1952 FÖRSTA KAMM AREN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1952:6)

RIKSDAGENS

msm

|-TI ttl

•SäH

PROTOKOLL

1952 FÖRSTA KAMM AREN Nr 6

16—20 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 februari. Sid.

Interpellation av herr Lundgren ang. upprättandet av förslag till besättande
av lasarettsläkartjänster ............................ 7

Onsdagen den 20 februari.

Svar på frågor:

av herr Axel Andersson ang. konflikten mellan läroverkslärarna

och tjänsteförteckningskommittén .......................... 8

av herr De Geer ang. intensifiering av sökandet efter olja i Skåne . . 10

Remissdebatt rörande Kungl. Maj :ts proposition ang. höjning av statstjänstemännens
löner m. m................................... 10

Beredandet av frågor rörande riksdagsmannaarvoden m. m....... 29

Plan för flottans fartygsbyggnader .............................. 34

Förlängd semester för vissa arbetstagare ........................ 37

Ändringar i vägtrafikförordningen .............................. 38

Interpellation av herr Nilsson, Bror, ang. besättandet av vattenrättsingenjörstjänster
.......................................... 44

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 20 februari.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, ang. beredandet av frågor rörande
riksdagsmannaarvoden m. in........................... 29

Statsutskottets utlåtande nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet
.............................................. 33

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet .... 33
nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet 33

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 6.

Nr 6.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
........................................ 33

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet...... 33

— nr 24, ang. utgifter å tilläggsstat II: statens allmänna fastighetsfond 33

—- nr 25, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarets fastighetsfond . . . . 33

— nr 26, ang. anslag å kapitalbudgeten: finansdepartementet . . . 33

— nr 27, ang. anslag till Marinen: Fartygsbvggnader samt ang. plan

för flottans fartygsbyggnader ................................ 34

— nr 28, ang. anslag till oförutsedda utgifter .................... 36

— nr 29, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster

.................................................. 36

— nr 30, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond ............ 36

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, om fortsatt giltighet av förordningen
ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker 3G

— nr 3, ang. inkomstgränsen för skyldighet att avgiva självdeklaration
...................................................... 36

-- nr 4, ang. skattskyldigheten vid tjänstgöring vid Svenska röda korsets
fältsjukhus i Korea...................................... 36

— nr 5, ang. fyrhjuliga invalidfordons undantagande från fordons beskattning

................................................ 36

— nr 6, ang. tullfrihet och skattelättnader för vissa terrängbilar . . 36

Första lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändrad lydelse av 2 och
4 §§ lagen med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret m. m................................... 36

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring av 32 § 2 mom.
vägtrafikförordningen ...................................... 37

— nr 6, ang. förlängd semester för vissa arbetstagare ............ 37

— nr 7, ang. ändring i 7 § lagen om semester.................... 37

— nr 8, ang. förtydligande av vissa bestämmelser i vägtrafikförordningen
.................................................... 38

— nr 9, ang. allmänt barnbidrag till barn, som vistas å nomadskolorna
...................................................... 43

— nr 10, ang. tiden för utgivande av allmänt barnbidrag.......... 43

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 1, ang.
ändring av språkformerna i riksdagens protokoll .............. 43

Lördagen den 16 februari 1952.

Nr 6.

Lördagen den 16 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr Ohlsson, William, infann sig och
intog sin plats i kammaren.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till kungl.
hov- och slottsstaterna;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser kungl.
slottsstaten;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; och
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 23, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående tiden för firandet av
Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr

24, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning
m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 25, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land
härrörande egendom, m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsslat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från återbetalning
av statsbidrag, som utbetalats
till Rotasjöns torrläggningsföretag av år
1937 i Kronobergs län, m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
45, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr förste vice talmannen yttrade, att
han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första kammaren
ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 27 innevarande månad företaga
val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre suppleanter
för dem.

Detta förslag antogs.

Nr 6.

Lördagen den 16 februari 1952.

Anmäldes att till kammaren överlämnats dels

Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 47, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens år
1951 vid dess trettiofjärde sammanträde
fattade beslut; och

nr 49, angående efterskänkande av staten
tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 57,
angående muntligt meddelande till riksdagen.

De kungl. propositionerna och den
kungl. skrivelsen blevo nu var för sig
föredragna och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående visst tillägg till
§ 61 i riksgäldskontorets reglemente.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckta motioner om ändrad
ordning för beredande av frågor rörande
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande och därmed sammanhängande
förmåner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser staten för
statens allmänna fastighetsfond;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser staten för
försvarets fastighetsfond;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

27, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till Marinen: Fartygsbyggnader,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
plan för flottans fartygsbyggnader
jämte i sistnämnda ämne väckta
motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/
53 till oförutsedda utgifter;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1952/
53 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1952/53;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; -

Lördagen den 16 februari 1952.

Nr 6.

nr 3, i anledning av väckt motion om
höjning av inkomstgränsen för skyldighet
att avgiva självdeklaration till inkomstbeskattning; nr

4, i anledning av väckt motion om
befrielse från skattskyldighet för avlönings-
och andra förmåner, som äro förbundna
med tjänstgöringen vid Svenska
röda korsets fältsjukhus i Korea;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om fyrhjuliga invalidfordons undantagande
från fordonsbeskattning; och
nr 6, i anledning av väckta motioner
om tullfrihet och skattelättnader för vissa
terränggående, för försvaret lämpade
motorfordon;

första lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 32 § 2 mom.
vägtrafikförordningen;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete;

nr 7, i anledning av väckt motion angående
ändring i 7 § lagen om semester;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om förtydligande av vägtrafikförordningens
bestämmelser beträffande gåendes
skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler,
m. m.;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om allmänt barnbidrag till barn, som
vistas å nomadskolorna; och

nr 10, i anledning av väckt motion
angående utökning av den tid, varunder
allmänt barnbidrag skall utgivas; samt

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion angående ändring av
språkformerna i riksdagens protokoll.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 6.

Tisdagen den 19 februari 1952.

Tisdagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Snygg anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 12 och
den 13 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Då undertecknad av Kungl. Maj:t utsetts
att deltaga i ett av Internationella
arbetsorganisationen utlyst sammanträde
i Geneve med början den 18 februari,
hemställer jag om tjänstledighet från
rjksdagsarbetet från och med nämnda
datum och tills vidare.

Stockholm den 14 februari 1952.

Valter Åman.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Åman
på grund av ifrågavarande uppdrag vore
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 47, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens år
1951 vid dess trettiofjärde sammanträde
fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 49,
angående efterskänkande av staten tilldömd
ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
57, angående muntligt meddelande till
riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt, att
i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörande Förenta Nationernas verksamhet,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren
av statsministern och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas vid kammarens
sammanträde onsdagen den 27
innevarande februari, vilket sammanträde
komme att taga sin början kl. 10 förmiddagen.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående
visst tillägg till § 61 i riksgäldskontorets
reglemente.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 16, 17, 19, 21,
22 och 24—30, bevillningsutskottets betänkanden
nr 2—6, första lagutskottets
utlåtande nr 4, andra lagutskottets utlåtanden
nr 5—10 samt första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 1.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

Tisdagen den 19 februari 1952.

Nr 6.

Interpellation ang. upprättandet av förslag till besättande av lasarettsläkartjänster.

nr 58, med förslag till lag om ogiltighet
av sämjedelning av jord inom vissa
delar av Kopparbergs län;

nr 60, angående höjning av statstjänstemannens
löner, in. m.; och

nr 61, angående provisoriskt lönetilllägg
för tjänstgöring på s. k. obekväm
arbetstid.

Interpellation ang. upprättandet av förslag
till besättande av lasarettsläkartjänster.

Herr LUNDGREN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Lasarettsläkartjänster
tillsättas av Kungl. Maj:t,
sedan medicinalstyrelsen uppgjort förslag
upptagande de tre i avseende å förtjänst
och skicklighet främst bland de
sökande och landstingets sjukvårdsberedning
avgivit förord till någon av de
på förslaget uppförda eller annan sökande,
vilken av någon av dem, som inom
medicinalstyrelsen deltagit i behandlinglingen
av ärendet, ansetts böra erhålla
förslagsrum. I behandlingen av dessa
befordringsärenden inom medicinalstyrelsen
deltager även en medlem av
styrelsens vetenskapliga råd, som
inom detta representerar den specialitet,
som den sökta tjänsten omfattar.
Denne uppgör därvid en PM rörande de
sökandes meriter och ett härpå grundat
förslag till styrelsens beslut.

Uppenbart är att det alltid råder och
måste råda delade meningar när det gäller
att väga olika meriter mot varandra.
Särskilt är det naturligtvis vanskligt att
jämföra vetenskapliga meriter och praktisk
verksamhet. Medicinalstyrelsens förslag
till återbesättande av lasarettsläkartjänster
vid invärtesavdelningar, som varit
ledigförklarade under sista tiden,
har dock vållat allvarlig oro inom berörda
kretsar. Detta beror i första hand
därpå att ett godtagande av medicinalstyrelsens
av generaldirektören och representanten
för vetenskapliga rådet mot
övriga i beslutet deltagande fattade be -

slut skulle allvarligt äventyra rekryteringen
av såväl lasarettsläkartjänster som
ock biträdande lasarettsläkartjänster i
landsorten, främst Norrland. Då emellertid
denna fråga för närvarande prövas av
Kungl. Maj:t på grund av besvär över
medicinalstyrelsens förslag har jag ingen
anledning att närmare beröra denna del
av problemet.

Enligt min mening kan det icke vara
riktigt att endast en medlem av vetenskapliga
rådet deltager i upprättandet av
varje förslag, särskilt som denna medlem
i de flesta fall är klinikchef och därigenom
har att värdesätta sina egna
adepter i förhållande till andra sökande.
Detta kan icke vara tillfredsställande
och kan lätt avhjälpas genom att Ivå
representanter för vetenskapliga rådet
deltaga i behandlingen av dessa ärenden.
När det gäller tillsättande av lasarettsläkartjänst
i vart fall vid invärtes
avdelning möter detta för närvarande
icke någon svårighet då en medlem av
vetenskapliga rådet i specialiteten medicin
är lasarettsläkare.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
fråga:

Vill statsrådet medverka till sådan
ändring i gällande föreskrifter att vid
uppsättande av förslag till lasarettsläkartjänster
deltaga minst två representan
ter för vetenskapliga rådet, varvid den
ene helst bör vara eller ha varit väl erfaren
lasarettsläkare?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Onsdagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ang. konflikten mellan läroverkslärarna
och tjänsteförteckningskommittén.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Andersson, Axel, till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
framställt följande fråga:
»Vill herr statsrådet meddela, vilka åtgärder
regeringen överväger för att underlätta
en lösning av konflikten mellan
läroverkslärarna och tjänsteförteckningskommittén,
som förhandlar å statens
vägnar?»

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINGMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Herr Axel Andersson har frågat mig
vilka åtgärder regeringen överväger för
att underlätta en lösning av konflikten
mellan läroverkslärarna och tjänsteförteckningskommittén.

Enligt vad jag har mig bekant, har
kommittén inte vägrat att förhandla med
vare sig SACO eller Läroverkslärarnas
riksförbund. På grund av de förhandlingar,
som kommittén har med övriga
personalorganisationer, har den däremot
inte kunnat bygga förhandlingarna med
förstnämnda organisationer på de lönekrav,
som SACO i skrivelse den 6
februari i år i ultimativ form tillställde
kommittén. I det svar, som kommittén
den 8 februari lämnade på SACO:s
ultimatum, har den också framhållit, att
den är beredd att förhandla med SACO
på samma grundval som med övriga organisationer.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Jag ber först att få tacka herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
för svaret på min fråga.

Anledningen till att frågan framställdes
var givetvis den oro, som alla måste
känna inför det hot, som den högre
skolundervisningen är utsatt för. Om
man vill ha ett exempel på hur denna
konflikt kommer att verka, kan man
lämpligen vända sig till läroverket i min
hemstad, Örnsköldsvik. Det kommer att
bli ett av de hårdast drabbade läroverken.
Av läroverkets 903 undervisningstimmar
per vecka omhänderhas inte
mindre än 338 timmar av sådana lärare,
som har sagt upp sina anställningar.
Det blir alltså mer än en tredjedel
av undervisningen som — i bästa fall —
kommer att nedläggas — i sämsta fall
kommer det att gälla ytterligare 54 timmar.

I ett uttalande, som läroverkets rektor
har gjort, konstaterar han att matematikundervisningen
samt undervisningen
i engelska och svenska kommer
att drabbas allra hårdast. I matematik
blir det inte mindre än hälften
av timmarna som försvinner från undervisningen.
För de båda studentklasserna
blir det 17 timmar i veckan och för
de båda avgångsklasserna i realskolan
blir det ännu fler timmar, som försvinner.
Man får inte förvåna sig över att
rektor i detta sammanhang också förklarat,
att det kommer att bli svårt eller
som han själv säger omöjligt att
hålla undervisningen i gång. Detta uttalande
gjordes, innan direktiven ifrån
skolöverstyrelsen kom, men så vitt jag
förstår kan de inte betraktas som några
som helst räddningsplankor utan möjligen
som några halmstrån, som man
kommer att gripa efter.

Enligt vårt sätt att se rimmar beslutet
att utestänga alla, som hör till den
tredskande, om jag så får uttrycka mig,
organisationen, illa med vår uppfattning
om föreningsrätten. Det kommer också
att leda till mycket sällsamma förhållanden.
Man kan ju tänka sig att det sitter
två tjänstemän i samma tjänsterum, de

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Ang. konflikten mellan läroverkslärarna och tjänsteförteckningskommittén.

inneha exakt samma tjänst, den ena tillhör
SACO och den andra tillhör kanske
TCO, och då kommer den, som tillhör
TCO, att uppbära högre lön än den
som tillhör SACO.

Vi bör naturligtvis inte här diskutera
frågan om det rättmätiga i de lönekrav,
som läroverkslärarna har framställt, och
hur stort tillägg de bör få. Men ett faktum
är ■— och detta har erkänts från alla
håll — att läroverkslärarna för närvarande
är underbetalda, och de har också
vid flera tillfällen fått sådana löften,
att de givetvis har trott att de snart
skulle komma i ett bättre läge.

Det har också på sina håll påståtts,
att SACO, läroverkslärarnas organisation,
inte har fört dessa förhandlingar
med skicklighet och att de inte har följt
avtalsspelets regler på samma sätt, som
man kan vara mäktig på andra håll. Å
andra sidan kan man inte värja sig från
det intrycket, att staten här har handlat
med en hast och med en bryskhet, som
måste verka mycket irriterande.

Det viktigaste är emellertid i detta
sammanhang att någonting göres. Såvitt
vi förstår, måste det ankomma på regeringen
att ta ett initiativ i detta fall.
Huruvida det bör ske genom att man tillkallar
en förlikningsman, tillsätter en
förlikningskommmission eller ordnar det
på annat sätt, blir en sak som det bör
ankomma på regeringen att avgöra. Det
viktiga är, som sagt, att någonting göres
och att någonting göres snart, så att
undervisningen inte går sönder i våra
läroverk.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Bara en upplysning!

Herr Andersson erinrar om de svårigheter,
som uppstå vid läroverken,
och de äro nog för alla välbekanta. Man
kan dock ifrågasätta, om dessa svårigheter
ha uppstått på grund av statens åtgärder.
Ha de inte uppstått på grund av
den åtgärd, som lärarna tillgripit?

Jag vill erinra om att innan förslag
framlagts om att ta in den klausul i förhandlingsöverenskommelsen,
varom preliminära
överenskommelser träffades

den 13 innevarande månad, hade konflikten
tillgripits redan den 9. Lärarna
hade alltså skickat in sina uppsägningar
och förklarat vissa läroverk i blockad
redan den 9, och den klausul, som här
kritiserats, diskuterades inte förrän den
13.

Jag vill också erinra om att tjänsteförteckningskommittén
hela tiden har varit
tillgänglig för överläggningar och fortsatta
förhandlingar, vilket framgår därav
att överenskommelse redan har träffats
mellan kommittén och lärarna vid
folkskole- och småskoleseminarierna på
de grunder, som kommittén har ansett
sig kunna diskutera med läroverkslärarna
och SACO. Kommittén har således
inte varit oemottaglig för önskemål om
fortsatta förhandlingar med de organisationer
som ha velat fortsätta att förhandla.

I frågan huruvida man skall lösa tvisten
genom att tillsätta en förlikningsman
eller en förlikningskommission vill
jag säga, att om en dylik åtgärd företages
får denna förlikningsman eller förlikningskommission
överta tjänsteförteckningskommitténs
arbete. Det går inte
att rycka ut en grupp och behandla dess
problem för sig. Övriga organisationer
ha tydligt förklarat, att om man ovanpå
tjänsteförteckningskommitténs förhandlingar
tillsätter en kommission eller
en förlikningsman för vissa grupper,
kräva dessa andra organisationer
samma behandling av sina intressefrågor.
Det skulle leda till ett jättearbete
för förlikningsmannen eller kommissionen,
och jag tror att organisationerna
själva betacka sig för en sådan utveckling.

Herr ANDERSSON, AXEL: Situationen
iir ju den att förhandlingarna har kört
fast för de bägge parterna, tjänsteförteckningskommittén
ocli lärarnas organisation,
och då förstår jag inte varför
man inte här liksom i andra fall, då
det låser sig i förhandlingarna, skall
kunna tillkalla en förlikningsman eller
tillsätta en kommission. Risken är ju här
att ju längre en uppgörelse dröjer, desto

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ang. intensifiering av sökandet efter olja i
av statstjänstemannens löner m. m.
djupare gräver man ned sig och desto
svårare blir det att nå fram till en lösning.

Jag tror att det skulle hälsas med stor
tillfredsställelse, om regeringen här tog
ett initiativ och försökte bringa frågan
ur världen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. intensifiering av sökandet efter olja
i Skåne.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr De Geer till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
framställt en så lydande fråga:
»Är det handelsministerns avsikt med
anledning av de oljefvnd, som nyligen
gjorts på Jylland, att vidtaga åtgärder
för att intensifiera sökandet efter olja
i Skåne?»

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson hade förklarat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr De Geers berörda
fråga. Svaret, vilket omedelbart före
sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga fogat vid detta protokoll. Ordet
lämnades nu till herr statsrådet
Ericsson, som gav en kort sammanfattning
av svaret.

Herr DE GEER: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet få framföra mitt
tack för det positiva svaret.

Vi veta alla att det råder stor brist
på fossila bränslen och att denna brist
utgör en hård belastning för det svenska
folkhushållet. Särskilt i avspärrningstider
kan bristen medföra ett katastrofalt
läge, men redan under normala tider
utgör den en svår belastning på handelsbalansen.
Därför bör givetvis varje
möjlighet att inom landet få fram fossila
bränslen utnyttjas. Här erbjuder sig en
potentiell möjlighet, och vi kunna med
tillfredsställelse konstatera av handels -

Skåne. — Kungl. proposition ang. höjning

ministerns svar, att denna möjlighet effektivt
utnyttjas.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 58, med förslag till lag om ogiltighet
av sämjedelning av jord inom vissa
delar av Kopparbergs län.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens
löner m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 00, angående höjning av statstjänstemännens
löner, m. in.

Herr OHLON: Herr talman! Den grupp
i kammaren jag tillhör har alltid varit
besjälad av tanken att riksdagen inte
gärna stillatigande kan åse hur lönestrider
utveckla sig, som kunna få de mest
ödesdigra konsekvenser för samhället såsom
sådant. Det var också under liberala
och frisinnade regeringar, som lagstiftningen
om kollektivavtal genomfördes
och arbetsdomstolen kom till.

Nu ha lönestrider även kommit att
omfatta tjänstemannagrupperna — även
sådana traditionellt tillbakadragna och
tålmodiga grupper som läroverkslärarna.

Jag vill inte yttra mig om stridens innebörd,
men man måste reagera emot att
staten genom hot om löneminskning för
stora tjänstemannakårer i nyckelposition
i varje fall tummar på föreningsrätten.
Det är anmärkningsvärt att den för påtryckningsukasens
formulering närmast
ansvarige, statssekreteraren i civildepartementet,
framhållit att denna ukas
efter ordalydelsen att döma kan tolkas
på olika sätt. Så mycket har man väl
ändå rätt att kräva som att en kunglig
förordning skall vara otvetydig och icke
inbjuda till olika tolkningar. Statssekreteraren
är dock inte den parlamentariskt
ansvarige för utfärdade förordningar,
ansvaret tillkommer regeringen
och närmast civilministern.

Jag kan erinra om att det sedan länge

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr f>.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. ni.

liar ansetts vara en viktig föreningsrättsprincip
på arbetsmarknaden, att arbetsgivaren
inte får låta enskilda föreningsmedlemmar
umgälla vad organisationen
företar sig. Denna princip har bland
annat kommit till uttryck genom ett utslag
i arbetsdomstolen 1934, nr 179.

Den väsentliga kränkningen av föreningsrätten
ligger emellertid på ett annat
plan. På arbetsmarknaden har det
alltid ansetts vara en kränkning av föreningsrätten
att som stridsmedel begagna
alternativa löner; att ge medlemmarna
av ett förbund högre löner än medlemmar
av ett annat förbund är i sig
självt en påverkan på de anställda att
övergå till det förbund, som är arbetsgivaren
behagligt. Dessa självklara principer,
som statsmakterna nu synas vilja
åsidosätta, ha sedan länge legat till
grund för arbetsdomstolens arbete. Även
där det inte finnes uttrycklig lag, bör
rätten värnas av lagstiftaren.

Jag har tre utslag ur arbetsdomstolens
praxis från åren 1936, 1937 och 1947
framför mig. 1 domen 1937 nr 108 fastslog
arbetsdomstolen, att föreningsrätten
skall respekteras, även om det inte finns
någon uttrycklig föreskrift att föreningsrätten
skall lämnas okränkt. Arbetsgivaren
får inte lägga hinder i vägen för
den anställdes anslutning till sin organisation.

År 1936 förekom ett mål mellan
Svenska lantarbetareförbundet —• alltså
herr Strängs förbund — och en godsägare
— vi kunna ju säga, att namnet
börjar på L och slutar på n. Denne
godsägare hade tagit sig före att besluta
om olika löner för de organiserade och
de oorganiserade arbetarna. De oorganiserade
arbetarna skulle få mera betalt än
de, som voro organiserade i herr Strängs
organisation. Arbetsdomstolens utslag
gick ut på att på grund av den kränkning
av föreningsrätten, som godsägaren
med namnet, som började på L och slutade
på n, hade gjort sig skyldig till,
prövade domstolen rättvist förplikta arbetsgivaren
att såsom allmänt skadestånd
till Östergötlands distrikt av I.antarbetareförbundet
utgiva 1 000 kronor.
Arbetsdomstolens utslag var enhälligt.

Ett liknande mål i arbetsdomstolen
förekom den 15 december 1947. Då var
det ett varv i Göteborg, som hade beslutat
att vakterna vid företaget skulle
förvandlas från kollektivanställda till
tjänstemän. Samtidigt dekreterade företaget,
att »om ni blir tjänstemän och går
in i TCO och går ut ur Metall, skall ni
få mera betalt». Vakterna i fråga klagade
i sin nöd hos arbetsdomstolen, och arbetsdomstolen
resolverade, att varvet
fick erlägga i böter 100 kronor till envar
av vakterna och 1 500 kronor till
Metallindustriarbetareförbundet.

Nu kan det ju sägas att detta gäller
den enskilda arbetsmarknaden och inte
har sin tillämpning inom den statliga
sfären. Emellertid — vart skulle det glida
hän för de statsanställda, om de
skulle ställas i sämre särklass jämfört
med de privatanställda? Jag fruktar att
den part, som i det långa loppet kommer
att förlora på en sådan utveckling, blir
staten.

Det är också anmärkningsvärt, att vid
ärendets behandling i statsrådsberedningen
har den i arbetsrätt närmast sakkunnige
i regeringen, nämligen statsrådet
Danielson med sin erfarenhet från
arbetsdomstolen, icke deltagit. Det kan
ju bero på en tillfällighet, men händelsen
ser ut som en tanke.

Det är nu närmast läroverkslärarnas
lönefråga, som har givit upphov till den
föreliggande schismen. Det är ju deras
stridsåtgärder — vilka jag inte vill yttra
mig om — som äro grunden för det
hela, vilket också civilministern nyss
framhållit i annat sammanhang. Men då
det nu förhåller sig så, kanske det må
tillåtas mig, herr talman, att en smula
gå in på denna speciella fråga.

Diskussionen om vårt skolväsen har
under de sista åren i alltför hög grad
kretsat kring hur vi skola inrätta oss
om 15—20 år och i alltför ringa grad
sysslat med dagens problem. I fyra—fem
års lid har här i riksdagen, från skolkommissionen,
från skolöverstyrelsen
och från läroverkens kriskommitté framhållits,
hurusom vårt högre skolväsen
mer och med vittrar ned för varje år
och på många håll bara är en organisa -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

tion på papperet. Genom regeringens avvaktande
hållning inför det högre skolväsendets
svårigheter avskräckas stora
skaror av studieintresserade ungdomar
från att välja lärarbanan, och många
unga intresserade och förstklassiga lärare
lämna den efter en kortare gästroll
och övergå till mera givande och av
statsmakterna mera omhuldade levnadsbanor.
Det högre skolväsendet står i
övergången från kris till katastrof, och
det braskande enhetsskoleprogrammet
försvinner som en hägring vid horisonten.

Det blir svenska folket som får betala
kostnaderna — inte i år och inte nästa
ar, men i det långa loppet. Industrialiseringen
kom sent till vårt land. Efter mitten
av förra århundradet ledo stora delar
av det svenska folket nöd, och emigrationen
antog väldiga proportioner. En
tidigare insatt industrialisering hade
kunnat råda bot mot fattigdomen, men
delta var icke möjligt, då det högre undervisningsväsendet
hade betänkligt försummats
i vårt land jämfört med andra
länder. Först sedan detta undervisningsväsen
efter mitten och mot slutet av
förra århundradet förbättrats, var grunden
lagd för en rikare andlig och materiell
kultur här i landet.

Den första åtgärd man vidtar i de
underutvecklade länderna i försöken att
höja dem i andligt och materiellt avseende
är att förbättra det högre utbildningsväsendet.
Vi äro i färd med att rasera
vad som härav finns. Utvecklingen
kommer att gå sin obevekliga gång, om
denna process får fortsätta, och Sverige
kommer att sacka efter. Den politik, som
har bedrivits med dess försök att bagatellisera
det hela, är motsatsen till en
framstegspolitik. Så komplicerat som det
moderna samhället är, kan det icke reda
sig utan experter på olika områden, och
de för samhället värdefullaste experterna
utbildas vid universitet och högskolor.
Men universiteten och högskolorna kunna
icke fungera, om icke studenterna fått
en tillräcklig grund vid våra gymnasier
och liknande läroanstalter. Åtskilliga sluta
ju också sin teoretiska utbildning vid
dessa skolor. Hela vårt utbildningsväsen

måste ses i ett sammanhang, och gymnasierna
misslyckas, om grunden från
realskolan är otillräckligt lagd.

Det måste föras en sådan lönepolitik,
att gymnasierna och realskolorna få sin
tillbörliga andel av den teoretiska intelligensen
i landet, och det är ett slöseri
med landets befolkningstillgångar
att driva en sådan lönepolitik, att mindre
kvalificerat arbete utföres av högintellektuell
arbetskraft. Regeringens uppträdande
bidrar inte till ett rationellt
utnyttjande av tillgängliga begåvningar.
Jag fruktar att vi här komma att gå från
ont till värre. Och allra värst är, att
man kan befara att de filosofiska fakulteterna
i landet — och det är dock inom
dessa filosofiska fakulteter som Sverige
gjort sin största insats i det internationella
forskningsarbetet — komma att
förlora en hel del av sina bästa adepter.

Jag känner ingenting till om detaljerna
i de strider som ha rullats upp, och
jag vill inte göra något uttalande vare
sig i den ena riktningen eller i den
andra. Men jag känner den kår ganska
väl, som jag har tillhört i 35—40 år,
och jag vet att det är en kår som är
mycket lätt att handskas med, åtminstone
om man har blivit ställd i en chefsbefattning.
Jag har aldrig mött några
tjänstemän, som det varit så lätt att
komma överens med som med läroverkslärarna.

Tjänsteförteckningskommitténs erbjudande
är ju i själva verket regeringens
erbjudande, ty kommittén har inte varit
någon självständigt arbetande kommitté
i vanlig bemärkelse, som avger
betänkanden som kunna kritiseras och
granskas, utan har varit regeringens direkta
förhandlare. Jag kan inte föreställa
mig att skillnaden mellan vad
kommittén har bjudit och vad organisationerna
begärt genom förmedling —
exempelvis direkt ifrån regeringen —
skulle vara omöjlig att utjämna. Eftersom
det tydligen har gått prestige i ärendet
— och alla veta att ingenting är så
ägnat att fördumma människorna som
när de falla till föga för prestigehänsyn
— skulle man kunna tänka sig att

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

tjänsteförteckningskommittén finge regeringens
fullmakt att ånyo ta upp förhandlingar.
Ty får utvecklingen löpa
vidare, fruktar jag för att hela det svenska
läroverksväsendet kommer att klappa
samman.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag kan få börja med en fråga som
herr Ohlon senast berörde. Han sade,
att tjänsteförteckningskommittén borde
få fullmakt att ånyo ta upp förhandlingar.
Tjänsteförteckningskommittén behöver
ingen sådan ytterligare fullmakt, och
kommittén är beredd att ta upp förhandlingar,
när motparten anser sig kunna
släppa sina ultimativa krav.

Jag skulle vilja lämna några upplysningar
om själva förhandlingsgången,
då det tydligen av någon eller några anledningar
uppstått missförstånd om vad
som har förekommit under förhandlingarna
om lönetillägget för statstjänstemannen.

Under dessa förhandlingar framlade
jag fredagen den 8 februari ett förslag
till löneförbättring. Samtidigt förklarade
jag emellertid, att förslaget förutsatte en
del rent tekniska utredningar med hänsyn
bl. a. till pensionsbestämmelserna.
Organisationerna förklarade sig beredda
att överväga det framlagda förslaget.
Från Statstjänarkartellen och TCO hade
man emellertid vissa yrkanden utöver
det framlagda förslaget, som man ville
ha beaktade och som man ansåg utgöra
en förutsättning för ett godtagande. Dessa
yrkanden åsyftade en viss ytterligare
förhöjning i de lägsta löneklasserna, en
förhöjning som enligt de båda organisationernas
mening närmare skulle överensstämma
med den överenskommelse
som man har träffat på den enskilda
marknaden.

Jag lovade då att överväga de yrkanden
som hade framförts, men då redan
det framlagda förslaget var oklart i fråga
om konstruktionen — ytterligare undersökningar
krävdes -—■ och de nya
kraven iivcn måste undersökas, var man
den dagen, alltså den 8 februari, på det

klara med att förhandlingarna måste
förskjutas några dagar. Samtliga parter
voro då överens om att vi på nytt skulle
träffas den 13 februari. Det utfärdades
en kommuniké i samråd mellan organisationerna
och civildepartementet.

Redan påföljande dag, alltså den 9
februari, tillgrep Läroverkslärarnas riksförbund
stridsåtgärder genom att lämna
in uppsägningsfullmakter och blockera
läroverken för nyanställning och sjukvikarier.
Måndagen den 11 februari kommo
motsvarande åtgärder från Sveriges
juristförbund beträffande vissa juristtjänster,
och tisdagen den 12 februari
följde uppsägningar från Svenska vägoch
vattenbyggarnas riksförbund.

Det var alltså dessa stridsåtgärder som
liade inletts, när vi träffades på förmiddagen
den 13. Jag tog då upp överläggningar
med representanter för samtliga
organisationer och förklarade, att när
organisationerna under pågående förhandlingar
om lönerna -— förhandlingar
med tjänsteförteckningskommittén och
förhandlingar med civildepartementet
— tillgripit stridsåtgärder, så ansågo vi
oss oförhindrade att i de förslag som
lades fram ta med en klausul som innebar,
att medlemmar i organisation, som
hade inlett strid, under den tid konflikten
pågick inte skulle få ut den löneförhöjning
som vi höllo på att förhandla
om.

Från Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens
riksförbund och TCO förklarade
man, att man kunde förstå statens
motåtgärd. När herr Ohlon säger, att denna
åtgärd strider mot arbetsrätten, kan
man fråga sig, om dessa stora organisationer
inte ha någon som förstår arbetsrätten,
ty de krävde ingen lång betänketid
utan meddelade att de kunde godta
förslaget. Visserligen komma en del av
våra förbund att drabbas av detta, sade
de, men om vi förbehålla oss rätten att
föra strid gentemot staten, kunna vi inte
förmena staten att vidta de åtgärder som
den anser sig böra tillgripa. Detta ansågo
organisationerna vara rent spel.

Från SACO:s sida begärde man betänketid
till klockan 16 samma dag. Det
har sagts och skrivits i tidningarna, att

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner ni. m.

de fingo ultimatum att lämna svar klockan
16. Det är fullständigt felaktigt. De
begärde att få betänketid till klockan 16,
och jag framhöll, att det var klart att de
skulle få den betänketid, som de själva
ansågo nödvändig. Från övriga organisationer
hade man svarat, att man gärna
ville ha en preliminär överenskommelse
före lunch, därför att man senare
under dagen inte hade tillfälle att vara
närvarande på grund av förhandlingar
på andra områden. Jag underrättade
SACO:s representanter om detta besked
från de övriga organisationerna, och
det var följaktligen inte obekant för dem
hur det låg till.

När representanterna för SACO kommo
tillbaka klockan 16, meddelade de
att de voro beredda att godkänna den
preliminära överenskommelse, som skulle
ha träffats den 8 februari. Jag erinrade
dem om att det inte hade träffats
någon preliminär överenskommelse den
8 februari på grund av de omständigheter,
som jag här närmare har berört,
utan att samtliga organisationer varit
överens om att vi skulle träffas den 13
för att försöka nå fram till en preliminär
överenskommelse. Representanterna
för SACO förklarade då, att det kanske
förelåg ett missförstånd från deras sida.
Mot den bakgrunden framstår det emellertid
som ganska egendomligt, att
SACO i sin presskommuniké, som utfärdades
efter detta sammanträde, lika fullt
påstod att en preliminär överenskommelse
skulle ha träffats den 8 februari.
Att detta påstående är felaktigt kan mycket
lätt kontrolleras, om man får uttalanden
från de övriga tre huvudorganisationer,
som deltagit i förhandligarna.

Under överläggningarna den 13 februari
framställdes av SACO:s representanter
en fråga om vad man menade med
uttrycket »medlem i organisation», och
jag lämnade då upplysningen, att
med organisation avsågs den förening eller
organisation, som hade fattat beslut
om och verkställt stridsåtgärd. Då sade
SACO:s representant, att i det nu aktuella
sammanhanget SACO i sin helhet
måste avses, därför att denna organisation
genom sin skrivelse till tjänsteför -

teckningskommittén förklarat sig vara
beredd att tillgripa stridsåtgärden.

Jag svarade på detta, att den skrivelsen
inte kan läggas till grund för något
ställningstagande, utan att man i vart
fall måste pröva vem som står bakom det
beslut, som meddelats myndigheten i
form av blockadförklaring. Detta var
fullt klarlagt även för de övriga organisationerna,
som voro intresserade av att
få kännedom om det var deras huvudorganisation
eller delförbund som åsyftades.

Hur någon oklarhet för SACO:s del
kunnat uppstå efter det samtal vi haft
kan jag inte förklara. Att inte sådana
till SACO anslutna förbund avsågos, som
inte tillgripit stridsåtgärder, har ytterligare
klarlagts genom de personliga
samtal, som jag har haft med ledamöter
av SACO:s styrelse. Men trots denna
klarläggande diskussion gjorde SACO
dagen efter ett uttalande, som pekar i
den riktningen, att samtliga till SACO
anslutna skulle vara utestängda från det
rörliga tillägget. Sedan jag blivit i tillfälle
att taga del av de uppsägningshandlingar,
som skickats in till skolöverstyrelsen
och en del andra verk och myndigheter,
har det framgått, att det är
respektive specialförbund, som beslutat
och verkställt stridsåtgärderna. Under de
överläggningar som föregingo införandet
av klausulen gjordes det också klart
att medlemmar i de organisationer, som
på detta sätt hade engagerat sig i eu
strid, inte skulle utfå tillägget så länge
konflikten varade. Så snart stridsåtgärderna
hävdes, skulle de emellertid utan
särskilda förhandlingar vara berättigade
att från och med den tidpunkt då
uppgörelse träffades få del av lönetilllägget.
Förutsättningen var således endast,
att stridsåtgärderna skulle hävas.

Sedan ha emellertid ytterligare ett
flertal organisationer tillgripit stridsåtgärder.
Med dessa åtgärder ha dessa
organisationer berövat sina egna medlemmar
möjligheten att få ut höjda löner.
Det kan ju mot den bakgrunden
förefalla rätt anmärkningsvärt, att läkarna
varslat om stridsåtgärder, trots
att de inte ens ha tagit upp några för -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner in. m.

handlingar med tjänsteförteckningskommittén.
De ha alltså inte prövat förhandlingsvägen
ännu.

När man nu från vissa organisationer
och även från annat håll gör gällande,
att statens motåtgärder i konflikten skulle
innebära eu kränkning av föreningsrätten,
måste det betyda att föreningsrätten
skulle ha kränkts i detta land så
länge förhandlingar förts både på den
enskilda och den kommunala arbetsmarknaden,
då man nämligen alltid har
utgått ifrån att en förhöjd lön, som man
förhandlar om, inte utbetalas förrän man
träffat en överenskommelse. Jag ville
bara erinra om ett mycket aktuellt jämförbart
fall som har inträffat i dagarna.
Textilarbetareförbundet har träffat avtal,
men Vävlagareförbundet vägrar
godkänna uppgörelsen. Följden har blivit
att medlemmar av Textilarbetareförbundet
nu få den högre lönen, medan
medlemmarna av Vävlagareförbundet inte
kunna få den förrän de godkänt uppgörelsen.

Jag vill också säga, att ingen förmenas
att tillhöra eller ansluta sig till den organisation
som han själv önskar tillhöra.
Det finns ingen strävan från regeringens
sida att slå sönder tjänstemännens organisationer.
Vi äro medvetna om att
man för att kunna föra ordentliga överläggningar
måste kunna förhandla med
förhandlingsdugliga organisationer. Men
man vill ju förutsätta, att organisationernas
medlemmar av sina ledningar blivit
informerade om vad som under förhandlingarna
bjudits och om de olägenheter
och uppoffringar, som tillgripande
av stridsåtgärder medföra. Ha stridsåtgärder
däremot vidtagits utan att medlemmarna
lämnats sådana fullständiga
informationer eller beretts tillfälle att
yttra sig om huruvida de varit beredda
att tillgripa strid, då har organisationens
ledning ådragit sig ett tungt ansvar
gentemot sina medlemmar.

Jag vill här skjuta in, att tjänsteförteckningskommittén
är ställd inför stora
svårigheter när den skall förhandla,
därför att en och samma personalgrupp
kan vara företrädd av flera organisationer.
I.äroverksliirarnas riksförbund har

tidigare varit anslutet till Statstjänstemännens
riksförbund, som varit deras
topporganisation. Sedermera ha läroverkslärarna
dubbelanslutit sig, så att
de även tillhöra SACO. När förhandlingarna
tidigt i höstas började om läroverksliirarnas
löner, företräddes läroverkslärarna
av Statstjänstemännens
riksförbund. Tjänsteförteckningskommittén
förhandlade med riksförbundet fram
till mitten av december månad. Då sade
man från läroverkslärarnas sida att man
också ville företrädas av SACO, och så
kom SACO in som ytterligare förhandlingspart.
Kommittén visste ju då inte
med vilken organisation uppgörelse skulle
träffas.

Statstjänstemännens riksförbund hade
strävat efter att gå fram förhandlingsvägen
och avrått sina delorganisationer
från att tillgripa stridsåtgärder. När
SACO i sin skrivelse till tjänsteförteckningskommittén
den 6 februari 1952
framförde ett rent ultimativt krav, som
visserligen innebar en prutning på det
ursprungliga förslaget men ändå låg rätt
högt, så måste kommittén vid prövningen
därav ta hänsyn till hur det skulle
återverka på de överenskommelser, som
den redan hade träffat eller stod i begrepp
att träffa med andra organisationer.
Kommittén måste fråga sig: Kommer
denna stora höjning av läroverkslärarnas
löner att riva upp hela gärdet på
nytt?

Läroverkslärarna begärde ju från början
att en adjunkt, som för närvarande
är i 26 :e lönegraden, skulle flyttas upp
till 32 :a och en lektor från 30 :e till 37 :e
lönegraden. Senare modifierades kraven
därhän, att en adjunkt skulle flvtlas
från 26 :e till 31 :a lönegraden och en
lektor från 30:e till 36:e lönegraden.
Därom säger SACO i sin skrivelse: »Vid
årsskiftet 1951/52 framlade SACO, i syfte
att därmed kunna gagna en gemensam
sak, icke obetydligt reviderade förslag
till lönesättning avseende byråorganisationen
och vissa speciella grupper.»
— Denna skrivelse avser även läroverkslärarna.
»Kommitténs visade inställning
även till dessa förslag har bibragt SACO
den uppfattningen, att under förhanden -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

varande omständigheter förutsättningar
skulle saknas för en överenskommelse
mellan kommittén och SACO. Skulle
SACO:s uppfattning härvidlag icke vara
riktig, får SACO hemställa, att kommittén
ville före lördagen den 9 februari
1952 meddela, att kommittén är beredd
att i anslutning till det av SACO framlagda
förslaget diskutera karriärstegarna
inom såväl byråorganisationer som
vid läroverken.»

Kommittén svarade på detta — under
hänvisning till tidigare överläggningar
— att det förelåg svårigheter att gå ifrån
de lönegrader man tidigare ansett vara
skäliga, men att det däremot fanns många
andra punkter som man inte hunnit
diskutera, vilka även inneburo förbättringar.
Dessa var kommittén beredd att
fortsätta diskussionen om.

Av herr Ohlons anförande kanske man
kunde få den uppfattningen att kommittén
hade varit så negativt inställd
att den förmenat läroverkslärarna varje
lönehöjning. Så är emellertid inte fallet.
Frågan är hur mycket deras löner skola
höjas. Det förslag kommittén har framlagt
innebär att slutlönen för en extra
ordinarie adjunkt skulle höjas, om man
utgår från 1951 års löner på 5-ort, från
15 888 kronor per år till 18 336 kronor
per år. Med den ytterligare förhöjning
som det rörliga tillägget skulle ge, skulle
slutlönen bli 21 084 kronor. Man har
alltså inte lämnat gruppen alldeles obeaktad.
Vad beträffar de ordinarie adjunkterna
har man räknat med att ett
så stort antal skulle placeras i lönegrad
29, att övervägande antalet adjunkter
skulle ha möjlighet till befordran till
denna lönegrad. För dem skulle slutlönen
höjas från 20 556 kronor år 1951
till 22 548 kronor eller med pålagt rörligt
tillägg till 25 932 kronor.

Kommittén har således inte nonchalerat
behovet av löneförbättringar. Övriga
grupper börja redan knorra och säga:
»Vi ha fått nöja oss med betydligt mindre!»
Här går således en grupp i strid
trots att slutlönerna höjas med över
5 000 kronor per år. Det finns inga möjligheter
att hålla tillbaka kraven från de
grupper som de representera, om ytter -

ligare eftergifter skola göras när det
gäller vissa andra kategorier.

Det skulle vara frestande att göra en
del jämförelser med hur man på den
enskilda arbetsmarknaden bedömer frågan
om stridsåtgärder och följderna därav.
Jag skall emellertid inte nu gå in på
den saken. Jag vill bara säga, att när
man här talar om att det är staten som
riktat ett hot mot tjänstemän, som gå i
konflikt, så kan man lika väl fråga: Är
det inte tjänstemännen som rikta ett hot
mot statliga institutioner och mot samhället
genom att tillgripa blockad och
strejk på synnerligen känsliga områden?
Det är naturligtvis så. Vad man syftar
till är givetvis att lamslå viktiga delar
av samhällslivet för att på det sättet
tvinga fram lösningar som man anser
vara ur sin synpunkt acceptabla. Men
det sker i form av hot. Staten förbehåller
sig i det läget att liksom andra arbetsgivare
säga: »Vi skola inte hindra er
att tillgripa stridsåtgärder, men vi kunna
inte sitta med armarna i kors, utan vilja
åtminstone tillämpa den princip som
båda parter på den enskilda arbetsmarknaden
ansett vara fullt honnetta, nämligen
att en löneförhöjning inte skall utgå
förrän överenskommelse har träffats.»

Mot detta invänder man nu att en
jämförelse med den enskilda arbetsmarknaden
inte är möjlig att göra, därför
att ordinarie tjänstemän inte kunna gå
i strejk. Det är riktigt. Men oavsättligheten
skyddar den ordinarie tjänstemannen
från uppsägning eller blockad, om
sådana åtgärder annars hade kunnat tillgripas.
Det är alltså i skydd av oavsättligheten
som medlem i en organisation
kan delta i och medverka till ett beslut
som innebär stridsåtgärder riktade mot
staten och samhällets funktioner. Han
sitter skyddad och beslutar att hans mera
oskyddade kamrater skola gå ut i
strid. Själv löper han ingen risk. Böra
då icke organisationerna underrätta dem
av sina medlemmar, som äro skyddade
av oavsättligheten, att de dock måste ta
den risken att staten såsom arbetsgivare
inte höjer deras lön under den tid konflikten
med dessa tjänstemäns godkännande
och stöd pågår?

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Här är det tydligen två olika
världar som mötas, och det är ganska
hopplöst att söka uppnå kontakt dem
emellan.

Till det som statsrådet Lingman sist
sade vill jag knyta några reflexioner.

Vi få komma ihåg att konflikten ännu
så länge är mycket begränsad, och begränsad
till en grupp av extra och extraordinarie
tjänstemän om vilka staten
själv har beslutat — det innefattas i
deras anställningsvillkor — att de kunna
avskedas när som helst. Dessa tjänstemän
som kunna avskedas när som helst
begagna sig nu av sin grundlagsenliga
rätt att säga upp sig. Vad gör då staten?
Jo, staten dekreterar att samtliga ordinarie
lärare, som ju sakna uppsägningsrätt,
skola vidkännas en löneminskning
på 15 procent. Det är en löneminskning
det är fråga om, ty dessa 15 procent äro
endast en kompensation för penningvärdets
fall. Hade regeringen skött penningpolitiken
bättre än som skett, skulle
denna konflikt aldrig ha inträffat. Vi
måste komma ihåg, att vad staten här
bjuder lektorerna och nära halva adjunktskåren
är icke ett återställande av
deras standard till den som var rådande
före väldskriget.

Jag vill än en gång, när jag står här
i talarstolen, hemställa till regeringen,
som ju dock har den största auktoriteten
i landet, att icke släppa denna fråga
utan följa den myckest noggrant och
försöka att få till stånd en förlikning
av ett eller annat slag.

Ilerr EWERLÖF: Herr talman! När det
ändå blivit debatt kring remissen av
denna fråga vill jag göra några korta
reflexioner.

Det är ju en fråga av utomordentligt
stor räckvidd inte bara budgetmässigt
utan också principiellt, och det är en
fråga som det av gammalt anses tillhöra
riksdagens kompetens att avgöra. Men
genom sättet för handläggningen blir
riksdagen bunden i sitt ställningstagande.
Man presenterar ett förhandlingsresultat,
på vilket riksdagen icke kunnat utöva

2 Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 6

något inflytande. Det gäller i varje fall
oppositionen, som inte i någon form hållits
underrättad om intentionerna, ännu
mindre satts i tillfälle att ge någon mening
till känna. Vi stå således helt utanför
vad som hittills förekommit.

Den redan förda debatten ger ju vid
handen vilken oro som har skapats genom
det sätt, varpå frågan har kommit
att handläggas av regeringen. Jag syftar
närmast på bestämmelsen att från den
allmänna dyrtidskompensationen utesluta
dem som tillhöra organisation som
ansett sig böra tillgripa stridsåtgärder,
icke i fråga om denna dyrtidskompensation
men väl i fråga om lönegradsplaceringen.
Står detta verkligen i överensstämmelse
med statlig lönerättslig
praxis? År det över huvud taget en åtgärd
som är ägnad att befordra en rimlig
lösning av tvistefrågorna? Jag ställer
dessa frågor, trots att jag med den
största uppmärksamhet har åhört den
utläggning som civilministern här har
givit. Jag tycker att man är benägen
att dra alltför snäva analogier mellan det
privata området och det statliga. På det
statliga området hålla vi nu på att treva
oss fram till nya former för handläggningen
av statstjänstemännens lönefrågor;
jag känner mig visserligen främmande
för att från det privata området
hämtade former över huvud taget skola
användas på det statliga området, men vi
måste foga oss i den utveckling som här
har tvingat sig fram. Men om man nu
även på det statliga området skall tilllämpa
i viss mån samma metoder, som
tidigare ha förekommit inom den privata
sektorn, så gäller det nu att anpassa dessa
former efter de alldeles speciella förutsättningar
som gälla för statens del. När
det bär gång efter gång talas om att det
är fråga om eu löneförhöjning och att
staten naturligtvis icke kan ge löneförhöjningar
åt sådana som strida för höjda
löner, tycker jag nog att man hatanledning
alt göra en bestämd skillnad
mellan verkliga löneförhöjningar och
den allmänna dyrtidskompensation, som
ingår i hela systemet redan förut i den
formen att man på fixerade löner tillmäter
över hela linjen ett lika beräknat

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

tillägg för dyrtidskompensation. Dyrtidskompensationen
måste vara någonting
som står helt utanför strider om var
inom lönegraderna olika tjänster skola
placeras. Dessa båda saker borde också
ha kunnat hållas isär vid dessa förhandlingar.

Vi se nu hurusom ringarna undan för
undan vidga sig efter den sten som man
på detta sätt har kastat i vattnet. Jag uttalar
icke något som helst omdöme i de
stridiga lönefrågorna, utan vänder mig
endast mot den metod som här kommit
till användning och som synes mig vara
föga ägnad att stärka statens förhandlingsposition.

Om detta tillvägagångssätt verkligen
vore överensstämmande med lönerättslig
praxis, vilket jag icke bejakar, anser
jag i alla fall att regeringens ställning
skulle ha varit starkare i den situation,
som har uppkommit, om man icke begagnat
detta vapen, vilket man trott
skulle komma att utöva en påtryckning.
Jag tror för min del att åtgärden har
verkat i alldeles motsatt riktning. Den
har varit ägnad att utvidga konflikten,
att förvärra den och att göra beslutsamheten
på den andra sidan så mycket
större. Detta borde ha kunnat undvikas,
och jag kan icke inse att staten skulle
ha förlorat något därpå.

Jag vill begagna tillfället att redan i
detta sammanhang rikta en hemställan
till regeringen att icke låta en dyrbar
tid gå genom passivitet i den uppkomna
situationen, utan fastmer att med bortseende
från allt vad prestigehänsyn heter
sörja för fortsatt förhandlingskontakt.
Samma krav måste självfallet också
ställas på motparten. Det är ett samhällsintresse
av första ordningen att en
rimlig lösning på konflikten snarast
åstadkommes.

Fröken ANDERSSON: Den debatt som
hittills förts rörande denna fråga har ju
visat hur mycken oklarhet här i själva
verket finns. När man läser propositionen
— den är kanske av naturliga skäl
ganska kortfattad — finner man att upplysningar
saknas om ganska väsentliga

ting, som man ville ha reda på. Herr
Ohlon konstaterade nyss, att vissa viktiga
uttalanden kunna tydas på olika sätt,
ett konstaterande som har bekräftats
från verkligt sakkunnigt håll. Det vore,
tycker jag, en vägledning för dem, som
få det tvivelaktiga nöjet att i statsutskottet
behandla den här frågan, om man
kunde få svar på vissa frågor eller kommentarer
till vissa uttalanden. Det heter
i propositionen: »I överenskommelsen
har även intagits, att de särskilda lönetilläggen
respektive de höjda arvodesbeloppen
icke skola utgå till anställningshavare,
som är ansluten till organisation,
vilken varslar (varslat) eller vidtager
(vidtagit) stridsåtgärder i anslutning till
förhandlingar i avlöningsfrågor.» Det
gäller alltså anställningshavare, och här
uppstå ju en råd ganska väsentliga viktiga
och praktiska frågor. Jag skall sammanfatta
mitt inlägg i några frågor. Det finns
flera, men jag skall begränsa mig till
vissa viktigare sådana.

Jag frågar då: Hur skall man kunna
tillämpa denna bestämmelse? Kan tjänstemannen
åläggas att deklarera till vilken
organisation han hör? Vidare frågar
jag i detta sammanhang: Om till exempel
en läroverkslärare lämnar sin organisation,
får han då lönetillägget? Kunna
exempelvis vid nyanställning betalas
olika löner till tjänstemän, beroende på
till vilka förbund de höra? Såsom tidigare
här har betonats, är detta lönetilllägg
en kompensation för dyrtiden. Vilka
aspekter öppna sig inte här för framtiden?
Ett sådant framgångssätt skulle
ju de facto ge Kungl. Maj:t ett vapen i
handen att via inflationen nästan omöjliggöra
för tjänstemännen att få sina löner
reglerade. De hade då ständigt detta
hot över sig, att därest de vidtoge åtgärder,
så skulle regeringen inte bara
underlåta att ge dem höjda löner utan
också undantaga dem från tillägg på
grund av dyrtiden.

Hur skall den fullmakt, som står i
punkt 7) i klämmen till propositionen
tillämpas? Där står: »bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga de ändringar i vederbörliga
avlöningsreglementen, som erfordras
med hänsyn till vad i det före -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

gående förordats». Detta är ju ändå ganska
egendomligt.

Av hela den här stridsfrågan, hela det
läge i vilket vi kommit, framgår tydligt
att det behövs någon form av arbetsmarknadsnämnd
också för den statliga
sektorn.

Jag skall bara tillägga ett par reflexioner
med anledning av civilministerns
anförande nyss. Han framhöll att läroverkslärarna
hade kommit med ultimativa
krav. Det skall jag inte yttra mig om
— jag känner inte till saken tillräckligt
för att göra det — men jag ifrågasätter
om icke den ultimativa fraingångsmetoden
är tämligen dubbelsidig i så fall.
Det är ju nämligen så — om jag nu är
rätt upplyst, jag måste göra den reservationen
— att tjänsteförteckningskommittén
visserligen förklarat sig villig till
fortsatta förhandlingar men, nota bene,
mot bakgrunden av att den ram, som
tjänsteförteckningskommittén har angivit
för lönehöjningarna, icke får sprängas.
SACO har å sin sida icke kunnat acceptera
den ramen, och därför ha förhandlingarna
spruckit.

Vidare nämnde civilministern att läkarna
vidtagit åtgärder, trots att förhandlingar
inte förekommit dessförinnan.
Jag kan inte låta bli att fråga civilministern,
ehuru han inte tycks vara
inne, om det är civilministern alldeles
främmande, att det på arbetsmarknaden
förekommer någonting, som kallas för
sympatistridsåtgärder.

Herr HERLITZ: Herr talman! Min allmänna
inställning till de frågor, som
diskuteras här i dag, skall jag inte alls
utveckla. Den överensstämmer med vad
herr Ewerlöf har anfört. Jag skall strängt
begränsa mig till den fråga, som nu är
under riksdagens behandling, nämligen
förslaget att vid bestämmande av det rörliga
tillägget en skillnad skall göras mellan
dem som äro medlemmar i vissa organisationer
och dem som inte äro det.

Den frågan har diskuterats rätt mycket
med utgångspunkt från den privata
arbetsmarknadens vanor. Dem kan jag
inte uttala mig om med någon sakkun -

skap eller erfarenhet. Det har emellertid
förts ett resonemang i detta sammanhang,
som jag skulle vilja reagera emot.
Herr Ohlon sade, att sådana här åtgärder
inte få förekomma på den privata
arbetsmarknaden, och tilläde med någon
tvekan, att detsamma våga vi väl
hävda även beträffande den statliga lönepolitiken.
Jag skulle vilja hävda ett
helt annat betraktelsesätt. Jag vill inte
so saken på det sättet, att vi här skola
ta den enskilda arbetsmarknadens praxis
till utgångspunkt för att sedan tillämpa
den så gott vi kunna på den statliga
sektorn. Jag skulle i stället vilja hemställa,
att vi såge den här saken såsom
den måste ses, nämligen så att den statliga
arbetsmarknaden är någonting principiellt
helt annat och måste bedömas
ifrån sina egna utgångspunkter.

Jag kan inte annat än med allt eftertryck
uttala, att jag är övertygad om att
vi hålla på att glida in på i alla hänseenden
mycket äventyrliga vägar, då man
söker tillämpa den enskilda arbetsmarknadens
principer så långt man någonsin
kan på den statliga sektorn.

Jag ser sålunda dagens fråga som ett
problem, som skall bedömas utifrån den
rätt som nu gäller med avseende på
tjänstemännens anställnings- och löneförhållanden.
Och därvidlag skulle jag
vilja hävda den enkla principen, som
väl knappast någon tidigare tänkt sig att
ifrågasätta, att då vi reglera lönerna för
statens tjänster, sker det i enlighet med
de allmänna principer som behärska
hela statens verksamhet. Vi reglera dem
generellt, likformigt efter hela linjen. Vi
bedöma olika tjänster alltefter kvalifikationskrav,
arbetets art och omfattning,
men då två tjänster i alla dessa hänseenden
äro lika, skall också lönen vara densamma.
Vi ha inte tidigare drömt om,
mina damer och herrar, att man inte
skulle strikt tillämpa den principen, men
det är den som man nu tar sig för att
sätta åsido.

Jag skulle vara beredd att inlåta mig
på ett resonemang om saken, om man
ville göra en skillnad mellan dem, som
uppsäga sina tjänster, och dem som stanna
kvar. Men det är inte detta frågan här

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

gäller, utan nu gör man en skillnad mellan
å ena sidan dem, som hållit sig utanför
en organisation, och å andra sidan
dem som anslutit sig till den, vare sig
de äro med i striden eller inte. Från de
utgångspunkter vi böra anlägga är detta
orimligt.

Herr civilministern tycktes utifrån —
om jag får tillåta mig att säga det — allmänna
arbetsrättsliga betraktelsesätt finna
åtgärden vara någonting ganska naturligt.
De äro, menade han, medlemmar
i en organisation som beslutat om stridsåtgärder,
och då skola de väl lida. Juridiskt
sett kan jag inte finna annat än
att vad som här händer och vad staten
har att ta hänsyn till är, att vissa herrar
uppsäga sina tjänster men att andra inte
göra det. Vad de sedan kunna ha gjort
i sina organisationer som medlemmar,
funktionärer o. s. v., är så vitt jag förstår
ovidkommande.

Man tillämpar här med andra ord en
fullkomligt godtycklig synpunkt vid bedömandet
av statstjänstemannens löneställning,
och jag finner det angeläget
att vid detta tillfälle understryka den
saken, eftersom tillvägagångssättet naturligtvis
har sina konsekvenser. Vi skola
ha klart för oss att det beslut, som skall
fattas i år, blir prejudicerande för framtiden.
Beslut sådana som detta komma
vi att upprepa år för år, och det är inte
så gott att veta vilka skillnader statsmakterna
i fortsättningen kunna finna
lämpligt att göra mellan olika sorters
tjänstemän — sådana som äro misshagliga
och sådana som inte äro det. Därför
är det enligt min mening angeläget att
nu stämma i bäcken och hålla fast vid
den grundväsentliga principen — som
jag tror att varje rättänkande svensk
medborgare skall förstå —- att lönen
skall utmätas efter samma normer för
alla.

Jag är medveten om att några organisationer
inte ha reagerat på denna
punkt, då de hastigt skrevo under vad
som här föreslås. Detta kan dock inte
rubba mitt omdöme, ty enligt mitt sätt
att se är det riksdagen som självständigt
skall bedöma dessa frågor.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta

med en påminnelse till utskottet som
skall behandla detta ärende. Jag tror att
det är vissa saker man får lov att tänka
på. En del resonemang ha förts om hur
man skall få reda på vilka som äro medlemmar
av eu organisation och vilka
som inte äro det. Samtalsvis har jag
hört den tanken framkastas, att vederbörande
väl få deklarera själva, hur det
förhåller sig med den saken. Detta är,
mina damer och herrar, en mycket ömtålig
och grannlaga deklarationsplikt!
Om man på allvar vill genomföra den åtskillnad
som avses, är det, såvitt jag
begriper, orimligt att utan vidare godtaga
de deklarationer som avges. Jag
kan inte förstå, att det verkligen skulle
kunna komma i fråga att genomföra den
utan att man skapar sig säkrare besked
om hur det förhåller sig med medlemskapet
i varje särskilt fall. Utskottet får
nog därför lov att tänka på den lagstiftning,
som för det ändamålet erfordras.
Man behöver alldeles uppenbart insyn
i vederbörande organisationers medlemsmatriklar,
och en sådan insyn är
enligt gällande lag inte möjlig — jag
vet i varje fall inte vilken grund som
skulle kunna åberopas. Utskottet måste
nog med andra ord vara betänkt på att
föreslå en lagstiftning som härvidlag
bryter en ny väg, i det att den ålägger
arbetsmarknadsparter upplysningsplikt
gentemot statsmakterna i detta hänseende.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det var
vissa formuleringar i statsrådet Lingmans
anförande nyss, som inte kunde
undgå att verka stötande. Det var, när
statsrådet använde formuleringen, att
det från de organisationers sida, som
han i detta fall hade haft att göra med,
förelåg ultimativa krav. Det förefaller
att vara ett ganska egendomligt ordval,
när man betänker, vad som ligger bakom
den situation, som vi i dag stå i.
Tjänsteförteckningskommittén tillsattes
sommaren 1949. Under det första året
hände just ingenting, och under det andra
året företogos endast vissa utredningar.
Under första halvåret 1951 hän -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

de inte heller så mycket. En aktivitet
satte in först på slutet av år 1951. De
sammanträden, som förekommo vid årsslutet
nu senast, voro emellertid även
de mera av informerande karaktär. Det
var den 21 och den 23 januari i år, som
man satte in med de två kända manglingssammanträdena.
Därvid presenterade
staten sina förslag och krävde godtagande
av desamma. För vårt vidkommande
ha SACO:s och LR:s förhandlingsdelegerade
sagt, att de inte ansågo
sig kunna tillstyrka dessa villkor inför
sina medlemmar. Sedan har brytningen
kommit till stånd. Det kan här diskuteras,
vilken sida som kan sägas ha ställt
ultimativa krav.

Statsrådet kom också — vilket väl
egentligen inte hör till dagens debatt —
in på vissa jämförelser beträffande de
löner, som här äro avsedda att bli fixerade.
Jag tvingas ta upp det ämnet också,
eftersom det blivit föremål för åtskilliga
utläggningar i pressen. Där har
det bl. a. talats om att exempelvis adjunkterna
komma att få en löneökning
på över 5 000 kronor m. m.

I själva verket innebär det förslag,
som här föreligger — om man accepterar
31 löneklassen såsom löneläge för
en byrådirektör — för honom en sänkning
av reallönen med 9 c/o. Om man gör
det tankeexperimentet, att ett av SACO:s
förhandlingsbud, nämligen att man
skulle sätta motsvarande tjänsteman i 35
löneklassen, godtoges, skulle det i alla
fall betyda en reallönesänkning i förhållande
till år 1939 av 1 %, och om
man tar 33 löneklassen, vilket också
från tjänsteförteckningskommitténs sida
varit på tal, skulle det betyda en reallönesänkning
av 5 %. Det är också siffror,
som ha betydelse i dessa sammanhang.
Samtidigt kan man ju ha anledning
alt erinra om att genom förhandlingar
på den fria lönemarknaden industriarbetarna
ha fått en lönelyftning,
vilken inte någon missunnar dem, med
35 9o. Vad jag emellertid vill betona är,
att vi inte erhålla någon del av den ökade
nationalprodukten, som det brukar talas
om i detta hus och som mellan åren
1947 och 1952 har beräknats till 27 %.

Dessa synpunkter tycker jag, eftersom
statsrådet förde in dem i debatten, också
borde komma till uttryck i detta sammanhang.

Jag vill också på tal om tidningsuppgiften
om de 5 000 kronorna, som skulle
representera ökningen för en adjunkt,
tillägga, att det förslag, som
framlagts från tjänsteförteckningskommitténs
sida, innebär att man får en genomsnittlig
ökning på 1,7 löneklasser
för adjunkterna, vilket i pengar räknat
representerar 1 776 kronor eller omkring
10 %. För lektorer blir ökningen
3,o %, om man accepterar en höjning
med en löneklass, och med en höjning
av 3 löneklasser, vilket det också varit
tal om såsom en provisorisk anordning,
skulle det för lektorernas del betyda en
lönelyftning med även här ungefär
10 %.

Det var emellertid, herr talman, egentligen
inte för att säga detta, som jag begärde
ordet, utan jag trodde att diskussionen
skulle hålla sig till vad som står
på s. 5 i propositionen, där den s. k.
klausulen behandlas. Denna måste för
en förhandlande organisation te sig såsom
oantaglig. Det skulle betyda, att
man frånsade sig alla möjligheter att
med utsikt till framgång hävda sig under
förhandlingarna. Det är knappast
troligt, att exempelvis de kommunalanställda
skulle acceptera en dylik skrivning
i nuvarande läge och med de erfarenheter,
som de ha bakom sig. Det
förefaller mig på ungefär de grunder,
som här tidigare i debatten anförts, såsom
tämligen tvivelaktigt, om denna
klausul ens är rättsligt oantastlig. Här
ha framhållits de utslag i arbetsdomstolen,
som förekommit under de senaste
åren och som haft till syfte att säkra
organisationsfrihelen för den enskilde.
Den sista meningen i klausulen •— det
vill jag i likhet med fröken Andersson
understryka — är särskilt ägnad att
framkalla betänkligheter. Det heter där:
»Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att besluta om de undantag från tillämpningen
av de särskilda lönetilläggen respektive
arvodesförhöjningen, som åsyftas
i överenskommelsen.» Detta är, efter

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

vad jag kan förstå, en klar orimlighet,
ty det skulle svara mot en situation, där
arbetsgivaren säger: »Du får eu lön, om
du tillhör en viss organisation, du får
en lön, om du inte tillhör någon organisation
alls, och du får en lön, om du
tillhör en organisation, som jag tycker
illa om.» Detta resonemang känna vi
igen från arbetsstridernas barndom. På
den tiden förhöll det sig på det sättet,
att arbetsgivarna med ovilja sågo, hur
arbetarna organiserade sig fackligt, och
arbetsgivarna försökte på dessa listiga
vägar att bjuda olika löner: den organiserade
fick en lägre lön —- han skulle
hållas nere — och den oorganiserade
gynnades. Det förefaller, som om regeringen
här vore inne ungefär på liknande
tankebanor, och det verkar i allra
högsta grad kuriöst. Detta handlingssätt
står i varje fall i klar motsättning till
den praxis, som under de sista decennierna
utvecklat sig på det arbetsrättsliga
området, en utveckling, som vi alla,
tror jag mig kunna säga, äro stolta över.

Det förefaller mig också, som om vissa
fel begåtts här beträffande metodiken,
för så vitt inte denna metodik är
avsiktlig, vilket också kan tänkas, nämligen
att man delat upp förhandlingarna
i dels sådana, som skola avse det rörliga
tillägget och den procent som i detta
fall skall utgå, och dels sådana som
avse löneinplaceringen. Och märk väl:
när man kommer till enighet beträffande
det rörliga tillägget, försöker man använda
denna enighet som ett påtryckningsmedel
för att också påtvinga vederbörande
det bud beträffande löneinplacering,
som tidigare framlagts. Det
förefaller väl knappast stå i överensstämmelse
med den rättsuppfattning,
som på detta område utvecklat sig.

Det märkligaste, herr talman, är
kanske i alla fall att man ifrån regcringshåll
har träffat överenskommelse
med andra organisationer och samtidigt
passat på att diskriminera en viss organisation.
Det kommer i dagens läge således
att utgå olika lön, allteftersom vederbörande
tillhör TCO, eller han inte
tillhör någon organisation alls eller tillhör
SACO. Detta förhållande har fött

vissa misstankar beträffande TCO:s politik
i detta sammanhang, något som
jag dock inte skall ta upp till bedömande
i dag. Det väsentliga är, att regeringen
på detta sätt skaffat sig ett påtryckningsmedel
i sin hand, som den tydligen
inte drar sig för att begagna sig av.
Detta tillvägagångssätt leder emellertid
mera tanken till 1800-talets arbetsgivare
än till dagens Organisations-Sverige,
som ju i alla fall på det här området har
tillägnat sig en viss, mera kultiverad
förhandlingsteknik.

Tillåt mig till sist, herr talman, en
liten impertinent antydan! Det förhåller
sig på det sättet — vilket för oss alla
är bekant — att regeringen inom sin
krets hyser en expert på arbetsrättsfrågor,
nämligen statsrådet Danielson. Jag
har inte kunnat undgå att fästa mig vid,
att hans namn saknas vid detta aktstycke,
trots att det är bekant, att han
var i huvudstaden vid det tillfälle, då
den föreliggande propositionen behandlades
i konseljen. Det skulle i detta sammanhang
för kammaren ha varit av
mycket stort intresse att få ett uttalande
av statsrådet Danielson, vilken också
under en lång tid suttit såsom ledamot
av arbetsdomstolen.

Statsrådet Lingman förde in resonemanget
på, såsom jag här i början sade,
ett sidospår och yttrade sig även om
lönegraaeringarna och allt vad därmed
sammanhänger. Jag skall också tillåta
mig ett dylikt sidokast. Som var och en
vet, har nyligen från skolöverstyrelsen
utgått vissa direktiv till landets läroverk
om hur rektorerna skola förhålla sig i
det uppkomna konfliktläget. De komma —
jag kan nu vända mig till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet —
att skapa situationer av mycket obehaglig
art. Å ena sidan ha ju rektorerna att
ställa sig till efterrättelse skolöverstyrelsens
direktiv, men å andra sidan komma
alldeles givet kollegiernas medlemmar
att ställa sig LR:s direktiv till efterrättelse.
Där ha vi konflikten! Den kan
icke formellt få sin fortsättning på annat
sätt än att de, som då neka att följa
skolöverstyrelsens direktiv, måste ställas
under åtal för tjänstefel. Vid hori -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Kungl. proposition ang.
sonten hägra således hundratals, kanske
tusentals dylika åtal. I detta sammanhang
skulle jag vilja bringa i erinran
vad som står i 1948 års förhandlingsrättskommittés
betänkande, avgivet av
en kommitté, där statsrådet Lingman satt
ordförande. Han uttalade däri, att en
tjänsteman icke bör tvingas att ta blockerat
arbete. I striden mot statsrådet
Persson kunna vi alltså stödja oss på
statsrådet Lingman.

Jag vill för denna gång sluta. Det
här debattämnet torde emellertid komma
igen, och det är beklagligt att så
skall vara förhållandet. Som slutomdöme
skulle jag i likhet med flera andra talare
här vilja säga, att det förefaller mig
som om hela denna konflikt skulle ha
kunnat undvikas med ett skickligare
handläggande från den mest aktiva partens
sida, den som sitter inne med initiativet,
nämligen regeringen. Det är beklagligt,
att vi stå i denna situation. Konflikten
kommer att få förskräckande följder
för våra läroverk med hänsyn till
särskilt lärarrekryteringen men även
med hänsyn till våra högre lärdomsskolors
framtid över huvud taget samt naturligtvis
också, som här tidigare sagts,
för enhetsskolans framtid.

Herr ANDRÉE: Herr talman! Riksdagen
kan inte stillatigande åse vad som
sker nu, sade herr Ohlon, utan den bör
säga sin mening. Han konstaterade att
denna konflikt och uppträdandet från
statens sida i konflikten utgöra en stor
fara för nationen. Det är en kulturfara,
sade han, och konflikten kommer att få
svåra följder; i det långa loppet stanna
de svåra följderna helt på samhällets
sida. Orsaken till allt detta, ville herr
Ohlon göra gällande, är att tjänsteförteckningskommittén
och möjligen även
regeringen inte ha förståelse för de akademiskt
utbildade här i landet.

Såvitt jag vet, förhåller det sig inte
alls på det sätt som herr Ohlon har utmålat
det. Civilministern har här vittnat
om det bud som från tjänsteförteckningskommitténs
sida förelåg vid det
tillfälle, när SACO bröt förhandlingarna.

höjning av statstjänstemannens löner in. m.
Det är uppenbart att det fanns möjligheter
för organisationen att krama ut
ytterligare något i det läge som den då
befann sig i. Att läroverkslärarna skulle
vara en missgynnad grupp tycker jag
inte man kan påstå efter att tjänsteförteckningskommitténs
bud till läroverkslärarna
blivit känt.

Här upprepar sig den gamla historien
från löneförhandlingar. Det är en erfarenhet
i varje fall från de förhandlingar,
som förts under de senaste tre, fyra
åren, att det inte funnits några som lielst
möjligheter att välja ut en särskild grupp
och säga att av de och de skälen är det
motiverat att trissa upp lönerna för den
gruppen. Jag kan nämna att tjänsteförteckningskommittén
har slutit preliminära
överenskommelser för flera grupper
av statsanställda, och vilken dag som
helst kan man vänta ytterligare sådana
överenskommelser med anledning av
framställningar som praktiskt taget äro
slutbehandlade. Skulle tjänsteförteckningskommittén
börja diskutera med
SACO på den basis, som SACO fordrat
i sin ultimativa skrivelse, skulle följden
inte bara bli att stora grupper, som
tänkt ligga stilla, komma att framställa
ytterligare anspråk, om läroverkslärarna
skola komma högre upp, utan därtill
skulle komma att även där redan preliminära
överenskommelser träffats
komma därav berörda grupper att resonera
på precis samma sätt. De komma
att säga att om läroverkslärarna skola
upp, är det skäligt att titta på vår utbildning,
vårt arbete och vår arbetstid,
och ta under omprövning om inte vi
också böra få en lönelyftning. Jag vill
med detta ha sagt att såvitt jag har kunnat
konstatera — och jag har sysslat
rätt mycket med förhandlingar -— kan
man inte i våra dagar plocka ut en speciell
grupp och behandla dess problem
för sig och göra något särskilt för den
utöver vad den kan få vid jämförelser
med de olika grupperna i samhället och
ett samtidigt avvägande av deras krav.

Herr Ohlon kom fram till den rekommendationen
att regeringen borde tillsätta
en förlikningskommission eller
förlikningsman som satte i gång med för -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemännens löner m. m.

handlingar. Civilministern har svarat på
det, och jag kan för min del inte finna
något annat argument gentemot herr
Ohlons rekommendation än att, såsom
civilministern sade, det skulle bli precis
samma förhållande som i dag. En sådan
kommission eller förlikningsman eller
vem det var måste då börja förhandla
med arbetstagarorganisationerna och
kommer i samma svårigheter som tjänsteförteckningskommittén
genom att våra
tjänstemän äro med i flera olika organisationer,
så att man inte den ena dagen
vet, vilken organisation som egentligen
representerar en viss arbetstagargrupp.
Något botemedel tror jag alltså
för min del inte att det skulle vara.

Den andra fråga som diskuterats här
gäller utbetalningen av de tillägg som
föreslås i propositionen nr 60. De borgerliga
ha ansett, att det är orättvist och
kränkande för föreningsrätten, att inte
detta tillägg utbetalas till läroverkslärarnas
organisation. Jag skulle vilja säga,
herr talman, att om civilministern och
regeringen föreslagit att riksdagen skulle
höja lönerna till stridande, så skulle i
varje fall jag för min del och jag tror
många med mig här i denna kammare
ha på det bestämdaste protesterat. Såvitt
vi veta från de fackliga organisationernas
historia har det alltid varit på
det sättet, att en organisation som gått
till konflikt har varit medveten om vad
den givit sig in på. Svenska arbetsgivareföreningen
— och den borgerliga pressen,
alldeles särskilt högerpressen, har
alltid sagt detsamma som Svenska arbetsgivareföreningen
— har gjort upp
svarta listor och hotat sina medlemmar
med höga böter, om de sprungo i väg
och gjorde upp med de strejkande. Det
fanns inga möjligheter att göra avvikelser.
Alla skulle behandlas lika, och ingenting
fick ske förrän organisationen
hade gjort upp med Svenska arbetsgivareföreningen.

Nu får man inte se detta på det viset,
sade någon — jag tror det var herr Herlitz
— utan statsanställda är en sak, och
anställda i den öppna marknaden är en
annan sak. Förutom vad civilministern
sade rörande de statsanställda och de -

ras anställningsformer skulle jag vilja
påpeka, att ur samhällets synpunkt är
del faktiskt mycket farligare, då de allmänt
anställda sätta i gång en aktion
än då de på öppna marknaden anställda
göra det, ty samhället kan icke värja sig
på samma sätt som en arbetsgivarförening.
Det kan icke vidtaga motsvarande
försvars- och stridsåtgärder. Det enda
samhället i detta fall kunnat göra har
varit att undvika att öka lönen för en
organisation som strejkar. Jag tycker
personligen att det är beklämmande —
för mig är det faktiskt lite löjligt •—
när man hyser en sådan föreställning.
Jag förstår vad det beror på, herr talman.
Det är helt enkelt det att våra fackliga
tjänstemannaorganisationer i dag
befinna sig där kroppsarbetarnas fackorganisationer
befunno sig 1880. Trots
högskoleutbildning och allting har man
ingenting lärt av vad som skett på den
fronten; annars tycker jag det har funnits
många exempel som de skulle ha
kunnat taga lärdom av.

Det har sagts i dag från oppositionen,
att man borde kunna undvika att vidtaga
åtgärder mot de ordinarie tjänstemännen;
man skulle kunna skilja på de
ordinarie, de extra ordinarie och vikarierna.
Ja, för den, som har fackföreningar
och fackorganisation i blodet,
låter det ju väldigt egendomligt. Jag
hoppas att det inte har undgått någon
av de herrar som ha förutsatt att man
skulle kunna göra en sådan uppdelning,
att de ordinarie lärarna deltaga i striden
genom att betala 50 kronor i månaden
eller vad det är. Detta är ju en direkt
stridshandling. Jag har svårt att förstå,
varför arbetsgivaren, i detta fall staten,
skulle skilja på den ordinarie, som på
sitt sätt deltar i striden, och de övriga.
Det är för mig ofattligt.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Här står utsaga mot utsaga. Statens
representanter säga, att Lärovcrkslärarnas
riksförbund uppträtt ultimativt,
och Läroverkslärarnas riksförbund
säger, att statens representanter uppträtt
i allra högsta grad ultimativt och att

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemännens löner m. m.

lärarna icke fått den minsta upplysning
på förhand under, underhandlingarnas
gång om att staten skulle komma att begå
sådana repressalieåtgärder som föreslås
i denna proposition.

Det var en sak, herr talman, som jag
glömde att nämna, när jag hade ordet
för genmäle sist. Statsrådet Lingman
nämnde några siffror angående slutlöner,
som skulle komma att gälla enligt
de av staten erbjudna förslagen. Jag
skulle vilja till protokollet göra det uttalandet,
att jag hoppas att statsrådet
korrigerar åtminstone en och jag skulle
tro flertalet av de siffror som han här
nämnde.

Det är dimbildning över det hela, och
det är väldigt svårt för en utomstående,
som inte på minsta sätt tagit del i förhandlingarnas
gång, att få klara uppgifter
om vad som har försiggått. Här säger
herr Andrée, att stora grupper ha gjort
upp med tjänsteförteckningskommittén,
under det att andra gå i strejk. Ja, varför
ha de förra gjort upp? Jo, därför att
de fått så fördelaktiga villkor. När riksdagen
en gång fått papperen på bordet,
kommer det att visa sig, att den lönediskrepans
som finns mellan tjänstemännen
över lag å ena sidan och läroverkslärarna
å den andra, denna diskrepans,
som nu skulle bli mindre, blivit lika stor
som förut eller kanske till och med i
vissa fall större.

Ilerr FALK: Herr talman! Herr Ohlon
åberopade i sitt första anförande en del
domar ifrån arbetsdomstolen och bland
annat en, där en godsägare i Östergötland
blivit ådömd skadestånd därför att
han betalat högre lön till oorganiserade
än till organiserade lantarbetare.

Då jag vid den tid när dessa händelser
inträffade var ordförande i Östergötlandsdistriktet
och som sådan handlade
dessa frågor vid arbetsdomstolen,
kanske jag kan komplettera herr Ohlons
kunskaper i denna fråga med några ord.
Det var inte bara detta exempel vi hade
på föreningsrättskränkningar i Östergötland
på 1930-talet; vi förde inte mindre
än fyra åtal och i samtliga fall blevo

arbetsgivarna ådömda skadestånd av
större eller mindre omfattning. Men jag
förstår mycket väl, vad som åsyftas. Det
var en godsägare, som tillhörde arbetsgivarföreningen.
Såsom medlem i denna
hade han godkänt avtalet såväl vad
det gällde löner som klausulen om att
föreningsrätten skulle lämnas okränkt. I
god tid före ett avtalsår sade godsägaren
upp samtliga arbetare, som tillhörde lantarbetarfackföreningen.
Han sade upp
dem till avflyttning, men en tid efteråt
blevo de förelagda kontrakt med erbjudande
om ny anställning, och i detta
kontrakt fanns en klausul om att de inte
skulle under anställningstiden tillhöra
lantarbetarnas fackliga organisation. Det
gavs också ett löfte om att ifall de godtoge
denna anställningsform och avsade
sig rätten att tillhöra fackförening, skulle
de få litet högre lön än avtalet föreskrev
—- jag tror det var fråga om 50
eller 60 kronor per år.

Saken fördes till arbetsdomstolen, och
godsägaren blev dömd till skadestånd
till distriktet, men icke för att han
betalat högre lön till de oorganiserade
utan för att han föreskrev i anställningskontraktet
förbud att tillhöra
den fackliga organisationen. Under 1930-talet var det ju ett ganska vanligt förhållande
att arbetsgivarna gingo till väga på
detta sätt, och sådana stridsåtgärder
applåderades mycket kraftigt från borgerligt
håll på den tiden.

Jag kan inte finna att denna arbetsdomstolens
dom och det förhållandet
att en arbetsgivare med alla till buds
stående medel, med lock och med pock,
försöker tvinga människorna ur eu facklig
organisation ha någon likhet med
dagens fråga. Dessa frågor äro för mig
väsentligt åtskilda och ha enligt min
mening inget som helst sammanhang.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag hade inte tänkt lägga mig i
denna debatt, då jag tycker att den svävar
ut över områden, som väl strängt taget
inte skulle höra till dagens proposition.
.lag ber emellertid att få ställa ett
par frågor till två av de talare, som ha

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens loner m. m.

yttrat sig här förut, nämligen herr Arrhén
och herr Ohlon.

Den sistnämnde sade ju, att vissa av
de siffror, som statsrådet Lingman här
tidigare har nämnt, inte vore riktiga. Jag
har inte dessa siffror i minnet, men jag
kan inte tänka mig att det är så som
herr Ohlon säger, och jag skulle därför
bra gärna vilja veta, vad herr Ohlon stöder
dessa sina uppgifter på. Möjligen
kan jag tänka mig att han avser att inte
alla adjunkter komma i lönegrad 29, men
jag vill gärna ha litet mera uppgifter på
den punkten.

Herr Arrhén sökte få fram en motsatsställning
mellan mig och statsrådet
Lingman. Jag vill för det första säga, att
det utredningsbetänkande, som herr
Arrhén refererade och sade att statsrådet
Lingman hade varit med om, såvitt
jag vet väl inte har lett till några ändrade
bestämmelser i den riktning, som
han avsåg. I varje fall står det fortfarande
i tjänstgöringsreglementet för läroverkslärarna,
att de äro skyldiga att
åtaga sig tjänstgöring inom en viss ram,
och det står där ingalunda till exempel
att ett arbetsårs schema är en gång för
alla uppgjort och att ändrade förhållanden
inte skulle få lov att inverka.

Jag måste för min del säga att det var
på ett mycket egendomligt sätt herr
Arrhén drog upp en motsättning mellan
de direktiv, som ecklesiastikdepartementet
i samråd med skolöverstyrelsen har
utfärdat, och de anvisningar, som han
tydligen tänkte på, som Läroverkslärarnas
riksförbund har lämnat. Man fick
nästan intrycket, att herr Arrhén var inne
på en tanke, som erinrar om den
gamla tesen: Man måste lyda Gud mer
än människor! Det är väl ändå så, att
ordinarie tjänstemän här i landet ha en
stark ställning. Och varför ha de det? Vi
ha i vårt rättssamhälle gått in för att bereda
dessa tjänstemän denna starka
ställning. Men de ha naturligtvis inte
bara rättigheter, utan de ha också skyldigheter,
och det tjänstgöringsreglemente
som gäller måste gälla helt och fullt
även i dagens situation. Att Läroverkslärarnas
riksförbund skulle kunna komma
med någonting som strider mot detta

reglemente och begära att få det respekterat
av de ordinarie, tjänstemännen kan
jag i alla fall inte tänka mig.

Jag vill fråga herr Arrhén: Anser herr
Arrhén att regeringen över huvud taget
inte borde vidtaga några motåtgärder i
striden? Och anser herr Arrhén — om
han besvarar den första frågan nekande
— att vi ändå inte skulle utnyttja de
möjligheter som lönereglementet medger? -

Herr OHLON (kort genmäle): Herr

talman! Statsrådet Persson uppträdde såsom
apologet för lierr Lingman, och det
må vara honom väl unnat. Han tog upp
mitt påpekande att en del siffror, som
statsrådet Lingman hade lämnat, inte
vore med verkligheten överensstämmande.
Jag skall ta ett exempel. Statsrådet
Lingman nämnde att en läroverksadjunkt
i Stockholm enligt det nya erbjudandet
skulle få över 25 000 kronor i lön. Det
gällde då den befordrade adjunkten, som
kommer upp i den högre adjunktsklassen,
gymnasieadjunkten eller vad vi skola
kalla honom för. Jag har räknat efter
vad han skulle få. Han får på högsta
dyrort i högsta löneklassen i 29 lönegraden
— alltså i 32 löneklassen — 19 896
kronor. Lägger man sedan till de 15 procenten,
blir det ungefär 22 880 kronor.
Det var ju ett något annorlunda tal än
det statsrådet Lingman nämnde.

Vidare frågade statsrådet Persson:
Hur skola ni bete er vid läroverken? Vi
öka läroverkslärarnas arbetsbörda med
drygt 10 procent och dra in motsvarande
lärartjänster i stället. Ja, att förfara
på det sättet är ett uppenbart avtalsbrott
från statens sida. De högsta och de
lägsta tal för tjänstgöringstimmar per
vecka, som äro angivna i läroverksstadgan,
gälla bara extrema fall, och man
har att hålla sig till medeltalet. Men ponera
att staten nu skulle begå detta avtalsbrott
— staten är tydligen mäktig
vad som helst -— då måste schemat göras
om. Har statsrådet Persson någonsin
varit vid ett större läroverk och sett
vilket arbete som ligger bakom ett schemas
uppläggning? Det är flera veckors

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemännens löner m. m.

arbete. Med de direktiv, som ha lämnats,
måste emellertid schemat läggas
om ideligen, ideligen.

Jag var en gång i en engelsk skola
och studerade den. Den var ungefär
hälften så stor som det läroverk, som
jag representerar. Man arbetade där med
rörligt schema. Rektorn hade till sitt
förfogande fyra sekreterare som sä gott
som uteslutande sutto och ändrade schemat.
Kan statsrådet Persson skaffa fram
de där fyra sekreterarna, skall det nog
gå bra.

Annars blir det kaos och ingenting
annat än kaos.

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det var av ett visst intresse att
höra statsrådet Persson anföra herr Lingmans
uttalande i förhandlingsrättskommitténs
betänkande av 1948, där herr
Lingman uttryckligen sagt, att tjänstemän
enligt hans mening icke behöva ta blockerat
arbete. Det enda svar statsrådet
Persson här gav var ju, att han påpekade,
att detta kommittébetänkande icke lett
till lagstiftning. Detta konstaterar väl
herr statsrådet närmast som en varning
till statsrådet Zetterberg mot att alltför
mycket uppmärksamma det där kommittébetänkandet.
Men dr Jekyll har i alla
fall sagt det, och nu säger mr Hyde i
regeringsställning eventuellt något annat.
Det är bara det jag har velat få
fastslaget här.

Beträffande det andra spörsmålet,
som statsrådet Persson förde på tal, nämligen
hur man skall förfara, när direktiven
från LR komma i konflikt med direktiv
från So, så vill jag medge, att det
är av mera intrikat beskaffenhet. Man
bör där, hävdade herr statsrådet, mera
lyda Gud än människor — Glid är väl i
detta fall att översätta med herr Persson
i Skabersjö! Men om en strid skall
föras, så är det inte så alldeles säkert,
att det ens formellt blir den lösning, som
herr statsrådet hoppas på, och i sak kommer
utan tvivel den situation att uppslå,
som här nvss skildrades av herr Ohlon.

Herr BERGII: Herr talman! En ganska
väsentlig del av denna debatt har upp -

tagits av frågan, huruvida det är riktigt
och klokt att som regeringen nu föreslår
utestänga de SACO-anslutna från det
15-procentiga tillägg, som föreslås för
andra. Från statsrådet Lingmans sida
har man bestämt hävdat, att en sådan
uteslutning är självklar, och senast har
herr Andrée gett samma uppfattning den
mera skärpta formen, att det vore anledning
till kritik, om han handlade
annorlunda.

När jag har lyssnat till detta resonemang
har jag fäst mig vid den betydelse
som de bägge herrarna i detta speciella
fall lägga in i ordet löneförhöjning.
Senast herr Andrée talade ju om att
kritiken naturligtvis skulle ha varit självklar,
om man hade reflekterat på att i
lönehänseende lyfta upp grupper som
hade varslat strid eller voro inbegripna
i strid. Man använder uttrycket löneförhöjning
i detta sammanhang, som om
man avsåge en verklig höjning av realinkomsten,
medan det, så vitt jag förstår,
bör göras en ganska bestämd åtskillnad
mellan vad som i detta föreslagna
tillägg kan anses representera en
verklig lönelyftning och vad som kan
anses representera en kompensation för
inträdda prishöjningar.

Jag skulle med andra ord, herr talman,
vilka sätta i fråga, huruvida det
förslag till tillägg, som propositionen innehåller,
står i god överensstämmelse
med de principer, som vår löneplansförordning
av år 1947 grundar sig på. Denna
löneplansförordning är ju konstruerad
på det sättet, att för olika lönegrader
upptagits vissa i kronor angivna lönebelopp.
Särskilt är detta fallet med
löneplan 1, som ju gäller för flertalet.
Men löneplanstabellen har kompletterats
på två sätt. Man har tydligen utgått från
att de lönebelopp, som där äro upptagna,
anges i det penningvärde som var rådande
just då, och för att få ett utrymme
för den principen, att det är fråga om
eu verklig reallön, som man har velat
ange i den tidpunktens penningvärde,
har man också tagit hänsyn till olika
dyrortsförhållanden inom landet —- man
har angivit olika lönebelopp för olika
dyrorter.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Kungl. proposition ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

Men man har fullföljt samma tanke
även på ett annat sätt. Man har kompletterat
löneplanen med regler om rörligt
tillägg för det fall att penningvärdet
skulle komma att avvika från vad det
var vid den tidpunkt, då löneplanen med
dess lönebelopp fastställdes. Så har skett
i 1947 års löneplansförordning. Man har
fastslagit den principen, att det skall
lämnas kompensation vid prisstegringar
med tre enheter för varje gång pristalet
stiger med fyra enheter.

Nu betraktar jag det som en tillfällighet,
att man har gjort ett stopp vid
pristalet 124. Det var naturligt att man
gjorde så, ty just då räknade man inte
med den penningvärdeförsämring som
vi sedan ha bevittnat. Men principen om
dyrtidskompensation lever fortfarande
kvar, och den ligger innesluten i själva
löneplansförordningen som sådan.

När man mot bakgrunden av denna
konstruktion tittar på det tillägg som nu
föreslås i propositionen, finner man, att
tillägget ju egentligen består av disparata
element; den del av tillägget som
kan betraktas som dyrtidskompensation
och den del av tillägget som kan anses
som en lönelvftning. Eftersom man har
konstruerat tillägget på detta sätt, har
man ju i realiteten gått ifrån de bärande
grunderna i löneplansförordningen, ty till
den del, som det nu föreslagna lönetilllägget
innebär en lönelyftning, ger man
sig ju in på en justering av själva lönegraderna
som sådana.

Jag anser det rätt angeläget att man
har denna distinktion klar för sig, när
man skall förklara, varför somliga människor
blivit irriterade över att detta 15-procentstillägg undanryckts dem som ha
invecklats i stridsåtgärder. Jag betraktar
läget så, att till den del som dessa
15 procent utgöra dyrtidskompensation,
är det befattningshavarens rätt att få
denna del. Det är en rätt som är tillförsäkrad
i själva löneplansförordningens
principer. Endast till den del, som detta
tillägg är att betrakta som en verklig
lönelyftning, kan man tänkas föra det
resonemang som statsrådet Lingman och
herr Andrée fört. Det är den del av tilllägget,
som man kan betrakta såsom

löneförhöjning i egentlig mening, som
man kan reflektera på att undandra de
stridande.

Jag tror att det är ganska nödvändigt
att göra denna distinktion klar för sig,
och jag tror också att det är ganska naturligt,
att man accepterar såsom rimlig
den uppfattningen, att i och med att
somliga uteslutits från en dyrtidskompensation,
som i princip är inskriven i
löneplansförordningen, har staten svikit
ett åtagande.

Jag tror sålunda, att det icke är riktigt
och än mindre klokt att man har
uteslutit några grupper på sätt som skett.
Skulle man ha gjort någon uteslutning,
så borde denna ha begränsat sig till att
avse den del av tillägget, som kan betraktas
såsom en lönelyftning.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Efter konferens med statsrådet
Lingman, som tyvärr inte kan infinna
sig här just nu, eftersom han deltar i
debatten i andra kammaren, vill jag
göra ett litet tillrättaläggande.

Statsrådet Lingman gjorde en missägning
i fråga om en av de löneuppgifter
han lämnade beträffande adjunkterna.
Han råkade härvid ut för en sammanblandning
med lektorsslutlöneklassen.
Det är riktigt, såsom herr Ohlon påpekade,
att högsta slutlönen för adjunkt blir
22 884 kronor. Men märk väl, herr talman,
att den slutsats, som statsrådet
Lingman drog av sina siffror, dock var
riktig, nämligen att adjunkter få en
högsta löneförhöjning inklusive det i dagens
proposition föreslagna, omstridda
tillägget, som går upp till 5 360 kronor.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Med anledning
av statsrådet Perssons sista uttalande
här ber jag dock att åter få erinra
om, vad jag framhöll i mitt första
anförande, d. v. s. hur man måste betrakta
löneförhöjningen på 5 000 kronor
åt adjunkterna. Hälften därav utgör
det 15-procentiga tillägget, som alla
skola erhålla. Räknar man fram lönehöjningen,
finner man, att den reella löne -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Ang. beredandet av frågor rörande riksdagsmannaarvoden m. m.

ökningen blir endast 1 776 kronor, såsom
jag sade i mitt första anförande.

Det var emellertid, herr talman, inte
för att säga detta, som jag begärde ordet,
utan endast för att yttra ett par ord i
anslutning till statsrådet Lingmans tal
om de ultimativa krav, som skulle ha
framställts av en organisation, vars ledning
enligt hans uppfattning hade handlat
oberoende av medlemmarnas önskningar.
Gentemot detta vill jag säga, att
så förhåller det sig inte i föreliggande
fall. Beslut om stridsåtgärder fattades
först sedan representanter för organisationen,
den så kallade deputeradeförsamlingen,
sammanträtt. Det är det beslut,
som vid denna sammankomst fattades,
som ger bakgrunden till stridshandlingarna.
Man har alltså att bakom
Läroverkslärarnas riksförbunds ledning
räkna med en i denna fråga enig yrkeskår.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. proposition
till statsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 61,
angående provisoriskt lönetillägg för
tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid.

Ang. beredandet av frågor rörande riksdagsmannaarvoden
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för beredande
av frågor rörande ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande och
därmed sammanhängande förmåner.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 11 i
första kammaren av herr Cassel in. fl.
samt nr 17 i andra kammaren av herr
Dickson m. fl. hade föreslagits inrättande
av en rådgivande remissinstans för
frågor om riksdagsledamöternas arvoden

och övriga förmåner i enlighet med vissa
i motionerna angivna riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Spångberg, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning
om inrättande av en rådgivande remissinstans
för ärenden rörande riksdagsledamöternas
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande och därmed
sammanhängande frågor samt om framläggande
för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Herr CASSEL: Herr talman! Den svenska
riksdagen är i själva verket långt
bättre än sitt rykte. Dess ledamöter förtjäna
ingalunda de insinuationer om
lust att sko sig på statens bekostnad
som tyvärr äro rätt vanliga. För svensken
i gemen, som ju enligt de senaste
undersökningarna av värnpliktiga är
grovt okunnig i politiska ting, framstå
riksdagsmännen ibland som en samling
rätt onyttiga individer, som framleva en
underlig tillvaro med att hålla tal utan
att någon lyssnar därpå och att resa på
tåg — till på köpet i andra klass —
utan att betala sina biljetter. Att dessa
riksdagsledamöter också skola ha lön
och pension, förefaller den oinvigde vara
ganska onödigt. Men vad som mest
av allt stöter utomstående är att riksdagsmännen
själva, utan att fråga vare
sig den ene eller den andre till råds,
sitta och bestämma om sina förmåner.
Det, menar man, får ingen annan kår
lov att göra.

Riksdagsmännen känna själva den kritik
som riktas mot dem, och de tycka
ganska allmänt att det är obehagligt att
behöva besluta i egen sak. Följden har
blivit att man har hållit förmånerna i
underkant till den grad att riksdagsmannaskapct
för kanske flertalet av ledamöterna
innebär en direkt ekonomisk uppoffring.
Ingen som verkligen har satt sig
in i förhållandena, kan påstå att riksda -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ang. beredandet av frågor rörande riksdagsmannaarvoden m. m.

gens ledamöter inte i sak ha iakttagit
all tillbörlig moderation och anständighet.
Det är bara skenet som är emot oss,
och vi sakna endast den yttre anständigheten.
Meningen med den motion som
nu väckts och som i andra kammaren
har fått formen av en masspetition, är
helt enkelt att förbättra riksdagens förhållande
till allmänheten — våra »public
relations».

Vi motionärer äro naturligtvis fullt på
det klara med att riksdagen aldrig kan
undandraga sig att själv träffa avgörandet
i dessa frågor. Det ligger i sakens
natur och kan inte hjälpas. Men nog
skulle det för allmänheten te sig bra
mycket mer tilltalande, om riksdagen
inte fattade sitt beslut utan att ha frågat
någon enda myndighet eller institution
till råds.

Motionärerna företogo sig att göra upp
en skiss hur ett rådgivande organ skulle
konstrueras. Det var ingenting annat än
en skiss. I motionens kläm heter det
uttryckligen att riksdagen borde uppdra
åt konstitutionsutskottet att, »exempelvis»
efter i motionen antydda riktlinjer,
utarbeta erforderliga bestämmelser.
Redan vid en hastig blick på konstitutionsutskottets
betänkande finner läsaren,
att utskottet ställer sig helt avvisande
mot hela tanken. Utskottet tornar på
varandra alla de hinder som kunna
uppfinnas mot genomförande av förslaget.
Vissa ledamöter i den föreslagna
nämnden skulle till exempel inte kunna
tillsättas, om de inte åtoge sig uppdraget
frivilligt. Vem skulle välja de landshövdingar
och regeringsråd som skulle
vara med? De ledamöter, som inte vore
statstjänstemän, skulle komma i en besvärlig
ställning i förhållande till riksdagen.
Vissa av ledamöterna skulle kanske
tidigare ha varit riksdagsmän eller
fortfarande vara riksdagsmän eller pensionsberättigade
före detta riksdagsmän.
Ja, herr talman, visst kan man räkna
upp svårigheter när det gäller att sätta
samman en sådan nämnd, men att, utan
att ha redovisat ens några försök att
lösa svårigheterna, påstå att förslaget är
praktiskt ogenomförbart, det verkar inte
helt övertygande på mig.

Utskottet kommer så fram till sitt
ståndpunktstagande i själva sakfrågan
och stryker under, att riksdagen inte
kan avbörda sig sin rätt och plikt att besluta
i dessa ting. På den punkten ha
motionärerna ingen avvikande mening.
Slutligen säger utskottet att intet får tilllåtas
undanskymma riksdagens ansvarighet
för de beslut den fattat, och att inrättande
av en rådgivande instans skulle
vara ägnat att i mycket väsentlig grad
fördunkla denna ansvarighet.

Resonemanget kan förefalla bestickande,
men det går inte helt fritt från invändningar.
I många andra ärenden hör
riksdagen sakkunniga myndigheter av
olika slag, innan riksdagen själv fattar
sitt beslut. Ingen kommer väl på den
idén att därför påstå, att riksdagen kryper
bakom ryggen på remissinstanserna.

Herr talman, jag tror att en rådgivande
instans i dessa frågor skulle bidra
till att rensa luften och att öka den aktning
från allmänhetens sida som riksdagens
ledamöter böra äga. Jag ber därför
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Den
ärade motionären i denna kammare
sade i början av sitt anförande, att
riksdagen är långt bättre än sitt rykte.
Vi skulle nämligen enligt det resonemanget
ha kommit i dåligt rykte hos
allmänheten, genom att vi i riksdagen
själva besluta om de ersättningar som
skola utgå till ledamöterna för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. Jag kan
inte tillägna mig den uppfattningen att
vi skulle ha kommit i dåligt rykte på
grund av dessa förhållanden.

Vi skulle enligt motionärerna skapa
till ett i motionen uppskisserat kollegium
för att av detta begära sådana yttranden,
som det utskott, vilket har att handlägga
dessa ärenden, anser sig vara i behov av.
Men riksdagen skall ju — den ärade talaren
sade, att han är fullt överens med
utskottet därom — i vilket fall som helstsjälv
fatta beslutet.

Vad är det för skillnad, herr talman,
mellan detta förslag och det förhållande

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Ang. beredandet av frågor rörande riksdagsmannaarvoden m. m.

som nu är rådande? Det blir bara den
skillnaden, vilket utskottet har påpekat,
att man får ett kollegium som man så
att säga kryper bakom ryggen på, när
man fattar beslut i berörda ärenden. Det
är helt naturligt, och det är jag den förste
att erkänna, att det är en mycket ömtålig
fråga att riksdagen har att besluta
om ersättning åt riksdagens ledamöter,
men vi äro nödsakade att syssla med
denna ömtåliga fråga. Även om den är
ömtålig och otrevlig, blir det i alla fall
vi, ledamöterna i kamrarna, som måste
syssla med den, ta hand om den, och
ta anvaret inför allmänheten, inför våra
valmän, för de beslut vi fatta, i denna
fråga såväl som i så många andra.

Jag tror att den ärade motionären något
överdriver, när han talar om den
olustkänsla som skulle vara till finnandes
ute bland allmänheten. Om det bland allmänheten
sprides uppfattningar som inte
äro grundade på verkligheten, då är det
väl vår skyldighet såsom riksdagsledamöter
att rätta till de missuppfattningar
i detta hänseende som möjligen kunna
föreligga. Om vi tala om för allmänheten,
hur det verkligen förhåller sig, tror
jag inte — åtminstone har jag den erfalieten
— att man bland allmänheten får
sådana uppfattningar om riksdagsmännens
ersättningar som den föregående
ärade talaren trodde sig kunna konstatera
fanns på sina håll.

Jag var en gång förra året på en resa
i sällskap med ett par bekanta från min
hemort. De frågade mig då: »Hör du
Gottfrid, hur mycket ha riksdagsledamöterna
i ersättning och hur ligger det
egentligen till med den saken -— vi veta
inte riktigt hur det är.» Jag redogjorde
för det och förklarade, hur det ligger
till. Då sade mitt ressällskap: »Ja, men
det är väl inte mer än rätt och rimligt
att våra representanter i riksdagen skola
ha ordentlig ersättning för det arbete
som de utföra i sin egenskap av riksdagsledamöter.
» Bara folk får reda på
hur det ligger till, är det ingen som
helst fara för att det uppstår sådana
uppfattningar om riksdagen och dess ledamöter
som herr Cassel bär talade om.

Herr Cassel sade vidare, att vi i ut -

skottet inte ens hade gjort ett försök att
konstruera en sådan där delegation som
skulle ha att yttra sig. Nej, herr Cassel,
vi ha utgått från det förslag, som motionärerna
själva ha framlagt, och vi ha
granskat och kritiserat detta förslag. Utskottet
har i sin motivering klart belagt
omöjligheten av att gå den väg som motionärerna
tänkt sig. Om jag inte missuppfattade
herr Cassel, fick jag en känsla
av att han gav oss rätt i vår kritik
av den tänkta konstruktionen av det
kollegium som motionärerna föreslagit.

Det skulle, herr talman, vara åtskilligt
att tillägga. Utskottet har dock enligt
min mening presterat så goda skäl
för sin ståndpunkt, att jag inte här behöver
utveckla dem ytterligare. Utskottet
har med ett enda undantag varit
enigt om det förslag som nu ligger på
kamrarnas bord. Jag vill tillägga att
bland utskottets majoritet befinner sig
även en undertecknare av petitionen i
andra kammaren. När ärendet behandlades
i utskottet, bad vederbörande nära
nog om ursäkt för att han över huvud
taget hade undertecknat motionen. Han
hade vid närmare eftertanke funnit den
vara omöjlig. Därför anslöt han sig utan
någon som helst reservation till utskottets
avslagsyrkande på motionen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr HERLITZ: Herr talman! Bara
några ord!

Låt mig först fastslå, att tanken med
det hela ju i alla fall är att skapa en
institution, som skulle teckna ett slags
borgen i förhållande till allmänheten
för riksdagens räkning, alltså gå i borgen
för att det är ett rimligt och riktigt
förslag som riksdagen accepterar. Redan
därutinnan ligger det en avgörande
skillnad mellan den här föreslagna remissinstansen
och alla andra remissinstanser
som vi ha att göra med i riksdagen
— vi kunna icke fördölja att den
skulle tillkomma med detta bestämda
syfte.

Är det nu möjligt att skapa en sådan
institution? Ja, herr Cassel var litet led -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ang. beredandet av frågor rörande riksdagsmannaarvoden m. m.

sen över att konstitutionsutskottet icke
hade gjort litet mer av uppslaget och
försökt att förbättra det. Jag tycker, att
det är ett väl hårt anspråk på konstitutionsutskottet
att kräva att vad 93 duktiga
herrar och damer i andra kammaren
inte ha lyckats fundera fram skulle
vi stackars 20 ledamöter i konstitutionsutskottet
kunna åstadkomma. Jag tycker,
som sagt, att det är litet hårt att
kräva detta.

Men framför allt vill jag säga att vilka
modifikationer konstitutionsutskottet
än hade kunnat hitta på, hade vi stått
inför det dilemmat, att en del av de
personer, som man vill ha med i denna
nämnd, icke äro skyldiga att medverka
i den. De representanter för det enskilda
livet, som motionärerna ha tänkt på,
äro klarligen icke skyldiga att deltaga.
En ledamot i utskottet ställde också den
knäckfrågan till mig som professor i
förvaltningsrätt, om ens våra generaldirektörer
och landshövdingar kunna
åläggas att medverka. Jag måste svara
honom: »Tja, det är ju inte så klart det
heller.» I den mån man kan tvinga till
deltagande i nämnden blir det alltigenom
fråga om statstjänstemän. Vi kunna
emellertid inte komma ifrån, att
statstjänstemännen befinna sig i en ömtålig
ställning, inte bara därför att deras
löneintressen kunna vara hopknutna
med riksdagsmännens, utan av den
enkla anledningen att alla statstjänstemän,
särskilt i den centrala administrationen,
på visst sätt stå i beroende av
riksdagens välvilja.

Nu kan man ju inte förneka den möjligheten
att trots detta kan det bland de
herrar, som komma att sitta i denna
nämnd, finnas sådana, som bedöma sakerna
fullt självständigt och efter eget
omdöme utan varje sneglande på vad
riksdagen vill. Men det är också möjligt
att en viss hänsyn kan komma att göra
sig gällande, och det blir desto naturligare,
eftersom de här frågorna ju icke
kunna bedömas efter någon sorts objektiva
grunder eller efter någon sorts
löneplanmässiga mallar, utan de måste
avgöras efter skönsmässiga omdömen.
Då ligger det bra nära till hands, att

man böjer sig för det omdöme, som man
vet finns på riksdagshåll. Men sedan
kommer det viktigaste: Hur de än göra,
antingen de äro snäva eller generösa, så
utsätta de sig just på grund av sin ställning
för det omdömet från allmänhetens
sida, att de inte äro objektiva och
att de, när allt kommer omkring, ha
bestämts av hänsyn till riksdagen.

Vad blir då resultatet, herr talman, av
hela denna fina konstruktion? Jo, det
blir först och främst att den listiga beräkningen,
nämligen att vi skulle »förbättra
våra relationer till allmänheten»
och tillvinna oss ökat förtroende, misslyckas,
ty allmänheten gör den reflexionen,
att nu har riksdagen tillsatt dessa
herrar, som i själva verket äro beroende
av den och dansa efter dess pipa,
och åberopar dem. Borgensförbindelsen
blir alltså utan värde. Men därutöver
ådraga vi oss det omdömet från allmänhetens
sida, att vi velat på det här sättet
skapa skenet av ett objektivt bedömande,
som i själva verket inte ägt rum.

Jag tror därför att hela uträkningen
är fullkomligt förfelad. Den kommer
inte på något sätt att tjäna sitt syfte.
Det ansvar som vi ha inför allmänheten
komma vi med dessa anordningar inte
på minsta sätt ifrån.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten. Jag förstår väl
att utskottet har sett med tveksamhet
och med någon brist på entusiasm på
sin uppgift. Kvar står emellertid att riksdagens
relation till allmänheten inte är
så bra, som den borde vara. Det vill till
herr Karlssons i Vadstena förmåga att
tala sina medresenärer till rätta, för att
de skola förstå, att riksdagsmännen äro
värda sina arvoden och att de förmåner,
som vi ha, icke äro i överkant.

Jag hoppas att jag bedömer saken väl
pessimistiskt, men jag tror att det finns
stora delar av allmänheten, som se med
missnöje på våra förmåner och särskilt
på att vi själva sitta och bestämma dem.
Man säger från utskottets sida, att det

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Ang. beredandet av frågor rörande riksdagsmannaarvoden m. m.

är en olöslig uppgift att hitta en form,
som är bättre än den nuvarande. Vi motionärer
ha skissat en form. Jag kan
visst tro, att den nog var litet bristfällig,
men vi sade inte heller att den
skulle vara den allena saliggörande, utan
vi hemställde att konstitutionsutskottet
med dess stora visdom på detta område
skulle försöka hitta på någonting, som
tillgodosåg vårt syfte på ett bättre sätt,
än vad måhända vi själva kunnat göra.
Det har inte konstitutionsutskottet gett
sig in på, och detta kan jag inte annat
än beklaga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad
propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—4L

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts pro i{

Första kammarens protokoll 1952. Nr G.

position angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/52,
i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/52,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser staten för
försvarets fastighetsfond; och

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ang. plan för flottans fartygsbyggnader.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1952/53 till Marinen: Fartygsbyggnader,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition
angående plan för flottans fartygsbyggnader
jämte i sistnämnda ämne
väckta motioner.

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att dels
godkänna utökning av ny- och ombyggnadsprogrammen
för marinens fartyg i
den omfattning, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1952 angivits, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med i samma
statsrådsprotokoll angivna grunder medgiva
utläggande av beställningar i fråga
om modernisering av marinens fartyg
och försöksverksamhet avseende fartygsmateriel
inom en kostnadsram av
21 011 000 kronor, dels ock till Marinen:
Fartygsbyggnader för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
70 000 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i proposition
nr 18, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1952,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
den plan för flottans fartygsbyggnader
för budgetåren 1952/53—1958/59, som i
nämnda statsrådsprotokoll angivits, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar enligt nämnda
plan inom en kostnadsram av
350 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. (I: 254) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Luleå m. fl. (II: 334), hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 18.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna utökning av ny- och ombyggnadsprogrammen
för marinens fartyg
i den omfattning, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
1 januari 1952 (statsverkspropositionen)
angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i nämnda statsrådsprotokoll angivna
grunder medgiva utläggande av
beställningar i fråga om modernisering
av marinens fartyg och försöksverksamhet
avseende fartygsmateriel inom en
kostnadsram av 21 011 000 kronor;

c) till Marinen: Fartygsbyggnader för
budgetåret 1952/53 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
70 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 254 och II: 334

a) godkänna den plan för flottans fartygsbyggnader
för budgetåren 1952/53
—1958/59, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1952 (propositionen nr 18) angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar enligt
nämnda plan inom en kostnadsram av
350 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Karl Andersson, Hesselbom och Åkerström,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Riksdagen
har under denna punkt på dagordningen
att ta ställning till ett förslag till
flottbyggnadsprogram, som när det är
genomfört skulle kosta 440 miljoner kronor
räknat i kostnaderna per den 1 juli
1951, varför det i själva verket kommer
att röra sig om ett betydligt högre belopp,
då programmet blivit genomfört.

Jag har, herr talman, ingen möjlighet
att uttala mig om huruvida detta mångmiljonanslag
är berättigat eller inte. Jag
kan heller inte uttala mig om huruvida
det ifrågavarande ersättningsprograminet
är rätt avvägt eller ej. I dagens läge
kunna vi nog inte komma ifrån, att det
är nödvändigt att sörja för ersättnings -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

byggnader, så att flottan kan uppehållas
åtminstone i sin nuvarande omfattning.
Jag säger detta, även om man blir litet
betänksam när det gäller flottans möjligheter
att göra eu insats i en eventuell
krigssituation, då man kan konstatera att
vi för några minuter sedan beviljade ett
anslag på en halv miljon kronor till fartygstunnlar
— varvid det förutsattes att
vi senare under denna vårriksdag komma
att få bevilja ytterligare 4 miljoner
kronor för samma ändamål. I dessa
tunnlar skall man ju söka skydda den
flotta, som skall användas i krig därest
vi komma i en krigssituation. Man kan
alltså bli en smula betänksam, men jag
har som sagt den uppfattningen att en
ersättningsbyggnad i dagens militärpolitiska
läge nog är en nödvändighet.

Jag har inte heller, herr talman, någon
invändning mot att man gör upp en
plan för hur denna ersättningsbyggnad
skall genomföras.

Vad jag med min blanka reservation
i statsutskottet velat vända mig mot är
den passus i utskottets utlåtande, där
det talas om den tidsperiod, under vilken
denna ersättningsbyggnad skall genomföras.
Marinchefen bar, som han säger,
med utgångspunkt från industriens
produktionskapacitet räknat med att
man skulle kunna genomföra detta program
under en tid av sex år. Departementschefen
har bedömt möjligheterna
mera realistiskt. Han säger sig med utgångspunkt
från de vunna erfarenheterna
och med hänsyn jämväl till det statsfinansiella
läget ha kommit till den slutsatsen,
att det inte är möjligt att genomföra
programmet på kortare tid än sju
år. Utskottet ansluter sig till vad departementschefen
sålunda förordat men gör
därefter det tillägget att utskottet »förutsätter,
att flottplanens verkställighetstid
begränsas till sex år, därest detta
med hänsyn till industriens leveranskapacitet
och förhållandena i övrigt kan
komma att visa sig möjligt».

Enligt vad ordföranden i statsutskottets
första avdelning upplyste vid behandlingen
av detta ärende i utskottet,
avsåg man här närmast att det kunde
bli en omsvängning i konjunkturläget,

Ang. plan för flottans fartygsbyggnader.
varigenom exempelvis den svenska
varvsindustrien skulle få möjlighet att
producera fartyg i raskare tempo än
man nu kan räkna med. Med hänsyn
härtill vore det kanske inte anledning
att säga något mot utskottets yttrande.
Jag har emellertid den uppfattningen,
herr talman, att om konjunkturläget skulle
ändras, så bör riksdagen ha möjlighet
att välja mellan olika investeringsbehov
både inom och utom försvaret.
Jag kan inte finna det lämpligt att riksdagen
i dag skall ställa ut en växel för
framtiden om att flottans ersättningsbyggnad
under alla förhållanden skall ha
prioritet, därest vi komma i ett annat
konjunkturläge. Riksdagen bör då ha
möjlighet att bedöma vad som är angelägnast
och därvid ta hänsyn inte bara
till industriens produktionskapacitet
utan också till andra investeringsbehov
samt till det statsfinansiella läget och
andra omständigheter.

Jag har med min reservation endast
velat ge till känna, herr talman, att jag
inte kan medverka till att riksdagen i
dag skall ställa ut denna växel, som vi
sedan få vara beredda att lösa in, även
om vi då möjligen skulle ha en annan
uppfattning.

Jag har endast velat säga detta och
har, herr talman, intet yrkande.

Hem NORLING: Herr talman! När man
tar del av utskottets utlåtande, finner
man att utskottet delar departementschefens
uppfattning att en allmän och
omfattande upprustning skulle vara nödvändig
till följd av det världspolitiska
läget. I en kommunistisk motion, nr I:
242, ha vi förordat en annan linje, nämligen
en utrikespolitisk linje, men då
den frågan kommer upp på riksdagens
föredragningslista redan nästa vecka,
tänker jag inte nu beröra denna linje
utan väntar med det till dess denna fråga
kommer under behandling. Däremot
har jag inte kunnat undgå att finna det
märkvärdigt och till och med tveksamt,
om det anslag, som här äskats rörande
flottans utbyggnadsplaner, verkligen
kommer att räcka till.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Ang. plan för flottans fartygsbyggnader.

Utskottet har också i sitt utlåtande
pekat på det betänkliga i att man det
ena året beviljar ett anslag för att sedan
om ett eller två år kanske få lov att öka
detsamma med dubbla beloppet. Utskottet
har nämligen framhållit att merkostnaderna
för de i byggnadsplanen ingående
tre ubåtarna beräknats till 21 miljoner
kronor, med nu tillstyrkta tillläggsförslag
innebär det fördubbling av
de för dessa ubåtar ursprungligen beräknade
beloppen. Utökningen av marinens
nybyggnadsprogram i denna punkt
skulle innebära en merkostnad av 27,35
miljoner kronor. Om de kostnadsberäkningar,
som nu föreligga beträffande utbyggnadsförslaget
rörande marinens båtar,
äro lika bristfälliga, är det väl, såsom
den föregående talaren nämnde,
mycket problematiskt, om inte denna
summa, innan programmet är färdigt,
kommer att stiga upp til miljarden och
kanske däröver.

Jag vill, herr talman, med denna korta
motivering hemställa om bifall till yrkandena
i motionerna nr 1:254 och II:
334, vilka yrkanden gå ut på avslag på
propositionen och således också innebära
avslag på utskottets förslag om bifall
till densamma.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt rörande vardera av de båda
punkterna av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande punkten II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i nämnda
punkt hemställt; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/53
till oförutsedda utgifter;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1952/
53 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1952/53.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

3, i anledning av väckt motion om
höjning av inkomstgränsen för skyldighet
att avgiva självdeklaration till inkomstbeskattning; nr

4, i anledning av väckt motion om
befrielse från skattskyldighet för avlönings-
och andra förmåner, som äro förbundna
med tjänstgöringen vid Svenska
röda korsets fältsjukhus i Korea;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om fyrhjuliga invalidfordons undantagande
från fordonsbeskattning; samt

nr C, i anledning av väckta motioner
om tullfrihet och skattelättnader för
vissa terränggående, för försvaret lämpade
motorfordon.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2 och 4 §§ lagen den 29 november 1946
(nr 722) med särskilda bestämmelser

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare.

om uppfinningar av betydelse för försvaret,
så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckta motioner angående viss ändring
av 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner om förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 19
i första kammaren av herr Nyström samt
nr 27 i andra kammaren av herr Gavelin.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en utredning av frågan,
huruvida icke arbetstagargrupper med
sådant arbete, som i lagen den 29 juni
1946 (nr 337) omförmäldes i 1 § under
1)—4), skulle, i anknytning till den
allmänna semesterlagen, tillerkännas en
ytterligare förlängning av semestern.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:19 och II:
27, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NYSTRÖM: Ilcrr talman! Andra
lagutskottets föreliggande enhälliga utlåtande
behandlar en av mig väckt motion
nr 19, som utmynnar i ett förslag
om utredning om förlängd semester för
vissa arbetstagare. Förslaget avser sådana
arbetare, som ha hälsofarligt och

pressande arbete under jord, alltså i
gruvor och i stenbrott, och i övrigt arbetare
med gruvarbete ovan jord i Norrbottens
län samt vissa andra grupper av
arbetare.

Andra lagutskottets hemställan att min
motion inte skall föranleda någon åtgärd
är på sätt och vis väl motiverad, och
det gör att jag inte har någon anledning
att här uppta en debatt. Jag vill dock
framhålla, herr talman, att jag har uppmärksammat
att andra lagutskottet anser
att behovet av rekreation kvarstår för
dessa yrkeskategorier och att det alltjämt
är lika väl motiverat som det var
då riksdagen 1946 fattade beslut om förlängd
semester för dessa arbetsgrupper.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande att
den semester om tre veckor, varom riksdagen
beslutade föregående år, motsvarar
ett minimikrav, och därom råder ju
ingen tvekan. Av den anledningen uttalar
utskottet, att det anser att spörsmålet
om en ökad semesterledighet för dessa
arbetstagare bör lösas förhandlingsvägen.
Om den väg är riktig, som andra
lagutskottet här rekommenderar, kan det
endast bero på att treveckorssemestern
är ett minimikrav. Jag vill därför bara
uttala den förhoppningen, att fackförbund
med medlemmar tillhörande dessa
kategorier uppmärksamma och följa utskottets
rekommendation att anlita förhandlingsvägen
för avgörande av frågan
om semestertidens längd för här berörda
yrkeskategorier.

Jag har således, herr talman, inte något
yrkande, men jag förväntar att vederbörande
fackorganisationer skola beakta
utskottets rekommendation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion angående ändring i 7 S
lagen om semester, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Om vissa ändringar i vägtrafikförord ningen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner om förtydligande av vägtrafikförordningens
bestämmelser beträffande
gåendes skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler,
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 310 i första kammaren av herr Lundqvist
m. fl. samt nr 400 i andra kammaren
av herrar Birke och Kyling.

Motionerna, vilka voro likalydande,
utmynnade i en hemställan, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, dels att bestämmelserna i vägtrafikförordningen
beträffande gåendes
skyldigheter att åtlyda i trafiken förekommande
ljussignaler måtte förtydligas,
dels att 3 § 1 mom. f), 52 § 2 mom.
och 67 § vägtrafikförordningen måtte
ändras på sätt i motionerna föreslagits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 310 och II: 400,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Det
är uppenbart, när man studerar utskottets
utlåtande, att utskottet inte har underkastat
i motionen berörda frågor
någon verklig mera ingående prövning.
Utskottet har kort och gott endast
hänvisat till den prövning, som skedde
i våras, och till det uttalande, som då
också gjordes av utskottet. Ingen hänsyn
har utskottet tydligen ansett sig
böra ta till den senaste tidens många
trafikolyckor, liksom inte heller till de
många uttalanden från trafikexperthåll,
som varit synliga i pressen om just behovet
av sådana förtydliganden av bestämmelserna
i förordningen, som vi i
motionen ha begärt.

Jag beklagar denna hållning från utskottets
sida. Jag beklagar att det hela
synes ha blivit en prestigesak för utskottet.
Nog hade väl eljest utskottet åtminstone
bort finna det angeläget att få de

olika spörsmålen något närmare belysta
genom t. ex. att begära uttalanden
från särskilt intresserat och initierat
håll —• jag tänker på statspolisen, olika
motororganisationer eller Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande.
Från alla dessa håll hade utskottet
säkerligen haft att emotse mycket värdefulla
uttalanden om behovet redan nu
av korrigeringar eller förtydliganden i
den nya förordningen.

Utskottet har uppenbarligen inte velat
lägga ned så mycket arbete på frågan,
och såsom utskottet nu har tagit
på frågan, nyttjar det väl föga till att
här ge sig in på någon detaljgranskning.
Jag skall i varje fall inte för tillfället
göra det. Jag understryker emellertid,
herr talman, att med den rent
skrämmande utveckling, som antalet trafikolyckor
företer i vårt land, där det
ena topprekordet fortsätter att avlösa
det andra i jämn ström, synes det mig
i alla fall som om de föreliggande motionerna
varit förtjänta av en annan,
något grundligare behandling från utskottets
sida än vad utskottet nu tydligen
har velat vara med om.

Jag nöjer mig med dessa ord. Och då
jag inte på något sätt vill ansluta mig
till den uppfattning, som utskottet givit
uttryck åt, nämligen att det inte
finns någon anledning att redan nu göra
några ändringar i förordningen, ber
jag i stället att få yrka bifall till motionerna.

Herr NORMAN: Herr talman! Det är
kanske inte så stor idé att nu upprepa
den debatt, som vi hade här i höstas
med anledning av en interpellation av
herr Lundqvist, gällande ungefär samma
spörsmål som nu har kommit igen i
form av en motion. Utskottets utlåtande
är enhälligt. Jag kan försäkra herr
Lundqvist, att vi inte har kommit till
det resultatet på grund av några prestigehänsyn.
Andra lagutskottet är fullkomligt
främmande för att se på allvarliga
frågor ur den synpunkten. När
vi som inledning i utlåtandet konstatera,
att det måste fordras mycket starka
skäl för att redan förorda ändring
av de nya bestämmelser, som trätt i

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Om vissa ändringar i vägtrafikförordningen.

kraft den 1 januari, så är detta konstaterande
icke motiverat av några prestigehänsyn
utan av den ståndpunkt som
riksdagen alltid intar, när en fråga nyligen
är avgjord i riksdagen.

Herr Lundqvist ansåg, att den allvarliga
utvecklingen i fråga om trafikolyckornas
omfattning borde ha motiverat,
att andra lagutskottet hade tagit allvarligare
på dessa spörsmål än utskottet enligt
hans mening har gjort. Men alla
dessa trafikolyckor ha ju inträffat medan
det gällt andra trafikregler än de
nu gällande. Det är väl givet, att en och
annan olycka också har inträffat under
januari och även under första delen
av februari, men jag tror inte att man
skall söka anledningen härtill i några
speciella svagheter i en förordning som
alldeles nyss har börjat tillämpas. Det
tar ju alltid sin tid, innan man kommer
in i något nytt, och de olyckor som inträffade
i fjol kunna ju inte ha något
samband med den trafikförordning som
har börjat gälla i år.

Som jag sade i inlerpellationsdebatten
här i höstas är det inte bara trafikreglerna,
som äro avgörande, utan det
är fråga om hur människorna tillämpa
dessa trafikregler, i vad mån de känna
till dem och i vad mån de vilja rätta
sig efter dem. Jag framhöll då, att det
viktigaste vi nu ha att göra är att göra
dessa trafikregler levande, att få människorna
att mer och mer inställa sig på
att följa dem.

När vi i våras i fjol behandlade vägtrafikförordningen,
underströko vi vikten
av att allmänheten på ett lättillgängligt
sätt får reda på de trafikregler
som skulle komma att gälla, och vi kunde
redan då konstatera, att man hade att
vänta sig något slags katekes i dessa
frågor. Den har nu utkommit. Jag liar
den här; den heter »Rätt och vett i trafiken».
Den inledes med några ord av
kommunikationsministern, och jag vill i
detta sammanhang citera de sista raderna
av dem. Han säger: Följ inte bara
lagens bokstav — handla också i dess
anda! Visa ansvar, omdöme och hänsyn
i trafiken! Och varför inte också en portion
tålamod och gott humör.

I den mån som allt flera av vägtrafikanterna
och av allmänheten i övrigt i
sitt handlande tillämpa detta råd, tror
jag att mycket skall kunna tillrättaläggas
och att de nu ikraftträdande trafikreglerna
skola hjälpa till i detta avseende.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST: Jag tror visst i likhet
med utskottets ärade ordförande, att
om allmänheten följer de goda råd, som
kommunikationsministern har skrivit i
inledningen till broschyren, så kommer
det att bli mycket bättre förhållanden
på gator och vägar än vi ha varit vana
vid hittills. Jag är emellertid inte riktigt
säker på att dessa goda råd kommer att
få den allmänna åtlydnad, som utskottets
ärade ordförande, optimistiskt nog,
tror.

Men när ordföranden framhöll, att det
gäller att göra klart för allmänheten, vad
dessa nya bestämmelser innehålla, och
att nog sedan allt blir bra, måste jag be
att få upptaga tiden ytterligare ett ögonblick.

Beträffande de röda och gula och gröna
ljusen ute i gatukorsningarna säger
utskottet, att dem har gående icke att
taga någon hänsyn till; de gälla icke för
de gående trafikanterna. Men man hinner
inte komma längre än till nästa
mening i samma stycke, förrän man
märker, att utskottet har tyckt att det
resonemanget var farligt. Där står det
nämligen: »Även om den gående således
icke är direkt skyldig att rätta sig efter
dessa ljussignaler, bör han dock uppenbarligen
iakttaga den största försiktighet
vid korsandet av körbanan.» Han
skall alltså ta hänsyn till dem, såvitt jag
förstår, men i meningen ovanför står det,
att han icke skall åtlyda dem.

Och om jag icke behöver ta hänsyn
till dessa signaler utan beger mig ut på
gatan — vågar jag då räkna med att motorfordon
och andra trafikanter ta hänsyn
till mig på samma sätt som om det
inte hade stått några röda signaler vid
gatukorsningen? Jag tror inte det. Och

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Om vissa ändringar i vägtrafikförordningen.

såvitt jag förstår är det fullkomligt oklart
för allmänheten, hur den skall ställa sig
till dessa röda ljus. Utskottet säger, att
en gående icke är skyldig att rätta sig
efter dem men att han riskerar åtal, om
han går ut på gatan och det sker någon
olycka, alltså även om han själv blir
påkörd.

Nu är det emellertid inte bara jag och
annat olärt folk, som här sväva på målet.
Jag har framför mig ett uttalande
av trafikintendenten Erik Forsselius i
Stockholm, som öppet och ärligt säger
ifrån att bestämmelserna äro mycket
oklara. Han omtalar, och det gör även
utskottet, att man får gå till kommittébetänkandet
för att finna motiveringen:
Man skall inte behöva rätta sig efter
andra signaler än dem som äro avsedda
för trafikanterna. Men detta allra sista
har fallit bort i själva förordningstexten.
Detta påpekar han som ett fel
och som något som alltså förtar värdet
av den deklaration, som är gjord i kommittébetänkandet.
Man skulle därför vilja
fråga: Om inte dessa signaler skola
gälla för gångtrafikanterna, hur se då de
signaler ut, som gångtrafikanterna skola
rätta sig efter?

Jag undrar, om herr ordföranden hittat
någon signal för gångtrafikanterna
omnämnd i den där lilla fina broschyren? Den

andra saken gällde ju markeringen
av från lastbilar utskjutande föremål,
vilken markering ju är så utomordentligt
viktig. Här går utskottet bestämt
emot att göra något förtydligande
att det skall finnas lykta eller motsvarande
markering efter mörkrets inbrott.
Även om den saken yttrar sig samme
trafikintendent i ett annat uttalande.
Han säger att det borde klart utsägas,
att det gods, som skjuter ut över flaket
i mörker, skall markeras med lykta eller
tillfredsställande reflexanordning.

När det finns så bestämda uttalanden
och när det skett så många olyckor, hade
det då inte varit förenligt med klok
förtänksamhet att man nu hade satt sig
ned att fundera över om det inte hade
varit lämpligt att redan på detta tidiga
stadium, innan flera olyckor hade skett,

söka vidtaga sådana förtydliganden, att
olycksfallsrisken minskas?

Jag vill gärna uttala min förhoppning
om att utskottets ärade ordförande skall
få rätt i sin optimistiska tro, att vi nu
kommit över kulmen för trafikolyckorna
och att kurvan äntligen skall börja
vända åt rätt håll. Men den som lever
får se. Jag tror alltjämt att det hade
varit klokt, i fall man åtminstone hade
hört vad de ha att säga, som äro närmast
intresserade av saken. Därpå hade
väl inte någon ändå förlorat. Hade utskottet
då själv kunnat stödja sig på
deras uttalanden, hade utskottets ståndpunkt
varit betydligt starkare än den
nu är.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr NORMAN: Herr Lundqvist var
mycket pessimistisk beträffande utvecklingen
i fråga om allmänhetens fostran i
detta avseende. Han frågade direkt om
jag tror, att det där kloka rådet av kommunikationsministern
kommer att följas.
Jag skulle kunna svara med en motfråga:
Tror herr Lundqvist, att ändrade
bestämmelser i vägtrafikförordningen
skola förhindra olyckor?

Herr Lundqvist tog nu upp en av de
frågor, som han har berört i sin motion,
nämligen om hur gående skola förhålla
sig vid passerandet av sådana övergångsställen,
där det finns trafikljus för fordonstrafiken,
och han efterlyste, om jag
kunde hitta någonting om den saken i
den här lilla broschyren. Ja, det var närmast
fråga om signaler, som gällde de
gående — det är väl självklart, att om
vi vilja ha signaler, där det står: »Gå

nu», är det en direkt uppmaning till
den gående att gå. Men när det gäller de
växlande ljusen för fordonstrafiken, så
säger denna lilla katekes på följande
sätt: »Lyd alltid de trafiksignaler som
gäller gående. Ta som regel att inte gå
mot rött ljus, även om signalen gäller
fordonstrafiken.»

Läget blir väl i det fallet precis detsamma
som om den gående korsar en
gata var som helst: han skall vara försiktig.
Han är inte vid något övergångs -

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

ställe, och han skall se sig för åt bägge
hållen och skynda sig över utan att
ovillkorligen jäkta sig fram. På samma
sätt föreställer jag mig att han skall passera
övergångsställen med trafiksignaler.
Om den gående ser rött ljus framför
sig, men det inte kommer något fordon
från det håll, som ljuset utvisar att fordon
äger rätt att köra, så är det väl
ganska naturligt, att han passerar detta
övergångsställe även om han går emot
rött ljus. Men i praktiken blir det väl så,
som jag uttryckte det i utskottet, att om
den gående blir överkörd och skadad,
när han går emot grönt ljus, så får han
ersättning. Om han blir överkörd, när
han går mot rött ljus, får han däremot
inte någon ersättning, om han blir skadad,
och han löper dessutom risken att
få böta för ovarsamt gående. Det tycker
jag är ganska klart, men herr Lundqvist
säger, att det är hemskt. Så olika kunna
meningarna vara.

Beträffande det mycket allvarliga problemet
om den överskjutande lasten och
hur den skall tydligt utmärkas, är det
bara i fråga om lyktan, som vi bestämt
ha sagt ifrån, att den föreslagna ändringen
knappast låter sig genomföra.
Men det finns andra som jag tror ganska
effektiva varningstecken i de nya reflektorerna,
som man kan hänga på var
som helst. De ge i varje fall klart besked
för en bilist som kommer i mörker
och som ju måste ha sina ljus tända.
Han ser då reflexanordningen. Enligt
vad jag förstår måste man med stöd av
erfarenheten avgöra, om tecknet har varit
tydligt eller inte, i fall det skulle
inträffa en olycka med därav följande
undersökning. Jag tror inte man kan
komma längre, när det gäller att undvika
riskerna, än att hålla fast vid att
lasten skall vara tydligt utmärkt.

Jag förstår att herr Lundqvist tänker
på den svåra olyckan på enköpingsvägen.
Då gällde ju inte dessa trafikregler,
men jag föreställer mig, att olyckan
hade förhindrats, om den överskjutande
lasten varit tydligt utmärkt.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Herr
utskottsordföranden sade, att det inte

vissa ändringar i vägtrafikförordningen,
är någon skillnad mellan att gå mot rött
signalljus och att gå över gatan mellan
ett par övergångsställen; man får se åt
höger och vänster o. s. v., och är det
då klart, så går man. Men strax efteråt
talade han om skillnaden mellan att gå
mot grönt och mot rött ljus och sade
då, att om man går mot grönt ljus och
blir överkörd, så får man ersättning,
men om man råkar ut för samma malör
när man går mot rött ljus, får man
ingen ersättning och riskerar böter. Ändå,
herr talman, skriver utskottet: »De
ljussignaler med rött, gult och grönt ljus
som ofta förekomma i gatukorsningar,
äro icke avsedda för gående.» Man skall
alltså inte ta någon hänsyn till dem.
Jag nöjer mig med denna reflexion.

Sedan vill jag bara än en gång uttala
förhoppning om att utskottet skall
få rätt i sin optimism, men jag tycker
ändå det varit önskvärt, om man kunnat
få ett besked vad de röda och gröna
signalerna verkligen ha att betyda för
gångtrafikanten. Skall jag rätta mig efter
dem, eller skall jag inte göra det?
Om det säges, att jag skall rätta mig efter
dem, har jag trygghet när jag går
mot grönt ljus, och jag handlar felaktigt
om jag går mot rött ljus men jag
har då själv att bära ansvaret för mitt
handlande. Som det nu är skrivet vet
faktiskt trafikanten inte vad som är rätt
i denna fråga, och det tycker jag är en
stor svaghet.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Jag skulle vilja till en början erinra om
att när lagutskottet uttalar sig i en sak
— här liksom i många andra ärenden
som det behandlar — måste det räkna
med att efter det beslut som riksdagen
fattar skall det fällas domar. Det är i
detta fall också fråga om en förordning,
enligt vilken domar kunna fällas.

Eftersom herr Lundqvist hänvisade
till trafikintendenten här i Stockholm,
skall jag be herr Lundqvist, att lian riktar
dennes uppmärksamhet på vissa bestämmelser
i vägtrafikförordningen.
Det finns nämligen i 39 § en grundregel
som säger, att viigtrafikant skall iakt -

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Om vissa ändringar i vägtrafikförordningen.

ta den omsorg och varsamhet som till
förekommande av trafikolycka betingas
av omständigheterna, samt uppträda
så, att han icke onödigtvis hindrar eller
stör trafiken. Det är en regel som gäller
för över huvud taget varje trafikants
uppträdande i trafiken, och om jag går
mot rött ljus, betyder det, att jag bryter
emot denna bestämmelse, vare sig det
är ett ljus som avsetts bara för fordonstrafik
eller ett ljus som avsetts för gående.
Då får jag alltså finna mig i att också
bli dömd efter denna paragraf. Det
förvånar mig något att en gammal trafikman
som herr Lundqvist — låt vara
att han huvudsakligen har sysslat med
järnvägar — kan vara så oförstående
för en sak som denna. I förordningen
talas det i 33 g om trafiksignaler som
användas för reglering av fordonstrafik.
Man skiljer alltså här tydligt och klart
mellan trafiksignaler som gälla fordonstrafik
och sådana som gälla gångtrafik.
Om man inte håller dessa ting i minnet,
kan man inte heller få någon klarhet.

Jag vill också erinra om att de organisationer,
som herr Lundqvist i början
av sitt första anförande sade att vi borde
ha talat med, d. v. s. ha remitterat
ärendet till, ha varit med om att utarbeta
de trafikregler som finnas i denna
förordning. Följaktligen hade vi från
dem inte fått något annat besked än det
besked som vi fingo förra gången.

Vad sedan angår den utskjutande lasten
kan det synas mycket enkelt att
klara saken för bilar, vare sig det är
lastbilar eller personbilar. Man kan säga
att det vore bättre om de hade två baklyktor,
även om vi inte helt kunna bortse
från den kostnad som är förenad med
att montera baklyktor på en vanlig personbil
eller lastbil. Det skulle ju åsamka
hela motorfordonsparken betydande
kostnader. Men vi ha inte att tänka på
bara det, utan vi måste räkna också med
lastbilssläpen, där man inte bara har en
enda extravagn utan stundom har två
sådana. Man skulle följaktligen få montera
två lyktor också på dessa. Även det
ginge väl för sig, om det också vore
kostsamt, men de värsta svårigheterna
ligga däri att inte bara sådana fordon

som lastbilar, personbilar, motorcyklar
etc. uppträda i trafiken, utan där förekomma
också alla möjliga andra fordon,
hästanspända sådana, tröskverkssätt och
fordon av olika slag för vägarbeten
o. s. v. Alla dessa fordon förflyttas i
större eller mindre utsträckning under
mörker, och de måste då vara belysta
på ett eller annat sätt. Men på dem kan
man inte alltid arrangera likadana belysningsanordningar
som på en bil, och
eftersom det skall dömas efter denna
förordning måste man i den ha en bestämmelse
som kan tillämpas på alla de
fall vilka kunna tänkas förekomma. Därför
har det sagts i förslaget att vad som
skjuter ut skall vara utmärkt på ett
lämpligt sätt. Vad jag sagt gäller både
om utskjutande last och i fråga om lykta.
Man kan inte alltid räkna med att
vederbörande kunna ha en elektrisk lykta
som på bilar. Det kan hända att en
lantbrukare, som är ute och kör, inte
har en elektrisk lykta^på sitt halmlass,
på sitt lass med grenar eller med naturlig
gödsel eller någonting liknande. Han
får i regel ha en fotogenlykta, om han
inte kan lia någonting annat.

I utskottet övervägde vi, om vi inte i
motiveringen till detta utlåtande också
borde inrymma en anvisning att man
lämpligen kunde använda de nya reflexanordningarna,
men det måste vi avstå
från, ty om vi hade gjort det skulle det
ha kunnat göras gällande i ett trafikmål
att vi hade gett en anvisning och att
vederbörande, om han hade följt den anvisningen,
därmed borde gå fri. Denna
omständighet gjorde att vi inte kunde
ta med det. Vi fingo i det avseendet böja
oss för juristerna.

Jag tror inte, att om man verkligen
vill följa de bestämmelser, som finnas i
denna förordning, det behöver råda någon
tvekan om hur man skall handla i
trafiken. Därför har det inte heller funnits
någon som helst anledning för utskottet
att gå med på någon ändring i
den författning som beslöts i fjol.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
undrar om inte herr Elowsson gav sig

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Om vissa ändringar i vägtrafikförordningen.

litet för långt ut och bevisade litet för
mycket. Gödsellasset, som den där stackars
bonden är ute och åker med, skjuter
väl inte över så mycket att det uppstår
någon särskild fara för de övriga
trafikanterna. Hans bekymmer för hur
han skulle ordna med lykta eller markering
kunna vi därför lämna därhän.

Naturligtvis hade det varit önskvärt
att uttalandena här från utskottets sida
kunnat bidra till att skänka ökad klarhet
om hur de olika bestämmelserna skola
tolkas. Jag är emellertid övertygad om
att när man efteråt kommer att läsa de
anföranden, som hållits här, dels av utskottets
ärade ordförande, dels av herr
Elowsson, så har oklarheten blivit större
än vad den var innan debatten började.
Ur den synpunkten kan man bara beklaga
att det över huvud taget blivit någan
debatt här.

Att 39 § skulle kunna tolkas på det
sätt som herr Elowsson gjorde gällande
kan jag inte förstå, det må förlåtas mig,
särskilt som herr Elowsson själv i utskottet
varit med om att skriva att de
gående inte lia att ta någon hänsyn till
ljussignaler som äro avsedda för fordon
och inte för gångtrafikanter.

Herr NORMAN: Jag måste ge herr

Lundqvist en replik. Han framhärdar
och säger att utskottets kategoriska uttalande
om trafikljussignalerna skulle
betyda att de gående inte ha någon som
helst anledning att ta hänsyn till dem.
Jag ber att få citera utskottet: »Även om
den gående således icke är direkt skyldig
att rätta sig efter dessa ljussignaler,
bör han dock uppenbarligen iakttaga
den största försiktighet vid korsandet av
körbanan. Försummelse därvidlag kan
föranleda ansvar för ovarsamhet.» Detta
innebär väl inte precis att vi ha nonchalerat
vikten av att den gående iakttar
största möjliga försiktighet här.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hem -

ställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
om allmänt barnbidrag till barn, som
vistas å nomadskolorna; samt

nr 10, i anledning av väckt motion
angående utökning av den tid, varunder
allmänt barnbidrag skall utgivas.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion
angående ändring av språkformerna
i riksdagens protokoll, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 29, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1951/52, i
vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 19 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 30, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 2 bifölles även av andra
kammaren.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Interpellation ang. besättandet av vatten rättsingenjörstjänster.

Herr NILSSON, BROR, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Sedan ganska
lång tid tillbaka har det varit allmänt
känt, att vattendomstolarna i landet varit
överbelastade med ärenden. Statsrådet
och chefen för kungl. justitiedepartementet
tillkallade också den 9 oktober
förra året häradshövdingen Olof Riben
för att inom departementet biträda med
utredning bl. a. rörande behovet av tekniskt
utbildade befattningshavare hos
vattendomstolarna. Utredningsmannen
överlämnade den 31 december en PM
i ärendet till departementschefen. Den
na har sedermera remitterats till olika
instanser för yttrande.

Den av utredningsmannen föreslagna
förstärkningen av sakkunniga hos vattendomstolarna
är säkerligen väl motiverad
och all ytterligare sakkunskap
till vattendomstolarna hälsas med tillfredsställelse.
Emellertid förefaller det
som om rikets vattendomstolar hittills
mycket ensidigt försetts med sakkunskap.
Av landets 13 vattenrättsingenjörer
äro samtliga ingenjörsutbildade —
möjligen därför att befattningshavarnas
titel felaktigt tyder på att här alltigenom
skulle vara frågan om ingenjörsarbete.
Cirka hälften av vattenrättsingenjörerna
äro s. k. agrikulturtekniska
ingenjörer och ha tidigare arbetat inom
lantbruksingenjörsorganisationen. Utöver
de rent tekniska ärenden, inom
vilka dessa befattningshavare skola vara
sakkunniga, förefinnas mycket svårbedömbara
frågor, som röra jordbruksdrift
och jordbruksekonomi över huvud
taget, mark och fastighetsvärdering,
skogsutdrivning och skogsvärdering,
fastighetsbildning m. m., inom vilka
områden civilingenjörer knappast torde
ha erforderlig kunskap och erfarenhet.
Dessa ämnens betydelse ha under
de senaste årtiondena i andra sammanhang
befunnits vara av utomordentligt
stor betydelse, och ha statsmakterna också
tillskapat avsevärt ökade utbildningsmöjligheter
inom desamma.

Vid lantbrukshögskolan finnes exempelvis
sedan cirka 20 år tillbaka en sär -

skild ekonomisk linje för utbildning av
agronomer med speciell kunskap på de
jordbruksekonomiska områdena. Även
på det skogliga och lantmäteritekniska
området har under senare tid den ekonomiska
utbildningen kommit alltmer i
förgrunden. Det förefaller därför vara
föga rationellt om vattenrättsingenjörstjänsterna
i fortsättningen enligt gammal
slentrian skola besättas med enbart
teknisk sakkunskap. I stället bör man
söka snarast få in ökad sakkunskap —
i första hand agronomisk och skoglig —
i vattendomstolarna. Det förutsättes givetvis,
att inom varje vattendomstol
också måste finnas en väg- och vattenbyggare
för att handlägga de rent tekniska
frågorna. En förstärkning av antytt
slag skulle vara ägnad att medverka
till att frågorna inom de jordbruks- och
skogsekonomiska områdena komme att
behandlas på ett mer insiktsfullt sätt än
som hittills varit fallet. Det är härvid
att märka, att parterna i så gott som
samtliga mål av större betydelse anlita
exempelvis agronomer och jägmästare
för dessa frågor. En allsidigare sakkunskap
skulle också vara ägnad att stärka
allmänhetens förtroende för vattendomstolarna.

I anledning av det anförda får jag
härmed anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
den frågan huruvida herr statsrådet är
beredd att, i samband med den utökning,
som i enlighet med utredningsmannen
Ribens förslag är erforderlig
beträffande vattenrättsingenjörstjänsterna,
medverka till att dessa tjänster komma
att besättas med sådan sakkunskap,
som är ägnad att komplettera vattendomstolarnas
tidigare sakkunskap, d. v.
s. företrädesvis med agronomiskt och
skogligt utbildade personer samt att om
möjligt de nuvarande agrikulturtekniska
ingenjörerna, vilka äro civilingenjörer
på väg- och vattenbyggnadslinjen, i
större utsträckning måtte tagas i anspråk
för tekniska uppgifter, så att nyanställning
av rena tekniker icke skall
behöva ske förrän bättre jämvikt mellan
olika erforderlig sakkunskap inom
vattendomstolarna uppnåtts.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Nr 6.

Interpellation ang. besättandet av vattenrättsingenjörstjänster.
På gjord proposition medgav kamma- Justerades protokollsutdrag för denna
ren, att ifrågavarande spörsmål finge dag, varefter kammarens sammanträde
framställas. avslutades kl. 2.52 eftermiddagen.

_ In fidem

G. H. Berggren.

Bilaga till Första kammarens protokoll den 20 februari 1952 (s. 10).

Svar på enkel fråga.

Herr talman! Friherre De Geer har
frågat mig om det är min avsikt att
med anledning av de nyligen gjorda
oljefynden i Jylland vidtaga åtgärder
för att intensifiera sökandet efter olja
i Skåne.

Jag vill då först erinra om att Sveriges
geologiska undersökning alltsedan
1938 bedrivit omfattande undersökningar
och djupborrningar efter salt
och olja i sydvästra Skåne. Till dessa
arbeten har riksdagen anvisat anslag
om sammanlagt ungefär 5V2 milj. kronor.
Av det anslag å drygt 3 milj. kronor,
som anvisades av 1947 års riksdag,
återstå för närvarande i runt tal
1 300 000 kronor.

Hittills har geologiska undersökningen
gjort fyra borrhål med 1 200—1 900
meters djup, nämligen två vid Höllviken,
ett vid Trelleborg och ett vid Svedala.
I samtliga dessa borrhål har man påträffat
lager, som ha starkt salthaltigt vatten
i riklig mängd. Däremot ha några
fasta saltavlagringar inte påträffats. I
ett fall har man funnit spår av olja, nämligen
på omkring 1 850 meters djup i
det ena av borrhålen vid Höllviken. Det
har emellertid inte varit möjligt att få
fram ens så mycket olja, att oljans beskaffenhet
kunnat undersökas närmare.

Av de resultat, som vunnits vid geologiska
undersökningens djupborrningar
i Skåne, är det förekomsten av saltvatten,
som tilldragit sig det största intres -

set ur ekonomiska synpunkter. Det rikliga
tillflödet av sådant vatten och den
tämligen starka saltkoncentrationen ha
berättigat till antagandet, att salterna, i
första rummet koksalt och vägsalt, borde
kunna utvinnas i industriell skala. Flera
utredningar ha också gjorts för att utröna
förutsättningarna för en exploatering.
Dessa utredningar ha emellertid
icke lämnat sådana resultat, att en investering
för industriell saltutvinning kan
anses tillrådlig i nuvarande läge.

De utredningsmän, som senast sysslade
med dessa frågor, uttalade i sitt utlåtande,
som avlämnades i mars 1951, att det
bärande motivet för fortsatta djupborrningar
var att man därigenom kunde
vinna vidgad kunskap om den geologiska
byggnaden av berggrunden inom
ifrågavarande område. Med hänsyn till
de för närvarande små möjligheterna att
ekonomiskt tillgodogöra saltförekomsterna
voro utredningsmännen icke beredda
att förorda att borrningarna fortsatte utöver
dem som redan pågingo med anlitande
av därför anvisade medel.

Sedan utredningen avslutats har Sveriges
geologiska undersökning närmare
övervägt frågan, hur återstoden av de
för djupborrningar avsedda medlen
skall komma till användning på bästa
sätt. Det senast utförda borrhålet vid
Svedala har redan vid 1 645 meters djup
nått urberget, varför fortsatt borrning i
denna trakt icke torde vara motiverad.

Nr 6.

Onsdagen den 20 februari 1952.

Enligt vad chefen för Sveriges geologiska
undersökning redan före de danska
oljefynden meddelat mig, ha emellertid
förberedelser till en förnyad undersökning
genom djupborrning vid Höllviken
igångsatts. Kompletterande geologiska
undersökningar ha nämligen visat,
att man inom höllvikenområdet kan
ha anledning vänta sig att det där finnes
sådana fasta saltavlagringar, vilka
ibland åtföljas av oljefyndigheter, såsom
fallet varit vid Tönder på Jylland.
Kontakt har tagits med såväl svenska
som utländska firmor för att utröna de
bästa metoderna för borrningsarbetet
och för att få kostnadsförslag för ett
nytt borrhål till 2 000 meters och eventuellt
större djup. Geologiska undersökningen
följer även de pågående undersökningarna
i Danmark och Tyskland
samt uppehåller kontakt särskilt med
det dansk-amerikanska oljeprospekteringsbolaget
för utbyte av erfarenheter.

Jag vill understryka, att de under -

sökningar jag här redogjort för äro förenade
med stora svårigheter på grund
av våra begränsade tekniska resurser i
detta hänseende. Som framgår av vad
jag tidigare sagt äro också kostnaderna
betydande. De hittills utförda djupborrningarna
ha icke lämnat resultat, som
kunna sägas vara av omedelbart intresse
ur försörjningssynpunkt. Den senaste tidens
utveckling i Danmark och Tyskland
och även geologiska undersökningens
nu gjorda rön beträffande höllvikenområdet
kunna möjligen ge anledning
till vissa förhoppningar om bättre resultat.
Om geologiska undersökningen,
såsom jag väntar mig, lägger fram förslag
om fortsatt djupborrning efter salt
och olja och därvid kan redovisa omständigheter,
som äro ägnade att bestyrka
en sådan uppfattning, är jag för min
del beredd att stödja förslaget, i första
hand så långt detta kan ske inom ramen
för de medel, som redan stå till buds.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520629