1952 FÖRSTA KAMM AREN Nr 8 (Riksdagens protokoll 1952:8)

RIKSDAGENS

1952 FÖRSTA KAMM AREN Nr 8

1—5 mars.

Debatter m. m.

Onsdagen den 5 mars. Sid.

Anslag under tredje huvudtiteln:

Upplysningsverksamhet i utlandet ang. Sverige .............. 7

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m. . . 8

Anslag till provundersökningar rörande skördeuppskattningar .... 20

Ändringar i dyrortsgrupperingen ..................... 21

Billigare rekreationsbiljetter för viss försvarsväsendets personal . . 25

Skatteavdrag för kostnad för stenröjning ...................... 28

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen .................. 38

Tvångsmedel i vissa brottmål .................................. 51

Höjning av de allmänna barnbidragen ........................ 78

Inrättande av en socialförsäkringsdomstol ...................... 79

Samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna m. m.....80

Fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m................. 83

Interpellation av herr Johanson, Karl August, ang. partiellt arbetsföras
anställande i statens tjänst .......................... 97

PROTOKOLL

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 5 mars.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. förrättande av kyrkofullmäktigeval
vid samma valförrättning som borgerliga kommunala
val .............................................. 7

— nr 7, ang. kungörande av val av kommunal- och stadsfullmäktige
samtidigt med kungörandet av val av landstingsmän ........ 7

1 Förslå kammarens protokoll 1952. Nr S.

•>

Nr 8.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet) ................. 7

— nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet)
.................... 19

— nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln (civildepartementet)
.................................................. 21

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet ...... 21

— nr 37, ang. förhöjt pensionsunderlag för förre arbetsläraren vid

dövstumskolan i Härnösand N. P. Nilsson .................. 21

— nr 38, ang. ersättning till B. E. R. Carlsson m. fl............. 21

— nr 39, ang. ändringar i dyrortsgrupperingen ................ 21

— nr 40, ang. billigare rekreationsbilj etter för viss försvarsväsen dets

personal .............................................. 25

— nr 41, ang. förhöjd livränteersättning åt riksbanksvaktmästaren

B. II. Brohn .............................................. 28

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. skatteavdrag för kostnad
för stenröjning ........................................ 28

— nr 11, ang. ändring av bokföringsåret för jordbrukare, som deklarera
enligt bokföringsmässiga grunder .................... 38

— nr 12, ang. den kommunala fastighetsbeskattningen .......... 38

Första lagutskottets utlåtande nr 6, ang. förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ............ 51

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. höjning av de allmänna
barnbidragen ............................................ 78

— nr 18, ang. inrättande av en socialförsäkringsdomstol ........ 79

— nr 19, ang. ändring i civilförsvarslagen ...................... 80

— nr 20, ang. samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
m. m................................................. 80

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. förslag till lag om häradsallmänningar
m. m......................................... 83

— nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. . 83

Lördagen den 1 mars 1952.

Nr 8.

Lördagen den 1 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Osvald anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 23 och
den 26 nästlidne februari.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 59, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom;

nr 71, angående ratifikation av Förenta
Nationernas konvention om förebyggande
och bestraffning av brottet
folkmord (genocide);

nr 73, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 74, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående sparbanks
inlåning;

nr 76, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350);

nr 77, angående utbyggnaden av ett
försöks- och forskningsinstitut på jordbrukets
område vid Röbäcksdalen i Västerbottens
län; samt

nr 79, med förslag till förordning om
konjunkturskatt för år 1952 m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om förrättande av kyrkofullmäktigeval
vid samma valförrättning som borgerliga
kommunala val; samt

nr 7, i anledning av väckta motioner
om kungörande av val av kommunaloch
stadsfullmäktige samtidigt med
kungörandet av val av landstingsmän;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

37, i anledning av väckta motioner
om förhöjt pensionsunderlag för förre
arbetsläraren vid dövstumskolan i
Härnösand N. P. Nilsson;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till B.
E. R. Carlsson m. fl.;

nr 39, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i dyrortsgrupperingen; nr

40, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna beträffande
rekreationsbiljetter för viss
försvarsväsendets personal i övre Norrland;
samt

Nr 8.

Lördagen den 1 mars 1952.

nr 41, i anledning av väckt motion
om förhöjd livränteersättning åt riksbanksvaktmästaren
B. H. Brolin;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt för inkomst
åtnjuta avdrag för viss kostnad
för stenröjning;

nr 11, i anledning av väckt motion
om ändring av bokföringsåret för jordbrukare,
som deklarera enligt bokföringsmässiga
grunder; samt

nr 12, i anledning av väckta motioner
rörande den kommunala fastighetsbeskattningen; första

lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål, dels ock i ämnet väckta
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckt motion om
höjning av de allmänna barnbidragen;
, nr 18, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en socialförsäkringsdomstol; nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536); samt

nr 20, i anledning av väckt motion
om samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
m. m; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om häradsallmänningar,
m. m., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen;
samt

nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., dels ock motioner, som väckts i
anledning av propositionen eller röra i
propositionen behandlad lagstiftning.

Anmäldes och bordlädes följande av
herr Svärd under sammanträdet till herr
talmannen avlämnade, av honom m. fl.
undertecknade motioner:

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av statstjänstemännens
löner, m. m.; och
nr 375, i samma ämne.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 2.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 4 mars 1952.

Nr 8.

Tisdagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
februari.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg anhålles
om befrielse från riksdagsuppdragets
fullgörande tills vidare.

Sollefteå den 3 mars 1952.

Sven Edin.

Att riksdagsman Sven Edin, Junsele,
sedan den 28/2 1952 vårdas å Sollefteå
lasarett för urinvägslidande samt att han
tills vidare är förhindrad att fullgöra
sitt riksdagsmannauppdrag intygas härmed.

Sollefteå den 3 mars 1952.

K. Boman.

Lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 43, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 30 april 1948 (nr 218) om sambruksföreningar.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1952 den 4 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens justi -

tieombudsman; och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit utsedd: herr

revisionssekreteraren Folke Rudewall
med 39 röster.

Verner Hedlund. Nils Herlitz.

L. Tjållgren. K. Gust. Wirtén.

År 1952 den 4 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens justitieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:

herr lagmannen Tor Alfred Bexelius
med 39 röster.

Verner Hedlund. Nils Herlitz.

L. Tjållgren. K. Gust. Wirtén.

År 1952 den 4 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit utsedd: herr

rådmannen Erik Anton Wilhelmsson
med 37 röster.

Verner Hedlund. Nils Herlitz.

L. Tjållgren. K. Gust. Wirtén.

År 1952 den 4 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:

herr hovrättsrådet Karl Hugo Henkow
med 36 röster.

Verner Hedlund. Nils Herlitz.

L. Tjållgren. K. Gust. Wirtén.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet un -

Nr 8.

Tisdagen den 4 mars 1952.

derrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de förrättade valen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Majtts proposition
nr 59, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och
2 mom. förordningen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
71, angående ratifikation av Förenta
Nationernas konvention om förebyggande
och bestraffning av brottet folkmord
(genocide).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
73, angående fortsatt disposition av vissa
äldre reservationsanslag.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 74, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående sparbanks
inlåning; och

nr 76, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Majrts proposition
nr 77, angående utbyggnaden av ett försöks-
och forskningsinstitut på jordbrukets
område vid Röbäcksdalen i Västerbottens
län.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 79, med förslag till förordning om
konjunkturskatt för år 1952 m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda av herr Svärd
m. fl. väckta motioner:

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av statstjänstemannens
löner, m. m.; och
nr 375, i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6 och
7, statsutskottets utlåtanden nr 3, 7, 12,
20 och 37—41, bevillningsutskottets betänkanden
nr 10—12, första lagutskottets
utlåtande nr 6, andra lagutskottets
utlåtanden nr 17—20 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 5 och 6.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 80, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), m. m.; och
nr 85, angående anskaffning av vissa
yllevaror för försvaret.

Herr VELANDER erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Med hänsyn
till omfattningen av det ärende, som
avses i Kungl. Maj:ts proposition nr 79,
med förslag till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 m. m., hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från den
dag propositionen kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herr Åman anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
februari.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 80, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 85,
angående anskaffning av vissa yllevaror
för försvaret.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner
om förrättande av kyrkofullmäktigeval
vid samma valförrättning som borgerliga
kommunala val; samt

nr 7, i anledning av väckta motioner
om kungörande av val av kommunaloch
stadsfullmäktige samtidigt med kungörandet
av val av landstingsmän.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1952/53 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till upplysningsverksamhet i
utlandet ang. Sverige.

Punkten 13.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av
1 090 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Lundgren, Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Såsom
kammarens ledamöter torde finna
är vid denna punkt avgiven en reservation
av mig tillsammans med två ledamöter
av andra kammaren, och jag tillåter
mig att i korthet motivera denna reservation.

Inledningsvis vill jag erinra om att
Kungl. Maj:t förra året föreslog riksdagen
att indraga pressattachébefattningen
i Buenos Aires. Därvid förutsatte departementschefen,
att det skulle bli möjligt
att använda anslaget under rubriken
Upplysningsverksamhet i utlandet angående
Sverige för att tills vidare tillgodose
upplysningsverksamheten, åtminstone
i viss omfattning, i Latinamerika.
Statsutskottet tillstyrkte för sin del förra
året emellertid en motion om bibehållande
av ifrågavarande pressattachébefattning,
varvid utskottet såsom ett alternativ
tänkte sig att denne befattningshavare,
åtminstone för en tid, skulle ha
sin verksamhet förlagd till Stockholm,
detta för att spara medel. Emellertid följde
riksdagen på denna punkt Kungl.
Maj:t, och det finns nu inte någon anledning
att vidare beröra denna fråga.

I statsverkspropositionen för nästa
budgetår har Kungl. Maj:t äskat ett anslag
av 20 000 kronor, avsett för upplysningsverksamhet
i Sydamerika. Detta

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

belopp sammanslås med ett anslag på
10 000 kronor, som står till förfogande
för ministern för utrikes ärendena för
liknande ändamål.

Indragningen av pressattachébefattningen
ansågs av statsutskottet vid förra
årets riksdag vara olämplig, inte bara
med hänsyn till upplysningsverksamheten
i Latinamerika. Även hänsynen till
ifrågavarande befattningshavare talade
mot ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Det är ju ändå ganska ovanligt att avskeda
en extra ordinarie befattningshavare,
och staten har i detta fall kanske
inte uppträtt såsom en mönsterarbetsgivare.
Nu finns det emellertid medel till
förfogande för upplysningsverksamheten
i Sydamerika, och det ligger då, herr
talman, mycket nära till hands att den
person, som förut har tjänstgjort såsom
pressattaché där nere och som väl känner
till förhållandena, användes inom
departementet för att biträda vid denna
upplysningsverksamhet.

Jag har, herr talman, givetvis inte något
yrkande på denna punkt. Det har
icke funnits någon formell möjlighet för
dem i statsutskottet, som haft en avvikande
mening, att avgiva en reservation.
Jag har endast velat uttala denna förhoppning,
och jag vädjar alltså till hans
excellens ministern för utrikes ärendena
att om möjligt tillmötesgå det önskemål
jag här framställt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete m. m.

Punkten 15.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 75 000 kronor.

Ifrågavarande anslag var för innevarande
budgetår uppfört med 75 000 kro -

nor, vilket belopp av Kungl. Maj:t fördelats
sålunda, att till Utrikespolitiska institutet
anvisats 59 500 kronor, till Föreningen
Mellanfolkligt samarbete för
fred 8 300 kronor, till Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet,
svenska sektionen, 3 000 kronor, till
Svenska freds- och skiljedomsföreningen
2 200 kronor, till Svenska skolornas
fredsförening 1 000 kronor, till Nordiska
fredsförbundet 500 kronor samt till
Utrikespolitiska föreningen i Lund 500
kronor.

Det av Kungl. Maj:t för nästa budgetår
äskade beloppet var avsett att i sin helhet
fördelas mellan Utrikespolitiska institutet
och Föreningen Mellanfolkligt
samarbete för fred.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom m. fl. (I: 251)
och den andra inom andra kammaren av
fru Löfkvist m. fl. (II: 346), hemställts,
att riksdagen måtte besluta till upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete
och utrikespolitiska frågor för
budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag av
85 000 kronor samt att därav 10 000 kronor
skulle fördelas mellan Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet,
svenska sektionen, Svenska freds- och
skiljedomsföreningen samt Skolornas
fredsförening i ungefärlig proportion till
tidigare utgående belopp.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»Det är jämväl enligt utskottets mening
ett allmänt intresse, att Utrikespolitiska
institutet och föreningen Mellanfolkligt
samarbete för fred beredes möjlighet
att få fortsätta sin verksamhet.
Det synes utskottet därför motiverat, att
bidraget till dessa organisationer med
hänsyn till den allmänna prisstegringen
ökas till sammanlagt 75 000 kronor.
Härav skulle emellertid följa, såsom departementschefen
även förutsatt, att övriga
fem organisationer, vilka under en
följd av år beviljats bidrag från anslaget,
i fortsättningen hänvisas till att finansiera
sin verksamhet helt genom enskilda
bidrag.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

Utskottet, som icke vill underkänna
värdet av den upplysning, som meddelas
av sistberörda fem organisationer
och som närmast avser informationsverksamhet
rörande Förenta Nationernas
organisation och arbete samt frågor
i övrigt av internationell räckvidd, vill
emellertid ifrågasätta, om icke dessa organisationer
bättre skulle kunna samordna
sin verksamhet i syfte att undvika
onödigt dubbelarbete och därmed
åstadkomma ett förbilligande av kostnaderna.
Ehuru utskottet i princip kan
ansluta sig till departementschefens förslag
till fördelning av förevarande anslag,
anser utskottet dock vissa svårigheter
komma att föreligga för sistnämnda
organisationer att redan vid instundande
budgetårsskifte nedskära eller
omlägga sin verksamhet. Utskottet anser
därför vissa billighetsskäl tala för att
bidrag av statsmedel får utgå under ytterligare
ett budgetår.

I de i ämnet väckta motionerna föreslås,
att ifrågavarande organisationer
med undantag av Nordiska fredsförbundet
och Utrikespolitiska föreningen i
Lund beviljas bidrag med sammanlagt
10 000 kronor. Utskottet vill med hänsyn
till det anförda förorda, att det av
Kungl. Maj:t äskade anslaget höjes med
sistnämnda belopp, men anser sig icke
böra taga ställning till frågan hur dessa
medel lämpligen böra fördelas mellan de
olika organisationerna. Det torde nämligen
liksom hittills få ankomma på Kungl.
Maj:t att besluta i fråga om anslagets
fördelning.

Utskottet hemställer, att riksdagen må,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:251 och 11:346, till
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
anslag av 85 000 kronor.»

Reservationer hade anförts

a) av fröken Andersson, herrar Lundgren,
Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande
hort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen målte, med bifall till Kungl.

Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 251 och II: 346, till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete
och utrikespolitiska frågor för
budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag av
75 000 kronor;

b) av herrar Gustaf Karlsson, Ohlon,
Sundelin, Ståhl och Kollberg, fröken
Elmén samt herr Wedén, vilka ansett,
att det stycke i utskottets yttrande, som
började med orden »Utskottet, som» och
slutade med »ett budgetår», bort hava
följande lydelse:

»Utskottet anser, att behovet av den
upplysning, som meddelas av sistnämnda
fem organisationer och som närmast
avser informationsverksamhet rörande
Förenta Nationernas organisation och
arbete samt frågor i övrigt av internationell
räckvidd, är ej minst under rådande
utrikespolitiska förhållanden
särskilt framträdande. Med bidrag från
förevarande anslag har dessa organisationers
upplysningstjänst nått ut i vida
kretsar och stimulerat allmänhetens intresse
för utrikespolitiska och mellanfolkliga
problem. Med hänsyn till det
arbete, som sålunda utförts på detta område,
kan utskottet icke biträda departementschefens
förslag utan anser starka
skäl tala för att statsbidrag jämväl i
fortsättningen beviljas ifrågavarande
organisationer.»

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vid
denna punkt i utskottsutlåtandet äro fogade
två reservationer, dels en reservation
av fröken Andersson m. fl. och dels
en reservation av herr Gustaf Karlsson
m. fl.

För innevarande budgetår är på riksstaten
upptaget ett anslag av 75 000 kronor
för upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor. Detta anslag har av Kungl.
Maj:t fördelats på så sätt, att till Utrikespolitiska
institutet anvisats 59 500
kronor, Föreningen mellanfolkligt samarbete
för fred 8 300 kronor, Internationella
kvinnoförbundet för fred och
frihet, svenska sektionen, 3 000 kronor,
Svenska freds- och skiljedomsförening -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

en 2 200 kronor, Svenska skolornas fredsförening
1 000 kronor, Nordiska fredsförbundet
500 kronor samt Utrikespolitiska
föreningen i Lund 500 kronor.

Utrikespolitiska institutet har begärt
ökat statsbidrag för att institutet skall
kunna upprätthålla sin verksamhet i hittillsvarande
omfattning, och även Föreningen
Mellanfolkligt samarbete för
fred har anhållit om ökat anslag med
hänvisning till sin växande verksamhet.
Denna förening är ju, såsom kammarens
ledamöter kanske känna till, en speciell
svensk FN-förening. Även övriga föreningar
ha anhållit om ökade statsbidrag.

Departementschefen framhåller, att
enligt hans uppfattning Utrikespolitiska
institutet och Föreningen Mellanfolkligt
samarbete för fred böra få ökade anslag.
Om dessa föreningar erhålla ökade
anslag, finns det emellertid inte något
utrymme för de övriga föreningarna att
få ökade statsbidrag, under förutsättning
att anslagets slutsumma, 75 000 kronor,
icke ökas. Detta vill emellertid departementschefen
icke gå med på, och därför
har han ansett, att de övriga föreningarna
icke skulle få några statsbidrag
för nästkommande år.

Majoriteten i statsutskottet har nu
emellertid föreslagit, att anslaget skall
ökas med 10 000 kronor. Därigenom
skulle dessa mindre föreningar få anslag,
och dessa föreningar skulle till
■och med få anslag med ökade belopp.
Den sammanlagda summa, som dessa föreningar
hittills ha erhållit, utgör 7 200
kronor, medan de enligt propositionen
skulle få 10 000 kronor att fördelas av
Kungl. Maj :t.

Utskottsmajoriteten förutsätter emellertid
att detta anslag endast skall utgå
under ett år för att bereda föreningarna
tillfälle att ställa in sig på de ändrade
förhållandena och att på annat sätt
försöka finansiera sin verksamhet.

I reservationen av fröken Andersson
m. fl. yrkas bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
I reservationen av herr Gustaf
Karlsson m. fl. föreslås en annan motivering
för utskottets hemställan, som
innebär att föreningarna skulle ha ut -

sikter att även i fortsättningen, således
efter budgetåret 1952/53, få liknande anslag.

Då jag för min del inte kan finna,
att det finns någon anledning att på
denna punkt gå ifrån Kungl. Maj:ts förslag,
hemställer jag, herr talman, om bifall
till reservationen 2 a) av fröken
Andersson m. fl., vilken innebär bifall
till Kungl. Maj:ts anslagsäskanden på
denna punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Reservationen 2 b) vid detta utlåtande
avser ju endast motiveringen för
det anslag, som av utskottet äskats under
den punkt, som nu avhandlas.

Inte någon av reservanterna är medlem
av statsutskottets första avdelning
och kan således ha följt behandlingen
av denna fråga mera direkt och intimt.
För egen del har jag anslutit mig till reservationen
därför att jag anser det vara
oriktigt, både formellt och sakligt, att
utskottsmajoriteten gör ett sådant uttalande
som här föreslagits. Utskottet skriver
nämligen på s. 15 i utlåtandet på
följande sätt: »Utskottet anser därför
vissa billighetsskäl tala för att bidrag av
statsmedel får utgå under ytterligare ett
budgetår.»

Jag menar att det är varje riksdag obetaget
att pröva anslagsfrågorna, och det
kan därför inte vara riktigt att göra dylika
uttalanden. Jag vet ju att det inte
är främmande för riksdagen att göra det,
och understundom kan ett uttalande av
denna innebörd också vara till ledning
för kommande arbete och för kommande
beslut, men ett dylikt förfaringssätt
anser i varje fall jag vara formellt icke
riktigt. I detta fall anser jag dessutom
att det i sak är felaktigt. Enligt det förslag,
som utskottsmajoriteten här lägger
fram för kamrarna, skola dessa små
fredsorganisationer och upplysningsorganisationer
även för innevarande år erhålla
statsbidrag, och så till vida avviker
ju utskottets förslag från departementschefens
förslag. Anslaget ökas
nämligen från 75 000 till 85 000 kronor.
Reservanterna äro självfallet med om

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

denna ökning, men det är det uttalande,
som jag här citerat, som vi anse vara
oriktigt ur formella och även sakliga
synpunkter. Vi tro nämligen, att det är
behövligt med upplysningsverksamhet,
och vi tro att det genom de organisationer
som nu skulle ställas utanför —
Svenska sektionen av internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet,
Svenska freds- och skiljedomsföreningen
och Svenska skolornas fredsförening —
är möjligt att nå ut till fler människor,
vilka diskutera dessa problem: Förenta
Nationernas verksamhet och alla de problem,
som sammanhänga med skapandet
av den opinion, som kan sägas grundlägga
den svenska nationens ståndpunkt
i dessa frågor.

Det är nämligen min övertygelse, herr
talman, att det icke blott är i kanslihuset
och i riksdagshuset som man avgör
dessa mycket viktiga frågor, utan det
är också ute i landet som man grundlägger
en saklig upplysning och en stark
opinion i dessa spörsmål. Det är risken
att försvaga denna upplysningsverksamhet
som gjort, att vi reservanter i sak
ansett, att utskottsmajoritetens skrivning
är oriktig.

Av denna anledning ber jag, herr talman,
att i vad avser motiveringen till utskottets
utlåtande få yrka bifall till den
reservation, som avgivits under 2 b).

Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill endast påpeka, att
det även enligt utrikesministerns förslag
kommer att utgå ett anslag till Föreningen
Mellanfolkligt samarbete för
fred, alltså den förening som har till speciell
uppgift att sprida upplysning rörande
FN:s arbete. När det gäller syftet
att sprida kunskap om FN:s verksamhet
är det således inte nödvändigt
att lämna anslag till de mindre föreningarna.

■lag har velat säga detta med anledning
av herr Karlssons yttrande nyss.

Herr KARLSSON, GUSTAF (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Lundgren hör -

de antagligen inte att jag framhöll, att
det var just genom att ge dessa organisationer
något statligt stöd som man hade
möjlighet att nå flera människor än
om man lämnar stöd enbart åt Föreningen
Mellanfolkligt samarbete för fred.
Motiveringen för att de mindre organisationerna
också böra få anslag är således,
att vi böra sträva efter att nå så
många människor som möjligt.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Herr
Gustaf Karlsson anmärkte mot formuleringen,
när utskottet skriver att det anser
»vissa billighetsskäl tala för att bidrag
av statsmedel får utgå under ytterligare
ett budgetår». Han menade att
man inte får binda riksdagen för framtiden,
och detta är självklart inte heller
meningen. Men skall man anlägga sådana
synpunkter, kan samma anmärkning göras
mot den reservation herr Gustaf
Karlsson står för, ty där heter det att
»starka skäl tala för att statsbidrag jämväl
i fortsättningen beviljas ifrågavarande
organisationer». Jag vill inte inlägga
den tolkningen i dessa ord, att riksdagen
genom att bifalla denna reservation skulle
binda sig även för framtiden, men
herr Gustaf Karlsson bör ju själv överväga
den saken.

Kungl. Maj:ts förslag innebär att de
två organisationer, som förut ha de största
anslagen, skola få någon ökning men
att fem andra organisationer skulle helt
uteslutas. I årets budget ingår ett anslag
av 75 000 kronor till detta upplysningsarbete,
och härav få de två största organisationerna
67 800 kronor, medan återstående
7 200 kronor fördelas mellan fem
andra organisationer. Det kan naturligtvis
ifrågasättas, om så små bidrag som
det i senare fallet gäller kunna fylla något
betydelsefullt ändamål; särskilt kan
väl detta sägas om ett par bidrag på 500
kronor vartdera. Å andra sidan kan det
visa sig svårt för organisationerna att
utan övergångstid anpassa sin verksamhet
efter ett genom statsbidragets bortfall
ändrat läge. Utskottet har därför ansett
det skäligt, att bidrag får utgå under
ytterligare ett budgetår, men samti -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

digt ifrågasatt om inte organisationerna
skulle kunna bättre än nu samordna sin
verksamhet i syfte att undvika onödigt
dubbelarbete. Därmed skulle ju kostnaderna
kunna sänkas.

Motionärerna, som fört talan för tre
av de fem organisationer som enligt propositionen
skulle uteslutas från statsbidrag,
ha gjort gällande att dessa organisationer
med sin upplysningstjänst —
som enligt motionärerna i stor utsträckning
gällt Förenta Nationerna och dess
verksamhet samt spörsmål i övrigt om
mellanfolkligt samarbete — ha särskilda
möjligheter att nå folkets breda lager.
Utskottet har inte kunnat bilda sig någon
uppfattning i detta avseende, men
även om påståendet skulle vara riktigt
— vilket jag för min del inte vill bestrida
— bör väl en samordning av verksamheten
kunna ske. Det kan ju inte gärna
vara så, att uppdelningen på en
mängd organisationer är förutsättningen
för att upplysningsverksamheten skall
kunna nå folkets breda lager.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Vid
läsningen av detta betänkande blev jag
en smula konfunderad och undrade vad
som egentligen låg bakom det hela, när
man i ena fallet talar om »ytterligare ett
budgetår» och i andra fallet, i reservationen
2 b), använder orden »jämväl i fortsättningen».
Det är såvitt jag förstår dessa
bägge uttryck som skilja de båda utskottsgrupperna
åt. Det tedde sig för mig
ganska underligt, att vi nu skulle fatta
beslut om vad riksdagen nästa år skall
besluta. Något sådant är väl ändå rätt
ovanligt. Och jag ifrågasätter om det i
ett fall som detta, där anslaget dock är
ganska blygsamt, skall vara nödvändigt
att försöka binda riksdagen för hur den
nästa år skall besluta, detta i synnerhet
som nyval till andra kammaren ju skall
ske under mellantiden.

Herr Lundgrens tolkning på denna
punkt har emellertid gett mig full bevisning
för att utskottets mening varit, att
anslaget bara skall utgå ett år. Det är

sålunda fråga om att ge dessa s. k. »små»
organisationer ett nådår. Jag tycker uppriktigt
sagt att det verkar något sökt, att
man i en så liten fråga skall ge anslaget
karaktären av en stupstock för framtiden.
Riksdagen kommer väl ändå att nästa
år ha full möjlighet att besluta i frågan,
oavsett om vi beträffande motiveringen
välja den ena eller den andra
formuleringen.

Om jag sedan, herr talman, får säga
några ord rörande själva sakfrågan och
anslagen, så tror jag mig kunna påstå att
det nog väckte cn ganska stark beklämning
inom de berörda organisationerna,
när det blev bekant hur anslagsfrågan
behandlats. Indragningarna tedde sig så
mycket mera olämpliga som de motiverades
med att de bägge återstående organisationerna
skulle få höjda anslag, något
som skulle ske på bekostnad av anslagen
till övriga organisationer. Det är
väl ändå ganska ovanligt att man hjälper
den ena gruppen genom att stjälpa
den andra. Jag tycker i varje fall att det
är riksdagen rätt ovärdigt, åtminstone när
det gäller en summa av ringa storleksordning,
att försöka skaffa vad man kan
kalla ett dyrtidstillägg åt ett par grupper
genom att låta andra grupper bli helt
utan stöd.

Här har diskuterats huruvida de s. k.
»små» organisationerna skulle ha något
större behov av detta anslag. Jag vet inte
precis om jag kan understryka, att det
här gäller några särskilt små organisationer
— det rör sig i själva verket om organisationer
med avsevärd omfattning
och i varje fall en rätt betydande verksamhet.
Jag tror inte att jag gör mig
skyldig till någon överdrift, mina damer
och herrar, om jag vågar påståendet
att de tre nu ifrågavarande organisationernas
upplysningsarbete tillsammantaget
är mera omfattande än den upplysningsverksamhet,
som bedrives av Föreningen
Mellanfolkligt samarbete för
fred. Som ett belägg för detta kan jag
nämna att en av organisationerna, nämligen
Svenska freds- och skiljedomsföreningen,
har en heltidsanställd person
som hela året reser landet runt och håller
föredrag i seminarier, läroverk och

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

andra skolor, en upplysningsverksamhet
som skattas mycket högt av lärarna vid
dessa skolor. Och den verksamheten har
i huvudsak avsett att lämna upplysning
om Förenta Nationernas arbete och om
internationella spörsmål i övrigt.

Det har vidare ifrågasatts om inte dessa
föreningar skulle kunna samordna sin
verksamhet. Jag vill påstå att det inte är
något eftersträvansvärt önskemål med
hänsyn till föreningarnas olikartade
verksamhet. Alla tre föreningarna röra
sig på olika områden, och jag är inte alls
övertygad om att det vare sig ur upplysningssynpunkt
eller ur kostnadssynpunkt
skulle vara någon fördel att försöka
samordna dessa organisationer. Jag
tror att var och en av dem har sin speciella
uppgift på sitt särskilda område,
och om de få fortsätta sin verksamhet
nå de ut över områden och till folklager
som andra organisationer kanske inte nå.

När det säges i propositionen, att organisationerna
skulle anskaffa medel
genom frivilliga bidrag, vill jag erinra
om att de alltid ha fått göra det. Jag vill
erkänna att statsbidragets storlek givetvis
inte är avgörande för verksamheten,
ty därtill är den alltför omfattande. Man
rör sig med en budget som är av mycket
större storleksordning än som representeras
av statsbidraget. Men vi ha —•
jag tror jag kan tala på alla organisationers
vägnar —- ansett det lilla statsbidraget
utgöra ett slags offentligt erkännande
åt det arbete som föreningarna
utföra. Bidraget har även sporrat organisationerna
att inrikta sin verksamhet efter
sådana linjer, att man tillgodoser
statsmakternas önskemål att meddela
den upplysning varom här är fråga. Jag
vill tillägga att just den omständigheten,
att bidrag har utgått av statsmedel, har
varit av betydelse för dessa organisationer
när det gällt att insamla frivilliga bidrag
och därigenom kunna fortsätta
verksamheten. Om man nu drar in detta
lilla statsbidrag, försvårar man denna
insamling. I stället för att stärka insamlingen
blir resultatet att man försvagar
den.

Jag tror, herr talman, att man bör
överväga dessa synpunkter, och efter den

klara redogörelse som herr Karlsson har
givit kan jag inskränka mig till att yrka
bifall till reservationen under punkten
2 b).

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Liksom så många gånger förut har det
även i år inträffat, att den punkt som
blivit livligast diskuterad eller rent av
den enda punkt som diskuterats på hela
tredje huvudtiteln är frågan om upplysningsarbetet
rörande mellanfolkligt samarbete
och utrikespolitiska frågor. I år
ha presenterats inte mindre än fyra olika
ståndpunkter i en fråga, som realiter
endast rör huruvida 10 000 kronor
mer eller mindre skola utgå i statsbidrag.

I grund och botten ligger anslaget alldeles
i periferien på tredje huvudtiteln.
Det rör sig egentligen här om en folkbildningsfråga.
Anledningen till att anslaget
till dessa föreningar upptages på
utrikesdepartementets huvudtitel har
kanske varit, att man på sin tid tyckte
att det rörde sig om en insats för freden
och en propaganda för freden och
att det alltså gällde en speciell sida av
Sveriges politik. Men det är en kanske
något ambitiös målsättning. Vi få väl
ändå se saken så, att den avser en upplysningsverksamhet
i internationella frågor,
och ur den synpunkten borde egentligen
dessa ansökningar om bidrag stå
på samma basis som ansökningar från
andra folkbildningsföreningar.

Utrikespolitiska institutet står nu i en
klass för sig. Det är delvis ett vetenskapligt
institut, som ger ut en tidskrift
och som har ett bibliotek och ett arkiv.
Institutet arbetar på en annan basis än
övriga här ifrågavarande föreningar.

Det rör sig här om permanenta .statsbidrag
till fredsföreningarna, och jag
vill säga ifrån att när jag har föreslagit
att man skall sanera detta anslag och
stryka en del mindre föreningar bland
bidragstagarna, har min egentliga synpunkt
varit att det är ganska meningslöst
att dela ut små smulor av kakan till
föreningar som inte alls iiro behov därav.

Om jag får ge några konkreta belägg

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete ni. m.

för hur frågorna te sig, när man skall
pröva ansökningarna, skall jag börja
med de minsta bidragstagarna. Det gäller
ett par studentföreningar, en i Göteborg
och en i Lund. Göteborgsföreningen
hade brukat få 300 kronor i bidrag.
Sista gången föreningen fick detta bidrag,
användes det till att bestrida kostnaderna
för ett föredrag. Man tog ned
en överste från Stockholm som föredragshållare,
och detta föredrag var den
förnämsta livsyttringen från föreningen
under det året. Det hölls ytterligare ett
föredrag under året, men det kostade
inte så mycket. Föreningen har sedermera
mycket lojalt sagt ifrån att den
inte vidare gör anspråk på dessa 300
kronor. Föreningen bedriver nämligen
inte någon verksamhet som kan motivera
något fortsatt statsbidrag.

Lundaföreningen känner jag mycket
väl till, ty jag har själv varit där och
föreläst. Den har fått 500 kronor. Det
är en mycket aktiv förening, som anordnat
talrika föredrag, och den klarar
sig utmärkt. Statsbidraget användes delvis
till reklam för föredragen i form
av annonser och affischer. De 500 kronorna
räcka emellertid inte så värst
långt, endast en obetydlig del av anslaget
har gått åt till föreläsningsarvoden.
Jag är övertygad om att denna mycket
energiska förening i Lund klarar sig utmärkt
utan de 500 kronorna i statsbidrag.

Vidare ha vi någonting som heter Nordiska
fredsförbundet, som också fått 500
kronor. Föreningens hela budget omfattade
endast omkring 700 kronor. När
föreningen sist fick statsbidrag gick det
helt och hållet åt för att bekosta några
delegaters deltagande i en konferens i
Helsingfors. Det kan givetvis vara mycket
motiverat att en förening skickar delegater
till en kongress, men skall man
verkligen ha ett permanent statsbidrag
för ett sådant ändamål? Är det inte bättre
att föreningen när en sådan kongress
anordnas får vända sig till ecklesiastikdepartementet
liksom åtskilliga andra organisationer
och enskilda bruka göra
och där i varje särskilt fail få framlägga
önskemål om resebidrag?

Vidare ha vi Svenska skolornas fredsförening
som fått 1 000 kronor. Detta belopp
har utgjort en stor del av föreningens
budget. Föreningen har använt pengarna
till att distribuera en broschyr, såvitt
jag kan se gratis, till skolbarnen.
Jag tror att broschyren varit utmärkt,
men är det inte mer naturligt att föreningen
vänder sig till skolöverstyrelsen
och eventuellt till ecklesiastikdepartementet,
om den har behov av att
komplettera sin litteratur? Fredsarbetet
är en sak som skolbarnen borde få litet
hum om i skolorna, och om de inte få
det, kan det vara ett skolintresse att få
bidrag till en broschyr som kan befinnas
lämplig för ändamålet.

Om vi fortsätta till de något större bidragstagarna,
så ha vi här Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen, som har fått
2 200 kronor, varav 1 000 kronor skulle
avse kostnader för kongressdeltagande
och återstoden annan verksamhet. Av
herr Lindblom ha vi i hans motion fått
erfara, att föreningens verksamhet är
värd det varmaste erkännande, och ingen
kan därvidlag vara mera vittnesgill
än herr Lindblom själv, ty han är föreningens
ordförande. Jag har fått en
uppgift på vilka föredragshållare som
föreningen har anlitat. Det har varit
många förträffliga talare, och jag är
övertygad om att en stor del av föreningens
föredragsverksamhet har varit mycket
bra. Men föreningen har en budget
på 58 000 kronor. Behöver man då 2 200
kronor i statsbidrag? Herr Lindblom sade
att det gällde en prestigefråga och
att bidraget utgjorde ett slags sanktion
från statens sida. Han sade vidare, att
statsbidraget kunde locka enskilda att
bli bidragsgivare. Men jag ifrågasätter
om den synpunkten skall vara den bestämmande.
Skall ett statsbidrag givas
som något slags sanktion från statsmakternas
sida av en verksamhet, som enskilda
eljest bekosta? Jag är övertygad
om att de folkrörelser, som stå bakom
föreningen, nog inte komma att underlåta
att lämna sina bidrag, vilka utgöra
föreningens huvudsakliga inkomstkälla,
även om statsbidraget på 2 200 kronor
faller bort.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

Den härnäst största bidragstagaren är
Svenska sektionen av internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet.
Den föreningen har fått 3 000 kronor
under åtskilliga år. Det är en förträfflig
förening, och jag har själv åtskilliga
gånger hållit föreläsningar där. Den har
haft sina årliga kurser, och jag har inte
någon som helst invändning att göra
mot föreningen. På den tiden då jag
brukade övertalas att föreläsa i föreningen
var det Mathilda Widegren som var
själen i föreningen. Hon var utomordentligt
energisk och talangfull när det
gällde att organisera föreläsningsverksamheten.
Jag kunde inte låta bli att
beundra henne, fastän jag ur annan
synpunkt avskydde henne -—• hon hade
nämligen utgivit en lärobok i svensk
grammatik, som våra barn fingo plågas
med. Det var ett under av bristande pedagogisk
utformning, enligt min åsikt.
Jag är emellertid övertygad om att den
lilla människan klarat sin förening bra
utan statsbidraget. Om man ser på föreningens
inkomster och utgifter, så uppgingo
inkomsterna senaste året till 88 000
kronor och verksamheten lämnade ett
överskott på 15 000 kronor. Det är givet
att ett bortfall av bidraget på 3 000 kronor
inte på något sätt kan dämpa aktiviteten
och energien hos denna utmärkta
förening.

Det är på detta vis som jag har resonerat.
Jag vill här inte engagera mig
särskilt djupt i frågan om det skall beviljas
10 000 kronor mer eller mindre.
Jag vill endast säga, att jag tycker att
jag har haft ganska hållbara skäl för den
ståndpunkt som jag bär intagit i propositionen.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
bär begärt ordet för att uttala min anslutning
till reservationen under punkten
2 b) av herr Karlsson i Munkedal
m. fl., fastän redan många starka inlägg
gjorts i debatten till dess förmån.
De fredsorganisationer, som riskerar att
helt förlora sitt statsbidrag, om riksdagen
följer Kungl. Maj:t •— som kuriöst
nog i utskottet företrätts av fyra på -

litliga högermän — eller förlorar bidraget
efter ett anpassnings- och övergångsår
om riksdagen följer utskottet, är naturligtvis,
som herr Undén här påpekat,
i olika grad effektiva i det arbete, som
de finansierar med bl. a. det omtvistade
statsanslaget. De jag råkar känna
närmare — Internationella kvinnoförbundet
för fred och frihet och
Svenska skolornas fredsförening — hör
emellertid till de mera effektiva, det vågar
jag påstå. Det är i varje fall mitt intryck,
att de bedriver ett verklighetsbetonat
upplysningsarbete kring FN-frågorna
och andra mellanfolkliga problem,
främst genom sin föreläsningsverksamhet
men även genom det skriftliga material,
som de i bra urval och konkret
och lättfattlig form ger ut till hjälp och
handledning för alla slags fredsarbetare
och inte minst för lärarna i våra skolor.

Visst ligger det något tilltalande för
varje rationellt sinne i herr Undéns
ståndpunkt att man inte skall plottra
bort pengarna på många händer, på
många små organisationer, utan koncentrera
bidragsgivningen på ett par större
sammanslutningar, som har större resurser
till att lägga upp en omfattande och
slagkraftig utrikespolitisk upplysning.
Men mot detta måste man å andra sidan
sätta, såsom herr Karlsson i Munkedal
påpekade, den fördelen, att flera intresserade
och kapabla människor aktiviseras
i fredsupplysningens tjänst —- såsom
medverkande i kurser och diskussionsmöten
—- genom de fredsföreningars arbete,
vilka har en hel rad lokala avdelningar
till sitt förfogande, än genom de
båda institutioner, Utrikespolitiska institutet
och Föreningen Mellanfolkligt
samarbete, som ju främst gör sina insatser
genom sina centrala stockholmsbyråer
i Medborgarhuset, respektive Lilla
Nygatan 4. Men det säger oss också, att
en koncentration av verksamheten på
detta område är viktigast på det publicistiska
planet, d. v. s. när det gäller
tryckalster — broschyrer, tidskrifter och
sådant. Utrikespolitiska institutets publicistiska
verksamhet t. ex. har en räckvidd
och genom sin förnämliga inedarbetarstab
ett värde, som gör det svårt för

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

de vanliga fredsföreningarna att konkurrera
på det publicistiska planet. Ändå
tycker jag att denna publicistiska verksamhet
behöver kompletteras i vissa avseenden.
Tidskrifter som Mellanfolkligt
samarbete och Världshorisont riktar sig
till en något mindre initierad men därför
inte mindre intresserad läsekrets och
har därför samma berättigande som Utrikespolitiska
institutets skriftserie. Visserligen
skulle det enligt min personliga
uppfattning vara en välbehövlig rationaliseringsåtgärd
om den förra tidskriften
— Mellanfolkligt samarbete — slogs
ihop med Världshorisont och uppginge i
denna sistnämnda, bättre redigerade
tidskrift.

Det finns vidare behov av en fredsoch
utrikespolitisk upplysningsverksamhet
av ännu enklare och konstlösare
slag, nämligen sådan som genom skolorna
riktas till barn och ungdom, och
man bör inte underskatta de svårigheter
som erbjuder sig att få fram ett
enkelt, konkret och fängslande material
för sådan fredsupplysning. Både Svenska
skolornas fredsförening genom sin nyss
omtalade broschyr och Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet har
enligt min mening kunnat tillmötesgå
denna efterfrågan på ett mycket lyckat
sätt, och många har tacksamt begagnat
sig av de standardföredrag, som
föreningarna utarbetat för de fredsdagar,
som vi firar i olika sammanhang.

Här vill jag passa på att rikta ett litet
genmäle till utrikesministern, som nyss
låtit riktigt positiv när det var fråga om
att bevilja anslag till några av de diskuterade
fredsföreningarna. Som bevis på
sin välvilliga inställning berättade han,
att han själv många gånger hållit föredrag
inom dem. Ja, om en förening får
en god föredragshållare utan att det
kostar någonting i reseersättningar och
föreläsningsarvode, är ju detta ett indirekt
anslag till föreningen, av desto större
betydelse, ju oftare det sker. Jag förstår
nu att utrikesministern personligen
har gjort tjänst såsom ett sådant indirekt
anslag tidigare, men kan de organisationer,
som han här velat vingklippa
i anslagshänseende, påräkna att han

står till deras förfogande som föredragshållare
även i fortsättningen? Fast jag
säkerligen hör till dem, som livligast
brukar uppskatta herr Undéns föredrag,
så inser jag ju, att deras värde inte låter
sig kapitaliseras därhän, att de ger avkastning
i efterhand även under budgetår,
då kanske inga sådana föredrag
beviljas. Säkrare är det nog att föreningarna
får ett kontant bidrag inom ramen
för statsbudgeten, det vill säga vad man
yrkat på här i reservationen nr 2 b).

Jag ber att få instämma i herr Karlssons
i Munkedal yrkande om bifall till
denna reservation.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag har egentligen inte någonting
att tillägga utan jag skall be att få instämma
i vad både herr Karlsson i Munkedal
och fru Lindström här anfört.

Det kan kanske tyckas att de föreningar,
det här gäller, skulle vara tacksamma
och glada för att statsutskottet i år har
tillstyrkt, att de skola få det anslag de
äro i så stort behov av. Men det kommer
några alltför starka malörtsdroppar i bägaren,
när man finner att statsutskottet
så att säga har fastslagit att det endast
är i år, som detta anslag kommer att
utgå.

Det förefaller i varje fall mig ganska
underligt, att utskottet i år i detta avseende
tar ställning till nästa års budgetförslag.
Är det ändå inte så, att varje
budgetår bör ha nog av sin egen plåga?
Förhoppningen att de föreningar det liar
är fråga om skulle kunna pressa ut —
höll jag på att säga — mer pengar av
sina egna medlemmar och av allmänheten
än vad som redan nu sker anser
jag vara ganska illusorisk.

Jag vore därför glad, om riksdagen
i detta avseende ville följa den motivering,
som herr Kalsson i Munkedal m. fl.
har givit uttryck åt i sin reservation,
och jag ber att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr LINDBLOM: Herr talman! När
hans excellens utrikesministern här talar
om de där mycket små grupperna, vilkas
verksamhet han kanske gjorde sig en

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

smula löjlig över, tycker jag att det är
att slå in öppna dörrar i denna diskussion,
eftersom vi i motionen inte har tagit
med dessa små organisationer.

Jag kan tillåta mig att utöka det material,
som utrikesministern här drog
fram, med ännu ett exempel, som ger
vid handen att man nog varit väl frikostig
med anslagen till sådana föreningar
och inte prövat behovet av dem tillräckligt.
På den tiden Nationernas förbund
existerade fanns det en förening
som hette Föreningen för Nationernas
förbund och som på den tiden fick anslag
— det var någon avdelning i Uppsala,
om jag minns rätt. Jag talade med
någon av dess medlemmar om detta anslag,
och han sade till mig, att det största
bekymret avdelningen hade var hur man
skulle förbruka detta anslag!

Jag tror nog, mina damer och herrar,
att man på detta område kan vara ganska
tveksam om, huru medlen användas;
däremot är jag ganska säker på att när det
gäller den folkliga fredsrörelsen komma
medlen att användas väl, och i detta fall
behöver man sannerligen inte ha några
bekymmer för på vilket sätt ett litet anslag
skall fördelas.

Vidare säger utrikesministern att
Svenska skolornas fredsförening skulle
kunna vända sig till ecklesiastikdepartementet.
Jag vill bara fråga: Får man
någonting där då? Finns det någon garanti
för det? Jag vill förresten säga att
det inte är vi som ha placerat detta anslag
på den huvudtitel där det finns
—• detta ha vi inte något med att göra
utan det får helt skrivas på regeringens
konto.

Vidare nämnde utrikesministern siffrorna
för Svenska freds- och skiljedomsföreningen,
och de äro riktiga. Jag vet
också — som naturligtvis envar förstår
— hur denna förening arbetar. Det är
riktigt, att föreningen rör sig med en
budget på omkring 50 000 å 00 000 kronor.
Men jag vill bara tillägga: Om föreningen
hade 70 000, 80 000 eller 90 000
kronor, skulle vi naturligtvis kunna bedriva
mycket mer aktiv verksamhet, och
jag är övertygad om att alla de platser,
som önska besök och som önska få så 2

Första kammarens protokoll It)52. Nr 8

dana upplysningsföredrag, vilka föreningen
håller i skolor och läroverk,
skulle kunna bli ännu flera.

Det är i själva verket ganska anmärkningsvärt,
hur litet de organisationer,
som tidigare ha arbetat på detta område,
ha kunnat komma ut till folkets breda
lager med någon upplysning. Låt mig ge
ett exempel!

För två år sedan hade vi här en ny
fredsrörelse, som många människor inte
kände till utan undrade vad den var
för någonting. Rörelsen bedrevs under
täckmantel i vissa avseenden, och detta
gjorde förvirringen så mycket större. Vi
fingo till vår lnivudbyrå här i Stockholm
förfrågan från den ena fackliga organisationen
efter den andra från olika håll
i hela Sverige. Dessa förfrågningar togo
så småningom sådan omfattning, att vi
icke ansågo det vara möjligt att på byrån
besvara dem alla genom personliga
brev. Vi hade ingenting annat att göra
än att helt enkelt trycka en objektiv förklaring
om vad denna organisation var
för någonting, och så skickade vi ut denna
till mellan 12 000 och 15 000 fackliga
organisationer för att de skulle få denna
upplysning. Det finns mycket folk i Sverige,
som fortfarande vänder sig till
Svenska freds- och skiljedomsföreningen
för att få upplysning i sådana här frågor,
ty de veta att det är en gammal organisation
— den bildades redan 1883
— och den har sedan under årens lopp
fått försänkningar i vida kretsar.

Det skulle vara intressant, om vi hade
lått höra fortsättningen på hans excellens
utrikesministerns redogörelse — nu
stannade han, vill jag minnas, vid Internationella
kvinnoförbundet för fred
och frihet. Det skulle alltså ha varit intressant
att få reda på hur mycket de
andra föreningarna uträttat. — Vad uträttar
till exempel Utrikespolitiska institutet
och vad gör Föreningen Mellanfolkligt
samarbete? Man kan inte undgå göra
eu viss jämförelse, såsom läget nu är;
man har inte haft anledning göra det
förut men nu kanske man får så mycket
större anledning att göra det.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
fråga: Vad är det som hindrar att ex -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

empelvis Föreningen Mellanfolkligt samarbete
samlar frivilliga bidrag till sin
verksamhet, eftersom andra föreningar
iiro hänvisade till att göra det? Jag kan
inte se att det finns någon skillnad härvidlag.

Jag är viss om att den verksamhet som
utföres av de organisationer det här gäller
har så stor betydelse i det läge, som
nu råder, att det är av stort värde att
bevilja det anslag det här är fråga om.
Jag vidhåller således mitt tidigare yrkande.

Hans excellens herr ministern för utrikesärendena
UNDÉN: Herr talman! Jag
vill bara i anledning av herr Lindbloms
sista yttrande säga, att Föreningen Mellanfolkligt
samarbete fungerar såsom en
svensk förening för Förenta Nationerna.
Det är en organisation, som har förgreningar
runtom i hela världen och som
speciellt verkar som ett slags stödorganisation
till Förenta Nationerna. Man
kan därför säga att den i viss mån intar
en särställlning.

Utrikespolitiska institutet är, såsom
lag redan i mitt första anförande sade,
till viss grad ett vetenskapligt institut,
som arbetar under helt andra former än
de föreningar, som det i övrigt här är
fråga om.

Jag tror att herr Lindblom missade
själva tankegången i vad jag här har
sagt. Jag har inte alls uttalat några omdömen
om de olika föreningarnas verksamhet
utan har framhållit att det är en
smula godtyckligt att just denna gren av
folkbildningsarbetet skall sättas i en särställning
därför att den sysslar med internationella
frågor. Föreningarna borde
kunna ställas på samma basis som andra
föreningar för folkbildning och konkurrera
i fråga om anslag från ecklesiastikdepartementet,
i den mån det finns
skäl därför.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! I denna fråga är väl redan
sagt vad som behöver sägas, och efter
utrikesministerns utförliga redogörelse

för anslagen och hur de användas behöver
ju ingen vara i okunighet därom.

Jag begärde endast ordet för att säga,
att utskottets majoritet är helt på utrikesministerns
sida; det råder ingen meningsskiljaktighet
mellan departementschefen
och utskottet. Vad utskottet vill
hävda är endast att de föreningar, som
tidigare ha haft anslag, skola få ytterligare
ett år på sig för att kunna ordna
sin verksamhet med hänsyn till att de
eventuellt inte få något bidrag av statsmedel
i fortsättningen. Vi ha ansett det
vara billigt och skäligt att de finge denna
nådatid för att kunna avveckla sin verksamhet,
om detta behövs, eller för att
lägga om den i den form, som kunde bli
erforderlig.

Nu sägs det från olika håll — det har
sagts av alla, som ha talat för en av reservationerna
— att det är orimligt att
riksdagen skall i år besluta om hur man
skall göra nästa år. Ja, men det är enligt
min mening ännu orimligare att göra
som reservanterna och säga, att detta bidrag
skall utgå för all framtid eller åtminstone
för den närmaste framtiden. I
rent formellt avseende tror jag inte att
det därvidlag är någon egentlig skillnad.

Herr talman! Vad jag liade att säga
var att vissa billighetsskäl givit utskottet
anledning föreslå, att bidraget skulle få
utgå under ytterligare ett budgetår, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
Lindblom förklarade i sitt första anförande,
att han — jag uttrycker mig nu
något schematiskt — ansåg det vara felaktigt
att man hjälpte de stora föreningarna
genom att ta från de små föreningarna.
Om den totala verksamheten blir
mera effektiv genom att medlen ges till
de stora föreningarna, torde detta emellertid
icke vara något fel.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena lämnade en utförlig redogörelse
för de mindre föreningarnas
verksamhet och ekonomi. Av den redogörelsen
framgår det ju fullt tydligt, att

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

statsbidragen inte ha någon större betydelse
för föreningarnas fortsatta bestånd.
Detta har också vitsordats av motionären
i denna fråga, herr Lindblom.
Han förklarade att statsbidragen närmast
tjänade som ett offentligt erkännande.
Det är, herr talman, säkerligen
ofantligt många föreningar, som skulle
kunna göra anspråk på statsbidrag, om
man avsåge att bara ge ett offentligt erkännande
för en god verksamhet. Jag
undrar, herr talman, om riksdagen är
beredd att godta sådana principer när
det gäller att utdela statsbidrag?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2 a).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, vartill
herr talmannen ville återkomma efteråt,
om anledning därtill gåves, hade i
fråga om den nu förevarande punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av fröken Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,

att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels
ock att utskottets motivering skulle godkännas
med den ändring, som förordats
i den av herr Gustaf Karlsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som beträffande motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 3 punkten 15
godkänner utskottets yttrande, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som förordats
i den av herr Gustaf Karlsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 16—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1952/53 under Sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

N* 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Anslag till provundersökningar rörande
skördeuppskattningar.

Punkten 17.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statistiska centralbyrån:
Kostnader för vissa provundersökningar
för omläggning av metoden för skördeuppskattningar
för budgetåret 1S52/53
anvisa ett reservationsanslag av 8 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalvdande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Karl Persson
och Pålsson (I: 134) samt den andra
inom andra kammaren av herr Rubbestad
m. fl. (11:164), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj :ts ifrågavarande förslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 134 och II: 164, till Statistiska
centralbyrån: Kostnader för vissa
provundersökningar för omläggning av
metoden för skördeuppskattningar för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 8 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Pålsson, Svensson i Grönvik, Staxäng
och Johansson i Mysinge, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Den
fråga det här gäller är måhända inte någon
stor fråga; i varje fall är beloppet
mycket litet — det gäller 8 000 kronor.
Men det är kanske värt att beakta, att det
är fråga om ett nytt anslag.

Det gäller här närmast en ny metod
för de årliga skördeuppskattningarna.
Om man då utgår från det förhållandet
att anslaget är nytt och ser litet närmare
på motiven, finner man att det huvudsakliga
skälet för detsamma anges
vara, att denna nya metod möjliggör att
tillförlitligheten i skördeuppskattningen
kan såväl mätas som kontrolleras.

Det förefaller emellertid mig som om
den gamla metoden har givit samma

möjligheter, eftersom man har ansett sig
kunna konstatera att även med den metoden
i vissa fall ha skett betydande underuppskattningar.
Jag vet inte om man
skall anse det vara värdefullare att konstatera
ett fel på ett sätt än på ett annat.

Det är i varje fall inte huvudskälet för
den blanka reservation, som jag jämte
några av ledamöterna i medkammaren
låtit anteckna på denna punkt. Vi anse
att det är ganska onödigt att föra över
en uppgift, som med fördel kan handhas
av jordbrukets förtroendemän, på
tjänstemannaplanet. Den tanken har legat
till grund för den motion om avslag,
som har avlämnats, och den tanken ligger
också till grund för denna blanka
reservation.

Vi mena att knappast någon kan vara
bättre skickad att handha denna uppgift
än de förtroendemän inom jordbruket,
som ha den direkta och goda kontakten
med jordbrukarna och som böra besitta
den största möjligheten att skapa fram
ett så långt möjligt rättvisande material
för skördeuppskattningar.

Jag skulle kunna nöja mig med att säga,
att utskottet ju här har skrivit mycket
försiktigt. Det har betonat, att skäl
kanske finnas för de farhågor, som i
motionerna anförts, men tröstar sig med
att det här endast är fråga om ett första
försök och en planläggning. Nu lär
emellertid all erfarenhet, att dylika försök
och planläggningar, som föras upp
på detta plan, alldeles oavsett vilket resultat
de ge och varthän de peka, alltid
bruka leda till att en fortsättning säkerställes.
Det är sålunda ur denna synpunkt
ganska tveksamt att medverka till
detta nya anslag.

Herr talman! Jag har med dessa ord
endast velat i korthet motivera den blanka
reservationen. Min uppfattning om
frågans behandling i utskottet gör dock,
att jag inte ställer något yrkande.

Häri instämde herr Werner.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Som
herr Pålsson nämnde har ju utskottet
skrivit rätt försiktigt på denna punkt.
Det är nog ingen tvekan om att vi inom
utskottet, särskilt inom avdelningen, ha

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

varit rätt kritiskt inställda emot detta
förslag till ny metod för skördeuppskattning,
men vi ha ändå inte ansett oss böra
motsätta oss, att ett begränsat försök att
pröva denna metod finge göras. Försöket
skall ju utföras i samarbete med lantbrukshögskolan
i Ultuna, och redan detta
tycker jag nog är en garanti för att man
kommer att objektivt bedöma resultaten
av försöket. Jordbrukets utredningsinstitut
har ju också deltagit i överläggningarna,
då det gällt att lägga fram
detta förslag. Vi hade inom femte avdelningen
också kontakt med jordbrukets
utredningsinstitut, och såvitt vi förstodo
ville man inte heller därifrån motsätta
sig att ett sådant här försök gjordes.

Personligen har jag nog ungefär samma
uppfattning som den herr Pålsson
här gav uttryck för, att om detta skall
genomföras, kommer det säkert att bli
en rätt kostsam metod. Och huruvida
den blir tillförlitlig, det återstår att se.
Vi fingo den upplysningen, att om detta
första försök sloge väl ut, skulle man i
fortsättningen utsträcka det till ett län
för att sedan gå över till hela landet,
och man hade då tänkt sig, att man skulle
behöva ungefär 200 bedömningsställen
över hela landet.

Jag tror att man kan ställa sig rätt
kritisk till genomförandet av detta system
i det stora hela. Det kommer säkert
att bli rätt svårt, då skördandet av de
provytor, som det är fråga om, i stor
utsträckning torde komma att sammanfalla
till tiden, att få folk som har möjlighet
att utföra och övervaka det hela,
och det kan, som jag redan sagt och som
också har antytts i utskottsutlåtandet,
antagas komma att bli rätt dyrbart. Men
vi ha också ansett, att om denna nya
metod finge prövas i mindre skala, skulle
den kanske kunna komplettera den
nuvarande metoden, så att man därigenom
skulle kunna få fram en skördeuppskattningsmetod,
som bleve något tillförlitligare
än den nuvarande.

Vi ha, som sagt, icke velat motsätta
oss att detta försök finge göras, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Om ändringar i dyrortsgrupperingen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt.

Punkterna 18—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

37, i anledning av väckta motioner
om förhöjt pensionsunderlag för förre
arbetsläraren vid dövstumskolan i Härnösand
N. P. Nilsson; samt

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till B.
E. R. Carlsson m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändringar i dyrortsgrupperingen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i dyrortsgrupperingen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ebbe Ohlsson m. fl. (1:76) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. (II: 128), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att ortsgrupp I skulle uppflyttas till
ortsgrupp II från den 1 januari 1953,
dels att de storkommuner, som vore in -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Om ändringar i dyrortsgrupperingen.
delade i olika dyrorter, från samma tid
skulle vara enhetligt indelade i dyrortshänseende.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 76 och II: 128
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herr
Näsgård, fröken Andersson samt herrar
Pålsson, Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Staxäng och Johansson
i Mysinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 76 och II: 128,
besluta

a) att ortsgrupp 1 från och med den
1 januari 1953 skulle uppflyttas till ortsgrupp
2;

b) att de storkommuner, som vore indelade
i olika dyrorter, skulle från och
med den 1 januari 1953 vara enhetligt
indelade i dyrortshänseende.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Frågan om dyrortsgrupperingen har ju
nu i mer än ett decennium diskuterats i
riksdagen, utan att man kommit fram till
något slutligt resultat. Det sitter fortfarande
en utredning, som hindrar snabba
beslut. Vi yrka nu i en reservation, att
en delreform skall vidtagas så snart som
någonsin är möjligt. Denna delreform
går ut på att ortsgrupp 1 skall uppflyttas
till ortsgrupp 2 från och med den 1 januari
1953 och att de storkommuner,
som äro indelade i flera ortsgrupper,
från samma datum skola bli enhetligt
organiserade.

Man kanske kan tycka att utskottsmajoritetens
och reservanternas meningar
stå varandra rätt nära, men skillnaden
är dock att utskottsmajoriteten vill invänta
utredningens resultat, medan reservanterna
anse att en ändring bör och
kan utan konsekvenser i negativ riktning
vidtagas redan nu. Det gäller alltså
begränsade krav.

Nu säger visserligen utskottet, att utredningen
sannolikt blir klar till hösten,
så att förslag kan föreläggas riksdagen

nästa år. Ja, det är naturligtvis att hoppas,
att utredningen skall bli klar i höst,
men därom kan man ju icke vara säker.
Visserligen tvivlar jag inte på att de
upplysningar vi fått ifrån utredningen
äro riktiga och att det sålunda finns förhoppning
att den blir färdig i höst, men
som vi alla veta kan det komma hinder
emellan, som göra att utredningsplanen
icke kan fullföljas som man tänkt sig.
Vi anse därför att utredningen skall anbefallas
att avgiva förslag om de begränsade
åtgärder, som föreslagits i motionen.

Dessa frågor ha som sagt diskuterats
i kamrarna gång på gång under en följd
av år, men det har alltid förekommit en
del hinder, som ha gjort att man icke
har kunnat lösa problemet. Man har under
de senare åren hänvisat till kommunindelningen
och förklarat att man
icke bör vidtaga några ändringar förrän
den är genomförd. År 1949 t. ex. yrkade
statsutskottet avslag på då föreliggande
motioner — visserligen med en s. k. välvillig
motivering, vad man nu menar
med det —- och sade då att en sådan
uppflyttning borde uppskjutas till dess
kommunindelningsreformen år 1952 hade
genomförts. Nu är denna reform genomförd,
men vi sitta fortfarande fast.

Jag skall inte gå närmare in på saken
och över huvud taget inte taga upp problemet
om dyrortsgrupperingen i dess
helhet — det kanske är andra som äro
intresserade av att taga upp den frågan.
Här gäller det ju bara en partiell reform.
Det måste vara olämpligt, att olika delar
av samma kommun tillhöra olika ortsgrupper.
Detta medför t. ex., att lönerna
till lärarna bli olika, att skatteavdragen
bli olika o. s. v., och jag tycker inte man
kan förtänka människorna på dessa orter,
att de icke kunna begripa sammanhangen.
Jag har ett mycket starkt intryck
av en uppvaktning från Skåne,
som vi hade i tredje avdelningen för
några år sedan, då vi fingo en mycket
målande framställning av hur konstigt
det hela måste verka för dem som äro
bosatta där.

Nåväl, olägenheterna erkännas av
många, men det är inte alla dessa som

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

vilja sätta i gång och ändra på saken.
Åtminstone skall man vänta, och vad
man skall göra när denna utredning är
klar få vi se då.

Det skall icke förnekas att det ligger
mycket i vad utskottsmajoriteten säger,
att man inte skall föregripa ett utredningsresultat.
Men vi reservanter anse,
att det i detta sammanhang inte föreligger
några risker vid en sådan partiell
förändring som den här föreslagna. Det
kan ju näppeligen finnas någon risk för
att t. ex. en uppflyttad ort åter skall behöva
nedflyttas. Prisutvecklingen pekar
knappast i den riktningen. Vi anse sålunda
att det är viktigt och nödvändigt
att äntligen få bort -— jag citerar statsutskottets
utlåtande förra året — »de
olägenheter och den irritation» som förekomma
ute i bygderna på grund av
dyrortsgrupperingen i de speciella hänseenden
jag talat om nyss.

Jag nöjer mig nu, herr talman, med
att yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Vid
flera tillfällen tidigare har jag här i
kammaren givit uttryck åt att jag inte
på något sätt är beundrare av dyrortssystemet.
Jag önskar tvärtom, att systemet
skall revideras och kanske helst
komma bort fortast möjligt. Men jag tycker
nog att man kan ha vissa betänkligheter
mot att gå på den linje som reservanterna
följa. Här skulle man alltså vinna,
att denna partiella reform, som reservanterna
föreslå, skulle kunna genomföras
ett halvår tidigare än man hade
rätt att vänta i fråga om hela reformen.

Det har påpekats för mig, att så som
reservationen är formulerad framgår det
inte tydligt, vilket slag av dyrortsgruppering
man här avser. Man menar ju i
allmänhet lönegrupperingen, när man
talar om dyrortsgrupperingen, men fröken
Andersson var också inne på frågan
om skattegrupperingen. Man kan väl
säga, att det i detta fall finnes fyra
olika dyrortsgrupperingar: lönegrupperingen,
skattegrupperingen, bostadskostnadsgrupperingen
i fråga om folkpensioner
och hyresgrupperingen för folk -

Om ändringar i dyrortsgrupperingen.

skollärare. Dessa grupperingar följa inte
varandra. Under det att exempelvis
kanske de allra flesta av folkskolans lärare
äro placerade i grupp 1 då det gäller
hyresgrupperingen, tillhöra kanske
flertalet av dem grupp 2 i fråga om lönegrupperingen.
Om reservationen skulle
innefatta även hyresgrupperingen, skulle
därav bl. a. följa att folkskollärarna
i hyresgrupp 1 skulle uppflyttas i hyresgrupp
2. Det skulle innebära ökade
löneavdrag för hyror, och jag vet inte
om reservanterna ha förutsett detta.

Vidare skulle jag vilja säga, att särskilt
ett parti, nämligen bondeförbundet, tagit
sig an frågan om reformering av dyrortssystemet
— jag ber om ursäkt för
att jag här påpekar detta, då ingen av
bondeförbundets representanter hittills
har yttrat sig i debatten. Om inte mitt
minne sviker mig gjordes också något
uttalande angående reformering av dyrortssystemet
i samband med att bondeförbundet
inträdde med representanter i
regeringen. Jag kan inte tänka mig annat
än att bondeförbundet även i fortsättningen
skall följa denna fråga, omkring
vilken partiet tidigare har drivit
så intensiv agitation, och jag förmodar
väl, att bondeförbundet nu skall ha andra
möjligheter än hittills att påverka frågans
lösning. Vi skola väl därför inte
vara så oroliga, fröken Andersson, utan
hoppas att bondeförbundet i fortsättningen
och i sin nya ställning som delaktig i
regeringsansvaret kommer att se till, att
denna fråga blir löst på ett tillfredsställande
sätt. Skall man behöva befara något
annat i detta läge?

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sundelin talade här
om att den partiella reformen enligt reservanternas
förslag skulle kunna genomföras
endast ett halvår tidigare, men såsom
jag sade i förra anförandet veta vi
ingenting om den saken. Det kan mycket
väl dröja både ett och två år, nota bene
om inte utredningen blir klar i tid.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Om ändringar i dyrortsgrupperingen.

Sedan frågade herr Sundelin vilken
dyrortsgradering vi avsågo. Jag vill på
detta svara, att utredningen skall få i
uppdrag att ta denna fråga under omprövning,
alltså partiell omprövning, och
lägga fram förslag i det hänseendet. Det
är det vi mena, när vi säga, att den nu
pågående dyrortsundersökningen bör anbefallas
att avgiva förslag om slopande
av den lägsta dyrorten. Sedan undersökningen
lagt fram detta delresultat, få vi
ta det under övervägande.

Vad beträffar herr Sundelins beröm åt
bondeförbundet, skall jag inte alls göra
bondeförbundet äran stridig. Men i sanningens
intresse kan jag tala om att första
initiativet till omprövning av dyrortsgrupperingen
togs år 1939 av högermännen
Kyling och von Seth, och de äro
ännu i dag högermän.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag
skall inte i detta sammanhang ta upp
någon debatt om själva dyrortsgrupperingen,
som ju är föremål för utredning.
Vårt partis ståndpunkt till den frågan
är väl också tillräckligt känd. Jag ber att
få tacka för den vackra eloge som bondeförbundet
nyss fick av folkpartiets
företrädare, herr Sundelin, när han konstaterade,
att det var bondeförbundet
som hade fört denna fråga till det läge,
där vi nu äro. Jag hoppas, att min medreservant
fröken Andersson inte reagerar
alltför surt inför detta erkännande.
Vi får väl försöka att hålla ihop i den
här debatten i alla fall.

Vad beträffar här avsedda detaljspörsmål
yrkades senast förra året bland annat
i motioner av herr Wahlund m. fl.
i första kommaren och av herr Pettersson
i Dahl m. fl. i andra kammaren, att
riksdagen måtte besluta att med uttalande,
att ortsgrupp 1 borde uppflyttas till
grupp 2 från och med den 1 januari
1952, anhålla att förslag härom skulle
föreläggas höstriksdagen. I en reservation
till statsutskottets avstyrkande utlåtande
över motionerna framställde nio
ledamöter med herr Gränebo i spetsen
yrkande om uppflyttning av ortsgrupp 1
till ortsgrupp 2 från och med den 1 ja -

nuari 1952. Nu säger herr Sundelin, att
vi kan lugna oss, när vårt parti är
representerat i regeringen. Men jag vill
säga herr Sundelin, att vi som företräder
partiet i utskotten inte vill avsäga oss
vår handlingsfrihet därför att partiet är
representerat i regeringen.

I fråga om storkommunerna förelåg
vid fjolårets riksdag yrkande från flera
håll om enhetlig organisation i dyrortshänseende.

Utskottet hänvisar nu till den pågående
dyrortsundersökningen. Det är ju ett
skäl, som man inte kan komma förbi,
när det gäller dyrortsgrupperingen som
helhet. Vad beträffar uppflyttningen av
grupp 1 har vi reservanter utgått från
att denna åtgärd knappast kan verka
föregripande på resultatet av undersökningen.
Någon risk för att en från lägsta
dyrortsgrupp uppflyttad ort ånyo skall
behöva flyttas ned föreligger inte enligt
vår uppfattning.

När det gäller storkommunerna kan
resultatet av utredningen inte rimligtvis
bli annat än att kommunen måste utgöra
en enhetlig dyrortsgrupp. Sammanslagningen
av kommuner innebär i och för
sig rätt stora påfrestningar, på åtskilliga
håll, och dessa skulle alldeles i onödan
ökas, om man skulle bibehålla olikheter
mellan kommundelarna i fråga om löner,
skatteavdrag o. s. v.

I fjolårets proposition, nr 111, i denna
fråga framhölls särskilt, att endast markerade
skillnader i dyrhet borde få motivera
att en kommun placerades i annan
grupp än en närliggande kommun.
Då borde det väl vara alldeles självklart,
att dyrortsgrupperingen inte kan få
splittra sönder en och samma kommun
i olika delar.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Om billigare rekreationsbiljetter för viss försvarsväsendets personal.

förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om billigare rekreationsbiljetter för viss
försvarsväsendets personal.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
beträffande rekreationsbiljetter för
viss försvarsväsendets personal i övre
Norrland.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
bergh (I: 128) och den andra inom
andra kammaren av fru Boman och fru
Hellström (11:224), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa, att bestämmelsen för
rekreationsbiljetter för viss försvarsväsendets
personal i övre Norrland måtte
ändras så, att nedsättningen med 50
procent vid fram- och återresa finge beräknas
på priset för tur och retur-biljett.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:128 och 11:224
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bergh, Ståhl, Kollberg och Wedén, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:128 och 11:224 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att bestämmelsen
för rekreationsbiljetter för viss
försvarsväsendets personal i övre Norrland
måtte ändras så, att nedsättningen
med 50 procent vid fram- och återresa
finge beräknas på priset för tur och retur-biljett.

Herr BERGH: Herr talman! Ur de synpunkter
som ligga närmast till hands för
statsutskottet att företräda är detta en
ganska liten fråga. Med hänsyn till den
motivering som statsutskottets majoritet
har anfört kan man rent av ifrågasätta,
huruvida den ärade femte avdelningen
av statsutskottet har upptäckt, hur liten
frågan i själva verket är — om man som
sagt anlägger statsutskottssynpunkter.
För de personer det gäller är frågan av
en annan vikt.

För att klargöra vad det rör sig om
behövas inte många ord.

Sedan en hel del år tillbaka har viss
militärpersonal vid förbanden i övre
Norrland haft förmånen att jämte sina
familjer en gång om året få resa söderut
för halv biljettkostnad. Gränsen går vid
Bollnäs. Det är alltså vid resor till orter
söder om Bollnäs, som denna personal
haft de där förmånerna. Att den fått
dessa förmåner sammanhänger med rekryteringen
av militärpersonal i övre
Norrland. En hel del militärer kommenderas
för tjänstgöring dit upp. De äro
ofta själva söderifrån. För att befrämja

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Om billigare rekreationsbiljetter för viss försvarsväsendets personal.

rekryteringen har man gett dem denna
förmån. Men denna personal kom i en
relativt sämre ställning i fjol i samband
med att vi då införde systemet med tur
och retur-biljetter också för de stora avstånd
varom här är fråga. Förut fick militären
lösa två enkelbiljetter, av vilka
vardera kostade hälften av det normala
priset, men när tur och retur-systemet
genomfördes, avvek man från den gamla
principen, så att militären inte som förut
fick 50 procents rabatt, utan priserna
för enkelbiljetter läggas fortfarande till
grund i stället för tur och retur-priset.
Det är denna lilla diskrepans som motionen
avser att undanröja.

Statsutskottets majoritet tycker tydligen
att delta vore ett äventyrligt företag,
och majoriteten menar dessutom att
ett sådant förslag, att låta regeln om 50
procents rabatt gälla även sedan tur och
retur-biljetten införts, skulle på ett betänkligt
sätt avvika från principer som
man annars tillämpar. Utskottet säger
nämligen, att det som en allmän princip
gäller, att avgiften bestämmes till en
viss del av biljettpriset för enkel resa
och att hänsyn inte tas till prisreduktionen
för tur och retur-biljett. Utskottet
säger försiktigtvis att detta är »enligt vad
utskottet inhämtat». Enligt vad jag inhämtat,
från håll där man som jag tror
kan de här sakerna, är denna uppgift
från utskottets sida något tvivelaktig.
Det kunna vi f. n. själva verifiera. När
det gäller t. ex. familjebiljetter, får ju
mannen betala fullt pris och hustrun får
betala fullt pris, men så blir det en nedsättning
för barnen, vilken ingalunda
går efter den regel som statsutskottets
majoritet säger gälla som allmän princip.
Jag skall nämna ett exempel till,
som tyder på att avvikelser allaredan förekomma.
Enligt uppgift som jag har
fått erhåller sjöfolk rabattering inte bara
på enkla resor utan även på tur och retur-biljetter.
Följaktligen är den princip,
som utskottet nu håller på, inte totalt genomförd
— allt enligt de uppgifter som
jag har fått.

Det är dessutom egentligen ganska
självklart att även om det vore en allmän
princip, skulle man inte kunna åbe -

ropa den i det här fallet, av det enkla
skälet att det var först i fjol som tur och
retur-biljetter genomfördes på dessa stora
avstånd. Frågan har följaktligen inte
varit aktuell tidigare.

Då tycker jag att eftersom frågan är
så pass liten och eftersom det förut gavs
50 procents rabatt, bör det fortfarande
vara 50 procents rabatt. Den allmänna
förbättring, om jag får använda det uttrycket,
som andra resande ha fått, skall
väl också utsträckas till att gälla här.
Principen var ju 50 procents rabatt. Det
är ganska enkelt att genomföra den. För
att vinna en rättelse, som jag närmast
trodde var bara en rent redaktionell sak,
behöver man inte såsom utskottsmajoriteten
tänker sig låta frågan undersökas
av 1948 års järnvägstaxekommitté. Därtill
är den faktiskt alldeles för liten.

Jag är ledsen över att utskottet i sin
eljest berömvärda försiktighet inte har,
såvitt jag förstår, kommit underfund med
hur enkel denna fråga egentligen är.
Försiktigheten i det här fallet är nog
tämligen överflödig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag vill
hålla med herr Bergh om att det här inte
är någon stor fråga, och det kan också
erinras om att dessa bestämmelser gälla
för en mycket liten grupp, alltså för viss
militär personal uppe i övre Norrland.
Det skulle här vara fråga om att bereda
den en ytterligare förmån. Denna grupp
bär tidigare fått betala halv avgift för
enkla biljetter för vissa resor å järnväg.
Någon ändring härutinnan har inte ägt
rum. Nu har det givetvis kommit en
taxeliöjning emellan som kan något förändra
läget, men annars får man säga
att formellt sker ingen ändring här i förhållande
till vad som förut har gällt. Det
som har kommit till är ju att man har
infört tur och retur-biljetter på dessa
längre avstånd.

Hur skulle ett bifall till motionen
uppfattas exempelvis av andra statliga
befattningshavare uppe i Norrland? Vi
känna ju till att det är rätt svårt med

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Om billigare rekreationsbiljetter för viss försvarsväsendets personal.

rekryteringen även på andra områden
än det militära, när det gäller övre Norrland.
Där ha så vitt jag vet dessa förmåner
inte förekommit tidigare. Man skulle
väl närmast börja resonera om att utvidga
förmånerna även till andra grupper.

Jag gjorde en liten undersökning om
vad det här kunde betyda. Om man bifaller
utskottets förslag i stället för reservationen
skulle det för en resa från
Boden till Stockholm och åter i andra
klass betyda en merkostnad per person
av kronor 10:50 och i tredje klass kronor
7:—. Det är klart att för en familj
kan detta göra en del. För en familj om
man, hustru och två barn i åldern 6—
12 år gör det i andra klass kronor 31: 50
och i tredje klass 21: —. Jag vill inte påstå
att detta är obetydligt, men om man
räknar på hela kostnaden för en semester
så är det i varje fall en rätt obetydlig
del.

Vi ha som sagt ansett att den här saken
ändå inte borde genomföras utan vidare.
Det kunde föra med sig konsekvenser,
som det nu är svårt att överblicka.
Utskottet har ansett att försiktigheten
bjuder att man inte just nu bifaller
motionerna. Vi ha hänvisat till 1948 års
järnvägstaxekommitté. Herr Bergh tycker
tydligen att saken är för liten för
att denna kommitté skulle få syssla med
den. Men kommittén har ändå så sent
som i höstas särskilt intresserat sig för
spörsmål berörande Norrland. Man har
företagit ett par resor på sammanlagt
inte mindre än tio dagar och inhämtat
synpunkter från olika håll. Det vore underligt
om man inte också skulle intressera
sig för sådana här taxenedsättningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERGH (kort genmäle): Herr

talman! Herr Sundelin har till stöd för
sin avvisande hållning åberopat konsekvenser
beträffande andra grupper av
befattningshavare, och han undrade hur
ett bifall till reservationen skulle uppfattas
av andra grupper. Det är inte det
som det är fråga om. Frågan är huru -

vida den princip som man har tillämpat
för militärpersonal fortfarande skall gälla,
nämligen att den skall betala hälften
av vad andra betala. Just i det sammanhanget
är det ju en tämligen ovidkommande
historia hur andra befattningshavargrupper
ha det.

Jag skall anföra en sak till. Jag vill
påpeka det trassel och det onödiga arbete
som uppkomma vid biljettförsäljning
vid bibehållande av den nuvarande
ordningen. Då man skall sälja biljetter
till den militärpersonal som det här gäller
får man inte räkna ut vad tur och returbiljetten
kostar och sedan halvera det,
utan man skall först räkna ut vad en enkel
biljett från orten kostar och sedan
vad en enkel biljett tillbaka kostar, därpå
lägga ihop dessa tal och sedan halvera
summan. Det är ganska onödigt
trassel för så pass litet pengar. Men för
den enskilda familjen kan ett belopp av
kronor 10: 50 per familjemedlem betyda
en hel del.

Jag får vidhålla mitt yrkande, herr
talman.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
Sundelin förklarar att ett bifall till de
väckta motionerna skulle innebära att
den personal som det här gäller skulle
få en ytterligare förmån. Så är inte riktigt.
Det finner man om man ser på hur
denna fråga har utvecklat sig. Den 1 maj
1951 blev det en höjning av biljettpriserna.
För att ge en kompensation för
de stora avstånden, särskilt i Norrland,
infördes den förmånen att man även vid
resa längre sträcka än 496 km skulle få
köpa tur och retur-biljett. Ett bifall till
motionen innebär alltså bara att befattningshavarna
skulle få behålla samma
förmån som de tidigare ha haft.

Vad sedan beträffar uttalandet i utskottets
motivering att tur och retur-biljetter
inte förekomma när det gäller
prisnedsättningsbiljetter i allmänhet, är
detta nog, herr talman, en regel med
rätt många undantag. Det finns en s. k.
skyttetaxa enligt vilken en hel del föreningar
få köpa biljett till lägre pris,
och denna förmån gäller så vitt jag vet
även tur och retur-biljett.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Om skatteavdrag för kostnad för stenröjning.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av
väckt motion om förhöjd livränteersättning
åt riksbanksvaktmästaren B. H.
Brohn, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om skatteavdrag för kostnad för
stenröjning.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid taxering till
skatt för inkomst åtnjuta avdrag för viss
kostnad för stenröjning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalvdande
motionerna I: 41 av herr Fridolf
Jansson m. fl. samt II: 61 av herrar
Svensson i Vä och Pettersson i Norregård
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta en sådan ändring i taxeringsförordningen,
att kostnaden för stenröjning
finge avdragas i deklaration och
taxering till stat och kommun i den
mån den inte ersattes av statliga bidrag,
dock högst till ett belopp av 1 000 kronor
årligen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 41 av
herr Fridolf Jansson m. fl. samt II: 61
av herrar Svensson i Vä och Pettersson
i Norregård om rätt att vid taxering till
skatt för inkomst åtnjuta avdrag för viss
kostnad för stenröjning icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»I motionerna har framhållits bland
annat, att enligt motionärernas mening
stenröjning icke alltid vore att anse såsom
grundförbättring. Motionärerna
åsyftade det fall, att ett fält, som befriats
från ovanjordssten, efter några
år åter visade upp sten, vilket berodde
på sänkning av jordytan genom att jord
bortförts med grödan. Såvitt utskottet
kunnat finna har den av motionärerna
berörda frågan icke dragits under prövning
i högsta instans. Spörsmålet är en
tolkningsfråga, till vilken det icke ankommer
på utskottet att taga ställning.
Utskottet vill emellertid i anslutning
härtill erinra om att 1950 års bevillningsutskott
i sitt ovannämnda betänkande
förutsatt, att frågan, huruvida
gränsdragningen mellan avdragsgill
driftkostnad och icke avdragsgill grundförbättring
enligt nuvarande bestämmelser
skett på ett i alla avseenden tillfredsställande
sätt, komme att tagas under
närmare övervägande i samband
med översynen av skattelagstiftningen.
Med hänsyn till att 1950 års skattelagssakkunniga,
som ha att verkställa denna
översyn, sålunda komma att pröva
denna gränsdragning emellan avdragsgill
och icke avdragsgill kostnad, finner
utskottet ej skäl att i förevarande sammanhang
göra något uttalande i detta
avseende.»

Reservationer hade anmälts

I) av herrar Gustaf Elofsson, Fritiof
Karlsson, Jonsson i Skedsbygd och
Strandh, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits;

II) av herrar Vetander, Wehtje och
Nilsson i Svalöv, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

I den av herr Gustaf Elofsson m. fl.
avgivna reservationen hade föreslagits,
att det nyss återgivna stycket av utskottets
motivering skulle utbytas mot följande
uttalanden:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning,
att stenröjning i de flesta fall
utgör en förutsättning för jordbrukets
bedrivande i samma omfattning som
förut varit möjligt och att synnerliga

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

skäl därför kunna anses föreligga åt.
betrakta bortskaffande av för den fortsatta
brukningen hinderlig sten å åkerjorden
såsom underhållsarbete.

Utskottet förutsätter därför att 1950
års skattelagssakkunniga pröva denna
fråga även ur dessa synpunkter.

Utskottet är övertygat om att ett medgivande
av avdragsrätt för dessa arbeten
skulle i mycket hög grad verka stimulerande
på denna verksamhet.»

Herr KARLSSON, FRITIOF: Herr talman!
Vid detta utskottsutlåtande har
fogats en reservation av herr Gustaf
Elofsson, undertecknad in. fl., och då
jag även tillhör motionärerna, vill jag
här föra fram några synpunkter utöver
dem som utvecklats i motionen. Jag vill
göra detta så mycket mer som frågan
om avdragsrätt vid taxeringen för stenröjningskostnader
ingalunda är en liten
fråga för de småbrukare, som beröras
därav.

Min uppfattning är också att detta är
ett rättvisekrav, som riksdagen borde visa
större förståelse för. För omkring 40
år sedan var det ingen nämnvärd skillnad
i priset på en gård, som var stenbunden,
och på en gård med stenfri
åker. Man utförde då alla arbeten, i varje
fall på småbruken, för hand, och stenen
i åkerjorden hade inte den hämmande
inverkan på driften som den fått med
vår tids rationella brukningsmetoder
och maskindrift. Först i och med att
man utbytte oxen som dragare mot hästen
och började använda arbetsbesparande
maskiner i driften blevo olägenheterna
med stenen i åkerjorden mera påtagliga,
och gårdar med stenbunden jord
miste allt mer i värde i jämförelse med
stenfria gårdar. Brukarna av de steniga
gårdarna ha därför fått föra en oavlåtlig
kamp emot stenen och ha måst utföra
ett mycket påfrestande arbete för
att vidmakthålla värdet på sina gårdar.

Detta arbete har också honorerats och
värdesatts av det allmänna genom att
vissa statliga bidrag givits. Vi jordbrukare
som bo i stenrika trakter, där stenröjning
är behövlig, veta emellertid också
att om själva arbetet till fullo betala -

skatteavdrag för kostnad för stenröjning.
des, skulle stenröjning knappast vara lönande.
Jorden får genom detta arbete
köpas till ett alltför högt pris. Men man
utför arbetet, därför att man har bostad,
man har ekonomibyggnader och kanske
någon stenfri åkerjord, eller därför att
gården skulle bli alltför liten och inte
bärkraftig, om man inte brukade även
den stenbundna åkern. Man har i dessa
steniga trakter räknat stenröjningen som
en verklig uppoffring, en kulturbragd.
Genom den har det blivit möjligt att på
ett rationellt sätt med begagnande av
moderna redskap och maskiner bruka
även denna jord, och därigenom har man
skapat lönsamhet och bättre beskattningsobjekt
för framtiden.

Man kan också påstå att så länge detta
arbete utfördes av ägaren själv och
hans husfolk, var det befriat från inkomstbeskattning.
Jag har nämligen aldrig
hört att någon taxeringsnämnd taxerat
en jordbrukare förutom för den inkomst
han haft på gården även för det
arbete som han har nedlagt på stenröjning
på sin egen gård. Det är först i och
med att man anlitar lejd arbetskraft —
och det måste man f. n. i stor utsträckning
göra för att kunna anlita moderna
maskinella stenröjningsredskap — som
avdragsrätten vid inkomsttaxeringen har
blivit aktuell. Jordbrukarna anse sig
nämligen böra ha rätt till avdrag, eftersom
detta arbete måste utföras, om gården
över huvud taget skall kunna brukas
under nuvarande förhållanden. De
se det som ett underhållsarbete för att
vidmakthålla gårdens brukningsvärde.
Våra taxeringsmyndigheter mena emellertid
att denna kostnad avser en grundförbättring
på gården och inedge därför
intet avdrag.

Med hänsyn till de skäl, som här anförts
för att avdragsrätt borde medges,
tycker jag att riksdagen skulle kunna —•
även om den inte vill bifalla motionen
■—- åtminstone ansluta sig till den motivering,
som har framlagts i den av mig
nämnda reservationen och som går ut
på att 1950 års skattelagssakkunniga
verkligen böra ta denna fråga under omprövning
och undersöka om inte avdragsrätt
i detta fall bör medges.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Om skatteavdrag för kostnad för stenröjning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Gustaf Elofsson och
mig vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr VELANDER: Herr talman! Även
högerns representanter i bevillningsutskottet
ha beaktat de synpunkter, som
den föregående ärade talaren här framfört.
Vi finna det ganska naturligt, att
ägaren av ett mindre jordbruk får avdragsrätt
för sina kostnader, om han
med lejd arbetskraft tagit bort kanske
ett fåtal stenar ifrån sin åker för att underlätta
brukningen därav enligt metoder,
som man numera i allt högre grad
börjat skatta åt. Vi äro emellertid inte
säkra på att man når ett tillfredsställande
resultat i det hänseendet med utgångspunkt
från utskottets tankegång och
med utgångspunkt från herr Karlssons
och hans medreservanters tankegång.

Utskottet ifrågasätter, huruvida den nu
gällande gränsdragningen mellan avdragsgill
driftkostnad och icke avdragsgill
grundförbättring är riktigt avvägd
ur tekniska och skattemässiga synpunkter.
Jag är närmast av den meningen,
att man icke kommer fram till det
avsedda resultatet genom att inlåta sig
på en principdiskussion om var denna
gräns bör gå. Jag menar, att man i stället
bör kunna modifiera den allmänna
regeln i den riktning, som väl även motionärerna
få anses ha tagit sikte på,
nämligen på det sättet att, när det gäller
stenröjning, som inte dragit större kostnad
än exempelvis maximum 1 000 kronor,
avdrag därför skall kunna medges
av beskattningsnämnderna.

Om man går den vägen, är det dock
en öppen fråga, huruvida avdragsrätten
bör existera vid sidan av rätten till
statsbidrag. Jag menar inte, att rätten
till statsbidrag i och för sig måste elimineras,
därför att man inför rätt till
avdrag, men jag menar att den innehavare
av ett mindre jordbruk, som fått
statsbidrag för verkställande av viss stenröjning,
måhända inte bör vara berättigad
till avdrag i beskattningshänseende
för den nedlagda kostnaden. Jag anser i
varje fall, att den frågan bör övervägas,

och jag föreställer mig, att man bör ta
sikte på att statsbidrag och avdragsrätt
icke böra förekomma vid sidan av varandra
i ett och samma fall.

Motionärerna och de reservanter, som
stå bakom reservationen 1), ha uttalat
den uppfattningen, att stenröjning är att
hänföra till underhållsarbete. Jag skall
inte göra någon stor sak av det uttalandet.
Jag vill bara säga det, att jag
knappast kan dela den uppfattningen.
Jag kan dock medge, att det finns en
del gränsfall, och sådana fall talas det
också om i motionen; om deras frekvens
vet jag emellertid mycket litet. Man säger,
att det kan hända att en jordbrukare,
som frigjort ett fält från ovanjordssten
och därigenom skapat förutsättningar för
dess brukande, efter någon tid, kanske
några år, möter nya stenar på samma
fält. Jag kan tänka mig att, om han tar
bort dessa stenar, arbetet bör anses ha
karaktären av underhåll. Och jag tror, att
avdragsrätt redan med nu gällande bestämmelser
bör kunna medges för kostnaden
för det arbetet. Det finns i varje
fall, såvitt jag vet, inte något prejudikat,
som talar för en motsatt ordning.

Jag hoppas, att skattelagssakkunniga,
som ha att syssla med dessa ting, skola vid
sin prövning av de framkomliga vägarna
även ta hänsyn till de synpunkter, som
föranlett högerreservationen till det föreliggande
utskottsbetänkandet. Jag har,
herr talman, intet annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det rationaliseringsarbete inom
jordbruket som under en lång följd av
år — delvis i mycket rask takt -— har
genomförts har ju till mycket stor del
framtvingats av statsmakternas ingripanden
på olika områden. Det är ju
självklart att man inte för närvarande
kan driva ett jordbruk som är stenbundet,
dels på grund av bristen på mänsklig
arbetskraft, dels på grund av att
kostnaderna för arbetets utförande skulle
bli så höga att det inte bleve ett tillfredsställande
ekonomiskt resultat. Av
den anledningen har vid flera tillfällen

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Om skatteavdrag för kostnad för stenröjning.

den frågan diskuterats, huruvida inte
åtminstone i viss mån kostnaderna för
stenröjning borde vara avdragsgilla vid
taxeringen.

Nu säger man att det utgår statsbidrag
för stenröjning och att statsmakterna
inte kunna både bevilja statsbidrag
och medge avdrag vid taxeringen.
Jag är fullt överens om att så icke kan
ske. Men det statsbidrag, som beviljas,
utgår endast till jordbruk som äro mindre
än 20 hektar. De kunna få en viss
hjälp till stenröjning, men alla andra
sakna möjlighet därtill. Det är stora
kostnader som en stenröjning drar. Vi
veta alla att detta arbete inte är någon
billig sak ■— i många fall innebär det
att jorden får köpas en andra gång,
om man skall få den stenfri.

Det händer ibland, såsom herr Velander
mycket riktigt påpekade, att när
man har stenröjt en åker, så kommer
det efter ett par, tre år upp nya stenar,
även om man gjort den aldrig så
fri från ovanjordssten. Det beror väl på
att jorden i viss mån sjunker genom
att man har bortfört sten, och vid denna
sänkning av jordnivån uppträda de
nya stenarna. Kostnaderna för sådan
röjning borde väl i alla fall vara avdragsgilla,
men det förhåller sig inte så
som herr Velander trodde. Taxeringsnämnderna
äro nämligen inte alls med
på att godkänna sådana avdrag, och inte
heller i de högre skatteinstanserna har
man kunnat vinna gehör för den saken.

Det brukar vara så, herr talman, att
om en genomförd rationalisering inom
jordbruk, industri eller andra näringar
frambringar billigare produkter, alltså
i det här fallet billigare skördar, så
skall den som genomför förbättringen ha
någon fördel av detta förbilligande. Han
har emellertid ingen möjlighet därtill
utan får stå för hela kostnaden utan
möjlighet att erhålla avdrag.

Motionärerna ha ansett, att det vore
berättigat med avdragsrätt för 1 000 kronor
för stenröjning; röjer man för mera
får man själv stå för den kostnaden.
Det bar utskottet inte velat gå med på.
Vi ville att utskottet skulle skriva, att

de nu sittande skattelagssakkunniga skulle
ta denna fråga under omprövning,
och av den anledningen ha vi, herr talman,
avgivit en reservation i vilken vi
föreslagit en ändrad motivering. Jag ber
med dessa ord få yrka bifall till denna.

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr Elofsson antydde, att det rådde en
viss motsättning i uppfattning mellan
honom och mig. Jag uttalade nu den
meningen, att, om man har befriat en
åkerteg eller ett fält från sten och det
sedan dyker upp nya stenar, enligt min
uppfattning borttagandet av dessa stenar
kunde vara att hänföra till underhållsarbete.
Herr Elofsson delade inte
denna min uppfattning. Jag vill säga,
att den saken dock har undersökts inom
utskottets sekretariat, så långt det har
varit möjligt, och enligt de uppgifter,
som lämnades vid föredragningen, är
min antydda uppfattning adekvat; det
finns nämligen intet prejudikat, som talar
för att min ståndpunkt inte skulle
vara riktig.

Medan jag har ordet, herr talman, vill
jag till mitt tidigare yttrande även foga,
att, om man delar den syn, som högerreservanterna
ha anlagt på denna fråga,
man till och med skulle kunna komma
fram till en begränsning av statsbidragsverksamheten.
När det gäller särskilt de
små fallen, skulle väl ofta vederbörande
kunna nöja sig med skattefrihet utan
statsbidrag, eftersom utverkandet av
statsbidrag medför omgång och är förenat
med besvärligheter. Men på den
punkten har jag ju sagt, att frågan får
närmare övervägas av skattelagssakkunniga.

Herr SJÖDAHL: Jag vill först säga,
närmast till den förste talaren, att man
inte alls från utskottets sida undervärderat
betydelsen av att stenen röjes bort
och att jordbrukaren därigenom kan anpassa
sitt arbete på åkrarna efter den
nya tekniken. Det är väl tvärtom eu
sympatisk inställning till hjälp åt jordbrukarna
att röja bort stenarna som ligger
bakom de mycket ansenliga statsbi -

Nr 8.

Onsdagen den o mars 1952.

Om skatteavdrag för kostnad för stenröjning.

drag man tidigare beviljat — det gäller
ändå fem ä sex miljoner kronor under
de två senaste åren. Det är ju icke obetydliga
anslag.

Att utskottet inte har kunnat gå med
på motionens förslag om att införa en,
visserligen begränsad, avdragsrätt beror
först och främst på att man inte anser
sig böra ge både statsbidrag och avdragsrätt.
Det förefaller tämligen orimligt
att man skulle hjälpa på båda sätten.
När det gäller avdragsrätten så är
det ju tillika på det sättet, att den kommer
att verka ytterst irrationellt. För
den större inkomsttagaren skulle det bli
ett större skatteavdrag och alltså ett
större indirekt statsbidrag än för den
mindre inkomsttagaren, eftersom dennes
marginalskatt är lägre, och ett så irrationellt
sätt att avväga hjälpen för
stenröjningen är knappast att rekommendera.
Jag är övertygad om att ett
ersättande av statsbidragen med avdragsrätt
skulle bli av mycket tvivelaktigt
värde just för de små jordbrukarna,
som det här närmast gäller och som vi
nog alla ömmar för.

Nu säger herr Elofsson, att dessa statsbidrag
endast går till jordbruk på upp
till 20 hektar. Ja, 40 tunnland, det är ett
gott stycke upp. Det är den stora massan
av landets jordbrukare, som det här
är fråga om. För den andra gruppen, den
som ligger därutöver och som förmodligen
vid stenröjningen måste anlita
lejd arbetskraft, gör man, när det gäller
avdrag för denna arbetskraft, i praxis
ingen skillnad mellan grundförbättring
och underhåll. Man skulle inte kunna
genomföra en sådan skillnad i praktiken.
Det har sagts mig av erfarna taxeringsnämndsledamöter,
att man i allmänhet
beviljar avdrag för den lejda arbetskraften
oavsett vad den använts till,
ty man kan inte säkert avgöra i vad mån
den används för det ena eller andra syftet.
Därmed tycker jag herr Elofsson
kunde låta sig nöja.

Sedan skulle jag vilja understryka
vad som framskymtade, om jag minns
rätt, i herr Velanders anförande, att om
man skall stödja en samhällsnyttig
verksamhet — och dit räknas ju allde -

les säkert att röja bort stenen från åkrarna
•— bör man gå anslagsvägen och
icke avdragsvägen, ty den senare är irrationell
och verkar för blint och orättvist.
Detta är en princip som inte bara
bevillningsutskottet utan också riksdagen
gång på gång uttalat sig för.

Jag skulle till slut bara vilja säga —
vilket också skymtade i herr Velanders
anförande — att utskottet förutsätter att
skattelagssakkunniga skall överväga om
gränsdragningen mellan grundförbättring
och underhåll är riktigt avvägd. Det
är mycket möjligt att gränsen borde
dragas på ett annat sätt. Men bevillningsutskottet
ger sig aldrig in på att tolka
en lag. De frågor som här diskuteras
har icke — utskottet veterligt — dragits
inför högre skattemyndighet, och
under sådana omständigheter vill sannerligen
inte bevillningsutskottet, fastän
det består av mycket skattesakkunniga
personer — det vill jag villigt erkänna
— tjänstgöra som en extra lagtolkningsinstitution.
Men vi hoppas att skattelagssakkunniga
skall överväga dessa
frågor.

Och med detta, herr talman, ber jag
att få yrka bifall icke blott till utskottets
kläm utan även till dess mycket välvilliga
motivering.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag skulle först till herr Velander
vilja säga, att hans tolkning nog kan vara
riktig — att det är ett underhållsarbete
att röja undan nya stenar i en åker
som man förut rensat från sten —• men
det är inte alla skattenämnder som godkänna
en sådan tolkning. Särskilt söderut
är det mycket svårt att få den godkänd,
och det var därför jag ansåg att
även skattelagssakkunniga borde undersöka
förhållandet.

Sedan skulle jag vilja fråga: Varför
är herr Sjödahl så rädd för att i motiveringen
skriva, att skattelagssakkunniga
borde ta frågan om hand? Motionärerna
menade bara vad som också framfördes
i utskottet, att skattelagssakkunniga
borde ta denna fråga under omprövning.
Huruvida sedan skattelagssakkunniga
finna att avdragsrätt bör före -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Om skatteavdrag för kostnad för stenröjning.

komma eller inte, är jn en senare fråga.
Vi ha inte heller menat, herr Sjödahl,
att man både skulle ha statsbidrag och
avdragsrätt. Vi ha tänkt oss att den saken
finge klaras upp genom skatteutrcdningen,
så att ingen kunde få båda
delarna.

Uppgiften att det är den största gruppen,
som har under 20 hektar, kanske
man får moderera något. Jag tror att
det är ett mycket stort antal jordbruk
mellan 20 och 30 hektar, som inte ha
möjlighet att få någon som helst hjälp
för detta ändamål. Det är ju inte såsom
det var förr, att en lantbrukare kan under
vintermånaderna gå ut och bryta
sten och spränga sten och skärva och
försälja skärven till vägkassorna. Vägkassorna
köpa sig nu för tiden in i berg
och sätta där upp stenkrossar och dylikt
och tillgodogöra sig så mycket vägunhållsmaterial,
som de behöva. Av den anledningen
har man ingen annan möjlighet,
när man skall göra en stenröjning,
än att utnyttja de maskinella uppfinningar,
som gjorts under de senaste åren. En
gård på 10, 20 eller 30 hektar har ingen
möjlighet — inte ens en gård på 50 eller
100 hektar torde ha det — att skaffa sig
en sådan maskin, ty det skulle bli alldeles
för dyrbart, utan man är hänvisad
till organisationer eller till enskilda, vilka
driva detta som yrke och ha stenröjningsmaskiner
till uthyrning. Även
mindre jordbruk få sålunda betala ut
stora kostnader för detta. Det är därför,
herr talman, som vi ansett att man från
utskottets sida hort ytterligare understryka,
att den nu sittande skattelagskommittén
borde ta dessa frågor under
omprövning.

Herr VELANDElt: Herr talman! Ilerr
Elofsson var inne på frågan, om ett borttagande
av stenar, som tränga upp från
»underjorden» till ytan, är att hänföra
till underhåll eller inte! .lag vill då upplysa
herr Elofsson om någonting, som
han kanske hör ha sig bekant, nämligen
att länsprövningsnämnden i Kristianstads
län — hans eget län alltså — brukar
betrakta sådant som underhållsarbe 3

Första kammarens protokoll 1952. Nr S.

te och följaktligen inte vägrar avdrag i
beskattningshänseende för kostnaden
därför. Den omständigheten visar, att
även om det förhåller sig så, att bestämmelserna
tillämpas olika, är det likväl
en fråga som inte bör bliva föremål
för lagstiftning, utan det är en fråga,
som det tillkommer lagskipningen att
klara upp, och det är alltså på den vägen
rättelse skall sökas.

Herr Sjödahl berörde en princip, som
jag för min del är beredd att understryka.
Han säger att, om det föreligger behov
av stöd för vissa ändamål, skall det
inte beredas i form av avdrag i beskattningshänseende
utan genom direkta
statsbidrag. Men det bör väl finnas undantag
även från den regeln. Med utgångspunkt
från den statistik, som skymtade
i herr Sjödahls anförande — nämligen
att åren 1949 och 1950 var det
nära 12 000 fall, där statsbidrag för här
avsett ändamål beviljades -— vill jag
ifrågasätta, om det kan vara lämpligt,
när det dock inte gäller större saker
än dem vi här tala om, att gå in för en
individuell undersökning och prövning
för att skapa rättvisa på detta område.
Jag måste tänka mig att en annan väg,
nämligen den av mig antydda, skall vara
lämplig. Den vägen skulle innebära en
förenkling och rationalisering av taxeringsarbetet.
Det skulle nämligen inte behöva
bli så många tvister med den ordningen,
som jag och även den förste
talaren här under debatten ha rekommenderat.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Det är ju alltid med en viss tvekan som
man ger sig in i diskussion med bevillningsutskottets
ledamöter, ty taxeringsfrågor
äro mycket intrikata ting att ge
sig in på att bedöma. När emellertid
här både motionärerna och bevillningsutskottets
ledamöter äro överens om att
det är otänkbart att både statsbidrag
skall utgå och att kostnaderna för stenröjning
skola vara avdragsgilla, finner
jag mig föranlåten att ifrågasätta om det
inte skulle gå att förena båda dessa möjligheter.
Det vore väl inte omöjligt att
man finge 200 kronor i statsbidrag för

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Om skatteavdrag för kostnad för stenröjning.

ett stenröjningsföretag, som kostade 1 000
kronor, och att man finge draga av de
800 kronor, som resterade sedan statsbidraget
utgått. Den möjligheten anser
jag inte alldeles utesluten. Jag får för
min del ärligt bekänna, att de synpunkter,
som motionärerna i övrigt anlagt, ha
min fulla sympati.

Frågan huruvida stenröjning skall kunna
kallas för grundförbättring eller ej
anser jag vara tveksam. Det är ju klart alt
jordbruket blir bättre. Men när man
skall ta ställning till en sådan här fråga,
kan man inte bortse ifrån utvecklingen.
Utvecklingen har gått i den riktningen
att det inte går att bruka jorden
på samma sätt, som man brukade den
förut. Småbrukarna stå ofta inför valet
att lägga ned sina jordbruk eller använda
maskiner. Om de skola kunna driva
sina jordbruk, måste de följaktligen använda
maskiner. Skola de kunna använda
maskiner, även i ringa utsträckning
— exempelvis en slåttermaskin — måste
de ha bort åtminstone den sten som
finns ovan jord. Det är det första, som
de måste göra. Skola de använda en
traktor för plöjning är det naturligtvis
i allra högsta grad angeläget att även
ta bort den sten, som ligger så pass
djupt under ytan att den träffas av plogbillen.

Skola vi driva det svenska jordbruket
i fortsättningen tvingas vi följaktligen
att betrakta denna sak på ett annat sätt
än bevillningsutskottet har gjort. Yi kunna
inte alltid betrakta stenröjningen som
en grundförbättring utan måste se den
som ett led i jordbrukets allmänna hushållning,
ett led i utvecklingen, som vi
inte kunna bryta. Det är därför som jag
i allra högsta grad måste ansluta mig
till uppfattningen att de skattelagssakkunniga
måste få sin uppmärksamhet
riktad på denna sak och allvarligt överväga,
om man kan finna någon form
för att i detta avseende skapa rättvisa
åt småbrukarna.

Frågan om dessa kostnader skola vara
avdragsgilla eller ej är naturligtvis svår
att avgöra. Jag tycker emellertid inte
att frågan är konstigare än att man här
bör kunna finna en utväg. Att man inte

skulle kunna ordna detta utan att därvid
kollidera med en del oöverkomliga
ting, är en mening som jag inte kan
dela.

I detta anförande instämde herr Svedberg.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast för en replik till
herr Gustaf Elofsson.

Herr Gustaf Elofsson menade, att det
var ingen större skillnad mellan utskottets
motivering och reservanternas. Jag
vill då erinra om att skillnaden är den,
att utskottet ber de skattelagssakkunniga
att förutsättningslöst pröva huruvida
gränsdragningen mellan grundförbättring
och underhåll skall kunna göras
på annat sätt än för närvarande, under
det att herr Gustaf Elofsson och hans
medreservanter anmodar de skattelagssakkunniga
att tänka på ett visst angivet
sätt för att lösa frågan. Det är sådana
anvisningar, som utskottet inte har velat
vara med om.

Herr Nils Elowsson är verkligen originell
i sitt förslag — en originalitet,
som de som känner honom inte blir förvånade
över. Det har emellertid varit åtminstone
inom utskottet tämligen klart att
skall man här hjälpa, får man välja mellan
dessa två vägar, alltså hjälpa antingen
genom att lämna statsbidrag eller genom
att medge avdrag vid taxeringen.
Väljer man statsbidragsvägen då vet
man vad det blir. I annat fall vet man
inte vad man kommer fram till. Om de
smärre jordbrukarna får ett statsbidrag,
vet de vad det innebär. Det blir svårt
för dem, om det är egen arbetskraft som
de sätter in vid röjningen, att göra avdrag
för denna. För de större jordbruken
blir det också rätt klart, antingen
de eventuellt har statsbidrag eller får
göra avdrag för den lejda arbetskraften.

Det skulle varit mycket uppfriskande
om man inom bevillningsutskottet av
herr Nils Elowsson själv fått höra de
synpunkter, som herr Nils Elowsson här
framförde. Det skulle även i någon, kanske
inte så ringa mån, varit befruktande
för herr Nils Elowsson själv.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Herr ELOWSSON, NILS (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill inte alls
bestrida vad herr Sjödahl säger, att bevillningsutskottet
skulle kunna lära mig
en hel del, och jag inbillar mig inte ett
ögonblick att jag skulle kunna lära bevillningsutskottet
något, ännu mindre
övertyga bevillningsutskottet om någonting.
Men när herr Sjödahl så hårt håller
på att man måste välja mellan statsbidrag
och avdrag vid beskattningen,
hävdar jag att en mellanväg inte skulle
vara alldeles omöjlig. Det är klart att
det kan bli besvärligt att lösa den uppgiften
— jag är inte kapabel att klara
den — men jag vill bara framhålla, att
då man kan göra avdrag på vanliga byggnader,
när det inte är fråga om grundförbättring,
skall man väl kunna använda
avdragsformen även här.

Vad beträffar det herr Sjödahl talade
om i övrigt, har jag inte så mycket att
tillägga. Jag vidhåller att man i detta fall
bör följa reservanterna.

Herr FALK: Herr talman! Herr Elowsson
tog upp denna fråga som en speciell
småbrukarfråga och menade att det är
småbrukarna i första hand som träffas
av dessa stora kostnader vid stenröjning
på sina åkrar. Det ligger naturligtvis en
hel del däri, men därifrån till att de skulle
få hjälp genom att betrakta dessa utgifter
såsom avdragsgilla är steget ganska
långt.

För det första vill jag säga att nästan
samtliga småbrukare deklarera och taxeras
enligt kontantprincipen, d. v. s. de
ha inte bokföringsmässiga grunder för
taxering. De år de utföra stenröjning ha
de ofantliga utgifter och få praktiskt taget
ingenting över att beskattas för. De
ha mycket annat som är avdragsgillt, de
ha hindrats i andra göromål för inkomsters
förvärvande, de ha haft utgifter
för lejning av arbetskraft o. s. v. De
skulle därför inte kunna bli hjälpta genom
avdragsvägen. Det är samma förhållande
som när de företa en ombyggnad
av ekonomibyggnader. Det året komma
de ned oerhört lågt i sina inkomster
och bli sällan föremål för någon egent -

skatteavdrag för kostnad för stenröjning.
lig beskattning. Skulle man, såsom herr
Elowsson säger, vid sidan av ett statsbidrag,
som nu utgår med 25 procent, ge
dem rätt till avdrag, blir det ett väldigt
kontrollarbete för skattemyndigheterna
att avgöra var gränsen skall gå — hur
mycket som har gjorts med statsbidrag
och hur mycket med andra medel.

Det är väl i alla fall så att det här blir
fråga om en ytterligare hjälpform. Som
jag redan sagt kunna småbrukarna i allmänhet
inte utnyttja denna avdragsrätt.
De större jordbrukarna, som kanske ha
väsentligt större inkomster, skulle däremot
kunna utnyttja avdragsrätten och
på så sätt få ytterligare statsbidrag i form
av nedsättning i skatten, vilket väl ändå
icke är meningen och vilket väl inte heller
herr Elowsson skulle vilja vara med
om.

Det har sagts att det är liten skillnad
mellan utskottet och reservanterna. Herr
Sjödahl har redan påpekat att skillnaden
är ganska väsentlig. Enligt reservanternas
skrivning skola vi redan nu bestämma
oss för ett system, där kostnaderna
för stenröjning skola vara avdragsgilla.
Utskottets utlåtande däremot innebär att
de skattelagssakkunniga vid sin utredning
skola överväga, om det i detta sammanhang
är möjligt att komma fram till
andra grunder än för närvarande. Utskottet
vill icke binda vare sig riksdagen
eller Kungl. Maj:t. Jag tror att det är
klokt av riksdagen att följa utskottet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEDMAN: Herr talman! Det är
en sats i reservanternas motivering som
jag inte riktigt förstår. Reservanterna
skriva, »att stenröjning i de flesta fall
utgör en förutsättning för jordbrukets
bedrivande i samma omfattning som förut
varit möjligt». Enligt min uppfattning
ligger det väl ändå så till, att om man
har en åker full av sten och röjer undan
stenen, måste möjligheterna att bedriva
jordbruk bli större efter stenröjningen
än före densamma. Åkern kommer utan
tvivel att ge större avkastning sedan
man röjt bort stenarna i jorden. Man kan

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Om skatteavdrag för kostnad för stenröjning.

således efter stenröjningen bedriva jordbruk
i större omfattning än tidigare.
Stenröjning måste då vara att betrakta
som en grundförbättring å fastigheten.
Men vid taxering får avdrag icke göras
för grundförbättring. Det gäller inte bara
inom jordbruket utan vid all verksamhet
som faller under denna beskattningsregel
att grundförbättring icke är avdragsgill.
Därför kan man inte heller i
detta fall göra undantag för jordbruket.

Sedan kan det naturligtvis förekomma
sådana fall som här tidigare berörts då
hela frågan ligger litet annorlunda till.
En jordbrukare kan till exempel ha en
åker på mossmark. Han har en gång röjt
undan stenarna, men på grund av markens
beskaffenhet sjunker jorden undan
och stenar komma upp på nytt på åkern,
sedan åkern alltså en gång rensats från
sten och blivit i fullt brukbart skick. I
ett sådant fall blir det utan tvivel fråga
om underhåll och icke grundförbättring,
när jordbrukaren på nytt tvingas
föra bort sten ur åkern. Jag anser att
kostnaderna för stenröjningen i ett dylikt
fall böra betraktas såsom underhållskostnader
och således vara avdragsgilla
vid taxering.

Ett bifall till reservanternas motivering
skulle, såsom herr Falk och flera
andra talare påpekat, betyda att man
låser den pågående utredningen vid en
av riksdagen uttalad uppfattning i dessa
frågor. Riksdagen brukar ju aldrig under
pågående utredning låsa fast denna
på det sättet. Jag anser därför att det är
fullt tillräckligt om riksdagen godtar utskottets
motivering, där det förklaras att
utredningen bör ta under allvarligt övervägande,
om gränsdragningen mellan avdragsgill
och icke avdragsgill kostnad är
riktigt avvägd eller icke.

Vad sedan gäller herr Nils Elowssons
anförande om statsbidrag kontra avdragsrätt,
måste jag säga att det väl i
alla fall är en bra mycket enklare och
rationellare väg att gå den rena statsbidragsvägen
än att gå vägen via skatteavdrag,
om man nu vill hjälpa jordbruket
vid detta stenröjningsarbete. Skatteavdragsvägen
skulle komma att verka ganska
irrationellt, beroende på progressivi -

teten i beskattningen. Den vägen skulle
leda till att en småbrukare kanske icke
ens kunde göra avdrag. På grund av den
lägre progressiviteten i statsskatten för
hans del skulle i varje fall det indirekta
statsbidraget bli mindre än för en större
jordbrukare.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr JANSSON, FRIDOLF: Herr talman!
Eftersom jag är motionär i denna
fråga vill jag framföra några synpunkter.

Jag vill då först säga att jag till fullo
uppskattar det utomordentligt goda arbete
som våra lantbruksnämnder utföra
då det gäller denna form av inre rationalisering.
Men det är ändå så att en rad
jordbrukare icke ha möjlighet att via
lantbruksnämnderna få bidrag till stenröjning.
Detta gäller sådana lantbrukare
som ha över 20 hektar åker, dessutom är
det en viss förmögenhetsprövning och i
andra fall åter kan det finnas så mycket
sien på åkern, att lantbruksnämnden inte
anser det värt att röja bort den och
därför inte beviljar statsbidrag. Dessa
tre grupper jordbrukare, som tillsammans
äro ganska många, få faktiskt såsom
det nu är ordnat hjälpa till att via
skattsedlarna betala stenröjningen för
dem som få bidrag. Detta är en av anledningarna
till att orättvisorna med
den nuvarande ordningen äro så markerade.

Jag instämmer för övrigt i vad herr
Elowsson i Kristianstad sade då han
betonade att det här är fråga om en rationaliseringsåtgärd
och ett arbete som
måste forceras fram. Situationen är ju
den att i stenbundna bygder har man
att välja mellan att människor röja bort
stenen eller att stenen driver bort människorna.
Det är därför nödvändigt att
statsmakterna här vidtaga alla de stödåtgärder
som äro möjliga.

Utskottet påpekar att bidrag har beviljats
för 11 722 stenröjningsföretag. Jag
är medveten om att detta är ett betydande
antal fall, men då man bedömer denna
siffra måste man ha klart för sig att

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Om skatteavdrag för kostnad för stenröjning.

det enbart i Småland finns över 50 000
brukningsdelar och att det på majoriteten
av dessa gårdar torde vara nödvändigt
med stenröjning i större eller mindre
utsträckning. Då förstår man att takten
i det stenröjningsarbete, som hittills
bedrivits, är långsam. Det skulle säkerligen
stimulera till ytterligare stenröjning
om jordbrukarna finge göra avdrag
för stenröjningskostnader vid deklaration.

Den springande punkten här tycks
vara, huruvida stenröjning skall betraktas
såsom grundförbättring eller underhållsarbete.
Jag understryker än en gång
att jag betraktar stenröjning såsom rationalisering.
På åkrar, där stenen röjts
bort för kanske 10, 15 år sedan men där
nya stenar krupit upp i jordytan, måste
kostnaden för den nya stenröjningen naturligtvis
betraktas såsom underhållskostnad.
Men det finns naturligtvis också
åkrar av sådan beskaffenhet att man
inte behöver riskera att stenar krypa
upp sedan åkern en gång röjts, och i
dylika fall äro naturligtvis kostnaderna
för stenröjning att anse såsom grundförbättring.

Jag vill, herr talman, -med dessa ord
yrka bifall till reservationen. Jag hoppas
att de skattelagssakkunniga skola
pröva detta problem ur alla synpunkter.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Herr talman! Jag begärde ordet när jag
hörde herr Falks och herr Heiimans anföranden,
vilka jag tycker vittnade om
bristande kännedom om småbrukets förhållanden
eller möjligheterna att driva
ett småbruk i mer stenbundna trakter.

Herr Heiiman sade att han inte förstår
vad reservanterna mena med sitt
skrivsätt att »stenröjning i de flesta fall
utgör en förutsättning för jordbrukets
bedrivande i samma omfattning som förut
varit möjligt». För den som under
många år haft ett stenigt jordbruk att
sköta, är det inte svårt att förstå vad
reservanterna mena. Förr var det gott
om arbetskraft, och då kunde man bruka
steniga åkrar, även om det tog mycket
tid och blev dyrt. Med den stora

brist på arbetskraft som numera råder
är det emellertid omöjligt att driva ett
stenigt jordbruk efter de gamla metoderna.
Man kan i våra dagar helt enkelt
inte driva ett modernt jordbruk på stenig
mark, utan man måste få bort stenen.
Valet står faktiskt emellan att antingen
låta bli att bruka jorden och låta
skogen växa över åkern eller att stenröja
jorden. Många småbrukare ha tvingats
att låta skogen växa över alltför steniga
åkrar och således lägga ned jordbruket
där på grund av att det icke är
ekonomiskt lönande att fortsätta.

Både herr Heiiman och herr Falk antydde
att småbrukarna ha så låga inkomster
att de inte skulle ha någon nytta
av att få rätt till avdrag vid taxeringen
med högst 1 000 kronor för stenröjning.
Men om dessa småbrukare ha så
dåliga inkomster av sitt arbete, måste
man verkligen fråga sig, vad de egentligen
leva på. Ha de inte ens 1 000 kronor
i beskattningsbar inkomst, så att de
skulle kunna få glädje av det föreslagna
avdraget för stenröjning, måste det
betyda, att de leva på en oerhört låg
standard, och på en standard som icke
är jämförlig med någon annan folkgrupps.
Då behöva småbrukarna sannerligen
få en bättre hjälp än vad de hittills
erhållit, och då böra vi bevilja dem
betydligt mera frikostiga statsbidrag än
hittills. Jag är för min del övertygad
om att det för småbrukarna skulle spela
en betydande roll, om de kunde få avdragsrätt
för sina utgifter upp till 1 000
kronor vid stenröjning på gården.

Jag har, herr talman, velat göra dessa
påpekanden, då jag så väl känner till
småbrukets förhållanden. Jag slutar, herr
talman, med att yrka bifall till reservationen.

Herr HEDMAN: Herr talman! Herr
Andersson och jag äro båda smålänningar.
Även om jag inte själv är jordbrukare
har jag dock sett ganska mycket
av den småländska naturen. Jag förstår
inte herr Anderssons resonemang
på denna punkt. Han säger, att förr i
tiden kunde man använda manuell ar -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

betskraft, och man hade riklig tillgång
på sådan. Man kunde då så säd mellan
stenarna på åkern. Jag har sett många
sådana jordbruk, där man sått säd på
kanske fyra å fem kvadratmeter mellan
stenarna och där två tredjedelar eller
mer av åkerns totala areal upptagits av
sten. Herr Andersson kan väl inte påstå
att om man röjer bort all denna sten
från åkern man då får mindre säd på
åkern, utan det måste ju bli tvärtom.
Stenröjningen måste i ett dylikt fall utan
tvekan betyda en grundförbättring.

Jag vill sedan säga till herr Andersson,
att när jag i detta sammanhang berörde
skattefrågan, så tänkte jag på progressiviteten.
Herr Andersson kan väl
inte förneka att den föreslagna avdragsrätten
just på grund av progressiviteten
skulle komma att verka olika för olika
jordbruk.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarandc
betänkandet hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt vidare
på godkännande av den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av motiveringen,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Gustaf Elofsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 52.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning
av väckt motion om ändring av
bokföringsåret för jordbrukare, som
deklarera enligt bokföringsmässiga grunder,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning av väckta
motioner rörande den kommunala fastighetsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: l(i
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 23
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte för sin del
antaga i motionerna infört förslag till
lag om ändring av vissa delar i kommunalskattelagen
den 28 september 1938
(nr 370);

2) de likalydande motionerna 1:102
av herrar Niklasson och Nils Larsson
samt II: 134 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning om en
reform av den kommunala fastighetsbe -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

skattningen i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som i motionerna
anförts; ävensom

3) motionen 11:458 av herrar Hansson
i Skediga och Boman i Stafsund,
vari hemställts, att med ändring av gällande
bestämmelser angående särskild
fastighetsbeskattning procenttalen för
beräknande av denna repartitionsskatt
måtte sänkas till att utgöra 3 procent
beträffande såväl skogsvärdet som fastighetens
taxeringsvärde i övrigt.

Det i de likalydande motionerna I:
16 av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II:
23 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. framställda
yrkandet innebar, att riksdagen
skulle för sin del besluta att — i avvaktan
på fastighetsskattens avskaffande —
sänka repartitionstalet för fastigheternas
andel i det kommunala skatteunderlaget
till tre procent från och med 1953 års
taxering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 16
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 23
av herr Nilsson i Svalöv m. fl. med
förslag till lag om ändring av vissa delar
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

2) de likalydande motionerna I: 102
av herrar Niklasson och Nils Larsson
samt II: 134 av herr Jonsson i Skedsbvgd
in. fl. om reformering av den kommunala
fastighetsbeskattningen, ävensom 3)

motionen II: 458 av herrar Hansson
i Skediga och Boman i Stafsund om
nedsättning av det för fastighetsskatten
gällande repartitionstalet

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
i betänkandet anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

1 motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Särskilda sakkunniga ha den 17
mars 1950 tillkallats att inom finansdepartementet
biträda med eu teknisk re -

vision av kommunalskattelagen m. m.
I direktiven för de sakkunniga, vilka antagit
benämningen 1950 års skattelagssakkunniga,
har framhållits, att vid den
tekniska revisionen av inkomstskattelagstiftningen
aktuella reformfrågor inom
detta område skola beaktas och
bringas till lösning, i vilket hänseende
i främsta rummet nämnts frågan om
den kommunala fastighetsbeskattningen.

Utskottet anser, att vad i förevarande
motioner anförts rörande fastighetsskattens
verkningar bör klarläggas genom
den pågående utredningen. Det är
enligt utskottets mening icke möjligt att
utan tillgång till ett aktuellt utredningsmaterial
bedöma de i motionerna framförda
synpunkterna. Å andra sidan står
det för utskottet fullt klart, att frågan
om kommunalskattelagstiftningens utformning
i förevarande hänseende snarast
bör bringas till en lösning. Den nu
pågående utredningen bör därför bedrivas
med all skyndsamhet. Utskottet förutsätter,
att de sakkunniga vid sitt utredningsarbete
pröva även de i föreliggande
motioner framkomna förslagen.
Med hänsyn till det nu anförda anser
utskottet någon skrivelse till Kungl. Maj:t
i ämnet ej erforderlig och finner ej
heller skäl tillstyrka någon provisorisk
sänkning av repartitionstalet för fastighetsskatten.
»

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Veländer, Wehtje, Persson
i Svensköp, Strandh och Nilsson i
Svalöv, vilka med hänvisning till de likalydande
motionerna I: 16 och II: 23 ansett,
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte •— med bifall
till de likalydande motionerna I: 16 av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. och 11:23 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl. samt i anledning
av motionen 11:458 av herrar
Hansson i Skediga och Boman i Stafsund
— för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring av
vissa delar i kommunalskaltelagen den
28 september 1928 (nr 370);

2) att de likalydande motionerna I:
102 av herrar Niklasson och Nils Lars -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

son samt II: 134 av herr Jonsson i Skedsbygd
in. fl. om reformering av den
kommunala fastighetsbeskattningen måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna förut
yrkat, av riksdagen lämnas utan åtgärd;

II) av herrar Gustaf Elofsson, Niklasson
och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade;

III) av herrar Spetz och Sjölin, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte — i anledning
av de likalydande motionerna I: 16 av
herr Ebbe Ohlsson in. fl. och II: 23 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl. samt motionen
11:458 av herrar Hansson i Skediga
och Boman i Stafsund — för sin del
antaga i reservationen infört förslag till
lag om ändring av vissa delar i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

2) att de likalydande motionerna I:
102 av herrar Niklasson och Nils Larsson
samt II: 134 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl. om reformering av den kommunala
fastighetsbeskattningen måtte, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna förut anfört
och yrkat, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I den av herr Gustaf Elofsson in. fl.
avgivna reservationen hade föreslagits,
att det sista av de här ovan återgivna
styckena av utskottets motivering skulle
utbytas mot följande uttalanden:

»Utskottet anser att fastighetsskatten i
sin nuvarande utformning och med de
till följd av den nu pågående taxeringen
avsevärt höjda taxeringsvärdena bör
skyndsammast bli föremål för utredning.

Härvid bör i första hand övervägas
ett fullständigt avskaffande av denna
s. k. garantiskatt med beaktande av de
synpunkter, som angivits i de likalydande
motionerna 1:102 och 11:134.

Skulle det härvid visa sig att oöverstigliga
svårigheter möta att helt och hållet
avskaffa garantiskatten, bör en sänkning

till exempelvis 3 procent i stället för
nuvarande 5 procent företagas.»

Det i herrar Spetz och Sjölins reservation
förordade lagförslaget innebar bland
annat, att repartitionstalet för fastighetsskatten
skulle sänkas till 4 procent.

Herr VELANDER: Herr talman! Det
är inte något för kammarens ledamöter
nytt ämne, som behandlas i föreliggande
utskottsbetänkande. Sedan lång tid
tillbaka har fastighetsskattens vara eller
inte vara ventilerats i olika sammanhang.
Särskilt under de sista tjugo åren
kan man säga att spörsmålet har varit
mycket aktuellt. Anledningen till att man
på många håll inte har velat tolerera
denna beskattning är, att det näppeligen
låter sig göra att prestera någon
principiell motivering för dess existens.
Därtill kommer, att den till sina verkningar
i främsta rummet och hårdast
drabbar de sämst ställda inkomstskikten,
där man pressas av exempelvis en
hård försörjningsbörda samt skulder,
som det gäller att förränta. Det blir för
dessa svaga inkomsttagare inte något utrymme
för det s. k. procentavdraget.

Det är emellertid i dagens läge inte
fråga om att ta ställning till fastighetsskattens
eliminerande eller inte, utan
det är fråga om att vidtaga en interimistisk
anordning, av den innebörden
att trycket av fastighetsskatten inte skall
bli hårdare än det har varit under de
närmast föregående åren.

Såsom motionärerna från högerhåll
understrukit, innebära de höjda ortsavdragen,
som riksdagen beslutade år 1950,
och den ytterligare höjning av dessa
ortsavdrag, som nu är att vänta, en övervältring
av skattebördan i kommunerna
på dem, som inte kunna tillgodogöra
sig dessa ortsavdrag. Jag syftar på sådana
fastighetsägare, som inte ha rätt
till dylika avdrag, alltså juridiska personer
och ägare av fastighet i denna deras
egenskap. Vidare kunna vi känna
oss förvissade om att de blivande nya
taxeringsvärdena komma att innebära en
mycket betydande skärpning. Det är
från sådana utgångspunkter, som det an -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

setts påkallat att vidtaga en jämkning
av repartitionstalet för fastighetsskatten,
så att dess tryck blir ungefär detsamma
som det för närvarande gällande.

I detta sammanhang skall jag inte ta
upp något resonemang om eller i vilken
utsträckning man på grund av inkomstutvecklingen
kommit i det läget, att garantien
i det rådande garantiskattesystemet
inte tages i anspråk annat än i särskilda
fall.

Jag behöver inte säga någonting ytterligare
för att motivera den ståndpunkt,
som kommit till uttryck i den
under I) vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Det föreligger emellertid ytterligare
två reservationer i detta ärende. Den
ena av dem uppbäres av bondeförbundets
representanter i utskottet. De säga
i sin reservation, att de vilja ha en utredning
angående fastighetsbeskattningen,
dock under iakttagande av de principer
eller linjer, som komma till uttryck
i motionerna I: 102 och II: 134.

Man kan ha anledning fråga sig, vilka
principiella linjer bondeförbundsmotionärerna
då skattat åt. För mig ha dessa
principiella linjer framstått såsom mycket
överraskande. Jag måste också säga
mig, att man i det sammanhanget knappast
kan tala om principer. Det sägs,
att man inte utan vidare kan eliminera
fastighetsskatten utan att man måste kräva
en garanti från statens sida i förhållande
till kommunerna. Ja, hur skall
denna garanti se ut? Det är den ena
frågan, och den andra frågan är, huruvida
det inte redan föreligger en sådan
garanti och en garanti som måste betraktas
såsom den enda möjliga. Jag
tänker därvid på den ordning, som riksdagen
gått in för i och med knäsättandet
av den allmänna skatteutjämningen
för trettio år sedan. Det är väl denna
omständighet man får falla tillhaka på
i detta sammanhang. I den mån genom
fastighetsskattens eliminerande eller reduktion
ett så försämrat skatteunderlag
i kommunerna åstadkommes, att beskattningen
skulle komma att nämnvärt stegras,
får skatteutjämningen träda i funktion.

Den andra linje, som skymtar i bondeförbundets
motioner, är inte mindre
märklig. Det anses nämligen nödvändigt
att fastigheter, vilkas ägare inte äro
mantalsskrivna på fastigheten, skulle vara
underkastade fastighetsskatt, medan
andra fastighetsägare inte skulle vara
det. Man måste i delta sammanhang
komma ihåg, att det inte bara är fråga
om jordbruksfastigheter, utan också om
fastigheter av annan fastighets natur,
och följaktligen skulle en anordning i
överensstämmelse med den antydda få
betydande verkningar. Man måste ha anledning
att tala om en i högsta grad
anmärkningsvärd princip, om man skulle
skatta åt denna bondeförbundets nya
linje.

Bondeförbundet tycks alltså numera
anse, att fastighetsskattens vara eller inte
vara skall bedömas från de antydda
utgångspunkterna. Det är ju först på
ett mycket sent stadium som fastighetsskattens
avskaffande blivit en punkt i
bondeförbundets politiska program. Jag
skulle tro, att det var år 1948 eller 1950,
som det skedde, och då skymtade man
inte något av de här antydda reservationerna
däremot.

Vad man borde kunna vara ense om,
när det gäller fastighetsskatten — även
om man på något håll är tveksam beträffande
möjligheterna att helt eliminera
den — är väl ändock att man skall
vidtaga sådana anordningar, att trycket
av densamma inte blir hårdare än
det har varit eller för närvarande är.
På grund av de ökade kommunala ortsavdragen
och de stegrade fastighetstaxeringsvärdena
hålla vi dock, såsom jag
anfört, nu på att glida in i ett sådant
läge.

Man är till synes på bondeförbundshåll
likväl något tveksam om vilken linje
som kan vara den lämpligaste. Det
finns nämligen utöver de av mig nämnda
motionerna 1:102 och 11:134 även
en motion 11:458, vars kläm sammanfaller
med högermotionärernas. Att märka
är emellertid att den ene av motionärerna,
när det gäller motionen 11:
458, också har skrivit under motionen
11:134. Man kan ju fråga sig vilken

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

ståndpunkt denne motionär skall intaga
vid det stundande avgörandet. Motionerna
1:102 och II: 134 äro dagtecknade
den 23 januari. Motionen II: 458,
där samma ståndpunkt intages som i
högermotionen, är dagtecknad den 26
januari. Det inträffar alltså mycket snabba
förskjutningar, när man behandlar
lörevarande spörsmål. Jag hade dock
hoppats — såsom någon talare var inne
på, när statsutskottets utlåtande nr 39
behandlades — att, eftersom bondeförbundet
nu trätt in i regeringen, det skulle
finnas en viss garanti för att en fråga
som denna, för vilken bondeförbundet
borde ha ett utomordentligt stort intresse,
skulle bringas till sin lösning
utan vidare omgång.

Jag måste beklaga, att den linje, som
har förelegat i fråga om fastighetsbeskattningen,
på grund av de motioner,
som nu föreligga från bondeförbundshåll,
är bruten. Beträffande folkpartiets
ståndpunkt skall jag inte i detta sammanhang
yttra mig. Den torde få sin
belysning senare under debatten. Folkpartiets
representanter i utskottet ha ju
delat upp sig. Två ha gått med på högerreservationen,
och två ha framfört en
egen linje.

Jag vill, herr talman, med dessa antydningar
hemställa, om bifall till den
vid utskottets betänkande fogade reservationen
under punkt I).

Herr NIKLASSON: Herr talman! Det
hör väl knappast till vanorna här i
riksdagen att vi dra upp någon större
debatt omkring en fråga, som befinner
sig på det utredningsstadiet att man
inom en ganska snar framtid kan räkna
med att utredningen blir klar och att
proposition i frågan förelägges riksdagen.
Jag skall därför inte heller ge mig
in på någon vidlyftigare utläggning i det
föreliggande ärendet.

Frågan om fastighetsskattens avskaffande
har ju, som herr Velander nämnt,
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet
vid olika tillfällen. Det är riktigt
att från vårt håll framförts krav på
skattens avskaffande, och jag vill betona
att vi i det avseendet inte ändrat

ståndpunkt. Men det är å andra sidan
klart, att en fråga som denna har olika
sidor och att problemet måste utredas,
innan man kan skrida till definitiva beslut.

Bevillningsutskottet har, i anledning av
motioner från bl. a. vårt håll, beslutat
föreslå att denna fråga skall utredas. Utredningen
är igångsatt, och som nämnts
förväntar man att den skall vara klar
inom en kanske rätt snar framtid. Det
har talats om att utsikter finnas, eller
att det t. o. m. är troligt, att förslag
kommer att föreligga i höst. Blir detta
fallet, skulle ju en proposition i frågan
kunna väntas på riksdagens bord nästa
år.

Vad som gör att man inte får ta lättvindigt
på denna fråga är hänsynen till
skatteunderlaget i vissa kommuner,
kanske framför allt i Norrland. Det måste
innebära risker att ta bort fastighetsskatten
utan att samtidigt ge dessa kommuner
någonting i stället. Samma argument
kan också gälla repartitionstalet.

Vi ha i motionerna I: 102 och II: 134
pekat på dessa problem och samtidigt
lört fram vissa uppslag till en lösning.
Därvid ha vi i första hand tänkt på sådana
kommuner, där fastigheterna i stor
utsträckning ägas av personer eller företag,
som inte äro mantalsskrivna i orten.
Vanligtvis gäller det skogsfastigheter,
men det kan också vara fråga om jordbruksfastigheter
som ligga under samma
förvaltning som ett jordbruk i en grannkommun;
det kan också vara fråga om
kraftverk eller vissa andra företag. Beträffande
skogen är det ju vanligt att
uttag göres med vissa års mellanrum,
och för andra objekt kan inkomsten som
bekant bokföras på sådant sätt, att vederbörande
kommun inte får någon
egentlig skatt. I de fall, där fastigheten
äges av personer bosatta i orten,
är fastighetsinnehavet i regel förenat
med inkomst, och därför spelar fastighetsskatten
i dessa fall inte samma roll.
I de först nämnda fallen kan kommunen
däremot råka i en mycket svår
ställning, om den går miste om fastighetsskatten
och annan garanti för skatteunderlaget
saknas.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

Herr Velander nämner visserligen
skatteutjämningen, men var och en vet
nog att den har ganska begränsad räckvidd
och inte kan ersätta det ordinarie
skatteunderlaget.

Det är dessa frågor vi anse det nödvändigt
att få klarlagda, innan man skrider
till några större förändringar beträffande
fastighetsskatten. På beskattningens
område är det kanske mer än annorstädes
nödvändigt att gå fram med
försiktighet, och även om jag är på det
klara med att starka skäl tala för att
skattelättnad beredes en del personer,
anser jag det också nödvändigt att man
ordnar förhållandena så, att inte skattebördan
övervältras på andra, som i många
fall kanske ha svårare att bära den. Vi
måste söka få ett system på det hela, innan
vi gå till verket.

Nu har det undrats litet över att vi i
motionerna begärt skrivelse i år. När
man vill få med någonting nytt i en pågående
utredning, är väl den vanliga
gången att man i en motion begär skrivelse,
varefter kanske utskottet går en
genare väg. Så har ju också skett här,
i det att bevillningsutskottet förutsatt att
utredningen tar upp dessa spörsmål till
behandling utan att riksdagen beslutar
skrivelse i frågan.

Även om vi nu, särskilt med hänsyn
till de höjda taxeringsvärdena, anse en
skattelättnad motiverad när det gäller de
fastighetsägare som ha så låg inkomst,
att den inte täcker garantibeloppet, så
kan det knappast vara försvarligt — och
är väl inte heller brukligt — att man
går till verket utan någon utredning.
Den här begärda sänkningen kan knappast
komma i fråga beträffande detta
års fastighetsskatt. Kan utredningen föreligga
i höst, så att vi få en proposition
till nästa riksdag, är det ju möjligt att
fatta beslut i så god tid att de nya reglerna
kunna gälla nästa års skatt. Man
skulle alltså egentligen inte vinna tid
genom ett omedelbart beslut.

.lag tror därför att klokheten bjuder
att vi avvakta resultatet av den pågående
utredningen, och vi ha av denna anledning
intet annat yrkande än utskottets
beträffande klämmen, medan vi i

fråga om motiveringen velat anföra de
synpunkter, som återfinnas i reservationen
nr II).

Jag ber att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag beklagar
att formella hinder möta mot att
framställa yrkande beträffande årets fastighetsbeskattning.
Innevarande års fastighetsskatt
kommer sålunda att uträknas
på de nya, i regel kraftigt höjda
taxeringsvärdena och efter nu gällande
repartitionstal. Att detta kommer att innebära
skärpt beskattning för vissa fastighetsägare,
är utan vidare klart.

Det är i nuvarande konjunkturläge inte
så mycket jordbrukare och rörelseidkare
som komma att drabbas av denna
skärpning, utan kanske framför allt innehavare
av egna bostadsfastigheter,
alltså egnahemsägare och liknande. Å
andra sidan får man, som herr Niklasson
framhöll, inte bortse från att för vissa
kommuner, kanske allra främst i
Norrland, skatten på olika fastigheter —
kraftverk, sjöregleringsföretag, vissa industriföretag,
skogsfastigheter, skogskomplex
o. s. v. —• spelar en mycket väsentlig
roll.

Nu ha ju — såsom utskottet och även
herr Niklasson framhållit — skattelagssakkunniga
fått i uppdrag att utreda bl.
a. verkningarna av fastighetsskatten, och
denna utredning kan väntas framlägga
sitt förslag eventuellt redan i år. Att under
dessa förhållanden påyrka en ny
utredning kan jag för min del inte finna
erforderligt. Jag fick inte riktigt
klart för mig vad herr Niklasson i det
fallet menade; det föreföll mig som om
han närmast frånträdde det reservationsvis
framställda yrkandet om utredning.

Nu kan man nog säga, att en viss sänkning
av repartitionstalet är befogad.
Att däremot sänka det till tre finner jag
inte tillrådligt, innan man har tillgång
till det material som kan behövas för att
bedöma verkningarna av en så kraftig
sänkning. En sänkning exempelvis till
fyra synes mig i stiillet vara en sådan

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

försiktig och måttfull åtgärd, som det
föreföll mig att herr Niklasson var inne
på att man borde kunna genomföra. En
sådan sänkning skulle betyda att den stora
gruppen av i regel löntagare och andra,
som ha egnahem särskilt kring de
större städerna, skulle få en viss lättnad
i sin fastighetsbeskattning, samtidigt
som en sådan sänkning icke skulle på
något sätt innebära en katastrof ur kommunernas
synpunkt.

Med denna korta motivering ber jag,
lierr talman, att få yrka bifall till den
med III) betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det är
uppenbart att fastighetsskatten har vissa
brister; en fastighetsägare kan exempelvis
ha så små inkomster, att han inte
helt kan utnyttja t. ex. ortsavdraget.
Fastighetsskatten är med andra ord inte
någon i alla avseenden förtjänstfull beskattningsform,
och den saken har man
ju haft på känn sedan mycket lång tid
tillbaka. Dessa problem har varit föremål
för utredning vid olika tillfällen,
och senast för ett tiotal år sedan avlämnades
ett par stora betänkanden rörande
fastighetsbeskattningen, något som
tydligt vittnar om att man på det området
måste försöka komma fram till en
annan tingens ordning.

Å andra sidan har man i alla utredningar
på området stannat inför problemet
om kommunernas möjligheter att
under nedgångsperioder täcka sitl behov
av skatteintäkter. De olika utredningarna
har föreslagit åtgärder av skiftande
art. 1942 års kommitté ville t. ex.
ha en objektbeskattning å fastighet, visserligen
med ett lägre procenttal än de
nuvarande 5 procenten, men dock i den
formen att skatten skulle träffa allt slags
fastighet, oavsett vilken inkomst som var
knuten till fastigheten. Det skulle säkerligen
bli en mycket hårdare beskattning
av fastigheterna, om detta skulle tilllämpas
i dagens läge.

Man ser här, hur detta liksom de flesta
problem har åtskilliga sidor. Att utan
annan motivering än att det råder allmän
olust med den nuvarande fastighetsbeskattningen
ge sig in på att sänka

repartitionstalet eller ta bort fastighetsbeskattningen
helt utan att ha övervägt
vilka andra åtgärder, som kan vidtagas
i stället, tycker jag inte kan vara tillrådligt
för riksdagen. I bondeförbundsmotionen
har dessa risker mycket villigt
erkänts, och det är väl detta ansvar inför
kommunerna, som föranlett bondeförbundet
att nöja sig med en framställning
om att fastighetsskatten i sin nuvarande
utformning måtte bli föremål
för skyndsam utredning.

För att belysa de kommunala riskerna
på detta område skall jag bara nämna
några exempel. Det har inom utskottet
upplysts att de stora godsen ganska ofta
inte haft någon annan beskattning än
fastighetsbeskattningen. Detta har påvisats
vara fallet i Skåne och också i Östergötland,
och dessa stora värden inom
en kommun skulle genom ett avskaffande
av fastighetsbeskattningen kanske
helt undandragas ett deltagande i kommunens
utgifter; i varje fall skulle det
innebära ett minskat deltagande jämfört
med nuvarande förhållanden. Och vad
skulle detta betyda? Det skulle naturligtvis
betyda att det inom sådana kommuner,
där sådana gods ligger, skulle bli en
övervältring på de jordbrukare, som får
betala skatt för sina inkomster utöver
fastighetsbeskattningen och som alltså
skulle komma att få vidkännas denna
skatteövervältring från godsen — det är
det stora flertalet jordbrukare, som befinner
sig i detta läge, för att nu inte tala
om löntagarna, som också skulle bli föremål
för en sådan övervältring.

Vidare har här nämnts av bondeförbundets
talesman, herr Niklasson, att på
sina håll här i landet har bolagen stora
domäner, vilkas värde genom ett avskaffande
av fastighetsbeskattningen skulle
undandragas praktiskt taget allt deltagande
i kommunens utgifter. Det finns
betydande kraftverksanläggningar, som
också skulle kunna helt eller i mycket
stor utsträckning försvinna såsom skatteobjekt
i detta sammanhang. När statsrevisorerna
för något år sedan gjorde en
resa i Jämtland och Härjedalen, klagades
allmänt från dessa kommuners sida
över att det var väldiga anläggningar

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

för respektive kraftverk, som inte nämnvärt
deltog i den kommunala beskattningen.
Då hade ännu inte spritt sig
uppe i Jämtland och Härjedalen, att
riksdagen på våren fattat beslut, varigenom
dessa kraftverksbolag blev ålagda
att underkasta sig beskattning för de
regleringsarbeten och annat som de gjort
uppe i skogskommunerna. Dessa kommuner
med en ganska fattig skogsbondebefolkning
erkände, att detta beslut var
ett av dem utomordentligt efterlängtat
stöd, när det gällde att få medel till att
bestrida de ofta mycket höga kommunala
utgifterna. Jag tror, att kammaren
bör betänka sig flera gånger, innan den
här omedelbart vidtar någon åtgärd,
varigenom man sänker detta repartitionstal
eller åsyftar beskattningens slopande
utan att ha klargjort alla verkningarna
av fastighetsbeskattningen i nuvarande
läge och klargjort alla verkningarna
av de nya förhållanden, som genom
ett sådant beslut skulle inträda.

Jag vill erinra om att detsamma också
kan gälla för städerna. Inom utskottet
nämndes, att i Trollhättan hade statens
kraftverk ett fastighetsvärde på enligt
vad som uppgavs 100 miljoner kronor.
Kammarens ledamöter förstår säkerligen,
vad det skulle betyda för hela den
stora massan av löntagare i Trollhättan
— tjänstemän, arbetare och andra — om
skatten på detta fastighetsvärde skulle
försvinna eller minskas genom att man
sänkte repartitionstalet från 5 procent
till 3 procent. Vilken övervältring skulle
inte detta bli från företaget på löntagarna!
Detsamma är uppenbarligen fallet
överallt, där stora företags och industriers
fastighetsvärden bidrar med en rätt
stor andel av den kommunala beskattningen.
Jag tror, mina damer och herrar,
att vi får allvarligt betänka vilka följder
det kunde föra med sig, om riksdagen
nu utan verkställd utredning sänkte
repartitionstalet.

Det säges dock, att man ändå bör inskrida
i nuvarande läge. I någon av motionerna
har det räknats med att det
kommer att ske en höjning vid fastighetstaxeringen
med omkring 00 procent
.lag vill då erinra om alt det under årens

lopp skett en ständigt pågående övervältring
av skatten ifrån fastighetsägare
på andra grupper. I landsbygdskommunerna
utgjorde år 1929 — året efter det
att den kommunala skattereformen genomförts
— skatten på jordbruksfastigheterna
cirka 22 procent av skatteunderlaget.
Denna siffra har år 1950 gått
ned till exakt uträknat 6,1 procent. Det
har alltså under alla dessa år skett en
ständigt pågående övervältring av skatten,
speciellt på löntagarna. I städerna
har det förhållit sig på liknande sätt. År
1934 representerade fastighetsbeskattningen
omkring 19 procent av den kommunala
beskattningen. Dess andel har
nu nedgått till 8,2 procent, givetvis på
det sättet att denna skatt övervältrats på
andra grupper, så att den kommunala inkomstskatten,
som då utgjorde 81 procent
av skatteunderlaget, nu har höjts
till över 90 procent. Detta är en fråga
för städerna och för landsbygdskommunerna
av den betydelse, att riksdagen
noga bör överväga konsekvenserna och
förutsätta omsorgsfulla undersökningar,
innan den fattar beslut i denna fråga.

Man säger att i nuvarande läge tillkommer
höjningar vid den allmänna fastighetstaxeringen.
De siffror jag här
nämnt för inkomsttaxeringen avser taxeringsåret
1950 — de gäller alltså 1949 års
inkomst — sedan har vi 1950 års inkomst,
1951 års inkomst och den höjda inkomsten
under 1952. Under dessa år måste
jordbruksfastigheternas andel i skatteunderlaget
ha sjunkit från 6 procent till,
jag skulle gissa 5 procent eller någonting
dylikt. Samtidigt har den kommunala
inkomstskatten sannolikt ökat sin andel
i skatteunderlaget från 88 procent på
landsbygden till något över 90 procent.
Det är utvecklingen på detta område.
Vad skulle nu denna höjning av taxeringsvärdet
på 00 procent betyda, om
den slog igenom över hela linjen? Det
skulle antagligen innebära ett återställande
till 1949 års läge, eller möjligen
1948 års. Jordbruksfastigheterna skulle
dock ha inhöstat hela den skatteminskning
som ryms inom sänkningen från
22 till något över 0 procent av skatteunderlaget.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

Utskottet har här velat avstyrka att
repartitionstalet, såsom högerns representanter
och två folkpartister vill, sänkes
omedelbart till 3 procent. Utskottet
vill avstyrka att repartitionstalet, liksom
två folkpartister önskar, sänkes till 4
procent, utskottet vill avstyrka att man
skriver som bondeförbundet föreslår, att
vilket resultat utredningen än leder till,
skall repartitionstalet sedermera sänkas
till minst 3 procent. Utskottet vill i stället
att verkningarna av fastighetsbeskattningen
i nuvarande ögonblick mycket
noggrant kartlägges, så att vi vet vad vi
ger oss in på, och vidare bör förebringas
ett ännu mer aktuellt utredningsmaterial
än det som kommunalskattekommittén
hade såsom underlag, när den avlämnade
sitt betänkande 1942 — jag tror att deras
underlag var från 1936. Utskottet säger,
att eftersom det finns en kommitté,
som har till en av sina främsta uppgifter
att syssla med fastighetsbeskattningen,
bör den först komma med sitt förslag,
men utskottet begär att kommittén
påskyndar sitt arbete, så att frågan snarast
kan lösas och så att alla de synpunkter,
som är framförda av motionärerna,
kan prövas och omprövas.

Herr förste vice talman! Jag kan inte
annat än finna det vara i god överensstämmelse
med gammal praxis att riksdagen
på denna punkt visserligen påskyndar
utredningen men icke fattar något
beslut, då någon klargörande utredning
icke föreligger.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
I samband med framläggandet av
de förslag rörande taxeringsvärdena,
som nu framlagts av beredningsnämnderna
på landet, har man ifrån statsmakternas
sida utgått ifrån att en höjning
kommer att ske med omkring 60
procent på det gamla taxeringsvärdet.
På flera områden, särskilt när det gäller
skogsområden, blir det en höjning upp
till 120 procent på det gamla beskattningsvärdet.
Dessa höjningar kunna kanske
sägas vara motiverade av den för -

sämring av penningvärdet, som skett
under en följd av år, varför på den
punkten kanske inte är så mycket att
säga.

När det gäller beskattningen förhåller
det sig ju inte på det sätt, som herr Sjödahl
här vill påstå, nämligen att fastighetsägarna
alltid vältrat över bördan på
arbetarna och andra löntagare. Jag anser
det vara ett djärvt uttryck av herr
Sjödahl. Och när herr Sjödahl här säger
att man måste avvakta resultatet av pågående
utredning, skulle jag vilja säga
ett par ord på denna punkt.

Redan i höstas vidtog finansministern
på grund av de väntade höjningarna av
taxeringsvärdet åtgärder, för att dessa
höjda taxeringsvärden inte skulle medföra
några förmåner för vederbörande.
Det har alltid förhållit sig på det sättet
att taxeringsvärdena utgjort grundvalen
för belåning av de olika fastigheterna
hos penninginrättningar, men nu har regeringen
genom överenskommelser med
penninginrättningarna stoppat även detta.
Under sådana förhållanden tycker
jag att man också från regeringens sida
skulle ha varit angelägen att vidtaga åtgärder
gentemot en höjd beskattning.
Om man sänker repartitionstalet, medför
inte detta att kommunerna få lägre skatt,
ty de få alltjämt lika hög skatt tack vare
de höjda taxeringsvärdena.

Jag skall gärna böja mig inför herr
Sjödahls synpunkt, att man måste utreda
frågan. Det ha vi också påpekat i
vår reservation, där vi framhålla att man
skyndsamt bör rätta till förhållandena.
Men när det gäller beskattningen på
grundval av de höjda taxeringsvärdena,
anser jag för min del att man inte kan
belasta fastighetsägarna med nuvarande
fem procent på hela det höjda taxeringsvärdet,
utan man bör reducera denna
beskattning så att den motsvarar vad
som har utgått förut.

Herr Sjödahl nämnde också att för nio
år sedan framlades två digra luntor om
beskattningen på detta område, och ny
är en ny utredning i gång. Jag bara vill
uttala den förhoppningen, herr talman,
att det inte dröjer nio år, innan den nja
utredningen är färdig. Jag hoppas att

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

förslaget snarast möjligt skall kunna läggas
fram på riksdagens bord, så att vi
kunna se vilka verkningar beskattningen
får.

Det är även andra beskattningar som
komina att påverkas av de höjda taxeringsvärdena.
Det är därför inte slut i
ock med dagens debatt om sänkning av
repartitionstalet, utan vi få tillfälle att
återkomma vid en senare tidpunkt.

Jag skall, herr talman, be att med dessa
ord få yrka bifall till den av mig
m. fl. vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr VELANDElt: Herr talman! Det
har i debatten förekommit antydningar
om att högerreservationen skulle innebära
att man föregriper den pågående
utredningen. Såsom jag i mitt första anförande
försökte framhålla, är det inte
fråga om något föregripande av den utredningen,
utan reservationens förslag
innefattar ett provisorium, innebärande
att man inte, på grund av den utveckling
som ägt rum under de allra sista
åren samt höjningen av taxeringsvärdena,
försätter sig i ett läge, där fastighetsskatten
får en väsentligt ökad tyngd.

Högermotionärerna och högerreservanterna
ha stannat för ett repartitionstal
av 3. Är det någon som tror, att det är
en äventyrlig ståndpunkt? Jag vill påpeka,
att kommunalskatteberedningens
betänkande, som framlades redan år
1942, upptog i fråga om fastighetsbeskattningen
ett förslag — det omfattades
av beredningens majoritet om en fristående
objektskatt med repartitionstalet
2,5. Detta repartitionstal ansågs av kommunalskatteberedningen
med stöd av
verkställda utredningar vara fullt tillräckligt
redan i dåvarande läge. Antydningar
ha gjorts av ledamöter i beredningen
att inte ens detta repartitionstal,
2,5, var motiverat, utan att man skulle
ha kunnat stanna vid ett lägre. Jag
tycker, att mot en sådan bakgrund måste
påståendena, att man nu går för långt,
då man vill sänka repartitionstalet till
3, väsentligen hänga i luften.

Jag måste vidare säga, att den huvud -

argumentering, som här föres gentemot
högerförslaget, åtminstone för mig framstår
såsom mycket överraskande. Från
bondeförbundshåll och från herr Sjödahls
sida har det framhållits, att det är
nödvändigt att fastighetsbeskattningen
bibehålies med hänsyn till det läge,
kommunerna komma att försättas i
vid en lågkonjunktur. En lågkonjunktur
går naturligtvis som regel ut över
alla inkomsttagare och över alla beskattningsföremål
i samhället. Är det
då någon, som kan anse, att det ligger
rim och reson i att säga, att i en lågkonjunktur,
då man förutsätter att skatteunderlaget
kommer att väsentligen
nedgå mycket, skola fastighetsägarna,
som också drabbas av denna lågkonjunktur,
prestera täckningen av kommunernas
utgiftsbehov? Det kan inte vara någon
som helst mening i att antyda sådana
aspekter, ty för det första finns
det inte någon möjlighet för fastigheterna
eller dessas ägare att prestera det
skatteunderlag, som kommer att krävas
därför, och för det andra måste en sådan
prestation, om den vore möjlig, innefatta
höjden av orättvisa.

Herr Sjödahl åberopade ett visst statistiskt
material och ansåg sig måhända
ha bevisat något med det. Jag kan inte
tolka detta statistiska material annorledes
än som ett bestämt stöd för den
ståndpunkt, som kommer till uttryck i
högerreservationen. Herr Sjödahl påpekar,
att fastigheternas andel i det kommunala
skatteunderlaget undan för undan
nedgått så och så långt. Det är alldeles
riktigt att det utvecklats på det
sättet. Men vad betyder det? Jo, det betyder,
att inkomstutvecklingen, när det
gäller andra förvärvskällor, bär stegrats
i rasande fart i förhållande till samma
utveckling i fråga om fastigheterna. Följaktligen
har man att finna orsaken till
minskningen i fastigheternas relativa andel
i det kommunala skatteunderlaget
just i denna omständighet, men samtidigt
är det dock så, att även värdet av
fastigheterna såsom grundande kommunalt
skatteunderlag inte har minskat utan
jämväl ökat undan för undan. Vidare
bär den kommunala utdebiteringen ef -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

ter hand ökat, och följaktligen ligger saken
så till, att vad herr Sjödahl här
sökte uppvisa inte kan utgöra någon motivering
för att man bör bibehålla fastighetsbeskattningen
såsom en reserv för
att hjälpa kommunerna i ett besvärande
ekonomiskt läge.

Skall man förresten inte vara en smula
försiktig, när man talar om detta besvärande
ekonomiska läge, som enligt
vad man antyder kan inträda? Man tror
dock på utvecklingen åtminstone så, att
man inte förutsätter, att underlaget för
kommunernas möjligheter vid en effektiv
och sund hushållning skall undergå
sådana katastrofala förskjutningar som
man här har i tankarna.

Herr Sjödahl var inne på en del ting,
som man väl ändå får betrakta som mycket
periferiska. Han talade om de stora
godsen i Skåne och i Östergötland och
om bolagens fastighetsdomäner, och han
åsyftade väl också storskogsbruken över
huvud taget.

När det gäller ägarna av dessa gods
och andra betvivlar jag, att det ligger till
på det sätt, som herr Sjödahl antydde,
men jag lämnar den saken därhän. Om
emellertid deras inkomstförhållanden
äro sådana, att deras bidrag till det kommunala
skatteunderlaget blir blygsamt,
betyder det, att lönsamheten är så dålig,
att det inte framkommer något netto
eller endast det obetydliga netto, som
herr Sjödahl tog sikte på. Det kan emellertid
inte vara något skäl för att man
skall bibehålla fastighetsskatten för att
med detta konstruerade underlag som
utgångspunkt tvinga människor att betala
en skatt, som inte korresponderar
mot någon verklig inkomst. Jag tycker,
att den saken är uppenbar. Man får inte
heller säga, att dessa storgods och bolag
och större skogsägare, i den mån deras
verksamhet lämnar ett blygsamt netto,
vilket väl inte är fallet för närvarande,
inte bidra till den kommunala verksamheten;
de sysselsätta väl i alla fall
en mängd människor, vilkas inkomster
bilda skatteunderlag. Om intäkten från
deras verksamhet bildar skatteunderlag
via de arbetande eller anställda eller direkt
genom beskattning av dem själva,

spelar väl inte någon nämnvärd roll, eftersom
kommunalskatten är proportionell.

Jag skall inte fortsätta denna polemik
i vidare mån än att jag i anslutning till
herr Niklassons anförande vill fästa
uppmärksamheten på ett uttalande i
bondeförbundets motion nr 134 i andra
kammaren. Där talas det om, något som
för resten även herr Sjödahl var inne på,
att fastigheternas ägare under vissa förhållanden
komma att befrias från skyldighet
att erlägga skatt till kommuner,
där fastigheterna äro belägna. Det sägs
därom i motionen: »Detta skulle kunna
inträffa exempelvis i en skogskommun,
om ägarna under vissa år kunna underlåta
att göra några uttag ur skogen eller
under en lågkonjunktur debitera de uttagna
skogsprodukterna så lågt, att ingen
nämnvärd inkomst kommer att redovisas
inom de kommuner, där fastigheterna
äro belägna. Liknande förhållanden
kunna också uppstå när det gäller
industriföretag inom en kommun, vars
ägare är mantalsskriven på annan ort.»

De, som röra sig med sådana argument,
höra söka uppvisa hur det går till, när det
av dem skildrade läget inträffar. Om någon
avverkar skog — han må vara mantalsskriven
på fastigheten eller inte —
och om det gäller ett företag eller en fysisk
person, som bedriver rörelse inom
kommunen, går väl i alla fall skatten till
kommunen, där fastigheten finns resp.
verksamheten utövas. Vad menar man
för resten med den möjlighet, som antydes
i motionen, att man debiterar de uttagna
skogsprodukterna så lågt, att ingen
nämnvärd inkomst kommer att redovisas,
där fastigheterna äro belägna?
Jag förstår ingenting av detta!

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Velander sade, att kommunalskatteberedningen
på sin tid föreslog
en objektskatt på fastigheter av 2,5
procent, och det är alldeles riktigt. Då
menade han, att eftersom den föreslagit
2,5 procent, kunde det ju vara rätt rimligt,
att man nu ginge med på 3 procent,
ty man komme ju ändå inte ned till 2,5

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

procent. Men härvidlag är att komma
ihåg, att vad kommunalskatteberedningen
föreslog var en objektskatt på 2,5
procent, som alltid skulle utgå. Fastighetsinkomsten
skulle alltså beskattas
fullständigt, och vid sidan därav skulle
utgå en objektskatt på 2,5 procent. Jag
tror Sveriges bönder skulle be Gud bevara
sig från att vi i nuvarande läge
skulle antaga det förslaget.

Vidare nämnde herr Velander, att det
är olämpligt att ha fastighetsskatten med
alla dess olägenheter som reserv. Jag är
fullt på det klara med dessa olägenheter.
Jag vill en reformering av fastighetsskatten,
eventuellt ett avskaffande, men detta
bör anstå, tills man på annat sätt hjälper
kommunerna genom en åtgärd —- vilken,
det vet vi inte i dag.

Det var ytterligare en del saker om
bolagens inkomster, som herr Velander
inte förstod. Jämtlands och Härjedalens
skogsbönder kommer däremot att begripa,
om man befriar bolagen i Sundsvall
från skatt och i stället vräker över den
på dem.

Herr NIKLASSON (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av herr
Velanders anmärkningar till motionen
nr 134 i andra kammaren vill jag bara
säga, att givetvis få de, som nu avverka
skog, betala skatt för det år, då avverkningen
sker, men det kan komma flera år
emellan, då det icke blir någon avverkning,
och för dessa år blir det inte heller
någon inkomst. Detta kan göra en
ganska stor skillnad. Det år, då det är
en större avverkning, kanske det blir
stora inkomster på skogarna; då får
kommunen pengar och debiteringen blir
mindre, men de år, då det inte är någon
avverkning, kommer givetvis skatteunderlaget
att sjunka väsentligt, och då
måste ju bristen tagas ut av de andra
skattebetalarna.

Vad sedan beträffar att debiteringen
av skogsprodukterna kan medföra vissa
förändringar i beskattningen, är det väl
klart, att om ett företag äger skogar för
att förse sin industri med virke, debiteringen
av skogsprodukterna kan inverka

4 Första kammarens protokotl 19.ri2. Nr S.

på om det blir större inkomst på skogen
eller om det blir större inkomst för
företaget. Det är väl tämligen självklart,
att så blir förhållandet. Hur förhållandena
komma att verka i detalj, är naturligtvis
svårare att säga, så länge vi ha
detta garantiskattesystem; verkningarna
visa sig först då vi taga bort fastighetsskatten,
om vi icke sätta något annat i
stället.

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Niklassons anförande
innebär knappast något bemötande av
vad jag yttrat. Herr Niklasson talade om
att vissa år är det inga inkomster från
skogarna. Då svarar jag, att sådana år,
då det inte är några inkomster, skall det
inte heller betalas någon skatt.

Då herr Niklasson talar om låg debitering
av skogsprodukter, måste jag
erinra om, att när det gäller beskattningen
bestämmes icke »någon debitering»
av bolagen, utan då har man objektiva
grunder för bedömningen.

Vad herr Sjödahl yttrade då han var
inne på att kommunalskatteberedningens
majoritet föreslagit en fristående objektskatt
med ett repartitionstal av 2,5, innebär
inte någon erinran, som träffar
mig, ty när jag berörde den frågan, gälldet
den garanti, man tidigare hade utgått
ifrån att kommunerna skulle beredas
under en allmän lågkonjunktur.
Kommunalskatteberedningen räknade
med att en fristående objektskatt med
ett repartitionstal av 2,5 skulle vara det
maximum, varmed man kunde belasta
fastigheterna, respektive fastighetsägarna.
Den garanti, som det här talas om
att fastighetsägarna skola prestera under
en lågkonjunktur, låg följaktligen inom
ramen av detta repartitionstal, 2,5. Under
en allmän depression, då kanske
ingen har nämnvärda inkomster, skall
man väl inte utgå ifrån att fastighetsägarna
— i varje fall inte i Jämtland och
Härjedalen, som herr Sjödahl älskade att
tala om — ha någon till kommunal inkomstskatt
beskattningsbar inkomst efter
de betydande ortsavdrag, skuldränteavdrag
m. in., som man har alt räkna
med.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. den kommunala fastighetsbeskattningen.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
man! Jag förstår inte, hur herr Velander
kan komma undan det faktum, att kommunalskatteberedningen
föreslog en
objektskatt på 2,5 procent, som skulle utgå
utöver beskattningen av all inkomst
av fastighet. Det var väl ett helt annat
läge än nu, då det bara är fråga om en
garantibeskattning, och det förslaget
innebar väl en mycket hårdare beskattning
av fastighetsägarna än ett bibehållande
av nuvarande system.

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Ja, det skulle vara ett helt
annat läge för närvarande, då fastighetsägarna
ha så betydande inkomster, att
de räcka till täckning av ortsavdrag,
skuldränteavdrag och procentavdrag.
Just nu skulle denna fristående objektskatt
därför innebära en ökad belastning
för fastighetsägarna, men under en
lågkonjunktur, då man inte kan förutsätta,
att det skall bli några nämnvärda
inkomster för fastighetsägarna, blir det
ingen ökad belastning för dessa utöver
vad man skulle ha att räkna med vid en
garantiskatt med ett motsvarande repartitionstal,
än mindre med ett repartitionstal
av 5.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag förstår fortfarande inte herr
Velander. Det är ju just för att under en
lågkonjunktur hjälpa strandsatta kommuner,
som man vill antingen bibehålla
garantiskatten eller ersätta den med en
objektskatt, som enligt kommunalskatteberedningens
förslag skulle utgå efter 2,5
procent.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, till
vilken han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i avseende
på det nu ifrågavarande betänkandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Veländer,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; samt
3ro), av herr Spetz, att kammaren skulle

godkänna det förslag, som innehölles i
den av honom och herr Sjölin vid betänkandet
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders yrkande.

Herr Spetz äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 12 antager bifall
till herr Velanders yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Spetz’ yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 12,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Velander m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 29.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle
godkänna den motivering, som förordats
i den av herr Gustaf Elofsson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr 12
godkänner utskottets yttrande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som förordats i den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa
brottmål.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 21 december 1951 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 22, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål.

Det i propositionen framlagda lagförslaget
avsåg att bereda vidgade möjligheter
att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning
angående spioneri, sabotage
och vissa andra mot rikets säkerhet
riktade brott. Förslaget hade utformats
såsom tilläggs- och undantagsbestämmelser
till rättegångsbalken, vars
regler blevo tillämpliga i den mån särbestämmelser
ej meddelades. Innebörden
av förslaget var i huvudsak, att möjlighet
gavs till viss förlängning av anhållningstiden
samt att på vissa punkter
en komplettering gjordes av bestämmelserna
i 27 kap. rättegångsbalken rörande
beslag och telefonavlyssning. Tilllämpningen
av de i lagen meddelade
särskilda tvångsmedelsbestämmelserna
skulle i den mån den handhades av polis-
och åklagarmyndigheterna vara underkastad
domstolskontroll. Lagens giltighetstid
hade begränsats till den 30
juni 1953.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma inom riksdagen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 365 av herr Holmbuck och

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

inom andra kammaren:

nr 397 av herrar Håckner och Larsson
i Stockholm.

nr 463 av herr Ståhl samt
nr 481 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar

böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för sill
del antaga under punkten infört förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål;

B) att motionerna 1:365 samt 11:397,
463 och 481 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål var 2 § så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Utan hinder av vad i 24 kap. 12 § rättegångsbalken
stadgas om den tid, inom
vilken häktningsframställning sist skall
avlåtas, må för den ytterligare utredning
av häktningsfrågan, som finnes
oundgängligen erforderlig, med framställningen
anstå sist till trettionde dagen
efter den, då beslut om anhållande
meddelades eller då den anhållne enligt
8 § nämnda kap. inställdes till förhör.

(i utskottets förslag:)

På begäran av anhållningsmyndigheten
äger justitiekanslern medgiva förlängning
av den tid, inom vilken enligt
24 kap. 12 § rättegångsbalken häktningsframställning
senast skall avlåtas, med
högst tio dagar. Begäran därom skall
med angivande av skälen göras inom
den i nämnda lagrum föreskrivna tiden.
Har anstånd medgivits och finnes fortsatt
utredning oundgängligen erforderlig,
må justitiekanslern på begäran, som göres
före anståndstidens utgång, meddela
ytterligare förlängning med högst femton
dagar.

Göres ej häktningsframställning inom
tid som för varje fall är föreskriven eller,
därest begäran om förlängning ej bifallits,
senast dagen efter den då anhållningsmyndigheten
mottog meddelande
därom, skall den anhållne omedelbart
frigivas.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fru Sjöström-Bengtsson.
herr Göransson och fru Gärde Widemar
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan,

A) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för sin
del antaga i reservationen infört förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål;

B) att motionerna I: 365 och II: 397,
i den mån de icke kunde anses besvara -

de genom vad under A) hemställts, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

C) att motionerna II: 463 och 481
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt en annan reservation hade herr
Branting anslutit sig till den av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. avgivna reservationen
utom såvitt framgick av ett av
honom avgivet yttrande, vilket utmynnade
i en hemställan, att riksdagen måtte
antaga i reservationen infört förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

Det i fru Sjöström-Bengtssons ni. fl.
reservation förordade lagförslaget skilde
sig från utskottets lagförslag allenast
därutinnan, att 2 § avfattats sålunda:

Göres ej häktningsframställning inom
tid som för varje fall är föreskriven
eller, därest begäran om förlängning ej
bifallits, senast dagen efter den då anhållningsmyndigheten
mottog meddelande
därom, skall den anhållne omedelbart
frigivas.

I stället för den i 24 kap. 15 § första
stycket rättegångsbalken stadgade tid av
fyra dagar gälle en tid av åtta dagar.

I det i lierr Brantings reservation
framlagda lagförslaget var 1 § så lydande: Vid

krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen med riksdagens samtycke
förordna, att vad i 2—8 §§ stadgas
skall äga tillämpning.

I övrigt var berörda lagförslag, frånsett
paragrafernas nummerbeteckning,
likalydande med det av fru SjöströmBengtsson
m. fl. förordade lagförslaget,
dock att till promulgationsbestämmelsen
fogats ett tillägg av följande lydelse:

Förordnande som i 1 § sägs skall ej
gälla längre än lagen äger giltighet.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr AHLKVIST: Herr talman! I avseende
å föredragningen av första lagutskottets
utlåtande nr G får jag hemställa,
att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages det av utskottet
framställda lagförslaget paragrafvis
med promulgationsbestämmelse, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets hem -

ställan föredrages; att vid behandlingen
av den paragraf, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet; samt att lagtext ej må
behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets lagförslag.

1 §■

Herr BRANTING: Herr talman! Mina
damer och herrar! Man skulle kunna förstå,
om kammaren i föreliggande ärende
vore en smula rådvill. Saken har utvecklat
sig på följande sätt. Först kommer
herr justitieministern med sin proposition,
föranledd av tidsläget och den ökade
spänningen i det utrikespolitiska läget,
och lägger där fram ett lagförslag
om tvångsmedel i vissa brottmål. Där
föreslår Kungl. Maj:t en ordning, som på
viktiga punkter i viss mån innebär ett
frångående av reglerna och principerna
i rättegångsbalken, vilka på sin tid har
meddelats till skydd för rättssäkerheten.
Vi skall nu, menar justitieministern, nödgas
gå tillbaka — inte fullt ut men i alla
fall ett stycke på väg — till det system,
som rådde under kriget, med rätt för polis-
och åklagarmakt att, när misstanke
föreligger för brott mot rikets säkerhet,
anhålla misstänkta personer och låta dem
sitta anhållna under en ganska avsevärd
tid — 30 dagar -— utan att de ställas inför
domstol, samt dessutom med bestämmelser
om utvidgade regler för telefonavlyssning
och postkontroll. När detta
tyvärr måste ske nu, säger justitieministern
samt ett flertal remissinstanser, är
det angeläget att polis- och åklagarmyndigheterna
underkastas en tillfredsställande
kontroll, och vid valet av kontrollorgan
har departementschefen funnit angeläget
att i alla fall så nära som möjligt
ansluta sig till rättegångsbalkens regler,
enligt vilka det är rätten, som handhar
kontrollen av de straffprocessuella
tvångsmedlen. Han yttrar: »Härigenom
vinns de säkraste garantierna för att

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

rättssäkerheten verkligen blir tillgodosedd
vid kontrollen.» Detta är alltså justitieministerns
ståndpunkt, och i principfrågan
beträffande kontrollmedlet är
jag alldeles ense.

Så kommer propositionen till stånd,
men den blir utsatt för en svår kritik i
lagrådet. Det är, kan man säga, andra
etappen i sakens utveckling. Lagrådet ansluter
sig förvisso helt till justitieministerns
grunduppfattning, att rätten skall
vara kontrollorgan, men upptäcker vid
granskningen av propositionen att propositionen
dock icke kan tillstyrkas,
nämligen i den del, som rör frågan om
på vilket sätt rätten skall fungera som
kontrollinstans. Lagrådet framhåller »att
den prövning, som rätten enligt förslaget
har att företaga beträffande ett anhållande,
i själva verket är av helt annat
slag, än den som äger rum enligt rättegångsbalken».
Och varför det? Jo, framhåller
lagrådet, därför att rättens kontroll
av ett anhållande enligt förslaget
skall komma till stånd utan någon »förhandling»,
d. v. s. utan att den anhållne
själv eller hans advokat skall höras av
rätten, såsom nu enligt rättegångsbalken
sker, när åklagaren inför rätten begär att
någon skall häktas. Varken den anhållne
eller hans biträde får tillfälle att framlägga
sina synpunkter inför rätten.

Vad är nu detta för rättslig kontroll?
Lagrådet yttrar, med allt fog enligt min
mening, på s. 55 i propositionen: »Ur
rättssäkerhetssynpunkt syns en kontroll
i sådana former vara av föga värde, och
dess överensstämmelse med rättegångsbalken
är allenast skenbar.» Detta är ju
skarpa ord av justitieråden Strandberg
och Ekberg jämte regeringsrådet Björkholm.
Riksdagen har alla skäl att lägga
dessa ord på hjärtat.

Lagrådet tillägger: »För att en effektiv
kontroll med tillgodoseende av rättssäkerhetens
krav skall kunna utövas från
rättens sida, torde det vara ofrånkomligt,
att förhandling obligatoriskt äger rum
inför rätten.»

Efter att på goda grunder ha förkastat
tanken på en administrativ i stället för
en rättslig kontroll slutar lagrådet med
att föreslå ett slags kompromiss: de nu -

varande reglerna i rättegångsbalken bibehålies,
men den s. k. anhållningstiden,
som enligt propositionen skulle vara 30
dagar, minskas till 15 och en viss ifrågakommande
uppskovstid ökas från fyra
till åtta dagar. Detta är alltså andra etappen
i ärendets utveckling.

Men så kommer första lagutskottet
med någonting alldeles nytt. Utskottsmajoriteten
följer en tredje linje och förkastar
både Kungl. Maj:ts proposition,
lagrådets anvisningar och rättegångsbalkens
huvudregler, att rätten skall vara
kontrollorgan över polis- och åklagarmakt.
Utskottet sopar utan betänkande
undan den grundläggande princip,
som — jag antar det — vid lagens framläggande
av Kungl. Maj:t ansetts som en
sköld och ett värn mot alla anmärkningar
om bristande hänsyn till rättssäkerheten.
Utskottet återgår i princip till
systemet i 1940 års tvångsmedelslag, då,
som vi minns, viss kontroll utövades
av justitiekanslern, alltså av ett centralt
administrativt organ i stället för av rätten,
givetvis utan någon som helst förhandling.
Därmed har riksdagen alltså
fått ett tredje alternativ att reflektera på.

Jag vågar använda så starka ord som
att påstå att vad som sålunda föreslagits
av utskottet strider mot vad som
brukar kallas västerländsk rättsuppfattning,
en uppfattning, som också har uttryckligen
kodifierats, nämligen i deklarationen
om de mänskliga rättigheterna,
vilken nyligen blivit gillad av
svenska riksdagen och som går ut på,
att den som berövats sin frihet skall
äga rätt att oförtövat få frihetsberövande!
prövat av en domare eller en med
domsrätt beklädd ämbetsman.

Jag kan i dag också erinra om strafflagsberedningens
nyligen avgivna yttrande
till första lagutskottet, vilket just
berör de s. k. »administrativa frihetsberövandena»
av olika slag.

Vi har så en fjärde ståndpunkt, företrädd
av reservanterna i lagutskottet,
fru Sjöström-Bengtsson, herr Göransson
och fru Gärde-Widemar, till vilka jag
partiellt ansluter mig. Jag hoppas att
denna linje kommer att närmare utvecklas
av någon av de nämnda reservan -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

terna. Jag inskränker mig till att säga,
att denna reservation utgör en kombination
av lagrådets ståndpunkt och utskottets
så till vida som kontrollen skall utövas
under de första 15 dagarna av
J. K. och sedan obligatoriskt av rätten.

Min ståndpunkt i frågan, herr talman,
har emellertid blivit, att som saken nu
ligger till det riktiga beträffande denna
lag, om vilken så stor tveksamhet har
rått, borde vara, att riksdagen nu beslutar
att vila på hanen i fråga om lagens
ikraftträdande och väntar till dess att
man har fått tid att överväga den bästa
konstruktionen och att nu inskränka sig
till att antaga en beredskapslag, så att vi
icke skulle stå alldeles oförberedda, i
fall någonting inträffade, som kunde påkalla
omedelbara åtgärder. Man borde
sålunda icke omedelbart börja tillämpa
en praxis, som ligger utanför den gällande
rättsordningens ram eller utanför
dess råmärken, sådana dessa har angivits
i rättegångsbalken. Det finns, herr
talman, flera skäl för en sådan ståndpunkt.
Först finns det de skäl som jag
nyss har anfört, hela tveksamheten på
denna punkt om kontrollorganet och de
grava anmärkningar, som enligt mitt förmenande
kan anföras gentemot en kontroll
som väsentligen vilar på ett administrativt
organ. Men jag kan inte låta bli att
tillägga, för min del, att jag finner det
vara, om jag så får uttrycka mig, en
smula genant för Sverige om vi nu i frågan
om de polisiära befogenheterna
skulle beträda vägar, som enligt vad
som upplysts inför utskottet ingen annan
vänsterländsk rättsstat tills vidare
har ansett sig kunna beträda.

Man kommer kanske ihåg att den norska
regeringen 1950 lade fram ett förslag
riktat emot de brott, som det bär
gäller, alltså brott mot rikets säkerhet,
förräderi, spioneri och allt dylikt. Detta
lagförslag gick mycket långt. Stortinget
förkastade det, omarbetade lagen grundligt
och slutade med att förordna att lagen
icke skulle träda i kraft omedelbart;
regeringen fick fullmakt att börja tilllämpa
den antagna lagen vid krig eller
överhängande krigsfara, efter stortingets
bifall. I Danmark finns det inte nå -

gon sådan här tvångsmedelslag. Lagutskottet
har erfarit att England inte ens
under krigstidens hårdaste år frångick
de regler beträffande skydd för den individuella
rättssäkerheten, som där gäller
sedan århundraden, med tradition från
Magna Cliarta och Habeas corpus-akten.

Jag tar för givet att det spioneras lika
mycket i andra västeuropeiska länder
som i Sverige och att man där också
har samma möjligheter som här att bedöma
det utrikespolitiska läget. De militära
rustningarna tynger icke dessa stater
mindre hårt än Sverige, och likväl
vill man på dessa håll icke ge avkall på
rättsskyddets och rättssäkerhetens krav!

Jag tror att jag inte utan skäl har i
min reservation anfört, att man utomlands
med intresse följer, hur Sverige
nu kommer att utforma sin lagstiftning
på här ifrågavarande område. Det finns
ju som vi alla vet politiker och förvaltningsmän
i alla länder som så fort läget
är kritiskt ivrar för skärpt lagstiftning,
strängare straff, utvidgade befogenheter
för polismyndigheterna o. s. v. De kommer
att lystra, efter den svenska lagens
ikraftträdande. Men det kommer också,
tror jag, att väcka en viss internationell
uppmärksamhet att svenska regeringen
och riksdagen nu betraktar det utrikespolitiska
läget som så farligt och så hotande,
att vår gamla rättsstat nu anser
stunden vara inne att införa ett slags
rättsligt undantagstillstånd om jag så
får uttrycka mig.

Jag talade nyss om Norge och Danmark.
Jag tror inte heller att Holland
och Belgien har några lagar som här
kan vara jämförbara, men kanske kan
det förväntas att man på olika håll kommer
att ta intryck av vad som här sker
och ta den svenska lagstiftningen till intäkt
för krav på extra tvångsmedelslagstiftning
-—■ varvid alltså Sverige får
tjänsta som föregångsland och modell på
detta område. Det iir en utmärkelse, som
vi enligt min mening icke skall eftersträva.

Jag har tillåtit mig förorda, herr talman,
att vi i alla fall så länge som möjligt
håller fast vid den rättegångsbalk,
varom alla instanser efter långa och

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

grundliga förberedelser enat sig för bara
några år sedan. Men samtidigt finner
jag riktigt att vi också i tid bereder oss
på förhållanden under ett eventuellt,
mer eller mindre katastrofalt läge, så att
vi slipper sådana olyckliga improvisationer
som kom till stånd 1939 och 1940.

Det finns ett gammalt olyckligt ord
som i dessa sammanhang ofta kommer
upp till ytan: »I krig tiger lagarna.» Vill
man med det hara säga, att lagarna under
krig faktiskt ofta blir åsidosatta, så
må det vara ett riktigt konstaterande.
Men jag tror att vi skall akta oss för att
göra denna gamla romerska sats till en
handlingsnorm om hur det bör vara under
krig eller därmed jämförliga förhållanden.
Tvärtom måste man väl under
krig eller liknande förhållanden försöka
upprätthålla lagarna strängare än någonsin,
så att icke med våldets anarkiserande
krafter också förenar sig en samhällsupplösning
genom laglöshet.

Herr talman! Jag har tyvärr ytterligare
ett skäl, ett påtagligt och praktiskt
skäl för min ståndpunkt att icke förorda
till omedelbar tillämpning en lagstiftning
som kan förväntas komma att
medföra en väsentlig förlängning av anhållningstiden.

Jag får kanske först klargöra för dem
av kammarens ärade ledamöter, som inte
har haft anledning att närmare sätta
sig in i terminologien:

Det är ju icke med avseende å frilietsberövandet
någon skillnad mellan
att vara anhållen och att vara häktad,
men det är en mycket stor skillnad i
praktiken. Så till exempel förvaras här
i Stockholm den, som är anhållen av polismyndigheterna
eller åklagarmakten, i
polishusets arrestlokaler på Kungsholmen.
Den som genom rättens beslut har
blivit häktad skall däremot överföras till
fängelselokalerna på Långholmen. Skillnaden
i praktiken är väsentlig, sade jag.
Jag vill inte påstå — i synnerhet icke
efter att i dag ha tagit del av uppgifterna
om den trängsel som råder ute på
Långholmen — att herr Göranssons etablissemang
där ute är något himmelrike
för de häktade. Men man kan gott beskriva
tillvaron för de anhållna i polis -

arresten på Bergsgatan som raka motsatsen.

Det föll sig så att när första lagutskottet
för någon tid sedan granskade justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning
fick utskottet också ta del av hans inspektionsrapport
av den 15 oktober 1951
beträffande polisens arrestlokaler på
Bergsgatan. Jag vill förutskicka, för att
inte något missförstånd skall uppstå, att
dessa lokalers ohyggliga beskaffenhet
naturligtvis icke på något sätt kan lastas
polismyndigheterna. Av JO:s inspektionsrapport
får man emellertid bland
annat veta: På Bergsgatan finns två större
rum, avsedda för fyra personer vartdera
och sexton celler, vardera avsedd
för två personer. Ventilationen i vissa
av dessa celler är, som JO säger, påfallande
dålig, synbarligen till följd av att
fönstren av matt lanterninglas inte kan
öppnas och inte släpper in dagsljus. I
de flesta cellerna förvarades vid inspektionen
två eller flera personer, i de större
rummen förvarades sju resp. tre. En
kriminalkommissarie som JO hörde upplyste:
»Utrymmena för närvarande är
helt otillfredsställande och otillräckliga.
» Det skulle erfordras dubbelt så
många celler och andra förvaringsrum
för att motsvara det behov som förelåg.
I rummen för fyra hade det förekommit
att man haft dubbelt så många anhållna.
Där förvarades om varandra alkoholister,
sinnessjuka och andra oregerliga
element, jämte vanliga misstänkta som
anhållits. Genom att flera personer förvarades
i samma rum kunde det hända
att människor med smittosamma sjukdomar,
såsom tuberkulos, eller med löss
eller skabb sammanfördes med friska.
Dagen före JO:s inspektion hade en tuberkulos
person som förvarades tillsammans
med en frisk fått blodkräkningar
i cellen. Ibland hade det, sade kriminalkommissarien,
bedrivits otukt i dessa
celler, ibland hade hysteriska personer
våldfört sig på sina cellkamrater eller
urinerat på sovande o. s. v. De hygieniska
förhållandena var även för övrigt
helt otillfredsställande. Det fanns inga
direkta möjligheter för desinfektion, inte
heller bad eller dusch. För sådant fall

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

måste de anhållna föras till helt andra
lokaler. Där fanns vidare otillräckliga
toalettutrymmen o. s. v. Allt detta gällde
den manliga avdelningen.

Det förekom också att häktade som
egentligen skulle ha överförts till Långholmen
— det här bör ju intressera herr
Göransson — ändå hölls kvar i polishuset,
därför att det uppgavs att fångarna
på Långholmen kunde kommunicera med
varandra genom knackningar i väggen.
Sålunda satt vid JO:s besök en man kvar
i polisarresten fastän han var häktad sedan
tre veckor tillbaka. Justitieombudsmannen
uttalade själv efter sin inspektion,
att förhållandena på kriminalavdelningens
manliga avdelning var »synnerligen
betänkliga». Att två eller flera personer
förvaras i samma cell, sade JO,
tillsammans med sinnessjuka och alkoholister
var helt oförenligt med de enklaste
krav på hygien och humanitet.
Risk förelåg, tilläde han — och då var
ju inte den här lagen på tal — att situationen
skulle bli ohållbar. En fortgående
ökning av antalet anhållna kunde
nämligen befaras på grund av tendensen
till ökad brottslighet.

Detta var alltså situationen för de anhållna
här i Stockholm i höstas. Nu är
det klart, att ju mera man för vissa misstänkta
förlänger anhållningstiden, desto
fler människor kommer att samlas i kriminalstationens
förvaringsrum.

Det bär inte varit särskilt angenämt
för mig att beskriva förhållandena på
Bergsgatan, men det förefaller mig ändå,
mina damer och herrar, som om lagstiftarna
bör se vad följden blir av lagarnas
tillämpning i praktiken. Så länge man
inte ansett sig ha råd att bygga ordentliga
polisarrester utan nödgas förvara för
brott misstänkta personer i samma celler
som sinnessjuka, hysterikor, alkoholister,
perversa, våldsmän, bärare av
smittosamma sjukdomar — alltsammans
i ett grått halvmörker med dålig luft,
smuts och elände — så länge som detta
iir den kalla verkligheten i folkhemmet,
så vill åtminstone inte jag vara med om
att ytterligare förvärra och skärpa dessa
ovärdiga förhållanden, genom ett frångående
av rättegångsbalkens regler om

anhållandetidens längd. Åtminstone inte
annat än i yttersta nödfall.

Man frågar sig förresten, hur det
egentligen börjar stå till med vårt Socialsverige.
Nyss upplystes det, att 1 500
sinnessjuka går lösa och väntar på plats.
Bland dessa finns det många kriminella
och farliga, många s. k. 5:5-or. Också
beträffande detta har justitieombudsmannen
sagt mycket och skarpa och riktiga
ord. Den villkorliga domen har inte kunnat
bli vad som var meningen på grund
av brist på övervakare. Förhållandena
vid fångvården är säkerligen inte sådana
som herr Göransson och alla sakkunniga
på detta område önskar sig.
Man har inte beviljat de erforderliga
medlen.

Nu säger man — jag känner mycket
väl igen det där sättet att se på saken
och tala om dessa ting -—■: Vi skall inte
vara klcmiga när det gäller landsförrädare
och spioner!

Jag vill inte ta upp kammarens tid
med att gå in på ett principiellt resonemang
på denna punkt. Jag vill bara
meddela några uppgifter från den s. k.
Sandlerkommissionens betänkande, del
III om säkerhetstjänsten. Där står att läsa
på s. 425: »Kommissionen har från
säkerhetstjänsten infordrat förteckningar
över samtliga de personer som under
tiden från säkerhetstjänstens inrättande
till och med den 31 december 1944 av
säkerhetstjänsten eller på dess föranstaltande
gripits och kvarhållits. Av förteckningarna
framgår att antalet dylika
anhållna för hela landet uppgått till sammanlagt
1 837. I sammanlagt 1 411 fall
eller i omkring 75 procent av anhållandena
har anhållandet icke följts av några
ansvarsyrkanden för brott mot rikets
säkerhet.»

Detta procenttal, tilläde kommissionen,
är otvivelaktigt mycket högt och
lyder på att de i tvångsmedelslagen medgivna
möjligheterna att kvarhålla personer
på svagare skäl än som i vanliga fall
kräves i mycket stor utsträckning utnyttjats
av säkerhetstjänsten.

På den tiden var det alltså så, att cirka
tre fjärdedelar av de personer, som
säkerhetspolisen under den angivna pe -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

rioden hade gripit eller anhållit som
misstänkta för brott mot rikets säkerhet,
icke var landsförrädare, inte var spioner,
kanske icke ens var patriotiska
norrmän eller danskar eller antinazistiska
tyskar, utan människor gentemot
vilka ingen talan alls kunde föras. De
måste friges som oskyldiga. Men anhållna
satt de. Av kommissionens övriga
uppgifter framgår, att de som regel inte
satt anhållna särdeles kort tid, utan låt
oss säga i medeltal omkring 15 dagar.

Herr talman! Jag åberopar vad jag anfört
och hemställer i första hand om bifall
till reservationen nr 3). Den innebär,
såsom synes, att lagens 1 paragraf
skall få denna lydelse: »Vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden äger Konungen
med riksdagens samtycke förordna, att
vad i 2—8 §§ stadgas skall äga tillämpning.
» Därmed blir lagen en beredskapslag.
Detta var vad första lagutskottet
önskade förra året. Man skulle ställa i
ordning på förhand en lag, som sedan
skulle tillämpas under svåra förhållanden.

Men förutom detta yrkande, herr talman,
ber jag att subsidiärt få hemställa
om bifall till den av fru Sjöström-Bengtsson,
herr Göransson och fru Gärde Widemar
avgivna reservationen.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Först måste jag lätta mitt hjärta
genom att uttrycka mitt beklagande
av att tiden nu åter synes vara mogen
för den lag eller kanske rättare sagt för
de tilläggs- och undantagsbestämmelser
i rättegångsbalken, som jag förmodar
att riksdagen i dag kommer att besluta.
Fastän jag djupt beklagar detta, har jag
ändå intet att anföra mot att dessa lagbestämmelser
nu kommer till stånd.

Emellertid torde det vara angeläget,
att bestämmelserna i denna lag — vilken
är avsedd att gälla under nu rådande
förhållanden och inte avser ett
ytterligare skärpt läge — utformas så
att de tillgodoser ett effektivt förundersökningsarbete
utan att de fördenskull

får inkräkta mer på den enskildes rättssäkerhet
än som är oundgängligen nödvändigt.

Med utgångspunkt från dessa tankegångar
har det för utskottet gällt att
göra betydelsefulla avvägningar. Särskilt
svårt har det förefallit åtminstone
mig att ta ställning till den föreslagna
förlängningen av anhållningstiden före
liäktningsframställningen från rättegångsbalkens
fem dagar till i propositionen
föreslagna trettio dagar.

Utskottet har också för att få dessa
frågor allsidigt belysta hört en del sakkunniga
på området men dessa sakkunniga
har haft olika meningar. Så har
till exempel förste stadsfiskalen i Stockholm
ansett, att man i vissa fall behöver
trettio dagar för förundersökningen
av de brott det här gäller, medan förste
stadsfiskalen i Göteborg hävdat, att tolv
dagar för förundersökning skulle räcka
till. Den tiden har också föreslagits i
herr Holmbäcks motion. Lagrådets majoritet
anser, att femton dagar kan vara
en väl avvägd tid för anhållandet, innan
häktningsframställning sker.

Det har som sagt inte varit så lätt
att ta ställning till denna fråga. Vi reservanter
har emellertid inte kunnat
övertygas om nödvändigheten av att en
för dessa brott misstänkt person skall
kunna få sitta anhållen en hel månad,
innan han eller hon ställes inför sin
domare.

Jag vill i detta sammanhang påminna
om en sak, som väl alla vet, nämligen
att för bifall till en häktningsframställning
inte erfordras en fullständig utredning
om att den anhållne verkligen
begått det brott, för vilket han är misstänkt.
Justitierådet Strandberg säger i
lagrådets utlåtande om denna sak: »Vad
som skall styrkas är allenast sådana omständigheter,
att han kan sägas vara på
sannolika skäl misstänkt för brottet.»
Och nog förefaller det som om en energisk
och skicklig polis- och åklagarmyndighet
— vi har ju sådana i detta
land — på de av reservanterna föreslagna
femton dagarna skall kunna få
fram sådana omständigheter omkring
brottet, som är nödvändiga för att få

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

en häktningsframställning bifallen, i de
fall då den anhållne är skyldig till det
brott, för vilket han är misstänkt. Häktningstiden
kan ju sedan, såsom lagrådet
påvisat, utsträckas så länge som erfordras
för en fullständig utredning av
ifrågavarande brott.

Såväl lagrådet som motionären herr
Holmbäck har ansett, att en anhållningstid
på femton respektive tolv dagar
skulle kunna få förekomma utan
någon kontroll. Vi reservanter anser
emellertid i likhet med utskottet, att
det för den enskildes rättssäkerhet är
nödvändigt att även vid den av oss föreslagna
anhållningstiden av femton
dagar en kontroll sättes in på femte dagen
efter anhållandet. Hur den kontrollen
skall ske och i vilken form den
skall företagas kommer säkert andra talare
i denna debatt att vidröra, och jag
skall därför inte uppehålla tiden därmed.

Jag nöjer mig nu, herr talman, med
att yrka bifall till den av herr Göransson,
fru Gärde Widemar och mig avgivna
och av herr Branting i vissa delar
understödda reservationen vid första
lagutskottets utlåtande nr 6.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Beträffande
nödvändighet av lagstiftning om
ökade möjligheter att utnyttja tvångsmedel
vid förundersökning angående spioneri
och andra mot rikets säkerhet riktade
brott har det praktiskt taget inte
rått delade meningar. Här föreligger visserligen
en i andra kammaren av kommunisterna
väckt motion om avslag, men
så länge det inte yrkats bifall till densamma,
har jag inte anledning att närmare
gå in på denna.

Innan propositionen avlämnades ägde
samråd rum med representanter för de
fyra största riksdagspartierna, och dessa
representanter anslöto sig också till den
i justitiedepartementet upprättade promemorian,
som ligger till grund för propositionen.
Man kan också säga att praktiskt
taget alla remissinstanserna ha anslutit
sig till tanken att det är erforderligt
att en lagstiftning av denna art re -

dan nu träder i kraft. Det är endast advokatsamfundets
styrelse som i det hänseendet
har ställt sig avvisande och förklarat
att tillräckliga skäl icke nu föreligga
för att denna lagstiftning omedelbart
bör bli gällande. Det är den linje
som herr Branting har följt i sin reservation.

Jag får nog säga att herr Branting är
logisk i sitt resonemang. Han vill i första
hand slå vakt om rättssäkerheten. Han
bedömer situationen på det sättet att det
utrikespolitiska läget nu är så lugnt att
det inte erfordras att polis- och åklagarmyndigheterna
för närvarande erhålla
vidgade befogenheter. Jag förstår mycket
väl att herr Branting från den utgångspunkten
kan komma fram till slutsatsen
att detta bör vara en beredskapslagstiftning
och inte en lag som omedelbart
träder i kraft. Varken jag eller någon
annan av utskottets ledamöter har
lyckats övertyga herr Branting om att
läget kanske inte är riktigt så tillfredsställande
som han gör gällande, och jag
skall inte heller här i kammaren ingå i
någon polemik mot herr Branting på den
punkten.

I sitt anförande hänvisade emellertid
herr Branting till polisens dåliga arrestlokaler
såsom ett motiv för att man inte
skulle ge några vidgade möjligheter för
polisen till längre anhållanden. Jag kan
i långa stycken dela herr Brantings uppfattning
om kvaliteten av arrestlokalerna
inte minst här i Stockholm, men jag kan
nog inte gå så långt att jag godkänner
detta som motivering för att polisen inte
skall erhålla rätt att hålla spioner och
andra landsförrädare anhållna den tid
som erfordras för en undersökning som
kan leda fram till en häktningsframställning.

I stort sett kan man alltså säga att det
har rått och råder enighet om att cn
lagstiftning på detta område är erforderlig.
När herr Branting menar att den
bör antagas såsom en beredskapslag, som
bör träda i kraft när läget eventuellt blivit
mera skärpt, vill jag tillägga att det
ganska tydligt framgår för envar som
läser detta lagförslag att även utskottet
uppfattar lagen såsom en beredskapslag

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

sålillvida som lagen får begränsad giltighetstid.

Att denna fråga är svårbedömlig sammanhänger
inte minst med att man här
samtidigt vill tillvarata två synnerligen
viktiga samhällsintressen, nämligen dels
den genom rättegångsbalken tryggade
rättssäkerheten för den enskilde, dels
rikets yttre säkerhet. Om man läser reservanternas
motivering för sitt yrkande
och även när man lyssnar till reservanternas
talesmän, får man lätt den
uppfattningen att reservanterna i första
hand vilja slå vakt om rättssäkerheten,
under det att justitieministern och utskottsmajoriteten
äro mindre intresserade
av rättssäkerheten och i stället skjuta
rikets yttre säkerhet i förgrunden. Jag
tror emellertid inte att en dylik föreställning
är riktig. Jag tror det är riktigare
att säga att såväl justitieministern
som utskottsmajoriteten har ett lika stort
intresse för den enskildes rättssäkerhet
som reservanterna. Utskottsmajoriteten
skulle också i långa stycken ha kunnat
skriva under på reservanternas motivering,
om utskottsmajoriteten, i likhet med
vad reservanterna gjort, hade sluppit dra
konsekvensen av sin motivering.

Då man läser motiveringen till reservanternas
yrkande får man nämligen den
uppfattningen att reservanterna måste
komma fram till ett avslagsyrkande. Det
göra de emellertid inte. Reservanterna
skriva sålunda: »Rikets säkerhet och den
enskildes rättssäkerhet till person och
egendom äro till sin natur icke att anse
såsom motstridiga intressen.» Det vill utskottsmajoriteten
mycket gärna skriva
under. Men sedan fortsätta reservanterna
med att säga att detta emellertid icke får
leda till att man tar så stor hänsyn till
rikets yttre säkerhet att man förbiser den
inre säkerheten, den enskildes rättssäkerhet.
Ja, jag skulle härvidlag endast
vilja säga att man kan vända på denna
sats och säga att man icke får ta så stor
hänsyn till det enskilda rättsintresset
att man glömmer bort intresset för rikets
yttre säkerhet. Jag vill i det sammanhanget
göra den reflektionen att om man
inte vidtar åtgärder för rikets yttre säkerhet,
om landets fred kommer i fara,

så är den enskildes rättsskydd, som säkras
i den svenska rättegångsbalken, inte
mycket värt.

Reservanterna säga i fortsättningen att
även obetydliga uppmjukningar av rättssäkerhetsprincipen
äro synnerligen betänkliga
och att ett första ingrepp »kan
befaras komma att följas av andra, mera
långtgående». Man kunde som sagt vänta
sig att reservanterna då till sist framställde
ett avslagsyrkande. Men i slutet
av sin motivering säga de: »Såsom framgår
av det föregående hyser utskottet
starka betänkligheter mot varje förlängning
av anhållningstiden; med hänsyn
till nu rådande förhållanden har utskottet
dock icke velat motsätta sig en provisorisk
förlängning till högst femton
dagar.»

Reservanterna acceptera alltså en tredubbling
av den tid som rättegångsbalken
medger polisen att hålla någon anhållen
innan häktningsframställning göres.
Därmed ha väl också reservanterna
medverkat till den uppluckring av rättssäkerheten,
om vilken de säga att »det
första ingreppet kan befaras komma att
följas av andra».

Skillnaden mellan utskottets och reservanternas
förslag är väsentligen detta
att reservanterna medge en längsta anhållningstid
av 15 dagar, medan utskottsmajoriteten
däremot har tillstyrkt propositionens
förslag om längsta anhållningstid
av 30 dagar. När det har gällt
att ta ståndpunkt till frågan om anhållningstidens
längd, har praktiskt taget
inom alla instanser, inte minst inom remissinstanserna,
stor vikt lagts vid möjligheten
till kontroll av att polis- och
åklagarmyndigheterna inte hålla någon
anhållen längre än som absolut erfordras.
Enligt kungl. propositionen skulle
kontrollen insättas efter en anhållningstid
av 10 dagar. Utskottet har här gjort
en liten avvikelse såtillvida som det föreslår
kontroll redan efter 5 dagars anhållningstid.
Efter 5 dagar skall alltså
åklagarmyndigheten till kontrollorganet
göra framställning om förlängd anhållningstid
med högst 10 dagar. Om ytterligare
tid erfordras för undersökning,
medger utskottets förslag en möjlighet för

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

åklagarmyndigheten att än en gång göra
framställning om förlängning av anhållningstiden.
Utskottet poängterar emellertid
att denna förlängning av anhållningstiden
endast skall medges, om anståndet
är oundgängligen erforderligt för fortsatt
utredning av häktningsfrågan. Man skulle
alltså kunna säga att reservanter och utskottsmajoritet
befinna sig på samma linje
fram till 15 dagars anhållningstid. När
man kommer till 15 dagar, vilja reservanterna
klippa av. Utskottsmajoriteten däremot
vill lämna möjligheten öppen för
åklagarmyndigheten att då så är oundgängligen
nödvändigt fortsätta undersökningen
av de svåraste brotten för att få
fram bevis som kunna motivera en
häktningsframställning.

Jag får säga att när man i propositionen
stannat för 30 dagars anhållningstid
har den tidrymden ju inte tagits direkt
ur luften. Herr Branting hänvisade
i sitt anförande till den parlamentariska
undersökningskommissionen och
erinrade om antalet anhållna under den
tid 1940 års tvångsmedelslag var tillämplig.
Nu kan jag inte finna att de siffror,
som förekomma i den statistik som redovisas
i undersökningskommissionens
betänkande, äro utan vidare jämförliga
med de förhållanden som komma att bli
gällande under den nu diskuterade lagens
giltighetstid, ty många förhållanden
ha ju ändrats under den tid som
gått. När 1940 års tvångsmedelslag var
gällande, fanns inte den nya rättegångsbalken.
Det innebär bl. a. att häktningsframställning
då sammanföll med inledande
av åtal. Dessa skiljaktigheter göra
ju att man inte kan påstå att den anhållningstid,
som då förekom, utan vidare
kan läggas till grund för en bedömning
av vad som kan erfordras under
den tid som kommer.

Jag tror emellertid ändå att man kan
få lov att göra vissa reflektioner beträffande
tendenserna i denna rapport. Herr
Branting nämnde att inte mindre än cirka
tre fjärdedelar av alla anhållna senare
fingo släppas utan att ha blivit
häktade. Det är vid ganska uppenbart
att det är just dessa personers rättssäkerhet,
vilka polisen nödgas anhålla för

sina undersökningar men som sedan av
en eller annan anledning måste frigivas
utan häktning och åtal, som man i första
hand vill slå vakt om. Om man då ser
efter i denna rapport, finner man att av
alla dem, som icke åtalades, liöllos endast
6,3 procent anhållna längre tid än
15 dagar. Oavsett om man följer reservanterna
eller utskottet, skulle alltså inte
mindre än bortåt 94 procent få lika lång
anhållningstid av dem som icke bli häktade.
Det är endast en mycket lilen procent
som skulle få några dagar kortare
anhållningstid. De 15 dagarna har man
alltså möjlighet att få enligt båda förslagen.
Jag är emellertid angelägen att
betona att oavsett om riksdagen antar
reservanternas eller utskottets förslag är
avsikten naturligtvis att ingen skall vara
anhållen en enda dag längre än som är
oundgängligen nödvändigt för att den
erforderliga utredningen skall kunna
presteras. Med utgångspunkt från detta
jämförelsematerial finner man som sagt
att endast ett relativt litet fåtal skulle
få en fördelaktigare ställning enligt reservanternas
förslag än enligt utskottets.

Om man däremot går till den återstående
fjärdedelen av de åtalade, finner
man att inte mindre än 23,5 procent av
dessa måste hållas anhållna längre tid
än 15 dagar. De blevo åtalade och fällda
och jag får säga att inte ömmar jag för
dem som ha begått en landsförrädisk
handling som föranlett anhållande, häktning
och åtal.

Om man alltså skulle följa reservanterna,
bleve resultatet en mycket obetydlig
förkortning av anhållningstiden för
sådana som inte senare komme att häktas
och åtalas. Men man skulle samtidigt
försvåra för polisen att utföra den utredning
när det gäller de allra svåraste
spioneribrotten som krävdes för att en
häktningsframställning över huvud taget
skulle kunna göras. Ansvaret för en sådan
ordning bär i varje fall utskottsmajoriteten
icke velat taga. Och reservanterna
ha nog själva en känsla av att deras
förslag om en längsta anhållningstid
av 15 dagar är tilltaget i underkant.
De säga nämligen i slutet av sin reservation
att bestämmelsen i 24 kap. 15 S

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

rättegångsbalken om medgivande av uppskov
vid häktningsförhandling under
högst 4 dagar skulle kunna ändras på
det sättet att tiden utsträcktes till 8
dagar.

Jag nämnde nyss att när reservanterna
ha accepterat en anliållningstid av
15 dagar ha de också därmed själva medverkat
till den uppluckring av rättssäkerheten,
som de i sin motivering varna
för. Och jag skulle här vilja tillägga,
att sedan reservanterna börjat med denna
uppluckring av rättssäkerheten så går
det tydligen av bara farten, ty sedan är
man färdig att vara med på ytterligare
en uppluckring i rättegångsbalken gällande
den enskildes rättssäkerhet, nämligen
utsträckning av liäktningstiden till
8 dagar.

Detta finner utskottsmajoriteten ännu
mera betänkligt. Utskottsmajoriteten kan
inte tänka sig, att denna bestämmelse
om uppskov med häktningsförhandlingen
är införd i rättegångsbalken för att
åklagaren, om han inte har tillräckliga
bevis för en liäktningsfrainställning, skall
kunna begära uppskov för att skaffa
ytterligare bevis. Utskottsmajoritten har
snarare den uppfattningen, att den möjlighet
till uppskov med häktningsförhandlingen,
som här öppnats, är ditskriven
för att åklagaren, om den anhållne
eller hans försvarare framför
argument mot det bevismaterial som
åklagaren förelägger, skall kunna begära
uppskov för att bemöta denna argumentering
—• den anklagade kanske
vill skaffa alibibevis eller dylikt. Men
lagen får enligt utskottsmajoritetens uppfattning
aldrig tolkas på det viset att
åklagaren skall kunna komma till en
häktningsförhandling med otillräckliga
bevis för en häktningsframställning med
vetskap om att det i rättegångsbalken
finns en möjlighet öppnad till häktningsförhandlingens
uppskjutande för att kunna
skaffa ytterligare bevis, om domstolen
så anser erforderligt.

Utskottsmajoriteten menar alltså, att
reservanterna här äro inne på en ännu
värre uppluckring av rättegångsbalken
än vad majoriteten föreslår.

Sedan har utskottet i ett väsentligt av -

seende gjort en avvikelse från den kungl.
propositionen. Det gäller valet av kontrollorgan.
Jag har redan nämnt att kontroll
under anhållningstiden skall äga
rum — det gäller även annan kontroll,
men eftersom det här inte rått några delade
meningar har jag inte gått in på
den saken.

I den kungliga propositionen hade föreslagits
att domstolen skulle vara kontrollorgan.
Utskottet föreslår enhälligt
på denna punkt —■ det finns i varje fall
ingen reservation — att en administrativ
myndighet skall utöva kontrollen,
och härtill föreslås justitiekanslersämbetet.
Nu är jag inte rätte mannen att
förklara utskottets avvikelse från propositionen
på denna punkt. Jag hade nämligen
vid behandlingen av detta ärende
i utskottet närmast den uppfattningen,
att skälen för och emot å ena sidan rätten
som kontrollorgan och å andra sidan
en administrativ myndighet, exempelvis
justitiekanslern, kunde väga ungefär
lika tungt, och jag är för min del
beredd att acceptera propositionens förslag
vid val av kontrollorgan. Jag har
emellertid nämnt att de flesta som yttrat
sig i detta ärende ha lagt mycket
stor vikt vid kontrollen och ansett det
vara det väsentliga för den längre anhållningstiden,
att en effektiv kontroll
kan skapas. Den överväldigande majoriteten
av utskottet hade den uppfattningen
att man, om man lade kontrollen på
justitiekanslern, skulle skapa vidgade
möjligheter till eu effektiv kontroll, och
i enighetens intresse böjde jag mig för
deras argument för att undgå skiljaktigheter
på denna punkt.

Herr talman! Av vad som hittills sagts
i debatten förefinns ingen anledning för
mig att ingå på ytterligare detaljer, utan
med det sagda nöjer jag mig med att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Första
lagutskottet har ägnat ovanligt lång
tid åt behandlingen av denna fråga, och
det kan mycket väl försvaras med tanke
på att det är en allvarlig fråga. Det gäller,
som herr Ahlkvist redan har antytt,
en avvägning mellan å ena sidan rikets

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr g.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

säkerhetsintresse och å andra sidan den
enskildes rättsskydd. Därvid vill jag
återigen understryka vad herr Ahlkvist
måhända med alltför lätt hand gick förbi,
nämligen att den enskildes rättssäkerhet
är ett samhällsvärde av grundläggande
betydelse. Detta är nog en av de
svåraste frågor som första lagutskottet
över huvud taget haft att behandla på
senare tid.

Till stor del har utskottet och reservanterna
under punkt 2, till vilka jag
räknar mig, varit ense. Vi reservanter
äro ense med majoriteten om behovet av
vidgade möjligheter att använda tvångsmedel
vid förundersökning angående
brott mot rikets säkerhet. Vi äro vidare
eniga med utskottsmajoriteten angående
kretsen av de brott, inom vilken lagstiftningen
skall göras tillämplig. Vi äro också
ense angående trafikmedelskontrollen,
också i vad det gäller utskottets påpekande
att dessa tvångsmedel icke få
begagnas utan att verkligt behov därav
föreligger. Jag skall ta ett enda exempel:
telefonavlyssningen. Om möjligheten
till telefonavlyssning har vidgats i olika
avseenden bör man ha klart för sig, att
åtgärder av denna art äro ägnade att
skapa osäkerhet och otrygghet, vilket i
sin tur kan ge upphov till allsköns prat
och ryktessmideri.

Men på en väsentlig punkt gå våra meningar
isär. Det gäller anhållningstiden.
Vi äro ense med majoriteten om att
kontrollen över den anhållne skall ligga
hos justitiekanslern, men det är anliållningstidens
längd som har blivit föremål
för delade meningar. För att klargöra
vad det här gäller vill jag summera
på följande sätt.

Utskottsmajoriteten föreslår högst
trettio dagars anliållningstid under kontroll
av JK och därefter häktningsframställning.
Under dessa trettio dagars anliållningstid
skall JK efter femton dagar
underkasta det fortsatta kvarhållandet en
särskild prövning. — Reservanterna å
sin sida föreslå femton dagars anliållningstid
under kontroll av JK och därefter
häktningsframställning. Mot utskottets
trettio dagar stå alltså reservanternas
femton.

När jag nu skall utveckla skälen för
reservanternas ståndpunkt, vill jag återföra
tankarna till ett beslut som fattades
här i maj månad i fjol, då riksdagen gav
sin anslutning till Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Denna konvention, som ratificerades
för en månad sedan, är ett försök
att ge ett samlat uttryck för det väsentliga
i det rättsarv, som är västerlandets
gemensamma egendom. Som en
av de viktigaste grundsatserna har fastslagits,
att envar skall ha rätt till frihet
och personlig säkerhet, och de fall där
någon får berövas friheten äro noggrant
redovisade i konventionen. Den, som blivit
berövad friheten därför att han är
misstänkt för brott, har tillerkänts förmånen
att ofördröjligen ställas inför domare
eller annan ämbetsman med domsmakt.
Lagligheten av ett frihetsberövande
skall alltså prövas av domstol, som
skall besluta om frigivande, ifall ingripandet
befinnes vara olagligt.

Om man ser på den svenska lagstiftningen,
både kriminallagstiftning och
sociallagstiftning, så finner man ju att
frihetsberövande kan förekomma på
många områden under förhållanden som
inte på sätt som man skulle önska överensstämma
med de regler som äro inskrivna
i konventionen.

När det gäller frihetsstraffets verkställande
äro reglerna rätt noga preciserade,
men när vi komma till de administrativa
frihetsberövandena är läget
ett annat. Och jag vill här bara nämna,
att riksdagen senare i år kommer att få
ta ställning till en motion, i vilken yrkas
en allmän översyn över frihetsberövandena
i avsikt att bringa dem i bättre
överensstämmelse med konventionen.

Nu är det emellertid så, att ett slutligt
frihetsberövande ofta föregås av ett
provisoriskt ingripande. Den som intas
på alkoholistanstalt efter slutligt beslut
av länsstyrelse kan tidigare provisoriskt
ha blivit omhändertagen av polismyndighet,
till exempel därför att han befinnes
vara farlig för sig själv eller
andra. Före varje slutligt ingripande
står alltså i många fall ett provisoriskt

Nr S.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

ingripande, och på strafflagens område
ha vi detta i form av anhållande och
häktning, vilka ha noggrant reglerats i
den nya rättegångsbalken. Där har den
misstänkte erhållit en rätt skyddad
ställning gentemot polismakt och åklagare.

Rättegångsbalken trädde i kraft den 1
januari 1948, och den speciallagstiftning
som här föreslås innebär undantagsbestämmelser
och kompletterande
bestämmelser till rättegångsbalken.

Anhållandet, som striden här står om,
är ett provisoriskt frihetsberövande som
kan vidtagas av undersökningsledare eller
åklagare — det vidtas alltså inte av
domstol — och detta frihetsberövande
kan tillgripas vid misstanke om brott
eller där det behövs för ytterligare utredning.
Anhållandet skall emellertid
enligt de i rättegångsbalken inskrivna
grundsatserna bestå endast under en
kort period, en dag som regel, högst
fem dagar ifall det behövs för utredningen.
Efter fem dagar är det klippt —
den femte dagen skall det bli häktningsframställning
eller frigivning. Det betyder
att efter den femte dagen är det rätten
som tar vid.

Detta stämmer med Europarådets konvention,
men den speciallagstiftning som
vi ha att ta ställning till i dag innebär
ett avsteg både från våra egna rättstraditioner,
sådana som de ha utformats i
rättegångsbalken, och från konventionens
regler. Detta är betänkligt, och jag
vill säga herr Ahlkvist, att det väl är
rätt självklart att betänkligheterna bli
större ju längre man avlägsnar sig från
gamla regler eller från de regler, som
vi ha godtagit genom att riksdagen anslutit
sig till konventionen.

Jag kan inte förstå herr Ahlkvists
undran över vårt ställningstagande. Att
vi inte ansett oss kunna nöja oss med
fem dagar beror på att det från så
många håll har betygats, att utredningar
om spioneri och liknande brott på grund
av sin komplicerade beskaffenhet och
att många människor äro inblandade
kräva en längre anliållningstid än fem
dagar. Jag vill dock inom parentes säga,
att jag inte är alldeles övertygad på

den punkten. Vi ha emellertid godtagit
detta skäl och stannat vid 15 dagar.

Redan under remissbehandlingen restes
invändningar mot att tidsfristen
skulle fastställas till 30 dagar. Advokatsamfundet
framhöll det ur rättssynpunkt
stötande, om polis- och åklagarmyndigheten
skulle få befogenhet att
under så avsevärd tid som 30 dagar beröva
en person friheten. Det erinrades
om vad som är redovisat i den parlamentariska
undersökningskommissionens
utlåtande, nämligen att under kriget
släpptes 75 procent av alla dem som
anhöllos enligt dåvarande tvångsmedelslagen.
Sammanlagt anhöllos 1 837 personer,
men mot 1 411 restes icke något ansvarsyrkande.

Det finns eu annan myndighetsperson
som har yttrat sig, nämligen förste
stadsfiskalen i Göteborg. Han har i sitt
remissyttrande sagt ifrån att även om
utredningsarbetet i vissa fall kan vara
svårt, så finner han dock att en anhållningstid
av 12 dagar är ganska tillfredsställande
— alltså samma dagantal som
återkommer i herr Holmbäc.ks motion.

Man gör ofta jämförelser med förhållandena
under krigsåren, men man kan
av olika skäl inte jämföra med vad som
förekom under kriget, ty då gällde ju
inte den nuvarande rättegångsbalken.
Då betydde häktning också inledande
av åtal, såsom fru Sjöström-Bengtsson
redan utvecklat.

Lagrådet har på denna punkt gjort ett
uttalande, som är väl värt att lägga märke
till. Lagrådet anför att skillnaden
mellan förr och nu är den, att häktning
numera är ett i förhållande till åtalet
fullt självständigt institut. Häktning innebär
alltså icke inledande av åtal, tv
vid åtalet skall förundersökningsarbetet
i regel vara avslutat. Häktning innebär
att den misstänkte berövas sin frihet
under pågående förundersökning. Det
fordras inte full bevisning om hans
skuld för att han skall kunna häktas,
men det fordras att han på sannolika
skäl kan misstänkas för brott. Häktning
kan därför i många fall, särskilt i mera
omfattande eller invecklade mål, komma
att bestå under lång tid till dess åklaga -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

ren hunnit införskaffa sådan utredning
och bevisning, att därpå enligt hans mening
kan grundas en fällande dom.

Reservanterna ha alltså ansett sig kunna
gå med på förlängning av anhållningstiden.
Men å andra sidan är det
ett trängande önskemål att förhandling
inför domstol snarast möjligt kommer
till stånd, eftersom förhandlingen där
ger åklagaren möjlighet att framlägga
sina anklagelser och ger den misstänkte,
eller åtminstone hans försvarare, möjlighet
att framföra sina synpunkter.

Både år 1931 och 1942, när riksdagen
hade uppe frågan om rättegångsbalken
—- sista gången för definitivt antagande
— hävdades det att åklagar- och
polismyndigheterna borde ha befogenhet
att på egen hand hålla den misstänkte
i förvar. Men — och detta underströks
även av riksdagsutskottet — när frihetsberövandet
överstiger viss kortare tid
bör frågan om den misstänktes kvarhållande
underkastas domstols eller domares
prövning genom s. k. häktningsförhandling.

De föreslagna 30 dagarna äro inte, säger
herr Ahlkvist, hämtade ur luften.
Nej, de äro hämtade ur 1940 års tvångsmedelslag
i den sista versionen. Men
något övertygande skäl för att tiden nu
skall behöva utsträckas till 30 dagar har
inte förebragts. De representanter för
olika myndigheter, som vi haft uppe i
utskottet, ha förklarat att 15 dagar är
alldeles tillräckligt för flertalet fall.
Men, säger man, det finns fall där en
längre tid kan vara nödvändig. Man menar
alltså att i vissa undantagsfall hinner
man inte under 15 dagar med att
få fram tillräckligt material eller material
i sådant skick alt man kan skrida
till häktningsframställning. .Tåg är inte
övertygad om riktigheten härav. Vad vi
inhämtat under utskottets handläggning
av ärendet har i varje fall inte kunnat
övertyga mig om att 15 dagar inte skulle
vara tillräckligt. Det har väl i alla
tider förekommit en dragkamp mellan
åklagar- och polismyndigheterna å ena
sidan och lagstiftarna å den andra sidan
om anhållningstidcns längd. Det är
bara naturligt att åklagar- och polisinyn 5

Förslå kammarens protokoll 1!)52. Nr S.

diglieten vilja ha så lång tidrymd som
möjligt för sitt arbete. Men å andra sidan
måste samhället se till att detta rådrum
göres tillräckligt kort för att snabbt
bereda den enskilde som är misstänkt
det skydd som häktningsförhandlingen
avser att ge.

Vi göra nu ett avsteg från denna princip.
Vi reservanter göra det motvilligt
och vilja göra detta avsteg så litet som
möjligt. Vi vilja begränsa tiden till 15
dagar, vilket är hälften så mycket som
30 dagar. Såvitt jag kan förstå spelar
frågan om anhållningstidens längd inte
på långa vägar samma roll som den
omständigheten att man utrustar polisen
med personella och materiella resurser,
som möjliggöra för den att snabbt
och effektivt kunna bedriva sitt spanings-
och förundersökningsarbete. I
England har man, såvitt vi kunnat inhämta,
varken under kriget eller därefter
ändrat på rättegångsreglerna. Det
har sagts att Secret Service är mer angeläget
om att inrikta sitt arbete på spaningsverksamheten;
vid den kortare eller
längre tid som man har till förfogande
för att hålla vederbörande i förvar
fästes mindre avseende.

Går man till 1940 års tvångsmedelslag,
som här tjänstgör som mönster, visar
det sig att framställningar om kvarhållande
över 15 dagar visade en sjunkande
siffra allteftersom tiden gick. Det
var blott i ett fåtal fall som man ansåg
sig behöva förlängd tid för anhållandet.
Detta var under krigstid och med en
annan rättegångsordning än den som nu
gäller, alltså under en tid då häktning
betydde inledandet av rättegång.

Anhållningstiden bör vara så kort som
möjligt. Så är det över huvud taget i
hela Västerlandet. Den svenska anhållningstiden
är en unik företeelse. Vi föreslå
i vår reservation, som herr Ahlkvist
en aning raljerade med, att fristen
vid häktningsförhandling skall utsträckas
från fyra till åtta dagar. Vi mena
att vi där ge igen något av vad vi
ta bort av anhållningstiden.

Vad lagtexten beträffar kommer skillnaden
mellan utskottet och reservanterna
till synes enbart i andra paragrafen.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

Det kan vara skäl att ett ögonblick stanna
vid detta, eftersom ärendet icke är
så genomskinligt vid en omedelbar besiktning.

Reservanterna vilja alltså vara med om
de två första meningarna i 2 § första
stycket men stryka andra meningen,
där det talas om att justitiekansler!! på
begäran kan, om fortsatt utredning är
oundgängligen nödvändig, meddela ytterligare
förlängning med högst 15 dagar.
— Det ha vi icke velat vara med
om, utan vi vilja klippa av vid 15 dagar.
— Reservanterna lia vidare tillagt
ett tredje stycke där det säges att det
uppskov som kan medges vid häktningsförhandlingen
kan utsträckas från fyra
till åttta dagar.

Herr Branting har redan berört en
fråga här, nämligen hur andra länder
ställa sig. Vi ha inom utskottet försökt,
även om det varit förenat med svårigheter,
att få veta i vad mån man skridit
till liknande åtgärder i utlandet. Vi
ha t. o. m. i ett fall varit i direkt förbindelse
med ett av våra grannländer.
Där har man ännu ingenting åtgjort. I
Norge har man, som herr Branting påpekade,
en beredskapslagstiftning som

1 varje fall i vad det gäller frihetsberövande
tills vidare icke är satt i kraft.
Enligt upplysningar som utskottet har
fått har man i England icke gjort någonting
åt denna sak, varken under kriget
eller därefter. Jag kan inte underlåta
att komma tillbaka till detta Englands
exempel. När här i olika avseenden
talas om reservanternas inställning,
vill jag säga att vi försöka så långt det
är möjligt att hålla procedurreglerna i
så nära anslutning som möjligt till reglerna
i de länder med vilka vi känna en
särskild andlig frändskap. England har
sedan 400 år tillbaka en lag som heter
Habeas Corpus-akten, som garanterar
varje engelsk medborgare rätt att bli
ställd inför domstol mellan den tredje
och tjugonde dagen. Under politiskt
upprörda tider har lagen satts ur kraft
men endast för kort tid och för mycket
begränsade områden.

.Tåg rekommenderar reservationen nr

2 därför att jag anser att den ger ett fullt

tillräckligt skydd åt samhället samtidigt
som den ger polisen erforderliga
resurser. Jag anser vidare att den utgör
det minsta avsteget ifrån de regler som
gälla i länder med vilka vi känna samhörighet.
Vi få icke låta förleda oss av
hårdhänta metoder på andra håll till
att vidtaga större våld än nöden kräver.

Jag har hört en del reflexioner med
anledning av reservanternas inställning
i denna fråga. Det sägs till exempel att
man inte skall ge något som helst handtag
åt förrädare och spioner. Därpå vill
jag svara, att alla som bli anhållna ha ju
inte gjort sig skyldiga till spioneri eller
förräderi. Dessutom böra även människor
som gjort sig skyldiga till avskyvärda
brott ändå ha rätt till en viss personlig
frihetssfär, och den rätten garanteras
genom att de ställas inför domare,
således att frihetsberövandet icke vilar
på en administrativ myndighet. Det är
väl denna förmåga till besinningsfullhet
även i upprörda tider och viljan att
erkänna rättsreglerna även i farliga situationer,
som skiljer demokratien frän
andra styrelseformer.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att nämna en händelse, som inträffade
under själva kriget. Det var i
England, vilket inte är en tillfällighet.
Under åren 1941—1943 var man i England,
vid universitetet i Cambridge, sysselsatt
med frågan om The Protection of
the accused, d. v. s. skyddet åt den anklagade
eller misstänkte. Man arbetade
under ledning av engelska rättslärda
vid universitetet. Dessutom deltogo i
överläggningarna representanter för de
regeringar, vilka såsom landsflyktiga befunno
sig i England. Det slutliga utkastet
till förslag om den misstänktes eller
häktades rätt är från år 1943 och innehåller
i sin första artikel bestämmelsen,
att den som är misstänkt eller anklagad
för brott skall ställas inför sin domare
senast tredje dagen därefter, helgdag och
tid för resa icke inräknad.

Kalla det gärna irrationellt, men det
är ett starkt uppfordrande exempel på
hur ett folk, som befinner sig i brinnande
krig och till och med upplever
en av sina mörkaste perioder, har tid att

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

tillsammans med vissa allierade regeringar
dryfta en sådan fråga som denna,
vilken i skenet av de stora världshändelserna
kunde tett sig som en mycket
liten sak. Framför allt i England
men på många håll även annorstädes i
utlandet ha de synpunkter, som jag här
skisserat, genomträngt det allmänna
medvetandet: en kort anhållningstid och
så fort som möjligt kontroll av domstol
genom häktningsförhandling.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr CASSEL: Herr talman! Den som
har suttit här och lyssnat på vad reservanterna
ha anfört, vältaligt och med
starkt patos, och som själv inte har haft
tillfälle att tränga djupare in i dessa intrikata
problem kan lätt få den föreställningen,
att det inom utskottet funnits
två grupper, en stor grupp av låt mig
kalla dem mörkmän, som huvudsakligen
anlagt polisiära synpunkter och för vilka
den enskildes frihet var en sak av underordnad
betydelse, och en annan
mindre grupp, reservanterna, ljusets riddarvakt,
som står här och strider på frihetens
barrikader. Men, herr talman, så
är det inte alls.

Utskottsmajoriteten har gått till sill
uppgift med precis samma allvar som
minoriteten, och vi ha känt oss i precis
samma samvetsnöd som den. Vi förstå
mycket väl, att det här är två vitala intressen,
som stå mot varandra. Det ena
är statens oavvisliga plikt och rätt att
skydda sin egen säkerhet, och det andra
är den enskilda människans rätt till
frihet. Vi äro fullt ense med dem av
reservanterna, som säga, att även den
enskildes rätt till frihet djupare sett är
ett starkt och betydande statsintresse.
Vad vi ha haft att göra och vad som
varit mycket svårt för utskottet är att
försöka få fram en skälig och rimlig avvägning
mellan de båda intressena, en
avvägning, där man inte gynnar det ena
intresset på det andras bekostnad.

Vi skola ha fullt klart för oss att inte

alla de personer, som det här gäller,
äro svåra brottslingar, inte spioner, vilkas
arbete riktar sig mot vårt eget land,
utan det gäller även många gånger ganska
hyggligt folk. Under kriget exempelvis
var det en mängd norrmän här, som
bedrevo olovlig underrättelseverksamhet
för de allierades räkning. Det var personer,
vilkas moraliska halt man inte
hade någon anmärkning mot. Det var
patrioter, som handlade eller ansågo sig
handla i sitt eget lands intresse.

Vi skola också komma ihåg att alla
de, som bli anhållna, inte äro skyldiga.
Det har framförts från reservanternas
sida många gånger att man under kriget
fick sätta 75 procent av dem, som blevo
anhållna, på fri fot, utan att det riktades
åtal mot dem. Det betydde givetvis
inte att alla dessa 75 procent voro oskyldiga,
men det var ofta så att man inte
hade tillräckliga bevis mot dem.

Vad vi här skola bedöma är liur man
skall handla i en given högst obehaglig
situation. Skall man ställa polisen
inför det alternativet, att om den inte
inom den begränsade tid av trettio dagar,
som står till dess förfogande, kan
skaffa fram tillräckligt material mot en
typ av låt mig säga Hilding Anderssons
kaliber, så skall den vara skyldig att
släppa honom med de stora risker för
samhällets bestånd som därmed följa. Å
andra sidan måste vi göra klart för oss,
att vi kunna bli tvungna att hålla en
oskyldig person anhållen många dagar
längre än vi skulle önska.

Jag är fullt överens med herr Branting,
när han talar om de svåra förhållandena
på Bergsgatan. Det är en stor skamfläck
för vårt samhälle och vårt rättsliv,
att vi ha sådana arrestlokaler. Men
därav måste vi dra den slutsatsen, att
vi böra förbättra arrestlokalerna och inte
i stället göra det omöjligt för polisen
att arbeta.

Vi ha nu först och främst ställts inför
frågan, om läget är sådant, alt vi måste
återgå till förhållandena sådana de voro
under kriget. Äro riskerna så pass stora
för oss? För den enskilde ledamoten i
riksdagen är den frågan naturligtvis
ganska svår att bedöma. Vi se dock vad

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

som händer med de mycket oroande spionerifall,
som gång efter annan bli avslöjade.
Vi måste dock här — jag säger
det trots att jag befinner mig i oppositionsställning
— lita på regeringens bedömande.
Regeringen sitter inne, helt
naturligt, med helt andra kunskaper på
detta område än vad vi andra kunna göra.
Jag har för min del ansett, att om
regeringen prövat att en sådan här åtgärd
är nödvändig och föreslagit den,
och säkert gjort det mot sin egen innersta
önskan, så godtager jag den bedömningen
och utgår från att det är nödvändigt
att vidtaga åtgärden.

Nu har det sagts från herr Brantings
och herr Göranssons sida att man i England
inte gjort någonting för närvarande.
Det är möjligt. Vi ha inte fått alldeles
klart för oss inom utskottet hur det ligger
till på den punkten. Men det har
också sagts att man inte där gjorde någon
ändring under kriget. Det är en missuppfattning.
Habeas Corpus-akten var
under kriget satt ur kraft. Jag har i min
hand en norsk utredning, som redogör
för förhållandena på detta område i olika
länder, och därav framgår uttryckligen
att undantag ha gjorts från Habeas
Corpus-reglerna under båda världskrigen.
Det stadgades, att om departementet
fann rimlig grund att tro att någon
person var av fientlig härkomst eller
hade förbindelse med fienden eller hade
befattning med verksamhet, som är farlig
för allmän säkerhet eller rikets försvar,
skall departementet ha rätt att
låta ta vederbörande i lämpligt förvar.
Därmed var alltså Habeas Corpus-akten
satt ur kraft under kriget.

Om jag alltså finner att vi behöva en
lagstiftning av det här slaget, frågar
man sig hur vi skola göra avvägningen
på ett så riktigt sätt som möjligt, så
att stadgandet resulterar i att vi inte
hålla en person anhållen för länge, men
samtidigt inte försvåra polisens arbete
alltför mycket. Där kan man inte säga
att den ena lösningen är absolut riktig
och den andra absolut felaktig. Det finns
inte ett rätt dagatal.

Det har inom utskottet förelegat en
hel råd dagatal att välja mellan. Depar -

tementschefen har föreslagit trettio dagar,
och det har chefen för säkerhetspolisen
ansett sig behöva. Förste stadsfiskalen
i Göteborg säger, att han tror
att det skulle räcka med tolv dagar. När
vi närmare diskuterade denna sak med
honom i utskottet och frågade, varför
han förordade just tolv dagar, svarade
han att han hade »en känsla av» att det
var tillräckligt i de flesta fall. Det var
hans uppfattning. Lagrådet säger, att det
har på känn att det skulle gå bra med
femton dagar. Men lagrådet kan naturligtvis
inte heller bevisa det. Herr Göransson
säger, att utskottsminoriteten
tycker att femton dagar räcker. Vi inom
utskottsmajoriteten säga, att femton dagar
kunna nog räcka för normalfallen,
när det gäller sådana här brott. För dein
tro vi att det i de flesta fall är tillräckligt
med femton dagar. Men samtidigt
säga vi oss att det kan inträffa ett eller
annat mycket svårt fall, där utredningen
icke kan bli färdig inom den tiden. Det
kan vara så att polisen får vänta på dechiffreringen
av en hemlig skrift, det
kan vara så att man skall översätta
svåra österländska eller andra språk, som
ingen människa begriper.

Vi säga att i dessa undantagsfall, där
det befinnes oundgängligen nödvändigt,
skall man kunna utsträcka tiden ytterligare
femton dagar. Vi tro att man på
det sättet har funnit en lämplig avvägning
mellan det allmännas och de enskildas
intressen, och vi anse oss ha funnit
ett lämpligt kontrollorgan i justitiekanslern.
Vi ha tänkt oss saken på det sättet,
att polismyndigheterna — det gäller i det
här fallet landsfogdarna i de olika länen
och förste stadsfiskalen i Stockholm
■— kunna hålla den misstänkte anhållen
i fem dagar, men innan femdagarsperioden
utgått skola de om de vilja hålla honom
längre, göra en framställning till
justitiekanslern om att få hålla honom
ytterligare tio dagar. Då tar justitiekanslern
del av materialet. Han kan naturligtvis
inte göra någon grundligare undersökning,
men han ser på materialet
vad det är fråga om och kan besluta att
vederbörande skall kvarliållas till och
med den femtonde dagen.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

Sedan räcker det emellertid inte med
en mindre ingående prövning, utan det
skall befinnas vara oundgängligen nödvändigt
att hålla honom ytterligare femton
dagar. Det är inte vilken myndighet
som helst som får pröva detta, utan det
är justitiekanslern. Man har åberopat
England som mönster. Jag vill då meddela,
att där skall vederbörande ställas
inför sin domare, som det heter, men
denne domare är en fredsdomare, som
saknar juridisk kompetens. I vårt land
utövas kontrollen av justitiekanslern, och
jag är övertygad om att om konventionen
om de mänskliga rättigheterna skall
tillämpas, kommer justitiekanslern uppenbarligen
att kunna tillerkännas samma
befogenhet som en engelsk fredsdomare.

Det har för oss inom utskottet varit
rätt komplicerat och svårt att göra klart
för oss, hur vi ville ha kontrollen över polismaktens
anhållanden ordnad. Departementschefen
har ju föreslagit att kontrollen
skulle ligga hos domstolarna, men
däremot ha anförts många skäl. Vi ha
efter att ha funderat hit och dit stannat
vid att det är bättre att inte låta domstolarna
komma in redan på det tidigare
stadiet. Vårt viktigaste skäl härför är att
vi vilja, att domarna och domstolen, när
de skola gå att döma i målet, skola vara
alldeles fria i förhållande till polisens
uppfattning. Det få inte vara på det sättet,
att domaren genom tidigare förhandlingar
med åklagaren och förhörsledaren
omedvetet glider in i dessas tankegångar,
utan han skall stå fullständigt fri, när
målet lägges inför honom. Det är ett av
skälen, varför vi vilja ha domaren befriad
från denna tidigare prövning. Och
vi äro särskilt angelägna om detta därför
att domstolens prövning på detta tidiga
stadium inte blir en vanlig domstolsprövning.
Dels är det av naturliga
skäl omöjligt att koppla in nämnden,
utan domaren måste sitta ensam, och
dels blir det ju i allmänhet så att domstolen
inte har möjlighet att höra den
anklagade eller hans advokat. Det blir
alltså inte en vanlig process, utan det
blir bara så att domaren får ta ställning
till de skäl, som åklagaren har förebragt.

Jag tror, lierr talman, att vi inom utskottsmajoriteten
lyckats komma fram
till en ganska riktig avvägning i detta
mycket svåra spörsmål. Vi vilja inte alls
påstå att detta är enda sättet att lösa
problemen eller att vi kunna bevisa att
de tider, vi ha stannat för, äro de enda
riktiga. Men vi ha gått till verket med
all den omsorg vi varit mäktiga, och jag
tror som sagt att vi keunmit till ett ganska
väl motiverat och riktigt resultat.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NORLING: Herr talman! Jag skall
fatta mig mycket kort.

Som framgår av handlingarna har i
andra kammaren väckts en motion nr
481 av herr Johansson m. fl. Yrkandet i
denna motion innebär avslag på den
kungl. propositionen, och jag ber att få
hemställa om bifall till motionen.

I övrigt vill jag instämma i det tal herr
Branting höll, när han öppnade debatten
i denna fråga, och jag yrkar i anslutning
därtill i andra hand bifall till
reservationen nr 3 av herr Branting.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
bär väckt en motion i fråga om tvångsmedelslagen
och skall tillåta mig att med
några ord motivera min syn på förhållandena;
jag skall söka göra detta på sä
kort lid som det över huvud taget är
möjligt.

För mig står det fullständigt klart
och såvitt jag kan erinra mig har ingen
av de föregående talarna givit uttryck åt
annan mening — att vid fall av spioneri
hänsynen till rikets säkerhet måste gä
före allt annat. Vi måste alltså ha effektiva
medel mot spioneri. Den spioneriverksamhet,
som ägt rum här i Sverige
från rysk sida, har givit fullt övertygande
bevis för denna uppfattning.

Spörsmålet är emellertid: Hur stora
ingripanden i den enskilda rättssäkerheten
behövs det verkligen för en effektiv
undersökning av spioneriet? Det är,
tror jag, bara den frågan som på allvar
kan komma under debatt bär. Behövs

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

det beträffande anhållandetidens längd
— som är den viktigaste frågan — verkligen
ett så kraftigt ingrepp som regeringen
begärt? Vilka äro de skäl regeringen
anfört på denna punkt i sin proposition?
Det är dock så att förkortningen
av de tider, under vilka en misstänkt
person kan tvingas sitta anhållen innan
han ställes inför sina domare, har räknats
som ett av de förnämsta framstegen
vi under det senaste århundradet vunnit
i rättsligt hänseende i vårt land liksom
också i andra delar av världen. Nu måste
man ta ett steg tillbaka. Det är självklart
att i rättssäkerhetens intresse detta steg
bör vara så litet som möjligt. Av propositionen
framgår enligt min mening, att
regeringen inte givit några verkliga bevis
för att den begärda långa anhållandetiden
skulle vara erforderlig.

För att få en på ett säkert material
grundad uppfattning i fråga gick jag tillbaka
till förhållandena sådana de voro
under andra världskriget, då vi ju hade
en tvångsmedelslag av samma natur som
den nu föreslagna. Kammarens ledamöter
ha hört en hel del siffror nämnas i
debatten — 30 dagar, 15 dagar o. s. v.
Jag bör kanske säga direkt, att siffrorna
inte äro alldeles jämförbara; jag tror att
man klarast framställer saken genom att
säga att regeringen föreslår en tid av
högst 39 dagar — i visst fall 42 dagar ■—
från det att en person blir anhållen till
dess beslut måste fattas om att han skall
häktas. Det är den tiden man måste lägga
till grund för diskussionen. Jag fann vid
mina studier av förhållandena på detta
område, att den dåvarande justitieministern
Bergquist i en kungl. proposition år
1944, i vilken han föreslog en sänkning
av motsvarande tid enligt den gamla
tvångsmedelslagen, lämnade den upplysningen
att under två år icke någon behövt
vara anhållen längre tid än 30 dagar
för ett brott av denna art — alltså
väsentligt mindre än vad regeringen nu
föreslår.

Vilka förhållanden rådde då i vårt
land under de båda år den nämnda uppgiften
gällde? Det rådde som bekant
världskrig, och vårt liige var synnerligen
utsatt. Spioneri förekom naturligtvis,

skulle jag tänka mig, från båda de krigförande
gruppernas sida i mycket stor
utsträckning bär i landet. Och ändå behövde
man under de nämnda båda åren
bara i ett enda fall en längre anhållandetid.

Jag gick vidare till nästa källa. Den
parlamentariska undersökningskommissionen
har lämnat en redogörelse för hur
förhållandena beträffande anhållningstiden
i realiteten gestaltade sig under det
andra världskriget. Det framgår av den
statistik kommissionen anfört såvitt jag
förstår att en faktisk anhållandetid av
mer än 30 dagar är onödig.

Vidare fann jag i den i år avgivna propositionen
att lagrådet — som ju är vår
förnämsta juridiska auktoritet då det gäller
lagstiftningsfrågor — har sagt ifrån
att regeringen enligt dess mening gått för
långt. Lagrådet anser också att en tid av
27 respektive 30 dagar skulle vara tillräcklig.
Det är tre ledamöter av lagrådet
som yttrat detta. Fn ledamot säger,
att han instämmer i de övrigas allmänna
synpunkter men att han dock på grund
av förhållandena anser sig böra tillstyrka
det förslag, som nu finns i propositionen.

Det var på grundval av detta material
— justitieminister Bergquists yttrande,
den parlamentariska undersökningskommissionens
statistik och lagrådets uttalande
— som jag utarbetade min motion.
Den går ut på att den faktiska anhållandetiden
borde vara högst 27 respektive
30 dagar för de två olika fall som kunna
inträffa. Vid utarbetandet av denna motion
hade jag naturligtvis — jag anser
mig böra säga det på grund av vad någon
tidigare talare yttrat i debatten —
fullständigt klart för mig att endast ett
fåtal personer kunde tänkas komma i åtnjutande
av den nedsättning i anhållandetiden
som jag tillät mig föreslå. Men
det väsentliga är inte detta utan någonting
helt annat: så nervöst som läget för
närvarande är, måste man utgå från att
inte endast en del personer, som sedermera
dömas för spioneri, komma att anhållas,
utan att förmodligen ett betydligt
större antal personer komma att anhållas,
som sedermera släppas fria såsom

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

oskyldiga eller i brist på bevis. Och det
år för dessa personer den föreslagna
maximitiden har betydelse. De komma
nämligen att från början ha klart för sig,
att det inte kan bli fråga om en längre
anhållningstid än den jag angivit. Det är
således inte alls ur spionernas synpunkt

— de kunna gärna sitta anhållna en längre
tid — utan i de oskyldigt misstänktas
intresse som man bör gripa in för att
reducera det dagantal, regeringen föreslagit.
Jag måste säga, att jag fortfarande
tror mera på den auktoritet som ligger
till grund för min motion och som
jag nu tillåtit mig att redovisa än på
propositionen.

Utskottet har — såsom också herr Cassel
med mycket stor uppriktighet yttrade

— inte kunnat framlägga några bevis
för sin uppfattning. Men i de siffror jag
å min sida angivit ligga objektiva skäl.
Bevisen finnas alltså inte på utskottsmajoritetens
sida utan på vår sida.

Utskottets huvudargument är, att det
dock kan tänkas något fall då en längre
tid är nödvändig än den som motionärerna
i nära anslutning till lagrådet förordat,
och afl man för sådana undantagsfall
bör ha den längre tiden.

Jag tror att det skälet är värdelöst. Och
varför? Jo, det kan mycket väl tänkas
att om en person förklaras häktad efter
låt mig säga 30 dagar man sedermera inhämtar
den ytterligare bevisning som
erfordras för att han skall dömas. Den
möjligheten förutsätter ju rättegångsbalken.
Även lagrådet har anfört den.
Motionärerna förhindra alltså icke att
någon bevisning förebringas mot den anklagade.

Men skillnaden blir, om motionsyrkandet
bifalles, att efter 27 respektive 30 dagar
en ingående prövning från rättens
sida verkligen göres av den bevisning
som polismyndigheterna dittills lyckats
förebringa.

Det skall bli mycket intressant att se
hur utvecklingen kommer att gestalta sig.
Jag tror att riksdagen går för långt, om
den bifaller Kungl. Maj:ts eller utskottets
förslag — vilket senare förslag jag
för min del finner i och för sig bättre
än Kungl. Maj:ts. Man kommer, tror jag.

att gå för långt på alldeles samma sätt
som man gjorde vid antagandet av
tvångsmedelslagen under det andra
världskriget. Att man då gått för långt
visade sig i att man år 1944 måste minska
dagantalet. Det blev sedermera som
vi minnas mycken diskussion om hur
polisen handhaft sina vidsträckta befogenheter.
Den saken ansåg man sig vara
tvungen att undersöka, och för det ändamålet
tillsattes som bekant den parlamentariska
undersökningskommissionen,
som gjorde mycket vidlyftiga utredningar.
Kanske blir resultatet nu precis detsamma.
Utvecklingen brukar gå i vågor,
och snart kanske man kommer att fråga
sig om inte de befogenheter, som nu
komma att meddelas, blivit för stora —
och så få vi kanske en ny parlamentarisk
undersökningskommission med uppgift
att utreda, hur befogenheterna i
verkligheten ha använts.

Herr talman! Min motion har ju inte
vunnit understöd i utskottet, och jag tilllåter
mig därför att yrka bifall till den
av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. avgivna
reservationen, som ligger mycket nära
den motion jag väckt.

Herr SANDLER: Herr talman! Någon
juridisk sakkunskap kan jag inte redovisa,
och jag vill för övrigt bekänna, att
jag beträffande vissa detaljer i det föreliggande
lagprojektet inte känner mig
kompetent att avge ett omdöme. Mitt
yttrande gäller uteslutande frågan om
anhållningstidens längd.

Att jag över huvud taget yttrar mig
beror på att jag under ett par år hade
skyldigheten, på Kungl. Maj:ts uppdrag,
att studera tillämpningen av 1940 års
tvångsmedelslag. Och då nu herr Holmbäck
låtit framskymta möjligheten av en
återupprepning, begagnar jag tillfället
att uttala förhoppningen att jag måtte
undgå uppgiften att leda en sådan ny
parlamentarisk undersökningskommissions
arbete.

Jag har inte för avsikt att polemisera,
utan mitt anförande är endast avsett
som en förklaring till den röstning jag
kommer alt göra.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

Att säkerhetstjänstens målsmän begära
sådana arbetsförhållanden, som vi
bedöma såsom behövliga för att täcka
även marginalfall, är en sak som jag
finner mycket förståelig och även legitim
ur säkerhetstjänstens egen synpunkt.
Vad jag däremot inte kan förstå är att
någon kan tilltro sig att kunna beräkna
maximitiden för varje tänkbart fall, när
det gäller undersökningstidens längd.
Det är ju tänkbart att det varken räcker
med de trettio dagarna eller med de
sextio dagar, som vi hade under krigstiden,
utan att det kan behövas ännu
mycket längre tid i ett särskilt svårt fall.
Det kan ju helt enkelt inte bli fråga om
annat än en skönsmässig bedömning, såsom
redan har framhållits. Det är en
sådan bedömning som säkerhetstjänsten
gjort och som jag från dess utgångspunkt
tycker är förståelig och legitim.
Men detta kan inte vara tillräckligt för
riksdagen för att acceptera denna bedömning,
utan man måste göra klart för
sig vilka konsekvenser det kan bli i fråga
om rättsverkningarna för enskilda
svenska medborgare, och det är vid den
avvägningen som man mycket väl kan
komma till en annan uppfattning än
den som säkerhetstjänsten har gjort gällande.
Det kan ju inskjutas, att i denna
ekvation få insättas även sådana faktorer
som personalstyrka och kvalifikationer
hos säkerhetstjänsten, vilket självfallet
också inverkar på den tid, som
kan vara erforderlig för att uppnå ett
visst undersökningsresultat.

Om jag alltså finner det förståeligt
och legitimt att säkerhetstjänsten begär
en viss anhållningstid, kan jag å andra
sidan icke finna det vara rimligt, om
jag nu ser på utskottsförslaget, att man
begär att få tillämpa samma anhållningstid
beträffande dessa brottsfall som gällde
under de sista krigsåren. Åren 1944
och 1945 gällde nämligen just den period
för anhållningstidens längd, som
utskottet nu föreslår, alltså först femton
dagar och sedan en ytterligare utökning
med femton dagar. Att jämföra
det nuvarande tidsläget med läget under
de sista krigsåren finner jag vara en
ganska betänklig överdrift, ehuru jag

inte iiör till dem som bruka måla det
kalla krigets läge i några optimistiska
tonfall. .lag liar emellertid frågat mig,
om det kan vara till nytta för oss —
och jag låter den frågan gå vidare till
kammarens ledamöter — att med en
lagstiftningsakt deklarera, att vi anse
det nuvarande läget vara ur farosynpunkt
likvärdigt med den tid, då världskriget
ännu blossade med full låga. Om
jag, såsom jag har sagt, finner säkerhetstjänstens
begäran förståelig och legitim,
finner jag det å andra sidan också
ganska naturligt att arbetstempo och arbetsmetoder
automatiskt inrätta sig efter
det tidsutrymme, som lagstiftningen
medgiver eller ställer i utsikt. Det är de
konsekvenser, som därav kunna komma,
som jag för min del är rädd för.

I diskussionen har det också varit tal
om konventionen om de mänskliga rättigheterna,
vilken Sverige ratificerat. Då
utrikesutskottet behandlade denna konvention
var det egentligen en punkt, som
man satte fingret på inom utskottet, och
del var frågan om det frihetsberövande,
som på olika sätt förekommer i vårt
land utan domstolsliandläggning och
som vi måste medgiva formellt icke står
i god överensstämmelse med konventionens
ordalag. Vi funno emellertid
inom utrikesutskottet, att vad som i det
hänseendet förekommer i vårt land gott
tål jämförelse med realiteterna i andra
länder, som undertecknat denna konvention,
och vi funno oss följaktligen också
kunna tillstyrka. Jag måste emellertid
säga att om vi då hade haft denna lagstiftning,
hade vi ju haft anledning att
ta oss en mycket mera allvarlig begrundan,
huruvida vi hade kunnat tillstyrka
en svensk ratifikation, ty det är självfallet
att det är en skillnad —- visserligen
kvantitativ, men i detta fall gäller
nog att kvantitet och kvalitet sammanfalla
— mellan fem dagar, som vi nu
ha, femton dagar, som föreslås i fru Sjöström-Bengtssons
reservation, och trettio
dagar, som utskottet föreslår. Hur utrikesutskottet
skulle ha ställt sig kan
naturligtvis i efterhand icke bedömas,
men nog föreställer jag mig — eftersom
jag vill erinra mig att redan nuvarande

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

bestämmelser framkallade frågor i utrikesutskottet
■— att för den händelse vi
hade liaft den nu föreslagna lagstiftningen
hade tveksamheten blivit betydligt
större.

Jag vill gärna giva mitt erkännande åt
den modifikation, som utskottet har gjort
i Kungl. Maj:ts förslag, men jag måste
dock säga att med hänsyn till de erfarenheter
jag har från den parlamentariska
undersökningskommissionens arbete
— kommissionen uttrycker sig med stor
försiktighet och återhållsamhet i sina
allmänna omdömen — och särskilt erinrande
om den höga procenten av anhållanden,
som icke åtföljts av något som
helst åtal, kan jag icke med min röst
medverka till någon större utsträckning
i detta läge av anhållningstidens längd
än den som föreslås i fru SjöströmBengtssons
reservation.

Herr LODENIUS: Herr talman! .Tåg tillhör
ju det utskott, som behandlat detta
ärende, och jag vill redan från början
säga att det sannerligen inte har varit
någon lätt uppgift för en lekman på området
att ta ställning i denna fråga, där
vi väl alla helst skulle ha sett, att man
inte behövt tillgripa så kraftiga åtgärder
som här föreslagits. Det har för mig i
detta fall varit nödvändigt att bygga min
uppfattning på vad som står i propositionen
och vad de remissmyndigheter,
som där äro redovisade, ha yttrat i frågan.
Dessutom har jag självfallet, och jag
tror att utskottet i stor utsträckning gjort
detsamma, tagit ett ganska starkt intryck
av de uttalanden, som gjorts av de på
detta område speciellt sakkunniga personer,
vilka vi haft tillfälle att höra i utskottet.

Frågan gäller ju närmast, huruvida
det är tillräckligt, såsom reservanterna
föreslagit, med en anliållningstid av
högst femton dagar, eller om man skall
gå därutöver. Jag tror att det härvidlag
är ett skäl som inte blivit nämnt förnt
i dag, som jag nu vill anföra och som
iiven framhållits just av en av de på detta
område speciellt sakkunniga, nämligen
det skälet alt det inte är detsamma

att få ett uppskov med själva häktningsförhandlingarna
sedan man gjort en
häktningsframställning. Vid häktningsframställningen
måste alla skäl anföras,
som man då har att komma med för en
begäran om häktning, och på det sättet
blir det mycket svårare att fortsätta en
utredning, särskilt i sådana fall då det
är en stor spionliga man har att göra
med. Det är därför till fördel, har man
sagt, om man kan få uppskov med häkningsframställningen
i sådana fall. Jag
kan ju inte bedöma den saken, men det
förefaller mig vara ganska naturligt, att
det förhåller sig på det sättet. Praktiskt
taget alla remissmyndigheter med något
undantag ha ju också framhållit, att de
äro på det klara med nödvändigheten av
en sådan förlängning, och de flesta remissmyndigheterna
ha också, såvitt jag
har kunnat finna, uttalat sig för trettio
dagar. Det är klart att den saken kan
diskuteras, men för egen del måste jag
säga att när det gäller just spioneribrott
får man väl ändå se till att polis- och
åklagarmyndigheterna få tillräcklig tid
på sig för att göra de undersökningar
som behövas för att uppspåra brottslingarna.
Det har framhållits att i ett eller
kanske två fall hade man haft- betydligt
större utsikter att få fast vederbörande,
om man hade haft en längre anhållningstid.
Det gällde ju nu för all del bara fem
dagar, men även femton dagar anser man
vara en alltför kort tid i vissa enstaka,
kanske få fall.

Herr Ahlkvist har mycket klart redogjort
för skillnaden mellan utskottets
och reservanternas förslag och för motiven
för utskottsmajoritetens ställningstagande.
Jag behöver därför inte gå närmare
in på dessa saker. Jag vill för egen
del endast deklarera, att jag kommit till
den uppfattningen — och den debatt,
som förts här i kammaren, har inte ändrat
denna min uppfattning —• att den
längre tiden är erforderlig. Då är frågan
i vad mån kontrollen har någon effekt.
Det har framhållits, också från mycket
sakkunnigt håll, att det egentligen inte
är anhållningstidens liingd som är avgörande
i detta fall, utan att det iir frågan
om hur effektiv kontroll man kan sätta

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

in. Jag vågar inte säkert bedöma, hur effektiv
kontrollen kommer att bli. Jag
förmodar emellertid att den kontrollmyndighet
det här är fråga om — enligt
utskottets förslag blir det ju justitiekanslern
— sedan den haft tillfälle att följa
ärendet redan från femte dagen, alltså
under de första tio dagarna av förlängningstiden,
innan man ger tillstånd till
ytterligare förlängning av anhållningstiden,
prövar ärendet ganska ingående. Jag
har svårt att föreställa mig att inte detta
kommer att ha sin stora betydelse. Man
kommer säkert inte att utan bärande
skäl medge längre anhållningstid än de
första 15 dagarna.

Jag har som sagt, herr talman, kommit
till det resultatet att man bör just
vid dessa speciella brott medge en förlängd
anhållningstid. Jag har icke något
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
skulle säkerligen från den debatt som
har förts kunnat hämta åtskilliga argument
för den ståndpunkt som jag i första
hand har företrätt, nämligen att detta
ärende icke befinner sig i det skick att
det kan vara tillrådligt att nu anta en
lag som omedelbart träder i kraft. Jag
skall emellertid avstå från detta och vill
bara på ett rent sakligt område fästa
kammarens uppmärksamhet på ett visst
förhållande.

I denna debatt angående kortare eller
längre anhållningstid har från herr Cassels
sida och nu senast även av herr Lodenius
åberopats ett argument som lyder
ungefär så: Man skall ge polisen tillräcklig
tid för att kunna framlägga utredning
i svåra spioneribrott, så att häktning
kan komma till stånd.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att anhållningstiden visserligen
börjar med själva anhållandet, men
anhållandet, mina damer och herrar, får
inte gå till på det sättet att polismyndigheten
går ut på gatorna och anhåller en
person och först därefter börjar på med
en utredning. Nej, före anhållandet skall
ha försiggått en utredning. Anhållandet

får nämligen inte komma till stånd, om
det inte föreligger skäl till misstanke
mot vederbörande. En god del av utredningen
skall alltså redan vara undangjord,
när man går så långt som till ett
anhållande. Detta får man ha i minnet,
då man bedömer den tid som står
till polismyndigheternas förfogande före
häktningsframställningen.

Jag har endast velat framhålla denna
synpunkt och vidhåller mitt tidigare
framförda yrkande.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Utskottets ärade talesman herr
Ahlkvist har utförligt redogjort för de
problem, som här äro aktuella, och han
liar gjort det på ett sådant sätt att jag i
allt väsentligt kan instämma med honom.
Jag har därför till en början knappast
tänkt att jag skulle uppträda i diskussionen.
När jag ändå i slutet av den vill säga
ett par ord, behöver jag inte uppehålla
mig vid mera än ett par punkter.

Först skulle jag gärna vilja göra en
allmän, litet mera personlig deklaration
i anledning av detta lika viktiga som allvarliga
och svårbedömda ärende. Det är
nära ett år sedan vi i justitiedepartementet
började arbetet med denna fråga, och
under hela den tid som arbetet sedan
har pågått har för oss samma frågeställning
stått klar, som här har gått genom
hela debatten, nämligen hur man skall
avväga å ena sidan rikets behov av skydd
mot ytterligt allvarliga angrepp och å
andra sidan medborgarens oförytterliga
rättigheter, när det gäller hans personliga
frihet och rättssäkerhet. Det är naturligtvis
något av en samvetskonflikt för
oss alla att behöva ta ställning till den
saken, och det har också gång på gång
framgått att samma vånda, som vi ha
känt i departementet, har gått igenom
först utskottet och senast nu kammaren.

Svårigheterna äro så mycket större
som man ju på flera avgörande punkter
inte på något sätt kan förebringa bevis
för att en viss ståndpunkt, en viss tidsperiod
eller valet av en viss myndighet,
innefattar det riktiga avgörandet. Man är

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

tvungen att till slut bestämma sig för det
ena eller det andra. Så är fallet i båda
de hänseenden som jag nu tänker nämna
ett par ord om.

Det första rör frågan om vilken myndighet
som skall vara kontrollorgan. I
propositionen bar föreslagits, att det
skulle vara rätten — alltså en vanlig
domstol — varemot både utskottets majoritet
och dess reservanter lia förordat
en kontroll genom justitiekanslern. Den
frågan diskuterades under våra överväganden
i departementet, både innan vi
utskickade vår promemoria på remiss
och efter det vi fått in yttrandena över
den. Det är klart att det kan anföras rätt
tungt vägande skäl för bägge ståndpunkterna.
För att problemet skall bli allsidigt
belyst skall jag bara nämna några
ord såsom motiv för den ståndpunkt vi
tia intagit.

Vi kunde viil förstå att det skulle kunna
te sig praktiskt att såsom kontrollmyndighet
anlita justitiekanslern, som ju
är en administrativ myndighet av hög
juridisk valör. Det är dock fråga om en
administrativ myndighet, och niir det
gäller sådana ting som att beröva en
människa friheten under så lång tid som
en månad ansågo vi i departementet att
det var ett så allvarligt ingrepp i en demokratisk
medborgares fundamentala
rättigheter, att vi ville för kontrollen anlita
den bästa resurs som står till ett
rättssamhälles förfogande, nämligen dess
domstolsorganisation.

Vi voro väl medvetna om de erinringar
som kunde göras däremot. Här kunde
inte såsom i allmänhet inför domstol bli
en förhandling mellan olika parter, åtminstone
inte i många fall. Vidare var
det klart att den uppgift, som man tänkte
lägga på domstolen, i viss mån avvek
från vad man eljest begär av en domare.
Han skulle bär få inskrida på ett tidigare
stadium iin förut, och det argumentet
har även under debatten anförts mot
denna linje. Man vill inte att domaren,
som till slut skall träffa avgörande i målet,
skall på ett tidigare stadium, innan
ännu fullständig bevisning förebragts,
bli bunden; lian kan redan då bli engagerad
på åklagarsidan.

Den anmärkningen kanske ändå inte
bar så stor principiell betydelse som
man till en början kan tänka sig. Det
är ju nämligen så att enligt den nya
rättegångsbalken bar man lagt häktningsbefogenheten
hos domaren. Även
där är det således på det sättet att domaren
får ta ställning till målet på ett
så att säga för tidigt stadium. I det fall
som det nu är fråga om går man visserligen
ännu längre och vill att domaren
skall engagera sig redan på anhållningsstadiet.
Det ökar givetvis betänkligheterna,
men det är alltså inte en sådan
principiell nyhet som man har velat göra
gällande. Att man genom tillkomsten
av nya rättegångsbalken lade avgörandet
av häktningsfrågan i domarens händer,
under det att förut åklagaren var
häktningsmyndighet, betraktades enligt
min uppfattning med rätta som ett stort
framsteg ur rättssäkerhetssynpunkt,
trots att man så att säga engagerade domaren
för tidigt. Av samma skäl hade
vi också övervunnit de betänkligheter
som naturligtvis finnas mot att låta domaren
pröva anhållningsfrågan. Vi menade
i departementet och sedan i regeringen,
att just emedan det var fråga
om ett så allvarligt ingrepp i medborgarnas
rättssäkerhet ville man tillgripa
den bästa rättssäkerhetsgaranti som står
samhället till buds. Eftersom herr Sandler
nämnde konventionen om de mänskliga
rättigheterna kan man väl säga att
just i linje med den står propositionens
men inte utskottets ställningstagande på
denna punkt, ty det förutsättes i konventionen
att den som blir berövad friheten
skall få sin sak prövad just av
domare.

Den andra fråga, som jag vill beröra,
bar bär upptagit huvuddelen av debatten,
nämligen frågan om bur lång tid
man skall så att säga ställa till polismyndighetens
förfogande efter anhållandet.
I propositionen bar föreslagits
en förlängning av anhållningstiden upp
till trettio dagar, och utskottet bar likaledes
funnit att en utsträckning av anhållningstiden
ända upp till trettio dagar
i vissa fall kan bli erforderlig. Jag
skall inte gå in på spörsmålet huruvida

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

man skall sätta in en kontroll för att
få utsträcka anhållningstiden utöver tio
dagar eller femton dagar o. s. v. — det
är rena smaksaker — utan frågan är
om det verkligen behövs så lång tid som
trettio dagar eller om det är möjligt
att nöja sig med mindre, till exempel
femton dagar. Det är klart att man inte
här kan förebringa någon verklig bevisning.
Men om vi läsa utskottets utlåtande,
finna vi onekligen kanska starka
skäl förebragta för den längre tiden. Utskottet
har ju skrivit, att det beträffande
spioneribrott med hänsyn till deras
speciella karaktär i allmänhet och med
hänsyn till att det ofta är fråga om omfattande
underjordiska ligabildningar är
nödvändigt att det står mycket längre
tid till förfogande för att förebringa ordentlig
utredning än eljest. Detta måste
också på något sätt åtminstone vissa reservanter
ha haft på känn, ty när de
föreslagit att man bara skall nöja sig
med femton dagar, ha de velat utöver
den förslagna anhållningstiden på femton
dagar ställa ytterligare några dagar
till polis- och åklagarmyndigheternas
förfogande. Man har här velat begagna
sig av den möjlighet, som redan nu finnes
att begära uppskov med förhandling
om häktning. Det stadgas i rättegångsbalken,
att åklagaren först skall
lämna in en begäran om häktning, varvid
han skall ha förebringat sannolika
skäl för att den misstänkte liar begått
brottet. Sedan kan han, om det behövs,
få fyra dagars uppskov med den förhandling,
som skall äga rum inför domstolen
om häktning, och det är den tiden,
som dessa reservanter ha velat tänja
ut till tio dagar, tydligen i känsla av
att trots allt de femton dagarna voro
otillräckliga. Men jag vill härpå svara
att detta är en bra besynnerlig utväg,
ty denna möjlighet för åklagaren att erhålla
uppskov med häktningsförhandlingar
är tänkt för helt andra syften.
Den är avsedd, som redan framhållits
här nyligen, för sådana fall, då det kommer
in något nytt moment; det kan vara
fråga om något nytt bevis eller sådant
som närmare behöver utredas. Det är
alltså eu ny situation, som inte fanns

då åklagaren lämnade in sin häktningsframställning.
Han säger, alt det nu bär
kommit till nya saker och att han därför
behöver ytterligare ett par dagar för att
reda ut det hela. För detta ändamål
finns således denna tid på fyra dagar.

Reservanterna ha nu uppenbarligen
tänkt sig att då det redan från början
framstår som klart att en anhållningstid
på femton dagar inte är tillräcklig,
skall denna uppskovstid på fyra dagar
kunna förlängas till tio dagar. .lag anser
att detta är ett alldeles oriktigt bruk
av rättsinstitutet. När åklagaren kommer
med sin begäran om häktning, skall utredningen
i det då föreliggande läget
vara klar. Redan före häktningen kommer
anhållningsmomentet, och finner
man att femton dagar inte är tillräckligt
såsom anhållningstid, bör man förlänga
den. Vi ha i propositionen liksom utskottsmajoriteten
ansett, att trettio dagar
bör vara den längsta tid man stundom
kan behöva, men jag har redan sagt att
man naturligtvis aldrig kan bevisa att
en sådan siffra är riktig.

Utöver vad jag förut sagt, nämligen att
jag på denna punkt får hänvisa till den
utförliga argumentation som utskottet
anfört, vill jag tillägga att jag för min
,del tagit större intryck än herr Sandler
av statspolisintendentens ståndpunkt i
frågan. Man kan visserligen i likhet med
herr Sandler säga, att det så att säga
ligger i hans yrke att begära en tillräcklig
anhållningstid, men han är dock
såsom chef för statspolisen närmast ansvarig
för landets säkerhet, och jag gör
mig nog inte skyldig till någon indiskretion,
om jag nämner att vid de överläggningar
vi haft med honom i regeringen
har detta varit den viktigaste punkten
för statspolisintendentens vidkommande
— han har velat diskutera de olika synpunkter,
som framförts på andra områden,
men han har enträget begärt att få
en anhållningstid av trettio dagar för
svåra fall. Uppenbarligen har han ansett
detta vara nödvändigt med hänsyn till
rikets säkerhet, och jag har inte kunnat
ta på mitt ansvar att intaga en annan
ståndpunkt och säga att det är tillräckligt
med en kortare tid.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Lagförslag ang. tvångsmedel i vissa brottmål.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Endast
ett par ord såsom svar på justitieministerns
anförande. Han gick in på
24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken
och säger att det för dess tillämpning
erfordras att något nytt moment
kommer till, några nya skäl eller dylikt.
Detta framgår inte alls av lagparagrafen;
det står bara att uppskov ej må äga rum,
med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Reservanternas förslag innebär, att en
person kan sitta anhållen bortåt trettio
dagar, det vill säga tjugusju till trettio
dagar, från det att rätten fattar beslut
om han skall häktas eller inte. Häktningsbeslutet
skall fattas, om det finns
sannolika skäl för att han begått brottet.
Tror verkligen justitieministern att någon
kan dömas för spioneri, om inte
polismyndigheterna inom denna långa
tidrymd, som även enligt reservanternas
förslag skall kunna förflyta, kunna förebringa
sannolika skäl för att han begått
brottet? Det förefaller mig otroligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats l:o) att den under behandling
varande paragrafen skulle godkännas;
2:o) av herr Branting, att kammaren
skulle godkänna 1 och 2 §§ i det av
honom reservationsvis framlagda förslaget
till lag i ämnet; samt 3:o) att paragrafen
skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av första
lagutskottet i utlåtande nr 6 punkten A
framställda lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas 1 och 2 §§ i
det av herr Branting reservationsvis
framlagda förslaget till lag i ämnet.

2 §.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag skall be att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande med 2)
betecknade reservationen, i vad den avser
2 § i föreliggande lagförslag.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Fru Sjöslröm-Bengtsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 2 § i det av första
lagutskottet i utlåtande nr 6 punkten A
framställda lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av fru Sjöström-Bengtsson in. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Om höjning av de allmänna barnbidragen.

Då emellertid fru Sjöström-Bengtsson
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i avseende å lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Om höjning av de allmänna
barnbidragen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av väckt
motion om höjning av de allmänna
barnbidragen.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 260, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade fru Nilsson och herr Dahlgren
hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att de allmänna barnbidragen, som i år
utginge med 290 kronor, skulle höjas
med 30 % eller i avrundat tal till 380
kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion, 11:260, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Från och med den 1 januari 1952 skall

de allmänna barnbidragen utgå med ett
belopp av 290 kronor per år. År 1950
beslutades att bidragen skulle höjas med
30 kronor såsom kompensation för barnavdragens
borttagande vid den kommunala
beskattningen.

Dessa barnbidrag är av den allra
största betydelse och innebär i barnfamiljer
med lägre inkomster ett betydelsefullt
tillskott för att täcka kostnaderna
för barnen. Men att låta dessa barnbidrag
kvarbli vid sitt ursprungliga belopp
utan att höjas i relation till levnadskostnadernas
ökning är att medvetet låta
denna sociala förmån försämras, allteftersom
prisstegringar och levnadskostnader
öka. Av denna anledning har fru
Nilsson och herr Dahlgren i motion nr
260 i andra kammaren hemställt, att
riksdagen måtte besluta att de allmänna
barnbidragen, som i år utgår med 290
kronor, höjes med 30 % eller i avrundat
tal till 380 kronor. Utskottet hänvisar till
det ekonomiska läget och avstyrker motionen
och talar vidare om att den år
1950 skedda förhöjningen av barnbidragen
endast avsåg att utgöra kompensation
för de samtidigt slopade barnavdragen
vid kommunalbeskattningen.

Jag gör mig den frågan: Skulle vid
1950 års kommunala ortsavdragsreform
barnavdragen ha bibehållits i samma
storleksordning som de gamla kommunala
barnavdragen, därest icke barnbidragen
varit införda? Med största sannolikhet
skulle dessa blivit höjda. Under
sådana förhållanden tycker jag att det
är en otillräcklig tröst att man bara har
kompenserat de slopade barnavdragen.

Ortsavdragskommittén lät 1949 års
skatteutredning uttala sig om de då föreslagna
30 kronorna i kompensation för
de slopade kommunala barnavdragen,
och denna skatteutredning ansåg att
barnbidragen borde höjas med hänsyn
till de förskjutningar i levnadskostnaderna
som inträtt efter år 1947.

Såvitt jag har fattat utskottets skrivning
rätt, är utskottets synpunkter på
frågan desamma som motionärernas,
bortsett från att utskottet anser att kompensationen
icke skulle kunna ske nu på
grund av det statsfinansiella läget. Ut -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Om inrättande av en socialförsäkringsdomstol.

skottet skriver: »Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t i ett läge som det nuvarande,
då levnadskostnaderna äro under
ständig förändring, med uppmärksamhet
följer utvecklingens inverkan på de sociala
förmånernas faktiska värde, och
att Kungl. Maj:t —- med beaktande av det
statsfinansiella läget — för riksdagen
framlägger de förslag, som betingas av
nämnda förändringar.»

Jag anser det fullt berättigat att redan
nu ställa kravet om dyrtidskompensation
å dessa allmänna barnbidrag och yrkar
därför, herr talman, bifall till motion
nr 260 i andra kammaren.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr
Persson bar tolkat utskottets mening alldeles
riktigt; vi äro nog överens om att
det är i hög grad önskvärt, att de allmänna
barnbidragens realvärde kan återställas
till vad det var när barnbidragen beslutades.
Men utskottets mening är, att
denna fråga måste prövas i ett större
sammanhang. Det är även andra utgifter
för social omvårdnad som måste beaktas
och tas med i räkningen, när man
skall bedöma ett spörsmål som detta.
Och från den synpunkten sett har utskottet''
inte kunnat komma till något annat
resultat än att nu avstyrka motionen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts liärmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekommna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om inrättande av en socialförsäkringsdomstol.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner om inrättande av en socialförsäkringsdomstol.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 18
i första kammaren av herrar Hedenby
och Uhlén samt nr 13 i andra kammaren
av herr Lindberg in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en allsidig utredning rörande frågan om
inrättandet av en socialförsäkringsdomstol
samt att utredningens resultat må,
tc föreläggas riksdagen för prövning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevaraude motioner, I: 18 och II:
13, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Uhlén, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr UHLÉN: Herr talman! Visserligen
saknas det inte anledning att kritisera
utskottets utlåtande — särskilt ur
den synpunkten att det kunde ha varit
mera positivt i sak, även om utskottet
på anförda skäl avstyrkt bifall till motionärernas
yrkande. Men det är inte för
att påyrka någon förändring jag anmält
min reservation och nu tagit till orda.
Jag nöjer mig med att till den kraft
och verkan det hava kan understryka
att det är av vikt — till och med av
utomordentlig vikt — att frågan om inrättande
av en socialdomstol får sin lösning.

Åtskilliga av riksdagens ledamöter ha
under årens lopp haft anledning medverka
till försök att vinna rättelse i socialförsäkringsfall,
där myndigheternas
utslag på goda grunder kunna kritiseras
och underkännas. Alla ha fått inkassera
den erfarenheten, att det oftast varit
mycket svårt och undantagslöst oerhört
tidsödande att fullfölja besvär -— i
det fall det över huvud taget varit möjligt
att göra det. Ofta har det till och
med befunnits omöjligt, därför att redan
första ansatsen övertygat den rättssökande
om att han inte haft vare sig tid
eller tillräckliga ekonomiska resurser att
offra på en uppgift som tett sig hopp -

Kr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Om samordning: mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna m. m.

lös, hur goda skäl han än må ha haft
för ett fullföljande av besvären. Rättsväsendet
på detta område är nämligen
inte så ordnat att man har utsikter att
uppnå vare sig ett positivt eller ett negativt
resultat genom uppoffrande av
rimlig tid, rimliga kostnader och ett rimligt
mått av arbetskraft.

Alla som haft anledning befatta sig
med olikartade fall och med ett par eller
flera olika institutioner som motparter,
ha fått inkassera sådana erfarenheter.
De äro därför eniga om att rättsordningen
på detta område inte är tillfredsställande.
Det är alltså på goda grunder
man anser det av vikt att en mera tillfredsställande
ordning åstadkommes.

Jag har, herr talman, velat understryka
detta. Och jag begagnar tillfället att
på denna omväg — eftersom jag inte
fick tillfälle att göra det genom utskottets
utlåtande — hemställa till socialministern
och den kommitté, som utskottet
förutsätter kommer att syssla med frågan,
att ägna denna så stor uppmärksamhet
att ett förslag till lösning kan motses
inom rimlig tid — ju förr desto
hellre.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr
Uhlén tyckte att utskottet borde ha varit
litet mera positivt i sin motivering
fastän klämmen blivit negativ, och i varje
fall litet vänligare. Jag vill då erinra
om att den riksdagsskrivelse, som utskottet
hänvisade till, tillkom på förslag
av andra lagutskottet och att vi inte känt
något behov att upprepa de positiva
synpunkter på detta spörsmål, som utskottet
i sitt utlåtande vid det tillfället
gav uttryck åt. Utskottet har endast haft
att konstatera, att man har att förvänta
den av riksdagen begärda utredningen,
och därmed har frågan kommit i det läge
den nu har.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om samordning mellan sjuk- och
olycksfallsförsäkringarna m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av väckt
motion om samordning mellan sjuk- och
olycksfallsförsäkringarna in. m.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 418, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Weden va. fl. hemställt, att
riksdagen måtte besluta

att uttala önskvärdheten av att den
nya sjuk- och olycksfallsförsäkringsutredningen
i första hand undersökte möjligheterna
att verkställa en samordning
mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
enligt de riktlinjer i överensstämmelse
med utredningens direktiv, som
i motionen åberopats, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att pensionsutredningen och nyssnämnda
utredning erhölle kompletterande
uppdrag att gemensamt utreda möjligheterna
av en samtidig avgiftsbetalning
för båda försäkringssystemen i
form av en socialförsäkringsavgift samt
förutsättningarna för ett successivt och
samtidigt införande av en obligatorisk
pensionsförsäkring och sjukförsäkring.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, 11:418,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Sunne,
fröken Höjer och fru Sjöstrand, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort
erhålla följande lydelse:

»Utskottet är ense med motionärerna
därom, att bestämmelserna om sjukpenningen
i den tidigare av riksdagen antagna
men uppskjutna lagen om allmän
sjukförsäkring i varje fall icke numera

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Om samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna m. m.

komma att medföra någon egentlig inkomsttrygghct
under sjukdom. Utskottet
kan även såtillvida ansluta sig till
motionärernas mening, att starka skäl
tala för att sjukpenningförsäkringen
principiellt bör konstrueras så, att de
vid sjukdom utfallande försäkringsbeloppen
stå i relation till det inkomstbortfall,
som sjukdomen medför. I den av
riksdagen år 1940 beslutade lagen har
emellertid en annan principiell linje
följts. Med anledning härav anser utskottet
det påkallat, att riksdagen i denna
fråga uttalar, att riksdagen för sin
del är beredd att frångå sin tidigare intagna
principiella ståndpunkt, att sjukpenningen
bör vara enhetlig. Ett sjukpenningbelopp
fastställt i förhållande
till den genom sjukdomen förlorade arbetsinkomstens
storlek bör i stället prövas.

önskemålet att låta medborgarnas bidrag
till socialförsäkringarna utgå i form
av en socialförsäkringsavgift har tidigare
framförts. Möjligheterna att genomföra
en sådan samordning bliva uppenbarligen
beroende av de olika försäkringarnas
konstruktion. Detta gäller givetvis
även formerna för den allmänna
pensionsförsäkring, som är under utredning.
Utskottet kan därför ansluta sig
till motionärernas mening, att socialförsäkringsutredningen
och de särskilda
sakkunniga, som tillkallats för utarbetande
av slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring,
böra pröva möjligheterna
av att i de förslag, som de komma alt
avlämna, taga hänsyn till att en dylik
samordning, även innefattande avgifterna
för en allmän pensionsförsäkring, kan
komma att visa sig lämplig.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motion, 11:418, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet ovan anfört
;

B. att motionen II: 418, i den man den
icke besvarats genom vad utskottet under
A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

(> Försitt l.iimnuivens protokoll /9f>2. .Yr S.

Herr SUNNE: Herr talman! I motion
nr 418 i andra kammaren framhålles
bland annat, att den av riksdagen tidigare
antagna men tills vidare uppskjutna
sjukförsäkringsreformen inte skulle komma
att medföra någon egentlig inkomsttrvgghet
under sjukdom.

Vid 194G års riksdag, då lagen antogs,
rådde delade meningar angående sjukpenningförsäkringens
konstruktion. Av
riksdagens protokoll framgår, att diskussionen
i kamrarna var mycket livlig, och
att redan då fanns en inte föraktlig minoritet
för önskemålet om en differentierad
sjukpenning. Majoriteten anslöt
sig dock till Kungl. Maj:ts förslag om ett
enhetligt sjukpenningbelopp av kr. 3:50
—- den s. k. »epapenningen». Jag vill erinra
om att i denna kammare några särskilt
sjukkassesakkunniga, herrar Erik
Gustaf Andersson och Sundvik liksom
för övrigt även en del andra ledamöter,
redan då uttalade sig för en differentierad
sjukpenning. Och jag är
ganska övertygad om att det i dag är betydligt
flera än år 194G, som i likhet med
motionärerna anse, att starka skäl tala
för att sjukförsäkringen principiellt bör
vara en sjuklöneförsäkring, varmed i
detta sammanhang förstås, att de vid
sjukdom utfallande försäkringsbeloppen
böra stå i relation till den försäkrades
inkomst.

Med anledning härav anse reservanterna,
att riksdagen i denna fråga borde
förklara sig beredd att frångå sin tidigare
intagna principiella ståndpunkt, att
sjukpenningen bör vara enhetlig. Ett
sjukpenningbelopp fastställt i förhållande
till den genom sjukdomen förlorade
arbetsinkomstens storlek bör i stället
prövas. Vidare torde det vara ett tämligen
allmänt önskemål, att en samordning
sker mellan de olika socialförsäkringarna
och att avgifterna uttagas i
form av en socialförsäkringsavgift.

Nu säger visserligen utskottet att hela
problemkomplexet om en samordning
mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen
samt om sjukförsäkringens konstruktion
för närvarande är under omprövning.
Men det är ju inte här fråga om att före -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Om samordning- mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna m. m.

gripa de ståndpunkter, som de nu pågående
utredningarna kunna komma att
intaga, utan vad det nu gäller är endast
att ge uttryck för vissa önskemål,
som aktualiserats genom den förut omnämnda
motionen. Flera talare i denna
kammare ansågo, då frågan om uppskov
med sjukförsäkringen år 1950 sist diskuterades,
att det var mycket angeläget
att man från riksdagens sida sade ifrån
vad som kan vara önskligt och vad man
i första band vill ha genomfört.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att på grund av utskottets
inställning till motionen få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr NORMAN: Herr talman! Det händer
inte så sällan att andra lagutskottet
har att förberedande handlägga motioner
som innehålla mycket belijärtansvärda
synpunkter och önskvärda reformer
men där vi i alla fall kommit fram
till ett avstyrkande. Den motion rörande
de allmänna barnbidragen som vi
nyss diskuterade litet grand hör till det
slaget av motioner. Men det händer också
ibland, och kanske inte så sällan, att
vi få motioner som äro ganska onödiga,
för att inte säga helt och hållet onödiga.
Till den senare kategorien räknar jag
den här motionen. Det är inte så att
det är några obetydliga frågor som det
här gäller, utan tvärtom, det är ju livsfrågor
på den sociala omvårdnadens
område det är fråga om — hur man
skall kunna ordna det så, att medborgarna
skola kunna känna en relativ
trygghet vid inkomstens bortfallande på
grund av sjukdom eller olycksfall, hur
åldringar skola kunna känna trygghet
vid det inkomstbortfall som följer när
de inte längre äro arbetsföra. Men även
om det är så, tror jag inte att det finns
någon anledning att nu diskutera dessa
livsfi ågor.

Motionärerna ha anknutit till ett par
utredningar som äro mycket färska, den
ena från november förra året och den
andra från slutet av december. Och vad
önska motionärerna? Här har Kungl.

Maj:t utfärdat vissa direktiv för dessa
utredningar, och den sista, av den 28
december, har ju tillkommit bland annat
på begäran av riksdagen i en skrivelse,
där också en del synpunkter
framhöllos vilka nu återfinnas i motiveringen.
Det är meningen att det skall bli
en snabbutredning. Socialförsäkringsutredningen
arbetar med ett rätt stort
kansli och är inriktad på att så snart
som möjligt komma fram till ett resultat.
Vad säga nu motionärerna? Jo, de
vilja att om de direktiv, som Kungl.
Maj:t har utfärdat och som överensstämma
med vad riksdagen uttalade för
ett par år sedan, 1950, skulle riksdagen
säga att dem skall man inte bry sig om
annat än till en viss del. Motionärerna
begära att riksdagen skall uttala sig för
att ett litet avsnitt ur direktiven skall i
första hand övervägas av utredningskommittén.

Jag minns från mina kampglada ungdomsdagar
en paroll som vi unga tyckte
var bra. Det hette: »Håll tummen på
ögat på ledarna», och det är en bra paroll.
Med ledarna böra vi väl mena inte
bara partiledarna utan även den högsta
ledningen här i landet. Vi kunna alltså
gärna hålla tummen på ögat på Kungl.
Maj:t, på regeringen. Men så långt skola
vi väl ändå inte gå, att vi här ge direktiv
beträffande begränsning av en utredning,
som det bör vara allas vår önskan
att få gjord så allsidig som möjligt.
Jag skulle nästan vilja säga att man
skall inte bara hålla tummen på ögat på
ledarna, utan ledarna skola hålla tummen
på ögat på sina medlemmar också.

Beträffande det andra yrkandet i motionen
måste jag säga att det inte är
någonting nytt som kommit fram där
heller. Frågan om hur medborgarna
själva skola hjälpa till att finansiera
omvårdnaden har så grundligt diskuterats
här, den liar övervägts och den
kommer att övervägas, och utredningarna
måste till övervägande upptaga
frågan om socialförsäkringsavgifterna.
Även i det fallet är det således fullkomligt
onödigt att riksdagen skriver till
Kungl. Maj :t och uttalar en önskan
därom.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. ni.

Nu ha ju icke reservanterna tillstyrkt
motionen utan nöjt sig med att vara litet
vänliga mot motionärerna. Det är
väl ett utslag av en långt gången partilojalitet,
kan jag tro. Partilojalitet är
bra, och jag håller mycket styvt på densamma,
men den bör ju inte föra liur
långt som helst. Visst kunna reservanterna
få skriva litet vänligt, men att be
riksdagen framföra denna vänlighet till
Kungl. Maj:t, det finner jag fullkomligt
onödigt.

Motionen är enligt min uppfattning
onödig, och reservationen är onödig.
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt, samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om häradsallmänningar,
m. in., dels ock motioner, som väckts i
anledning av propositionen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr (i, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen behandlad
lagstiftning.

Genom en den 14 december 1951 dagtecknad
proposition, nr 7, vilken hän -

visats till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. in.,

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. in., samt

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. in.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att berörda
tre lagar, vilka gällde till och med
den 30 september 1952, skulle erhålla
fortsatt giltighet till och med den 30
september 1953.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna inom första
kammaren nr 108 av fröken Andersson
in. fl. och nr 355 av herr Eliasson samt
motionerna inom andra kammaren nr
147 av herr Birke och nr 460 av herr
Pettersson i Dahl.

I motionerna I: 108 och II: 147, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen med anledning av propositionen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att till direktiven för hyresregleringskommittén
måtte fogas ett tilllågg»
innebärande att kommittén som
främsta utredningsuppgift skulle snarast
möjligt upprätta förslag till plan
för en avveckling av hyresregleringen.

I motionerna 1:355 och 11:406, vilka
också voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen för sin del måtte
antaga

dels ett tillägg till 1 § hyresregleringslagen
av följande innehåll:

»Förordnar Konungen om införlivning
med kommun, för vilken bestämmelserna
om hyresreglering helt eller
delvis gälla, av område från annan kommun,
för vilken sagda reglering ej gäl -

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

ler, ankommer det på Konungen att
pröva, i vilken utsträckning bestämmelserna
i hyresregleringslagen skola äga
tillämpning inom det sålunda införlivade
området.»

dels för sagda tilläggs ikraftträdande
avsedda övergångsbestämmelser av innebörd
att ifrågavarande tillägg även
skulle äga tillämpning å indelningsförändringar,
vilka trätt i kraft under tiden
från och med den 1 januari 1952.

Tillika hade utskottet i anslutning till
propositionen behandlat ytterligare två
motioner, nämligen motionen inom
första kammaren nr 109 av herr Norling
och herr Persson, Ola, om viss ändring
i hyresregleringslagen samt motionen
inom andra kammaren nr 295 av
herrar Carlsson i Bakeröd och Rubbestad
angående översyn av lagstiftningen
om hyresreglering.

I motionen I: 109 hade föreslagits, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till sådan
ändring av hyresregleringslagen eller,
därest detta kunde vara till fyllest, åtgärder
för vidtagande av sådan ändring
av hyresrådets tillämpningsbestämmelser
för den ifrågavarande lagen, att
sådana anställda, som bodde i tjänstebostäder,
icke bleve skyldiga att vid
slutad anställning flytta från bostaden.

I motionen II: 295 hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att eu översyn måtte
vidtagas angående lagstiftningen på hyresregleringens
område, som på ett bättre
sätt än det nuvarande reglerade förhållandet
mellan fastighetsägare och
hyresgäster.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna I: 355 och II: 406
måtte anses besvarade genom vad utskottet
uttalat i sin motivering;

C. att motionen I: 109 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att motionen II: 295 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

E. att motionerna I: 108 och II: 147
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet beträffande
de likalydande motionerna I: 355
av herr Eliasson och II: 466 av herr Pettersson
i Dahl anfört bland annat:

»Motionärernas hemställan om modifierande
föreskrifter i fråga om hyresregleringens
tillämplighet beträffande
orter, som införlivats med stad eller köping,
synes alltså välgrundad. Att utforma
sådana föreskrifter är emellertid
komplicerat. Utskottet har under hand
inhämtat, att hyresregleringskommittén
redan uppmärksammat förevarande
spörsmål och i sinom tid kommer att
avgiva förslag till en lösning av spörsmålet.
Detta förslag bör enligt utskottets
mening icke föregripas, och utskottet
vill därför icke nu föreslå ändrad lydelse
av 1 § hyresregleringslagen. Utskottet
vill dock betona frågans betydelse och
framhålla det angelägna i att proposition
i ämnet snarast förelägges riksdagen.
»

Reservationer hade avgivits av, utom
annan,

1) herrar Holmbäck, Stjärnfi och
Ähman, vilka ansett, att utskottets motivering,
i vad den avsåg motionen II: 295
samt de likalydande motionerna I: 108
och II: 147, bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade;

2) av herrar Eskilsson och Larsson i
Karlstad, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

A. att — —- — (lika med utskottet)
---proposition;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 355 och II: 466 måtte hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt
hyresregleringskommittén att skyndsamt
avgiva förslag till åtgärder i motionernas
syfte;

C. att — — — (lika med utskottet)
---åtgärd;

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

D. att motionen II: 295 måtte anses besvarad
med vad utskottet i sin motivering
i denna del anfört;

E. att riksdagen i anledning av motionerna
1:108 och 11:147 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att till direktiven
för hyresregleringskommittén måtte
fogas ett tillägg, att de sakkunniga
som främsta uppgift skulle snarast möjligt
upprätta plan för en avveckling av
hyresregleringen.

I den av herrar Eskilsson och Larsson
i Karlstad avgivna reservationen hade
beträffande motionen II: 295 anförts
bland annat, att utskottet förutsatte, att
kommittén komme att allsidigt granska
de problem, som sammanhängde med att
hyresregleringen beskurit fastighetsägarnas
frihet att förfoga över sin egendom,
och snarast framlägga förslag till
deras lösning. En uppmjukning av vederbörande
bestämmelser vore särskilt
angelägen som ett steg vid den avveckling
av hyresregleringslagstiftningen,
som enligt reservanternas mening omedelbart
borde planläggas.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Ledamöterna
av tredje lagutskottet ha så till
vida varit ense i sin behandling av den
kungl. propositionen om fortsatt giltighet
av hyresregleringslagen att de tillstyrka
lagens förlängning. Ingen av utskottets
ledamöter har velat ta på sitt
ansvar att tillstyrka att hyresregleringslagen
omedelbart upphör. Utskottets ledamöter
skilja sig emellertid i fråga om
sin syn på hur den fortsatta utvecklingen
bör gestalta sig på hyresområdet.

Högerns utskottsrepresentanter säga
att läget på bostadsmarknaden synes ha
undergått en successiv försämring och
att i propositionen anförts att det förvärrats
under det senaste året. Den förda
bostadspolitiken har icke åstadkommit
någon lösning av bostadsfrågan, och
en övergång till friare marknad är därför
i hög grad påkallad. Den kommitté
för undersökningar på hyresmarknadsområdet,
som tillsattes i fjol, hyresregleringskommittén,
bör därför som sin

främsta uppgift få att utarbeta en plan
för hyresregleringens avskaffande.

Folkpartiets representanter i utskottet
konstatera, att enighet synes råda
om att hyresregleringen tillhör de krisbetonade
inslagen av vår ekonomiska
politik och att hyresregleringen steg för
steg bör avecklas, så snart förutsättningarna
därför äro för handen. Bakom
detta uttalande ligger bl. a. den omständigheten
att hyresregleringskommittén
fått till en av sina uppgifter att utarbeta
en plan för hyresregleringens avveckling.
Folkpartiets representanter anse
emellertid att frågan om hyresregleringens
avveckling icke äger sådan aktualitet
att avvecklingen bör bli kommitténs
främsta uppgift. Folkpartiets representanter
ha därför på denna punkt nöjt
sig med att säga, att man utgår ifrån
att kommittén utan dröjsmål upptar
även frågan om utarbetandet av en plan
för hyresregleringens successiva avveckling.

Socialdemokraterna slutligen ha nöjt
sig med att i huvudsak hänvisa till det
uttalande, som utskottet gjorde i fjol,
och som går ut på att frågan om hyresregleringens
avveckling icke för närvarande
äger aktualitet.

Det torde nog stå utom diskussion att
en hyresreglering är av betydande värde
under ett krig och i en krisartad situation,
d. v. s. vid en betydande kastning
i penningvärdet. Jag tror icke att
vi skulle ha kunnat reda oss under kriget
utan hyresregleringen. Att hyresregleringen
icke kan avskaffas nu ligger
delvis i den inflation som vi haft
under det sista året, iiven om naturligtvis
också andra omständigheter inverkat.
Det är möjligt att hyresregleringen
bör avskaffas först sedan vi fått ett fast
penningvärde. Vi folkpartireprescntanter
anse det över huvud taget uppenbart,
att hyresregleringens avveckling
icke iir den mest angelägna uppgiften
för kommittén. .lag tror för min del att
om kommittén ägnar sig åt denna uppgift,
den skulle utföra ett arbete som
icke skulle leda till något resultat i
praktiken under den närmaste tiden och

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

som sedan skulle bli föråldrat. Det brukar
bli fallet med planer som först efter
avsevärd tid kunna sättas i verket.

Jag är för övrigt icke övertygad om
att det en gång, när tiden är mogen för
avskaffande av liyresregleringslagen,
kommer att visa sig att det föreligger
behov för några mera utförliga bestämmelser.
När hyresregleringslagstiftningen
avskaffades förra gången, efter första
världskriget, begagnade man en lagstiftning
som var mycket litet invecklad.
Man tillät hyreshöjningar under en viss
övergångsperiod upp till en viss procentsats
av tidigare utgående hyror,
och därefter upphävde man regleringen
i två repriser. Först förde man andra
lokaler än bostäder utanför hyresregleringen.
Detta skedde från den 1 oktober
1921. Så upphävde man hyresregleringen
även för bostäder två år senare,
alltså från den 1 oktober 1923. Det är
mycket möjligt att man även denna
gång skulle kunna använda något dylikt
enkelt system.

Ju längre en hyresreglering varar
desto mera visa sig emellertid dess avigsidor.
Det är mycket intressant att iakttaga
att den kritik av hyresregleringen
som nu skymtar gjorde sig gällande
även i slutet av första världskriget
mot den hyresreglering som vi då hade.
De uttalanden, som då gjordes,
skulle nästan ordagrant kunna användas
i dagens situation. Dessa avigsidor
torde ligga i varje hyresreglerings natur,
och redan detta förhållande utgör
ett starkt motiv för att man bör söka
komma in på en fri hyresmarknad så
snart förhållandena medge. Det sista
årets inflation är visserligen en av orsakerna
till att vi inte kunna avveckla
hyresregleringen så snabbt. Men den visar
å andra sidan mycket skarpt hyresregleringens
olägenheter. När hyresregleringen
medför sådana olägenheter bör
man enligt vår uppfattning i varje fall
icke söka skärpa den. I stället bör man
inrikta det närmaste arbetet på att söka
avhjälpa de missförhållanden som uppstått
på grund av att den i vissa punkter
är för sträng.

Ett missförhållande är att hyresregle -

ringslagen genom kommunindelningens
omändring kommit att utsträckas till områden,
där den icke behövts och där
den endast gör skada. På denna punkt
är hela utskottet enigt. Skillnaderna mellan
de olika partiernas representanter
ligga, vad jag kan finna, på den punkten
blott i skrivsättet. Andra frågor finnas
berörda i direktiven för hyresregleringskommittén.
Dit hör frågan om hur man
skall lösa spörsmålet om reparationer å
fastigheterna. Hittills ha ju de inre reparationerna
till stor del skötts av hyresgästerna,
men de yttre reparationerna
ha på grund av liyresregleringslagen fått
stå efter. Dit hör också frågan om förlängning
av hyresförhållanden som ha
mer eller mindre nära anslutning till ett
arbetsförhållande. En viss punkt av detta
problem beröres i en av de väckta motionerna.
Dit hör också frågan om dödsbos
rätt till lägenhet som den döde
förhyrt. Här ha vi fullständigt påtagliga
missförhållanden som borde undanröjas.
Dit hör också önskemålet att få
ut outnyttjade lägenheter, kanske särskilt
outnyttjade enkelrum, i marknaden. Det
kunde tänkas att man från en viss tid
lät enkelrum, som uthyrdes över huvud
taget falla utanför liyresregleringslagen.
Dit hör ock frågan om reformer i själva
arbetssättet hos regleringsmyndigheterna.
De arbeta för tungrott.

Det finns emellertid andra dylika problem
som icke äro berörda i direktiven
för hyresregleringskommittén och som
jag skall ägna några få ord.

Ett av dessa är berört i folkpartireservationen
inom utskottet. Det gäller
fastighetsägarens möjlighet att själv få
bostad i sin fastighet. Det ter sig för oss
naturligt att en fastighetsägare, som önskar
få bostad i sin egen fastighet, skall
ha möjlighet därtill, om han kan anvisa
åt hyresgäst, som nu innehar bostaden,
annan bostad med vilken denne skäligen
kan nöjas. Samma förhållande bör enligt
vår uppfattning råda, om hyresgästen
underlåter att visa tillbörligt intresse
för utnyttjandet av möjligheterna
att erhålla annan bostad. Vi ha hört klagomål
på dessa punkter.

Jag kan nämna att detta problem om

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

fastighetsägarens möjligheter att få bostad
i sin egen fastighet har varit uppe
ocli fått sin lösning både i den danska
och den franska hyresregleringslgastiftningen,
sannolikt också i andra hyresregleringar.
Jag har inte haft tillfälle att
studera mer än just dessa två.

Båda dessa rättssystem fordra att fastighetsägaren
viss tid, som icke är alltför
knapp, skall ha innehaft fastigheten, detta
för att undgå att folk köper fastigheter
för att sedermera med användande
av reglerna om fastighetsägarens rätt till
sin fastighet, tvinga hyresgästen att flytta
över till en lägenhet i en annan fastighet.
Den franska lagen har en ganska
lång tid, den danska lagen fordrar ett
par år, sedan lagfart beviljats för vederbörande.
En dylik tid måste man
nog fordra också här hemma.

Med särskild styrka gör sig fastighetsägarens
intresse gällande då det är fråga
om andra lokaler än bostäder, alltså särskilt
butiker. Det ter sig oriktigt att en
fastighetsägare icke skall få disponera
en affärslokal i sin egen fastighet, trots
att han kan anvisa den, som nu har lokalen,
annan likvärdig lokal. Är det fråga
om en lokal som för dess innehavare har
ett speciellt värde, t. ex. på grund av
dess läge, då bör den frågan ordnas genom
ett särskilt kontrakt med längre
uppsägningstid och genom inteckning av
kontraktet enligt vanliga civilrättsliga
regler. Den bör icke ordnas genom hyreslagstiftningen.
Det är på denna punkt
— beträffande fastighetsägarens möjligheter
att disponera sin fastighet — som
folkpartireservationen skiljer sig från den
socialdemokratiska linjen, alltså utskottsutlåtandet
— om man undantager den
punkt som jag inledningsvis var inne på.

Ett annat missförhållande är det stora
gap som för närvarande finnes mellan
hyrorna i gamla och nya fastigheter. Lägenheterna
i de nya fastigheterna kunna
ibland vara rätt svåra att hyra ut. Jag
skulle kunna ge kammaren vissa uppgifter
härom från Stockholm. Hyrorna i de
nya fastigheterna äro nämligen stundom
för höga, så att allmänheten icke har
råd att betala dem.

Jag tror också att hyreslagstiftningen

skulle behöva överses i fråga om uthyrningen
i andra hand av lägenheter i bostadsrättsföreningar
och i fråga om uthyrning
av möblerade rum.

Må det tillåtas mig att säga, herr talman,
att kommittén enligt min uppfattning
skulle ha nått ett bättre resultat,
om den från början tagit itu med uppgifter
av den typ, som jag nu skisserat,
i stället för att ägna hela första året av
sin verksamhet åt frågan om införande
av en beliovsprövning på hyresmarknadens
område. En dylik beliovsprövning
innebär en skärpning av regleringssystemet
och går alltså i helt annan riktning
än vad vi skulle önska.

Nu har emellertid hyresregleringskommittén
efter vad som angivits i berättelsen
om vad som tilldragit sig i rikets
styrelse snart slutfört sitt arbete i frågan
om beliovsprövning. Vi hoppas att kommittén
med energi tar itu även med de
andra intressanta problem som erbjuda
sig. När detta arbete är slutfört, böra vi
bl. a. få bättre siffermaterial för bedömandet
av läget på bostadsmarknaden
än vi nu ha. Vi äga nu ett omfattande
siffermaterial, men det behöver bearbetas
för att man skall få en verklig klar
uppfattning av läget.

Jag betraktar över huvud taget, herr
talman, icke den debatt, som vi nu föra
här i kammaren på grundval av tredje
lagutskottets just nu förevarande förslag,
som definitiv. En större, mera ingående
debatt få vi först sedan vi kunnat lägga
kommitténs förslag till underlag.

Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets
kläm och att beträffande motiveringen
yrka bifall till den av mig jämte
herrar Stjärne och Allmän avgivna reservationen.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Varje
gång under de senaste åren när vi ha
diskuterat hyresregleringslagen här i
riksdagen ha vi haft samma situation
som i (lag. Meningarna ha brutit sig
inom utskottet under den förberedande
behandlingen, och de ha brutit sig här
i kammaren på samma sätt som jag tar
för givet att de komma att göra även
i dag. Som utskottets ärade ordförande

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

nyss anförde ha inte de olika meningarna
gällt den vid varje tillfälle aktuella
förlängningen av själva lagstiftningen
men väl frågan huruvida lagstiftningen
inte kunde mildras för att så småningom
helt slopas. Man har från socialdemokraternas
sida inte varit villig till några
uppmjukningar i lagstiftningen, under
det att vi från borgerligt håll ha velat
komplettera besluten om en förlängning
med reservationer och modifikationer i
olika avseenden. Man har från de borgerliga
partiernas sida inte velat släppa
tanken på att hyresregleringen är en
kristidsåtgärd, vidtagen under exceptionella
förhållanden, och att den inte
borde få bli en permanent företeelse.
Men trots våra invändningar ha år gått
efter år utan någon ändring, och när vi
komma fram till den 19 juni i år, fyller
lagen tio år.

När vi i dag behandla frågan om hyresregleringslagens
förlängning är situationen
åtminstone i ett avseende förändrad
gentemot i fjol. Med undantag av
den blanka reservation, som herr Andersson
i Dunker har fogat till utskottsutlåtandet,
saknas utskottets bondeförbundsrepresentanter
bland opponenterna,
detta till skillnad mot tidigare år.
Man har från bondeförbundets sida helt
slutit upp på samma linje som den socialdemokratiska
delen av utskottet, när
det gäller utformningen av lagstiftningen
i fortsättningen.

Av de uppgifter att döma, som ha lämnats
i propositionen, förefaller läget på
bostadsmarknaden snarare att ha förvärrats
än förbättrats under det gångna
året. Man har inte kunnat realisera det
uppställda byggnadsprogrammet. Det är
uppenbart att efterfrågan på bostäder
ökat i snabbare takt än tillgången. Människornas
inkomster ha växt betydligt
fortare än hyreskostnaderna. Nya grupper,
som tidigare inte haft egen bostad,
ha skaffat sig sådan, och andra ha skaffat
sig bättre och större bostäder. Det
förefaller t. ex. som om uthyrningen av
möblerade rum hade minskats för varje
år, därför att man i allt mindre utsträckning
behöver hyra ut av ekonomiska
skäl. Många lediga lägenheter,

som skulle kunna hyras ut för kortare
tid, stå outhyrda därför att hyresvärden
inte vill riskera att få lägenheten bunden.
Man ser ofta i pressen hur svårt det
kan vara att bli av med en hyresgäst
som vill sätta sig på tviiren.

Det är i och för sig glädjande att hyrans
andel av en familjs inkomster har
minskats och att bostadsstandarden
har höjts. Men denna förbättring har
dessvärre måst ske på bekostnad av
många bostadslösa, däribland även familjer
med barn. Rörligheten på bostadsmarknaden
har minskats och ett fritt
val av bostad efter storlek och läge finns
inte längre. En eljest naturlig omflyttning
från en ort till en annan kan göras
omöjlig på grund av bostadsförhållandena.
Det förekommer ju andra avigsidor
i samband med denna reglering vilka
utskottets ordförande nyss har berört
i sitt anförande och som jag därför
inte vill gå in på närmare.

Det är emellertid uppenbart att man
inte kan bygga i fatt bostadsbristen, och
då måste man enligt vårt förmenande
söka sig fram efter andra vägar för att
minska densamma. Vi tro inom högern
att en övergång till friare marknadsförhållanden
skulle vara ägnad att åstadkomma
en lättnad. Man kommer inte
närmare en lösning genom att bygga på
regleringen med nya detaljbestämmelser
som bara komma att konservera det redan
besvärliga läget.

Vi äro emellertid mycket väl medvetna
om att man inte kan slopa hyresregleringen
på en gång. Läget har blivit
alltför komplicerat under den långa tid
lagen redan har varit gällande, och även
en utredning kommer i och för sig att
ta lång tid. Vi vilja emellertid att man
mera på allvar skall planera för en avveckling
inom den kommitté som redan
sysslar med dessa ting. 1950-talet borde
vara särskilt lämpligt för hyresregleringens
slopande, eftersom giftermålsfrekvensen
nu kommer att sjunka, när 1930-talets små årskullar komma in i giftasvuxen
ålder. En gång i tiden ansågs ju
1950-talet av den nya bostadspolitikens
danare som det årtionde då bostadsbristen
definitivt skulle vara avhjälpt.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

Visserligen har, som redan sagts, hyresregleringskommittén
på sitt arbetsprogram
även uppgiften att planera för
övergången till friare förhållanden, men
hittills bär kommittén uteslutande sysslat
med förarbeten som komma att leda
till en skärpning av lagstiftningen i stället
för en uppmjukning. Frågan om en
avveckling förefaller att stå långt ned på
dagordningen. Vi våga därför i år lika
väl som i fjol föreslå en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran att hyresregleringskommittén
måtte få som främsta
uppgift att upprätta en plan för avveckling
av hyreslagstiftningen.

Även i ett annat avseende är vår reservation
mera bestämt formulerad än
utskottets utlåtande. Det gäller frågan
om hyresregleringslagens utsträckning
till nya områden i samband med den
nya kommunindelningen. Genom kominunreformen
har nämligen lagen från
nyåret kommit att gälla inom stora områden
av ren landsbygdskaraktär utan
någon egentlig hyresmarknad. Där föreligger
intet behov av en hyresreglering,
men lagen blir ett onödigt och betungande
ingrepp i den enskildes rörelsefrihet
och kan därför försvåra uthyrning
av lediga lägenheter. På samma gång
möjliggör den för personer att behålla
en förhyrd bostad ute på landet även
sedan något faktiskt behov inte längre
föreligger. Det finns exempel från olike
delar av landet på att folk på grund av
bostadsbristen inne i städer eller andra
tätorter har tvingats ut på landsbygden
för att skaffa sig tillfälliga bostäder.
När de sedan ha fått behovet tillgodosett
inom tätorten och flyttat in i den nya
bostaden, kunna de med hjälp av den
omständigheten, att hyresregleringslagen
har utsträckts att gälla hela den vidgade
staden eller köpingen, behålla även
den förutvarande bostaden utan att något
direkt behov föreligger.

Vi yrka nu i vår reservation, att även
detta spörsmål snarast måtte utredas av
hyresrcgleringskommittén, och vi föreslå
att det lämpligen kunde vara ett första
steg mot hyresregleringslagens avskaffande.

Herr talman! Med detta har jag velat

motivera den till utskottets utlåtande
fogade reservationen av herr Larsson i
Karlstad och mig, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr LARSSON, NILS AUGUST: Herr
talman! Den som har läst igenom såväl
utskottets utlåtande som de båda reservationerna,
tror jag har fått det bestämda
intrycket, att samtliga parter äro ense.
Vad gäller exempelvis innehållet i
folkpartiets reservation och utskottets
utlåtande är det ju faktiskt bara ordvalet
som skiljer — jag medger att reservanterna
måhända ha litet starkare betonat
vissa saker, som även utskottet har fört
fram.

Med högerns reservation förhåller det
sig litet annorlunda, ty däri göras två
bestämda yrkanden, nämligen dels om
skrivelse angående en plan för avvecklingen
av lagen och dels om skrivelse
om att de nya landsbygdsområden, som
genom kommunreformen ha tillförts tätorter,
skulle kunna undantagas. Vad beträffar
motiveringen för att själva upphävandet
av hyresregleringslagen inte
alls är aktuellt kan jag helt ansluta mig
till vad professor Holmbäck alldeles nyss
har anfört. Men när exempelvis herr Eskilsson
säger, att trots de borgerligas arbete
ha socialdemokraterna inte velat
vara med om att uppmjuka hyresregleringslagen
och eventuellt få fram en plan
för dess avveckling, vill jag här inför
kammaren fastslå, att så icke är fallet.
I utskottets utlåtande ha socialdemokraterna
liksom övriga, som följt majoriteten,
understrukit, att det obehag och de
svårigheter, som ha uppstått på vissa
punkter, skola undanröjas, och det finns
ju nu en kommitté för att göra detta.
Den väsentliga skillnaden mellan herr
Eskilssons reservation och utskottets utlåtande
är emellertid att utskottet icke
tror att det under de närmaste åren blir
möjligt att komma med en plan för att
avveckla hyresregleringslagen.

Vad innebär det, när herr Eskilsson
säger, att vi skola övergå till en friare
marknad på detta område? Han menar,

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

att den utveckling som har skett under
det senaste tiotalet år —• att folk velat
ha och fått bättre och större bostäder
och att vuxna barn ha hrutit sig ut ur
sina familjer och bildat nya — skall
stäckas genom att man skall återgå till
en fri marknad. Hyran skall få stiga, menar
herr Eskilsson, så att hela denna utveckling
omöjliggöres. Jag måste säga,
att om inte staten vidtar betydande
hjälpåtgärder inom byggnadsbranschen,
kommer det med säkerhet att bli ganska
svårt att få fram några nya byggnader.
Det kommer också, såsom herr Holmhäck
påpekade, att bli svårt att få hyresgäster
som ha råd att bo i de nya bostäder
som produceras. Om inte experimentet
vore så farligt, skulle jag närapå önska,
att herr Eskilssons resonemang finge
omsättas i praktiken, ty då skulle man
ju se i vilket läge man verkligen har
kommit genom att upphäva hyresregleringen.
För min personliga del tycker
jag dock, att både hyresrådet och regeringen
varit alltför njugga när det har
gällt hyresnivån i de gamla fastigheterna.
Den som har erfarenhet av hyresfastigheter
vet, att det börjar bli svårt för
många, många fastighetsägare att underhålla
sina fastigheter på ett riktigt sätt.
Inte minst nu, sedan det kommunala
skatteunderlaget blivit mindre på grund
av att ortsavdragen höjts, har fastighetsskatten
betydligt ökat. Beträffande de
fastigheter, som jag är med om att förvalta,
har jag räknat ut att fastighetsskattens
ökning — skatten till landsting
och kommun har stigit från 12 kronor
(j() öre till 17 kronor per skattekrona
— betyder en hyresökning av mellan
50 öre och 1 krona per kvadratmeter
nyttig lägenhetsyta.

Jag vill understryka, att en hel del
sådana problem borde undersökas ordentligt.
Jag tror att vi hålla på att komma
in i ett läge, då det befintliga fastighetsbeståndet
på sina håll till nationalekonomisk
skada inte kan hållas i fullgott
skick.

När alltså läget är sådant, att det inte
finns någon skönjbar utväg ur hyresregleringen
för närvarande, kan det ju inte
föreligga något motiv för att genom en

skrivelse komma med en pekpinne om
att det skall läggas upp en plan för hyresregleringens
avveckling. Jag skulle
nästan tro, att om vi finge planen till
nästa år, skulle samtliga partier här hesitera
inför att förverkliga den, i varje
fall om det gällde en snabb avveckling.

Jag vill också understryka, att vi ha
samma uppfattning exempelvis om att
ägare av fastighet bör ha större möjlighet
att disponera över den, om han ägt
den en viss tid. Jag delar också den uppfattningen,
att vissa landsbygdsområden,
som nu äro inkorporerade, böra kunna
undantagas från hyresregleringslagen
o. s. v. Det är således själva frågan om
tidpunkten som egentligen är det avgörande.
Därvidlag tycker jag, att vi böra
hålla fast vid att, så länge den nuvarande
krisen på detta område består, måste vi
också tänka oss att i varje fall på något
sätt hålla en viss ordning på bostadsmarknaden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till tredje
lagutskottets utlåtande.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman!
Denna fråga är ju nu belyst ur olika synpunkter,
och jag skall bara be att med
några ord få behandla ett avsnitt av det
hela.

I en motion nr 355 i första kammaren
och nr 466 i andra kammaren påpekas,
att hyresregleringslagen medför ganska
orimliga förhållanden efter den nya
kommunindelningsreformen, eftersom lagen
automatiskt kommit att gälla för rena
landsbygdsområden. Utskottet har ju
bland annat pekat på förhållandena inom
Kiruna stad. Att det skall gälla en hyresregleringslag
uppe i de stora ödemarksområdena
är ju ganska orimligt. Men det
är möjligt att det betyder mindre med
den glesa befolkningen där uppe. Det
kan finnas områden på närmare håll
nedåt landet, där man kan sätta i fråga,
om inte utsträckandet av hyresregleringslagen
genom kommunindelningsreformen
kommer att åstadkomma större
olägenhet.

Jag kan peka på ett exempel hemifrån
mitt eget län. Där ha vi ett område som

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

räcker i det närmaste från gränsen mot
Örebro län ned till gränsen mot Kalmar
liin tvärs över landskapet. Det börjar
med Finspångs köping, som är den gamla
Risinge kommun, en mycket stor
landskommun med en tätort i mitten. Sedan
fortsätter området med Norrköpings
stad, som har fem rena landskommuner,
och där gränsar det till Söderköpings
stad, som nu fått två landskommuner.
Sedan fortsätter det med min egen hemkommun,
som är en ganska stor landskommun
med ett par små tätorter. Den
kom att omfattas av hyresregleringslagen
på begäran av en hyresgästförening i en
grannkommun, trots att kommunalfullmäktige
enhälligt avstyrkte detta två
gånger. Det nämnda sammanhängande
området slutar med Valdemarsviks köping,
som ligger på gränsen till Kalmar
län. När man ser på kartan, finner man,
hur godtyckligt dessa väldiga landsbydsområden
här ha blivit underkastade hyresregleringslagen,
under det att områdena
på sidorna inte ha blivit det. Det är
alldeles givet, att någon rättelse bör
komma till stånd just i detta avseende.
Men på vad sätt skall man nu kunna få
en ändring? Det visade sig under utskottsbehandlingen,
att intresse härför
var till finnandes på alla håll. Inom intet
parti har man ansett att det var bra
som det var. Man har endast diskuterat
på vilket sätt man skulle kunna komma
till rätta med det hela. .lag är för min
del verkligen intresserad av att man får
en ändring till stånd, men jag anser inte
att det är nödvändigt att man fördenskull
går den väg som till exempel herr
Eskilsson förordar, nämligen att riksdagen
skulle avlåta en skrivelse till Kungl.
Maj:t. Om man ser på vad utskottet har
skrivit, så tycker jag att man kan finna
det vara fullt tillräckligt. Jag tror inte
att man kommer fortare fram, om man
skriver till Kungl. Maj:t och begär en utredning
än om man följer utskottet. Utskottet
skriver ju bland annat på följande
stift: »Motionärernas hemställan om
modifierade föreskrifter i fråga om hyresregleringens
tillämplighet beträffande
orter, som införlivats med stad eller köping,
synes alltså välgrundad. Att utfor -

ma sådana föreskrifter är emellertid
komplicerat. Utskottet har under hand
inhämtat, att hyresregleringskommittén
redan uppmärksammat förevarande
spörsmål och i sinom tid kommer att avgiva
förslag till en lösning av spörsmålet.
Detta förslag bör enligt utskottets
mening icke föregripas och utskottet vill
därför icke nu föreslå ändrad lydelse av
1 § hyresregleringslagen. Utskottet vill
dock betona frågans betydelse och framhålla
det angelägna i att proposition i
ämnet snarast förelägges riksdagen.»

Jag tror att man med den motivering,
som utskottet här presterat, kommer så
långt som det i dagens läge är möjligt,
och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Ivar Nilzons yttrande instämde
herr Eliasson.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
har begärt ordet endast för att något
beröra frågan om kommunindelningsreformens
inverkan på hyresregleringslagens
tillämpning. Jag vill inte bestrida
att det kanske har förekommit fall, där
hyresregleringslagen genom att en kommun
inkorporerat ett samhälle har fått
en vidsträcktare tillämpning än den borde
ha haft. Men jag ber att få lämna en
redogörelse för hur dessa ärenden vanligen
bruka behandlas inom statens hyresråd.

Det har inkommit åtskilliga ärenden
till hyresrådet på grund av de förändringar
som inträtt genom kommunindelningsreformen.
I de fall, där jag själv
har deltagit i avgörandet av dessa framställningar,
har man icke låtit hyresregleringslagen
så att siiga automatiskt utsträckas
att gälla hela kommunen, utan
man har genom att ange vissa gränser
vidgat området för lagens tillämpning.
Jag tycker nog att det förfaringssättet
bör kunna tillgripas redan nu i sådana
fall, där situationen genom att vissa
kommuner inkorporerats har förändrats,
och då kommunalfullmäktige inkommit
med framställning om vissa förändringar
med anledning av den nya kommunindelningcn.
Kommunalfullmäktige kunna

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

ju då själva föreslå vissa begränsningar,
varefter statens hyresråd och i sista
hand Kungl. Maj:t bestämmer, huruvida
det område det gäller skall göras större
eller mindre; lagens tillämpningsområde
behöver således icke utsträckas att omfatta
hela kommunen.

Här har Kiruna anförts såsom exempel.
Nu har kanske det fallet inte med
frågan om kommunindelningen att göra
— det är ju länge sedan Kiruna fick sin
nuvarande utsträckning — och det är
uppenbart, att om Kiruna velat ha hyresregleringslagen
gällande för hela kommunen,
så hade man kunnat få det så.
Men den rätta vägen synes mig som sagt
vara att man i en framställning anger
områdets önskade utsträckning, och för
det behöva vi inte avvakta hyresregleringskommitténs
utlåtande, utan det kan
säkerligen ske under hand. Men det sker
ju ingen skada med att den framställning,
som här gjorts, går till hyresregleringskommittén.
Kanske behövs det
nämligen en klarare formulering av första
paragrafen.

Medan jag nu har ordet, herr talman,
kanske jag också får tillägga ett par rekommendationer.
Det gäller ett par saker
som jag tror att det är nödvändigt
att snarast möjligt uppmärksamma.

Den tillsatta kommittén har fått många
råd om att det och det bör den beakta.
Det må vara goda råd. Men det finns ett
par områden, där man verkligen snarast
möjligt måste genomföra en avveckling.
Jag är mycket tveksam när det gäller
vissa andra områden, men uppsägningsskvddet
för möblerade bostäder är ett
område, där en avveckling nu måste ske.
Det går icke i längden att fortsätta på
detta sätt, tv alla de tusentals rum, som
tidigare stått till förfogande, äro inte
längre tillgängliga, därför att hyresvärdarna
— de s. k. hyrestanterna och andra
— helt enkelt inte våga hyra ut sina
rum av fruktan för att den hyresgäst, de
få och som de inte kunna bli av med,
kan vara otrevlig.

Det är det ena. Det andra området gäller
tvåfamiljshusen. Där föreligger också
ett mycket svårt problem. Jag är emellertid
inte beredd att tillstvrka en av -

veckling av uppsägningsskyddet i det
fallet, men det är nödvändigt att söka få
till stånd något slags uppmjukning här,
tv förhållandena äro ju inte desamma i
ett stort hyreshus som i en tvåfamiljsvilla,
där människorna på ett alldeles
speciellt sätt nötas mot varandra. Man
bör därför inte tillämpa samma stränga
regler i det ena fallet som i det andra.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag har varit med om att väcka en motion
i denna fråga, och det kanske därför
kan ursäktas mig, om jag säger några
ord.

Jag måste säga att jag blev litet förvånad
över herr Larssons resonemang. Han
framhöll att det just inte är så stor skillnad
mellan utskottets och reservanternas
inställning. Vidare underströk herr Larsson
vad utskottet har skrivit, nämligen
att det inte går att inom den närmaste
tiden avveckla hyresregleringen. Ja, motionärerna
ha just inte sagt någonting
om tidpunkten. Vi understryka först vad
herr Eskilsson förut har sagt, nämligen
att vi icke begära någon omedelbar
avveckling. Men vi begära en plan för
en avveckling, vilket ju är en helt annan
sak. Herr Larsson med flera säga att så
länge läget är sådant som det nu är, går
det inte att avveckla hyresregleringen.
Åtminstone jag för min del har emellertid
den uppfattningen att så länge hyresregleringen
består, kommer läget också
att bestå sådant det nu är, och det kommer
till yttermera visso att förvärras.

Herr Larsson sade vidare att utvecklingen
mot större bostadsmöjligheter
skulle försvåras eller omöjliggöras, om
reservationen ginge igenom, och han
fortsatte, att om inte experimentet vore
så farligt, skulle man kunna gå in för
en omedelbar avveckling. Ja, det låter
visserligen säga sig, men är det mindre
farligt att ett allt större antal människor
bli utan bostäder?

Nu vill jag kraftigt framhålla att det
ingalunda är så, att högern syftar till
hyreshöjning hur långt som helst. Vi ha
alltid understrukit att det är av vikt att

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

hyrorna hållas på en rimlig nivå. Men
jag påminner om att till och med ett så
socialt organ —- om man nu kan kalla
det så — som hostadssociala utredningen
räknar med att 20 procent av lönen
bör kunna gå till hyran, och dit ha vi
som bekant icke kommit. Men vi mena
att om en avveckling kommer till stånd
— ju förr dess hellre — kommer det att
bli fler bostäder, och blir det fler bostäder,
blir det också lägre hyror.

Detta är inte några slags partipolitiska
spekulationer, det vill jag betona
och kan här återigen citera vad bostadssociala
utredningen sade anno 1939. Utredningen
sade att en hyresreglering
försämrar betingelserna för bostadsproduktionen.
Detta erkändes alltså öppet
redan då, och jag har bara att stödja
mig på det uttalandet. Sanningen är ju
den att hyrorna ha låsts fast praktiskt
taget; vissa variationer ha ju förekommit,
men inte i tillräcklig utsträckning.
Hyrorna ha låsts fast i stor omfattning,
medan inkomster och övriga utgifter,
såsom vi alla veta, ha stigit.

Vidare kan jag stödja mig på vad
byggnadsstyrelsen sade i ett yttrande
över en promemoria från socialdepartementet
— hösten 1950 tror jag det var
—- nämligen att bostadsfrågan bör lösas
genom en varsam och successiv avveckling
av hyresregleringen. Det är bara dit
vi vilja komma.

Jag kan slutligen, herr talman, stödja
mig på justitieministern, som flera gånger
i samband med propositioners behandling,
i interpellationsdebatter och
vid liknande tillfällen har betonat att
lian har för avsikt att inom en nära
framtid, såsom det ständigt har hetat,
vidtaga åtgärder för hyresregleringens
avveckling.

.lag menar således att reservanternas
yrkande här ingalunda behöver framställas
som något slags strävan från högerns
sida att höja hyrorna. Vår strävan
iir att skaffa bostäder till de människor,
som behöva bostäder, och alt hyrorna
skola hållas på en rimlig nivå, vilket •—-det är vår övertygelse — bäst åstadkommes
genom att man inte snör in marknaden
i allt fler regleringar.

Herr NORLING: Herr talman! De siffror
som bostadsstyrelsen har framlagt
över bostadsbehovet talar sitt tydliga
språk om att hyresregleringen inte kan
avvecklas som sådan. Det förekommer
emellertid några siffror, avseende den
stad jag representerar, som förefaller något
märkvärdiga. Sålunda uppges att en
minskning av antalet bostadssökande
skulle ha förekommit. Uppgifter från den
kommunala bostadsförmedlingen i Göteborg
tyder på motsatsen. Vid årsskiftet
offentliggjordes siffror på antalet bostadssökande,
som visar att de bostadssökandes
antal under år 1951 har ökat
med 5 195 och att det fanns 20 579 ansökningar
om bostäder vid årskiftet
1951/52. Det var, herr talman, inte för
att framhålla detta som jag begärde ordet,
men jag har i alla fall velat påpeka
att bostadsstyrelsen här tydligen har
framlagt siffror som inte håller streck
vid en jämförelse med uppgifterna från
bostadsförmedlingen.

Anledningen till att jag begärt ordet
är utskotets utlåtande över motion nr
109 i denna kammare. Denna motion
behandlar de s. k. tjänstebostäderna eller
industribostäderna och de förhållanden
som är förknippade med dessa. I
motionen föreslås att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om förslag
till sådan ändring av hyresregleringslagen
att sådana anställda, som bor
i tjänstebostäder, inte blir skyldiga att
vid slutad anställning flytta från sin
bostad.

Frågan om hyresförhållandena vid
dessa tjänstebostäder har under senare
år blivit högaktuell, och orsaken därtill
är att hyresrådets majoritet gått med
på att godkänna de hyreskontrakt soni
industriens bostadsorganisation utarbetat
för bostäder, ägda eller förvaltade
av industriföretag.

Dessa hyreskontrakt, som sammanbinder
bostaden med arbetet, innebär i
princij) att man till industrien överför
det inom jordbruket avskaffade statarsystemet.
Dessa bostads- och hyreskontrakt
har blivit en sorts slavkontrakt i
modern form för att binda bostadsinnehavaren
vid arbetsplatsen.

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Ang. fortsatt giltighet av hyresreglering-slagen m. m.

Sålunda föreskrives att lägenheten är
avsedd som bostad för personer som är
anställda hos bolaget, och den uthyrs
sålunda till hyresgästen allenast i hans
egenskap av anställd. Hyresgästen är
också skyldig att avflytta, om anställningen
upphör, och denna skyldighet
inträder senast inom en månad efter
uppsägningsdageii.

Sedan är de olika punkterna i kontraktet
varierande. Bland annat finns
kontrakt i vilka man bestämmer att hyresgästen
i sin bostad på anfordran är
skyldig att hysa ytterligare två vuxna
personer och ett barn.

Det finns också kontrakt som tillförsäkrar
bostadsrätten endast åt den familjemedlem
som är anställd hos bolaget.
Sålunda finns fall, där familjefadern,
som slutat på företaget, blivit
ålagd att flytta från bostaden, medan
hans fru, som arbetat kvar, fått tillåtelse
att stanna.

Hänsynslösheten övergår i rena brutaliteten
hos vissa arbetsgivare, när en
arbetare slutar som innehar tjänstebostad.
Enligt uppgift inträffade ett sådant
fall inom en textilfabrik i närheten
av Göteborg för något år sedan. En
man och en kvinna, båda sysselsatta
inom företaget, gifte sig och fick en
tjänstebostad. Kvinnan fick ett barn,
varför hon stannade hemma för att vårda
barnet. Men mannen, som ju hade
huvudansvaret för hemmet, övergav
kvinnan och sökte sig annat arbete, med
det resultatet att såväl kvinnan som barnet
ställdes utan bostad. Kvinnan sökte
beveka arbetsgivaren att få stanna tills
julen var över —- det var nämligen så,
att hon skulle avflytta några dagar före
jul. Men arbetsgivaren var obeveklig och
ansåg att kontraktets bestämmelser skulle
uppfyllas. Hon fick lämna bostaden
med sitt barn för att söka få bo hos en
bekant över julen, samtidigt som bostaden
stod ledig ända till mars månad påföljande
år.

Det finns en massa sådana fall. Jag
skall endast peka på ytterligare ett par,
denna gång från stockholmstrakten.

En gjuteriarbetare i Kalhäll hade,
emedan hans hälsa var dålig, hett led -

ningen för Bolinderkoncernen om annat
arbete. Denne arbetare blev hänsynslöst
vräkt från sin bostad. Med hustru
och två barn ställdes han på gatan
utan att veta var familjen skulle få tak
över huvudet.

På Finnboda varv fanns en chaufför
som hemställde om att få samma lön
som sina övriga kolleger — han hade
nämligen mindre betalt. Men företaget
visste att hans hustru väntade barn och
att familjen på grund av bostadsbristen
var tvungen att finna sig i bolagets
orättvisor. Nya chaufförer, som anställdes,
fick emellertid högre lön än denne
chaufför; förbittringen steg hos honom
och han sade upp sin anställning i företaget.
Följden blev att såväl han som
hans unga hustru, som inom en månad
skulle föda barn, kastades ut på gatan
med några timmars varsel. Kvinnan fick
inte ens diska färdigt den disk hon höll
på med. Arbetskamraterna på varvet
fick varning om att de skulle vräkas,
om de hyste det bostadslösa paret hos
sig.

Det här är bara några exempel på
hur arbetsgivare brukar den rätt, som
de tack vare dessa statarkontrakt har,
när en anställd av en eller annan orsak
finner, att han ej kan fortsätta arbetet
hos företaget. Fall har också inträffat,
där industriföretaget bytt ägare, och
man på denna grund uppsagt hyreskontrakt
med hyresgäst, vilket t. o. m. föranlett
uppvaktning hos socialministern.

Även om det finns kommuner, som
inte kan bygga tillräckligt med bostäder
och där fördenskull industriföretagarna
bygger bostäder, måste någon
hänsyn visas arbetare, boende i dessa
tjänstebostäder, när deras anställning i
företaget upphör; i annat fall förorsakas
en snedvridning av hela hyresregleringen.

Ehuru utskottet avstyrkt motionen,
delar det dock motionärernas uppfattning
att dessa hyresförhållanden i industribostäder
är ett stort problem som
måste synas från båda sidor, både från
hyresgästen-arbetstagarens och från arbetsgivaren-hyresvärdens
sida. Då dessutom
hyresregleringskommittén crliål -

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. ni.

lit departementschefens direktiv att
iiven pröva denna fråga, ber jag att få
uttala det önskemålet att kommitténs
prövning av ärendet snarast möjligt
kommer att leda till förslag som ger
bättre rättvisa åt hyresgästerna i industribostäder.
Då således frågan är under
prövning av hvresregleringskommittén,
har jag inget yrkande att ställa.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Med
anledning av herr Lindbloms anförande
vill jag säga, att det är mycket glädjande
att inom hyresrådet den uppfattningen
gör sig gällande, att utsträckning av en
stadsbildning inte bör medföra även en
utsträckning av hyresregleringslagens
giltighet till det område, vilket lagts under
staden. Men jag tror inte att denna
uppfattning står i överensstämmelse med
1 § i hyresregleringslagen. Vi undersökte
saken i utskottet, och det är dessutom
klart att man på många håll i landet har
den uppfattning av hyresregleringslagens
innehåll som utskottet liar angivit.

Tillåt mig, herr talman, att i anledning
av herr Ivar Nilzons yttrande uttrycka
den förhoppningen, att hyresregleringskommittén
omedelbart upptar frågan om
en förändring av kommunalindelningens
inverkan på hyresregleringslagens territoriella
omfattning, så att om möjligt
proposition i detta ärende kan framläggas
redan i höst.

Vad angår herr Norlings anförande
vill jag säga, att utskottet varit enigt om
att frågan om tjänstetagares rätt till sin
tjänstebostad är så svårlöst, att utskottet
icke bör ta ställning till frågan utan att
det föreligger utredning i sedvanlig ordning.

Herr LARSSON, NILS AUGUST: Herr
talman! I anledning av herr Lindbloms
yttrande skulle jag vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på att det inte alls
iir oriktigt som utskottet skrivit. Det står
nämligen i hyresregleringslagen 1 §, att
de samhällen som 1942 hade 2 000 invånare
eller mera, korarno automatiskt in
under hyresregleringslagen. Om ett så -

dant samhälle inkorporerar eller får sig
tillagt nya områden, bli dessa utan vidare
också hyresreglerade. Däremot är det
annorlunda i de områden, där Kungl.
Maj:t bestämmer om huruvida hyresregleringslagen
skall gälla eller inte. Vad
utskottets sekreterare skrivit i utlåtandet
är alltså fullkomligt riktigt och i enlighet
med lagens innehåll, och motionen
på denna punkt var alltså onödig.

Till fröken Andersson vill jag bara
säga, att det skulle vara mycket intressant,
inte bara för mig utan även för
kammaren i sin helhet, att få reda på
hur man skulle kunna hindra en liyresstegring,
om man släppte hyresregleringen.
Det är mig alldeles obegripligt, hur
man i nuvarande läge skulle undvika en
betydande hyreshöjning, innan det bleve
jämvikt mellan tillgång och efterfrågan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av de därunder förekomna yrkandena
propositioner kornme att framställas
särskilt beträffande envar av
punkterna A, B och G samt särskilt angående
punkterna D och E av utskottets
hemställan.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkten A hemställt.

Sedermera gjordes enligt de i fråga om
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i motsvarande
punkt i den av herrar Eskilsson
och Larsson i Karlstad vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

I fråga om punkterna I) och E, fortsatte
herr talmannen, hade, utom beträffande
motiveringen, till vilken herr talmannen
ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock åt! det förslag skulle antagas, som

Nr 8.

Onsdagen den 5 mars 1952. ''

innefattades i motsvarande punkter i
herrar Eskilssons och Larssons i Karlstad
reservation.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställanden vara med övervägande ja
besvarad.

Vad slutligen anginge utskottets motivering,
i vad den avsåge punkterna D
och E, yttrade nu vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets yttrande
skulle godkännas i angivna delar,
dels ock, av herr Holmbäck, att kammaren
skulle godkänna den motivering,
som förordats i motsvarande delar av
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Vid därefter enligt dessa båda yrkanden
gjorda propositioner godkändes utskottets
yttrande.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 81,
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall
i arbete, m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1952/53 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.;
och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av vissa
från statens pensionsanstalt utgående
pensioner m. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 47,
till Konungen angående val av ombud
i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 48, för fröken Hildur Kristina Nygren
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 49, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 50, för herr Karl Wistrand att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

51, för herr Rolf Edberg att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

52, för herr Otto Bertil von Friesen
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 53, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 54, för herr Walter Sundström att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 55, för herr Gustaf Ragnar Fahlander
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 56, för herr James Dickson att vara
suppleant för ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 57, för herr Adolf Wallentheim att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 58, för herr Bertil Gotthard Ohlin
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 59, för herr Bernhard Näsgård att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Onsdagen den 5 mars 1952.

Nr 8.

Interpellation ang. partiellt arbetsföras anställande i statens tjänst.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 60, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtandet nr 0 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 63, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om
erkända sjukkassor.

Interpellation ang. partiellt arbetsföras
anställande i statens tjänst.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! I proposition nr 132 till 19-19
års riksdag gjordes vissa uttalanden angående
anställande av partiellt arbetsföra
i statens tjänst. Propositionen, som i
berörda avseende godkändes av riksdagen,
ledde sedermera till att särskilda
anvisningar intogos i statens allmänna
avlöningsreglemente (T 5) rörande dylik
arbetskraft.

Med anledning härav tillåter jag mig
anhålla om första kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för kungl.

socialdepartementet framställa följande
fråga:

Är statsrådet i tillfälle att lämna närmare
upplysningar om vilken effekt dessa
anvisningar haft vid olika verk under
den tid de varit gällande?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 376, av herr Söderquist och herr
Andersson, Atfel, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående dyrtidstillägg för år 1952 å
särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
in. fl. barn;

nr 377, av herr Nilsson, Ernst Hjalmar,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskild skatt å vissa exportavgifter avseende
år 1952, in. in.; samt

nr 378, av herr Näslund, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 20 oktober
1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.32 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

7 Första kammarens protokoll 1052. Nr S