1952 FÖRSTA KAMMAREN Nr 26 (Riksdagens protokoll 1952:26)

RIKSDAGENS

l-TI-rig.i

LSJ

PROTOKOLL

1952 FÖRSTA KAMMAREN Nr 26

5 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 5 november. Sid.

Svar på interpellationer av dels herr Wistrand ang. regeringens syn
på de aktuella politiska problemen, dels ock herr Ohlon ang. regeringens
ekonomiska och sociala politik...................... 3

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 26.

•.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen -

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
politik m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara dels herr Wistrands
interpellation angående regeringens syn
på de aktuella politiska problemen, dels
ock herr Ohlons interpellation angående
regeringens ekonomiska och sociala politik,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Wistrand frågat mig, om jag ville ge
kammaren en sammanfattande redogörelse
för regeringens syn på de problem,
som utvecklingen aktualiserat för vårt
lands vidkommande.

Herr Ohlon har likaledes med kammarens
tillstånd frågat mig, om jag ville
lämna en redogörelse dels för den principiella
grundvalen för och den praktiska
utformningen av den ekonomiska och
sociala politik, som regeringen avser att
föra för att uppnå skydd för penningvärdet
och sysselsättningen och rimliga
skatter samt för att främja en fortgående
produktionsstegring, som möjliggör
höjd levnadsstandard och förbättringar
på. det sociala området, t. ex. i
fråga om folkpensioner, sjukvård, allmän
pensionsförsäkring och bostäder,
med bevarande av näringsfrihet och rättvisa
i näringspolitiken olika näringsgrenar
emellan, dels även en redogörelse
för regeringens inställning till strävandena
att genom konstitutionella reformer
skapa goda förutsättningar för en
fortsatt demokratisk utveckling och ett
ökat deltagande från medborgarnas sida
i samhällets angelägenheter.

Då båda interpellationerna syftar till
att få till stånd en allmän politisk debatt,
har jag tillåtit mig att besvara in -

terpellationerna med ett gemensamt svar,
även om jag är medveten om de skillnader,
som föreligger i interpellationernas
motiveringar.

I detta svar har jag icke för avsikt
att gå in på de utrikespolitiska spörsmålen.
Det torde vara lämpligt att vid
en senare tidpunkt taga upp dessa frågor
till särskild debatt.

Inte heller finner jag anledning att
närmare gå in på herr Ohlons resonemang
om demokratiens arbetsreformer.
Regeringen har vid debatterna i våras
om valsystemet framlagt sina synpunkter
på dessa frågor. Höstens andrakammarval
visar att regeringspartiernas talesmän
i våras bedömde situationen riktigt.
Hade högerns och folkpartiets förslag
till valmetod tillämpats, skulle socialdemokraterna
fått ett mandat mer än
de nu fick. Högerns och folkpartiets valpropaganda
kring valreformen med dess
beskyllningar mot regeringspartierna
för fiffel och ohederlighet har genom valutslaget
fått en effektiv belysning. Frågan
om valsystemet får ju tagas upp till
prövning före andrakammarvalen 1956,
och man får uttala den förhoppningen,
att debatten kring dessa ting skall föras
i en sakligare anda än den, som
präglade högerns och folkpartiets uppträdande
under valrörelsen. Spörsmålet
om folkomröstningsinstitutets ställning
i vårt offentliga liv kan lämpligen behandlas
i samband med folkomröstningsoch
valsättsutredningens förslag i ämnet.

I båda interpellationerna tages upp
vissa för vår ekonomiska politik grundläggande
frågor såsom kredit- och penningpolitiken,
penningvärdet och skatterna.
Jag föreställer mig att det är dessa
centrala delar av de båda interpellationerna,
som bör bli föremål för dagens
överläggningar.

Herr Ohlon hade lagt upp motiveringen
till sin interpellation så, att det förefaller
som om han hade tänkt att få

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

till stånd en debatt, som i första band
skulle gälla de motsättningar av ideologisk
natur, som kan finnas mellan de
olika partierna.

Förvisso har en sådan diskussion sitt
värde. Många skulle säkerligen vara intresserade
av att få en redogörelse för
folkpartiets samhällssyn, som tycks vara
så elastisk, att den kan tjäna som grundval
för skiftande och inbördes oförenliga
ståndpunktstaganden.

Herr Olilon bar nu närmast intresserat
sig för den socialistiska samhällsåskådningen.
Som utgångspunkt för sina
diskussioner kring detta ämne tar herr
Ohlon de små förskjutningar, som ägt
rum av den svenska socialdemokratiens
andel av vår väljarkår. Det kan ju knappast
vara en rimlig utgångspunkt. En
provning av våra samhällsåskådningar
bör väl göras mot bakgrunden av en
analys av de utvecklingstendenser, som
dominerar vårt samtida ekonomiska och
politiska liv.

Socialdemokratien har aldrig varit och
är icke heller i dag doktrinär till sin
åskådning. Den söker lösa föreliggande
praktiska arbetsuppgifter på ett sätt,
som gagnar folkflertalet. Denna odogmatiska
inställning har gjort socialdemokratien
samarbetsvillig under hela dess
parlamentariska historia. Den nuvarande
koalitionsregeringen fortsätter en under
hela partiets tillvaro dokumenterad
tradition hos socialdemokratien att söka
skapa största möjliga parlamentariska
underlag, gärna genom samverkan med
andra partier, för att lösa de dagsaktuella
arbetsuppgifterna.

När regeringen tillkom för något mer
än ett år sedan, angavs i regeringsdeklarationen,
vilka dessa arbetsuppgifter
var. Det framhölls att överläggningar
mellan socialdemokraterna och bondeförbundet
visat, att i väsentliga punkter
en samstämmig uppfattning rådde om
den politik, som synes nödvändig att
föra. Det framhölls vidare, att samverkan
självfallet icke innebar någon ändring
i någotdera partiets inställning till
grundläggande samhällsfrågor i sådana
avseenden där principiella skiljaktigheter
föreligger.

Valet har medfört att regeringspartierna
fått vidkännas vissa förluster. Så
har varit fallet med alla regeringspartier
runt om i världen under nuvarande
svåra internationella förhållanden, givetvis
med undantag av de folkdemokratiska
regeringarna, där innehavet av regeringsmakten
synes vara en ovillkorlig
förutsättning för ett gott valresultat. Att
uppfatta motgångarna som en allvarlig
rubbning av regeringsunderlaget är uteslutet.
Bakom regeringen står 2 145 000
väljare. Oppositionen till höger om regeringen
räknar 1 458 000 väljare.

De skäl, som föranledde samgåendet
mellan bondeförbundet och socialdemokraterna
1951, har icke förlorat i styrka.
Alltjämt är det ekonomiska läget ovisst.
Alltjämt finnes risker för en inflationsartad
utveckling, dubbelt bekymmersam i
ett läge, då den utländska konkurrensen
skärps.

Härtill kommer att medborgarnas krav
på stöd och skydd från samhällets sida
stegrats i en långt snabbare takt än vad
samhällets resurser stiger. Herr Ohlon
har i sin interpellation erinrat om flera
av de önskemål, som föreligger. Jag nämner
återställandet av de sociala förmånernas
realvärde, standardhöjning för
folkpensionärerna, sjuk- och olycksfallsförsäkring,
utbyggandet av en allmän
pensionsförsäkring för hela vårt folk, en
ökning av bostadsbyggandet »som under
senare år varit uppenbart otillräckligt»,
ett utbyggande av undervisningsväsendet
beträffande både lokaler och lärarpersonal,
ett tillgodoseende av sjukvårdens
behov av arbetskraft och lokaler.

Redan dessa axplock ur herr Ohlons
interpellation visar vilka väldiga anspråk
på våra samhälleliga resurser, som
folkpartiet är berett att på medborgarnas
vägnar ställa. I och för sig finns ingenting
att erinra emot dessa krav, men
skillnaden mellan regeringspartiernas
och folkpartiets inställning är den, att vi
sätter dessa krav i relation till samhällets
resurser, under det att folkpartiet
anser sig kunna bedöma de ökade socialutgifterna
isolerat både från samhällets
bärkraft och skattetrycket. Här har vi
den grundläggande skillnaden.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

De av oss alla önskade framstegen vinnes
icke utan en fast ekonomisk politik,
som ger oss möjligheter att bevara den
fulla sysselsättningen ocli bibehålla prisstabilitet.
Vid valet av medel för denna
ekonomiska politik har regeringen ingen
doktrinär inställning.

Den anser att lämpligheten får i varje
läge avgöra om detaljregleringar, finanspolitiska
åtgärder, kreditöverenskommelser
eller kreditregleringar, rörlig eller
bunden ränta skall komma till användning.
Intet av regeringspartierna betraktar
detaljregleringar som principiellt
önskvärda. För vår del håller vi sålunda
före, att en diskussion om den ekonomiska
politikens medel bör hänföra
sig till det föreliggande läget och den
närmast liggande framtiden. Efter denna
mening har svaret på interpellationen
i denna del fått sin avfattning.

Det ekonomiska läget har på det hela
taget inte förändrats, sedan vårriksdagen
åtskildes. Konjunkturdämpningen
består alltjämt. Samhällsekonomisk jämvikt
och stabilitet föreligger just nu. Såsom
redan vid årsskiftet förutsades, bär
nedtoningen av konjunkturen fört med
sig vissa störningar i det ekonomiska livet.
Den totala produktionen ökar nu
långsammare än förut under efterkrigstiden.
Utrikeshandelns volym har krympt.
Den privata konsumtionsökningen är
mindre än den samtidiga reallönehöjningen.
Detta tyder på att den i fjol iakttagna
återhämtningen av det personliga
sparandet fortsätter. Samtidigt har nedpressningen
av vinstkonjunkturen och
företagssparandet lett till en reducering
av de privata investeringarna.

Den bild av konjunkturläget som här
tecknats vore emellertid ofullständig, om
jag icke tillfogade, att nedgången i de
enskilda investeringarna och stagnationen
eller minskningen av konsumtionen
i huvudsak framträtt inom vissa begränsade
områden och därför icke utesluter,
att man inom andra områden har att räkna
med motsatta tendenser och, allmänt
sett, icke kan förbise en fortsatt risk för
en inflationsdrivande expansion. Det
motsägelsefulla i detta läge måste återspeglas
i politikens avvägning.

Anpassningen till det nya läget har
glädjande nog kunnat försiggå utan någon
märkbarare försämring av sysselsättningsläget.
Arbetsmarknadsorganen
har tillfredsställande löst uppgiften att
genomföra den nödvändiga överföringen
av arbetskraft från näringsgrenar med
vikande konjunktur till andra områden.
Även om lokala svårigheter uppstått på
sina håll, har för landet i genomsnitt arbetslösheten
därför endast stigit obetydligt.
Riksmedeltalet för arbetslösheten
inom fackförbunden ligger för närvarande
på en nivå, som till och med är lägre
än efterkrigsårens med undantag för
1951. Detta utesluter inte möjligheten att
någon dold arbetslöshet kunnat uppkomma.
Den fulla sysselsättningen har alltså
i stort sett kunnat upprätthållas.

En förutsättning för att sysselsättningen
på detta sätt kunnat upprätthållas har
givetvis varit nya investeringar av tillräcklig
omfattning för att uppväga nedgången
inom de berörda privata områdena.
Det har förelegat enighet, åtminstone
i den politiska diskussionen, om
önskvärdheten av en utvidgning av bostadsbyggandet
och av offentliga investeringar
särskilt inom vägväsendet. En sådan
utvidgning har befrämjats. Det torde
t. ex. icke vara uteslutet att antalet
färdigställda bostadslägenheter i år kommer
att med mer än 5 000 överstiga det
vid årets början beräknade. Väginvesteringarna
beräknas för detta kalenderår
ha lett till en statlig medelsförbrukning
av 261 miljoner kronor mot 136 i fjol.
Vidare bär de statliga affärsverkens investeringar
stigit starkt. Vid en mindre
återhållsam kreditpolitik än den som
förts hade mera investeringar otvivelaktigt
kommit till stånd inom enskild företagsamhet,
än vad som nu skett. Den
strama kreditpolitiken har varit nödvändig
för att skapa utrymme för de önskade
offentliga investeringarna genom att
förebygga att det utrymme, som uppkommit
genom den partiella konjunkturnedgången,
skulle tagas i anspråk av annan,
mindre angelägen investeringsverksamhet.
Om både den ena och den andra
arten av investeringar fått genomföras,
hade detta medfört inflationsrisker. Att

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

på det selektiva sätt, som skett, släppa
fram investeringar, för vilka utrymme
funnits, med hänsyn till deras angelägenhetsgrad
hade icke låtit sig göra med
blott kreditpolitiska medel av traditionell
typ, exempelvis en räntestegring.

Nedgången i den enskilda investeringsverksamheten
har naturligtvis minskat
anspråken på kapitalmarknaden och i
samma mån varit ägnad att lätta denna.
Tendenserna i denna riktning har emellertid
uppvägts genom att en fortsatt
överbalansering av statsbudgeten, valutatillflödets
upphörande samt en nedgång
i företagssparandet till följd av
prisfallet minskat likviditeten. Tillgången
på medel för utlåning har därför förblivit
knapp, samtidigt som bankernas
överenskommelser med riksbanken om
större kassareserver än tidigare skapat
en tendens i samma riktning. Ett vidmakthållande
av denna knapphet är, såsom
torde framgå av vad jag nyss sagt,
tills vidare nödvändigt. Bättre tillgång på
pengar skulle nämligen främja en ökning
av annan investeringsverksamhet, så att
man icke utan risk för rubbning av balansen
inom samhällsekonomien skulle
kunna upprätthålla bostadsbyggandet
vid dess nuvarande omfattning, vägförbättringar,
nya skolbyggnader etc. Det
är ej möjligt att på en gång kräva väsentligt
ökade offentliga investeringar och
starkt vidgat utrymme för näringsföretagens
rationalisering. Man har här att
bestämma sig för var tyngdpunkten bör
läggas.

Enligt regeringens mening är det därför
erforderligt att behålla de hittills
använda medlen för upprätthållande av
samhällsekonomisk balans. Som jag redan
framhållit, hyser regeringen icke
någon önskan att behålla detaljregleringar
längre än som är nödvändigt. Utvecklingen
bör därför följas med uppmärksamhet,
så att jämkningar i uppmjukande
eller skärpande riktning kan vidtagas
allteftersom förhållandena förändras
inom olika områden, men i dagens
konjunkturläge bör byggnadsreglering,
finans- och kreditpolitiken äga bestånd
enligt hittills tillämpade principer.

Den stabilitet i priserna, som alltmer

gör sig gällande och som troligen kommer
att innefatta även inkomstutvecklingen,
medför med nödvändighet att
statens inkomster upphör att stiga, såvida
skattehöjning ej företages. Däremot
kommer utgiftsökningar att ännu under
någon tid bli ofrånkomliga. Härigenom
får finanspolitiken en minskad betydelse
för sparandet. Det blir därför nödvändigt
att leda över ännu mera av det övriga
sparandet till de offentliga investeringarna,
såsom vägar, kraftverk, sjukhus,
skolor och bostäder. Gällande kreditöverenskommelse
mellan riksbanken
och kreditinstituten torde i detta syfte
behöva utvidgas. Skulle det inte vara
möjligt att uppnå önskemålet genom avtal,
bör en kompletterande lagstiftning
vidtagas redan vid denna höstriksdag.

Det skall inte förnekas, att det finns
ett alternativ till den här antydda ekonomiska
politiken, nämligen en räntestegring.
Men starka skäl tala emot ett
dylikt steg i nuvarande läge. Dels skulle
det vara förenat med betydande svårigheter
att utan hittills använda anordningar
genomföra ett företräde vid kreditgivningen
för de offentliga investeringar,
som enligt allmän mening bör
komma tillstånd Dels skulle räntehöjningen
enligt vad synes vara samstämmande
mening hos vederbörande myndigheter,
enskilda kreditinstitut och teoretisk
sakkunskap behöva omfatta minst
en procent för att bli av betydelse. En
räntehöjning av denna storlek medför
en tendens till kraftiga kostnadsstegringar.
Den skulle skapa berättigad farhåga
för stegring av levnadskostnaderna och
därmed äventyra den ekonomiska stabilitet,
som nu vunnits.

Även om man ser frågan om den ekonomiska
politiken mera ur den närmaste
framtidens än ur dagens situation, torde
bedömningen bli densamma. Den produktionsbegränsning,
som inom textiloch
beklädnadsindustrien inträdde mot
slutet av fjolåret, synes nu ha förbytts
i en viss uppgång. En vändning i uppåtgående
riktning kan också skönjas för
sågverkens del. Även i fråga om massa
och papper gör sig en gynnsammare bedömning
av exportutsikterna gällande.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

Malmbrytningen samt järn- och stålindustrien
kännetecknas av stigande tendenser.
Inom vissa delar av verkstadsindustrien
och för den kemiska industrien
börjar den utländska konkurrensen
att bli allt besvärligare. Detta sammanhänger
givetvis delvis med de båda
senaste årens kostnadsstegringar. Ännu
större inverkan på vårt lands konkurrensförmåga
torde Tysklands och Japans
allt starkare framträdande på världsmarknaden
få. Dessa länder har från en
låg kostnadsnivå nu upparbetat en produktion,
som närmar sig förkrigsläget.
Det förefaller emellertid, som om avsättningsmöjligheterna
på världsmarknaderna
nu är i färd med att förbättras. 1
Förenta staterna synes de vikande tendenserna
nu ha uttömt sina krafter och
ersatts med en stigande efterfrågan. Dess
bättre torde läget i USA eller på övriga
marknader inte inrymma förutsättningar
för någon allvarligare inflationsfara.
För det närmaste året ser det
därför ut, som om möjligheter skulle
föreligga för oss att upprätthålla full
sysselsättning utan mera omfattande
krisåtgärder. Ekonomisk stabilitet bör
kunna skapas, om blott investeringarna
hålles inom ramen för våra resurser.
Vill vi främja bostadsbyggande, vägförbättringar,
skolbyggen o. s. v. måste andra
investeringar hållas tillbaka. Denna
bedömning synes behålla sin giltighet
även för den närmaste framtiden.

Beträffande återställandet av de sociala
förmånernas realvärde kan hänvisas
till den redogörelse som lämnades
i andra kammaren den 19 mars innevarande
år, då socialministern besvarade
fru Västbergs fråga rörande detta spörsmål.
Någon plan för realvärdets återställande
torde icke vara erforderlig, eftersom
detta problem genom beslut vid
innevarande års riksdag delvis redan
har lösts och i övrigt i huvudsak kommer
att lösas genom de förslag som är
att motse till 1953 års riksdag. Ett undantag
utgör dock de allmänna barnbidragen,
som med hänsyn till övriga
behov av sociala förbättringar icke kommer
att aktualiseras av regeringen vid
1953 års riksdag.

Det är ju en allmän mening, att folkpensionärernas
inkomstförhållanden utan
dröjsmål skall förbättras. Förslag till en
sådan höjning av folkpensionerna som
ger pensionärerna en rimlig andel i den
allmänna standardstegringen torde komma
att föreligga vid den tidpunkt då
1953 års riksdag samlas. Det är vidare
avsikten att förelägga 1953 års riksdag
förslag om obligatorisk sjukförsäkring.

I samband härmed kommer en proposition
angående ny yrkesskadeförsäkringslag.
Frågan om subventioner och bidrag
inom bostadspolitiken är för närvarande
föremål för prövning inom bostadsutredningen.
Förslag föranledda av utredningens
arbete kommer att föreläggas
1953 års riksdag. Formerna för en
allmän pensionsförsäkring är föremål
för förnyad översyn.

De förslag till reformer, som regeringen
sålunda kommer att förelägga nästa
års riksdag, ställer stora anspråk på
statskassan. Jag har tidigare fäst uppmärksamheten
på att utsikterna nu närmast
peka på stagnerade statsinkomster,
medan statsutgifterna fortsätter att stiga.
Budgetöverskotten krymper ihop av sig
själv. Redan nu ser det ut, som om det
beräknade budgetöverskottet för löpande
budgetår minskat med en tredjedel. Utan
att på något sätt vilja föregripa nästa
års remissdebatt kan man nu förmoda,
att något överskott att tala om inte kommer
att föreligga för nästa budgetår.
Det blir därför här som på övriga punkter.
Man får välja. Stora sociala reformer
låter sig icke förena med någon
större skattesänkning. Vill man det ena,
får man avstå från det andra.

Jag har besvarat interpellationerna genom
att framlägga regeringens syn på
dagens ekonomiska och politiska problem.
Därutöver torde ett par av herr
Ohlons nio punkter böra föranleda ytterligare
några reflexioner.

I sin interpellation under punkt fyra
antyder herr Ohlon, att jordbrukarna —
särskilt de större — har en gynnad ställning
i jämförelse med andra näringsutövare.
Om detta skulle vara fallet, måste
det givetvis bero därpå, att man för det
svenska jordbruket genomfört en sär -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
skild reglering. År det herr Ohlons mening
att förorda att jordbruksregleringen
upphäves eller att andra näringsgrenar
underkastas motsvarande åtgärd
från statens sida? Om herr Ohlon emellertid
anser att jordbruksregleringen i
princip bör vara kvar, är det självklart
att inom denna bör rättvisa skipas mellan
olika slag av jordbrukare. Detta har
regeringen hittills eftersträvat och kommer
att göra så även i fortsättningen.

Under punkt fem har herr Ohlon
framhållit vikten av att staten stöder rationaliseringssträvanden
på olika områden.
Detta är även enligt regeringens mening
en betydelsefull uppgift. Samarbetsorganet
för produktion och export, vilket
sedan några år tillbaka regelbundet
sammankommer, har varit just ett organ
för överläggningar om de hinder av olika
slag, som kunna hämma utvecklingen.
Vad gäller byggnadsverksamheten har
ett särskilt forum skapats i byggrationaliseringsrådet.
Jag vill vidare erinra om
beslutet i årets riksdag att inrätta en
särskild lånefond för underlättande av
maskinanskaffning för rationalisering av
byggnadsverksamheten. Även på övriga
områden pågår en intensiv rationaliseringsverksamhet,
men att sammanföra
ledningen av denna på skilda områden
pågående strävan till ett gemensamt statligt
organ förefaller knappast ändamålsenligt.

De interpellationer, som jag här haft
att besvara, har angivits innehålla alternativ
till regeringens politik. Denna karakteristik
är icke riktig. Ett alternativ
till regeringspolitiken måste vara sådant,
att det kan bilda ett underlag för en ny
politik. Det får inte innehålla oförenliga
mot varandra stridande uppfattningar.
Så länge oppositionen fortsätter med sin
löftespolitik, lär den sakna förmåga att
framlägga ett genomtänkt alternativ. Det
är inte möjligt att skapa en enhetlig politik,
när man samtidigt väcker medborgarnas
förhoppningar om stora kostnadskrävande
reformer och betydande
skattesänkningar. Lika litet går det att
förena obegränsade enskilda och offentliga
investeringar med fast penningvärde
och fasta priser.

politik m. m.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
ber att traditionsenligt få tacka herr
statsrådet för interpellationssvaret och
skall nu i mitt anförande försöka att
belysa några sidor av detsamma.

Till en början vill jag påpeka, att de
val som ägt rum denna höst visar förskjutningar
som, även om de ej medför
avgörande och klara förändringar, vilka
åtminstone omedelbart omkastar förutsättningarna
för regeringsbildningen,
likväl innebär en klar och markerad tendens.
Valutgången röjer nämligen ett
växande misstroende mot den politik,
som förts, och utgör en klar varningssignal
för de hitintills länge styrande, att
deras politik icke uppbäres av ett grundmurat
och klippfast folkförtroende.

Finansministern talar i interpellationssvaret
om ett obrutet väljarunderlag.
Jag vill fråga finansministern och
kanske alldeles särskilt den i kammaren
närvarande representanten för bondeförbundet
i regeringen, om de anser att
detta underlag är lika hållfast och säkert
som före valen.

Man torde väl kunna utgå ifrån att en
väsentlig del av det misstroende, som givit
sig till känna vid valen, grundats i
regeringens oförmåga att handha vården
om vårt penningväsen. Finansministern
förklarar att det har varit ett genomgående
drag vid alla val i dessa tider, att
de gått emot den sittande regeringen.
Detta konstaterande är helt visst riktigt.
Inflatoriska rörelser har intet folk undgått
efter en så ekonomiförstörande kris
som det sista världskriget inneburit; att
helt värna vår krona mot inflation hade,
det måste medges, varit en uppgift som
legat över varje regerings förmåga.

Men det finns gradskillnader och mycket
väsentliga sådana. Uppgiften att begränsa
inflationen så långt som möjligt
och att därpå använda alla och framför
allt de närmast liggande medlen hade
varit en uppgift för regeringen framför
alla andra. Man har ju envist vägrat att
ta en räntehöjning till hjälp i dessa sammanhang,
och man gör det fortfarande.
Den hade dock varit en värdefull ingrediens
i en målmedveten kamp mot inflationen.

Onsdagen den 5 november 1952 fm. Nr 26. 9

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

Finansministern säger att en räntehöjning
skulle medföra en prishöjning. Jag
måste säga att det är ett obevisat påstående.
Vi tillhör ju de länder, som haft
den största prisstegringen, trots att vi
envist vägrat att ta en räntehöjning till
hjälp, medan man å andra sidan har
exempel från utlandet på en långt mindre
prisstegring, kombinerad med fri
ränta.

Bevarandet av ett fast penningvärde
är en av de viktigaste uppgifterna för
varje regeringspolitik. När penningvärdet
börjar på att mjukna och det inte
längre finns tilltro till det, brytes i det
långa loppet själva ryggraden för ett
fast och ordnat samhällsliv. Då bryts
också förutsättningen för varje planering
och varje form av ett varaktigt välstånd.
I gamla tider, då man ansåg att
staten borde ha mera begränsade uppgifter
och att individen skulle ha en helt
annan frihet, ansågs denna uppgift vara
statens huvudsakliga på det ekonomiska
området. Det lyckliga fullföljandet härav
skapade internationellt förtroende för
det egna landet och den blomstring av
handel och näringar och det uppsving,
som karakteriserade förkrigstiden i Europas
historia -— (jag talar nu närmast
om tiden före det första världskriget).
Staten var försiktig i fråga om kvantiteten
av sin verksamhet — den höll sig
inom ett begränsat område ■— men envar
medborgare ansåg, att han hade rätt
att ställa mycket höga kvalitativa krav
på statens handlande. Man slog vakt
kring det väsentliga, och det behövdes
då inte heller rader av misslyckanden
för att konstatera, vari det väsentliga bestod.

I dagarna har vi åter fått en påminnelse
om hur regeringspolitiken har
verkat. Jag syftar på den överenskommelse,
som man nu under hand har lyckats
träffa med försäkringsbolagen om
placeringen av deras medel. När man
ser denna överenskommelse, förstår man
meningen med att en gång i tiden försäkringsbolagen
skulle vara de första,
som skulle nationaliseras — det var deras
stora penningtillgångar, som man
ville komma åt och dirigera. Men det är

ju upprörande, att just försäkringstagarna,
som jag skulle tänka mig utgör en
säker majoritet av befolkningen, skall
vara de som ytterligare skall få betala
följderna av finanspolitiken. De har ju
sett värdet av sitt livs besparingar förminskas
till mindre än hälften av vad
de hade haft rättighet att räkna med. De
har en ganska klar rätt att se sina tillgångar
placerade på det mest fördelaktiga
sätt, som kan tänkas med beaktande
av kravet på en fullgod säkerhet. Detta
är ett nytt bevis på, hur lätt den politik,
som har förts efter kriget, går ut över
besparingarna, över strävsamheten och
dess resultat.

Dessa förhållanden sammanhänger naturligtvis
i betydande grad med den
klart kapitalfientliga politik, som man
under ett par decennier fört här i landet
och som på sin tid kulminerade i
herr Wigforss’ skattelagstiftning. Sverige
har långt ifrån varit ensamt om en
sådan politik, men skillnaden har varit,
att i andra länder har den till väsentlig
del varit en nödvändig följd av oavvisliga
fiskaliska behov för att möjliggöra
ett nödvändigt återuppbyggnadsarbete.
Hos oss har den varit ett uttryck för de
styrandes egen böjelse och av dem ansetts
och även angivits ha ett värde i sig
själv. Följderna har blivit någorlunda
likvärdiga i båda fallen. Det börjar nu
bli trångt om kapital för nödvändiga behov
litet varstans i världen. Icke minst
i samband med det internationella samarbete,
som är ett av tidens mest glädjande
tecken, kan man iakttaga, hur man
överallt söker kapital för stora uppgifter
och ingenstädes finner det annat än
hos länder, vilkas ekonomiska politik har
varit mer eller mindre borgerligt präglad.
Länder som har fört en kapitalfientlig
politik är oftast de, som ropar mest
på det utländska kapitalet, och de länder,
vilkas bistånd man så ivrigt eftersträvar,
är de, vilkas finanspolitik minst
har jjräglats av teoretiska reformatorers
ödesdigra spekulationer och där socialdemokratien
inte varit i tillfälle att i
varje fall under mycket långa perioder
sätta sin prägel på landets ekonomiska
status. Jag tänker främst på sådana län -

10 Nr 26. Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

der som Amerika och Schweiz. Utan
hjälp från Amerika hade ställningen i
Västeuropa i denna stund varit förtvivlad.
Den hotar åter att förvärras, när
hjälpen ser ut att förminskas. I varje
land, där man har fört en annan politik,
har man verkligen anledning att mycket
noggrant följa dessa länders ekonomiska
utveckling. Det är nu en gång så, att om
man skall angripa kapitalet, får man inte
begära att det sedan skall finnas kvar;
man kan inte äta kakan och på samma
gång behålla den. Den stora massan av
folket har det inte sämre där än i andra
länder; tvärtom har just den borgerliga
finanspolitiken visat sig utgöra den bästa
förutsättningen för ett allmänt och
varaktigt välstånd, som höjer sig över de
flesta andra länders.

Ett annat exempel är Västtyskland,
där fem års utveckling under borgerligt
styre konsoliderat D-marken, så att den
numera betraktas så gott som en hårdvaluta,
och där centralbankens kassaställning
på samma tid fantastiskt förbättrats
och sysselsättningsgraden, trots
det oerhörda tilloppet av flyktingar, kunnat
avsevärt ökas.

Orsakerna till att vi i vårt land, trots
vårt gynnsamma utgångsläge, inte kan
utan oro betrakta framtiden sammanhänger
med att vår ställning hade kunnat
vara en helt annan med en annan
politik. Träden skall dömas efter sina
frukter. Jag vill inte här ytterligare ingå
på en närmare granskning av vår
finanspolitik, då jag vet att den kommer
att närmare skärskådas i debatten
från olika håll, men jag vill säga att
den minst av allt varit förutseende. Man
har länge ordinerat galen medicin, och
det är patientens sunda konstitution
långt mera än läkarens omsorger, som
gjort att sjukdomstecknen inte visat sig
svårare än de gjort, det är dock antagligt,
att de svåraste sjukdomstecknen
kommer att visa sig vid efterkuren. Planeringen
har visat sig brista just på
den avgörande punkten — i fråga om
förutseende.

Tecken tyder också, som statsrådet
nämnde, på att den gynnsammaste konjunkturen
för svenskt näringsliv nu är

förbi. Även om det inte finns några
egentliga indikationer på att vi skulle
stå inför en annalkande svår kris, är
det i alla fall så, att den svenska industriens
produkter nu inte längre säljer
sig själva, vilket de i det närmaste gjort
under en längre tid tillbaka. Vi måste
igen börja med att på allvar konkurrera,
och för att skaffa oss hårdvaluta
måste vi också konkurrera på hårdvalutamarknaden.
Det är uppenbart, att
detta inte kan ske, om tillverkningskostnaderna
ytterligare skall tillåtas
stiga. Vi har att anpassa oss efter ett
annat ekonomiskt klimat — jag tror att
det också var statsrådets mening. Sveriges
industri har långt högre bränslekostnader
-—• av naturliga skäl, eftersom
vi inte har kol i landet — än de exportländer,
med vilka vi konkurrerar,
och arbetskostnaderna är dessutom avsevärt
högre här. Jag hörde för en tid
sedan en svensk industriman, chef för
en koncern, säga —- jag återger endast
hans ord utan att på något vis ha kunnat
kontrollera det i detalj — att om
han skulle kunna överflytta sitt företag
till Tyskland, skulle han under motsvarande
förhållanden kunna inbespara 20
miljoner kronor i arbetslöner och 10
miljoner kronor i bränslekostnader. Jag
återger detta inte på något sätt därför
att jag anser de nuvarande tyska lönerna
bör vara normgivande för svensk
industri — jag vill inte bli missförstådd
på det sättet — jag anför yttrandet endast
som ett belägg för hur stora latenta
svårigheter som föreligger i fråga
om vår förmåga att konkurrera med

dem, som kommer att bli våra största
medtävlare om marknaderna.

Det är också långt ifrån så — allra
minst på de nya marknader, som vi vill
upparbeta — som det tidigare har varit
på de gamla marknaderna, nämligen
att svenska industriprodukter på
grund av sin gamla goodwill kunna
uppbära högre priser. De nya och fattiga
länder, som det till stor del är
fråga om, har inget begrepp om detta.
Den är produkten av en lång erfarenhet
och tradition på handelsmarkna den.

Det är därför nödvändigt att det

Onsdagen den 5 november 1952 fm. Nr 26. 11

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

i höst föres en resonabel och insiktsfull
lönepolitik från arbetsmarknadens
parter och att vi kan ledas av en mentalitet,
som jag inte på något sätt anser
vara omöjlig att uppnå och som främst
skulle sikta till bevarande av en oförminskad
svensk konkurrensförmåga, vilket
ju ligger i båda parternas klara intresse.

Vi står också inför betydande kapitalbehov
inom landet för industriens
rationalisering, för bostads- och vägbyggen
och mycket annat, som statsrådet
har talat om. Det vore en stor olycka,
om man inte satte som sitt mål att klart
och definitivt vända beskattningens inriktning
så, att den inte längre hindrar
den nödiga kapitalbildningen för dessa
behovs täckning. Jag skulle också vilja
framhålla behovet av att de bördor, som
på senaste tid lagts på näringslivet,
framför allt när det gäller investeringar
och lagerhållningar, så snart som möjligt
— ja, omedelbart — undanröjs. Vår
framtida konkurrenskraft, som jag redan
har talat så mycket om, beror i
hög grad på att näringslivet besitter
högsta grad av rationalisering och effektivitet.
Det är endast den faktorn
som möjliggör det höga löneläget i Sverige,
och att angripa den är i längden
detsamma som att angripa livsnerven i
vår försörjning.

Jag vill också fråga: Kan det verkligen
vara klok politik att i en tid, som
dock icke saknar internationella orosmoment,
och då det är nödvändigt att
vidta alla möjliga försiktighetsåtgärder,
gå in för en skattepolitik, som syftar
till en minskning och ett tömmande
av förefintliga lager? Före det sista
världskriget beredde vi oss i tid på
atl ha tillräckliga lagertillgångar av
viktiga råvaror i landet, och det hade
vi en mycket stor fördel av under kriget.

En känsla av olust har också vunnit
insteg hos den svenska allmänheten över
licenssamhällets successiva genomförande,
vilket helt säkert bidragit till
valresultatet. Att ett av världens mognaste,
lugnaste och redbaraste folk skall
i många avseenden behandlas som ett

av de mest omyndiga, att varje steg
skall ängsligt bevakas och myndigheternas
tillstånd inhämtas för en rad av
åtgärder, som ännu för kort tid sedan
var en fri medborgares obestridda rätt,
känns som ett tvång, som blir allt mer
besvärande i den mån den uppfattningen
blir klarare, att inte allt vad staten
dirigerar och har hand om för den enskildes
räkning handhas med större
klokhet eller omtanke än den, som han
själv skulle ha visat, om han finge sköta
sina egna angelägenheter. Om de styrande
förstår vidden av dessa känslor
hos vårt folk, kommer de inte endast
att tala om, utan också att allvarligt arbeta
på regleringsviisendets målmedvetna
avlösning. Förstår de dem icke, skall
de säkert möta en fortsatt och långt
hårdare motvind vid nästa val.

Jag vill också framhålla, herr talman,
att regeringen måste inrikta sina ansträngningar
på ett lösande av bostadsfrågan,
en lösning som måste ske med
anlitande av olika utvägar, men med
klart syfte att långsamt men målmedvetet
återinföra en fri hyresmarknad.
Den, som vill se vad en trettioårig hyresreglering
medfört av bostadsförslumning
och hur den snedvridit hela bostadsfrågan,
kan med framgång studera
detta i Frankrike.

Herr statsrådet framställde beskyllningar
mot oppositionen för att den drivit
löftespolitik. Jag vet inte, om han
också syftade på högern — jag fick
närmast den uppfattningen att han icke
gjorde det. Jag vill då bara säga, att högern
har i fråga om kostnadskrävande
löften endast givit ett, nämligen i fråga
om folkpensionerna. Men den har också
anvisat vägen för hur beredande av bättre
folkpensioner skulle finansieras. Jag
är å mitt eget partis vägnar glad att konstatera,
att högern antagligen är det parti,
som minst har ägnat sig åt löftespolitik
av alla de partier som finns representerade
i detta hus.

Statsrådet har gjort gällande, att man
i detta sammanhang borde undvika en
utrikespolitisk diskussion. Jag måste beklaga,
att jag inte kan tillmötesgå detta
önskemål. Utrikespolitiken och vad där -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

med sammanhänger har varit föremål
för så starkt intresse från svenska folkets
sida under tiden, sedan riksdagen
sist var samlad, att det i själva verket
vore ogörligt att vid detta första möte
mellan regering och riksdag efter sommarens
händelser underlåta att ta upp
utrikespolitiska frågor. Jag vill också
säga, att jag personligen reagerar inte
så litet emot det arrangemang, som mycket
ofta gjorts här i riksdagen, då man
hänvisat utrikespolitiken till att bli debatterad
under någonting som mer eller
mindre ter sig som en blindtarmsdebatt,
sedan huvuddebatten fått röra
sig om de andra frågorna och som därför
med stor orätt kommit att te sig som
de väsentliga. Detta innebär en alldeles
felaktig inställning i fråga om utrikespolitikens
vikt i vårt samhälle. Jag kan därför
inte underlåta att nu också ta upp en
del utrikespolitiska frågor.

I hög grad har den utrikespolitiska
debatten präglats av de nedskjutningar
av obeväpnade svenska flygplan, som
har skett på neutralt vatten. Alldeles
särskilt har opinionen upprörts, kanske
mindre av nedskjutningarna — vilka
alltid kunnat förklaras vara föranledda
av misstag — än av den utmanande, för
att inte säga föraktfulla inställning, varmed
våra föreställningar upptagits av
nedskjularen och varmed framställningen
om frågans hänskjutande till internationell
undersökning avvisats. Det är
rätt naturligt att svenska folket med oro
frågar sig, vad som under andra förhållanden
kan komma att vänta oss, då
man under ett vänskapligt grannskapsförhållande
anser sig kunna med odämpat
förakt tillbakavisa föreställningar,
som uppbärs av en svårt sårad svensk
rättskänsla.

Härtill kommer ännu en sak, lika känd
och upprörande, nämligen spionernas
livliga verksamhet i vårt land, som
märkligt nog förefaller vara koncentrerad
här — i varje fall har man inte sett
liknande affärer av den omfattning som
förekommit här i Sverige blottas på andra
håll, vad det nu kan bero på. Jag vill
inte påstå att det inte bedrives spioneri
på annat håll. Det gör det säkert. Men

vad som kommit fram till allmänheten
visar ett särskilt intresse för vårt land
från en spionerande makt. Man frågar sig
verkligen, om det är rätta svaret på dessa
förhållanden att ingenting annat vidta
än i och för sig värdiga och väl överlagda
orationer. Jag vill än en gång ta
upp den gamla frågan, som tidigare har
varit diskuterad här i riksdagen, om det
verkligen kan vara rätt, att en utländsk
beskickning, som i sin stab haft en rad
spioner, skall åtnjuta en annan och mera
vidsträckt rörelsefrihet än den, som
hemstaten tillämpar för diplomater, som
aldrig beslagits med sådan verksamhet.
Denna fråga kan inte vara avgjord för
alltid.

Det kan inte hjälpas, att dessa händelser
i någon mån aktualiserat frågan
om vår alliansfria politik. Denna politik
har dikterats av ett önskemål, som naturligtvis
är mycket starkt inom hela
svenska folket, att Sverige om möjligt
skulle kunna hållas utanför bränningarna.
Det är svårt att fatta ståndpunkt i
denna fråga, men man måste dock kunna
säga sig, att förutsättningen för en
sådan politik är, att det finns en sådan
möjlighet. I den mån som tecken tyder
på att vår neutralitet inte skulle komma
att respekteras, bleve den meningslös,
och den hade då i sig intet värde som
ett medel att undgå farorna. Det kan —
jag har använt den bilden förut — vara
klokt att segla med lösa skot och försöka
fortsätta seglatsen oavsett vindriktningen,
men det är farligt att binda fast
skoten, vare sig det sker på den ena eller
andra sidan. Om det står klart att man
kommer att behandla oss på samma sätt,
vare sig vi förblir neutrala eller inte, är
det alldeles uppenbart — det är bara
ett konstaterande — att neutraliteten är
mer än meningslös; den blir då farlig.
Sveriges folk gör sig, efter vad som hänt
denna sommar, med ängslan frågan, om
dessa förutsättningar är för handen. En
alliansfri politik måste grundas på psykologiska
förutsättningar, som i fråga om
säkerhet väntas motsvara den, som man
till äventyrs på annat sätt skulle kunna
få av en allians. Det vore mycket värdefullt,
om man från regeringshåll kunde

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik in. m.

få något bidrag till bedömande av denna
onekligen mycket svåra fråga.

Under alla omständigheter måste vår
utrikespolitik fortsätta under former,
som möjliggör ett nära samarbete med
andra länder, i varje fall i sådana frågor,
som inte berör militära ämnen. Vår alliansfria
politik medför i och för sig en
grad av isolering, som naturligtvis är
oundviklig i detta sammanhang. Så mycket
angelägnare är det att denna isolering
inte drives längre än vad som är
nödvändigt. Sveriges medlemskap i Förenta
Nationerna hävdar en lång och
värdefull tradition. Bevarandet av vårt
medlemskap i Europarådet är lika viktigt.
Enligt min mening har inte den
svenska opinionen gjort fullt klart för
sig vilket väldigt historiskt skeende som
för närvarande försiggår i Europa, då
vår världsdel i yttersta timmen försöker
resa sig ur den dekadens som hotat den.
Vi är alla en del av Europa, och vi kan
inte, i varje fall inte utan den största
fara, ställa oss utanför eller likgiltiga för
de europeiska sammanhangen.

Den så kallade Eden-planen som har
kommit till med anledning av bildandet
av koalitionen Lilla Europa, som också
enligt vad som är tänkt skulle uppbära
europaarmén, avser att lämna en möjlighet
öppen för de medlemmar av Europarådet,
som önskar bevara en kontakt
med de länder, som förverkligar europaarmén,
men som inte själva deltar i densamma.
De medlemmar av Europarådet,
som anser sig förhindrade till ett sådant
samarbete, skulle enligt planerna få möjlighet
att icke delta, och deras uteblivande
kommer att äga rum under former,
vilka borde säkerställa dem för varje
sken av alt delta i militärt samarbete.
Hittills har från rådets övriga medlemsstaters
sida visats den största hänsyn för
Sveriges ställning, och man gör allt för
att möjliggöra ett fortsatt svenskt samarbete
inom Europarådet, ett samarbete,
vars värde för Europa man ofta betygar.
Det ligger i vårt lands oavvisliga intresse
att besvara denna hållning med att
inte resa andra hinder mot ett fortsatt
samarbete än dem, som är ovillkorligt
betingade av vår deklarerade politiska

inställning. Ett osmidigt handlag och en
obenägenhet att diskutera andra ståndpunkter
än dem man själv formulerat
kan i detta sammanhang tillfoga oss
obotliga skador och förlust av goodwill.
Vi har icke råd till det slag av isolering,
som ställer oss utanför vänskap från
något håll.

Ur denna synpunkt synes mig Sveriges
förnyade ställningstagande till frågan
om vilken regering som skall representera
Kina i FN vara anmärkningsvärt.
Ingen kan bestrida, att Sveriges
röstande för den nya regeringen i Kina
är logiskt grundat i vårt erkännande av
kommunistregeringen i Kina. Men utrikespolitik
är icke endast logiska deduktioner.
I samma dilemma som vi befann
sig många stater, däribland England,
men de gjorde halt inför dagslägets
vanskligheter. Sverige stöd i sin logik
ensamt med Birma. Det är ett slag av
isolering, vari vi ogärna önskar se vårt
land försatt. Den sortens politik är en
politik för logistikens renlevnadsmän,
men det är knappast en politik för statsmän
i en svår tid med många bränningar.

Detta, herr talman, är reflexioner som
i dessa dagar tränger sig oss allt närmare
in på livet. Att liknande tankegångar
icke lämnat vårt folk oberört, framgår
även av valvindens riktning. Det vore
lyckligt, om våra styrande beaktade dem
och lämpade sin regeringskonst därefter.
I många avseenden är vi ett lyckligt folk.
Yi är det inte minst i det avseendet att
vi med skäl någon gång kan påverka
varandra. I en labil situation som denna
vore det särskilt värdefullt, om så kunde
ske. Vissa partiers innehav av regeringsmakten
berättigar på intet sätt dessa
partiers intressen och riktlinjer att ensidigt
bli tillgodosedda. »Vad som förverkligar
statsviljan», yttrade en gång
demokratiens lärofader Rousseau, »är
mindre antalet röster än det gemensamma
intresse som förenar dem.» En regering
bör ej blott laga hänsyn. Den bör
göra mer än så; den bör söka förverkliga
en politik som syftar till att inom
det möjligas gräns tillmötesgå olika uppfattningar.
Valmotgångar är påminnelser

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
om när en växande del av folket känner
sig stå utanför och främmande för regeringspolitiken.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra ett tack
för hans svar på interpeilationerna och
för att svaret har tillställts interpellanterna
på förhand. Jag är särskilt tacksam
för den speciella uppmärksamhet,
som herr finansministern har ägnat det
parti som jag företräder, vilket dock
inte hindrar att jag inte är alldeles nöjd
med allt vad finansministern har andragit.
Detta kommer kanske att framgå av
mitt fortsatta anförande.

Det finns någonting som heter barnäktenskap.
De förekommer i Indien och,
åtminstone tidigare, även i Kina. Barnäktenskap
hrukar ingås för att säkra
arvsföljden och konsolidera och förbättra
parternas ekonomiska förhållanden.
Barnäktenskap har ofta haft till syfte
att befästa det politiska maktinnehavet
för en härskarsläkt, som sett sin priviligierade
ställning hotad. Barnäktenskapen
har bragt mycken sorg och förvirring
åstad. Särskilt olyckligt ställd har den
svagare parten varit, då hon övergivits
av den starkare eller när denne avlidit.
Då har ofta ingenting annat återstått för
den övergivna än att gå i kloster.

Barnäktenskapen har med ett ord något
äventyrligt över sig. Jag kan, herr
talman, inte komma ifrån, att det i fjol
efter många frierier från den starkares
håll ingångna samvetsäkenskapet mellan
socialdemokrater och bondeförbundare i
sin hasardmässighet rätt mycket påminner
om ett gammalkinesiskt barnäktenskap.
Vi inom oppositionen ställde oss
förra året den frågan, huruvida inte den
ena koalitionsparten — socialdemokraterna
— med samgåendet avsåg en förstärkning
och konsolidering av den politiska
maktställningen, medan den andra
kontrahenten hade mer kortfristiga
ekonomiska fördelar i sikte. Efter vad
som hänt vet vi att misstanken inte var
helt oriktig. Sällan har väl ett så uppenbart
förbund ingåtts mellan politiska as -

politik m. m.

pirationer och ekonomiska beräkningar.
Att sedan inte väljarna röstade precis
som man hade tänkt sig, är en annan
och ganska förklarlig historia.

Koalitionspartiernas gemensamma gåvopaket
till det svenska folket vid den
nya regeringens tillkomst förra året innehöll
löftet om ett mera rättvist valsystem,
som skulle göra karteller överflödiga.
Att man också tänkte sig förbud
mot kartellbeteckning på valsedlarna
blev dock icke utsagt. Bakom denna
dolda programpunkt låg uppenbarligen
ett tillmötesgående mot bondeförbundet.
Sedan detta parti ingått förening med
socialdemokraterna, kunde man inte tänka
sig ett samgående mellan bondeförbundet
och de demokratiska oppositionspartierna
vid 1952 års val. I det beslut
angående vallagen, som fastställdes i våras,
infördes visserligen inte något förbud
mot karteller men väl förbud mot
mer än en beteckning på valsedlarna.
Jag behöver inte i denna politiskt upplysta
församling utreda, hurusom i praktiken
detta leder till ett hinder för karteller
som är likvärdigt med förbud.
Bondeförbundet räddades sålunda från
en tråkig situation. Beräkningen har för
bondeförbundets del i så avseende visat
sig vara riktig, att partiet fått det antal
mandat i andra kammaren som proportionellt
tillkommer det, och kanske något
därutöver.

Decimalbråk är ett jämförelsevis sent
tillskott i det matematiska tänkandets
historia. Decimalbråkens uppfinning är
en förnämlig sak och har visat sig vara
nyttig till mångahanda ting. Men aldrig
tillförne har den väl utnyttjats i den politiska
maktkampen förrän i år, då den
mystiska divisorn 1,4 infördes i de partipolitiska
beräkningarna. Jag tror inte
att jag överdriver, när jag påstår att detta
magiska tal var avsett att ge en minoritet
av socialdemokratiska väljare en
majoritet i riksdagens andra kammare.
Åtminstone pekade de föregående andrakammarvalen
i denna riktning. Vill man
ha ett mera dokumentariskt vittnesbörd,
skall man gå till statsrådet Sven Anderssons
anförande i början av årets valrörelse,
där han öppenhjärtigt sade ifrån.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

15-

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

att det man från socialdemokratiskt håll
syftade till var en återerövring av majoriteten
i andra kammaren — detta i
trots av att man inte hade någon förhoppning
att ernå flertal bland folket.
Att i övrigt uttolkningen är riktig, torde
framgå av den debatt i riksdag och
press, som förekom i våras. Jag nöjer
mig med ett, men auktoritativt citat:
»Ligger det någon mening i oppositionsledarnas
hårda ord, måste den vara, att
regeringen skulle ha framlagt ett förslag,
om vilket man vetat att det i sig självt

berövat partiet 5 eller 6 mandat.---

Hrr Hjalmarson och Ohlin vill, att andra
människor till deras ära skall avstå
från bruket av sitt förnuft.» Förnuftet
säger, att »makten har vi, och makten
vill vi behålla».

Folkpartiets föregångare, liberala samlingspartiet,
bildade sin valorganisation
för femtio år sedan på grundvalarna av
de rösträttsföreningar, som fanns utspridda
runt landet. Då saknade Sveriges
arbetare i stor utsträckning rösträtt.
Partiets första stora uppgift blev att föra
rösträttsfrågan till sin lösning. Nu femtio
år efteråt vill det parti, som anser sig
företräda de grupper, som vid seklets
början saknade rösträtt, motsätta sig ett
fullt rättvist utslag av rösträtten. Så tolkar
jag i varje fall tystnaden på denna
punkt i den i dag avgivna regeringsförklaringen.
Folkpartiet kommer att i fortsättningen
kämpa för full rättvisa vid
valutslaget, även om denna aktion skulle
beröva partiet ett eller annat mandat.
Av finansministerns uttalande i dag — eller
frånvaro av uttalande, om man så vill
— framgår, att det socialdemokratiska
partiet ej vill släppa sin förstfödslorätt.
Han anser tydligen sitt partis tilldelning
av fyra, fem mandat för mycket vara en
riktig sak. Jag beklagar regeringens avvisande
hållning. Vi inom folkpartiet
kommer emellertid att framdeles liksom
hittills motsätta oss alla tendenser till
att förhindra att proportionalismens
grundidé kommer till fullt och rättvist
uttryck vid mandatfördelningen de olika
partierna emellan. Skall det vara proportionalism,
skall det vara en för hela landet
riktig sådan. I det långa loppet vin -

ner alla partier, stora som små, på att
rättvisan sätts i högsätet. Dagens allt
överväldigande majoritetsparti kan bli
morgondagens minoritetsparti. Jag blev
en gång i Göteborgs stadsfullmäktige utskrattad,
då jag som företrädare för stadens
minsta parti dristade mig sia om
den dag, då majoritets- och minoritetsinnehavarna
bytt roller. Åres valresultat
i Göteborg visar att dagens utopi kan bli
morgondagens verklighet. Från bondeförbundshåll,
och jag vill minnas även
från socialdemokratiskt håll, har under
den gångna valrörelsen gjorts gällande,
att koalitionen var nödvändig för att
stabilisera penningvärdet. Just som denna
propaganda var som bäst i farten,
kom livförsäkringsbolagen med en kalldusch,
som åtminstone i första början
kom litet var att haja till. Det var den
berömda skrivelsen till statsministern,
där det underströks vilken orättvisa som
vederfarits pensionstagare och sparare
genom den fortsatta penningvärdeförsämringen.
Enbart under de sista två
åren, från juni 1950 till juni 1952, har
insättare på bankerna samt livförsäkringstagare
orättfärdigt berövats 5 miljarder
kronor.

Förut har under remissdebatterna
nämnts, att motsvarande samhällsgrupper
från tiden före det sista världskriget
fram till början av år 1950 hade berövats
omkring 10 miljarder kronor. En
person i nämnda predikament, som hade
1 000 kronor före det sista världskriget,
har fått se denna sin tillgång reducerad
till 470 kronor i det ursprungliga
kronvärdet. Den värsta prisstegring,
som vi någonsin varit utsatta för,
har försiggått under de sista två åren.
Med 1935 års levnadskostnadsindex,
satt till 100, var motsvarande index juni
1950 167, juni 1951 195 samt juni
1952 213. Levnadskostnadsindex har

alltså i 1935 års serie stigit med 28 enheter
från juni 1950 till juni 1951 samt
med 18 enheter från juni 1951 till juni
1952, eller med inalles 46 enheter under
de två åren. »Men det har väl blivit
bättre, sedan bondeförbundarna kom
med i regeringen», kan någon fråga. Javisst,
index steg bara med 13 enheter

16 Nr 26. Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

under koalitionsregeringens första nio
månader, d. v. s. med i genomsnitt l1/2
enhet per månad. Sedan dess har ju
det hela hållit på att rätta till sig på
grund av vissa kända förhållanden —•
hur länge, ja, det beror på vilken ekonomisk
politik som i fortsättningen
kommer att föras.

Inflationen utgör en illustration till
den bibliska tesen, att den, som mycket
har, honom skall varda givet, men den,
som ringa har, från honom skall tagas
även vad han har. Den innebär som regel,
något som tydligen aldrig nog ofta
bör upprepas, en slumpvis försiggående
överflyttning av kapital från mindre
bärkraftiga till mera kapitalstarka, för
att nu inte tala om staten, landstingen
och kommunerna, som tar hem den
största vinsten genom att se sina skulder
oavlåtligen minskade i realvärde.
Det har sagts att det är statens skuldengagemang
som gjort att man varit
så halvhjärtad och nyckfull i sin strävan
att hålla uppe penningvärdet. Jag
tror inte att den uttydningen är rättvis.
Det har nog varit andra och mera legitima
spekulationer, som legat bakom:
rädsla för arbetslöshet och hyresstegring.
Att man enligt mitt förmenande
spekulerat fel, är en annan historia.
Faran för arbetslöshet har varit minimal
eller ingen under den högkonjunktur
som förelegat. Och hyresstegringen
kommer vi inte ifrån i det långa loppet.
Den får vi i stället i form av stegrade
byggnads- och reparationskostnader. Vi
bör komma ihåg, att den officiella hyresnivån
utgör en fiktion i ett läge, där
hyresgästerna själva i stor utsträckning
nödgas bestrida reparationskostnaderna
för sina lägenheter.

Visst har det gjorts ansatser för att
bevara penningvärdet. Särskilt tidigare
har de företagits tveksamt och utan att
fullföljas. Jag vill bara erinra om den
ryckiga penningpolitiken från sista
hälften av år 1950 och under år 1951.
Den enda insats, som fullföljts uthålligt,
har varit att överbalansera statens
budget och att för det ändamålet uttaga
för höga skatter.

I själva verket har inflationen tjänst -

gjort som ett verksamt medel för att
överföra enskilt penningkapital i samhällelig
ägo. Jag vill bara erinra om hurusom
realvärdet av statens och kommunernas
lån minskat i samma takt som
penningvärdet. De statliga skatteskalorna
har haft en liknande effekt. Den enskilde
med sin kompensation för dyrtiden
har fått ökad skatt, i realvärde
räknat, även i de fall där hans verkliga
inkomst varit oförändrad, därför
att han lyfts upp på ett högre pinnhål
på skattestegen.

Efter hand har litet var börjat inse
förloppet. Vid avtalsförhandlingarna i
våras krävde löntagarna inte bara kompensation
för prisstegringarna, utan
även ytterligare löneökning för den
skattestegring, som skulle bli följden av
löneökningen, vilket i sin tur medförde
en ytterligare skatteökning med krav
på kompensation härför ad infinitum i
en fallande geometrisk serie. Jag var
själv med om en överläggning, där denna
synpunkt förfäktades. Kanske är det
inte så alldeles säkert, att överbalanseringen
alltid har en antiinflationistisk
effekt. Vill det sig illa, nämligen om
kompensation skall ges för det statliga
tvångssparandet, kanske rent av överbalanseringen
kan bli en inflationsdrivande
orsak. Jag skulle vilja uttala den
förhoppningen, att finansdepartementets
expertkommitté för den ekonomiska
politiken benar upp detta invecklade
problem, där sambandet mellan orsak
och verkan tycks vara alldeles särskilt
tilltrasslat.

År 1951 var ett i ekonomiskt avseende
ganska säreget år. För svenska folket,
betraktat som en enhet, var det sällsport
gynnsamt. Tyvärr framträdde
välståndsökningen på ett fåtal områden.
Nu är den abnorma överkonjunkturen
ett minne blott. Men den har fått en bestående
följd; en våldsam stegring av
våra exportindustriers omkostnader —
såsom herr Wistrand nyss framhöll —•
med därav följande svårigheter för dem
att hävda sig på världsmarknaden. Det
olyckligaste, som kunde hända vårt samhälle,
vore en fortsatt nedskrivning av
den svenska kronans internationella vär -

Onsdagen den 5 november 1952 fm. Nr 26. 17

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

de i syfte att hävda vår konkurrensförmåga
ute i världen. Resultatet skulle
bli en ny höjning av importpriserna
med följdprisstegringar även på våra
inhemska produkter. Efter allt vad som
hänt under de senare åren torde ingen
vilja bestrida, att inflationen till sill natur
är asocial och följaktligen förkastlig,
vare sig det gäller offentlig eller privat
finansiering.

Nu i år har man verkligen under finansministerns
energiska ledning — jag
skulle vilja tillägga klarsynta ledning —
satt i gång med en kreditåtstramning
efter överenskommelse med bankerna.
Men det är tragiskt att de politiskt maktägande
inte trott sig om att kunna få
till stånd en dylik åtstramning utan en
beredskapslagstiftning, som, om den
trädde i funktion, skulle innebära en
fullkomligt diktatorisk makt för den avgörande
myndigheten. Utan tvivel har
kreditrestriktionerna utgjort ett verksamt
medel i kampen mot penningvärdeförsämringen,
något som vi kunnat
konstatera under de sista månaderna.
Men de har också varit ägnade — och
det bör vi inte heller förglömma — att
göra näringslivet stelt och har nog på
sina håll försvårat en på grund av internationella
inflytelser önskvärd omläggning
av produktionen. Särskilt
mindre företag utan tillräckliga reserver
och nystartade företag har haft
svårt att göra sig gällande i tävlan om
de begränsade krediter, som behövs för
omläggning av driften.

Det är sant, som finansministern
framhöll i sitt interpellationssvar, att
den pris- och inkomststabilisering, som
skymtar vid horisonten, med nödvändighet
medför att statens inkomster tillfälligtvis
upphör att stiga. På längre
sikt bör det väl bli eu inkomststegring
igen för staten, nämligen om produktionen
stegras. Enligt finansministern får
därigenom också finanspolitiken minskad
betydelse. Av finansministerns svar
fick jag inte riktigt klart för mig, vad
finansministern här menade, då han
ena gången talade om en fortsatt energisk
finanspolitik såsom ett verksamt
medel i prisstabiliserande syfte och en

2 Första kammarens protokoll 1952. Nr 26.

annan gång gjorde gällande, att finanspolitiken
är ett vapen, som håller på att
glida oss ur händerna. I förbigående
vill jag nämna att den finanspolitik, som
bedrivits sedan början av år 1948, nog
inte haft den prisstabiliserande betydelse,
som förslagsgivarna tilldelat den. Hade
finanspolitiken haft denna betydelse,
skulle aldrig inflationen flödat så
friskt som under dessa överbalanseringens
år.

Finansministern menar emellertid att
frånfallet av en mera aktiv finanspolitik
nödvändiggör en skärpning av överenskommelsen
mellan riksbanken och
kreditinstituten. Kan inte en sådan överenskommelse
ernås på frivillighetens
väg, hotas med en tvångslagstiftning. Nu
ser det ju i dag ut, som om en frivillig
överenskommelse skulle kunna träffas.
Lagförslaget lär ju redan vara utarbetat
i finansdepartementet; den berömda revolvern,
som förut riktades mot bankväsendet,
skulle denna gång riktas mot
försäkringsvärlden. Kravet gäller livbolagen
och motsvarande företag samt avser
i huvudsak deras nyplaceringar för
livförsäkringsfonderna. Det skulle bl. a.
utfärdas förbud mot att bolagen placerar
medel genom utlåning mot inteckning
i gamla fastigheter, köp av gamla
fastigheter, utlåning mot revers till industriföretag,
köp av industriobligationer
och liknande obligationer, så vida
inte obligationslånet emitterats av bank,
vilket är detsamma som att sanktion
härför erhållits av riksbanken. Tillåtna
placeringar enligt förslaget skulle däremot
vara lån till stat och kommuner,
för bostadsändamål och köp av sådana
industriobligationer, som godkänts av
riksbanken.

Majoriteten inom riksbanksfullmäktige
förmenar att de begränsade placeringsmöjligheterna
skulle medföra minskad
risk för försäkringsbolagen på
grund av förbättrad säkerhet. Utlåning
för gamla fastigheter skulle vara förbjuden,
men utlåning för nya fastigheter
skulle vara tillåten. Rankofullmäktige
anser alltså på allvar, att det skulle vara
större risk att ta inteckning i ett gammalt
hus, centralt beläget i staden, där

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

hyran kanske endast utgör 20 å 25 kronor
per kvadratmeter, än att ta inteckning
i ett nyuppfört hus med en hyra
på 40 kronor per kvadratmeter eller mer,
trots subventioner. Och detta i trots av
att det nybyggda huset kanske är beläget
i ett stadens ytterområde med dryga
resekostnader för hyresgästen och hans
familj som extra belastning. Det är väl
ändå att ställa säkerhetsbegreppet på
huvudet. Sedan är det ju alldeles riktigt,
som bankofullmäktige framhåller,
att försäkringstagarna har intresse av
en sådan ekonomisk politik, som leder
till konstant penningvärde. Men det är
ju just en sådan penningpolitik, som
saknats under de senaste åren.

Frågan är nu, om ett tvång på detta
område i någon väsentlig utsträckning
skulle tillföra kapitalmarknaden ytterligare
medel för att bestrida statens,
kommunernas och bostadsmarknadens
behov av lån. Det är dock ådagalagt, enligt
vad reservanterna i bankofullmäktige
framhåller, att försäkringsbolagens
medel på senaste tiden till betydande
del placerats i reverslån till kommuner
och i inteckningar i nybyggda bostadshus.
Vad saken framförallt gäller är att
försäkringstagarnas berättigade intressen
tillgodoses.

Försäkringsinspektionen har att i det
allmännas intresse se till, att försäkringstagarnas
legitima krav uppfylles
beträffande säkerhet och avkastning vid
placeringen av deras medel. Inspektionens
chef, generaldirektör Sterner, förutvarande
socialdemokratisk statssekreterare
i handelsdepartementet, förklarar,
att den föreslagna lagen står i strid
med försäkringstagarnas intressen. Han
yttrar: »Att försäkringstagarna lidit avsevärda
förluster på grund av penningvärdets
fall ökar ytterligare angelägenheten
av att de inte på grund av en
sådan reglering får vidkännas minskad
återbäring och därmed minskade försäkringsförmåner.
» Konjunkturinstitutets
chef, professor Erik Lundberg, anser,
att risken är mycket stor för att
den föreslagna tvångsregleringen blir
både mera långvarig och mera omfattande
än man från början tänkt. Om

man redan nu i ett relativt normalt läge
måste tillgripa tvångsreglering, är risken
mycket stor, att man vid ett eventuellt
uppblossande, säger professor
Lundberg, av inflationen och därav följande
större krav på penningpolitiken
inte kan finna några utvägar, som relativt
lindrigt kan påverka näringslivet.
Han anser, att riskerna för en prisstegring
i samband med räntehöjning inte
är så stora som bankofullmäktige vill
göra gällande. En räntehöjning på cirka
en procent skulle visserligen få en viss
återverkan på hyresmarknaden, men
här, menar han, skulle staten kunna träda
in genom att öka sina subventioner.
För närvarande är det ju faktiskt så, att
en viss del av de subventioner, som redan
utgår, betalas av försäkringstagarna,
och detta förhållande skulle ytterligare
skärpas vid en tvångsreglering.

Följden av en reglering blir lätt, att
kreditgivningen övertas av andra företag
än de reglerade, och så tvingas man
utsträcka regleringen och kontrollerna
till dessa nya områden. De administrativa
svårigheterna blir så betydande, att
inte ens en finansmatador som herr Hall
torde kunna bemästra dem. Här är det,
som professor Lundberg understrukit,
fråga om ett område där sammanhangen
är speciellt svåra att överblicka.

Man vill bl. a. gynna kreditgivningen
för byggnadsverksamheten, och det är
ju ett vällovligt ändamål. Men då är det
av vikt att inte sådana åtgärder vidtagas,
som kanske i det långa loppet leder
till misstro och minskat sparande,
vare sig det är fråga om försäkringssparande
eller annan form av sparverksamhet.
Om en sådan misstro skulle
uppstå, skulle bostadsbyggandet, tvärt
emot vad man avser, lida skada. Säkerligen
når man här bättre resultat med
uppmuntran än genom kommando.

Det råder väl föga tvivel om att kreditåtstramningen
varit nyttig, åtminstone
sådan den hittills bedrivits, ur bostadspolitikens
synpunkt. Men det är
icke ännu visat, att det i längden är
möjligt att hålla räntan för stats-, kommunal-
och bostadslån nere samtidigt
som räntebildningen för övriga krediter

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

är fri och rör sig på en högre nivå. Kan
inte risken uppstå, att den fria marknaden
uppsuger tillgängliga medel till
förfång för i första hand bostadskreditmarknaden?
Ett försök att rädda situationen
genom ökning av penningtillgången
skulle ge fart åt inflationen. De
investeringsanspråk, som därvid uppstod,
skulle dra arbetskraft och materiel
från bostadsbyggandet.

Av finansministerns nyss avgivna svar
skulle en åhörare kunna få det intrycket,
att interpellanterna håller före, att vår
penningpolitik skulle kunna regleras
med kreditpolitiska medel av uteslutande
traditionell typ, exempelvis en räntestegring.
Någon selektivitet till förmån
för bostadsbyggandet skulle på detta sätt
icke kunna komma till stånd. Men här
är det inte fråga om ett antingen—eller,
utan om ett både—och, både en vettig
direkt kreditåtstramning efter frivillig
överenskommelse med kreditinstituten
och en måttlig räntestegring i enlighet
med kapitalmarknadens anvisningar. Vi
får dock inte förbise, att en räntestegring
har en mera generell effekt och inte
som kreditransoneringen i huvudsak
drabbar den nytillkommande krediten.
Kreditransoneringen har en tendens att
bryta sönder marknaden i olika delmarknader,
där den gråa marknaden
kännetecknas av en abnormt hög räntenivå
utanför kreditinstitutens och bankinspektionens
kontroll, och vi har redan
en grå penningmarknad här i landet.
Räntestegringen stimulerar automatiskt
till sparsamhet med krediter, medan däremot
en hård kreditransonering stimulerar
företagarna att ta i anspråk all
kredit som kan erhållas och minskar deras
lust att återbetala, då ju framdeles
risk kan uppstå för att de inte skall kunna
öka krediten, när den oavvisligen behövs.
I längden torde det vara lika omöjligt
för oss som för alla andra länder att
frånsäga oss stödet av en rörlig ränta,
som någorlunda riktigt motsvarar marknadsläget
— nämligen om vi inte återigen
vill lura spararna genom att medvetet
framkalla en ny inflationsprocess.

Finansministern talar om oppositionens
— han menar sannolikt folkpartiets

— löftespolitik. »Det är inte möjligt»,
säger han, »att skapa en enhetlig politik,
när man samtidigt väcker medborgarnas
förhoppningar om stora, kostnadskrävande
reformer och betydande skattesänkningar.
» Vadan dessa bistra ord? Vi
har begärt en plan — märk väl en plan

— för återställande av de sociala förmåner
som naggats i kanten av inflationen,
samt en fortsatt social standardförhöjning
i den mån våra resurser tillåter
det. Det skulle väl passa regeringen -—
herrarna är ju som regel planhushållare.
I stället har finansministern läst vårt uttalande
som om vi ville ha allt förverkligat
på en gång. Fallet påminner om en
viss potentats sätt att läsa bibeln. På ett
annat ställe i herr finansministerns svar
heter det: »Skillnaden mellan regeringspartiernas
och folkpartiets inställning är
den, att vi sätter dessa krav i relation
till samhällets resurser, under det att
folkpartiet anser sig kunna bedöma de
ökade socialutgifterna isolerat både från
samhällets bärkraft och skattetrycket.
Här har vi den grundläggande skillnaden.
» Det här var nästan värre än den
nyssnämnde potentatens sätt att läsa.

I ett annat sammanhang lovar emellertid
finansministern att tillgodose vårt
krav vid 1953 års riksdag. Jag för min
del är nöjd med herr finansministerns
svar på denna punkt och vill uttala min
tillfredsställelse över det. Skillnaden var
alltså inte så stor.

Vi har också krävt en framtidsbedömning
av behovet av kvalificerad arbetskraft
samt tillgång på lokaler inom undervisningsväsendet.
Det är för att hjälpa
regeringen ur en annans snart inträffande
penibel situation som detta uppslag
givits. Planeringen och utvidgningen
av den högre undervisningen liknar
i vissa avseenden ingenting. Jo, den påminner
om en stadsplanearkitekt, som
sätter sig ner att spekulera över hur en
stad skall te sig om 20 å 30 år men glömmer
att se till, att det blir stadsplan med
gator och ledningar för den närmaste
framtiden, där bebyggelsen just nu skall
sättas i gång. Här bar inrättats högre
skolor i detta land med så avsevärda
brister, alt undervisningen på vissa håll

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
måste karakteriseras som en parodi.
Även här behövs en plan för utvidgningen,
särskilt med hänsyn till tillgången
på fullt kvalificerad arbetskraft.

Och så var det den s. k. löftespolitiken
i fråga om den statliga inkomstskatten.
Vårt förslag i våras anslöt sig till betänkandet
från 1949 års skattekommitté. Vi
kunde här stödja oss bl. a. på kommitténs
samtliga socialdemokratiska ledamöter
med bevillningsutskottets högt
värderade ordförande i spetsen, vilka
underskrivit betänkandet med innehåll
att förutsättningen för att den nya skatteskalan
skulle tillämpas var att skatten
skulle utgå med skalans grundbelopp
och inte med 10 procents förhöjning av
grundbeloppen, som ju regeringen föreslog
och även fick genomdrivet. Även finansministern
gjorde i skattedebatten i
våras gällande, om jag inte alldeles missminner
mig, att budgeten medgav ett
förverkligande av kommitténs förslag
för det närmaste budgetåret framåt, och
längre hade inte heller vi utsträckt vår
spådomskonst.

Jag ber alt ännu en gång få tacka finansministern
för det utförliga svaret.
Det gav visserligen ett blandat intryck,
men det har inte alldeles stängt dörren
för lösningar av aktuella politiska problem
i samförstånd mellan regeringen
och den del av oppositionen som jag har
den äran att företräda.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har självfallet en annan
uppfattning än herrar Wistrand och
Ohlon om valutgången och skall till att
hörja med göra några reflexioner härom.
Jag skall emellertid inte låta förleda
mig till att ingå på någon debatt
med herr Ohlon om kinesiska barnäktenskap,
men när herr Ohlon jämför
bondeförbundet med ett för tidigt bortgift
barn, måste väl dock herr Ohlon gå
med på att barnet har varit rätt brådmoget,
tv barnet har under många år
haft många friare, varvid borgerliga sådana
varit icke minst efterhängsna. Och
när det brådmogna barnet slutligen sade
ja, så valde hon sin partner med den

politik m. m.

beräkningen att det skulle kunna bli
resultat av giftermålet. Ett borgerligt
äktenskap hade väl av kända orsaker vid
tidpunkten för äktenskapet inte kunnat
åstadkomma några livskraftiga barn. Ja,
herr talman! Nog nu om dessa kineserier.

Man brukade förr i tiden tala om
»upplyst despotism», vilket med en modern
terminologi skulle kunna kallas
»upplyst diktatur». Därmed menades att
en diktatur, vars ledare var »upplyst»,
var någonting bättre och mera tilltalande
än en vanlig diktatur, där makten
var det väsentliga. Att en diktatur var
»upplyst» avsåg, att diktatorn ägde stora
intellektuella gåvor och att han bemödade
sig om att låta den nakna maktutövningen
förgyllas av att han försökte
förbättra sina undersåtars ställning.
Kan man då också i våra dagar tala om
en »upplyst» demokrati till skillnad
från andra demokratier? Jämförelsen är
svår att göra, därför att diktaturer och
demokratier är väsensskilda ting. Statsskicket
i en demokrati är uppbyggt på
ett helt annat sätt än i en diktatur. I
demokratierna skall folkets vilja bestämma
utformningen av politiken, i diktaturerna
bestämmes den av diktatorn
själv eller av dennes förtrogna.

Liksom i forna dagar en upplyst diktatur
ansågs vara värdefull, måste i vår
tid en upplyst demokrati anses vara värdefullare
än en icke upplyst. Med upplyst
demokrati måste då menas, att väljarna,
som genom sitt votum skall ange
riktlinjerna för politiken, är så upplysta
om de politiska frågorna, så väl informerade
och insatta i dessa, att de
kan bilda sig en självständig uppfattning
om dem. De bör också äga så god
skolning i politiska ting, att de kan bedöma
de olika partiernas program och
löften i valkampanjen och bedöma vad
som är sakligt möjligt att göra i politiken
och vad som är propaganda utan
förankring i verklighet eller sunt förnuft.

Demokrati är ju styrelse genom partier.
Folkets vilja måste genom partierna
ta sig ett organiserat uttryck, annars
är politik i våra dagars komplice -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

rade statsbildningar omöjlig. Genom den
viktiga roll partierna spelar måste det
vara deras skyldighet att bedriva politisk
upplysning och informera väljarna
om samhällsfrågorna. Men är den upplysning
partierna bedriver under valrörelserna
så saklig och objektiv som den
borde vara för att vår svenska demokrati
skall vara berättigad till hederstiteln:
en upplyst demokrati?

Jag tror, att frågan måste besvaras
med ett nej. Årets valrörelse liksom också
för den delen tidigare valrörelser har
nog brustit åtskilligt i den sakliga upplysningen.
Det finns säkert anledning
till självrannsakan för alla partier i det
avseendet. Och alldeles särskilt finns
det självklart anledning till sådan självrannsakan
inom just oppositionspartierna.
Ett parti, som står i opposition
och inte bär något ansvar för den politik
som förts, anser sig böra vara befriat
från större hänsyn till saklighet
och objektivitet. Det vill slå hårt mot
det eller de partier, som bär upp regeringsansvaret.
Även om det parlamentariska
regeringssättets spelregler är sådana,
att oppositionen skall kritisera
regeringen, borde man dock i en upplyst
demokrati kunna begära sans och
måtta av dem, som bär fram kritiken i
tidningspress eller från talarstolar. Och
kritiken borde inte få avlägsna sig alltför
långt från saklighetens gränslinjer.
Som väl är, har ännu så länge svensk
valrörelse inte sjunkit ned till den amerikanska
nivån. Jag har själv under 25
år varit med om många våldsamma valrörelser,
men denna höst, då jag undandragit
mig all politisk verksamhet,
har jag förvånat mig över den även för
svenska förhållanden synnerligen »billiga»
upplysningsverksamheten. »Svinpremievalet»
vore väl ett lämpligt namn.
Speciellt har man sökt skjuta på det
parti, jag här representerar, och anklagat
oss bondeförbundare för att vi övergivit
uppfattningar, som vi tidigare hyst.
När man haft för avsikt att söka spränga
regeringssamarbetet, har man inte varit
alltför nogräknad med medlen. Även jag
ansåg från början svinpremierna olämpliga,
men under de många år jag till -

hört jordbrukets underhandlingsdelegation
har jordbrukets folk aldrig fått en
så utmärkt väl avvägd prisuppgörelse
som i år. Tacken blev fanflykt från det
parti som stod för uppgörelsen. Och
dock har oppositionspartiernas valprogram
och vallöften sannerligen inte varit
konsekventa. Folkpartiet t. ex. har
icke endast, som herr Ohlon nyss sade,
begärt en plan, utan folkpartiet har inför
valmännen energiskt krävt skattelindringar
men samtidigt också begärt
nya betydande statsutgifter för exempelvis
upprustning på socialpolitikens och
kulturpolitikens områden. Partiet har
krävt att de sociala förmånernas realvärde
skall återställas, och det har krävt
förbättringar av folkpensionerna. Det
har också begärt ökade anslag till skolväsendet,
till högskoleundervisningen
och till det frivilliga folkbildningsarbetet.
Allt detta är naturligtvis önskemål
som är i högsta grad berättigade, och
vi skulle väl alla här i kammaren önska
att de kunde förverkligas omedelbart.
Men går det att förverkliga dem omedelbart
och samtidigt sänka skatterna så
mycket som folkpartiet vill? Det är den
frågan, herr Ohlon, som måste besvaras.
I dag, efter valet, står herr Ohlon
här och förklarar sig nöjd med finansministerns
uttalande på det omådet.

Högern har varit mera konsekvent i
sin propaganda, men även högern har
samtidigt krävt sänkta skatter och ökade
statsutgifter. Båda partierna har varit
missnöjda med den politik regeringen
fört i syfte att hejda inflationen. Man
får erkänna, att högern i detta fall har
haft ett alternativ att erbjuda, men om
det skulle varit så lyckligt för landet att
det tillämpats kan nog diskuteras. Däremot
kan man inte med bästa vilja i
världen säga att folkpartiet presenterat
något klart utformat alternativ, tv det
har ju som vanligt funnits starka meningsskiljaktigheter
inom partiet — det
går väl inte att förneka. Ibland skryter
man med dessa meningsskiljaktigheter,
fast man ibland förnekar dem. Jag bara
konstaterar faktum, och detta har väl
alldeles särskilt kommit till uttryck vid
behandlingen av frågorna om jordbruks -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
regleringen vid vårriksdagen och under
hela valrörelsen, då diametralt motsatta
uppfattningar förfäktats inom folkpartiets
pressorgan i storstäderna och på
landsbygden. Det kanske är onödigt att
återigen påpeka, att i fråga om steriliseringen
av skogsvinsterna och konjunkturskatten
övergav partiet till och med
sina egna först framförda ståndpunkter.
Den frågan har ju debatterats så mycket
förut, att det kan vara överflödigt att ta
upp den igen i denna debatt. Jag vill
bara omnämna den för att belysa, att det
inte hela tiden har följts någon enhetlig
linje från folkpartiets sida.

Herr talman! Årets valresultat kanske
skulle kunna tydas så, att dels många
valmän icke förstått de politiska tvistefrågorna,
dels finns det på åtskilliga håll
faktiskt önskemål om ett regimskifte i
svensk politik. Önskemålen är väl inte
så klart utformade; man vet inte riktigt
vad man vill ha i stället, men man tycker
att socialdemokraterna nu har suttit
i regeringsställning så länge — cirka 20
år —• att det skulle kännas skönt med
ett ombyte. Det är en enkel tankegång,
men jag tror att den finns. Med hänsyn
till dessa stämningar och önskemål skulle
det onekligen ha varit mycket intressant
med ett regeringsexperiment, där
högern och folkpartiet gemensamt svarade
för regeringsmaktens utövning. Det
skulle ha varit intressant även ur en annan
och viktigare synpunkt. De båda
oppositionspartierna hade då ställts inför
uppgiften att i praktisk politik infria
sina vallöften. Skulle folkpartiet, om
det erhölle del i regeringsmakten, samtidigt
kunna sänka skatterna och genomföra
nya reformer? Skulle det inte bli
en uppgift som överstege t. o. m. folkpartiets
krafter?

Nu är det politiska läget ju sådant, att
en dylik regeringsbildning inte är tänkbar.
De båda oppositionspartierna förfogar
inte över majoritet i riksdagen,
vilket de båda nuvarande regeringspartierna
alltjämt gör, fastän de förlorat
några mandat i valet. De parlamentariska
styrkeförhållandena gör det naturligt,
att socialdemokraterna och bondeförbundet
fortsätter sill regeringssalm -

politik m. m.

verkan. Inom bondeförbundet hyser man
den uppfattningen, att samarbetet i regeringsställning
bör fortsätta. Även om
man i vissa tidningar här i Stockholm
diktar sagor om stormiga bondemöten,
är det ett faktum att bondeförbundets
ansvariga politiska instanser är eniga
om att regeringssamverkan icke bör brytas
på grund av valutslaget.

Förutsättning härför är självfallet, att
politiken i fortsättningen liksom hittills
bygger på den grundval, som fastslagits
genom det regeringsprogram som lades
fram förra hösten. Regeringspartierna
skall sålunda föra en politik, som är till
gagn för hela vårt folk. Det skall inte
vara något klasspolitiskt program. Då
de samverkande partierna har skilda
principiella samhällsuppfattningar, är
det givet att inga partiskiljande frågor
kan aktualiseras, så länge koalitionen
äger bestånd. Hur många gånger skall
man behöva upprepa den saken för att
slippa fler frågor i detta avseende? Regeringens
allmänt hållna interpellationssvar
bör givetvis även kunna kommenteras
från bondeförbundet. De båda regeringspartierna
har naturligtvis möjligheter
att inför kammaren deklarera sina
uppfattningar, uppfattningar som det sedan
gäller att i regeringsställning arbeta
samman, så att åtgärder kan vidtas.

På det ekonomiska området har koalitionsregeringen
enligt programmet under
den tid den varit verksam genomfört
en rad åtgärder för att hejda inflationen
och skapa balans i samhällsekonomien.
Jag har inte hört någon som
har kunnat säga annat än att goda resultat
har vunnits, och prisstegringarna
synes äntligen ha hejdats. Kreditrestriktionerna
har i detta avseende visat sig
mycket effektiva, och detta har ju i dag
erkänts av de båda talarna ifrån oppositionspartierna.
Även bondeförbundet
kan i det sammanhanget konstatera, att
det är omöjligt att förutsäga hur den
ekonomiska utvecklingen kommer att
gestalta sig under den närmaste framtiden.
Finansministerns bild av läget synes
mig vara riktig, och jag tyckte att
även herr Ohlon i stort sett instämde
på den punkten. En viss stabilisering i

Onsdagen den 5 november 1952 fm. Nr 26. 23

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

prisutvecklingen verkar alltså ingalunda
otänkbar. Skulle en sådan klar stabilisering
visa sig utomlands, måste våra
möjligheter att skapa balans i vår egen
samhällsekonomi bli mycket goda. Ett
handikapp ligger emellertid däri, att
kostnadsnivån för det inhemska näringslivet
kraftigt gått i höjden genom engångsinflationen
och de företeelser som
följt i dess släptåg.

Våra exportindustrier har, såsom påpekats
av de tre tidigare talarna, redan
fått känna på nackdelarna av denna ökning
av produktionskostnaderna. Konkurrensen
har, som man sagt, hårdnat
på världsmarknaden, och säljarens
marknad har efterträtts av köparens.

När våra exportvaror ligger högt i
pris på grund av kostnadsstegringarna
här hemma, måste läget naturligtvis te
sig bekymmersamt. Som representant
för det mindre partiet i koalitionen vill
jag därför hävda, att vi inte får föra en
sådan ekonomisk politik, att vi löper
risk för att framkalla tendenser till depression
här i landet samtidigt som
konjunkturläget utomlands stabiliseras.
Kreditrestriktioner, investeringsavgifter
och dylikt är nödvändiga ting, när
det gäller att dämpa en överkonjunktur,
men när konjunkturen vänder nedåt,
måste man släppa efter på sådana restriktiva
åtgärder och ställa nödig kredit
till näringslivets förfogande både
för investeringar och för affärer på kortare
sikt.

Jag hoppas, att regeringen noga följer
den ekonomiska utvecklingen och i tid
vidtar de åtgärder som en förändring
i läget kan påkalla. Jag kan som exempel
säga, att arbetskraftsfrågan redan
har blivit besvärlig i vissa län, inte
minst i det län som jag numera representerar,
Blekinge. Jag vet att regeringen
och arbetsmarknadsstyrelsen in. fl.
myndigheter är beredda att vidta de
nödvändiga åtgärderna, och jag tackar
för visat intresse för våra problem i Blekinge.

»Framåtskridandet blir framför allt
beroende av produktionens gynnsamma
utveckling. Dess effektivitet och avkastning
måste ständigt stegras», hette det

i förra höstens regeringsprogram. Om
vi i fortsättningen skall kunna genomföra
nya och önskvärda reformer på samhällslivets
olika områden, är det en
oundgänglig förutsättning att produktionen
ständigt ökar och att dess effektivitet
och avkastning också ökar. Allt
reformarbete beror, varom alla i dag
synes vara överens, på om vi lyckas
hålla effektiviteten uppe i näringslivet
och ytterligare kan utveckla den. En av
de mest angelägna reformerna är att
återställa realvärdet av de sociala förmånerna,
som hårt naggats i kanten av
inflationen. En del har redan gjorts under
årets vårriksdag, det måste vi vara
överens om, men ännu återstår åtskilligt.
Enbart detta återställande av realvärdet
kräver betydande belopp, såsom
finansministern angivit, och därför
måste stor försiktighet iakttas i fråga
om nya sociala reformer, hur önskvärda
i och för sig dessa än må vara.

Det är ett allmänt omfattat önskemål
att pensionsfrågan ordnas för småföretagare
och deras anställda och att en
allmän förbättring av folkpensionen genomföres.
Jag hoppas, att dessa pensionsfrågor
kan lösas inom en icke alltför
avlägsen framtid, men förutsättningen
för att det skall ske måste vara att
landets reala resurser ökas genom produktionens
stegring.

En översyn av den socialpolitik som
föres här i landet är också önskvärd, så
att inte pengar förbrukas i onödan genom
bristande samordning av de sociala
hjälpåtgärderna och genom olämplig
fördelning av de sociala förmånerna,
och detta kan ju komma att aktualiseras
i än högre grad, om vi går mot sämre
tider.

Det finns nog anledning att granska
principerna för bostadpolitiken i sömmarna.
Jag tillåter mig hemställa till
regeringen, att den tar upp denna fråga
på allvar. Det är uppenbart att landsbygden
i detta avseende inte nått jämställdhet
med tätorterna, och det är likaså
uppenbart att bostadsstödet är mycket
ojämnt fördelat. De ekonomiskt svaga
familjerna, som inte själva kan klara
sina bostadkostnader, bör få stöd, det

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
är vi väl alla överens om. Men subventioner
som medger väsentligt nedsatta
hyror även för grupper, som inte är i
behov av dylikt stöd, måste anses olämpliga
i en sådan tid som vi går till mötes.
Bostadssubventionerna drar nu så
stora utgifter för det allmänna, att det
bör vara tid att tänka efter vart den vägen
bär.

Man måste också fråga sig — även
efter finansministerns anförande —
varför så små resultat vunnits av alla
utredningar om möjligheterna att sänka
byggnadskostnaderna. Dessa har i stället
fortsatt att stiga, även i förhållande
till penningvärdets fall.

Inom olika områden finns, såsom finansministern
angav, stora och eftersatta
behov. Det gäller bostäderna, det
gäller vägarna och järnvägarna, det gäller
hälsovården och sjukvården, och det
gäller inte minst skolväsendet. Överallt
är investeringsbehoven skriande stora,
och de kan med våra nuvarande resurser
endast delvis tillgodoses. Jag förstår,
att finansministern kommer att få
mycket huvudbry med att gestalta nästa
års budget. Mot bakgrunden av dessa
samlade behov ter sig nödvändigheten
av produktionsökning än mer tydlig.
Beträffande vägarna bar nu en glädjande
upprustning på allvar kommit i gång
och jag ber att få uttala min tillfredsställelse
med detta, ökade anslag har
beviljats, och både maskiner och manuell
arbetskraft har tagits i anspråk i
betydligt ökad omfattning. Vägbyggandet
och vägförbättringarna i landet ter
sig just nu mycket löftesrika.

Men andra områden är i lika stort behov
av upprustning som vägväsendet.
Jag tänker särskilt på skolornas lokalförhållanden
och påpekar detta icke
minst därför att ecklesiastikministern är
närvarande. Läget är där betänkligt både
i städerna och än mer på landsbygden.
Vi skall nu genomföra den nioåriga
skolan, men, herr ecklesiastikminister,
vi har inte lokaler ens för den sjuåriga
skolan som är den vanliga på landsbygden.
Lika väl som i fråga om vägarna
måste här en upprustning ske. I fråga
om läroverken är liirarbristen kanske

politik m. m.

ännu mer besvärande än bristen på moderna
och ändamålsenliga lokaler. Även
därvidlag förstår jag bekymren för regeringen
och svårigheten för ecklesiastikministern
att kunna åstadkomma allt
som han skulle önska genomföra inom
den närmaste tiden.

Det finns således för årtionden framåt
stora behov av offentliga investeringar
på skilda områden. Skall alla
dessa investeringsbehov kunna tillgodoses
utan att penningvärdet ytterligare
försämras, måste sparandet bli större
än vad det nu är. En förutsättning för
balans i samhällsekonomien är ju att
sparande och investeringar väger någorlunda
jämnt mot varandra. Detta
tycker jag konjunkturinstitutet bar påpekat
vid så många tillfällen att det
inte behöver bli någon diskussion på
den punkten.

Tyvärr har efterkrigstiden kännetecknats
av ett otillräckligt sparande. Man
kan beklaga detta, men man måste också
förstå att människornas vilja till
sparsamhet undergräves, när de ser sina
besparingar minska i realvärde för varje
år som går. Sparviljan kan ju inte heller
stiga, när skatterna tar så stor del
av inkomsten i anspråk som nu. Lyckligtvis
har sparandet ökat något under
de senaste åren. För den som inte har
sin pensionsfråga ordnad genom tjänstepension
eller på annat sätt, måste det
kännas bittert att se sina möjligheter
att samla ihop ett kapital att leva av på
ålderns dag försvinna genom högt
skattetryck och engångsinflationer.

För mig ter det sig för den skull som
ett väsentligt önskemål att skattepolitiken
utformas så, att den kommer att
gynna sparandet. Och staten måste själv
liksom kommuner och enskilda rätta
sina utgifter efter produktionens omfattning,
så att inte för stora krav ställas
på skattebetalarna. Jag tror att
skatteresonemanget under vårriksdagen
och under valrörelsen varit alltför demagogiskt
upplagt, och redan vad finansministern
i dag har anfört om
årets budget visar, att de överdrivna
kraven på skattelättnad har varit olyckliga,
ty skattedragarna måste förstå, att

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

om man beslutar utgifter, måste dessa
också betalas.

Det är viktigt att inkomstskatten inte
pressar skattebetalarna för hårt, men jag
har den uppfattningen — den kanske låter
egendomlig — att det i dagens läge
ur samhällets synpunkt är viktigare,
även om vårriksdagen beslöt en viss
skattelättnad, att mildra förmögenhetsbeskattningen.
Jag såg att finansministern
log, men, herr finansminister, samhället
skulle må väl av om man hos det
svenska folket kunde öka förståelsen för
kapitalets betydelse för produktionen och
om varje svensk tillägnade sig det amerikanska
tänkesättet: »Även jag kan bli
förmögen.» Det vore alltså bra om man
kunde få bort avundsjuketänkandet och
få in i svenska folket den tanken, att alla
liar möjlighet att skaffa sig förmögenhet.
Som statstjänsteman skulle jag visserligen,
om jag såg saken ur inskränkt synvinkel,
vara mest intresserad av en sänkning
av inkomstskatten, men för alla
dem, som vill skapa ett eget företag eller
ett eget hem eller samla ett kapital för
sin ålderdomsförsörjning, måste en sänkning
av förmögenhetsbeskattningen te sig
viktigare. Fastighetsbeskattningen har i
år höjts väsentligt genom den nya fastighetstaxeringen.
Med hänsyn till penningvärdets
fall måste ju en viss justering
uppåt ske av de nominella fastighetsvärdena,
men oftast blir det en bokföringsåtgärd,
som höjer det nominella
värdet utan att någon realvärdestegring
skett. Blir det depression, kommer många
fastighetsägare, i synnerhet småbrukare
och villaägare, att sitta illa till. Till
fastighetsskatten kommer för många fastighetsägare
också förmögenhetsskatten.
Gränsen för den skattefria förmögenheten
har visserligen höjts, men genom fastigshetsvärdenas
höjning motverkas denna
åtgärd. Och så har vi dessutom kvarlåtenskapsskatten,
om vilken vi från vårt
håll sagt, att den ur både principiella
och praktiska synpunkter är synnerligen
betänklig. Det har i tidigare debatter
här i riksdagen anförts så många skäl
mot denna skatt, att jag inte skall la
kammarens tid i anspråk för att räkna
upp dessa. Jag vill bara framhålla dels

att denna skatt strider mot allmänt erkända
principer för den svenska beskattningen
och dels att jordbruket är den
näringsgren som relativt sett hårdast
drabbas av denna skatt. Jag har av viss
orsak den förhoppningen att denna fråga
fallit framåt och att herr finansministern
kommer att tillmötesgå bondeförbundets
önskemål om en utredning.

För oss bondeförbundare är det självfallet
att landsbygdens problem måste
ställas i blickpunkten. Vi vet emellertid
också att dessa problem inte kan lösas
isolerade från tätorternas problem.
Landsbygdens avfolkning och överbefolkningen
i städerna utgör endast två
sidor av samma sak. Det är inte något
ljust framtidsperspektiv att se befolkningen
på landsbygden ständigt uttunnas
medan överbefolkningen i städerna
tilltar. För oss ter det sig som en angelägen
sak att åstadkomma en bättre balans
mellan befolkning och bebyggelse
i vårt land än vad som nu är fallet.
Detta betyder inte att vi önskar behålla
en befolkning just inom jordbruket som
är större än vad som är ekonomiskt försvarbart.
Den ofta demagogiska debatten
om småbrukarna blir lätt oklar därför
att man med småbruk menar jordbruk
av så olika storlek. Inom bondeförbundet
vill vi behålla sådana småbruk,
som kan skänka innehavaren en lika god
standard som andra jämförliga yrkesgrupper.
All rationalisering inom jordbruket
måste vara frivillig ■— det är ju
även regeringens uppfattning ■—- och
inga jordbrukare skall alltså köras bort
från sina gårdar genom maktspråk, vilket
ibland oppositionspartierna låter påskina.
Lantbruksnämnderna försöker nog
i regel gå fram med försiktighet och
klokhet och bemödar sig om ett gott
samarbete med det praktiska jordbrukets
folk. Om ett ofullständigt jordbruk
kan göras bärkraftigt genom nyförvärv
av åkerjord eller av skog eller av båda i
förening, måste det skapas möjlighet för
ägaren eller innehavaren att kunna verkställa
en sådan komplettering.

Vi får emellertid inte glömma — och
nu vänder jag mig särskilt till folkpartiet
efter årets valrörelse — att många

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

småbruk på olika håll i landet knappast
kan göras ekonomiskt bärkraftiga,
vilka metoder man än använder. Dessa
småbruk kommer att läggas ned, antingen
vi önskar det eller inte. Ungdomarna
på sådana små gårdar vill inte ta vid,
när föräldrarna inte längre orkar sköta
gårdarna. Men då måste det ju vara ett
allmänt intresse, både för landsbygd och
stad, att de människor, som lämnar jordbruket,
erhåller arbete och god försörjning
just på landsbygden och inte flyttar
till städerna och ökar trängseln och
trångboddheten där. Ett planmässigt arbete
på att differentiera och utveckla
landsbygdens näringsliv framstår fördenskull
för mig som synnerligen önskvärt
för att inte säga nödvändigt. Vi
måste utnyttja de möjligheter som finns
i olika trakter av vårt land och skapa ny
företagsamhet genom startande av småindustrier
och hantverk och även större
industrier. Små tätorter ute på landsbygden,
där det finns tillgång till arbetskraft,
råvaror, drivkraft, kommunikationer
in. in., måste enligt mitt sätt att
se saken vara framtidsmelodien för
landsbygden. Då kan vi hålla kvar en
god del av ungdomen på landsbygden,
och då kan denna både ekonomiskt och
kulturellt blomstra upp.

Över huvud taget är det nödvändigt
att en landsbygdsvänlig politik föres, så
att inte landsbygden och dess små tätorter
blir något slags strykpojke i samhället.
Detta gäller både i fråga om näringspolitik,
socialpolitik, undervisning
och mycket annat.

Regeringens svar synes mig ge vid
handen, att regeringen även i fortsättningen
ämnar följa det för ett år sedan
utstakade programmet och att de båda
regeringspartierna vill försöka arbeta
samman de båda partiernas önskemål
till goda åtgärder för samhället under
en förnuftig och lugn politik.

Då högern och folkpartiet även berört
utrikespolitiken i sina interpellationer,
och då herr Wistrand även tog upp denna
fråga i dagens debatt, skall även
jag med några ord beröra de utrikespolitiska
frågorna, även om regeringen

i sitt svar anser att de bör tagas upp
vid ett senare tillfälle.

Jag har dock denna gång sparat de två
viktigaste frågorna, utrikes- och försvarspolitiken,
till sist. .lag har nämligen
den förhoppningen att, trots visst
gnissel, dessa frågor skall kunna lösas
i fullt samförstånd mellan de demokratiska
partierna.

Från dessa partiers ledande män deklareras
ju ständigt att enighet råder
om den alliansfria linjen, alltså med
andra ord neutralitetspolitiken. Då det
emellertid tyvärr förekommer en del svävande
talesätt torde det kanske vara
lämpligt att ännu en gång för bondeförbundets
del deklarera att när det skall
föras neutralitetspolitik eller alliansfri
politik —• vad man nu vill kalla den —
skall denna politik föras så att den ej
kan misstänkas vara något annat, ty en
vinglande neutralitetspolitik, som ingen
tror på, blir ytterst riskabel. Bondeförbundet
vill inte vara med om att man,
när det gäller svensk neutralitet, sätter
sig mellan två stolar. Man skall alltså
placera sig antingen på neutralitetsstolen
eller alliansstolen. Vi har valt den
förstnämnda, och jag hoppas att man
enigt anser att det är den riktiga linjen
— jag talar fortfarande om de demokratiska
partierna. Ett nytt och försämrat
läge för Finland kommer givetvis att
medföra en omprövning av den svenska
kursen, och en sådan omprövning kan
säkerligen också provoceras fram av
våldshandlingar mot Sverige och svenska
medborgare.

Herr Wistrands resonemang om Sveriges
ställningstagande i FN skall jag inte
ge mig in på vid detta tillfälle, i all
synnerhet som jag såsom f. d. FN-delegat
har varit fullt överens om det ställningstagande
Sverige tidigare har tagit
i FN, och det kan alltså vara svar nog.

Vad beträffar spionerifrågan är jag
övertygad om att hela svenska folket ser
lika allvarligt på den, men den är såvitt
jag kan förstå ju ännu inte slutbehandlad,
inte ens av den svenska utrikesledningen.
Att i dag ta upp denna
fråga till debatt synes mig därför onö -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

digt, då det väl råder en enig uppfattning
om de spionerier, som har förekommit
i vårt land.

Den tvist, som pågått och pågår om
taktiken efter den piratmässiga nedskjutningen
av svenska flygplan, synes
vara alltför formalistisk. Reaktionen är
väl, om man bortser från kommunisterna,
lika bestämd inom alla svenska medborgargrupper.
Man kan emellertid konstatera
att vilken väg man än går för att
försöka hävda rättens bud kan Sverige
inte nå något praktiskt resultat. De internationella
fredsinstrumenten rår tyvärr
inte på en hänsynslös stormakt, det
är ju ett faktum.

Även om vi alltjämt hoppas på Förenta
Nationerna är vi säkert alla på det
klara med FN:s nuvarande oförmåga i
de avgörande frågorna. Rätten och friheten
trampas ner allt hårdare av militärstövlar,
och man bävar för den dag
då en utlösning måste komma. Även om
jag personligen helst sett en hänvändelse
till säkerhetsrådet i nedskjutningsfrågan
har jag alltså inte någon erinran
mot den väg som regeringen gått. Viktigare
än att tvista om denna taktikfråga
synes det mig vara att konstatera enigheten
därom, att vi måste rusta oss så
kraftigt som våra ekonomiska möjligheter
tillåter. Vi är ju ense om att kämpa
för vår rätt och frihet, och även härvidlag
är jag övertygad om att regeringsprogrammet
kommer att hållas.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Redan i ingressen till de
båda interpellationer, som i dag är föremål
för debatt, sägs det ifrån att de
har tillkommit i syfte att bereda kammaren
tillfälle till en allmän politisk
och ekonomisk debatt efter det senast
förrättade valet till riksdagens andra
kammare. Jag hade eljest närmast tänkt
mig att folkpartiet möjligen ville precisera
sina vallöften i interpellationen och
efter att ha fått tillfälle att diskutera
dessa i form av frågor till regeringen bara
konstatera att det inte fanns någon
vilja från regeringens sida att genomföra
alla de önskemål eller löften, som

folkpartiet hade ställt i sin valpropaganda,
och därmed skulle man då på folkpartihåll
ha fullgjort allt vad man var
skyldig att prestera inför väljarkåren.

Nu har emellertid herr Ohlon i sitt
anförande i dag sagt att meningen från
folkpartiet hela tiden varit att vi skulle
bli i tillfälle att diskutera dessa önskemål
och förutsättningarna för deras förverkligande.
Finansministern har i sitt
svar förklarat, att det i och för sig inte
kan riktas invändningar mot alla de
önskemål som har framkommit. Det är
bara det att mångt och mycket av allt
detta måste diskuteras i andra sammanhang,
och sedan får man avväga vad
som kan genomföras, vad man skall sätta
i förgrunden och hur långt man kan gå
med hänsyn till föreliggande resurser.
Följaktligen återstår ingenting annat
än att föra en allmän politisk debatt
och syssla med de ekonomiska frågor
som där hör hemma och försöka få ut
någonting mera av en sådan diskussion
än vi lyckats med vid alla tidigare tillfällen
då vi har diskuterat ekonomiska
och politiska frågor.

Herr Wistrand drog i sitt anförande
den slutsatsen att valresultatet var ett
uttryck för bristande förtroende för regeringens
politik, och han menade att
det därför skulle finnas anledning att
ifrågasätta huruvida regeringen var villig
att diskutera de alternativ man från
oppositionens sida kunde komma med.

Jag tror att herr Wistrands slutsats är
felaktig. Valet kan inte innebära någon
politisk åsiktsöverflyttning, i varje fall
inte i någon större skala. Men det kan
väl tydas som ett utslag av missnöje
bland väljarna, missnöje med vidtagna
åtgärder och missnöje över att andra
har uteblivit. Att detta skulle kunna ta
sig uttryck i ett andrakammarval är väl
i och för sig ganska förklarligt, eftersom
missnöjet ju i mycket stor utsträckning
har underblåsts av oppositionen.
Men att delta missnöje skulle ha någon
starkare politisk förankring har jag
mycket svårt att tro. Det bottnar alldeles
säkert mest i rent personliga intressen,
och eftersom dessa intressen har framkommit
särskilt kraftigt i valrörelsen iir

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
det inte så egendomligt att vissa reaktioner
är märkbara i valresultatet.

Alla väljare är skattebetalare. Jag förmodar
att alla skattebetalare är mycket
känsliga för löften om skattesänkningar
eller löften att verka för skattesänkningar.
Bland skattebetalarna befinner sig
också alla bilägare som är förargade
över höjningarna av bilskatterna och
som många gånger är förargade över att
vägarna inte är i det skick som bilägarna
önskar. Det är känt att högern och
folkpartiet inte var med om de höjningar
av bilskatterna, som företagits under
de senaste åren och som motiverats bl. a.
med angelägenheten av att bekämpa inflationen
och att få ökade skatteinkomster
till viktiga ändamål. Det är inte så
märkvärdigt, om alla dessa skattebetalare
reagerar genom att rösta med något
parti som lovar att, om det kommer till
makten, i varje fall verka i den riktningen
att både skatterna blir lägre och
vägarna blir bättre, liksom allting annat
i samhället.

Folkpensionärerna är en annan sådan
intressegrupp som förmodligen har anledning
att känna sig missnöjd med den
försämring av folkpensionens realvärde
som faktiskt har ägt rum, om man tar
1946, då den nya folkpensionsreformen
genomfördes, såsom jämförelseår. Det är
inte tu tal om att folkpensionerna i dag
har ett lägre realvärde än de hade år
1946. Och tar man hänsyn till den standardförbättring
som ägt rum i samhället
under de senaste åren, måste väl folkpensionärerna
känna sig ännu mycket
mer missgynnade. De kan ha tagit fasta
på den propaganda som folkpartiet enligt
mitt förmenande bedrivit i den motion
som väcktes i sista stund, då frågan
behandlades vid vårriksdagen, och som
gick ut på ett extra tillägg till folkpensionärerna
redan innevarande år.

Vidare har vi alla dem som ännu väntar
på bostäder. Att bygga mera åt flera
och att bygga billigare bostäder, ingår
ju i propagandan både från högerns och
folkpartiets sida, och det är väl inte alldeles
uteslutet att en del av dem, som
ännu går och väntar på bostad, har röstat
antingen på högern eller folkpartiet,

politik m. m.

i den tron att det därigenom skulle öppnas
möjligheter för en ljusning pa hyresmarknaden.

Att det skulle ha förekommit något politiskt
jordskred vid valet finns det ingen
anledning för vare sig herr Wistrand
eller någon representant för folkpartiet
att utgå ifrån. Ett sådant antagande kan
leda till besvikelser i framtiden.

Herr Ohlon försökte i sitt anförande
genom en liknelse få fram en poäng
som jag dock inte riktigt förstod. Han
talade om de barnäktenskap som förekommit
i vissa delar av världen, i Indien
och Kina, och vilkas syfte skulle
vara att åt familjen säkra antingen förmögenhet
eller makt. Så sade han någonting
om att det var någon som måste
gå i kloster, och det var den poängen
som jag inte fattade. Herr Ohlons mening
kunde väl inte vara den att vid en
eventuell skilsmässa skulle en av parterna
få gå i kloster, ty det förekom förmodlingen
inga skilsmässor på den tid
då barnäktenskap var aktuella i Indien
och Kina. Oftast var det väl i dessa länder
den försmådda parten, som gick i
kloster, om den tillhörde det svagare könet
och alltså hade möjlighet att komma
i kloster.

Herr Ohlon anförde ytterligare några
exempel i sitt anförande, som jag fann
vara av den arten att jag måste begära
en förklaring eller komplettering av vad
han sade.

Han nämnde bland annat att löntagarna
innevarande år hade krävt kompensation
för skattehöjningen på de höjda
lönerna. Det är inte mer än halva
sanningen och knappt det. Det var nämligen
på det sättet att vid förhandlingarna
innevarande år framfördes också
kravet på en viss kompensation för år
1951 som icke erhållits genom det avtal
som slöts för det året. Prisstegringarna
hade nämligen blivit större än beräknat,
och många arbetargrupper hade icke
fått en löneökning som täckte levnadskostnadshöjningen.
I dessa resonemang
var 1950 års reallön i december månad,
alltså vid utgången av året, basen, och
det sades från vår sida, att om man vid
1951 års slut skulle uppnå någonting

Onsdagen den 5 november 1952 fm. Nr 26. 29

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

som motsvarade den reallön vi hade vid
1950 års utgång var det nödvändigt att
också ta hänsyn till den skattehöjning
som föll på de högre lönerna. Kravet
gällde alltså en efterkompensation för
år 1951. För år 1952 har ett sådant krav
icke framställts. Förhandlingarna resulterade
inte i en kompensation för de
höjda skatterna; uppgörelsen blev som
vanligt en kompromiss. För år 1952 träffade
vi en överenskommelse som baserades
på beräkningar av de väntade levnadskostnadshöjningarna
på grund av
de höjda lönerna. Den beräkningen har
egentligen mera teoretisk än praktisk betydelse
i detta sammanhang, eftersom
uppgörelsen för år 1952 skulle kompletteras
med ett s. k. garantiavtal eller indexavtal,
och basen för detta var ju beroende
av hur man värderade årets uppgörelse.
När man säger att den lönehöjning
som erhölls täckte inte bara levnadskostnadsstegringen
per den dag
uppgörelsen träffades, utan något därutöver,
så innebär detta att levnadskostnadsindex
den dag uppgörelsen träffades
var 204, under det att uppgörelsen
utgick från ett indextal av 210. Detta tal
blev alltså basen för den s. k. indexöverenskommelsen.
Framställda krav spelar
för övrigt mycket liten roll; det är det
som blivit genomfört som har praktisk
betydelse, och det är väl de praktiska
resultaten både i det förgångna och i
framtiden som i dag skulle ligga till
grund för våra överläggningar.

För övrigt tycker jag att herr Olilon
i sitt anförande tangerade mångt och
mycket som är alldeles för oklart för
att man skall kunna göra några bestämda
uttalanden därom. Han sade exempelvis
att spararna bär berövats fem
miljarder kronor under de båda senaste
åren; gick man längre tillbaka i tiden,
skulle förlusterna vara ändå större. Vem
som har fått det, som har rövats från
spararna, det nämnde han inte. Det är
förmodligen inflationen som i detta fall
är rövaren. Men spararna har ju inte
bara förlorat. Spararna representeras
även av dem som liar fått täckning på
ett område för vad inflationen liar berövat
dem på ett annat. Därför vågar

jag inte skriva under på herr Ohlons
påstående att spararna har förlorat så
och så mycket, ty många sparare har
intressen — och kanske större intressen
— på sådana områden i samhället där
de har fått kompensation för vad som
har skett genom penningvärdeförsämringen.
Man kan inte så där utan vidare
påstå att förlusterna är så och så stora.
Det räcker med att konstatera att spararna
förlorat en del av värdet i sitt
kapital under inflationsperioden. Hur
mycket de förlorat är svårt att fastställa.
Men försöker man att fastställa
det, måste man också fastställa vad de
förtjänat på andra områden. Jag kan
mycket väl tänka mig att t. ex. en fastighetsägare
har förtjänat på sina lån i
fastigheten under inflationsperioden,
under det att han kan ha haft ett sparkapital
på sparbanken eller i obligationer
på vilket han lidit vissa, kanske
till och med motsvarande förluster.

Samma invändning kan göras, när
herr Ohlon gör sig till tolk för försäkringstagarnas
intressen. Även om en f. d.
socialdemokratisk statssekreterare har
skrivit under på någonting som skulle
överensstämma med vad herr Ohlon anfört
angående försäkringstagarnas intressen,
så blir det inte mera rättvisande
för det: försäkringstagarna har inte
intressen enbart i sina försäkringar, de
har intressen på många andra håll i
samhället, framför allt har de ett mycket
starkt intresse av att allt göres, som
kan göras, för att bevara penningvärdet.
Om nu kreditrestriktionerna ingår såsom
en väsentlig del i kampen mot inflationen,
kan jag inte förstå att försäkringstagarna
skulle ha något motstridande
intresse. Att försäkringstagarnas
intressen skulle vara särskilt hotade, om
man i en situation som den vi nu befinner
oss i, när det gäller bostadsbyggande,
lämnade prioritet åt fastighetsinteckningar
i nybyggda fastigheter, kan
jag inte förstå. Herr Ohlon gör gällande
att säkerheterna där många gånger är
sämre än i äldre fastigheter. Men det är
ju inte fråga om annat än att försäkringsanstalterna
skall lämna lån till nyproducerade
fastigheter endast om de

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

finner dem tillfredsställande ur säkerhetssynpunkt.
Det har väl aldrig varit
tal om att man skulle pruta av på den
säkerhet som ligger i en inteckning i
fastighet. I regel kan försäkringsanstalterna
för övrigt utvälja sådana fastigheter,
där staten ligger överst med sina
lån och där man följaktligen inte behöver
ta risker ända upp till toppen av
de nuvarande höga produktionskostnaderna,
utan kan stanna — vilket väl är
vanligt —- vid 60 procent av fastighetens
värde. Jag kan följaktligen inte se
att man kan utkristallisera försäkringstagarnas
intressen så att de skulle ha
ett förstahandsintresse av att man placerade
deras pengar i äldre fastigheter,
i industrilån eller något annat på lånemarknaden
med avsikt att få ut största
möjliga ränta. Detta kan de naturligtvis
ha intresse av, men det behöver inte
vara ett förstahandsintresse.

Herr Ohlon var också inne på frågan
om räntehöjningens inverkan och storleken
av de höjningar, som man behövde
räkna med på fastighetsmarknaden
och på andra områden i samhällslivet.
Den frågan har vi diskuterat tidigare
och givit till känna olika meningar. Jag
tror att man inte heller i denna fråga
utan vidare kan fastslå vad verkningarna
kommer att bli. När det gäller frågan
om räntorna, tror jag att vi från
socialdemokratiens håll inte lägger huvudvikten
vid de fruktade återverkningarna
på lånemarknaden av en räntehöjning,
utan vid att vi icke vill acceptera
den princip som är bärande i högerns
och folkpartiets program när det gäller
den ekonomiska politiken. Enligt deras
program skulle räntevapnet användas
för att komma till rätta med den inflatoriska
utvecklingen. Det är ett faktum,
att det är knappt om kapital för närvarande,
och vi kan inte acceptera att
räntan skall vara utslagsgivande för
vem som skall få använda kapital, d.
v. s. att den som vill och har råd att
betala den högsta räntan skall ha kapital
i första hand. Förutom en höjd ränta
skulle säkerligen kreditmarknaden i nuvarande
tid också behöva kompletteras
med fortsatta kreditrestriktioner, så att

man skulle få säkerhet för att kapitalet
ginge dit där det ur samhällets och det
allmännas synpunkt i första hand borde
komma till användning. Det är alldeles
säkert där som skiljelinjerna går. Vi
anser, att det i nuvarande tid behövs
en reglering av kapitalmarknaden och
anser oss inte kunna vara med om att
låta den regleringen skötas uteslutande
av räntan.

Det måste byggas bostäder, och vi
måste ha kapital därtill. År efterfrågan
på kapital från andra delar av kreditmarknaden
så starka, att det sparade
kapitalet inte räcker till, är det nödvändigt
att den som har makten sörjer
för att kapitalet kommer till användning
där det bäst behövs. Jag tror vi är
i en sådan situation i dag mycket mera
utpräglat än vi var den dag då kreditrestriktionerna
beslutades. De motiveverades
vid den tidpunkten närmast
med nödvändigheten av att komma till
rätta med investeringarna, tv investeringarna
verkade inflationsdrivande på
sitt sätt. Kreditrestriktionerna har trätt
i kraft och tillämpats under en period,
då penningknappheten har blivit ännu
mera märkbar och kanske till och med
på många områden mera besvärande.
Likviditeten inom de flesta företag är
ansträngd, därför att hela vårt ekonomiska
liv måste anpassas till en högre
kostnadsnivå. Det har nämnts här tidigare
i dag, att kostnaderna under dessa
två senaste år har stigit motsvarande 46
enheter i levnadskostnadstalet, vilket betyder
ungefär trettio procent. Detta betyder
antagligen inom företagen behov
av 30 procent högre rörelsekapital. Företagen
har haft stora vinster under de
senaste åren, men vinsterna har inte varit
tillräckligt stora för att täcka de ökade
kraven på likviditet, och därför är
det ansträngt på penningmarknaden.
Detta kan emellertid inte i och för sig motivera
att släppa penningmarknaden fri,
släppa alla restriktioner och låta räntan
avgöra vem som skall använda det kapital,
som nu finns.

Av de sociala reformer, som nämns i
de nio punkterna i folkpartiets interpellation,
tror jag nog att vi från social -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

demokratiskt håll liar ett levande intresse
för de allra flesta. Men vi har inte
tron på att man kan genomföra allt, om
man därjämte skall följa folkpartiets rekommendation
att sänka statens inkomster.

Man behöver inte vara professor i nationalekonomi
för att räkna ut, att om
man har mera pengar kan man ge ut
mera pengar. Är medborgarna i samhället
villiga att betala mera till den
gemensamma kassan, kan vi betala ut
mera därifrån också i form av sociala
förmåner. Skall vi minska inkomsterna,
måste vi minska antingen de sociala utgifterna
eller också andra utgifter. Det
finns ju en mycket stor utgiftspost i vår
budget, som inte är nämnd i någon av
interpellationerna, nämligen försvaret.
Vi har sett i de senaste dagarnas tidningar,
att beräkningar ger vid handen, att
det fordras ganska mycket i höjningar
också på försvarets område för att det
skall vara möjligt att upprätthålla en
försvarsberedskap som anses motiverad
med hänsyn till våra intressen och med
hänsyn till förhållandena uti i världen.
Att man under sådana förhållanden kan
såsom en förstahandspunkt aktualisera
frågan om en ytterligare sänkning av
skatterna kan jag inte riktigt förstå.

Inom fackföreningsrörelsen har vi
förutom folkpensionerna, som vi alldeles
säkert gärna alla vill vara med om
att förbättra i den utsträckning möjligheterna
medger, starkt intresse av särskilt
två ytterligare områden. Det gäller
sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen,
vilka ännu låter vänta på
sig.

En förbättrad sjukförsäkring har vi
särskilt intresse av, därför att arbetarna
på den allmänna arbetsmarknaden inte
har något stöd vid arbetsoförmåga på
grund av sjukdom. Det har däremot
tjänstemän och praktiskt taget alla anställda
inom det statliga och kommunala
området, men den enskilde på arbetsmarknaden
bär det inte. De som nu har
denna förmån utgör en tredjedel eller eu
fjärdel av samtliga löneanställda. Det är
naturligt om de övriga tre fjärdedelarna
begär sådana reformer att också de kan

komma i åtnjutande av trygghet vid
sjukdom. Man kan inte ordna denna sak
genom kollektivavtal, ty det finns alltför
många arbetsgivare, som inte har
möjlighet att ordna utbetalning av lön
under sjukdom på tillfredsställande sätt.
När t. ex. det endast finns två eller tre
anställda berör det för stor del av arbetsstyrkan
och blir mycket betungande,
i varje fall om en arbetares sjukdom
blir av längre varaktighet. Det är därför
nödvändigt att frågan ordnas i större
sammanhang, och jag förmodar av
det uttalande som finansministern har
gjort, att det kommer att bli i form av
en obligatorisk sjukförsäkring, upplagd
så att hjälpen därifrån kan bli tillfredsställande
även för dem, som mister sin
arbetsinkomst under sjukdomen.

Ungefär samma motivering kan användas
för frågan om lösningen av den
allmänna arbetarpensioneringen. Det är
samma förhållande där: vi har accepterat
såsom en naturlig sak, att de anställda
inom stat och kommun skall ha en ordnad
ålderspension, och den enskilda arbetsmarknaden
har också i mycket stor
utsträckning accepterat som naturligt
att tjänstemännen skall ha sådan pension.
Om dessa grupper motsvarar en
tredjedel eller endast en fjärdedel av
alla löntagare spelar liten roll i detta
sammanhang, med det är en naturlig
sak att de som icke har pensionsförmånerna
gärna vill skjuta frågan
om dem i förgrunden och säger: »Vi
väntar med intresse på den dag då lösningen
av denna för oss så betydelsefulla
fråga kan presteras.»

Detta kan inte ske utan medverkan
från vederbörande själva. Jag tror att
den ekonomiska upplysningen i samhället
nu har kommit så pass långt, att alla
är på det klara med att det icke bara
kan ställas krav och att man inte i propagandan
— vare sig det nu är progaganda
för den ena eller den andra parten
— kan röra sig bara med krav eller
löften. Vi måste samverka för alt åstadkomma
de resurser som är nödvändiga
för att genomföra vad vi önskar genomfört.
När det gäller de två stora reformer
jag har nämnt, sjukförsäkringen och i

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

synnerhet den allmänna arbetarpensioneringen,
rör det sig om så stora belopp
att ingen skall tro att han kan ställa sig
vid sidan om de problem som följer
med ett förverkligande av dem. När vi
yrkar på genomförandet av dessa reformer
vet vi, att det blir någonting som
vi alla får ta konsekvenserna av, och
jag tror, att vi på arbetarhåll är beredda
att ta dessa konsekvenser. Vi tror att det
är nödvändigt att frågan löses, och ju
förr den löses dess bättre är det.

Herr NORDENSON: Herr talman! Försommarens
sensationella händelser över
Östersjön och det diplomatiska efterspelet
med dess hänsynslösa nonchalerande
av svenska utredningar och synpunkter
har för svenska folket på ett slående sätt
aktualiserat osäkerheten och faran i vårt
utrikespolitiska läge. Många är ju de
som frågar sig om icke tiden nu är inne
för en omläggning av vår utrikespolitik
från neutralitetslinjen och att eventuellt
taga steget in i Atlantpakten.

Detta är ett utslag av en djup oro som
gripit vida kretsar av vårt folk på bredare
front än som kommit till uttryck i
dan offentliga debatten. Det är därför
ytterst angeläget att riksdagen får tillfälle
att klargöra sin syn på händelserna
och ge uttryck för sin reaktion. Det borde
enligt min mening skett i dag. Förmodligen
är det med hänsyn till utrikesministerns
frånvaro som finansministern
avböjt att gå in på de utrikespolitiska
spörsmålen. Det är beklagligt
att behöva gå med på detta, och herr
andre vice talmannens yttrande gör enligt
min mening ett klarläggande här i
kammaren ännu angelägnare. Jag vill
därför understryka vikten av att en utrikespolitisk
debatt kommer till stånd,
att debatten äger rum snart, och att
herr Undén är närvarande. Önskemålens
angelägenhetsgrad kommer enligt min
mening i samma ordning.

Jag vill nu, herr talman, övergå till
vårt därnäst viktigaste program: vår
ekonomiska politik.

För de maktägande har penningvärdets
hävdande förvisso stått som en

mycket viktig angelägenhet, men i arbetet
för detta har man samtidigt satt sig
tre mål före och hårt bundit sin handlingsfrihet
vid dessa. Det gäller sysselsättningens
bevarande på en mycket hög
nivå, oförändrade hyror och orörlig,
låg ränta. Det har blivit de dominerande
och oföränderliga bitarna i regeringens
ekonomiska puzzleläggning. Det måste ju
sägas till regeringens förtjänst, att med
dessa utgångspunkter kan den i varje
fall inte beskyllas för att ha gjort saken
lättare för sig, tvärtom. Genom den fixa
räntan har man avsagt sig ett av de
smidigaste penningpolitiska vapnen, och
det alternativ som återstått har varit
regleringar av allehanda slag.

Gent emot detta har oppositionen som
bekant satt penningvärdets bevarande
som det allra främsta målet och anbefallt
rörliga och generellt verkande medel.

Resultatet av den förda politiken har
blivit vad som kunnat förutses, en snedvridning
av marknaden som just nu håller
på att bringa oss in i ett verkligt betänkligt
dödläge. Vi har fått en kluven
kreditmarknad med stark spänning mellan
de olika sektorerna av kapitalmarknaden,
där de långa lånebehoven på
grund av den låga räntan ej blir tillräckligt
attraktiva för att få önskvärd täckning.
Ett latent lånebehov står i ko hos
riksbanken och väntar att få gå ut på
den alltför knappa kapitalmarknaden.
Det otillfredsställda behovet uppskattas
till omkring en miljard. Kreditmarknaden
hotar att gå i baklås.

Situationen har •— jag tror fullkomligt
riktigt — karakteriserats så, att vi
endast har tre alternativ att välja på,
nämligen en räntestegring, en ökning
av marknadens likviditet genom eftergifter
från riksbanken samt eu ytterligare
tvångsreglering av marknaden.

Påspädning av marknaden innebär ett
nytt incitament till inflation och förordas
säkerligen icke av någon. Tanken på
räntestegring har avslagits av bankofullmäktiges
majoritet, och därmed har man
hamnat i det tredje alternativet, nya regleringar.
Den här gången gäller det försäkringsbolagens
placeringsformer. För -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

modligen i en sund känsla av avsmak
för nya regleringar har riksbankschefen
överlåtit till herr Hall att skära till den
tvångströja, som är avsedd att tvingas
på försäkringsbolagen. Naturligtvis kan
man med en dylik lag dirigera det placeringssökande
kapitalet, men samtidigt
kommer det att skapa en än större spänning
i efterfrågan på kreditmarknadens
olika delar. Utströmningen av medel
från kreditinstituten för att på ena eller
andra vägen gå till de missgynnade kreditområdena
— med deras högre ränteläge
— kan bli så stark, att bankernas
likviditet försämras och att riksbanken
till sist nödgas lätta på likviditetsåtstramningen
och späda på marknaden.
Då har vi på denna väg fått tillbaka våra
svårigheter och måste med all sannolikhet
tillgripa nya regleringar. Jag
tror att vi då får anledning att minnas
uttrycket, att reglering föder reglering.

Men så får det enligt min mening
inte fortgå. Någon gång måste vi söka
komma ur den bundenhet som krigsförhållandena
skapade. Vi måste se till att
vi verkligen kommer tillbaka till en fri
och rörlig ekonomi med naturlig balans
på alla samhällslivets fält. »Regeringen»,
säger finansministern i sitt svar, »hyser
icke någon önskan att behålla detaljregleringar
längre än nödvändigt.» Jag tror
att vi just nu har ett mycket gynnsamt
tillfälle att komma ifrån speciella regleringar
och låta generellt verkande medel
styra marknaden.

Konjunkturen är genom likviditetsåtstramningen
starkt dämpad. Marknaden
har gått över från säljarens till köparens,
och priserna visar tendens att
sjunka. Räntans låsning har emellertid
medfört den omnämnda snedvridningen
av kreditmarknaden, så att tillströmningen
till de långsiktiga placeringarna på
grund av den låga räntan hotar att sina.

Med all önskvärd tydlighet pekar vårt
ekonomiska läge på en räntestegring.
Vad skulle resultatet bli, om vi tillgrep
räntevapnet? Jag skall tillåta mig att
söka göra en analys av läget.

Den första frågan är vilken räntestegring
som läget kan anses betinga. I sitt
interpellationssvar har finansministern

3 Första kammarens protokoll 1952. Nr 20.

tagit upp denna fråga till debatt, naturligtvis
för att omedelbart avvisa den.
Därvid gör han gällande, att enig opinion
hos myndigheter, enskilda kreditinstitut
och teoretiskt sakkunniga anser
en stegring på minst 1 procent erforderlig.
Här måste emellertid föreligga någon
missuppfattning. Enligt den mening
jag mött på alla håll i enskild företagsamhet
och bland sakkunniga är man
ense om att 1 procent mycket väl skulle
räcka för att bringa balans i nuvarande
läge. Många mena att redan 0,5 procent
skulle åstadkomma en väsentlig utjämning
av spänningen, och man är allmänt
ense om att vid 1 procents stegring skulle
kapitalströmningen till de långsiktiga
placeringarna bli fullt normal.

Man har alltid fått höra att om räntan
skall anlitas som penningpolitiskt medel
måste man ta till utomordentligt höga
stegringar för att få verkan. Med räntan
som ensamt medel i en inflationistiskt
präglad marknad kan det vara riktigt,
men i en genom likviditetsåtstramning
så dämpad marknad som den nuvarande,
där tendensen snarast är deflationistisk,
skulle förvisso en utomordentligt kraftig
effekt nås med en stegring av 1 procent.
Alldeles har de ekonomiska lagarna inte
upphört att fungera. Redan det förhållandet
att skillnaden för närvarande mellan
räntorna på de olika slagen av lån inte
är större än den är — inteckningslånen
ligga vid 3,0 procent och industrilånen
vid 4,25 procent —■ utgör ett starkt indicium
på att 1 procent skulle räcka.

Statsministerns ena invändning mot
räntestegring är att det skulle bli större
svårigheter att vid kreditgivningen ge
de offentliga investeringarna företräde.
Därvid måste vi dock ihågkomma att en
räntestegring väsentligt skulle dämpa industriens
benägenhet till investering och
dess anspråk på kreditmarknaden. I varje
fall skulle man efter en räntestegring
med all sannolikhet kunna använda mycket
mildare medel och mycket mjukare
frivilliga överenskommelser för att åstadkomma
den dirigering av marknadens
medel, som kunde anses oundgängligen
önskvärd.

Det andra skälet är att räntan medför

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

kostnadsstegringar. Detta är obestridligt,
men fråga är om detta bör helt avskräcka
oss. De områden, där räntestegringens
verkningar anses särskilt ömtåliga,
är nyproduktionen av bostäder, hyresmarknaden
och jordbrukskalkylen. En
räntestegring av 1 procent skulle medföra
en räntestegringskostnad vid nuvarande
bostadsproduktion av 15 miljoner
kronor per år. Beträffande äldre hyreshus
är att märka att räntestegringen endast
successivt gör sig gällande, eftersom
fastighetslånen i allmänhet är bundna.
Vidare kan de sänkta bränslekostnaderna
väntas medföra en viss kompensation.

I fråga om jordbrukskalkylen kan 1
procents stegring väntas medföra en utgiftsökning
på upp till 100 miljoner kronor.
Om detta slås ut på jordbrukspriserna
medför det en höjning av index
med 1 å 1,5 enhet.

En utväg är naturligtvis att möta dessa
kostnadsökningar med subventioner,
och därvid kan som en förmildrande omständighet
anföras att räntestegringen
med stor sannolikhet kan väntas bli övergående.
Personligen är jag dock av den
meningen, att det riktiga vore att vi accepterade
de uppkommande kostnadsstegringarna
där de framkommer. Jag
vågar ifrågasätta detta av två skäl. Jag
tror att det på lång sikt är omöjligt att
komma ur de svårigheter vi dras med
utan att det kostar en del uppoffringar
och svårigheter. Tanken att vi skulle
kunna lösa alla våra ekonomiska problem
och komma till en önskvärd balans
smärtfritt för alla parter är en illusion.
Förr eller senare måste vi ta svårigheterna,
och jag tror att förutsättningarna just
nu med rådande marknadsläge är relativt
gynnsamma. Det andra skälet är att
jag tror, att en räntestegring skulle bli
jämförelsevis snabbt övergående och
därmed även de besvärliga kostnadsstegringarna.

I det läge, som nu råder, finns det
alla skäl att antaga, att en fortsatt restriktiv
politik tillsammans med en räntestegring
på 1 procent skulle medföra en fortsatt
icke obetydlig sänkning av marknadens
priser. Därmed skulle automatiskt

åstadkommas en viss kompensation för
fördyringen genom räntestegringen. Vidare
skulle denna vändning förvisso
medföra, att betingelser ganska snart
inträdde för en sänkning av räntan, och
då hade man genom åtgärden skapat en
naturlig balans på kreditmarknaden. Både
i Tyskland och Holland, där räntan
tillgripits för att skapa balans, bär verkningarna
blivit sådana, att man ganska
snart har kunnat sänka räntan.

I Väst-Tyskland höjdes räntan den 27
oktober 1950 från 4 till 0 procent, men
redan efter ett och ett halvt år kunde
en sänkning ske till 5 procent, och ett
halvt år senare sänktes räntan till 4,5
procent. Samtidigt har ett enastående
uppsving ägt rum i Väst-Tyskland, vilket
resulterat i en uppgång i enbart dollarreserven
från ingenting till en halv
miljard och i en förbättring av D-marken
nära nog till jämställdhet med
schweizerfrancen. Man kan näppeligen
säga att räntestegringen skadat det landet
och dess ekonomi.

Holland höjde sin ränta i september
1950 från 2,5 till 3,5 procent, men har i
augusti 1952 kunnat sänka den till 3 procent.
Även för Holland har valutareserven
under dessa år väsentligt förbättrats.

Det finns sålunda goda skäl att antaga,
att även hos oss en räntestegring skulle
bli relativt övergående men bidraga till
en sundare och starkare ekonomisk ställning.

Nu sägs det ofta att räntestegring verkar
ogynnsamt endast på vissa punkter
och på vissa grupper och är därmed
orättvis. Den anmärkningen kan man
emellertid i lika hög grad rikta mot regleringarnas
verkningar. När man föreslår,
för att hålla räntan nere, att man skall
ingripa i försäkringsbolagens placeringssätt,
så är detta en klar diskriminering
av försäkringstagarna. Man försämrar
försäkringsföretagens möjligheter till
lönsamma placeringar och fördyrar försäkringarna
för försäkringstagarna. Därtill
sker detta samtidigt som man genom
penningvärdeförsämringen reducerat
värdet av försäkringarnas värde till hälften.
Om denna reglering genomföres

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

drabbas alltså försäkringstagarna av en
dubbel orättvisa.

Mot bakgrunden av vad jag här anfört
vill jag bestämt göra gällande, att
vårt läge just nu är sådant, att en räntestegring
skulle avveckla spänningen och
tvekluvenheten på kreditmarknaden, få
begränsade ogynnsamma verkningar,
som delvis skulle kunna genom prissänkningar
elimineras, ocli icke minst
att räntestegringen med mycket stor
sannolikhet kan väntas bli relativt kortvarig.
Det är också att märka, att de
kostnadsstegringar, som skulle följa av
en räntestegring, skulle bli ojämförligt
mindre än de som under senaste år
drabbat oss genom att regeringen vägrat
att införliva räntevapnet i sin arsenal i
kampen för penningvärdets bevarande.
Den stora vinsten vore att vi sluppe
nya regleringar som med stor sannolikhet
snart skulle föda ytterligare regleringar
och steg för steg föra oss längre
från det vi strävar efter, en fri marknadshushållning.

Hur svårt det är att styra ekonomien
med regleringar, framgår av följande
exempel. För att dämpa företagens benägenhet
att öka sin investering i lager
beslöts för ett år sedan en inskränkning
i avskrivningsrätten för lagerökningar.
Nu har konjunkturen vänt, så att en
tillämpning av denna bestämmelse skulle
medföra att en del företag finge erlägga
skatt för rent fiktiva vinster, som
de med allra största sannolikhet inte
ens i framtiden skulle kunna få in. Det
synes självklart att en rättelse måste ske
med hänsyn till det ändrade läget. Men
kvar står, även om rättelse sker, ett slående
exempel på regleringsekonomiens
svårigheter.

Det råder en anmärkningsvärd skillnad
mellan den inställning som regeringen
intar till de internationella ekonomiska
problemen och de nationella.
I förra fallet arbetar man för största
möjliga rörlighet och obundenhet; liberalisering,
låga eller inga tullar, anslutning
till de internationella organ som
avser ökad rörlighet och friare varuutbyte,
allt tankegångar som jag i princip
kan acceptera. Å andra sidan för man

en inhemsk ekonomisk politik hårt och
ovillkorligt bunden på vissa kardinalpunkter,
och man går in för att lösa de
uppkommande svårigheterna med regleringar,
såsom räntereglering, kreditreglering,
investeringsavgifter, snävare
avskrivningsregler etc. Så motstridiga
principer för den inre och den yttre
ekonomien måste skapa allvarliga svårigheter,
dubbla prisnivåer, svårigheter
vid avtalsförhandlingar och mycket annat
som vållar minskad rörlighet hos
näringslivet och hämmar utvecklingen.
En fri rörlig internationell ekonomi
kräver en rörlig politik och fria marknadsförhållanden
inom varje enskilt
land.

Det förtjänar påpekas, att en av
OEEC tillsatt expertkommitté med uppgift
att undersöka möjligheterna att
åstadkomma en förbättring i mjukvalutaländernas
ställning enhälligt understrukit
vikten av att anlita penningpolitiska
medel, främst räntan.

Som vanligt får vi, herr talman, höra,
att oppositionen icke har något alternativ.
Trots åratals ivrigt spanande har
regeringen inte lyckats upptäcka något
sådant. Fastän jag är son till en ögonläkare
och bror till en annan ögonläkare
tilltror jag mig inte att kunna bota
denna regeringens envisa starrblindhet.
Jag frågar mig ibland om inte regeringen
har stirrat alltför mycket på och
bländats av sin egen förträfflighet.
Trots detta faktum skall jag tillåta mig
att sammanfattningsvis ge uttryck för
vad jag möjligen skulle kunna kalla för
ett alternativ. Det innebär: att fortsätta
och fullfölja allsidigt den ekonomiska
åtstramning, som sedan en tid pågått,
även på utgiftssidan och begagna det
gynnsamma tillfället att med en räntestegring,
som kan väntas bli relativt
övergående, ta ett stort steg från de stela
regleringarnas ekonomi mot en friare
ekonomi med naturlig balans.

Herr WERNER: Herr talman! Höstens
andrakammarval och den i samband därmed
förda debatten företer bilden av elt
folk som under i allmänhet goda sam -

36 Nr 26. Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

liiillsförhållanden splittrar sönder sig på
detaljfrågor utan förmåga att kunna samla
sig kring större nationella uppgifter.

Mitt i en värld som våndas över vad
morgondagen kan bära i sitt sköte anstränger
vi oss att så att säga kromosombehandla
våra inre svårigheter och
jaga upp känslorna över sådana ting som
grispremier och svartrostskador i den
underförstådda avsikten från vissa håll
att egga upp konsumenterna emot jordbrukarna
för att dessa fått någon del av
den allmänna lönelyftningen, eller rättare
sagt en viss kompensation för sina
ökade kostnader och penningvärdets
fall.

På en punkt har oppositionen varit
samstämmig och målmedveten, nämligen
när det gällt att rikta angrepp mot
bondeförbundet för dess inträde i regeringsställning
tillsammans med socialdemokraterna.
Här har högern och folkpartiet
funnit varandra. I avsikt att såra
för att döda har de sökt alt komma det
alltid förhatliga bondeförbundet till livs.
Företeelsen är lika gammal som bondeförbundet
självt. Allt ifrån början av
jordbruksbefolkningens politiska frigörelsekamp,
som den politiskt splittrade
jordbrukarkåren i ren självbevarelsedrift
påbörjade för fyrtio år sedan, har de
intressen, som har allt annat än jordbrukets
ekonomiska välstånd för ögonen,
ansträngt sig att splittra landsbygdens
väljarkår för att återigen förvandla
landsbygden till en politisk jaktmark för
sina syften. Man måste beklaga framtidens
jordbrukargenerationer och med
dem landsbygdsbefolkningen i dess helhet
om denna splittringsaktion skulle
lyckas. Landsbygdsbefolkningens välstånd
och landsbygdens näringsliv är så
fast förankrade i jordbrukets lönsamhet
och möjligheten att behålla en både producerande
och konsumerande folkgrupp
på landsbygden att samtligas intressen
är oupplösligt förenade med jordbrukets.
Det hänför sig till det gamla ordspråket,
att »när bonden har pengar har alla andra
pengar».

Kritiken mot bondeförbundet för dess
samverkan i regeringen med majoritetspartiet
socialdemokraterna har av oppo -

sitionen stämplats som ett svek mot vitala
samhällsbevarande intressen. Man
antyder att bondeförbundet härigenom
hjälpt socialdemokratien i någon sorts
samhällsfördärvlig strävan, ibland uppblandat
med påståenden att bondeförbundet
tagit ledningen inom regeringen
och därigenom tillskansat jordbruket
orättmätiga fördelar på skattebetalarnas
och konsumenternas bekostnad. Man har
härvid icke skytt någon möda att skapa
en falsk bild av hefa den inrepolitiska
situationen. För väljarna har man sökt
dölja det faktum att socialdemokraterna
i riksdagen ensamma och ännu mer med
kommunisternas hjälp gentemot en aldrig
så samlad borgerlig opposition innehaft
och med stöd av kommunisterna
fortfarande innehar en absolut majoritet
som möjliggör för en socialdemokratisk
regering att emot de borgerligas veto genomföra
mycket vittgående förslag. Det
kan för övrigt icke vara en ur någon
synpunkt önskvärd ordning att viktiga
frågor inom riksdagsutskotten skall avgöras
med lottens hjälp och att det slutliga
avgörandet göres beroende av den
kommunistiska riksdagsgruppens ställningstagande.

Vad som skett genom koalitionen är
endast att ett regeringsdugligt underlag
skapats för en i dagens läge stabiliserande
och samhällsgagnande politik. För
ett litet parti som bondeförbundet, vilket
har att i realpolitisk handling söka
bevaka en eftersatt folkgrupps intressen,
måste det vara en skyldighet att utan
uppgivande av sina huvudprinciper bryta
sin isolering för att praktiskt söka
fullgöra något av sina skyldigheter emot
sin väljarkår. Härvid följer bondeförbundet
endast den koncentrerade definition
som högerledaren Hjalmarson någon
gång före valet gav av vad politik
är, nämligen att »politik är förmågan
att träffa förnuftiga kompromisser i
praktiska ting och därvid envetet och
målmedvetet hävda sin rörelses grundsatser».
När nu bondeförbundet för sin
del tillvaratagit och följt denna anvisning
stämplas partiet öppet eller smygande
såsom ett inte längre borgerligt
parti. Försåtligt och listigt har detta ar -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

gument i skilda former utnyttjats i valkampanjen
och icke heller förfelat sin
verkan. Det synes bli nödvändigt att
gång på gång slå fast att bondeförbundet
till hela sin struktur och i sitt ursprung
är och måste förbli ett samhällsbevarande
och samhällsbyggande parti.
Inget annat parti kan uppvisa en representation
med så fast förankring i det
borgerliga samhällets grundval, nämligen
jorden, som bondeförbundet. Jag har
anledning att ännu en gång fastslå detta
så mycket mer som herr Ohlin just nu i
andra kammaren ställde frågan: »Finns
det någon ideologisk skillnad emellan
bondeförbundet och socialdemokraterna
så ska jag be att få veta detta.»

Trots de relativt gynnsamma resultat
som samarbetet medfört för väljarna
har vissa gränsskikt av bondeförbundets
väljarkår tagit intryck av propagandan
och uteblivit vid valet. Det skulle ej
vara ärligt att förneka detta. Framtiden
kommer dock att visa att en försvagning
eller förintelse av bondeförbundet måste
få olyckliga följder samt leda ut i politisk
hemlöshet för landsbygdsfolket med
en ohämmad exploatering av dess arbete
och produkter som följd. I glädjeyttringarna
över bondeförbundets tillbakagång
i valet borde kanske i någon mån ges
rum för minnet av andra partiers motgångar,
exempelvis de frisinnades nederlag
1932 och högerns 1948, då partiet
förlorade IG platser, eller mer än
tre gånger vad bondeförbundet förlorat
i år. Här kan vara på sin plats att citera
en harmsen bondeförbundares insändaresvar
i en värmlandstidning, där han i
sina slutord säger: »Segrar och nederlag
växla, men för den organisation, som
bygger sin propaganda på att girigt och
listigt baktala och illa berykta sin nästa,
skymtar nederlaget redan innan den
första berusningen efter segern försvunnit.
»

Bland kommentarerna till valet kan
skönjas förhoppningen att bondeförbundet
nu på grund av valmotgången skulle
lämna regeringen. Det är anledning att
framhålla att ett sådant steg enbart på
grund av valet skulle leda partiet ut i
politisk betydelselöshet. Fn sådan bryt -

ning kan endast ske om oförenliga politiska
motsättningar emellan de samverkande
partierna skulle komma att uppstå.
Det kan i detta sammanhang vara
skäl att påpeka, att om sådana samarbetsformer
skulle uppstå, som för partiet
skulle innebära en politisk underkastelse
eller ett uppgivande av partiets
samhällsbevarande grundåskådning, vore
detta icke en användbar arbetsform för
partiets fortsatta politik. Hittills vunna
resultat av regeringspolitiken pekar
dock hän på att arbetet i stort sett varil
till gagn för landet och att vi är på väg
att åvägabringa stabilitet och balans i
samhällsekonomien.

Alternativet till den nuvarande regeringskoalitionen,
nämligen att oppositionen,
då främst folkpartiet, finge övertaga
regeringsansvaret företer inga särskilt
lockande aspekter. Det skulle säkert
både för oppositionen och svenska folket
vara lärorikt om den finge försöka
att i praktiken omsätta alla sina vittgående
vallöften om ökade förmåner
med därmed följande ekonomiska konsekvenser,
samtidigt med det framträdande
kravet på sänkta skatter. Att tro,
att det går att bygga ett regeringsunderlag
på en minoritet, som i sin propaganda
så grundligt förstört förutsättningarna
för ett överbyggande samarbete med
arbetarvärlden måste vara en naiv övertro.
Att emot arbetarorganisationer i
hård opposition kunna föra en för samhället
lugn och gagnande politik torde
visa sig vara en omöjlighet. De medel
som oppositionen valt att för sina syften
vinna bondeförbundet är i detta sammanhang
ävenledes diskutabla.

Det sagda utesluter dock icke, att kritik
icke kan riktas mot den förda regeringspolitiken
i vissa detaljfrågor. De
ingrepp och speciella åtgärder, som på
olika punkter vidtagits för att söka
åstadkomma ekonomisk balans och hejda
inflationen, måste helt naturligt bli
impopulära för stora grupper. Härtill
kan sägas att många av dessa ingrepp
tillkommit punktvis utan att ha infogats
i ett överskådligt och till sina verkningar
kontrollerbart sammanhang. Snarare
kan siigas, att regeringen allt för mycket

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

i sitt handlande letts av tillfälliga snabbt
skiftande svängningar i konjunkturerna
eller påverkats av vissa tillfälliga propagandakrav,
mot vilka regeringen bort
kunna visa större fasthet. I ett snabht
förändrat konjunkturläge kan den samlade
effekten av dessa speciella åtgärder
komma att verka skadligt och hämmande
på viktiga avsnitt av produktionslivet
och motivera, att lättnader sker i
snabb anpassning till senare inträdda
förhållanden. Dessa av exceptionella förhållanden
betingade exceptionella åtgärder
bör därför ingaluda betraktas såsom
oantastliga, då själva motivet för deras
tillkomst icke längre är för handen.

Till de åtgärder som sålunda icke bör
förlängas under ännu ett år, alltså under
1953, hör den tvångsmässiga insättningen
å spärrkonto av skogsintiikter. Hela
denna anordning byggde på en mycket
kortvarig uppgång av virkespriserna,
som väckte den kungliga svenska avundsjukan
mot skogsägarna och genom framför
allt folkpartiets upprepade framstötar
ledde till såväl denna åtgärd som
även dess följdföreteelse, konjunkturvinstbeskattningen.
Genom de starkt fallande
virkespriserna och den minskade
köplusten i fråga om virke är själva grunden
för en prolongering borta. Vad som
nu eventuellt återstår av ett höjt skogspris,
är endast vad som motsvarar penningvärdets
fall, vilken kompensation
rimligtvis icke hör förmenas tillkomma
även skogsägarna. När hela löntagar- och
tjänstemannavärlden erhållit kraftiga lönelyftningar
med retroaktiv verkan, kan
det icke vara förenligt med rimlighet
och rättvisa under nu inträdda läge, att
en mindre skogsägare icke skulle fritt
få disponera sin inkomst, isynnerhet när
beloppet är så lågt som något över tretusen
kronor, särskilt där skogsintäkterna
är familjens väsentliga försörjningsunderlag.
Exempel kan ges på tjänstemannalöner,
vilka höjts med många
tusental kronor utan att inkomsttagarens
dispositionsrätt ifrågasatts. Då jag
undvikit att tala om årets spärrkontoinsättning
och det i skogstrakterna dåliga
skördeutfallet, har detta skgtt i fullt
medvetande om att skogsintäkter och

jordbruksinkomster icke bör eller kan
sammanblandas. Men det bör i vissa fall
dock beaktas att skogsintäkterna ofta
nedlagts i omkostnader för en skörd,
som lämnar brukaren endast stora förluster.
Folkpartiorganet Dagens Nyheter
kallar visst detta att jordbrukaren bäddas
i bomull. Jordbrukare i sådant eller
andra särskilda trångmål bör beredas
vidgade möjligheter att erhålla dispens
från den obligatoriska insättningen. Del
kan eljest befaras, att sådana strandsatta
jordbrukare ruineras eller tvingas ut på
lånemarknaden, och intetdera kan vara
försvarbart. Däremot bör den frivilliga
insättningsformen bibehållas och inarbetas
i skattesystemet.

Det kan vidare ifrågasättas, om icke
även investeringsavgiften vid den omsvängning
av konjunkturen som skett
bör kunna upphöra, framför allt inom
mera känsliga delar av näringslivet. De
stora kostnaderna vid nyinvesteringarna
är i och för sig så pass återhållande
element att ytterligare påbyggnader slutligen
endast kan leda till stagnation och
arbetslöshet. Samma är förhållandet med
den i sina ursprungliga former ännu
kvarlevande byggnadsregleringen. Tiden
borde dock nu vara mogen för att släppa
efter på åtminstone det mindre bostadsbyggandet
och på reparations- och förbättringsarbeten
på äldre byggnader, och
icke konservera en byråkrati på området
med en djungel av onödiga bestämmelser.
Att därjämte söka upprätthålla
ett brottsbegrepp i fråga om dem, som
ofta med egna materialier och egen arbetskraft
utan nådigt tillstånd utfört ett
nödvändigt mindre byggnadsarbete är i
längden orimligt. Detta kan i längden
varken vara lyckligt eller möjligt. Byggnadskostnadernas
höjd är även här ett så
verksamt korrektiv mot onödiga företag
att ytterligare restriktioner synes helt
överflödiga.

Fjolårets fastighetstaxeringar ledde
över hela linjen till kraftigt höjda taxeringsvärden.
Fastighetsägarna, särskilt
då ägarna av annan fastighet eller bostadsfastighet,
kommer härigenom att i
stor utsträckning få vidkännas en kraftigt
ökad skattebörda. Särskilt gäller

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

detta, där fastigheten är högt gäldbunden
eller där ägaren på grund av hög
ålder eller sjukdom måste redovisa låg
eller ingen inkomst av fastigheten. För
dessa verkar fastighetsskatten i en mot
principen om skatt efter förmåga rakt
omvänd ordning. Det måste nu vara
ofrånkomligt att frågan om fastighetsskattens
vara eller icke vara äntligen
upptages till slutgiltig prövning, eller
ock att en revision av hela systemet sker.

Sommarens och höstens väderlek har
som bekant varit mycket ogynnsam för
jordbruket och skadorna på skörden genom
det ideliga regnandet, omväxlande
med svår frost, har blivit mycket stora
i skilda delar av landet. I vissa fall kan
dessa skador bli katastrofala för den enskilde
jordbrukarens ekonomi, i synnerhet
för skuldsatta jordbrukare, som nyligen
tillträtt sina gårdar. Då det är
tredje året i rad skördeskador uppträtt
— särskilt på vårsäden — är det nödvändigt
att stödåtgärder vidtas för att
ekonomiskt hjälpa dem, som drabbats
hårdast. Det är att hoppas, att den utredning
om skördeskadornas omfång,
som nu satts i gång, skall ge till resultat
att effektiva stödåtgärder vidtages.

Slutligen vill jag framhålla nödvändigheten
av att statsmakterna för en sådan
politik, att produktionen kan upprätthållas
och avsättningen av produkterna
främjas. Hela vårt ekonomiska framåtskridande
är beroende av om vi ständigt
kan öka produktionen och höja
dess avkastning. Det finns många eftersatta
behov inom skilda områden av
samhällslivet, i fråga om vägväsende och
kommunikationer, socialvård och undervisningsväsende
in. in., men vi kan tillgodose
dessa behov endast i den mån
produktionen skapar det nödvändiga
ekonomiska underlaget härför.

Dess bättre synes konjunkturläget för
närvarande inte ge anledning till större
pessimism, men det är svårt att förutsäga,
hur det kommer att utveckla sig
framdeles. Eu allvarlig belastning på
vårt näringsliv utgör det genom »engångsinflationen»
starkt höjda kostnadsläget.
Detta är särskilt kännbart för
våra exportnäringar. Dessa måste nu ar -

beta under en alltmer hårdnande konkurrens
på världsmarknaden, som kan
medföra en allvarlig nedgång i vår export.
Detta är så mycket farligare, som
vår valutareserv trots de höga exportinkomsterna
under år 1951 alltjämt är
otillräcklig och dessutom befinner sig i
sjunkande. Den alltför ringa valutareserven
ger oss inte den handlingsfrihet i
fråga om utrikeshandeln, som skulle vara
önskvärd.

Bondeförbundet har alltid arbetat för
att höja och utveckla näringslivet såväl
på landsbygden som i hela vårt land.
Jordbruket utgör själva grundvalen för
näringslivet, och därför är det självklart
att vi ser som vår uppgift att främja
dess bärkraft och utveckling. Vi har
dock alltid haft blicken öppen även för
andra näringars behov, och denna näringsvänliga
politik ingår som ett led i
bondeförbundets verksamhet inom regeringen.
En politik, som ger goda resultat
till gagn för alla samhällsgrupper
i vårt land, det är den målsättning bondeförbundet
sålunda satt för sitt politiska
arbete.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Folkpartiet
har uttryckt önskemål om en principiellt
betonad debatt, och drar i sin
interpellation den slutsatsen av årets
val, alt de socialistiska idéernas grepp
om folkopinionen har försvagats och
kräver därför maktfördelning och samverkan.
Tillåt mig att göra ett par kommentarer
till denna folkpartistiska
ståndpunkt.

Det är riktigt, att socialdemokrater
och kommunister, som huvudsakligen
stödjer sig på arbetarklassen, bär en
mindre röstövervikt gent emot de borgerliga
nu än tidigare. Vid 194G års val
hade socialdemokrater och kommunister
383 000 röster mera än de borgerliga
partierna tillsammans. Vid årets val —
det tredje som socialdemokratien genomför
under herr Erlanders ledning —
blev denna röstövervikt endast 32 000.

Men berättigar detta till slutsatsen, att
de svenska arbetarna vänder sig mot
socialistiska tankegångar? Nej, det tror

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala

jag inte. Socialdemokratien, som förlorade
125 000 röster jämfört med 1950,
bär inte bedrivit en socialistisk politik.
De väljare som lämnade socialdemokratien
kan därför inte ba gjort det av
de skäl, som görs gällande i folkpartiets
interpellation. Motsatsen är fallet. Det är
frånvaron av en socialistisk politik som
har fört till det socialdemokratiska bakslaget.
Det är en slutsats som också en
del socialdemokratiska tidningar kommit
fram till. Jag erinrar om att Aftontidningen
dagarna efter valet skrev följande:
»Det är inte missnöjet med en
socialistisk politik, utan kanske snarare
frånvaron av en sådan, som förorsakat
socialdemokratiens motgång.»

Just där, tror jag, ligger förklaringen.
När den socialdemokratiska ledningen
gör gemensam sak med reaktionen i
kampen mot socialismens företrädare
blir resultatet framgång för de borgerliga.
Den besinningslösa förtalskampanjen
mot det kommunistiska partiet gav
inte den slags utdelning man räknade
med, kanske framför allt därför att de
socialdemokratiska väljarna och framför
allt de socialdemokratiska arbetarna
helt enkelt inte ville vara med om dylika
kampanjer och därför i större utsträckning
än tidigare stannade hemma
på valdagen. En del tidigare socialdemokratiska
väljare röstade sannolikt
också med något av de borgerliga partierna.
De följde då det besked som de
fick i den socialdemokratiska propagandan,
exempelvis genom Ny Tid i Göteborg,
som skrev, att del viktigaste var
inte, att man röstade med socialdemokraterna,
utan det viktigaste var att man
röstade och icke lät sin röst gå till kommunisterna.
De göteborgska socialdemokraternas
ledning blev bönhörd över
hövan. Folkpartiet blev det största partiet
i denna utpräglade industri- och arbetarstad,
men kommunisternas ställning
kunde man inte rubba. Socialdemokraterna
förlorade inemot 10 000 röster
jämfört med 1950, och tendensen var
densamma över hela landet. Fyra partiers
gemensamma ansträngningar att till
varje pris och med utnyttjande av de
mest lumpna medel och metoder försöka

politik m. m.

utplåna kommunisternas inflytande ledde
till nederlag för socialdemokraterna
och bondeförbundet, under det att kommunisterna
i huvudsak höll ställningen
från 1950 års val. Besvikelsen häröver är
ungefär lika stor hos folkpartiet och högern
som hos socialdemokratiens ledning.

Jag är övertygad om att intet annat
parti här i landet skulle ha kunnat hålla
stånd mot en kampanj liknande den, som
organiserades mot oss. Vi kunde det,
därför att vi orubbligt företräder en socialistisk
linje i vår politik. Valresultatet
bör också ha klargjort för socialismens
motståndare, att det finns en stark
och sund kärna av socialistiskt tänkande
arbetare i vårt land, en kärna som är
mångdubbelt större än vad kommunisternas
väljarkår ännu är. Det är i medvetande
om det som vi vågar säga att
kommunistiska partiets faktiska styrka
inte kan avläsas enbart i röstsiffrorna
vid senaste riksdagsmannaval.

Folkpartiet gör ett stort misstag, när
det påstår att socialdemokratiska partiets
tillbakagång är ett bevis för att arbetarna
inte vill ha socialism. Som jag
tidigare sade har den politik, som regeringen
Erlander har fört och alltjämt för,
inte någonting med socialism att göra.
Regeringens prispolitik, skattepolitik och
ideliga eftergifter för storfinansens önskningar
endast komprometterar socialismen
och är i det långa loppet en faktisk
hjälp åt folkpartiet och högern.

När statsministern förklarar, att det
bedrivs en socialistisk politik i Sverige,
och till och med påstår att socialismen
är införd i vårt land, som han gjorde
på kongressen i Milano, är det milt sagt
att göra en vrångbild av verkligheten.
Vad är det för slags samhälle vi har här
i Sverige? Vad är det för ett samhälle,
som statsministern kallar för socialistiskt?
Jo, det är ett samhälle, där hela
den ekonomiska och därmed även den
faktiska politiska makten ligger i händerna
på storfinansen, på de väldiga privatkapitalistiska
monopol, som växt
fram med särskild kraft just under den
tid socialdemokratien regerat.

För tjugu år sedan var inte den eko -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

nomiska makten så koncentrerad hos ett
fåtal finansmagnater som den nu är.
Ledningen för de flesta storföretagen är
numera centraliserad hos finansgrupperna
kring tre storbanker. Direktionen
i dessa finanssammanslutningar bestämmer
över produktionen, priserna, export
och import o. s. v. De har i verkligheten
tagit statsmaktens grenar allt
mer i sin tjänst, och de utövar alltmer
ett dominerande inflytande över hela det
kulturella livet och behärskar i stort sett
hela den väldiga offentliga propagandaapparaten.
De bestämmer, om fabrikerna
skall hållas i gång eller om arbetarna
skall avskedas. De håller hjulen i gång
bara så länge de finner det ur egen ekonomisk
synpunkt lönande. De bestämmer
vad som skall produceras och fastställer
också i verkligheten priserna,
även om vi officiellt har någonting som
kallas för priskontroll här i landet.

Sådant var läget, innan socialdemokratien
fick ledningen av regeringen,
och så är det nu. Skillnaden är bara den,
att de privata monopolen är ännu mäktigare
nu än för tjugu år sedan.

I den grundläggande sociala frågan om
äganderätten och bestämmanderätten
över produktionen och de rikedomar
medborgarna skapar bär ingen förändring
skett till folkets förmån under socialdemokratiens
regeringstid.

Tag exempelvis rikedomarnas fördelning
i vårt land! När socialdemokratien
övertog regeringsansvaret för tjugu år
sedan, saknade enligt officiella uppgifter
73 procent av folket förmögenhet.
Nu, tjugu år senare, saknar 82 procent
av folket förmögenhet, medan en liten
klick, som uppgår till 3 procent av inkomsttagarna,
äger över 70 procent av
de samlade förmögenheterna. Man kan
således inte påstå att det skett någon
omfördelning av rikedomarna, och inte
heller att någon utjämning har ägt rum.
Motsatsen är fallet: det lilla skiktet av
besuttna blir allt mindre till antalet men
får samtidigt allt större ekonomisk och
därmed även politisk makt.

Jag erinrar om att under socialdemokratiens
regeringstid har nationalinkomsten
i pengar räknat ungefär sex -

dubblats. Även om man tar hänsyn till
penningvärdets försämring, innebär detta
att landet som helhet har blivit ofantligt
mycket rikare under de två sista
årtiondena. Men arbetarna och med dem
jämställda har bara fått smulorna. Det
är de stora kapitalsammanslutningarna
som bär tagit lejonparten. Den penningvärdeförsämring
som genomförts innebär,
att en arbetare som 1935 förtjänade
5 000 kronor nu måste förtjäna 11000
kronor för att hålla samma standard,
men genomsnittsförtjänsten var 1950 endast
7 500 kronor.

Sedan 1932 har de samlade skatteinkomsterna
för stat och kommuner ungefär
tiodubblats, men denna tiodubbling
av skatteuttaget har inte i första hand
drabbat de stora inkomsttagarna och företagen
utan de mindre inkomsttagarna.
Bolagen svarar endast för omkring 10
procent av samtliga skatter här i landet.

Det är riktigt att vissa sociala reformer
av betydelse har genomförts under
1930-talet och de första åren efter krigsslutet.
Men nu är det reformstopp igen.
Det finns visserligen några vaga löften
i interpellationssvaret, men det har i
varje fall ett par år varit reformstopp.
Statsministern förklarade i valrörelsen,
att vi »förtog oss 1946 på socialpolitikens
område». Därför vägras alltjämt
folkpensionärerna den standardhöjning
de har blivit lovade. Därför har den
fria sjukvården lagts på is, och därför
låter regeringen eller har i varje fall
hittills låtit de sociala reformernas realvärde
sjunka allt eftersom kronans
köpkraft förstöres. Vi har kommit därhän
att de allmänna barnbidragen måste
höjas med 35—40 procent för att behålla
sitt realvärde, folkpensionerna
måste höjas med 60 procent enligt en
beräkning av von Hofsten som är sakkunnig
i socialstyrelsen, moderskapshjälpen
med 100 procent, moderskapspenningen
med 95 procent o. s. v. för
att realvärdet skall återställas. Det är
på samma sätt över hela linjen i ett land
som brukar förses med den vackra beteckningen
Socialsverige.

Bostadsfrågan är vår tids största so -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

ciala problem, förklarade statsministern
för någon tid sedan. Det är riktigt. Men
vad gör regeringen för att komma till
rätta med detta sociala onda? Det beräknas
att vi har en brist på minst 100 000
bostadslägenheter. Långtidsutredningen,
som varit regeringens organ, uppställde
för en tid sedan en plan, enligt vilken
det skulle byggas 00 000 lägenheter årligen
under tiden 1951—1955. Första
året byggdes det 39 000 lägenheter, och
i år kommer det sannolikt att byggas
ungefär lika många. Efter de två år, som
denna plan bar varit i kraft, har det således
blivit en eftersläpning på omkring
40 000 lägenheter. Om regeringen skall
fullfölja sin egen plan, fordras det alltså
en årlig produktion av mellan 70 000
och 75 000 lägenheter under de närmaste
tre åren. Men det är ingenting som tyder
på att regeringen ämnar försöka få
till stånd en så pass omfattande bostadsproduktion.
Därför får vi väl vänta oss
att resultatet blir tilltagande brist på
bostäder, och ännu fler kommer att förgäves
stå i bostadskön för att få tak över
huvudet.

Jag har velat på några väsentliga
punkter erinra om resultatet av den socialdemokratiska
regimen. I den socialdemokratiska
propagandan brukar man
dra fram de stora framgångar, som har
nåtts här i landet under tiden från 1932.
Men den slutsats, som jag ofrånkomligen
kommer till, blir att det inte skett
någon som helst genomgripande förändring
av samhället efter tjugu års nästan
oavbrutet socialdemokratiskt regerande.
Det är alltjämt så, att det är storfinansen
här i landet som är våra verkliga
herrar, även om herr Nordenson nyss
talade om de makthavande, när han vände
sig till regeringen. Regeringen kontrollerar
inte alls de privata monopolen.
Det är motsatsen som är fallet: det är
monopolen som i allt större utsträckning
övertar kontrollen av både staten
och regeringen.

En sådan politik kan såvitt jag förstår
inte entusiasmera arbetarna i vårt
land. De har trott på de program och
löften, som socialdemokratien portionerat
ut, och de vill också ha en omgestalt -

ning av vårt svenska samhälle i socialistisk
riktning, och de börjar nu upptäcka,
att den socialdemokratiska ledningens
politik inte leder åt det hållet. Därför
börjar de vända socialdemokratien
ryggen.

Arets val är ett av exemplen på det.
Tendensen pekar på borgerlig majoritet
bland väljarna och i riksdagen. En sådan
utveckling kan emellertid hindras
under förutsättning att socialdemokratiska
och kommunistiska arbetare håller
ihop för åstadkommande av en socialistiskt
inriktad politik emot storfinansen
och dem som går dess ärenden. Det borde
ju vara rätt naturligt för socialdemokrater
och kommunister att hålla ihop
emot folkpartiets försök att innästla sig
i arbetarrörelsen. Ty det är en mycket
betänklig utveckling, vi kommer in i,
om folk som tillhör arbetarklassen låter
sig förvilla av den borgerliga reaktionen
till den grad, att de vid de allmänna valen
blir stödtrupper åt storfinansens
främsta politiska parti.

Den folkpartistiska interpellation, som
ligger till grund för debatten, är ju ett
typiskt exempel på hur långt man från
det hållet är beredd att gå i användande
av demagogiska fraser. I interpellationen
får vi höra, att det parti, som är
Stripadirektivens och C. G. Ekmans
arvtagare, ställer som sin uppgift att
»avskaffa fattigdomen och otryggheten».
Det är ju vackert, men naturligtvis går
interpellanten förbi frågan om orsaken
till att det alltjämt finns fattigdom och
otrygghet här i landet. Det är klart att
folkpartiet, som är en stöttepelare för
det nuvarande kapitalistiska samhällssystem,
som skapar fattigdom och
otrygghet, inte kan angripa det systemet.

Därför vänder sig folkpartiet mot att
folket skall få någonting att säga till om
i den ekonomiska politiken. Folkpartiet
vill ha ännu större frihet för storfinansen
och ännu mindre möjligheter till ingripande
från folkvalda samhällsorgan
mot privatkapitalet.

Folkpartiet är medansvarigt för devalveringen
och en rad andra åtgärder
som regering och riksdag vidtagit för att
främja inflationen. Men nu ropar man ef -

Onsdagen den 5 november 1952 fm. Nr 26. 43

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

ter ett fast penningvärde och framställer
sig som småspararnas specielle skyddsvakt.
Samtidigt föreslås att priskontrollen
skall slopas och att kontrollen över
räntan skall upphävas. Innebörden av
denna politik är, att spekulanterna skall
få ännu större frihet att fastställa priserna
och att kreditinstitutionerna skall
få sätta vilken ränta de vill med påföljd
att priser och levnadskostnader för de
hreda lagren går i höjden.

I sin interpellation ömmar folkpartiet
för de svenska företagens konkurrensförmåga
på världsmarknaden. Sådant tal
låter mycket folkligt och omtänksamt.
Men vad ligger bakom den upputsade fasaden?
Ja, erfarenheterna säger åtskilligt
därvidlag. Vi vet, att så fort man
från borgerligt håll börjar tala om konkurrensförmågan,
är det i första hand
arbetslönerna man vill komma åt. Monopolkapitalisterna
här i landet ser helst
att de breda lagrens standard sänks, så
att de svenska företagen med oförminskade
eller helst höjda vinster skall kunna
konkurrera på världsmarknaden med
kapitalisterna i andra länder, där arbetarna
inte har samma standard som här.
Eller vill folkpartiet, som utger sig för
att vara ett parti för alla folkgrupper,
sätta in sitt inflytande på att bevara och
höja arbetarnas standard på bekostnad
av bolagens vinster? De arbetare, som vid
sista valet stödde folkpartiet, har säkert
intresse av att få besked på den punkten
— mindre i ord men mera i handling.

Folkpartiet vill ha en »sparfrämjande
skattepolitik». Ja, vi har sett vad den
innebär. Folkpartiets skatteförslag till
vårriksdagen tog sikte på att ge en arbetare
med 8 000 kronors inkomst en skattesänkning
på mindre än tre kronor i
veckan, men de som förtjänade 100 000
kronor skulle få 4 000 kronor mindre i
skatt och de som kommer upp till 400 000
kronor — det finns sådana också — skulle
få 14 000 kronor i skattesänkning. Det
är det reella innehållet i den »sparfrämjande»
folkpartistiska skattepolitiken.
Det är de stora inkomsttagarna, bolagen
och miljonärerna, som folkpartiet ömmar
för med sin skattesänkningsdemagogi.

I interpellationen förordar folkpartiet

en plan för att återställa de sociala reformernas
realvärde och för en fortsatt
social standardhöjning. Ja, så säger och
skriver man. Men om det nu vore allvar
bakom talet, varför röstade då folkpartiet
ned det kommunistiska förslaget om
höjning av folkpensionerna vid vårriksdagen?
Och varför har folkpartiet alltid
röstat mot de många förslag vi har lagt
fram för att åstadkomma att realvärdet
av de sociala reformerna bevarades?

Nej, herr talman, vi tror inte på folkpartiets
hastigt påkomna reformvilja.
Det saknas alltför mycken överensstämmelse
mellan orden och handlingarna.
Folkpartiet försöker sitta på två stolar.
Det visar upp en folklig attityd, men företräder
i praktiken de maktägandes intressen.
De nio punkter som folkpartiet
framlägger i sin interpellation är inget
alternativ till regeringens politik. Därom
kan jag vara enig med finansministern
och stastministern. I grund och botten
finns enighet i de stora, avgörande frågorna
mellan regeringspartierna och
folkpartiet. Vad man kivas om är detaljer
om vad som för dagen är mest matnyttigt
i partiagitationen. Därom vittnar
också de samförståndstoner som kommer
i slutet på interpellationen, där folkpartiet
understryker sin beredskap att
samverka, bara socialdemokratien ville
visa ännu litet större eftergift. När
jag läste denna sammetslena invit, väntade
jag att interpellationen skulle sluta
med en fråga till statsministern, om han
inte har för avsikt att ta med några folkpartister
i regeringen. Men det är kanske
inte lämpligt att framföra sådana önskemål
interpellationsvägen.

Jag sade inledningsvis, att folkpartiet
önskade få en debatt, där de aktuella
spörsmålen belyses från partiernas principiella
grundsatser. Men regeringen har
undvikit att ta upp en sådan debatt, och
det är inte svårt att förstå anledningen
härtill. Arbetarna inom det socialdemokratiska
partiet vill ha en politik utformad
från socialistiska utgångspunkter.
Men socialdemokratiens nuvarande ledning
står lika fjärran från socialistiskt
tänkesätt som högern och folkpartiet.
Denna dilemma gör att regeringens tales -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
män helst vill undvika en diskussion om
så delikata frågor som partiets ställning
till socialismen. Vi kommunister har ingenting
emot en sådan diskussion. Vi står
nämligen på socialismens grundval och
försöker fullfölja de bästa traditionerna
inom arbetarrörelsen från pionjärerna:
August Palm, Danielsson och den unge
Hjalmar Branting. Vi menar, att folkets
val skall gå före storfinansen.

Folkpartiets tidning i Stockholm —
Stoekholms-Tidningen — liksom även
den socialdemokratiska tidningen Ny Tid
i Göteborg hävdar att »kapitalismen är
död». Den finns, säger man, endast i fantasien.
Så väl är det tyvärr inte. Kapitalismen
är inte död, men den är sjuk,
obotligt sjuk, och den måste därför gå
i graven. Folket i en tredjedel av världen
har redan utfört den historiska gärningen
att de förpassat den dit, och
fortsättning kommer att följa i land efter
land. Sverige kommer sannerligen inte
att bli något undantag.

I dagens läge är det emellertid en fråga
som överskuggar alla andra. Det är
frågan om fredens bevarande. Vi kommunister
menar, att fredens bevarande
är av avgörande betydelse för att vårt
folk i enlighet med sina önskemål skall
få möjlighet att vidareutveckla vårt samhälle.
Därför menar vi, att Sverige i
handling måste företräda fredens sak;
bedriva en fredsfrämjande utrikespolitik,
demokratisera försvarsväsendet samt utträda
ur alla sammanslutningar som hotar
vår nationella suveränitet och som
stärker krigets krafter. Det ligger i vårt
lands intresse att maktpolitiken ersättes
med förhandlingspolitik och att Förenta
Nationernas stadgar respekteras, så att
FN kan fullgöra sin uppgift att på fredlig
väg bilägga mellanfolkliga tvister. Den
nationella oavhängigheten är ett omistligt
värde för hela vårt folk. Går den
förlorad, kommer också den sociala frigörelsen
att fördröjas och försvåras. Därför
är det arbetarklassens plikt att ställa
sig i spetsen för försvaret av det nationella
oberoendet och kämpa för nationens
vidare utveckling och blomstring.
Någon annan kraft än arbetarklassen
kan inte fullgöra denna historiska

politik m. m.

uppgift. Den tid är förbi, då borgarklassen
höjde nationens fana och försvarade
den. I våra dagar representerar arbetarklassen
den sunda patriotismen och
den nationella kulturens fortbestånd och
berikande. Vi anser att för vår nations
vidare utveckling och blomstring måste
alla hinder, som står i vägen, undanröjas.
Det främsta hindret är enligt vårt
sätt att se privatkapitalets maktställning
i samhället. Denna maktställning måste
brytas, och den verkliga ekonomiska och
politiska makten överföras från den kapitalistiska
minoriteten till folkflertalet.

Jag har med dessa ord redogjort för
vår socialistiska målsättning. Att förverkliga
den är en uppgift för arbetarklassen
i vårt land i förbund med alla
andra skikt av befolkningen som vill detsamma.

I dagens läge står enligt vår mening
följande frågor i förgrunden:

1. Utrikespolitiken måste ta sikte på
fredens bevarande och värnet av vårt
lands nationella oavhängighet.

2. Priserna på livsförnödenheter, som
under loppet av några år har stigit med
omkring 40 procent, kan och måste sänkas
på bekostnad av företagarvinsterna.

3. Skattepolitiken omlägges så att
mindre och medelstora inkomsttagare får
väsentliga lättnader. Beskattningen av
monopolföretagen kan skärpas.

4. De sociala reformernas realvärde —
i första hand folkpensionerna — återställes
och en social standardhöjning
säkras.

5. Lönerna höjes för arbetare och med
dem jämställda. Åtgärder vidtages för
att bevara den fulla sysselsättningen och
skapa frihet i anställningsvillkoren.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Vi har efter det valresultatet blivit känt
hört många förklaringar till att det socialdemokratiska
arbetarpartiet förlorade
en del röster jämfört med exempelvis
valet 1948. Men den förklaring, som
herr öhman här gav, var åtminstone
för mig fullständigt ny. Han gjorde
nämligen gällande, att arbetarna var så
missnöjda med den borgerliga politik,

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

som socialdemokratien har fört under
de senare åren, att de av den anledningen
gick och röstade — borgerligt!
Det var en utgång av den politiken,
som väl ingen hade tänkt sig. Jag föreställer
mig, att om herr öhman tänker
över saken litet grand, så kommer
han väl ändå till den uppfattningen,
att han åtminstone den här gången
tänkt galet.

När det gäller att försöka bilda sig
en uppfattning om orsaken till att
det socialdemokratiska arbetarpartiet i
årets val förlorade en del röster, vill
jag på samma sätt som herr öhman
knyta an till det uttalande som herr
Ohlon gör i sin interpellation. Herr
Ohlon förklarar, att röstförlusterna visade,
att de socialistiska idéerna har
förlorat sitt grepp om den del av väljarkåren,
som tidigare slutit upp kring
socialdemokratien.

Det är väl ändå en slutsats som man
får säga är oriktig. Hade det varit på
det sättet, så borde väl utgångsställningen
under valrörelsen och inför valet
ha varit den, att väljarna haft att
ta ställning till en socialistisk politik
—• det vill säga förslag om socialistiska
åtgärder av det ena eller det andra
slaget. Vi vet emellertid att det inte förelåg
några sådana förslag. Det gällde
i stället rent praktiska förslag — det
gällde reella och mycket allmänna frågor.
Man kan inte heller säga att det
var fråga om att riva upp tidigare fattade
beslut, som man om man så ville
kunde kalla för socialistiska beslut.
Jag tänker t. ex. på en sådan sak som
förstatligandet av de enskilda järnvägarna.
Ingen har gjort några invändningar
mot det beslutet, sedan det fattades.
Förstatligandet har fortsatt, den
övervägande delen av de enskilda järnvägarna
har redan förstatligats och
ingen har klagat över att deras skötsel
blivit sämre nu än den var tidigare.

Det förhåller sig på samma sätt med
vägarna, sedan de övertogs av vägförvaltningarna.
Man har kommit underfund
med att därefter har, i den mån
arbetskraft och kapital ställts till förfogande,
vägväsendet blivit avsevärt

mycket bättre; det har blivit rationaliserat,
man bygger vägar snabbare och
bättre ur skilda synpunkter, inte minst
ur vinterväghållningens synpunkt. Följaktligen
har man inte heller rest anspråk
på att ändra detta beslut.

Det förhåller sig på samma sätt med
utbyggandet av kraftverken. Likadant
är det när det gäller statens skogsindustrier,
och på samma sätt förhåller
det sig exempelvis med järnverket i
Luleå och med skifferoljeverket i
Kvarntorp, för att nu nämna några av
de åtgärder, som vidtagits under senare
år för att göra det allmänna mera
delaktigt i en del företag, som tidigare
ansågs höra den enskilda förtagsverksamheten
till. Man kan följaktligen, om
man säger att valet inte gick emot socialisering
eller emot de socialistiska
idéerna, inte heller säga att det blev ett
utslag för konservatism eller för liberalism,
utan det gällde här, som jag
nämnde, frågor av helt allmän art. Det
gällde beskattning, det gällde jordbrukspriserna
— främst livsmedelspriserna
— det gällde fastighetsskatten
och en hel mängd annat, som vi väl
känner till.

Nu säges det förmodligen från oppositionens
håll, att någonting berodde
väl i alla fall röstförlusterna på. Det är
alldeles självklart att så var fallet, och
jag vågar säga att huvudorsaken till
den omfördelning av rösterna, som ägde
rum vid det senaste valet, var inte
minst den förvirring, som folkpartiet
lyckades sprida under valrörelsen. Det
jag hade tänkt att nämna i detta anförande
riktar sig också företrädesvis
till folkpartiet, men om det är så att
högern också vill känna sig som adressat,
har jag ingenting att invända däremot.

Den förvirring, som folkpartiet spred
framför allt genom sin tidningspress
men självfallet också på sina möten,
gjorde ju att hela valsituationen och
därmed även valet kom att få mycket
underliga resultat. Folkpartiet vann
exempelvis konsumentröster genom att
tala som om folkpartiet hade varit särskilt
angeläget att hålla livsmedelspri -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

serna nere. Den som vet att även folkpartiet
var med om att rösta för den
jordbruksreglering, på vilken huvudparten
av livsmedelspriserna som bekant
grundar sig, förstår emellertid att
folkpartiet i detta avseende har precis
samma ansvar som alla de andra partierna,
som också röstade för jordbruksuppgörelsen.
Folkpartiet vann
också konsumentröster på grund av de
mångomtalade grispremierna, trots att
dessa grispremier fördelade sig inom
jordbruksregleringens ram och följaktligen
inte betydde det allra minsta för
de priser, som konsumenterna får betala
för fläsket.

Folkpartiet fick, som vi vet, också en
del folkpensionärsröster, trots att också
folkpartiets ledamöter i det sammansatta
stats- och andra lagutskottet
preliminärt röstade för att regeringens
förslag när det gällde folkpensionärernas
extra tillägg. Det var först under
den sista motionsdagen, när frågan var
kan man säga reellt behandlad, som
man kom in med en motion från folkpartiets
sida, varpå folkpartiets ledamöter
röstade på ett annat sätt än de
tidigare gjort. Ursprungligen ville alltså
inte heller folkpartiet ge folkpensionärerna
mer i detta sammanhang än
vad regeringen föreslagit.

Ännu underligare ter sig för de allra
flesta den röstning, som en hel del av
fastighetsägarna företog. Fastighetsägarna
röstade borgerligt, antingen med
högern eller folkpartiet, därför att de
var förargade över den ökning av fastighetsskatten,
som blev en följd av den
nya fastighetstaxeringen. De tänkte inte
ett ögonblick på att de också samtidigt
röstade för en räntehöjning. De glömde
att de under den tid, som hade förflutit
sedan den förra fastighetstaxeringen,
åtnjutit förmånen av en låg ränta på
sina fastighetslån och att de följaktligen
där gjort en vinst. De tänkte inte
på att om det blev ett regeringsskifte
och vi följaktligen fick en räntehöjning,
skulle denna räntehöjning för de flesta
fastighetsägarna betyda en avsevärt
mycket större börda än den vinst de
skulle ha gjort, om procenten på fastig -

hetsskatten sänkts från exempelvis fem
till fyra, som högern föreslog.

Det är många sådana exempel från
vad som förekom under valdebatten och
som gick igen i valresultatet, som gör,
att man ställer sig mycket undrande till
att det hela blev som det blev. Det kan
endast förklaras därav att det inte för
en hel mängd väljare har kunnat i tillräcklig
utsträckning klargöras, hur det
verkliga förhållandet var i varje sak
för sig. Hade detta kunnat ske, så att
väljarna kunnat gå och rösta i full vetskap
om vad de gjorde, skulle med all
säkerhet en hel mängd av väljarna röstat
på annat sätt än de gjorde vid höstens
val.

Det har tidigare sagts att detta val var
ett löftenas val, och det tror jag också
man kan säga när det gäller folkpartiet.
Det fanns väl intet parti, som ställde så
mycket vackra saker i utsikt som just
folkpartiet, och det var naturligtvis den
enda förutsättningen för att folkpartiet
skulle vinna. Det märkliga är att
folkpartiet inte vann mer än det gjorde;
man skulle kunna uttrycka saken på
det sättet, att när man hade agnat en
långrev så förföriskt som folkpartiet
gjort vid detta tillfälle och gjort det så
omsorgsfullt och hållit på med det så
länge, borde fångsten faktiskt ha blivit
ännu mycket större än den blev. Nu ligger
det emellertid till på det sättet, att
ett parti, som företräder så många och
så skiftande ståndpunkter som folkpartiet
gör och som samtidigt går ut i val
med så många löften, inte riktigt vinner
tilltro, och jag tror att detta var huvudanledningen
till att så många ändock
hesiterade för att rösta med folkpartiet.

Om man emellertid kan säga att detta
val gällde realiteter och var ett val som
gällde mycket allmänna ting och alltså
i intet avseende var ett principval, ligger
det ju ändå till på det sättet att folkpartiets
ledare, herr Ohlin — vilket
framgår bland annat av de yttranden han
fällt i andra kammaren i dag liksom av
tidigare yttranden — räknar med möjligheterna
att vi en vacker dag får ett
principval, där valet kanske inte så
mycket kommer att stå mellan konserva -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

tism och socialism, eftersom skillnaden
mellan liberalism och konservatism på
det ekonomiska planet inte är så stor,
utan huvudsakligen mellan liberalism
och socialism. I den situationen har herr
Ohlin förstått, att han måste ha någonting
annat att komma med än den gamla
liberalism, som har förlorat det ena
valet efter det andra i vårt land liksom
i många andra länder under låt oss säga
de senaste hundra åren. Denna insikt
har gjort att herr Ohlin ansett det nödigt
att föra till torgs en principiellt ny
liberal form. Den har han kallat för
socialliberalism. Vad socialliberalism är
har vi ännu inte fått någon förklaring
på, och jag skulle vilja hemställa till
herr Ohlon att vara vänlig att denna dag
ge den här kammaren en sådan förklaring.
Det är nämligen något oklart med
detta, som med så mycket annat som
kommer från folkpartiets sida. Det förhåller
sig nämligen så, att man å ena sidan
talar om socialliberalism och å andra
sidan om den sociala liberalismen,
men om med den sociala liberalismen
menas socialliberalism eller vice versa,
vet man inte, därför att man inte vet
vad liberalerna tolkar in i detta ord.

Jag skulle för min del tro att man med
socialliberalism menar en liberalism,
som helt och fullt har anammat den sociala
omvårdnaden, d. v. s. att vår tids
liberaler kastar loss från den gamla liberala
uppfattningen, att alla de olika
produktionskrafterna skall ha full frihet
att konkurrera inbördes utan någon som
helst hänsyn till varandra. Det var den
liberala grund, som murades upp av
1700-talets liberala teoretiker, och den
har man sedan, i den mån det varit möjligt
och i den mån man inte har fått ro
för filantroper, för humanitärt tänkande
människor och, under de senare decennierna
heller inte fått ro för socialdemokrater
och för socialister över huvud
taget, försökt moderera. Men man
har under alla dessa hundra år gjort det
motvilligt och motsträvigt och över huvud
taget gjort motstånd därför att detta
modererande brutit emot den liberala
principen om den fria konkurrensen.

Det är detta som ju gör att det har va -

rit påkostande även för våra dagars liberaler
att frånträda denna grundsyn
på ett för liberalerna mycket vitalt område,
och det är också detta som har
gjort, att vi i det avseendet möter en annan
sorts liberaler i vårt lands folkparti
än vi mött tidigare. Men man är inte så
säker på att det bara gäller detta, ty herr
Ohlin har ju gjort något sådant som att
t. ex. varna för att man misskrediterar
planhushållningen. Och planhushållningen
är ju, kan man säga, en integrerande
del i den socialistiska uppfattningen,
där man utgår ifrån att det nödvändigtvis
måste sörjas för att det blir
en plan i den samhälleliga hushållningen
på samma sätt som man har en plan för
den enskilda hushållningen.

Det kan också läsas i den interpellation,
som herr Ohlon har framlagt, att
ett samhälle av den liberala typen ger
bättre förutsättningar för medborgarnas
frihet, för en verklig demokratisering
även på det ekonomiska området genom
utvecklandet av frivilliga samarbetsformer
inom företagen. Detta med frivilliga
samarbetsformer inom företagen är en
direkt eftergift åt det socialistiska tänkandet,
tv det är just detta som socialdemokraterna
är mycket angelägna om
att genomföra, och det är detta, som
kanske, kan man säga, tagit sin första
gestaltning i modernt svenskt näringsliv
genom de nu arbetande företagsnämnderna,
som arbetare och arbetsgivare
kommit överens om och som följaktligen
är en inkörsport till dessa frivilliga arbetsformer.

Emellertid går jag inte ut ifrån att
folkpartiet avser att skapa något slags
mellanform mellan liberalism och socialism,
utan jag utgår ifrån att man syftar
till den sociala liberalismen, d. v. s. att
man reservationslöst går med på att arbetskraften
inte hänsynslöst kan utlämnas
åt nöd och umbäranden utan att den
måste tas om hand; man måste ta hand
om åldringar, barn och sjuka och även
andra. Då är frågan den, om liberalismen
genom att kasta loss ifrån den gamla
grundåskådningen på så sätt, att man
anammar socialvården, därmed inte behöver
gå längre utan kan bibehålla det

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala

övriga av den ekonomiska liberalismens
grundåskådning. Det är detta som är
högst tvivelaktigt, tv det gäller nog i detta
fall som i så många andra, att om man
har gett hin ett finger, så tar han snart
hela handen, och i och med detsamma
att man kastat loss på punkten om den
.sociala omvårdnaden, har den liberala
åskådningen utan minsta tvivel råkat
i gungning.

Det ligger nämligen till på så sätt
att i den sociala omvårdnaden också ingår
skydd för de arbetslösa. Häri ingår
också kravet på den fulla sysselsättningen,
och frågan måste då bli, om man vid
en begynnande arbetslöshetsperiod skall
inskränka sig till att bara söka avveckla
den. Det erkännes från liberalt håll, att
samhället har skyldigheter gentemot de
arbetslösa. Men om samhället har skyldigheter
gentemot de arbetslösa, måste
samhället också skapa sig möjligheter
att fylla dessa skyldigheter, måste skapa
sig möjligheter att kunna möta en arbetslöshet.
Eftersom det över huvud taget från
alla synpunkter sett är skadligt med arbetslöshet,
måste det för samhällets vidkommande
vara angeläget att inte bara
bota en arbetslöshetskris, utan det måste
naturligtvis vara ännu angelägnare för
samhället att även försöka förebygga en
arbetslöshetskris. Det är just på den
punkten, när det gäller att förebygga
att arbetslöshet uppkommer, som det är
så oundgängligen nödvändigt att man
inte bara litar till det enskilda initiativet
och ger sig det i våld, utan att
man också använder sig av allmänna
åtgärder för att på ett sådant sätt ordna
för sig i samhället, att man inte behöver
riskera någon arbetslöshet.

Genom den socialdemokratiska politiken
har, som vi vet, byggts ut en hel
mängd samhällsfunktioner, som avser att
åstadkomma bromsar när det gäller att
hindra arbetslösheten att rusa i väg ytterligare,
och vi har betydligt större
möjligheter nu att hindra arbetslöshetens
utbredning än vi tidigare hade. Det är
alldeles självklart att vi måste fortsätta
på den vägen, om vi vill skapa oss garantier
mot att arbetslöshet uppstår
och sprider sig. Om vi skall göra det,

politik m. m.

kan vi inte, som jag nämnde, överlämna
åt det privata initiativet att ensamt sköta
den ekonomiska politiken i vårt land,
utan då måste vi nödvändigtvis se till
att samhället har sådana möjligheter att
gripa in att det kan vidtaga åtgärder,
som skapar den trygghet för den fulla
sysselsättningen — så långt det nu är
möjligt att uppehålla den — som över
huvud taget kan skapas.

Dessa omständigheter gör ju alt man
inte tror att det är möjligt att vare sig
med konservatism eller med liberalism
skapa de trygga förhållanden för land
och folk, som är eftersträvansvärda och
som man ju kan vara tämligen övertygad
om omfattas av en ganska allmän
mening åtminstone i vårt land.

Det kan sägas, att bara den omständigheten
att liberalismen har anammat
den sociala omvårdnaden ju inte ensam
kan vara ett bevis för att de liberala
idéerna inte är riktigt bäriga. Jag skall
inte här gå in på alla de eftergifter på
olika områden, som liberalerna har
gjort. Jag skall endast stanna vid en
men en mycket avgörande sådan, och
det är vad som sammanhänger med den
långa kris, som vi hade efter det första
världskriget och som ju så småningom
utmynnade i en världskris, som vi också
fick känna verkningarna av och som
resulterade i att det socialdemokratiska
partiet gick ut i 1932 års valrörelse med
ett valprogram, vari krävdes statliga insatser
för att hjälpa till att bryta denna
kris.

När det programmet uppgjordes och
fördes ut bekämpades det, som vi vet,
av högern och det dåvarande liberalfrisinnade
partiet på det allra skarpaste.
Både från borgerliga nationalekonomers
och från de borgerliga politikernas
sida gjordes med mycken styrka
gällande, att man inte kunde gå tillväga
på det sättet för att lösa en ekonomisk
kris, ty en sådan skulle lösas så att man
lät de olika produktiva krafterna brytas
mot varandra så länge och så obönhörligt
och hänsynslöst, att de slutligen
nådde ett jämviktsläge, där det på nytt
lönade sig att producera. Men man
glömde fullständigt att i det samman -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

lianget räkna med att arbetskraften,
människan, inte är en produktionsfaktor
av alldeles samma slag som en fabrik
eller som en maskin eller något liknande
dött ting. En arbetare är en människa,
som har behov av annat slag än
vad en maskin har. En maskin kan
smörjas in och ställas undan, och man
kan låta den stå där i ett år eller två år
utan att behöva kosta på något nämnvärt
på den, men en arbetare kan man
inte smörja in och ställa undan, utan
han måste ha någonting att leva på. I
många fall har han familj att försörja
och han har intressen som han har rätt
att få tillgodosedda. Inför detta faktum
kunde liberalerna inte hålla längre på
det gamla liberala tänkande, som man
konstruerat fram under 1700-talets mycket
primitiva industriella genombrott,
utan man måste övergå till ett annat
samhällstänkande om man över huvud
taget skulle kunna reda upp förhållandena
i vår tid.

Under 1932 års valrörelse kämpades
det emellertid från högerns och folkpartiets
— eller låt oss säga de folkfrisinnades
— sida mycket intensivt för
att få behålla den gamla ordningen.
Men man förlorade kampen. Under tiden
därefter har från liberalt håll ständigt
gjorts gällande — och precis detsamma
har gjorts gällande från högerns
sida — att man inte en gång till vill
vara med om att försöka lösa en ekonomisk
kris på det sätt som man då ville.
Man har fullständigt tagit avstånd från
dessa metoder och det betyder att man
har givit upp ytterligare en av de skansar,
som man tidigare kämpade på.

Det betyder med andra ord att en
förändring skett i hela den borgerliga
föreställningen om sättet att sköta ett
samhälle i våra dagar — ett samhälle
som, sedan vi kommit in i varuutbytets
tidsålder och sedan vi fått med de
stora folkrörelserna att skaffa, inte alls
ser ut på samma sätt som det gamla
borgerliga samhället utan som tarvar
helt andra metoder för att skötseln därav
över huvud taget skall kunna bemästras.
Och nu finner vi att man på
borgerligt håll under den gångna val 4

Första kammarens protokoll 1952. Nr 20.

rörelsen kämpat på en annan skans,
nämligen vad man kallat den rörliga
räntans skans. Man kämpade där för
att slå in i det allmänna medvetandet
ett så dimmigt begrepp som den rörliga
räntan egentligen är; ett i detta sammanhang
dimmigt begrepp därför att
vad man i själva verket avsåg var den
högre räntan. Man ville inte gå ut och
säga just detta — den »rörliga räntan»
var ett mera smekande uttryck, ett uttryck
som inte skrämde upp väljarna
lika mycket som om man sagt att man
i stället ville ha den högre räntan.

När det har talats om hur pass mycket
denna ränta skulle röra sig uppåt,
nämnde herr Ohlin från början att det
förmodligen skulle räcka med att höja
den en kvarts procent. Han höjde sedan
budet till en halv procent, och i dag
har vi hört att industriledare i framskjuten
ställning anse, att en procents
räntehöjning skulle vara alldeles tillräcklig.

Jag vågar mig inte på några gissningar
om hur mycket räntan skulle behöva
höjas i dag för att man skulle slippa
ifrån andra prisreglerande åtgärder,
men det är alldeles säkert, att det inte
räcker med vare sig en halv eller 1 procent
och kanske inte heller med 4 eller
5 procent, då människorna säger sig, att
om de sätter in sina pengar i bankerna
får de visserligen lite mera i ränta, men
de förtjänar ändå mycket mer på att
köpa varor, ty det kan hända att dessa
i morgon kostar mycket mer än vad
man får i ränta i bankerna. Så länge
efterfrågan och bristen på varor är så
stor som den har varit, kommer man
aldrig att kunna klara upp situationen
genom att höja räntan, ty då får man
ett bakslag på den andra kanten, som
man inte kan motverka.

Den diskussion som har förts om den
rörliga räntan har resulterat i att man
bär börjat komma på glid även på detta
område. Nu säger man inte längre, att
vi skall ha den rörliga räntan som enda
medel för att styra den ekonomiska krisen,
utan man medger att vi behöver
också andra kreditrcglerande medel.
När vi nått slutet på denna diskussion,

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
kommer vi förmodligen att ha gjort precis
samma erfarenheter som vi gjorde
efter 1932, eller att de borgerliga kommer
att ha anammat den uppfattning
som socialdemokratien här företräder
och att man följaktligen kommer att säga
sig, att enbart med räntan kan man
inte klara eu ekonomisk kris i det moderna
samhället. Jag kan följaktligen
inte gå med på det där talet om att socialismen
skulle ha förlorat sitt grepp
om de tidigare socialdemokratiska väljarna,
så mycket mindre som det är alldeles
uppenbart efter den reträtt, som
folkpartiet gjort under de senare decennierna,
att socialismen har ett grepp
inte bara om de socialistiska väljarna
utan också om de liberala teoretikerna.
Detta är naturligtvis mycket farligare
för liberalismen som princip.

Det är väl också tämligen säkert, att
den samarbetstanke, som ligger i socialismen
och som gjort den till en inte
bara nationell utan också internationell
rörelse, har framtiden för sig. Detta
framgår inte minst av vad som har hänt
under den sista efterkrigstiden. Vi vet
att Amerika efter det första världskriget
sög ifrån Europa så mycket kapital
som det kunde. Isolationisterna i Förenta
staterna trodde då, att Amerika kunde
leva sitt eget ekonomiska liv, och
följaktligen utarmade man Europa ännu
mer än det första världskriget gjort.
Resultatet kunde naturligtvis inte bli
mer än ett: i och med att Europa blev
utfattigt förlorade Förenta staterna en
kund, och därigenom fick man så småningom
sina lager fyllda och en fruktansvärd
arbetslöshet med en ekonomisk
kris som förskräckte alla Förenta
staternas ekonomer.

Det var de erfarenheter som Förenta
staterna då gjorde, som föranledde landet
att handla på annat sätt efter sista
världskriget. Vi vet att det i stället för
att ta kapital och pengar från Europa
har tillskjutit många, många miljarder
dollar för att vi här skulle få sysselsättning
och för att Förenta staterna skulle
få en kund genom att vårt återuppbyggnadsarbete
kunde fortgå. Detta är inte
heller det enda exemplet på internatio -

politik m. m.

nellt samarbete, det vet vi ju genom de
många internationella kommissioner
som haft till uppgift att försöka bota de
sår och revor som kriget slagit. Det är
detta som gör, att man tror att det
framgent skall vara möjligt att använda
de socialistiska teorierna i en helt annan
utsträckning än man har gjort tidigare
och att man skall kunna göra det
utan att behöva räkna med att vare sig
konservatism eller liberalism kommer
att få någon nämnvärd betydelse i detta
sammanhang.

Herr ARRHÉN: Herr talman! De sista
anförandena har varit inriktade på att
försöka förklara förloppet av det senaste
valet. Det har visserligen inte precis varit
min avsikt att ta upp det temat, men
det anförande som herr Elowsson nyss
höll var i mitt tycke av rätt stort intresse.
I bägge de sista anförandena rörde
man sig med begreppen kapitalism
och kapitalister; herr öhman använde
också det gamla slitna uttrycket »storfinansen».
I själva verket förhåller det
sig väl så, att alla samhällsgrupper i
vårt land kommit underfund med att vi
är kapitalister litet till mans. När vi
talar om storfinansen och kapitalismen
och vad därmed sammanhänger, så upptäcker
vi, om vi närmare undersöker,
vad som döljer sig bakom detta begrepp,
att över 20 000 miljoner av det kapital,
som för närvarande står samlat i våra
sparbanker, försäkringsinrättningar och
olika organisationers kassor, tillhör småsparare.
Detta kapital är väsentligt större
än vad som kan uppställas från enskilda
företagares sida, och det är det
kapitalet, som skulle kunna ge skäl för
namnet storkapitalism. Hundratusentals
ägare har alltså ett praktiskt intresse av,
hur pengarna används. Detta kan möjligen
vara orsaken till att nya strömningar
börjar göra sig gällande inom
den stora allmänheten, vilket eventuellt
också avspeglades i det senaste valet.

Från vårt håll brukar vi säga, att det
gäller att öka rikedomen. På andra håll
säger man mera entonigt, att det gäller
att avskaffa fattigdomen. Till synes kan

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

dessa uttryck ställas emot varandra och
upphäva varandra, men i själva verket
finns det en viss differens emellan dem.

Herr Elowsson förde också in resonemanget
på lågräntans fördelar eller
eventuella nackdelar. Han sade, att vissa
parter skulle ha haft möjligheter att draga
vinster på den förda lågräntepolitiken.
Det är möjligt, det vill jag inte bestrida.
Men samtidigt har den förda ekonomiska
politiken i stort medfört väldiga
prisstegringar, som gjort att vad
vederbörande eventuellt vunnit på gungorna,
det har han förlorat på karusellen.
När han gör upp bokslutet kanske han
finner, att han i alla fall står som en
förlorande part inför lågräntan och dess
problem.

Herr Elowsson frågade vidare, vad som
menas med sociulliberalism. Det har
man även på vårt håll frågat åtskilliga
gånger. Kanske det åtminstone i några
sammanhang betyder en social liberalism,
en liberalism som är inriktad åt
det sociala hållet, men i andra situationer
synes det betyda ett liberalt intresse
för socialismen. Det är, synes det, ungefär
som det faller sig!

Det var intressant att höra, när herr
Elowsson skulle definiera sin egen
åskådning. Han sade då, att modern socialism
består i, att man försöker tillmötesgå
kravet på planhushållning i vårt
samhälle. När han sade det, kom jag att
tänka på, att jag häromdagen läste en
bok om »Planwirtschaft», alltså planhushållning.
Den var skriven av en nationalsocialist!
Det är rätt pikant med denna
sammankoppling, och den är riktig, ty
man kan inte komma ifrån, att om socialism
är planhushållning, så har vi i
alla fall aldrig sett planhushållningen
utformad på ett så extremt sätt som i
1950-talets Tyskland. Jag antar, att herr
Elowsson har en del invändningar att
göra mot detta. Parallellerna är mycket
komprometterande, om man går detta
studium inpå livet.

Det är klart, att herr Elowsson hade
rätt när han var inne på resonemanget
om ekonomien som en förebyggande politik
gentemot risken för arbetslöshet.
Men vi hävdar från vårt håll, att det

starkaste vapnet emot denna risk finner
vi hos de enskilda företagen, att det inte
finns någon bättre garanti än de enskilda
företagens styrka. Om de försvagas,
så är det alldeles omöjligt för oss, vilka
beslut vi än fatta i detta hus, att vrida
verkligheten i en av oss önskad riktning,
ty det hela beror på, hur det ter
sig ute på fältet.

Sedan vill jag för min del säga, att
det inte finns någon som är doktrinär
Manchester-liberal på detta område, som
intar någon extrem ståndpunkt, när det
gäller frågan om privat eller statlig företagsamhet
i detta land. Den får bedömas
från fall till fall; det har vi gjort hittills,
och det får vi väl fortsätta med.

Herr Elowsson talade också om den
rörliga räntan. Jag fick en minnesassociation
också i det sammanhanget. I dag
är den rörliga räntan någonting förskräckligt
farligt; åtminstone i politiken
är det väldigt farligt att ge sig in på eu
diskussion som rör sig med det begreppet.
Men i den förra generationen var
man inte så rädd för det. När den första
regeringen Branting i början av 1920-talet tillträdde sitt fögderi, var det första
Branting och hans finansminister iscensatte
en väsentligt större höjning av den
dåvarande räntan än den som vi diskuterat
här i dag.

Det kunde vara en hel del annat att
säga i detta sammanhang, men tiden är
begränsad, och jag har egentligen begärt
ordet för att få några dimmor skingrade,
som jag finner lägrade över ett fält, där
jag har mina speciella intressen.

Som var och en erinrar sig sammanfattades
särskilda utskottets förslag till
riksdagen om riktlinjer för det svenska
skolväsendets utveckling i 12 punkter.
Den första av dessa lydde: »Åtgärder
skola vidtagas för genomförande inom
tid som -—- med beaktande av vad utskottet
därom framhållit — framdeles
bestämmes, av eu på nioårig allmän
skolplikt grundad enlietsskola, avsedd
att, i den mån den tillämnadc försöksverksamheten
ådagalägger lämpligheten,
ersätta folkskolan, fortsättningsskolan,
den högre folkskolan, den kommunala
mellanskolan och realskolan.» Den nya

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

skolan, vars utformning i detaljerna alltså
gjordes beroende av försöksverksamhetens
resultat, skulle vidare genomföras
i takt med utvecklingen på det finansiella
området samt med hänsyn till
tillgången på lokaler och lärare.

I särskilda utskottets rekommendation,
punkt 2, hette det vidare: »Allsidiga
försök skola anställas angående de för
enhetsskolan ändamålsenliga organisations-
och arbetsformerna, såsom angående
elevmaterialets och lärokursens
differentiering med hänsyn till lärjungarnas
handlag, angående skolans inre arbete
och angående lärjungarnas intagning
i enhetsskolan på grundval av skolmognadsprov.
Försök skola jämväl anställas
med olika former av praktiska
realskolor.»

Dessa försök borde sålunda å ena
sidan avse möjligheterna att genom
lämplig metodisk utformning av arbetet
sammanhålla lärjungar med olika förutsättningar
till gemensam undervisning
och å andra sidan även belysa, i vad
mån undervisningen genom ändamålsenlig
differentiering av elevmaterialet och
kurserna bättre kunde avpassas efter lärjungarnas
anlag och intressen. Olika former
av linje-, klass- och ämnesdifferentiering
borde därvid komma till användning.
För att syftet skulle vinnas, borde
försöken förläggas till kommuner av olika
typ och utformas så, att jämförelser
mellan olika organisationsformer av enhetsskolan
så mycket som möjligt underlättades.
Och man tilläde att försöken
vid flickskolorna skulle göras beroende
av denna skolforms livskraft, som det
hette i kommentarerna.

Riksdagen beslöt alltså år 1950 ■—■ och
det är för mig det väsentliga — en försöksverksamhet
och att under den tid,
denna pågick, det tidigare systemet med
realskolor, delvis såsom förberedelse för
en fortsatt gymnasieundervisning, skulle
bibehållas och att försöken även borde
innebära verksamhet av detta slag vid
högre skolor av mellanskoletyp. Det var
på en dylik uppläggning kompromissförslaget
i särskilda utskottet kom till
stånd. Detta bekräftades också i våras
av ordföranden i särskilda utskottet, herr

Sandler, när han i ett visst sammanhang
under ett majsammanträde sade, att en
av förutsättningarna för enighet i skolutskottet
var att man bör ha en ganska
vid latitud för försöksverksamheten och
att det är värdefullt att man får erfarenhet
av tänkbara varianter. Han framhöll
vid detta tillfälle, att det skrivsätt,
som statsutskottet hade använt i våras
— jag återkommer till det — inte exakt
återgav de verkliga förhållandena på
detta område. Detta uttalande av herr
Sandler gick alltså tillbaka på hans intryck
av de stämningar, som gjort sig
gällande i särskilda utskottet våren 1950.

Avsikten var alltså att man efter en
objektiv bedömning, föregången av försök,
skulle ta ställning till bland annat
den nuvarande realskolan och en eventuellt
examensfri skola. Att man skulle
gå till väga på detta sätt och att man
genom beslutet år 1950 just avsåg detta
var även skolöverstyrelsens mening i
svaret redan på skolkommissionens betänkande.
Man skrev där: »Först efter
försöksperioden kommer alltså frågan
om realexamens vara eller icke vara att
definitivt aktualiseras.» Det finns även
anledning att i detta sammanhang erinra
om statsrådet Weijnes uttalande i propostionen
nr 70 vid samma riksdag. Han
säger där: »För egen del tvekar jag icke
om att varje skolform, så länge den existerar,
också bör ha rätt till utveckling,
varigenom den sättes i stånd att anpassa
sig efter behoven och bjuda sitt bästa
åt varje årskull av inträdande lärjungar.
» Jag säger detta med anledning av,
att jag tycker mig finna, att skolkomsionens
senaste förslag till bestämmelser
om realexamen inte går i den anda, som
bar upp beslutet år 1950, och det kanske
även gäller på en del andra håll.

Lärarbristen föranledde nämligen 1951
års riksdag att på skolöverstyrelsens förslag
inte längre upprätta 5-åriga realskolor,
den hittills utan tvekan bland
föräldrar och elever mest populära typen
av skolform i detta sammanhang,
eftersom den möjliggjorde en lugnare
studiegång. En utveckling av den bestående
realskolan var därmed i själva verket
omöjliggjord. Ändå var önskemålet

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

om och behovet av realskoleundervisning
kvar, men man gjorde år 1951 en
gest åt bland annat engelsklinjerna och
de s. k. sångklasserna vid Stockholms
folkskolor samt även i riktning mot det
s. k. Stocksundssystemet. Av dessa har
engelsklinjerna ett 3-årigt högstadium
utan examenstvång och en praktisk linje
med yrkesundervisning. »Sångklasserna»
är från och med femte klass uppdelade
i en allmän linje, som i stort sett
följer folkskolans timplan, och en språklinje,
som leder till nuvarande realexamens
mål. Stocksundssystemet innebär
slutligen, att man från och med femte
och sjätte klasserna i folkskolan
även läste vidgade kurser utom engelskan,
som motsvarade den femåriga realskolans.
Differentiering av eleverna skedde
åtminstone från och med sjätte klassen.

Det statsråd, som i fjol ställde sig som
garant bakom denna allmänna rekommendation,
hette Erlander, beroende på
att han var föredragande statsråd i
ecklesiastikdepartementet vid det tillfället.
Han fann då, att dessa organisationsformer
med sångklasser, Stocksundssystem
o. s. v. nära anslöt sig till
den blivande enhetsskolan. Han kunde
därför rekommendera den, och riksdagen
beslöt i denna riktning.

Vid årets vårriksdag fann emellertid
statsutskottets majoritet, att en organisation,
som inom folkskolans ram sökte
tillvarata den femåriga realskolans studiegång,
vore ägnad att göra försöksverksamheten
ensidig. Detta uttalande
tedde sig tämligen överraskande med
hänsyn som sagt till att statsministern
själv året innan hade funnit att dessa organisationsformer
låg den blivande enhetsskolan
nära. Jag för min del befann
mig i våras bland de reservanter, som
yrkade på att ett uttalande av det slag,
som majoriteten föreslagit, borde utgå.

Vad var det nu statsutskottsmajoriteten
höjde på ögonbrynen för? Jo, man
hade som oroväckande uppfattat den
tendensen, som exempelvis fått sitt
uttryck i Malmö, rikets tredje stad, eu
så stor stad som Linköping, vidare i
Gävle liksom även i Växjö och Lidingö

och enligt vilken man genomfört en linjedelning
från femte klassen i folkskolan
på grundval av engelskstudiet och att
man i rikets andra stad, Göteborg, hade
gjort en samordning av folkskolans kurser
med de lägre klassernas kurser i
realskolan, allt i överensstämmelse med
som sagt statsrådets uttalande år 1951.

I år sade ecklesiastikministern att han
däremot inte hade någonting emot statsutskottets
skrivning i våras. Särskilda
utskottets ordförande år 1950, herr
Sandler, sade emellertid i sitt anförande
här i kammaren, när han kommenterade
statsutskottsmajoritetens formuleringar:
»Jag skulle också kunna säga, att
utskottets skrivning kanske kunde ha varit
litet lyckligare än den har blivit.»
Jag erinrar återigen om det citat, som
jag nyss gjorde ur herr Sandlers anförande
och som ju visade, att han såsom
ordförande och talesman för det särskilda
utskottet för två år sedan höll
mycket hårt på att försöksverksamheten
var det centrala i utskottets ståndpunktstagande
vid det tillfället. Det märkliga
var, att dessa synpunkter från vissa håll
möttes med instämmande.

Även skolöverstyrelsen hade nu ändrat
mening och ville ha förbud mot exempelvis
en organisation efter mönster
av sångklasserna i Stockholm. Häremot
— och det är det som är det märkliga
—- har emellertid i skolöverstyrelsen avgivits
en reservation av hela läroverksavdelningen
inom styrelsen, därutöver
två undervisningsråd samt lekmannarepresentanten
hos skolöverstyrelsen. Däremot
ville skolöverstyrelsen bevara en
viss möjlighet att differentiera elevmaterialet
i femte och sjätte klasserna.

Det kan vara ägnat att förvåna, att
riksdagen i våras så strängt ingrep mot
de försök det här gällde. Det var fråga
om kommunala initiativ, som man redan
hade eu viss erfarenhet om. Som bekant
förelåg det hösten 1950 också en proposition,
nr 133, varöver särskilda utskottet
avgav ett utlåtande, nr 3, som
behandlade frågan, om enhetsskolan
skulle vara statlig eller kommunal. Utskottet
förordade, som bekant, att den
borde vara kommunal men med viss

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

statlig kontroll. Utskottet skrev på följande
sätt: »Statskontrollen finge dock
icke taga sådana former, att det kommunala
intresset förlamades och de
kommunala initiativen sinade. En väsentlig
förutsättning för att skolan skulle
bibehålla sin plats i den kommunala
intressesfären vore, att de lokala administrationsorganen
icke finge sitt inflytande
alltför knappt tillmätt.» Vad som
nu på detta område inträffat kan alltså
sägas ha ett visst symtomatiskt intresse.
Det är nu i trots av särskilda utskottets
formulering år 1950 kommunerna
som blivit tagna vid örat.

Statsrådet Persson anslöt sig i somras
inte helt till majoritetens inom skolöverstyrelsen
uttalande. På orter, där treårig
studiegång till realexamen medges, skall
modifikationer i folkskolans femte och
sjätte klasser inskränka sig till vad som
är nödvändigt med hänsyn till undervisningen
i engelska. Längre gående modifikationer
får endast förekomma i undantagsfall
och efter Kungl. Maj:ts godkännande.
Statsrådet ville alltså inte stipulera
ett förbud, men han ville ge
Kungl. Maj:t möjlighet att inaugurera
den praxis som eventuellt kan bli ännu
vådligare än formuleringen.

Det är detta realskoleprovisorium under
övergångstiden på tre år som föranlett
mig till dessa reflexioner, ty denna
realskoletyp är ur pedagogisk synpunkt
förkastlig. Nästa steg synes av debatterna
att döma vara att avskaffa realexamen,
att som skolkommissionen uttalat
ersätta examen med s. k. standardiserade
prov. Skolkommissionen vill alltså att
alla, oavsett studielämplighet, bör in i
realskolorna.

Allt detta synes tyda på att man i
trots av 1950 års skolbeslut vill forcera
fram en extremt utformad nioårig skola
utan försöksverksamhet eller utan att ta
hänsyn till eventuella resultat av en dylik
försöksverksamhet. Enligt 1950 års
skolbeslut avsåg man dock att så skulle
ske. Är det verkligen så statsrådet fattar
sin uppgift, då han skall förverkliga intentioner,
som var vägledande för särskilda
utskottet år 1950? Den frågan kräver
nog ett svar.

Jag vill, herr talman, även knyta några
ytterligare reflexioner till detta ämne.
Jag vill då till en början ha fastslaget,
att mitt intresse för dessa saker
mindre är betingat av sympatier för den
ena eller den andra studievägen än av
intresse för de studiemål, som de leder
fram till inom den s. k. teoretiska linjen.
Den fråga, som för mig liksom för
andra föräldrar blir den centrala, lyder:
Måste icke den teoretiska linjen inom
enhetsskolan, konstruerad utan hänsyn
till följderna av en förkortad studiegång,
leda till en standardsänkning?
Denna bleve än mera säker, om man
avskaffade examensproven.

I detta sammanhang kan man ytterligare
fråga: Visar erfarenheten hittills,
att föräldrar uttalat missnöje med den
nuvarande realexamen och det bildningsmål
som den för fram till? Det förhåller
sig visserligen så, att regeringspartierna
visat ett svalt intresse för möjligheterna
att här i landet anordna folkomröstning,
men om det vore möjligt
och om man alltså finge den frågan ställd
till de föräldrar det här gäller, om de
ville byta ut den realexamen vi nu har
mot en odifferentierad skolgång utan
examen som avslutning, skulle svaret säkerligen
bli nej. Jag skulle för min del
vilja tolka läget så, att erfarenheterna
från Malmö, Linköping, Gävle, Växjö och
Lidingö pekar i den riktningen.

Slår man vidare in på den väg som
statsrådet nu möjligen helt bestämt sig
för — alltså ej som ett led i en försöksverksamhet
— nämligen odifferentierat
elevklientel utom vad det gäller engelska,
föreligger risk att en dylik uppläggning
av skolarbetet på den teoretiska
linjen får till följd ett sämre utgångsläge
för dem, som skrives in i den blivande
klass 9 g. Deras kunskapsstandard
blir lägre än nu. Skolöverstyrelsen har
talat om att man skulle vinna något
»ovägbart» genom att mönstra ut kunskapsstoff,
ta bort examenstvånget etc.
Jag lämnar dessa uttalanden åt sitt värde.
Inför början av gymnasiestudier
måste frågan bli, om de kimskapsmässiga
utgångslägena är för handen eller icke.
Hur dessa kunskaper sedan förvärvas

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik in. m.

skulle man nästan kunna säga vara en
fullkomligt likgiltig sak, bara man kan
konstatera, att de finnes.

Nå, kan man då säga, att gymnasiet
är fyraårigt — klasserna 9 g—12 i den
blivande enhetsskolan — och att man
hinner med det man skall? Erfarenheten
säger nog, att kursökningar knappast är
möjliga. Man klagar ju redan på att gymnasisterna
är överbelastade. Och ändå
klagar samtidigt universitet och högskolor
över att studenterna visar stora
brister kunskapsmässigt sett. Följden av
en realskola, d. v. s. klasserna 5—8 i enhetsskolan,
med försämrat pedagogisk!
resultat bleve ett sämre gymnasium med
ett eventuellt krav på inträdesprov vid
universitetet och högskolor som slutsten.
Den punkten förefaller mig tidigare
i debatten ha ryckt fram i första ledet,
och man möter den nu dagligen i diskussioner
om dessa ting.

Jag tror för min del, att föräldrarna
är mycket litet roade av ett dylikt framtidsperspektiv.
Det skulle nämligen för
dem betyda fördyrade studier och dessutom
tidsförlust för barnen, vilket knappast
står i överensstämmelse med det
även av skolkommissionen uttalade önskemålet
att få ut studenterna tidigare till
fortsatt utbildning eller i förvärvsverksamhet.

Jag vet inte, om herr statsrådet har
fullt klart för sig vad det är han är i
färd att medverka till. Herr statsrådet
vill nu under övergångstiden på tre år
leda fram till realexamen elever, vilka
icke differentierats i folkskolans klass
5 och 6. Herr statsrådet synes icke ha
uppfattat, att detta innebär en grymhet,
en hänsynslöshet mot eleverna, farlig för
deras såväl fysiska som psykiska hälsa.
Är sedan ytterligare avsikten att avskaffa
realexamen, står en dylik åtgärd näppeligen
i överensstämmelse med föräldrarnas
önskan. Ett epabelyg på genomgången
enhetsskola har, såsom skolöverstyrelsen
har framhållit, föga värde för
en fattig elev utan relationer, under det
att ett bra realexamensbetyg i allra
högsta grad har det. Det iir av behov,
att den demokrati, som konstrueras vid
skrivbordet, konfronteras med den, som

möter uti den omålade naturen. Inte
minst förefaller det mig — eftersom jag
själv en gång tillhört denna kategori —
som om landsbygdsungdomen här hade
intressen att bevaka.

Det gäller alltså att se upp och försöka
utfundera, vad som är livets och verklighetens
krav och behov. Föräldrademokratiens
och i tillbörlig utsträckning
elevdemokratiens synpunkter på problemet
måste beaktas. De får tydligen
annars lida för eventuella missgrepp på
»högre ort». Det hela synes nu ha avancerat
så pass långt — även om sikten
icke är fullt klar — att det vore av värde,
om statsrådet ville säga oss sin mening
också om dessa ting. Den möjligheten
finns, att statsrådets ståndpunktstagande
i somras till riktlinjerna för skolan
under övergångstiden är att fatta
som ett led i den pågående försöksverksamheten.
Om så är fallet — och det
vore då av värde att här få detta bekräftat
— kommer det till synes väl hastigt
fattade beslutet i en ny och bättre dager.

Det hela har väl också intresse ur
politisk synpunkt. Jag har visserligen
ingen anledning att ge bondeförbundet
goda råd med hänsyn till dess väljare,
men jag tror, att flera mandat än nu
häromsistens skulle gå all världens väg,
om bondeförbundet ställde sig som garant
för en s. k. ny skola, som bleve
både sämre och dyrare för den enskilde
i fråga om pengar och tid än den vi nu
har.

Vad vi har behov av är inte, att statsrådet
i alla lägen uppfattar skolkommissionen
som husbondens röst, utan att
statsrådet verkligen erinrar sig den ofrånkomliga
innebörden av 1950 års skolbeslut,
som visserligen betydde, att alla
partier uttalade sig för, i princip, en
9-årig enhetsskola, men samtidigt även
att man icke låste sig i fråga om detaljerna,
till vilka ställning skulle tas i
samband med försöksverksamhet över
hela fältet, inom den tidigare skolans
ram och inom en påbörjad enhetsskola.

Det synes mig också önskvärt, att herr
statsrådet på något sätt skaffade sig en
inblick i de praktiska skolproblem det
här gäller. Det räcker inte med riksda -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala

gens »bekännelseskrifter» på området.
Det finns också en den svenska skolans
vardag. Är man inte redan på andra områden
bränd för att man negligerat
verkligheten?

Det ansvar, som här åvilar ett statsråd,
är synnerligen stort. Jag skulle för
min del, med hänsyn till statsrådets
många goda egenskaper, djupt beklaga,
om det för mig bleve en nödvändighet
att på lärares och föräldrars, i andra
hand även på elevers vägnar opponera
mig mot en skolpolitik, som komme att
innebära icke en förstärkning av eller
upprustning vid vår andiiga front, men
väl en rasering, en nedskrotning.

Det finns också, förefaller det mig,
starka skäl att dröja med alltför ingripande
organisatoriska förändringar, så
länge läget på bvggnadsfronten är som
det är. Motsvarande gäller lärarna. Dagens
skolledare och lärarpersonal har
tillräckligt att stå i för att man också
skulle kunna tvångsvis ställa dem i en
situation, då det bleve ännu svårare att
arbeta inom yrket.

I diskussionen om skolan har det talats
mycket om vikten av att eleverna
trivs i våra undervisningsanstalter. Talet
är naturligtvis berättigat. En viktig
förutsättning för denna trivsel är att lokal-
och lärarfrågorna ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Så har inte skett. Jag
skulle därvidlag kunna ge rätt skräckinjagande
interiörer både från min egen
hemstad och andra städer som jag har
besökt i studiesyfte, men jag skall lämna
det åsido. För elevernas trivsel, om vi
fortsätter med denna som utgångspunkt,
är det också av vikt att lärarna trivs.
Tyvärr måste man nog uttala vissa tvivel
om, huruvida de nu verkligen gör
det. Anledningarna är självklara. Lärarna
söker i all blygsamhet följa med debatten
om skolans förhållanden och vill
göra sina reflexioner även i samband
med de handlingar från regeringen och
myndigheterna, som kommit till synes
efter år 1950. De står, av skäl som jag
här velat antyda, kritiska, dels därför
att man tror sig finna, att 1950 års beslut
icke efterleves, dels därför att man
fruktar, att utvecklingen nu är på väg

politik m. m.

att drivas på sned, med risk att både
elever och föräldrar kommer i klämma.
De kanske också tror, att målet för vårt
skolväsendes organisation ej enbart bör
vara att skapa så behagliga studieformer
som möjligt. Målet för vuxna människor
med livserfarenhet bakom sig måste också
vara att se till att eleverna får något
ut av det hela, som kan bilda grund för
en fortsättning. Man bör därvidlag erinra
sig det gamla ordet: Vi lär icke för
skolan utan för livet. Om nu, vilket man
fruktar, standardsänkningen plötsligt
proklameras som mål, kan det måhända
för stunden väcka förtjusning hos den
tanklöse, därför att arbetskravet minskas,
men i längden blir följderna svåra
för både elever och föräldrar. Det förhåller
sig nämligen så, att standardkravet
bibeliålles vid universitet och högskolor
— det blir till och med skärpt
därigenom att man kanske vid dessa utbildningsanstalter
måste kräva prövning
av det studentmateriel, som söker
sig dit.

Herr talman! Det var dessa saker som
jag ville föra fram vid detta tillfälle.
Som jag redan har sagt vore det av ett
visst värde att få höra herr statsrådet
framlägga sin syn på de här av mig berörda
problemen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr WEHTJE: Herr talman! För den
traditionella ekonomiska debatten vid
början av höstriksdagen brukar konjunkturinstitutets
rapport utgöra en av
de viktigaste grundtexterna. Så tycks bli
fallet också i år, och jag vill gärna säga,
att vi har anledning vara institutets ekonomer
och tjänstemän tacksamma för att
de under mycket pressade förhållanden
lyckats ge riksdagens ledamöter en värdefull
orientering och även för att de
genom att sända ut en stencilerad förhandsupplaga
lyckats komma runt de
svårigheter, som tryckeriernas ansträngda
kapacitet ställt dem inför.

Jag skulle emellertid vid detta tillfälle

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

vilja framföra det önskvärda i att vi om
det hade varit möjligt skulle kunnat få
den stencilerade upplagan något tidigare.
Det gick dock två veckor efter höstriksdagens
början under vilka vi inte
hade tillgång till rapporten, och vi fick
den först fem dagar före denna debatt.

Sedan skulle jag också vilja framhålla,
att det hade varit önskvärt om herr finansministerns
svar på interpellationerna
hade kunnat tillhandahållas kammarens
ledamöter i vanlig ordning. Vi har
ju brukat få en stencilerad utskrift till
debatten, och hade man kunnat få den
dagen innan hade det varit ännu bättre,
ty detta svar innehöll dock ett klarläggande
av många betydelsefulla frågor
och lämnade en redogörelse för regeringens
planer med avseende på den
ekonomiska politiken.

Konjunkturinstitutet har satt strålkastarljuset
mot det centrala problemet i
svensk ekonomi och gjort ett mycket
ambitiöst försök att fastställa, hur det
svenska kostnadsläget under senare år
har utvecklats i jämförelse med motsvarande
förhållanden hos våra viktigaste
handelspartner och medtävlare på
världsmarknaden. Institutet kommer här
med det intressanta men inte överraskande
konstaterandet, alt de två senaste
årens lönerörelser medfört en höjning
av de svenska industriarbetarlönerna
med omkring 44 procent, räknat från
1950 års genomsnitt fram till i maj 1952.
Lönestegringar av motsvarande storlek
har inträffat bara i de utpräglade inflationsländerna
Finland och Frankrike,
medan lönehöjningarna i de övriga viktiga
industriländerna i Västeuropa och
Nordamerika varierat mellan 5 och 25
procent. Om man sträcker ut jämförelsen
ännu ett par år tillbaka i tiden, till
1948, blir försämringen inte lika markerad.
Detta hör visserligen till bilden,
men jag tycker nog att denna korrigering
inte har så stort intresse, eftersom
det ju är på den allra sista tiden som
konkurrensen har hårdnat på världsmarknaden
och skillnaderna i kostnader
börjat bli av verklig betydelse.

Tyngre väger den andra erinran som
konjunkturinstitutet gör, nämligen att

man inte får stirra sig blind på lönesiffrorna
utan givevtis samtidigt också
måste ta hänsyn till produktivitetsutvecklingen.
Men även om man gör detta
finner man att Sveriges relativa kostnadsläge
under de fyra sista åren försämrats
inte bara gentemot Holland,
Danmark, England och Norge •— vilket
redan löneindexserierna gav anledning
förmoda — utan också mot Västtyskland,
Italien och Finland.

Allt mänskligt är behäftat med brister,
och kanske något av det bräckligaste vi
har att röra oss med är den internationella
statistik, som skall belysa löner,
kostnader och produktivitet. Om slutsatserna
på grundval av ett sådant material
med nödvändighet måste bli vaga
och osäkra, låt vara att man nog inte
kan komma ifrån den tendens som de
ger uttryck för, tror jag att man står på
betydligt fastare mark om man håller
sig till de svenska företagarnas egna erfarenheter.
Jag vill därför göra ett försök
att i korthet sammanfatta hur man
särskilt inom svensk exportindustri i
dag bedömer läget och framtidsutsikterna.

Jag vill genast säga, att bilden är långt
ifrån enhetlig, eftersom förhållandena
växlar från bransch till bransch. Vi har
några markerade ljuspunkter. Till dem
hör järnmalmsexporten, som i år noterat
en ny rekordsiffra och som av allt att
döma kommer att stiga också nästa år.
Den utgör en verklig stöttepelare för vår
handelsbalans.

Också för trävarorna är marknaden
god med tillfredsställande priser, låt
vara att dessa ligger 25 å 30 procent under
fjolårstoppen. Helt annan är bilden
för pappersmassan som drabbats av ett
mycket kännbart bakslag med prisfall
på mellan 40 och 65 procent. Då vi nu
har kommit ned i nivå med de amerikanska
priserna, vågar man emellertid
hoppas att läget skall stabilisera sig,
men dessa priser täcker knappast tillverkningskostnaderna.
Eftersom viirldsproduktionen
av massa oavbrutet har
ökats och närapå fördubblats på sju år,
bar konkurrensen också hårdnat. Härtill
kommer att flera av våra viktigaste

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

kunder, t. ex. England, Frankrike, Brasilien,
Argentina ocli Australien dragas
med betalningssvårigheter, och dessa är
ju långt ifrån övervunna eller på väg
att försvinna.

För järn- och stålindustrien är läget
inte dåligt. Rustningarna håller här alltjämt
efterfrågan uppe, särskilt när det
gäller kvalitetsprodukter. Men vad framtiden
kan medföra vet vi ej. Produktionen
ökar hastigt, och allmänt torde man
vänta sig ett fortsatt prisfall för handelsjärn.
Verkstadsindustrien har en
mycket stark känning av det kärvare
klimatet. Här kan man peka på en rad
konkreta exempel på att våra höga kostnader
utgör ett allvarligt handicap. Vårt
prisläge är sådant, att vi har mycket
svårt att konkurrera med England och
Västtyskland när det gäller likvärdig
produktion. De engelska priserna på t.
ex. gjutgods ligger 15—20 procent under
de svenska, torts att våra noteringar
inte inrymmer någon vinstmarginal.
På en del gamla marknader, t. ex. i Sydamerika,
har den svenska verkstadsindustrien
kunnat hålla sig kvar tack vare
sin höga kvalitet, men liksom massafabrikanterna
får också den känna av
betalningssvårigheterna. De nya marknaderna
i mellersta Asien, Indien och
Indonesien har ett bättre betalningsläge,
men där är i gengäld priserna avgörande.
Den tyska konkurrensen är mycket
hård, och man börjar också få känna
av både ryska och japanska medtävlare.
Ingången av nya order är i många fall
dålig. Att driftsinskränkningarna och
permitteringarna ännu inte behövt bli
så omfattande beror på att åtskilliga
verkstäder ännu har en del beställningar
att syssla med, så länge de nu räcker.

Även för hemmamarknadsindustrien
är läget enligt den allmänna uppfattningen
väsentligt besvärligare än man
kan utläsa ur konjunkturinstitutets rapport.
Den osäkra konjunkturutvecklingen
och det kraftiga omslaget i prisutvecklingen
har medfört en beskärning
av arbetsmöjligheterna och sysselsättningen.
Hittills har kanske svårigheterna
ej kommit till uttryck i någon större
•omfattning, men man får inte bortse

från att påtagliga risker föreligger att
vi går en växande arbetslöshet till
mötes i vinter och fram på nästa år,
och vidare är ju läget sådant för
stora delar av vår hemmamarknadsindustri,
att de nu genom konkurrensen
och genom vårt höga kostnadsläge
ej får täckning för sina kostnader. Konkurrensen
här hemma får de dessutom
möta under mycket ojämna villkor. Vi
har liberaliserat vår import i större utsträckning
än kanske något annat land.
Det är ju gott och väl och helt visst en
riktig väg om den också följdes av länderna
i allmänhet, men nu går vi
ganska ensamma, och när därtill kommer
att vi liar ett mycket måttligt tullskydd
— och i många fall inget tullskydd
alls —• blir kampen ofta mycket
ojämn. Vore det inte skäl att snarast
åtminstone rusta för att möta påtagliga
orimligheter och i någon mån få till
stånd en reciprocitet?

Vi har också mött tendenser utifrån
att söka vinna insteg på den attraktiva
svenska marknaden genom försäljningar
till rena underpriser och priser som
har klar dumpningskaraktär. Om sådana
attacker inte bestämt avvisas, kan
stora svårigheter uppstå för syselsättningen
och bestående skada vållas för
verksamhet som vi behöver för vår försörjning.

Jag vågar uttala den förhoppningen
att regeringen ägnar dessa förhållanden
tillbörlig uppmärksamhet och vidtar de
åtgärder som, utan avvaktande av ett
förslag till fullständig omarbetning av
vår tulltaxa, blir påkallade.

Helt allmänt sett har jag svårt att
vara optimistisk beträffande utsikterna
för nästa år. Även om amerikakonjunkturcn
pekar uppåt igen, blir det av allt
att döma svårt att hålla positionerna i
Förenta staterna, och är det för övrigt
inte så, att vi är ganska avskärmade
från den amerikanska marknaden och
ekonomien? Importen är, genom den
betydande svårigheten för oss att skaffa
dollar, ganska begränsad, och våra
försäljningsmöjliglieter till U. S. A. är
genom vårt kostnadsläge och förhållandena
i övrigt också mycket begränsa -

Onsdagen den 5 november 1952 fm. Nr 26. 59

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

de. Med avseende på vår utrikeshandel
även till de andra öppna marknaderna,
t. ex. Kanada, Belgien och Schweiz, är
dessa förhållanden också påtagliga.

Svårigheterna tycks emellertid vara i
stigande även på mjukvalutaområdet.
Somliga länder med import- och valutarestriktioner
har på sistone sett sin
handelsbalans och valutaställning förbättrad,
t. ex. England. De avsättningssvårigheter,
som vi möter där, beror nu
inte bara på restriktionerna utan också
på de svenska varornas höga pris.

När man ser den förskjutning som
har ägt rum i konkurrensläget till vår
nackdel, kan man omöjligen komma
ifrån att den interna ekonomiska politiken
här hemma har sitt tungt vägande
ansvar för denna utveckling. Detta
framträder i ännu klarare belysning,
när man ser hur länder, som tidigare
slagit in på en mera återhållsam allmänekonomisk
politik och mera konsekvent
fullföljt denna genom en planmässig
samordning av allmänt verkande
och specifika medel, relativt sett
och på överraskande kort tid förbättrat
sin betalningsbalans och fått ett lugnare
tempo i kostnads- och prisutvecklingen.
Några markanta fall erbjuder
Holland, Danmark och Italien och på
samma väg synes nu också England
vara inne. Men framför allt har uppmärksamheten
på sistone kommit att
riktas mot Västtyskland, och detta såvitt
jag förstår på goda grunder. I mera
populära framställningar har vad som
skett i Västtyskland ibland betecknats
som något av ett underverk, men det
finns ingenting av mirakel i Tysklands
återuppstående som ekonomisk stormakt.
Förklaringen iir, som den engelska
tidskriften Economist säger i en nyss
publicerad, brett upplagd specialartikel,
den mycket enkla: arbete och sparsamhet
har varit de drivande krafterna,
men de har understötts av en målmedveten
och omsorgsfullt planlagd penning-
och finanspolitik.

De viktigaste komponenterna i den
ekonomiska politik, som lett fram till
den tyska återhämtningen, kan sammanfattas
sålunda.

För det första är det 1948 års myntreform,
som gick hand i hand med återställandet
av en betydande frihet i prisbildningen.
För det andra den amerikanska
hjälp, som lämnades för återuppbyggnaden.
Dessa medel har så att
säga smort maskineriet. För det tredje
är det en skicklig finanspolitik, som
bevisat att skatter och lån kan handhas
så att investeringarna gynnas och konsumtionen
hålles tillbaka. Dessa tre faktorer
har samverkat och varit beroende
av varandra.

Den återvunna monetära sundheten i
Västtyskland har nu börjat taga sig uttryck
i räntesänkningar. Det officiella
diskontot, som varit uppe i 6 procent,
har nu till och med i Väst-Berlin sänkts
till 4,5 procent. Internationellt är den
tyska D-marken nästan lika god som
schweizerfrancen, och tyskarna söker
amerikanarnas hjälp att vinna en väg
till konvertibilitet för marken.

Uppsvinget i den tyska utrikeshandeln
har haft en nästan meteorliknande
karaktär och återspeglas i landets valutaställning.
Huvudparten av handeln
sker med betalningsunionens länder.
Från att vara unionens största gäldenär
har Västtyskland nu blivit dess största
fordringsägare med ett överskott, som i
slutet av september detta år utgjorde
443 miljoner dollar. Behållningen av
guld och dollar hos Bank Deutscher
Länder steg enbart under de sju första
månaderna i år med 139 miljoner dollar,
huvudsakligen genom tillskott från
betalningsunionen, och utgjorde i slutet
av juli över en halv miljard dollar. Detta
är ju en minst sagt märklig utveckling
i betraktande av att Tyskland 1948
inte hade någon valutareserv alls.

Jag har så utförligt uppehållit mig
vid d.en tyska situationen därför att den
belyser på en gång de starka krafter som
vi har att tävla med och de positiva
verkningarna av systematiskt insatta åtgärder
för att nå ekonomisk balans.

För att emellertid återgå til! läget här
hemma, så finner vi alt exportkonjunkturen
ganska väl återspeglas i sysselsättningsläget.
Permittcringar och avskedanden
förekommer, som man kunde

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
vänta sig, just nu framför allt på verkstadsområdet,
där konkurrensen sätter
in hårdast. Under våren och försommaren
var det i första hand företag inom
järn- och metallmanufakturbranscherna
som tvingades friställa folk på grund av
den ökade konkurrensen. Läget har sedan
dess inte förbättrats. Tvärtom måste
man inom dessa branscher räkna med
ytterligare nedgång i sysselsättningen.
Under hösten har permitteringarna spritt
sig till den egentliga verkstads- och maskinindustrien.

Däremot har de betydande driftsinskränkningarna
inom skogsindustrierna
inte resulterat i en motsvarande nedgång
i arbetsstyrkan på grund av att arbetskraften
i viss utsträckning fått sysselsättning
med reparationer och annat
utearbete vid industrierna och i skogen.
Emellertid torde det vara klart att arbetstillgången
i skogarna denna säsong
blir betydligt mindre än förra vintern.

Om vi nu bara håller oss till statistikens
siffror finner vi att den totala förändringen
sedan i fjol är så liten att man
alltjämt kunde vara berättigad att tala
om full sysselsättning. Procenttalet arbetslösa
inom fackföreningarna var sålunda
enligt den sista tillgängliga uppgiften,
som hänför sig till augusti, 1,3 %.
Men man har börjat undra, om inte en
hel del industrier håller en större arbetsstyrka
än som strängt taget är nödvändig.
Om detta förekommer i större
utsträckning — något som är svårt att
bedöma — kan nya permitteringar bli
aktuella, även om produktionen inte
skulle minska.

Det är inte lätt att sammanfatta de
olika tendenser och särdrag, som tillsammans
formar dagens ekonomiska läge.
Men man vågar åtminstone hävda
att situationen är ömtålig. Ute i världen
har de senaste årens inflationsutveckling
av åtskilliga tecken att döma dämpats
och sanerats. Därmed ställes särskilda
krav på vår interna politik. De
fria länderna i världhushållet bildar något
som liknar en internationell klubb,
och var och en som är med i denna måste
hålla sig till spelets regler. Det ekonomiska
samarbetet mellan dessa län -

politik m. m.

der förutsätter en viss konformitet också
i pris- och kostnadsutvecklingen. Om
vi skulle försöka oss på nya övertramp
och ytterligare vidga den klyfta som i
detta hänseende skiljer oss från våra
viktigaste handelspartner, kan vi komma
att ställas allt mera utanför. Det
finns risker för att vi skall hamna i ett
mycket egendomligt läge, präglat av depressiva
tendenser inom exportindustrien
och sjunkande valutatillgångar, samtidigt
som konsumtionen och de offentliga
investeringarna ökas genom att kreditbehov
för dessa ändamål ges företräde
och tillgodoses i större utsträckning
än som motsvaras av det verkliga sparandet.

Finansministern invänder kanske att
detta är rent teoretiskt resonemang. Det
är möjligt att det är det; men det beror
i så fall på att regeringen låter oss famla
i dunklet. Regeringen har helt enkelt
inte givit den vägledning och den belysning
av problemen som vi har rätt
att fordra av dem som är ansvariga för
riksstyrelsen.

I ett inlägg här i kammaren i dag berörde
herr förste vice talmannen de
ifrågasatta åtgärderna för att öka kreditåtstramningen
och kreditbegränsningen.
Jag skulle i detta sammanhang vilja ägna
några ord åt den frågan.

Herr förste vice talmannen framhöll
att han ansåg det vara nödvändigare
med en dirigering nu än när kreditåtstramningen
på allvar satte in. Något
skäl härför angav han inte. Jag skulle
därför vilja fråga, från vilken utgångspunkt
han kommit fram till dessa bedömanden.
Efter vad jag förstår är läget
nu väl ändå helt annorlunda. Genom
konjunkturomslaget, genom de redan inträdda
verkningarna av kreditåtstramningen
och genom det höga kostnadsläget
har ju de industriella investeringarna
enligt redovisningarna så väsentligt
reducerats att där knappast torde
kunna påvisas något behov av fortsatta
ingripanden, ingripanden som ju direkt
är riktade mot industriens investeringar.
Det har ju gått ända därhän att man i
konjunkturinstitutets rapport framhåller
att en av vådorna, om vi skulle komma in

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

i en lågkonjunktur, är den utomordentligt
starka begränsningen av industriinvesteringarna.
Det står alldeles klart
att sysselsättningen därigenom begränsas
och vidare motverkas ju därigenom
också en fortsatt rationalisering, som
med hänsyn till vårt kostnadsläge är
utomordentligt angelägen.

Det är väl också uppenbart att dirigeringar
på kapitalmarknaden kan medföra
vådor. De kan motverka ett sparande
som i dagens läge är synnerligen
önskvärt. Herr förste vice talmannen
måste väl också vara på det klara med
att försäkringssparandet i den formen
att man söker säkerställa de anställdas
försörjning på ålderdomen —• pensionsförsäkringen
— genom åtgärder sådana
som de nu ifrågasatta kan både försvåras
och motverkas.

Jag skulle slutligen vilja peka på ytterligare
en punkt. Om det nu anses vara
så synnerligen önskvärt att det vidtas
åtgärder för begränsning av de industriella
investeringarna, kan man då
vara alldeles säker på att man också har
det allmännas investeringar under kontroll?
Hur skall man få tillräckligt starkt
grepp om de kommunala investeringarna,
så att endast sådana tillåts som har
den angelägenhetsgraden att de i ett beträngt
läge kan anses vara befogade?

Jag tycker inte det är rimligt att endast
framföra ett påstående att det är
nödvändigt med fortsatta och skärpta
ingrepp på detta område. Det vore också
tacknämligt att få veta något närmare
om de motiv varpå sådana uttalanden
grundas.

Jag tillåter mig vidare att efterlysa
regeringens inställning till de rekommendationer
som i somras framlades
för Parisorganisationen av en synnerligen
representativ grupp, innefattande
sju av Europas mest kända finansexperter,
bland dem en svensk, nämligen professor
Erik Lindahl i Uppsala, en man
som ju i hög grad brukar ha regeringens
öra.

I detta utlåtande, som tillkom på Parisorganisationens
initiativ, har de sju
experterna granskat de olika metoder
som i skilda medlemsstater anlitats för

att uppnå inre finansiell stabilitet. Härtill
har de anknutit en serie synpunkter
och riktlinjer för den framtida politiken.
Experterna har varit ense om att
avråda från direkta kontrollåtgärder
och har i stället välkomnat den ökade
förståelse som i åtskilliga länder visats
för allmänt verkande monetära och
budgetpolitiska medel. I fortsättningen
av sin utredning pekar de emellertid
på vissa svagheter, som är förbundna
med de budgetpolitiska metoderna,
framför allt en viss trögrörlighet och
bristande möjlighet till anpassning efter
snabba förändringar i läget. De har
därför kommit fram till nödvändigheten
att använda snabbare verkande och
mera anpassningsbara instrument. De
påpekar att något av det viktigaste, när
det gäller att genomföra en stabilisering,
är att i tid kunna bemästra smärre
störningar, innan dessa utlöst en allvarlig
jämviktsrubbning. Detta krav uppfylles
enligt experternas mening just av
en aktiv och rörlig penningpolitik.

Deras utlåtande remitterades till medlemsstaternas
regeringar med anmodan
till dem att i slutet av september inkomma
med sina yttranden och att
samtidigt redovisa de åtgärder som var
och en vidtagit eller planerade för att
stärka den inre finansiella ställningen.
Jag är övertygad om att denna kammare
med största intresse kommer att
lyssna till en redogörelse för regeringens
svar till Parisorganisationen. Över
huvud taget tror jag att det skulle välkomnas,
om de viktiga spörsmål, som
är föremål för behandling på det internationella
planet, i större utsträckning
än hittills varit fallet toges upp till offentlig
debatt här hemma. Det internationella
samarbetet berör ju inte endast
regeringarna, utan har numera antagit
sådana former och spänner över så
vida områden att de får ökad betydelse
för alla och envar. Det blir därmed
ett demokratiskt krav att den internationella
orkestern får eu resonansbotten
hos den svenska allmänheten. I annat
fall är det risk för alt regeringen
blir alltför isolerad i silt framträdande
på det internationella planet.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

Det nuvarande ovissa och ömtåliga
ekonomiska läget kräver beredskap för
olika alternativ. Den första uppgift som
möter blir av förebyggande natur, det
vill säga att hindra uppkomsten av ett
nytt inre inflationstryck och att så
långt som möjligt avskärma eventuella
prisstegringstendenser utifrån. De gångna
årens erfarenheter borde ha lärt oss
att inte vilka medel som helst är tjänliga
för detta syfte. Den ekonomiska politiken
måste inriktas på att åstadkomma
en naturlig balans, som icke lämnar
utrymme för en ny påspädning av
vår höga kostnadsnivå. Tvärtom gäller
det att återvinna den terräng som har
förlorats i konkurrensen, helst också
att uppnå ett nytt försprång framför
våra medtävlare. Lyckas vi härmed,
stärkes vårt folkhushålls motståndskraft
mot en framtida lågkonjunktur.

Det säkraste sättet att uppnå detta
är att stimulera och främja näringslivets
förmåga till självläkning. Det finns
alltjämt stort utrymme för produktivitetsökning
genom rationalisering och
mekanisering, och det råder väl intet
tvivel om att den utvägen är den bästa
och den socialt fördelaktigaste när det
gäller att få ned kostnaderna. Industriens
möjligheter till insatser av detta slag
kringskärs emellertid både genom direkta
regleringsåtgärder och genom beskattningens
utformning.

Den restriktiva kreditpolitiken -— som
jag i princip anser bör fullföljas •—
samt försämrade avsättningsmöjligheter
och de höga byggnadskostnaderna har,
som jag förut framhållit, bidragit till
att dämpa industriens investeringsvilja.
De önskemål om nya investeringar, som
nu förs fram, har säkerligen genomgående
grundats på en strängare bedömning
ur räntabilitetssynpunkt. Tiden
borde nu vara mogen att göra industrien
fullmyndig och låta den utan inblandning
av olika statsorgan träffa sina
avgöranden om nyinvesteringar. När
förhållandena ändras så snabbt som i
dessa dagar, krävs en rörlighet och anpassning
som är svår att förlika med
kvoterings- och regleringsmekanismer.

Den sovring, som det kärvare läget på

kreditmarknaden åstadkommit, utgör ett
starkt motiv för att den tillfälliga, kostnadsstegrande
pålaga, som investeringsskatten
eller, som det nu heter, investeringsavgiften
innebär, nu avskaffas.
Nedgången i råvarupriserna inskärper
behovet av att skapa betryggande marginaler
vid råvarulagrens värdering.
Den temporära inskränkningen i företagens
frihet på detta område kan i fråga
om viktiga råvaror utgöra ett hinder
för en sådan konsolidering, och det
önskemål, som från näringslivets sida
framförts om att dessa inskränkningar
nu bör upphävas, är därför sakligt sett
starkt grundat.

Jag är övertygad om att man inte
behöver befara att näringslivet skulle
missbruka de lättnader och friheter som
jag nu berört. Om statsmakterna och
de penningvårdande myndigheterna
ger företagen möjlighet att tro på ett
stabilt penningvärde, har man redan
därmed skapat ett starkt incitament till
konsolidering. Jag vill endast erinra om
att den förbättring av industriens kassaställning,
som skedde på 1930-talet, var
en verksamt bidragande orsak till att
den goda konjunktur, som rådde under
de tre åren närmast före krigsutbrottet
1939, inte slog över i en inflationskonjunktur.
Företagens frivilligt och i eget
intresse vidtagna konsolideringar medverkade
till att den beredskapslagstiftning,
som utarbetats för att möta inflationsrisken,
vid denna tid aldrig behövde
sättas i kraft.

En politik, som syftar till att vidmakthålla
starka och sunda företag, är den
bästa sysselsättningspolitiken. När vi i
dagens läge måste tänka på planering
också för att möta en arbetslöshet, blir
det för utformningen av detta alternativ
därför av vikt, att de sysselsättningsskapande
åtgärderna avstämmas mot företagens
önskningar och intressen och alltså
inte motverkar dessa. Regeringen har
givit vederbörande myndigheter i uppdrag
att se över reserven av offentliga
arbeten och planera för deras snara
igångsättande i händelse av behov. Mot
detta finnes i och för sig intet att invända.
Den inledda revisionen har re -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

dan haft den nyttan med sig, att den dragit
fram i den offentliga debattens ljus
åtskilliga svagheter av både praktisk och
principiell natur, som är förbundna med
en krispolitik, som bygger på offentliga
arbeten. Tidigare uppgjorda planer, som
i hög grad har förutsatt kommunala initiativ,
har förlorat aktualitet. Andra
kan komma att göra det i samma ögonblick
som de skulle behöva sättas i verket,
helt enkelt därför att behovsbedömningen
i sig är konjunkturbetonad. Tillgången
på maskiner och andra hjälpmedel
är på byggnads- och anläggningsområden
knapp. Kan vi hoppas att i en
krissituation ha tillräckliga importmöjligheter
för att lösa det behovet — i all
synnerhet om krisen blir en mer eller
mindre isolerad svensk företeelse, kännetecknad
av en ytterligare försämring
av vår redan nu otillfredsställande valutaställning?
En ytterligare tankeställare
fick vi, när det från sakkunnigt håll nyss
upplystes, att en någorlunda färdig beredskap
finnes endast för cirka 10 000
man.

För min del hyser jag den övertygelsen
att man behöver vidga fältet för förberedelser
och framför allt pröva vilka
nya utvägar, som kan öppna sig genom
ett samarbete mellan staten och det
enskilda näringslivet. Offentliga arbeten
är ingen universalkur, som kan användas
i alla situationer och drivas hur
långt som helst. Det är viktigt att man
först tar till vara de möjligheter, som
finnes att kvarhålla arbetskraften i dess
ordinarie yrken och därnäst att söka
nya sysselsättningsmöjligheter inom
andra avsnitt av det produktiva näringslivet.
Här bör finnas nya, konstruktiva
uppslag, som det aldrig, eller i varje fall
ej tillräckligt grundligt med hänsyn till
de nuvarande förhållandena, varit tillfälle
att få under diskussion. Jag tror
att en utväg att få fram dem är att dessa
frågor gemensamt studeras av regeringen
och näringslivet och av regeringen
och oppositionen. Den tanken har jag
framfört tidigare, nämligen i slutet av
riksdagens vårsession, men jag tillåter
mig nu att återkomma till den, samtidigt
som jag än en gång erinrar om det

liknande initiativ, som togs av den dåvarande
regeringen strax före andra
världskrigets utbrott. I svaret på interpellationen
hänvisade finansministern,
efter vad jag förstår, till arbetet inom
samarbetsorganet för produktion och export.
Jag har varit i tillfälle att taga del
i detta arbete och därvid kunnat konstatera,
att många betydelsefulla frågor
kunnat tagas upp till en givande diskussion
med regeringens ledamöter under
finansministerns ledning och att resultat
också framkommit. Men det har
ju i huvudsak rört praktiska frågor inom
olika avsnitt av vårt ekonomiska liv.
Men det jag åsyftar nu är, att regeringen
borde sörja för att det gavs tillfälle till
överväganden av frågor av mera principiell
innebörd, frågor som äro beroende
av uppläggningen av vår ekonomiska
politik.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Månne inte herr Wistrand, sedan vi nu
kommit så långt i det potpurri, som
denna allmänna debatt utgör, håller med
regeringen om att utrikespolitiken är ett
så pass viktigt ämne, att vi inte skall
blanda in den här? Jag tror att övervägandena
i den saken vinner på en särskild
debatt och att vi inte tar upp
dem nu.

Jag skall kanske här ägna några få
ögonblick åt den mera partipolitiska delen
av den förda diskussionen. Men det
skall inte bli mycket. Herr Olilons barnäktenskap
får vi väl låta ligga, där det
ligger, och inte bry oss vidare om.

Herr Wistrand ställde den frågan till
mig, om regeringsunderlaget var lika
hållfast nu som före valet. Det är väl
ändå så, herr Wistrand, att regeringsunderlaget
är mycket hållfast. Det spelar
väl synnerligen liten roll att mäta, om
det blivit någon liten skillnad i denna
hållfasthet. Huvudsaken är väl att det
håller, och därvidlag tror jag, herr Wistrand,
att hållfasthetsberäkningarna ligger
absolut på den säkra sidan.

Herr Ohlon fortsatte, trots den varning
som vi gav i interpellationssvaret, diskussionen
om valsättet. Han påstod att

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

den sammanräkningsmetod, som tillämpades
i årets andrakammarval, avsåg att
ge en minoritet majoritet. År inte det en
för herr Ohlon själv besvärande fråga?
Tv om det skulle förhålla sig så, att det
var avsikten med regeringens förslag,
vad var då avsikten med högerns och
folkpartiets förslag, som, om det hade
tillämpats, skulle gett socialdemokraterna
ett mandat mera än de nu fick? Skulle
vi kunna få några närmare upplysningar
om vad de båda oppositionspartierna
ville vinna med sitt förslag? Nu
går herr Ohlon ett steg längre och säger
att folkpartiet inte kommer att vila, förrän
man fått till stånd en sammanräkningsmetod,
som ger absolut rättvisa åt
de olika partierna. En absolut proportionell
rättvisa kan endast vinnas, om
hela landet bildar en enda valkrets vid
andrakammarval. Gärna för mig får
folkpartiet driva den tesen. Jag är emellertid
övertygad om att inte ens folkpartiets
egna valmän kommer att gå med
på att på det sättet skjuta undan de
olika landsdelarnas intressen av att bli
representerade i riksdagen.

I en del av de anföranden, som har
hållits här i dag, har man uppehållit
sig åtskilligt vid den tid som varit och
den politik som förts under de föregående
åren. Herr Ohlon slog kanske rekord
därvidlag. Jag föreställde mig att
vad herr Ohlon yttrade var i rätt hög
grad en upprepning av valföredragen.
Men det är ju dock litet annorlunda att
diskutera här i riksdagen än att hålla
valföredrag — det känner vi ju alla så
väl till.

Herr Ohlon tillät sig konstatera att
vi fått en inflation, att den haft några
mycket beklagliga verkningar och att
den är resultatet av regeringens politik.
Det var det intryck, som man fick av
herr Ohlons framställning.

Herr Wistrand gick inte så långt. Han
sade att han inte ville skylla allt på regeringen,
men något. Mellan dessa båda
ståndpunkter har sedan yttrandena oscillerat.
När är det ju så, att hälften av
den levnadskostnadsstegring, som vi
fick under år 1951 — vilket ju är det
sista år, för vilket man kunnat göra av -

slutande beräkningar — berodde på stegrade
importpriser. Det är bevisat och
kan inte bestridas. Av levnadskostnadsförändringarna
beror =/io på jordbruksregleringen.
Det finns icke något parti i
riksdagen, som har väckt förslag om att
ge jordbrukarna lägre kompensation än
den, som regeringen föreslog. Alla måste
därför ta på sig ansvaret för dessa Vid
av levnadskostnadsstegringen. Då kan vi
väl gå ut ifrån att dessa Vid är väl ändå
inte regeringen ensam skuld till. Vari
består resten av prisstegringen? Jo, Vid
är konsekvensprisstegring, som skapades
genom löneförbättringar och annat inom
hemmamarknadsindustrierna och hemmamarknadsnäringarna.
Detta är det
enda fält, där en hårdare ekonomisk
politik än den som förts — om man ser
bort från jordbrukspolitiken ■— skulle ha
kunnat ge till resultat en lägre levnadskostnadsstegring.
Det är klart att det
skulle kunna ha förts en politik, som hade
förvägrat de människor, vilka är sysselsatta
i hemmamarknadsindustrierna,
kompensation för levnadskostnadsstegringen.
Men det gällde dock bara 7*> av
hela prisstegringen. Hur mycket hade
man kunnat tänka sig att pressa fram
där? Var och en förstår väl att även med
den mest hänsynslösa ekonomiska politik
skulle skillnaden mellan den levnadskostnadsstegring
som har inträffat
och den, som man skulle ha nått genom
en mera hårdhänt ekonomisk politik, vara
rätt obetydlig — röra sig om en eller
annan procent. Vill man säga: »Ja, det
är just det, en eller annan procent» —
om herr Wistrand exempelvis menar det—
då skall jag medge, att det är en sak som
kan diskuteras. Men samtidigt får man
då göra klart för sig att det inte är någonting
av den storleksordningen, att
man kan säga att det har katastrofalt
förändrat vårt konkurrensläge gentemot
utlandet.

Här står vi dessutom inför den principiella
frågan: Har exempelvis löntagarna
fått mera än vad som är rimligt,
har de fått mera än vad som utgör kompensation
för levnadskostnadsstegringarna
och en rimlig del av produktionsförbättringarna?
Det är svårt att svara ja

Onsdagen den 5 november 1952 fm. Nr 26. 65

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

på den frågan. Jag tror inte att det är
någon som vill säga, att löntagarna fått
mera än vad som är rimligt, men det
måste man säga att de fått, om man skall
gå med på den linjen, att man här borde
ha pressat hårdare, vilket är klart
att man kunde ha gjort.

I debatten har underligt nog Västtyskland
kommit att bli ett av de utländska
exempel, som hållits fram för regeringen.
Exemplen har tidigare växlat. Det
har varit så olika länder, som man från
borgerligt håll velat föra fram. I dag var
det som sagt Västtyskland. Herr Wehtje
var rent av lyrisk när han talade om
de förändringar som inträffat i det landet.
Där har, säger man, förts en så klok
ekonomisk politik, att investeringarna
har kunnat få sitt, medan samtidigt kostnaderna
har hållits nere, d. v. s. konsumtionen
och lönerna har hållits nere. Ja,
det har lyckats den västtyska regeringen
att genomföra detta, dock icke av
egen kraft, utan beroende därpå att det
finns en arbetslöshet, som omfattar flera
miljoner människor. I ett dylikt läge
kan löntagarnas organisationer aldrig få
den styrkan, att de fullt ut kan hävda sin
rätt.

Men för att gå över till ett annat betraktelsesätt,
herr Wistrand, har den
västtyska regeringen ett växande stöd
hos de tyska valmännen, vinner denna
framgångsrika politik en växande anslutning
från det västtyska folkets sida? Nej,
den västtyska regeringen har liksom regeringen
här i Sverige fått vidkännas
bakslag vid valen, tv det får en regering
lätt i tider av stora ekonomiska svårigheter.

Jag vill därför säga att nu, sedan valet
är över och då med all sannolikhet det
inte går för högern och folkpartiet att
vinna ett nytt val på dessa frågor en
gång till, skulle det ju kunna tänkas att
man från oppositionspartiernas sida i
fråga om de gångna årens politik skulle
kunna ägna sig åt ett mera nyanserat betraktelsesätt
som mera stämde med verkligheten.

Jag var nyss inne på frågan om de
utländska jämförelserna. Herr Wistrand
gjorde en djärv konstruktion. Han sade

5 Första hammarens protokoll 1952. Nr 26

att det gick mycket bättre i länder, där
det inte funnits något mer bestående socialdemokratiskt
inflytande på politiken
än i länder, där ett sådant socialdemokratiskt
inflytande gjort sig gällande.
Jag undrar, herr Wistrand, om den tesen
tål att närmare synas i sömmarna.

Herr Wistrand nämnde också Tyskland
såsom det efterföljansvärda exemplet.
Men låt mig då fråga: Frankrike
då? Om jag hade kastat fram Frankrike
i ett annat sammanhang, skulle
man genast från oppositionen ha sagt:
»Ja, men Frankrike är ett land som har
varit med i världskriget och fått sin
ekonomi sönderslagen.» Då skulle jag vilja
fråga: Har inte Västtyskland varit
det? Jo, båda länderna har varit med i
kriget.

Herr Wistrand hänvisade till ett land,
där hyresregleringen visat sig ha avskräckande
verkningar, nämligen Frankrike,
och alla vet, hur det är med den
franska ekonomien och den franska regeringens
förmåga att bemästra inflationsrörelserna.
Hur är det herr Wistrand:
Har socialdemokraterna haft något
nämnvärt inflytande på fransk politik?
Inte vad jag vet. De har varit med
som en minoritet i en eller annan efterkrigsregering,
men för närvarande är det
en högerman som är Frankrikes konseljpresident.

Nej, herr Wistrand, jag tror att det är
allra klokast att göra klart för sig att
förhållandena i världen är sådana, att
även om det är många ting som är gemensamma
för de flesta länder, finns det
alltid i strukturen för varje enskilt lands
ekonomiska liv ting som gör att vederbörande
land skiljer sig från andra, och
det är därför jämförelser är ytterligt
svåra att göra.

Även den konstruktion som skymtat i
dagens debatt, nämligen att det skulle
vara vi socialdemokrater som är särskilt
förälskade i regleringar och andra
ingrepp än den traditionella och ortodoxa
penningpolitiken, är fullständigt
felaktig. Det är i själva verket så, att i
alla länder sker det regleringar och
tvångsingripandcn som är minst lika genomgripande
som i vårt land. När man

66 Nr 26. Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

talar om att vi för en näringsfientlig
beskattningspolitik, vill jag säga: Det förekommer
även i de bästa familjer! Jag
skall bara ta några exempel, som har
kommit för mina ögon den sista veckan.

I Australien är det så, att centralbanken
skall ge tillstånd åt affärsbankerna
för varje enskild kredit över 10 000 pund
med undantag för krediter för byggnadsverksamhet,
inköp av hus och byggnadstomter
eller jordbruksarealer. För
varje enskild kredit, som en affärsbank
i övrigt vill bevilja över 10 000 pund,
skall centralbanken i det särskilda fallett
granska saken och ge sitt tillstånd.
Det är en ofantligt mycket mer detaljerad
reglering än vad vi haft i vårt land.

Låt mig ta ett annat exempel, från
Belgien. Där tar man, som ni alla känner
till, ut en exportavgift på all export
till EPU-länderna, och de pengar, som
man får in på dessa avgifter, använder
man för att premiera exporten till dollarländerna,
ett system som fortfarande
florerar. Jag vill bara påminna om att
när vi i regeringen undersökte möjligheterna
att kanske använda samma metoder
för vår del, väckte det eu våldsam
opposition hos högern och folkpartiet.

Vad sedan skatterna beträffar, tar man
i Belgien ut en extra bensinskatt. Vad
använder man den till? Jo, det är något
för herrar bilister och alla bilintresserade
att observera: man använder den
icke till vägarna, utan för att betala drivmedel
åt det belgiska flygvapnet.

Ärade kammarledamöter! Om man vill
göra en genomgång av alla de växlande
åtgärder som praktiskt taget alla länder
har vidtagit under de svåra ekonomiska
förhållandena under de sista åren, skall
man finna, att det icke är så, att det är
något som kännetecknar socialdemokraterna,
att de vilja reglera. Tvånget att
tillgripa de åtgärderna har förelegat för
praktiskt taget alla andra också.

I dagens ekonomiska läge är det
många ting som påkallar vår uppmärksamhet,
men av de krav, som har ställts
på regeringen, är det framför allt två
ting som det gäller att ta ståndpunkt till.
Vi tycks ju alla vara överens om — jag
har i alla fall inte hört någon säga nå -

got annat —• att vi måste försöka hålla
våra investeringar inom ramen för våra
resurser, d. v. s. inom ramen för sparmedlen.
Regeringen har där sin politik
som vi har redovisat i dagens interpellationssvar.
Däremot har ställts ett annat
krav, nämligen kravet på räntehöjning.
Nu har ju under diskussionen i
dag detta krav på räntehöjning blivit
mycket nyanserat. Det har inte från något
håll sagts — herr Nordenson kanske
var den som var närmast inne på den
tanken — att man skulle klara den ekonomiska
politiken med tillhjälp allenast
av räntestegring. Det har talats här om
att man fortfarande behöver kreditöverenskommelser,
och det har talats om att
man behöver andra ting. Man har bara
sagt nu att en räntestegring skulle hjälpa
till. Det är klart, att man kan ha den
meningen, och jag vill gärna medge att
en räntestegring skulle kunna hjälpa till.

Herr Nordenson var inne på en fråga
som i detta sammanhang också spelar
en viss roll, nämligen hur hög en räntestegring
behöver vara för att få effekt.
Han reagerade något mot vårt uttryck
»minst 1 procent». (Herr Nordenson:
Högst!). Jaså — ja, det är en liten
ändring. Nu är det emellertid på det
sättet, att om man inte gör eu räntehöjning
som är så stor, att den inriktar
förväntningarna på en räntesänkning,
kommer räntehöjningen att verka motsatsen
till åtstramning; då kommer den
att utlösa en spekulation i en ytterligare
räntehöjning. Det är det som gör, att när
jag talat med cheferna för storbankerna,
när jag fått del av vad riksbanksledningen
ansett och när jag hört vad nationalekonomer
av facket sagt, har det
blivit en samstämmig uppgift: en räntehöjning
under 1 procent kan icke leda
till åsyftat resultat.

Då ställs man inför den frågan: Även
om det nu skulle vara så, att vi skulle
kunna få hjälp av en räntestegring för
kreditåtstramning, är det nuvarande tillfället
det lämpligaste att genomföra en
sådan räntestegring? Nu har priserna
stabiliserat sig. Nu ser vi alla framåt
mot avtalsförhandlingarna, som ju kommer
att ge besked om huruvida det skall

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

bli en stabilisering eller om det skall bli
fortsatta prisstegringar genom fortsatta
lönehöjningar. Vi befinner oss i ett mycket
känsligt läge.

En räntestegring betyder en hyreshöjning.
Det är mycket sant att den kommer
peu å peu och att det tar en viss
tid, innan hela denna kostnadsstegring
hinner slå igenom, men de, som skall
förhandla om avtalen, kan genast räkna
ut vad den kommer att innebära i fråga
om höjda levnadskostnader. Man säger
då att staten kan subventionera. Ja, staten
kan subventionera bort en räntestegring
på de nybyggda husen, men det
finns inga tekniska möjligheter att ingripa
med subventioner för det stora
beståndet av gamla hus, och det är det
beståndet som är det största. Vi får alltså
räkna med att de, som skulle förhandla
om avtalen i det läget, skulle säga
ja, och så blir det en hyreshöjning.
Dessutom blir det 100 miljoner, sade
herr Nordenson, på jordbrukskalkylen.
Vi får komma ihåg att vi höjt priserna
i år motsvarande 70 miljoner kronor.
Fråga konsumenterna vad de tyckte om
det, och tänk på vilken inverkan det
hade på människornas föreställning om
vad det betydde för prisbildningen! Jag
skulle för min del tro att den, som verkligen
vill ha något ansvar för den kommande
utvecklingen, den, som vill på
allvar befrämja sig om att vi nu verkligen
får den stabilitet som ligger inom
räckhåll, måste säga sig att vi i detta
läge inte bör gå åstad och göra en enprocentig
räntestegring. Där har man att
ta sin ståndpunkt, vilken man vill. Det
är tillräckligt här att högern och folkpartiet
vill räntestegring. Det kan väl
anses fastslaget genom denna diskussion
här i dag.

Det andra, som man då kommer till,
är frågan om, var man skall lägga tyngdpunkten
när det gäller investeringsverksamheten,
det vill säga hur sparmedlen
skall användas. I den valdiskussion, som
har förts här i landet i höst, var det eu
samstämmig mening från alla partiers
sida, att det skulle byggas flera bostäder,
att det skulle bli bättre vägar, att det
skulle byggas flera skolor och att det

skulle bli flera sjukhus, d. v. s. att de
offentliga investeringarna skulle ökas.
Det måste ju betyda, att man vill vara
med om att mera av sparmedel skulle
flyttas över på de offentliga investeringarna.
Om man inte gör det och ändå skapar
en ökning av de offentliga investeringarna,
så skapar man inte stabilisering
utan då åstadkommer man inflation.
Men om man måste skaffa mera
sparmedel åt de offentliga investeringarna,
får man väl å andra sidan se till
att den andra delen av investeringsverksamheten
inte blir i tillfälle att stiga,
icke tar i anspråk mer av sparmedlen.
Den andra sidan av investeringarna är
näringslivets investeringar. Därför är läget
det, att om man vill ha ett ökat bostadsbygge,
om man vill ha ökade offentliga
investeringar, så måste man hålla igen
på industriinvesteringarna. Då är frågan:
Hur ställer sig oppositionen till detta?
Ja, jag fattar det närmast så, att herr
Ohlon ansluter sig till regeringens ståndpunkt.
Hur högern har gjort här, vet jag
inte riktigt. Jag kan inte komma underfund
med vad herr Wistrand i det avseendet
hade för mening. Vad herr
Wehtje hade för mening var väl däremot
ganska påtagligt. Herr Wehtje ville
inte alls, att man skulle hålla tillbaka
näringslivets investeringar. Herr Nordenson
företrädde en tredje aspekt. Han
sade nämligen, att om det blir 1 procents
räntestegring, så blir de långa krediterna
så dyra, att industriens investeringar då
skulle komma att minska av sig själva.
Herr Nordenson menade alltså, att om
man bara gick hans väg i fråga om kreditpolitiken,
så skulle det bli minskade
industriinvesteringar, och därigenom
skulle balans uppkomma. Däri bör ju
ligga, att herr Nordensons hjärta inte
klappar så särdeles varmt för de industriella
investeringarna, eftersom han
med berått mod förordar en politik, som
skulle syfta till alt hålla dem tillbaka.
Här befinner vi oss emellertid i det dilemmat,
att vi måste ta vår ståndpunkt
och bestämma oss för vad vi skall göra.

1 detta sammanhang skall jag säga ett
ord om investcringsavgiften. Den har ju
kommit till stånd för alt hålla tillbaka

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
näringslivets investeringar. Det är klart
att investeringsavgiften kan bli en fiende
till det goda i ett visst läge. När kan
den bli det? Jo, det skulle den bli, om
vår kapitalvaruproducerande industri
skulle råka ut för allvarliga sysselsättningssvårigheter.
Herr Wehtje talade
mycket om liur det var inom denna industri.
Det kan hända, att herr Wehtje
har tillgång till senare uppgifter än jag.
Jag vet att inom järnmanufakturen och
framför allt inom den del av verkstadsindustrien,
som skapar varaktiga liushållsvaror,
är läget pressat. Men inom
den egentliga maskinindustrien är det så
ställt, såvitt jag vet, att det finns en orderstock
på 12 månader. Här talar man
nu om att vi måste förbättra vårt konkurrensläge
gentemot utlandet. Det är
inte lätt att konkurrera, när man inte
kan erbjuda utlandet en maskin förrän
om 12 månader. Det är icke skadligt,
om maskinindustriens orderstock minskar
ytterligare. Men det är klart att den
dagen kan komma —• och det vet inte
jag, när den kommer, den kan komma
snart nog — då det läget kan uppstå,
när det inte kan vara lämpligt att ha
kvar investeringsavgiften, och då skall
den också försvinna. Men det läget är
inte för handen i dag, och jag är icke
anhängare av tanken på att i dag ta bort
investeringsavgiften, det vill jag déklarera.

Den ståndpunkt, som regeringen har
intagit, nämligen att vi alltså anse oss
böra gynna de offentliga investeringarna,
medför, som jag också nämnde, att
det blir nödvändigt att se till att sparmedlen
fördelas på ett sätt, som möjliggör
en ökning av bostadsbyggen och offentliga
investeringar. Den frågan löstes
ju genom den överenskommelse, som
förra året träffades med kreditinstituten,
där man kom överens om att kreditgivningen
skulle följa vissa linjer, som
skulle kunna leda till låt oss säga en viss
dirigering av sparmedlen. Behovet av
denna dirigering står kvar, men dirigeringen
i sig själv —- det medger jag gärna
— har här skapat ett nödtvång att gå
ett steg vidare. Det beror på att, när kreditöverenskommelsen
träffades förra

politik m. m.

året, ville vi inte låsa alla räntesatser. Vi
kunde naturligtvis ha låst alla räntesatser
— ränteregleringslagen gav ju bakgrunden
härtill — och om vi hade gjort
det, skulle vi inte i dag ha detta problem
med försäkringsverksamheten som
vi har. Vi låste emellertid bara vissa
strategiska räntor, nämligen lån mot
guldkantade obligationer, botteninteckningar
och kommunlån, och sedan lät vi
kreditmarknaden för övrigt gå sin egen
väg, vilket ledde till att de kommersiella
och industriella krediterna fick en högre
ränta. Det var ur många synpunkter
en mycket bra lösning, ty den medförde
för det första, att man inte fick ett alldeles
fastlåst läge utan en viss elasticitet,
och för det andra medförde den en högre
ränta för just de krediter, som man
ville hålla tillbaka, så att, om den högre
räntan spelar någon roll, fick den göra
sin verkan härvidlag.

Men vad medförde detta? Jo, det
medförde, som alla förstår, att industrikrediternas
ränta steg, och det blev en
naturlig lockelse för försäkringsbolagen
att placera mer av sina medel i industrilån.
Därigenom skapades ju ett hinder
för det gynnande av bostadsbygget
som var avsett. Därför får det nu på
nytt vridas rätt. Naturligtvis kan alla
de, som är motståndare till sådana regleringar,
säga, att den ena regleringen
föder den andra —- det medger jag gärna.
Emellertid kan alla dessa regleringar,
som jag alltid hävdat, endast vara
korttidsföretelser, men vi måste ha dem
kvar ännu en tid.

Det blev bland annat nödvändigt att
uppta förhandlingar med försäkringsbolagen
om en vidgad överenskommelse,
som ingalunda avsåg att skapa en
ny struktur av försäkringsbolagens placeringar
utan som avsåg att återinföra
den struktur som fanns före kreditöverenskommelsen.
Det är alltså inte något
onaturligt som här har krävts. Man säger
att det är till stor skada för försäkringstagarna.
Jag skall inte gå in på
det. Det rör så små ting, och herr förste
vice talmannen har klart påvisat ohållbarheten
i den argumentationen. Den
överenskommelse som vi nu eftersträvar

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

är alltså fullkomligt i linje med den kreditöverenskommelse
som träffades i
fjol, och den är nödvändig för att vi
skall kunna fortsätta med kreditöverenskommelsen
under det år som kommer
nu härefter.

Man har sagt här, att här har vi skapat
ett tillstånd, där man förhandlar
under tvång, med revolver. Ja, det är
olyckliga omständigheter, som gör, att
det ter sig så. Vi har inte haft det minsta
intresse att här skapa någonting som
liknar revolverhot. Det är nödtvånget
som har frampressat, att förberedelserna
till en lagstiftning har fått ske jämsides
med förhandlingarna, och att det
har fått ske beror därpå, att när riksbanken
gick till sitt första sammanträde
med försäkringsbolagen och begärde
att de skulle diskutera en överenskommelse
nästa år i något mer preciserat
skick, fick riksbanken från försäkringsföretagens
riksförbund det svaret, att
detta förbund icke ens ville vara med
om en prolongering av det gamla avtalet.
Den saken finns det skriftligt på.
Men nu måste man rätta till den snedvridning,
som har inträffat, före den 1
januari. Det kan bara ske genom lag,
om det inte blir någon överenskommelse.
En lag måste emellertid först utarbetas
och sedan gå till lagrådet och
slutligen till riksdagen, för att beslut
skall kunna fattas under höstriksdagen.
Det blir en sådan tidtabell, att det inte
fanns något val för oss, sedan riksbanken
hade fått avslaget och det meddelats
oss i regeringen. Vi hade då ingenting
annat att göra än att sätta i gång
med utarbetande av detta lagförslag, en
lag som jag inte har särdeles stor lust
att få men som jag väl får begära av
riksdagen, om det inte blir något resultat
av förhandlingarna. Jag måste säga
att det är mycket orättvist att säga, såsom
man på sina håll försöker göra, att
riksbanken här tillgriper hot. Det är
icke så, utan det är just den omständigheten
att vi först fick ett avslag på vår
framställning om förhandlingar, som
ledde till att denna sak fick tas upp.
Rätt skall vara rätt.

Nu hoppas jag för min del, att det

kommer att bli en överenskommelse och
att vi inte ens skall behöva komma till
riksdagen med detta lagförslag. Det är
alltid bättre med en överenskommelse
än med en lagreglering. För min del
skall jag göra vad jag kan för att det
skall bli en överenskommelse, och jag
vet, att riksbanken är inställd på samma
linje. Det är inte på det sättet att
det från regeringens och riksbankens
sida framställes några oresonliga krav.

Innan jag slutar kan jag inte underlåta
att säga, att det som vi talade om i
vårt interpellationssvar om löftespolitiken
tydligen var en pil som träffade
målet. Herr Wistrand värjde sig. Ja,
jag har aldrig under den långa tid, som
vi har känt varandra, märkt att herr
Wistrand var böjd för någon löftespolitik,
men jag undrar om herr Wistrand
är någon helt adekvat företrädare för
det nuvarande högerpartiet. Vi som har
upplevt valrörelsen och där fått se, hurusom
högern varit med om att begära
flera bostäder och bättre vägar, flera
sjukhus och skolor och bättre sociala
förmåner, har nog tyckt att högern försökt
hålla folkpartiet i rockskörtet i de
värsta svängarna. Vi har därför litet
svårt att kunna gå med på att högern
är utan del i löftespolitiken.

Och vad folkpartiet beträffar, ja, ja
Det är dock så att folkpartiet har krävt
många ting — jag skall inte på nytt
uppräkna dem — men alla dessa kostnadskrävande
krav har alltid varit förbundna
med krav på en kraftig skattesänkning.
Jag undrar mycket, om det
finns många människor i detta land som
inte har fått den uppfattningen, att folkpartiet
har lovat väldigt mycket.

Men nu fick vi höra av herr Ohlon,
att skillnaden inte alls var den som vi
hade uttalat i vårt interpellationssvar.
Det var bara så att folkpartiet begärt
en plan. Det var inte alls säkert att allt
som stod i planen skulle genomföras,
och det var inte heller alldeles givet,
när det skulle genomföras. Det påminner,
herr Ohlon, kolossalt mycket om
det inlägg, som professor Ohlin gjorde
i riksdagens andra kammare den 30 oktober
1951, när han med en mycket

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

kraftig antikapitalistisk motivering efterlyste
regeringens syn på skogsvinsterna.
Det är klart att när vi den gången
hörde hans framställning, trodde vi
att nu hade folkpartiet någonting extra,
som det ville ha gjort, men alla vet ju
att det enda som det den gången hade i
sin påse var en pannkaka. Om det nu
skulle vara på precis samma sätt med
alla folkpartiets antydningar under valrörelsen,
att man endast vill ha en plan
och att man sålunda inte vet någonting
säkert, om det som står i planen skall
genomföras eller vid vilken tid det skall
ske, ja, då skulle det vara alldeles utomordentligt
bra, om det svenska folket
fick veta vad det egentligen är som
folkpartiet menar med sina önskemål.

Herr Nordenson protesterade mot
mitt påstående, att interpellationerna
inte innefattade något alternativ. Herr
Nordenson hade ett alternativ, och såvitt
jag kan förstå är högern och folkpartiet
eniga om det, nämligen att det
nu bör bli en räntehöjning. Jag vill
sluta med att säga att jag tror att det
är ett ganska svagt alternativ att bilda
regering på.

Herr WISTRAND (kort genmäle): Herr
talman! Bara några korta randanmärkningar!
Herr finansministern yttrade, att
socialdemokraterna inte har något begär
att reglera. Det ter sig för mig som en
ganska egendomlig bekännelse av ett
parti, som så starkt gått in för planhushållning.
Vi har väl hört så många tal
inte minst i denna kammare om att med
planhushållning följer reglering, att man
inte nu kan ställa sig främmande för
det. Man kan inte ta planhushållning
utan att reglera, och att i det sammanhanget
tala om sin kärlek till frihet är
att svärja vid gudar som man i annat
sammanhang förnekar.

Herr finansministern talade också om
att högern och folkpartiet var medskyldiga
till inflationen, och han begagnade
sig av det gamla konstgreppet att dela
upp vägsträckan i olika avdelningar och
säga, att så och så långt har vi gått gemensamt
och så och så mycket finns

kvar, och att det är det senare som man
kan diskutera om. Man kan väl inte göra
på det viset. Ansvaret i detta fall måste
dock de bära, som under en lång följd
av år lett Sveriges politik och haft tillfälle
att vidta en rad av åtgärder, ofta
under kritik från oppositionspartierna
eller i varje fall utan möjlighet för dem
att inverka på åtgärderna. Felet är att
man valt felaktig fixpunkt i sin politik.
Man har slagit vakt om den fasta räntan

1 stället för det fasta penningvärdet.

Herr statsrådet talade också om Frankrike,
där det inte på senaste år varit några
socialdemokrater i regeringen. Det är
sant, men Frankrikes politik har dock
under hela tiden från 1936 påverkats av
en mycket ödesdiger händelse i landets
historia, nämligen folkfrontens genombrott.
Vad det har fört med sig i fortsättningen
för fransk politik, känner vi
till. Det kan man inte komma ifrån.
Dessutom skall man inte glömma att landet
allt fortfarande är i krig.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.

2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet Sköld frågade mig
vad folkpartiet ville med sitt vallagsförslag
i våras. Det förhåller sig ändå på
det sättet, sade han, att om förslaget
hade gått igenom, skulle socialdemokraterna
ha såsom resultat av valet fått ytterligare
ett mandat. Ja, herr finansminister,
men det beror väl på var man
sätter spärrkvoten. Hans påstående gäller
vid en spärrkvot på 0,75. Sätter man
kvoten till 0,07, skulle socialdemokraterna
ha förlorat ett mandat jämfört med
det verkliga valresultatet, och högern,
folkpartiet och bondeförbundet hade fått
exakt den mandattilldelning som motsvarar
den proportionella principen. Vi
bär förlorat tre mandat på kuppen, och
det är beklagligt, men vi vill rättvisa
framför allt. Socialdemokraterna skulle
ha fått tre mandat för mycket på kommunisternas
bekostnad, och inte oss

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr. 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

emot. Men jag skulle vilja ställa en mot1''råga
till herr finansministern: varför
detta magiska tal 1,4 vid uträkningen av
mandatens fördelning? Varför inte talet
1,2 eller 1,3 eller 1,25? Nej, jag har en
utredning här som visar att då skulle
socialdemokraterna inte ha fått mer än
vad de är berättigade till, men det passade
tydligen inte in i systemet.

Varje gång vi möter upp efter ett val
hör vi samma tal om att vad som förekommer
från oppositionens sida endast
är en fortsättning av valdebatten. Jag
har suttit och väntat på att den klyschan
skulle komma i dag, och finansministern
fångade mycket riktigt upp den. Han
frågade oss, om vi verkligen menar, att
Sverige skulle kunnat undandraga sig
inflytande från de prisstegringar som
har inträffat runt om i hela världen.
Det menar vi inte, men vi reser i stället
den frågan, varför levnadskostnadsökningarna
i Sverige skall vara dubbelt
så stora som i andra oss motsvarande
länder och varför i en tid med sjunkande
råvarupriser på världsmarknaden
och sjunkande levnadskostnader i andra
länder våra levnadskostnader icke sjunkit.
Jag har här en tabell, hämtad från
FN:s statistiska månadsbulletin för september
månad, som verkligen ger en
markant upplysning om hur prisstegringarna
har gestaltat sig under de två
sista åren i de olika staterna. Undantar
vi de notoriska inflationsländerna Österrike
och Frankrike, kommer Sverige i
en särklass, följt av Norge. Sedan är det
ett långt språng till flertalet länder, där
prisstegringarna har rört sig omkring 8,
10, 12 procent, medan de här uppgick
till 28 procent. Det är en fråga, som nog
borde intressera litet var i detta land.

Herr Wistrand uttalade sin förvåning
över att finansministern var en sådan
motståndare till allt vad regleringar heter.
I socialismens väsen ligger väl ändå
att samhället, det allmänna, skall i mer
eller mindre hårda former dirigera och
leda utvecklingen, och det måste väl oavvisligen
medföra regleringar av olika
slag.

Finansministern sade att vi hade
svängt i dag. I interpellationen görs gäl -

lande, sade han, att en ränteförhöjning
skulle vara det enda alternativet till regeringens
penningpolitiska institut. Finansministern
har tyvärr läst interpellationen
litet slarvigt, ty under moment 2
i klämmen av interpellationen understryks
mycket kraftigt, att det penningpolitiska
medel, som en rörlig ränta utgör,
endast är en detalj i det hela och
att penningpolitiken inte gör allt utan
att det därutöver även behövs andra resurser.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den jämlikt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga
av herr talmannen medgivna tiden för
kort genmäle nu vore av talaren överskriden.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall be att få ta upp två
punkter av det som finansministern berörde.

Den första gäller investeringarna. Här
talade finansministern om att man behöver
vidta olika åtgärder för att styra
investeringarna i rätt riktning. I den
redogörelse, som konjunkturinstitutet
har lämnat, har det mycket klart påvisats,
hur investeringsbenägenheten har
tvärvänt för industriens del. De investeringsplaner,
som har kommit fram vid
de preliminära beräkningarna, är inte
av större omfattning än att de ryms
inom den ram för de industriella investeringarna,
som gjorts upp. Och sannolikt
kommer det att bli på det sättet,
att inte ens dessa planer kommer
att genomföras därför att kreditåtstramningen
nog ännu inte har inverkat fullt
ut.

Den andra punkten gäller investeringsavgifterna.
Finansministern har i
sitt interpellationssvar sagt, att regeringen
är fullt beredd att behjärta
önskvärdheten att stödja alla rationaliseringssträvanden.
Finansministern tog
själv ett exempel, om att man inrättat
en lånefond för anskaffning av maskiner
för rationalisering av byggnadsindustrien.

72 Nr 26. Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

Man ger här med den ena handen
och tar igen tiofalt mot den andra. Man
lägger avgifter på alla andra investeringar,
som företas för samma ändamål
men som inte får stöd från denna
fond, och det tänker man fortsätta med.

Går det riktigt ihop, herr finansminister?
Jag tycker att det är så motsägelsefullt,
att finansministern bara av
den anledningen borde medverka till
att föreslå, att investeringsavgifterna tages
bort i enlighet med de framställningar
som gjorts från näringsorganisationerna.

Jag hann vid förra tillfället inte gå
in på framställningarna i övrigt. De går
också ut på att man skall slopa de
skärpta reglerna för varulagervärderingen.
Det skulle bidra till att stärka
vår beträngda exportindustri och bereda
ökade sysselsättningsmöjligheter,
vilket nu är en fråga av högsta angelägenhetsgrad.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill först ge herr Ohlon en replik
angående valsättet.

Det är väl obestridligt, att det förslag
som folkpartiet och högern presenterade
riksdagen skulle ha lett till en större
representation för socialdemokraterna
än det förslag som från regeringens
sida lades fram. Då måste väl också
min slutsats vara riktig, att om vårt
förslag avsåg att ge socialdemokratien
majoritet på en minoritet, så måste det
väl finnas något liknande motiv bakom
högerns och folkpartiets förslag. Det
befrämjade ju i alla fall inte den absoluta
proportionella rättvisa, som herr
Ohlon talade om.

Först säger herr Ohlon, att folkpartiet
icke skall vila förrän det skapat en
absolut proportionell rättvisa, och sedan
säger han i sin replik, att socialdemokraterna
enligt folkpartiets förslag
hade fått tre mandat från kommunisterna
och att han gärna unnar oss detta.
Hur gick det nu med principen om den
absoluta proportionaliteten? Det stämde
nog inte riktigt.

Sedan skulle jag vilja säga, att det

finns mycket klara motiv för reduktionstalet
1,4. Det skulle ta för lång tid
att gå igenom alla leden i detta resonemang,
men det är ett faktum att i
Sverige, där det normalt sett i en valkrets
uppträder fyra partier, skulle om
man tillämpade ett system med enkel
valkvot, vilket är detsamma som uddatalsmetoden
bygger på, ett parti, som
får mer än ett mandat, icke kan få sina
mandat billigare än för ett rösttal som
motsvarar 62,5 procent av valkvoten.
Om jag sedan applicerar denna spärr
på uddatalsmetoden i form av en inbyggd
spärr, så kommer ett tal med
samma verkan som denna spärr på 62,5
att ligga närmast intill talet 1,4. Bakom
vårt förslag ligger alltså den tanken, att
ett litet parti icke skall kunna få ett
mandat billigare än ett större. Det är
motivet för vårt förslag. Men vad som
är motivet för folkpartiets och högerns
förslag i valsättsfrågan vid vårriksdagen
svävar vi fortfarande i fullständig okunnighet
om.

Herr Wistrand sade, att socialdemokraterna
som suttit i regeringsställning
får bära sitt ansvar. Ja, vi vill gärna
bära ansvar i den utsträckning som det
är rimligt att utkräva det.

Herr Ohlon ställde frågan, varför levnadskostnadsstegringen
blivit dubbelt
så stor i Sverige som i vissa andra länder.
Det beror bl. a. på devalveringen.
Det visar sig av alla uträkningar, att
samtliga länder, som devalverade lika
mycket som England år 1949, har fått
en levnadskostnadsstegring som är ungefär
lika stor som den Sverige har
fått. Somliga har fått något högre och
andra något lägre, men det beror på
sammansättningen av importvarorna.
Den spelar nämligen också en roll när
det gäller levnadskostnadsstegringen.
Det hade varit möjligt att genomföra en
politik — i varje fall teoretiskt sett —
som hade lett till en eller ett par procents
lägre levnadskostnad än den vi
fick. Vi drev icke den politiken, därför
att vi ansåg att löntagare och andra
hade rätt att få kompensation för levnadskostnadsstegringen,
och vi ville
icke förhindra det genom vår politik.

Onsdagen den 5 november 1952 fm. Nr 26. 73

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

För dessa en å två procent får ni gärna
säga att vi skall bära ansvaret. Det
kommer vi också att göra.

Jag skulle kanske säga till herr Wistrand
att jag aldrig har sagt att det
socialdemokratiska partiet står främmande
för regleringar. Jag har bara
velat påvisa att i den tid vi nu genomlevat
har alla regimer runt om i världen
varit nödsakade att tillgripa regleringar.
Vad jag har sagt är det, att
inget av de partier, som sitter i regeringen
nu, anser detaljregleringar vara
önskvärda. Men vi avsäger oss icke rätten
att använda regleringar där de är
nödvändiga för att befrämja den samhällsekonomiska
utvecklingen enligt de
synpunkter vi företräder.

Till sist vill jag säga till herr Wehtje,
att man inte skall tro för mycket på
de där rapporterna om investeringsplanerna.
Vi vet ju att det fortfarande sökes
mycket mera byggnadstillstånd från
industriens sida än vad som på något
vis ryms inom kvoten. Vi kan väl inte
tolka den naturliga benägenhet att skaffa
sig nya lån för investeringsändamål,
som industrien fortfarande visar, annat
än på det sättet att det fortfarande finns
en stark investeringsvilja. I det ögonblick
det visar sig, att investeringarna
väl ryms inom sparmedlen, skall jag
inte hålla på investeringsavgiften. Byggnadsverksamheten
har hittills bedrivits
i högsta grad hantverksmässigt, men
det visar sig nu att man kan genomföra
en industrialisering. Det är då naturligt
att staten griper in, i synnerhet
som man vet, att den enskilde på grund
av byggnadsföretagens splittring har
svårt alt klara detta. Men detta kan ju
omöjligen vara ett motiv för att man
skall ta bort investeringsavgiften på
alla näringslivets investeringar. Därför
menar jag att vi bör vänta och se, innan
vi tar ståndpunkt till saken.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Herr finansministern frågade hur
det var möjligt, att vi med vårt krav
på proportionell rättvisa, så länge nu
proportionalismcn tillämpas, i våras

kunde komma med ett projekt, som faktiskt
skulle ha gett socialdemokraterna
en överrepresentation med tre mandat.

Herr finansminister, den frågan är
mycket lätt att svara på. En fullkomligt
proportionell rättvisa förutsätter riksmandat,
och därför hade det fordrats
en grundlagsändring. Det gällde här att
få fram en lagstiftning, som kunde tilllämpas
redan i höst. Därför väckte vi
detta förslag med ett utjämningsförfarande,
med vilket man dock aldrig kan
nå ett exakt resultat.

Jag slutade förra gången med att säga,
att varje gång som spörsmålet om rörlig
ränta diskuteras i detta hus, så får man
höra att förfaringssättet är farligt, därför
att det skulle skapa förväntan om
allt högre räntor och alltså snedvrida
hela penningpolitiken. Jag vill fråga,
varför denna kalamitet skulle uppträda
just i vårt land, när den som regel inte
gjort sig gällande i andra länder. I andra
länder har det visat sig, att om man
tillämpat en rörlig ränta och låtit räntan
stiga i en viss situation, så har man snart
efteråt kunnat låta den gå ner igen. Det
är ju inte meningen att man skall driva
en sådan politik, att man har en konstant
hög ränta.

Herr finansministern var inne på investeringsverksamheten.
Jag skulle också
här vilja ställa en fråga: Hur förhåller
det sig med statens och kommunernas
investeringar? Har det allmänna
verkligen dessa investeringar under kontroll?
Jag vet inte hur det förhåller sig,
men det har sagts att så inte är förhållandet.

Det var en glädjande passus i finansministerns
yttrande om schismen med
försäkringsvärlden. Finansministern utlovade
där att han skulle göra allt vad
som var honom möjligt för att ernå en
frivillig överenskommelse med livbolagen.

Det iir visserligen sant att vi i vår
interpellation har begärt att få en plan
över den förda socialpolitiken. Att vi
inte nu i höst framställt något konkret
förslag beror därpå, att vår begäran i
våras om de 37 miljonerna till folkpensionärerna
då avslogs och att det alltså

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

inte fanns någon möjlighet att komma
tillbaka med samma förslag. Inför den
situationen var det enda möjliga att begära
en plan för utvecklingen. Varför är
finansministern så emot planläggning
just på socialpolitikens område?

Finansministern sade i sitt senaste anförande
att det var devalveringen 1949
som medförde att kostnaderna steg speciellt
mycket i vårt land. Det förhåller
sig enligt honom så att flertalet av de
devalverade länderna — eller så gott
som alla länder utom Schweiz — som
haft lägre stegring i levnadskostnaderna
än vi inte devalverat i lika hög grad som
vi gjorde. Man kan då gå ett stycke vidare
och ställa frågan: Vad var anledningen
till att vi måste nedskriva vår
kronas värde så kraftigt 1949? Men då
kommer vi tillbaka till en period, som
ligger före finansministerns förvaltning
av finansministerämbetet. Det skall jag
inte gå in på.

Herr WISTRAND (kort genmäle): Herr
talman! Jag hann i mitt förra genmäle
inte slutföra vad jag sade om Frankrike.
Finansministern åberopade gentemot
mig som ett särskilt skäl, att Frankrike
nu hade en högerman som konseljpresident.
Hur kom den mannen
dit? Jo, allmänt betraktad som landets
räddare!

Jag skall be att få tacka finansministern
för det verkligt goda inlägg han
hade i fråga om löftespolitiken och dess
utövning. Jag instämmer till fullo med
honom, och jag gör det så mycket hellre
som jag förutsätter att han ändock besitter
en viss expertis på området. Det är
roligt att höra sådant nu, och man börjar
faktiskt tro på människosläktets förädling,
när man hör finansministern.

Till slut vill jag tillägga ett kort ord.
1''inansministern sade att regeringsunderlaget
är garanterat hållfast. Jag lägger
kanske inte så stor vikt vid att den
andre jag frågade i saken, nämligen den
närvarande ecklesiastikministern, icke
har ansett sig böra besvara frågan. Han
anser väl att den är besvarad av finansministern
tillräckligt klart. Jag har ing -

enting att säga emot detta. Jag är inte
glad åt svaret, måhända, men det var i
varje fall intressant att få det. Jag undrar
emellertid om jag ändå inte, herr
finansminister, i det svaret får lägga in
att det även i detta fall finns något av
det som jag mest förebrått regeringen
för i den finansiella politiken, nämligen
bristande förutseende.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Jag återkommer till frågan om
investeringsbenägenlieten. Det är utomordentligt
angeläget att detta problem
blir klarlagt, och jag hoppas att den inventering,
som nu göres i november månad
genom kommerskollegii försorg,
skall kunna ge ett säkert underlag för bedömning
av utvecklingen. Det har dock
genom industriens egen försorg gjorts
vissa förhandsberäkningar, och de visar
ju alldeles klart på en tendens till en begränsning
i betydande omfattning. Jag
tror nog att det var »motboksmentaliteten»
som gjorde sig gällande när man
förr i tiden sökte byggnadstillstånd. Detta
har man nu antagligen kommit över.

Vidare är det så att kreditåtstramningen
har påverkat investeringsviljan i
utomordentligt hög grad, och detta kommer
säkerligen att bli bestående. Om investeringsbegränsningen
kommer till
stånd utan direkta regleringar, skulle vi
ju kunna bli fria inte bara från byggnadsregleringen
utan också från de extra
skaltepålagor, som otvivelaktigt är mycket
betungande och hindrande för utvecklingen,
och till sist kanske också
från den dirigering av kapitalmarknaden,
som man nu anser sig vara nödtvungen
att vidta.

Till sist återigen några ord om anslaget
för rationaliseringen inom byggnadsindustrien.
Det är dock inte så, att den
rationaliseringen börjat nu, herr finansminister.
Den har pågått fortlöpande. Vi
måste ändå vara fullt medvetna på alla
håll om att vår ständigt ökande byggnadsstandard
varit möjlig genom en betydande
rationalisering även av denna
industri. Och det som nu här göres är
att sätta ett plåster på ett mycket, myc -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. in.

ket litet sår, medan det stora såret ligger
öppet. Det är alldeles påtagligt en
rent orimlig avvägning av dessa åtgärder:
stöd med ett lillfinger på den ena
handen och ett slag med hela näven av
den andra!

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill först säga några ord till herr
Ohlon. Herr Ohlon undrade, om inte
den företeelsen gör sig gällande i andra
länder, att en liten räntestegring skapar
spekulationer om en högre. Det är just
vad den gör! När den nuvarande danska
regeringen kom till vidtogs en räntehöjning
på en halv procent. Det dröjde inte
länge, förrän man fick lägga på en procent
till. När den nuvarande engelska
regeringen kom till började den med en
halv procent, men efter några månader
fick den lägga på ytterligare en procent.
Vad jag här sagt är bara det, att om man
vidtar en räntehöjning, som icke är tillräckligt
hög för att genast skapa förväntan
om en räntesänkning, gör man skada
genom att man skapar spekulation i
räntestegring, och det är därför, som
expertisen menar att en räntestegring
änder en procent icke är till nytta. Det
är det enda jag velat säga i detta avseende.

Herr Ohlon frågar mig, om vi har kontroll
över alla offentliga investeringar.
Herr Ohlon vet väl att vi inte har det.
Staten har kontroll över sina egna investeringar,
och staten har kontroll över
bostadsbygget, men över kommunernas
investeringar har staten naturligtvis inte
samma möjligheter till kontroll, åtminstone
inte i den mån som de faller utanför
byggnadsregleringen.

De länder, som devalverade lika mycket
som England, var Holland, Sverige,
Norge och Danmark. Och om herr Ohlon

vill göra sig besvär med att studera levnadskostnadsstegringen
skall han finna
att det är små skillnader mellan dessa
fem länder. Jag ser att herr Ohlon skakar
på huvudet —■ det beror emellertid
på vilken månad man använder för sin
jämförelse. Jag har varit utsatt för det
knepet förr från oppositionspartiernas
sida, att man försökt slå fast att vi har
den största levnadskostnadsstegringen,
och det visar sig när man går till siffrorna
att man kan nå ett sådant resultat,
om man väljer en lämplig ingångsmånad
och en lämplig utgångsmånad. Ett
faktum är, att dessa länder är varandra
så nära, att det inte är någon mening
att diskutera skiljaktigheterna.

Till slut vill jag säga ett ord till herr
Wistrand. Jag antar att herr Wistrand
inte befann sig i denna kammare den
gången när jag citerade en strof av den
numera avlidne amerikanske poeten
Santayana. Med den strofen uttrycker
han det som både herr Wistrand och jag
väl vet, nämligen den mänskliga oförmågan
att se in i framtiden.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 241,
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Kammaren åtskildes kl. 5.21 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Onsdagen den 5 november eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
politik m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen i anledning
av det av herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet Sköld lämnade svaret
å dels herr Wistrands interpellation
angående regeringens syn på de aktuella
politiska problemen, dels ock herr
Ohlons interpellation angående regeringens
ekonomiska och sociala politik.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
De år jag tillhört riksdagen har
diskussionerna om den ekonomiska politiken
mellan de borgerliga partierna
och socialdemokratien i huvudsak kretsat
kring regleringarna och räntan. Man
kan inte komma ifrån att av denna
diskussion få det helhetsintrycket, att
dessa partier är eniga i de väsentliga
punkterna av den ekonomiska politiken.
Denna har diskuterats här i dag,
men man har i debatten inte ens snuddat
vid den för den ekonomiska politiken
så avgörande frågan om utgifterna
för upprustningen, och ändå har ju
överbefälhavaren lagt fram en plan över
försvarsutgifterna för den kommande
sexårsperioden, som innebär en ytterligare
forcerad upprustning. Enligt
överbefälhavarens plan skulle utgifterna
till försvaret ökas med inte mindre
än 750 miljoner kronor per år under de
närmaste sex åren. Den våldsamma
upprustningen skall sålunda enligt överbefälhavaren
inte bara fortsätta utan
även stegras, och motiveringen härtill
anses vara det allmänt spända internationella
läget. Det är ju bekant, att man
i samtliga atlantpaktstater anger samma
motiv för upprustningen, men här i
detta land uppställer sig obönhörligt
den frågan: Måste Sverige, som officiellt

deklarerat en alliansfri kurs i utrikespolitiken,
segla i atlantpaktstaternas kölvatten
så till den milda grad som återspeglas
i förslaget om ytterligare stegring
av kostnaderna för rustningarna?
Det blir intressant att i sinom tid få
ta del av regeringens uppfattning på
denna punkt.

Redan nu kan man emellertid säga,
att de ständigt ökade kraven på upprustning
i Sverige på sitt sätt återspeglar
det reella militära och politiska samarbete
som äger rum med atlantpaktstaterna.
Folkpartiets största tidning,
Dagens Nyheter, har i sina kommentarer
till överbefälhavarens äskanden helt
nyligen förklarat: »Åtskilligt blir dyrare
— och även sämre — än det skulle ha
blivit med en annan utrikespolitik, som
medgivit planmässig samverkan med
huvudkrafterna inom den fria världen.
» Denna förklaring innebär, att
denna folkpartiets största tidning icke
är nöjd med det samarbete som äger
rum, utan kämpar frenetiskt för att få
till stånd fullkomligheten på detta område,
och jag har fått det intrycket i
dag av de yttranden, som två högerrepresentanter
har fällt här, att de
egentligen är av samma uppfattning
som folkpartiets största tidning här
ånyo har gett till känna.

Denna debatt skulle vara bland annat
också en ideologisk debatt, och därför
önskar jag säga några ord om folkpartiets
s. k. socialliberalism. I sitt politiska
framträdande opererar ju detta
parti med en demagogi, som har många
drag gemensamma med det nationalsocialistiska
partiet i förutvarande Hitlertyskland.
Jag syftar nu närmast på
folkpartiets propagandistiska framträdande
i fråga om klasser och klassindelning
i vårt land. Folkpartiet säger i
sin propaganda ungefär så här: »Gör
slut på klasstänkandet! Klasser och
klasstänkande är konstruktioner.» Vidare
säger det: »Vi i folkpartiet skall göra

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

slut på klasser genom att utrota klasstänkandet.
»

Folkpartiet har en professor till ledare,
som man tycker borde begripa att
existensen av klasser återspeglar en objektiv
verklighet, den nämligen att den
väldiga folkmajoriteten är egendomslös,
medan ett litet fåtal behärskar och äger
de utslagsgivande produktionsmedlen.
Ur dessa objektiva förhållanden har
klasstänkandet uppstått, och det lever
och kommer att leva, ända tills orsaken
till samhällets uppdelning i klasser
har ryckts upp med rötterna. Hitlerfascismen
sökte utplåna klasserna
genom att förbjuda klasskampen, och
den sökte ersätta klasstänkandet med
ideologien om folkgemenskapen, utan
att kröka ett hår på de finansherrar,
som utnyttjade fascismen för sin öppna,
obeslöjade diktatur. Den misslyckades
som bekant, men denna historiska sanning
tycks inte ännu vara bekant för
alla.

Jag har därmed inte jämställt folkpartiet
i Sverige med ett fascistiskt parti,
men jag har velat peka på de farliga
tendenser, som otvivelaktigt på grund av
kapitalismens allmänna kris och den i
allmänhet ökade motsättning mellan klasserna,
vilken uppstått icke minst efter
krigsslutet, har utvecklat sig och yppar
sig bland annat inom folkpartiet. Socialdemokratiens
hela politik under efterkrigsåren
har också varit ägnad att
skapa gynnsammare betingelser för folkpartiets
demogogiska framstötar i fråga
om klasser och klasstänkande.

En annan fråga i detta sammanhang!
Folkpartiet säger sig vara bärare av de
bästa gamla liberala traditionerna. Vad
var då den gamla liberalismen för något?
Jo, det var bland annat protesten
mot att den framstormande och uppåtstigande
kapitalismen i sina grottekvarnar
berövade individen både fri- och rättigheter.
I Viktor Rydbergs dikt Grottekvarnen
återspeglas just liberalismens
syn på detta problem i den kapitalistiska
utvecklingsprocessen. Finns det då kvar
någonting av denna gamla liberalism i
våra dagars folkparti? Nej. Finns det
kanske inte en massa bevis på hur folk -

partiets ledning, framför allt vid valtillfällen,
gör allt för att övertyga de stora
monopolen och koncernerna att det ligger
i deras intresse att satsa pengar på
folkpartiet? Sådana bevis har levererats
icke minst under de senast förflutna
åren. Var det kanske inte folkpartiet,
som i folkfrisinnets skepnad införde
stripadirektiven, dessa direktiv som
bland annat gav de arbetslösa friheten
att välja mellan att ständigt gå utan arbete
eller att låta sig kommenderas att
bli strejkbrytare? Var det kanske inte
folkfrisinnet, numera folkpartiet, som i
fullt medvetande om Ivar Kreugers transaktioner
medverkade till den ekonomiska
katastrof, som berövade en mängd
småsparare i detta land sina under hårt
arbete förvärvade slantar? Så var det, och
därmed bevisas att folkpartiets ledning
sätter i första hand friheten för en storfinansens
man att fritt och obehindrat
utplundra de mindre i samhället. Det
kan mycket väl hända, att en del av de
yngre generationerna även bland arbetarna
låtit sig duperas av folkpartiets demagogiska
propaganda om individens
fri- och rättigheter. Därför är det en
politisk nödvändighet att här ytterligare
exemplifiera, hur illa verkligheten rimmar
med folkpartiets propagandistiska
framträdande inför svenska folket.

Var det kanske inte en folkfrisinnets
regering, som 1931 i namn av individernas
fri- och rättigheter gav sitt medgivande
till att strejkbrytare forslades till
Ådalen för att stjäla brödet ur munnen
på de strejkande arbetarna? Jo, så var
det. Och kronan på verket satte samma
folkfrisinnets regering genom att sända
militär upp till Ådalen för att skjuta
ned fredligt demonstrerande arbetare.
Här handlar det inte om att skydda individernas
fri- och rättigheter, här handlar
det om att skydda en enda individs
fri- och rättighet att misshandla sina arbetare
efter eget gottfinnande. Det var
inte folkets fri- och rättigheter, som till
priset av fem dödade arbetare framför
allt skulle bevaras. I stort sett upprepades
samma historia år 1932 i Sandarne,
i Clemensnäs och i Luleå under pappersmassekonflikten
och transportarbe -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

tarnas solidaritetsstrejk. Innehållet i
folkfrisinnets, folkpartiets fri- och rättigheter
för individerna visar sig vara
friheten för en handfull människor inom
cellulosaindustrien att med hjälp av militär,
polis, strejkbrytare och folkfrisinnets
regering genomföra sina hungerdekret.

Till detta genmäler man emellertid nu,
att allt detta tillhör det förflutna — en
stormig och svår tid. Nu, säger man, är
det annorlunda. Nu upplever liberalismen
en ny renässans under professor
Ohlins ledning. Hur ligger det till med
den saken? Är kanske icke hävdandet
av den nationella suveräniteten, försvaret
av den nationella självständigheten
ett den gamla liberalismens kännemärke?
På detta måste man svara obetingat
ja. Vårdar och utvecklar folkpartiets ledning
denna gamla liberalismens tradition?
Nej! Folkpartiets ledning är överens
med Dagens Nyheter att den nationella
suveräniteten är ett föråldrat begrepp,
att vårt land icke skall försvaras
i händelse av angrepp från västmaktshåll,
och i linje med denna uppfattning,
som helt strider emot den gamla liberalismens
bästa traditioner, handlar folkpartiets
ledning i dag. Och tyvärr, jag
säger tyvärr, har den också lyckats att
göra en stark genombrytning för denna
uppfattning i de ledande skikten inom
svensk socialdemokrati.

Folkpartiets ledning skryter efter valet
med att partiet är det andra arbetarpartiet
i storleksordning. Jag tror att
det är en väldig överdrift och att det
mesta av detta är skryt, men i den mån
det finns något underlag i folkpartiets
påstående, bör man uppmärksamma, att
det är socialdemokratiens politik, inte
minst dess ekonomiska politik, som har
skapat en gynnsam grundval för folkpartiets
demogogiska propaganda. Och
man måste ju fråga, även med säker utsikt
att inte få något svar: Vad har
folkpartiet gjort för att exempelvis industriarbetarna
skall erhålla högre löner
och över huvud taget en högre levnadsstandard?
Ingenting, absolut ingenting.
Finns det något exempel på att en enda
folkpartitidning inför avtalsuppgörelser -

na de senare åren allvarligt menat och
sagt till arbetarna, att vi nu har den
största högkonjunkturen i vårt lands historia
och att arbetarna nu måste se till,
att de får högre löner och i övrigt vidtar
åtgärder som kan höja levnadsstandarden?
Något sådant exempel finns inte
och kan inte heller finnas, och denna
primära sak bör de arbetare, som eventuellt
låtit sig duperas av folkpartiet,
uppmärksamma.

Finns det då någon egentlig motsättning
mellan Ohlins socialliberala program
och Erlanders program om den
s. k. demokratiska socialismen? Jag vill
svara: Nej, någon avgörande motsättning
finns icke.

Nå, hur står det till med bondeförbundets
ideologi, dess samhälleliga
livssyn? Herr von Heland, andre vice
talmannen, har här i dag sökt att närmare
precisera innehållet i bondeförbundets
samhällssyn, dess ideologi. Då
återstår ju bara frågan: Är herr von
Heland tillräckligt auktoritativ i bondeförbundet
för att göra detta? I alla
fall sade han i rätt patetiska ordalag
ungefär så här: Det amerikanska ekonomiska
tänkandet bör bli varje svensk
medborgares egendom, så att han förstår
att var och en har chansen att bli
kapitalist. Ja, det skulle vara herr von
Helands samhälliga patentlösning ■— jag
vet inte, om det är bondeförbundets.
Men herr von Heland tillhör själv en
adlig ätt, och han kanske därför har
haft ett bättre utgångsläge än andra
människor att bli kapitalist. Vore det
inte skäl i att bondeförbundet inför
kommunalvalen 1954 höll herr von Heland
i karantän, så att han inte under
den valrörelsen går åstad och predikar
denna lära för de svenska småbönderna,
ty det skulle väl ytterligare förstöra
utsikterna för bondeförbundet?

Mellan högersocialdemokratiens teoretiska
avhandlingar om den s. k. demokratiska
socialismen och folkpartiets teoretiska
utläggningar om socialliberalismen
är det emellertid ytterst svårt att
upptäcka några ideologiska skiljaktigheter.
En granskning av den utformning
dessa partier ger sin praktiska politik

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

endast bestyrker denna slutsats. Samhällsutvecklingens
egen logik har tvingat
dem att bekänna färg. En gemensam
ideologi bildar utgångsläget för deras
politik. Men det är inte så, att folkpartiet
övergett sin borgerliga ideologi och
anammat en socialistisk. Ånej, det är
högersocialdemokratien som i de politiska
stormarnas virvel undan för undan
avancerat hän emot en fullödig borgerlig
ideologi. Högersocialdemokratien
är icke bärare av en socialistisk ideologi,
och lika litet är folkpartiet, det understryker
jag, bärare av liberalismens
bästa gamla traditioner.

Utifrån detta blir det ju inte heller så
svårt att förstå de borgerliga partiernas
och den socialdemokratiska ledningens
samspel i uppläggningen och
genomförandet av detta års valkampanj.
Målsättningen var man enig om; det
gällde att krossa kommunisterna i Sverige.
Förberedelserna för att lyckas
hade pågått i flera år, men hur gick det?
Den frågan har talarna från de borgerliga
partierna och socialdemokratien
mycket samvetsgrant sökt att undvika i
dagens diskussion. Vårt parti gick ur
detta val med väl bibehållna politiska
positioner. Ni lyckades inte, ni kommer
icke heller att lyckas att isolera oss
från det arbetande folket i detta land.
Framför allt sökte ledarna för de borgerliga
partierna och socialdemokratien
att kasta all politisk anständighet över
bord och rikta huvudangreppet emot
vårt parti i Norrbotten. Det skall här
sägas att för den uppgiften var bl. a.
kärnan i det svenska polisväsendet mobiliserad
i åratal. Valkampanjen i Norrbotten
kom därför att i ordets egentliga
bemärkelse bli ett polisval. De borgerliga
tidningarna ropade våren 1952:
»Låt polisbilarna rulla genom länet!»
Ja, polisbilarna rullade genom länet.
Vad var polisens uppgift? Formellt att
fråga de radikala arbetarna i Norrbotten,
om de köpt böcker av Artur Karlsson.
I verkligheten var det för att utså
skräckstämning, spionpsykos och fientliga
stämningar emot kommunisterna.
Man räknade med att ingenting fick
klicka. Folk med speciella kontakter

med amerikanska ambassaden dirigerades
upp till Norrbotten för att i regeringspressen
leda kampen emot kommunisterna.

Fn sak hade ni inte tagit med i beräkningen,
nämligen att vårt parti i
Norrbotten blåser man inte omkull med
några propagandastormar och inte heller
med polisuppbåd och provokationer.
Och varför? Ja, svaret kan ni hitta i
vårt partis förflutna och i nuet. Det är
nämligen inte så lätt att övertyga de arbetande
människorna i Norrbotten om
att de partier, som under 1930-talet använde
stadsfiskal Hallberg som slagträ
mot vårt parti, attacker som kulminerade
i attentatet på Norrskensflamman, nu
skulle ha mera rätt, därför att en eländig
provokatör användes till slagträ
mot kommunisterna. Ännu lever i färskt
minne politiken under krigsåren. Det
var inte vi, som tillät finska och tyska
officerare att stövla fritt omkring i Kalixlinjen.
Det var inte vi som släppte
igenom tysktågen. Det var inte vi som
placerade en Dagspostman som högste
befälhavare i övre Norrland. Det var
inte vi som smugglade tyska förband genom
Luleå våren 1940. Inte heller var
det vi som presenterade den tyske mästerspionen
Fleck för befälet i Boden.
Var det vi, som organiserade interneringen
av antifacister vid den tidpunkt
då Hitlers arméer stormade fram över
Europa? Och inte är det väl vi som tilllåtit
att en amerikansk koloni, dåligt
camouflerad, sedan flera år tillbaka söker
motivera sin existens i Luleå med
att den skall omvända norrbottningarna
till mormoner? Men vem är verkställare
av den politik som jag här har gett
exempel på? Det är samma partiers ledningar
som i mycket dålig demokratisk
förklädnad med alla medel sökt släppa
stormen lös speciellt mot vårt parti i
Norrbotten. Inför det som förevarit särskilt
mot vårt parti i Norrbotten under
det senaste halvåret vill jag här ytterligare
säga: Den politik, som utformats
av ledningarna för de borgerliga och
socialdemokratiska partierna gentemot
Norrbotten, har i många avseenden varit
sådan att den disponerat till upp -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

komsten av provinsialistiska stämningar
med långt gående politiska konsekvenser
i vårt nordliga län. Framför allt var
så fallet under 1930-talet och delvis också
i början av 1940-talet. Vårt parti har
icke understött sådana strömningar.
Vårt parti har i stället gjort allt för att
genomsyra arbetarna och bönderna med
en kärlek till den norrbottniska hembygden
som inte står i någon som helst
motsättning till det arbetande folkets
sunda patriotism och allmänna strävanden
i övriga delar av landet och inte heller
i motsättning till kampgemenskapen
med de arbetande massorna i andra länder.
Det är en hembygdskänsla med udden
riktad mot det moderna baggböleriet,
som tar sig uttryck däri att länets
naturrikedomar ännu i huvudsak används
för utplundring och åstadkommande
av jätteprofiter åt de svenska
monopolkapitalisterna. Jag vill här
poängtera att vissa förbättringar till
länets och folkets fördel har skett under
senare år. Det vore i allra högsta
grad omdömeslöst att förneka detta,
i all synnerhet som vårt partis
insats för att åstadkomma en bättre tingens
ordning i fråga om folkförsörjningen
har varit av avgörande betydelse.
Men detta rubbar inte totalomdömet i
vad jag tidigare har sagt. Därför bör det
hädanefter stå klart att ni icke kommer
att lyckas i de onda uppsåten mot vårt
parti i Norrbotten. Det lyckades inte under
krigsåren, och det har icke heller
lyckats med användande av den s. k.
Énbomsaffären. När tänker ni upphöra
att använda moraliskt ruttna personer
till slagträ mot kommunisterna? Fick ni
inte en läxa då skandalen med stadsfiskal
Hallberg rullades upp våren 1940?
Har ni ingenting lärt av detta? Man får
inte det intrycket, då man erinrar sig
vad som ägt rum senast förflutna halvår.
Sextio års hemligstämpel kommer
inte att hindra att hela sanningen skall
komma fram i dagsljuset. Och då, om
inte förr, skall det inför den svenska
allmänheten klart framstå att folk från
våra leder är oskyldigt anklagade.

Jag erinrar till sist om att i vårt land
utvecklades en stark rörelse för att be -

fria de oskyldigt anklagade i den s. k.
Leipzig-processen. Den gav resultat. Den
svenska arbetarklassen gör rätt i att
handla på samma sätt i den nu aktuella
situationen. Den kräver att hela affären
omprövas under för rättssäkerheten betryggande
former, att en medborgarkommission
tillsättes, i vilken det kommunistiska
partiet vederbörligen blir representerat,
att provokationens anstiftare
ställs till ansvar och att fullt skadestånd
och frihet ges åt Artur Karlsson och
Fingal Larsson.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Det är
egentligen förskräckligt att kammarens
tid skall behöva upptagas av sådant tal
som herr Persson här presterat. Det är
ju i alla fall lyckligt för herr Persson att
han lever i ett demokratiskt samhälle,
så att han utan risk kan stå och prata
så mycket ovederhäftigheter som han nu
har gjort.

Det går inte att i en replik bemöta
allt vad han här sade, och det vore för
övrigt ingen mening med att göra det.
Jag förstår över huvud taget inte, varför
herr Persson står här och pratar sådana
saker. Gör han det för oss riksdagsmän,
upptar han tiden fullkomligt i onödan,
tv vi har ju redan vår bestämda uppfattning
i dessa frågor. Gör han det för
sina valmän, må det för all del vara
hänt.

Jag vill bara bemöta herr Persson på
en enda punkt. Vi två har ju fullständigt
olika samhällsuppfattning. Jag tror alltjämt
att det är till lycka för ett land, om
den enskilde individen har lusten att arbeta,
därför att han därigenom kan skaffa
sig en bättre ställning. Jag tror alltså
att det är mycket lyckligt för vårt land
att småbrukarna här i Sverige alltjämt
har möjlighet att, låt vara under svåra
förhållanden, arbeta och göra sig skuldfria
på sin gård och därigenom skapa
en förmögenhet. Jag skulle vilja rekommendera
herr Persson att undersöka,
hur Sveriges jordbrukare har det och
hur de fått sin ställning. Om han gör
detta, kommer han nog underfund med

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

att flertalet av dem utan att äga någonting
från början har arbetat sig upp och
skaffat sig en liten förmögenhet genom
att de gjort sig skuldfria på sin gård.
Jag tveker inte att man bör fördöma en
sådan sak, utan jag säger ännu en gång
här ifrån talarstolen att jag tror det vore
lyckligt, om svenska folket hade den inställningen
att man inte bör se snett på
dem som skaffat sig en bättre ställning,
utan att man bör försöka göra likadant
själv genom att arbeta sig fram.

Nu har ju herr Persson och jag så
fullständigt olika samhällsuppfattning,
att det är lönlöst att vi båda diskuterar
sådana frågor. Det är därför jag inte
skall bemöta de övriga åsikter som han
framförde.

Herr PERSSON, HELMER (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste säga till
herr andre vice talmannen, att detta om
att vi har olika ideologiskt utgångsläge
inte är någon nyhet, men det har ju inte
hindrat vare sig bondeförbundets ledning
eller de övriga borgerliga partierna
eller socialdemokratiens ledning att fara
ut i de största otidigheter emot vårt
parti, inte minst emot mig. När vi nu
passar på att efter valet i remissdebatten
i anslutning till diskussionen om just
valresultatet uttala vårt hjärtas mening,
då säger herr von Heland, att detta är
någonting förskräckligt. Men herr von
Heland och hans medbröder i partiledningen
har inte tyckt alls det varit något
förskräckligt, när de under mer än
ett halvt år har slungat ut alla möjliga
äreröriga beskyllningar gentemot ett politiskt
parti.

Det är en bekant sak, att vi inte har
samma ideologi —• det är således ingen
diskussionsfråga. Men när herr von Heland
här, 1952 i november månad, säger
att bönderna kan bli kapitalister de också,
så är det en primitiv förkunnelse,
som han väl har hämtat in någon gång,
när han var liten och satt i mormors
kn ä.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag har under dagens lopp suttit

(i Första kammarens protokoll 1952. Nr 20.

och åhört den här förda debatten och
kommit till den uppfattningen, att det
är andra tongångar i dag från oppositionens
sida än det var under valstriden.
Det är med glädje man kan konstatera,
att oppositionen efter att ha vilat
upp sig en smula har kunnat tänka
över sin ställning och gått in för mera
sunda former än under valet.

Men detta kan jag tyvärr inte säga om
den siste ärade, kommunistiske talaren.
Det är förvånansvärt, att herr Persson
vill stå och slunga ut sådana beskyllningar,
som han gjort här, både på det
ena området och på det andra: mot rikets
myndigheter på olika områden, mot
polisväsendet, mot militären. När herr
Persson själv vet, hur det kommunistiska
partiet är inblandat i den ena spionerihistorien
efter den andra, tycker jag
herr Persson borde ta sig litet mera
till vara. Jag vill försäkra herr Persson,
att om han känner det så bedrövligt att
bo här i Sveriges land, skall jag i den
mån det är mig möjligt bidraga till att
han får resa till Ryssland och stanna i
paradiset där, men det på villkoret att
han inte kommer tillbaka hit igen.

Om man skulle något diskutera den
kritik, som har framförts från högerns
och folkpartiets sida gentemot regeringen
och gentemot bondeförbundet, som
är engagerat i denna, måste jag säga att
tongångarna ändrat sig avsevärt, och jag
skall därför inte ta upp någon längre
debatt om den saken. Det är bara ett
par frågor jag skulle vilja ställa.

Oppositionen lovade ju i valtiderna
sänkta skatter, höjda folkpensioner, fri
byggnadsverksamhet, fri sjukvård, allmän
pensionsförsäkring och högre sociala
förmåner på olika områden. Nu
skulle jag gärna vilja fråga folkpartiets
representanter, om de tror sig ha möjlighet
att infria alla dessa löften till väljarna
samtidigt som man sänker skatterna.
Jag tycker det är ett problem,
som vi borde lösa, ty jag tror att en
mycket stor del av den vinst, som både
högern och folkpartiet gjorde i valet, har
berott på löften, som folket har trott
vara möjliga att uppfylla.

Herr Wistrand riktade en fråga till

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

bondeförbundet, som jag skall be att få
besvara. Han frågade: Känner bondeförbundet
sin ställning lika stark nu som
före valet? Jag förvånar mig över att
denna fråga kom från herr Wistrands
sida. Han borde ju mycket väl veta, hur
det känns, eftersom det parti han tillhör
varit på tillbakagång de senaste årtiondena.
Den lilla återhämtning, som
skett vid årets val, har ingalunda varit
av sådan art, att man kan känna sig så
mycket starkare. Vi från bondeförbundets
sida bagatelliserar inte alls den förlust,
som gick över vårt parti, men vi
tror och vi hoppas, att när väljarkåren
ute i landet får se, att alla de bragelöften,
som gavs, kanske inte kan uppfyllas,
skall en hel del komma tillbaka till
bondeförbundet vid ett annat tillfälle.

Man har frågat här, om den tvångslag
som man har ställt i utsikt gent emot
försäkringsbolagen är nödvändig. Jag vill
i detta fall deklarera, såsom jag har gjort
vid alla tidigare tillfällen då tvångslagar
har ifrågasatts, att jag ogillar en sådan
åtgärd. Men då man nu från folkpartiets
och högerns sida har ställt dessa
frågor vill jag bara påminna båda
dessa partier om att år 1941 under samlingsregeringens
tid antogs en tvångslag
gent emot svenska jordbruket, när detta
inte ville odla sockerbetor till det pris,
som regeringen bestämde. Då anslöt sig
både högern och folkpartiet hundraprocentigt
till en sådan lag. Är högern
och folkpartiet nu beredda att hundraprocentigt
stödja en lag som går ut på
tvång, när det gäller försäkringsföretagen?
Det skulle vara ganska intressant
att veta om man är med om en sådan
lag bara när det gäller bönderna, men
inte när det gäller en annan samhällsgrupp? Jag

tycker det skulle vara mycket angeläget
att få klart besked om högerns
och folkpartiets inställning till en sådan
lag. Själv vill jag deklarera att jag kommer
att ställa mig avvisande.

Jag skulle knappast upptaga tiden
med att tala om de retroaktiva grisapengarna,
svartrosten m. ni., om inte detta
hade varit det stora slagnumret i folkpartiets
propaganda. Det är ganska egen -

domligt när regeringen, jordbrukarnas
ekonomiska föreningar och jordbruksnämnden,
där de olika partierna varit
representerade, inte gjort någon som
helst anmärkning. Jag vill dock ge högern
en eloge för att den alltid har sagt
att den varit med om beslutet och står
för detta. Det har inte folkpartiet gjort.
Inom folkpartiet har man sagt att man
inte kan hjälpa vad en enskild medlem
av dess riksdagsgrupp företar sig inom
jordbrukets organisationer. Det är ju
självklart att om ni vill sprida ut osanningar,
om man vill sprida ut missämja
mellan små och stora jordbrukare, om
man vill sätta konsumenten mot producenten,
skall man företa en valkampanj
med sådana affischer och med sådana
annonser som herr Waldemar Svensson
i Ljungskile varit pappa för i detta val.
Jag kan ta ett belysande exempel. I ett
valtal hörde jag en folkpartist säga, att
folkpartiet ville göra allt för att förbättra
jordbrukets standard, och särskilt
ville man höja mjölkpriset. Dagen efter
stod det en annons i en av folkpartiets
största tidningar — och denna annons
har genomlöpt hela den svenska pressen:
»Sänk smör- och margarinpriset

med 30 öre per kilo. Det fordrar konsumenterna.
» En sådan sänkning av
smörpriset betyder att mjölkpriset måste
sänkas med 1,2 öre per kilo mjölk.
Jag skulle kunna draga upp flera sådana
exempel, men jag skall inte upptaga
kammarens tid därmed.

Man har här i dag kritiserat valmetoden.
Jag skall inte ingå på några närmare
detaljer, men när jag ändå har
ordet kan jag inte underlåta att säga,
att hade den gamla valmetoden använts
vid årets val, hade bondeförbundet haft
två mandat mera i andra kammaren.
Vi blev beskyllda för att ha medverkat
till att antaga en vallag, som gynnade
regeringspartierna. Men jag tror inte att
folkpartiet i dag vill påstå att vi blev
gynnade genom den nya lagens tillkomst.
Jag hörde visserligen att herr
Ohlin sade i andra kammaren att det var
slumpen, som föranledde det, men att det
kunde ha blivit en annan utgång. Jag
vet inte vari den slumpen skulle bestå.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

Den innebar i varje fall att vi gick miste
om två mandat som vi inte annars hade
förlorat.

Jag skall också ta upp ett anförande
av folkpartiets ledare i Kristianstad,
där han poängterade att om man hade
gått folkpartiets väg och gett retroaktiv
betalning för bara 20 grisar, så hade det
blivit så mycket pengar över, att man
hade kunnat utge förbättrad folkpension,
såsom folkpartiet föreslagit. Detta
yttrande fälldes i konserthuset i Kristianstad.
Jag skulle då vilja fråga: Är det
folkpartiets mening att, sedan man tagit
en liten del av de medel, som riksdagen
ansett böra tillföras bönderna, skall återstoden
användas till att höja folkpensionerna
för hela det svenska folket? Jag
skulle vara mycket tacksam att få ett
svar på den frågan.

Jag tror inte att man kan, om man
vill vara rättvis, beskylla jordbruket, såsom
man gjort, för att ha skurit pipor i
vassen och vunnit fördelar på andra
samhällsgruppers bekostnad. Det har varit
så tyst hela dagen i dag från oppositionens
sida. Man har haft klar kännedom
om den oerhörda katastrof, som
övergått en stor del av det svenska jordbruket
i höst. Man har fullt klart för
sig, att det är mycket av spannmål och
rotfrukter, som icke kan komma till någon
användning utan som ruttnar och
förstörs. Men man har inte ägnat någon
som helst tanke åt vad som borde göras
för dessa människor. Man kritiserar
här de åtgärder som vidtagits på jordbrukets
område. Då vi vet vilken katastrof
som ägt rum, tycker jag att det borde
vara lika angeläget att diskutera frågan,
om man inte borde försöka vidtaga
några åtgärder för att på ett eller
annat sätt hjälpa de människor, som
drabbats. Visserligen har jag sett ett förslag
om att de skall kunna få upptaga
lån till 4 procents ränta. Jag tror inte
att de människor, som drabbats hårdast
av denna regnkatastrof, blir hjälpta därmed,
i den mån de behöver ett dylikt
lån. För att de skall kunna klara upp
situationen, tror jag att man måste gå
åtminstone så långt att man beviljar dem
räntefria lån.

Här har riktats stark kritik mot regeringen
och bondeförbundet från oppositionspartiernas
sida. Jag anser dock
att de bör tänka sig litet bättre för, om
det verkligen går att genomföra allt vad
man lovar. Jag tror inte att svenska
folket tror att alla dessa bragelöften, som
under höstens val gavs från oppositionens
sida, är möjliga att infria. Det är
angelägnare att man försöker jämna ut
motsättningarna och genom samförstånd
uppnå målet.

Herr PERSSON, HELMER (kort genmäle)
: Herr talman! Jag tycker att herr
Elofsson sade en massa bra saker när
det gäller folkpartiet. Därför blev jag så
förvånad över att han skulle förstöra
detta helhetsintryck genom att i viss
mån ovederhäftigt polemisera gentemot
mig. Han lever väl i den föreställningen,
att vad jag sagt saknar faktiskt underlag
och att vad som skrivits under
det senaste halvåret gentemot oss är sanning.
Jag beklagar att herr Elofsson har
den inställningen. Vi stödjer oss emellertid
på en hel del fakta, och faktum
är, herr Elofsson, att beskyllningen mot
en av de iblandade i denna affär, som
jag talade om, från så gott som hela
den svenska pressens sida var grov i
allra högsta grad, och den personen stod
folkpartiet närmast. Han blev helt frikänd,
och jag har hävdat här att gentemot
två av mig namngivna personer
är beskyllningarna precis lika grova och
grundlösa som gentemot Tage Wickström.

Ni sade åt oss under 1930-talet, att vi
var ovederhäftiga i vår karakteristik av
stadsfiskal Hallberg i Luleå. På samma
sätt uppträdde ni och sade att vårt uppträdande
var någonting oerhört. Historien
visade att vi hade rätt och att ni
hade fel. Jag kan gärna förlåta herr
Elofsson att han i det nu aktuella fallet
svävar i okunnighet och använder diverse
propaganda floskler — ty det är
ingenting annat än propagandafloskler,
när herr Elofsson säger, att det kommunistiska
partiet är inblandat i spioneriaffärerna.
Det finns inga fakta bak -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

om det påståendet. Och denna billiga
platthet, att när en kommunist uppträder
och talar, erbjuder sig någon att
skramla ihop pengar för resan över till
Sovjetunionen, såvitt vederbörande förbinder
sig att stanna där i evig tid, den
hämtar herr Elofsson direkt från hyllan.
Den är mer än 35 år gammal.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det har ställts några direkta frågor
till mig under debatten, och jag skall
försöka att med några ord besvara dem.

Herr Arrhén har riktat en kritik mot
övergångstidens skolformer, speciellt
beträffande realskoleundervisningen, alltså
realskoleundervisningen under tiden
till dess enhetsskolan blir genomförd. Det
är väl alla bekant att vi har stora svårigheter
för närvarande att bereda plats
till alla som vill in i realskolan. Jag har
tagit fram några siffror och funnit att
medan det år 1942 var 23 procent av en
årskull som gick över till realskola var
det år 1946 28,s procent, år 1950 35,0
procent och år 1951 36,0 procent, och
likväl har ju inte de största årskullarna
nått upp till realskolestadiet. Även om
procentsatserna inte skulle stiga så mycket
ytterligare,'' blir det ändå många fler
än tidigare som vill ha realskoleundervisning.

Redan innan jag började min verksamhet
i ecklesiastikdepartementet hade
man där gått in för att bereda dylika
platser, men inte genom att upprätta
några nya femåriga realskolor,
vilket väl torde vara herr Arrhén bekant,
då ju denna fråga har godkänts
av riksdagen, utan vi har i stället gått
in för att inbygga linjer i folkskolorna
på större orter, där trängseln är störst.

Vid årets vårriksdag sades det klart
ut att man skulle fortsätta på denna
väg. Det fanns visserligen en reservation,
och herr Arrhén var med bland

reservanterna, men reservationen blev
inte bifallen, och jag vill erinra om
att utskottet bland annat påpekade, att
man direkt bör inrikta sig på att få försöksverksamheten
så långt möjligt knuten
till den nioåriga enhetsskolan. Detta
instämde jag själv också i under debatten,
vilket herr Arrhén också mycket
riktigt har framhållit, och jag hade givetvis
inte vare sig möjlighet eller intresse
att annat än effektuera detta, i
den mån det har vari fråga om att fatta
några direkta beslut, vilket de ju
också varit så till vida att skolöverstyrelsen
begärde direktiv för sitt handlande.
Det tycktes som om herr Arrhén
kritiserade detta beslut, därför att vi
inte hade tagit upp alla punkter i skolöverstyrelsens
hemställan. På de punkter,
där skolöverstyrelsen var enhällig
— och det var den ju på de flesta
punkterna — fanns det ju emellertid
inte någon anledning för Kungl. Maj:t
att fatta något särskilt beslut. Den
spingande punkten, där meningarna
gick isär, gällde huruvida det s. k.
Malmösystemet, vilket ju innebär ett inbyggande
av en hel femårig realskola
i folkskolan och vilket nu är genomfört
i Malmö och fyra andra större städer,
ytterligare skulle utökas. Jag menade
att det stod i strid mot riksdagens
beslut, som jag här i korthet hänvisar
till, och jag tror att herr Arrhén måste
ge mig rätt på den punkten.

Av denna anledning formulerades
vårt beslut så, att Kungl. Maj :t först
gjorde ett allmänt uttalande att ändringarna
i varje särskilt fall skall inskränka
sig till vad som är oavvisligen
erforderligt med hänsyn till den
avsedda organisationen av realskolestadiet.
Vidare påpekade Kungl. Maj:t i
beslutet att klasslärarsystemet i princip
skall bibehållas. Avvikelser från undervisningsplanen
skall i regel begränsas
till sådana saker, som skolöverstyrelsen
kan medge, och det är ju i regel endast
i fråga om sådant som direkt betingas
av att engelska införes i femte klassen.
Längre gående avvikelser förutsätter
Kungl. Maj:ts medgivande och skall endast
förekomma i undantagsfall, där

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

med hänsyn till skolorganisationen på
orten eller ortsförhållandena i övrigt
särskild ändring är påkallad.

När herr Arrhén påstår, att vi avsågat
det kommunala initiativet och sålunda
gått in för en trängre linje, är
det ju inte riktigt. Visserligen har vi
uttalat en klar huvudregel, och jag är
övertygad om att det absoluta flertalet
orter utan vekan kan foga sig i denna,
men det är ju i alla fall på det sättet,
att kommuner kan få lov att göra framställningar
på litet olika linjer också.

Försöken kommer således att fortgå,
och vi har inte på något sätt företagit
någonting som strider mot riksdagens
klart uttalade önskan. Att vi får fler
och fler försök just enligt den nioåriga
enhetsskolans riktlinjer tycker jag bara
är riktigt, och vi har ju också i år
medgivit åtskilliga nya distrikt att sätta
i gång försök på detta område, däribland
ett så stort distrikt som Södertälje
stad. Kungl. Maj:t anbefaller också
i samma beslut skolöverstyrelsen att
utreda kompetensfrågan för de examensfria
linjerna på realskolestadiet
inom såväl enhetsskolan som folkskolan
i övrigt.

Jag menar sålunda att vi gör vad vi
kan för att verkligen få försöksverksamheten
att gå i enlighet med riksdagsbesluten
och för att få fram de
jämförelser, som är önskvärda och möjliga.
Det är därför väsentliga överdrifter,
när „åväl herr Arrhén som herr Ohlon
talar om att det för närvarande är en
standardsänkning i vår undervisning.
Det är väl inte så egendomligt, om resultaten
åtminstone i vissa skolor ligger
något lägre än för en del år sedan;
man måste ändå ta någon hänsyn till
den våldsamma ansvällning av lärjungematerialet,
som har skett och som jag
tidigare pekat på.

Herr Arrhén menade också, att det
var landsbygdsintressen som träddes
för nära genom det nya systemet. Det
kan jag inte finna. Landsbygden bär
ju tidigare inte haft så mycket med av
de femåriga realskolorna, och när vi nu
försöker skapa flera platser dels genom
inbyggande i folkskolan och dels ge -

nom att upprätta nya, fyraåriga realskolor
i en del glesbygder, så finner jag
det uppenbart att vi tillgodoser landsbygdens
intressen. Då vi inbygger realskolelinjer
i större städers folkskolor,
är det väl ändå tydligt att den omkringliggande
landsbygdens befolkning
därigenom får större möjligheter att utnyttja
elevplatserna i de läroverk som
finns.

Herr Arrhén sade vidare att lärarbristen
är stor, och det var väl underförstått
att vi inte gjorde tillräckligt för att
motverka den. Det är nog i alla fall inte
våra kritiker obekant, att intresset är
stort för de akademiska kurser som kommer
att hållas, även om vi ännu inte
kunnat fastställa på vilka orter de skall
ordnas.

Jag tar nog inte heller fel, om jag
säger att den lönereglering, som just har
föreslagits i proposition till riksdagen
och som väl åtminstone våra kritiker
gärna ger sitt stöd, kommer att verka i
den riktningen att vi får flera lärare.
Vissa kurser vid universiteten och
Stockholms Högskola för utbildning av
lärare har redan måst dubbleras. Och
jag kan även peka på att vi söker utnyttja
de nya adjunkturer i 29 lönegraden,
som väl kommer att inrättas, på
ett sådant sätt att bristorterna får nytta
av dem.

Herr Arrhén talade om skolkommissionens
förslag, att realexamen skall avskaffas,
på ett sådant sätt att det föreföll
mig som om han ansåg, att saken
redan var beslutad. Så är emellertid
ingalunda fallet. Framställningen befinner
sig nu på remiss hos bl. a. skolöverstyrelsen,
och Kungl. Maj :t har ännu
inte på något sätt tagit ställning till frågan.
Om det kan lugna herr Arrhén, vill
jag gärna som min mening uttala att det
givetvis inte kan bli fråga om att omedelbart
avskaffa realexamen. Liksom beträffande
enhetsskolan kommer det säkert
att behövas en viss försöksverksamhet
för att avgöra, vad som skall
komma i stället, antingen det nu skall
bli de standardiserade prov som föreslagits
av skolkommissionen eller någonting
annat.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

Herr Ohlon sade i sitt första anförande,
att planeringen på .skolans område
för närvarande just inte liknar någonting.
Jag tycker att det var ett ganska
inkonsekvent yttrande av herr Ohlon, tv
vore det riktigt skulle planeringen precis
likna herr Ohlons egna idéer om
skattesänkning; han talade ju om att han
bara hade planerat för det närmaste
hudgetåret och inte hade brytt sig om
vad som därefter kom.

Herr Wistrand väntar kanske, att jag
skall säga någonting med anledning av
hans fråga. Jag tycker dock inte att det
vid denna tid på dagen finns den minsta
anledning att upprepa sådant som
redan sagts, utan jag nöjer mig med att
hänvisa till vad som på den punkten
yttrats först av herr andre vice talmannen,
sedan av finansministern och nu
sist av herr Gustaf Elofsson.

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet började sitt anförande
med att erinra om att riksdagen
tidigare — det var ju i fjol -— beslutat,
att man icke skulle inrätta några nya
femåriga realskolor. Han övergick därefter
till att säga, att man i stället skulle
bygga in realskolorna i folkskolan. Det
syntes alltså vara den linje som statsrådet
själv omfattar. Jag ber då att i min
tur få erinra om att det var på den
punkten som statsutskottets skrivning i
våras var så underfundig. Utskottet skrev:
»Utskottet har likväl icke kunnat undgå
att observera att i en mängd fall intresset
i huvudsak inriktats på att inom folkskolans
ram söka inarbeta den nuvarande
realskolan. Skulle detta mera allmänt bli
fallet synes det utskottet som om försöksverksamheten
skulle bli föremål för
en alltför ensidig utveckling.» Det var i
det uttalandet som herr statsrådet instämde.
Detta utskottets skrivsätt skulle
då också innebära, att man i stället hänvisade
till att all försöksverksamhet på
det här området skulle vara förbehållen
den nioåriga enhetsskolan, och det har
herr statsrådet också instämt i.

Herr statsrådet hävdar därefter att
detta står i överensstämmelse med 1950

års beslut. Jag säger att det inte gör det,
och jag kan för att styrka detta mitt
påstående åberopa ett uttalande, som
ordföranden i 1950 års särskilda utskott,
herr Sandler, gjorde här i våras. Han
yttrade bl. a., att »det var en av förutsättningarna
för enigheten i skolutskottet,
att det skulle vara eu ganska vid latitud
för försöksverksamheten». Vidare yttrade
han: »Det är värdefullt att man får
erfarenheter av olika möjliga varianter.»
Han tilläde: »Det är möjligt att utskottets
skrivsätt inte exakt återger de verkliga
förhållandena på det här området.»
Jag ber att få understryka att utskottets
ordförande i våras erinrade om 1950 års
beslut, vilket han tydligen fann stå i
dålig överensstämmelse med det skrivsätt,
som statsutskottet i våras hade presterat.

Det är den ena saken. Det är alltså enligt
min mening inte riktigt, när herr
statsrådet här hävdar, att det s. k.
Malmö-systemet, som även har använts i
Linköping, Gävle, Växjö och Lidingö,
inte skulle stå i överensstämmelse med
1950 års beslut. Xven om herr statsrådet
har den uppfattningen, bör det i alla
fall vara av tämligen stort intresse att
man kan iakttaga, att det svenska folkets
tankar spontant går i annan riktning.

Jag kan acceptera herr statsrådets uttalande
i övrigt, när han säger, att han
här velat presentera en huvudregel. Jag
vill bara anhålla om att herr statsrådet
då inte glömmer att ett sådant uttalande
också förutsätter, att försök får anställas
även i de andra sammanhangen, vilket
också utan tvekan var meningen enligt
1950 års beslut.

Vidare sade herr statsrådet, att någon
standardsänkning inte är på väg. Jag
ber att få understryka, att mitt uttalande
innebar en hypotes. Jag sade, att
om man icke gör en differentiering nu
i folkskolans femte eller sjätte klass
och senare i enhetsskolans motsvarande
klasser men det oaktat bibehåller den
nuvarande realexamens studiemål, måste
det bli antingen en standardsänkning
eller ett våldförande av eleverna, eftersom
man då tvingar dem till ett omänsk -

Onsdagen den 5 november 1952 em. Nr 26. 87

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

ligt arbete. Det är den sistnämnda synpunkten,
herr talman, som vi på lärarhåll
i elevernas intresse känt oss skyldiga
att uppmärksamma och tala om för
offentligheten.

När herr statsrådet här talar om landsbygdsbarnens
intressen och vad därmed
sammanhänger, vill jag framhålla, att
just dessa barn har ett speciellt intresse
av att få sina kunskaper preciserade vid
en betygssättning. De kommer nämligen
ofta från ekonomiskt mindre bärkraftiga
hem, och realskolebetyget representerar
för dem ett kapital, som de sedan kan
nyttiggöra under en fortsatt verksamhet.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den jämlikt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga
av herr talmannen medgivna tiden för
kort genmäle nu vore av talaren överskriden.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Tyvärr måste jag säga ecklesiastiministern,
att det inte var någon överdrift
i min skildring av den standardsänkning
som inträtt på vissa håll vid
våra högre skolor. Jag skulle ännu en
gång vilja på det enträgnaste uppmana
ecklesiastikministern att ta och fundera
litet på det problemet, så att vi finge
en plan över hur denna del av undervisningsväsendet
skall utvecklas under
de närmaste åren. Statsrådet Persson hänvisade
till den lönereglering, som är i
görningen och som naturligtvis kommer
att stimulera rekryteringen. Han hänvisade
också till de många anmälningarna
till folkskollärarnas fortsättningskurser.
Men vi får komma ihåg att alla dessa saker
verkar först på lång sikt. Vi befinner
oss för närvarande i en vågdal, och det
gäller att se till, hur vi skall komma ut
ur svårigheterna så länge vi befinner oss
i denna vågdal.

För övrigt får jag bekänna att jag har
svårt att följa ecklesiastikministern i
hans resonemang angående sambandet
mellan eventuell skattesänkning och det
problem, som här föreligger. Här är det
ju ett problem, som verkar långt in i

framtiden, medan däremot skattesatsen
lagenligen skall fastställas för varje år.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är sant, herr Ohlon, att det
inte finns något direkt sakligt samband
mellan dessa ting. Vad jag emellertid
skulle vilja säga till herr Ohlon, men
som jag kanske inte tillräckligt klart
fick fram, var, att när herr Ohlon anklagar
regeringen för bristande planering
på skolområdet, är det ju i alla
fall inte sämre ställt därmed än när det
gäller folkpartiets bristande tankegångar
i fråga om skatterna enligt vad herr
Ohlon själv medgav.

Om det är en viss standardsänkning på
sina håll, tycker jag att detta inte är så
märkvärdigt, ty faktum är väl ändå att
en del av vår realskoleungdom för närvarande
kunde med fördel ha haft annan
utbildning, mera praktiskt inriktad,
och vi gör vad vi kan för att öka möjligheterna
till praktisk utbildning. Vi har
ju höjt statsbidragen till yrkesskolorna
under de sista åren. Även enhetsskoleförsöken
breder ut sig allt mer och mer.
De kommer ju att för flertalet lärjungar
sluta med en förberedande yrkesutbildning,
som jag hoppas kommer att väcka
lust hos dem att skaffa sig en mera fullständig
utbildning. Jag beklagar bara
för min del att vi av flera olika kända
orsaker inte kan utbygga enhetsskolorna
i större omfattning under de närmaste
åren. Vill herr Ohlon egentligen att vi
skall avvisa lärjungar, som söker sig till
realskoleutbildning? Det är väl egentligen
det enda alternativet till vad regeringen
söker förverkliga.

Vad sedan herr Arrhéns genmäle beträffar
skall jag tillåta mig att citera
ännu en mening ur sagda utskottsutlåtande.
Jag gjorde visserligen ett försök
att ta med det väsentliga i mitt första
anförande, men det är kanske bättre att
citera direkt ur utlåtandet. Det heter där:
»Utskottet förutsätter därför att, även om
försöksverksamheten i nyss nämnd omfattning
i viss utsträckning kan godtagas,
strävandena mera direkt böra inriktas
på att få försöksverksamheten

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
knuten till den nioåriga enhetsskolan
med den särskilda målsättning, som därmed
måste anses given.» Jag tyder inte
detta på det sättet, att vi inte skall ha
annan försöksverksamhet än just med
den nioåriga enhetsskolan, och herr
Arrhén uppfattade det inte heller på det
sättet. Men saken är i alla fall den att
enhetsskolan tillgodoser just båda studieinriktningarna,
nämligen den teoretiska
och den praktiska utbildning, som
jag nyss varit inne på, när jag replikerade
herr Ohlon. Och det är ju för det
fall, att man icke är inriktad åt något
av dessa håll, som försöksverksamheten
kritiserats i de av herr Arrhén citerade
meningarna. Det var sålunda inte något
nytt för regeringen, att vi går på den
linje som utskottet har gjort. Om jag inte
missminner mig var också herr Sandler,
trots vissa kritiska formuleringar, inne
på den linjen.

Jag vill i alla fall erinra om att vi ju
här har en försöksverksamhet såväl med
nioårig enhetsskola som i form av olika
typer av befintlig högre skola. Vi har
sålunda inte heller gått in för någon
ensidighet. Jag erinrar mig nu att herr
Arrhén i sitt första anförande citerade
vad ecklesiastikminister Weijne på sin
tid sade om olika skolformers rättighet
till utveckling. Vi har inte klippt av
denna tankegång heller med den försöksverksamhet,
som nu bedrives. Men jag
kan inte finna det vara något fel att
just den målsättning, som man har uppställt
med den nioåriga enhetsskolan,
skall få komma till uttryck på ett icke
alltför ringa antal ställen, ty herr
Arrhén, vi kan väl vara överens om att
det inte bara är den och den minneskunskapen
som är det väsentliga i vår utbildning
för våra realskolelärjungar och
andra lärjungar, utan det är det sätt, på
vilket de förberedas för att så att säga
klara sig i livet, så att de kan komplettera
sina minneskunskaper — om det behövs
— genom att själva skaffa sig
andra värdefulla kunskaper. Det är således
inte a priori givet att enhetsskolans
utbildning, om den är litet annorlunda
när det gäller att meddela minneskunskaper,
därför är av mindre värde än

politik m. m.

den nuvarande realexamen. Det kommer
säkerligen att kunna utrönas ganska val
under den fortsatta försöksverksamheten,
och det kommer ju också att prövas i
samband med att kompetensen av olika
slag av realskolelinjer skall utredas av
skolöverstyrelsen.

Då herr Arrhén tycks vara så förfärligt
biten av att det måste finnas ett
betyg, tillkommet under den mest minutiösa
kontroll, så vill jag i alla fall erinra
om att vi har en motsvarande skola,
som inte har denna examensrätt, nämligen
flickskolan, och såvitt jag vet har
herr Arrhén tidigare värderat den ganska
högt.

Herr OHLON (kort genmäle): Ecklesiastikministern
skall inte inbilla sig, att
att det problem som jag tagit upp
bara gäller realskolan. Jag skulle vilja
ta ecklesiastikministern ur den uppfattningen.
Det gäller framför allt gymnasiet.
Det är meningslöst att inrätta gymnasier
på orter, där man inte kan skaffa
lärarkrafter som fyller minimikrav i
fråga om kompetens, samtidigt som kanske
grannstadens gymnasium delvis är
obesatt. Då är det bättre att skaffa ungdomarna
från den förra orten undervisning
i den sistnämnda, där de kan få en
hygglig undervisning. Man skall inte förespegla
föräldrar och elever en undervisning
som inte håller måttet.

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
talman! Skillnaden mellan herr statsrådets
och min uppfattning på denna
punkt är bara den, att jag har betonat,
att 1950 års beslut innebar att man skulle
bedriva en allsidig försöksverksamhet,
medan herr statsrådet i våras sade,
att han hoppades att de från huvudlinjen
avvikande försöken »inte skulle få
bli allt för många». Det är ju däri, som
herr statsrådets avvikelse från 1950 års
beslut kommer fram. Herr statsrådets
skyldighet, enligt min mening, är att iakttaga
objektivitet beträffande resultatet;
det måste vi alla göra, ty annars är försöksverksamheten
fullkomligt meningslös.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

Sedan frågade herr statsrådet, om de
minneskunskaper som man förvärvar i
realskolan hade något värde. Det är inte
det som det i realskolans undervisning
kommer an på. Där gäller det att under
viss tid genomgå ganska omfattande
elementära kurser, och detta är det
enda man hinner med. Realskolans huvudmål
är att ge denna breda orientering
i olika ämnen. Det kan bli knepigt
nog att göra det, om tiden kortas av.
Eventuellt kommer man att anstränga
eleverna för mycket.

Betyget har ett eget värde, därför att
arbetsgivare, högre skolor och alla andra
frågor vilka kunskaper som finns,
och dessa kunskaper måste bli bäst redovisade
i betygets form.

Sist sade herr statsrådet, att flickskolans
egenskap att vara examensfri skulle
vara ett särskilt dräpande argument mot
realexamen. Ja, men herr statsrådet glömmer,
att studietiden där är två år längre.
Det är skillnaden, och den är rätt väsentlig.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är alldeles tydligt att vi behöver
försöksverksamhet av olika slag,
och att den också i de olika fallen kommer
att bedömas objektivt, det är jag
övertygad om.

Vad herr Olilons funderingar om gymnasier
beträffar så är det ju bara det
felet, att våra gamla gymnasier är så
överbelagda, att de inte kan ta emot flera
lärjungar, och då måste man försöka
att så gott det går ordna även på nya
orter. Jag vet inte heller annat än att det,
med något enstaka undantag för något
ämne, hittills har gått ganska bra.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
tiinker inte fortsätta den skoldebatt, som
nu en längre stund har upptagit vår diskussion.
Jag hade inte heller för min del
tänkt att fortsätta den allmänpolitiska
debatt, som har upptagit våra förhandlingar
under hela förmiddagen och ett
stycke till. Jag hade tänkt att ta upp några
speciella frågor. Innan jag går in på
dem skulle jag emellertid också vilja sä -

ga några ord med anledning av det anförande
som nyss hölls här i kammaren
av herr Helmer Persson.

Herr Persson låtsades vara mycket
förvånad över de stora försvarskostnaderna
i Sverige och i Atlantpaktsstaterna.
Var det inte underligt, herr talman,
att han alldeles glömde bort att uttala
sin förvåning över att försvarskostnaderna
— eller rättare sagt krigskostnaderna
— i det land som står honom närmast
är så oändligt mycket större än i något
av de andra länderna? Det är väl ingen
som inte vet, att kostnaderna där är så
stora och att vi väl däri också har den
väsentliga förklaringen till att även vi i
vårt fredsälskande land är tvungna att
lägga ned så stora kostnader som vi gör
på vårt nationella försvar.

Herr Perssons anförande var i övrigt
späckat av beskyllningar emot andra talare,
som hade uppträtt här i kammaren,
för demagogi.

Herr Persson borde väl, tycker man,
vara den siste, som skulle framkasta en
sådan beskyllning, ty om det var något,
som var utmärkande för hela hans
långa anförande med hans patetiska
brösttoner, var det väl just att allt vad
han sade var en enda lång kedja av demagogiska
ovederhäftigheter.

Det var också, herr talman, lustigt att
höra honom prestera en ideologisk karakteristik
över de olika partierna här i
riksdagen. Det var bara förvånande, att
han alldeles förbigick att därvidlag
karakterisera sitt eget parti. Kanske berodde
detta på att han visste att vi ändå
kände så bra till det. Ty här vet vi ju
alla, att för honom och hans meningsfränder
gäller ingenting annat än att
i alla väder ängsligt och villigt lyssna
till »Husbondens röst».

Han slutade med att säga, att trots alla
ansträngningar från de demokratiska
partiernas sida att kasta ut kommunisterna
ur riksdagen, hade detta inte lyckats.
Han föreföll att vara riktigt nöjd
med resultatet. Själv skulle jag nog vilja
säga, att om det är någon punkt i årets
val som man måste beteckna som
särskilt beklämmande mörk, är det väl,
herr talman, den, att det ändå anno

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

1952, efter allt som har hänt under den
senaste tiden, fortfarande finns bortåt
ett par hundra tusen myndiga svenska
män och kvinnor, som har röstat kommunistiskt.

Sedan skulle jag vilja ta upp de andra
frågor som jag närmast hade tänkt att
något uppehålla mig vid. Jag skulle då
först vilja återkomma till de svårigheter,
som vållats hantverk och småindustri
icke minst genom den investeringsavgift,
som statsmakterna förra
året införde och som det ju också har
talats åtskilligt om här i dag.

I motioner förra hösten och i början
av detta år har jag med exempel från
mitt eget län belyst de ökade bördor
och olägenheter i olika avseenden, som
denna avgift vållar. Tyvärr lyckades jag
inte med mina motioner åstadkomma
något positivt resultat i det avseendet.

Inom såväl hantverket som den mindre
industrien föreligger emellertid alltjämt
betydande eftersatta rationaliseringsbehov.
Småföretagens verkstadsbestånd
har i många fall blivit allt sämre,
och genomgripande saneringsåtgärder
är mångenstädes av nöden, redan för att
arbetslokalerna över huvud taget skall
kunna sägas vara någorlunda tillfredsställande
och än mer för att driften skall
kunna effektiviseras och bästa möjliga
produktionsresultat skall kunna uppnås.
Till alla tidigare skäl mot denna
investeringsavgift har på sistone nu
också kommit den alltmer hårdnande
konkurrensen utifrån, varom ju talats så
mycket här under de första timmarna
av denna debatt. Denna konkurrens har
för övrigt helt nyligen kommit till särskilt
uppmärksammat uttryck i en tävlan
om en ganska stor statlig beställning,
varvid den svenska småindustrien som
bekant drog det kortaste strået.

Detta fall är förvisso icke något alldeles
enstaka. Det vore inte svårt att
här dra fram åtskilliga exempel av liknande
slag, alla visande hur angeläget
det är för den viktiga småindustrien,
att statsmakterna under nu rådande
ekonomiska förhållanden söker underlätta
och inte försvåra eller rent förhindra
en fortsatt önskvärd rationalise -

ring, så att den skärpta konkurrensen
utifrån kan effektivt mötas.

Jag är ledsen över att inte finansministern
är inne i kammaren nu, men
om jag inte missuppfattade ett uttalande
av honom under middagen, så medgav
statsrådet Sköld, att investeringsavgiften
i vissa fall kunde bli en fiende till det
goda — jag tror att orden föll så ungefär.

Finansministern förklarade vidare i
det sammanhanget, att när avgiften utan
olägenhet kunde tas bort, skulle den
också slopas. Den tiden var emellertid
inte kommen enligt hem statsrådets
uppfattning.

Jag skulle i anledning av dessa sista
ord i uttalandet vilja fråga, om det ändå
inte är så, att läget i detta avseende är
något olika inom olika industrier. Jag
tror inte att man kan tala om en gemensam
tidpunkt för alla, då avgiften skulle
övergå till att bli verkligt skadlig.
Varför då inte utan tidsutdräkt ta bort
denna avgift, åtminstone där det såsom i
de här föreliggande fallen är ett faktum,
att den redan har blivit till skada?

I detta sammanhang kan jag inte heller
underlåta att påtala, vilket allvarligt
bekymmer den nuvarande kreditransoneringen
utgör för småindustrien, såväl
när det gäller redan befintliga företag
som vid nystartandet av sådana. Vad
man enligt mitt förmenande här måste
reagera mot är, att den nuvarande kreditransoneringen
genom det sätt varpå
den utövas drabbar så blint och framför
allt drabbar sådana företag, som
för driftens upprätthållande är nödsakade
att lånevägen skaffa kapital. Det är
följaktligen de små inom företagarvärlden
som särskilt hårt drabbas av denna
regeringens kreditpolitik.

Jag inskränker mig, herr talman, i nu
berörda avseenden till vad jag nu sagt
och vill därtill endast foga en livlig förhoppning
och vädjan till regeringen,
finansministern särskilt, att investeringsavgiften
åtminstone på här ifrågavarande
områden snarast möjligt måtte
slopas och vidare att nödig kreditåtstramning
ordnas på ett mera rationellt
sätt än för närvarande är fallet.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. ni.

Vägviisendets upprustning var ju föremål
för en mycket livlig debatt i våras.
Från högerhåll väckte vi då bland annat
en partimotion, som syftade till att
ge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen väsentligt
ökade möjligheter utöver vad
Kungl. Maj :t föreslagit, då det gällde att
forcera den av alla erkänt nödvändiga
upprustningen av vägväsendet. Vi föreslog
också, att riksdagen skulle godkänna
en femårig investeringsplan, vilken
vi ansåg vara ett minimum för att inom
rimlig tid kunna få ordning på vägarna.

Vi uttalade också förvåning över att,
ehuru man genom regeringsombildningen
i höstas fått en särskild vägminister,
den angelägna vägupprustningen icke
hade fått sätta mera märkbara spår i
statsverkspropositionen än vad som
skett. De äskanden som Kungl. Maj:t då
gjorde måste, enligt vad vi underströk i
motionen och sedan i reservation till
statsutskottets betänkande i frågan, anses
vara alldeles för otillräckliga.

Någon investeringsplan ansåg sig riksdagen
emellertid inte kunna anta i våras.
Men i anledning av högermotionen
framhölls i statsutskottets av riksdagen
godkända utlåtande, att vägande skäl
kunde åberopas för den uppfattning,
som kommit till uttryck i motionen,
nämligen att investeringsverksamheten
borde ytterligare intensifieras och anslutas
till en mera långsiktig plan. Det
borde enligt utskottets mening ankomma
på Kungl. Maj :t att — sedan ytterligare
erfarenheter vunnits rörande de
olika faktorer som påverkar hithörande
spörsmål — närmare pröva, i vad mån
det kunde befinnas ändamålsenligt att
för riksdagen framlägga ett investeringsprogram
för vägväsendet på längre sikt.

Även om någon investeringsplan alltså
då icke fastställdes, uteslöt detta emellertid
icke — enligt statsutskottets uppfattning
— att investeringsverksamheten
ytterligare ökades, därest reella förutsättningar
härför skulle visa sig föreligga.
Utskottet förklarade sig vidare icke
ha något att erinra emot att i ett dylikt
läge vederbörande medclsförbrukningsramar
utökades i erforderlig mån. Såsom
i högermotionen hade framhållits torde

därvid, fortsatte utskottet, om så skulle
visa sig nödvändigt, frågan om anvisande
av tilläggsstatsanslag få upptas till
övervägande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
uppenbarligen i allra högsta grad tagit
fasta på vad utskottet sålunda, närmast
i anledning av högermotionen, anförde
i sitt utlåtande under vårriksdagen. Man
har inom vägväsendet satt till alla klutar
för att påskynda vägarnas upprustning.

Det säger sig självt, att vi på högerhåll
är mycket glada över att vår partimotion
i våras och de positiva uttalanden
i anslutning till denna, som statsutskottet
och riksdagen gjorde, redan har lett
fram till ett så tillfredsställande resultat
i fråga om upprustningsarbetet. Såvitt
jag kunnat finna av tillgängliga
handlingar, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i dessa sina upprustningssträvanden
lyckats t. o. m. i en utsträckning,
som väsentligt överstiger icke bara
vad som från vårt håll beräknades kunna
komma till utförande under den tid
anslagen för budgetåret 1952/53 var avsedda
att räcka utan även vad väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen själv i sina petita
till årets vårriksdag ansåg vara möjligt Ett

annat resultat av dessa i och för
sig så lovvärda kraftansträngningar har
nu emellertid också blivit att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen är i angeläget
behov av nya högst betydande anslag och
därför redan i augusti och september i
år gjort framställningar till Kungl. Maj:t
om anvisande av betydande medel å tillläggsstat
för budgetåret 1952/53 å vissa
väganslag m. m.

När det t. ex. gäller anslaget till »Förstärkning
och förbättring av vägar» beräknar
väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
att nu tillgängliga medel icke ens
förslår att täcka medelsförbrukningen
under innevarande kalenderår och som
helhet betraktat kan man konstatera, att
de anslag som beviljades av riksdagen
i våras, avsedda att räcka ända till den
1 januari 1954, icke kommer att förslå
ens fram till innevarande budgetårs slut,
den 1 juli 1953. 1 sin septemberskrivel -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala

se, där styrelsen begär nya anslag för
innevarande budgetår, hemställes om
icke mindre än sammanlagt 183,5 miljoner
kronor på tilläggsstat.

Nu förefaller det visserligen, som om
denna summa delvis innefattar vissa beredskapsåtgärder,
eller rättare sagt att
man synes vilja ha pengar tillgängliga,
för den händelse arbetsmarknadssituationen
skulle utveckla sig så ogynnsamt,
att betydande hjälparbeten måste igångsättas
med kort varsel. De sålunda begärda
anslagens sammanlagda storlek är
emellertid uppenbarligen så betydande,
åt! de fordrar en mycket noggrann prövning
från riksdagen sida. Man kan givetvis
icke, herr talman, räkna med att,
hur glädjande alla än anser en snabb
upprustning av vägväsendet vara, riksdagen
skulle vara villig att lämna ett
verk alldeles fria händer, med rätt alltså
att utan riksdagens hörande disponera
huru mycket medel som helst. En
viss — i och för sig generös — maximiram
måste väl inte minst i nuvarande
ekonomiska läge anses böra uppdragas
av riksdagen, redan för att riksdagen
inte alldeles skall förlora sina möjligheter
till önskvärd kontroll över medelsförbrukning
och medelsfördelning inom
olika statliga verksamhetsgrenar.

Minst sagt förvånande synes det mig
därför vara, att ännu ingen proposition
i detta ärende förelagts riksdagen nu i
höst. Jag känner mig föranledd att närmast
till statsrådet Hjalmar Nilson rikta
en direkt fråga, huruvida regeringen
har för avsikt att under denna höstriksdag
framlägga någon proposition med
förslag om anslag på tilläggsstat för vägväsendet
och när denna proposition i så
fall kan vara att förvänta. Det är ju
ganska angeläget, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i någorlunda god tid
har reda på vilka medel man kan räkna
med skall komma att stå till styrelsens
disposition för innevarande budgetår.
Väginvesteringarna fordrar ju en planering,
som icke bör göras alltför forcerad.
Det var ju också av den anledningen
som statsrådet i våras föreslog och
riksdagen accepterade en omläggning av
anslagsberäkningen så, att den i fort -

politik m. m.

sättningen skulle komma att omfatta kalenderår
i stället för budgetår. Denna
omläggning blir, såvitt jag förstår, av
noll och intet värde, om man nu genom
ett onödigt förhalande av propositionens
framläggande sätter en käpp i hjulet för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens planeringsarbete.

Till sist, herr talman, vill jag säga
att i skrivelse den 2(5 juli i år till Konungen
har järnvägsstyrelsen gjort framställning
om vissa ändringar av den nuvarande
distriktsindelningen vid SJ, innebärande
bl. a. att det nuvarande östersundsdistriktet
skulle delas upp och
det nuvarande distriktskansliet i Östersund
helt slopas. Den senaste tidens
kraftiga stegringar av personalkostnaderna
har enligt järnvägsstyrelsens
skrivelse aktualiserat en sådan ändring
av distriktsorganisationen med därmed
följande kostnadsbesparingar.

Såsom av pressen framgått har emellertid
den föreslagna indragningen av
distriktschefstjänsten i Östersund väckt
stor besvikelse inte blott inom hela
Jämtlands län utan även på flera andra
håll i Norrland.

Utan att här vilja närmare uttala mig
om vare sig de skäl som järnvägsstyrelsen
anfört till stöd för sitt förslag
eller de argument som från den berörda
ortsbefolkningen samt olika myndigheter
och näringsorganisationer framförts
mot en så relativt genomgripande förändring,
skulle jag här endast vilja säga
att den opposition, som sålunda kommit
till synes, i varje fall i mina ögon
ter sig mycket lättförståelig. Att en bortflvttning
från Östersund av den nuvarande
distriktsledningen åtminstone för
vissa orter och trafikanter kan komma
att medföra ganska kännbar försämring
ur allmän servicesynpunkt får väl anses
obestridligt.

I sin skrivelse säger sig järnvägsstyrelsen
i detta sammanhang också ha
diskuterat möjligheterna att inom här
ifrågavarande område få ett organiskt
sammanhängande »smådistrikt» med huvudorten
kvar i Östersund, alltså ett
distrikt och en distriktsorganisation i
huvudsaklig överensstämmelse med det

Onsdagen den 5 november 1952 em. Nr 26. 93

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

organisationsförslag som i februari 1948
framlades av 1947 års järnvägsutredning.

Vid närmare övervägande säger sig
järnvägsstyrelsen emellertid ha kommit
till den uppfattningen, att avskiljandet
av ett dylikt smådistrikt skulle innebära
en icke motiverad dubblering av vissa
tjänster och därigenom ökade kostnader
utan att medföra däremot svarande
vinster.

Någon närmare redogörelse för vilka
tjänster som enligt ett sådant alternativ
måste dubbleras har järnvägsstyrelsen
tyvärr inte lämnat i sin skrivelse. Redan
av den anledningen är det omöjligt för
en utomstående att bedöma, hur mycket
högre kostnaderna verkligen skulle behöva
bli, därest man behölle distriktschefstjänsten
i Östersund och organiserade
upp tillhörande distrikt i ungefärlig
överensstämmelse med den av styrelsen
omnämnda smådistriktsprincipen.
Med stöd av vad 1947 års järnvägsutredning
i sitt betänkande framhållit förefaller
det emellertid, som om vid ett
sådant alternativ vissa högre tekniska
och även andra högre distriktstjänstemän
skulle med fördel kunna vara gemensamma
för de båda gävle- och östersundsdistrikten,
och att därför den av
järnvägsstyrelsen befarade dubbleringen
av tjänster inte borde behöva få någon
större omfattning.

Såvitt jag förstår torde alltså merkostnaden
för ett sådant »smådistrikts»-alternativ med bibehållande av Östersund
som distriklsliuvudort i jämförelse
med järnvägsstyrelsens eget inför Kungl.
Maj :t framlagda förslag knappast behöva
bli särskilt stor. För allmänheten måste
väl å andra sidan en sådan organisationsändring,
som jag här tillåtit mig att
skissera, bli betydligt fördelaktigare i
olika avseenden än det förslag som järnvägsstyrelsen
förordar.

Eftersom jag har glädjen att se herr
kommunikationsministern i kammaren
medan jag nu talar, skulle jag vilja tilllåta
mig föreslå att herr statsrådet, om
herr statsrådet över huvud taget anser
någon ändring av östersundsdistriktets
organisation nu böra vidtagas, ville taga

under övervägande det kompromiss- eller
medlingsförslag som jag här har tilllåtit
mig att antyda.

Herr PETRÉN: Herr talman! Min avsikt
är inte att ta upp någon kritik av
den av regeringen tidigare förda politiken.
Berättigad kritik framfördes under
vårriksdagen, och vi inom oppositionen
underlät inte att upprepa denna
kritik i valrörelsen. Inte heller hade
jag tänkt ge mig in i den allmänna debatten,
utan min vana trogen vill jag
mer hålla mig till ett begränsat fält
där jag har egna erfarenheter. Emellertid
har någon av de föregående talarna
ställt en del frågor till folkpartiet vilka
jag först vill passa på att besvara.

Herr Elofsson i Vä räknade upp vilka
sociala reformer folkpartiet önskade
och frågade hur de skulle kunna infrias.
Svaret är att vi vill ha dem infriade
i den takt som de ekonomiska
resurserna möjliggör. Men det finns sådant
som vi i motsats till regeringen
anser vara möjligt redan i år. Vi anser
det möjligt att genomföra en höjning av
folkpensionerna så att folkpensionärerna
få sin andel i den standardhöjning
som har kommit andra grupper till del.
Jag tror att herr Elofsson i Vä riktigt
citerade någon folkpartitalare i Kristianstad
när han angav den summa detta
kostar. Storleksordningen är ungefär
densamma som kostnaden för de retroaktiva
grispremierna. Vi har emellertid
ansett att en höjning av folkpensionerna
skulle vara möjlig helt oberoende
av jordbruksuppgörelsen. Det
finns tillräckliga medel i överbalanseringen
av budgeten.

Herr Elofsson i Vä frågade vidare
hur vi kunde våga oss på förslag om
skattesänkningar i det läge som råder.
Jag vill då svara att vi aldrig har begärt
större skattesänkningar än sådana
som ryms inom en väl balanserad driftbudget.
Jag vill gärna i sammanhanget
erinra om hurusom en enhällig skattekommitté
framhöll att skattesänkningar
skulle verka stimulerande på arbetsvilja
och deklarationsmoral.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

Herr Elofsson i Va nämnde vidare
att det var förvånansvärt att folkpartiet
kunde gå emot en uppgörelse mellan
jordbrukarnas förhandlingsdelegerade
och jordbruksnämnden. Jag vill då erinra
om att uppgörelsen inte träffats mellan
förhandlingsdelegerade och jordbruksnämnden
— den sistnämnda hyste
en avvikande mening — utan den
kom fram genom förhandlingar med
regeringen, och folkpartiet må väl ha
sin fria kritikrätt av regeringens ståndpunkter.
Jag skulle sedan vilja säga
några ord med anledning av herr andre
vice talmannens anförande tidigare i
dag. Herr andre vice talmannen nämnde
att han icke hade deltagit i valrörelsen,
och det var väl därför han tog
skadan igen nu och upprepade de synpunkter
han i våras framförde på folkpartiets
ställning, på konjunkturvinstskatt
och regeringens förslag till sterilisering
av skogsvinsterna. Detta är väl
inte så mycket att orda om nu, däremot
kanske litet mer om vad herr
andre vice talmannen sedan kom in på,
och det var hans uppfattning om grispremierna,
om förmögenhetsskatten och
kvarlåtenskapsskatten. Jag vill till detta
säga, att det var synd att detta inte ingick
i ett valtal av herr andre vice talmannen,
ty det skulle ha varit folkpartiet
till en god hjälp i dess ståndpunkter.

Jag vill sedan lämna ett bidrag till
debatten om verkstadsindustriens sysselsättning
och investeringsavgiftens inverkan
på särskilt denna industri. Jag
vill då börja med att referera vad konjunkturinstitutet
i sin höstrapport säger
om sysselsättningen inom verkstadsindustrien.

Enligt uppgift från Sveriges verkstadsförening
har under året mellan
1 500 och 2 000 arbetare berörts av permitteringar.
Även korttidsarbete förekommer
i någon utsträckning. Den friställda
arbetskraften har i regel kunnat
placeras i nytt arbete och förskjutningar
hittills kan närmast karakteriseras
som en förbättrad balans. Fortfarande
råder inom många företag brist på
vrkesarbetare.

Risker för ytterligare driftinskränkningar
föreligger emellertid, och man
kan räkna med att på vissa orter svårigheter
att omplacera arbetskraften
kan uppstå.

Sedan detta skrevs har situationen
ingalunda ljusnat. Verkstadsindustrien
har otvivelaktigt en hel del svårigheter
att brottas med. Till en del hänger detta
samman med kundernas nedskärning av
sina lager och kanske med en temporär
konsumtionsminskning, men också, och
det är allvarligare, beror detta på vårt
lands höga kostnadsnivå, som gör konkurrensen
med utlandet om marknaderna
så svår. Verkstadsindustrien måste på
flera håll ställa om sin produktion; vissa
tillverkningar måste inskränkas eller
nedläggas, medan man åter söker utveckla
andra. Det är viktigt att en sådan
omställningsprocedur göres så smidigt
som möjligt och att sysselsättningssvårigheter,
där de kan bedömas vara av
tillfällig art, överbryggas. Med de pressade
priserna och åtstramningen på
penningmarknaden har företagen själva
allt intresse av att söka hålla nere sina
investeringar, men omställningen av produktionen
och nödvändigheten av att
förbilliga tillverkningen kan kräva nyanskaffningar
av maskiner eller för att
använda konjunkturinstitutets formulering:
konkurrensen från utlandet framtvingar
investeringar i syfte att nedbringa
produktionskostnaderna. Det är
investeringar som behövs just nu, och
investeringar som man många gånger är
beredd att göra trots den åtstramade
penningmarknaden. Men då ligger här
en 12-procentig in vester ingsa vgift och
bromsar upp, en avgift som bortfaller
först med nästa års utgång, och sålunda
antingen fördyras investeringarna eller
också uppskjutes de ett år och dessa investeringar
som borde göras nu, inte
minst med hänsyn till sysselsättningen.
En investeringsavgift kan vara berättigad
i en annan konjunkturbild men inte
i dagsläget, när det också gäller för industrien
att snabbt anpassa sig efter läget.
Jag tror inte heller att någon skulle
vara beredd att yrka på införandet av
en sådan avgift nu, om den inte hade

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. ni.

funnits. Det är eu osmidig form av investeringsbegränsning
att gå över en investeringsavgift.
Ju längre investeringsavgiften
i den ändrade konjunkturen är
kvar, desto allvarligare kan skadeverkningarna
bli. Från vårt håll inom folkpartiet
hade vi fullt klart för oss att investeringsavgiften
måste vara konjunkturberoende
och vi begärde att den
skulle beslutas för endast ett år. Jag förmodar
alt när beslutet nu kom att gälla
två år är det svårt att ta bort avgiften.
Den borde emellertid tas bort senast vid
årsskiftet och helst redan nu.

Vi har fått höra finansministerns
ställning här i dag. Han sade att om den
kapitalvaruproducerande industrien får
allvarliga sysselsättningssvårigheter, var
han beredd att utan vidare ta bort investeringsavgiften.
Men skall vi då vänta
tills sådana svårigheter uppkommer?
Dessa borde väl förebyggas. Med den
tendens som nu råder, gäller det såvitt
jag förstår att förekomma svårigheterna
och därför nu ta bort investeringsavgiften.

Finansministern nämnde, att det inte
rådde några svårigheter här hemma för
sysselsättningen. Orderstocken från maskinbyggande
verkstäder var ofta upp
till 12 månader. Jag tror inte detta är
någon riktig bild av situationen. Det råder
ett mycket splittrat läge. Läget i
fråga om de maskinbyggande företagen
är väl närmast sådant i dag att standardmaskiner
levereras i de flesta fall omgående
från lager. Många gånger finns
det inte alls någon orderstock att tala
om. Finansministern tänkte kanske på
större och mera komplicerade maskiner,
och i fråga om dessa är hans uppfattning
nog riktig.

Hur ser det ut t. ex. i fråga om lastbilsproduktionen?
Det är rätt naturligt
att om man har en investeringsavgift
gällande lastbilarna, som man beräknar
upphöra om ett år, blir det nu eu uppdämning
av efterfrågan. Vi har kunnat
följa svårigheterna för den inhemska
lastbilsproduktionen. Om man skall tro
tidningarna har det t. ex. skett permitteringar
vid Volvo-fabrikerna. Vad blir resultatet?
Jo, när avgiften upphör kom -

mer en ökad efterfrågan, och då har de
inhemska fabrikerna kanske inte sina
resurser intakta och kan inte tillgodose
efterfrågan. Det blir något ryckigt över
det hela.

Inom järn- och plåtmanufakturbranschen
är enligt vad jag tror ordersituationen
i dag sådan att man arbetar ur
hand i mun. Och det finns svårigheter
på många andra områden.

Tnvesteringsavgiften har ogynnsamma
verkningar också när det gäller för vår
beredskap nödvändiga ting. Jag vill här
bara erinra om hurusom för industriens
del byggandet av skyddsrum är belagt
med investeringsavgift. Här funnes utrymme
för ett initiativ av inrikesministern,
under vilken civilförsvaret lyder.
Jag har en gång här i kammaren under
en interpellationsdebatt, då inrikesministern
var närvarande, frågat honom
hur han ser på frågan om skyddsrummen
inom industrien. Motsvarande förhållanden
gäller ju inte för anläggande
av skyddsrum i bostadsfastigheter. Jag
fick inte den gången något svar. Jag förväntar
inget heller i dag, och något ytterligare
tillfälle att framställa frågan
får jag inte.

När jag nu är inne på beredskapsfrågorna
skulle jag vilja ta upp ett annat
spörsmål som indirekt berör verkstadsindustrien.
Under den tid vi hade överfull
sysselsättning och långa leveranstider,
var det ofta svårt att få fram för
vår beredskap viktig materiel i önskad
takt. Jag tänker då närmast på krigsmateriel.
Inte minst i riksdagsdebatterna
har det många gånger vittnats om dessa
svårigheter. Möjligheterna i dagens läge
torde vara betydligt större, och det borde
därför nu vara ett lämpligt tillfälle
att skaffa fram vad vi släpar efter med.
Säkert har också många beställningar
till följd av de förut gällande långa leveranstiderna
inom vår egen verkstadsindustri
placerats i utlandet, och detta
gäller i många fall sådant som det ur beredskapssynpunkt
vore värdefullt att vi
tillverkade inom landet. Jag har ingen
anledning att tro att inte myndigheterna
vill beakta de möjligheter som den ändrade
konjunkturen inom verkstadsindu -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

strien ger i detta avseende. Men en samlad
översyn vore här på sin plats, så att
man verkligen utnyttjar alla möjligheter
som står till buds.

Jag har ännu i friskt minne från förra
världskriget, när det i ett skärpt beredskapsläge
gällde att sätta i gång en forcerad
krigsmaterieltillverkning, vilka
oerhörda svårigheter man då stötte på,
bland annat genom bristen på verktyg.
Jag har undersökt litet hur det förhåller
sig i det avseendet i dag, då svensk industri
på många håll har en ledig verktygskapacitet.
Jag tror att bilden delvis
är densamma i dag. I de fall, där jag
efterlyste tillverkning av sådana verktyg,
fann jag att staten inte utan vidare
skulle kunna placera beställningar på
dem. Man var nog medveten om att de
behövdes, men man släpade efter med
konstruktionsarbetet. Då är det på den
punkten vi måste göra ökade ansträngningar.
Ty det vore riktigt att utnyttja
de möjligheter, som nu finns inom
svensk industri, för att få fram för vår
beredskap nödvändiga saker.

Jag läste i går i tidningen om att vårt
nya reaplan var försett med utländsk
motor. För i varje fall den i dessa frågor
oinvigde är detta ägnat att förvåna. Då
man vet att vi har mycket kunniga konstruktörer
på detta område och att det
har bedrivits ett ganska intensivt utredningsarbete
i landet och betänker vad
det säkerligen betyder för vår beredskap
att ha en inhemsk flygplansindustri, så
måste man beklaga att det inte varit
möjligt att få fram denna flygmotor inom
landet. Det är bara att hoppas att alla
ansträngningar därvidlag verkligen har
gjorts från myndigheternas sida.

Jag hade sedan velat ta upp en annan
fråga som har berörts i herr Ohlons interpellation,
nämligen i vad mån det socialdemokratiska
partiet alltjämt står fast
vid den principiella socialistiska åskådningen.
Finansministern har i sitt interpellationssvar
inte gått närmare in på
samhällsåskådningsfrågorna, utan nöjt
sig med att konstatera att socialdemokratien
inte är doktrinär i sin uppfattning
och att man har att handla efter vad
som bedöms vara lämpligt i varje läge.

Diskussionen i den frågan måste tydligen
tyvärr föras på annat håll. Det
behöver för övrigt inte tas något initiativ
därtill från vår sida — debatten är
redan i full gång i de egna leden. Senast
förekom i sista numret av landsorganisationens
organ Fackföreningsrörelsen
en belysande artikel under rubriken
»Socialdemokrati i dimma». Denna dimma
blir i varje fall tydligen inte skingrad
i debatten här i dag.

Jag skulle helt ha förbigått frågan, om
inte den regeringsmedlem, statsrådet Andersson,
som under årens lopp tydligen
haft till uppgift kanske mer än någon
annan att följa de industriella problemen
och som jag därför särskilt intresserat
lyssnar till, hade gjort några uttalanden
därom i Tiden för inte så länge
sedan. Där säger statsrådet Andersson
bland annat, att det alltid måste höra
till partiets aktuella politik att söka
vidga sektorn av samägda företag inom
näringslivet. Det skulle vara bra intressant
att få höra vad som menas med
samägda företag, och vilka aktuella planer
det nu finns på att vidga den sektorn.
Syftar möjligen statsrådet Andersson
på företag med delägarskap från de
anställdas sida? I så fall är det såvitt
jag förstår nya signaler av ganska överraskande
art, som framförs, då sådana
tankar i varje fall här i riksdagen aldrig
förut rönt något stöd från socialdemokratiskt
håll.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Under våra resor mellan våra hemorter
och huvudstaden har vi nog alla lagt
märke till att skörden ännu i stor utsträckning
står ute på fälten. I vissa
landsändar har det kommit nederbörd
nästan varje dag ända sedan den 21 september.
På grund av det kyliga vädret
under sommarens senare del har växternas
utveckling och mognad försenats.
Trots detta har höstskörden mognat och
inbärgats och enligt skörderapporterna
gett en något över medelmåttig skörd.
Endast i undantagsfall har det förekommit
skador av insekter och svampar.
Farhågorna för att svartrosten skulle

Onsdagen den 5 november 1952 ent.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

återkomma i år visade sig dess bättre
ogrundade. Vårt brödsädesbehov torde
alltså i huvudsak vara tryggat. En fullt
medelgod höskörd har också kunnat bärgas.

Det är alltså vårsäd och vårsådda oljeväxter
samt potatis och rotfrukter, som
i stor utsträckning icke har kunnat bärgas,
ja, säden har i vissa fall icke ens
kunnat skäras. Fälten har varit vattendränkta
och omöjliga att beträda för
människor, dragarc eller maskiner.

.Statistiska centralbyråns sammandrag
av årsväxt- och skördcrapporter för den
15 oktober — alltså helt nyligen — ger
en dyster bild av läget. Värst drabbade
synes smålandslänen vara. Från Norra
Vedbo härad i Jönköpings län rapporteras
exempelvis: »Vårsäden till största
delen obärgad och en stor del oskuren.
Svårt skadad av regn (och snö 14/]0). En
del vårvete grönt, frostskadat och oskuret.
» Från Vista härad rapporteras: »Vårsäd:
större delen obärgad, delvis oskuren.
» Från Kronobergs och Kalmar län
föreligger liknande rapporter, exempelvi
för Sunnerbo: »Omkring 50 % obärgat,
skador, kornet bättre.» I Kalmar län
och på Gotland har stora områden översvämmats
och står ännu under vatten.
Även från Blekinge rapporteras att särskilt
havre på mossjord står ute och i
flera fall icke kunnat skäras. I Älvsborgs
län har särskilt Dalsland varit utsatt för
både regn och frostskador. Från vissa
områden i södra delen av Älvsborgs län
föreligger liknande rapporter. Skaraborgs
län rapporterar stora groddskador,
och i Viste härad var ännu 25 å 30 procent
obärgat och delvis oskuret. Från
alla hjälmar- och mälarlandskapen ävensom
Östergötland föreligger liknande
rapporter. Norrut har frosten härjat jämte
den alltför rikliga nederbörden av
regn och snö. Sålunda rapporteras från
Jämtlands norra domsagas tingslag: »Undermålig
utveckling, frostskador, mycket
säd ute, även oskuren, Hammerdals socken
90—95 ''/o skördeskador.» Från

Jämtlands östra domsagas tingslag rapporteras:
»All vårsäd mer eller mindre
frostskadad och praktiskt taget ingen

7 Första hammarens protokoll 1952. Nr 26.

säd mogen utan skördats grön. Till stor
del ute i hässjor och skylar. Snöskador.»
Liknande rapporter förekommer från de
övriga nordsvenska länen. I dagens tidningar
läser jag, att stora delar av betskörden
i Skåne icke kunnat och till
äventyrs icke kan bärgas på grund av
regnet, som gjort jorden så mjuk, att
den inte kan beträdas av människor
eller dragare.

Herr talman! Det är länge sedan en
så mörk bild av skördeförhållandena i
vårt land förelåg. Många av vår jords
brukare ser nu frukten av ett helt års
möda gå förlorad. En hjälpaktion är här
av nöden, och det är med tillfredsställelse
och förväntan som man erfarit att
jordbruksministern föranstaltar om en
grundlig undersökning av skördeskadorna.
Det är sedan att hoppas att regeringen
så snart ske kan framkommer
med förslag om hjälpåtgärder.

Jag skulle sedan, herr talman, göra
några reflexioner även jag i anledning
av årets valkampanj. Det har talats så
mycket om grispremier och annat som
rör den svenska landsbygdens förhållanden,
men det besynnerliga är att medan
man pratat och endast i någon ringa
mån handlar, så vandrar det en jämn
ström, en ständigt tilltagande ström av
unga människor från landsbygden till
städer och tätorter. Där står de och väntar
på bostäder och bildar grunden till
vårt största sociala problem, bostadsfrågan,
vilken hittills trotsat alla våra ansträngningar
att lösa den. Finansministern
lät visserligen hoppfull i dag. Det
har under det senaste året byggts 5 000
fler lägenheter än föregående år, sade
han. Det är gott och väl, men skaran av
bostadssökande ökar ju än mer. Vare
det mig fjärran att tänka på eller föreslå
något hinder för människor att bege sig
dit, där de tror sig finna utkomst och
lycka. Detta är eu av människornas fundamentala
rättigheter. Men nog förefaller
det underligt att man vid den nu
igångsatta regionalplaneringen i första
hand sätter i gång med planeringen av
städer och tätorter samt deras närmaste
omgivningar. Vore det inte minst lika

1)8

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

nödvändigt att sätta in undersökningsoch
planeringsarbetet i de mera avlägsna
socknarna, varifrån den alltför
häftiga utvandringen sker — tv alltför
häftig är den ju åtminstone ur den synpunkten,
att man inte hinner bygga bostäder
till de inflyttande i städerna och
tätorterna och därför att den rubbar ålders-
och könsfördelningen i den gamla
hemorten, vilken helt plötsligt verkar
övergiven, tyst och grå som en gammal
far eller mor. Jag vet vad jag talar om.
Jag har sett och verkat i sådana bygder.
Vore det nu inte minst lika angeläget
att sätta in planeringen på dessa
övergivna orter som på tätorterna? Jag
tycker det.

Nu ämnar man visst överlåta på lantbruksnämnderna
att verkställa planering
i de mera avlägsna orterna. Men när
skall dessa av arbete överbelastade institutioner,
för vilka lantbruksstyrelsen i
år begärde 40 nya befattningshavare, som
riksdagen nekade att ge dem, hinna med
att lösa sådana uppgifter? Det blir då
även i fortsättningen så, att den ena
sidan av problemet belyses men icke
den andra. En blomstrande landsbygd
med ett differentierat näringsliv borde
vara målet för våra strävanden. Detta
är ett av de förnämsta mål för vilket
landsbygdspartiet bondeförbundet kämpat
och kämpar. Vi vet, att detta mål
icke är någon utopi. Det finns orter i
vårt land — och jag känner väl till även
sådana — där den gamla jordbruksbygden
berikats av industri, hemslöjd och
hantverk, där befolkningen stannat kvar
i sin hembygd och försökt göra någonting
av den och lyckats förträffligt. Enskilt
initiativ är här den förhärskande
drivkraften, och det bör enligt min mening
förbliva så. Men det allmänna borde
utfinna former för att mera än som
nu sker främja den antydda utvecklingen.
Den redan beslutade och delvis
igångsatta regionalplaneringen syftar
härtill, men då bör denna planering
icke, såsom nu i huvudsak sker, i första
hand syssla med städernas och tätorternas
problem. Problemets kärnpunkt
är att söka i den periferi, varifrån människomaterialet
utvandrar.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Vid denna
sena tidpunkt skall jag bara säga
några få ord. Jag liar mycket litet att
tillägga till denna debatt. Valrörelsens
frågor har nu vädrats på nytt, den ekonomiska
politiken, socialpolitiken och i
någon mån skattepolitiken. Inget parti
har haft något egentligt nytt att säga.

Regeringspartierna och oppositionen
är djupt oense om den ekonomiska politiken.
Oppositionens enda programpunkt
är en liten, liten räntehöjning —
hur liten, har man svårt att ange. Regeringen
ämnar fortsätta sin kraftfulla
ekonomiska politik med riksdagsmajoritetens
gillande, och härför är begränsningen
av industriens investeringar fortfarande
behövlig.

Om socialpolitikens huvudlinjer är alla
partier ense. Vi väntar oss av 1953 års
riksdag eu de sociala reformernas riksdag.
Ingen blir förvånad, om folkpartiet
och kommunisterna kommer att i olika
avseenden bjuda över, de vet bara ännu
inte var de skall bjuda över och med
hur mycket.

Om skattepolitiken är vi oense. Folkpartiet
talar om konfiskatoriska skatter.
All skatt är konfiskatorisk; den tages
utan omedelbart synlig ersättning. Vi genomförde
i våras en skattereform, som
sänkte skatten för det stora flertalet men
väsentligen för folk med smärre och
måttliga inkomster och borttog eller
sänkte skatten för de måttliga förmögenlieterna.
Man frestas fråga: År vårt skattesystem
konfiskatoriskt därför att vi
inte genomförde den del av skatteförslaget,
som väsentligen sänkte skatten
för de större inkomsttagarna, och därför
att skatten inte nog sänktes för de
största förmögenheterna? Folkpartiet har
ingenting i princip emot vad de kallar
en konfiskatorisk skatt. De ville ju ha
konjunkturvinstbeskattning på 1952 års
skogs- och exportvinster sedan högkonjunkturen
försvunnit.

Koalitionen mellan socialdemokrater
och bondeförbundare har tydligen gått
särskilt folkpartiet på nerverna. Reaktionen
från folkpartiets sida förra hösten
var mycket stark. I en liknande situation
— vid den rödgröna koalitionen

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

efter 1936 — skrev en folkpartitidning
om högern: »Litet av den försmåddes
känslor kommer då och då fram i det
sätt man på högerhåll omtalar den, ack
så onaturliga, alliansen mellan bönder
och socialdemokrater.» Skribenten hette
Torgny Segerstedt. Detsamma kunde nu
ha skrivits om folkpartiet.

Folkpartiet har även på obestämd tid
skrinlagt sina förhoppningar om en regeringskoalition
mellan folkpartiet, högern
och bondeförbundet. Jag skulle
önska se folkpartiet i den situationen.
Vilket inbördes gräl skulle det inte bli!
Men vad annat skulle man vänta av ett
sådant politiskt tvegifte?

Från kommunistiskt håll har hörts
nya toner. Herr öhman har talat om
socialdemokratisk och kommunistisk
samverkan. De nya parollerna är förmodligen
liemtagna från partikongressen
i Moskva. Vi måste tacka nej. Socialdemokratien
kan inte samverka med ett
parti, som går så snällt och lydigt i
sin moskovitiske herres koppel, och inte
heller med ett parti, som där det kommer
till makten, arkebuserar friheten.

Ilerr NORDENSON: Herr talman! Jag
vill göra några reflexioner med anledning
av den tidigare debatten. Det är
kanske litet meningslöst inför en så glest
besatt kammare och med så svag representation
på regeringsbiinken, men jag
tror att det i alla fall kan vara angeläget
att framföra några synpunkter.

Det var som alltid intressant att höra
finansministern utveckla sina synpunkter
på vår ekonomiska politik, men jag
gjorde i dag den reflexionen, att hans
yttranden var ovanligt litet nyanserade.
När det var fråga om regleringar, framhöll
han att man i alla länder sett sig
nödsakad att tillgripa sådana och att alla
partier varit med om det. Det är alldeles
riktigt, men här föreligger dock en
ganska bestämd åtskillnad i fråga om
ställningstagandet från olika håll. Det är
en mycket väsentlig skillnad, om man
tillgriper regleringar för att planmässigt
undvika alla andra åtgärder eller om
man tillgriper andra åtgärder än regle -

ringar för att undvika regleringar och
tar till dem först i sista hand. Det blir en
väsentlig skillnad i den politik, som blir
resultatet av så olika inställningar.

Även beträffande räntan tycker jag att
finansministern hade litet svårt att hålla
begreppen isär. Han hade för sin del
uppfattat att alla sakkunniga yrkat på
minst en procents höjning. Jag vill vidhålla
att de yttranden, som gjorts på den
punkten från finanshåll och nationalekonomiskt
håll, gått ut på att man sagt
ifrån, att en procent i detta ögonblick
skulle vara en tillräcklig procentsats för
att få den önskade effekten. Att man
samtidigt har sagt — det tror jag också
är ganska allmänt — att denna procent
bör tillgripas genast, är någonting annat
än vad finansministern sade. Finansministern
kom till en procent såsom minimum,
medan jag har påstått och vidhåller
att sakkunskapen talar om en procent
såsom maximum, men att man borde ta
till denna maximisats med en gång. Det
finns dock en viss skillnad mellan de två
inställningarna, precis som alla vet att
det är skillnad på maximipriser och minimipriser.

Finansministern framhöll att vi i högerpartiet
också har yrkat på offentliga
investeringar och understrukit angelägenheten
av att tillgodose dem i mesta
möjliga grad, och han menar att det inte
skulle förenas med vår ekonomiska
politik. Jag vill bestämt vidhålla att så är
fallet, ty vi har alltid sagt ifrån mycket
tydligt, att det centrala i vårt ekonomiska
program är penningvärdets stabilitet
och åtgärder för att hävda detta. Om
striden för penningvärdet kräver åtgärder,
som innebär restriktioner för investeringarna,
tar vi dem, och vi menar
att då får även de mest önskvärda offentliga
investeringar för det ena eller andra
ändamålet tills vidare träda tillbaka.
Penningvärdets bevarande är nummer
ett från våra utgångspunkter, och om
detta så kräver måste alla investeringar
träda tillbaka, både de offentliga och de
enskilda.

Herr finansministern ville göra gällande
att jag inte hade intresse för industriens
investeringar. Jo, det har jag, men

100 Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
såsom ett sekundärt önskemål, sedan åtgärderna
för kampen för penningvärdets
bevarande har blivit tillgodosedda.

När det sedan gäller att avgöra vilka
investeringar som i första hand bör tillgodoses,
är det min uppfattning att räntan
är en mycket god särskiljare, för bedömande
av vilka investeringar som bör
komma i första rummet. De, som är mest
lönande, bör få företräde, och räntan
verkar i den riktningen.

Herr Sköld avvisade mycket bestämt,
att man skulle kunna göra några jämförelser
med Tyskland. Jag tror, att om vi
över huvud taget skall kunna föra en politik,
som håller i framtiden, måste vi
genom analogier försöka bilda oss en
uppfattning om vilka möjligheter som
finns, och då måste vi även kunna jämföra
oss med andra länder. Finansministern
menade att felet med den tyska politiken
var att den hade arbetat med arbetslöshet
på marknaden, och det skapade
ju andra förutsättningar. Man borde
därför inte ta detta land till mönster.
Ja, jag vill ju säga att en politik, som
inte bara har möjliggjort ett utomordentligt
uppsving, en högt utbildad industri
med hög konkurrenskraft, utan också
stärkt valutaställningen och därtill lyckats
absorbera omkring 10 miljoner flyktingar
och sysselsätta dem, har väl ändå
gjort någonting som kan värderas ur
sysselsättningssynpunkt.

Den politik som det socialdemokratiska
partiet har slagit in på, kan sägas i
valet mellan ett fast penningvärde och
den fulla sysselsättningen ha valt den
fulla sysselsättningen. Det innebär emellertid
att man får ett försämrat penningvärde,
och det i sin tur innebär att våra
möjligheter till konkurrens blir mycket
sämre och att vi kan riskera att få mycket
stora svårigheter att hävda oss gentemot
andra länder.

Herr finansministern menade att det
var ett mycket torftigt alternativ att yrka
på en rörlig ränta. Att vi begränsar
vårt yrkande på det sättet har en psykologisk
förklaring. Vi har i många år
krävt att penningvärdet skulle försvaras
genom en rad olika åtgärder, bland annat
den rörliga räntan. Men på ett tidi -

politik m. m.

gare stadium har vi främst hävdat kravet
att riksbanken skulle iakttaga återhållsamhet
och framför allt inte sprida
köpkraft. Vi måste driva denna kampanj
under minst två år, innan det blev någon
effekt, men slutligen kom vi därhän,
att man accepterade högerns ståndpunkt,
att likviditeten på kapitalmarknaden
borde stramas åt. Nu tar vi nästa
steg och kräver räntehöjningen. Vi har
funnit att det är pedagogiskt riktigt att
kräva en sak i taget. Det dröjer kanske
ytterligare två år, innan vi får herr
Sköld att gå med på en räntestegring,
men när det har skett, skall vi nog kunna
föra fram andra önskemål och krav.
Och vi hoppas att socialdemokratiska
partiet så småningom skall inse, att dessa
tankegångar är riktiga.

Det verkar på mig ganska nedslående,
att herr Sköld på detta sätt betonar att
vi inte har något annat än en räntehöjning
att föreslå. Herr Sköld vet lika väl
som någon annan här, att vi från högerns
sida ständigt har krävt att man i
kampen för penningvärdet skall gripa
till alla de medel som kan bidraga till
ett gott resultat, således även en räntestegring.
Vi har krävt, att man skulle
arbeta utefter hela fronten för att nå
detta viktiga mål. Men vi har aldrig någonsin
sagt, att räntan ensam skulle
kunna ge resultatet, och inte heller har
vi trott att man skulle kunna lösa alla
svårigheter genom att höja räntan hur
mycket som helst. Räntan kan bli ett
effektivt hjälpmedel endast om den
verkligen kombineras med övriga åtgärder.

Jag hyser innerst den övertygelsen,
att herr Sköld inte är så onyanserad,
att han inte har kunnat fatta vad det
är vi verkligen sagt och yttrat. Men det
skulle vara värdefullt, om han också
ville låta denna sin säkerligen mycket
klara insikt komma till uttryck i
debatterna här i kammaren.

Herr DE GEER: Räntan som kostnadsstegrande
faktor har upprepade gånger
belysts under aftonens debatt såväl här
som i medkammaren. Särskilt har man
inriktat sig på dess kostnadsstegrande

Onsdagen den 5 november 1952 em. Nr 26. 101

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

betydelse när det gäller nyproduktionen
av bostäder.

Innan jag kommer in på den frågan,
skall jag emellertid göra en liten parentes.
Det finns även andra, nära till
hands liggande faktorer, som inverkar
på kostnaderna för nyproduktionen; jag
syftar på de mycket kända oarter, som
förefinns på detta område av arbetsmarknaden.
Det vare mig helt fjärran att
påyrka ett statligt ingripande i detta fall
— parterna själva bör nog reglera förhållandena
— men det skadar kanske
inte att man för saken på tal exempelvis
här i riksdagen för att dymedelst påverka
den allmänna opinionen och därigenom
indirekt bidraga till att en rättelse
sker.

Jag tänker särskilt på våra murare.
Vänersborg och Trollhättan ligger
ganska nära varandra, och nästan alla
murare i Trollhättan arbetar i Vänersborg,
medan nästan alla murare i Vänersborg
utför arbete inte i sin hemstad
utan i Trollhättan. Varför? Jo, varje
murare som arbetar på främmande
ort kommer i åtnjutande av ett skattefritt
bidrag på 13: 50—15 kronor. Skaltemyndigheternas
praxis varierar något,
men jag tror att det i regel är två kronors
avdrag man får för detta kostuppeliåll.
Kostnaderna för det hela får
konsumenterna betala, inte minst andra
arbetargrupper med lägre löner än
murarnas. Jag vet att arbetsmarknadsstyrelsen,
fackföreningarna och de centrala
fackliga organen har sin uppmärksamhet
riktad på förhållandena. Men
det blir ingen förändring.

För övrigt är självsvåldet ibland ännu
större. Om man byter arbetsort, har man
åtminstone skenet för sig, men i en stor
stad i Norrbotten, som jag känner väl
till och där det pågår en livlig byggnadsverksamhet,
har byggmästarna icke
lyckats få några murare till arbetsplatserna
utan att betala dessa traktamentsersättningar,
trots att vederbörande bor
i staden.

Kfter denna parentes återgår jag till
frågan om en räntehöjnings eventuella
kostnadsstegrande betydelse. All erfarenhet
från gången tid säger oss, att en riin -

testegring har eu kostnadsminskande effekt.
Den tvingar vederbörande att släppa
ut sina lager i marknaden och att
vara mera försiktiga. Så var det förr. I
medkammaren medgav också statsministern
i ett inlägg, att förr kunde man säga
att en räntestegring innehöll kostnadsminskande
faktorer, men i vårt reglerade
samhälle med våra starka organisationer
gällde inte denna regel längre. Framför
allt framhöll han att jordbrukskalkylen
måste räknas om, ifall vi får eu
räntestegring.

Jag måste verkligen starkt ifrågasätta
detta sista. Får vi en räntestegring på

— högt tilltaget — en procent, varför
skall då jordbrukskalkylen räknas om?
Kommer den att på något sätt höja jordbrukarnas
kostnader? De har sina lån
förut, de kommer med sina grisväxlar

— de köper alltid sina grisar mot växel

— och får betala litet högre diskonto,
men inte kan väl det påverka jordbrukskalkylen? Sannolikt

iir det fel i jordbrukskalkylen
på så sätt, att där iir förutbestämt
att räntan inte skall ändras. Därför kommer
vi aldrig ifrån regleringarna. Man
skyller den ena regleringen på den andra.
Man säger att man inte kan ändra
räntan därför att jordbrukskalkylen kräver
en fast ränta. Jag kan inte göra annat
än att på det varmaste rekommendera
jordbruksminister Norup att med
det allra snaraste ändra jordbrukskalkylen
så att man får litet friare händer i
detta hänseende. I annat fall blir vi alltid
låsta av regleringarna.

Jag skall be att få svara herr Hlofsson
på en fråga, som han ställde direkt till
folkpartiet. Han sade att vi ganska
skarpt kritiserade förslaget om tvångslag
med anledning av förhandlingarna med
försäkringsbolagen. Han påstod att vi är
synnerligen inkonsekventa, eftersom vi
nu kritiserar detta lagförslag men 1941
liksom högern var beredda att ansluta
oss till en tvångslag mot våra jordbrukare,
som inte ville odla betor på de villkor
som föreslagits av våra statsmyndigheter.
Ja, ärade kammarledamöter, nog
var det skillnad mellan krigsåret 1941
och fredsåret 1952. Nu har vi ju fred, då

102

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

var det krig. Det är en mycket stor skillnad.
Jag anser därför inte att folkpartiet
varit inkonsekvent.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (kort genmäle):
Herr talman! Jag får verkligen
säga att jag tycker, att det var ett svagt
försvar, som herr De Geer presterade för
folkpartiets olika ståndpunkter till de
båda tvångslagarna. Han sade endast att
det då var ett krigsår men att det nu är
ett fredsår, och han antydde att det nu
skulle vara andra tongångar från olika
partiers sida, när det gäller sådana
tvångslagar.

Jag sade i mitt anförande att jag röstade
mot lagen 1941, och jag röstade mot
tvångslagen när det gällde poliserna. Jag
kommer även att rösta emot en tvångslag,
om det inte nu blir någon uppgörelse
med försäkringsbolagen. Jag vill
bara säga till herr De Geer: Om det nu
inte — vilket jag tror det blir — skulle
1)1 i en fredlig uppgörelse med försäkringsbolagen,
skulle då motivet till att
folkpartiet inte skulle ansluta sig till lagen
vara, att det år 1952 inte i samma utsträckning
som 1941 är krig ute i världen? -

Herr DE GEER (kort genmäle): Det
är mycket lätt att svara på herr Elofssons
fråga. Om jordbrukarna 1941 inte
skulle ha odlat sockerbetor, hade vi fått
klara oss utan socker titt kaffet och för
andra ändamål. Det hade varit en katastrof
för vårt folk, det niåste man säga.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag tycker att det har varit
rätt intressant i dag att efter de rätt
häftiga angreppen från oppositionens
sida under valrörelsen få åhöra en debatt
som har kunnat flyta i lugna fåror.

Herr Lundqvist gav i sitt också mycket
lugna anförande en bild av oppositionens
taktik. Om man säger att man
är missbelåten med en sak, är det regeringens
fel, men är en sak bra, är det
tack vare den egna motionen och even -

tuellt någon Kungl. Maj:t underordnad
styrelse. Det gällde exempelvis när herr
Lundqvist talade om väganslagen. Han
framhöll kritiken mot vägarnas tillstånd
i våras och högerns önskemål. Då var
det alltså regeringens fel att det var som
det var. Nu har man kunnat konstatera
— det har jag uttryckt min tillfredsställelse
över — att vägfrågan ligger i ett
helt annat läge och att allting löper
mycket bättre när det gäller väganslagen.
Det konstaterade herr Lundqvist,
men vems var då förtjänsten? Ja, då
var inte förtjänsten vägministerns eller
regeringens utan liögermotionens och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens. Regeringen
fick inte alls vara med.

Jag klandrar inte herr Lundqvist för
detta, jag bara konstaterar att det förhåller
sig på det sättet, att oppositionen
har möjligheter att lägga till rätta frågorna
för valmännen. Vad väganslaget
beträffar skall jag vara elak nog att göra
det omöjligt för herr Lundqvist att ta
äran åt sig att med dagens anförande
ha åstadkommit en ytterligare förbättring.
Herr Lundqvist nämnde, vilket är
mycket viktigt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
behöver högre anslag och
har äskat detta, och han efterlyste en
proposition i frågan från regeringens
sida. Nu har emellertid statsministern
i andra kammaren delgivit riksdagen
den upplysningen, alt det inom ett par
dagar kommer att framläggas en proposition
som går ut på att bevilja pengar
i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
önskan. Jag har inte på
något sätt velat kritisera herr Lundqvist,
och jag instämmer i herr Lundqvists
önskemål. Jag bara drog upp detta
som ett litet exempel på hur utmärkta
möjligheter en opposition alltid har
att kritisera regeringen och berömma
sig själv. Säkerligen är vi lika goda kålsupare
allihop i dylika fall, när det
gäller en hygglig argumentering — jag
kallar den hygglig i motsats till den
argumentering, som förekom under valrörelsen.

Nu vet jag inte, om herr Lundqvist
kritiserade att väganslaget ställdes för
mycket i klump till väg- och vatten -

Onsdagen de» 5 november 1052 em.

Nr 20.

103

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik ni. in.

byggnadsstyrelsens förfogande. Jag fattade
det inte som någon kritik, men
som länschef måste jag uttala min belåtenhet
med att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på detta sätt får större
summor till sitt förfogande, så att den
kan dirigera utan att riksdag eller regering
lägger sig i detaljer luir pengarna
skall användas. Jag har nämligen kommit
underfund med att man, inte minst
i sådana tider som de nuvarande, när
det kan bli besvärligt i arbetsmarknadsfrågan
på eu viss plats och det i närheten
skall byggas en väg som inte står
i förtur men som enligt planläggningen
skall förbättras, har möjlighet genom
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
disponerar dessa pengar att på ett mycket
smidigt sätt sätta i gång arbete just
på detta ställe. Jag bär velat uttala med
anledning av herr Lundqvists resonemang,
som jag i övrigt anser innehålla
mycket riktiga påpekanden, att det nog
är fördelaktigt om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
även i fortsättningen har
samma möjligheter som styrelsen haft
under detta år och jag ber att få uttala
min tillfredsställelse över den kommande
propositionen.

Herr Ohlon och herr Pelrén har i
sina anföranden visat en relativ tillfredsställelse.
som ju inte heller riktigt
stämmer med valrörelsen. Men jag ber
också såsom talesman för bondeförbundet
att få uttrycka min tillfredsställelse
över att man från folkpartiets sida dock i
dag är relativt belåten med regeringsdeklarationen.
Nu skall enligt både herrar
Ohlon och Pelrén alla kulturella
och sociala åtgärder således infrias i
takt med de ekonomiska resurserna,
alltså precis i överensstämmelse med
regeringspartiernas uppfattning, och
herr Pelrén sade yttermera alt folkpartiet
inte ville förorda större kostnader
än som ryms inom ramen för eu
balanserad budget. Jag ber också få uttala
min tillfredsställelse härmed.

Det var emellertid på eu punkt
och del var egentligen anledningen till
att jag begärde ordet — i herr Pctréns
anförande, som jag inte är säker på att
vi är överens trots herr Petréns påstå -

ende. Detta gäller jordbruksuppgörelsen,
men jag vill samtidigt uttala att
jag skulle bli mycket tillfredsställd om
vi verkligen är överens även på den
punkten.

Herr De Geer var också inne på jordhruksuppgörelsen
— jag blev då litet
förvånad. Herr De Geer talade om räntan
och räntans roll i jordbrukskalkylen,
och jag tyckte han ville låta påskina
att det faktiskt är jordbruket som
gör att det inte kan bli någon räntehöjning.
Jordbrukarna har under valrörelsen
spelat en mycket stor roll och
fått skulden för allt möjligt, i synnerhet
för denna jordbrukskalkyl. Men det var
första gången jag fick höra att det är
jordbrukets fel att det inte kan bli någon
räntehöjning; tidigare har man
hört den argumenteringen att räntehöjningen
skulle ha spelat för stor roll när
det gällt bostadsfrågan och annat. Men
jag måste säga herr De Geer att jag
ändå inte, trots hans påstående om
jordbrukskalkylen, kan tro att någon,
som sysslat med jordbrukskalkylen, har
haft en aning om att räntefrågan i jordbrukskalkylen
har varit avgörande för
tvisten mellan oppositionen och regeringspartierna.

Anledningen till att jag tog upp debatten
om jordbrukskalkylen var herr
Petréns konstaterande att vi var överens.
Del kan möjligvis bero på att jag
sade att jag som jordbruksunderhandlare
från början inte var glad åt grispremierna.
Dessa grispremier har spökat
så mycket i valrörelsen, att man
egentligen skulle låta dem vara begravda.
Men då jag tillhörde underhandlingsdelegationen
frän jordbrukets sida,
skall jag be att få nämna ett par saker
om själva grispremierna. Jordbruket
skulle ha en viss summa, och från jordbrukets
håll hemställdes att den summa,
som då inte var fördelad, skulle få
fördelas genom ytterligare subvention
i form av mjölkpristillägg. Men det var
jordbruksnämndens representanter —
icke minst de som står folkpartiet nära,
konsumenterna alltså — som med bestämdhet
hävdade att de inte ville öka
subventionen på mjölkpristilläggcn yt -

104

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik in. in.

terligare, ty om man så småningom
skulle kunna plocka bort del av jordbrukssubventionen,
som nu både högern
och folkpartiet sagt att man önskar,
skulle det bli ytterst svårt att göra detta
når det gällde mjölkpristillägget som
är det känsligaste regleringsbidraget.

Det var då man inte kunde finna någon
annan väg att fördela dessa pengar,
som dessa olycksaliga grispremier bestämdes.
Jag säger fortfarande, att jag
tror att det var olyckligt, att vi inte
kunde hitta på något annat sätt för pengarnas
fördelning. Nu efteråt har det resonerats
om att man kanske kunde ha
givit ytterligare tillägg på mjölken retroaktivt.
Men om eu enig jordbruksdelcgation,
där folkpartiet hade sina representanter,
inte funnit någon annan utväg
än att fördela pengarna på sätt som
gjorts och när man visste att småbruken
aldrig hade fått en bättre uppgörelse, då
tycker jag att det inte var riktigt rätt
av folkpartiet att på sätt som man gjort
under hela valrörelsen gå till storms mot
dessa premier. Nu tycker jag inte att
dessa grispremier är något att tala om
vidare — det är väl första och sista gången
de använts — utan det väsentliga är
enligt min mening att få en överensstämmelse
med folkpartiet i stort i jordbruksfrågan.

Men vad säger man från folkpartiets
sida? Jag tror inte herr Ohlin begriper
jordbruksfrågorna trots att han är professor
i nationalekonomi, men han säger
ideligen, antagligen efter påtryckning av
herr Svensson i Ljungskile, liksom det
sagts från folkpartiet här i kammaren:
det är de stora jordbrukarna som får
för mycket; vi vill ge mera åt de små.
Ja, vad menar man då inom folkpartiet
med småbruk, och hur många småbrukare
finns det? Om jag bortser ifrån
jordbruk upp till 2 hektar — de är ungefär
100 000, men dem räknar man väl
egentligen inte som småbruk utan mera
som stödjordbruk och stannar vid
brukningsdelarna mellan 2 och 10 hektar
— man är väl i allmänhet enig om
att det är dem man bör räkna som småbruk
— är de enligt den senaste räkningen
år 1944 202 600. Som de medel -

stora gårdarna, alltså de egentliga jordbruken
som sköts av jordbrukarna själva,
kan man väl räkna gårdarna mellan
10 och 50 hektar, och de utgör 86 200.
Jag skall inte dela upp jordbruken i mer
än tre grupper.

Hur många är då storjordbruken? Ja,
om man säger att man räknar dit dem
som är på 50 hektar eller mera, är de
enligt den räkningen 7 400, fast jag skulle
vilja säga, att jordbruken över 50 hektar
inte alltid är storjordbruk. Det är
dessa arma 7 400 jordbrukare, som enligt
folkpartiet håller på att fullständigt
förvränga jordbruksstödet.

Jag har inte någon statistik på vad
medelinkomsten är för dessa arma 7 400
slorjordbrukare, som man skäller dem
för. Men låt oss säga att, även om man
räknar in skogsinkomsterna, de kanske
har 10 000 kronor i nettoinkomst.
Dessa storjordbrukare vill man inte hjälpa
utan dem föraktar man nästan — och
om vi tar ifrån dem deras nettoinkomst,
10 000 kronor, så blir det, om jag räknat
rätt, ett sammanlagt belopp av 74 miljoner
kronor. Detta belopp, säger man,
skall fördelas på småbrukarna, men då
förmodar jag, att man inte vill ge dem
som har jordbruk på mellan 10 och 50
hektar någonting, ty de kanske också är
för stora för att de skall få någonting
enligt folkpartiets mening. Då utgör antalet
av de jordbrukare, som man skall
ge någonting, omkring 200 000, och dessa
skulle alltså kunna få ungefär 350 kronor
var, om man toge ifrån storjordbrukarna
allt vad de kan ha i netto på sitt
jordbruk. Är detta verkligen eu argumentering,
som är värdig ett parti, i en
så viktig fråga som jordbruksfrågan?

Jag är mycket glad, om herr Petrén
och jag är överens om att man kan stryka
ett streck över den där agitationen
för att vigla upp småbrukarna emot de
stackars 7 400 storjordbrukarna.

Jag vill vidare säga till herr Olilon,
som jag såg begära ordet nu, att jag med
förtjusning skall ta emot herrarna nere
i Blekinge och skjutsa er omkring i småbrukarbygden
mot smålandsgränsen och
gå igenom hur lantbruksnämnden där
försöker komma till rätta med dessa

Onsdagen den 5 november 1952 em. Nr 26. 105

Ang. regeringens ekonomiska och sociala politik m. m.

småbrukarproblem. Jag är övertygad
om, att om herrarna, som är förståndigt
folk, sätter sig in i dessa frågor, kommer
ni inte att gilla den agitation, som
bedrives på vissa håll när det gäller
sinåbrukarfrågan. Jag tycker att det vore
glädjande, om vi faktiskt kunde komma
överens om att hädanefter bedöma jordbruksfrågorna
ur rent sakliga synpunkter.
Ty om man lägger upp dessa politiskt-demagogiskt,
kan följden lätt bli en
och annan politisk åtgärd, där man har
tagit hänsyn till den demagogiska agitationen,
vilket alltså snedvrider det hela.

Jag skulle också önska att herrarna i
folkpartiet ville litet mera lyssna till Ahlsten,
som sitter med i underhandlingsdelegationen.
Han kan dessa frågor och
har sysslat med dem i underhandlingsdelegationen
år efter år. Jag tror att det
vore mycket värdefullt för vårt framtida
samarbete, om folkpartiet faktiskt
studerade jordbruksfrågan så att man åtminstone
sluppe tvista när det gäller den
vitala fråga, som avser småbrukarna, och
så att den kan lösas till fördel både för
samhället och för småbrukarna själva.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag är tacksam för att herr
von Heland erkände, att mitt anförande
i stort sett var sakligt riktigt, och jag
tror att ingen annan heller kan säga någonting
annat.

Jag vill bara erinra om hur frågan låg
till i våras. Vi hade då statsverkspropositionen
med dess förslag till anslag, och
så hade vi högerns stora partimotion
med dess förslag och givetvis väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens framställning i
botten. Jag tror, att om herr von Heland
vill vara vänlig att läsa igenom här berörd
del av statsverkspropositionen ännu
en gång, han liksom jag skall finna det
uteslutet, att det kunde vara dess förslag
och dess uttalanden som var den
verkliga anledningen till den förbättrade
upprustning som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har kommit fram till.
Alla de uttalanden, som gjordes i statsutskottets
betänkande i vad rör av mig
berörda spörsmål, vilka jag också skulle

7 Första kammarens protokoll Nr 26

vilja rekommendera till förnyat studium,
anslöt sig till de yrkanden och uttalanden
som vi hade gjort i vår motion, och
det är på den grund som jag vågar säga,
att det är vår motion och de positiva
uttalandena från statsutskottets sida i anslutning
till denna som närmast är orsaken
till att man har fått denna fart
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
upprustningsarbeten, över vilken vi är
glada.

Jag är tacksam för att jag genom herr
andre vice talmannen har fått besked
om att en proposition är att vänta. Innan
jag beslöt mig för att framställa
denna fråga till statsrådet Nilson, gjorde
vi för några få dagar sedan i departementet
ett försök att få reda på hur det
låg till med proposition i frågan. Det
väckte då min förvåning, att man inte
ens var så vänlig där att man ville lämna
oss något som helst besked i saken
utan bara avfärdade oss. Men då må det
väl också vara mig förlåtet, om jag tilllåtit
mig att här i kammaren fråga, om
det över huvud taget är att vänta någon
proposition eller inte.

Vidare vill jag bara säga, när herr von
Heland uttrycker sin glädje över att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har fått
denna fullmakt, att det är jag givetvis
också glad över. Men jag är litet tveksam,
om riksdagen i varje fall utan vidare
vill finna sig i om ett verk på detta
sätt förbrukar kanske bortåt 100 miljoner
mer än vad det har att disponera
enligt sin stat. Jag tycker att det strider
litet grand emot vad riksdagen eljest
brukar vilja ha med sådana ekonomiska
frågor att göra. Det är därför jag menar,
att det hade varit angeläget att få fram
denna proposition så tidigt som möjligt
under höstriksdagen. Nu har i alla fall
denna liöstscssion pågått i snart tre veckor.
.lag hade därför hoppats att den
propositionen skulle ha kommit litet tidigare.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall inte vid denna sena timme
ta upp någon jordbrukspolitisk debatt
med herr von Heland. Herr von

106

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Ang. regeringens ekonomiska och sociala
Heland förklarade sig vara nöjd med den
diskussion, som har förekommit här i
dag, och underströk att den har förts på
en saklig bas. Jag vill då till von Heland
säga efter alla dessa angrepp på folkpartiet,
att vår propaganda under valrörelsen
har förts på samma sakliga plan som
våra inlägg i dagens debatt. Ingen kan
vara mera nöjd med koalitionsregeringens
verksamhet än herr von Heland, men
hur skulle han kunna bete sig annorlunda
på grund av den status, i vilken
han tack vare koalitionsregeringen för
närvarande befinner sig?

Herr DE GEER: Herr talman! Herr von
Heland påpekade, att jag var den förste
och sannolikt den ende som åberopat
jordbrukskalkylen som hinder för en
räntestegring. Ja, jag var själv av samma
uppfattning som han i morse, men
nu kan jag åberopa en mycket stor auktoritet
på detta område, nämligen herr
statsministern, ty jag var alldeles nyss
inne i medkammaren och hörde på de
skäl, som han åberopade mot en räntestegring.
Han sade då följande: »Blir det

politik m. m.

en räntestegring, kommer omedelbart
våra organisationer att spetsa öronen;
det kommer att leda till en omräkning
av jordbrukskalkylen och således en fördyring
på detta område.»

Den ena regleringen binder således
den andra. Här kommer protokollet
från debatten att tala sitt otvetydiga
språk, och herr von Heland får tillfälle
att senare läsa statsministerns yttrande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställning från fullmäktige
i riksbanken rörande riksbankens
organisation efter utgången av
1952, m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.44 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

623039