1952 FÖRSTA KAMM AREN Nr 5 (Riksdagens protokoll 1952:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952 FÖRSTA KAMM AREN Nr 5

9—13 februari.

Debatter m. m.

Lördagen den 9 februari. Sid.

Interpellation av herr Lundqvist ang. skärgårdskommunikationerna
under sommaren 1952 ...................................... 4

Tisdagen den 12 februari.

Interpellationer:

av herr Lindblom om utflyttningsförbud för underhållsskyldig

familjeförsörjare ........................................ 6

av herr Svärd ang. tjänsteförteckningskommitténs förhandlingar
med tjänstemannaorganisationerna............................ 6

Onsdagen den 13 februari.

Ang. ändrad remiss av motionen II: 462 .......................... 8

Fraktbidrag för biltransport av sockerbetor m. m................. 9

Justitieombudsmannens handläggning av visst ärende.............. 11

Militieombudsmannens handläggning av vissa ärenden.............. 18

Om vissa helgdagars firande på söndag.......................... 20

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 13 februari.

Konstitutionsutskottets memorial nr 3, i anledning av andra kammarens
remiss av motion nr 462................................ 8

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under första huvudtiteln
(hov- och slottsstaterna) .................................... 8

— nr 14, ang. utgifter å tilläggsstat II: Slottsstaten................ 9

— nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II: Justitiedepartementet........ 9

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: Socialdepartementet........ 9

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 5.

Nr 5.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. fraktbidrag för transport
av sockerbetor annorledes än med järnväg.................... 9

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning................................ It

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning .......................... It

— nr 2, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning
...................................................... 18

—- nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från
ockuperat land härrörande egendom m. m..................... 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. tiden för firandet av Marie
bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.......... 20

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II:
Jordbruksärenden .......................................... 39

— nr 3, ang. befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till

kronan .................................................... 39

— nr 4, ang. befrielse från återbetalning av statsbidrag till Rota sjöns

torrläggningsföretag .................................. 39

Lördagen den 9 februari 1952.

Nr 5.

Lördagen den 9 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
41, om godkännande av protokoll angående
handelsutbytet mellan Sverige och
Portugal m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 367, av herr Sundvik,
nr 368, av herr Sundvik,
nr 369, av fru Svenson och herr Nilsson,
Bror, samt

nr 370, av herr Lodenius,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 371, av herr Andersson, Lars, och
herr Näslund, samt

nr 372, av herr Eskilsson m. fl.,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till hushållningssällskapen
för budgetåret 1952/53, m. m.

Föredrogs och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 3.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

ningar rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1952/53 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. hovoch
slottsstaterna;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser kungl.
slottsstaten;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande nr 1,
i anledning av väckt motion om fraktbidrag
i vissa fall för transport av sockerbetor
annorledes än med järnväg;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående tiden
för firandet av Marie bebådelsedag,
midsommardagen och allhelgonadagen,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

Nr 5.

Lördagen den 9 februari 1952.

Interpellation ang. skärgårdskommunikationerna under sommaren 1952.

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

3, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 4, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse från återbetalning
av statsbidrag, som utbetalats
till Rotasjöns torrläggningsföretag av år
1937 i Kronobergs län, m. m.

Interpellation ang. skärgårdskommunikationerna
under sommaren 1952.

Herr LUNDQVIST erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I årets
remissdebatt berörde jag bl. a. kommunikationerna
inom Stockholms skärgård.

På samma gång jag uttalade sympatier
för vissa delar av 1949 års skärgårdstrafikkommissions
förslag fäste jag uppmärksamheten
på att kommissionen syntes
ha tagit alltför lätt på många för
såväl skärgårdsbefolkning som sommargäster
vitala trafikproblem.

Inga närmare riktlinjer hade heller av
kommissionen uppdragits för trafikbehovets
tillgodoseende under den långa
övergångstiden, innan dess förslag kunde
helt genomföras.

Med hänsyn till hur allvarliga konsekvenserna
skulle bli både för den bofasta
öbefolkningen och för de många
sommargästerna, om icke effektiva åtgärder
i tid vidtoges för att redan till
stundande sommar på ena eller andra
sättet trygga tillfredsställande trafikförbindelser,
efterlyste jag ett uttalande
från kommunikationsministerns sida,
huru han personligen såg på denna högaktuella
fråga. Tyvärr var statsrådet icke
närvarande i kammaren vid detta tillfälle,
och remissdebatten gick till ända

utan att något besked i frågan blev lämnat
från regeringsbänken.

På grund av de delvis starkt kritiska
remissyttranden över kommissionsförslaget,
som under den allra senaste tiden
varit synliga i pressen, har en allt större
ovisshet och oro för den närmaste utvecklingen
gripit omkring sig bland såväl
den bofasta skärgårdsbefolkningen
som bland de många stockholmare som
i skärgården under några sommarveckor
gärna söka välbehövlig rekreation
och avkoppling.

Även om det skulle visa sig, att en så
genomgripade omarbetning av det framlagda
förslaget skulle erfordras, att förslag
till slutgiltig lösning icke kan föreläggas
detta års riksdag, vågar jag
dock förutsätta, att åtminstone förslag
till en tillfredsställande provisorisk ordning
under alla förhållanden framlägges
i år. Att så sker, är av vitalt intresse
både för öbefolkningen och sommargästerna.
Inför den ovisshet, som nu
allmänt råder rörande frågans utveckling,
synes det mig emellertid allt angelägnare,
att så fort över huvud ske kan
åtminstone något förberedande besked
från regeringen lämnas rörande det aktuella
läget och möjligheterna att till
sommaren ordna nöjaktiga kommunikationer
till olika delar av skärgården.

Jag anhåller därför att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att under
den närmaste tiden lämna en redogörelse
för utsikterna för den stundade
sommarens skärgårdskommunikationer?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 12 februari 1952.

Nr 5.

Tisdagen den 12 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Vougt anmälde, att han den 9 i
denna månad åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande månad.

Upplästes tre till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bilagda läkarintyg får jag
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 11 till och med den
19 februari 1952.

Nybro den 11 februari 1952.

John Wiktor Jonsson.

Att riksdagsman John Wiktor Jonsson,
Nybro, på grund av övre luftvägsinfektion
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbete
tiden “/*—w/2 1952 intygas på begäran.

Nybro den "/a 1952.

E. Wahlström.

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bilagda läkarintyg
får jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 12
februari tills vidare.

Säter den 11 februari 1952.

Gustaf Snygg.

Att riksdagsman Gustaf Snygg, Säter,
på grund av Bronchitis ac rec. c. Bronchiectasi,
är i behov av sjukledighet fr.
o. in. den ''Va 1952 intygas.

Säters sjukhus, Säter den ''Va 1952.

Åke Hehrne,
leg. läkare.

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 11 till och med
den 16 innevarande februari.

Multrå den 11 februari 1952.

L. Tjällgren.

Att riksdagsman Olov Leonard Tjällgren
på grund av akut lumbago (ryggbesvär)
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden "/a—16/a 1952 intygas
härmed.

Sollefteå den “/a 1952.

K. Boman,
lasarettsläkare.

De begärda ledigheterna beviljades, beträffande
herr Snygg för den tid, den i
åberopade läkarintyget omförmälda sjukdomen
varade.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949 (nr 174); och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949 (nr 174).

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 1, 14, 15 och
18, bevillningsutskottets betänkande nr
1, bankoutskottets utlåtande nr 3, första
lagutskottets utlåtanden nr 1—3, andra
lagutskottets utlåtande nr 4 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 2—4.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 46,

Nr 5.

Tisdagen den 12 februari 1952.

Interpellation om utflyttningsförbud för underhållsskyldig familjeförsörjare. —
Interpellation ang. tjänsteförteckningskommitténs förhandlingar med tjänstemannaorganisationerna.

med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Herr PERSSON, OLA, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! På
mina egna och mina medmotionärers
vägnar får jag anmäla, att vi ej längre
vidhålla yrkandet i vår motion I: 350,
och anhålles att detta yttrande måtte
delgivas vederbörande utskott.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter kammaren beslöt att ifrågavarande
yttrande skulle överlämnas till bevillningsutskottet.

Interpellation om utflyttningsförbud för

underhållsskyldig familjeförsörjare.

Ordet lämnades på begäran till herr
LINDBLOM, som anförde: Enligt svensk
lagstiftning föreligger utflyttningsförbud
till annat land för person, som ådömts
underhållsskyldighet för barn utom äktenskapet.
Däremot synes intet sådant
förbud gälla för make med barn, om äktenskap
ingåtts och består.

Vi ha vidare en konvention av den 10
februari 1931 mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge angående indrivning
av underhållsbidrag för person,
som vistas i något av dessa länder och
har ådömts underhållsbidrag. Någon sådan
överenskommelse torde icke finnas
vad gäller andra länder.

Enligt uppgifter i pressen har ett fall
inträffat i Hallstaliammar, där en familjeförsörjare
utan vidare reser från hustrun
och barnen utan att ens underrätta
sin hustru om sin avresa. Detta fall har
med rätta upprört sinnena. Man menar,
att det är en brist i vår lagstiftning, då
en utlänning kan bosätta sig här i landet,
gifta sig och sätta ett antal barn till
världen för att sedan, när han behagar,
resa från alltsammans och övervältra

försörjningsplikten på det svenska samhället.

Det är uppenbart, att här tangeras ett
förhållande där olika intressen göra sig
gällande. Å ena sidan den fria omflyttningen
länderna emellan och å den andra
intresset av att icke en familjeförsörjare
skall utan vidare få lämna hustru
och barn utan annan försörjningsmöjlighet
än den samhället kan giva.

Då det torde ha ett icke ringa intresse
att få detta spörsmål och därmed sammanhängande
frågor närmare belysta,
tillåter jag mig hemställa om kammarens
tillstånd att få till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet framställa följande
interpellation:

1) Har statsrådet uppmärksammat det
ovan relaterade fallet i Hallstaliammar,
då en utlänning avrest från landet och
efterlämnat hustru och barn utan att
sörja för deras utkomstmöjligheter?

2) Anser statsrådet att det kan och bör
göras något för att skydda härvarandes
försörjningsmöjligheter även i andra fall
än vad 1917 års lag om utflyttningsförbud
mot underhållsskyldig angiver?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. tjänsteförteckningskommitténs
förhandlingar med tjänstemannaorganisationerna.

Herr SVÄRD erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Den allmänna
lönereglering för statstjänstemän, som
genomfördes den 1 juli 1947, lämnade
frågan om lönegradsplaceringarna öppen.
I maj 1949 tillsattes en s. k. tjänsteförteckningskommitté
med uppdrag att
verkställa en översyn över dessa. I direktiven
för kommittén anfördes bl. a.
att anledning kunde finnas »att till övervägande
upptaga frågan om lönegradsjämkning
i syfte att ernå en närmare anpassning
av lönerna i det statliga lönesystemet
till marknadsnivån».

Enligt uppgift inkommo vederbörande

Tisdagen den 12 februari 1952. Nr 5.

Interpellation ang. tjänsteförteckningskommitténs förhandlingar med tjänstemannaorganisationerna.

tjänstemannaorganisationer redan under
förra hälften av år 1950 till kommittén
med sina önskemål och synpunkter rörande
lönegradsplaceringarna för tjänstemän,
som i förevarande avseende kunna
sägas intaga en nyckelställning. Några
egentliga förhandlingar av den art
som i utredningsdirektiven förutsattes
mellan kommittén och organisationerna
rörande de konkreta spörsmålen torde
emellertid icke ha inletts förrän hösten
1951.

Dessa förhandlingar hava uppenbarligen
icke lett till resultat, som av organisationerna
kunnat godtagas, och som
en följd därav hota nu stridsåtgärder
inom olika förvaltningsområden. Departementschefen
synes i anledning av dessa
överväga att icke under innevarande
år förelägga riksdagen de förslag vartill
de företagna utredningarna kunnat föranleda
på de av stridsåtgärderna berörda
områdena.

Främst hava läroverkslärarnas förhållanden
fängslat den allmänna uppmärksamheten,
men den uppkomna konflikten
torde böra ses som en fråga om den
kvalificerade arbetskraftens ersättning i
mera vidsträckt bemärkelse. Att detta
är en fråga av stor betydelse för hela
samhällslivet torde vara odiskutabelt.
Det är dessutom icke enbart en speciell
lönefråga utan ett allmänt problem av
stor räckvidd.

Dels under hänvisning till denna allmänna
omständighet, dels under åberopande
av långsamheten i den i detta sammanhang
aktuella förhandlingsprocedu -

ren och av olika auktoritativa uttalanden
från »arbetsgivaresidan», anhåller jag
om kammarens tillstånd att få till statsrådet
och chefen för civildepartementet
rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet inför kammaren
lämna en redogörelse för sin allmänna
syn på den kvalificerade arbetskraftens
löneproblem och för orsakerna till att
förhandlingarna med tjänstemannaorganisationerna
kommit i det läge, varigenom
möjligheterna för riksdagen att redan
under vårsessionen taga ställning
till frågan om betydande grupper statstjänstemäns
lönegradsplaceringar äventyrats.

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Nilsson, Ernst Hjalmar, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad, av
honom och herr Näsström undertecknad
motion, nr 373, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända
sjukkassor.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.11 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Onsdagen den 13 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Wahlund anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 46, med förslag till lag om
ändring i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536).

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Nilsson,
Ernst Hjalmar, och herr Näsström
väckta motionen, nr 373, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juni 1941 (nr 280)
om erkända sjukkassor.

Ang. ändrad remiss av motionen II: 462.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 3, i anledning av andra
kammarens remiss av motion nr 462
av herrar Håstad och Hagberg i Malmö
om utredning av frågan om magistrats
skiljande från rådhusrätt i avseende på
magistratens statliga funktioner m. m.

Detta memorial lydde:

»Till konstitutionsutskottet har andra
kammaren enligt protokollsutdrag för
den 30 sistlidne januari månad hänvisat
en därstädes av herrar Håstad och
Hagberg i Malmö väckt motion, nr 462,
vari hemställes, ’att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta utredning,
eventuellt genom vidgade direktiv
till kommunallagssakkunniga, därest så
finnes lämpligt, angående magistrats
skiljande från rådhusrätt i avseende på
magistratens statliga funktioner och stä -

dernas särskilda rättigheter och skyldigheter
i förhållandet till staten, samt
om framläggande för riksdagen av det
förslag, vartill utredningen kan föranleda’.

Enär det i motionen väckta förslaget
enligt utskottets mening är av beskaffenhet
att ej böra av konstitutionsutskottet
handläggas, föranledes utskottet att
till andra kammaren återlämna ifrågavarande
motion, vilket utskottet får för
riksdagen anmäla.»

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Det ämne, som behandlas i motionen II:
462, är av den blandade natur, att någon
tvekan kan uppkomma, till vilket
utskott motionen i första hand bör hänvisas.
Sannolikt torde den komma att
behandlas av sammansatt konstitutionsoch
första lagutskott, övervägande skäl
synas mig tala för, att den av andra
kammaren gjorda remissen till konstitutionsutskottet
är formellt oantastlig
och att följaktligen konstitutionsutskottets
återlämnande av motionen varit
opåkallat. Emellertid har jag inhämtat,
att andra kammarens presidium är benäget
att acceptera återlämnandet av
motionen och föreslå dess remitterande
till lagutskott. Vid sådant förhållande
hemställer jag, att första kammaren
måtte besluta att lägga memorialet till
handlingarna med förklarande att motionen
bör hänvisas till lagutskott.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls,

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

Onsdagen den 13 februari 1952,

Nr 5.

Om fraktbidrag för biltransport av sockerbetor m. in.

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser kungl.
slottsstaten;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; och
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om fraktbidrag för biltransport av
sockerbetor m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 1, i anledning av väckt
motion om fraktbidrag i vissa fall för
transport av sockerbetor annorledes än
med järnväg.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, I: 17,
av herr Karl Persson hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte vid
kommande förhandlingar angående sockerbetsodlingen
medverka till sådana
bestämmelser, att betodlare, som bodde
långt från järnvägsstation, erhölle fraktbidrag
för bettransport till fabrik, även
om han ej fraktade betorna med järnväg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 17 av herr Karl
Persson om fraktbidrag i vissa fall för
transport av sockerbetor annorledes än
med järnväg icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Jag vill först uttala ett tack till bevillningsutskottet
för att det har behandlat
motionen så välvilligt. Visserligen innebär
utlåtandet formellt ett avstyrkande,

men i realiteten är ju motionen tillstyrkt
på grund av vad utskottet har skrivit i
motiveringen.

Anledningen till att jag har tagit upp
frågan om fraktbidrag till bettransporter
annorledes än med järnväg är, att jag tycker
att det har tagit alldeles för lång tid,
innan de olika framstötar, som gjorts både
inom och utom riksdagen i denna
fråga, ha givit något resultat. Redan år
1947 förde jag denna fråga på tal i riksdagen
genom en interpellation till dåvarande
jordbruksministern, statsrådet
Sträng. Även han var principiellt positivt
inställd till saken, men förklarade
helt naturligt att det var en förhandlingsfråga,
liksom statsrådet Norup nu
har gjort.

Sedan år 1947 har frågan varit föremål
för överläggningar nästan varje år
vid Karpalunds betodlarförenings årsstämma,
och där har även den av mig
föreslagna anordningen tillstyrkts, och
förslag därom har ingivits till betodlarnas
centralförening. Men det har inte givit
något resultat. Jag vet inte riktigt i
vad mån denna fråga har varit före vid
de normala betförhandlingarna. Jag tror
inte att frågan är så svårlöst, att man inte
under alla dessa år skulle ha kunnat
komma till ett resultat, om den goda viljan
hade funnits i tillräckligt hög grad
på olika håll. Jag är emellertid underrättad
om att frågan är föremål för förhandlingar
i år och jag hoppas att dessa förhandlingar
skola leda till resultat. Om
interpellationen i höstas och min motion
här ha bidragit till att frågan blir löst i
år, är jag nöjd med det resultatet, trots
att utskottet formellt har avstyrkt motionen.

Jag tror, att vi inte böra göra denna
fråga mer invecklad än den i verkligheten
är. Enligt odlingskontraktet mellan
sockerbruket och betodlarna skola fraktkostnaderna,
när betorna transporteras
med järnväg, fördelas på det sättet att
om järnvägsfrakten t. ex. är 40 öre per
100 kg sockerbetor, skall odlaren betala
endast 9 öre och sockerbruket 31 öre.
Om fraktkostnaden med järnväg är t. ex.
50 öre, skall odlaren betala It) öre ocli
sockerbruket 40 öre. Men om odlaren in -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om fraktbidrag för biltransport av sockerbetor m. m.

te har en järnvägsstation inom räckhåll,
utan måste anlita lastbil eller traktortåg
för bettransporten direkt till fabriken,
får han intet fraktbidrag alls, trots att
fraktkostnaden kanske är drygare än den
totala fraktkostnaden för dem som kunna
leverera betorna med järnväg. Jag
tror att frågan smidigt kunde lösas på
det sättet att odlaren helt enkelt får den
fraktersättning, som hade förekommit,
om han använt järnvägstransport från
sin närmaste järnvägsstation, ehuru han
begagnat annat transportmedel, t. ex.
lastbil eller traktortåg.

I motionen har jag föreslagit att endast
de odlare, som bo långt från järnvägsstation,
skulle få lov att tillgodoräkna
sig fraktbidrag för transport med
lastbil eller liknande. Detta har jag
gjort för att det inte skall uppstå organisationssvårigheter
för fabrikerna genom
att även de, som bo i närheten av
eller alldeles intill en järnvägsstation,
stimulerades att anlita biltransport, vilket
ju lätt kunde åstadkomma en anhopning
på mottagningsställena för
landsvägstransporter. Det är därför jag
föreslagit att endast de odlare, som bo
på ett visst avstånd från järnvägsstation,
skulle ha rätt till fraktbidrag för
bettransport annorledes än med järnväg.
Hur långt från järnvägsstationen en
odlare skall bo för att få denna rättighet,
anser jag att man får förhandla om.

Frågan kanske anses vara endast av
lokalt intresse för betodlingsdistrikten,
men så är faktiskt inte förhållandet. När
betodling förekommer på 54 000 hektar
och vi för att fylla det svenska folkhushållets
behov av socker behövde odla
betor på inte mindre än 65 000 hektar,
således på ytterligare 10 000 å 11000
hektar, är det klart att frågan har betydelse
för hela det svenska folkhushållet.
När det samtidigt föreligger överproduktion
på andra odlingsområden, så
förstå vi ju att detta är en fråga, som
berör inte bara betodlarna, idan faktiskt
hela vårt folk. Jag tror ju inte att
sockerbetsodlingen omedelbart kunde
ökas med 11 000 hektar, tv det tar någon
tid innan odlingsteknik och gödslingsteknik
bli allmänt kända på de nya

odlingsområdena, men med tiden skulle
odlingen säkerligen ökas inte så obetydligt
genom en sådan åtgärd som jag
här har föreslagit.

En annan fördel är att vi i så fall
skulle kunna utnyttja den arbetskraftsreserv,
som faktiskt finns i synnerhet i
småbrukarbygderna i sådana trakter,
som knappast kunna utnyttja den nuvarande
fraktersättningen. Om vi kunde
åstadkomma den produktionsomläggningen
— och vi äro ju alla överens om
att den behövs — att en del jordbrukare,
som inte tidigare odlat sockerbetor,
överginge till sådan odling och i
stället minskade sin produktion på sådana
områden, där det är överproduktion,
så vore detta givetvis till mycket
stor fördel icke blott för jordbrukarna,
utan, såsom jag tidigare sagt, också för
hela vårt folkhushåll. Samtidigt gåve
man de gamla odlare, som på grund av
att deras jordbruk har ogynnsamt läge
tidigare ha fått betala inte bara hela
frakten, utan i många fall en högre
frakt än totalfrakten för de odlare, som
få bidrag till den större delen av järnvägsfrakten,
stöd och större rättvisa.

Dessutom skulle vi följa med i utvecklingen
även på ett annat sätt: vi
kunde nämligen i viss mån rationalisera
transporterna genom att inbespara
omlastning i många fall, och vi kunde
kapa de allra värsta topparna i järnvägstransporterna
just under betkampanjen,
då, som vi veta, järnvägarna ha
mycket stora svårigheter, i synnerhet
därför att järnvägsvagnarna inte räcka
till. Transportmöjligheterna äro faktiskt
beroende av hur många järnvägsvagnar
som stå till förfogande vid varje
tidpunkt. Jag vet att det har hänt att
järnvägarna inte ha kunnat utföra de
transporter, som varit påfordrade under
dessa höstmånader, därför att det
varit så ont om järnvägsvagnar.

Jag har, herr talman, velat anföra
dessa synpunkter på frågan. Jag får
möjligen anledning att återkomma till
den när propositionen om betodlingen
behandlas. Jag har nu intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Ang. justitieombudsmannens handläggning av visst ärende.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det var
en passus i föregående talares yttrande
som uppkallade mig, nämligen då lian
sade, att hans motion visserligen inte
bifallits av utskottet men bara blivit
formellt avstyrkt. Den är reellt avstyrkt.

När interpellation riktades till jordbruksministern
den 11 december förra
året, sade jordbruksministern att han
förutsatte att denna detaljfråga skulle
tas upp vid de kommande sockerförhandlingarna.
Denna motion väcktes en
kort tid, innan förhandlingarna togos
upp. När den behandlades av utskottet,
hade förhandlingarna påbörjats. När utskottet
skrev sitt yttrande, pågingo de
för fullt. Att under sådana omständigheter,
mitt under pågående förhandlingar,
komma med direktiv i en detaljfråga
ansåg utskottet icke lämpligt.

Denna fråga är sålunda under behandling.
Därför har utskottet betraktat
motionen som fullständigt onödig.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON, KARL: Utskottet har
skrivit: »Utskottet vill för sin del ansluta
sig till de principiella synpunkter,
som av chefen för jordbruksdepartementet
anförts på den föreliggande frågan.
Det vore enligt utskottets mening av
stort värde om den inhemska sockerbetsodlingen
kunde ökas.»

Denna skrivning av utskottet tycker
jag är så pass välvillig, att det gav mig
anledning att fälla det yttrande jag
fällde.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Om herr
Persson är nöjd med att vi ha skrivit,
att vi ytterst gärna se att sockerbetsodlingen
tar sådan omfattning att vi
slippa import, så kan utskottet också
vara nöjt med herr Persson i detta avseende.
Men det var inte den saken motionen
gällde. Den gällde bara fraktbidrag
för bettransport till fabrik då betorna
inte fraktas med järnväg. Det är
den detaljen som utskottet vägrat att
yttra sig om, men vi ha liksom jordbruksministern
förutsatt, att den övcr -

väges under förhandlingarna. Detta är
en förhandlingsfråga, herr Persson, och
icke en riksdagsfråga. Det bär herr
Persson tydligen inte klart för sig.

Herr PERSSON, KARL: I motiveringen
till motionen står faktiskt att det inte
bara gäller fraktbidrag utan också att
med hjälp av dessa fraktbidrag få sockerbetsodlingen
utökad till nya odlingsområden,
där det finns tillräcklig arbetskraftsreserv.

Herr SJÖDAHL: Jag vill bara uttrycka
min och utskottets tillfredsställelse med
att det fanns något förnuftigt i herr
Perssons motion.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 3, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. justitieombudsmannens handläggning
av visst ärende.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

I detta utlåtande hade utskottet anmält,
att vid den granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning,
som utskottet grundlagsenligt förehaft,
någon anledning till anmärkning icke
förekommit.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det
är icke min avsikt att rikta någon anmärkning
mot det sätt, på vilket justitieombudsmannen
förvaltat sitt ämbete, och
jag kommer därför icke att framställa
någon invändning mot bifall till det yrkande,
i vilket första lagutskottets utlåtande
utmynnar. Ett av de ärenden, vilka
justitieombudsmannen behandlar i
sin ämbetsberättelse, rör emellertid rek -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Ang. justitieombudsmannens handläggning av visst ärende.

torsämbetet vid Uppsala universitet, och
jag har kännedom om det även något
mera än genom läsningen av ämbetsberättelsen.
Ett studium av ärendet har
kommit mig att tvivla på att det arbetssätt,
vilket justitieombudsmannaämbetet
tillämpar, i alla hänseenden är det bästa.
Det är denna fråga jag genom mitt anförande
vill ställa under debatt.

Jag vill redan nu meddela att jag på
ett tidigt stadium av granskningsarbetet
i första lagutskottet av justitieombudsmannens
ämbetsberättelse meddelat utskottets
sekreterare, att jag eventuellt
ämnade yttra några ord om det ämne
som jag strax kommer att taga upp och
även vilka synpunkter jag lägger på det.
Om jag icke är fel underrättad, kommer
även en representant för utskottet att yttra
sig efter mig.

Det referat av vad som förekommit,
som jag ger i det följande, är i huvudsak
grundat på justitieombudsmannens
ämbetsberättelse. I ett par punkter skall
jag emellertid använda uppgifter direkt
ur akten eller ur vad jag själv vid sidan
av denna erfarit om ärendet. Referatet
i justitieombudsmannens ämbetsberättelse
har jag naturligtvis icke granskat i
detalj men utgår givetvis från att det är
riktigt. Den fotostatkopia, som jag ämnar
tala om i det följande, har emellertid
intagits i berättelsen med felaktigt
namn på den person, som skrivit under
den skrivelse som fotostaterats, och den
mening, som finnes i ämbetsberättelsen
s. 146 rad 25 och följande, ger icke något
begripligt innehåll i den oratio obliqua-form
som används. Meningen refererar
en skrivelse från rektorn vid universitetet.
Man träffar sakinnehållet i
hans framställning bättre om man i justitieombudsmannens
berättelse stryker
fr. o. m. orden »att det kunde» t. o. m.
orden »varit medveten om».

Enligt universitetsstatuterna finnes vid
varje fakultet en undervisningsnämnd
för undervisningens planmässiga ordnande
in. m. Den skall minst en gång årligen
sammanträda med ombud för studenterna
för överläggningar. I början av
år 1949 gällde det intagande av utländska
medicine studerande. På en cirkulärför -

frågan från medicinska fakultetens notarie
översände en av fakultetens professorer
en handling i vilken han angav den
omfattning vari utländska studenter kunde
mottagas på hans institution, men
även att studerande av visst ursprung
icke vore önskvärda. Skrivelsen var
ställd till medicinska fakultetens undervisningsnämnd.

Vid nämndens sammanträde föredrogs
skrivelsen utan att denna sistnämnda
passus lästes upp, men skrivelsen utlånades
sedermera till en av studentrepresentanterna
som tog en fotostatkopia av den.
Protokoll fördes icke vid sammanträdet.
Vid det sammanträde inom själva fakulteten,
som sedermera följde, var professorn
själv närvarande, och i protokollet
angavs blott att han sade sig kunna taga
emot eu utländsk studerande, vilket innebar
en annan norm än som angivits i
skrivelsen. Skrivelsen föredrogs givetvis
icke, och den har över huvud aldrig föredragits
i fakulteten eller upptagits i
något protokoll. Fakultetsnotarien hade
den länge å sitt arbetsrum men rensade
så småningom ut den bland ett antal
andra handlingar, som han icke ansåg
behöva bevaras. Han förstörde den emellertid
icke.

Ett år senare begärde man från studenthåll
först hos notarien och därefter
hos universitetets rektor att utfå handlingen.
Man hade den visserligen i fotostatkopia,
men man ville publicera den
och ansåg sig tydligen icke kunna göra
detta utan att den vore en allmän handling.
Åtskilliga samtal ägde rum, vilka
jag icke torde behöva referera i annan
mån än att under samtalen fotostatkopian
upplästes för och även uppvisades
för universitetets rektor. Till slut erhöll
den student, som sedermera klagade hos
justitieombudsmannen, av universitetets
rektor först ett muntligt meddelande att
skrivelsen icke omhändertagits och därefter
skriftligt svar att handlingen icke
funnes förvarad bland universitetets
handlingar. Studenten i fråga har uppgivit
att han fattat det muntliga svaret
så, att handlingen icke omhändertagits
för förvaring enligt 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen,
vilken uppfattning

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Ang. justitieombudsmannens handläggning av visst ärende.

universitetets rektor sedermera bestyrkt
som den riktiga.

Efter att ha fått det skriftliga svaret
anhöll den student, som jag nyss syftade
på, hos justitieombudsmannen om utredning
i saken. Det var tydligen två
problem, som justitieombudsmannen
därigenom ombads att lösa: det ena, om
handlingen var allmän, och det andra,
om handlingen numera kunde finnas respektive
om den vore förstörd. Lösningen
på det sista problemet är tydligen av intresse
blott om man anser handlingen
vara allmän. Och icke ens under denna
förutsättning var frågan, var handlingen
förvarades eller om den vore förstörd,
av större betydelse. Fotostatkopian fanns
ju, som möjliggjorde att skrivelsen kunde
i trogen reproduktion intagas i universitetets
handlingar, om skrivelsen
skulle anses såsom allmän. I sakligt hänseende
hade givetvis notarien rätt i sitt
omdöme, då han rensade ut skrivelsen,
att handlingen icke hade någon betydelse
för den framtida kännedomen om
ärendets behandling. Dess enda betydelse,
efter vad jag kan finna, låg däri,
att den visar att den person, som hade
avgivit skrivelsen år 1949, haft en uppfattning
i en rasfråga, vilken säkerligen
icke någon av denna kammares ledamöter
skulle gilla.

Justitieombudsmannen har gjort en utredning
av den första frågan — om
handlingen var allmän — och kommit
till det resultatet att så var förhållandet.
Jag skall icke på denna punkt jäva hans
omdöme. Möjligen skulle det kunna sägas,
att eftersom handlingen hade inlämnats
år 1949, borde man ha tagit den
gamla tryckfrihetsförordningen, som
gällde t. o. m. den 1 januari 1950, som
underlag för diskussionen och icke den
nya. Jag skall dock, som sagt, inte ifrågasätta
riktigheten av det resultat som justitieombudsmannen
kom till på denna
punkt. Jag skall i stället något syssla
med det sätt på vilket man sökte lösa
den andra frågan — var skrivelsen fanns
eller om den var förstörd.

Det borde redan från början stått klart
att anledningen till att fakultetsnotarien
icke lagt in skrivelsen bland universite -

tets acta var, att han icke ansett att den
var allmän och att det icke funnits någon
skyldighet för honom att göra den till
allmän genom att lägga in den bland universitetets
acta.

Den utredning, som sedermera följde,
visade att skrivelsen faktiskt funnits hos
notarien vid det tillfälle, då den efterfrågades
från studenthåll, att detta även
var fullt klart för både notarien och, då
det skriftliga svaret avgavs, även för universitetets
rektor, att när man därför
svarat, att handlingen icke funnes bland
universitetets handlingar, man avsett att
angiva att den icke var omhändertagen
för förvaring som i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
sägs och att handlingen
sedermera förkommit — på sätt man
icke lyckats utröna, men troligen genom
att fakultetsnotarien förlagt den. I fråga
om det väsentliga — nämligen beträffande
motivet till att skrivelsen icke av
fakultetsnotarien lades in bland universitetets
acta — kom man givetvis icke
längre än till nyss angivna självklara
konstaterande.

Men — och nu kommer jag fram till
själva saken — denna utredning tog 14
månader. Den föranledde ett flertal remisser.
Nio månader efter det att ärendet
anhängiggjorts hos justitieombudsmannen
och sedan den student, som
klagat hos justitieombudsmannen, i skrivelse
till denne sagt att han ej ville
yttra sig vidare, då alla relevanta fakta
voro klarlagda, tog utredningen den formen,
att justitieombudsmannen lät anställa
polisförhör i Uppsala för att utröna
de faktiska upplysningar, som fakultetsnotarien
givit universitetets rektor
om de närmare omständigheterna om
handlingens förvarande och försvinnande.

Och ändock förde utredningen fel,
trots denna tidsutdräkt, de många remisserna
och polisens utredning. Vid
ett tillfälle, sedan ärendet hade varit
anhängigt 13 månader hos justitieombudsmannen,
var universitetets rektor i
Stockholm. Han hade då eu stund till
sin disposition och beslöt att gå upp till
justitieombudsmannens expedition för
att höra efter, varför iirendet icke var

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Ang. justitieombudsmannens handläggning av visst ärende.

avgjort. Tryckfrihetsförordningens 2
kap. 13 § säger ju att mål eller ärende
angående utlämnande av allmän handling
alltid skall behandlas skyndsamt.
Man refererade då på justifieombudsmannaexpeditionen
delar av konceptet
till ett ännu icke fattat beslut. Detta
koncept finnes givetvis icke i justitieombudsmannens
berättelse, men det är
av avgörande vikt för kännedomen om
händelseförloppet. Universitetets rektor
fann genast att i konceptet fanns ett fel,
innebärande att fakultetsnotarien ställdes
i en ogynnsam dager. Konceptet utgick
från att notarien hade förtegat för
rektorn att han faktiskt hade handlingen
kvar, om också ej i universitetets
handlingar. Först genom detta besök
fick rektorn över huvud taget kännedom
om att den omständigheten, huruvida
notarien omtalat eller icke omtalat
detta förhållande, ansågs hava betydelse
för justitieombudsmannens bedömande.
Rektor påpekade att lian, då det
skriftliga beskedet till klaganden lämnades,
ägt kännedom om att handlingen
fortfarande funnes kvar. Han fick
därefter ärendet på förnyad remiss med
muntligt uppdrag att yttra sig beträffande
tre särskilda punkter. Han klarläde
situationen, och justitieombudsmannen
kunde avgiva sitt omdöme på
grundval av ett material, som angav det
faktiska händelseförloppet i samtliga de
punkter som justitieombudsmannen ansåg
vara av betydelse. Det var alltså
först genom ingripande från rektor
själv som saken lades till rätta.

Vad är nu anledningen till att ärendet
tog denna tid och trots alla remisser
hotade att komma på sned? Anledningen
är, enligt min uppfattning, att
justitieombudsmannen, säkert i enlighet
med hundraårig praxis, tillämpar ett
skriftligt förfarande. Ett personligt samtal
mellan justitieombudsmannen, klaganden,
rektor och fakultetsnotarien
samt eventuellt medicinska fakultetens
dekanus, i Stockholm eller Uppsala, torde
på en timme kunnat klarlägga samtliga
de fakta, som justitieombudsmannen
ansåg vara av betydelse. Skulle därefter,
vid den bearbetning i juridiskt

hänseende, som ärendet erfordrade från
justitieombudsmannens sida, något ytterligare
faktum ha behövt konstateras,
torde ett enkelt telefonsamtal till Uppsala
ha varit tillräckligt. Man hade sluppit
alla remisserna, som givetvis erfordrat
betydande tid att besvara, polisförhöret
och tidsutdräkten. Man hade icke
behövt skapa en akt på cirka 120 sidor.
Det hela hade förlöpt så mycket bättre
och snabbare, bland annat även därför
att de personer, vilkas yttrande man
ville inhämta genom remisserna, genast
hade fått noggrant reda på vad man ville
att de i själva verket skulle yttra sig
över. Och man hade kunnat uppfylla
kravet i 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen
om ett snabbt förfarande.

Därmed är jag framme vid vad jag
vill ställa under diskussion genom detta
inlägg. För tio år sedan, genom 1942
års rättegångsbalk, införde vi här i landet
det muntliga rättegångsförfarandet.
Det gamla skriftliga förfarandet fick vika
för ett förfarande, grundat på moderna
principer. Varför skall icke ett
muntligt förfarande kunna införas också
hos riksdagens egen ombudsman,
till gagn för ärendenas snabba och säkra
avgörande? Jag har det intrycket,
herr talman, att det utpräglat skriftliga
förfarandet i ett ärende som det föreliggande
har vissa byråkratiska avigsidor,
som man naturligen minst av allt vill
finna i förfarandet hos en ämbetsman
av den typ som justitieombudsmannen
representerar.

Herr CASSEL: Herr talman! Herr
Holmbäck synes anse att JO har förfarit
mindre lämpligt i två avseenden. Det
ena är att JO skulle ha legat på frågan
för lång tid, innan den slutligen avgjordes.
Det andra är att han skulle ha gått
onödigt bryskt fram genom att anlita
polismästaren i Uppsala för förhör med
universitetets rektor och med medicinska
fakultetens notarie.

Första lagutskottet, som har haft att
granska JO:s ämbetsberattelse har med
största möjliga noggrannhet sökt sätta
sig in i den fråga, som det här gäller,
men har därvid icke kunna finna att

Onsdagen den 13 februari 1952,

Nr 5.

Ang. justitieombudsmannens handläggning av visst ärende.

JO:s förfarande rättvisligen kan eller
bör föranleda någon erinran från utskottets
sida. Jag vill i det följande något
gå in på vad som förevarit i ärendet.
Herr Holmbäek bar redan gjort det,
men vi ha kanske sett på frågan ur något
olika synpunkter. För att inte ta
kammarens tid för länge i anspråk hoppar
jag avsiktligt över en del detaljer
och även den rättsligt sett svåra frågan
huruvida den handling det här gäller
var till sin karaktär allmän eller icke.

Det finns, såsom herr Holmbäek
nämnde, vid medicinska fakulteten i
Uppsala i enlighet med universitetets statuter
en undervisningsnämnd med representanter
för universitetets lärare och
studenter. På våren 1949 skulle denna
nämnd dryfta spörsmålet om de utländska
studenternas möjligheter att
deltaga i vissa medicinska kurser. Till
den ändan gjordes en rundfråga till en
rad professorer, bland dem Ask-Upmark.
Upmark svarade den 21 februari 1949.
Hans svar innehöll bl. a. följande sats:
»Direkt icke önskvärda äro individer
av slaviskt ursprung, således ryska,
tjeckiska, polska eller serbiska individer.
»

Fil. lic. Lars Boman önskade publicera
denna skrivelse i studenttidningen
Ergo och begärde därför hos medicinska
fakultetens notarie, Kihlgren, den 23
januari 1950 att fä ta del av handlingen.
Han fick då till svar att handlingen
icke intagits i fakultetens protokoll
och att den enligt Kihlgrens mening icke
var att anse som offentlig handling. Boman
bad då om ett samtal med universitetets
rektor, och den 25 januari 1950
fick han från rektorn ett skriftligt svar,
där det angives, att »någon sådan skrivelse
från professor Ask-Upmark icke finns
förvarad bland universitetets handlingar».

Boman klagade den 27 januari 1950
hos JO, som hörde bl. a. professor Berg
och notarie Kihlgren. Kihlgren förklarade,
att han inte ansett, att de uppgifter
som kommit in till undervisningsniiinnden
från universitetslärarna som
svar på nämndens rundfråga —- bland
dem Ask-Upmarks — varit allmänna

handlingar, och eftersom de inte voro
allmänna handlingar enligt Kihlgrens
mening, hade han inte ansett att de behövde
överlämnas för framtida förvaring
i universitetets arkiv.

Professor Berg svarade att han fann
Kihlgrens förfarande att icke för förvaring
omhänderta handlingarna fullt motiverat
och i överensstämmelse med de
vid universitetet tillämpade normerna.

Varken Kihlgren eller Berg angav i
sina förklaringar, som kommo in till JO
den 20 februari 1950, huruvida Ask-Upmarks
skrivelse den 25 januari 1950,
alltså den dag då Berg svarade Boman,
visserligen icke formellt »förvarades»
bland universitetets handlingar, men
dock i realiteten fanns hos Kihlgren eller
var eljest tillgänglig.

Enligt min mening är det naturligt
att JO, sedan han fått dessa förklaringar,
måste ställa sig bl. a. tre frågor. Den
första är: Fanns Ask-Upmarks yttrande
de facto tillgängligt hos Kihlgren eller
eljest, när Bomans begäran att få ta del
av det avslogs den 25 januari 1950? Den
andra frågan är: Om skrivelsen den 25
januari 1950 fanns tillgänglig, visste professor
Berg om detta förhållande, när
han svarade Boman, att skrivelsen icke
förvarades bland universitetets handlingar?
För det tredje måste JO fråga
sig: Var finns yttrandet av Ask-Upmark
nu?

JO skrev redan nästa dag, den 21
februari, till Kihlgren och frågade honom
direkt: Var förvaras »nu» Ask-Upmarks
yttrande? På den frågan fick JO
omgående svar, att Kihlgren sökt överallt
men inte lyckats finna handlingen.

Den 18 mars 1950 kom klaganden, licentiat
Boman, in med påminnelse och
upplyste då, att handlingen i själva verket
fanns vid den tidpunkt, då han begärde
avskrift därav hos universitetsrektorn
och fått avslag på sin framställning.

Den 3 juni 1950 kom en skrift från
Kihlgren till fakultetens dekanus in till
JO, där Kihlgren omtalade, att den AskUpmarska
handlingen fanns i hans portfölj
den 31 januari 1950 kl. 3 e. in. men
att den hade försvunnit därifrån på obe -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Ang. justitieombudsmannens handläggning av visst ärende.

kant sätt, när han den 23 februari 1950
kl. 6 e. m. ånyo skulle leta fram den.
Den första av de förut nämnda tre frågorna
var därmed besvarad. Handlingen
fanns de facto hos Kihlgren, när Boman
frågade efter den och när Boman
fick rektorns svar, att den »icke förvarades
bland universitetets handlingar».
Den fanns också tillgänglig hos
Kihlgren den dag, då remissen från JO
med begäran om yttrande den 31 januari
1950 inkom till rektorsämbetet.

Huruvida Berg varit underkunnig om
förhållandet stod emellertid fortfarande
oklart för JO liksom också huru handlingen,
som ju bedömdes vara av viss betydelse
för ärendets prövning, försvunnit
medan handläggningen inför JO pågick.
Berg inkom den 5 juli 1950 med
förnyat yttrande, där han underströk att
han i sin skrivelse den 25 januari 1950
uteslutande fäst avseende vid sättet för
skrivelsens förvaring, däremot icke vid
frågan huruvida den verkligen fanns tillgänglig
eller ej. Icke heller i denna förklaringsskrivelse
talar Berg om, huruvida
han den 25 januari 1950 visste om
att Kihlgren hade skrivelsen eller ej.

För att få en tillförlitlig utredning om
vad som hade förekommit i saken, anmodade
JO polismästaren i Uppsala att
göra undersökning i ärendet. Kihlgren
hördes av vederbörande kommissarie
och Berg av polismästaren personligen.
Kihlgren kunde inte lämna någon upplysning
om när och hur Ask-Upmarks
yttrande försvunnit; möjligen kunde
han av misstag ha råkat kasta bort
handlingen tillsammans med några tidningar,
som han haft liggande i portföljen.
Professor Berg förklarade inför
polismästaren att han erhållit besked av
Kihlgren, som inneburit att handlingen
icke varit offentlig, enär den icke intagits
i protokollet eller eljest omhändertagits
för arkivering. Berg hade därför
ej ansett sig ha anledning att närmare
tillfråga Kihlgren, huruvida handlingen
fanns i behåll, eller söka utröna
var den fanns.

Ej heller genom polisförhöret bereddes
någon klarhet i frågan huruvida
Berg den 25 januari 1950 vetat om att

handlingen faktiskt fanns tillgänglig.
Förhörsprotokollet kom in till JO den
It december 1950. Man ansåg då på JOexpeditionen
att ärendet var färdigt för
prövning. Jag vill, eftersom herr Holmbäck
nämnde det, vitsorda att man på
JO-expeditionen i det ögonblicket tycktes
ha en viss misstanke mot Kihlgren
om att han icke hållit sin rektor underrättad
om det verkliga förhållandet på
det sätt som borde ha skett. Emellertid
kom Berg, såsom herr Holmbäck redan
talat om, på ett personligt besök på JO:s
expedition för att höra hur ärendet låg
till. Han träffade där byråchefen Stenlund
och överläde med honom om ärendet.
Först då — det var den 20 februari
1951, tretton månader efter det att ärendet
inkommit — fick JO-ämbetet klarhet
om att Berg, när han den 25 januari
svarat Boman att yttrandet icke fanns
i förvar hos universitetet, varit fullt underkunnig
om att Kihlgren då hade
handlingen bland sina papper. Därmed
var det klarlagt att Kihlgren icke undanhållit
Berg någon upplysning.

I anledning av detta besök bereddes
professor Berg tillfälle att inkomma med
förnyat yttrande i saken. Ett sådant yttrande
kom också in den 27 i samma
månad. Den 31 mars avgjordes ärendet
av JO genom en ämbetsskrivelse till rektorsämbetet.

Såvitt utskottet har kunnat finna beror
både den långa tid som ärendet tagit
och JO:s åtgärd att anlita polismästaren
i Uppsala för utredning uteslutande
på det förhållandet att professor
Berg och notarie Kihlgren utgått ifrån
att Ask-Upmarks yttrande icke utgjorde
allmän handling och att frågan, huruvida
handlingen de facto fanns, följaktligen
saknade betydelse. Hade Berg och
Kihlgren, som naturligt varit, genast givit
JO en uttömmande förklaring, är
det klart att ärendet hade kunnat avgöras
mycket snabbare, och det hade
icke blivit aktuellt för JO att begära
polisutredning.

Herr talman! Eftersom professor Berg
och notarie Kihlgren sålunda genom
egna åtgöranden synas ha orsakat både
tidsutdräkten och polisutredningen, kan

Onsdagen den 13 februari 1952, Nr 5. 17

Ang. justitieombudsmannens handläggning av visst ärende.

det enligt utskottets mening icke finnas
skäl till anmärkning mot JO:s handläggning
av ärendet.

Huruvida en muntlig förhandling inför
JO kan anses lämplig eller inte, är
jag inte beredd att på stående fot uttala
mig om. Det kanske finns många
aspekter på det problemet, men att man
icke bör göra såsom professor Holmbäck
nyss nämnde, alltså att genom ett enkelt
telefonsamtal till Uppsala inhämta vissa
upplysningar, finner jag uppenbart.
Jag vill erinra om att JO någon gång
på 1930-talet under hand fick påpekande
från dåvarande ordföranden i första
lagutskottet att låta bli att infordra yttranden
per telefon.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
konstaterar att de faktiska upplysningar,
som herr Cassel här lämnade, äro
riktiga. De stämma helt med de uppgifter,
som jag liar anfört. Herr Cassel lade
mycket stor vikt vid att professor Berg
inte tidigare upplyst om att han ägde
kännedom om att handlingen fanns. Det
var därför att han icke visste att det var
detta som justitieombudsmannen ville
ha reda på. Det är så mycket tydligare,
som icke ens polisen, som naturligtvis
måste ha varit informerad om vad det
egentligen gällde att få fram, kunde skapa
klarhet på denna punkt. Men professor
Berg gjorde det ögonblickligen, när
han fick reda på att det var denna punkt
som spelade huvudrollen vid justitieombudsmannens
bedömande.

Men alldeles oavsett detaljerna i denna
fråga är det en sak som herr Cassel
endast mycket litet brytt sig om att ta
upp och som var kärnpunkten i min
framställning. Jag har för min del inte
framställt någon anmärkning mot justitieombudsmannen,
men jag har sagt afl
denna sak genom ett muntligt förfarande
kunde ha klarats upp på en timme eller
någonting i den stilen i stället för att,
som nu blivit fallet, fordra 14 månader,
120 trycksidor, en polisutredning och ett
flertal remisser. Det yttrandet står jag
för, herr talman.

2 Första hammarens protokoll 1952. Nr 5

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag kan
på intet vis yttra mig om själva det ärende
som här dragits upp. Herr Holmbäck
har ju redogjort för det endast såsom
bakgrund till en allmän grundsats, som
han velat hävda, och det är endast i fråga
om den grundsatsen jag vill yttra mig.
Jag har begärt ordet för att oförbehållsamt
ansluta mig till den grundsyn herr
Holmbäck givit uttryck åt.

Det är onekligen kännetecknande för
hela förfarandet hos våra förvaltningsmyndigheter,
att man i alltför stor utsträckning
begagnar sig av ett tungt
skriftligt förfarande i fall, där muntliga
upplysningar skulle kunna ge mycket
snabbare, säkrare och mera klarläggande
resultat. Jag tillåter mig erinra om att då
riksdagen för jämnt tio år sedan begärde
en utredning angående förvaltningsförfarandet
— som sedan anförtroddes åt
mig — första lagutskottet alldeles särskilt
framhöll att vid den borde uppmärksammas
möjligheten att ge det
muntliga tillvägagångssättet större insteg
i förvaltningsförfarandet. Saken har
alltså denna större bakgrund, som jag
velat rulla upp.

Jag vill inte uttala någon bestämd mening
om i vad mån justitieombudsmannen
har möjlighet att förfara på det sätt
man här kunde önska. Jag tillåter mig
att i det sammanhanget åberopa den upplysning
herr Cassel gav, att justitieombudsmannen
ådrog sig en reprimand
från utskottshåll, då han vid ett tillfälle
för några år sedan tillämpade muntligt
förfarande. Och jag vill yttermera hänvisa
till att om man slår upp justitieombudsmannens
instruktion, finner man
att den närmast pekar på att han skall
verkställa sina utredningar genom att infordra
skriftliga förklaringar. Där finns
exempelvis ingenting som talar i den
riktningen, att JO skulle kunna ålägga
enskilda personer att infinna sig hos honom
för att lämna upplysningar.

Jag vill sålunda ifrågasätta, huruvida
inte den lagliga grunden för ett sådant
förfarande, som vi här kunna önska, tills
vidare är åtminstone något osäker. Det
ger mig emellertid anledning att uttala
det önskemålet, att frågan om en even -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Ang. militieombudsmannens handläggning av vissa ärenden.

tuellt erforderlig jämkning i justitieombudsmannens
instruktion i sinom tid
måtte tagas under övervägande.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag ansluter
mig gärna till den av professor
Holmbäck och professor Herlitz framförda
synpunkten, att man kanske bör
studera justitieombudsmannens instruktion
för att eventuellt få in ett drag av
muntlighet i den process, som skall äga
rum inför honom. Men den frågan kan
naturligtvis inte besvaras utan närmare
begrundan.

Vad jag i detta sammanhang velat säga
är emellertid, att man inte kan få lasta
justitieombudsmannen för den tidsutdräkt
och det obehag universitetets rektor
genom polisutredningen utsattes för,
i den mån det nu var ett obehag. Jag
menar i stället att anledningen helt är
att söka i åtgärder av universitetets rektor
och medicinska fakultetens sekreterare.
Justitieombudsmannen har inte
rimligen kunnat tänka sig, att det faktiskt
under hela året varit så, att universitetets
rektor satt inne med den viktiga
upplysningen att han den 25 januari
1950 var medveten om att handlingen
fanns tillgänglig. Jag utgår naturligtvis
liksom professor Holmbäck från att professor
Berg inte förstått, att detta var av
betydelse för målets prövning, men jag
kan inte finna att justitieombudsmannen
bort förstå, att professor Berg icke förstod
vad han bort förstå.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Cassel och jag ha nog i själva verket
närmat oss varandra i principiellt hänseende
genom hans sista yttrande. Å
andra sidan är det för den, som får en
remiss utan närmare uppgift om vad
yttrandet skall gälla, kanske inte alla
gånger så lätt att veta just vad han skall
omnämna.

Vad jag vill säga är emellertid, att det
gläder mig att herr Cassel som utskottets
talesman ansluter sig till tanken att
man bör söka genomföra muntlighetens
grundsats också på detta område,

något som herr Herlitz mycket starkt
och enligt min mening med all rätt
också har understrukit. Jag tror därför
att herr Cassel och jag i varje
fall kunna vara ense om att lagutskottets
admonition till justitieombudsmannen
för 15 eller 16 år sedan, därför
att denne vid ett tillfälle vågat
tillämpa muntligt förfarande, får betraktas
som överstruken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, lades ifrågavarande utlåtande
till handlingarna.

Ang. militieombudsmannens handläggning
av vissa ärenden.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

I förevarande utlåtande hade utskottet
anmält, att vid den granskning av
militieombudsmannens ämbetsförvaltning,
som utskottet grundlagsenligt förehaft,
någon anledning till anmärkning
icke förekommit.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
hade varit min avsikt att till första lagutskottets
utlåtande i anledning av den
verkställda granskningen av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning foga ett
särskilt yttrande, men av formella skäl
har detta icke blivit möjligt. Trots detta
anser jag mig berättigad att anföra några
synpunkter på den nu föreliggande
ämbetsberättelsen. Dessa innebära dock
icke — det är jag synnerligen angelägen
att understryka, herr talman —
någon kritik mot det sätt på vilket militieombudsmannen
förvaltat sitt ämbete.

Det ligger i sakens natur att militieombudsmannens
granskning av de ärenden,
som underställas honom, så gott
som uteslutande blir formell. Detta innebär
enligt min uppfattning en allvarlig
olägenhet med hänsyn till försvarsmaktens
krigs duglighet.

All militär utbildning syftar till att

Onsdagen den 13 februari 1952,

Nr 5.

Ang. militieombudsmannens handläggning av vissa ärenden.

dana en krigsmakt som är duglig att i
allvarets stund försvara vårt land. Självfallet
måste dock under all fredsutbildning
hänsyn tagas till att personalen icke
utsattes för onödiga risker att skadas till
liv och lem. 1 krig fordras av alla och
främst av allt befäl självständigt, beslutsamt
och snabbt handlande. Den fredstida
verksamheten sådan den gestaltar
sig inom vår försvarsmakt gör emellertid
lätt, att befälet kommer att stelna till i
fredstjänstens paragraftillvaro främmande
för krigstjänstens oräddhet, beslutsamhet
och initiativförmåga.

Den svenske officeren belastas av en
mångfald reglementen, föreskrifter och
instruktioner som han noggrant måste
känna och efterleva. Han måste även
övervaka att honom underställd personal
följer dessa. Brott mot dessa föreskrifter
medför när det gäller förvaltningsärenden
ekonomiska konsekvenser för individen.
När det gäller andra reglementen
riskerar han straffrättsligt ansvar. Dessa
förhållanden göra att hans första fråga
blir, hur han skall undvika bakslag och
därmed följande obehag. Därigenom
uppfostras i varje fall svagare individer
under det fredstida rutinarbetet till räddhåga,
ängslan och oföretagsamhet.

Det är självklart att föreskrifter och
reglementen av olika slag strikt skola
följas, men många gånger kan det vara
utomordentligt svårt att tolka de utfärdade
föreskrifterna. Exempel härpå finnas
i MO:s berättelser. Under ärende nr
6 redogör han utförligt för ett mål mot
en övningsledare på grund av ett olycksfall
under handgranatkastning. Det gällde
här närmast att tolka säkerhetsinstruktioncns
bestämmelser. Ifrågavarande
officer skulle på några minuter ha
tolkningen härvidlag klar för sig — en
tolkning som det säkerligen tagit MO
mycket lång tid att komma till.

Ett exempel av annan art, som visar
MO:s mycket formella inställning, återfinnes
i ärende nr It. En kompanichef
har tillrättavisats för det han beordrat
en furir att utföra vissa tjänsteförrättningar,
oaktat furircn var sjukredovisad
såsom icke tjänstbar. Tjänsteförrättningcn
bestod däri att furiren, som var sjuk -

skriven i hemmet och som bodde på
kompaniet, hade beordrats att väcka
kompaniets personal. Då han var sjukskriven
på grund av vrickning av höger
hands tumme och kontusion i ansiktet,
medförde denna tjänsteförrättning
uppenbarligen ■—■ och detta vitsordas
även av regementsläkaren —- icke
någon skada. Kompanichefen hade varit
skyldig att först begära regementsläkarens
tillstånd att beordra furiren. Han
sökte regementsläkaren per telefon utan
att träffa honom och framförde då sitt
ärende genom den på sjukhuset tjänstgörande
överfuriren. Denne glömde dock
framföra hälsningen till läkaren, och
kompanichefen kom inte heller ihåg att
han icke hade läkarens tillstånd att kommendera
furiren. Kompanichefen blev
på grund härav tilldelad varning. Ett
sådant ärende kan synas bagatellartat,
men det visar hur starkt de formella
synpunkterna göra sig gällande vid behandlingen
av till MO inkomna ärenden.

Herr talman! Med det nu anförda vill
jag ingalunda klandra MO:s ämbetsförvaltning,
men jag vill understryka vikten
av att MO:s granskning icke uteslutande
blir formell. Det är av betydelse
att MO tager hänsyn till de inom krigsmakten
rådande speciella förhållandena,
så att hans verksamhet kommer att stärka
försvarets effektivitet och icke minska
denna.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Herr
Lundgren började sitt anförande med
att säga, att han tänkt att vid detta utlåtande
anmäla ett särskilt uttalande,
men att han av formella skäl blivit förhindrad
att göra det. När en utskottsledamot,
som deltagit i ärendets behandling,
i kammaren framhåller synpunkter
som utskottet icke gjort till
sina, kan ju lätt det missförståndet uppstå
att vederbörande talare framfört
samma synpunkter i utskottet utan att
diir vinna gehör. Så förhåller det sig
emellertid inte i delta fall.

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om vissa helgdagars firande på söndag.

Vad beträffar de formella skäl, herr
Lundgren hänvisade till, vill jag säga
följande. Herr Lundgren har i varje fall
tidvis deltagit i utskottets arbete vid
granskningen av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning. Vid denna granskning
har herr Lundgren icke haft något
att erinra —- såvitt jag kan minnas
har han inte yttrat sig, och i varje fall
har han inte framställt något yrkande.
När utskottet var färdigt att besluta, begärde
herr Lundgren ordet, men då inte
för att framställa något yrkande utan
för att anmäla att han önskade vid utskottets
utlåtande anteckna ett särskilt
uttalande. Då reagerade några av oss
inom utskottet och menade, att om en
ledamot skall skriva sig skiljaktig, bör
han först framställa ett förslag, så att
utskottet har möjlighet att pröva det.

Detta har som sagt aldrig skett, och
vad herr Lundgren nu yttrat om reglementen,
föreskrifter och instruktioner
har icke varit föremål för diskussion i
utskottet. Man kan nog ifrågasätta, om
det hör hemma vid granskningen av
militieombudsmannens ämbetsförvaltning.
Därmed må emellertid förhålla sig
hur som helst — eftersom herr Lundgren
inte fört frågan på tal i utskottet
och utskottet alltså inte haft möjlighet
att ta ståndpunkt, har jag ingen som
helst anledning att ingå i någon sakdiskussion
med herr Lundgren.

Jag har velat säga detta som en förklaring
rörande ärendets behandling i
utskottet.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
hade icke någon anledning att gå in på
en debatt om dessa synpunkter, förrän
utskottet skulle fatta slutligt beslut i
ärendet. Majoriteten i utskottet ansåg
det icke heller lämpligt då att gå in på
någon sakdebatt. Jag ville, herr talman,
inte anmäla en blank reservation, då jag
tyckte, att det skulle vara större våld än
nöden kräver. Jag har emellertid trots
detta ansett mig berättigad att säga några
ord vid ärendets behandling i kammaren.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Det
förhåller sig inte heller på det sättet.
Såsom jag nyss sade förde herr Lundgren
inte frågan på tal genom att ställa
något yrkande, utan han anmälde att
han för sin del ville ha ett särskilt uttalande
fogat till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning lädes
det nu föredragna utlåtandet till
handlingarna.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om
återställande av viss från ockuperat
land härrörande egendom m. in., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om vissa helgdagars firande på söndag.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 4 i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående tiden för firandet av Marie
bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen,
dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 14 december 1951 dagtecknad
proposition, nr 3, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
tiden för firandet av Marie bebådelsedag,
midsommardagen och allhelgonadagen.

Den genom propositionen föreslagna
kalenderreformen innebar, att Marie bebådelsedag
skulle upphöra att vara en
fristående helgdag och i stället firas på
en söndag, att en ny hösthelgdag skulle
inrättas genom att allhelgonadagen firades
på en lördag samt att midsommardagen
alltid skulle förläggas till en
lördag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

kammaren väckta motioner, nämligen
nr 73 av fru Nordgren m. fl. och nr 232
av herr Lindström.

I motionen 11:73 hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att åtgärder måtte vidtagas
i syfte att den 6 juni skulle ha
ställning som svensk nationaldag.

I motionen 11:232 hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att förutom
de ändringar, som av Kungl. Maj:t föreslagits
i proposition nr 3 angående vissa
helgdagars firning, även trettondagen
och Kristi himmelsfärdsdag skulle
avföras såsom fasta helgdagar och att,
därest de ändock även i fortsättningen
skulle firas, detta måtte ske på närmast
infallande söndag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionen 11:73 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen II: 232 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beträffande utskottets hemställan under
C och motiveringen till denna hemställan
hade reservation avgivits av herrar
Nils Elowsson, Wistrand och Uhlén,
fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson
i Göteborg och fru Ewerlöf, vilka
ansett, att utskottet i anledning av motionen
II: 232 bort hemställa, »att riksdagen
måtte besluta, att hos Kungl.
Maj :t begära utredning om trettondedagens
och Kristi himmelsfärdsdags avförande
som fristående helgdagar och
i stället om deras firande å närmast infallande
söndagar».

På framställning av herr talmannen
heslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkterna A och It.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C.

Herr ELOWSSON, NILS: Ilerr talman!
Med anledning av den proposition, som

Om vissa helgdagars firande på söndag,
kammaren nu bifallit, har väckts en motion
i andra kammaren av herr Lindström.
Denna motion går ut på att liksom
man nu utmönstrar Marie bebådelsedag
såsom en fristående helgdag skulle
man också göra detsamma med trettondagen
och Kristi himmelsfärdsdag. I
motionen föreslås att dessa helgdagar
antingen helt avföras eller att, om de
skola firas, deras firande förlägges till
en söndag.

Frågan om dessa helgdagars avförande
såsom fristående helgdagar hänger
naturligtvis samman med den omvärdering
även i religiöst avseende som
de undergått under tidernas lopp. De
äro ju mycket gamla — de förskriva sig
från den katolska tiden, både i vårt
land och i andra länder — men allteftersom
tiden gått har deras betydelse
såsom religiösa helgdagar mer och
mer gått förlorad. Vad gäller trettondagen
hör detta väl inte minst samman
med den omvärdering som denna
dag'' undergick på ett rätt tidigt stadium.
När den började firas, så firades
den till åminnelse av Kristi dop,
men med detta firande förbands också
ett annat högtidlighållande, nämligen
av den förbindelse, som Kristus
ansågs ha fått med hednavärlden i och
med den uppvaktning, som de tre vise
männen gjorde vid hans födelse. Det
ledde till att dagen en tid kallades för
epifaniadagen, och den kallades längre
fram också till följd av detta samband
för Heliga tre konungars dag. Emellertid
började kyrkan mer och mer införa
religiösa skådespel, både i och utanför
kyrkorna, och dessa förlädes ofta till
trettondagen. Därigenom förändrades
dagens karaktär ytterligare. Dessa skådespel
ansågos en tid vara så betydelsefulla
som, låt oss säga, reklam för
de kyrkliga bruken, alt även eleverna
vid latinskolorna — det var fallet bland
annat i vårt land — utförde dem, när
de gingo omkring för att skaffa sig
pengar till till sina studier. Stjärngossarna,
som alltjämt uppträda allt emellanåt
i samband med trettondagshelgen,
äro också eu kvarleva av detta
bruk. Det iir väl sådana saker som

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om vissa helgdagars firande på söndag,
gjort att trettondagen inte längre firas
med samma religiösa vördnad som fallet
varit tidigare, och det är naturligtvis
också därför som man ansett att
denna dag borde avföras såsom en fristående
helgdag.

Man kan nog säga detsamma om
Kristi himmelsfärdsdag. Den är ju såsom
alla sådana helgdagar godtyckligt
våld. Den har naturligtvis för många
människor en mycket betydelsefull religiös
karaktär, men jag skulle tro, att
denna dag för det stora flertalet av
vårt lands befolkning förlorat sin betydelse.
Åtminstone i Skåne är det på
det sättet, att den dagen av allmänheten
tillmäts sin största betydelse såsom
»första metaredagen». Det är den första
dagen, då man tror att man kan ta
fisk med metspö, och den hålles inte
heller särskilt högt i vördnad.

Om man emellertid bortser från att
dessa dagar mer och mer förlorat sin
religiösa karaktär eller om man alltjämt
vidhåller att de ha en sådan karaktär,
får man dock säga, att de splittra
ett par arbetsveckor på ett sätt, som
inte är så särskilt tilltalande för dem
* som göra en förlust i arbetsinkomst under
dessa dagar. Vad angår dessa dagars
betydelse för fritiden, får man väl
medge att trettondagen som sådan inte
har någon större betydelse, eftersom den
kommer omedelbart efter en förhållandevis
lång julledighet. Något annorlunda
kan det måhända ställa sig beträffande
Kristi himmelsfärdsdag. När det
gäller trettondagen framhålles det emellertid
i motiveringen för motionen, att
den särskilt uppe i Norrland är till förfång
på det sättet, att man där inte ger
sig i väg från hemmet och till avlägset
belägna skogsavverkningar, därför att
man tycker att det inte lönar sig. Man
väntar i stället till dess trettondagshelgen
är över, och det betyder, att man
förlorar inte bara den förtjänst, som
man skulle haft under själva trettondagen,
utan det kan på det sättet gå
flera dagar, som inte utnyttjas. Det
är nog på samma sätt när det gäller
våra näringsföretag över huvud taget,
och därför anser motionären, att

man — om man över huvud taget skall
fortsätta att fira denna dag — borde
förlägga den till en söndag i stället,
och med samma motivering har han
förordat att man skulle göra detsamma
beträffande Kristi himmelsfärdsdag. Om
man förlägger dessa helgdagar till en
söndag, såsom föreslagits i reservationen,
föreställer jag mig, att de inte förlora
någonting av sin religiösa karaktär.
Det är ju ingenting som hindrar att
man firar de med dessa dagar förknippade
minnena också på en söndag.

När man sedan frågar sig, huruvida
det inte kan vara lämpligt att också
mitt i veckan under det första halvåret
ha några extra helgdagar, och om inte
vår jäktade generation kunde behöva
en sådan avspänning, är det klart, att
det måhända kan tarvas, men saken ligger
naturligtvis till på ett annat sätt sedan
vi fått treveckorssemestern genomförd.
För övrigt ha vi ju alltjämt helgdagar
kvar under första delen av året,
både påsk och pingst.

Det är, herr talman, av denna anledning
som reservanterna på denna
punkt, eftersom nu frågan är aktuell,
ansett att man borde undersöka, huruvida
inte dessa båda helgdagar skulle
kunna förläggas till söndagar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr DE GEER: Herr talman! Jag är
inte denna gång motionär. Jag har dock
flera gånger tidigare såväl i denna kammare
som i andra kammaren uppträtt
som motionär eller som debattör i denna
fråga, och jag vill inte heller nu låta
den passera utan att jag yttrar mig.

Vi som varit missnöjda med dessa
helgdagar mitt i veckan ha ju visserligen
i viss mån blivit tillgodosedda genom att
två helgdagar skulle försvinna, men detta
är dock en halvmesyr. I likhet med
den föregående talaren vill jag påpeka
vissa stora olägenheter, som följa med
dessa helgdagar mitt i veckan. Herr
Elowsson talade om timmerdrivningarna
i Norrland. Det är inte bara i Norrland

Onsdagen den 13 februari 1952,

Nr 5.

utan även i Värmland och Dalarna som
man har denna dåliga vana att inte börja
arbetet i skogarna förrän efter trettondagshelgen,
därför att det inte lönar sig
att ge sig ut i skogen under mellandagarna.
Och se vi på järnhanteringen, som
drives med ugnar med »evig eld», lönar
det sig inte att sätta i gång dessa, om
helgdagarna infalla på en tisdag eller
fredag. Det betyder att praktiskt taget
alla valsverk i Sverige står stilla även
under en måndag respektive lördag, som
ligger mellan de två lediga dagarna, och
det innebär ju en högst betydande förlust
för landet.

Man talar gärna om andra länder, och
i detta sammanhang vill jag också beröra
de religiösa synpunkterna, som jag
har all respekt för. Men vi böra tänka på
att i strängt katolska länder, där man
också har liknande helgdagar, arbetas
det som regel under dessa dagar, i varje
fall i sådana hanteringar som järnhanteringen.
Jag vill också understryka vad
herr Elowsson sade om att vissa av dessa
helgdagar, i synnerhet trettondagen,
numera förlorat sin religiösa prägel. I
Skåne firade man »metardagen». 1
Värmland och i Dalarna firar man på
ett ganska hedniskt sätt dessa dagar på
så sätt att Staffan stalledräng och hans
stjärngossar gå omkring och sjunga och
tigga pengar, och de uppträda därvid
ofta på ett mycket litet religiöst sätt. Detta
sätter sin prägel på firandet av trettondagen
även i vissa andra samhällen.
Jag tror därför, att denna dag har bra
mycket litet kvar av religiös prägel. Ur
denna synpunkt tror jag därför det kan
vara skäl att avskaffa den.

Tidpunkten är enligt min uppfattning
synnerligen lämplig att göra slag i saken,
då vi ju från och med nästa år få full trevcckorssemester,
något som ju alla unna
våra anställda av olika kategorier. Men
en olägenhet är att därmed följer ett produktionsbortfall.
Om vi togo bort alla
sådana helgdagar, som infalla mitt i veckan,
tror jag vi skulle kunna ersätta eu
väsentlig del av detta produktionsbortfall.
Och jag vill påpeka — jag talar nu
inte bara som företagare utan även å de
anställdas vägnar ■— att det är en för -

Om vissa helgdagars firande på söndag,
del för alla parter, om dessa helgdagar
kunna avskaffas, ty just en arbetsdag
mitt emellan två helgdagar kan inte utnyttjas
på ett effektivt sätt. Meningen är
ju inte att bara ta bort helgdagar utan
vi skulle i stället få en ny helgdag på
hösten. På samma sätt som vi få en helgdag
på hösten genom att förlägga Marie
bebådelsedag till en söndag, samtidigt
som midsommardagen skall förläggas
till en lördag, skulle vi om vi avförde
trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag
som fristående helgdagar få ytterligare
en helgdag, som förlädes till en lördag
på hösten. Det är i varje fall min avsikt.

Reservanterna begära i detta fall inte
något avgörande; de önska bara en utredning,
och det tycker jag är en synnerligen
blygsam anhållan. Jag tycker verkligen
att första kammaren bör föregå
med gott exempel i produktionsbefrämjande
syfte i vårt land och bifalla reservanternas
synnerligen blygsamma hemställan.
Nu är det beklagligt att så många
kammarledamöter inte äro närvarande,
men om till äventyrs någon av de närvarande,
som haft motsatt uppfattning tidigare,
skulle ändra mening på grund av
dagens debatt, hemställer jag att han
meddelar sin bänkkamrat detta, då denne
vid voteringen kommer in från korridorerna,
så kunna vi kanske vinna litet
större anslutning för vår ståndpunkt.

Med dessa ord yrkar jag bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
vill från början säga, att jag innan herr
De Geer höll sitt anförande hade en
diametralt motsatt uppfattning mot
hans nu deklarerade och att verkan av
det anförande han höll inte på något sätt
förmått i varje fall mig att ändra ståndpunkt.
Jag vågar uttala så här strax i
början den förhoppningen, alt resultatet
skall bli lika klent även på andra
länsbänkar iin den jag har glädjen representera.

Herr talman! Med all respekt såväl
för herr Elowssons mycket ingående utredning
här inför kammaren som också

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om vissa helgdagars firande på söndag,
för herr De Geers uppläggning av frågan,
sådan lian ser den, skulle jag vilja
säga att de båda herrarna få ursäkta,
om jag i varje fall inte kan tillmäta deras
uppfattning något avgörande värde
när det gäller att bedöma dessa helgdagars
religiösa betydelse. Jag tror att just
på detta område väger båda dessa herrars
auktoritet ganska lätt — jag ber om
ursäkt att jag säger det. De båda herrarna
påstå tvärsäkert, att det inte har någon
inverkan på dessa helgdagars betydelse,
om man firar dem såsom fristående
särskilda helgdagar eller förlägger
dem till närmaste söndagar. Jag vill inte
vara elak, herr talman, men jag undrar
vad det är för erfarenhet, som ligger
bakom dessa uttalanden. Jag undrar
vad de ha för erfarenhet och förmåga
att bedöma den saken. Jag nöjer mig för
min del med att konstatera, att på ledande
håll inom kyrkliga kretsar, liksom
också ute bland stora massor av
vårt kyrkofolk, är meningen diametralt
motsatt den, som dessa båda herrar så
kategoriskt givit uttryck åt.

Herr talman! När jag läste den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande,
kunde jag inte undgå att få det
intrycket, att reservanterna ha tagit
synnerligen lätt på denna fråga, till och
med så lätt, att de inte ens ansett sig
behöva förebringa den minsta motivering
för sitt yrkande. Och dock går yrkandet
till syvende og sidst ut på en
ny långtgående kalenderreform. Reservanterna
ha för sitt yrkande endast åberopat
motionen II: 232. Jag vet inte, hur
många det är av kammarens ärade ledamöter,
som ha läst den motionen —
den har i varje fall inte väckts av någon
ledamot av denna kammare. Om
man studerar den motionen visar det sig
att bland de skäl, som den ensamme
motionären däri anfört, följande uttalande
som motionären gjort uppenbarligen
av honom tillmätts en mycket stor betydelse.
Uttalandet är av följande lydelse:
»Den fortgående sekulariseringen har
bland det stora flertalet medborgare undanröjt
de religiösa motiven mot en
minskning av ''småhelgdagarnas’ antal.»

Tills vidare är jag i varje fall ganska

säker på, herr talman, att i varje fall inte
alla reservanter kunna gilla den deklarationen.
Redan av den anledningen förefaller
det mig ha varit synnerligen önskvärt
och naturligt, om man hade kostat
på sig'' en egen motivering för sitt yrkande,
om man nu velat behandla frågan
med något av det allvar, som den
förtjänar och som utskottsmajoriteten
glädjande nog har gjort.

En kalenderreform måste med nödvändighet
vara en ömtålig åtgärd, synnerligast
om det är fråga om indragning
av några av våra gamla helgdagar. Jag
erinrar bara om att den nuvarande helgdagsordningen
bestått i åtminstone 180
år. Det är många vägande intressen, som
man här kommer in på. Jag vågar kanske
särskilt framhålla, att man här även
rör vid sådant som genom tradition och
sedvänja är kärt och heligt för mycket
stora skaror av vårt folk. Med all rätt
har utskottet därför understrukit, att
man på detta område måste iakttaga stor
varsamhet och så litet som möjligt rubba
det bestående kyrkoåret.

Man har såväl i motionen som här i
kammaren talat om vikten av att undvika
det produktions- och arbetsinkomstbortfall,
som dessa helgdagar kunna
medföra. Jag förstår, herr talman, mycket
väl dessa synpunkter. Men jag vågar
för min del tro, att om det finns ömsesidig
god vilja hos arbetsmarknadens
parter, bör det nog vara möjligt att komma
till rätta med dessa nackdelar utan
att det behöver vidtas så ingripande åtgärder
som ytterligare förändringar av
kyrkoåret.

Jag understryker vidare vad utskottet
har framhållit, nämligen att spörsmålet
icke får betraktas enbart ur rationaliseringssynpunkt.
Detta adresserar jag alldeles
särskilt till herr De Geer, som tydligen
har den uppfattningen, att det här
helt enkelt gäller en vanlig rationaliseringsfråga.
Jag skulle utöver detta utskottsuttalande
bara vilja ge uttryck åt
den personliga uppfattningen, att den
allmänna levnadsstandardsförbättring,
som successivt har genomförts här i landet
och som vi alla glädja oss åt, väl inte
bara bör få karaktären av förbättrade

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

rent materiella förmåner utan också av
ökade möjligheter till rekreation och
bättre tillgodoseende av vår inre människas
behov.

Det är väl, herr talman, ingen hemlighet
att när kyrkomötet i höstas gick
med på den reform, som Kungl. Maj :t
nu framlägger i proposition nr 3 för
riksdagen, innebärande bland annat Marie
bebådelsedags förläggande till en
söndag, så skedde detta ingalunda med
lätt hjärta. De som deltogo i detta kyrkomöte,
av vilka åtskilliga finnas här i
kammaren, kunna säkerligen alla intyga,
att där klart och tydligt från ledande
håll sades ut, att denna ändring var ur
allmänkyrklig synpunkt olycklig. Man
böjde sig emellertid för de skäl av annan
karaktär, som från så många håll
hade framförts till stöd för reformen.

Då kyrkomötet sålunda efter mycket
stor tvekan ändock för sin del gick till
mötes det borgerliga önskemål, som den
av Kungl. Maj :t föreslagna reformen avser
att tillgodose, tycker jag, herr talman,
att det skulle vara glädjande, om
riksdagen ville visa sin uppskattning av
detta hänsynstagande från kyrkomötets
sida genom att så manstarkt som möjligt
sluta upp bakom utskottsmajoritetens
moderata och välmotiverade förslag. Det
kan inte råda någon tvekan om att ett
bifall till reservationen skulle, även om
den endast går ut på ett utredningsyrkande,
komma att väcka oro och besvikelse
inom mycket vida kretsar av vårt
folk, vilka skulle betrakta det som en
mycket allvarlig förlust för både kyrka
och folk, om nu också trettondagen
och Kristi himmelsfärdsdag skulle indragas
såsom fristående helgdagar.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få tillstyrka utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Eskilsson, Herbert Hermansson, Arrhén,
Bror Nilsson, Björnberg, Magnusson och
Franzén.

Herr DE GEER (kort genmäle): Herr
talman! Den föregående talaren har med
stor värme talat för sin sak, och jag antar,
att reservanterna liksom jag själv

Om vissa helgdagars firande på söndag,
respektera hans ståndpunkt. Men vi som
stödja reservationen ha givetvis också
rättighet att kräva att vår ståndpunkt
skall respekteras. Resonemanget att företrädarna
för den ena linjen behandla
frågan allvarligt i motsats mot dem som
företräda den andra ståndpunkten kunna
vi inte godtaga. Mot en sådan tudelning
vill jag på det bestämdaste protestera.

När herr Lundqvist talar om en enhällig
religiös ståndpunkt i denna fråga,
kan jag komma med en för honom obehaglig
överraskning, nämligen att Göteborgs
domkapitel då det behandlade
denna fråga på remiss inte hade något
att erinra emot att trettondagen avskaffades
som fristående helgdag. Just
Göteborgs domkapitel torde annars icke
vara känt för särskild radikalism på
detta område!

Jag påpekar ännu en gång att vi endast
begära -en utredning. Finner denna,
att vi böra avskaffa trettondagen
men behålla Kristi himmelsfärdsdag,
accepterar jag mycket gärna ett sådant
resultat.

Herr WISTRAND: Herr talman! Den
föreliggande frågan får inte på något
vis överdrivas i någondera riktningen,
och allra minst bör man såsom herr
Lundqvist lägga så stor vikt vid att det
inte skrivits någon lång och omständlig
motivering till reservationen. Andra lagutskottets
reservationer, för vilkas formulering
jag ofta stått, bruka mycket
sällan vara åtföljda av långa motiveringar,
och det förefaller mig som om
riksdagen hade all anledning att vara
tacksam för det. Vad jag nu sagt innebär
naturligtvis inte — däri ger jag herr
Lundqvist fullkomligt rätt — att reservanterna
skulle vara beredda alt utan
vidare skriva under allt vad som står i
motionen. Det kan inte heller framläsas
av ordalydelsen i reservationen, att så
skulle vara fallet.

Den utredning — det är ju dock bara
fråga om en utredning —- som har begärts
kan man se ur två olika synpunkter.
Den ena är den produktionstek -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om vissa helgdagars firande på söndag,
niska synpunkten. Den är oerhört viktig
för landet. Friherre De Geer har
framhållit betydelsen därav, och jag
skulle tro att en uträkning av vad dessa
helgdagar mitt i veckan betyda för skiftgående
industrier skulle ge vid handen,
att produktionsresultatet minskar med
rätt många miljoner. Han bör betänka
att dessa helgdagar kanske göra det nödvändigt
att inställa en hel produktionsvecka.
Det är synpunkter, som inte få
negligeras.

Jag har fullt klart för mig att man
måste se kravet på utredning även ur
religiösa synpunkter. Jag vill för min
del lika litet negligera dessa synpunkter
som de produktionstekniska. Jag säger
med flit inte »kyrkliga» utan »religiösa»
synpunkter. De kyrkliga synpunkterna
sammanfalla ju för de flesta med de religiösa,
men det kan ibland vara fråga
om något olika aspekter.

Lika felaktigt som det vore att bagatellisera
de religiösa synpunkterna i detta
sammanhang vore det emellertid att
måla ut denna begäran om en utredning
nära nog som ett attentat mot den svenska
kyrkan. Vi ha behandlat dessa frågor
förut i riksdagen, herr Lundqvist,
och de ha då fallit, men det har inte
givit anledning till att man tagit i på
det sätt som herr Lundqvist här gjorde
och ansett sig böra göra gällande —
även om inte just de orden användes
av herr Lundqvist — att en ändring av
kyrkoåret skulle vara ett rent nedbrytande
av grundvalarna för den svenska
kyrkan.

Såsom herr Lundqvist själv nämnde,
har den nuvarande uppsättningen av
helgdagar inte bestått längre än i 180
år. Om man ser den tidrymden i relation
till tidpunkten för den kristna religionens
införande här i landet eller i
förhållande till reformationen måste
man säga, att det är en relativt blygsam
tid. Vår almanacka är full av döda
helgdagar, och ingen tänker numera på
att de firats som helgdagar. Och så sent
som i år vidtaga vi en ändring, som väl
knappast ens den varit betingad av religiösa
skäl.

Såsom framgår av vad jag nu sagt

finns det inte någon allmän kristlig konvention
om helgdagarna och deras firande.
Det finns knappast något land, som
firar sina helgdagar på identiskt samma
lider som något annat land. Inte ens de
övriga nordiska länderna ha helgdagar
på helt och hållet samma dagar som vi,
och de ha åtminstone en helgdag, som
vi inte ha. Det är sålunda här såvitt jag
kan se inte fråga om annat än utanverk
i vår kyrkliga och vår religiösa status.

Härtill kommer, att det såsom redan
andra talare framhållit inte är fråga
om att taga bort några religiösa fester.
Det är bara fråga om huruvida dessa
skola vara allmänna ledighetsdagar eller
inte.

Jag sade ledighetsdagar, men det var
kanske inte riktigt vad jag menade. När
man emellertid nu på det håll, där man
med all rätt anser sig vara särskilt kyrkligt
intresserad, inte vill vara med om
ens en utredning i denna fråga, vill jag
fråga: Äro verkligen dessa helgdagar
på det hållet utmärkta av en särskild
samling kring de stora och heliga och
kyrkliga minnen, som de äro avsedda att
fira? Är kyrkogången på dessa helgdagar
mera omfattande än vad den eljest brukar
vara? Samlas församlingarna i stor
utsträckning just kring dessa minnen,
eller stå kyrkorna de dagarna i stor omfattning
tomma? Jag har ett intryck av
att snarast det sistnämnda är förhållandet.

Tyvärr — jag säger tyvärr — har det
blivit så i vårt land att helgdagsfirandet
alltmer har kommit att få en prägel, som
inte längre är religiös. Den del av befolkningen,
som använder sin helgdag
till att draga sig tillbaka för sig själv
och med de sina ägna åt dagen och dess
betydelse ett fördjupat religiöst liv är
tyvärr liten. Kanske är det också så,
att en hel del av dessa dagar —■ jag
undantar de stora helgerna — ha mist
sitt levande religiösa innehåll.

Jag förstår väl den aktning för kyrklig
sed, som man hänvisar till. Det är en
aktning som är mycket djupt rotad hos
vårt folk, och man har all anledning
att vara glad däråt. Men den seden har
inte tidigare brutits av indragningar av

Onsdagen den 13 februari 1952,

Nr 5.

några helgdagar och den kommer inte
heller i fortsättningen att göra det av den
anledningen.

Det gäller här endast utanverk och
något av den yttre anständighet, varom
Luther talar i sin katekes och som
inte äger något värde utan tvärtom kan
skada intill döderi, om den inte motsvaras
av en lika fast och orubblig inre
upplevelse av religionen.

Vilket värde ha för kyrkan högtidsdagar
till heliga minnens firande, om
allt som lever kvar av desamma hos folkets
stora massa egentligen endast utgöres
av röda bokstäver i almanackan och
vetskapen om frihet från arbetet? Det är
ett bräckligt värn, som vi resa upp för
kristendomen, om vi göra denna sak till
en huvudfråga.

Jag skall inte gå längre in på denna
sak. Det värde, som kristendomen har
som grundval för hela vår samhällsbildning,
tror jag inte kan bestridas. Inte
heller tror jag att någon kan förneka
betydelsen av vad kyrkan har uträttat.
Men det är samtidigt en farlig tendens
att hålla på de yttre formerna, på kyrkoår
och kyrkliga ceremonier, och samtidigt
inte se till att de fyllas av ett levande
innehåll. För min del måste jag
säga, att kristendomen har oändligt mycket
större värde, om den omfattas i anda
och sanning och enskild livsföring
av ett så stort antal människor som
möjligt än om dessa minnen firas på en
helgdag i stället för på en efterföljande
söndag.

När vi ha begärt en utredning är det
naturligtvis av den anledningen att våra
kyrkliga auktoriteter, prästerskap
och lekmannasammanslulningar och
domkapitel, skola få vara med och säga
sitt ord i denna fråga. Det är mycket
möjligt att deras synpunkter kunna vara
så starkt vägande, att man får avstå
från den tanke som reservanterna ha
givit uttryck åt. Jag skulle beklaga en
sådan utgång, men jag skulle lika mycket
beklaga om eu framstöt i enlighet
med reservanternas förslag, vilket av betydande
lager på det viktiga produktionslivets
område betraktas som mycket
värdefullt, ges sken av att vara ett

Om vissa helgdagars firande på söndag,
mer eller mindre förtäckt angrepp på
kyrkan. Jag tror inte man gör denna sak
någon tjänst med en sådan inställning.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr STEN: Herr talman! Det synes
mig nödvändigt alt erinra om att vi i
dag på sätt och vis stå vid slutet av denna
frågas behandling. Att så är fallet
har inte framgått av de anföranden som
hållits av herrar Klowsson, De Geer och
Wistrand.

Jag ber att i allra största korthet få
rekapitulera vad som har förekommit.
För det första hemställde riksdagen år
1944 om en förutsättningslös utredning,
huruvida en allmän högtidsdag med eller
utan kyrklig karaktär kunde inrättas
på hösten. För det andra ha härefter
helgdagssakkunniga utrett frågan och
framlagt förslag, vilket överensstämmer
med förslaget i den kungl. propositionen
utom i det avseendet, att Kungl. Maj :t
inte tagit upp frågan om en dubbelhelg
i Mikaeli genom att införa en helgdag av
icke kyrklig karaktär. För det tredje har
arbetstidsutredningen framhållit vissa
synpunkter men slutat med att beteckna
helgdagssakkunnigas förslag som en
medelväg som kan accepteras av alla berörda
intressen. För det fjärde har
Kungl. Maj:t tagit ställning till frågan
före förra höstens kyrkomöte och därvid,
som jag nyss sade, ur helgdagssakkunnigas
förslag avfört den ena dubbelhelgen
på hösten och även avvisat tanken
att ytterligare minska antalet helgdagar.
Sistnämnda tanke äro nu reservanterna
inne på. För det femte slutligen
har kyrkomötet godkänt Kungl. Maj:ts
förslag. Vissa betänkligheter anfördes ur
kyrkliga synpunkter, men å andra sidan
gjordes det vidsynta uttalanden om
hänsyn över huvud taget till semesteroch
rekreationssynpunkterna.

Det är alltså (liir vi stå i dag. Riksdagen
har kommit fullt så långt som den
syftade till och som den skrev till Kungl.
Maj:t om år 1944. T. o. in. reservanten i
arbetstidsutredningen, direktör Rudenstam,
har fått sin vilja fram så till vida
att reformen praktiskt taget kommer att

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om vissa helgdagars firande på söndag,
genomföras samtidigt med treveckorssemestern.

Under sådana förhållanden kan jag inte
komma till något annat resultat än att
det naturliga och självfallna är att riksdagen
nu beslutar i överensstämmelse
med propositionen. Punkt och slut. Att
så att säga fira denna dag och frågans
slutliga avgörande med att på nytt kasta
ett stridsäpple in i utredningskvarnen,
om bilden tillätes, det måste ur alla synpunkter
— även ur de sakliga synpunkter
som herr De Geer och herr Wistrand
talade för — vara orimligt och oklokt.

Det är först och främst oklokt ur vanlig
riksdagssynpunkt. Jag kan inte erinra
mig att det någonsin hänt under jämförliga
förhållanden, alltså där riksdagen
inte är ensam beslutande utan har att
göra med en annan likaberättigad part,
att andra lagutskottet kunnat förorda en
sådan väg som den reservanterna här föreslagit.
Riksdagen har som sagt nått dit
den syftat med sin framstöt och resultatet
måste betraktas som en överenskommelse.
Det tvistas visserligen, som vi hörde
här under förra riksdagen, om kyrkomötets
befogenheter i vissa avseenden,
men att kyrkomötet skall ha ett ord med
i laget när det gäller kalendern är väl
ändå ställt utanför all diskussion.

Det svenska utredningsväsendet är
utan tvivel en utmärkt institution. Jag
brukar alltid försvara denna form för
lekmannainflytande på lagstiftning och
samhällsutveckling. Men den skall inte
missbrukas. Allting skall inte alltid vara
föremål för utredning. När man har kommit
fram till en lösning, som helt och
fullt täcker vad man har åsyftat, då bör
man väl lugna sig ett tag, i varje fall på
ett område, där reformerna uppenbarligen
inte kunna komma alltför tätt.

Om riksdagen skulle bifalla reservationen,
vad kommer då att inträffa? Jo,
antingen att Kungl. Maj :t finner, att det
är orimligt, oklokt och utsiktslöst att
återvända till frågan i samma ögonblick
som man har kommit fram till en lösning,
eller också att Kungl. Maj:t är lojal
mot riksdagen och gör en utredning och
förelägger saken för nästa kyrkomöte om
tre år eller om fem år eller när det kom -

mer att hållas. Mitt intryck är att kyrkomötet
är ytterst lojalt och ytterst ogärna
vill fatta beslut i strid mot Kungl.
Maj :ts förslag, men jag är å andra sidan
övertygad om att här skulle kyrkomötet
vägra i vändningen. Det är därför uteslutet,
herr De Geer, att en framstöt i enlighet
med reservationen skulle leda till
något praktiskt resultat. Och det är därför
som det är klokt, även av dem som
sympatisera med reservationens syfte,
att inte följa reservationens förslag, därför
att det är en oklok väg för att uppnå
detta syfte.

Jag anser det vara min skyldighet att
göra kammaren uppmärksam på en annan
sida av denna sak. Det är allmänt
bekant, att förhållandet mellan kyrkan
och »den världsliga makten» i senare
tid har utsatts för irritation och påfrestningar.
Jag skall inte ingå på orsakerna
och ansvarsfördelningen härvidlag. Mitt
intryck från de senaste riksdagarna och
från kyrkomötet är, att vi äro stor tack
skyldiga vederbörande statsråd, som
handlagt de olika frågorna, Weijne,
Quensel och Zetterberg, för att de haft
god hand med dessa ärenden. Om man
föreställer sig, att de skulle ersättas av
herr De Geer eller herr Wistrand, får
man närmast illusionen av en tjur i en
porslinbutik.

För att man skall förstå att det är nödvändigt
att gå fram med varsam hand
även i fortsättningen, ber jag att få göra
en liten katalog över vad det är som
skall smältas och omsättas i handling nu
och under de närmaste årtiondena:
1) religionsfrihetsreformen, där man
visserligen har den oskattbara förmånen,
att regering, riksdag, kyrkomöte
och frikyrkofolk äro eniga, 2) skolreformen,
vilken, som jag förut sade, också
lotsats igenom och där en god grundval
finnes för fortsatt samförstånd, 3) en av
Kungl. Maj:t igångsatt utredning om en
pastoratsreform, 4) en av Kungl. Maj:t
igångsatt utredning om kyrkomötets befogenheter,
5) en av justitieministern inför
kyrkomötet utlovad utredning om
jordfästningslagen, 6) en av kyrkomötet
självt beslutad utredning angående det
s. k. vigseltvånget.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Uppräkningen är icke fullständig, men
den illustrerar vad jag nyss sade, nämligen
att det befiövs kloka män på ömse
sidor för att det hela skall gå ihop.

Nu svarar kanhända någon, att det
inte är så nödvändigt att det går ihop.
Det kan ju lika gärna få brista. Jag skall
inte ingå på den frågan i vidare mån än
vad som nu föreligger till behandling.
Jag vill då fråga framför allt herr De
Geer och herr Wistrand: Ligger det inte
ett stort värde för svenska folket i
allmänhet och för näringslivet i synnerhet
i att staten och kyrkan kunna komma
överens om kålendern? Vi kunna tänka
oss ett tillstånd på detta område, då
det har gått sönder, så att vi få en civil
och en kyrklig kalender. Statsmakterna
få alltid hålla i ögonsikte att man visserligen
har att göra med, som jag uttryckte
det, lojala element, element, som så
långt som möjligt äro lojala gentemot
statsmakterna och dess beslut, och som
alltså vilia gå till mötes och komma överens.
Men å andra sidan måste statsmakterna
alltid komma ihåg, att det finns en
gräns. Den gränsen dragés när det gäller
kyrkofolk och frikyrkofolk enklast
genom de kända orden, att man måste
lyda Gud mer än människor. Om vi alltså
få en kalenderkonflikt, herr Ge Geer,
om vi få en civil och en religiös kalender,
om vi komma i ett läge, där en betydande
del av nationen går sina egna
vägar, hur går det då i herr De Geers
industrier? Och hur går det då, herr
Wistrand, i det svenska näringslivet?

Detta är synpunkter som icke kunna
negligeras. Vi sågo häromdagen i våra
tidningar beräkningar, som visade, att
det frikyrkliga inflytandet omfattar ungefär
en miljon svenskar. Det stämmer
ganska bra med mina egna beräkningar,
gjorda någon gång under kriget, då vi
alla behövde varandra i det nationella
samarbetet. Jag kom till det resultatet,
att svenska kyrkan, alldeles oavsett sin
ställning, på sitt område, när det gäller
intresse, offervillighet och makt i människornas
liv, är av ungefär samma dimensioner
som Landsorganisationen på
sitt och att landssekretariatet och episkopatet
voro ungefär likställda storheter.

Om vissa helgdagars firande på söndag.
Djupare har nog inte sekulariseringen
nått, än att man mycket väl kan tänka
sig, att om vi här skulle komma fram
till en brytning och få en civil och en
kyrklig kalender, så skulle två sjundedelar
av svenska folket bildligt talat bli
»sjundedagsadventister».

Jag antar, att herr De Geer och herr
Wistrand kunna hålla med mig om att
det nog är klokast, att vi jämka ihop
våra ståndpunkter och hålla samman.
Det är därför naturligt att stanna, vid
att besluta i överensstämmelse med utskottets
linje, som är den linje, som
Kungl. Maj:t har förelagt såväl kyrkomötet
som riksdagen. Jag har mycket
stor respekt för de ärade reservanterna,
och jag har, tror jag, en medfödd
benägenhet att försöka sätta mig in i
oliktänkandes uppfattningar. Men när
det gäller denna reservation är det inte
möjligt att komma till något annat resultat,
än att reservationens linje är
oklok, oframkomlig och orimlig. När
jag hörde herr Wistrands anförande
tänkte jag, att han, som är en av mig
högt skattad kulturpersonlighet — detta
sagt utan citationstecken — måhända
någon gång ägnat uppmärksamhet åt ett
kulturdokument, som heter Svenska
Psalmboken. Där står det på ett ställe
att »två väldiga strida om människans
själ». Jag tänkte på att det parti herr
Wistrand tillhör har både kyrkan och
näringslivet på en särskilt hög plats i
sitt program. Det var då mycket intressant
för mig att konstatera, hur den
kampen har avlupit för herr Wistrands
vidkommande. Politiskt skulle jag inte
ha haft någonting emot, att resultatet i
en kamp mellan Gud och Mammon skulle
bli detsamma för alla högermäns vidkommande.
Tyvärr har herr Lundqvist
berövat mig den förhoppningen. Sakligt
sett hoppas jag givetvis, att högern följer
herr Lundqvist och inte herr Wislrand.

Jag har med avsikt inte ingått på motionen,
eftersom den ärade motionären
tillhör andra kammaren. Ifall del skulle
anses föreligga någon skyldighet för mig
att avlägga vittnesbörd om ett av lians
motiv, vill jag endast säga, att under

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om vissa helgdagars firande på söndag,
den tid, som jag har levat bland folk,
som har kört timmer, och under det
tredjedels sekel, som jag haft anledning
att vara särskilt lyhörd för skogsarbetarnas
önskemål på olika områden, har
jag inte förrän den dag då jag kom till
andra lagutskottets behandling av detta
ärende hört talas om att skogsarbetarna
skulle ha något ont i sinnet gentemot
trettondagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WISTRAND (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sten vill draga in partipolitik
och har talat om olika ståndpunkter
inom det ena och andra partiet. Kunna
vi inte komma överens om att sätta
religionen så högt, att vi icke draga in
den i partistriderna? Jag skulle vilja
föreslå detta för herr Sten, vilken ju intar
en ledande ställning inom kyrkomötet.

Jag fick lust att citera några rader
ur den gamla psalmboken med anledning
av herr Stens uppträdande •—
det verkar på mig, som om herr Sten
skulle vara besatt av den på något vis:
»Store stutar i en ring, Hava sig om
mig begivit, Arga oxar där omkring Stå
mig listigt efter livet.» Det är väl inte,
herr Sten, här fråga om så förfärliga
saker, att vi inte skulle kunna diskutera
dem med något mindre lidelse -— än
herr Sten gjort.

Jag skulle också vilja ifrågasätta, huruvida
liknelsen om tjuren i porslinsaffären
skulle passa i kyrkomötet; jag
hoppas åtminstone, att herr Sten skulle
dra sig för att säga någonting sådant
där. Men varför skola vi här i första
kammaren ha en lägre och simplare vokabulär?
Jag skulle vilja rekommendera
att man ser dessa saker på ett litet mera
lidelsefritt sätt och inte tar till de där
—• ursäkta mig, herr Sten — ganska
simpla uttrycken.

Herr UHLÉN: Herr talman! Jag begärde
ordet bara för att göra några kompletteringar
till herr Elowssons och herr

De Geers anföranden, i vilka jag i övrigt
instämmer.

Jag har här i min hand en almanacka
för i år med övergång till januari månad
1953. Jag ber att få göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på att
vi där ha ett skolexempel på hur dessa
onödiga helgdagar verka. Julaftonen
kommer på en onsdag, juldagen på en
torsdag och annandagen på en fredag.
Sedan kommer det en lördag emellan,
som självklart inte blir någon arbetsdag,
så kommer en söndag. Där ha vi
efter varandra fem helgdagar. Det blir
ett dåligt resultat av dfen veckan, dåligt
ur produktionssynpunkt och dåligt även
ur avlöningssynpunkt, vilket i detta sammanhang
inte är helt oviktigt. Det blir ett
dåligt resultat att möta det nya årets
utgifter med, som ju alltid äro större
än vid andra tider under året. Men dessa
helgdagar kunna vi ju inte komma
ifrån. Dem måste vi respektera därför
att de respekteras av allt Sveriges folk.
Efter julhelgen följa en måndag, en tisdag
och en onsdag. Så kommer nyårsdagen.
I många fall blir det inte något
arbete på de där tre dagarna eller två
och en halv dagarna mellan jul och
nyår. Nyårsdagen 1953 kommer på en
torsdag, efter nyårsdagen följer en fredag
och en lördag — en och en halv arbetsdag
— så kommer en söndag, så kommer
en måndag — en arbetsdag — och
därpå trettondagen, en enligt min mening
absolut onödig helgdag i detta sammanhang.
Man har haft mer än tillräckligt
av de helgdagar, som redan ha föregått
trettondagen. Det har blivit tillräckligt
stora hål, tillräckligt stor brist
i avlöningspåsarna redan genom detta.
Jag vill minnas Heidenstam säger i någon
av sina Tivedensånger, att »vilodagen
är fri och stjäl av honom en slant
ur pungen». Alla vilodagar som infalla
mitt i veckan stjäla en slant ur pungen
för dem som äro avlönade för timme eller
dag eller som ha ackordsarbete. Det
blir för mycket av dessa stölder ur pungen
— det tror jag alla löntagare utom
till äventyrs de månadsavlönade kunna
vara villiga att intyga.

Jag skulle alltså tro, att det samman -

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

faller med löntagarnas uppfattning i
största allmänhet, att en sådan dag som
trettondagen kan avskaffas som särskild
helgdag. Varför skulle den inte kunna
avskaffas? Jag respekterar herr Sten,
jag respekterar även herr Lundqvist och
deras vördnad för de religiösa uppfattningarna
och anordningarna, men jag
tror det är en överdimensionerad vördnad,
när det gäller trettondagen. De
flesta löntagare i detta land ha knappast
en aning om varför man firar trettondagen.
Det är kanske förolämpande
mot denna församling, men jag säger
ändå, att kanske flertalet även av de
mångkunniga herrar och damer, som
här äro församlade, icke skulle ha kunnat
på rak arm säga vad trettondagen
symboliserar för något, om inte herr
Elowsson hade gjort en liten historik,
varav man fick veta det. Man behöver
alltså inte ha så stor respekt för den
helgdagen ens ur religös synpunkt. Jag
är ganska obevandrad i de religiösa
formerna, men jag föreställer mig, att
om det nu finns en massa folk här i
landet, som vill fira trettondagen, så är
det möjligt för kyrkan och de religiösa
samfunden i övrigt att överflytta Irettondagens
predikotext till låt oss säga
söndagen före eller söndagen efter. Jag
tror att den kan lämpa sig lika bra till
religiös uppbyggelse för det.

Ungefär detsamma skulle kunna sägas
om Kristi himmelsfärdsdag utom att folk
icke äro okunniga om varför den firas,
ty det framgår ju redan av namnet, men
den stjäl också en slant ur pungen alldeles
i onödan, och även den (lagen
skulle kunna flyttas över till en vanlig
söndag.

Jag skall slutligen säga några ord med
anledning av herr Stens anförande.
Herr Sten ansåg, att nu var målet nått,
nu var ingenting mer alt göra på detta
område. Om vi skulle vara så konservativa,
alla och i alla avseenden, att vi
förklarade när vi ha nätt ett mål, att
nu finnes ingenting vidare att göra, nu
kan man inte komma liingre, skulle det
ju betyda, att utvecklingen skulle stanna,
när man hade nått ett mål. Det skulle
betyda, att den konservativa engelsman -

Om vissa helgdagars firande på söndag,
nen hade rätt, som sade, när ångmaskinen
var uppfunnen, att nu kunde tekniken
inte komma längre; där måste den
stanna. Så är det med utvecklingen också
i övrigt. Slår man fast, att man icke
kan göra en ny målsättning, när man
nått ett förut uppställt mål, då tillhör
man de konservativas skara; då vill man
inte komma längre.

Herr Sten rådde oss också att lugna
oss. Jag tror nog, att om vi få en utredning,
så få vi tillräcklig tid att lugna
oss: ett år eller två, kanske tre. Han
förklarade också, att reservanternas väg
är oframkomlig. Varför skulle den vara
oframkomlig? Den är så framkomlig,
att riksdagen i dag skulle kunna hemställa
till regeringen att vidtaga åtgärder
för att avskaffa dessa helgdagar. Varför
skulle det då vara en oframkomlig väg
att utreda frågan om att vidtaga nya
reformer på detta område, där reformer
äro i så utomordentligt hög grad påkallade? Herr

talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Efter
herr Stens ingående anförande skall jag
fatta mig mycket kort. Jag anser för
övrigt inte att denna plats är den lämpligaste
för en utläggning av denna frågas
rent religiösa betydelse. Jag misstänker,
att meningarna där gå så isär,
att det inte går att uppnå samförstånd
på den punkten.

Man säger, att det finns onödigt
många helgdagar. Jag bara konstaterar
att den uppfattningen får stå för de herrars
räkning, som ha uttryckt den. Jag
konstaterar samtidigt, att det på ledande
kyrkligt håll och inom stora kretsar
av kyrkligt intresserade personer finns
en diametralt motsatt uppfattning —
det kan man inte komma förbi.

Till herr Wistrand vill jag säga, att
det skall bli mycket intressant att läsa
hans anförande. 1 den mån jag uppfattade
vad han sade fick jag ett bestämt
intryck av att man knappast kunde
hålla ett starkare anförande till stöd för
bibehållande av de helgdagar som vi ha

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om vissa helgdagars firande på söndag,
för att därigenom ge större möjlighet åt
kyrkan att fylla sin uppgift på ett effektivare
sätt än den lyckats göra hittills.
Att man kan vinna någon framgång i
detta avseende genom att skära bort en
del helgdagar tror jag inte på.

Här har pekats på motsatsen mellan
förfaringssättet i kyrkomötet och i
riksdagen, och herr Sten har framhållit,
att kyrkomötet har visat en hänsyn
till riksdagens önskemål, som jag tycker
att riksdagen borde kvittera med
något större hänsyn än att samma dag
som man inhöstar resultatet av sin förra
framställning komma med ytterligare
krav.

Huruvida det är större eller mindre
samling i kyrkorna, herr Wistrand, på
trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag
än andra dagar, skulle jag vilja
råda herr Wistrand att själv undersöka.
Jag kan bara säga, att det i många delar
av vårt land är ett faktum, att det
är betydligt mera folk i kyrkan de där
två dagarna. Hur det är i Stockholms
stad vet jag inte; jag tillbringar som
regel inte mina söndagar i någon stockholmskyrka.

Till herr De Geer vill jag endast säga,
att när jag talade om mera allvarliga
uttalanden och mindre allvarliga, var
det riktat gentemot reservanterna. Jag
tror att herr De Geer vill ge mig rätt
i att om man kommer med ett yrkande
om att få en sådan här genomgripande
reform utredd, så borde man väl åtminstone
ha ett enda ords motivering för
yrkandet. Det var det jag efterlyste.
När jag inte kunde finna att så var fallet,
vågade jag påståendet, att reservanterna
sakna den allvarliga vilja att komma
till rätta med frågan som finnes hos
utskottsmajoriteten.

Ett enda ord till! Det gladde mig
mycket, att herr De Geer satte så stort
värde på vad stiftsledningen i Götebors
stift har sagt. Det skulle glädja
mig ännu mera, om herr De Geer också
i fortsättningen ville göra det. Nu
måste jag emellertid göra honom litet
ledsen. Jag skulle nämligen vilja efterlysa
vad för papper herr De Geer har på
att Göteborgs stiftsledning har tillstyrkt,

att både trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag
slopas som fristående helgdagar.
Jag skall inte säga mera än att jag
här har framför mig i tryck yttrandet till
helgdagssakkunniga i frågan, under det
deras arbete pågick. Där står i varje fall
följande referat: »Domkapitlet i Göteborg
framhåller, att någon förändring av
trettondagen icke bör ifrågakomma, ej
heller av annandag pingst och ännu
mindre av Kristi himmelsfärdsdag.» Jag
har sedan, eftersom jag fick vänta så
länge på ordet, haft tillfälle att få hit
det yttrande som stiftsledningen avgav
över det färdiga sakkunnigbetänkandet,
och jag har måst konstatera, att inte heller
detta stämmer med herr De Geers uttalande.
Där står, att man vidhåller den
uppfattning i frågan som man tidigare
har framfört till de sakkunniga.

Jag vidhåller också mitt yrkande, herr
talman.

Herr DE GEER (kort genmäle): Herr
talman! Gentemot herr Lundqvist vill
jag framhålla, att när jag talade om Göteborgs
domkapitel, berörde jag endast
trettondagen, för vars avskaffande man
skulle ha uttalat sympatier. Mina källor
därvidlag äro två ärade ledamöter i denna
kammare som jämväl äro ledamöter
i Göteborgs domkapitel.

Medan jag har ordet för replik, skall
jag också vända mig till herr Sten. Han
talade som gammal skogskörare om att
skogsarbetarna inte ha något ont i sinnet
mot trettondagen. Det har jag icke
gjort gällande, utan att de såsom praktiska
män av erfarenheten kommit underfund
med att det inte lönar sig att
börja arbeta förrän efter trettondagen, ty
det är inte någon idé att lasta fororna
och fara ut långt i skogen för att sedan
ligga sysslolös en dag.

För att avskräcka kammaren från att
följa reservanterna skisserar herr Sten
upp en hypotetisk situation, där de kyrkliga
och världsliga myndigheterna icke
kunna enas och man får en profan och
en kyrklig kalender. Den situationen ha
vi aldrig tänkt oss, och jag tror inte att
man avskräcker kamrarna från att rösta

Onsdagen den 13 februari 1952,

Nr 5.

för reservationen genom att måla på väggen
så som herr Sten gjort — snarare
tvärtom.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag har
begärt ordet inte bara därför att jag har
haft förtroendet att leda utskottets förhandlingar,
när detta ärende har diskuterats
i andra lagutskottet, utan också
därför att jag har haft behov av att göra
en mera personlig deklaration.

Jag har nämligen ett föregående i detta
spörsmål. Själv har jag vandrat på de,
såsom många tycka, vilsna vägar som reservanterna
och herr De Geer nu vandra.
Jag har en gång i andra lagutskottet
framfört en reservation till stöd för en
motion av herr De Geer, som just gick
ut på att man skulle söka komma fram
till sådana åtgärder, att man undgick
denna splittring av arbetsveckorna. Jag
har fortfarande den meningen att det
skulle vara lämpligt. Men när jag i andra
lagutskottet har bedömt detta spörsmål
och blivit påmind om mitt föregående,
har det i alla fall legat mycket
enkelt till för mig. Här har riksdagen
begärt en utredning om en kalenderreform.
Frågan har behandlats på vanligt
sätt med remisser o. s. v. och till
slut även av kyrkomötet. Reformen är
nu i hamn. Det har inte skett utan gnissel,
men det har skett under stor enighet.
För mig är det fullkomligt främmande
att medverka till att riva upp en strid
om de här spörsmålen nu omedelbart
efter det att reformen är i hamn. Det är
det enda, men mycket bärande skälet
för mig, när jag har intagit den ståndpunkt
som kommer till synes i utskottets
utlåtande, som jag yrkar bifall till.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Det har redan sagts så mycket i denna
sak att jag inte behöver förlänga debatten.
Men både herr Lundqvist och
herr Sten ha tagit i så hårt, att man
knappast skulle tro att de bekänna sig
till eu lära som sätter så stort värde
på saktmodigheten, vilket de nu i alla
fall göra.

it Första kammarens protokoll lt).r>2. Nr 5.

Om vissa helgdagars firande på söndag.

Beträffande herr Lundqvists första anförande
kan jag inte annat än tycka att
det är rätt underligt, att en protestant
kan tala så ivrigt för ett katolskt kyrkobruk
som herr Lundqvist gjorde. Det är
ju här fråga om sedvänjor som vi ha
släpat med oss från den katolska tiden
eller lagt oss till med senare efter katolskt
mönster. Jag tycker, att detta inte
skulle kunna få sinnena att glöda så intensivt
som faktiskt skett i denna debatt
— det är det inte värt. Herrarna
böra ju komma ihåg, att reservationen
icke innebär någon utmaning mot de
religiösa känslorna, ty när man inte
går längre än att man menar att det
bör kunna gå att flytta över helgdagarna
till söndagar, kan det väl inte stöta några
religiösa känslor eller någon religiös
uppfattning. Jag tycker att det skulle
vara så mycket lättare att gå med på
det som herrar Lundqvist och Sten så
gärna tala om, nämligen att man skall
lägga i dagen en god vilja. Vi reservanter
ha otvivelaktigt gjort det, när vi
inte ha yrkat på att man utan vidare
skall slopa dessa helgdagar, utan i
stället föreslagit att man skall förlägga
dem till söndagar. Vill man på herr
Lundqvists och herr Stens håll ådagalägga
samma goda vilja när det gäller
att ta vara på den arbetstid och därmed
den arbetsinkomst som går förlorad genom
dessa dagar, tror jag att man skulle
kunna lösa denna sak lika enkelt som
man har löst den sak som vi ha beslutat
om i dag. Jag kan tillägga att en kammarledamot
kom till mig och frågade:
»Om vi gå med på reservationen, innebär
väl inte detta, att det andra förslaget
inte går igenom?» Fastän det
måste anses vara överloppsgärning, vill
jag ändå för undvikande av missförstånd
påpeka, att dessa två frågor inte ha
med varandra att göra.

När man sedan talar om, såsom framför
allt herr Lundqvist gjorde, att dessa
helgdagar ha så särskilt stor betydelse
för kyrkobruket, är det väl ändå en
överdrift. Alla vi som känna förhållandena
i vårt land äro nämligen på det
klara med att besökarantalet i kyrkorna
avtar efter julen. Av kyrkolagsutskot -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om vissa helgdagars firande på söndag,
tets uttalande finna vi också, att dess
iingslan för att förlägga den extra helgdagen
på hösten till en lördag var motiverad
just med att, när det kom två
helgdagar i följd, besökarantalet på den
sista dagen blev ringa. Men man får väl
gå ut ifrån att med en extra helgdag
mitt i veckan kommer resultatet att Ili
detsamma i fortsättningen som hittills.
Jag föreställer mig därför, att det inte
har något att betyda hur man förfar.

Sedan har det från flera olika håll
framhållits ■— senast var det utskottets
ärade ordförande — att när man nu
hade kommit fram till ett resultat, i det
att riksdagen fått sin mening igenom och
kyrkomötet ställt sig förstående, skulle
man icke omedelbart riva upp en strid
kring denna sak. Jag anser inte, att
det behöver bli någon strid om det här,
ty det som man vill högtidlighålla genom
helgdagarna kan man fira på en söndag
lika väl som på en annan veckodag. Det
behöver enligt min mening inte bli mera
strid om dessa ting än det har varit
om den förändring av helgdagarna, som
vi ha beslutat i dag. Herr Uhlén har
redan bemött herr Stens argument att
vi inte skola riva upp en ny strid, när
vi nu fattat vårt beslut, och den saken
behöver jag därför inte säga någonting
om.

Däremot nämnde herr Sten, att vi borde
lugna oss ett tag. Jag vet inte om
man får fatta detta på det sättet, att
om bara de kyrkligt sinnade få fem eller
tio års betänketid, så skulle de därefter
vara mera hågade att gå med på
denna reform. Men har man den inställningen,
får man fråga sig: Varför kan
man inte ha den inställningen redan i
dag? Det tycker jag vore rätt naturligt.

Vidare räknade herr Sten upp en hel
del reformer som antingen redan hade
genomförts eller voro under utredning.
Som kammarens ledamöter helt säkert
märkte var detta emellertid ingenting
annat än vad man kan kalla utanverk
till det kyrkliga bruket. Om man skall
göra propaganda för den kristna tanken
tror jag inte att dess läge i dag är sådant
att man i första hand har att tänka
på dessa utanverk, utan jag tror att

kyrkan har mycket allvarligare saker
att tänka på och att det är just dessa
saker som ha lett till att vi i dag måste
konstatera, att besökarantalet i kyrkorna
är så ringa som det är.

Herr Lundqvist gjorde det mycket anmärkningsvärda
uttalandet, att första
kammaren näppeligen är ett riktigt
forum för behandling av religiösa spörsmål.
Var det verkligen herr Lundqvists
mening? I så fall förvånar det mig i
allra högsta grad. Riksdagen är ju ändock
ett forum för behandling av det
svenska folkets angelägenheter, och jag
håller mycket styvt på att staten icke
skall avsvärja sig sitt inflytande på det
svenska folkets religiösa behov, dess moraliska
fostran, över huvud taget detta
som sammanhänger med att skapa en
god medborgare. Därför anser jag att
även religionen och dess behandling i
allra högsta grad hör till de frågor som
riksdagen skall ägna sig åt. Följaktligen
kan jag inte ansluta mig till den uppfattning
som herr Lundqvist här gav uttryck
åt.

Herr Lundqvist gjorde också gällande
att kyrkan skulle kunna fylla sin uppgift
bättre, om helgdagarna bibehölles.
För detta har herr Lundqvist varken i
sitt första eller i sitt andra anförande
givit något som helst belägg. Det enda
skäl för dessa helgdagars bibehållande
som herr Lundqvist har framhållit är, att
det finns en så stor mängd kyrkligt intresserade
i vårt land, som önska att
dessa helgdagar skola bibehållas. Det är
klart, att man inte skall bortse från
traditionen. Man skall inte heller i onödan
stöta folks religiösa känslor. Det är
jag den allra första att erkänna, men enbart
detta kan väl ändå inte vara ett tillräckligt
starkt skäl för att avstå från en
reform som man ur så många andra synpunkter
måste anse vara ovanligt förnuftig Vidare

säges att man skall ha särskild
hänsyn till det tillmötesgående som kyrkomötet
har visat i detta fall, och jag
tycker att vi naturligtvis skola skänka
det vår uppskattning, men när herr Sten
gör gällande att det väl inte är sannolikt
att kyrkomötet ytterligare en gång

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

inom den närmaste framtiden skulle vara
sinnat att inta en lika välvillig hållning
om denna sak skulle föras fram på nytt,
får man väl ändå lov att erinra om att
kyrkomötets ställning i svenskt administrativt
liv inte är så alldeles självklar
att man kan gå ut från att kyrkomötet
under alla tider och alla förhållanden
skall bibehållas. Det kan ju tänkas
att det blir fråga om en reform även
på detta område.

Herr STEN (kort genmäle): Beträffande
vad som sist yttrades och som jag
har väntat att få höra, vill jag erinra om
att riksdagen fullständigt enhälligt, såvitt
jag vill minnas, för några år sedan
beslutat om en ny kyrkomötesordning.
Den genomfördes på förslag bland annat
av den av kammarens socialdemokrater
högt aktade partivännen Axel
Lindqvist i Halmstad. Denna nya ordning,
som avsåg att ge kyrkomötet en
bredare demokratisk grundval är som
sagt så ny, att den endast har blivit provad
en gång. Därför är det inte riktigt
att ifrågasätta kyrkomötets existens eller
dess kompetens på detta område. Jag
har efter mitt anförande kontrollerat att
det icke från något håll har ifrågasatts
att ärenden av denna art, alltså beträffande
kalendern, skulle undandras kyrkomötets
medverkan. Alltså kvarstår vad
jag har vittnat om i mitt anförande här
och gentemot vad herrar Uhlén och
Elowsson sedan ha sagt, att den väg,
som reservanterna ha anvisat, är oframkomlig.
Det är icke tänkbart att man efter
så kort tid skulle kunna återvända
till denna angelägenhet.

.lag känner mig inte skyldig att rikta
något genmäle till herr Wistrand, då
jag inte har brustit i någonting som kan
ha med debattonen här i kammaren att
skaffa. Det är ju alltid svårt att vara
saklig utan att vara personlig, därför att
i regel sitter det en person på varje
sak i en diskussion. Herr Wistrand gjorde
ju sitt bästa för att genom sitt tillmäle
mot mig underminera de upplysningar
som jag ansåg mig skyldig att ge kammaren
före beslutet i denna fråga.

Om vissa helgdagars firande på söndag.

Beträffande min egen roll både i kyrkomötet
och i kammaren vill jag i stället
för den beteckning som herr Wistrand
använde erinra om vad den gamle hallänningen
Adolf Petter von Möller en
gång uttalade här i kammaren. Han sade:
»Jag som tillhör de oansenligaste i denna
kammare.» Jag avser ingalunda att
på herr Wistrand tillämpa fortsättningen,
vilken, som herr Wistrand vet, löd:
»vilket som herr talmannen vet inte vill
säga så litet.»

Herr MOGÅRD: Herr talman! I olikhet
med herr De Geer äger jag inga järnbruk
och kan följaktligen inte heller
bedöma behovet av att ytterligare lägga
en dag till det produktiva arbetet där.
När jag hör hans mycket radikala förslag
till beskärningar av vår helgkalender
fruktar jag emellertid att han nog i
hög grad, som oftast teknokrater göra,
på detta område förbisett faktorer som
man aldrig kan komma förbi. Det kan
mycket väl gå för sig att inskränka
helgdagarnas antal, det vet jag visst,
men är man alldeles säker på att detta
kommer att medföra en utökning av
själva arbetsdagarna inom industrien?
Kanske blir det likadant som då en lantman
någon gång på 1800-talet föreslog
en sådan kalenderreform att fruntimmersveckan
skulle förläggas till hösten
så att jordbruket inte blev så besvärat
av regnväder under den bästa delen av
skördetiden. Jag fruktar att det kan gå
på samma sätt om man alltför drakoniskt
beskär våra helgdagar.

Gentemot herrar Lundqvist och Sten
vill jag bara säga, att jag inte heller har
tillhört kyrkomötet, och jag representerar
rakt inte någon kyrklig opinion, vad
nu det är för någonting. Jag är en mycket
vanlig människa även i denna fråga.
När jag hör deras synnerligen patetiska
inlägg i denna debatt förefaller det
mig som om de kanske ordade alltför
mycket. Frågan är dock inte så märkvärdig
och stor, om vi skola ha en eller
annan helgdag mer eller mindre i vår
kalender. Den frågan är inte stor ur religiös
synpunkt, ty det är alldeles riktigt
som herr Wistrand sade, att det är

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om vissa helgdagars firande på söndag,
mycket viktigare att man kan bedriva
sin religion på det sätt som är anda
och sanning än att man bara har den
upptagen som en dag i almanackan. Jag
vill till herr Wistrands hjälp när han
en gång har att utkämpa sin kamp inom
det högeligen kyrkliga parti som han
tillhör bara ge honom ett litet bibelspråk
på vägen. Jag hämtar det ur Pauli
brev till kolosserna, andra kapitlet
16 versen, där den mycket stränge
aposteln säger: »Låten därför ingen döma
eder i fråga om mat och dryck eller
angående högtid eller nymånad eller
sabbat. Sådant är allenast en skuggbild.»
Sabbaten är gjord för människornas
skull och inte människorna för sabbatens.
Det har en ännu högre religiös
auktoritet än aposteln Paulus förkunnat.

Vidare vill jag erinra om att det har
skett betydande förändringar i vår kalender
även under tider, då det religiösa
och kyrkliga intresset var vida
större i vårt land än nu. Man har tidigare
firat kyndelsmässodagen på en särskild
veckodag, man har firat Mikaelidagen
på en särskild veckodag och man
liar också firat Alla helgons dag på en
särskild veckodag och allt det bär man
redan tidigare tagit bort. Ja, Alla helgons
dag skola vi ju nu på sätt och vis
få igen, då man förlägger hösthelgen till
en lördag som skall kallas Alla helgons
dag. Man har företagit dessa tidigare
ändringar därför att man har funnit att
det har gått för sig och att det har varit
nödvändigt att vidta dem.

När jag dock inte kan acceptera reservanternas
ståndpunktstagande i denna
fråga beror det först därpå att jag
tycker att det är alldeles onödigt att
dessa föreslå även borttagande av Kristi
himmelsfärdsdag. Den är dock i kyrkans
liv och i kyrkoårets rytm en mycket
betydelsefull dag. Det är fyrtio dagar
efter uppståndelsens påsk, som man
firar denna himmelsfärdens högtid. Det
är fram på våren, det är en vacker tid
och en vacker dag, och våra folkrörelser
ha också anknutit sina högtider till
denna dag. Jag har inte riktigt samma
känsla för trettondagen. Det är onekli -

gen en väl lång rad av söndagar och
helgdagar kring julen, och man märker
ju tydligt i våra kyrkor att menigheten
så småningom blir trött på detta myckna
gudstjänstfirande och att besökarantalet
därför sjunker.

Jag vill också tillägga, att ett skäl för
att ta bort trettondagen är, att den
firas ingenstans i den protestantiska
världen mer än i Sverige. Både i det
protestantiska Tyskland, i Danmark och
i Norge firas trettondagen alls inte.
Däremot firas Kristi himmelsfärdsdag i
dessa länder, varför den är så att säga
en allmänprotestantisk och allmänkristlig
högtidsdag.

När jag dock inte ens kan gå med
på borttagande av trettondagen sker
detta egentligen av praktiska grunder.
Jag tror att man mycket väl kan bebesluta
att ta bort den, men jag tror
inte att det går att få bort den i verkligheten.
Det har dock gått in i folkmedvetandet,
att trettondagen hör till
julfirandet. Med den starka ställning
som arbetarparten nu Gud ske lov har
i vårt förhandlingsliv och när det gäller
arbetsvillkorens utformning är jag
övertygad om att det bleve en död bokstav,
om vi beslöte avskaffa trettondagen.

Vidare finns det ett argument, som
jag tycker är mycket betydelsefullt, och
det var det mest värdefulla i vad herr
Sten yttrade. Man har nu äntligen fått
en överenskommelse till stånd mellan
parter som man annars har mycket svårt
att få att ena sig om en förändring av
ett kyrklig bruk eller en religiös sedvänja.
När nu både kyrkomötet, Kungl.
Maj:t och alla hörda religiösa och kyrkliga
parter gått med på den begränsade
förändring som skett, tycker jag man
skall ta emot det. Om man sedan skall
fortsätta, bör det ske i en avlägsen framtid
och då bara i överensstämmelse med
vad som tidigare skett, men jag tror icke
det vore klokt att just nu gå vidare ens
i form av ett enkelt och oskyldigt utredningsyrkande,
som ju reservationen
egentligen innebär.

Därför anser jag, att jag bör ansluta
mig till vad utskottet här har föreslagit.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
skulle vilja anknyta till vad herr Wistrand
och herr De Geer ha framhållit
om betydelsen av en omläggning av kalendern
ur arbetssynpunkt. Jag tror att
det verkligen är en ganska viktig sak,
som man inte får alldeles bortse från.
Trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag
stycka sönder arbetsveckan på ett
betänkligt sätt, som i hög grad stör
verksamheten och sänker vår produktionsförmåga.
Med hänsyn till de reformer
vi infört här i landet med begränsning
av arbetstiden och särskilt införande
av treveckorssemester tror jag
det är viktigt att se till, att vi få ett så
effektivt utnyttjande av tiden i övrigt
som möjligt. Jag tror inte man kommer
ifrån detta problem utan att man förr
eller senare måste ta bort vissa av de
nuvarande helgdagarna. De medföra en
så pass allvarlig sänkning av vår produktionsförmåga,
att vi måste ta saken
under övervägande. Vi måste komma
ihåg, att på grund av den ständigt dyrare
arbetskraften införas dyra rationaliseringar.
Ju kostsammare produktionsapparaten
är, desto mera angeläget är
det att rationellt utnyttja den, och då
kan inte detta problem i längden avvisas.

De invändningar som från religiösa
synpunkter ha rests mot att gå ännu
längre ha här belysts från olika håll.
Jag skulle vilja framhålla att man i detta
sammanhang får betänka, att valet av
helgdagar rätt mycket har berott på tillfälligheter.
Jag tänker på hur olika det
är i olika länder och på hur pass olika
vikt man fäster vid olika helgdagar. Det
har redan framhållits att vi ha helgdagar
här i Sverige som inte ha någon
motsvarighet exempelvis i Danmark och
tvärtom. Det är ju en känd sak, att
många svenskar på Marie bebådelscdag
fara över och ha trevligt i Köpenhamn,
under det att på »Bededagen», då det
iir helgdag i Danmark men inte i Sverige,
det är mycket gouterat bland danskar
att fara över till Sverige. Men jag
vill gå längre och säga, att värderingen
av helgdagarna visat sig vara ganska
olika även ur religiösa synpunkter. Herr

Om vissa helgdagars firande på söndag
Mogård har redan här antytt detta, och
jag själv fick en gång en belysning av
den saken som frapperade mig mycket.
Denna fråga om en kalenderreform har
ju diskuterats länge. Den har framförts
från arbetsgivarhåll, och jag var med en
gång då denna sak på 20-talet diskuterades
i Sigtuna vid ett möte mellan arbetsgivare
och religiöst intresserade
personer. Bland de närvarande var även
ärkebiskop Söderblom, och han kastade
sig med liv och själ in i debatten. Det
var intressant att höra honom understryka
att man kanske inte kunde avvisa
vissa önskemål, men han värderade
helgdagarna synnerligen olika. För sin
del —- jag minns att jag särskilt noterade
detta — ansåg han att man möjligen
kunde slopa Marie bebådelscdag. Han
var betydligt mera betänksam när det
gällde trettondagen och även Kristi himmelsfärdsdag.
Han gjorde också ett
ganska intressant påpekande om hur
olika man ser på långfredagen i olika
kristna samhällen. För alla kristna kyrkor
bör det vara en ytterst betydelsefull
dag, men det föreföll som ärkebiskop
Söderblom för sin del inte ansåg
det vara alldeles oeftergivligt att
denna dag skulle vara en helgdag. Han
pekade på att långfredagen i många katolska
länder icke är helgdag. Jag fick
själv ett slående bevis på den saken, när
jag en gång reste i de strängt katolska
delarna av Belgien. Jag vill minnas att
det var i Briigge. Vi ville besöka kyrkan
på långfredag. Vi konstaterade att
långfredagen var en arbetsdag, och
fann, att det utanför kyrkan rådde ett
livligt marknadsliv, men, mina herrar,
hör och häpna: kyrkan var stängd den
dagen! I vårt land ha vi svårt att tänka
oss att kyrkorna skulle vara stängda på
långfredagen.

Med detta har jag velat antyda att frågan
om förläggandet av de kyrkliga helgdagarna
och om deras firande har lösts
ganska olika i skilda länder. Naturligtvis
bör man respektera traditionen i varje
land, men jag tror inte att vi ha anledning
att känna oss i alltför hög grad
bundna av bruket i dessa fall. Jag delar
den uppfattning som herr Mogård givit

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Om vissa helgdagars firande på söndag.

uttryck åt, nämligen att dessa frågor inte
äro utslagsgivande för det religiösa
livet i djupare mening.

.lag tror sålunda att vi ha anledning
att betrakta den här saken såsom ett organisatoriskt
problem. Vi måste ta hänsyn
till olika krav, och jag tror att de
praktiska kraven böra tillskrivas en stor
betydelse. Härvid gäller det bara att gå
fram så, att man icke alltför mycket
kommer i konflikt med känsloskälen. Vi
ha emellertid nu tagit ett steg framåt.
För min del skulle jag inte ha någonting
emot att man gick vidare och begärde
en fortsatt utredning, ty jag tror att problemet
är viktigt och behöver belysas
ytterligare. Men när frågan nu ligger så
till att ett sådant beslut på många håll
skulle uppfattas såsom stötande för de
religiösa känslorna, är jag mest benägen
att förorda att vi vila på hanen. Jag tror
att vi göra klokt i att stanna vid det förslag
som här framlagts av utskottet, och
jag kommer att rösta för det. Men jag
vill i detta sammanhang uttryckligen ha
uttalat att jag icke tror att vi — allra
minst på lång sikt och knappast ens på
kort sikt — kunna bortse från de praktiska
krav som ligga bakom detta yrkande.
Jag tror att om man tar saken
lugnt och sansat, skall man finna att man
mycket väl kan gå vidare utan att i djupare
mening skada de religiösa intressena
i vårt land.

Jag vill sålunda, när jag nu röstar för
utskottets förslag, uttryckligen ha sagt
ifrån att denna fråga kommer tillbaka
och att den bör komma tillbaka inom en
icke alltför avlägsen framtid.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Även
jag hör till dem som anse att det icke är
anledning att överdriva skillnaden mellan
de olika ståndpunkter som här föreligga.
Jag har all respekt för de skäl, som
ha förestavat reservationen, och jag föreställer
mig inte ett ögonblick att man
bör betrakta reservanternas framstöt såsom
något slags antikyrklig åtgärd. Men
det oaktat kommer jag för min del att
biträda utskottets utlåtande, som jag anser
vara väl avvägt.

Jag vill endast i korthet erinra om vad
som har framhållits här från så många
olika håll, nämligen att vi röra oss på
ett utomordentligt ömtåligt område med
djup förankring i både religiös och profan
tradition. Här gäller det om någonsin
att man bör skynda långsamt. Jag
tycker i likhet med utskottets ärade ordförande
att det är mycket opsykologiskt
att anhängiggöra frågan om att gå vidare
på denna väg i samband med att man
har möjligheter att besluta en förändring,
som under många år har förberetts
och nu presenteras riksdagen i en tämligen
enhällig form. Jag tycker att det
vore synd, om man nu genom att bifalla
reservationen skulle stryka ett streck
över den enighet som har fått prägla hela
ärendets behandling ända till dess
framläggande på riksdagens bord och
som gör att man här kan fatta ett beslut
med all möjlig tillfredsställelse.

Jag ber för min del, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Ewerlöfs yttrande instämde
herr andre vice talmannen samt herrar
Domö och Hjalmar Xilsson.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Nils Elowsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Vinner Nej, godkännes den av herr
Nils Elowsson in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 44.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyö jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 2, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

3, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 4, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
återbetalning av statsbidrag, som utbetalats
till Rotasjöns torrläggningsföretag
av år 1937 i Kronobergs län, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 45, angående
val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Den kungl. skrivelsen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Om vissa helgdagars firande på söndag.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 13 februari
1952.

Till justitiedepartementet hade den 12
februari 1952 från länsstyrelsen i Kristianstads
län inkommit fullmakt för William
Ohlsson, Gladsax, vilken vid ny
röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens första kammare i
stället för avgången ledamot av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

Oskar Adelsohn.

Här skulle antecknas, att herr Ohlsson,
William, utsetts att inträda såsom
ledamot av kammaren i stället för herr
Rosenberg, vilken avlidit.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 27 innevarande månad företaga val
av valmän jämte suppleanter för utseende
av riksdagens justitieombudsman och
riksdagens militieombudsman samt deras
ställföreträdare.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.19 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.