1952 FÖRSTA KAMM AREN Nr 22 (Riksdagens protokoll 1952:22)

RIKSDAGENS

ÉE53BB

-Vl-1C-rVl:

LMj

PROTOKOLL

1952 FÖRSTA KAMM AREN Nr 22

26—27 maj.

Debatter in. m.

Tisdagen den 27 maj. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Thun, Fritjof, om översyn av statsbidragen till försöks distrikten

för enhetsskolan .............................. 4

av herr Lundqvist ang. uppdelning av Bromma församling i

Stockholm .............................................. 8

av herr Bengtson ang. civilförsvarspliktigas ersättning för förlorad
arbetsinkomst ...................................... 13

Extra tillägg å folkpensioner .................................. 15

Ändringar i lagen om folkpensionering m. m..................... 26

Anslag till Gisselås försöksgård ................................ 41

Förslag till ny sjömanslag...................................... 43

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet ...................... 61

Tidpunkten för avslutande av riksdagens vårsession .............. 82

Samtliga avgjorda ärenden m. in,

Tisdagen den 27 maj.

Val av ledamöter och suppleanter i Nordiska rådet .............. 4

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang.

extra tillägg å folkpensioner m. m........................... 15

—• nr 5, ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in........... 26

I Första kammarens protokoll 1952. Nr 22.

Innehåll.

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 41, ang. anslag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket .................................. 40

— memorial nr 42, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 40

— utlåtande nr 43, ang. anslag till stipendier m. m............. 40

—- nr 44, ang. anslag till specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri och

skogsstuderande........................................ 40

— nr 45, ang. anslag till avlöningar vid statens skogsskolor m. m. 40

Statsutskottets memorial nr 189, ang. tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52 41

— nr 190, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden...... 41

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46, ang. anslag till statens försöksgårdar
.................................................... 41

—- nr 47, ang. utbyggnad av ett försöks- och forskningsinstitut vid
Röbäcksdalen i Västerbottens län ............................ 43

Andra lagutskottets utlåtande nr 44, ang. förslag till ny sjömanslag
m. m..................................................... 43

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28, ang. utbyggnad av folkomröstningsinstitutet
.......................................... 61

■—- betänkande nr 29, ang. vissa ändringar i riksdagsordningen .... 82

Måndagen den 26 maj 1952.

Nr 22.

Måndagen den 26 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 189 och 190, bankoutskottets
utlåtande nr 27 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 46 och 47.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 44, konstitutionsutskottets utlåtande
nr 28 och betänkande nr 29 samt bankoutskottets
utlåtande nr 27 skulle i nu angiven
ordning uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 51, i anledning av väckt motion om
höjning av de skattefria beloppen för
förmånstagare till livförsäkring m. m.;
och

nr 57, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1952/53, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 48,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område jämte i
ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 3.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Tisdagen den 27 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Företogs val av åtta ledamöter i Nordiska
rådet.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att
få överlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Varje
lista upptar namn på så många personer
som det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteckningen
»den gemensamma listan» upptog
följande namn:

Sandler,

Vougt,

Andersson, Birger,

Werner,

Ohlon,

Herlitz,

Fru Sjöström-Bengtsson,

Andersson, Elon.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
ledamöter i Nordiska rådet.

Anställdes val av åtta suppleanter i
Nordiska rådet.

Herr förste vice talmannen avlämnade
en av de av kammaren valda ledamöter -

na i talmanskonferensen godkänd lista,
som under partibeteckningen »Den gemensamma
listan» upptog följande
namn:

Sjödahl,

Gillström,

Ahlkvist,

Pålsson,

Andersson, Axel,

Fröken Andersson,

Pettersson,

Bengtson.

Efter det herr talmannen uppläst denna
lista, blev densamma på gjord proposition
av kammaren godkänd; och förklarades
de å listan upptagna personerna
hava blivit utsedda till suppleanter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om kammarens val av ledamöter
och suppleanter i Nordiska rådet
samt anmodas låta uppsätta och till
kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden
för de valda, dels ock till skrivelse
till Konungen med anmälan om de
förrättade valen.

Om översyn av statsbidragen till försöksdistrikten
för enhetsskolan.

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Fritjof Thuns interpellation
om översyn av statsbidragen till
försöksdistrikten för enhetsskolan, och
nu anförde: Herr talman! Med första
kammarens tillstånd har herr Thun frågat
mig, om jag är villig att företaga en
allmän översyn av statsbidragen till försöksdistrikten
för enhetsskolan samt

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om översyn av statsbidragen till försbksdistrikten för enhetsskolan.

eventuellt förelägga riksdagen förslag
om att merkostnaderna för denna verksamhet
om möjligt helt måtte bäras av
staten.

På herr Thuns frågor får jag efter
samråd med finansministern svara följande.

Pedagogisk försöksverksamhet för det
framtida genomförandet av en nioårig
enhetsskola pågår i ett begränsat antal
skoldistrikt fr. o. m. läsåret 1949/50''.
Antalet försöksdistrikt var första läsåret
13 jämte ett överlärardistrikt i Stockholm.
Andra läsåret var antalet 19 skoldistrikt
och 2 överlärardistrikt i Stockholm.
För innevarande läsår har rätt
att anordna förberedande pedagogisk
försöksverksamhet, vilket är den normala
inledningen till försök med enhetsskola,
medgivits ytterligare fyra skoldistrikt
samt Stockholms skoldistrikt
för ännu ett överlärardistrikt. Ett skoldistrikt
har fått rätt att anordna dylik
försöksverksamhet för ett begränsat antal
läraravdelningar.

Försöksverksamheten har från och
med innevarande läsår nått upp i enhetsskolans
7 klass, d. v. s. första klassen
å högstadiet.

Redan samma år som Kungl. Maj:t
gav de första medgivandena till försöksverksamheten
berördes denna verksamhets
ekonomiska innebörd för försöksdistrikten
i en proposition till riksdagen.
I propositionen den 11 mars 1949,
nr 148, ang. anslag för budgetåret 1949/
50 till viss försöksverksamhet m. m. uttalade
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
följande.

»En fråga, som påkallar riksdagens
medverkan, gäller de ekonomiska betingelserna
för skoldistrikten för försöksverksamheten.
Detta spörsmål, som
icke bär någon aktualitet för nästa budgetår,
då försöken ännu blott komma att
röra sig inom den nuvarande folkskolans
ram, torde få upptagas till närmare
övervägande vid nästa års riksdag.»

»Nästa års riksdag» var 1950 års. Vid
denna riksdag behandlades principfrågan
om den stora skolreformen. I propositionen
nr 70/1950 angående riktlinjer
för det svenska skolväsendets ut -

veckling diskuterades också försöksverksamheten
i skolorna. Något uttalande
om statens bidrag till de ökade kostnaderna
i de skoldistrikt, vari försöksverksamhet
bedreves, gjordes ej i propositionen.
Däremot vidrördes kostnadsfördelningsfrågan
i propositionen nr
133 samma år angående vissa riktlinjer
för enhetsskolans ledning och lokala organisation.
Sedan departementschefen
i denna proposition uttalat, att han utan
tvekan anslöte sig till skolkommissionens
förslag, att enhetsskolan skulle bli
kommunal och åtnjuta statsunderstöd,
anförde departementschefen därefter
bl. a. följande beträffande kostnadsfördelningen.

»Med spörsmålet om statlig eller kommunal
skola sammanhänger frågan om
fördelningen mellan staten och kommunerna
av kostnaderna för skolväsendet.
Skolkommissionen har här endast liell
allmänt uttalat, att dessa kostnader böra
så långt som möjligt åvila statsverket
och att statens bidrag bör utgå automatiskt
utan närmare statlig prövning, så
länge skolväsendet hålles inom ramen
för en av staten angiven minimistandard.
Först i fråga om utgifter därutöver
bör bidragsrätten närmare prövas.

Kostnadsfördelningen är ett mycket
invecklat problem, som det icke är
möjligt att utan föregående noggrann
utredning taga ställning till. Hur mycket
staten å ena och kommunerna å andra sidan
böra svara för och om staten ens
kan påtaga sig hela merkostnaden för
skolreformen äro frågor, som jag icke
nu kan besvara. Jag kan endast rent allmänt
framhålla, att jag finner det önskvärt,
att staten kan ikläda sig huvudparten
av kostnaderna. Detta synes angeläget
för att ej bristande ekonomiska förutsättningar
på sina håll skola hindra
eller försena reformens genomförande.»

Under erinran om att den s. k. allmänna
statshidragsutredningen tillkallats
på våren 1949 för att utreda statsbidragssystemet
i dess helhet, uttalade
därefter departementschefen, att resultatet
av denna utredning syntes höra
avvaktas. Med hänsyn till den tänkta
ordningen för skolreformens genomfö -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Om översyn av statsbidragen till försöksdistrikten för enhetsskolan.

rande syntes en lösning av statsbidragsfrågan
ej vara överhängande. Endast för
försöksdistriktens del torde den aktualiseras
relativt snart men finge då lösas
genom provisoriska bestämmelser.

Dylika provisoriska bestämmelser
blev också nödvändiga fr. o. in. innevarande
läsår. Hitintills hade det tekniskt
varit möjligt att tillämpa de för
den nuvarande folkskolan gällande statsbidragsbestämmelserna
även på försöksverksamheten.
Men då denna verksamhet
nu nådde upp i enhetsskolans högstadium,
måste delvis nya bestämmelser
tillskapas, framför allt beroende därpå
att enligt riksdagens beslut år 1950 undervisningen
å enhetsskolans högstadium
skall bestridas av ämneslärare. Efter
utredning och förslag av en särskilt
tillkallad utredningsman framlade
Kungl. Maj :t statsbidragsfrågorna rörande
försöksverksamheten på enhetsskolans
högstadium i propositionen den 9
mars 1951, nr 155, angående anställnings-
och avlöningsförhållanden för
vissa lärare vid skolor i försöksdistrikt
m. m. Sedan riksdagen godkänt Kungl.
Maj:ts förslag i denna proposition (riksdagens
skrivelse 1951 nr 207), har
Kungl. Maj:t den 8 juni 1951 utfärdat
särskilda bestämmelser för budgetåren
1951—54 beträffande försöksverksamheten
inom vissa skoldistrikt.

För närvarande gäller sålunda följande
regler i fråga om statsbidrag till försöksverksamheten
för enhetsskolan. Till
försöksverksamhet på enhetsskolans lågstadium
och mellanstadium utgår statsbidrag
enligt samma bestämmelser som
för motsvarande stadium av folkskolan.
Till försöksverksamhet på enhetsskolans
högstadium utgår statsbidrag till den
största löpande utgiften, nämligen lärarlönerna,
enligt 1951 års provisoriska
bestämmelser, vilka innebär att staten
påtagit sig hela kostnadsökningen i anledning
av att undervisningen ombesörjes
av ämneslärare i stället för av folkskollärare.
Till uppförande av skolbyggnader
för enhetsskolan, till anordnande
av skolskjutsar och inackordering, till
förhyrande av skollokaler, till undervisningsmateriel
och till skolmåltider m. m.

utgår statsbidrag enligt de för folkskolan
gällande bestämmelserna. Däremot
utgår inget statsbidrag till uppförande
av tjänstebostäder för lärarna på högstadiet.

I den av mig nyss omförmälda propositionen
nr 155 år 1951 uttalade föredragande
statsrådet, statsministern Erlander,
bl. a., att försöksverksamheten vore
ett riksintresse, som icke borde medföra
större kostnader för de i verksamheten
deltagande skoldistrikten än för
andra liknande distrikt eller större kostnader
än försöksdistrikten eljest skulle
ha haft för sitt folkskoleväsende, om i
stället för försöksskola inrättats 7-årig,
8-årig respektive 9-årig folkskola i vederbörande
distrikt. Till detta uttalande
ger jag min fulla anslutning. Jag delar
också helt det uttalande av dåvarande
ecklesiastikministern Weijne i propositionen
nr 133 år 1950, som av mig nyss
citerats, nämligen att det synes angeläget
att staten kan påtaga sig huvudparten
av kostnaderna för skolreformens
genomförande, så att inte bristande ekonomiska
förutsättningar skall hindra eller
försena detta genomförande. Försöksverksamheten
för den blivande enhetsskolan
är en pedagogisk fråga. De
i verksamheten ingående distrikten måste
utväljas främst med tanke härpå och
icke med tanke på deras eventuella förmåga
att själva kunna stå för merkostnaderna
i anledning av försöksverksamheten.
Härtill kommer den enligt min
mening psykologiskt mycket viktiga
synpunkten, att den av riksdagen beslutade
framtida skolan icke får utsättas
för risken att bli orättvist bedömd på
den grund, att vissa skoldistrikt — och
i regel de för enhetsskolan mest intresserade
— blir oskäligt betungade genom
försöksverksamheten för denna skola.

Att merkostnad för lärarlönerna skulle
uppkomma i anledning av försöksverksamheten
har redan tidigt stått klart. På
denna punkt har också provisoriska bestämmelser,
innebärande bättre statsbidrag
än för andra kommunala ämneslärare,
redan genomförts. Dessa bestämmelser
synes mig till fyllest, så att försöksdistrikten
bör vara tillfredsställda

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om översyn av statsbidragen till försöksdistrikten för enhetsskolan.

i detta avseende. Av interpellationen och
av uppgifter, som jag erhållit vid vissa
uppvaktningar, synes emellertid framgå,
att läget nu börjar klarna även beträffande
övriga merkostnader i anledning
av försöksverksamheten. Härvid
visar det sig tydligen, att i vissa försöksdistrikt
uppkommer kostnader för skolbyggnader,
för skolskjutsar och för skolmåltider,
vilka blir väsentligt större just
på grund av försöksverksamheten. Vidare
synes Kungl. Maj:ts och 1951 års
riksdags beslut, att statsbidrag ej skall
utgå till uppförande av tjänstebostäder
för lärare på högstadiet i försöksdistrikten,
innebära stora olägenheter i en del
fall.

Vad som framkommit i samband med
interpellationen och i vissa andra sammanhang
synes mig utgöra tillräckliga
skäl för en allmän översyn av frågorna
om statsbidragen till de skoldistrikt, i
vilka försök pågår för den blivande enhetsskolan.
Jag är därför beredd att med
det snaraste låta föranstalta om en sådan
översyn. Jag erinrar om att jag med
Kungl. Maj :ts medgivande i vår tillkallat
sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag
på folkskolans område, nämligen
statsbidragen till folkskolebyggnader,
till tjänstebostäder och till skolmåltider.
Huruvida den nu ifrågavarande översynen
bör anförtros åt dessa sakkunniga
eller verkställas av en särskild utredningsman
är jag icke för dagen beredd
att ta ställning till. Jag vill här endast
framhålla, att frågan om statsbidrag till
tjänstebostäder åt ämneslärarna på högstadiet
rymmer flera svåra frågor utöver
de rena statsbidragsfrågorna. Jag hoppas,
att översynen skall hinna slutföras
vid sådan tidpunkt, att det blir möjligt
att underställa nästa års riksdag de förslag.
vartill utredningen kan giva anledning.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Tluins frågor.

Herr THUN, FRITJOF: .Tåg ber att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack
för det uttömmande svar som han har

givit här, och jag ber också att få tacka
för det mycket positiva innehållet.

Jag har gjort mig till tolk för de försöksdistrikt
som för närvarande finnes
i landet. Jag gör det framför allt därför
att den kommun jag tillhör driver sådan
försöksverksamhet. Jag har därigenom
haft tillfälle att närmare följa denna
verksamhet, som ger både glädje och
bekymmer — glädje med tanke på att
vi äntligen, åtminstone som vi tror, har
fått skolreformen i hamn, och bekymmer
med tanke på de stora kostnader
som verksamheten har medfört för de
relativt små kommuner det är fråga om.

Herr talman! Jag vill dessutom framhålla
att 1950 års stora skolreform kommer
att revolutionera skolväsendet,
framför allt på landsbygden. Det var
också hög tid och en enkel gärd av rättvisa
att det stora avstånd i möjligheterna
till utbildning, som fanns mellan
läroverkens och folkskolornas elever, nu
i någon mån blir inknappat. Tyvärr blev
lagen om skolreformen tvetydig på mycket
viktiga punkter. I diskussionen ute
i landet och även i fackpressen efterlyses
vad 1950 års riksdag verkligen beslöt.
Jag kan inte underlåta att här citera
Kommunal Skoltidning, som sarkastiskt
åberopar ingen mindre än Napoleon
I. Tidningen säger att han, när
han stiftade lagar, förklarade »att en lag
skall vara kort och otydlig».

Riksdagens beslut får väl ändå anses
innebära att realskola och folkskola
skall sammansmälta till en 9-årig enhetsskola
utan linjeklyvning i de 6 första
klasserna och med en mycket försiktig
differentiering i följande klasser.

Emellertid hoppas nu alla de hundratusenden
för vilka denna skolreform har
så mycket att betyda, att den del av
riksdagen samt den riktning ute i landet
skall segra, som i beslutet vill inlägga
den meningen att i och med lagens
antagande lades grunden till den
demokratiska enhetsskolan.

Dagens bekymmer för försöksdistriktcns
kommuner, varom denna interpellation
huvudsakligen gäller, är den ekonomiska
sidan av spörsmålet, .lag ber
att få erinra om alla de nya kostnader

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. uppdelning av Bromma församling i
som har uppstått. Det behövs materiel
som är av helt annat slag och dyrbarare
än folkskolans, det behövs lärare
på högstadiet, det behövs klassrum, skolskjutsar
och skolmåltider in. m. Allt
detta har medfört att kostnaderna har
sprungit mycket väsentligt i höjden för
dessa kommuner som icke har så stor
skattebärkraft. Jag kan erinra om att
min egen kommun har en avgift per
skattekrona för skolväsendet, vilken ligger
omkring kronor 3: 25, och jag hörde
vid en konferens med överlärare som
tjänstgör inom dessa försöksdistrikt, att
det i Norrland finns kommuner, där avgiften
till skolväsendet är uppe i över
5 kronor.

Efter det svar jag i dag har erhållit
av herr statsrådet och med vetskap om
statsrådets stora intresse för enhetsskolan,
hoppas jag och alla, som nu arbetar
inom landets försöksdistrikt, att vi
skall kunna påräkna det ekonomiska
stöd som är en förutsättning för att denna
försöksverksamhet skall kunna bli
det fundament på vilket den demokratiska
enhetsskolan kan byggas.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. uppdelning av Bromma församling
i Stockholm.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Persson hade förklarat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Lundqvists
interpellation angående uppdelning
av Bromma församling i Stockholm.
Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till
kammarens ledamöter, finnes såsom bilaga
fogat vid detta protokoll. Herr statsrådet
Persson erhöll nu ordet och lämnade
en kort sammanfattning av svaret.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet för det
mycket utförliga svaret. Jag uttalar min
tacksamhet, även om jag givetvis känner
stor besvikelse över att intet beslut
i den viktiga frågan om Bromma för -

Stockholm.

samlings delning kan väntas så tidigt,
att ändringen kan träda i kraft den 1
januari 1953.

Med den kännedom jag har om herr
statsrådets inställning till kyrkan och
starka förståelse för vikten av att statsmakterna
inte lägger onödiga hinder i
vägen för kyrkan att fullgöra sin viktiga
uppgift, är jag personligen övertygad om
att herr statsrådet innerst inne själv
djupt beklagar, att det inte varit möjligt
att i dag ställa i utsikt en så snabb slutbehandling
av ärendet, att en ändrad
församlingsindelning skulle kunna genomföras
från och med nästa årsskifte.
Att ett ikraftträdande redan då vore i
hög grad motiverat, betyses inte minst
av herr statsrådets egna uttalanden, dels
att Stockholm, siffermässigt sett, har en
sämre organiserad församlingsindelning
än någon av landets övriga städer, dels
att herr statsrådet är »överens med interpellanten
om att de exceptionellt höga
befolkningssiffror, som föreligga för åtminstone
de tre ytterförsamlingarna i
Stockholm — Bromma, Enskede och
Brännkyrka — måste innebära en för
dessa församlingar föga tillfredsställande
församlingsindelning» och att frågan
om en uppdelning av i varje fall dessa
tre församlingar därför synes honom
särskilt angelägen.

Jag instämmer också helt i och är
tacksam för herr statsrådets uttalande
om vikten av att de sakkunniga, vilka
förordnats att överse församlingsindelningen
i Stockholm, skyndsammast möjligt
fullfölja sitt arbete beträffande de
återstående stora ytterförsamlingarna,
Enskede och Brännkyrka. Jag har härvidlag
särskilt fäst mig vid herr statsrådets
uttalande om de allmänna normer
för blivande förslag till församlingsindelning
i de större städerna som
herr statsrådet säger sig vara benägen
att godtaga. Jag tolkar vad herr statsrådet
i detta avseende har sagt så, att
uttalandet bör och måste anses kunna
tjäna de sakkunniga till sådan ledning
för det fortsatta arbetet, att detta inte
skall behöva bedrivas utan utsikt till
framgång.

Vad sedan angår det nu hos Kungl.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. uppdelning av Bromma församling i Stockholm.

Maj :t vilande förslaget om ändrad indelning
av Bromma församling saknar jag
givetvis möjlighet att själv bedöma, vilka
återverkningarna på församlingsindelningsfrågan
i övrigt kan eller behöver
bli av den av statsrådet nu omnämnda
väntade framställningen från Stockholms
stads sida om en partiell reglering
av församlingsgränsen inom bl. a.
Blackebergsområdet. Jag vill bär endast
inskjuta, att det är första gången jag
hört talas om en sådan väntad framställning
och att det ju verkar litet förvånande
att, trots att detta ärende under
årens lopp varit föremål för så många
remisser, det spörsmål som statsrådet
nu berört icke tidigare — i varje fall av
handlingarna att döma ■—• över huvud
synes ha varit på tal. Lika omöjligt är
det givetvis för mig att bedöma, vilken
tid som kan behövas för att inom departementet
medhinna den omsorgsfulla
beredning som en sådan fråga som denna
givetvis kräver.

Då emellertid herr statsrådet i detta
sammanhang framhåller, att den tid av
fyra månader som enligt gällande bestämmelser
måste förflyta mellan dagen
för beslut om ändring i församlingsindelning
och dagen för samma indelningsändrings
ikraftträdande, icke är
tillnärmelsevis tillräcklig, där fråga är
om församlingsdelning i flera självständiga
församlingar, så vill jag — utan
att närmare gå in på den frågan — endast
erinra om att det nu föreliggande
ärendet dock har legat i Kungl. Maj:ts
kansli ända sedan oktober förra året och
att därför, åtminstone rent teoretiskt,
möjligheter synes ha bort föreligga att
fatta beslut åtskilligt tidigare än fyra
månader i förväg. När jag säger detta,
är jag givetvis icke blind för att det personskifte,
som ägde rum på ecklesiastikministerposten
just i höstas, kan ha vållat
särskilda praktiska svårigheter att
medhinna en sådan snabbare behandling.

Genom statsrådets svar iir emellertid
nu definitivt fastslaget, att de förhoppningar
som på kyrkligt håll allmänt
närts om att få till stånd en delning av
Bromma församling enligt det senaste

förslaget redan från och med den 1 januari
1953 icke kommer att gå i uppfyllelse.
Jag har redan sagt, att detta
måste djupt beklagas.

Jag vågar emellertid tolka de uttalanden,
svaret i övrigt innehåller, som en
bestämd utfästelse från herr statsrådets
och regeringens sida att frågan om
Bromma församlings delning dock kommer
att avgöras så snart ärendets slutliga
beredning inom departementet det
möjliggör och alltså utan att de sakkunnigas
förslag till ändrad indelning av
huvudstadens församlingar i övrigt behöver
avvaktas. Att så sker, måste också
under alla förhållanden anses vara högeligen
angeläget.

Till vad jag nu sagt skulle jag allra
sist endast vilja foga en varm och vördsam
vädjan till regeringen att verkligen
göra en helhjärtad insats för att med
minsta möjliga tidsutdräkt få till stånd
en sådan organisatorisk ändring när det
gäller dessa mammutförsamlingar här i
Stockliolnx på nära och över 100 000 invånare
vardera, att åtminstone någon
möjlighet erhålles att även här upprätthålla
ett verkligt församlingsliv och över
huvud skapa och bevara den kontakt
mellan kyrka och församlingsbor, som
är en nödvändig förutsättning för att
kyrkan skall med någon utsikt till framgång
kunna söka fylla sin för samhället
och den enskilde viktiga uppgift.

Jag nöjer mig med dessa kommentarer
och uttalar än en gång min tacksamhet
till herr statsrådet för det bekomna
svaret.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Jag hör
inte till dem soixi ivrar för delning av de
stora folkrika kyrkoförsamlingarna av
bara schematiska hänsyn. Det förhåller
sig nämligen så, att en stor församling
också liar sina fördelar som man inte
bör blunda för. Det iir där exempelvis
lättare att bland prästerna, som ofta är
flera ju större församlingen iir, fördela
verksamheten på olika områden. Det
finns sålunda präster som lämpar sig
särskilt väl för ungdomsverksamhet,
andra som kommer biittre till sin rätt

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. uppdelning av Bromma församling i

inom annan församlingsverksamhet. I
den stora kyrkoförsamlingen bjuds möjligheter
att rekrytera prästerskapet med
olika begåvningtyper. Detta är värdefullt,
och det betyder mycket inte minst
i en stor stad med dess synnerligen varierande
befolkningsförhållanden. En
stor församling kan för övrigt ha en
mycket tät bebyggelse och goda kommunikationer.
I en sådan är människorna
mycket nära varandra. Det är därför
inte alldeles nödvändigt att dela upp territoriet
på flera pastorat, utan den stora
församlingen kan bibehållas som den är.

Härtill kommer att församlingslivet
och församlingsarbetet i hög grad vilar
på den enskilde församlingstjänarens karaktär,
begåvning och förmåga. Det
finns de, som ger ut sig helt, som arbetar
och sliter vare sig de tjänstgör i en
liten eller stor församling. Andra tar det
lättare. Och prästvalen leder inte alltid
till att idel apostoliska karaktärer får
prästbefattningarna, utan ibland misslyckas
även ett sådant företag som ett
prästval.

Vi hörde nu i statsrådets interpellationssvar
en vacker historisk skildring
av hur diverse herrar kamrerare i olika
utredningar har förklarat det eller det
befolkningstalet vara det lämpliga som
grundval för en församlingsbildning •—
20 000 var det år 1922. År 1948 gick
Kungl. Maj:t på en församlingsdelning
för Göteborg, där det ideala befolkningstalet
ansågs vara 30 000 — talet är inte
så heligt. Det kan finnas församlingar
med större befolkning än detta heliga
tal, där behovet av en församlingsdelning
rakt inte är så trängande som man
kunde föreställa sig. Å andra sidan kan
en i befolkningshänseende liten församling,
som har en mycket spridd bebyggelse
inom ett stort territorium, där byarna
ligger litet här och var och ofta
är lämnade åt sig själva, behöva en församlingsreglering.
Där kan det vara
nödvändigt med en uppdelning av prästernas
arbete och krävas en starkare
rekrytering av prästerskapet.

Jag är alltså inte med på att man uteslutande
lägger schematiska regler till
grund för församlingsdelningar, allra

Stockholm.

minst när det gäller Stockholm. Stockholm
företer nu en gång ett mycket
egenartat kyrkligt ansikte, om jag så
får uttrycka mig. Dels är ju befolkningen
här mycket rörlig. Jag skulle tro att
befolkningens flertal i nästan alla församlingar
iir inflyttad. Det sker även en
ständig utflyttning. Många församlingar
är som såll — människorna passerar ut
ocli in oavbrutet. Det uppstår inte den
rotfasthet i och samhörighet med församlingsområdet
som på andra håll där
befolkningen är mera stabil i fråga om
sin bosättning.

I Stockholm har vi också ett mantalsverk,
som det heter, som är den egentliga
folkbokföringscentralen i staden. De
enskilda församlingarnas pastorsexpeditioner
är i fråga om befolkningsregistreringen
så att säga endast filialer. Medan
prästerna i landsorten måste sköta allting,
som har med folkbokföringen att
göra, så är deras kolleger i Stockholm
i hög grad befriade från dessa besvär
och bördor. Efter vad jag har sett, har
man också i brommaförslaget ifrågasatt
att bibehålla en enda pastorsexpedition,
även om man delar upp församlingen i
två eller flera pastorat. Även detta bör
tas i ögonsikte när det gäller församlingsdelningarna
här i Stockholm. Dessa
för ju med sig ekonomiska konsekvenser
av den storlek att det vore ansvarslöst
— det säger även en så kyrkligt intresserad
människa som jag ju av naturliga
skäl är — att inte tänka sig noga
för, innan man går åstad och beslutar
församlingsdelningar efter de schematiska
grunder som hittills varit vägledande
i dessa ärenden.

När jag likväl delar interpellantens
uppfattning, så beror det helt enkelt på
att jag anser att de tre församlingar, som
här kommer i fråga till delning, har
nått en sådan folkmängd att de praktiskt
taget upphört att vara kyrkoförsamlingar
i vanlig bemärkelse. Ett befolkningstal
på 100 000 och däromkring kan inte
ur kyrklig synpunkt vara rimligt när det
gäller att bedriva en god församlingsverksamhet.
Jag tänker i synnerhet på
Brännkyrka, som snart är uppe i 120 000
invånare, inte sammanförda så att säga

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. uppdelning av Bromma församling i Stockholm.

i en tätort, utan fördelade på tre eller
fyra skilda befolkningscentra med ganska
olikartad karaktär. Därtill kommer
att man där är nästan helt berövad varje
samlingsmöjlighet, eftersom det knappast
finns en lokal, där folket kan samlas
till sina överläggningar vare sig i
världsliga eller andliga angelägenheter,
ålan märker genast vari det där brister,
när det gäller för det kyrliga församlingsarbetet
att göra en insats. Inom
dessa områden finns det praktiskt taget
ingen andlig gemenskapsgrund. Då, menar
jag, har var och en som har intresse
och respekt för kyrkligt arbete skäl
att kräva en församlingsdelning. Jag tänker
då inte bara på predikoverksamheten,
utan också på den omfattande ungdomsvård
och övrig social verksamhet
som är stadsprästens, ja väl alla prästers,
arbetsmetod och uppgift nu till dags. Ur
den synpunkten förefaller det mig vara
angeläget att man nu fortast möjligt tar
upp problemet om delning av de elefantförsamlingar,
som vi har i Stockholm
och som håller på att förlora sina
nödvändiga arbetsmöjligheter.

Jag ger statsrådet rätt i att det kanske
hade varit klokt, om de sakkunniga tagit
upp frågorna i en något annan ordning
än de har gjort. De borde måhända
inte ha börjat med Bromma, som
dock är den mindre församlingen av de
tre, utan med de båda församlingar,
Brännkyrka och Enskede, som dels är
större och dels också i kyrkligt hänseende
sämre lottade och där dessutom
befolkningen numera är uppdelad på
skilda, mycket utpräglade och bestämda
befolkningscentra. När statsrådet för sin
del anfört detta som ett skäl till att något
dröja med beslutet beträffande
Bromma, kan man i varje fall inte frånkänna
honom ett bestämt skäl härför.
Men ur mina synpunkter och med den
erfarenhet jag liar av tidigare församlingsdelningar
här i Stockholm vågar jag
påstå att ingen i de delar av Stockholms
stad, som under de senaste 30 åren varit
föremål för församlingsdelning, önskar
en återgång till de gamla förhållandena.
Man är uppenbart glad och nöjd med
den nya församlingsorganisationen. .lag

tror att det i det långa loppet kommer
att bli på precis samma sätt när det
gäller delningen av de i dagens debatt
omtalade storförsamlingarna i Stockholm.

Herr GÖRANSSON: Herr talman!

Statsrådet har i sitt interpellationssvar
berört också frågan om vid vilken folkmängd
spörsmålet om församlingsdelning
skulle aktualiseras. Efter mitt sätt
att se och såsom också herr Mogård
framhållit, har statsrådet inte bundit sig
vid någon fix siffra, utan menat att
detta är en fråga som bör prövas från
fall till fall och med hänsyn till lokala
och andra förhållanden. Schematiska
lösningar är på detta område i allmänhet
icke att rekommendera.

När det gäller de tre församlingar,
som här är i fråga, har man emellertid
inte bara överskridit det befolkningstal
på 30 000 eller 35 000 som i vissa fall
angivits som lämpligt, utan man har
kommit upp i befolkningssiffror av inte
endast för svenska förhållanden enastående
storlek. De, som har översikt över
de internationella förhållandena, påstår
att det inom hela den protestantiska
kristenheten inte finns maken till Bromma,
Brännkyrka och Enskede församlingar
när det gäller folkmängden. Dessa
församlingar har tilldragit sig uppmärksamhet
bland främlingar av detta
skäl, och även svenska medborgare från
landsorten brukar förvåna sig över att
man kan dragas med dessa olidliga förhållanden.
Kan man vid en befolkningstillväxt
ordna upp skolväsen, hälsovård
och sjukvård och annat för att tillgodose
människornas behov, så får man väl
också göra det i vad gäller kyrkans
verksamhet. Jag bär varit med i Stockholms
domkapitel i tio år, och under
dessa år har frågan om församlingsdelning
kommit tillbaka med obönhörlig
envishet. Det har varit utredningar och
remisser, nya utlåtanden, jämkningar
och förslag.

Vi trodde nog i fjol, när man kommit
fram till en samsyn om nödvändigheten
av delning beträffande Bromma, att

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. uppdelning av Bromma församling i Stockholm.

lösningen skulle finnas inom räckhåll.
Det vållade rätt stor besvikelse, att det
nu till vårsidan väntade beslutet uteblev.

Nu bar statsrådet anfört vissa skäl,
som måste godtagas. Det är utan tvivel
på det sättet, att det föreligger vissa
komplikationer, som kan göra att frågan
förtjänar nytt övervägande — jag tänker
bl. a. på Blackebergsområdet —-men jag tillåter mig, liksom föregående
talare, att tolka statsrådets svar på så
sätt, att man skall försöka åvägabringa
en lösning så fort som möjligt och alltså
inte dröja mer än vad som är strängt
nödvändigt.

Jag talade nyligen med en prästman
i en av dessa jätteförsamlingar. Han
underströk, vad kyrkoherde Mogård redan
sagt här, att församlingen praktiskt
taget upphört att existera såsom församling.
Han sade, att man för länge sedan
liade överskridit den gräns, inom vilken
en kyrkoherde på något sätt kan
säga sig, att han står i kontakt med
större delen av församlingsborna. Prästen
får inskränka sig till de allra nödvändigaste
förbindelserna, och arbetet
har ibland präglats av missmod, därför
att man tycker sig vara ute i ett
folkhav, som icke kan bemästras.

Det är klart att man kan anlägga olika
synpunkter på denna fråga. Man kan
säga, att de, som är intresserade för kyrkan,
är intresserade också för församlingsdelning,
medan frågan ter sig likgiltig
för de andra, för dem som inte är
intresserade av kyrkan. Jag ser emellertid
saken på detta sätt: staten har
genom förbindelsen mellan stat och kyrka
åtagit sig förpliktelser mot kyrkan,
staten vill också fullgöra dessa förpliktelser;
detta har staten bl. a. visat genom
prästlöneregleringen. Vid det tillfälle,
då prästlöneregleringen behandlades
i denna kammare, anfördes av en
talarinna, som i övrigt inte deklarerade
någon förståelse för kyrkan utan tvärtom
en likgiltig inställning, att rena resonemangsskäl
krävde, att man, när det
gällde lönerna, gav denna grupp av
statstjänare vad de behövde. Jag överför
resonemanget till det område vi nu

behandlar och säger: staten måste se till
att prästerskapet även får drägliga arbetsförhållanden.

Statsrådet har nu sagt, att det inte
kan bli fråga om någon delning av
Bromma den 1 januari 1953, och det
måste godtas. Han sade, att delningen
tidigast kan ske den 1 januari 1954 •—
det är alltså ungefär ett och ett halvt år
dit. Jag tillåter mig uttala den förhoppningen,
att statsrådet, med sitt ådagalagda
intresse för dessa frågor, i sitt
innersta menar, att det verkligen skall
bli delning den 1 januari 1954. Med den
försiktighet, som helt naturligt kan
prägla en departementschefs uttalande
i dessa sammanhang, har statsrådet bara
velat göra en liten reservation.

Försök att se till, att delningen verkligen
blir realiserad till den 1 januari
1954! Prästerskap och kyrkofolk har under
ett årtionde eller längre ömsom
upplivats av förhoppningar och ömsom
blivit nedslagna av besvikelse. Jag hoppas
att statsrådets interpellationssvar i
dag icke längre fram skall behöva hänföras
under rubriken »försvinnande
glädjeämnen».

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag

vill gärna begagna tillfället att utan
många ord understryka, hur utomordentligt
angeläget det är, att denna för
huvudstadens kyrkliga liv vitala fråga
snarast bringas till sin lösning. Efter 13
år i utredningskvarnen borde frågan ha
varit mogen för ett avgörande, tycker
man.

Jag tar emellertid fasta på de i allt
väsentligt positiva uttalanden, som statsrådet
har gjort. Ingen har naturligtvis
större anledning att söka övervinna de
hinder, som till äventyrs alltjämt återstår,
än den som vill göra rättvisa åt
sin ställning som kyrkominister.

Det är emellertid några ord i svaret
som jag satt frågetecken för. Det är när
statsrådet säger, att »frågans avgörande
om möjligt icke bör undanskjutas längre
tid än som med nödvändighet kräves
för dess slutliga beredning». Jag frågar
mig: Vad är det som skulle göra det

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. civilförsvarspliktigas ersättning för förlorad arbetsinkomst.

omöjligt att ta upp frågan ens vid den
tidpunkt när den blivit slutligen beredd?
Det kanske bara är en formulering,
som det inte ligger någon tanke bakom,
men jag frågar mig vad uttrycket »om
möjligt» i det sammanhanget bär att betyda.

Jag har, herr talman, endast att uttala
min önskan om framgång i statsrådets
strävanden att bringa denna fråga till
en lösning så snart som möjligt.

Ilerr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Den sista frågan skulle jag vilja
besvara bara genom att hänvisa till vad
i interpellationssvaret är sagt, å ena sidan
om att jag önskar att delningsförslag
även beträffande de andra stora
församlingarna skall komma fram snarast
möjligt, och å andra sidan om att
ett förslag för Bromma visserligen föreligger
men har komplicerats på allra senaste
tiden — interpellanten anmärkte
ju också att han inte förut hade hört
talas om tanken på en uppdelning med
hänsyn till Blackebergsområdet.

Det kan ju tänkas att kommittén efter
detta får möjlighet att ganska lätt slutföra
förslagen till uppdelning av de båda
andra församlingarna, och då skulle
man ju gärna vilja se förslagen som en
enhet. Om det nu emellertid inte blir
på det sättet, är det klart att det kan
bli nödvändigt att ta Bromma för sig.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

An?, civilförsvarspliktigas ersättning för
förlorad arbetsinkomst.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Bengtsons interpellation angående
civilförsvarspliktigas ersättning för
förlorad arbetsinkomst, fick nu ordet och
yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Bengtson frågat mig
om jag uppmärksammat, att i vissa län
bestämmelserna om ersättning till civil -

försvarspliktiga för förlorad arbetsinkomst
tillämpas så, att t. ex. jordbrukare,
hantverkare och andra företagargrupper
icke erhåller sådan ersättning.
Herr Bengtson vill vidare veta, om jag
i så fall har för avsikt att ta initiativ till
utfärdandet av sådana bestämmelser, att
för hela riket vinnes en enhetlig tilllämpning,
som gör det möjligt för alla
civilförsvarspliktiga att erhålla ersättning
för förlorad arbetsinkomst.

I sin interpellation hänvisar herr
Bengtson till bestämmelsen i 3 § avlöningsreglementet
den 15 juli 1944 för
personal i det allmänna civilförsvaret.
Där stadgas, att om en person till följd
av viss civilförsvarstjänstgöring under
en avlöningsperiod gått miste om inkomst
till belopp, som överstiger den
honom tillkommande daglönen enligt
reglementet, så utgår ersättning för den
av tjänstgöringen föranledda inkomstminskningen
med det belopp, vartill civilförsvarschefen
finner att minskningen
har uppgått, dock högst hälften av
den utgående daglönen. I en annan bestämmelse,
som återfinnes i ett Kungl.
brev av den 26 maj 1950, heter det, att
den som deltager i central civilförsvarskurs
äger uppbära ersättning för arbetsinkomst,
varom han på grund härav går
miste.

Det förhåller sig utan tvivel så som
interpellanten framhåller, att dessa bestämmelser
tillämpas olika i olika län
beroende på att man saknar entydiga
anvisningar om bur de rätteligen bör
tolkas.

Till inrikesdepartementet har redan
tidigare från ett par länsstyrelser inkommit
skrivelser, där denna fråga aktualiserats.
Civilförsvarsstyrelsen har
också gjort eu viss utredning i ämnet.

Det torde icke råda någon tvekan om
att i den mån eu jordbrukare eller annan
egen företagare verkligen kan styrka,
att han gått miste om inkomst till
följd av civilförsvarstjänstgöringen eller
deltagande i en kurs, så skall han vara
berättigad till ersättning för inkomstbortfallet
i enlighet med reglementet eller
det nämnda kungliga brevet. Tvekan
uppstår emellertid i de fall — som tor -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. civilförsvarspliktigas ersättning för
de vara de vanligaste — då en sådan företagare
icke kan tillförlitligen verifiera,
att han gått miste om inkomst. Civilförsvarsstyrelsen
anser, att då man har att
bedöma ett sådant fall och omständigheterna
gör det sannolikt att vederbörande
gått miste om inkomst, bör ersättning
utgå med hänsyn till den uppskattade
medelinkomsten för arbetsdag under
löpande kalenderår. Till ledning för
beräknandet härav skulle enligt civilförsvarsstyrelsen
kunna tjäna t. ex. arbetsinkomsten
per dag enligt föregående
års taxering till statlig inkomstskatt.
En av styrelsen företagen utredning visar,
att 14 länsstyrelser redan i huvudsak
tillämpat bestämmelserna på detta
sätt. Civilförsvarsstyrelsen anser rättvisesynpunkter
tala för, att den angivna
beräkningsgrunden vinner tillämpning
även vid övriga länsstyrelser. Civilförsvarsstyrelsen
har tillika förklarat sig
beredd, att i tillämpningsanvisningar
för avlöningsreglementet och Kungl.
Maj :ts förenämnda beslut fastställa grunder
för ersättningens bestämmande i enlighet
med vad styrelsen föreslagit.

För egen del anser jag, att de av civilförsvarsstyrelsen
angivna grunderna bör
i huvudsak kunna vinna tillämpning,
därvid det givetvis bör tillses, att gottgörelsen
icke får avse annat än kompensation
för inkomstbortfall. Jag anser det
också lämpligt att civilförsvarsstyrelsen
utfärdar anvisningar i enlighet med denna
sin uppfattning.

En särskild fråga är, bur en i hemmet
arbetande husmor skall gottgöras i detta
hänseende. Om hon går på en längre
civilförsvarskurs måste bon ibland för
bushållets skötsel och familjens vård
anställa särskild hemhjälp. Riksräkenskapsverket
har såsom sin mening uttalat,
att ersättning för hjälp i hemmet
under den tid husmodern genomgått civilförsvarskurs
icke synes kunna utgå
enligt gällande bestämmelser. Civilförsvarsstyrelsen
anser det påkallat, att bestämmelser
utfärdas, som medger hushållsarbetande
kvinna rätt till viss ersättning
för de extra utgifter, som familjen
får vidkännas, när hon är borta
på en civilförsvarskurs. Styrelsen angi -

förlorad arbetsinkomst,
ver som en möjlig lösning att ersättningen
fastställes att utgå med ett schablonmässigt
belopp om t. ex. 3 kronor per
dag.

Sistnämnda spörsmål torde icke kunna
lösas annat än genom en ändring av
gällande ersättningsbestämmelser. Jag
vill icke nu ta ståndpunkt till om en
sådan ändring bör genomföras och icke
heller till frågan om den eventuella ersättningens
storlek. Ytterligare utredning
torde erfordras innan frågan avgöres.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens
fråga.

Herr BENGTSON: Herr talman! Till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ber jag få framföra ett
tack för svaret på min interpellation.
De uppgifter, som lämnats i svaret, bestyrker
vad jag framhållit i interpellationer
nämligen att ersättningen för förlorad
arbetsinkomst vid civilförsvarstjänstgöring
utbetalats olika i olika län.
Det är endast 14 länsstyrelser, som tilllämpat
bestämmelserna efter de grunder,
som inrikesministern och civilförsvarsstyrelsen
nu förklarat böra gälla.
Övriga länsstyrelser har tydligen tillämpat
andra betalningsgrunder, och därmed
har förmodligen jordbrukare, hantverkare
och andra företagargrupper
inte fått den ersättning, som de egentligen
varit berättigade till.

Jag är emellertid mycket nöjd med
inrikesministerns svar på denna punkt,
då han förklarar att de missförhållanden,
som tidigare rått, skall rättas till.
Det är säkerligen av stor betydelse för
civilförsvaret, att detta irritationsmoment
undanröjes, och jag är övertygad
om att inrikesministerns besked kommer
att hälsas med största tillfredsställelse
av alla de grupper, som beröres
av civilförsvarsplikten.

Vad sedan beträffar den andra punkten,
d. v. s. ersättning åt i hemmet arbetande
husmor, har riksräkenskapsverket
förklarat, att ersättning inte kan
utgå enligt gällande grunder. Civilför -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

svarsstyrelsen har ansett det påkallat,
att »bestämmelser utfärdas, som medger
hushållsarbetande kvinna rätt till viss
ersättning för de extra utgifter, som
familjen får vidkännas, när hon är borta
på en civilförsvarskurs».

Inrikesministern har förklarat, att han
inte nu är beredd att vidta åtgärder utan
närmare utredning. Jag kan då bara
uttala den förhoppningen, att utredningen
så snart som möjligt kommer till
stånd och att sedan eventuella ändringar
kommer att vidtagas. Även på denna
punkt kan det vara anledning att man
undanröjer irritationsmoment och källor
till missnöje, och jag vill därför, herr
talman, ännu en gång uttala min tillfredsställelse
med inrikesministerns positiva
svar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 51 och
57 samt jordbruksutskottets utlåtande nr
48.

Ang. extra tillägg å folkpensioner.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om extra tilllägg
för år 1952 å folkpensioner m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 april 1952 dagtecknad
proposition, nr 238, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om extra tillägg för år
1952 å folkpensioner m. m.;

dels ock till Extra tillägg å folkpensioner
m. m. för budgetåret 1952/53 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 37 000 000 kronor.

I det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
var 1 § så lydande:

Å folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension eller änkepension
skall för juli 1952 utgå extra tillägg

Ang. extra tillägg å folkpensioner,
med 30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär hustrutillägg,
40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru
uppbär hustrutillägg, samt 50 kronor för
annan pensionsberättigad.

Å bidrag enligt lagen den 26 juli 1947
om bidrag till änkor och änklingar med
barn skall för juli 1952 utgå extra tilllägg
med 30 kronor.

I anledning av propositionen hade
väckts två motioner, nämligen inom
första kammaren nr 510 av herr Bergvall
m. fl. och inom andra kammaren
nr 666 av herr Ohlin m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att en skyndsam utredning rörande
folkpensionärernas andel i den allmänna
standardhöjningen måtte komma till
stånd;

2. utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit
i proposition nr 238 besluta ytterligare
ett extra tillägg för år 1952 å den allmänna
ålderspensionen, tilläggspensioner
och änkepensioner samt änke- och
änklingsbidragen att utbetalas i oktober
månad;

3. till Extra tillägg å folkpensioner
m. m. för budgetåret 1952/53 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 74 000 000 kronor.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts de
likalydande motionerna nr 110 i första
kammaren av herr . Norling och herr
Persson, Helmer, samt nr 148 i andra
kammaren av herr Senander m. fl. I dessa
motioner hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta höja grundpensionen
för ålderspensionärerna med 300 kronor
för ensamstående ocli 480 kronor för två
makar;

att maximibeloppet för invalidpensionen
måtte höjas på samma sätt;

att änkepensionen måtte höjas med
180 kronor; samt

Nr 22.

Tisdagen den 27 mai 1952.

Ang. extra tillägg å folkpensioner.

att indextillägg enligt gällande grunder
måtte utgå på de sålunda förhöjda beloppen
i deras helhet.

Propositionen samt motionerna 1:510
och II: 666 hade hänvisats, så vitt de
anginge anvisande av anslag under femte
huvudtiteln, till statsutskottet samt i
övrigt till behandling av lagutskott, varefter
de i sistnämnda delar tilldelats
andra lagutskottet. Motionerna I: 110
och II: 148 hade hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet. Enligt
överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade propositionen
och motionerna hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och andra
lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 510 och II: 666, såvitt de
avsåge förevarande lagförslag, oförändrat
antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om extra tilllägg
för år 1952 å folkpensioner m. m.;

B. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 510 och II: 666, såvitt de
avsåge förevarande anslag, till Extra tilllägg
å folkpensioner in. m. för budgetåret
1952/53 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 37 000 000 kronor; C.

att motionerna 1:510 och 11:666, i
den mån de icke besvarats genom vad
utskottet förut hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna I: 110 och II: 148
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anmälts av, utom
annan,

1) herr Bergh, som dock ej antytt sin
mening;

2) herrar Boman i Kieryd, Bengtson
och Jacobsson i Igelsbo, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas
med en hemställan,

A. att riksdagen ■—• med förklaring att
iiksdagen med bifall till motionerna I:

510 och II: 666, såvitt de avsåge ifrågavarande
lagförslag, funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för
sin del antaga i reservationen infört förslag
till lag om extra tillägg för år 1952
å folkpensioner m. m.;

B. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 510 och II: 666, såvitt de
avsåge förevarande anslag till Extra tilllägg
å folkpensioner m. m. för budgetåret
1952/53 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 74 000 000
kronor;

C. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning rörande folkpensionärernas
andel i den allmänna standardhöjningen;
samt

D. att motionerna I: 110 och II: 148
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I det av sistnämnda reservanter förordade
lagförslaget hade 1 § erhållit följande
avfattning:

Å folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension eller änkepension
skall för envar av månaderna
juli och oktober 1952 utgå extra tilllägg
med 30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär
hustrutillägg, 40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller
vars hustru uppbär hustrutillägg, samt 50
kronor för annan pensionsberättigad.

Å bidrag enligt lagen den 26 juli 1947
om bidrag till änkor och änklingar med
barn skall för envar av månaderna juli
och oktober 1952 utgå extra tillägg med
30 kronor.

I den av samma reservanter föreslagna
motiveringen var sista stycket så lydande: »Kostnaderna

för det i förevarande
proposition föreslagna extra tillägget ha
beräknats till 37 miljoner kronor. Enär
utskottet funnit skäl tillstyrka att ytterligare
ett extra tillägg av samma storlek
utbetalas innevarande år komma sammanlagda
kostnaderna att uppgå till

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

omkring 74 miljoner kronor. Dessa kostnader
komma att belasta statsbudgeten
för nästkommande budgetår. För ändamålet
bör ett särskilt förslagsanslag å
sistnämnda belopp anvisas.»

Herr SUNNE: Herr talman! I sitt

svar på fri! Västbergs fråga om vilka
åtgärder som vidtagits eller planerats i
syfte att snarast infria regeringens löfte
i programförklaringen, att de sociala
förmånernas realvärde skall återställas,
anförde socialministern bland annat:
»Det bör dock observeras att användandet
av levnadskostnaderna som måttstock
vid omprövningen av förmånerna
innebär ett ganska snävt tillgodoseende
av kravet på realvärdets bibehållande.»

Det är ungefär samma mening, som
skymtar i första särskilda utskottets utlåtande
1946, där det bland annat heter
— jag tar mig friheten att citera en liten
passus ur utlåtandet: »Socialvårdskommittén
har vid sitt arbete med utformningen
av en reformerad folkpensionering
uppställt målet att pensionstagarna
skola kunna erhålla en med hänsyn
till den allmänna levnadsstandarden
i samhället skälig försörjning utan att
annat än i undantagsfall behöva anlita
fattigvården eller den understödsform,
som enligt kommitténs mening borde
träda i stället för densamma. Chefen för
socialdepartementet har i det vid förevarande
proposition fogade statsrådsprotokollet
uttalat, att han till fullo kunde
instämma i socialvårdskommitténs uttalande
att man i våra dagar icke kan
nöja sig med att endast lämna de gamla
och arbetsoförmögna livets oundgängliga
nödtorft. Omsorgen om dem borde enligt
departementschefens mening fastmera
inriktas på att bereda dem en levnadsstandard
som är skälig i förhållande
till den, varpå medborgare med
låga inkomster i gemen leva.»

1 den nu föreliggande propositionen
nr 238, vari framlagts förslag om ett
extra tillägg för år 1952 å folkpensionerna,
är departementschefens motivering
för förslaget framför allt att man
bör bereda folkpensionärerna en särskild
kompensation för levnadskostnads 2

Första kammarens protokoll 1952. Nr 22.

Ang. extra tillägg å folkpensioner,
ökningarna, särskilt med hänsyn till de
stegrade livsmedelskostnaderna. Det heter
ju också därom i en motion, som
framförts i denna kammare från folkpartiets
sida, att på grund av indexregleringen,
som är bunden till levnadskostnadsindex,
erhåller inte folkpensionärerna
full kompensation vid stegrade
livsmedelskostnader, därför att för folkpensionärerna
i motsats till andra grupper
stegringen av livsmedelskostnaderna
gör sig starkare gällande än stegringen
av levnadskostnaderna i allmänhet.

Departementschefens motivering här
är naturligtvis alldeles riktig; jag vill
inte bestrida den. Men lika obestridligt
är vad socialministern uttalar, då han,
vilket jag nyss citerade, framhåller att
användandet av levnadskostnaderna som
måttstock vid omprövningen av förmånerna
innebär ett ganska snävt tillgodoseende
av kravet på realvärdets bibehållande.
Den uppfattningen har också
framförts i den till detta utlåtande fogade
reservationen. Där göres gällande
att folkpensionärerna också borde erhålla
någon andel i den stegring av nationalinkomst
och levnadsstandard som ägt
rum sedan tillkomsten av 1946 års lag om
folkpensionering. Den genomsnittliga
höjningen av levnadsstandarden har ju
väsentligt överstigit 10 procent. Av denna
stegring anser reservanterna, liksom
också folkpartimotionärerna gör det,
att folkpensionärerna borde ha någon
andel, och att det är på tiden att frågan
om en höjning av pensionernas
grundbelopp upptages till prövning.

Med hänsyn till den mängd faktorer,
som måste inverka här, får man nog
förutsätta att en höjning av grundbeloppen
måste föregås av en utredning. I
väntan på denna utrednings resultat bör
emellertid folkpensionärerna redan i
år, enligt vad både motionärerna och
reservanterna framhållit, erhålla någon
liten del av den allmänna standardhöjningen.
Vi har ansett i motionen — och
samma mening har hävdats av reservanterna
— att tillägget bör utgå med samma
belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit
skall utgå i juli och utbetalas i oktober
månad.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. extra tillägg å folkpensioner.

Vi inom folkpartiet har ju under en
följd av år särskilt framhållit angelägenheten
av att folkpensionernas värde inte
på något sätt förminskas och att samhället
har skyldighet att upprätthålla
pensionens köpkraft. Det är fullt i stil
med denna tankegång som vi nu hävdar
att folkpensionärerna också bör få någon
del av den allmänna standardhöjningen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den av herr Boman
i Kiervd in. fl. avgivna, till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr BENGTSON: Herr talman! Det
torde inte kunna bestridas att folkpensionärerna,
i synnerhet med tanke på
det nuvarande kostnadsläget, är i en
synnerligen bekymmersam situation. Det
har också understrukits av utskottet.
Man kan visserligen säga att folkpensionerna
äro indexreglerade. Men det finns
en hel del faktorer som inverkar i det
fallet. Dels finns det osäkerhetsmoment
beträffande alla indexberäkningar, som
utskottet påpekat, och dels är det så, att
redan när pensionsbeloppen fastställdes
var de i knappaste laget. Dåvarande socialministern
sade, att de visserligen innebar
en avsevärd förbättring men att
de dock inte var tillfredsställande utan
att de så snart som det fanns möjlighet
därtill, borde förbättras.

Vi har ytterligare en sak att räkna
med, och det är att folkpensionärerna
rimligen borde ha någon andel av den
ökade nationalinkomsten. Jag anser därför
att det är fullt berättigat, att man
gör de förbättringar som är möjliga
för folkpensionärerna, .lag har vid åtskilliga
tillfällen, både i remissdebatter
och motionsvägen, fört fram förslag om
förbättringar såväl när det gäller grundpensionerna
som när det gäller andra
reformer för folkpensionärernas del. Jag
har inte mötts av någon större förståelse
tidigare, men i år har Kungl. Maj:t
föreslagit att de skall få detta extra tilllägg.
Det är ju tillfredsställande att man
nu gått mig till mötes, åtminstone något,
på denna punkt.

I samband med denna proposition
har det väckts en motion från folkpartiets
sida. Det gläder mig att se folkpartiets
tämligen nyvaknade intresse för
denna sak. Folkpensionärerna undrar
kanske, varför de i maj månad, i slutet
av riksdagen, plötsligt möts av en så
stor förståelse från folkpartiets sida och
varför det partiet inte tidigare har varit
intresserat av denna sak. Herr Sunne
säger visserligen att folkpartiet under
åtskilliga år arbetat för en förbättring
av folkpensionerna, men jag skulle vilja
erinra om att ungefär detsamma, som
folkpartiet nu motionerat om, då det
gäller folkpensionernas grundbelopp,
fanns i en motion förra året från vår
sida. Men i fjol såg jag inte folkpartiets
representanter med på den reservation,
som då avgavs av herrar Hallagård och
Rubbestad. Det är med anledning härav
som jag gläder mig över denna förändrade
inställning med tanke på folkpensionärernas
bästa, och det är därför
som jag nu — utan tanke på vilka motiv,
som ligger bakom folkpartiets motion
— anslutit mig till den. Kan vi nå
en förbättring i detta avseende, är jag
utan vidare beredd att gå med på att
söka nå den. Därför anmälde jag omedelbart
min anslutning till den reservation,
som här föreligger.

Någon ytterligare motivering härför
är kanske inte nödvändig, tv jag anser
det fullt klarlagt att det är berättigat,
att man ger detta tillägg. Det överensstämmer
helt med vad jag sagt tidigare,
och därför har jag inte någon anledning
att komma med någon utförligare
motivering. Jag tror att man är beredd
på alla håll att medge, att folkpensionärernas
ekonomiska förhållanden inte är
tillfredsställande. Man har emellertid i
regel anfört statsfinansiella besvärligheter,
då man inte ansett sig kunna ge
några ytterligare bidrag; det skulle medföra
för stora kostnader för staten. Den
synpunkten kommer alltid fram, och den
fördes också fram gentemot den motion,
som väcktes av mig förra året. Det sades
att man skulle under sommaren, efter
det en då arbetande utredning slutförts,
närmare undersöka, huruvida det vore

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

möjligt att genomföra en höjning av
folkpensionernas grundbelopp. Jag vet
inte vad den undersökningen ledde till
för resultat. I varje fall har det inte blivit
något annat initiativ på denna punkt
än förslaget om detta extra tillägg. Men
oavsett hur vi diskuterar i denna fråga,
måste vi slå fast att en förbättring av
folkpensionärernas läge är en av de
mest angelägna uppgifter som vi har för
närvarande.

Herr talman! Jag vill med hänvisning
till det anförda ansluta mig till det yrkande,
soin gjorts här om bifall till utskottets
hemställan med den ändring
som föreslås i den av herr Boman m. fl.
avgivna reservationen.

Herr NORLING: Herr talman! Av någon
oförklarlig anledning har utskottet
blandat in här vid behandlingen av
detta lagförslag om extra tillägg å folkpensioner
ett par av våra motioner.
Men då vi på nästa punkt av föredragningslistan,
nämligen angående sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 5, i samma ärende återkommer
till dessa motioner, tänker jag
inte här ställa något yrkande beträffande
dem.

I fråga om den reservation som är
avgiven får jag för min del säga att vi
kommer också att rösta för reservationen.
Visserligen innebär det extra tilllägg,
som här föreslagits, mycket litet.
Vi kommer likväl att rösta för det, ty
det är ju i alla fall dubbelt så mycket
som regeringen har föreslagit. Jag hoppas
nu bara, att folkpartiet inte här
tillämpar sin gamla taktik att, när kommunisterna
ansluter sig till ett förslag,
springa ifrån detsamma. Redan när socialstyrelsen
beräknade levnadskoslnadsstegringen
till 12 procent, motionerade
kommunisterna om 12 procents
tillägg på folkpensionerna. Även folkpartiet
väckte eu motion om 12 procents
höjning av folkpensionerna. Men i utskottet
lämnade folkpartiet sin motion
i sticket, och kommunisterna blev ensamma
om att rösta för en höjning
med 12 procent. Det har varit på sam -

Ang. extra tillägg å folkpensioner.

ma sätt även övriga gångar som det
varit fråga om höjning av folkpensionerna.
När riksdagen förra gången beslöt
indextillägg, var det endast kommunisterna
som till slut höll fast vid att
folkpensionärerna borde ha full kompensation.

Beträffande bondeförbundet och herr
Bengtson måste jag säga, att man på det
hållet är betydligt anspråkslösare nu
än för några år sedan, ty då föreslog
man en utredning om möjligheten åt!
jämställa folkpensionärerna med de lägre
statstjänstemännen, så att folkpensionärerna
skulle få kompensation efter
en motsvarande skala. Vi kommunister
kommer emellertid att stödja
även detta anspråkslösa förslag som reservationen
innebär för att folkpensionärerna
skall få detta lilla tillägg på
pensionen.

Herr BERGH: Herr talman! Den proposition,
som nu behandlas, framlades
för riksdagen så sent, att utskottsbehandlingen
har blivit mycket summarisk.
För att belysa detta vill jag nämna
ett par data. Propostionen är daterad
den 25 april och anmäldes i riksdagen
den 7 maj. Den remitterades så
snabbt som remiss i vanlig ordning
kunde ske, den 10 maj. Realbehandlingen
i utskottet började den 15 maj. Motionstiden
utgick först den 17 maj.
Sista motionsdagen, om jag inte tar fel,
väcktes en motion i ämnet. Innan denna
motion vare sig hunnit tryckas eller remitteras,
måste den tas upp till behandling
i utskottet. Den tid som utskottet då
hade till förfogande var mycket knapp,
vilket medförde att utskottsbehandlingen
blev ganska summarisk.

Situationen komplicerades av en särskild
omständighet. I propositionen föreslås
ett extra tillägg, vilket principiellt
motiveras med den förvärrade dyrtiden.
Tillägget avses alltså vara en dyrtidskompensation,
ehuruväl denna dyrtidskompensation
föreslås skola utbetalas
något tidigare än det egentliga dyrtidstiHägget.
Motionen bygger på en principiellt
avvikande grund så till vida, att

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. extra tillägg å folkpensioner,
motionärerna föreslår en förändring av
grundbeloppet. Därigenom kom ju frågan
i ett mer komplicerat läge, varför
utskottet egentligen hade behövt längre
tid att fundera över saken.

Å ena sidan kan med goda skäl sägas,
att även med den dyrtidskompensation,
som riksdagen tidigare beslutat och som
regeringen nu föreslår skall förbättras,
blir det totala pensionsbeloppet alltjämt
tämligen lågt. På den punkten är jag
fullt enig med motionärerna. Men å andra
sidan kan man inte heller bortse från
de förändringar, som har inträffat i relationen
mellan folkpensionsavgiften och
det totala pensionsbeloppet, alltså grundbeloppet
plus dyrtidskompensationen, seden
de nuvarande folkpensionsavgifterna
fastställdes. De egna avgifterna har
undan för undan kommit att utgöra en
minskad andel på finansieringssidan,
medan den del av finansieringen, som
utgöres av allmänna skatter, blivit en
relativt större andel. Därav följer, att
när man diskuterar en förändring av
folkpensionernas grundbelopp, bör man
givetvis också överväga en förändring av
själva folkpensionsavgiften.

För att kunna tillgodose det intresse
man har av att folkpensionärerna skall
få det bättre och samtidigt i någon mån
återställa den tidigare relationen mellan
avgifts- och skattefinansieringen förefaller
mig därför den naturliga slutsatsen
bli, att man bör acceptera motionens
linje i vad den gäller höjning av grundbeloppen
men samtidigt också begära en
höjning av folkpensionsavgifterna av den
storleksordningen, att den föreslagna
höjningen av grundbeloppen i stort sett
finansieras genom uttagande av högre
folkpensionsavgifter.

Med anledning därav, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till folkpartiets reservation
i vad den avser klämmen men
föreslår följande tillägg till den i reservationen
intagna motiveringen, nämligen
att i sista stycket, som börjar med
orden »Kostnaderna för» och slutar med
»sistnämnda belopp anvisas», tilläggs följande
meningar: »Det är emellertid angeläget
att en inkomst — under alla
förhållanden ungefärligen av en storleks -

ordning jämförlig med kostnaderna för
det extra tillägg å folkpensionen som i
realiteten innebär en förhöjning av dess
grundbelopp ■— beredes statsverket. Därigenom
ges ett klart och för alla gripbart
uttryck för det faktiska förhållandet,
att en extra förmån som beredes de
åldrar som i huvudsak fullgjort sin produktiva
insats är ett åtagande från de
fortfarande i produktionslivet verksamma.
Folkpensionsavgiften bör därför höjas
i en grad som ungefärligen motsvarar
utgifter för statsverket av ett så
kallat extra tillägg å folkpensionen, och
förslag om sådan höjning från den 1 juli
detta år bör föreläggas riksdagen vid instundande
höstsession.»

Häri instämde fröken Andersson.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag

gjorde en reflexion, när jag satt och
lyssnade till de ärade opponenterna, vilken
jag inte kan underlåta att delge
kammarens ledamöter. Jag kom att tänka
på att det inte är så förfärligt länge sedan
som fattiga människor här i landet
var föremål för auktion. Man auktionerade
helt enkelt bort dem till den som
fordrade minsta ersättningen, för att
man skulle få så små kostnader för deras
vård på ålderdomen som möjligt.
Jag tycker faktiskt att debatten här också
erinrar litet om en auktion, men en
auktion av rakt motsatt slag, där bjudarna
tävlar om att bjuda mest.

Vi har här ett regeringsförslag som
syftar till att något hjälpa upp ställningen
för dessa fattiga människor, som är
särskilt pressade på grund av de förhållanden
som har utvecklat sig på andra
områden, framför allt de dyrare livsmedelspriserna.
Nu kopplar man i detta
sammanhang in frågan om en höjning
av pensionernas grundbelopp. De motionärer,
som har motionerat i anslutning
till propositionen, tycks inte ha tänkt
på den saken redan i januari i år. Men
det har herr Norling gjort, ty han framlade
redan då en motion med direkt begäran
om höjning av folkpensionernas
grundbelopp, vilket skulle beslutas vid
innevarande riksdag. Herr Bengtson för

Tisdagen den 27 mai 1952.

Nr 22.

sin del tänkte på den saken redan i fjol,
då lian motionerade i samma riktning.

Jag vet inte hur det kommer sig, men
mina tankar leds i detta sammanhang
in på mina erfarenheter som amatörfiskare.
Även om det inte direkt hör hemma
i detta sammanhang, skall jag berätta
en historia. Jag brukar roa mig
med att vandra omkring i fjällvärlden
och fiska laxöring. Som bete använder
jag ibland mask, ibland fiskar jag med
spinnare, och någon gång med fluga.
Jag misslyckas alltid. Har jag spinnare,
tänker jag alltid att det hade varit bättre,
om jag tagit mask med mig. Har jag
det ena eller det andra, så önskar jag
alltid att jag haft det tredje. Men det
är nog över huvud taget så med amatörfiskare,
att de aldrig har tur — åtminstone
inträffar detta ytterst sällan.

Jag tillåter mig att berätta ännu en
historia. Jag gick en gång — jag tror
att det var år 1948 —■ förbi fiskkiosken
hemma i Tureberg. Där stod eu klunga
småpojkar, fem till åtta stycken, av vilka
ingen var tio år. Eftersom jag har
barnasinnet kvar, tänkte jag genast, att
här måste det vara fråga om någon
märklig fisk, som pojkarna tittar på.
Även jag ville se på den. Jag gick fram
till kiosken. Där låg på vågen den största
gädda som jag någonsin sett. Den
hade dessa småpojkar själva fiskat upp,
och nu ville de sälja den. Man förstår,
hur förtjusta pojkarna var. Jag begriper
faktiskt inte hur de kunnat få upp den
stora gäddan ur isvaken, men de hade i
alla fall på något sätt lyckats därmed och
där låg den nu. Men hur långt dessa pojkars
liv än blir, tror jag inte, att de än
en gång kommer att få samma tur, därför
att det är så sällsynt med stor tur
för amatörfiskare.

Jag har, herr talman, funderat på ytterligare
en sak i detta sammanhang,
niimligen huruvida jag inte bör försöka
att ändra partibeteckning och bli folkpartist.
Jag har nämligen alltmer kommit
underfund med att folkpartiet har
ett väldigt tilltalande program. Folkpartiets
stödtrupper i detta avseende, kommunisterna,
hade ju för någon tid sedan
parollen: »Högre löner och lägre pri -

Ang. extra tillägg å folkpensioner,
ser.» Det förefaller mig, som om folkpartiet
nu skulle sträva efter att förverkliga
den mycket trevliga parollen:
»Lägre skatter och högre statsutgifter.»

Det är naturligtvis en mycket sympatisk
tanke i och för sig att söka hjälpa
fattiga människor, i all synnerhet om
det inte kostar oss något. Högern har ju
samma uppfattning som jag, att vi bör
göra vad vi kan för dessa fattiga människor,
men att vi själva bör ta på oss
bördan härav.

Det framgick av det yrkande som herr
Bergh ställde, att högern anser, att frågan
om folkpensionernas grundbelopp
måste ställas i samband med frågan om
pensionsavgifternas storlek. Men motionen
i anslutning till propositionen om
det extra tillägget bygger nog på att vi
skall kunna klara detta, även om statens
utgifter ökas. Och frågan, varifrån vi
skall få inkomsterna, bär ju diskuterats
och kommer att ytterligare diskuteras
under de närmaste dagarna.

Talet om att folkpensionärerna skall
få del av den allmänna standardhöjningen
är alldeles riktigt, men hur stämmer
det överens med den uppfattning motionärerna
har om samhällsekonomien och
dess tillstånd just nu? Jag har nästan
fått det intrycket att motionärerna anser
att man måste bereda sig på att
överta ett konkursbo, därför att jag och
mina partivänner, framför allt i regeringen,
har hållit på att fördärva samhällsekonomien
sedan många år tillbaka.
Att man under sådana förhållanden
uttrycker förhoppningar om att det
skall finnas möjligheter att ge folkpensionärerna
del av någon standardhöjning,
det är för mig rätt svårt att fatta.

Utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag, som vi finner väl motiverat med
hänsyn till de prisförhöjningar man kan
vänta. Det är visserligen riktigt som herr
Bengtson nämnde, att folkpensionen är
indexreglerad och att det därför inte
skulle behöva betyda något hur levnadskostnaderna
fluktuerar; grundbeloppets
realvärde bevaras. Men man kan också
se frågan ur den synpunkten, att en indexförmån
alltid släpar efter. Vid en
förändring i levnadskostnaderna blir det

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. extra tillägg å folkpensioner,
i regel ett visst intervall mellan stegringarna,
detta för att man skall kunna
ordna utbetalningar etc. utan alltför stora
svårigheter. Och när vi nu vet att
en alldeles påtaglig eftersläpning utan
tvivel kommer att inträffa, har vi i utskottet
funnit det gott att Kungl. Maj:t
genom sitt förslag sökt minska de för
folkpensionärerna kännbara svårigheterna
på grund av eftersläpningen. Men
längre har utskottet inte ansett sig kunna
gå när det gäller detta extra tillägg
och har således avstyrkt motionen.

Vad beträffar frågan om en undersökning
av möjligheterna att höja själva
grundbeloppet, vill jag säga att det är
roligt att den svenska riksdagen är absolut
enig om att se till, att den beslutade
folkpensionsreformen verkligen
blir vad vi tänkte oss. Men jag undrar,
om det är den riktiga vägen att överlämna
denna fråga till ett slags ny socialvårdskommitté,
som skulle syssla
med den år efter år och faktiskt under
tiden bli en begravningsplats för alla
reformförslag på området. Från mitt arbete
i andra lagutskottet har jag en mycket
stark känsla av att riksdagen ingenting
vill göra, om en fråga ligger under
utredning. Jag tror att pensionärernas
bästa i verkligheten tillgodoses bättre,
om vi bedömer stundens behov och
i varje läge gör vad vi kan med hänsyn
till den ekonomiska situationen.

Reservanterna har under D hemställt
att motionerna 1:110 och II: 148 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Om utskottet kommit fram till
samma yrkande som reservanterna gör
under B, så skulle vi ha skrivit vår hemställan
under åberopande av de i B
nämnda och de under D uppräknade motionerna,
och sedan skulle vi under D
ha yrkat att de där ifrågavarande motionerna,
i den mån de inte blivit besvarade
genom vad utskottet hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Men om sammansatta stats- och
andra lagutskottets hemställan haft detta
utseende, skulle säkerligen herr Norling
ha stigit upp här i kammaren och uttryckt
sin tacksamhet och stora förvåning
över att hans motion rönt sådan

framgång. Det är, tycker jag, litet oartigt
av reservanterna, när de i detta fall
visar sig nonchalanta mot stödtrupperna.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLON: Herr talman! Utskottets
ärade talesman visade sig i dag vara
bekajad med en för honom ovanlig och
överraskande fantasi; han blandade ihop
fiske och andra näringar i ett enda
obeskrivligt sammanhang.

Herr Norman vägrade absolut att gå
med på någon utredning om höjda
grundpensioner, med den motiveringen
att en sådan utredning skulle verka
som en spärr mot vidare reformer på
detta område. Det är då av intresse att
konstatera att inte heller herr Norman,
såsom framgår av utskottets utlåtande,
varit främmande för utredningstanken;
utskottet talar visserligen inte direkt om
en utredning, men utskottet förutsätter
»att frågan om en ytterligare förbättring
av folkpensionerna blir föremål för närmare
prövning i samband med översynen
av övriga sociala förmåner». Jag
tycker nog, att herr Norman på den
punkten har varit en smula inkonsekvent.

Men så »trädde där fram gullhårig, en
yngling» — en fyrtioårig — och svarade:
Här kommer jag. Det är herr Bengtson
jag tänker på; han gjorde nämligen
redan i fjol en framstöt på denna front
och har liksom inmutat området för sig,
så att ingen annan får ge sig in på det.

Jag vill erinra herr Bengtson om att
det parti, som var folkpartiets föregångare,
mycket varmt intresserade sig för
dessa spörsmål redan innan herr Bengtson
var påtänkt. Första beslutet om en
modern folkpensionering tillkom på initiativ
av en liberal regering år 1913, och
herr Bengtson är — efter vad jag nyss
antydde — född år 1914.

I särskilda utskottets utlåtande nr 1
år 1946, då den nuvarande pensionslagstiftningen
tillkom, säges följande: »Genom
den år 1913 antagna lagen om allmän
pensionsförsäkring lades i vårt land

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

grunden till den folkpensionering, som
nu anses såsom en omistlig del av den
sociala omvårdnaden om medborgarna.
Pensionsförsäkringslagen skilde sig från
samtida eller tidigare utländsk folkpensionslagstiftning
därigenom att den
omfattade alla medborgare och icke endast,
såsom var vanligt i utlandet, löntagare
eller vissa löntagargrupper. Denna
anordning av den svenska lagstiftningen,
vilken betingats av bland annat
befolkningens sysselsättningsförhållanden,
bär i betydande mån påverkat lagstiftningens
innehåll. Pensioneringen har
sålunda icke föranlett uttagande av bidrag
från arbetsgivare och har i det väsentliga
måst finansieras genom skattemedel.
Sistnämnda omständighet torde
intill de senaste åren ha i viss mån bidragit
till att pensionsbeloppen varit
lägre än vad som erfordrats för att pensioneringen
skulle vara effektiv. Man
torde till detta utskottets yttrande kunna
foga den anmärkningen, att uttalandet
om pensionsbeloppens ringa storlek gäller
ännu den dag som i dag är.

Sedan folkpensionerna bestämdes år
1946, har vi haft en oavbruten levnadskostnadsökning,
och jag vill gentemot
herr Bengtsons påstående, att folkpartiet
först i dag intresserat sig för dessa
materier, erinra om att det dock var på
initiativ av folkpartiet som folkpensionerna
kom att slutligen bli indexreglerade
och från och med i fjol indexreglerade
enligt sådana normer, att indextillläggen
inte kommer att släpa alltför mycket
efter. I det särskilda utskottets utlåtande
år 1946 förutsattes också en ökning
av folkpensionernas grundbelopp,
om de ekonomiska förutsättningarna
fanns. Det heter nämligen där, att det
ligger i sakens natur att ytterligare förbättringar
då kan komma att visa sig
önskvärda.

Jag tycker, herr Bengtson och herr
Norman, att vi skulle kunna lämna alla
partispekulationer ur räkningen, när vi
behandlar detta spörsmål, och försöka
angripa problemet med utgångspunkt
från vad som i varje given situation är
ekonomiskt möjligt. Vi får komma ihåg
alt det svenska folkhushållet i dag, sex

Ang. extra tillägg å folkpensioner,
år efter folkpensioneringslagens tillkomst,
har andra ekonomiska möjligheter
än år 1946.

Herr BENGTSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlon påstod att jag
skulle ha inmutat denna fråga för mig
själv. Jag vill då hänvisa till att i vårt
partiprogram, som publicerades år 1911,
står talat om att folkpensioner måste införas.

Om sedan möjligen mitt födelseår skulle
ha något samband med folkpensionerna,
är det riktigt att jag är född år 1914,
men jag är född i januari månad, om det
kan säga herr Ohlon någonting om när
man vanligen framlägger motioner.

Jag vill helt instämma i herr Ohlons
önskan, att vi i denna fråga skall lämna
de partipolitiska spekulationerna. Det är
mycket tacknämligt, att herr Ohlon anser
det. Jag förmodar att herr Ohlon
då menar, att han befunnit sig på en sådan
ståndpunkt, att han måste lämna
den nu.

Herr MÖLLER: Herr talman! Jag har
begärt ordet närmast för att bidra till
historieskrivningen i denna fråga.

Det är riktigt att det beslöts införande
av en lag om folkpensionering år 1913,
men den hade en mycket egendomlig
konstruktion, och jag tror att man med
gott samvete kan bestrida, att den nuvarande
folkpensioneringen bygger på
den grund, som lades år 1913. Jag kan
ju gott avslöja nu —- jag tillhörde inte
då riksdagen — att jag var motståndare
till det beslut som fattades. Det fanns
en liten socialdemokratisk grupp, anförd
av herr Rickard Sandler, som då satt i
andra kammaren, vilken faktiskt röstade
emot beslutet av följande skäl. Pensionen
skulle utgå under de närmaste fyra
åren med 70 kronor för kvinna och 75
kronor för man om året. Om någon hade
mer än 50 kronors egen inkomst, skulle
hälften av merinkomsten dragas av. Om
följaktligen en person hade en egen inkomst
på 100 kronor, blev pensionen för
mannen 50 kronor om året. Det var till -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. extra tillägg å folkpensioner,
läggspensionen. Detta belopp ökades år
1919 till det dubbla, så att pensionen utgick
med 140 kronor för kvinna och 150
kronor för man, men fortfarande med
50-kronorsregeln och avdragsregeln. Lagen
gav åldringarna en dricksslant, icke
mera.

Jag har velat nämna dessa uppgifter,
därför att 1913 års beslut onekligen var
ett beslut, som hade en viss principiell
betydelse, men någon reell betydelse för
den tidens åldringar kan man knappast
säga att det hade, även om penningvärdet
var litet högre än det är nu. Pensionerna
förändrades genom beslut vid
1921 års riksdag med ikraftträdande år
1922, men inte med ett öre mer än som
svarade mot det då förstörda penningvärdet.
Det blev en ökning för kvinnorna
med 70 kronor från 140 till 210 kronor
och för man med 75 kronor från
150 till 225 kronor, och då hade penningvärdet
försämrats, så att 1 krona
var värd 33 öre.

När man sedermera verkligen tog itu
på annat sätt med folkpensioneringsfrågan,
visade det sig att den år 1913 lagda
grunden var oduglig. Hela tanken bakom
beslutet var ett rent privatförsäkringstekniskt
resonemang. Det innebar att
man skulle betala avgifter, som var mycket
små, och så småningom — jag räknar
med att det skulle ske år 1963, alltså
efter 50 år —- skulle avgifterna kunna
täcka en pension av väsentligt högre belopp
naturligtvis än pensionstilläggen utgjorde.
Denna försäkringstekniska principståndpunkt,
som 1913 års beslut innebar,
är numera totalt övergiven. Den är
övergiven i så hög grad, att det faktiskt
inte finns någon anknytning mellan avgifterna
och de utgående pensionerna.
Man lossade sambandet mellan dem redan
genom 1935 och 1937 års beslut i
pensionsfrågan, men när man fattade beslut
år 1946, skedde inte bara en uppmjukning
utan en fullständig upplösning
av detta samband, och därmed hade man
lagt en fullkomligt ny grund för folkpensioneringen
i landet.

Jag medger att jag är starkt frestad att
rösta för den reservation, som här föreligger,
ty mitt förnuft säger mig att det

finns utrymme för höjningen och att
hela resonemanget bakom reservationen
är riktigt, nämligen att även folkpensionärerna
skall få del i den ökade standard,
som vi har uppnått sedan beslutet
år 1946 fattades. Jag kommer emellertid
att avstå från att rösta, och jag gör det
av, som jag själv tycker, ganska reella
skäl. Jag anser det nämligen omöjligt att
nu på allvar, utan någon nämnvärd utredning,
klargöra, hur stor pensionen
bör vara med hänsyn till den förbättrade
produktiviteten i landet. Man kan väl
räkna med att produktiviteten förbättrats
med 25, kanske 30 procent sedan
år 1946.

I reservationen föreslås, att ökningen
för pensionärernas del skall bli 10 procent,
och det är naturligtvis bättre än
5 procent, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att det finns andra sociala
reformer, och man bör enligt min mening
se tingen i ett sammanhang, sociala
reformer, som är beslutade — jag tänker
närmast på den obligatoriska sjukförsäkringen
— år 1946 och som man ännu
inte ansett sig ha råd att genomföra. Jag
måste för min del säga att jag betraktar
genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring
som oundgängligen nödvändigt,
och jag kan inte acceptera de skäl
som hittills anförts mot att sätta denna
lag i kraft. Det är emellertid ingenting
att göra åt den saken, men jag vill inte
ytterligare försvåra genomförandet av
en obligatorisk sjukförsäkring genom att
vi nu ökar statens utgifter på denna speciella
punkt, om detta sedermera skall
kunna åberopas såsom ytterligare ett
skäl för ett ännu längre uppskov med
sjukförsäkringsreformens genomförande.
Det finns vissa andra ting, som också
enligt min mening är synnerligen angelägna
att genomföra. Jag skall inte
uppehålla mig vid dem, ty det finns inte
någon anledning för mig att på det sättet
förlänga debatten, men jag är inte
benägen att isolera en av de genomförda
reformerna från sammanhanget med
hela socialpolitiken. Yi har icke ett tillfredsställande
system för en sociallagstiftning
förrän vi fått den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Jag vill inte gärna rösta emot reservationen
— det medger jag — och jag
kommer under sådana förhållanden att
avstå från att rösta vid voteringen, därest
denna kommer att stå mellan utskottets
förslag och reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2ro), av herr Sunne,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Boman i Kieryd
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Bergh,
att sistnämnda förslag skulle godkännas
med den ändring i motiveringen, att i
sista stycket näst efter orden »belopp
anvisas» tillädes följande: »Det är emellertid
angeläget, att en inkomst — under
alla förhållanden ungefärligen av en
storleksordning jämförlig med kostnaderna
för det extra tillägg å folkpensionen,
som i realiteten innebär en förhöjning
av dess grundbelopp — beredes
statsverket. Därigenom ges ett klart och
för alla gripbart uttryck för det faktiska
förhållandet, att en extra förmån,
som beredes de åldrar som i huvudsak
fullgjort sin produktiva insats, är ett
åtagande från de fortfarande i produktionslivet
verksamma. Folkpensionsavgiften
bör därför höjas i en grad som
ungefärligen motsvarar utgiften för
statsverket av ett så kallat extra tillägg
å folkpensionen, och förslag om sådan
höjning från den 1 juli detta år bör föreläggas
riksdagen vid instundande
höstsession.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Sunne och Bergh begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr tal -

Ang. extra tillägg å folkpensioner,
mannen sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Sunnes
yrkande.

Herr Bergh äskade emellertid votering
även om kontropropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 4 antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr Boman
i Kieryd m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall
till det av herr Bergh under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 26;

Nej — 69.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 4, röstar
Ja;

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Berghs under
överläggningen gjorda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 23.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ändringar i lagen om folkpensionering
in. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 215, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den

29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den

30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; 3)

lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

4) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders in. fl.
barn.

Vidare hade Kungl. Maj:t under femte
huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
föreslagit riksdagen

dels under punkt 90 att till Bidrag
till folkpensioner m. in. för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
741 000 000 kronor,
dels ock under punkt 91 att till Indextillägg
å folkpensioner för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
205 000 000 kronor.

I propositionen nr 215 hade föreslagits
vissa ändringar i 1946 års lag om
folkpensonering i syfte att bättre än för
närvarande bereda möjlighet för folkpensionärerna
att utnyttja sin arbetskraft
och att inneha sparkapital eller annan
motsvarande tillgång samt för arbetsgivare
att ordna pensoneringsfrågan för
anställda utan att därigenom folkpensioneringens
inkomstprövade förmåner
beskures alltför starkt. Sålunda hade föreslagits,
att lagens avdragsregler skulle
mildras så, att den avdragsfria inkomsten,
som nu var 400 kronor för ogift och
600 kronor för äkta makar, skulle höjas
till 1 000 resp. 1 500 kronor per år.
Avdragsfaktorn, d. v. s. den del av det
överskjutande årsinkomstbeloppet varmed
de inkomstprövade pensionsförmånerna
skulle minskas, hade föreslagits
till 337s procent för inkomst mellan
1 000 och 1 400 kronor för ogift och inkomst
mellan 1 500 och 2 100 kronor för
äkta makar samt 667a procent för inkomst
därutöver. Nämnda regler liade
föreslagits skola bli gemensamma för alla
inkomstprövade förmåner och således
avse även de kommunala bostadstillägg,
som enligt förslaget skulle ersätta de
nuvarande statliga och särskilda bostadstilläggen.
Bestämmanderätten angående
införandet av kommunala bostadstillägg
och, med visst undantag, angående grunderna
i övrigt för beräkningen av sådana
tillägg hade föreslagits skola tillkomma
vederbörande kommun. En följd
av förslaget i denna del var, att folkpensioneringslagens
bostadskostnadsgruppering
skulle försvinna. Förslaget innebar
vidare en del andra jämkningar i
folkpensioneringslagen. Bland annat ha -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

de föreslagits, att karenstiden för rätt
till sjukbidrag skulle nedsättas från ett
år till sex månader. Maximigränsen för
kommunernas skyldighet att bidraga till
kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg, hade föreslagits
höjd från 50 till 60 procent. Till
kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen
hade kommunerna föreslagits
skola bidraga med 4/*> procent för varje
fullt tiotal skatteören per invånare i
kommunen, dock med högst 60 och lägst
25 procent av totalkostnaden för bostadstilläggen
inom kommunen. Även avdragsreglerna
i 1947 års lag om särskilda
barnbidrag hade föreslagits mildrade. De
nya reglerna hade föreslagits skola träda
i kraft den 1 januari 1954. För övergångstiden
den 1 juli 1952—den 31 december
1953 hade föreslagits viss privilegiering
i inkomstprövningshänseende
av pension på grund av arbetsanställning.

I anledning av propositionen nr 215
hade inom riksdagen väckts elva motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 489 av herrar Pålsson och Werner,
nr 490 av herr Öhman och herr Persson,
Ola, och

nr 491 av herr Ahlberg samt
inom andra kammaren:
nr 617 av herr Larsson i Julita,
nr 618 av fru Torbrink m. fl.
nr 619 av herr Bengtsson i Varberg
m. fl.,

nr 651 av herr Andersson i Sundsvall,

nr 652 av herr Netzén m. fl.,
nr 653 av herr Hagård,
nr 654 av herr Larsson i Luttra m. fl.
och

nr 655 av herr Holmberg m. fl.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts följande
motioner angående folkpensioneringen,
nämligen

inom första kammaren:
nr 2 av herr Bengtson och
nr 111 av herr Norling och herr Persson,
Ola, samt

inom andra kammaren:
nr 3 av herr Pettersson i Norregård
in. fl.,

nr 142 av herrar Jonsson i Järvsand
och Andersson i Alfredshem och
nr 430 av herr Ekdahl.

I de likalydande motionerna I: 490, av
herr Öhman och herr Persson, Ola, samt
II: 655, av herr Holmberg m. fl. hade
hemställts, utom annat, att riksdagen för
sin del måtte antaga det i propositionen
nr 215 framlagda förslaget om ändringar
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering med vissa i motionerna
angivna ändringar av den i propositionen
föreslagna lydelsen av 4 § mom.
1 och 2, 6 § mom. 1 och 3, 7 §, 8 §, 14 g
mom. 2, 15 §, 16 §, 33 § och i övergångsbestämmelserna
samt därutöver i nu gällande
lydelse av § 4 i samma lag och
att §§ 19—22 i nu gällande lydelse måtte
upphävas.

I de likalydande motionerna I: 2, av
herr Bengtson, och II: 3, av herr Pettersson
i Norregård m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag om att varje folkpensionär
årligen måtte beviljas en fri
resa till nära anhöriga.

I motionen I: 111, av herr Norling och
herr Persson, Ola, hade yrkats, att folkpensionsavgifterna
skulle avskaffas och
att riksdagen till följd därav för sin del
skulle besluta sådan ändring av lagen
om folkpensionering, att paragraferna
19, 20, 21 och 22 upphävdes.

Propositionen nr 215 och de i anledning
av densamma väckta motionerna
ävensom motionerna 1:111 och 11:142
hade hänvisats till behandling av lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.
Ovannämnda punkter i statsverkspropositionen
samt motionerna 1:2, 11:3 och
II: 430 hade hänvisats till statsutskottet.
Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
propositionen nr 215, nämnda punkter i
statsverkspropositionen ävensom samtliga
motioner hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

Sistnämnda utskott hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositonen nr 215
framlagda förslaget till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering — måtte för sin del
med bifall till motionerna I: 490, II: 142,
II: 618 och II: 655, såvitt de avsåge vissa
övergångsbestämmelser i förevarande
lagförslag, antaga nämnda förslag med
den ändringen, att första stycket i övergångsbestämmelserna
erhölle den ändrade
lydelse, som i utlåtandet angivits;

B. att riksdagen oförändrade måtte antaga
de genom propositionen nr 215
framlagda förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; 2)

lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den 26
juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl.
barn;

C. att riksdagen måtte för sin del antaga
i utlåtandet införda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
20 mars 1936 (nr 56) om socialregister;

2) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 528) om kommunala
pensionstillskott m. m.;

D. att riksdagen måtte för budgetåret
1952/53 under femte huvudtiteln anvisa 1)

till Bidrag till folkpensioner m. m.
ett förslagsanslag av 743 000 000 kronor;
samt

2) till Indextillägg å folkpensioner
ett förslagsanslag av 239 000 000 kronor;

E. att motionerna 1:490 och 11:655,
i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet förut anfört och hem -

ställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F. att motionerna

1) I: 2 och II: 3,

2) 1:111,

3) I: 489 och II: 654,

4) I: 491 och II: 653,

5) 11:430,

6) 11:617,

7) II: 619,

8) 11:651 och

9) 11:652

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I det av utskottet tillstyrkta förslaget
till lag angående ändring i lagen om
folkpensionering var 7 § så lydande:

Där kommun så beslutat, skall kommunalt
bostadstillägg utgå till pensionsberättigad
som är mantalsskriven inom
kommunen eller till där mantalsskriven
hustru som uppbär hustrutillägg. Sådant
tillägg skall anses såsom folkpension.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt
de grunder kommunen bestämmer.
Avvikelse från vad nedan i 8 och 13 §§
stadgas må dock icke äga rum och ej
heller må för rätt till kommunalt bostadstillägg
fordras viss tids bosättning
inom kommunen eller uppställas annat
därmed jämförligt villkor.

Om kommuns beslut rörande kommunalt
bostadstillägg skall pensionsstyrelsen
ofördröjligen underrättas.

I förslaget till lag angående ändring
i lagen om kommunernas bidrag till
kostnaderna för folkpensioneringen hade
1 § avfattats sålunda:

Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering med

dels viss andel, motsvarande tre tjugondels
procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg, som under
året utbetalats för inom kommunen
mantalsskrivna pensionsberättigade,
dock högst tre femtedelar av nämnda
kostnad,

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

dels ock viss andel, motsvarande en
femtedels procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för kommunala bostadstillägg,
som under året utbetalats för
pensionsberättigade, mantalsskrivna inom
kommunen, dock högst tre femtedelar
och lägst en fjärdedel av sagda kostnad.

Därest tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg förhöjts genom indextillägg,
skall vad i första stycket
stadgats om kommuns skyldighet att bidraga
till kostnaderna för dylika pensioner
avse även indextillägg därå.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits I)

beträffande 7 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen om folkpensionering
av herrar Magnusson och Hagård,
vilka

a) ansett, att utskottets utlåtande i
fråga om bostadstilläggens konstruktion
bort hava den lydelse, reservationen visade,

samt b), under åberopande av vad
sålunda anförts, hemställt, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:491 och II:
653, såvitt nu vore i fråga, måtte besluta,
att 7 § i förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering skulle erhålla
den avfattning, som i reservationen angivits; II)

beträffande besvärsförfarandet av
herrar Magnusson och //agård, vilka

a) ansett, att utskottets utlåtande angående
denna fråga bort hava den lydelse,
reservationen visade,

samt b), under åberopande av vad
sålunda anförts, hemställt, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:491 och II:
653, såvitt nu vore i fråga, måtte för sin
del besluta

1) att ingressen till förevarande förslag
till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
skulle erhålla den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits;

2) att 37 § i lagen om folkpensionering
skulle erhålla följande lydelse:

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende
rörande pension må klagan föras av
justitiekanslern, kommun, pensionsnämnds
ordförande och pensionsstyrelsens
ombud ävensom av enskild sakägare.
Klagan föres hos Konungen genom
besvär, vilka vid talans förlust skola
å trettionde dagen från den dag beslutet
gavs vara inkomna till socialdepartementet.

3) att antaga i reservationen infört
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

III) beträffande 1 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensionering
av herrar Johansson i Mysinge
och Bengtson, vilka

a) ansett, att utskottets utlåtande angående
finansieringsfrågan bort hava
den lydelse, reservationen visade,

samt b), under åberopande av vad
sålunda anförts, hemställt, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 489 och II:
654 samt II: 617, såvitt nu vore i fråga,
måtte besluta, att 1 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen den 30 juni
1947 (nr 398) om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen
skulle erhålla följande lydelse:

Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering med

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

lar och lägst en fjärdedel av sagda kostnad.

Därest tilläggspensioner---(lika
med utskottets förslag)---in dextillägg

därå.

IV) beträffande frågan om folkpensionärs
rätt till fria resor av herr Bengtson
och fru Nordgren, vilka

a) ansett, att utskottets utlåtande angående
denna fråga bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits,

samt b), under åberopande av vad sålunda
anförts, hemställt, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:2 och 11:3
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag angående
rätt för varje ålderspensionär med behovsprövade
pensionsförmåner att årligen
företaga en fri resa till nära anhöriga.

I den av herrar Magnusson och Hagård
avgivna, med I betecknade reservationen
hade 7 § andra stycket i det
av utskottet tillstyrkta förslaget till lag
angående ändring i lagen om folkpensionering
utbytts mot följande två stycken: Kommunalt

bostadstillägg utgår enligt
de grunder kommunen bestämmer, dock
att det skall ankomma på pensionsstyrelsen
att besluta om det lägsta och högsta
belopp varmed kommunalt bostadstillägg
må utgå inom kommunen.

Kommun må ej besluta om avvikelse
från vad nedan i 8 och 13 §§ stadgas
och ej heller må för rätt till kommunalt
bostadstillägg fordras viss tids bosättning
inom kommunen eller uppställas
annat därmed jämförligt villkor.

I de likalydande motionerna I: 490,
av herr öhman och herr Persson, Ola,
samt 11:655, av herr Holmberg m. fl.,
hade för nämnda paragraf förordats
följande lydelse:

Kommunalt bostadstillägg skall utgå
till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen eller till där
mantalsskriven hustru som uppbär hustrutillägg.
Sådant tillägg skall anses såsom
folkpension.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt
de grunder kommunen beslutar.
Dock skall bostadstilläggen utgå med
grundbelopp, som icke må understiga

a) till gift pensionsberättigad och till
änkepensionsberättigad 100 kronor i bostadskostnadsgrupperna
I och II, 200
kronor i grupp III, 300 kronor i grupp
IV och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad 150
kronor i bostadskostnadsgrupperna I
och II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor
i grupp IV och 600 kronor i grupp
V.

Avvikelse från vad nedan i 8 och 13
§§ stadgas må icke heller äga rum, och
ej heller må för rätt till kommunalt bostadstillägg
fordras viss tids bosättning
inom kommunen eller uppställas annat
därmed jämförligt villkor.

Om kommuns---ofördröjligen

underrättas.

Mom. 2. Indextillägg utgår på bostadstilläggen
med procenttal som motsvarar
det tal, med vilket i § 6 mom. 2 omnämnda
pensionspristal överstiger siffran
100.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr NORMAN: Herr talman! I avseende
å föredragningen av sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 5 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages det av utskottet
däri tillstyrkta lagförslaget, i den mån så
erfordras, paragrafvis med slutbestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån, än sådant av någon kammares
ledamot begäres.

Vad herr Norman sålunda hemställt
bifölls.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

Punkten .4.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget
till lag angående ändring i lagen om
folkpensionering.

3 §.

Herr MAGNUSSON: Herr talman! Jag
skall endast be att i korthet få motivera
de reservationer, som herr Hagård och
jag avlämnat i den här frågan.

Det väckta förslaget att sammanslå
det statliga och det särskilda bostadstilllägget
för folkpensionärer har rönt en
ganska ringa anslutning bland de remissmyndigheter,
som har yttrat sig över
förslaget. Det har omfattats med en viss
tveksamhet, vilken vi reservanter delar,
och vi har därför reserverat oss beträffande
bostadsbidragens konstruktion.

Om man i enlighet med förslaget överlämnar
åt kommunerna att själva bestämma
bidragens storlek, får man räkna
med att det kan komma att uppstå
en hel del orättvisor och att det kan bli
olämpliga resultat av de beslut, som
kommunerna kommer att fatta. För
pensionstagarna torde det vara av utomordentligt
stort intresse att garantier skapas
för att deras skäliga anspråk på
försörjning tillgodoses. Ett mycket stort
antal pensionstagare erhåller i dag endast
det statliga bostadstillägget, och när
deras bidragsbehov kommer att prövas
av kommunerna, är det angeläget att dessa
ser till, att bostadsbidraget i fortsättningen
blir tillräckligt för vederbörandes
försörjning. Det föreligger också
risk för att de olika kommunerna skall
komma att tillämpa olika grunder. Utvecklingen
i fråga om det nuvarande särskilda
bostadstillägget visar också att
detta har utformats på mångahanda olika
sätt.

För att kommunerna skall få någon
ledning för sina avgöranden har vi därför
i reservationen föreslagit, att man
skulle uppdra åt pensionsstyrelsen att
fastställa ett lägsta och ett högsta bidragsbelopp.
Departementschefen har
i sitt yttrande framhållit att genom vägledande
upplysningar från pensionsstyrelsen
och komnninalförbunden en efter -

strävansvärd enhetlighet torde kunna
vinnas. Vi tror emellertid inte att det är
tillräckligt med sådana upplysningar,
utan vi anser att man i stället bör gå in
för att låta pensionsstyrelsen utfärda
riktlinjer för kommunerna.

Vi har vidare tagit oss friheten att
anmäla en reservation beträffande besvärsförfarandet.
Det nuvarande förfarandet
är ingalunda tillfredsställande —-det är en uppfattning som jag nog tror
delas av alla. Enskilda sakägare får ju
för närvarande inte föra talan mot pensionsstvrelsens
beslut utan att först ha
erhållit styrelsens tillstånd därtill. Det
kan inte gärna vara riktigt att enskilda
personer skall vara nödsakade att hos
samma myndighet, som har fattat ett beslut,
begära tillstånd att få föra talan
däremot. Av den anledningen har vi
tagit oss friheten att föreslå, att en särskild
paragraf tillägges, varigenom det
fastslås att tillstånd av pensionsstyrelsen
inte erfordras för talan mot dess
beslut.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
med yrkanden under de punkter,
som berörs av reservationerna.

Herr NORLING: Herr talman! Redan
under diskussionen angående föregående
punkt på föredragningslistan fäste jag
kammarens uppmärksamhet på att från
det parti jag tillhör väckts två motioner,
som behandlas i det nu förevarande
utskottsutlåtandet. Jag avstod, som
jag framhöll, av den anledningen från
att då motivera vårt förslag om höjning
av grundpensionerna. Jag skall därför bo
att nu få återkomma till den saken.

Folkpensionärerna är väl den enda
grupp inom samhället, som trots högkonjunkturen
fått finna sig i en ständigt
fortgående försämring av möjligheterna
till livsuppehälle. När de nuvarande
folkpensionerna förbereddes,
trodde de gamla, att det skulle bli slut
med springet hos fattigvården, där de
fick bikta sitt nödläge för att få sin nödtorftiga
försörjning. Någon ändring därvidlag
har det inte blivit, utan i stället
har åtminstone på senare tid antalet
hjälpsökande hos fattigvården ökat.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1932.

Ang ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

Det ekonomiska läget i folkpensionärshemmen
är i dag betydligt sämre än det
var före den senaste reformen av folkpensionssystemet.
De upprepade löftena
om ökad trygghet på ålderdomen har
inte infriats. De som är helt hänvisade
till folkpensionen för sitt uppehälle är
i dag besvikna däröver. En folkpensionär,
som jag talat med, uttryckte saken
så: »Vårt läge i dag är mycket bekymmersamt.
Vi tål inte den minsta lilla
rubbning i vår ekonomi. Vi tvingas att
bära en ansenlig del av dyrtidsbördan
på våra knappa pensioner. Det är för
många av oss omöjligt att klara det nödvändigaste
för livets uppehälle.»

Jag tror att denne folkpensionär gav
en riktig bild av dagens läge för pensionärerna.
Visserligen är folkpensionen
indexreglerad, men denna indexreglering
lider av så påtagliga brister, att
väl ingen kan påstå att den skyddar pensionens
realvärde. Ingen hänsyn togs
till det värde som livsmedelsrabatterna
hade, när de slopades vid årsskiftet 1947
—1948, oaktat enligt socialstyrelsens
beräkningar denna åtgärd höjde levnadskostnaderna
i pensionärshemmen
med inte mindre än 7 procent. Enligt
samma styrelses beräkningar blev det en
underkompensation med 11 procent för
pensionärerna redan vid den tidpunkt,
då indexregleringen trädde i kraft. Dessutom
omfattar indexregleringen endast
ålderspension, tilläggspension och änkepension
men däremot inte bostadstilläggen,
ehuru sedan dessa tillägg infördes
den 1 juli 1946 bostadskostnaderna ökat
med inte mindre än 22 procent, främst
beroende på den starka stegringen av
bränslekostnaderna. Därför anser vi att
såväl bostadstilläggen som den avdragsfria
inkomsten bör indexregleras enligt
samma grunder som gäller för de nu indexreglerade
pensionerna.

Att ett verkligt nödläge råder bland
folkpensionärerna visar socialstyrelsens
undersökning 1950. Det befanns då att
konsumtionsutgifterna för pensionärshushållen
i medeltal översteg totalinkomsten
med 109 kronor om året. Detta
underskott hade fått täckas med lån eller
med pengar som man fått genom

försäljning av lösöre eller annan egendom.
Detta nödläge har till och med föranlett
socialministern att i förutvarande
proposition som redan behandlats framlägga
förslag om ett extra tillägg till pensionen,
och i propositionen erkänner
socialministern också, att folkpensionernas
realvärde inte kunnat upprätthållas
på grund av den starka levnadskostnadsstegringen.
Samtidigt erkänner han också,
att socialstyrelsens levnadskostnadsindex
inte kan vara utslagsgivande, när
det gäller utgifterna i en pensionärsbudget,
då de stegrade kostnaderna till
väsentlig del ligger på livsmedelsposten
och dessa prisstegringar blir mera kännbara
för folkpensionären än för övriga
samhällsmedlemmar.

Riktigheten av vårt förslag att höja
folkpensionen styrkes ytterligare genom
ett uttalande av byråchefen von Hofsten,
som ansett att om folkpensionärerna
skulle erhålla full kompensation, varigenom
pensionernas realvärde återställdes,
borde tillägget utgå med 100 procent,
vilket således innebär en betydlig
ökning utöver vad regeringen föreslagit.

I propositionen nr 215 föreslår departementschefen
i olika punkter en del
ändringar i nuvarande lag om folkpensionering.
Vad beträffar höjningen av de
avdragsfria inkomsterna innebär förslaget
ett steg i rätt riktning, men de avdragsregler,
som föreslås för inkomster
överstigande det avdragsfria beloppet,
verkar på ett sådant sätt, att de kan medföra
75 procent avdrag på inkomsten.
Det är därför nödvändigt att höja grundpensionen,
och det liar vi också föreslagit
i motionerna nr 490 i första kammaren
och nr 655 i andra kammaren. Det i
motionerna framlagda förslaget till lagändring
återfinns i utskottsutlåtandet
på s. 25—27.

Utskottet har tillmötesgått våra yrkanden
i ett par avseenden, nämligen
när det gäller sjukbidraget och hustrutillägget.
Utskottet har där följt våra förslag
angående tiden för ikraftträdandet,
och jag får med tillfredsställelse notera
att motionerna åtminstone i den delen
har föranlett ändringsförslag.

I motionen nr 490 i första kammaren

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

föreslås, att avdragsreglerna ändras så,
att den pensionsberiittigades årsinkomst
minskas med en tredjedel då den för gift
pensionsberättigad överstiger 750 kronor
och för annan pensionsberättigad
1 000 kronor. I sin motivering för avstyrkandet
av motionen säger utskottet, att
med en enhetlig faktor å 3373 procent
skulle inkomstgränserna för de inkomstprövade
förmånerna höjas högst avsevärt,
vilket i sin tur skulle medföra
starkt ökade kostnader. Hur långt upp
på inkomstskalan de inkomstprövade
förmånerna skulle förskjutas, har emellertid
utskottet ej uttalat sig om.

Vad beträffar bostadstilläggen föreslås,
att det skall ankomma på kommunerna
att besluta om kommunalt bostadstillägg
skall utgå, varvid den lagstadgade rätten
att komma i åtnjutande av åtminstone
det statliga bostadstillägget bortfaller.
Endast de pensionärer, som nu har
statligt tillägg, skulle garanteras rätt att
erhålla minst detta belopp. I övrigt skulle
kommunerna få befogenhet att själva
besluta, om bostadstillägg skall utgå eller
inte. Att kommunerna hitintills inte varit
alltför villiga att införa kommunala
bostadstillägg bevisas bäst därav, att vid
årsskiftet 1950/51 hade av landets dåvarande
2 498 kommuner endast 424 infört
sådana tillägg, därav 80 procent av landets
städer och endast 12 procent av de
verkliga landskommunerna. Bidragsgrunderna
var mycket varierande, och genomsnittet
för dessa särskilda kommunala
bostadstillägg var 234 kronor per
år. Vi anser därför att det bör i lag fastställas
ett grundbelopp för dessa kommunala
bostadstillägg, viket inte får understigas,
varjämte indextillägg bör utgå
med samma procenttal som utgår för indexberättigad
pension.

Invalidpensionen ocli sjukbidraget,
som nu är behovsprövade, anser inte
vi böra vara beroende av inkomstprövning.
Om en långvarig sjukdom eller invaliditet
leder till att vederbörande förlorar
två tredjedelar av sin arbetskraft,
borde detta utgöra tillräckliga skäl för
att han skulle befrias från inkomstprövning
i samma utsträckning som en ålderspensionär
är befriad från sådan.

3 Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 22.

Samma gäller också de särskilda barnbidragen,
och detta skulle endast medföra
en ringa kostnadsökning ur statlig
synpunkt. Lagen om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders in. fl.
barn borde därför ändras så, att 6 §
slopas.

De kostnader, som kommer att uppstå
genom antagande av den nya lagen, bör
enligt vår mening helt bestridas av staten.
Den kostnadsfördelning mellan stat
och kommun, som föreslås, betyder däremot
att allt större andel av kostnaderna
för i detta fall folkpensionen överföres
på kommunerna. Ur de små inkomsttagarnas
synpunkt är detta en utveckling,
som i realiteten innebär ett överlastande
av kostnaderna på kommunerna.
Om man uttar dessa kostnader av
kommunen med proportionell beskattning,
drabbar detta de små inkomsttagarna
på ett helt annat sätt än genom
en statlig beskattning efter progressiva
grunder.

Under punkten D. 2) har utskottet behandlat
en av herr Ola Persson och mig
väckt motion, nr 111 i första kammaren,
i vilken hemställts, att folkpensionsavgifterna
skall avskaffas. Som motivering
för denna hemställan har vi anfört att
ett borttagande av folkpensionsavgiften
skulle vara liktydigt med en skattelindring
för de lägre inkomsttagarna, då
folkpensionsavgifterna har såväl en minimi-
som maximigräns, nämligen lägst
6 kronor och högst 100 kronor om året.
Genom att utta det förhållandevis ringa
belopp, som folkpensionsavgifterna ger,
i statlig skatt efter progressiva former
skulle det bli mera rättvisa än vad fallet
nu är. Dessutom skulle det bli en lättnad
för skattemyndigheterna, som slapp
ifrån hela det kontrollsystem som de olika
undantagen medför. Folkpensionsavgifterna
beräknas ge en inkomst för budgetåret
1952/53 med omkring 155 miljoner
kronor, medan utgifterna för folkpensionen
beräknas till över 1 000 miljoner
kronor. Det är således en ringa del
av folkpensionsutgifterna, som bestrides
av de medel, som inflyter genom pensionsavgifterna.

Herr talman! Med det sagda ber jag

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

att få yrka bifall till de ändringar, som
föreslås i motionerna nr 490 i första
kammaren och 655 i andra kammaren,
i vad de avser de i utlåtandet behandlade
olika lagförslagen.

Herr NORMAN: Herr talman! Det är
ganska tröstlöst att diskutera olika synpunkter
på den här stora socialvårdsfrågan,
ty vilket uppslag det än kan finnas
skäl för att pröva, stöter man mot
den här väggen: de ekonomiska resurserna
medger inte någon större förbättring
än som föreslagits. Så är det också i
detta fall.

Herr Norlings synpunkter har vi
egentligen kanske inte så utförligt diskuterat
men i alla fall haft uppe vid behandlingen
av föregående ärende. Herr
Norling har i en motion konstruerat lagparagrafer,
sådana som han vill ha dem,
för att folkpensionärernas bästa skall
tillgodoses. Och det är gott och väl. Men
det finns inga möjligheter att så här
på en gång utan andra överväganden
tillgodose dessa önskemål. Vi har inom
det sammansatta stats- och andra lagutskottet
inte ens kunnat tillstyrka den utredning,
som vi talade om vid behandlingen
av föregående ärende. Vi har därför
ansett att det just nu inte är någon
större anledning att närmare diskutera
de olika spörsmål, som herr Norling här
har som bakgrund för sitt yrkande, utan
vi måste avstvrka hans förslag i detta
fall.

Det finns vidare några reservationer,
som är fogade till utskottsutlåtandet. Vi
har inom det sammansatta utskottet varit
eniga om att vi här har fått ett förslag
från Kungl. Maj:s sida, som efter
vad vi förstår skall tillgodose ganska
många av de önskemål, som har gjort
sig gällande på detta område. Vi är eniga
om de principer, efter vilka Kungl.
Maj:ts förslag är uppbyggt.

Sedan har vi kommit till olika uppfattningar,
i detta sammanhang framför
allt om kontrollen. Jag vill säga att vi
inom utskottet har tagit mycket allvarligt
på detta spörsmål — vi har visserligen
haft kort tid på oss, men vi har
ansett det vara riktigt att i alla fall för -

söka få mera upplysning om detta spörsmål
än vad vi har fått av det föreliggande
betänkandet och av förevarande
proposition. Vi har resonerat med sakkunnigt
folk, och vi har inte då kunnat
komma till någon annan slutsats än att
det är riktigast att tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag. Kungl. Maj:t har själv varit
en smula tveksam och givit uttryck
däråt i propositionen. Utskottet delar
departementschefens uppfattning i detta
fall, men vi har litet större tillit till
kommunerna än vad kanske reservanterna
har. Många skäl talar för att kommunerna
skall klara upp detta på ett
ganska praktiskt sätt, som även tillgodoser
rättvisesynpunkterna. Jag tycker att
vi skall hysa den tilliten. Vi ger kommunerna
ett verkligt förtroende från
riksdagens sida, om vi överlåter till dem
att besluta i ärenden, som kommer att
åsamka staten stora utgifter; de får ju
själva bära sin del, och det är alltid ett
återhållande moment. Jag tror att vi kan
räkna med att detta förtroende blir utan
några besvärliga återverkningar, och
skulle det visa sig -— vilket vi får se,
då kommunerna ju snart skall sätta den
här reformen ut i levande livet — att
det blir litet ojämna grunder på det sättet,
att pensionärerna i det ena distriktet
kommer i ett sämre läge än i det
andra, får vi ta upp spörsmålet igen.
Kungl. Maj:t är inte främmande för den
tanken, och det är kanske riktigast att
säga att inte heller vi är främmande för
den tanken. Men vi bör inte följa reservanterna
i detta fall. Jag tror att vi då
skulle göra hela frågan en stor otjänst.
Jag tror att pensionsstyrelsen skulle bli
mycket bekymrad, för att inte säga ännu
mera, om den skulle få denna kontrolluppgift
som reservanterna yrkar att
den skall få.

I detta sammanhang har också tagits
upp några andra spörsmål, som inte
precis är nya. Vi har t. ex. frågan om
besvärsrätten. Det ligger mycket i vad
som från motionärer och i reservationer
framhålles, att de nuvarande förhållandena
inte är riktigt tillfredsställande.

I andra lagutskottet bar vi vid flera

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

tillfällen diskuterat detta inte bara när
frågan avgjordes, då vi kom till att det
var bäst att vi stadgade de bestämmelser
som nu finns, utan flera gånger sedermera
på grund av motioner. Det bör
bli en bättre ordning. Personligen har
jag den uppfattningen att vi måste komma
fram till en särskild besvärsinstans,
en socialvårdsdomstol eller vad den nu
skall kallas, så att man får pröva olika
socialfrågor i ett enhetligt organ. Den
frågan är ju statsmakterna intresserade
av. Det pågår utredningar, som alldeles
säkert kommer in på detta spörsmål —
framför allt blir det väl fallet för den
kommitté, som sysslar med samordning
av sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen,
och jag tror att det nog är riktigast
att vi låter detta vara som det är,
till dess vi ser att vi kan göra något
bättre. Jag tror inte att det blir bra bara
genom att vi överflyttar dessa ärenden
från Kungl. Maj:t i statsrådet och till
regeringsrätten, utan det måste nog
komma någonting annat.

Jag tror inte att det händer någon
olycka under tiden heller. Den konstruktion
av besvärsrätten, som här finnes, är
nog sådan att de invändningar man gör
mera är av psykologisk art än verkligt
reella.

Vi har en pensionsstyrelse, som är intresserad
att göra det bästa möjliga för
pensionärer, som inte tycker sig ha fått
det som de skulle ha det utan besvärar
sig. Pensionsstyrelsen prövar sådant noga,
och det blir nog en rättvis prövning,
även om den enskilde ibland inte tror
det, just därför att det är samma instans
som prövar och fattar beslut. Det går säkert
bra på det sättet ännu några år, till
dess vi får frågan i ett sådant läge att vi
kan bedöma den i det stora sammanhanget.

Utskottet har därför avstyrkt de yrkanden,
som gäller denna sak, och jag
hemställer om avslag på reservationerna
och om bifall till utskottets utlåtande i
dess helhet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, godkändes den nu föredragna
paragrafen.

Härefter föredrogos i ett sammanhang

4—6 §§.

Herr NORLING: Herr talman! Jag
hemställer om bifall till utskottets förslag
med den ändring som föranledes av
motionerna 1:490 och 11:655 i de föredragna
paragraferna.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
godkännande av de under behandling
varande paragraferna samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna nämnda
paragrafer med de ändringar beträffande
4 och 6 §§, som förordats i motionerna
I: 490 och II: 655; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

7 §.

Herr MAGNUSSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av mig
och herr Hagård avgivna reservationen

nr I).

Herr NORLING: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag
med den ändring som innefattas i motionerna
1:490 och 11:655.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu ifrågavarande paragrafen yrkats
l:o) att densamma skulle godkännas;
2:o), av herr Magnusson, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av honom och herr Hagård
därom anförda reservationen; samt
3:o), av herr Norling, att paragrafen
skulle godkännas med den avfattning,
som föreslagits i motionerna 1:490 och
II: 655.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets förslag till
paragrafens lydelse vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 7 § i det av
sammansatta stats- och andra lagutskottet
i utlåtande nr 5 punkten A tillstyrkta
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej; godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
i den av herrar Magnusson och Hagård
därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Nu föredrogos

8—16, 18, 33, 34 och 36 §§.

Herr NORLING: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag
med den ändring som föranledes av motionerna
1:490 och 11:655.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av de nu
föredragna paragraferna enligt utskottets
förslag samt vidare därpå att nämnda
paragrafer skulle godkännas med de
ändringar, som förordats i motionerna
1:490 och 11:655; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr MAGNUSSON erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Jag ber
att under 37 § få yrka bifall till min och
herr Hagårds reservation nr II).

Herr NORMAN: Herr talman! Jag yrkar
avslag på denna hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels, av herr
Magnusson, att kammaren skulle antaga
det förslag till ändrad lydelse av 37 §
lagen om folkpensionering, som förordats
i den av honom och herr Hagård
vid utlåtandet avgivna, med II betecknade
reservatoionen, dels ock att nämnda
yrkande skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
avslag å herr Magnussons yrkande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som, i enlighet med vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet i utlåtande
nr 5 tillstyrkt, avslår det förslag
till ändrad lydelse av 37 § lagen om folkpensionering,
som förordats i den av
herrar Magnusson och Hagård vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

Ja — 99;

Nej — 16.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut beträffande lagförslaget.

Punkten B 1.

Herr BENGTSON: Herr talman! I

denna punkt föreslås av utskottet att
maximigränsen för kommunernas andel
skall bestämmas till 60 procent, och från
vår sida yrkas i reservationen att den
övre gränsen skall sättas till 75 procent.
Det har på senare tid varit en glädjande
tendens att man alltmer tagit hänsyn
till kommunernas skattekraft, och det
borde även ske i detta fall. Utskottet
har emellertid förordat en maximigräns
på 60 % och gentemot motionerna huvudsakligen
anfört skäl, som hänfört sig
till att ändringen för de större städerna
skulle medföra ekonomiska svårigheter.
Samma synpunkt har också anförts i
yttrandet från Stockholms stad, vilket
refererats här i utlåtandet, där man hävdar
att kostnadsfördelningen på det sättet
skulle bli oantagbar för Stockholms
stad.

Jag kan inte finna några skäl som talar
för detta. De större städerna har inte
så höga utdebiteringar att det finns
anledning att sätta gränsen vid 60 procent,
och jag minns speciellt, när vi såg
valaffischerna för två eller fyra år sedan,
att där särskilt påpekades, att
Stockholm hade bland de lägsta kommunalskatterna
i hela Sverige. Det kan
finnas anledning att erinra om detta nu,
och därför ber jag, herr talman, utan ytterligare
motivering att få yrka bifall
till den med III) betecknade reservationen
av herr Johansson i Mysinge och
mig.

Herr NORMAN: Herr talman! Ja, herr
Bengtsons referat var väl kanske inte
alldeles riktigt. Man fick närmast det intrycket,
att majoritetens i utskottet
ståndpunktstagande framför allt skulle
vara betingat av omtanke om de större
städernas ekonomi och de kostnader
dessa får i detta fall. Det avgörande har
ju varit, att vi inte vill rubba grunderna
för den nuvarande fördelningen, därför
att hela frågan om fördelningen mellan
stat och kommun, inte bara av detta
utan av allt annat också, befinner sig
under utredning. Det är det avgörande
för vårt ståndpunktstagande när vi här
förordar Kungl. Maj:ts förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, att 1 § i det
i punkten tillstyrkta lagförslaget erhölle
den lydelse, som förordats i den av herrar
Johansson i Mysinge och Bengtson
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 5 punkten B 1, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, att 1 § i det i
punkten tillstyrkta lagförslaget erhåller
den lydelse, som förordats i den av herrar
Johansson i Mysinge och Bengtson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

Punkterna B 2, B 3 och C—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten F 1.

Herr BENGTSON: Herr talman! Vid
behandlingen av denna motion om fria
resor för folkpensionärer är det självklart
att man frågar sig: Varför skall
just folkpensionärerna få fria resor?
Det har anförts, att man skulle kunna
bevilja liknande förmåner till andra
grupper. Vid den debatt, som förekommit
tidigare i dag, har det från flera håll
uttalats, att folkpensionärerna har en så
låg standard att de knappast har möjlighet
att offra pengar på resor. Det torde
emellertid vara många äldre, som inte
sätter så stort värde på något som att
kunna träffa och tala med sina nära anhöriga.
Detta kommer i många fall att
förmenas dem, om de icke får möjligheter
att resa. Mänskligt att döma har
dessa folkpensionärer inte många år
kvar att leva, och jag anser det inte vara
riktigt att då förmena dem att resa
till barn, syskon eller andra nära anhöriga.
Jag har sedan motionen väcktes
fått åtskilliga brev — som det väl ofta
händer när det gäller frågor som intresserar
folk — och det finns många uttalanden
där som ytterligare har styrkt
mig i min uppfattning, att man borde
bevilja dessa fria resor åt folkpensionärerna.
Jag skall inte anföra vad som förekommit
i dessa brev; jag vill bara säga
att vid ett tillfälle fick jag ett brev från
en anläggningsarbetare, som var född i
norra Sverige, som sedan så småningom
hade hamnat på västkusten och som nu
ville resa och besöka en 78-årig syster i
sin hemtrakt. Han förklarade, att det inte
fanns någon möjlighet för honom att
bekosta en sådan resa själv. Man kunde
visserligen säga, att människorna kunde
ha sparat något mera och på det sättet
ha kunnat resa, men det är inte säkert
att de haft möjligheter att göra det.

Nu har man sagt med anledning av
denna motion, att man kan ge dessa folkpensionärer
ett högre bidrag, och jag
har tidigare talat för det förslaget i dag,
men vad som särskilt talar för ett bifall
till vår reservation om fria resor är den
ojämna resandefrekvensen vid järnvägarna.
Man skulle ju kunna ge folkpensionärerna
möjlighet att utnyttja de dagar,
då resandefrekvensen är mindre.

I utskottsutlåtandet säger man, att denna
motion har ett behjärtansvärt syfte,
men man anför sedan bland annat, att
förslaget skulle stöta på administrativa
svårigheter. Ja, det kan hända att det
skulle uppstå administrativa svårigheter,
men det finns ju andra grupper som
har fria resor, t. ex. husmödrar och
barn, och det skulle knappast stöta på
större svårigheter att ordna resorna för
folkpensionärerna.

Vi har i vår reservation inte ifrågasatt
mer än att förmånen skulle utgå till dem
som har det så pass knappt, att de inte
har någon annan möjlighet att företa
resan. Vi har sagt, att förmånen endast
skulle utgå till dem som har behovsprövade
folkpensioner. Därmed har man
gjort en så stark begränsning, att det
skulle bli ganska få som skulle komma
i åtnjutande av fria resor. Om man sedan
ytterligare begränsar resmöjligheten
till nära anhöriga och dessutom föreskriver
vissa dagar, som man gjort
även i tidigare bestämmelser, så kan inte
gärna dessa resor få en sådan omfattning,
att de skulle betyda så mycket ekonomiskt.
Även om det kan anföras skäl
emot detta förslag och man kan ställa
sig undrande första gången man hör att
det föreslås något sådant som fria resor
för folkpensionärer, har jag inte kunnat
finna, att det under den behandling
som förekommit har kunnat framföras
något verkligt vägande skäl emot att bevilja
dessa resor. Vi har i reservationen
inte sträckt oss längre än till att begära
en utredning angående beviljande av sådana
resor, och jag anser att detta ändamål
är synnerligen behjärtansvärt,
vilket utskottet också har sagt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som an -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

förts av mig och fru Nordgren i andra
kammaren.

I detta anförande instämde herrar
Grym och Svedberg samt fru Svenson.

Herr NORMAN: Herr talman! När vi
i utskottet hade avslutat diskussionen i
den här frågan, så sade jag: Kanske jag
kan få ställa proposition på om vi skall
låta hjärtat eller förståndet tala? Vi alla
unnar folkpensionärerna allt gott, framför
allt dem som har det knalt, och har
därför kanske litet svårt att säga ifrån
att de inte får en fri resa, när vi själva
reser omkring vart vi vill utan att betala
någonting. Vi skulle kanske till och
med ha kunnat acceptera det förslag
som jag såg i Aftonbladet ungefär samtidigt
som vi hade denna diskussion i
utskottet, där det under Fria Ord föreslogs
att folkpensionärerna skulle få fria
porton. En ärad kamrat till mig kom
och föreslog något annat, som jag inte
här skall nämna. Det är gott och bra
alltsammans, men det ledsamma är att
det inte passar in i konstruktionen. Folkpensionen
skall ge gamla människor en
känsla av trygghet på ålderdomen, den
skall tillgodose en viss minimistandard,
och den skall helst inte behovsprövas.
Nu har vi visserligen en behovsprövning,
i vad det gäller bostadstillägget, men där
är det i alla fall samma grund. Pensionären
skall ha ett visst tillskott i kontanta
pengar, och han skall ha en bostad
under likvärdiga förhållanden med andra
pensionärer. Har han litet resurser
själv, skall han betala något för den bostaden,
och har han inte det, får han bostaden
gratis. Där kan man acceptera behovsprövningen,
men sådana här små
extra dusörer, som kan vara nog så roliga
att få, kan vi inte passa in i detta
sammanhang.

Vi har i varje fall i utskottet rent principiellt
kommit till den uppfattningen,
att det inte tjänar någonting till med en
utredning om detta förslag. Dessutom lär
det finnas en hel del praktiska skäl emot
förslaget, men dem får väl statsutskottssidan
framföra. I statsutskottet har man

ju diskuterat frågor om fria resor av
olika slag, och jag misstänker att vår
medarbetare i utskottet herr Iwar Anderson
kommer att säga någonting om
den saken. För mig är det avgörande, att
denna lilla förmån inte hör hemma i
folkpensionslagen, utan saken får väl
ordnas på annat sätt, om man nu kan
ordna den.

Jag hemställer om bifall till utskottets
yrkande om avslag på denna motion.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag ber först att få instämma i vad
utskottets ärade ordförande anfört beträffande
den rent principiella sidan av
saken, men därtill vill jag tillägga, att
motionärerna nog tagit alltför lätt på
de administrativa svårigheter som skulle
uppkomma. När man i reservationen
hänvisar till de fria resorna för barn
och mödrar, så ber jag bara att få erinra
om —- jag känner till det litet grand
från mitt f. d. yrke — vilket trassel som
den gruppen av fria resor har förorsakat.
Skulle man nu utvidga denna förmån
till dessa gamla, så kommer det att
bli mycket större svårigheter än beträffande
förmånerna för barn och mödrar.

Så vill jag fråga motionären en liten
sak. Skulle det inte vara synnerligen
önskvärt, om de gamla, som inte har
några anhöriga att resa till, också finge
en eller annan fri resa för att se sig om
litet grand i vårt land?

Beträffande sedan kravet på en utredning,
så kan det ju låta bestickande,
men är det inte ärligare att säga, att förslaget
redan av organisatoriska och ekonomiska
skäl inte är praktiskt genomförbart?
Är det inte bättre att redan nu
säga ifrån och inte inge dessa gamla några
förhoppningar om att detta skulle
kunna genomföras? Då är det bättre att
som utskottet antyder öka pensionsförmånerna,
och det är att hoppas att statens
ekonomi så småningom skall tillåta,
att vi går den vägen i stället.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på reservationen och bifall till utskottets
förslag.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang ändringar i lagen om folkpensionering m. m.

Herr BENGTSON: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande nämnde en
del andra fria förmåner. Jag får säga,
att om man frågar en folkpensionär vad
han önskar, så tror jag inte att han skulle
sträcka sina anspråk till några särskilda
ägodelar, som folk i allmänhet
önskar få, utan vad han helst skulle vilja
är att få träffa sina anhöriga.

När herr Anderson i Arboga säger, att
man skulle kunna utsträcka dessa förmåner,
och frågar om jag inte vill vara
med om att ge alla folkpensionärer fria
resor, vill jag påpeka att det inte är ur
rekreationssynpunkt som jag föreslagit
detta utan ur humanitär synpunkt. Jag
vill ge dem denna möjlighet att resa till
anhöriga. Herr Iwar Andersons yttrande
går ut på att man skulle ge dem möjlighet
att resa ur rekreationssynpunkt ungefär
som husmödrarna och barnen.

Med anledning av vad utskottets ordförande
har anfört om behovsprövningen
vill jag säga att det är klart, att förekomsten
av behovsprövning medför något
obehag. Men behovsprövning förekommer
redan i fråga om bostadstilläggen,
och därmed har vi en mycket enkel
grund att bygga på. De som får behovsprövade
pensionsförmåner skulle också
få tillfälle att resa. Det behöver därför
inte bli något krångel. Jag tror att man
gör svårigheterna större än de är i detta
fall. När herr Anderson i Arboga talar om
det administrativa trasslet, vill jag medge
att sådant kanhända ha förekommit
i fråga om husmödrarnas resor. Men jag
anser det faktiskt vara lika berättigat att
folkpensionärerna får resa som att husmödrar
och barn får resa.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till den av herr Bengtson och fru Nordgren
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten F 2.

Herr NORLING: Herr talman! Jag vill
bara kort och gott yrka bifall till vår
motion under denna punkt.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag yrkar
avslag på motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till motionen I: 111; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna F 3—F 9.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 41, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket;

nr 42, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

nr 43, med anledning av vissa av
Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 44, med anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Specialgymnasiet
för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande;
samt

nr 45, med anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Ersättning till
statens domäners fond för utgifter för
avlöningar vid statens skogsskolor m. m.
samt till Ersättning till statens domäners
fond för utgifter för provisorisk
skogsskolekurs jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial: nr

189, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1951/52; och
nr 190, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Anslag till Gisselås försöksgård.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 46, med anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:
Statens försöksgårdar jämte i

ämnet väckta motioner.

Under punkten 26 av nionde huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att dels godkänna de förslag, som
i propositionen framlagts beträffande
Gisselås försöksgård, dels ock till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:
Statens försöksgårdar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 192 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 168 av herr Pålsson
m. fl. samt 11:217 av herr Jonsson i
Järvsand m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte, för att ge tid
till ytterligare överväganden om användningen
av Gisselås försöksgård, låta
anstå med beslut om nedläggande och
försäljning av gården samt följaktligen
till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Statens försöksgårdar

för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 204 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna 1:168 och
II: 217, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet förordat beträffande för -

Anslag till Gisselås försöksgård.
söksverksamheten vid Gisselås och därmed
sammanhängande spörsmål;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 168 och II: 217, i denna del, till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:
Statens försöksgårdar å riksstaten
för budgetåret 1952/53 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 204 000 kronor.

Herr STEN: Herr talman! Kammarens
ledamöter torde förstå, att det inte
är utan tvingande orsak som jag nödgas
besvära kammaren med ett anförande
på denna punkt. Jag har visserligen såsom
en av motionens undertecknare anledning
att vara tacksam för utskottets
tillstyrkan av motionens kläm, men
efter studium av utskottets motivering
och efter att ha jämfört den med propositionen
måste jag vidhålla, att motionen
har de mest övertygande argumenten
och alltså utskottets motivering bort
ha en annan utformning. Korteligen
sagt: När utskottet har gått med på ett
»nådår», borde den förnyade utredning,
som anses böra komma till stånd, få
andra direktiv än som kan utläsas ur
utskottets motivering.

Jag erkänner utan vidare, att jordbruksutskottet
inom sin krets förfogar
över både praktisk och teoretisk sakkunskap,
tillräcklig för utskottets egna
behov i denna fråga, och att utskottet
därför har kunnat skriva som det gjort
i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition.
Men jag bestrider bestämt, att i
propositionen eller i utskottsutlåtandet
finns redovisat något material som kan
ligga till grund för en liknande bedömning
och ett liknande avgörande i riksdagens
kamrar.

Vad som behöver utredas under detta
övergångsår skulle jag vilja i korthet
ange i tre olika punkter, som borde ha
angivits i motiveringen: 1) Har försöksgården
i Gisselås fortfarande en uppgift
att fylla inom ramen för försöksverksamheten
på jordbrukets område i Norrland?
2) Vartill bör försöksgården i Gisselås
i annat fall lämpligen användas?

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Anslag tilll Gisselås försöksgård.

3) Varmed kan den lämpligen ersättas,
för den händelse den anses böra nedläggas? Jag

försäkrar kammarens ledamöter,
att jag ingalunda anlägger några snäva
ortssynpunkter, trots att jag är född ett
par mil från Gisselåsgården och haft
den inom mitt blickfält under den senare
hälften av mitt liv, då jag inte har
varit bosatt där. Jag är angelägen att
betona detta, eftersom i handlingarna
redovisas ett par skrivelser från kommunala
myndigheter. Var och en av
kammarens ledamöter förstår ju, att en
institution av detta omfång är någonting
som man ur skattesynpunkt eller
sysselsättningssynpunkt både kan ha och
vara utan. Vad jag tar sikte på är Norrland
som helhet när det gäller försöksverksamheten
på jordbrukets område,
alltså försöksgården i Gisselås i förhållande
till den försöksverksamhet som
bedrives i Offer och den som riksdagen
har beslutat skall bedrivas i Röbäcksdalen
vid Umeå och som vi återkommer
till i nästa ärende. Jag betraktar således
inte Gisselåsgården såsom en fullständig
försöksgård för ett visst geografiskt område,
utan såsom en specialinstitution
för komplettering av den verksamhet
som har bedrivits och skall bedrivas på
de nyssnämnda bägge ställena.

Jag vill göra kammaren uppmärksam
på att när norrlandskommittén framlade
förslag om en utbyggnad av och påbyggnad
på försöksväsendets område för
Norrlands vidkommande — vilket sedan
har lett till anläggande av institutionen
i Röbäcksdalen — gjordes, såvitt
jag minns, icke någon som helst antydan
om att detta skulle kunna medföra
nedläggande av någon annan institution
på detta område i Norrland, utan det
var fråga om en utbyggnad och en påbyggnad.
Jag fäster vidare uppmärksamheten
på vad som kan utläsas ur de
föreliggande handlingarna, nämligen att
Gisselåsgården har lämnats oantastad
även i en senare specialutredning just
på försöksväsendets område.

Om jag i korthet får antyda vad det
här rör sig om, vill jag säga, att skogsbruket
och skogsindustrierna numera är

Norrlands huvudnäringar, men att dessa
icke kan bedrivas utan att det finns ett
livskraftigt jordbruk i Norrland. Vidare
att det norrländska jordbruket inte kan
få en tillräckligt stor höproduktion,
mjölkproduktion och köttproduktion
utan ett betydande inslag av myrodling.
Jag är fullt medveten om den omsvängning
i betraktelsesättet på detta område
som har ägt rum, men man får inte låta
omsvängningen gå för långt, utan man
måste fasthålla vid att det här fortfarande
rör sig om en hörnsten i Norrlands
jordbruk och i Norrlands näringsliv,
om man ser det som helhet. Jag har
som sagt aldrig ansett nödvändigt, att
Gisselåsgården skall vara fullständig,
men en investering på ett par hundra
tusen kronor för upprustning av gården
och för komplettering med fastmark och
skogsmark ter sig för mig icke på något
sätt avskräckande ur rent saklig synpunkt.
Såsom man kan utläsa ur utskottets
motivering har Gisselåsgården tvivelsutan
gjort rätt för sig under de
gångna åren, och jag skulle hålla för
sannolikt, att den kan göra det även i
fortsättningen. Jag har aldrig kunnat
förstå betraktelsesättet, att man skulle
anlägga något slags bärighetssynpunkter
på en verksamhet av detta slag, utan
meningen måste väl vara att man på en
sådan här institution skulle avlasta den
försöksverksamhet och den forskning
som alla de tusentals jordbrukarna inom
hela Norrlands inland icke var för sig
har resurser att bedriva — det rör sig
här inte endast om vissa jämtländska
bygder, utan det rör sig om Tåsjö och
andra socknar i Västernorrlands län, det
rör sig om Dorotea och Vilhelmina i
Västerbottens län, vilka under Gisselåsgårdens
hela verksamhetstid har stått i
intim kontakt med gården. En sådan investering
skulle enligt mitt sätt att se
vara endast en liten återbetalning av
statsinkomster från dessa skogsbygder.
Ett par mil från Gisselås ligger den station
på inlandsbanan, som jag vill minnas
under kriget tävlade med Tågsjöberg
på Forsmo—Hotingbanan om att
vara Sveriges största »vedstation» på
bränsleanskaffningens område — detta

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

endast nämnt som en erinran om alla
de produkter som tas från dessa trakter
och som ju ger avkastning även till
statskassan i olika former.

Nu föreligger ju här icke någon möjlighet
att åstadkomma en förändring i
utskottets motivering. Även om någon
skulle stiga fram här och med änglars
tunga förmå den ena kammaren att skjuta
in ett par meningar, sådana som enligt
vad jag har antytt borde ha återfunnits
i utlåtandet, så saknas det väl ändå
varje både teknisk och praktisk möjlighet
att åstadkomma samstämmiga beslut
i bägge kamrarna. Jag nödgas därför inskränka
mig till att så varmt jag kan
hemställa till den i kammaren närvarande
departementschefen att denna utredning
lägges på ett sådant sätt att man
kan få klarhet ur de olika synpunkter
som jag här har antytt. Jag vågar hävda
att något litet av den svenska politikens
anseende står på spel, då frågor som intresserar
tusentals medborgare avgöres
på grundval av antydningar mera i förbigående
i olika propositioner under
loppet av ett par år och på grundval
av ett utskottsutlåtande som bygger på
de iakttagelser och reflexioner, vilka
dessa, som jag ännu en gång upprepar,
mycket sakkunniga utskotsledamöter har
ansett sig kunna göra.

I dagens läge får jag alltså inskränka
mig till denna hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 47, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnaden av ett försöks- och
forskningsinstitut på jordbrukets område
vid Röbäcksdalen i Västerbottens län
jämte i ämnet väckt motion, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Förslag till ny sjömanslag m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag

Förslag till ny sjömanslag m. m.
till ny sjömanslag m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 170, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad lydelse av 34, 36,
287 och 295 §§ sjölagen; samt

3. lag om undantag från svensk domstols
behörighet såvitt angår vissa tvister
mellan befälhavare och besättning
å utländskt fartyg.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till sjömanslag var 3 § så lydande;

Befälhavaren kan av redaren när som
helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för tjänsteavtalets
bestånd gått till ända, utan att
skäl som i 4 eller 5 § sägs därtill föranlett,
äger han rätt till lön för tre månader
från det han lämnade tjänsten samt
fri resa med underhåll till den i avtalet
bestämda orten för tjänstens frånträdande
eller, där 2 § är tillämplig och
han avskedas i utlandet, till närmaste
svenska hamn eller till sin hemort här i
riket.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sex i
anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 492 av herrar Björnberg och Arrhén,

nr 493 av herrar Uhlén och Bergman,

nr 494 av herr Åman samt

inom andra kammaren:

nr 624 av herrar Svensson i Göteborg
och Lindberg,

nr 625 av herr Hagård och

nr 626 av herr Dahlgren m. fl.

I motionen II: 626 av herr Dahlgren
in. fl. hade hemställts, att 10, 18, 20, 27,
34, 37, 53, 57 och 64 § § i förslaget till
sjömanslag måtte erhålla den ändrade
lydelse, som i motionen angivits, samt

Nr 22.

Tisdagen den 27 mai 1952.

Förslag till ny sjömanslag m. m.

att 62, 63, 65—69 och 82 §§ måtte utgå

ur lagförslaget.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till sjömanslag -—
måtte för sin del antaga förslaget med
den ändringen att 6, 18, 34, 37 och 41 §§
erhölle den lydelse, som under punkten
angivits;

B. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till

1. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287
och 295 §§ sjölagen; samt

2. lag om undantag från svensk domstols
behörighet såvitt angår vissa tvister
mellan befälhavare och besättning
å utländskt fartyg;

C. att motionerna

1) I: 492 och II: 625,

2) I: 493 och II: 624 samt

3) II: 626,

i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet förut anfört och under A
hemställt, ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionen I: 494 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I förslaget till sjömanslag hade 34, 37
och 41 §§ erhållit följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl som
i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett, är
han berättigad att erhålla lön för två
månader, om han är maskinchef, styrman,
maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning
eller radiotelegrafist, och
för en månad, om han tillhör den övriga
besättningen, så ock fri resa med
underhåll till den i avtalet bestämda orten
för tjänstens frånträdande eller, där
bestämmelsen i 13 § om avtalets upphörande
i svensk hamn är tillämplig och
han avskedas i utlandet, till närmaste
svenska hamn eller hemorten här i riket.

Är sjöman antagen för bestämd resa,
rätt att erhålla entledigande, omedelbart
hamn, som fartyget anlöper, efter det att

Sjöman, som på grund av resans förändring
avgår från tjänsten, är berättigad
till lön för en månad, om han är
maskinchef, styrman, maskinist, föreståndare
för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist,
och för en halv månad,
om han tillhör den övriga besättningen,
så ock fri resa med underhåll till anställningsorten,
om tjänsten frånträdes
före resans början, men eljest till avmönstringsorten.

(i utskottets förslag:)

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl som
i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett, är
han berättigad att erhålla lön för två
månader från det han lämnade tjänsten
samt fri resa med underhåll till den i
avtalet bestämda orten för tjänstens
frånträdande eller, där bestämmelsen i
13 § om avtalets upphörande i svensk
hamn är tillämplig och han avskedas i
utlandet, till närmaste svenska hamn eller
hemorten här i riket.

och ändras denna väsentligt, äger han
om resan ej börjat, men eljest i första
han erhållit kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans förändring
avgår från tjänsten, är berättigad
till lön för en månad samt fri resa
med underhåll till anställningsorten, om
tjänsten frånträdes före resans början,
men eljest till avmönstringsorten.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

41 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka förlorat
eller drabbas det av annat haveri,
som kan antagas för en tid av minst eu
månad omöjliggöra tjänstgöring ombord,
upphör sjömans tjänsteavtal att gälla,
där ej annat följer av avtalets innehåll;
dock åligger det sjöman att mot lön och
underhåll deltaga i bärgningen och bliva
tillstädes, till dess sjöförklaringen avgivits.

Blir svensk sjöman arbetslös till följd
av händelse, varom i första stycket förmäles,
äger han rätt till lön för den tid
han av sådan anledning är utan anställning,
dock högst för två månader utöver
den tid, för vilken han enligt första
stycket åtnjuter lön.

Upphör svensk sjömans anställning
till följd av haveri, äger han rätt att
erhålla fri resa med underhåll till sin
hemort här i riket så ock lön under
resan i den mån sådan ej utgår enligt
andra stycket. Kostnaden för sjömans
hemresa med underhåll skall bestridas
av statsmedel. Skall resan företagas från
utlandet, är sjömannen dock pliktig att
antaga tjänst å annat fartyg enligt vad i
26 § andra stycket är stadgat.

Förslag till ny sjömanslag m. m.

(i utskottets förslag:)

41 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka förlorat
eller förklaras det efter sjöolycka
icke vara iståndsättligt, upphör sjömans
tjänsteavtal att gälla, där ej annat följer
av avtalets innehåll; dock åligger det
sjöman att mot lön och underhåll deltaga
i bärgningen och bliva tillstädes, till
dess sjöförklaringen avgivits.

Blir svensk sjöman arbetslös till följd
av fartygets förolyckande, äger han rätt
till lön för den tid han av sådan anledning
är utan anställning, dock högst
för två månader utöver den tid, för
vilken han enligt första stycket åtnjuter
lön.

Upphör till följd av fartygets förolyckande
svensk sjömans anställning, äger
han rätt att erhålla fri resa med underhåll
till sin hemort här i riket så ock
lön under resan i den mån sådan ej
utgår enligt andra stycket. Kostnaden
för sjömans hemresa med underhåll skall
bestridas av statsmedel. Skall resan företagas
från utlandet, är sjömannen dock
pliktig att antaga tjänst å annat fartyg
enligt vad i 26 § andra stycket stadgas.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits I)

av herr Svensson i Göteborg, som
dock ej antytt sin mening;

II) beträffande 3, 34 och 37 §§

A. 1. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf,
vilka på anförda skäl hemställt, att 3,
34 och 37 §§ måtte erhålla följande lydelse: 3

§.

Befälhavare kan av redaren när som
helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för tjänsteavtalets
bestånd gått till ända, utan att
skäl som i 4 eller 5 $ sägs därtill föranlett,
äger han rätt till ersättning för
den förlust han därigenom lider.

Varder utredning angående förlusten
ej förebragt, är han berättigad till lön
för tre månader från det han lämnade
tjänsten samt fri resa med underhåll till
den i avtalet bestämda orten för tjänstens
frånträdande eller, där 2 § är tillämplig
och han avskedas i utlandet, till närmaste
svenska hamn eller till sin hemort
här i riket.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl som i
32 eller 33 § sägs därtill föranlett, äger
han från dagen för tjänstens upphörande
rätt till lön för två månader eller, om
längre uppsägningstid är avtalad, för
denna tid; från ersättningen skall dock
avdragas arbetsinkomst, som sjömannen
under samma tid intjänat hos redaren el -

Nr 22.

Tisdagen den 27 mai 1952.

Förslag till ny sjömanslag m. m.

ler annan arbetsgivare. Härjämte har
sjömannen rätt till fri resa med underhåll
till den i avtalet bestämda orten
för tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen
i 13 § om avtalets upphörande
i svensk hamn är tillämplig och
han avskedas i utlandet, till närmaste
svenska hamn eller hemorten här i riket.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd resa,
och ändras denna väsentligt, äger han
rätt att erhålla entledigande, omedelbart
om resan ej börjat, men eljest i första
hamn, som fartyget anlöper, efter det
han erhållit kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans förändring
avgår från tjänsten, är berättigad
till ersättning för den förlust han
därigenom lider samt fri resa med underhåll
till anställningsorten, om tjänsten
frånträdes före resans början, men
eljest till avmönstringsorten. Varder utredning
angående förlusten ej förebragt,
är sjömannen berättigad att erhålla
lön för en månad.

2. av herr Bengtson, som biträtt den
av herr Ahlberg och fru Ewerlöf under
A 1 gjorda hemställan;

B. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf,
vilka — därest deras under A 1 gjorda
hemställan icke bifölles av riksdagen —
yrkat, att 3 och 34 §§ skulle erhålla
följande lydelse.

3 §.

Befälhavaren kan av redaren när som
helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för tjänsteavtalets
bestånd gått till ända, utan
att skäl som i 4 eller 5 § sägs därtill
föranlett, äger han rätt till lön för tre
månader från det han lämnade tjänsten
samt fri resa med underhåll till den
i avtalet bestämda orten för tjänstens
frånträdande eller, där 2 § är tillämplig
och han avskedas i utlandet, till
närmaste svenska hamn eller till sin
hemort här i riket. Lön som här sägs må

dock icke utgå för kortare tid än som
motsvarar avtalad uppsägningstid.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl, som i
32 eller 33 § sägs, därtill föranlett, är
han berättigad att erhålla lön för två månader
från det han lämnade tjänsten
samt fri resa med underhåll till den i
avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande
eller, där bestämmelsen i 13 §
om avtalets upphörande i svensk hamn
är tillämplig och han avskedas i utlandet,
till närmaste svenska hamn eller
hemorten här i riket. Lön som här sägs
må dock icke utgå för kortare tid än som
motsvarar avtalad uppsägningstid.

III) beträffande 4, 18 och 28 §§ av
fru Ewerlöf, som likväl ej antytt sin
åsikt;

IV) beträffande 41 §

A. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf,
vilka anfört:

I konsekvens med vad ovan under II)
A 1 och B anförts och hemställts få vi
i likhet med vad yrkas i motionen I: 494
förorda sådan ändring av 41 § andra
stycket, att lön vid arbetslöshet icke må
utgå för kortare tid än som motsvarar
avtalad uppsägningstid.

På grund härav hemställes, att 41 §
måtte erhålla följande lydelse.

Går —---(lika med utskottet) —

--avgivits.

Blir svensk sjöman arbetslös till följd
av fartygets förolyckande, äger han rätt
till lön för den tid han av sådan anledning
är utan anställning, dock utöver
den tid för vilken han enligt första stycket
åtnjuter lön, för högst två månader
eller, där längre uppsägningstid avtalats,
för denna tid.

Upphör---(lika med utskottet)

---- stadgat.

B. av herr Bengtson, som biträtt den
av herr Ahlberg och fru Ewerlöf under
A gjorda hemställan;

V) beträffande 62 och 64 §§ av herr
Ahlberg, utan angiven mening.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Herr NORLING: Herr talman! I andra
kammaren har väckts en motion nr 626
av herr Dahlgren m. fl., i vilken föreslås
vissa ändringar i den föreslagna
sjömanslagen. Ett par av dessa ändringar
har redan biträtts av utskottet, nämligen
beträffande paragraferna 34 och 37.
Man får med tillfredsställelse konstatera
att så har skett.

10 § behandlar minimiåldern för eldare
och kollämpare. Jag vet inte om
någon av utskottets ledamöter någon
gång har varit i en kolbox. I så fall
fattar jag knappast att han kunnat gå
med på att bevilja dispens för minderåriga
i detta fall. Jag talar av egen erfarenhet
från bägge de arbeten det här
gäller. Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att arbetet såväl för kollämpare
som även för eldare är sådant att
det borde vara i lag förbjudet för ynglingar
under 18 år. Det fordras verkligen
krafter och en mycket god fysisk
styrka för att kunna utföra dessa arbeten.
De är ur hälsovårdssynpunkt
framför allt mycket olämpliga för ynglingar
i 15—16-årsåldern.

De nuvarande bestämmelserna innehåller
ju också att man kan bevilja
dispens, men kommerskollegium har i
sitt yttrande sagt ifrån att trots att denna
dispensrätt finns har det inte funnits
skäl att bevilja en enda dispens från
bestämmelsen om minimiålder för dessa
kategorier. Såväl Sjöfolksförbundet som
kommerskollegium, vilket jag nyss
nämnde, har också avstyrkt sådan dispensrätt.

Vad sedan gäller 18 § i den del den
handlar om sjuklön, bar i motion nr
626 i andra kammaren framställts ett
förslag om att man inte skulle göra någon
kategoriklyvning av sjuklönen utan
att samma sjuklön skulle utgå vare sig
vederbörande var i utrikes eller i inrikes
sjöfart. Nu bär emellertid utskottet
bör inte bara gått emot motionen utan
ytterligare uppmjukat den bestämmelse
om sjuklön som de fackliga organisationerna
bar tillstyrkt. Den bar uppmjukats
genom att man biträtt arbetsgivarsidans
intresse och infört en spärr också för
anställningstiden. Här föreligger ju tv -

Förslag till ny sjömanslag m. m.
piska intressemotsättningar, då naturligtvis
arbetsgivaren vill slippa ifrån så
lindrigt som möjligt, medan organisationerna
anser att sjömännen i händelse
av sjukdom aldrig bör behöva bli nödlidande
den första tiden.

27 § vill jag därefter något beröra.
Den säger att fartygsbefälhavare skall
ha läkares rätt att konstatera om en sjöman
är sjuk eller inte, om ett inträffat
olycksfall skall behandlas av läkare eller
inte. Vi har förut i denna kammare vid
åtskilliga tillfällen diskuterat frågan om
kvacksalveri. Här får i lag befälhavaren
rätt att utöva kvacksalveri. Det blir ju
egentligen han som avgör om den sjuke
är tillräckligt sjuk för att behandlas av
läkare eller inte, men befälhavaren har
ju inte på något sätt en läkares kvalifikationer,
utan han bestämmer helt godtyckligt.
Jag anser att denna rätt bör
fråntas befälhavaren och att han i stället
bör ha skyldighet att så snart tillfälle
ges anskaffa läkare, som får avgöra hur
pass farlig sjukdomen är. Man kan ju säga
att när ett sjukdomsfall inträffar på
sjön är det mycket svårt att anskaffa läkare.
Detta anföres från redarhåll som
ett skäl, och man framhåller att man
redan får vidkännas en hel del ekonomiska
uppoffringar. Men på de flesta
båtar i utrikes sjöfart, som det här mest
gäller, har man ju radiotelegrafi ombord,
och en befälhavare kan alltså då
mycket lätt få förbindelse med en läkare,
redogöra för symptomen och få
läkarens utlåtande däröver.

62 § behandlar disciplinen ombord.
Man får ju erkänna att disciplinen ombord
på ett fartyg naturligtvis blir något
annat än disciplinen på en vanlig
arbetsplats, därför att fartygets säkerhet
är beroende av det uppträdande som besättningen
ådagalägger. Men även om så
är fallet kan man inte finna den gamla
föråldrade praxis fortfarande berättigad
som nu råder, att en befälhavare kan
ådöma en sjöman viss mistning av arbetsinkomsten.
I det nya förslaget bar
man visserligen utgått ifrån att en
nämnd skall tillsättas för att avgöra saken,
men den niimndcn tillsättes av befälhavaren.
Man kan sålunda redan på

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Förslag till ny sjömanslag m. m.
förhand någorlunda förstå hurudan
nämnden blir sammansatt. Man kan tänka
sig att befälhavaren själv är en mycket
stor delägare i rederiet, och det är
ju då en viss ekonomisk fördel för honom
att ådöma sjömännen bot. Det kan
gå så långt att man kan kräva ersättning
upp till sju dagars hyra, vilket för
de högst kvalificerade sjömännen betyder
att man kan döma dem till ett bötesbelopp
upp till 200 kronor.

Här är det ju inte fråga om att dessa
straff skall utmätas under den tiden man
är till sjöss, utan om en sjöman begår
något disciplinbrott eller eljest uppför
sig på ett sätt som gör att han bör åtalas,
kan man vänta med detta, tills man kommer
i land, och då anställa åtal på samma
sätt som när en medborgare begår
brott mot en annan lag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motion nr 626 beträffande
paragraferna 10, 18, 27, 57
och 62.

Herr AHLBERG: Herr talman! Det är
inte mer än ett par veckor sedan vi i
denna kammare beslöt att för Sveriges
vidkommande godkänna tillkomsten av
ett nordiskt råd. Man knyter väl tämligen
allmänt rätt stora förhoppningar till
detta råd och väntar sig, att det skall
lyckas att på ett mer intimt och bestämmande
sätt än hittills uppnå så nära
sammanfallande lagstiftningsbestämmelser
som möjligt.

Behovet av en gemensam beredning
och en i möjligaste mån likartad lagstiftning
är ju alldeles särskilt starkt när
det gäller sjöfarten, och detta inte bara
därför att det här gäller ett konkurrensförhållande
som kan påverkas av lagstiftningen,
utan också därför att besättningarna
ofta utgöres av medborgare
från två eller flera av de nordiska länderna.
Det är snarare regel än undantag,
att en svensk sjöman har haft eller kommer
att få anställning vid ett norskt eller
danskt rederi och omvänt. Det är
givetvis med hänsyn till denna rörlighet
hos arbetskraften länderna emellan
rätt angeläget, att lagstiftningen så vitt
möjligt är sammanfallande.

Det har ju också gjorts försök i den
riktningen. Denna lagstiftning har varit
föremål för överläggningar i den s. k.
köpenhamnskommittén, och man kom
där fram till någorlunda enighet. Kommitténs
förslag har emellertid senare
frångåtts, och det förslag, som nu presenteras
riksdagen, sammanfaller icke
med köpenhamnskommitténs yttrande.

Det är för dem som har intresse av
möjligaste intima samverkan mellan de
nordiska länderna rätt beklämmande,
att man inte har kunnat komma fram till
den eftersträvade enigheten. Enligt uppgifter
som lämnats i utskottet har Danmark
förslag till ändrad lagstiftning under
behandling, Norge har ett förslag
vilande i avvaktan på utgången av en
speciell utredning, och Finland har ställt
sig avvaktande i uppenbar avsikt att se
vad man beslutar i Sverige.

Redan i propositionen hade avvikelser
gjorts från köpenhamnsförslaget, och utskottet
har gått ett steg längre. Vi har
med andra ord fjärmat oss mer och mer
från det som var avsett att vara underlag
för en gemensam lagstiftning. Det
har därför från skilda håll påyrkats ett
fortsatt samråd. För detta har bl. a.
kommerserådet Böös uttalat sig. Av rådhusrätten
och hovrätten samt i en av de
motioner som avgivits från denna kammare
har också uttalats, att man borde
dröja med denna lagstiftning för att än
en gång försöka komma fram till ett för
de nordiska länderna gemensamt förslag.

Utskottet avfärdar denna tanke genom
att uttala, att det inte är möjligt att finna
en helt gemensam linje. Nej, det är
klart att detta måhända inte är möjligt,
men nog hade det, åtminstone enligt min
mening, varit önskvärt med ytterligare
ett försök — detta speciellt med hänsyn
till det vidgade och fördjupade nordiska
samarbete, som vi nu står inför. Jag menar
alltså, herr talman, att det är, som
jag bedömer det, mindre lyckosamt att
vi i dag är ställda inför att säga ja eller
nej till det föreliggande förslaget till
ändrad sjömanslag.

Jag hade personligen dessutom gärna
sett ett uppskov för att uppnå att ar -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

betsmarknadens parter på detta område
kunde göra ett försök att avtalsvägen
lösa en del av de anställningsproblem
och andra problem i förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, som
nu är reglerade i sjömanslagen. För den
som haft anledning att en smula syssla
med arbetsrätt och kollektivavtal rörande
anställningsvillkor, måste ett studium
av sjömanslagen vara rätt nedstämmande.
Den är en kvarleva från den tid,
då man var hänvisad att i lagstiftning
ge regler, emedan parterna icke hade
organisationer, som kunde enas om avtalsbestämmelser
som reglerade förhållandet
dem emellan. Nu har ju detta ändrats
radikalt. Det finns representativa
organisationer för alla grupper på arbetarsidan,
och även arbetsgivarna har sin
organisation. Det hade då legat mycket
nära till hands, att man reformerat sjömanslagen
på så sätt, att man tagit bort
vad som inte behövde regleras lagstiftningsvägen
och låtit de återstående bestämmelserna
utgöra resten av den detaljrika
sjömanslag vi nu har.

Jag var med under tre, fyra år när vi
i detta land förberedde en lag om arbetsavtal.
Den tog sikte närmast på tjänstemännens
belägenhet; de hade vid ifrågavarande
tidpunkt — det är numera 20
år sedan — inte organisationer som kunde
genom avtal ordna upp dessa frågor.
Det lagförslaget kom aldrig på riksdagens
bord, och jag är närmast glad för
den saken. Det är nämligen inte någon
tvekan om att det finns större möjligheter
för parterna på arbetsmarknaden att
ordna upp dessa problem gemensamt i
avtal än att lösa dem på ett behändigt
och vettigt sätt i en lagstiftning. Det är
ju så, att de delar av arbetsavtalet som
utgöres av vissa bestämmelser om uppsägningstid,
sjuklön och annat, bör av
parterna vägas mot de andra anställningsförmånerna,
i första hand lönen
och dylikt, och man kommer vid förhandlingar
fram till den jämvikt mellan
vad den ena parten begär och vad den
andra parten kan gå med på, som åstadkommer
balans mellan parterna. Vidare
är man oförhindrad att, så snart ett avtal
skall förnyas, göra sådana justering 4

Första kammarens protokoll 1952. Nr 22.

Förslag till ny sjömanslag m. m.
ar i avtalet, som är möjliga att uppnå på
frivillig väg eller i undantagsfall genom
påtryckningar, och på det sättet successivt
och organiskt anpassa bestämmelserna
efter de varierande anspråk som
följer av utvecklingen eller som eljest
gör sig starkt kännbara. Man får också
en större smidighet i tillämpningen av
avtalet än man får om alla dessa villkor
är reglerade i en lag. Slutligen låser lagstiftningen
bestämmelserna för i regel
en mycket lång tid framåt, medan ett
avtal på ett enkelt sätt kan justeras vid
nya avtalsförhandlingar. Den omständigheten
att lagstiftningen har en viss permanens
och är stel och svårändrad, leder
väl, när en revision förestår, till att arbetstagarparten
är angelägen om att
flytta fram sina positioner så långt som
över huvud taget är möjligt. Ingen kan
klandra den för detta, men det kan därigenom
ske en förskjutning språngvis
som kan vara störande, sedd ur utvecklingssynpunkt.

Nu har utskottet uttalat, att man visserligen
har sympatier för en lösning av
dessa problem avtalsvägen, men att man
tror att sjömanslagen efter en utrensning
av de bestämmelser, som lämpligen kan
klaras av genom ett avtal, skulle på
grund av sina disciplinära bestämmelser
komma att verka rätt stötande. Jag
kan icke acceptera det resonemanget.
Det går ändå inte att för vuxet folk blanda
bort korten. Men med det sätt, på vilket
sjöfarten bedrives och måste bedrivas,
är det nödvändigt att befälhavarna
utrustas med mycket stark behörighet
och att sjöfolket måste finna sig i bestraffningsbestämmelser,
som inte erfordras
till lands och som sammanhänger
med de speciella förhållandena till
sjöss. Resultatet blir varken bättre eller
sämre om man har dessa disciplinära
bestämmelser huvudsakligen ensamma i
en lag eller om man blandar upp dem
med bestämmelser om sjuklön, uppsägningstid
och en hel del andra detaljer,
som kunde bättre eller i varje fall lika
bra ordnas avtalsvägen.

Det har under hand uppgivits, att en
av parterna på arbetsmarknaden har
ställt sig avvisande till förslag att regle -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Förslag till ny sjömanslag m. m.
ra en del problem genom avtal och sagt,
att detta är ordnat i lagen och att man
inte ger sig in på det. Jag vill då — jag
hoppas vederbörande kommer att läsa
referatet från denna debatt i kammaren
— uttala som min mening, att det är en
ytterst olycklig ståndpunkt som den
parten intagit. Det kan icke ligga i arbetsmarknadsparternas
intresse att i
onödan reglera sina förhållanden genom
en lag. Det är större värden och förmåner
förknippade med att ordna upp dem
vid fria förhandlingar och i fria överenskommelser
mellan parterna själva.

Det jag har anfört nu, herr talman,
skulle kunna utgöra motiveringen för ett
yrkande om uppskov med denna lagstiftning.
Jag avstår emellertid från att
ställa detta yrkande. Anledningen är
dels att jag — speciellt med hänsyn till
att så få av kammarens ledamöter har
tillfälle att närvara nu — inte räknar
med att ett sådant yrkande har någon
som helst utsikt att bifallas, men dels
också att ett sådant yrkande möjligen
skulle kunna uppfattas som bevis på
bristande intresse för sjöfolket. En sådan
tolkning är jag särskilt angelägen
om att förebygga. Jag anser nämligen —
och därvid kan jag göra mig till talesman
för det parti jag tillhör — att sjöfolket
bör få så lugna, trygga och säkra
anställningsförhållanden som omständigheterna
medger, och att man genom
att förbättra dessa villkor också underlättar
en god rekrytering.

Emellertid måste den som tagit del av
utredningarna, av föreliggande proposition
och av utskottets förslag ha blivit
övertygad om att det förslag vi nu skall
anta inte är så genomtänkt som hade
varit önskvärt. Det har icke prövats av
parterna på det sätt som man borde göra,
när man för lång tid låser fast bestämmelser
på arbetslivets område.

Eftersom jag inte har velat yrka uppskov
med denna lagstiftningsfråga, har
jag låtit mig angeläget vara att inom utskottet
söka medverka till justeringar på
en del punkter, där jag haft särskilt starka
betänkligheter. Jag vill gärna bekräfta,
att utskottets ordförande på grund av
sin allmänna inställning, sin erfarenhet

och sitt sätt att över huvud taget umgås
med människor gjort vad som varit möjligt
i syfte att åstadkomma enighet inom
utskottet. Sådan har också uppnåtts
i många avseenden. Det har varit
ett föredömligt sätt på vilket förhandlingarna
i dessa delar har letts. Tack
vare detta har man kunnat enas om att
i kompromissens tecken slopa den utvidgning
av begreppet totalhaveri som
ingick i propositionen. Vidare har man
gjort en liten justering av sjuklönsbestämmelserna,
varigenom inte fullt så
starka och motiverade erinringar kan
anföras mot det avsnittet, som enligt
mångas, kanhända allas mening kunde
göras mot motsvarande avsnitt i propositionen.
Man har även uppnått enighet
om att inte för närvarande tillråda riksdagen
att lagstiftningsvägen ordna den
ömtåliga och svåra frågan om förhållandet
vid konflikt i vilken sjömännen
icke är part. Denna fråga har ställts på
framtiden.

Allt detta betraktar jag från mina utgångspunkter
som en verklig framgång
inom utskottet. Jag vill tillägga ytterligare
ett par ord därom.

Vi har vid många tillfällen haft planer
uppe på en lagstiftning som skulle
reglera tredje mans rätt. Problemet togs
upp redan i arbetsfredsdelegationen, där
jag var ledamot. Resultatet av dess behandling
blev en rekommendation till
organisationerna att söka ordna frågan
avtalsvägen; det gällde närmast arbetsledarnas
förhållande vid de öppna konflikterna.
Vi fick trettonmannakommissionen,
i vilken jag också var ledamot.
Dess yttrande och förslag föranledde
ingen lagstiftning. En utredning har också
företagits av professor Bergendal. Vi
har sluppit ifrån en lag som reglerar
dessa problem, och i stället har arbetsmarknadens
parter på det privata området,
till lands, klarat av saken genom
avtal eller på annat sätt. Om man nu här
får ett rådrum på ett år och de berörda
parterna utnyttjar detta rådrum till
ett ärligt försök, vore det väl konstigt,
om man inte skulle kunna lösa även frågan
om sjömännens ställning vid konflikter.
Det har ju lyckats Landsorgani -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Öl

sationen och Arbetsgivareföreningen att
uppnå enighet bland annat vid bestämningen
av begreppet skyddsarbete, och
det har lyckats för tjänstemannaorganisationerna
—• jag tänker närmast på Arbetsledareförbundet
— att klara av den
historien genom avtal med praktiskt taget
alla arbetsgivarorganisationer på det
privata området. Om man inte följer den
linjen utan söker reglera dessa förhållanden
genom en lagstiftning, tror jag
att detta skulle bereda parterna mycket
stora svårigheter, svårigheter som hade
kunnat undvikas om man hade gått avtalsvägen.
Det torde alla, som har åtminstone
så pass stor erfarenhet som jag
på detta område, vara på det klara med.

I ett par avseenden har jag varit mycket
betänksam mot utskottsförslaget men
avstått från att framställa något yrkande.
Det ena gäller frågan om sjuklön vid
självförvållad arbetsoförmåga. Som sådan
har i den nuvarande lagen betraktats
arbetsoförmåga, föranledd av könssjukdom.
Man överger nu detta och betraktar
en sådan arbetsoförmåga såsom
icke självförvållad, och följaktligen skall
den berättiga till åtnjutande av sjuklön i
Ö—12 veckor. Jag tror att den uppfattningen
stöter rättskänslan och sinnet för
vad som är riktigt hos en mycket stor
del av dem som har att göra med sjömanslagen
eller eljest är intresserade.
Därtill har lagtexten fått en sådan formulering
— måhända måste den formuleras
på ett sådant sätt — att lagstiftaren
med litet popularisering av texten
närmast säger: »Slarva på bara — arbetsgivaren
betalar!» Det avsnittet är
därför i mitt tycke rätt olustigt.

Jag är också ganska betänksam mot
den ändringen av det skälet att man på
den väg, som man nu beträder, inte kommer
åt det som man bör komma åt, nämligen
sjukdomsfrekvensen. Man borde
verka för skydd mot dessa åkommor
och för ett hävande av sjukdomen. Ilade
det varit tid att utarbeta ett förslag, som
inneburit skyldighet för redaren att hålla
profylaktiska medel och att åtminstone
på större fartyg ha någon befattningshavare
med nödtorftig utbildning för att
kunna medverka till sjukdomens hiivan -

Förslag till ny sjömanslag m. m.
de, så hade jag, även om detta medfört
väsentligt ökade kostnader för rederierna,
velat biträda en sådan tanke. Ty då
angriper man sjukdomen. Nu sker ingenting
i den riktningen. Man utger lön, och
detta motiveras med att redaren inför
risken att behöva utge sjuklön också
skall ägna ökat intresse åt själva sjukdomen
och dess bekämpande. Det är
möjligt att så kan bli fallet, men jag är
inte övertygad om det. Jag känner som
sagt en rätt stor olust inför detta avsnitt
i det föreliggande förslaget.

Jag har vidare ansett mig böra anteckna
en blank reservation beträffande
den del av utskottets förslag som gäller
befälhavarens rätt att utdöma disciplinbot
och de former i vilka detta skall
ske.

Enligt den nuvarande lagen kan befälhavare
ålägga en sjöman en viss bot, svarande
mot högst sju dagars lön. Han kan
emellertid inte göra detta alldeles på
egen hand, utan måste utse två gode män
som är närvarande vid det förhör som
skall hållas med den som har gjort sig
skyldig till disciplinbrottet. När man
på detta sätt har trängt in i ärendet, belyst
det och väl kommit till klarhet med
vad som faktiskt har inträffat, har befälhavaren
fastställt boten. Nu föreslås
den ändringen i detta avseende, att två
personer skall agera som gode männen
gjorde tidigare men dessutom delta
i beslutet. Jag kan inte fatta annat än
att detta innebär ett klart undergrävande
av befälhavarens auktoritet på fartyget.
Det innebär såvitt jag förstår ingen
nämnvärd fördel för sjömännen eftersom
den nuvarande lagens gode män säkerligen
har lika stora möjligheter att påverka
utgången som de nya nämndledamöterna
kommer att få. Men det blir nu
i stället ett divisionsansvar, och förfarandet
ger möjlighet för nämndledamöterna
att, om de av en eller annan orsak
skulle vilja det, visa sig antingen humanare
eller strängare än befälhavaren.
Och — vad som är det viktigaste — det
blir inte längre befälhavaren som avgör
saken. Jag tror att detta undergräver befälhavarens
position, och jag beklagar
därför att förslaget bär framförts. Det

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Förslag till ny sjömanslag m. m.

är också känt, att ehuru befälhavarnas
representant i köpenhamnskommittén
inte reste någon invändning däremot,
har man på det hållet samma inställning
som jag till denna fråga.

I det föreliggande förslaget har vidare
införts den nyheten att den, som har blivit
uppsagd efter viss anställningstid
och från ett fartyg av viss storlek, kan
påkalla överläggning med denna nämnd
för att få orsakerna till uppsägningen
klarlagda. Så länge det inte gäller något
annat än att få omständigheterna kända,
må det vara hänt, men jag är rädd att
man här tar ett första steg som nära nog
tvingar fram ett andra, nämligen att göra
även frågan om själva uppsägningen beroende
av beslut i en sådan nämnd. Och
det skulle jag — med den kännedom jag
har om dessa problem framför allt vid
industrien och om det besvär som arbetsledare,
driftchefer och andra där redan
har — betrakta som ett mycket
olyckligt prejudikat, som jag följaktligen
vill förhindra.

Det har sagts att eftersom disciplinboten
innebär att man tar den anställdes
pengar, kan man inte nöja sig med
att låta befälhavaren ensam träffa avgörandet.
Jag vill då säga att det tyvärr
ligger i sakens natur att det inte är möjligt
att på sjöfolket tillämpa de bestraffningsmetoder,
som är vanliga inom
verksamhet till lands. En varning kan
man utdela även till en sjöman, men
man kan inte suspendera honom. Den
lön, som arbetstagaren genom boten går
förlustig, gör emellertid arbetsgivaren
ingen vinst av, eftersom beloppet läggs
till en särskild kassa och kommer behövande
sjömän och deras änkor till godo.
Det är alltså ingen risk för att befälhavaren
i någon sorts redarintresse lägger
beslag på pengar för att minska arbetsgivarens
utgifter.

Jag har icke funnit anledning eller
ansett lämpligt att framställa något yrkande
på dessa punkter. Jag har velat
anföra mina synpunkter till den kraft
ocli verkan det nu hava kan och i vart
fall för att ge till känna att jag icke är
tillfredsställd med ifrågavarande paragrafer
i det föreliggande förslaget. I två

andra avseenden har jag däremot, herr
talman, icke kunnat acceptera förslaget.
Det gäller först och främst den s. k.
standardersättningen.

I nuvarande sjömanslag föreskrivs, att
om en befälhavare eller någon bland besättningen
avskedas avtalsstridigt, skall
han erhålla ersättning för den skada
som följer av detta. Det vill säga att
man har följt de allmänna skadeståndsregler
som är bestämmande på arbetsrättens
område. Har en befälhavare, som
lagstridigt uppsagts, tre eller fyra månaders
uppsägningstid, är arbetsgivaren
skyldig att utbetala lön tre eller fyra
månader, under förutsättning att befälhavaren
inte har erhållit annan och
likvärdig anställning. Har han däremot
kunnat erhålla likvärdig anställning omedelbart,
anses han ha fått den förlust
täckt som avskedet medförde. Ingen har
vunnit på missgreppet, och ingen har
förlorat på det. Denna regel är ju allmänt
tillämpad på arbetslivets område,
så långt jag känner till, och det har ansetts
självfallet att denna grundåskådning
skall prägla förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare.

Man går nu ifrån denna ståndpunkt
och övergår till att bestämma ett mot
lönen svarande belopp att under alla
förhållanden utges. Det kallas standardersättning.
I verkligheten är det en fixerad
bot som lagen här stipulerar. Ersättningen
skall utges oavsett om den
anställde blir arbetslös längre tid efter
det att avskedet ägde rum än som svarar
mot boten eller om han omedelbart
erhåller annan anställning. Denna form
för reglering av vad som skall ske när
någon har blivit avtalsstridigt avskedad
kan jag omöjligen förlika mig med, och
om denna nya regel kom i tillämpning
på andra områden, skulle den säkerligen
vålla mycket stort bryderi. Jag har
därför reserverat mig mot detta förslag
och yrkat att man håller fast vid skadeståndslinjen.
Däremot har jag biträtt förslaget
att man i samband med fastställandet
av skadeståndsrätten skulle ge sjöfolket
allmän rätt till lön vid arbetslöshet
i upp till två månader och har därvid
låtit mig övertyga av de argument som

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

har anförts under utskottsbehandlingen.

Jag tycker att det är rätt beklagligt att
slå in på den väg som utskottet förordat
och som är propositionens. Den innebär
en flagrant och klar avvikelse från vad
som anses självfallet på arbetsrättens
område. Jag har icke kunnat övertygas
om att här skulle föreligga speciella
omständigheter, tillräckligt starka för att
motivera detta avsteg.

Det har visserligen sagts — och det
är riktigt — att för sjömän som avviker
ur tjänsten gäller mycket hårda straffbestämmelser
— de kan få fängelse på
upp till ett år, och det kan bli böter
och liknande. Ja, det är riktigt. Nyligen
yttrade här i kammaren en ledamot, att
vi i vår lagstiftning har en mängd straffbestämmelser,
som inte borde finnas där.
Denna bestämmelse i sjömanslagen om
ett så strängt frihetsstraff — då det inte
är fråga om myteri — borde ju bort.
Den har inte heller tillämpats, mig veterligt.
En sjöman som avviker, d. v. s.
håller sig borta när fartyget skall gå,
riskerar några dagsböter, det är allt.
De bestämmelser som gäller för sjömännen
och där sålunda vissa inskränkningar
kan anses önskvärda, tycker jag
inte i och för sig skulle motivera, att
man vid ett otillbörligt avskedande från
arbetsgivarens sida skall ha denna bot
motsvarande två månaders lön.

Om emellertid riksdagen skulle acceptera
standardersättningen leder detta,
enligt mitt sätt att se, till en för befälhavare
och likställda mycket olycklig
konsekvens. Med nuvarande skadeståndsregler
har man ju kunnat få lön under
den tid som svarar mot uppsägningstiden
eller annan skälig ersättning. Nu
fastslås skadeståndet till ett fixt belopp.
Det beloppet motsvarar lön under en
kortare tid än vederbörande har avtalat.
Befälhavare eller styrmän gör följaktligen
vid en sådan lagändring en direkt
förlust. Det bär klarlagts att man inte
bara genom ett avtal om viss längre uppsägningstid
än två månader kan få lön
för den överskjutande tiden, utan i så
fall måste det vara ett speciellt avtal skrivet,
där det gjorts hänvisning till lagens
bestämmelser. Det lär väl vara få, som

Förslag till ny sjömanslag m. m.
kommer på den tanken, och det lär bli
än svårare att få igenom det.

Jag menar således, herr talman, att
om riksdagen beslutar standardersättningen,
måste de ifrågavarande paragraferna
förses med tillägg som bestämmer
lönen utöver standardersättningen för
den tid, varmed uppsägningstiden överskjuter
två månader.

Jag har varit hänvisad till att med
hänsyn till de här påpekade förhållandena
ställa alternativa yrkanden och ber,
herr talman, att få återkomma med yrkanden
om bifall till de i reservationen
införda textförslagen, varvid yrkandenas
innehåll måste bli beroende på hur riksdagen
beslutar i fråga om standardersättningen.

Herr BENGTSON: Herr talman! Den
lagstiftning som vi nu går att behandla
har mycket gammal hävd, och på grund
av arbetets särart skiljer den sig från
den lagstiftning, som vi annars är vana
vid. Det finns bestämmelser som man i
vår tid ställer sig frågande inför, exempelvis
stadgandet om disciplinbot och
en del andra bestämmelser i lagen. I
gengäld finns föreskrifter om vissa förmåner,
som inte förekommer i annan
lagstiftning eller tillämpas på andra områden.

Det stöter givetvis på stora svårigheter
för en lekman att bedöma en sådan
lagstiftning som den, vilken vi nu skall
behandla. Dels möter vi tekniska svårigheter,
dels rör det sig om ett arbetsområde
med säregna förhållanden, som
man inte kan vara så insatt i, och dels
är det ett område som inte gäller bara
vårt eget land, utan där vi måste ta hänsyn
till den konkurrens utifrån som
finns på sjöfartens område. Det är därför
ett område som är mycket svårt att
överblicka.

Jag har i fråga om den föreliggande
lagstiftningen ansett att vi inte gärna
kan gå längre än Kungl. Maj:t. I stort
sett har också utskottet följt vad som
föreslagits i propositionen, men på några
punkter har utskottet gjort väsentliga
avvikelser. På de punkterna tycker jag

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Förslag till ny sjömanslag m. m.
att reservationen har gått försiktigare
fram, och därför kommer jag att beträffande
en del av reservationens punkter
ansluta mig till den.

En avvikelse, som jag här skulle vilja
säga något om, gäller standardersättningen.
I 34 § heter det enligt Kungl. Maj:ts
förslag bl. a. följande: »Avskedas sjöman,
utan att skäl som i 32 eller 33 §
sägs därtill föranlett, är han berättigad
att erhålla lön för två månader, om han
är maskinchef, styrman, maskinist, föreståndare
för ekonomiavdelning eller
radiotelegrafist, och för en månad, om
han tillhör den övriga besättningen.» etc.
Denna bestämmelse har utskottet ändrat
därhän, att lön skall utgå under två
månader, oberoende av vilken tjänst vederbörande
har. Också i fråga om 37 §
har utskottet gjort en ändring: när

Kungl. Maj:t föreslagit att för de olika
grupperna lön skall utgå under en respektive
en halv månad, så har utskottet
ändrat det till en månads lön för alla,
vilket även det innebär en ökning.

Det är dessa avvikelser, som gjort mig
betänksam. Jag förmodar att även
Kungl. Maj:t vill ge sjömännen en uppmuntran
i deras arbete genom att bjuda
förmånligare anställningsförhållanden,
och därför tror jag att den avvägning
som Kungl. Maj:t gjort är riktig. Framför
allt finns det inte anledning att här
blanda sig i uppgörelserna mellan arbetsmarknadens
parter. Man vill ju här
ge trygghet åt sjömännen. Bestämmelsen
i 34 § enligt utskottets förslag är emellertid
inte bara en trygghetsbestämmelse,
utan den innebär också att ett skadestånd
eventuellt skall utgå, i form av
dubbel lön.

Det är ytterligare en punkt i lagen,
som jag anser att man bör särskilt beakta.
Om någon vill avtala om förmånligare
anställningsvillkor än dem som
står föreskrivna i lagen, anser jag att
man bör ha rätt till det, och ett sådant
avtal bör inte på något sätt kunna upphävas
genom lagen. I konsekvens härmed
har också i reservationen föreslagits
att träffat avtal skall gälla oavsett
vad lagen säger.

Herr talman! På de nu nämnda punk -

terna har jag anslutit mig till reservationen,
och jag kommer att stödja de yrkanden,
som är ställda om bifall till reservationen,
när vi kommer fram till
behandlingen av de av mig berörda paragraferna.

Herr NORMAN: Herr talman! Det
kanske inte är så stor anledning att diskutera
det föreliggande lagförslaget med
dess olika detaljer i det läge, vari frågan
nu befinner sig. Andra kammaren
har godtagit utskottets förslag utan votering,
eller i varje fall utan rösträkning.
Skulle första kammaren fatta ett häremot
stridande beslut, så vet jag inte
hur det skall gå att lösa frågan, tv lagens
olika paragrafer är så inflätade i varandra
att en ändring av en paragraf
helt säkert föranleder behov av ändringar
av kanske ett flertal andra paragrafer.
Annars skulle det ha varit mycket
intressant att få till stånd en verkligt
ingående debatt om dessa frågor och
de olika synpunkter som här gör sig
gällande.

De ärade opponenterna, som här yttrat
sig, liksom också motionärerna, har
framfört en del synpunkter som tål att
diskuteras. Man kan i vissa stycken ge
dem rätt i vad de här anfört. Särskilt
vad beträffar herr Ahlberg känner jag
behov av att kvittera den stora artighet,
som han visade mot mig, genom att vara
litet artig mot honom och ge honom rätt
i åtminstone hans principiella synpunkter
beträffande skadeståndsregeln. Jag
kanske får lov att säga några ord om det
senare.

Jag skall börja med herr Norling.
Herr Norling har talat för en motion, i
vilken det yrkas åtskilliga ändringar i
det föreliggande lagförslaget. Samtliga
ändringar syftar till att göra den svenska
lagstiftningen så utformad, att vi
kan ansluta oss till de internationella
konventionerna på detta område. Jag
ger herr Norling alldeles rätt i att det är
ett mål som vi bör sträva efter. Det är
inte bara min personliga mening, utan
det har också riksdagen sagt. När riksdagen
yttrade sig över de senaste kon -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

ventionerna, så uttryckte riksdagen just
den meningen, att vi bör sträva efter att
få en sådan lagstiftning att vi kan ansluta
oss till de internationella konventionerna.

Läget är emellertid inte sådant att det
finns någon som helst möjlighet att göra
det nu. Vi kan inte tänka oss att Sverige
skulle ikläda sig de förpliktelser som
dessa konventioner ålägger en ansluten
nation, och kanske vara så gott som ensamma
i det fallet. Vi redovisar i utlåtandet
hur det är ställt beträffande de
två viktigaste konventionerna, nämligen
att den ena har biträtts av en nation och
den andra inte av någon. Man måste här
se till hur det verkar rent konkurrensmässigt
och inte ta större steg framåt
än vad som är möjligt utan att försvåra
utövandet av näringen för oss i Sverige.
Vi måste alltså se det hela i ett större
sammanhang och betänka, hur det verkar
för vår del.

Även om jag alltså ger herr Norling
rätt i hans utgångspunkt, kan jag inte
ge honom rätt i att man nu bör söka få
till stånd de lagändringar som han yrkade
bifall till. Jag tror inte att vi längre
behöver diskutera frågan från dessa utgångspunkter,
således från önskvärdheten
att få till stånd en svensk anslutning
till konventionerna eller inte.

Om jag sedan i förbifarten får nämna
herr Bengtson, kan jag ge honom rätt i
hans ställningstagande, då han inte vill
godkänna de andra reservanternas motivering
såsom skäl för sin anslutning
till deras yrkande. Jag har ju för övrigt
den uppfattningen, att han har orätt
även när han ansluter sig till reservanternas
yrkande, men det är en annan
sak, som jag inte i detta sammanhang
skall gå in på.

Huvudopponenten har varit herr Ahlberg.
Han har varit talesman dels för de
synpunkter, som framförts i motion nr
492 här i kammaren av herrar Björnberg
och Arrhén, och dels för sin egen
reservation och därvid i många stycken
framfört sin rent personliga och mänskliga
uppfattning. Han bär talat om önskvärdheten
av nordiskt samarbete, och på
den punkten är vi fullt ense. .lag ger ho -

Förslag till ny sjömanslag m. m.
nom alltså rätt i det första avsnittet av
hans resonemang, nämligen att det är
både önskvärt och viktigt att söka komma
fram till en samnordisk lagstiftning
så långt detta låter sig göra på detta område.
Denna strävan är ju ingenting
främmande för oss, utan vi har tvärtom
alltmer sökt få till stånd en likartad
lagstiftning på olika områden inom samhällslivet
inom de nordiska länderna.
Det finns väl knappast något område,
där man så intensivt har sökt att förverkliga
det önskemålet som just i fråga
om sjölagstiftningen.

Motionärerna uttrycker en önskan att
vi skall fortsätta på den vägen, men också
sin ledsnad över det framlagda lagförslaget.
I motion nr 492 skriver man:
»Det nära samarbetet och de gemensamma
intressen som präglat de nordiska
staternas sjöfartsöverläggningar under
årens lopp ingåvo förhoppningar om
fortsatt sådant arbete» —• alltså nordiskt
samarbete. —- »Med förvåning måste
emellertid konstateras att sjömanskommittén
i sitt betänkande--— i be tänklig

grad kommit att avvika från den
tidigare nordiska linjen. Förslaget företer
i väsentliga avseenden olikheter med
det ovan nämnda köpenhamnsförslaget.
Det förefaller som om den ''praktiska
nordism’ som tagit sig uttryck i samarbete
på sjömanslagstiftningens område
nu skulle hålla på att brytas.»

Motionärerna förklarar därefter, att
det av Kungl. Maj:t nu framlagda förslaget
kommit på riksdagens bord under
en så ogynnsam del av vårsessionen,
att små möjligheter torde förefinnas
för riksdagen att tillräckligt granska
detsamma. De önskar därför närmast
att frågan måtte för dagen avvisas, framför
allt med den motiveringen att man
bör söka få till stånd större samstämmighet
i lagstiftningen inom de nordiska
länderna. Motionärerna har emellertid
räknat med att det inte är möjligt att
nu undgå att ta ställning till det framlagda
lagförslaget, och därför har de
bjudit till att själva komma med erforderliga
ändringsförslag.

Jag är fullt ense med motionärerna
då de beklagar, att detta lagförslag har

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Förslag till ny sjömanslag m. m.
kommit fram i ett så ogynnsamt läge,
att man inte haft tillräcklig tid att övertänka
förslaget och dess olika detaljer.
Motionärerna har till exempel inte själva
haft tid att övertänka motionen från
de synpunkter som de själva har utgått
ifrån. När motionärerna nu inte trott
sig kunna få till stånd ett avslag på hela
förslaget, har de som sagt framlagt vissa
ändringsförslag. Så gott som alla
dessa ändringsförslag avviker från vad
man kommit överens om i fråga om gemensam
nordisk lagstiftning. Det gäller
skadeståndsregeln, disciplinnämnden
och den ömtåliga frågan om ersättning
vid könssjukdom.

Herr Ahlberg har alltså låtit förleda
sig att framställa yrkanden, som skulle
göra den svenska lagstiftningen annorlunda
än lagstiftningen i de övriga nordiska
länderna. De skulle innebära ett
avsteg från vad man kommit överens
om i Köpenhamn både beträffande standardregeln,
disciplinnämnden och formuleringen
av 6 § — i det sista fallet
har ju herr Ahlberg inte något yrkande,
men i fråga om 33 och 34 §§ och därtill
nära anslutna paragrafer har han
framställt särskilda yrkanden, medan i
fråga om disciplinnämnden från hans
sida bara föreligger en blank reservation.
Om riksdagen skulle följa herr
Ahlbergs ändringsförslag, skulle det
medföra att vår lagstiftning skulle i
mycket viktiga punkter komma att avvika
från de övriga nordiska ländernas
lagstiftning och från vad man enats om
i Köpenhamn.

Om det inte vore så, som jag här redan
antytt, att det är i hastigheten som
herr Ahlberg har kommit till det resultatet,
vore jag faktiskt betänkt på att
här citera Mr. Pickwicks odödliga ord
om sin gode vän. Jag tror emellertid
inte att vare sig herr Ahlberg eller motionärerna
är skyldiga till ett sådant
tankesätt, att Mr. Pickwicks yttrande
med fog passar in på dem. Däremot
skulle man nog med skäl kunna citera
det om man tänker på dem som inspirerat
motionen. Vill man nordisk lagstiftning,
skall man nämligen inte samtidigt
yrka på ändringar som innebär

att man tar ett steg bort ifrån en gemensam
likartad nordisk lagstiftning.

Herr Ahlberg talade sedan om hur
underlig han tyckte denna lag vara, som
upptar en mängd lagregler och behandlar
en mängd spörsmål, som lämpligen
hör hemma under de fria överenskommelsernas
område. Även på denna punkt
ger jag honom rätt. Det är så riktigt i
och för sig, att parterna helst utan inblandning
från lagstiftarnas sida bör
reda upp sina spörsmål själva, söka
komma överens i frågor, där olika intressesynpunkter
gör sig gällande, och
söka komma fram till en lämplig avvägning
med hänsyn till de speciella förhållandena.
Men herr Ahlberg har inte
återgett de skäl som talar för att vi
måste hålla fast vid en särlagstiftning
när det gäller detta område med dess
speciella förhållanden, där människorna
liksom bildar ett litet samhälle för
sig ute på havet och där det måste råda
särskilda regler som inte alltid kan
överensstämma med vad som eljest tilllämpas
inom näringslivet på land.

Om jag sedan övergår till de yrkanden,
som har gjorts beträffande ändring
av vissa paragrafer, har vi där diskuterat,
hur en lämplig skadeståndsregel
bör utformas, vilken skall komma till
användning vid kontraktsstridiga avskedanden.
Principiellt anser jag det vara
fullt riktigt med den regel, som nu
finns, att ersättning skall utgå för den
skada vederbörande har lidit. Men det
är synnerligen svårt att komma till rätta
med hur stor ersättningen bör vara. Därför
har man infört en hjälpregel, som
dock visat sig icke hålla i det praktiska
livet. Sjömännen säger själva, att de aldrig
får ut något skadestånd. Det är viktigt
att här ha en mycket lättfattlig regel,
som utan svårigheter kan tillämpas
av dem som skall bedöma dessa frågor.
Det blir väl i första hand mönstringsförrättare
eller konsuler, vilka ju inte
är jurister.

Det måste alltså vara till fördel att ha
en lättbegriplig regel. Man har då enat
sig om den föreslagna standardersättningen.
Man var fullkomligt ense på
denna punkt vid köpenhamnsmötet.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Denna standardersättning liar redan tidigare
tillämpats i Norge, där den visat
sig praktisk och bidragit till att förhindra
tvistigheter. Jag tror att mycket
vore vunnet om den svenska lagstiftningen
i detta fall frånginge sin gamla
regel — som ju för övrigt inte är så
gammal, ty vi hade ju en bestämmelse
om standardersättning när vi införde
vår första moderna sjölagstiftning —
och fattar beslut som gör att det blir
en lika lagstiftning på denna punkt i
alla de nordiska länderna.

Nu har herr Ahlberg i sitt yrkande
hållit fast vid den gamla skadeståndsreglen
i 3 § i det kapitel som gäller
befälhavare. Men då han kommer till
34 § har han, fastän i varje fall i princip
samma bestämmelser bör gälla som
för sjöfolket i övrigt, konstruerat fram
en lagtext som varken är en skadeståndsregel
eller en standardersättningsregel.
Han har här kommit in på någonting
helt annat, nämligen huruvida det
är moraliskt berättigat eller ej att man
kan uppbära lön från två olika håll på
en gång.

Den av herr Ahlberg föreslagna lagtexten
har vi inte diskuterat i andra lagutskottet.
Min reflexion nu är emellertid
att den kan medföra, att vederbörande
inte får något skadestånd alls. Låt
mig ta ett exempel. En steward drabbas
av ett sådant här kontraktsstridigt avskedande,
kanske på grund av att fartyget
försäljes, varför redaren inte längre
behöver ha besättningen kvar. Stewarden
skall då ha skadestånd. Han har
kanske varit erbjuden en mycket förmånlig
plats på land eller på sjön men
stannat kvar på fartyget därför att han
trivts med kamraterna, båten osv. Han
har alltså tidigare tackat nej till ett förmånligt
erbjudande och då räknat med
att få stanna kvar på fartyget. Men så
inträffar den situationen, att fartyget
försäljs och han blir arbetslös. Då skall
han enligt nuvarande regel ha skadestånd.
Man måste då räkna med att det
med hänsyn till att han frånsagt sig en
förmånlig plats blir ett juridiskt krångligt
problem att räkna ut hur stort skadestånd
han bör ha. Om man då har en

Förslag till ny sjömanslag m. m.
sadan standardregel som den här föreslagna,
vet man att han skall ha två månaders
hyra i skadestånd.

Det kan givetvis hända, att stewarden
får arbete när han kommer hem till Sverige.
Han kanske får ett sjukvikariat
som hovmästare på en restaurang eller
ett tillfälligt vikariat på en båt. Då får
han alltså genom detta vikariat lön under
dessa två månader. Sedan upphör
emellertid vikariatet, och han kanske
tvingas gå arbetslös en lång tid. Enligt
herr Ahlbergs tankegång skulle stewarden
då inte få ett öre i skadestånd för
att han, medan han var anställd på fartyget,
avstått från möjligheten att ta den
då erbjudna förmånliga anställningen.
Han skulle nämligen inte få några pengar
från redaren, eftersom han uppburit
lön under de två månader då han skaffade
sig ett vikariat. Jag medger att detta
är ett konstruerat exempel, men det är
ett sådant exempel som man måste
konstruera när man skall bedöma innehållet
i ett stadgande i lagstiftningen.

Den lagtext, som herr Ahlberg föreslagit,
tror jag inte håller, och det skulle
vara mycket vanskligt, om riksdagen
skulle följa herr Ahlbergs förslag. Ty
vad vi här beslutar i fråga om ändring
av Kungl. Maj:ts förslag skall ju granskas
av lagrådet, och man vet inte vilka
konsekvenser det skulle medföra.

Då jag alltså rent principiellt ger herr
Ahlberg rätt i hans resonemang om skadeståndsbestämmelserna
och deras utformning,
bär det mig inte alls emot att
just i detta fall förorda en standardersättning
med en lättillämplig regel. Det
ger sjömännen en känsla av trygghet i
deras arbete, som jag tycker det är vår
plikt att ge dem. Det bör också vara en
glädje för oss att göra detta med hänsyn
till allt vad de har gett oss under
svåra tider och fortfarande många gånger
ger, även om tiderna nu är annorlunda
och det inte längre är så vanskligt
att hjälpa till med arbetet för folkförsörjningen
som det för inte så länge sedan
var.

Beträffande disciplinnämnden hade,
vill jag minnas, herr Ahlberg inte något
yrkande, och under sådana förhållan -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Förslag till ny sjömanslag m. m.

den är det kanske inte så stor anledning

att diskutera denna fråga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag i dess helhet.

Herr ÅMAN: Herr talman! Jag vill på
en punkt understödja vad herr Ahlberg
här har anfört, nämligen när det gäller
§ 41, beträffande vilken jag har motionerat
om en ändring av det förslag,
som innefattas i propositionen.

Det gäller här frågan om huruvida
uppsägningsrätten skall ta över vad som
här sägs. Det är väl på det sättet att den
omständigheten, att man inte i avtalsfäst
form på sjöfartens område har bestämmelser,
som säger att den längre
uppsägningstiden skall gälla vid förlisningsfall,
har sin grund i att man av ålder
haft en lagstiftning, som har stipulerat
en viss ordning på denna punkt.
När nu denna lagstiftning är föremål
för behandling, tycker jag att det hade
varit rimligt, att man i detta sammanhang
hade gjort en ändring därhän, att
även om ett fartyg förliser så skall den
omständigheten inte få medföra att vederbörande
får en lön, som utgår under
kortare tid än den under vilken han
skulle uppbära lön vid vanlig uppsägning.

Jag vet inte vad som från början föresvävat
lagstiftarna på 1800-talet, men
det troliga är väl att man räknat med
— såsom jag angivit i motionen — som
någonting inte alldeles ovanligt, även
om det inte var normalfallet, att redarna
var ägare av enstaka båtar och att
det kunde medföra svårigheter att binda
dem för en löneersättning, därest båten
hade förlist. Jag måste säga att det
i dag ter sig såsom en ren orimlighet
gentemot de allmänt spikade tjänsteförhållandena
i landet för alla tjänstemannakategorier,
att om en arbetsgivare
genom förlisning berövas sitt fartyg och
en annan arbetsgivare genom brand berövas
sin fabrik, så skall den som berövas
sitt fartyg befrias från den förpliktelse
han iklätt sig att, därest anställningsförhållandet
skall upphöra, utge
minst den ersättning, som ryms inom

ramen för den fastställda uppsägningstiden.
Jag tror inte att det finns några
praktiska skäl, som talar för en åtskillnad
mellan sjöfartsnäringen och andra
näringar i det avseendet. Det är faktiskt
på det sättet, att sjöfartens folk genom
denna lag kommer i en sämre ställning
än den, som motsvarande tjänstinnehavare
inom varje annat område befinner
sig i.

Jag är mycket tacksam för det sätt på
vilket utskottet tagit på denna fråga.
Utskottet säger nämligen, att yrkandet i
motionen i och för sig överensstämmer
med billighetens krav, men då spörsmålet
inte har berörts i tidigare sammanhang
har utskottet inte velat tillråda ett
beslut i frågan utan en föregående utredning.
Jag beklagar att man inom den
utredning'', som hade denna fråga om
hand, inte hade ögonen öppna för det ur
tjänstemannasynpunkt faktiskt principiellt
mycket viktiga, som ryms inom
denna frågeställning, där faktiskt en kategori
av tjänstemän i detta land på
grund av sjömanslagen kommer att ställas
i en annan och sämre ställning än
andra.

Nu kan man säga att efter utskottets
välvilliga uttalande borde förutsättningarna
vara större att i avtalsform träffa
en överenskommelse med redarna om
att uppsägningstiden skall gälla även i
dylika fall. Alldeles säkert är det emellertid
inte, och det är möjligt att man
får återkomma till frågan, därest den
möjlighet som utskottet här visat på,
nämligen förhandlingsvägen, inte visar
sig framkomlig.

Jag förstår utskottets betänksamhet.
men jag skulle för min del gärna ha sett
att man trots detta, då det här ändå inte
gäller någon komplicerad teknisk fråga,
hade föreskrivit, att när en person
bär tre månaders uppsägningstid skall
han minst ha denna uppsägningstid till
godo, därest fartyget förliser. Om han
avskedas i vanlig ordning med uppsägningstid
och med möjlighet att skaffa
sig en annan sysselsättning, har han de
tre månadernas uppsägning, men blir
han arbetslös på grund av ett omfattande
olycksfall, då han således ställs i en

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

mycket besvärligare situation, har han
inte dessa tre månaders uppsägning.
Detta kan jag inte för min del finna är
rimligt och välbetänkt.

I fråga om 41 § ber jag därför att få
yrka bifall till den av herr Ahlberg och
fru Ewerlöf vid denna punkt fogade reservationen.

Herr AHLBERG: Herr talman! Utskottets
ordförande har bland annat sagt, att
motionärerna talat för nordiskt samarbete
och fordrat ett sådant, men att de
trots detta föreslagit ändringar, som strider
mot det samarbete, som man hittills
åstadkommit. Om detta innebär ett klander,
vilket jag fattade att det var, är
jag tvingad att säga att jag befinner mig
i ett mycket gott sällskap, ty herr Norman
själv har handlat på samma sätt.
Köpenhamnsförslaget innebar nämligen
en standardersättning för en månad för
flertalet sjömän. Utskottet, där herr Norman
i hög grad medverkat — och på ett
sätt som jag har prisat — föreslår emellertid,
att denna enda månad skall förlängas
till två. Vi får således, i den mån
det är något fel i detta, ta klandret lika
hårt, både herr Norman och jag. Jag för
min del tar det inte så hårt.

Det har bestämts att propositioner i
detta ärende kommer att ställas på utskottets
förslag i dess helhet. Då jag utgått
från att det skulle bli ett avgörande
om standardersättning eller icke, har jag
tillsammans med fru Ewerlöf haft alternativa
förslag. I denna situation tvingas
jag, herr talman, att välja, och av
skäl, som redan utvecklats av herr Norman,
kommer jag därvid att välja den
justering i utskottets förslag, som jag
anser vara erforderlig och nästan oundviklig,
försåvitt man tar standardersättningen.

Jag kommer därför att yrka bifall till
lagtexten i 3, 34 och It §§ sådan den är
angiven i reservationen på sidorna 124
och 125.

När herr Åman nu yrkar bifall till
41 § och angivit motiveringen till detta
sitt ställningstagande, vill jag säga att
precis samma skäl talar för en justering

Förslag till ny sjömanslag m. m.
av 3 och 34 §§. Om en befälhavare med
rätt till tre månaders uppsägningstid
eller längre tid förlorar sin anställning
på grund av att fartyget sjunker eller
annars havererar totalt, så är han inte i
en bättre ställning än om arbetsgivaren
avtalsstridigt skickar i väg mannen
utan någon uppsägning alls. Anses det
riktigt — och jag anser det vara riktigt
— att arbetsgivaren utger lön vid haveri
för minst den tid, som uppsägningstiden
överskjuter två månader, tycker jag det
är än starkare skäl att samma skyldighet
skall åligga arbetsgivaren, om han
avtalsstridigt avskedar befälhavaren eller
någon annan med längre uppsägningstid
än två månader.

Jag hoppas därför att de som avser
att rösta för en ändring av 41 § av precis
samma skäl, om inte ännu starkare, också
skall biträda yrkandet om ändrad lydelse
av 3 och 34 §§. Formuleringen avviker
från utskottets förslag endast därutinnan
att det tillagts, att lönen dock
icke må utgå för kortare tid än som
motsvarar avtalad uppsägningstid.

Jag föreställer mig att en sammanjämkning
vore enkel att göra, om kammaren
stannar för ett bifall till detta
mitt yrkande. Det är i varje fall den enklaste
sammanjämkningsvägen om man
stannar vid detta yrkande, vilket jag
kommer att göra.

Herr NORMAN: Herr talman! Det har
i denna debatt gått på samma sätt som i
utskottet; när vi började diskutera, var
våra ståndpunkter måhända ganska långt
skilda från varandra, men vi närmade
oss varandra iner och mer.

Nu ser det ut som om vi bara skulle
behöva tvista om huruvida uppsägningstiden
skall vara med i lagen eller inte.
Utskottet tycker att det, såsom herr
Åman sade, i sig självt är mycket som
talar för den saken. Men vi är försiktiga;
vi har inte vågat oss på att förorda,
att riksdagen nu skulle hesluta införa
denna bestämmelse i lagtexten.

Sjömanskommittén, som bestått av representanter
för redarna, befälet och de
övriga ombordanställda samt av särskilda
sakkunniga, bär dryftat alla hithö -

Nr 22.

Tisdagen den 27 mai 1952.

Förslag till ny sjömanslag m. m.
rande frågor vid ingående debatter och
har därvid inte tagit upp frågan om uppsägningstiden
i detta sammanhang. Då
har vi inom utskottet sagt oss, att det
är litet vanskligt att genomföra ett förslag,
som inte blivit diskuterat och remissbehandlat
i vanlig ordning.

Personligen har jag gjort den lilla reflexionen,
att det kanske skulle kunna
vålla olägenheter för de anställda att införa
den ifrågasatta bestämmelsen om
uppsägningstiden. Det är möjligen ett
mera teoretiskt resonemang, men det
skulle åtminstone kunna tänkas ligga i
motpartens intresse att söka få in i
avtalet en bestämmelse om så kort uppsägningstid
som möjligt, detta för att
inte behöva riskera ökade ekonomiska
konsekvenser i form av skadestånd och
dylikt.

Jag tycker nog att denna sak bör övervägas
på ett grundligare sätt än vi kunnat
göra i utskottet.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, såvitt anginge
3 och 34 § § i det av utskottet tillstyrkta
förslaget till sjömanslag, därefter särskilt
rörande utskottets hemställan, i vad den
avsåge 41 § i nämnda förslag, vidare särskilt
angående utskottets hemställan, såvitt
rörde 10, 18, 27, 57 och 62 §§ i samma
lagförslag samt slutligen beträffande
utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan, såvitt
anginge 3 och 34 §§ i lagförslaget,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle antaga det förslag
beträffande nämnda paragrafer, som
innefattades i den av herr Ahlberg och
fru Evverlöf vid utlåtandet avgivna, med
II B betecknade reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de yrkanden, som förekommit rörande
utskottets hemställan, i vad den avsåge
41 § i samma lagförslag, propositioner,
först på bifall till berörda hemställan samt
vidare på antagande av det förslag beträffande
nämnda paragraf, som innefattades
i den av herr Ahlberg och fru
Ewerlöf vid utlåtandet avgivna, med IV A
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i angivna del, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ahlberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
i sitt utlåtande nr 44 hemställt,
såvitt angår 41 § i det av utskottet tillstyrkta
förslaget till sjömanslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag beträffande
nämnda paragraf, som innefattas
i den av herr Ahlberg och fru Ewerlöf
vid utlåtandet avgivna, med IV A betecknade
reservationen.

Beträffande utskottets hemställan, såvitt
rörde 10, 18, 27, 57 och 62 §§ i lagförslaget,
yttrade nu vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock, av herr Xorling,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att nämnda paragrafer
erhölle den lydelse, som förordats
i motionen II: 626.

Vid sedermera enligt dessa båda yrkanden
gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan i nu ifrågavarande
del.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Öl

Om utbyggnad av folkomrbstningsinstitutet.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av väckta
motioner angående en utbyggnad av
folkomröstningsinstitutet.

I de likalydande, den 30 januari 1952
till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna
nr 243 i första kammaren av
herr Bergvall och nr 319 i andra kammaren
av herr Håstad hade hemställts,
att riksdagen måtte för sin del såsom
vilande besluta ändringar av och tillägg
till regeringsformen och riksdagsordningen
avseende en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet
enligt följande huvudlinjer: 1)

Det konsultativa referendum utvidgas
på så sätt, att även en minoritet av
riksdagen, förslagsvis en fjärdedel av
vardera kammarens medlemstal, äger att
begära att en dylik omröstning skall anordnas
antingen om ett allmänt principspörsmål
eller om en proposition, som
ej rör budgeten eller traktater med främmande
land, och att omröstningen skall
komma till stånd, så framt ej riksdagens
kamrar genom samfällt beslut förklara
omröstningens hållande vara till allvarligt
men.

2) Decisivt referendum införes:

a) för grundlagsfrågor på så sätt att
ett av riksdagen första gången antaget
grundlagsförslag må efter samfällt beslut
av riksdagens kamrar i stället för
att vila tills efter nyval till andra kammaren
omedelbart hänskjutas till folket
för avgörande,

b) för lagfrågor enligt § 87 regeringsformen
och andra därmed jämförliga
författningar, vilka tillkomma genom
samfällt beslut av Konung och riksdag,
därest en kammare eller en minoritet
inom riksdagen, förslagsvis en fjärdedel
av vardera kammarens medlemstal, omedelbart
efter det att riksdagen beslutat

sådan ny lag eller författning eller upphävande
eller ändring av eller tillägg
till dylik ingiver framställning om folkomröstning
och såframt ej bägge kamrarna
genom samfällt beslut förklara beslutet
trängande,

c) för frågor angående nya eller förhöjda
anslag i riksstaten eller allmänna
principbeslut berörande statens styrelse
och verksamhet på samma sätt och
under enahanda villkor som under 2 b),

d) i fråga om kyrkolag bör eventuell
folkomröstning anordnas på samma sätt
som enligt 2 b), dock att, om kyrkomötet
fattar sitt beslut efter riksdagen, en
viss tid fastställes, inom vilken begäran
om folkomröstning skall inges,

e) Konungens vetorätt i frågor om
författningar och lagar bör utövas innan
en av riksdagen, av en av dess kamrar
eller av en riksdagsminoritet begärd
decisiv folkomröstning utlyses, varvid
Konungens vägran att gilla ett av riksdagen
för dess del fattat beslut i en författnings-
och lagfråga automatiskt innebär
att frågan förfallit utan folkomröstning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:243 och 11:319 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Herlitz, Lundgren, Hansson, Swedberg,
Nordkvist, Hammar och Håstad, som
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, under uttalande av angelägenheten
att folkomröstningsinstitutet
utbyggdes på det sätt, som i reservationen
angivits, måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa om framläggande utan dröjsmål
av förslag om sådant utbyggande.

Herr HERLITZ: Herr talman! Då riksdagen
nu, nästan för första gången, på
allvar ställes inför frågan om folkomröstningsinstitutets
införande i vårt land,
skall jag börja med alt säga att jag väl
förstår dem, som hyser oro och osäker -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

het inför det nya och oprövade. Jag förstår
de resonemang jag fått höra, som
gått ut på att man känt bekymmer inför
att den ena eller andra gruppen av frågor
skulle kunna sändas ut till avgörande
genom omröstning bland medborgarna
i allmänhet. Jag förstår också de
principiella betänkligheter, som går ut
på att de avgöranden, som träffas i riksdagens
kamrar, får en helt annan tyngd
och ett helt annat värde än de avgöranden,
som kan träffas av folket på grundvalen
av ofullständiga informationer o.

s. v. Jag förstår också dem som säger
att det väl måtte vara lika bra att vi, folkets
valda representanter, beslutar, som
att folket kallas att göra det självt.

Man förstår som sagt mycket väl dessa
och en hel del andra argument, som
jag inte här skall försöka räkna upp.
Och man förstår dem desto bättre, som
liknande synpunkter naturligtvis gjort
sig gällande var gång det rört sig om
att ta något nytt stort steg i riktning
mot folkstyrelsens utveckling. Betänkligheterna
var stora år 1918, då den graderade
skalan togs bort och makten över
kommunerna och första kammaren lades
i helt andra händer än förut. Går vi ett
stycke längre tillbaka, erinrar vi oss den
oro som naturligtvis hystes i vida kretsar
år 1907, då det gällde att genomföra
den allmänna rösträtten. Om man så
vill kan man gå ytterligare ett steg tillbaka:
Hur ängslades man inte på många
håll år 1865, då det var meningen att de
gamla stånden skulle ge vika och lämna
makten till det svenska folket?

Ja, det finns risker. Man kan inte med
någon säkerhet bedöma, hur folkomröstningsinstitutet
i allo kommer att slå ut.
Men för mig står det klart, att vi bör ta
dessa risker. Tiden är inne för att våga
steget. Och riskerna får väl nu bedömas
ungefär på samma sätt som man gjorde

t. ex. år 1865. Allt tal om det svenska
folkets oberäknelighet — för att inte säga
otillräknelighet — som jag hört i utskottet
under behandlingen av denna
fråga påminner mig om en klassisk vorden
replik av en talare på riddarhuset
år 1865. Han sade att byggmästaren till
representationsreformen, De Geer, tyck -

tes vilja bandia efter förebild av Skaparen
själv, som enligt skalden »hängde på
intet sitt murarelod när han murade
världen». Denne talare fick med eftertryck
svaret — jag minns inte om det
var från De Geer eller någon annan —
att det här sannerligen inte gällde att
hänga på intet, utan helt enkelt att förlita
sig på det svenska folket.

Vi borde, tycker jag, kunna vara mogna
att göra det också här. Hela den demokratiska
ordningen och folkstyrelsen
i vårt land bygger dock på intet annat
än denna —- om man så vill irrationella
och kanske någon gång bedrägliga —
tilltro till det svenska folket. Oroar man
sig för att folket exempelvis av vilseledande
agitation i en illvillig tidningspress
kan bli fört på vilsna banor vid
en folkomröstning, då måste man väl säga
sig att det är ännu mycket kusligare
med de politiska val, som vi nu förtroendefullt
överlåter åt svenska folket. I
själva verket bör man väl med lättare
sinne kunna någon gång — det är ju
inte fråga om annat än sällsynta fall —
anförtro åt folket att avgöra en konkret,
noga definierad fråga. Det är ju någonting
mycket mera krävande när det
svenska folket vart fjärde år skall ta
ståndpunkt till och träffa sitt val med
hänsyn till det väldiga komplexet av politiska
frågor i dess helhet.

Folket har enligt min mening här en
funktion att fylla. Det är inte bara så,
att vi inte bör rädas för det, utan vi bör
positivt önska detta steg till växelverkan
mellan folkrepresentationen och folket.
Låt oss ett ögonblick tänka på hur
utvecklingen gått i detta land. Om någonting
varit utmärkande för svensk
statsordning sedan gammal tid, så har
det varit att vi haft ett system av jämvikt
och balans; vi har varit rädda för
att lägga all makt på ett enda håll. Den
tanken har i hög grad satt sin prägel på
vår nuvarande regeringsform. Men observera
huruledes alla de element, som
balanserat riksdagens makt, på senare
tid fallit bort. Den personliga kungamakten
har vi inte längre att räkna med,
och inte heller regeringsmakten representerar
en vilja som träder i motsätt -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

ning till folkrepresentationens, första
kammaren är inte liingre artskild från
andra kammaren o. s. v. Vi får lov att
klart inse och erkänna det förhållandet,
att vårt nuvarande statsskick innebär en
maktkoncentration i detta hus, vartill
motstycke saknas i hela vår historia.

Under sådana förhållanden kan jag
inte annat än finna det naturligt att man
söker åstadkomma något av balans genom
att — med försiktighet, jag upprepar
det — ge möjlighet att inhämta
folkets mening, då det ter sig tvivelaktigt
huruvida riksdagen verkligen ger ett
fullödigt uttryck åt denna mening. Vi
känner alla de förutsättningar, från vilka
vi har att utgå, och de förhållanden
under vilka vi arbetar. Trots all vår
bundenhet vid partiprogram o. s. v. vet
vi mycket väl, att det ständigt och jämt
gäller för oss att träffa avgöranden, där
vi inte kan vara förvissade om att bakom
vår mening står en folkmening. Kan
det inte anses vara en naturlig balansfunktion
som vi kallar det svenska folket
att självt utöva, om vi i sådana fall,
där man på goda grunder kan hysa tvekan
huruvida riksdagen representerar
folkets mening, frågar folket självt till
råds?

Herr talman! Jag har så länge jag suttit
här i riksdagen vid det ena tillfället
efter det andra talat om nödvändigheten
av författningens anpassning. Jag
har framhållit att det länder till stort
fördärv, om man bibehåller gamla former
utan förändring och justering, under
det att på grund av ändrade förhållanden
dessa gamla former har fått en
helt ny innebörd. Jag har därför vid
alla möjliga tillfällen haft anledning att
tala — så där i största allmänhet —
om behovet av konstruktiva insatser till
vår författnings förnyelse. Men här ges
ju oss eu utomordentlig konkret riktpunkt
för en sådan revision av vår författning.
Och det är bär frågan om att
lägga in ett balanselement, som ostridigt
ligger helt och fullt inom ramen för
demokratiens principer och program.

Man får naturligtvis se en sådan
företeelse som införandet av folkomröstning
i sin återverkan i olika samman -

hang, och därom kunde mycket vara
att säga. Jag skall ta upp några få synpunkter.

Inom folkomröstningskommittén bär
man mycket bekymrat sig över det förhållandet,
att folkomröstningar kanske
kan bli äventyrliga för regeringens ställning.
Hur skall det gå med regeringen,
om den röner mothugg vid folkomröstningar?
Mina damer och herrar, återigen
detta bekymmer som vi möter på
alla möjliga punkter, som vi t. ex. mötte
då det gällde valreformen och då det
var fråga om en liten reform med avseende
på våra utskottsval: vi måtte
väl för allt i världen inte skada den
starka regeringsmakten, så att den råkar
ut för någon fara! Mitt svar på detta
är att jag aldrig kunnat inse att vi inte
kan ha en regering, som någon gång
finner sig i en motgång som den lider.
Så har regeringar fått göra förr i världen
ständigt och jämt, och jag tror att
det går ihop ändå, om regeringen någon
gång röner ett bakslag. Det är mitt
första svar. Sedan får jag medge att det
kan ju tänkas att en situation, då regeringen
i en allvarlig fråga röner ett
stort bakslag i en folkomröstning, får
sina konsekvenser för regeringsbildningen.
Å la bonne heure, då får vi reda
ut den saken! Bekymret hur det skall
gå med regeringen kan jag inte tillmäta
någon avgörande betydelse.

Om vi sedan ser på folkomröstningens
återverkan på oss själva, vill jag
med all kraft stryka under vad som så
många gånger i olika sammanhang framhållits
om folkomröstningens betydelse
i detta hänseende. Erfarenheten från
skilda håll visar, att själva vetskapen
om att folkomröstningen kan gripa in
kan leda partierna i folkrepresentationen
till att såvitt möjligt söka samlande
lösningar. Man undviker att med knapp
majoritet driva igenom en sak, mot vilken
en stark minoritet reser ett intensivt
motstånd. Utmärkt, om så sker! Ty
det iir väl just det som vi ur demokratisk
synpunkt måste önska, nämligen att
vi så mycket som möjligt kommer fram
till samförståndslösningar och icke sådana
lösningar, som en knapp majoritet

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

utan hänsyn till minoritetens mening
driver igenom.

Vidare ett ord om folkomröstningens
inverkan på folket självt. Jag skulle vilja
starkt stryka under folkomröstningens
fostrande betydelse. Jag vill genast
göra en reservation för uttryckssättet,
ty det låter litet ohövligt, om jag står
här i riksdagen och talar om att svenska
folket behöver uppfostras. Min erfarenhet
säger mig att det finns oerhört mycket
av eftertanke över och intresse för
självständig bearbetning av de politiska
frågorna — det finns mycket mer
därav än vi tror, därför att detta i så
liten grad kan komma till uttryck i de
enda former vilka vi nu anvisar åt det
svenska folket att göra sig gällande i,
nämligen vid valen.

Vi behöver alltså inte sätta i gång med
några uppfostrande åtgärder för att mana
fram ett intresse som nu skulle saknas.
Men det råder intet tvivel om att
folkomröstningsinstitutet är ägnat att
breda ut detta intresse, detta sysslande
med och denna omtanke om allmänna
angelägenheter i vidare lager av vårt
folk. Vi kan t. ex. se på Schweiz. Varje
iakttagare av schweiziska förhållanden
har blivit slagen av det utomordentliga
värde man där har i att medborgarna i
allmänhet är med i de allmänna angelägenheterna
på ett sätt, som vi här inte
känner till: de tänker över dem, är intresserade
av dem och känner ansvar
för dem.

En av de stora bristerna i vårt nuvarande
statsskick är att folkets direkta
deltagande i det offentliga livet mer och
mer har försvunnit. Utvecklingen går
mer och mer i den riktningen att klippa
av allting som finns av direkta förbindelselänkar
mellan den enskilde och det
allmänna. Så koncentreras de allmänna
angelägenheterna i denna säl, liksom i
fullmäktige i stället för på stämmor och
styrelser, och den stora massan har inte
längre någon beröring med dem. Vår
folkstyrelse behöver det krafttillskott,
som består däri att folket kommer att
direkt deltaga i de allmänna angelägenheterna.

Nu är det fråga om dagens läge. Så -

som framgår av konstitutionsutskottets
utlåtande har ju utskottets majoritet —
inklusive en ledamot av kommittén, herr
Walilund — ställt sig fullkomligt likgiltig
och avvaktande. Ingenting har kunnat
övertyga den om att det nu gällde
att ta en bestämd ståndpunkt. Det konstateras
att problemet är intressant och
att det får övervägas vidare. Det är ett
magert resultat, särskilt från det parti,
som — jag tror under 35 år eller något
sådant — haft folkomröstningen på sitt
program och val efter val har gått till
det svenska folket förkunnande att det
är intresserat av denna angelägenhet.

Vad däremot beträffar de partier, som
är representerade bland reservanterna,
får jag säga att det inom dessa har röjts
ett utomordentligt starkt intresse för
denna fråga. Och så starkt och tveklöst
har detta intresse på flera håll där varit,
att man har önskat att man kunde redan
nu lägga fram ett färdigt förslag till
grundlagstext att presenteras för riksdagen.
Jag har all anledning att nämna
detta därför att jag får ta på mig ansvaret
för att jag i måhända överdriven försiktighet
har ryggat tillbaka inför de
mödor och besvärligheter, som ett färdigställt
lagskrivande i det här ämnet
nu skulle fordra.

Men om jag sålunda på den punkten
varit tveksam och om sålunda högern
och folkpartiet inte kommit längre nu
än till att begära ett bestämt principuttalande
i frågan från riksdagens sida,
är det mig angeläget att säga, att då
detta sker är det i varje fall från min
sida inte uttryck för någon som helst
tvekan om den väg, som vi bör slå in på,
utan del är endast en konsekvens därav
att saken bär kommit fram på ett sådant
stadium av vårt arbete, att de rent praktiska
svårigheterna har stått överväldigande
i vägen.

Jag vill således livligt förorda att vi i
enlighet med reservanternas hemställan
nu intar en principiell ståndpunkt i
överensstämmelse i huvudsak med de
linjer, som har uppdragits av folkomröstningskommittén
och i den till utredningens
betänkande fogade, av herrar
Bergvall och Håstad avgivna reservatio -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om utbyggnad av folkomröstning,sinstitutet.

nen. Då jag gör detta, vill jag inte fördölja
att det på enstaka punkter finns
sådant som jag skulle önska litet annorlunda
—• jag skulle vilja ha en modifikation
här och en modifikation där; det
antydes delvis i reservanternas skrivning
— men jag finner inte anledning
att uppehålla mig vid dessa enskildheter.

För min del vill jag stanna vid denna
allmänna principdeklaration rörande
min syn på saken; jag är övertygad om
att en härvarande ledamot av folkomröstningskommittén
kommer att mera
fylligt utveckla innebörden av det program,
som jag här velat ansluta mig till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herrar Eiverlöf och
Domö.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr talman!
Här föreligger inte något konkret
förslag, vare sig från utskottets eller reservanternas
sida. Reservanterna har inskränkt
sig till att begära, att Kungl.
Maj :t utan dröjsmål skall framlägga ett
förslag om införande av folkomröstning.
Under sådana förhållanden finns det
knappast någon anledning att ge sig in
på någon mera djupgående diskussion i
frågan. Men då jag har varit ordförande
i folkomröstnings- och valsättsutredningen
och då jag är medansvarig för det
betänkande, som majoriteten inom denna
utredning har kommit fram med, vill
jag motivera den ståndpunkt, som kommittcmajoriteten
har intagit.

Om jag då först får knyta an något
till vad den föregående ärade talaren
anförde, vill jag säga att jag nog inte
kan dela hans uppfattning om att ett system
med folkomröstning är mera demokratiskt
än ett representativt system, sådant
vi för närvarande har. Det framgick
av lians anförande som om han
hade den uppfattningen, och det har i
varje fall i diskussionen om betänkandet
framkommit sådana synpunkter som att
det ur demokratisk synpunkt skulle vara
en nödvändighet att införa ett system
med beslutande folkomröstning. Om till

5 Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 22.

mig ställes frågan vilket av de två systemen,
vårt nuvarande representativa system
eller ett system med folkomröstning,
som är mera demokratiskt, måste
jag sanningsenligt för min del svara, att
jag inte vill medge att något av systemen
är mer demokratiskt än det andra,
utan att båda två låter sig väl förena
med demokratien och låter väl försvara
sig ur demokratisk synpunkt. Jag tror
därför att frågan, vilket som är mer eller
mindre demokratiskt, kan lämnas
helt utanför den här diskussionen.

Vi har ju för övrigt här i landet provat
bägge systemen. Vi har på det kommunala
området till för inte så länge sedan
haft en ordning, där medborgarna
direkt fått fatta de avgörande besluten på
stämmorna. Erfarenheterna från den tiden
ger inte utslag åt vare sig det ena
eller andra hållet. De visar att detta
system har haft sina fördelar, men också
att det haft sina påtagliga nackdelar.
Och ur demokratisk synpunkt tror jag
inte att vi gjort någon förlust på att vi
fått fullmäktigeinstitutionerna införda i
vära kommuner.

Vad som gjort att vi övergått till det
representativa systemet litet varstans,
både i stat och kommun, är naturligtvis
först och främst praktiska skäl. Det har
visat sig vara en opraktisk anordning,
att medborgarna direkt skall deltaga i
besluten. Det har befunnits mer ändamålsenligt
att utse särskilda ombud, utrusta
dessa ombud med befogenhet att
fatta beslut och sedan avkräva dessa
ombud räkenskap när deras mandatperiod
går ut. Och detta vill jag påstå är
en mycket demokratisk ordning.

Det talas om hur bra demokratien är
t. ex. i Amerika, i Schweiz och på andra
håll, där man har folkomröstningsförfarande
i större eller mindre utsträckning.
För min del skulle jag inte våga göra ett
sådant påstående som alt Amerika är
mer demokratiskt än t. ex. England,
ehuruväl statsskicken i de båda länderna
skiljer sig i åtskilliga hänseenden
från varandra. Om någon säger mig, att
den amerikanska demokratien är överlägsen
den svenska, bestrider jag detta
påstående på det bestämdaste. Jag vågar

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

påstå, att det svenska statsskicket mycket
väl uthärdar en tävlan med både det
amerikanska och det som kan förekomma
i andra länder. Jag vill påstå att det
representativa system, som vi har utbildat
här, fungerar utomordentligt bra
och enligt min mening bättre än andra
system gör i andra länder — system som
kanske ligger herr Herlitz’ hjärta närmare
än vårt eget system.

Men Schweiz då? frågar man. Schweiz
är det stora argumentet i diskussionen
om huruvida folkomröstningssystemet
är att föredra framför det representativa
system som vi har. Ja, för min personliga
del är jag inte alls beredd att medge,
att det svenska systemet är underlägset
det schweiziska eller i något avseende
sämre än detta. Vi får komma ihåg att
de båda systemen aldrig tillämpats under
jämförbara förutsättningar. Vi vet
inte hur det schweiziska systemet skulle
fungera i Sverige och inte heller hur
det svenska systemet skulle fungera i
Schweiz. Det är inte möjligt att göra
någon sådan jämförelse mellan dessa
två system, att man kan säga att det
schweiziska är det svenska överlägset
eller tvärtom.

När det gäller Schweiz får man komma
ihåg att särskilda förhållanden kan
ha gjort att dess system har slagit förvånansvärt
väl ut. Här har sådana faktorer
som historisk tradition och åtskilligt
annat spelat in. Även den omständigheten
att Schweiz är en förbundsrepublik
måste tillmätas betydelse, liksom också
att Schweiz inte har något parlamentariskt
system liknande det vi har. Det
är självklart att om vi liksom Schweiz
hade ett system med en ständig samlingsregering,
där alla de stora demokratiska
partierna är representerade, skulle
jag anse det schweiziska systemet vara
mera rimligt än om man tänker sig att
nu applicera det på svenska förhållanden.

Vårt system har växt fram ur våra
egna förhållanden. Det är historiskt betingat,
lika väl som det schweiziska systemet
är det i Schweiz. Det passar vårt
folk, våra förhållanden och vår tradition.
Andra länder må ha sina system

— om det är bättre eller sämre än vårt,
lämnar jag därhän. Jag vill inte påstå
att det ena är bättre än det andra. Det
för mig avgörande är om vårt system
har slagit väl ut eller om det finns anledning
att mönstra ut det därför att det
varit behäftat med större skavanker.

Det finns ett par drag som karakteriserar
det svenska systemet och som gör
att man nog få ta sig mer än en funderare,
om man tänker sig ge sig in på
något nytt.

Ett av dessa drag är att vårt statssystem
utmärkes av en enastående grundlighet
i t. ex. lagstiftningsarbetet. Här
föregås varje lagstiftningsåtgärd av synnerligen
grundliga utredningar; många
gånger tycker man att de är nästan för
grundliga. Sedan har vi ett mycket
utvecklat remissförfarande, då vi hör en
rad av myndigheter. Därpå granskas
lagförslaget av lagrådet. Efter detta remissförfarande
förekommer en överarbetning
av projektet i departementet,
och därpå lägges förslaget fram för riksdagen.
Sedan förekommer det i riksdagen
en utskottsbehandling, som är så
grundlig som man gärna kan tänka sig.
Naturligtvis vill jag inte bestrida att det
kan ha förekommit att ett utskott har
hafsat ifrån sig en sak, men det får
nog anses, att den utskottsbehandling
som bestås lagstiftningsprojekt här i
riksdagen är mycket grundlig. När jag
avger ett sådant betyg åt riksdagens lagstiftningsarbete,
bygger jag på den erfarenhet
jag förvärvat under den tid jag
tillhörde första lagutskottet och hade förmånen
att få delta i handläggningen av
er, hel mängd ofta invecklade och betydelsefulla
lagärenden.

Med ett sådant förfarande som det här
nu skildrade är det ganska svårt att förena
ett folkomröstningsförfarande av det
slag som förekommer i vissa andra länder.

Vidare har vi, som jag redan antytt,
ett parlamentariskt system. Vi har ett sådant
förhållande mellan riksdag och regering,
att regeringen vilar på riksdagsmajoriteten
och folkmajoriteten. Vi har
en majoritet i riksdagen, och vi har en
opposition. Vi har inte det schweiziska

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

systemet i det avseendet heller, och det
skulle därför uppstå komplikationer ur
parlamentarisk synpunkt med ett folkomröstningsförfarande,
i varje fall när
det är fråga om beslutande folkomröstning.
Det torde ingen kunna bestrida.
Jag vill ingalunda gå så långt, som herr
Herlitz antydde att många motståndare
till folkomröstningen gör, då de är ängsliga
för att varje mothugg, som regeringen
skulle få, skulle betyda en dödsstöt
åt regeringen och tvinga fram en
regeringskris eller dylikt. Men herr Herlitz
erkände själv, att i vissa situationer
skulle det kunna bli besvärligheter, om
ett folkomröstningsförfarande anbringades
på den författningsapparat som vi
har.

Det är ytterligare en sak, som man
inte alldeles skall bortse ifrån i det här
sammanhanget, nämligen att det kan tänkas
att ett folkomröstningsinstitut hos
oss mera skulle komma att användas
som ett politiskt slagträ än som ett medel
att uppfostra folket, vilket senare herr
Herlitz tydligen angåg vara rätt viktigt.

Enligt min mening skulle alltså den
beslutande folkomröstningen — det är
den jag talar om — bli ett främmande
inslag i vår författning, och det finns
inte någon anledning att utan vidare acceptera
dess infogande i vårt statssystem.
Enligt min mening är det inte heller
nödvändigt att göra det. Folkomröstningen
behövs inte för att bekämpa korruption
i det politiska livet eller inom
förvaltningen på samma sätt som på andra
håll i världen. Den behövs inte heller
för att kontrollera regeringsmakten, tv
denna står ständigt i oppositionens strålkastarljus.
Inte heller behövs folkomröstningsförfarandet
för att åstadkomma
större effektivitet hos det politiska maskineriet.
Det finns över huvud taget
inte något trängande behov av ett folkomröstningsförfarande
hos oss.

Nu säger man emellertid, att riksdagen
inte återspeglar folkmeningen i alla
stycken. Det ger anledning till några
reflexioner om förhållandet mellan valmän
och representanter. Jag har redan
förut sagt att vårt demokratiska system

utmärker sig för att man utser vissa
representanter för viss tid. Man utrustar
dessa representanter med fullmakt att
på valmännens vägnar fatta beslut i de
frågor, som föreligger under den period
valet avser. Och efter viss tid, t. ex. fyra
år, granskar man representanternas
verksamhet — beviljar eller vägrar dem
ansvarsfrihet, om jag så får uttrycka
saken.

Det är en ordning, som skapar en kontakt
mellan representanter och väljare,
som i och för sig är acceptabel. Då uppstår
emellertid en fråga, som man har
ställt både inom och utom kommittén:
Är det riktigt att de människor, som
har fått fullmakt att under en viss period
träffa vissa avgöranden, kan fatta
beslut som måhända inte omfattas av
majoriteten bland väljarna?

För min del skulle jag vilja säga, att
jag inte anser att det är nödvändigt att
en vald representant i varje fråga har
majoriteten bakom sig, då han skall fatta
sitt beslut. Han har utrustats med valmännens
förtroende och ansvar och
måste handla under inflytande därav.
Det kan någon gång hända att han befinner
sig ett stycke framför majoriteten,
liksom det kan hända att majoriteten
i en folkrepresentation ibland befinner
sig ett litet stycke framför majoriteten
bland väljarna. Sådant förekommer
t. ex. i vissa ömtåliga lagstiftningsärenden.
Jag anser inte att detta är något
hårresande, som man till varje pris
måste gardera sig mot. Jag anser inte
ens att det skulle vara någon större
olycka, om det någon gång skulle hända,
att en minoritet bland folket skulle
råka få rätt.

Folkomröstningsinstitutet är enligt
min mening inte heller någon garanti
för att det finns en stadgad folkmening
bakom det utslag, som folkomröstningen
ger. Det är till en början tänkbart och
förekommer ofta, att det ar dåligt deltagande
i folkomröstningar. Anledningen
därtill skall jag inte diskutera — det
kan vara väder och vind lika väl som
liknöjdhet — utan jag nöjer mig med atl
göra det konstaterandet. Det kan därtill
också vara fråga om eu knapp majori -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

tet. .Tåg är inte övertygad om att det utslag
en sådan folkomröstning ger skulle
ur demokratisk synpunkt vara mer acceptabelt
än de utslag man får hos den
valda folkrepresentationen, när dess
medlemmar under ansvar för sin uppgift
fattar sitt avgörande.

Jag fäster inte så stor vikt vid den
farhåga, som herr Herlitz snuddade vid
och andra måhända skjuter fram mycket
starkt, nämligen att det i agitationen för
en folkomröstning förekommer mycket
demagogiska och ovederhäftiga påståenden
och uttalanden. Det gör det tyvärr
i alla folkliga avgöranden, både vid riksdagsval
och vid landstingsval och vid
folkomröstningar. Det kommer man inte
ifrån, och det behöver i och för sig
inte vara så farligt. Men en och annan
gång kan det måhända vara en nackdel
med ett folkomröstningsinstitut — t. ex.
vid en ur nationell synpunkt ömtålig
angelägenhet — om helt andra synpunkter
får spela in än sådana som folkrepresentanterna
har att ta hänsyn till när
de fattar sina beslut. Många gånger kan
det vara viktiga fakta, som förbises både
i agitationen före en folkomröstning och
även vid denna av dem som deltar i omröstningen.
Jag har inte velat anföra
detta som ett huvudargument mot folkomröstningsförfarandet.
Jag vill endast
säga att man måste räkna med att det
finns en sådan nackdel med folkomröstningsinstitutet.

Sedan skall jag gärna göra ett medgivande
åt herr Herlitz. Jag vill inte neka
till att folkomröstningen har vissa fördelar,
och det är två av dessa som jag gärna
skall vara villig att erkänna här. Den
ena är, att det otvivelaktigt skulle medföra
större politisk livaktighet bland
medborgarna, om ett folkomröstningsinstitut
funnes. Den andra är, att det
faktiskt kan ha en viss betydelse ur
upplysnings- eller ur fostringssynpunkt
— om jag nu får använda herr Herlitz’
ord — om man har ett sådant förfarande.
Jag är inte blind för detta och vill
ingalunda bestrida riktigheten av det påpekandet.

Men jag vill göra en reservation; det
gäller endast under den förutsättning -

en, att omröstningarna skulle förekomma
relativt ofta. Om det endast förekommer
eu och annan, enstaka omröstning
och sedan långa mellanrum, då
medborgarna över huvud taget inte konfronteras
direkt med de politiska avgörandena,
förlorar dessa argument sin betydelse.
Enligt min mening måste det
alltså bli på det sättet, om man lägger
den synpunkten som en huvudsynpunkt
på denna fråga, att antingen förekommer
det ett fåtal omröstningar, och då
blir betydelsen ur livaktighets- och fostringssynpunkt
mycket ringa, eller också
förekommer det relativt många omröstningar,
och då blir både kostnaderna
och de praktiska olägenheterna ganska
betydande. Man skall inte vara blind för
detta.

Inom parentes kanske jag får göra ytterligare
en kommentar till herr Herlitz’
anförande. Herr Herlitz talade sig nästan
varm för nödvändigheten av att författningen
förnyas, att det skapas nya
former för samfundslivet, att det skapas
balansanordningar eller hur han uttryckte
sig. Och han gick tillbaka i historien
och erinrade om det motstånd,
som mött avskaffandet av den fyrtiogradiga
skalan, införandet av representationsreformen,
den allmänna rösträtten
och åtskilligt annat.

Man kunde nästan tro, att herr Herlitz
är mycket revolutionär när det gäller
författningen och vad därmed sammanhänger.
Nu tror jag inte att så är
förhållandet, utan jag tror nog att herr
Herlitz själv får lov att medge, att när
det gäller ett lands författning måste
man vara betydligt försiktigare än man
är när man tar ståndpunkt till andra
frågor, som vi har att syssla med. Författningsfrågorna
är inte de lättaste, och
de är ofta de frågor, som på lång sikt
har den största betydelsen. Därför får
man nog vara ganska försiktig, när man
fingrar på en författning som har byggts
upp under århundraden.

För min del vill jag inte vara med om
att utan vidare ympa in den främmande
gren, som heter beslutande folkomröstning,
på vårt författningsträd. Ett undantag
har jag i kommittén förklarat

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om utbyggnad av folkomröstning^institutet.

mig vara beredd att göra, och där bär
jag ju också praktiskt taget hela kommittén
med mig. Det gäller införandet
av en möjlighet att fatta snabbare beslut
i grundlagsärenden genom att ersätta
den sista riksdagsbehandlingen med
ett folkomröstningsförfarande. Jag vill
dock uttryckligen säga, att detta inte är
någon lijärtesak för mig. Jag erkänner
gärna, att jag är konservativ när det
gäller våra författningar. I andra ting
kan jag vara radikal, men inte här. Jag
liar nog hesiterat även inför denna förändring,
men jag ansåg å andra sidan
att det fanns starka skäl som talar för
den.

Även i ett annat avseende har kommitténs
majoritet gått minoriteten till
mötes, nämligen i fråga om den rådgivande
folkomröstningen. Kommitterade
är alltså eniga om att föreslå en vidgad
möjlighet att använda sig av den rådgivande
folkomröstning, som vi införde på
1920-talet och som har kommit till användning
endast en gång.

Jag vill dock säga, att det inte är utan
tvekan som jag har anslutit mig till den
linjen. Men denna tvekan kommer sig
inte därav att jag anser, att det i och
för sig är olämpligt med en rådgivande
folkomröstning, utan den kommer sig
därav, att jag inte är alldeles säker på
hur den s. k. oppositionen skulle komma
att använda en sådan. Om den användes
på rätt sätt, d. v. s. på det sätt som även
företrädarna för oppositionen i kommittén
givit uttryck åt, är det ingen fara
på taket, men om denna rådgivande folkomröstning
skall användas som ett politiskt
slagträ, d. v. s. bara för att bereda
trassel och bekymmer för riksdagsmajoriteten
och regeringen, då har den
inte fyllt sin uppgift enligt min mening.
I realiteten är det väl, skulle jag
tro, inte någon fara på den punkten. Tv
det är uppenbart, att om man vidgar
möjligheterna till rådgivande folkomröstning
och detta instrument missbrukas,
så komprometteras genom detta
missbruk folkomröstningstanken så att
det så småningom kommer att bli ett
bakslag. Därför hyser jag inte någon
fruktan i det hänseendet.

Men i detta sammanhang uppställer
sig naturligtvis frågan, och den har vi
också ställt oss, om det i grund och
botten finns något särskilt stort behov
av att införa en rådgivande folkomröstning
i den utsträckning som kommittén
nu har föreslagit. Det är dock rätt anmärkningsvärt,
att vi inte har använt
det institut som vi redan har mer än
en enda gång, och man kan ju fråga sig,
vad anledningen därtill är.

Jo, säger de, som vill bortförklara detta
faktum, det kommer sig därav, att
såsom detta institut är uppbyggt kräves
för var gång en folkomröstning skall
komma i fråga ett gemensamt beslut av
regering och riksdag. Och inte nog därmed,
det krävs också en ny lag för
varje gång. Det är naturligtvis ett argument,
som jag inte vill frånkänna ett
visst värde. Men det är uppenbart, att
om oppositionen i vår lagstiftande församling
hade känt ett mycket starkt behov
av att ha ett folkomröstningsinstitut
till hands, tycker man att den någon
gång under de år som gått, sedan institutet
infördes, skulle ha kommit och
med bestämdhet yrkat på att det borde
bli en rådgivande folkomröstning i någon
fråga, innan riksdagen fattade något
beslut. Det förhållandet, att några sådana
aktioner inte har kommit fram, tar
jag som ett tecken på att behovet inte
varit i någon större grad trängande.
Men trots detta är jag givetvis beredd att
medverka till genomförande av det förslag,
som kommittémajoriteten framlagt.

Detta var de skäl som kommittémajoriteten
och jag själv har använt när vi
har övervägt denna fråga och tagit vår
slutliga ställning till den i kommittén.

Jag liar, herr talman, ytterligare ett
skäl som jag skall begagna tillfället att
redovisa. Alldeles oavsett frågan om man
skall införa ett folkomröstningsinstitut
— jag talar fortfarande om den beslutande
folkomröstningen — eller inte,
måste jag säga mig, att tidpunkten för
närvarande är föga lämplig för några
författningsexperiment. Vi lever i en jäsnings-
och brytningstid av ganska allvarlig
art. Vill man inte gå så långt att
man säger som den gamle filosofen, att

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

allt flyter, skulle man nog faktiskt kunna
säga, att nästan allt flyter nu för
tiden. Frågan är, om det är lämpligt att
just i en sådan tid sätta i gång med några
större författningsexperiment. Är det inte
så, att det just i en sådan tid krävs
särskilt stor försiktighet när det gäller
att handskas med våra författningar?
Jag menar, att om ett sådant experiment
skall göras — och jag vill inte utesluta
att det kan bli behov av det och kanske
1. o. in. någon gång i framtiden kan befinnas
lämpligt att ett folkomröstningsinstitut
införes —■ skall det ske i lugnare
och mera normala tider än dem vi har
i dag. Och detta är för mig, herr talman,
ytterligare ett skäl varför jag inte kan
acceptera tanken på införandet av ett
beslutande folkomröstningsinstitut i nuvarande
tidsläge.

Ja, nu står jag, herr talman, i det
läget — liksom i en tidigare fråga, som
vi häromdagen hade att ta ställning till
och som hade kommit från samma kommitté
— att det förslag, som jag i kommittén
varit med om att lägga fram,
inte återfinns i utlåtandet. Herr Bergvall
befinner sig i samma situation; han återfinner
inte heller sitt förslag i det skick,
vari det utformats i kommittén. Nu står
man alltså i valet mellan ett utskottsförslag,
som skjuter frågan på framtiden,
och ett reservationsförslag, vari begäres
ett skyndsamt framläggande av
förslag inte bara om rådgivande folkomröstning,
utan även om beslutande folkomröstning.

Och i detta val föredrar jag, herr talman,
utskottets utlåtande framför reservanternas.

I detta anförande instämde herr Tjällgren.

Herr BERGVALL: Herr talman! När
jag läste konstitutionsutskottets utlåtande
nr 28 — jag tänker på de sju rader,
som utgör utskottets självständiga insats
vid behandlingen av denna fråga — fick
jag en känsla av att den gamla satsen om
den svenska fattigdomen inte alldeles
förlorat sin mening ens i våra dagar.
Utskottsutlåtandet är — låt mig säga det

— ett torftigt dokument, ett så torftigt
dokument att man inte ens till nöds kan
skyla torftigheten genom att hänvisa till
att man haft knappt om tid på sig.

Jag skulle ha förstått och respekterat
utskottet om det sagt: Vi är anhängare
av en rådgivande folkomröstning, vi är
anhängare av fakultativ beslutande
folkomröstning, men vi är inte färdiga
med grundlagstexten, vi måste kanske
ha en annan avgränsning än den herrarna
föreslagit i kommittén och en
hel del annat smått och gott. Jag skulle
ha förstått och respekterat — även om
jag inte gillat — utskottet, därest det
ställt sig avvisande antingen till hela
tanken på en folkomröstning eller till
tanken på en beslutande folkomröstning.
Det hade varit en öppen och klar ståndpunkt.

Vad jag däremot inte riktigt kan förstå,
knappast ens respektera, är att man
trycker i busken, att man är så ängslig
att komma fram i dagsljuset som man
uppenbarligen varit i utskottet.

Om detta hade varit en alldeles ny
fråga, mina damer och herrar, skulle
jag ha förstått denna försiktighet, ty
även jag är en försiktig man. Men de
socialdemokratiska ledamöterna har haft
tillfälle att läsa i det socialdemokratiska
principprogrammet under ganska
många år en bekännelse till folkomröstningen.
Även med all respekt för den
ringa utsträckning, i vilken partiprogram
läses, har jag en känsla av att
konstitutionsutskottets ledamöter, specialisterna
på författningsfrågor, någon
gång skulle ha kunnat vara intresserade
för vad deras partiprogram och principprogram
intar för ställning i författningsfrågor.

När det gäller den socialdemokratiska
ståndpunkten har man sålunda, synes
det mig, inte för närvarande möjlighet
att bilda sig någon säker uppfattning.
Det är att hoppas, jag vill verkligen säga
det, att det finnes manliaftigare folk
bland socialdemokraterna här i kammaren
än bland socialdemokraterna
i utskottet, så att vi, innan denna
debatt slutar, får veta, om socialdemokraterna
är anhängare av en

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om utbyggnad av folkomröstningisinstitutet.

rådgivande folkomröstning, av en såväl
rådgivande som beslutande folkomröstning
eller motståndare till bägge delarna.
En sådan deklaration borde man
kunna begära från gruppledningens sida
eller eventuellt från någon av herrarna
på regeringsbänken, om de ville göra ett
av sina fåtaliga besök i första kammaren.

Tills vidare har man sålunda i fråga
om den socialdemokratiska ståndpunkten
ingenting bestämt att hålla sig till.
Däremot bär man — det erkänner jag
— en uppfattning om vissa socialdemokraters
ståndpunkt. Jag syftar på de
socialdemokrater som varit mina kolleger
i folkomröstningsutredningen, vars
ordförande just har hållit ett mycket intressant
anförande.

Bondeförbundets ståndpunkt är det
för mig ännu svårare att komma underfund
med. Jag trodde att jag visste någonting
om den efter herr Wahlunds
reservation. När nu reservanterna i utskottet
gick på den linjen att de biträdde
en reservation, som i princip innebar
detsamma som herr Wahlund hade
biträtt i kommittén, och lugnade av
eventuella farhågor för hastverk med att
tiden var för knapp för att åstadkomma
en fulländad lagtext, så vågade man tro
att herr Wahlund skulle ha biträtt vad
han själv varit med om att gilla. Men
detta har ej inträffat, utan från herr
Wahlunds sida krävs ett grundligare
övervägande än det som lett fram till
hans ståndpunktstagande i kommittén.

Det är synd att herr Wahlund inte är
här i dag. Jag hoppas att hans ståndpunkt
— eller rättare sagt hans frånvaro
av ståndpunkt —• inte är typisk för
hondeförbundet.

Om jag sedan går över till själva problemkomplexet,
har jag liksom herr K.
.1. Olsson ingenting att hålla mig till i
utskottsutlåtandet när det gäller att
sätta några ståndpunkter emot varandra,
eftersom utskottet inte har någon
ståndpunkt. Jag har alltså ingenting att
sätta emot vartannat annat än de ståndpunkter,
som framförts av majoriteten
och minoriteten i den utredning, som
haft hand om folkomröstningsfrågan.

Vi kan då konstatera följande ting. Vi
var — bortsett från en sak som jag i
fortsättningen skall komma till i förbigående
— ense i fråga om den rådgivande
folkomröstningen. Vi var inom
kommittén även ense om att man skulle
kunna ha en beslutande folkomröstning
i grundlagsfrågor, vilken skulle ersätta
den andra riksdagsbehandlingen efter
nyval, vilken för närvarande är obligatorisk.
Vi var däremot oense om den
beslutande folkomröstningen.

När nu herr Olsson argumenterade för
sin ståndpunkt på ett mycket klokt sätt
— jag erkänner villigt att vad han anförde
rymmer åtskilliga tänkvärda synpunkter
— förefaller det mig ändå som
om han på en punkt vänder upp och
ned på hela problemställningen. Han talade
vid flera olika tillfällen om att
man skulle »mönstra ut» det svenska representativa
systemet, som han satte i
ett motsatsförhållande till ett system
med folkomröstning. Han talade i ett
annat sammanhang om att »byta ut» det
representativa systemet mot ett folkomröstningssystem.

Så långt jag över huvud taget känner
diskussionen i denna fråga inom och
utom riksdagen, inom och utom kommittén,
överallt i detta land, har aldrig någon
människa ansett, att vi skall ersätta
det svenska representativa systemet med
ett system byggt på folkomröstning som
grundläggande princip.

Vad som har ifrågasatts från deras sida,
vilkas mening i stort sett sammanfaller
med min och som har sympatier
för ett folkomröstningsinstitut, inte bara
i dess rådgivande form utan även i dess
beslutande form, är helt enkelt att man
skulle komplettera och bygga ut det
svenska representativa systemet, som
även i fortsättningen kommer att bli vårt
statsskicks grundval, med en möjlighet
till folkomröstningar för att råda bot
mot brister som kan finnas i detta representativa
system. Ty, mina damer och
herrar, nog tycker jag att vi har anledning
— och så långt har jag samma uppfattning
som herr K. .1. Olsson — att
vara i viss grad stolta över vårt representativa
system, men att vi skulle vara

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

så stolta och så belåtna över det, att vi
säger att det a priori utesluter att någonting
skulle kunna göras, som innebär
att vi får ett bättre, ändamålsenligare
och fullödigare uttryck för folkviljan,
den ståndpunkten är jag inte beredd att
acceptera.

Jag har ännu inte nått fram till den
ståndpunkten att jag tror att vi lever i
den bästa av världar, även om vi några
år haft en socialdemokratisk regering.
Jag tror att vi ännu har en bit att gå,
innan vi nått fulländningens status, och
jag är rädd för den konservatism, som
på socialdemokratiskt håll börjat ersätta
ett tidigare missnöje med den bestående
samhällsordningen.

Detta är i och för sig ingenting märkvärdigt.
Det är ett uttryck för de besittande
klassernas belåtenhet med att sitta
vid makten — det är ingenting konstigt
och ingenting ont att säga om det.
Det har funnits i alla tider. Vi har bara
på nytt fått uppleva, att vad som karakteriserat
mänskligheten i gångna tider,
det karakteriserar mänskligheten även i
dag.

Vad vi har ifrågasatt här är sålunda
endast att bygga ut det svenska representativa
systemet med en möjlighet till
folkomröstningar, inte bara rådgivande
folkomröstningar, vilket vi tror är den
del av institutet, som kanske kommer att
användas i den största utsträckningen,
utan även med beslutande omröstningar
i vissa frågor, som närmare angivits i
utredningens betänkande, men som jag
inte närmare skall gå in på här. Det
gäller lagfrågor, frågor om höjning av
anslag och vissa allmänna principfrågor.

Varför är vi så angelägna att göra
detta? Jo, därför att vi kanske ändå tror,
att det i många sammanhang och vid
många tillfällen finns en onödigt stor
distans mellan folkets valda representanter
och folket självt. Det är så mycket
i det nuvarande komplicerade samhället,
som gör detta avstånd stort. Vi
torde väl också utan vidare kunna konstatera,
att även om vi är partitroende,
så hoppas jag att det inte finns många
personer i detta land, som är så till den
grad partitroende att de är beredda att

säga att de i alla frågor — utan undantag
—• är beredda att följa partiet.

Jag ser nu statsministern skymta i
dörren! Jag skall då begagna tillfället
att till honom ställa den fråga, som jag
ställde förut, nämligen om det inte är
möjligt att från regeringshåll, helst av
statsministern, få ett något fullödigare
uttryck för det socialdemokratiska partiets
inställning till folkomröstningsfrågan
än man har fått i det dokument,
som bär nr 28 i konstitutionsutskottets
serie och som sannerligen inte blir någon
best seller.

Jag återgår nu till vad jag talade om
nyss. Jag har tillhört ett parti i många
år, och jag känner som gammal partiman
en naturlig solidaritet med partiet.
Jag har ingen tanke på att lämna det.
Jag är övertygad om att de allmänna
principer, som partiet följer, är riktiga,
sunda och förnuftiga. Samma är väl förhållandet
med de övriga herrarna och
damerna i denna sal, vilket parti de än
tillhör. Men låt oss ändå ärligt erkänna,
att så långt kan vi inte ta vårt förstånd
till fånga under trons lydno, att vi i
varje fråga försvär oss till den uppfattning
som är partiets.

Men, mina damer och herrar, om detta
gäller oss, som är tränade i partiarbetet
och som länge varit med i det politiska
livet, är ni väl beredda att medge,
att det i mycket större utsträckning
måste gälla den miljonhövdade skara
väljare, som korar det svenska folkets
representanter. Alla de tre, fyra miljoner
människor — eller hur många de nu är
—- som går till val på valdagen, är inte
strängt partibundna. De har en allmän
sympati för ett visst parti och ger sin
röst åt detta parti. Men de förbehåller
sig säkerligen i långt större utsträckning
än vad vi gör i denna sal rätten
att i olika frågor tänka annorlunda än
det parti, vars representanter de varit
med om att kora. De är friare och mera
obundna i förhållande till partiet än vad
vi är.

År det då en så orimlig tanke att man,
om det råder motsättningar i denna församling,
hänskjuter dessa meningsmotsättningar
till folket i val för att se om

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

de olika grupperna i folket strikt följer
de partilinjer, efter vilka de gått till valurnorna,
även när det gäller de betydelsefulla
frågor som det i detta sammanhang
kommer att röra sig om.

Den tro, som utredningsmajoriteten
har bekänt sig till, eller att man i stort
sett kommer att rösta efter partilinjer i
alla frågor, känner jag mig, mina damer
och herrar, inte lika övertygad om. Att
det finns folk som alltid kommer att
rösta efter partilinjer, att det är många
som alltid kommer att följa partiernas
appeller, det är jag övertygad om. Men
det finns ändock ett betydande antal
människor som kommer att ta ställning
utan hänsyn till parti, med hänsyn allenast
till det spörsmål, som just är aktuellt.

Varför inte bereda människorna denna
möjlighet? Här kan herr K. J. Olsson
komma med hänvisning till den rådgivande
folkomröstningen, och jag medger
gärna att denna innebär ett betydande
framsteg. Men just i en fråga, som håller
på att drivas till ett beslut och där
motsättningarna i riksdagen är stora,
kan man måhända säga, att det finns en
alldeles speciell anledning att undersöka
om det beslut som fattats håller inför
prövningen vid en folkomröstning.

Alla farhågor att detta institut skulle
leda till svårigheter för det parlamentariska
systemet, att det skulle leda till
mera demagogi och större besvärligheter
än vi sett vid valtillfällena, att det
skulle leda till förtryckta minoriteter
kan naturligtvis alla innehålla ett korn
av berättigande. Men de är, förefaller
det mig, i högsta grad överdimensionerade.
Jag kan inte dölja för mig, att
även utredningsmajoriteten varit bekajad
av en rädsla för folkviljan, som gör
att man nästan tror att den i ett givet
ögonblick skulle hamna som bekännare
av tesen: Allt för folket, men så litet
som möjligt genom folket.

Rädslan för folkviljan tycker jag inte
behöver vara så förfärligt stor. Och så
luttras inte folkets »oupplysta» massa
genom vår »upplysta» syn på frågorna
här i riksdagen, alt ett oförmedlat ställningstagande
i en isolerad fråga, som

med nutida moderna hjälpmedel lätt kan
göras känd för folket, inte skulle hålla
inför kravet på en saklig prövning. Och,
mina damer och herrar, ni kan vara
förvissade om att det inte finns grupper
här i riksdagen — man har för övrigt
snävt begränsat möjligheterna för en minoritet
att begära folkomröstning —
som kommer att slösa med spring till
folket i oträngt mål: man vill ha en sannolikhet
för att man får ett starkt stöd
hos folkmeningen, innan man gör detta.

Här är man från utredningsmajoritetens
sida så försiktig, att jag nästan har
en känsla av att försiktigheten har en
motivering som inte är uttalad. Storleken
av den minoritet, som skulle kunna
åstadkomma en sådan här folkomröstning,
har man velat fixera på ett sådant
sätt, att två av de demokratiska oppositionspartierna
tillsammans inte räcker
till för att åstadkomma vare sig en rådgivande
eller en beslutande folkomröstning.
Det behövs antingen en anslutning
över partigränserna eller en väsentlig
anslutning från det tredje demokratiska
partiet, som för närvarande befinner sig
i koalitionsregering med socialdemokratien.
Är det så att man är rädd, så kan
det sägas att man har kringgärdat institutet
med säkerhetsventiler av en så stor
hållfasthet, att rädslan inte behöver vara
stor. Jag och herr Håstad har på den
punkten yrkat, att vi skulle nöja oss
med en anslutning, som med vissa avrundningar
motsvarar en fjärdedel av
antalet ledamöter i första och andra
kammaren.

.lag kommer till sist till en synpunkt
som herr K. .1. Olsson framförde. Han
sade, att om man använder det rådgivande
folkomröstningsinstitutet, till vilket
han bekände sig, på det kloka och
förståndiga sätt som kommittémajoriteten
avsett, som han anslöt sig till och
som han trodde att även minoritetsrepresentanterna
omfattade, så vore det
bra. Men om den politiska oppositionen
kom att använda det på sådant sätt, att
det bara blev trassel och bekymmer för
regeringen, då blev det ett allvarligt
missbruk av detta institut.

Men, mina damer och herrar, det kan

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

dock icke vara en riktlinje för svensk
politik och för utformningen av det
svenska samhällsskicket, att man skall
undvika trassel och bekymmer för regeringen.
Och vem skall avgöra, om det
är berättigat trassel och bekymmer för
regeringen på grund av okloka beslut,
eller om det är bara illfundiga påhitt
från oppositionen? Till sist finns det väl
i ett demokratiskt samhälle bara en part
som kan avgöra detta. Det måste vara
det svenska folket, vare sig det nu sker
vid de allmänna valen eller i en speciell
folkomröstning.

Ja, mina damer och herrar, jag skall
inskränka mig till att yrka bifall till reservationen.
Jag skulle gärna ha sett ett
utformat förslag, men jag har den tillfredsställelsen
att i reservationen återfinna
allt vad jag sympatiserar med, medan
herr K. J. Olsson knappast torde i
utskottsbetänkandet återfinna något av
vad han sympatiserar med. Därför kan
jag kanske med lättare hjärta yrka bifall
till reservationen än herr K. J. Olsson
kunde yrka bifall till utskottsutlåtandet.

Jag yrkar, som sagt, herr talman, bifall
till reservationen.

I herr Bergvalls yttrande instämde
herrar Ohlon, Hansson, Alfred Nilsson
och Osvald.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (kort
genmäle): Jag måste ha uttryckt mig
synnerligen vårdslöst, när herr Bergvall
kunnat få den uppfattningen att jag har
pådyvlat minoriteten att den skulle vilja
helt mönstra ut vårt nuvarande demokratiska
system och byta ut det mot ett
främmande system. Det är visserligen
sant att jag gjorde jämförelser mellan
vårt system och Amerikas och Schweiz’,
men det berodde på att man från den
andra sidan så ofta har framhävt dessa
systems överlägsenhet över vårt eget.
Jag ville framhålla att de främmande
systemen ingalunda var bättre än vårt
utan snarare tvärtom. Jag trodde att jag
uttryckte mig klart, när jag sade att jag
inte var med om att ympa in denna
främmande gren på vårt författningsträd.
Uttrycket må vara mer eller mind -

re väl valt, men det visade i varje fall
vad jag menade, nämligen att man bör
akta sig för att utan vidare plocka in
något nytt i det författningssystem som
vi redan har.

Nu sade herr Bergvall att hur bra det
än är som man har, bör man ändå sträva
efter att göra det bättre, ändamålsenligare
och mera representativt för
folkviljan. Jag vill säga att i det hänseendet
är socialdemokratien inte konservativ.
Den har ingenting emot att genomföra
förbättringar på det ena området
efter det andra, men den är •— så
långt som jag kan tala för den -—■ konservativ
när det gäller vår författning.
Den vill inte experimentera i onödan
med denna.

Jag talade även om att det kunde tänkas
att oppositionen missbrukade också
en rådgivande folkomröstning, men därmed
menade jag inte att man skulle behöva
hesitera för den skull. Jag tror att
jag gav uttryck åt detta även när jag
sade, att om det skulle inträffa, så blir
det i själva verket ett komprometterande
av omröstningsinstitutet, och det följer
då en reaktion.

Vidare hade herr Bergvall litet bekymmer
för det socialdemokratiska partiprogrammet.
Jag är inte med i partiledningen
och skall följaktligen inte tala
för den, men jag har varit med om den
socialdemokratiska programrevisionen i
början av 1940-talet och skall kanske
ändå säga ett par ord därom. Det finns
några punkter där, om vilka det har rått
och råder delade meningar i partiet.
T. ex. folkomröstning, republik och statskyrkans
avskaffande. I programmet står
rätt och slätt folkomröstning, det står
ingenting annat. Det står inte beslutande
folkomröstning, det står inte att det
skall vara folkomröstning 1952 eller
1956.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag råkade
komma in i kammaren, när herr Bergvall
talade, och han riktade en direkt
fråga till mig. Jag vill gärna försöka vara
hövlig och svara, även om jag inte

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

haft tillfälle att lyssna till den debatt
som jag antar har pågått här. Hans fråga
gällde, om det socialdemokratiska
partiets inställning till folkomröstningsinstitutet
inte skulle kunna klarläggas
något fylligare.

Emellertid hade jag kanske inte brytt
mig om att svara på frågan, om han inte
hade fortsatt sin argumentation med
att tala om att regeringspartiet skulle
hysa rädsla för folkviljan och att det
är denna rädsla för folkviljan som skulle
ha präglat socialdemokratiens inställning
här.

Jag undrar vad det skall tjäna till att
använda sådana ord om varandra. Det
finns väl inget av de demokratiska partierna
som drar sig för att redovisa sin
politik inför folket. Vi tvingas ju med
eller mot vår vilja att vartannat år, oftare
än i de flesta demokratiska länder,
klarlägga hela vår politik för folket i
val. Finns det någon som helst anledning
att då påstå att något av våra partier
skulle av rädsla för folkviljan önska undandra
sig något av den redovisningsskyldighet
som tillkommer alla politiska
partier, vilka arbetar i en demokrati?
Jag tycker att vi i varje fall kunde hålla
senaten fri från sådana orimliga påståenden,
som kan göra sig bra som rubriker
i en viss del av vår press men som
inte hör hemma i en politisk diskussion
i en allvarlig fråga.

Sedan jag har sagt detta, vill jag tilllägga
att frågan om folkomröstningsinstitutets
inlemmande i ett parlamentariskt
styrelsesätt icke tillhör de lättlösta
problemen. Detta visas bl. a. av motionärerna
själva genom att de ifrån folkomröstningsinstitutet
drar en rad mycket
betydelsefulla frågor. Jag skulle t. ex. vilja
fråga finansborgarrådet i Stockholms
stad: År det av rädsla för folkviljan som
han inte underställer skattesatsen i
Stockholms stad referendum och vädjar
till folket vilken skattesats det skall ha?
Han skulle säkert då finna att det inte
går att vända sig till folket i val i en sådan
fråga, som isolerad kan ge anledning
till så många missförstånd som frågan
om skatterna.

Ja, siiger herr Bergvall, det har vi in -

te heller tänkt oss; jag undantar skatterna.
Men redan det att ni betraktar det
som självfallet att denna för medborgarna
så viktiga fråga skall dras undan
folkomröstningsinstitutet och att ni inte
ett ögonblick skulle drömma om att släppa
ut den till folkomröstning, det klarlägger
väl i varje fall innehållslösheten i
slagordet om rädslan för folkviljan. Ty
det är icke av rädsla för folkviljan som
ni undantar denna fråga, utan det är
helt enkelt därför att finansborgarrådet
icke skulle kunna regera i Stockholm,
om man icke hade möjlighet att på vanligt
sätt fastställa skattesatserna. Detsamma
gäller om landets regering. Man måste
ha möjlighet att i dessa ömtåliga frågor
få representationen inkopplad, det
medger reservanterna, och därmed är
det inte mycket mer att säga till svar
på överorden i debatten.

Men om man rensar bort överorden
och resonerar om de andra tingen, så
medger jag villigt att det finns ett intresse
hos det socialdemokratiska partiet
att försöka finna former, varigenom
man skulle kunna låta vår demokrati
bli än bättre än den är för närvarande,
låta den få än lättare att fungera
och låta den vara ett ännu stabilare uttryck
för vad folkviljan vill ha sagt i
de aktuella frågorna. Vi kommer på den
instundande partikongressen att ha en
överläggning om dessa ting.

Med vad jag har sagt här tror jag att
jag har klarlagt att frågan inte tillhör
dem som man löser med några förenklingar.
Vill vi ha en effektivt arbetande
parlamentarism kommer det att bli
svårt, lika svårt som reservanterna har
funnit det, att med den förena en beslutande
folkomröstning. Det är en sak
som vi i lugn och ro kan få överväga
utan att diskussionen skall behöva förgiftas
med slagord om att något av våra
demokratiska partier fruktar för den
folkvilja, utan vilken det inte kan arbeta.

Herr BERGVALL (kort genmäle): Herr
talman! Jag måste tydligen vara mycket
glad över att jag använde uttrycket om

Nr 22.

Tisdagen den 27 mai 1952.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

den socialdemokratiska rädslan för folkviljan,
eftersom statsministern började
sitt anförande med att meddela, att om
jag inte hade använt det uttrycket, skulle
han knappast ha gett ett svar på min
fråga. Emellertid måste jag säga att min
glädje över svaret i någon mån grumlas
av att jag nu är lika klok på det
socialdemokratiska partiets och statsministerns
inställning till frågan om folkomröstning
som när han började svara.

Herr statsminister, vi är inte alldeles
utan material för att bedöma, hur vi
skall kunna avgränsa de frågor, som
av olika skäl inte skall gå ut till en beslutande
folkomröstning, från de övriga.
Det finns ett utarbetat förslag, till vilket
reservanterna i konstitutionsutskottet i
princip anslutit sig, ehuru de har ansett
att själva lagtexten och vissa detaljfrågor
bör göras till föremål för en diskussion.
Vi är således inte utan material
i det sammanhanget, herr statsminister,
och jag vill säga, att det finns kolossalt
många frågor vid sidan av dem som
herr statsministern nämnde, vilka kan
göras till föremål för folkomröstning
utan att man där kan befara några olägenheter
av teknisk natur.

Jag kan mycket lätt säga statsministern
varför man inte kan underkasta
kommunalskatten i Stockholm folkomröstning.
Det beror inte på att jag skulle
vara så förfärligt rädd för att få en folkomröstning
om den, utan det beror helt
enkelt på att så, som en kommunal budget
är uppställd, skall utgifter och inkomster
balansera varandra. När man
har beslutat utgifterna, har man bara att
räkna ut skattesatsen. Det är knappast ett
beslut i vanlig ordning, det är en ren
räknefråga, en aritmetisk fråga, och jag
erkänner med all respekt för folkviljan,
herr statsminister, att jag inte är beredd
att underställa folkviljaen de aritmetiska
räknereglerna. Så långt går inte min
respekt vare sig för det representativa systemet
eller för folkomröstningen.

Nej, herr statsminister, jag har en
känsla av att det på socialdemokratiskt
håll finns farhågor för att konfrontationen
av inställningen i enskilda sakfrågor
med folket i en folkomröstning är än

besvärligare, mera krånglig och mera påkostande
än en allmän röstning vid valurnorna.
Den kan sätta streck i räkningen,
vilka man inte är tacksam för. Jag
tror trots allt att det är där skon klämmer.

I fråga om statsministerns inställning
till själva folkomröstningen vill jag bara
uttala den förhoppningen att den överläggning
i dessa frågor, som skall ske
på den stundande partikongressen, måtte
skänka statsministern större klarhet
än den han för ögonblicket äger.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: De synpunkter som herr
Bergvall anförde tror jag är så få, att de
tills vidare kan få klara sig på egen
hand. Men ett uttalande var av intresse,
nämligen att fastställandet av skattesatsen
är en ren räknefråga, en rent aritmetisk
fråga. Det är en intressant upplysning
inför morgondagens skattedebatt.

Herr BERGVALL (kort genmäle): Herr
statsministern har ännu inte, trots att åtskilliga
år gått, observerat att statsbudgeten
ter sig litet annorlunda än den
kommunala budgeten. Vi är anspråkslösa
i kommunen, herr statsminister. Vi
vill inte ha större inkomster än som
täcker utgifterna. Jag har under de sista
åren däremot när det gäller den statliga
budgeten hört talas om någonting som
kallas för budgetöverskott, herr statsminister,
och frågar nu som gammal akademiker:
Hur skall jag med ledning av
utgifterna kunna räkna ut skattesatsen,
när budgetöverskottet är okänt? Finns
det någon räknemästare som kan säga
vad skattesatsen blir, när han känner två
faktorer, men inte den tredje, av vilken
dessa är beroende? Ger statsministern
lösningen på det problemet, övergår det
hela att bli en aritmetisk fråga, men
jag tror att dess lösning kommer att
trotsa större matematici än herr statsministern.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag skall inte
förlänga denna debatt, men jag vill säga

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

att jag också har en viss kommunal erfarenhet
från min tidigare verksamhet.
Skillnaden är kanske inte så stor som
herr Bergvall nu försöker göra gällande.

Budgetöverskott och fondmedelsanvändning
kan vara ganska likartade
ting.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Ilerr talman! Efter de anföranden, som
nu är hållna, och statsministerns förklaring
skall jag inte tillägga så mycket.
Men det skadar kanske inte att en representant
för det utskott, som så starkt
klandrats av herr Bergvall, också säger
litet om denna sak.

Utredningen om allmän folkomröstning
är daterad den 26 mars och innehåller
95 sidor. Var det tänkbart att konstitutionsutskottet
på den korta tid, som
stod till buds, skulle kunna penetrera
hela detta problem och komma fram med
ett förslag som skulle kunna föreläggas
riksdagen före dess slut? Jag tycker att
det skulle ha varit alldeles omöjligt.

Herr Bergvall hänvisar till den magra
motiveringen i utlåtandet. Jag skall be
att få läsa upp denna: »Frågan om utbyggande
av folkomröstningsinstitutet i
vår författning har en betydande räckvidd.
Vid den av riksdagen begärda utredningen
i ämnet ha framträtt starkt
delade meningar. Då utredningens resultat
först nyligen blivit tillgängligt samt
då föreliggande spörsmål kräver ett
grundligare övervägande än som på
grund härav varit möjligt, har utskottet,
utan att ingå på sakligt bedömande av
de i frågan framförda skiljaktiga meningarna,
ansett sig böra avstyrka bifall
till förevarande motioner.» Det visar
klart och tydligt, hur utskottet ser på
denna fråga. Jag medger att utlåtandet
är kortfattat, men på den korta tid, som
stått till förfogande, har man inte velat
gå in på en sakbehandling av frågan.

För egen del har jag min mening klar.
•Tåg anförde reservation redan år 1948,
då frågan om utredning av folkomröstningsinstitutet
förelåg till behandling.
Jag ansåg redan då — och det gör jag

allt fortfarande — att man inte bör utvidga
folkomröstningsinstitutet, då man
har så vaga grunder att bygga på. Jag
har under årens lopp fått ganska rik
erfarenhet av sådana här saker, och vi
har en gång haft en folkomröstning,
nämligen i förbudsfrågan. Ingen har
sagt det direkt, men vi, som var med då,
vet alltför väl, hur demagogien blomstrade
vid alla de möten som då hölls i
vårt land. Jag vill för min del inte ha
tillbaka något sådant, jag vill inte att
man skall slå på trummorna på det sätt
som man gjorde då. Jag har inte rubbats
i min uppfattning, vare sig då jag har
läst utredningens betänkande eller då
jag har läst motionen. I motionen uttalas:
»Här vilja vi endast fastslå att ett
utbyggt folkomröstningsinstitut skulle i
vårt lugna och stabila politiska liv betyda
en förstärkning och fördjupning av
demokratien. Det skulle göra folket mera
aktivt än hittills i statsstyrelsen och därigenom
öka medborgarnas intresse för
allmänna angelägenheter samt skärpa
deras direkta ansvar för det politiska
skeendet.» Det är nog gott och väl. Men
sedan säger motionärerna, att man vill
förebygga, att folkomröstningsinstitutet
missbrukas eller förslites. Vad avser
man därmed? Jag vill i detta sammanhang
erinra om vad jag nyss sade om
förbudsomröstningen år 1922.

Jag skall inte orda så mycket om dessa
detaljer. Jag tycker för min del att det
rdan är sagt tillräckligt. Jag skulle åtminstone
till hälften kunna dela den
uppfattning som herr K. .1. Olsson, utredningens
ordförande, här har deklarerat.
Han har i dag ställt sig på avslagslinjen.
Den har jag, som jag har sagt,
stått på redan tidigare, och det gör jag i
fortsättningen också.

Herr talman! Utan att gå in på någon
som helst sakdiskussion och utan att förlänga
debatten genom att försöka ta upp
till bemötande alla de synpunkter som
exempelvis herr Hcrlitz gjort gällande —
lian har framfört dem i utskottet, och
vi känner dem mycket väl — eller att
bemöta herr Bergvalls anförande beträffande
partiprogrammen, hemställer jag
om bifall till utskottets förslag.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Ja skall bara be att få konstatera,
hur värdefullt det har varit för
debatten att vi har fått höra herr Karl
August Johansons anförande, som på ett
sympatiskt uppriktigt sätt har röjt de
tankar som otvivelaktigt varit förhärskande
i utskottet, fastän de inte har
kommit fram bakom den hövligt neutrala
ytan av aktningsfullt intresse för folkomröstningen.
För den händelse möjligen
någon av kammarens ledamöter ett ögonblick
hade sin uppmärksamhet riktad på
annat håll, ber jag att få notera och understryka,
att herr Karl August Johanson
har deklarerat sig som en bestämd motståndare
till folkomröstning. Det skulle
ha haft ett särskilt värde för herr statsministern
att vara kvar under denna
deklaration, ty då han hört herr Karl
August Johansons utläggning av de faror
i form av demagogi och ansvarslös
agitation som följer folkomröstningen
åt, skulle han ha insett, att det funnits
grundval för påståendet att det inom socialdemokratien
hyses rädsla för folkomröstningen.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST
(kort genmäle): Herr talman! Jag vill
bara säga, att vad jag anfört är min personliga
uppfattning. I partiprogrammet
framkommer en annan uppfattning, och
den har herr statsministern här deklarerat.
Vi är inte så klavbundna, att om vi
har en egen uppfattning inom partiet, vi
inte får hävda denna och samma uppfattning,
som jag här har gett till känna,
hävdade jag också i utskottet.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Jag
beklagar, att mitt anförande blir något
torrt i jämförelse med det anförande
som hölls av herr Bergvall. Han kritiserade
konstitutionsutskottets majoritet
mycket starkt för dess utlåtande. Jag
undrar, om man inte hade kunnat kritisera
konstitutionsutskottet ännu mera,
om utskottet hade gått med på motionärernas
yrkande. Jag skall komma med
en liten historik.

1948 års riksdag hemställde hos
Kungl. Maj:t angående en allsidig och
förutsättningslös utredning i fråga om
beslutande folkomröstning i statliga angelägenheter,
icke kommunala. År 1950
tillkallades sakkunniga för utredning av
folkomröstningsfrågan i både statliga och
kommunala angelägenheter. Den 26 mars
1952 avlämnade de sakkunniga sitt betänkande
rörande den statliga folkomröstningen,
och såsom bilaga till betänkandet
finns två tryckta redogörelser
för förhållandena dels i Schweiz dels i
delstaterna i Förenta staterna. Beträffande
folkomröstningsinstitutet och dess
tillämpning i alla övriga länder föreligger
materialet ännu inte tillgängligt i
tryck. De sakkunniga var inte enhälliga.
Men redan den 26 januari — två
månader innan de sakkunnigas betänkande
är daterat och väl tre månader
innan det kom ut från trycket —- har
två reservanter motionerat om att riksdagen
i år såsom vilande skulle besluta
om grundlagsändringar, avseende inte
bara rådgivande folkomröstning — möjlighet
härtill finnes redan nu — utan
också beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor
och, om en fjärdedel av riksdagens
ledamöter begär det, i lagfrågor
enligt 87 § regeringsformen och därmed
jämförliga författningar, vilket väl
innebär att det blir de flesta lagfrågor.
Vidare skulle beslutande folkomröstning
införas för frågor angående nya eller
förhöjda anslag i riksstaten eller allmänna
principbeslut rörande statens styrelse
och verksamhet på samma sätt och
under enahanda villkor som nyss nämnts
och i fråga om kyrkolag. Konungens vetorätt
skall gälla, men riksdagens vetorätta
tas bort, därest enkel majoritet
inom folket kan uppbringas för en fråga.

Om man går till kommittébetänkandets
reservation för att se vilka frågor det
är som reservanterna särskilt tänkt på,
finner man där en hel katalog av sådana
frågor som anses kunna hänskjutas till
beslutande folkomröstning, t. ex. utrikespolitik,
försvar, skolväsende, jordbruksreglering,
tryckfrihet, vägväsendet, bilbeskattning,
lönepolitik, brottslighetens
bekämpande, statens förhållande till kyr -

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

kan, abortlagstiftning, barnbidrag och
folkpensionering och Norrbottens järnverk.

Nu undrar jag, vad man skulle ha sagt
om konstitutionsutskottet i fall det
hade biträtt motionen. Alla gamla riksdagsmän
vet väl, att det är praxis att
riksdagen inte föregriper resultatet av
en pågående utredning genom något beslut.
Utredningen får ju ha sin gång.
Därefter får dess förslag prövas, och
man får se, om det kan läggas fram. Här
har kommittén sagt ifrån, att vad man
nu kommer att ta itu med efter att ha
framlagt detta betänkande blir frågan
om kommunal folkomröstning. Om så är
förhållandet, skulle jag verkligen vilja
ge kommittén ett litet tips. Skulle man
inte kunna göra precis som beträffande
den nioåriga enhetsskolan göra en försöksanordning?
Och skulle man inte då
kunna välja ut exempelvis Stockholms
stad och försöka där? Om ett parti eller
två får majoritet genom att förklara, att
de skall sänka skatterna för Stockholms
medborgare, så skulle en fjärdedel av
stadsfullmäktige kunna begära en kommunal
folkomröstning för att låta medborgarna
ta ställning till denna skattehöjning.

Det har redan statsministern sagt, men
jag upprepar det, eftersom jag antecknat
det på blocket. Eller varför inte
skicka ut till kommunal folkomröstning
frågorna om höjning av busstaxorna och
av avgifterna på spårvägarna etc.?

Vårt parti har på sitt program ett demokratiskt
representationsskick och
folkomröstning, och den principiella sidan
av saken är det alltså ingen tvekan
om från vår sida. Men jag undrar, om
det är demokratien som har varit motionärernas
och reservanternas ledstjärna
här. Jag tror att det i stället varit
det, att man anser — det skymtar fram
ibland — att vi för närvarande har en
något för stark regering; den har ju
ungefär 60 procent av väljarrösterna
som underlag. Genom ett beslutande
folkomröstningsinstitut i enlighet med
reservationen skulle man kanske kunna
komma åt en sådan regering. I en reservation
i folkomröstningsutredningen

talas det någonting om att man inte behöver
vara rädd för sådana följder, eftersom
regeringen alltid har möjligheter
att upplösa riksdagen eller endera
kammaren och föranstalta om nya val.
Det är med hänsyn till alla dessa direktiv
—• åberopade även av reservanterna
i utskottet — som framförts av
kommittéreservanterna och i riksdagsmotionerna
som vi inte varit beredda —
och i själ och hjärta är nog professor
Herlitz litet tveksam han också ■—- att
medverka till att skriva ihop en grundlag
som av innevarande års riksdag
skulle antas såsom vilande till efter nya
val till riksdagens andra kammare. Vi
kan inte finna att det är någon ko på
isen för närvarande. Man bör begrunda
grundlagsändringar ordentligt, innan
man beslutar dem.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
kan till fullo instämma i det anförande,
med vilket herr Herlitz började dagens
debatt rörande det viktiga problemet om
införande av folkomröstning i vårt land.
Jag skulle kunna inskränka mig till denna
förklaring, men jag vill dock även
beröra en viktig principfråga, som behandlas
i reservationen till konstitutionsutskottets
betänkande, nämligen
frågan om beslutande folkomröstning i
grundlagsfrågor.

Mot kommittémajoritetens förslag har
en ledamot i folkomröstningskommittén,
herr Wallentheim, anmält reservation.
Han har icke kunnat biträda majoritetens
förslag om beslutande folkomröstning
i grundlagsfrågor. Herr Wallentheim
motiverar i reservationen sin
ståndpunkt på följande sätt: »Grund lagsfrågor

måste alltid i ett samhälle,
där demokratien slagit igenom, behandlas
med den allra största varsamhet.
Folkmeningen bör i sådana ting ha tillfälle
att stabilisera sig, innan definitiva
ställningstaganden äga rum. Det
som gör mig till bestämd motståndare
till beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor
är emellertid främst utrikes -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

politiska skäl. Det måste alltid vara till
fördel för en regering och riksdagen,
vilka i allvarliga utrikespolitiska lägen
kunna utsättas för starkt tryck från
främmande makt i syfte att genomföra
vissa ändringar i de medborgerliga rättigheterna
eller i de demokratiska institutionerna
i övrigt, att ha grundlagarnas
förhållandevis starkt kringgärdade
ändringsbestämmelser till stöd för en
avvisande hållning. Exempel från det
senaste världskriget torde i åtskilliga
fall visa på värdet av fasta grundlagsreglerade
bestämmelser, som inte utan
mycket stora besvär kunna ändras.»

Jag skulle, herr talman, helst se att
beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor
icke införes. Emellertid har reservanterna
i utskottet ansett att man
kan skapa en garanti mot oöverlagda
grundlagsändringar genom en bestämmelse
om kvalificerad majoritet i kamrarna
såsom villkor för anordnande av
folkomröstning i grundlagsfrågor. Under
sådana omständigheter, herr talman,
har jag biträtt reservationen, till vilken
jag nu får yrka bifall.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Både herr Herlitz och herr Bergvall
gjorde i sina inlägg gällande att vi på
socialdemokratiskt håll skulle vara
mindre intresserade av att få folkets
medverkan vid de samhälleliga angelägenheternas
avgörande. Tidigare har det
ju i regel varit på det sättet, att vi socialdemokrater
har fått höra förebråelser
för att vi har varit alltför angelägna
om just detta. Om man undersöker
förhållandena närmare, skall man utan
svårighet finna att en av de bärande
grundvalarna i hela den socialdemokratiska
tankebyggnaden just är att man
skall få folkets medverkan i alla olika
tänkbara sammanhang. Det gäller ju inte
bara politiska frågor, för vilka oppositionen
på senare tid med en alldeles
särskilt stark lidelse söker intressera
folket, utan det gäller inte minst ekonomiska
angelägenheter. Inom både den
politiska och den fackliga arbetarrörelsen
har man ansträngt sig för att få ett

ökat inflytande på dessa områden för
folkets stora massa. Det är anmärkningsvärt
att vi nu skall få bevittna sådana
här försök till misstänkliggöranden från
folkpartiets och högerns sida, när man
vet att de, som nu misstänkliggörs, tidigare
har fått anstränga sig mycket
hårt för att övertyga högern och folkpartiet
om att vi över huvud taget borde
ha demokrati i detta land. Dessa ansträngningar
nu vittnar ju om en mycket
stor genomslagskraft hos de socialistiska
tankeströmningarna, som på
detta sätt har kunnat borra sig igenom
både folkpartiets och högerns tidigare
politiska tankebyggnader.

Vad sedan beträffar den fråga, som
dagens debatt egentligen rör sig om,
nämligen på vilket sätt man skall ordna
så att folket skall få delta i de samhälleliga
angelägenheternas avgörande, oavsett
vad det är fråga om, kan det naturligtvis
råda delade meningar om den
saken. Det kan mycket väl tänkas att det
är förmånligt både för landet och för
demokratien att vi får ett folkomröstningsinstitut,
men det kan också tänkas
att vi ingenting vinner på det. Det är en
sak som självfallet måste undersökas
mycket, mycket noggrant.

Vad som emellertid bör beaktas är att,
såsom utredningskommitténs ordförande
mycket riktigt påpekade, under den
tid vi har haft ett folkomröstningsinstitut
i vårt land, har det inte använts mer
än en gång. Anledningen till detta är
otvivelaktigt att vi —■ det framhöll också
statsministern — i realiteten har en
folkomröstning vartannat år. Den svenska
väljarkåren har då tillfälle att ge uttryck
för sin uppfattning om den politik,
som har förts, och om den politik
som lämpligen bör föras, och det besked,
som den då ger, har uppenbarligen
hittills varit tillräckligt vägledande.
Inte förrän nu har kravet på ett folkomröstningsinstitut
av annan art framträtt.
Att det har förts fram just nu, hör
otvivelaktigt samman med den omständigheten
att när diskussionen i denna
sak togs upp i vissa tidningar, var entusiasmen
inte lika stor på socialdemokratiskt
håll som för 20, 30 eller 40 år

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

sedan. Det råder väl intet tvivel om att
oppositionen då varsnade ett tillfälle att
göra socialdemokratien misstänkt i den
väljande allmänhetens ögon. Man menade
att detta skulle visa att socialdemokratien
inte längre var att lita på i samma
grad som förut i dessa avseenden.
Vi kan emellertid vara tämligen övertygade
om att den är det. När socialdemokratien
har kämpat för att folket i detta
land skulle få allmän rösträtt — och få
den odelad och utan alla »streck» ■—
har den gjort det därför att den ville
sätta folkviljan i högsätet. Det vill socialdemokratien
alltjämt göra, oberoende
av under vilka former det sedan skall
ske.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall fatta mig kort.

Herr Elowsson har — liksom tidigare
under debatten herr K. J. Olsson —- dragit
upp perspektiv som lockar till mycket
vidlyftiga resonemang, men sådana
skall jag med avsikt försöka bespara
kammaren. Jag kände bara eif behov att
reagera, då nu herr Elowsson skulle
ådagalägga socialdemokratiens, i jämförelse
med andra partier, särskilt starka
intresse för folkets medverkan i allmänna
angelägenheter. Jag väntade med
spänning på att få höra vad han hade
för argument, hämtade från dagens läge.
ty det är ju ganska ofruktbart att tala så
mycket om vad som hänt i gamla tider
— det är klart att liksom socialdemokratien
i grund har förändrats, så har
det skett åtskilligt även inom högern och
folkpartiet. Vad anförde då herr Elowsson
för exempel som avsåg dagens läge?
Han talade, såvitt jag förstår, om folkets
agerande på det ekonomiska området,
om den ekonomiska demokratien, alltså
arbetstagarnas ställning i förhållande
till arbetsgivarna. Men det problemet får
vi tala om någon annan gång. Då jag har
varit med om att resa frågan om folkomröstning,
gällde det ju frågan om folkets
inflytande i statslivet. Och då är
problemet endast och allenast detta: Är
folkrepresentationen sådan att dess ord
under alla förhållanden ger det bästa uttrycket
för vad folket vill?

1! Första hammarens protokoll 1952. Nr 22.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
När jag yttrade mig som jag gjorde,
skedde det därför, att jag ville kraftigt
understryka, att det inte rådde någon
tvekan om vad socialdemokratien ville
i dag. Det är nämligen självklart, att när
vi på socialdemokratiskt håll vill en utvidgad
ekonomisk demokrati inte rimligtvis
samtidigt kan vara motståndare
till en utvidgad politisk demokrati —
om vi nu kan utvidga den vidare.

Men det är inte fråga om den saken
nu, utan det är fråga om de metoder,
efter vilka vi skall använda den demokrati
vi har. Vi har den allmänna rösträtten.
Frågan är: Skall vi använda den
både vid folkomröstning och vid allmänna
val, eller skall vi nöja oss med
bara de allmänna valen?

För egen del har jag inte det ringaste
emot att vi har folkomröstning, ty jag
är tämligen övertygad om att en sådan
mycket sällan kommer till användning,
beroende på att praktiskt taget alla de
spörsmål vi har att behandla i det moderna
samhället är av sådan karaktär
att de förutsätter, att de, som skall träffa
avgörandet, sätter sig väl in i frågorna,
och det kan gemene man i vanliga
fall inte göra.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Herlitz m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergvall begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel uplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28,
rösta r

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. tidpunkten för avslutande av riksdagens vårsession.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Herlitz m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 83;

Nej — 27.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. tidpunkten för avslutande av
riksdagens vårsession.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 29, med förslag till
vissa ändringar i riksdagsordningen.

I en inom första kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr I: 329, av herr Holmbåck hade hemställts,
att riksdagen ville till vidare
grundlagsenlig behandling såsom vilande
antaga förslag avseende att minska
den forcering, som nu ägde rum i riksdagsarbetet
vid slutet av riksdagens vårsessioner.

I samband med behandlingen av förevarande
motion hade utskottet till
prövning upptagit frågan om viss förlängning
av tiden för väckande av motion
i anledning av proposition, som
uppskjutits till höstsession.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

I) att riksdagen, i anledning av motionen
I: 329, såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antaga
under punkten infört förslag till ändrad
lydelse av § 2 och § 45 mom. 3 riksdagsordningen; II)

att riksdagen såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte
antaga under denna punkt infört förslag
till ändrad lydelse av § 55 mom. 1 riksdagsordningen.

De av utskottet framställda grundlagsändringsförslagen
voro i nedan angivna
delar så lydande:

(Nuvarande lydelse:)

§ 2 andra stycket första punkten.

Riksdagens vårsession avslutas senast
den 31 maj; dock att riksdagen, därest
behandling av framlagda ärenden bedömes
kunna avslutas senast den 15 juni,
må, efter hörande av den i 50 § omförmålda
talmanskonferens, besluta att
sessionen skall pågå till och med sistnämnda
dag.

§ 45 mom. 3.

Utskotten böra, så fort sig göra låter,
avgiva de yttranden, som på dem ankomma.

(Föreslagen lydelse:)

§ 2 tredje stycket.

Riksdagens vårsession börjar å dag i
januari, som i första stycket sägs, och
pågår till dess att riksdagen slutbehandlat
samtliga till utskotts beredning hörande
ärenden, vilkas behandling ej
jämlikt 58 § uppskjutits till annan session
eller till nästfoljande riksdag. Om
utskottens skyldighet under vårsession
att inom viss tid avgiva på dem ankommande
yttranden stadgas i 45 § 3 mom.
andra stycket.

§ 45 mom. 3.

Utskotten böra, så fort sig göra låter,
avgiva de yttranden, som på dem ankomma.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. tidpunkten för avslutande av riksdagens vårsession.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 55 mom. 1 tredje stycket.

Har behandlingen av proposition
uppskjutits till höstsession, må motion,
som föranledes av propositionen, väckas
sist vid höstsessionens första sammanträde.

(Jnder vårsession gäller därjämte följande:
Har riksdagen före den 20 maj
beslutat att jämlikt 58 § till höstsession
uppskjuta behandlingen av proposition
eller motion, må ej något på utskott ankommande
yttrande avgivas senare än
att det kan den 28 maj i kamrarna anmälas;
har riksdagen icke före förstnämnda
dag fattat sådant uppskovsbeslut,
må ej något på utskott ankommande
yttrande avgivas senare ån att det
kan den 12 juni i kamrarna anmälas.
Vad nu sagts utgör ej hinder för utskott
att avgiva framställning, som föranledes
av kamrarnas beslut i anledning av utskotts
yttrande, eller att avgiva yttrande
i fråga, som till utskottet hänvisats
senare än åtta dagar före den sista eljest
gällande dagen för anmälan av utskotts
yttrande.

§ 55 mom. 1 tredje stycket.

Har behandlingen av proposition
uppskjutits till höstsession, må motion,
som föranledes av propositionen, väckas
sist dagen efter höstsessionens början.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det

kanske ser litet egendomlig ut att en
ledamot av utskottet, som inte har reserverat
sig mot dess beslut, tar till orda
vid betänkandets behandling, men detta
är en fråga av så stor praktisk betydelse
för oss alla såsom riksdagsmän, att jag
har trott mig böra bidra till att det
bringas största möjliga klarhet över vad
det i dag åsyftade beslutet gäller. Jag har
så mycket mera anledning att göra det,
som jag har gått till detta beslut från
alldeles särskilda utgångspunkter, som
jag har känt behov av att redovisa för
kammaren.

Jag vet inte, om kammarens ledamöter
till fullo uppmärksammat vad detta
konstitutionsutskottets förslag innebär.
Låt mig säga, att det i tre hänseenden innebär
en uppmjukning av de regler, som
vi nu har angående vårsessionens längd.

För det första — och det är en punkt

där vi alla är ense och där jag antar att
det inte kan hysas någon tvekan i denna
kammare — har man, i stället för att
vidmakthålla den gamla regeln om att
det skall vara slut här den 31 maj klockan
12 på natten, uppställt en regel om
den sista tidpunkt vid vilken utskottens
utlåtanden skall vara avgivna, nämligen
i regel den 28 maj; man räknar då med
den möjligheten, att riksdagsarbetet kan
dra någon dag över den 31 maj. Riksdagen
blir sålunda inte bunden genom
en sådan automatiskt verkande giljotin,
som man nu har. Det var det första
momentet.

Det andra momentet är däremot av
mycket mera vittgående slag. Jag beklagar
att utskottets utlåtande inte ger full
klarhet om innebörden därav, och därför
skall jag be att få betona den.

Tanken i den nuvarande ordningen är
ju, som vi alla vet, att vi bar alternati -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. tidpunkten för avslutande av riksdagens vårsession.

vet att antingen arbeta en bit in i juni
eller också ha höstriksdag, men inte båda
delarna. Enligt förslaget skall hädanefter
gälla, att om riksdagen före den 20 maj
beslutar uppskov med något ärende till
hösten, och det sålunda blir höstsession,
då skall den regeln tillämpas att utskotten
skall vara färdiga till den 28
maj. Då blir det alltså liksom hittills.
Men nu kan det ju hända att kamrarna
tar sig före att vänta med sitt första
beslut om uppskov med ett ärende till
efter den 20 maj. Yad händer då enligt
utskottsförslaget? Jo, »har riksdagen icke
före förstnämnda dag» — d. v. s. den 20
maj — »fattat sådant uppskovsbeslut, må
ej något på utskott ankommande yttrande
avgivas senare än att det kan den
12 juni i kamrarna anmälas.» Om uppskovsbeslut
alltså fattas den 21, 22 eller
23 maj, får vi i följd härav höstriksdag,
men eftersom beslutet kom så sent, är
utskotten icke skyldiga att vara färdiga
före den 12 juni. Genom att förfara på
detta sätt kan kamrarnas majoriteter,
när det så finner lämpligt, anordna både
de två veckornas arbete i juni och en
höstriksdag.

Det tredje momentet, som detta förslag
innebär, är, att om det skulle komma
en kungl. proposition, låt oss säga
den 21 eller 22 maj, då gäller inte längre
begränsningen den 28 maj, utan riksdagen
får hålla på så länge det behövs
för denna propositions behandling.

Herr talman! Jag får säga, att jag vid
behandlingen i utskottet var glatt överraskad
över den oväntade djärvhet, med
vilken konstitutionsutskottet här har gått
fram för att vidta en reform. Men min
egen ståndpunkt till saken då? Ja, jag
befinner mig ju i det läget, att jag över
huvud taget ogillar hela den anordning
vi nu har, alla de regler vi har med
avseende på förhållandet mellan vårsession
och höstsession. Alldeles särskilt är
jag principiellt motståndare till allt, som
innebär att den svenska folkrepresentationen,
till skillnad från alla andra folkrepresentationer,
ställs under förmyndare
på så sätt, att dess arbete skall avklippas
vid en eller annan bestämd tidpunkt.

Då nu det oväntade inträffat i konstitutionsutskottet,
att de principer, som
vi antog för fyra år sedan, helt och hållet
övergivits, och man vill föreslå denna
vidsträckta frihet, då måste jag naturligtvis
säga mig, att även om förslaget
inte är precis som jag vill ha det, kan
jag för min del inte motsätta mig ett
beslut, som i alla fall innebär så stora
och betydelsefulla steg i den riktning
jag önskar.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Sedan herr Herlitz har tolkat
konstitutionsutskottets betänkande, kan
jag yttra mig tämligen kort. Jag kan i
det stora hela hänvisa till den tolkning
han givit åt utskottsbetänkandet i fråga.

Det är tre år sedan vi fattade beslut
om de nya arbetsformer, som nu tillämpas
i riksdagen. Varför beslöt vi, att införa
dessa nya arbetsformer? Jo, därför
att vi var missnöjda med det sätt på
vilket riksdagen arbetade -— eller kanske
vi hellre skall säga tvingades arbeta.
Vi fick gå här och långrota till fram i
juni eller ända till mitten av juli, och vi
var synnerligen utledsna på det allesamman.
Det var en allmän mening i riksdagen,
att man inte kunde fortsätta på
det sättet, utan måste försöka åstadkomma
en rationalisering av riksdagsarbetet.
Då valde man den utvägen, att man
gjorde två sessioner, en vårsession och
en höstsession. Man begränsade vårsessionen,
så att den skulle vara avslutad
den 31 maj, och man skulle ha en höstsession
efter den 15 oktober. Man införde
vad jag tror professor Herlitz brukar
kalla en giljotin.

Nu säger herr Herlitz, att riksdagen
genom detta ställt sig under förmyndare.
Ja, om riksdagen har någon förmyndare,
så är det ingen annan som är förmyndare
än riksdagen själv, ty det är
riksdagen som har fattat beslutet, och
det har skett efter moget övervägande
och med ledning av de erfarenheter,
som riksdagens ledamöter har gjort under
en följd av år.

Jag tror att vi alla kan vara eniga om
att det var nödvändigt, att någonting

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. tidpunkten för avslutande av riksdagens vårsession.

gjordes. Jag vet, att det fanns delade meningar
om huruvida just detta var den
rätta vägen att lösa problemet om riksdagens
arbetsformer på, men när vi nu
genomfört denna ordning, återstår den
frågan att besvara: Har dessa nya arbetsformer
till den grad misslyckats, att
vi nu, tre år senare, behöver göra en radikal
ändring i desamma?

Mitt svar på den frågan är nej. Under
dessa tre år har ingenting inträffat, som
kan ge anledning till ett övervägande,
om vi skall ändra arbetsformerna. Det
finns inte något revisionsbehov, som
bottnar i de erfarenheter, som gjorts under
den tid dessa har tillämpats. Däremot
kan jag förstå, att det finns många
—- och till dem hör nu professor Herlitz
— som menar, att det är en viss risk
med denna giljotin, som man säger,
d. v. s. det finns en risk för att man
inle skall kunna sluta klockan 12 på natten
den 31 maj. Därför kan det vara behövligt
med en uppmjukning, som åtminstone
ger riksdagen möjlighet att
slutbehandla ärenden, som ligger på
kammarens bord den sista dagen i maj,
och vilkas behandling kammaren till
äventyrs också kan ha påbörjat.

Jag skulle ha förstått och accepterat
en uppmjukning av riksdagens beslutade
arbetsformer, om åtgärden hade begränsat
sig till att skapa en möjlighet
för riksdagen att slutbehandla ärenden,
som en viss dag i slutet av maj legat på
riksdagens bord. Men, herr talman, detta
förslag, som nu kommer från konstitutionsutskottet,
är något helt annat.
Detta förslag betyder en möjlighet att på
riksdagens bord lägga ärenden så sent
som den 12 juni. Var och en kan räkna
ut att det betyder en möjlighet att fortsätta
vårsessionen till den 15 juni och
ändå hålla höstriksdag. Såsom herr Herlitz
alldeles riktigt sade, har vi nu att
välja mellan en vårriksdag till den 15
juni och ingen höstriksdag eller också
en vårriksdag till den 31 maj och höstriksdag.
Men enligt det nu föreliggande
förslaget får vi inte ett antingen-eller
utan ett både-och. Vi kan alltså få fortsätta
till den 15 juni och ha höstriksdag
ändå. Det betyder att vi öppnar dörren

för ett återinförande till en viss grad av
den gamla ordningen, som vi var så
missnöjda med, det betyder att vi inbjuder
till ny långrotning, till större
långsamhet än som annars skulle förekomma.

Nu säger man —• och det har skrivits
här och var i tidningarna — att det mot
slutet av denna riksdag kommit en
mängd ärenden på riksdagens bord, att
det blir långa plena, nattplena o. s. v.
Ja, herr talman, allt detta fanns under
den gamla ordningens tid också. Jag har
inte varit med om någon riksdag, då det
inte klagats över att ärendena hopat sig
mot slutet och talats om att kammarens
ledamöter, tidningsreferenterna och andra
har blivit trötta och man har varit
förtörnad över detta. Men det är ingenting
som har med våra nuvarande arbetsformer
att göra. Jag skulle tro att
den nuvarande ordningen är bättre än
den tidigare gällande, trots att vi då fick
hålla på längre. I varje fall har de bestämmelser,
som vi har haft rörande arbetsformerna,
tvingat både regeringen
och riksdagen att inrikta sig på att ha
ärendena så tidigt klara, att de kan avgöras
före maj månads utgång. Bifalles
det nu föreliggande förslaget av riksdagen,
så finns inte längre denna tvingande
omständighet, och alltså öppnas möjligheter
för att fortsätta vårriksdagen
till den 15 juni.

Herr talman! Det har talats och skrivits
så mycket om att så lång tid av
året, som riksdagsmännen nu måste vara
samlade, är det mycket små möjligheter
för näringslivets män och näringsidkare
över huvud taget att sitta i riksdagen;
den tar för mycket av deras tid i anspråk.
Jag tror att det ligger någonting
i detta, och påpekandet gäller för övrigt
inte bara näringsidkare, ulan det är också
andra människor som kan ha det
svårt i det hänseendet. Men om det nu
är på det sättet, skall man väl inte försämra
deras möjligheter att sitta i riksdagen
genom att öppna dörren för ännu
längre riksdagssessioner än vi har för
närvarande, utan man bör väl i stället
söka gå den motsatta vägen och förkorta
riksdagarna, om det är möjligt. Varje

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. tidpunkten för avslutande av riksdagens vårsession.

eftergift är enligt min mening äventyrlig.

Herr talman! Trots att jag var med i
det utskott, som lade fram förslaget om
de nya arbetsformerna för riksdagen,
och alltså har ett visst ansvar för det
beslut, som riksdagen då fattade, är jag
inte ovillig att diskutera frågan om en
ändring av riksdagens arbetsformer. Det
torde jag redan ha angivit. Men då vill
jag, herr talman, diskutera också andra
alternativ än det som konstitutionsutskottet
nu har lagt fram. Jag vill att i
det sammanhanget också skall prövas
den möjlighet, som en del riksdagsledamöter
antydde i den debatt, som vi förde
när arbetsformerna infördes, nämligen
att man skulle kunna börja riksdagen
redan i december och på det sättet
utnyttja en »död tid». Att jag för min
del inte reflekterade på den linjen då,
berodde på att jag inte trodde att det
skulle inverka så oerhört mycket, tv det
var de sena propositionerna som var avgörande,
och därvidlag skulle en dylik
ordning inte innebära någon förbättring.
Men även denna linje tål att på nytt
övervägas. Skall man nu ta upp frågan
om en revision av arbetsformerna, tycker
jag att man bör undersöka olika
möjligheter och inte stanna vid den nu
föreslagna lösningen.

Med den inställning, som jag alltså
har till frågan, ber jag, herr talman, under
hänvisning till vad herr Herlitz anfört
om innebörden av konstitutionsutskottets
utlåtande, att få yrka avslag på
detsamma.

I detta anförande instämde herrar .4/-bert Hermansson, Ramberg, Magnusson,
Krugel, Olofsson, Grym och Ivar Nilzon.

Herr LINDÉN: Herr talman! Man måste
konstatera att mycken klokskap talade
ur herr K. J. Olssons mun. Med de
argument som han anförde för sitt avslagsyrkande
och med de komplement
som han redan hade fått av herr Herlitz
— som visserligen i och för sig gillade
den tanke som låg bakom utskottsutlåtandet,
men vars tal icke desto mind -

re klingade ganska mycket som ett begravningstal
—• känner jag mig skyldig
att såsom ledamot av utskottet, visserligen
inte entusiastisk, att försöka klargöra
utskottets ställning.

Jag tror i likhet med herr K. J. Olsson
att det är i tidigaste laget att börja fingra
på bestämmelser, som kommit till så
nyligen. 1949 års revision av riksdagsordningen
avsåg ju emellertid, såvitt jag
fattade den rätt då, att ge riksdagsmännen
en viss garanti. De skulle antingen
få resa hem den 1 juni och sedan återkomma
till en höstsession, eller också
skulle de få vara kvar till mitten av juni
månad och då slippa höstsession. Det
var i varje fall meningen, en tolkning
som jag emellertid tror inte är helt entydig
— jag skall be att få återkomma
till den saken senare. Men mot en dylik
»garanti», som naturligtvis måste erkännas
ha stor betydelse, kan man ställa
den osäkerhet som man känner inför
de nuvarande bestämmelserna, även om
de inte hittills i praktiken visat sig ha
några avgörande nackdelar. Säg exempelvis
att någon av de absolut sista dagarna
under vårsessionen riksdagen har
behov av att återremittera ett ärende
— att det sker kanske den sista dagen.
Hur gör vi då? Säg att sista dagen första
och andra kammaren stannar i skiljaktiga
beslut. Hur gör vi då? Säg att när
klockan slår 24 den sista dagen ett ärende
ännu håller på att behandlas. Hur
gör vi då? Det är några av de besvärligheter,
som den nuvarande ordningen
kan vålla. Det är klart att man, såsom
någon i utskottet antydde, kan använda
sig av vad denne utskottsledamot kallade
»det franska systemet», nämligen att
stanna klockorna eller rucka tillbaka
dem och låta tiden lida utan att det syns
här inne i riksdagshuset. Men det är väl
i och för sig inte något eftersträvansvärt?
Det är sådana saker, som åtminstone
för mig har varit utslagsgivande, då
jag anslutit mig till utskottets uppfattning.

Jag vill gärna erkänna att i princip
var det först bara en fråga om att demontera
den s. k. giljotinen och att så
att säga tvinga utskotten att senast den

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. tidpunkten för avslutande av riksdagens vårsession.

28 maj lämna sina betänkanden. De betänkanden,
som då var lagda på bordet,
skulle behandlas, även om tiden gled
över detta ominösa midnaltsklockslag
mellan den 31 maj och den 1 juni. Sedan
emellertid den expertis, som utskottet
hade till sitt förfogande, granskat
frågan, fann utskottet det klokt att göra
en omarbetning av vissa paragrafer,
snygga upp texten, göra den logisk och
tilltalande. Därvid kom vi in på en del
svårigheter, som inte upptäckts tidigare,
svårigheter som faktiskt har betydelse
även om man utgår från herr K. J. Olssons
resonemang.

Herr K. J. Olsson försökte skrämma
kammaren med att vi får vara kvar till
den 15 juni och dessutom ha en höstsession.
Han sade att det är möjligt enligt
det framlagda förslaget. Men frågan
är — jag är inte vetenskapare på det
här området ■— om inte herr K. J. Olsson
själv en gång i världen såsom ordförande
i det särskilda utskott, som förmådde
riksdagen att besluta om de nu
gällande bestämmelserna, har öppnat en
sådan möjlighet. I § 2 av riksdagsordningen
står det i andra stycket bl. a.:
»Riksdagens vårsession avslutas senast
den 31 maj.» Det är bra. Det är klart.
Sedan heter det vidare: »dock att riksdagen,
därest behandlingen av framlagda
ärenden bedömes kunna avslutas senast
den 15 juni, må, efter hörande av
den i 50 § omförmälda talmanskonferensen,
besluta att sessionen skall pågå till
och med sistnämnda dag.» Det är således
beroende av riksdagens bedömande.
Antag nu, herr K. J. Olsson, att riksdagen
bedömer att ärendena kan klaras av
till den 15 juni, och det sedan visar sig,
när vi kommit fram till den 15 juni, att
det inte går. Då blir ju resultatet i princip
detsamma som enligt den ordning,
vilken här föreslås.

Det står vidare i § 2: »Har riksdagen
enligt 58 § till höstsession uppskjutit behandlingen
av framlagda ärenden, skola»
cfc. I § 58 står det bl. a.: »Kamrarna
må genom sammanstämmande beslut till
annan session eller till nästföljande riksdag
uppskjuta behandlingen av proposition
eller motion, som ej berör rikssta -

ten. Ytterligare uppskov må beslutas;
dock att ärendet skall avgöras senast under
nästföljande riksdag.» Man uppmärksammar
här att det inte finns någon tidsbestämning.
Det finns alltså ingenting
som hindrar riksdagen att skaffa fram
en höstsession, ändock den redan »bedömt»
ati riksdagen kan sluta senast den
15 juni utan sådan höstsession. Vi har
alltså dessa möjligheter redan nu.

Vilka risker innebär då det förslag
som konstitutionsutskottet här har framlagt?
Jo, det innebär den risk som lierr
Herlitz påpekade. Om riksdagen före den
20 maj bestämmer att ett ärende skall
uppskjutas till hösten, träder bestämmelsen
i kraft, och utskotten skall leverera
sitt material före den 28 maj, varefter
riksdagen skall sluta omkring den
1 juni. Så långt är det således ingen svårighet.
Om riksdagen emellertid icke fattar
ett sådant beslut före den 20 maj utan
dröjer därmed till den 21 löper vi risk
att få förlängd vårsession och dessutom
en höstriksdag. Men nog skall väl ändå
riksdagen, som ju genom dessa bestämmelser
har avgörandet i sin hand, kunna
se till att det blir ett beslut före den
20 maj? Så har ju tämligen regelmässigt
skett nu under de år som den nya ordningen
tillämpats. Skulle ett utskott
vilket som helst begära uppskov med
behandlingen av ett ärende vilket som
helst och riksdagen avslå en sådan framställning,
har riksdagen — i kraft av sin
fria prövningsrätt — själv bestämt att
den vill fortsätta fjorton dagar in i juni.
Även om ett utskott inte skulle föreslå
uppskov, har riksdagen, såvitt jag begriper
saken, alltjämt i sin hand möjlighet
att vid behandlingen av ärendet
i kamrarna före den 20 maj uppskjuta
det till höstriksdagen. Nog bör vi väl
ändå ha så stort förtroende till oss själva
att vi får bevaka dessa bestämmelser.
De blir lika effektiva som de herr K. J.
Olsson talade för, men vi vinner att vi
slipper ifrån allt trassel vid en åtcrremiss,
vid skiljaktiga beslut eller för den
händelse att förhandlingarna skulle dra
ut över midnattstimmen mellan den 31
maj och den 1 juni.

Detta är, herr talman, således de skäl

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. tidpunkten för avslutande av riksdagens vårsession.

som har påverkat mig när jag deltagit i
utskottets beslut. Jag tror inte att vad
konstitutionsutskottet här föreslår behöver
sätta skräck i riksdagsmännen.

Jag vill sedan, herr talman, göra en
annan reflexion, som kanske ligger litet
vid sidan av denna fråga. Nog skulle det
vara något av en ödets ironi, om detta
betänkande, som ju faktiskt kan försvaras
och som varit föremål för grundligt
övervägande, skulle falla i kammaren,
medan torftiga, illa genomtänkta utlåtanden
från samma utskott tidigare har
gått igenom utan någon vidare debatt.

Jag tror inte, vilket väl framgått av
mitt resonemang, att riksdagsmännen
skulle försättas i en sämre ställning genom
detta förslag, ty riksdagen har ju
hela tiden avgörandet i sin hand. Men
den ändring, som detta förslag innebär
i förhållande till gällande ordning, ger
ett ökat utrymme för riksnyttan och
statsintresset. Den riksnyttan och det
statsintresset bör vara så dominerande,
att även om det skulle finnas ett litet
uns av risk att svenska riksdagsmän
måste stanna kvar några dagar längre i
juni, bör vi ta den risken hellre än att
eftersätta riksnyttan och statsintresset.

Herr talman! Jag ber att med det sagda
få yrka bifall till utskottets framställning.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (kort
genmäle): Herr talman! Jag tror att herr
Lindéns anförande till fullo bekräftade
riktigheten av min ståndpunkt. Herr Lindén
säger, att redan med nuvarande ordning
finns det vissa möjligheter att komma
förbi den stora fara som här antydes,
och då är inte behovet av denna
reform så trängande som det skulle vara,
därest det inte fanns några jämkningsmöjligheter
alls.

Vidare är det, herr talman, här en
fråga som inte bara skall avgöras av expertisen
i konstitutionsutskottet. Herr
Lindén säger, att denna fråga är grundligt
ventilerad av konstitutionsutskottets
expertis. Ja, men det är en fråga som vi
alla behöver vara med om och ventilera
ordentligt, och vi behöver få förslaget i
så god tid att vi kan sätta oss in i det

och genomtänka det ordentligt innan vi
tar ställning. För min personliga del är
jag i varje fall inte tillfredsställd med
den förklaringen, att utskottets expertis
har granskat texterna och funnit, att de
behöver snyggas upp, och att man vid
denna uppsnyggning stött på vissa saker
som förorsakat att man måst göra ändringar
och komma med något annat än
vad som från början var avsikten.

Vad gäller frågan om riksdagens möjligheter
till felbedömning är det ju självklart,
att det inte finns någon annan
som kan bedöma, huruvida riksdagens
arbete kan avslutas till den 15 juni. Det
finns ju ingen myndighet som står över
riksdagen.

När det talas om att det här inte är
någon fara, utan att det bara kan bli fråga
om att stanna någon eller några dagar
längre, vill jag läsa upp ett par rader
ur utskottets utlåtande. Jag hoppas att
herr talmannens klubba inte sätter stopp
härför. I utlåtandet heter det: »I anledning
av den nu till behandling föreliggande
motionen får utskottet ånyo understryka,
att den forcering av riksdagsarbetet,
som äger rum i slutet av vårsessionerna,
icke är önskvärd. De erfarenheter,
som vunnits under de år de
nya arbetsformerna tillämpats, utvisar,
att det icke låter sig göra att nämnvärt
minska denna forcering därest nu gällade
stadganden om bestämd slutdag bibehållas.
» Är det någon som tror, att det
skulle bli någon nämnvärd minskning
av denna forcering, om vi stannade någon
dag eller några timmar över den 31
maj? Skulle det bli någon nämnvärd
minskning av forceringen, måste det bli
en rätt betydande utökning av sessionen.

Vi bör ha förtroende till oss själva,
säger herr Lindén. Det är också min mening,
men här är det många faktorer
som inverkar. När vi tar ställning till
dessa frågor, bör vi i varje fall ha tid
till grundligare övervägande än vad vi
nu har haft.

Herr LINDÉN (kort genmäle): Jag
trodde, herr talman, att herr K. J. Olsson
skulle hålla mig räkning för att jag

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

Ang. tidpunkten för avslutande av riksdagens vårsession.

inte tog upp det lättillgängliga argumentet
om »forceringen». Jag sade inte ett
ord om den. Det vare mig också fjärran
att frånkänna riksdagen full handlingsfrihet;
det förstår nog också herr
K. J. Olsson. Mitt anförande, i den mån
det kunde uppfattas, innebar ingenting
annat än ett försök att hävda riksdagens
frihet men att samtidigt ställa den i något
slags jämförelse med riksnyttan och
statsintresset.

På en punkt har herr K. J. Olsson
fortfarande fel, nämligen på den punkten
att om riksdagen bifaller vad herr
K. J. Olsson föreslagit, så klipps det hela
av den 31 maj. Giljotinen blir alltså kvar,
och alla svårigheterna kvarstår, d. v. s.
de svårigheter som uppstår vid återremiss,
vid skiljaktiga beslut i kamrarna
eller om riksdagen fortsätter förhandlingarna
över midnatt mellan den 31 maj
och den 1 juni. Det är kanske ingen
fara? Vi behöver kanske inte riskera ett
så indisciplinärt uppträdande från riksdagens
sida, att utskottsförslag återremitteras,
att kamrarna stannar i skiljaktiga
beslut eller att enskilda riksdagsmän
eller partier söker hindra ett besluts
fattande genom att fortsätta att prata
över klockan 24 natten till den 1
juni? Vi behöver kanske inte räkna härmed!?
Men man kan väl ta någon hänsyn
till det argumentet i alla fall.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (kort
genmäle): Herr talman! Anledningen till
att jag vidhåller mitt yrkande är helt
enkelt att utskottet kommit med ett förslag
som går längre än till att borttaga
den s. k. giljotinen. Jag har sagt att jag
skulle ha anslutit mig till konstitutionsutskottets
förslag, om det hade begränsats
till detta, men då utskottet går så
långt som det nu gör, kan jag inte biträda
förslaget. Jag tror inte att faran
är så stor med den nuvarande ordningen.
Har det gått bra i tre år utan ett
enda missöde, kanske det kan gå några
år till.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Avsikten med den förändring, som vidtogs
för tre år sedan, var att riksdagen

skulle slippa att vara samlad in i juni
månad eller ännu längre. Det var därför
som den 31 maj sattes som slutdag för
vårsessionen.

Nu har konstitutionsutskottet föreslagit
en formulering, som efter vad jag erfarit
har uppfattats på olika sätt. Enligt
den förklaring, som vi nu fått av
herr Lindén och även av herr Herlitz,
har konstitutionsutskottet bara haft en
mening, nämligen att beslut om uppskov
kan fattas även efter den 20 maj. När
jag läste utlåtandet, fattade jag det så,
att om uppskovsbeslut icke fattats före
den 20 maj, kunde riksdagen över huvud
taget icke fatta ett sådant beslut. Vi hör
nu att det kan ske. Detta leder då till att
ett utskottsutlåtande kan avlämnas i
kamrarna så sent som den 12 juni. Sedan
blir det beroende på kamrarnas behandling
hur länge över den tiden som
riksdagen behöver stanna kvar.

Jag ansluter mig till herr K. J. Olssons
mening att detta är att gå längre än vad
riksdagen tidigare har avsett. Därför ber
jag, herr talman, att få biträda avslagsyrkandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera av de båda
punkterna av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet
i nämnda punkt hemställt; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Karl Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29
punkten I, röstar

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Ang. tidpunkten för avslutande av riksdagens vårsession.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 60.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande punkten 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å utskottets hemställan;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av det återstående ärendet
på föredragningslistan måtte få uppskjutas
till morgondagens sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Vidare beslöts, på framställning av
herr talmannen, att jordbruksutskottets
utlåtande nr 48 och bevillningsutskottets
betänkande nr 57 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.; och

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om in- och
upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 286, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1952/
53;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen
jämte i ämnet väckt motion;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående understöd åt folkliga
musikskolan i Arvika;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om inrättande i vissa fall
av icke-ordinarie folkskollärartjänst i
skoldistrikt med distriktsöverlärare;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1952/53 till stipendier åt lärjungar vid
högre läroanstalter och elever vid folkhögskolor; nr

291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till skydd
mot biologisk krigföring;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen m. m. jämte
i ämnet väckt motion;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1952/53;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i vissa fall m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till O. A.
Backlund för skada i följd av trafik med
ett kronan tillhörigt motorfordon m. m.;

Tisdagen den 27 mai 1952.

Nr 22.

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inköp av fastigheter
i Visby;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa åtgärder för ekonomisk
försvarsberedskap;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar till befattningshavare
å lots- och fyrstaten m. m.;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fältflygarnas avlöningsförmåner
m. m.;

nr 303, i anledning av väckt motion
om ersättning åt logen Nyårslöftet i Degerhamn
för nedbrunnen byggnad;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till universiteten och den
medicinska undervisningen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1952/53 till regeringsrätten;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade m. m.;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m.;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
i vad propositionen avser
sättet för bestridande av uppkommande
kostnader;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1952/53 till mödrahjälp och
mödrahjälpsnämnderna;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser

vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar; nr

311, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statens övertagande
av Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag
åvilande förpliktelser i
fråga om underhåll av farled m. m. i
Hjälmaren;

nr 312, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statsförvärv
av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans
järnväg m. in.;

nr 313, i anledning av väckta motioner
om ett investeringsanslag till ombyggnadsarbeten
å blekingejärnvägarna;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till Finansdepartementet:
Avlöningar och till Riksräkenskapsverket:
Avlöningar jämte i förstnämnda ämne
väckt motion;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Rut
Edit Rergström m. fl.;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1952/53 till bidrag
till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande; och

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1952/53 till
personalvårdsverksamhet, jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 320, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett nordiskt råd.

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 323, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommualskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier vid inkomsttaxeringen, m.
m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt beträffande skatter å kvarlåtenskap;
samt

nr 326, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 mom. och 60 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 327, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om änd -

ring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken
samt lag om höjning av vissa underhållsbidrag;
samt

nr 329, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande och tillsättande
av lärartjänster i folkskolan i
vissa särskilda fall, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till ersättningar på grund
av förbud mot bebyggelse m. m. inom
vissa strandområden;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1952/
53 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 193, angående statsregleringen för
budgetåret 1952/53.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.32 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Bilaga till Första kammarens protokoll den 27 maj 1952 (s. 8).

Interpellationssvar.

Herr talman! Med första kammarens
medgivande har herr Lundqvist frågat
mig, dels huruvida jag hade för avsikt
att inför Kungl. Majd anmäla det förslag
till delning av Bromma församling
i Stockholm, som efter verkställda utredningar
och undergången remissbehand -

ling för närvarande förelåge inom ecklesiastikdepartementet,
dels ock när ett
beslut i frågan i sådant fall kunde vara
att förvänta.

Då jag nu går att lämna svar å dessa
spörsmål, tillåter jag mig att först ge en
kortfattad återblick på uppkomsten av

Tisdagen den 27 mai 1952.

Nr 22.

den nuvarande församlingsindelningen
i Stockholm och de huvudsakliga grunder,
som man kan finna därvid blivit
beaktade, ävensom översiktligt redogöra
för huru motsvarande problem under senare
tid blivit lösta för några andra av
rikets, med Stockholm i förevarande
hänseende någorlunda jämförliga städer.

Vid senaste sekelskiftet var Stockholm,
med en folkmängd av ca 300 000, uppdelat
i åtta territoriella församlingar,
tillika utgörande egna pastorat. Av dessa
omfattade Storkyrkoförsamlingen ungefär
samma område som nu, Kungsholms
församling hela Kungsholmen och Hedvig
Eleonora församling hela det dåvarande
Östermalm, medan Norrmalm var
delat på Klara, Jakob-Joliannes och Adolf
Fredriks församlingar samt Södermalm
på Maria och Katarina församlingar.
Storkyrkoförsamlingen och Klara hade
redan då börjat att stagnera i tillväxten
och antaga en viss city-karaktär — folkmängden
där hade under de sista decennierna
sakta sjunkit och utgjorde vid
början av 1900-talet blott ungefär 12 respektive
17 tusen. De övriga sex församlingarna
visade däremot stigande folkmängdstal.
I avrundade tal uppgick sålunda
folkmängden vid sistnämnda tidpunkt
till 30 000 i Jakob-Johannes, 33 000
i Kungsholms, 39 000 i Maria, 47 000 i
Katarina samt 49 000 i Adolf Fredriks
och 60 000 i Hedvig Eleonora.

Som jämförelse vill jag framhålla, att
1897 års prästlöneregleringskommitté såsom
riktlinjer för en församlingsindelning
i Stockholm angav, att församling,
som utgjorde eget pastorat, borde delas,
så snart folkmängden där uppgått till
25 000 eller 30 000 personer.

De församlingsindelningar, som i
Stockholm genomfördes i början av 1900-talet, tillkom i samförstånd med respektive
församlingar, och vid delningarna
följdes i stora drag de av prästlöneregleringskommittén
förordade riktlinjerna.
Församlingarnas samtycke ansågs på den
liden i allmänhet erforderligt för en
delnings genomförande, eftersom 1910
års löneform da ännu ej vunnit tillämpning
i Stockholms-församlingarna och
prästerskapets avlönande fördenskull yt -

terst var beroende av tillgången av
prästlönemedel inom församlingen.

För uppgörande av förslag till nya
löneregleringar för prästerskapet i Stockholm
jämlikt 1910 års grunder hade
inom staden tillsatts särskilda kommittérade,
vilka 1922 avgåvo betänkande i
ämnet. Därförinnan hade huvudstaden
genom inkorporering tillförts två nya
församlingar — år 1914 Brännkyrka med
ca 25 000 och år 1917 Bromma med ca
6 000 invånare. De förenämnda löneregleringskommitterade
framhöllo för sin
del såsom uppenbart, att de tidigare
verkställda delningarna av Hedvig Eleonora,
Adolf Fredriks, Jakob-Johannes
och Katarina församlingar icke hade undanröjt
de olägenheter för den kyrkliga
verksamheten, som vore förbundna med
flera av stadens större församlingar. De
ansåg i första hand, att delning borde
ske, när en församlings folkmängd överstigit
20 000. Av huvudsakligen kostnadsskäl
föreslogo de dock delning blott av
vissa av församlingarna, vilkas folkmängd
då mera väsentligt översteg
20 000. Vederbörande församlingar motsatte
sig dock samtliga den föreslagna
delningen. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna
med anskaffande av kyrkor för
de nya församlingarna avstyrktes delningarna
även av remissmyndigheterna
i samtliga fall utom beträffande de två
största av de ifrågavarande församlingarna,
Kungsholms om 48 000 och Maria
om 53 000 invånare; i dessa funnos nämligen
redan kyrkor, som lämpade sig
för de därur nybildade församlingarna.
Kungl. Maj :t föreskrev också den 20 juni
1924, mot församlingarnas bestridande,
att påföljande år skulle till egna pastorat
avskiljas dels S:t Görans församling
med ca 25 000 invånare från Kungsholms,
dels Högalids församling med
drygt 29 000 från Maria.

Såsom den sista i raden av indelningsiindringar
inom Stockholms församlingar
tillkom slutligen uppdelningen 1931
av Brännkyrka i två församlingar, nuvarande
Brännkyrka med en folkmängd
nämnda år av ungefär 31 000 och Enskede
med ca 19 000 invånare. Härefter
har, som bekant, under den allra senaste
tiden Spånga församling inkor -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

porerats med Stockholm och utgör nu
ett av huvudstadens tjugo territoriella
pastorat.

På detta sätt har alltså en utökad församlingsindelning
inom huvudstaden så
småningom vuxit fram. Alla de svårigheter,
som städse visat sig och väl också
alltid måste förutsättas bliva förbundna
med avskiljandet av en ny församling
från en — mer eller mindre av ålder —
bestående församlingsenhet, har till sist
övervunnits. Det kan givetvis icke komma
i fråga att nu långt efteråt söka pröva
skäligheten i det motstånd, som på
sin tid rests mot de sedermera beslutade
församlingsdelningarna. Oavsett om motståndet
varit grundat i sund betänksamhet
inför befarade ökade byggnadskostnader
och löneutgifter eller det bottnat
enbart i traditionsskäl, så visar dock resultatet,
att delningsförslagen i varje fall
haft starkt fog för sig. Och det lärer näppeligen
i något fall kunna göras gällande,
att bäst hade varit om ifrågavarande
delning icke hade kommit till stånd. Ej
heller har —- såvitt känt är — efter en
församlingsdefnings genomförande någon
grundad anmärkning framförts i avseende
å befolkningstalets uppdelning
på de särskilda nybildade församlingarna.
De av prästlöneregleringskommittén
på sin tid angivna normerna till grund
för församlingsdelnings vidtagande synes
också i det hela ha följts, jämväl
vid de senaste delningarnas genomförande;
dock har delning icke i något
fall efter 1910 genomförts, förrän vederbörande
församlings folkmängd överstigit
35 000.

Om man ser på församlingsindelningen
efter sekelskiftet i exempelvis städer
som Göteborg och Malmö, så visar det
sig, att den av prästlöneregleringskommittén
i detta hänseende i vad gäller
Stockholm framställda principen i största
utsträckning varit normgivande även
här.

På grundval av en utredning på uppdrag
av kyrkofullmäktige för samfälligheten
i Göteborg genomfördes sålunda
därstädes år 1908 en reglering av
församlingsindelningen med utgångspunkt
i att varje församling normalt borde
innefatta omkring 15 000 personer. En

av de nya församlingarna, Vasa, delades
senare (år 1928) i två, nämligen Vasa
med ca 17 000 och Johanneberg med
ca 15 000 invånare. Sedan stadens folkmängd
på 1940-talet stigit uppemot
300 000 och invånarantalet i några av
församlingarna börjat närma sig och i
ett fall till och med överstigit 50 000,
föranstaltades om utredning för ny översyn
av församlingsindelningen i Göteborg.
Därvid uppgjorda förslag, för vilka
i huvudsak följts de förut angivna
grundprinciperna, underkastades överarbetning
av särskilda församlingssakkunniga.
Dessa uppställde som norm, att,
när en storstadsförsamling når ett invånarantal
av 30 000 och visar tendens
till ökning, då måste tidpunkten anses
vara inne att överväga ny reglering. De
sakkunnigas med utgående härifrån uppgjorda
förslag blev av Kungl. Maj:t genom
beslut den 23 januari 1948 i allt
väsentligt fastställt och genomfördes den
1 januari 1951. Omedelbart genom delning
nybildades dock härvid blott en
enda församling, Härianda, med ett invånarantal
vid genomförandet av regleringen
av 30 000. Övriga församlingar
ombildades i stor utsträckning genom
en radikal överflyttning av områden från
en till en annan församling.

Även Malmö har under senaste tid underkastats
en genomgripande ny församlingsindelning.
Sedan folkmängden
i staden vuxit till över 160 000 och två
av de därvarande församlingarna nått ett
invånarantal vardera av ca 40 000, framlades
efter verkställd utredning förslag
om att staden skulle indelas i tio församlingar,
var och en — med undantag
för två av övervägande agrar natur —
med ett beräknat invånarantal av mellan
15 000 och 30 000. Nyindelningen blev
den 21 februari 1947 fastställd av Kungl.
Maj:t i saklig överensstämmelse med förslaget.

De församlingsregleringar, som under
de senaste decennierna genomförts, ha
för Stockholms del resulterat i att Stockholm
för närvarande med en kyrkoskriven
folkmängd den 31 december 1950
av närmare 750 000 har 20 territoriella
församlingar, som även äro egna pastorat.
Enligt befolkningssiffrorna för

Tisdagen den 27 maj 1952.

Nr 22.

nämnda dag, de sist tillgängliga officiella,
finnes bland dessa församlingar ej
mindre än åtta med en folkmängd överstigande
35 000. De största är Bromma
med 83 813, Enskede med 97 057 och
Brännkyrka med 116183 invånare.

Utsträckes jämförelsen även till andra
städer än Göteborg och Malmö, visar det
sig, att Stockholm siffermässigt sett har
en sämre organiserad församlingsindelning
än någon av landets övriga städer.
Jämförelsen de olika orterna emellan
kan självfallet dock icke bedömas enbart
med ledning av gällande befolkningstal
— hänsyn måste också tagas till därvarande
befolknings struktur och rådande
kommunikations- och andra lokala specialförhållanden.
Detta oaktat är jag
överens med interpellanten om att de
exceptionellt höga befolkningssiffror,
som föreligger för åtminstone de tre ytterförsamlingarna
i Stockholm — Bromma,
Enskede och Brännkyrka —• måste
innebära en för dessa församlingar föga
tillfredsställande församlingsindelning.
Frågan om en uppdelning av i varje fall
dessa tre församlingar synes mig därför
särskilt angelägen. Huru en dylik uppdelning
i det enskilda fallet skall göras
måste givetvis, efter förebragt utredning,
noga prövas i vederbörlig ordning. Det
kunde i och för sig befinnas naturligt,
att de av 1897 års prästlöneregleringskommitté
angivna normerna i fråga om
församlingsstorlek även lades till grund
för de regleringar, som jag bär närmast
berört beträffande Stockholms ytterförsamlingar.
Någon godtagen kritik av dessa
normer har i allt fall hittilldags icke
kommit fram, bortsett från det att man
numera väl hellre vill anse behovet av
församlingsdelning konstaterat, när folkmängden
i församlingen/pastoratet börjat
stiga utöver 35 000, än vid de av kommittén
angivna befolkningstalen 25 000 å
30 000. Även om jag alltså principiellt
kan vara benägen att godtaga dylika delvis
jämkade allmänna normer för blivande
förslag lill församlingsdelningar i
de större städerna, vill jag dock kraftigt
understryka, alt varje delningsprojekt
städse måste självständigt bedömas utifrån
de lokala förhållandena å vederbörande
ort.

Med vad jag här anfört, har jag främst
velat framhålla vikten av att de sakkunniga,
vilka förordnats att överse församlingsindelningen
i Stockholm, skyndsammast
möjligt fullfölja sitt arbete beträffande
övriga församlingar härstädes —
och naturligtvis i all synnerhet i fråga
om de återstående stora ytterförsamlingarna
Enskede och Brännkyrka, men
därjämte har jag velat understryka, att
redan föreliggande förslag om delning
av Bromma församling icke är så självklart
och enkelt, som interpellanten synes
ha velat antyda. Remissmyndigheterna
synes visserligen i sina senaste yttranden
i frågan i huvudsak ense i fråga
om sättet för denna församlingsdelnings
genomförande, men i tidigare yttranden
över delningsförslaget har ett flertal i avseende
å detaljerna skiljaktiga uppfattningar
även kommit till uttryck. Alla
dessa olika uppslag måste givetvis noga
prövas under behandlingen inom departementet,
innan förslaget slutligt framlägges
för Kungl. Maj:t. Jag vill i detta
sammanhang särskilt erinra om betydelsen
för det blivande delningsbeslutet av
huru frågan om det s. k. Blackebergsområdets
framtida förläggning i församlingshänseende
kommer att slutligt bedömas.
Detta område, vilket för närvarande
är beläget inom såväl Bromma
som Spånga församlingar och som —
enligt senaste uppgift — torde vara fullbyggt
inom innevarande år för en befolkning
av drygt 11 000 personer, är ju
uppenbarligen av den största vikt för gestaltningen
av den enligt det föreliggande
förslaget kvarstående delen av Bromma
församling och än mer för den ytterligare
delning av denna församling, som
tillika är projekterad, och varom förslag
med viss sannolikhet kan vara att emotse,
så snart befolkningstillväxten i församlingen
stabiliserats efter slutförandet
av exploateringen av nämnda och kanske
några andra därvarande områden,
Nockebyhov in. fl. Enligt vad till mig
meddelats är det alt förvänta, att till departementet
inom de närmaste dagarna
inkommer framställning från vederbörande
myndigheter i Stockholm om åtminstone
en partiell reglering av församlingsgränsen
inom bl. a. Blackebergs -

Nr 22.

Tisdagen den 27 maj 1952.

området. Det är möjligt, att vid remissbehandlingen
av en dylik framställning
frågan om Blackebergsområdets församlingstillhörighet
i dess helhet jämväl
upptages till dryftande. Allt som allt är
det för mig tydligt, att föreliggande delningsfrågas
komplicerade natur icke gör
det möjligt för mig att för närvarande
bestämt ange, när jag kan anse mig beredd
att hos Kungl. Maj:t anmäla frågan
till slutligt avgörande. Enligt min uppfattning
är frågan emellertid av den betydelse
för den kyrkliga verksamhetens
tillbörliga tillgodoseende inom ifrågavarande
församling, att frågans avgörande
om möjligt icke bör undanskjutas längre
tid än som med nödvändighet kräves för
dess slutliga beredning.

Jag vill här till sist endast tillägga, att
den tid av fyra månader, som enligt gällande
bestämmelser måste ligga mellan
dagen för beslut om ändring i församlingsindelning
och dagen för samma indelningsändrings
ikraftträdande, i vad
gäller för handen varande förhållanden
— där fråga är om församlings delning i
flera självständiga församlingar •—- icke
är tillnärmelsevis tillräcklig. Skall en
borgerlig kommun delas, kräves enligt
indelningslagen en tid av minst nio månader
efter beslutet om delningen för att
denna må träda i kraft. För det fallet är
det speciellt nödvändigheten av att vederbörande
taxeringsmyndigheter under
året före indelningsändringens ikraftträdande
skall kunna i sitt arbete tillämpa
den nya kommunindelningen, som motiverat
denna längre tidsfrist, innan delningen
må gå i verkställighet. Samma
omständighet kan naturligtvis även då
fråga är om församlingsdelning bli av
viss vikt — om än icke så tvingande som
i avseende å kommunindelningen. Men
oavsett detta kan en dylik längre mini -

mitid ofta av andra skäl visa sig påkallad
vid större ändringar i församlingsindelningen.
Jag vill i förevarande fall
blott erinra om de mångahanda andra
indelningsändringar av skilda slag, som
en ändrad församlingsindelning i Stockholm
i allmänhet drar med sig. Det är
ju här ett stort antal till den administrativa
verksamheten i staden hörande distriktsindelningar,
som ytterst bygger på
församlingsindelningen såsom stomme.
Jag behöver här endast erinra om de betydelsefulla
indelningarna i fattigvårdsdistrikt
och pensionsdistrikt samt indelningen
i valdistrikt för kyrkofullmäktigeval.
Ändringar härutinnan kräver naturligtvis
sin tid och kan svårligen
ens förberedas, innan beslutet i församlingsfrågan
föreligger. Vidare är det
statbehandlingen för året, då församlingsdelningen
skall träda i kraft, som
också kräver sin särskilda förberedelsetid
såväl inom de skilda församlingarna
som inom församlingsdelegerade. Innan
för de sistnämnda stat fastställes, skall
ej blott förslag därtill uppgöras inom
delegerades beredningsutskott utan detta
förslag skall därförinnan särskilt beredas
av delegerades tjänstekommitté, och
för att så skall kunna med tillförlitlighet
ske bör delegerade och dess nämnder
i god tid ha fått del av de enskilda församlingarnas
statförslag. Delegerade lär
också fördenskull numera ha anmodat
kyrkoråden i församlingarna att årligen
före den 1 juli giva delegerade del av deras
statförslag. Av vad jag här påpekat
torde med tydlighet framgå, att något
beslut i frågan om Bromma församlings
delning under alla förhållanden icke lärer
kunna komma att vinna tillämpning
från och med den 1 januari 1953 utan
tidigast från och med samma dag 1954.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner