
Sedan vill man invänta vad ungdomsvårdsutredningen
säger, och man
avslår motionen. Glädjande nog finns
det emellertid på denna punkt en reservation,
som rätt många av utskottets
ledamöter har biträtt. Den går ut
på ett bifall till vårt yrkande om 31 000
kronor. Vi motionärer är mycket tacksamma
mot reservanterna för den förståelse,
som de visat för denna fråga.
Jag skulle önska och jag hoppas, att
kammarens övriga ledamöter är lika
välvilligt inställda. Jag kan försäkra
att de pengarna skulle komma till gagn
och att de vore till nytta för den ungdom
som vi vill värna om. Vi talar ju
så väldigt ofta om att vi vill göra någonting
för ungdomen. Nu finns det,
som jag tidigare sagt, ett tillfälle, och
jag skulle med dessa ord varmt vilja
vädja till kammaren att biträda det yrkande,
som föreligger i reservationen

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

och som är liktydigt med det yrkande,
som vi ställer i vår motion.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr HAMMAR (fp): Herr talman! Efter
fröken Öbergs inledande ord i denna
debatt skulle jag strängt taget kunna
nöja mig med att helt enkelt instämma
med henne. På varje punkt är jag nämligen
fullständigt överens med den föregående
talaren. Orsaken till att jag
ändå begärt ordet på denna punkt, är
den, att jag är den motionär, som hemställt
om medel för inrättande av sju
inackorderingshem i stället för två, som
de övriga yrkat.

Det är ju tio år, sedan 1942 års
skyddshemsutredning först förde fram
tanken på speciella inackorderingshem
för dels de villkorligt utskrivna ungdomsvårdsskoleeleverna
dels ock vanliga
ungdomar, som genom sitt exempel
på ett fördelaktigt sätt skulle kunna
påverka sina mer problematiska, jämnåriga
kamrater. Redan från början var
det meningen, att dessa hem skulle drivas
av ideella organisationer men i
socialstyrelsens regi. Skyddshemsutredningen
föreslog också att omkring
fyrtio sådana inackorderingshem skulle
inrättas.

Nu var uppenbarligen antalet hem
tilltaget litet väl i överkant. Hittills har
i varje fall medel anvisats för endast
sammanlagt 10 inackorderingshem. För
budgetåret 1953/54 har anslaget ökats
med 15 600 kronor för att möjliggöra
öppnandet av ytterligare ett hem. Som
fröken Öberg nyss nämnde, har socialstyrelsen
i sina anslagsäskanden för de
tre sista budgetåren föreslagit en ytterligare
utbyggnad av verksamheten, varje
gång med sju nya inackorderingshem.

Om betydelsen av dessa inackorderingshem
torde väl i initierade kretsar
endast råda en mening. Socialstyrelsen
ger också hela verksamheten de amplaste
vitsord. Redan till 1946 års riks -

dag kom den första kungl. propositionen,
och i detta nu — det kan väl än
en gång strykas under — måste försöksstadiet
anses vara passerat. De sju
budgetår, under vilka inackorderingshemmens
verksamhet pågått, har med
full evidens visat värdet av just denna
form av eftervårdsverksamhet. Att på
ett tillfredsställande sätt lösa bostadsfrågan
och tillsynen över villkorligt
utskrivna ungdomsvårdsskoleelever
måste väl betraktas som en av hörnstenarna
i arbetet på deras återanpassning
till samhället. Därtill kommer även
den stora förebyggande betydelsen för
de bostadslösa ungdomar, som så lätt
eljest kan komma på glid. Envar, som
i någon mån haft möjlighet att blicka
in i just detta problem, blir rentav tagen
inför de faror, som i själva verket
möter dessa ungdomar. Här tänker jag
närmast på t. ex. alkoholspörsmålet,
som för varje dag blir allt allvarligare,
när det gäller ungdomen. Den som över
huvud taget är intresserad just för lösandet
av nykterhetsfrågorna på ett
både effektivt och vettigt samt inte
alltför kostnadskrävande sätt, ser i dessa
hem en utväg, som inte kan skattas
nog högt. Socialstyrelsen summerar
också ned sin erfarenhet från denna
form av ungdomsvård med orden: Försöksstadiet
måste anses vara tillryggalagt,
verksamheten är nu stabiliserad.
Bakom dessa ord utläser man, att vi
bara har att gå vidare på den redan inslagna
vägen. Den har visat så positiva
resultat, att härom inte behöver råda
någon tvekan.

Ännu en synpunkt må andragas, som
förtjänar allt beaktande, vad angår
denna verksamhet. Det är den samhällsekonomiska
synpunkten. När det gäller
den saken, är det ju utomordentligt
förmånligt ställt med inackorderingshemmen.
Medan statens kostnader för
ungdomsvårdsskolorna under t. ex.
budgetåret 1951—1952 var 24 kronor
och 51 öre per elev och dag, stannade
motsvarande kostnader beträffande in -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem in. m.

ackorderingshemmen — det är så att
man häpnar vid jämförelsen — vid endast
1 krona och 91 öre. Låt vara att
kostnaderna för dessa inackorderingshem
måste ökas — den allmänna prisstegringen
har givetvis drabbat också
dem i fråga om driften — kvar står
icke desto mindre såsom ett faktum,
att just denna form av ungdomsvård
medfört icke obetydliga besparingar
för det allmänna. Samtidigt har den visat
sig vara effektiv i så ytterligt hög
grad. Det är egentligen en utomordentlig
insats, som den organiserade nykterhetsrörelsen
— jag tänker närmast
på IOGT — gjort, när det gäller denna
sak. Man tycker nog, att det skulle
vara passande att vara lite mer generös
och förstående gentemot den eftervårdsverksamhet
som inackorderingshemmen
bedriver.

I min motion har jag, stödd på socialstyrelsens
tidigare anslagsäskanden,
hemställt om medel för inrättande av
ytterligare sju inackorderingshem. Eftersom
jag menar, att man inte skall
låta det bästa bli det godas fiende, frångår
jag min motion och yrkar i stället
bifall till den just vid denna punkt fogade
reservationen av herrar Sundelin
m. fl. Mitt yrkande kommer då närmast,
herr talman, att gälla ett reservationsanslag
å 46 000 kronor för ytterligare
två hem.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
När utskottet inte kunnat biträda motionerna
heror det inte på att utskottet
inte ansett denna verksamhet vara tacknämlig
och behövlig. Det har vi visst
gjort, även om vi nog kunnat konstatera,
att inte alla som blivit inackorderade
på dessa hem slagit väl ut, utan
att det även på dessa inackorderingshem
förekommit fall av missanpassning.
Men på det hela taget har vi ansett,
att dessa hem är behövliga. Då
emellertid departementschefen, som ju
måste ägna denna fråga stor qjpmärksamhet,
kommit till den slutsatsen att

han för närvarande inte vill förorda
byggandet av mer än ett hem utöver
de tio som redan finns, har vi för vår
del ansett, att vi inte bör forcera saken.

Det har här sagts, att verksamheten
har existerat i sex, sju år och det är
riktigt. Trots detta är den ändå för närvarande
att betrakta som en försöksverksamhet.
Hela frågan om eftervården
av det klientel det här gäller skall
ju prövas av ungdomsvårdsskoleutredningen.
Den bär fått i uppgift att pröva
på vad sätt man bäst skall anordna
eftervården av dessa ungdomar.

Det är med hänsyn härtill som vi menar
att man inte skall gå in för en
ytterligare utbyggnad förrän utredningen
har lagt fram sitt förslag och
Kungl. Maj:t har prövat detsamma. Vi
har den bestämda uppfattningen, att
den som förestår socialdepartementet
nu är starkt intresserad av denna sak,
och vi tror att han så snart han finner
det nödigt skall framlägga förslag till
riksdagen om allt som skäligen bör
göras. Det är detta som gör att utskottet
nu icke har velat bifalla motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ÖBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan inte underlåta att
säga ett par ord med anledning av den
litet personliga anmärkning som jag
tyckte mig skönja i herr Rubbestads
anförande då han sade, att man inte
kan bortse ifrån att det förekommit
några misslyckade fall på dessa hem.
Men kan vi begära att återuppbyggnadsresultatet
skall vara 100-procentigt
i dessa hem? Om vi jämför ungdomarna
i ungdomsvårdsskolorna och i dessa
hem, tror jag vi skall finna att återfallsprocenten
är lägre bland dem som
vårdas inom hemmen.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Denna utredning skall just pröva, vilken
vårdform som är bäst för eftervår -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

den. Så länge den utredningen inte är
klar, bör vi väl inte företa ytterligare
utökningar. Det är möjligt att utredningen
kan komma fram med andra
förslag om inackordering i hem och
dylikt, som kanske kan vara lika bra
och säkerligen blir en billigare form
för eftervården, och de förslagen bör
man avvakta.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Jag har anslutit mig till den reservation
som fogats till detta utlåtande på förevarande
punkt, och jag vill i anledning
därav anföra några ord.

Ungdomen har ju i alla tider varit
föremål för diskussion. Det har varit
karakteristiskt för denna diskussion,
oavsett om den har förts på 1800-talet
eller nu, att man alltid har talat om
hur dålig ungdomen är. Förmodligen
kommer väl den ungdom som nu betraktas
såsom särskilt dålig att en gång
i framtiden tala på samma sätt om den
ungdom som kommer efter den. Det
förefaller som om det skulle vara ett
evigt diskuterande om hur fördärvad
ungdomen är.

Men, herr talman, när man nu resonerar
om ungdomen undrar jag om man
inte får ställa en del krav även på de
äldre, ty ungdomen blir väl oftast sådan
som de äldre gör den. Det är de äldre
som skapar förutsättningarna för ungdomens
livsstil.

Nu är det ju så att samhället har lagt
iit betydande belopp på omskolning
och fostran av den del av ungdomen
som kommer på kant med samhället.
Såsom det här har sagts pågår det vissa
utredningar om dessa ungdomars fortsatta
verksamhet i livet, och det bedrivs
också en viss försöksverksamhet.

I den reservation som här föreligger
till utskottsutlåtandet förordas en utbyggnad
av denna försöksverksamhet.
Varför? Jo, helt enkelt därför att man
har funnit, att det har nåtts betydande
resultat med denna försöksverksamhet.
Vi har på detta område fått det komC
— Andra kammarens protokoll 1953. Nr

plement som är oundgängligen nödvändigt
till den omskolning som tidigare
har förekommit. Men även om man nu
kostar på ungdomarna rätt mycket för
omskolning, är det dock så att om man
sedan bara kastar ut dem i den gamla
miljön, föreligger det betydande risk
för återfall. När man nu har anslagit
så betydande belopp i tidigare skeden,
anser jag för min del att man bör ta
konsekvenserna härav och biträda den
reservation som har lagts fram. Jag är
personligen övertygad om att man på
den vägen kommer att få bättre valuta
för de pengar som tidigare lagts ut, än
om man är alltför njugg. Då anslagspostens
höjning med 31 000 kronor,
sedd mot bakgrunden av de stora anslag
vi eljest beviljar till denna verksamhet,
måste anses synnerligen blygsam,
föreställer jag mig att socialministern
med jämnmod skulle motta en
höjning på den punkten.

Jag ber, herr talman, att med stöd
av det anförda få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Åkerström
(s), Jacobsson i Sala (s) och Engkvist
(s).

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Ja,
man får ju lära sig att ta med jämnmod
en hel del här i livet, men när jag ändå
har en ganska bestämd uppfattning på
denna punkt, vill jag inte uraktlåta att
deklarera den.

Jag förstår väl de ambitioner som
ligger bakom motionärerna och utskottsreservanterna,
och i långa stycken
är deras motiveringar ganska klara
och även svåra att kritisera. Det är
inget tvivel om att en jämförelse mellan
vårdkostnaderna i inackorderingshem
och kostnaderna för den rena anstaltsvården
måste utfalla till inackorderingshemmens
favör. Men den jämförelsen
är inte riktigt relevant, ty de
som placeras i inackorderingshem är
10.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

ju pojkar och i någon mindre utsträckning
flickor som är så mycket bättre
i sin psykiska status, att de inte längre
behöver vara på ungdomsvårdsskola.
Jämförelsen blir följaktligen, om man
nu lägger ett rent ekonomiskt betraktelsesätt
på detta: Vilket är billigast,
att ha dessa inackorderingshem eller
att försöka komma överens med goda
familjer att ta hand om en pojke eller
en flicka? Det är där vi har jämförelsen.
Den gäller inte inackorderingshem
och anstalter, ty detta klientel är inget
anstaltsklientel.

När regeringen har gått fram försiktigt
och föreslagit den successiva utbyggnaden
från nuvarande åtta hem
i tillämpning upp till elva hem, kan
man säga att det är för försiktigt. Har
man haft sju års verksamhet bakom
sig, > borde man vara färdig med försöksstadiet
och kunna dra slutsatser
av detta. Ja, men ärade kammarledamöter,
här har ända sedan 1950 den
stora ungdomsvårdskommittén sysslat
med dessa problem, och den verksamhet
som var dessförinnan har ju först
1950 och åren därefter kunnat prövas
av den sittande kommittén. Vi väntar
resultatet av kommitténs arbete om tre
eller fyra månader, och det är väl
ganska naturligt att man då säger sig,
att försiktigheten bjuder att man vid
detta tillfälle inte fördubblar verksamheten
utan vidare.

Jag vill bara anföra ett par omständigheter,
som inte kommit fram i denna
debatt. Dessa inackorderingshem innebär
ju i sak, att ett bra äkta par, en
duktig och i alla avseenden lämplig
fosterfar och fostermor, eller vad vi
skall kalla dem, tar hand om tio stycken
pojkar, fem som kommit ut från
skolan och fem vanliga pojkar, och
de har följaktligen ansvaret för dessa
tio pojkar. Det har sagts mig och jag
tycker det låter troligt, att det är en
omänsklig arbetsbörda för den husmoder,
som skall ha ansvaret för tio
stycken pojkar i denna ålder, varav

fem stycken är kanske litet mera besvärliga
än pojkar i allmänhet. Det har
sagts mig av folk som arbetar inom
socialvården och som sysslar med detta
dagligen, att efter några år börjar dessa
husmödrar bli så pass utslitna att de
tappar lusten och hågen, och det ligger
inte i mänsklig makt att begära att de
skall slita ut sig vidare på det sätt de
gjort hittills. Då uppstår automatiskt
frågan: Måste riksdagen också bevilja
pengar för assistenter för dessa husmödrar,
som är med och gör grovarbetet,
skurar, lagar kläder och hjälper
till att hålla dessa tio pojkar i en besvärlig
ålder i den vård, som de väl
ändå gör vissa anspråk på att få? Jag
tror inte att denna inackorderingsform
är färdig, jag tror faktiskt inte vi är
framme vid slutpunkten, och därför är
det berättigat att tala om att man ännu
rör sig på försöksstadiet.

När nu den sittande ungdomsvårdskommittén
får plöja igenom alla dessa
frågor och deras yttersta konsekvenser,
blir det andra och bättre möjligheter
för riksdagen att slå in på framtidslinjerna
för denna vård. Men innan
detta har skett, tror jag nog att den
mera försiktiga utbyggnadstakten har
mycket som talar för sig. Det är självfallet
ingen ovilja emot tanken, som
ligger bakom denna min deklaration,
men på samma sätt som vi säger att vi
söker nyanserade former inom åldringsvården,
inom barnavården, får vi
söka nyanserade former även inom
ungdomsvården, och jag är inte beredd
att säga att just dessa inackorderingshem
är den ideala slutstationen
för dessa vårdbehövande ungdomar.
Det är möjligt att just de enskilda hemmen,
som var och en tar sin elev, har
lika stora utsikter att vara just denna
slutstation, och det kan t. o. m. hända
alt just den typen är den riktiga typen.
Därom vet vi för litet nu, men jag tror
att vi vet mer om det, när vi behandlar
dessa frågor nästa år vid samma tillfälle.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet nämnde, att
man fick välja vad som var bäst, goda
hem eller denna nya form, som här förordas.
Jag vill på den punkten bara
säga, att det ena goda behöver ju inte
förskjuta det andra. Då departementschefen
här nämnde, att avvägningen
för regeringens vidkommande hade inneburit
att man gått en medelväg, så
kan jag ju säga detsamma jämväl om
reservanterna, ty det är ju så att socialstyrelsen
begärt sju nya hem under det
att reservanterna förordat bara två utöver
vad den kungl. propositionen föreslagit.
I det stycket kan alltså regeringen
och reservanterna betraktas som lika
goda bröder.

Fröken ÖBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! I någon föregående punkt
var det en ledamot av denna kammare,
som harangerade socialministern för
den förståelse han visat för den fråga
det då gällde. Jag kan inte göra på
samma sätt i denna fråga. Jag måste
säga, att jag sällan hört en departementschef
så effektivt och utförligt försöka
slå ihjäl en väl motiverad motion.

Men när jag nu begärde ordet var det
närmast för att säga beträffande de enskilda
hemmen, som statsrådet nu talar
om att vi i stället skall försöka få fram,
att det är ju inte så alldeles säkert att
vi kan få fram så många som vi skulle
behöva.

Som herr Lindholm sade bör inte det
ena goda utesluta det andra. Jag tror
att vi behöver båda formerna. Och då
jag hör till dem, som inte vill ha folk
på anstalt utan i hemmen, så tycker jag
den formen är den bästa. Om några av
»föräldrarna» har blivit, som man kallar
det, utslitna, så är det att beklaga,
men jag tror ändå, att det finns människor
som av kärlek och omtanke om
dessa unga människor vill offra sig för
denna uppgift.

Herr NYBERG (fp): Herr talman! Jag
har velat säga några ord på denna
punkt, därför att jag några år har praktiskt
sysslat med denna verksamhet
och alltså gjort vissa erfarenheter. Först
vill jag dock erinra om att statsutskottet
på nästa punkt, 39, har tillstyrkt en
framställning av undertecknad om ökat
anslag för driftsförlusterna vid inackorderingshemmen
och jag vill passa på
tillfället att tacka statsutskottet för denna
välvilja. Genom att höja anslaget här
har undanröjts en del av de bekymmer
av ekonomisk art, som onekligen är förenade
med denna verksamhet.

Det har här erinrats om hur dessa
hem, sedan de beslutats av riksdagen,
har utvecklats. Jag vill erinra om att
statsutskottet år 1946 hänvisade till
skyddshemsutredningens betänkande,
där det skrevs, att om hemmen skulle
fylla sin uppgift, så måste de bilda »ett
nät över hela landet». Nu tror jag inte,
att det är nödvändigt att man har ett
sådant »nät», som det här sägs. Jag tror
att det kan vara ganska glest mellan
maskorna i det nätet, utan att därför
dessa hem förlorar möjligheterna att
fylla sin uppgift. Jag vill emellertid
samtidigt säga, att den ställning som
riksdagen då intog tyder på att man var
besluten att utbygga denna inackorderingshemsverksamhet
på det sätt som
de sakkunniga hade tänkt sig. Jag vill
erinra om att varje hem, som hittills
har inrättats, kostat ungefär 18 000
kronor, frånsett utgifterna för driftunderskott.
Om alla de 37 hem hade
funnits, som på fem år skulle ha inrättats
enligt riksdagens beslut, skulle
de ha dragit en kostnad hittills av ungefär
660 000 kronor. Nu är det i själva
verket så, att vi på verksamheten lagt
ut 184 500 kronor. Det har alltså här
skett en utveckling i ganska långsam
takt, och när herr Rubbestad säger, att
man inte skall forcera fram denna
verksamhet, så måste jag genmäla, att
det minsann inte har skett någon forcering
på den punkten.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

Nu vill jag dock inte ansluta mig till
den uppfattningen, att man skulle besluta
att inrätta sju nya hem redan nu.
Det är vissa saker, som bör undersökas,
utan att man därför stoppar upp verksamheten,
och dit hör t. ex. frågan om
hur bidragsbestämmelserna för dessa
hem skall vara beskaffade. Det är ju nu
på det sättet, att hemstyrelserna i vissa
fall, särskilt vid halvårs- och helårsskiften,
kanske måste låna pengar för
att kunna betala de löpande utgifterna.
Detta medför givetvis onödiga kostnader,
eftersom man ju får betala ränta
på dessa upplånade medel. Jag tror
dock, att den saken kommer att ordnas,
och jag är i så fall mycket tacksam för
detta.

Det har här sagts, hur ekonomiskt
förmånlig denna vårdform är, och jag
skall inte ingå närmare på den saken.
Jag vill också understryka, att om man
får goda föreståndare på dessa inackorderingshem,
så kan det bli verkliga hem
för de inackorderade ungdomarna. Man
kan få fram hem- och familj ekaraktären
så påtagligt, att anstaltsprägeln nästan
helt och hållet försvinner. Det kan då
bli som en enda stor familj vid dessa inackorderingshem.
Jag vill också framhålla
för socialministern, att man måhända
inte behöver gå så långt att man
placerar ut dessa pojkar — och det kan
ju gälla flickor också — i enskilda hem
för att åstadkomma en hemmiljö och
hemkaraktär. Det kan man också få på
dessa hem med inackorderade ungdomar
genom att själva anstaltsprägeln
försvinner.

Jag vill vidare erinra socialministern
om att det visserligen är sant, att husmödrarna
här får arbeta mycket och
har ett hårt och påfrestande arbete, men
de har dock till sin hjälp ett hembiträde,
vilket ju socialministern inte framhöll.
Det är naturligtvis till betydande
lättnad för de människor, som har tagit
sig an denna uppgift.

Jag vill till sist också säga, att de
erfarenheter vi har gjort vid det hem,

vars styrelse jag tillhör, är de allra
bästa. Vi har kunnat hjälpa flera ungdomar
så, att de sedan har kunnat anpassa
sig i samhällslivet på ett sätt, som
i varje fall har gjort oss i hemstyrelsen
mycket tacksamma. Jag medger gärna
att det finns fall, där man inte lyckats,
men det vore ju underligt, om man
skulle kunna lyckas med alla ungdomar,
som kommer in på dessa pojkhem. I en
mycket stor procent fall har man emellertid
lyckats med sitt uppsåt, och det
skall vi vara, tycker jag, mycket tacksamma
för.

Jag skall inte, herr talman, säga mer
på den här punkten. Jag ansluter mig
till reservationen om att man skall besluta
inrätta ytterligare två nya hem
nästa budgetår. Jag tror att utredningen
kommer fram till det resultatet, att denna
verksamhet är värd att fortsättas,
och jag skulle bli mycket förvånad och
besviken om utredningen skulle komma
att underkänna den verksamhet som
här pågår. Jag tror att det är otänkbart,
och därför vill jag som sagt yrka bifall
till den reservation som avgivits av herr
Sundelin m. fl.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Jag vill endast säga ett par ord. Jag har
en känsla av att när det gäller att ta
ställning till en fråga blir man mycket
glad när man hittar en pågående utredning.
Då kan man skjuta på frågan,
även om den är aldrig så angelägen.
Men när herr statsrådet här talar om
att man i första hand skall tänka på att
få ungdomarna utplacerade i familjer,
är vi alla överens om att detta är det
bästa. På den vägen söker man väl redan
nu att placera ungdomar i den mån
det är möjligt att finna familjer för
ändamålet. Men det går i många fall
inte att uppbringa sådana familjer, och
då är man ytterst tacksam att ha denna
möjlighet med inackorderingshem.

Jag skulle också vilja peka på en sak,
som jag förstår för närvarande är besvärande
på vissa håll inom ungdoms -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

vårdsskolorna, och det är att återtagningsprocenten
ökar. Vad kan det bero
på? Det beror väl i stor utsträckning
på att det inte finns möjligheter att placera
ut ungdomar på det sätt som man
skulle vilja, så att de kommer in i en
sådan social miljö att de kan anpassas
till samhällslivet. Det blir ju svårare
och svårare för ungdomarna att anpassa
sig till samhällslivet, då de kommer ut.
Då de skall utplaceras från ungdomsvårdsskolorna
sugs de in till tätorterna
och städerna för att erhålla arbete.

Denna återtagningsprocent visar, tycker
jag, att det är behövligt att få fram
ytterligare möjligheter att placera ut
ungdomar, när de skall lämna ungdomsvårdsskolorna.
Där har vi enligt
min mening ett klart bevis för att detta
måste vara en sak, som är ekonomiskt
fördelaktig. I de fall, då vi måste återtaga
ungdomar i ungdomsvårdsskolorna,
bär vi de dryga kostnaderna, som
uppgår till — som sagts här tidigare —
24 kronor per dag, medan det på inackorderingshem
kostar endast omkring
2 kronor per dag.

Jag skulle också vilja framhålla, att
när vi skjuter på denna fråga undan för
undan och säger, att det pågår en utredning
och att vi kan ta ställning till
frågan senare och inte bör bygga ut
verksamheten vidare nu utan göra det
i framtiden, ligger det en fara i dröjsmål,
eftersom det här gäller människovårdande
uppgifter. Varje ungdom som
trampar fel, varje ungdom som går till
återfall är ju i alla fall en förlust för
samhället. Den lilla utbyggnad, som här
kan ske med dessa två hem, är ett värdefullt
tillskott, men det är dock bara
en liten utbyggnad på vägen. När sedan
ungdomsvårdsskolutredningen tar ställning
till dessa frågor kommer den naturligtvis
att söka sig fram på olika vägar,
men jag är övertygad om att den
är tacksam att ha den möjlighet, som
inackorderingshemmen kan ge ungdomarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! Det
var ett uttryck i socialministerns anförande
när han kritiserade reservationen,
som föranledde mig att begära
ordet. Om jag inte missuppfattade socialministern
sade han, att för det klientel,
som här diskuteras, föreligger
ett verkligt alternativ mellan familjevård
och inackorderingshem. Såvitt
jag har mig bekant föreligger i detta
fall ett sådant alternativ inte i så särskilt
stor omfattning. Klientelet i inackorderingshemmen
är väl, om jag
fattat saken rätt, i stor utsträckning
ungdom över skolåldern. Att få sådana
ungdomar placerade i familjevård är
ju väsentligt svårare än när det gäller
andra, och därför tror jag att det är
felaktigt att, som socialministern gör,
ställa inackorderingshem eller familjevård
som realistiska alternativ. I varje
fall kan man inte anse dem som två
jämbördiga utvägar, med vilka samhället
kan hjälpa dessa ungdomar. För
detta klientel är det tyvärr så, att man
i de flesta fall får tänka sig någon form
av institution. Familjevård finns i stor
utsträckning inte att tillgå. Därtill kommer
också att inackorderingshemmen
utgör en mellanform som kan tillgripas
i stället för att man tar in ungdomarna
på en ungdomsvårdsskola. Det är nämligen
så att det vid dessa skolor är en
ganska hård belastning. Platsantalet är
inte alltid tillräckligt. Kan man då ta
in en sådan ungdom i ett inackorderingshem
behöver man inte tillgripa
den mycket hårdare form, som intagning
på ungdomsvårdsskola utgör, och
det är enligt min mening ytterligare
ett argument för bifall till reservationen,
vilket jag alltså yrkar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
vill bara rikta en replik till herr
Dahlén.

Det alternativ jag talat om, d. v. s.
den renodlade familjevården, är det
alternativ jag utgått ifrån att utredningen
skall undersöka. Det är inte

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

alldeles oprövat, och i den mån man
finner det vara lämpligt och riktigt
att ge det större omfattning, kan ju
mycket vinnas i den riktningen genom
en klar signal ifrån myndigheternas
sida och genom att ge den ekonomiska
medverkan, som behövs för att alternativet
skall bli ett i verklig mening
realistiskt alternativ. •

Jag ställer bara den enkla frågan:
Finns det kanske inte en och annan
i denna kammare, herr Dahlén t. ex.,
som är speciellt intresserad av dessa
frågor och som utan alltför stor självövervinnelse
och kanske t. o. m. med
ett visst intresse skulle kunna tänka
sig att ta in en sådan här pojke i 16—■
17-årsåldern i sin familj?

Jag är övertygad om att det finns en
rad av människor, som är verkligt intresserade
för dessa frågor och tar det
såsom något av en livsuppgift att styra
in en missanpassad pojke eller flicka
på rätta vägar. Jag ser inte alls så
pessimistiskt på det alternativet som
jag tyckte framgick av herr Dahléns
anförande.

Herr ENGKVIST (s): Herr talman!
Jag har nu inte alls för avsikt att på
något sätt försöka framhålla den nu
prövade formen av eftervård för dessa
ungdomar såsom varande den enda
möjliga och den under alla förhållanden
mest idealiska. Det är nog alldeles
riktig som socialministern säger, att
hela denna fråga kommer vi tydligen
att från statsmakternas sida få ägna
betydligt större uppmärksamhet åt
under kommande år. Jag kan således
mycket väl tänka mig en kompletterande
verksamhet med placering i enskilda
hem av sådana ungdomar. Men vad
jag också samtidigt skulle vilja framhålla
är att frågan om denna omplacering,
att få dessa ungdomar ut i det
vanliga livet så att de kan göra en
hygglig insats som hyggliga medborgare,
har vi haft som ett ständigt bekymmer
under senare år. Vi har i olika

sammanhang talat om slutna, halvöppna
och öppna avdelningar på ungdomsvårdsskolorna
och sökt oss fram till
allt större möjligheter att hjälpa dessa
ungdomar att komma ut i livet. Jag
tror nog att de erfarenheter som vi hittills
kunnat visa på bara av den verksamhet
som det nu är fråga om dock
är sådana att vi vågar påstå, att det
inte är bortkastade pengar att nu enligt
reservationens förslag anslå medel
till ytterligare två hem. Jag skulle därför
närmast vilja ansluta mig till reservationen.

Men det var ett uttalande av socialministern,
som jag också vill säga några
ord om. Det gällde husmödrarna på
hemmen. Enligt socialministern har
man här ett bekymmer för dessa människor
som består däri framför allt,
att man inte riktigt vet om de kommer
att hålla för de påfrestningar de är utsatta
för i sitt slitsamma arbete. Det
är emellertid redan nu på det sättet
att i hemmens personal finns också
medtaget ett biträde till husmodern,
som avlönas i vanlig ordning, vilken
avlöning går in i inackorderingsstaten
och inkluderas i den kostnad på 1 krona
91 öre, som en inackorderad pojke
kostar staten. Det är tänkbart att man
i vissa fall kommer att behöva utöka
denna extra hjälp till husmödrarna,
men jag förmenar att det inte kan vara
en avgörande orsak för att man inte
skulle kunna fortsätta denna verksamhet
i den utsträckning det här är
fråga om, utan det blir väl en rent
organisatorisk fråga, som både kan och
bör lösas.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! Jag vill säga några ord med
anledning av vad socialministern sade
om möjligheten att få dessa besvärliga
ungdomar inackorderade i enskilda
hem. Ack, dessa hem är ett halmstrå,
som många sträcker sig efter för att av -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

lasta anstaltsbehovet, men det finns inte
resurser helt enkelt i det enskilda hemmet.
Även om det finns intresse finns
det ingen möjlighet att där förlägga all
denna dyra anstaltsvård, som man ryser
för att bekosta med statsmedel. De
enskilda hemmens överskottskraft, särskilt
då kvinnorna, är det man skall
ta till hjälp åt åldringarna. Det är dem
man skall ta till hjälp i ungdomsverksamheten
och barnverksamheten och
för att ge husrum och vård åt ungdomar,
som kommit litet på sned och som
barnavårdsnämnden har bekymmer
med men som inte är så långt komna
att de varit intagna på ungdomsvårdsskola.
Det är de s. k. halvgamla husmödrarna,
som inte har tillräckligt att
göra i hemmet, som skulle tas i anspråk.
Gentemot socialministern vid jag påstå,
att även med den bästa vilja i världen
skulle inte många ledamöter i riksdagen,
även om de är aldrig så varmhjärtade
i diskussionen, vara beredda att
ta in en sådan ungdom i sitt hem. Man
är inte rädd att göra ett hjälparbete
som man vet blir avslutat. Man är inte
rädd att lägga en slant till en insamling,
men man är för den skull inte beredd
att ta i huset en ungdom, som varit
så besvärlig att vederbörande tidigare
inte kunnat vara i ett vanligt hem.
Man har haft honom på särskild skola,
och nu skall det experimenteras i frihet.
Ansvaret känns oerhört, och man
är bl. a. rädd om sina egna barn. Det
fordras så oändligt mycket av den enskilde,
som skall träda in som vårdare
med sitt eget hem. Men det finns ett
intresse att ta till vara, och det kan utnyttjas
genom inackorderingshemmen,
där husmodern blir yrkesmänniska på
ett annat sätt. Att tro att man skall finna
enskilda hem med föräldrar, som är
beredda till så stora uppoffringar att
de vill ta sig an en av dessa ungdomar,
är alltså en optimism som är alldeles
för stor. Yi har här i Stockholm -— det
kan sägas att Stockholm är säreget, men
det är nog likadant över lag — t. ex.

försökt att få husmödrar i förorterna
att hjälpa till att underhålla barnen under
bioföreställningar, att passa barnen
söndag förmiddag eller lördag eftermiddag,
men bara detta har visat sig oerhört
svårt. Vem är det man vädjar till?
Jo, till arbetarhustrurna, inte till tjänstemannafruarna,
de sköter hemmet och
finner det tillräckligt. Det är arbetarhustrurna,
som skall göra det. Men i
den mån de har tid att göra någonting,
behöver de ha betalt arbete, och i den
mån de inte tar betalt arbete, har de
andra intressen. De har ett hem, som
de är måna om o. s. v. Det finns en
och annan, men det är ingenting att
bygga ett alternativ på till denna form
med inackorderingshem, som dock
mera blir som en pensionatsrörelse. Jag
förstår om socialministern, som är tveksam,
säger, att han Väntar på en utredning.
Men för den, som inte är tveksam,
finns det intet skäl att vänta på en utredning.
Jag tror nämligen inte att en
sådan kan komma med en formel, som
löser allt. De som arbetar i en utredning
är ju människor med precis samma
värld att hämta sina föreställningar
från som vi. De får ta vad som finns.
De kan inte komma med en förnämlig
lösning, som gör inackorderingshemmen
onödiga. Därför menar jag, att
även om socialministern är tveksam, så
är vi som sett förhållandena på nära
håll inte tveksamma och har ingen optimistisk
tro att inackorderingshemmen
kan ersättas av enskilda goda hem. Är
det goda hem, så har man där nog med
sig själv, och man har mycket svårt att
sträcka sig utöver den egna familjen
och ta emot en utomstående.

Herr CASSEL (h): Herr talman! När
de pojkar och flickor det här gäller
kommer ut ifrån ungdomsvårdsskolorna,
är de i en mycket känslig situation.
Det gamla gänget står redo och väntar
att få föra in dem i den tidigare ruljangsen
igen. Det är oerhört viktigt,
om man skall få någon glädje av sam -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

hällets ansträngningar, att man då ger
dem ett ordentligt stöd. Det är klart
att det många gånger kan vara bra att
hitta det där idealiska hemmet, som
står redo att ta emot dem, men det är
sannerligen inte lätt att hitta ett hem,
där det utom allt annat också finns andra
ungdomar, som kan bli kamrater till
de utsläppta ungdomarna på samma
sätt som på ett inackorderingshem.

Inackorderingshemmen är av mycket
stor betydelse, och jag tror också det
är viktigt att man får en övergångsstation
till det normala livet. Det blir
ungefär samma förhållande som vid lasaretten,
där man inrättar B-sjukhus
eller konvalescenthem. Det blir samma
glidande övergångsform, om jag så
får säga, och det gör att man kan skriva
ut ungdomarna tidigare. Man tar
större risker, när man skriver ut dem
från ungdomsvårdsskolor direkt till enskilda
hem. Förfarandet med en övergångsform
tror jag är socialt riktigt och
många gånger också humanitärt riktigt,
och det är alldeles säkert ekonomiskt
fördelaktigt.

Jag betraktar dessa inackorderingshem
såsom samtidigt ledande till god
ekonomi och god socialvård, och jag
kommer därför att stödja reservanterna
i denna punkt.

Herr RIMMERFOItS (fp): Herr talman!
Min erfarenhet av socialt arbete
av detta slag styrker till alla delar fru
Erikssons i Stockholm framställning.

Trots de varmhjärtade ord, som socialministern
uttalade och som väl i
och för sig är riktiga — att man kan
förvänta en personlig insats från sådana
hem, där man har sinne för människovärd
— torde vi dock vid praktiseringen
av systemet få göra den erfarenheten,
att enbart god vilja inte räcker
i detta stycke. De hem vi härvidlag
i första hand kan räkna med är
lantbrulcarhemmen. Det är riktigt vad
som här framhållits, att det är mycket
svårt att påräkna stöd från hemmen i

städer och samhällen samt från arbetarhem
i vanlig mening. Det är sålunda
främst lantbrukarhemmen vi har att
vända oss till. Men där är arbetet återigen
så betungande och arbetskraften
så till ytterlighet ansträngd, att man
knappast vågar föreslå, att en redan
hårt ansträngd lantbrukarhustru utöver
alla sina övriga göromål också skall ta
ansvaret för en missanpassad ungdom
på 14—16 år. Vi fortsätter givetvis
också på den linjen, och jag vill i likhet
med alla andra här medverka till
att försöka öppna så många hem som
möjligt för denna form av inackordering,
som givetvis är den förnämsta.
Men vid sidan härav måste vi räkna
med att skapa många smärre inackorderingshem
— inte anstalter utan hem
■— som på sin höjd tar emot lika många
ungdomar som fanns i de gamla barnrika
familjerna — där en husmor och
en husfar får vikariera för de riktiga
föräldrarna och ägna sig åt denna ungdoms
fostran. Det har redan uppvisats
goda resultat från de hem av detta slag
som är i gång, och jag tycker det skulle
vara en heder och en glädje för oss att
nu kunna ta ett litet steg ytterligare på
den vägen, när nu motionärerna inte
spänner bågen högre än att föreslå inrättandet
av ytterligare två sådana hem.
Jag skulle av hjärtat vilja vädja till
kammaren att ta detta steg i år, i avvaktan
på eu kommande utredning och
ännu bättre och friskare tag ett annat år.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Öberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
38: o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 39—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

BENGTSSON i Varberg (s): Herr
talman! I denna punkt har herr Bengtsson
i Halmstad och jag i motioner hemställt
om två ändringar av departementschefens
förslag. Vi har för det
första ansett att den höjning av omskolningsbidraget,
som socialministern
utlovat, borde tillämpas redan från
januari månad i år. Departementschefen
har föreslagit att höjningen skall
träda i kraft vid den tidpunkt då hela
frågan om kompensation åt livräntetagare
blivit löst. Det råder inga delade
meningar om att bidraget bör höjas,
utan meningsskiljaktigheterna rör tidpunkten
för det höjda bidragets ikraftträdande.
Redan i oktober förra året
omtalade arbetsmarknadsstyrelsen, att
en del kursdeltagare fick avbryta sin
utbildning därför att bidraget inte täckte
kostnaderna för uppehållet vid ut -

bildningsorten, och styrelsen hemställde
bl. a. med stöd av detta om en
höjning från oktober 1952. Vi har för
vår del ansett, att det inte är lämpligt
med så lång retroaktivitet, utan vi har
föreslagit januari månad som en lämplig
tidpunkt. Jag skall inte ställa något
yrkande på denna punkt, herr talman,
utan jag hoppas att frågan blir klar till
juli i år och att den skall lösas på ett
gynnsamt sätt för dem som är berörda
därav.

Den andra ändringen som vi föreslagit
på denna punkt rör kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Nu
gäller som bekant den riktiga ordningen
att staten svarar för omskolningsbidraget
i dess helhet. Socialministern
har nu föreslagit att kommunerna
framgent skall övertaga 25 procent av
omskolningsbidraget. Det kommer att
betyda att hela den höjning av omskolningsbidraget
som man ställer i
utsikt kommer att betalas av kommunerna.
Inom utskottet har man ansett
det tveksamt med den förslagna kostnadsfördelningen.
Man har, som det
heter »yppat en viss tvekan». Vi har
i vår motion föreslagit att staten även
framgent skall bära kostnaderna för
omskolningsbidraget, och utskottet har
här sagt att starka skäl talar för att så
sker. Detta uttalande av statsutskottet
gladde naturligtvis motionärerna, men
det hade naturligtvis hälsats med än
större tillfredsställelse om de där starka
skälen hade fått vägleda utskottet
i dess slutliga ställningstagande till
denna fråga.

Det är många skäl som talar för att
man skall bibehålla den gamla ordningen.
Jag skall här endast anföra ett exempel.
Kommunerna kommer att drabbas
olika av detta förslag. Vi kan ju
tänka oss en kommun med ensidigt
näringsliv. De partiellt arbetsföra på en
sådan ort måste i regel genomgå utbildning.
För sådana orter där man
har ett mångskiftande näringsliv och
där de partiellt arbetsföra har möjlig -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

heter att få arbete utan genomgången
omskolning ställer det sig gynnsammare.

Sedan kan man anföra att det nuvarande
tillvägagångssättet är mycket
smidigt, både för dem som söker omskolning
och för dem som är arbetsvårdare.
Man kan inte gärna låta kommunerna
betala 25 procent av kostnaderna
utan att de skall få vara med
och bestämma i dessa frågor. Man kan
inte låta statens organ fatta beslut i
sådana ärenden och sedan bara skicka
räkningen till vederbörande kommun,
utan man måste givetvis låta kommunernas
representanter få vara med och
behandla själva ärendena. Det rör sig
inte om några svindlande belopp för
kommunerna.

Vår ställning har dikterats av praktiska
skäl lika väl som av den rent
principiella sidan av saken, som utskottet
också kraftigt understrukit. Vi
har nämligen, herr talman, reagerat
mot principen att staten vältrar över
de ökade kostnaderna på kommunerna.

Jag har, herr talman, inget yrkande.
Jag har bara velat understryka att jag
är av den uppfattningen att den hittills
tillämpade fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommun är den
riktiga.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkten 52.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 53.

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln,
punkt 57, föreslagit riksdagen att dels
besluta att å personalförteckningen för
bostadsstyrelsen skulle uppföras en
tjänst som förste kansliskrivare i lönegrad
Ca 17 i utbyte mot en å övergångsstat
upptagen tjänst som kansliskrivare
i lönegrad Ca 15 samt antalet kontors -

biträden i lönegrad Ca 8 ökas med sex
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1953/54 dels ock till Bostadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
3 595 000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag a)

besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen skulle dels uppföras
en tjänst som förste kansliskrivare
i lönegrad Ca 17 i utbyte mot en
å övergångsstat upptagen tjänst som
kansliskrivare i lönegrad Ca 15 och dels
antalet kontorsbiträden i lönegrad Ca 8
ökas med sex;

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för bostadsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 3 595 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av fröken Andersson, herrar Bergh,
Skoglund i Doverstorp och Birke, vilka
ansett, att utskottet i mom. b) och c)
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag

b) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1953/54;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 3 326 100 kronor;

2) av herr Karl Andersson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr BIRKE (h): Herr talman! Den
reservation som finns på denna punkt
innebär att man skulle kunna göra en
besparing på 268 900 kronor. Det förslag
som reservanterna framfört måste

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

ses mot bakgrunden av den utveckling
som försiggått inom bostadsstyrelsen.

1951 indrogs 24 tjänster, och man
fick ett avvecklingsanslag på 60 000
kronor, varjämte man vid höstriksdagen
samma år fick ytterligare ett tillläggsanslag
på 50 000 kronor. 1952 fick
man ett anslag på 50 000 kronor och
man hade avvecklingsanslaget kvar och
fick då nya tjänster för ungefär 65 000
kronor.

Vid årets riksdag begär bostadsstyrelsen
att få 21 nya befattningshavare
och att få flytta upp i lönegrader ungefär
30 befattningshavare. Nu är att
märka att vid förra årets riksdag anmäldes,
att en decentralisering skulle
äga rum beträffande bostadsstyrelsens
verksamhet. Den 29 augusti 1952 har
också bostadsstyrelsen bemyndigats att
till länsbostadsnämnderna överföra vissa
ärenden, främst låneärendena för
flerfamiljshus med högst 16 lägenheter.
Egnahemslånen flyttades också över dit
liksom andra gamla lån. Till primärkommunerna
överförde man familjebostadsbidraget
och bränsletillägget.

Det är klart att dessa vittomfattande
överflyttningar av arbetsuppgifter
måste medföra en betydande arbetsminskning
för bostadsstyrelsen, och
detta återspeglar sig ju på länsbostadsnämndernas
avlöningar, som man begär
att få höja med inte mindre än
588 000 kronor. Vi reservanter anser
att när dessa ärenden flyttas över till
länsbostadsnämnderna och ut till primärkommunerna,
måste detta i form av
minskade kostnader återspegla sig på
lönestaten i bostadsstyrelsen.

Nu invänder kanske någon att byggnadsverksamheten
blivit något större
och att det därför skulle finnas skäl
för höjda avlöningsbidrag till bostadsstyrelsen.
Verksamheten i fråga kan
dock inte vara av den storleksordningen
att den skulle motivera att det ständigt
begärs ökade anslag till bostadsstyrelsen.
Jag tycker att man ganska
ofta finner det felet i statsförvaltning -

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

en, att när det avlyftes arbetsuppgifter
från befintliga ämbetsverk, får man
aldrig denna minskning av arbetsuppgifterna
återspeglad på lönestaterna,
såsom det med skäl skulle kunna förväntas.

Det är därför, herr talman, som reservanterna
anser att man på denna
punkt skulle kunna minska anslaget
med 268 900 kronor.

Med denna motivering ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
avlämnats av fröken Andersson m. fl.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Såväl utskottet som reservanterna
har anfört att man vid sitt ställningstagande
till den föreslagna anslagsberäkningen
icke kunnat undgå att påtala
de förutsättningar under vilka medelsbehovet
beräknats under innevarande
budgetår.

De förutsättningar som det här talas
om är redovisade i statsverkspropositionens
bilaga 7 under femte huvudtiteln
för förra året. Där har departementschefen
påpekat att på grund av
den förändrade arbetsfördelningen mellan
bostadsstyrelsen och länsorganen
— i vissa fall kommunerna — bör arbetsuppgifterna
kunna minskas för bostadsstyrelsen.
Å andra sidan har departementschefen
påpekat ungefär vad
bostadsstyrelsen framhållit, att en del
nya uppgifter tillkommit på grund av
den utveckling på bostadsbyggnadsområdet
som skett. Bostadsstyrelsen fick ju
ett ökat arbete med uträkning och utbetalning
av ränteeftergifter. De höjda
byggnadskostnaderna medförde också
ett betydande merarbete för bostadsstyrelsen.
Det fanns vidare en del
andra frågor som man räknade med
skulle ge bostadsstyrelsen ökade arbetsuppgifter.
Det var alltså detta som
motvägde den minskning av arbetsuppgifterna,
som decentraliseringen skulle
åstadkomma. Departementschefen kom
efter att ha övervägt dessa olika frågor
till den uppfattningen, att man inte

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

kunde minska ned personalbehovet; i
stället blev det en liten ökning i form
av i huvudsak några stycken biträden.
Det är alltså så att när man hade övervägt
dessa frågor vid det tillfället
kunde man inte förvänta att bostadsstyrelsen
under innevarande budgetår
skulle kunna minska sin personaluppsättning.

Sedan dess har ju också en del annat
skett. Det har blivit en ökning av bostadsbyggandet
som är mycket kraftig.
Medan det kom in låneärenden till ett
antal av 430 till bostadsstyrelsen under
sista halvåret 1951 kom de! in 605 låneansökningar
under andra halvåret
1952; i stället för 16 000 lägenheter
1951 blev det i runt tal 22 000 lägenheter
i dessa hus; penningsumman det
gällde uppgick 1951 till i runt tal 80
miljoner kronor och sista halvåret 1952
till 180 miljoner.

Det är klart att det är riktigt att decentraliseringen
måste verka minskande
på arbetsuppgifterna för bostadsstyrelsen.
Decentraliseringen av flerfamiljshusärendena
är ju i full gång.
Under tiden arbetet härmed pågår
finns det ingen möjlighet för bostadsstyrelsen
att räkna med minskade arbetsuppgifter.
De snarare ökar, eftersom
man måste ha kontakter med länsbostadsnämnderna.
Man måste konferera
med dem. Man måste kalla upp
till styrelsen vissa tjänstemän för att de
skall sätta sig in i de flerfamiljshusärenden
som de nu skall behandla.

Det är å andra sidan klart, att när
man lyckats klara av detta arbete
måste decentraliseringen medföra minskade
arbetsuppgifter för bostadsstyrelsen,
under förutsättning naturligtvis att
inte bostadsbyggandet konstant kommer
att ligga på en nivå som är ca 30 å 40
procent högre än tidigare. I så fall finner
minskningen av arbetsuppgifterna
på grund av decentraliseringen sin
motvikt i ökningen av bostadsbyggandet.

Det jag förut nämnde beträffande

ökningen har ju medfört att balansen
inom lånebyrån av dylika ärenden har
ökats kraftigt. Den var den 1 januari
uppe i ca 850 ärenden. Genom decentralisering
och vissa andra åtgärder
som har vidtagits har den sedan sjunkit
till omkring 750 låneärenden. Men
det är klart att det inte är tillfredsställande
att byggnadsföretagare av olika
kategorier skall behöva vänta så länge
på sina låneärendens behandling som
för närvarande. Det är angeläget, när
man nu har lättare att få byggnadstillstånd
och annat, att låneärendena behandlas
så snabbt att det inte blir något
trassel för bostadsbyggnadsföretagarna
ute i de olika kommunerna.

Jag tror därför för min del att det
skulle vara beklagligt om man här nu
ville gå in för att skära ned personalstyrkan
och pruta på bostadsstyrelsens
önskemål i större utsträckning än vad
departementschefen har gjort. Departementschefen
har ju inte släppt igenom
så mycket av det styrelsen önskade
för att klara av den balans, som
man nu har när det gäller dessa låneärenden.

Det är vidare alldeles klart att det
är orimligt att, som reservationen föreslår,
skära ned expenserna. Om man
vill studera statsverkspropositionen i
denna del finner man ju att bostadsstyrelsen
har gått efter de verkliga
kostnader, som den har haft under
den gångna tiden, och egentligen prutat
av litet på dessa kostnader. Höjningarna
är ju en följd av kostnadsökningarna
på olika områden. När det
gäller avlöning till viss personal, t. ex.
städerskor, när det gäller papperspriserna,
tryckningen som bostadsstyrelsen
måste klara, när det gäller att
hålla maskinparken i ordning, överallt
på dessa områden har det blivit en
kraftig kostnadsökning. Det är bara
den och ingenting annat, som avspeglar
sig i det förslag som departementschefen
här har lagt fram.

Jag skall med denna korta motivering

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

— jag skall försöka att vara lika kort
som herr Birke — be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag kan i det väsentliga instämma med
herr Birke i hans anförande. Det är
självklart att med de decentraliseringsåtgärder,
som Kungl. Maj:t har beslutat
dels den 29 augusti 1952 och dels
den 12 december 1952 där betydande
arbetsuppgifter flyttats från bostadsstyrelsen
över till andra organ, bör det
kunna gå att minska på personalbehovet
inom bostadsstyrelsen. Herr Persson
i Växjö erkände ju också att det
blev betydande arbetsuppgifter, som
flyttas ut. Men han ansåg ändå inte att
vi nu skulle kunna vara med om den
begränsning, som reservanterna här
har förordat.

Jag vill säga att det förslag, som bostadsstyrelsen
har framlagt och som
Kungl. Maj:t till viss del har accepterat,
omfattar inte endast det personalbestånd
som har funnits tidigare utan
innebär en ökning av styrelsens personalstyrka
med inte mindre än en kansliskrivare
i 15 :e lönegraden, nio biträden
och dessutom en halvtidsanställd
arkitekt. Det är detta som vi reservanter
tycker är märkligt, att då
man nu avkopplat så många arbetsuppgifter
man ändå skall nödgas öka antalet
tjänstemän.

Herr Persson gjorde gällande att de
har så mycket att göra med lånehandlingarna.
Jag vill ju säga att jag tror att
det i viss utsträckning är onödigt arbete,
en hel del som görs i bostadsstyrelsen,
framför allt när det gäller att
granska ritningar. Fastän ritningarna
är upprättade av duktigt folk i hemorten
och skickas in, så nog sitter de
där i bostadsstyrelsen och petar på
olika saker, och det är självklart att
dessa arbetsuppgifter tar lång tid. Det
vore, menar jag, i många fall onödigt
med denna ingående granskning av ritningarna.
Jag tror att folk ute i byg -

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

derna skulle vara bra mycket bättre betjänta
av att de finge sina ritningar så
som de själva har önskat sig och inte
behövde få några ändringar vidtagna
som de inte gillar.

Jag tror att om det skedde litet mer
rationalisering i bostadsstyrelsen skulle
man mycket väl kunna vara med om
den begränsning som vi reservanter
har förordat. Jag vill peka på att inte
ens Kungl. Maj:t ämnar ställa direkt
till bostadsstyrelsens förfogande de
180 000 kronor som Kungl. Maj:t visserligen
begär men menar skall ligga i
Kungl. Maj:ts hand för att först vid
behov överlåtas till bostadsstyrelsen
för användning.

Allt detta gör att jag har den bestämda
meningen, att här bör det
kunna gå att göra de besparingar som
är förordade i reservationen. Med detta,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservationen under denna punkt,
som gäller avlöningskostnaderna för
bostadsstyrelsen.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill till herr
Rubbestad bara säga, att den föreslagna
ökningen av biträdespersonalen beror
därpå, att bostadsstyrelsen har övertagit
det kamerala arbetet med utbetalningar
och annat. Organisationsnämnden
och alla organisationsexpertcr har
ansett att detta arbete, som nu rör ett
så stort antal lån som över 80 000, kan
klaras av mera rationellt om man gör
det centralt och sköter det med maskiner
än om man sprider ut det på många
andra organ. Men å andra sidan visar
det sig ju att man räknade fel från början
beträffande det antal biträden som
behövdes. Kompletteringen betingas av
dels ökningen av antalet låneärenden,
dels övertagandet av 13 000 å 14 000
ärenden från statskontoret, där man
alltså har minskat ned personalen, och
dels den nämnda felräkningen.

Vidare har det föreslagits en arkitekt
i lönegrad 31. Det är så att bostadssty -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

relsen tillverkar typritningar som sedan
försäljs, en verksamhet som betalar
sig. För att man skall kunna fortsätta
med det och sköta de övriga arbetsuppgifterna
har man ansett det
nödvändigt att få en förstärkning på
denna punkt.

Herr Rubbestad säger att det utförs
mycket onödigt arbete på bostadsstyrelsen.
Jag kan inte lämna några garantier
för att det inte görs. Det är ju
emellertid så att organisationsnämnden
har gått igenom verket en gång och att
departementschefen har sagt ifrån att en
översyn av organisationen skall ske på
nytt så snart förutsättningar härför
föreligger. Jag tycker att sådana utfästelser
får vara tillräckliga. Endast på
grund av allmänna uttalanden om att
arbetet skulle vara irrationellt organiserat
kan ju ändå inte riksdagen besluta
om en minskning av personalen;
det tycker jag inte skulle vara riktigt.

Sedan är det en sak till, att riksdagen
har uttalat att på grund av de höjda
byggnadskostnaderna granskningen bör
vara så effektiv som möjligt, så att man
vet att de knappa resurser vi har används
på ett tillfredsställande sätt och
inga felinvesteringar i onödan sker på
detta område. Det är klart, att om riksdagen
beslutar att granskningen skall
bli enklare får bostadsstyrelsen rätta sig
efter det, och det är möjligt att man
då kan spara in på personal.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Det
är inte så mycket att säga utöver herr
Fritz Perssons ganska detaljerade försvar
för utskottets utlåtande och Kungl.
Maj:ts proposition, men det är kanske
ytterligare ett par skäl som här bör anföras.

Det är inte bara det att byggnadsverksamheten
— glädjande nog, kan
jag säga — har ökat under år 1952,
utan den kommer också, som vi ser det
i dag, med all sannolikhet att öka under
1953, och kanske vi kan ha förhopp -

ningar på att ytterligare kunna pressa
bostadsbyggandet i höjden något under
år 1954. Men vad som framför allt är
avgörande här är att de statsbelånade
husens antal ökar inom byggnationen
i en sådan väldig omfattning. Före den
sista byggnadskostnadsstegringen kunde
det ju ändå byggas en del hus här i
landet med bortseende från den statliga
tertiär- och tilläggslånegivningen. Nu
är det praktiskt taget omöjligt. Det är
en ytterst liten procent av antalet färdigställda
hus, både flerfamiljshus och
egna hem, som byggs utan att man utnyttjar
de statliga lånemöjligheterna.
Det är där vi har en ganska markant
ansvällning av arbetsbördan. Här har
sagts att man naturligtvis kan lätta den
arbetsbördan om man medvetet gör eftergifter
på kontrollen. Men eftersom
staten lämnar topplån och tilläggslån i
sådan omfattning att det motsvarar 25
till 30 procent av hela kapitalbehovet
för ett nybygge, är det ju rätt naturligt
att man inte kan släppa fram vilken
byggnation som helst, utan att det
måste ske en granskning och en ganska
noggrann sådan. Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att man skulle löpa
stora risker, om man avstod från denna
granskningsverksamhet, som sker i två
omgångar, nämligen först i form av en
preliminär granskning, varvid ritningar,
grundkonstruktion, materialkonstruktion
o. s. v. studeras, och vidare i
form av en slutgranskning som mera
tar sikte på de kapitalmässiga förhållandena.
Just den omständigheten att
man tillämpar ett sådant noggrant
granskningsförfarande har säkerligen
räddat stora värden åt folkhushållet vid
den byggnation som har ägt rum under
senaste åren. I ett marknadsläge, där
folk gärna i skymundan betalar mer än
de reglementsenliga hyrorna för att
komma över en lägenhet, ligger det rätt
nära till hands för en byggmästare att
säga sig, att han kan kosta på sig att
bygga litet dyrare än som strängt taget
vore nödvändigt, då han i alla fall inte

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

löper någon risk att huset skall stå
tomt. Men man får ju inte hara se dessa
frågor utifrån dagens läge på bostadsmarknaden,
utan ett hus måste bedömas
såsom det långtidsprojekt det i själva
verket är. Därför är det, om det inte
skall komma surt efter om tio, femton
eller tjugofem år, nödvändigt att vi
kostar på oss en ordentlig granskning.

Jag har kanske många gånger resonerat
som herr Rubbestad att det skulle
vara önskvärt med en, jag vill inte säga
lösligare men dock mindre noggrann
kontroll från bostadsstyrelsens sida,
men jag har ändå till slut kommit till
det resultatet, att man bör bibehålla
den kontroll, som för närvarande utövas,
i annat fall kommer man ut på
osäker mark.

Det finns sålunda knappast några besparingsmöjligheter,
men det finns en
annan sak som är angelägen, nämligen
att nedbringa den väntetid som uppkommer
för den byggande allmänheten
på grund av den överbelastning som
föreligger inom bostadsstyrelsen. För
två eller tre månader sedan var den
normala väntetiden fyra månader från
den dag handlingarna levererades till
bostadsstyrelsen och till den dag, då
det preliminära beslutet kom och vederbörande
alltså fick möjlighet att påbörja
byggnadsarbetet. Tv, märk väl,
den som vill bygga kan inte gå till en
bank eller en annan kreditinrättning
och få sina grund- och bottenlån med
mindre än att han kan visa att byggnationen
är godkänd av bostadsstyrelsen.
Först då preliminärt beslut härom
föreligger, kan lian erhålla de erforderliga
krediterna.

Om man vill ha en jämnt flytande
byggnadsproduktion och framför allt
om man vill skapa möjligheter att
snabbt föra in arbetslösa byggnadsarbetare
i produktionen, är det ju inte särskilt
angenämt, om det hela spricker
på att lånehandlingarna blir liggande i
bostadsstyrelsen. Medan man väntar på
preliminärt besked från det kungl. bo -

Bostadsstyrelsen: Avlöningar.

stadsverket skulle alltså byggnadsarbetarna
få gå arbetslösa och den bostadsbyggande
allmänheten inte erhålla tillgång
till det bostadstillskott som en rationell
och jämnt flytande produktion
skulle lämna.

Vi har därför sagt oss att man, utan
att vara alltför småsnål, under en övergångstid
måste satsa så pass mycket
pengar på denna sak, att den nuvarande
balansen inom bostadsstyrelsen kan
avarbetas. Att vi inte har något intresse
av att bostadsstyrelsen blir ett
mammutverk anser jag vara dokumenterat
genom de påtagliga åtgärder i decentraliseringssyfte
som har vidtagits
under de sista åren och som väl kommer
att vidtagas även i fortsättningen.

Jag tror mig på regeringens vägnar
kunna säga, att därest kammaren följer
utskottet, finns det inte någon som helst
risk för att det kommer att sitta för
mycke folk i bostadsstyrelsen, men
därest kammaren följer reservanterna,
är det risk för att vi inte kan eliminera
den väntetid som nu finns och som är
ytterst besvärande ur de synpunkter
som jag här tillåtit mig anföra.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Jag
tror visst att det är möjligt att åstadkomma
effektiviseringar både beträffande
organisationen och den granskning
och kontroll, som herr Rubbestad
och statsrådet Sträng här talade om. Nu
har emellertid organisationsnämnden
tittat på bostadsstyrelsen i flera avseenden,
och det är meningen att organisationsnämnden
skall göra en ordentlig
genomgång av styrelsen igen. Det är
klart att riksdagen får en stabilare
plattform för sitt ställningstagande i
detta liksom i liknande ärenden, när
resultatet av en sådan genomgång föreligger.
Den decentralisation, som det
tidigare har talats om i debatten, skulle
i och för sig ge möjlighet till en reducering
av bostadsstyrelsens organisation.
Det är emellertid ett par synpunkter
jag här skulle vilja framhålla.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bostadsstyrelsen: Omkostnader.

För det första sysselsätter den största
delen av bostadsstyrelsens organisation
icke ordinarie personal, varför det naturligtvis
på längre sikt finns utsikter
till icke obetydlig rörelsefrihet.

För det andra vill jag intyga från
min egen erfarenhet som näringslivsman
och i någon mån som kommunalman
att vad som här har sagts om den
stora balansen av väntande ärenden är
alldeles riktigt. Den kritik som riktats
mot bostadsstyrelsen är av två slag,
dels består den i klagomål över att
ärenden inte kommer tillräckligt fort
fram, dels i att organisationen är för
omfattande. Det föreligger en ganska
tydlig motsättning mellan dessa båda
slag av klagomål.

Det är angeläget att kontrollen över
låneansökningar utövas så, att man
verkligen får fram det mest rationella
och effektiva byggandet, och också så,
att de som visar sig kunna bygga särskilt
effektivt och rationellt icke blir
bestraffade därför, utan tvärtom för
egen del får tillgodogöra sig en del av
vinsten av den särskilda effektivitet
och rationaliseringsvilja, de har givit
prov på. Detta gör i och för sig inte
granskningsuppgiften lättare, men det
är av verklig betydelse när det gäller
att på längre sikt få ned byggnadskostnaderna,
att man arbetar efter denna
princip. Det är också med tillfredsställelse
jag konstaterar att bostadsutredningen
varit enhällig om denna sin
syn på problemet.

Jag kommer att rösta för utskottets
förslag, dels därför att jag betraktar det
nuvarande läget för bostadsstyrelsens
del som i hög grad ansträngt, dels därför
att jag, inte minst efter statsrådet
Strängs anförande, är övertygad om att
riksdagen skall vara angelägen att övervaka
att den nådatid — som man skulle
kunna säga att vi på detta vis ger bostadsstyrelsen
då den befinner sig i ett
övergångsskede, medan man försöker
decentralisera ärendena — verkligen
används så, att när man kommit över

de momentana svårigheterna, de möjligheter
till minskad belastning och inskränkt
organisation inom bostadsstyrelsen,
vilka decentralisationen öppnar,
också lillvaratages.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
av fröken Andersson m. fl. i fråga om
punkten avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Birke begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
53: o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson in. fl. i fråga
om denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Birke begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
139 ja och 52 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 54.

Bostadsstyrelsen: Omkostnader.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

58, föreslagit riksdagen att till Bostadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
545 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 545 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Bergh, Skoglund i
Doverstorp, Rubbestad, Onsjö och Birke,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag till Bostadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
477 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr BIRKE (h): Herr talman! Under
denna punkt har departementschefen
framlagt ett anslagsyrkande om 80 000
kronor till expenser för bostadsstyrelsens
eget behov. Enligt vad som framgick
av mitt förra anförande var man
inne på ett försök att minska bostadsstyrelsens
verksamhet. Det förefaller
ganska egendomligt att samtidigt som
riksdagen gjort ett sådant uttalande begära
anslag till köp av nya möbler. Det
är inte vanligt på verksamhetsområden
som är ställda under avveckling. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Jag har redan tidigare varit inne
på skälen till att anslaget avseende expenserna
har ökats. Bostadsstyrelsen
har i sin egen framställning t. o. m.
framställt lägre krav under de olika
punkterna än som skulle ha varit befogade,
med hänsyn till kostnadsökningarna.
Inom utskottet har vi kommit
fram till att man inte kan räkna med
annat än att de utgifter som verkligen
är oundgängliga skall betalas.

Bostadsstyrelsen: Omkostnader.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Om herr Persson i Växjö och statsrådet
Sträng kunde anföra vissa synpunkter
när det gällde att bibehålla antalet tjänstemän
och t. o. m. öka det, tror jag
att det blir mycket svårt för dem att
försvara den föreslagna ökningen i bostadsstyrelsens
omkostnader beträffande
expenserna för eget behov med inte
mindre än 93 000 kronor.

Det är ju här, såsom vi hört i debatten
om föregående punkt fråga om en
avveckling av bostadsstyrelsens verksamhet
och samtidigt fråga om ett mycket
stort belopp för inköp av möbler.
Jag vill erinra om att bostadsstyrelsen
i fjol använde inte mindre än 136 376
kronor för inköp och underhåll av
möbler, och nu begär styrelsen i år ett
ytterligare anslag av 102 000 kronor för
inköp och underhåll av möbler och inventarier.
Jag tycker, att detta är orimligt
särskilt med tanke på den förestående
avvecklingen; det skall ju*bli lägre
antal befattningshavare inom en snar
framtid i bostadsstyrelsen. Statskontoret
har också pekat på att det inte är
nödvändigt att öka anslaget för reseersättningar
o. d. med mer än 5 000 kronor
under det att statsrådet Sträng gått
med på 8 000 kronor och dessutom bifallit
ökade anslagskrav på vissa andra
poster. Jag är förvissad om att det inte
sker någon orätt mot bostadsstyrelsen
och dess anslagsbehov för omkostnader,
om vi går på reservationen under denna
punkt och alltså sparar in den summa
som reservanterna föreslagit.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Herr Rubbestad menar att man
inte kan anföra några synpunkter till
förmån för utskottets hemställan. Herr
Rubbestad anser väl inte att vi skall
underlåta att ge t. ex. städerskorna den

7 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Bostadsstyrelsen: Omkostnader.

lönehöjning på 19 procent, som de skall
ha. Detta medför en ökning. För budgetåret
1951/52 hade vi beräknat 51 277
kronor. I år beräknas kostnaderna för
städningen till 62 000 kronor. För skrivmaterialier,
papper, blankettryck o. d.
uppgick kostnaderna för budgetåret
1951/52 till 114 091 kronor, och vi begär
nu 110 000 kronor. För telegram, telefon
och annonsering uppgick kostnaderna
till 83 519 kronor under budgetåret
1951/52, och vi begär nu 83 000 kronor.
Jag skulle kunna fortsätta denna uppräkning.

Herr Rubbestad talar här om en ökning
på 100 000 kronor för inköp av
möbler. Här skall inte inköpas några
möbler annat än för de extra tjänstemän,
som vi får anställa på grund av
det anslag som står till Kungl. Maj:ts
förfogande och som kammaren genom
sitt beslut nyss gått med på att godta.
Första kammaren har tidigare fattat
beslut i denna riktning. Vi måste ju
ändå underhålla vår maskinpark, våra
skrivmaskiner och räknemaskiner. Vi
måste ändå se till, att vi kan byta ut
dem och köpa nya eftersom de i stor
utsträckning är över tio år gamla. En
hel del av dem måste bytas. Vi måste
köpa skåp för förvaring av plåtar och
låneakter samt lånekort. Pengar behövs
allteftersom verksamheten på den kamerala
sektionen växer. Vi kan inte
undgå att betala de högre kostnaderna
för bränsle, lyse och vatten. Dessa kostnader
kan man inte komma ifrån. När
nu kostnaderna stigit på detta sätt har
vi inte begärt någonting annat än en
täckning för denna ökning. Det är dessa
skäl som talar för departementschefens
förslag och det förslag, som utskottet
stannat för.

När det sedan gäller till exempel förbrukningen
av papper och annat tror
väl ingen att den skall minska på grund
av decentraliseringen. Bostadsstyrelsens
kontakter med de lokala organen måste
kanske snarare utökas. Med resorna ligger
det till på samma sätt. Det är natur -

ligtvis befogat att man bedriver en viss
verksamhet genom att besöka de lokala
organen i något större utsträckning när
man lägger över beslutanderätten inte
bara på länsarbetsnämnderna utan i
vissa fall, t. ex. när det gäller bostadsrabatterna,
även på kommunerna.

Det är dessa skäl som, såvitt jag förstår,
talar för utskottets ställningstagande.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Herr Persson i Växjö säger, att det
mycket väl går att anföra några skäl
för utskottets ståndpunkt. Ja, men jag
vill ifrågasätta, om det verkligen finns
några bärande skäl för det högre anslaget.
Jag vill fästa herr Perssons uppmärksamhet
vid att alla de kostnader
han räknade upp — kostnaderna för
städning, telefon, annonsering o. d. —■
har vi inte alls prutat på. Vi går här
in för samma belopp som förordas i
propositionen. Vi vill emellertid inte
vara med om att höja anslaget till reseersättningar
med mer än 5 000 kronor
jämfört med fjolårets belopp. Dessutom
vill vi pruta på anslaget till möbler,
som ju är den stora posten. Vi anser,
att eftersom styrelsen köpte så
mycket i fjol behöver man inte köpa i
samma utsträckning nu, då man ju
skall genomföra en viss rationalisering
av verksamheten inom detta organ. Det
är alltså på dessa punkter vi vill pruta,
och det tror jag bör gå utan vidare.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Den post om 102 000 kronor som
herr Rubbestad omnämnde i sitt senaste
anförande finns här i statsverkspropositionen:
för telegram, telefon och
annonsering 83 000 kronor, för inköp
och underhåll av möbler, skriv- och
räknemaskiner m. m. 102 000 kronor.
Det var bl. a. den posten som jag angav
i delposter i mitt förra anförande. Det
blir kostnadsökningar på alla enskilda
punkter och man kan väl inte komma
ifrån att söka täckning för dem genom

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

att begära anslag av riksdagen. Jag
tycker att starka skäl är anförda för
en höjning. Herr Rubbestad har däremot
inte anfört några egentliga skäl för sin
uppfattning utan endast uttalat allmänna
önskemål om att man skall skära
ned utgifterna under denna punkt.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Herr Persson sammanför en hel del
saker. Han säger, att för telegram och
telefon och annonsering och för inköp
och underhåll av möbler begäres
102 000 kronor. Men herr Persson glömmer
bort att för telegram, telefon och
annonsering begärdes ett särskilt anslag
av 83 000 kronor, under det att
endast för underhåll och inköp av möbler,
skrivmaskiner o. d. äskas 102 000
kronor. Det är denna sista post vi vill
pruta på.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, alt kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
54: o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar.

nen. Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 133 ja och 62 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 55.

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln punkt
59 föreslagit riksdagen att dels besluta
att i personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas med
fem dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1953/54, dels
ock till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 2 622 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag a)

besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med fem;

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för länsbostadsnämnderna, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 2 622 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Birke, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag

a) besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med fem;

100

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Pensionsstyrelsen: Avlöningar.

b) godkänna i reservationen föreslagen
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1953/54;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 2 534 400 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BIRKE (h): Herr talman! För
innevarande budgetår utgår ett belopp
av 75 000 kronor för tillfällig förstärkning
av länsbostadsnämndernas personal.
Departementschefen anser nu att
detta belopp jämte en uppräkning på
grund av lönestegringarna till 87 600
kronor inte är tillfyllest för nästa budgetår.
Han säger att det är svårbedömligt
i vilken utsträckning man behöver
anslag här, och därför fördubblar han
beloppet och begär 175 200 kronor. Vi
reservanter anser att det bör vara tillfyllest,
om man bibehåller det belopp
man har haft tidigare, nämligen 87 600
kronor. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen av
fröken Andersson m. fl.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Den decentralisering, som sker
undan för undan av ärendena till länsbostadsnämnderna,
kommer att lägga
ökade arbetsuppgifter på nämnderna.
Detta är förklaringen till att man vill
ha en ökning på denna punkt. Som jag
förut varit inne på, har det ökade bostadsbyggandet
medfört, att bostadssfyrelsen
trots detta kommer att få
mera arbete. Men det kan ju inte vara
rimligt att inte ge nämnderna den förstärkning,
som blir nödvändig när man
decentraliserar. Är man intresserad av
decentralisering, får man givetvis ta
den konsekvensen, att man ger dessa
länsorgan möjlighet att klara av sina
uppgifter.

Jag ber med dessa ord, herr talman,

att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 56—69.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70.

Pensionsstyrelsen: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman! Jag
har på denna punkt avgivit en blank
reservation, och jag vill med anledning
därav bara säga ett par ord. Det föreligger
här i fråga om tjänsterna hos
pensionsstyrelsen en motion, där man
begär att riksdagen skall besluta att två
tjänster som förste byråsekreterare i
Ce 27 inte skall indragas. Det är ju så,
att man hos pensionsstyrelsen har indragit
sammanlagt sex tjänster, därav
fyra stycken som gått till pension och
där man inte tillsatt några nya, samt
dessa två tjänster, som motionen behandlar.

Jag har inte något yrkande, herr talman,
men det förefaller mig och säkert
många andra egendomligt, att man drar
in dessa tjänster vid eu tidpunkt, nar
pensionsstyrelsen är överbelastad med
arbete. Herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet framhöll för fjorton
dagar sedan, när det gällde utredning
av hjälplöshetstillägget, att pensionsstyrelsen
i närvarande stund är så
överbelastad, att den inte har kunnat
ta upp utredning på denna punkt, och
för att man skall kunna få fram något
arbete där kan man inte ytterligare
belasta pensionsstyrelsen med arbete.
Det är därför, herr talman, det före -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

101

faller mig egendomligt att man just nu
har dragit in dessa tjänster.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 71—S-i.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85.

Social upplysningsfilm.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
109, föreslagit riksdagen att till social
upplysningsfilm för budgetåret 1953/54
anvisa ett reservationsanslag av 30 000
kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte till Social upplysningsfilm för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Rubbestad, Onsjö
och Birke, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag besluta att
reservationsanslaget till Social upplysningsfilm
icke skulle uppföras å riksstaten
för budgetåret 1953/54.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
På denna punkt har jag en reservation
liksom tidigare år. Här föreslås ett anslag
på 30 000 kronor för att iordningställa
en film. Av handlingarna framgår
att det har åstadkommits tio stycken
filmer för denna verksamhet, d. v. s.
social upplysning, och nu är det meningen
att detta anslag skall avse en
film om ungdomsvården.

Jag för min del har mycket svårt att
förstå att dessa filmer tjänar något
nämnvärt syfte. Alla är vi angelägna om
att något skall göras för ungdomsvården,
det visade inte minst den debatt
vi hade här för en stund sedan. Men
vad en film skall kunna göra för att

Social upplysningsfilm.

ytterligare stimulera intresset för den
saken har jag mycket svårt att förstå.
Jag tror att detta är en punkt, där man
kan göra en viss besparing, och det
har också statskontoret för sin del
ansett. Vi kan nog utan våda avslå
detta anslag, och jag ber med detta att
få yrka bifall till den reservation som
föreligger på denna punkt.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman! De
synpunkter herr Rubbestad nu framförde
kommer han med varje år. I besparingssyfte
kommer man varje år
tillbaka till att minska detta anslag,
och man har också prutat ned det undan
för undan. Nu är anslaget så litet
som 30 000 kronor.

Herr Rubbestad undrar vad man har
för nytta av detta anslag, vad nytta
filmer i sociala frågor kan ha. Jag vill
peka på de filmer som kommittén för
social upplysningsfilm har arbetat fram
under de senaste åren. Det är bl. a. en
film om åldringsvård som heter »Vi
och våra gamla» och som jag tror haft
stor betydelse för upplysning om nya
principer och nya vårdformer i åldringsvården.
Den är utarbetad på ett
utomordentligt bra sätt, den har gått
ofantligt mycket, och föreningar och
kommuner har använt den för att väcka
intresse kring de nya riktlinjerna på
detta område.

Nästa film, som man inte haft pengar
att helt arbeta ut själv utan framställt
i samarbete med andra institutioner,
gäller vatten och brunnar på
landsbygden. Den heter »Vattnet på
gården» och är färdig i dagarna. Nu
har man ett litet belopp kvar, men det
räcker inte till någon film, utan man
måste ha ytterligare anslag för att
kunna arbeta vidare.

Jag vill också framhålla att det ligger
inne en hel del ansökningar om
att få filmer. Man ropar faktiskt efter
upplysningsfilm på olika områden där
man tror, att filmen skulle kunna göra
en stor insats. Det har särskilt mycket

102 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Social upplysningsfilm.

frågats efter filmer om ungdomsproblemen,
och man är nu beredd att ta
upp arbetet med en sådan film. Detta
är ju ett av våra mest brännande problem
för närvarande, och jag tror att
en rätt upplagd film om det skulle
kunna göra en stor insats för att skapa
en syn på problemet som är riktig med
hänsyn till samhällsutvecklingen, familjens
ställning m. m. sådant, och jag
tror att den skulle skapa förståelse för
både barnuppfostran och ungdomsfrågorna.
Det är alltså en film som jag
tror skulle ha stor betydelse, men för
att få fram den behöver man detta anslag.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
.Tåg hoppas att kammaren inte tar alltför
mycket intryck av vad fröken Elmén
sade. Såvitt jag vet är hon en av
ledamöterna i denna filmkommitté och
har naturligtvis ett särskilt intresse för
dess verksamhet.

Vad vi skall kunna lära av en film
om ungdomsvård har jag, som jag sade
förut, mycket svårt att förstå, och jag
tror att även fröken Elmén skall komma
till samma resultat, när hon en
gång får se filmen om hur det skall
gå till att uppfostra barn på rätt sätt.
Jag tror att hon kommer att stå lika
frågande inför den saken då som nu,
då hon inte har sett filmen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i

punkten dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 86—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 89 och 90.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
V. G. G. Andersson m. fl.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 103

Onsdagen den 18 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart för sig:

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i bidragsförskottslagen den 11
juni 1943 (nr 382), m. m.; och

bevillningsutskottets betänkande nr
14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 2.

översyn av nöjesskatteförordningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, i anledning av väckta
motioner angående översyn av nöjesskatteförordningen
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:164

av herr Hansson m. fl. och II: 204 av
herr Gezelius m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa att Kungl. Maj:t,
efter erforderlig utredning, till 1954
års riksdag måtte framlägga förslag om
sådan ändring av nöjesskatteförordningen,
att tävlingar och uppvisningar
i idrott eller gymnastik, som anordnas
av förening, vars ändamål är att främja
icke professionell idrott eller gymnastik,
fritages från nöjesskatt för dessa
tävlingar och uppvisningar»; samt

2) motionen I: 294 av herr Bengtson.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
1:164 av herr Hansson m. fl. och II: 204
av herr Gezelius m. fl. om viss ändring
av nöjesskatteförordningen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att motionen I: 294 av herr Bengtson
om en allmän översyn av nöjesskatteförordningen
m. m. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Magnusson, Allard och
Strandh, som ansett att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 164 av
herr Hansson m. fl. och II: 204 av herr
Gezelius m. fl. — i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t, efter
erforderlig utredning, till 1954 års riksdag
måtte framlägga förslag om sådan
ändring av nöjesskatteförordningen, att
tävlingar och uppvisningar i idrott eller
gymnastik, som anordnas av förening,
vars ändamål är att främja icke
professionell idrott eller gymnastik,
måtte fritagas från nöjesskatt för dessa
tävlingar och uppvisningar; samt

2) att motionen 1: 294 av herr Bengt -

104 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

son om en allmän översyn av nöjesskatteförordningen
m. m. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ALLARD (s): Herr talman! Det
utskottsutlåtande vi nu skall behandla
gäller motionsvis framförda förslag om
ändring av nöjesskatteförordningen.
Bevillningsutskottet har inte ansett sig
kunna gå med på det förslag till ändring,
som har framförts i motionerna,
och för den skull har man avstyrkt bifall
till desamma. Till utskottutlåtandet
är emellertid fogad en reservation med
hemställan om en skrivelse till Kungl.
Maj:t med förslag till sådan ändring av
nöjesskatteförordningen, att tävlingar
och uppvisningar i amatöridrott skall
befrias från skyldigheten att erlägga nöjesskatt.
Reservationen sammanfaller
helt med det yrkande, som framställts
i motionerna nr 164 i första kammaren
och nr 204 i andra kammaren. I dessa
motioner har åberopats flera skäl, som
visar på det oriktiga förhållandet att
idrottstävlingar skall vara belagda med
nöjesskatt. Framför allt har man från
motionärernas och även från reservanternas
sida pekat på att en beskattning
av idrottstävlingar i verkligheten innebär
en beskattning av den idrottsliga
verksamheten. Idrott är nämligen tävling.
Det går inte att tänka sig, att man
skulle kunna idka idrottsverksamhet
utan att tävlingsmomentet finns med.
Detta gäller kanske framför allt om lagidrotterna.
Det är kanske riktigt att
man exempelvis kan spela fotboll mot
ett mål, men det kan man bara göra under
en viss tid. Det förmår inte samla
något intresse, och en sådan idrottslig
verksamhet skulle snart vara dömd till
undergång. Tävlingsmomentet är också
väsentligt i de mera individuellt betonade
idrotterna. Tävlingen inom idrotten
är med andra ord en nödvändig
och absolut ofrånkomlig del av verksamheten.

När idrottstävlingar anordnas är icke
det primära att man därigenom skall
bereda nöje och underhållning åt en
publik, utan det viktiga och primära
är, att tävlingarna och uppvisningarna
utgör ett naturligt led i idrottsarbetet.
Då idrottsarrangemangen beskattas innebär
därför detta, att det samtidigt
blir en beskattning av verksamheten.
Häri ligger skillnaden mellan idrotten
och andra ideella rörelser, vars offentliga
tillställningar också drabbas av
nöjesskatten. En befrielse från skyldigheten
att erlägga nöjesskatt för idrottstävlingar
är inte en angelägenhet för
enbart de stora och publikdragande
tillställningarna. Tyvärr är det kanske
så att de stora tävlingarna, som förmår
samla stor publik, har fått allmänheten
att tro att de är en väsentlig del av den
idrottsliga verksamheten. Det är dock
inte så. Den verksamhet, som här skulle
ha fördel av en befrielse från skyldigheten
att erlägga nöjesskatt, är de många
mindre tillställningarna som äger rum
runtom i landet. Det är de tillställningar,
som lagidrotterna anordnar och som
samlar en inte alltför stor publik. Det är
friidrottstävlingar och gymnastikuppvisningar,
som inte samlar någon större publik
men där man kanske ändå har bruttoinkomster
på mellan 500 och 5 000 kronor,
men på grund av att omkostnaderna
i allmänhet är stora för att ordna
sådana tillställningar går de ofta med
förlust. Trots detta måste man emellertid
erlägga nöjesskatt. Detta är ett förhållande,
som man anser orimligt och
oriktigt, och det har också observerats
runtom i landet. I allt större omfattning
har därför kommunerna börjat befria
arrangörer av idrottstävlingar från
skyldigheten att erlägga den kommunala
delen av nöjesskatten. Kommunerna
har här visat en väg, som även borde
följas på så sätt att idrottstävlingarna
blir befriade från den statliga delen av
nöjesskatten.

Vi har vid skilda tillfällen här i riksdagen
diskuterat idrottens ekonomiska

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

105

svårigheter, och jag skall inte upprepa
vad som sagts tidigare. Jag vill endast
peka på att det som tidigare har gällt
beträffande idrottens ekonomiska bekymmer
gäller i hög grad även i dag.

En befrielse från skyldigheten att erlägga
nöjesskatt skulle vara en god hjälp
för idrottsrörelsen i dess ekonomiska
svårigheter, och framför allt skulle det
vara en god hjälp därför att det skulle
bli ett direkt tillskott till de föreningar,
som anordnar idrottstävlingar. Det bör
väl vara ett intresse för kammarens ledamöter
att vara med och hjälpa
idrottsföreningarna, vilka — som kammarens
ledamöter säkert känner till —
på alla platser här i landet har svårigheter
att brottas med. En befrielse från
skyldigheten att erlägga nöjesskatt skulle
bli en verklig och påtaglig hjälp för
idrottsrörelsen på grund av att den befrielsen
skulle komma föreningarna direkt
till del.

Herr talman! Med det här anförda ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottsutlåtandet.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Jag delar den föregående talarens
uppfattning om idrottens betydelse
för vårt land. Idrotten har stort värde.
Jag har framhållit detta tidigare, nämligen
då vi för ett par år sedan här diskuterade
idrottsanslaget. Men trots detta
kan jag inte instämma i det yrkande
som här framställts om en utredning,
som tar sikte på att idrottstävlingar
skall bli befriade från nöjesskatt.

Nöjesskatten infördes 1919 som en
kommunal skatt. Kommunerna fick då
rättighet att själva bestämma om skatt
skulle utgå eller inte. Redan året därpå,
1920, beslöts att icke-professionella
idrottstävlingar skulle kunna beläggas
med nöjesskatt, och år 1939 ombildades
skatten så att den blev både statlig och
kommunal. Vid detta tillfälle behöll
man bestämmelsen om idrottsrörelsens
beskattning. Grundläggande för nöjes -

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

skatten är nu att offentliga avgiftsbelagda
nöjestillställningar skall bli föremål
för denna skatt. I 3 § uppräknas de
vanliga nöjena. Men det är ju uppenbart
att nöjeslivet undergår ständiga
förändringar; nya former kommer till.
Man har i denna paragraf också en bestämmelse
om att jämförliga tillställningar
skola beskattas. I 3 § står nu att
uppvisning och tävling i sport, idrott
och gymnastik skall beskattas. Men jag
vill erinra om att där också står, att
musikunderhållning och litterär underhållning
skall bli föremål för denna beskattning.
Om man nu tillmötesgår motionärernas
krav skulle följden bli bl. a.
den, att de stora idrottsföreningarna
också skulle bli fria från denna skatt;
och även boxningstävlingar skulle gå
fria. Jag anser att man har anledning
fråga varför dessa skall gå fria men inte
så högklassiga tillställningar som musikunderhållning
och litterär underhållning
ofta nog kan vara.

1945 genomfördes en stor förändring
i fråga om nöjesskatten. Man införde då
enhetliga taxor för alla tillställningar
utom för biografer. Vid detta tillfälle
väcktes många motioner såväl här i
kammaren som i första kammaren. Som
vi alla vet har vi i vårt land en rik
provkarta på ideella föreningar, och
många av dessa har en förankring i vår
riksdag. Detta tog sig uttryck i en stor
motionsflod, och i många av dessa motioner
erinrade man om att idrottsrörelsen
icke borde ställas i en särklass
framför andra ideella rörelser. Det fanns
också motioner som tog sikte på särskilda
specialintressen. En massmotion,
underskriven av många ledamöter i
denna kammare, tog sålunda sikte på
att hästsporten skulle behandlas på
samma sätt som idrottstävlingar. Jag
nämner detta för att belysa att det på
detta område finns skiftande önskemål.
Det finns många värderingar, och det
är omöjligt att komma fram till en enhetlig
uppfattning. Det är också svårt
att finna en enande linje.

106 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

Jag erkänner gärna, att många invändningar
kan göras emot den nuvarande
nöjesskatten. Man har ibland
sagt att idrottstävlingar inte är nöje.
Den saken kan ju diskuteras, men jag
tror nog att man i förordningen om nöjesskatt
kan finna saker och ting som
knappast har karaktär av nöje. Det är
klart att det är en lockande tanke att
här göra en radikal förändring, en operation,
som medför att kvar står endast
lätt avgränsade områden som blir föremål
för nöjesskatt. Jag kan emellertid
inte finna, att tidpunkten i år är lämplig
för en sådan åtgärd.

Nöjesskatten är en indirekt skatt, en
konsumtionsskatt som man tänkt skall
betalas av besökarna. Vi har på detta
område en kommitté som arbetar, kommittén
för den indirekta beskattningen.
Dessutom vet vi alla att nöjesskatten
är en inkomstkälla både för stat och
kommun, och dessutom är den i sin nuvarande
form inarbetad. Prejudikat har
kommit till stånd, och en praxis har
utbildats som underlättar tillämpningen,
en tillämpning som ofta nog är besvärlig,
men man har ändå kommit
in i vissa banor beträffande denna tilllämpning.

1945 gjorde bevillningsutskottet ett
djärvt grepp då utskottet föreslog och
riksdagen beslöt, att man skulle frita
ideella organisationer för en bruttoinkomst
på inträdesavgifter på 500 kronor,
vilket motsvarar en skattelättnad
på 75 kronor. 1950 års riksdag vidtog
en förändring av denna § 15 och beslöt
att organisationer som har till huvudsakligt
syfte att främja »religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller andra allmännyttiga
ändamål», skulle under vissa
förutsättningar ha rättighet till detta
fribelopp på 500 kronor i inträdesavgifter.
Man ställde där, som vi hör,
idrottsrörelsen i nivå med andra ideella
rörelser i vårt land.

Finns det då inte någon åtgärd, som

man kan vidtaga och rekommendera
och som skulle medföra en lättnad för
de många små föreningarna i vårt
land? Jag tror det finns en sådan väg,
och vi har i bevillningsutskottet antytt
den vägen. Jag syftar på en höjning
av det fria beloppet för de ideella
organisationer, som är angivna i § 15.
Motionärerna har också i viss mån varit
inne på denna tanke, då de talar om
penningvärdets fall och att detta motiverar
en höjning av det fria beloppet.
Detta belopp beslöts 1945. Tyvärr har
penningvärdet sedan dess försämrats,
och det är ju en motivering som kan ge
anledning till en höjning. Men jag tror
också, att det finns andra synpunkter
att lägga på detta problem, som motiverar
en avsevärd höjning av det fria
beloppet.

Bevillningsutskottet har för sin del
framhållit att det finns skäl för en höjning,
och man menar att den frågan
skall prövas. Ja, man utgår ifrån att
en sådan prövning skall äga rum i samband
med den omprövning av § 15 som
bevillningsutskottet i fjol skrev om och
som riksdagen då beslöt. Jag vill understryka,
att en sådan lättnad skulle betyda
mycket för de många små och
medelstora föreningarna och idrottsklubbarna,
som vi har i vårt land. Jag
menar alltså att en höjning av fribeloppet
i § 15 är en framkomlig väg.
Dessutom står givetvis anslagsvägen
som vanligt till förfogande på detta område.
Till sist vill jag understryka att
jag finner det riktigare att man går
anslagsvägen än att man skapar undantagsregler
på detta beskattningsområde
för idrottsrörelsen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GEZELIUS (h): Herr talman!
Jag skall först be att som motionär få
ansluta mig till herr Allards anförande,
vari han tecknade bakgrunden till motionen
och vad vårt förslag skulle betyda
för den svenska idrottsrörelsen

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

107

i hela dess bredd. Men sedan skulle
jag, för att inte upprepa något av vad
som redan är framhållet och då jag
utgår ifrån att det icke råder någon
meningsskiljaktighet i fråga om idrottens
betydelse, vilja knyta några kritiska
anmärkningar till bevillningsutskottets
betänkande.

Redan ärendets rubricering på föredragningslistan,
att det gäller en »översyn
av nöjesskätteförordningen m. m.»,
visar hur bevillningsutskottet har missuppfattat
liela den fråga, som motionen
avsett att beröra. Nöjesskatteförordningen
drabbar nöjestillställningar, varmed
enligt lagens bestämmelser bl. a.
avses uppvisning och tävling vid idrott
och gymnastik, alldeles oavsett vem
som anordnar tillställningen. Man har
räknat upp, vilka organisationer och
tillställningar som är skattebelagda,
men man har redan i förordningen sagt
ifrån — och det vill jag stryka under
därför att detta kommer att bli en av
de ledande linjerna i min kritik — att
t. ex. utställning av konst och schacktävlan
icke drabbas av nöjesskatt.

Man har alltså där beaktat, att en
konstnär inte kan utöva sin verksamhet
utan att visa upp resultaten vid en
konstutställning, och då ingår denna i
det kulturella syfte som konsten har
och som vi erkänner inom samhället.
Nu framgår det av bevillningsutskottets
utlåtande att utskottet inte till fullo
förstått att motionärerna byggt hela sin
framställning på att uppvisningar och
tävlingar, som herr Allard framhöll, är
ett centralt och ofrånkomligt moment
i själva den ideella rörelsen. Det är
alltså för mig klart att bevillningsutskottet
har tappat bort att tillställningen
har ett särskilt innehåll och är av
särskild art. Eftersom herr Kristensson
åberopade 1944 års nöjesskattesakkunniga
skall jag tillåta mig att ur deras
betänkande anföra en liten passus.
Skattesakkunniga, vars ordförande var
den gamle vördade A. J. Bärg i Katrineholm,
skrev där att idrottssammanslut -

Översyn av nöjesskätteförordningen m. m.

ningarna intar en särställning bland de
ideella föreningarna såtillvida att deras
åtgöranden för att befrämja idrottsrörelsens
ideella syften och för att förskaffa
dem intäkter, som är av skattepliktig
natur, i fall då det gällde anordnande
av idrottstävlingarna i sig ägde
ett rent ideellt syfte. Åskådarna stimuleras
att ägna sig åt idrott, och enskilda
idrottsmän sporras i sitt idrottsliga
kunnande och sin önskan att få delta
i tävlingarna. Tävlingarna främjar sålunda
direkt de mål, de ideella syften,
varför idrottsrörelsen arbetar. Och när
denna fråga kom upp i kammaren 1945
yttrade jag mig i frågan. Det är inte
min mening att trötta er med ett långt
citat; jag skall bara ta en enda punkt
som jag då strök under. Jag framhöll
att det ligger ett fostrande och eggande
moment i ungdomsorganisationernas
verksamhet och tilläde att det vore betänkligt
att beskatta själva den ideella
verksamhet som ungdomsorganisationerna
bedriver. Så sker dock beträffande
en av de viktigaste av folkrörelserna,
nämligen idrottsrörelsen. Man belägger
här själva verksamheten, tävlingen eller
uppvisningen med skatt. »Tävlingar eller
uppvisningar i gymnastik och idrott
äro nämligen en oundgänglig form för
verksamheten.» Och jag slutade med att
säga att skatten inte kan ge så mycket
att den kan försvara »den skadeverkan
som skatten bär på en landsgagnande,
av staten understödd verksamhet. Beskattning
av tävlingar och uppvisningar
i icke professionell idrott och gymnastik
är därför, såsom jag ser saken
och efter allt vad jag har sysslat med
denna fråga, inte så mycket en skattefråga
som en socialvårdsfråga av betydande
mått.»

Fasthåller man vid att tävlingar och
uppvisningar i idrott och gymnastik
är ett ofrånkomligt centralt moment i
själva denna ideella rörelse, är det för
mig ytterst svårt att förstå bevillningsutskottets
avslag. Det är också mycket

108 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

svårt för kammarens ledamöter att
följa den tankegången därför att bevillningsutskottet
har slagit ihop behandlingen
av denna motion med en
av herr Bengtson väckt motion beträffande
teater, musik, m. in., som syftar
till en genomgripande omarbetning av
nöjesskatteförordningen. Allt har utskottet
sammanfört och säger där —
och det är det enda som står om denna
sak — följande. I utskottets motivering
på sidan 11 heter det att »vid ställningstagandet
till de föreliggande önskemålen
om undantag från nöjesbeskattningen
för tillställningar avseende
icke professionell idrott, gymnastik, teater,
musik och liknande underhållning
samt konstnärlig dans» skulle det möta
svårigheter beträffande gränsdragningen.
Det är det första. Det andra skälet
skulle vara att idrottsrörelsen skulle
komma »i ett särskilt gynnsamt läge».

Nu innebär motionen ingalunda någon
begäran angående omarbetning av
nöjesskatteförordningen. Den avser endast
att liksom man undantagit uppvisningar
av konst och schacktävlingar
man även skulle kunna undanta själva
tävlingsmomentet, de tävlingar som anordnas
av föreningar som driver
idrottsrörelse såsom en ideell rörelse,
alltså icke professionella föreningar.

Idrottsrörelsen kräver ingalunda någon
särställning. Den vill ju bara att
själva livsnerven inte skall göras till
föremål för beskattning och för den
rigorösa beskattning som nöjesskatten
utgör. Denna skatt blir av naturliga
skäl så konstruerad att den lägges på
bruttot. Skatten lägges alltså på försålda
biljetter, men den läggs inte bara
på biljettpriset. Om man räknar in nöjesskatten
får man betala även skatt
på skatten. Nu skiljer sig idrottsföreningarna
från andra ideella rörelser
därigenom att idrottsrörelsen har en
ganska stor utgiftssida, vari ingår planhyra,
material etc., och det blir därför
på tävlingarna inte många hundra kronor
över. Detta gäller de små tävling -

arna. I fråga om de stora tävlingarna,
som för allmänheten märks mera, kan
jag nämna att när det för något år sedan
var tal om att USA skulle ställa
upp mot Norden i en friidrottskamp,
kunde Sverige inte åta sig denna tävling
därför att nöjesskatten måste kalkyleras
till mellan 50 000 och 75 000
kronor, och nettot skulle då bli, med
all risk för att tävlingarna inte skulle
gå ihop, så litet att Norge fick ta denna
tävling. Varken Norge, Danmark eller
Finland har nöjesskatt på av amatöridrottsföreningar
anordnade tävlingar.
Finland har inte ens under krigsåren
velat belasta denna rörelse med någon
nöjesbeskattning.

Jag skall med tacksamhet notera att
herr Kristensson, som talade å utskottets
vägnar, ville höja taket för de
ideella rörelserna, men frågan om detta
tak ligger på sidan om motionen. Jag
skall i alla fall ta upp den, eftersom
den betyder oerhört mycket för de små
idrottsföreningarna. År 1945 föreslog
departementschefen att detta tak skulle
sättas till 2 000 kronor. Utskottet sänkte
det till 500 kronor och är tydligen nu
berett att förorda en höjning. Det är
riktigt och naturligt, och det är vår
uppriktiga vilja att det skall gälla alla
ideella sammanslutningar. Det kommer
sålunda att gälla basarer och tingeltangel
och annat, för varje av en ideell
förening anordnad nöjestillställning. Vi
vill emellertid i idrottsrörelsen icke att
våra idrottsföreningar skall fortsätta
att tvingas att ha dessa tingel-tangelföreställningar,
där man är fri från de
där 75 kronorna i skatt. Vi vill att de
skall få ha sina idrottstävlingar utan
att belastas med en skatt på bruttot av
själva den ideella verksamheten.

Orsaken till att vi i motionen erinrat
om detta tak är att vi förutsätter
att Kungl. Maj:t, i synnerhet nu sedan
utskottet har påpekat saken, går i författning
om att det blir en ändring i
samband med den av riksdagen beslu -

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

109

tade översynen av femtonde paragrafen
nöjesskatteförordningen.

Vi vill som sagt inte ha någon särställning,
och när vi i motionen säger
att Kungl. Maj:t efter erforderlig utredning
skall medge att själva idrottsrörelsens
utövande skall vara fritt från
skatt har jag för min del därmed åsyftat,
att om det skulle visa sig vid denna
utredning att det finns en ideell förening
utöver konstföreningar och dylikt
som skulle kunna uttryckligen befrias
från nöjesskatt för utövande av sin
ideella rörelse så skall den naturligtvis
komma med.

Jag skall inte ytterligare uppehålla
tiden med att tala om betydelsen av
denna skatt, ty det räcker säkert med
vad herr Allard har sagt på den punkten.
Jag skulle bara sammanfattningsvis
vilja säga följande. Utskottet anser
inte att en gränsdragning är möjlig. Jag
anser att den är möjlig, eftersom gränsdragningen
ansluter sig till tillställningens
art och anordnare. Det är sålunda
mycket lätt att konstatera om en
tävling gäller idrott eller gymnastik
och om anordnaren är en förening som
driver detta som ideell verksamhet på
samma sätt som konst och sådant.

Jag anser inte att utskottet har rätt
i sitt andra argument, nämligen att
idrotten skulle komma i en särställning,
ty vad frågan gäller är bara att befria
en ideell rörelse från att skatta för utövandet
av denna ideella rörelse.

Jag skulle kunna sluta med vad 1944
års skattesakkunniga, som ju såg det
här ur mycket krassa och kalla synpunkter,
säger. De konstaterar kort att
idrottens betydelse för folkhälsa och
folkuppfostran enligt sakkunnigas mening
är så stor att idrottsrörelsen icke
kan undvaras i vår nutida samhällsorganisation.
Jag skulle för egen del vilja
tillägga, att även om det här skulle
komma att röra sig om upp till en miljon
kronor i nöjesskattemedel, som
skulle komma en ideell rörelse till godo,
vilken omfattar nära en miljon delta -

översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

gare, så är det väl använda pengar för
att hindra vår ungdom från att förfalla
till att stå i gathörnen eller över huvud
taget gå sysslolösa för att i stället ge
dem, som kommittén sade, folkhälsa,
folkuppfostran och karaktärsdaning.
Det svenska samhället har inte råd att
undvara de värden som ligger i 40 000
ungdomliga idrottsledares osjälviska
och oavlönade arbete i ungdomsvårdens
tjänst, och det har inte råd att mista
det oerhörda värde som ligger i att
dessa idealister — som naturligtvis inte
kommer att uppge sin verksamhet om
riksdagen avslår vårt förslag — dessa
unga pojkar får ansvaret att förvalta
egna intjänta medel. Det är inte riktigt
som herr Kristensson säger, att det
är bättre att gå anslagsvägen och ge
ungdomen subventioner i stället för
att låta dem behålla de låt vara små
belopp som de själva kan få in på sin
tävlingsverksamhet, och det är på den
punkten som jag har mitt starkaste stöd
för att med fullaste hjärta gå in för att
bevara detta värde. Jag har under de
30 år jag har sysslat med detta sett
hur pojkar har vuxit upp och blivit
för samhället nyttiga medborgare därför
att de har fått sköta litet pengar
själva och fått idrottspojkar och idrottsflickor
att ta hand om och ge uppfostran.

Det är på dessa skäl jag yrkar bifall
till reservationen.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Herr Gezelius
talade först om att rubriken till bevillningsutskottets
betänkande skulle vara
något egendomlig i det att det står
talat om en översyn av nöjesskatteförordningen.
Detta gäller ju det förhållandet,
att motionen av herr Bengtson
är avhandlad i samma utlåtande; den
gäller ju många problem, så att man
kan tala om en översyn.

Sedan talade herr Gezelius om att
schacktävlingar är fria. När bevillningsutskottet
en gång i tiden föreslog

Ilo Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. in.

detta berodde det på, som man skrev,
att man knappast betraktade dessa tävlingar
som offentliga tillställningar.

Herr Gezelius sade vidare att det är
mycket frivilligt och oavlönat arbete
som utförs inom idrottsrörelsen, och
den tanken går igen i reservationen.
Ja, visst är det det, men det finns det
ju också inom andra ideella rörelser.
Herr Gezelius betonar, att idrottstävlingar
intar en central och ofrånkomlig
del i själva rörelsen. Det skulle
göra att idrottsrörelsen i detta sammanhang
intar en särställning. Jag vill
erinra om att orkesterföreningar som
ordnar en konsert främjar ju därigenom
också sitt syfte. Man kan nog inte
säga att idrottsrörelsen obetingat intar
en särställning. Konserten är ju också
ett utövande för den rörelse, som orkesterföreningen
bedriver.

Dessutom är det inte alldeles självklart,
herr Gezelius, att man skall sätta
idrottstävlingarna i en klass för sig
över sporten, segeltävlingarna o. d.

Nu vill jag gärna erkänna att nöjesskatten
inte erbjuder något nöje för oss
i bevillningsutskottet och inte heller
för dem som tillämpar den. Det är svårt
att komma fram till en lösning, som
tillfredsställer alla. Men jag tror ändå,
herr Gezelius, att höjningen av det fria
beloppet är ett steg på rätt väg. Det
betyder också förenkling i fråga om
kontrollarbetet. Det blir även mindre
uppbördsarbete. Dessutom blir det en
lättnad för breda skikt av ideella föreningar,
och när jag säger detta tänker
jag inte minst på de många små och
medelstora idrottsklubbar som vi har
i vårt land. Jag vill gärna säga att jag
ömmar inte lika mycket för de stora,
som har en välordnad ekonomi.

Men jag håller framför allt på att
här skall vara en likabehandling de
ideella organisationerna emellan, och
jag vill fästa herr Gezelius’ uppmärksamhet
på att riksdagen i ett enhälligt
utlåtande fastslog den principen i fjol
på förslag av bevillningsutskottet. Då

man föreslog en översyn av 15 § uttalades
denna likabehandlingsprincip.

Många ideella föreningar utför ett
värdefullt arbete i medborgarfostran
och andra goda avseenden. Jag vill
sluta med att säga att hur högt värde,
jag än sätter på idrottsrörelsen vill jag
inte att den skall ställas i särställning,
en särställning som skulle göra att
andra ideella organisationer betraktade
detta som en orättvisa.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall, eftersom herr
Kristensson försvarade att utskottet har
i en klump yttrat sig om herr Bengtsons
motion och vår motion, bara skärpa
min anmärkning mot bevillningsutskottet.
Jag tycker inte att det är alldeles
riktigt — jag tänker inte yrka bifall
till herr Bengtsons motion — att sammanföra
argumentena och motiveringen
på sätt som där har skett.

Vad sedan beträffar parallellen med
konsertföreningarna har jag ytterst
svårt att förstå den. Jag kan inte tolka
den på annat sätt än att herr Kristensson
inte levt sig in i idrottsrörelsen. I
konsertföreningen är det inte så att var
och en tävlar om t. ex. vem som spelar
fortast. Idrottsrörelsen är ju sådan, att
där måste man och man mötas i tävlan
för att göra sitt bästa. Man syftar inom
idrottsrörelsen till att få fram denna
vilja till tävling.

Sedan talade jag om det oavlönade
arbetet. Jag kan förklara varför. Vi räknar
med att det finns 40 000 ledare. Det
kan statistiskt bevisas. Låt oss säga att
varje ledare arbetar hundra timmar
om året. Efter tio kronor per timme
blir det 40 miljoner kronor, som där
satsas av ledarna. Det skall man ställa
mot den siffra på 1 miljon kronor, som
det här är fråga om att icke beröva en
rörelse som omfattar inom Riksidrottsförbundet
800 000 medlemmar och
9 600 föreningar. Härtill kommer, mina
damer och herrar, korporationsidrotten,
den militära idrotten, den akademiska

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

111

idrotten och allt som ligger utanför
Riksidrottsförbundet. Vi kommer inom
Riksidrottsförbundet upp till omkring
10 000 föreningar och 60 olika huvudorganisationer,
som sköter denna miljonrörelse
och som måste ha sina
pengar.

Jag skall inte ge mig in på tipsmedlen,
om jag inte föranleds till det, det
skulle då bara vara för att få bort en
vanföreställning.

Till sist, vad man vill ha är inte lika
behandling utan en rättvis behandling
och en riktig behandling. Strävar man
efter lika behandling skall man ta bort
nöjesskatten därför att många kommuner
efterskänker den, men många kommuner
tar in den från föreningar och
lägger medlen till en fond för idrottens
främjande. Det blir ofta så att
man tar ifrån de små föreningarna för
att t. ex. bygga en skidbacke för 500 000
kronor. Det blir så olika i olika kommuner
att idrottsledarna känner orättvisorna.

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag är glad över att ingen av
de två herrar här, som hittills har talat
för reservationen, har velat gradera utskottsledamöternas
idrottsintresse med
hänsyn till huruvida de tillhör bevillningsutskottets
stora majoritet eller de
tillhör minoriteten. Jag är övertygad
om, att intresset för idrotten här i kammaren
nog är stort hos alla.

Herr Allard gjorde ett påpekande av
principiell natur, som herr Gezelius sedan
tog upp. Det är så pass intressant
detta påpekande, tycker jag, att det är
förtjänt av en kommentar. Herr Allard
sade ungefär följande: Idrott är tävlingar.
Tävlingsmomentet måste vara
med i all idrott. Det primära är inte
att bereda nöje och underhållning åt
åskådarna. Jag vill inte bestrida att det
ligger mycket i detta yttrande. Även
jag bär den uppfattningen, att tävlingsmomentet,
tävlingen som sådan, är av
väsentlig betydelse för idrotten. Men,

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

herr Allard och herr Gezelius, detta är
bara en sida av problemet.

Den andra sidan av problemet är följande.
Herr Allard lär väl inte kunna
bestrida att idrotten för väsentliga delar
av vårt folk, nämligen för dem som
utgör idrottens stora publik, i främsta
rummet innebär nöje och underhållning.
Varför kommer det 25 000 människor
till en stormatch på Stadion,
eller varför sitter 30 000—40 000 människor
och ser på en landskamp på Råsunda,
om inte för att det bereder dem
nöje och underhållning? Det är ju också
detta moment av nöje och underhållning,
som i detta sammanhang konstituerar
nöjesskattebegreppet. Det är
publiken, som betalar nöjesskatt, inte
de som agerar nere på planen. Det lär
man aldrig kunna komma förbi, när
man diskuterar detta spörsmål som en
skattefråga.

Herr Allard framhöll, att idrotten
kämpar med betydande ekonomiska
svårigheter. Jag vågar inte ge mig in
på någon diskussion om den saken, men
med hänsyn till detta herr Allards påpekande
finner jag det inte opåkallat
att erinra om en angelägenhet, som inte
formellt skall behandlas nu men som
kammaren inom kort får sig förelagd,
nämligen departementschefens förslag
under tionde huvudtiteln, när det gäller
idrotten. Det är väl allmänt känt, att
handelsministern där föreslår en uppräkning
av det belopp som skall avsättas
till fonden för idrottens främjande
med icke mindre än 1 miljon kronor.
Departementschefen, vars personliga
intresse för idrotten ingen här i kammaren
torde ifrågasätta, erinrar i sin
diktamen till statsrådsprotokollet om
att idrottsanslaget, som budgetåret
1950/51 var anvisat med 4 miljoner kronor,
för de senaste två budgetåren har
höjts med över 60 procent. Om det nu
skall höjas med ytterligare 1 miljon
kronor, har det alltså ökat från 4 milner
1950/51 till 7,5 miljoner kronor
1953/54. Jag undrar, om någon här i

112

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

kammaren kan peka på så värst många
ändamål i budgeten, som blivit föremål
för en så välvillig behandling från departementschefens
sida som just idrottsanslaget.
Jag behöver inte föra de närvarandes
tanke till åttonde huvudtiteln,
där man ju gång på gång tyvärr nödgats
konstatera att även ytterligt behjärtansvärda
ändamål har fått stå tillbaka med
hänsyn till det statsfinansiella läget.

Jag kommer för min del ingalunda
att opponera mig mot den betydande
höjning av idrottsanslaget som departementschefen
har gått med på, men jag
har bara med detta velat visa, att man
inte skäligen kan klandra vare sig regering
eller riksdag för njugghet gentemot
idrottsrörelsen, när idrottsanslaget på
tre år har höjts från 4 miljoner till 7,5
miljoner kronor — jag utgår nämligen
ifrån att riksdagen är beredd att höja
anslaget till det sistnämnda beloppet.

Man har från reservanternas sida
framhållit idrottens betydelse för folkhälsa
och folkuppfostran. Ingen bestrider
detta. Vi är alla väl medvetna om
att idrotten har en utomordentlig betydelse
i detta sammanhang. Men, mina
damer och herrar, det finns ju i vårt
land andra stora folkrörelser, som säkerligen
också får anses utöva inflytande
med hänsyn till folkhälsa och folkuppfostran.
Jag kan inte underlåta att
i detta sammanhang erinra om nykterhetsrörelsen.
Ingen kan väl säga annat
än att den i detta sammanhang har spelat
en roll väl jämförlig med idrottsrörelsens.
Men hur har nykterhetsrörelsen
blivit tillgodosedd anslagsvägen från
riksdagens sida? 1944 års nykterhetskommitté
har inte kunnat undgå att i
detta hänseende göra ett påpekande,
som onekligen är intressant. Det framhålles
i det för en tid sedan avlämnade
betänkandet, att de statsanslag, som direkt
eller indirekt kommer nykterhetsverksamheten
till godo, för budgetåret
1950/51 uppgick till sammanlagt 570 000
kronor. Samtidigt erinras i betänkandet
om att idrotten år 1951/52 fick 5,5

miljoner kronor i statsanslag — det är
alltså den siffra som vi kan jämföra
med anslaget på 570 000 kronor till
nykterhetsrörelsen. Och så tillfogar
nykterhetskommittén följande: »Med lemsantalet

i idrottsrörelsen är ca tre
gånger så stort som nykterhetsrörelsens
och anslaget per medlem således mer
än dubbelt så stort.» Det vill med andra
ord säga att medlemmarna av idrottsrörelsen
har per capita fått mer än dubbelt
så stort anslag från statsmakterna
som medlemmarna av nykterhetsrörelsen.
Detta vittnar ju — det vill jag än
en gång understryka — om en ganska
betydande generositet från statsmakternas
sida gentemot idrottsrörelsen. Jag
har ingenting att erinra däremot; jag
anser att det är på sin plats med en sådan
generositet, men man skall å andra
sidan inte glömma bort detta förhållande,
när man här argumenterar i nöjesskattefrågan.

Jag har i övrigt inte mycket att tilllägga.
Jag är dock en smula överraskad
över att herr Gezelius inte ville
reflektera på den utsträckta hand, som
utskottet i viss mån har kommit med,
när utskottet fäster uppmärksamheten
på att frågan om en höjning av det s. k.
taket skulle kunna diskuteras. För närvarande
är ju ett bruttobelopp av 500
kronor fritt från nöjesskatt. Utskottet
menar att penningvärdeförsämringen
gått så långt, att man väl skulle kunna
diskutera en höjning av detta tak, men
utskottet vill inte för närvarande komma
med något positivt förslag med hänsyn
till att riksdagen i fjol — såsom i
varje fall en hel del av kammarens ledamöter
säkert erinrar sig — skrev till
Kungl. Maj:t och begärde översyn i
visst hänseende av 15 § nöjesskatteförordningen,
som just gäller dessa ting.
Utskottet utgick därvid ifrån att även
frågan om det skattefria beloppets storlek
skulle komma under bedömande.
Med hänsyn till den praxis, som är rådande
i fråga om utredningsarbete, behöver
man ju inte hysa någon tvekan

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 113

därom, att bevillningsutskottets önskemål
kommer att beaktas vid den översyn
som sålunda skall ske. Jag kan därför
inte förstå — jag betonar det än en
gång ■—• att herr Gezelius är så ointresserad
av den positiva inställning från
utskottets sida, som i detta avseende
har kommit till synes.

Det är ju inte första gången vi diskuterar
frågan om idrottens nöjesskatt
här i riksdagen. Tidigare har kammaren
därvid alltid följt bevillningsutskottet,
och jag tillåter mig uttrycka en förhoppning
om att så skall bli fallet även
i kväll. Första kammaren har redan
med en mycket betydande majoritet,
nämligen 105 röster mot 24, biträtt utskottets
förslag. Jag tror, att det vore
välbetänkt, om andra kammaren likaledes
följde bevillningsutskottet.

Herr talmani Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:
Herr talman! Artigheten kräver att jag
först besvarar herr Hagbergs tal om den
utsträckta handen. Jag är inte så förfärligt
överväldigad av att man erbjudit
sig hjälpa till att rätta något man
anser fullkomligt galet, nämligen att
man inte tagit hänsyn till penningvärdets
fall på något sätt.

En sak, som strängt taget inte hör till
motionernas argumentationslinje, åberopades
av herr Hagberg egendomligt
nog som argument och skulle nog kunna
påverka kammaren, nämligen en
jämförelse mellan vad idrotten och nykterhetsrörelsen
fått. Att herr Hagberg
valde nykterhetsrörelsen överraskar mig
inte. Men vad har då idrotten fått? Om
den nu i år har fått en miljon mera av
tipsmedel, så kanske man bör upplysa
om hur det förhåller sig med dessa tipsmedel.
Det var några privata idrottsföreningar
som startade tippningen,
och sedan började privatpersoner konkurrera.
Sedan träffades avtal mellan

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

idrottsrörelsen och regeringen i samband
med förstatligandet. 1936/37 fick
då enligt överenskommelsen statskassan
av de 5 800 000 kronorna i tipsmedel
1 000 000 kronor och idrotten 4 800 000
kronor. 1937/38 inbragte tipsmedlen
12 900 000 kronor, av vilka idrotten alltså
fick 11 900 000 kronor. Så kom kriget.
Av de 15 700 000 kronorna i tipsmedel
1938/39 nöjde sig idrotten med
7 900 000 kronor, och året därpå fick vi
bara 2 av 7 miljoner. Jag stod i denna
kammare och yttrade då, eftersom jag
tillhörde Riksidrottsförbundets överstyrelse,
att inför kriget och statens stora
ekonomiska bekymmer var idrottsrörelsen
beredd att då inte ställa större
anspråk. Yi ansåg inte att vi därmed
moraliskt hade löst staten från större
förpliktelser i framtiden. Vi har nu
kommit upp i 60 miljoner beräknade
tipsmedel för 1953/54. Vi hade 50 miljoner
för 1952/53. Därav fick idrotten
6,5 miljoner, och i år har det föreslagits
7,5 miljoner kronor. Vart tar denna
ytterligare miljon vägen? Av fonden
för idrottens främjande går en miljon
till administration. Det låter mycket,
men 600 000 kronor utgår i löner för
60 stycken centrala organisationer, vilket
ju bara ger 10 000 för varje, 100 000
kronor utgår i hyra för dessa 60 organisationer,
och för expenser, tryck och
allting sådant 300 000 kronor. Vart tar
det andra vägen? Idrottsanläggningarna
får 2,5 miljoner. Detta anslag höjdes
nu från 1,5 miljoner förut. Här är det
alltså som anslaget i år höjts med en
miljon. Detta beror på att anläggningarna,
som det finns 3 000—4 000 stycken
av här i landet, blivit eftersatta
och inte underhållits. Vi måste ha
denna extra miljon för att sätta dem i
stånd.

Sedan återstår 4 miljoner, och de
skall gå till Riksidrottsförbundet med
dess 9 600 föreningar och 800 000 medlemmar,
och till åtskilliga andra organisationer,
Skidfrämjandet, Simfräm -

8 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 10.

114

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

jandet, Akademiska idrotten, Militäridrotten,
Förbundet för fältsport o. s. v.

Här, herr Hagberg, är det överflöd
som man misstycker att idrotten, denna
stora folkrörelse, får.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort genmäle:
Herr talman! Man kan inte isolera
bedömningen av denna fråga från
bedömningen av andra ekonomiska
spörsmål i dagens läge. Herr Gezelius
menar, att det gäller en lång rad eftersatta
ändamål på idrottslivets område,
som kräver beaktande. Det ifrågasätter
jag inte alls, men det finns det på andra
håll också. Vi har i dag behandlat två
betydande huvudtitlar med många eftersatta
ändamål som inte kunnat tillgodoses
med hänsyn till det statsfinansiella
läget. Om vi går igenom jordbruks-
och inte minst socialhuvudtiteln,
skall vi finna punkt för punkt sådana
eftersatta ändamål. Men där har
man inte velat driva anslagskraven.
Man vet hurudan situationen är.

Jag sympatiserar mycket med den
entusiasm, som min vän Birger Gezelius
lagt i dagen i denna angelägenhet. Jag
förstår honom mycket väl. Han är en
känd och uppskattad idrottsledare och
har spelat och spelar en stor roll inom
idrottsrörelsen. Men det är en sak, en
annan är att man måste behandla denna
angelägenhet ungefär på samma sätt
som alla andra ekonomiska angelägenheter.
Vi lever för ögonblicket alla, som
det så många gånger har sagts i kammaren,
under knapphetens kalla stjärna.
Denna situation måste vi acceptera, och
så vitt jag förstår måste även idrottsrörelsen
göra det.

Herr ALLARD (s) kort genmäle: Herr
talman! Herr Hagberg nämnde i sitt
anförande, att han accepterade den
uppfattning som herr Gezelius och jag
gjorde oss till tolk för. Det primära hos

idrottstävlingarna var inte att bereda
nöje åt åskådare, utan tävlingsverksamheten
var en nödvändig och oundgänglig
del av den idrottsliga verksamheten.
Men, säger herr Hagberg vidare,
ingen kan bestrida, att när det samlas
25 000 personer i Stadion och 30 000
på Råsunda bereds dessa åskådare nöje.
Det är för att få nöje och underhållning
de besöker dessa idrottstävlingar. På
den punkten kan jag hålla med herr
Hagberg. Utan tvivel har åskådarna
nöje och behållning av de tävlingar de
ser. Men jag tror, att det är fel att ta
ställning till frågan på så sätt, att man
framför allt ser det fåtal idrottstävlingar
som förmår samla en stor publik
som det centrala. I verkligheten är
det så att man inom idrotten nödvändigtvis
måste ordna tävlingar. Men därmed
följer kostnader som måste täckas.
Därför tar man ut en avgift av åskådarna.
De tävlingar, som förmår samla
en så stor åskådarmassa som här
nämnts, är ett obetydligt antal av det
totala antalet tävlingar. De tusentals
tävlingar som äger rum förmår i regel
ej samla någon stor publik. För de
föreningar som arrangerar sådana tävlingar
är nöjesskatten ett problem. Det
vore därför att ge ett handtag till dessa
föreningar och till den stora idrottsrörelsen
om riksdagen här ville följa den
anvisning som finns i reservationen.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall be att mycket
kort få fortsätta redogörelsen om de
stora pengar som idrotten får. Vi har
från den 1/7 1935 till den 30/6 1953,
sålunda under 18 år, fått 37 581 861
kronor. Lägg märke till att i detta belopp
ingår anslag till träning, instruktörer,
upplysningsverksamhet och all
annan hjälp åt föreningarna. Lägg märke
till, att det kostar idrottsföreningarna
12 miljoner kronor om året bara att
hålla idrottsredskap. För anläggningar
har vi fått 23 006 498 kronor. I detta
senare belopp innefattas även anslag

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

115

till sim- och bastuanläggningar. Det är
stora pengar men det är pengar avsedda
för en rörelse som skattekommittén
året 1944 fann vara av så stor
betydelse för landet att samhället icke
kunde undvara den.

Sedan är det en annan sak, herr Hagberg,
huruvida vi i varje detalj skall
snegla åt det statsfinansiella läget. Det
gäller här ett förslag till nästa års riksdag,
men vi får väl i alla fall göra en
avvägning av vad vi vill kosta på ungdomsvården
för att slippa andra utgifter,
göra en avvägning av vad vi
har råd att lämna idrottsrörelsen av
dessa tipsmedel uppgående till 60 miljoner
kronor som staten på enligt min
mening föga moraliska grunder lagt beslag
på. Men det är en annan sak som vi
senare kommer till.

Sen sade herr Hagberg, att det är
publiken som betalar dessa nöjen. Det
finns emellertid många idrottstävlingar,
t. ex. orientering, som utövas utan publik
och det går bra. Det är klart, att
arenaidrotterna, särskilt friidrotten,
samlar många åskådare till sina tävlingar,
om de stora stjärnorna som
Arne och Gunder dyker upp. Att det
är publiken som betalar avgifterna leder
emellertid till att dessa inte kan
sättas hur höga som helst av propagandaskäl.
Nu tar staten en del av vad publiken
betalar och som vi skulle haft
nytta av till fortsatt propaganda. Det
är ett mycket enkelt resonemang att
säga, att publiken betalar nöjesskatten,
alltså kan vi lugnt ta dessa pengar från
idrottsrörelsen.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Allard ömmade
för de många små klubbarna.
Och det är en inställning, som jag sympatiserar
med. Det förhåller sig emellertid
så att dessa små klubbar inte får
någon glädje av en eventuell skattebefrielse,
utan det är de stora klubbarna
som får det. De små klubbarna är ju
nämligen i största utsträckning redan

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

befriade från skatten genom att inkomstbelopp
på upp till brutto 500
kronor icke är skattebelagda. Det är
storklubbarna, dessa som exempelvis
arrangerar landskamper antingen det
gäller fotboll, bandy, boxning e. d., som
i främsta rummet skulle tjäna på en
fullständig skattebefrielse.

Nu kanske här invändes, att de stora
klubbarna brukar dela med sig till de
små klubbarna. Jag vill inte bestrida,
att sådant förekommer, men vill å andra
sidan understryka, att ett hänsynstagande
till de små klubbarna inte kan
motivera en fullständig skattebefrielse
för de stora klubbarna, även om de
skulle visa förståelse för de små. Det
är väsentligen de förra, som tjänar på
en skattebefrielse, icke de senare.

Herr ALLARD (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill inte bestrida vad herr
Hagberg i Malmö sagt att det är de
stora klubbarna, som tjänar på befrielsen
från nöjesskatt. Det är riktigt. Det
är dock ett fåtal sådana klubbar, som
här skulle göra någon större förtjänst.
Nöjesskatten för idrottstävlingarna är
framför allt ett problem för de arrangemang,
som inte samlar stora åskådarmassor.
Där blir kostnaderna så stora,
att dessa tävlingar i regel går med förlust.
Till förlusten kommer bl. a., att
man är tvungen att betala nöjesskatt.

Som ett färskt exempel kan jag nämna
för herr Hagberg i Malmö att det
i söndags här i Stockholm hölls en tävling,
som heter nordiska mästerskapen
i gymnastik. Tävlingen ägde rum i
Eriksdalshallen. På kvällen var Eriksdalshallen
fullsatt, men vid middagstävlingarna
var det något mindre publik.
Hallen var besatt till ungefär tre
fjärdedelar. Dessa tävlingar inbringade
brutto ungefär 8 000 kronor. Omkostnaderna
var dock så stora, att tävlingarna
gick med förlust. På utgiftssidan
låg bl. a. den statliga nöjesskatten på
mellan 600 och 700 kronor. Arrangörerna
har räknat med att få befrielse

116 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

från den kommunala delen av nöjesskatten,
vilket man säkert får. Jag
tycker att exemplet kan ge herr Hagberg
i Malmö bevis för att befrielse
från nöjesskatt skulle innebära ett verkligt
tillskott för inte bara det fåtal
stortävlingar, som herr Hagberg stirrat
sig blind på, utan även för flertalet
idrottsarrangemang här i landet.

Herr NORRBY (fp): Herr talman! Jag
bär intagit denna plats i kammaren för
att jag som präst är van vid att se mina
trosförvanter och motståndare i ögonen
och jag vill upptaga den kastade handsken.
Nu föreligger det faktum, att bevillningsutskottet
har kopplat ett allvarligt
livtag på idrotten. Såsom representant
för svensk idrottsrörelse vill jag
svara med att koppla ett omvänt livtag
men i ridderlig anda och största vänlighet.
Så bör vi ju handla både när det
gäller idrotter ute på idrottsplatserna
och andliga idrotter i kammaren — i
all vänlighet och ridderlighet.

Jag har en känsla av att man är mera
intresserad av denna motion utanför
riksdagens murar än innanför. Jag är
ny i kammaren men gammal som
idrottsman, och jag vill ställa den frågan
vad staten ger åt idrotten. Den ger
7,5 miljoner kronor. Vad ger idrottsrörelsen
åt staten? — Staten, det är vi,
det är folket. — Utom de miljontals
kronor som genom Tipstjänst tillfaller
staten skänker idrottsrörelsen andra
värden. Genom träning och tävling —
de två självklara leden i all idrott —
ger idrotten åt sina utövare ett relativt
hyggligt fysiskt tillstånd. Jag var illa
sjuk vid 12 års ålder. Idrotten ger lyftning
och glädje, och åt publiken ger
idrottstävlingarna ett relativt hyfsat underhållningsprogram.
Framför allt ger
idrotten genom sin folkfostrande gärning
en i pengar omätbar gåva åt svenska
folket förutsatt att vi borträknar
boxningen. — Jag vill gärna vädja till
kammaren eller till riksdagens läkare
att ta initiativ till en motion, som för -

bjuder tävlingsboxning. — Idrotten är,
mina vänner, inkörsporten för ungdomen
till någonting annat än att ingenting
göra. Riksidrottsförbundet har insett
detta och genom samarbetskommittén
har man ordnat med ett samarbete
på idrottslig väg med nykterhetsrörelsen,
folkbildningsrörelsen och de kristna
intressena. Riksidrottsförbundet har
sett sitt ansvar som ledare för landets
största ungdomsrörelse, och ett växande
samarbete äger rum med andra folkrörelser.

Nu frågar jag: Vad blir följderna av
ett nej till denna motion? Jag talar fritt
ur hjärtat, och bakom mig står en miljon
människor, svenska pojkar och flickor
samt äldre personer, som har gosselynnet
kvar tack vare idrotten. Ett nej till
motionen innebär ett försvårande för
oss inom idrottsrörelsen att sanera denna
rörelse. Observera det, ni som tvivlar
på idrotten, att genom att säga nej
till denna motion skär ni bort den lilla
vinstmarginal, som idrotten har. Då
måste vi finansiera vår verksamhet genom
danstillställningar och andra mera
tvivelaktiga — somliga inte ens tvivelaktiga
— anordningar. De som vill sanera
idrottsrörelsen har anledning att
stödja denna motion eller i varje fall
sympatisera med den.

Ett nej till denna motion innebär
också faktiskt — jag överdriver inte
här — en fara för att många idrottsledare
tröttnar. Denna fara känner vi
idrottsledare intuitivt. Om idrottsledarna
tröttnar här i landet —■ någon strejkrätt
har vi inte och vill vi inte begagna,
men vi har rätt att tröttna — då måste
de ersättas med avlönade funktionärer
och konsulenter. Kostnaderna skulle då
röra sig om en siffra, som varierar
mellan 50 och 100 miljoner kronor. Ett
bifall till dagens motion betyder ett inkostbortfall
på en eller två miljoner
kronor. Frågan har alltså även en nationalekonomisk
betydelse.

Dessutom kan vi fråga oss hur ungdomsbrottsligheten
skulle te sig i detta

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 117

land efter tre år om idrotten skulle försvinna.
Ingen kan svara men många
kan ana. Jag håller före att staten skall
vara mer generös och mera stimulerande
gentemot alla folkrörelser, inte
minst mot musik och sång. Jag tycker
det är på tok att en konsertförening
skall betala nöjesskatt. Det är icke värdigt
en kulturnation att ta upp nöjesskatt
för framförande av Beethovens
nionde symfoni eller annat sådant som
räknas till en kulturnations rikedomar.

Om jag skall tippa, skulle jag tro att
ett bifall till motionen skulle innebära
en god stimulans för svensk idrott. Jag
tror att jag eller överste Wiklund, som
sitter på läktaren, och alla andra som
älskar idrotten, skall föreslå grabbarna
och flickorna att betala tio gånger så
mycket i årsavgift. De skall offra något
för idrotten lika väl som staten. Om staten
visar att den värderar dem, skall de
inte bara betala tre—fyra—fem kronor
i årsavgift, utan de kan punga ut med
femtio öre i veckan och möjliggöra för
varje idrottsförening att bygga ett
klubbhus och att vid sidan av det ensidiga
träningsarbetet även möjliggöra
det mål som idrotten vill nå: en sund
själ i en sund kropp.

Det synes mig som om två kategorier
i riksdagen bör tillstyrka och rösta för
denna motion: dels de som tvivlar på
idrotten, för att härigenom öka möjligheten
att sanera idrottsrörelsen, och
dels de som tror på idrotten. Dessa två
kategorier bör alltså rösta ja. De som
är ointresserade av idrott må markera
det på något sätt inför sin hembygd och
den ungdom som ännu inte är myndig
men snart blir det. Må man manifestera
sitt bristande intresse för idrotten på
lämpligt sätt! Är det någon av Er, mina
damer och herrar, utom herr Kristensson
och herr Hagberg och herr Adolv
Olsson, vilka redan har bundit sig, som
tycker att de inte vill motarbeta idrottsrörelsen
men ändå inte har samvete att
rösta för denna motion, vill jag föreslå
en i och för sig icke tilltalande metod,

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

nämligen att avstå från att rösta. Då
har ni också garderat er om man i
hemorten, särskilt ungdomen, kommer
att säga: »Farbror som sitter i riksdagen»
eller: »Tant som sitter i riksdagen
rör inte ett finger för idrotten.» Om
man avstår från att rösta, trycker man
på två knappar, och ni kan då komma
hem och säga: »Jag har rört två fingrar
för idrotten.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr BRANDT (s): Herr talman! Jag
skulle vilja börja med att säga, att jag
har samma intresse för idrotten som
min länskamrat Allard eller herr Gezelius,
och jag skulle vilja understryka
vad de har sagt om att idrotten bör
främjas. Det kan låta som en paradox
att jag trots detta har hamnat på den
misstänkta majoritetssidan och varit
med om att yrka avslag på motionen,
men det har jag gjort emedan jag anser,
att jag därmed främjar motionärernas
syfte mer än reservanterna gör.

Nu utgår, såsom tidigare har sagts,
ett anslag på 6,5 miljoner kronor till
idrotten, och det anslaget skall kanske
höjas med 1 miljon till 7,5 miljoner.
Det innebär faktiskt en höjning med
90 procent från budgetåret 1950/51,
men det är uppenbart att idrotten behöver
detta anslag, och det är heller
inte fråga om den saken. Man vet ju
inte hur mycket nöjesskatt som skulle
falla bort om man befriade idrotten
från den, men om vi gissningsvis antar
att det är 5 procent av de 60 miljonerna
i nöjesskatt, skulle det bli 3
miljoner, och låt oss röra oss med den
siffran. Redan nu finns det ett skattefritt
belopp på 500 kronor, och jag
anser för min del att man genom att
följa reservanternas förslag inte skulle
främja de där småföreningarna, som
enligt vad herr Allard sade befinner
sig i svårigheter, utan det skulle tvärtom
gynna de stora föreningarna. Om
staten inte har möjlighet att ge ett

118 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

idrottsanslag på 7,5 miljoner och dessutom
avstå gissningsvis 3 miljoner av
nöjesskatten, måste resultaten bli att
riksdagen inte vill vara med om någon
höjning av idrottsanslaget utan kommer
att pruta på den punkten. Det skulle
betyda att man gåve idrottsrörelsen 3
miljoner av nöjesskattemedel som
skulle delas ut i blindo i stället för att
låta staten dela ut dem i form av anslag
åt de föreningar som verkligen
behöver dem, åt föreningar som idkar
allmän idrott och gymnastik.

Detta är, herr talman, den främsta
anledningen till att jag har följt majoriteten
inom utskottet och röstat för
avslag på motionen.

Det är emellertid också en annan
synpunkt jag vill framhålla, nämligen
att man här har en beskattning av
organisationer som till huvudsakligt
syfte har att främja religiösa, sociala
och konstnärliga ändamål. De beskattas,
och det kan väl ändå inte vara
riktigt att man samtidigt beskattar dessa,
även religiösa organisationer, herr
Norrby. Herr Norrby tycks i stället
vilja lätta på nöjesskatten för idrotten
men ha den kvar på dessa rent ideella
organisationer, såvida man inte är beredd
att kasta överbord hela nöjesskatten.
Jag tror inte riksdagen är beredd
att avstå från dessa 60 miljoner kronor.
Det har vi ingen möjlighet till.
Men detta skulle betyda, att om man
anordnar en boxningsmatch i Eriksdalshallen
och har den fullsmockad
med folk, skulle den bli fri från nöjesskatt,
men om t. o. m. Dramatiska teatern
anordnar en konstnärlig teaterföreställning
i en annan lokal än den
ordinarie, så beläggs den med nöjesskatt.
Jag kan aldrig få i min skalle
att folk skulle kunna förstå detta, fastän
jag är idrottsintresserad och gärna
ser på boxningsmatcher också. Men
det är ju ändå en omstridd sport, och
jag tror inte folk skulle kunna begripa,
att man inte skall lägga nöjesskatt på
den, men däremot på teaterföreställ -

ningar och andra kulturella tillställningar.

Nej, herr talman, det riktigaste anser
jag att utskottsmajoriteten var inne på,
när man sade, att skäl talar för att man
kan höja den skattefria gränsen. Jag
tror det är det enda sättet, om man har
ekonomiska möjligheter till att skattevägen
ytterligare hjälpa idrotten, att
man höjer den skattefria gränsen från
nuvarande 500 kronor till något högre
belopp. Då kommer man att främja just
det ändamål, som motionärerna säger
att de är ute för att främja. Den andra
vägen, reservanternas och motionärernas
linje, är en björntjänst åt dem som
man verkligen vill hjälpa.

Herr talman! Jag vill sluta med att
uttrycka en förhoppning om att vid den
översyn, som väl här kommer att företagas
rörande 15 § i nöjesskatteförordningen,
man skall komma till det resultatet,
att denna skattefria gräns höjes,
så att de tävlingar, allmän idrott,
gymnastik och vad det nu kan vara hos
små föreningar kan få den hjälp, som
til syvende og sidst ändå är det, som
motionärerna syftar till. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr GEZELIUS (h) kort ganmäle:
Herr talman! Jag skall bara lämna en
upplysning, som kammaren behöver
ha. Vi har gjort en utredning vad det
kan röra sig om, och denna utredning,
som verkställts efter två linjer, visar att
nöjesskatten rör sig om 2 miljoner kronor
för närvarande. Av detta kommer
1 miljon på kommunerna och 1 miljon
på staten i stort räknat. Det är vår utgångspunkt.
Av kommunernas andel efterskänkes
en del, och en del går in till
idrottsfonden. Av statens andel efterskänkes
i vissa fall en del — det följer
vissa regler — men i allmänhet blir det
avslag.

Sedan skall jag inte förleda mig att
gå tillbaka till tipsmedlen, där det varit
utdelning på 50, 30 och 20 procent. Friluftslivet
fick 20 procent ett tag och

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

119

staten 30. Jag skall heller inte uppehålla
mina kammarkollegers tid med
att försöka omvända herr Brandt, ty
han gick alldeles förbi min synpunkt.
Vad jag vänder mig emot är bara beskattningen
av utövandet av den ideella
verksamheten i och för sig.

Herr STENBERG (fp): Herr talman!
Det skulle kanske räcka med att vid
detta tillfälle instämma i vad en hel
del av de föregående talarna sagt. Jag
skulle dock först och främst vilja erinra
om att den högsta idrottsliga organisationen
i detta land, Riksidrottsförbundet,
säger i sin verksamhetsberättelse
för det 49 :e verksamhetsåret bland
annat: »Av största betydelse för utvecklingen
har varit det undan för undan
ökade samhälleliga stöd, som kommit
rörelsen och förbundet till del.
Även härför framföres ett uppriktigt
tack, som i sig innesluter en varm förhoppning,
att verksamheten också i
fortsättningen skall kunna bedrivas på
sådant sätt och i sådana former, att
stödet under år som kommer skall bli
än effektivare till gagn för land och
folk.» Så säger idrottens topporganisation.
Jag kommer själv direkt från
idrottens fältarbete, och jag känner anledning
att här få instämma i Riksiarottsförbundets
tack till samhället för
det stöd och de positiva insatser, som
vi idrottsledare fått från samhället, inte
minst från statsmakterna. Vi har där
fått den uppfattningen, att man genom
detta stöd uppskattar idrottsrörelsen
och dess arbetsuppgifter ute i vårt samhälle.
Med detta som utgångspunkt finner
jag dagens debatt något underlig.
Jag tycker att den föreliggande frågan
skulle kunna lösas, om inte i enighetens
tecken, så dock med ett för idrotten
positivt resultat. Jag tycker inte att det
bör få bli en stridsfråga. Jag tycker det
gott kan få bli vad det skall vara: en
fråga att försöka lösa i samförståndets
tecken.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

När jag talar om samhällets förståelse
för idrotten, tänker jag inte minst på
riksdagens bevillningsutskott. Redan
1945, när man behandlade 15 :e § och
dåvarande departementschefen föreslagit
ett så kallat tak på 2 000 kronor, säger
bevillningsutskottet: »Beträffande

det i 15 § föreslagna avgiftsbeloppet om
2 000 kronor är utskottet av den åsikten,
att även om idrotten är förtjänt av
att i största möjliga utsträckning stödjas
av det allmänna, det dock icke kan
vara befogat att ställa idrotten i särskilt
gynnad ställning i förhållande till förstnämnda
ideella organisationer.» Det
sade man 1945, och 1953, åtta år senare,
är man också inne på samma paragraf
och talar om det skattefria beloppet om
75 kronor, och då säger bevillningsutskottet
i sitt nu avlämnade betänkande:
»Ehuru skäl talar för en sådan höjning
är dock utskottet icke berett att nu taga
ställning till denna fråga.» Bevillningsutskottet
har alltså här visat förståelse
i skrift, och det har här ytterligare understrukits
i dag av samtliga talare hittills
från utskottsmajoriteten, att man
har förståelse för det och att man vill
stödja idrotten. Men när man sedan
försöker att gå från vilja till handling,
upptornar det sig en hel del svårigheter
av principiella skäl med hänsyn till
andra rörelser. Man tror inte, att man
skall kunna finna på regler, som skall
ge denna del av det nöjesbeskattade
området en särställning, och därför vågar
man inte ge sig in på att förorda
denna sak. Jag vill liksom herr Gezelius
säga, att idrotten vill inte ha någon
särställning. När vi arrangerar ett evenemang
utanför det rent idrottsliga,
skall vi betala nöjesskatt på samma sätt
som andra rörelser. Det är självklart.
Men jag skulle vilja säga, att idrotten
har skapat sig en särställning, en så
markant särställning, just därigenom
att den genom egna medlemmars medverkan
kan göra propaganda för rörelsens
ideella syften och därigenom
vinna allt större anslutning till den fy -

120 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

siska fostran, vilken idrotten satt som
ett av sina mål.

Nu frågar jag: Skall detta verkligen
behöva beskattas av staten? Jag skulle
vilja påstå, att ingen i denna kammare
tycker, att det är rätt och riktigt, att
man beskattar det ideella som måste
utföras för att få anslutning till den
allmänt erkända idrottsrörelsen. Att
man gör det beror på, som jag nyss
sade, den principiella ståndpunkten om
förhållandet till andra ideella rörelser
och att man inte trott sig om att kunna
utfärda en författning, som skulle kunna
begränsa det som skall vara skattefritt.
Men kan vi inte vara så kloka,
att vi kan klara ut detta problem? Jag
tror säkert, att Kungl. Maj :t och riksdagen
skall kunna klara problemet. Det
har nog klarats av värre problem vad
beträffar författningar i det här landet,
och det skall nog gå också på det här
området.

Sedan vill jag säga vad beträffar den
rent ekonomiska sidan av nöjesskatten,
att här har sagts att en befrielse från
nöjesskatten skulle innebära, att storklubbarna,
som ordnar stora evenetnang,
som drar fullsatt Stadion t. ex.
vid matcher i allsvenska serien, skulle
gynnas, men de små klubbar som vi
motionärer önskar stödja skulle inte bli
gynnade.

Det förhåller sig inte riktigt på det
sättet. Tillåt mig att gå till det praktiska
på detta område och tala om, att
när Råsundastadion är fullsatt vid en
fotbollsmatch erhålles en bruttoinkomst
av 100 000 kronor. Då går först och
främst 15 procent till nöjesskatt. Sedan
går 20 procent till planhyra. Den tillfaller
Svenska fotbollsförbundet, som
äger anläggningen och måste ha pengarna
för att driva denna. Därefter går
av nettot enligt en stigande skala pengar
till en idrottsorganisation, i detta
fall Svenska fotbollsförbundet. Av nettot
på den match, som spelas mellan
två enskilda klubbar, går alltså en del
till Svenska fotbollsförbundet, som se -

dan i sin tur delar ut medlen till
distrikt och klubbar dels i form av kontantbidrag
dels i form av materiel. Det
kan alltså vara så, att en liten klubb
t. ex. i Osby eller Malmö och skall jag
våga säga också Gävle, kan få fotbollar
att spela med tack vare att man får in
så mycket pengar från ett evenemang
på Solnastadion, att det kunnat ges utdelning
även till småklubbarna. Det är
alltså inte fråga enbart om ett problem
att hjälpa de stora klubbarna och icke
småklubbarna.

Ser man frågan ur statens och ur ekonomisk
synpunkt har man sagt, att denna
beskattning rör sig om 1 å 1,5 miljoner
kronor.

Jag skulle i denna bild också vilja
något draga in Tipstjänst och tipsmedlen.
Idrotten är tacksam för det anslag
man får från staten för innevarande år
på 6,5 miljoner kronor, men jag är dock
angelägen att erinra om att detta anslag
utgör endast 10 procent av vad Tipstjänst
beräknas skola redovisa till statskassan.
Det kan vara anledning att
tänka på att ytterligare stödja och stimulera
en gren, som lämnar ett så gott
tillskott och är en så god inkomstkälla
för staten. Staten gör här en investering
för att stärka intresset och därigenom
få en större omfattning på tippningen
och mera pengar till statskassan.

Debatten har redan blivit lång och
jag skall inte uppehålla tiden längre
utan skulle endast, herr talman och ärade
ledamöter av denna kammare, vilja
hemställa om att vi nu går ifrån ord till
handling. Det sägs ju att frågan redan
har fallit genom det beslut, som fattats
i första kammaren, men jag tycker ändå
att denna kammare kan visa sin positiva
inställning till den ungdomsfostrande
gärning, som idrottsrörelsen utför,
och det gör man bäst genom att
ansluta sig till reservanternas hemställan
om en skrivelse till Kungl. Maj :t om
en utredning i motionens syfte.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

121

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Det må förlåtas att när man sitter
här och åhör denna debatt måste
man fråga sig, om det är nödvändigt
för idrotten att dess representanter här
skjuter över målet på det sätt som skett
i denna debatt.

Det finns inte i bevillningsutskottets
yttrande något, som andas fientlighet
mot idrottsrörelsen. Jag ber att få säga
min vän Gezelius: Jag var med och
infriade 1944 års skattekommittés löfte
till idrottsmännen. Idrotten har en särställning
framför all annan verksamhet
i detta land när det gäller den vanliga
inkomstbeskattningen. Vi får inte
glömma bort dessa ting. Varför är det
då nödvändigt att blanda in denna
sak i samband med nöjesskatten?

Riksdagen skrev i fjol till Kungl.
Maj:t och begärde en översyn. Riksdagen
har ju visserligen förändrats något
sedan 1952 års riksdag, men den stora,
överväldigande delen av denna kammare
är densamma som i fjol enhälligt
skrev och begärde en översyn. Och vad
sade riksdagen då? Den sade att utgångspunkten
för denna översyn bör
icke vara att den ena eller den andra
verksamheten skall skiljas ut. De som
en gång sattes in i § 15 bör behandlas
lika, således den sociala verksamheten,
den religiösa verksamheten, välgörenhetsverksamheten
och idrottsverksamheten.

Det är vad riksdagen i fjol enhälligt
beslutade begära hos Kungl. Maj:t. Det
är klart att man kan ändra uppfattning.
Man kan säga som herr Norrby: Det är
ovärdigt staten att ta skatt på Beethovens
musik. Ja, visst är det det. Det är
ovärdigt staten att ta skatt på många
saker, mina damer och herrar. År det
någon som tror att vi kan slippa det?
Här har man bara att ställa sig inför
de båda frågorna: Vill vi eller vill vi
inte? Vi kan avskaffa alla indirekta
skatter i detta land. Vi kan kanske underbal
ansera budgeten ett år, men det
brukar komma surt efter. Och den di -

översyn av nöjesskatteförordningen in. m.

rekta'' skatten står dock i ett visst förhållande
till de utsvävningar vi kostar
på oss i det här huset.

Jag skulle således vilja säga: Jag är
ingen anhängare av nöjesskatten. Kunde
vi ta bort den vore det bäst. Det gäller
45 miljoner kronor. Det finns många
andra saker på ungefär samma belopp,
som säkert åtskilliga i denna kammare
är anhängare av. Till sist har vi samlat
några hundra miljoner kronor som
skall täckas.

År det inte skäl att vi, när riksdagen
nu har begärt utredning hos Kungl.
Maj:t, avvaktar denna utredning. Herrar
idrottsmän här i kammaren bör
ju inte vara oförstående för att vi 1945
hade en mycket stor och svår uppgörelse
mellan alla de olika meningsriktningarna
i nöjesskattefrågan. Det fanns
meningsriktningar som inte ville ha med
idrotten och andra som inte ville ha
med de religiösa och de ideella föreningarna.
Till slut hamnade vi i den
kompromiss som nu gäller. Är det inte
anledning att vara en liten smula försiktig,
när man hanterar dessa saker?

Första kammaren har i dag givit till
känna sin mening i denna fråga. Andra
kammaren kan ju fatta vilket beslut
den vill, men man bör ju ha klart för
sig, att vi så småningom måste komma
i ett läge, där vi klarar ut den här saken.
Då är det för sent att tänka på
om det finns möjligheter till en samlande
linje.

Herr Allard konstaterade att kommunerna
har föregått med ett exempel.
De har befriat idrotten från nöjesskatten.
Jag har sett det, herr Allard. Jag
anser det inte vara ett gott exempel,
därför att det bara stöder den meningsriktning,
som sedan nöjesskattens tillkomst
konsekvent har arbetat på att
ta bort den från kommunerna och överföra
den till statskassan. Vill man fortsätta
på den vägen, så gärna det, men
jag tror att för kommunerna är det
ingen fördel. Det är ett alltför stort belopp
som det här är fråga om.

122

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

Jag ber, herr talman, att med vad jag
nu anfört få ställa en vädjan till kammaren
och fråga, om det inte är rimligt
när frågan nu ligger under utredning,
när riksdagen har sagt, att vid denna
omprövning skall man gå till väga på
det och det sättet, att vi avvaktar den,
innan vi försöker knäcka den här frågan
på nytt. Jag kan försäkra herrarna,
att när vi möter den här frågan en gång
till, så blir den lika besvärlig som den
var 1945. Det finns så många meningsriktningar,
där den ena inte tillåter
den andra att komma ett tuppfjät före.
Klokheten bjuder enligt min mening
att göra detta, såvida man inte är av
den meningen, att vi kan göra av med
hur mycket pengar som helst. Vi kan
höja de direkta skatterna, men jag förordar
inte det i nuvarande läge. Har
man den meningen, så gör man ju det
hela mycket enkelt för sig. Men då jag
tycker att man inte skall göra detta så
enkelt, ställer jag mig på den linjen att
jag yrkar bifall till vad bevillningsutskottet
här har föreslagit.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):
Herr talman! I motion nr 204 i denna
kammare har väckts förslag om skrivelse
till Kungl. Maj:t om erforderlig
utredning samt förslag till 1954 års
riksdag om sådan ändring i gällande
nöjesskatteförordning, att tävlingar och
uppvisningar i idrott och gymnastik
fritages från nöjesskatt, såvida inte
dessa tävlingar och uppvisningar avser
att befrämja professionell verksamhet.

När vi nu diskuterar denna fråga, vill
jag gärna begagna tillfället att framhålla,
att det inte bara är idrottssammanslutningarna
för vilka nöjesskatten
är ett problem. Andra grenar av folkrörelserna,
såsom ungdomsklubbar, ungdomsföreningar
och andra organisationer,
som arbetar för upplysning, skolning
och samhällelig fostran, är på
samma sätt hänvisade till arrangemang
för att skaffa sig ett välbehövligt och

nödvändigt tillskott till sin ekonomi, för
att på så sätt få möjligheter att sprida
sina åsikter. Det är nämligen inte möjligt
för dessa organisationer att finansiera
sina gagnande verksamheter enbart
på medlemsavgifterna. Nöjesskatten
utgör emellertid en så betydande
del av utgifterna för ett arrangemang,
att inkomsterna i många fall reduceras
till ingenting eller blir mycket små.

Jag har med detta velat deklarera en
positiv inställning till de synpunkter,
som tar sikte på en utredning, men vill
— och det var syftet med mitt inlägg i
denna debatt — gärna betona önskemålet
av att, om en sådan utredning skall
komma till stånd, den bör omfatta hela
fältet och alltså inte få den begränsning,
som motionärerna här har föreslagit.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:
Herr talman! Bevillningsutskottets högt
värderade ordförande talade om, att
motionärerna skjutit över målet men
visade sedan i ett långt anförande, att
han själv inte bara sköt över utan också
runt om målet. Fortfarande är det ingen
som håller sig till den målsättning jag
har i motionen och som jag här talat
för, nämligen att vi skall knäsätta den
principen att inte beskatta en ideell
rörelse i dess utövning. Det är bara den
saken jag velat framhålla, och den har
ingenting med översynen av § 15 att
göra. Jag har inte kommit med några
överord vare sig i ena eller andra riktningen.
Jag har endast försökt hävda
den angivna pricipen, men därutöver
har jag också föranletts att lämna en
del sakliga upplysningar.

Jag kan tydligen inte få gehör för
min syn på saken, och jag tänker därför
inte fortsätta debatten längre.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag förstår herr
Gezelius uppfattning, att vi kan sluta
denna debatt efter hans fem repliker.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

123

Vi som representerar utskottsmajoriteten
har inte haft tillfälle att ge så många
repliker.

Jag vill nu bara säga, att jag delar
herr Gezelius uppfattning därom, att
verksamheten som sådan icke skall beskattas.
Men den saken är avklarad i
den vanliga skattelagstiftningen och har
ingenting att skaffa med denna författning.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! Jag hade inte tänkt ta till orda i
denna debatt, men då jag deltagit i behandlingen
i utskottet av ärendet och
mitt namn på något sätt fallit bort ur
utskottsbetänkandet vill jag bara tillkännage,
att jag inte tillhör de rädda
pojkarna utan står för utskottsmajoritetens
förslag.

Jag skall inte här taga upp någon debatt
om skälet för mitt ställningstagande;
det är tillräckligt sagt i frågan ändå.
Jag vill bara säga, att för mig står det
klart att om man tar bort en så avsevärd
inkomstpost som denna måste man
i dagens läge söka fylla luckan efter
den med andra inkomster åt statsverket.
Men något sådant alternativ har jag
verkligen icke hört någon av reservanterna
framföra, var man i stället skulle
ta dessa pengar ifrån. För mig personligen
skulle det vara mycket intressantare
om man i stället för att lägga skatt
på nöjena kunde lägga skatt på tråkigheterna,
men det lär tyvärr inte vara
genomförbart.

När nu riksdagen i fjol på bevillningsutskottets
hemställan beslöt en skrivelse
till Kungl. Maj:t i denna fråga, anser jag
att det i dagens läge inte finns tillräckliga
motiv att nu igen gå att fatta ett
beslut i en detaljfråga. Det är därför
jag stannat för utskottets förslag, och
till detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till vad utskottet hemställt

Restitution i vissa fall av skatt å bensin.

dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Allard begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Allard begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 128 ja och 47 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 3.

Restitution i vissa fall av skatt å bensin.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Maj :t att
förordna om restitution i vissa fall av
skatt å bensin, som användes vid jordbrukets
drift, jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

124 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Restitution i vissa fall av skatt å bensin.

Herr DICKSON (h): Herr talman!
Eftersom kammaren i dag tydligen inte
är på det humöret att den lyssnar uppmärksamt,
skall jag inte förlänga debatten
så värst mycket med mitt anförande.

Motionen på vilken reservationen av
herrar Velander och Nilsson i Svalöv
bygger går ju ut på, att man skulle av
nationalekonomiska skäl stödja benägenheten
hos en del jordbrukare att
skaffa sig bensindrivna traktorer i stället
för råoljedrivna sådana. Utskottet är
nog egentligen med på tankegången, att
motionärerna i princip har rätt, men
vill inte tillstyrka motionen av organisatoriska
skäl; det skulle bli för besvärligt
med kontroll över de olika bensinförbrukarna.
Jag tror att utskottet
därvidlag tyvärr har rätt, och jag skall
inte tränga in i själva motiveringen
mera, frågan ligger ju under utredning,
och den lär väl snart bli klar. Men det
är en särskild reflexion jag kommer till
i detta sammanhang och det just med
anledning av utskottets motivering, nämligen
att man måste ha kontroll på vem
som skall betala skatten. Man anser sig
sålunda inte ha möjlighet att ge förtroendet
åt de skattskyldiga att själva
uppge vad de har förbrukat.

Det är möjligt att utskottet har bedömt
saken riktigt och att den svenska allmänheten
inte skulle förtjäna ett sådant förtroende.
Det har tyvärr i fråga om annan
beskattning visat sig, att en kontroll
tydligen är nödvändig. Men frågan är
om man inte här har att göra med en
sorts växelverkan och att den omständigheten,
att man från statens sida inte
har tilltrott sig att ge ett förtroende åt
medborgarna, medfört att medborgarna
själva spårat ur och kommit ut i den
rena ohederlighet som allmänt tycks
råda på detta område.

Jag har inte kunnat underlåta att säga
detta. Det är möjligt att man så småningom
genom en skattesänkning och
genom att inte fresta moralen så mycket
som nu sker skulle kunna nå en för -

bättring härvidlag, men då måste man
också tro litet på medborgarna och ge
dem sitt förtroende.

Det är endast detta jag har velat säga,
herr talman, och jag skall inte tynga det
hela med någon votering eller något
yrkande på detta stadium.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Det är klart att för dem som efter^
strävar millimeterrättvisa är det förslag
som föreligger inte något ideal. Det är
emellertid så vitt vi kan se det enda
som är möjligt att genomföra i nuvarande
läge. Jag vill minnas att vi tvistat
om dessa saker sedan 1950. Nu har vi
äntligen kommit så långt att vi praktiskt
taget alla utom dem av bevillningsutskottets
ledamöter, som känner sig förpliktade
av föregående ställningstagande
i vissa kommittéer, kunnat ena oss
om att följa den kungliga propositionen.
De förslag som från båda reservanthållen
på deras egen begäran underställts
jordbruksnämnden har man
från jordbruksnämndens sida förklarat
sig icke kunna genomföra utan en ytterligare
utredning. Detta skulle således
betyda, att hela denna fråga om
restitution för den bensin, som använts
i jordbruket, skulle uppskjutas framåt
i tiden, och kanske vi inte skulle kunna
lösa den förrän under nästa riksdag.
Det är därför som utskottets majoritet
inte har ansett det vara den riktiga vägen,
utan när vi har prövat de olika
tingen har vi kommit till det resultatet
att det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt
om de 275 kronorna i år och de
300 kronorna för nästa år är så pass
genomsnittligt hållbart, att det skulle
kunna godtas från alla håll.

Jag ber, herr talman, att få anföra
dessa synpunkter och yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 125

§ 4.

Ändring av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av väckta
motioner med förslag till lag om ändring
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 270 av herr Magnusson
och herr Ebbe Ohlsson samt II: 351
av herrar Gezelius och Severin i Stockholm
hade hemställts, »att riksdagen
måtte antaga följande

Förslag

lag om ändring av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 13
av anvisningarna till 29 § skall erhålla
följande ändrade lydelse:

13. Ideell organisation —■ — —• skattepliktig
inkomst.

Till organisation, som avses i föregående
stycke, hänföres också organisation,
vilken har till uppgift att befrämja
färdighet i pistol- eller gevärsskytte.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1954.»

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 270 av herr Magnusson
och herr Ebbe Ohlsson samt
II: 351 av herrar Gezelius och Severin
i Stockholm med förslag till lag om
ändring av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Magnusson och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna I: 270 av herr
Magnusson och herr Ebbe Ohlsson samt
II: 351 av herrar Gezelius och Severin
i Stockholm, för sin del antaga det i
motionerna framlagda förslaget till lag

om ändring av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! Eftersom jag tillsammans
med herr Magnusson i första kammaren
fogat en reservation till detta utskottsutlåtande,
skall jag be att med några
ord få motivera mitt ställningstagande.
Reservationen ansluter sig i allt väsentligt
till de motioner som väckts i detta
ärende och syftar till att organisationer,
som har till uppgift att befrämja färdighet
i pistol- och gevärsskytte skall få
komma i åtnjutande av tillämpningen
av samma regler i beskattningshänseende
som gäller för idrottsorganisationer.
Jag syftar därvid på de bestämmelser,
som antogs av 1948 års riksdag och
som finns närmare preciserade under
punkt 13 till 29 § kommunalskattelagen.
Dessa bestämmelser innebär att en ideell
organisation, som har till huvudsaklig
uppgift att främja icke professionell
idrott och gymnastik, från bruttointäkten
av idrottstävlingar, försäljning av
idrottsmärlcen o. d. får åtnjuta avdrag
för alla omkostnader under beskattningsåret,
även om omkostnaderna endast
medelbart eller till en del haft samband
med intäktens förvärvande. Med
sådana omkostnader avses bl. a. kostnaderna
för idrottsmateriel, kostnaderna
för instruktions- och tävlingsverksamhet,
propaganda, upplysningsverksamhet
samt administration.

Bestämmelserna innebär med andra
ord i korthet att från intäkterna av
t. ex. en idrottstävling får vid beskattningen
göras avdrag även för utgifter,
som inte haft omedelbart samband med
det tävlingsarrangemang, som givit intäkterna.
Regeln är ju ganska förnuftig.
Den betraktar alltså hela idrottsverksamheten,
som föreningen i fråga
bedriver såsom en rörelse.

Nu har det uppstått en viss tveksam -

Nr 10.

126

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Ändring av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

het om vilka organisationer, som dessa
särbestämmelser skulle kunna tillämpas
på. Det förefaller som om skattemyndigheterna
i huvudsak endast tilllämpar
bestämmelserna på idrottsorganisationer
som är anslutna till Riksidrottsförbundet.
Även om man måste
erkänna, att man på detta sätt når det
stora flertalet av de organisationer, som
lagstiftningen har avsett, är det dock
tydligt att en sådan gränsdragning, om
den tillämpas mera generellt, medför en
del underliga konsekvenser.

I motionen påpekas att under de
senare åren flera specialförbund vunnit
anslutning till Riksidrottsförbundet,
exempelvis sådana föreningar, som
huvudsakligen sysslar med bordtennis
eller bågskytte. Genom anslutningen
till Riksidrottsförbundet blir dessa föreningar
delaktiga av de något generösa
avdragsreglerna. Å andra sidan har en
sådan organisation som Svenska pistolskytteförbundet,
som inte är anslutet
till Riksidrottsförbundet, icke ansetts
utgöra en sådan organisation, som
inneslutes i anvisningarna till lagrummets
tillämpningsområde.

Jag hyser all möjlig respekt för sådana
idrottsgrenar som bordtennis och
bågskytte, men å andra sidan kan jag
inte komma ifrån, att de idrottsliga
prestationer, som deltagarna i t. ex. en
fältskyttetävlan måste underkasta sig,
är fullt jämförbara med åtskilliga andra
idrottsprestationer. Jag kan alltså inte
finna att den gränsdragning, som skattemyndigheterna
i detta avseende tilllämpar,
är rimlig eller riktig. Jag har
därför anslutit mig till den uppfattningen,
att anvisningarna till § 29
kommunalskattelagen bör förtydligas
på sådant sätt, att de blir tillämpliga
även på organisation, som har till uppgift
att främja färdighet i pistol- eller
gevärsskytte.

Jag vill, innan jag slutar, tillägga att
jag inte uppfattar det förslag, som reservationen
innebär, som ett förslag
till ändring av författningen som sådan

utan endast som ett förtydligande av
anvisningarna. Med detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Det gäller här ett spörsmål, där
man över huvud taget inte behöver
diskutera sakfrågan. Ärendet bar avgjorts
i prövningsnämnden och i kammarrätten
och skall senare prövas av
regeringsrätten.

Vi frågar oss då: Är det rimligt att
man under denna omprövning skapar
en ny lagstiftning? Det skulle ju kunna
tänkas att regeringsrätten, när den
meddelar sin dom, kommer att fälla
ungefärligen en sådan som motionärerna
vill ha den, och då är det onödigt
att ändra lagen. Jag tycker att det på
sista tiden har förmärkts alltför många
tendenser i den riktningen, att riksdagen
skulle sätta sig i skattedomstols
ställe. Jag hoppas att åtminstone min
vän Gezelius har en känsla av att det
skall riksdagen akta sig för — intill
den dag då man kan säga: Här ligger
klara verba och en dom. Om riksdagen
inte kan godta denna, då skall riksdagen
ändra lag, men inte förr!

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr
25, i anledning av väckt motion angående
skattelättnader för fiskare i syfte
att stimulera försöksfiske på avlägsna
fiskevatten; och

första lagutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

127

Onsdagen den 18 mars 1953 em. Nr 10.

Höjning av moderskapspenningen och moderskapshjälpen.

tion med förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 § 3 mom. samt 7 och 11 §§
förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande
hemställt.

§ 6.

Höjning av moderskapspenningen och
moderskapshjälpen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om höjning av moderskapspenningen
och moderskapshjälpen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

inom första kammaren

nr 303 av fru Sjöström-Bengtsson,
samt

inom andra kammaren

nr 64 av fru Nilsson och

nr 393 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.

I motionerna I: 303 och II: 393, vilka
voro likalydande, hade hemställts
»att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring av gällande författningar, att
moderskapspenningens belopp höjes
till 150 kronor och moderskapshjälpens
till 250 kronor».

I motionen II: 64 hade föreslagits »att
riksdagen måtte besluta att moderskapspenningen,
som nu utgår med 75 kronor,
höjes till 150 kronor».

Utskottet hemställde,

A. att motionerna I: 303 och II: 393,
såvitt motionerna avsåge moderskapspenning,
och motionen II: 64 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna I: 303 och II: 393,
såvitt motionerna avsåge moderskapshjälp,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Jo -

hansson i Norrköping, som ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner
I: 303 och II: 393 samt II: 64 måtte besluta
att för sin del antaga i reservationen
intagna förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 32 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 11 juni
1937 (nr 338) om moderskapspenning.

Enligt de i reservationen framlagda
förordningsförslagen skulle moderskapspenningen
höjas till 150 kronor
och moderskapshjälpen till 250 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru NILSSON (k): Herr talman! När
man läser om de hjälpformer, som finns
för kvinnor som skall föda barn, får
många den uppfattningen, att i vårt
land behöver ingen ha ekonomiska svårigheter
i en sådan situation, men ser
man närmare på dessa reformer skall
man finna, att hjälp i egentlig mening
får man inte. Det som från början var
hjälp, när de olika reformerna beslutades,
har på grund av penningvärdeförsämringen
långt ifrån samma värde
som tidigare. Vi tar t. ex. moderskapspenningen.
Den trädde i kraft 1938.
Sedan dess har levnadskostnaderna
ökat med 99 procent, och skulle denna
reform få sitt ursprungliga värde, skulle
den höjas från nu utgående 75 kronor
till 150 kronor. Moderskapspenningen
avser att tillgodose hjälpbehovet för de
kvinnor, som står utanför sjukkassorna
och sålunda ej kan få moderskapshjälp.

Man kan fråga sig: Vart kommer
man med 75 kronor i denna dyrtid?
Befolkningskommissionen har en uppställning
på hur dessa pengar skall fördelas.
Bl. a. har man frågan om hem -

128 Nr 10. Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Höjning av moderskapspenningen och moderskapshjälpen.

hjälp, som många kvinnor måste begagna
sig av då de är borta från hemmet
eller måste ha hjälp med de tyngre
sysslorna. Härtill behöver de en hemhjälp,
för vilken beräknas en utgift på
2 kronor om dagen i två veckor. Hur
kan man över huvud taget tro något
sådant? Jag tror att man får vara tacksam
om man kan få hjälp för 30 kronor
i veckan. Då blir det inte mycket kvar
av de 75 kronorna, som sedan också
skulle räcka till kläder till barn och
moder.

Vidare anför man att mödrahjälpen
skall kompensera de hjälpbehov, som
ej fylls genom moderskapspenningen,
men det är just vetskapen om allt detta
krångel som gör att kvinnorna tycker
att man skall göra en reform till vad
den bör vara, nämligen en verklig ekonomisk
hjälp i en situation, där de
behöver hjälp.

Nu behovsprövas moderskapspenningen.
Söker de sedan mödrahjälp,
skall också denna behovsprövas, och
resultatet blir kanske i bästa fall 75
kronor. Det må vi väl alla vara överens
om att det inte är någon hjälp att tala
om i denna dyrtid. Man anför som
skäl emot att återställa reformerna till
deras reella värde att det statsfinansiella
läget inte tillåter detta. Jag återkommer
med samma rekommendation,
som jag gjort tidigare i denna kammare:
Ta av de miljoner, som går till upprustningen,
och ge i stället till kvinnor
och barn!

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till den av fru Johansson i Norrköping
avgivna reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Jag har här kommit till
en annan uppfattning än vad andra
lagutskottet har gjort. Det kanske är
helt naturligt därför att jag tillsammans
med en del andra ledamöter i denna
kammare har väckt en motion, vari vi
föreslagit att moderskapspenningen

borde utökas lika väl som moderskapshjälpen.

Man har ju på skilda områden inom
socialvården förbättrat de olika reformerna,
så att de någorlunda har fått
behålla det realvärde de hade vid den
tiden när de genomfördes. Men när det
gäller moderskapspenningen och moderskapshjälpen
så är ju beloppen likadana
nu som när de fastställdes 1938.
Det säger ju sig självt att vad som var
75 kronor 1938 inte är 75 kronor i dag.

Moderskapspenningen genomfördes
från allra första början genom den nya
sjukkasselagen 1931, då vi fick en liten
moderskapspenning på, jag vill minnas,
35 kronor. Denna utgick till de förvärvsarbetande
kvinnorna. Den skulle
vara som ett slags ersättning för det inkomstbortfall,
som inträdde på grund
av havandeskapet. Villkoret för att de
skulle få den var att de skulle ha arbetat
sex månader inom industrien. Sedan
förbättrades moderskapspenningen
1938 till 75 kronor. Då var den heller
inte direkt förbunden med det villkoret
att den skulle utgå bara till de förvärvsarbetande
kvinnorna, utan den
kunde utgå till alla kvinnor. Likaså
gavs 75 kronor i statsanslag till sjukkassorna
att utgå till de i sjukkassorna
försäkrade kvinnorna. Jag antar att de
75 kronor, som då blev beslutade, också
var en ersättning för det inkomstbortfall,
som inträdde vid havandeskapet.
Vi har åtminstone för närvarande inte
någonting, som ersätter inkomstbortfallet
vid havandeskap annat än moderskapspenningen
på 75 kronor.

Nu skriver utskottet och talar om att
man har förbättrat mödrahjälpen vid
två olika tillfällen. Jag förmodar, att
bakom detta ligger, att utskottet menar
att nu har man fått mödrahjälpen i stället,
och därför skall moderskapspenningen
inte behöva höjas. När vi behandlade
mödrahjälpen i förra veckan
sade jag vid det tillfället, att denna
hjälpform måste man behandla på ett
så restriktivt sätt, att det blir mycket

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

129

Befogenhet för hälsovårdsnämnd att utöva tillsyn över skogsförläggningar.

få i samhället, som kan få del av mödrahjälpen.
Ty de får inte ha någon
vidare inkomst, om de skall kunna få
denna hjälp vid havandeskap. Därför
får en mängd mödrar avslag när de söker
mödrahjälp, och då har de intet
annat att falla tillbaka på än den moderskapspenning,
som de kan få, eller
den moderskapshjälp, som de får, om
de är försäkrade i sjukkassorna. Därför
vore det ju tacknämligt om man
också skulle kunna höja moderskapspenningen
till dess gamla realvärde, så
att det åtminstone bleve någon liten
förbättring av ersättningen till mödrarna
när de får försaka inkomst på grund
av havandeskapet. Vi har genomfört
en lag enligt vilken mödrarna har rätt
att ha ledigt ifrån sitt förvärvsarbete
under sex månaders tid, och därför bör
vi också tänka på att de skall ha någonting
att leva på under den tiden.

Nu har ju utskottet också sagt att vi
har en utredning som under den närmaste
tiden skall ta upp hela detta frågekomplex,
både om mödrahjälp och
om moderskapspenning, och det är en
av orsakerna till att utskottet inte alls
har velat gå in på någon realbehandling
av den här motionen. Men här säger
Kungl. Maj :t i sin proposition när
det gäller höjningen av maximibeloppet
för mödrahjälpen, att Kungl. Maj :t
inte finner att den omständigheten, att
frågan om den samhälleliga hjälpen vid
havandeskap och barnsbörd nu är föremål
för en allmän översyn, bör få utgöra
ett hinder för att man nu ökar
maximibeloppet. Jag skulle vilja instämma
i detta och säga, att den omständigheten
att en utredning nu pågår
inte heller utgör något hinder för att
man skulle kunna förbättra moderskapspenningen
så att den komme upp
till sitt gamla realvärde och således
bleve den hjälp som skulle behövas.

Man skulle i det här sammanhanget
kunna tala om många skäl för att en
förbättring av moderskapspenningen är
på sin plats, men jag tycker att det är

tillräckligt med dem som jag redan har
påpekat, och jag vill sluta med att yrka
bifall till den reservation som är fogad
vid utlåtandet från andra lagutskottet.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Det är ju inte så att utskottet inte har
ansett det krav som här har framförts
behjärtansvärt, men när nu en utredning
arbetar med de här frågorna och
Kanske inom en relativt snar framtid
kommer med förslag, skulle det som
föreslås i reservationen bli ett mycket
kort provisorium, varför utskottet inte
har ansett att det kunde biträda de
krav som har framställts i motionen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till vad utskottet hemställt
dels ock på bifall ti’l den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
s. k. blindtillägg.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Befogenhet för hälsovårdsnämnd att utöva
tillsyn över skogsförläggningar.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr It, i anledning av väckt motion
om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över skogsförläggningar.

Efter föredragning av utskottets
hemställan anförde

Herr NILSSON i Östersund (s): Herr
talman! Trots den sena timmen och
trots utskottets välvilliga skrivning i
anledning av den här motionen vill jag
knyta några korta reflexioner till de

9 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 10.

130

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Befogenhet för hälsovårdsnämnd att utöva tillsyn över skogsförläggningar.

synpunkter som motionärerna har
framfört.

Redan i början av 1900-talet tog man
upp ett resonemang enligt vilket man
hade för avsikt att i lagstiftning reglera
hur de tillfälliga förläggningarna skulle
se ut inom skogsbruket. Den lagstiftningen
reviderades år 1937 och år 1951.
I lagens nuvarande utformning har man
fastställt vissa minimikrav, och man
säger ifrån på ett ganska markant sätt
hur man anser att en skogsförläggning
bör se ut. Man skulle kunna tro, med
den lagstiftning som finns som bakgrund,
att man ute på skogsdrivningarna
möter utomordentligt fina bostäder,
men om man intresserar sig litet för
den här frågan, tar kontakt med skogsarbetarkåren
och går ut på drivningarna
och gör en inspektion, då skall man
finna att man här ifrån arbetsgivarnas
sida i många fall har åsidosatt lagstiftningen
och härbergerar skogsarbetarna
i hälsovådliga förläggningar.

Det kan gälla skogskojor som dryper
av fukt, det kan gälla isbildningar som
klättrar över innerväggarna uppåt
fönsterblecken, det kan gälla förläggningar
som kort sagt är hälsovådliga. I
en del fall har man gjort anmälan till
skogshärbärgesinspektören. Det har gått
fem—sex—sju år, och arbetsgivaren har
inte vidtagit några åtgärder för att
ställa förläggningen i lagenligt skick.

De här reflexionerna bygger jag på
dels egna iakttagelser, dels en undersökning
som vi har gjort inom Jämtlands
län och som har visat att minst
två tredjedelar av de undersökta skogskojorna
icke uppfyllt skogsförläggningslagens
krav. Frågan har också ägnats
uppmärksamhet under de senaste dagarna
i Dala-Demokraten, där man rent
privat har gjort en undersökning från
skogsarbetarhåll och där man har funnit
att bostäderna ute på drivningarna
har varit under all kritik.

Jag är den förste att understryka att
många av skogsbrukets arbetsgivare har
uppfört mycket fina bostäder för skogs -

arbetarkåren. Det finns bolag och enskilda
som bjuder sina arbetare utomordentliga
förläggningar. Men jag tror
att man nästan kan räkna de exemplen
till undantagen.

Den mörka bild jag här skisserat är
den vanliga när man kommer litet längre
ifrån den allmänna landsvägen och
dit följaktligen inspektionen har litet
svårare att komma.

Under krigsåren myntade man under
samverkan mellan arbetare och arbetsgivare
parollen om att man sitter i
samma båt. Man ville med detta slagord
manifestera uppfattningen att arbetarklassen
och arbetsgivarna här i landet
skulle försöka slå sig igenom inflationen.
När man nu gör sådana här
iakttagelser och finner att arbetsgivarparten
synes ha lämnat denna gemensamma
båt kan man fråga sig, vilka
möjligheter man har att få rättelse till
stånd. Jag vill understryka, att vår lagstiftning
på detta område är utomordentligt
bra. Men det är tydligt att det
här behövs en effektivare eftersyn av
lagens efterlevnad. Det instrument vi
kan sätta in för att kontrollera att arbetsgivarna
rättar sig efter lagen är för
det första skogshärbärgesinspektionen.
Jag vill på den punkten anmäla att
de två skogshärbärgesinspektörer som
finns i landet tydligen inte hinner med
att inspektera det stora kojbestånd som
finns speciellt uppe i Norrland. Vad
som krävs är tydligen en utbyggnad av
denna inspektion. Vi har genom skogsarbetarnas
fackliga organisationer byggt
upp ett nät av skyddsombud vars uppgift
skall vara att anmäla bristfälliga
kojor. Men det behövs kanske en tredje
komponent, och det är dit vi motionärer
vill komma, när vi säger att vi betraktar
detta som en hälsovårdsfråga
och anser det vara riktigt att man kopplar
in hälsovårdsnämnderna, som i
samarbete med skyddsombudet skulle
kunna åstadkomma en effektivare inspektion
på detta område.

Man har väl rent allmänt tänkt, att

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 131

hälsovårdsnämnderna skulle kunna avdela
en man under drivningssäsongen,
som får som sin uppgift att vid behov
fara ut och inspektera kojorna, anmäla
dem till skogshärbärgesinspektionen
och även utöva en viss eftersyn, så att
säga ta arbetsgivarna i kragen om det
visar sig att de inte reparerar de anmälda
och inte lagenliga kojorna.

Herr talman! Jag hoppas att Kungl.
Maj :t vid utarbetandet av nya hälsovårdsstadgan
beaktar de synpunkter,
som har framförts i motionen. Jag har
på grund av utskottets välvilliga skrivning
inte något eget yrkande, utan vill,
herr talman, instämma i utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9.

Kapitalinvesteringar i j ordbruks -ärenden.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Rörelsekapital för domänverket.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Den motion, som väckts i den fråga
kammaren nu skall behandla, har bl. a.
tillkommit för att än en gång få uppmärksamheten
riktad på de statliga bolagen
och deras ställning —• eller kanske
rättare sagt riksdagens ställning till
de statliga bolagen. Jag skall, herr talman,
till att börja med be att få erinra
om en del omständigheter beträffande

Rörelsekapital för domänverket.

statliga bolag, som kan vara värda att
hålla i minnet.

1944 års riksdag anhöll i skrivelse till
Kungl. Maj:t att sådana åtgärder måtte
vidtas som gjorde det möjligt för riksdagens
revisorer att granska samtliga
bolag som helt eller delvis ägdes av
staten. Denna riksdagens begäran föranledde
ingen åtgärd. Riksdagens 1946
församlade revisorer upptog frågan på
nytt och erinrade om 1944 års riksdagsskrivelse.
När statsutskottet 1947 behandlade
revisionsberättelsen ansåg sig
utskottet böra kraftigt understryka vad
utskottet redan tidigare hade anfört i
frågan och hemställde på nytt att riksdagen
måtte anhålla att Kungl. Maj:t
snarast måtte vidtaga åtgärder i angivet
syfte. Riksdagen biföll utskottets
hemställan, och resultatet blev att en
utredning tillsattes, 1948 års revisionsutredning.
Det var en tvåmannautredning
som också mycket riktigt kom till
två olika resultat och avgav två yttranden.
Den ene av utredarna, herr Wistrand,
ansåg att statsverksamhet i bolagsform
nu tagit sådan omfattning att
statens revisionsorgan borde få granskningsrätt,
såväl sakrevisionen som riksdagens
revisorer. Fullmäktige i riksgäldskontoret
anslöt sig icke till den av
herr Wistrand uttalade meningen utan
till den mening som uttalats av den
andre av utredarna, som ville att endast
sakrevisionen skulle få granskningsrätt.
Däremot avgav fullmäktiges
ordförande, förre generaldirektören
Örne, ett särskilt yttrande, där han bl. a.
framhöll att »den offentlighetsprincip
som tillämpas beträffande den i ämbetsform
bedrivna statsverksamheten,
är utan gensägelse en hörnsten i svenskt
folkstyre». Men när nu en del av statsverksamheten
organiserats i aktiebolagsform
har denna offentlighet bortfallit
-— utan att bärande skäl för sekretessen
kunnat anföras. När det numera
ställes krav på att enskild verksamhet
i bolagsform i stor utsträckning
skall öppnas för allmänhetens insyn

132 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Rörelsekapital för domänverket.

måste man dock ihågkomma att det är
aktieägarna som i främsta rummet bär
det ekonomiska ansvaret för bolagsledningens
åtgärder. I ett statsföretag är
det medborgarna i gemen, som i sista
hand är företagets målsmän och intressenter.
Det är på grund härav, ansåg
herr Örne, icke riktigt att organisera
ett statsföretag så, att enbart ett
ringa fåtal har möjlighet att skaffa sig
kännedom om ledningens beslut och
åtgärder och skälen för desamma. Det
bör vara ett minimikrav att riksdagens
revisorer ges möjlighet att granska
statsverksamheten även när den bedrives
i bolagsform.

Frågan om revisorernas granskningsrätt
har ända sedan 1920-talet varit aktuell
vid olika tillfällen. Riksdagsordningen
stadgar att revisorerna enligt
regeringsformen och särskild instruktion
skall granska statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning. Eftersom den
statliga bolagsverksamhcten så att säga
ligger utanför statsverket, måste man
ovillkorligen fråga sig vad som egentligen
innefattas i begreppet »statsverket».
Begreppet har inte närmare preciserats,
men det var säkert inte heller
nödvändigt vid den tid, när grundlagarna
skrevs, eller ens vid den tid, då
revisorernas instruktion utarbetades.
Men om Konungen enligt regeringsformen
skall för riksdagen »uppvisa statsverkets
tillstånd till alla delar», d. v. s.
inkomster och utgifter, fordringar och
skulder, förefaller det ytterst egendomligt
att den i bolagsform bedrivna och
under senare år successivt utbyggda
statliga bolagsverksamheten inte skall
anses höra till statsverket, då det ju
dock är så, att statsverket åtar sig
växande ekonomiska förpliktelser inom
statsbolagens område.

Av både formella och framför allt
reella skäl borde därför den statliga
bolagsverksamheten anses höra hemma
inom vad som brukar betecknas med
»statsverkets tillstånd och behov».
Verksamheten i fråga kan väl ändå inte

betraktas som ett självändamål. För
några år sedan uppgick det statliga
aktiekapitalet till över 330 miljoner kronor,
och det torde i dag vara långt
större. Omslutningen inom den statliga
bolagsverksamheten var redan för några
år sedan uppe i över 2 miljarder
kronor.

När statsutskottet för ett par år sedan
ånyo uttalade sig i denna fråga, nöjde
man sig med att erinra om att frågan
var föremål för Kungl. Maj:ts behandling.
Det är också alltjämt förhållandet.

Mot bakgrunden av denna korta historik
och de allmänna reflexioner som
jag tillåtit mig göra, skall jag be att få
säga några ord om den speciella fråga
som riksdagen nu har att behandla.

Riksdagen kommer ju inom kort att
besluta tillföra Statens skogsindustrier
stora belopp via domänverket. Jag har
i sällskap med ett par medmotionärer
i en motion tillåtit mig yrka avslag på
Kungl. Maj:ts begäran om att domänverket
skulle erhålla 22 miljoner kronor
för utökning av Statens skogsindustriers
aktiekapital. Denna begäran har
jordbruksutskottet inte biträtt, och jag
kommer då självfallet inte att ställa något
yrkande på denna punkt. Jag har
emellertid velat begagna tillfället till
att dels göra de erinringar jag redan
framfört och dels anföra några synpunkter
på frågan om Statens skogsindustrier.

När Statens skogsindustrier startades
för ett tiotal år sedan, skedde det för
att bereda sysselsättning för befolkningen
i vårt nordligaste kustdistrikt.
Verksamheten har sedan expanderat
till en koncernbildning, omfattande hela
landet. Skälet till att Statens skogsindustrier
nu vill ha sitt aktiekapital utökat
anges vara att man vill komma i
paritet med de privata bolagen i fråga
om förhållandet mellan aktiekapital och
omslutning.

Vidare begäres ytterligare 30 miljoner
kronor för domänverkets räkning för
att verket skall kunna hålla bolaget med

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 133

rörelsekredit. Det säges att bolagets likviditet
varit hårt ansträngd under de
båda senaste åren och att det därför
inte varit möjligt att fullgöra betalningarna
till domänverket för av verket
levererat virke. För en utomstående
förefaller det en smula egendomligt, att
det under den markerade högkonjunktur,
som under de senaste åren rått
inom träindustrien, inte varit möjligt
för Statens skogsindustrier att konsolidera
sin ställning på sådant sätt, att
exempelvis varuskulden kunnat nedbringas.

Jag skall emellertid inte gå närmare
in på den saken. Jag fäster mig däremot
vid en passus i utlåtandet, där
man citerar ett uttalande av domänstyrelsen.
Det heter: »Domänverket har
som bekant att förse bolaget med erforderliga
rörelsemedel.» Efter vad jag
vet föreligger det inte något förbud för
statliga bolag att låna — i varje fall
inte kortfristigt — rörelsemedel i den
öppna marknaden, en utväg som dock
inte synes ha begagnats i så stor utsträckning.
Det förefaller som om förhållandet
mellan moderföretaget domänverket
och dotterföretaget ordnats
så, att moderföretaget har skyldighet
att förse bolaget med rörelsekapital.
Man kan fråga sig varför det är så. Om
bolaget säger sig sträva efter paritet
med enskilda bolag, borde man ju också
kunna begagna de enskilda bolagens
utväg och på vanligt sätt ordna kortfristiga
krediter i den öppna marknaden.

Departementschefen är inne på denna
fråga och säger, att domänstyrelsens
kredit till bolaget skall ordnas via riksgäldskontoret
och att räntan bör vara
densamma som skulle tillämpas vid
långfristiga lån, d. v. s. att den bör vara
förhållandevis låg. Dock bör statsbolagets
räntesats sättas något högre än
den domänverket skall betala, och departementschefen
ger härvid anvisning
om att riksgäldsfullmäktige och domänstyrelsen
samråda om räntan. När ges

Rörelsekapital för domänverket.

ett enskilt bolag möjlighet att på detta
sätt så att säga ackordera om den ränta
som en bank betingar sig för att hålla
kredit?

Vidare säger departementschefen —
och det är kanske det mest anmärkningsvärda
—• att »i den mån bolaget
behöver anlita ytterligare kredit, bör
denna göras kortfristig och löpa med
så mycket högre ränta att bolaget därigenom
stimuleras att även undersöka
möjligheterna på den allmänna lånemarknaden.
» Eftersom departementschefen
uttrycker sig på detta sätt, måste
man ju dra den slutsatsen att domänverket
inte ovillkorligt skall hålla bolaget
med rörelsekredit och att en högre
ränta än man nu tänker tillämpa skulle
kunna så att säga driva bolaget ut på
den öppna marknaden.

Slutligen tillägger departementschefen
förhoppningsfullt, att han vill att
»berörda kreditmöjligheter av såväl domänverket
som statens skogsindustrier
icke utnyttjas i vidare mån än som
oundgägligen erfordras».

Vidare säger departementschefen, att
statens skogsindustrier inte alls kan
ordna sitt kapitalbehov på samma sätt
som enskilda företag, därför att bolaget
i fråga inte disponerar egna skogar eller
vattenfall. Detta låter mycket egendomligt.
Ett så stort bolag som Bofors
har nyligen ordnat kredit på 40 miljoner
kronor mot 4 procent ränta utan
att ha vare sig egna skogar eller vattenfall
— i varje fall inte skogar. Om kravet
på att de statliga bolagen skall vara
i paritet med de enskilda vidhålles, bör
väl pariteten vara någorlunda hel och
inte styckevis eller delad. Det statliga
bolaget — Statens skogsindustrier —
har nu sin kreditfråga ordnad på ett
mycket fördelaktigt sätt — tydligen
också utan kreditrestriktioner. Vidare
har bolaget av allt att döma under de
båda senaste åren åtnjutit en så stor
del av byggnadskvoten att inte heller
byggrestriktionerna haft någon betydelse.
Bolaget har med sin kredit kun -

134 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Rörelsekapital för domänverket.

nät göra vad andra bolag inte i allmänhet
kunnat, nämligen ta av inkomsterna
och göra stora investeringar och låta
varuskulderna hopas. Vi har numera
en statlig affärsbank. Skulle man inte
kunna tänka sig att bolaget anlitade
denna bank och lånade på fullt bankmässiga
grunder? Räcker denna bank
inte till — det är ju en förhållandevis
liten bank — finns del väl ingenting
som hindrar, att bolaget går ut på den
privata lånemarknaden i likhet med
vad exempelvis Norrbottens järnverk
gjort. Även om statens skogsindustrier
inte har egna skogar — dem har ju moderföretaget;
alltsammans är ju strängt
taget statens — så har ju företaget numera
stora och dyrbara anläggningar,
som representerar värden av det slag
som kan ligga som säkerhet för lån.

Herr talman! Jag har som sagt intet
yrkande utan har endast velat framföra
några erinringar i detta sammanhang.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s): Herr
talman! Efter detta av fru Sandström
med verklig expressfart framförda anförande
är det väl att fresta kammarens
tålamod att taga upp några av de
synpunkter som hon anförde. Jag skall
heller inte göra det, ty stora delar av
hennes anförande undgick mig, utan
snarare behandla den motion som har
legat till grund för avslagsyrkandet på
Kungl. Maj:ts proposition i förevarande
ärende och som vi haft att behandla
inom utskottet.

För tillkomsten av Aktiebolaget Statens
skogsindustrier och sättet för dess
finansiering finns utförligt redogjort i
reciten till förevarande utlåtande. Redan
från början bemyndigade riksdagen
domänverket att tillhandahålla bolaget
det nödiga rörelsekapitalet. För
detta ändamål har domänverket under
årens lopp kunnat disponera sådana
behållna fondmedel som icke har behövt
hållas ständigt likvida för domänverkets
egen räkning. Investering -

arna i bolaget har höjts vid olika tillfällen
i mån av behov, allteftersom bolaget
utvidgat sin verksamhet. Samtidigt
har domänverkets egen omsättning
och egna behov av rörelsemedel ökat.
Det betyder, att domänverkets förstärkning
med rörelsemedel åt bolaget under
senare år har fått formen av utsträckta
råvarukrediter. — Man kan sammanfatta
det skedda på följande sätt: riksdagen
har givit domänverket fullmakt
att förse bolaget med rörelsekredit. Domänverket
har inte haft möjligheter att
inom ramen för egna tillgångar fylla
denna uppgift på det sätt man antagit.
Följaktligen har det inte funnits någon
annat utväg än att gå över de utsträckta
råvarukrediterna. Det är det som föranlett
framställningen under nionde
huvudtitelns kapitalbudget. Förslaget
gäller dels en fördubbling av ASSI:s —
Statens skogsindustriers — aktiekapital
med 22 miljoner kronor till 44 miljoner
och dels en ökning av domänverkets
rörliga kredit i riksgälden med
30 miljoner kronor i syfte att tillhandahålla
bolaget erforderliga medel. Av
den redogörelse för bolagets utveckling
och kapitalbehov, som vi haft tillgång
till i utskottet, framgår, att Statens
skogsindustrier i jämförelse med
andra skogsindustriella företag har
haft ett alltför litet rörelsekapital. Sett
i förhållande till årsleveransvärdet förfogar
ASSI bara över 15 procent av
detta värde, medan enskilda företag förfogar
över 38 procent. Statens skogsindustrier
har sålunda drivit sin verksamhet
med endast 40 procent av vad
liknande privata företag haft till sin
disposition.

Om man läser den av fru Sandström
m. fl. i slutet på januari månad väckta
motionen, förefaller det nog — om jag
får säga det — som om det vore synd
om alla tröttkörda motionärer i slutet
av denna månad. I den motionen finns
en anhopning av allmänt hållna reflexioner,
felaktiga antaganden och smått
insinuanta formuleringar. Jag skall inte

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

135

här ingå på en polemik gentemot fri!
Sandströms anförande nyss, utan bara
uppehålla mig vid några avsnitt av hennes
motion som hon knappast snuddade
vid, ty det var motionen sådan den
förelåg som vi hade att ta ställning till
i utskottet. Hon säger där t. ex.: »Att
kapitalökning inte för ASSI:s räkning
kunnat ske på för industrierna under
senare år gängse sätt anges vara att
söka i den omständigheten, att Statens
skogsindustrier inte förfogat över vinster
från egna skogar eller egna vattenfall.
Påpekandet bör emellertid ses i
relation till det förhållandet att ASSI
har förköpsrätt till råvara från domänverkets
skogar, varigenom domänverket
alltså måste erhålla de omtalade
stora vinsterna.» Ja, fru Sandström,
men det är ändå så att det föreligger
en skillnad därigenom, att domänverket
varje år måste inleverera de stora
vinsterna till statsverket.

Beträffande förköpsrätten har fru
Sandström även vänt sig emot att domänverket
reserverar råvarutillgången
för sin egen förädlingsverksamhct. Detta
är väl inte märkligare än när de enskilda
koncernerna och företagen gör
det. Jag föreställer mig att de bolag i
Norrland, som har råvarutillgångar och
egna förädlingsverk, i första hand låter
råvarorna gå till de egna verken innan
de bjuder ut dem på den allmänna
marknaden. Detta är precis vad som
skett i förhållandet mellan domänverket
och Statens skogsindustrier.

Om man vill finkamma denna motion,
så skulle man kunna göra några
verkligt rara fynd. Motionärerna säger
att de tagit del av en tioårsberättelse,
som ASSI publicerade i fjol eller rättare
sagt 1951. Det är närmast en populär
framställning över bolagets utveckling
under de gångna åren från
1942 till 1951, en redogörelse över den
verksamhet, som bolaget har bedrivit,
vilka åtgärder som vidtagits för sanering
av anläggningar och bostadsbestånd,
sociala förbättringar, omslutning,

Rörelsekapital för domänverket.

tillverkningsvärden, leveranser m. m.
Motionärerna säger att om man läser
denna berättelse så finns det anledning
att sätta åtskilliga frågetecken i kanten.
I tablån över tillverkning, leveranser
och leveransvärden för år 1951 redovisas
sågade trävaror, uppgående till
91 728 stds. Av detta har levererats
74 246 stds. Här förefaller det sålunda
att finnas överskott i lager. Ja, det
gör det verkligen. Har det sågats trävaror
i en mängd upp till över 91 000
stds och endast levererats 74 000 stds
under året, då måste resten finnas i lager
efter vad jag kan förstå. Om motionärerna
i stället för att gå till denna
populära framställning hade gått till
den av revisorerna granskade verksamhetsberättelsen,
som styrelsen lagt fram
för samma år, då skulle de på första
sidan ha kunnat konstatera att leveranserna
av sågade produkter under samma
år uppgått till 91 528 stds. Det är
ju en rätt meningslös anmärkning som
här är gjord, men det har tydligen varit
lämpligt att söka inge dem som läser
motionen en känsla av att det inte
är riktigt som det skall vara med bolagets
redovisning.

Vidare har ju fru Sandström i sitt
anförande kommit tillbaka till frågan
om granskningen av statens bolag i allmänhet
och då särskilt granskningen
av ASSI. Det är klart att om statsrevisorerna
eller statens sakrevision skall
få en insyn i den statliga affärsverksamheten,
då skall det inte bara gälla
detta bolag, utan det skall gälla samtliga.
Då får frågan om insynen från
statsrevisorerna eller sakrevisionen i
ASSI tas upp i det sammanhanget. I en
interpellation, som framställdes av fru
Sandström i fjol, påtalades samma sak.
Där menade fru Sandström, att den
riksdagsman som var vald som revisor
inte kunde anses representera riksdagen,
och det hade hon rätt i. Han sitter
som vilken annan revisor som helst,
men granskningen av bolaget sker ju
på samma sätt som när det gäller alla

136 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Rörelsekapital för domänverket.

andra bolag. Där finns åtminstone en
revisor som fru Sandström väl inte
gärna kan underkänna, ty det är samma
revisor, som också granskar Cellulosabolagets
verksamhet.

Slutligen säges det i motionen: »I
statsverkspropositionen återges emellertid
ett uttalande från domänverkets
sida, som går ut på att domänverkets
rörelsemedel skulle vara tillräckliga
därest statens skogsindustrier får möjlighet
att vid utsatt förfallotid inleverera
domänverkets fordringar för försålt
virke utan att taga i anspråk rörelsemedel,
som domänverket nu förfogar
över.» Motionärerna fortsätter sedan:
»Den citerade meningen är inte ägnad
att skingra dunklet kring de ekonomiska
förhållandena mellan verket och
dess dotterbolag.»

Om det varit något dunkelt, skingrar
denna mening fullständigt detta. Om
domänverket får tillräckliga rörelsemedel
att ställa till bolagets förfogande
så att det kan betala råvarorna inom
kontrakterad tid, så löser detta frågan
om domänverkets eget behov av rörelsemedel.

Jag skall inte uppta tiden med att
gå närmare in på detta. Fru Sandström
ställde intet yrkande, och det kunde
hon ju inte gärna göra. När vi behandlade
denna sak i utskottet fanns det
inte någon som fällde ett ord om propån
i motionärernas framställning. Varför
gjorde de inte det? Jo, efter de upplysningar
som vi hade fått i utskottet
hade man eu allmän känsla av att motionens
påståenden saknade täckning.

Herr AHLSTEN (fp): Herr talman!
Jag har begärt ordet i denna fråga emedan
jag gärna vill ha sagt, att detta företag,
som statligt företag betraktat, sköts
på tillfredsställande sätt. Det får väl inte
förutsättas att ett statligt företag alltid
skall drivas med statslån. I detta fall
har staten fått ränta efter 8 procent på
sina 22 miljoner som investerats såsom
aktiekapital i bolaget, och bolaget har

betalat ränta på de pengar som det har
behövt för sin rörelse och disponerat
hos domänsyrelsen. Jag tror vi kan
vara överens om att staten sällan har
fått så stor intäkt av kapital som investerats
av staten.

Företaget har ju tillkommit för att
rädda industrifolk på vissa platser från
arbetslöshet. Detta var anledningen till
att staten övertog industrierna. De drevs
sedan av domänstyrelsen fram till 1942,
då detta bolag bildades. Aktiebolaget
Statens skogsindustrier fick då starta
sin verksamhet med att överta dessa
anläggningar till ett värde av 22 miljoner
kronor. Det har inte haft någon
möjlighet att belåna dessa tillgångar eller
nyinvesteringar, som gjorts i anläggningarna,
eller avskrivningar för
att förvandla dem till rörelsekapital. Ser
man i styrelseberättelsen skall man finna,
att det bara finns kvar några mindre
lån som företaget var behäftat med när
det övertog driften. Det har således inte
kunnat skaffa sig rörelsekapital på samma
sätt som ett privat företag och har
därigenom varit svårt handikappat. Det
har emellertid varit duktigt folk i ledningen
— jag vill ha sagt det för att
det inte skall finnas något missförstånd
om den saken — och man har skött
företaget som ett företag skall skötas
och utvidgat det på det sätt man ansett
lämpligt samt gjort nyinvesteringar så
att driften blivit ekonomisk.

Det skulle väl vara underligt om staten
i en sådan belägenhet skulle säga
ifrån, att man inte vill ge företaget de
rörelsemedel det behöver för att domänverket
på bestämd tid skall kunna inleverera
skogsvinsterna till statskassan.
Nu går det till så att statens skogsindustrier
får gå till domänstyrelsen
och begära uppskov med betalning på
de åtaganden företaget har gjort i de
kontrakt som upprättats med domänstyrelsen.
Sedan får domänstyrelsen i
sin tur gå till riksgäldskontoret och begära
uppskov med inbetalandet av dessa
medel. Det släpar efter hela vägen, och

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

137

jag tycker det är en god dygd hos dem
som har ansvaret för denna verksamhet,
att de går till staten och begär
pengar för att driften skall kunna skötas
på ett riktigt sätt.

Jag har varit angelägen om att få
säga dessa ord i detta sammanhang, och
därmed, herr talman, vill jag yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Jag vill först vända mig till herr Gustafson
i Dädesjö, som påstod att han i
min motion hade hittat många rara saker
och också gav exempel på en sådan
rar sak. Han läste nämligen upp ur en
tablå, som jag har lämnat i motionen,
att ASSI hade redovisat sågade trävaror
uppgående till 91 728 standards och att
det levererat 74 246 standards. Det föreföll
sålunda att finnas ett överskott i
lager. Ja, herr Gustafson, det är nog
alldeles riktigt, men om herr Gustafson
i Dädesjö velat vara snäll att läsa nästa
mening, kanske det hade varit begripligt
vilka rara saker han hade hittat.
I samma redovisning för samma år står
det nämligen på annat ställe, att årsproduktionen
är 91 700 standards och att
man har levererat 92 000 standards. Där
förefaller det att ha levererats mer än
man fått in.

Nå, det där var en liten betydelselös
sak. Jag medger att jag gott kunde ha
låtit bli att skriva in den i motionen,
men när man finner siffror för samma
sak under samma år som inte stämmer,
kan man väl ändå få peka på dem utan
att det behöver betyda så mycket.

Sedan förvånar sig herr Gustafson i
Dädesjö över att jag återigen kommer
tillbaka till granskningsrätten, och han
säger, att om ASSI:s verksamhet skall
granskas, skall alla bolags verksamhet
granskas. Ja, visst skall de det! Det
kanske förefaller förmätet av mig att
återkomma till den saken, men riksdagen
har tre gånger beslutat att granskning
skall ske, och Kungl. Maj:t har inte

Rörelsekapital för domänverket.

brytt sig om att effektuera detta beslut.
När riksdagen själv har upprepat sig
på den punkten, kan det väl inte vara
oriktigt att jag tar upp den här än en
gång. Jag anser nämligen att detta, att
vi skall sitta här och bevilja en massa
pengar för att ösa in i ASSI, ändå betyder
att vi kan ha rätt att en smula
syssla med just denna statliga verksamhet.

Sedan vet jag ju, att herr Ahlsten tycker
att detta bolag är mycket bra skött,
och jag har heller ingenting att säga
om bolagets skötsel. Men det är ju denna
princip, att bolaget skall expandera i
så oerhört stark takt och riksdagen
bara i efterhand pumpa in pengar i
företaget, som gör att jag för min del
tycker, om det inte är alltför förmätet,
att själva principen är felaktig. Man pekar
alltid på att detta företag började
i en prekär tid, när det gällde att skaffa
sysselsättning åt en massa människor.
Det är alldeles riktigt, och om detta har
jag inte sagt ett ord och skulle heller
aldrig säga ett ord, om en sådan situation
skulle uppstå igen. Men det förhållandet
behöver väl icke i och för sig
betyda, att man bygger ut detta företag
så våldsamt som nu gjorts och med de
planer, som nu finns. Jag bara ber att
få påpeka för de ledamöter, som inte
har reda på det, att det i pressen förekommit
uppgifter om att man nu i Otterbäcken
vid Vänern planerar ett mycket
stort företag, som väl då skall bli ytterligare
en länk till alla de många andra
företagen i denna väldiga koncernbildning.
Detta utvidgningsprogram har
genomförts under några år, när näringslivet
i övrigt fått vidkännas både kreditåtstramningar
och investeringsminskningar.
Det förefaller sålunda som
om detta statliga bolag icke skulle vara
på samma sätt som enskilda besvärat
av restriktioner. Och ändå begär man
paritet med de enskilda bolagen!

Sedan tror jag det var herr Gustafson
i Dädesjö som sade, att det var en riksdagsman
med i revisionen. Det är inte

138 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Rörelsekapital för domänverket.

den revisionen jag tänker på, utan det
är den revision som riksdagen har rätt
att göra för de inrättningar och de institutioner,
som riksdagen beviljar
pengar till. Anses det nu vara alldeles
onödigt att riksdagens revisorer ser på
företag, som erhåller så oerhört mycket
pengar som exempelvis detta företag,
vet jag inte varför även de andra av
statsverket stödda företagen skall behöva
granskas, men det anser vi ju skall
ske. Man ger dem rätt, som tidigare diskuterat
om vad som hör till statsverket
eller inte. Nog måste väl det förhållandet,
att här ligger miljoner av statens
pengar ute i företag, också vara något
som hör till »statsverkets tillstånd och
behov». I varje fall får vi ju här i riksdagen
att göra med behoven, och det är
därför jag nu velat fästa uppmärksamheten
vid att vi här alltjämt har det
sakförhållandet kvar, att riksdagen begärt
att få granskningsrätt. Någon
granskningsrätt från riksdagens sida
finns ännu inte. Man begär, att riksdagen
år från år skall bevilja både ökade
medel till aktieteckning och ökat
rörelsekapital för exempelvis denna industri,
men vi skall inte ha någon rätt
att granska de dispositioner som göres
inom statliga företag.

Sedan tyckte herr Gustafson i Dädesjö,
att jag inte skulle ha läst tioårsberättelsen.
Vad var det för fel på den?
Den var väl fin, och jag förmodar att de
siffror, som står där, skall tas på allvar.
Nej, jag skulle ha läst revisorernas
berättelse. Det må jag säga, att någon så
stor svårighet som att få tag på några
som helst papper från Statens skogsindustrier
vet jag inte att jag har mött
på något annat håll, och det är omvittnat
från många håll, att det är ytterst
svårt att få några som helst redogörelser
därifrån. Andra statliga bolag
lägger varje år revisionsberättelsen här
på varje riksdagsmans bord. Är det någon
av herrarna, som någonsin sett någon
dylik från Statens skogsindustrier?

I varje fall har inte jag gjort det.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte blanda mig i diskussionen om
fru Sandströms motion. Jag föreställer
mig, att när fru Sandström nu har fått
sin motion prövad av jordbruksutskottet
och icke kunnat få med en enda av
utskottets ledamöter för sina åsikter, är
det väl inte så mycket mer att säga om
den. Men fru Sandström fortsätter oförskräckt
med att göra påståenden. Fru
Sandström sade alldeles nyss, att Statens
skogsindustrier varit befriade från
både byggnadsreglering och kreditrestriktioner.
Jag vill bara säga, att Statens
skogsindustriers ansökningar om
byggnadstillstånd har granskats lika
noga som de privata bolagens ansökningar.
Statens industrikommission och
sedermera industri- och handelskommissionen,
som har givit förord åt de
olika företagens ansökningar, har låtit
detta bolags ansökningar följa precis
samma regler som alla andra. Därför
är denna uppgift icke riktig. Jag vill
vidare fästa uppmärksamheten vid att
Statens skogsindustrier har fått leverera
in prisutjämningsavgifter precis
på samma sätt som andra bolag har
fått göra.

Sedan får man väl ändå medge, fru
Sandström, att om riksdagen på regeringens
förslag 1941 har beslutat en sådan
ordning för detta bolags förseende
med rörelsekapital som förhindrar bolaget
att gå samma vägar som enskilda
bolag kan göra, skall väl inte bolaget
klandras för det, utan det skall väl i så
fall vara regeringen och också riksdagen,
som beslutat härom.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte uttalat mig
om prisutjämningsavgifterna, som herr
statsrådet var inne på. Jag har här
framför mig en förteckning, som jag
fått från handels- och industrikommisionen
och som gäller beviljade byggnadstillstånd
för skogsindustrierna från
den 1 januari 1950 till den 5 december

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 139

1952. Då fick detta företag för träindustrien
7 156 000 kronor och för cellulosaindustrien
14 370 000 kronor. Därtill
kom för kontors- och välfärdsbyggnader
403 000 kronor, tillsammans
21 929 000 kronor. Detta utgör, herr
statsråd, i fråga om cellulosa och trä
för den ena kategorien 1/5 av hela kvoten
och för den andra 1/4 av hela kvoten.
Det är möjligt att Statens Skogsindustrier
numera står för en så stor
del av den samlade produktionen att
det var riktigt att de fick denna kvottilldelning,
men jag fäster mig vid att
det var anmärkningsvärt stora belopp
i en tid, när staten uppmanade andra
företag att i möjligaste mån begränsa
investeringarna. Jag vet, herr statsråd,
att man i princip beslutat att domänverket
skall förse Skogsindustrierna
med rörelsekapital. För andra statliga
bolag är det möjligt låna på allmänna
marknaden. I det jordbruksutskottets
utlåtande, som vi nu behandlar, står det
i departementschefens yttrande: »Iden
mån bolaget behöver anlita ytterligare
kredit, bör denna göras kortfristig och
löpa med så mycket högre ränta, att
bolaget därigenom stimuleras att även
undersöka möjligheterna på den allmänna
lånemarknaden.»

Herr statsråd! Om det enligt riksdagsbeslutet
är omöjligt för Skogsindustrierna
att gå ut på den allmänna
marknaden och låna får man väl lov att
ställa sig frågande, då vederbörande
departementschef tycks mena, att om
man gör räntan litet högre kanske bolaget
går ut på öppna marknaden och
lånar. Då jag läste detta drog jag den
slutsatsen, att det var möjligt för bolaget
att verkställa upplåning på öppna
marknaden trots att riksdagen hade
principbeslutat annorlunda.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
oerhört svårt att diskutera med en motpart,
som så oförskräckt kastar sig ut i

Rörelsekapital för domänverket.

strömvirvlarna som fru Sandström gör.
Tror verkligen fru Sandström att detta
bolag har varit förhindrat att skaffa sig
kortfristig kredit i bankerna? Nej, det
har aldrig varit tal om detta. Vi talar
här om att detta bolag är förhindrat att
erhålla obligationslån och lån mot inteckningar,
d. v. s. långa krediter. När
det nu göres en förstärkning av bolagets
möjligheter att få långa krediter vidtas
här en åtgärd, som gör att bolaget icke
skall få dra fördel härav på det sättet,
att bolaget medgives att ersätta sina
korta krediter med långa krediter till
en lägre ränta.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag har begärt ordet för
replik därför att jag bara ville fråga
herr statsrådet om det är något direkt
fel, att man är oförskräckt i en debatt,
eller om jag bort visa en mycket större
återhållsamhet och rädsla för att debattera
en sak, som jag i alla fall tycker
att man mycket väl har rätt att debattera
här.

Sedan måste jag säga att om det förhåller
sig så som herr statsrådet gör
gällande, att bolaget kan skaffa sig
kortfristiga krediter på öppna marknaden,
förefaller det onödigt att de 30
miljoner kronor, som nu begäres och
som skall användas för kortfristiga krediter,
verkligen skall gå över riksdagen
och riksgäldskontoret och inte kunna
upplånas i öppna marknaden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Dessa
30 miljoner kronor är, för att framställa
saken kort, en kredit, som bolaget får
i stället för upptagande av krediter mot
säkerhet i inteckningar.

När jag sade att det är svårt att diskutera
med en person, som är så oförskräckt
som fru Sandström, menade jag
bara: som är så oförskräckt, att hon
lämnar uppgifter, som hon i grund och
botten inte riktigt känner till.

140 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Rörelsekapital för domänverket.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):
Herr talman! Då utskottets vice ordförande
här har uttalat sin synnerliga
förvåning över de oriktiga uppgifter,
som fru Sandström lämnat i sin motion,
får jag lov att säga att hennes motion
är betydligt vederhäftigare än vad
som har förekommit i vissa artiklar
som fru Sandström tillåtit sig att producera
i en av länets tidningar, där
hon t. o. m. har gjort gällande att inte
ens styrelse- och revisionsberättelse
förebragts. Denna uppgift har visserligen
senare återtagits, men det fanns i
alla fall på sin tid en sådan beskyllning.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om förköpsrätten. Skall jag tro att fru
Sandström är den verkliga experten
på detta område, eller skall jag tro att
domänstyrelsens chef, generaldirektör
Höjer, är det? Jag föredrar, fru Sandström,
att tro på generaldirektören. Jag
nekar inte till att fru Sandströms motion
väckte sensation inom utskottet
när den kom upp till behandling, och
det rådde bara en enda mening: att
man borde vidtala inte bara verkställande
direktören utan också domänstyrelsens
chef att lämna vissa förklaringar
i saken, enär anmärkningarna
var graverande och sensationella. Det
blev också utskottets enhälliga beslut
att desssa herrar skulle höras och ställas
mot väggen. Men jag måste säga, att sedan
de klarlagt saken fanns det — som
vice ordföranden också nämnde —
inte en enda person i utskottet — och
motionärens partivänner fanns där
fulltaliga både från första och andra
kammaren — som uppträdde till motionärens
försvar.

Vad det gäller förköpsrätten svarade
generaldirektör Höjer, att det
tvärtom förhåller sig så, att ASSI begärt
att få uppträda som spekulant vid
statens skogsauktioner, men det sades
då att detta inte kunde komma i fråga.
Det skulle vara ett sätt att ytterligare

dyrka upp priserna på statens egna
skogar. Staten kan inte vara med och
konkurrera om sina egna skogar, och
på det skälet avslogs denna framställning.
I stället går det till så, att förhandlingar
föres mellan domänstyrelsen
samt Nordsvenska virkesföreningen
och Sveriges skogsägares riksförbund,
enligt den anteckning jag har från
nyssnämnda utskottssammanträde, där
generaldirektör Höjer och verkställande
direktören Norlin var närvarande.
Skulle de uppgifter som fru
Sandström lämnat nu och framför allt
vid den interpellationsdebatt som hölls
i fjol höst, då ASSI också var uppe i
debatten, vara riktiga, ja, då har generaldirektör
Höjer inte reda på hur det
går till vid domänstyrelsens virkesförsäljningar.
I så fall måste jag beklaga
ledningen för domänstyrelsen. Men jag
litar även i detta fall mera på domänstyrelsens
chef än jag gör på fru Sandström.
Jag skulle vilja rikta den frågan
till fru Sandström: Skulle det vara läniDligt,
att staten uppträder som köpare till
sin egen skog och därigenom dyrkar
upp priserna för andra köpare?

Sedan vill jag beröra en annan sak.
Jag kan väl inte tänka mig annat än att
det måste vara en fullständig felsägning
av fru Sandström, motionären, när hon
här har panna att efter vad som skrivits
i motionen och hon sagt här i kväll
säga: Jag har ingenting att erinra mot
bolagets skötsel. Hur kan man vara så
frigjord, att man ena minuten säger det
ena och den andra minuten säger det
andra, nämligen att man inte har ett
ont ord att säga om bolagets skötsel?

Jag vill sluta med att säga, att jag
som norrlänning och framför allt som
västerbottning finner det helt enkelt
upprörande och beklagansvärt, att en
representant för Västerbottens län skall
stå som motionär i denna fråga. I stället
för att med alla till buds stående medel
slå vakt om den norrländska industrien,
så söker en representant för

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 141

vårt eget län misstänkliggöra och rycka
undan de förutsättningar som finns, för
att denna industri skall få utvecklas och
bli ännu starkare. Jag beklagar verkligen,
att sådant kan förekomma.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag beklagar, att jag är
anledning till att herr Jacobson i Vilhelmina
blir så upprörd, när det gäller
en sådan här sak.

Om jag skall börja med det sista jag
sade, så var herr Jacobson i Vilhelmina
mest upprörd över att jag var norrlänning
och jag kommit med sådana här
fakta, som rörde Statens skogsindustrier.
Ja, herr Jacobson, jag tänker att
jag är lika god norrlänning som herr
Jacobson, men det var inte det som
det var fråga om här. Det förefaller
vara så, att när man intresserar sig för
och rör vid sådana här saker som exempelvis
Statens skogsindustrier, så anses
det, att varenda sak man pekar på
innebär klander, när man dock bara
vill fästa uppmärksamheten på vissa
förhållanden. Kärnpunkten i detta är
fortfarande, att här har vi en växande
statsverksamhet i bolagsform, som liksom
ligger utanför herr Jacobsons
granskningsrätt, men herr Jacobson
kanske inte vill ha någon sådan rätt,
trots att han är riksdagsman. Det har
sagts tidigare här, att det finns riksdagsmän
som sitter och reviderar, men
det sitter väl väldigt många riksdagsmän
och reviderar på alla håll och
kanter, men inte känner vi väl oss i
riksdagen representerade för att det
råkar sitta någon riksdagsman som revisor
i en industri eller en förening
eller någon annanstans.

För att återgå till herr Jacobson är
det ju så, att skogsauktionerna avskaffades
i norr, men de har fortsatt i söder,
och om vi nu intresserar oss för
hur vi har det i norr, så har jag ju
bara pekat på att Skogsindustrierna har
förköpsrätt och får ta vad de vill på
domänverkets skogar, och det som blir

Rörelsekapital för domänverket.

över säljs, men har hittills en längre
tid sålts under hand. Kanske det
har ändrats på allra sista tiden. Jag
har ju inte heller sagt mer än att
Skogsindustrierna har denna förköpsrätt
och att domänverket förser Skogsindustrierna
med virke, så att företaget
inte behöver gå ut och konkurrera
med de andra bolagen på något sätt.
Jag har inte sagt, att vi absolut skall
införa skogsauktioner där uppe. Jag
har pekat på att det förhåller sig på
detta sätt.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s)
kort genmäle: Herr talman! Jag vill säga
till fru Sandström, att det här är ingenting
att skämta med, att vara kvick
och tala om att jag är upprörd över
att fru Sandström är norrlänning. Jag
var inte upprörd över att fru Sandström
var norrlänning, utan jag var
upprörd för att hon, trots att hon var
norrlänning, kunde komma med förslag
som var till skada för Norrland. Det var
det jag var upprörd för, och det finns
alls ingen anledning att försöka skämta
bort den här saken. Därtill är den alltför
allvarlig. Ena minuten säger fru
Sandström, att det är fel, att man inte
håller skogsauktioner, och andra minuten
säger hon, att hon inte vill ha sådana.
Det är lönlöst att diskutera med
ett oresonligt fruntimmer som inte vill
vare sig det ena eller det andra.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! När herr Jacobson i Vilhelmina
säger, att det här skall vi inte
skämta om, så beklagar jag, att herr
Jacobson själv framkallar sådana här
skrattsalvor. Jag förmodar, att herr Jacobson
rörde vid en kärnpunkt, då han
sade, att det inte går att diskutera
med ett fruntimmer. Det är kanske det
som är mest irriterande.

Jag har inte i mitt första anförande
i dag talat om skogsauktionerna. Jag
framförde tidigare, att man från småsågarnas
håll i Norrland har beklagat,

142 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Rörelsekapital för domänverket.

att de inte på samma sätt som tidigare
kan få köpa på skogsauktioner, men när
nu domänverket har ställt sig välvilligt
till att även de skall få sitt virkesbeliov
fyllt, finns det ingen anledning att därför
fortsätta att kräva detta, och det
var bara det jag ville säga.

Herr JANSSON i Kalix (s): Herr talman!
Denna debatt verkar fortsättning
på den interpellationsdebatt, som vi
hade strax före jul. Den skall vi inte gå
tillbaka till, men jag vill erinra fru
Sandström om vad vederbörande statsråd
då sade, nämligen att han för sin
del ansåg, att den garanti, som riksdagen
hade i och med att riksdagsmän
var revisorer i företagen, i någon män
var ägnad att lugna ned fru Sandströms
nyfikenhet. Så har dock tydligen inte
varit fallet.

Fru Sandström påstår här, att statens
skogsindustrier gömmer undan verksamhetsberättelsen,
så att hon inte
kommer åt den, men hon kunde ha
fått låna ett exemplar av 1951 års berättelse
av mig. Den är i vederbörlig
ordning underskriven av såväl styrelsen
som av revisorerna. Den är tydligen
en offentlig handling, som finns
att tillgå i det arkiv, dit man måste
lämna in statliga handlingar.

Sedan måste jag säga, att när fru
Sandström här åter tar upp frågan om
statens skogsindustrier, så är det nog
inte bara för att komma åt revisionshistorierna,
lika litet som hon gör det
för att komma åt de 30 miljonerna i
rörelsekapital. Det märkliga är också,
att fru Sandström här inte har påtalat
aktiekapitalets utökning med 22 miljoner
kronor, vilket skulle ha varit i
någon mån förståeligt. Men när fru
Sandström angriper rörelsekapitalet —
i fråga om vilket ju domänstyrelsen
sagt, att den inte gör några erinringar,
på grund av att domänstyrelsen själv
behöver disponera de 30 miljoner kronor,
som tidigare kunnat lämnats ut åt
statens skogsindustrier — så tycker jag

inte man skall angripa statens skogsindustrier
för den saken. Man bör inte
heller göra det av den orsaken, att det
i jordbruksutskottets utlåtande på sidan
7 står omnämnt vad finansminister
Sköld nyss framhöll, nämligen att verkställande
direktören i bolaget i sin PM
till styrelsen — som sedan fördes vidare
till utskottet — begärt att bolaget
skulle få rätt att gå ut på den öppna
kapitalmarknaden och upptaga ett långfristigt
lån för att tillgodose industriens
behov av rörelsekapital Detta har tydligen
undgått fru Sandströms uppmärksamhet.

På mig verkar det faktiskt alltjämt
så, att det som framhållits i här ifrågavarande
motion inte är sanning. Antingen
vill man göra geschäft omkring
företaget och hålla debatten vid liv,
eller också vill man hålla vägen öppen
för den fortsatta diskussionen om huruvida
man inte en vacker dag bör
lägga ned sågverksindustrien i övre
Norrland, vilket interpellationsdebatten
före jul gick ut på.

Den tröst herr Jacobson i Vilhelmina
skulle kunna ha i detta sammanhang
ligger däri, att det inte varit bara en
västerbottning som skrivit på motionen,
utan att vi tyvärr har också en
norrbottning, som med sin namnunderskrift
bidragit till att förstöra landsändans
anseende.

Jag vill liksom gotlänningen understryka
den betydelse statens skogsindustrier
har haft för näringslivets utveckling
uppe i Norrbotten. Som norbottning
är jag dessutom glad över den insats,
som statens skogsindustrier har
gjort, tv den har i viss mån brutit udden
av talet om att det är omöjligt att
driva en industri av detta slag i Norrbotten.
Det är ett påstående, som man
jämt och samt mött vid försöken att
bygga upp en ny industri i Norrbotten
på grundvalarna av det sammanbrott,
som den enskilda industrien var utsatt
för i början på 1920-talet, då denna
enskilda industri, om vilken fru Sand -

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

143

ström så livligt slår vakt, flydde Norrbotten
och tog pengarna med sig tillsammans
med det mesta av det kapital,
som skogen tidigare hade representerat.

De skogar vi nu har kvar tycker vi
att statens skogsindustrier kan få vara
med om att förädla. Så länge man i
Statens skogsindustrier kan göra detta
utan att bringa företagaren, staten, i
någon ekonomisk fara, och så länge
man dessutom kan göra det med redovisad
vinst, tycker jag att fru Sandström
kan kosta på sig litet större förståelse
för den industri vi har där uppe
än den hon visat såväl i sin interpellation
som i debatten i samband med
den och i här förevarande motion.

Häruti instämde herr Skoglund i
Umeå (s).

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Jansson i Kalix erbjöd
mig ett exemplar av revisionsberättelsen
för statens skogsindustrier, den
senaste alltså, och sade att skogsindustrierna
delade ut sin revisionsberättelse.
Om herr Jansson i Kalix också
kunde laga så, att statens skogsindustrier
delade ut den till oss alla så att vi kunde
få titta på den litet var, så vore det bra.

Nu betecknades mitt handlingssätt såsom
uttryck för nyfikenhet. Ja, jag är
vald representant från Västerbottens län.
Jag sitter här i riksdagen och skall vara
med om att bevilja massor av pengar
hit och dit. Jag intresserar mig så mycket
jag kan och hinner för det som skal!
behandlas här, och det kan inte betecknas
bara som nyfikenhet, ja, enligt herr
Jansson i Kalix förefaller det nästan
vara otillständig nyfikenhet. Herr Jansson
i Kalix sade att revisionsberättelsen
finns på det ställe där dessa handlingar
är arkiverade, men skall man verkligen
behöva gå dit och hämta dem? Jag tycker
att statens skogsindustrier skulle
kunna tillställa alla riksdagsmän densamma
liksom andra företag med statliga
bidrag gör.

Sedan säger herr Jansson i Kalix att

Rörelsekapital för domänverket.

han inte alls tror på vare sig vad jag
skrivit här i motionen eller mitt tal om
granskningsrätten. Det förstår jag. Vill
han inte tro på det, så vill han ju inte;
jag kan inte hjälpa det. Men avsikten
med min motion har varit bl. a. att jag
ännu en gång ville fästa uppmärksamheten
vid att det föreligger beslut av
riksdagen om att statsrevisorerna skall
granska statliga företag, men att det
aldrig blivit något av den saken, och att
det fortfarande ställs allt större krav på
statsmedel, som vi skall bevilja utan att
ha någon möjlighet till granskning. Detta
är vad jag bl. a. velat säga, och om det
är så att herr Jansson i Kalix inte tror
på vad jag säger, kan jag faktiskt inte
göra mer än upprepa det en gång till;
sedan får det vara som det kan med den
saken.

Om jag slutligen inte tog fel på vad
herr Jansson i Kalix sade så menade
han, att han skulle ha förstått om jag
hade velat inskränka utökningen av
aktiekapitalet och inte rörelsekrediten.
Ja, men herr Jansson i Kalix, jag har
inte rört vid rörelsekrediten på 30 miljoner
kronor, utan klämmen i motionen
går ut på att riksdagen måtte avslå vad
som äskas under punkt 3: Rörelsekapital
för domänverket begäres för budgetåret
1953/54 i form av anslag till utökning
av statens skogsindustriers aktiekapital.
Det är alltså de 22 miljonerna
det gäller.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Jag bär begärt ordet därför att
jag för tillfället råkar vara ledamot av
riksdagens revisorer.

Yi har under de två sista åren ingående
granskat domänverkets förvaltning,
och det har inte föranlett någon
anmärkning av egentlig betydelse. I
samband med denna granskning har vi
också intresserat oss för och tittat på
statens skogsindustrier. Nu är ju saken
den — och det ger jag fru Sandström
rätt i — alt någon direkt insyn i de
statliga bolagens affärstransaktioner har

144 Nr 10. Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Rätt för vissa elever vid landets läroanstalter att åtnjuta rabatt å statens järnvägars
busslinjer.

inte riksdagens revisorer rätt till, men
det hindrar inte att statens skogsindustrier
varit mycket beredvilliga att lämna
oss de uppgifter vi önskat. Och efter
vad vi fann, i den mån vi hade tillfälle
och tid att granska dessa uppgifter,
förelåg det från revisionens eller någon
av dess ledamöters sida ingen anmärkning
att göra. Det har ju här förut påpekats
att fru Sandström har samma
möjligheter att granska vinst- och förlustkontona
och balansräkningen för
statens skogsindustrier som fru Sandström
har att granska vinst- och förlustkontona
samt balansräkningen för vilket
företag som helst. Jag har därför kommit
till den uppfattningen, och det är
därför jag har begärt ordet, att enligt
vad jag funnit vid den insyn vi kunnat
få, så är fru Sandströms anmärkningar
mot statens skogsindustrier varken berättigade
eller befogade.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
.Tåg vill bara i korthet konstatera att
herr Andersson i Löbbo har en mening,
som helt och hållet avviker från vad
flera års revisorer tidigare uttalat och
även skrivit i sina berättelser.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Jag
har, fru Sandström, inte alls diskuterat
principfrågan, om riksdagens revisorer
bör ha rättighet att detaljgranska de
statliga bolagen eller inte. Det finns för
varje bolag särskilt utsedda revisorer,
som skall granska räkenskaperna. Jag
har inte tagit upp någon principdebatt
om den saken, och fru Sandströms replik
till mig var fullständigt detsamma
som att slå in öppna dörrar.

Fru SANDSTRÖM (fp): Herr talman!
Med hänsyn till vad herr Andersson i
Löbbo nu sagt erkänner jag villigt, att
jag missförstått honom och vill tacka
honom för att han inte uttalat någon
avvikande mening i principfrågan eller
därvidlag bundit sig för något.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 4—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 6, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Rätt för vissa elever vid landets läroanstalter
att åtnjuta rabatt å statens järnvägars
busslinjer.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 3,
över motion om rätt för vissa elever
vid landets läroanstalter att åtnjuta rabatt
å statens järnvägars busslinjer.

I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 23, hade herr Gustafsson i
Borås m. fl. föreslagit, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om
åtgärder syftande till att samma bestämmelser
som gällde för statens järnvägar
(utformade i SJ:s författningssamling,
särtryck 87 a) även måtte
gälla av SJ ägda busslinjer.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 23 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustafsson i Bogla, Bengttson i Halm -

Onsdagen den 18 mars 1953 em. Nr 10. 145

Rätt för vissa elever vid landets läroanstalter att åtnjuta rabatt å statens järnvägars
busslinjer.

stad och Andersson i Linköping, vilka
ansett, att utskottets motivering bort
ha annan, i reservationen angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Linköping (s):
Herr talman! Vid skilda tillfällen har
andra kammaren genom motioner inbjudits
att begära justeringar i gällande
SJ-taxor och därmed sammanhängande
bestämmelser. Vid fjolårets riksdag
önskade sålunda några motionärer att
förbilliga militärens permissionsresor
på SJ-bussarna. I kväll har kammaren
att ta ställning till motioner om slopande
av snälltågsbilj etter på en sträcka
av närmare 30 mil. I nu förevarande
motion behandlas närmast frågan om
rabatter åt biljettpris för viss skolungdom
vid resor på SJ:s bussar.

Jag har tidigare trott, att alla i denna
kammare varit överens om att SJ skall
drivas efter sunda affärsekonomiska
linjer, men efter utskottsbehandlingen
av denna fråga är jag inte lika säker
på den uppfattningen. Vad motionärerna
och andra tydligen vill är ju
ingenting annat än att försöka pressa
järnvägsstyrelsen att vidta åtgärder,
som denna inte anser vara förenliga
med en enkel, sund och konsekvent
taxepolitik.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande
över motionen anfört allvarliga betänkligheter,
främst av trafikteknisk art.
Den framhåller också, att en nedsättning
åt en resandegrupp brukar efterföljas
av liknande krav på förmåner
från andra grupper. Riktigheten i dessa
invändningar torde inte kunna bestridas,
även om man har olika uppfattningar
om storleken av de trafiktekniska
svårigheterna liksom om konsekvenserna
i andra avseenden.

Reservanterna inom beredningsutskottet
ifrågasätter också —• och det är
det huvudsakliga skälet till reservatio -

nen — huruvida det kan vara principiellt
riktigt och praktiskt att kammaren
genom förslag från beredningsutskottet
skall söka detaljreglera taxebestämmelserna
i ett statligt affärsdrivande verk.
Det är för att bättre än vad som skett
i utskottets utlåtande understryka dessa
principiella synpunkter som reservationen
kommit till, och jag ber med
denna kortfattade motivering få yrka
bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Alingsås (s): Herr
talman! Som framgår av såväl utskottets
utlåtande som av reservationen
därtill föreligger inga större meningsskiljaktigheter
i denna fråga, som verkligen
inte är av så oerhört stor innebörd
som man kanske skulle kunna föreställa
sig, när man hört den föregående
talaren. Det har ju ändå i de resonemang
som förts mellan utskottet
och representanter för järnvägsstyrelsen
visat sig, att denna fråga i och för
sig icke har några vare sig trafiktekniska
eller ekonomiska konsekvenser.
Om man begränsar sina uttalanden,
som också utskottet här velat göra, till
just vad motionen avser, kan det inte
möta något hinder att man också här
tar frågan under omprövning. Det
framgår ju också av det yrkande som
utskottsmajoriteten framställt, nämligen
om avslag på motionen, att utskottsmajoriteten
inte önskar en skrivning
med direktiv till järnvägsstyrelsen, utan
vi anser att det är denna styrelse såsom
ansvarig för företaget som har att fatta
slutligt ställningstagande till det problem,
som förelagts riksdagen. Jag tror
att kammaren utan några större betänkligheter
kan ansluta sig till vad utskottets
majoritet anfört, och jag hemställer
om bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen, och fattade kam -

10 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 10.

14G Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Borttagande av snälltågsavgiften för vissa snälltåg på sträckan Vännäs—Boden och
åter.

maren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

§ 12.

Borttagande av snälltågsavgiften för vissa

snälltåg på sträckan Vännäs—Boden
och åter.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 4,
över motion om borttagande av snälltågsavgiften
för vissa snälltåg på sträckan
Vännäs—Boden och åter.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Eftersom jag är en av
motionärerna i denna fråga skall jag
be att helt kort få framföra några synpunkter.
Jag vill då först och främst
med tillfredsställelse konstatera, att
järnvägsstyrelsen i sitt yttrande över
motionen inte ställt sig direkt avvisande
till tanken att genom ett borttagande av
snälltågsavgifterna för den nordligaste
delen av norra stambanan i någon mån
förbättra trafikmöjligheterna för dem
som bor i dessa trakter. En sådan åtgärd
är för övrigt redan vidtagen beträffande
den 34 km långa sträckan
mellan Jörn och Bastuträsk.

Hösten 1952 borttogs nämligen snälltågstillägget
för sträckan Jörn—Bastuträsk
för resande längs bandelen Arvidsjaur—Jörn,
när de skulle till någon
av stationerna mellan Bastuträsk
och Skelleftehamn, men denna fördel
gäller tyvärr endast för resande i ena
riktningen. Om man däremot köper
biljett från någon station vid Skelleftebanan
för en resa exempelvis till Arvidsjaur,
då gäller inte förmånen att
resa med snälltåg utan särskild avgift.
Man får kanske förlåta trafikanterna
på denna sträcka, om de inte riktigt
förstår det fina i detta arrangemang.

Nu säger såväl järnvägsstyrelsen som

utskottet, att man måste invänta järnvägstaxekommitténs
utlåtande, innan
man kan vidta några åtgärder härvidlag.
För egen del tycker jag att om man
utan att invänta järnvägstaxekommitténs
utlåtande kan avskaffa snälltågstillägget
för sträckan Jörn—Bastuträsk,
skulle man även kunna göra det för
sträckan Bastuträsk—Jörn.

En särskild snäll tågsbiljett har väl
inte införts därför att ett snälltåg i drift
är dyrare än ett persontåg utan för att
minska trafiken med snälltågen och
överföra närtrafiken till persontågen.

Detta är kanske också motiverat i
landsdelar med större befolkningscentra
och täta persontågsförbindelser, men
det är ingalunda motiverat när det gäller
övre Norrland. Starka skäl talar för
att man bör avskaffa snälltågstillägget
för den nordligaste delen av norra
stambanan, såsom man tidigare har
gjort vid kustbanan på sträckan Sundsvall—Långsele.

För övrigt är det intressant att i
järnvägsstyrelsens yttrande kunna konstatera,
att snälltågstilläggets borttagande
för sistnämnda sträcka beror på
att »styrelsen måste dra de företagsekonomiskt
betingade konsekvenserna av
en starkt tillspetsad konkurrenssituation».
Man skulle av detta kunna dra
den slutsatsen, att befolkningen utefter
stambanan i övre Norrland skulle nödges
erlägga snälltågsavgift därför att
den inte har lyckan att ha någon konkurrerande
landsvägstrafik vid sidan
av järnvägen.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande utan nöjer mig för denna
gång med att uttala den förhoppningen,
att järnvägsstyrelsen måtte begagna
den möjlighet som här finnes att på
ett enkelt sätt förbilliga och förbättra
resemöjligheterna för dem som bor
kring stambanan i övre Norrland.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 147

§ 13.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar,
in. in.; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna
om restitution i vissa fall av
skatt å bensin, som användes vid jordbrukets
drift.

§ 14.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 100, med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet in. in.;

nr 105, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlösning av avgälder
från de till skatte försålda s. k. halländska
kyr kohemmanen;

nr 107, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.;

nr 108, angående bestridande av
kostnader för å kryssaren Gotland vattenskadad
ammunition;

nr 109, angående vissa anslag till
bar nmorskeläroanstalterna;

nr 111, angående anslag till uppförande
av byggnader för Institutet för
konserveringsforskning;

nr 112, angående statsbidrag till åtgärder
för krigsförsörjningen;

nr 115, angående depåverksamheten
till stöd för blinda hantverkare; och
nr 116, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 456, av herr Malmborg i
Skövde m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 84, angående
ombesörjande i vissa fall av den undervisning,
från vilken distriktsöverliirare
befriats.

Denna motion bordlädes.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.30 em.

In fidem
Gunnar Britth